Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1992/93:50
Tisdagen den 12 januari
Kl. 14.00--15.17
1 § Avsägelse
Talmannen meddelade att Lotta Edholm (fp)
avsagt sig uppdraget att vara ledamot i
arbetsmarknadsutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
2 § Anmälan om kompletteringsval till
Riksdagens revisorer och till vissa utskott
Talmannen meddelade
dels att Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp på
grund av uppkomna vakanser anmält Ulla Orring
till en riksdagens revisor och till andre vice
ordförande för Riksdagens revisorer efter Hans
Lindblad, Bengt Harding Olson som suppleant för
Riksdagens revisorer efter Ulla Orring, Lotta
Edholm som suppleant i försvarsutskottet efter
Hans Lindblad samt Lennart Rohdin som
suppleant i arbetsmarknadsutskottet efter Lotta
Edholm,
dels att Socialdemokratiska riksdagsgruppen
anmält Krister Örnfjäder som suppleant i
trafikutskottet under Birger Rosqvists ledighet.
Talmannen förklarade utsedda till
en riksdagens revisor
Ulla Orring (fp)
andre vice ordförande för Riksdagens revisorer
Ulla Orring (fp)
suppleant för Riksdagens revisorer
Bengt Harding Olson (fp)
suppleant i försvarsutskottet
Lotta Edholm (fp)
suppleant i arbetsmarknadsutskottet
Lennart Rohdin (fp)
suppleant i trafikutskottet
Krister Örnfjäder (s)
3 § Meddelande om svar på interpellation
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:
Interpellation 1992/93:52
Till riksdagen
Jag vill anmäla att Birgit Henrikssons interpellation
1992/93:52 om användning av hundar för
identifiering av brottslingar m.m. inte kommer att
kunna besvaras den 14 januari 1993, som tidigare
meddelats, på grund av tjänsteresa. Jag har kommit
överens med interpellanten om att besvara
interpellationen den 20 januari 1993.
Gun Hellsvik
4 § Svar på fråga 1992/93:311 om
neutralitetspolitiken
Anf. 1 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Pär Granstedt har frågat mig vad jag
menar med att ''det har skapats en ny nationell
konsensus om att neutralitetspolitiken tillhör ett
skede som ligger bakom oss''.
Frågan om grunderna för och benämningen på vår
samlade säkerhetspolitik i den situation som
uppstått dels genom de grundläggande
förändringarna i den europeiska situationen under
senare år, dels genom vår ansökan om medlemskap
i EG har diskuterats här i riksdagen vid ett flertal
tillfällen under det gångna året.
I mitt interpellationssvar den 15 januari förra året
redogjorde jag utförligt för regeringens syn på
denna fråga. Till denna syn anslöt sig riksdagen i
allt väsentligt genom utrikesutskottets utlåtande
1991/92:UU19.
Pär Granstedt erinrar om att denna inriktning av
säkerhetspolitiken innebär att vår militära
alliansfrihet alltjämt består och att vi därmed också
skall kunna vara neutrala i händelse av en konflikt
i vårt närområde.
En allt viktigare del av vår samlade säkerhetspolitik
är dock vår strävan efter deltagande i ett allt fastare
utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete med
andra europeiska stater. Detta innebär, att den för
en neutralitetspolitik centrala frågan om
undvikande av utrikespolitiska bindningar inte
ställs på samma sätt som tidigare.
Tvärtom är ett fullvärdigt deltagande i det
europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid
ett medlemskap även inom den Europeiska
unionen, en förutsättning för att Sverige skall
kunna bidra till att skapa den nya säkerhets- och
samarbetsordning som måste byggas i Europa efter
kommunismens och Sovjetväldets fall.
Mot denna bakgrund, och mot bakgrund av de
grundläggande förändringarna i Europa, går det
inte längre att beskriva den samlade svenska
utrikes- och säkerhetspolitiken som
neutralitetspolitik. Kring denna slutsats råder efter
det gångna årets debatter en bred nationell
konsensus.
Anf. 2 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag vill tacka statsministern för svaret
på min fråga. Det var bl.a. med anledning av en
debattartikel i Svenska Dagbladet före jul som det
på sina håll uppstod en viss osäkerhet om
innebörden av den svenska säkerhetspolitiken när
det gäller frågan om neutralitet. Jag tycker därför
att det är värdefullt med de förtydliganden som vi
nu har fått.
Det är viktigt att tänka på att neutralitetspolitik för
Sveriges del aldrig har inneburit neutralitet i
fredstid. Den är ju definierad som alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig. I själva verket
har det förekommit många konflikter i världen där
Sverige inte har varit neutralt.
Man kan t.ex. inte säga att Sverige var neutralt
under Vietnamkriget, när vi aktivt stödde
Nordvietnam. Vi kan inte heller säga att Sverige
har varit neutralt i de konflikter som har rått i
Sydafrika -- i Angola, i Moçambique och internt i
Sydafrika -- där vi också aktivt har stött en part. Det
finns även andra sådana exempel.
Vi har dock fört en alliansfri politik syftande till
neutralitet i krig. Vi har slagit fast att den svenska
alliansfriheten består, och syftet med denna
alliansfrihet är att vi skall kunna vara neutrala i
händelse av en konflikt i vårt närområde.
Samtidigt håller jag med om att man inte kan
använda neutralitetspolitik som en beskrivning av
vår totala utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har
också en ambition att skapa ett alleuropeiskt
säkerhetssystem. Man har ganska länge talat om
gemensam säkerhet. Lyckas vi med det blir vår
neutralitetspolitik så att säga obsolet.
Men jag tycker ändå att det är viktigt att slå fast att
ett av de säkerhetspolitiska instrument som vi har
är en alliansfrihet som syftar till att vi skall kunna
vara neutrala i händelse av en konflikt i vårt
närområde.
Anf. 3 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det som förefaller att skilja oss åt är
möjligtvis nyanser i tolkningar av det läge som har
uppstått. Vi är överens om att vi är inne i ett skede
av mycket starka förändringar av den
säkerhetspolitiska verkligheten i Europa och att
detta också innebär betydande förändringar av vår
egen säkerhetspolitiska doktrin. Det innebär att vi
numera aktivt strävar efter att gå in i ett utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete för att bygga upp
säkerhets- och fredsordningar i Europa i dess
helhet genom ESK och den förhoppningsvis
kommande Europeiska unionen.
Samtidigt bibehåller vi den militära alliansfriheten
för att kunna vara neutrala i en konflikt i vårt
närområde, om vi så skulle önska. Det är inte givet
att neutralitet är ett självklart svar på varje konflikt
även i vårt eget närområde. Låt mig bara erinra om
att Sverige aldrig kan tänka sig att vara likgiltigt i
en situation där de tre baltiska staternas överlevnad
skulle hotas. Men neutraliteten bibehåller vi som
en säkerhetspolitisk möjlighet, och där är den
militära alliansfriheten viktig för att så ännu skall
kunna vara fallet.
Anf. 4 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag håller naturligtvis med om att vi
inte i dag kan förutse exakt hur vi skulle ställa oss,
om det verkligen blev en konflikt i vårt närområde,
något som vi hoppas över huvud taget inte skall
inträffa. Det kan naturligtvis mycket väl hända att
vi skulle dras in i en sådan konflikt vare sig vi vill
det eller inte och att neutraliteten inte blir möjlig.
Men det måste vara ett övergripande mål för den
svenska säkerhetspolitiken att förhindra att Sverige
dras in i en militär konflikt.
Det bör naturligtvis för det första ske genom att vi
deltar i bygget på ett fungerande europeiskt
säkerhetssystem som gör att inga konflikter
uppstår, för det andra genom att vi ser till att vi har
bästa möjliga förutsättningar att hålla oss utanför
en konflikt, om den verkligen skulle uppstå.
Jag kan se vilka påfrestningar en sådan ambition
skulle drabbas av t.ex. om Baltikum drogs in. Men
det viktiga är att vi bibehåller vår säkerhetspolitiska
handlingsfrihet och att bästa möjliga
förutsättningar för en neutralitet i händelse av en
militär konflikt kan upprätthållas.
Anf. 5 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tror att debatten kring dessa frågor
kommer att fortsätta, men på den grund som Pär
Granstedt och jag förefaller att vara överens om.
Låt mig bara till kammarens protokoll föra två
intressanta debattinlägg som har förekommit under
de senaste dagarna.
Jag tänker för det första på f.d. ambassadören och
kabinettssekreteraren Sverker Åström, som i
Svenska Dagbladet för två dagar sedan talade om
den nya säkerhetspolitik som måste formas efter
neutralitetspolitikens pensionering, som den
pensionerade ambassadören uttrycker saken.
För det andra det inlägg som departementsrådet
Ove Bring, folkrättssakkunnig på UD nyligen har
gjort, där han talar om: den som önskar klänga sig
fast vid traditionell neutralitet i dag bejakar inte
den progressiva utveckling i säkerhetspolitiskt
avseende som statssamfundet äntligen är kapabel
att genomdriva. Här handlar det om just det som
Pär Granstedt sade: att bygga en freds- och
säkerhetsordning som förhindrar att konflikter
uppkommer, och som, om de uppkommer, kan
bidra till att lösa, begränsa och förhoppningsvis
mildra konflikternas påverkan också på Sveriges
säkerhet.
Anf. 6 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Jag har också tagit del av den här
intressanta debatten. Det är onekligen en
spännande tid vi lever i. Vi har anledning att se
fram emot en säkerhetspolitik i en förändrad miljö
som ger helt nya möjligheter att bygga
säkerhetsarrangemang som inte var tänkbara
tidigare.
Det kan emellertid finnas anledning att till listan av
inlägg lägga det svar som försvarsministern gav på
Sverker Åströms artikel. I svaret pekade han på
omöjligheten för Sverige att uppträda som ett slags
militär garant för de baltiska staterna. Helt klart
måste våra insatser för att trygga de baltiska
staternas framtida frihet framför allt ligga på det
politiska planet. Våra möjligheter att med militära
medel åstadkomma detta är trots allt
utomordentligt begränsade.
Anf. 7 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Självfallet förhåller det sig på det
sättet. I förhållande till de tre baltiska staterna har
Sverige framför allt att se till att skapa den
europeiska freds- och säkerhetsordning som i sig
kan utgöra en del av det trygghetssystem som de
baltiska staterna behöver som ett komplement till
de ansträngningar som ligger i deras nationella
politik.
Men jag tycker att det är viktigt att också säga att
Sverige icke stod likgiltigt inför det sovjetiska
anfallet mot Finland vintern 1939--1940, det s.k.
vinterkriget, och att vi då icke förklarade oss
neutrala i den konflikten. På samma sätt kan vi i
detta nya europeiska läge hamna i situationer --
som framför allt skall förhindras -- där neutraliteten
inte är det självklara utan där ett politiskt
engagemang utöver vad en neutralitetspolitik
skulle möjliggöra är det självklara svaret för vår
del.
Anf. 8 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Det är givet att vi måste hålla olika
alternativ och hållningssätt öppna i en så hypotetisk
situation som den vi nu diskuterar. Det är
emellertid viktigt att betona att vår huvudsträvan
måste vara att skapa ett alleuropeiskt
säkerhetssystem. Jag betonar ordet alleuropeiskt.
Säkerhetssystemet måste alltså omfatta alla länder
i Europa.
Det är också viktigt att vi i vårt säkerhetspolitiska
agerande under tiden fram tills detta åstadkoms har
det här målet i sikte. Det innebär att vi har intresse
av att det inte uppstår säkerhetspolitiska
arrangemang i Europa som isolerar vissa stater och
gör att de känner sig utsatta, upplever en mer
hotfull situation. Det är alltså viktigt att de
säkerhetspolitiska lösningar som vi arbetar för
verkligen är öppna också österut, så att en ny
säkerhetspolitisk tudelning av Europa inte skapas.
Anf. 9 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Låt mig konkludera med två slutsatser
i direkt anslutning till det som Pär Granstedt sade.
För det första skall vi skapa säkerhets- och
samarbetsordningar som gäller Europa i dess
helhet. Det gäller vårt arbete inom ramen för ESK
och det gäller vårt förhoppningsvis kommande
medlemskap i den europeiska unionen -- det är
kanske vår viktigaste säkerhetspolitiska uppgift
under 1990-talet.
För det andra skall vi hålla olika alternativ öppna
för framtiden när det gäller vad som kan komma att
inträffa om konflikter också i vårt eget närområde
uppstår. Men den militära alliansfriheten skall göra
det möjligt för oss att vara neutrala i sådana
konflikter om vi skulle bedöma det som den
lämpliga politiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på fråga 1992/93:302 angående
sysselsättningen i Uddevalla kommun
Anf. 10 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! Lennart Nilsson har till statsministern
ställt frågan om vilka samlade åtgärder regeringen
är beredd att medverka till för att undvika att
Uddevalla blir ett nytt Liverpool.
Frågan har överlämnats till mig.
Bakgrunden till Lennart Nilssons fråga är en
förväntad hög arbetslöshet orsakad av bl.a. Volvos
beslutade nedläggning av Uddevallafabriken.
Med hänvisning till mitt svar på Lennart Nilssons
interpellation i samma ärende i november förra året
påminner jag om att regeringens övergripande
ansvar för näringslivet är att skapa goda allmänna
förutsättningar för detta. Bland regeringens förslag
och åtgärder på detta område märks sänkt
företagsbeskattning och arbetsgivaravgift.
För en ökad sysselsättning är små och
nyföretagandet viktigt. Regeringen har lämnat
förslag till nya finansieringsmöjligheter för detta i
form av nyföretagarlån och genom att inrätta
riskkapitalbolag.
Utvecklingsfonderna är viktiga för finansieringen i
såväl befintliga som nystartade företag.
Regeringen följer utvecklingen i Uddevalla mycket
noga. Från olika regionala företrädare med bl.a.
berörda länsstyrelser har till regeringskansliet
inkommit förslag om hur regionens resurser skall
tas tillvara och till åtgärder för att utveckla
regionen. En dialog förs från några departement
med företag, kommun och länsorgan. Jag vill
understryka den regionala och lokala nivåns ansvar
i detta arbete.
I det korta perspektivet har jag som
arbetsmarknadsminister ett stort ansvar för att
enskilda som drabbas av arbetslöshet får möjlighet
till utbildning eller andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Mitt och regeringens mål är att alla regioner i vårt
land så snart som möjligt skall återkomma till en
fullgod arbetsmarknad med god tillväxt.
Anf. 11 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga,
även om jag hade ställt frågan till statsministern.
Bakgrunden till frågan är ganska enkel. Det är ju
inte så att vi bara förväntar oss en arbetslöshet i
Uddevalla på drygt 20 %, utan den är till sommaren
ett faktum. För varje dag som går rycker den dag
allt närmare då massor av människor kommer att få
gå från sina jobb, och det finns inga andra jobb i
stället.
I Uddevalla kommun blir arbetslösheten 40 %
bland metallarbetarna. Vi kommer att ha en
ungdomsgeneration, som över huvud taget aldrig
kommer in på arbetsmarknaden. Det är med tanke
på det som jag gör jämförelsen med England och
just Liverpool.
Mot denna bakgrund tycker jag att man borde visa
ett samlat ansvar från regeringens sida. Börje
Hörnlund hänvisar till den dialog som förekommer.
Det som då vore intressant och betydelsefullt att få
reda på, inte minst för alla de människor som
kommer arbetslösheten allt närmare, är huruvida
regeringen är positiv till att vidta olika åtgärder som
krävts, bl.a. i en demonstration och i en
uppvaktning av statssekreterarna före jul. Det har
förekommit uppvaktningar från Uddevalla
kommun på olika departement och länsstyrelsen
har skickat en skrivelse om olika åtgärder.
Det gäller att försöka verkställa de här förslagen
som finns framlagda, och min fråga till
arbetsmarknadsministern är: Kommer den här
dialogen att leda till ett positivt resultat för
Uddevallaregionen?
Anf. 12 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! A och O är att framtidstron kommer
tillbaka, inte minst i små och medelstora företag.
Våra stora företag är av utomordentlig vikt för
exportinkomster. De beställer varor. De nya
jobben måste emellertid i hög utsträckning skapas i
små och medelstora företag.
Inom mitt ansvarsområde har vi exempelvis startat
egen verksamhet. Till min glädje är det
förvånansvärt många som vill starta eget företag i
dag. Vi har också studerat resultaten för företag
under ett antal år, och resultaten är överraskande
goda. 70--80 % av företagen överlever och
utvecklas, och en del börja växa med fler anställda.
Det är en mycket viktig process. Lennart Nilsson
vet att kostnadsläget för exportföretagen har, med
produktivitetsförbättringar och ändrad kronkurs,
förbättrats i storleksordningen 30--40 %. Detta
kommer att vara till hjälp i vårt exportarbete.
Negativt är att denna produktivitetsförbättring gör
att det tillverkas väsentligt mycket mer med samma
antal, eller mindre, anställda. Det är något av en
mardröm just nu, dock en nödvändig process.
Vi har tredubblat satsningarna på infrastrukturen.
Det är riktiga framtidssatsningar. Jag räknar med
att vi kommer att ligga på hög nivå ett antal år
framöver.
Utökad utbildning är viktig på alla nivåer --
gymnasieskola, folkhögskolor,
arbetsmarknadsutbildningar och inte minst
högskoleutbildning, där Sverige ligger lågt.
Anf. 13 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Allt det som arbetsmarknadsministern
nämner -- olika typer av förbättringar -- är
naturligtvis bra. Men nu handlar det om att över
1 000 människor inte kan starta eget till
försommaren, även om det har föreslagits i
debatten att man skall starta eget. Med olika
metoder måste deras kunnande utnyttjas för att så
att säga övervintra i en besvärlig tid, för att man
skall kunna komma i gång i juni.
Alla de pengar på Börje Hörnlunds departement
som går till passiva åtgärder i form av utbetalning i
A-kassa skulle kunna användas på olika sätt. Det
är bl.a. detta som LO-sektionen framhöll när den
träffade bl.a. statssekreteraren från
Arbetsmarknadsdepartementet och föreslog att
man skulle försöka hitta olika varianter till
försöksverksamhet för att ta till vara de kunskaper
och den kompetens som finns hos människorna.
Det är egentligen vad min fråga gällde. Tar man på
departementet sådana förslag, dialoger och
synpunkter på allvar?
Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! Självklart tas de på stort allvar. Det var
ett par tre kommentarer i går eftermiddag och kväll
att det finns de som eventuellt skulle eftersträva
hög arbetslöshet. Lennart Nilsson lever nära
verkligheten och är van att ta ett visst ansvar. Jag är
övertygad om att det inte finns en enda ledamot i
denna kammare eller på annan ansvarsfull nivå som
inte förstår det negativa i hög arbetslöshet.
Det gäller att så fort som möjligt komma tillbaka
till en fullgod ordinarie arbetsmarknad och under
tiden vidta så bra åtgärder som möjligt i
framåtsyftande riktning -- utbildning,
infrastruktursatsningar osv.
Jag kan tala om att jag sista arbetsdagen före jul,
tyst och stilla och utan ståhej, var i Göteborg och
träffade landshövdingen och ett antal experter för
att ta del av det program som då var under
framväxande. Det är inte färdigt än. Vi skall
naturligtvis se seriöst på alla förslag.
Anf. 15 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Jag uppfattade det så att
arbetsmarknadsministern, regeringen, kommer att
behandla dessa frågor. Såvitt jag har kunnat läsa på
den här dagen som jag haft till mitt förfogande finns
det ingenting i budgetpropositionen som tyder på
en satsning på Uddevallaregionen. Jag vill påstå att
den är speciell, inte minst mot bakgrund av de
problem som vi har i Trollhättan, som ju tillhör
samma arbetsmarknadsregion. Man räknar med
22 % arbetslöshet.
Det är en speciell situation som kräver speciella
insatser, kanske speciella medel och litet andra
grepp än vad vi har varit vana vid i dessa
sammanhang. Därför utgår jag ifrån att ministern
kommer att beakta alla förslag som kan bidra till en
lösning på problemen och att medverka till att
skaka fram medel för verksamheter, i stället för att
betala ut i A-kassa.
Anf. 16 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag ser ett mycket stort värde i den
process som ligger framför riksdagen. Det kommer
att läggas fram fler förslag för riksdagen förutom
den nu framlagda budgetpropositionen.
Det här med plus och minus, finansiering eller icke
finansiering, är i dagens budgetläge -- vad gäller
såväl statsbudgeten som Arbetsmarknadsfonden
och Lönegarantifonden -- sådant som alltid måste
diskuteras när man diskuterar framåtsyftande
förslag. Jag ser fram emot en dialog.
Anf. 17 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Självfallet måste man diskutera
finansieringsfrågan. Åtgärder som i dag kanske
kortsiktigt leder till att budgetunderskottet ökar
kan innebära att man får igen pengarna vid ett
senare tillfälle.
Vi har i Bohuslän en rad olika infrastrukturprojekt.
Det handlar om bl.a. en bro. Länsstyrelsen har
också i sin skrivelse pekat på en rad olika objekt,
som kortsiktigt skulle öka kostnaderna men som
skulle komma tillbaka i form av bättre möjligheter
för tillväxt i framtiden. Det är just detta som
efterlyses av alla de människor som i sin vardag
upplever oro för sina hus, ser problem för de
ungdomar som går ur gymnasieskolan till en ganska
meningslös tillvaro, vilket i sin tur sätter sina spår
på familjeliv och annat.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på frågorna 1992/93:309 och 310 om
Israels deportation av vissa palestinier
Anf. 18 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):
Fru talman! Kent Carlsson har frågat mig om
regeringen till den israeliska regeringen har
framfört sina protester mot deportationen av 418
palestinier. Berndt Ekholm har frågat mig vilka
åtgärder regeringen vidtagit resp. planerar att vidta
med anledning av deportationen av palestinierna
till bergen i södra Libanon. Jag besvarar båda
frågorna i ett sammanhang.
Den svenska regeringen reagerade mycket snabbt
på Israels beslut att, efter en rad våldsdåd på de
ockuperade områdena, deportera över 400
palestinier. I ett uttalande den 18 december 1992
sade statsminister Carl Bildt: ''Den senaste tidens
upptrappade våldsaktioner från palestinsk sida
liksom de israeliska repressalierna kan allvarligt
störa fredsprocessen i Mellanöstern. Såväl tagande
av gisslan och mordet på en israelisk polisman som
den israeliska regeringens beslut att deportera 400
palestinier står i strid med både folkrättsliga och
humanitära regler och principer.''
Vidare uttrycktes den svenska regeringens
förhoppning att de pågående fredssamtalen trots
allt skall kunna fullföljas. Regeringens väl kända
ståndpunkt, att en varaktig lösning av konflikten i
Mellanöstern kan uppnås endast genom
förhandlingar, upprepades.
I ett brev till min israeliske kollega, utrikesminister
Shimon Peres, den 29 december 1992 har jag
ytterligare förtydligat den svenska regeringens
inställning. Jag betonade i detta bl.a. den vikt vi
från svensk sida fäster vid folkrätten och skyddet av
de mänskliga rättigheterna.
Jag påpekade också att den svenska regeringen
anser att den fjärde Genèvekonventionen, som
stadgar om skydd för civilbefolkningen i krigstid
och förbjuder såväl deportationer från som
inflyttning av den egna befolkningen i ockuperat
territorium, är tillämplig på de ockuperade
områdena och således måste respekteras -- en
ståndpunkt som dessförinnan framhållits i det
svenska anförandet under Mellanöstern-debatten i
FN:s generalförsamling den 4 december. Mot
denna bakgrund framförde jag den svenska
regeringens uppmaning till Israel att ompröva
deportationsbeslutet.
Den svenska åsikten om deportationsbeslutet är
således väl känd i Israel. Även EG-länderna,
liksom flera andra stater, har gjort kraftfulla
uttalanden med anledning av deportationen. Israel
har dess värre ännu inte omprövat sitt beslut men
ICRC, den internationella Röda kors-kommittén,
har fått tillstånd att besöka de deporterade i lägret
i södra Libanon.
Regeringen är djupt oroad över den
händelseutveckling som den senaste tiden ägt rum i
Mellanöstern. Den fredsprocess som, efter
amerikansk skytteldiplomati i regionen, kunde
inledas i oktober 1991 utgjorde ett historiskt
genombrott. Ansvaret för att tillvarata den
möjlighet som därigenom öppnats att få till stånd
en fredlig lösning av den långa konflikten i
Mellanöstern vilar tungt på alla inblandade parter.
Under min resa till Israel och de ockuperade
områdena den 20--24 januari kommer jag att få
tillfälle att föra en fördjupad diskussion om dessa
frågor med såväl israeliska som palestinska ledare.
Anf. 19 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret på min fråga.
Jag vill börja med att citera ur den 4
Genèvekonventionen, artikel 49:
''Tvångsförflyttning, enskilt eller i massa, eller
deportation av skyddade personer från ockuperat
område till ockupationsmaktens eller annat lands
territorium, ockuperat eller icke ockuperat, är
oavsett de skäl som må anföras därför förbjudet''.
Denna konvention har Sverige skrivit under och
därmed förbundit sig att se till att den efterlevs.
Det är helt klart att Israel har begått ett brott mot
folkrätten genom sitt beslut att deportera 415
palestinier till södra Libanon. Man kan fråga sig om
Israel skall tillåtas agera hur som helst i strid mot
folkrätt och internationella regler, på det sätt som
man har gjort i det här fallet liksom i många andra
fall.
Det som förvånar mig i utrikesministerns svar är att
man i princip jämställer enskilda palestiniers
våldsdåd -- som bör fördömas -- med staten Israels
agerande, en stat som säger sig vara en rättsstat,
men som utan domstolsförhandlingar eller annat
har dömt 415 palestinier till deportering. Jag tycker
att statsminstern gjorde ett märkligt uttalande i
december. Jag vill fråga utrikesministern om man
menar att det går att jämställa enskilda palestinier
och staten Israel på det viset.
Självfallet måste världssamfundet reagera.
Folkrättens principer måste följas, och det måste
gälla också för Israel. FN agerade ju i fallet Irak--
Kuwait, där man tog i med hårdhandskarna och
tvingade Irak att dra sig tillbaka. Det är viktigt att
den svenska regeringen använder alla sina kanaler
för att förmå Israel att acceptera folkrättens regler
och följa dem. Jag vill fråga utrikesministern om
man officiellt har framfört någon protest och om
man har kallat den israeliske ambassadören till UD
för att till honom framföra sitt kraftiga
avståndstagande från Israels åtgärder.
Anf. 20 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag vill först tacka utrikesministern för
svaret.
Det är naturligtvis en helt oacceptabel situation
som palestinierna mycket länge har befunnit sig i
och som nu råder för den här gruppen av drygt 400
palestinier som finns i de kyliga bergsområdena i
södra Libanon.
Problemet med Hamas -- den fundamentalistiska
rörelsen som finns i området -- löser man
naturligtvis inte på det här sättet. Israel måste lära
sig att hantera sina problem inom de gränser som
man kontrollerar. Man kan bara komma till rätta
med fundamentalismen genom att vidareutveckla
fredsprocessen och genom att se till att situationen
för palestinierna stegvis förbättras.
I ett av numren före nyår av tidningen Jerusalem
Post står det i en rubrik att deprotationernas syfte
är att rädda de fortsatta fredssamtalen. Om det är
en åsikt som är vanlig i Israel, är man inne på en
mycket farlig väg. Jag tror precis motsatsen: detta
är mycket kontraproduktivt för att Israel skall
kunna uppnå en långsiktig lösning av den här
konflikten och åstadkomma fred. Vi kristna
socialdemokrater framförde just den här åsikten
strax före jul till labours ordförande Rabin.
Jag tror att det är nödvändigt att den svenska
regeringen protesterar i en sådan här situation. Det
är också bra att så har skett. Men precis som Kent
Carlsson efterlyser också jag officiella åtgärder och
uttalanden som syns i pressen och som
världssamfundet kan ta del av, t.ex. en sådan åtgärd
som att kalla ambassadören till UD. Jag vill
dessutom fråga vilka åtgärder därutöver som
regeringen arbetar med för att bidra till en lösning
av den aktuella konflikten. Vad kan regeringen
vidta för ytterligare åtgärder?
Anf. 21 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):
Fru talman! Statsministerns uttalande fokuserar det
samband som finns mellan palestinska
våldsaktioner och det israeliska
deportationsbeslutet. Bådadera innebär ett hot mot
fredsprocessen. Det finns alltså ett samband mellan
orsak och verkan, som vi icke kan bortse ifrån. I sitt
uttalande önskade statsministern att fördöma såväl
våldsaktioner som strider mot alla humanitära
principer som handlingar som står i strid med
folkrätten.
Till Berndt Ekholm vill jag säga att jag delar hans
bedömning att deportationerna är ett hot mot
fredsprocessen. Det är därför viktigt att denna
svåra fråga får en lösning och att beslutet
omprövas, så att de deporterade får återvända till
sina hem.
Det finns möjlighet för dessa båda
riksdagsledamöter att ta del av det här brevet. Det
är inget hemligt brev som har skrivits till Shimon
Peres. Brevet överlämnades av Sveriges
ambassadör till Israels utrikesministers
ställföreträdare. Det är fråga om en officiell
markering och protest, och innehållet är det som
jag tidigare här redovisade.
Anf. 22 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Uppriktigt sagt är det ett märkligt svar
som utrikesministern ger. Att jämställa enskilda
palestiniers handlanden med rättsstatens Israels
agerande är mycket märkligt. Det vore precis som
att vi i Sverige skulle deportera alla kosovoalbaner
bara för att ett antal kosovoalbaner har begått brott
här. Så får man inte bete sig i en rättsstat. Staten
Israel är en stat som skall följa de regler som gäller
för stater.
Det är därför som statsministerns uttalande är
mycket märkligt. Jag vill återigen ställa frågan: Är
det rimligt att göra en sådan jämförelse som man
gör i det här sammanhanget? Också jag tycker att
man skall fördöma våldsbrott, vilket jag och andra
som agerar i den här frågan gör.
Världssamfundet diskuterar nu sanktioner mot
Israel om Israel inte följer FN:s resolution 799, som
uppmanar Israel att låta palestinerna flytta hem.
Kan regeringen tänka sig att delta i sådana
diskussioner, om inte säkerhetsrådets beslut följs?
Anf. 23 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Det är alldeles utmärkt att vi är
överens om tolkningen av situationen, om hur
allvarlig den är. Så det kan lämnas därhän.
Men jag fick inget svar på min fråga om vilka
ytterligare åtgärder som regeringen kan tänkas
vidta. Det är här fråga om humanitära insatser för
palestinierna. Det finns ju svensk personal i
området, och vi har en tradition att göra insatser
bl.a. via UNRWA och FN. Det vore angeläget att
också Sverige försöker att bidra till att lösa den
aktuella situationen.
Sedan finns det givetvis andra typer av åtgärder
som vi kan vidta för att göra klart för Israel att den
här frågan måste bringas till en lösning för
israelernas eget bästa. Jag undrar då vilket budskap
som utrikesministern har tänkt att framföra under
sin resa i Israel.
Anf. 24 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):
Fru talman! För min del tycker jag att det är mycket
märkligt att Kent Carlsson inte kan se verkligheten
som den är, nämligen att det var
terrororganisationen Hamas våldsdåd som utlöste
det israeliska beslutet att vidta den folkrättsstridiga
åtgärden. Det förvånar mig att Kent Carlsson inte
kan se detta samband.
Regeringen vidtar en mycket konkret åtgärd
genom att jag skall resa till Israel nästa vecka. Jag
kommer då att föra samtal både med israeliska
företrädare och med palestinska företrädare. Jag
räknar med att få god tid för alla dessa samtal. Jag
kommer att mycket klart framföra den svenska
regeringens åsikt om bl.a. deportationerna, som
självfallet kommer att vara en av
samtalspunkterna.
Anf. 25 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Låt mig deklarera att jag självfallet
stöder fredsprocessen. Jag delar den uppfattning
som Berndt Ekholm har gett uttryck för, att
deportationerna är kontraproduktiva och att de
skadar fredsprocessen. Det är synd, eftersom det är
den enda vägen när det gäller att lösa konflikten
mellan Israel och Palestina.
Jag vill återkomma till frågan om det här med
rättsstaten. Jag kan förstå att man i Israel reagerar
för alla våldsdåd. Men beträffande Sveriges
regering, som har att följa folkrätt och annat, är
statsministerns uttalande märkligt. I detta
uttalande jämställs alltså enskilda palestiniers
handlingar och Israels agerande. Därmed minskas
staten Israels ansvar att agera som en stat skall
göra. Om det finns våldsverkare, skall dessa släpas
inför skranket och dömas. Man kan inte klumpa
ihop dem och skicka i väg dem. Det finns ingen
annan riktig rättsstat som får göra på det sättet.
Jag måste återigen fråga vilka övriga åtgärder
regeringen vidtar för att lösa detta problem. Är
man beredd att i FN diskutera sanktioner i det fall
att Israel inte följer säkerhetsrådets resolution 799?
Anf. 26 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Vi måste naturligtvis vara klara i vårt
budskap för att de här palestinierna skall få
återvända. Det är viktigt att regeringen fortsätter
att framföra det budskapet. Nu räcker inte bara
ord, utan det krävs också handling. Det är därför
jag har pekat på humanitära insatser och insatser
för att hjälpa palestinierna i den svåra situation som
de befinner sig i både i det aktuella området och i
de ockuperade områdena.
Att resa till Israel just när den uppkomna
situationen är för handen kan vara diskutabelt.
Men jag tycker trots allt att det är riktigt att göra
det. Men då är också markeringarna viktiga. Det är
mycket viktigt att budskapen går fram att vi från
svensk sida inte accepterar en sådan här situation
samtidigt som vi naturligtvis vill värna Israels
intressen. Men det är mycket viktigt att de får klart
för sig att de inte kan få uppträda på det här sättet.
Det är därför viktigt att vi har någonting med oss i
paketet. Jag återkommer till frågan om det finns
några åtgärder som regeringen har förberett och
funderat över som redan nu skulle kunna diskuteras
här.
Anf. 27 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara återigen
upprepa att den svenska regeringen fördömer
deportationsbeslutet. Jag ser fram emot de
möjligheter som jag i nästa vecka kommer att få till
en direktinformation på platsen och att få föra
samtal om dessa frågor.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på fråga 1992/93:299 om avveckling av
kärnkraften
Anf. 28 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig om
vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att
kärnkraftsavvecklingen skall kunna ta sin början.
Till att börja med vill jag erinra om vad jag anförde
här i kammaren vid frågestunden den 17 november
1992 beträffande omställningen av energisystemet.
I regeringensförklaringen fastslås att
energiöverenskommelsen från år 1991 ligger fast.
Det innebär att de utgångspunkter för
omställningen av energisystemet som överenskoms
mellan Centerpartiet, Folkpartiet och
Socialdemokraterna utgör basen för regeringens
energipolitik.
I överenskommelsen sägs bl.a. att landets
elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem
som i största möjliga utsträckning grundas på
varaktiga, helst inhemska och förnybara,
energikällor samt en effektiv energihushållning.
Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg
om miljön vid användning och utveckling av all
energiteknik.
Vidare sägs att omställningen av energisystemet
måste, vid sidan av säkerhetskraven, ske med
hänsyn till behovet av elektrisk kraft för
upprätthållande av sysselsättning och välfärd. När
kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken
takt den kan ske avgörs av resultaten av
hushållningen med el, tillförseln av el från
miljöacceptabel kraftproduktion och
möjligheterna att bibehålla konkurrenskraftiga
elpriser.
Den utfrågning kring kärnkraftens säkerhet och
sårbarhet som genomfördes den 4 december 1992
har inte på något avgörande sätt förändrat dessa
förutsättningar. Ytterligare information har
tillförts, men den politiska överenskommelsen
påverkas inte.
Omställningen och utvecklingen av energisystemet
bör grundas på långsiktigt hållbara politiska beslut.
Detta förutsätter bred politisk majoritet. Besluten
måste vara sådana att fastlagda mål för
energipolitiken framstår som trovärdiga över tiden.
Under första hälften av 80-talet ökade
elanvändningen kraftigt. Under decenniets senare
hälft uppgick den genomsnittliga ökningen till
endast 0,7 % per år. De senaste åren har vi haft
förhållandevis milda vintrar. Elanvändningen
beräknas under 1992 ha minskat med ca 2 %, bl.a.
till följd av rådande mycket djupa lågkonjunktur.
Vidare har en effektivare elanvändning hållit
tillbaka förbrukningen.
Detta innebär emellertid inte att det skapats
långsiktigt utrymme för en minskad kapacitet i
elproduktionssystemet. Det är därför viktigt att
fullfölja de energipolitiska program som pågår och
vilkas hittills uppnådda resultat redovisas i årets
budgetproposition.
Anf. 29 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på min
fråga. Jag är dock inte nöjd med svaret, vilket
miljöministern säkert kunde förutse.
Fem av landets tolv kärnkraftreaktorer har under
en längre tid varit avstängda på grund av
säkerhetsproblem. Två har nyligen beviljats
tillstånd att få starta igen.
Med anledning av bl.a. säkerhetsproblemen, men
också med anledning av frågor kring säkerheten i
tillförseln av energi, hölls en offentlig utfrågning i
början av december. Jag var där och lyssnade på
vad som sades. Min slutsats var att det med tanke
på tillförseln av energi och med anledning av
säkerhetsproblemen skulle vara fullt möjligt att
påbörja kärnkraftsavvecklingen. Av de referat som
gjordes i media fick jag intrycket att miljöministern
delade den uppfattningen. Det är därför jag har
ställt denna fråga. Jag har utgått ifrån att
regeringen kollektivt har utvärderat utfrågningen
och dragit slutsatser av den. Eftersom
miljöministern undviker att beröra den delen av
frågan vill jag upprepa den. Om regeringen inte
kollektivt har värderat resultatet eller dragit några
slutsatser av utfrågningen menar jag att det kanske
rent av var litet oärligt att anordna utfrågningen.
Den kanske inte var avsedd att tjäna som underlag
för de fortsatta politiska besluten, utan mer som ett
spel för gallerierna. Det skulle i så fall vara mycket
beklagligt.
Miljöministern hänvisar till den energipolitiska
överenskommelsen mellan tre partier. Jag
ifrågasätter om det verkligen är den
energiöverenskommelsen som gäller, eftersom den
innebär att man skall påbörja avveckling av
kärnkraften när det är möjligt. Det är möjligt nu.
Är det inte i själva verket en helt annan outtalad
energiöverenskommelse som gäller i det här landet
för närvarande, som domineras och dikteras av
Moderata samlingspartiets politik i dessa frågor och
som innebär att någon avveckling över huvud taget
inte är förestående?
Anf. 30 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Fru talman! Jag förstår att Annika Åhnberg har
tagit intryck av utfrågningen. Det finns all
anledning att göra det.
Jag vill återkomma till vad jag själv vid
utfrågningen sade i sammanfattningen.
Beredningsprocessen i regeringskansliet är inte
avslutad. Däremot är hela utfrågningen utskriven
nu, vilket ger möjlighet att mer i detalj analysera
den. Det är inte på det sättet att det enda
intressanta underlaget i det här sammanhanget är
uttalanden från utfrågningen. Det pågår också
utredningar på olika håll, vilket jag nämnde i min
avslutning. Särskilt nämnde jag Göran Steens
utredning, som SKI själv har initierat. Vi har via
media under de senaste dagarna fått veta att
motsvarande uppdrag har lämnats av Vattenfall när
det gäller kärnreaktorerna. Det är bra att så sker
och att berörda parter agerar på olika sätt. Det
finns också mer av den sortens material. Jag
utlovade också, vilket kommer att ske, att det
samlade materialet skall bli föremål för en samlad
diskussion också i regeringen som helhet vid en
allmän beredning, vilket var anmält före
utfrågningen. Det är en självklarhet därför att
annars kunde intrycket bli precis det som Annika
Åhnberg sade, nämligen att frågan mynnade ut i
intet och blev ett spel för gallerierna. Så är det inte
alls.
Det är en utomordentligt allvarlig
händelseutveckling som har kunnat bevittnas under
den senaste tiden med mycket stora konsekvenser
och frågetecken beträffande såväl säkerhet som
sårbarhet främst i det svenska elenergisystemet.
Självfallet ser regeringskansliet och regeringen
allvarligt på den situationen och kommer att dra
slutsatser när materialet har samlats. Hearingen var
en del av detta.
Anf. 31 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Jag får nu intrycket att denna
diskussion pågår inom regeringen och att det
förhoppningvis kan komma förslag rörande
avvecklingen som grundar sig på en mer samlad
bedömning. Men det är mycket osäkert när i tiden
ett sådant förslag kan väntas. Som jag ser det är
behovet av beslut akut.
Energiövenskommelsen, som jag som
kärnkraftsmotståndare inte var nöjd med eftersom
jag tyckte att den var för vag och otydlig, byggde
ändå på en överenskommelse över de dåvarande
och nuvarande blockgränserna. Tanken var, som
jag uppfattade den, att den skulle ha giltighet
oavsett vilket politiskt block som hade makten. I
den överenskommelsen ingick också att man
årligen skulle utvärdera säkerheten och andra
aspekter för att finna vägar att gå vidare.
Jag undrar hur man konkret lever upp till
energiöverenskommelsen. Hur ser de fortsatta
överläggningarna mellan de tre parterna i
överenskommelsen ut? På vem vilar initiativet?
Vem gör utvärderingarna? Hur driver ni arbetet
vidare? Jag får intrycket att överenskommelsen
inte existerar i praktiken.
Anf. 32 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Fru talman! Jo, energiöverenskommelsen
existerar, både på papperet och i praktiken.
Dessutom är det, efter den nya regeringens
bildande, fem partier som står bakom den,
eftersom detta är inskrivet i regeringsförklaringen.
Jag vet inte om Annika Åhnberg har hunnit läsa
budgetpropositionen, om än inte alla bilagor, men i
bil. 13 från Näringsdepartementet finns en
redovisning av de energipolitiska programmen.
Där återfinns de delar som är relevanta för just en
konkret uppföljning av energiöverenskommelsen.
Där finns en redovisning av läget och
Energirapport 1992 från NUTEK. Därefter
redovisar föredragande statsråd sina
överväganden.
I det sammanhanget är det viktigt att peka på de
delar som har sin grund bl.a. i
energiöverenskommelsen och i andra beslut. Det
gäller utveckling och introduktion av ny
energiteknik, stöd till kraftvärmeproduktion med
biobränslen, stöd till vindkraft och stöd till
solvärme.
Anf. 33 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Jag har förvisso inte läst alla bilagor till
budgetpropositionen, men just den här har jag
tittat på. Den innehåller också NUTEK:s
prognoser för energibehovet fram till sekelskiftet.
Jag noterar att NUTEK inte räknar med att
avvecklingen av kärnkraften skall påbörjas före
sekelskiftet, eftersom man redovisar produktionen
för de tolv reaktorer som nu är i drift.
Det här resonemanget, där man hänvisar till
NUTEK:s analyser och prognoser, blir ett
cirkelresonemang. Om det är NUTEK:s prognoser
man stöder sig på och NUTEK i sina prognoser
stöder sig på att det inte finns en tillräcklig uttalad
politisk ambition, som lägger en påbörjad
kärnkraftsavveckling som grund, är det inte ett
hållbart resonemang.
Miljöministern upprepar att det är fem partier som
står bakom energiöverenskommelsen. Jag
ifrågasätter det. Om det vore så, skulle man ha tagit
utfrågningen i december på allvar och sett till att
med någon hastighet redovisa hur
kärnkraftsavvecklingen skall inledas. Hur skall det
gå till? Det finns ingenting sagt om hur i tiden
avvecklingen skall gå till.
Anf. 34 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Fru talman! Jag är ledsen att behöva påpeka en del
elementära saker för Annika Åhnberg, men detta
med avvecklingen har sina juridiska och
ekonomiska komplikationer, utöver de
energipolitiska. Jag utgår från att vi båda är
medvetna om detta.
Jag kan också meddela att regeringen omedelbart
före jul beslutade att utreda kärnkraftens totala
kostnadsansvar. Det har inte uppmärksammats i
media, men det är ett beslut som har fattats med
anledning av de årliga finansieringsbeslut som
gäller kärnkraftens avfallshantering och rivning av
reaktorer. Det arbetet kommer nu att igångsättas.
Den konkreta uppföljningen av
energiöverenskommelsen är alltså årliga
avstämningar, och det är en sådan avstämning som
kan avläsas i bil. 13.
Anf. 35 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Det är uppenbart -- det var alltså
miljöministerns slutsats av utfrågningen -- att det är
möjligt att påbörja kärnkraftsavvecklingen. I
redovisningen i bilagan till budgetpropositionen
anges inte hur det skall gå till, därför att det inte
finns någon sådan uttalad ambition. Men det finns
ingenting i redovisningen i sig som säger att det är
omöjligt. Många av remissinstanserna har
ifrågasatt NUTEK:s prognoser.
Det skulle vara intressant om miljöministern
redovisade vilka juridiska och ekonomiska
komplikationer som han avser just nu.
Att ett antal av våra reaktorer inte har någon
tidsbegränsning, när det gäller hur länge de skall
drivas, och att andra har ett driftstillstånd fram till
år 2010 är naturligtvis en komplikation, men om
kärnkraften skall vara avvecklad år 2010 måste man
någon gång konkretisera planerna. Det kommer
alltid att medföra juridiska och ekonomiska
komplikationer, såvitt jag kan förstå.
Anf. 36 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Fru talman! Det är helt riktigt att det finns sådana
komplikationer, oavsett tidpunkt. Enligt min
uppfattning minimerar man dem genom en
successiv avveckling. Det är det som hela
diskussionen har gällt under 80-talet, och även
dessförinnan, dvs. hur det skall ske.
Vi hade också en diskussion om förtida avveckling,
dvs. före den tekniska livslängden 25 år. Under
nästa valperiod jubilerar de första 25-åringarna,
och det betyder att frågan ställs på sin spets, om
man vill gå in för en successiv avveckling eller om
man vill hålla sig till den utmätta tekniska
livslängden, som också är avskrivningstid. Det är
naturligtvis en mycket avgörande tidshorisont.
Anf. 37 TALMANNEN:
Jag medger ytterligare var sitt inlägg.
Anf. 38 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Kärnkraftsfrågan står hela tiden på sin
spets -- det är just det som är problemet. Det är det
som säkerhetsproblemen och avställningen av fem
reaktorer har visat.
Miljöministern talar om en successiv avställning av
kärnkraften. Men om den skall vara successiv
måste den någon gång ta sin början -- annars står
vi där år 2010, och då handlar det inte om någon
successiv avställning utan om en omedelbar
avställning. Jag är inte nöjd med svaren på dessa
frågor.
Dessutom vill jag slutligen tillägga att de protester
och reaktioner som har kommit fram från vårt
grannland Danmark är väl värda att ta på allvar och
att höja över surströmmingsdebattnivån. Jag
hoppas att det i det fortsatta arbetet ingår seriösa
överläggningar med Danmark om hur avvecklingen
skall ske. De har rätt att ställa anspråk i
sammanhanget.
Anf. 39 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):
Fru talman! Jag ställer inte godvilligt upp som
kärnkraftens försvarsadvokat, som bekant. Vi hade
en folkomröstning, där det alternativ som Annika
Åhnberg och jag stod för inte vann. Det finns alltså
demokratiska restriktioner, som vi måste ta på
allvar.
Det var i ett läge när man i vissa kretsar försökte
göra energipolitik till någonting som marknaden
skulle sköta som energiöverenskommelsen slöts.
Den var viktig för att skapa den politiska
trovärdighet som krävs och kommer att krävas i än
högre grad när kärnkraften skall börja avvecklas.
Självfallet är syftet med de program som redovisas
här, med årliga avstämningar enligt
energiöverenskommelsen, just att öka detta
utrymme. Sedan kan olika
bedömningsdiskussioner föras om vad som är
möjligt i dagsläget, men då skall man också ha klart
för sig -- det har jag alltid klargjort -- att man skall
ta reda på konsekvenserna. Det är alltså inte bra
om Danmark kör sju kolkraftverk för att täcka vårt
underskott vid avställningen av reaktorer i södra
Sverige, utan sådana aspekter måste också beaktas.
Men visst är det möjligt, praktiskt sett, att avveckla
kärnkraften och att börja i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på fråga 1992/93:308 om ändrad
tjänstgöringsort för officerare i flygvapnet
Anf. 40 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):
Fru talman! Lars Stjernkvist har frågat mig om jag
är beredd att vidta åtgärder för att ekonomiskt
förbättra läget för yrkesofficerare som berörs av
nedläggningar inom flygvapnet.
Jag vill inleda med att erinra om att skälet till
avvecklingen av förband är de besparingskrav som
statsmakterna har ålagt försvaret. Det
statsfinansiella läget kräver besparingar även inom
försvarets område. Genom att man lägger ned
fredsförband, möjliggörs också satsningar på
materiell kvalitet. Det är därför viktigt att
nedläggningarna genomförs på ett sådant sätt att
besparingsmålet inte äventyras.
I går -- den 11 januari 1993 -- överlämnade
regeringen 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100) till riksdagen. I denna proposition
(bil. 5) behandlar jag även personalfrågorna,
främst med inriktning på den avveckling av
övertaliga officerare som är nödvändig. Jag
redovisar där de åtgärder som har vidtagits och som
planeras med anledning av 1992 års försvarsbeslut.
När det gäller den speciella fråga som Lars
Stjernkvist tar upp vill jag säga följande.
Ett nytt arbete inom försvarsmakten som medför
flyttning till en ny bostadsort innebär naturligtvis
merkostnader för den enskilde arbetstagaren.
Ersättning för dessa kostnader kan betalas ut till
arbetstagaren i den omfattning och på de villkor
som följer av kollektivavtal. I ett sådant avtal för
försvaret finns bl.a. bestämmelser om ersättning i
samband med förlust vid försäljning av bostad.
Dessa bestämmelser gäller fortfarande. Statens
arbetsgivarverk har däremot återkallat
delegeringen till lokal myndighet att besluta i dessa
frågor. Detta innebär att ärenden om ersättning för
förlust vid försäljning av bostad prövas av
Arbetsgivarverket.
Det är i första hand en fråga för parterna på
arbetsmarknaden att pröva om det finns ett behov
av att ändra eller komplettera gällande avtal.
Anf. 41 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Låt mig
först säga att jag inte ifrågasätter försvarsbeslutet.
Jag inser att vi behöver lägga ner förband för att få
ekonomin i balans. Jag försöker, med denna fråga
och en tidigare fråga, bidra till att denna avveckling
sker på ett så ansvarsfullt och smidigt sätt som
möjligt och med största möjliga hänsyn till de
människor som berörs.
Den uppfattning jag har bibringats genom samtal
med de anställda i Norrköping som berörs av
försvarsbeslutet är att det i verkligheten inte
fungerar så som statsrådet refererade. Formellt sett
är det självfallet så. Däremot har jag fått uppgifter
som pekar på att det inte fungerar så i praktiken.
De som nu riskerar att göra stora förluster i
samband med att de måste sälja sina bostäder har
fått nej till svar på frågan om det är möjligt att få
något slags ersättning. Jag vill därför formulera
frågan så här i stället: Är statsrådet beredd att ta
kontakt med de berörda myndigheterna för att ta
reda på hur det faktiskt ser ut i verkligheten?
Anf. 42 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):
Fru talman! Får jag först säga att det är alldeles
självklart att denna typ av avveckling av personal
skall ske med största möjliga hänsyn till de
anställda och inte minst till deras familjer, som
ibland också kan drabbas mycket hårt. Där är vi
överens. Det är emellertid så att de bestämmelser
som gällde tidigare faktiskt gäller fortfarande. Det
har alltså inte skett någon ändring av det materiella
innehållet i bestämmelserna. Däremot är
beslutanderätten, som tidigare var delegerad till
lokal myndighet, numera centraliserad, för att vi
skall få en bättre enhetlighet. Det skall inte
innebära att man i det enskilda fallet gör några
ekonomiska eller andra förluster, t.ex.
rättsförluster. Skulle det visa sig att detta inte
fungerar ankommer det i första hand på de
anställdas fackliga organisationer att ta upp frågan
och se om de kollektivavtalsvägen kan hitta en
lösning.
Självfallet skall jag informera mig om hur det hela
fungerar i praktiken. Det kan jag naturligtvis lova.
Däremot har jag som enskilt statsråd inte rätt att
gripa in och ändra bestämmelserna. Då skulle jag
göra mig skyldig till ministerstyre. Det måste gå den
vanliga vägen.
Anf. 43 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag förstår att statsrådet med tanke på
sitt förflutna inte vill göra sig skyldig till
ministerstyre. Det vore ödesdigert.
Jag noterar att vi är helt överens i sakfrågan. Det
skall vara möjligt för arbetsgivaren att betala
ersättning till anställda som åläggs att flytta. Vad vi
möjligtvis är oense om är hur verkligheten ser ut.
Jag ser inte det som något oöverkomligt problem.
Med gemensamma krafter borde vi kunna förmedla
till de berörda vilka regler och beslut som faktiskt
gäller. Jag tackar för svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på fråga 1992/93:300 om
industripolitiken och sysselsättningen
Anf. 44 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Lennart Nilsson har frågat mig om
regeringen har någon industripolitik som kan
förhindra att var femte uddevallabo blir utan jobb.
Volvo har fattat beslut om avveckling av
Uddevallafabriken, och bilmonteringen väntas
upphöra under maj i år. Denna utveckling är djupt
beklaglig för sysselsättningen i såväl Uddevalla som
alla de orter där underleverantörer drabbas. Men
det finns ingen anledning att ifrågasätta det riktiga
i beslutet. Nya effektivare produktionsmetoder och
lågkonjunkturen i Europa och USA har ökat
rationaliseringstrycket i bilindustrin i både Sverige
och vår omvärld. Vårt höga kostnadsläge har också
aktivt medverkat till företagens besvärliga
situation.
Regeringen bedriver i dag en offensiv
näringspolitik för att möjliggöra för de svenska
företagen att konkurrera effektivt på en allt
hårdare marknad.
Under perioden 1991--1993 kommer företagens
skatter att sänkas med ca 36 miljarder kronor. Till
detta skall läggas effekterna av kronans
depreciering. Detta innebär sammantaget en
kraftig förbättring av konkurrenskraften.
Vidare bygger regeringen med hjälp av de
avvecklade löntagarfondernas medel upp en privat
riskkapitalmarknad för småföretag. Denna
marknad fördubblas i ett slag, och samtidigt införs
ett system med s.k. nyföretagarlån.
Genom den av riksdagen beslutade bankgarantin
tar staten ansvaret för ett fungerande
betalningssystem.
Andra viktiga åtgärder har aviserats i regeringens
småföretagsproposition hösten 1991, och
ytterligare åtgärder kommer inom flera områden,
bl.a. forskningsområdet och på skattesidan.
Genom redan beslutade och kommande åtgärder
kommer Sverige att ha den kanske mest
konkurrenskraftiga bolagsbeskattningen i Europa.
Tillsammans med avskaffandet av
utlänningsförbehållet i aktiebolagslagen kommer
detta att göra Sverige till ett attraktivt
investeringsland.
Detta kommer att komma hela landet till del, så
också Uddevalla.
Anf. 45 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka näringsministern
för svaret. Bakgrunden till min fråga är den
omvälvning som har skett i Uddevalla under ett
antal år. Vi hade för tio år sedan ungefär 25 %
industrisysselsatta i kommunen. Vi räknar med att
andelen nästa år ligger på 8 %, och då är Samhall,
Bohusgruppen, den största industriarbetsplatsen.
Det innebär att det kommer att bli enorma
problem.
Vi kan diskutera historien, men det är ganska
meningslöst i dag. Det handlar ju om människors
framtid. Jag funderar på vilket ansvar ministern och
regeringen anser att Volvo har i detta sammanhang,
med utgångspunkt i de stöd som Volvo har fått från
samhället. På vilket sätt resonerar man i
Näringsdepartementet om hur Volvo kan
medverka för att klara framtiden? Det finns ett
viktigt kunnande hos människorna på
Volvofabriken.
Det handlar också om fönsterfabriken Elit-Fönster,
som kommer att läggas ner under sommaren. Jag
tror att fönsterfabriken i Uddevalla är en av
Sveriges modernaste. Inte minst bland de anställda
diskuteras om företaget kan övervintra och behålla
den fabrik som finns. De anställda är övertygade
om att det finns ett behov inför framtiden, särskilt
på exportsidan, att kunna konkurrera med
utländska företag på fönstermarknaden.
Människorna på fabriken undrar om regeringen är
beredd att diskutera olika former av åtgärder för att
företaget skall kunna övervintra, för att klara bl.a.
exporten. Det handlar inte enbart om
nyföretagande, utan också om att rädda den
kapacitet som finns.
Anf. 46 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Den helt dominerande delen av de
satsningar regeringen har gjort har gått till
befintliga företag. 36 miljarder har satsats på
förbättringar av bolagsbeskattningen. Dessutom
har satsningar gjorts på riskkapitalföretag och,
ovanpå det, en satsning på nyföretagarlån.
Vi kan skapa förutsättningar för en industriell
expansion. Det är det vi gör i och med den kraftiga
förbättring av konkurrenskraften som nu sker i
svenskt näringsliv, en förbättring som saknar
motstycke under senare årtionden.
Vi gör den bedömningen att staten inte skall gå in
med pengar i enskilda bolag för att klara de
enskilda situationerna. I stället skapar vi
förutsättningar för expansion. Elit-Fönster har nu,
som andra företag, en utomordentligt god
förutsättning att gå ut på exportmarknaden.
Kronan har gått ner i värde ungefär 20 %.
Arbetsgivaravgifterna har sänkts. Produktiviteten
har höjts gentemot omvärlden. Det är nu vi måste
göra satsningarna.
Vi kan skapa förutsättningarna. Sedan gäller det att
ta vara på förutsättningarna för att få en expansion.
Den andra frågan rörde Volvo och dess ansvar. Jag
vet att min kollega Börje Hörnlund har haft en
omfattande diskussion med Volvo om dess ansvar i
Uddevalla. De pengar som Volvo där fått var
huvudsakligen regionalpolitiska medel som härleds
från Arbetsmarknadsdepartementet. Därmed är
det Arbetsmarknadsdepartementet som kan ställa
krav.
Anf. 47 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Vi kan utgå från Elit-Fönster och dess
ansvar här. Hemmamarknaden drabbas emellertid
av att det inte längre byggs här i Sverige, och detta
har lett till en kollaps. Även om förutsättningarna
är riktiga, dvs. att det på sikt är möjligt att
exportera fönster, så kan ett glapp i tiden
konstateras.
Men det finns olika idéer. Exempelvis har ju i stort
sett det gamla Jugoslavien fördärvats. Vidare gäller
det förhållandena i Baltikum t.ex. I stället för att
betala ut A-kasseersättning till de här människorna
i Uddevalla kunde det kanske gå att hitta uppslag
när det gäller export av fönster till det forna
Jugoslavien, Baltikum osv. för att under en
övergångstid klara den uppkomna situationen.
Jag undrar om regeringen är beredd att diskutera
sådana lösningar tillsammans med människorna på
Elit-Fönster.
Anf. 48 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Vi tror inte att det är regeringen som
skall föra diskussioner med Elit-Fönster.
Vi har skapat två stora portföljbolag, sex
riskkapitalbolag, för vilka vi tog medel från
löntagarfonderna just för att kunna göra
riskkapitalsatsningar när det gäller att föra in
kapital i företag med framtidsutsikter och
förutsättningar att konkurrera.
Jag tycker att den naturliga lösningen vore att Elit-
Fönsters ledning tar kontakt så snart AB Bure i
Göteborg organiserat sig för att se om det går att
finna en hållbar affärsidé och att göra en kompetent
kommersiell prövning av Elit-Fönsters framtida
konkurrensförutsättningar och möjligheter att inte
bara överleva utan också, förhoppningsvis, att
expandera.
Anf. 49 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Jag utgår från att ministern, även om
det sitter långt inne, är positiv till att man försöker
hitta lösningar för att klara sysselsättningen och
framtiden när det gäller Elit-Fönster.
Så till en annan fråga, i motsats till det som
ministern här säger om en offensiv näringspolitik.
Det finns ju en del företag som har anknytning till
varvsnäringen i Bohuslän. Vidare skall ju
varvsstödet avvecklas. Men de konkurrentländer
som vi har att leva med -- t.ex. Danmark och
Norge -- har inte gjort samma sak. Det innebär att
det blir en snedvriden konkurrens, som kan
medföra en utslagning av den obetydliga kapacitet
som vi har när det gäller varvsnäringen.
Min fråga till ministern blir därför: Är det inte
rimligt att ha lika villkor i Sverige som i andra
länder när det gäller varvsstödet -- dvs. att man är
beredd att ompröva det beslut om varvsstödet som
vi fattade beslut om 1989 med utgångspunkt i att
andra också skulle avveckla men som de inte har
gjort?
Anf. 50 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Det här gäller Elit-Fönster, precis som
alla andra bolag. Jag tror inte att det är
Näringsdepartementet eller enskilda tjänstemän i
kanslihuset som skall göra affärsmässiga
prövningar av enskilda företag.
I nuvarande läge, och även i normalläget, vore
detta en fullständigt orimlig arbetsbelastning.
Dessutom vore det en mindre kompetent
bedömning. Detta skall i stället göras på
marknadens villkor av kommersiellt kompetenta
personer. Därför har vi bidragit till en av de största
riskkapitalmarknadssatsningarna i Västeuropa i
modern tid -- detta gäller även Elit-Fönster.
Sedan något om varven. Jag har tidigare här i
kammaren vid ett flertal tillfällen noterat att det
finns ett i stor enighet fattat beslut om en
avveckling av varvsstödet. Det skulle även ske
inom det s.k. EG-området. Såvitt vi känner till har
ännu inte något beslut fattats om en förlängning
inom EG. Men vi följer utomordentligt nära den
utveckling som sker inom Europaområdet för att se
vad man där gör med sitt varvsstöd.
Anf. 51 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Faktum är att varvsstödet fortsatt
gäller -- i motsats till hur det är i Sverige. Det
innebär att konkurrentländerna kan ta hem order.
I stället för att vi bygger båtar till Styrsöbolaget i
Göteborg på ett svenskt varv kan det alltså bli så,
att order går till utlandet just beroende på
konkurrenssituationen.
Jag delar ministerns uppfattning om att det
exempelvis när det gäller Elit-Fönster måste göras
en affärsmässig, marknadsmässig, bedömning av
förutsättningarna för framtiden. Men jag utgår från
att man på Näringsdepartementet ändå är beredd
att diskutera och att förmedla kunskaper, som jag
utgår från att t.ex. tjänstemän på
Näringsdepartementet har när det gäller de här
vägarna, till de olika intressenter som skall bedöma
förutsättningarna på sikt. Det är väl egentligen det
som jag efterlyser, liksom en positiv inställning och
möjligheter till resonemang med
Näringsdepartementet -- inte om affärsmässiga
bedömningar utan om framtiden och om en
förbättrad sysselsättning och industripolitik.
Anf. 52 Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Det är vad vi i princip sysslar med hela
dagarna. Självfallet förmedlar vi alltså
förfrågningar till rätt instans. Normalt sköts detta
via utvecklingsfonder, länsstyrelser eller
arbetsförmedlingar, som ser till att man kommer
någorlunda rätt när det gäller de instanser som har
möjligheter att pröva en affärsmöjlighet och som
har kapital och kompetens för resp. fall, om det
anses vara ett bra och utvecklingsbart projekt.
Sedan något om varven. Det beslut som nu gäller
inom EG är det som gällde också när vi fattade
beslut här i kammaren 1989. Det beslutet löper ut i
slutet av detta år. Man väntar på någon form av
besked om hur EG-området kommer att göra inför
framtiden. Det är det beskedet som vi med största
vaksamhet avvaktar. Vi är inte betjänta av att stater
i Europa konkurrerar med olika former av
statssubventioner till olika slags varv. Det är ingen
i längden betjänt av.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Hänvisning av ärenden till utskott m.m.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:152 till arbetsmarknadsutskottet
Föredrogs och lades till handlingarna
Skrivelse
1992/93:103
Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1992/93:153 till arbetsmarknadsutskottet
Motion
1992/93:Fi90 till finansutskottet
11 § Meddelande om ändrad
partitillhörighet
Från John Andersson (v) hade inkommit följande
skrivelse:
Till riksdagen
Härmed tillkännages att jag lämnat Vänsterpartiet
och dess riksdagsgrupp. Mitt uppdrag som
riksdagsledamot kommer tills vidare att utövas som
partilös.
Stockholm den 12 januari 1993
John Andersson
Skrivelsen lades till handlingarna.
12 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 11 januari
1992/93:313 av Carl-Johan Wilson (fp) till
försvarsministern om skyldigheten att fullgöra
värnplikt:
Massmedia har spridit information om ett
värnpliktsärende vars handläggning torde uppröra
de flesta. En 42-årig värnpliktig lantbrukare, som
fullföljt militär grundutbildning samt en
repetitionsövning, ändrade attityd till användning
av vapen. Han begärde vapenfri tjänst, blev
inkallad och begärde uppskov med den
utbildningen men fick avslag. Eftersom hans
produktion som lantbrukare krävde hans närvaro,
fann han ingen annan möjlighet än att utebli från
utbildningen. Det var givetvis en i princip olaglig
handling. De flesta iakttagare av detta ärendes
handläggning torde dock anse att den värnpliktiges
militära grundutbildning borde vara tillräcklig
insats i värnpliktssystemet och att mannen i stället
för inkallelse till ny vapenfri utbildning borde ha
krigsplacerats i sin civila uppgift som lantbrukare.
Avser försvarsministern att vidta några åtgärder för
att möjliggöra en mer förnuftig hantering av
liknande ärenden i fortsättningen?
1992/93:314 av Gunhild Bolander (c) till statsrådet
Bo Lundgren om tullens resurser på Gotland:
När den socialdemokratiska regeringen i
budgetpropositionen 1990 föreslog en förändrad
organisation inom Tullverket, så innebar det för
Gotlands del nästan en halvering av antalet
tjänster, från 12 till 7 tjänster.
Både från länsstyrelse och från riksdagsledamöter
kom kraftiga protester, eftersom vi kunde förutse
den situation som nu är verklighet, nämligen en
starkt ökad smuggling från öst, Baltikum och
Ryssland. Sprit, cigaretter, narkotika och vapen
förs i land på Gotland i en utsträckning som
nuvarande organisation inte kan klara.
Jag vill därför fråga statsrådet Bo Lundgren om
regeringen är beredd att vidta några åtgärder för att
tullen på Gotland skall kunna fullgöra sitt uppdrag.
1992/93:315 av Carl-Johan Wilson (fp) till
näringsministern om gymnasieutbildningen och
industrins rekryteringsbehov:
Industrins rekryteringsbehov tycks inte motsvaras
av intresse hos sökande till gymnasieskolan.
Exempel: Jönköpings gymnasieregion har ca
130 000 invånare. Regionen är en av Sveriges
industritätaste med bl.a. stor andel
verkstadsindustri. Vid nu aktuellt provval till gy-
skolan valde endast 18 elever -- av ca 1700 --
industriprogrammet i första hand. Av dessa har
endast 5 elever preliminärt anmält intresse för
inriktning Industri i årskurs 2. Om antalet platser
på gymnasieskolans program anpassas till elevernas
önskemål, skulle det enligt detta exempel få mycket
negativa konsekvenser för näringslivets
rekryteringsmöjligheter i Jönköpingsregionen. Jag
är medveten om att utbildningsministern har ansvar
för gymnasieskolan, men jag finner det angeläget
att även näringsministern medverkar för att stärka
industrins möjligheter att rekrytera utbildade
medarbetare. Därför ställs frågan till
näringsministern:
I vilken utsträckning kan regeringen -- genom
näringsministern -- medverka till att popularisera
utbildning för industrin?
13 § Kammaren åtskildes kl. 15.17.
Förhandlingarna leddes av talmannen.