Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1992/93:27

Torsdagen den 19 november

Kl.12.00

---

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 13 november.

2 § Ledighet

Tredje vice talmannen meddelade att Anne
Rhenman (nyd), som beviljats föräldraledighet
fr.o.m. den 7 december, ansökt om sjukledighet
under tiden den 23 november--den 6 december.

Kammaren biföll denna ansökan.

Tredje vice talmannen anmälde att Simon Liliedahl
(nyd) även under denna tid skulle tjänstgöra som
ersättare för Ann Rhenman.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1992/93:134 till socialförsäkringsutskottet

Motionerna

1992/93:T10 till trafikutskottet

1992/93:Sf4--Sf11 till socialförsäkringsutskottet

1992/93:A1 och A2 till arbetsmarknadsutskottet

1992/93:N5--N12 till näringsutskottet

1992/93:So12--So17 till socialutskottet

1992/93:Sk5 och Sk6 tll skatteutskottet

1992/93:K5--K14 till konstitutionsutskottet

1992/93:Fö3 och Fö4 till försvarsutskottet

1992/93:T11 till trafikutskottet

1992/93:N13--N16 till näringsutskottet

1992/93:Fi76 till finansutskottet

1992/93:T12--T19 till trafikutskottet

1992/93:Ju9--Ju12 till justitieutskottet

1992/93:Sf12 och Sf13 till socialförsäkringsutskottet

1992/93:A3--A5 till arbetsmarknadsutskottet

1992/93:K15--K18 till konstitutionsutskottet

1992/93:Fi77--Fi79 till finansutskottet

1992/93:T20--T22 till trafikutskottet

1992/93:So8--So11 till socialutskottet

1992/93:T23--T25 till trafikutskottet

Meddelande om samlad votering

Tredje vice talmannen meddelade att
konstitutionsutskottets betänkanden KU3 och
KU4 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande
AU4 skulle avgöras i ett sammanhang efter
avslutad debatt.

4 § Statlig förvaltning m.m.

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU3 Statlig förvaltning m.m.

Anf. 1 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
sammansättningen av styrelserna i de statliga
verken och myndigheterna. Detta har bl.a.
föranletts av två socialdemokratiska motioner. Vi
behandlade denna fråga i kammaren i våras. Den
borgerliga majoriteten beslöt att ändra på den
ordning som har gällt i Sverige sedan 40-talet -- en
ordning som har visat sig fungera mycket bra.

Vi Socialdemokater anser att den princip om
intresserepresentation i vissa styrelser på
arbetsmarknadsområdet som kom till uttryck i
riksdagens verksledningsbeslut bör återföras. Vi
anser att det är av stort värde att arbetsmarknadens
parter kan nominera ledamöter till styrelserna.
Detsamma gäller också för sammansättningen i
socialförsäkringsnämnderna.

Jag har själv haft förmånen att få sitta i
länsarbetsnämnden i Västernorrland som
representant för Kommunförbundet. Jag har,
liksom alla andra ledamöter, satt ett stort värde på
samverkan mellan de olika parterna på
arbetsmarknadsområdet.

Det var därför inte bara vi Socialdemokrater som
höjde på ögonbrynen och ansåg att beslutet var
märkligt. Vi ansåg att förslaget från regeringen --
som faktiskt baserade sig på att SAF hade lagt fram
förslag om detta -- var mycket märkligt. Vi höjde
på ögonbrynen eftersom vi visste att det fungerade
bra i dag. Det var som sagt var inte bara vi
socialdemokrater som reagerade på detta sätt.

Vi ställdes inför denna situation och undrade hur
man skulle göra. Vi talade med SAF:s
representanter och frågade om de skulle kunna
tänka sig att sitta i exempelvis länsarbetsnämnden
som representanter för näringslivet. Vi sade att vi
behöver den kunskap som de besitter. De svarade
att de sitter kvar i länsarbetsnämnden och
representerar det kunnande som arbetsgivarna i det
privata näringslivet står för. Detsamma anser jag
också gäller de andra representanterna -- inte minst
de fackliga.

Vi menar också att det är av stort värde att man
jobbar tillsammans på det här sättet. Man lär känna
varandra och kan därigenom undvika onödiga
konflikter och missförstånd.

Jag tror att man har varit förblindad av önskan att
få klämma åt de fackliga organisationerna. Genom
den här förändringen uppnår man inte det
regeringen har gett uttryck för, nämligen att man
vill öka demokratin. Jag skulle snarare vilja påstå
att det är precis tvärtom. Så sent som i går tog jag
kontakt med några länsarbetsnämnder ute i landet
och frågade hur det skall fungera från den 1 januari
1993. Jag måste beklaga, men jag fick inga entydiga
svar. De hade i och för sig fått brev från AMS-
chefen som förklarade hur detta skall gå till. Det
skall numera bara vara sex ledamöter. Det råder
förvirring om vem som skall utse vem och hur det
skall gå till.

I en tid när vi har de problem som vi nu har på
arbetsmarknaden skulle det vara av stort värde att
ta vara på alla de positiva krafter som finns inom de
fackliga organisationerna och även på andra håll.
Tyvärr har jag inte kunnat märka att det finns
någon som helst tendens till att ändra uppfattning
på det här området. Jag yrkar därför bifall till den
socialdemokratiska reservationen.

Anf. 2 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Subsidiaritetsprincipen är det kanske
inte så många inom det svenska folket som
egentligen känner till innebörden av. Men
subsidiaritetsprincipen har blivit en av de viktigaste
politiska principerna. Vad innebär den? Jo, den
innebär att politiska beslut bör fattas på lägsta
möjliga effektiva nivå.

Den lägsta nivån är naturligtvis individen själv. Låt
individen bestämma över sådant som han eller hon
är mäktig att klara av själv. Nästa nivå är familjen.
Sedan har vi de olika organen på lokal och regional
nivå, landsting, riksdag m.m. Det finns även
övernationella organ av olika slag.

När det gäller att besluta om på vilken nivå man
skall fatta besluten, måste bevisbördan alltid vila på
dem som vill att det skall ske på en högre nivå. Man
måste alltså kunna säga att man inte klarar av det
här på den lägre nivån.

Subsidiaritetsprincipen kallas i Sverige också för
närhetsprincipen. Från filosofiska och andra
utgångspunkter kan det mycket väl diskuteras om
detta är riktigt eller inte. Jag vet att min vän och
kollega Ingvar Svensson kommer att ha synpunkter
på det här.

Subsidiaritetsprincipen är i och för sig en mycket
gammal princip. Den kom fram redan under
medeltiden. Vi brukar benämna Thomas av
Aquino som en av dem som närmare utformade
principen. Han kunde i sin tur bygga på Aristoteles.
Thomas av Aquino hade avgörande betydelse för
separationen mellan det världsliga och det andliga.
För att göra en lång historia kort har från modern
tid den påvliga encyklian Quadragesimo anno från
1931 fått stor betydelse för tänkandet på den
borgerliga sidan, enkannerligen för de
kristdemokratiska partierna som successivt växte
fram.

Subsidiaritetsprincipen är en del av den europeiska
gemenskapsrätten. I gårdagens debatt om EES
erinrade bl.a. Bengt Harding Olson, Folkpartiet,
om den stora roll som den här principen spelar. Den
är också inskriven i Maastrichtfördraget och har
blivit en grundläggande princip för EES-området.

Konstitutionsutskottet har tidigare erinrat om
betydelsen av subsidiaritetsprincipen när det gäller
att införa regler av olika slag.

Utrikesutskottet har också uttryckt sin positiva syn.
Denna princip åberopas även i direktiven för två
nyligen tillsatta utredningar, regionberedningen
och den lokaldemokratiska kommittén. Där sägs
det explicit att man skall bygga på
subsidiaritetsprincipen.

Det har tidigare väckts motioner från Moderata
samlingspartiet om knäsättandet av denna princip,
bl.a. en partimotion 1991. Och nu har kds väckt en
motion där man vill att subsidiaritetsprincipen skall
slås fast som en grund för den nationella rätten i
Sverige. Däremot skulle det bli regeringens sak hur
den här principen bör komma till uttryck i
lagstiftningen.

Det skulle då kunna sägas att det väl är att mer eller
mindre slå in öppna dörrar när man nu vill att den
här principen skall knäsättas för hela den svenska
nationella rätten. Ja, det kan så tyckas. Den
åberopas allt oftare, och den är som sagt en del av
EG:s rättssystem. Men den skrivning som
majoriteten i utskottet har åstadkommit är inte
riktigt aktuell, när man talar om begreppets
oklarhet och kräver en analys innan man gör ett
mer generellt uttalande. Man kan emellertid ha den
knäsatt i direktiven till olika statliga utredningar,
och när den som sagt utgör en så vital del av EES-
rätten finns det nog anledning, tycker vi
reservanter, att också knäsätta den definitivt när
det gäller den nationella rätten i dess helhet.
Annars finns det i varje fall risk för att det blir som
om jästen kastas in efter brödet -- om man inte talar
om exakt var man står.

c1 > Jag vill, herr talman, yrka bifall till reservation 1.

c0 >

Elvy Söderström berörde den socialdemokratiska
reservationen till förmån för intresserepresentation
i statliga styrelser. Hela den här frågan är nu
föremål för en utredning, som ser över hela
lekmannainflytandet. Därmed kommer man också
in på intresserepresentationen; det har
utskottsmajoriteten betonat. Det finns kanske
ingen anledning att gå in ytterligare på den saken.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 1
och i övrigt till hemställan i betänkandet i dess
helhet.

Anf. 3 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Vi argumenterade för att man inte
skulle göra denna stora förändring innan
utredningen var klar; vi ansåg det vara fel.

Direktiven till den här utredningen innehåller inte
de önskemål som jag tog upp i mitt anförande.
Därför anser jag att de argument vi hade när vi
behandlade regeringens proposition i våras höll.
Men vi anser inte att Birger Hagårds argument
håller.

Anf. 4 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Elvy Söderström säger att min
argumentation inte håller. Jag har egentligen inte
argumenterat, jag har bara konstaterat att en
utredning arbetar med det här. Jag är ingen
anhängare av intresserepresentation i statliga
styrelser och nämnder, tvärtom. Kan man få bort
den direkta intresserepresentationen, så ser jag det
som positivt. Det gäller för dessa styrelser och
nämnder att utan påverkan från ovidkommande
faktorer handlägga sina ärenden.

Därtill kan också läggas att det var en praktisk fråga
som föranledde detta. Arbetsgivareföreningen
drog bort sina representanter. Att då bara ha den
andra sidan representerad kan knappast
rekommenderas.

Anf. 5 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag vill fråga om Birger Hagård tror
att det hade blivit en sådan här förändring om
exempelvis LO:s representanter hade beslutat att
dra sig ur.

Näringslivets representanter har visat stort intresse
i länsarbetsnämnderna runt om i landet och anser
att detta har mycket stor betydelse. Jag tror alltså
att syftet med att man ville göra den här
förändringen var ett annat än vad man säger.

Anf. 6 BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Det får Elvy Söderström i så fall fråga
näringslivet om.

Jag är övertygad om att man hade handlat på
samma sätt om LO hade dragit tillbaka sin
representation. Men vi är då inne på tro och
vetande.

Anf. 7 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Subsidiaritetsprincipen, som Birger
Hagård varit inne på tidigare, är en mycket
betydande maktfördelningsprincip; den handlar
om rätt makt på rätt plats. Men -- det är viktigt att
betona -- principen är ett arbetsverktyg, en
analysmodell. Den utför inte själva arbetet att
fördela makten och kompetensen.

Som Birger Hagård också framhållit är tanken
bakom denna svårstavade subsidiaritetsprincip
mycket gammal inom katolsk socialetik; Thomas av
Aquino har nämnts tidigare. I sin moderna
tappning härstammar den från en påvlig encyklika,
Quadragesimo anno från 1931, och har sedan fått
genomslagskraft i stora delar av Västeuropa efter
andra världskriget. I encyklikan heter det följande
om principen: ''Det är en orättvisa och samtidigt en
allvarlig nackdel och störning av den rätta
ordningen att förlägga till en större och högre
sammanslutning sådana uppgifter som mindre och
underordnade organisationer kan fullgöra. Ty varje
social aktivitet borde som en självklarhet ge hjälp
till medlemmarna av den sociala gruppen och aldrig
förstöra och absorbera den.''

Dessa ord avsåg hela samhället men gäller i samma
mån på de olika nivåerna inom en organisation.
Den högre nivån får inte absorbera den lägre nivåns
funktioner i tron att den genom att den är högre
automatiskt är klokare och kommer att fullgöra
dem på ett effektivare sätt. Subsidiaritetsprincipen
innebär alltså att bevisbördan alltid vilar på dem
som vill beröva en lägre nivå dess funktion och
därmed dess frihet och ansvar -- de måste bevisa att
den lägre nivån är ur stånd att fullgöra sin uppgift
på ett tillfredsställande sätt och att den högre nivån
kan göra det mycket bättre.

Därmed är alltså subsidiaritetsprincipen ingen
decentraliseringsprincip. Dess värre har en del inte
förstått detta. Kanske är det inte så konstigt att
sådana missförstånd sker, eftersom en del av det
svenska etablissemanget använt sig av den något
tillplattade danska översättningen av ordet
subsidiaritetsprincipen, nämligen
''närhetsprincipen''. Men subsidiaritetsprincipen är
ingen närhetsprincip av sådant slag. Den är
nämligen både en när- och en fjärrprincip. Och det
hela beror på vilken uppgift som skall utföras. Man
skulle inom parentes litet skämtsamt kunna säga att
med en sådan här översättning är det inte så
konstigt att man förlorar folkomröstningar om
Maastrichtfördraget.

Det finns ju också vissa uppgifter inom
miljöområdet som inte på ett tillfredsställande sätt
kan utföras på den nationella nivån -- det diskuterar
vi ofta -- utan förslagsvis bör utföras på en högre
nivå, exempelvis inom EG. Enligt
subsidiaritetsprincipen kan därför ett beslut i
Bryssel vara motiverat. Men det är ju inte särskilt
''nära'' ur svensk synpunkt. Det vore alltså mycket
tacknämligt om ordet ''närhetsprincipen''
utmönstrades i det här sammanhanget. Det leder
nämligen associationerna vilse.
Subsidiaritetsprincipen lämnar alltså begrepp som
decentralisering och centralisering bakom sig.

Herr talman! Subsidiaritetsprincipen, som alltså
skändligen ibland kallas närhetsprincipen, firar i
dag stora triumfer nere i övriga Europa.
Häromveckan besökte jag tillsammans med bl.a.
ett antal parlamentariker från övriga svenska
partier Bonn och den tyska Förbundsdagen. Dagen
i Bonn gick i något av subsidiaritetsprincipens
tecken. I den svenska delegationen skrattade man
lite generat och kanske litet nedlåtande i början då
denna princip nämndes, men ju längre dagen gick
desto mer fastnade skrattet i halsen. När dagen
närmade sig sitt slut var det jag som kunde le en
aning frimodigt. Det råder nämligen politisk
enighet i Tyskland om att skriva in
subsidiaritetsprincipen i artikel 23 i den tyska
grundlagen, och det sker -- det vill jag betona -- på
samma nivåplan som man nämner demokratiska,
rättsstatliga, sociala och federativa grunder.

Herr talman! Jag har länge arbetat för etablerandet
av denna ideologiska princip, både inom mitt eget
parti och i den allmänna debatten. Jag gläder mig
åt en successiv förståelse för den. Redan i mitten av
70-talet stötte jag på den i Fritz Schumachers bok
Litet är vackert. Där kallades den i den svenska
översättningen från engelska
subsidiärfunktionsprincipen -- kanske inte så värst
mycket lättare. Jag skrev några artiklar kring
Schumachers organisationsteori, men jag mötte
inget större gensvar, inte ens i mitt eget parti. Men
från mitten av 80-talet fick mitt engagemang för
denna maktfördelningsprincip ny fart, när jag
genom arbetet med översättningen av en bok om
världens kristdemokratiska partier fick klart för
mig att denna princip drivits med framgång av våra
systerpartier nere i övriga Europa. Genom detta
blev subsidiaritetsprincipen en viktig princip även
för de svenska kristdemokraterna.

Herr talman! Den maktfördelningsprincip jag här
talar om har fått fullt genomslag inom EG. Detta
har också Birger Hagård nämnt tidigare i debatten.
Den finns sedan tidigare fastslagen inom
miljöområdet. Maastrichtfördraget för upp den till
en övergripande princip genom artikel 3b. Men vi
här i Sverige har ju länge levt fjärran från den
kontinentala debatten, och därför känns den
fortfarande ny för många i Sverige.

Man kan därför som utskottsmajoriteten gör påstå
att begreppet är oklart. Men, herr talman, detta
kan tolkas på två sätt: antingen är själva principen
oklar eller ligger det oklara i majoritetens tolkning
av principen. Jag tror att det är det senare som
gäller. Jag har full förståelse för att det är så.
Introduktionen av en maktfördelningsprincip får
självfallet ta sin tid. Låt mig bara ta ett litet exempel
på att allting har sin tid.

Herr talman! Det gläder mig att Moderaterna ville
ställa upp bakom min reservation och självfallet
också att Ny demokrati gör det. Men åter till
Moderaterna. På våren 1990 hade jag en liten
debatt på Svenska Dagbladets ledarsida med
nuvarande statsministern Carl Bildt. Han var där
positiv till mitt sätt att se på subsidiaritetsprincipen
men tyckte ändå att det ''kanske inte var
nödvändigt att introducera det komplicerade
begreppet''.

Ett halvår senare dök det dock upp på
Moderaternas stämma, och i januari 1991 väckte
Carl Bildt en motion i riksdagen som anknöt till
subsidiaritetsprincipen. Med andra ord: En stunds
eftertanke gav beskedet att det här var viktigt att
introducera i Sverige. Jag är också övertygad om att
både konstitutionsutskottets majoritet och hela
riksdagen så småningom kommer till samma insikt.
Jag har dessutom, herr talman, under de många och
långa åren i politiken lärt mig att ha stort tålamod.
Goda idéer har faktiskt en god chans att överleva.
Subsidiaritetsprincipen hör till dessa.

Herr talman! Subsidiaritetsprincipen kommer ju att
gälla inom de europeiska gemenskapernas
gemenskapsrätt. Även om Maastrichtfördraget inte
genomförs i sin helhet, är nog de flesta övertygade
om just denna princip kommer att antas och
förstärkas inom gemenskaperna. Kritiken mot
Maastrichtfördraget har för övrigt stärkt dem som
vill öka subsidiaritetsprincipens betydelse.

Principen har också, som Birger Hagård nämnde,
fått genomslag inom den svenska
fyrklöverregeringen, och den återfinns som
direktivgrund i några utredningar. Men ärligt talat
tycker jag inte att en så viktig
maktfördelningsprincip skall introduceras enbart
på detta sätt. Jag anser att riksdagen skall få vara
med om att formulera sådana viktiga
utgångspunkter för svensk politik. Utrikesutskottet
och riksdagen har givit regeringen till känna att
principen skall gälla inom biståndsområdet.
Regionberedningen och Lokaldemokratikommittén
har, som Birger Hagård nämnde, den i sina
direktiv. Men den övriga delen av den nationella
rätten då?

Syftet med min motion K223 yrkande 1 är att
subsidiaritetsprincipen skall bli en generellt
vägledande princip för hela den nationella rätten.
Ett stöd för min motion och därmed reservation nr
1 är alltså ett riksdagens uttalande om principens
betydelse för hela det politiska kompetensområdet.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation
nr 1 och i övrigt till utskottsmajoritetens skrivning.

Herr talman! Visst är ordet subsidiaritet litet
svårstavat och kanske litet svårt att uttala, men det
var ordet konstitution och konstitutionsutskott
också en gång i tiden.

Anf. 8 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka för Birger
Hagård och Ingvar Svensson att utskottet inte har
avvisat subsidiaritetsprincipen för svenskt
vidkommande. Det enda som utskottet faktiskt har
sagt är att det nu sitter två utredningar som skall
analysera vilka effekter subsidiaritetsprincipen kan
få för svensk lagstiftning och att vi vill vänta på
utredningarnas resultat.

Under lång tid har vad vi skulle kunna kalla
överhetsmodellen rått i svensk offentlig
maktutövning, men under de senaste 15--20 åren
har man rört sig alltmer mot att beslut skall fattas
på lägsta möjliga nivå. Den delen av det som man
kan kalla subsidiaritetsprincipen är alltså redan
introducerad i Sverige.

Det är emellertid inte så enkelt som Ingvar
Svensson vill göra det, nämligen att subsidiaritet är
någonting definierat och någonting som är klart och
uppfattas på samma sätt överallt i hela den
europeiska kulturen. Subsidiaritetsprincipen har
olika betydelse i skilda kulturer, och begreppet är
inte alls klart definierat.

Ingvar Svensson säger att principen ingår som en
del i EG:s gemenskapsrätt. Ja, de uttalanden som
finns är i allra högst grad ett uttryck för det mera
sydeuropeiska sättet att formulera aspirationer och
visioner. Man uttalar en målsättning och hoppas
sedan att man skall fylla den med ett konkret
innehåll. EG-kommissionen har efter
Maastrichtöverenskommelsen tillsatt en stor
kommission, som skall utreda och lägga fast vad
subsidiariteten egentligen skall innefatta. Det vet vi
alltså inte ännu.

Subsidiariteten har sitt ursprung i katolsk etik,
upplyste Ingvar Svensson och Birger Hagård om.
Ja, det är alldeles riktigt, och principen betyder
definitivt annorlunda saker i de starkt katolska
länderna. Bl.a. innebär det t.ex. på det sociala
planet att familjen är första instans i alla
sammanhang. Det är också det som är bakgrunden
till att de sociala systemen ser ut som de gör i de
katolska länderna, med de konsekvenser detta har
t.ex. för tillgången på barnomsorg.

Utskottets majoritet tycker därför att det är klokt
att avvakta den analys som skall göras innan vi slår
fast en princip som vi inte vet vad den innebär för
den svenska rätten. Det kan ju hända att det i
subsidiaritetsprincipen finns inslag som faktiskt inte
passar ihop med svensk tradition och svensk kultur.
Men det vet vi ju inte helt säkert förrän analyserna
är gjorda och presenterade.

Ingvar Svensson sade vidare att
subsidiaritetsprincipen inte skall introduceras på
det här sättet, nämligen genom en motion till
riksdagen. Jag håller helt med honom, och det gör
utskottet också. Skall man bifalla ett så långtgående
yrkande som att subsidiaritetsprincipen i alla
stycken skall gälla för den nationella rätten, då skall
man åtminstone veta vad man säger ja till.

Herr talman! Jag yrkar därför avslag på reservation
nr 1 och bifall till utskottets hemställan.

Reservation nr 2 har Socialdemokraterna som
undertecknare. Elvy Söderström tror
uppenbarligen att de fackliga organisationernas
kunskap endast kan inhämtas om organisationerna
har företrädare som sitter i styrelserna. Det måste
enligt min mening vara en alldeles felaktig
uppfattning. Elvy Söderström säger att hon vid
samtal med länsarbetsnämnderna har fått
förvirrade och motstridiga besked. Jag tycker
faktiskt att det säger mer om länsarbetsnämndernas
ledning än om principen att inte en styrelse skall
innehålla representanter för organisationerna. Det
måste ju ändå finnas andra kanaler för inhämtande
av dessa kunskaper och erfarenheter. Finns det inga
sådana, då står det illa till med
länsarbetsnämndernas ledning.

Utskottet har inte sagt vare sig det ena eller det
andra om huruvida det skall sitta
organisationsföreträdare i styrelserna eller inte,
utan vi vill avvakta det resultat som den utredning
som nu sitter och tittar på saken kan komma fram
till.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservation 1 och 2.

Anf. 9 INGVAR SVENSSON (kds) replik:

Herr talman! Jag har förståelse för att processen
ibland går långsamt. Det talade jag om i mitt
anförande.

Alla principer kan missuppfattas. Demokratin har
missuppfattats på många håll i världen -- därmed
inte sagt att det är något fel på demokratin i sig. Det
är ett dåligt argument.

Ylva Annerstedt sade att jag inte ville att
subsidiaritetsprincipen skulle introduceras genom
en motion till riksdagen. Hon måste ha
missuppfattat mig. Det är närmast tvärtom. Det är
orimligt att regeringen introducerar begreppet utan
riksdagens sanktion. Vad jag vill med min motion
är att riksdagen i sin helhet skall ge sanktion åt
principen. Därmed skulle regeringen få legitimitet
för sitt handlande.

Det är synd att man inte vet vad principen innebär.
Jag hoppas att det så småningom går upp för
utskottsmajoriteten.

Så till frågan om den sociala välfärden i Europa och
anspelningarna på den katolska etiken.
Kristdemokraterna ute i Europa är för en generell
välfärdspolitik. Det är däremot inte liberalerna på
alla ställen.

Anf. 10 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Utskottets ställningstagande beror på
att åtminstone majoriteten i utskottet vill veta vad
det är man beslutar om. Motionen innehåller en
oerhört långtgående begäran, nämligen att
subsidiaritetsprincipen skall tillämpas vid all
nationell lagstiftning. Vi vet inte vad det betyder för
den svenska lagstiftningen. Vi vet inte i vilken
utsträckning det kan innebära att man i vissa delar
går emot svensk tradition eller svensk kultur. Vi vill
ha kunskap om detta innan vi bestämmer oss. Det
är en ganska bra princip att man skall veta vad man
beslutar om innan man fattar beslut. Det är
intressant att konstatera att både Ingvar Svensson
och Birger Hagård exakt vet vad detta handlar om,
när de tolv EG-länderna inte vet fullt ut vad
subsidiaritetsprincipen innebär.

Anf. 11 INGVAR SVENSSON (kds) replik:

Herr talman! Det är intressant att konstatera att
utskottsmajoriteten gärna vill veta mer om
subsidiaritetsprincipen. Varför begärde man inte en
utredning, så att man fick veta mer? Det tycker jag
är konstigt.

En princip kan gälla bara om man förstår dess
innebörd. Men arbetet med att genomföra en
princip i praktiska livet kan vara oerhört svårt och
komplicerat. Det är inte själva principen som man
angriper, utan man vill ha klart för sig vilka
konsekvenserna på de olika områdena blir rent
praktiskt.

Anf. 12 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att Ingvar Svensson
ändå har förståelse för att utskottsmajoriteten vill
veta vad den beslutar om. Det pågår nu två
utredningar som i sina direktiv har att utreda bl.a.
subsidiaritetsprincipens konsekvenser. Det är
naturligt att man avvaktar deras utredningsresultat.

Anf. 13 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag vill med kraft protestera mot den
kritik som Ylva Annerstedt ger
länsarbetsnämnderna och dess ledning. Det är inte
så att det beror på dem. Så sent som den 11
november i år tog länsarbetsnämnderna del av
vilken ordning som skall gälla den 1 januari 1993.
Länsarbetsnämnderna har att utse två av de fyra
ledamöter som skall sitta i nämnderna, förutom
plandirektören och landshövdingen. Regeringen
skall utse två politiker och därefter skall två
ledamöter utses från länsarbetsnämnderna. Vem
som skall utse dem och hur det skall gå till är
faktiskt svårt att uttolka av de bestämmelser som är
utskickade. Ingen kritik kan riktas mot
länsarbetsnämnderna för detta.

Än en gång vill jag understryka att det är av stort
värde att ha representanterna samlade på det sätt
som gäller i dag. Visst kan man inhämta kunskaper
vid sidan om, men varför skall vi göra det när vi har
så stort behov av att samla alla goda krafter för att
klara av de många svåra frågor som vi har just på
arbetsmarknadsområdet nu. Det vore bättre att
ägna tiden åt detta i stället för att sammanträda i
olika råd för att klara ut detta. Nej, den ordning
som nu råder och som har gällt i många år, den
svenska modellen, håller även i framtiden. Jag
beklagar därför majoritetens ställningstagande.

Anf. 14 YLVA ANNDERSTEDT (fp)
replik:

Herr talman! Den diskussion som vi har här, och
det beslut som vi har fattat i utskottet, gäller
huruvida det skall finnas representanter för
organisationerna i verksledningarnas styrelse. Det
som vi tidigare talade om var hur man skaffade sig
nödvändiga kunskaper. Elvy Söderström menar att
man inte kan skaffa sig dessa kunskaper och
erfarenheter från arbetsgivare och arbetstagare om
man inte sitter i styrelserna. Om man inte kan
skaffa sig denna kunskap på annat sätt, tycker jag
det är oerhört allvarligt.

Med den mycket allvarliga
arbetsmarknadssituation som vi har i dag borde
man ha ständigt öppna kanaler till både
arbetstagare och arbetsgivare för att få löpande
erfarenhet, utbyte och rådgivning och inte bara
begränsa sig till styrelsesammanträden. Vi avvaktar
därför den analys som utredningen kommer fram
till för att på bästa sätt tillgodogöra sig de
kunskaper och erfarenheter som finns hos
arbetsgivare och arbetstagare.

Anf. 15 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag menade inte att man inte skall
inhämta kunskaper på annat sätt. Det är emellertid
av stort värde att ha den
länsarbetsnämndsorganisation som vi har i dag.
Det pågår även ett ständigt utbyte av kunskap
mellan de berörda parterna på marknaden.

Även näringslivets representanter beklagar detta.
Det är därför de i många fall valt att sitta kvar i just
länsarbetsnämnderna. De sätter nämligen stort
värde på detta. Majoritetens motiv håller inte, och
vi hoppas att det ges tillfälle att ändra på detta när
utredningen är färdig, även om det inte ingår i
direktiven.

Anf. 16 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker det är positivt att Elvy
Söderström säger att det finns många olika sätt att
införskaffa dessa kunskaper och erfarenheter. Det
kan ju ge impulser till den tillsatta utredningen att
undersöka hur den här kunskapen och
erfarenheten bäst kan tas till vara. Då kan man
kanske komma fram till nya och bättre modeller.
Ingenting är väl så farligt och förödande i all
verksamhet som att sätta sig ned och slå sig till ro
med att göra precis som man alltid gjort.

Anf. 17 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag ställer mig också bakom
utskottets skrivning när det gäller
subsidiaritetsprincipen. Det vore märkligt att
införa en princip som vare sig vi i Sverige eller de i
EG vet vad den innebär. Själve mäster
centralsocialisten Jacques Delors säger att han skall
ge en mycket hög belöning till den som kan förklara
för honom vad principen innebär. Processen
fortgår, och vi har varken ställt oss avvisande eller
anslutit oss. Möjligen kan Jacques Delors löfte
stimulera aktiviteten kring analyserna av
subsidiariteten.

När det sedan gäller sammansättningen av statliga
myndighetsstyrelser har vi i Vänsterpartiet sedan
länge en principiell hållning. Den är att folkstyrets
principer skall gälla och att riksdag och regering
skall styra de statliga verken och myndigheterna,
och styrelserna skall ha till uppgift att följa statens
riktlinjer och beslut. Det måste också finnas
möjlighet till insyn för allmänheten i denna
verksamhet, ett lekmannainflytande.

Vi tror inte att den bästa lösningen är den s.k.
intresserepresentationen, men självfallet skall
parterna på arbetsmarknaden och andra
intresseorganisationer rimligen kunna fungera som
rekryteringsbas för de lekmän som bör sitta i de här
styrelserna. Dessa lekmän kan naturligtvis också
ingå i arbetsgrupper för att på olika sätt kunna
påverka utvecklingen. Att just sitta i styrelser tror
vi emellertid kan bidra till en tendens till korporativ
utveckling i samhället, vilket vi principiellt inte är
anhängare av.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall till min
meningsyttring under mom. 7.

Anf. 18 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag har full förståelse för att en
gammal centralist har svårt att förstå något som en
subsidiaritetsprincip när man är van vid att alla
uppgifter skall lösas centralt. Då blir den här
principen svår att acceptera.

Anf. 19 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Som den europeiska gemenskapen
hittills har fungerat, är strävan mot en kraftig
centralstyrning mycket kraftfull. Det är ju så i
praktiken, och det är ett av skälen till att vi har varit
kritiska mot detta. Vi har dåliga erfarenheter av
andra typer av centralstyrning.

Den diskussion om öppenhet, genomskinlighet och
subsidiaritet, som man nu för inom EG har många
drag som liknar den diskussion som fördes under
Gorbatjovs tid i Sovjetunionen och som kallades
för glasnost och perestrojka.

Anf. 20 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Utvecklandet av
subsidiaritetsprincipen inom EG är ett svar på att
kommissionen börjar bli klåfingrig utanför de
områden där gemenskapsrätten gäller. Det är
mycket viktigt att det finns korrektiv mot detta. Det
är precis detta som subsidiaritetsprincipen skall
vara, dvs. ett korrektiv mot klåfingrighet utanför
gemenskapsrätten. Vi besökte i våras EG-
domstolen, och där var man tacksam för att man
genom Maastrichtavtalet skulle få möjlighet att
ingripa och korrigera den här typen av utflykter på
områden som kommissionen inte borde lägga sig i.

Anf. 21 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Mycket i de här tongångarna är
naturligtvis tilltalande. Det talas om att tillämpa
subsidiaritetsprincipen på vissa områden, och det
finns förslag om att den skall gälla t.ex.
miljöfrågorna. Man skall alltså i nationer, på så låg
nivå som möjligt, besluta om hur man vill ha det när
det gäller miljön. Det är kanske just på det området
som det skulle behövas centrala
överenskommelser.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 6 §.)

5 § Regionala och kommunala frågor

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU4 Regionala och kommunala frågor.

Anf. 22 CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! Jag skall tala för enhetliga regler för
bl.a. kommunal barnomsorg och de orimliga
konsekvenser som uppstår om omsorgsformer
behandlas olika. Medborgarna kräver att få insyn
och vill kanske också medverka i en verksamhet
som, trots att den sker i privat regi, stöttas med
offentliga medel eller i övrigt är likvärdig med det
som den offentliga sektorn erbjuder. Insyn, lika
behandling, offentlighet och sekretess bör
säkerställas om en kommun lägger ut
omsorgsverksamhet, inte bara barn- utan även
äldreomsorg, på entreprenad. Det gäller även om
meddelarfrihet införs. Eventuella missförhållanden
inom den offentliga sektorn kan allmänheten få del
av genom meddelarfrihet.

Vi kräver att regeringen skyndsamt utreder dessa
viktiga rättssäkerhetsfrågor. Riksdagens
justitieombudsmän bör ges möjlighet till insyn även
i entreprenadverksamhet. Det är ett av våra goda
förslag.

Det är egentligen i fråga om tidsperspektivet som
vi och majoriteten skiljer oss åt. Utredningen finns
redan -- Lokaldemokratikommittén. Den har
arbetat med berömvärd effektivitet och har sedan
starten lämnat ett delbetänkande och kommer
inom kort att lämna ett andra. Konsekvenserna av
en snabb avreglering har på ett mycket påtagligt,
för att inte säga brutalt, sätt aktualiserats.
Riksradion gjorde en serie avslöjande reportage
om den vanvård gamla människor utsattes för på
servicehemmet Trossen. Jag har en bestämd känsla
av att svenska väljare väntar sig en mycket snabb
reaktion och förslag till lösningar på ett så
uppenbart missförhållande som följt i
privatiseringens spår i vårt demokratiska land.

Våra domstolar har ansett att kommunal
vårdnadsersättning inte ligger inom de kommunala
kompetensbestämmelsernas ram. KU har vid ett
flertal tillfällen avstyrkt en lag som skulle ge
kommunerna rätt att utge vårdnadsbidrag. Så sker
även denna gång av ett enigt utskott. Det finns
behov av en utvidgad lagreglering av kommunernas
ansvar på detta område. Enskilda alternativ i
barnomsorgen bör bli en del av regeringens vidare
beredning, anser utskottsmajoriteten. I
motivtexten för avslag säger vi i klartext att
vårdnadsbidrag inte skall införas i kommunerna. I
vår familjepolitik vill vi underlätta föräldraskap och
förvärvsarbete. Garanterad barnomsorg,
föräldraförsäkring och barnbidrag är vår raka linje.
Vi motsätter oss vårdnadsbidrag över huvud taget.

Vad jag förstår, har regeringen berett frågan om
vårdnadsbidrag färdigt för den här
mandatperioden -- kanske för hela tiden som den
existerar. Vårdnadsbidrag är avfört från
dagordningen i och med uppgörelserna om
krispaketen.

Låt mig erinra kammarens ledamöter om vad som
hände i höstas. Kds väljarkurva var starkt
dalande -- dess regeringsföreträdare kritiserades
för att ha suddat ut partiets profil. Då framfördes
vårdnadsbidraget som ett ultimativt krav för
fortsatt regeringsmedverkan från kds. De
överläggningar om vårdnadsbidraget som den
borgerliga regeringen inledde på Harpsund, som
skulle ge det genom tiderna största
budgetunderskottet en ytterligare påspädning, blev
definitivt fel signal, som det numera heter, till
omvärlden och ökade valutaoron.

Jag yrkar bifall till s-reservationerna. I ett särskilt
yttrande instämmer vi i att principerna för det nya
statsbidraget bör ses över i en parlamentarisk
beredning, som utarbetar en rättvis
fördelningsnyckel för det nya, generella
statsbidraget.

Anf. 23 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas en
lång rad krav på fördjupad demokrati, och i många
fall avstyrks de med hänvisning till pågående
utredningar. Det är en ganska tydlig illustration till
den oro som finns hos många aktiva politiker för
det bristande engagemanget i den dagliga och
vardagliga politiska demokratin, som vi tyvärr
upplever ute i kommunerna.

Det är svårare att få människor att ställa upp i det
politiska arbetet. Man engagerar sig plötsligt i en
enda fråga, och sedan falnar intresset. Nästa gång
en fråga som rör det egna intresset kommer upp
engagerar man sig igen. Det är bra, och det skall vi
ta till vara, men det räcker inte för att försvara och
arbeta vidare med den lokala demokratin. Det
arbetet måste ständigt pågå, och det innebär en del
tråkigt och enahanda vardagsarbete. Det är i den
processen som vi på något sätt måste hitta modeller,
så att flera människor kan tänka sig att försvara den
svenska demokratin och den svenska kommunala
självstyrelsen, som trots allt är ganska unik i
Västeuropa.

En del av en ökad demokrati är att ha direktvalda
kommun- eller stadsdelsnämnder. Det är ett krav
som Folkpartiet liberalerna har drivit i många år. Vi
menar att medborgarna, om de vet att deras röster
omedelbart får genomslag i de beslut som skall
fattas, åtminstone inom den egna kommundelen, är
mera benägna att engagera sig i flera frågor över ett
vidare fält. Jag upplever att många tycker att det
politiska arbetet är så komplext, att kommunerna
är så stora och att det är så många och svåra frågor.
Möjligen kan man tänka sig att engagera sig i det
lilla formatet. Ett sätt att göra det är alltså att låta
valresultatet slå igenom direkt i den egna
kommundelen.

Tyvärr har vi inte fått gehör för vårt krav. I detta
betänkande behandlas ett motionskrav om en
försöksverksamhet med direktvalda
stadsdelsnämnder i Göteborg och i Stockholm. Vi
tycker att det är rimligt att åtminstone ge utrymme
för en försöksverksamhet, och därför har vi
reserverat oss till förmån för det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2
och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 24 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag kan instämma i mycket vad
Catarina Rönnung sade om den kommunala
barnomsorgen. Jag är naturligtvis också tacksam
för den reservation som Ylva Annerstedt yrkade
bifall till när det gäller direktvalda
stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm.

Jag har under 10--15 år som kommunalpolitiker
varit med om att arbeta för att demokratin skall
fördjupas och utvidgas. Det finns en bred enighet
om den principen ute i kommunerna. Jag tror inte
att vi kan fördjupa och utveckla demokratin särskilt
mycket med administrativa åtgärder, men det
hindrar inte att vi på alla sätt måste anstränga oss
för att stimulera intresset. Det är ändå i grunden
det personliga intresset och engagemanget hos de
enskilda medborgarna som på lång sikt bär upp
demokratin.

Jag har avgett en meningsyttring när det gäller
brukarinflytande. Kommunerna har fått större
möjlighet att styra och ta ansvaret för skolor, och vi
skulle vilja se att det fanns möjlighet att utveckla en
typ av självförvaltande skolor, där eleverna
tillsammans med personalen fick ta ansvaret för
ledningen av skolan. Det skulle alltså dras en klar
gräns mellan det politiska ansvaret och
förvaltningsansvaret, som skulle ligga på personal
och elever. En del försök i den riktningen har
gjorts, och de har gett ganska positiva resultat.

För det här fordras en ändring av kommunallagen,
som gör det möjligt att delegera beslutanderätten,
inte bara till tjänstemän utan också till grupper av
brukare. I det avseendet vill jag yrka bifall till min
meningsyttring vad gäller mom. 5.

Anf. 25 HANS NYHAGE (m):

Herr talman! I det nu föreliggande betänkandet
behandlas sammantaget 20 motioner från den
allmänna motionstiden rörande dels regionala
frågor, dels kommunala frågor.

De regionala frågorna har, som framgår av
utskottsbetänkandet, varit föremål för omfattande
reformerings- och utredningsarbete under det
senaste decenniet. Detta omfattar bl.a. en
omorganisation av länsstyrelserna, vars
ansvarsområde har vidgats till att omfatta bl.a. de
verksamheter som tidigare bedrevs av statliga
länsmyndigheter.

Inom Civildepartementet arbetar sedan 1991 en
särskild utvecklingsgrupp med frågor om ledning
och uppföljning av länsstyrelsernas verksamhet.

Våren 1991 utsåg regeringen en särskild utredare, i
Regionberedningen, med uppgift att göra en analys
av den offentliga verksamhetens regionala
uppbyggnad samt också en studie med skilda
alternativ för en framtida organisation. Samtidigt
tillsattes den s.k. Västsverigeutredningen för
bedömning av den nuvarande länsindelningen i
västra Sverige, med uppgift också att lägga fram
förslag om åtgärder.

Med anledning av de redovisningar som de båda
utredningarna lämnat har regeringen i augusti i år
tillkallat en särskild parlamentariskt sammansatt
beredning, kallad Regionberedningen. Den har till
uppgift att utforma förslag om den offentliga
verksamhetens uppbyggnad och indelning på
regional nivå.

I sammanhanget vill jag också nämna att
regeringen i våras tillsatte en särskild
parlamentarisk kommitté med uppdrag att
analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens
resursbehov samt finansieringen av hälso- och
sjukvården.

Det pågår alltså ett omfattande berednings- och
utredningsarbete rörande de regionala frågor som
har tagits upp i skilda motioner. Det är rimligt att
resultatet av detta arbete avvaktas innan några
särskilda åtgärder vidtas med anledning av de
ifrågavarande utskottsyrkandena, vilka alltså
avstyrks.

När det gäller de kommunala frågorna vill jag först
påtala att utskottet gör ett tillkännagivande
beträffande frågan om ersättare i fullmäktige. De
små partierna kan erhålla högst en ersättare, vilket
har ställt till betydande problem i fråga om
närvaromöjligheterna på
fullmäktigesammanträdena. Det yrkas i motionen
att ett lämpligt antal är tre ersättare. Utskottet
finner detta vara rimligt och inser svårigheterna
med den nuvarande ordningen. Utskottet föreslår
att Vallagsutredningen, som tillsattes 1991, skall
kunna ta upp frågan till beredning i sitt fortsatta
arbete.

Därefter skall jag övergå till att kommentera de
reservationer som har fogats till betänkandet,
eftersom utskottet i övrigt har avstyrkt samtliga
motionsyrkanden.

I reservation 1 från Ny demokrati tas frågan om
insynen i de kommunala frågorna upp. Ny
demokrati menar att Lokaldemokratikommittén
skall få ta upp denna fråga till behandling.

Utskottet konstaterar att det redan finns
möjligheter för de små partierna att få denna insyn
och medverkan och har mot denna bakgrund
avstyrkt motionsyrkandet.

I reservation 2 tas frågan om direktvalda
stadsdelsnämnder i Göteborg och i Stockholm upp.

Utskottet konstaterar kort och gott att frågan har
varit föremål för behandling flera gånger tidigare,
och utskottet har tidigare avstyrkt motsvarande
yrkande. Utskottet finner ingen anledning att
ändra på detta förhållande.

I reservation 3 från Socialdemokraterna tas frågan
om enhetliga regler för barnomsorg upp.

Utskottet kan hänvisa till att såväl
Socialtjänstkommittén som
Lokaldemokratikommittén behandlar de
hithörande frågorna som är nog så viktiga. De är
alltså föremål för behandling i två kommittéer.
Utskottet förutsätter att frågan så småningom blir
föremål för förslag och åtgärder från regeringens
sida.

Reservation 4 gäller kommunal
vårdnadsersättning. Den är föranledd av en motion
från centerhåll. Detta handlar om den kommunala
kompetensen. Frågan är för närvarande föremål
för utredning, och överläggningar pågår mellan
Kommunförbundet och regeringen. Utskottet har
mot denna bakgrund avstyrkt detta yrkande.

I reservation 5 om det kommunala partistödet yrkar
Ny demokrati dels på en successiv sänkning av det,
dels på införande av ett partisstöd grundat på
opinionsmätningar. Det innebär att ett parti som
erhåller minst 1 % vid tre på varandra följande
opinionsmätningar skulle få kommunalt partistöd.

Frågan om kommunalt partistöd är kommunernas
angelägenhet. Utskottet finner ingen anledning att
biträda det förstnämnda yrkandet, som avstyrks.
Beträffande det andra yrkandet vore det värdefullt
att få veta vilka kostnader man kan tänka sig i
samband med detta. Det vore också bra att få veta
vad som händer om ett parti efter tre mätningar
med 1 % vid ett stort antal mätningar därefter får
mindre än 1 %. Det vore också bra att få veta om
det är ett och samma institut som skall gälla och i få
fall vilket, eller om det möjligen är flera institut
vilkas mätningar skall gälla. Då kan man tänka sig
att det tre dagar i följd kommer tre mätningar som
alla visar över 1 %, och då skall det utgå partistöd.

Det finns en lång rad frågar av denna karaktär.
Därför är motionsförslaget helt otänkbart och
omöjligt, vilket utskottet har funnit och avstyrker
det.

Jag yrkar alltså avslag på samtliga reservationer och
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 26 CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Poängen med reservationen om insyn
i kommunal barnomsorg är att
Lokaldemokratiutredningen skall påskynda sitt
arbete. Den har direktiv att se till att vi får insyn
och meddelarrätt och att det råder sekretess. Det
var själva poängen.

Det fordras av oss politiker att vi snabbt ger en
reaktion till känna när vi som i detta fall genom
Riksradions utmärkta reportage, får reda på att
odrägliga missförhållanden råder inom
entreprenadverksamheten. Jag syftar i detta
sammanhang på vad som har ägt rum i Trossen. Då
måste politikerna i Sverige snabbt ta fram lagregler.
Väljarna förväntar sig av oss att vi inte skjuter
denna fråga för långt bort.

Lokaldemokratikommittén har många frågor på sitt
bord. Men jag har i utredningen framfört detta
krav, eftersom jag känner att det är orätt att dröja
med frågan i och med att det är så oerhört viktigt
att man kan lita på att den kommunala
entreprenadverksamheten bedrivs i lika goda
former som den offentliga verksamheten. Det får
inte finnas entreprenadverksamhet där man inte
har tillräcklig insyn. Det är poängen med denna
reservation. Jag vidhåller att det är en oerhört
angelägen fråga att man snabbt får fram lagregler
på detta område. Jag tror att Hans Nyhage håller
med mig om detta. Jag hoppas det.

Anf. 27 HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Vi har inte några skilda uppfattningar
när det gäller allvaret och betydelsen av frågan.
Men Catarina Rönnung vet lika väl som jag att det
är mycket naturligt att man, när det pågår ett
arbete, hänvisar förslag av denna karaktär till
sittande utredningar och beredningar. Så sker även
i detta fall. Jag kan gärna ställa mig bakom
önskemålet att utredningen påskyndar detta
arbete. Jag förutsätter också att den gör det.

Anf. 28 CATARINGA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Hans Nyhage sade att han förutsätter
att utredningen påskyndar arbetet med just denna
fråga. Jag är därmed mycket nöjd med vad han som
representant för utskottsmajoriteten har anfört.

Anf. 29 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att Hans Nyhage
avfärdar kravet på direktvalda stads- och
kommundelsnämnder genom att säga att utskottet
har sagt nej ett flertal gånger tidigare och att man
därför säger nej nu också. Men vilka är utskottets
sakargument för att säga nej till detta, Hans
Nyhage? Varför skall man säga nej till ett ökat
inflytande för den enskilda medborgaren? Varför
skall man säga nej t.o.m. till en försöksverksamhet
med att låta valresultatet omedelbart slå igenom i
det egna bostadsområdet? Möjligen skulle detta
kunna stimulera fler människor till att engagera sig
politiskt.

Anf. 30 HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Det råder skilda uppfattningar om det
lämpliga i att ha direktval eller att inte ha det. Den
uppfattning som jag företräder innebär att vi inte
ställer oss bakom direktval av det slag som det nu
är fråga om. Det är det svar som jag kan ge. Vi har
skilda uppfattningar i sakfrågan.

Anf. 31 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Jag efterlyser sakargument. Varför
har vi olika uppfattningar? Varför tycker
utskottsmajoriteten att valresultatet inte skall få
genomslag i den egna kommunen eller stadsdelen?

Skälet till detta kan inte enbart vara att man tyckt
så här tre gånger tidigare.

Anf. 32 HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Ylva Annerstedt vet fuller väl att
Moderaterna aldrig har ställt sig bakom
ifrågavarande indelning i kommundelsnämnder. Vi
säger ju nej till den organisationen som sådan. Att
vi i det läget skulle ställa oss bakom ett förslag om
direktvalda nämnder faller på sin egen orimlighet.
Det tycker jag är helt klart. Detta är den
ståndpunkt som företräds av det parti som jag
representerar och den fullföljer vi också i utskotts-
och riksdagsarbetet.

Anf 33 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Det är givetvis med stor
tillfredsställelse jag noterar att ett helt enigt utskott
delar den inställning jag ger uttryck för i motion
1991/92:K606, dvs. att det nuvarande sättet att
tilldela ersättare i kommunfullmäktigevalet ger
oönskade effekter för de små partierna. För partier
med ett eller två mandat i kommunfullmäktige ger
regeln om bara en ersättare en stor sårbarhet. Det
system som finns för landstingsersättare ger faktiskt
betydligt bättre arbetsmöjligheter.

Jag vill alltså uttala min glädje över utskottets vilja
att medverka till ett tillkännagivande till regeringen
med anledning av min motion. Det är väl inte
särskilt ofta man får anledning att framföra den
typen av tack i riksdagens talarstol.

Samtidigt vill jag peka på det positiva synsätt som
utskottets majoritet lyfter fram när det gäller
enskilda alternativ i barnomsorgen, vilka föranletts
av en motion om kommunal vårdnadsersättning.

Catarina Rönnung talar om det statliga
vårdnadsbidraget. Men den frågan hör egentligen
inte till det här sakområdet, även om det finns vissa
anknytningspunkter. Det är inte alls så som
Catarina Rönnung säger, dvs. att frågan har avförts
från dagordningen under den här
mandatperioden -- helst vill hon kanske att det
gäller för evigt.

Jag kan erinra om att Socialdemokraterna en gång i
tiden talade för vårdnadsbidrag. Men det är mycket
länge sedan, så det är kanske preskriberat nu.

Om ni tror att Kristdemokraterna tänker avföra
den här frågan från den politiska dagordningen
säger jag bara: Ha!

Det här är alltså en fråga som kommer tillbaka. Vad
man har gjort är att man har skjutit på ett
framläggande av propositionen under hösten.
Givetvis kommer också de ekonomiska faktorerna
att finnas med i bilden när detta diskuteras
framöver.

När det gäller den kommunala
vårdnadsersättningen och vad domstolar har sagt i
detta sammanhang finns det en rad
missuppfattningar. Rättsläget är faktiskt oklart i
dag. När exempelvis kammarrätten behandlade
den s.k. Linköpingsmodellen -- dagbarnvårdare
hade anställts för vård av egna barn -- var det inte
tolkningen av socialtjänstlagen som man byggde på
när beslutet undanröjdes. I stället hänvisade man
till att frågan var politiserad och att det inte fanns
någon politisk majoritet för detta synsätt. Man
hänvisade till KU:s betänkande. Det var
rättsgrunden i det här fallet.

Om det utskottsbetänkande som i dag ligger på
kammarens bord vinner riksdagens gillande,
innebär det att grunden för ett undanröjande av
den här typen av beslut inte kommer att finnas kvar.

De här frågorna bereds vidare. Detta har också
anknytning till den proposition som har lagts fram
om ökad konkurrens i kommunerna, som också har
stor betydelse i den här frågan.

Anf. 34 CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Jag tycker att kds-representanten
Ingvar Svensson argumenterar mycket egendomligt
med tanke på att han inte har någon reservation.
Han har ställt sig bakom KU:s enhälliga
avstyrkande av Rosa Ösths motion. Håller Ingvar
Svensson inte längre fast vid det?

Sedan påstår Ingvar Svensson att frågan om
enskilda omsorgsformer bereds vidare i regeringen.
Som läget för tillfället är för regeringen borde man,
tycker jag, ha betydligt angelägnare saker att
bereda vidare.

Vi är motståndare till vårdnadsbidrag, vare sig det
är fråga om ett kommunalt eller statligt sådant. Det
kommunala vårdnadsbidraget skulle ju innebära
olika ersättningsnivåer i olika kommuner, samtidigt
som man på KBT-sidan försöker införa samma
normer över hela landet.

Jag tycker att idén med kommunala vårdnadsbidrag
inte ens är värd en beredningstanke i regeringen.

Anf. 35 INGVAR SVENSSON (kds) replik:

Herr talman! Jag fick frågan varför jag inte har
reserverat mig. Nej, det är inte brukligt i uskottet
att göra det när en fråga är under beredning.
Dessutom har rättsläget faktiskt förändrats i och
med KU:s yttrande.

Jag tror att frågan så att säga faller framåt.
Utskottet pekar också på värdet av enskilda
alternativ inom barnomsorgen framöver. Bara det
är en oerhört positiv skrivning jämfört med tidigare
majoritetsskrivningar i utskotttet.

Anf. 36 CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Jag vill påstå att utskottsmajoritetens
skrivning är väldigt luddig på den här punkten. Man
säger bara att enskilda barnomsorgsalternativ
bedrivs. Men man förmår inte ens att nämna ordet
vårdnadsbidrag. Det kan ju handla om allt möjligt
annat än just vårdnadsbidrag.

Det skulle vara väldigt intressant att få höra med
vilken intensitet regeringen i det här läget bedriver
frågan.

Anf. 37 INGVAR SVENSSON (kds) replik:

Herr talman! Jag kan inte avgöra intensiteten i
regeringen. Det får väl regeringen göra.

Anf. 38 ROLAND LARSSON (c):

Herr talman! Jag arbetade en gång på ett företag
där personalen med stor vedermöda hade lyckats
utverka ett löfte från ledningen på företaget att få
bestämma hur dess största arbetslokal skulle se ut
efter genomförd ombyggnad. Företagsledningen
sade: Det här får ske på vissa villkor, med vissa
givna grundförutsättningar. När lokalen så
småningom var ombyggd och färdig och det var
dags att flytta in i den, hade personalen fått
bestämma vilken gul nyans väggarna i lokalen
skulle ha!

Visserligen är det här litet tillspetsat uttryckt. Men
jag tycker att det är en nog så tydlig illustration av
hur det ser ut när det gäller utvecklingen av den
kommunala självbestämmanderätten.

Jag känner stor oro inför den utvecklingen och
funderar ofta över vart vi är på väg. Redan i dag är
det ju mycket svårt att få människor att engagera
sig i det kommunalpolitiska arbetet. Det är inte
särskilt roligt att som politiker i en kommun bara
vara med om att göra nedskärningar och slakta
viktiga verksamheter -- speciellt inte när man från
statsmakternas sida får sådana villkor och
förutsättningar att det inte går att fullt ut prioritera
mellan olika verksamheter, utan det blir staten som
gör det.

Jag tänker bl.a. på den aviserade
barnomsorgslagen, som är ytterligare exempel på
hur den kommunala självbestämmanderätten
kringskärs. På det sättet får man allt snävare ramar
att besluta inom.

Jag ser med stor oro på framtiden och undrar vad
som händer när vi skall rekrytera politiker till våra
kommuner. Finns det någon som är beredd att
fortsätta med att städa upp och på olika sätt enbart
vara ett verktyg för statsmakterna när det gäller
besparingskrav?

Jag tycker att det är viktigt att vi hela tiden har klart
för oss att det inte är någon fundamental skillnad
mellan kommunpolitikers sätt att tänka och vara
och vårt sätt att tänka och vara. Man tar precis lika
mycket ansvar för det man håller på med och för
samhällsekonomin som de flesta andra människor
som är engagerade i samhällsarbetet.

I det här sammanhanget tycker jag att det är viktigt
att ta upp barnomsorgsfrågan. Barnomsorgen är ett
av de områden som kostar mest för kommunerna.
Givetvis måste det finnas nationella mål med vår
barnomsorg. Men det betyder inte att man inte
skall lämna möjlighet för kommunerna att avgöra
hur dessa mål skall uppnås. Ett sätt att öka de
enskilda barnfamiljernas valmöjligheter och öka
kommunernas möjligheter att utforma
barnomsorgen är att införa ett statligt
vårdnadsbidrag, lika för alla barn.

Det skulle skapa bättre förutsättningar för
kommunerna att leva upp till de nationella mål som
vi i riksdagen har satt upp för
barnomsorgsverksamheten. Det skulle öka
barnfamiljernas valfrihet och möjligheter att fritt
välja utifrån sina enskilda förutsättningar.

När nu regeringen och riksdagen har skjutit
införandet av det statliga vårdnadsbidraget framåt i
tiden med hänvisning till den ekonomiska
situationen i landet, borde det vara en given
konsekvens att man också medgav att de
kommuner som så önskar skulle få komplettera sin
barnomsorg med ett kommunalt vårdnadsbidrag.
Alla kommuner varken kan eller vill göra detta,
men de kommuner som anser att det skulle fylla en
viktig funktion när det gäller valfriheten och
möjligheten att bygga ut barnomsorgen skulle ges
denna möjlighet.

Det förutsätts visserligen i betänkandet att denna
fråga skall bli föremål för fortsatt beredning i
regeringen. Jag vet genom underhandsbesked att
frågan också diskuteras. Därför nöjer jag mig för
närvarande med detta besked, men jag vill
understryka att det här är en fråga som handlar
såväl om kommunal demokrati och
kommunpolitikernas möjligheter att få prioritera
inom sin verksamhet som om barnfamiljernas
möjligheter att välja fritt. Det är en nog så viktig
demokratifråga.

Jag vill i det här sammanhanget således inte yrka på
någonting annat än det som utskottet föreslår, men
jag vill understryka å det bestämdaste att det är
viktigt att detta verkligen kommer att beaktas i det
fortsatta beredningsarbetet.

Anf. 39 CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Jag stöder inte Roland Larssons
synpunkter på en enda punkt, men jag antar att han
har stort förtroende för den här regeringens
effektivitet när det gäller behandlingen av frågan,
så länge regeringen finns kvar vid makten.

Anf. 40 ROLAND LARSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har fullt förtroende för regeringen
i det här arbetet -- det vill jag understryka. Jag
tycker att det är viktigt att man, när man diskuterar
frågorna om kommunal vårdnadsersättning, skiljer
på vad man tycker i själva sakfrågan och hur man
ser på frågan om den kommunala demokratin.
Oavsett om man tycker att kommunala
vårdnadsersättningar är fel i sak är ju ändå frågan
om kommunerna skall få prioritera fritt inom sin
verksamhet, eller om man i riksdagen vill ha det
som på det företag jag arbetade på. I så fall kommer
det så småningom att bli nyansen på den gula färgen
som kommunerna har kvar att besluta om. Det
tycker jag är den viktiga principfrågan, herr
talman.

Anf. 41 HARRIET COLLIANDER (nyd):

Herr talman! Ny demokrati har två reservationer i
konstitutionsutskottets betänkande nr 4. Den
första handlar om representation i kommunala
styrelser och nämnder, den andra om kommunalt
partistöd.

Ny demokrati fick i kommunalvalet 1991 mandat i
många kommuner. Valet till kommunala nämnder
och styrelser sker normalt med tillämpning av
reglerna om proportionella val. Fullmäktige
bestämmer antalet ledamöter och suppleanter som
en nämnd skall bestå av, dock lägst fem. Antalet
suppleanter är som regel detsamma som antalet
ledamöter.

Kommunallagen ger kommunerna rätt att i övrigt
bestämma nämndorganisationen, och nämnderna
har med den fria nämndorganisationen minskat i
antal i alla kommuner. De som inrättas kan i vissa
fall få ett mycket brett verksamhetsfält och därför
bli mycket viktiga i den kommunala verksamheten.

Ny demokrati har nu erfarenhet av att den
kommunala demokratin kan sättas ur spel genom
att majoriteten ställer nya partier helt utan
representation, trots att de egentligen skulle ha
blivit berättigade till nämndplats. Man kan också
genom att besluta om ett mycket lågt ledamotsantal
förhindra representation.

Vi kan ta ett belysande exempel. I Oxelösund fick
Ny demokrati två mandat, men ingen nämndplats.
I februari motionerade man om att få insynsplats.
Svar på motionen har ännu inte lämnats, och nu är
det slutet av november. Mot betalning kan de två
fullmäktigeledamöterna få sig tillsänt handlingarna
till nämndsammanträden. Under sådana här
förhållanden är det inte lätt att förverkliga
väljarnas uppdrag.

Exemplen kan mångfaldigas!

De gamla etablerade partierna tycker att det här
systemet är bra, för då kan man hålla
uppkomlingarna utanför. Men vi i Ny demokrati
tycker inte att demokratin skall fungera så här, och
väljarna -- de förstår ingenting.

Herr talman! Ny demokrati vill att man skall se
över hur demokratin fungerar när de kommunala
nämnderna besätts, men det är vi ensamma om i
riksdagen att vilja.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår
reservation i mom. 3.

Herr talman! Nu följer motiveringen till den andra
reservationen, den som handlar om kommunalt
partistöd.

Ny demokrati anser att stödet till politiska partier
vuxit till orimliga proportioner. Genom sin
utformning och sin omfattning cementerar
partistödet dessutom den rådande politiska
maktstrukturen och gör det mycket svårt för nya
opinioner att få genomslag. Partistödet försvårar
också politisk dynamik, förnyelse och utveckling.

Vi har föreslagit vissa procentuella nedskärningar
av det statliga partistödet och vill i reservationen att
motsvarande nedskärningar görs i det kommunala
partistödet. Vi vill samtidigt att stöd skall ges till
partier som bildas på nya opinioner. Har ett parti
fått 1% i tre på varandra följande
opinionsundersökningar, skall det berättiga till
stöd.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till Ny
demokratis reservation i mom. 14.

Nu vill jag bara vända mig med några ord till Hans
Nyhage och säga att Ny demokrati faktiskt gjorde
en bedrift. Vi blev ett parti i februari 1991, och i
oktober samma år kom vi in i riksdagen med 6,7 %
stöd av väljarkåren.

Vi vet vad det kostar i uppoffringar att tillgodose
behovet hos en folkopinion som inte vill inordna sig
i de befintliga, i olika grad ålderstigna, partierna.
Vi för i vår motion fram idén om att det parti som
har fått 1 % stöd av väljaropinionen i tre på
varandra följande opinionsundersökningar skall få
partistöd. Vi anser att nya partier vitaliserar det
politiska livet. Därför är stöd till nya framväxande
partier en viktig demokratifråga.

Sedan kan man, som Hans Nyhage, litet spefullt
fråga: Hur har ni tänkt att det här skall gå till? Vad
skall det kosta? Hur skall man göra? Vad händer
om man inte får 1 % stöd i tre på varandra följande
opinionsundersökningar?

Jag vill ge komplimang till Hans Nyhage för hans
kreativitet då det gäller hitta möjligheter till att
detta inte skall gå att genomföra. Jag vill säga som
vi brukar: En god idé kan tas som en utgångspunkt
för en utredning. Då borde Hans Nyhages
utomordentliga kreativitet för att hitta mängder
med möjligheter att genomgöra denna goda idé vara
välkommen. Tack, herr talman!

(Applåder)

Anf. 42 HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Först måste jag tacka för det
våldsamma beröm som östes över mig för min
kreativitet. Jag vill tacka så hjärtligt.

Det finns klara bestämmelser om representationen
i nämnder och styrelser. Det är inte de gällande
bestämmelsernas fel att Ny demokrati inte fått
tillräckligt många platser, att inte tillräckligt många
människor stöder Ny demokrati så att partiet kan
uppfylla de krav som ställs för att få representation.
Det kanske kan ordna sig vid något annat tillfälle.

Harriet Colliander angav ett exempel på där man
inte har fått besked i något avseende om
representationen. Men det finns klara
bestämmelser om att kommunerna har alla
möjligheter att låta de partier som är så små att det
inte får representationen ändå få insyn och
medverka vid nämndsammanträdena. Det är en
fråga som skall lösas kommunalt. Jag kan bara
uppmana Harriet Colliander att be sina partivänner
i de kommunala församlingarna som inte fått någon
insyn att verkligen arbeta för det. Det finns
möjligheter. Att i riksdagen bestämma åtgärder av
den karaktären tycker jag därför vore en
överloppsgärning.

Sedan till partistödet. Dess bättre har vi hittills i
varje fall varit tillräckligt seriösa och allvarliga i
riksdag, landsting och kommuner så att vi inte har
fattat beslut med anledning av ett antal
opinionsmätningar. Ny demokratis förslag om 1 %
stöd kunde få enorma konsekvenser. Såvitt jag
förstår skulle det vara kommunala
opinionsmätningar.

Jag vill gärna ha ett svar på en fråga. Om ett parti
får 1 % stöd i opinionsmätningar i kommunerna tre
gånger i rad men sedan tio gånger därefter inte får
det, skall vi då ta bort partistödet? Hur skall man
då göra? Det kan tänkas att det är skilda
opinionsmätningar och skilda institut -- sifo, temo
osv. Skall det vara en och samma sorts mätning eller
skilda mätningar?

Nej, det vi ägnar oss åt i riksdagsarbetet får ändå
vara litet mera seriöst.

Anf. 43 HARRIET COLLIANDER replik
(nyd):

Herr talman! Det är riksdagen som stiftar lagarna.
Det är riksdagen som har stiftat kommunallagen.
Det är också riksdagen som bestämmer sig för vilka
utredningar som skall tillsättas för att lösa problem.
Jag pekade på ett problem, att demokratin inte får
ett genomslag på det sätt som jag hoppas att ni
andra i denna kammare också anser att demokratin
skall få ute i kommunerna.

Jag ämnar återkomma till frågan. Jag tänker
kartlägga hur det står till i Ny demokratis
lokalföreningar ute i landet och kanske t.o.m. titta
på de andra småpartier som är ställda utanför de
valkarteller som finns. Jag tänker återkomma och
ställa ett krav på att man skall se på frågan igen. Vi
ville att man skulle se på den här frågan inom
Lokaldemokratikommitténs ram. Men det ville man
inte i utskottet, och inte heller vill kammaren det.
Så jag ämnar återkomma. Jag hävdar att det inte
fungerar på ett bra sätt.

Beträffande Ny demokratis seriositet kan jag bara
konstatera att vi har väckt en mängd goda idéer. Vi
har sagt saker som till en början i denna kammare
sades vara löjliga och felaktiga. Det har visat sig att
vi så småningom fått acceptans för det mesta som vi
sagt sedan vi kom in i riksdagen i oktober 1991.

Jag sade tidigare till Hans Nyhage att vi vet vad det
kostar i uppoffringar att bära fram en
väljaropinion. Vi fick för vår del 6,7 % stöd. Det
vill till mycket ansträngning för att man skall ta sig
in i det politiska systemet. Därför finns det all
anledning, om man vill ha ett vitalt politiskt liv, att
fundera över hur man skall hjälpa fram nya
opinioner. Alla andra partier här är så att säga
gamla, ålderstigna och befinner sig i olika grader av
skymning. Jag förstår att de tycker att det skall vara
som det alltid har varit, inga förändringar.

Anf. 44 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag vill erinra om att replikerna numera normalt tas
i bänken enligt den ordning som vi har kommmit
överens om.

Anf. 45 HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Jag vill fråga Harriet Colliander om
det bara är i kommunerna som det är angeläget att
ge partistöd åt partierna. Såvitt jag vet har ni
motionerat om att slopa partistödet för
riksdagspartierna.

Jag har inte fått något som helst svar på frågan vilka
opinionsmätningar som skall gälla. Om man inte
når upp till 1 %, vad händer då? Har Harriet
Colliander funderat över att det mycket spontant
kan uppstå en mängd små tillfälliga partibildningar
i kommunerna -- Kommunens väl och allt vad de
heter? Skall också de partier som lever en mycket
kort period som en slända omfattas av detta
partistöd?

Det finns oerhört många frågor, men framför allt är
detta inte seriöst, Harriet Colliander.

Anf. 46 HARRIET COLLIANDER (nyd)
replik:

Herr talman! Jag hade inte förväntat mig att få veta
att partiet inte är seriöst. Vi arbetar naturligtvis
vidare. Vi kommer i nästa val visa var vi står.

Jag vill gärna ge Hans Nyhage återigen en
komplimang för hans kreativitet. En god idé kan
alltid bli föremål för en utredning. Det är precis
likadant här. Vi har inte en färdig modell för hur det
skall gå till. Vi har en god idé. Vi har en princip i
vårt parti att man inte skall börja med att se på
svårigheterna för att genomföra saker. Vi säger att
man skall se möjligheterna och försöka agera
därefter. Det är vår grundinställning, och den
inställningen kan man ha i denna fråga också.
Därför lämnar jag inte något detaljerat svar på
Hans Nyhages fråga.

När det gäller partistödet anser vi att det går
alldeles för mycket pengar till de politiska
partierna. Det handlar totalt, med statligt och
kommunalt stöd, om över 700 miljoner kronor. Vår
reservation handlar om partistödet på den
kommunala sidan. Vi har sagt att vi vill sänka det
statliga stödet och att vi även vill sänka det
kommunala stödet. Jag hoppas att Hans Nyhage
kan ta detta som ett svar.

Anf. 47 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag är något förvånad över förslaget
från Ny demokrati om att man skall dra ner på det
kommunala partistödet. Det kan finnas fog för det
i vissa kommuner. Jag vill inte utesluta detta. Men
det låter väldigt populistiskt att säga att vi skall dra
ner på det kommunala partistödet.

Riksdagen har ju antagit lagen om det kommunala
partistödet. Där anges inga belopp utan bara vissa
principer som bör gälla. Kommunerna får införa
kommunalt partistöd, men det talas ingenting om
beloppen. Jag är som sagt något förvånad över att
Ny demokrati vill lägga en hårt reglerande hand
över kommunerna, att man inte tillerkänner
kommunerna möjlighet till eget ansvar på det här
området utan vill ha statlig detaljstyrning. Det
stämmer inte med den övriga ideologiska bilden av
Ny demokrati, att man inte vill ha statlig
detaljstyrning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 6 §.)

6 § Arbetstid, semester och annan ledighet

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU4 Arbetstid, semester och annan
ledighet.

Anf. 48 MONICA ÖHMAN (s):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 4 behandlas ett femtontal motioner
från den allmänna motionstiden. Jag vill helt kort
ta upp bara några delar av den socialdemokratiska
motionen A225 och därmed också de
socialdemokratiska reservationer som är fogade till
detta betänkande.

För det första vill jag ta upp frågan om flexibla
arbetstider. Utskottet är helt enigt om att en friare
arbetstidsförläggning är en viktig framtidsfråga.
Utskottet pekar på de positiva konsekvenserna av
en ökad flexibilitet för den enskildes planering av
arbetsliv, familjeliv, studier osv. Flexibla
arbetstider bör också kunna gynna jämställdheten
mellan kvinnor och män.

Trots att utskottet så här långt är enigt, avstyrker
man den socialdemokratiska motionen, som ju
ligger helt i linje med utskottets skrivning.

Vi socialdemokrater anser att utskottets enighet
bör föranleda ett tillkännagivande till regering om
utskottets inställning till flexibla arbetstider.
Regeringen borde få i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett förslag i den här riktningen. Jag
vill därför fråga utskottsmajoritetens talesman:
Varför avstyrker ni motionen, när ni ändå har
samma uppfattning som vi?

För det andra vill jag beröra frågan om översyn av
ledighetslagarna och de samlade effekterna av
dessa regler för de små företagen. Att vi
socialdemokrater och regeringspartierna har olika
uppfattning när det gäller översyn av arbetsrätten
är nog ingen hemlighet. Från borgerligt håll har det
väckts många motioner under årens lopp, där man
har föreslagit inskränkningar och förändringar på
arbetsrättens område. Vi socialdemokrater anser
också att det finns anledning att göra en lagteknisk
översyn av arbetsrätten. Det ser vi som en viktig del
i förnyelsen av arbetslivet. Vår målsättning är att
arbetslivet skall fortsätta att vara demokratiskt med
ett verkligt inflytande för både löntagare och
fackliga organisationer.

Jag kan förstå att man med stöd av majoriteten i
riksdagen nu har tänkt sig att genomföra alla de
försämringar som motionerna har handlat om.
Enligt mitt förmenande har det kommit in en ny
aspekt på dessa frågor. Det handlar inte längre om
att vi enbart har olika uppfattningar om
arbetsrätten, utan även om att man i krispaketet,
som gjordes upp mellan regeringen och
Socialdemokraterna, har tagit upp arbetsrätten
som en punkt. Man var överens om att förändringar
av arbetsrätten skulle ske i förtrolig anda. Hur ser
Anders G Högmark på detta?

Vår tredje reservation handlar om förläggning av
föräldraledighet vid förkortning av den dagliga
arbetstiden. Föräldraledighetslagen bör ändras så,
att föräldern själv får bestämma när under dagen
ledigheten skall tas ut. Utskottets majoritet delar
dock inte denna uppfattning. För mig är detta lika
viktigt som att säga ja till flexibla arbetstider. Hur
man förlägger sitt uttag av kortare arbetstid på
grund av föräldraskap är ju en form av flexibilitet.
Varför skall inte en förälder ha möjlighet att själv
bestämma hur han eller hon vill förkorta
arbetstiden, om det inte blir till men för
produtionen?

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de
tre socialdemokratiska reservationer som har
fogats till detta betänkande och till utskottets
hemställan i övrigt.

Anf. 49 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Under den här turbulenta tiden är det
inte lätt att koncentrera sig. Det är trots allt viktiga
frågor som behandlas i betänkandet AU4.

Vänsterpartiet står bakom ett flertal motioner. Jag
tänkte beröra några av dem.

Till att börja med när det gäller föräldraledigheten
har vi motionerat för att det skall ges ökade
möjligheter i lagen för den enskilde individen att
anpassa sin föräldraledighet med tanke på barnets
bästa. Men utskottet vill konstigt nog inte stödja
det kravet, trots att den individuella flexibiliteten
ofta används som ett honnörsord. Jag delar
uppfattningen om att socialdemokraternas motion
är väl värd att stödja.

Som vi har yrkat på i en av att-satserna skall det
vara tillåtet att använda den individuella
flexibiliteten för att kunna välja mellan en
trefjärdedelstjänst och en heltidstjänst. Det skall
vara möjligt att förlänga rätten till individuell
flexibiltet i de fall där det bedöms vara viktigt för
barnet att behålla kontakten ända tills barnet är
tolv år. Detta kommer inte att bli vanligt
förekommande, men det är mycket viktigt att ha
denna möjlighet för dem som verkligen behöver
det.

De att-satser som vi har i våra yrkanden syftar till
att stärka den enskildes position när det gäller att
kombinera familjelivet och ansvaret för barnen
med förvärvsarbete. Jag yrkar bifall till förslagen i
vår meningsyttring.

En annan punkt handlar om flexibel arbetstid. Det
är en jättefråga som har en lång historia och som
diskuteras mycket. Den hänger också ihop med den
allmänna arbetstidsfrågan, som ju har utretts, stötts
och blötts och, såvitt jag förstår, lagts i skafferiet för
ett tag. Det beror kanske på anpassningen till EG,
där man har mycket striktare regler i det här
avseendet än vad vi i Sverige har.

Herr talman! I Vänsterpartiets motion höjs det ett
varnande finger mot att man inte skall
produktionsanpassa människans arbetstider så
långt att det blir mycket stora svårigheter för den
enskilde individen att hänga med och stanna kvar i
arbetslivet. Det ligger en fara i att låta
produktionens -- arbetsgivarnas och kapitalets --
intressen komma i första hand. Det är inte bara vi
som har sagt detta utan även flera remissinstanser
till arbetstidsutredningen har gjort samma
uttalande. Vi har varnat för att låta produktionens
intressen komma i första hand.
Socialdemokraterna har talat mycket vackert om
behovet av flexibla arbetstider sett ur den enkildes
synvinkel, och det kan jag instämma i. Numera
anpassar man sig beroende på familjestruktur eller
av andra privata skäl till ganska okonventionella
arbetstider. Vår arbetstidslagstiftning och vår
tradition med kollektivavtal och lokala uppgörelser
ger mycket stora möjligheter till flexibilitet.

I det socialdemokratiska förslaget finns det en
passus om att det skall råda full frihet för lokala och
branschmässiga avtal. Denna frihet kan ibland
under vissa konjunkturlägen, då det kan
förekomma mycket hård press från arbetsgivaren,
bli så liberal att den enskilde drabbas. I det här
läget har jag därför svårt för att generellt yrka bifall
till denna oerhört stora flexibilitet. Men jag delar
andemeningen i att den enskilde arbetstagaren
genom sin fackliga organisation skall ha mycket
stor möjlighet att anpassa arbetstiden, självfallet
med hänsyn till produktionen.

Den fråga som från min synpunkt är den största
frågan aktualiseras i motion A711, som gäller sex
timmars arbetsdag, alltså en generell
arbetstidsförkortning. Arbetstiden -- hur länge vi
arbetar och när vi arbetar -- styr våra liv. Den
påverkar vår hälsa, vår situation på arbetet, vår
ekonomi och våra möjligheter till en rik fritid och
gemenskap med andra människor. Detta uttrycks i
LO:s rapport Klass och kön. Det visar på ett bra
sätt varför Vänsterpartiet så enträget driver frågan
om en daglig arbetstidsförkortning. Kravet på sex
timmars arbetsdag är en viktig jämställdhetsfråga,
men det är också en fråga om förutsättningar för ett
jämlikt samhälle, där män och kvinnor på lika
villkor kan ta del både i produktion och i
reproduktion, dvs. ta hand om och ansvara för barn
och hushållsarbete.

En daglig arbetstidsförkortning skulle kunna ge
förutsättningar för en rikare fritid och gemenskap
med andra.

Det finns många synpunkter på denna fråga --
praktiska och ekonomiska. Det har gjorts en del
försök, flera med mycket gott resultat. Man får ner
antalet sjukskrivningar, man kan utnyttja
arbetstiden bättre, man får större produktivitet
under de arbetade timmarna, etc.

Sextimmarsdagen är nödvändig för kvinnorna; den
skulle minska den belastning som många kvinnor i
dag upplever på grund av dubbelarbetet.

Sextimmarsdagen ger en jämnare fördelning av
arbetstider och inkomster. Den hjälper till att
minska såväl klass- som könsklyftorna.

Sextimmarsdagen är nödvändig för männen. I dag
är det småbarnspapporna som har den längsta
dagliga arbetstiden.

Sextimmarsdagen är nödvändig för jämställdheten.
En sänkt arbetstid med lönekompensation till de
lågavlönade skulle minska löneskillnaderna mellan
kvinnor och män.

Sextimmarsdagen är nödvändig för livskvaliteten.
Den ger människor möjlighet att förkovra sig
genom utbildning, omskolning och fortbildning,
och den ger mer tid för deltagande i fackligt och
politiskt arbete och i annat föreningsliv.

Sextimmarsdagen är nödvändig för att människor
skall orka vara vara kreativa i det moderna
arbetslivet.

Just nu behövs sextimmarsdagen dessutom för att
fler människor skall kunna få jobb. I dag jobbar
färre längre tid -- det borde vara fler som jobbade
kortare tid.

Genom en kortare arbetstid skulle man säkerligen
på många håll kunna utnyttja kapitalinvesteringar
bättre. Man skulle kunna införa skiftgång med
kortare arbetstidsintervaller, något som skulle ge
upphov till väsentligt bättre utnyttjande och
tillgänglighet, både inom industri och
serviceverksamhet.

För oss är detta en mycket viktig fråga, en
strukturell fråga. Vi har också tagit upp den i vår
motion med anledning av de krispaket som lagts. Vi
har i den motionen sagt att vi behöver en realistisk
strategi för ett stegvis utjämnande av arbetstiden.
Genomförandet kan ske både genom fackliga avtal
och politiska beslut. Man skall börja med tunga
jobb inom vård och industri, där sex timmars
skiftgång kan göras effektiv. Detta ställer krav på
en solidarisk lönepolitik och ett
inkomstutjämnande skattesystem. Det kräver
också utbildning i bristyrken.

Då finns det de som säger som utskottet, nämligen
att frågan om en generell arbetstidförkortning inte
har någon aktualitet i dagens läge.

Jag skulle vilja påstå precis motsatsen. Inte minst i
dagens läge och alldeles bortsett från de generella
argumenten som handlar om jämlikhet och
jämställdhet och frågan om barn är införandet av
en kortare daglig arbetstid mycket aktuell dels för
att på bästa sätt utnyttja produktionskapaciteten,
höja produktiviteten och få hög tillgänglighet inom
servicen, dels för att ge utrymme för flexibla
lösningar för den enskilde att lägga arbetet på mer
okonventionella tider. En kortare daglig arbetstid
skulle här vara till mycket stor hjälp.

Den kortare dagliga arbetstiden kan naturligtvis
grundas på avtal som ger upphov till andra
arbetstidskombinationer. Det är 70 år sedan
arbetarrörelsen tillkämpade sig rätten till åtta
timmars arbetsdag. Det nu dags för sex timmars
arbetsdag!

Men sex timmars arbetsdag får vi inte bara genom
att knäppa med fingrarna. Det kommer att bli
omställningsproblem, det krävs investeringar och
det kostar en del. Sextimmarsdagen kommer att
kräva en hel serie av reformer. Därför har
Vänsterpartiet i sin motion A711 yrkat att
riksdagen hos regeringen begär en plan för
minskning av normalarbetsdagen till sex timmar
under 1990-talet.

Herr talman! Jag står naturligtvis fast vid den
meningsyttring som jag har fogat till
utskottsbetänkandet, men för att spara kammarens
tid nöjer jag mig med att yrka bifall till momenten
2 och 6 i meningsyttringen.

Anf. 50 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! I det föreliggande betänkandet
behandlas ett antal motioner från den allmänna
motionstiden, och de har föranlett tre reservationer
från Socialdemokraterna. Jag skall mycket
kortfattat redovisa utskottsmajoritetens
överväganden -- kortfattat därför att jag är alldeles
övertygad om att vi inom kort kommer att få ta en
större debatt om arbetslivsfrågorna med anledning
av den proposition som kommer att föranledas av
arbetslivskommitténs betänkande och
remissinstansernas synpunkter.

Herr talman! Det finns i dag en mycket stor insikt
om behovet en flexibel arbetstid och en ökad
flexibilitet i produktionen. Jag tror också att det
finns en ökad insikt om arbetstagarnas önskemål
om en ökad flexibilitet. Samtidigt tror jag att det
finns en växande insikt om att man för att kunna
förena produktionens önskemål om flexibilitet och
arbetstagarnas önskemål om flexibel arbetstid
måste lägga lösningarna mycket nära produktion
och arbetstagare. Det skall alltså inte regleras för
mycket på central nivå.

Det kan kanske uppfattas som egendomligt att
utskottsmajoriteten säger nej till ett antal önskemål
som Socialdemokraterna framfört i sin motion,
trots att det föreligger enighet om det önskvärda i
en ökad flexibilitet. Vi gör det bl.a. av det skälet
att vi får tillfälle att återkomma när regeringen har
framlagt sin proposition. Men det beror också på
att det i motionen finns antydningar om att man vill
binda det hela genom olika avtal -- centrala avtal,
branschavtal och annat. Utskottsmajoriteten anser
att det är onödigt att nu komma med pekpinnar om
hur detta skall regleras. Vi tror att frågan vinner på
att den ses i sitt sammanhang, så att besluten kan
föras långt ner i hierarkin. Det är de främsta skälen
till att vi säger nej till Socialdemokraternas
önskemål.

Utskottet pekar vidare på att
ledighetslagstiftningen behöver ses över. Här går
säkerligen en klar skiljelinje mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna, inte bara
när det gäller den lagtekniska översynen. Det finns
säkerligen även materiellt och innehållsmässigt ett
behov av att göra översyn av reglerna för ledighet,
bl.a. för att åstadkomma förenklingar. Detta gäller
även frågan om förläggning av föräldraledigheten,
som tas upp reservation 3.

Behoven av ledighet kommer förmodligen att
minska i samma grad som man kan öka
flexibiliteten i arbetstidsförläggningen. Man kan
också tänka sig att man genom enskilda avtal och
överenskommelser mellan arbetsgivare och
arbetstagare kan finna vettiga lösningar inom
ramen för en flexibel arbetstid.

Vi har i betänkandet antytt behovet av att vi snart
får ett förslag från regeringen om flexibel arbetstid.

I argumentation från en del håll anförs att man i EG
nu funderar på ett arbetstidsdirektiv. Detta är nu
uppskjutet till december, och det kan tänkas bli
uppskjutet ytterligare en tid. Vi bör avvakta detta
direktiv och sedan på sedvanligt sätt -- som det
brukar heta -- anpassa oss till den lagstiftningen och
de direktiven.

Vi bör här tänka litet annorlunda och konstatera att
vi här har en bra svensk tradition när det gäller att
avtalsvägen finna former för att reglera dessa
förhållanden. Genom att vi är något före EG skulle
man kunna markera litet av subsidiaritetsprincipen
i praktisk politik och lägga besluten så långt ner i
hierarkin som möjligt. Sedan får det väl bli en
förhandlingsfråga hur man skall kunna tillämpa de
regler som Sverige har. Väntar vi för länge -- jag
säger det med adress till regeringen -- är det alldeles
uppenbart att vi binds upp hårdare av de direktiv
som man senare eventuellt kommer att fastställa
inom EG.

Önskemålet att regeringen snart skall återkomma i
denna fråga finns både hos utskottsmajoriteten och
i den socialdemokratiska reservationen i detta
avseende. Här finns alltså en stor samstämmighet
om att det är viktigt att riksdagen ganska snart får
en proposition så att vi kan diskutera hela frågan
om flexibel arbetstid. Men behandlingen av den
propostionen bör inte låsas genom att vi i dag följer
de socialdemoratiska förslagen om olika former av
branschavtal och centrala avtal. Det tror jag inte
skulle gagna helheten.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på de
socialdemokratiska reservationerna.

Anf. 51 MONICA ÖHMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten
eftersom jag, precis som Anders G Högmark, tror
att vi får anledning att diskutera dessa frågor i ett
större sammanhang. Jag måste ändå reagera när
Anders G Högmark angående detta med
flexibiliteten säger att Socialdemokraternas motion
i och för sig är bra och att Moderaterna vill samma
sak, men de vill inte komma med några pekpinnar
till regeringen om hur de tycker att regeringen skall
handla.

Sedan är Anders G Högmark också mycket rädd
för att ha formella regler. Av detta kan man förstå
att de vill ha flexibiliteten helt och hållet kopplad
till den enskilde. De vill ställa den fackliga
organisationens inflytande vid sidan om. Det vill
också vi, men vi vill att de enskilda skall ha fackets
stöd i uppgörelser som görs på arbetsplatsen.

När vi är här hemma tar vi avstånd från
kollektivavtal och fackföreningsrörelser. När vi
flyttar ut i Europa börjar vi helt plötsligt att säga
att den svenska modellen med kollektivavtal är bra.
Den skall vi slå vakt om. Det är egentligen
innebörden i det Anders G Högmark säger.

Sedan fick jag faktiskt inget svar på den fråga jag
ställde om arbetsrätten och översynen av den. Jag
tycker att dessa poler, där Socialdemokraterna
tycker på ett sätt och borgarna hela tiden har
motionerat om försämringar, litet grand har
förändrats av den uppgörelse som finns i
krispaketet om att förändringar av arbetsrätten
skall ske i förtrolig anda. Jag vill veta hur Anders G
Högmark tolkar detta.

Anf. 52 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Jag tar inte på något sätt avstånd från
facket och kollektivavtalen. Jag tror att det råder
en stor enighet i landet om att den modellen -- att
inte lagstifta för mycket, utan att med avtal komma
överens -- är bra. Sedan kan vi diskutera på vilken
nivå de olika avtalen sluts, om det skall vara
centrala avtal, branschavtal eller lokala avtal.

Vi skall ganska snart ha en rejäl diskussion om och
fatta beslut om en flexibel arbetstid, med
kommitténs betänkande och remissinstansernas
utlåtande som underlag. Därför tror jag att det vore
olyckligt att redan i dag binda sig för att man skall
ha en viss form av branschavtal och att det skall
finnas vissa typer av avtal. Den diskussionen bör
man ta i ett sammanhang. Ambitionen från
majoritetens sida är att vi skall få så litet som
möjligt av centrala avtal och mer av lokala avtal.

Det är utomordentligt bra att vi ganska snabbt
kommer fram med ett beslut för att visa att vi
avtalsvägen kan lösa dessa saker med lokala avtal i
stället för att ha en central lagreglering som
definitivt skapar problem. Jag tror att det finns ett
gemensamt intresse från industrin, de anställda och
de fackliga organisationerna att vi inte får stela
direktiv som ligger långt ifrån verkligheten.

Jag är övertygad om att en del av de praktiska
problemen, inte minst när det gäller uttag av
föräldraledighet, kan lösas om vi lyckas få en lokalt
anpassad flexibilitet när det gäller arbetslivet och
arbetstiden. Där krävs det givetvis också en rimlig
avvägning mellan föräldrarnas legitima intressen
och produktionens. Jag är ganska övertygad om att
förnuftiga arbetsgivare har ganska stor förståelse
för de önskemål som förs fram av enskilda föräldrar
i en sådan diskussion på en lokal arbetsplats.

Jag tolkar uttrycket överläggningar i förtrolig anda
på det sättet, att om det finns önskemål från
Socialdemokraterna -- och det är ju sagt att
Socialdemokraterna skall redovisa de önskemål de
vill föra in i kommittéarbetet, och jag utgår från att
de kommer -- får dessa bli föremål för diskussioner
och överläggningar.

Anf. 53 MONICA ÖHMAN (s):

Herr talman! Låt mig mycket kort säga till Anders
G Högmark att jag förstod texten. Lokala avtal är
precis det budskap SAF för fram. Det är exakt vad
SAF vill ha. SAF vill att vi skall flytta ner avtalen
så långt som möjligt för att slå sönder möjligheterna
att påverka.

När det gäller detta med förtrolig anda har
Socialdemokraterna överlämnat sina synpunkter
till regeringen. Men den skrivning som finns i
betänkandet om situationen speciellt för
småföretag, handlar om en försämring av
arbetsrätten. Det var också budskapet i valrörelsen
i fjol. Det stämmer inte med den uppgörelse som är
träffad.

Anf. 54 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Monica Öhman säger att hon förstår,
och sedan säger hon att det nog blir lokala avtal. Jag
trodde faktiskt att det låg en styrka i att parterna
lokalt, utifrån dels produktionens önskemål och
behov, dels de anställdas synpunkter och behov,
kom överens och träffade lokala avtal. Det
utesluter självfallet inte att det kan finnas vissa
frågor som måste regleras centralt. Men
tyngdpunkten i den kommande regleringen av den
flexibla arbetstiden måste ju vara att de som
närmast berörs av arbetstidens utläggning och
förläggning, dvs. produktionen och de anställda på
arbetsplatsen, genom förnuftiga resonemang kan
sluta avtal som gagnar båda parter. Det trodde jag
var ganska elementärt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Företogs till avgörande konstitutionsutskottets
betänkanden KU3 och KU4 samt
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4.

Konstitutionsutskottets betänkande KU3

Mom. 1 (subsidiaritetsprincipen som grund för
nationell rätt)

Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot
113 för reservation 1 av Birger Hagård m.fl.

Mom. 7 (sammansättningen av statliga
myndighetsstyrelser)

Först biträddes reservation 2 av Thage G Peterson
m.fl. med 116 röster mot 13 för meningsyttringen
av Bengt Hurtig. 163 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 167
röster mot 120 för reservation 2 av Thage G
Peterson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU4

Mom. 3 (representation i kommunala styrelser och
nämnder)

Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21
för reservation 1 av Harriet Colliander.

Mom. 5 (brukarinflytande)

Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 11
för meningsyttringen av Bengt Hurtig i
motsvarande del.

Mom. 7 (direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg
och Stockholm)

Först biträddes reservation 2 av Ylva Annerstedt --
som ställdes mot meningsyttringen av Bengt Hurtig
i motsvarande del -- med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 256
röster mot 37 för reservation 2 av Ylva Annerstedt.
4 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 12 (enhetliga regler för barnomsorg)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
128 för reservation 3 av Thage G Peterson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 13 (kommunal vårdnadsersättning)

Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering bifölls med 164 röster mot
128 för utskottets hemställan med godkännande av
motiveringen i reservation 4 av Thage G Peterson
m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 14 (kommunalt partistöd)

Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 21
för reservation 5 av Harriet Colliander.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4

Mom. 1 (flexibla arbetstider)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
120 för reservation 1 av Ingela Thalén m.fl. 9
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (arbetstidens längd)

Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 10
för meningsyttringen av Hans Andersson i
motsvarande del.

Mom. 5 (översyn av ledighetslagarna)

Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering bifölls med 167 röster mot
130 för utskottets hemställan med godkännande av
motiveringen i reservation 2 av Ingela Thalén m.fl.

Mom. 6 (vidgad rätt till förkortad arbetstid för
föräldrar)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 10
för meningsyttringen av Hans Andersson i
motsvarande del.

Mom. 7 (förläggningen av föräldraledighet vid
förkortad arbetstid)

Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot
129 för reservation 3 av Ingela Thalén m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Beslut om samlad votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att de på föredragningslistan närmast
upptagna ärendena, justitieutskottets betänkanden
JuU4, JuU5, JuU6 och JuU7 samt lagutskottets
betänkanden LU3 och LU5, fick företas till
avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa
ärenden avslutats.

7 § Information från regeringen om
förberedelser inför Europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensens (ESK) ministerrådsmöte i
Stockholm i december

Anf. 55 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Att bygga broar, att främja stabilitet
genom att skapa ett minimum av förtroende över
den blockgräns som gick rakt igenom Europa var
ESK:s huvuduppgift under det kalla kriget. Det
sovjetiska imperiet har nu fallit, och inte enbart
Tyskland utan en hel kontinent är återförenad.

En ny värdegemenskap, bekräftad i ESK:s
Parisstadga från 1990, ger oss en enastående
möjlighet till en europeisk freds- och
samarbetsordning. ESK måste kunna hantera den
förändringsprocess som växt fram ur den gamla
ordningens sammanbrott. Denna nya operativa roll
är inte utan komplikationer. De instrument som
ESK-staterna skapat för att klara uppgiften är ännu
oprövade. Det blir en huvuduppgift för Sverige i
egenskap av ordförandeland att se till att ESK kan
växa in i sin nya operativa roll.

Från detta perspektiv skulle jag vilja tala om fyra
väsentliga områden inför det svenska
ordförandeskapet. De har alla direkt betydelse för
ESK:s förmåga att hantera regionala politiska
konflikter. Det gäller en strategi för konflikt- och
krishantering, ESK:s operativa förmåga,
samverkan med internationella organisationer,
mänskliga rättigheter, nationella minoriteter och
flyktingproblem.

Den jugoslaviska krisen behandlas politiskt inom
ramen för den s.k. Londonkonferensen. FN är
huvudman för de fredsbevarande operationerna i
Kroatien och Bosnien. ESK har framför allt inriktat
sig på att förhindra stridernas spridning till nya
områden. En långsiktig ESK-närvaro har etablerats
i såväl Kosovo som Makedonien.

ESK:s företrädare söker främja en dialog mellan
parterna och verka allmänt konfliktdämpande.
Därtill gör ESK viktiga insatser för att genomföra
FN:s sanktionsregim och motverka överträdelser
på det humanitära området.

Detta mönster i arbetsfördelningen mellan FN och
ESK kommer sannolikt att bestå på kort sikt. För
större fredsbevarande operationer kommer FN att
ansvara. Det betyder dock inte att ESK enbart
kommer att ägna sig åt konfliktförebyggande
diplomati. Sverige kommer som ordförande att
verka för en förstärkning av ESK:s förmåga att
hantera konflikter och kriser, och vi måste gå flera
vägar:

ESK bör söka gå in på ett tidigare stadium i
potentiella konflikter, långt innan de första
krisungarna dyker upp.

ESK bör skaffa sig bättre operativ förmåga att
genomföra begränsade, fredsbevarande insatser.

ESK bör i varje enskilt fall noggrant överväga
förutsättningarna för sådana fredsbevarande
operationer. Särskilt angeläget är det att klara ut
förhållandet till de militära, fredsbevarande styrkor
som redan kan finnas på plats i ett krisområde.

Nya krishanteringsinstrument kommer att skapas i
Stockholm, bl.a. en europeisk domstol för
förlikning och skiljedom och ett kommissariat för
nationella minoriteter. Dessa instrument måste
komma till användning.

ESK:s närvaro i olika krisområden utmynnar ofta i
rapportering med konkreta förslag till åtgärder. Vi
bör ägna särskild omsorg åt uppföljning av dessa
förslag.

Låt mig med några exempel illustrera den konkreta
innebörden av den linje Sverige vill driva som ESK-
ordförande och som jag här redovisat.

Ett element berör vad som i
Helsingforsdokumentet kallas ''early warning''.
Vårt förslag om ESK-närvaro i Estland är
nyskapande i detta avseende. Syftet är ju att ta
hand om motsättningar innan de utvecklas till en
kris, att förhindra spänningar mellan folkgrupperna
som kan leda till instabilitet och som kan lägga
hämsko på en önskvärd utveckling i vårt eget
närområde. Vi hoppas få till stånd en motsvarande
insats i Lettland.

Formerna för samverkan med NATO och
Västeuropeiska Unionen i fredsbevarande
operationer behöver preciseras ytterligare.
Detsamma gäller samverkan med fredsbevarande
styrkor från Oberoende Staters Samvälde eller
Ryssland.

Ibland kommer ESK att ställas inför kravet att
samverka med trupper som redan finns på plats i en
konflikt. Frågan hur ESK skall förhålla sig till dessa
styrkor måste tas på största allvar. Allmänt måste
ESK:s militärt operativa förmåga att genomföra
fredsbevarande insatser förbättras. Även
begränsade operationer kräver militär planläggning
och administrativt understöd.

För ESK:s trovärdighet är det viktigt att
rekommendationer till ESK-staterna att handla
inte lämnas utan avseende, och här behövs
förbättring. Låt mig ta ett exempel.

Det är gott och väl att hänskjuta den s.k.
Corellgruppens rekommendation om upprättande
av en domstol för rannsakning av krigsförbrytare på
Balkan till FN, men ESK får inte låta nöja sig
därmed. Om inte FN handlar, bör ESK ta upp hela
denna frågeställning till granskning på nytt. De
fruktansvärda förbrytelser som begåtts och begås
av flera parter i den jugoslaviska konflikten får inte
förbli opåtalade och ostraffade.

ESK-apparaten har kommit under allt större tryck
av det ökande antalet konflikter och kriser i
Central- och Östeuropa likom i det f.d.
Sovjetunionen. Nu måste strukturerna ändras.
Annars dukar de under för detta tryck, och en rad
tankar har förts fram i diskussionen. Dit hör förslag
att en befattning som generalsekreterare inrättas,
att ESK:s institutioner slås samman, att
budgethanteringen stramas upp och att
förutsättningarna för arbete mellan
ämbetsmannakommittens och rådets möten
förbättras genom inrättande av permanenta
representationer i Wien.

Flera av dessa förslag, bl.a. tanken på
generalsekreterare, har svenskt stöd. Vi kommer
att söka driva fram så konkreta beslut som möjligt
redan i Stockholm. Samtidigt måste vårt handlande
präglas av viss varsamhet. Vi vill varken
underminera det politiska stödet för ESK eller
skapa otympliga byråkratier. I den utsträckning
tiden inte är mogen för konkreta beslut, bör
Stockholmsmötet uppdra åt ordföranden och andra
intresserade stater att arbeta vidare med de olösta
frågorna.

Det tredje av de huvudområden jag vill beröra,
samverkan med internationella organisationer, har
likaledes stor betydelse, om ESK skall kunna
fullgöra sin uppgift som konfliktförebyggare och
krishanterare. Det räcker inte längre att allmänt
bedyra vikten av samarbete med FN, NATO och
WEU. Vi måste systematiskt gå igenom frågor
rörande informationsutbyte, representation vid
varandras möten och praktisk samverkan på fältet.

En rad frågor söker ett svar. Vilka är de felande
länkarna i samverkan på fältet med
Genèvekonferensen om det forna Jugoslavien? Kan
NATO bidra till ESK:s uppbyggnad av den militära
förvarningskapaciteten? Och hur kan samverkan
etableras med FN i olika avseenden? Sverige
kommer som ordförande i ESK att där driva dessa
frågor. Övriga berörda organisationer arbetar med
dem på sitt håll, och vi hoppas uppnå ökad klarhet
och förbättrad samverkan relativt snart.

Arbetet med mänskliga rättigheter har traditionellt
stått i centrum i ESK. Sverige kommer som
ordförande att tillse att mänskliga rättigheter
förblir ett prioriterat område. Vi arbetar nu
målmedvetet för att undanröja kvarvarande hinder
för utnämningen av en högkommissarie för
nationella minoriteter i Stockholm. Hans uppgift
blir i första hand säkerhetspolitisk, att fästa ESK-
staternas uppmärksamhet på nationalitetsproblem
som kan utvecklas till akuta konflikter. Sverige
kommer som ordförande att nära samverka med
högkommissarien.

Jag vill i detta sammanhang också nämna
flyktingfrågorna. Vi har i informella konsultationer
sökt driva tanken att ESK borde ta sig an frågan hur
Europas stater skall förhålla sig till
massflyktssituationer. Även om intresset bland
viktiga ESK-stater hittills varit begränsat, vill vi
fortsätta diskussionen om denna fråga.

De frågor som jag här berört kommer vi att driva
med kraft under vårt ordförandeskap. Samtidigt
kommer vi ibland att få finna oss i att vara en
realismens och verklighetsanpassningens röst i
ESK. Det finns uppgifter som ännu är för stora för
ESK. ESK-staterna har en lång väg att gå, innan de
alla efterlever åtagandena i Parisstadgan. ESK
erbjuder inte heller den säkerhet som för oss följer
av egna försvarsansträngningar och för en del andra
stater av deltagande i en militärallians.

Samtidigt är färdriktningen klar. Vi vill vara med
om att skapa en ny freds- och samarbetsordning i
Europa. Som ordförande i ESK kan vi lämna ett
viktigt bidrag till dessa strävanden. Vi får inte
glömma att ESK har tillgångar som gör det till en
oumbärlig komponent i denna framväxande
säkerhets- och samarbetsordning. ESK:s breda
definition av säkerhetsbegreppet är en fördel när
nya hot mot de europeiska staternas säkerhet måste
bekämpas.

Ingen europeisk stat står utanför ESK. Därför har
ESK särskilda förutsättningar att binda in alla
Europas stater i en politisk gemenskap och att
hantera konflikterna i Central- och Östeuropa.

Här i riksdagen är det angeläget att erinra om att vi
under den kommande ordförandetiden är
angelägna om brett samförstånd mellan partierna
rörande vårt ESK-agerande. Det är vidare viktigt
att vi anslår tillräckliga finansiella resurser för att
möjliggöra en framgångsrik svensk insats på ESK:s
olika verksamhetsområden, inte minst
fredsbevarande operationer.

Fru talman! Låt mig slutligen uttrycka min
tillfredsställelse över tillkomsten av ESK:s
parlamentariska församling. Det är angeläget att
ESK:s verksamhet har god förankring i de
nationella parlamenten, och jag ser fram emot
direkta kontakter med ESK-parlamentarikerna vid
ett möte som jag inbjudits till i Köpenhamn i början
av nästa år.

Anf. 56 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Fru talman! Det var mycket intressant att lyssna till
utrikesministern. Den europeiska konferensen för
säkerhet och samarbete -- ESK brukar vi säga -- har
ju ända från början varit mycket betydelsefull och
framgångsrik, inte minst här i Stockholm. När man
tog upp förtroendeskapande åtgärder, var det nytt
och banbrytande -- man började se på varandras
militärövningar. Många intressanta saker har skett
här.

Det är oerhört betydelsefullt för Sverige att vi nu
har ansvaret att vara ordförandeland. Jag är därför
glad att utrikesministern berättar att resurser
kommer att ställas till förfogande för att vi skall
kunna fullgöra denna mycket väsentliga uppgift.

Jag blev något oroad av att utrikesministern
betonade det militära så mycket. Det har ju varit
Sveriges linje under många decennier -- för att inte
säga nästan sedan århundraden -- att inte räkna
med konfliktlösning med militära medel, utan vi
har en helt annan inställning. Vi har i vårt eget land
funnit möjligheter att lösa konflikter utan våld.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Kommer
utrikesministern att verkligen satsa stora resurser
på de freds- och konfliktsorganisationer som finns i
Sverige? Jag vill gärna nämna Transnationella
stiftelsen för fred och frihet, som nu är verksam i
Kosovo, med stor kompetens att lösa de etniska
konflikterna eller åtminstone försöka förhindra ett
krigsutbrott där.

Vill utrikesministern se till att det finns resurser och
att också UD anlitar dessa resurser i sitt arbete med
ordförandeskapet i ESK?

Anf. 57 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Det är min alldeles bestämda
uppfattning att ESK:s huvuduppgift -- och där jag
tror att ESK har sin styrka -- är just den
konfliktförebyggande verksamheten. Det är där jag
tror att vi skall utveckla ESK. Som jag också sade i
mitt huvudanförande, tror jag att det är inom FN:s
ram och FN:s säkerhetsråds ram som de stora
fredsbevarande operationerna kommer att ske
även i fortsättningen. Det säger sig självt. FN har
stadgan, och FN har säkerhetsrådet.

Sedan frågade Birgitta Hambraeus någonting som
jag tror ligger ganska nära i den budgetbehandling
som nu pågår inom regeringen och som riksdagen
så småningom kommer att få möjlighet att framföra
synpunkter på. Jag kan bara nämna för Birgitta
Hambraeus att jag har ett ärende på mitt bord som
jag tycker ser väldigt positivt ut. En organisation
vill just i anslutning till ministerrådsmötet ordna ett
seminarium i Stockholm för ''non-governmental
organisations''. Det ligger precis i linje med det som
Birgitta Hambraeus här efterfrågar.

Anf. 58 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Fru talman! Får jag tolka utrikesministerns svar
som att anslaget F 3 och den forskning som finns
under andra anslag i posten F kommer att få en
ordentlig förstärkning?

På så sätt skulle vi verkligen kunna ta till vara de
oerhört kompetenta ansatser som finns hos
folkrörelser och hos olika forskningsorganisationer
som vill vara med, utan att tänka militärt -- med
icke våldslösningar, för att läka såren som har
uppstått vid striderna mellan etniska grupper.

Det vore ett konstruktivt sätt att arbeta upp en
framtid som är möjlig att leva med för alla de olika
grupperna.

Anf. 59 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Nej, Birgitta Hambraeus får inte tolka
mig på det sättet. Jag var inte medveten om att vi
här förde en debatt om F 3-anslaget.

Riktlinjerna för och storleken på F 3-anslaget
kommer att vara föremål för överväganden, för att
därefter föreläggas riksdagen i
budgetpropositionen. Sedan kommer riksdagen att
ha möjlighet att diskutera detta och i sista hand
fastlägga anslagets storlek.

Anf. 60 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! De principer som utrikesministern
redovisade här för Sveriges syn på och agerande
inom ESK är ju invändningsfria. Det bygger på en
ganska lång svensk tradition, så att säga. Men när
nu Sverige blir ordförandeland, har vi ett nytt ESK.
Vi har då en europeisk samarbetsorganisation som
i själva verket inrymmer medlemmar från tre
kontinenter.

Efter Sovjetunionens upplösning har det uppstått
en del problem med de nya medlemmar som finns.
Problemet ligger i att dessa medlemmar kanske inte
på samma sätt fullt ut bekänner sig till de
grundläggande principer som är nedlagda i ESK:s
Parisstadga, där man bekänner sig till demokrati,
skydd för mänskliga rättigheter, jämställdhet,
rättstaten osv.

Min fråga till utrikesministern är: Hur tänker man i
Utrikesdepartementet möta de två nya problem
som på detta sätt uppstått? Jag tänker på
kärnvapnen, exempelvis i Ukraina. Är man beredd
från ordförandelandet att göra särskilda insatser för
att bringa Ukrainas tveksamhet till en icke-
tveksamhet när det gäller att ansluta sig till
ickespridningsfördraget om kärnvapen och att över
huvud taget infoga sig i den allmänna
kärnvapennedrustningsprocess som nu pågår?

Den andra frågan gäller den kulturkrock som
uppstått i denna situation. Vi har nu medlemmar i
Europeiska säkerhetskonferensen som exemplvis
Tadjikistan, och gränsen går plötsligt vid
Afghanistan. De har framför allt ett annat synsätt,
exempelvis när det gäller kvinnans ställning och
sådana saker. Hur tänker ordförandelandet verka
för att de principer som är nedlagda i Parisstadgan
kommer att omfattas av alla medlemmar?

Anf. 61 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Jag håller med Pierre Schori när han
säger att det på många sätt är ett nytt ESK vi nu
arbetar med. Från att ha varit en
diplomatkonferens är det en europeisk
samarbetsorganisation som alltmer får en fastare
struktur, nya instrument och nya uppgifter att
hantera i omvandlingen av Central- och Östeuropa.

När det gäller de nya medlemmarna, och då
naturligtvis i all synnerhet de nya medlemmarna
långt österut från det forna Sovjetunionen, ser vi en
alldeles särskild uppgift i att försöka föra in dessa
stater i ESK-kulturen. Sverige har därför föreslagit
särskilda stödprogram för dessa stater. När
Trojkamötet i ESK ägde rum nu i måndags var
detta ett av ämnena. Det finns också ett tyskt
intresse att försöka hjälpa dessa stater.

Det är också viktigt att det blir en diskussion och
någon slags uppföljning inom ramen för ESK som
möjliggör en bättre kontroll av att medlemsstaterna
följer de principer som finns nedlagda i
Parisdokumentet. Jag kan här nämna att det just i
dagarna har inrättats en arbetsgrupp inom ramen
för det europeiska säkerhetsforumet, som just
kommer att syssla med tanken på en form av Code
of Conduct för ESK:s medlemsländer. Detta ser jag
som en mycket positiv utveckling och någonting
som Sverige naturligtvis kommer att arbeta med
och stödja.

När det gäller Ukraina vill jag i dag betona att det
finns anledning att arbeta bilateralt. Det har skett
en så anmärkningsvärd utveckling när det gäller
kärnvapenhanteringen att det är viktigt för oss att
arbeta både bilateralt och multilateralt.
Ickespridningsfrågorna kommer nu att vara en del
av det europeiska säkerhetsforumets mandat också
i Wien. Det borde vara möjligt att föra in bl.a.
frågan om Ukrainas hantering av kärnvapen på
dagordningen i Wien.

Anf. 62 DANIEL TARSCHYS (fp):

Fru talman! De ohyggliga illdåd som pågår i f.d.
Jugoslavien kräver internationell uppmärksamhet.
Det var mycket värdefullt att utrikesministern i sitt
anförande tog upp Corellgruppens rapport och
bekräftade att Sverige avser att driva på för aktiva
insatser både i Förenta nationerna och ESK.

Utrikesministern nämnde att ESK har
förutsättningar att bidra till att hindra konfliktens
spridning i Kosovo och Makedonien. Jag vill mer
konkrekt ställa frågan: Vilka åtgärder kan ESK
vidta för att förhindra en ytterligare spridning av
konflikten till de områden i f.d. Jugoslavien där det
ännu inte har brutit ut mer systematiska
våldsamheter?

Anf. 63 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Det ESK gör i detta sammanhang är att
ha en långtidsmission på plats i Kosovo, Vojvodina,
Sandjak och även i Makedonien. Det innebär att
ESK-observatörer finns där på plats. Genom sin
närvaro, genom deltagande i samtal och
diskussioner med olika grupper skall de
förhoppningsvis kunna bidra till att mildra
spänningarna. Jag säger att detta är förhoppningen.
Vi inser ju alla att det är begränsade insatser i
förhållande till problemens oerhörda storlek och
räckvidd. Den stora frågan är om dessa insatser
kommer att räcka. Men det är vad ESK nu gör.

Anf. 64 DANIEL TARSCHYS (fp):

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att en
förebyggande diplomati kommer att användas i
mycket större utsträckning under de kommande
åren än vad som hittills har varit fallet. Vi ser ju nu
att det i Europa finns ett mycket stort antal
regionala och etniska konflikter som kan blossa upp
om det inte i god tid görs insatser för att jämka
samman de stridande parterna eller de parter som
har problem med varandra.

Jag vill ställa en följdfråga: Kommer det att vara en
svensk inriktning att ganska avsevärt expandera
den delen av ESK:s verksamhet som just är inriktad
på förebyggande diplomati och tidiga
medlingsinsatser?

Anf. 65 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! Svaret är ja. Jag ser de förslag vi har
lagt fram om ESK-närvaro i nordöstra Estland som
ett pionjärarbete i denna riktning.

Anf. 66 KRISTINA SVENSSON (s):

Fru talman! Det är riktigt som utrikesministern
säger att många av ESK:s instrument är oprövade.

Jag fäste mig vid att utrikesministern i slutet av
informationen nämnde den parlamentariska
dimensionen. Jag skulle gärna vilja att
utrikesministern utvecklade detta ytterligare.
Parlamentet konstituerades i somras på ett möte i
Budapest. Det vore intressant att höra vilken vikt
utrikesministern lägger vid parlamentets funktion.
Vi har ju möjligheter under ordförandetiden att
markera detta.

Anf. 67 Utrikesminister MARGARETHA AF
UGGLAS (m):

Fru talman! I detta ämne skulle jag gärna vilja
inbjuda till dialog. Jag tror att ESK-
parlamentarikerna själva har mycket att tillföra när
det gäller på vilket sätt ordförandeskapet, Trojkan
och ämbetsmannakommittén skall kunna samverka
med parlamentarikerförsamlingen. Jag tror att
båda måste hjälpa till att utveckla formerna.

Jag är glad över att jag har fått inbjudan till mötet i
Köpenhamn av ESK-parlamentets talman Ilkka
Suominen. Jag ser detta som en tidig möjlighet för
mig själv att få till stånd en dialog med ESK-
parlamentet, och jag hoppas att det vid detta möte
skall uppkomma en del konkreta uppslag och
tankar.

8 § Vapenlagen

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU4 Vapenlagen.

Anf. 68 JOHN ANDERSSON (v):

Fru talman! Detta betänkande behandlar en rad
motioner som rör vapenfrågor. Jag finns med som
undertecknare av en flerpartimotion där vi har tagit
upp en del saker som vi tycker är mycket märkliga.
Det är krångliga och onödiga bestämmelser som
borde kunna rensas ut ur vapenlagen.

Utskottet säger att man skall göra en översyn av
dessa frågor, och det är bra. Man säger att
utredningen främst skall gälla en EG-anpassning av
lagstiftningen men att även dessa frågor skall
beröras.

Jag tänker inte närmare gå in på motionerna,
eftersom jag inte har något yrkande. Jag begärde
ordet för att få möjlighet att ställa en fråga till
utskottet -- till Göthe Knutson. Om de uppgifter jag
har fått stämmer beslutade EG:s ministerråd i juni
1991 om ett s.k. vapendirektiv. Man har tydligen
inte känt till det här på Justitiedepartementet
förrän sent i höst.

Vi röstade om att anta EES-avtalet i går. Det måste
väl innebära att det är bara drygt en månad kvar
tills EG:s lagstiftning, direktivet, kommer att gälla
på det här området. Har utskottet och
departementet tänkt på detta? Hur kommer det att
bli efter den 1 januari 1993, om vi antar EES-
avtalet? Vi har en svensk lagstiftning på området,
med sedan finns det också ett direktiv som gäller för
både EG- och EFTA-länderna. Det är denna fråga
jag vill ha ett svar på -- om det finns något svar.

Anf. 69 SIGRID BOLKÉUS (s):

Fru talman! I justitieutskottet råder det full enighet
om att motionerna skall hänvisas till den
kommande utredningen. Vi förutsätter att de
spörsmål som aktualiseras kommer att tas upp.

I samband med att vapenlagen skall EG-anpassas
görs en översyn av gällande lagstiftning. Den nya
vapenlagen trädde i kraft den 1 januari 1992 och
lagen om vapenförvaring den 1 juli 1992. Om man
nu ändrar i vapenlagen och sedan ändrar igen när
Justitiedepartementets planerade utredning är klar
kan man ställa till med oreda och skapa oklarhet.

Det finns ca 900 000 vapenägare, som
förhoppningsvis känner till gällande lagar.
Rättshjälpslagen är ett bra exempel på en lag som
har ändrats så att de som skall tillämpa lagen inte
hinner hänga med i svängarna.

Fru talman! John Andersson betonade vikten av att
motionerna -- och inte bara frågor som har med
EG-anpassningen att göra -- tas upp i den
kommande utredningen. Jag tror att John
Andersson kan känna sig lugn på den punkten. Som
John Andersson vet har jag själv tre motioner som
berör vapenlagen. Jag skulle inte ha gått med på ett
avstyrkande av samtliga motioner om jag inte hade
litat på att mina och andra motonärers förslag
kommer att övervägas i utredningen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.

Anf. 70 HANS DAU (m):

Fru talman! Efter Sigrid Bolkéus försäkringar om
att motionerna skall beaktas kanske det är
överflödigt att ta till orda.

Motionen, där jag står som första namn, tar upp
frågor om återkallande av vapentillstånd, inköp
och förvaring av ammunition m.m. I sitt yttrande
över denna motion hänvisar utskottet till vad man
sade förra året, då det fanns liknande
motionsyrkanden. När det gäller återkallelse av
vapentillstånd hänvisar utskottet till 1991 års
behandling och säger: ''Utskottet delade,
sammanfattningsvis, inte motionärens farhågor om
en godtycklig tillämpning av reglerna och avstyrkte
bifall till motionen.''

Jag delar inte alls utskottets uppfattning. I mitt
hemlän, Västerbottens län, har det förekommit
uppenbara fall -- jag skall inte säga missgrepp,
eftersom det säkert har varit inom lagens ram -- där
polismästaren enligt jägarnas och den övriga
allmänhetens uppfattning har använt lagen på ett
mycket godtyckligt sätt. En hederlig, svensk
medborgare har enligt vår uppfattning blivit illa
behandlad.

Det är mycket viktigt att utredningen ser till
motionerna och inte till utskottets lugnande
skrivningar, eftersom de inte stämmer med
verkligheten.

När det gäller inköp och förvaring av ammunition
har vi pekat på problem som har uppkommit under
den korta tid som lagen har gällt. Utskottet
hänvisar till att det 1991 ansåg att det förmodligen
inte kommer att leda till några betydande
olägenheter om regeringsförslaget genomförs. Det
är emellertid just precis vad som har hänt. Jag
tycker att man inte får vara så säker som utskottet
är.

Den utredning som Justitiedepartementet har
planerat bygger tydligen på ett tillkännagivande
från riksdagen redan för ett år sedan. Det har ännu
inte utarbetats direktiv. Jag anser att det är mycket
viktigt att man gör det snabbt. Det borde inte få
förekomma att lagen ställer till med sådana här
problem.

Såvitt jag kan förstå finns det både positiva och
negativa effekter av anpassningen till EG:s regler.
Åtminstone flera av de problem som vi har berört i
motionen kommer att klaras upp vid en anpassning.
Det kommer utredningen att visa. Jag tycker att
utskottet har varit alltför litet observant på de
problem som finns.

Anf. 71 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Jag skall först be att få konstatera att
det icke föreligger några reservationer i detta
betänkande om vapenlagen. Det innebär alltså att
utskottets betänkande är enigt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.

Det föreligger här motioner med två olika
inriktningar. Den ena gruppen motioner syftar till
lindringar, liberaliseringar och förbättringar i
lagstiftningen. Det är bl.a. de motioner som John
Andersson och Hans Dau har tagit upp. Det har vi
tagit till oss i utskottet.

Det förekommer också motionsyrkanden med en
annan inriktning. De syftar nämligen till
skärpningar. Detta var huvudinriktningen när
utskottet i ett betänkande i maj i fjol gjorde vissa
förändringar i vapenlagstiftningen. Så har också
skett tidigare. Bakgrunden är det alltmer
tilltagande våldet i vårt samhälle -- ett våld där
vapen används oftare och i allt större utsträckning.
Detta har en så skrämmande omfattning att det är
helt naturligt att ledamöter i riksdagen liksom
svenska folket yrkar på att vapen och även
ammunition skall vara mera svårtillgängliga för
dem som har för avsikt att missbruka vapen. Man
får här gå en balansgång som inte är helt lätt.

I dessa två betänkanden -- det ena ligger nu på
riksdagens bord och det andra behandlade
riksdagen i maj i fjol -- har justitieutskottet klart
deklarerat att det här behövs en översyn. Det
behöver göras en korrigering av sådant som inte
blev bra vid föregående beslut. En översyn behövs
också med anledning av ett, som vi hoppas,
förestående svenskt inträde i EG, den europeiska
gemenskapen.

Detta sägs klart och tydligt i betänkandet, och det
har noterats av de tidigare talarna. I det
sammanhanget väcker John Andersson frågan --
riktad till mig som råkar vara utskottets företrädare
i det här ärendet -- om det s.k. vapendirektivet som
har utfärdats av EG kommer att få betydelse efter
det att riksdagen har fattat ett beslut om EES-
avtalet, frihandelsavtalet mellan EFTA-länderna
och EG.

Jag kan konstatera att Sveriges vapenägares
förbund har gått ut med en pamflett med rubriken
Vapen och EG. Jag har fått mig denna tillsänd. Man
har gjort en översättning av vissa av partierna i EG-
dokumentet. Det har inte funnits och finns ingen
handling i detta ärende på riksdagens bord.
Följaktligen har inte heller justitieutskottet haft
frågan uppe i anslutning till något betänkande.

Jag har i dag haft kontakt med en av de främsta
talesmännen här i riksdagen för EES-avtalets
behandling, nämligen Nic Grönvall. Han
konstaterar, åtminstone vid denna kortfattade
kontakt med ärendet, att EES-avtalet är ett
handelsavtal som gäller varor och tjänster men
däremot inte en lagstiftning av detta slag. Detta
innebär inte att jag kan ge något säkert besked. Jag
kommer nu alltså med en andrahandsuppgift. Men
icke desto mindre kommer utredningen naturligtvis
att noga beakta detta EG-dokument, i synnerhet
som utredningen -- jag upprepar nu dels vad jag
själv har sagt, dels vad andra talare har sagt i den
här debatten -- som är beställd av riksdagen och
som skall utföras i Justitiedepartementets regi skall
behandla EG-frågor.

Får jag också upplysa om att jag i dag har haft ett
samtal med justitieminister Gun Hellsvik. Hon ger
genom mig beskedet till riksdagen att man nu
börjar skriva direktiven till denna utredning. Den
beställdes, som jag tidigare nämnde, av riksdagen
genom ett tillkännagivande i maj i fjol. Detta var
under den socialdemokratiska regeringens tid. Den
socialdemokratiska regeringen hade inte gjort
någonting i det här ärendet när den avgick. Det har
jag stor förståelse för. Det var bara några månader
emellan. Det var dessutom en valrörelse. Nu har
justitieministern och hennes departement börjat
verkställa detta så att man så snabbt som möjligt,
och naturligtvis i god tid före det svenska EG-
inträdet, kan komma med förslag, som riksdagen
får behandla.

Efter de tydliga angivelserna i våra betänkanden
kommer självfallet de motioner som John
Andersson, Hans Dau och Sigrid Bolkéus m.fl. har
fört fram att behandlas.

Anf. 72 JOHN ANDERSSON (v):

Fru talman! Att departementet nu börjar titta på
den här frågan är väl kanske litet sent påtänkt, med
tanke på att vi kan vara med i EES om bara drygt
en månad.

Både Göthe Knutson och jag har ju tagit del av de
uppgifter som har kommit från Vapenägarnas
förbund. Man säger där att grundprincipen i
vapendirektivet är att gränskontrollen upphör för
resande med vapen, precis som för andra resenärer
inom EG. Det blir alltså fritt att resa mellan EG-
staterna och EFTA-staterna med vapen i bagaget.
Man måste uppfylla en del formaliteter, men det
blir alltså ändå fritt att resa med vapen.

Tydligen har det varit helt obekant för
departementet att ett sådant direktiv antogs redan i
juni förra året. I och med det kan det komma också
andra överraskningar ganska snabbt efter den 1
januari, eftersom hela direktivet uppenbarligen
inte finns översatt. Det finns tydligen på danska och
engelska.

Anf. 73 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Vad John Andersson påpekade
bekräftar angelägenheten av att Sverige så snart
som möjligt kommer in i EG som fullvärdig
medlem, så att vi där kan påverka och dessutom få
direkt information. Det är inte alldeles lätt, när vårt
avstånd till EG fortfarande är så långt, att få denna
handling skickad från EG-högkvarteret upp till
departement och riksdag i Stockholm. Vi har
faktiskt ingen i riksdagen som bevakar EG-
dokument, men det kommer vi att få den dag
Sverige blir medlem av EG.

Jag kan alltså bara konstatera att det föreligger en
intressant fråga, och jag misstänker att John
Andersson och kanske ytterligare någon ledamot
kommer att ställa en fråga till justitieministern om
detta. Det skall bli intressant att ta del av svaret.

Anf. 74 JOHN ANDERSSON (v):

Fru talman! Det handlar väl inte direkt om ifall
Sverige behöver bli medlem eller inte för att vi skall
få information. Det är ju fortfarande bara en
månad kvar till dess att direktivet börjar gälla.

På andra områden har vi anpassat lagstiftningen till
den 1 januari -- det är ju en rad lagar som har
förändrats --, men på det här området har det inte
skett någonting alls. Många är därför intresserade
av att få veta: Vad gäller efter den 1 januari, är det
den svenska vapenlagstiftningen eller är det EG-
direktivet? Hur kommer olika myndigheter att
hantera den här frågan? Det måste ha gjorts ett
väldigt stort misstag, eftersom det här inte har följts
upp. Det intressanta är ändå: Vad är det som gäller
efter den 1 januari, direktivet eller den svenska
vapenlagen?

Anf. 75 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Jag är övertygad om att John
Andersson kan vara helt lugn om att besked
kommer att lämnas.

Ännu en gång: Det land som är medlem i EG får
vara med om att utforma bestämmelser. Man är på
så sätt redan från början involverad i lagstiftningen,
och man har i och med det också handlingarna på
bordet. Men vi står alltför långt ifrån den processen
för att den skall kunna nå t.ex. riksdagens
justitieutskott i det ögonblick vi behandlar en
motion som rör ett område i stort.

Eftersom vi nu vet att det är två månader kvar, bör
det åtminstone finnas 55--56 dagar till rådrum. Jag
föreslår att John Andersson lugnar sig åtminstone
den närmaste veckan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

9 § Straffrättsliga frågor

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU5 Straffrättsliga frågor.

Anf. 76 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! I det betänkande som kammaren nu
skall behandla tar justitieutskottet upp en rad
straffrättsliga frågor till diskussion och behandling.
Jag skall i det här inlägget bara beröra en fråga,
nämligen den som har väckts i en socialdemokratisk
partimotion. Det gäller ett krav på en samlad
översyn av den straffrättsliga lagstiftningen,
framför allt avseende strafflagarnas systematik och
förhållande till varandra, men också enskilda
gärningsbeskrivningar, kanske då framför allt
frågan om hur den specialrättsliga lagstiftningen i
större utsträckning skall samordnas med
brottsbalken.

Brottsbalken är det centrala lagverket på
straffrättens område. Den innehåller bestämmelser
om ca 270 olika brott men också grundläggande
regler, vilkas räckvidd sträcker sig även utanför
brottsbalken. Det gäller allmänna bestämmelser
om brott och brottspåföljder, det gäller
bestämmelser om försök, medverkan och nödvärn
och bestämmelser om påföljderna.

Vid sidan av brottsbalken finns ett stort antal
specialstraffrättsliga bestämmelser, som med tiden
har fått allt större betydelse. Drygt 150 olika, i
lagboken intagna specialstraffrättsliga brott har
fängelse i straffskalan. Bland de grövsta av dessa
återfinns grovt narkotikabrott och skattebedrägeri.

Sedan brottsbalkens tillkomst 1962 har, som jag
nämnde, specialstraffrätten kommit att spela en allt
större roll i det straffrättsliga systemet. En
undersökning som gjordes av
Fängelsestraffkommittén 1984 visade att av antalet
utdömda fängelsestraff föll endast knappt 8 000 på
brottsbalken medan ungefär 7 000 avsåg
specialrättsliga bestämmelser.

Det här visar att en betydande del av
straffrättsskipningen numera bygger på stadganden
som ligger utanför brottsbalken. Vi reservanter i
utskottet menar att det är otillfredsställande att
lagstiftningen inte på ett bättre sätt återspeglar de
värderingar och den verklighet som faktiskt i dag
gäller på straffrättens område.

Man kan säga att det är huvudmotivet till att vi nu
kräver en samlad översyn av straffrätten för att få
en brottsbalk där vi inordnar delar av
specialstraffrätten, den specialstraffrätt som har
kommit att spela en större roll i vår straffrätt
allmänt sett.

Vi menar också att det finns skäl att se över
enskilda gärningsbeskrivningar, eftersom det nu
har gått ungefär 30 år sedan brottsbalkens
tillkomst. Visserligen har brottsbalken i en rad
avseenden förändrats rent innehållsmässigt, men
någon mer samordnad översyn har inte skett när
det gäller gärningsbeskrivningarna och när det
gäller strafflagarnas systematik i förhållande till
varandra.

Under 80-talet och även andra halvan av 70-talet
har det bedrivits ett omfattande utrednings- och
reformarbete på straffrättens område, men det har
gällt delar av straffrätten, och det har inte skett
någon mer systematisk och samordnad översyn av
brottsbalkens specialstraffrätt. Vi menar att tiden
nu är kommen att ta ett sådant grepp om
lagstiftningen. Det bör kanske inte i första hand ske
genom tillsättandet av en parlamentarisk
utredning, i varje fall inte initialt, men vi menar att
regeringen bör finna de lämpliga formerna för den
översyn som vi efterlyser i reservation nr 1.

Med de här motiveringarna yrkar jag bifall till
reservation nr 1 av socialdemokraterna i utskottet.

Anf. 77 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Det är otvivelaktigt så att domstolarna
kommer att ställa allt högre krav på åklagarna.
Förändringen har blivit tydlig under senare år.
Tidigare var det inte ovanligt att domstolarna vid
bevisvärderingen konstaterade att vad den
tilltalade anfört kunde lämnas utan avseende eller
att det inte bar sannolikhetens prägel. Åklagarna
behövde då inte heller motbevisa varje påstående
från den tilltalades sida.

Det är inte så att rättegångsbalken har ändrats
under den här tiden. I stället är det fråga om en
ändrad tillämpning. Enligt lag är domstolen i
brottmål alltjämt skyldig att utreda om brott
föreligger, men domstolarna har, möjligen på grund
av att de har tagit starkt intryck av amerikansk
domstolsfiction på TV, kommit att lägga en för stor
börda på åklagaren eller, med andra ord, gått från
aktiv processledning med utredningsskyldighet,
som stadgas i rättegångsbalken, till ett passivt
lyssnande. Åklagare och brottsoffer får då skylla sig
själva om de inte har agerat på rätt sätt.
Domstolarna driver målen som civilmål, fast det är
brottmål det handlar om.

Det nya systemet gynnar kriminella framför
brottsoffer och leder till godtycke och minskad
rättstrygghet. Åklagaren går till domstolen bara
när han nästan till hundra procent är säker på att
han skall vinna målet.

När det gäller tillgreppsbrott leder utredningarna
sällan fram till åtal, eftersom åklagaren åläggs att
motbevisa varje påstående som en tilltalad kommer
med.

Jag har ett praktiskt exempel från i somras, när jag
tjänstgjorde vid ordningspolisen hemma i Luleå.
Problematiken beskrevs i lokaltidningen
Norrländska Socialdemokraten. Jag medverkade i
reportaget och uttalade min uppfattning om
förhållandet. Många ringde därefter och tackade
för synpunkter och påtalade att någonting måste
göras. Jag skall kort här redogöra för fallet.

Mina kolleger hade gjort en husrannsakan hemma
hos en känd narkoman och anträffat en
videokamera värd 14 000 kr. Narkomanen satt
häktad för brottsmisstanke. Han hade inget arbete
men behövde mycket pengar för sitt
narkotikaberoende. När han tillfrågades om var
han fått tag på kameran kom han med mycket
krystade förklaringar. Bl.a. sade han att han hade
köpt den av en okänd.

Utredningen ledde ingen vart, och narkomanen
släpptes. Efter en tid kom han åter till polisen med
ett kvitto, undertecknat med ett namn. Det fanns
bara två personer i Luleå med detta namn. Den ene
var vår poliskommissarie, och den andre var en
ingenjör. Uppgifterna kontrollerades, och
naturligtvis hade ingen av dessa sålt någon
videokamera till narkomanen. Men narkomanen
hade ju ett kvitto med ett namn, och då kunde det
trots allt tänkas att han köpt kameran av någon
turist eller tillfällig besökare i Luleå. Att denna
person var uppdiktad eller att narkomanen själv
eller en kompis skrivit kvittot, gick inte att bevisa --
det går sällan eller aldrig.

Det hela slutade med att åklagaren hävde beslaget
av videokameran. Den notoriske tjuven känner till
det här förhållandet. Han vet att han kan komma
med vilken lögnaktig historia som helst, och
åklagare och polis kan inte motbevisa påståendena.

Nu hör det till historien att en kompis till
narkomanen ett par månader senare kom med en
fullmakt och kvitterade ut videokameran hos
polisen. Själv satt narkomanen på fångvårdsanstalt
och avtjänade straff för andra tjuvnadsbrott.

Det här är ett mycket vanligt förekommande
exempel på hur vardagen ser ut för polis och
åklagare. Det är de här förhållandena som
samhället måste komma till rätta med. Det goda
samhället har inte en chans att överleva om vi inte
får effektivare metoder mot bovarna. Jag anser att
den nuvarande ordningen främjar brottsligheten.

Om domstolarna uppställer orimligt höga
beviskrav, innebär det att åklagaren inte åtalar och
att polis inte utreder brotten. Detta innebär att
brottslingarna får felaktiga signaler. Risken för
upptäckt, lagföring och fällande dom är försumbar.
Jag vidhåller att den nuvarande ordningen främjar
brottsligheten och samtidigt legitimerar åklagarens
oförmåga, eller rättare sagt: dennes svårighet att
agera. Brottsligheten kommer därmed att frodas.

Anf. 78 BRITTA BJELLE (fp):

Fru talman! Det betänkande som vi nu skall
behandla är ett motionsbetänkande. Det bygger på
ett antal motioner som väckts under den allmänna
motionstiden åren 1991 och 1992. Motionerna
handlar bl.a. om skärpta straff vid våldsbrott,
skärpt lagstiftning för den som avsiktligt sprider
HIV-smitta till annan, åtgärder mot snatteri och
skärpt straff för narkotikabrott. Utskottet har
avstyrkt samtliga motioner. Trots de många
motionerna har till betänkandet endast fogats två
reservationer.

Den första reservationen är avgiven av de
socialdemokratiska ledamöterna i utskottet, och
den handlar om en översyn av den straffrättsliga
lagstiftningen, med den bakgrund som Lars-Erik
Lövdén just givit. Den andra handlar om
allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen. Jag tror att Karl Gustaf Sjödin
blandade ihop de olika rubrikerna på
betänkandena, eftersom hans anförande inte
handlade om allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen.

Till Lars-Erik Lövdén vill jag säga att på inget annat
departements område arbetas det med så många
utredningar som på Justitiedepartementets
område.

Där finns Domstolsutredningen och
Åklagarutredningen, som båda nyligen har varit
ute på remiss. Dessutom har vi
Ungdomsbrottskommittén, Väg- och
sjöfyllerikommittén, Fängelsekommittén och
Straffsystemkommittén, som alltjämt arbetar.

Med detta digra utredningsarbete täcks i stort sett
hela det kriminalpolitiska området. Om man skall
titta på de enskildheter som reservation 1 handlar
om så kan man konstatera att
Straffsystemkommittén arbetar med många av dessa
frågor.

I Straffsystemkommitténs direktiv sägs det att
kommittén skall se över det straffrättsliga
påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad.
Vidare skall kommittén överväga möjligheterna att
vidareutveckla användningen av olika alternativ till
fängelsestraffet. I detta perspektiv skall kommittén
föreslå hur samhällstjänsten skall infogas som ett
permanent inslag i påföljdssystemet. Kommittén
skall också pröva möjligheten av att införa någon
form av intensivövervakning, och ytterligare
alternativa påföljder är möjliga att föreslå för
kommittén. I kommitténs uppdrag ingår dessutom
att pröva om böter kan vara ett alternativ till
fängelse.

I direktiven skriver justitieministern att kommittén
också skall se över de olika påföljdernas inbördes
stränghet och pröva om det är möjligt att få till
stånd någon form av straffmätning, även inom
ramen för de påföljder som utgör alternativ till
fängelse.

Vidare framgår av direktiven att själva
utgångspunkten för arbetet skall vara att begränsa
användningen av fängelsestraff. Fängelsestraff
skall endast användas då det framstår som särskilt
påkallat.

Kommittén har slutligen mandat att även föreslå
förändringar när det gäller straffskalorna.

Den genomgång jag nu har gjort är ett axplock ur
direktiven till Straffsystemkommittén. Men de
uppräknade förslagen är valda på ett sådant sätt att
jag med den här genomgången velat visa att de krav
som ställs i reservation 1 redan är tillgodosedda så
när som på en enda punkt. Det gäller om de
specialstraffsrättsliga bestämmelserna skall föras in
i brottsbalken.

Just den här frågan har inte Straffsystemkommittén
på sitt bord. Men det är en svår och vidlyftig fråga
som kräver sin egen utredning, särskilt med tanke
på att det kanske är så att skattelagen borde ses
över i sin helhet. Eftersom de här frågorna på intet
sätt kan anses akuta, vore det orimligt att nu när så
många utredningar redan pågår på
Justitiedepartementets område tillsätta ytterligare
en utredning. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall
till utskottets hemställan och avslag på
reservationen.

Jag övergår nu till reservation 2, som handlar om
allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen. Jag utgår från skrivningen i
reservationen. Karl Gustaf Sjödin hävdar att ett
starkare betonande av allmänpreventionen skulle
leda till att hänsynen till allmän laglydnad skulle få
högre dignitet än hänsynen till den dömdes
anpassning.

Jag vill kort påminna om hur bestämmelserna om
allmänprevention och individualprevention
verkade före 1989. När en domstol i ett enskilt fall
dömde, utmätte den straff inom den i dag angivna
straffskalan. Dessutom fanns då den allmänna
bestämmelsen om påföljdsval, enligt vilken
domstolen skulle iaktta vad som krävdes för att
upprätthålla allmän laglydnad. Domstolen skulle
fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara
ägnad att främja den dömdes anpassning i
samhället.

En avvägning skulle alltså göras mellan allmän- och
individualpreventiva hänsyn, varvid det brukade
sägas att de individualpreventiva skulle ha visst
företräde.

Emellertid kom den här bestämmelsen att utsättas
för mycket kritik. Det påstods att den inte var
teoretiskt hållbar, vilket gjorde den tvivelaktig.
Den byggde på orealistiska förväntningar, och de
eftersträvade effekterna uppnåddes ofta inte.

I stället växte intresset för att se över systemet, och
den 1 januari 1989 började nya regler gälla.
Reglerna om avvägning mellan allmänprevention
och individualpreventiva hänsynstaganden ersattes
med ett flertal bestämmelser som har sin
utgångspunkt i brottets straffvärde. I och med
denna förändring skapades ökad förutsebarhet och
ökad enhetlighet i straffrättskipningen, och med
straffvärdebegrepp uppnår man också sådana
grundläggande värden som likhet inför lagen och
proportionalitet.

Det är inte med allmänprevention som man
medverkar till att hos unga människor inskärpa hur
allvarligt samhället ser på brottet, utan genom att
regelmässigt utdöma viss påföljd för fall av likartat
slag.

Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på reservationen.

Anf. 79 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd)
replik:

Fru talman! Det är riktigt som Britta Bjelle säger
att jag framförde en del synpunkter som egentligen
hörde till nästa ärende.

I anslutning till Britta Bjelles anförande vill jag
framföra allmänpreventionens viktiga betydelse för
rättstillämpningen. Remissbehandlingen byggde på
Fängelsestraffkommitténs betänkande. Precis som
Britta Bjelle påpekade var man var kritisk till att
kommittén hade tillmätt preventionsteorierna en
alltför begränsad roll vid domstolens
beslutsfattande. Man menar att kommittén varit
inkonsekvent genom att så starkt betona
preventionsteorierna som grund för straffsystemet
som sådant, samtidigt som de i princip inte skulle
få ligga till grund för beslutsfattande i de enskilda
fallen. Särskilt när det gäller allmänpreventiva
hänsyn menar flera remissinstanser att kommittén
inte tillräckligt beaktat deras betydelse för
påföljden.

Många menar att det saknas tillräcklig stadga i
dömandet och att det varierar mycket mellan olika
domstolar. Folk i allmänhet tycker också att det
hela är märkligt. Många för fram berättigade tvivel
på att lika fall behandlas lika och att dömande
grundas på saklighet och objektivitet.

Detta gäller speciellt rattfyllerimålen. I morse
hörde jag på nyheterna i radio att man i
domstolarna ute i landet hade mycket varierande
val av påföljd i vad gäller just rattfyllerimål.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till vår reservation i
betänkandet under mom. 12 och avslag på
utskottets hemställan i den delen.

Anf. 80 BRITTA BJELLE (fp) replik:

Fru talman! Jag vill ta fasta på en av punkterna som
Karl Gustaf Sjödin tog upp, nämligen stadga i
dömandet. Det var precis det som saknades när
man ibland tog hänsyn till allmänpreventionen
medan den individualpreventiva hänsynen ibland
fick övervikt. Man fick därför inte alltid en enhetlig
rättstillämpning.

Resultatet blev så småningom att det skulle dömas
efter straffvärde. I och med att man nu övergått till
att döma efter straffvärde är det betydligt lättare att
uppnå en enhetlig rättspraxis och se till att lika fall
döms lika.

Rattfyllerimålen är ett dåligt exempel, eftersom det
infördes nya bestämmelser den 1 juli 1991. Vi
kunde då konstatera att före förändringen dömde
domstolarna i 70 % av fallen till fängelse för
rattfylleri och i 10 % till villkorlig dom. Efter
förändringen dömdes det i 40 % av fallen till
fängelse och i 30 % till villkorlig dom. Det visade
sig bero på att vi i grunden hade en ganska dålig
proposition och ett dåligt betänkande, som bidrog
till osäkerhet om hur man faktiskt skulle döma. På
grund av att lagstiftningen inte var tillräckligt tydlig
fick vi ett så ojämlikt dömande över landet. Det är
även av detta skäl som det i dag pågår en utredning
om dessa frågor.

Anf. 81 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd)
replik:

Fru talman! Vid dömande i dag ligger domstolarna
trots allt väldigt lågt ner på straffskalorna. Döms
någon till grovt brott, där det stadgas minst sex
månaders fängelse, blir påföljden väldigt ofta sex
månader.

Sverige håller ju på att anpassas till övriga Europa.
I Europa tillmäts allmänpreventionen större
betydelse. När utländska medborgare ställs inför
domstol här i Sverige får de fel signaler när de döms
till en påföljd som inte uppfattas som ett straff.

Den engelske huliganen, som vi kunde se uttala sig
i TV efter det att han fått 14 dagars fängelse, sade
rent ut att han tyckte att han hade domaren med
sig. Trots att han sparkat på en liggande människa,
som vi alla sett, uppfattade han inte att han hade
fått något straff. Det är sådant här som gör att jag
anser att allmänpreventionen bör återinföras, just
med tanke på den allmänpreventiva verkan.

Anf. 82 BRITTA BJELLE (fp) replik:

Fru talman! Införandet av dömande efter
straffvärde skapar det som vi har eftersträvat:
likhet inför lagen, proportionalitet i dömandet och
en bättre enhetlighet i rättspraxis.

I enskilda fall däremot kan det vara så att man
tycker att domstolarna ligger för lågt i dömandet,
bl.a. när det gäller våldsbrott. Det kan man ibland
hålla med om. Då handlar det emellertid om
någonting annat. Man får då ändra på
straffskalorna för att på det sättet visa hur allvarligt
man ser på dessa våldsbrott och var man anser att
nivån skall ligga. Det kommer man inte till rätta
med genom att återinföra allmänprevention och
individualprevention.

Anf. 83 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! Jag är väl medveten om att ett ganska
stort antal utredningar pågår, som berör olika delar
av straffrätten -- påföljdssystemet.

Under 1980-talet har det också bedrivits ett
utredningsarbete på centrala områden inom
straffrätten. Jag tänker på
Fängelsestraffkommitténs cirka sexåriga arbete,
och jag tänker på Förmögenhetsbrottsutredningen,
som inte ledde fram till någon lagstiftning. Det
gjorde ju inte Fängelsestraffkommitténs utredning i
alla delar heller.

Problemet är att vi inte haft en samlad översyn av
strafflagstiftningens systematik och lagarnas
förhållande till varandra. Det har varit ett
''lappande'' sedan brottsbalkens tillkomst 1962.
Brottsbalken präglar inte verkligheten i dag, när
centrala delar av straffrätten ligger utanför
brottsbalken. Nästan hälften av antalet
fängelsedomar döms enligt lagstiftning som inte
innefattas i brottsbalken. Då är det dags att ta ett
rejält tag för att se över systematiken. Det gäller
även i viss mån gärningsbeskrivningarna i
strafflagstiftningen.

Det här är ett långsiktigt arbete, som sannerligen
inte är gjort på några månader, eller några år. Om
vi i början av nästa sekel skall ha en modern
strafflagstiftning och en sammanhållen ny modern
brottsbalk, som speglar de värderingar som
samhället har i dag, är det dags att nu starta arbetet.

Vi begär inte i reservationen att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas. Vi begär att regeringen
skall försöka finna formerna för en sådan
strafflagsöversyn. Det kan ske exempelvis genom
att man tillsätter en särskild expertgrupp,
bestående av höga jurister, som får sätta i gång ett
tankearbete på det här området. Det är ett projekt
som säkerligen, om man skall ta ett totalgrepp,
kommer att ta tio år från det att utredningen
tillsätts till dess vi har fattat beslut i riksdagen. Det
är dags att påbörja det arbetet nu, och det är det vi
kräver i motionen och i reservationen.

Jag vill än en gång yrka bifall till reservationen.

Anf. 84 BRITTA BJELLE (fp):

Fru talman! Det ligger mycket i vad Lars-Erik
Lövdén säger, dvs. att systematiken borde ses över.
Det är en del av arbetet i straffsystemkommittén.
Den 1 januari 1989 infördes straffvärde som norm
vid bedömningen av vilket straff som skulle
utmätas, och därefter konstaterades att
brottsbalken inte längre var en sammanhållande
balk utan att där fanns inkonsekvenser, varför den
borde ses över. Det ledde till att
straffsystemkommittén tillsattes, och den fick
ganska vida direktiv. Den behandlar dock inte
specialstraffrätten, som Lars-Erik Lövdén säger.
Det är möjligt att det också i framtiden måste göras
en översyn av specialstraffrätten, tillsammans med
brottsbalken.

Straffsystemkommittén, som har till uppgift att
försöka skapa en mer sammanhängande balk än
den som finns i dag, måste få slutföra sitt arbete
innan man kan gå vidare. I det perspektivet kan
frågan bli aktuell om något år, men i dag är den för
tidigt väckt.

Anf. 85 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! Jag noterar det sistnämnda. Jag
noterade också att Britta Bjelle i sitt
inledningsanförande sade att det inte just nu är
aktuellt att tillsätta en utredning. Om vår
reservation avslås, lovar vi från
Socialdemokraternas sida att återkomma med
kravet under nästkommande riksmöte. Då är det
möjligt att den borgerliga majoriteten har intagit en
ny hållning. Då kanske det är rätt tidpunkt att
tillsätta en utredning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

10 § Processrättsliga frågor

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU6 Processrättsliga frågor.

Anf. 86 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Fru talman! Jag skall korta mitt anförande,
eftersom jag i princip tog upp dessa frågor i ett
tidigare anförande.

Läget beträffande brottsligheten har inte blivit
bättre efter det att de olika kommittéerna har gjort
sina genomgångar och lagt fram sina betänkanden.
Man måste komma ur den här onda cirkeln. Ju
färre bovar som åtalas, desto mer ökar antalet
brott, och om risken ökar att bli lagförd minskar
antalet brott. Om inget radikalt görs innebär det att
statsmakten med berått mod godtar att
brottsligheten tar över. Som jag nämnde tidigare,
har det goda samhället inte en chans att överleva.

Det är modernt att göra konsekvensanalyser, och
min analys av utskottets inställning till
brottsligheten visar att brottsligheten kommer att
främjas i vårt land. Annars skulle vi i denna
kammare göra något åt förhållandena. Jag kan
aldrig acceptera detta. Det är inte vi politiker som
får ta ansvaret, utan det är brottsoffren, dvs.
kvinnorna, barnen och pensionärerna.

Det är hög tid att förtroendet för rättssamhället
återupprättas och att en annan ordning införs när
det gäller bevisprövningen. Man kanske skall låta
den tilltalade få utredningsmöjligheter, så att han
kan få hjälp med att få sin sak prövad.

Därmed avslutar jag mitt anförande, och jag ber att
få återkomma med repliker.

Anf. 87 CHRISTEL ANDERBERG (m):

Fru talman! I justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU6 behandlas motioner som har väckts
under den allmänna motionstiden 1992 och som rör
olika processrättsliga frågor. Utskottet föreslår
avslag på samtliga motioner och är därvidlag enigt,
utom på en punkt, som avser åklagarens bevisbörda
i brottmål.

Karl Gustaf Sjödin vill få till stånd en utredning om
bevisvärderingen i brottmål i syfte att minska
åklagarens bevisbörda. Många förväntar sig kanske
att en gammal, luttrad åklagare som jag skulle ta
emot detta förslag från Ny demokrati med öppna
armar. Så är emellertid inte fallet.

Som utskottsmajoriteten framhåller i betänkandet,
har principen att åklagaren skall bevisa samtliga de
omständigheter som måste föreligga för att den
tilltalade skall kunna fällas till ansvar för brott,
alltsedan den franska revolutionen i västerlandet,
betraktats som en viktig rättsstatlig princip, som
skall skydda laglydiga medborgare mot att bli
dömda till straff. Utskottet hänvisar till Per Olof
Ekelöf, som också brukade säga att all
straffrättskipning innebär att man tar en kalkylerad
risk. Då gäller det att ha en tillräckligt god och
hållbar kalkyl som grund för domstolens
bedömning.

Den här frågan togs upp i en interpellationsdebatt i
denna kammare i våras, och justitieministern
underströk då vikten av att de som har ansvaret för
lagstiftningen, dvs. vi i riksdagen, klart och
otvetydigt deklarerar att det inte kommer på fråga
att genom lagstiftning göra avsteg från principerna
att åklagaren har bevisbördan i brottmål och att
fällande dom kräver full bevisning. Det ansvaret
har justitieutskottet tagit genom att avstyrka Karl
Gustaf Sjödins motion.

I motionen påstås att domstolarna under senare år
har ställt allt högre beviskrav för fällande dom. Den
historieskrivningen känner jag inte riktigt igen,
trots att jag har varit i gamet i över 20 år.
Beviskraven har alltid varit höga i våra domstolar
och skall så vara. Karl Gustaf Sjödin säger vidare
att det finns domstolar, hovrättsavdelningar och
domare som är kända för att ställa mycket höga
krav på bevisningen. Låt oss för allt i världen
hoppas att alla svenska domare gör sig kända för
detsamma.

Det är naturligtvis, Karl Gustaf Sjödin, på samma
sätt med kriminalpolitiken som med
samhällsekonomin. Det som vi just nu upplever och
kan beskåda är ett minskat förtroende för
rättsväsendet. Detta är resultatet av decennier av
misslyckad socialdemokratisk kriminalpolitik. Det
rätta sättet att återupprätta allmänhetens
förtroende för rättsväsendet är inte att göra avkall
på rättstryggheten.

I ett särskilt yttrande har Karl Gustaf Sjödin tagit
upp frågan om anonymitet för vittnen. Även den
frågan rör väsentliga rättsstatliga principer.
Rättssäkerheten kräver att ingen skall behöva
riskera att bli fälld till ansvar för brott på grundval
av uppgifter från någon som man inte vet vem det
är. Det skulle nämligen i många fall försvåra eller
helt omöjliggöra för den misstänkte och dennes
försvarare att förbereda och utföra talan i
brottmålet.

Frågan är om inte det problem som Karl Gustaf
Sjödin pekar på är betydligt överdrivet.
Våldskommissionen har utrett hur vanligt det är att
parter och vittnen utsätts för våld eller hot. I sitt
slutbetänkande Våld och brottsoffer säger
kommissionen att våld eller hot mot vittnen inte
förekommer i någon större omfattning och att den
motvilja mot att vittna som människor ibland ger
uttryck för snarare beror på en allmän olust- och
obehagskänsla än på att de är utsatta för ett reellt
hot. Problemet synes alltså snarare vara av
pedagogisk än av processuell art.

I många polisdistrikt har det redan nu utvecklats en
praxis att i anmälningar och förhörsutsagor ange
adress och telefonnummer till arbetet i stället för till
bostaden när det är fråga om målsägande eller
vittne som har blivit utsatt för brott i tjänsten resp.
skall höras om något som vittnet har erfarit i
tjänsten. I Justitiedepartementet pågår arbete med
en begränsad översyn av
förundersökningskungörelsen som syftar till att
kodifiera denna praxis. Karl Gustaf Sjödin och jag
får nog nöja oss med att man, med bibehållen
hänsyn till rättssäkerheten och till
Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, för närvarande inte kan komma
mycket längre än så.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på reservationen.

Anf. 88 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Detta får naturligtvis inte komma i
konflikt med principen om den fria
bevisprövningen, dvs. att åklagaren skall bevisa
sina brottspåståenden i målet. Det skall självfallet
inte leda till att förhållandet i processen blir det
omvända. Om den bevisbörda som åklagaren trots
allt har i brottmålsprocessen minskar, kommer det
att ställas högre krav på den misstänkte, på att han
skall vara mera aktiv och föra fram sin egen
bevisning. Som jag nämnde tidigare, skall han
eventuellt få utredningsresurser för detta.

En ytterligare möjlighet kan vara att tillmäta
målsägandens uppgifter ett större bevisvärde än i
dag. Man bör i och för sig inte vara främmande för
tanken att målsäganden eller den tilltalade skall
höras under ed, dvs. under straffansvar.

Beträffande anonymitet för vittnen avvaktar jag
Justitiedepartementets översyn, vilket jag även har
nämnt i det särskilda yttrandet.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till min
reservation och avslag på utskottets hemställan i
den delen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

11 § Övergrepp mot kvinnor

Föredrogs

justitieutskottetsbetänkande

1992/93:JuU7 Övergrepp mot kvinnor.

Anf. 89 INGER LUNDBERG (s):

Herr talman! I justitieutskottets betänkande om
övergrepp mot kvinnor behandlas rättegångsregler
i våldtäktsmål. Detta är tekniskt och svårt, men det
är viktigt och betydelsefullt för många kvinnor, och
det är viktigt och betydelsefullt för att vi skall
komma vidare i kampen mot de vidriga brott som
de sexuella övergreppen mot kvinnor är.

I motion Ju703 har Maud Björnemalm och jag
motionerat om att rättegångsreglerna i
våldtäktsmål och sexualbrott ses över för att
förbättra kvinnors möjligheter att våga anmäla
sexuella övergrepp. Vi har väckt motionen för att
så många kvinnor som har varit utsatta för vidriga
övergrepp inte vågar anmäla dem. Det finns
signaler från kvinnojourerna om att kanske bara
5 % av de kvinnor som har varit utsatta för sexuella
övergrepp anmäler dem. Det är ett mycket
allvarligt brott, och mörkertalet är mycket stort.

Rättegången är ofta en skräck för kvinnan. Därför
infördes på 80-talet en möjlighet för kvinnan att
höras inför lyckta dörrar och möjlighet till
förhandlingar där hon inte behöver möta
gärningsmannen. Men lagen ger inte kvinnan
denna rätt. Det är domstolen som avgör, och
domstolen följer ofta åklagarens åsikt. Ofta är både
domstol och åklagare kloka. Men kvinnorna
tvekar. De kan inte vara säkra på att rättegången
sker inför lyckta dörrar. När kvinnorna anmäler
brottet kan de inte vara säkra på att inte behöva stå
öga mot öga med den man som har utsatt dem för
det mest vidriga övergrepp.

Herr talman! Tänk på att det är få mål som går så
djupt in i personligheten som mål gällande sexuella
övergrepp. Kvinnan utsätts för den mest intima
granskning. Alla hennes beteenden granskas. Hon
är rädd för att hon skall ställas ut till allmänt
beskådande bara därför att hon har varit utsatt för
ett vidrigt övergrepp. Hon är rädd för att möta den
man som hon en gång kanske har älskat men som
har utsatt henne för en av de grymmaste
handlingarna.

Vi menar i vår motion att det är viktigt att kvinnan
känner trygghet och att hon känner att hon inte
behöver lämnas ut bara därför att hon har varit
utsatt för och utlämnad till en man som har gjort
henne illa.

Jag är glad över utskottets skrivning, och jag har
inget annat yrkande än det som finns i utskottets
betänkande.

I betänkandet understryks hur viktigt det är att de
frågor som vi har tagit upp i motionen behandlas av
den arbetsgrupp inom Justitiedepartementet som
den socialdemokratiska regeringen tillsatte. Detta
är bra och angeläget. Jag hoppas att utredningen
arbetar snabbt och tar allvarligt på de synpunkter
som kvinnorna har framfört.

Våldtäkt inom och utom äktenskapet innebär ett
mycket stort lidande. Det är ett oerhört allvarligt
brott. Ändå är samhällets attityd kanske inte alltid
så tydlig som den skulle behöva vara att männen
inte alltid känner att detta är ett av de brott som
samhället ser allra allvarligast på. Därför är det
viktigt att vi hjälps åt att göra sanktionerna
användbara, att vi stöttar kvinnorna, så att de vågar
anmäla brotten och att vi får en hållning som gör att
våldtäkt och sexualbrott på sikt kan bli något som
vi nästan helt kan se som historia.

Vi har nått mycket långt när det gäller jämställdhet
i vårt samhälle. Kvinnans position på
arbetsmarknaden är förhållandevis stark. Vi är
många kvinnor som står här i riksdagen och driver
olika frågor. Men för de kvinnor som blir slagna och
förnedrade och för de kvinnor som utsätts för de
vidriga brott som sexual- och våldtäktsbrott
innebär, är det en väldigt liten tröst.

Jag tror att vi här i riksdagen måste hjälpas åt att
göra allt för att våldtäktsbrott och sexualbrott skall
ses som de mycket allvarliga brott som de är. Vi
måste på olika sätt se till att samhället ger
brottslingarna sanktion och att samhället ger
tydliga signaler till männen om dess inställning till
sexualbrott.

Anf. 90 LIISA RULANDER (kds):

Herr talman! När jag skrev min motion angående
vård av incestoffer och incestförövare i vintras,
gjorde jag det med tanke på att det som pågick inte
var tillräckligt.

Det som man talar om i dag är just övergrepp mot
kvinnor. Och visst är de flesta incestoffer kvinnor.
Men det som jag närmast tänkte på handlar om
barn, och det är både pojkar och flickor som utsätts
för incest. Incestoffren kan vara både män och
kvinnor. I mångas ögon innebär incest en liten nisch
när det gäller själva våldsbeteendet. Det kanske är
svårt att placera det i en egen nisch. Jag menar ändå
att det inte kan jämställas med övergrepp i form av
våld, att man inte kan jämställa detta med
misshandel i annan kroppslig form eller våldtäkt.
Incest måste föras in i en speciell genre för att man
skall kunna vårda dem som verkligen förövar
brotten.

Självfallet är misshandel av alla slag, även incest,
misshandel om man ser det på ett sådant sätt. Visst
är det också så att den som blir offer för detta mår
precis lika dåligt som den som har blivit utsatt för
något annat sexuellt brott. Detta gäller ju sexuella
övergrepp. Men jag menar att förövarna behöver
mycket speciell tillsyn och vård.

Jag tror att det kommer att bli en liten parantes om
incestförövarna i den parlamentariska kommitté
som man hänvisar till i betänkandet. Kommitténs
arbete kommer att handla mycket mer om våld i
annan form.

Dessutom hänvisas det i betänkandet till BRÅ:s
arbetsgrupp som har studerat sexuella övergrepp
mot barn. Det hänvisas även till
Justitiedepartementet som har gett ut en handbok
för att människor som arbetar med detta skall få
vägledning. Det talas också om att
Kriminalvårdsstyrelsen kommer att ha en hearing
om dessa frågor.

Jag nöjer mig med detta i dag. Men jag kommer att
följa dessa frågor med stort intresse. Jag kommer
att följa de resultat som Kriminalvårdsstyrelsens
hearing kommer att leda till och de tongångar som
kommer att finnas i betänkandet från Kommittén
för översyn av kriminalvården i anstalt. Jag
kommer att återkomma till frågan, men i dag yrkar
jag bifall till hemställan i justitieutskottets
betänkande.

Anf. 91 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Det
har inte gjorts några speciella yrkanden. Jag vill
bara påpeka att vår justitieminister vid många
tillfällen klart och tydligt har talat och även visat
handlingskraft när det har talats om hjälp till utsatta
kvinnor. Hon har även här visat handlingskraft.
Hon har alltså lett opinionen och fäst
uppmärksamhet på utsatta kvinnors svåra
situation.

Det står på s. 5 i betänkandet, där justitieministern
återges, att enskilda personer som utsätts för brott
skall sättas i centrum för polisens uppmärksamhet
och att de skall skyddas. Hon talar om behovet av
akut skydd för utsatta kvinnor mot olika former av
våldsbrott.

Jag tror att det är just sådana här poängteringar och
uttalanden från justitieministern och även det
faktum att hon ständigt driver dessa frågor och
ställer upp för utsatta kvinnors skydd och försvar
som gör att vi har fått en mera positiv debatt.

Jag är också glad i dag över att vi kan anta det här
positiva betänkandet, av vilket framgår att många
utredningar är på gång och att frågan om eventuella
lagskärpningar ses över. Vidare talas det om hur
man skall gå vidare för att i möjligaste mån skydda
kvinnor.

Till Liisa Rulander vill jag säga att jag kanske inte
riktigt har samma rädsla som hon för att barnen i
det här sammanhanget skall tappas bort. Vi får väl
avvakta och se vad man kommer fram till i de
utredningar som pågår.

Utsatta kvinnor har väldigt ofta barn med sig eller i
närheten av sig. En av anledningarna till att jag tror
att man också kommer att ta allvarligt på detta med
sexuella övergrepp och incestförhållanden är just
att vi i våras diskuterade de här frågorna.

Jag yrkar bifall till hemställan i dess helhet i
justitieutskottets betänkande 1992/93:JuU7,
''Övergrepp mot kvinnor''.

Anf. 92 LIISA RULANDER (kds) replik:

Herr talman! Naturligtvis har Birgit Henriksson
rätt i vad hon säger om kvinnor som ofta har barn i
sin närvaro och om att både dessa kvinnor och
deras barn har utsatts för samma brott.

Men själva brottet incest skiljer sig ändå från andra
brott mot människor. Incestbrottet är så speciellt,
äckligt och vämjeligt att det är väldigt svårt att
jobba med sådana frågor. Därför är jag litet rädd
för att vi, av mänskliga skäl, glider bort från frågan,
om vi inte speciellt hänvisar till sådana saker i
kommittén och särskilt lyfter fram nämnda fråga
som särdeles viktig. Det är nästan nödvändigt att
säga att man måste se på det här.

Tyvärr var jag själv inte med vid behandlingen av
frågan. Därför har jag anledning att säga detta i
kammaren i dag. Det är alltså viktigt att komma
ihåg att det är fråga om ett mycket speciellt brott
som inte syns. Det handlar om blåmärken i själen.

Anf. 93 BIRGIT HENRIKSSON (m)
replik:

Herr talman! Jag vill bara poängtera att man i det
här betänkandet hänvisar till den s.k.
Eskilstunamodellen. Den innebär att
representanter för socialtjänsten, barn- och
ungdomspsykiatrin och polisen samarbetar och
samråder om sådana här ärenden.

Den här modellen är känd i Sverige just för det
ingående arbetet beträffande incestfall. Jag tycker
att det faktiskt är en viss trygghet att höra att man
relaterar till detta.

Tidigare hade man på Polishögskolan utbildning.
Just en polis från Eskilstuna var med när det gällde
förhörsteknik och detta med att dela med sig av
kunskapen kring det här synnerligen svåra
förfaringssättet. Därför är jag ganska trygg och
förvissad om att man kommer att tillgodose även
här aktuella krav.

Anf. 94 LIISA RULANDER (kds) replik:

Herr talman! Tyvärr är jag tvungen att frånta Birgit
Henriksson hennes trygghet i detta sammanhang.
Den kunskap jag har om nämnda utbildning är
nämligen att den projektanställning som Monica
Dahlström Lannes hade på Polishögskolan ganska
snabbt, och utan särskilt långt varsel, drogs in. Den
utbildningen har inte ersatts med något annat.
Stora grupper slåss nu för att det återigen skall bli
en utbildning på Polishögskolan. Frågan är vad som
kommer att hända med den här utbildningen. Vi
vet ju vilka indragningar som måste göras. Vi har
talat om belopp som gäller ganska många miljoner
och som skall dras in just beträffande polisens
verksamhet. Inte heller Polishögskolan kommer
alltså att få extra resurser om vi inte jobbar för den
saken.

Tyvärr är det så, att just det som var positivt och
tryggt tidigare nu har tagits bort.

Anf. 95 BIRGIT HENRIKSSON (m)
replik:

Herr talman! Man har ändå hunnit gå igenom detta
i väldigt många förhörs- och
undersökningsgrupper. Det finns ju inget som
hindrar att man senare vid behov, t.ex. vid
konferenser, tar hjälp av den utbildningskapacitet
som finns.

Vi skall veta att den utbildning som förekommit
inte är bortkastad. Den sprider sig som ringar på
vattnet. Jag vet att man på många håll i landet i dag
känner till den här modellen och säger sig vilja
arbeta för den.

Anf. 96 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! Jag blev glad när föredraganden sade
att man från samtliga politiska partiers sida är
beredd att med mycket stort allvar beakta
sexualbrotten.

Jag tror att det faktum att vi numera har kvinnliga
justitieministrar -- under den socialdemokratiska
regeringens tid hade vi ju också en kvinnlig
justitieminister -- har betytt utomordentligt mycket
för hur vi ser på sexualbrott samt för allvaret och
viljan när det gäller att arbeta med dessa frågor.
Det i sin tur har sin grund i att kvinnorna i Sverige
har en annan ställning -- jag tänker då på
jämställdheten i vårt land -- än vad som gäller i
många andra länder.

Jag vädjar till Liisa Rulander och de borgerliga
kvinnorna: Riv inte ner vad som gjorts för
jämställdheten. Det har betydelse för kvinnan och
hela hennes situation. Men särskilt stor betydelse
tror jag att det har för de allra mest utsatta
kvinnorna -- de kvinnor som i dag utsätts för
förtryck och allvarliga våldsbrott.

Anf. 97 LIISA RULANDER (kds) replik:

Herr talman! Det är riktigt att vi har fått en mycket
större jämställdhet i Sverige. Tyvärr har denna
jämställdhet också gjort att våra barn är mycket
mer utsatta. Just incestgrupperna är kanske mer
utsatta i dag än de någonsin varit. Orsakerna är
många.

Att ta med allt detta gör kanske bredden litet väl
stor. Jag vill i alla fall uttrycka min tacksamhet över
den positiva skrivningen i utskottsbetänkandet och
över den politiska enighet som finns här. Att det är
så har vi ju hört i alla debatter i sammanhanget.

Ändå finns det oerhört mycket till att i detalj, i sak,
uträtta här.

Anf. 98 BIRGIT HENRIKSSON (m)
replik:

Herr talman! Eftersom vi i stort är eniga och väntar
på resultatet av utredningarna skall jag inte bli
långrandig. Jag vill dock ytterligare en gång
poängtera justitieministerns mycket positiva
hållning till dessa saker och vilken betydelse hennes
uttalanden och hennes agerande har när det gäller
att fästa uppmärksamheten på det här och att ställa
medel till förfogande till hjälp för kvinnor i en
utsatt situation.

Anf. 99 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! Jag trodde att det fanns väldigt
mycket allvar i det engagerade anförandet nyss mot
incest. Men jag blev skakad när representanten för
Kds sade att förhållandena beror på
jämställdheten. Jag tror att det är grymt osant. Det
är grymt mot både kvinnor och män som är rädda
om och som värnar sina barn. Det är grymt orättvist
mot den barnomsorg som har mycket stor betydelse
när det gäller att skapa jämlika förhållanden för de
allra mest utsatta barnen. Många gånger är det
barnomsorgen som gör det.

Många gånger är det först när man nått långt i det
jämställda samhället som människor ser väldigt
mycket av det allra grymmaste och allra hemskaste.
Jag hoppas att det inte är en för Kds representativ
åsikt att jämställdheten är grunden till incesten.
Under alla förhållanden är gjorda påstående djupt
osant!

Anf. 100 LIISA RULANDER (kds) replik:

Herr talman! Jag trodde mig säga att barnen i dag
är så mycket mer utsatta på grund av den
jämställdhet vi har. Jag tror fortfarande att det är
så. Vidare tror jag inte att vi skall betrakta det
negativt i förhållande till jämställdheten. Men vi
kanske skall betrakta det som negativt att vi ibland
misslyckats med att skydda våra barn på rätt sätt.

Jag syftar inte på den kommunala barnomsorgen
eller på någon annan omsorg av den typen. Om
båda föräldrarna -- om det finns två föräldrar, det
vill jag verkligen poängtera -- har lika mycket att
göra, blir barnen självfallet mer utsatta. Det finns
dessutom situationer som jag absolut inte vill döma
eller moralisera över. Men verkligheten är den att
den som har jobbat med incestdrabbade barn vet
att de biologiska föräldrarna sällan utsätter sina
barn för incest. I stället är det personer som står
nära de biologiska föräldrarna som gör det. Det kan
vara vänner och bekanta i en persons omgivning
som vederbörande har litat på. Kanske behövde
man en barnvakt, och så gick det snett.

Jag hävdar inte att det var bättre förr. Då förekom
andra typer av incest. Men jag hävdar att våra barn
är oerhört utsatta. Jag tror inte att vänstern eller vi
i Kds i sak har motsatt uppfattning, utan jag tror att
vi alla vill skydda barnen. Men kanske måste vi vara
litet uppmärksamma.

Anf. 101 INGER LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! I ett kommersiellt samhälle är barn
utsatta. Barn är också utsatta i ett samhälle där
människor inte har respekt för varandra och där
inte alla människor har kunnat skaffa sig en trygg
vuxenroll. Men detta har inget samband med
jämställdheten. Tvärtom är det så, att det faktum
att kvinnor och män kan vara kamrater och
jämlikar stärker såväl barnens som de vuxnas
ställning. Det skapar ett gott samhälle -- ett
samhälle där barnen kan värnas.

Anf. 102 LIISA RULANDER (kds) replik:

Herr talman! Ja, visst finns det mycket som vi har
gemensamt. Men jag vill ändå påstå att
verkligheten är den att detta kräver oerhört mycket
tid. Det är i det avseendet som jag menar att vi inte
riktigt har hunnit i kapp på grund av
jämställdheten. Det vidhåller jag fortfarande.

Vi i Sverige lever i dag i ett, som vi själva tycker,
jämställt samhälle. Men det finns många brister i
det sammanhanget. Jag tycker inte att det finns
någon motsägelse här. Om våra barn ibland får sitta
emellan, vill jag stå upp för den här saken.

Jag hoppas att detta inte drabbar incestdebatten, så
att den totalt urartar. Det ligger mycket i det jag
säger ändå. Jag vill inte moralisera. Men jag skulle
kunna säga mycket om relationer. Det hör dock
inte hemma i den här debatten att tala om de
vanliga relationerna. I dag talar vi om de sjukliga
relationerna.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut
fattades efter 13 §.)

12 § Den svenska hemförsäljningslagens
anpassning till EG:s regelverk

Föredrogs

lagutskottets betänkande

1992/93:LU3 Den svenska hemförsäljningslagens
anpassning till EG:s regelverk (prop. 1991/92:167).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

13 § Upphävande av vissa lagar om ett
kontobaserat penningmarknadssystem m.m.

Föredrogs

lagutskottets betänkande

1992/93:LU5 Upphävande av vissa lagar om ett
kontobaserat penningmarknadssystem m.m.
(prop. 1992/93:19).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

Företogs till avgörande justitieutskottets
betänkanden 1992/93:JuU4, JuU5, JuU6 och JuU7
samt lagutskottets betänkanden 1992/93:LU3 och
LU5.

Justitieutskottets betänkande JuU5

Mom. 8 (översyn av den straffrättsliga
lagstiftningen)

Utskottets hemställan bifölls med 146 röster mot
118 för reservation 1 av Lars-Erik Lövdén m.fl.

Mom. 12 (allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen)

Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 19
för reservation 2 av Karl Gustaf Sjödin.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande JuU6

Mom. 4 (åklagarens bevisbörda i brottmål)

Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 19
för reservationen av Karl Gustaf Sjödin. 1 ledamot
avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande JuU7

Utskottets hemställan bifölls.

Lagutskottets betänkande LU3

Utskottets hemställan bifölls.

Lagutskottets betänkande LU5

Utskottets hemställan bifölls.

Beslut om samlad votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att de på föredragningslistan
återstående ärendena, utbildningsutskottets
betänkanden UbU1 och UbU2, fick företas till
avgörande i ett sammanhang sedan debatten i båda
dessa ärenden avslutats.

14 § Vissa skolfrågor

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande

1992/93:UbU1 Vissa skolfrågor.

Anf. 103 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas
motioner från den allmänna motionstiden om såväl
allmänna skolfrågor som läroplans- och
kursplanefrågor inom olika skolformer.

De flesta motioner avstyrks med hänvisning till
pågående beredningsarbete. Det gäller främst nya
läroplaner och kursplaner för grundskolan samt för
gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

Innan jag går in konkret på betänkandet vill jag
säga att det är viktigt att vi här i riksdagen är
lyhörda inför de stämningar som i dag finns inom
skolans värld. Det finns faktiskt där en stark oro
inför framtiden. Det finns en oro för
konsekvenserna av knappa resurser i en kärv
ekonomisk situation.

På skolorna finns också en stark oro för
konsekvenserna av regeringens skolpolitik på ett
mera principiellt plan. Många är oroliga för att
regeringen nu är på väg att uppge målen om en
likvärdig skola för alla.

Skolpeng och ekonomisk överkompensation av de
fristående skolorna skapar nya klyftor. Strävan
efter jämlikhet saboteras, om vi sätter prislappar på
barnen. Vi socialdemokrater kommer därför med
all kraft att söka förhindra att våra barn förvandlas
till brickor i nyliberalismens marknadsspel.

Genomförandet av gymnasiereformen sköts upp ett
år. Beskeden om att reformen ändå står fast har
framförts alltför halvhjärtat. Det har bidragit till
osäkerhet och dämpad entusiasm för
genomförandet av denna stora reform.

Likaså har regeringens olika turer vad gäller
komvux givit intryck av att regeringen ansåg denna
verksamhet mindre viktig än annat. Detta har
skapat oro kring regeringens avsikter vad gäller
vuxnas möjligheter till studier i framtiden. Till
detta kommer att det också finns en stark oro för
en del av förslagen från Läroplanskommittén. Den
borgerliga regeringens nya direktiv till kommittén
innebar flera steg i fel riktning.

Kritiken är stark mot den ökade teoretisering som
sker till priset av att tiden för praktiska ämnen som
slöjd, idrott och musik föreslås minska. Lika stark
är kritiken mot den kraftiga ämnessplittring som
förslås från årskurs 6. Kritiken handlar också om
det sätt på vilket miljöfrågorna behandlas, och
mycket annat.

Jag tycker att det under remissarbetet är viktigt
med mycken debatt och att tusen blommor får
blomma. Då skall varken regering eller
opositionspartier dämpa det genom att vara alltför
snabba med att låsa sig för hårt.

Det allra viktigaste, tycker jag, är att ta de
synpunkter som förs fram i remissarbetet på allvar.
Tar man dem på allvar, måste flera av de mest
kritiserade förslagen förändras.

Alla partier borde inse att det nu måste skapas
arbetsro och arbetsglädje ute på skolorna. Därför
har regeringen ett stort ansvar för att undanröja
den oro dess skolpiltik förorsakat. Därför är det
viktigt att man utlovar lyhördhet mot kritiken.

Det är också viktigt att förutsättningarna för det
fortsatta arbetet med läroplanen är klara. Vi anser
därför i likhet med läroplanskommittén att frågorna
om skolstartsålder och antalet skolår bör
analyseras. Det är nu hög tid att regeringen tar itu
med frågan och snabbt tillsätter den aviserade
utredningen.

Läroplanskommitténs förslag har framarbetats av
en expertgrupp. Vi anser att det är viktigt att det
fortsatta arbetet med förslaget sker med beaktande
av behovet av parlamentarisk förankring. Det är en
skrivning som förpliktar regeringen till samarbete
med oppositionen. Det är viktigt inte minst därför
att en ny läroplan kommer att gälla under många år
och inte kan ändras vid varje regeringsskifte.
Detsamma gäller naturligtvis utformningen av ett
nytt betygssystem.

Flera motioner avstyrks, men med mycket
välvilliga skrivningar. Det gäller exempelvis den
socialdemokratiska motionen om regler för
föräldrakooperativ skola. Utskottet betonar i
sammanhanget vikten av att elevers och föräldrars
inflytande utvecklas i alla skolformer.

Vid ett avsnitt har vi socialdemokrater tvingats att
reservera oss. De borgerliga har inte velat gå oss till
mötes i vad gäller samverkan mellan skola, förskola
och skolbarnomsorg.

Vi socialdemokrater anser att barnomsorgen och
grundskolan bör få ett gemensamt måldokument.
De viktigaste skälen för detta är att nästan alla barn
deltar i någon form av samhällelig barnomsorg, och
att förskolan och skolan är på varandra följande led
i samhällets insatser för våra barns utveckling.

Därför måste all personal som arbetar med barn
göra detta utifrån en helhetssyn på barnets
utveckling. Det är att beklaga att alla de borgerliga
partierna inte inser detta.

Beträffande Ny demokratis reservation om
utbildning och undervisning i svenska språket för
invandrare, har vi ju diskuterat den frågan flera
gånger. De mål som finns är högt ställda, och det
finns ingen anledning att förändra bestämmelserna
i den riktning Ny demokrati vill.

Herr talman! Här hade mitt anförande kunnat
sluta, om det inte hade varit för en enda mening,
nämligen: ''Homosexuell samlevnad måste
erkännas och respekteras''. Bl.a. detta skriver
utskottet i anledning av en motion som behandlar
kunskap om homosexualitet.

Kds kunde inte acceptera denna skrivning, utan
man reserverade sig när vi andra tyckte att
meningen inte skulle strykas. Det måste innebära
att kds faktiskt anser att homosexuell samlevnad
inte måste erkännas och respekteras.

I det här betänkandet behandlas ju skolans hållning
till homosexualitet. De kunskaper som skolan
förmedlar och den hållning som skolan intar
betyder mycket för att motverka fördomar.

Skolans hållning betyder också mycket för de
tonåringar som börjar upptäcka att de har dragning
till personer av samma kön. Genom sitt agerande
bidrar kds till att skapa rädsla och otrygghet hos
dessa tonåringar.

Jag tycker att det i grunden handlar om vår
människosyn, om individers frihet att själva ta
ansvar för sina liv. Vad är det egentligen som kds
vill uppnå med sin reservation? Vill man att staten
genom beslut i riksdagen skall medverka till en mer
fientlig inställning till homosexuella?

Kds reservation är ensidig och visar brist på
tolerans. Men jag tänker inte gå in på någon mer
omfattande sakdiskussion om innehållet i
reservationen. Jag vill bara göra en kommentar.
Det finns säkert lika många åsikter och teorier på
området som det finns forskare och psykologer.

Tuve Skånberg väljer att till den enda sanningen
upphöja teorier och åsikter som passar hans syfte.
Han lägger därmed bördor på de tonåringar som
har det svårt. Jag tycker att han visar brist på kärlek
till en del av sina medmänniskor.

Jag yrkar bifall till reservation 2 och i övrigt till
hemställan i betänkandet samt avslag på
reservationerna 1 och 3.

(applåder)

Anf. 104 TUVE SKÅNBERG (kds):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i
övrigt till hemställan i utbildningsutskottets
betänkande UbU1.

För den uppmärksamhet som en reservation av kds
när det gäller undervisning om homosexualitet har
väckt -- och kan tänkas väcka -- i massmedia, vill
jag göra några klarlägganden som visserligen
utbildningsutskottets ledamöter kanske inte
behöver, men som väl andra lyssnare och så
småningom läsare kan behöva.

Utbildningsutskottet har alltså att behandla ett
antal motioner väckta under allmänna
motionstiden, och däribland en motion av
folkpartisterna Karin Pilsäter och Barbro
Westerholm om undervisning om homosexualitet.
Ett enigt utskott har beslutat att avstyrka
motionen, ett inte ovanligt hanterande. Det
intressanta är med vilken motivering utskottet
avstyrker motionen.

Förutom en utblick över vad som tidigare har sagts
i frågan samlas utskottets egentliga svar i tre korta
meningar: ''Det är enligt utskottets uppfattning
viktigt att frågor om homosexualitet inte behandlas
isolerade utan blir integrerade på ett naturligt sätt i
undervisningen om samlevnad i olika ämnen och på
olika stadier. Homosexuell samlevnad måste
erkännas och respekteras. Diskriminering av
homosexuella får självfallet inte accepteras''.

Som kristdemokraternas representant i denna fråga
har jag bedömt svaret som alltför knapphändigt,
och det ger möjlighet till sådana tolkningar som
kristdemokraterna inte bedömt som önskvärda.
Vårt önskemål om strykning innebär alltså inte att
vi ville ha en kortare skrivning, utan att vi ville ha
en fylligare skrivning. När vi inte fick med oss andra
partier, avgav vi i stället en reservation.

Vid en uppvaktning i utbildningsutskottet inför
hanteringen av denna motion har RFSL,
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, klart
markerat att man från RFSL önskar medverka i
skolans samlevnadsundervisning, och att man inte
önskar att undervisningen om homosexualitet skall
vara neutral, utan att den skall presenteras positivt.
Det är inför utsikten att aktivt homosexuella skulle
ges tillfälle att aktivt propagera för en homosexuell
livsstil bland barn och ungdomar på grundskola och
gymnasium som min motivreservation har
tillkommit.

Vilken uppfattning om homosexualitet och dess
utövande vill och kan en kristdemokratisk politiker
uttrycka? Oavsett min egen uppfattning om
homosexualitet är mitt kompetensområde som
politiker och lagstiftare begränsat. Jag lever, och
jag vill leva, i ett pluralistiskt samhälle där olika
uppfattningar får leva sida vid sida i ömsesidig
tolerens. Jag erinrar mig en replik av Voltaire i
samtal med en meningsmotståndare: ''Jag delar inte
dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt
att få framföra dem''. Detta är demokratins villkor.

När det nu gäller sexuallivet talar vi om det mest
privata, det mest intima. Politikern har varken rätt
eller kompetens att lagstifta om vad människor gör
i sina sovrum. Om någon på en konferens, t.ex., är
otrogen mot sin hustru är det visserligen ett svek
och moraliskt klandervärt, men det är inget
lagbrott. Den som vill agera för vad han menar vara
en sund livsstil kan bara till en del använda politiska
medel. Han är hänvisad till att agera och övertyga
utanför det politiska rummet.

Den enda begränsningen som politikern lägger på
sexuallivet är till för att skydda den svagare parten
eller den alltför unge.

Innebär denna tolerens -- att leva och låta leva --
att samhället är värdeneutralt, att den enes livsstil
alltid får hävdas likaväl som den andres? Nej, att
tillåta en livsstil kan mycket väl förenas med att
begränsa propagerandet för den, framför allt en
propaganda riktad till barn och ungdom. Vi kan
bara tänka på hur reklam för tobak eller alkohol
begränsas, eller på reklam riktad till barn, utan att
därmed dra någon annan parallellitet till ett
homosexuellt levnadssätt.

Låt oss nu återvända till frågan om undervisning om
homosexualitet i samlevnadsundervisningen. I
likhet med övriga partier finner kds det både
önskvärt och nödvändigt med
samlevnadsundervisning, där också undervisning
om homosexualitet ingår. Vi vill delge eleverna
uppfattningen att homosexuell läggning skall
erkännas och respekteras. Vi vill delge eleverna
värderingen att ingen får diskrimineras utifrån sin
sexuella läggning. Men vi vill inte medverka till en
samlevnadsundervisning där aktiva homosexuella
propagerar för att en homosexuell identifiering är
lika lycklig och naturlig som en heterosexuell.

Men den avgörande skillnaden mellan kds svar i
motivreservationen och Pilsäters/Westerholms
motion är själva utgångspunkten när man möter
den homosexuella problematiken. Man kan
faktiskt tala om ett drag av en deterministisk och
låst människosyn som står mot en mer dynamisk
och positiv människosyn. Pilsäter/Westerholm
skriver i motionen om hur viktigt det är att på olika
sätt informera om vad homosexualitet är och
fortsätter: ''Det är viktigt att sprida kunskap om att
homosexuella och heterosexuella preferenser enligt
aktuell forskning är manifesta och opåverkbara
efter puberteten. Alltför många unga homosexuella
har ängslats och plågats av skamkänslor och
vilsenhet när de upptäckt sin homosexuella
läggning.''

Den signal Pilsäter/Westerholm i sin motion ger
unga människor om undervisning om
homosexualitet är att när han eller hon i sökandet
efter sin könsidentitet är vilsen och ängslig och
brottas med tankar om sexuell dragning till det egna
könet skall de få veta att en homosexuell läggning
är opåverkbar!

När jag mot sakkunskap har kontrollerat uppgiften
att den aktuella forskningen verkligen skulle stå för
denna deterministiska syn har jag funnit att
Pilsäter/Westerholms generalisering inte är
korrekt. Den är snarast uttryck för att gå till mötes
homosexuella aktionsgrupper som funnit att
åsikten att man föds homosexuell är ett nyttigt
redskap för de mål man vill nå av samhällelig
acceptans.

Forskarna Martin Dannecker och Reimut Reiche
beskriver i detalj i forskningsrapporten ''Der
gewöhnliche Homosexuelle'', 1974, den inre
konflikt som den unge homosexuelle måste
genomgå innan han oftast motvilligt accepterar sig
själv som homosexuell och ansluter sig till den
homosexuella subkulturen. De flesta uppger att
detta skedde med skuldkänslor och ångest. De
nämnda forskarna konstaterade att denna
identitetskonflikt fortfar mer eller mindre hela livet
igenom.

Den finske psykiatriprofessorn vid Åbo universitet
Assar Stenbäck skriver i boken ''Vad är
homosexualitet?'', 1992: ''Det är ett av de
ödesdigraste misstagen i vår kultur, att man tvingat
och fortfarande tvingar unga människor att säga om
sig själva: ''Jag är (till mitt väsen) homosexuell.' I
stället borde alla förstå, att den homosexuelle är en
person som lärt sig att känna sexuell tillgivenhet för
en person av samma kön. Homosexualitet är inte
uttryck för vårt väsen utan något som vi lärt och
som vi också kan lära bort. Ingen behöver
instämma i en homosexuell identitet.''

Att homosexuella, åtminstone till viss del, är
medvetna om att deras homosexualitet är resultatet
av deras fria val framgår av de amerikanska
forskarna Martin Weinbergs och Colin Williams
rapport ''Male Homosexuals'', 1974. I deras
undersökning ställdes frågan om de homosexuella
besvararna ansåg det sannolikt att de kunde
påverka sin homosexualitet. 18,8 % besvarade
frågan jakande, medan 26,1 % sade sig vara
osäkra.

Den amerikanske psykiatern Irwing Bieber söker i
''Homosexuality; A Psychoanalytical Study of Male
Homosexuals'', 1962, med hjälp av klassisk
psykodynamisk teori förklara homosexualitetens
uppkomst ur den s.k. triangulära situationen, där
sonen uppfostrats av en dominant mor och en
frånvarande eller kall far. Bieber gör gällande att
mellan en tredjedel och hälften av de homosexuella
som varit i behandling har blivit heterosexuella.

Den relevanta frågan för oss i dag i denna
utbildningsdebatt är emellertid inte huruvida vuxna
och etablerade homosexuella kan eller ens vill bli
heterosexuella. Som jag sade tidigare faller det
utanför politikens kompetensområde. Vi kan
däremot konstatera att ett påstående att
homosexualitet är opåverkbar, särskilt i ungdomen,
inte alls har forskarnas odelade stöd. Den fråga vi
har att ta ställning till är huruvida unga ambivalenta
skolelever kan eller bör stödjas till en heterosexuell
identitet i skolans samlevnadsundervisning.

För denna tanke finns det faktiskt stöd i
Pilsäter/Westerholms egen motionstext genom att
de gör en logisk kullerbytta! Skulle verkligen
homosexualitet och heterosexualitet vara manifesta
och opåverkbara efter puberteten, så som de
påstår, framstår det ju som så mycket viktigare att
stödja ungdomarna till heterosexualitet innan det
blir ''för sent'' enligt motionärernas synsätt! Nu
pekar emellertid aktuell forskning alls inte entydigt
på att det någonsin skulle vara ''för sent''.

Vi kristdemokrater moraliserar inte över den
homosexuella läggningen. Den homosexuelle har
ett fullt och självklart människovärde. Han eller
hon har en odiskutabel rätt att åtnjuta den aktning
och respekt som varje människa har rätt till.

Men även den insiktsfulle homosexuelle, eller den
som säger sig vilja företräda honom, måste erkänna
att finns möjligheten för en ung människa att
utvecklas både åt ett homosexuellt beteende och åt
ett heterosexuellt är det lyckligaste och
naturligaste -- det mest kroppsautentiska, som
reservationstexten lyder -- att utveckla en
heterosexuell läggning. Mot bakgrund av allt det
lidande, både i inre och i yttre mening, som den
homosexuella livsstilen innebär framstår det
närmast obarmhärtigt att inte med varlig hand
bekräfta och förstärka den heterosexuella
identiteten hos ambivalenta elever och naturligtvis
också att ge dem normer att hantera den på ett
moget och etiskt sätt.

Det är denna människosyn, denna positiva och
dynamiska människosyn, som tror på varje
människas förmåga att själv välja och utvecklas,
som står på den osäkra unga människans sida.

Anf. 105 INGVAR JOHNSSON (s) replik:

Herr talman! Det stämmer inte när Tuve Skånberg
säger att han först ville ha med mer text i
betänkandet. Diskussionen handlade först bara om
att stryka den här meningen. Han kunde inte
acceptera meningen: ''Homosexuell samlevnad
måste erkännas och respekteras.'' Han ansåg att det
räckte med: ''Diskriminering av homosexuella får
självfallet inte accepteras.'' Jag tycker att
skillnaden är oerhört stort.

Detta säger också väldigt mycket om bristerna i kds
människosyn. Vi moraliserar inte, säger Tuve
Skånberg. Jag tycker emellertid att han lägger
bördor på sina medmänniskor.

Jag kände igen väldigt mycket av tankebanorna i
hans anförande. De återfinns nämligen i den skrift
av den finländske psykiatriprofessor som Tuve
Skånberg referade till. Om man läser den skriften i
övrigt finner man att där förs till torgs oerhört
många värderingar som man kan ifrågasätta.

Kan detta verkligen vara ett rättesnöre för kds?
Står hela kds verkligen bakom den intoleranta
människosyn som förs till torgs i denna skrift?

Tuve Skånberg får naturligtvis tro på vilka han vill.
Jag vill ändå i all vänlighet be Tuve Skånberg
betänka varningen i Matteus 7: Tag er till vara för
de falska profeterna!

Anf. 106 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Jag tackar Ingvar Johnsson för den
vänliga tonen.

Den här frågan berör människor mycket djupt --
inte minst mig själv, eftersom jag har sex eller sju
goda vänner som är homosexuella. Frågan vinner
inte på att vi använder starka ord eller
generaliserande uttrycksätt.

Det var just därför att vi upplevde texten som så
kortfattad och onyanserad som vi valde att
reservera oss, så att vi fick tillfälle att noga
precisera och i kammarprotokollet redovisa den
syn som vi kristdemokrater har i denna fråga.

Sedan nämner Ingvar Johnsson Assar Stenbäcks
skrift. Stenbäck är en av flera forskare som jag
refererat till. Jag har inte anfört Stenbäck som
meningsfrände utan som en forskare bland flera
andra som inte delar Pilsäter/Westerholms
beskrivning av forskningsläget.

Anf. 107 INGVAR JOHNSSON (s) replik:

Herr talman! Just detta att den här frågan berör
många människor mycket djupt, borde leda till att
Kristdemokraterna var litet mer försiktiga i sin
argumentering än vad de är i sin reservation.

Det är viktigt att se vad utskottet har anfört.
Skolverket redovisar att utrymmet för information
om homosexualitet är litet. Beskrivningarna har
ofta varit ganska ensidiga. Man pekar också på att
förbättringar har skett och att fördomarna har blivit
mindre uttalade. Kunskaperna har ökat.

Kds reservation är ett försök att vrida klockan
tillbaka. Det kan leda till att fördomarna återigen
kommer att öka. Jag tycker faktiskt att kds ger
uttryck för intolerans och att man brister i
medmänsklighet.

Tuve Skånbergs agerande är helt oförenligt med en
annan mening i Matteus 7: ''Allt vad ni vill att
människorna skall göra för er, det skall ni också
göra för dem.'' Det borde hela kds-gruppen tänka
på innan den går till voteringen om en stund.

Anf. 108 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Det är en speciell dag i dag.
Regeringen är naturligtvis frånvarande, men jag
ber å Ny demokratis vägnar att få tacka för dagens
beslut att låta kronan flyta fritt. Vi i Ny demokrati
har under hela den ekonomiska krisen upprepat det
kravet och mötts av en fullständig sågning av bl.a.
finansministern.

Anf. 109 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om att talaren skall hålla sig inom
ämnesområdet.

Anf. 110 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Jag nämner detta, eftersom det är så
med de flesta förslag som Ny demokrati har väckt
genom sina ledamöter. Jag hoppas nu på en
förändring. Jag hoppas att man lyssnar noga på våra
idéer. Det är tillräckligt många politiska felsteg som
nu har tagits.

När det gäller invandrarundervisningen har Ny
demokrati vågat tala klarspråk om
hemspråksundervisningens låga effektivitet.
Tidigare var dessa frågor tabubelagda. Det är Ny
demokrati som har fört fram dem till denna riksdag
med hjälp av det förtroende som vi fick från folket
i valet. Vi lovar att granska alla traditionella
verksamheter. Besluten har ofta styrts av s.k.
experter. Dessa sakkunniga utför uppdrag åt
särintressen. Vi måste alla vara klara över detta och
väga in det sunda förnuftet i våra egna beslut.

Kommunförbundet har under våren 1992
undersökt invandrarundervisningen. De
konstaterar att de verksamhetsansvariga har fått
klart för sig att låt-gå-systemet är överspelat. Det
finns alltså en majoritet i kommunerna som har
klart för sig att det gäller att effektivisera
verksamheten.

Man har granskat volymen undervisning i
förhållande till de ekonomiska insatserna. I detta
ingår att se hur målen för invandrarundervisningen
följs enligt läroplanen. Jag citerar fritt ur den:
''Målen är att undervisningen i svenska skall leda
till en sådan språkförmåga att eleverna uppfattar
vad andra säger och kan skaffa sig kunskaper
genom läsning samt vågar uttrycka sig i skrift i olika
sammanhang.''

Av rapporten framgår att varannan kommun
saknar målsättning för invandrarundervisningen.
Detta är en skrämmande läsning som alla bör ta del
av.

Vi i Ny demokrati vill stödja
invandrarundervisningen i svenska, med
betoningen på svenska. I detta sammanhang vill jag
även nämna att vårt förslag att
hemspråksundervisningen skall ske i föreningarna
kvarstår. Det innebär också en stor besparing. Den
beräknas uppgå till ca en miljard kronor.

Vi vill satsa på att lära våra invandrare att tala
svenska, men inte med ett låt-gå-system. Vi har
74 000 elever som är berättigade att få undervisning
i svenska som andra språk. Det är oroande att
18 %, nästan var femte elev, inte läser svenska som
andra språk. De deltar inte i den undervisning som
de är berättigade till.

Kommunerna har vidare prioriterat
invandrarundervisning. Då får svenska som andra
språk extremt hög prioritet. Det går stick i stäv med
verkligheten.

Svenska för invandrare har också granskats av
riksdagens revisorer. De har granskat sfi-
undervisningen och upptäckt ett stort slöseri med
skattepengar. Revisorerna noterar att varken
regeringen eller Skolverket har utvärderat
effekterna av förändringar som beslutats. De
konstaterar att antalet studietimmar för dem som
utbildas är lågt. Dessutom motsvarar det
genomsnittliga totala timantalet oftast mindre än
halva behovet för att uppnå önskvärd normal
kunskapsnivå. Det är anmärkningsvärt att
revisorerna rapporterar att endast 32 %, knappt
var tredje elev, fullgjorde utbildningen och
uppnådde sfi-nivån.

Resultaten av dessa missförhållanden
uppmärksammades också i ett TV-program om ett
bostadsområde som heter Ronna och ligger i
Södertälje. Där undervisade man på syrianska i
matematik i årskurs fyra. Notera att det inte var på
svenska! Läraren skickade sina egna barn till en
annan skola för att de skulle få undervisning i
svenska. Jag tycker att detta är hårresande.
Rektorn hade gett upp och sade att de inte klarade
detta.

Ny demokrati har visat på möjligheter till
förändrad politik i invandrarundervisningen. Vi
möttes tidigt med förakt från särintressena. Jag är
övertygad om att våra krav är rätt politik för
Sverige och dess invandrare. Jag yrkar bifall till vår
reservation 3.

Anf. 111 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Claus Zaar tycker att eleverna skall
undervisas på svenska. Det vore väl obarmhärtigt
att undervisa ungdomarna på ett språk som de inte
behärskar. Man får utgå från deras hemspråk, i det
här fallet syrianska.

Anf. 112 CLAUS ZAAR (nyd) replik:

Herr talman! Jag påpekade att detta gällde årskurs
fyra. Man skall innan man låter eleverna komma in
i årskursen lära dem svenska språket. Det gör man
genom sfi. Men eftersom jag samtidigt noterar hur
dåligt resultat sfi -- svenska för invandrare -- har,
kan man konstatera att resultatet blir som i Ronna.
Det är inte så våra invandrare inlemmas i ett
samhälle där de kan fullgöra både sina rättigheter
och sina skyldigheter.

Anf. 113 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Jag har fått lära mig att man bör utgå
från hur människor faktiskt är och inte vad de
borde vara. Jag tycker att även Claus Zaar skulle
kunna göra det i fråga om det syrianska språket.

Anf. 114 CLAUS ZAAR (nyd) replik:

Herr talman! Vi måste ju titta på vad dessa
invandrare behöver. De behöver ha kultur genom
sina föreningar. De kan också utveckla hemspråket
genom föreningarna på frivilligt sätt. Jag har talat
med invandrare. De anser detta själva. Det är ingen
fantasi som Ny demokrati kläckt. Det kommer från
verklighetens folk. I det här fallet invandrare som
vi frågade vad de ville.

Anf. 115 THOMMY OHLSSON (v):

Herr talman! Det är tre saker i det här
utskottsbetänkandet som jag skulle vilja ta upp.
Vänsterpartiet har en meningsyttring som gäller
frågan om sänkt skolpliktsålder och tioårig
skolplikt. Vi tycker att detta skall ses över snarast
av en parlamentarisk kommitté.

Jag skulle också vilja gå in på frågan om samverkan
mellan skola, förskola och barnomsorg. Vi anser att
de tankegångar som tas upp i den
socialdemokratiska reservationen är logiska. Det är
logiskt att vi får ett gemensamt måldokument för
grundskolan och barnomsorgen, eftersom
verksamheten blir allt mer integrerad. Det är svårt
att dra gränser för verksamheten. Det är viktigt att
personalen som arbetar med barnen har en
helhetssyn. Man får inte bygga upp några
vattentäta skott.

Det tredje området jag skull vilja gå in på är detta
om kunskap om homosexualitet. Innan jag gör det
vill jag säga att det Tuve Skånberg sade om
hemspråksundervisningen var bra. Men tyvärr kan
jag inte vara lika positiv när det gäller reservationen
från kds.

Vi anser att utskottets skrivning är helt okej. Man
skriver att homosexuell samlevnad skall erkännas
och respekteras och att ingen diskriminering skall
ske. Jag studsade till när jag läste kds reservation.
Jag var tvungen att slå upp ett par ord. Jag har varit
här i bara tre dagar och har inte riktigt kommit in i
det politiska fikonspråket. Jag var bl.a. tvungen att
slå upp ordet ''irreversibel'' i Svenska Akademiens
ordlista. Betydelsen var ''icke omvändbar;
obotlig''.

Hur skall man tolka detta? Menar kds att
homosexualitet är ett sjukdomstillstånd eller
någonting onaturligt? Är det någonting som man
skall skyddas ifrån? Jag kan inte dra någon annan
slutsats än att kds menar så. Hur skall man då bete
sig? Skall man söka vägledning eller genomgå
någon form av omprogrammering?

Nej, fördomar blir inte ett dugg bättre av att lindas
in i krångliga ord eller av att ges en vetenskaplig
touch. Jag anser att kds går ut med dubbla budskap.
Man säger å ena sidan att man respekterar
homosexuella människor och att de inte skall
diskrimineras, men antyder å andra sidan att
homosexualitet är något skumt. I det hårdnande
klimatet för minoriteter i Sverige får det inte råda
några oklarheter, och det är därför viktigt att man
avslår kds-reservationen.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttring
och till reservation nr 2. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Anf. 116 TUVE SKÅNBERG (kds):

Herr talman! Kds har över huvud taget ingen
uppfattning om huruvida homosexuella är mer eller
mindre skumma. Det faller helt utanför vår
kompetens att yttra oss om det.

Vi skriver i kds-reservationen bl.a. att ''eleverna
bör delges uppfattningen att homosexuell läggning
skall erkännas och respekteras''. Vi avslutar med
följande ord: ''Självfallet bör eleverna delges
värderingen att ingen får diskrimineras utifrån
sexuell läggning.''

Ingvar Johnsson tyckte att detta är uttryck för brist
på kristen etik. Vad begär ni egentligen av oss? Det
är väl oerhört tydligt när det inte står ''bör'' utan
''skall'' erkännas och respekteras.

Anf. 117 TREDJE VICE TALMANNEN:

Repliken gällde Thommy Ohlsson, även om den
var litet överspelad. Jag ger därför ordet till
Thommy Ohlsson för genmäle.

Anf.118 THOMMY OHLSSON (v) replik:

Herr talman! Tuve Skånberg hänvisar till Asser
Stenbäcks bok, som vi fick här i förrgår. Den är
utgiven av en organisation som heter Rädda
familjen. Kds går inte lika långt som Asser
Stenbäck gör i sina slutsatser, men jag anser ändå
att de tangerar varandra på ett litet olycksaligt sätt.

Låt mig något redovisa vad Asser Stenbäck skriver.
Han anser att homosexualitet är något som man
skall bli fri från. Under rubriken ''Vad skall jag göra
för att bli fri?'' sätter han upp följande sex punkter:

''1. Inse att du behöver bli fri. Om du fortsätter som
homosexuell förblir ditt liv splittrat och tomt. Ditt
liv rinner ut i sanden.

2. Genom att besluta upphöra med
homosexualiteten ger du dig själv ett moratorium
under vilket du kan förändras. Som människa har
du förmåga att besluta. Du är inte drivved på
drifternas hav.

3. Inse att en förändring är möjlig. Du har lärt dig
homosexualitet. Du kan ''lära bort' denna böjelse
och bli heterosexuell.

4. Förstå att det är den bristande maskuliniteten i
din personlighet som är ditt största problem. Bli
vad du är! Bli allt mer en människa och en man!

5. Minimera sexualitetens betydelse i ditt liv.

6. Ge inte upp! Tro på din framtid!''

Det är en vetenskapsman som har skrivit detta. Jag
anser att trams är trams, oavsett om det ges en
vetenskaplig klädedräkt.

Anf. 119 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Jag skall i mitt anförande hålla mig till
ett par frågeställningar som tas upp i detta
betänkande, som innehåller allt från utbildning för
hästsport och hästhållning till synpunkter på
läroplaner och kursplaner. Jag skall också
kommentera en del av det som sagts tidigare i
debatten.

I många kommuner pågår ett omfattande arbete för
att skapa större samverkan mellan skola och
barnomsorg. Det finns såväl pedagogiska som
ekonomiska skäl för en sådan samverkan. En
smidig övergång från barnomsorg till skola är
viktig. Det finns viktiga kunskaper och
erfarenheter inom barnomsorgen och hos
barnomsorgens personal vilka måste tas till vara i
skolans arbete. Det finns också stora fördelar med
samordning av exempelvis lokaler, tjänster och
andra resurser. Det hindrar inte att även
barnomsorgen skall präglas av höga pedagogiska
ambitioner för att tidigt ta till vara barnens lust att
lära.

Däremot är det viktigt att det finns en klar och
tydlig gränsdragning mellan uppgifterna för
grundskolan, som omfattas av den allmänna
skolplikten och är obligatorisk för kommunerna att
anordna, och den frivilliga barnomsorgen och
fritidsverksamheten. Den viktigaste
förutsättningen för ett gott samarbete mellan skola,
förskola och skolbarnomsorg är att samverkan
mellan de olika personalgrupperna bygger på en
ömsesidig respekt för varandras yrkeskunnande.
Det handlar inte om en sammanvävning av roller
och uppgifter utan om en nära kommunikation för
att skapa gemensamma synsätt och lösa
gemensamma problem. Av det skälet är ett
gemensamt måldokument olämpligt, och det är
rimligt att även framgent hålla den gränsen klar
genom skollag resp. socialtjänstlag.

När det gäller kunskap om homosexualitet och
skolans ansvar i den frågan vill jag säga att det är
viktigt att skolan förmedlar kunskaper om barns
och ungdomars utveckling och om andra frågor som
är viktiga i dagens samhälle. Skolan skall stödja
elevens tonårsutveckling, stärka elevens identitet
och ge förutsättningar för att eleven skall kunna
möta, förstå och respektera människor med olika
bakgrund och ursprung.

Puberteten och tonåren innebär stora förändringar,
både kroppsliga och känslomässiga, som ger
tankar, upplevelser och förväntningar men som
också skapar osäkerhet, sårbarhet och frågor hos
ungdomarna om dem själva och deras roll.

Identitetsutvecklingen för de unga har i det
moderna samhället en annan karaktär än tidigare.
Ungdomstiden har blivit utdragen. Traditionella
normer är inte längre självklara, mycket mer är
tillåtet, och det ställs stora krav på individen att
kunna välja mellan olika alternativ. Kontakterna
med vuxengenerationen är ibland bristfälliga,
ungdomarna lämnas åt att själva pröva livsformer
och finna en identitet. Skolan har här ett ansvar.

Skolverket har granskat hur samlevnadsfrågorna
tas upp i skolans läromedel. Enligt granskningen
har intentionerna vid beskrivningen av
homosexualitet i de granskade läromedlen varit
positiva. Utrymmet har varit för litet, och det är vi
ju ganska vana vid över huvud taget när det gäller
samlevnadsfrågor, men fördomarna har blivit
mindre uttalade och kunskaperna om
homosexualitet har ökat.

Utskottet anser att det är viktigt att frågor om
homosexualitet inte behandlas isolerat, utan att det
sker integrerat på ett så naturligt sätt som det är
möjligt i undervisningen om samlevnad i olika
ämnen och på olika stadier. Utifrån principen om
människors lika värde uttalar utskottet att
diskriminering av homosexuella självfallet inte får
accepteras.

Vi har, herr talman, fört en debatt i utskottet. I
betänkandet finns en skrivning om sänkt
skolstartsålder och eventuell förlängning av
grundskolan till tio år. Detta har tagits upp i en
folkpartimotion men också av läroplanskommittén.
Regeringen kommer att tillsätta en utredning som
skall belysa kostnaderna, antalet årskurser och det
pedagogiska innehållet i grundskolan. Jag tycker
att det är viktigt att utredningen när den till våren
skall ta upp detta inte bara håller sig till
grundskolan.

En förlängning av grundskolan till exempelvis tio år
bör ses mot bakgrund av att vi nyligen har fattat
beslut om att gymnasieskolans samtliga linjer skall
vara treåriga. Det kan innebära att vi för ungefär
hälften av eleverna skulle förlänga skolgången från
11 till 13 år. Enligt min mening måste man se på det
tionde skolåret också ur denna synvinkel.

Genomgången tioårig grundskola bör ungefär
motsvara en skolgång t.o.m. årskurs 1 i
gymnasieskolan. Om man sedan skall fortsätta till
gymnasiet, bör man få starta i årskurs 2.

En annan infallsvinkel som man kan diskutera är
frågan om ett årskurslöst lågstadium. I och med att
skolstarten numera är flexibel borde det vara
möjligt att underlätta en förlängning av skoltiden
för vissa elever, dvs. till tio år. Många barn har ju
läs- och skrivsvårigheter, och det går att rikta kritik
mot grundskolan. Man har tillåtit elever traska
igenom systemet och sedan lämna skolan med stora
kunskapsluckor. Det är inte acceptabelt. I ett
årskurslöst lågstadium kan man se till att barnen
inte lämnar lågstadiet förrän de har kunskaperna. I
ett årskurslöst lågstadium blir ett ytterligare år
mindre dramatiskt.

Vidare vill jag beröra Ny demokratis reservation
om utbildning och undervisning i svenska språket
för invandrare. Claus Zaar sade att just deras
förslag kommer att få genomslag.

Det var faktiskt under Göran Perssons tid som
skolminister som besparingar gjordes i
hemspråksundervisningen. Bristerna i
hemspråksundervisningen som Claus Zaar tar upp
var faktiskt något som påpekades redan då. Vi var
överens i riksdagen om att dessa besparingar skulle
göras.

Nu hävdar man från Ny demokratis sida att
hemspråksundervisningen kostar 1 miljard kronor.
Vi har vid ett flertal tillfällen i utbildningsutskottet
försökt förklara att det gäller inte bara hemspråk
utan även Svenska 2. Den stora delen i dessa
kostnader, kära Claus Zaar, utgörs av Svenska 2.
Om barnen skall få lära sig att läsa svenska måste
naturligtvis Svenska 2 behållas. Vem skall i så fall
lära barnen svenska om den undervisningen tas
bort? Den mindre delen av kostnaderna utgörs av
hemspråksundervisningen. De rapporter som vi har
fått visar att hemspråksundervisningen har blivit
betydligt effektivare sedan beslutet fattades i
riksdagen. Men det finns naturligtvis anledning att
även i fortsättningen följa upp den frågan liksom
alla andra frågor på skolans område.

Samma sak gäller för undervisningen i svenska för
invandrare. Riksdagen har fattat beslut om en rejäl
uppstramning av undervisningen i svenska för
invandrare. Även där kan det finnas fall där
undervisningen är mindre effektiv.

Problemet är att Ny demokrati inte vill ha denna
typ av undervisning och vill genomföra besparingar
på det området. Vem skall då lära människor
svenska? Det är den springande punkten. Ny
demokrati måste klara ut skillnaden mellan
undervisning i svenska för invandrare och
intensivundervisning för barn i skolan.

Jag vill ge några kommentarer till vad Ingvar
Johnsson sade om stor oro i skolorna angående
regeringens politik. Jag tror att en del av denna oro
hör samman med att vi gått från ett regelstyrt
system till ett målstyrt system. Det är vi överens
om.

Vidare har vi behandlingen av fristående skolor. Vi
har sett till att fristående skolor blir likvärdigt
behandlade gentemot det offentliga skolväsendet.
Som bekant var Socialdemokraterna ganska njugga
mot fristående skolor under den tid
Socialdemokraterna innehade regeringsmakten.

Ingvar Johnsson säger att vi har skjutit upp
gymnasiereformen ett år. Detta är felaktigt, herr
talman. Gymnasiereformen påbörjades i höstas.
Utbildningsutskottet var i Kristianstad för några
veckor sedan. Ingvar Johnsson var inte med där,
men han borde kanske ha varit med. Då hade han
upptäckt att alla program finns där. Vi har inte
skjutit upp någon gymnasiereform.

Slutligen har vi frågan om Läroplanskommittén.
Där har det funnits en expertgrupp. Det är klart att
det blir en debatt när den gruppen lägger fram ett
förslag. Förslaget har nu skickats ut på remiss. Vi
kommer att lyssna på vad remissinstanserna har att
säga. Jag tycker att mycket i förslaget är bra. Men
det är klart att det finns saker som skall förändras.
Självfallet skall det bli konsensus mellan regering
och opposition i denna fråga. Det är viktigt med en
samsyn i de stora frågorna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna och
meningsyttringen.

Anf. 120 INGVAR JOHNSSON (s) replik:

Herr talman! Först har vi frågan om ett gemensamt
måldokument. Ulf Melin använder uttrycket att det
skulle vara orimligt med något sådant. Jag tycker
inte att resonemangen går ihop. Vi är överens om
skrivningen att vi skall underlätta ett lokalt
närmande mellan förskola och skola. Vi är överens
om skrivningar om att det är viktigt att betona
samarbete i lärarutbildningen osv. Sedan gäller det
att få ned på papper vad vi gemensamt vill uppnå i
de verksamhetsformerna. Då har det blivit
orimligt! Jag får inte det hela att gå ihop.

Jag registrerade att Ulf Melin höjde rösten när han
började tala om oron i skolorna. Det gör man
vanligtvis om argumenten är svaga.

Ulf Melin säger att gymnasiereformen inte har
skjutits upp. Nej, man förbjöd inte att den skulle
påbörjas, men pengarna togs bort. Vidare säger
han att likvärdiga bidrag infördes för de privata
skolorna och de offentliga skolorna. Jag kan bara
hänvisa till vad den moderate ordföranden i
Kommunförbundet tycker och vad de borgerliga
tycker i Göteborg, Borås eller vilken annan
kommun som helst som har yttrat sig i denna fråga,
och de tycker att det här är orimligt. De tycker att
skolpengen på många håll leder fram till nya klyftor
i samhället. De är oroliga för att underhållet av
skolorna eftersätts, då de särskilda anslagen togs
bort av den borgerliga regeringen.

De förslag vi förde fram i våras om att via
arbetsmarknadsinsatser få pengar till satsningar
avfärdades rejält. Nu har vi åter fört fram förslagen
i motioner. Det skall bli intressant att få se om
Moderaterna och de övriga regeringspartierna vill
satsa på en god kvalitet i skolan.

Tänker ni på regeringssidan ta den kritik och oro
som i dag finns i det svenska skolväsendet på allvar?
Tänker ni fortsätta att vifta bort detta så lättvindigt
som Ulf Melin visat exempel på här?

Anf. 121 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Jag slogs av att Ingvar Johnsson i
inledningen av sitt anförande verkligen tog till
brösttonerna. Men det mesta han sade hade inte
med själva betänkandet att göra. Det kan då vara
bra att jag själv replikerar på en del av detta.

Vi har frågan om ett gemensamt måldokument om
skolan och barnomsorgen. Jag tycker att det är
väsentligt att vi ser till att det sker en samverkan
angående lokaler, tjänster, resurser osv. De utgör
en stor del av den kommunala budgeten. Men det
är oerhört viktigt att skilja på vad som är omsorg
och vad som är skola. Vi skall utnyttja
förskollärare, fritidsledare osv. som resurs i skolan,
och eventuellt tvärtom. Men vi skall utnyttja
personalen på ett professionellt sätt. Med
Socialdemokraternas syn på dessa frågor är risken
att förskolläraren blir lärare och läraren blir
förskollärare. Jag vill inte medverka till det.

Vidare har vi frågan om gymnasiereformen. Vi tog
bort de resursmedel som ställts till förfogande för
att genomföra reformen. Självfallet får
kommunerna pengar för de platser som finns. De
pengarna har vi inte tagit bort. Det borde faktiskt
Ingvar Johnsson vara medveten om.

När det gäller fristående skolor vill jag säga
följande. Det är klart att Kommunförbundet, som
uppvaktade regeringen och utbildningsutskottet,
inte vill ha pekpinnen att man måste ge 85 % av den
kommunala kostnaden per stadium till en
fristående skola, för det vill kommunerna besluta
själva. Det är den utgångspunkten man har som
kommunalpolitiker, men vi som riksdagspolitiker
måste faktiskt se helheten, och jag tror att det är
oerhört viktigt att vi sätter ett golv.

Sedan kan jag gärna säga att när vi har fått en
utvärdering kan vi diskutera om nivån skall vara
85 % eller inte, oavsett om det skall vara upp eller
ned. Men att nu döma ut reformen, sedan den har
varit i kraft inte ens ett halvt år, tycker jag är litet
grand för tidigt.

Slutligen vill jag säga att de 300 miljonerna var
någonting som Socialdemokraterna blev tvingade
till, när de behövde kommunisternas stöd för att
kunna kommunalisera lärarkåren. Ni hade ju
tidigare uttalat principen att lokalerna är
kommunens ansvar. Vi från regeringssidan tycker
även fortsättningsvis att så skall det vara.

Anf. 122 INGVAR JOHNSSON (s) replik:

Herr talman! Kan Ulf Melin förklara varför han
försvarar ett system som i många stadsdelar,
exempelvis i Göteborg, innebär betydligt högre
ersättning till fristående skolor än till
kommunernas egna skolor i samma område? Jag
tycker att en sådan ordning visar på hur orimligt
förslaget är.

På tal om lokalerna skulle jag vilja säga att i våras
sade ni nej, nej, nej till att satsa på att förbättra
skolornas lokaler. När vi nu återigen har redovisat
en rad projekt, fortsätter ni vad jag förstår att säga
nej, nej, nej, trots att det inte kostar samhället
särskilt mycket mer att rusta upp skollokaler än att
låta byggnadsarbetarna få ersättning från a-kassan.

Ulf Melin riktade kritik mot mig för det jag hade
behagat ta upp i mitt inledningsanförande. Det är
klart att om man möts av en argumentering som
man själv upplever som obehaglig, då kan man
tycka att det var fel att den togs upp.

Sedan tycker jag att svaret på frågan om satsning på
gymnasieskolan eller inte var litet märkligt. När jag
sade att ni tog bort pengarna, gick Ulf Melin i
polemik mot mig och sade: Vi tog bort
resursmedlen.

Det var en innovation. Jag förstår inte riktigt
skillnaden mellan ''pengarna'' och ''resursmedlen'',
måste jag säga.

Anf. 123 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Om jag var otydlig på en punkt, skall
jag försöka förtydliga vad jag sade. Jag är inte säker
på att jag var så otydlig egentligen.

Jag sade ''genomföranderesursen'', och jag tror inte
att det är någonting som jag har hittat på, Ingvar
Johnsson. Läs läroplanskommitténs betänkande,
där man också använder det uttrycket. Så det
språkbruket har vi -- kanske dess värre -- i skolans
värld.

Sedan tillbaka till ämnet fristående skolor. Ingvar
Johnsson tog upp ett par exempel på att en
fristående skola får mer pengar än vad den
kommunala skolan får. Men utbildningsutskottet
rättade ju till de små skavanker som fanns i den
proposition regeringen lämnade till riksdagen. Så
nästa år lär vi inte uppleva det Ingvar Johnsson
talar om.

Det är inte ovanligt att utbildningsutskottet gör
vissa tillrättalägganden gentemot departementet.
Det har jag varit med om under de år jag har suttit
i utbildningsutskottet och vi haft en
socialdemokratisk skolminister.

Sedan några ord om stimulans till lokaler och
byggnationer. Jag tycker att det är viktigt att
kommunerna har ansvaret för lokalkostnaderna.
Det skall inte staten ha. Staten skall inte komma
med pekpinnar och detaljstyra.

Jag måste fråga: Tycker Ingvar Johnsson att det är
rimligt att kommuner som har satsat på skolorna
och har bra lokaler -- i stort sett har skolorna bra
lokaler -- skall bli diskriminerade av staten? Skall
de kommuner missgynnas som har satsat pengar, i
förhållande till dem som inte har satsat tidigare? Är
det socialdemokratisk politik att det skall vara
sådana villkor? Jag har svårt att inse att det skall
vara så.

Anf. 124 TREDJE VICE TALMANNEN:

Innan vi går vidare, konstaterar jag att den
förhoppning som jag uttryckte när debatten
startade, att vi skulle kunna vara klara till kl. 18.00,
ser ut att komma på skam.

Med hänsyn till de dispositioner som
riksdagsledamöter har gjort har vi beslutat att inte
företa någon votering i kväll men att kammaren
avslutar debatten i åtminstone detta ärende.

Förutsättningarna är alltså: fullföljd debatt om
utbildningsutskottets betänkande nr 1 men ingen
votering i kväll.

Anf. 125 CLAUS ZAAR (nyd) replik:

Herr talman! Ulf Melin sade att han skulle lära mig
att räkna miljoner till hemspråksundervisningen.
Jag vill poängtera att jag verkligen har försökt göra
det.

I går var jag i kontakt med
Utbildningsdepartementet. Där kunde man då få
fram siffran att besparingen skulle uppgå till 800
miljoner kronor, om vårt förslag genomfördes,
vilket jag hoppas och tror skall vara möjligt. I den
uträkningen togs ingen hänsyn till lokalkostnader --
undervisningen i hemspråk skulle alltså ske ute på
gatan.

När vi har fått fram den siffran, borde det väl kunna
föras en nyanserad debatt. Dessutom har
undersökningar, i Malmö exempelvis, visat att där
det anordnas hemspråksundervisning, alltså i
invandrartäta områden, är genomsnittet för
skolpengen 20 000 kr högre per elev.

Jag bläddrar vidare i statistiken från
Kommunförbundet, som finner det
anmärkningsvärt att kommunerna, trots att
flertalet av dem nu har större gruppstorlekar än
tidigare, inte har nått upp till mer än i genomsnitt
tre och en halv elev per grupp på högstadiet, fast
den förre utbildningsministern hade som
målsättning att det skulle vara minst fyra elever i
gruppen, för att undervisning skulle anordnas.

Här finns alltså en stor besparing att göra. Låt oss
ta till vara den möjligheten och nyansera debatten
om invandrarundervisningen. Vi vet ju av den
tidigare debatten hur eländiga vissa skollokaler ser
ut. Det finns alltså andra hål att stoppa i.

Jag hoppas att vi får återkomma med ytterligare
fakta.

Anf. 126 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Claus Zaar nämnde förut att vi satsar
en miljard på hemspråksundervisningen. Nu säger
han 800 miljoner kronor, och den siffran tror jag är
ganska korrekt. Men kom ihåg att Svenska 2 ligger
i dessa 800 miljoner! Själva
hemspråksundervisningen motsvarar knappt
hälften av den summan.

Ekvationen går inte ihop när man samtidigt i en
reservation som gäller grundskolan säger: ''I
grundskolan bör intensivundervisning sättas in så
att invandrareleverna snabbt når sådan nivå på sina
kunskaper i svenska som krävs för att kunna följa
den ordinarie undervisningen.'' Hur skall ni klara
av detta när ni vill ta bort alla pengar? Hur skall
skolan finansiera undervisningen? Förmodligen
blir lokalerna i så fall sämre -- om man nu skall
blanda äpplen och päron -- eftersom det då finns
ännu mindre pengar att satsa på dessa. Det man
skall diskutera är det halva beloppet.

Herr talman! Det är viktigt att vi fortlöpande
utvärderar den här verksamheten liksom all annan
verksamhet. Jag tycker exempelvis att det är bra att
läroplanskommittén föreslår att hemspråket skall
vara ett tillval. När det sedan gäller gruppstorleken
har jag för mig att utskottet beslöt sig för talet fem.
Det är då viktigt att komma ihåg att om det är ett
lägre tal -- såsom tre och en halv, vilket Claus Zaar
nämnde -- och man inte är effektiv, är det
kommunen som får betala den kostnaden och inte
staten.

Det är självklart att det blir en kostnad när det är
fråga om invandrarelever. Många kanske inte har
fått någon undervisning över huvud taget. De
kommer från krigshärjade länder osv., och de är i
vissa fall analfabeter. Kostnaden per plats för de
eleverna blir självfallet högre än för svenska barn.
Det är ganska så självklart. Det är viktigt att se till
att eleverna snabbt lär sig svenska och kommer upp
på en nivå som gör att de kan gå i vanliga klasser.
Låt oss satsa på detta. Det tycker jag är viktigt.

Anf. 127 CLAUS ZAAR (nyd) replik:

Herr talman! När det gäller den summa vi nu
diskuterar frågade jag uttryckligen handläggaren
på Utbildningsdepartementet, och jag gjorde det
två gånger. Jag fick då denna uppgift. Nu har jag
suttit här och gjort ett snabbt överslag. Ulf Melin
talar om besparingen. Är det då inte fråga om
skattepengar som kommer genom kommunen?

Egentligen kostar den här karusellen över två
miljarder, beräknat med ett snabbt överslag. Vi har
inte brytt oss om att diskutera Svenska 2. Vi
diskuterar hemspråk. Siffran två miljarder får jag
genom att hemspråksundervisningen har 103 000
elever. Om då varje elev i skolan kostar ca 20 000
kronor extra i skolpeng, blir det ju två miljarder.
Det är inga småbelopp vi talar om. Det är stora
pengar.

Vad vi menar med effektivisering är att det skall
vara större grupper och att denna undervisning
skall ske utanför ordinarie undervisningstid. När
det gäller hemspråk vill jag betona att eleverna
även i fortsättningen får ha
hemspråksundervisning. Det är bara det att vi inte
skall betala denna med statsmedel, utan det är fråga
om frivillig undervisning. Då kan den också
kombineras med ett intressant och utvecklande
kulturarbete. Det tror jag ger bra resultat.

Vi vill satsa på Svenska för invandrare, men vi vill
inte ha det resultat som vi nu ser och som jag har
redogjort för tidigare. Det har framförts en
förödande kritik från riksdagens revisorer och
också internt via Kommunförbundets
undersökning. Dessutom fick vi förra året
Riksrevisionsverkets rapport, där man också
påpekade de kostnader som finns i detta.

Det här är en liten del av det som är orsak till att vi
i dag fick den finansiella åtgärd som jag nämnde i
mitt tidigare anförande.

Anf. 128 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Jag tycker att det ändå vore litet
ärligare, Claus Zaar, att i stället säga att ni vill
avskaffa hemspråksundervisningen fullt ut. Det är
ju vad det handlar om. Hur skall man kunna
förmedla undervisning när ni över huvud taget inte
vill anslå några pengar? Jag får faktiskt inte
ekvationen att gå ihop.

Sedan talas det om att det är viktigt att man läser
svenska. Kostnaden för Svenska 2 betalas av dessa
pengar -- jag tror att det är tredje gången jag säger
detta -- och de medlen vill ni ta bort. Då skall vi
alltså inte heller ha någon Svenska 2 i skolan i så
fall.

Herr talman! Det är viktigt även för Claus Zaar att
lära sig skilja mellan Svenska för invandrare, som
är den undervisning som vuxna som skall ut i
arbetslivet får, och den intensivundervisning i
svenska som grundskolebarnen får. Det måste vi
trots allt kunna skilja på.

Enligt de utvärderingar som hitintills har gjorts har
grupperna blivit större. De stora brister som
tidigare fanns har delvis åtgärdats. Jag tror också
att det finns en del att göra. Men det är våra
kommunalpolitiker som skall se över
organisationen osv. Det skall vi inte göra här i
riksdagen. Det vore lämpligt att Ny demokrati i de
fullmäktigeförsamlingar partiet är representerat tar
upp denna fråga till granskning och också lägger
fram förslag.

Anf. 129 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Herr talman! Folkpartiet har sedan länge pläderat
för en sänkning av den obligatoriska
skolstartsåldern och en tioårig grundskola.
Regeringen har nu aviserat att den skall tillsätta en
utredning om de här frågorna under våren. Detta
hälsar vi naturligtvis med stor tillfredsställelse.

Vi är inte ensamma om att vilja förändra
grundskolan på detta sätt. Både lärarfack och
Läroplanskommittén har de här tankarna, för att
nämna några. I en lärarenkät som Folkpartiet
gjorde i våras visade det sig att det fanns en mycket
stor majoritet för en tidigare skolstart kombinerat
med ett år adderat till de nio vi har i dag.

Det finns många frågor som behöver belysas i en
utredning: samhällsekonomiska, pedagogiska och
andra effekter, erfarenheter från andra länder med
tidigare skolstart, behovet av fortbildning, effekter
på kurs- och timplaner, för att nämna några
exempel.

Vårt viktigaste argument för sexårsstart är att skapa
förutsättningar för en mjuk övergång från förskola
till skola genom ett samarbete mellan lågstadie- och
förskollärare. Vi vill göra detta eftersom vi tror att
barnen gynnas av den modellen. En tioårig
grundskola skulle också ge mer tid för att i en
alltmer ökande schematrängsel lära in
baskunskaper.

I både debattartiklar och brev till oss ledamöter i
Utbildningsutskottet har som en följd av
Läroplanskommitténs betänkande denna trängsel
aktualiserats. Representanter för de ämnen som
föreslagit få minskade timutrymmen försvarar sig
kraftfullt mot indragningarna. Utan att ta ställning
i sak, är det naturligt att konstatera att ekvationen
med ökat timutrymme för några ämnen är svår att
lösa om inte timutrymmet för andra ämnen dras
ned. Effekterna skulle kunna mildras genom att
mer tid skapas genom ett tionde skolår.

Det är också viktigt att påpeka att en sådan här
reform på intet sätt skulle vara ett hinder för de
försöksverksamheter med flexiblare skolformer
som pågår ute i landet. Jag tänker då t.ex. på
årskurslösa lågstadier, som Ulf Melin nämnde.
Självfallet skall inte i begreppet obligatorisk
skolstart vid sex års ålder läggas in en begränsning
av möjligheter att skapa nya skolmodeller.

Gymnasieskolan kommer att ha en nyckelroll
under kommande år för att öka kvaliteten på såväl
högskoleförberedande som yrkesförberedande
utbildning. I en del kommuner pågår diskussioner
om att skapa en mer kursutformad gymnasieskola
där eleverna i högre utsträckning än i dag kan styra
studieinnehåll och studietakt.Även
Läroplanskommittén är inne på dessa tankar.

Jag hade i våras tillfälle att studera det isländska
kursutformade gymnasiesystemet, bl.a.
tillsammans med Tuve Skånberg, och det var en
mycket positiv upplevelse. Genom att eleverna
själva får ta ett större ansvar för sina studier har
man uppnått högre motivation, men också avsevärt
mindre diciplinproblem. Den isländska
gymnasieskolan är i princip fyraårig, och
medelstudietiden ligger väl där någonstans. Men
man kan se en spridning mellan tre och fem års
studier.

Det skall bli spännande att följa vad kommunernas
frihet inom skolområdet resulterar i. Vi vet ju att
det i dag finns många exempel på flexibla lösningar
i kommunerna. Jag är övertygad om att vi kan
förvänta oss en mångfald av idéer och lösningar
både inom grundskola och gymnasieskola. Det är
viktigt att Skolverket ser som en av sina främsta
uppgifter att samla ihop och sprida de goda
exemplen över landet.

Jag vill också kommentera Tuve Skånbergs
reservation angående homosexualitet. Utskottet
säger som en kommentar till de yrkanden som
Barbro Westerholm och Karin Pilsäter har om
förbättrad utbildning i denna fråga, att
homosexuell samlevnad måste erkännas och
respekteras. Jag kan inte förstå att denna lydelse
kan uppfattas som kontroversiell.

Utifrån grundläggande principer om människors
lika värde tycker jag att skrivningen är självklar.
Däremot är den beskrivning av homosexualitetens
bakgrund och natur, som finns i reservationen, i
högsta grad kontroversiell och kan på intet sätt
ligga till grund för utbildning eller information om
homosexualitet i den svenska skolan.
Reservationen utgår såvitt jag förstår från en
förklaringsmodell som saknar en bred vetenskaplig
förankring. Att utbildningsutskottet i ett
betänkande skulle använda en skrivning som den i
reservationen är därför helt otänkbart.

Som kommentar till Stefan Kihlbergs reservation
om Svenska för invandrare, vill jag instämma i det
som Ulf Melin och andra redan sagt. Är man inte
beredd att ge resurser till detta är det svårt att tänka
sig att kvalitet och effektivitet kommer att öka i
enlighet med motionens ambitioner.

Sedan raljerade Claus Zaar över s.k. experter. Jag
brukar annars känna Ny demokratis partilinjer som
att man mer raljerar över inkompetenta politiker
och lyfter fram de experter som egentligen borde
styra det teknokratiska Sverige som man ibland
frammanar en bild av.

Hemspråket är enligt min mening en nödvändig bro
till goda svenskkunskaper. Finns inte den bron,
finns inte kunskaper om de hemspråk som eleverna
talar, och har vi inte kompetenta lärare, skall vi inte
inbilla oss att vi skall kunna få goda
svenskkunskaper i svensk skola.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i UbU1 och avslag på samtliga
reservationer och meningsyttringen.

Anf. 130 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Christer Lindbloms invändning kan
lättast klargöras genom att läsa innantill i
reservationen. Där står att eleverna bör delges
uppfattningen att homosexuell läggning skall
erkännas och respekteras, men också att den kan
ses som resultatet av en identifikationsprocess.

Det har aldrig varit min eller kds mening att knyta
oss till en särskild forskning. Vi vet -- vilket är
bestyrkt av forskarna Weinberg, Williams, Bieber,
Dannecker, Reiche och Stenbäck -- att det finns
olika meningar i denna fråga. Vi i kds menar, att
när det inte är klart att man föds homosexuell, och
det finns många goda forskare som ser det som en
dynamisk identifikationsprocess, måste vi stödja
ambivalenta elever.

Anf. 131 CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:

Herr talman! Det Tuve Skånberg återger ur sin
egen reservation är vi till dels överens om. Det jag
menar är, att riksdagens Utbildningsutskott inte
kan stå bakom en skrivning som utgår från en av
många existerande förklaringsmodeller. Det är
egentligen min huvudinvändning mot
reservationen. Vi måste basera våra betänkanden
på en bred forskning, där man belyser frågan från
många olika håll. Min huvudinvändning är att man
har valt en förklaringsmodell.

Anf. 132 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Jag skulle välkomna en sådan
belysning.

Anf. 133 CLAUS ZAAR (nyd) replik:

Herr talman! Christer Lindblom säger att jag
raljerar över experter. Om vi ser till dagens
situation, så kanske många kriser hade undvikits
om vi sett på frågan med litet sunt förnuft och vägt
detta mot alla expertuttalanden. Det är klart och
tydligt att det finns experter som i åtskilliga fall
styrs av särintressen -- särintressen som betalar
dessa experter genom icke godkända system, dvs. i
former som kan liknas med mutor.

Ni kommer att få avslöjanden om sådant även i
framtiden. Vi har sett det tidigare. Jag säger att
man noga skall väga experternas utlåtanden och att
man inte alltid skall ta dem för att vara det bästa
alternativet.

Vi har givetvis tittat på vad experter säger om
hemspråk. Men jag konstaterar direkt att man
måste väga in även sunt förnuft i detta. Det går inte
att bara tro på vad experterna skriver sida upp och
sida ned. Vi måste granska en verksamhet och se
hur den fungerar. När man talar om att man skall
bygga en bro, är det väl en hängbro som snart är
rutten och rasar ihop.

Man måste ha en verksamhet som syftar till att
eleverna skall lära sig det svenska språket. Vårt
parti har krävt att man för att bli svensk
medborgare skall kunna det svenska språket. Det
behövs för att man skall klara av både skyldigheter
och rättigheter och för att man skall kunna leva i
detta land och fullgöra alla sina plikter.

Vi har sett avarter av detta. Det kan ju bero på
språkförbistring att det har förekommit mängder av
bidragsfusk, vilket har synts i pressen. Det kan bero
på sådant.

Anf. 134 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Herr talman! Sunt förnuft, Claus Zaar, är att se till
att man har kompetenta lärare i hemspråk som kan
förmedla kunskaper i svenska språket. Hur skall
man kunna lära sig svenska om man kommer från
ett helt annat land om man inte har någon som
förmedlar kunskapen och som fungerar som den
bro som jag nyss talade om? Det menar jag är sunt
förnuft, inte att linda in detta i en mängd konstiga
resonemang om avarter av bidrag och om
särintressen.

Grunden är att vi måste ha kompetenta lärare och
medel för att bedriva denna undervisning om den
skall fungera och bli precis så effektiv och kvalitativ
som Claus Zaar och reservanten i detta fall har
skrivit om.

Anf. 135 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Jag har noterat att det i
Kommunförbundets rapport, som jag har hänvisat
till tidigare, står att en höjning av kompetensen,
behörigheten, hos de lärare som Christer Lindblom
nämner har skett. Men jag anser inte att vi har råd
att ha lärare i 85 språk -- det närmar sig 100 språk --
i vårt svenska skolväsende, när man inte har det i
andra länder. Vi kan inte vara unika. Vi kommer
att få konkurrera på Europamarknaden och måste
hålla oss till en nivå där det handlar om sunt förnuft
i detta fall. Och det är inte möjligt om man har 85
olika språk i skolan.

Anf. 136 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Herr talman! Jag måste ställa en fråga. Om det är
rimligt med 10, 12 eller 14 språk, hur skall då de
som talar något av de resterande 70 språken kunna
lära sig svenska, om deras språk över huvud taget
inte finns representerat i lärarkåren?

Anf. 137 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Jag vill först nämna några ord om
skolpliktsåldern. Folkpartiet har väckt en motion
om att man vill att en utredning skall tillsättas om
en tioårig skolgång och att barnen skall börja
skolan vid sex års ålder. Vi från kds tycker absolut
inte att det är fel att en utredning tillsätts, men vi är
glada över att det i utskottstexten talas om en
översyn där man inte på något sätt binder sig,
speciellt inte när det gäller en tioårig skolgång, som
skall utredas. Översynen skall handla om vid vilken
ålder barnen skall börja i skolan. Det sägs inte
något om att alla barn nödvändigtvis skall gå tio år
i skolan.

Vår uppfattning är att det skall vara ett flexibelt
lågstadium med flexibel skolstart och som är
årskurslöst. Det skulle bättre tillfredsställa det
faktum att elever är så olika att alla inte rimligtvis
kan behöva samma tid för att lära sig läsa. Men
detta har vi säkert tillfälle att återkomma till. Jag
har tidigare varit inne på detta tema i kammaren.

Jag skulle vilja tala huvudsakligen om de tre
motioner där ANT-frågorna tas upp och att de i viss
mån under senare år har satts på undantag i skolan.

Jag konstaterar av egen erfarenhet att vi för några
år sedan hade en mer intensiv ANT-undervisning i
skolan. Skolan lever inte i ett vakuum, utan man är
beroende av samhället runt omkring. Hur debatten
förs i massmedia i t.ex. dessa frågor, spelar stor roll
också för om man i skolan skall finna gehör för en
undervisning i dessa frågor.

Nu vet jag att man från massmedias sida med
bestämdhet hävdar att man inte kan åläggas att ta
samhällsansvar i sådana frågor och att man på något
sätt skulle propagera för dessa frågor på grund av
att det skulle vara bra för våra skolelever. Jag kan
respektera den synpunkten. Massmedia är i
huvudsak till för att spegla vad som debatteras i
samhället och vad som försiggår på det praktiska
området.

Jag skulle vilja vända upp och ned på hela denna
fråga och låta aktiviteten utgå från eleverna. Jag
tror att det skulle kunna ge den absolut mest
positiva ANT-undervisning som vi kan få i skolan.
Initiativet måste naturligtvis komma från skolan
och vara den enskilda skolans ansvar. Om inte
skolan tar detta ansvar är det naturligtvis
kommunen som måste se till att en bra ANT-
undervisning bedrivs. Om sådan inte finns med i
den lokala arbetsplanen, måste den tas in i
skolplanen. Om inte kommunerna fullgör denna
skyldighet faller det på skolverket. Vi är därför
tacksamma för den skrivning som nu finns,
nämligen att detta ingår i Skolverkets
tillsynsområde. Men det vore en stor fördel om
detta utgick från eleverna. Stimulansen måste
naturligtvis komma från lokala arbetsplaner och
från lärare.

För några år sedan hade vi i Göteborg en utbildning
av elever som hade valts av sina kamrater när det
gäller dessa frågor. De gick en kort utbildning, och
de fick sedan ta tag i ANT-undervisningen. Det föll
mycket väl ut. Jag skulle vilja se en förnyelse av
dessa arbetsformer när det gäller dessa frågor. Jag
skulle också vilja se att eleverna drog in
föräldrarna, men att det snarare blev eleverna som
undervisade föräldrarna på detta område. Jag
skulle också vilja se att eleverna i detta smmanhang
gick ut i samhället och ifrågasatte t.ex. att denna
regering inte har kunnat komma fram till en
gemensam tobakslag. Hur kan det komma sig att vi
tycker att elever skall avhålla sig från att röka, att
de skall ha en sansad syn på droger, både alkohol
och narkotika, men att vi själva inte ens kan se till
att allergiker slipper att vistas i arbetslokaler och i
offentliga lokaler som är fyllda av t.ex. rök?

I detta sammanhang skulle jag vilja se utmaningar
från Sveriges elever, att de utmanar politiker, att de
utmanar riksdagsmän och varför inte
riksdagskvinnor. Vi har stora problem, inte minst
med att allt fler kvinnliga elever börjar röka.
Kvinnorna och flickorna står för det mesta av
rökandet i det här landet. Därför skulle jag vilja
utmana kvinnliga ministrar och kvinnliga
riksdagsmän att gå i spetsen för att skapa modeller
på detta område.

Om sådana saker kom från eleverna, skulle vi anse
det som mycket mer moraliserande än om det kom
t.ex. från mig. Därför skulle jag vilja se en mycket
stor aktivitet från elevernas sida. Jag tycker att de
skall gå ut i samhället och studera hur det ligger till
med dessa frågor, att de har ett laborativt
arbetssätt, vilket vi anser är så bra i skolan, att de
undersöker vad som är bra för hälsan och vad som
inte är bra och att de undersöker hur vuxna
reagerar på det som de vet i denna fråga och om
detta har någon betydelse för vuxnas liv och hälsa.
De kan till skolan bjuda in människor som har haft
dåliga erfarenheter av att använda droger.

Jag kan dra mig till minnes ett exempel från min
egen skola. I den klass som jag hade fanns det en
patient från Renströmska, ett lungsjukhus i
Göteborg. Jag kan tala om att ingenting av det
någon av oss på skolan tidigare hade sagt om
rökning betydde mer för ungdomarnas åsikter om
denna efter den information om droger som vi hade
haft än vad den patienten -- som själv hade börjat
röka vid åtta års ålder -- gjorde.

På det här sättet skulle vi kunna få elever som både
aktivt deltar i samhällsdebatten och spelar en roll
i samhället. Jag menar att de här frågorna alldeles
särskilt lämpar sig just för en sådan aktiv
samhällsinsats från elevernas sida.

Låt oss alltså vända upp och ner på ANT-
informationen i skolan. Låt den utgå från eleverna
till föräldrar och till vuxna i samhället, och också till
oss. Jag hoppas att eleverna ställer krav på en ny
tobakslag.

Anf. 138 LOTTA EDHOLM (fp):

Herr talman! Villkoren för homosexuella
människor i Sverige har förbättrats avsevärt under
de senaste åren. Homosexualitet betraktas inte
längre som en sjukdom, och fördomarna har
förmodligen också minskat. Fler och fler
homosexuella vågar visa för sin omvärld att de lever
i ett förhållande med någon av samma kön.

Mot bakgrund härav är Tuve Skånbergs reservation
i utbildningsutskottet ett slag i ansiktet på
homosexuella människor. Tuve Skånberg vänder
sig mot att utskottet i all enkelhet skriver:
''Homosexuell samlevnad måste erkännas och
respekteras.'' För mig som liberal var den här
meningen så självklar att jag först inte förstod vari
det kontroversiella låg. Självklart skall människor
leva sina egna liv utan uttalanden från politiker om
att just deras sätt att leva inte skall erkännas och
respekteras. Så länge man inte skadar andra, kan
det väl inte vara något fel i det. När jag läste Tuve
Skånbergs reservation förstod jag att denna enkla
sanning inte gäller för Kds.

Tuve Skånberg vänder sig mot att riksdagen vill
erkänna och respektera homosexuell samlevnad.
Vad innebär då det här? Jo, det innebär att Tuve
Skånberg förstår att han inte kan hindra människor
från att vara homosexuella. Däremot vill han,
genom att fördöma den homosexuella handlingen,
få homosexuella människor att avstå från att ha
någon att älska. Den homosexuella tanken är
tydligen inte så farlig, enligt Tuve Skånberg. Den
homosexuella handlingen däremot måste
fördömas. Maken till hyckleri får man leta efter.

I sin reservation beskriver Tuve Skånberg
homosexualitet som en ''störning'' och som en
''process'' som inte är ''irreversibel''. Den
heterosexuella läggningen sägs också vara den
''mest kroppsautentiska''.

Just denna syn på homosexualitet trodde jag att vi i
Sverige hade kommit ifrån. Homosexualitet är inte
vare sig en störning eller en sjukdom. Tuve
Skånbergs fördomar beträffande homosexuella
leder till att sten läggs på bördan för den del av
befolkningen som redan nu är hårt prövad av
omgivningens fördomar.

Homosexuella finns -- här mitt ibland oss och även
i de kristna leden. Det är dags att vi erkänner och
respekterar även homosexuella människors rätt att
söka och att finna någon att älska. Tolerans och
ödmjukhet borde vara honnörsord också för det
parti som Tuve Skånberg representerar. Annars får
vi ett hårt och omänskligt samhälle, där
fördomsfullhet råder och människor slås ut. Det
samhället vill inte jag, herr talman, leva i.

(Applåder)

Anf. 139 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Det är naturligtvis väldigt svårt att
förbereda ett inlägg när man står långt ner på
talarlistan och man dessutom kanske har så mycket
av fördomar beträffande Kds som Lotta Edholm
gav uttryck för i sitt anförande.

I stället för att ta tid i anspråk för att upprepa vad
jag redan har sagt rekommenderar jag Lotta
Edholm och övriga som kan tänkas vara
intresserade av detta att i morgon när
snabbprotokollet kommer titta på vad jag faktiskt
sagt om tolerans och respekt.

Jag nöjer mig med att återge vad jag själv
avslutningsvis sagt: Den homosexuelle har ett fullt
och självklart människovärde. Han har en
odiskutabel rätt att åtnjuta den aktning och respekt
som varje människa har rätt till.

Jag talade om respekt för och erkännande av den
homosexuelle.

Jag tror att det här, när känslorna har lagt sig litet
grand och vi har sovit på saken och när Lotta
Edholm tittat i snabbprotokollet, framstår alldeles
tydligt.

Anf. 140 LOTTA EDHOLM (fp) replik:

Herr talman! Jag har lyssnat på hela den här
debatten, och jag har också följt debatten om de
homosexuellas rättigheter under de senaste åren.
Därför tror jag att jag vet vad jag talar om.

I utskottsbetänkandet står det så här:
''Diskriminering av homosexuella får självfallet
inte accepteras.'' Tuve Skånberg vill att det i stället
skall stå: Självfallet bör eleverna delges
värderingen att ingen får diskrimineras utifrån
sexuell läggning.

Om man ersätter ''homosexuella'' med uttrycket
människor av annan hudfärg, tror jag inte att Tuve
Skånberg skulle nöja sig med att säga till eleverna
att de skall delges värderingen att ingen får
diskrimineras. Jag tror att Tuve Skånberg i stället
skulle säga: Självklart skall vi inte diskriminera
människor på grund av hudfärd.

Dessa frågor hänger faktiskt samman. Man kan inte
säga att man respekterar människor även om de är
homosexuella, om man faktiskt inte samtidigt
respekterar handlingen att vara homosexuell,
handlingen att söka någon att älska. Det är faktiskt
vad det handlar om.

Anf. 141 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Uttrycket ''delges värderingen'' är
starkt och talar om en normöverföring på ett aktivt
sätt.

Anf. 142 LOTTA EDHOLM (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker att uttrycket ''delges
värderingen'' är betydligt mindre starkt än att säga
att skolan faktiskt skall verka för att homosexuella
människor inte diskrimineras -- oavsett vad
eleverna själva tycker.

Det är ju en mycket tydlig markering från samhället
om det påpekas att homosexuella inte skall
diskrimineras i samhället.

Anf. 143 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med en
inofficiell översättning av den reservation som Kds
har i det här betänkandet. I korthet skulle
översättningen bli enligt följande:

Homosexualitet är en störning. Det här kan botas.
Ungdomar skall bli präktiga heterosexuella genom
aktiv påverkan, eftersom det handlar om det mest
kroppsautentiska -- dvs. att mannen har penis och
att kvinnan har en vagina och det enligt Kds passar
sig bäst ihop.

Det är kanske att hårdra den här reservationen,
men den andas något som jag trodde inte längre
fanns i den svenska samhällsdebatten. När det
gäller den här reservationen skulle jag mycket väl
kunna säga till Tuve Skånberg säga: Titta hitåt! Jag
är störningen. Jag är homosexuell.

I grund och botten handlar det givetvis om
människosynen och om vad den människosyn som
man företräder leder till för aktiviteter, bl.a. här i
riksdagen. Om vi utgår från principen om alla
människors lika värde och att man måste ha respekt
för individens indirekta eller direkta val, kan vi
fråga: Skall då samhället aktivt gripa in och försöka
styra människor, eller skall vi utifrån individens
val -- under förutsättning att ingen annan skadas --
bejaka och stötta i de knepiga situationer som man
kan komma i?

Jag kan faktiskt inte förstå annat av Kds-
reservationen och de formuleringar som där finns
än att skolan så att säga aktivt skall gripa in i folks
liv. Det ställer jag inte upp på, och jag tror inte att
en majoritet här gör det.

Vad man gör om man följer en sådan här
reservervation, är ju att man för ungdomar som
söker sin sexualitet -- vilket många gånger kan vara
mycket besvärligt -- med sin inställning skapar stora
problem. Jag har många unga vänner som just
grubblar över sin sexualitet och som behöver ha
lugn och ro. När de behöver information och
kunskap skall information finnas runt omkring
dem. Tyvärr har det inte funnits information i
tillräcklig omfattning. Många har fått trauman
efteråt, eftersom de inte har känt den här
stöttningen när de väl kommit fram till att de ser sig
själva som homosexuella.

Jag tycker alltså att den här reservationen visar att
Kds har en uppfattning som jag betraktar som
stenåldersmässig. Men det är bra att man nu visar
sitt rätta ansikte. Det blir då lättare att argumentera
emot.

Jag vill se det här som en del av den kampanj som
pågår. Jag tänker på den skrift som antagligen Kds
har delat ut i våra fack, på de hearingar som man
ordnar, på tidningen Dagen och på hetsmötena mot
registrerat partnerskap. Det är en samlad kampanj
som Kds, tidningen Dagen och den
fundamentalistiska frikyrkorörelsen har satt i gång.

Häri ingår också att de kristna friskolorna vägrat att
delta i standardprovet för läsförståelse, eftersom
däri ingår bl.a. delar om homosexualitet.

Man kan fråga sig vem det är som Kds vill skydda
och vad det är man vill uppnå. Jag är mäkta
förvånad över att Kds av alla partier är så sexfixerat
som jag tycker att man där är. Homosexualiteten
blir i deras uttalanden mest en fråga om just sex,
inte om kärlek och känslor.

(Applåder)

Anf. 144 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Den bok som Kent Carlsson
refererade finns med i den stora bokflod som väller
över oss ledamöter. Jag har också hittat boken i mitt
postfack. Det är bokförlaget Pro Veritate, enligt
vad jag erfarit, som har spritt den.

Anf. 145 KENT CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag ser det här som en del av en
kampanj. Jag har inte fått något följebrev, så jag
vet inte exakt vem det är som har delat ut denna
skrift. Men den ingår, i varje fall som jag ser det
hela, i en större kampanj. Jag tycker att väldigt
mycket av det som står i Kds-reservationen
återfinns just i den här skriften.

Jag skulle vilja beteckna både reservationen och
den här skriften som kvasipsykologiska på många
olika sätt. I forskningen finns det ungefär lika
många teorier om homosexualitet och om huruvida
denna kan botas eller inte som det finns just
forskare och psykologer.

Vad är det då man lutar sig mot? Jo, människor som
så att säga i tecknet av vetenskaplighet försöker
driva olika teser, som jag tycker strider mot
uppfattningen om alla människors lika värde.

Herr talman! Slutligen skulle jag faktiskt vilja fråga
Tuve Skånberg: Vad tror ni att er inställning -- alltså
om det ni talar om blev verklighet -- skulle innebära
för de här unga tjejerna och killarna, som just söker
sin sexualitet? I princip utesluter ni ju i er
reservation möjligheten att välja -- om det nu är
fråga om ett val -- att leva homosexuellt. Skapar ni
inte väldigt mycket skuldkänslor hos de
ungdomarna? Och skapar ni inte med det också
väldigt stora problem, som tyvärr ibland leder till
självmord?

Anf. 146 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:

Herr talman! Den här aktuella boken har jag också
fått i mitt postfack och jag har läst igenom den och
citerat något ur den. Beträffande den boken har
jag -- för den händelse att jag skulle bli anmodad i
kammaren att tala om den -- inhämtat via
bokförlaget Pro Veritate att författaren Assar
Stenbäck blev medicine doktor 1954 och att han är
professor i psykiatri i Åbo från 1965 och i
Helsingfors från 1967.

Vi har ingen åsikt om Assar Stenbäcks
forskargärning. Men att kalla hans
forskningsöversikt för kvasivetenskap är att
generalisera alltför mycket.

Vidare är han citerad som forskare för att visa att
Barbro Westerholms beskrivning av
forskningsläget var alltför generaliserande.

För övrigt vill Kds inte på något vis medverka till att
människor hamnar i de svåra situationer som Kent
Carlsson nyss beskrev.

Vi tror att en sund identifikationsprocess i stället
kan leda till mindre lidande än det som Kent
Carlsson antyder.

Anf. 147 KENT CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Det finns många forskare och
psykologer som har spekulerat i hur
homosexualitet uppstår och om den kan botas.
Ingen kan säga att den ena eller den andra har
hundraprocentigt rätt eller inte. Det är teorier som
dyker upp allt emellenåt. Frågan är mindre
intressant, eftersom forskningen är så motstridig.

Tuve Skånberg har i sina inlägg bl.a. hänvisat till
olika forskare. Ni gömmer er bakom den del av
forskningen som stöder era teorier. Vore det inte
ärligare att säga att ni faktiskt inte tycker att folk
skall leva homosexuellt, i stället att försöka skydda
er bakom forskningen, för den är som sagt väldigt
splittrad i sin uppfattning?

I kds-reservationen talas det om könsidentiteten.
Med det tror jag att man vill säga att det handlar
om att många homosexuella inte skulle uppfatta sig
som man eller kvinna. Det är precis tvärtom.
Många av de bögar som finns i landet betraktar sig
i allra högsta grad som män. Det handlar inte om
könsidentitet.

Hela reservationen andas något slags
vetenskaplighet byggd på någon sorts forskning.
Då vill jag påstå att den är felaktig. Det beror också
på vilken forskning man stöder sig på. Vill man kan
man alltid plocka fram ''häxdoktorer'' från Finland.

Anf. 148 INGVAR JOHNSSON (m):

Herr talman! Mycket kort. Tuve Skånberg hade
vänligheten att angripa mig i en replik till Thommy
Ohlsson. Vad jag angreps för var att jag inte skulle
ha sett i reservationen att man där skriver att
homosexuell läggning erkänns och respekteras. Jo,
det hade jag läst mycket väl. Men ni är ju emot att
samlevnad skall erkännas och respekteras. Förstår
inte Tuve Skånberg själv hur stor skillnaden är
mellan det som står där och det han säger? Han
säger till sina medmänniskor: Läggningen får du
ha, men bär den som ett kors genom livet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 november; se anf. 124.)

15 § Beslut om fortsatt ärendebehandling

Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle
fortsättas vid arbetsplenum onsdagen den 25
november.

16 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:130 Vissa
jordbrukspolitiska frågor

1992/93:Jo6 av Sten Söderberg (-)

1992/93:Jo7 av Margareta Winberg m.fl. (s)

1992/93:Jo8 av Lars Svensk (kds)

1992/93:Jo9 av Björn Ericson m.fl. (s)

1992/93:Jo10 av Harry Staaf och Ulf Björklund
(kds)

1992/93:Jo11 av Karin Wegestål och Birthe
Sörestedt (s)

17 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 18 november

1992/93:45 av Sten-Ove Sundström (s) till
kommunikationsministern om körkort för
snöskoter m.m.:

Debatten om snöskoterns framtid har intensifierats
under hösten, dels mot bakgrund av
Naturvårdsverkets utredning som behandlat förslag
om s.k. tysta skoterfria zoner i fjällvärlden, dels när
det gäller Rikspolisstyrelsens utredning om
restriktioner för snöskoteråkandet.

De utredningar som nu görs på central nivå av
centralbyråkrater med begränsad förståelse för den
verkliga nytta som snöskotern som fordon
åstadkommer, främst i de norra delarna av landet,
skapar onödig oro bland skoterfolket och bland alla
de människor som har sin utkomst i fjällvärlden.

Till de förslag som diskuteras är ett obligatoriskt
körkort. Detta skulle bara skapa en ökad byråkrati
utan real effekt på skoterolyckorna. I stället bör
samhället informera skoterägarna om vikten av att
ta ett frivilligt förarbevis i någon av alla de
skoterklubbar som bildats under de senaste åren.

Dessutom bör de planer på snöskoterförbud som
diskuteras för Norrlands inland och fjälltrakter bli
föremål för en bredare debatt. Det är orimligt att
några naturromantiker på centralnivå skall dra upp
riktlinjer för skoteråkandet som kraftigt begränsar
rörelsefriheten för lokalbefolkningen i glesbygden.

Snöskotern är ett utmärkt arbetsfordon för många
som har sin utkomst i fjällvärlden men också ett
mycket bra fordon för många friluftsmänniskor
som inte tidigare kunnat nå ut i fjällvärlden, t.ex.
barn, handikappade och äldre. Dessutom svarar
skoteråkarna för en stor del av turistomsättningen
vintertid.

Det finns en ökad oro bland snöskoteråkarna över
alla de utredningsförslag som presenteras i
massmedia, därför vill jag till
kommunikationsministern ställa följande frågor:

1. Kommer regeringen att lägga fram förslag om
obligatoriskt körkort för snöskoter?

2. Planerar regeringen att vidta åtgärder som
begränsar snöskoteråkandet i Norrlands inland och
fjälltrakter?

18 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 18 november

1992/93:209 av Sten Andersson i Malmö (m) till
kulturministern om framtida regler om
förvartagande av barn:

Med anledning av prop. 1991/92:138 som bl.a. tog
upp frågan om ett förbud mot förvartagande av
barn och som starkt kritiserades av
Invandrarverket och Rikspolisstyrelsen och nu är
ute på remiss, finns det anledning att ställa en fråga
till statsrådet.

Antag att en utländsk kvinna i Sverige begår ett
brott, döms för detta till fängelse och därefter
utvisning ur landet. Under fängelsetiden föder
kvinnan ett barn och erhåller vårdnaden om barnet.
Då kvinnan efter avtjänat straff skall utvisas,
motsätter hon sig detta.

Kan då kvinnan och barnet tas i förvar i avvaktan
på verkställande av utvisning om ovan nämnda
proposition blir verklighet?

1992/93:210 av Ewa Hedkvist Petersen (s) till
statsrådet Beatrice Ask om läroplanskommitténs
och betygsberedningens förslag:

Läroplanskommitténs och betygsberedningens
förslag är ute på remiss fram till den 13 januari. Det
är två mycket omfattande och viktiga dokument för
våra barn och för landet.

Om det skall vara någon mening med en remiss
måste elever, föräldrar, kommunpolitiker samt
skolpersonal kunna ges reella möjligheter att delta
i diskussionen. Intresset för dessa frågor är ju
dessutom mycket stort.

Erfarenheterna visar nu att remisstiden är för kort
för att remissarbetet skall kunna bedrivas så att så
många som möjligt skall kunna komma med
synpunkter. Julhelgerna innebär ju dessutom i
praktiken att remisstiden förkortas.

Är skolministern beredd att överväga en
förlängning av remisstiden på läroplanskommitténs
och betygsberedningens förslag?

19 § Kammaren åtskildes kl. 18.28.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. meddelandet om samlad votering kl.
14.31,

av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 87 (delvis)
och

av tredje vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.