Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1992/93:125

Onsdagen den 9 juni

Kl. 9.00

---

1 § Partiledardebatt

Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Den tjeckiske presidenten Václav
Havel var nyligen i Washington, bl.a. för att öppna
ett museum till minne av offren för judeförintelsen.
Samma dag höll han ett tal, där han påminde om
den kommunistiska mardrömmen. Den har nu,
menade Havel, ersatts av den efterkommunistiska
mardrömmen. Systemet kollapsade, men har ännu
inte ersatts av ett nytt. Många människor känner sig
tomma och frustrerade. Det ger grogrund för
intolerans, själviskhet och extremism.

Efterkommunismens utmaning är bara en del av de
globala utmaningarna, menar Havel. Vi lever i
själva verket på randen av en vulkan. Skall vi klara
klyftan mellan rika och fattiga, spänningen mellan
olika kulturer, kärnvapenhotet, utarmningen av
miljön, då måste människan förstå sig själv och sin
plats på jorden på ett nytt sätt.

Vi behöver en ny känsla av politisk moral och
globalt ansvar, säger Havel. President Havels ord
berör oss, var och en. Vi måste inse att vi i Sverige
bara kan säkra vårt lands framtid, om vi förstår att
vårt öde är sammanlänkat med jordens andra folk.

I den del av Europa som Havel känner bättre än de
flesta har kommunismen lämnat efter sig, inte bara
ekonomisk misär, utan också en rad svåra etniska
och religiösa konflikter.

Men också i Västeuropa sker nu förändringar som
inger stor oro.

Så här skrev Svenska Dagbladet i sin Europabilaga
förra veckan: ''I en tid då arbetslösheten synes ha
Västeuropa i ett stadigt grepp, tydliggörs en ny och
kanske mer skrämmande verklighet. Fattigdomen
breder ut sig över den europeiska kontinenten och
allt fler människor faller igenom de sociala
skyddsnät länderna i varierande grad håller sig
med.''

Tio år av arbetslöshet har mitt i det rika Västeuropa
skapat denna utarmning och fattigdom.

Tio år av arbetslöshet håller nu på att förvandla
delar av Europas städer till slum, där ingen annan
inkomstkälla finns än socialbidrag eller
kriminalitet. Där är den normala familjen en
övergiven, ung mamma.

Tio år av arbetslöshet i det rika Västeuropa skapar
en vanmakt som allt oftare slår ut i våld.
Greifswald, Solingen är exempel på vanliga,
vardagliga ställen som nu förknippas med grymhet
och djupaste tragedi.

Ur detta växer ett hårt och otryggt samhälle för
alla, ett samhälle där en allt aggressivare
högernationalism vinner framgång, och där
människor till slut vänder sin besvikelse och sitt hat
mot demokratin.

Prognoserna inför framtiden ger inte mycket hopp.
Arbetslösheten i Västeuropa kommer att ligga kvar
på höga 11 % också i slutet av 90-talet. Den svenska
regeringen har gett samma dystra besked för
Sveriges del. Om fem år kommer vi fortfarande att
ha över en halv miljon arbetslösa i vårt land.

Men än är dessa siffror, både när det gäller Europa
och Sverige, trots allt bara prognoser och
beräkningar. De bygger på att ingenting görs, på att
politiken förblir densamma som nu. Prognoser
behöver inte bli verklighet. Vi kan ta varning. Vi
kan lägga om kursen. Vi kan med all den kraft och
med alla de resurser som vi har gemensamt reagera
för att uppnå ett gemensamt mål: att ta vara på
människors arbetsförmåga.

Det som, trots allt, ger hopp är att omtänkandet är
på gång ute i Europa. EG-kommissionens
ordförande Jacques Delors har sagt att
arbetslösheten är den främsta orsaken till den
djupa ekonomiska krisen. Det är en viktig
markering.

Nu sätts kampen mot arbetslösheten överst på den
politiska dagordningen inom EG. I Västeuropa,
samt också i Japan och USA, utformas en politik
för att stimulera ekonomin, en politik som främjar
tillväxt och sysselsättning. Den ekonomiska kursen
läggs om.

Snart är det bara den moderatledda regeringen i
Sverige som fortsätter att strama åt, skära ned och
därmed öka arbetslösheten.

Gång på gång har jag och övriga socialdemokrater
i denna kammare försökt att få regeringen att
begripa vilken farlig väg som den är inne på. Gång
på gång har vi sagt: Sätt kampen mot
arbetslösheten främst. Men regeringen ställer sig
avvisande. Trots att de egna beräkningarna visar att
de direkta kostnaderna för arbetslösheten under de
närmaste fem åren kommer att uppgå till
svindlande 500 miljarder kronor, säger regeringen:
Vi har inte råd.

Regeringen väljer i stället att göra upp med Ny
demokrati. Statsminister Bildt har därmed lyckats
rädda regeringen kvar vid makten, till priset av att
Sverige nu styrs av en parodi på ekonomisk politik.

Med Ny demokratis hjälp har regeringen sett till att
det blir billigare att tälta och dyrare att bo.

Nu kan tivoliägarna sänka priset i
bergochdalbanan, men delpensionen tas bort.

Under högljudda protester från besvikna
moderater får nu den som tjänar en miljon om året
punga ut med hela 148 kronor extra skatt i
månaden. Upprörda moderater kan dock trösta sig
med att den som inte har något jobb mister tio
gånger så mycket, när regeringen och Ny demokrati
sänker arbetslöshetsersättningen. Det är
orättfärdigt. Men det allra allvarligaste, det som
drabbar oss alla, är att denna nonsensuppgörelse
inte bidrar det minsta till att lösa Sveriges
ekonomiska problem.

Det är som om allvaret i det som nu sker i Sverige
inte når in i regeringskansliet. Begriper någon i
regeringen vad som händer med människor, som
har varit vana att arbeta och försörja sig själva, när
de nu tvingas att leva på bidrag?

Kan Carl Bildt, som före valet lovade att det med
en borgerlig regering skulle bli billigare att bo,
förstå hur det känns när en normalinkomst inte
längre räcker till för att betala hyran eller när den
lägenhet som man har sparat till och glatt sig åt
förvandlas till en mardröm, därför att många
bostadsrättsföreningar nu hotas av konkurs?
Förstår Carl Bildt hur det känns när det egna huset
säljs på exekutiv auktion, och allt man har kvar är
stora skulder?

Det är en spark i magen på dem som inte längre har
råd med sin bostad, att det nu blir billigare för
affärsresenärerna att bo på Grand Hotell.

De senaste tio åren har den här sortens nyliberala
idéer och värderingar haft ett starkt och förödande
inflytande över utvecklingen i de dominerande
industriländerna.

Efter valet 1991 fick även Sverige en regering som
styr efter principerna: om marknaden släpps fri, om
politiken trängs tillbaka, om de ekonomiska
skillnaderna mellan människor blir större, då
kommer ekonomin att blomstra, då blir det jobb
och då får alla det bättre.

Var någonstans i världen, var i historien, har
arbetslöshet och orättvisor skapat några varaktiga,
ekonomiska framsteg? Var har smulorna från de
rikas bord fått snurr på ekonomin och lyft nationer
till välstånd?

Svaret är: Ingenstans -- åtminstone inte mätt med
de krav på ett civiliserat samhälle som vi ställer.

Den amerikanske nationalekonomen Paul
Krugman väckte uppmärksamhet, när han vid ett
besök i Sverige varnade den svenska regeringen för
att gå samma väg som andra nyliberala regeringar.
Han sade: ''Jag tror på en marknadsekonomi där
regeringen spelar en nyttig och viktig roll. Den
''blandekonomi' som uppstod i en stor del av
västvärlden efter andra världskriget var inte
perfekt, men den skapade det mest anständiga
samhälle som historien frambringat. Låt oss
förbättra det i stället för att förstöra det.''

Vi behöver en ny ekonomisk politik i Sverige, en
politik som inte avvecklar utan utvecklar det
anständiga, rättvisa och mänskliga samhället.

Fru talman! Vi måste spara, säger regeringen. Så
långt är vi överens. Men var och hur skall det
sparas? Och -- kanske ännu viktigare -- vad skall vi
satsa på?

Regeringen sparar på arbetslöshetsersättningen,
barnomsorgen, sjukvården och äldreomsorgen.
Delpensionen tas bort. Men ibland glömmer
regeringen påpassligt att vi har ett stort
budgetunderskott. Ibland finns det pengar att dela
ut.

De som har råd att sätta av någon tusenlapp i
månaden i privat pensionssparande skall få dra av
detta på skatten. Skulle var tionde nappa på det
erbjudandet, kostar det 8 miljarder kronor.

Näringsminister Per Westerberg säljer glatt ut
statens tillgångar med rejäl rabatt. Miljardbelopp
förs över från oss medborgare till dem som har
pengar över att köpa aktier för. Turistmomsen
sänks för att lyckliggöra Ny demokrati. Det kostar
staten ytterligare någon miljard.

Nu kommer också vårdnadsbidraget, lovar Alf
Svensson. Nu har kds fått sitt fallskärmsavtal, som
gör att partiet kanske orkar hålla sig ovanför 4-
procentsgränsen. Jag hörde att Bo Lundgren, för
att minska kritiken mot att Moderaterna bara höjer
skatterna, gav ett halvt löfte här i kammaren i förra
veckan om att ta bort hundskatten.

Regeringen saknar inte fantasi -- det måste jag
erkänna -- när det gäller att ge löften och dela ut
förmåner som går hem i de egna väljarleden. Det
börjar klarna, kammarledamöter, om vem som
belönas i Carl Bildts och Ian Wachtmeisters
Sverige. Det är den som har pengar över till att
köpa aktier och pensionsspara, som ofta tar in på
hotell, vars hemliga last är att åka karusell och som
har en pudel.

(Applåder)

Fru talman! Det finns ett alternativ. Vi
socialdemokrater har till denna vårriksdag utförligt
redovisat vår politik. Vi vill mobilisera alla medel
för att snabbt bryta nedgången och återvinna
tillväxten. Vi vill satsa på utbildning och arbete.
Räntan måste ned. Det är den i särklass viktigaste
och bästa stimulansen för att få i gång tillväxten.

Därutöver behövs en sänkning av momsen för att
ytterligare stimulera den inhemska efterfrågan. Vi
vill också skjuta upp den extra höjningen av
boendekostnaderna på 3 miljarder kronor, och vi
vill sätta in stimulanser på ytterligare två områden,
så att investeringar i näringslivet kan tidigareläggas
och ersättnings- och nyanställningar kommer till
stånd.

Dessa åtgärder måste sättas in nu och få effekt på
hela samhällsekonomin -- på konsumtion,
produktion, investeringar och sysselsättning. Den
ekonomiska politiken måste ha sådan kraft att den
berör varje företagare och varje medborgare. Då
vågar medborgarna satsa igen. Då kan vi
gemensamt bygga en annan framtid än den som
regeringens håglösa politik och prognoser nu pekar
fram mot.

Då kan vi skapa ett Sverige, där vi tar vara på
människors förmåga och vilja att arbeta, där en
rättvis fördelning ses som en förutsättning för
ekonomiska framsteg och där de tusentals
småföretag som är beroende av hemmamarknaden
får en chans att överleva och utvecklas.

Då kan vi skapa ett Sverige, där vi satsar på barnens
omsorg, ungdomarnas utbildning och den enskildes
trygghet och där det kostar att förstöra naturen och
lönar sig att skapa arbetstillfällen, ett Sverige, där
varje medborgare känner att de uppoffringar som
måste göras är rättvisa och att alla sedan kommer
att få del i de goda åren.

Jag känner oro över vart Sverige är på väg. Den
oron delar jag med många. Men jag ser också alla
de goda möjligheter vi har att vända utvecklingen.
Det är inte bara en fråga om vem som skall styra.
Skall vi klara krisen, behövs allas insatser. Vi kan
inte avvara någon. Vi behöver inte mer av
nyliberalism och nydemokrati och inte tio år av
arbetslöshet. Vi behöver, liksom övriga Europa, en
ny politik, en socialdemokratisk politik för arbete
och rättvisa.

(Applåder)

Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Jag är mycket överens med Ingvar
Carlsson om den analys som han gjorde av läget i
landet. Det är anmärkningsvärt att de pudelägande
och cirkusbesökande människorna även har en
förmåga att klumpa ihop sig i vissa områden av vår
storstad, nämligen Östermalm där också vår
statsminister bor. Segregeringen är ju ett växande
problem i vårt samhälle. Jag tror att den nuvarande
utvecklingen kommer att öka den på olika plan,
inte bara när det gäller boendet utan också när det
gäller vården och omsorgen samt skolorna, som är
det senaste som man har tänkt ge sig på.

Jag skulle vilja ställa några litet mer framåtsyftande
frågor till Ingvar Carlsson. Vad skall vi göra
framöver, när vi har bytt regering? Vi är ju överens
om att det är en nödvändig åtgärd. Tyvärr får vi
kanske stå ut med den nuvarande regeringen ända
till september 1994. Vi kan ändå redan nu diskutera
hur det kan se ut efteråt.

Hur har Ingvar Carlsson tänkt sig den nödvändiga
förnyelse som måste ske också inom vänstern? Hur
ser Ingvar Carlsson på återställandet av nivåerna
inom sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen? Hur ser Ingvar Carlsson
på möjligheterna att återställa en del av de
förändringar som nu skall genomföras inom
arbetsrätten? Är Ingvar Carlsson beredd att
definiera målet för den ekonomiska politiken i
termer av arbete åt alla och full sysselsättning och
inte i termer av prisstabilitet och
inflationsbekämpning, som ju är den europeiska
och monetära unionens mål för den ekonomiska
politiken?

Hur ser Ingvar Carlsson på möjligheterna att
påbörja en arbetstidsförkortning, som ju är en
nödvändig reform för många, inte minst för
kvinnorna, och som dessutom i dagens läge med
hög arbetslöshet skulle ha den gynnsamma effekten
att fler kunde arbeta sex timmar och färre fick vara
arbetslösa och beroende av bidrag?

Jag skulle också vilja veta hur Ingvar Carlsson
tänker sig utvecklandet av politiken i stort, när vi
förutom ett regeringsskifte också kommer att få ett
nej i folkomröstningen om det svenska
medlemskapet i den europeiska unionen. Vi som
länge har varit på det klara med att det inte är
någon framkomlig väg har naturligtvis utvecklat
våra alternativ. Men jag skulle vilja veta hur Ingvar
Carlsson ser på dessa saker.

Anf. 3 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Gudrun Schyman begärde egentligen
att jag på tre minuter skall redovisa en samlad
socialdemokratisk politik för resten av 90-talet. Jag
har större anspråk på den socialdemokratiska
politiken än så. Men jag kan svara Gudrun
Schyman att när vi kommer tillbaka i
regeringsställning kommer den viktigaste åtgärden
för oss att vara kampen mot arbetslösheten. De
skador som arbetslöshet i dag orsakar i det svenska
samhället för den enskilde och för samhället som
helt går inte att plåstra om med hjälp av
socialpolitik eller med andra åtgärder. Det är alltså
den första och den viktigaste åtgärden. Och vi
kommer att utforma vår politik från dessa
utgångspunkter.

Jag har också sagt att om regeringen går in och gör
betydande förändringar av arbetsrätten som
försvagar löntagarnas ställning i förhållande till
arbetsgivarna, upplever vi det som ett oerhört
allvarligt steg tillbaka. Jag har sagt att det allra
första av enskilda åtgärder som vi i så fall kommer
att besluta om är att förändra och korrigera dessa
beslut. Jag vet att vi, inte bara bland LO:s
medlemmar utan även bland TCO:s medlemmar
och bland SACO:s medlemmar, har ett mycket
starkt stöd för detta. Jag är övertygad om att det
kommer att bli ett starkt stöd för detta även i en
kammare med ny sammansättning.

När det gäller andra saker som den här regeringen
raserar, vilket nu sker i rasande takt på område
efter område, kommer en del tyvärr inte att vara
praktiskt möjlijgt att återställa. Det raseras för
gott. Det är en tankeställare för alla som i 1991 års
val sade att de väl kunde rösta på ett borgerligt parti
eller på Ny demokrati den gången, eftersom de inte
skulle hinna åstadkomma så mycket. Jo, tyvärr.
Och det visar sig nu i kommuner och landsting och
i Sverige att de hinner åstadkomma väldigt mycket.

En del av det är sådant som har med ekonomi att
göra. I det sammanhanget måste vi först och främst,
precis som 1982, se till att vi får budgetunderskottet
under kontroll. Och när vi har det kan vi så
småningom börja ta på oss kostnader. Vi har
mycket angelägna saker som vi vill göra.
Föräldraförsäkringen är en sådan sak. Det finns
väldigt mycket på socialförsäkringsområdet som
jag tror att vi skall kunna få enighet om även
tillsammans med Folkpartiet, t.ex. när det gäller
inkomstbortfallsprincipen. I fråga om detta är jag
också ganska optimistisk. Det finns andra saker
som vi kan återställa direkt.

Detta kommer vi att diskutera, bl.a. på vår
partikongress. Vi kommer så småningom att
redovisa ett valprogram, så att väljarna klart kan ta
ställning mellan socialdemokratisk politik och
åtminstone delar av borgerlighetens politik.

Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Jag är medveten om att det är mycket
begärt att få en total redovisning av
Socialdemokraternas politik på tre minuter. Men
det var ändå ganska konkreta frågor som jag
ställde.

Om vi skall återupprätta principen om arbete åt alla
som mål för den ekonomiska politiken, kommer
det att innebära vissa svårigheter i förhållande till
den politik som socialdemokratin nu för och som
också syftar till ett medlemskap i den ekonomiska
och monetära unionen som ju har ett annat och
övergripande mål. Detta blir en konflikt, och detta
måste man då göra något åt, såvitt jag förstår. Nu
tror jag att om man inte lyckas med det inom det
socialdemokratiska partiet, kommer man att få
hjälp av det svenska folket som kommer att säga
nej till de ordningar som man har tänkt sig inom
den ekonomiska och monetära unionen och inom
den europeiska unionen över huvud taget. Det får
väl lösa sig så att säga med folkets hjälp och kraft.

Jag tror emellertid att det är viktigt att vi får mer
klarhet i hur man tänker sig
socialförsäkringssystemet, hur man tänker sig
framtiden när det gäller bostadssubventioner och
hur man ser på familjepolitiken.

Ingvar Carlsson talade om föräldraförsäkringen,
vilket jag tycker är bra. Jag tror att vi är överens
om att det är föräldraförsäkringen i dess nuvarande
form, och gärna en utbyggnad, som vi skall satsa
på. Jag antar att jag nu kan få ett löfte om att om
ett vårdnadsbidrag har genomförts innan vi skiljs åt
före nästa val, kan vi med gemensamma krafter riva
upp den typen av reform, som snarast syftar till
vård av frisk man i hemmet. Det tror jag skulle vara
en bra varubeteckning på den reformen.

Men detta är väl sådant som är konkret och som jag
skulle kunna få mer besked om. Jag skulle också
vilja höra hur Ingvar Carlsson ser på
arbetstidsförkortningen. Det är en familjepolitisk
reform, och det är en fråga som väldigt många
kvinnor värnar om. I arbetslöshetens tider skulle en
arbetstidsförkortning innebära att fler människor
kan försörja sig på arbete och slippa leva på bidrag.

Anf. 5 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Vår inställning till vårdnadsbidrag är
glasklar. Jag är ganska övertygad om att det i
riksdagen efter ett nytt val kommer att finnas en
majoritet mot vårdnadsbidrag.

Beträffande frågan om och när man kan förkorta
arbetstiden, tycker jag att en förlängning av
föräldraförsäkringen är det allra viktigaste.

Jag vill ändå ge en varning till Gudrun Schyman.
När hon talar om vad vi tänker återställa, vill jag
säga att det är farligt att bli beroende av
återställare. Jag skulle därför vilja uppmana
Gudrun Schyman att i stället se framåt och se
framtidens problem och satsa på dem. Det är det
som vi socialdemokrater kommer att ägna oss åt.

(Applåder)

Anf. 6 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) :

Fru talman! Jag kan också instämma i mycket av
det som Ingvar Carlsson sade om den
internationella situationen. Jag skall återkomma till
det i mitt huvudanförande senare.

Ingvar Carlsson manade till att man skulle sätta
kampen mot arbetslösheten främst. Det är precis
det som regeringen gör. Det som vi diskuterar är
vilka åtgärder som kan vara lämpliga. Jag såg i
dagens nummer av Dagens Industri att det inte bara
är regeringen och många ekonomer som är
skeptiska mot Socialdemokraternas recept. Även
den ledande fackföreningsekonomen Willy
Bergström varnar just för att den typ av åtgärder
som Socialdemokraterna fäster så stor vikt vid skall
leda till valutautflöde, räntehöjningar och fall i
kronkursen. Det är precis detta som vi har känt
stark oro för och som har gjort att vi efter en
noggrann prövning har avvisat
Socialdemokraternas förslag.

Låt mig, fru talman, ta upp även en annan fråga.
Ingvar Carlsson uttryckte förhoppningar om att
kunna nå en ganska bred enighet bl.a. med
Folkpartiet när det gäller socialförsäkringarna. Jag
hoppas också att det skall gå att nå bred politisk
enighet i riksdagen på denna punkt.

Men det finns en socialförsäkring där
Socialdemokraterna inte ger särskilt tydliga besked
och där jag gärna skulle vilja se att Ingvar Carlsson
kunde göra det vid detta tillfälle, och det gäller
arbetslöshetsförsäkringen. Ett viktigt motiv för att
att ha obligatoriska socialförsäkringar är att de som
löper mindre risk att drabbas, i detta fall av
arbetslöshet, ändå skall få vara med och betala för
dem som löper större risk. Det är också ett
argument som olika socialdemokrater, Birgitta
Dahl och andra, brukar använda i den debatt som
vi för. Därför är en av mina frågor till Ingvar
Carlsson om Socialdemokraterna nu är beredda att
göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk, dvs.
att den skall omfatta alla, eller om
arbetslöshetsförsäkringen av några skäl, och i så fall
undrar jag vilka, också i fortsättningen skall vara
frivillig.

När det gäller sjukförsäkringen har
Socialdemokraterna föreslagit att den helt skall
finansieras med egenavgifter. Det motiveras med
att det skall finnas en starkare koppling mellan
avgifter och förmåner. Det tycker också vi är en
riktig princip. Därför har vi medverkat till att ta de
första stegen mot en sådan egenfinansiering av
sjukförsäkringen. Vi är också beredda att gå vidare
på den punkten.

Vi menar emellertid att samma princip rimligen
borde användas även vid utformningen av
arbetslöshetsförsäkringen. I det sammanhanget
säger Socialdemokraterna något kryptiskt i sin
motion om den ekonomiska politiken att man
avvisar egenavgifter som varierar från bransch till
bransch. Men min fråga till Ingvar Carlsson är: Kan
Socialdemokraterna tänka sig egenavgifter som,
precis som egenavgifterna i sjukförsäkringen, tas ut
som en procent på inkomsten, vilket skulle leda till
att personer med högre inkomster får vara med och
betala en större del av denna försäkring?

Anf. 7 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tog del av LO-ekonomernas
rapport i går. Jag måste säga att jag där fann en
mycket stark samstämmighet mellan vår
ekonomiska motion och de rekommendationer som
LO-ekonomerna ger för hur Sverige skall ta sig ur
den ekonomiska krisen.

När det sedan gäller socialförsäkringarna vill jag
säga att jag är angelägen om att ha en dialog med
Folkpartiet på den här punkten. Jag tror att
Socialdemokraterna och Folkpartiet bör försöka
komma fram till en någorlunda samsyn för att
avvisa de hot mot hela den svenska
välfärdspolitiken som Centerns, Moderaternas och
Kristdemokraternas uppfattning innebär på den
här punkten. Därför vill jag inte i dag i talarstolen
stänga några dörrar när det gäller att diskutera
finansiering och annat.

Men för oss har det varit viktigt att vi skall ha en
arbetslöshetsförsäkring där parterna har ett
inflytande. Vi tycker att erfarenheterna av detta är
mycket goda. Vi vill ha en solidarisk finansiering av
detta. Vi har av de här skälen varit mycket
tveksamma till en statlig arbetslöshetsförsäkring.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Bengt Westerberg,
eftersom Bengt Westerberg har gjort många bra
uttalanden i principfrågorna på senare tid.
Samtidigt har han kommit i totalkrock med de
övriga regeringspartierna när det gäller
konstruktionen av hela välfärdssamhället, för det
är det vi talar om nu, när det gäller
vårdnadsbidraget och när det gäller samarbetet
med Ny demokrati.

I längden går det naturligtvis inte, även om jag har
all förståelse för Bengt Westerbergs svårigheter nu,
att stå för en politik i pressmeddelanden, i
intervjuer och debattböcker och sedan genomföra
en annan politik, som går i en annan riktning,
tillsammans med högerpartierna Moderaterna,
Kristdemokraterna och Ny demokrati.
Trovärdigheten tål inte att Bengt Westerberg
uppskjuter en förändring alltför länge.

Framför allt är jag orolig för att den osäkerhet som
nu finns hos stora medborgargrupper om vad som
kommer att hända med de svenska
socialförsäkringarna leder till att man inte vågar
konsumera, att man tar det säkra före det osäkra
och att detta är en av de viktiga förklaringarna,
Bengt Westerberg, till att lågkonjunkturen pressas
ned så långt som den gör. Därför tror jag att det
skulle vara mycket bra om vi så snabbt som möjligt
kunde klara ut att nedmonteringen av det svenska
välfärdssamhället inte kommer till stånd.

Är Bengt Westerberg beredd att här i talarstolen
klart säga ifrån att han aldrig kan acceptera sådana
tankar som finns i det nya moderata
partiprogrammet?

Anf. 8 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp) :

Fru talman! Jag kan i alla fall ge alldeles bestämt
besked på en punkt. Det är att någon nedmontering
av välfärdsstaten kommer vi inte att medverka till.
Något sådant finns inte heller på regeringens
agenda.

Den politik som jag har redovisat i böcker, artiklar,
debattinlägg och i många olika sammanhang är den
politik som regeringen står bakom. Man får skilja
på regeringens politik och den debatt som förs i
vissa partier, även i sådana som är med i regeringen.

Men det intressanta är ju, och det var den fråga jag
ställde till Ingvar Carlsson, hur
Socialdemokraterna ställer sig när det gäller ett av
de stora försäkringssystemen, nämligen
arbetslöshetsförsäkringen. Jag tycker att
socialdemokraterna har argumenterat på ett bra
sätt, ungefär på samma sätt som jag har försökt att
göra själv, när det gäller det principiella försvaret
för obligatoriska socialförsäkringar och för att man
skall ha inkomsttrygghet i stället för grundskydd.

Men när det gäller just arbetslöshetsförsäkringen
har Socialdemokraterna traditionellt faktiskt legat
närmare grundskyddsmodellen, dvs. sagt nej till en
obligatorisk försäkring och accepterat ett betydligt
lägre tak i försäkringen än man gör i andra
socialförsäkringar. Man har också svävat på målet
när det gäller finansieringen. Det är därför jag
tycker att det är så viktigt att få besked från
Socialdemokraterna på denna punkt. Är ni
beredda att, liksom ni gör när det gäller andra
socialförsäkringar, gå in för en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring? Det innebär ett nytt
ställningstagande från Socialdemokraternas sida,
jag är medveten om det. Men ideologiskt är det i
denna välfärdspolitiska debatt en oerhört central
fråga, och det är ett viktigt besked om
Socialdemokraterna säger: Här är vi beredda att
tänka om. Vi är beredda att gå in för en obligatorisk
försäkring.

En annan sak, vilken också är en nyhet i det
socialdemokratiska tänkandet, är att man har
förstått värdet av att ha socialförsäkringar som har
ett starkt samband mellan avgifter och förmåner.
Detta är man nu beredd att införa fullt ut när det
gäller sjukförsäkringen. Är Socialdemokraterna
beredda att tillämpa samma tänkande när det gäller
arbetslöshetsförsäkringen?

Jag inser att man inte kan ha fullt ut samma
finansiering där, därför att arbetslöshetsriskerna
inte på det sätt som sjukförsäkringen kan bäras
enbart av de anställda i företagen. Vid mycket hög
arbetslöshet, som nu, finns det ingen annan lösning
än att staten också går in och tar en del av
riskkostnaderna. Men upp till en arbetslöshet på
säg 4 % eller något sådant skulle det vara fullt
möjligt att utforma en försäkring där kostnaderna
delas mellan de försäkrade, dvs. löntagarna, och
arbetsgivarna, som naturligtvis också har ett stort
ansvar på det här området.

Jag förstår att det finns invändningar -- det finns
också en del skäl för -- mot att ha avgifter som
varierar från bransch till bransch. Det är det system
vi har nu och som vi har haft i svensk
arbetslöshetsförsäkring. Men jag tolkar ändå
Ingvar Carlsson så, att på denna punkt är man
öppen för att diskutera egenavgifter med samma
konstruktion som sjukförsäkringen. Det tycker jag
i så fall är ett steg framåt. Men hur blir det med
obligatoriet?

Anf. 9 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Det förslag till arbetslöshetsförsäkring
som Gerhard Larsson har lagt fram skulle komma
att omfatta färre personer än som är fallet med
nuvarande försäkring. Över huvud taget måste
även en obligatorisk försäkring ha vissa kriterier.
Jag menar t.ex. intjänandetid, hur länge man skall
ha jobbat för att ingå i försäkringen. Därför
kommer man inte ifrån att även en obligatorisk
försäkring kommer att ha problem som man måste
lösa.

Vi redovisar nu mycket utförligt hur vi anser att
socialförsäkringarna i framtiden bör bygas upp, hur
vi skall flytta ut dem ur statsbudgeten och skapa ny
finansiering för att detta skall vara ett led i den
nedtagning av budgetunderskottet som är
nödvändig. Vi kommer också att ha vår uppfattning
om hur den finansieringen skall gå till. Vi tycker att
arbetslöshetsförsäkringen skiljer sig från
socialförsäkringarna. Vi har därför annorlunda
förslag till lösningar i det avseendet.

Men när Bengt Westerberg säger att den nuvarande
modellen ger en för svag ersättning, kan jag inte
förstå hur Folkpartiet kan vara med om att sänka
ersättningen till de arbetslösa från 90 % till 80 %.
Det innebär i så fall ytterligare en försämring, som
vi tycker är mycket allvarlig.

När jag har sagt att jag inte vill stänga dörrar i den
här frågan är det för att jag har uppfattat det
politiska läget när det gäller denna för oss
socialdemokrater mycket viktiga del av den
svenska modellen, som att det finns två partier som
mycket tydligt har uttalat sig för principen om
inkomstbortfallet och om den generella välfärden,
nämligen Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Vi har sedan, när vi kommer till de olika delarna,
inte exakt samma uppfattning. Då är det min
grundläggande inställning att man måste
kompromissa. Man måste lyssna på motparten och
se var man kan hitta en hygglig kompromiss. När
man har träffat en kompromiss med Folkpartiet
tror jag faktiskt också att den håller, i motsats till
en del andra överenskommelser som vi har träffat
under det här riksdagsåret.

Anf. 10 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Det är första gången jag får replik på
Ingvar Carlsson. Det känns väldigt festligt. Jag ber
att få tacka så mycket för den debattordningen.

Västeuropa befinner sig i en efterkommunistisk
era, sade Ingvar Carlsson. Det är riktigt. Sverige
befinner sig i en eftersocialdemokratisk era. Det är
inte heller problemfritt. Men Ingvar Carlsson har
nu fått ett stöd av Gudrun Schyman, som jag
märkte att han uppskattade väldigt mycket.

I den här efterkommunistiska och
eftersocialdemokratiska eran skall man kanske inte
glömma vem det var som rörde till det. Vi skall
varken glömma vem det var som rörde till det där
eller här.

Jag håller med om mycket av det Ingvar Carlsson
sade, exempelvis att Socialdemokraterna och
Folkpartiet är ganska lika. Jag håller med om att
man både skall gasa och bromsa. Det har vi talat
om många gånger. Man kan inte bara strama åt,
utan man måste också släppa efter. Det gör man
genom att använda momsen som krisreglage. Jag
kan hålla med om att det behövs skuldsanering, inte
bara bland banker utan också bland privatpersoner.
Det behövs också en mycket bättre ungdomspolitik
än vad ni Socialdemokrater eller den borgerliga
regeringen i dag har kunnat prestera. Så litet i det
Ingvar Carlsson sade var riktigt.

En fantastiskt intressant avdelning, som Ingvar
Carlsson inte gick så mycket in på men som säkert
fascinerar resten av svenska folket, är uppgörelsen
med regeringen. Det var krispaket här för inte så
länge sedan. Vad bidde det kvar av det? frågar sig
många. Vart tog det vägen? Ni räddade ju Sverige
hand i hand och gav presskonferens. Sedan kutade
ni åt var sitt håll, hela gänget. Nu är det inte så
mycket kvar av det hela. Så börjar Ingvar Carlsson
tycka att det är konstigt att man skall behöva göra
upp med Ny demokrati. Om vi hade gjort upp med
er och ni hade hållit er till det, kanske det hade
räckt -- vad vet jag!

Sedan till det intressanta med turistmomsen, som
alltså enligt Ingvar Carlsson handlar om karuseller.
Om Ingvar Carlsson skall fortsätta att känna sig
samhällstillvänd och betala hög moms, kan han gå
till Gröna Lund och åka karusell. Det är
fortfarande 25 % moms på det. Däremot är cirkus
helt momsbefriad. Det beror på Ingvar Carlssons
uppgörelse med Bengt Westerberg en gång i tiden.
Ni momsbefriade cirkus. Där är det 0 % moms. Det
är väl därför som många socialdemokrater går på
Cirkus Scott, förstår jag.

Turistmomsen handlar om mycket allvarliga ting.
Det handlar om 10 000 jobb. Det handlar om
billigare semester för svenskar. Det är en åtgärd
som berör hela Sverige. Jag är alltså något förvånad
över att Ingvar Carlsson angriper den, som berör
hela svenska folket just nu och som berör den
arbetslöshet som han vill bekämpa.

Anf. 11 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Ian Wachtmeister talar om en
eftersocialdemokratisk era. Jag skulle vilja säga att
så länge den håller sig på nivån 50 % är jag ganska
nöjd.

(Applåder)

Blanda inte, Ian Wachtmeister, ihop oss med
kommunismen. Det var inte i era salonger som
kampen mot kommunismen fördes. Den fördes av
arbetare ute på de svenska arbetsplatserna. Det har
gjort att det svenska kommunistpartiet aldrig har
fått något inflytande i Sverige. Men den kampen
förde vi, inte ni. Kom inte nu i efterhand och
beblanda oss med den ideologin.

Jag har också längtat efter att debattordningen skall
ge mig en chans att direkt replikera på Ian
Wachtmeister. Jag har reagerat länge mot att Ian
Wachtmeister och Bert Karlsson försöker göra
gällande att de inte är politiker och vinna poäng på
det. Under mina snart 30 år i riksdagen har jag
aldrig sett ett parti som så utstuderat, så skickligt
och så målmedvetet har satsat på ett så
hämningslöst politiskt spel som Ny demokrati har
gjort. Jag önskar att jag kunde säga att ni inte är
politiker. Men ni är en fullblodspolitiker, herr
Wachtmeister.

Politik är varken något gott eller ont i sig. Det är
politikens innehåll som är det avgörande. Med er
politik skulle ni skada solidariteten,
sammanhållningen och medmänskligheten, som
det har tagit oss årtionden att bygga upp här i
landet, i samarbete med den tidens Bondeförbund
och med socialliberalismen. Med er politik skulle vi
få ett hårdare och brutalare samhälle. Ni satsar på
att med missnöjespropaganda som politiskt medel
driva Sverige åt höger. Det är i allra högsta grad
politik det handlar om. Ni kommer att möta ett
stenhårt motstånd från Socialdemokraterna när ni
driver den politiken.

(Applåder)

Anf. 12 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Det vore högst märkvärdigt om inte jag
skulle ha kämpat mer mot kommunisterna än
Ingvar Carlsson. Jag har i varje fall inte ordnat
kontakter och underhållit dem under många och
långa år, som Socialdemokraterna har gjort.
Resorna gick ofta till de numera nedlagda och
delvis avrättade regimerna.

Att vi är fullblodspolitiker är antagligen menat som
beröm. Jag kan dock garantera att vi inte tar det
som så.

Sedan till litet allvarligare frågor. Vems fel är det
enorma budgetunderskott som vi har, det största i
västvärlden, den statsskuld som kostar 96 miljarder
i ränta -- det kunde vi läsa om i dag -- den
rekordhöga arbetslösheten och den förväxta
offentliga sektorn? Jag tycker att det vore
intressant för alla att få höra Ingvar Carlsson
berätta att han inte har någonting med det att göra.
Det vore kanske något avslöjande.

Jag skulle vilja fråga ett par saker.

Vi har föreslagit t.ex. behovsprövat barnbidrag.
Det kallas då för extrem högerpolitik, har jag
förstått. Jag trodde möjligen att det mer var en
socialdemokratisk angelägenhet att se till att
miljonärer inte får barnbidrag. Vad är det för fel på
det, Ingvar Carlsson?

Jag tycker att det är intressant med det
bensinskattesyndrom -- så kallar jag det -- som har
drabbat Sverige. Ni gjorde upp med regeringen om
höjd bensinskatt. Sedan satte ni i gång er apparat,
en indoktrineringsapparat som kallas för rådslag,
rusade omkrig i Sverige och attackerade höjningen
av bensinskatten, som ni själva hade gjort upp om.
Då är frågan: Var ni för eller emot bensinskatten,
eller var ni bägge delarna?

Det här dubbelspåriga köret ser vi även i
Europafrågan. Där är ni också för och emot, liksom
i kärnkraftsfrågan. Jag undrar hur länge den
politiken kan hålla. Jag är ingen yrkespolitiker,
men det är Ingvar Carlsson. Någon gång måste
detta avslöjas.

Bensinskattesyndromet har nu spritts ut i vida
kretsar och tillämpas även av Moderaterna. Då
gäller det grundavdraget, som jag skall återkomma
till senare.

Anf. 13 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Jag skall gärna förklara för Ian
Wachtmeister hur det hänger ihop med
bensinskatten. När Bengt Westerberg hade avslutat
förhandlingarna om krispaketet, sade jag till Bengt
Westerberg att vi ville titta på hur det slår på
efterfrågan, innan vi slutgiltigt stämmer av -- vi
hade ju en försörjningsbalans. När vi hade gjort det
var vår bedömning, och är i dag, att efterfrågan
pressades ned för mycket.

Då tog vi upp förhandlingar med regeringen. Vi
kunde komma överens om skatteavdraget vid
deklarationen. Men regeringen sade nej till att
ändra på uppgörelsen om bensinskatten och
momsen. Då höll vi kvar vid uppgörelsen så länge
det fanns något kvar av vikt för oss i övrigt som
regeringen inte hade sprungit ifrån. Det är den
enkla förklaringen. Detta har vi redovisat tidigare
för dem som har velat lyssna.

Så till barnbidraget. Nydemokraterna påstår att de
är mot byråkrati. Tänk er att vi i det här landet i
fortsättningen skall granska alla barnfamiljers
ekonomi och säga: Ni får barnbidrag, ni får det
inte. Vad blir det för sorts samhälle?

Om Ian Wachtmeister skulle vilja klämma åt
höginkomsttagarna, som han nu plötsligt gav sken
av, kan han rösta på vårt förslag om värnskatten.
Det skulle nämligen innebära att den som har 1
miljon i inkomster får betala 39 700 kr mer i skatt,
medan hon med regeringens och Ny demokratis
förslag inte betalar mer än 1 780 kr mer, dvs.
samma belopp som den som tjänar 210 000 kr. Var
så god, Ian Wachtmeister, om ni är intresserad av
jämlikhet, vilket jag starkt betvivlar.

Beträffande hotelltjänster beräknas de i år att
motsvara 4 promille av den privata konsumtionen.
Effekten på sysselsättningen skulle bli ungefär
densamma om man sänkte momsen för frisörer
eller på reparation av fritidsutrustning. Dessa
tjänster utgör nämligen lika stora andelar av den
privata konsumtionen.

Till sist vill jag ta upp detta med kommunismen och
mina resor. På 60-talet gjorde jag mina
internationella resor, Ian Wachtmeister, för att på
den socialistiska ungdomsinternationalens vägnar
slåss mot den dåvarande kommunistiska
ungdomsinternationalen, WFDY, som var
finansierad av alla dessa eländiga öststater. WFDY
satt med statspengar, medan vi satt med våra futtiga
medlemsavgifter. Men vi lyckades i land efter land
pressa tillbaka kommunismen och vinna ungdomen
för demokratin, i många fall för socialdemokratin.
Jag skäms inte för den insatsen. Men kom inte till
mig och på minsta sätt insinuera att vi har någonting
med kommunismen att göra! Det upplever jag som
en oförskämdhet. Jag tycker att Ian Wachtmeister
borde ta tillbaka detta i sitt anförande, som han
senare skall hålla.

(Applåder)

Talmannen anmälde att Ian Wachtmeister anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 14 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Enligt den nya debattordningen har vi
nu hört den samlade oppositionen -- ursäkta, Bengt
Westerberg.

(Applåder)

Det har etablerats ett nytt företag, Rivningsfirman
Carlsson & Schyman. Den har ytterligare en
specialitet, nämligen tillverkning av papper med
tryck på, dvs. sedlar, obegränsat med pengar. Vi vet
vad det ledde till under 80-talet, då vi inte rättade
munnen efter matsäcken och skapade den värsta
överhettningen någonsin i svensk ekonomi och en
inflation som omfördelade till de rika från de
fattiga, vilket är dokumenterat i
fördelningspolitiska analyser. Är Ingvar Carlsson
stolt över 80-talet och de egna bedrifterna under
den tiden?

Jag blir lätt upprörd när Ingvar Carlsson försöker
att göra sig till någon sorts ensambärare av det
sociala engagemanget. Vi är alla plågade av den
höga arbetslösheten. Men glöm inte bort
bakgrunden, Ingvar Carlsson. Rötterna finns i 80-
talet.

Denna regering satsar mer resurser än någon
tidigare regering i detta land på att bekämpa
arbetslösheten, att motverka långtidsarbetslöshet,
att skapa ungdomspraktik, att skapa fler
utbildningsplatser, att få till stånd en
kompetenshöjning och att skapa tillfälliga jobb.

Jag har noterat att Expertgruppen för
arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier har
kritiserat Ingvar Carlssons regering för att den har
varit för passiv på detta område. Förklaringen ger
ju Socialdemokraterna själva: dåvarande
regeringen inväntade vändpunkten.

Då var marknaden hoppet -- vänkdpunkten kom
inte, som bekant. Det var på våren 1991 som man
röstade ner Centerns förslag om 10 miljarder i extra
satsningar för investeringar i vägar och järnvägar.

Låt mig bara i korthet redogöra för de stora insatser
och stora tal som det handlar om i dagens
arbetsmarknadspolitik. Det handlar om att 300 000
människor får del av de åtgärder som vi nu vidtar.
Det är dubbelt så många som man tidigare trodde
var rimligt. Nu satsas 48,2 miljarder mot
arbetslösheten, varav 28,4 miljarder skall användas
för direkta arbetsmarknadspolitiska insatser.
Genom ungdomspraktiken sysselsätts 100 000
ungdomar i månaden. Det är fråga om 80 000 extra
utbildningsinsatser, 20 000 nya
företagsutbildningsplatser och arbetslivsutveckling
för i genomsnitt 50 000 människor varje månad.
Och Ingvar Carlsson står här och säger att vi inte är
engagerade mot arbetslösheten!

(Applåder)

Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Först vill jag nog ändå försvara Bengt
Westerberg. Jag tycker att han är en förvånansvärt
lojal medlem av regeringen. Han gör vad han kan
för att leva upp till de båda rollerna.

Vad gjorde Socialdemokraterna mot inflationen?
Vi fick till stånd Rehnbergavtalet som definitivt
växlade ner löneavtalsnivån och fick inflationen på
fall. Det var den åtgärden som vi vidtog. Det var
bra att Centern stödde den, men det var vi som
föreslog åtgärden. Vi tog t.o.m. till en regeringskris
för att kunna driva en hårdare ekonomisk politik.
Tyvärr fick vi inte igenom våra förslag. I så fall hade
arbetslösheten förmodligen varit lägre, och vi hade
ännu snabbare kunnat få kontroll över inflationen.

Man kan inte säga att man har gjort tillräckligt, när
det finns 500 000 arbetslösa, Olof Johansson.
Grundfelet ligger ju i och för sig inte i
arbetsmarknadspolitiken. Det har varit trögt och vi
har fått förhandla med er på dessa punkter, men det
stora problemet är den inhemska efterfrågan i
Sverige i dag. Det är den som är det stora
problemet.

Jag skulle vilja diskutera litet med Olof Johansson
om rättvisa. Centern vill ju gärna vara ett parti som
företräder rättvisa. I radioprogrammet Kanalen
den 31 januari i år sade Olof Johansson: Vad jag har
begärt, det är att Finansdepartementet skall ta fram
en fördelningspolitisk analys, och den skall vara
framme i god tid före kompletteringspropositionen.
Det är med den utgångspunkten från verkligheten
som vi skall ta ställning till hur vi i fortsättningen
skall lägga ut nedskärningar och eventuella
skattehöjningar.

Nu har Finansdepartementet tagit fram denna
analys, som Olof Johansson begärde. Analysen
visar att mer än 300 000 människor blir beroende av
socialbidrag på grund av de förändringar som
regeringen har gjort av skatter och bidrag. Då har
man ändå inte räknat med att det är många fler som
blir arbetslösa. Om man gör det, blir antalet
socialbidragstagare ännu högre. Skillnaderna mella
sjuka och friska ökar. Långtidssjuka drabbas extra
hårt. En ensamstående som är sjuk ett helt år
förlorar drygt 20 000 kronor. Arbetare förlorar
dubbelt så mycket som tjänstemän. Skillnaderna
kommer att öka ännu mer. Många av regeringens
beslut har ju ännu inte slagit igenom. Det är nu i
sommar som arbetslöshetsersättningen sänks, och
boendekostnaderna höjs kraftigt under de
närmaste åren.

Vad gör regeringen då? Jo, regeringen
hemligstämplar den rapport som visar de
förödande konsekvenserna av den borgerliga
regeringens politik. Varför, Olof Johansson, törs ni
inte att -- som Olof Johansson efterlyste -- se denna
verklighet i ögonen? Varför detta
hemlighetsmakeri?

Anf. 16 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Fru talman! Det är ofta som man inte förstår när
man själv är rolig eller varför det uppstår munterhet
i kammaren. Jag påminde mig bara att också Bengt
Westerberg hade haft ordet, och han ingår ju inte i
oppositionen. Men jag förstår att man väntar sig en
annan attityd och giftigheter bland
regeringsledamöter. Det är de egna
förväntningarna som skapar skratten.

När det gäller frågan om hur vi skall hantera
fördelningspolitiken, begärde jag före jul i
samband med budgetpropositionen att
Finansdepartementet skulle ta fram en
fördelningspolitisk analys. Den kom i mars just när
vi inledde diskussionen om
kompletteringspropositionen. Jag vill påstå att
denna analys påverkade det sätt på vilket vi
hanterade de nödvändiga besparingsåtgärderna. Vi
kunde bl.a. konstatera att barnfamiljerna hade
burit en större del av bördan än många andra
grupper. Bland de förslag som fanns återstod --
efter det att vi hade dragit slutsatserna inför
kompletteringspropositionen -- en åttondel av de
summor som påverkar barnfamiljerna i form av
neddragningar. Självfallet hade den
fördelningspolitiska analysen betydelse. Sedan
måste detta fullföljas framöver.

När vi, på grund av stora budgetunderskott och de
risker det innebär, tvingas skära i
trygghetssystemen, måste det balanseras med
åtgärder som påverkar också höginkomsttagarna.
Jag har velat ha en grund för det, som bevisar att
systemet faktiskt fungerar så. Höginkomsttagarna
får inte bära sin del, eftersom det med
nödvändighet är systemen med bred bas som står
för besparingarna. Detta är en viktig slutsats av den
fördelningspolitiska analysen. Det kommer
regeringen naturligtvis att arbeta vidare med.

Dessutom är en beställning från finansutskottet på
gång. I det betänkande som behandlas senare i
eftermiddag begär riksdagen just en
fördelningspolitisk analys av regeringen, en
uppföljning av den som redan har gjorts. Det är
bra.

När det gäller övriga frågor noterar jag att Ingvar
Carlsson ställer sig bakom det som har gjorts på det
arbetsmarknadspolitiska området. Jag har aldrig
påstått att det är tillräckligt. Men det finns
restriktioner i verkligheten. Är vi inte överens om
det heller, Ingvar Carlsson?

Anf. 17 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tycker att Olof Johanssons svar när
det gäller fördelningspolitiken inte var särskilt
övertygande. Här har vi fått den rapport som Olof
Johansson själv efterlyste. Den visar på snabbt
ökande inkomstklyftor i det svenska samhället. I
det läget är Olof Johanssons försvar att vi har det
för dåligt ställt. Det är orsaken. Men det förslag till
s.k. grundtrygghet som Olof Johansson förespråkar
skulle, enligt finansministern, bli 34 miljarder
dyrare än det nuvarande systemet. Dessutom skulle
det innebära att den återhämtning i svensk
ekonomi som vi behöver fördröjs, på grund av den
osäkerhet som hela diskussionen skapar om hur det
skall bli i framtiden -- med pensioner, ersättning vid
sjukdom och vid arbetslöshet.

Jag tror i själva verket, Olof Johansson, att den låga
efterfrågan är en viktig förklaring till den höga
arbetslöshet vi har i dag. Om Olof Johansson vill
medverka till att höginkomsttagarna får betala,
hade vi kunnat besluta om det nu i denna kammare,
genom ett beslut om s.k. värnskatt. Med en sådan
skatt hade bevisligen höginkomsttagarna fått vara
med och betala mycket i förhållande till regeringens
förslag.

Till slut arbetslösheten. Det är farligt, Olof
Johansson, att inte inse -- jag vill inte använda ordet
bagatellisera, för det är fel -- att vi är i en
utomordentligt allvarlig situation nu, med en halv
miljon människor arbetslösa, varav 200 000
ungdomar och allt fler långtidsarbetslösa. Då
räcker inte den mest ambitiösa
arbetsmarknadspolitik.

De utbildningsinsatser vi kom överens om var bra.
Jag tror att det för centerledamöterna i regeringen
hade en viss betydelse att Socialdemokraterna drev
detta. Men det räcker inte i denna allvarliga
situation. Vi måste se på efterfrågan i den svenska
ekonomin. Den är för låg. Det anser vi, och det
anser allt fler ekonomer. Jag tror inte att vi tar oss
ur arbetslösheten på rimlig tid om vi inte också
tittar på den ekonomiska politiken.

Jag tror att de nyliberala krafterna i regeringen har
fått alltför stort inflytande. Jag har många gånger
varit förvånad över hur Centern har vikit sig för de
mer moderata fundamentalisterna. Jag tror att det
hade varit bra om Centern hade haft litet större
inflytande i regeringen.

Anf. 18 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag tyckte att inledningen av Ingvar
Carlssons anförande var alldeles utomordentligt.
Jag vill gärna understryka det han sade om att en ny
känsla av politisk moral behövs. Efter det
påpekandet resonerar Ingvar Carlsson själv som
om vi lever kvar i 1980-talet. Han resonerar som om
1980-talets sus-och -dus-ekonomi inte alls är någon
orsak till dagens ekonomiska situation.

Man kan här alldeles uppenbart se att Ingvar
Carlsson flyr debatten om vad som har orsakat den
arbetslöshet som är krisen. Han talar aldrig om de
tillväxthinder som restes, om det höga
kostnadsläget som försämrade förutsättningarna
för produktionen. Det är klart att detta spelade en
roll för arbetslösheten. Den gav i sin tur minskade
statsinkomster och ökade utgifter, och så ett
budgetunderskott. Det vi nu gör är att återställa
konkurrenskraften och förbättra förutsättningarna
för att lösa krisen och lindra verkningarna, främst
den höga arbetslösheten.

Socialdemokraterna har ett mycket märkligt sätt att
spara. Det är ungefär som människor som går på
realisation och tänker: Ju mer vi handlar, desto mer
sparar vi. Jag har lagt märke till ett förslag som ni
gjorde ett stort nummer av. I samband med
infrastruktursatsningarna skulle
Socialdemokraterna satsa 200 miljarder, alltså
dubbelt så mycket som regeringen föreslog. Det var
imponerande. Dessutom sade man nej till den
lånefinansiering som regeringen föreslog.

När sedan Socialdemokraternas motion kom in till
finansutskottet fanns där inget med om de 200
miljarderna. Då handlade det om 3,5 miljarder till
underhåll av befintliga vägar och järnvägar.

Nog är det ett sällsamt sätt att bedriva ekonomisk
politik på, att gå ut och tala om 200 miljarder, och
så blir det 3,5 miljarder.

Anf. 19 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Det sista som Alf Svensson sade begrep
jag uppriktigt sagt inte. Det var förmodligen på för
hög nivå för att jag riktigt skulle uppfatta vart det
tog vägen. Det kanske Alf Svensson kan förklara i
nästa inlägg.

Om 1980-talet vill jag säga att vi verkligen inte
skäms för våra insatser. Vi tog över en statsbudget
som då hade ett lika stort underskott som den
nuvarande budgeten, 13--14 %, räknat som andel
av bruttonationalprodukten. Vi betade av det
budgetunderskottet.

Tvärtemot vad Alf Svensson sade tog jag faktiskt
upp en diskussion om inflationen i en tidigare
replik. Jag har pekat på Rehnbergavtalet. Jag
pekade på att vi t.o.m. tog en regeringskris för att
kyla ned ekonomin. Problemet var att få något
oppositionsparti att ställa upp, inte såsom vi gjorde
i höstas, men någonting åt det hållet. Centern och
Folkpartiet visade åtminstone ett intresse för
problemet på den tiden. Det gjorde definitivt inte
Moderaterna.

Det som sedan, enligt min uppfattning, åstadkom
den stora överhettningen var avregleringen av
kapitalmarknaden, lånekarusellen och allt detta.
Det gick inte att på kort sikt komma till rätta med
det med hjälp av de finanspolitiska medel vi hade.
Där har vi alla ett ansvar. Inte minst de dåvarande
oppositionspartierna var pådrivande på den
punkten.

Jag skulle också vilja erinra Alf Svensson om att
kds talade mycket vackert om solidaritet och
omtanke i valrörelsen. Nu genomför ni faktiskt ett
hårdare och otryggare samhälle, med försämringar
för de sjuka, de äldre och de arbetslösa. Mitt i detta
försämringsarbete, som ni motiverar med att det
ekonomiska läget är så allvarligt, vill ni driva
igenom en ny kostnadskrävande reform -- ett
vårdnadsbidrag.

Hur tror Alf Svensson att de grupper som nu
drabbas av svidande försämringar skall kunna
förstå och acceptera att regeringen samtidigt har
råd med en ny kostnadskrävande reform? Alf
Svensson får ursäkta, men jag tycker att det verkar
handla mera om att rädda Alf Svenssons förlorade
heder än om konsekvens och rättvisa.

Anf. 20 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att
Ingvar Carlsson förstår. Om Socialdemokraterna
har lagt fram ett förslag om att 200 miljarder skall
satsas på infrastrukturen och sedan i sin
ekonomiska motion inte tar upp den kostnaden, är
det svårt att förstå vad Socialdemokraterna menar
med sina förslag. Vill man bara för att locka väljare
få människor att tro att man har en kista full med
guld, som man kan göra satsningar med?

Jag kan också försäkra Ingvar Carlsson att det har
varit utomordentligt tufft att genomföra de
nedskärningar och besparingar som vi har gjort.
Men den enda målsättning som vi har haft har varit
att försöka få Sveriges ekonomi i balans för att de
grupper som, om vi inte får ekonomin i balans,
kommer att drabbas än värre.

Jag tycker också att Ingvar Carlsson kunde vara
mera konstruktiv och sluta med att försöka göra
vårdnadsbidrag till något löjligt. Det är klart att
man kan skoja om fallskärmen, och jag kan gott
tillstå att det var en ganska rolig bild. Men det är
faktiskt så att en majoritet av svenska folket vill ha
ett vårdnadsbidrag. En majoritet av de kvinnor som
det i synnerhet berör, de mellan 20 och 29 år, vill ha
den här reformen, och det är mer än 4 %. Det är
över 50 % som vill ha ett vårdnadsbidrag. Jag
tycker att det är en rättvisereform.

Jag vågar faktiskt påstå att när vårdnadsbidragen
har funnits ett tag kommer Ingvar Carlsson att
förstå att det är just de hushåll som i många år har
subventionerat de välbeställda på många områden
som kan nyttiggöra sig vårdnadsbidragen, inte
minst för att stanna hemma under ytterligare en
period, kanske lika lång som perioden i den
föräldraförsäkring som Ingvar Carlsson föreslog för
ett tag sedan men inte hade råd med.

Jag har inte den syn som Ingvar Carlsson har, och
som förresten Birgitta Dahl också gett uttryck för i
tidningen Nu, att ett vårdnadsbidrag kan locka
unga kvinnor i fördärvet. Vilket fördärv? Jag betror
de moderna svenska medborgarna att välja
vårdnadsbidrag, om de själva vill det. Jag tycker att
ni skall sopa undan er förmyndarattityd. Också den
hör en förgången tid till.

(Applåder)

Anf. 21 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Nu förstod jag vad Alf Svensson
menade. Det handlade alltså om tidigareläggning
av investeringar som ändå skulle göras. Vi har
räknat med räntekostnaden men inte med några
extra inkomster. Det är en ekonomiskt helt rimlig
uppläggning, och den står vi för. Det handlar
dessutom om investeringar och inte om
konsumtion.

Beträffande vårdnadsbidrag gäller att som man
frågar får man svar. DN ställde bara en enda fråga,
men Expressen har följt upp sin fråga. Man
redovisade att 54,5 % tycker att beloppet är för litet
för att familjen skall kunna leva på det, att 55 %
tycker att det är fel att finansiera vårdnadsbidrag
med höjda barnomsorgsavgifter och att hela 88 %
inte tycker att det är värt att förvärvsarbeta 30
timmar i veckan, eftersom det med ett
vårdnadsbidrag blir bara 430 kr efter skatt.

TCO-ekonomen Pia Nilsson har pekat på enorma
marginaleffekter. Mer än 100 % försvinner för den
som vill börja jobba igen. Värst drabbas den familj
med två barn där den ena vill jobba halvtid och då
tjänar 7 000 kr i månaden. Den familjen går back
med 1 500 kr. Skall det bli något över måste båda
arbeta heltid. Nog finns det anledning för Bengt
Westerbergs ställningstagande i regeringen i den
här frågan.

Jag vill för att lätta upp stämningen berätta en
historia för Alf Svensson om en präst och en
busschaufför som båda lämnade det jordiska livet
och kom ungefär samtidigt till Sankte Per.

Prästen kom först och visades till sin egen stora
förvåning ner i underjorden, medan
busschauffören när han kom fram fick stiga in i
himlen. Då blev prästen ganska upprörd och sade
till Sankte Per: Jag har ju i hela mitt liv tjänat
kyrkan. Hur kan det komma sig att jag får gå ned
till helvetet, medan busschauffören får gå till
himlen?

Då sade Sankte Per: När du predikade somnade
varenda en i kyrkan, men när busschauffören körde
sin buss bad alla till Gud för livet.

Alf Svensson! Det är resultaten som räknas, inte
det som man teoretiskt står för.

(Applåder)

Anf. 22 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag väntade med spänning på den
politiska knorren på Ingvar Carlssons historia. Jag
är inte riktigt säker på om han såg sig själv i rollen
som prästen eller som busschauffören. Någotdera
måste det väl ha varit.

Efter vinter och vår kommer nu äntligen sommar,
och det finns anledning för oss alla här i kammaren
att litet blicka bakåt, att summera och dra upp
perspektiven framåt.

Minns hur det var i början av året, i januari!
Socialdemokraterna såg bara mörker och elände
när de talade om framtiden för vår ekonomi. De
talade om att Sverige höll på att sjunka ned i ett
svart hål utan hopp och utan räddning. De vågade
på sina håll t.o.m. gå så långt att de vågade slå vad
om att regeringen skulle falla sönder och samman
så gott som omedelbart, i alla fall alldeles säkert
före påsk. Vissa var mycket säkra på det. Vissa av
dem har sedan dess lämnat kammaren.

Men det kom som bekant att bli annorlunda. Efter
en vår då vi har fattat många viktiga beslut och då vi
har tagit oss igenom en sträcka som varit besvärlig i
ekonomin, börjar vi att långsamt men säkert se
ljuspunkter i den ekonomiska situationen, bl.a.
som ett resultat av regeringens politik. Riksdagen
har vecka för vecka fattat det ena för framtiden
viktiga beslutet efter det andra. Listan över vad
som utförts och håller på att utföras kan göras
imponerande lång.

Låt mig nämna beslutet om husläkare. Äntligen,
efter så många år, börjar vi att förbättra valfriheten
och närheten i vården, som betyder så oerhört
mycket för människors välfärd.

Låt mig nämna storsatsningen på forskning, på fria
universitet och på högskolor, så länge eftersatta av
socialdemokratin. Få saker kommer att betyda mer
för vår framtid som kunskapsnation än detta.

Låt mig nämna 98-miljarderkronorssatsningen för
att bygga ut vår infrastruktur, också den eftersatt
under 80-talet. Det ger jobb i dag och
tillväxtmöjligheter i morgon.

Låt mig nämna kretsloppspropositionen, som
representerar ett nytänkande när det gäller att
komma bort från slit och släng och som redan har
börjat ge resultat ute i näringslivet. Också detta
område har varit försummat alltför länge.

Vi har sedan april västvärldens friaste radiolag,
med de helt nya möjligheter som detta nu öppnar
för en fri lokal radio runt om i Sverige.

Förslagen om ett nytt betygssystem och en ny
läroplan för grundskolan, tillsammans med
friskolorna som nu växer och ger valfrihet och
alternativ, är mycket viktiga byggstenar i arbetet
för att under 90-talet ge oss Europas bästa skola.

Vidare finns det nu en ny inställning till brott och
brottsoffer. Den automatiska halvtidsfrigivningen
av fängelsedömda har avskaffats. Det ges bättre
stöd till dem som drabbas av brott och kriminalitet.
Också detta är saker och ting som har fått vänta
alltför länge här i Sverige.

För denna regering är inte alltid reformer liktydigt
med mera av pengar, myndighet och byråkrati.
Ofta kan det t.o.m. vara tvärtom. Men med varje
rimlig definition visar denna korta uppräkning att
vårriksdagen 1993 har varit en viktig reformperiod
där det har fattats många för Sveriges framtid
viktiga beslut. Det här gäller också när vi talar om
att hävda och stärka Sveriges ställning i världen och
i Europa. Även här har denna tid varit en viktig
period.

Vi har enligt uppgjorda planer inlett förhandlingar
om Sveriges kommande medlemskap i den
europeiska gemenskapen. Vi har gjort detta med
en bred nationell förankring i riksdagen. Vi kan
också notera att Sverige har fått en allt viktigare roll
i det europeiska samarbetet. Just nu är vår
utrikesminister ordförande i det viktiga
alleuropeiska säkerhetsarbetet inom ESK.
Europaministern är ordförande i EFTA-ländernas
samarbetsorganisation. Vår finansminister är
ordförande i den europeiska utvecklingsbanken. Vi
har börjat arbetet med att förnya det nordiska
samarbetet. Vi väver samarbetsnätet med de tre
baltiska staterna allt tätare. Vi har lagt en ny grund
för våra långsiktiga relationer med det Ryssland
som nu fortsätter vägen bort från socialism och
kommunism mot demokrati och
marknadsekonomi.

Vi har arbetat aktivt för att ge också vårt bidrag till
att minska lidandet och söka en fred i det f.d.
Jugoslavien. I samråd med riksdagen kan detta
komma att leda till nya viktiga beslut under de
månader som ligger framför oss.

Men kanske allra viktigast är det vi har gjort för att
långsiktigt få ordning på Sveriges ekonomi.
Lindbeckkommissionen avlämnade sitt viktiga
betänkande i mars. Kommissionen skisserade
bakgrunden, dvs. decennier av misstag och felaktig
politik som förde Sverige in i en djup och plågsam
strukturkris, vilken sammanfaller med problemen i
omvärlden. Lindbeckkommissionens
rekommendationer blev ett mycket starkt stöd för
den väg som regeringen har valt. De har också
tjänat som inspiration för de förslag som vi har
fortsatt att lägga fram och kommer att få riksdagens
stöd för.

I januari lade vi fram ett sparprogram på 12
miljarder kronor för det kommande budgetåret. I
allt väsentligt har vi, med ett celebert undantag, fått
riksdagens godkännande för dessa förslag. I april
presenterade vi ett långsiktigt statsfinansiellt
saneringsprogram på sammanlagt 81 miljarder
kronor, till den alldeles övervägande delen
besparingar fram till 1998. Detta kommer senare i
dag, utgår jag ifrån, att godkännas av riksdagen.

I början av året sade vi att vi gradvis skulle få se hur
det under året skulle komma ljuspunkter i det
ekonomiska mörkret, även om bilden skulle
fortsätta att vara mycket bekymmersam under en
betydande tid framöver. Så har det också blivit. Jag
kan inte beskyllas för att apostrofera en vänligt
sinnad källa när jag refererar vad Aftonbladet
skrev under förra helgen om den förändring som nu
börjar att komma i ekonomin i Sverige, utanför
riksdagshusets ibland något förgrämda debatt.
Aftonbladet skrev att det finns flera positiva tecken
i skyn. Exportindustrin går bättre, varslen
minskade i maj och tusen nya jobb per dag
anmäldes till arbetsförmedlingen.

De ljusa signalerna fortsätter faktiskt att komma.
Bostadsräntorna är nu lägre än vad de varit sedan
början av 1980-talet. Räntorna har allmänt sett
krupit ned en bit och är nu klart lägre än vad de var
för två år sedan när Socialdemokraterna satt vid
makten. Vi har sett hur kronan har stärkts som ett
uttryck för en begynnande tilltro till våra
möjligheter. I går meddelade t.o.m.
Riksrevisionsverket att budgetunderskottet detta
år förefaller att bli 11 miljarder lägre än vad
regeringen räknade med så sent som i april.

Till denna positiva utveckling, de begynnande
ljuspunkterna, har regeringens politik lämnat
avgörande bidrag. Men även andra faktorer har
bidragit. Kronfallet har haft en kortsiktigt gynnsam
effekt på exportindustrin. Arbetet med att
förbättra produktiviteten runt om i näringslivet
börjar att ge resultat. Inte minst har de ansvarsfulla
tvåårsavtal som denna vår har ingåtts på den helt
dominerande delen av den privata
arbetsmarknaden spelat en betydelsfull roll.

Med tanke på att jag för några månader sedan
tyckte att det fanns anledning att varna för
överdriven pessimism -- och det gjorde jag i
kammaren -- om svensk ekonomi och Sveriges
utsikter, tycker jag i dag när jag läser tidningar och
lyssnar på stämningar utanför riksdagshuset, att det
snarare finns skäl att något dämpa den starka
optimism som vi har sett under de senaste
veckorna. Vi kommer fortfarande att få arbeta med
bördorna från 1980-talet under åtskilliga år
framöver. Arbetslösheten fortsätter att öka. Det
kommer att ta tid innan vi i tillräckligt stor
utsträckning kan få fram de nya jobben. Det är bra
att det hela har börjat. Men vägen tillbaka till den
fulla sysselsättningen är lång och kommer att vara
besvärlig. Vi kommer att få arbeta med
budgetunderskotten under mycket lång tid. Vi
kommer inte på åtskilliga år framöver att ha råd
med den typ av lättsinne som Socialdemokraterna
företräder. Men det är i alla fall viktigt att
ljuspunkterna finns där och att vi visar att vi är på
väg ut ur den ekonomiska krisen, även om vägen
tillbaka är lång. Inte ens den mest förgrämde
socialdemokrat borde en dag som denna förneka
att ljuspunkterna har börjat komma.

Andra kommer säkert att säga detta, och därför
tycker jag att det är lika bra att säga det själv. I min
egenskap av statsminister tycker jag att det finns
skäl för oss alla i regeringen och i
regeringspartierna i kammaren att vara ganska
tillfreds med det vi faktiskt har åstadkommit under
denna vår. En del cirkus var det visst ett tag -- om
jag inte missminner mig -- herr Carlsson och herr
Wachtmeister. Nu är ordningen i den delen
återställd, och arbetet går vidare med den kraft och
uthållighet som vi hitintills visat under denna
mandatperiod.

Medan vi kan säga att vi har åstadkommit åtskilligt
och att vi börjar att se ljuspunkterna, blir en
recension av socialdemokratin måhända något
annorlunda. Till alla de reformer, beslut och
förbättringar som jag har nämnt har
Socialdemokraterna sagt nej, nej och nej. Mycket
sällan har de sagt ja till något eget, men alltid nej till
det som regeringen har föreslagit. I fråga om den
alldeles avgörande sparpolitiken för de offentliga
utgifterna har de misslyckats totalt. Det blev inget
eget paket på 12 miljarder kronor för
socialdemokratin. I fråga om den långsiktiga
budgetsaneringen var det bara skattehöjningar,
skattehöjningar och skattehöjningar. Den enda
besparing de lyckades åstadkomma var på
försvaret. Men jag såg att Sture Ericson tog tillbaka
den i en debattartikel häromdagen.

Det ''bidde'' inte ens en tumme av
socialdemokratins försök att samla sig till en
trovärdig saneringspolitik. Det ''bidde'' helt enkelt
ingenting -- dvs. höjda skatter på allt, och såvitt jag
förstår t.o.m. på hundarna i Sverige.

Nyss refererade jag Aftonbladet i fråga om
ekonomin. Låt mig återställa balansen genom att
nämna vad SAF har skrivit i sin ekonomiska
översikt för maj. SAF konstaterar att det finns
ljuspunkter, men konstaterar också att det finns
politisk osäkerhet och vad den kan innebära. SAF
skriver med direkt hänsyftning till den
socialdemokratiska alternativbudgeten, att om en
omläggning av den ekonomiska politiken i riktning
mot skattehöjningar och ökade offentliga utgifter
kommer att ske, blir det negativa effekter på räntor
och växelkurs. Resultatet kan bli att ljuset i tunneln
försvinner.

Så är det. Det allra främsta politiska hotet mot att
nu rejält få fart på ekonomin under kommande år,
få fram de nya jobben och bryta arbetslösheten,
ligger faktiskt i den felaktiga politik som
Socialdemokraterna företräder. Det är värt att
notera, och värt att dra slutsatser av, att räntorna
går upp och Börsen går ner så fort som det finns
tecken på att regeringens möjligheter att i denna
kammare få gehör för sin politik försvagas.

Att fortsätta arbetet med att långsiktigt och
metodiskt sanera Sveriges ekonomi, skapa bättre
utrymme för företagande, för nya satsningar, för
nya jobb, att ta ner utgifter och förbättra och förnya
de offentliga utgiftssystemen, är den avgörande
uppgift som nu ligger framför oss att fullfölja.

Vi har noterat det starka stöd som regeringens
uppläggning av framför allt den ekonomiska
politiken har fått under denna vår av alla,
internationellt och nationellt, som haft att granska
det svåra arbete som vi har att rensa upp efter det
1980-tal som Socialdemokratin ställde till.

Vi är på god väg. Ljuspunkterna börjar synas i
mörkret, men det gäller att se till att vi fortsätter
kursen, så att ljuset successivt tar över från
mörkret. Låt inte andra släcka ljuset!

(Applåder.)

Anf. 23 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Det är inte att ta miste på
statsministerns självförtroende. Men hans
verklighetsuppfattning, måste jag ju säga, är
mycket mycket diskutabel. Jag vet inte var han ser
ljuset i tunneln och var han ser de oerhörda
förväntningarna.

Det är min absoluta övertygelse att en majoritet i
Sverige i dag faktiskt ser sin framtid i ganska mörka
toner. De har fått se sin välfärd beskuren och ser
fram emot ännu värre beslut som kommer att fattas
i den här kammaren i dag, ser fram emot
arbetslöshet, ser fram emot försämrade
ersättningar i sjukförsäkring, a-kassa, osv.

Jag tror att det är ytterst få som på statsministerns
mycket självbelåtna sätt är beredda att slå sig för
bröstet och säga att det är rätt väg, att vi är på väg
åt rätt håll, osv. Det vore bra om den rapport kom
fram som tidigare diskuterades här, nämligen den
som man har gjort i Finansdepartementet och som
visar att klyftorna i det svenska samhället år 1993
faktiskt ökar. Jag tycker att det vore bra om de
papperna kom fram på bordet.

Jag tycker att det vore bra att man redogjorde
konkret för hur situationen ser ut för de 300 000
människorna som skall se sin framtid i beroende av
socialbidrag. Jag tycker att det vore ärligt att
redovisa exakt hur det faktiskt ser ut och inte sitta
och tjuvhålla på den sortens analyser. Det kunde
vara bra att få ett svar på varför man inte går ut
mera öppet och ärligt med den typen av uppgifter.

En annan sak som jag skulle vilja ta upp med
statsministern handlar om det som var ett av de
stora målen och där man kan säga att ni har varit
ganska lyckosamma. Det gäller integreringen av
Sverige i förhållande till den Europeiska unionen,
förhandlingarna om medlemskap, osv. Jag är ju
medveten om att det förs en diskussion om detta
ute i landet, bl.a. på gymnasieskolorna.

Vi är ofta på samma skolor, inte samtidigt men i tät
följd, Carl Bildt och jag. Vi har bägge förstått
nödvändigheten av att tala till ungdomen, som ju är
vår framtid. Elevernas uppfattning i den här frågan
är väldigt klar och entydig, från norr till söder: en
majoritet av ungdomarna känner mycket mycket
stor tveksamhet inför ett medlemskap för Sveriges
del i den Europeiska unionen.

Jag skulle vilja höra vad statsministern har för syn
på det här, hur han har analyserat det faktum att en
överväldigande majoritet av ungdomar på
gymnasienivå faktiskt säger nej till det som ni anser
vara er främsta uppgift i dag.

Dessutom har ni problem med det egna partiet i
den frågan. Därför kunde det vara intressant för
flera att få höra vad statsministern har att göra.

Anf. 24 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Låt mig först säga vad gäller de
fördelningspolitiska studierna att de redovisas
löpande inför finansutskottet när de är klara. Det
är ett ganska omfattande jobb att göra dessa
studier. Om Gudrun Schyman har tagit del av hela
materian, vet hon också att de metodproblem som
finns är betydande. Men siffrorna redovisas
löpande och de redovisas också då och då, när
regeringen lägger fram dem här inför kammaren.

Låt mig ställa frågan till Gudrun Schyman tillbaka.
Den allra viktigaste fördelningsfrågan i Sverige i
dag är fördelningen mellan dem som inte har jobb
och dem som har jobb. Den allra viktigaste fråga vi
har är att få fart på tillväxten, få fram
investeringarna, för att få de nya jobben, för att
bryta arbetslösheten. Hur får vi då det?

Gammal kommunistisk politik utgår jag från att
inte ens Gudrun Schyman nu tror på. Någon annan
politik har ni i och för sig inte redovisat, men håller
inte Gudrun Schyman med mig när jag säger att det
är klart att vi måste skapa bra betingelser för
näringslivet, för företagen, att växa och expandera?
Är det inte detta som är den grundläggande
förutsättningen för att vi skall kunna få tillbaka
jobb och sysselsättning?

Och inser inte Gudryn Schyman att åtskilligt av det
som regeringen har gjort faktiskt är verkningsfulla
bidrag för att åstadkomma just detta och att det nu
börjar att nyanställas? Det är ännu alldeles för litet,
men det börjar nyanställas, egentligen för första
gången sedan hösten 1990, när nedgången började
på allvar. Det är en ljuspunkt. T.o.m. en f.d.
kommunist borde se det.

Så till Europafrågan. Det stämmer att jag har rest
mycket, från Ystad i söder till Karesuando i norr,
och diskuterat och debatterat och informerat. Min
bild av stämningsläget är inte Gudrun Schymans.

Det finns en öppenhet för Sveriges deltagande i
europeiskt och internationellt samarbete. Sedan
tycker man att man inte har fått tillräckligt mycket
information och att vändningarna på sina håll i
svensk politik har kommit litet snabbt. Jag kan
hålla med om det. Men i de grundläggande frågorna
finns en öppenhet och en aktiv vilja att vara med.

Låt mig också rikta en vädjan till Gudrun Schyman,
när hon är ute: Spela inte på isolationismens och på
konfrontationens stämningar och krafter!

Visst finns det de i Europa som vill ställa nation mot
nation och folk mot folk och ytterst individ mot
individ. Det finns de som vill ha stridens väg i
Europa. Men Sverige måste tillhöra dem som allra
mest bestämt -- därför att det ligger så entydigt i
vårt nationella intresse -- väljer samarbetets väg i
Europa. Och samarbetet är det som nu håller på att
växa fram inom ramen för EG.

(Applåder.)

Anf. 25 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Fru talman! Vad gäller den sista frågeställningen är
jag en sann internationalist. Jag anser att det är
absolut nödvändigt med internationellt samarbete,
i Europa -- i hela Europa framför allt -- och i hela
världen.

De frågor som är centrala i dag är för mig de som
handlar om ökande klyftor mellan fattig och rik,
mellan den rika världen och den fattiga världen, de
stora överlevnadsproblemen, de globala
miljöfrågorna. Allt detta kräver ett internationellt
samarbete.

Kärnpunkten i frågan om medlemskap i den
Europeiska unionen -- och det är en fråga som så
många ungdomar är uppmärksamma på -- är frågan
om demokrati, nämligen villkoren för detta
internationella samarbete.

Skall det vara underkastelse eller skall det vara
jämlikhet? Är det nationell suveränitet,
självbestämmande, en möjlighet till att fatta egna
politiska beslut i de egna politiska valda
församlingarna som skall vara grunden? Eller skall
stormakterna diktera samarbetet, vilket så många
gånger i internationella sammanhang har lett just
till ökade konflikter och till både förtryck av
människor och exploatering av miljön?

Det är detta som är kärnpunkten, och det är detta
som ungdomarna förstår, de som just nu står i
begrepp att själva få delta i den politiska
diskussionen och få ta ställning till sin egen framtid.

Så till den andra frågan, om fördelningen. Visst
handlar det om fördelning av arbete, men det
handlar också om fördelning av tillgångar och av
inkomster. En utmärkt fördelningsprincip när det
gäller arbete är att dela på jobben och korta ner
arbetstiden. Det vore ett bra sätt att fördela det
nödvändiga lönearbete som måste göras.

Det är inte sant när Carl Bildt säger att nu gäller det
nyanställningar inom industrin. Det gäller t.ex. inte
exportindustrin som i dag gör stora vinster. Man har
en överkapacitet. Däremot skulle det behövas
anställningar och ett försvar från regeringen när det
gäller den andra infrastrukturen i vårt samhälle,
nämligen vården, omsorgen, utbildningen och
kulturen.

Där för regeringen en politik som kommer att
innebära stora nedskärningar inom kommuner och
landsting. Det kommer att innebära en arbetslöshet
på kanske 100 000 personer nästa år. Detta handlar
om kvinnor, Carl Bildt. Det handlar om synen på
hur det nödvändiga vård- och omsorgsarbetet skall
organiseras och finansieras. Där för regeringen en
rent kvinnofientlig politik. Den kommer att öka
arbetslösheten dramatiskt.

Anf. 26 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det förvånar mig måhända inte att
Gudrun Schyman inte hade ett svar på frågan om
hur vi skall skapa förutsättningar för att skapa nya
jobb. Hon återkommer ständigt till att vi skall
fördela. Nu skulle vi fördela om genom en
arbetstidsreglering, eller vad det nu var. Vi behöver
ett samhälle som skapar välstånd och välfärd och
som ger utrymme åt alla de individer som faktiskt
vill skapa nytt och göra bättre.

Gudrun Schyman företräder en ideologi som
egentligen alltid har underkänt individen och
friheten. Den har aldrig lyckats åstadkomma något
skapande samhälle eller någon tillväxt. Den
historiska domen över kommunistisk politik är
förödande tung. Det förvånar mig att människor
över huvud taget väljer att vara politiskt aktiva i ett
parti som bär den fruktansvärda historiska börda av
diktaturförsvar som kommunisterna gör.

Låt mig sedan gå över till det europeiska
samarbetet. Gudrun Schyman säger i vackra ord att
hon är för internationellt samarbete. Det må vara,
men hon är emot det som faktiskt finns. Det byggs
nu för första gången upp möjlighet till ett
samarbete mellan Europas demokratier. Det är ett
samarbete som inte är fullfjädrat och färdigt med
en gång. Det är en lång historisk process som inte
alls är enkel.

Man kan välja att vara med i den och forma den
efter vad man själv vill. Man kan också välja att
ställa sig utanför. Då hjälper det inte vilken retorik
man har. Faktum är att Gudrun Schyman går i
armkrok med extrema nationalister, isolationister
och de som ofta lämnar efter sig hatets och
oförsonlighetens budskap i Europa.

Jag är övertygad om vikten av det vi kommer att
göra i Sverige och Europa under de närmaste åren.
Vi kan antingen välja samarbetets väg, att försöka
lösa problemen tillsammans, eller att få en
åternationalisering av den europeiska politiken,
med förödande effekter inte minst för de enskilda
människorna. Sedan kan Gudrun Schyman säga att
vi i stället skall ha ett samarbete där stormakterna
inte kan bestämma.

Europeiska gemenskapen är ett långt mer
demokratiskt samarbete än vad nationen någonsin
tidigare i historien har åstadkommit. I Förenta
nationerna har de stora vetorätt i alla viktiga beslut.
Det är inget argument för att gå ur Förenta
nationerna. Sådant finns inte i den europeiska
gemenskapen. Där byggs samarbetet på grundval
av det demokratiska beslutsfattandet i de olika
nationella parlamenten, det demokratiska
beslutsfattandet mellan representanterna i
ministerrådet och det demokratiska
beslutsfattandet i Europaparlamentet. Valet i
Europa är samarbetets väg eller stridens väg.
Någon tredje väg finns inte heller där.

Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit
att till protokollet få antecknat att hon inte ägde
rätt till ytterligare replik.

Anf. 27 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Det är roligt att i varje fall Carl Bildt
är nöjd med regeringen Bildt. Vi har lärt oss att det
går riktigt fint för Sverige. Den vändpunkt som
Socialdemokraterna hoppades på förr, har nu ärvts
av regeringen.

Ljuset syns i tunneln, säger Carl Bildt. Vi får
hoppas att Carl Bildt ser upp så att det inte är den
galne busschauffören Ingvar som kommer emot
honom med helljuset på, på fel sida av vägen och
med Bengt Westerberg som kartläsare.

För att anknyta till Ingvar Carlssons höjdare till
historia vill jag säga, att jag tycker att både Ingvar
Carlsson och Carl Bildt låter som Sankte Per. Men
det var en annan sak.

En annan tunnel kommer upp på dagordningen i
dag. Jag skulle vilja föreslå att ni partiledare som
sitter där borta släpper loss gänget här ute så att de
får rösta med huvud och hjärta. De skall känna med
hjärtat, inte rösta med det, och tänka med huvudet
som sitter mellan axlarna. Det handlar om den
tunnel som skulle kunna byggas här i Stockholm
och om att man inte beslutar sig för det tredje
spåret som skall rasera Stockholms stad. Den
frågan kommer upp här. Den går att lösa i
kammaren.

Tänk om vi en gång kunde lösa en sak i riksdagens
kammare! Det har vi gjort en gång förut. Då
handlade det, herr statsminister och fru talman, om
delpensionen, som jag härmed med förtjusning
skall komma in på.

Vi har låtit en man som heter Lars Foyer göra en
utredning. Han är statsvetare och har varit
kanslichef i utskott. Det är en oförvitlig man, långt
oförvitligare än Carl Bildt och jag tillsammans. Han
har konstaterat, att i den fråga som väckte sådant
rabalder och som gav statsministern en
adrenalinchock som varade i ungefär en vecka --
han talade om hur opålitliga vi var -- har nu följande
kommit fram: Vi bröt aldrig mot något avtal.

Vi bryter inte mot avtal. Det är
Socialdemokraterna som bryter mot de avtal som ni
träffar med dem, men det är en annan sak.

Det enda som hände den gången, herr statsminister
m.fl., var att om vi skulle ha förfarit absolut
korrekt, skulle en av oss ha röstat med utskottet.
Regeringen hade då fallit med åtta rösters marginal
i stället för med tio.

Jag har här ett diplom till statsministern och ett
exemplar av utredningen som jag skall be att få
överräcka. Den heter: Så var det med
delpensionen, Carl Bildt. Jag hoppas att han inte
går i taket än en gång för den saken. Det vore
klädsamt om han tog tillbaks detta, men det är
kanske att hoppas på för mycket.

Jag har förstått att våra ministrar är ordförande i
diverse internationella organ. Det är ju tur att
någon är hemma på Rosenbad.

Vi i Ny demokrati menar att
Lindbeckkommissionens 113 punkter var 113 rätt.
Varför kör ni inte det genom kammaren här som en
långsiktig politik, herr statsminister? Jag ber att få
återkomma med fler frågor. Tiden är slut.

Anf. 28 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka för diplomet. Sedan
finns det tydligen en stor utredning här. Jag tror i
och för sig inte att detta behöver utredas så rasande
mycket. Det kräver bara tillgång till
riksdagsprotokollet och utskottsbetänkandet för att
man skall inse att Ny demokrati den gången röstade
mot sin egen politik.

Jag förstår att denna debatt har varit så besvärande
för Ian Wachtmeister att han har tvingats ägna sig
åt denna i månad efter månad. Jag har i allt
väsentligt lagt den bakom mig. Om han vill fortsätta
den skall vi gärna finna formerna för det.

Sedan säger Ian Wachtmeister att det pågår en
diskussion där det föreligger ett förslag om att, som
han sade med det sinne för nyanser som i denna
kammare endast utmärker Ian Wachtmeister,
rasera Stockholms stad. Jag kan försäkra Ian
Wachtmeister att några förslag om att rasera
Stockholms stad har mig veterligen inte lagts på
riksdagens bord. Jag tror inte att ens Gudrun
Schyman, kommunisterna och samhällsförstörarna
skulle rasera hela huvudstaden. Det är inte heller
möjligt genom riksdagsbeslut.

Såvitt jag förstår handlar det om en votering där det
finns de som vill förbjuda det s.k. tredje spåret. Det
kan man självfallet inte göra. Denna fråga skall
fortsätta att prövas på olika sätt. Det är inte att
rasera Stockholms stad. Det är fråga om olika
alternativ för spårdragning. Det är i allt väsentligt
en lokal fråga, kan jag informera alla kammarens
ledamöter om som inte aktivt deltar i Stockholms
lokalpolitik.

När vi tittar tillbaka på våren finns det anledning att
notera inte bara alla de kvarstående problem vi har
framför allt i ekonomin -- arbetslösheten och
budgetunderskottet -- utan också det faktum att vi
har lyckats att i kammaren få igenom det ena
viktiga reformbeslutet efter det andra. Det har
ibland varit ett givande och tagande i riksdagens
utskott -- icke sällan med Socialdemokraterna, icke
sällan med Ny demokrati, och vid något enstaka
tillfälle har t.o.m. Vänsterpartiet varit med i
dansen.

Men slutresultatet är husläkarreform, fri radio,
kretsloppsproposition, vad vi har gjort för att
förbättra skolan, vad vi gör för att få fart på
forskningen och vad vi gör för att förbättra
infrastrukturen för Sverige. Det finns anledning att
en dag som denna, strax innan riksdagens
ledamöter för sommaren går över till annat värv,
notera det som faktiskt uträttats och att det som
uträttats har varit bra för Sveriges framtid. I den del
som Ian Wachtmeister varit med, bortsett från
cirkusen, har även han gjort väl ifrån sig.

Anf. 29 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Hörde jag rätt där på slutet?

Utredningen om hanteringen av frågan om
delpensionen är opartisk. Den är gjord av andra.
Den skildrar en mycket intressant kulturkrock i
denna kammare. Men den skildrar absolut inte att
vi svek några uppgörelser, och det vet nu allt fler.
Jag har inte arbetat med den. Det är en oförvitlig
man som arbetat med utredningen, som jag tidgare
sade.

Ni vill inte rasera hela Stockholms stad. Men ni gör
det bit för bit. När man rev ner hela Klarakvarteren
ville man inte heller rasera, utan det var bara en bit
av Stockholm. Det går bit för bit. Det är farligt, och
politikerna är ansvariga. Se upp!

Sedan kommer jag till en för statsministern
obehagligare fråga. Var det rätt att gå på grund med
hela den svenska skutan för att försvara en gammal
dum bindning av svenska kronan till ecun och att
tillsammans med riksbankschefen, till räntesatser
på upp till 500 %, säga: Detta är den enda vägen, vi
skall försvara svenska kronan, vi skall sjunka med
flaggan i topp?

Även om amiral Bildt överlevde själva
fartygsolyckan kostade det Sverige tiotusentals
jobb, arbeten för folk. Den tokiga politiken
kostade i storleksordningen 50 miljarder kronor.
Det var Socialdemokraterna som började med den,
men ni är delvis ansvariga, därför att ni inte
ändrade på den. Det vore intressant att höra vad ni
har att säga.

Hur var det med era uppgörelser egentligen? Det
ville Ingvar Carlsson inte svara på. Det blev
ingenting kvar av dem, såvitt jag förstod. Ingvar
Carlsson har lurat hela Sverige att tro att
Socialdemokraterna egentligen var emot
bensinskatten, fastän de kom överens med
regeringen om den. Hur var det med
bensinskatten? Höjdes den av er tillsammans, eller
hur gick det till? Jag tycker att det någon gång
borde klarläggas.

Moderaterna använder sig nu av
bensinskattesyndromet. Det är nämligen fråga om
samma sak -- man träffar en uppgörelse med oss.
Den gången handlade det om sänkt grundavdrag.
Vi tyckte att de som tjänade mycket pengar kunde
betala litet grand. Det var en uppgörelse. Det var
faktiskt ett avtal som vi träffade -- jag lovar! Jag såg
moderater i rummet! -- Tobisson heter han, han är
lång, och mörk i håret. Han var med på det. Men
efteråt, när vi hade träffat uppgörelsen, var ni emot
detta. Det är samma kör -- man träffar en
överenskommelse, och sedan står man inte för den.
Jag tycker att man här kanske skulle förklara det
litet grand, herr statsminister.

Sedan till sist en fråga om tjänstemomsen. Vi skall
både gasa och bromsa. Det måste vi göra. Ett
mycket bra sätt att gasa är att sänka nivån på
tjänstemomsen. Turistmomsen var en bit. Men
sänk det andra också! Titta på hela tjänstesektorn,
titta på byggmomsen! Det skall vi göra av två skäl.
Det ger jobb, och det möjliggör privatisering av den
offentliga sektorn.

Detta är en stor fråga. Det har även
Lindbeckkommissionen medgivit i de diskussioner
jag har haft efteråt. Tjänstemomsen, herr
statsminister och fru talman!

(Applåder)

Anf. 30 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! För att börja i den senare delen av Ian
Wachtmeisters inlägg, vill jag vad gäller
uppgörelsen säga följande: Vi står för de
uppgörelser som vi deltar i. Men samtidigt kan det
även finnas skäl för Ian Wachtmeister att framhålla
det som främst han bär ansvaret för i dessa
uppgörelser.

Det är den höjning av inkomstskatterna i vissa skikt
som ingick i denna uppgörelse -- och som jag i
denna del försvarar och inte kommer att gå ifrån.
Det är någonting som Ian Wachtmeister har drivit
fram, inte jag. Så är det. Det vet alla, och det skall
heller inte vara någon hemlighet. Ian Wachtmeister
borde vara glad över att det är han som får äran för
den skattehöjning som han har varit med att driva
fram. Skäms inte för den politik ni står för, även om
det kanske finns de som tycker att det kan finnas
skäl att göra det.

Ian Wachtmeister frågar -- och då är vi tillbaka till
hösten -- om det var rätt att försvara kronan. Det
var vad han sade. Ja, det var det. När man tänker
tillbaka på detta skede -- som egentligen sträcker
sig från den danska folkomröstningen den 2 juni
förra året fram till slutet av hösten, då den
europeiska ränte- och valutasituationen långsamt
började att stabilisera sig -- var det rätt av Sverige
att tillsammans med andra nationer försöka att
stabilisera läget. Det visade sig icke vara möjligt.

Vi har nu en situation där den finska marken, den
svenska kronan och den norska kronan samtliga
flyter. Samtliga har lämnat ecu-kopplingen. Man
har också beträffande en lång rad andra europeiska
valutor tvingats till förändringar i förhållande till
vad man hade tyckt vara bra.

Jag hör till dem som anser att det hade varit bättre
om vi under förra året hade lyckats bevara
valutastabiliteten i Europa. Det hade varit bättre
för de långsiktiga tillväxtförutsättningarna i Europa
i dess helhet. Det var rätt att träffa de
överenskommelser som regeringen och
Socialdemokraterna slöt, och som Ian
Wachtmeister vid detta tillfälle -- och jag gav
honom då beröm för det -- instämde i. Det var rätt
att de träffades.

Sedan förändrades hela den europeiska bilden
totalt i och med att dessa ansträngningar
misslyckades i många länder. När det ena landet
efter det andra föll, blev Sveriges ställning i det
långa loppet mycket svår att upprätthålla. Det som
inträffade har därmed en betydande logik i sig.

Den situation som vi nu är i är logisk och rätt i
förhållande till det europeiska läge som
etablerades. Men det hade varit bättre om vi i
Europa i dess helhet haft mer av valutastabilitet och
mindre av ränteoro. Detta låg inte i den svenska
regeringens makt att åstadkomma.

Vi kan i efterhand gärna säga: Vi gjorde vad på oss
ankom för att klara valutor och räntor. Nu har vi att
anpassa oss, att leva och verka och att bli
framgångsrika i en förändrad europeisk situation.
Det är vi också på mycket god väg att göra.

Anf. 31 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Allt det som Carl Bildt nu säger är
ljuspunkter, och resultat av den ekonomiska
politiken, är faktiskt inget annat än
kostnadsförbättringar på grund av den flytande
kronan.

Carl Bildt var snabb att skylla den flytande kronan
på Socialdemokraterna, därför att vi inte ställde
upp på krispaket 3. Alltså måste det i
konsekvensens namn vara Socialdemokraterna
som har hjälpt fram dessa positiva tecken, dessa
ljuspunkter som Carl Bildt talar om.

Carl Bildt satte ett mycket högt betyg på sig själv
och sin egen regering. Det tråkiga för Carl Bildt är
att väljarna inte delar hans uppfattning. Enligt
samstämmiga opinionsundersökningar är det bara
var tredje väljare som nu ger regeringen godkänt.
Det är väl märkligt, om nu regeringen har varit så
framgångsrik. Med er egen nya betygsskala hamnar
ni någonstans mellan E och F, om jag förstått saken
rätt.

Som bevis ville Carl Bildt anföra att Sverige
internationellt får så många uppdrag. Det har gjorts
en riktigt viktig test av detta. Det var Sveriges
försök att bli medlem av säkerhetsrådet. Där blev
det ett för Sverige mycket nesligt resultat. Det visar
att vi har tappat väldigt mycket i tilltro och
förtroende på det internationella området.

Hur tror Carl Bildt att de 500 000 människor som är
utan arbete upplever hans predikan i dag om hur
bra det är ställt i Sverige? Varje dag ökar ju antalet
arbetslösa. Och se på ekonomin: I januari 1992
beräknades budgetunderskottet för 1992-1993 till
70 miljarder. I januari i år beräknades det till 195
miljarder; i går kom siffror som visar att
budgetunderskottet ökat med ytterligare 30
miljarder. I Svenska Dagbladet säger man att det
framför allt är regeringens och departementens
utgifter som är orsak till detta.

De två utredarna Rune Berggren och Patrik
Engellau konstaterar att de utlovade
budgetförstärkningarna till största delen är bluff.
Det säger dessa två oberoende utredare, som
garanterat icke är socialdemokrater.

Carl Bildts argumentation om hur bra allting är
faller därmed.

Eftersom Carl Bildt skröt om att han varit runt i
hela Sverige vill jag ställa två frågor: Har Carl Bildt
besökt någon av de bostadsrättsföreningar där
medlemmarna nu drabbas oerhört hårt och ensidigt
av regeringens åtgärder? Har Carl Bildt besökt
någon av de träffpunkter för arbetslösa som facket
ordnar? Med andra ord: Har Carl Bildt besökt
verkligheten?

(Applåder)

Anf. 32 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Bortsett från att Ingvar Carlsson inte
ville kännas vid några ljuspunkter i ekonomin över
huvud taget och att han frågade mig om jag varit
ute i verkligheten, var det väl inte så mycket mer än
opinionsundersökningar han hade att komma med.

Både Ingvar Carlsson och jag har varit verksamma
inom politiken relativt länge; Ingvar Carlsson
betydligt längre än jag. En sak lär man sig när det
gäller opinionsundersökningar: De ser alltid
annorlunda ut i morgon. Den politiker som tror att
opinionsundersökningar räcker som argument eller
stöd för att föra en tuff politik i en tuff tid kommer
förr eller senare att misslyckas. Jag åberopar aldrig
opinionsundersökningar, men jag skall göra ett
undantag i dag: Denna regering har i denna
besvärliga ekonomiska tid ett bättre opinionsstöd
än vad den regering som Ingvar Carlsson ledde
hade vid motsvarande tidpunkt under den förra
mandatperioden. Det är inte något skäl mot den
politik som Ingvar Carlsson ledde då -- den var usel
i alla fall -- men opinionsundersökningarnas betyg
var entydigt då, jag är övertygad om att de kommer
att se annorlunda ut om en tid.

Så en anmärkning av etisk karaktär. Jag har varit
mycket noga med att aldrig skylla det som skedde i
samband med att valutan förlorades på
socialdemokratin. Det har jag gjort fullständigt
klart. Det är litet osjyst att påstå motsatsen.

Så till frågan om verkligheten. Jag besöker olika
delar av landet varje måndag, från Ystad till
Karesuando. Jag kan försäkra Ingvar Carlsson att
jag träffar arbetslösa, företagare och pensionärer.
Jag har besökt det mesta och jag har sett det mesta.
Jag talar med bostadsrättsföreningar. Jag talar med
dem som på arbetsförmedlingarna ser att det nu
börjat vända. Vi vet vad som håller på att ske.

Jag tycker att socialdemokraterna, inte minst en
dag som denna, borde kunna inse att något trots allt
håller på att ske. Aftonbladet är inte något moderat
propagandablad; det vill jag påpeka i den mån det
råder missförstånd på den punkten. Men
Aftonbladet säger, med rubriker som vi sällan sett:
Nu har det vänt. 1 000 nya jobb varje dag under
maj. Billigare att bo. Lägsta räntan på 15 år. Färre
mister sina arbeten. Inflationen minskar.

Jag säger som vanligt om Aftonbladet: Tro dem
inte. Så här bra är det inte. Men så här bra kan det
bli, om vi får fortsätta att driva vår politik.

(Applåder)

Anf. 33 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Jag ställde frågan om Carl Bildt kunde
ange en enda bostadsrättsförening som han hade
besökt och där han hade talat med de människor
som nu är djupt oroliga. Jag frågade om han hade
besökt en enda av de arbetsträffar som de fackliga
organisationerna ordnar.

Jag ställde de frågorna med utgångspunkten att en
person som besökt dessa människor inte skulle
hålla det inledningsanförande som Carl Bildt
gjorde. Det skulle då finnas litet mer medkänsla,
litet större förståelse för den oerhört svåra situation
som dessa människor befinner sig i. Har Carl Bildt
träffat någon av dem och inte tagit mer intryck,
beklagar jag det.

Visst kommer svensk ekonomi att gå uppåt igen.
Visst kommer vi att exportera mer. Visst kommer
en hel del att rättas till. Det vet vi alla. Detta är ju
inte ekonomins ände. Frågan är om er politik
förvärrar lågkonjunkturen och om ni kan göra
något annorlunda för att fler människor skall få
arbete. Det är det min kritik gäller. När man
skönmålar det som åstadkommits under året blir
jag djupt orolig. Jag är orolig över vart det håller på
att ta vägen med Sverige vad gäller vår ekonomi
och hundratusentals människor. En statsminister
som vid avslutningen av riksdagen inte visar mer
förståelse, mer känsla, större oro för alla dessa
enskilda människor tror jag har varit för litet i den
svenska verkligheten. Därför mina frågor.

Eftersom detta är det sista inlägg jag kan göra till
statsministern vill jag säga att det goda har ändå det
här riksdagsåret haft med sig att vi nu ganska klart
ser de ideologiska skillnaderna mellan en
konservativ politik och en socialdemokratisk
politik. Jag är därför ganska optimistisk när det
gäller våra politiska möjligheter i framtiden. Jag
grundar inte min optimism på
opinionsundersökningar, men att Carl Bildt vill
göra gällande att allt är så lysande borde ge en
tankeställare.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag till Carl Bildt
säga att jag visserligen skulle önska att den här
regeringen skulle få ett mer definitivt lov och mer
definitivt kunna koppla av från regeringsbekymren,
men när det nu inte blev på det sättet vill jag i god
svensk demokratisk anda önska regeringen en viss
semester -- dock inte så lång som Aftonbladet
påstår att riksdagsmännen har.

Anf. 34 Statsminister CARL BILDT (m)
replik:

Fru talman! Politik handlar ju mycket om att ha
förmåga att se framåt och att vidta de politiska
åtgärder som leder till resultat längre fram. Det
finns nästan ingen politisk åtgärd som ger
omedelbart resultat. Jag tycker att det hade varit
mer passande om Ingvar Carlsson och andra
företrädare för socialdemokraterna hade varit
oroliga för vart svensk ekonomi var på väg under
framför allt den senare delen av 1980-talet då alla,
inkl. deras egen finansminister, varnade och sade:
Nu kommer stålbadet, nu detonerar
arbetslöshetsbomben, nu kör Sverige in i
betongväggen. Alla varnade för vad som skulle
komma. Regeringen lyssnade inte, och vi fick
överta något som låg nära ett konkursbo,
åtminstone i den finansiella sektorn.

Vi har vidtagit åtgärd efter åtgärd.
Socialdemokraterna har sagt nej, nej, nej. Nu tänds
ljuspunkter och då är socialdemokraterna mest
förgrämda.

Jag möter verkligheten ute i landet. Jag var i
Karesuando häromdagen. Där har man 33 %
arbetslöshet. Det är förmodligen mer än på något
annat ställe i Sverige. Jag träffade människor som
lever under annorlunda, små omständigheter. De
sade mycket till mig när vi satt och pratade på
kvällen. Bl.a. sade de: Hit kom aldrig
socialdemokraterna. Hit, till oss som är litet
annorlunda -- bortom medierna och de stora
städerna -- räckte inte det socialdemokratiska
intresset.

Jag har nu sett att socialdemokraterna där uppe
vädjar i pressen till Mona Sahlin: Visa omsorg
också Ni socialdemokrater om människorna i
glesbygden som har det svårt! Den visar vi -- det
gjorde inte ni.

Det avgörande är hur vi skall föra politiken vidare.
Det som har inträffat under denna vår är att
Socialdemokraterna inte har kunnat redovisa något
alternativ. Jag förstår mycket väl att Ingvar
Carlsson inte kunde redovisa ett alternativ för
Gudrun Schyman på tre minuter. Men det har ju
inte gått under de senaste sex månaderna heller.
Det blev inget av de 12 miljarderna och
sparprogrammet.

När det gäller statsfinansieringen, de 81
miljarderna, var det bara skattehöjningar -- inte en
enda besparing -- som Socialdemokraterna kom
farande med. Den politik som förde oss in i krisen
och arbetslösheten kommer aldrig någonsin att
kunna ta oss bort från detta. Att höja skatter är
ingen väg framåt. Det för oss bara djupare ner i
eländet.

Sedan hoppas jag att de ljuspunkter i svensk
ekonomi som jag har talat om skall bli ljuspunkter
även i en mera fysisk bemärkelse för oss alla och att
solen skall skina över alla kammarens ledamöter --
gärna en stor solstråle också över Ingvar Carlsson
denna sommar.

(Applåder)

Anf. 35 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! Innan det är för sent passar jag på att
önska moderater och andra som nu lämnar
kammaren en trevlig sommar. Medan ni vandrar ut
skall jag framföra några synpunkter på tillvaron.

I sin stridsskrift Tankar i tigertid pekar Peter Nobel
på ett faktum som det i dag är lätt att glömma bort:
Under lång tid har Västeuropa varit utpräglat
antirasistiskt. Andra världskrigets fasor
vaccinerade vår kontinent mot rasism. Det
avskyvärda skulle aldrig få upprepas.

På 1960-talet var rasdiskriminering något som vi
västeurope'er såg på TV från de amerikanska
sydstaterna eller apartheidsystemets Sydafrika.

Men det finns inga slutgiltiga segrar. Vår del av
världen har återigen allvarliga problem med rasism
och främlingsfientlighet.

Samtidigt har etniska motsättningar bubblat upp till
ytan med ohygglig kraft i de tidigare
kommunistdiktaturerna. Och vad är de annat än
rasism?

De grymma handlingar som utspelar sig i Bosnien-
Hercegovina motiveras med skäl som är öppet
rasistiska. Tortyr, mord, våldtäkt och fördrivning
utförs av en folkgrupp mot en annan. Vänskap och
medmänsklighet har förlorat sin betydelse. Det
enda som är giltigt är det etniska ursprunget.
Därför kan gamla vänner och grannar förfölja och
döda varandra.

Över 4 miljoner människor har fördrivits från sina
hem och är på flykt inom eller utanför det tidigare
Jugoslavien. Det är den största flyktingkatastrofen
i Europa efter andra världskriget.

Vid många tidigare konflikter har ett problem varit
att människor som velat fly har hindrats att göra
det. Det problemet existerar inte här. Det möter
inga hinder om exempelvis bosnier vill lämna sitt
land. De drivs i stället på flykt.

De flyr från sina bödlar. Men vad väntar dem efter
flykten?

Jo, ett Europa som med sin växande
främlingsfientlighet värjer sig för ansvaret. Ett
Europa som återigen -- frestas man säga -- i hög
grad stänger sina portar för flyktingarna. Vi skall
inte förundras över om dessa flyktingar ibland
tycker sig möta nya bödlar.

Det officiella motivet för den restriktiva
flyktingpolitik som Europa för har varit att
bosnierna bör stanna kvar i sitt närområde för att
ha närmare hem när läget i Bosnien-Hercegovina
åter stabiliseras. Men för många av dem finns inte
något hem att återvända till. För varje dag som går
känner vi nog alla en allt större pessimism om att de
ens kommer att ha ett land att återvända till.

I Sverige finns det i dag ca 40 000 flyktingar från
Bosnien. Många av dem lider svårt. De plågas av
minnen från det som har varit. De plågas av
ovissheten om framtiden. Minnena kan vi inte
befria dem från, men deras framtid är i stor
utsträckning i våra händer.

Det är viktigt att vi gör vad som står i vår makt för
att på plats hjälpa flyktingar i Kroatien och
människor inne i Bosnien-Hercegovina. Men det är
också angeläget att vi gör vad vi kan för att erbjuda
de bosnier som finns i Sverige ett framtidshopp.

Herr talman! I den bedömning av svensk ekonomi
i ett medelfristigt perspektiv som
Finansdepartementet har redovisat i
kompletteringspropositionen ligger den totala
arbetslösheten ännu i slutet av 1990-talet kvar på en
hög nivå -- omkring 11 %.

Vi kan reagera på två sätt inför sådana här
beräkningar.

Beräkningar är trots allt bara beräkningar. Det är
svårt att göra prognoser för nästa kvartal, och det
är nästan omöjligt att göra prognoser för en
tidpunkt som ligger fem år framåt i tiden. Så här
kommer det inte att bli. När tillväxten kommer i
gång minskar arbetslösheten, kan vi säga oss.

Så kan det mycket väl bli. I början av 1980-talet
fanns det också pessimister som trodde att vi aldrig
skulle komma tillbaka till full sysselsättning. Men
det gjorde vi. För bara tre år sedan var problemet
snarare överhettning på arbetsmarknaden än
arbetslöshet.

Men det vore lättsinnigt att bara avfärda
Finansdepartementets beräkningar med detta.
Flera andra bedömare har kommit till likartade
slutsatser. Utgångsläget är dessutom svårare den
här gången. Erfarenheterna från många andra
europeiska länder visar att det är svårt att pressa
ner arbetslösheten när den en gång har passerat
tioprocentsnivån.

Därför måste vi mycket noga analysera och
diskutera förutsättningarna för
Finansdepartementets beräkningar och fundera
över hur en politik kan formas som förhindrar att
det går så illa. Jag vill understryka att det
naturligtvis är helt oacceptabelt att ha en total
arbetslöshet under hela 1990-talet som överstiger
10 %.

Orsaken till dagens höga arbetslöshet känner vi till:
En internationell konjunkturnedgång som
drabbade Sverige hårdare än andra på grund av en
för hög inflation och stigande kostnader för
produktionen -- ett resultat av
överhettningspolitiken i slutet av 1980-talet. Nu är
vi långt ner i konjunkturdalen. Det kommer att ta
tid att komma ur den. Men det är mycket allvarligt
om arbetslösheten också efter flera år av god
ekonomisk tillväxt skulle vara hög.

Vi inom regeringen och inom Folkpartiet har
naturligtvis många gånger ställt oss frågan om det
skulle vara möjligt att genom en mer expansiv
finanspolitik -- t.ex. genom skattesänkningar --
stimulera efterfrågan i ekonomin för att den vägen
snabbt få ner arbetslösheten. Jag skall gärna medge
att jag själv har varit frestad att pröva en sådan
politik.

Men jag har övertygats om att ytterligare upplåning
och budgetunderskott skulle innebära en alltför
stor risk för att räntorna åter stiger och kanske
snarast ger en ökad arbetslöshet.

Som jag nämnde tidigare i replikskiftet med Ingvar
Carlsson är det här den slutsats som
fackföreningsekonomen Villy Bergström har dragit
och som han i dag utvecklar i Dagens Industri.

Det har också från många håll ifrågasatts om en
momssänkning ens primärt skulle fungera som en
konsumtionsstimulans. Det är inte osannolikt, har
man sagt. En hel del underlag har lagts fram som
visar att huvuddelen av skattesänkningen för
skuldtyngda hushåll skulle användas för
amorteringar på lån.

Regeringens strategi framstår mot den bakgrunden
som en rimlig avvägning.

Carl Bildt har redovisat flera inslag i regeringens
politik. Låt mig bara understryka att
förtroendeskapande åtgärder för att snabbt få ner
räntorna spelar en viktig roll. Vi kan också se
tydliga resultat av den politiken. Lika viktigt är det
med omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för att hålla tillbaka den öppna arbetslösheten på
kort sikt.

Därtill kommer en lång rad åtgärder för att
förbättra tillväxtförutsättningarna i svensk
ekonomi. Dit hör viktiga strukturförändringar som
skattereformen och förändringarna i
socialförsäkringssystemen och också de ökade
satsningarna på framför allt forskning och
utbildning.

Det har hävdats i debatten att den ökade
arbetslösheten skulle bero på ökade stelheter och
minskad rörlighet på den svenska
arbetsmarknaden. Inte mycket tyder på det.

Professor Bertil Holmlund har för
Lindbeckkommissionens räkning gjort en
genomgång av aktuell forskning på området. Hans
slutsats är att ''det är svårt att finna några särskilt
starka belägg för att den svenska arbetsmarknadens
funktionssätt skulle ha försämrats under de två
senaste decennierna.''

Professor Bertil Holmlund säger vidare:
''Forskningen på området tyder --- inte på att
arbetsrättslagstiftningen skulle ha några
nämnvärda effekter på arbetslöshetens
genomsnittliga nivå över en längre tidsperiod.''
Han konstaterar bl.a. att turordningsregler av
typen ''sist in--först ut'' torde ''bidra till att
förhindra negativa signaleffekter av arbetslöshet,
dvs. reglerna gör det mindre troligt att företagen
uppfattar individuell arbetslöshet som ett uttryck
för låg produktivitet. Turordningsreglerna kan
därför ha positiva fördelningseffekter.''

Min slutsats blir att det inte är genom några
arbetsrättsreformer som vi löser
arbetslöshetsproblemen -- även om en del sådana
kan vara motiverade av andra skäl. Men, herr
talman, viktigast av allt för att få ner arbetslösheten
är att vi kan få fram nya företag, massor av nya
företag.

Entreprenörer, nyföretagande och nyanställningar
måste stimuleras. Jag tror att ett av de stora
problemen i svensk ekonomi -- för vilket
Socialdemokraterna naturligtvis har stor skuld -- är
att mindre och medelstora företag i Sverige har
behandlats så snålt. Därför har vi fått för få nya
företag och framför allt för få små företag som
kunnat växa sig stora och starka.

Nu måste andra och bättre tider randas. Det är
nödvändigt om vi skall kunna möta 1990-talets
utmaningar, inte minst när det gäller att få fram nya
jobb och förhindra en bestående hög arbetslöshet.

Sverige har nått långt när det gäller jämställdhet
mellan kvinnor och män. I måndags arrangerade vi
en konferens här i riksdagen med medverkan av
bl.a. Christine Crawley som leder EG-parlamentets
jämställdhetsutskott. Att försöka lära svenskar
något om jämställdhet sade hon, känns lika
förmätet som att försöka lära Påven något om
katolicism.

Det är ju smickrande för oss, men ändå måste vi
konstatera att det är långt kvar till verklig
jämställdhet.

Låt mig ge några exempel. Bara en enda VD i ett
svenskt börsföretag är kvinna. På chefsnivån
därunder i näringslivet är det bara 10 % kvinnor. I
offentlig sektor är andelen något högre, nämligen
30 % chefer. Men där är andelen anställda kvinnor
70 %, så det är inte heller så mycket att skryta med.

I dag publicerar SCB en studie om chefslöner kallad
Man har topplön. Den visar att kvinnliga chefers
medellöner -- efter att hänsyn tagits till olikheter i
ålder och utbildning -- är 87 % av manliga chefers.

På universiteten är bara 6 % av professorerna
kvinnor, trots att studenterna numera är jämnt
fördelade mellan könen.

Arbetsmarknaden är i hög grad uppdelad mellan
kvinnor och män. Kvinnodominerade yrken är
sämre betalda än mansdominerade. Även på
områden där arbetsuppgifter kan jämföras är
kvinnor sämre betalda. De omotiverade
löneskillnaderna uppgår enligt
Löneskillnadsutredningen till 1--8 %.

I hemmen är det mammorna som alltjämt tar det
huvudsakliga ansvaret. Det märks t.ex. genom att
papporna bara tar ut drygt 9 % av dagarna i
föräldraförsäkringen.

De här uppgifterna visar att det finns oändligt
mycket kvar att göra.

De formella hindren är eliminerade. Men det
räcker inte. Kvar finns en informell maktstruktur
som bevarar manlig överordning och kvinnlig
underordning. Den måste synliggöras på ett tydligt
sätt och bekämpas genom mycket medvetna och
aktiva åtgärder.

I regeringens propositioner om forskning och
högskola presenteras ett tiopunktsprogram för
ökad jämställdhet inom högskolevärlden. Där
föreslås allt från fördubbling av
Forskningsrådsnämndens projektmedel till
jämställdhetsforskning till ett årligt nationellt
jämställdhetspris på 250 000 kr som skall delas ut
till en institution eller fakultet som gjort
betydelsefulla insatser för jämställdheten. Det är
för övrigt ett resultat av den s.k. JÄST-gruppens
arbete under ledning av Margitta Edgren. Låt mig i
sammanhanget också nämna att Sverige under det
senaste året har fått sina två första kvinnliga
universitetsrektorer!

Vi måste försöka se till att det blir fler kvinnor på
chefsnivå i näringslivet. Jag har bett JämO Gun
Neuman att se efter om vi kan göra någonting för
att underlätta rekryteringen.

Vi måste bekämpa det yttersta uttrycket för den
kvinnliga underordningen, nämligen våldet mot
kvinnor. En hel del har gjorts på senare år, men det
räcker uppenbarligen inte. I fjol ökade
anmälningarna om våld mot kvinnor med 25 %. Jag
kommer inom kort att tillsätta en våldskommission
för att analysera problemet, utvärdera det som har
gjorts och föreslå ytterligare åtgärder.

Vi måste visa att män har ett lika stort ansvar som
kvinnor för vården av hem och barn. Det kräver
bl.a. att papporna tar ut en större del av
föräldraledigheten. I en enkät nyligen svarade
ABB:s koncernledning att det möjligen borde
finnas ''en tvingande regel att mannen/fadern också
ska utnyttja sin del av föräldraledigheten, vilket
innebär att kvinnan har möjlighet att återgå
tidigare i tjänst.''

ABB:s förslag är förankrat i praktiska erfarenheter
av hur svårt det kan vara för män att hos
arbetsgivare och arbetskamrater få förståelse för
att de bör ta vara på sin pappaledighet och hur svårt
det kan vara för kvinnor att nå chefspositioner
därför att många arbetsgivare upplever -- med viss
rätt -- att kvinnorna tar ansvaret för barn och hem.

Herr talman! Det här är en kontroversiell fråga.
Men för min del är jag övertygad om att en
begränsning i möjligheten att överlåta
föräldraledighet på den andre föräldern -- i
praktiken en begränsning i pappornas möjlighet att
avstå ledighet till mammorna -- skulle ha mycket
positiva effekter. I Norge införde man den 1 april i
år en ''fedrekvot'' på en månad.
Löneskillnadsutredningen föreslår två månaders
pappakvot. Låt oss åtminstone, herr talman, följa
det norska exemplet!

Det här har varit en bra vår för oss liberaler. Flera
viktiga reformer som vi länge har arbetat för har det
nu beslutats om i riksdagen. Låt mig bara nämna tre
sådana: handikappreformen, husläkarreformen
och reformen om barnombudsman.

Till det kommer att bl.a. Anne Wibble nu kan se
flera positiva tecken i ekonomin. Såsom Carl Bildt
påvisade har även Aftonbladet upptäckt det -- då
får man utgå från att det är riktigt!

I höst väntar nya utmaningar för riksdagen. Jag
hoppas att alla ledamöter -- närvarande och icke
närvarande -- skall komma tillbaka utvilade och
fyllda av nya uppslag om fyra månader. I väntan på
det skall vi inom regeringen både hålla
ställningarna och flytta fram positionerna.

(Applåder)

Anf. 36 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag är mycket glad över att Bengt
Westerberg talar så välvilligt och vältaligt om
jämställdhetsfrågorna. Bengt Westerberg och jag
har ju debatterat det här tidigare i kammaren. Vi
har bl.a. diskuterat vad som bör göras för att
komma någon vart med den alldeles uppenbara och
ökande lönediskriminering som vi har i vårt
samhälle.

Bengt Westerberg sade att mycket kvarstår att
göra. Det är alldeles riktigt. Jag skulle bara vilja
veta vilka aktiva åtgärder som regeringen tänker sig
för att förhindra denna lönediskriminering att
fortsätta, en lönediskriminering som faktiskt är
olaglig.

För övrigt är jag övertygad om att Bengt
Westerberg inte är problemet vad gäller
jämställdhetsfrågorna och kvinnans ställning, utan
jag tror att det finns andra i regeringen som
bromsar de kanska ofta goda initiativ som Bengt
Westerberg och Folkpartiet tar. Ändå skulle jag
vilja veta hur Bengt Westerberg ser på förslaget om
vårdnadsbidrag från jämställdhetssynpunkt. Hur
tror Bengt Westerberg att vårdnadsbidraget
kommer att påverka möjligheten för kvinnor att
delta i arbetslivet och främja jämlikheten? Jag är
alldeles övertygad om att det kommer att få mycket
negativa effekter.

Jag är glad över att Bengt Westerberg anser det
nödvändigt med en kvotering när det gäller
föräldraförsäkringen. Den frågan har vi i
Vänsterpartiet drivit länge. Det är bra att vi nu får
stöd i den uppgiften. Jag hoppas att inte några
andra i regeringen bromsar.

I en annan fråga, är jag mer orolig över Bengt
Westerbergs roll i regeringen, nämligen när det
gäller miljöpolitiken. Jag tror nämligen att det finns
andra som är pådrivare, exempelvis Centerpartiet
och Kristdemokraterna. Det var länge sedan man
hörde Bengt Westerberg tala om miljöfrågorna
över huvud taget. I dag ser jag en skrämmande
utveckling där miljöintresset är
konjunkturbetonat, lågkonjunktur är lika med
ingen miljöpolitik alls.

Konkret skulle jag vilja veta vad Bengt Westerberg
och Folkpartiet gör i regeringen för att exempelvis
få fram de nödvändiga politiska beslut som behövs
för att exempelvis kunna avveckla kärnkraften. Jag
skulle också vilja veta hur man ser på de
skattesystem som man utvecklat, vilka innebär
ökade utsläpp och stor belastning på miljön.

Kretsloppspropositionen som man talat om är ju
inte mycket att hurra för om man har några
ambitioner. En del personer med ambitioner, bl.a.
Karl-Henrik Robèrt, har sagt att politikerna dömer
oss att gå under av miljöförstöring. Hur ser
Folkpartiet på det uttalandet?

Anf. 37 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Såsom jag tidigare i en debatt här i
kammaren har upplyst Gudrun Schyman om, har
Löneskillnadsutredningens betänkande sänts ut på
remiss. När vi har fått remissynpunkterna
återkommer vi till riksdagen med förslag. Jag
räknar med att vi i en större
jämställdhetsproposition i vår kommer tillbaka till
den frågan och till andra frågor som har med
jämställdheten att göra.

Vårdnadsbidragets effekter på jämställdheten blir
säkerligen ganska begränsade. Men jag håller med
Gudrun Schyman om att om man kan se några
effekter just när det det gäller jämställdheten är de
snarare negativa än positiva. Det är därför viktigt
att ett vårdnadsbidrag kombineras med andra
åtgärder som mer entydigt har
jämställdhetsfrämjande karaktär. Regeringen
håller för närvarande på att diskutera ett paket. Av
konturerna i detta paket kan jag ana att det både
vad gäller möjligheten att öka småbarnsföräldrars
valfrihet och vad gäller att öka jämställdheten ser
positivt ut.

Gudrun Schyman frågade om miljöpolitiken.
Självfallet står vi bakom regeringens miljöpolitiska
förslag. Vi försöker också i många diskussioner
vara pådrivande när regeringen lägger fram
miljöpolitiska förslag. Jag vill inte alls påstå att det
har inneburit några svårigheter, eftersom min
kollega Olof Johansson naturligtvis också är
mycket engagerad i dessa frågor. Han gör ett
utmärkt arbete på detta område.

Låt mig nämna en punkt på vilken Vänsterpartiet
inte alltid har stött våra förslag, nämligen när det
gäller frågan om bensinskatten, som är den kanske
allra viktigaste miljöavgift som tas ut. När man
frågar miljökunniga personer vilket det största
miljöproblemet är, svarar man inte kärnkraften
utan snarare trafiken. Det bästa sättet att styra
trafiken är genom att ta ut höga avgifter. På den
punkten kan man inte klaga på att regeringen inte
har gjort en hel del.

Regeringen har höjt skatter som för bara några år
sedan uppfattades som politiskt otänkbart. Jag vet
att Vänsterpartiet inte precis har haft någon
pådrivande roll när det gällt bensinskattehöjningar.
Jag minns inte vilken ställning ni tog i frågan nu
senast, men tidigare har det varit åtskilliga
diskussioner om detta.

Jag delar emellertid inte Gudrun Schymans
uppfattning att det från miljösynpunkt skulle vara
angeläget att stänga av kärnkraften, eftersom vi vet
att alternativen än så länge är sämre. På sikt hoppas
jag att vi emellertid skall få fram bättre energikällor
än både kärnkraft och andra alternativ som i dag
står till buds.

Anf. 38 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Vad gäller frågan om bensinskatt och
biltrafik över huvud taget, är vi tydligen överens om
att biltrafiken behöver begränsas, framför allt i
storstäderna. Den linjen har vi i Vänsterpartiet
drivit länge. Vi vill ha en begränsning av
biltrafiken, framför allt i storstäderna, genom
avgifter, tullar och skatter. Vi bör också sluta bygga
en utvecklad infrastruktur i form av nya
motorleder, vägringar och broar, vilka för med sig
en ökning av biltrafiken.

Det tredje spåret var något uppe till diskussion
tidigare. Jag antar att Bengt Westerberg inte anser
att vi skall ha mer biltrafik, utan att vi skall ha
tunnlar. Jag antar också att Bengt Westerberg inte
stöder tanken på att t.ex. bygga Öresundsbron,
som alldeles uppenbart och bevisligen skulle föra
med sig ökad biltrafik. Den skulle också föra med
sig en mängd andra problem för det hav som vi alla
värnar om, nämligen Östersjön. Det vore bra med
ett klargörande på dessa punkter.

Anf. 39 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag lyssnade noga men kunde inte
uppfatta vad Gudrun Schyman sade om
bensinskatten. Hon förordade tullar i storstäderna,
och visst tycker jag att det är ett bra förslag. Det har
också stötts av mina egna partivänner i Stockholm.
Men när man för ett par år sedan frågade landets
länsstyrelser vilket det stora miljöproblemet var, så
var det inte bara Länsstyrelsen i Stockholm som
sade att trafiken var ett stort problem; det gjorde
snart sagt varje länsstyrelse i hela landet.

Därför är det så viktigt att begränsa trafiken. Vi
behöver trafik och kommunikationer, men det är
viktigt att hålla tillbaka användningen av framför
allt bilar och andra fordon som smutsar ned.
Besluten fattas av tusentals människor i
hundratusentals, för att inte säga miljontals,
situationer, och det enda sättet att komma åt detta
är faktiskt att göra det dyrare att använda bil. Det
är därför vi har drivit på frågan om höjd
bensinskatt. På den punkten tyckte jag att Gudrun
Schyman var pinsamt förtegen.

Anf. 40 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om
folkomröstningar med Bengt Westerberg.

Vi behöver fler folkomröstningar i Sverige. Mest
självklara vore de på det lokala planet, där
invånarna säkert vet mer än politikerna i många
frågor. Tänk om man hade haft folkomröstning i
Stockholm om det vansinniga tredje spåret! Det
skulle nog aktivera hela det politiska livet. Vi skulle
få en ny sorts politiker i kommunerna.

Men vi har inte haft så många folkomröstningar på
lokal nivå, utan på riksnivå. Där gör man tvärtom --
man tar frågor som är för knepiga för politikerna att
klara av, och där de själva är splittrade. Man går ut
och säger: Kan ni vara vänliga att lösa
kärnkraftsfrågan? Kan ni vara vänliga att lösa
Europafrågan? Man ger folk svåra frågor. Det är
kanske i och för sig inte något fel med det, men det
är komplicerat.

Om man väljer att göra så och kanske skall ha flera
folkomröstningar om Europa, så har jag en annan
folkomröstning i tankarna. Den handlar om
Sveriges flyktingpolitik, som har medfört en
mycket stor invandring och som hela tiden har
gömts för folk. Man har vägrat folk att delta i en
öppen debatt, och de som tar upp diskussionen
beskylls för alla möjliga hemska saker.

Problemen är väldigt stora, och politiken är
omtvistad. Vi gömmer politikernas eget vankelmod
och världssamvete i instruktioner till Polisen och till
Invandrarverket som inte är bra nog och som de
inte kan använda sig av effektivt.

Vi håller på att få ett mångkulturellt och
mångetniskt samhälle. Bengt Westerberg är väldigt
nöjd med det. Han tycker att det är ett framsteg.
Andra betvivlar att det skulle göra Sverige bättre
eller livet lättare. Till dem hör jag. Det här är
ödesfrågor. I tidningarna har vi på sistone kunnat
läsa att man med mycket enkel matematik kan
räkna ut att de svenska svenskarna är i minoritet i
sitt eget land om 60 år. Mot detta kan polemiseras
litet grand, fram och tillbaka, men det är en stor
omvälvning på gång.

Jag vill fråga: Är Bengt Westerberg med på en
folkomröstning i dessa frågor, eller är han rädd för
en sådan? Är inte den här frågan viktig nog? Tror
Bengt Westerberg inte att folk vet vad de vill och
vad de tycker om detta? Borde inte svenska folket
ha något att säga om sin framtid? Det skall de ju ha
i frågan om Europa.

Bengt Westerberg talar gärna med stor glöd om det
bosniska folket. Jag hyser också mycket stor
sympati för det bosniska folket. Bengt Westerberg
sade att deras öde vilar i våra händer. Men det
värsta är att det svenska folket är i händerna på de
svenska politikerna. Jag tycker därför att detta folk
skall få uttala sig i dessa frågor. Vad säger
socialministern om det?

Anf. 41 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Ian Wachtmeister påstår att någon
skulle ha vägrat en öppen debatt i de här frågorna.
Jag vet inte vem som har vägrat någon att delta i en
öppen debatt. För min personliga del har jag
deltagit i många debatter med invandrarfientliga
personer, inkl. Ian Wachtmeister, både här i
kammaren och i andra sammanhang. Det skall jag
gärna göra i fortsättningen också.

Ian Wachtmeister säger att det inte är bra med ett
mångkulturellt samhälle. Men Sverige är ju i hög
grad ett mångkulturellt samhälle. Sverige är inte ett
resultat av tankar som har tänkts eller åtgärder som
har beslutats bara av personer som är födda och
uppvuxna i Sverige, utan det är i hög grad en
produkt av en korsbefruktning mellan invandrare --
tankar som har kommit utifrån -- och människor
som har funnits här.

Hur länge förblir man invandrare? Är Ian
Wachtmeister svensk eller invandrare? Det är en
intressant fråga. Det gäller många andra i den här
församlingen också: Är ni svenskar eller
invandrare? Är det inte så att även en invandrare
efter åtminstone ett antal generationer blir svensk?
Hur många av oss betraktar Carl XVI Gustaf, vår
kung, som en invandrare, även om vi vet att hans
anfader för inte så länge sedan kom från Frankrike?

Hela den här tanken att invandrare i generation
efter generation skulle förbli invandrare, och att
därför de som fortfarande betraktas som
utlänningar av Wachtmeister på något sätt skulle
förgifta tillvaron i Sverige, är så ogenomtänkt att
jag inte riktigt förstår hur Wachtmeister har
kommit till den slutsatsen.

Ian Wachtmeister tog upp bosnierna och sade att
han också tycker synd om dem. Det är bra. Vad vill
Ian Wachtmeister att vi skall göra med de bosnier
som finns i Sverige nu? Skall de få stanna i Sverige?
Skall de skickas tillbaka? Eller vad vill han?

Sedan förespråkar Ian Wachtmeister en
folkomröstning. Jag har sett att Ny demokrati har
motionerat om det tidigare. Jag förmodar då att
svenska folket skall få ta ställning till frågan om vi
skall stoppa invandringen eller inte.

Det är naturligtvis en helt orimlig fråga att ställa,
därför att invandringen, i varje fall
flyktinginvandringen, till Sverige beror inte på
situationen i Sverige utan på situationen på andra
håll. Att det nu kommer hit bosnier varje vecka
beror inte på den politik vi bedriver utan på den
politik som bedrivs nere i Bosnien. Det är därför
människor kommer hit. Om vi kunde folkomrösta i
Sverige om huruvida man skall stoppa
förföljelserna i Bosnien kunde vi väl göra det. Om
de sedan brydde sig om vad vi sade skulle det vara
ännu bättre, men det kommer de inte att göra.

Jag kommer då till den avgörande och slutliga
frågan, som jag vill ställa till Ian Wachtmeister:
Anta att Ny demokrati fick sin vilja igenom och vi
går ut och frågar svenska folket om vi skall stoppa
invandringen eller inte -- hur skulle Ian
Wachtmeister rösta?

(Applåder)

Anf. 42 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Vi känner igen många av
argumenten. Omedelbart när man tar upp en sådan
här fråga är man invandrarfientlig osv. Låt mig
direkt ta upp detta med folkomröstningen.

Varför skall man folkomrösta om att stoppa
invandringen? Vem har sagt det? Man skall
folkomrösta om politiken. Man kan folkomrösta
om fler än en fråga. Det finns sätt att ställa
intelligenta frågor på till folk, som har intelligenta
svar och som framför allt vet vad de vill på de
punkterna.

Sedan menar jag att Sveriges politik skall drivas av
svenska politiker. Det kan inte vara så, som
Westerberg säger, att det här avgörs någon
annanstans. Det är vår politik som avgör, det är
våra signaler härifrån som avgör. Vi har haft en
serie konkreta förslag. Rogestam var i utskottet och
vittnade om att Ny demokratis förslag vad gällde de
ekonomiska flyktingar som kom hit skulle ha sparat
4--5 miljarder. Det är stora pengar.

Nu påpekar vi omigen: Skall man hjälpa folk och
hjälpa många, måste man faktiskt försöka hjälpa
dem där de är. En försiktig värdering av Alf
Samuelsson, som arbetar hos Alf Svensson på
departementet, säger att man då hjälper elva
gånger fler. Vi kan inte hjälpa hela världen genom
att ta hit dem. Jag är för att hjälpa, men det gäller
att ha en klok politik.

Vi har tidigare inte haft den typ av invandring som
vi har nu. Vi har till största delen haft
arbetskraftsinvandring, med några få undantag, hit
till Sverige. Nu är det stora strömmar av flyktingar.
Det är ett problem, och det är inte lättlöst. Men det
är ett problem som måste tas upp och som man får
tala om utan att bli beskylld för att inte vara en lika
god människa som Bengt Westerberg är. Därför har
vi konkreta förslag på den här sidan, och dem
känner Bengt Westerberg mycket väl till.

Låt mig också beträffande Folkpartiet ta upp en
annan fråga. Bengt Westerberg talade om stora
framgångar. Ja, husläkarna blev en stor framgång.
Det gick att samarbeta med Ny demokrati. Det var
flera väsentliga saker där som vi drev igenom så att
det blev bättre. Det går alltså att komma överens.

Men hur var det med pensionsåldern? Det är ingen
som har talat om den frågan i kammaren. Det var
en annan sak som ni hade gjort upp med
Socialdemokraterna om, dvs. att pensionsåldern
skulle höjas. Sedan började det kittla under
fötterna och klia litet här och var, och folk
ifrågasatte detta. Då gömde ni den frågan, och den
ligger nu väl förankrad i någon utredning. Hur blir
det med den biten, och hur har ni tänkt ställa er
där?

Anf. 43 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag noterade att Ian Wachtmeister
undvek att kommentera frågan om när svenskarna
blir i minoritet. Det beror naturligtvis på att hela
påståendet var så ogenomtänkt från början att det
inte gick att snabbt komma på hur man skulle
kommentera den frågan.

Ian Wachtmeister är förvisso invandrare i den
mening han själv lägger i detta begrepp, och enligt
min uppfattning en person som är mycket
invandrarfientlig. Jag har hört åtskilliga referat på
radio, där Ian Wachtmeisters röst har talat direkt
till folket, t.ex. från möten under förra sommaren,
där han har spelat ut sin invandrarfientlighet. Han
gör sig hela tiden till tolk för de invandrarfientliga
stämningar som finns i Sverige. Ny demokratis entré
i riksdagen har inneburit att man har legitimerat
mycket av dessa stämningar.

Jag tycker att det är en viktig uppgift för
ansvarskännande politiker att gå ut och försvara
solidariteten med de människor som tvingas på
flykt, t.ex. från det forna Jugoslavien men också
från andra delar av världen.

Jag minns att Ny demokrati publicerade en annons
i slutet av förra sommaren för att göra tydligt vad
man tyckte, då man ansåg att man hade blivit
felaktigt refererad. En av punkterna i den
annonsen var att man ville införa visering för de
olika jugoslaviska republikerna, med undantag för
Bosnien. När det så småningom blir på det sättet att
bosnierna kommer hit -- det var en ganska tydlig
signal som Ny demokrati stod bakom -- måste man
också ha en politik för vad man skall göra då. Men
inte heller den frågan svarar Ian Wachtmeister på.

Den mest avgörande frågan av alla undviker han
med tystnad: Hur skulle Ian Wachtmeister själv
rösta i den folkomröstning som Ny demokrati vill
ha om huruvida vi skall stoppa invandringen eller
inte? Det är en mycket talande tystnad.

(Applåder)

Anf. 44 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Som flera har påpekat, har det varit
ett händelserikt år politiskt sett i Sverige. När facit
nu skrivs kan det konstateras att regeringen i allt
väsentligt har fått stöd för sin politik här i
riksdagen.

Valutaoron före jul medförde kronfall och stigande
räntor. Denna utveckling har nu vänts i sin motsats.

Finanskrisen och fallskärmsavtalen för
privilegierade direktörer var en följd av 1980-talets
ekonomiska excesser. Men då skapades också
grogrunden för det som Ingvar Carlsson angrep
regeringen för, nämligen det dyra byggandet, de
dyra hyrorna och överinvesteringarna i dyra
bostadsrättsföreningar. Allt detta hänger
samman -- det är inte isolerat till den period som vi
har regerat. Det är litet av Carlssons eget klister.

Socialdemokratin orkade ta ansvar fram till
årsskiftet. Det var mycket bra -- vi skapade därmed
en lugnare period. Det behövs breda
parlamentariska majoriteter. Men sedan orkade
man inte längre. Det är olyckligt för landet, men
det är problem som måste lösas.

Litet av den här diskussionen handlar också om den
flyktklausul som man skapade, med hänvisning till
försörjningsbalansen, som har tagits upp tidigare.

Det är naturligtvis, alldeles oavsett vår egen
dramatiska utveckling här i landet, omöjligt att inte
tänka på dem som verkligen har det svårt i vår
värld. Med förtvivlan kan vi notera att varken det
internationella samfundet, EG eller någon annan
har lyckats få stopp på det blodiga, omänskliga och
meningslösa våldet eller de etniska rensningarna,
framför allt i Bosnien-Hercegovina.

Sverige skall självklart, främst inom ramen för FN,
försöka bidra till att fred och respekt för mänskliga
rättigheter kan återupprättas i det tidigare
Jugoslavien. Det är en skyldighet för varje
civiliserat land.

Hemmavid finns det nu anledning till försiktig
optimism. Det är inget tvivel om att regeringens
politik steg för steg skapar förutsättningar för att
Sverige skall kunna tas ur den djupa ekonomiska
krisen. Det som skedde i den ekonomiska politiken
tidigt i höstas delvis tack vare socialdemokratin --
jag tycker man skall vara sjyst på den punkten --
sker nu nästan undantagslöst trots
socialdemokratin. Och främst sker det i riksdagens
finansutskott.

Bostadsräntorna är nu de lägsta på 15 år.
Produktiviteten höjs. Konkurserna blir färre.
Antalet nya jobb blir fler. Inflationen är låg, trots
deprecieringen av kronan. Prognoser pekar på
rejäla överskott i bytes- och handelsbalans nästa år.

Det är väl oppositionens privilegium att misstro
regeringen. Jag talar dock inte med lika stora
bokstäver som en kvällstidning av hävd gör, men
jag delar Aftonbladets uppfattning att det finns viss
anledning till optimism.

Dess värre är mitt intryck att populismen har slagit
rot i det opinionsmässigt stora partiet. Den sprider
sig som ogräs. Sympatisörer inbillas med benäget
bistånd från fackets välvilliga partimegafoner att
regeringen är ond och vill att folk skall bli
arbetslösa samt att det finns en väsentligt
annorlunda politik.

I så fall är den politiken hemlig. Det är en politik
som inget kostar, där ingen drabbas och där ingen
behöver betala det stora underskott i statens
finanser som är en följd av internationella effekter
och 1980-talets misslyckade socialdemokratiska
politik.

Bäva månde medborgare i detta land och själva
Moder Svea om socialdemokraterna får makten
med en väljarbas som genom populismens budskap
lurats tro att nästa valperiod blir en dans på rosor.
Och stackars Ingvar Carlsson som skall leda sitt
parti med alla disparata åsikter om den europeiska
gemenskapen, miljön, regionalpolitik,
norrlänningars existensberättigande och alla
möjliga uppfattningar som finns i det stora
socialdemokratiska partiet och samtidigt leva upp
till de skapade förväntningarna.

Jag beklagar att förmågan till ansvarstagande har
avtagit i takt med tiden hos socialdemokratin. Först
skulle matmomsen sänkas, sedan skulle den höjas.
Därefter skulle den sänkas igen. Först skulle det
skäras rejält i bostödet, och sedan inte alls. Först
var det okej med en förändring av pensionsåldern,
sedan var det inte alls så. Ingvar Carlsson och Allan
Larsson har gett tvehågsenheten ett ansikte, ett
Janusansikte. Ni har själva skapat den bilden. Det
har inte vi andra gjort.

Först genomdrev Socialdemokraterna
skattereformen. Sedan skulle skatten höjas för
höginkomsttagare. På det området har Centern
varit pådrivande för stärkt rättvisa genom att
grundavdraget tillfälligt slopas för alla över den s.k.
brytpunkten. Skillnaden mellan Centern och
Socialdemokraterna är att vi har fullföljt vår åsikt
från skattereformsdebatten. Socialdemokraterna
har ändrat sin uppfattning flera gånger.

Den svenska ekonomin måste varsamt men
ovillkorligen fortsätta att restaureras. Balans i
statens finanser måste åstadkommas. På detta
område finns ingen återvändo. Det är god
Centerpolitik att varje generation betalar för sig. Vi
accepterar inte att dagens ungdom skall betala för
sig och dessutom för oss. Det borde vara en politik
för alla. Men så är det inte så länge man inte får
bukt med de ekonomiska obalanserna som har
ackumulerats under hela 1980-talet. Dessa
grundläggande och fundamentala obalanser måste
rättas till.

Vår generation har lika litet som någon tidigare
eller senare rätt att konsumera framtida
generationers ekonomiska utrymme. Två
avgörande förutsättningar på det ekonomisk-
politiska området är också rättvise- och
miljöhänsyn.

Genom att fördela bördorna rättvisare skapar man
större förståelse för tuffa tag. Det finns åtskilliga
exempel. I regeringskretsen tog jag tidigt upp
frågan om reallöneskyddets avskaffande. Man skall
inte sänka skatten för dem som har de högsta
inkomsterna. Detta förslag bemöttes med relativt
stort ointresse av de flesta. Efter något år blev
förslaget verklighet. Sänkt moms på maten har
också varit en sådan följetong. Vi vill fortsätta den
utvecklingen genom sänkt moms på boendet.

Nu har vi lyckats få igenom, faktiskt med hjälp av
finansutskottets förhandlingar, sänkt moms på
persontransporter. Det gäller främst arbetsresor.
Det här är naturligtvis en genomtänkt linje från vår
sida. Det är viktigast att hålla nere skattetrycket på
sådana kostnader som är absolut nödvändiga för
alla människor. Sänkningen av momsen på
turismen skapar naturligtvis jobb och är positiv för
svensk ekonomi. Denna åtgärd har större
förutsättningar att direkt skapa arbetstillfällen än
några andra åtgärder. Det handlar ju om att även ta
till sig internationell köpkraft.

Genom Centern har kommunerna fått tillbaka
självbestämmandet och drygt 4 miljarder därtill.
Jag vill också nämna vårdnadsbidraget som skall
vara lika för alla barn. Det är naturligtvis också en
rättvisereform även om inte alla vill inse det.

Det här är recept som står i bjärt kontrast till den
tidigare kasino- och klippekonomin, där de som
spelade bort hundratals miljoner ändå kunde känna
sig trygga genom välutvecklade fallskärmar. 80-
talets brist på ekonomiskt omdöme, sunt förnuft
och verklighetskontakt har skadat mångas
förtroende rejält och, vad värre är, också försvårat
det nödvändiga hårda arbetet att restaurera
ekonomin.

Det är inte det arbetande folket som har
spekulerat. Det är de som har haft för mycket
pengar och varit mycket giriga med dåligt utvecklat
omdöme och bristande samhällskänsla som har
spekulerat.

När vi talar om grundtrygghet i det svenska
samhället är det egentligen motpolen till
fallskärmstänkandet. Genom fallskärmar skaffade
sig ett fåtal privilegierade människor möjlighet till
ett ordentligt tilltaget skydd. Grundtrygghet skall
omfatta alla och vara en del i en generell
välfärdspolitik. Jag tar gärna en debatt om vad det
egentligen handlar om.

Varför står t.ex. 20 % av dem som står till
arbetsmarknadens förfogande utanför varje
trygghetssystem? Syftet med den obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringen som har diskuterats här
tidigare är att man skall försöka täcka in alla
människor. Alla skall ha grundtrygghet, och alla
skall vara med och betala efter förmåga. Därtill
behövs en obligatorisk försäkring för att få upp
nivån och dessutom en frivillig del därovanför för
dem som anser att de inte är fullständigt försäkrade
utifrån sina behov. Det behöver i och för sig inte
vara ett samhällsskyddat system i den delen.

Låt mig bara hänvisa till vad vi sade i en rapport om
grundtryggheten: Grunden för ett trygghetssystem
skall vara en i verklig mening generell
välfärdspolitik. Det innebär att välfärden skall
delas av alla, att alla skall vara med och betala för
den. Trots att socialförsäkringssystemen i Sverige
är väl utbyggda står en rad människor utan ett
rimligt ekonomiskt grundskydd. Det är detta vi vill
rätta till. Detta handlar naturligtvis det arbete som
pågår på pensionsområdet om. Vi har hela tiden
arbetat för i första hand höjd grundpension. Alla
människor skall få en dräglig ekonomisk standard i
det här landet. Det ingår i det här tänkandet.

Centern kommer inte heller framöver att rygga för
impopulära beslut. Sådana krävs för att tillväxt och
framtidstro skall kunna återskapas. Men vi gör det
med rättvisa och god miljö som oundgängliga
ingredienser.

Det kommer att ta tid innan den positiva
ekonomiska utvecklingen får genomslag på
arbetsmarknaden -- tyvärr. Det som nu
förverkligas -- produktivitetshöjningen i
företagen -- är något som borde skett redan under
1980-talet. Men då förmådde inte den dåvarande
regeringen sätta tillräckligt tryck på företagen och
inte heller att hålla kapitalet kvar i landet.

Höjd produktivitet är positiv, men den innebär att
det tar längre tid innan nya jobb tillkommer.
Regeringens politik ger draghjälp. Sänkta skatter
skapar bättre klimat för företagen. Rekordstora
statliga investeringsprogram för byggande av
järnvägar och vägar har lagts fram. Det är både bra
och billigt i långkonjunktur. Aldrig förr har mer
ekonomiska resurser avsatts för att Hela Sverige
ska leva. Det är en gåta hur socialdemokratin
diskuterar de frågor som borde vara en självklarhet
om man är bärare av solidaritetstanken. Då kan
man inte föra en debatt mellan Norrlandslän och
storstäder. Det är bara olika sidor av samma sak,
där människorna har samma rättigheter och
skyldigheter, och de tillhör samma land.

Jag skall inte fortsätta debatten om orsaken till att
så mycket resurser måste avsättas för
arbetsmarknadspolitik, därför att alla vet att
mycket av detta står att finna i 80-talets lättsinniga
politik och lågkonjunkturer. Men efter det
replikskifte som jag tidigare hade med Ingvar
Carlsson måste jag erkänna att jag blev upprörd
över den falska propagandan mot regeringens
inställning till arbetslöshet. Arbetslöshet är ett
slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.
Arbetslinjen skall hävdas.

Att bromsa arbetslösheten är som att hejda ett stort
tankfartyg -- stoppsträckan är lång. Innan vi når
fram till de nya, ordinarie jobben skall maximala
resurser sättas in för att förhindra
långtidsarbetslöshet och för att motverka
permanent utslagning från arbetsmarknaden.

Under tiden har regeringens övriga åtgärder, främst
inom småföretagssektorn, skapat rätt klimat för
uthållig tillväxt. En av höstens viktigaste och mest
sysselsättningsskapande reformer blir en rättvisare
beskattning för enskilda näringsidkare och för
delägare i handelsbolag. Det gäller alla företagare i
servicebranscherna, i hantverk och i jord- och
skogsbruk. Där kan en rättvis och med andra
företagare likvärdig beskattning skapa stora
utvecklingsmöjligheter.

Regeringens miljöåtgärder öppnar också dörrarna
för en uthållig, grön tillväxt. God miljö blir ett
viktigt konkurrensmedel. Kretsloppsarbete,
teknikutveckling, forskning och bioenergi är
spännande och utvecklingsbara områden, där
tusentals nya jobb kan skapas. I stället för växande
avfallsdeponier används avfallet som resurs. I
stället för olja, kol och uran används det förnybara.
Men det förutsätter skatteväxling, som innebär
lägre skatt på arbete och högre skatt på det som
måste bort -- allt det som ökar miljöskulden.

Jag vill avslutningsvis se framtiden an med
tillförsikt. Centerpartiet kommer att i regering och
riksdag fortsätta att arbeta för fler jobb, ordning
och reda i ekonomin, rättvisa och god miljö.

Att inte ha eller ta ansvar för politiken ger ofta
utdelning i opinionen. Men resultat i politiken ger
förr eller senare -- oftast senare -- också resultat.
Därför bör naturligtvis Socialdemokraterna glädjas
åt positiva opinionssiffror, så länge de varar.

Regeringspartierna och andra som har tagit ansvar
kan glädjas åt framväxande resultat i politiken. På
så sätt kan alla glädjas inför sommaren. Delad
glädje är ju, som bekant, dubbel glädje. Glad
sommar!

(Applåder)

Anf. 45 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag vill ställa några konkreta frågor
till Olof Johansson. Är det en del i arbetslinjen att
bedriva en ekonomisk politik som innebär
frysningar av bidragen till kommuner och
landsting, som i praktiken kommer att innebära att
vi under de närmste åren får se ungefär 100 000
jobb försvinna? Är detta en del i arbetslinjen? Jag
måste säga att jag har litet svårt att få detta att gå
ihop. Detta var det ena.

Det andra som jag vill ta upp är frågorna om
boendet och de ökande kostnaderna för boendet
samt den nu föreslagna åtgärden att dra in tre
miljarder kronor från bostadssubventionerna, som
vi vet medför ökade boendekostnader. Det
kommer också att föra med sig en situation där fler
människor tvingas att gå från hus och hem. Det
kommer att innebära ökade konkurser och en ökad
belastning på bankerna, som i sin tur måste vända
sig till bankakuten, som i sin tur får vända sig till
alla oss som får vara med och betala. Jag har litet
svårt att se hur detta går ihop.

Jag vet att Ivar Franzén i Centerpartiet, som får
betraktas som mycket kunnig på bostadsområdet,
anser att detta är en vansinnig politik, att det är fel
signaler och att det leder till just de effekter som jag
talade om och att den här indragningen nu inte alls
är nödvändig, eftersom bostadssubventionerna
ändå kommer att minska när omfattningen av
byggandet är så pass liten. Jag skulle vilja veta om
Olof Johansson delar Ivar Franzéns uppfattning
eller om han tycker att Ivar Franzén har fullständigt
fel.

Den tredje frågan jag vill ta upp är frågan om
Öresundsbron, eftersom Centerpartiet säger sig så
väl värna om miljön. Den här frågan har vi tidigare
debatterat, men jag vill åter få klarhet i hur man i
regeringen kommer att tolka
Konsessionsnämndens yttrande och i hur man
kommer att ställa sig i den här frågan. Är man
beredd att föra upp frågan om att bryta avtalet med
den danska regeringen för att börja planera för just
en vettig och hållbar miljöutveckling i vår del av
Europa?

Anf. 46 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Det är riktigt, som Gudrun Schyman
påpekar, att det finns en del frågor som i den här
kammaren har beslutats med breda politiska
majoriteter, men att de har beslutats i fel ordning.
Det är detta vi försöker att hantera. Jag utpekar
inte Gudrun Schyman som skyldig i det fallet. Men
det är klart att det är en totalt uppochnedvänd
situation att först bestämma sig för att ha en viss
sorts förbindelse över Öresund, och att man sedan
skall ta reda på vad den får för konsekvenser. Det
är detta som vi kämpar med.

Regeringen är enig om att en ordentlig
miljöprövning av det här ärendet skall ske. Men vi
är också eniga om att vi inte skall dra i väg med
några förhandsbesked. Alla vet vilken uppfattning
jag har i grundfrågan. Detta är inte någon
hemlighet. Att vi röstade emot majoriteten, som
ville ha betongen, är inte heller någon hemlighet.
Men nu är situationen som den är, och då gäller det
att följa de demokratiska spelreglerna, vilket är
mycket viktigt. De innebär nämligen att ett beslut
finns här och i Danmark och dessutom ett
folkrättsligt bindande avtal. Men danskarna och vi
vet att miljöprövningen är avgörande. Vi tänker
inte skada livet i Östersjön för den förbindelsens
skull.

När det gäller delar av Gudrun Schymans övriga
frågor är det kanske så att Gudrun Schyman har
obegränsat med pengar -- jag vet inte vad det är för
källor hon öser ur. Men om man inte skall skapa
situationen, som jag talade om, att kommande
generationer i stället får betala våra räkningar, är
det klart att alla samhällssektorer och vi alla måste
hålla tillbaka våra anspråk. Det handlar om att
rätta mun efter matsäcken.

Jag tycker att regeringen efter förutsättningarna
har skapat bättre möjligheter för kommunerna
framöver, genom beslutet om att häva det
kommunala skattestoppet, vilket inte är något
förord för ökad beskattning i kommunerna. Men
det återskapar den självbestämmanderätt som
kommunerna enligt grundlagen skall ha. Låt mig
säga att det på den punkten är dags att ändra
grundlagen så att den blir entydig. Då skulle vi
slippa detta trasslande med vad staten kan besluta
resp. inte kan besluta. I samband med detta fick
kommunerna också 4,2 miljarder kronor som,
enligt finansieringsprincipen, annars inte skulle ha
tillfallit dem.

Jag kan gärna återkomma till frågan om
boendekostnaderna.

Anf. 47 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Det hoppas jag. Jag är spänd av
förväntan och nyfikenhet att få höra Centerpartiets
syn på bostadssubventionerna.

Vad gäller Öresundsbron är det alldeles riktigt att
besluten har fattats i god demokratisk ordning, men
i fel följd. Om ni är så övertygade om detta och om
ni i regeringen delar uppfattningen att man först
skulle ha gjort konsekvensanalysen och
miljöprövningen för att sedan fatta beslut, måste
det väl vara fullständigt möjligt att i god
demokratisk ordning se till att följden på besluten
blir riktig. Jag vet inte vem det är som hindrar
detta. Är det bara Olof Johansson som i regeringen
har drabbats av insikten om att besluten fattades i
fel följd? Det måste vara något som gör att insikten
om att vi inte skall ha den här bron inte kan
materialisera sig i form av demokratiska beslut,
fattade av bl.a. den här församlingen.

När det gäller situationen i kommuner och
landsting vet jag hur denna politik ser ut och att
man har tillfört dem litet pengar. Men det handlar
ju om ofantligt mycket mer som behöver komma till
kommunernas undsättning -- inte för alla
kommuner men för en del. Vårt förslag är väl
finansierat, Olof Johansson. Jag har inte några
hemliga skattegömmor, som jag kan ösa obegränsat
ur. Vårt förslag bygger på en omfördelning. Vi drar
in -- bl.a. genom att höja skatter -- pengar som
sedan kan komma kommunerna till godo. Vi har
talat om en kommunakut, som ni kommer att få
höra mer om sedan i finansdebatten. Där skall
kommunerna kunna ansöka om bidrag eller
förmånliga lån, så att de kan hålla i gång
nödvändiga verksamheter. Det gäller ju i detta läge
just att hävda arbetslinjen och att inte spara på ett
sådant sätt att man ökar arbetslösheten och därmed
budgetunderskottet.

Anf. 48 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag tror inte att vi behöver utveckla
diskussionen om demokratin kontra miljön. Det
finns ingen motsättning mellan dem. Men det
skapades en motsättning genom de beslut som man
fattade. Detta har jag markerat. Först fattade man
de demokratiska besluten -- det var breda politiska
majoriteter, som man måste respektera tills de
förändras, om de nu skall förändras -- och sedan tog
man reda på det som egentligen borde ha varit en
del av beslutsunderlaget, om man verkligen hade
velat fatta demokratiska beslut. Efter att ha gjort så
får man ta situationen som den är, och det är den
situationen som vi nu hanterar utan att för den skull
ändra på våra grundläggande värderingar från
beslutstidpunkten under förra valperioden. Jag
tycker att detta är en enkel lektion i hur demokratin
inte skall fungera. Men när den väl har tillåtits att
fungera på ett visst sätt, får man göra det bästa
möjliga av saken.

Gudrun Schyman talade om att dra in pengar. Tala
gärna med Ingvar Carlsson om den saken. Han vill
dela ut pengar. Även att dra in pengar har
konsekvenser. Man kan inte dra in hur mycket som
helst eller var som helst utan att det får
konsekvenser för marknaden. Problemet är
naturligtvis att det finns gränser för vad man kan
göra i detta fall. Men det finns också politiska
restriktioner, vilket jag är den förste att medge.
Alla har inte samma uppfattning om var man skall
ta de pengar som behövs och som kan tas ut och hur
man skall använda de pengar som man har.

Detta har naturligtvis ett direkt samband med
bostadskostnadsfrågan. Vi har i detta land byggt
och byggt med subventioner från staten, vilket har
pressat upp boendekostnaderna till enorma höjder.
Vi vet att hela 1980-talet var fullt av missbruk av
detta system. TV visade i går kväll ett helt program
om boende och byggande och om hur bulvanerna
har härjat och fortsätter att härja i det svenska
samhället. De har utnyttjat vårt
subventionssystem, de subventioner som skulle
möjliggöra för enskilda människor att bo på ett
socialt rimligt sätt. Problemet är att vi har tillåtit att
hela detta område har blivit fullt av spekulation.

Ivar Franzén har mycket förnuftiga synpunkter och
har en stark position i vår riksdagsgrupp när det
gäller bostadspolitiken. Men han liksom vi andra är
underkastade vad marknaden gör med räntan för
att byggkostnaden skall komma ner till rimliga
nivåer och för att därmed långsiktigt säkra en
socialt acceptabel boendemarknad.

Anf. 49 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag har ett behov av att reagera mot
Olof Johansson, när han påstår att
socialdemokratin bröt överenskommelsen med
regeringen i höstas. Vi ville direkt efter
överenskommelsen aktualisera att man skulle skifta
semesterdagarna mot en helgdag. Detta förslag
avvisades av statsministern med beskedet att
överenskommelsen skall gälla i alla sina delar.
Därefter sänkte regeringen kapitalbeskattningen
från överenskomna 30 % till 25 %. Trots att Carl
Bildts bekräftelse av att de medel som blev över i
löntagarfonderna skulle återföras till
pensionsfonderna finns inspelad på brand bröt man
detta löfte.

Bara några dagar efter överenskommelsen
förklarade Per Westerberg att privatiseringen
skulle fortsätta som planerat. Nu skall man införa
ett vårdnadsbidrag, fastän själva
grundförutsättningen för att vi skulle gå in i
diskussionen var att ett sådant bidrag inte skulle
införas. Dessutom hade jag efter
överenskommelsen träffat ett handslagsmässigt
avtal med Bengt Westerberg om att vi skulle se på
effekterna av efterfrågan i form av en
försörjningsbalans. Om några förändringar skulle
göras, skulle vi vara överens om dessa. Det är
skälet till att vi röstade för både bensinskatt och
moms i ett tidigare skede. Vi ansåg oss bundna i
detta avseende.

Så långt fullföljde vi överenskommelsen. Men när
den var bruten praktiskt taget i alla för oss viktiga
delar, sade vi till slut: Nu i slutet av denna riksdag
redovisar vi och röstar för den politik som vi tror
på. Det finns en sådan politik, Olof Johansson. Om
Olof Johansson inte vet vad det socialdemokratiska
alternativet innebär som vi har redovisat i
finansutskottet och i andra sammanhang, beror det
på att Olof Johansson inte har varit i riksdagen
tillräckligt ofta. Så skyll inte det på oss. Jag ser
detta såsom utomordentligt trist, men skyll inte det
på socialdemokratin. Jag är van att följa
överenskommelser.

Så till detta om populism. Jag tog upp frågan om
bostäderna, inte för att komma ifrån att vi måste
dra in 3 miljarder kronor utan för att vi skall lägga
ut besparingarna på ett annat sätt så att de inte slår
så orimligt att människor får gå ifrån sina hem. Ert
förslag ändrar på gällande villkor och spelregler,
fastän ni alltid har sagt att man inte retroaktivt får
ändra på dessa. Det rör inte företag, men det rör
det som är bland det allra viktigaste, nämligen
människors förmåga att klara sin bostad. Jag kan
försäkra att vi med er politik går mot tragedier. Det
är inte populism, när jag tar upp detta. Det gör jag
därför att jag har träffat massvis av berörda
människor.

Anf. 50 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Också jag har fört förhandlingar med
Ingvar Carlsson. Därför är jag så störd av den bild
av de höstliga överläggningarna och
överenskommelserna som detta land har
bibringats. I en för landet så djup ekonomisk kris
måste vi även om vi har olika värderingar stå fast
vid detta utåtriktade budskap. Vi skulle i dag kunna
nå en lägre ränta och en starkare kronkurs, om det
fanns bredare parlamentariska majoriteter.
Uppriktigt sagt tycker jag att det nog finns skuld på
båda sidor. Men jag förstår inte varför man inte kan
komma fram till en gemensam lösning på
problemen. Jag har inte varit direkt involverad i
alla. Men när det gäller privatiseringen vill jag
hävda att vi kom överens om ett moratorium. Har
det skett några våldsamma privatiseringar sedan
dess? Privatiseringen av Celsius pågår, men pågår
något annat? Det är en rimlig åtgärd för att sprida
ägandet.

På det sättet tycker jag att det är oerhört viktigt.
Men det innebär inte att vi skall privatisera till
vilket pris som helst och hur snabbt som helst, utan
det är naturligtvis beroende på den marknad som vi
har.

När det gäller vårdnadsersättningen finns
naturligtvis de gamla motsättningarna, vilket
Ingvar Carlsson vet, från slutmånens
överläggningar och den lösning som Bengt
Westerberg och andra hittade i samband med att
man skulle klara ut vårdnadsersättningen. Det var
inte något totalstopp för den reformen i samband
med överenskommelsen. Det fanns flera partier i
regeringen som aldrig hade accepterat det. Då hade
vi ovanpå den ekonomiska krisen också fått en
regeringskris.

När det gäller vistelse i riksdagen, är det klart att
jag inte är här lika mycket som tidigare, men jag
läser ju skrifterna. En av dem har jag jobbat med i
natt. I den finns det socialdemokratiska
alternativet. Socialdemokraterna har väldigt
mycket pengar över, vilket vi andra inte har.

Anf. 51 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Visst var det bra att turistmomsen
sänktes och gav 10 000 jobb och billigare semestrar,
Eller hur, Olof Johansson. Visst var det bra att det
kom ett småföretagarpaket. Eller hur Olof
Johansson? Visst var det bra att det blev en
krisavgift, vilket Moderaterna inte gillar, dvs. att
folk som har litet pengar får ett sänkt grundavdrag
och får betala en krisavgift under två år. Visst krävs
det nya grepp för att komma åt
ungdomsarbetslösheten.

Allt detta ingick i de diskussioner och de
förhandlingar som vi så småningom hade med
regeringspartierna. Det var väl trevligt, hoppas jag.
Nu kan man fråga sig vad det är som skiljer mellan
t.ex. Centerpartiet och Ny demokrati, och då har
jag några frågor. Men innan jag ställer dessa frågor
vill jag säga en sak.

När ni diskuterar bostadspolitik och annat, så kom
ihåg, vilket i och för sig alla vet men som jag tror att
man alltid måste tänka på, att det inte finns något
som är viktigare än räntan. Det finns ingenting som
betyder så mycket som att få ned räntan. Varje
politik som drivs måste därför sikta på att få ned
räntan. Då löser sig kanske även problemen i
bostadspolitiken utan alltför stora konventioner,
även om den befinner sig i en socialistisk
återvändsgränd.

Men vad är det som skiljer? Jag skulle vilja ställa
några frågor till Olof Johansson. Är det rimligt och
vettigt, med tanke på arbetslöshet, svensk
konkurrenskraft och vår framtid i Europa, att
avveckla kärnkraften? Är det rimligt med
miljöavgifter, att vi skall straffa oss själva? Det
anses tydligen väldigt tjusigt i Sverige att vi skall se
till att vi får lida litet mer än alla andra. Vi skall
därför ha hårdare miljöavgifter än konkurrenterna.
Vi har redan, med den politik som har förts, inte
bara av den här regeringen utan främst av den
tidigare, förlorat 200 000 industrijobb i Sverige på
ett par år. Nu gäller det att hela tiden ha siktet
inställt på jobben och se till att man inte gör det
ännu svårare. Men det gör man med sådana
miljöavgifter.

Att få konkurrera på lika villkor är egentligen det
enda som vår industri, stor som liten, begär. Bidrar
ni till det?

Miljön är internationell, och de i denna kammare
som anser sig vara mer miljövänner än andra talar
alltid om hur global och internationell den är. Men
jag vill påminna om att miljöavgifterna också måste
vara internationella.

Anf. 52 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Vi hade med en del i vårt valprogram.
Sänkningen av turistmomsen var en sådan sak. Att
förbättra villkoren för småföretagen och att driva
en fördelningspolitik där alla är med och bär
bördorna, även höginkomsttagarna, fanns också
med. Man får väl säga att det i hög grad är Börje
Hörnlund som har drivit fram systemet med
ungdomspraktik, så att ungdomar slipper att hela
tiden bli hänvisade till att stå vid sidan av därför att
de inte har tillräcklig erfarenhet. Genom praktiken
får de erfarenhet. Allt detta är bra.

Jag delar naturligtvis uppfattningen att det
långsiktigt viktiga på boendeområdet är, som jag
sade tidigare, att få ned räntan. Man kan
naturligtvis göra litet olika bedömningar om vad
man har råd att avstå från i form av besparingar på
det området just för att få ned räntan. Det är precis
det som regeringen har betonat, bl.a. i samband
med budgetpropositionen, dvs. att det
grundläggande måste vara att långsiktigt få ned
byggnadskostnaderna så att vi inte gör om samma
dumheter som under i stort sett hela
överhettningsperioden på 80-talet.

Låt mig då besvara frågorna. Självfallet har vi även
i miljöpolitiken anledning att vara långsiktiga. Det
finns bara en enda långsiktig väg som är hållbar, och
jag hoppas att Ian Wachtmeister instämmer i det,
nämligen att komma bort från det som är
miljöskadligt och få in det som är miljövänligt.
Också på detta område har vi haft en
folkomröstning. Alla alternativ i folkomröstningen
stod bakom en avveckling av kärnkraften. Jag
respekterar demokratiska beslut. Vi sade alla efter
1980 års folkomröstning att vi skulle respektera
den. Nu befinner vi oss i närheten av den tidpunkt
då den äldsta reaktorn blir 25 år. Det var det som
var grunden för att vi senast år 2010 skulle avveckla
kärnkraften i Sverige. Då är det också dags att lyfta
frågan på nytt och inte glömma bort den. Vi får inte
använda den glömska som kan ha uppstått från
1980 och fram till nu för att komma ifrån det som
alla politiska partier på den tiden lovade.

Naturligtvis är miljöavgifterna delvis en
konkurrensfråga. Delvis är även de en fråga om hur
man fördelar bördorna. Det har talats om
skatteväxling här tidigare i dag, och det handlar
mycket om det. Sänk skatten på arbete, och höj den
på det som vi skall ha ut ur systemet, dvs. det som
är miljöskadligt och det som vi inte kommer ifrån
att betala förr eller senare.

Anf. 53 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Vad jag talade om i detta sista fall var
att vi skulle ge svenska företag samma möjligheter
att konkurrera som företag i andra länder. Det
handlar om jobben. Och ger vi dem inte den rätten,
får vi problem och arbetslöshet här.

När det gäller kärnkraftsomröstningen var det
faktiskt riksdagen även på den tiden som tolkade
det resultatet. Och riksdagen tänkte fel och lär få
slingra sig ur detta på något sätt. Jag ville bara testa
litet grand hur det låter nu när eftertankens kranka
blekhet dyker upp.

Jobben, räntan och rättvisan återkommer jag till i
mitt huvudanförande som väl lära äga rum någon
vid femtiden i eftermiddag med det tempo som
denna debatt har.

Jag hade egentligen ytterligare en fråga som jag vill
ställa. När regeringen uttalar sig om olika frågor,
t.ex. om flyktingfrågan som togs upp här, är det
alltid Bengt Westerberg som uttalar sig. Diskuterar
ni dessa frågor i regeringen? Jag blir nästan litet
rädd, eftersom man hör att det är andra krafter som
bestämmer vad som händer i Sverige. Det är litet
grand som när man häller ut vatten på bordet så
rinner det ned någonstans, och då rinner det ned på
Sverige. Och det var en väldig otur för oss. Det är
precis som om det avgör att det inte sker här.

Jag tror att det finns heliga kor, inte bara på
Jordbruksdepartementet utan litet varstans i
regeringen, och dem rör man inte, och man talar
inte om dem. Men Olof Johansson kanske har
någon egen uppfattning i den frågan. Eftersom jag
sedan inte får bemöta det som han säger, då han
antagligen drämmer till med något, ber jag honom
hälsa regeringskollegerna att jag skulle rösta mot
den flyktingpolitik som regeringen i dag driver, att
vi har ett trettiotal konkreta förbättringsförslag och
att vi är helt övertygade om att man skall hjälpa
människor där de är, vilket ger mångdubbelt bättre
effekt.

Vi har föreslagit t.ex. katastrofbrigader, där man
verkligen gör något och hjälper, i stället för att
passivt säga att det är andra som bestämmer och att
vi får se vad det blir. Och så småningom när det är
för sent säger man: Oj då, hela Sverige är fyllt med
flyktingläger. Det var väldigt tråkigt. Jag vet inte
om mijöministern har tänkt på den aspekten, men
vi får väl höra det.

Anf. 54 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! I flyktingfrågan vill jag säga att jag
har mycket lätt för att instämma med Bengt
Westerberg i den argumentation som förekom
tidigare, speciellt i frågan om vad vi kan bestämma
över egentligen.

Det är kanske inte alla som har klart för sig att
problemen runt Sverige har förändrats sedan 60-
tal, 70-tal och 80-tal. Vi som har litet längre
perspektiv i politiken vet att dagens situation är
extrem. Den framtvingade flykten från
krigsområden har vi inte haft i samma omfattning
sedan andra världskriget. Självklart påverkar det
också Sverige.

Det påverkar också de krav som ställs på oss, på hur
mycket vi måste göra. Vi har inte möjlighet att
bestämma över hur många som kommer hit. Vi
skulle önska att människor kunde stanna i sin
hembygd. Det är klart att vi skall hjälpa dem så
nära den som möjligt. Men när de behöver skydd,
och många behöver det, skall vi vara beredda att ta
emot dem. Det är det vi försöker göra. Det innebär
alltid svåra avvägningar.

Energiöverenskommelsen, för det är faktiskt den
frågan det handlar om, innehåller en hänvisning i
det senaste riksdagsbeslutet, jag tror att det var
1991, till riksdagsbeslutet från 1988, där det finns
en passus om år 2010 som den senaste tidpunkten
då kärnkraften i Sverige skall vara avvecklad. Jag
tror att det på det här området gäller att starta i tid,
så att man kan göra den här avvecklingen -- när man
nu ändå byggde färdigt 12 reaktorer -- utan att man
får några stora påkänningar.

Det som vi har lärt oss av utvecklingen, bl.a. i
höstas när vi hade fem reaktorer avställda, är att
utrymmet finns i dag. Problemet är att vi under lång
tid har haft ett överskott på el i Sverige, vilket gjort
det näst intill omöjligt att komma in med de
alternativ som måste in. Jag tror att det är
nödvändigt med en kombination av åtgärder, dvs.
ut med det som skall ut och in med det som skall in,
och det måste ske parallellt. Detta är vad riksdagen
har sagt. Därför finns det anledning att börja tänka
på avvecklingen nu.

Självklart påverkar miljöavgifter konkurrensen.
Men jag talar om att detta inte är den enda
produktionsfaktorn. Utsläpp får man ändå betala
på det ena eller andra sättet. De ökar vår
miljöskuld. Gör man ingenting i det avseendet,
skapar man desto större miljöskuld, som andra får
betala efter oss, eller vi själva genom sämre hälsa.

Anf. 55 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Låt mig få börja med att önska
riksdagens ledamöter och alla som eventuellt orkar
lyssna fortsättningsvis, en riktigt god och skön
sommar. Jag tror att vi alla behöver uppleva den
underbara svenska sommaren som ligger framför
oss. Vi kommer helt klart inte att kunna göra oss
kvitt de bekymmer som vi har hanterat och
resonerat om i dag. De kommer säkert att följa oss
ut från de här salarna.

Det vi på allvar bör bekymra oss över är en
förtroendekris som finns visavi politiker i Sverige,
men faktiskt också i hela Europa. Om allt fler
människor börjar säga ''jag litar inte på politikerna,
jag litar inte på staten'', eller kanske rent av ''jag
litar inte på min medmänniska'', då har vi en
förtroendekris som både mänskligt och ekonomiskt
blir mycket svår och mycket dyr.

En färsk SIFO-enkät visar att medborgarna anser
att de mänskliga rättigheterna är det som Sverige
mest bör verka för internationellt. Den här
betoningen av människans villkor och värdighet är
oerhört glädjande, tycker jag. Den visar sig också
inrikespolitiskt genom att människor reagerar
mycket starkt mot det man inte uppfattar som rent
spel, eller som förtryck av medmänniskor.

Efter den vedervärdiga kommunismens
sammanbrott omhuldas nu så gott som överallt
marknadsekonomin. Men vi får inte glömma att
marknadsekonomin inte får ges totalt fritt spelrum.
Den måste tyglas av etiska, sociala och ekologiska
hänsyn. Det är bra att vi får större resurser till
ekorotlarna. Det är självfallet angeläget. Det krävs
krafttag mot fifflet i exempelvis restaurang- och
krogbranschen.

Visst är det bra med lagens långa arm. Men ett fritt
samhälle existerar inte utan gemensamma
grundvärderingar som alla respekterar. Det är
själva förutsättningen för frihet. En del uppfattar
tydligen oss kristdemokrater som om vi vill ordna
något slags hinderlöpning för människor. Men vi
ser inte etiken som en snubbeltråd, utan som ett
rättesnöre. Lagens långa arm räcker inte, utan
samvetets röst måste också få höras!

Vi måste förstå och respektera den vanliga
medborgarens ilska och förtrytelse, när han från
ringside sett hur yuppiegängen vältrat sig i lyx och
nu slipper städa upp efter sig. Nu är det andra som
får betala städnotan via skattsedeln och via det
oförskämt stora räntegapet hos bankerna.

Nu skall vi naturligtvis inte påstå att finanskrisen
enbart skapats av finanssektorn. Vi har ju en
internationell ekonomisk kris, och det politiska
ansvaret bör delas av många. Men det var trots allt
Socialdemokraterna som styrde under 80-talet.
Ingvar Carlsson drog tidigare historien om prästen
och chauffören. Jag anar att det var jag som skulle
vara prästen som förpassades till de mindre
lycksaliga boningarna, medan Ingvar Carlsson var
chauffören. Ingvar ''Chauffören'' Carlsson. Jag
hade snarast tänkt tala om Ingvar ''Loket''
Carlsson. ''Loket'' Olsson är ju känd, kanske också
''Loket'' Carlsson. Man kan ju hävda att Ingvar
''Loket'' Carlsson under 80-talet ledde en
superbingo, som slutade med jättevinster för
många av de redan rika, men med förlust för i stort
sett resten av folket.

Jag tycker att det skulle vara klädsamt om vi alla
erkände att 80-talets sötebrödsdagar är slut. Nu är
vi, som man brukar säga, inne i oxaveckorna. Det
är det hårda slitet. Jag tycker att det skulle kännas
befriande om också socialdemokraterna ville tillstå
det. Socialdemokraterna lovar väldigt mycket, som
jag sade tidigare, ungefär som om 80-talets
ekonomi är kvar och fortsätter. Om jag får anspela
på ''Loket'' Olsson igen. Han har ett TV-program
där han drar ut lådor och det ligger någonting i
lådan. Men när Ingvar ''Loket'' Carlsson öppnar
sina är det ingenting i dem. De 12 miljarderna i
besparingar kom ju aldrig.

Herr talman! Man undrar också, det vill jag gärna
ha sagt, hur en del av näringslivets representanter
resonerar just nu. Skall vanligt folk acceptera
krisbudskapen, borde ju somliga ytterligt
högavlönade ha föregått med gott exempel och
sänkt sina löner och själva tagit itu med alla
fallskärmsavtal. Jag tror faktiskt inte att de skulle
ha hamnat i någon särskilt svår svält om de gjort
det.

Jag är den förste att understryka att etiken gäller
oss alla. Jag vill gärna ha sagt ytterligare en gång,
kanske den hundrade här i kammaren, att jag aldrig
har påstått att vårt parti har något monopol på
detta. Jag vill bara påstå att de här frågorna är
ytterligt betydelsefulla.

Vi kristdemokrater finner det tilltalande att den
nya läroplanen och andra dokument som styr
skolans verksamhet nu äntligen betonar vikten av
en gemensam etik. I läroplanspropositionen står
det att ''som särskilt viktig framstår skolans
värdegrund förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism''.

Det är just detta helhetsperspektiv vi
kristdemokrater velat få fram. Av skol- och
utbildningspropositionen framgår också att etik bör
vara ett ämnesövergripande tema i
gymnasieskolan. Vi är förstås också glada att
religionskunskapen, och inom den
kristendomskunskapen, fått en fastare ställning,
men viktigast är som sagt helheten.

Jag tror faktiskt att det säkraste och klokaste sättet
att vinna framtiden åt våra barn och ungdomar är
att satsa på kvalitet och bredd i utbildningen.

Herr talman! Arbetslösheten är för närvarande, det
är vi alla överens om, vår odiskutabelt största
utmaning. Världen över talar man om ''jobless
growth'', grovt översatt ''arbetslös tillväxt''. I
UNDP:s, FN:s utvecklingsprogram, nyligen
publicerade rapport påpekas att varken u-länders
eller rika länders investeringar under det senaste
decenniet har givit tillnärmelsevis så många jobb
man förväntat. Utan tvekan krävs det nya modeller
för en hållbar utveckling. Nu måste vi snabbt inse,
som sagts tidigare, att skatte- och avgiftssystem
behöver förändras på ett sådant sätt att det blir
resursförbrukning och miljöslitage som får bära
kostnaderna, i stället för som nu, människors
arbetsinsatser. Sedan kan man kalla det en
skatteväxling för miljö och arbete eller vad man
vill.

Bland de mer än en halv miljon arbetslösa i Sverige
finns ofantligt många ungdomar -- antingen öppet
arbetslösa eller sysselsatta i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bakom varje
siffra finns en människa som inte känner sig
efterfrågad, något som varje människa behöver och
har rätt att få uppleva. I en rapport från
folkhälsogruppen konstateras att arbetslösheten är
ett folkhälsoproblem. Allvarligast är att vi riskerar
att skjuta ungdomars framtidstro i sank.

Vi får naturligtvis inte slå oss till ro. Vi måste hitta
nya sätt att hjälpa in ungdomar i arbetslivet, hitta
vägar att slussa över ungdomar från
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till ''riktiga''
arbeten. Vi kristdemokrater anser att det är
befogat med en kraftig sänkning av, eller rent av att
under en tid avskaffa, arbetsgivaravgiften för
ungdomar som efter ungdomspraktiken får jobb på
sin praktikplats. Det skulle vara ett bra sätt att
locka företag att anställa ungdomar.

Herr talman! En grundbult för oss kristdemokrater
är att försvara den enskilda individens värde och
värdighet. Det är just i ekonomiskt svåra tider som
fördelningsförmågan sätts på prov.

Jag kan ha respekt för att man har olika
uppfattningar och åsikter om huruvida profilen på
besparingarna är den rätta och riktiga. Vad man
nära nog alltid glömmer bort i diskussionen är -- det
har trots allt kommit fram litet -- räntans betydelse.
En fråga som vi diskuterat mycket är: Om vi hade
skapat en annan profil med hjälp skattehöjningar
eller vad det nu kan vara, hade vi då fått ner
räntan? Är det någonting som på sikt slår hårt mot
dem som behöver vårt stöd och hjälp i samhället är
det en för hög ränta. Jag tycker att det finns all
anledning att gång på gång lyfta fram detta när vi
talar om den fördelningspolitiska profilen, för det
understryks alltför sällan.

Det finns en risk att den ekonomiska krisen så
ockuperar våra sinnen, att vi glömmer att värna
våra livsbetingelser. Ingen av oss, helt oberoende
av partitillhörighet, kan glädja sig åt en fet plånbok
eller den bästa materiella standard om jord, luft och
vatten förgiftas. Om ozonlagret blir ännu tunnare,
om skogar blir mer försurade och dricksvatten blir
en bristvara även för oss, vad har vi då uppnått? Jag
tror dessutom att den biologiska mångfalden och de
genetiska frågeställningarna måste få dominera
debatten i mycket större utsträckning framöver.

Herr talman! Filosofen Martin Buber har sagt att
människan skapar sin värld i relation med andra
människor. Av en del av det som nu skrivs och
hävdas i debatten får man föreställningen att det
ideala, det bästa tänkbara, samhället består av helt
fria individer som studsar runt som ädelgasatomer,
utan att kunna förena sig med andra. Som ni vet
fungerar ädelgaser på det sättet. De bildar ogärna
kemiska föreningar.

Ett friskt samhälle bygger hela tiden på att individer
i samverkan skapar förutsättningarna för välfärden.
Det är inte staten som behöver stärkas, det är
individernas förmåga att i samverkan med andra, i
små grupper, skapa trygghet och kreativ förnyelse.
Träd växer som bekant inte från kronan och neråt
utan från frön och späda plantor.

Jag tror att de små naturliga gemenskaperna,
främst familjen, avgör om välfärden i vårt
samhälle, blir hållbar.

Den FN-rapport jag nyss nämnde, Human
Development Report, har i år som tema hur man
skall få människor delaktiga i utvecklingen. I
rapporten talas det starkt för decentralisering och
för att enskilda organisationer skall ha ett större
ansvar för utvecklingen. Det är just det vi
kristdemokrater talat om i många år. Samtidigt
talas det i rapporten för det som kallas subsidiaritet.
Man uttrycker det så här: Nationalstaten är för liten
för de stora problemen och för stor för de små.

Under de kommande månaderna kommer vi i
Sverige att ha en intensiv och hälsosam EG-debatt.
Häromdagen yttrade överbefälhavaren i Belgien:
''Vi belgare måste se till att tyskar och fransmän är
vänner, det är vår enda chans att överleva.'' Jag
tycker att detta synsätt kommer bort för mycket i
den svenska debatten.

EG-idén är en fredsidé. Hur skulle det ha sett ut om
varje enskilt land i Europa hade hållit sig med en
egen utrikes- och säkerhetspolitik? Europas
historia har lärt oss alltför väl vart det kan barka.
Sedan vill jag gärna citera författaren och filosofen
Rolf Edberg, som för inte så länge sedan sade i en
DN-intervju: ''EG behövs för miljöfrågornas
skull.''

Det talas mycket om grundtrygghet just nu. Nästan
alltid gäller då diskussionen pengar. Jag är helt på
det klara med att de spelar en väsentlig roll. Om
debatten om grundtryggheten är inriktad på att
förbättra för de sämst ställda grupperna på
bekostnad av de välbärgade, finner jag det fullt
acceptabelt, men jag är inte så säker på att det är
så. Samtidigt kan jag inte låta bli att säga att det är
litet märkligt att vi inte talar mer om den
grundtrygghet som är oavvislig, nämligen den
trygghet som barn behöver och har rätt till när de
växer upp. De har rätt till en trygg barndom, rätt
att vara älskade, omtyckta, med möjlighet att
identifiera sig med positiva förebilder.

Herr talman! Det är litet av en terminsavslutning i
dag. Det har varit tuffa terminer. Det hade givetvis
varit mycket roligare och mer givande att ha en
kista full med guld i stället för att behöva ta hänsyn
till en gigantisk statsskuld och hisnande underskott.
Men var säkra på en sak: vår målsättning är att få
svensk ekonomi i balans, för att kunna baka en
större kaka och få möjlighet att hjälpa de grupper
som onekligen behöver få förbättrade
levnadsvillkor. Det handlar om att se till att de
gamla och sjuka icke kommer i kläm. De har rätt
till en trygg omsorg och den bästa vård. I flera kds-
motioner i riksdagen har vi krävt att alla
medborgare skall säkerställas en vård och omsorg
av god kvalitet. Och först och främst är det de sämst
ställda pensionärerna som skall ha sina
förhållanden förbättrade. Därför var det ett
oavvisligt krav att dessa pensionärer inte skulle
drabbas när pensionen sänktes.

Sist men inte minst är det viktigt att se till att
resurserna räcker för att förbättra de mänskliga
rättigheterna också för jordens fattigaste. Hela
biståndspolitiken har detta som yttersta syfte. Men
biståndet kan inte ensamt klara denna uppgift. Vi
måste också riva handelsmurar. En fri handel
mellan i- och u-länder skulle för u-länderna betyda
ett nettotillskott som är vida större än världens
samlade bistånd. Låt oss i första hand drivas av
solidaritet. Den som inte vill bry sig om
medmänniskor var de än bor bör åtminstone för
framtida generationers överlevnad engagera sig.

Herr talman! Våra ungdomar måste få känna
framtidstro. Vi har bara en jord, den är odelbar,
och den tillhör också morgondagens människor.

(Applåder)

Anf. 56 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Tänk, att få vara med här och lyssna
på en debatt mellan statsministern och Ingvar
Carlsson om verkligheten. Två duktiga, men ändå
två politiska broilrar som inte jobbat i den
verklighet som de tävlar om att besöka. Under min
tid i riksdagen har jag lärt mig att Ingvar Carlsson
tar bussen från Tyresö och att -- det har jag hört tre
gånger nu -- statsministern har varit i Karesuando.
Jag gratulerar.

Nu är sommaren här, och riksdagen skall ta ledigt.
Hela Sverige tar ledigt över sommaren. Fabrikerna
stängs. Problemen tar vi upp i höst. Det är en något
grym beskrivning. Men när det gäller riksdagen --
givetvis också när det gäller Sverige -- är läget
allvarligt. Under åtta månader är det som sker här
viktigt. Under de resterande fyra månaderna
behövs vi inte. Det är något fel någonstans.
Antingen står världen stilla under den tiden, eller
också är det vi som tänker fel.

Om det skulle bli en förändring i hela
uppläggningen när det gäller Jugoslavien och våra
trupper som skall dit, skall enligt min uppfattning
en urtima riksdag inkallas. Om den ekonomiska
krisen skulle förvärras och det behövs en extrem
åtgärd av något slag, skall riksdagen inkallas. Ni
borde allihop tänka på att ni riksdagsmän faktiskt
är avlönade för helårstjänstgöring. Även om
sommaren är här, är det som ni vet vinter i
välfärdslandet.

Det politiska etablissemanget befinner sig ganska
långt ifrån folket -- inte bara med tanke på
kulvertarna i det här huset. Demonstranterna -- i
regel betalda -- går ovanpå bron, medan politikerna
springer under i en kulvert, så att de skall slippa att
träffa demonstranterna. Jag går ovan jord och får
hela tiden träffa dem. Ibland sjunger de, ibland
buar de. Men det är i alla fall en viss kontakt med
verkligheten.

I en vidare bemärkelse befinner vi oss nu i ett skede
där folk har hunnit längre än det politiska
etablissemanget. Människor är mer inställda på att
se förändringar och att göra någonting, medan
politikerna försöker att hålla kvar så mycket som
möjligt av sitt eget. Man vill inte så gärna sopa
framför sin egen dörr, man vill inte städa trapporna
uppifrån och man vill inte föregå med gott exempel.

Med den enkla idéen -- som alla utom de som sitter
här skulle gilla -- att ingen satt här mer än två
mandatperioder, skulle det bli en förändring, en
aktualisering. Då skulle den berömda, tunga,
vemodiga gobelängen fladdra av vinddraget.

Det behövs nämligen en förändring. Hela världen
förändras, och vi här måste också förändras.
Människor behöver inga förmyndare. Vi skall inte
hålla på att i detalj tala om för människor vad de
skall göra.

Så småningom kommer det att ske en förändring.
Jag vill påstå att skillnaderna mellan oss och de
andra partierna är att vi vill se en snabbare
förändring, vi vill göra något i tid och att de är för
sent ute. Den skillnaden är enorm. Med tiden
kommer vi alla att tycka samma sak, men
utveckling innebär att man gör någonting i tid.

Vi i Ny demokrati är en produkt av den kritiska
verklighet som finns här utanför. Det tjänar
ingenting till att bli arg på oss, därför att då kommer
det bara att bildas nya partier som träder in i
politiken och tar saken i egna händer.

Vi vill se fakta på bordet. Då bemöts vi med att vi
är skumma, att vi är rasister, att vi är
människofientliga och -- som vi nyss fick höra --
invandrarfientliga. Och detta bara för att vi vill ta
upp och diskutera de frågor som alla människor ute
i samhället talar om. Jag tycker att det är märkligt.
Enligt den definitionen är en god politiker och en
god människa den som sopar problemen under
mattan och sedan låter barn och barnbarn lösa
problemen.

Nu är det kris i Sverige, och detta måste alltså
politiken avspegla. Det får då inte längre finnas
några heliga kor och en massa politiska låsningar.
Vi måste i stället ha praktiska lösningar. Vi skall
komma ihåg att Sverige säkert har en strålande
framtid, men det kan vi ju inte få om vi ger bidrag
till varandra eller om vi står här och pratar om vem
som kan ge mest bidrag till den andra. Vi får inte
heller någon strålande framtid genom att vi ger oss
själva dubbla pensioner och fallskärmsavtal, det får
vi genom att släppa greppet om bordskanten och gå
ut i verkligheten och förändra. För detta krävs det
ledarskap. För politikers del innebär ledarskap att
man föregår med gott exempel. Är det inte konstigt
att vi inte kan göra det, att vi inte kan sänka
partistödet, organisationsstödet och att vi inte
stenhårt kan gå in för att inte bara reagera utan
även agera mot fallskärmsavtal, politiska
utnämningar, borstande på ryggen och allt vad det
kan vara?

I all min enkelhet menar jag att politiker måste
kunna säga till folk: Vi kommer att kräva mycket
av er, kära medborgare och skattebetalare. Vi vet
att ni är vår arbetsgivare. Ni betalar vår lön. Därför
skall vi föregå med gott exempel. Vi kommer att
dra ned på partistöd och organisationsstöd och
annat, men också ni måste tyvärr ställa upp. Det
blir sänkta ersättningsnivåer i
socialförsäkringssystemen, därför att det inte finns
pengar, därför att man från den här kammaren och
från olika regeringar har lovat mer än vad man kan
hålla.

En annan sak som är viktig är att vi här borde
granska mera och budgetera mindre. Stora dåliga
företag gör inget annat än budgeterar. De gör
femårsplaner, tioårsplaner och femtonårsplaner.
Sedan hinner de inte ens följa upp hur det blev,
därför att då håller man på med nästa budget.
Riksdagen skulle ägna sig mycket mer åt att
granska det som sker. Riksdagens revisorer och
Riksrevisionsverket gör en god insats när det gäller
granskning. Men vi här inne borde också granska.
Självkritik, tummen på ögat på oss själva och på
dem som sitter i regeringen, och sedan skall vi fråga
oss: Vad hände efter det att riksdagen hade givit
regeringen till känna -- eller vad det heter för
någonting. Vad hände? Hände det någonting alls?
Kostade det sex gånger mer än vad man förutsatte?
Varför begravdes alltihop i en utredning?

Vad kan då riksdagen göra? Jo, den kan göra vissa
saker just nu. Det handlar om de viktigaste
sakerna: jobben, räntan och rättvisan.

Om jag börjar med jobben, vad är det som vi kan
göra? Vi har i dag en arbetslöshet, vilket betyder att
det råder brist på arbetsgivare, dvs. småföretagare
av alla sorter. Det betyder inte att det råder brist på
arbetsgivarföreningar och sådant. Här inne finns
ett glödande intresse för Volvo och Procordia. Det
är härliga grejer, därför att det är stora saker. Men
det är inte Volvo och Procordia som fixar några
jobb. De käkar upp företag och spottar ut
kärnorna. Det blir alltså färre arbeten, när de håller
på. Det är i de små och medelstora företagen och i
de företag som ännu inte existerar som jobben
finns. Men det bekymrar man sig inte tillräckligt
om. Vi här kan skapa förutsättningar, framför allt
via skatterna och genom att förenkla även sådant
som inte handlar om pengar, som Alf Svensson
talade om. Det finns också annat, t.ex. alla
krångliga papper som gör att folk får eksem.
Vanliga företagare har inte så stor vana på det
området, medan sådant folk som P G
Gyllenhammar inte ens har sett papperen. Så är
det.

Det finns tiotusentals jobb. Bengt Westerberg sade
att man inte kan skapa jobb genom att ändra på
trygghetslagarna och arbetsrätten. Jag vet inte vad
Bengt Westerberg menade -- det är ofta som jag
inte vet vad han menar -- men det kanske han själv
vet. Jag vet dock vad jag menar. Det är viktigt att
ändra trygghetslagarna. Facken måste ta tillbaka
sina positioner. Annars anställs inte de ungdomar
och andra som behövs. Man borde i stället införa
lärlingssystemet. Men det går rakt emot den
solidariska lönepolitiken. Det är ju alldeles
förfärligt. De flesta av er skulle väl förlora era jobb,
eftersom det är så många av er som jobbar för något
fack. Så får man inte säga.

Titta på de länder som har låg
ungdomsarbetslöshet! Hur kan de ha det? Jo, de
har lärlingssystem. Titta på Tyskland, där
ungdomsarbetslösheten ligger på en tredjedel av
den totala genomsnittliga arbetslösheten! Det är
sådana här pragmatiska saker som är så vikitiga.

En enmansföretagare säger så här: Äsch, jag
anställer ingen. Jag hade tänkt att anställa min
kompis, men det är så besvärligt. Sedan gör
enmansföretagaren upp med kompisen om att
kompisen skall jobba svart. Just det, herr talman.
Ni ser litet förvånad ut? Usch då, tänker talmannen
och andra, skall kompisen arbeta svart? Och inte
nog med det, den här kompisen jobbar inte bara
svart utan han kommer antagligen att dessutom ta
ut från a-kassan på samma gång. Kan ni tänka er,
vilken filur!

Så här går det till. Detta pågår för fullt i vårt
samhälle. Det kallas för bidragsfusk. Nej, säger
folk, inte kan man bära sig åt så. Jo, det kan jag
lova er, precis så går det till. Vad beror det på? Jo,
man har blivit lurad på något sätt, och då tycker
man att man kan luras tillbaka. Det största felet av
alla är nämligen att hela Sverige är fullt av folk som
tror att staten har en stor kista med pengar. Därför
säger man: Äsch, man kan alltid lura staten.

Vi måste alla tala om att det inte finns några pengar.
Hos fru Wibble finns det bara ett stort svart hål.
Det är folket självt som tillskjuter alla medel. Det
är folket som finansierar bidragsfusket.

Sänkningen av turistmomsen handlar om att skaffa
jobb. Det handlar inte om Bert Karlsson och
Sommarland, och att det är kul med karuseller osv.
Det handlar om jobb och om billiga semestrar. Det
är en åtgärd som skaffar jobb.

Det finns ett helt paket med förbättringar för
småföretagare. Vi har knuffat på regeringen.
Regeringen har varit duktig -- bra, ös på!

Men så har vi innovatörerna och uppfinnarna. De
måste också få svängrum och förståelse. Det måste
bli fint att vara litet tokig i Sverige. Det är det inte
nu. I Sverige skall man vara byråkrat. De säger:
Vilken besvärlig typ. Han verkar ju inte riktigt
klok. Han har en massa produktidéer. Ta ut honom
någonstans.

Man skall ta hand om dessa människor. Hur kan
man då göra det? Jag lovar er att det blir
kulturkrock. Snacka om delpensionen! Vilken
kulturkrock det blir när en byråkrat möter en
uppfinnare. Byråkraterna har inte en aning om var
de befinner sig över huvud taget. Därför måste folk
i näringslivet ge sig in i detta själva och ställa upp.
De måste vara med och få i gång innovatörerna.
Pengarna finns. Dem skjuter vi till -- 100 miljoner
hit, en miljard dit. Det handlar om hur pengarna
används. Folk från näringslivet skulle -- om de
hörde detta, men det gör de inte -- sätta fart och
hoppa in i detta utan fallskärm. Det är kul att hoppa
utan fallskärm, i varje fall i början.

Sedan var det detta med arbete. Det gäller att
arbeta sig ur krisen. Tror ni att vi blir
konkurrenskraftiga om vi jobbar mindre? Gudrun
Schyman skall jobba sex timmar om dagen. Snart
är det väl fyra timmars arbetsdag, och så skall folk
ha semester hela året och alla skall få pension när
de är 58 år. Tror ni att vi blir bättre då? Japanerna
sitter där borta och gnuggar händerna och säger:
Vilka underbara idioter de är i Sverige! Dem kan vi
konkurrera ut hur lätt som helst!

Vi måste uppmuntra dem som försöker. Vi kan inte
ge bidrag eller lön utan krav på motprestation. Det
finns någonting som heter
Hallstahammarmodellen. Vi måste hela tiden ställa
motkrav. I dag förekommer det ofta att folk säger:
Jag har inte råd att jobba, eftersom
arbetslöshetsersättningen är högre än lönen. Det
stämmer, herr talman. Absolut.

Tänk er ett företag där man säger: Det här
företaget går så dåligt, så nu ger vi fem veckors
extra semester till de anställda. Vi tar fyra timmar
arbetsdag. Vi anställer tolv personer som vi inte
behöver och sedan stänger vi av datamaskinerna.
Det går åt skogen för det företaget. Det gör det för
Sverige också, av precis samma skäl.

Jag hade tänkt att gå igenom hur den politiska
våren har varit, men det skulle vara en så
traumatisk upplevelse och framkalla sådana
adrenalinchocker hos statsministern att jag avstår
från det just nu. Jag kanske gör det litet senare.

Ny demokrati har attackerat mycket. Vi kommer
att fortsätta attackera. Det obehagliga med oss är
att vi kommer att attackera yrkespolitiker, facken,
organiserad brottslighet -- alltihop, vad det än är.
Det tråkiga för oss är att vi nästan alltid har rätt.
Jag börjar bli trött på att ha rätt hela tiden. Kan
ingen se till att vi får fel?

Jag hade rätt om räntepolitiken. Vi kommer att få
rätt om flyktingpolitiken också, när det blir för
sent. Att ha rätt är det värsta jag vet. Det kan jag
tala om, så kan Westerberg lugna sig på den
punkten.

Tänk er om jag kunde få rätt en gång till. Tänk om
Riksbankschefen genomgick någon sorts hypnotisk
behandling och plötsligt agerade riktigt. Då skulle
jag inte få rätt. Vad skönt det vore! Exemplet är
rent hypotetiskt.

Vi har talat om räntan. Den är fantastiskt viktig.
Regeringen har faktiskt försökt. Vi har från Ny
demokratis sida försökt enormt för att få ner
räntan, så att någonting skall ske. Vad har då skett?
Jo, när det var upplagt för straffspark, öppet mål,
målvakten var sjuk och utburen, då skulle Dennis
skjuta in bollen. Det gick inte. Han sänkte räntan
med 0.25 %, för att han är den envisaste personen
i Sverige. Nu skall han antagligen visa det en gång
till.

Men undrens tid är inte förbi. I morgon kanske
Riksbanken sänker räntan med 0,25 %. Då är jag
övertygad om att Riksbankschefen gör det bara för
att han tycker så mycket om mig och vill göra mig
glad.

Om jag skulle göra någonting för att göra er här i
kammaren glada, skulle det givetvis vara att säga:
Vi lovar att inte vara ute och resa i sommar och
störa er. Det kan jag tyvärr inte lova. Tvärtom, vi
kommer att vara ute överallt i Sverige. Var ni än
hänger upp era hängmattor kommer ni att få höra
våra ljuva röster.

Glad sommar i alla fall!

(Applåder)

Anf. 57 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Tyvärr hade jag rätt i min första replik
om Ian Wachtmeister. Jag vill säga några ord om
Ian Wachtmeister och invandrarpolitiken.

Ian Wachtmeister påstod tidigare att det inte är
tillåtet att kritisera invandrarpolitiken. Om det är
något som har debatterats här och i massmedierna,
ja överallt, så är det invandrarpolitiken. Men det
finns en sak man inte får säga för Ian Wachtmeister.
Man får under inga omständigheter kalla den som
framför invandrarfientliga påståenden för
invandrarfientlig.

Det Ian Wachtmeister påstod här tidigare, att vi
svenskar riskerar att bli en minoritet i vårt eget
land, är en klart invandrarfientlig uppfattning, för
att inte säga ett rasistiskt påstående. Ian
Wachtmeister svarade inte Bengt Westerberg när
han frågade hur länge en människa skall stämplas
som invandrare -- 100 år, 200 år, för evigt. Är Ian
Wachtmeister själv en invandrare? I det
perspektivet är vi alla invandrare. Eller skall vi
förbjuda all flyttning över gränserna fr.o.m. nu?

Anf. 58 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Eftersom frågan när jag kom till
Sverige har ställts många gånger, skall jag ange året
exakt. Jag tror det var 1567. Ändå ser jag ganska
frisk och förhållandevis ung ut.

Mitt namn är vidare Ian Wachtmeister, vilket är
ganska intressant. Ingvar Carlsson kallar mig för
det ibland. Men när han skall lägga litet andra
aspekter på det kallar han mig för Ian
Wachtmajster, för att det skall kännas som att det
där är en litet konstig kille.

Jag är mycket riktigt invandrare. Jag skulle tro att
Ingvar Carlsson är invandrare. Jag kan mycket väl
tänka mig att de allra flesta här i kammaren är det.
Det är inte det det handlar om. Man skall inte
försöka blanda bort korten på det sättet. Här
handlar det om en extrem situation. De största
befolkningsförflyttningarna någonsin i Europa äger
rum nu. Då gäller det att regeringar är kloka.

Vår regering har faktiskt inte varit riktigt klok.
Därför har vi betydligt större invandring hit och
betydligt fler människor i flyktingläger i Sverige än
i något annat land, räknat per capita. Då är våra
grannländer och Tyskland inräknade. Detta är ett
stort problem. Det är ett socialt problem. Det är
problem ute i samhället. Folk talar om det osv.

Som jag har sagt förut: Vi kan göra insatser. Vi är
beredda på allt möjligt. När FN behövde 160
miljoner dollar för ett år i Jugoslavien sade vi: Ta
de pengarna från Sverige, för de andra fegisarna vill
ju inte ge pengar dit. Skicka 160 miljoner dollar
härifrån -- det var 1 miljard kronor då. Det föreslog
vi, för att det skulle göra nytta.

Vi har föreslagit katastrofbrigader. Vi föreslår
aktiva ingrepp. Vi gömmer oss inte. Vi försöker
inte bygga upp några murar. Men vi vet att vi inte
kan lösa problemen genom invandring hit till
Sverige.

Man säger: Titta, nu har vi tagit in dessa människor
i Sverige. Det är väl tjusigt. Men de får inte asyl.
96 % eller 83 % eller vad det är -- man får olika
siffror -- har fått avslag på ansökan om asyl. Vad är
det för humant i det? Vad är det för fel om vi säger
det?

Jag har hört att det är diskussioner om ifall man
skall få sjunga Du gamla du fria på
skolavslutningarna i svenska skolor. Jag tycker att
man skall det. Jag tycker att svenska medborgare
skall tala svenska språket osv.

Vi skall ställa dessa frågor, men kanske inte lika
snabbt som vi tvingas göra just nu, utan med alla
fakta på bordet. De är mycket allvarliga. Vi har här
ett jätteproblem i Sverige. De som kommer att
framstå som skyldiga, vare sig det går bra eller
dåligt, är vi. Människor kommer att fråga: Vad
sysslade man med år 1993?

(Applåder)

Anf. 59 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se att
problemet inte är de människor som kommer hit,
utan det faktum att de tvingas att fly. Det blir
ytterligare ett problem om man, som Ian
Wachtmeister, menar att de skall tvingas att stanna
kvar och låsas in tillsammans med sina bödlar. Det
är inte en särskilt human hållning.

Ian Wachtmeister sade en bra sak i sitt inlägg,
nämligen att vi som politiker skall föregå med gott
exempel. Ett sådant gott exempel kan vara att
uppträda med trovärdighet. Det kan vara intressant
att veta att Invandrarverkets totala kostnader för
budgetåret 1991/92 uppgick till ca 7 miljarder
kronor. För perspektivets skull kan man konstatera
att svenskarna under 1991 lade ned 7 1/2 miljard på
godis, 21 miljarder på spel och lotterier och 24
miljarder på alkoholhaltiga drycker. Det kan ge
litet av proportioner på problemet och vad det
handlar om.

Jag skulle i detta inlägg också vilja göra något av en
summering av det år som har gått. Jag delar, som
jag tidigare sade, inte statsministerns självgoda
beskrivning av vad som har gjorts. Jag vet inte
riktigt varifrån han får sin inspiration. Det kan
knappast vara från resorna land och rike runt. Är
det så, kan det möjligen vara från
förstaklassvagnen eller kanske från något
privatchartrat flygplan.

Till den verklighet som de flesta delar hör
gymnasieskolan och även arbetslöshetskaféerna,
som växer i antal. I varende stad i Sverige i dag
finns det minst ett kafé för arbetslösa, och det är
mycket intressanta ställen. Där möter man
människor som inte alls tycker att det är ljus i
tunneln eller att vi har en kompetent regering. Där
möter man människor som har stora sociala
problem och som in på huden känner de
ekonomiska orättvisor som breder ut sig i vårt
samhälle.

Det är människor som i mycket hög grad är
provocerade av de orättvisor som finns och av det
privilegiesamhälle som faktiskt har vuxit fram i
Sverige under de senaste decennierna. När
fallskärmsavtalen och banksvindlerierna avslöjas
blir människor upprörda.

Det som händer bl.a. ute på
arbetslöshetskaféerna -- jag har besökt många
under våren -- är att människor börjar bryta
tystnaden. Man sitter inte längre hemma i soffan
och blir upprörd, man knyter inte bara näven i
byxfickan, utan går faktiskt ut och visar sin ilska
och sin vrede. Man börjar gå samman och diskutera
hur vi skall lösa problemen, vilka krav man skall
ställa eller framför allt vem man skall rikta dem till.

Vi har träffat många av dessa människor här
utanför riksdagshuset i olika grupper och i olika
former. Jag tror att vi kommer att få se många fler
av dem. Något som oroar mig är att jag tror att om
ingenting görs, kan de ökande sociala klyftorna och
sociala orättvisorna komma att ta sig mera
våldsamma uttryck för åtminstone en grupp,
nämligen ungdomarna. De ungdomskravaller som
vi har sett tendenser till under det senaste halvåret
tror jag kommer att bli vanligare om inte ni i
regeringen bättre kan hantera denna situation.

Det allra bästa vore naturligtvis att ni avgick så fort
som möjligt, men jag misströstar inför den
möjligheten. Det vore annars ett bra recept för att
möta den verklighet som många lever i i dag.

I den regeringsdeklaration som Carl Bildt
presenterade i höstas fanns fyra viktiga mål. Det
första var att föra Sverige in i det europeiska
samarbetet genom förhandlingarna om
medlemskap i den europeiska unionen. Det andra
var att bryta den ekonomiska stagnationen, att
återupprätta Sverige som en tillväxt- och
företagarnation med stark och växande ekonomi.
Det tredje var att förbättra välfärd och social
omsorg. Det skulle göras särskilda insatser för de
sämst ställda. Det fjärde var att utforma en
långsiktigt hållbar utveckling mot ett samhälle med
frisk luft, rent vatten, levande sjöar och skogar.

Vad gäller den första uppgiften, att föra Sverige in
i det europeiska samarbetet genom
medlemsförhandlingar, får man väl säga att
regeringen har varit ganska lyckosam.
Förhandlingarna pågår. Det som man glömde var
att det som vi nu förhandlar om medlemskap i inte
är det som en majoritet här i riksdagen har sagt ja
till, nämligen den europeiska gemenskapen. Det
som regeringen nu förhandlar om är ju ett
medlemskap i den europeiska unionen, och det är
något helt annat, vilket några moderata
riksdagsledamöter också har påpekat.
Unionstanken har vi inte diskuterat, röstat om eller
tagit ställning till. Det är det EG som finns i dag
som vi har tagit ställning till, och det är inte det EG
som kommer att finnas den dag då Sverige
eventuellt skall bli medlem.

Detta är en växande insikt hos många, inte bara hos
gymnasieelever och andra ungdomar. Det finns
också många i era egna partier som fått denna insikt
att unionen är något helt annat. Denna diskussion
behöver vi nog föra allihop.

Jag tror att det är ett stort misstag av Carl Bildt att
kalla alla oss som säger nej till unionen
isolationister eller extremister. Det innebär att
ungefär 45 % av den svenska befolkningen i dag
skulle vara isolationister eller extremister. Det
innebär också att hela den danska befolkningen,
som vid sin senaste folkomröstning sade nej till det
militära och säkerhetspolitiska samarbetet och nej
till den ekonomiska och monetära unionen, skulle
vara nationalister och extremister. Det innebär
också att en majoritet av den norska befolkningen
skulle vara extremister och nationalister, ävenså en
majoritet i Finland.

Jag tror inte att det är så många som ställer sig
bakom den beskrivningen. Jag tror faktiskt att det
är mycket dumt av Carl Bildt och regeringen att
föra diskussionen i de termerna. Jag tror inte att det
gynnar en utvecklande debatt, som vi väl ändå skall
ha, syftande till att så många som möjligt röstar, ja
eller nej, den dag när vi förhoppningsvis får en
folkomröstning.

Jag anser dessutom att vi bör ha denna
folkomröstning gemensamt i Norden. Det vore
intressant att få veta hur regeringen ser på en sådan
samtidig folkomröstning i de nordiska länderna för
att undvika en ''dominoeffekt'', som man annars
kan försöka få fram genom att säga att alla andra
kommer att säga ja och att vi då ensamma blir kvar.
Det är viktigt att vi tillsammans i Norden röstar på
samma dag. Det är en fråga som de nordiska
vänsterpartierna driver gemensamt.

Så över till frågan om att bryta den ekonomiska
stagnationen. Det var intressant att läsa en
kommentar i Svenska Dagbladet i den frågan. Det
konstaterades där att bruttonationalproduktionen
för tredje året i rad sjunker med 1,7 % och att
regeringsförklaringens högtidliga löfte att
återupprätta Sverige som en tillväxt- och
företagarnation med en stark och växande ekonomi
därmed inte är infriad. Det var Svenska Dagbladets
kommentar.

Jag vet inte om Carl Bildt delar den uppfattningen
eller inte. Det lät i varje fall inte så inledningsvis,
men det är möjligt att den här debatten har lett till
en viss tillnyktring i det avseendet.

Vad sedan gäller frågan om att förbättra välfärd och
social omsorg genom valfrihetsrevolution i
välfärden och genom särskilda insatser för de sämst
ställda är det inte mycket bevänt heller med detta.
Jag tror att det är få människor i Sverige i dag som
känner sig upplyftade av att de nu har varit med om
en valfrihetsrevolution och som tycker att den
sociala välfärden nu har vuxit och står och
blomstrar i varje buske.

T.ex. husläkarreformen uppfattas tvärtom av
många som en nedmontering och nedbrytning av en
väl fungerande sjukvård.

Jag vet inte hur mycket det har blivit av valfriheten
i övrigt heller. Men det som har hänt är att många
människor, på grund av att de har blivit utkastade i
arbetslöshet, inte har mycket att välja på över
huvud taget. De har att välja på en försämrad a-
kasseersättning. Blir de sjuka har de att välja på en
försämrad sjukförsäkring, inkl. karensdagar. Om
de vill utbilda sig har de att välja på sämre
studiebidrag. Om de vill försvara sitt arbete har de
att välja på en försämrad arbetsrätt. Jag kan inte se
många plustecken i fråga om denna ambition. Jag
tycker att de särskilda insatserna för de sämst
ställda snarare kan beskrivas som att ni med stor
frenesi har infört särskilda pålagor för de sämst
ställda i samhället.

Så till den fjärde ambitionen, som handlar om att
forma en långsiktig och hållbar utveckling mot ett
samhälle med frisk luft, rent vatten, levande sjöar
och skogar. Statsministern beskrev
kretsloppspropositionen som något kanske inte
revolutionerande men ändå positivt. Den har
bemötts med en mycket stor skepsis i många läger.
Många har med rätta, inkl. Vänsterpartiet,
uppfattat den som en väldig massa tomma fraser
med till intet förpliktande ordföljder. Det här är
inte ett framsteg, Carl Bildt.

Jag har tidigare i en replik tagit upp en artikel av
Robèrt. Han menar att politikerna dömer
människorna till miljöförstöring. Det var hans
kommentar till denna kretsloppsproposition som
regeringen tycker att man har varit så duktig med.

Jag skall citera en marinbiolog som har uttalat sig
om läget på området. Det gäller framför allt
Östersjön, och det är ett inlägg i debatten om
bron -- som jag förstår att vi är överens om att vi
inte skall ha. Han säger följande: ''Vi har inte
längre hav runt Sverige. Vi har en näringsrik
algsoppa, spetsad med PCB och kryddad av
tungmetaller, där bly och kvicksilver är grädden på
det förstörda moset. Tyvärr duger inte denna
anrättning ens till våra hundar -- än mindre till de
varelser som måste försöka leva där; torskar, sälar,
musslor och andra oskyldiga stackare.''

Så är den realistiska beskrivningen av läget. Jag
skulle också önska en mera realistisk beskrivning av
hur vi har kommit dit vi är. Det har förts en debatt
mellan Socialdemokraterna och regeringen om
vems felet är. I beskrivningen av vad som hände
under 80-talet saknar jag följande. Jag saknar en
kritik av det faktum att valutaregleringen
avskaffades utan att man kom med något annat i
stället. Det blev det som möjliggjorde för stora
företag att flytta ut sina här i landet intjänade
vinster. Jag saknar en kritik mot det faktum att den
devalvering som genomfördes under 80-talet inte
följdes upp med några politiska beslut som ledde till
att vinsterna från devalveringen investerades i detta
land. Företagen kunde fritt använda pengarna och
flytta dem utomlands, och inte så sällan använda
dem för spekulation i fastigheter i andra länder. Det
är något som vi dyrt får betala för i dag.

Jag saknar också en beskrivning av och kritik mot
det faktum att den skattereform som
Socialdemokraterna gjorde upp om med
Folkpartiet, och som innebar att högavlönade fick
sänkta skatter och lågavlönade fick ökade pålagor,
inte var finansierad. Den är skuld till en stor del av
det i dag existerande budgetunderskottet. Det är en
stor del av underskottet som inte kan hänförs till
den internationella lågkonjunkturen. Häri ligger en
gigantisk överföring av pengar från fattiga till rika.
Det är en orimlighet. Det tycker jag att man skall
rätta till i dag genom att föra tillbaka pengarna.

Vårt förslag är alltså, vilket kommer att framgå
senare i debatten, omfördelning. Vi är också
oroade över budgetunderskottet, över räntorna på
utlandslånen osv. Detta problem måste lösas. Men
det måste lösas med hjälp av omfördelning. Det
finns pengar i det svenska samhället. Jag tror inte
att någon går på pratet om att Sverige är ett fattigt
land. Det finns pengar hos höginkomsttagare som i
dag är låsta i ett sparande och som i stället, med
hjälp av politiska beslut, skulle kunna föras över till
de hushåll som kan använda dem för tak över
huvudet, mat för dagen och konsumtion. Det skulle
också lätta på trycket i den hemmabaserade
industri som det i dag går dåligt för.

Det finns i dag vinster i de delar av exportindustrin
som har vunnit på kronans fall. Nu gäller det
framför allt att se till att de pengarna kommer till
användning i den svenska industri som vill vara med
och bygga upp det samhälle som skall basera sig på
bättre teknologi, på mera framåtsyftande
miljöteknik och på en utveckling av
kollektivtrafiken samt ett värnande om det jämlika
samhället, både vad gäller kön och vad gäller
regionalpolitiken. Det krävs politiska beslut som
för över pengarna från där de finns och dit där de
kan användas på ett produktivt sätt. De besluten
lyser med sin frånvaro. Resultatet blir ökande
klyftor i samhället, ökande skillnader mellan rik
och fattig och mellan olika regioner.

Jag vill sammanfatta regeringens år med följande.
Sällan har så få under så kort tid försämrat för så
många.

Anf. 60 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Sällan har någon f.d. kommunist
pratat så mycket.

Jag har tidigare blivit kallad för populist. Jag brukar
vara stolt över det. Jag har översatt det som att det
är fråga om en politiker som folk förstår. Nu har jag
fått höra något helt annat här.

Vi har fått har en ordflod med överbud. Så snacka
om populism!

Pengar är inget problem för Gudrun Schyman. Jag
undrade en stund hur det kom sig. Men sedan
förstod jag. För gamla revolutionärer är det ganska
enkelt: Behöver man pengar tar man dem från
andra. Så är det med den saken.

Där var ett inslag om att föra över pengar. Det var
ganska intressant. Det kallas på ett mera korrekt
språk för att konfiskera eller stjäla pengar. Nog har
fru Schyman tillgång till recept.

Vi fick höra att Gudrun Schyman inte är isolationist
och inte heller extremist. Men hon är feminist.
Vidare undrade hon vad en majoritet av den norska
befolkningen är. Jag kan tala om för Schyman att
de är norrmän. Om de kallas för något annat blir de
fruktansvärt arga.

Vi har tidigare hört hur olika personer har
bekämpat kommunismen. Jag hörde inte, eftersom
det var så mycket ord. Jag hörde inte riktigt om
även Gudrun Schyman bekämpade kommunismen.
Det marxistisk-leninistiska kampförbund som hon
var med i var väl inte kommunistiskt det heller, lika
litet som de som Pierre Schori hälsade på förr i
tiden var kommunister! Allt detta är intressant.

Men sedan säger Gudrun Schyman i någon tjusig
inledning att vi i Ny demokrati vill visa tillbaka folk
till sina bödlar. Det är otroligt att ens behöva höra
något sådant.

Vi i Ny demokrati önskar ha mer frivilliga insatser.
Vår inställning är att man skall appellera till
människor. Man skall fråga dem vad de vill göra.
Vill de ställa upp? Vi tycker att välgörenhet skall
vara avdragbar. Om någon stöder FN, hjälper till
med flyktingpolitik eller vad som helst, skall det
vara avdragbart. Folk skall själva engagera sig.

Vi tycker att man skall stödja FN, Röda korset,
Lottorna, kyrkorna osv. Varsågod, Alf Svensson!
Allt detta skall ske med ett engagemang inifrån.

Vi kritiserar den politik som har förts på det här
planet i dag. Den kritiken kvarstår. Jag hade mer
taletid till förfogande tidigare och försökte då
beskriva vad det är som är fel i den svenska
flyktingpolitiken. Den är felaktig, och vi har inte
vågat visa upp för svenska folket vad den egentligen
innebär. Vi politiker vågar inte ens tala om hur
mycket den kostar. Det går inte heller att få reda på
det.

Vi tycker att sådana frågor skall läggas upp på
bordet och diskuteras. Även fru Schyman skall tala
rakt upp och ned och hederligt i dessa frågor. Kom
inte dragande med bödlar! Det tillhör en annan
värld i vilken fru Schyman var mer bevandrad förr
i tiden.

Anf. 61 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Det är alldeles rätt, Ian
Wachtmeister, att jag är feminist. Jag hoppas att
många i den här kammaren är det. Min definition
på en feminist är att man är medveten om att det
finns grundläggande skillnader och ojämlikheter
som inte beror på någonting annat än just skillnad i
kön och att man dessutom är beredd att göra
någonting åt det.

Jag tycker att det vore bra om många, inkl. Ian
Wachtmeister, i det avseendet betraktade sig som
feminister, för annars kommer vi aldrig att uppnå
de mål som t.ex. Bengt Westerberg talade om att vi
skall ha för jämlikheten.

Jag har ingen kassakista som jag kan ösa pengar ur.
Jag tycker att jag var ganska tydlig när jag sade att
vi har lagt fram ett förslag till ekonomisk politik
som är väl finansierat och som inte ökar på
budgetunderskottet men som genom sin
konstruktion minskar arbetslösheten. Det är
nämligen den centrala frågan i dag, och då gäller
det att använda varje krona på ett sådant sätt att
man minskar arbetslösheten utan att öka
budgetunderskottet.

Då handlar det om omfördelning. Det är inte ett så
svårt ord. Jag tror att t.o.m. Ian Wachtmeister
förstår det. Omfördelningen betyder att man tar
pengar där de finns och ser till att de hamnar där
man tycker att de gör mest nytta.

Det är inte konfiskering. Jag tycker att det är
rimligt att i dag säga att människor som har fått
stora skattelättnader under lång tid och dessutom
har höga inkomster skall vara med och betala nu
och se till att så många som möjligt kan få arbete.

Jag vet ju att vår representant i skatteutskottet,
Lars Bäckström, som verkligen är den som skall
äras för förslaget om grundavdrag, t.o.m. har
lyckats övertyga Ian Wachtmeister om att det var en
bra idé. Nu gick ni inte lika långt som vi ville, men
ni förstod att det var en mycket klok tanke att se till
att människor med höga inkomster nu hjälper till
så att människor med låga inkomster får tillräckligt
mycket pengar för att ha mat för dagen och tak över
huvudet.

Rättvisa kan man också kalla det för. Jämlikhet kan
man kalla det för. Nyckeln ligger i fördelning,
omfördelning.

Anf. 62 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Gudrun Schyman frågade om jag är
feminist. Givetvis är jag feminist. Jag är såvitt jag
vet den ende man som i denna kammare uppträtt i
kjol, i kilt.

I övrigt måste Gudrun Schyman förstå ett par saker.
Alla i Vänsterpartiet är inte tokiga. Det finns en del
som arbetar i vissa utskott som t.o.m. är ganska
kloka. I finansutskottet finns Johan Lönnroth, och
Lars Bäckström är också en festlig figur. Men vi har
faktiskt inte tagit någonting från dem. Däremot har
vi stött vissa saker som de har kommit fram med.
Grundavdraget var inte ett alster därifrån.

Sedan det här med omfördelning och hur man skall
ta från varandra. Man tror att om man ger varandra
bidrag, så ordnar det sig. Om herr Hagård här
behöver pengar, får han bidrag av mig, och sedan
ger han bidrag till fru Schyman, som ger bidrag till
mig. Det löser ju ingenting. Vad vi måste skapa är
arbeten.

Då är det de små arbetsgivarna som är viktiga. Vi
har brist på arbetsgivare i detta land, och den
bristen blir inte kurerad om man bedriver Gudrun
Schymans politik, utan tvärtom. Då kommer vi
knappt att ha några arbetsgivare kvar.

Anf. 63 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag tror inte att feminismen sitter i
kläderna, att den är beroende av om man har kjol
eller byxor. Jag vet många kvinnor som har kjol
som jag inte alls skulle beteckna som feminister och
tvärtom. Innehållet i politiken är avgörande, inte
längden på byxorna eller på kjolen.

Vad gäller företagsamhet är det väldigt viktigt i det
här läget att stimulera de företag som i dag går
dåligt beroende på bristande efterfrågan på
hemmamarknaden. Då är det ju viktigt att använda
exportindustrins vinster, som i dag är ett resultat av
kronans sjunkande värde, så att de pengarna
kommer den mindre företagsamheten, de små
företagen, till godo i form av att man ställer dem till
förfogande som riskvilligt kapital osv. Det är ett bra
sätt att omfördela inom näringslivet.

Vi är för en utveckling av näringslivet, av det
självklara skälet att det är en mängd saker som
behöver utvecklas och göras här i landet och att det
skapar jobb. Men en förutsättning är då också att
man ser till att vi inte för en politik som i kommuner
och landsting innebär att det blir en uträknad och
uppenbar arbetslöshet inom de närmaste två åren.
Det rör sig om, har jag sagt, ungefär 100 000 jobb,
framför allt jobb som innehas av kvinnor.

Det här är ju en medveten politik. Man kan med
öppna ögon se att det sättet att spara leder till ökad
arbetslöshet. Då är det fel sätt.

Partiledardebatten var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 3 juni.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:227 till jordbruksutskottet

1992/93:253 till socialutskottet

1992/93:257 till näringsutskottet

Skrivelse

1992/93:258 till försvarsutskottet

Förslag

1992/93:RR7 till arbetsmarknadsutskottet

4 § Investeringar i trafikens infrastruktur
m.m.

Föredrogs ånyo

trafikutskottets betänkande

1992/93:TU35 Investeringar i trafikens
infrastruktur m.m. (prop. 1992/93:176 och
1992/93:100 delvis).

Anf. 64 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Jag vill i likhet med vad jag gjorde i
går framhålla att till betänkandet har fogats ett
antal socialdemokratiska reservationer och att vi
helt naturligt ställer oss bakom samtliga dessa. Men
jag vill speciellt yrka bifall till reservationerna 1, 2,
4, 5, 6, 9, 10, 12, 13, 14 och 15.

Anf. 65 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Jag yrkar bifall till trafikutskottets
hemställan i betänkande 35 i dess helhet, förutom
att jag också yrkar bifall till reservation 8.

Sedan hoppas jag att kammaren nu kommer att
kvitta ut ordentligt mellan blocken. I går var det
nämligen det förhållandet att det diffade fyra
personer mellan blocken som förorsakade att det
blev 161 röster mot 161. Så kvittningsmännen
måste nu vara skärptare, och det hoppas jag att de
är.

Anf. 66 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Givetvis står jag bakom den
meningsyttring som är fogad till betänkandet. Jag
vill yrka bifall till meningsyttringen vid momenten
1, 7, 17 och 43.

Anf. 67 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Eftersom Rolf Clarkson inte är
närvarande, ber jag att få yrka bifall till reservation
3.

Anf. 68 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag yrkar bifall till Karl-Erik Perssons
meningsyttring vad gäller mom. 9. Det innebär
också att jag ansluter mig till vad som under
gårdagens debatt framfördes om ett nej till ett
tredje ytspår över Riddarholmen.

Anf. 69 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Med hänvisning till det jag i går
framförde hemställer jag i enlighet med det
utdelade särskilda yrkandet att riksdagen, bl.a.
med anledning av min motion T43 yrkande 2, ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om
stamvägnätets standard och utbyggnadstakt, med
den ändringen att motorvägsbyggande på det
olycksdrabbade och svårframkomliga avsnittet av
E 4 mellan Söderhamn och Enånger prioriteras.

Anf. 70 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att i likhet med i går få yrka
bifall till den socialdemokratiska reservationen
nr 17.

Anf. 71 LOTTA EDHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till mitt i går
framställda särskilda yrkande beträffande mom. 39
i trafikutskottets hemställan.

Anf. 72 LEO PERSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna T55
och T337, vilka syftar till att lyfta fram
fördelningsfaktorn regional balans vid fördelningen
av väganslagen.

Anf. 73 LENA KLEVENÅS (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion T76
yrkande 1.

Anf. 74 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Jag ber också att till slut få yrka bifall
till hemställan i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (inriktningen av trafikpolitiken)

Först biträddes reservation 1 av Sven-Gösta Signell
m.fl. med 132 röster mot 14 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 170
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 179
röster mot 129 för reservation 1 av Sven-Gösta
Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (utvärdering av trafikpolitiken)

Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot
140 för reservation 2 av Sven-Gösta Signell m.fl.

Mom. 4 (investeringar i sjöfartens infrastruktur)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
151 för reservation 3 av Rolf Clarkson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 7 (planeringsramar)

Först biträddes reservation 4 av Sven-Gösta Signell
m.fl. med 131 röster mot 13 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 174
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 179
röster mot 131 för reservation 4 av Sven-Gösta
Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 9 (väginvesteringarnas inriktning och
stamvägnätets omfattning m.m.)

Först biträddes utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion
T76 yrkande 1 av Lena Klevenås m.fl. med 20
röster mot 16 för det av Arne Jansson under
överläggningen framställda yrkandet. 281
ledamöter avstod från att rösta.

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha rösta nej.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 236
röster mot 18 för utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion
T76 yrkande 1 av Lena Klevenås m.fl. 60 ledamöter
avstod från att rösta.

Karl Hagström (s) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha rösta nej.

Mom. 17 (anslaget Drift och underhåll av statliga
vägar)

Först biträddes reservation 6 av Sven-Gösta Signell
m.fl. med 137 röster mot 12 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 170
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 178
röster mot 130 för reservation 6 av Sven-Gösta
Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 19 (automatisk hastighetsövervakning)

Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 32
för reservation 8 av Kenneth Attefors. 1 ledamot
avstod från att rösta.

Mom. 22 (anslaget Byggande av vägar)

Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot
129 för reservation 9 av Sven-Gösta Signell m.fl. 10
ledamöter avstod från att rösta.

Ines Uusmann (s) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 24 (anslaget Byggande av
länstrafikanläggningar)

Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot
139 för reservation 10 av Sven-Gösta Signell m.fl. 2
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 35 (erforderliga regeringsbeslut för
fullföljande av storstadsöverenskommelserna)

Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot
130 för reservation 12 av Sven-Gösta Signell m.fl.
11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 39 (planeringsinriktning för järnvägar)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 63
för det av Lotta Edholm under överläggningen
framställda yrkandet. 84 ledamöter avstod från att
rösta.

Björn Ericson (s) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Reynoldh Furustrand (s) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Per-Erik Granström (s) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat nej.

Mom. 42 (anslaget Drift och vidmakthållande av
statliga järnvägar)

Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot
140 för reservation 14 av Sven-Gösta Signell m.fl.

Mom. 43 (anslaget Nyinvesteringar i
stomjärnvägar)

Först biträddes reservation 15 av Sven-Gösta
Signell m.fl. med 133 röster mot 13 för
meningsyttringen av Karl-Erik Persson i
motsvarande del. 173 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 178
röster mot 139 för reservation 15 av Sven-Gösta
Signell m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 51 (järnvägsindustrin)

Utskottets hemställan som -- ställdes mot
reservation 17 av Sven-Gösta Signell m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 53 (övriga infrastrukturprojekt)

Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 9
för utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motionerna T55 och T337
av Leo Persson m.fl. 17 ledamöter avstod från att
rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

5 § Den ekonomiska politiken och slutlig
budgetreglering för budgetåret 1993/94

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1992/93:FiU30 Den ekonomiska politiken och
slutlig budgetreglering för budgetåret 1993/94
(prop. 1992/93:150 delvis).

Anf. 75 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Riksdagen skall nu ta ställning till de
två huvudalternativen i den ekonomiska politiken:

-- Det ena alternativet är den s.k. tivolipakten, dvs.
de borgerligas uppgörelse med Ny demokrati.

-- Det andra alternativet är det socialdemokratiska
programmet för att bryta stagnationen, hävda
arbetslinjen och få i gång Sveriges ekonomi så att vi
kan skapa ökade resurser.

1. Jag vill börja med att slå fast att den borgerliga
regeringen saknar en verkningsfull politik mot
arbetslösheten. Aldrig tidigare i modern tid har
arbetslösheten varit så hög, och aldrig tidigare har
utsikterna på arbetsmarknaden varit så dystra.

Det borgerliga alternativet bygger på
förhoppningen att exportindustrin skall kunna öka
och fungera som en motor för den svenska
ekonomin så att den drar i gång produktionen och
får upp sysselsättningen.

Visst bör exporten kunna öka starkt i år och
kommande år. Den låga kronkursen, den
förbättrade produktviteten samt de gamla och de
nya stabiliseringsavtalen ger det svenska
näringslivet en konkurrenskraft som aldrig förr.

Men detta räcker inte till för att Sverige skall
komma ur den kris vi nu upplever på
arbetsmarknaden. Det är den svaga efterfrågan
från hemmamarknaden som är orsaken till att
produktionen krymper och att arbetslösheten
skjuter i höjden. Därför måste villkoren även för de
företag som arbetar på den svenska marknaden
förbättras.

Detta vägrade regeringen inse när den lade fram
kompletteringspropositionen. Men där har
regeringen fått underkänt även av de borgerliga i
utskottet, som enats med Ny demokrati om att sätta
in en konsumtionsstimulans. Vad blev det då av alla
uttalanden, allt förhandlande och alla rubriker? Jo,
det bidde en tumme, en gest utan verklig betydelse
för kampen mot arbetslösheten. Vem kan tro att
sänkt moms på hotell, camping och inrikes resor
kan sätta fart på ekonomin, när ni samtidigt gör det
dyrare att bo i villa, radhus och hyreslägenhet?
Hotelltjänsterna utgör 4 promille av den privata
konsumtionen. Det bidde en tumme till Bert
Karlsson!

Hur tror ni att denna tumme skall kunna avhjälpa
det som är huvudproblemet i svensk ekonomi -- den
svaga inhemska efterfrågan?

Konjunkturinstitutet (KI) visar i sin senaste rapport
att produktionen kommer att sjunka i år, att vår
produktion blir ca 20 miljarder kronor mindre i år
än i fjol, att sysselsättningen försvagas och att den
redan orimligt höga arbetslösheten fortsätter att
öka.

Det är således en mycket dyster bild som KI
tecknar av den ekonomiska politik som de
borgerliga här i riksdagen nu vill bedriva. Utöver
en arbetslöshet på 7--8 % kommer 5--6 % att finnas
i åtgärder, varför den totala arbetslösheten kommer
att uppgå till 13--14 %. Vi arbetar som nation mer
än 10 % under vår kapacitet. Hur kan ni vara nöjda
med detta?

Det borgerliga alternativet innebär att Sverige nu
kommer att göra om det misstag som många
europeiska länder gjorde under 80-talet, nämligen
att fastna i en hög och bestående
långtidsarbetslöshet, en hårdhänt utslagning från
arbetslivet och ett omfattande bidragsberoende.
Att Sverige verkligen är på väg att göra om
misstaget bekräftas av regeringens egna prognoser
för de kommande åren. Om man fortsätter denna
politik fram till 1998, kommer den totala
arbetslösheten att ligga kvar på orimligt höga 11 %.
Ja, det är ingen spekulation från en kritisk
opposition -- det är siffror som var och en kan läsa
i regeringens egen proposition.

Vi får vänja oss vid arbetslösheten, säger
finansministerns närmaste man uppgivet i en
tidningsintervju.

Herr talman! Jag kan försäkra er om att vi
socialdemokrater aldrig kommer att vänja oss vid
arbetslösheten. Jag kan försäkra er om att vi alltid
kommer att bekämpa arbetslösheten -- och vi
kommer att bekämpa föreställningen om att man
skall vänja sig vid arbetslösheten.

Därför är det nödvändigt att den ekonomiska
politiken får en ny inriktning. Vi vill formulera den
inriktningen så här:

-- För att värna sysselsättning och välfärd måste
insatserna för att få i gång tillväxten överordnas
andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god
europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god
tillväxt.

Åtgärder måste sättas in nu. De måste utan
fördröjning få effekt på hela samhällsekonomin --
på konsumtion, produktion, investeringar och
sysselsättning. Den ekonomiska politiken skall ha
en sådan kraft att den berör varje företagare och
varje konsument. Det är nödvändigt att få till stånd
en kraftig expansion i näringslivet. Det är
nödvändigt för att klara sysselsättningen, för att få
ner budgetunderskottet och för att hävda
välfärden.

Den i särklass bästa stimulansen för att få i gång
tillväxten kommer från en sänkt ränta. Den
stimulerar till investeringar både hos företag och
hos hushåll, och den förstärker statsfinanserna.
Därutöver behövs det en tillfällig finanspolitisk
stimulans till konsumtion och produktion. Vi har
därför föreslagit en sänkning av momsen med 5
procentenheter för att lätta på den åtstramning som
nu pressar ner hushållens ekonomi. Vi vill också
skjuta upp den planerade extra höjningen av
boendekostnaderna med 3 miljarder till dess att
fastighetsmarknaden har stabiliserats.

Dessa åtgärder sammantagna kan bidra till en ökad
framtidstro och till en högre aktivitet i näringslivet.
Men för att säkerställa att vi snabbt kommer ur den
nedåtgående spiralen vill vi också sätta in
stimulanser på två andra områden, nämligen för en
tidigareläggning av investeringar i näringslivet och
för att tidigarelägga ersättningsrekrytering och
nyanställningar.

Vi är också övertygade om att den ekonomiska
politiken på detta sätt måste inriktas på att
samtidigt bekämpa arbetslösheten och inflationen.
Genom att förhindra en forsatt snabb utslagning av
produktionskapacitet och genom att tidigarelägga
investeringar kan vi bekämpa arbetslösheten nu --
och vi kan minska risken för inflationsdrivande
flaskhalsar längre fram.

Jag vill därför uppmana de borgerliga att tänka
efter en gång till innan besluten om den
ekonomiska politiken fattas: Gör inte om
Storbritanniens misstag från 80-talet, ett misstag
som ledde både till hög arbetslöshet och till hög
inflationsbenägenhet!

Ambitionen måste tvärtom vara att alla som vill
skall kunna arbeta och skapa nya resurser. En
halvering av arbetslösheten är det viktigaste
bidraget till sunda statsfinanser. Det innebär direkt,
genom minskade ubetalningar och ökade
skatteinbetalningar, en förbättring av
statsfinanserna med 55--60 miljarder. Vi skall
samtidigt ha en prisstabilitet på god europeisk nivå.
Det ger oss som nation bästa förutsättningarna för
bestående ekonomiska och sociala framsteg.

Inser ni vilket slöseri det är med vårt lands
viktigaste resurser, människors vilja och förmåga
att arbeta och skapa nya resurser? Inser ni vilka
tragedier det kommer att innebära för många
människor?

Ni riskerar att nu göra om misstaget från i fjol.
Kommer ni ihåg hur ni talade om långsiktig politik
och att väljarna skulle hålla ut? Minns ni hur det
gick? Alla såg att den ekonomiska politiken inte
skulle hålla, men det tog lång tid, alltför lång tid,
innan ni erkände att den enda vägen var ett
misslyckande.

Det får inte ta lika lång tid att nu inse att det behövs
en ny politik som effektivt kan bekämpa
arbetslösheten. Det vore utmanande om
regeringen skulle ligga och slappa i sommar, när
arbetslösheten skjuter i höjden. Det vore lika
utmanande om riksdagens finansutskott skulle
försättas i passivitet under en period då den öppna
arbetslösheten slår det ena dystra rekordet efter det
andra.

Jag vill därför deklarera att vi socialdemokrater --
vilken dag som helst i sommar -- är beredda att
infinna oss i finansutskottet för att där förbereda de
initiativ som måste tas i kampen mot
arbetslösheten.

Ju förr ni accepterar detta erbjudande, desto
bättre. Varje dag som får gå i politisk passivitet är
en förlorad dag, en förlorad dag för de arbetslösa
och för Sveriges ekonomi.

Låt oss hjälpas åt att sätta Sverige i arbete! Vi har
inte råd med massarbetslöshet. Sverige har råd att
arbeta.

Anf. 76 DAN ERIKSSON i Stockholm
(nyd):

Herr talman! Statens lånebehov nästa budgetår
bedöms bli någonstans i storleksordningen 250
miljarder kronor. Om man slår ut det på
personerna här i Sverige blir det mer än 2 300 kr per
person och månad som skall lånas nästa budgetår.
Gammal som ung -- alla lånar vi alltså 2 300 kr per
månad.

Så sent som 1998 bedöms underskottet i de totala
offentliga finanserna bli 3,6 % av BNP.
Förhoppningsvis har konjunkturen då vänt, så att
vi är inne i en betydligt mera gynnsam fas. Men man
behöver inte ha någon högre matematisk utbildning
för att kunna bedöma att detta inte går ihop.

Att spara sig ur krisen går inte, men vi måste spara
där det går och samtidigt sätta fart på de
välståndsskapande krafterna. Det är det enda sätt
på vilket vi så småningom kan ta oss ur krisen. Då
måste vi vara beredda att ta ytterligare krafttag och
gå vidare för att få ner räntorna. Nästa gång blir det
de heliga korna, var så säker.

När vi i Ny demokrati har diskuterat vårt
motförslag till kompletteringspropositionen med
olika regeringspartier, har vi av företrädare för det
ena partiet fått höra: Det här är ju jättebra,
förutom den biten. Sedan har vi talat med
företrädare för ett annat parti, och de har sagt: Det
här är jättebra, förutom den biten -- och då har de
menat en annan bit. Kvar blir inte så mycket.

Jag tror att regeringspartierna nu måste samla sig,
tänka till och göra någonting åt även de heliga
korna.

När vi i Ny demokrati den 22 april sade att
budgetförstärkningen kommer att beslutas i den
storleksordning som regeringen aviserat i
kompletteringspropositionen, så var det noga
övervägt. Det var också en chansning, eftersom vi
inte visste om vi skulle få något tillbaka. Vi gjorde
den bedömningen att det var det bästa för landet,
och i stället för att sätta maximal press på
regeringspartierna, med den politiska osäkerhet
som följer, stödde vi propositionen. Jag tror att
detta är rätt unikt för ett oppositionsparti, och det
är också rätt sjyst mot regeringen. Vi hade ett bra
läge för att sätta press på regeringen och därmed
driva igenom saker -- var så säkra på att vi var
medvetna om det!

Vi har till vår glädje sett att räntorna har gått ned
sedan dess, trots en tjurig riksbankschef, och allt
har varit frid och fröjd i riksdagen.

Sedan följde förhandlingar med
regeringspartierna. Dessa fick också för första
gången kallas förhandlingar, och så småningom
kom vi överens. Vi brukar också komma överens
när vi sätter oss ned och diskuterar. Jag tänker på
riskkapital, fri radio, husläkare, m.m.

I vår uppgörelse med regeringspartierna ingår en
försämring för höginkomsttagare avseende
grundavdraget. I tider som dessa måste alla dra sitt
strå till stacken. För höginkomsttagare innebär
uppgörelsen att de får ca 1 760 kr per år i ökad skatt
i två år. I krisens Sverige finns det många som får
göra betydligt större uppoffringar än
höginkomsttagarna här får göra. Det handlar om
signalpolitik och vad som upplevs som rättvist. Det
är ju så att höginkomsttagare i regel klarar sig
bättre genom lågkonjunkturen än
låginkomsttagare.

I uppgörelsen med regeringspartierna ingår också
en uppgörelse om hur besparingarna i
bostadssektorn skall ske. Det är ingen hemlighet att
just denna del i uppgörelsen är den som vi är minst
nöjda med. Vi har inte förmått skapa en majoritet
för en annan, motsvarande besparing. Det är litet
olyckligt, eftersom vi har många bra förslag.

Det vi har lyckats uppnå är att besparingen läggs ut
över tre år. Särskild hänsyn tas till bostäder av de
senaste årgångarna, dvs. de med byggår 1988 och
framåt, som har de högsta kostnaderna. Signalen
till marknaden om att vi kunnat enas är också bra
och bidrar till att hålla räntorna nere. Hushållens
största utgifter, oavsett boendeform, är ju skatter
och räntor.

Nu när vi är flera partier än någonsin i riksdagen är
det viktigt att också kommunikationen mellan
partierna blir bättre än någonsin. Genom att
komma överens tidigt i behandlingen av ärenden
kan vi fortsätta på den inslagna vägen och skapa
majoritet för viktiga beslut. Nu har vi tagit vårt
ansvar för att nå samförståndsanda och skapa en
majoritet i riksdagen. Det är nu dags för
regeringssidan att ta sitt ansvar -- om man inom
regeringen är intresserad.

Ett tips till regeringen är att tidigt se till att få i gång
en dialog med oss om nästa budget. Vi kan redan
nu lova att vi om så sker skall göra vårt yttersta för
att agera i samförståndsanda. Här har regeringen
möjlighet att ta sitt ansvar och agera så att det
gynnar landet. Ta vara på den chansen!

Jag tror att det vore väldigt bra om
partiöverläggningar kom i gång. Det skulle gagna
det långsiktiga politiska arbetet. Den tid då man
ägnade sig åt trams och vägrade prata med varandra
var genant. Den tiden måste väl vara förbi nu --
men man kan aldrig vara säker. Vi har sett många
exempel på att den personliga prestigen går före
landets väl och ett fungerande arbete i riksdagen,
så vi är långt ifrån säkra. Men vi har i samband med
kompletteringspropositionen kommit en bit på väg.

Nu måste vi se framåt. Av uppgörelsen mellan
regeringspartierna och Socialdemokraterna blev
det inte så mycket kvar. Det förvånade mig litet att
Allan Larsson pratade om en tumme, eftersom det
är precis vad som är kvar av Socialdemokraternas
uppgörelse med regeringen. Man har flytt ifrån
överenskommelserna om pensionsåldern och
bostadssubventionerna. Det är litet märkligt.

Vi har också fått höra att uppgörelsen om
turistmomsen inte var så mycket, men det ger
10 000 jobb, och det ger folk en billigare semester.
Vi vill gärna göra mer och sänka tjänstemomsen.
Det skulle ge jobb, riktiga jobb.

Partiledaredebatten här i dag har visat att det inte
är möjligt för regeringen att komma någon vart
med Socialdemokraterna. När det dessutom snart
vankas val blir det säkert ännu svårare.

Socialdemokraterna orkar möjligen med en mycket
urvattnad kompromiss, men knappast mer.
Budgetunderskottet är så stort att det krävs
besparingar. Vi har väntat under hela våren på att
sådana skulle komma. Vad blev det av dem? Det
blev inte ens en tumme. Det är litet synd, eftersom
breda uppgörelser, som håller över flera
mandatperioder, naturligtvis är det mest
eftersträvansvärda. Av Socialdemokraternas
ekonomiska politik, som man har dolt i det längsta,
blev det som sagt bara skattehöjningar kvar. Om
problemen kunde lösas med skattehöjningar skulle
Socialdemokraterna ha löst landets problem för
länge sedan.

Budgetunderskottet kommer att vara fortsatt högt,
och arbetslösheten kommer att nå nya höjder. Så
allt är långt ifrån frid och fröjd. Det vittnar våra 34
reservationer och 13 särskilda yttranden om. Vi
måste tydliggöra för oss själva och för omvärlden
hur vi skall ta oss ur krisen. Vi har nått en bit på
vägen, men vi måste gå vidare.

Det vilar ett stort ansvar på regeringen. Ni måste
visa att ni mäktar med att fatta nödvändiga beslut,
som svider. Ni måste seriöst förhandla om era resp.
hjärtefrågor, och ni måste vara beredda att bjuda
till mera.

Den ekonomiska politiken måste präglas av
långsiktighet. I valrörelsen blev vi närmast
idiotförklarade för vår ekonomiska politik och för
förslaget om skattesänkningar och om 196
miljarder i besparingar på sex år. Nu är vi nästan
där. Ju längre tid som går, desto mer visar det sig att
vi hade och har rätt, på punkt efter punkt.

Gott ledarskap borde vara adelsmärke för regering
och riksdag. I detta ingår att, åtminstone i kristider,
sänka partistöd, presstöd och organisationsstöd.
Det skulle kunna ge 2,8 miljarder redan nästa
budgetår. Vi måste ta i med hårdhandskarna mot
politiska utnämningar. Fallskärmsavtalen i den
offentliga sektorn skall tas bort. Denna typ av
signaler är oerhört viktiga för att det skall skapas
trovärdighet ute bland folk. Det kallas
signalpolitik. Om vi inte sänker partistödet och är
beredda att ta vår del kan vi inte heller motivera
försämringar som drabbar folk.

Det måste löna sig att arbeta, och det måste finnas
incitament att höja effektiviteten i produktionen.
Det är också det som är mest primärt för folk. De
branscher där det i dag finns störst inslag av
monopol eller oligopol är bygg- och
livsmedelsbranschen. Företagandet och de riktiga
jobben måste sättas i centrum. Politiker kan skapa
ett bra klimat för de välståndsskapande krafterna.
Arbetslöshet beror på att det finns för få företag
som ger jobb. Detta är viktigt att komma ihåg.

Vi kan inte längre bara tala väl om ungdomarna.
Nu måste vi göra något. Alla vet att
ungdomsarbetslösheten är större än arbetslösheten
i övrigt. Det borde vara tvärtom, även om vi
givetvis önskar ha så låg arbetslöshet som möjligt.
Vi kan inte acceptera att arbetslösheten är större
bland unga människor än bland andra. Ett steg i
rätt riktning vore att se över de arbetsrättsliga
reglerna och förlänga provanställningstiden.

Behovsprövade barnbidrag skulle enligt vår modell
ge en besparing på 3 miljarder. En omläggning av
trafikförsäkringen ger 1 miljard redan nästa
budgetår och 6 miljarder budgetåret 1995/96.
Definitionen av arbetsskada bör stramas upp
ytterligare. Det blir 1 miljard till. Lönegarantin är
föremål för omfattande bedrägerier. Detta borde
man ha gjort något åt på direkten. Bidragsfusket
måste stävjas. Kontrollen är så gott som obefintlig i
dag, i förhållande till de mycket stora belopp som
betalas ut.

Biståndet: Sveriges långsiktiga biståndsmål bör
vara 0,7 % av BNI. Det är den nivå som FN
rekommenderar. I dagens kärva läge bör dock
biståndet halveras till ca 0,5 % av BNI. Vi föreslår
prioriteringar och en radikal omläggning av
biståndets administration. Ett lägre bistånd i
kronor räknat behöver inte betyda ett sämre
bistånd. Det rör sig om 5,8 miljarder.

Trots att flyktingpolitiken har debatterats livligt
under den senaste tiden har det inte hänt så mycket.
Det borde inte vara så svårt att begränsa
anhöriginvandringen till att omfatta nära anhöriga
samt att ändra reglerna för förnyade ansökningar.
Det senare är utrett av Per-Erik Nilsson, som
tidigare var JO. Flyktingpolitiken är gömd i en
utredning som skall vara klar i mars 1995. Det är
otroligt. Hemspråk och förläggningskostnader har
vi pratat om förut. Våra förslag när det gäller detta
ger tillsammans 2 miljarder redan budgetåret
1993/94.

En rationaliseringskommission bör tillsättas, med
uppgift att utreda och föreslå vilka verk och
myndigheter som skall avvecklas och att i övrigt
administrera avvecklingsverksamheten.

Företagen och jobben: Små och medelstora företag
har svårt att få krediter. Riksbankens
penningpolitik har varit direkt förödande för
företagsamheten i Sverige. Regeringen måste
utnyttja sitt ägarinflytande för att trycka på
riskkapitalbolagen, så att de fungerar som det var
tänkt. Med anledning av den låga kronkursen och
de väntade exportframgångarna bör
Exportkreditnämnden få tillstånd att utfärda
exportgarantier till ett belopp av 100 miljarder.

Så gott som alla företag har en gång varit små. I ett
skede då landet ropar efter idéer och åtgärder som
kan främja den industriella tillväxten måste bättre
förutsättningar skapas för enskilda uppfinnare och
små innovationsföretag att ta fram och utveckla nya
idéer och produkter som kan ge fler riktiga jobb i
den sektor där vi som mest behöver nya jobb,
nämligen i industrin.

Skatter: Ny demokrati är ett skattesänkarparti. Det
har pratats en del om skattehöjningar under de
senaste dagarna. Det är riktigt. Det handlar om en
tillfällig skattehöjning i två år. Men man måste se
till en helhet, och då är vår linje klar, nämligen att
skatterna skall sänkas. Men det går inte att i alla
lägen utesluta att någon skatt någon gång måste
höjas. Alltför höga skatter, som vi fortfarande i
allra högsta grad har, belastar den krympande
privata sektorn hårt. Detta i kombination med de
stora transfereringarna och den alltför stora
offentliga sektorn bidrar starkt till dagens kris. Som
jag sade tidigare: om skattehöjningar hade varit
mirakelmedicinen hade Sveriges problem varit
lösta.

Jag hoppas att regeringen, trots att mycket återstår
att göra, får en angenäm sommar med gradvis
sänkta räntor och i alla fall några små tecken i skyn
på att vi är på väg åt rätt håll. Ta en ordentlig
funderare på hur vi kan gå vidare! Läs vår
budgetmotion en gång till i hängmattan, och kom
igen i höst med bra förslag! Vi fortsätter gärna med
samförståndsanda, under förutsättning att
regeringen tar ett ökat ansvar och för en saklig
diskussion med oss. Vi har tagit första steget till
samförstånd. Nu ligger bollen hos er, men ni får
räkna med att bjuda till litet tidigare nästa gång, om
ni vill ha framgång i fortsättningen med den
ekonomiska politiken. Som sagt: vid nästa
budgetbehandling bör ni se till att tänka efter före.
Då kan det nog fixa sig även nästa gång.

Trevlig sommar!

Med anledning av det anförda vill jag yrka bifall till
reservationerna 14, 17, 28, 29, 36, 37, 45, 57, 62, 66,
69, 76 och 82, men självfallet står vi bakom alla våra
reservationer.

(Applåder)

Anf. 77 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.

Anf. 78 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Jag är född på 50-80 talet. Det var den
tid då välfärden växte varje år. När vi fick TV
hemma kunde jag varje år höra hur Hans Majestät
Konungen vid riksdagens högtidliga öppnande
konstaterade att tillståndet i riket var gott. Och det
var det nog då.

Men som ung ser man inte bara framstegen, utan
också medaljens baksida. Jag ville inte tillbaka till
det klassamhälle mina föräldrar föddes i, men jag
ville inte heller bidra till att cementera de stela
strukturer som socialdemokratin byggt upp.

Som tur var behövde jag inte välja mellan dessa två
alternativ. Jag kunde i stället välja den nya vänster
som växte fram på 60-talet -- en ny vänster som stod
för solidaritet men också för en vision om ökad
frihet.

Herr talman! Jag växte upp under rekordåren.
Dagens ungdom tvingas växa upp i en tid av
minskande förväntningar. När jag började jobba i
riksdagen 1988 var arbetslösheten nästan
obefintlig. Året efter hade den offentliga sektorn
ett finansiellt sparande på 66 miljarder. Det rådde
högkonjunktur. Sverige angavs som ett positivt
exempel i internationell ekonomisk debatt.

I dag är bilden den motsatta med en öppen
arbetslöshet kring 7 % och galopperande
underskott. Ekonomin uppfyller läroböckernas
definition på depression. Sveriges statsfinanser är i
ett sådant skick att italienska ekonomer tröstar sig
med att man i Italien i varje fall inte har en sådan
spagettiekonomi som i Sverige.

Just nu rör sig Sverige bakåt med Bildt -- tillbaka
mot de nivåer för trygghet och välfärd som var
gängse på 60-talet. I sådana tider längtar människor
efter en ny regering.

Men det är ingen saklig debatt att påstå att alla
problem beror på Bildt. För mig är det ingen
trovärdig lösning att i praktiken längta tillbaka till
Erlander, eller konstatera att Wigforss vann över
Ohlin. Tiderna förändras, och med dem också
förutsättningarna. Nya tider kräver nya lösningar.

Man behöver inte välja mellan dagens
högerradikalism och en socialdemokratisk
reprispolitik -- ett slags vänsterkonservatism. Det
finns en möjlighet att forma ett vänsterradikalt
alternativ även på ekonomins område.

Att ställa upp ett radikalt vänsteralternativ är
nödvändigt, men det är inte nödvändigtvis lätt. Det
innebär att man måste förena det som är kortsiktigt
lämpligt med det som är långsiktigt uthålligt.

En radikal vänster erkänner att det inte finns några
''kvickfix''-lösningar på Sveriges ekonomiska
problem. Vi inser att vi lever i en alltmer
internationaliserad värld.

En radikal politik måste behandla väljarna som
medvetna människor med förstånd att prioritera
och välja. Det är få som egentligen tror på den röde
tomten eller den blå fen.

Visst kan man snabbt få ner arbetslösheten från
dagens rekordnivå på i praktiken 12 %. Men det
långsiktiga priset blir sannolikt högt.

Jag påstår inte som Socialdemokraterna gjorde i
januari att mitt parti har ett alternativ som kan få
ner den öppna arbetslösheten till 3 %. Men jag
påstår att vi har ett alternativ där arbetslösheten
blir lägre än med den politik som regeringen för.

Visst kan man som regeringen lova låga skatter och
låg inflation, men priset för en sådan extrem EG-
anpassning i form av arbetslöshet och sociala
konflikter blir alltför högt.

Visst kan man som regeringen ge exportindustrin
någon form av ekonomisk ''elterapi'' via sänkt
energiskatt, slopad dubbelbeskattning, sänkta
arbetsgivaravgifter, och flytande krona samt en
allmänt företagsanpassad politik. Men om det sker
till priset av en tvådelad ekonomi, där det går bra
för exportindustrin men dåligt för svenskarna, då är
priset för högt. Om skattesubventionerna
finansieras med accelererande besparingar i
kommunsektorn, då är priset för högt.

Herr talman! Att fortsätta skära ner i
kommunsektorn innebär ingen samhällsekonomisk
vinst. Det innebär bara att man flyttar underskott
från kommun och statsbudget till
arbetslöshetskontot, arbetsmarknadsfonden. Det
är att fylla hål med hål.

Det innebär bara att man slår sönder
arbetsmarknaden för kvinnorna. Sparvinsten är
obefintlig men förlusten av vård, omsorg och
utbildningskvalitet är oerhört stor.

Därför säger vi att det måste bli stopp på de stora
indragningarna. Vi måste stoppa utflödet från
arbete till arbetslöshet. Därför kräver vi att det
inrättas vad vi kallar en kommunakut för de mest
utsatta kommunerna.

Men den radikala vänstern säger samtidigt att den
offentliga sektorn måste demokratiseras. Just nu
demonstrerar folk för den offentliga sektorn.

Herr talman! I min hemstad Uddevalla är vi hårt
prövade. Vi har mist 4 000 industrijobb. Där slår
man nu mot den kommunala sidan. Det
folkpartistyrda landstinget lägger ner sjukhus. Men
många inser att det inte går att fortsätta på den här
linjen, t.o.m. Köpmannaföreningen i min hemstad
inser det. Den stänger butikerna för att människor
skall få tillfälle att protestera. Men man
demonstrerar inte för byråkrati och köer utan för
en förnyad och effektiv gemensam sektor.

Herr talman! Jag erkänner att regeringen har rätt
när man säger att Sverige har ett högt skatteuttag.
Därför är de så viktigt att skatterna tas ut på ett
rättvist sätt.

Samtidigt vore det befriande om regeringssidan --
Per-Ola Eriksson, Anne Wibble eller Lars
Tobisson -- vid dagens debatt kunde erkänna att
hushållens finansiella sparande nu är för högt ur
konjunktursynpunkt.

Jag erkänner att budgetunderskotten är en realitet
De måste bekämpas genom minskad arbetslöshet
men också genom utgiftsreduceringar. Det behövs
besparingar. Men besparingar t.ex. inom
socialförsäkringssektorn eller på
bostadssubventionerna förutsätter en aktiv
fördelningspolitik.

Och det är direkt uppseendeväckande att diskutera
kostnadskrävande och ideologiskt bestämda
reformer som vårdnadsbidrag samtidigt som
underskotten växer. Att diskutera införandet av ett
vårdnadsbidrag samtidigt som kommunerna
avskedar kvinnorna är möjligen logiskt, men det är
ett direkt slag mot jämställdheten.

Jag inser att budgetunderskotten är så stora att de
också kräver väsentliga inkomstförstärkningar -- i
klartext innebär det skatteskärpningar. Att påstå
något annat är att förlita sig till ideologiska
föreställningar, eller möjligen mycket skakiga
kalkyler från Lindbeck.

Men det gör regeringen i Sverige och vidhåller sitt
tal om strategiska skattesänkningar för kapital,
sparande och företag. Praktiken visar att det enda
som tar fart med den politiken är
budgetunderskotten.

Vi i Vänsterpartiet vet att det behövs en stark
industri. En stark industri gynnas av stabila
spelregler. Men ökade konflikter skapar inte stabila
förhållanden. Därför är det improduktivt av
regeringen att försöka slå sönder arbetsrätten.

Jag vet att det är i industrin som flest jobb har gått
förlorade. Därför föreslår Vänsterpartiet ett
marginellt sysselsättningsstöd -- i den meningen att
vi kan få ökad sysselsättning i industrin -- med
nedsättning av arbetsgivaravgifterna med 20 % för
nyanställningar. Det kanske inte är många som har
observerat det här förslaget, men det är ett kreativt
och konstruktivt förslag. Vi föreslår att industrin
får möjlighet till ett utbildningsstöd på 90 kr. i
timmen för kompetenshöjande utbildning.

Här går regeringen i motsatt riktning. Man sänker
faktiskt det bidrag som utgår. I dag finns det 40 kr.
plus en extra femtiolapp till industrin. Detta sänker
man i praktiken från regeringssidan till 60 kr. per
timme. Det är en felaktig politik. Den är skadlig för
svensk industri. Vi får vara så odogmatiska från
Vänsterns sida att vi går med på att ge ett direkt
riktat stöd till industrin för att öka sysselsättningen
i industrin.

Angående finanspolitiken vågar jag som radikal
vänsterpartist erkänna att regeringen har rätt -- här
har fru Wibble rätt -- när den varnar för en lössläppt
finanspolitik, t.ex. genom ofinansierade
momssänkningar i syfte att sätta fart på efterfrågan.

Om det vore som så att den offentliga sektorn,
kommun och stat, hade ett positivt finansiellt
sparande och hushållen ett negativt sparande, vore
jag den förste att plädera för allmänna
momssänkningar i en lågkonjunktur.

Men nu är det ju inte så. Nu råder det motsatta
förhållandet, att hushållen spar och offentlig sektor
gör nedskärningar i brist på pengar.

Vi i Vänsterpartiet säger: Höj inkomstskatten med
15 miljarder och fördela pengarna så att de som har
mest får betala mest. Använd dessa pengar för att
sänka momsen.

Då är vi säkra på att en fördelningspolitiskt riktig
omfördelning sker, en omfördelning som behövs
som kompensation för Socialdemokraternas
skattereform och borgarnas nedskärningar.

Herr talman! När Allan Larsson redogör för de
dåliga fördelningseffekterna som han har räknat
fram, bör man påminna sig om att man, när
utredningen gjordes, sade att detta slår lika
fördelningspolitiskt snett som Socialdemokraternas
skattereform, udda och jämnt kvitterat.

Om man genomför den skatteväxling som vi
föreslår, tror jag att det också leder till att folk med
goda inkomster kommer att dra ned något på sitt
sparande, medan människor som lever under
knappa omständigheter kan öka sin konsumtion
något. Då stimuleras efterfrågan, då säljer man mer
och då skapas fler jobb.

Jag ställer inte ut några löften här i dag om ett antal
tusen nya jobb. Men jag är hundraprocentigt säker
på att det blir fler jobb med den politiken jämfört
med en skattesänkning för hotellvistelse.

Herr talman! Det finns enstaka moment i detta
betänkande som går i rätt riktning. Det gäller bl.a.
beslutet om en utredning av fastighetsmarknaden.
Men det gäller framför allt mom. 75 och 76.
Finansutskottet går i mom. 75 Vänsterpartiet delvis
tillmötes när det gäller att slopa grundavdraget vid
högre inkomster.

Jag har personligen lagt ned ett stort jobb i denna
fråga. Jag har tillämpat principen att det bästa inte
får bli det godas fiende. Nu går utskottet oss delvis
tillmötes. Man har valt en sämre metod för sänkt
grundavdrag än den vi har drivit sedan 1990, men
man har följt vår idé om sänkt grundavdrag vid
högre inkomster.

Det är något av ett ödets ironi att det är under
borgerliga regeringar som vi i Vänsterpartiet har
fått gehör för två av våra grundläggande
skatteidéer: sänkt moms på mat hösten 1991 och
minskat grundavdrag vid högre inkomster våren
1993. Detta är något ironiskt.

I mom. 76 föreslår utskottet att riksdagen skall
sänka momsen på resor. Den viktigaste delen i den
s.k. turistmomsen är ju resemomsen. Men de flesta
som reser är ju inte turister. De flesta resor är
arbetsresor. Att sänka resemomsen ger inte många
jobb, om ens några. Men det är en miljöpolitiskt
riktig åtgärd. Det gynnar kollektivresandet. Ny
demokrati har inget stort miljöengagemang, men i
detta fall har särintresset faktiskt lyckats med att
stärka miljöintresset. Det är en ej avsedd effekt,
men det är bara att notera med tacksamhet.

Detta visar att en radikal vänster kan påverka
genom argument och folkopinion. Jag vet att våra
yrkanden inte kommer att vinna majoritet vid
dagens voteringar. Men vi kommer att fortsätta att
bilda opinion genom en saklig argumentering för
det vänsteralternativ som har redovisats i
meningsyttringen till detta betänkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till meningsyttringen
under mom. 2, 6, 7, 74, 75, 77, 78 och 120.

Jag skall överskrida min taletid med någon minut,
men jag skall inte bli mer långrandig än tidigare
talare. Men jag skall ändock försöka att
sammanfatta de många punkter som här har tagits
upp i anförandena.

Herr talman! Jag har en huvudtes: det är dumt att
fortsätta att skära ned kommunal konsumtion. Det
blir bara fler arbetslösa. Man sparar inga pengar.
Man flyttar bara underskott. Vår omsorg och skola
blir sämre.

En andra tes som jag har är att det i denna riksdag
och i detta land behövs en radikal vänster.

Det var den tredje vägens politik som ledde till
dagens kris. Den enda vägen fördjupade krisen.
Men det är inte heller någon idé att tillämpa något
slags socialdemokratisk reprispolitik eller
vänsterkonservatism.

De två viktigaste problemen är arbetslösheten och
budgetunderskottet. Lösningen kräver
inkomstförstärkningar och besparingar. För att
klara detta är det oerhört viktigt att driva en hård
fördelningspolitik.

Det är sedvanligt att avsluta med några frågor. Jag
vill fråga Socialdemokraternas företrädare Allan
Larsson var ni socialdemokrater egentligen står i
frågan om den kommunala ekonomin. Allan
Larsson talar om rundgången, men jag har läst
Socialdemokraternas motion och jag kan inte förstå
vad man egentligen tycker om det sparprogram som
fru Wibble har presenterat. Jag kan inte läsa ut
detta ur motionen. En kritik riktas från talarstolen.
Men vad är Socialdemokraternas alternativ? Vi
säger att kommunal konsumtion skall få öka med
två procentenheter under 90-talet. Fru Wibble
säger nej. Men vad säger Socialdemokraterna?

Varför stöder inte regeringen våra förslag om
sänkta arbetsgivaravgifter för nyrekrytering inom
industrin? Varför går ni inte på vår linje som
innebär 90 kronor i utbildningsstöd för
industriföretag.

Min sista fråga till denna kammare gäller
budgetunderskottet, som alla säger är gigantiskt.
Samtidigt säger man från många håll med stolthet:
Skattetrycket har minskat. Förr var det 57--58 %
och nu är det 48 eller 47 %. Man är stolt. Men
sedan förstår man inte varför det har blivit ett
budgetunderskott. Varför inser ingen i denna
kammare att det tör hända finns ett rakt samband
mellan den sänkta skattekvoten och de växande
budgetunderskotten.

I det privata är jag lärare, herr talman. Mina
grundskoleelever skulle tro att den som minskar
sina inkomster med över 100 miljarder kanske får
problem med budgetbalansen.

Anf. 79 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag lyssnar alltid på Lars Bäckströms
inlägg här i riksdagen med stort intresse. Det är
trevligt att han deltar i denna finansdebatt.

Jag skall gärna svara på hans direkta fråga. Vår
bedömning är att utrymmet för en kommunal
konsumtion, med den politik som nu bedrivs, är
utomordentligt begränsat. Därför lägger vi i vår
politik tyngdpunkten på att vända utvecklingen. I
år minskar produktionen med 20 miljarder. Det gör
oss alla fattigare. Vi måste därför börja med att få i
gång produktionen och få ned arbetslösheten. Då
får vi också ökade resurser för gemensamma och
enskilda behov. Det är därför tyngdpunkten i vår
politik inte ligger i att fördela resurser som inte
finns, utan i att få fram de resurser som behövs.

Jag vill samtidigt, herr talman, göra ytterligare ett
par reflektioner med anledning av Lars Bäckströms
inlägg. Jag tycker att det var intressant att höra att
Lars Bäckström nu, när de östliga förebilderna inte
längre finns, tänker utveckla en ny syn på den
ekonomiska politiken. Det var inte så mycket som
vi fick klarhet om i dag, men jag hoppas att Lars
Bäckström kommer tillbaka till riksdagen och låter
oss få del av ljuset och sanningen, när han så
småningom har funnit detta.

På en punkt vill jag invända mot Lars Bäckströms
resonemang och Vänsterpartiets påstående att den
politik som denna regering för skulle vara en EG-
anpassning. Jag hävdar att det inte alls har med EG
att göra. Det finns inte några som helst anledningar
att föra en arbetslöshetspolitik i Sverige, därför att
vi ansöker om medlemskap i EG.

Inom EG är det tvärtom så, att Sverige uppfattas
som intressant och attraktivt beroende på våra
tidigare erfarenheter av att utveckla en bättre
fungerande arbetsmarknadspolitik.

Jag kan nämna att EG-kommissionen för några
veckor sedan gjorde ett uttalande där man
klargjorde sin syn på arbetslösheten som en
huvudfråga. I linje med den diskussion som vi från
nordisk sida har fört med EG-parlamentet och med
EG-kommissionen angavs också att man har som
mål att under 90-talet halvera arbetslösheten. Det
är intressant att man i Europa nu spänner krafterna
för att komma till rätta med de problem som under
80-talet uppstod genom en felaktigt förd politik.

Om Sverige skall bedriva EG-anpassning handlar
det om att sätta upp ett minst lika ambitiöst mål.
Problemet är att den svenska regeringen nu för en
politik som gör att Sverige kommer att bli en
randstat när det gäller kampen mot arbetslöshet.
Detta är det olyckliga.

Jag tror att Lars Bäckström skulle gagna debatten
genom att skilja på vad som är innebörden i
politiken i EG och i Sverige.

Anf. 80 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Ja, vi skall skilja på Europa och EG.
Jag använde formuleringen ''en extrem EG-
anpassning''. Den politik som regeringen för är inte
påtvingad av EG. EG kräver den inte. Vi har en
regering, som försöker vara mer katolsk än påven.
Man försöker frivilligt anpassa sig och visa att man
är bäst i klassen. Men det är inte alltid bäst att vara
bäst i den klassen. Det är riktigt att det finns krafter
inom EG, t.ex. inom EG-parlamentet, som
kritiserar Maastrichtfördraget. Mettenrapporten
som antogs av EG-parlamentet innehåller en hård
kritik mot de konvergenskriterier som sattes upp i
Maastricht. Men denna regering är mer katolsk än
Maastricht. Det kritiserar jag. Regeringen gör sig
själv en otjänst, när den försöker föra in Sverige i
EG på detta sätt. Däri har Allan Larsson rätt.

Allan Larsson har också rätt, när han säger att man
skall fördela de resurser som man har. Då säger jag
att det inte är välbetänkt att föra över pengar från
offentlig ekonomi till privata hushåll ofinansierat,
när man har stora underskott. Dessa pengar kan
lika gärna, t.ex. ganska troligt, länkas av i ett ökat
hushållssparande, som redan är onödigt stort.

Det är riktigt, Allan Larsson, att jag har omprövat
ståndpunkter i mina dagar. Jag har aldrig varit
anhängare av östekonomierna. En sak har jag
ibland sagt, nämligen att jag velat ha mer jämlikhet
och velat gå fortare fram än Socialdemokraterna.
Men i dagens ekonomiska debatt vill jag inte gå
fortare fram på den väg som Socialdemokraterna
anvisar. Jag vill ha en annan väg.

Ibland har jag tyckt att mitt parti har kommit med
överbud, Allan Larsson. Men tro mig; jag är
oerhört uppriktig i dag. Nu tycker jag att ni står för
överbuden. Men jag tror att vi skall kunna komma
överens i framtiden. Vi har omprövat vår
ståndpunkt. Det finns människor hos oss som har
drivit en linje, som har försvårat diskussionerna
mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Jag tillhör inte dem. Min förhoppning är att vi efter
nästa val skall kunna tillsammans utforma en
majoritet. Utan oss är ni hänvisade till hoppet om
egen majoritet, vilket ni själva knappast torde
räkna med. Då måste ni lyssna på radikala
vänsterpartister som jag, som t.o.m. tar hänsyn till
statsfinanserna och säger att en lössläppt
finanspolitik kanske inte är så välbetänkt just nu.

Anf. 81 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det var intressant att höra att Lars
Bäckström inte vill gå fortare fram än vi
socialdemokrater. Vårt alternativ handlar framför
allt om två saker: att få bryta nedgången i
produktionen och vända den till en ökning av
resurserna som räcker för enskilda och
gemensamma behov. Det är riktigt, Lars
Bäckström, att vi har högre ambitioner än
Vänsterpartiet och regeringen har. Vi tror att det är
bra för Sverige och Sveriges folk att vi använder
den väldiga kapacitet som landet har för att
producera i stället för att betala ut bidrag till
arbetslösa.

Det är också riktigt att vi har höga ambitioner när
det gäller att bekämpa arbetslösheten. Det har vi
angivit, och vi skäms inte för det. Vi är stolta över
att vi vill gå snabbare fram än både regeringen och
Vänsterpartiet.

Anf. 82 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Jag har arbetat i riksdagen bara sedan
1988, men jag har länge ägnat mig åt politik, och
jag blir inte imponerad av enkla skolvalsknep som
att säga att vi socialdemokrater har högre
ambitioner än ni i Vänsterpartiet när det gäller
arbetslösheten. Allan Larsson må förstå att det inte
var det jag menade. Jag tycker att ni för en inte
oansvarig men alltför lössläppt finanspolitik.
Hushållen har ett högt finansiellt sparande. Då är
det inte rimligt att öka underskottet i
statsfinanserna och bara föra över det på chans till
hushållen och se vad som händer.

I vårt parti säger vi: Finansiera momssänkningarna.
Ni hävdar ju: Bara man sänker skatten, kan man få
fart. Men det var vad Moderaterna sade 1991. Det
är en alltför stor chansning att tillgripa
ofinansierade momssänkningar. Vi säger: Låt bli att
dra in pengar från kommunsektorn. I era
handlingar och motioner kan man inte utläsa vad ni
anser om kommunsektorn. Ni håller vackra tal om
att man inte skall tillämpa rundgång i
kommunsektorn, men ni anvisar inga pengar till
kommunsektorn. Jag tycker att man, om man
driver en linje, skall anvisa medel för att finansiera
det hela. Men jag vill inte skapa ett ännu större
budgetunderskott. Vi har inte råd med flera
chansningar. Ni förlitar er på dynamiska effekter
med er politik. Så sade ni beträffande
skatteomläggningen. Det skulle ordna sig med
dynamiska effekter, om inte pengarna räckte till.
Men det fungerade inte, och varför skulle det
fungera denna gång? Jag kanske inte är så radikal.
Jag kanske är gammaldags. Men jag tycker att
debet och kredit skall gå ihop, särskilt när
underskottet är så stort som det nu är. Därför
finansierar vi vår politik. Då kan ni bjuda över oss.
När regeringen säger 100 miljarder kronor till
infrastrukturen, säger ni 200 miljarder. Ni
finansierar med tillväxten. Men om tillväxten
uteblir, Allan Larsson, hur skall ni då klara det?

Vi vill faktiskt driva en mer ansvarsfull ekonomisk
politik, och vi säger därför: Låt bli att göra
neddragningar i kommunsektorn. Tänk om Allan
Larsson kunde säga i denna debatt att
Socialdemokraterna tillsammans med
Vänsterpartiet skall försvara kommunsektorn
under 1990-talet mot de neddragningar som
regeringen planerar och anvisa pengar för detta.
Det vore befriande. Men våra ambitioner när det
gäller att bekämpa arbetslösheten och att driva
fördelningspolitik tror jag faktiskt är lika stora som
regeringens. När det gäller fördelningspolitiken
torde vi ha större ambitioner än
Socialdemokraterna. Det visar praktiken.

Anf. 83 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Trots problemen med de offentliga
finanserna är Sverige ändå ett rikt land.
Möjligheterna överträffar faktiskt problemen. Alla
har vi därför ett ansvar för att skapa optimism och
framtidstro i vårt samhälle. Nu tänds det också allt
fler ljus, och de positiva signalerna för svensk
ekonomi blir allt fler. Företag planerar
investeringar och hemtagning av
industriproduktion. Exporten ökar och
industriföretagens lönsamhet förbättras.

För en tid sedan läste jag i en tidning, som jag fick
i min hand, om en företagare i Jämtland vid namn
Frans Bergstrand. Han är VD för Jämtelamell i
Stugum. Han säger: ''Orderingången är lovande nu
och nya kunder är på gång. Dags att vara optimist
efter hårda år.''

Nyss sjönk också räntorna. Det lägger ytterligare
en grund för en positiv ekonomisk utveckling. Det
har funnits och det finns fortfarande mörka moln,
men vi skall komma ihåg att det under de senaste
två åren har fattats en rad viktiga politiska beslut av
strategisk betydelse, vilka kommer att återge
Sveriges befolkning både framtidstro och nya
möjligheter.

Jag lyssnade med spänt intresse på Allan Larssons
inledningsanförande i den förhoppningen att jag på
någon punkt skulle kunna se visioner och
framtidstro spira fram vid sidan av den kritik i
vanlig bemärkelse som Allan Larsson brukar stå
för. Men jag fann ingenting.

Även om det finns problem i politiken måste vi,
oavsett positioner och även i regeringsställning,
orka att lyfta fram såsom något positivt det som
ändå sker i Sverige. Vi måste ta vara på
utvecklingsmöjligheterna, de fina signalerna, och
inte bara lyfta fram det dystra. Det är
beklämmande att en sådan politiker som Allan
Larsson aldrig förmår lyfta sig över dysterheten och
problemen.

Politiken behöver optimister. Politiken behöver
dem som skapar framtidstro. Politiken behöver
mindre av dysterkvistar och mer av opitimister.

Om Hans Gustafsson hade hållit det
socialdemokratiska inledningsanförandet i denna
debatt, är jag övertygad om att vi hade fått se mer
av visioner, optimism och framtidstro. Jag tror att
det är det som behöver skapas oavsett vilken
position vi har.

Herr talman! Finansutskottet ställer sig bakom de
mål och den inriktning av den ekonomiska
politiken som regeringen har föreslagit. Det gäller
både på kort och på lång sikt.

Det övergripande målet för den ekonomiska
politiken är att man genom en god tillväxt skall
bygga en långsiktigt stabil grund för välfärden och
för sysselsättningen. Det innebär också att den
ekonomiska politiken skall präglas av ansvar för
kommande generationer.

Vi måste skapa ett bra företagsklimat, och vi måste
ge företagen svängrum och låta fler företag känna
att vi är på rätt väg. Vi måste skapa
investeringsvilja för att kunna bekämpa
arbetslösheten. Långtidsarbetslösheten är för
många människor kanske det mest allvarliga.
Därför måste i första hand den förhindras. Genom
kraftfulla insatser skall vi vidta åtgärder för att ge
ungdomar arbete eller utbildning.

Vi skall bibehålla en låg inflation. Jag noterade att
Allan Larsson sade att vi skall ha prisstabilitet på
god europeisk nivå. Men han sade aldrig vilken nivå
det är. Jag vill fråga honom: Har vi för låg inflation
i Sverige, eller har Allan Larsson andra mått i fråga
om inflationen?

Vi måste minska underskottet i de offentliga
finanserna genom olika budgetförstärkningar och
vidta åtgärder som främjar både en uthållig
ekonomisk tillväxt och en sund ekonomisk
utveckling. På det sättet kan vi medverka till att
skapa låga räntor i vårt samhälle.

En låg bestående inflationstakt skapar faktiskt
förutsättningar för lägre räntor och en rättvis
fördelningspolitik. Visst vill vi främja sparande och
hushållning i stället för slösande och
misshushållning.

Alltför länge har kortsiktigt ekonomiskt tänkande
gått ut över miljön och naturresurserna. Nu måste
balansen mellan ekonomi och ekologi säkras. Med
en offensiv miljöpolitik kan vi åstadkomma en
uthållig ekonomisk utveckling. Även tidigare talare
i partiledardebatten var inne på detta tema, och jag
skall därför inte vidareutveckla detta mer än så.

Det är också nödvändigt att den ekonomiska
politiken tar till vara utvecklingskraften i Sveriges
alla regioner. Oavsett om det är stadsbygd eller
landsbygd, norr eller söder, måste vi skapa
likvärdiga förutsättningar för arbete, utbildning,
företagande, kommunikationer, välfärd, osv.

Den ekonomisk-politiska linje som regeringen och
regeringspartierna har stakat ut har varit trovärdig
och redan gett många positiva resultat, bl.a. sänkta
räntor. Riksbanken har kunnat sänka
marginalräntan, vilket har inneburit en välkommen
räntesänkning i stort. Andra talare kommer säkert
senare i debatten att utveckla detta. De korta
räntorna har gått ned. Sänkningarna har också haft
genomslagskraft på de långa räntorna och
bostadslåneräntorna. Det visar att vi på flera sätt är
på rätt väg.

Lägre räntor stimulerar till nya investeringar, vilket
innebär ökad tillväxt, nya arbetstillfällen och
billigare bostadslån.

Herr talman! Genom en rad olika åtgärder bygger
vi nu grundfundamenten för ett konkurrenskraftigt
Sverige inför 2000-talet. Genom en rad
tillväxtskapande åtgärder stärker vi näringslivets
konkurrenskraft. Vi gör betydande satsningar på
nya vägar, järnvägar, kommunikationer och
telekommunikationer.

Antalet utbildningsplatser inom såväl
gymnasieskola som universitet och högskolor
utökas mycket kraftigt. Forskningen har fått ökade
resurser. En allmän stärkt kompetens förser vår
viktigaste resurs, det mänskliga kapitalet, med
goda kunskaper för att Sverige fortsättningsvis skall
vara en framgångsrik välfärdsnation. Det är vår
förmåga att ta till vara och utveckla människors
kunskap och kompetens som kommer att bli
avgörande för landets konkurrenskraft. Nu
investerar vi i kompetens och bättre
konkurrenskraft.

Den allvarligaste konsekvensen av dagens
lågkonjunktur är utan tvivel den höga
arbetslösheten. Därför görs också omfattande
arbetsmarknadspolitiska insatser för att ge
människor arbete eller utbildning i stället för
kontantbidrag. Regeringen har valt arbetslinjen.

Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till
arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram.
Tillsammans med de åtgärder som föreslogs i
budgetpropositionen i januari kan 400 000
människor erbjudas arbete eller utbildning i vårt
land.

Unga människor, som är på väg ut i sitt
yrkesverksamma liv, har i dag tyvärr svårt att finna
en plats på den ordinarie arbetsmarknaden. Därför
är det riktigt att arbetsmarknadspolitiken inriktas
på att prioritera bekämpningen av
ungdomsarbetslösheten.

Ungdomspraktikplatserna, som infördes för ett år
sedan, har haft stora framgångar. Finansutskottets
majoritet har därför ställt sig bakom regeringens
förslag om fortsatt och utökad ungdomspraktik.

Socialdemokraterna ställer sig dess värre vid sidan
av och förespråkar åtgärder som gör att färre
ungdomar får del av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Därför måste jag fråga
Socialdemokraternas talesman Allan Larsson:
Varför vill ni inte att så många ungdomar som
möjligt skall få praktisk yrkeslivserfarenhet och en
möjlighet till framtida arbete? Och varför förordar
ni dyrare alternativ, när man på det sätt som
regeringen har föreslagit kan få fler människor i
utbildning och arbete?

Finansutskottet föreslår en sänkning av momsen på
turism och persontransporter. Det kommer att få
stor betydelse för sysselsättningen. Det kommer att
bidra till att nya arbetstillfällen skapas inom
turistnäringen i hela landet. Inte minst ungdomar
kommer att kunna beredas arbete. Det kommer att
ha stor betydelse för regionalt utsatta områden.
Precis detta föreslog Centern inför 1991 års val.

Förslaget om sänkt moms på persontransporter har
också en klar miljöprofil. Kollektiva transporter
blir billigare. Här får vi också en mycket tydlig
miljöprofil. Jag noterade med tillfredsställelse att
Lars Bäckström just gjorde markeringen att detta
var ett miljöpolitiskt riktigt instrument.

I den s.k. krisuppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna bestämdes att
bostadssubventionerna skulle minskas med 3
miljarder kronor. Finansutskottet redovisar i
betänkandet hur det skall ske. I motsats till
uppgörelsen med Socialdemokraterna, som
innebar att besparingen skulle genomföras 1994,
fördelas nu besparingen på tre år. För 1994 blir
besparingen bara 0,5 miljarder kronor, och den
resterande delen fördelas på 1995 med 1 miljard
kronor och på 1996 med 1,5 miljarder kronor. Ändå
avvisar Socialdemokraterna detta förslag. Är det
avståndet till valet, närheten till valet eller oviljan
att ta ansvar som har varit vägledande?

Med de väsentligt lägre räntor som vi nu ser, är det
en rimlig avvägning som utskottet har gjort i detta
sammanhang. Genom att utskottet också har ställt
sig bakom den aviserade besparingen för 1997 och
1998 är villkoren för den framtida utvecklingen av
räntebidragen kända för flera år framöver. Därmed
har vi en viktig signal till bostadsmarknaden.

För att få en bred acceptans för de åtgärder som
måste vidtas när ekonomin skall saneras är det
viktigt att bördorna fördelas rättvist mellan olika
grupper. Åtgärderna får inte drabba lågavlönade
mer än högavlönade. Vi måste alla, efter förmåga
och efter inkomst, vara med och dela på bördorna.
Därför har utskottets majoritet föreslagit en
justering av grundavdraget på inkomster över den
s.k. brytpunkten vid statlig inkomstskatt.

Förslaget att slopa grundavdraget vid den statliga
taxeringen är ett sätt att fördela bördorna rättvist.
Justeringen av grundavdraget rubbar inte
grunddragen i skattereformen, men den innebär att
skiktgränsen för statlig inkomstskatt sänks med
8 800 kr, vilket innebär en inkomstförstärkning till
staten på ca 2 miljarder kronor.

1980-talets spekulations- och inflationsekonomi
skapade mycket stora orättvisor, som vi i dag ser
många exempel på, och omfördelade på ett mycket
godtyckligt sätt förmögenheterna i samhället
mellan individer, hushåll, företag och regioner.

Nu tvingas vi städa upp efter 1980-talets
misslyckanden. Det innebär påfrestningar för
många grupper. Därför är de fördelningspolitiska
effekterna som följer i spåren på 1980-talets
inflationsekonomi viktiga att följa. Finansutskottet
har därför beslutat att av regeringen begära en
kontinuerlig analys av de fördelningspolitiska
effekter som måste följa på de olika åtgärder som
måste sättas in för att rätta till 80-talets ekonomiska
misslyckanden.

Den ekonomiska politiken måste vara långsiktig.
Den får inte styras av veckovisa eller tillfälliga
opinionsvindar. De kortsiktiga åtgärderna för att
lösa finanskrisen, den låga inhemska efterfrågan
och arbetslösheten måste stå i harmoni med de
långsiktiga målen för att minska
budgetunderskottet.

Därför tycker jag att det är ogenomtänkt att, som
socialdemokraterna gör, föreslå betydande
stimulansåtgärder som innebär ökade offentliga
utgifter av gammaldags modell.
Socialdemokraterna och deras ekonomiska
talesman har inte precis visat prov på nytänkande i
det här sammanhanget. Eller menar man att vi har
för lågt budgetunderskott? Vi har tidigare ibland i
debatten hört att budgetunderskottet är för högt.
Skall man dra en slutsats av det förslag som
socialdemokraterna har lagt fram, måste det vara
att man nu menar att budgetunderskottet är för
lågt.

Kortsiktiga stimulansåtgärder, som generell
momssänkning, innebär att vi måste låna mer för
att konsumera mera. Det är varken vårt
budgetunderskott, statsskulden, miljön eller
kommande generationer gagnade av. En sänkt
moms innebär stimulans av konsumtions- och
prylsamhället. Vi lånar av framtidens barn för
fortsatt överkonsumtion. Dessutom skulle faktiskt
importerade varor bli billigare, och det gynnar inte
precis den inhemska produktionen! Det var
egentligen den man skulle stimulera. Därför vill jag
säga till Allan Larsson: Tänk om, tänk nytt!

En viktig uppgift i den ekonomiska politiken är att
långsiktigt minska statens utgifter. Statens
budgetunderskott och statsskulden har ökat
kraftigt under de senaste åren, som en följd av de
problem från 1980-talet som vi har drabbats av. Om
vi inte förmår stoppa den utvecklingen kommer en
allt större del av statens inkomster att gå till att
betala räntor på statsskulden. Allt mindre pengar
blir kvar för att upprätthålla välfärden.

Därför är det viktigt att det förslag som regeringen
har lagt fram i kompletteringspropositionen, om ett
långsiktigt saneringsprogram för att minska statens
utgifter och öka inkomsterna, kan genomföras.
Totalt föreslås ca 80 miljarder i
inkomstförstärkningar fram till 1998.
Saneringsprogrammet har mycket stor betydelse
för att hejda statsskuldens utveckling och minska
budgetunderskottet. Dess bättre finns nu också en
bred parlamentarisk samling bakom den politiken.
Det är tillfredsställande.

Herr talman! Jag ser med tillförsikt och optimism
på 1990-talets forsatta utveckling. En krissituation
har det goda med sig att man tvingas stanna upp,
fundera, omvärdera och göra nya prioriteringar.
Förändringarna kan först upplevas som
skrämmande, men vi politiker har ett ansvar för att
leda landet. Jag ser därför som en viktig uppgift att
ta till vara möjligheterna, hellre än att fastna för
eventuella hinder. Det är så vi kan ingjuta
framtidstro och hopp hos människorna.

Sammanfattningsvis innebär finansutskottets
betänkande, som vi om en stund skall votera om,
att det finns ett brett parlamentariskt stöd för en
vinnande ekonomisk politik. Vi lägger en grund för
att sanera ekonomin. Trots en besvärlig
budgetsituation kan vi besluta om offensiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Under tiden
som människor står utanför ordinarie
arbetsmarknad kan vi erbjuda goda
utbildningsmöjligheter. Vi investerar för
framtiden.

Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
finansutskottets hemställan med ett undantag,
nämligen mom. 3, där jag yrkar bifall till
reservation nr 3.

Anf. 84 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Först skulle jag vilja tacka Per-Ola
Eriksson för en sak. Det är grundavdraget. Jag sade
förut att det nästan är ironi att det är under en
borgerlig regering som man kan få visst gehör för
vissa grundläggande skatteidéer från
Vänsterpartiet, men så är det.

Även om ni anammade den här idén som vi har
drivit väldigt länge, har ni inte utfört den så väl.
Men det är inte att begära, när man inte riktigt
kände grundidén från början. Jag skall försöka
fortsätta att driva denna fråga, så får vi en ännu
bättre teknisk utformning av den. Ni har faktiskt
skärpt marginalskatterna onödigt mycket i ganska
måttliga inkomstlägen, och ni har fått in ganska litet
pengar.

Per-Ola Eriksson, det är viktigt att bedriva
fördelningspolitik. Det vet jag och jag tror mig veta
att Per-Ola Eriksson tycker att det är mycket
viktigt. Men ni har ju nu sänkt a-kassan, och det
kanske kostar den genomsnittlige
kassamedlemmen 1 500 kr i månaden. Det man nu
så att säga tar tillbaka i fördelningspolitik kanske
kostar den som har 250 000 i inkomst 150 kr i
månaden. Skillnaden är inte bra.

Vi gick emot sänkningen av a-kassan. Vårt förslag
till slopat grundavdrag hade höjt kostnaden för
personen med 250 000 kr i inkomst med kanske 450
kr i månaden. Det hade i alla fall varit en något
bättre profil.

Vi hade andra förslag också, men det är inte att
begära att man skall få igenom höjd marginalskatt
för höginkomsttagarna med en moderat
skatteminister. Det är inte att räkna med. Men ni
kunde ju ha valt vår metod och fått in 450 kr i
månaden mer från de högre inkomstgrupperna.
Det hade gett 7 miljarder. Om man hade fått in de
7 miljarderna hade man inte behövt göra
neddragningen av a-kassan. Det hade varit jättebra
fördelningspolitik.

Men man kan inte nå ända fram med den här
regeringen, frågan är om man kan nå ända fram ens
när vi tillsammans med socialdemokraterna skall
bilda majoritet i kammaren vid voteringarna efter
nästa val. Socialdemokraterna har inte riktigt
förstått finessen med grundavdraget. Men vi får väl
diskutera frågan mer.

Anf. 85 TREDJE VICE TALMANNEN:

Repliken gäller Per-Ola Eriksson.

Anf. 86 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Naturligtvis.

I fråga om kommunerna, Per-Ola Eriksson, har ni
sagt att ni har ett långsiktigt saneringsprogram.
Frågan är, Per-Ola Eriksson, om ni inte i stället har
ett långsiktigt dräneringsprogram av kommunal
ekonomi. Ni sparar hos grannen. Det är alltid
enklare. Då slipper man se över sin egen ekonomi.
Men vad är det för vits med att spara i kommunal
konsumtion? Ni för ju bara ut kommunalanställda
i arbetslöshet. Ni sparar ju inte ett enda dugg i den
samlade samhällsekonomin.

Låt oss i stället diskutera de utgifter som har ökat.
Det är inte kommunal konsumtion som har ökat
under 80-talet. Men det är den som ni ger er på
under 90-talet. Det som ökade under 80-talet var ju
transfereringarna till hushåll och företag. Alla
pratar om transfereringssystemet till hushållen.
Glöm inte de stora transfereringssystemen till
företagen!

Anf. 87 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag lyssnar alltid med stort intresse
när Lars Bäckström debatterar i kammaren. Jag
har gjort det särskilt mycket i dag, eftersom vi har
funnit att Lars Bäckström hellre litar på den här
regeringskonstellationen än på
Socialdemokraterna. Vi tycks på punkt efter punkt
driva en bättre politik än Socialdemokraterna. Det
har vi vetat om. Men det är också bra att fler än vi
från regeringspartierna säger det.

Jag vet att Lars Bäckström själv har arbetat mycket
med frågan om grundavdragen. Det är många
andra som också har lagt fram förslag i den här
riktningen. Jag vet inte vem som har
upphovsmannarätten till förslaget. Det kanske inte
är så intressant i det här sammanhanget. Det var en
modell som man kan använda för att visa att man
behåller skattereformen. Grundvalen i
skattereformen förändras inte, men människor
med inkomster över brytpunkten kan på det här
sättet få bära en större del av de bördor som ändå
måste bäras.

Det är väldigt viktigt att grundvalen i
skattereformen ligger fast. Varför vi har valt
grundavdraget? Det är ganska enkelt. I samband
med krisuppgörelsen började vi ändra i det, och
sedan var det bara att vandra vidare med den
modellen.

Jag tror inte på det här med att starta en
kommunakut, som Lars Bäckström talade om i sitt
inledningsanförande. Vi skall vara medvetna om
att den kommunala sektorn har växt ganska
kraftigt. Under 1970- och 1980-talet har det varit en
betydande expansion inom den kommunala
sektorn. Tänk om det hade varit en lika kraftig
expansion inom den privata sektorn, inom
näringslivet. Tänk om vi hade haft lika stor
effektivitet och produktivitetsökning där. Det
skulle faktiskt ha behövts.

Jag erinrar mig att man från Vänsterpartiets håll
tidigare har kritiserat akutmottagningar av skilda
slag. Då har det gällt det privata näringslivet. Nu
gäller det att rädda sysselsättningen, och nu vill
Vänsterpartiet ha en kommunakut. Jag tror
faktiskt att det vore bättre med en akutmottagning
för att skapa ett bra näringsliv, i stället för en
kommunakut. Lars Bäckström får tänka om på den
punkten och ägna tiden åt att argumentera för
någonting mer produktivt än en kommunakut.

Anf. 88 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Angående grundavdraget säger Per-
Ola Eriksson att man kan tvista om
upphovsmannarätten och sådant. Det kan man
egentligen inte. Jag vet hur det ligger till med det.
Jag är så oerhört blygsam att jag inte vill ta upp mer
om det nu. Det har sagts mycket om det tidigare.

Vi vill inte ha någon kommunakut. Det är inte bra
att ha en kommunakut. Tvärtom är det dåligt att
behöva ha en sådan. Anledningen till att vi behöver
en kommunakut just nu är att regeringen drar in
pengar från kommunerna, man skall begränsa den
kommunala konsumtionen under 90-talet. Det
kommunala besparingsprogrammet är ett
kommunalt dräneringsprogram. Man skall dränera
kommunerna på pengar. Om man låter bli det,
behövs ingen kommunakut. Låt kommunerna vara
i fred under 90-talet. Ni skapar bara arbetslöshet,
ni sparar inga pengar. Låt oss gemensamt diskutera
hur vi skall kunna spara på transfereringssystemen.
Det är nämligen dessa som gjorde att vi fick
budgetunderskott.

Det är felaktigt, Per-Ola Eriksson, att
kommunernas konsumtion ökade under 80-talet.
Det gjorde den inte alls. Det är oerhört lätt att
kontrollera denna uppgift.

Vi säger därför: Låt bli att göra denna indragning i
kommunsektorn. Då kan vi kanske klara
sysselsättningen under 90-talet. Gör ni som ni vill,
kommer vi inte att klara sysselsättningen. Vi
kommer att ta bort 40 000--50 000 arbetstillfällen
från kommunsektorn, som lök på laxen efter det att
vi förlorat över 200 000 arbetstillfällen i industrin.
Vi vet att det kommer att ta oerhört lång tid innan
man kan återställa sysselsättningsnivån i industrin.

Er politik är ingen arbetslöshetspolitik. Ni är bra på
en sak just nu, och det är att ni försöker få en
budgetbalans. Där är ni bra, men ni är oerhört
dåliga på sysselsättnings- och fördelningspolitik.
Där är Socialdemokraternas Allan Larsson mycket
bättre. Där finns en samsyn med oss, men det finns
ingen samsyn när det gäller er dåliga politik för att
bekämpa arbetslösheten. Varför gör ni inte, Per-
Ola Eriksson, som vi har föreslagit, nämligen att
stärka industrin med att sänka
arbetsgivaravgifterna vid nyanställningar? Det är
nyanställningar vi behöver stimulera i industrin,
inte ge generella subventioner till industrin.

Anf. 89 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag ställer upp på resonemanget att vi
måste spara på transfereringssystemen. Det är
precis vad vi gör. Vi har startat ett omfattande
arbete, och vi har redan fattat beslut. Jag är inte
säker på att Vänsterpartiet i alla stycken har ställt
upp när det har kommit till kritan. Det har ibland
varit en läpparnas bekännelse.

Jag skall gå tillbaka till urkunden, de beslut som vi
har fattat, och se hur Lars Bäckström har röstat i
olika sammanhang. Det skall vi med spänt intresse
följa också i framtiden, eftersom vi kommer att
vandra vidare på den här vägen.

Problemet med kommunerna är inte att vi har för
litet folk inom den kommunala sektorn. Problemet
i svensk ekonomi är att vi har få privata företag,
företag inom den konkurrensutsatta sektorn. Där
måste vi stimulera tillväxten. Det gör vi med att
minska och ta bort tillväxthämmande skatter och
avgifter.

Nu ställer Lars Bäckström begreppen ibland på sin
kant. Det är inte alltid möjligt att följa med i alla
svängningar från Vänsterpartiet i denna
nyorientering. Det gläder mig att Lars Bäckström
vill ha lägre arbetsgivaravgifter. Det har inte alltid
varit det recept som Vänsterpartiet har förordat i
näringspolitiska och ekonomisk-politiska
sammanhang.

Jag vet inte om Lars Bäckström kommer ihåg det,
men vi har faktiskt fattat ett beslut här i riksdagen
om att sänka arbetsgivaravgifterna för att bereda
människor möjlighet till inträde på
arbetsmarknaden och för att stärka den
konkurrensutsatta sektorn. Det har varit viktiga
beslut. Därför hälsar jag med tillfredsställelse att
Lars Bäckström tycker att sådan inriktning har varit
bra.

Däremot vill jag bestämt protestera mot Lars
Bäckströms påstående att Allan Larsson och
Socialdemokraterna skulle föra en bättre
fördelningspolitik. I spåren av 1980-talet ser vi hur
snett det var. Nu måste vi rätta till det. 1980-talets
spekulations- och inflationsekonomi var
förödande. Det måste vi komma till rätta med. Det
inser säkert Lars Bäckström. När han har funderat
färdigt kommer han säkert fram till att vi är inne på
rätt väg och att detta är den medicin som Lars
Bäckström också vill ha.

Anf. 90 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Per-Ola Eriksson efterlyste mer
optimism. Jag är till min natur en optimistisk
person. Jag försökte ta fasta på det positiva i svensk
ekonomi, att exporten går bra och att den kommer
att gå bra de närmaste åren. Det hänger samman
med utvecklingen av kronans kurs, där det
visserligen var ett misslyckande i höstas, med
förbättrad produktivitet och med de
stabiliseringsavtal som träffades och som förlängs i
den nuvarande avtalsrörelsen.

Allt det där är väldigt bra. Per-Ola Eriksson kanske
var upptagen med annat när jag talade om det. Det
kan jag ha förståelse för. Men jag hänvisar till
protokollet, där Per-Ola Eriksson kan ta del av det.

Problemet är att det här inte räcker. Det räcker inte
med att vi får en snabb uppgång i exportindustrin.
Vi får en delad ekonomi där det går bra för en smal
sektor och dåligt för resten. Det är problemet.

Hur kan ni slå er till ro? Hur kan ni slå er för
bröstet? Arbetslösheten är nästan 8 %, och den
kommer att stiga vecka för vecka. Den blir högre i
höst än förra hösten. Den blir högre till vintern än
den gångna vintern. Hur kan Per-Ola Eriksson
försöka föra det åt sidan?

Det har tidigare i dag citerats ur Aftonbladet. Carl
Bildt gjorde det flitigt, men han missade gårdagens
tidning. Där tar man upp landets ekonomiska
problem och krisen på arbetsmarknaden, som blir
värre. Det står att riksdagen måste arbeta och göra
någonting åt saken.

Hur kan Per-Ola Eriksson stå här och slå sig för
bröstet inför de problem som är så uppenbara, som
varenda läsare kan ta del av och som människor
upplever i sin vardag?

Arbetslösheten växer och produktionen krymper i
år. Skall vi inte göra någonting åt det? Det här är
problemet. Därför vill jag fråga Per-Ola Eriksson
om avsikten verkligen är att finansutskottet skall
försättas i passivitet under hela sommaren och
halva hösten. Skall vi inte engagera oss för att lösa
problemen? Tänker Per-Ola Eriksson inte ta några
som helst initiativ när det gäller att komma ur det
elände som arbetslösheten är?

Det är arbetslösheten och den sjunkande
produktionen som gör att statsfinanserna
försämras. Förklara för oss, Per-Ola Eriksson,
varför vi innevarande budgetår behöver låna 250
miljarder och inte 100 miljarder, som Per-Ola
Eriksson för ett år sedan gick i god för. Låt oss få
svar på de frågorna.

Anf. 91 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag börjar med att ta upp detta med
optimism. Allan Larsson sade att han var optimist
till sin natur, en optimistisk person. Då tillhör jag
nog de få här i samhället som inte har upptäckt det.
Jag brukar följa Allan Larssons agerande ganska
noga. Han brukar bara se till problemen och sällan
framhålla de positiva möjligheter som ändå finns i
vårt samhälle.

Det är viktigt att vi här i kammaren medverkar till
att ingjuta mod, optimism och framtidstro hos
människor. Vi har en svår ekonomisk situation i
landet. Och det är här i riksdagen som vi skall skapa
förutsättningar. Jag vill påstå att vi faktiskt gör det
på många håll.

Vi har inte slagit oss till ro och accepterat den höga
arbetslösheten. Vi gör satsningar. I dag skall vi om
en stund vi votera om ett omfattande
arbetsmarknadspolitiskt program. Vi har också
tidigare vidtagit åtgärder.

Vi kommer att satsa närmare 50 miljarder kronor
på insatser mot arbetslösheten, varav nära 30
miljarder kronor kommer att satsas på direkta
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Ungdomspraktiken har införts mot
Socialdemokraternas och fackets order. Vi har
inrättat extra utbildningsplatser inom det reguljära
utbildningssystemet och nya utbildningsplatser
inom högskolor och universitet och vi har infört
företagsutbildning. Dessutom har vi fattat en rad
strategiska beslut för att förbättra
konkurrenskraften i svenskt näringsliv. Till hösten
skall kammaren fatta beslut om en ordentlig
företagsskattereform för de mindre företagen.
Denna företagsskattereform ger egenföretagarna,
hantverkarna, handelsbolagen och tusentals
småföretag här i landet bättre konkurrensvillkor.
Detta är en grupp av näringslivet som glömdes bort
under Allan Larssons tid i regeringsställning.

På det här sättet bygger vi ett stabilare Sverige, där
vi -- inte på ett konstlat sätt -- skapar naturliga
förutsättningar för att få nya arbetstillfällen runt
om i landet och för att få ny produktion.
Riskkapitalförsörjningen skall stimuleras. Det blir
bättre resurser för innovatörer osv.

Finansutskottet har alltid beredskap, om det skulle
visa sig att vi har för få sammanträden.
Finansutskottet har både politisk och
organisatorisk beredskap att sammanträda närhelst
det skulle behövas. För dagen ser jag inte att det
behövs några sammanträden. Men Allan Larsson
vet att han är välkommen den dag då vi kallar till
ett sammanträde.

Anf. 92 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det är inte sammanträden som jag
efterlyser. Det är åtgärder mot arbetslösheten. Per-
Ola Eriksson räknade upp ett antal åtgärder. Men
läs då vad Konjunkturinstitutet sade i sin rappot
förra veckan: även om dessa åtgärder genomförs,
kommer sysselsättningssituationen att bli sämre
nästa år än i år. Läget i år är ju sämmre än under
förra året. Förra året var sämre än något tidigare år.
Det är ju det som är problemet. Det är inte
sammanträden, utan det är handling som behövs,
en ny vilja hos regeringen att göra någonting rejält
mot arbetslösheten.

Per-Ola Eriksson varken förklarade eller gav
besked angående den fråga som jag ställde. Det är
rimligt att utskottets ordförande, som har ett
särskilt ansvar för majoritetens politik, ger oss
besked. Förklara för riksdagen varför statens
lånebehov blir 250 miljarder under innevarande år
och inte de 100 miljarder som Per-Ola Eriksson för
ett år sedan gick i god för!

Jag vill också fråga Per-Ola Eriksson om synen på
den ekonomiska politiken. Delar Per-Ola Eriksson
Assar Lindbecks uppfattning om att arbetslösheten
är huvudproblemet, och att det är den svaga
hemmamarknadsefterfrågan som är orsaken till
arbetslösheten och till att vi inte kommer ur den
nedgång i produktionen som nu sker under detta
år? Delar Per-Ola Eriksson också uppfattningen att
det är produktionsutvecklingen och inte
arbetslösheten som är förklaringen till det väldiga
budgetunderskottet? Och i så fall, varför gör ni
ingenting åt det?

Anf. 93 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Situationen i Sverige i dag är unik,
tycker jag. Mitt under en ganska svår
lågkonjunktur ökar faktiskt exporten mycket
kraftigt. Detta ger inte omedelbart utslag i nya
arbetstillfällen, men vi bygger ett stabilare,
robustare och konkurrenskraftigare Sverige för att
möta återstoden av 1990-talet. Jag är övertygad om
att vi, kanske tidigare än vad Allan Larsson tror,
kommer att få se en vändning i mycket positiv
riktning när det gäller arbetslöshetssiffrorna.

När man går in i en lågkonjunktur, blir inte den
omedelbara effekten en ökad arbetslöshet. På
samma sätt förhåller det sig när konjunkturen
vänder. Det ger inte någon omedelbar effekt på
sysselsättningen. Men jag är övertygad om att vi har
laddat ordentligt för att kunna möta framtiden.

Dess värre har vi ett tungt arv att bära från tidigare.
En av orsaken -- som svar på Allan Larssons fråga
om Assar Lindbeck -- till dagens problem är ju
faktiskt den tappade konkurrenskraften i svenskt
näringsliv under 1980-talet och kanske också
tidigare. Vi har alltför länge lånat oss tid. Vi har
köpt oss tid och devalverat oss ur problemen. Nu
går det inte att göra så längre. Vi måste själva bygga
för framtiden.

När det gäller lånebehovet, budgetunderskottet
osv. finns det en rad naturliga förklaringar, Allan
Larsson. Först och främst måste Allan Larsson
bestämma sig på en punkt. Han måste bestämma
sig för om budgetunderskottet nu är för högt eller
för lågt. Om man skall tolka ert resonemang i er
motion, får man den uppfattningen att
budgetunderskottet nu har varit för lågt. Ni lägger
ju fram förslag -- t.ex. förslaget om en generell
momssänkning -- som innebär att
budgetunderskottet ökas. Tidigare har ni kritiserat
budgetunderskottet, men nu verkar inte detta
längre att vara ett problem.

Nu har vi ett lånebehov som har ett samband med
de andra åtgärderna och också en direkt koppling
till arvet från 1980-talet.

Herr talman! Eftersom detta kanske är min sista
replik i dag, vill jag passa på tillfället att önska
kammarens ledamöter, talmännen och personalen
en glad, skön, solig och varm sommar.

Anf. 94 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Det största och viktigaste ärendet
under riksmötet står nu inför sitt avgörande. Det är
då litet egendomligt att vi som förberett detta i
finansutskottet inte tillåts framträda ens i en
förmatch till de stora elefanternas dans. Det vet ju
alla att en evakueringsmatch bör ta slut snabbt, så
att man får stänga etablissemanget och kan gå hem.

Finansutskottets ordförande har redogjort för
tillkomsten av det betänkande som nu föreligger.
Finansministern kommer senare att redovisa
regeringens ekonomisk-politiska strategi. Själv kan
jag därmed begränsa mig till vissa ämnen, som vi
moderater fäster stort avseende vid.

Det är väl då bäst att ta det obehagliga först. Det
pris som fått betalas för att regeringen skall få stöd
för både sin aktuella ekonomiska politik och det
långsiktiga saneringsprogrammet är sänkt
turistmoms och höjd inkomstskatt. Jag har nog
större svårigheter än finansutskottets orförande att
svälja dessa avsteg från regeringens förslag. Jag blir
inte gladare av att inhösta beröm från
Vänsterpartiet.

Bland nu möjliga skattesänkningar är sådana som
ger sänkta priser på hotellrum och
kollektivtransporter knappast de mest angelägna.
Men framför allt är det beklagligt -- och
överraskande -- när vi moderater lyckades motstå
de propåer om höjd inkomstskatt som förekommit
även inom andra regeringspartier, att det då skulle
bli Ny demokrati som drev igenom en sådan
skärpning. Resultatet blir höjd marginalskatt för
medelinkomsttagare och en med 1 700 kronor
förhöjd totalskatt för alla över brytpunkten.
Naturligtvis är detta svårt att förena med kravet på
att vidtagna åtgärder skall ligga i linje med den
långsiktiga strävan att avhjälpa strukturfelen i
Sveriges ekonomi.

Någon tröst kan det vara att det skulle ha blivit
mycket värre, om socialdemokratisk skattepolitik
legat till grund för förändringarna, vilket i och för
sig var möjligt så som motionsbilden såg ut. Andra
förmildrande omständigheter är att ingen får högre
marginalskatt än nuvarande maximum på drygt
50 % och att höjningen avser endast två år, något
som övriga debattörer av någon anledning inte har
funnit värt att nämna. Vi moderater kommer
intensivt att bevaka att grundavdraget verkligen
återgår till sin ursprungliga utformning, när denna
tvåårsperiod är till ända.

När oppositionen redovisade sina motioner,
framstod Socialdemokraternas ändrade syn på
penningpolitiken som det största hotet mot
Sveriges ekonomiska återhämtning. Eftersom även
Ny demokrati krävde en omläggning av
räntepolitiken, kunde ett samgående inte uteslutas.
Det är därför tacknämligt att det sistnämnda partiet
inte ställt upp på Socialdemokraternas för ett
industriland unika ståndpunkt, att centralbanken
inte skall prioritera kampen mot inflationen.
Förslaget till ny målformulering ter sig så mycket
mera märkligt, som Socialdemokraternas
ekonomiske talesman Allan Larsson i sin egenskap
av fullmäktigeledamot medverkat till Riksbankens
beslut att fastställa ett mycket ambitiöst
inflationsmål för de närmaste åren.

Jag måste återkomma till Allan Larssons
egendomliga dubbelroll som ledamot av både
finansutskottet och Riksbanksfullmäktige.
Kommer han, om Socialdemokraternas krav på vad
man förskönande kallar en djärvare räntepolitik
inte får gehör här i kammaren, ändå att plädera för
en sådan omläggning av penningpolitiken vid
fullmäktigesammanträdet i morgon? Eller försöker
han sitta på två stolar genom att ställa populära
krav i den ekonomiska debatten och sedan
uppträda mer försiktigt när det verkligen gäller?

Vi skall inte glömma att räntorna nu successivt har
sänkts till en nivå som ligger under vad som
förekommit på mer än tio år. Jag kunde i
förmiddags konstatera att nedgången fortsätter.
Utvecklingen har varit särskilt snabb efter
presentationen av kompletteringspropositionen.
Samtidigt har kronkursen återhämtat en del av sin
stora nedgång. Detta hjälper till att motverka de
utifrån kommande prisstegringsimpulser som
annars förr eller senare måste slå igenom i höjd
inflationstakt. Denna positiva utveckling kommer
rimligen att fortsätta. De senaste dagarnas
ränteglidning nedåt, som varit ganska kraftig, bör
kunna resultera i en ytterligare sänkning av
marginalräntan utan att vare sig kronan eller den
långa räntan reagerar på fel sätt.

Herr talman! Vi befinner oss nu i ett skede av den
ekonomiska utvecklingen, då det kan vara lätt att
förivra sig. När man satt in åtgärder som rimligen
skall vända trenden men de avsedda resultaten låter
vänta på sig, får man inte bli otålig. Det är
nödvändigt att avhålla sig från ytterligare insatser
av det slag som snabbt skulle överhetta en i det
fördolda redan inledd förändring till det bättre.

Som redan framgått av denna debatt, finns det
utöver sänkta räntor och låg inflationstakt vissa
ljuspunkter. Arbetslösheten är fortsatt alldeles för
hög, men konkurserna och varslen blir färre och de
lediga platserna flera. Måttfulla löneavtal och en
kraftigt förbättrad produktivitet bidrar till ökad
konkurrenskraft, som förbättrar utfallet av
utrikeshandeln och är på väg att göra bytesbalansen
positiv. Bakom denna utveckling ligger också en
kraftig ökning av hushållssparandet, vilket jag --
tvärtemot vad som anförs i den socialdemokratiska
partimotionen och tvärtemot vad Lars Bäckström
ville få mig att säga -- inte kan se som något
problem utan tvärtom som en förutsättning för en
stabil ekonomisk tillväxt i framtiden.

Det har alldeles tydligt skett ett stämningsomslag i
det ekonomiska livet i Sverige. Litet varstans
skakar man av sig förlamningen och pessimismen
från hösten och vintern. Det tas initiativ, och det
planeras för nya satsningar. Den kraftiga
överteckningen i samband med privatiseringen av
Celsius är ett av många tecken på att framtidstron
börjar återvända. De som blir utan tilldelning får
inrikta sig på den försäljning av Pharmacia-aktier
som efter överenskommelsen mellan staten och
Volvo bör kunna genomföras inom ett år. Det är
alldeles tydligt att de tekniska invändningar som
Socialdemokraterna kommit med, att detta skulle
vara att överskatta riskkapitalmarknaden, har varit
alldeles felaktiga. Tvärtom kan konstateras att det
såväl inom landet som i utlandet finns ett intresse
för satsningar på svenskt näringsliv.

Som det största hotet mot denna gryende optimism
ser jag rädslan för att Socialdemokraterna skall
återkomma till regeringsmakten. När det
upprepade gånger under senare tid har uppstått
tvivel beträffande regeringens möjligheter att vinna
majoritet för sina förslag här i riksdagen, har det
inte berott på oro för att Ny demokrati skulle få
igenom sin politik. Nej, farhågorna har gällt att
Socialdemokraterna skulle få gehör för sina förslag
till lösningar. Den dag närmar sig snabbt, då
väljarna på ordinarie tid skall träffa sitt avgörande.
Det riskerar att verka uppdragande på
inflationsförväntningarna och räntenivån. Så även
om det kan tyckas vara bra att den ekonomisk-
politiska frontlinjen klarnat -- med på den ena sidan
regeringen, som vill återställa balansen främst
genom minskade offentliga utgifter, och på den
andra vänsteroppositionen, som satsar på höjda
skatter -- hade det varit bättre om
Socialdemokraterna visat större ansvar och hållit
sig på den enda framkomliga vägen.

Ty vi är ingalunda på säker mark. Några uppgifter
ur utskottsbetänkandets majoritetstext vittnar om
Sveriges makroekonomiska problem. Statsskulden
passerar nu 1 000 miljarder kronor och stiger med
ytterligare 250 miljarder på ett år.
Statsskuldräntorna närmar sig 100 miljarder om
året och tar redan nästa år i anspråk mer än en
fjärdedel av statsbudgetens inkomster. Om inte
denna tendens snabbt bryts, kan utvecklingen
skena i väg och statsutgifterna snart bestå av enbart
räntebetalningar. Regeringen har presenterat sin
strategi för att råda bot på denna utveckling och få
hejd på skuldtillväxten och
räntekostnadsökningen. Den överensstämmer i
stora delar med Lindbeckkommissionens
rekommendationer, och den har i allt väsentligt fått
stöd av marknaden och utlandet.

Men Socialdemokraterna kan inte redovisa något
trovärdigt alternativ. De förringar strukturfelen i
Sveriges ekonomi och återfaller i gamla tankar på
efterfrågestimulans som det enda saliggörande
botemedlet. Men med ett offentligt
upplåningsbehov på 250 miljarder nästa budgetår
är det ansvarslöst och oförsvarligt att ytterligare
försämra budgetsaldot. Och när man förordar
höjda skatter på högre inkomster, företagande och
kapital, så inte bara motverkar det den
efterfrågeökning man säger sig eftersträva. Genom
att verka avhållande på både svenskars och
utlänningars vilja att investera här hemma drar det
näringsverksamhet och sysselsättning ut ur landet.

Jag måste få fråga den socialdemokratiske
talesmannen i debatten hur han kan tro att man
genom att höja skatter kan stimulera den inhemska
efterfrågan. Med högre skatter blir det heller inga
nya jobb. Kostnadsnivån för företagen stiger. All
erfarenhet visar att höjda skatter inte avräknas i
löneförhandlingarna. Med nuvarande tillstånd i
ekonomin finns det dessutom inte mycket att
avräkna från. Följden av den socialdemokratiska
politiken skulle bli att inflationen får fart igen. Kan
ni socialdemokrater verkligen hävda att ni har en
ekonomisk politik som kan föra Sverige ut ur
krisen?

Och hur är det egentligen med er inställning till
svenskt medlemskap i EG? När jag läste den tjocka
socialdemokratiska motionen fäste jag mig vid att
Europa inte nämndes någonstans, annat än på ett
ställe, där den nuvarande utvecklingen togs till
intäkt för att förorda en nedrustning för Sveriges
del. Det var vad man hade att säga om utvecklingen
i Europa, på vägen mot ett europeiskt samarbete.
Om jag förstått det rätt, skall den
socialdemokratiska partikongressen i höst
förhindras från att uttala en mening i frågan. Och
att döma av ett uttalande från Ingvar Carlsson skall
partiets ställningstagande inför folkomröstningen
bara uppfattas som en rekommendation. Skulle
resultatet bli en seger för nej-sidan, blir detta också
partiets ståndpunkt, har jag förstått. Med en så
vacklande inställning, hur skall det då kunna bli
kraft i den socialdemokratiska argumentationen i
denna för Sverige helt avgörande framtidsfråga?

För oss moderater är saken klar. Vi vill att Sverige
skall delta fullt ut i det europeiska samarbetet, som
inte bara handlar om ekonomi utan också om fred
och säkerhet och kulturell gemenskap. Den linjen
kommer vi att driva hårt och entydigt inför
kommande ställningstaganden. Och skulle det till
äventyrs bli ett bakslag, förblir det ändå partiets
ståndpunkt. För vi svenskar kan inte isolera oss. Vi
måste engagera oss i samverkanssträvandena i
Europa -- ju förr dess bättre.

Under innevarande riksmöte har Sveriges
deltagande i EES-samarbetet bekräftats. Nästa års
stora utmaning blir att slutföra förhandlingarna om
svenskt medlemskap i EG. Ansträngningarna för
att nå detta mål måste bedrivas med stor intensitet
och på många plan. Själv far jag nästa vecka till de
tre EG-länderna Irland, Storbritannien och
Portugal för att i spetsen för en riksdagsdelegation
förklara för dessa länders parlamentsledamöter hur
angelägna vi är om att
medlemskapsförhandlingarna snabbt förs till ett
lyckligt slut. Veckan efter midsommar möts för
första gången -- och ännu litet informellt, eftersom
ratifikationen inte är helt klar --
blandkommissionen mellan EFTA och
Europaparlamentet i Bergen. Och i mitten av juli
förbereder presidiet i blandkommissionen mellan
Sveriges riksdag och Europaparlamentet
nästkommande stora möte i Bryssel i september.
Talet om riksdagsledamöternas långa
sommarledighet, vilket det verkar som om Allan
Larsson vill anspela på här i dag, ter sig inte minst
mot bakgrund av det framväxande
Europasamarbetet som det uttryck för okunnighet
det egentligen alltid har varit.

Men nu, herr talman, är det snart dags att avsluta
diskussionerna och voteringarna här i kammaren
för denna gång. Jag har för min del i debatten inga
andra yrkanden än det som finansutskottets
ordförande redan har framställt.

Anf. 95 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Lars Tobisson sade att han inte var
glad för beröm från Vänsterpartiet, och jag har
djup förståelse för Lars Tobisson i det hänseendet.
Han är mycket trovärdig.

Jag är egentligen en rysligt snäll människa, men jag
kan ändå inte låta bli att strö litet salt i såren genom
att citera Norrköpings Tidningar på ledarplats, där
det framhålls:

''Som det nu är har den moderatledda regeringen,
med ny demokratis draghjälp, på det hela taget
kopierat vänsterpartiets skattepolitik.

Det är svårt att gratulera.''

Jag kan förstå Lars Tobissons inställning. Jag själv
är litet -- men egentligen mycket litet -- nöjd. Jag
skall trösta Lars Tobisson: det är fråga om små
positiva steg. Det stora positiva steget var att sänka
mervärdesskatten på kollektivresandet. Det var en
miljömässigt bra åtgärd med påtaglig effekt. De 150
kronorna var ett litet steg i rätt riktning när det
hade behövts många kliv för en bättre
fördelningspolitik.

Lars Tobisson! Jag vet att Moderata samlingspartiet
är för skattesänkningar, och regeringen är stolt över
att ha fått ned skattekvoten med 7 procentenheter.
BNP uppgår till ungefär 1 400 miljarder, och varje
procentenhet motsvarar ca 14 miljarder. En
sänkning av skattekvoten med 7 % motsvarar
ungefär 98 miljarder. Tror Lars Tobisson att detta
har något samband med budgetunderskottet, som
uppgår till drygt 200 miljarder?

Jag skulle vilja höra av Lars Tobisson om det finns
någon som helst korrelation mellan dessa poster.
Det finns många som tror det, och jag tillhör dem.

Vad beror den fallande skattekvoten på? Jag tror
att den till 15--20 miljarder beror på
skatteomläggningen och till 15--20 miljarder på
skattesänkningar från regeringens sida. Men
varifrån kommer resten av det stora
budgetunderskottet?

Vad beror det s.k. strukturella underskottet på? Jag
tror att det beror på systemfel i skattepolitiken, som
kan rättas till med vad Lars Tobisson skulle kunna
kalla skattehöjningar. Men utan skattekvotens fall
hade vi haft 100 miljarder mera att tillgå.

Lars Tobisson är påtagligt stolt över att
inkomsterna faller, men han är samtidigt bekymrad
över underskotten. Hur man kan vara detta
samtidigt kan jag inte förstå.

Anf. 96 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Först vill jag korrigera Lars Tobisson
på en punkt, nämligen att det skulle ha varit den
moderatledda regeringen som hade träffat
uppgörelse med Ny demokrati. Jag är medveten om
att citatet var från NT, men det var ändå inte så.
Uppgörelsen har träffats här i riksdagen, och det
var inför den situation som förelåg när det fanns
yrkanden inte bara från vänsteroppositionen utan
även från Ny demokrati om betydande höjningar av
inkomstskatterna som en sådan lösning måste
sökas.

Jag är ingalunda stolt över den. Jag sade att det
fanns förmildrande omständigheter, och jag
beklagade att vi måste ta detta steg tillbaka för det
nödvändiga reformarbetet inom skattepolitiken.

Nu försöker Lars Bäckström trösta mig med att
skattekvoten har fallit, vilket jag borde vara glad
över. Ja, jag skall inte förneka att det är en
framgång för våra strävanden att få ned
skattekvoten under 50 %. Nu har det t.o.m. gått
litet fortare än vi hade planerat, vilket
sammanhänger med förändringar i den ekonomiska
utvecklingen och en del tekniska omständigheter.

Jag skall inte på något sätt beklaga denna
utveckling, men det bekymmersamma är att vi har
ett stort budgetunderskott. I detta ligger ett slags
inteckning av framtida skatter för att vi skall klara
denna situation. Det är därför som det är så
angeläget att vi får i gång den ekonomiska
tillväxten, något som regeringens åtgärder är
inriktade på. Får vi i gång den, får vi också
möjlighet att täppa till budgetunderskottet och
reducera räntekostnaderna, utan att höja
skattekvoten.

Jag är övertygad om att om man skulle välja den
väg som jag förstår att Lars Bäckström skulle
föredra och som Socialdemokraterna är inne på, att
försöka möta budgetkrisen och den
samhällsekonomiska nedgången genom att höja
skatterna, kommer man ingen vart. Det är den väg
som har prövats så länge och som har skapat den
krissituation som vi nu befinner oss i.

Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Under de perioder när skattekvoten
steg hade vi också en tämligen god tillväxt. Under
de år när skattekvoten fallit har vi haft en negativ
tillväxt. Lars Tobisson kan peka på många
teoretiska böcker som styrker hans teori. Den
svenska praktiken styrker inte den teorin. Då kan
man välja vad man vill tro på -- böckernas värld
eller den svenska praktiken. Det är ett val som man
har att göra i politiken.

Jag säger inte att vi skall klara budgetunderskotten
med höjda skatter. Jag säger att vi skall klara dem
med ekonomisk tillväxt, med besparingar och med
höjda skatter. Det är inte en enda väg och inte en
tredje väg, utan tre olika saker som samtidigt
behövs. Det tror jag därför att jag i och för sig har
en ideologisk utgångspunkt, men jag låter mig inte
fångas helt av den. Jag har i det sammanhanget inte
någon blind fläck och tror inte att skattesänkningar
löser alla problem. Det är det misstag som den
moderatledda regeringen har gjort.

Lars Tobisson förklarade vidare att det inte var
regeringen utan någon annan som hade träffat
uppgörelsen. Det låter nästan så som någon skrev:
Ödet är den pseudonym som Gud använder när han
inte riktigt vill stå för resultatet. Men nog hade man
kontakt med regeringen. Bort sådant tal!

Vi har i Sverige skapat västvärldens lägsta
bolagsskatt, och vi har en låg kapitalbeskattning.
Vad vi har hög skatt på i Sverige är hushåll och
normalinkomsttagare. T.o.m. Skattebetalarnas
Förening säger nu att det nog slog litet snett med
skatteomläggningen, så att vi nu får sänka skatten
för dem som har det dåligt ställt. Så vill vi också
göra i Vänsterpartiet. Men vi har ansvar för
budgeten, och om man skall sänka skatterna för
dem som har det dåligt ställt, får man finansiera
det, och vi säger: Höj skatten för dem som har det
bra ställt, som Lars Tobisson och jag! Visst kan vi
betala litet mer i skatt, Lars Tobisson, för att
möjliggöra momssänkningar och stimulera
konsumtionen.

Anf. 98 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Först ansåg Lars Bäckström att det
inte skulle ha visat sig i den svenska praktiken att
ett högt skattetryck framkallar ekonomisk
avmattning, budgetunderskott och andra problem.
Vad var det då som hände i slutet av 80-talet, då
man slog sig för bröstet därför att man hade täppt
till budgetunderskottet och t.o.m. hade år med
förmenta budgetöverskott?

Det var ju tyvärr en följd av att man inte riktigt
genomskådade förhållandet att man levde på
utländsk upplåning. Men i den situationen hade
man ändå fått upp skattetrycket till de av Lars
Bäckström tidigare nämnda 57--58 %. Det var då
som landet gick ned i ekonomisk tillväxt. Det var
då den situation skapades som den förrförre
finansministern Kjell-Olof Feldt beskrev som den
kommande arbetslöshetens stålbad. Det är där de
problemn finns som vi nu skall reda ut.

Det här gör vi inte med hjälp av det av vänstersidan
så beprövade medlet att höja skattetrycket. Det har
visat sig leda alldeles fel. Nu gäller det att föra ned
skattetrycket och se till att de offentliga utgifterna
anpassas så att vi inte skall behöva fortsätta leva
med ett budgetunderskott.

Det här arbetet kommer att ta tid, och det beror på
de påfrestningar på ekonomin som den förda
politiken under 80-talet har lett till. Men vi kommer
så småningom att klara av detta, under
förutsättning att vi får fortsätta.

Jag fäster mig vid att Lars Bäckström påpekar att vi
har sänkt skatterna för företag och på kapital. Jag
tackar för de uppmuntrande orden. Men han
hävdar att vi har låtit skatterna ligga kvar på en för
hög nivå för hushållen. Jag håller helt med om
detta. Jag har ingen annan strävan än att vi skall
kunna begränsa skatteuttaget även för hushållen.
Men just nu kan det vara mer strategiskt att få i
gång produktionen och investeringarna -- och
därmed se till att vi får jobb i landet.

Men vad är det som Lars Bäckström är så stolt över
att han har åstadkommit? Jo, det är just att höja
skatten för hushållen. Det är medelinkomsttagare
som ligger under 200 000 kr i årsinkomst som får
höjda skatter. Det beror på att samtliga
oppositionspartier, inkl. Ny demokrati, har vurmat
för att man skall skärpa skatten för s.k.
höginkomsttagare.

Anf. 99 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag hade med stor förväntan sett fram
emot Lars Tobissons anförande i kammaren. Det
har varit tyst runt Lars Tobisson. Jag hade sett fram
emot att Lars Tobisson skulle ha förnyat sig. Men
det mesta var gammalt och känt.

Jag skulle vilja ta med ett uttalande av Lars
Tobisson från förra vårens debatt och be om en
kommentar. Lars Tobisson sade att han på kort sikt,
med den då låga ekonomiska aktiviteten och det
obetydliga kostnadstrycket, inte bedömde
budgetunderskottet som något allvarligt problem.
Han ansåg bara skulle leda till ytterligre ökad
arbetslöshet att nu strama åt den den ekonomika
politiken för att minska underskottet.

Så sade Lars Tobisson. Lars Tobisson hade rätt i sin
analys. En åtstramning för att minska underskottet
skulle bara leda till ökad arbetslöshet. Men
regeringen lyssnade inte på Lars Tobissons
varningar. Den ekonomiska politiken har stramats
åt. Hushållens köpkraft har pressats ned.
Företagens avsättningsmöjligheter har försämrats.
Arbetslösheten har ökat, och därmed också
budgetunderskottet. Den ekonomiska aktiviteten
är lägre nu än då. Arbetslösheten är högre nu än då.
Är Lars Tobisson beredd att upprepa sitt uttalande
från förra vårens debatt?

Vi har vänt oss emot att den ekonomiska politiken
läggs upp så att den förhindrar den
produktionsökning som hade varit möjligt och även
att den leder till ökad arbetslöshet i stället för till
minskad arbetslöshet. Det är därför vi vill minska
på den åtstramning som nu sker i den djupaste
lågkonjunkturen.

Lars Tobisson säger att Socialdemokraterna vill
höja skatten. Nyss sade P-O Eriksson att
Socialdemokraterna vill sänka skatten. Jag tycker
att ni skall förena er i en uppfattning om vad ni skall
kritisera. Är det för höga skatter eller för låga
skatter? Gör detta, och sedan skall vi föra
diskussionen vidare.

Svara gärna på följande fråga. Är Lars Tobisson
beredd att upprepa sitt uttalande från förra vårens
debatt?

Anf. 100 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det råder inget tvivel om hur
Socialdemokraterna vill föra skattepolitiken i
framtiden. Det framgår tydligt i både motion och
reservation. Här skall totalt sett skatteuttaget
höjas. Visserligen talas det om att sänka momsen
under en kortare tid. Men jag förstår att det skall
vara övergående. Däremot skall naturligtvis
inkomstskatterna höjas, framför allt skall
belastningen på företagen skärpas via manövern att
både ha kvar nuvarande socialförsäkringsavgifter
och låta medborgarna betala egna sådana vid sidan
av. Det kommer att bli en rejäl begränsning av
hushållens möjligheter att få utrymme för
konsumtion. Nog är högskattepolitik liksom
offentlig utgiftsexpansion Socialdemokraternas
kännetecken, och det är alldeles tydligt att det skall
så förbli.

Jag har inga svårigheter att försvara det jag sagt och
han gärna upprepa mitt uttalande som Allan
Larson har grävt fram från förra årets debatt. Jag
menar att budgetunderskotten inte är allvarliga på
det sätt som de underskott vi hade att dras med
under den förra borgerliga regeringsperioden. Då
hade vi förutom växande underskott i
statsbudgeten också problem med bytesbalansen.

För närvarande kan vi konstatera -- och det är
något som Socialdemokrater och andra angriper --
att vi har ett förbättrat privat sparande i landet. Det
leder till att vi har balans i våra affärer med
utlandet. Vi kan alltså tillgodose det behov av
upplåning som staten har genom att låna på
hemmaplan. Vi utsätter oss inte på något vis för
risker som har förelegat tidigare.

Det här leder dock inte till att jag vill förorda att vi
skall släppa loss fullständigt och låta
budgetunderskottet växa på det sätt som
Socialdemokraterna förordar i sin ekonomiska
politik. Tvärtom! Jag menar att det gäller att
begränsa den utvecklingen, så att vi inte drar på oss
långa år av räntebetalningar. Jag har erinrat om att
vi kan hamna i en situation där medborgarna
verkligen får svårt att förstå varför det de betalar in
till staten i form av skatter skall gå till att bekosta
sedan tidigare gjorda utgifter -- och därmed blir det
få förmåner för den aktuella generationen.

Jag kan inte tänka mig att Allan Larsson verkligen
menar att det har bedrivits en medveten
åtstramning av den ekonomiska politiken för att
skapa arbetslöshet osv., när vi tyvärr måste
konstatera att statens upplåningsbehov nästa år går
upp mot 250 miljarder kronor. Jag hoppas att den
utvecklingen skall vända. Vi har fått besked om att
underskottet under innevarande budgetår inte
behöver bli så stort som befarades. Jag ser det som
ett gott tecken, och jag hoppas att Allan Larsson
skall kunna dela den uppfattningen.

Anf. 101 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! När Lars Tobisson koncentrerar sig på
saldot för statsbudgeten missar han en väsentlig del
av de offentliga utgifterna, dvs. det som ligger i
arbetsmarknadsfonderna. Dessa har ökat mycket
kraftigt och kommer att fortsätta att öka och finnas
kvar under hela 90-talet på en orimligt hög nivå. Är
det medveten politik?

Lars Tobisson säger att denna fortsatt kraftiga
uppgång i arbetslösheten inte är medveten. Då
måste det vara ett misslyckande. Men se då till att
korrigera politiken så att vi får ned arbetslösheten
och kan sänka kostnaderna.

Vidare har vi frågan om sparande. Det är obalansen
mellan sparande och investeringar som är
problemet. Politiken måste riktas in på att få i gång
produktionen och därmed få utrymme för behov
som incitament för en starkare
investeringsutveckling. Det är grunden för vårt
förslag.

Vidare har vi det långsiktiga förstärkandet av de
offentliga finanserna. Det är uppenbart att både
regeringen och vi har uppfattningen att det är
nödvändigt att det vidtas åtgärder som förstärker
inkomsterna.

Vi tycker att den allra viktigaste åtgärden för att
förstärka inkomstsidan är att fler arbetar och färre
har bidrag. En halvering av arbetslösheten innebär
direkt 55--60 miljarder i förbättring av de offentliga
finanserna. Därtill kommer de spridningseffekter
som en ökad sysselsättning har, men 55--60
miljarder ligger direkt som en möjlighet att
åstadkomma.

Men ni har också sagt att det behövs
inkomstförstärkningar på annat sätt. När jag läser i
kompletteringspropositionen, hittar jag ökade
egenavgifter till a-kassan, ökade punktskatter,
momsbreddning, fastighetstaxering och ganska
mycket annat. Ni har plockat ihop ett ganska
intressant smörgåsbord med skattehöjningar, så
Lars Tobisson får väl vara litet försiktigare i
diskussionen. Antingen står han bakom det som nu
är framlagt eller också får han litet mer offentligt ta
avstånd från det.

Låt mig också säga att vi släpper inte loss
fullständigt. Sverige befinner sig i ett läge när
produktionen krymper, när vi har 10 % BNP-gap,
dvs. vi utnyttjar inte vår produktionskapacitet. Vi
skulle kunna ha en betydligt högre produktion.

Det handlar inte om att släppa loss fullständigt, när
man försöker få i gång produktionsprocessen och
investeringarna. Det är det som vi är ute efter. Vi
vet av erfarenheterna från 80-talet, när den
dåvarande socialdemokratiska regeringen fick ta
över statsfinanser i ett mycket dåligt skick, vad det
är som kommer att krävas. Vi vet att det är bara
genom en god tillväxt som man får en förbättring av
statsfinanserna.

Anf. 102 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag förstår inte vad Allan Larsson
menar, när han anklagar mig för att ha missat vad
som ligger utanför statsbudgeten. Jag sade i min
senaste replik just detta att vi går mot ett offentligt
upplåningsbehov på 250 miljarder. Det inkluderar
det tyvärr växande underskottet i
Arbetsmarknadsfonden.

Sedan håller jag helt med om att det är önskvärt
med en bättre balans mellan sparande och
investeringar i landet, och det är just vad
regeringens politik siktar till. Men, som jag sade i
mitt huvudanförande, det allvarligaste hotet mot
att få i gång investeringar som skapar jobb i Sverige
är farhågorna för att Allan Larsson skall komma
tillbaka och styra landets ekonomi, i synnerhet med
de utgångspunkter som han nu anger. Jag vågar
hoppas att de kanske inte skulle bli riktigt sådana,
om han verkligen fick ta ansvaret för landets
ekonomi.

Tala om salt i såren! Jag noterar det uttalande som
den verkligt trogne fackföreningsekonomen, LO-
ekonomen, keynesianen Willy Bergström har gjort.
Han konstaterar att det vore fel att, som
Socialdemokraterna föreslår i sin skuggbudget, öka
budgetunderskottet. Han säger att det är riskabelt
att använda keynenianska instrument i dag. Vi vet
inte vad som händer med räntebildningen då vi har
fria kapitalrörelser. Det är risk för valutautflöde,
räntehöjningar och fall i kronkursen.

Willy Bergström undrar om Socialdemokraterna
verkligen förstår vad de kommer att ställa till med,
när tillväxten och inte inflationsbekämpningen
skall vara Riksbankens överordnade mål inom den
institutionella ram den själv skapar.

Jag kan inte annat än understryka detta, och jag
konstaterar än en gång att Allan Larsson inte vill gå
in på det egendomliga dubbelspel han ägnar sig åt,
när han som ledamot i Riksbanken agerar på ett
sätt och som ekonomisk talesman och författare av
ekonomiskpolitiska motioner agerar på ett helt
annat sätt. Jag tycker att detta är dåligt, och jag
beklagar att Allan Larsson lånar sig till den sortens
uppvisningar.

Anf. 103 CARL B HAMILTON (fp):

Herr talman! Föranmälde Lars Leijonborg har
blivit kallad med kort varsel till ett vitalt möte, och
därför hoppar jag in. Jag har med stort intresse
lyssnat på debatten och särskilt på Allan Larsson,
och jag tänkte uppehålla mig framför allt vid den
argumentation som han för fram.

Jag tolkar Allan Larssons inlägg som att han och jag
och Folkpartiet är ganska överens om målen vad
beträffar välfärdspolitiken i Sverige och
bekämpandet av arbetslösheten. Jag kanske inte
bör inskränka mig till Folkpartiet utan säga
regeringen.

Däremot är jag helt oense med Allan Larsson
beträffande medlen. De medel som Allan Larsson
anvisar i den socialdemokratiska motionen är
ineffektiva och kommer inte att uppnå målen. Det
grundläggande skälet för detta är att de inte tar
hänsyn till att Sverige är en liten öppen ekonomi
med flytande växelkurs och en mycket starkt och
snabbt växande internationalisering, snabba
kapitalflöden och snabbfotade investeringar -- med
detta menar jag att företagen lätt byter plats för sin
produktion från och till Sverige. Detta är mycket
starka restriktioner på den politik som vi har att
föra i Sverige.

Vi har för att bekämpa arbetslösheten tre
traditionella metoder: finanspolitik, penningpolitik
och mikroekonomiska reformer. Det kan jag
återkomma till. Finanspolitisk expansion genom
ökade budgetunderskott är omöjlig i dag, och det
har utvecklats av flera personer, bl.a. Lars
Bäckström. Jag instämmer med honom.

Penningpolitisk expansion bedriver vi nu. Det är
successivt sjunkande räntor, och också den starka
deprecieringen av den svenska kronan har
expansiva effekter. Det är den strategin som
ekonomin skall följa -- expansion med hjälp av
penningpolitiken.

Låt mig emellertid också ta upp detta med reformer
av arbetsmarknadens funktionssätt. När
finanspolitiken är uttömd och penningpolitiken är
så att säga inte så lättmanövrerad för regeringen,
eftersom den ligger i huvudsak i Riksbankens hand,
då är det oerhört viktigt att man går över till den
tredje frågan, nämligen hur man skall få
arbetsmarknaden att fungera bättre, så att fler
människor får sysselsättning.

Det handlar då om att göra arbetsmarknaden mera
flexibel, att gynna små och medelstora företag, så
att de får bättre villkor för att kunna skapa riktiga
jobb. Här har vi hela diskussionen om arbetsrätten,
som i dag -- enligt en stor majoritet av dem som
brukar tala om detta från företagarhåll -- innebär
höga fasta kostnader, framför allt för små och
medelstora företag. De är särskilt utpräglade i en
lågkonjunktur.

I en studie från OECD, som jag vet att Allan
Larsson också tagit del av, pekar man på att det har
varit en mycket snabb ökning i den privata
tjänstesektorn i USA, jämfört med Europa, och att
man har vunnit ett mycket stort antal
arbetstillfällen. Jag undrar alltså just vad Allan
Larsson drar för slutsats av jämförelserna mellan
USA och Europa.

Vad beträffar förslaget från Socialdemokraterna
om temporär momssänkning tror jag att det är
viktigt att konstatera -- det är åtminstone mitt
konstaterande -- att den sänkningen inte har den
effekt som den påstås ha. Det beror på att vi har
den nya situationen med en riksbank som har som
mål att begränsa inflationen och
inflationsförväntningarna. Ett uppsatt mål, som jag
har varit inne på tidigare, är 2 % inflation per år,
plus minus 1 %.

Momssänkningen skulle få en svag effekt på den
inhemska efterfrågan, därför att den kommer att
korrigeras av ränte- och växelkursförändringar.
Här är alltså den flytande växelkursen en
automatisk regulator. Lindbeckkommisionen
utrycker det så här:

''Den högre efterfrågan på likviditet vid en
expansiv finanspolitik tillgodoses då inte av
Riksbanken, vilket driver upp realräntan. Detta
ger i sin tur en starkare kronkurs. Räntestegringen
och apprecieringen av växelkursen dämpar båda
efterfrågan på svenska varor och motverkar därför
expansionen på varu- och arbetsmarknaden.''

Det är den första invändningen. Den andra är
sparandesituationen i Sverige, att ökningar i
hushållens disponibla inkomster -- inkl. de
ökningar som kan ske genom en momssänkning -- i
stor utsträckning absorberas av ett ökat sparande.
Därmed får man inte den expansiva effekten. Det
har uppskattats att 60--90 % av en momssänkning
skulle absorberas av ökat sparande i stället för att
leda till ökad konsumtion.

Den tredje invändningen är ekonomisk
internationalisering och förväntningarnas roll. Det
har gett den ekonomiska politiken en helt ny
dimension i Sverige. Det som jag tycker var mest
problematiskt i hela Allan Larssons anförande var
denna totala nationalisering av vår ekonomisk-
politiska situation. Det är alltså en felaktig
verklighetsbeskrivning och en felaktig
problemformulering att diskutera svensk ekonomi
och svensk ekonomisk politisk som om vi vore
ensamma, ungefär som på Gunnar Strängs tid.

Låt mig återgå till min tredje invändning,
ekonomins internationalisering och
förväntningarnas roll. Om hushåll och företag
uppfattar att budgetunderskottet går åt fel håll och
om man skulle uppfatta det som att statsskulden
ökar men inte verkar kunna stabiliseras, kommer
hushållen och företagen att vara försiktiga och
mindre benägna att konsumera och investera. De
genomskådar att regeringens och riksdagens politik
inte är uthållig och möjlig på längre sikt. De
kommer då att gardera sig i närtid för detta. De
kommer att öka sitt sparande.

Utländska placerare som funderar på svenska
kronor kommer att kräva riskkompensation i form
av en förhållandevis hög ränta eller en lägre
kronkurs. Detta motverkar en ökad efterfrågan på
varor och tjänster och riktiga jobb. Jag menar att
det skulle inträffa om momsen sänktes med 5 % på
det sätt som Allan Larssons parti föreslår.

En annan aspekt på detta med
förväntningsbildningen är begreppet ''temporär'' i
samband med det socialdemokratiska kravet på en
momssänkning. Alla vet ju att ett beslut som
ursprungligen betecknas som temporärt lätt kan
ändras till permanent. Därför reduceras
innebörden i det socialdemokratiska förslaget till
en diskussion eller en sannolikhetsbedömning av
hur stor sannolikheten är för att
Socialdemokraterna ändrar sig så att den
temporära momssänkningen övergår till att bli
permanent.

Då kan vi konstatera att så som det ligger i tiden
skulle det i så fall krävas, om det skall vara
temporärt, att Socialdemokraterna skulle gå till val
1994 med ett krav om höjd moms vid årets utgång.
Mot bakgrund av de senaste årtiondenas
socialdemokratiska valkampanjer tror jag att det är
väldigt många av oss som tvivlar på en sådan
antipopulistisk uppläggning av
Socialdemokraternas valkampanj 1994. Det viktiga
i sammanhanget är att det inte bara gäller Allan
Larssons och min bedömning av detta, det gäller
framför allt vad placerare, företagare och
ratinginstitut gör för bedömning av den framtida
valkampanjen och de löften som kommer att ges
där. Den här osäkerheten driver upp räntorna, och
inte minst de långa räntorna.

De är egentligen inte bara Allan Larsson som har
begått synden att tala alltför nationalistiskt, som
om Sverige är en isolerad ö där vi kan laborera med
olika spakar och knappar i den ekonomiska
politiken utan att ta hänsyn till omvärlden. Vi kan
inte fortsätta att bortse från hur politiken fungerar
i dagens internationella ekonomiska miljö med
valutarörelser, utrikeshandel, tjänstehandel,
snabbfotade investeringar och utlandsupplåning.

Någon gång måste restriktionerna och
möjligheterna i svensk ekonomisk politik tas med i
den inhemska debatten. Vi kan aldrig mera driva
en politik i isolering.

I själva verket skulle man om man ville vara elak
säga att Allan Larsson och den socialdemokratiska
motionen vittnar om en förlegad ekonomisk
isolationism. Men så är det ju inte. Allan Larsson
och hans parti vittnar i andra sammanhang om en
betydande internationalism. På morgonen hörde vi
Ingvar Carlsson tala om att bl.a.
arbetslöshetsproblemen måste lösas i ett
internationellt sammanhang. Det vet ju också
Allan Larsson.

Därför blir det så schizofrent att å ena sidan höra
Allan Larsson hålla ett långt anförande här i
kammaren om svensk ekonomisk politik, där han
inte nämner de restriktioner som utlandsberoendet
innebär, och å andra sidan höra Ingvar Carlsson
föra en diskussion om varför det är viktigt att
Sverige skall gå med i EG, där han säger att just
arbetslösheten är ett skäl till varför vi vill gå med.
Man skall kunna bekämpa arbetslösheten i ett
europeiskt sammanhang.

Allan Larsson efterfrågar alltså en ekonomisk
politik och ett samförstånd om den ekonomiska
politiken över blockgränsen. Jag efterlyser från
Allan Larsson en ekonomisk politik som fungerar
över nationsgränsen.

Anf. 104 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Carl B Hamilton är en ekonom av
facket. Det är inte jag. Ändå kan vi komma fram
till vissa beröringspunkter. Jag är också reserverad
inför ofinansierade momssänkningar. Jag ser
problemen med dem. Jag ser det höga finansiella
sparandet i hushållssektorn.

Vänsterpartiet föreslår en momssänkning för att
stimulera efterfrågan, Carl B Hamilton. Vi föreslår
att man finansierar det. Vi har föreslagit en
momssänkning från 25 % till 21 % och från 21 %
till 18 %. Vi finansierar den i dess helhet med
åtgärder på inkomstskattesidan. Detta tar vi från
grupper som är tämligen välbeställda. De är inte
jätterika, men vi tror att det är dessa grupper som
har bäst möjligheter att spara. Man kallar det
säkert på ekonomspråk för marginell
sparbenägenhet.

Vi vill föra över dessa pengar till en grupp som har
ringa möjligheter att spara. De får dessa pengar
genom en sänkt mervärdesskatt. Då är vi säkra på
fördelningseffekten. Vi tror att detta skulle
innebära en ökad efterfrågan. Jag kan inte se några
systemfel i vår lösning. Kan Carl B Hamilton se
några systemfel i vår lösning?

Ni vill ju spara i kommunsektorn, Carl B Hamilton.
Carl B Hamilton är fackekonom, och ni vet att
kommunal konsumtion inte har ökat under 80-
talet. Det var transfereringarna som ökade
explosionsartat i slutet av 80-talet. Varför väljer ni
då att dra in på kommunsektorn under 90-talet och
göra litet på transfereringssidan?

Jag vet att man får besparingar i statsbudgeten och
kommunbudgetar genom att dra in och avskeda
personal. Men får man någon samhällsekonomisk
makrobesparing med en sådan åtgärd?

Anf. 105 CARL B HAMILTON (fp):

Herr talman! Låt mig börja med kommunerna. Om
jag minns rätt, Lars Bäckström, ökade antalet
anställda i kommunerna med ungefär 10 000
människor per år under 1980-talet. Det är inte den
utveckling som Lars Bäckström beskriver här.

När det gäller kommunerna i dag är alternativet att
man inte gör något alls. Det kommer att ha mycket
starkare negativa effekter på kommunerna än de
åtgärder som regeringen nu vidtar. Allting förblir
inte oförändrat om regeringen sitter med armarna
i kors. Då skulle den ekonomiska utvecklingen bli
ännu sämre. Förlåt, Arne Kjörnsberg, jag menade
sämre än alternativet.

Då skulle t.ex. räntorna gå upp. Förtroendet för
svensk ekonomisk politik skulle bli betydligt sämre.
Det skulle i sin tur undergräva hela den
ekonomiskt-politiska strategin. Om man inte driver
ungefär den ekonomiska politik som regeringen
gör, inkl. politiken gentemot kommunerna, skulle
alternativet vara betydligt sämre.

Jag vill understryka att regeringen ger tillbaks fyra
miljarder kronor till kommunerna. Det är ingen
liten summa. Jag förstår inte varför Lars Bäckström
helt förtränger denna åtgärd.

Om vi skall ha höga skatter i samhället kan man ju
fundera över vilka skatter som skall vara höga och
vilka skatter som skall vara låga. Då är faktiskt
momsen en bra skatt att ha hög. Den har små
snedvridande effekter jämfört med det som jag
förstod att Lars Bäckström talade om med höga
inkomstskatter med stora skattekilar.

Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Stora skattekilar bör undvikas. Det är
korrekt. Men vårt förslag till slopat grundavdrag
höjde inte marginalskatten över 50 % nivån och gav
ändå 7 miljarder kronor. Vårt förslag om att höja
statsskatten med fem procentenheter höjer förvisso
marginalskatten. Det finns andra europeiska länder
som lever med en skattenivå på 55 % och de
fungerar alldeles utmärkt.

Vi hade ett finansierat förslag för att öka
efterfrågan. Carl B Hamilton må nog erkänna att ur
konjunkturell synpunkt är det finansiella
hushållssparandet nu alltför högt. Detta hade varit
en åtgärd för att dämpa det och få fart på Sverige.

När det gäller kommunerna var andelen av BNP
densamma i slutet av 80-talet som i början av 80-
talet. Den har t.o.m. minskat. Det är klart att det
blev en viss ökning av sysselsättningen i
kommunsektorn. Vi hade ju ekonomisk tillväxt
under 80-talet och fler sysselsatta. Men privata
tjänster ökade varje år under 80-talet dubbelt så
mycket som den kommunala konsumtionen, Carl B
Hamilton.

Det var där man hade dålig kontroll på
verksamheten. Det skedde en för snabb ökning av
den privata tjänstesektorn och av privat
konsumtion. Det var där problemet låg.

Att nu dra in på kommunsektorn är att få fler i
arbetslöshet. Alternativet är givetvis inte att inte
göra någonting. Alternativet är att höja vissa
skatter och att göra utgiftsminskningar i
transfereringssystemen.

Det finns två stora transfereringssystem -- ett på
hushållssidan och ett på företagssidan. Det på
företagssidan är inte litet det heller. Det nämns
nästan aldrig, men transfereringarna uppgår på det
området till långt över 50 miljarder. Det finns
mycket att hämta även där.

Vi föreslår alla dessa tre saker. Vi har sett
sambandet. Skattekvoten är fallande. Jag tror att
det är fråga om 100 miljarder. Allt är inte riktade
skattesänkningar. Det har också skett förändringar
i konsumtionsbeteendena vilka resulterat i
skattesänkningar på mervärdesskatteområdet.

Låt oss göra något åt detta inkomstbortfall genom
att få fler i arbete, och genom att låta människor
stanna kvar i arbete i kommunerna i stället för att
tvingas ut i arbetslöshet. Rädda skattebasen, och
skapa ett effektivare skatteindrivningsväsende. Då
kan vi täcka upp detta. Men slå inte mot
kommunerna. Ni kör bara ut människor i
arbetslöshet.

Anf. 107 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande skall
expansionen ske genom att man får sänkta räntor
och förhoppningsvis en något stigande kronkurs.
Detta anknyter till det Lars Bäckström här sade om
kommunerna och medborgarnas efterfrågan. Vid
en stigande kronkurs får människor en ökad
köpkraft för den lön de har. Inflationen blir lägre.

Människor får en ökad köpkraft, och på detta sätt
ökar den inhemska efterfrågan på varor och
tjänster. Därmed ökar företagens
lönebetalningsförmåga och skatteintäkterna till
stat, kommuner och landsting.

Vad som påverkar sparkvoten, dvs.
hushållssparandet i Sverige, kan diskuteras. Det
har analyserats mycket. Det är inte lätt att ta reda
på exakt vilka åtgärder som påverkar
hushållssparandet. Men det förefaller i dagens
situation mycket sannolikt att den stora ökningen i
hushållssparandet beror på en allmän osäkerhet,
som har byggts upp under en tid, vad beträffar
arbetslöshet. Det gäller kanske också tilltron till
pensionssystemet.

Det enda sättet att komma till rätta med detta är att
få tillbaka sysselsättningen och få en stabil grund
för de sociala transfereringssystemen så att
människor uppfattar att Sverige är på väg tillbaks
till en stabil ekonomisk utveckling. Det är detta
som regeringens politik syftar till och som den för
närvarande också lyckas med. Det återspeglar sig i
olika former, t.ex. den framsida av tidningen
Aftonbladet som här tidigare visades upp.

Anf. 108 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att
konstatera att den imponerande skara av talare från
den borgerliga sidan som paraderar i denna
debatt -- fem riksdagsledamöter och ett statsråd --
är mobiliserade för att försvara tivolipakten och
angripa det socialdemokratiska alternativet under
fyra, fem gånger så lång tid som jag har till mitt
förfogande för att föra debatten.

Folkpartiet har tydligen den svåraste situationen,
och måste ha två företrädare för att kunna klara sig
i debatten. Jag kommer, med tanke på att timmen
är sen, att det är många talare kvar på talarlistan
och att vi skall ha en votering i kväll, att
koncentrera mina inlägg och min debatt med
Folkpartiet till finansminister Anne Wibble. Carl B
Hamilton skall inte uppfatta det som någon
oartighet att jag gör detta, utan enbart som en
artighet mot kammarens övriga ledamöter.

Anf. 109 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Herr talman! För att bidra till denna sparsamhet
skall jag nu avbryta min replikväxling.

Anf. 110 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte vara lika sparsam,
utan tänker använda åtminstone de flesta minuter
av min anmälda taletid till mitt anförande.

Uppgörelsen mellan regeringspartierna och Ny
demokrati är utifrån kds perspektiv på det hela
taget en sakligt bra uppgörelse. Regeringens
långsiktiga saneringsprogram kommer att få
riksdagens godkännande liksom riktlinjerna för
penningpolitiken. Ny demokrati stöder nu
nödvändiga kort- och långsiktiga besparingar och
har därmed tagit på sig ett moraliskt ansvar att
fullfölja detta i kommande riksdagsbeslut.

Den sänkta momsen på resor, hotell, camping och
skidliftar kommer att stimulera turismen, men
också sänkta kostnader för resor till och från
arbetet. För en stockholmare med månadskort, för
att ta ett exempel, kommer det att innebära sänkta
kostnader med drygt 300 kr per år.

Detta är också, som jag ser det, ett led i skapandet
av ett mer differentierat momssystem. Vi
kristdemokrater tror inte att svensk tjänstesektor
kan utvecklas på det sätt som vore önskvärt om den
beslastas med full moms. Orsaken är att en så hög
andel av tjänstesektorns kostnader är arbetskraft,
vilken redan är högt beskattad.

Den nu föreslagna momssänkningen ser jag som ett
första steg i riktning mot en generell sänkning av
momsen på tjänster. Jag noterar också med
tillfredsställelse att statsminister Carl Bildt har
deklarerat att han stöder utvecklingen mot en
särskild tjänstemoms. Kds kommer att fortsätta att
driva på i detta arbete.

Det som oroar mig mest i nuvarande
bekymmersamma ekonomiska läge är situationen
på arbetsmarknaden. När var åttonde arbetstagare
har hamnat utanför det vanliga förvärvslivet får
ingen möda sparas på att finna lösningar som
lindrar arbetslöshetens gissel. Att förhindra
långtidsarbetslöshet och social utslagning måste
vara ett huvudmål för regering och riksdag. Som
kristdemokrat känns det angeläget att betona alla
människors lika värde och rättigheter, oavsett om
man har eller för tillfället är utan ett fast arbete. Vi
kopplar kanske tyvärr alltför mycket
människovärdet till enbart vad vi gör och inte vad
vi är.

Allan Larsson sade i sitt inlägg att vi aldrig får vänja
oss vid en hög arbetslöshet. Jag håller med om det.
Det är bra sagt. Jag tror också det finns en fara att
man vänjer sig vid en hög arbetslöshet om den
består under en alltför lång tid. Det finns heller
ingen anledning att betvivla Socialdemokraternas
ärliga engagemang för de arbetslösa. Men jag
måste ändå beklaga att Socialdemokraterna så lätt
faller in i demagogi och osunda beskyllningar när
man kommer in på detta område.

Man får gång efter annan höra ledande
socialdemokrater anklaga regeringen och
regeringspartierna för att medvetet öka
arbetslösheten. Visst har regeringen och
oppositionen olika uppfattningar om hur den
ekonomiska politiken skall skötas för att varaktigt
minska arbetslösheten. Men att påstå att den icke-
socialistiska regeringen inte gör något eller inte vill
göra något åt arbetslösheten är tecken på en mycket
låg debattmoral.

Under de sedermera ''sammanbrutna''
förhandlingarna om a-kasseersättningen fördes
enligt mitt tycke konstruktiva samtal för att ta fram
de bästa åtgärderna på kort sikt för att lindra
effekterna av arbetslösheten och samtidigt gå väl
förberedd in i en vändande konjunktur. Det mesta
av detta återfinns också i
kompletteringspropositionen och i det betänkande
som vi skall ta ställning till här i kammaren.

Det innebär att regeringen och majoriteten utöver
redan mycket omfattande satsningar tar fram
resurser för ytterligare mer än 100 000 arbets- och
utbildningsplatser. Regeringen har nu också börjat
titta på åtgärder för att öka ungdomars möjlighet
till fast arbete efter avslutad praktik genom t.ex.
sänkta eller slopade arbetsgivaravgifter. Det är
något som vi kristdemokrater tycker är bra, och det
har vi förordat.

Kommande budgetår uppgår regeringens
satsningar mot arbetslösheten till nästan 50
miljarder kronor. Det innebär att mer än 300 000
människor kommer i åtnjutande av direkta
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att det
dessutom skapas ca 90 000 nya utbildningsplatser
nästa år. Till detta kommer ROT-programmet.

Socialdemokraterna låter sig inte nöja med detta,
utan drämmer till med ytterligare 20 miljarder i
utgiftsökningar för staten. Men efter diverse
matematiska trollkonster förvandlas detta till 3
miljarder för ca 100 000 jobb. Det är duktigt
räknat.

När regeringen avsätter 98 miljarder kronor för
infrastruktursatsningar under den kommande
tioårsperioden drämmer Socialdemokraterna till
med ytterligare 100 miljarder. Därmed kan man
tillfredsställa alla lokala opinioner som finns runt
om i landet.

Men någonstans på vägen från trafikutskottet till
finansutskottet, vilket vi också kommer att se när vi
i dag fattar beslut, har detta bud försvunnit. I vilket
fall går det inte att utläsa i socialdemokraternas
reservationer och budgetalternativ var man skall ta
dessa pengarna. Det framgår inte heller när man
läser texterna noga. Det är kanske så att de
upptäckt att de närmar sig valdagen och att de
kanske tvingas ta ansvar för sina löften.

Även Lars Bäckström, Vänsterpartiet, anklagar
numera socialdemokraterna för ekonomiskt
lättsinne och överbud. När vi nästa gång har våra
samtalsrundor i finansutskottet kanske vi skall
lyssna litet mer på Vänsterpartiet; de kanske har
mer att bidra med än vad Socialdemokraterna har.
Hittills har inte Socialdemokraterna visat någon
konstruktiv vilja att diskutera exempelvis
besparingar, eller visat insikt om budgetbalans. Det
verkar som om Lars Bäckström är ganska nöjd med
riksdagsmajoriteten. Han säger också att han vill
spara på transfereringarna till företag och hushåll.
Det kanske vore klädsamt om vi fick höra litet mer
om vilka besparingar och bidrag Lars Bäckström
har tänkt sig. Det kanske kan utgöra underlag för
diskussioner framöver.

Allan Larsson vill stimulera ekonomin och
anklagar regeringen för att strama åt för mycket. Vi
kan konstatera att det finns en internationellt sett
tämligen aktiv finanspolitik inbyggd i statsbudget
och arbetslöshetsförsäkring. Uppskattningsvis är
det minst 100 miljarder kronor som under
innevarande år satsas på arbetsmarknadspolitik och
understöd, vilket i praktiken är just en expansiv
finanspolitik. Till detta kommer
infrastrukturinvesteringar på en tre gånger högre
nivå än under 1980-talet och ett ambitiöst ROT-
program.

Låt mig citera en av talarna i dagens finanspolitiska
debatt. Det är ett citat från den allmänpolitiska
debatten här i kammaren den 11 oktober 1990:
Regeringen kommer inte att motverka en fortsatt
nedgång i den ekonomiska aktiviteten med en
allmän påspädning av efterfrågan. Erfarenheterna
från tidigare försök här hemma och utomlands är
inte goda.

Samme talare anförde i den allmänpolitiska
debatten den 7 februari 1991: Vi skall nu driva en
stram finanspolitik som håller den offentliga
sektorn i strama tyglar så att vi inte skapar en press
och ett inflationstryck den vägen.

Samme man, Allan Larsson, har nu
uppenbarligen -- ett par år senare -- plockat fram
spenderbyxorna.

Jag vill nu fråga Allan Larsson om dessa
erfarenheter från tidigare försök här hemma och
utomlands inte gäller längre. Har det kommit fram
nya erfarenheter? Har Allan Larsson läst nya
läroböcker, eller varifrån kommer den nya insikten
om att just den ofinansierade skattesänkningen och
liknande efterfrågestimulans skall vara lyckosam?
Allan Larsson brukar ju kritisera regeringen för att
syssla med ofinansierade skattesänkningar. Det är
precis det Allan Larsson nu vill pröva på.

Som Carl B Hamilton har redovisat är den troliga
effekten av en sådan politik i dagens läge inte att vi
ökar den inhemska efterfrågan, utan tvärtom
kanske sänker den ytterligare genom exempelvis
sänkt kronkurs och högre räntor.

Finanspolitiken måste inriktas på att eliminera de
offentliga underskotten, genom stegvisa
budgetförstärkningar. I
kompletteringspropositionen föreslås ett
saneringsprogram på 81 miljarder kronor fram till
1998. Ur etisk synvinkel tycker jag att det är viktigt
att vi inte fortsätter att vältra över statsskulden och
skuldbördan på våra barn och barnbarn.

Socialdemokraterna redovisar i sin motion nästan
enbart skattehöjningar för att lösa dessa problem.
De för ett resonemang som tyder på att de ser
problemen enbart som ordinära
konjunkturproblem. Klas Eklund, tidigare
rådgivare till Olof Palme och Kjell-Olof Feldt,
avfärdade i en artikel härförleden alla tankar på att
ett minskat sparande skulle skapa fler jobb. Ett
ökat sparande innebär förvisso på kort sikt en
efterfrågeminskning men är långsiktigt nödvändigt.
Detta omställningsproblem kommer vi att tvingas
ta oavsett när vi väljer att låta detta långsiktigt
riktiga beteende slå igenom. Sensmoralen, enligt
Eklund, vilken jag mer än gärna instämmer i, är att
det inte är beslutet att börja ett sunt liv som är
problemet, utan det tidigare osunda levernet.

Jag kan inte låta bli att särskilt reflektera över att
Socialdemokraterna kommer fram till att ett
slopande av vårdnadsbidraget innebär en besparing
i förhållande till regeringens förslag. Eftersom
något förslag om vårdnadsbidrag ännu inte
föreligger måste den principiella innebörden av
detta ställningstagande vara att
Socialdemokraterna avvisar reformen, men är
beredda att obesett godta regeringens förslag till
finansiering. Det är faktiskt att gå längre än vad
t.o.m. Ny demokrati vågade när man stödde
kompletteringspropositionen.
Socialdemokraterna är alltså frimodigare än så.
Det kanske vi kan ta som en positiv gest.

Jag vill också kort kommentera debatten mellan
Lars Bäckström och Allan Larsson om
kommunernas ekonomi. Jag håller delvis med om
den kritik som Lars Bäckström riktar mot Allan
Larsson. Reservation 79 i betänkandet under
rubriken Långsiktigt besparingsprogram handlar
om regeringens förslag om realt oförändrad
offentlig konsumtion -- de 35 miljarderna.
Socialdemokraterna skriver: Det är en besparing
endast i förhållande till en tänkt ökning i vård,
utbildning, omsorg och annan offentlig
konsumtion -- en ökning som ingen över huvud
taget hade räknat med. Ingen, det måste inkludera
Socialdemokraterna. Det innebär alltså att man
inte har räknat med någon mer än realt oförändrad
konsumtion. Därmed är den kritik som Lars
Bäckström riktar mot Allan Larsson och
socialdemokraterna riktig, och de frågor som han
ställer är värda att få svar på.

Avslutningsvis skulle jag vilja betona att det inte
bara är de traditionella ekonomiska besluten som
avgör om våra barn och barnbarn kommer att få
uppleva välstånd. Värderingarna i ett samhälle är
av största vikt för att skapa en god jordmån för
ekonomisk utveckling. Det är viktigt att vi inser att
moral och etik formuleras i ett samspel mellan de
icke-materiella värderingar som odlas i ett samhälle
och de ekonomiska belöningssystem som skapas.
Om hederlighet poängteras i skola och familj och
samtidigt uppmuntras genom skattesystem och
lagstiftning förstärker de varandra. Brist på sunda
värderingar i ett samhälle tillsammans med en
ekonomisk politik som uppmuntrar ett felaktigt
ekonomiskt beteende leder däremot till oerhört
negativa effekter för statsbudget, sysselsättning och
ekonomisk utveckling.

Detta samspel mellan materiella och icke-
materiella faktorer uppmärksammas tyvärr inte
tillräckligt ofta i den ekonomiska debatten. Jag
tycker dock att ett trendbrott har skett.
Finansplanerna sedan valet 1991 berör detta viktiga
samspel. I kompletteringspropositionen betonas
exempelvis vikten av samhällets förankring i en god
etik för en väl fungerande ekonomi. Genom att
lyfta fram dessa resonemang tar man ett första steg
mot att koppla ihop ekonomi och etik i den
ekonomiska politiken.

Jag hoppas att det skall bli lika naturligt att
diskutera kopplingen etik och ekonomi som det
börjat bli att diskutera kopplingen miljö och
ekonomi. Etik och miljö hör också intimt samman
eftersom båda betonar långsiktighet och
ansvarstagande. Låt oss hjälpas åt så att dessa
begrepp får prägla svensk ekonomisk debatt under
resten av 1990-talet. Kanske bidrar vi därmed på
det mest effektiva sättet till våra barns och
barnbarns framtida välstånd.

Med det vill jag önska kammaren en trevlig
sommar.

Anf. 111 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Stefan Attefall trodde att jag var
ganska nöjd med regeringen; på den punkten har
Stefan Attefall helt fel. Jag upprepar: helt fel.

Jag är nöjd med två saker: Att man har höjt skatten
något för högre inkomstgrupper, och att man har
sänkt mervärdesskatten på resor. Det är en fråga
som vi har drivit länge. För övrigt är det inte mycket
att vara glad över; knappt något alls. Ett rätt gör
inte att man kommer att få de betyg som regeringen
inför; det blir inga överbetyg, det blir inte ens
godkänt.

Vi är kritiska mot fördelningspolitiken; att man inte
gör tillräckligt mot arbetslösheten.

När det gäller frågan hur vi vill spara vill jag när det
gäller transfereringarna säga att det blir inom
bostadssubventionssystemen och på
sjukförsäkringar -- vi har ju föreslagit sänkt tak. Vi
har haft en motion om att se över barnbidragens
konstruktion; i skattereformen, kompenserade ma
den sneda fördelningseffekten med att höja
barnbidraget, det gynnande ju även dem som hade
mycket goda inkomster.

Vi har lagt fram en hel del förslag på det här
området. Men vi säger: Slå inte mot kommunerna!
Staten transfererade 1993 -- jag har kontrollerat
dessa siffror -- 76 miljarder till kommunsektorn,
156 miljarder till hushållen och 62 miljarder till
företagssektorn. Ni riktar in er enbart på
kommunsektorn och glömmer de två andra
sektorerna. Det är jag djupt kritisk mot.

Vi för väldigt gärna en konstruktiv diskussion i
finansutskottet. Någon har sagt i ett TV-program
som jag tittat på: Är du inte en del av lösningen, är
du en del av problemet -- det vill inte jag vara. Jag
vill vara en del av lösningen. Men ni måste börja
föra en fördelningspolitik. Om ni inte gör det, blir
det inte möjligt att tala med oss. Därför kommer
det nog inte att gå att tala med oss. Vi
vänsterpartister får nog vänta tills det blir en annan
regering där Socialdemokraterna ingår. Då kan vi
nog lättare föra diskussioner i utskotten.

Anf. 112 STEFAN ATTEFALL (kds)
replik:

Fru talman! Det är intressant att diskutera dessa
saker med Lars Bäckström, som ändå intar en
konstruktiv attityd. Men för den skull kan vi ha
olika värderingar och uppfattningar i skilda
sakfrågor.

Jag sade att Lars Bäckström bör vara nöjd med
regeringen. Jag menar då självfallet relativt sett och
jämför med Socialdemokraterna. Med den här
regeringen har vi fått sänkt moms på maten -- en
differentierad moms -- och de förändringar i
grundavdraget som Vänsterpartiet tycker är ett steg
på rätt väg. Men med Socialdemokraterna fick
Vänsterpartiet bara en momsutredning -- det var
allt som åstadkoms under Socialdemokraternas tid.

Lars Bäckström måste kanske välja mellan två
onda ting. Jag har lätt kunnat summera poängen.
Det står åtminstone 2--1 till nuvarande regering,
om momsutredningen räknas som en seger för
Vänsterpartiet.

Vi kan gärna föra vidare diskussioner. Det är ju just
när man börjar diskutera och föra fram olika
synpunkter och förslag på hur sparandet kan ske
och när man kan komma med konstruktiva bidrag i
debatten som det blir intressant att samtala och
diskutera. Jag är mycket tacksam för
Vänsterpartiets insikt och hållning här.

Vidare har jag med intresse läst Vänsterpartiets
budgetmotion. Jag kan bara konstatera att
Vänsterpartiet i dagsläget har en hållfastare
ekonomisk motion än Socialdemokraterna. Det är
bara att gratulera Vänsterpartiet. Däremot är det
allvarligt att jag måste beklaga
Socialdemokraterna.

Lars Bäckström säger att besparingarna bara skall
göras i kommunerna. Så är det inte. Jag tror att det
var Carl B Hamilton som sade att de får 4,2
miljarder mera. Men att det skett besparingar inom
den kommunala sektorn beror på att den offentliga
sektorns delar hänger ihop -- dvs. kommunerna,
landstingen och staten. Underskotten är gigantiska.
Därför är det orimligt om den ena delen ökar sina
resursanspråk, medan den andra har stora
problem.

På många olika sätt måste man försöka minska
underskotten på alla möjliga nivåer och håll. Då
måste man också göra allt man kan inom den
kommunala sektorn när det gäller att effektivsera,
rationalisera och finna nya vägar framåt för att
därmed minska kostnaderna.

Jag håller med om att det inte är vare sig lätt eller
roligt att fatta besparingsbeslut. Jag tror att
kommunerna hittills har klarat besparingar inom
kommunsektorn ganska bra. Men självfallet är
också jag bekymrad för hur det blir i fortsättningen.
I första hand är det nog inte ett enskilt sparbeslut i
denna kammare som är ett problem för
kommunerna, utan problemet är de minskande
skatteintäkterna och ekonomin, som totalt sett är i
obalans. Där finns hotet mot de gamla, sjuka och
svaga. Det handlar alltså inte om exakt hur många
kronor som fördelas i statsbidrag. Det är ju inte
enbart de pengarna en kommun har att röra sig
med.

Anf. 113 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Det är förändringarnas tid. Man skall
försöka se till vad som enar osv. Ibland blir man
förvånad över att man kan hitta gemensamma
punkter. En sak som Stefan Attefall och jag har
gemensamt -- jag är förvånad över det -- är att vi
gör samma bedömning, nämligen att
Vänsterpartiet faktiskt har ett hållbarare
budgetförslag än Socialdemokraterna. Jag blev
förvånad när jag såg deras förslag.

Detta kan faktiskt innebära en möjlighet att vi får
slut på talet om att Vänsterpartiet bara bedriver
populistpolitik. Det gör att vi i framtiden kanske
kan skapa väldigt spännande allianser i denna
kammaren. Men vi skall inte ta ut något i förskott.
Jag tror dock att vi efter den här debattdagen kan
lämna i alla fall diskussionen om att Vänsterpartiet
är ett populistparti som enbart bedriver
överbudspolitik.

Jag tror att vi redan nu kan summera debatten och
säga att den där diskussionen var sann en gång --
det tror i alla fall jag. Men nu är den förbi. Vi kan
göra konstruktiva insatser. Det har vi visat. Men,
som sagt, mycket återstår.

Slutligen, Stefan Attefall, det är knepigt att
Kristdemokraterna, som inser att besparingar
måste göras, ändå talar om ökade transfereringar
som redan kostar mer än 150 miljarder när det
gäller hushållen. Det behövs ju minskade
kostnader. Ändå säger man: Några miljarder skall
vi allt öka med. I stället borde debatten handla om
hur vi kan minska kostnaderna.

Jag kan inte förstå hur man kan driva förslag som
gäller vårdnadsbidrag för ett par miljarder.
Debatten borde ju i stället handla om hur vi kan
bringa ner kostnaderna.

Anf. 114 STEFAN ATTEFALL (kds)
replik:

Fru talman! Lars Bäckström talar om
förändringarnas tid. Det är riktigt, och det gäller på
många håll och kanter -- även i Vänsterpartiet.

Jag skulle vilja säga att hälften av Lars Bäckströms
huvudanförande här i dag bådade gott. Resten
visade på att man kanske inte har kommit så långt
än så länge. Det fanns ingen riktig insikt om de
krafter som skapar välstånd i ett land.

Helt klart är dock att rörelseriktningen är rätt när
det gäller Lars Bäckström och kanske också
Vänsterpartiet. Rörelseriktningen skulle kanske ha
varit ännu bättre om Lars Bäckström hade lyckats
med sin kandidatur beträffande partiledarposten.

Sedan talades det om ökade bidrag. Ja, det finns två
s.k. transfereringar som vi vill öka:
vårdnadsbidraget och u-landsbiståndet. Här vill vi
höja ambitionsnivån.

Det sinnrika med vårdnadsbidraget är att det
innebär att ett slags marknadskraft samtidigt
utnyttjas för att på sikt förbilliga offentlig
produktion av barnomsorgen. I större utsträckning
kommer besluten att ligga hos familjerna, inte i
kommunpolitikernas händer. Härigenom blir det
fler alternativ och en ökad valfrihet och flexibilitet.
Av erfarenhet vet vi att sådant pressar ner
kostnaderna och att man finner nya vägar.

Därför ser jag detta snarast som en investering för
att vi i framtiden skall få en bättre fungerande
barnomsorg. Dessutom kan det bli lägre kostnader,
utan att det här går ut över kvaliteten i
barnomsorgen -- något som utvecklingen i dag
pekar mot. Kommunerna försöker ju att trycka in
så många barn som möjligt på avdelningarna för att
klara bl.a. det beslut om full behovstäckning som
fattats här i kammaren av Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna. Men man säger att det skall
vara full behovstäckning beträffande en enda
barnomsorgsform. Detta är en lösning som är
sämre än den som kds förordar.

Anf. 115 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag har med intresse lyssnat på Stefan
Attefalls berömmande ord till Vänsterpartiet.

Om jag får talmannens tillstånd att så att säga passa
till Lars Bäckström vill jag upplysa om följande. De
som nu delar ut beröm var de som för ett år sedan
sade att upplåningsbehovet skulle gälla 100
miljarder. Nu är det 250 miljarder. Tänk om man
räknat lika fel på ert alternativ som man gjort när
det gäller det egna alternativet.

Det gäller de 35 miljarderna från kommunsektorn.
Vi är väldigt många som är nyfikna och vill veta vad
detta innebär. Det finns många tolkningar. Jag
skulle således sätta värde på om Stefan Attefall
redogjorde för sin tolkning av vad detta faktiskt
innebär.

Gäller det indragningar om 35 miljarder från
kommunerna? Hur många fler blir arbetslösa
genom en sådan åtgärd? Låt oss få besked här!

Stefan Attefall hade vänligheten att citera ur ett par
riksdagsprotokoll. Det gäller ett par anföranden
som jag tidigare hållit. Det var kloka ord som då
sades. De höll verkligen i det ekonomiska läge som
vi då upplevde. Det ekonomiska läget är dock ett
annat i dag. Kom i håg att produktionskapaciteten
i svensk ekonomi då var fullt utnyttjad. I dag har vi
ett gap mellan möjlig och faktisk produktion. Det
rör sig om 10--12 % av BNP -- så mycket mera
skulle vi kunna producera med de resurser som vi
har. Det är alltså något annat än det läge vi hade
då. Jag hoppas att Stefan Attefall förstår skillnaden
mellan fullt kapacitetsutnyttjande och ett
produktionsgap på 10--12 %.

När jag nu har lyssnat på Stefan Attefall, som är
den femte talaren från den borgerliga sidan, slår det
mig: Tänk vilken energi ni har! Tänk vilken kraft ni
har! Tänk hur mycket tid ni har för att förklara allt
ni inte kan göra mot arbetslösheten!

Tänk om ni hade använt den energin, den kraften
och den tiden till att förklara hur vi skall kunna
bekämpa arbetslösheten! Då skulle det här ha
kunnat vara en intressant debatt, som hade gett
hopp för de 600 000 arbetslösa runt om i landet.
Varför ägnar ni inte tid åt detta, Stefan Attefall?

Anf. 116 STEFAN ATTEFALL (kds)
replik:

Fru talman! Allan Larsson noterade att jag riktade
beröm till Vänsterpartiet. Jag vill uppmärksamma
Allan Larsson på att jag också har riktat beröm till
både Ny demokrati och Socialdemokraterna, inte
minst när det gäller engagemanget i
arbetsmarknadsfrågorna.

Allan Larsson frågade om de 35 miljarder som
berör realt oförändrad konsumtion i
saneringsprogrammet. Min tolkning är helt enkelt
att vi inte har råd med en realt ökad offentlig sektor
framöver. Med tanke på de bedömningar som kan
göras om pris- och löneutveckling och tillväxt,
kommer det att innebära rationaliseringskrav på
den kommunala sektorn på 1--2 % per år. Det
innebär att vi måste fortsätta att försöka finna
billiga lösningar, för att det inte skall gå ut över
servicen och verksamheten.

När vi diskuterar vårdnadsbidraget vet vi att
konkurrens, flexibilitet och valfrihet kan bidra till
detta, utan att kvaliteten försämras. Jag är orolig
för att köra på i gamla hjulspår, då det kan försämra
just kvaliteten, bl.a. genom att det blir för stora
barngrupper på daghemmen.

Ett av de citat som jag läste upp här i kammaren var
detta: Erfarenheterna från tidigare försök med en
allmän, påspädd efterfrågan har inte varit goda,
varken här hemma eller utomlands. Det sade Allan
Larsson den 11 oktober 1990. Det var ett allmänt
konstaterande.

Regeringens och riksdagsmajoritetens inställning
är att den allmänna påspädningen inte är en
lyckosam väg. Däremot vidtas det ju expansiva
åtgärder. Vi har antagit ett mycket expansivt
program när det gäller infrastruktur, ett expansivt
program för att satsa på de arbetslösa när det gäller
både utbildning och olika typer av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Här görs det
mycket. Det är bl.a. därför som det också görs
besparingar inom en del åtgärder i
arbetsmarknadspolitiken, för att få in fler
människor i sysselsättning och utbildning. Där
jobbar man vidare.

Jag nämnde det förslag som nu diskuteras, om en
modell för att locka arbetsgivare att anställa
ungdomar efter en praktikperiod, genom att
stimulera dem med sänkta arbetsgivaravgifter. Det
är en riktig väg att gå vidare på, så att
nyanställningar tidigareläggs, kanske ett halvår. Jag
tror att det är på det sättet som man måste försöka
skynda på utvecklingen, som ändå börjar gå åt rätt
håll.

Det finns ingen passivitet när det gäller de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna -- det kan jag
försäkra Allan Larsson om. Varje god idé från
Socialdemokraterna granskas säkerligen. Allan
Larsson kan också se att många olika tekniska idéer
från socialdemokratins sida har anammats av
regeringen. De diskussioner som fördes i våras är
också tecken på att man kan komma överens när
man pratar om just de här sakerna.

Anf. 117 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en aspekt av
Stefan Attefalls inlägg. Han talade kloka ord om
etik och moral, och därför skulle jag vilja påminna
om den överenskommelse som träffades den 20
september i fjol.

Den borgerliga regeringen utfäste sig då att icke
lägga fram förslag om kostnadskrävande reformer
av typen vårdnadsbidrag. Man skulle inte göra det
så länge som den statsfinansiella situationen var så
dålig som den var då. Underskottet var ungefär 70
miljarder. I dag är det mer än dubbelt så stort.

Därför frågar jag Stefan Attefall: Tänker ni stå fast
vid det som sades då? Eller tänker ni bryta mot det
och överge det som borde vara god moral i detta
sammanhang, nämligen att hålla sig till de villkor
som är uppsatta? Den överenskommelsen vilade på
det faktum att den här frågan icke skulle
aktualiseras.

Sedan vill jag ställa en fråga till med anknytning till
detta: Varför tillämpar ni inte Skriftens ord om att
bära varandras bördor? Hur kan kds vara med om
en politik som gör allt fler arbetslösa, som gör allt
fler bidragsberoende och som lägger de tunga
bördorna på de arbetslösa, de sjuka och de
handikappade? Är det inte dags att ompröva den
politiken, Stefan Attefall?

Anf. 118 STEFAN ATTEFALL (kds)
replik:

Fru talman! Om jag får börja med frågan om etik
och vårdnadsbidragsreformen, gjorde
regeringspartierna ett uttalande om att man inte då
skulle lägga fram förslag om vårdnadsbidrag. Man
skulle göra det när ekonomin så tillät.

Det innebär självfallet att man inte kan lägga fram
något förslag som är ofinansierat. Men om man kan
finna en finansieringsmodell som inte får negativa
effekter för ekonomin, finns det ingenting som
hindrar att man lägger fram ett sådant förslag, när
de partier som skrev under uttalandet finner tiden
vara lämlig för detta.

Exakt hur förslaget kommer att se ut, exakt vilken
finansiering det kommer att bli och exakt när det
träder i kraft kommer att stå klart för Allan Larsson
och övriga inom kort.

En sak kan Allan Larsson vara klar över:
vårdnadsbidraget kommer att vara fullt ut
finansierat från första stund -- även om jag tror att
det innebär besparingar på den totala offentliga
sektorn på sikt.

Det är nämligen mycket viktigt för oss, när vi tar
ansvar för ekonomin, att det är balans mellan
utgifter och inkomster. Det är precis den inställning
som vi delar med Villy Bergström, som i Dagens
Industri i dag säger att det är fel av
Socialdemokraterna att nu öka underbalanseringen
av budgeten. Det är precis den insikten som vi
försöker hålla oss till och som socialdemokratin
saknar. Därför kan vi lägga fram förslag om ökade
utgifter till vårdnadsbidrag, till handikappreform
och till andra åtgärder, t.ex. för de sämst ställda
pensionärerna. Vi finansierar nämligen förslagen.
Det handlar om omfördelningar, inte om att öka
statsbudgetunderskottet.

I den socialdemokratiska motionen och i
reservationen till detta betänkande intecknar man
alltså ett nej till en kommande reform, som man
ännu inte har sett, som en besparing. Bara detta att
man använder uttrycket ''besparing'' i detta
sammanhang är något märkligt. Den enda logiska
slutsatsen av detta är att man godtar finansieringen,
som vi kommer att presentera, och vill
tillgodoräkna sig den för sitt budgetalternativ, men
man säger nej till reformen.

Så kan man självfallet göra, men det är en ny teknik
i riksdagen. Jag är ganska ny här i kammaren, men
jag har inte uppfattat att det är normalt att använda
en sådan teknik. Andra kanske kan tala om
huruvida jag har fel i det avseendet.

Allan Larsson undrade varför vi inte tillämpar
Skriftens ord om att bära varandras bördor. Vi tror
inte att det finns några enkla lösningar. Detta inser
t.o.m. Vänsterpartiet. Vi tror att vi är inne i en
besvärlig omställningsprocess, och vi försöker så
gott vi kan att finna lösningar som gör att vi kan
vända den ekonomiska utvecklingen. Det tog oss
lång tid att hamna där vi befinner oss. Det kommer
inte att ta lika lång tid att komma bort från
problemen, men åtminstone en viss tid. Till dess
försöker vi klara ut de problem som dyker upp på
vägen. Men vi har restriktioner, som skapades av
den ekonomiska politik som fördes under 80-talet,
och de är svåra att komma runt. Det dilemmat sitter
vi i, och det erkänner vi, men vi försöker hantera
det på lämpligast möjliga sätt.

Anf. 119 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Nästa vecka är det sju månader sedan
Sverige lämnade den fasta växelkursen.
Förändringen den 19 november i fjol var inte
önskad, och jag tänker inte föreslå att dagen skall
högtidlighållas på något sätt, men inför riksdagens
sommaruppehåll tycker jag att det finns anledning
att något summera hur svensk ekonomi har
utvecklats sedan dess.

Det fanns en del som drog en lättnadens suck när
kronan släpptes fri att flyta. Det var och är fel. Låg
inflation och ökad tillväxt är precis lika viktigt nu
som då. Expansion genom lägre räntor kan vi få
bara om finanspolitiken är tillräckligt stram och
håller inflationsförväntningarna i schack, och
arbetet med att förändra de offentliga
utgiftssystemen måste fortsätta. Allt det här är
precis lika nödvändigt nu som före den 19
november, om vi menar allvar med att återfå
tillväxt och skapa nya jobb -- och det gör jag.

En central lärdom är att små länder har allt att
vinna på mera internationellt samarbete. Den här
slutsatsen har även andra länder dragit, och den är
för mig ett mycket viktigt skäl för medlemskap i
EG. Konstigt nog finns det fortfarande de som vill
ha mindre av europeiskt samarbete och inte mer.

Mer samarbete mellan olika länder poängterades
mycket intensivt vid OECD-mötet i Paris
häromveckan. Det mötet ägnades nästan helt åt en
diskussion av frågan hur man skulle få bättre
tillväxt och mindre arbetslöshet. Låt mig
omedelbart slå fast -- detta har bäring på dagens
debatt, Allan Larsson -- att inget land förespråkade
några ofinansierade skattesänkningar, inte ens
länder med betydligt bättre offentliga finanser än
Sverige. Budgetsanering för att underlätta för lägre
räntor var nummer ett på åtgärdslistan, och
dessutom förespråkades som sagt mer samarbete i
form av öppen och fri handel, som främjar
konkurrens och förnyelse.

Det finns en delrapport från OECD, som
diskuterades vid mötet. Rapporten handlar om
arbetslösheten, och den visar på en mycket
intressant skillnad USA och Japan å ena sidan och
Europa å den andra. Under de senaste 20 åren har
de nya jobben i Europa tillkommit nästan enbart
inom den offentliga sektorn, medan det är den
privata sektorn som har expanderat i USA och
Japan. Vid OECD-mötet var man överens om att
det framöver i alla dessa områden är i den privata
sektorn som de nya jobben måste komma.

Av Allan Larssons anförande att döma vill han öka
den offentliga sysselsättningen. Det vore en sorts
70-talslösning nu på 90-talet, och detta skulle inte
fungera.

Jag måste upprepa en fråga som Carl B Hamilton
ställde och som inte fick något svar: Har Allan
Larsson helt glömt bort internationaliseringen av
våra ekonomier? Sverige är ingen isolerad ö. Vi
måste lösa våra problem i den miljö i vilken vi lever.
Vi kan inte låtsas som om vi levde isolerade från
alla övriga verkligheter.

Det som främst betonades vid OECD-mötet,
förutom budgetsaneringen, var åtgärder för att öka
flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden. Jag
tror att vi också kan förbättra vår egen situation på
det området. Därnäst betonades åtgärder för att
förbättra och stimulera småföretagsamheten och
förbättringar inom utbildningssystemen. Detta är,
som kammarens ledamöter väl vet, en
politikinriktning som ligger mycket väl i linje med
dagens svenska politik. Jag tyckte att det var väldigt
bra att få klarlagt.

Fru talman! Sveriges ekonomi är fortfarande i
obalans. Det främsta beviset på detta är den höga
arbetslösheten. Alldeles för många människor i
vårt land har egna erfarenheter av att inte ha något
riktigt arbete att gå till eller har anhöriga som
befinner sig i den situationen. Alldeles för många
har egna erfarenheter av den förödmjukelse det
innebär att inte behövas och av att privatekonomin
och självkänslan urholkas.

Regeringen har därför presenterat mycket
omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och
därför måste den ekonomiska politiken fullföljas,
så att svensk ekonomi återfår sin växtkraft och
riktiga jobb skapas.

Det finns nu tecken på att ekonomin börjar röra sig
åt rätt håll. Jag säger inte detta på grund av att
också jag råkar ha läst Aftonbladet, utan mina skäl
för att säga detta är främst att räntorna sjunker och
kronkursen stärks -- samtidigt. Det vittnar om en
politik som fungerar.

Sedan i november i fjol har räntorna trendmässigt
sjunkit -- både de korta och de långa. Det senare är
faktiskt särskilt viktigt, eftersom de långa räntorna
är en av mätarna på inflationsförväntningarna. Att
räntorna nu är lägre är väldigt bra, eftersom det
innebär en stimulans av ekonomin. Storleken på
den här stimulanseffekten är naturligtvis inte så lätt
att mäta och uppskatta. Vi har på
Finansdepartementet gjort preliminära
bedömningar som visar att räntebördan för
hushållen och för företagen sammmantaget har
minskat med mellan 20 och 30 miljarder kronor,
räknat på helår. Den här stimulanseffekten, följden
av att räntorna har sjunkit, motsvarar alltså ganska
mycket pengar.

Det är inte bara så att räntorna har sjunkit, utan
glädjande är att kronans värde samtidigt har ökat.
Det innebär att risken för en tudelning av
ekonomin, som har diskuterats av och till, faktiskt
har minskat. Det vore inte bra om en del av
ekonomin, exportsidan, växte väldigt snabbt och en
annan del, den inhemska ekonomin, som ju är
större, krympte mycket snabbt. Risken för en
sådan utveckling minskar nu.

Exportsektorn går förvisso allt bättre, men
samtidigt minskar den åtstramning, den krympning
som sker av den inhemska sektorn. Detta beror dels
på just de lägre räntorna, dels på att de
inflationsimpulser som följer av kronans utveckling
har blivit mindre. Höjda importpriser har alltså fått
mindre genomslag därför att kronan har blivit
starkare, mera värd. Det betyder konkret att
löntagarna, alla som går och köper saker, får mera
för sina slantar.

Priserna kommer inte att stiga lika mycket i år eller
nästa år som man förut trodde. I stället för en
prisökning med ungefär 5,5 %, som ligger i
kompletteringspropositionens bedömning, räknar
vi nu med att priserna kommer att stiga med
ungefär en halv procentenhet mindre, dvs. med
5 %. Även nästa år räknar vi, på grund av den
positiva utvecklingen i fråga om kronkursen och
räntorna, med en lägre prisökning -- i stället för en
prisökning med 3,3 %, som vi förut trodde skulle
bli fallet, räknar vi nu med 2,8 %.

Allt detta är positivt för de individuella
människorna, för hushållens köpkraft.

Socialdemokraterna säger i utskottsbetänkandet
att man inte skall fästa så stor vikt vid att hålla
prisökningarna nere. Jag tror för min del att de
flesta hushållen tycker precis tvärtom -- de gillar
låga prisökningar, eftersom det innebär att de kan
köpa fler varor och tjänster för sina pengar.

Jag skulle gärna vilja fråga Allan Larsson: Vad är
det för fel på att stimulera köpkraften genom lägre
prisökningar?

Sjunkande räntor och en stigande kronkurs innebär
dessutom att utlandets förtroende för svensk
ekonomi stärks och att kostnaderna för
utlandsupplåningen begränsas.

De positiva tecknen som jag nämnde och som har
figurerat i debatten tidigare -- fler exportorder,
färre konkurser, fler investeringar, fler lediga
platser och t.o.m. litet bättre budgetprognoser --
måste ju vart och ett tolkas med viss försiktighet.
Men sammantaget menar jag att de ger en bild av
en ekonomi i vilken framtidstro och dynamisk
utveckling börjar infinna sig. Avgörande för att den
positiva utvecklingen kan fortsätta och få
genomslag i fler jobb är att vi inte ger upp nu.

När riksdagen senare i dag röstar igenom det
femåriga programmet för budgetsanering är en
viktigt etapp i processen mot en mer positiv
utveckling avklarad. Tillsammans med tidigare
beslut innebär detta att de offentliga finansena
förstärks med uppemot 160 miljarder kronor under
de kommande åren. Detta ökar stabiliteten och
trovärdigheten i finanspolitiken.

Det skulle därför vara väldigt bra att från
Socialdemokraterna få klarlagt att ni, om ni skulle
komma att regera, inte kommer att riva upp de
besparingar som riksdagen nu fattar beslut om. En
sådan situation skulle nämligen skapa osäkerhet.
Socialdemokraterna kan väl aldrig tro, Allan
Larsson, att det skulle vara bra för den svenska
ekonomin och framtidstron att nu skapa osäkerhet
om den framtida budgetpolitiken och
finanspolitiken?

Fru talman! Det har under den här våren talats
ganska mycket om fördelningspolitik, och det är
bra. Det är viktigt att man håller detta perspektiv
levande och att bördor fördelas på ett rättvist sätt.
Därför gör vi på Finansdepartementet fortlöpande
studier av effekter av olika förslag, för att se hur
olika människor och olika grupper av människor
påverkas. Vi gör också analyser av
fördelningseffekterna av att ingenting göra, av att
låta bli att spara i de offentliga utgifterna eller låta
bli att genomföra andra förändringar. Det kan för
stunden synas vara ganska bekvämt att undvika de
svåra sparbesluten, och det är viktigt att veta vad
som i så fall händer.

Det visar sig då att budgetunderskottet skulle bli
ännu större. Statens upplåningsbehov skulle öka
kraftigt. Räntorna på statsskulden skulle ta allt
större del av skatteinkomsterna i anspråk. Över
huvud taget skulle det mesta bli sämre. Detta visar
sig vara den absolut sämsta fördelningspolitiken av
alla.

För det första skulle hela folkhushållet bli fattigare
av en sådan icke-politik. Tillväxten skulle bli sämre
och jobben färre.

För det andra visar det sig, intressant nog, att
bördorna skulle läggas tyngre på hushåll med låga
inkomster. En sådan icke-politik skulle nämligen
leda till att de hushåll som har högre ekonomisk
standard skulle få bära en mindre del av bördorna,
medan hushåll med låga inkomster skulle få bära en
betydligt större del. Det beror naturligtvis på
arbetslösheten, inflationen och räntorna. Det vore
utomordentligt orättvist. Det skulle vara intressant
att höra om även Allan Larsson tycker så.

För det tredje visar våra fördelningsstudier att
fördelningen mellan generationerna skulle bli
oacceptabel. Våra barn och barnbarn skulle få stå
för notan för 80-talets spekulationsekonomi och
den dåliga ekonomiska politiken. Detta vore
omoraliskt. Det vore en barn- och ungdomsfientlig
politik, och det skulle sannerligen inte medverka
till att sunda värderingar i samhället återskapas,
något som jag tror är mycket viktigt.

Jag vill därför fråga Allan Larsson om
Socialdemokraterna verkligen på fullt allvar menar
att man skall fortsätta att skjuta
underskottsproblemen på framtiden. Menar ni
socialdemokrater verkligen att underskotten nu
skall ökas rejält i stället för att minskas? Är det inte
i verkligheten så, Allan Larsson, att ni vet att en
sådan politik enbart duger i opposition?

Fru talman! Den centrala fördelningspolitiska
frågan är orättvisan i att vissa har ett arbete och
andra inte. Denna orättvisa kan bara rättas till
genom en politik som leder till tillväxt och riktiga
jobb. Det är en politik som återskapar dynamiken i
den svenska ekonomin, som släpper fram alternativ
till offentlig produktion, som låter monopol
utsättas för konkurrens och som framför allt
möjliggör för små företag att växa sig stora.

Det centrala är att fortsätta att förbättra villkoren
för de små och medelstora företagen och för
nyföretagandet. Småföretagaren, som person, är
en nyckelperson i en dynamisk marknadsekonomi.
Småföretagaren är en människa som är idérik och
har skaparkraft. Småföretagaren passar sällan in i
stora rutmönster eller i socialdemokratiska
planlösningar, utan han eller hon behöver en fri och
mera individualistisk miljö. Han eller hon måste
uppmuntras och få hjälp med att pröva sina olika
idéer. Han eller hon -- för det är påfallande ofta en
hon -- måste mötas av sådana villkor och
skatteregler att det lönar sig att pröva någonting
nytt, att investera, att öka produktionen och att
anställa ytterligare människor. Han eller hon måste
som småföretagare veta att det finns ett väl
fungerande socialt skyddsnät, om idéer skulle
misslyckas. Det kan hända även den bäste. Att
uppmuntra småföretagandet och ändra attityden
till småföretagandet är en långsiktig process som
måste genomsyra politiken under många år
framöver. Jag menar att detta är det positiva sättet
att motverka arbetslöshet. Man kan räkna på
många olika sätt. Om varje företag anställde bara
en enda person ytterligare skulle det bli 200 000 fler
jobb, och småföretagen ligger överallt, inte bara i
storstadsområdena.

Det bekymrar mig att Sveriges största
oppositionsparti så ensidigt tar de sysselsattas parti
framför de arbetslösas, så ensidigt försvarar fackets
intressen framför individens och så envetet
bekämpar den här typen av förnyelse till fömån för
det bestående. Den som t.ex. säger nej till höjda
egenavgifter och ja till höjda marginalskatter
förhindrar möjligen att facket förlorar några
medlemmar, men han förhindrar också framtida
tillväxt och jobb. Den som säger nej till en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring hjälper kanske
några fackliga organisationer att värva någon
medlem men hjälper inte den person som blir utan
jobb, som blir arbetslös. Detta måste ju vara det
centrala. Den som säger nej till ökad konkurrens
och entreprenader i kommunerna hjälper möjligen
kortsiktigt den som i dag är sysselsatt i
monopolverksamhet men inte den som har en idé
och som vill starta eget och erbjuda tjänster till
medborgarna på lika villkor.

I motionerna från Socialdemokraterna står att läsa
att alla problem kan lösas om man bara sänker
momsen, ökar konsumtionen och minskar
sparandet. Då sjunker arbetslösheten i ett huj och
alla kan sedan leva bekymmerslöst och glatt, och vi
kan få tillbaka den gamla goda tiden. Att
regeringen inte trycker på konsumtionsknappen, så
att alla människor rusar ut och köper sig ur krisen
är med denna människosyn -- får man förmoda --
enbart ett utslag av ren och skär oginhet.

Det finns två saker i ett sådant resonemang som gör
mig ganska upprörd. Socialdemokraterna försöker
lura människor att krisen kan lösas så lätt. De
samhällsekonomiska sambanden och den ökande
internationaliseringen, ja själva verkligheten, lyser
med sin frånvaro i denna socialdemokratiska
modell. Så enkelt är det inte, och folk förstår det.
Den enda stimulans som fungerar är den som
kommer genom lägre räntor och starkare krona.

En annan invändning som jag har mot detta
resonemang -- och som gör mig nästan ännu mer
upprörd -- är den människosyn som detta
socialdemokratiska resonemang är baserat på.
Människor, Allan Larsson, är inga maskiner eller
robotar som bums reagerar när politiker drar i bl.a.
konsumtions- eller spara-spakar. Människor är
självständiga medborgare som tänker själva och
som fattar egna beslut. Om den orealistiska köpa-
oss-ur-krisenpolitik som Socialdemokraterna
propagerar för skulle sjösättas, skulle medborgarna
genomskåda effekterna. Det skulle bli ännu större
underskott framöver, ännu större behov av
besparingar -- eller för all del skatteökningar
senare. Chansen till att ekonomin skulle växa och
jobben öka skulle bli ännu sämre. Därmed skulle
anledningen bli ännu större för medborgarna att i
dag vara försiktiga med sina utgifter för
konsumtion och för företagare att vara försiktiga
med investeringar.

Om den socialdemokratiska verklighetsuppfattning
som gör mig djupt bekymrad skulle stämma, vore
det möjligen enklare att vara finansminister, med
det skulle vara väldigt mycket tristare att vara
människa.

Anf. 120 DAN ERIKSSON i Stockholm
(nyd):

Fru talman! Jag skulle vilja fråga finansministern
hur hon ser på vårt löfte från den 22 april att
garantera omfattningen av
kompletteringspropositionen, med de
räntesänkningar och den stärkta kronkurs som
följt, och på de framtida samtalen mellan Ny
demokrati och regeringen. Är finansministern
beredd att bjuda till när det gäller ökat
samförstånd. Vi märker att läget är ganska positivt.
Eller hur?

Anf. 121 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Jag kan glädja Dan Eriksson i
Stockholm med att jag självfallet tycker att det är
bra att kompletteringspropositionen och den
ekonomiska politiken redan inledningsvis möttes
med uppslutning av Ny demokrati. Det hade varit
ännu bättre om uppslutningen blivit bredare. Det
är ju självklart. Den politiska stabiliteten och
majoriteten i riksdagen har stor betydelse och har
medverkat på ett positivt sätt.

Det hade varit till fördel om den överenskommelse
som sedermera slutits här i riksdagen om ett antal
skatteförändringar hade sett något annorlunda ut,
vilket redan tidigare har diskuterats här i dag. Jag
tycker kanske inte att högre marginalskatt för ett
stort antal tjänstemän tillhör det mest angelägna att
genomföra.

Det är angeläget för regeringen att även framöver
kunna ha en så att säga säker politisk majoritet. Det
skulle naturligtvis underlättas av om
Socialdemokraterna finge en mer realistisk
verklighetsuppfattning men naturligtvis också om
Dan Eriksson och hans partikamrater inte skulle
lägga sig vinn om att framställa sitt parti som ett
opolitiskt parti. Det tar naturligtvis ner värdet om
man vid något tillfälle kommer överens på några
punkter om ett parti säger att man kan ändra sig när
som helst. Det vore en fördel om nydemokraterna
på något sätt höll sig till den politik som de ändå
ibland förespråkar.

Anf. 122 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd)
replik:

Fru talman! Jag tror inte att finansministern på
allvar är särskilt orolig över hur vi kommer att rösta
när det gäller kompletteringspropositionen.

Vi har en situation där vi har gått med på så gott
som allting vad gäller besparingar, men inte fått så
mycket gehör för de förslag vi själva har lagt fram.
Det vore fint om vi kunde ha en dialog. Om man
kan ha en bra dialog tror jag också att man kan lösa
problem innan det är för sent.

Jag delar finansministerns uppfattning. Jag hade
också önskat att uppgörelsen skulle ha sett litet
annorlunda ut. Det brukar man göra när man har
fått kompromissa. I annat fall är det ju ingen
kompromiss.

Tänker finansministern verka för att vi får ett bättre
förhandlingsklimat och kanske också kan sätta oss
ner och prata med regeringen? Man kan t.ex. ha
partiledarrundor där alla partiledare får vara med.

Anf. 123 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Jag tycker att den ordning vi har, där
regeringen lägger fram sin politik och som därefter
diskuteras i riksdagens olika utskott, är den
naturliga. Det är den ordning som är normal i en
parlamentarisk situation, som vi har i Sverige.
Därför tycker jag att man bör hålla sig till den
ordningen framöver. Det har visat sig att denna
metod ger ett i och för sig ganska välkommet ökat
intresse för den politiska debatten i riksdagen. Jag
tycker att det är ett intresse i sig att
riksdagsdebatter och diskussioner i riksdagen
faktiskt möts av ett visst intresse hos medborgarna.

Jag tycker inte att det finns någon som helst
anledning att ändra på det tillvägagångssätt som har
använts sedan regeringsskiftet. Regeringen lägger
fram sin politik, och därefter sker på sedvanligt sätt
diskussion i riksdagens olika utskott. Utgången har
hittills visat att detta är en mycket effektiv metod
för att uppnå bra resultat när det gäller regeringens
politik.

Anf. 124 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! När man lyssnar till finansministern
och får höra skildringen över allt som har gjorts,
undrar man varför arbetslösheten ändå ökar.
Arbetslösheten är nu 8 %, den kommer att växa
under sommaren och vara högre i höst än förra
hösten. Vi kommer att få ytterligare ökad
arbetslöshet i vinter. Om ni har gjort allt rätt, varför
blir det så fel? Det måste ni förklara.

Jag tycker nog att finansministerns debatteknik är
litet märklig. Jag har exempel på ett antal punkter
där finansministern antingen har missförstått eller
också inte har lyssnat. Finansministern säger att
Socialdemokraterna vill öka den offentliga
sysselsättningen. Vi har skrivit i vår motion, jag
sade det i mitt anförande och har upprepat det i
några repliker, att ökningen måste ske i näringslivet
för att vi skall kunna få ner underskottet i de
offentliga finanserna. Det är arbetslösheten, den
sjunkande produktionen och den sjunkande
sysselsättningen i näringslivet som utgör
budgetunderskottet. Det finns ingen annan väg att
lösa detta problem än att få i gång produktionen.
Det är därför vår politik är upplagd med det syftet.

Finansministern sade att vi tar parti för dem som
har jobb mot de som är arbetslösa. Jag tror att
finansministern är den första och enda i det här
landet som skulle kunna påstå något sådant. Jag
förstår att finansministern har varit utomlands.
Men någon gång har väl finansministern varit
hemma och följt debatten. Då har hon kunnat höra
hur vi arbetar just för de arbetslösa och för att de
som har jobb inte skall bli arbetslösa, vilket de
riskerar med er politik.

Jag har ägnat mycket tid åt arbetet med
internationaliseringen i ett nordiskt samarbete där
vi har påverkat EG. Ifrån EG-kommissionen,
Jacques Delors, har satt upp ambitionen att halvera
arbetslösheten i EG-länderna under 90-talet. Det
är lättare att få gehör i EG än att få gehör hos den
svenska regeringen för kraftiga tag mot
arbetslösheten.

Det sades vidare att vi inte skulle fästa vikt vid att
få ner priserna. Det är tvärtom. Vi tycker att den
utslagning som sker av produktionskapacitet, av
människor i produktionen, innebär att svensk
ekonomi får en ökad inflationsbenägenhet. Därför
menar vi att insatser för att se till att produktionen
fungerar och för att vi skall ta till vara kapaciteten
både är bra mot arbetslösheten och för att minska
den framtida inflationsbenägenheten.

Låt mig slutligen också säga något om de offentliga
finanserna. Vi ställer inte ut några löften som gäller
ekonomiska förhållanden förrän vi har hela bilden
klar för oss. Vi har erfarenheter från 80-talet, när
den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick
ta över efter Anne Wibbles företrädare, då vi fick
ta över ett jättelikt budgetunderskott. Det krävde
mycket hårt arbete under lång tid. Problemet
kunde lösas genom att vi fick i gång tillväxten och
ökade produktionen. Det är den uppgift som nu
ligger framför oss. Det är därför vi satsar så hårt på
att få i gång produktionen och på att få ned
arbetslösheten och samtidigt se till att inflationen
hålls i schack.

Anf. 125 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Jag har några kommentarer till Allan
Larsson. Allan Larsson frågade varför vi har alltför
hög arbetslöshet nu. Allan Larsson vet, hoppas jag,
lika väl som alla andra att detta beror på mycket
svåra problem. Vi har haft långvariga
strukturproblem. Det rör sig kanske om 15--20 år.
Därutöver hade vi svåra överhettningsproblem i
slutet av 80-talet. Detta är problem som man inte
kan lösa i en handvändning, utan det är fråga om en
långsam och mödosam process. Vi börjar nu se att
utvecklingen innehåller en del positiva inslag, och
det är bra.

Skälet till att jag sade att Allan Larsson och hans
parti tar parti för de sysselsatta snarare än för de
arbetslösa är att de åtgärder Socialdemokraterna
föreslår möjligen skulle kunna underlätta för de
som har jobb att betala litet mindre för sin
arbetslöshetsförsäkring. Åtgärderna hjälper dock
inte de människor som står utanför
arbetsmarknaden att få jobb. De hjälper heller inte
dessa människor att få ett bra stöd om de riskerar
att vara fortsatt arbetslösa. Den politik som ni
förespråkar leder inte till växtkraft och nya jobb.
Det tycker jag är utomordentligt tydligt och
klarlagt av flera talare i dag.

När det gäller frågan om den offentliga
sysselsättningen är det faktiskt inte bara jag som
har hört dåligt. För några timmar sedan var det en
lång diskussion mellan Allan Larsson och Lars
Bäckström om alla klagomål på den kommunala
sektorns problem. Det sades att man egentligen
inte skulle göra något utan att flera skulle anställas.
Det lät som om han ville lösa
sysselsättningsproblemet inom den offentliga
sektorn. Detta står i strid med att man inte har
anvisat några pengar till den kommunala
verksamheten. Det var mycket dubbla budskap.
Det var nu i och för sig bra att få klarlagt att Allan
Larsson ändock inte har denna gammaldags
lösning, 60-talslösning, på
sysselsättningsproblemet. Allan Larsson torde inse
att det är i det privata näringslivet som de framtida
jobben måste skapas.

Detta reser emellertid den frågeställning som har
varit uppe ett par gånger och som jag inte tycker att
Allan Larsson har svarat på, nämligen hur man
avser att utforma den ekonomiska politiken i en
internationell miljö. Allan Larsson förespråkar en
politik som inget annat land -- än mindre med de
offentliga finanser som vi har i Sverige --
förespråkar. Inget annat land förespråkar detta.
Det går an att deklarera stolta mål. Vi är överens
om målen och om att få ned arbetslösheten. Det
måste emellertid också fungera. Man måste föra en
politik som någon tror leder till rätt resultat. Det
fungerar med regeringens politik, men inte med
den politik som Allan Larsson förespråkar.

Anf. 126 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Nu säger finansministern att det tar
litet tid att få ned arbetslösheten. Men de åtgärder
ni har vidtagit har pressat ned efterfrågan,
aktiviteten och sysselsättningen i
hemmamarknadssektorn. Det var ju precis det Lars
Tobisson talade om i debatten för ett år sedan och
som jag återgav. Det är precis det som har inträffat
i svensk ekonomi.

Det vi ser är effekterna av politiken litet längre
fram. I finansplanen redovisas en
långtidsbedömning. Efter två borgerliga
mandatperioder -- om väljarna skulle tillåta det --
kommer vi 1998 att ha tvåsiffriga tal för
arbetslösheten. 11 % kommer att stå utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Det är sanningen när
man räknar ut vad den politik som regeringen står
för innebär längre fram.

Nu försöker finansministern att skrämma oss och
säga att den politik som förs inte har några likheter
med politiken i något annat land. I Tyskland slöt
man en solidaritetspakt mellan regeringen och
Socialdemokraterna som innebar att man genomför
lättnader nu för att i stället skärpa finanspolitiken
längre fram. Det var just därför att Tyskland nu är
på väg ned i en mycket svår lågkonjunktur som man
vidtog de åtgärderna.

Vi socialdemokrater har också sagt att det är nu
man behöver lättnaderna, och att man får
genomföra förstärkningarna av de offentliga
finanserna under de kommande åren.

Assar Lindbeck har i sin rapport diskuterat precis
samma åtgärder. Vi har inte gått riktigt lika långt
som han föreslog. Han pekade på att det i det svaga
efterfrågeläget -- det är omvittnat att det är
huvudproblemet, det tror jag inte att någon av er
kan motsäga -- är nödvändigt att vidta sådana
åtgärder. Han kritiserade regeringen redan i höstas
för att den i detta svaga läge drog in köpkraft i
stället för att frigöra den och därmed möjliggöra för
näringslivet att utvecklas.

Näringslivet kan inte utvecklas om det inte finns en
efterfrågan. Det räcker inte med framgångar på
exportsidan. De är välkomna. De är en följd av att
kronkursen föll. Finansministern har själv sagt att
det var ett misslyckande att kronan föll. De är en
följd av de stabiliseringsavtal som har träffats. Det
har gjorts insatser på många håll för att få i gång
exportindustrin.

Men det räcker inte med detta. Det måste också bli
utrymme för dem som jobbar på
hemmamarknaden att expandera. Den
ekonomiska politiken ger inte det utrymmet.
Därför blir arbetslösheten större under det
kommande året, och därför kommer
arbetslöshetsiffrorna att vara kvar på tvåsiffriga tal
efter sex år.

Så illa står det till. Vad skall ni göra åt detta? Skall
ni rulla tummarna och bara räkna in en ökad
arbetslöshet?

Anf. 127 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Allan Larsson vet att framgången på
exportsidan inte enbart beror på depriceringen
utan framför allt på att företagen har en tilltro till
små prisökningar, små lönekostnadsökningar, en
bra produktivitetsutveckling och ett företagsvänligt
klimat inte minst på skattesidan i Sverige under
många år framöver.

Jag nämnde i mitt inledningsanförande att det sker
betydande positiva saker med
hemmamarknadsefterfrågan på grund av den
dämpning av ränteläget som har skett och på grund
av den starkare kronkursen, som ju minskar
prisökningarna så att hushållen får mer för sina
slantar. Det är inte alls några småsummor det
handlar om.

Jag kan konstatera att Allan Larsson många gånger
säger att hemmamarknadsefterfrågan är för
nedpressad. Alla bedömare som jag har hört talas
om, inte bara jag själv, tolkar det som om
Socialdemokraterna egentligen vill ha ett större
budgetunderskott. Detta är den innebörd som man
kan tolka ut av de förslag som läggs fram.

En annan fråga som har diskuterats många gånger
och som har varit uppe tidigare i kammaren i dag är
frågan om en momssänking och de effekter en
sådan skulle kunna få eller inte få. Det finns inte
många ekonomer som stöder en sådan tanke. Det
senaste ekonomomdömet, alldeles frånsett
omdömen från mer borgerligt sinnande ekonomer,
har citerats här i dag. Det kommer från
fakföreningsrörelsens forskningsinstituts
chefekonom Villy Bergström. Om Allan Larsson
inte har haft tillfälle att läsa detta i dag kan jag
gärna läsa upp det ytterligare en gång. Där står att
det vore fel att stimulera via ytterligare
underbalansering. Det är farligt. Vi vet inte vad
som händer med räntebildningen. Vi har fria
kapitalrörelser. Det är risk för valutaflöde,
räntehöjning och fall i kronkursen, som ju
motverkar expansionseffekten.

Detta hänger samman med att Allan Larsson,
åtminstone att döma av dagens anförande, i
motsats till Ingvar Carlsson inte ser den svenska
ekonomin och den svenska ekonomiska politiken i
ett internationellt perspektiv. Han resonerar som
om vi levde på 50-talet, eller ännu tidigare, som om
Sverige vore en isolerad ekonomi där vi kunde dra
i olika spakar för att de svenska hushållen och
konsumenterna skulle reagera på det sätt som
Allan Larsson tror.

Det långsiktigt viktiga nu är att i denna
internationella miljö stimulera den positiva
utveckling som framför allt börjar att skönjas på
småföretagssidan. Det är egentligen där som Allan
Larsson skulle kunna göra en positiv insats,
nämligen genom att för Socialdemokraternas
räkning klart deklarera allt positivt som kan göras
för småföretagarnas och de enskilda företagarnas
räkning. Detta kommer Socialdemokraterna att
stötta.

Anf. 128 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Anne Wibble undrade om någon av oss
blev glad över att kronan föll. Hon kanske syftade
på oss i vänstern. Jag blev inte glad, därför att jag
vet att det reala värdet på kronan sedan 1981 har
fallit med ungefär 46 %. Det betyder att en svensk
löntagare gentemot sina europeiska vänner har fått
en 46-procentig lönesänkning. Jag blev därför
ledsen när kronan föll.

Men varför föll kronan? Jo, det var därför att
kronan vid fel tillfälle och på för hög nivå knöts till
ecun. Därför föll kronan.

Vidare säger Anne Wibble att man skall vara glad
över låg ränta och låg inflation. Det skall man vara,
och det är jag också. Om inte budgetunderskotten
växte skulle jag t.o.m. kunna vara glad över låga
skatter. Men vi skall väl också vara glad över att ha
en bra fördelningspolitik och en hög sysselsättning.
Ni låter glädjen över räntorna och
inflationsbekämpningen ta överhand över kampen
mot arbetslösheten. Detta är ert misstag.

Fru Wibble, jag har inte begärt att kommunerna
skall få anställa hur mycket folk som helst. Jag vill
ha en expansion i privat sektor. Det är därför vi i
Vänsterpartiet föreslår sänkta arbetsgivaravgifter
för nyanställning i industrin. Det är därför vi
föreslår 90 kr per timme i utbildningsstöd för att
hålla arbetskraften kvar i industrin. Men det går ni
ju inte med på. Vi säger: Låt bli att avskeda folk i
kommunerna. Det betyder något helt annat än att
nyanställa. Det finns ju ingen småföretagare som
skulle se det som en nyanställning att låta bli att
avskeda sin medarbetare. Lika klok är jag som den
småföretagaren.

Vi i Vänsterpartiet tycker bra om småföretagare.
Vi gick ju med på att sänka förmögenhetsskatten på
arbetande kapital. Men vi säger: Skåpa inte ut
50 000 från kommunerna under 90-talet. Om det då
blir 50 000 nya jobb i privatsektorn är ju
arbetslösheten oförändrat 500 000, och den skulle
ju ner, fru Wibble. Det är därför man inte skall
avskeda i kommunsektorn. Om ni hela tiden fyller
på från kommunsektorn kommer ju inte de nya
jobben i privatsektorn att dämpa arbetslösheten.
Detta är ert misstag. 30 miljarder skall ni ta av
kommunerna. Det är ju 62 miljarder som går i
transfereringar från stat till kommun, och ni skall
hämta in 30 miljarder i besparingar.

Anf. 129 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Min glädje, Lars Bäckström, över lägre
räntor och starkare kronkurs handlar självfallet om
att detta leder till flera jobb. Detta är liksom hela
poängen. Det tycker jag ändå ganska tydligt
framgick av mitt inledningsanförande. Det är i sig
ingen källa till vare sig glädje eller sorg, men det
leder till att vi kan börja att se en del positiva
tecken, så att vi kan lösa det stora
arbetslöshetsproblemet.

Lars Bäckström har under den här debatten fått
ganska mycket beröm. Jag skulle i alla fall på en
punkt gärna vilja sälla mig till detta, eftersom han
ändå har en viss förmåga att räkna ihop plus och
minus så att det någorlunda går ihop. Jag måste
erkänna att jag tror att detta egentligen säger mera
om det andra, större, oppositionspartiets bristande
räkneförmåga än att det är så oerhört ansvarsfullt
från Vänsterpartiets sida. Men det är ändå bra att
vi har någon som kan räkna plus och minus.

Ett av problemen med Lars Bäckströms politik är
till att börja med att han uttrycker vänliga ord om
småföretagsamhet, men samtidigt föreslår han
många skattepolitiska åtgärder som i stort sett
skulle ta död på nästan all framtidsinriktad
verksamhet i det här landet. Det går an att säga en
sak. Men när man sedan ser på vad det är fråga om
för förslag, som får det här räknestycket med plus
och minus att gå ihop, är det inte någonting som,
för att vara uppriktig, är särskilt positivt för
småföretagare eller för sysselsättningen.

I fråga om den offentliga sysselsättningen tycker jag
att Lars Bäckström lade ner en betydande möda
och intresse på att få veta hur Socialdemokraterna
ställde sig. Det var, åtminstone för mig, ganska
tydligt att Lars Bäckström själv var ganska inställd
på att man liksom inte får ändra på någonting i den
offentliga sektorn, därför att man har ett allvarligt
sysselsättningsproblem. Jag tror att detta skulle
vara förödande både för jobben och för den service
som många medborgare är beroende av från
kommuner, landsting och stat. Därför är det en typ
av statiskt tänkande som Lars Bäckström ger
uttryck för. Jag tror att det är en mycket negativ
faktor och en kvarleva från ett alltför planmässigt
tankesätt, som innebär att skiljelinjerna mellan
Lars Bäckströms politik och regeringens är och
förblir mycket stora och skarpa.

Anf. 130 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag tror säkert att skiljelinjerna är
tydliga och skarpa. Detta kan vi vara ense om. Men
vad jag säger är att Folkpartiet driver ju frågorna
om eget rum i långvården och det glömda Sverige.
I min hemtrakt, där vi har ett landsting med
folkpartiledning, går man man ur huse i stad efter
stad för att protestera mot nedläggning av sjukhus.
Detta görs innan man har genomfört det
sparprogram som regeringen tänker göra under 90-
talet.

Fru Wibble vet att det, bara för att möta
åldersförändringar, behövs 2 %
konsumtionstillväxt i vård och omsorg. Då säger fru
Wibble att det nu skall vara oförändrad real
konsumtion. Detta är mycket diskutabelt. Vad är
oförändrad real konsumtion? Det vet fru Wibble.
Hon är kunnig i ekonomi. Men det är över huvud
taget ett oerhört mångtydigt begrepp. Hur skall
man få in en besparing på 30 miljarder? Skall man
dra in statsbidrag? Skall man förbjuda kommuner
som effektiviserar sig att öka? Skall man förbjuda
kommuner att sälja fastigheter eller att ta ett lån?
Det är en oerhörd detaljreglering som detta kräver.
Därför är det egentligen inte säkert att man klarar
av att göra det. Men ponera att man gör det. Om
man genomför en nedskärning med 30 miljarder
kommer det att betyda att minst 50 000
arbetstillfällen försvinner. Vi kommer inte att hinna
skapa så många jobb på den privata sidan som
kompenserar detta, när vi har en arbetslöshet på
500 000. Detta är ingångsläget. Men visst skall vi
effektivisera den. Det behövs också för att kunna
möta alla de behov som finns i det glömda Sverige
och för att vi skall klara av dessa egna rum i
långvården. Jag är t.o.m. tveksam till om vi
politiker vågar ta på oss sådana stora åtaganden.
Det kanske är att lova för mycket. Vi är många
politiker som har lovat för mycket. Därför bör vi
vara litet försiktigare med löftena. Men låt bli att
avskeda folk! Det är ju bara att flytta underskott
från stat och kommun till arbetsmarknadsfonden.
Det vore väl inte riktigt bra.

Fru talman! Om det finns någon minut kvar vill jag
säga några sista ord. Fru Wibble, kulturen är ju litet
grand fråga om känningar om vad som rör sig i
tiden. Man skall vara artig och snäll sista dagen som
vi har en debatt, och gärna ta upp någon
sommarvisa eller liknande.

Jag tänkte: Var står vi egentligen i politiken? Åt
vilket håll går den, åt vänster eller höger? Då hörde
jag i radion en sommarvisa som jag har skrivit ned,
därför att jag tyckte att den var så bra. Den handlar
inte om sol och sill, men litet grand om rött och
grönt -- kanske litet röda bär. Det var Ulf Lundell
som sjöng den -- han med öppna landskap. Han
åker just nu runt och sjunger. Texten lyder: 500 000
utan jobb i dag. De behövs inte mer. Gott om
herrar med fallskärm som hoppar. Se hur de dalar
ner. Gott om burkar att plocka upp. Gott om
klöver, blåbär och blåklint. Jag ser rött.

Fru talman! Jag hoppas att snart igen få träffa fru
talman. Jag hoppas att få träffa fru Wibble snart
igen. Helst vill jag träffa fru Wibble i
finansutskottet, och herr statsminister Carl Bildt på
bänken, på riksdagsbänken som oppositionsledare.

Anf. 131 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Låt mig påminna Lars Bäckström om
några väsentliga sjukvårdsreformer som har en
ganska stark folkpartiprägel. För ungefär två år
sedan diskuterade riksdagen och fattade beslut om
ÄDEL-reformen. Den har visat sig ha en
betydande framgång. Enligt de senaste uppgifterna
har den inneburit en hel del pengabesparingar,
samtidigt som erfarenheterna visar att patienterna
är mycket nöjda. Reformen innebär en förbättring
av sjukvården till fördel för patienterna men
förutsätter inte mera slantar från stat eller
kommun.

Husläkarreformen, som riksdagen fattade beslut
om för någon vecka sedan, är en annan reform av
samma slag. Den har en mycket tydlig
folkpartiprägel. Det är en väldigt viktig reform,
som innebär att var och en får själv välja doktor.
Det är ett till synes självklart och enkelt beslut, som
nu äntligen blir verklighet. Det är en stor reform,
som sannolikt också kommer att innebära
besparingar. Den kommer i varje fall inte att kosta
pengar.

Lars Bäckström sade tidigare i dag att den
kommunala sektorn enligt Vänsterpartiets
uppfattning skulle växa med 2 %. Jämfört med
denna kalkyl innebär regeringens politik betydande
besparingar. Den går att förverkliga tillsammans
med förbättringar för medborgarna på
servicesidan, om kommunerna jobbar bra med
produktivitetsförbättringar. Jag är ganska säker på
att de anställda inom kommuner och landsting har
många kloka och bra idéer om förbättringar. Får de
bara möjlighet, vilket vi har givit dem nu, att utan
så himla många statliga styrmedel eller pekpinnar
från riksdagsmän och andra lägga upp arbetet på
det sätt som de själva finner bäst och arbeta i
konkurrens med entreprenörer, så kommer detta
att kunna genomföras. Då slår man två flugor i en
smäll. Man förbättrar de offentliga finanserna och
får en bra service för medborgarna.

Jag vill påminna även Lars Bäckström om en brist i
er ekonomiska politik, nämligen att ni liksom
Socialdemokraterna bortser från de internationella
sambanden. Ni tror att Sverige fungerar ensamt.
Det påverkar mycket starkt de lösningar som ni
förespråkar. De fungerar tyvärr inte i motsats till
regeringens politik, som innehåller positiva
satsningar, inte minst på småföretagsamheten,
vilka kommer att ge oss en betydligt bättre
arbetsmarknad än de räkneexempel som finns i den
reviderade nationalbudgeten.

Till slut vill jag gärna önska fru talmannen samt de
ledamöter som finns här i kammaren en trevlig
sommar.

Anf. 132 JOHNNY AHLQVIST (s):

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund
välkommen hit. Vi saknade
arbetsmarknadsministern i går, när vi hade en stor
debatt om förslag som innebär att man raserar
ekonomin för de arbetslösa i detta land. Vi saknade
arbetsmarknadsministern även när vi debatterade
hur man i framtiden skall finansiera
arbetsmarknadsfonden. Men jag förmodar att
arbetsmarknadsministern hade viktigare saker för
sig än omsorgen om de arbetslösa i landet.

Fru talman! Arbetslinjen ligger fast, säger
regeringen. Det sade man i januari förra året, när
man trodde att arbetslösheten 1993 skulle bli 4,5 %.
Det säger man nu, när man tror att arbetslösheten
i år skall bli 7 %. Det säger man fast man vet att 14
% av arbetskraften snart står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Arbetslinjen ligger fast, säger
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund,
samtidigt som han tror att 10 % kommer att vara
öppet arbetslösa i sommar. Det är enkelt att säga
att arbetslinjen ligger fast, men det är meningslösa
ord när verkligheten visar något helt annat.

Jag skulle vilja rikta en direkt uppmaning till de
borgerliga ledamöterna. Säg som det är. Säg att ni
har övergivit arbetslinjen för att i stället enbart
prioritera bekämpningen av inflationen. Ni riskerar
nämligen att öka på politikerföraktet genom att
strö meningslösa ord omkring er, ord som alla ser
att ni inte lever upp till.

Hur tror ni att de 400 000 människor känner sig som
i sommar är öppet arbetslösa och med ljus och lykta
letar efter ett jobb eller en aktiv åtgärd? Hur tror ni
att de känner sig, när ni påstår att arbetslinjen
ligger fast?

Hur hög skall den öppna arbetslösheten bli, innan
ni erkänner att ni har övergivit arbetslinjen? Det
räcker tydligen inte med 10 %. Går gränsen vid 11
%, 13 % eller 15 %? 1998 är arbetslösheten 11 %,
säger regeringen. Var finns arbetslinjen? Hur är det
med moral och etik i politiken, kds? Ni säger att
arbetslinjen gäller, men samtidigt röstar ni här i
riksdagen ner alla våra förslag som skulle minska
den öppna arbetslösheten. Var finns moralen?

Att det skulle bli så här kan inte heller vara någon
nyhet för er. För snart ett och ett halvt år sedan
skrev vi i vår motion: ''Det är nu som det avgörs om
Sverige i det nya Europa skall fortsätta att hävda
arbetslinjen och bedriva en politik för full
sysselsättning eller om Sverige skall bli ett land med
sjunkande ambitioner när det gäller arbete och
utveckling.''

Vi krävde vid det tillfället att regeringen skulle ta
fram ett ekonomiskt-politiskt program för att
pressa ner arbetslösheten. Då låtsades ni inte höra,
och då ville ni inte förstå. Nu kan vi se följderna av
detta. Nu har vi facit i handen.

Nu står snart var sjunde svensk utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Mer än 400 000
svenskar kommer att vara öppet arbetslösa i
sommar. Nu kommer 100 000 långtidsarbetslösa allt
närmare utslagningens stup. Den blomstertid som
nu kommer blir en tid av arbetslöshet för våra
ungdomar. Nu blir Sverige som vilket annat land
som helst i Europa med massarbetslöshet och
utslagning samt med ökande sociala problem och
social oro.

Tror ni att de arbetslösa bara är siffror i en
statistikkolumn? Inser ni inte att bakom varje siffra
finns en människa av kött och blod, med vilja att
försörja sig och sin familj? Deras oro förs in i
familjen, på samboende, på barn, på släktingar och
på vänner. Pessimism och bristande framtidstro
breder ut sig. De brustna framtidsdrömmarna blir
allt fler.

Ännu märks inte de arbetslösa så mycket. Deras
röster är lågmälda, och den sociala oron är ännu
kontrollerad. Men en dag kommer oron att
förvandlas till ilska och passiviteten till aktivitet.
Då, Börje Hörnlund, får ni stå till svars. Har ni då
gjort allt ni kan för att bekämpa arbetslösheten?

Ni skall då förklara varför det inte går att satsa på
aktiva åtgärder, på investeringar och på
ombyggnader, medan det går bra att låna 50
miljarder kronor på mindre än två år för att betala
kontantstöden.

Ni skall förklara varför de arbetslösa skall få betala
en sänkning av ersättningen med 1 400 kronor i
månaden, medan en högavlönad arbetstagare
kommer undan med 148 kronor i månaden. Ni skall
förklara varför vi skattebetalare skall
subventionera det enskilda pensionssparandet med
miljarder kronor, samtidigt som 100 000 ungdomar
går arbetslösa.

Det är den borgerliga regeringen och den
borgerliga riksdagsmajoriteten inkl. Ny demokrati
som bär det fulla ansvaret för den utveckling som
nu sker. Ni borgerliga vill gärna ha
regeringsmakten, men ni vill inte ta ansvar för det
ni ställer till med. Detta bristande ansvarstagande
personifieras i allra högsta grad i dag av
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund.

I varje debatt som vi har fört i denna kammare
under de senaste två åren har Börje Hörnlund skyllt
ifrån sig. Regeringen har inget ansvar. Allt ansvar
ligger på den tidigare socialdemokratiska
regeringen. Det som Socialdemokraterna inte är
ansvariga för beror på lågkonjunkturen. Hela
förklaringen till dagens massarbetslöshet är enligt
Börje Hörnlund inflationsoch
spekulationsekonomin under 1980-talet samt
lågkonjunkturen. Regeringen har inget som helst
ansvar. Så har tongångarna varit hittills, och så
förmodar jag att det kommer att bli också i dag.

Låt mig säga till arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund: Försök för en gångs skull att ta det
ansvar som det innebär att vara
arbetsmarknadsminister. Försök att förstå att vi
politiker faktiskt kan påverka skeendet i samhället.
Försök att förstå att regeringens och riksdagens
beslut kan påverka företagens produktion och
investeringsvilja samt hushållens efterfrågan och
sparbenägenhet.

Inte med ett ord har arbetsmarknadsministern
under de senaste åren antytt att han känner något
ansvar för situationen. Men nu är det dags, Börje
Hörnlund, att debattera dagens läge och inte att
försöka skriva om historien.

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund! Varför
stramade den borgerliga regeringen i sin rivstart för
ett och ett halvt år sedan åt två tredjedelar av
samhällsekonomin mitt i en lågkonjunktur? Jag har
tidigare ställt denna fråga till Börje Hörnlund i en
interpellationsdebatt. Hur kunde regeringen tillåta
att en stor del av den svenska byggkapaciteten i det
här landet slås ut?

Jag tror också att det finns ett intresse från svenska
folket att få veta varför vårdnadsbidrag är en fråga
som diskuteras mest i regeringen och inte insatser
för att bekämpa arbetslösheten.

Ni gick ju till val på att skapa fler jobb, sänka
skatterna, införa nya bidrag, satsa mer på vård och
omsorg. Det var ju dit den enda vägen skulle leda.
Men vart går den vägen egentligen?

För att understödja en utveckling mot tillväxt måste
de arbetsmarknadspolitiska insatserna öka och i
stor utsträckning inriktas mot näringslivet. Det
gäller att bekämpa arbetslösheten och främja
tillväxt genom att gå från bidrag till aktiva åtgärder,
från mindre bra åtgärder till bättre och från
åtgärder till arbete.

Vi har, fru talman, lagt fram ett komplett förslag till
stöd för näringslivets utveckling och att skapa nya
arbetstillfällen. Det skall ske genom bl.a.
beredskapsarbeten inom ROT-sektorn, underhåll
av gator och vägar och infrastrukturinvesteringar.
Näringslivet skall erbjudas att anställa drygt 50 000
personer med hjälp av rekryteringsstöd i stället för
ungdomspraktik.

Vår satsning på utbildning fortsätter. Vi föreslår
fler platser i arbetsmarknadsutbildning, vid
högskolorna och i folkbildning, men vi säger nej till
försämring av utbildningsbidragen.

Vi vill bekämpa långtidsarbetslöshet med hjälp av
generösa rekryteringsstöd och 10 000 nya
beredskapsarbeten.

Vi säger också nej till fler ungdomspraktikplatser
och ja till riktiga jobb med hjälp av
rekryteringsstöd.

Många kommuner och landsting har i dag en svår
ekonomisk situation. Vi har lagt fram förslag som
går ut på att förhindra att uppemot 50 000
kommunanställda går ut i öppen arbetslöshet före
den 31 december 1994. Det är önskvärt med en
omvandling som leder till en ökad kommunal
produktivitet. Det har diskuterats tidigare i dag.
Men det är först när friställda kan få en ny
anställning som det uppstår en samhällsekonomisk
vinst. Vi vill att kommunerna skall använda den
ökade skattekraft som sänkningen av
grundavdraget medför till att tillfälligt behålla
sådan övertalig personal.

En satsning på aktiva åtgärder är alltid ekonomiskt
lönsam. Det finns nämligen ingenting som kostar
samhället så mycket som att ha en hög öppen
arbetslöshet. 1 % i öppen arbetslöshet, ca 43 000
personer, innebär utgifter för staten på mellan 5 och
5,5 miljarder kronor och uteblivna intäkter i form
av sociala avgifter och skatter med ca 2,5 miljarder
kronor.

Vår satsning innebär att statens bruttoutgifter ökar
med 20,5 miljarder kronor för att under nästa år ge
möjlighet att engagera 110 000 fler personer i aktiva
åtgärder. Efter avräkning av alternativa utgifter blir
nettokostnaden endast ca 3 miljarder kronor.

Med denna politik kan den öppna arbetslösheten
redan nästa år pressas ned.

Nu vill jag, alla arbetslösa och många företagare ha
besked om varför ni röstar ned alla dessa förslag
och alla andra som vi lagt fram. Vad är det för fel på
satsningar gentemot näringslivet som skapar riktiga
jobb eller ger möjlighet att tidigarelägga
nyanställningar? Varför säger ni nej till fler aktiva
insatser och ja till mer kontantstöd?

Vi förstår från Socialdemokraternas sida inte heller
varför ni nu rustar ned den aktiva
arbetsmarknadspolitiken i en allt snabbare takt.
Förr hette det att ungdomspraktik var den sista
åtgärden. Nu är den i praktiken den första,
eftersom ni skär ned på arbetsmarknadsutbildning
och beredskapsarbeten. Vi var tidigare överens om
att ALU var den sista åtgärden för dem som hotas
av utförsäkringen. Nu skall ALU tydligen användas
på bekostnad av beredskapsarbeten.

De mest effektiva åtgärderna inom
arbetsmarknadspolitiken undergrävs, medan de
sämsta åtgärderna prioriteras. Det kan kanske
spara någon krona på kort sikt, men långsiktigt är
det förödande för den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och en väl fungerande
arbetsmarknad.

Jag tycker att utskottets företrädare Elver Jonsson
skall förklara för mig hur ni kan sänka
utbildningsbidragen med en tredjedel för
ungdomar under 25 år och för dem som anvisas
reguljär utbildning. Tycker Elver Jonsson att det är
rimligt att t.ex. en 24-åring som anvisas att delta i
en svetsutbildning bara skall få två tredjedeler av
den ersättning som den som i stället ligger hemma i
sängen har?

Hur kan ministern försvara att en lågutbildad
kvinna som arbetsförmedlingen bedömer under ett
läsår behöver komplettera sina baskunskaper i det
reguljära utbildningsväsendet bara skall få två
tredjedelar av sin arbetslöshetsersättning och
tvingas låna pengar för sin försörjning? Och säger
man nej, blir man avstängd från
arbetslöshetsersättning. Är det en ny linje i
arbetsmarknadspolitiken att det skall löna sig
bättre att vara hemma än att studera?

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund! Hur blir
det med det särskilda studiestödet för vuxna
arbetslösa? I dag finns det inte någon människa här
som kan tolka vilken regel som kommer att gälla
när vi fattar beslut här om några timmar. Jag tycker
att det är ett anständighetskrav att
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund förklarar
detta för oss riksdagsledamöter, så att vi vet vilket
beslut som vi skall fatta när det är dags att votera
om detta. I dag är det inte någon på
Arbetsmarknadsdepartementet eller på
Utbildningsdepartementet som kan säga om man
har 65 % av 65 % eller om man har 80 %. Om man
skriver så pass dåliga förslag, tycker jag att man har
en skyldighet att förklara detta. Därför hoppas jag
att ministern förklarar detta.

Regeringen litar inte heller på AMS möjligheter att
bedöma var resurserna bör sättas in runt om i vårt
land. Vi har tidigare varit överens i utskottet och i
kammaren om att AMS bäst bedömer detta.

Men nu skall arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund själv sitta med 250 miljoner kronor och
dela ut dem till behövande orter. Varför kan inte
AMS som tidigare få göra denna bedömning? Hur
kan departementet ha bättre kunskaper än AMS
om detta?

Vilka orter, arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund, är det som skall få del av detta och
prioriteras? Är det de som uppvaktar ministern
intensivast? Är det kommuner med borgerlig
majoritet? Är inte arbetsmarknadsministern rädd
att folk skall tro att det i själva verket är en del av
Centerpartiets valrörelse att få dela ut hundratals
miljoner kronor på ett sätt som man själv
bestämmer på ministernivå? Kan det inte bli sådana
misstankar, Börje Hörnlund, när man utan skäl
drar in AMS befogenheter till förmån för
Arbetsmarknadsdepartementet? Jag tycker att
Börje Hörnlund borde ändra på detta omedelbart.

Men det räcker naturligtvis inte. Det är helheten
som det är fel på. När tillväxten uteblir för tredje
året i rad, när jobben försvinner i en snabb takt --
fler än 320 000 bara sedan regeringen trädde till --
när arbetslösheten för varje regeringsprognos
måste skrivas upp, när klyftorna i samhället ökar
rekordsnabbt och orättvisorna breder ut sig, när vi
alla kan se hur problemen i Sverige ökar dag för dag
och när all detta händer, tycker jag att alla som har
någon ansvarskänsla och några möjligheter till
självkritik skulle fundera över varför utvecklingen
går åt fel håll och vad som kan göras för att få en
annan och bättre utveckling.

Men det gör inte denna regering och denna
arbetsmarknadsminister. I stället söker de sig till
Ny demokrati för att få stöd för att ytterligare öka
orättvisorna. Det kommer att bli billigare att bo i
tält än i en bostad. I stället diskuterar man i
regeringen hur ett vårdnadsbidrag skall kunna
införas. Det skall löna sig att vara hemma men inte
att arbeta.

Fru talman! Så var det med den arbetslinjen, och så
var det -- får vi hoppas, efter nästa val -- med den
arbetsmarknadsministern.

Anf. 133 HANS ANDERSSON (v):

Fru talman! Först vill jag säga att det känns litet
dystert att stå här i dag sent på eftermiddagen. Jag
förmodar att det var massmedierna som såg till att
det blev den långa partiledardebatten som inledde
dagen och att det omfattande ärende som har
upptagit en stor del av vårens arbete i riksdagen blir
debatterat som en litet kall efterrätt.

Men hur som helst hörde jag Carl Bildt säga på
morgonen att han under vårriksdagen var nöjd,
därför att regeringen hade fått igenom så många av
sina förslag genom att riksdagen hade fattat så
många kloka beslut. Och han kände stolthet över
reformerna inför framtiden. Det fick mig att tänka
på vad finansminister Wibble skriver i den
reviderade finansplanen:

''Frukterna av de omfattande strukturreformer som
redan beslutats och nu föreslås kan skördas -- -- --
.'' ''En valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken
ökar den enskildes makt. Var och en får
självständigt fatta fler viktiga beslut. Alla
människor skall ges samma möjligheter i livet.''

Det är en fruktansvärd cynism, sett ur min
synpunkt. Det är en fruktansvärd cynism när jag
tänker på alla de människor som med förtvivlan
upplever sin situation i dag när det gäller att klara
sina familjer och när det gäller att klara sin
försörjning och som kämpar för att få ett arbete.
Valfriheten har minskat i en osannolikt hög takt.

I går läste jag i Expressen en intervju med
statssekreterare Olle Wästberg i
Finansdepartementet. Han sade: Vi får vänja oss
vid arbetslösheten. Och vår toleransnivå har
förändrats något oerhört.

Det är möjligt. Jag vet inte vem han syftar på när
han säger vår. Han kanske menar Olle Wästberg,
Anne Wibble, Carl Bildt och de borgerliga
partierna. Men jag och det parti som jag
representerar och, vill jag påstå, hela
arbetarrörelsen kommer aldrig att acceptera
arbetslösheten som slår så hårt mot människor, och
som slår så hårt mot det sociala livet. Vi kommer
aldrig att acceptera detta.

Oavsett om jag nu låter dyster, Per-Ola Eriksson --
han som inte vill höra dysterkvistar utan
optimister -- brukar jag vara optimist, och jag är
optimist. Jag tror att man kan arbeta upp en
välfärd. Jag tror att om man tar gemensamma tag,
kan man klara sig ur kriser. Men man skall inte
hyckla. Om det är mörkt, så är det mörkt. Men en
del ser ju ljuset i tunneln, fru talman!

AMS statistik för maj kom häromdagen. Vi har nu
en arbetslöshet på 8 %, som vi sade att vi skulle få.
Det är redan 1 % över bedömningarna i den
reviderade finansplanen. Det är 337 000 människor
som är arbetslösa, varav 94 000 är
långtidsarbetslösa, vilket är hemskt i sig. Det är
dessutom, Börje Hörnlund, en prioriterad grupp.
Det är ju långtidsarbetslöshet som vi skall
förhindra. Det är alltså 94 000 nu, och det kommer
att bli fler. Antalet öppet arbetslösa ungdomar är
nu 105 000 enligt den senaste statistiken från AMS.
Dessutom är 84 000 ungdomar fortfarande föremål
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, framför allt
ungdomspraktik. Det är alltså snart 200 000
människor som står utanför arbetsmarknaden.
Över 12 % befinner sig utanför den ordinarie
arbetsmarknaden, vilket är 530 000 människor.

En åtgärd som växer och växer med raketfart, och
som jag skall återkomma till, är
arbetslivsutveckling. I dag är över 40 000
människor föremål för den.

Men varslen minskar, och antalet lediga platser som
anmäls till förmedlingarna ökar. Ja, man skall vara
optimist. Det finns sektorer i samhället där man
kanske kan se att botten är nådd. Det vore konstigt
om man inte skulle kunna få några positiva resultat
när vi har ramlat praktiskt taget i fritt fall under ett
flertal år.

Fru talman! Jag kom in i riksdagen så att säga i
efterskott. Jag kom in i oktober 1992, och jag höll
mitt jungfrutal den 14 oktober just om
arbetslösheten. Jag minns att jag uttryckte sorg och
vrede över sakernas tillstånd, över arbetslösheten.
Jag vill säga att det har förvärrats. Ur min synpunkt
är det raseri och förtvivlan. De krisuppgörelser som
då bildade bakgrund till debatten har fallit. Jag vet
inte vad som blev kvar. För socialdemokratin blev
det väl inte så mycket kvar annat än att man
lyckades minska antalet semesterdagar för just dem
som är hårdast drabbade, vill jag påstå, nämligen
verkstadsarbetarna i industrin.

Pensionsåldern har man stridit länge för från både
de borgerliga partierna och från
Socialdemokraterna. Men det blev inte mycket av
det till slut när man fann att det skulle späda på
arbetslösheten och att det skulle leda till ytterligare
kostnader.

Efter kronfallet har vi en helt ny situation. Men
attackerna fortsätter. I går lyckades attacken mot a-
kassan och utbildningsbidragen. Snart väntar väl
den arbetsrättsliga attacken.

Regeringen är i dag beroende av Ny demokrati.
Per-Ola Eriksson talade om den stabila
majoriteten. Det är den majoritet som man bildar
tillsammans med de antifackliga krafterna i Ny
demokrati, de som talar om arbetslöshet i samma
andetag som de talar om svartjobb. Jag hörde Claus
Zaar i går, och jag hörde Ian Wachtmeister i dag.
Jag hörde Ian Wachtmeister tala om de betalda
demonstranterna. Det är väl de arbetslösa
människor som vi alla har mött här utanför på
Mynttorget och på Riksplan.

Det finns de, vilkas ideologi säger att det är nyttigt
med arbetslöshet. Det kan sänka lönenivåerna, och
det kan utsätta fackföreningsrörelsen för ett hårt
tryck. Det ökar klyftorna. Fru talman! Jag är rädd
att vi kan ha det så beryktade
tvåtredjedelssamhället runt hörnet. Då kommer vi
att finna sociala konflikter, och de kommer att vara
mycket svåra att lösa. När människor känner att det
inte finns någon solidaritet, och när människor
känner att man inte bryr sig, då vill jag varna för
konsekvenserna.

Det finns inga enkla lösningar. Vänsterpartiets
alternativ är sannerligen inte någon enkel lösning
eller någon ''kvick-fix''. Det framgår av Johan
Lönnroths meningsyttring till finansutskottets
betänkande och det har framgått av Lars
Bäckströms många inlägg i debatten.

Vi har lagt ned ett mycket stort arbete på att ha ett
budgetalternativ som är minst lika starkt, i själva
verket starkare än regeringens. Vi har sett till att
finansiera varje krona och mer därtill av de ganska
omfattande insatser som vi föreslår när det gäller
att hävda arbetslinjen.

Det handlar om att satsa på arbete och skapa
tillväxt. Men det handlar också om att skaffa sig
inkomstförstärkningar och det kommer att
innebära besparingar. Vi har föreslagit en serie
åtgärder på alla de här punkterna.

Vår huvudsakliga inriktning är en
sysselsättningspolitik vars första ingrediens är en
omfördelningspolitik som innebär höjda skatter,
höjda arbetsgivaravgifter och en omfördelning till
de människor, t.ex. de arbetslösa, som med våra
förslag inte drabbas av de köpkraftssänkningar som
regeringen och riksdagsmajoriteten införde i går.

Våra huvudsakliga insatser är till för att stödja
sysselsättningen och stödja näringslivet;
exportstöd, utvidgade exportkreditgarantier,
småföretagarstöd, samordning av exporten,
underleverantörsprogram, branschprogram, t.ex.
på träsidan, satsningar på industritillväxt. Vi är
överens om att utan produktion ingen välfärd att
fördela.

Men det har varit en oerhörd passivitet vad gäller
näringspolitik och regionalpolitik från regeringens
sida, framför allt på det näringspolitiska området.

Vi har satsat mycket och fortsätter att lägga förslag
om reparations- och ombyggnadsprogram, ROT-
program, infrastruktursatsningar. Vi har i dag att ta
ställning till förslag som handlar om
tidigareläggning av industribeställningar från den
offentliga sektorn, affärsverken.

Vi har föreslagit en serie miljöinvesteringar på
energisidan och på annat håll för att också gynna
den svenska industrin. Vi har inom ramen för den
offentliga sektorn tagit upp frågan om vad som
händer till följd av avreglering och privatisering på
det statliga området och det hemska perspektiv som
finns med avseende på regeringens femårsplan att
dra in 35 miljarder kronor från kommunsektorn.
Det gäller att utveckla arbetet, att höja
kompetensen och inte kasta ut människor som i dag
arbetar inom välfärdssektorn rakt ut i
arbetslöshetens svarta hål.

Vi har tagit upp långsiktiga förslag om
arbetstidsförkortning och att påbörja detta med
försök på de arbetsplatser där man har särskilt
bundna och hårda jobb, både i industrin och inom
vården. Vi har inte mött någon förståelse.

Vi har sagt att vi måste se till att man inte fortsätter
att dramatiskt öka övertidsuttaget samtidigt som
många människor inte får jobba alls. Jag har sett i
pressen att arbetsmarknadsministern har tagit upp
den frågan också. Men vi har gång på gång krävt att
riksdagen uttalar sig och eventuellt förändrar
lagstiftningen för övertidsramarna. Det är en djupt
osolidarisk utveckling vi ser i dag, särskilt i
industrin.

Vi har föreslagit, och i viss mån har det blivit
tillgodosett, utveckling och utvidgning av volymen
av den ordinarie utbildningen. Det gäller att
fortsätta där, för Sverige har tappat när det gäller
utbildningskapacitet.

Men vi har framför allt föreslagit att man utbildar
inom arbetslivet, det vi har kallat för
kompetensutveckling inom arbetslivet. Där
utvidgar faktiskt regeringen budgeten, men
minskar bidragen. Jag har den uppfattningen att
man förmodligen inte alls kommer upp i de volymer
man tror på. Man minskar i själva verket de 90 kr
som i dag utgår, 40 kr plus 50 kr i
tillverkningsindustrin, till ett bidrag på 60 kr. Det är
en minskning med 50 %. Socialdemokratin har följt
med på den vägen. Jag menar att det är vansinnigt.
Ingenstans gör utbildningen bättre nytta än när den
sker i relation till den produktiva struktur som
redan finns där.

Vi har föreslagit rekryteringsstöd för att verkligen
se till att få in människor i anställning och inte hålla
i gång människor i en artificiell arbetsmarknad.

Vi har föreslagit att beredskapsjobben skall hållas
kvar och utvecklas. Det är riktiga jobb, som också
gör nytta, täcker behov och som svarar mot de
arbetandes och arbetslösas kvalifikationer. Vi har
framför allt en jättesatsning på
arbetsmarknadsutbildning.

Regeringen har formulerat sin politik och jag vill
kort kommentera den. Trots att arbetslöshetens
årsgenomsnitt nästa år kommer att vara ungefär
3 % högre än i år, anslår regeringen i dag ett lägre
belopp för nästa budgetår än vad som spenderats på
innevarande budgetår.

I gengäld utnyttjar arbetsmarknadsministern
skuldkontot på checkkrediten på Riksgälden
ganska hårt, dvs. man lånar upp utan något tak.
Det kan ju vara smart för en
arbetsmarknadsminister, men det är en djupt
oansvarig politik, tycker jag.

Vi får en lägre kvalitet. Ungdomspraktik är inga
riktiga jobb. Ungdomspraktik är ingen riktig
anställning. Ungdomspraktik sex månader, och
sedan? ALU, som var den absolut sista åtgärden,
beräknas omfatta 50 000--60 000 ungdomar. Redan
i dag är de 40 000. Jag tror att de kan bli 100 000,
precis som när det gällde ungdomspraktiken. De
åtgärder som var tänkta att vara den sista lösningen
har blivit de stora lösningarna, volyminsatserna.

Det blir en väsentligt mindre volym planerad
arbetsmarknadsutbildning. Det blir sämre
utbildningsbidrag. Det blir sämre nivåer på
beredskapsarbete. Det är alltså sämre villkor och
lägre kvalitet. Det blir mycket sämre incitament.

En person kan få en ALU-tjänst och kanske hålla
på med närradioverksamhet på ett
fackföreningskontor. Trevligt. Bra. Man håller sig
aktiv. Hur skall det jämföras med att ta en datakurs
för att förstärka sin kompetens på den ordinarie
arbetsmarknaden?

För arbetsförmedlingen kostar det ingenting på
ALU. Det är inget budgetkonto som blir
överskridet. Det är bara att låna pengar. Det är
mycket dåliga signaler till den enskilde, som också
tjänar mycket mer. Han kanske får sina 80 %
åtminstone. I utbildningsalternativet får han 52 %.
SVUXA-bidrag på 80 %. 65 % av 80 är 52 %.

Dåligt kostnadsansvar, dålig kontroll, dålig
uppföljning, dåliga incitament, dålig
arbetsmarknadspolitik. Och så frågan om tvång för
ALU. Arbetsmarknadsutskottet, som förut
hänvisade till att det var fullständigt meningslöst
och felaktigt att införa tvång, gjorde det nu igen,
efter det att vi hade motionerat om avslag på Börje
Hörnlunds proposition.

Finansutskottet har inte följt ett enigt
arbetsmarknadsutskott. Jag hoppas att Elver
Jonsson skall deklarera att han självklart skall rösta
efter sin övertygelse, följa
arbetsmarknadsutskottets enhälliga förslag och
därmed stå fast vid sitt tidigare ställningstagande
för Vänsterpartiets motion. Detta är en ren
lagstiftningsfråga. Det handlar om reglerna för
arbetsmarknadspolitik. Det handlar inte ett
ögonblick om finanser.

Rekryteringsstöd på den ordinarie
arbetsmarknaden, kompetensutveckling inom
ramen för det ordinarie arbetslivet,
beredskapsjobb som handlar om riktiga jobb i den
meningen att det är riktiga arbetsinsatser,
arbetsmarknadsutbildning direkt programmerad
för den arbetsmarknad som väntar oss framöver
samt tidigarelagda beställningar inom den
offentliga sektorn för att gynna industrin är
exempel på områden där vi har lagt ned stora
kostnader inom vår arbetsmarknadspolitik.

Regeringens förslag är ungdomspraktik, som är
gratis arbetskraft och inga riktiga jobb, ALU, som
delvis är en artificiell arbetsmarknad, och minskad
arbetsmarknadsutbildning, alltså minskade insatser
för att förkovra arbetskraften. Jag menar att det är
stor skillnad vad gäller filosofi och värderingar,
ambitioner, analys och förmåga att hitta en
handlingslinje som på sikt skapar riktiga jobb.

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom hela den
meningsyttring som i det här fallet Johan Lönnroth
har lämnat till finansutskottets betänkande. Men
jag vill yrka bifall till meningsyttringen vad gäller
momenten 11, 19, 24, 26, 27, 35, 36, 37, 38, som är
villkorad, och 41. Därutöver yrkar jag bifall till de
socialdemokratiska reservationer som
sammanfaller med våra yrkanden, nämligen
reservation nr 8, avseende mom. 16, reservation nr
9, avseende mom. 17, reservation nr 10, avseende
mom. 20, och reservation nr 19, avseende mom. 34.

Med dessa ord och dessa yrkanden vill jag, fru
talman, önska en riktigt glad sommar, så att vi kan
mötas alerta igen till hösten.

Anf. 134 ELVER JONSSON (fp):

Fru talman! Finansutskottets betänkande 30 på mer
än 500 sidor handlar i stora delar om en helt
reviderad nationalbudget. Det kan knappast vara
rimligt att lägga ett så stort material på ett enda av
riksdagens utskott. Med den beredningsplikt som
riksdagen är ålagd är det inte möjligt att nöjaktigt
fullfölja ett så tungt ärende som årets
kompletteringsproposition om den i allt väsentligt
läggs på ett enda utskott.

Arbetsmarknadsutskottet är kritiskt till denna
hantering. Vår invändning har styrkts av att
finansutskottet inte bara gått in i
budgetbedömningar utan också i direkta
regelsystem. Detta är en utveckling som
fackutskotten och riksdagens partigrupper inför
framtiden bör fundera över.

Fru talman! En tung del i finansutskottets
betänkande rör arbetsmarknadspolitiken, med
stora satsningar mot arbetslösheten. Läget på
arbetsmarknaden har sedan hösten 1990 drastiskt
försämrats. Arbetslösheten kommer sannolikt att
kulminera under kommande budgetår.

Påfrestningarna på arbetsmarknadspolitiken är nu
och i den nära framtiden mycket stora. En av
arbetsmarknadspolitikens främsta uppgifter är att
så långt som möjligt hejda en ytterligare skärpning
av läget. Kampen mot arbetslösheten måste stå i
centrum för den ekonomiska politiken.

Det är viktigt att arbetslösheten inte blir ett medel
för att klara den ekonomiska politiken. Ändå är det
en stor tillgång, för att inte säga en bedrift, att
inflationen har kunnat hållas tillbaka så kraftigt.
Skall vi få en fungerande arbetsmarknad, behöver
den vila på tre viktiga fundament. Det första är den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det andra är ett
positivt näringsklimat. Det tredje, inte minst
viktigt, är att sunda statsfinanser upprättas.

Några tydliga iakttagelser är värda är notera. Den
första är att de s.k. bra länen har haft den
kraftigaste försämringen. En annan iakttagelse är
att fler män än kvinnor är öppet arbetslösa. En
tredje och viktig positiv iakttagelse är att fler
kurvor pekar åt rätt håll.

Sammantaget görs betydande insatser i kampen
mot arbetslösheten. Aldrig tidigare har så stora
resurser satsats som just nu. Visserligen kan man
säga att arbetslösheten som regel har varit mindre.
Ändå är det värt att notera att det handlar om ca
100 miljarder kronor på årsbasis, dvs. ungefär 2
miljarder kronor i veckan!

Som jag har sagt kan man dock inte med endast
arbetsmarknadspolitiken klara krisen. Därför
krävs det en rad insatser på olika politikområden.
Här kan nämnas riksdagens tidigare beslut om
åtgärder inom ROT-sektorn, satsningar på
utbildningsområdet och trafikområdet samt de
förslag som riksdagen nu skall ta ställning till.
Sammantaget ger dessa betydande
sysselsättningseffekter.

Fru talman! När det gäller analysen av hur det står
till finner vi lätt varandra i utskott och kammare.
När det gäller den allmänna inriktningen och målen
är det inte heller svårt för oss att bli samstämda.
Men när det gäller den totala bilden och att hantera
problemen går åsikterna isär. Det är i och för sig
inte överraskande, men där är det inte längre lika
enkelt.

Nu påstår Socialdemokraterna grötmyndigt i sin
reservation till betänkandet att arbetslinjen har
övergivits. Det propagandistiska tricket är inte
trovärdigt om man erinrar sig hur arbetslösheten
uppstod och varför den har hamnat på den höga
nivå som den är på i dag.

Den internationella lågkonjunkturen, som Sverige
har dragits med i, har en stor skuld till att
arbetslösheten har blivit så stor. I Sverige började
lågkonjunkturen att slå igenom på allvar under det
andra halvåret 1990. Dessutom har den tidigare
socialdemokratiska regeringen en rejäl andel i att vi
i Sverige nu har en så hög arbetslöshet.

Socialdemokraterna brukar så fort de får chansen
anklaga regeringen för att den passivt tittar på när
arbetslösheten skenar i väg. Senast i söndags
uppmanade Allan Larsson statsministern i en
debattartikel i Aftonbladet att inte ta semester utan
i stället ta nya grepp för att stimulera ekonomin.

Vad Allan Larsson bortser ifrån är att det var
passivitet under lång tid under den
socialdemokratiska regeringstiden som gjorde att
arbetslösheten kunde stiga fritt. Erfarenheter från
andra länder visar, att ju längre man väntar med att
sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder, desto
större insatser krävs senare för att pressa ned
långtidsarbetslösheten. Även om varken
regeringen eller regeringspartiernas företrädare
här i riksdagen imponerar på socialdmokraterna
med sin argumentering, finns det anledning att
erinra om den nyligen presenterade utredningen
Politik mot arbetslöshet. Man säger där att trots att
arbetslösheten ökade under andra halvåret 1990
och under 1991, ökade inte antalet personer i
åtgärder. Märkligt, Johnny Ahlqvist, att det ändå
kunde stå still! Utredningen konstaterar vidare:
Perioden 1990/91 kan därför ur svensk
arbetsmarknadspolitisk synpunkt karakteriseras
som att åtgärderna sattes in för sent och i begränsad
omfattning.

Den statliga EFA-utredningen slår också fast att
det var bristen på yrkesarbetare och tekniker som
var det främsta hindret för industriell expansion
under 1980-talets senare del -- detta i kombination
med kraftiga kostnadsökningar.
Utbildningssystemet hade en bristande flexibilitet
och anpassning, som innebar att många avstod från
att investera i utbildning och yrkesrörlighet.
Arbetsmarknadsutbildningen råkade i strykklass. I
stället för att öka den, minskade den
socialdemokratiska regeringen den till en konstant
lägre nivå enligt den statliga expertgruppen EFA.

Detta gällde alltså under en period där i stort sett
Socialdemokraterna styrde men tog, för att
använda Allan Larssons ord, semester från
arbetsmarknadspolitiken åtminstone det sista
regeringsåret. Från Folkpartiet varnade vi för detta
redan i valrörelsen 1991. Därför ekar det ihåligt när
man nu skyller på den nuvarande regeringen och
säger att den medvetet strävar efter en hög
arbetslöshet, när man själv var med om att låta den
stiga upp till en nivå som gör att det är oerhört svårt
att nu pressa ner arbetslösheten.

Regeringen, och för övrigt också riksdagen, har
tagit många nya och otraditionella grepp. De två
viktigaste är ungdomspraktik och
arbetslivsutveckling. Utan dessa åtgärder hade
tusentals fler varit öppet arbetslösa.
Socialdemokraterna har varit emot främst
ungdomspraktiken. De har ansett att
ungdomspraktiken har slagit ut ordinarie
arbetstillfällen. Det har förekommit till en viss del,
men samtidigt skall man ha klart för sig att ca 20 %
av dem som har haft ungdomspraktik senare har
fått riktiga jobb i företag.

Socialdemokratiskt motstånd mot reformer är inget
nytt. Det kunde vi se under 1970-talet då
Socialdemokraterna gick emot flera reformer, inte
minst på jämställdhetens område. Vi kunde se
motstånd från Socialdemokraterna under 1980-
talet, då de vägrade att medverka till den offentliga
sektorns förnyelse, som då hade varit angelägen att
starta. Nu ser vi motståndet mot ungdomspraktik
och delvis också mot arbetslivsutveckling.

Jag skulle vilja fråga Johnny Ahlqvist: Vad är det
som gör att ni socialdemokrater så ihärdigt först
motsatte er att vi över huvud taget skulle införa
ungdomspraktik och nu också motsätter er att vi
skall öka denna satsning i ett exeptionellt svårt
läge? Ni går emot att vi skall ha praktikverksamhet
för akademiker. Det skulle vara intressant att veta
varifrån detta hårdnackade motstånd kommer.

Vad hade ungdomarna haft för alternativ i detta
arbetsmarknadspolitiska läge? Sannolikt hade
merparten hamnat i öppen arbetslöshet. Därför
måste åtgärden ses som en tillfällig lösning i ett
kärvt arbetsmarknadsläge och bör så snart läget
medger det ersättas av vad vi kallar för riktiga jobb.
På den punkten är vi överens.

Ändå går det inte att räkna bort eller slopa
ungdomspraktiken. Tiotusentals ungdomar har
över denna vinter fått en nära och realistisk kontakt
med arbetslivet. En fundering trots allt är att det
kanske vore rimligt att överväga en avgift för den
arbetsgivare som engagerar en ungdomspraktik.

Den ytterligare satsning som nu görs på
utbildningssidan med möjlighet till ett tredje
gymnasieår är välkommen. Men vi får inte glömma
att det är en förhållandevis ''studieobenägen''
grupp som man vänder sig till. Man får inte hysa
alltför stora förhoppningar om att lyckas
hundraprocentigt.

Vänsterpartiets företrädare talar här om att det
gäller att satsa på utbildning. Det är helt riktigt.
Men det gäller att klara av de väldiga volymer vi är
på väg mot.

En annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som har
tillkommit bara för några månader sedan är den
s.k. arbetslivsutvecklingen. Även denna åtgärd
skall ses som en tillfällig lösning i ett trängt
arbetsmarknadsläge. Det är dock en betydelsefull
insats för många människor som annars skulle
förlora kontakten med arbetsmarknaden. För vi vet
att den som varit borta från jobbet ett par tre år i
praktiken aldrig kommer tillbaka.

Det är emellertid viktigt att understryka, trots vad
som har sagts av de båda föregående talarna, att
både ungdomspraktik och ALU skall vara
sistahandsåtgärder, när andra åtgärder har prövats.

Oppositionen har lagt fram förslag till åtgärder på
en rad områden, åtgärder som sammanlagt belöper
sig på åtskilliga miljarder utöver regeringens
förslag. Bara inom B 2-anslaget vill man satsa 16
miljarder kronor utöver vad regeringen har
föreslagit. Jag vill fråga Socialdemokraterna: Hur
har man tänkt sig att finansiera denna satsning?
Skall staten låna ytterligare miljarder? Eller vad är
det man vill dra in på vid en sådan satsning? En
fråga till: Är det över huvud taget möjligt för
arbetsmarknadsmyndigheten att framgångsrikt
kunna administrera ytterligare arbetstidskrävande
insatser?

Nu har Johnny Ahlqvist här i kammaren uppträtt
som en betald gråterska, då han pekar på
utbildningsstödet och säger: Hur kan ni försämra
för de stackare som har det svårt på
arbetsmarknaden? Ett skäl är naturligtvis
budgetunderskottet. Det borde inte vara helt
obekant. Vi vet att det finns skillnader bland de
studerande. Det är ingenting nytt.

Johnny Ahlqvist säger att den lågavlönade får
alldeles för litet. Men vad säger då ni
socialdemokrater om dem som är helt utan
inkomst, som vare sig får SVUXA eller något annat
utan måste ta lån? Vad säger Johnny Ahlqvist till
dem? Vi måste från alla håll medge att det är ett
problem att vi har olika villkor för studerande som
sitter sida vid sida i skolbänken. Detta är inget nytt.
Problemet är naturligtvis inte löst, men det löses
inte med socialdemokratiska överbud den här
gången heller.

Herr talman! Allt fler ljusa bilder syns nu i
ekonomin. Exportindustrin går allt bättre, räntan
faller, låga löneavtal har slutits. Detta innebär
sammantaget att möjligheten för företagen att
nyanställa har ökat kraftigt. Ny statistik visar att
antalet konkurser och varsel minskar. Från
Trygghetsrådet SAF-PTK rapporterar man att
antalet inkomna ansökningar minskar för första
gången sedan våren 1990.

Tillsammans pekar dessa ljuspunkter i rätt riktning.
Kompletterar vi dem med regeringens satsningar på
arbetsmarknadspolitik och övriga områden, har
Sverige goda möjligheter att gå en förbättrad
framtid till mötes.

Så ser det ändå ut som om det positiva börjar få
övertaget. Utvecklingen tyder på att grunden är
lagd för en export- och investeringsledd expansion
i den svenska ekonomin under resten av 1990-talet.
Vi kanske trots allt är vid den vändpunkt som förre
finansministern Larsson påstod sig se men aldrig
nådde fram till. Utgångsläget för exportindustrin är
högst gynnsamt. Den dagen då konjukturen sätter
rejäl fart gäller det att vi under mellantiden har
rustat oss för expansion. Då är
utbildningsinsatsernas träffsäkerhet och kvalitet
avgörande.

Jag tror att vi förhållandevis snart, kanske inom ett
par år, kommer att uppleva att 90-talets stora
bristvara är just yrkesutbildad arbetskraft.

Framtidens arbetsmarknad kommer att ställa stora
krav. Då är det viktigt att vara välrustad.
Regeringens kompletteringsproposition har tagit
fasta på det, och därför är den en god och realistisk
grund för att möta kommande budgetårs stora och
krävande behov.

Anf. 135 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:

Herr talman! Elver Jonsson säger att
arbetslösheten kommer att kulminera under nästa
år. Tror inte Elver Jonsson själv på de prognoser
som finns i kompletteringspropositionen, som är
signerad av den regering som väl Elver Jonsson
företräder? De prognoserna pekar på att
arbetslösheten skulle kulminera 1998 och inte 1994.

Jag ställde några frågor till Elver Jonsson om
utbildning. Han sade själv att det skall löna sig att
utbilda sig och att man skall satsa på utbildning.
Det hade inte Socialdemokraterna gjort i tillräcklig
omfattning under 80-talet, sade han. Även Elver
Jonsson har en viss benägenhet att falla tillbaka på
historien i stället för att diskutera det som är
aktuellt för dagen.

Det sägs att man måste ha yrkeskunnigt folk i
framtiden. Är det då rätt att skära ner på
ersättningen till de människor som skall
vidareutbilda sig? Elver Jonsson kan själv betrakta
sig som en gråterska när det gäller argumentet om
att olika personer i samma klassrum har olika
mycket betalt. Vi skall vara medvetna om att de
som har kommit till AMS för en yrkesutbildning
eller omskolning har gjort det därför att de har
drabbats av arbetslöshet.

Jag vill fråga Elver Jonsson: Anser Elver Jonsson
att de som är hemma skall ha mer betalt än de som
genomgår en utbildning som kan komma samhället
till nytta i framtiden? Jag förväntar mig ett svar
under debatten.

Elver Jonsson säger att det aldrig förut har satsats
så mycket på arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Men det är ju en självklarhet. Vi har aldrig i
modern tid upplevt den arbetslöshet som vi har i
dag. Då satsar man naturligtvis på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men vi skall
komma ihåg att det i årets budget inte har satsats
mer än förra året. Ändå gör man den bedömningen
att man skall få ut fler utbildningsplatser. Det
innebär i praktiken att man övergår till sämre
åtgärder, som jag sade i mitt inledningsanförande.

Jag skulle vilja fråga Elver Jonsson om han tycker
att det är rätt att sänka utbildningsbidraget. Elver
Jonsson säger att det är av samhällsekonomiska
skäl. Det kan jag på sätt och vis förstå. Men tror
inte Elver Jonsson att människor i många fall
kommer att avbryta en utbildning därför att det nu
är nya regler och man bara får 65 % i ersättning?

Jag tror att Elver Jonsson själv har fått ett telefax
från en byggnadsarbetare som hade en yrkesskada.
Han kommer nu att avbryta sin utbildning efter ett
år. Vad har det kostat samhället att man kastar bort
ett års utbildning, för att man inte kan fullfölja den
utbildning man har kommit in på? Jag tycker att det
är en viktig aspekt i detta sammanhang.

Anf. 136 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! På frågan om jag verkligen tror att
arbetslösheten kulminerar nästa år är mitt svar ja.
Johnny Ahlqvist hänvisar till att det i propositionen
fanns en bedömning att det kunde dra i väg längre.
I den mån man skall ta fasta på det, gäller det att
bekämpa den typen av prognoser. På den punkten
har jag samma uppfattning som alla de talare som
under dagen har sagt att det gäller att kämpa ännu
mer aktivt för att begränsa arbetslösheten, om den
öppna arbetslösheten drar i väg mot tvåsiffriga tal.
Där får ingen kraft sparas. Jag tror att vi har både
förmåga och tillräcklig vilja i denna riksdag för det.

Johnny Ahlqvist frågar litet retoriskt om det är rätt
att skära ned på olika typer av stöd och bidrag. När
det finns tvingande omständigheter blir det
nödvändigt.

Han frågar också om min principiella syn, om de
som är hemma skall ha bättre betalt än de som
studerar eller arbetar. Naturligtvis skall de inte det.
Sett i ett internationellt perspektiv har vi
förhållandevis goda villkor för både studenter och
arbetslösa i Sverige. Därmed inte sagt att det får
vara ett mål i sig att det skall bli allt sämre villkor.

Herr talman! Socialdemokraterna ser det på ett
något statiskt sätt som att det nu blir sämre, när det
skall bli fler platser i t.ex.
arbetsmarknadsutbildningen. Det påstod inte
AMS-chefen Bernhardsson. Han sade att man
kunde tänka sig en effektivitetsförbättring på både
10 och 15 % inom verket.

Jag tycker att det är rimligt att i en trängd
ekonomisk situation inkassera denna förbättring
som Arbetsmarknadsverket kan göra. Det är
viktigt att inte heller i denna fråga ha en statisk syn.

Till sist, herr talman, vill jag säga att det är viktigt
att vi försöker att inte bara måla upp de negativa
bilderna. De finns förvisso, och kvällsavisorna och
andra hjälper till att måla dem i grälla färger, men
jag menar att vi som politiker också skall peka på
de möjligheter som finns. Med studieflit och träget
arbete kan vi tillsammans hjälpa upp en utveckling
som är mycket svår både i Sverige i och västvärlden
i övrigt. Därför gäller det att ta gemensamma tag.
Låt oss uppmuntra varandra till det.

Anf. 137 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:

Herr talman! När jag talade om sämre åtgärder
menade jag bara att man gått över från åtgärder
som hittills har gett bra resultat. I budgeten finns
mindre av satsningar på beredskapsarbeten. Som
Hans Andersson sade i sitt inledningsanförande går
man över till att se arbetslivsutveckling som en
förstahandsåtgärd. Även ungdomspraktiken börjar
ses som en förstahandsåtgärd.

Det är inte, som Elver Jonsson påstår, så att vi
socialdemokrater säger nej till arbetslivsutveckling.
Vi säger däremot att den inte får öka i den
omfattning som nu är fallet. Det sker i sådana
former att jag tror att inte ens
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund kan säga
att man har kontroll över det som händer.
Arbetslivsutvecklingen börjar nu ge en
utträngningseffekt även på ordinarie jobb.

Vad sedan gäller att man skall vara optimist vill jag
säga att vi i och för sig alla skall vara optimistiska.
Elver Jonsson har även i tidigare debatter sagt att
Socialdemokraterna ser för mörkt på utvecklingen.
Men vi har ju fått rätt i våra prognoser. Vi sade
hösten 1991 att man behöver sätta in ytterligare
åtgärder för att klara sysselsättningen i landet. Vi
sade det också i vår stora motion våren 1992, vi
framhöll det hösten 1992 och har också gjort det nu
under våren 1993. Vi har fått rätt i dessa
bedömningar.

I dag kommer den nya AMS-prognosen i Dagens
Nyheter, som väl är regeringens husorgan, och den
säger att arbetslösheten kommer att öka.

Man skall ta detta på allvar, även om man då blir
beskylld för att vara pessimistisk. Det är oerhört
viktigt att man sätter in det batteri av åtgärder som
krävs. Vi har anvisat sådana gång på gång, och
varje gång har Elver Jonsson och den borgerliga
majoriteten med hjälp av Ny demokrati röstat ner
våra förslag, bortsett från utbildningsförslagen i
kompletteringspropositionen. De förslagen lade vi
fram i januari 1993, men ni avslog samtliga av dem.
Men nu, ett halvår senare, gick det bra att komma
tillbaka.

Problemet är att man kanske inte kan få det resultat
som från början var avsett. Tiden är för knapp för
att ge sådana signaler i utbildningssystemet så att
åtgärderna skall kunna fungera från augusti månad.
Hade ni inte bromsat detta, garanterar jag att det
hade varit ett antal fler tiotusental människor i
sysselsättning i landet.

Anf. 138 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Att regeringen ibland kommer
tillbaka med förslag som oppositionen har väckt är
ingenting nytt. Det var föga originellt. I den mån
oppositionen har goda förslag, skall naturligtvis
både regering och riksdagsmajoritet ta fasta på det.

Problemet med den socialdemokratiska
alternativpolitiken är ju att den inte hänger ihop.
Den är i högsta grad lös och osäker. När man ser
på de vägar som den socialdemokratiska motionen
anvisar för att ge inkomster blir man närmast
förskräckt över hur lösa förslagen är. De har sådana
brister att det är svårt att ta in dem i en aktuell
budget. De bygger på antaganden om en rad
gynnsamma utfall, som måste slå in för att
resultatet över huvud taget skall kunna komma i
närheten av vad som beräknats.

Det var vidare en ganska intressant bekännelse som
Johnny Ahlqvist gjorde. Han sade att man redan
hösten 1991 såg hur eländigt det var. Det är då litet
märkligt att man inte under det sista regeringsåret
tog tag i det som EFA-utredningen förklarar att
man har försummat.

Dessutom sade förre finansministern Feldt under
hela 80-talet i sina finansplaner till riksdagen att om
man inte tog tag i de problem som redan då var
uppenbara, skulle man komma att få vara med om
ett arbetslöshetens stålbad. Detta är inget som
någon har önskat, men det har blivit en verklighet
på grund av en rad omständigheter. En sådan
omständighet var att den förra regeringen tog så lätt
på de problem som tornade upp sig på 80-talet,
problem vars uppkomst man i grunden har stort
ansvar för.

Jag är vidare bekymrad, herr talman, över att man i
socialdemokratisk politik fortfarande ser så oerhört
negativt på ungdomspraktiken. Ungdomspraktik
som en sistahandsåtgärd som erbjuds för att ge
meningsfull sysselsättning är naturligtvis en
fantastisk sak. Vi skall möjligen vänta med den
slutgiltiga betygsättningen på det projektet. Jag
tror att vi med facit i handen i slutet på 90-talet
kommer att säga att det var för väl att vi hade en
ungdomspraktik som gav unga människor
arbetslivserfarenhet, som de sedan skulle ha nytta
av för hela livet.

Detsamma skall sägas om ALU-projektet, genom
vilket en långtidsarbetslös får chansen att vara med
i ett utvecklande arbete. Det är vår uppgift både
som politiker och via Arbetsmarknadsverket att
tillse att dessa arbeten verkligen blir meningsfulla.
På den punkten skall vi naturligtvis observant följa
utvecklingen både, som jag hoppas, på
regeringssidan och framför allt här i riksdagen.

Anf. 139 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag hörde att Elver Jonsson
egentligen var litet misslynt över frågan om tvång
inom ALU. Men det vara mera ett slags
administrativt missnöje över att finansutskottet nu
hade klampat in.

Jag vill upprepa den direkt fråga som jag tidigare
ställde: Kan Elver Jonsson verkligen acceptera den
anvisade lösningen? Finansutskottet uttalar sig
utan någon som helst motivering i strid med den
uppfattning som vi efter långa diskussioner i
arbetsmarknadsutskottet enhälligt har kommit
fram till. Det kan väl inte gärna accepteras att det
enda argumentet att följa den linjen är att förslaget
emanerar från en Vänsterpartimotion. Jag tycker
inte att det räcker som argument.

Elver Jonsson tog upp budgetfrågan och sade att vi
menar oss ha mera pengar för att satsa på
arbetsmarknadspolitik. Ja, det är riktigt. De 12
miljarder kronor som vi har från Vänsterpartiet är
mycket väl finansierade. Jag kan dess värre inte ta
ansvar för det socialdemokratiska alternativet om
16 miljarder. Även jag saknar en del där för att få
ihop inkomsterna.

Jag tycker att en huvudfråga kan vara utbildning
och arbetsmarknadspolitik. Elver Jonsson menade
att arbetsmarknadspolitiken hade varit dålig under
den socialdemokratiska tiden, men nu sänker man
dess nivå programmatiskt, trots att behovet av
yrkesutbildad arbetskraft kommer att vara mycket
stort framöver. Jag delar Elver Jonssons
uppfattning att man då skall satsa på
arbetsmarknadspolitik och locka människor att gå
in i åtgärderna. Man skall skapa incitament och inte
ge felaktiga stimulanser, så att människor väljer
bort utbildning inriktad på arbetsmarknaden.

Återigen: Varför var ni i utskottet så kallsinniga till
förslagen, väl finansierade, tekniskt anpassade och
kloka förslag, som AMS hade givit sitt stöd vad
gäller tekniken, till rekryteringsstöd och
kompetensutveckling inom företagen?

Det var verkligen en metod för att inte överbelasta
det ordinarie skolväsendet, en metod att utnyttja
de resurser som finns i arbetslivet och att förkovra
människor i nära anknytning till
arbetsorganisationen och till alla ansträngningar att
höja produktivitet och effektivitet som görs både i
näringsliv och i offentlig sektor. Jag har inte fått
några svar på det i dag, lika litet som jag egentligen
fick några svar i utskottet.

Anf. 140 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Helt kort några synpunkter på
utbildningens och arbetsmarknadspolitikens värde.
Jag har sagt att vi är alldeles överens därvidlag. Jag
menar att både Vänsterpartiet och av och till också
Socialdemokraterna alltför starkt binder
bedömningen av vad som är bra eller dålig
utbildning till ersättningsnivån. Den är naturligtvis
i och för sig viktig, men det är bara en del av frågan.
Den stora poängen är ju att få till stånd en relevant
utbildning, vilket är helt avgörande för huruvida
man skall kunna skaffa sig själv sysselsättning i
framtiden.

Vad beträffar regeringspartiernas kallsinnighet i
utbildningen vill jag säga att vi ibland tvingas vara
litet kallsinniga när det tryter i penningpåsen. Det
kan till dels vara ett svar. Men om Hans Andersson
summerar vad som föreslås från regeringens sida
och vad riksdagsmajoriteten är beredd att ställa sig
bakom, finner han att det är ett ganska rejält paket
som satsas på att göra inte minst unga människor
rustade för en framtida arbetsmarknad.

Anf. 141 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Det handlar inte bara om
studiefinansiering i arbetsmarknadsutbildning. Det
handlar också om anslaget till utbildningsplatserna.
Det kommer att ske en reduktion vad gäller riktad
arbetsmarknadsutbildning. Men dessutom har
studiefinansieringen radikalt försämrats. Jag är i
och för sig ingen vän av bidrag i alla väder. Men i
det här fallet är det helt fel att förhindra människor
att få en realistisk utbildning som kan förstärka
deras situation på arbetsmarknaden.

Vidare har vi frågan om ungdomar och
ungdomspraktik. Jag har accepterat
ungdomspraktik i detta desperata
sysselsättningsläge. Jag har gjort det flera gånger,
trots att jag tycker att det är svårt med tanke på
vilken typ av verksamhet det är fråga om. Men det
skall vara en sistahandslösning. Den i särklass
största volymen går i dag över ungdomspraktiken.
Detta är farligt.

Vidare frågan om ALU-tvånget. Jag är ofta
missnöjd med vad som sker i
arbetsmarknadsutskottet. Men ibland tycker jag att
utskottet gör bra saker. Jag berömde utskottet i går
när vi diskuterade alla de förslag från Börje
Hörnlund som vi gemensamt sänkte. Det var dåliga
förslag med ett dåligt underlag. I det fallet var vi
överens om att i fråga om ALU-åtgärden skulle det
vara tvång. I det här fallet verkar det som om den
borgerliga majoriteten inte kommer att stå fast vid
sin övertygelse i utskottet utan kommer att böja sig
för Lars Tobisson och Per-Ola Eriksson i
finansutskottet, vilka inte har någon kompetens i
arbetsmarknadspolitiska frågor.

Det finns fortfarande chans att rösta ned utskottet
genom att stödja den socialdemokratiska
reservationen.

Anf. 142 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är viktiga
deklarationer som Hans Andersson gör här när han
hävdar att han inte i alla lägen är ensidig vän av
enbart bidrag. Han säger också att Vänstern har
accepterat ungdomspraktiken. Det är också
utmärkt. Det visar att också socialister kan ha olika
uppfattning om arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Jag får till sist tacka för det beröm Hans Andersson
har gett. Vi får försöka leva upp till det i
fortsättningen.

Anf. 143 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag fick tyvärr, Johnny Ahlqvist, för
sent reda på att det inte skulle vara en samlad
arbetsmarknadspolitisk debatt. Jag hade sagt till
mitt folk på departementet att jag väldigt gärna
ville vara med. Jag fick uppgifter om dagens debatt,
men inte om gårdagens.

Vi hade i och för sig en mycket stor debatt om
arbetslöshetsförsäkringen efter de överläggningar
som både Johnny Ahlqvist och jag var med i. Där
ställdes socialdemokratin i slutomgången inför
denna summa om 30 kr i månaden för dem som har
jobb, dvs. 90 % ersättning i a-kassan under detta år.
Vidare skall vi träffas igen efter det att Gerhard
Larssons utredning har varit ute på remiss för att
diskutera om vi kan ta gemensamma långsiktiga tag
för finansieringen.

Detta innebar indirekt att Socialdemokraterna
valde 80-procentsnivån för att inte behöva höja
med denna summa om 30 kr för dem som har jobb.
Jag tycker faktiskt att man skall hålla ett lågt
tonläge i detta fall. Det var ert eget val.

Vi resonerar nu om den största satsningen någonsin
i vårt lands historia på att bekämpa arbetslösheten.
Den är långt större än tidigare. Samtidigt vill jag
säga att jag skulle vara mycket gladare om jag inte
var den i regeringen som hela tiden har ett stort
antal miljarder kronor i utgifter som hela tiden
växer.

Det oroar mig att socialdemokratins talesman i
denna debatt inte anser att en lång och tyngre
internationell lågkonjunktur har någon större
betydelse. Det oroar mig också att han inte är
medveten om att Sverige på egen hand prissatte sig
ut ur världsmarknaden 1988--1989. När andra
länder kunde hålla sin industriproduktion uppe,
kasade Sverige på egen hand under den
socialdemokratiska regeringstiden rakt ner.

Det oroar mig också att socialdemokratins
talesman inte förstår att följderna av 80-talets
inflations- och spekulationsekonomi är mycket
allvarliga för det svenska folket. Jag tror att svenska
folket har begripit det. Men socialdemokratins
talesman i denna debatt känns liksom inte vid detta.

Det bekymmersamma framgår av att under en
längre period har hälften av landets löntagare inom
näringslivet jobbat i företag som går i förlust.
Fortsätter företagen på samma sätt år efter år
kommer de till slut till ett skede som kallas för
konkurs -- och alla jobb är borta.

Nu är det en glädje att notera att det svenska
kostnadsläget har rätat upp sig. Det beror bl.a. på
en sänkning av arbetsgivaravgiften på 5 %. Där
gick socialdemokratin faktiskt in och tog ansvar.
Det beror också på tvångsdevalveringen. Jag kallar
det s,å eftersom det inte är någon hemlighet att det
var så. Men det beror också på att Rhenbergavtalet
lugnade ner situationen och att löneglidningarna
upphörde. Parterna har nu också ingått ett mycket
ansvarsfullt tvåårsavtal. Jag vill passa på att ge
beröm och lämna en blomma till Blomman och min
gamle realskolekamrat Svanholm, som satt på
andra sidan förhandlingsbordet, för vad de har
åstadkommit för handelns parter. De har tagit
ansvar och förstärkt det svenska kostnadsläget.
Detta behöver vi efter de elaka historier som hände
under ett antal år. Vi måste helt enkelt ha ett bra
läge under ett antal år för att kunna återgå till en
fullgod ordinarie arbetsmarknad.

Vidare till dagens paket. Med det delbeslut som
tidigare har fattats under våren och med dagens
beslut, ser vi att regeringen satsar 48 miljarder
kronor på olika åtgärder för att hålla folk borta från
öppen arbetslöshet.

Dessutom har det skett en effektivisering och
kostnadsbesparing. Skulle vi liksom bara ha kört
som förut -- skall vi säga använt de
socialdemokratiska tidigare förslagen -- då skulle
det här paketet ha kostat 17 miljarder ytterligare.
Jag fick loss ett antal miljarder i förhandlingar med
finansministern, men dessutom har det gjorts
effektiviseringar för 17 miljarder kronor. Detta
innebär i klartext att sammantaget skall det räcka
till 440 000 personer, mer än 10 % av arbetskraften.

Nu finns det en liten osäkerhet i det här. Jag tror att
det mesta kommer att ske som beräknat.
Osäkerheten ligger i tredje gymnasieåret. Där har
vi antagit 40 000 platser. Det är mycket, för det går
ut drygt 40 000 ''tvååringar'', och en del av dem är
skoltrötta. Men vi hoppas naturligtvis att de som
gick ut det tvååriga gymnasiet för ett år sedan nu
skall ha blivit litet mindre skoltrötta.

Här beror det på många goda krafter, om det skall
hålla. Detta är den enda osäkerhet jag egentligen
känner. Det är viktigt att föräldrarna klargör att om
ett tag har alla treårig gymnasieskola och att man
bör passa på, även om det känns litet motigt. Jag
vet ju hur man var själv i den åldern. Det var bra att
byta till litet skogshuggning ett tag. Man blev mera
studievillig därefter.

Det är också angeläget att kommunerna ställer upp
på rätt sätt och att Johnny Ahlqvist och många
andra vid kontakter med ungdomar betonar vikten
av att de tar chansen nu.

Det här visar också svagheten i
Socialdemokraternas agerande. De är inte nöjda
med 40 000 gymnasieplatser, utan de säger 50 000.
Vi får ju facit. I Socialdemokraternas ställe skulle
jag oroa mig för facit, för deras förslag på
arbetsmarknadsområdet innehåller den här typen
av bud, där man summerar men där innehållet är
tunt. Sedan går de ut och påstår att si och så många
jobb blir det, om Socialdemokraterna får råda.

Det är så där. Det finns ett flertal exempel, och
gymnasieskolan är ett av dem. Jag hyser oro för
40 000 platser, stor oro, och vill ha Johnny
Ahlqvists hjälp att nå 40 000, men
Socialdemokraterna lägger ogenerat på 10 000 till.

Skulle vi inte ha effektiviserat utan kommit till
riksdagen nu med ett paket som kostat 17 miljarder
till, hade vi med säkerhet fått uppleva höjd ränta. I
stället fick vi sänkt ränta, genom att Ny demokrati
reste sig upp och stödde direkt.

Ett mycket mycket stort ytterligare
budgetunderskott skulle ha lett till höjd ränta. Då,
Johnny Ahlqvist, hade vi fått färre ordinarie jobb.
Ni står egentligen för en linje som leder till färre
ordinarie jobb, när man ser igenom retoriken. Det
är inte trevligt att notera.

Departementet har räknat på Socialdemokratins
alternativ. Det skulle öka budgetunderskottet med
28 miljarder kronor. Om det genomfördes, skulle
det med säkerhet leda till höjd ränta och färre fasta
jobb.

Sedan vill jag beröra en sak som är rätt intressant.
Jag tror just nu att jag inte riktigt har hört rätt
under dagens debatt. Jag har lyssnat till Lars
Bäckström från Vänsterpartiet, och jag har hört
hans partikamrat Hans Andersson säga: Det här är
svårt. Här finns inga enkla lösningar. Det hedrar
Hans Andersson.

Sedan hör jag i korridorerna tjänstemän som
jobbar med bl.a. budgetfrågor säga: Vänstern har
ett stabilare budgetalternativ än
Socialdemokraterna. Det är litet ordning och reda
där, inte mörkningar och lösa bollar överallt, som
Socialdemokratin har övergått till.

Jag välkomnar att såväl Vänsterpartiet som Ny
demokrati har tittat på saker och ting och faktiskt
debatterar på ett ansvarsfullare sätt. Men jag är
förfärligt ledsen, med den gamla klockarkärlek som
jag genom åren ändå har haft till det stora partiet,
att det har urartat så till den milda grad att man
t.o.m. mörkar i budgetprocessen helt och hållet,
osv. osv. Jag hoppas att det är en tillfällig
formsvacka, för det är inte bra om den blir
långvarig.

Det är nog så att det hålls tillbaka ganska mycket
investeringar i dag -- utlänningar ser på oss osv. --
på grund av den osäkerhet som det stora partiet
skapar, och det beklagar jag.

Sedan till ALU och ungdomspraktiken. Vi har
vetenskapligt undersökt ungdomspraktiken i en
Temo-undersökning. Trots att SSU, det
socialdemokratiska ungdomsförbundet, och
flertalet LO-förbund har drivit en kampanj, tycker
nio av tio att åtgärden är bra. Fråga svenska folket
om nästan vad som helst, och man får aldrig 90 %
som tycker att det är hyggligt. Så brukar det inte
fungera.

Jag är inte lycklig över att ha ungdomspraktiken i
den nuvarande storleksordningen. Jag skulle helst
se att det var en liten åtgärd. Men i den situationen
att man inte har yrkeserfarenhet och med ''sist in,
först ut'' är det ungdomarna som i stor utsträckning
bär sviterna av 80-talet. Och ungdomarna är
faktiskt oskyldiga. De varken regerade,
spekulerade eller gjorde annat under 80-talet, men
sviterna bär de.

Då har man att fundera på: Hur klarar vi detta?
Min fundering är: Får vi 40 000 i gymnasieskola, är
det underbart. Det är det jag inte riktigt tror att vi
når, men jag hoppas och arbetar för det.

Dessutom får vi några ''Starta eget'', ett antal
rekryteringsstöd, utbildningar och andra åtgärder.
Högskoleplatserna har blivit 50 000 fler, första och
andra året sammantaget. Folkhögskolan får vi
fylld. Komvux tror jag också att vi får fylld, och en
hel del, faktiskt 20--30 %, av
ungdomspraktikanterna får nu jobb. Jag skulle
önska att det var flera, men när så många företag
går med förlust blir det inte fler.

Sommaren blir svår, för det tar tid innan man har
arbetat upp det, men detta som jag räknat upp gör
att jag fortfarande har en förhoppning att vi till
hösten skall klara ungdomarna på ett bra sätt i vårt
land, långt bättre än ett flertal länder, både med
socialistiska och borgerliga regeringar. Det är
målsättningen. Men då önskar jag att SSU och
andra inte försökte svärta ner åtgärderna, för
alternativet är öppen arbetslöshet. Det såg vi, med
de åtgärder som jag ärvde på departementet.

ALU kan man ju alltid diskutera. Den gjordes upp
halv fyra till fyra på Rosenbad mellan mig, Anne
Wibble, Allan Larsson och Ingela Thalén. Jag
trodde att de sistnämnda var stabila talesmän för
Socialdemokratin, och det är de väl. I stället för att
utförsäkras och bli långtidsarbetslösa mår många
mycket bättre av att hitta någonting riktigt bra att
gå till för att arbeta upp en ny ersättningsperiod, ha
något att göra, göra något vettigt.

Jag var i går på Förnyelseföretagen. Där har de 500
mycket kvalificerade högre tjänstemän som tar itu
med företagsidéer som en ALU-åtgärd. Det var
fantastiskt. Den åtgärden kommer att skapa många
arbeten.

Avslutningsvis vill jag säga att det påverkar
ordinarie arbetsmarknad på ett eller annat sätt när
man måste upp i ett stort antal beredskapsarbeten.
När man måste upp i ett stort antal
ungdomspraktikplatser blir en och annan placering
sådan att den påverkar ordinarie arbetsmarknad.
De som placerar är också bara människor. Det är
inte så lätt alla gånger, även om det är sagt att man
på alla sätt skall undvika att påverka ordinarie
jobb.

Om man har ett stort antal ALU-åtgärder sker det
kanske en och annan felplacering. Men den som
inte accepterar det, måste då acceptera en jättehög
öppen arbetslöshet. Det vill inte jag göra.

Vi kommer att följa dessa frågor månad för månad,
dag för dag. Det blir en tung sommar och en tung
höst och vinter, men Sverige är på gång. Det hoppas
jag att vi alla är nöjda med.

(Applåder)

Anf. 144 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:

Herr talman! Det var skönt att höra att Börje
Hörnlund kom tillbaks till förhandlingarna och de
30 kronor som Socialdemokraterna inte kunde gå
med på. Det är lika märkligt i dag som när vi hade
en debatt här den 2 april när Börje Hörnlund
försöker att köra en vals och säga att det var
Socialdemokraterna som förorsakade att det blev
en nivå på 80 %.

Börje Hörnlund har en viss förmåga att lägga fram
sanningar på ett vis som inte överensstämmer med
verkligheten. Vi socialdemokrater krävde att alla
skulle vara med och betala den här höjningen, dvs.
de som hade arbete, arbetsgivarna och de
arbetslösa. Det var detta som gjorde att vi
accepterade karensen. Det var vårt förslag i dessa
förhandlingar.

Då svarade Börje Hörnlund med att vi skulle
acceptera Gerhard Larssons förslag. Vad är då
Gerhard Larssons förslag? Jag efterlyser
fortfarande från Börje Hörnlund vad regeringens
alternativ är för att klara underskottet i
arbetsmarknadsfonden. Gerhard Larssons förslag,
som vi sade nej till vid förhandlingarna, har
varenda part i Sverige sagt nej till i dag, de fackliga
organisationerna, arbetsgivarorganisationerna och
även biträdande statsminister Bengt Westerberg.
Jag vet inte vad regeringen har att komma med på
det området.

Jag sade redan i min inledning att Börje Hörnlund
säkert kommer att gå tillbaks till det glada 80-talet.
Jag fick rätt i min bedömning. Börje Hörnlund
anklagar mig för att säga att jag inte accepterar en
lågkonjunktur. Visst är det en lågkonjunktur, men
hur mycket av arbetslösheten i Sverige har den
förorsakat? Hur mycket av arbetslösheten har
regeringen själv förorsakat genom att göra en
åtstramning hösten 1991 på två tredjedelar av
hemmamarknaden? Man punkterade
byggmarknaden totalt.

De flesta i de stora skaror arbetslösa som finns i
Sverige kommer inte från exportindustrin. Jag tror
inte att exportindustrin kan rädda några jobb
genom att komma i gång. Skruven drogs åt för hårt
på hemmamarknaden. Det ledde till de
konsekvenser som vi har i dag.

När vi ändå är inne på det glada 80-talet och
spekulations- och kasinopolitiken, som Börje
Hörnlund alltid brukar säga, undrar jag om Börje
Hörnlund inte alls känner sig medskyldig till den.
Vi socialdemokrater försökte stoppa detta genom
momshöjningar, stoppaket och många andra saker.
Börje Hörnlund och hans kamrater från Centern
ställde upp på en enda sak. Det var när det gällde
tvångssparandet. Men de ställde inte upp på
momshöjningen eller något annat. Det är den ena
delen.

Känner inte Börje Hörnlund ett visst ansvar,
eftersom Börje Hörnlund faktiskt satt i
Riksbanksfullmäktige och var med om att fatta
beslutet om avregleringar? Han var en av
påskyndarna till detta. Då tycker jag att Börje
Hörnlund också har ett ansvar för vad som hände
på 80-talet.

Anf. 145 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Riksbanken hade en ordentlig
socialdemokratisk majoritet. Signalerna om vad
som skulle hända kom från regeringen.

När det gäller våra förhandlingar resonerade vi ett
antal gånger. Höjningar av arbetsgivaravgiften var
med där. De var med även på slutet. När slutbudet
från vår sida gavs var det exakt så enkelt att
Socialdemokraterna måste acceptera tre tior för att
nivån på 90 % skulle vara kvar. Sedan kunde vi
resonera om resten. Ni kunde icke acceptera tre
tior. Jag har talat med ledande representanter för
TCO. De är mycket förvånade över
Socialdemokraternas agerande. Men det var väl
order någon annanstans ifrån.

Ni hade alltså att välja på att behålla nivån på 90 %
och därefter totaldiskutera efter remiss. Jag sade
mycket tydligt att det skulle komma en mängd
synpunkter. Efter det skulle vi diskutera om vad vi
kunde göra av det hela. Det gällde inte att ni skulle
acceptera utredningen, utan vi skulle resonera efter
att ha sett remissinstansernas svar och utredningen.
Det var en helt öppen hand. Ni ville inte ta mina
båda öppna händer.

Det är förvånansvärt att Johnny Ahlqvist nämner
byggmarknaden. Man tokbyggde 1989--1991. Vi
har 40 000 tomma lägenheter, massor av tomma
kontor och massor av tomma hotell. Jag driver en
hel del av dem nu via lönegarantifonden.
Nybyggandet är alltså i stort sett borta. Det skulle
ni ha balanserat på ett annat sätt. Då hade vi inte
fått den här byggkrisen.

Johnny Ahlqvist måste väl ändå vara medveten om
att det är industriarbetarna som har burit den stora
tunga bördan. De fick börja att bära den på allvar
på er tid, för då skedde ett stort ras. Sedan kom
byggbranschen efter tokbyggandet.

Vi hjälptes inte riktigt åt den gången när ni ville
straffa vilda strejker med 5 000 kronor i bot. Det
var på grund av det ni lämnade regeringsmakten,
men ni återkom ju den gången.

Anf. 146 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:

Herr talman! Börje Hörnlund har fortfarande en
beskrivning från de här förhandlingsnätterna som
inte stämmer. Det var vid elva tillfällen som vi
träffades. Vi hade en annan finansieringsmodell
som gick ut på att vi skulle ta avgiften från
sjukförsäkringen.

Börje Hörnlund stod själv i den här talarstolen den
2 april -- jag har snabbprotokollet med mig -- och
sade att det kunde de inte acceptera, det skulle bli
en belastning för kommunerna. Därför kunde
Börje Hörnlund inte acceptera att man tog det på
sjukförsäkringen. Då vill jag ställa en fråga till
Börje Hörnlund. Vad kommer det beslut som vi
fattade i går att kosta?

Jag accepterar att Börje Hörnlund inte blev
informerad av sina medarbetare om att vi skulle ha
den riktiga debatten om a-kassan i går. Vad
kommer det att kosta kommunerna i ökade
bostadsbidrag och ökade socialbidrag när man
sänker a-kassan ner till en nivå som ingen människa
kan existera på? Den kommer att ligga i närheten
av existensminimum. Man har gjort beräkningar
som visar att det kommer att kosta kommunerna
ungefär två miljader kronor. Hade det inte varit
bättre att ta den kostnad som vi föreslog på en
miljard på kommunerna i stället?

Till sist vill jag ta upp detta med
ungdomspraktiken. Börje Hörnlund säger att vi
bromsar den på alla sätt och vis. Jag vet inte om jag
kan betraktas som en SSU-are. Jag tackar för
komplimangen om att jag ser så ung ut att jag kan
tillhöra SSU. Börje Hörnlund och jag hade en stor
diskussion om ungdomspraktikplatserna när de
genomfördes. Vi hade en annan uppfattning. Det
var samma uppfattning som Elver Jonsson
deklarerade i dag, att man kanske skulle ha en
mindre avgift för företagen som tog emot
ungdomspraktikanter.

Men vi sade vid detta tillfälle att vi accepterade
regeringens förslag.

Sedan säger Börje Hörnlund att man har gjort
vetenskapliga undersökningar som visar att
ungdomar tycker att det är jättebra med
ungdomspraktik. Jag skall redogöra för en annan
bedöming som man har gjort i Sörmland. Man har
där gjort en undersökning om
undomspraktikplatserna. 10 % av de ungdomar
som man har tillfrågat har uppfattningen att de
kommer att erbjudas ett arbete.

Vi har här diskuterat undanträngningseffekter.
Undanträngningseffekten för
ungdomspraktikplatserna är 15 %. Alltså slås 15 %
ordinarie arbeten ut beroende på att man har
ungdomspraktik.

76 % av de ungdomar som tillfrågades i Sörmland
uppger att de arbetar med ordinarie
arbetsuppgifter. De får inte den utbildning de skall
få, utan istället utför de ordinarie arbetsuppgifter.

Börje Hörnlund nämner att Temo gjorde en
undersökning för regeringen. Det mest intressanta
är då innehållet i den fråga man ställde till dem som
går på undomspraktik. Jag skall berätta vad man
frågade om. Man frågade: Tycker du att det är
bättre att ha en ungdomspraktikplats än att gå
arbetslös? Det är den fråga som ställdes. Det finns
väl inte någon människa i den här världen som inte
hade svarat ja. Detta är i varje fall inte något
vetenskapligt bevis.

Anf. 147 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det ställdes många frågor, och man
skall därför studera samtliga frågor. Vi är mycket
noga med att frågeställningarna skall hålla ihop och
vara korrekta, och det är också opinionsinstituten.

Jag tror inte att Johnny Ahlqvist är en SSU-are.
Johnny Ahlqvist är ju för ungdomspraktiken och
röstade för ungdomspraktiken i riksdagen. Johnny
Ahlqvist är Johnny Ahlqvist.

Vi frågade i denna Temo-undersökning också
ungdomarna hur många som behövde hjälp av
socialen. I den första debatten i riksdagen, när
Johnny Ahlqvist och hans parti var emot
ungdomspraktiken, sade man precis samma sak. I
stort sett allihop skulle gå till socialen.

Det visade sig att 4 % av de ungdomar som har
ungdomspraktik behöver litet hjälp från socialen.
Om de inte fått ungdomspraktik hade procenttalet
varit väldigt mycket högre. I de fall de behöver
hjälp är det fråga om en mindre del. Är man helt
utan jobb och inte med i a-kassan måste hjälpen
uppgå till en stor andel.

Sedan till situationen i kommunerna. Genom
ALU, genom en mängd andra åtgärder och genom
ungdomspraktik fungerar arbetsförmedlingarna
som jag önskar. Genom att man fångar upp
människor innan de utförsäkras, och helst tidigare,
sparar kommunerna ohyggligt mycket pengar.
Annars skulle de få ett mycket stort tryck på sina
socialbudgetar. Detta har jag talat igenom med
kommunförbundsledningar och andra, och de säger
inte emot mig på den punkten.

Anf. 148 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Det är en trist upplevelse att behöva
lyssna till detta eftersnack om vad som sades och
inte sades under förhandlingarnas sena nätter. Jag
tror att det egentligen bara skadar saken. Om
människor fått lyssna till detta via massmedierna
hade de blivit väldigt irriterade över denna
slagväxling.

Min fråga till Börje Hörnlund är: Vad skall Börje
Hörnlund som arbetsmarknadsminister göra?
Arbetslösheten har den volym jag visade på.
Prognosen är att den snarast kommer att öka under
nästa budgetår. De långtidsarbetslösa, som är en
prioriterad grupp, är snart 100 000. Antalet
ungdomar utanför ordinarie arbetsmarknad är
ungefär 200 000.

Jag tycker att frågan om ALU är viktig. Börje
Hörnlund har inte bara sin budget. Han har en
obegränsad checkkredit hos Riksgälden. Det är ett
mycket konstigt system. Jag har inte yrkat avslag på
förslaget om ALU. Men jag har sett det precis så
som det var formulerat första gången, och
arbetsmarknadsutskottet har diskuterat det ett
flertal gånger, nämligen som en sistahandsåtgärd
för att rädda kvar en person inom ramen för
arbetslivet. Det skall vara ett slags hinder för
utförsäkring men också för utslagning.

I dag har jag sett många fall där det för individen,
och kanske för den förening där man jobbar, för
kommunen som slipper ordna beredskapsjobb och
för arbetsförmedlingen och LAN som slipper
belasta sina budgetar, är alla tiders att slänga iväg
en person på något som oerhört artificiellt. Det
finns ingen som tar kostnadsansvar.

Detta är inte fråga om småpotatis. Det handlar om
5--7 miljarder kronor, vilket jag tror att Börje
Hörnlund har kalkylerat med. Det dras från den
fond som också är den fond som förser oss med
arbetslöshetsersättning. Detta är ett sätt att få ett
ännu större underskott i den fonden. Det finns
ingen som känner kostnadsansvar. Dessutom tjänar
individen, t.ex. i jämförelse med utbildning som
anvisas av AMU eller som bedrivs i det ordinarie
skolväsendet, på detta.

Det är alltså dålig arbetsmarknadspolitik och dålig
budgetpolitik. Jag är mycket förvånad att Börje
Hörnlund lyckades lura Anne Wibble in i detta
system.

Det talades om 17 miljarder. Jag har kontrollerat
det på några områden. Jag vet inte riktigt hur Börje
Hörnlund har jämfört. Det kanske är fråga om 1991
års budget. De investeringsmedel som stod till
förfogande för beredskapsjobben uppgick i princip
för några månader sedan till den nivå som Börje
Hörnlund har föreslagit för nästa år. Jag tror att
väldigt många fall är av den karaktären. Några 17
miljarder har jag inte hittat. Dessutom har vi det
svarta hålet i arbetsmarknadsfonden.

Anf. 149 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Vid marschen tillbaka till en fullgod
ordinarie arbetsmarknad är det inte våra stora
företag som kommer att ge oss många jobb. Jag är
övertygad om att de producerar dubbelt så mycket
med ungefär samma antal anställda som nu.
Produktivitetsutvecklingen i näringslivet är för
närvarande på över sex procentenheter. Den var
noll under överhettningsperioden på 80-talet. Tänk
om den hade kunnat komma då i stället för nu!

För min del är det A och O att det skapas goda
villkor, enkla villkor och framtidstro i små och
medelstora företag. Det är den stora resursen. Vi
har världens största offentliga sektor. Den har
under tidigare lågkonjunkturer växt. Men det går
inte framöver att motverka alla lågkonjunkturer på
det sättet.

Arbetsmarknadsfonden är ett problem. Det är inte
en helt blank siffra. Hans Andersson har som
ledamot i riksdagens utskott sagt att högst 55
miljarder kronor får lånas nästa budgetår. Men om
det vill sig illa kan den summan behöva korrigeras.
Pengar måste gå ut till de arbetslösa. Om man inte
genomfört denna förändring hade det behövts
ytterligare drygt 6 miljarder kronor i lån.

Inte bara ALU finansieras via
arbetsmarknadsfonden, utan också
utbildningsvikariaten och all upphandlad
utbildning. Det är en inte så liten summa på ett
antal miljarder kronor. Det är kombinationen av
öppen arbetslöshet och sidofinansieringar som gör
att vi här har ett stort och växande överskott. Det
måste regeringen och riksdagen ta itu med på
allvar. Det blir inga lätta lösningar under
kommande höst och innan vintern.

Anf. 150 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! De problem jag tog upp, Börje
Hörnlund, var inte bara underskottet och det
faktum att det så att säga finns ett tak på
checkkrediten. Problemet är att ingen har ett
kostnadsansvar medan ALU-tjänsterna tillsätts --
inte regeringen, inte LAM, inte
arbetsförmedlingen, inte mottagande organisation,
inte personen. Det är ett system som jag aldrig
skulle acceptera i en organisation eller myndighet
om jag satt som minister eller om jag vore
företagsledare.

Det är klart att ALU-tjänsterna kanske tränger ut
möjligheten att få a-kassa, och det går ju inte, som
Börje Hörnlund säger. Då får han göra som han
brukar göra: komma till riksdagen och begära en
ytterligare checkkredit. Det är dålig ekonomisk
politik, och det är dålig arbetsmarknadspolitik,
därför att det genomsnittligt är låg kvalitet på
projekten.

Det finns projekt som är lyckade. Det finns ett
flertal placeringar inom ALU som är helt okej.
Men vi har i dag 40 000 placeringar, och jag har sett
förfärande många lågkvalitativa. Det är dålig
arbetsmarknadspolitik.

Jag tycker att många åtgärder i dag tenderar att
vara av dålig kvalitet, om än billiga, vilket Börje
Hörnlund skryter med. Styckkostnaden är låg,
skulle man kunna säga.

Varför följer inte regeringen Vänsterpartiets
förslag om aktiva rekryteringsstöd? Det innebär att
man går in på den ordinarie arbetsmarknaden och
köper ordinarie jobb med en subvention till dem
som vågar och kan anställa.

Vad gäller kompetensutveckling i arbetslivet vill jag
fråga varför man tar bort de 50 kr per timme som
ges i bidrag för utbildning av anställda inom
tillverkningsindustrin. Det är ju precis tvärtemot
vad man skall göra om man verkligen vill stimulera
företagsförlagd utbildning. Jag vet mängder med
exempel på att det i stora, medelstora och små
företag har förelegat alternativ till varsel om
uppsägning. Det har funnits avtalade och godkända
utbildningsplaner, men inga pengar.

Så kommer det att bli i fortsättningen, trots att
Börje Hörnlund -- det skall jag understryka -- har
utökat volymen pengar på kontot. Det tycker jag är
bra, men det måste ges större bidrag till
verksamheten för att man skall få i gång den.

Till sist vill jag åter nämna frågan om övertid. Jag
motionerade i januari, och jag motionerade i
samband med kompletteringspropositionen. Se till
att införa en begränsning för övertiden! Mycket
övertid måste tas ut, för det finns flaskhalsar, akuta
problem och leveranser man måste klara. Men
mycket övertid beror helt enkelt på en ovilja att
anställa och på att några jobbar mer än de skall göra
och söker dispenser på årsbasis redan i april. Andra
får inte jobba alls. Det är bedrövligt. Jag tror att
20 000--30 000 jobb skulle kunna skapas om de
anställda i svenskt näringsliv bara jobbade den
övertid som behövs för att klara problem.

Anf. 151 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Om vi bara skulle välja de allra
dyraste åtgärderna, dvs. utbildningar som
upphandlas för 5 000--10 000 kr i veckan och som
dessutom innebär utbildningsbidrag för den som
går dem, skulle vi inte våga se på
budgetunderskottet.

Problemet med många
arbetsmarknadsutbildningar, t.ex. de som gavs
under vintern, är att man utbildade dyrt till yrken
där det inte finns en plats. Det får man vara litet
försiktig med. Man gör varken den man utbildar,
statskassan eller någon annan glad.

Om t.ex. den stora majoriteten ungdomar anser att
ungdomspraktiken leder rätt och att den utgör en
hjälp framöver -- om över 50 % tror att de får jobb
inom kort i det företag de går i praktik i -- gör det
väl ändå ingenting om det samtidigt är en billig
åtgärd.

Jag tackar utskottet för förtydligandet när det gäller
bidraget om 60 kr till utbildning i företag. Bidraget
bör alltså avse kostnader för lön och utbildning.

Förra året, dvs. innevarande budgetår som snart är
slut, hade vi 8 000 utbildningsplatser. Nu lägger
regeringen fram förslag som innebär 28 000 platser.
Med 8 000 utbildningsplatser var det framför allt en
mängd småföretag som inte fick chansen till
utbildning. Det var de stora företagen som gjorde
de övergripande avtalen.

Jag kommer nu till den övertid som jag talade om
på SAF-stämman. Jag talade vid det tillfället både
utförligare och kraftfullare än Hans Andersson
nyss. Man kan nu rekrytera mycket duktigt folk,
som efter en kort tids inarbetning kan göra mycket
goda insatser. Jag vädjar därför till alla företag att
byta övertiden mot nyrekrytering. Det är viktigt.

Jag har påbörjat en av mina rundor till parterna.
Jag har träffat småföretagare, SAF-chefen och herr
Rosengren. I morgon bitti skall jag träffa herr
Malm. Jag besöker dem alla för att resonera om ett
antal svåra frågor. Det kan exempelvis gälla
arbetsmarknadsåtgärdernas vidareutveckling,
övertiden, rekryteringen -- och möjligheterna för
att få i gång ordinarie rekrytering -- a-kassans
utformning och finansiering samt arbetsrätt m.m.

Det finns många svåra frågor på bordet, och de
skall lösas efter bästa förmåga, helst i så brett
samförstånd som möjligt.

Anf. 152 WIDAR ANDERSSON (s):

Herr talman! Innan jag går in på mitt egentliga
ärende för kvällen, ber jag att få kommentera
arbetsmarknadsministerns påstående -- han
upprepar också finansminister Anne Wibbles ord
från i eftermiddags. Det påstås att det
socialdemokratiska budgetalternativet skulle vara
mörkat. Det skulle inte ge möjlighet till att regera
utan bara vara ett utslag av oppositionspolitik.

För dem som så önskar är det fullt möjligt att läsa
reservation nr 80 i finansutskottets betänkande, i
vilket det socialdemokratiska alternativet framgår,
siffra för siffra. Men för den som inte läser, eller
kanske inte vill läsa, är alla sidor mörka.

Påståendet att socialdemokratins budgetalternativ
inte är något annat än oppositionspolitik lär vi
säkerligen få höra mycket ofta. Det är viktigt att
motsäga sådana påståenden, därför använder jag
en del av min taletid till det.

Ämnet för mitt anförande gäller något som både
Johnny Ahlqvist och Hans Andersson tidigare tagit
upp, nämligen utskottets förslag om försämringar i
utbildningsbidraget. Detta är ingen liten fråga. Jag
blev också oerhört överraskad av att finna ett
sådant förslag i en överenskommelse mellan de
borgerliga partierna och Ny demokrati. Det hade
jag aldrig kunnat tänka mig.

I alla försäkrings- och bidragssystem kan det alltså
smyga in felaktigheter, vilka inte är tänkta utan
oavsiktliga. Särskilt allvarliga är de felaktigheter i
sådana här system som motverkar arbete och
rehabilitering samt förändring och utveckling. De
står i vägen för kreativitet och problemlösning. Vi
har tidigare haft sådana här problem när det gäller
sjukförsäkringen, och de finns uppenbarligen kvar
när det gäller bl.a. lönegaranti och KO-bidrag. Men
vi försöker göra något åt det.

I finansutskottets betänkande finner vi en återgång
till sådana här grova felaktigheter. Om man är
arbetslös och passiv skall man få 80 % av lönen,
medan man skall straffas med att få 52 % av lönen
om man är vuxenstuderande, betalar egna
läromedel och egna resor, dvs. satsar på en omstart
i livet. Det är helt orimligt! Jag måste betrakta det
här som en lapsus, ett misstag, som inte kan
försvaras med att det saknas pengar osv. Det här är
alltså helt otroligt.

En av mina favoritplatser i Nordanstigs kommun i
min valkrets är den kommunala
vuxenutbildningen. Trots att Nordanstig i stort sett
bara befolkas av arbetslösa människor sjuder
platsen av aktivitet. Men människors attityder till
utbildning/studier och framtiden förändras nu
mycket fort. I det svenska folkdjupet pågår i dag
någonting som liknar en revolution. Man är beredd
på en omstart och på satsningar, och man förstår att
det krävs uppoffringar när man är beredd att tro på
en framtid.

I Nordanstig, som tidigare dominerades av skogs-
och industriarbete, är i dag 53 människor inriktade
på högskole- och universitetsstudier. Ett oerhört
stort trendbrott har skett. Men vilket besked får då
dessa människor från finansutskottets majoritet?
Jo, de får beskedet: Sluta i skolan, för ni har inte
råd att gå i skola. Gå hem! Lägg er på sängen! Gör
vad som helst! Men gå inte till skolan, för då
förlorar ni 28 %.

Herr talman! Detta är inte klokt. Det är obegripligt
för mig, och det måste det var för alla
riksdagsledamöter här och för svenska folket. Det
här är mycket långt bort från folkligt förnuft.
Maken till detta har jag inte sett på länge.

Regeringens avsikt är säkerligen att försöka
renodla i det vilda buskage som vårt
studiemedelssystem utgör. Det är en vällovlig
ambition och behövs. Men i dag är nästan alla
vuxenstuderande arbetslösa. Situationen nu är
alltså en helt annan.

Som jag ser saken kan vi inte göra annat än höja
pensionsåldern. Alla är ju i princip ense om att det
bör ske -- men inte nu!

Att göra den här aktuella förändringen nu skulle
vara detsamma som en signal till folket: Var
arbetslös! Var passiv! Utbilda dig inte!

På nationaldagen, alltså den 6 juni, hade jag ett
möte på komvux med vuxenstudenterna. Vi hade
ett öppet samtal väljare och valda emellan. Frågor
ställdes. Många studerande var förtvivlade över att
behöva lämna skolan. Människors marginaler är ju
oerhört små. Jag tror att det i vårt land är näst intill
omöjligt för dem som har normala eller låga
inkomster att leva på mindre än 80 % av lönen. Det
är absolut smärtgränsen.

Nu skall människor som satsar slås i huvudet. Men
de här människorna utgör en stor del av Sveriges
framtid. Ändå säger man: Sorry, lämna skolan!

Jag utgår, som sagt, från att detta är en lapsus. Jag
utgår från att riksdagen i kväll kommer att ändra på
detta. Det måste vara möjligt att göra det. Jag kan
inte tänka mig att någon kan försvara det här.
Nämnda förhållande är således djupt omoraliskt
med tanke på enskilda människor, Sveriges
framtid, arbetslinjen osv., och det är verkligen
fjärran från medborgarnas uppfattning om vad som
är rätt och fel här i världen.

Därför yrkar jag, precis som Allan Larsson redan
har gjort, bifall till den socialdemokratiska
reservationen nr 9. Denna reservation är skriven på
ett sådant sätt att det är fullt möjligt för vilken
riksdagsledamot som helst att ansluta sig till den
utan att för den skull behöva ansluta sig till det
socialdemokratiska alternativet i övrigt.

(Applåder)

Anf. 153 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Min replik hade lika gärna kunnat
vara en applåd. Jag är helt överens med Widar
Andersson och har också tidigare yrkat bifall till
nämnda reservation.

Det ligger oerhört mycket i det som Widar
Andersson säger om den förtvivlan som människor
känner och om det hinder som det här kommer att
bli för ambitiösa människor som försöker ta sig
fram och som därmed skulle bidra till svensk
utveckling.

För att spara tid drar jag tillbaka mina
bifallsyrkanden vad gäller dels Johan Lönnroths
meningsyttring avseende mom. 19 och 36, dels de
socialdemokratiska reservationerna 8 och 10. De
ståndpunkter som anförs tycker jag är mycket bra.
Jag stöder dem med all kraft. Men jag behöver ju
inte precis yrka bifall till dem -- jag inser att jag är
ensam i det avseendet.

Anf. 154 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! På förbluffande kort tid har den
svenska bostadsbilden förändrats. Vi behöver
endast gå två år tillbaka för att finna en
bostadsmarknad i relativt bra utveckling. Men då
var det också fart på valdebatten. Medborgarna
invaggades i tron att en borgerlig regering skulle
sänka boendekostnaderna.

Hyreshöjningar var det minst av allt fråga om. Men
verkligheten är nu en annan. Hyrorna har stigit så
dramatiskt att många familjer inte längre klarar att
betala sina boendekostnader. Dagligen vräks
familjer från sina hem. Det handlar inte bara om
familjer som räknat optimistiskt vid sitt villaköp
eller förvärv av bostadsrätt.

Det går en våg av vräkningar över landet. I
åtskilliga kommuner -- däribland Stockholm -- är
ökningarna extremt stora. Det rör sig om höjningar
på upp till 100 %.

I juni 1992 beslutade riksdagens borgerliga
majoritet att boendekostnaderna för varje hushåll i
en räntesubventionerad bostad -- byggd senare än
1978 -- skall öka i genomsnitt med 70 kr per
kvadratmeter. Socialdemokraterna avvisade
förslaget med att det skulle skapa orimliga
höjningar av boendekostnaderna för de enskilda
hushållen.

Under våren 1993 har alla som har god insikt om
bostads- och fastighetsmarknaden varnat för
ytterligare belastningar på boendekostnaderna.
Man framhåller att ytterligare ökade kostnader i de
allra dyraste husen kommer att innebära att ännu
fler familjer blir tvungna att erhålla socialhjälp. I
andra fall blir de nödsakade att lämna sina
bostäder. Vidare anförs att ännu allvarligare är att
krisen på hela fastighetsmarknaden kommer att
förvärras ytterligare.

Några hyressänkningar eller lägre
boendekostnader är således inte i sikte.
Utvecklingen går motsatt väg. Finansutskottet har
ställt sig bakom bostadsutskottets förslag om att en
utredning skall tillsättas som har den specifika
uppgiften att analysera fastighetsmarknaden och
dess problem.

Vidare kommer bostadsutskottet att genomföra en
offentlig utfrågning i höst i ämnet
bostadsfinansiering. Om det som sker på
bostadsmarknaden beträffande möjligheterna till
finansiering kan vi bara konstatera att
lånemarknaden inte fungerar.

Det hör till undantagen att en bank eller ett
kreditinstitut beviljar lån utan särskilda och hårt
ställda krav. Bl.a. visar utvecklingen att kraven på
väsentligt ökade egeninsatser har varit höga för att
man skall komma i åtnjutande av finansiering vid
ett bygge. Detta sker i en tid då vi har den lägsta
nyproduktionen någonsin. Den borgerliga
regeringens stolta planer för bostadsmarknaden,
med allt vad det här innehöll av löften och
förväntningar, har havererat.

Socialdemokraterna försökte i inledningen av
mandatperioden att få en bredare lösning för den
framtida bostadsfinansieringen. Vi sade att det
vore olyckligt om täta byten av finansieringssystem
hämmade en möjlig och nödvändig utveckling av
bostadsbyggandet. Vi har inte fått gehör för våra
synpunkter. Det blir ingen parlamentarisk
utredning i fråga om bostadsfinansieringen.

En arbetsgrupp inom socialdemokratin har nu tagit
fram ett material som skall diskuteras på
partikongressen i höst. Valet 1994 blir ett val också
om bostadspolitiken. Det står helt klart att den
sociala linjen kommer att genomsyra den
socialdemokratiska bostadspolitiken även
framöver.

Vi har också lagt fram förslag till ytterligare ROT-
program. Det har vi inte fått majoritet för.
Självfallet kommer vi att driva denna fråga mycket
starkt även i fortsättningen. Både företagare,
anställda i byggbranschen och blivande
bostadskonsumenter har rätt att kräva handlingar
som leder till resultat.

Jag hörde i förmiddags statsministern -- efter en
fråga av Ingvar Carlsson -- säga att han hade rest
mycket och att han hade sett mycket. Men frågan
löd om han hade träffat någon bostadsrättsförening
som är hårt ansatt av regeringens bostadspolitik.
Carl Bildt svarade inte på den frågan. Det var synd.

Det finns åtskilliga bostadsrättsföreningar i detta
land som knäar under ekonomiska påfrestningar,
som var omöjliga att förutse när de tecknade
bostadsrätten. Konkurser kommer att bli mer
vanliga, om inte statsmakterna håller tillbaka
ytterligare pålagor på såväl bostadsrättshavare som
hyresrättshavare.

Bostadsrätten är -- jag syftar på de senaste årens
produktion -- hårt pressad. Där finns inte utrymme
för kostnadsutjämning mellan
bostadsrättsområdena. Vi känner av den oro och
förtvivlan som kommer till uttryck. Får dessa
utsatta bostadsrättsföreningar ytterligare
försämringar skapar det stora sociala problem för
väldigt många människor.

Det var därför av intresse att veta hur regeringen
skulle hantera de 3 miljarder som enligt
överenskommelsen med Socialdemokraterna
skulle tas från bostadssektorn. Från
Socialdemokraternas sida stod det klart att det i
nuläget inte var möjligt att lägga ytterligare bördor
på redan hårt utsatta bostadskonsumenter.

Vårt mål har varit att -- med bibehållande av
uppgörelsen med regeringen -- flytta fram
reduceringen av bostadssubventionerna. En
möjlighet var att lägga kostnaden på alla boende,
exempelvis genom att ta ut en avgift upp till det
överenskomna beloppet. Det verkade finnas en
majoritet för detta i den allmänna politiska
debatten utanför riksdagen. Men den försvann när
frågan kom till riksdagen.

När jag den 1 juni i kammaren fick ett svar av Bo
Lundgren om hanteringen av dessa 3 miljarder,
kunde han meddela att en proposition skulle
komma under juni månad och att regeringen avsåg
att dela upp uttaget av dessa 3 miljarder under tre
år. Men de skulle i sin helhet läggas på
räntegaranterade bostäder, dvs. omkring 20 % av
den totala fastighetsmarknaden.

Vi vänder oss fortfarande mot en sådan lösning.
Vårt förslag är att vänta tills fastighetsmarknaden
har stabiliserats. För detta hade vi majoritet i
bostadsutskottet tillsammans med Ny demokrati.
Men i mellantiden, mellan vårt yttrande till
finansutskottet och behandlingen där, hann
regeringen ta med Ny demokrati i sitt politiska
galleri. Nu var det fråga om att bilda majoritet med
den gruppering som man i bostadsutskottet hade
tagit avstånd ifrån. Vi kommer självfallet från
socialdemokratiskt håll att lägga fram våra förslag
igen, och igen och igen, om det behövs för att
komma till rätta med de här frågorna.

Bostadsmarknaden är i gungning, och folk är med
rätta oroade. Många är bedrövade eller förtvivlade.
Om vi lägger in vad som kan komma av
hyresförhandlingarna, har man räknat ut att
boendekostnaden för en helt vanlig familjebostad
kommer att höjas med någon tusenlapp per månad
under åren 1994--1996.

För något år sedan fick jag av bostadsutskottets
ordförande ett bostadspolitiskt program gällande
för Centern. Ordföranden i den grupp som tagit
fram programmet var just Agne Hansson. Jag
jämförde detta program med vårt eget
socialdemokratiska bostadsprogram. Icke
överraskande fann jag en mycket stor samsyn. Här
fanns givna förutsättningar för en nära samverkan,
för att inte säga chanser till en bred plattform för en
social bostadspolitik.

Sedan läste jag häromdagen att Centern skall ha sin
årsstämma i Falkenberg och att man har utarbetat
ett nytt bostadspolitiskt program. Jag läste att det
hade utformats så att det duger som inlaga för att
Centern skall kunna medverka i en fortsatt
borgerlig regering.

Jag vill fråga Agne Hansson om det är så att
Centern nu definitivt har börjat tvivla på de sociala
inslagen i bostadspolitiken, eller om man inte orkar
stå upp för en social bostadspolitik, som man
tidigare har genomfört tillsammans med
Socialdemokraterna.

Herr talman! Jag står bakom de yrkanden och
förslag som har förts fram av Socialdemokraterna i
finansutskottet.

Anf. 155 BO G JENEVALL (nyd):

Herr talman! Jag hade först tänkt vända mig till
Anne Wibble, men hon är inte längre kvar.
Därefter hade jag tänkt vända mig till
arbetsmarknadsministern, som inte heller är kvar.

Sedan hade jag tänkt tala litet om bostadspolitik.
Det finns ju ingen bostadsminister, men vi har
utskottets ordförande här, som väl egentligen är
''bostadsminister''.

Jag vill påstå att vi i Ny demokrati har tagit ett
ganska betydande ansvar för landet med den
uppgörelse som vi har träffat med regeringen. Vi
signalerade detta på ett tidigt stadium. Det har
kanske inte gett de allra bästa signalerna ut till våra
egna väljare, men det är inte det som är viktigt. Det
är viktigt att få ordning på den svenska ekonomin.

Vår uppgörelse har i varje fall i viss mån bidragit till
att det råder lugn och ro på den ekonomiska
marknaden. Räntorna har sjunkit, även om de inte
har sjunkit i den snabba takt som vi hade hoppats.
Valutakurserna stiger, och de långa räntorna
sjunker. Detta är saker och ting som vi har påstått i
den här kammaren på ett mycket tidigt stadium.

Det finns också vissa tecken på att botten skulle
vara nådd. Jag tror att man skall vara litet försiktig
än så länge, men det finns tecken på en vändning.
Det är ju skönt nu, inför sommaruppehållet.

Jag skulle vilja fråga: Var har Socialdemokraterna
varit under den här valperioden? De har varit
fysiskt närvarande, men jag undrar var de har varit
när det gällt att försöka bidra till att dels lösa krisen,
dels föra landet gemensamt framåt.

Jag har varit mycket uppmärksam på detta, men jag
har inte någonstans märkt att Socialdemokraterna
har kommit med några ordentliga förslag. De har
inte ens haft en ekonomisk politik.

Och var finns kreativiteten? Man kommer hela
tiden tillbaka till detta: Höj skatterna! Dela ut mera
bidrag! Arbeta åt varandra! Vi vet att det inte går
längre.

Jag tycker att det är nästan skamligt när
Socialdemokraterna kritiserar regeringen för de
olika åtgärder som vidtas, utan att de själva har
några alternativ.

Resultatet av den här uppgörelsen kunde i vissa
stycken kanske ha varit ännu bättre, men en
kompromiss är en kompromiss, och vi får vara
nöjda med det.

Utmärkande för politiken rent allmänt är, som jag
har sagt många gånger förut, bristen på
långsiktighet i vårt agerande och våra beslut. Detta
gäller inte minst för bostadspolitiken, som jag
kommer in på sedan.

Vi hade t.ex. i går en debatt om ett stort
trafikbetänkande -- vi har ju haft flera stycken på
rad -- som vi sedan röstade om i dag. Vi sitter alltså
här i kammaren och fattar beslut om hur bromsarna
skall se ut på en släpvagn till en långtradare. Det
skall väl inte vi syssla med -- det är vi inte
kompetenta till. Det skall väl finnas verk och
myndigheter som kan sköta sådana saker. Vi skall
väl i den här kammaren ägna oss åt övergripande
saker. Vi skall titta långt framåt, och vi skall skapa
förutsättningar för den svenska ekonomin. Vi skall
ge långsiktiga signaler till medborgarna, så att de
vet vad de har att rätta sig efter. Det går inte att
bedriva mandatpolitik. Jag tycker vi borde
skämmas allihopa.

En sak som har med det långsiktiga att göra är
transfereringssystemen, men det har också alla
olika bidrag av varierande slag som finns. Det
fördes nyss en debatt här i kammaren om ett bidrag
som uppenbarligen har slagit fel -- så låter det i
varje fall.

Varför kan vi inte enas om en enda nivå på alla
bidrag, alla transfereringar och över huvud taget
allt det som staten skall vara inblandad i? Det
handlar ju i botten om en grundtrygghet. Låt oss
enas om en nivå som vi har råd med. Låt oss säga
70 % eller 65 eller 75 eller vad vi nu kan komma
fram till, men låt oss ha en enda nivå på allting.
Tänk så enkelt det skulle bli, så många föreskrifter
vi skulle kunna slopa! Alla människor skulle veta
att är det är 70 % ersättning som gäller vare sig det
är fråga om stöd, bidrag, sjukersättning eller
arbetslöshetsersättning. Varför skall vi ha dessa
variationer? Det är ju ett resultat av de olika
kortsiktiga besluten som vi fattar, och det
lapptäcket får vi nu leva med.

Skall det vara så svårt att över partigränserna kunna
enas om en sådan sak? Det behöver vi väl inte slåss
om!

Regeringen är enligt min mening inte
handlingskraftig i fråga om
arbetsmarknadspolitiken, och Socialdemokraterna
gör inte på något vis situationen bättre. Vi har
under de två år vi suttit i riksdagen föreslagit ett
antal okonventionella åtgärder, som kanske skulle
kunna hjälpa till. T.ex. skulle konjunkturanpassade
arbetstider kunna ge många arbeten i ett sådant här
läge. Dispens från LAS för de arbetslösa skulle ge
tiotusentals arbetstillfällen. Varför skall vi inte
ställa krav på en prestation från de människor som
får arbetslöshetsersättning? Vi har ju massor med
arbeten som behöver utföras. Lägg ett
huvudmannaskap på kommunerna, så kan de
säkert dra nytta av de arbetslösa, och de arbetslösa
kommer att må mycket mycket bättre.

Vi vet allihop att förändringar av
arbetslagstiftningen är knuten till väldigt mycket i
fråga om anställningar. Arbetslagstiftningen måste
mjukas upp. Det pågår nu en utredning om detta,
så jag skall inte gå mer in på det.

Herr talman! Jag skall nu gå in på bostadspolitiken,
och jag vill börja med att för säkerhets skull yrka
bifall till utskottets hemställan under mom. 3. Jag
tror inte att någon tidigare har yrkat bifall till
utskottets hemställan på den punkten, eftersom
utskottsordföranden ju yrkade bifall till
reservationen under det momentet. Jag yrkar alltså
bifall till utskottets hemställan under mom. 3.

Den fråga inom bostadspolitiken som nu är på
tapeten och som är aktuell för beslut i dag är
minskningen av bostadsstödet med tre miljarder,
vilket Oskar Lindkvist också talade om tidigare.
Detta är egentligen ett ärende mellan regeringen
och Socialdemokraterna, eftersom det härstammar
från krisuppgörelsen i höstas. Man har inte lyckats
ena sig om vad man skall göra. Det har inte lagts
fram någon proposition i frågan, och anledningen
till att den har kommit upp nu är att tre partier har
väckt motioner i ärendet. Det är också bekant att vi
i bostadsutskottet har tagit ställning för en
senareläggning av den här åtgärden, och den har ju
också på sätt och vis blivit senarelagd. Jag delar
Oskar Lindkvists uppfattning att vi ännu inte har
sett slutet på problemen kring detta ute på
marknaden.

Jag tror att det möjligen kan finnas en automatisk
lösning på problemet. Om räntorna fortsätter att
sjunka såsom de har gjort hittills, får vi nämligen en
kraftig automatisk minskning av statens kostnader
för räntesubventionerna. Det är möjligt att vi i
utskottet kan ta upp den här frågan till hösten, och
kanske mildras bekymren nästa år beroende på att
vi får automatiska sänkningar. Men det får bli en av
höstens frågor.

Glädjande nog har vi också i utskottet kunnat
justera en mindre bra proposition avseende
förändringen av Statens institut för byggforskning i
Gävle. Jag tycker att det var trevligt att vi i
samförstånd kunde komma fram till vad jag tror är
en relativt bra lösning.

Vi har också fått en majoritet i utskottet för en
utredning, som skall försöka ta ett mer totalt och
långsiktigt grepp på ett område som i varje fall för
mig, som inte sysslat med de här frågorna så länge,
är ganska rörigt. Jag är i varje fall själv ännu inte
tillräckligt kunnig på området.

Jag skulle sedan vilja ge vår ''bostadsminister'',
Agne Hansson, en eloge. Jag tycker att han
hanterar utskottet på ett föredömligt sätt. Han är
en verklig samarbetsman och verkar, så långt det
över huvud taget går, för att uppnå enighet i
besluten. Jag ser fram emot höstens arbete i
utskottet.

Herr talman! Många har i debatten önskat varandra
en skön och trevlig sommar, och jag instämmer
gärna i de önskningarna, men jag skulle också vilja
utöka den önskan till att omfatta hela riksdagens
personal för dess fantastiska arbete.

Anf. 156 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Jag skall inte kommentera den första
delen av Bo G Jenevalls inlägg, eftersom den inte
hade särskilt mycket med bostadsfrågorna att göra.
Den enda fråga jag vill diskutera med honom är den
som rör de 3 miljarder, som vi väntar att det skall
komma förslag om i en proposition under juni
månad.

Jag vill gärna påminna om att det i bostadsutskottet
fanns en majoritet, i vilken Bo G Jenevall ingick
som företrädare för Ny demokrati. Det var alltså en
majoritet som menade att man inte skulle reducera
bostadssubventionerna förrän en stabilisering
inträtt på fastighetsmarknaden. Det som inträffade
sedan var att man i finansutskottet, genom den
ändring av sammansättningen där som skett från
Ny demokratis sida, intog rakt motsatt ståndpunkt,
vilket gör det möjligt för regeringen att lägga fram
förslaget och kanske också att få igenom det i
riksdagen.

Det kan då vara bra att veta att denna reducering
av bostadssubventionerna, tillsammans med övriga
förmodade hyreshöjningar, för 1994 innebär en
kostnad på ungefär 250 kr i månaden för en vanlig
familjelägenhet. För 1995 innebär det 300 kr, och
för 1996 innebär det 400 kr. Det är alltså ungefär en
tusenlapp på en treårsperiod som
bostadskonsumenterna skall betala.

Det är där problemet ligger, och det problemet har
tydligen inte Bo G Jenevall upptäckt, trots att han
har suttit med vid bostadsutskottets behandling av
frågan.

Nu säger Bo G Jenevall att räntan sjunker och att
det skulle ligga en fördel i att vi har lägre räntor.
Men Bo G Jenevall vet säkert att det är staten som
står som vinnare när räntorna sjunker. Det ändrar
inte situationen ett dugg för dem som har
räntesubventioner, de får ändå betala de kostnader
som det handlar om.

Jag har självfallet ingenting emot sänkta räntor,
men man måste klara ut vad det får för
konsekvenser för de olika parterna på
bostadsmarknaden.

Slutligen säger Bo Jenevall att han kanske kan
tänka sig att man någon gång till hösten kan ta upp
frågan igen och diskutera en förändring. Men, Bo
Jenevall, det kommer inte att fattas något beslut
förrän till hösten. Ny demokrati har ändrat sig två
gånger inom kort tid. Det finns möjlighet för Ny
demokrati att använda sommaren till att bestämma
hur man skall ändra sig till hösten. Det är bra om
det finns en majoritet i riksdagen för att stoppa
regeringsförslaget.

Anf. 157 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det är svårt att debattera när vi har
samma uppfattning. Vi har samma uppfattning på
den här punkten, Oskar Lindkvist och jag. Vi har
ju fattat ett gemensamt beslut.

Såvitt jag vet är vi också eniga om att de 3
miljarderna måste sparas på ett eller annat sätt. Jag
är mycket medveten om att staten sparar pengar om
ränteutvecklingen blir så positiv som man kan
hoppas och förmoda. Det är ju det som det handlar
om. Jag menar att man också kan ändra beslutet om
staten sparar pengar med automatik. Jag tror att
det finns all anledning att ta upp frågan igen till
hösten.

Jag vill också säga att vi inte har svängt fram och
tillbaka i den här frågan. Vad som har skett -- och
det vet Oskar Lindkvist -- är att man i den totala
sammanvägningen för att få fram ett beslut i
finansutskottet har bollat med de olika förslagen.
Som jag sade i mitt anförande blir det tyvärr, när
man kompromissar, nästan alltid ett dåligt resultat.
Det blir i varje fall inte ett resultat som båda parter
egentligen kan vara nöjda med.

Anf. 158 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag tackar Bo G Jenevall för de
vänliga orden och hälsar honom välkommen till den
bostadspolitiska debatten och till arbetet i
utskottet, som jag hoppas skall bli stimulerande och
intressant även framöver.

De frågor som vi nu debatterar rör alltså de delar i
kompletteringspropositionen som hör till
bostadsutskottets område. Det gäller
besparingarna på bostadssubventionerna. Det
gäller åtgärder för reparationer och underhåll av
bostäder och lokaler, och det gäller ökat stöd till
upprustning av allmänna samlingslokaler. Det är
dessa delar som vi nu främst skall diskutera.

Oskar Lindkvist sade att bostadsmarknaden nu
förändras snabbt. Det är riktigt. Det är en
förändring som startade långt före 1992 års val.
Orsaken till förändringarna är att vi, för att låna
arbetsmarknadsministerns ord, hade ett mycket
kraftigt byggande, det s.k. tokbyggandet, under
den socialdemokratiska regeringsåren. Under den
senare delen var det ett högt ränteläge med mycket
höga kostnader i en överhettningssituation.
Samtidigt genomfördes en skattereduktion som
innebar att man finansierade skattesänkningar för
höginkomsttagare med ökade kostnader för de
boende.

Det var den linjen som vi från Centern protesterade
mot. De löften om hyressänkningar som Centern
diskuterade i valrörelsen rörde sig alltså om
fördelningen i skattereformen. Framför allt hade vi
krav på att momsen inte skulle höjas så kraftigt på
nödvändiga nyttigheter, t.ex. mat, boende,
arbetsresor och turism. I och med det beslut som
riksdagen skall fatta i kväll genomför vi sänkningar
av momsen på samtliga dessa områden utom på
boendet.

Oskar Lindkvist sade vidare att det vore av värde
att man försökte hitta breda lösningar när det gäller
systemförändringarna på bostadssidan, som då
började redan förra mandatperioden. Jag försökte
från Centerns sida att hitta vägar för att nå breda
lösningar, men det fanns inga möjligheter till detta.
Man ville fortsätta på den inslagna vägen med att ha
den reglerade bostadspolitiken och att genomföra
räntelånesystemet. Det skulle ha blivit förödande
för utvecklingen. Det vet vi nu. Jag beklagar det.
Det var också mot den bakgrunden som vi tog fram
det bostadspolitiska program som Oskar Lindkvist
åberopade. Jag hoppas gärna att han tar fram det
flera gånger. Därför att det programmet gäller
fortfarande för Centerns agerande. Målen för de
åtgärder som behöver vidtas på bostadspolitikens
område ligger fast. Åtgärderna skall vidtas på ett
sådant sätt att de sociala målen kan ligga fast. Vår
grundkritik mot den förändring som skedde under
den förra mandatperioden var också att man
fjärmade sig från dessa mål.

Jag noterar nu att det program som har tagits fram
av den socialdemokratiska arbetsgruppen, som
Oskar Lindkvist också berörde, i många stycken är
överensstämmande med det som står i vårt
program. Den arbetsgruppen, där för övrigt
ledamöter som finns närvarande här i kammaren
har medverkat, har gjort ett utomordentligt arbete
med att ompröva mycket av den politik som gällde
under den förra mandatperioden. Det är såvitt jag
kan förstå inte Centerns fel att bostadspolitiken
inte har förts efter den linje som vi har stakat ut i
vårt program. Men det är i stora drag efter dessa
linjer som bostadspolitiken nu bedrivs.

Herr talman! När det gäller besparingarna av
bostadssubventionerna, som här har berörts, har de
3 miljarder som man i krisuppgörelsen kom överens
om skulle sparas 1994 nu reducerats till 500
miljoner. Det är en klar förbättring, även om jag
och vi från Centern gärna hade sett att 1994 hade
kunnat undantas från besparingarna. Dessa
besparingar görs nu för att räntorna och inflationen
skall kunna hållas nere. Det är på sikt mer
avgörande för låga boendekostnader än någonting
annat. De görs också för att fastighetsvärdena skall
hållas stabila. Därmed underlättar man också för
finansmarknaden att klara finasieringen av det
byggande som vi måste ha framöver.

Skillnaden mellan det socialdemokratiska
alternativet och majoritetens förslag är i praktiken
väldigt liten, under förutsättning att
Socialdemokraterna fortfarande står fast vid
krisuppgörelsen. Jag har uppfattat det så, men jag
vill gärna få det bekräftat här i debatten. Om
Socialdemokraterna inte gör det blir läget
naturligtvis ett helt annat.

Om vi hade haft litet bättre om tid vid vår
behandling av denna fråga i bostadsutskottet tror
jag att vi hade kunnat bli helt ense. Jag beklagar att
det inte blev möjligt. Det hade varit bra för
situationen på fastighets- och kreditmarknaden.
Men det fanns tydligen psykologiska spärrar mellan
vissa i det här sällskapet, som bromsade den
möjliga lösningen.

Herr talman! Det viktigaste för de boende, för
fastighetsmarknadens aktörer och för
kreditgivningen är nu att statsmakterna kan ge
besked om vad som skall gälla beträffande
bostadssubventionerna med någon grad av
långsiktighet. Förutsättningarna för detta hade
naturligtvis varit starkare med en enighet i
besluten. I majoritetens förslag finns nu besked för
de närmaste åren. Det är en fördel.

Det socialdemokratiska alternativet innebär att
besparingen på tre miljarder skall skjutas på en
oviss framtid. Om socialdemokraterna står fast vid
storleken på besparingarna innebär det att
ingreppen måste bli desto kraftigare längre fram i
tiden -- när vet vi emellertid inte. Kan vi möjligen
få mera besked om detta i dag?

När skall Socialdemokraterna börja spara? Blir det
några besparingar 1995? Skall alla tre miljarderna
tas ut på en gång 1996 eller skall de läggas ut först
1997? Det blir då mycket kraftiga besparingar och
belastningar på boendekostnaderna på ett enda år.
Jag tror att många vore intresserade av ett besked.
Det är naturligtvis även jag och vi från majoriteten,
eftersom vi då kommer att veta bättre vilka
möjligheter det skulle kunna finnas till en samsyn
på det här området.

Herr talman! Dessutom har Socialdemokraterna
med hjälp av Ny demokrati bildat majoritet i
utskottet för ett utredningsförslag, som innebär att
krisen på bostadsmarknaden skall utredas med
sikte på att man skall ändra i de system och villkor
som nu gäller. Vad ger det egentligen för signaler
till dem som skall planera sin boendekonomi, till
marknaden och till kreditgivarna? Man kan inte
kasta ut hela bostadsmarkanden i en större ovisshet
inför framtiden än när man säger att man skall
skjuta på alla besparingar. Dessutom säger man att
man skall utreda hela systemet, och sedan får man
se vad det blir för resultat.

Jag är naturligtvis mycket intresserad av att få veta
hur den här nya bostadspolitiken skall se ut som
skall formas i den utredning som
Socialdemokraterna och Ny demokrati är överens
om behövs och skall tillsättas. Hur skall
utredningen se ut? Skall den vara parlamentariskt
sammansatt? Vem skall leda den? Det står i
majoritetens skrivning i utskottets betänkande att
utredningen skall ledas av en kvalificerad man eller
kvinna. Vad skalll utredningen egentligen syfta till?
Skall den inriktas på att subventionerna skall
bibehållas eller möjligen ökas som
Socialdemokraterna vill eller skall subventionen
avvecklas helt som Ny Demokrati har förutsatt
bl.a. i de motioner och i den reservation som finns
i det betänkande som vi nu behandlar?

Det är viktigt för marknaden att nu få besked om
vad som skall gälla för de 7 % av hushållen som
omfattas av nuvarande besparingsförslag. Ibland
kan man få uppfattningen att alla skall få
hyreshöjningar när man hör socialdemokrater
prata. Det är naturligtvis viktigt för dessa 7 % och
för alla andra att få veta vad som skall gälla
framöver och få lugn och ro. Sedan kan man
invänta kontrollstation 1995. Då vet vi också bättre
hur räntor och inflation har utvecklats. Därmed
står vi också säkrare när vi skall bedöma
möjligheterna för besparingar i framtiden.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till finansutskottets hemställan och avslag på
de yrkanden som har ställts under det avsnitt
debatten gäller på bostadsutskottets
beredningsområde.

Anf. 159 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Bostadsutskottets ordförande ställde
många frågor. Han frågade bl.a. hur utredningen
skall arbeta. Jag vill då påminna honom om att det
står utförligt beskrivet i bostadsutskottets
betänkande i vårt yttrande till finansutskottet.
Bostadsutskottets ordförande kan där läsa vad
majoriteten i utskottet har tänkt sig skall ske med
utredningen.

Agne Hansson frågar när Socialdemokraterna skall
börja spara. Vi har olika uppfattningar om den
ekonomiska politiken. Eftersom regeringens
ekonomiska politik har havererat totalt kan vår
ekonomiska politik möjligen få en chans efter valet
1994.

Det intressanta är nu att Agne Hansson säger
beträffande de tre miljarderna att det är en klar
förbättring att man nu får betala en halv miljard år
1994. Det är självfallet en klar förbättring jämfört
med 3 miljarder. Men det är en försämring om man
beaktar de förutsättningar som finns. Vi anser att
det i dagens läge inte finns realistiska
förutsättningar för att lägga på ytterligare bördor,
framför allt inte på de områden som har
räntesubventioner. Det är vår uppfattning. Jag kan
inte svara på när fastighetsmarknaden kommer att
vara stabiliserad, och det kan inte Agne Hansson
heller. Jag kan däremot svara på att det inte möjligt
att nu ta ut högre hyreskostnader av många
människor.

Agne Hansson säger vidare att det är värdefullt när
man ger signaler om att man har en mera långsiktig
inriktning i sitt ekonomiska tänkande. För ungefär
tio minuter sedan sade Bo G Jenevall -- som i
finansutskottet har gått med på att man nu skall
börja plocka dessa tre miljarder -- att han hoppas
att man till hösten har möjligheter att kunna ändra
på det här. Den signalen fick vi alldeles nyligen från
en del av den majoritet som Agne Hansson
åberopar. Jag tror att de flesta blir ganska vilsna när
det gäller bostadspolitiken.

Agne Hansson, vi har kvar vår sociala ambition när
det gäller bostadspolitiken. Vi vill att folk skall bo
bra och ha möjligheter att ha bra bostäder i en bra
boendemiljö. Men vi ställer frågan -- en direkt
personlig fråga -- hur länge Agne Hansson skall
orka stå som talesman för moderat bostadspolitik.

Anf. 160 AGNE HANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag betvivlar inte Oskar Lindkvists
och Socialdemokraternas ambitioner när det gäller
att arbeta för en social bostadspolitik. Därför har
jag också varit mycket förundrad över att man nu är
beredd att slänga ut de boende, bostadsmarknaden
och finansmarknaden, som är så känslig just nu, i
en så totalt oviss framtid. Nog borde man väl ändå
kunna svara på frågan när man själv tror att
fastighetsmarknaden är stabiliserad.

Socialdemokraterna tror själva att de skall vinna
valet 1994, men de tror tydligen inte att det går att
få en stabil arbets- och fastighetsmarknad 1995,
1996 eller 1997. Har ni tänkt driva en så dålig politik
att det inte kommer att bli stabilitet på
bostadsmarknaden under något av de åren? Det ges
inget besked om när man skall kunna börja spara.

Risken är då att man från kreditgivarnas sida, med
tanke på det utredningskrav som nu finns, över
huvud taget inte vågar räkna med att det finns
några bostadssubventioner att hantera i
bostadsstocken. Därför vågar man inte ge krediter.
Det är därför oerhört viktigt att man kan ge de här
beskeden. Jag medger gärna att vi från Centern har
arbetat mycket för att man nu måste vara försiktig
med besparingar. Om vi hade klarat ut en skrivning
i enlighet med den reservation som finns i
bostadsutskottets yttrande är jag säker på att det
också skulle varit lättare att klara 1994. Men när vi
nu samtidigt är överens om att vi måste spara
3 miljarder, tycker jag att vi måste vara så ärliga att
vi talar om när och hur vi skall göra det. Jag delar
också den uppfattning som Socialdemokraterna
och Centern har gemensam, att fastighetsskatten är
ett viktigt bostadspolitiskt instrument. Men inte
heller på den punkten är det möjligt att nu göra en
fastighetsskattehöjning, därför att
fastighetsvärdena är så beroende av att
kreditgivningen på marknaden kan fungera.
Eftersom vi redan nu har ett lågt byggande måste
vi vara försiktiga så att det inte blir ännu lägre och
krediterna helt avstannar.

Det står ingenting i yttrandet om utredningen skall
vara parlamentarisk eller vad den skall syfta till. Jag
har läst det flera gånger. Jag vill gärna ha besked
om detta.

Anf. 161 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är klart att Agne Hansson har läst
utskottets betänkande, men där står ju att
utredningen skall ledas av en skicklig utredare.
Ordet utredare är i singularis. Det står också att
regeringen skall tillsätta utredningen. Det är väl i
enlighet med den vanliga form som man arbetar
efter i utskott. Det som har skett är ingenting
ovanligt. Det är ett majoritetsförslag som har lagts
fram i bostadsutskottet. Det är inga
märkvärdigheter.

Agne Hansson säger att det är en mycket oviss
framtid, som ett resultat av att man inte kan få ett
besked från Socialdemokraterna. Denna ovissa
framtid, Agne Hansson, är helt förknippad med
den borgerliga regeringens bostadspolitik. Det är
verkligen att tala om en oviss framtid.
Bostadsproduktionen är den lägsta i mannaminne,
arbetslösheten på bostadsmarknaden är den största
i mannaminne, hyreshöjningarna är de största som
någonsin har förekommit vid alla jämförelser --
även med skattereformen, som emellertid hade den
fördelen att de ekonomiskt svagaste grupperna
kompenserades genom de förbättrade
bostadsbidragen. Detta är det läge vi har för
närvarande och ingenting annat. Att i det läget tro
att det är en enkel sak att lägga ut ytterligare
pålagor på bostadskonsumenterna, tror jag
verkligen är att underskatta de människor som i dag
har det svårt i det svenska samhället och som
behöver ett stöd för att kunna leva under drägliga
förhållanden.

Jag fick i eftermiddags ett brev, som jag också tror
att utskottets ordförande har fått. Jag skall läsa upp
brevet, som är kort: Med anledning av de
försämringar för boendet, som planeras genom
minskade räntesubventioner och andra åtgärder,
har undertecknad fått i uppdrag av samtliga
bostadsrättsföreningar i Hofors i Gävleborgs län att
be er besinna ert ansvar för svensk bostadspolitik
och inte försämra för de många små människorna i
samhället.

Det är dessa människor som jag är talesman för.
Här räknas upp en rad bostadsrättsföreningar, som
alla känner att de nu har för stora svårigheter. Då
säger Agne Hansson att det är nödvändigt att ge
signaler. Vi vet ju att flera bostadsrättsföreningar är
i konkursläge. Vi vet att många har svårigheter. Vi
vet att en del av dem inte kan klara av dessa
problem. När de nu också vet att de skall betala ut
pengar under de tre närmaste åren kommer många
av dem att få mycket stora svårigheter. Det kan jag
försäkra Agne Hansson om.

Anf. 162 AGNE HANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag är också utomordentligt orolig för
de här bostadsrättsföreningarna och för
utvecklingen. Men genom det Oskar Lindkvist
säger här i debatten låter det som om
Socialdemokraterna inte skulle vara beredda att
spara de här 3 iljarderna. Jag fick egentligen inget
svar på frågan om ni står fast vid uppgörelsen. Men
jag litar i det fallet på Oskar Lindkvist, därför att
han alltid håller överenskommelser.

Det är i det här fallet ingen skillnad mellan
utskottsmajoritetens och Socialdemokraternas
förslag, eftersom besparingen skall genomföras.
Den blir väl lika tung för de boende när den än
läggs ut. Risken är att det blir ännu värre om man
klumpar ihop detta och lägger ut allt på en gång.
Det är det som har varit min bevekelsegrund när
jag hela tiden har försökt att hävda de små i
samhället och de boende. Man måste se till att
fördela detta rättvist. 3 miljarder år l994 har nu
blivit 500 miljoner, vilket kanske är 500 miljoner
för mycket, men det är ändå en uppdelning i tiden.

Detta läge med den lägsta bostadsproduktionen,
med den högsta arbetslösheten och en svag
ekonomi är just det läge som vi måste ta oss ur. Det
är därför det är så viktigt att räntorna kan fortsätta
att sjunka -- de har nu sjunkit med 4 % på ett
halvår -- och att inflationen kan hållas låg, så att
fastighetsvärdena kan bli stabila, att vi kan börja att
beta av arbetslösheten och att kreditmarknaden
kan fungera.

Med den ovisshet, som Socialdemokraterna och
delvis också Ny demokrati kastar ut marknaden i,
riskerar vi att ytterligare försämra
bostadssubventionen, arbetslöshetssituationen,
ränteläget och inflationen. Det är därför som en
fördelning av bördorna över tiden är så viktig, och
att man kan ge besked om hur man i det här fallet
har tänkt sig denna.

Anf. 163 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Vi i Ny
demokrati har ställt oss bakom utkastet om
utredningen. Det har inte talats om en
parlamentarisk utredning, utan om en
expertutredning. Vi har också sagt att utredningen
skall ske snabbt och att den snabbt skall vara färdig.
Jag tror inte detta ger några störande signaler ut till
marknaden, därför att det har ändå tidigare
bestämts en avstämningspunkt år 1995, så det är
redan tidigare bekant.

Jag vill sedan göra ett förtydligande till det som jag
tidigare sade om hösten. Vi frångår inte
överenskommelsen för att spara de 3 mljarderna.
Det är bara fråga om hur man skall fördela ut detta.
På det har vi haft litet skiftande synpunkter. Vad jag
sade var att staten med en mycket positiv
ränteutveckling kanske ändå kan göra en
betydande besparing som möjligen kan utgöra en
del av de 3 miljarderna. Det var vad jag sade.

Anf. 164 KNUT BILLING (m):

Herr talman! När jag lyssnade till Oskar Lindkvist
handlade det mest om elände i den bostadspolitiska
världen. Många av oss har ju i dag också kunnat
konstatera att Hyresgäströrelsens ombudsmän har
demonstrerat här utanför Riksdagshuset.

Ena handens fingrar räcker väl till för att räkna de
socialdemokrater som är här i kammaren. På
läktaren finns några personer. Intresset tycks inte
vara så överväldigande. Frågan är om det elände,
som Oskar Lindkvist säger sig kunna se, också ses
av alla andra på riktigt samma sätt. Naturligtvis är
bostadsmarknaden på många sätt problemfylld,
vilket inte är så konstigt. Det tar naturligtvis tid att
komma runt allt det som Socialdemokraterna
under sin tid ställde till med.

Oskar Lindkvist säger att man får gå tillbaka två år
för att hitta en bra bostadspolitik. Vad hittar man
då? Jo, då hittar man krångel och byråkrati. Man
hade lex Malmö. Man hade en ensidig favorisering,
Oskar Lindkvist, av både HSB och Riksbyggen.
Man hade också årliga propositioner som innehöll
minskningar av räntebidragen. Man hade också
just infört något som hette räntelån. När Oskar
Lindkvist sedan säger att man nu vill ha en
parlamentarisk utredning för att få fram ett
långsiktigt bostadspolitiskt program rimmar det
väldigt falskt. När vi från de borgerliga partierna
sade att räntelånesystemet är en katastrof och att
det kommer att leda till oerhörda bekymmer, var
inte Oskar Lindkvist det ringaste intresserad av att
föra en diskussion, utan räntelånesystemet skulle
genomföras. Det skulle dessutom tidigareläggas.

Nu när Oskar Lindkvist befinner sig i opposition vill
han ha en diskussion, och det kan jag förstå. Detta
synsätt präglar Oskar Lindkvist i
oppositionsställning. Då försöker han naturligtvis
att få ett inflytande. Det är hedervärt och skall inte
på något sätt kritiseras, men det rimmar litet falskt
mot bakgrund av Oskar Lindkvists eget agerande
tidigare här i kammaren och i bostadsutskottet.

Man har frågat Socialdemokraterna var de står i
fråga om de 3 miljarderna. Alldeles uppenbart är
att Socialdemokraterna inte är beredda att stå för
vad de sade i höstas. De skriver i reservation 74 att
den tilltänkta subventionsminskningen skall
senareläggas ''tills fastighetsmarknaden har
stabiliserats''. Då frågar man: Stabiliserats mer än
vad? Om man jämför med förhållandena i höstas,
kan man konstatera att fastighetsmarknaden inte
har försämrats sedan dess. Om någonting har hänt,
har det varit en förändring till det bättre.
Bostadsräntorna är i dag lägre än de har varit på tio
år. Vi har också kunnat notera betydligt fler avslut,
dvs. att köpare och säljare har kunnat mötas på
bostadsrätts- och villamarknaden. Däremot finns
det många tomma bostäder beroende på den
tidigare överproduktionen av bostäder. Men
fastighetsmarknaden är inte sämre, utan det är nog
så att Socialdemokraterna vill springa ifrån detta
helt och hållet. Det präglar Oskar Lindkvist i
opposition att han då inte vill göra några
besparingar. Det är ju också ganska kort tid till
valet.

Vad föreslår då utskottet? Jo, att 500 miljoner av de
3 miljarderna skall läggas ut för 1994. Det kommer
inte att medföra någon kostnadseffekt över huvud
taget på de hus som är byggda efter 1988. När det
gäller hus byggda före 1988 blir effekten inkl.
upptrappningen ungefär 35 kronor per
kvadratmeter 1994. Då skall man hålla i minnet att
den ordinarie upptrappningen är mellan 15 och 35
kronor. Det handlar alltså om en mycket blygsam
ökning av boendekostnaderna på runt 200 kronor
för en normallägenhet. Det är nödvändigt att göra
detta i år för att det skall få effekt nästa år. Då kan
ekonomin stabiliseras.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 3.

Anf. 165 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Knut Billing började med att säga att
mitt anförande präglades av elände och eländets
elände. Det är precis så på bostadsmarknaden. I
mitt samtal med Agne Hansson försökte jag
förklara att bostadspolitiken har gått alldeles snett.
Det förekommer varken nyproduktion eller något
annat som markerar att det finns en ambition att
åstadkomma någon aktivitet på byggområdet i
Sverige. Det är alltså eländigt, och Knut Billing har
en mycket stor andel i den förtjänsten.

Sedan sade Knut Billing att bostadsfrågan inte
verkar vara ett så stort problem, om man ser sig
omkring och letar efter socialdemokrater. Men då
vill jag betona att riksdagsledamöterna faktiskt inte
är någon målgrupp för vår sociala bostadspolitik.
De borde kunna klara sig ganska hyggligt. De
människor som vi pratar för är just de vanliga
människorna i de vanliga inkomstlägena. Många av
dem är utan arbete på grund av regeringens
ekonomiska politik och kan inte betala sina hyror.
Ytterligare pålagor av det slag som regeringen nu
tydligen syftar till kommer att vara mycket
besvärliga för många av dessa människor.

Jag tror inte att Knut Billing uppfattade att Bo
Jenevall gjorde mycket klart att han när
propositionen kommer i höst mycket väl kan tänka
sig att ta samma ställning som Socialdemokraterna.
Så alltför tvärsäker skall man inte vara, om man är
förespråkare för regeringens bostadspolitik. Den
lämnar mycket i övrigt att önska.

De ynka belopp som Knut Billing nämnde finns
endast i hans fantasi. Alla uppgifter som vi har
skaffat in från olika håll, från fastighetshåll, från
hyresgästernas håll och från andra håll, visar att det
rör sig om helt andra och mycket större belopp,
inkl. de extrakostnader som kommer att bli ett
resultat av de hyreshöjningar som brukar följa av
att man träffar överenskommelser mellan
hyresgäströrelsen och de allmännyttiga
bostadsföretagen. Jag tror därför att Knut Billing
skall fundera litet på om dagens bostadsmarknad är
någonting att skryta med. Den var mycket bättre
för två år sedan. Dessutom var arbetslösheten då
bara 2 %. Nu är den som bekant mycket högre.

Anf. 166 KNUT BILLING (m) replik:

Herr talman! Oskar Lindkvist har naturligtvis
aldrig funderat över om orsakerna till det s.k.
elände som han diskuterade i dag kanske ligger just
i den socialdemokratiska politik som bedrevs under
1980-talet. När jag gjorde min jämförelse med
eländet, som jag fick beröm för av Oskar Lindkvist,
hade jag Lars Ekborg i tankarna. Skillnaden är bara
att Lars Ekborg var mycket rolig i sin
eländesmonolog, medan Oskar Lindkvist är
mycket förgrämd i denna diskussion.

Oskar Lindkvist tar nu Bo Jenevall till hjälp och
säger att jag inte skall vara så säker på att förslagen
går igenom, eftersom Bo Jenevall kanske intar en
annan ståndpunkt i höst. Det är möjligt att det blir
på det sättet att detta förslag inte går igenom i
riksdagen. Den regering som sitter är en
minoritetsregering, men vi kommer att lägga fram
våra förslag, och vi tror att de förslagen är bättre för
svenska folket än de förslag som Oskar Lindkvist
till äventyrs lägger fram. Det är inte så säkert att
det kommer några förslag från Oskar Lindkvist.
Det har inte kommit några hittills.

Sedan sade Oskar Lindkvist att de belopp som jag
nämnde endast finns i min fantasi. Ja, det är väldigt
svårt för någon av oss att bevisa att vi har rätt. Men
vi kan, Oskar Lindkvist, säga så här. Vi kan se i
protokollet och sedan jämföra med den proposition
som kommer om några veckor. Då ser vi vem som
har rätt, Oskar Lindkvist eller jag. Vi kan återuppta
debatten i höst. Jag skall påminna Oskar Lindkvist
om detta.

När det slutligen gäller de hyreshöjningar som
Oskar Lindkvist säger blir ett resultat av
neddragningarna har vi också en viss erfarenhet.
Det skulle bli väldigt stora hyreshöjningar den 1
januari. Hyresförhandlingarna gav dock vid
handen att det inte var möjligt att få gehör för den
typen av hyreshöjningar från fastighetsägarnas
sida. Hyreshöjningarna blev väsentligt lägre. I
många fall var det t.o.m. så att man låg stilla med
hyreshöjningarna, därför att fastighetsägarna
konstaterade att en hyreshöjning skulle leda till att
bostäderna tömdes på hyresgäster. Det vore
utmärkt om vi fick den inriktningen att
hyresgästerna på detta sätt har någonting att säga
till om och man inte automatiskt vältrar över
kostnadsförändringarna på hyresgästerna. Det
vore den naturliga vägen för Oskar Lindkvist. För
mig är det naturligt att de enskilda hyresgästerna
gemensamt i förhandlingar har makten. Då torde
man få bukt med hyreshöjningarna framöver.

Anf. 167 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Jag håller med om att Lars Ekborg är
väldigt rolig. Framför allt är han mycket roligare än
Knut Billing. Det kan jag utan vidare påstå.

När det gäller den socialdemokratiska politiken på
1980-talet skall jag berätta för Knut Billing att jag
under flera timmar i dag har lyssnat på debatten
här. Oavsett vilket ämne som har diskuterats, har
alla varit programmerade för att misslyckandena i
regeringens politik -- och de är ganska många -- har
sitt ursprung i 1980-talet.

Ändå sade ni i valrörelsen 1991 att ni på kort tid
skulle se till att det blev ordning och reda i det
svenska samhället. Ni skulle upprätthålla
sysselsättningen och sänka hyrorna. Var det inte så,
Knut Billing, att hyrorna skulle sänkas i er regi?

Vi påstod att ni skulle införa marknadshyror, men
det bestred ni. Vi är i dag på rak väg in mot
marknadshyror i det svenska samhället.

När det gäller hyreshöjningarna är det riktigt att de
inte fick den omfattning som vi befarade, men det
har inte särskilt mycket med regeringens politik att
göra, på annat sätt än att hela bostadsmarknaden i
dag är sjuk. Den är helt nedkörd på grund av att det
praktiskt taget inte förekommer någon aktivitet.
Det är mera en följd av andra faktorer än av en
medveten politik från den borgerliga regeringens
sida. Också Knut Billing vet att det är det riktiga
förhållandet.

Jag hävdar, herr talman, med mycket stor
bestämdhet att det i dag är eländigt på
bostadsmarknaden. Många är bekymrade. Jag tror
att Knut Billing redan har kunnat räkna ut att detta
kommer att bli en stor fråga i valrörelsen. Vi får se
vad väljarna tycker när de har blivit så grundlurade
som de blev av de löften som gavs i valet 1991.

Anf. 168 KNUT BILLING (m) replik:

Herr talman! Jag vill ge Oskar Lindkvist rätt på en
punkt, nämligen när han påstod att jag inte är lika
rolig som Lars Ekborg var. På den punkten kan
Oskar Lindkvist och jag ta varandra i hand. Å
andra sidan var Lars Ekborg en osedvanligt rolig
person.

När det sedan gäller hyreshöjningar säger Oskar
Lindkvist att det förhållandet att man inte fick ut de
hyreshöjningar som man begärde beror på att
marknaden är sjuk. Jag kommer tillbaka till vad jag
sade tidigare. Här avslöjas en avgörande skillnad
mellan Oskar Lindkvists bostadspolitiska syn och
min.

Enligt min uppfattning är det inte ett tecken på att
marknaden är sjuk, om fastighetsägarna inte får ut
vad de begär. Man har då i stället börjat få en
bostadsmarknad som visar sitt rätta ansikte, dvs. en
marknad där köparen-hyresgästen har något att
säga till om.

Det är en sådan marknad, Oskar Lindkvist, som vi
skall se till att behålla, inte en marknad där
hyresgäströrelsen, HSB eller någon annan, dikterar
över huvudet på människorna hur hyrorna skall
vara. Vi skall se till att marknaden-hyresgästerna
själva skall bestämma det. Då blir
kostnadsökningarna lägst. Det är ingen sjuk
marknad, ut en en sund och frisk marknad.

Anf. 169 ERLING BAGER (fp):

Herr talman! Den viktigaste åtgärden för att sänka
bostadskostnaderna är att driva en politik som
möjliggör att vi får ett så lågt ränteläge som möjligt.
Då blir det möjligt att bo billigare. Det blir också
billigare för industrin att investera. Därigenom blir
det möjligt att få fart på hjulen och bidra till att
stärka sysselsättningen.

Det har också regeringen i sin politik strävat efter,
och man kan nu börja se resultatet av detta.
Riksbankens marginalränta har på ett halvår sänkts
med närmare 4 % och uppgår nu till, om jag inte
misstar mig, 8,75 %.

Låt mig här kort återge några kommentarer i
Aftonbladet i lördags, den 5 juni. Där framhölls att
det nu kommer signaler, som uppmärksammas, om
att det är billigare att bo och att man nu har den
lägsta räntan på 15 år. Det blev enligt Aftonbladet
1 000 nya jobb varje dag i maj. Färre miste sina
jobb, och inflationen minskar.

Det är ett gott besked om att den strama
ekonomiska politiken trots allt lyckas.

För att kunna driva en ekonomisk politik som
möjliggör att vi kan få lägre räntesatser, måste
staten bl.a. minska sina utgifter, inte minst efter
den ekonomiskt expansionistiska politik som fördes
under 80-talet. Och i detta sammanhang har det
också varit nödvändigt att se över
bostadssubventionerna.

Denna insikt delar, såvitt jag förstår, också
Socialdemokraterna. Det visar också
krisuppgörelsen från i höstas, då
Socialdemokraterna var med om ett förslag att
genomföra en minskning med 3 miljarder, även om
de nu vill att denna besparing skjuts upp.

Trots tidigare vidtagna besparingar har statens
utgifter för räntebidragen fördubblats på fem år,
och för nästa budget är 31,3 miljarder anvisade för
detta ändamål.

Den nu föreslagna besparingen på 500 miljoner för
1994, tycker jag ändå att Socialdemokraterna
borde ha kunnat medverka till, allra helst när den
läggs på hus byggda före 1988. Socialdemokraterna
har ju ändå varit med om att fatta ett beslut om att
försöka göra en sådan besparing.

En konsekvens av de minskade räntebidragen blir
självfallet att bostadsbidragen kommer att spela en
viktigare och mer central roll i framtiden för att
möta de ökade bostadskostnaderna som uppstår för
exempelvis många barnfamiljer. Jag förstår att det
är ett kommunicerande kärl i detta sammanhang.
Det blir också en effekt när bostadssubventionerna
i övrigt minskar.

Herr talman! Jag skall göra en kort återblick.
Under senare år har statens utgifter för olika
former av bostadssubventioner -- räntebidrag,
ränteavdrag och bostadsbidrag -- ökat från 34
miljarder kronor till 56 miljarder kronor mellan
åren 1987 och 1992.

Mellan åren 1989 och 1992 ökade den redovisade
produktionskostnaden i byggnader med statliga lån
med över 40 %. Den allmänna inflationen var
under samma tid knappt 18 %.

Byggbranschen bidrog i hög grad till 1980-talets
överhettning. Detta får vi nu betala bl.a. genom det
som har skett i ekonomin i övrigt och via
skattsedeln.

Under de senaste åren har vi från olika politiska
partier sökt vägar för att kunna minska statens
kostnader för bostadssubventionerna. Ett sådant
exempel var från krisuppgörelsen i höstas.
Företrädare från regeringen förhandlade då med
Socialdemokraterna om olika förslag till hur man
skulle kunna genomföra en gemensam besparing,
utan att lyckas.

Som Agne Hansson angav var det vid
bostadsutskottets sammanträde gällande utskottets
yttrande till finansutskottet rörande den besparing
som vi nu diskuterar ändå ganska nära att vi skulle
ha kunnat resonera oss samman. Men det gick inte,
vilket jag beklagar.

Jag vill slutligen yrka bifall till hemställan i
finansutskottets betänkande på denna punkt.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga Oskar Lindkvist
följande. Det är litet svårt att få grepp om var
Oskar Lindkvist egentligen står. Vill Oskar
Lindkvist vara med och fullfölja de besparingar
som ingick i uppgörelsen? När Oskar Lindkvist,
talar om den sociala bostadspolitiken, handlar det
väldigt mycket om att Socialdemokraterna räknar
med att de skall återkomma till makten. Skall de då
börja med generösa räntebidrag igen? Är det den
inriktning som Oskar Lindkvist tänker sig
framöver?

Anf. 170 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Nu kommer åter denna frågeställning
om att hålla överenskommelser upp. Då slipper jag
att begära ordet i slutvarvet av denna debatt. Jag
kan svara Erling Bager på samma fråga.

Båda talarna som har ställt denna fråga till mig har
deltagit i bostadsutskottets sammanträden. Båda
var närvarande när jag på sammanträdet klart
deklarerade att den egendomliga situationen har
uppstått att Socialdemokraterna och
regeringspartierna har en gemensam
grunduppfattning, nämligen att överenskommelsen
skall hållas. Det framgår också av utskottets
ställningstagande. Det råder inga tvivel på den
punkten.

Det står också i överenskommelsen mellan
regeringen och Socialdemokraterna att det skall
ske samråd mellan parterna innan man lägger fram
förslag i riksdagen. Detta samråd har inte slutförts
mellan regeringen och Socialdemokraterna. Under
den tiden som kontakter hölls, visade det sig
nämligen att det var lämpligare att ta in Ny
demokrati i den grupp som skulle svara för att detta
förslag skulle genomföras. Socialdemokraterna står
alltså utanför det förslag som skall presenteras i en
proposition om de 3 miljarderna.

När fastighetsmarknaden så att säga är klar att tåla
3 miljarder, om ett, två eller flera år -- jag kan inte
svara på när det blir, eftersom
fastighetsmarknaden, bl.a. med hänvisning till det
beslut som vi fattade i utskottet om att föreslå
regeringen en utredning på området, är i dag i otakt
med utvecklingen -- kan ingen med bestämdhet
säga. Men det är inget tvivel om att
överenskommelsen helt klart står fast.

Anf. 171 ERLING BAGER (fp) replik:

Herr talman! När vi i utskottet försökte komma
samman om hur man skulle kunna hantera dessa 3
miljarder var frågan uppe om man kanske skulle
kunna göra en liten försiktig början, att man på
något sätt försökte finna en möjlighet att ta detta
steg tillsammans med Socialdemokraterna. Vi
gjorde många försök. Ärendet bordlades, och det
var ajournering av sammanträdet. Och jag kan
intyga att ordföranden Agne Hansson försökte
eftersträva en uppgörelse där Socialdemokraterna
ingick. Men det föreföll ändå som om
Socialdemokraterna så att säga ville slira ut ur
denna uppgörelse och på något sätt ställa sig
utanför.

Detta leder tankarna till hur mycket som de
egentligen strävar efter att kunna fullfölja
uppgörelsen. Nu gäller det 500 miljoner för 1994.
Vi får en valrörelse. Socialdemokraterna vädrar
morgonluft att kanske återkomma i
regeringsställning. När Oskar Lindkvist nu även
talar om inriktningen av bostadspolitiken, funderar
jag över vad som kommer att ske i framtiden. Och
jag tycker att det finns många frågetecken.

För det är väl inte på det viset, Oskar Lindkvist, att
man låter den borgerliga regeringen genomföra
dessa impopulära och besvärliga besparingar och
att man sedan, om man hamnar i regeringsställning,
låter det hela fortsätta och tycker att det är skönt
att de borgerliga partierna fick göra dessa
besvärliga ställningstaganden innan man tillträdde?

Anf. 172 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Erling Bager kan vara fullkomligt
lugn. Det kommer att föras en annan socialt
inriktad bostadspolitik om och när
Socialdemokraterna kommer tillbaka till
regeringsmakten. Det är fullkomligt klart.

Jag trodde att jag skulle få slippa höra att
Socialdemokraterna försökte kliva ur och ställa sig
utanför uppgörelsen. Den enda uppgörelse som vi
ställer oss utanför är den uppgörelse som
regeringspartierna har slutit med Ny demokrati om
att man skall plocka ut de 3 miljarderna under de
närmaste tre åren. Den står vi utanför. Men vi är
helt medvetna om att överenskommelsen mellan
regeringen och Socialdemokraterna, att det skall
tas ut 3 miljarder på bostadsområdet, ligger fast.
Och vi hoppas att det skall bli möjligt att plocka ut
dem när fastighetsmarknaden är i bättre skick än
den för närvarande är.

Anf. 173 ERLING BAGER (fp) replik:

Herr talman! Oskar Lindkvist säger att
Socialdemokraterna har ställt sig utanför en
uppgörelse om att man skall ta ut de 3 miljarderna
under de kommande tre åren. Det var ändå det som
uppgörelsen med Socialdemokraterna hade som
inriktning. Då borde Socialdemokraterna på något
sätt ha bidragit till att åstadkomma en uppgörelse
som var flerårig.

Slutligen sade Oskar Lindkvist att jag kan vara helt
övertygad om att Socialdemokraterna skall föra en
helt annan social bostadspolitik när de kommer till
makten. Innebär detta inte att det handlar om stora
bostadssubventioner som här ställs ut till väljarna,
allmänheten och att Oskar Lindvist nu utlovar
rikliga subventioner och en social bostadspolitik?
Vad menar annars Oskar Lindkvist när han säger
att det skall föras en bostadspolitik som tillgodoser
dessa inriktningar?

Anf. 174 MIKAEL ODENBERG (m):

Herr talman! Jag hade också tänkt mig att något
beröra den tremiljardersbesparing som ingick i
krispaketet från september 1992.

Jag har i olika sammanhang kallat just den
ingrediensen i krisuppgörelsen för
''krisuppgörelsens minst intelligenta delförslag''.
Det uttrycket speglar min ambition att vara artig
mot de fördragsslutande parterna, dvs. regeringen
och den socialdemokratiska partiledningen.
Översatt till vanlig, enkel svenska betyder det, om
uttrycket tillåts, herr talman, att jag ansåg förslaget
vara alldeles osedvanligt korkat.

Det gjorde jag på grund av att det uttryckliga målet
för krisuppgörelsen var att stärka statsbudgeten.
Jag har menat, och många med mig, att en
tremiljardersbesparing i bostadssubventionerna
1994 inte skulle föra närmare det besparingsmålet,
utan snarare riskera att leda till ökade statliga
kostnader genom förluster i det finansiella
systemet.

Situationen på bostadsmarknaden är nämligen den
att den socialdemokratiska bostadspolitiken under
senare delen av 60-talet, under 70-talet och under
80-talet har drivit fram en mycket hög
belåningsgrad för nyproducerade fastigheter. Med
de senaste årens fallande fastighetspriser har vi fått
en ännu högre belåningsgrad. Sanningen är att
huvuddelen av alla nybyggda fastigheter i dag är
belånade över skorstenen, till mer än 100 %.

Det borde vara ganska uppenbart att om man i en
sådan situation gör alltför snabba och alltför stora
besparingar i bostadssubventionerna riskerar det
att via ytterligare fall i fastighetsvärdena leda fram
till ökade kreditförluster och en ohållbar situation
för banker och andra kreditinstitut.

Vi hanterar här mycket betydande värden. Jag vill
påminna kammaren om att de hittillsvarande
kreditförlusterna i banksystemet endast till en liten
del härrör från bostadssektorn. Under 1990, 1991
och 1992 svarade kontors- och affärsfastigheter för
15 % av utlåningen, men för 60 % av de gigantiska
kreditförlusterna. Jag menar att vill man värna
stabiliteten i det finansiella systemet är det av
mycket stor vikt att man nu förhindrar att
kreditförlusterna sprids över till bostadssektorn. I
det perspektivet ansåg jag att krispaketets
tremiljardersbesparing var ett mycket oklokt
förslag.

Den uppgörelse som nu har träffats mellan de
borgerliga företrädarna i finansutskottet och Ny
demokratis företrädare är bättre. Den är inte
invändningsfri, men jag anser att den är fullt
acceptabel. Den innebär att man lägger ut
besparingen under flera år, och det innebär en
relativt blygsam besparing under nästa år, 1994.

Oskar Lindkvist svängde sig med en mängd siffror
om hyreshöjningarna. Om vi skall diskutera de 500
miljoner i besparing i räntesubventionerna för det
befintliga beståndet under 1994 och försöka
värdera vad just den besparingen innebär, handlar
det för en normallägenhet om 20--25 kr, kanske i en
del fall upp till 30 kr i månaden. Den hyreshöjning
som föranleds av en besparing på 500 miljoner
driver inte ut hyresgästerna på gatan.

Den reflexion man möjligen kan göra med
anledning av krisuppgörelsen är, tycker jag, att den
träffades mellan de borgerliga företrädarna och Ny
demokratis företrädare. Inte så att det skulle vara
fel i sig, Bo G Jenevall, men det hade varit
naturligare om uppgörelsen hade träffats med
Socialdemokraterna, eftersom krisuppgörelsen
träffades med Socialdemokraterna. Om
Socialdemokraterna anser sig ha kommit på bättre
tankar och i likhet med mig tycker att man borde
modifiera krisuppgörelsen och inte lägga ut en
sådan stor indragning av subventioner 1994, borde
Socialdemokraterna kunna träffa den uppgörelsen
med de borgerliga företrädarna i finansutskottet,
som nu i stället Ny demokrati har träffat.

Men det gjorde man inte. I stället försökte man,
som Oskar Lindkvist helt öppet sade i sitt inlägg,
springa ifrån hela uppgörelsen genom att börja
förorda någon sorts allmän höjning av
fastighetsskatten för hela fastighetsbeståndet. Det
är en fullständigt fantastisk uttolkning av
krisuppgörelsen, som uttryckligen talar om
besparingar i befintliga bostadssubventioner och
inte alls om några skattehöjningar.

Även det socialdemokratiska ställningstagandet i
dag innebär utan tvivel att man frångår
krisuppgörelsen, eftersom krisuppgörelsen
uttryckligen stadgar besparingar på 3 miljarder i
bostadssubventionerna med verkan fr.o.m. den 1
januari 1994. Efter uppgörelsen frånträder även de
borgerliga partierna krisuppgörelsen. Jag tycker att
det är bra, men jag finner Oskar Lindkvists
indignationsnummer något opassande, om jag skall
vara helt ärlig, herr talman.

Jag tycker också att Socialdemokraterna har skuld
i ett annat avseende. Det sammanhänger just med
den här frågan, nämligen deras ovilja att fullfölja
diskussionen om krisuppgörelsen och göra mesta
möjliga av ett mindre väl genomtänkt
utgångsförslag. Oviljan att fullfölja diskussionerna
har lett till att vi under det senaste halvåret har haft
en betydande osäkerhet för fastighetsmarknaden,
för kreditmarknaden och för de boende. Det bästa
med kvällens beslut är måhända, och någon har
varit inne på det tidigare, att den osäkerheten nu i
ganska stor utsträckning skingras. Men fortfarande
gäller att tilltron till det gamla statliga
räntebidragssystemet naturligtvis är rubbat till följd
av de upprepade extrabesparingar som har skett
från statens sida och dröjsmålen med
beslutsfattandet. Även om den frågan inte är
föremål för beslut i dag menar jag att den också
understryks av att kompletteringspropositionen
antyder ytterligare besparingar mot slutet av
decenniet.

Den här osäkerheten, herr talman, anser jag har två
viktiga aspekter. Den ena är rent principiell. Den är
att varje extrabesparing på räntesubventionerna till
det befintliga fastighetsbeståndet innebär ett sorts
retroaktivt beslutsfattande. Staten går i efterhand
in och ändrar de förutsättningar på vilka beslut om
byggande en gång fattades. Det handlar om stora
värden för den enskilde fastighetsägaren och
indirekt för hans hyresgäster. Nya
bostadsrättsföreningar och mindre fastighetsägare,
som inte kan omfördela kostnadsökningarna inom
ett större fastighetsbestånd, råkar oförskyllt särskilt
illa ut. Det är faktiskt inte deras fel. De har bara
agerat efter de förutsättningar som staten har
utlovat, förutsättningar som staten sedan i
efterhand ändrar till det sämre.

Ingvar Carlsson var under partiledardebatten inne
på just den här frågan. Inte ett öga var torrt i de
socialdemokratiska bänkarna, fast jag tror att det
mer berodde på lojalitet med partiledaren än på
insikt och övertygelse. Sanningen är att Ingvar
Carlsson, Oskar Lindkvist och Socialdemokraterna
genomförde just den här typen av extrabesparingar
under fem av de sex sista socialdemokratiska
regeringsåren.

Den andra aspekten på osäkerheten är att
statsmakternas vana, eller snarare ovana att
genomföra dessa extrabesparingar på
räntesubventionerna år från år skapar osäkerhet
kring bidragssystemet som sådant. Ryckigheten
och osäkerheten har gjort att det under det senaste
halvåret i praktiken har varit omöjligt att värdera
en fastighet med räntebidrag av det enkla skälet att
osäkerheten om bidragsvillkoren är så stora.

Det här är naturligtvis en otillfredsställande
ordning. Även jag inser att staten med 200
miljarder i budgetunderskott tvingas till den här
typen av extra besparingar, trots det i mitt tycke
principiellt obehagliga inslag av retroaktivt
beslutsfattande som detta innebär. Men vi tvingas
till det av hänsyn till statens finanser. Men när man
har fattat de besluten är det viktigt att man
återupprättar stabiliteten i systemet.

Det gamla räntesubventionssystemet, som vi nu
lyckligen har ersatt med ett nytt och bättre, har för
de fastigheter det omfattar 10--15 år kvar att leva.

Jag tror att det skulle vara av mycket stort värde om
regeringen så snart som möjligt efter dagens beslut,
allra senast i samband med nästa
budgetproposition, kunde återkomma och lägga
fast villkoren för återstoden av det gamla
subventionssystemets livslängd, så att stabiliteten i
och tilltron till systemet något kan återupprättas
efter den ryckighet som präglat systemet först sex
år av socialdemokratiskt regerande och därefter två
av borgerligt.

Anf. 175 LARS HEDFORS (s):

Herr talman! Uppgörelsen mellan Ny demokrati
och regeringen omfattar också ett antal
skattefrågor. En uppgörelse är i och för sig inte
särskilt märklig. En minoritetsregering måste
naturligtvis alltid vara beredd på att förhandla och
göra upp med andra partier. Det är inte särskilt
konstigt att en moderatledd regering väljer att göra
upp med det parti som befinner sig längst ut på
högerkanten.

Nej, det märkliga med denna uppgörelse är, att
åtminstone två av regeringspartierna tvingats att ge
avkall på för dem näst intill heliga politiska
principer. Det gäller Moderata samlingspartiet och
Folkpartiet, som båda två tidigare föraktfullt har
avvisat alla tankar på att höja skatten för
höginkomsttagare. Båda dessa partier har också
kategoriskt sagt nej till en ytterligare
differentiering av momsen. Det är rent av så att
båda dessa partier i det längsta avvisade en
uppdelning i två momssatser. Nu tvingas de alltså --
inte så litet förödmjukande -- att acceptera tre
momssatser och en sänkning av grundavdraget över
den s.k. brytpunkten.

Och nu är också, mycket riktigt, det fullt uppror
inom Moderata samlingspartiet, därför att man
tvingats göra upp med Ny demokrati och svika det
heligaste av vallöften. Följaktligen vågar inte heller
Carl Bildt stå för uppgörelsen. I stället tar han
avstånd från skatteuppgörelsen och skyller på
riksdagen, där Moderaterna ''tvingats acceptera''
den. Det, herr talman, är inget annat än en ren och
skär ynkedom.

Den moderate partisekreteraren Gunnar Hökmark
går ett steg längre i en artikel i Svenska Dagbladet
den 27 maj i år. Han attackerar nästan vildsint de
partier i riksdagen som ''tävlar om
skattehöjningar''. Han gör ingen hemlighet av att
han därmed avser alla partier utom Moderata
samlingspartiet.

Själva står de stackars moderaterna enligt
Hökmark vid sidan om och ''tvingas se på, när
inkomstskatterna för vanliga hushåll höjs''. Det här
får väl betraktas som ett ovanligt svårartat fall av
verklighetsflykt, eftersom Moderaterna hela tiden
har varit med på skattehöjarvagnen. Det började
med krisuppgörelserna i höstas, som tillsammans
med några tidigare beslut innebar skattehöjningar
för de svenska hushållen på i runda tal 40 miljarder
kronor. Och nu fortsätter det alltså med ytterligare
höjningar för de högst avlönade.

Hökmark avrundar det hela med att anklaga Ny
demokrati för svek. Men de riktigt stora svikarna
är ju faktiskt Moderaterna. För vilka var det som i
valrörelsen, och även senare, mest högljutt lovade
stora skattesänkningar? Jo, just det, Moderata
samlingspartiet. Det fanns egentligen inga gränser
för den moderata välviljan på detta område.
Skatterna skulle ju sänkas med 10 miljarder om året
under 90-talet.

Det moderata valmanifestets sex huvudpunkter
toppades av krav på sänkta skatter. ''Vi skall göra
1990-talet till skattesänkningarnas årtionde också i
Sverige'', lovade Carl Bildt i valrörelsen. Han
talade om större frihet med sänkta skatter och
sänkta skatter som nödvändiga för att inte
svenskarna skulle bli Europas förlorare.

Strax före valet framträdde Carl Bildt i Stockholm
och Umeå. Han sade då bl.a. att ''vår politik har
alltid präglats av fasthet, konsekvens och
kontinuitet. Alla vet vad vi står för. Man känner
igen vår politik och vet vad vi moderater tycker.''
Sett mot bakgrund av de två senaste årens
moderata vinglighet i skattefrågan framstår detta
yttrande som höjden av hyckleri.

För Folkpartiet, som har berömt sig av att stå för
etik och moral i politiken, måste kohandeln med Ny
demokrati vara ytterligt genant. Folkpartiet har
t.o.m. haft en egen etikgrupp, som har arbetat med
etiska regler för att höja politikernas moral och
anseende. Bengt Westerberg har vid något tillfälle
också satt sin heder i pant på att inte ha något som
helst samröre med Ny demokrati.

När nu Folkpartiet förhandlar och gör upp med Ny
demokrati -- på ett sätt som dessutom går stick i stäv
med partiets tidigare ståndpunkter -- kan detta bara
tydas som att man nu ställer etiken i skamvrån och
sätter maktens och partiegoismens intressen före
landets.

Herr talman! Även sakligt sett finns det stora
invändningar mot de borgerliga skatteförslagen.
Det är givetvis bra att man nu äntligen har insett --
visserligen under galgen -- att även
höginkomsttagarna måste vara med och i större
utsträckning bära krisens bördor. Sättet det sker på
är emellertid ingalunda invändningsfritt. Den
föreslagna sänkningen av grundavdraget har ett
antal allvarliga brister.

Den ger t.ex. inte särskilt mycket pengar i
statskassan. Den blir då inte heller särskilt
betungande för höginkomsttagarna. Det handlar
om en liten, närmast symbolisk skattehöjning på ca
150 kr i månaden för alla över den s.k.
brytpunkten -- oavsett om man tjänar 200 000 kr
eller 1 miljon om året alltså. Detta skall jämföras
med att en arbetslös LO-medlem med en
årsinkomst på 140 000 kr förlorar ca 1 400 kr i
månaden på regeringens förslag om sänkt
arbetslöshetsersättning. Siffrorna talar, herr
talman, sitt eget tydliga fördelningspolitiska språk.

Och så har vi det fullständigt huvudlösa förslaget
om en sänkning av den s.k. turistmomsen från 21 %
till 12 %. Detta är ett förslag som enligt Ian
Wachtmeister skall ge en massa nya jobb och rädda
turistbranschen. Och regeringen håller med! Detta
i en situation när branschen redan gynnas av
devalveringen och när dess egna talesmän nu
rapporterar om överbokningar inför sommaren.

Risken är alldeles uppenbar att den miljard som
den sänkta turistmomsen kostar staten hamnar i
turistbranschens egen ficka som en ren vinst.

Inte heller leder förslaget till någon ökad köpkraft
som skulle kunna stimulera sysselsättningen,
eftersom kalaset skall betalas med indragna
räntebidrag, som kommer att höja hyran på en
genomsnittlig trerumslägenhet med mer än 5 000
kr. Den minst sagt bisarra effekten av dessa båda
förslag blir också att det blir billigare att bo på
hotell Sheraton och dyrare att bo i en vanlig
hyreslägenhet.

Varför, kan man fråga sig, är det just
turistbranschen som skall gynnas? Det finns många
andra andra branscher som har det ännu
besvärligare än turismen. Ta bilverkstäderna t.ex.
De har det kämpigt. När kommer det ett förslag om
sänkt moms på bilreparationer? Eller ta frisörerna.
I krisens Sverige klipper sig folk mindre än vanligt.
Är det inte snart tid att sänka momsen på
frisörstjänsterna?

Nej, sanningen är att uppgörelsen mellan
regeringen och Ny demokrati om en halverad
turistmoms inte handlar om ekonomi. Den handlar
om att hålla Bert Karlsson och Ian Wachtmeister på
gott humör. Den handlar om att regeringen till
varje pris och med alla till buds stående medel vill
behålla makten.

Herr talman! Vi socialdemokrater har lagt fram ett
omfattande program för att komma till rätta med
de ekonomiska problem som nu hopar sig över
landet. I det programmet finns det också ett antal
skatteförslag. Det handlar om en höjning av den
s.k. statsskatten, dvs. den del som utgår på
inkomster över brytpunkten. Det handlar om en
sänkning om bägge momssatserna, den på 21 % och
den på 25 %, med fem procentenheter. Det handlar
om att höja kapitalinkomstskatten och att
reformera förmögenhetsskatten så att den blir
effektivare och drar in mer pengar till statskassan.
Och det handlar om att ta krafttag mot den
ekonomiska brottslighet som nu breder ut sig med
en förfärande hastighet.

Gemensamt för alla förslagen är att de är delar i en
övergripande strategi för att på ett rättvist sätt ta
landet ur den ekonomiska krisen. Jag skall inte ta
upp kammarens tid med att kommentera alla våra
förslag. Jag nöjer mig med att säga några ord om
två av förslagen.

Det är vi socialdemokrater som hela tiden
konsekvent och målmedvetet har hävdat, att man
inte kan kräva uppoffringar av låg- och
medelinkomsttagare utan att samtidigt se till att
även höginkomsttagarna får bära sin del av krisens
bördor. Därför upprepar vi nu vårt tidigare krav på
en värnsskatt, eller en rättviseskatt, som jag
föredrar att kalla den.

Vi anser att den i alla avseenden är bättre än det
borgerliga förslaget om sänkt grundavdrag. Den
ger dubbelt så mycket pengar till statskassan. Den
blir högre ju högre inkomst man har. Den är rent av
progressiv. En person som tjänar 210 000 kr om
året får en skattehöjning på ca 50 kr per år, en som
tjänar 500 000 kr får en skattehöjning på 14 550 kr,
och en som tjänar 1 miljon får en höjning på 39 550
kr. Slutligen har vårt förslag den viktiga fördelen att
de ökade statsinkomsterna kommer att tillföras
arbetsmarknadsfonden och blir på det viset ett
viktigt bidrag till kampen mot arbetslösheten.

När det slutligen gäller vårt förslag till
momssänkning är det ganska lätt att konstatera, att
det förslaget i förhållande till utskottsmajoritetens
förslag om sänkt turistmoms har betydande
fördelar. Vårt förslag kommer att innebära att
hushållens efterfrågan förbättras, och därmed ökar
också produktionen i näringslivet.

Den alltför låga efterfrågan på varor och tjänster
har blivit ett av huvudproblemen i vår ekonomi och
har lett till en allt djupare lågkonjunktur. Den
föreslagna momssänkningen ger enligt vårt
förmenande en välbehövlig konjunkturstimulans
på ca 28 miljarder kronor och blir på det viset en av
de viktigaste byggstenarna i socialdemokratins
program för en ökad sysselsättning. Det är bara att
beklaga att den borgerliga majoriteten inte inser att
det är den typen av kraftåtgärder som behövs, om
vi skall få bukt med den växande arbetslösheten.

Anf. 176 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Det är många skattefrågor som
riksdagen skall besluta om på denna riksmötets
sista dag. Skatteutskottet spelar emellertid här en
underordnad roll, eftersom finansutskottet har
tagit hand om det övergripande ansvaret även för
kompletteringspropositionens skattefrågor. Det
kan man naturligtvis ha synpunkter på. Men
faktum är att skatteutskottet i dag blott har ett
yttrande till finansutskottet och inget eget
betänkande.

Eftersom finansutskottet sålunda fattat sina beslut
efter det att skatteutskottet avlämnat sitt yttrande,
ter sig den avvikande mening som avlämnats av
socialdemokraterna och meningsyttringen av
Vänsterpartiet bitvis något avslagna.

I båda yttrandena säger man litet uppgivet att de
avgivna motionerna visar att det faktiskt finns en
majoritet i riksdagen både för en höjning av
inkomstskatten och lättnader i momsen, men att
man i skatteutskottet inte har fått gehör för dessa
synpunkter.

Jag märkte nog hur besviken Lars Hedfors var. Han
hade gärna gjort upp med Vänsterpartiet och Ny
demokrati. Det framgår alldeles tydligt av vad man
har skrivit i den avvikande meningen. Moderata
samlingspartiet och de andra regeringspartierna har
nu gjort upp med Ny demokrati, och det tycker
man inte är bra. Surt sa räven om rönnbären.

Skatteutskottets majoritet har accepterat den
rådande behandlingsordningen eftersom den var
nödvändig och har överlåtit prövningen av de
många motionsförslagen åt finansutskottet att
avgöras i ett mer övergripande sammanhang.

Lars Hedfors tog till storsläggan och talade om att
Moderaterna var förödmjukade. Det var uppror i
partiet, det var ynkedom och vi var svikare. Jag har
litet svårt att förstå det. Jag känner mig inte
förödmjukad. Jag känner mig inte som någon
svikare. Jag har anledning att påpeka för Lars
Hedfors och Socialdemokraterna att det inte är så
helt med enigheten i Lars Hedfors eget parti.

I vintras föreslog bl.a. LO att en tillfällig värnskatt
i form av höjd marginalskatt skulle införas. Det
avvisades då av Allan Larsson. I tidningen Idag den
17 januari hävdade han att ''en värnskatt skulle
ytterligare minska efterfrågan i landet. Det skulle
inte vara rätt medicin mot den växande
arbetslösheten.''

Så hette det då. Jag har full förståelse för att Allan
Larsson tidigare i debatten i dag sade att
skattefrågorna närmare kommer att utvecklas av
Lars Hedfors. Jag förstår att inte Allan Larsson
hade någon lust att tala sig varm för en värnskatt
som han för fyra fem månader sedan bestämt hade
avvisat.

Lars Hedfors kritiserade också Moderata
samlingspartiet för att vi har accepterat olika
momssatser. Jag vill påpeka för Lars Hedfors att i
direktiven till K-G Svenssons utredning talas om att
man skall kunna tänka sig olika momssatser. Det är
inte något svek, och jag känner mig inte ett dugg
förödmjukad.

Lars Hedfors ondgör sig återigen över att vi har
gjort upp med Ny demokrati. Frånsett att Lars
Hedfors själv gärna hade gjort det, tycker jag att
det är rimliga eftergifter, eftersom vi inte har egen
majoritet.

Lars Hedfors talar hela tiden om en
inkomstskattehöjning för höginkomsttagare. Det
gäller här normala inkomsttagare, som efter denna
skatteskärpning antagligen får bekymmer med
amorteringar på sina villalån osv.

Om någon timme när vi voterar går av allt att döma
stora och avgörande förslag igenom, som skall
spara 81 miljarder åt svenska folket på några års
sikt. Det är betydligt viktigare än att vi har fått ge
med oss i dessa två frågor, som tidigare i dag har
närmare utvecklats av Lars Tobisson. Jag behöver
inte här upprepa det.

Lars Hedfors slutade med att säga att man föreslår
en sänkning av momsen med 28 miljarder. Jag
förstår att det är en ny skepnad för Lars Hedfors
när han ikläder sig rollen av skattesänkare. Detta
är onekligen en mycket kraftig skattesänkning.

Anf. 177 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Jag diskuterar gärna med Knut
Wachtmeister och tycker att det är intressant att
lyssna på honom. Men det fattas en person här i
dag. Det är den moderate skatteministern. Jag har
sett att andra statsråd har uppträtt på arenan
tidigare. Men Bo Lundgren lyser med sin frånvaro.
Jag undrar om han möjligen skäms litet över de
brott som gjorts mot tidigare givna löften om
skattesänkningar och om det är det som gör att han
undviker att delta i diskussionen.

Knut Wachtmeister undviker att diskutera hur det
kan komma sig att Moderata samlingspartiet är
med om att höja skatterna för vanliga hushåll i
Sverige med 40 miljarder kronor. Man har gjort det
på mycket kort tid, trots att man har lovat sänka
skatterna. Kan inte Knut Wachtmeister
kommentera det? Hur kommer det sig egentligen
att skattesänkarpartiet höjer skatterna i den
utsträckning som man gör nu?

Jag ondgör mig inte över att ni har gjort upp med
Ny demokrati. Jag höll nästan på att säga att jag
struntar i det. Men jag ondgör mig över det falska
spel som Moderata samlingspartiet har spelat under
lång tid. Man har ställt stora skattesänkningar i
utsikt, och så gör man precis tvärtom.

81 miljarder skall ni spara, säger Knut
Wachtmeister. Jag skulle våga påstå att det finns
rätt mycket luft i de besparingarna. Man utgår t.ex.
från att kommunerna skulle öka sin konsumtion
med 2 %, vilket är totalt orealistiskt. Det finns nog
en hel del att säga om de siffrorna.

Anf. 178 KNUT WACHTMEISTER (m)
replik:

Herr talman! Lars Hedfors ondgör sig över att
skatteminister Bo Lundgren inte är här i kväll. Han
uttrycker en förmodan att skatteministern skulle
skämmas. Jag delar inte alls den uppfattningen.
Anledningen till att Bo Lundgren inte är här i kväll
är förmodligen att han litar på ledamöterna i
skatteutskottet på den borgerliga sidan.

Lars Tobisson har utvecklat vår syn på dessa
skattehöjningar, som vi i och för sig inte gillar men
som vi av omständigheterna har varit tvungna att gå
med på. Det kan inte vara förvånande för
Socialdemokraterna, som under en lång följd av år
har varit beroende av kommunisternas stöd här i
riksdagen. Jag erinrar mig ett tillfälle för ganska
länge sedan när dåvarande statsministern Olof
Palme under pågående debatt här i kammaren
gjorde upp med kommunistledaren Lars Werner
om momsen. Detta kan inte vara främmande för
Lars Hedfors.

Jag vill understryka att den nya borgerliga
regeringen har sänkt skatterna med sammanlagt 13
miljarder kronor och nedbringat skattetrycket från
56 % av BNP till ca 49 %. Vi kommer att fortsätta
att sänka skatter. För företagsamheten, som
nödvändigtvis måste ha bättre förutsättningar och
lägre skatter, har skatterna sänkts med 35--40
miljarder kronor. Mer kommer i höst, när
egenföretagarna kommer att få en förmånligare
beskattning så att de lättare kan jämföras med
aktiebolag. Finansminister Anne Wibble
utvecklade detta mycket vältaligt tidigare i dag. Det
behöver jag inte orda ytterligare om.

Anf. 179 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Knut Wachtmeister gör det litet lätt
för sig genom att hänvisa till vad Lars Tobisson sagt.
Denne hade sagt att man var tvungen att gå med på
skattehöjningar som man inte gillade. m man
inte gillar den politik som den egna regeringen för,
lämnar man den regeringen. Men det vill inte
Moderata samlingspartiet och Knut Wachtmeister
att man skall göra, utan man klamrar sig fast vid
makten.

Så kommer det vanliga försvaret: Vi har sänkt
skattetrycket, säger Knut Wachtmeister. Det hade
varit alldeles rätt, om han hade strukit ordet ''vi''.
Det är nämligen inte den borgerliga regeringen som
har sänkt skattetrycket. Det som man har gjort --
det säger man själv -- är en skatteväxling. Man har
höjt skatterna i storleksordningen 40 miljarder för
hushållen och sänkt dem ungefär lika mycket för
företag och kapitalägare. Det är en skatteväxling,
inte en sänkning av skattetrycket.

Vad har då skett när skattetrycket faktiskt har
sjunkit? Det hänger samman med beslut som fattats
innan den borgerliga regeringen tillträdde. Jag kan
nämna några sådana.

Beslutet i samband med skattereformen att
kommuner och stat får lov att lyfta av momsen
sänker skattetrycket med ungefär en halv procent.

Vi genomförde en sänkning av momsen på mat
1992. Det skedde på ett förslag från den
socialdemokratiska regeringen. Vi sänkte
arbetsgivaravgifterna år 1992 med 2,5 %. Det
skedde på ett förslag från den socialdemokratiska
regeringen.

Indexeringen av skatteskalorna fungerar på det
viset att skattetrycket sänks.

Allt detta har skett på förslag från den
socialdemokratiska regeringen, Knut
Wachtmeister. Ni kan inte påvisa något förslag där
ni har varit delaktiga i sänkningen av skattekvoten.
Era sänkningar har vägts upp av skattehöjningar
som ni samtidigt har genomfört. Så enkelt är det.

Egentligen är det inte särskilt svårt att sänka
skattekvoten, när man samtidigt lånar pengar och
har ett budgetunderskott på 250 miljarder kronor.
Man lånar till var fjärde utgiftskrona. Men på det
sättet vältrar man över skattehöjningarna på
kommande generationer.

Jag läste i tidningen Sunt Förnuft, skattebetalarnas
tidning, som Knut Wachtmeister säkerligen läser
mycket ofta, att Ingemar Ståhl hade uttalat sig om
den stora upplåningen. Han sade ungefär att
skattekvoten i Sverige, om man tar hänsyn till
budgetunderskottet, egentligen är så hög som
67 %. Det är ett resultat av den borgerliga
regeringens politik.

Anf. 180 KNUT WACHTMEISTER (m)
replik:

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden med att
räkna upp alla de skatter som den borgerliga
regeringen har sänkt sedan den tillträdde hösten
1991. Men Lars Hedfors kan inte komma ifrån att
den totala skattesänkningen är ca 13 miljarder
kronor.

Lars Hedfors ondgjorde sig över att vi måste ta upp
stora lån, bl.a. utomlands. Men samtidigt gick han
för några dagar sedan emot ett förslag från oss att
öka hushållssparandet med gynnsamma regler. Det
passade inte. Lars Hedfors skall vara litet varsam
med orden.

Jag vill också fråga Lars Hedfors: Kommer ni att gå
emot att vi i höst kommer att föreslå bättre
skattevillkor för de små företagen? Det är de små
företagen som initierar de nya jobben, och det är
där som det finns möjligheter att öka
sysselsättningen. Kommer ni socialdemokrater att
acceptera det förslaget, som kommer i höst? Det
har delvis redan läckt ut, så Lars Hedfors är
säkerligen medveten om det. Det skulle vara
intressant att veta om Socialdemokraterna kommer
att stödja det.

Andre vice talmannen anmälde att Lars Hedfors
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 181 HARRY STAAF (kds):

Herr talman! När jag har hört den här debatten har
jag kommit att tänka på en händelse som inträffade
när jag för 30 år sedan arbetade på en
vägförvaltning. Inom vägmästarområdet hade vi ett
mycket besvärligt vägavsnitt med en brant backe,
där lastbilarna hade svårt att komma upp i halkan.
Jag åkte med en av de mycket skickliga
chaufförerna en gång när bilen inte tog sig upp i
backen, där det var isgata.

Det var en hisnande och något skrämmande
upplevelse att sitta bredvid föraren när den stora
bilen började glida baklänges. Jag såg att han inte
hade någon styrning på bilen när den gled utför
backen.

När bilen äntligen stannade och vi fortfarande hade
huvuddelen av bilen uppe på vägen, fick man hoppa
ut och sanda från backens sandlåda för att så
småningom få bilen uppför backen. I dag är den här
vägen ombyggd med svagare lutning, och trafiken
flyter bra framåt.

Jag tycker, herr talman, att den här situationen
påminner en del om vår ekonomiska situation.
Kanske har vi nu stannat och kan börja ta oss upp
längs vägen igen. Vi har glidit bakåt i ekonomin,
eftersom det har funnits brister i det ekonomiska
systemet. Kortsiktigt kan man sanda -- om den
liknelsen tillåts -- men långsiktigt måste vi göra
förändringar så att ekonomin fungerar. Det är den
väg som vi har att gå.

Den skatteomläggning som Socialdemokraterna
och Folkpartiet stod för var ett försök att komma
till rätta med avarter inom ekonomin. Samtidigt
innebar omläggningen ingrepp och förändringar i
ett skattesystem vilket många uppfattade som
bärare av solidariska principer.

Jag tyckte själv att marginalskattesänkningen gick
litet för fort, men när man nu genomfört den vore
det mycket olyckligt att åter höja marginalskatten
över 50 %. Vi hade en debatt om det här i
kammaren den 31 mars.

Det är sant att tanken om en värnskatt eller
solidaritetsskatt tycks ha ett hyggligt stöd ute i
väljaropinionen, samtidigt som denna inte vill ha
höjd skatt. Så sent som i mars avvisade vi ett förslag
från Socialdemokraterna om skattehöjning, och nu
kommer Socialdemokraterna tillbaka här med ett
förslag om höjning av statsskatten till 25 % och vill
därigenom frångå skatteuppgörelsen på ett sätt som
påverkar ekonomins funktion negativt.

Lars Hedfors har ånyo från denna talarstol
presenterat det här förslaget och framhärdar, trots
att Assar Lindbeck i det protokoll som är bifogat till
betänkandet säger:

''Kommissionen säger därför att den viktigaste
skattepolitiken är att slå vakt om 1991 års
skattereform så att marginalskatten inte ökar.''

Detta återges på s. 502 i betänkandet.

Vänstern har framfört förslag om både höjda
marginalskatter och slopat grundavdrag. Jag
avvisade i debatten i mars Vänsterns förslag om
slopat grundavdrag, samtidigt som jag fann vissa
tankegångar i förslaget intressanta. Nu har
finansutskottets majoritet fastnat för en modifierad
form, där grundavdraget för statsskatten slopas
under två år. Detta är en acceptabel lösning,
eftersom den inte rubbar skattereformens
grundläggande principer, samtidigt som åtgärden
bör skapa förståelse för den mycket strama politik
som regeringen måste föra för att begränsa
budgetunderskottet.

På ytterligare en punkt har finansutskottet gjort en
avvikelse från skatteutskottets yttrande. Det gäller
sänkningen av den s.k. turistskatten eller
turistmomsen. Det här är huvudlöst, säger Lars
Hedfors. Då vill jag fråga Lars Hedfors: Var går
gränsen för huvudlösheten?

Socialdemokraterna föreslår själva i sin
partimotion en sänkning av turistskatten till 16 %.
Finansutskottet har fastnat för 12 %. Någonstans
mellan 16 % och 12 % måste huvudlösheten
inträffa. Var någonstans inträffar den?

Jag tror att denna sänkning bör få två positiva
effekter. Vi får ökad turism. Kanske fler stannar
hemma och semestrar i Sverige i stället för
utomlands. Vi får fler som reser med
kolletivtrafiken. Att fler reser kollektivt innebär
minskade bilresor. Den åtgärden bör få positiva
effekter på miljön, vilket jag som kristdemokrat är
glad för.

Herr talman! Jag vill lyfta fram några åtgärder som
omnämns i kompletteringspropositionen.
Regeringen har aviserat förändringar avseende
företagsbeskattningen. Det innebär att den
nuvarande överbeskattningen av enskild
näringsverksamhet slopas. Knut Wachtmeister
frågade Lars Hedfors hur han ställer sig till
förslaget. Lars Hedfors hade inte rätt till ytterligare
repliker på Knut Wachtmeister. Men jag upprepar
frågan, så får Lars Hedfors möjlighet att
återkomma.

Inkomstförstärkningar aviseras också med hjälp av
miljöskatter. Det är glädjande att det nu tycks råda
enighet om att miljöskatter kan utnyttjas som ett
aktivt instrument i miljöpolitiken.

Skattekontrollen skall bli mer effektiv. 200
miljoner kronor per år skall satsas på detta. Man
räknar med att detta skall ge 4 miljarder kronor i
ökade skatteintäkter. Det är bra. Skatteutskottet
skriver att det är viktigt att förbättra den nuvarande
situationen, bl.a. med tanke på seriösa företagares
konkurrenssituation.

Herr talman! Det finns vidare anledning att
poängtera att vissa flaskhalsar finns inom
polisväsendet och åklagarmyndigheterna när det
gäller att beivra och döma för skattebrott. Det
gäller alltså att få ordning på det också.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan
i betänkandet utom vad avser mom. 3 där jag yrkar
bifall till reservation 3. Jag yrkar vidare avslag på
reservationerna 39--60.

Anf. 182 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Harry Staaf drog en rörande historia
om bilen i backen. Kan det möjligen ha varit
vägkassan i Skultorp som låg bakom? Jag skulle
vilja påstå att när Harry Staaf säger att bilen är på
väg uppåt ger han uttryck för ett klart
önsketänkande. En studie av
sysselsättningsstatistiken i det här landet visar att
allting tyder på att bilen inte bara är på väg tillbaka
ned i diket utan att den också hackar betänkligt i
motorn.

Sedan kommer Harry Staaf in på frågan om
solidaritetsskatten -- rättviseskatten. Det konstiga
är att han först i det ena andetaget säger att
sänkningen av marginalskatten vid skattereformens
genomförande var för kraftig och gick för fort. Men
i nästa andetag kritiserar han oss för att vilja höja
marginalskatten till 55 %. Jag tror att Harry Staaf
får bestämma sig för hur han skall ha det. Kom
ihåg, Harry Staaf, att det här är en tillfällig höjning,
och så fort arbetsmarknadssituationen tillåter det
skall nivån sänkas till 50 %. Det är tydligen någon
i bakgrunden som instämmer i mitt tal. Det är jag
tacksam för.

Orsaken till att turistmomsen är huvudlös är att den
inte har några sysselsättningseffekter alls. Många
turistanläggningar är fulltecknade. Det finns ingen
kapacitet kvar. Det finns det däremot när det gäller
sådant som kan köpas i detaljhandeln. Där kan man
köpa hur mycket som helst. Därför är det bra med
en sänkning av den allmänna momssatsen.

Slutligen har vi frågan om egenföretagarna. Jag kan
kanske få erinra Harry Staaf om att det träffades en
överenskommelse i höstas mellan regeringen och
de borgerliga partierna. I den överenskommelsen
sades det klart och tydligt ifrån att vi skall inte göra
något för egenföretagarna i den situation vi
befinner oss med det stora budgetunderskottet. Vi
skall skjuta på det beslutet.

Men vi är i princip för en förbättring för
egenföretagarna. Det talade vi om redan när
skattereformen genomfördes i samarbete med
Folkpartiet. Det måste ske en ändring, men det
skall ske på ett neutralt sätt.

Anf. 183 HARRY STAAF (kds) replik:

Herr talman! Jag var emot att sänkningen av
marginalskatten skedde så hastigt därför att jag tror
på långsiktiga åtgärder. Jag har varnat för att spela
jo-jo med skatterna. En höjning av
marginalskatterna till 55 % kan vara ett tecken på
att det gick litet för fort. Men att först sänka och
sedan höja -- spela jo-jo -- är att ge fel signaler till
marknaden. Om det nu har skett litet för hastigt
gäller det att i fortsättningen hålla tillbaka. Jag är
inte expert på detta. Men jag betraktar
ledamöterna i Lindbeckkommissionen som hyfsade
experter på ekonomi. De har ju sagt att det är
viktigast att inte höja marginalskatterna.

Lars Hedfors säger angående turistmomsen att det
inte finns någon kapacitet att ta emot turister. Är
inte Lars Hedfors medveten om att det finns en
våldsam överkapacitet på hotellen i det här landet?
Det finns stora möjligheter att fylla dessa hotell
med turister i sommar.

Vidare har vi frågan om egenföretagarna. Det
framgår helt klart i skattereformen att
egenföretagarnas situation skall förbättras. Men
det har blivit fördröjningar. Om nu ett felaktigt
beslut fattades i höstas, och Lars Hedfors håller
med om att åtgärder bör företas för
egenföretagarna, är det väl angeläget att något
sker? Det är angeläget att få i gång
sysselsättningen. De små företagarna kan aktivt
bidra till detta. Låt oss titta på den bil som skall
uppför backen, Lars Hedfors: sysselsättningen
vänder sist i en konjunkturuppgång.

Anf. 184 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Jag beklagar att Harry Staaf, som
representerar ett kristet parti, är så litet noga med
ingångna överenskommelser. Det tyder inte på
någon större känsla för etik att så där utan vidare
bryta ingångna överenskommelser. Men vi
socialdemokrater är faktiskt vana vid det i fråga om
höstöverenskommelserna.

Vidare har vi turistmomsen, Harry Staaf. Det finns
ytterligt få branscher i Sverige som har haft så stor
glädje och nytta av devalveringen som just
turistbranschen. Det finns många inom
turistnäringen som säger att de redan nu är
överbokade. De har naturligtvis också fördelen av
de sänkta arbetsgivaravgifterna.

Harry Staaf tror på långsiktiga åtgärder. Varför har
då Harry Staaf varit med och luckrat upp
skattereformen så många gånger? Där finns t.ex.
kapitalinkomstbeskattningen. Det var en mycket
viktig princip att det skulle vara balans mellan
kapitalbeskattning och arbetsinkomstbeskattning.
Men där sänkte man tämligen omgående nivån på
kapitalinkomstbeskattningen, och det kommer
man att fortsätta med efter 1994.

Vill man ha långsiktighet, Harry Staaf, skall man
slå vakt om skattereformen. Det var en av de
viktigaste reformerna under 80-talet och början av
90-talet.

Anf. 185 HARRY STAAF (kds) replik:

Herr talman! Jag kan tala om att jag har fått utstå
en viss kritik för att jag vill slå vakt om
skattereformen. Men jag anser att den är viktig.
Från vår sida har vi dock kritiserat
skatteöverenskommelsen på fyra punkter.

En av de punkterna var att reformen inte gynnade
sparandet tillräckligt. Därför såg vi det som
naturligt att fortsätta skattereformen och sänka
kapitalskatterna.

När det gäller turistmomsen är det alldeles riktigt
att turisterna har fått nytta av devalvering, sänkta
arbetsgivaravgifter och sänkt moms. Men jag kan
inte se var den hemskt avgörande skillnaden ligger
mellan Socialdemokraternas förslag på 16 % och
finansutskottets förslag på 12 %. Jag tror att den
lägre procentsatsen kan ha en viss stimulerande
effekt utöver de goda stimulanser branschen har
fått. Jag tror inte att det är något fel.

Anf. 186 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Under det gångna riksdagsåret har vi
socialdemokrater i interpellationer och debatter
försökt fästa regeringens uppmärksamhet på det
allvarliga hot mot samhället som den ekonomiska
brottsligheten utgör. Vi har vid upprepade tillfällen
i motioner krävt krafttag mot den varböld som den
ekonomiska brottsligheten utgör i samhället.

Tyvärr -- jag säger tyvärr -- har inte regeringen velat
lyssna. I stort sett ingenting har hänt när det gäller
att förbättra samhällets möjligheter att ingripa mot
denna allvarliga kriminalitet, detta allvarliga hot
mot samhällsekonomin, detta allvarliga hot mot en
sund och väl fungerande marknadsekonomi.

Den ekonomiska brottsligheten har nu tagit sig
sådana proportioner att den hotar grundvalarna för
en sund marknadsekonomi och i grunden också
utgör ett hot mot det demokratiska
samhällsskicket. I flera branscher har
brottsligheten blivit en del av förutsättningarna för
näringsverksamheten. Det gäller exempelvis
taxibranschen och hotell- och
restaurangbranschen. Inom dessa
verksamhetsområden förekommer också rena
maffiametoder och beskyddarverksamhet.

Enligt forskare vid Brottsförebyggande rådet
omfattar den ekonomiska brottsligheten 100
miljarder kronor. Skalbolagsaffärer,
konkursbedrägerier, brottslighet i samband med
bank- och finanskrisen och momsbedrägerier är
alla exempel på olika former av ekobrott.

Den ekonomiska brottsligheten leder inte bara till
en snedvridning av konkurrensen i
marknadsekonomin. Den leder också till att det blir
svårare att genomföra en rättvis fördelningspolitik.
Hederliga medborgare får betala högre skatter och
avgifter än vad som annars hade varit nödvändigt.
Om människor upplever att vissa personer kan
undandra sig att bidra till att finansiera vår
gemensamma sektor, finns det också en uppenbar
risk att skattefiffel och svartarbete sprider sig.
Härigenom hotas samhällssolidariteten.

En tredje faktor som jag menar utgör en viktig
grund för att vi med kraft måste bekämpa den
ekonomiska brottsligheten är rent
samhällsekonomiska aspekter. En framgångsrik
kamp mot den ekonomiska brottsligheten skulle ge
samhället betydande merintäkter, betydligt ökade
skatteinkomster. Lindbeckkommissionen räknade
med 10 miljarder kronor som var möjliga att dra in
med ökad kraft i attackerna i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten.

Socialdemokraterna har lagt fram konkreta förslag
i riksdagen gång på gång för hur vi skall kunna gå
till offensiven på det här området. Vi har föreslagit
100 miljoner kronor mer till skattemyndighet,
polis, åklagare och kronofogdemyndighet. Vi har
föreslagit en ny organisation med sex
ekorotelregioner, som kan kraftsamla och där man
kan samarbeta mellan myndigheterna i kampen
mot ekobrottsligheten. Vi har föreslagit en rad
lagstiftningsåtgärder.

Men på punkt efter punkt har vi under det här
riksdagsåret blivit nedröstade i kammaren av den
borgerliga majoriteten, inkl. Ny demokrati.

Jag måste säga att jag är utomordentligt förvånad
över att regeringen inte har velat lyssna på oss när
så många andra i samhället känner upprördhet och
är bittra och förtvivlade över den situation som i
dag gäller i fråga om den ekonomiska
brottsligheten och den svarta ekonomin.

Regeringens passivitet är både märklig och
förvånande. Det borde ha legat i regeringens
intresse, särskilt en regering som står näringslivet
nära, att se till att vi fick en väl fungerande
marknadsekonomi där oseriös verksamhet
bekämpades.

Vi har i finansutskottets betänkande nu upprepat
våra krav på konkreta åtgärder mot
ekobrottsligheten.

I reservation 54 kräver vi ytterligare 25 miljoner till
skattemyndigheternas kontrollverksamhet.

I reservation 55 kräver vi ett samlat program mot
den ekonomiska brottsligheten med den inriktning
som jag nyss har angivit.

I reservation 58 kräver vi ökade resurser till polis,
åklagarmyndighet och kronofogdemyndighet med
sammanlagt drygt 70 miljoner kronor.

I reservation 59 föreslår vi införande av en
avgiftsfinansierad skatterevision. Ett sådant system
skulle göra det möjligt för oss att få till stånd en
effektiv granskning av företagens deklarationer och
ekonomi, inte som nu en granskning som man som
företagare riskerar att råka ut för en gång vart
trettionde eller fyrtionde år.

I reservation 60 föreslår vi återinförande av
skatteflyktsklausulen.

Jag yrkar bifall till de här reservationerna, men jag
måste säga att jag har inte särskilt stort hopp om att
något av regeringspartierna skall vara berett att
ställa sig bakom de konkreta förslag som vi på nytt
vill ha ställda under riksdagens prövning.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis i den här
frågan ta upp Ny demokratis agerande. Ny
demokrati för ett dubbelspel i denna fråga som i så
många andra frågor.

Ny demokrati försöker utåt ge sken av att man har
ett äkta engagemang, att man vill bekämpa den
ekonomiska brottsligheten och att man är det enda
partiet som vill ta krafttag på det området.

Jag hörde Ian Wachtmeister i partiledardebatten i
dag. Han sade att Ny demokrati vill komma åt den
ekonomiska brottsligheten. Ian Wachtmeister kan
då börja med att rösta för de socialdemokratiska
reservationerna i dag, för de innehåller konkreta
åtgärder på det området.

I söndags såg jag Bert Karlsson i Aktuellt Speciellt.
Då gav han sken av att Ny demokrati är det enda
parti som driver frågorna om den ekonomiska
brottsligheten. Så sent som den 21 april sade Bert
Karlsson här i kammaren att han hade ett äkta
engagemang mot den ekonomiska brottsligheten,
men då var han inte beredd att gå från ord till
handling. Jag undrar om Bert Karlsson är beredd
att gå från ord till handling i dag.

Jag tycker att Ny demokrati bör ta sig en ordentlig
funderare kring varför man pratar så mycket och
gör så litet.

Herr talman! Det dröjer någon timme innan
voteringen äger rum. Ny demokrati kan ägna den
timmen åt att fundera på om man inte skall biträda
Socialdemokraternas förslag. Gör man inte det, är
partiets trovärdighet förbrukad också i frågan om
att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Anf. 187 BERIT OSCARSSON (s):

Herr talman! Jag tänker tala om anslag till
folkbildningen.

I kompletteringspropositionen föreslår regeringen
riksdagen att anvisa särskilda resurser på 439
miljoner kronor, som motsvarar 10 000 extraplatser
inom folkhögskolorna. Det kärva
arbetsmarknadsläget motiverar också enligt
regeringen ytterligare 100 miljoner kronor för
arbetsmarknadsanpassad utbildning genom
folkhögskolor och studieförbund.

Det är glädjande att regeringen har insett
betydelsen av satsningar på folkbildningen.
Folkhögskolan och studieförbunden har goda
förutsättningar att göra mycket bra insatser. Men vi
minns regeringsförslaget om neddragningar på 300
miljoner kronor som skapade en av de största
påtryckaraktioner vi har upplevt på senare år.

Resultatet av dessa aktioner blev att 100 miljoner
kronor extra anslogs under innevarande
verksamhetsår för att arbetslösa skulle få
möjligheter att studera på en folkhögskola eller i ett
studieförbund. Det är Folkbildningsrådet som
fördelar dessa 100 miljoner kronor lika mellan
studieförbunden och folkhögskolorna.

De samlade effekterna av dessa och andra beslut
beträffande fördelningen av Folkbildningsrådets
medel riktade till arbetslösa blev att
studieförbunden har fått 50 miljoner kronor i
särskilda anslag medan folkhögskolorna har fått
156 miljoner kronor.

Folkhögskolorna har gjort fina insatser genom att
de med kort varsel lyckats planera, skaffa fram
lokaler, projektanställa lärare samt rekrytera
deltagare till kurserna.

Det är med glädje vi kan konstatera att samarbetet
mellan studieförbund och folkhögskolor i många
fall fungerar mycket bra. Handikapp- och
invandrarorganisationer samt andra organisationer
har deltagit aktivt i verksamheten. Givetvis har
även många fackförbund engagerat sig och
medverkat till att arbetslösa medlemmar kommit
till kurserna. Av rapporterna kan man se att många
kurser har vänt sig speciellt till arbetslösa kvinnor
och invandrare.

Folkbildningsrådet räknar med att tillsammans
över 7 000 elever har deltagit i de längre kurser som
genomförts via de särskilda anslagen. Det är alltså
ett mycket gott resultat.

Studieförbunden har också genomfört en rad
intressanta och kvalificerade verksamheter som
betytt och betyder mycket för de arbetslösa.
Folkbildningsrådet har här uppskattat att
studieförbunden nått minst 30 000 nya deltagare via
de särskilda medlen.

Jag har själv sett hur människor skaffat sig
kunskaper och därmed stärkt sitt självförtroende.
Jag har mött många arbetslösa som vittnat om
betydelsen av att man kunnat vara med i olika
aktiviteter. Låt mig ta några exempel.

Det har i studieförbundsregi genomförts
baskunskapsskola för arbetslösa
kommunalarbetare. Den har varit speciellt riktad
till lågutbildade medelålders kvinnor. Det har varit
kurser för arbetslösa med läs- och skrivsvårigheter.
Det har varit olika kurser för långtidsarbetslösa.
Speciella kurser för handikappade och invandrare
har också genomförts. Det har även varit kurser för
ungdom i glesbygd. Studieförbunden finns ju på i
stort sett varje ort i vårt land. Inom kulturområdet
finns flera kurser med inriktning på olika
konstarter, t.ex. flera teaterkurser.

Det finns nu många bevis på att folkhögskolor och
studieförbund gör ett mycket gott arbete. Därför är
det glädjande att regeringen nu föreslår extra
bidrag till folkbildningen. Folkbildningsrådet som
fördelar anslagen bedömer att dessa särskilda
medel kommer att förbrukas. Folkhögskolorna har
redan nu planerat nya kurser som ger möjlighet att
anta över 10 000 extra studeranden under 1993/94.

Folkhögskolorna har knappt möjlighet att ta emot
så många fler elever. Men studieförbunden
däremot har fortfarande brist på resurser och skulle
kunna göra större insatser. Ett resurstillskott nu till
studieförbunden ger därför ett gott och mera
omedelbart resultat.

Arbetslösheten är katastrofal. De drabbade
riskerar att tappa självförtroendet och att
passiviseras. Vi vet att många som är eller riskerar
att bli arbetslösa ofta saknar utbildning utöver
folkskola eller grundskola. En av folkbildningens
uppgifter är att ge kompletterande utbildning just
för korttidsutbildade.

Folkhögskolor och studieförbund har visat att det
klarar den uppgiften. Nu måste vi använda den
speciella resurs som folkbildningen är. Därför har
vi socialdemokrater föreslagit att ytterligare 100
miljoner kronor tillförs folkbildningen. Jag yrkar
bifall till reservation 31.

I detta anförande instämde Åke Gustavsson och
Karl Hagström (båda s).

Anf. 188 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Lars Hedfors talade om luft i
besparingar här för en liten stund sedan. Det var
just det jag tänkte tala om. Jag tänkte nämligen
kommentera det förslag eller det räkneexempel
som Socialdemokraterna har om att spara en
miljard kronor på jordbrukets område.

Jag ser det som ett räkneexempel för att kunna visa
att man kan spara en miljard och täcka de
kostnader som man drar på sig i andra
sammanhang. Jag kan knappast se det som ett
seriöst menat förslag. I så fall är det allvarligt.

Man lägger ett förslag om att minska arealstödet
från 700 kronor till 500 kronor per hektar. På det
sparar man 248 miljoner kronor enligt de beräkning
som jordbruksutskottet har gjort när vi har yttrat
oss över det här förslaget. Samtidigt föreslår man
att det skyddade pris som spannmålen har skall
sänkas från 1:05 till 90 öre. Det här innebär inte
någon besparing i statskassan eftersom de pengar
som skulle bekosta en eventuell kostnad för
statsmakterna i det här sammanhanget tas från
annat håll, nämligen på de avgifter som redan har
kommit in.

Men om man nu gör dessa förändringar, är det
rimligt att man ger jordbrukarna möjlighet att gå in
i omställningsstödet och avsätta areal i omställning
eftersom förutsättningarna för den produktion som
man har helt och hållet ändras. Om detta sker kan
det helt plötsligt bli så att de 248 miljoner som
statens kostnader skulle minskas med genom att
arealstödet ändras, egentligen blir en högre
kostnad. 100 000 hektar ytterligare i omställning är
en kostnad för staten på 400 miljoner kronor. Man
får alltså ett minus där i stället för ett plus. Men för
att vara generösa kan vi räkna det som noll.

Dessutom vill Socialdemokraterna förändra de
prisregleringsavgifter på handelsgödsel och
bekämpningsmedel som riksdagen beslutade om att
ta bort i höstas. De vill göra om dem till
miljöavgifter. På det sättet skulle man ta in 400
miljoner kronor till statskassan. Det är riktigt. Men
enligt de lagar vi har på det här området skall
avgifter betalas tillbaks till den näring som de tas
ifrån. Det innebär alltså att dessa pengar måste
användas inom jordbrukssektorn. På det sättet
innebär det ingen besparing för statskassan.
Summan av besparingen blir noll där med. Detta är
luft i besparingar som Lars Hedfors talade om
nyligen. Det är det socialdemokratiska förslaget
som vi har debatterat här i dag.

Om man skulle göra så som antyds att man
möjligtvis kan göra, nämligen att förvägra
jordbrukarna att gå in i ett omställningsstöd när
situationen nu så radikalt förändras, skulle man
möjligen kunna spara dessa 248 miljoner kronor.
Om lagstiftningen görs om så att dessa avgifter på
handelsgödsel och bekämpningsmedel blir en skatt
i stället, skulle man även kunna dra in dessa 400
miljoner kronor. Då börjar vi närma oss miljarden.

Men jag vill påstå att detta är ett orimligt och
oetiskt förslag. Man sätter en yrkesgrupp i en
mycket besvärlig, i princip ohållbar, situation. Jag
har svårt att tro att Socialdemokraterna skulle vara
så oansvariga i ansvarig ställning. När man kan
laborera med siffror i en oppositionssituation kan
man bete sig på det här sättet. I annat fall måste jag
tyvärr konstatera att i Socialdemokraternas Sverige
finns det inte plats för bönder. Det skulle vara
mycket allvarligt.

Resultatet av det skulle bli att vi får importera mer
och mer mat. Det skulle vara mat av lägre kvalitet
och till en ganska stor kostnad som skulle skapa
obalanser både i bytesbalans och handelsbalans.
Den produktion som jordbruket faktiskt
representerar är inte obetydlig i sammanhanget.
Det rör sig om bortåt 100 miljarder kronor. Vi
skulle få ett igenväxande landskap när vi inte har
en jordbruksproduktion. Det är något som de allra
flesta svenskar inte vill ha. Om vi skall klara det på
något annat sätt kommer det att kosta oerhörda
summor. Vi kommer att få en döende landsbygd.

Vi har ju en aktivitet för att hela Sverige skall leva.
Socialdemokraterna har åtminstone ibland sagt sig
vilja sträva efter det, även om debatten i dag
kanske inte alltid visar det.

Detta var ett litet exempel på hur
Socialdemokraterna tänker spara pengar. Det är
något som jag vill betacka mig för. Jag förutsätter
att det inte heller kommer att genomföras. Tack,
herr talman.

Anf. 189 CHRISTER WINDÉN (nyd):

Herr talman! Jag vill först kommentera det Lennart
Brunander sade. Jag delar i princip hans
uppfattning när det gäller det sätt på vilket
Socialdemokraterna har föreslagit en minskning av
jordbruksstödet. Den uträkning de har gjort är
befängd och saknar verklighetsförankring.

Däremot är det mycket möjligt att man skulle
kunna sänka bidragen till jordbruket om man
samtidigt vidtog åtgärder som gjorde kostnaderna
lägre för jordbruket, dvs. att man tog bort en del av
de kostnader och avgifter som finns. På det sättet
skulle det gå att minska subventionerna, men
knappast på det sätt som Socialdemokraterna har
sagt.

Herr talman! Många har i denna debatt talat om
budgetförstärkningar. Man har ansett att det finns
två vägar för att uppnå detta. Det ena är att öka
intäkterna, dvs. att öka skatterna eller andra
intäkter. Det andra är att minska utgifterna på olika
sätt.

Det finns ett annat sätt att förstärka budgeten. Det
har egentligen berörts enbart av en talare. Det
handlar om att täta de läckor, dvs. behålla de
medel, som försvinner ur statskassan genom fusk
och ekonomiska brott. Det har hittills inte fått
särskilt mycket utrymme.

Den svarta sektorn i Sverige är omfattande.
Bidragsfusk eller lagligt s.k. bidragsarbitrage är en
väl utvecklad vetenskap i Bidragssverige.
Momsfusket är välkänt. Ett okänt antal människor
bor och verkar i Sverige men betalar inte svensk
skatt. Det kan röra sig om uppemot 20 000 personer
som undanhåller skatter på i storleksordningen 3--
5 miljarder kronor per år.

Den ekonomiska brottsligheten, som är särskilt
koncentrerad till storstäderna, har vuxit till ett stort
samhällsproblem. Det står helt klart, att med
nuvarande resurser och resursanvändning håller
ekonomiska brottslingar ett betryggande försprång
till brottsbekämparna. Storleken på den svarta
marknaden kan uppgå till 100--150 miljarder
kronor per år.

JUSEK -- vilket står för Förbundet för jurister,
samhällsvetare och ekonomer -- har i tio punkter
föreslagit åtgärder som skall leda till en minskning
av den ekonomiska brottsligheten. Vi ställer oss
bakom de åtgärdsförslagen. Genomförs åtgärderna
enligt deras förslag beräknas vi på sikt kunna
tillföra statskassan 10 miljarder per år.

Detta är en avsevärt större inkomst till staten än
vad regeringen beräknar med det program man har
aviserat. Regeringen avser att till hösten
återkomma med en rapport om vilka åtgärder som
skall vidtas. Det tycker vi är bra.

Jag anser att regeringen då bör utgå ifrån de förslag
som JUSEK har lagt fram. Vi har redovisat dessa
förslag i vår motion, och vi har också reserverat oss
till förmån för de åtgärderna.

Det nuvarande socialförsäkringssystemet inbjuder
genom sin konstruktion till otillbörligt utnyttjande.
Man kan optimera sina bidrag från olika
försäkringar, eftersom dessa utdelas utan någon
inbördes kontroll. Svenskens moral har eftersatts,
och många drar sig inte för att uppge falska
uppgifter. Detta måste kunna beivras då det
egentligen inte är någonting annat än bedrägeri.

Skattebetalarnas inkomstöverföringar till
hushållen uppgår till 380 miljarder kronor, varav ca
130 miljarder i kategorier som är särskilt utsatta för
fusk. Det behövs en bättre samordning.

En försiktig bedömning ger vid handen att ca 10 %
av de fuskkänsligaste transfereringarna, eller 13
miljarder kronor, kan sparas genom att t.ex.
upprätta ett allmänt register för utdelade understöd
och ersättningar. Det skall t.ex. inte vara möjligt att
uppbära statlig lönegaranti,
arbetslöshetsunderstöd och sjukpenning samtidigt.

Registret bör naturligtvis vara sekretessbelagt och
enbart kunna användas i syfte att uppdaga fusk. Vid
upptäckt av misstänkt bidragsfusk skall frågan
därefter överlämnas till behörig myndighet för
åtgärd.

Det är viktigt att lagar följs. För att lagar skall
kunna följas tror vi att det är nödvändigt att öka
respekten för de lagar vi har. Det är alltså fråga om
moral och etik.

Sedan jag började skolan år 1951 har det skett en
gradvis förändring, vilket jag har fått lära mig under
årens lopp. Gradvis har det blivit comme-il-faut att
lura systemet och att utnyttja det i den mån man
kan. Åker man fast är det bara tough luck. Jag
tycker att det är fel att resonera på det viset.

Man uppmanas till att utnyttja systemet på olika
sätt, och man matas med doktrinen: Om jag gapar,
skall det flyga stekta sparvar i munnen på mig. Om
det inte gör det är det statens fel.

Den sortens tänkande vänder jag mig mycket
kraftigt emot.

Om t.ex. kds i regeringen skulle få ett större
genomslag för sina höga normer i fråga om moral
och etik, kan det resultera i att man på något sätt
driver en kampanj för förändring i landet för att
öka moralen och etiken och skapa en större
förståelse för lagar. Om man gjorde detta skulle
man i varje fall få Ny demokratis stöd.

Det åtgärder mot ekobrott och bidragsfusk som jag
här har nämnt ger potentiellt 25--30 miljarder för
staten, vilket är ett avsevärt belopp.

Jag vill också bemöta det Lars Hedfors sade. Han
ironiserade enligt min mening om att turistmomsen
nu kommer att sänkas. Han sade bl.a. att det
betyder att det blir lägre pris på Sheraton men
dyrare att bo. Alla pengarna hamnar i fel fickor. De
hamnar alltså i småföretagarnas fickor i
industribranschen.

Jag tycker att detta är utomordentligt belysande för
Socialdemokraternas sätt att se på den privata
företagsamheten. Man misstänkliggör den i stället
för att se möjligheterna. Man ser inte den potential
som finns i en utveckling av den svenska
turistindustrin. Turistindustrin är världens snabbast
växande industri. Man misstänkliggör i stället och
säger: Detta har ingen verkan, eftersom alla
anläggningar redan är belagda. Det är ett
kortsiktigt och kortsynt sätt att se det.

Detta kommer att få stor betydelse. Det kommer
att skapa en mängd nya arbeten inom
turistindustrin. Det skickar framför allt mycket
viktiga signaler till omvärlden om att Sverige är ett
land där man kan turista till en hyfsad penning.

Samma sak gäller grundavdraget. Om det sker en
skatteökning för alla personer med inkomster över
den s.k. brytpunkten, och det uttryckt i absoluta
pengar blir lika mycket för den som tjänar 250 000
som för den som tjänar en miljon om året, betyder
inte detta att det är dåligt. Bara för att man inte vill
följa den linje som Socialdemokraterna
uppenbarligen vill följa, med
marginalskatteökningar över hela linjen, betyder
inte detta att systemet är dåligt. Det är en mycket
egendomlig inställning.

Anf. 190 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Nu var det prat, prat, prat igen,
Christer Windén, men ingen handling. Det är inte
nya kommissioner och förhalning som behövs när
det gäller kampen mot den ekonomiska
brottsligheten. Vi behöver fatta konkreta beslut
nu. De besluten skulle gärna ha kommit för ett eller
två år sedan. Vi behöver inte ytterligare förhalning,
Christer Windén.

Alla initierade bedömare vet vad som behöver
göras. Det som behöver göras är just de konkreta
åtgärder som Socialdemokraterna har föreslagit.
Det behövs en ny organisation för
ekobrottsbekämpandet, en upprustning av polis-,
åklagar- och kronofogdemyndigheternas resurser,
lagstiftningsåtgärder, skärpta möjligheter till
skatteindrivning och ökade anslag till
skattemyndigheterna. Det är det som behövs, och
det är det vi socialdemokrater har föreslagit i
konkreta motioner. Christer Windén och
nydemokraterna är uppenbarligen inte beredda att
rösta på dessa förslag.

Det ni röstar på är en ny kommission, förhalning
och tillkännagivanden. Nu har ni möjlighet att rösta
igenom stora delar av det förslag som JUSEK har
presenterat och som jag tyckte att Christer Windén
uttryckte sympati för i talarstolen.

JUSEK har sagt att man skall tillföra
skatteförvaltningen, åklagarväsendet och
polisväsendet resurser som öronmärks för den
ekonomiska brottsligheten. I ett första skede bör
kvalificerade revisorer anställas i Stockholm,
Göteborg och Malmö.

I reservation nr 58 föreslår Socialdemokraterna nya
resurser till polis-, åklagar- och
kronofogdemyndigheterna på 70 miljoner kronor.
Om ni tillstyrker det, så tillstyrker ni en av
punkterna i JUSEK:s program, vilket Christer
Windén så varmt omhuldar i talarstolen.

En annan punkt i JUSEK:s program är att man
skall ge klara entydiga signaler till myndigheterna.
Vi har en reservation där vi tar upp också den
frågan. Ni har möjlighet att förverkliga ytterligare
en punkt i JUSEK:s program om ni yrkar bifall till
den reservationen.

Nej, Christer Windén, det är prat, prat, prat och
ingen handling. Det är i mångt och mycket
betecknande för Ny demokrati.

Anf. 191 CHRISTER WINDÉN (nyd)
replik:

Herr talman! Lars-Erik Lövdén tycks ha den
uppfattningen att de enda som begriper något i
denna kammare är Socialdemokraterna. Jag
beklagar den inställningen.

Det vi har reserverat oss till förmån för är ett samlat
program. Det är alldeles riktigt att det är JUSEK:s
program. Jag talar mig varm för det, och det står
jag för. I reservationen föreslår vi ett komplett
program som motsvarar det som JUSEK har gjort.
Jag tycker att det skulle vara minst lika bra att Lars-
Erik Lövdén röstar för våra motioner som att jag
röstar för hans. Då skulle vi gemensamt uppnå
precis det både han och jag önskar.

Anf. 192 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Rikskriminalens ekorotel, som i dag i
Rapport meddelade att man inte kunde ta sig an en
stor ekobrottshärva därför att man inte
disponerade resurser i rimlig tid, är inte betjänt av
en ny kommission. Den är inte betjänt av
förhalning. Det den är betjänt av är att få resurser
nu.

Det tar vi socialdemokrater upp i en reservation,
Christer Windén, som ligger nära eller t.o.m. helt
stämmer överens med de förslag som JUSEK har
presenterat. Men ni vägrar vara med om att
genomföra det. Ni vill vänta och se. Jag tycker att
det är beklämmande att nydemokraterna inte kan
se till att det som de pratar om i talarstolen också
är det de röstar för när vi väl går till omröstning i
kammaren.

Anf. 193 CHRISTER WINDÉN (nyd)
replik:

Herr talman! Det är väldigt konstigt att jag skall
behöva upprepa det igen. Vi står bakom JUSEK:s
förslag. Vi röstar för att JUSEK:s förslag skall
genomföras. Jag uppmanar Lars-Erik Lövdén att
rösta med oss, om han menar att han också står
bakom JUSEK:s förslag.

Anf. 194 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag skall helt kort avge en
röstförklaring för Vänsterpartiets del. Det gäller
mom. 104 om Invandrarverkets
förläggningskostnader.

De besparingar i flyktingmottagningen som i dag
gjorts har varit helt inriktade på att krympa
utrymmet för de asylsökande genom minskade
dagbidrag, minskad tillgång till sjukvård o.d. Men
för en större och för oss mera acceptabel besparing
krävs det att Invandrarverket i sin nuvarande form
läggs ner och att en statlig mindre verksamhet
inrättas för administrationen av exempelvis slussar
och förvarslokaler. Förläggningsverksamheten
behöver decentraliseras till kommunerna, och det
behövs en ersättningsmodell ungefär som när det
gäller flyktingmottagningen.

Om Invandrarverket även i fortsättningen skall
sköta förläggningarna och göra upphandlingarna
med privata lycksökare, t.ex. med Bert Karlsson,
och om byråkratin skall tillåtas växa som nu sker
med ett ökat antal byråkrater när Invandrarverket
regionaliserar, eftersom inga tjänster försvinner
centralt, är Socialdemokraternas och Ny
demokratis besparingskrav inte trovärdiga. De här
partierna har inte kunnat enas, så det finns två
reservationer.

Vi i Vänsterpartiet kommer därför att lägga ner
våra röster.

Anf. 195 JOHAN BROHULT (-):

Herr talman! I den stora mängd ärenden som
behandlas i den budgetproposition som vi i dag
skall ta ställning till finns det ett regeringsförslag
om att överföra finansieringsansvaret och
administrationen av den försäkringskasseersatta
privatläkarvården från Försäkringskassan till
landstingen.

Detta innebär i klartext att regeringen -- eller
rättare sagt Socialdepartementet -- tagit ställning
mot en försäkringsfinansierad öppen sjukvård
innan Hälso- och sjukvårdsutredningen HSU 2000
avslutat sitt arbete, där tre olika sjukvårdsmodeller
studeras från organisatorisk och finansiell
synpunkt. Förslaget innebär att man ytterligare
stärker landstingens monopol inom hälso- och
sjukvården.

Vi hörde tidigare i dag statsministerns positiva
uttalande om husläkarreformen, som bl.a. innebär
en ökad etableringsfrihet. Man kan dock befara att
förslaget från sjukvårdsministern får rakt motsatt
effekt.

Jag har i motion Fi110 gått emot regeringsförslaget.
Men denna motion har, efter en positiv skrivning i
socialförsäkringsutskottet, avstyrkts av
finansutskottet.

Med tanke på den sena tidpunkten skall jag icke
redogöra för min motion. Däremot önskar jag
framhålla att jag vänder mig emot att
sjukvårdsministern gömmer ett regeringsförslag
som rör sjukvården -- ett mycket viktigt förslag som
har stor betydelse för hälso- och sjukvården -- i den
omfattande budgetpropositionen. Accidentellt
råkade jag upptäcka förslaget där.

Ekonomiskt är det välkänt att öppen sjukvård i
privat regi är billigare än öppen sjukvård i offentlig
regi. Det är därför inte motiverat att av den
anledningen ta upp denna sak i
budgetpropositionen.

Ett viktigt observandum som jag vill framhålla här
är att Konkurrensverket, som ibland skickar
material till oss, har granskat Socialdepartementets
modell för ersättning till privatpraktiserande läkare
och konstaterat att förslaget har
konkurrensbegränsande inslag som borde ändras.
Konkurrensverket anser att det är en brist att
förslaget inte innebär förändring av landstingens
nuvarande rättigheter att avslå privata läkares
ansökningar till försäkringsanslutning.

Socialutskottet och socialförsäkringsutskottet
borde ha givits möjlighet till en mer omfattande
diskussion om Socialdepartementets förslag. Men
jag kan förstå att en sjukvårdsminister, med ett
landstingspolitiskt engagemang, har valt att gömma
förslaget i den omfattande budgetpropositionen.

Med detta, herr talman, vill jag också yrka bifall till
reservation nr 37.

Anf. 196 LEIF BERGDAHL (nyd):

Herr talman! Ärade ledamöter! Ni skall vara
lugna -- det här blir inte långrandigt. Jag
konstaterar bara att det tydligen är två läkare som
avslutar debatten i dag.

Det faller sig nämligen så att det i
kompletteringspropositionen, som alla vet har
debatterats i dag, ingår ett mycket viktigt moment.
Det gäller alltså att privatläkarna överförs till
landstingen, i så måtto att de i fortsättningen måste
skriva sina räkningar till landstingen i stället för till
försäkringskassorna. Det är ett mycket märkligt
förfarande. Det är ännu märkligare att endast Ny
demokrati har reagerat mot detta. Moderaterna
har inte reagerat.

Det pågår en parlamentarisk utredning, HSU 2000,
där sjukvårdens framtida organisation diskuteras.
En av de tre organisationsmodellerna -- kanske den
modell som är mest aktuell -- innebär att en allmän
sjukvårdsförsäkring införs. Då övergår det
sjukvårdsförsäkringsmässiga betalningssättet till
landstingen. Det här är uppåt väggarna fel. Var
finns logiken? Från läkarhåll har man med rätta
uttryckt farhågor för hur landstingen kommer att
behandla privatläkarna.

Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 37
beträffande mom. 71.

Jag önskar herr talmannen och övriga ledamöter en
trevlig sommar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (internationellt samarbete för tillväxt)

Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
127 för reservation 1 av Hans Gustafsson m.fl. 9
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken)

Först biträddes reservation 2 av Hans Gustafsson
m.fl. med 124 röster mot 15 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 175
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 176
röster mot 127 för reservation 2 av Hans Gustafsson
m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (utredning om fastighetsmarknaden)

Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot
153 för reservation 3 av Per-Ola Eriksson m.fl.

Mom. 6 (riktlinjer för penningpolitiken)

Först biträddes reservation 4 av Hans Gustafsson
m.fl. med 127 röster mot 11 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 173
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 176
röster mot 127 för reservation 4 av Hans Gustafsson
m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 7 (statsskuldspolitiken)

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 12
för meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 11 (arbetsmarknadspolitikens inriktning)

Först biträddes reservation 5 av Hans Gustafsson
m.fl. med 133 röster mot 10 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 172
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 177
röster mot 138 för reservation 5 av Hans Gustafsson
m.fl.

Mom. 17 (utbildningsbidrag med lånedel)

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot
139 för reservation 9 av Hans Gustafsson m.fl. 20
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 24 (bidrag till utbildning i företag)

Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 12
för meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del.

Mom. 26 (ungdomspraktik)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot dels
reservation 12 av Hans Gustafsson m.fl., dels
meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 27 (särskilt rekryteringsstöd)

Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 12
för meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del. 71 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 28 (arbetsrätt)

Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 23
för reservation 14 av Ian Wachtmeister. 1 ledamot
avstod från att rösta.

Mom. 32 (utökade ROT-satsningar m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 23
för reservation 17 av Ian Wachtmeister. 90
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 34 (ändring i lagen om arbetslivsutveckling)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot
142 för reservation 19 av Hans Gustafsson m.fl. 2
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 35 (arbetslivsutveckling)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 11
för meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del. 21 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 37 (bidrag till tidigareläggning av
investeringar m.m.)

Först biträddes reservation 21 av Hans Gustafsson
m.fl. med 129 röster mot 10 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 176
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 177
röster mot 138 för reservation 21 av Hans
Gustafsson m.fl.

Mom. 41 (finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen)

Först biträddes reservation 23 av Hans Gustafsson
m.fl. med 130 röster mot 10 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 175
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 177
röster mot 127 för reservation 23 av Hans
Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 45 (underhållsanslag för vägar, järnvägar och
flygplatser)

Utskottets hemställan bifölls med 185 röster mot
129 för reservation 24 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 49 (näringspolitiskt program)

Utskottets hemställan bifölls med 185 röster mot
127 för reservation 25 av Hans Gustafsson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 51 (AP-fondens placeringsrätt)

Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot
138 för reservation 27 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 52 (stöd till uppfinnare och innovatörer)

Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 24
för reservation 28 av Ian Wachtmeister.

Mom. 53 (exportkreditgarantier)

Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 22
för reservation 29 av Ian Wachtmeister.

Mom. 59 (folkbildningen)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 31 av Hans Gustafsson m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 68 (reformerad sjukförsäkring)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 35 av Hans Gustafsson m.fl. -- bifölls
genom uppresning.

Mom. 69 (ersättningsnivåer inom
socialförsäkringsområdet)

Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 22
för reservation 36 av Ian Wachtmeister. 11
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 71 (bidrag för vissa ersättningar från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen)

Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 24
för reservation 37 av Ian Wachtmeister. 23
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 74 (inkomstskatteskalan)

Först biträddes reservation 39 av Hans Gustafsson
m.fl. med 132 röster mot 10 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 172
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 177
röster mot 138 för reservation 39 av Hans
Gustafsson m.fl.

Mom. 75 (grundavdraget)

Först biträddes reservation 40 av Hans Gustafsson
m.fl. med 127 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 174
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 174
röster mot 129 för reservation 40 av Hans
Gustafsson m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 76 (turistmoms)t

Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot
126 för reservation 41 av Hans Gustafsson m.fl. 2
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 77 (skatt på livsmedel)

Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 12
för meningsyttringen av Johan Lönnroth i
motsvarande del. 93 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 78 (mervärdesskattens generella nivå)

Först biträddes reservation 43 av Hans Gustafsson
m.fl. med 128 röster mot 10 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 176
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 177
röster mot 126 för reservation 43 av Hans
Gustafsson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 79 (breddad moms)

Utskottets hemställan bifölls med 193 röster mot 23
för reservation 45 av Ian Wachtmeister. 94
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 83 (kapitalbeskattning)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 48 av Hans Gustafsson m.fl. -- bifölls
genom uppresning.

Mom. 84 (beskattning av pensionssparande)

Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
136 för reservation 49 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 91 (utbyggnad av skattemyndigheternas
kontrollverksamhet)

Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
137 för reservation 54 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 92 (vikten av att bekämpa ekobrottslighet)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 55 av Hans Gustafsson m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 94 (konkreta åtgärder mot ekobrottslighet)

Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 23
för reservation 57 av Ian Wachtmeister. 13
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 95 (medelsanvisning för åtgärder mot
ekobrottslighet)

Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
139 för reservation 58 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 96 (avgiftsfinansierad skatterevision)

Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot
138 för reservation 59 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 97 (skatteflyktslag)

Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot
138 för reservation 60 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 99 (u-landsbiståndets inriktning)

Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 22
för reservation 62 av Ian Wachtmeister. 10
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 104 (Statens invandrarverks
förläggningskostnader)

Först biträddes reservation 65 av Hans Gustafsson
m.fl med 129 röster mot 22 för reservation 66 av Ian
Wachtmeister. 162 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 154
röster mot 147 för reservation 65 av Hans
Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 107 (begränsningar av
flyktingmottagningen)

Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 22
för reservation 69 av Ian Wachtmeister.

Mom. 111 (försvarskostnadernas storlek)

Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot
138 för reservation 72 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 114 (bostadssubventioner)

Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot
138 för reservation 74 av Hans Gustafsson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 117 (partistöd)

Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 23
för reservation 76 av Ian Wachtmeister.

Mom. 120 (långsiktigt besparingsprogram)

Först biträddes reservation 79 av Hans Gustafsson
m.fl. med 129 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 174
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 177
röster mot 124 för reservation 79 av Hans
Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 121 (allmänna riktlinjer för budgetpolitiken)

Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot
127 för reservation 80 av Hans Gustafsson m.fl. 11
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 139 (fallskärmsavtal inom den offentliga
sektorn)

Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 22
för reservation 82 av Ian Wachtmeister. 4 ledamöter
avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

p5p > 6 § Indrivningslag

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU27 Indrivningslag (prop. 1992/93:198).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

Utskottets hemställan bifölls.

7 § Anmälan om kompletteringsval till den
svenska delegationen till Parlamentariska
församlingen i konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (ESK)

Talmannen meddelade att Socialdemokratiska
riksdagsgruppen anmält Nils T Svensson (s) som
ledamot i den svenska delegationen till
Parlamentariska församlingen i konferensen om
säkerhet och samarbete i Europa (ESK) efter
Georg Andersson.

Talmannen förklarade vald till

ledamot i den svenska delegationen till
Parlamentariska församlingen i konferensen om
säkerhet och samarbete i Europa (ESK)

Nils T Svensson (s)

Ajournering

På förslag av talmannen beslöt kl. 00.20 att
ajournera förhandlingarna till kl. 00.30 för att
bereda finansutskottet tillfälle att besluta om
sammanställningen av budgeten m.m., samt
överlämna de ifrågavarande betänkandena för
bordläggning i kammaren.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 00.30.

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1992/93:252 Dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Lettland

Finansutskottets betänkanden

1992/93:FiU27 Sammanställning av tilläggsbudget
för budgetåret 1992/93

1992/93:FiU28 Räntor på statsskulden, m.m.

1992/93:FiU31 Statsbudgetens inkomster för
budget året 1993/94

1992/93:FiU32 Statsbudgetens utgifter för
budgetåret 1993/94

1992/93:FiU33 Statsbudget för budgetåret 1993/94

9 § Kallelse till nytt sammanträde

Talmannen meddelade att nästa sammanträde
skulle börja kl. 00.40.

10 § Kammaren åtskildes kl. 00.31.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 35 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 56
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 78
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 134
(delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 161
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen
kl. 23.12 och

av talmannen till sammanträdets slut.