Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1992/93:98

om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet, m.m.


Prop. 1992/93:98


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 november 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Görel Thurdin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas forslag till ändringar i bl.a. lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet (kämtekniklagen). Förslagen gmndas på de över­väganden som redovisas i betänkandet (SOU 1991:95) Översyn av lagstift­ningen på kämenergiområdet.

Förslagen innebär en modemisering och skärpning av kämtekniklagen och en samordning med strålskyddslagen, som tillämpas parallellt med kämtekniklagen vid kämteknisk verksamhet.

I propositionen föreslås att regeringen eller en myndighet skall fii utfärda de föreskrifter som behövs med hänsyn till Sveriges intemationella åtagan­den enligt bl.a. icke-spridningsavtalet. Därmed underlättas också en an­passning till vad som gäller inom EG.

Begreppet kämavfall i kämtekniklagen renodlas och en möjlighet införs för regeringen eller en myndighet att besluta om undantag från lagens tillämpning för material med mycket låg radioaktivitet.

Beslutsunderlaget vid prövning av ärenden enligt kämtekniklagen och stiskyddslagen föreslås förbättrat genom nya regler om miljökonsekvens­beskrivningar. Den av riksdagen fastslagna principen att utländskt använt kämbränsle och kämavfall inte skall slutförvaras i Sverige föreslås komma till uttiyck i lagtexten.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


Regeringens och tillsynsmyndighetemas befogenheter stärks på flera    Prop. 1992/93:98 områden. Bl.a. föreslås utvidgade möjligheter att besluta om föreskrifter och att villkor skall kunna beslutas i samband med utvärderingen av forsk­nings- och utvecklingsprogrammet avseende hanteringen av använt kärn­bränsle och kämavfall.

Ansvarsfördelningen enligt kämtekniklagen i de fall då driftansvaret m.m. överlåtits till någon annan än tillståndshavaren klarläggs. I fortsätt­ningen skall alla sådana överlåtelser godkännas av regeringen eUer en myndighet och ett särskilt ansvar gälla for uppdragstagaren.

Ett särskilt straffansvar införs för den som bryter mot de allmänna bestämmelsema i kämtekniklagen. Vid grova brott mot lagen skall kunna dömas till fängelse i högst fyra år. Kravet på en särskild åtalsanmälan från tillsynsmyndigheten som en fömtsättning för åtal tas bort.

I propositionen föreslås att en redaktionell omarbetoing görs av lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. och att en ny lag ersätter den gamla.

Slutiigen föreslås vissa ändringar i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. Ändringama har sin bakgmnd i en omstmkturering av verksamheten vid Studsvik AB.


 


Propositionens lagförslag


Prop. 1992/93:98


1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om kämteknisk verk­samhet deb att 1-5, 12-13, 16-19, 25, 28 och 29 §§ skall ha följande lydelse, deb att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 5 a, 5 b och 25 a §§, av följande lydelse.


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


 


vcnna lag gäller kämteknisk verksamhet, m.m.
Med sådan verksamhet avses
               ____ -

1. uppförande, innehav eller drift av kämteknisk anläggning,

2.   förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av
eller annan befattning med kämämne eller kämavfall.


3.    införsel till riket av kämämne eller kämavfall,

4.    utförsel ur riket av

a.   kämämne eller mineral med
halt av sådant ämne,

b.   vad som har framställts av
kämämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,

c.   utmstning eller material som
har särskilt konstmerats eller
iordningställts for bearbetning,
användning eller framställning av
kämämne eller som annars är av
väsentlig betydelse för framställning
av kämladdningar, i den utsträck­
ning regeringen föreskriver, och

5.   upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka sådan
utmstning eller sådant material som
avses i 4 c och som tillverkas inom
riket, i den utsträckning regeringen
föreskriver.


3.   införsel till riket och utförsel ur riket av kämämne eller kämavfall,

4.   utförsel ur riket av

a. mineral med halt av kämämne,

b.   vad som har framställts av
kämämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,

c.   utiiistning eller material som
har särskilt konstmerats eller
iordningställts för bearbetiiing,
användning eller framställning av
kämämne eller som annars är av
väsentlig betydelse för framställning
av kämladdningar, i den utsträck­
ning regeringen foreskriver, och

5.  upplåtelse eller överiåtelse4/i
svensk myndighet, svenskt företag
eller den som är bosatt eller stadig­
varande vistas här i riket till någon
i utlandet av rätt att tillverka sådan
utmsbiing eller sådant material som
avses i 4 c, i den utsträckning
regeringen föreskriver.


'Senaste lydelse 1987:3.


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:98


 


2§

d.    anläggning    för   hantering, bearbetning, lagring eller slutlig förvaring av kämavfall,

2. kämämne:

a.  uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för
utvinning av kämenergi (kämbränsle) eller förening i vilken sådant ämne
ingår,

b.  torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbränsle
eller förening i vilken sådant ämne ingår, och

c. använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar.

I denna lag avses med 1. kämteknisk anläggning:

a.   anläggning för utvinning av
kämenergi (kämkraftsreaktor),

b.   annan anläggning i vilken en
självunderhållande kämreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,

c.    anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet­
ning, lagring eller slutlig förvaring
av kämämne, och

3. kämavfall:

a.    använt kämbränsle som har
placerats i slutförvar,

b.    radioaktivt ämne som har
bildats i en kärnteknisk anläggning
eller material eller annat som har
blivit radioaktivt förorenat i en
sådan anläggning, och

c. radioaktiva delar av en käm­teknisk anläggning som awecklas.


I denna lag avses med 1. kämteknisk anläggning:

a.   anläggning för utvinning av
kämenergi (kämkraftsreaktor),

b.   annan anläggning i vilken en
självunderhållande kämreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,

c.     anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet­
ning, förvaring som avses bli be­
stående (slutförvaring) eller annan
förvaring (lagring) av kämämne,
och

d.     anläggning för hantering,
bearbetning, lagring eller slutför­
varing av kämavfall.

3. kämavfall:

a.   använt kämbränsle som har
placerats i slutförvar,

b.   radioaktivt ämne som har
bildats i en kämteknisk anläggning
och som inte har framställts eller
tagits ur anläggningen för att an-

, vändas i undervisnings- eller forsk­ningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska eller kommer­siella ändamål,

c.   material eller annat som har
tillhört en kämteknisk anläggning
och blivit radioaktivt förorenat samt
inte längre skall användas i en
sådan anläggning, och

d.   radioaktiva delar av en käm­
teknisk anläggning som awecklas.


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:98

2a

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fräga om kämämne eller kärnavfall föreskriva om undamag frän denna lag eller vissa bestämmelser i la­gen, i den utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts.

3§'
Kämteknisk verksamhet skall be- Kämteknisk verksamhet skall be­
drivas på sådant sätt att kraven på drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik- säkerhet tillgodoses och de förplik­
telser uppfylls som följer av telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av käm- att förhindra spridning av käm­
vapen.
                                vapen och obehörig befattning med

kämämne   och   sådant  kärnavfall som utgörs av använt kämbränsle.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs för att sådana förpliktelser skall uppfyllas som ingår i överens­kommelser som avses i första stycket. Bestämmelser om strålskydd finns i strålskyddslagen (1988:220).

4§ Säkerheten vid kämteknisk verksamhet skaU upprätthållas genom att de åtgärder vidtas som krävs för att

1.   förebygga fel i eller felaktig funktion hos utmsbiing, felaktigt hand­lande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka, och

2.   förhindra olovlig befattning med kämämne eller kämavfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om åtgärder som avses iförsta stycket.

'■ Senaste lydelse 1988:23.


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen tydebe


Prop. 1992/93:98


5§'

För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

En tilbtåndshavare får efter godkännande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer uppdra åt någon annan att vidta åtgärder som enligt denna lag skall utföras av tillstånds­havaren.

För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor får inte meddelas.

I fråga om kämämne eller kärn­avfall i smä mängder eller med låga halter av radioaktivitet kan re­geringen i förordning meddela föreskrifter om tillstånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag att använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller forsk­ningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål

Såvitt avser de åtgärder som godkännandet omfattar är även uppdragstagaren att anse som tilbtåndshavare vid tillämpning av 10 och 17-29 U.

5a%

Tillstånd att uppföra en käm­kraftsreaktor får inte meddelas.

Det är förbjudet att utan särskilt tillständ här i riket slutförvara använt kämbränsle eller kämavfall från en kämteknisk anläggning eller en anruin kärmeknisk verksamhet i ett annat land. Tilbtåndfår medges endast om det finns synnerliga skål och genomförandet av det program som avses i 12 § inte försvåras.

5b

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

'Senaste lydelse 1987:3.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:98


föreskriva att det i ärenden om tilbtånd enligt denna lag skall upp­rättas en miljökonsekvens-beskrivning som möjliggör en sam­lad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.


12 §


Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall i samråd med övriga reaktor­innehavare upprätta eller låta upp­rätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklings­verksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samtliga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skall med början år 1986 vart tredje år in­sändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas och utvärderas.


Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall i samråd med övriga reaktor­innehavare upprätta eller låta upp­rätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklings­verksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samtiiga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skall vart tredje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas och utvärderas. / samband med gransk­ningen och utvärderingen får sådana villkor ställas upp som behövs avseende den fortsatta forsk­nings- och utvecklingsverksamheten.


 


13 §

I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa kostnader som staten har och att eriägga en årlig avgift till staten finns bestämmelser i lagen (1981:669) om finansiering av


I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa kostnader som staten har och att erlägga en årlig avgift till staten finns bestämmelser i lagen (1992:000) om finansiering av


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:98


framtida utgifter för använt käm-    framtida utgifter för använt käm­
bränsle m.m.
                        bränsle m.m.


16 §

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.


Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen samt övervakning och kontroll av slutförvar utövas av den myndig­het som regeringen bestämmer.


17 §

En tiUståndshavare skall på be­gäran av tillsynsmyndigheten

1.     lämna myndigheten de upp­lysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för till­synens utövande, och

2.     ge myndigheten tillträde till anläggning eller plats där kämteknisk verksamhet bedrivs, i den omfattning som behövs för tillsynens utövande.

En tiUståndshavare skall på be­gäran av tillsynsmyndigheten

1.     lämna myndigheten de upp­lysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för till­synen, och

2.     ge  myndigheten  tillttäde till anläggning eller plats där kämteknisk verksamhet bedrivs för undersökningar och provtagningar, i den omfattning som behövs för tillsynen.

En tillståndshavares skyldigheter enligt första stycket gäller i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även gente­mot den som utsetts som övervakare av att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kämvapen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen tydebe


Prop. 1992/93:98


 


18 Tillsynsmyndigheten   får  besluta om de åtgärder som behövs r att trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av lagen.


Tillsynsmyndigheten fär besluta om de åtgärder som behövs samt meddela tillståndshavaren de före­lägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall följas.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndig­hetens föreläggande, fär myndig­heten låta vidta åtgärden på hans bekostnad.


 


19 §*


Den som har tillstånd att driva en sådan kämteknisk anläggning som avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en anläggning för framställning, han­tering, bearbetning, lagring eller slutlig förvaring av kämämne eller kämavfall är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och stiilskyddsarbetet vid anläggningen.


Den som har tillstånd att driva en sådan kämteknisk anläggning som avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en anläggning för framställning, han­tering, bearbetning, lagring eller slutförvaring av kämämne eller kämavfall är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och strålskyddsarbetet vid anläggningen.


25 §


Till böter eller fängelse i högst två år döms den som

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bedriver kämteknisk verk­samhet utan tillstånd enligt 5 § eller bryter mot 6 §, eller

1. bedriver kärnteknisk verk­samhet utan tillstånd enligt 5 § eller

5   a § andra stycket eller bryter mot

6   §, eller

2. åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

'Senaste lydelse 1989:323.


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:98


 


/ fråga om olovlig införsel av kämämne eller kärnavfall eller olovlig uförsel av kämämne eller annat som avses i 1 % 4 eller försök därtill gäller dock lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


Den som i övrigt med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 § döms till böter ellerfångebe i högst två år.


25 a §

Har någon med uppsåt begått brott enligt 25 § och är brottet att anse som grovt skall han dömas till föngebe i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömning av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett en verksamhet, ett ämne eller en produkt av särskilt farligt slag eller om gämingen annars varit av särskilt allvarlig art.


28 §


Den som har åsidosatt vitesföre­läggande döms inte till straff enligt denna lag för gäming som omfattas av föreläggandet.


Den som har åsidosatt ett vites­föreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gäming som omfettas av föreläggandet eller förbudet.


 


29 §

Brott som avses i 25 § första stycket eller 27  vad gäller beslut av tillsynsmyndigheten fär åtalas av allmän åklagare endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndig­heten.


Till ansvar enligt denna lag döms ime om gämingen är ringa. Till ansvar döms inte heller om strängare straff för gämingen kan dömas ut enligt brottsbalken eller om ansvar kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Har den som har tillstånd till innehav eller drift av en kämteknisk an­läggning före ikraftuädandet uppdragit åt annan att svara för driften eller delar av driften, skall sådant godkännande som avses i 5 § anses föreligga.


10


 


2 Förslag till                                                                 Prop. 1992/93:98

Lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)

Härigenom föreskrivs i fråga om strålskyddslagen (1988:220) dels att 27 § skall ha följande lydelse,

deb att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.

Nuvararuie lydelse                Föreslagen lydebe

22 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvens­beskrivning som möjUggör en sam­lad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.

27 § Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till stillskyddet. Om tillståndet avser en kämteknisk anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utform­ningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regering­ens prövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i fråga om villkor som enligtförsta stycket underställs regeringens prövning skall upp­rättas en miljökonsekvensbeskriv­ning enligt 22 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

11


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:98

Lag om finansiering av framtida utgifter för använt käm­bränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgifter skall betalas enligt denna lag för att finansiera dels omhän­
dertagande av använt kämbränsle och annat radioaktivt avfall från käm­
kraftsreaktorer, dels vissa kostnader som staten har enligt denna lag och
enligt lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet.

Avgift skall betalas av den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor (reaktorinnehavaren). Avgiften skall betalas årligen så länge reaktom är i drift.

2 S Avgiftsskyldigheten avseende omhändertagande omfettar kostnader för

1.   en säker hantering och slutförvaring av i reaktom använt kämbränsle
och radioaktivt avfall som härtör från detta efter det att kärnbränslet eller
avfallet har förts bort från anläggningen,

2.   en säker aweckling och rivning av reaktoranläggningen,

3.   den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att vad som avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras.

3 § Reaktorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare be­
räkna kostnadema för omhändertagandet. En sådan beräkning skall inne­
hålla en uppskattning av dels kostnadema för samtiiga de åtgärder som kan
behövas, dels kostnadema för de åtgärder som avses bli vidtagna inom en
tidrymd om minst tre år.

Kostnadsberäkningen skall varje år ses över och lämnas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Utöver kostnadema för omhändertagande skall avgiftema täcka statens
kostnader för att

1.   komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 2 § 3
samt pröva frågor härom,

2.    pröva frågor som avses i 5 § första stycket och 8 § andra stycket denna lag,

3.    pröva frågor om övervakning och kontroll av slutförvar enligt 16 § lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet.

5 § Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av re­
geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Varje reaktorinnehavare skall betala avgift i förhållande till den energi som levereras.

6 § Avgiften bestäms så att de sammanlagda avgiftsbeloppen som betalas
under reaktorns drifttid täcker kostiiadema för omhändertagandet och
statens kostnader enligt 4 §.

12


 


Vid avgiftsberäkningen skall hänsyn tas tUl tidigare åtgärder för omhän-    Prop. 1992/93:98 dertagande av använt kämbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgiftens storlek.

7   § Avgiften skall betalas till den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten skall sätta in medlen på räntebärande konto i Riksbanken. Räntan skall läggas till kapitalet.

8   § De avgifter som betalats av reaktorinnehavaren skall användas för att ersätta innehavaren för kostnader för omhändertagandet samt för att täcka stotens kostnader för åtgärder enligt 4 § hänförliga till reaktom och bränsle som använts i reaktom.

Frågor om användning av avgiftsmedlen prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

9 § Reaktorinnehavaren skall på begäran lämna de upplysningar och till­
handahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myndig­
het som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgiftens storlek och
pröva frågor om användningen av medlen. I den utsträckning det behövs
skall reaktorinnehavaren på begäran även lämna tillträde till anläggningar
eller platser där använt kämbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från
detto förvaras eller hanteras.

10    § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter sina skyl­digheter enligt 9 § genom att lämna oriktig uppgift döms till böter, om gämingen inte är belagd med straff i brottsbalken.

11    § Ett beslut enligt 9 § att infordra uppgifter eller begära tillträde till anläggningar eller platser fär förenas med vite.

Denna lag tiäder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. upphör att gälla.

13


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:98

Lag om ändring i lagen (1988:1597)  om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen tydebe


Avgift  skall  betalas  till   stoten      Avgift   skall   betalas   till   stoten
enligt denna lag såsom kostiiads-    enligt denna lag såsom kostnads­
bidrag  till sådan verksamhet vid    bidrag till följande åtgärder i an-
Studsvik AB som avser
           ledning av verksamhet som bedrivits

vid Studsvik AB

1.   dekontominering och nedläggning av forskningsreaktorema R2 och R2-0 i Studsvik med tillhörande byggnader,

2.   dekontominering och nedläggning av kraftvärmereaktom i Ågesto,

3.   dekontaminering och nedlägg- 3. dekontominering och nedlägg­ning av det aktiva centrallabora- ning av det aktiva centrallabora­toriet, bränslelaboratoriet och vissa toriet, bränslelaboratoriet, van der avfallsanläggningar i Studsvik, Graaf-generatom och vissa avfalls-nämligen förbränningsanläggningen anläggningar i Studsvik, nämligen HA, behandlingsanläggningen HM, förbränningsanläggningen HA, förvaringsanläggningen FA, berg- behandlingsanläggningen HM, mmslagret och det s. k. aktiva förvaringsanläggningen FA, berg-tråget,                                mmslagret  och  det  s.   k.   aktiva

tråget,

4.   hantering och slutförvaring av kämavfall och kämbränslerester härrörande från samarbetet med de svenska kämkraftsföretogen i det svenska kämkraftsprogrammet och från sådan verksamhet som avses i 1 — 3,

5.   hantering och slutförvaring av 5. hantering och slutförvaring av kämbränsle från forskningsreaktom kämbränsle från forskningsreaktom RI i Stockholm och kraftvärme- RI i Stockholm och kraftvärme­reaktom i Ågesto,        reaktom   i   Ågesto   samt   av   de

bränsleelement från forskningsreak­tom R2 i Studsvik som den 30 juni 1991 fanns i ansluming reaktom,

6.   återställning enligt lag av anläggningen i Ranstod till följd av tidigare bedriven kämteknisk verksamhet,

7.   sti-ålskyddsåtgärder som enligt lag är nödvändiga till följd av sådan verksamhet som avses i 1 — 6.

14


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:98


5§'


Studsvik AB — eller efter med­givande av Stotens kämkraft­inspektion annan juridisk person — skall upprätto en beräkning över kostnadema för sådan verksamhet som avses / i §. I de beräknade kostnadema skall ingå dels en uppskattning av kostnadema för samtiiga de åtgärder som kan anses bli behövliga, dels kostnadema för de åtgärder som avses bli vidtogna inom en tidsrymd av minst tre år.

Den som har tillstånd enligt lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet till sådan verksamhet som avses i 7 § — eller efter medgivande av Stotens kämkraftinspektion annan juridisk person — skall upprätto en beräkning över kostiiadema för verksamheten. I de beräknade kost­nadema skall ingå dels en uppskatt­ning av kostnadema för samtiiga de åtgärder som kan anses bli behöv­liga, dels kostnadema för de åt­gärder som avses bli vidtogna inom en tidsrymd av minst tre år. Kostnadsberäkningen skall ses över årligen samt varje år lämnas till Kämkraftinspektionen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

' Senaste lydelse 1992:286.


15


 


5 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:98

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att punkt 6 av anvisningama till 24 § kommunal­skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande tydelse                Föreslagen tydelse

Anvisningar

till 24 §
6.* Företog, som driver kämkrafts- 6. Företog, som driver kärnkrafts-
anläggning, får avdrag för belopp anläggning, får avdrag för belopp
som i räkenskapema för beskatt- som i räkenskapema för beskatt­
ningsåret avsätts för att täcka före- ningsåret avsätts för att tocka före­
togets utgifter för framtida hante- togets utgifter för framtida hante­
ring av utbränt kämbränsle, radio- ring av utbränt kämbränsle, radio­
aktivt avfall o.d. Avdrag medges aktivt avfall o.d. Avdrag medges
dock inte för hanteringsutgifter som dock inte för hanteringsutgifter som
belöper på verksamhet som bedrivs belöper på verksamhet som bedrivs
efter beskattningsårets utgång och efter beskattningsårets utgång och
inte heller för hanteringsutgifter för inte heller för hanteringsutgifter för
vilka företoget kan påräkna ersätt- vilka företoget kan påräkna ersätt­
ning enligt 9 § lagen (1981:669) om ning enligt 8 § lagen (1992:000) om
finansiering av framtida utgifter för finansiering av framtida utgifter för
använt kämbränsle m.m. Medgivet använt kämbränsle m.m. Medgivet
avdrag skall återföras till beskatt- avdrag skall återföras till beskatt­
ning nästföljande beskattningsår.
    ning nästföljande beskattningsår.

Vad i föregående stycke sagts gäller även i fråga om företog, som icke driver kämkraftsanläggning, såvida företoget mot förskottsbetalning åtogit sig att svara för framtida utgifter för hantering av utbränt kämbränsle, radioaktivt avfall o.d.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

' Senaste lydelse 1990:650.                                                                                 16


 


Miljö- och naturresursdepartementet        Prop. 1992/93:98

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992

Närvarande: stotsministem Bildt, ordförande, och stotsråden B. Westerberg, Friggebo, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: stotsrådet Thurdin

Proposition om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet, m.m.

1 Inledning

Utredningen om översyn av kämtekniklagstiftningen har enligt sina direk­tiv (dir. 1989:10) haft till uppgift att genomföra en allmän översyn av lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet (kämtekniklagen) med till­hörande förordning (1984:14). I tilläggsdirektiv (dir. 1991:14) fick uti-ed­ningen bl.a. till uppgift att se över systemet för finansiering av kostnader för hantering och slutförvaring av använt kämbränsle m.m. I betänkandet (SOU 1991:95) Översyn av lagstiftningen på kämenergiområdet har ut­redningen bl.a. lämnat förslag till ändringar i kämtekniklagen och till en ny lag om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.

Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detto ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, ett utdrag ur betänkandets lagförslag som bilaga 2 och en förteckning över remissinstan­sema och en sammanställning av remissyttiandena som bilaga 3.

Jag kommer i det följande att mot bakgmnd av utredningens förslag to upp frågan om ändringar i kämtekniklagen m.fl. lagar. Som framgår av avsnitt 2.4 kommer de förslag som utiredningen har lämnat i fråga om kontrollen av utförsel av viss utmstiiing att behandlas i ett annat samman­hang. Jag kommer också att i anledning av en skrivelse från VattenfaU AB föreslå vissa ändringar i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m.

Lagrådet

Regeringen beslöt den 8 oktober 1992 att genom lagrådsremiss inhämte Lagrådets yttrande över förslag till ändringar i bl.a. kämtekniklagen. Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet i detto ärende som bilaga 4. Lagrådets ytti:ande bör fogas till protokollet som bilaga 5. Lagrå-


2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


17


dets synpunkter behandlas i avsnitt 2.8.1 och 2.10 i den aUmänna motivé-    Prop. 1992/93:98 ringen samt i specialmotiveringen. Jag kan dock redan nu säga att jag godtar lagrådets synpunkter. Lagrådsgranskningen har också lett till vissa redaktioneUa ändringar i de remitterade förslagen.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

En utgångspunkt for aU kämteknisk verksamhet måste vara att alla åtgär­der vidtas som behövs för att upprätthåUa säkerheten och stiälskyddet. Dette gäller såväl vid drift av kämtekniska anläggningar som vid hantering och slutförvaring av använt kämbränsle och kämavfaU. Att de senare frågoma löses på ett tillfredsställande sätt är en fömtsättning för tillstånd till en kämteknisk verksamhet. Höga krav måste ställas på analysen be­ttäffande miljökonsekvensema. Verksamheten på kämenergiområdet regle­ras av en lagstiftning som har utformats mot den bakgmnden och som därför innehåller långtgående resttiktioner och krav på insyn från sam­hällets sida.

Lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet (kämtekniklagen) trädde i kraft år 1984 och ersatte då atomenergilagen (1956:306) m.fl. lagar. Käm­tekniklagen innehåller gmndläggande bestemmelser om säkerheten i sam­band med kämteknisk verksamhet, varmed avses såväl driften av kämtek­niska anläggningar som aU hantering av kärnämnen och kämavfaU. Lagen innehåller regler om tiUståndsplikt och om tillståndshavarens skyldigheter. 1 lagen anges att tillstånd till nya kämkraftsreaktorer inte får meddelas. Ytteriigare foreskrifter finns i förordningen (1984:14) om kämteknisk verksamhet (kämteknikförordningen).

Huvudsyftet med kämtekniklagen är att så långt det är möjligt eUminera olycksrisker i samband med kämteknisk verksamhet. Däri ingår också det fysiska skyddet av kämtekniska anläggningar mot intrång från obehöriga och skadegörelse etc. I kämtekniklagen och -förordningen finns också sådana bestemmelser som krävs för att uppfylla Sveriges intemationella åteganden om icke-spridning av kämvapen.

Stiälskyddslagen (1988:220) med den tillhörande stiälskyddsförordningen (1988:293) tillämpas parallellt med kämtekniklagen. Strålskyddslag­stiftningen har ett vidare tillämpningsområde än kämtekniklagen och syftar till att skydda människor, djur och miljö från skadliga verkningar av såväl joniserande som icke-joniserande stiälning. I fråga om kämteknisk verk­samhet skaU strålskyddsreglema garantera att den strålning som normalt förekommer vid en verksamhet avgränsas så att skadliga effekter inte uppkommer.

Enligt kämtekniklagen gäller att reaktorinnehavama skall ansvara för behandUng och förvaring av kämkraftproduktionens restprodukter. Käm-kraftföretegen betalar därför en årlig avgift till steten enligt lagen (1981:699) om finansiering av framtida utgifter för utbränt kämbränsle m.m. (finansieringslagen). Avgiftema fonderas och de fonderade medlen

18


 


används för att ersatte reaktorinnehavama för kostnader i samband med    Prop. 1992/93:98

hanteringen av använt kämbränsle, rivning av reaktoranläggningar och

forskning på kämavfallsområdet. Reaktorinnehavama betalar också en

särskUd avgift enligt lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av

visst radioaktivt avfall m.m. Dessa medel används för att bekosto åtgärder

avseende bl.a. vissa äldre försöksanläggningar.

Det civilrättsliga ansvaret för skador som kan uppkomma i samband med driften av kämtekniska anläggningar regleras i atomansvarighetslagen (1968:45), som gmndas på den s.k. Pariskonventionen om skadestånds­ansvar på atomenergins område och tilläggskonventionen till denna jämte tilläggsprotokoll (SÖ 1968:17-20 och SÖ 1983:31-32).

Ansvariga myndigheter för kämsäkerhet resp. strålskydd är Stotens kämkraftinspektion (SKI) och Stotens stiälskyddsinstittjt (SSI). SKI är tillsynsmyndighet enligt kämtekniklagen och prövar frågor om tUlstånd tiU kämteknisk verksamhet. Vissa tillståndsfrågor prövas dock av regeringen. SKI fuUgör också kontroUuppgifter i anslutning till Sveriges åtoganden om icke-spridning av kämvapen. Sedan den 1 juli 1992 har SKI hand om de uppgifter som tidigare ankom på Stetens kämbränslenämnd (SKN).

SSI fullgör motsvarande uppgifter inom strålskyddsområdet. SSI är tillsynsmyndighet enligt strålskyddslagen och utfärdar föreskrifter samt beslutar om tillstånd enligt den lagen. SSI handlägger också vissa till­ståndsärenden enligt kämtekniklagen.

Lokala säkerhetsnämnder finns i vissa kommuner där kämteknisk verk­samhet bedrivs. Nämndema har rätt tiU insyn i verksamheten och har till uppgift att sammanställa och förmedla information till aUmänheten om säkerheten och strålskyddet.

En viktig uppgift för myndighetema är att initiera och driva fram forsk­ning inom kämsäkerhetsområdet. En betydelsefull del av dette forsknings­och utvecklingsarbete avser metoder och teknik för omhändertegande och slutförvaring av använt kämbränsle och radioaktivt avfall. Reaktor­innehavama har ansvaret för den verksamheten och skall enligt 12 § käm­tekniklagen upprätte ett forsknings- och utvecklingsprogram, som vart tredje år inges till regeringen for granskning och utvärdering.

Stetens råd för kämavfaUsfrågor (KASAM) är ett rådgivande organ i dessa frågor och består av ledamöter med hög vetenskaplig kompetens inom områden med anknytning tiU kämenergi frågoma. KASAM har bl.a. till uppgift att vart tredje år till regeringen redovisa sin självständiga be­dömning av kunskapsläget på kämavfallsområdet.

Den pågår en snabb utveckling på kämsäkerhetsområdet, inte minst när det gäller det intemationella samarbetet. Samtidigt har erfarenheter från tillämpningen av kämtekniklagen visat på ett behov av vissa ändringar och kompletteringar i den gäUande lagstifmingen. Utredningens förslag har i huvudsak bemötts positivt av remissinstansema och är enligt min mening väl ägnade att ligga till gmnd for en ändrad lagstiftning. De förslag som jag lämnar i det följande på gmndval av utt-edningens arbete är huvud­sakligen av teknisk karaktär men innehåUer också vissa nyheter. SärskUt viU jag peka på att den gmndläggande principen att varje land tar fiiUt ansvar för det använda kämbränsle och kämavfall som uppkommer inom

19


 


landet, som länge varit vägledande för Sveriges agerande, nu kommer tiU uttryck i lagen genom en bestämmelse om förbud mot slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle och kämavfaU. Förslagen skall ses som ett led i ett fortgående arbete i syfte att vidmakthålla kärnsäkerheten och strålskyddet på högste möjUga nivå.


Prop. 1992/93:98


 


2.2 Behovet av lagändringar m.m.

Min bedömning: Lagstiftningen på kämenergiområdet är i huvudsak utformad på ett lämpligt sätt. Vissa ändringar och kompletteringar av de gällande reglema behövs dock, bl.a. för att samordna kämtek-niklagens och strålskyddslagens regelsystem.

Ett förbud mot s.k. ersätmingsinvesteringar i kämkraftverk bör av praktiska skäl inte genomföras.

Utredningen: Utredningens stellningsteganden överensstemmer med mina.

Remissinstansema: I allmänhet instämmer remissinstansema i utred­ningens slutsatser. Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter om inte kämtek-niklagens karaktär av säkerhetslag kan renodlas och vissa bestemmelser överföras till strålskyddslagen.

Skälen for min bedömning: Den gällande kämtekniklagen trädde i kraft år 1984 och har sedan dess inte varit föremål för en allmän översyn. Ut­redningens förslag till ändringar i lagen gmndas på de erfarenheter som vunnits vid tillämpningen och tar bl.a. sikte på att åstedkomma en samord­ning med reglema i den nya strålskyddslagen, som tillkom år 1988. All­mänt sett anser utredningen att den nuvarande uppbyggnaden av lagstift­ningen har visat sig ändamålsenlig och att den bör behållas.

Jag delar uppfattningen att det inte finns skäl att överväga några gmnd­läggande förändringar i regelsystemet. Den nuvarande uppdelningen i en lag som behandlar strålskyddsfrågor och en lag om kämsäkerhet med två myndigheter som ansvarar för var sitt verksamhetsområde har i praktiken hittills visat sig fungera tillfredsställande. Vissa gränsdragningsproblem kan visserligen uppkomma med en sådan konstmktion, men dessa har visat sig möjliga att hantera för myndighetema och tiUståndshavama. Samtidigt har det visat sig vara en fördel att två myndigheter var och en från sina särskilda perspektiv håller uppsikt över säkerheten och strålskyddet. När det gäller myndighetsstmkturen på kämenergiområdet viU jag i övrigt hänvisa tUl det beslut som nyligen har fattets av riksdagen om att överföra uppgiftema hos Stetens kämbränslenämnd (SKN) tiU SKI (prop. 1991/92:99, bet 1991/92:NU22, rskr. 1991/92:226).

Innan jag övergår tiU förslagen tiU lagändringar vill jag te upp frågan om ett förbud mot ersättningsinvesteringar i kämkraftverk.

När ett tillstånd till en kämteknisk verksamhet har meddelats finns i princip ingenting som hindrar tillståndshavaren att göra investeringar i ny utmstning, om verksamheten även efter investeringen bedrivs inom de


20


 


ramar som anges i tillståndet. Ett nytt tiUstånd eller en komplettering av det gällande tillståndet krävs inte. Vissa begränsningar kan dock gälla enligt tillståndsvillkor som meddelas av regeringen eUer tiUsynsmyndig­hetema.

Utredningen har haft i uppdrag att bedöma möjligheten att begränsa rätten tiU ersättningsinvesteringar för de fall det enda syftet med investe­ringen är att förlänga livslängden hos ett kämkraftverk och investeringen således inte är nödvändig från säkerhetssynpunkt. Uttedningens slutsats är att det är mycket svårt att skUja ut investeringar som enbart har dette syfte. Altemativet med en regel som tar sikte på att förbjuda investeringar som inte är nödvändiga från säkerhetssynpunkt skuUe enligt utredningen kunna påverka säkerheten och strålskyddet negativt. Investeringar som förlänger kämkraftverkets tekniska Uvslängd är i allmänhet också till för­del för säkerheten. De remissinstanser som har särskild teknisk sakkunskap på området instemmer enhälligt i utredningens slutsatser på denna punkt.

I denna fråga gör jag följande bedömning. Ett kämkraftverk bygger på ytterst avancerad teknik som ständigt är stedd i utveckling. Utmärkande för verksamheten är de mycket höga krav som måste ställas på säkerhet och strålskydd. Flertalet investeringar i ett kämkraftverk är också tiU gagn för säkerheten och innebär att stråldoser tiU provnings- och reparations­personal minskar. Mot bakgmnd av utredningens slutsatser beträffande svårigheten att särskilja investeringar vars enda syfte är att förlänga livs­längden från andra säkerhets- och skyddshöjande investeringar är jag inte beredd att föreslå en bestämmelse om förbud. Även en möjlighet för rege­ringen att föreskriva om tillståndsplikt för vissa investeringar, som nämns som ett altemativ av Kammarrätten i Jönköping och föreslås av Green­peace, skulle leda till liknande svårigheter vid tillämpningen. Det får aldrig uppstå någon osäkerhet kring investeringar som förbättrar säkerheten och strålskyddet. Dette skulle innebära en konflikt med gmndläggande mål och fömtsättningar i nuvarande säkerhetslagstiftning.

Jag vill i dette sammanhang påpeka att beslutet om en omställning av energisystemet och kämkraftens aweckling står fast, vilket framgår av riksdagens senaste energipolitiska beslut (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373 och 374). Om en tiUståndshavare väljer att förete en investering som medför en förlängning av den tekniska livs­längden för en kämkraftsreaktor, dvs. den tid då anläggningen kan drivas med full säkerhet, måste han därför kalkylera med risken att verksamheten inte kan bedrivas under hela denna tid.


Prop. 1992/93:98


 


2.3 Begreppen kämämne och kämavfall m.m.

Mitt förslag: Begreppet kämavfaU renodlas. Strålkällor för använd­ning inom medicin och industri undantas från kämtekniklagens tiUämpningsområde. En möjlighet för regeringen eller en myndighet att medge undanteg för material med mycket låg radioaktivitet införs.


21


 


Utredmngens forslag: Överensstämmer med mitt.               Prop. 1992/93:98

Remissinstansema: Utredningens förslag tiUstyrks av bl.a. SKI, SSI och SKN. Några remissinstanser är tveksamma tiU möjligheten tiU undanteg och understryker att en sådan inte får medföra att kraven på säkerheten eftersatts.

Skälen for mitt förslag: Begreppen kämteknisk anläggning, kämämne och kämavfall är av central betydelse för tUlämpningen av kämteknik­lagen. Definitionen av kämteknisk verksamhet i 1 § kämtekniklagen — som i sin tur är utgångspunkten för lagens regler om säkerhetskrav, tiU­ståndsplikt m.m. — gmndas bl.a. på dessa begrepp.

När det gäller definitionen av kämteknisk anläggning i 2 § 1 kämteknik­lagen har utredningen föreslagit ett förtydligande i fråga om gränsdrag­ningen mellan slutförvaring och annan lagring av kämämne och kämavfaU. Det är viktigt att det inte finns någon osäkerhet om denna gränsdragning, bl.a. med hänsyn tiU mitt förslag till regler om restriktioner mot slutför­varing av utiändskt kämavfaU i Sverige (avsnitt 2.6). Utredningens förslag till definition av begreppet slutförvaring överensstämmer med den defini­tion som används av lAEA och bör genomföras. Jag vill dock påpeka att det kan bli aktueUt att på nytt se över denna definition i framtiden, mot bakgmnd av den intemationella utveckling som sker inom kämavfallsom­rådet och med hänsyn till att ett beslut ännu inte har fattets om slutförva­ringen av använt kämbränsle i Sverige.

Av 2 § 2 kämtekniklagen framgår att med kämämne avses dels ämnen som kan användas som kämbränsle (t.ex. uran, plutonium) och dels ämnen som är ägnade att omvandlas tUl kämbränsle (t.ex. torium). Använt käm­bränsle betraktas som kämämne så länge det inte har placerats i slutförvar. Även föreningar där ämnena ingår omfettes av definitionen. KämavfaU definieras i 2 § 3 i lagen dels som använt kämbränsle som placerats i slutförvar, dels som radioaktiva ämnen som bildats i en kämteknisk an­läggning eUer material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en sådan anläggning. I punkten 3 c anges som ett förtydligande att även radio­aktiva delar av en kämteknisk anläggning som awecklas utgör kämavfaU.

Inom dessa definitioner faUer även material i små mängder och med låga halter av radioaktivitet. EnUgt 5 § andra stycket kämtekniklagen kan rege­ringen för sådana fall meddela föreskrifter om tiUstånd för envar eUer för viss yrkesgmpp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företeg att använda ämnet eller avfaUet i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska, jordbmkstekniska, industrieUa eller kommersiella ändamål. Sådana föreskrifter, ibland benämnda generella tiUstånd, har utfärdats i kämteknikförordningen. Även om tiUståndsplikt i dessa fall inte föreligger enligt kämtekniklagstifmingen kan krav på tiillstånd gälla enligt strål­skyddslagen.

Jag delar utredningens bedömning att det inte finns skäl för några gmnd­läggande förändringar när det gäller definitionema av kämämne och kämavfaU. Däremot bör begreppet kämavfaU ges en något snävare defini­tion för att undvika en dubbelreglering genom kämtekniklagen och främst stiälskyddslagen i de faU då särskilda bestämmelser i kämtekniklagen framstår som obehövliga.

22


 


StiälkäUor som används för medicinskt och tekniskt bmk kan framstäUas Prop. 1992/93:98 i kämreaktorer men även på annat sätt. Om de framstäUs i kärnreaktorer blir de att hänföra tiU kämavfaU enUgt 2 § 3 b kämtekniklagen, trots att de tas ut ur reaktom för annan användning. De har sedan länge omfettets av generella tiillstånd enUgt kämteknikförordningen. Den nödvändiga kontrol­len av dessa ämnen för att förebygga olyckor och tiUbud sker således genom strålskyddslagen. Jag delar utredningens uppfattning att sådana strålkällor inte bör betraktas som kämavfaU och att de bör undantas från kämtekniklagens tillämpningsområde. Språkligt sett är beteckningen käm­avfaU missvisande i dette faU och den kontroU som sker genom strål­skyddslagen har visat sig tillräcklig.

Motsvarande resonemang bör tUlämpas i de fall delar av en reaktor som blivit radioaktivt förorenade tas ut ur anläggningen för reparation för att sedan åter användas i denna. Beteckningen kämavfall bör endast tillämpas i fråga om delar som inte längre skall användas. Endast då framstår det som naturligt att föremålen skaU betraktas som avfall och omfettas av tillståndshavarens särskilda ansvar för kämavfallet. Det framstår också som missvisande att beteckningen kämavfall används t.ex. för verktyg som används av en reparatör och som blivit svagt radioaktiva vid arbete i en reaktor. Strålskyddslagens regler är tillräckliga för kontrollen av de före­mål som på dette sätt undantes från kämtekniklagens tillämpningsområde.

Det sagda föranleder vissa ändringar i 2 § 3 kämtekniklagen. Jag åter­kommer i specialmotiveringen tiU frågan om hur gränsdragningen i fråga om kämavfallet bör göras.

Definitionema av kämämne och kämavfaU omfettar i princip även mate­rial där halten av radioaktiva ämnen är så låg att materialet i praktiken inte kan användas för kämenergiändamål. Exempel på sådana material är rester från bränsletiUverkning med mycket låga uranhalter och avfall där radio­aktiviteten avklingat tiU så låga nivåer att en kontroll genom kämteknikla­gen framstår som uppenbart obehövlig. I sådana fall gäller för närvarande enligt 5 § andra stycket kämtekniklagen att regeringen kan föreskriva om generella tillstånd. Jag anser i likhet med utredningen att det bör finnas en möjlighet för regeringen att överlåte åt en myndighet att besluto om undan­tog som medför en friklassning, i likhet med vad som gäller enligt strål­skyddslagen. En sådan friklassning bör bara ske om kämtekniklagens skyddsintressen inte åsidosätts. För att kämämne skaU kunna friklassas krävs dessutom att det kan fritas från safeguard-kontrollen enligt intema­tionella överenskommelser. Jag föreslår att regler om undanteg införs i en ny paragraf, 2 a §.

23


 


2.4 Intemationella överenskommelser


Prop. 1992/93:98


 


Mitt förslag: Hänvisningen i 3 § kämtekniklagen tiU Sveriges inter­nationella överenskommelser på kämsäkerhetsområdet kompletteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela de föreskrifter som behövs med hänsyn tiU överenskommelsema.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Inga invändningar framförs mot utiedningens förslag. SKI påpekar att hänvisningen tiU intemationella överenskommelser även bör omfette kämavfaU som utgörs av använt kämbränsle och att det i kämtekniklagen bör anges var de intemationeUa överenskommelsema har publicerats.

Skälen för mitt förslag: Inom kämenergiområdet förekommer ett om­fattande intemationellt samarbete, som Sverige sedan länge är starkt enga­gerat i. De intemationella överenskommelser som finns på kämenergiom­rådet syftar dels till att förhindra spridning av kämvapen genom kontroU av hanteringen av klyvbart material, dels tiU att upprätthåUa kämsäker-heten och strålskyddet.

Samarbetet bedrivs genom FN:s intemationella atomenergiorgan i Wien (Intemational Atomic Energy Agency, lAEA), som har viktiga uppgifter när det gäller kontrollen av användningen av klyvbart material enligt det s.k. icke-spridningsavtalet (Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, NPT). Enligt lAEA-stedgan, som liksom icke-spridningsavtalet har ratificerats av Sverige, åläggs medlemsstetema vissa skyldigheter när det gäller informationsutbyte, tillhandahåUande av material, finansiering m.m. I AEA utarbetar vissa säkerhetsföreskrifter med stöd av stedgan. Vidare har Sverige i enlighet med icke-spridningsavtalet träffat en särskUd överenskommelse med lAEA, som bl.a. innebär att Sverige skaU tillämpa ett system för redovisning och konttoU av kämmaterial och godte inspek­tioner från lAEA. Mot bakgmnd av icke-spridningsavtalet har riktiinjer för exporten av utmstiiing och material på kämenergiområdet utarbetets av den s.k. Zanggerkommittén och vidareutvecklats genom Londonriktlin­jema, som beslutedes av en gmpp steter i London år 1975 och som Sve­rige har anslutit sig tiU. lAEA utarbetar också rekommendationer på käm­säkerhetsområdet, bl.a. om transporter av kärnämnen och hanteringen av radioaktivt avfall.

På strålskyddsområdet förekommer viktigt intemationeUt samarbete inom IntemationeUa strålskyddskommissionen, ICRP. De rekommendationer som ICRP utfärdat har inordnats i andra intemationeUa organs säkerhets­normer och även i de fleste stetemas lagstifming om strålskydd.

Inom OECD:s organ på kämenergiområdet, NEA (Nuclear Energy Agency), har som jag berört inledningsvis utarbetets den s.k. Paris­konventionen frän år 1960 om skadeståndsansvar på atomenergiområdet med tilläggskonvention och anslutande protokoU.

Sverige har vidare ratificerat konventionen om fysiskt skydd av käm­ämne (SÖ 1985:24). Konventionen, som för Sveriges del trätt i kraft år


24


 


1987, tar sikte på åtgärder för att garantera det fysiska skyddet av käm- Prop. 1992/93:98 ämnen, främst i samband med intemationella transporter, och därmed motverka tillgrepp och obehörig användning. Bl.a. skaU vid lagring och transporter av kämämnen vissa krav avseende skyddsåtgärder vara upp­fyllda. Tre olika nivåer för det fysiska skyddet skaU tillämpas beroende på kämämnets art och mängd. Tillämpningen av konventionen ankommer på SKI, som har att beslute om de vUlkor som tiUståndshavare enUgt käm­tekniklagen skaU följa för att konventionens krav skall uppfyllas.

Konventioner finns vidare om information och bistånd vid kämenergi­olyckor. Dessa konventioner har nyligen föranlett ändringar i bl.a. rädd­ningstjänstiagen (1986:1102)(prop. 1990/91:180, bet. 1991/92:FöUl, rskr. 1991/92:17). Konventionema om transporter av farUgt gods har också anknytning till kämenergiområdet. Slutiigen har Sverige ingått ett antal bilaterala överenskommelser som bl.a. rör leveranser av kämämnen och tidig information vid kämolyckor.

För att Sveriges förpliktelser enligt främst icke-spridningsavtalet skall fullgöras måste krav ställas på dem som bedriver kämteknisk verksamhet. Enligt 3 § kämtekniklagen gäller som gmndläggande krav vid utövandet av kämteknisk verksamhet att kraven på säkerhet skall tillgodoses och att de förpliktelser skall uppfyllas som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kämvapen. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas både pä de överenskommelser som fanns vid lagens tillkomst och på senare ingångna överenskommelser. Beträffande konventionen om fysiskt skydd av kämämne gäller att den visserligen behandlar kämsäker-hetsfrågor men att den inte i förste hand syftar till att förhindra spridning av kämvapen utan till att motverka tillgrepp och obehörig användning av exempelvis terroristgmpper. Jag delar mot den bakgmnden uti-edningens uppfattning att 3 § bör kompletteras, så att det tydligt framgår att de gmndläggande kraven enligt paragrafen även omfettar Sveriges åtoganden enligt konventionen om fysiskt skydd av kämämne. Vidare bör bestommel­sen i enlighet med SKI:s förslag utformas så att den även omfettar käm­avfall som utgörs av använt kämbränsle, eftersom sådant avfall kan kom­ma att ingå i den intemationeUa safeguard-kontrollen.

Gentemot tillståndshavaren får bestemmelsema i de intemationella av­talen verkan genom kravet på tillstånd och de villkor som uppställs enligt 8 § kämtekniklagen i varje enskilt faU. I linje med mitt ställningstogande tiU frågan om tillsynsmyndighetens rätt att meddela föreskrifter (jämför avsnitt 2.7) föreslår jag också att det i 3 § kämtekniklagen införs ett be­myndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till Sveriges intematio­nella överenskommelser på området. Sådana föreskrifter bör i flertalet fall kunna meddelas av tillsynsmyndigheten.

Av 1 § andra stycket 4 kämtekniklagen framgår att utförsel av kämämne liksom viss utiiusming som är av betydelse för framställning av kämvapen utgör kämteknisk verksamhet som är tillståndspliktig. Enligt punkten 5 i samma stycke gäller detsamma i fråga om kunskapsöverföring, t.ex. i form av licenstillverkning i utiandet. Utförselkontrollen krävs enligt be­stämmelsema i icke-spridningsavtalet. Närmare föreskrifter finns i käm-

25


 


teknikförordningen, som bl.a. innehåller en Usto över utmstning och mate- Prop. 1992/93:98 rial som inte får föras ut utan tUlstånd. Listan omfettar såväl utmstiiing som är direkt avsedd att användas för kämtekniska ändamål som s.k. dual use-produkter. Med dual use-produkter avses i detto sammanhang produk­ter som är av väsentiig betydelse för framställning av kämladdningar men som har sin huvudsakliga användning inom andra områden. Exempel på de produkter som anges i kämteknikförordningen är varmisostotpressar samt vissa neutrongeneratorer, röntgenblixtar och partikelacceleratorer.

Närliggande bestämmelser om utförselkonttoU i fråga om krigsmateriel m.m. finns i lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m., lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. och förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel. Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen (prop. 1991/92:174) att bl.a. den förstnämnda lagen skaU ersättas med en ny lag om krigsmateriel.

Utredningen föreslår i fråga om de dual use-produkter som anges i för­teckningen i kämteknikförordningen att utförselprövningen i stäUet skaU ske enligt lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan an­vändas i massförstörelsesyfte, m.m. När kämtekniklagen tillkom fanns det ingen lagstiftning som särskilt behandlade dual use-produkter och reglema togs därför in i kämteknikförordningen. Därefter har dock den nyssnämnda lagstiftningen avseende produkter som kan användas i massförstörelsesyfte tillkommit. Som utredningen påpekar framstår det som lämpligt att den lagstiftningen tillämpas när det gäller prövningen av utförsel av dual use-produktema. Jag har erfarit att stotsrådet Dinkelspiel avser att under hös­ten föreslå regeringen att lägga fram förslag som berör utförselprövningen enligt den lagstiftningen. Utredningens förslag om dual use-produkter bör behandlas i det sammanhanget. Däremot bör, som utredningen föreslår, 1 § andra stycket 5 kämtekniklagen ändras så att en anpassning sker till motsvarande bestemmelse i krigsmaterieUagstiftningen.

I detto sammanhang vill jag också to upp EG-aspektema på mina förslag. EG-ländemas samarbete på kämenergiområdet gmndas på Euratom-för-draget, som ingicks år 1957. Ett antal bindande rättsakter på kämsäker­hetsområdet har beslutots med stöd av fördraget. De innehåUer bl.a. regler om säkerhetskontrollen (safeguard), om strålskydd samt om transporter av radioaktivt material. De förslag till ändringar i kämtekniklagen m.fl. lagar som jag lämnar i detto sammanhang är inte av den karaktären att de kan tänkas medföra problem inför en integration med EG. EG-aspektema på ett förbud mot slutförvaring av utiändskt kämavfall i Sverige bör dock diskuteras närmare. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.6. Allmänt kan sägas att bl.a. förslagen om en utvidgad möjlighet för regeringen och tiUsynsmyndighetema att meddela föreskrifter på kämsäkerhets- och strål­skyddsområdet överensstämmer med vad som tillämpas inom EG.

26


 


2.5 Tillståndsprövning och beslutsunderlag


Prop. 1992/93:98


 


Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen be­stommer får förordna att miljökonsekvensbeskrivningar skaU upp­rättos i ärenden enligt kämtekniklagen och strålskyddslagen.

Utredniageos förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstansema: Uttedningens förslag tiUstyrks av bl.a. Kammarkolle­giet, Statens naturvårdsverk, SKI, Koncessionsnämnden för miljöskydd. Hovrätten för övre Norrland och Svensk Kämbränslehantering AB. Bover­ket instemmer med förslagen men ifrågasätter om de lokala säkerhetsnämn-dema kan garantera tillräcklig insyn i tidiga stedier av urvalsprocessen. Behovet av insyn och utförliga miljökonsekvensbeskrivningar understryks också av bl.a. Universitetet i Uppsala och Naturskyddsföreningen. SSI anser att en regel om miljökonsekvensbeskrivningar bör tas in i strål­skyddslagen men inte i kämtekniklagen.

Skälen för mitt förslag: En kämteknisk anläggning prövas enligt ett flertal lagar. För anläggningar som enligt kämtekniklagen skall prövas av regeringen gäller att en särskild tiUätiighetsprövning skaU ske enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturtesursla­gen). DärtiU sker prövning enligt strålskyddslagen av de villkor som skall gälla från strålskyddssynpunkt. TUlstånd krävs också enligt miljöskydds­lagen (1969:387) och i vissa faU vattenlagen (1983:291).

Behovet av en samordning av prövningen enligt de olika lagama har dis­kuterats i tidigare lagstiftningsärenden och i andra sammanhang. Kritiken mot de nuvarande reglema har bl.a. riktet in sig på underlaget för stäU-ningstegandet i lokaliseringsfrågan och allmänhetens tillgång tiU informa­tion och möjlighet att framföra synpunkter.

I fråga om prövningsförfarandet delar jag utredningens uppfattning att lagändringar med syftet att förbättra samordningen mellan kämtekniklagen och andra lagar inte bör övervägas nu. Eftersom kärnkraften skall aweck­las återstår endast att pröva ett begränsat antal ansökningar om tillstånd till större anläggningar, främst slutförvaret för det högaktiva avfallet. Pröv­ningen enligt naturresurslagen och kämtekniklagen avser skilda frågor men en praktisk samordning av hanteringen är enUgt min mening möjlig att genomföra inom ramen för de gällande reglema. Tillståndsprövningen enligt dessa lagar sker hos regeringen. Prövningen hos regeringen bör i princip handläggas på samma sätt som det senaste större ärendet enUgt kämtekniklagen, tillståndsprövningen avseende lagret för medel- och låg­aktivt avfall (SFR-1). Underiaget för ställningstegandet i lokaliseringsfrå­gan har förbättrats sedan denna prövning gjordes, genom att krav på miljö­konsekvensbeskrivningar har införts i naturtesurslagen. Beträffande ansök­ningen enligt naturtesurslagen — som således innehåller en mUjökon­sekvensbeskrivning enligt 5 kap. i lagen — inhämtar regeringen yttranden från ett stort antal organisationer och myndigheter, däribland SKI, SSI och Koncessionsnämnden för miljöskydd. Vidare hörs den berörda kommunen. Beträffande ärendet enligt kämtekniklagen sker en inledande granskning av


27


 


SKI som också inhämtar synpunkter från andra myndigheter m.m. Hand-    Prop. 1992/93:98 läggningen av ärendena enligt de två lagama samordnas i regeringskansUet så att båda besluten kan fattas samtidigt.

Behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt kämteknikla­gen och strålskyddslagen varierar i olika faU. Enligt naturresurslagen gäller som jag nyss nämnt redan ett krav på miljökonsekvensbeskrivningar i fråga om kämtekniska anläggningar som prövas av regeringen. Vid den prövning enligt naturresurslagen och kämtekniklagen som jag nyss berört bör i princip samma miljökonsekvensbeskrivning kunna användas för prövningen enligt båda lagama. För prövningen av ärendet enligt kämtek­niklagen bör dock säkerställas att beskrivningen på ett tiUräckligt utförUgt sätt behandlar kämsäkerhets- och strålskyddsaspektema. För vissa andra ärenden enligt kämtekniklagen kan det finnas behov av en självständig miljökonsekvensbeskrivning. Som exempel kan nämnas ärenden om tiU­stånd att uppföra, inneha eller driva anläggning för deponering av lågaktivt kämavfall, som prövas av SSI enligt 19 § kämteknikförordningen. Miljö­konsekvensbeskrivningar i ärenden enligt strålskyddslagen utan anknytning till kämteknisk verksamhet kan också behövas.

Mot denna bakgmnd delar jag utredningens uppfattning att regler om miljökonsekvensbeskrivningar bör införas i kämtekniklagen och strål­skyddslagen. Av bestemmelsema bör framgå att beskrivningama skaU möjliggöra en samlad bedömning av inverkan på miljön och hälsan. In­verkan på hushållningen med naturresursema, som också bmkar anges som ett moment i en miljökonsekvensbeskrivning, behandlas när det gäller kämtekniska anläggningar av beskrivningen enligt naturresurslagen och är av underordnad betydelse i ärenden enligt strålskyddslagen. Det bör an­komma på regeringen eller tillsynsmyndigheten att beslute att en miljökon­sekvensbeskrivning skall inges och vad den skall innehålla. Närmare före­skrifter om dette bör införas i kämteknikförordningen och strålskydds­förordningen, vilka också bör innehålla regler om hur beskrivningen skaU kungöras. Det är givetvis viktigt även i fråga om miljökonsekvensbeskriv­ningen enligt naturtesurslagen att behovet av offentiighet tillgodoses på lämpligt sätt.

Det är mycket viktigt att aUmänheten och de närboende bereds insyn i beslutsprocessen och får möjlighet att framföra sina synpunkter. Utöver förslaget om miljökonsekvensbeskrivningar anser utredningen att lokala säkerhetsnämnder redan i urvalskedet skall inrättas i de kommuner där undersökningsarbeten avseende slutförvaret pågår. Några remissinstanser har ifrågasatt utredningens förslag. Jag anser att frågan om hur den lokala insynen i dette fall skall säkerställas bör övervägas ytterligare. Det är inte säkert att stetligt tillsatte nämnder i några få kommuner är det bäste sättet att på ett tidigt stodium i urvalsprocessen garantera en bred insyn på det lokala planet. Jag avser att återkomma tiU denna fråga i ett senare sam­manhang.

När det gäller frågan om allmänhetens insyn i planeringsarbetet för ett slutförvar avseende använt kämbränsle och kämavfaU vill jag i detto sam­manhang erinra om de forsknings- och utvecklingsprogram som enligt 12 § kämtekniklagen vart tredje år skaU inges tiU regeringen av reaktorinneha-

28


 


vama. I regeringens yttrande över 1989 års program framhölls dels att Svensk Kämbränslehantering AB i näste forsknings- och utvecklings­program borde informera om det underlag som tegits fram för valet av lämpliga platser för slutförvar, dels att fortiöpande infonnation om dette arbete borde lämnas tiU myndighetema. Jag återkommer i avsnitt 2.9 med förslag om förbättrade möjligheter att styra arbetet med forsknings- och utvecklingsprogrammen.

Jag vill slutiigen te upp aUmänhetens möjlighet att muntiigen framföra synpunkter och få information vid en offendig förhandling. Regler om dette saknas i naturtesurslagen och kämtekniklagen. Koncessionsnämndens yttrande tiU regeringen i tillståndsärendet föregås dock regelmässigt av ett offentiigt sammanträde enligt 14 § andra stycket 3 miljöskyddslagen. Sam­manträdet avser egentiigen inte kämsäkerhets- och strålskyddsfrågor, men vid tidigare sammanträden i ärenden om tillstånd till kämtekniska anlägg­ningar har synpunktema från allmänheten ofte rört dessa frågor. Konces­sionsnämnden föreslår i sitt remissyttrande att expertis från SKI och SSI i framtiden skall närvara vid sådana sammanträden, för att allmänhetens behov av information skall tiUgodoses bättre. Jag anser att dette är en smidig lösning, som inte kräver författningsreglering utan kan planeras i samråd mellan myndighetema. Det är givetvis önskvärt att en så fullstän­dig miljökonsekvensbeskrivning som möjligt finns tillgänglig innan Kon­cessionsnämnden håller sitt sammanträde.


Prop. 1992/93:98


 


2.6 Förbud mot slutförvaring av utländskt kämavfall

Mitt förslag: Slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle och käm­avfall i Sverige förbjuds. Särskilt tillstånd krävs för utförsel av käm­avfall.

Utredningens förslag: Ett förbud föreslås mot att uppföra anläggningar för slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle och kämavfall. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med mina.

Remissinstansema: Utredningens förslag till förbud tillstyrks av SKI och av SSI, som påpekar att undanteg från ett förbud kan vara berättigade i vissa fall. Flera remissinstanser diskuterar den lagtekniska lösning som uttedningen valt och förordar ett uttryckligt förbud mot slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle i stället för ett förbud mot vissa anläggningar. Denna uppfattning framförs av Riksrevisionsverket, Hovrätten för Övre Norrland, Umversitetet i Uppsala, Naturskyddsföreningen, Folkkampanjen mot Kämkrqft-Kämvapen, Greenpeace samt de Lokala säkerhetsnämn-dema vid Barsebäcks, Ringhals och öskarshamns kärnkraftverk. Konces­sionsnämnden för miljöskydd och Kammarrätten i Jönköping utticker också tveksamhet inför den lagtekniska lösningen.

Skälea för mitt förslag: Att varje land skall te fullt ansvar för det käm­avfaU som uppkommer i landet har flera gånger av riksdagen fastslagits som en gmndläggande princip för Sveriges agerande. Av dette följer att


29


 


slutförvaring av kämavfaU från kämteknisk verksamhet i utiandet inte skaU    Prop. 1992/93:98 förekomma i Sverige. Principen har inte kommit tiU uttryck i kämteknik­lagen men utgör en utgångspunkt vid tillståndsprövningen avseende olika former av hantering av kämavfall och kämämne.

Det är emellertid en annan sak om t.ex. utiändskt kämämne eller käm­avfall under en begränsad period skuUe finnas i Sverige för undersökiung eller som ett led i en behandlingsprocess, dvs. en process som avser att förändra avfaUets egenskaper med avseende på volym, form, aktivitets­innehåll och kemiska egenskaper m.m. Det är angeläget att Sverige har en tillräcklig kompetens inom olika delar av kämavfallsområdet. Vidare är det en stor fördel från miljösynpunkt att avfallet behandlas så att volymen reduceras. Hantering av utiändskt material sker självfallet under uppfyUan­de av samma strålskydds-, säkerhets- och omgivningskrav som stäUs vid hanteringen av svenskt material.

Den tid under vilken avfallet får lagras i Sverige bör bestämmas vid införseltillfället med beaktande av principen att slutförvaring av avfallet i Sverige inte får förekomma. Det avfaU som behandlas i Sverige skall snarast efter behandlingen återställas tiU leverantören. Ett ytterligare krav är att den utiändska kontraktsparten är ett väleteblerat och seriöst företeg. Det måste anges som en fömtsättning för det svenska företegets engage­mang att den utiändska kontraktsparten kan garantera att avfallet återtes. Jag återkommer tiU frågan om avsteg från principen om förbud mot slut­förvaring av utiändskt avfall i rena undantogsfaU. Allmänt anser jag att nuvarande praxis när det gäller införsel av kämämne och kämavfall för andra ändamål än slutförvaring inte bör ändras.

När det gäller behovet av en bestämmelse i kämtekniklagen som ut­trycker principen att utiändskt kämavfall inte skall slutförvaras i Sverige gör jag följande bedömning. Eftersom införsel och andra former av hante­ring av kämämne och kämavfall skall tillständsprövas enligt kämteknikla­gen kan det, som uttedningen påpekar, hävdas att en särskild bestämmelse är onödig. Det ankommer ju på regeringen eller den myndighet som an­svarar för prövningen att se till att principen upprätthålls. Å andra sidan ser jag det som naturligt att kämtekniklagen uttrycker gmndprincipema för den svenska politiken på kämteknikområdet. I lagen har t.ex. fastslagits att tillstånd tiU ytterligare kämkraftsreaktorer inte får lämnas och att tiU­ståndshavaren ansvarar för slutförvaringen av kämavfallet. Principen om slutförvaring av utiändskt kämavfaU är enligt min mening så viktig att åven den bör uttryckas i lagtexten.

Utredningen har föreslagit att en sådan bestämmelse inte skaU utformas som ett direkt förbud mot slutförvaring av utiändskt kämavfall utan som ett förbud mot att lämna tillstånd att uppföra anläggningar för sådan slut­förvaring. Som skäl för denna lagtekniska lösning anger utredningen att ett direkt förbud skulle kunna komma i konflikt mot EG:s principer om fri rörlighet för varor och tjänster m.m. Flertalet remissinstanser som behand­lar frågan förordar dock ett förbud. De påpekar bl.a. att ett förbud av det slag som uttedningen förordar inte medför någon begränsning i fråga om slutförvaring av utiändskt avfaU i anläggningar som inte särskilt uppförts för det ändamålet.

30


 


När det gäller de intemationella aspektema viU jag anföra följande. Prop. 1992/93:98 IntemationeUt är det allmänt erkänt att varje land skaU te ansvar för sitt avfall och att avfallet i störste möjliga utsträckning skaU tas om hand i närheten av källan. Dessa självförsörjnings- och närhetsprinciper har kom­mit tUl uttryck i EG:s program på avfaUsområdet. När det gäller farligt avfaU hör principema tiU gmndtankama bakom den s.k. Baselkonven­tionen om gränsöverskridande transporter och slutiigt omhändertagande av farligt avfaU. Baselkonventionen omfettar inte radioaktivt avfaU, men motsvarande principer har lagts tiU gmnd för IAEA:s nyligen beslutede riktiinjer för intemationella transaktioner med kämavfall. EnUgt riktiin­jema har varje land en suverän rätt att förbjuda införsel av kämavfall.

EG saknar en gemensam poUtik när det gäUer förvaring och lagring av utbränt kämbränsle och kämavfall. Det samarbete som förekommer har mest rört forsknings- och utvecklingsfrågor. Samarbetet är friviUigt och medlemsstetema har förbehållit sig rätten att fatte egna beslut. De beslut och rekommendationer m.m. som har antegits är således inte av bindande karaktär. Det pågår vidare ett arbete med att utarbete gemensamma regler om avfallskategorier och återanvändning av visst material från kämtek­niska anläggningar m.m.

I Euratomfördraget ingår regler som förbjuder restriktioner mellan med­lemsstetema när det gäller handeln med kämämnen. Vidare har nyligen antegits ett direktiv (92/2/EURATOM) om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall mellan medlemssteter samt till och från gemenskapen. I direktivet finns bestommelser som gäller förfarandet vid transporter av radioaktivt avfall. I artikel 14 i direktivet sägs att direktivet inte skall inverka på medlemsstotemas rätt att sända tillbaka avfallet till urspmngslandet efter bearbetning. Detsamma gäller enligt artikeln i fråga om avfall eller produkter som uppkommit i samband med upparbetning av bestrålat kämbränsle.

Tyskland och Storbritannien tillämpar numera båda principen att varje land skall svara för sitt eget kämavfall och att avfall från andra länder inte tas emot för slutförvaring. I Frankrike har år 1991 antogits en lag som rör forskning om hanteringen av radioaktivt avfall. I lagens artikel 3 anges uttryckligen att importerat radioaktivt material inte får förvaras i Frank­rike, även om det upparbetots där.

Vad jag nu har anfört är enligt min mening tUlräckligt för att visa att ett svenskt förbud mot slutförvaring av utiändskt kämavfall inte skulle stå i strid mot de principer som tillämpas inom EG eller mot intemationella överenskommelser i övrigt. När det gäller frågan om ett förbud överens­stemmer med EG:s principer om fri röriighet för varor och tjänster m.m. vill jag dock också beröra EG-domstolens dom i det s.k. Vallonietmålet, som är av särskilt intresse i dette sammanhang.

Målet gällde ett förbud i den belgiska regionen Valloniet mot att omhän­derta avfaU som härtörde från andra steter eller från andra belgiska regio­ner. Förbudet motiverades med hälso- och miljöskyddsskäl och med att det förekommit en omfettande och onormal tillsttömning till Valloniet av avfall från andra regioner. EG-kommissionen hävdade i målet att förbudet stted mot vissa gemenskapsdirektiv och mot artikel 30 i Romfördraget,

31


 


som stedgar att den fria cirkulationen av varor mellan medlemsstetema inte Prop. 1992/93:98 får hindras. EG-domstolen fann beträffande den senare bestämmelsen att avfallet visserligen var att betrakte som en vara i fördragets mening. Dom­stolen underströk dock att avfall är en vara av speciellt slag som medför särskilda miljöproblem. Vidare hänvisades till de självförsörjnings- och närhetsprinciper som gäller inom EG för omhändertegande av avfaU. Domstolen ansåg bl.a. av dessa skäl med tillämpning av artikel 36 att förbudsregeln inte var diskriminerande och att den inte stod i strid mot artikel 30.

Domstolen fann dock att det belgiska förbudet stted mot direktivet 84/631/EEG om gränsöverskridande transporter av farligt avfall, vilket direktiv inte omfettar radioaktivt avfall. Ett villkorslöst förbud mot införsel av farligt avfall ansågs inte förenligt med direktivets regler.

Mot den angivna bakgmnden bör en bedömning göras om det nyss­nämnda direktivet om transporter av radioaktivt avfall på motsvarande sätt skulle kunna hindra en medlemsstet från att införa ett förbud mot slutför­varing av utiändskt kämavfall. Enligt min mening finns det inte skäl att ante att så skulle vara faUet. Som påpekas av domstolen gmndas det all­männa direktivet om transporter av farligt avfall på generella principer för avfallshanteringen, bl.a. på tanken att transporter mellan stetema i vissa fall är nödvändiga för att avfallet skall kunna omhändertes på bäste möjliga sätt. Det belgiska förbudet, som var mycket långtgående och omfettede alla former av lagring och deponering, kunde anses strida mot dessa prin­ciper. När det gäller radioaktivt avfall finns som jag nyss nämnt inte några motsvarande gemensamma principer. Artikel 14 i direktivet om transporter av radioaktivt avfall kan ses som ett uttryck för självförsörjningsprincipen och visar att man inte avsett att införa en skyldighet för medlemsstetema att te hand om avfall från andra stoter.

Allmänt visar EG-domstolens dom att miljö- och säkerhetsaspekter även inom EG kan motivera restriktioner i fråga om avfall som härtör från andra länder och att självförsörjnings- och närhetsprincipema därvid är av särskild betydelse. Den svenska inställningen i frågan gmndas på dessa principer, som är särskilt viktiga när det gäller radioaktivt avfall med hänsyn till avfallets farliga egenskaper. Dessutom är det svenska program­met på avfaUsområdet, som gmndas på ett mycket omfettande forsknings­och utvecklingsarbete, helt inriktot på omhändertagandet av det inhemska avfallet. För att to hand om störte mängder utiändskt radioaktivt avfaU skulle det krävas ytterligare forsknings- och utvecklingsinsatser och en gmndläggande ändring av det svenska programmets inriktning. Det finns således mycket goda skäl för vår instäUning.

Sammanfattningsvis anser jag att varken närmandet till EG eller Sveriges intemationella åtoganden i övrigt utgör något hinder mot ett förbud mot slutförvaring i Sverige av utiändskt använt kämbränsle och kämavfall. Jag föreslår att en bestämmelse som anger att sådan slutförvaring är förbjuden införs i en ny paragraf, 5 a §, i kämtekniklagen. I 25 § bör anges att en överträdelse mot förbudet medför stiaffansvar. TUl 5 a § bör även föras förbudet i 5 § mot att uppföra kämkraftsreaktorer.

32


 


Förbudet bör endast avse slutförvaring. Det bör vidare finnas en möjUg­het att genom ett särskilt tillstånd medge undantog från förbudet. Undan-togsmöjligheten bör bara utnyttjas restriktivt när det finns synneriiga skäl. Jag återkommer i specialmotiveringen tiU frågan om när tiUstånd bör kunna medges. En allmän utgångspunkt för tiUståndsprövningen bör enligt min mening vara att det utiändska material som totalt sett kan komma att förvaras i Sverige inte med avseende på mängd eller aktivitet får överstiga någon procent av det beräknade svenska kämavfaUet.

Jag viU i dette sammanhang också te upp frågan om tiUstånd till utförsel av kämavfaU. Av 1 § andra stycket 4 a och b kämtekniklagen följer att tillstånd krävs för utförsel av kämämne i olika former. Särskilt tUlstånd krävs dock inte för utförsel av kämavfaU. Enligt de riktiinjer från lAEA som jag nyss berört bör varje stet noga konttollera sådana transaktioner. En sådan konttoll är också nödvändig enligt det nyssnämnda EG-direktivet om transporter av radioaktivt avfaU. Utförsel av kämavfall omfettas visser­Ugen av kämtekniklagens konttollsystem, genom att transporter och andra former av hantering av avfallet är tillståndsplUctiga. Det framstår dock som en brist att det inte uttryckligen anges i lagen att frågan om utförsel skaU prövas särskilt. Jag föreslår att det anges i 1 § att utförsel av kämavfaU utgör kämteknisk verksamhet, som är tUlståndspliktig.


Prop. 1992/93:98


 


2.7 Myndighetemas verksamhet

Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen be­stämmer ges ett allmänt bemyndigande att meddela föreskrifter för att upprätthålla kämsäkerheten och förhindra olovlig befattning med kämämne eller kämavfall. Kämtekniklagens tillsynsregler kompletteras enligt mönster från strålskyddslagen. IAEA:s inspek­törer enligt icke-spridningsavtalet ges rätt till tillträde m.m. tUl käm­tekniska anläggningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Uttedningens förslag tillstyrks av de remissinstanser som tar upp dessa frågor. SKI anför att övergången tUl ett nytt föreskrifts­system bör ske stegvis.

Skälen för mitt förslag: Kämtekniklagen är relativt detaljerad och inne­håller endast ett fåtal bemyndiganden för regeringen eller en myndighet att beslute om kompletterande föreskrifter. Regeringen beslutar enligt 1 § förste stycket 4 och 5 om tiUämpningsområdet för lagen i fråga om utförsel m.m. Enligt 5 § andra stycket kan regeringen meddela föreskrifter om s.k. generella tillstånd. Regeringen eUer den myndighet som rege­ringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter om provning, konttoU eUer besikttiing (9 §) samt om avgifter för myndighets verksamhet (30 §).

I fråga om föreskriftsrätten skiljer sig kämtekniklagen från sttilskydds-lagen, som innehåller ett generellt bemyndigande i 12 § att meddela ytterU­gare föreskrifter tiU skydd för eller för konttoU av stiilning i särskUt

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


33


angivna avseenden. Behovet av kompletterande genereUa föreskrifter kan Prop. 1992/93:98 sägas vara mindre när det gäller kämtekniklagen än för exempelvis strål­skyddslagen, främst beroende på att all kämteknisk verksamhet i princip är tUlståndspUktig. I varje tillståndsärende kan beslutas om de vilUcor som skaU gälla för verksamheten. Regeringen har i de på den äldre atomenergi­lagen gmndade tUlstånden för de tolv kämkraftsreaktorema beslutet om gmndläggande villkor samt bemyndigat tillsynsmyndigheten att fortiöpande uppställa de ytterligare villkor som behövs. Dessa tUlstånd och villkor skaU enligt övergångsbestemmelsema tiU kämtekniklagen anses meddelade enligt den lagen. De villkor som beslutas av SKI är delvis mycket om­fattande. De avser säkerhetstekniska driftviUkor, villkor avseende fysiskt skydd för anläggningar och ti-ansporter, särskUda vUlkor för transporter samt vUlkor för safeguard-verksamheten, dvs. åtgärder för att uppfylla Sveriges åteganden i syfte att förhindra spridning av kämvapen.

De vUlkor som uppstäUs är ofte specifika för varje verksamhet. På vissa områden skulle det d(x;k vara möjligt att beslute om generella normföre­skrifter. För transporter av kämämne och kämavfall har SKI och SSI gett ut allmänna föreskrifter om säkerhets- resp. strålskyddsåtgärder. Utted­ningen påpekar att dessa inte är bindande normföreskrifter utan skall ses som riktiinjer, som blir bindande för den enskilde först om det i ett tiU-ståndsärende anges att riktiinjema skaU gälla som viUkor för tillståndet.

Jag delar uttedningens uppfattning att det finns ett behov av en bestäm­melse i kämtekniklagen som kan ge myndigheter möjlighet att beslute om generella föreskrifter som komplettering till tillståndsvillkoren. Bemyn­digandet bör avse föreskrifter om sådana säkerhetsåtgärder som avses i 4 § kämtekniklagen. Eftersom föreskrifter måste kungöras, förbättras allmän­hetens insyn i kämsäkerhetsarbetet om föreskriftsformen används. Myndig­hetemas arbete kan förenklas och en samordning uppnås mellan kämtek­niklagens (xh strålskyddslagens regelsystem.

Jag föreslår att ett bemyndigande att meddela föreskrifter om åtgärder för att upprätthålla kämsäkerheten införs som ett nytt andra stycke i 4 § kämtekniklagen.

Utredningen har dessutom föreslagit ett bemyndigande i 2 a § kämtekni­klagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestemmer att meddela föreskrifter om hanteringen av kämämne och kämavfall. Jag anser en sådan bestemmelse obehövlig. De möjligheter att meddela före­skrifter som jag föreslår i 3 och 4 §§ omfettar alla former av kämteknisk verksamhet, således även transporter m.m. av kämämne cx;h kämavfall.

Av 16 § kämtekniklagen och 22 § kämteknikförordningen följer att SKI har tillsynsansvaret för att kämtekniklagens regler samt de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen efterlevs. DärtiU kommer den tillsyn som SSI utövar enUgt strålskyddslagen. Enligt 17 § kämtekniklagen är tillståndshavaren skyldig att lämna tillsynsmyndigheten den information som behövs för tillsynen och ge myndigheten tillträde tiU anläggning eUer plats där kärnteknisk verksamhet bedrivs. Vidare framgår av 18 § att myndigheten får beslute om de åtgärder som behövs för att trygga efterlevnaden av lagen eller av viUkor eller föreskrifter som upp­ställts med stöd av lagen.

34


 


Uttedningens förslag tiU ändringar av dessa lagmm innebär vissa ut­ökade befogenheter för tiUsynsmyndigheten och överensstämmer med vad som gäller enligt strålskyddslagen. Ändringama medför att tUlsynsmyndig­heten på den enskildes bekostiiad får vidte en åtgärd som åligger denne men som han inte fullgör. Vidare fär myndigheten vid behov anUte poUs-myndigheten för bitiäde med tiUsynen. Jag anser att förslagen bör genom­föras.

Enligt Sveriges avtal med lAEA i anledning av icke-spridningsavtalet skaU Sverige godte att IAEA:s inspektörer får tiUtiäde m.m. tiU anlägg­ningar där kämämne förvaras. Närmare regler om vUka befogenheter inspektörema skall ha framgår av bUagor tUl avtalet, som finns upprättede för varje anläggning. Jag delar uttedningens uppfattning att inspektöremas ställning bör framgå av lagtexten. Det bör ankomma på regeringen eller tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter som närmare anger inspektö­remas befogenheter. En bestämmelse med denna innebörd bör införas i 17 §.


Prop. 1992/93:98


 


2.8 Tillståndshavarens ansvar 2.8.1 Överlåtelse av driftansvaret m.m.

Mitt förslag: En tiUståndshavare kan överlåte driftansvaret m.m. för en kämteknisk anläggning till någon annan efter gcxlkännande av regeringen eller tillsynsmyndigheten. Tillståndshavarens gmndläggan­de ansvar kvarstår dock i sådana faU. Ett särskilt ansvar för den driftansvarige införs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstansema: Förslagen tillstyrks av de remissinstanser som sär­skilt berört dessa frågor. Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att det särskilt anges i lagen att ett tiUstånd inte får överlåtas. SKI anser att det bör finnas en möjlighet att överföra ansvaret enligt kämtekniklagen tiU en annan tiUståndshavare.

Skälen för mitt förslag: Med ett tillstånd tiU kämteknisk verksamhet följer omfettande skyldigheter. TiUståndshavaren skall inte bara svara för att säkerheten upprätthåUs under driften utan har också ansvaret för att kämavfall (x;h använt kämbränsle tas om hand och slutförvaras. För reak­torinnehavama gäller särskilt att de skaU betala avgifter som skaU tecka framtida kostnader för avfallshanteringen samt bedriva en omfettande forsknings och utvecklingsverksamhet. Även om ett tiUstånd har återkaUats eller löpt ut, gäller enUgt 14 § kämtekniklagen att tillståndshavarens skyl­digheter enligt lagen kvarstår tiUs de fullgjorts eller befrielse från dem medgetts. DärtiU kommer det skadeståndsansvar vid inträffad skada som gäller enligt atomansvarighetslagen.

I ett tillståndsärende prövas ingående sökandens fömtsättningar att upp­fyUa de långtgående krav som stäUs på verksamheten. TiUståndet gäller


35


 


bara tiUståndshavaren. Om en kämteknisk anläggning överlåts tiU någon    Prop. 1992/93:98 annan måste därför en ny tiUståndsprövning ske avseende den nye ägaren.

Som uttedningen påpekar förekommer det beträffande vissa kämtekniska anläggningar att tillståndshavaren har upplåtit driftansvaret tiU annan, Dette gäUer reaktorema i Forsmark och Barsebäck, där driften sköts av VattenfaU resp. Sydkraft AB. Liknande förhåUanden gäller i fråga om driften av slutförvaret för radioaktivt driftevfaU (SFR) och det centtala mellanlagret för använt bränsle (CLAB). Arrangemangen har godtegits av regeringen och tiUsynsmyndighetema. Kämtekniklagen innehåUer dock inte några regler om hur lagens skyddsinttessen skaU tillgodoses när driftan­svaret för en anläggning överlåts och vilket ansvar som åvUar den driftan­svarige. Uttedningen föreslår vissa kompletteringar i det avseendet. Jag delar uttedningens uppfattning att det bör framgå av lagtexten att tUlstånds­havaren kan uppdra åt annan att t.ex. svara för driften av en kämteknisk anläggning, under fömtsättning att regeringen eller tillsynsmyndigheten lämnar sitt gcxlkännande. Dette bör framgå av 5 § kämtekniklagen, som innehåller de gmndläggande reglema om tillståndsplikt. Bestämmelsen bör inte medföra att nya tUlstånd krävs i de nyssnämnda fallen, då avtal om att upplåto driften redan träffats och godtegits av regeringen cx:h tiUsynsmyn­dighetema. Dette bör framgå av övergångsbestemmelsema. Däremot kan bestommelsen bU tiUämplig vid en ändring i de gällande avtalen, om änd­ringen påverkar ansvarsfördelningen mellan tillståndshavaren och upp­dragstegaren.

Några remissinstanser har togit upp frågan om en överlåtelse av drift­ansvaret i flera led, dvs. från tillståndshavaren till en uppdragstegare som i sin tur anlitar någon annan för att utföra vissa uppgifter. En sådan över­låtelse av ansvaret i flera led måste omfettas av det särskilda gcxikännandet från regeringen eller tillsynsmyndigheten. Någon särskild regel om dette krävs inte.

En tiUståndshavare bör även i de fall driftansvaret upplåts till annan i princip behålla ansvaret för att skyldighetema enligt kämtekniklagen full­görs. En uppdelning av ansvaret skulle kunna leda till oklarheter om an­svarsfördelningen, t.ex. ansvaret för slutförvaringen, cx;h är därför enligt min mening inte lämpligt. Däremot bör även den driftansvarige åläggas ett ansvar för att kraven på säkerhet i driften upprätthålls. Således bör till­synsmyndigheten ha samma möjlighet till insyn i uppdragstegarens verk­samhet som i tillståndshavarens och samma möjlighet att beslute om före­lägganden eller förbud. Vidare bör straffbestämmelsema i kämtekniklagen även gälla för uppdragstegaren.

I lagrådsremissen föreslogs att 17 och 18 §§ kämtekniklagen skulle kompletteras med bestämmelser av vUka framgår att uppdragstegaren jämstäUs med tiUståndshavaren när det gäller insyn i verksamheten och i fråga om tillsynsåtgärder. En särskild regel om uppdragstegarens straffrättsliga ansvar ansågs obehövlig. Lagrädet finner dock att uppdragstegaren inte kan dömas tUl ansvar enligt 25 eller 25 a § om lagtexten utformas på det sätt som föreslås i lagrådsremissen. En lösning på dette skuUe enligt Lagrådet kunna vara att till 5 § foga ett ttedje stycke av innebörd att, såvitt avser de ätgärder som godkännandet omfettar, vissa

36


 


angivna bestämmelser i lagen, bl.a. 10, 17, 18 och 25 §§, skaU tiUämpas på uppdragstegaren som om han var tiUståndshavare. Jag godtar lagrådets bedömning att lagtexten behöver kompletteras för att klarlägga det straffrättsliga ansvaret. Med den lagtekiuska lösning som anges av Lagrådet framgår cx;kså tydligare än i lagrådsremissens lagförslag vad uppdragstegarens ansvar skaU omfette. Jag anser därför att 5 § bör kompletteras med ett ttedje stycke som utformas i enlighet med vad Lagrådet anför. Jag återkommer i specialmotiveringen tiU frågan om bestämmelsens närmare utformning.

SKI har i en särskUd skrivelse som anknyter till myndighetens remiss­yttrande tegit upp frågan om en komplettering av tiUståndsreglema med bestämmelser av vilka framgår att reaktoriiinehavarens skyldigheter i fråga om bl.a. hanteringen av kämavfaUet kan överföras på annan tUlstånds­havare. Enligt skrivelsen aktualiseras behovet av sådana regler av att ett särskilt bolag har bildats av fyra kraftföreteg för att riva och aweckla kämtekniska anläggningar i Studsvik samt te hand om det avfaU som upp­kommit i Studsvik AB:s verksamhet. Det synes då enligt SKI rimligt att det öppnas en laglig möjlighet att med för Stiidsvik AB befriande verkan överföra ansvaret enligt 10 § förste stycket kämtekniklagen tiU det nya bolaget.

Det finns inga särskilda regler i kämtekniklagen som behandlar den situation som berörs i SKI:s skrivelse. Enligt min mening finns det dock inte något hinder i lagen mot att ett tillstånd återkallas på tillståndsha­varens begäran och att denne befrias från sina skyldigheter enUgt lagen, under fömtsätming att det samtidigt konsteteras att skyldighetema kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt av en annan tiUståndshavare. Denna möjlighet berördes av departementschefen i propositionen till kämteknik­lagen (prop. 1983/84:50 s. 93). Jag anser därför inte att en lagändring är nödvändig.

SärskUt med de ändringar jag nu föreslagit anser jag inte heller att det finns något behov av att uttiyckUgen i lagtexten ange att ett tillstånd inte kan överlåtas utan regeringens eller en myndighets godkännande. Det torde aldrig ha funnits någon osäkerhet om att denna princip gäller enligt kämtekniklagen.


Prop. 1992/93:98


 


2.8.2 Bestämmelser om straffansvar

Mitt förslag: Straffansvar införs för den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot de aUmänna bestämmelsema i käm­tekniklagen. Vid grova brott mot kämtekniklagen skall kunna dömas till fängelse i högst fyra år. Ringa brott skall inte föranleda ansvar. Kravet på en anmälan från tUlsynsmyndigheten som fömtsättning för allmänt åtal tas bort.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstansema: Förslagen tillstyrks av bl.a. Hovrättenför Övre Norr­land cxh SKI. Förslaget att te bort bestämmelsen om åtalsanmälan ifråga-


37


 


sätts av bl.a. Närings- och teknikutvecklingsverket.   Folkkampanjen mot    Prop. 1992/93:98 Kämkrqft-Kämvapen förordar en ytterUgare skärpning av stiaffskaloma.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om straffansvar vid brott mot kämtekniklagen finns i 25 cx;h 27 §§. Enligt 25 § döms den tiU böter eUer fängelse i högst två år som bedriver kämteknisk verksamhet utan tUlstånd eller som åsidosätter viUkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. 27 § tar sikte på faU då tillståndshavaren lämnar oriktiga uppgifter tiU tillsynsmyndigheten eller den lokala säkerhetsnämnden eUer inte rättar sig efter vad tiUsynsmyndigheten beslutet med stöd av 18 §. I dessa faU döms tiU böter eller fängelse i högst sex månader. Ansvar fömtsätter att tillståndshavaren handlat med uppsåt eller grov oaktsamhet.

Lagen innehåUer inte någon bestämmelse om straff vid brott mot den allmänna skyldigheten enligt 10 § att vidte de åtgärder som behövs för att upprätthåUa säkerheten. 25 § tar endast sikte på fall då tillståndshavaren åsidosätter villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Enligt uttedningen är det otiUfredsstäUande att t.ex. ett åsidosättande av säkerheten i en kämteknisk anläggning på gmnd av grov oaktsamhet från personalen inte skulle kunna beivras av den anledningen att situationen inte fömtsätts i tillståndsvUlkoren men bort fömtses av tillståndshavaren. Jag delar uppfattiiingen att det finns skäl att införa en sådan bestämmelse. En fömtsättning för straffansvar bör vara att gämingen begåtts med uppsåt eller grov oaktsamhet. Bestämmelsen bör utformas som ett nytt andra stycke i 25 §. Det kan förekomma fall av konkurrens mellan en sådan straffregel cxh brottsbalkens bestämmelser, särskilt reglema i 13 kap. om allmänfarliga brott. Jag föreslår därför att det i 29 § anges att straff-bestemmelsema i kämtekniklagen inte skall tillämpas i de faU gämingen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Jag delar uttedningens uppfattning att straff inte bör ådömas i ringa faU. Uttedningen föreslår också en uppdelning av straffskalan, så att det skall vara möjligt att döma tiU fängelse i lägst sex månader cxh högst fyra år vid grova brott. I aUmänhet finns inte bestämmelser om så stränga straff i speciallagstiftning av det nu aktuella slaget. I stället bmkar hänvisas tiill brottsbalkens regler. När det gäUer kämteknisk verksamhet måste man dcxk te hänsyn tiU de alldeles specieUa risker som verksamheten kan med­föra. Kämtekniklagens 25 § tillämpas för alla typer av överträdelser mot viUkor eUer föreskrifter enligt lagen. Det kan vara fråga om överträdelser som har karaktären av förbiseenden och som inte medför allvarliga risker likaväl som uppsåtiiga brott mot vUlkor som måste följas för att inte fara skaU uppkomma för synnerligen aUvarliga olyckor. FaU av det senare slaget omfettas inte av straffbestämmelsema i brottsbalken eUer leder endast tiU Undriga straff. Mot den bakgmnden anser jag att det finns skäl för en bestämmelse om grovt brott. Det måste finnas möjligheter tiU mycket stränga sanktioner även om t.ex. ett haveri eller annan skada inte inträffar. Straffbestommelsen bör införas i en ny paragraf, 25 a §, och endast avse uppsåtiiga gärningar.

Uttedningens förslag om att te bort kravet i 29 § kämtekniklagen att en anmälan från tiUsynsmyndigheten skaU vara en fömtsättning för åtal har ifrågasatts av några remissinstanser, som ser en risk för att åklagarmyndig-

38


 


heten belastas med obefogade eller bagateUartade anmälningar. Jag gör följande bedömning. Bestämmelsen härstammar från den äldre atomenergi­lagen och har sin bakgmnd i att kämteknisk verksamhet i stor omfettning kräver specialkunskaper och särskUt i fråga om kämkraftverk avser avan­cerade tekniska system. Å andra sidan saknas motsvarande bestämmelse i närUggande lagstiftiiing, t.ex. stiilskyddslagen. Det är vUctigt att reglema i kämtekniklagen inte utformas så att de kan skapa intrycket att en särskUd restriktivitet skaU gäUa vid tUlämpningen av straffreglema på kämsäker­hetsområdet. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att bestämmel­sen om åtalsanmälan avskaffas. Som påpekas av uttedningen är det natur­ligt att åklagaren inhämtar yttrande från SKI innan åtal väcks. Ändringen innebär ingen skUlnad i fråga om SKI:s skyldighet att som tiUsynsmyndig­het lämna en anmälan tiU åklagaren vid misstanke om att en straffbar överträdelse ägt mm.

Jag återkommer i avsnitt 2.10 tiU frågan om straffansvaret för brott mot finansieringslagens regler.


Prop. 1992/93:98


 


2.9 Forskning och utveckling samt finansieringen av kärnav­fallets slutförvaring

Mitt förslag: Vid utvärderingen av de tteåriga forsknings- och ut-veckUngsprogrammen skall särskilda villkor för den fortsatte verk­samheten kunna uppställas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstansema: Förslaget tUlstyrks av bl.a. SKI. SKN föreslår att för­slaget kompletteras med en möjlighet för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter. Svensk kämbränslehantering AB anser den föreslagna regeln onödig med hänsyn tiU de befogenheter som tillsynsmyndigheten redan har.

Skälen för mitt förslag: EnUgt 11 § kämtekniklagen skaU den som innehar eller driver en kämkraftsreaktor svara för att den allsidiga forsknings- cxh utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att fullgöra vad som krävs i fråga om slutförvaret av kämavfaU och awecklingen av befintiiga anläggningar. TiUståndshavaren har således det fuUa ansvaret för de mycket resurskrävande forskningsinsatser som krävs. Dessutom skaU enligt 12 § reaktorinnehavama i samarbete te fram ett program för forsknings- cxh utvecklingsverksamheten cxh för de övriga åtgärder som måste vidtas i samband med aweckUngen. Programmet skall vart ttedje år sändas till regeringen för att granskas cxh utvärderas. Det skall innehålla en översikt över samtiiga de åtgärder som kan bli behövliga cxh närmare ange de åtgärder som planeras under de närmaste sex åren.

Innan programmet lämnas till regeringen granskas det av tillsynsmyndig­heten, som yttrar sig över det efter att hört ett stort antal myndigheter och utomstående experter. Tidigare fullgjordes denna uppgift av Stetens käm­bränslenämnd. Som jag inledningsvis nämnt har SKI nu övertegit Käm-


39


 


bränslenämndens uppgifter. 1992 års forsknings- cxh utvecklingsprogram kommer att behandlas av regeringen under år 1993.

Forsknings- cxh utvecklingsprogrammet är av mycket stor betydelse genom att det ger samhäUet en möjlighet tUl konttoll och insyn, som i sin tur är en fömtsättning för att styra planeringsverksamheten avseende käm-avfaUets slutförvar. Kämtekniklagen innehåUer dcxk inte några bestämmel­ser som direkt tar sikte på att ge reaktorinnehavama anvisningar om att komplettera sådana brister i programmen som kan komma fram som en följd av granskningen. Vid tiUkomsten av kämtekniklagen hänvisades tiU möjligheten att i sådana faU meddela vitesföreläggande enligt 22 § cxh, i siste hand, återkalla drifttUlståndet.

För min del anser jag att det finns behov av en bestämmelse som anger att regeringen som en följd av granskningen cxh utvärderingen av pro­grammet kan beslute om viUkor som avser den fortsatte forsknings- och utvecklingsverksamheten. Jag förordar att uttedningens förslag om en sådan regel genomförs. Bestämmelsen bör ingå i 12 § och bör inte begränsas till att avse viUkor om verksamhetens huvudinriktning, vilket uttedningen föreslagit. I villkoren bör t.ex. kunna anges att en viss del av programmet måste kompletteras på angivet sätt. Det är dock viktigt att påpeka att det är reaktorinnehavama som självständigt skaU svara för forsknings- och utvecklingsverksamheten. En styming av verksamheten i detalj genom villkor bör inte förekomma. En bestommelse om att tillsynsmyndigheten hämtöver fär beslute om föreskrifter anser jag obehövlig. Möjligheten att enligt 18 § beslute om förbud eller förelägganden bör vara tillräcklig.


Prop. 1992/93:98


 


2.10 Finansieringslagen

Mitt förslag: Lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. omarbetas redaktionellt. Vissa bestämmelser utan direkt samband med finansieringsfrågoma överförs till kämteknik­lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland föreslår att finan­sieringslagen i sin helhet inarbetas i kämtekniklagen. Riksrevisionsverket förordar en ytterUgare översyn av finansieringssystemet. Naturskyddsföre­ningen anser att reaktorinnehavaren bör ställa ekonomiska garantier för det faU de enligt lagen avsatte medlen visar sig otillräckliga.

Skälen för mitt förslag: Lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. (finansieringslagen) innehåller be­stämmelser om de avgifter som skaU betalas av reaktorinnehavama för att täcka kostiiadema för avfallets slutförvaring. Uttedningen föreslår med ett undanteg inte någia materieUa ändringar i finansieringsreglema utan endast en redaktioneU omarbetning av lagen cxh en överföring av vissa bestäm­melser utan direkt samband med finansieringsfrågoma tiU kämteknUdagen.


40


 


Regeringen har tidigare redovisat för riksdagen (prop. 1991/92:99) att en översyn av finansieringslagen bör ske i syfte att undersöka möjlighetema att förbättra formema för kapitalförvalttungen, så att en hög och säker avkastning på fonderade medel kan tryggas. Dette bör dock inte hindra genoraförandet av uttedningens förslag, som leder tUl en mer överskådlig och konsekvent lagreglering. Att inarbete finansieringslagen i sin helhet i kämtekniklagen, som föreslås av Hovrätten för Övre Nortland, är i och för sig också en möjlig lösning. Det kan dock ses som en fördel att lag­tekniskt skilja de allmänna säkerhetsreglema i kämtekniklagen från de mer specieUa finansieringsbestämmelsema. Jag föreslår därför att uttedningens förslag genomförs.

När det gäUer frågan om materieUa ändringar i finansieringslagen anser jag inte att det nu finns underlag för att lägga fram några genomgripande förslag. Jag anser dcxk att bestämmelsen i 4 § om en särskild plan för myndighetens verksamhet kan tas bort, vilket cxkså föreslagits av utted­ningen. Vidare bör tillämpningsområdet för sttaffbestemmelsen i 12 § finansieringslagen begränsas. Bestämmelsen bör endast gälla fall då reak­torinnehavaren lämnar en oriktig uppgift som underlag för avgiftsberäk­ningen. Om reaktorinnehavaren inte lämnar de uppgifter som behövs för att avgiften skall kunna bestämmas eller vägrar en myndighet tiUträde tiU en anläggning m.m. framstår en möjlighet att beslute om vite som en effektivare sanktion än en strafil}esCämmelse. Jag föreslår att en sådan vitesbestämmelse införs.

I lagrådsremissen föreslås att en bestämmelse om kompletterande forsk­nings- cxh utvecklingsverksamhet i 10 § finansieringslagen flyttas till 11 § kämtekniklagen. Lagrådet anser att bestämmelsen är obehövlig. Jag delar Lagrådets bedömning att bestämmelsen kan utgå. Som en konsekvens av dette bör 4 § i den föreslagna nya lagen omarbetas redaktionellt jämfört med lagrådsremissen.

I punkt 6 av anvisningama tiU 24 § komraunalskattelagen (1928:370) hänvisas tiU 9 § finansieringslagen. Hänvisningen bör avse 8 § i den nya lagen. Jag har i denna fråga samrått med stetsrådet Lundgren.


Prop. 1992/93:98


 


2.11 Studsvikslagen

Mitt förslag: Lagen om finansiering av hanteringen av visst radio­aktivt avfaU m.ra. (Studsvikslagen) ändras på gmnd av omstmktu­reringen av Studsvik AB. Förteckningen över de åtgärder som skaU finansieras med avgifter enligt lagen kompletteras.

Förslaget frän Vattenfell AB: Överensstämmer med mitt.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1988:1597) om finansiering av visst radioaktivt avfeU m.m. (Sttidsvikslagen) betalar de fyra reaktorinne­havama i Sverige en avgift tiU steten som ett kostnadsbidrag till verksam­heter vid Sttidsvik AB som har ett samband med framväxten av det svens­ka kämkraftprogrammet. De kostiiader som avgiftema skaU tocka är enligt


41


 


1 § dekontaminering och nedläggning av forskningsreaktorema i StudsvUc,    Prop. 1992/93:98

kraftvärmereaktom i Ågeste cxh vissa andra kämtekniska anläggningar i

Stijdsvik. Vidare avser avgiften hantering cxh slutförvaring av kämavfaU

cxh bränslerester som härtör från samarbetet med kämkraftföretegen i det

svenska kämkraftprogrammet, hantering cxh slutförvaring av kämbränsle

från forskningsreaktom RI cxh kraftvärmereaktom i Ågeste, återstäUning

av anläggningen i Ransted samt strålskyddsåtgärder som krävs tiU följd av

de angivna verksamhetema.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1990/91:184, bet. 1990/91:NU48, rskr. 1990/91:350) gav regeringen den 26 april 1991 Vattenfall AB i uppdrag att förvalte samtiiga aktier i Studsvik AB. I pro­positionen angav regeringen samtidigt att verksamheten i Studsvikskon-cemen borde delas upp på tte delar med olika ägarförhållanden. Bland annat föreslogs att kämkraftproducentema gemensamt skulle överta ansva­ret för den verksamhet enligt Studsvikslagen för vilken kämkraftprcxlucen-tema erlägger avgift. Riksdagen hade inga erinringar mot regeringens ställningsteganden.

Vattenfall AB har nu genomfört den föreslagna omstmktureringen av Studsvik AB. Ett konsortialavtal har tecknats mellan Vattenfall AB, Fors­marks Kraftgmpp AB, OKG AB cxh Sydsvenska Värmekraft AB vari företegen förbinder sig att gemensamt te såväl ekonomiskt som tekniskt ansvar för att aweckla cxh riva kämtekniska anläggningar vid Studsvik samt omhänderte uppkommet avfall. För att genomföra åtegandet har företegen bildat ett gemensamt bolag, AB SVAFO. Dette företeg avses alltså driva den verksamhet som anges i Studsvikslagen.

Vattenfall AB har i en skrivelse till regeringen den 16 mars 1992 påtalat ovan angivna förhållanden cxh föreslagit vissa ändringar i Studsvikslagen. Bolaget påpekar att hänvisningen tiU Studsvik AB i lagen bör tas bort och anger några ytterligare verksamheter som bör föras in förteckningen i 1 §. Det gäller dels dekontaminering och aweckling av den s.k. van der Graff-generatom vid Studsvik, dels hantering cxh slutförvaring av de 567 bränsleelement från forskningsreaktom R2 som den 30 juni 1991 fanns i anslutning till reaktom. Enligt skrivelsen ingår dessa verksamheter i det åtogande som kraftföretegen gemensamt har gjort när det gäller att av­veckla de kämtekniska anläggningama vid Studsvik.

Övriga reaktorinnehavare har under hand meddelat Miljö- cxh natur­resursdepartementet att de inte har några invändningar mot förslagen. Stotens kämbränslenämnd, numera SKI, har yttrat sig över skrivelsen och tillstyrker ändringama.

Jag anser att Studsvikslagen bör ändras i enlighet med det anförcfe. Förteckningen över de åtgärder som avgiftema skall bidra tiU att bekoste bör således kompletteras. Hänvisningama tiU Studsvik AB i 1 cxh 5 §§ bör också ändras.

Avgift enligt lagen utgår med 0,1 öre för varje levererad kilowattimme elsttöm. Det saknas skäl att med anledning av de ändringar jag nu föreslär överväga en förändring av avgiften.

42


 


3 Upprättade lagförslag                          Prop. 1992/93:98

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Miljö- cxh naturtesursdepar­tementet upprättets förslag tiU

1.   lag om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet,

2.   lag om ändring i stiälskyddslagen (1988:220),

3.   lag om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.,

4.   lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m.,

5.   lag ora ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Förslagen 1-3 har granskats av Lagrådet. Förslagen 4 och 5 är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skuUe sakna betydelse.

4 Special motivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kämtek­nisk verksamhet

I punkten 3 i andra stycket har införts ett krav på tillstånd för utförsel av kämavfaU. Punkten 4 a har ändrats i överensstämmelse med dette. Änd­ringen kommenteras i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen.

I punkten 5, som avser kunskapsöverföring, har den begränsningen tagits bort att upplåtelse av tillverkningsrätt endast beti-aktas som kämteknisk verksamhet om det rör sig om utmstning eller material som cxkså tiUver­kas inom riket. 1 stället föreskrivs att upplåtelsen eller överlåtelsen skaU ske från svensk myndighet, svenskt företeg eUer den som är bosatt eller stedigvarande vistas här. Motsvarande bestämmelse finns i 4 § lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. och i förslaget tUl ny lag om krigsmateriel (prop. 1991/92:174).

I paragrafen definieras begreppen kämteknisk anläggning, kämämne cxh

kämavfaU.

I punkten 1 c har införts en defimtion av begreppet slutförvaring, var­med avses förvaring som avses bU bestående. Annan förvaring betecknas som lagring. Begreppen slutförvaring och lagring har bl.a. betydelse för gränsdragningen mellan kämämne cxh kämavfaU enligt punkt 2 cxh 3 i paragrafen och för tillämpningen av 5 a § andra stycket.

Definitionen av begreppet kämämne i punkten 2 är oförändrad.

I punkten 3 anges vad som avses med kämavfaU. Liksom tidigare gäUer enligt punkten 3 a att använt kämbränsle som har placerats i slutförvar utgör kämavfall. Den tidigare punkten 3 b har delats upp i två punkter. Enligt 3 b i förslaget gäller liksom tidigare att ett radioaktivt ämne som har bildats i en kämteknisk anläggning skaU anses som kämavfall. Undan-

43


 


teg görs dock för ämnen som har framstäUts eUer tegits ur anläggningen    Prop. 1992/93:98 för att användas i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska, jordbmkstekniska eller kommersieUa ändamål. Därmed undantas särskUt framställcfe strålkällor från lagens tillämpningsområde, i den män de inte utgör kämämnen enligt paragrafens andra punkt.

Punkten 3 c omfettar alla former av material, föremål m.m. som bUvit radioaktivt förorenade i kämtekniska anläggningar. Som en fömtsättning för att det skaU vara kämavfaU gäller att materialet eller föremålet skaU ha tillhört en kämteknisk anläggning cxh att det inte längre skaU användas i en sådan anläggning. Således skaU verktyg som införs i anläggningen i samband med en reparation cxh som därvid blir radioaktivt förorenade inte anses som kämavfall. Utmsming som tas ut från en kämteknisk anlägg­ning, exempelvis i samband med en reparation, för att åter användas i anläggningen - eller i en annan kämteknisk anläggning - skaU inte heller betraktas som kämavfall. Om den utistiiing som tas ut däremot inte skaU användas i en kämteknisk anläggning i fortsättningen blir den att beti-akte som kämavfall, även om den kommer till användning för andra ändamål. Om radioaktiviteten är låg kan frågan om en friklassning frän kämsäker-hetssynpunkt enligt 2 a § bli aktuell.

Punkten 3 d motsvarar 3 c i den äldre lydelsen.

2a§

Enligt paragrafen, som är ny, kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva om undanteg frän lagen eller vissa bestämmelser i lagen beträffande kämämne cxh kämavfall, om det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts. En motsvarande bestemmelse finns i strålskyddslagen. Undanteg får bara beslutas i de fall det står klart att en konttoll av materialet är obehövUg från kämsäkerhetssynpunkt. Undantog kan t.ex. vara aktuellt i fråga om kämavfall som har så låg radioaktivitet att det undantogits från strålskyddslagens tillämpningsområde. Som fram­går av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) krävs för undantog bettäf-fende kämämne att ett fritogande kan ske från den intemationella safe-guard-konttollen.

Paragrafen anger de allmänna inttessen som kämtekniklagen skall tillgodo­se.

Hänvisningen till Sveriges intemationella överenskommelser i förste stycket har kompletterats för att klargöra att överenskommelser för att förhindra olovlig befattning med kämämne cxh sådant kämavfaU som utgörs av använt kämbränsle omfettas, även i de fall överenskommelsema inte i förste hand syftar till att motverka spridning av kämvapen. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) behandlas sädana frägor i konventionen om fysiskt skydd av kämämne.

I det nya andra stycket har införts en möjlighet för regeringen eller den myndighet sora regeringen bestämmer att beslute om de föreskrifter som behövs för att säkerstäUa att de intemationella förpliktelsema uppfyUs. Dette har tidigare endast kunnat ske genom viUkor som i varje enskilt faU

44


 


riktets mot tUlståndshavaren. Det Ugger i sakens natur att föreskriftema    Prop. 1992/93:98 endast får avse områden inom vUka en delegering av normgivningsmakten är möjlig enligt regeringsformen. Det tidigare andra stycket har flyttets till ett nytt tije stycke.

Enligt det nya andra stycket bemyndigas regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer att beslute om föreskrifter om åtgärder som enUgt förste stycket krävs för att upprätthåUa kämsäkerheten. Tidigare har sådana beslut bara kunnat fattas genom villkor i det enskilda fallet. Bak­gmnden tiU bestemmelsen framgår av avsnitt 2.7. Särskilda föreskrifter som krävs enligt Sveriges intemationella överenskommelser på kämsäker­hetsområdet kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 3 §.

Bestämmelsen om s.k. generella tiUstånd i andra stycket har tegits bort. I stället har en regel om undantog införts i 2 a § och definitionen av käm­avfaU i 2 § 3 ändrats.

EnUgt det nya andra stycket fär tillståndshavaren uppdra åt annan att vidto åtgärder som ankommer på tillståndshavaren enligt lagen, om gcxl­kännande inhämtots frän regeringen eller den myndighet som regeringen bestommer. Uppdraget kan t.ex. avse driften av en kämteknisk anläggning. Bakgmnden tiU bestommelsen har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1).

En fömtsättning för gcxlkännande bör vara att uppdragstogaren själv skaU utföra arbetet. När det gäUer rätten att anlito utomstoende för exempelvis servicearbeten, transporter cxh bevakningsuppdrag, gäller att godkännande krävs i aUa fill dä ansvaret för en åtgärd som enligt tillstån­det ankommer på tiUståndshavaren överlämnas till någon annan. Att t.ex. en serviceätgärd utförs av ett utomstående företog torde normalt inte med­föra att ansvaret överläts. I tveksamma fall bör samråd ske med tillsyns­myndigheten, som vid behov kan beslute om de villkor som skall gälla i dette avseende.

I ttedje stycket, som utformats med hänsyn tiU de synpunkter som fram­förts av Lagrådet, anges att såvitt avser de åtgärder som godkännandet omfettar är även uppdragstegaren att anse som tiUståndshavare vid tillämp­ning av 10 cxh 17—29 §§. Således gäller skyldigheten att vidte säkerhets­åtgärder enligt 10 § även uppdragstegaren i fråga om åtgärder som denne svarar för enligt godkännandet. Uppdragstegaren är cxkså skyldig att följa de viUkor cxh föreskrifter som gäller för verksamheten. Uppdragstegaren jämställs också med tillståndshavaren i fräga om bestämmelsema om till­syn i 17 och 18 §§, reglema om insyn i 19—21 §§ och ansvarsbestämmel­serna i 22—29 §§.

Av övergångsbestämmelsema framgår att den nya bestämmelsen om krav på gcxlkännande inte skaU tillämpas i de faU en tiUståndshavare före Ucraftträdandet har uppdragit åt nägon annan att svara för åtgärder som ankommer på tiUståndshavaren. De avtal som redan tiäffats om överiåtelse av driftansvar behöver alltså inte gcxlkännas i efterhand. Senare ändringar

45


 


i dessa avtal som påverkar ansvarsfördelningen meUan tiUståndshavaren    Prop. 1992/93:98 cxh   uppdragstegaren   mäste  dcxk  godkännas,   bortsett   från   faU  dä ändringama endast innebär att tiUståndshavaren återtar ansvaret. ViUkor enligt 8 § kan uppställas även i fräga om sådana uppdragsförhällanden som förelåg vid tidpunkten för ikraftträdandet.

5a§

Paragrafen är ny. Förste stycket har överförts oförändrat firån 5 § förste

stycket.

Enligt andra stycket är det förbjudet att utan särskUt tUlstånd här i riket slutförvara använt kämbränsle eUer kämavfaU från en kämteknisk anlägg­ning eller en annan kämteknisk verksamhet i annat land. Bakgmnden tiU bestämmelsen framgår av avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen. Vad som avses med slutförvar fiamgår av i 2 § 1 c. Kravet på tiUstånd gäller även s.k. sekundäravfaU som uppkommit vid behandUng av radioaktivt material frän ett annat land.

Vidare anges i andra stycket att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär beslute om tiUstånd, om synnerliga skäl före­ligger och genomförandet av det program som avses i 12 § inte försvåras. Utgångspunktema för en prövning avseende tUlstånd framgår av den aU­männa motiveringen. Av de i lagtexten angivna begränsningama följer att tillständ skall meddelas med stor restriktivitet. Synneriiga skäl kan exem­pelvis föreligga om det vid en samlad bedömning visar sig lämpligast från säkerhets- cxh strålskyddssynpunkt att en liten mängd material slutförvaras i Sverige. Det kan gälla fall i samband med provning av t.ex. bränslekaps-ling eller reaktordelar, då mycket små mängder avfall bildas, eller sekun­däravfall (filtermassor m.m.) som bildas vid behandling i anläggningar i Sverige. Undanteg som strider mot det svenska avfallsprogrammet får inte medges. Däri ligger dels att det använda kärnbränslet eller kämavfallet måste vara av ett slag som kan hanteras inom ramama för det svenska programmet och dels att undanteget skaU avse mycket begränsade mäng­der.

I nägra fä fall har vid tiUståndsprövning enligt kämtekniklagen redan gcxitegits att visst radioaktivt material som härtör frän utiandet får slutför-varas i Sverige. Beträffande dessa faU krävs inte en ny tUlståndsprövning enligt denna paragraf.

5b§

Enligt paragrafen, som är ny, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättes i tillståndsärenden enligt lagen. Beskrivningen skaU möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åt­gärds inverkan på mUjön cxh hälsan. Som framgår av den allmänna moti­veringen (avsnitt 2.5) gäller redan krav på en sädan beskrivning för an­läggningar som cxkså prövas enligt naturtesurslagen. Om den beskriv­ningen behöver kompletteras i fråga om kämsäkerhetsaspekter, kan be­myndigandet i paragrafen tillämpas. Även i andra tiUståndsärenden kan ett krav på en miljökonsekvensbeskrivning uppställas med stöd av paragrafen.

46


 


Av ett sådant beslut bör framgå vad beskrivningen skall innehålla. Av 8    Prop. 1992/93:98 kap. 13 § regeringsformen följer att regeringen får meddela föreskrifter om innehåUet i en miljökonsekvensbeskrivning.

12      §

Paragrafen innehåller bestämmelser om de forsknings- och utvecklings­program som skall upprättas av reaktorinnehavama. I paragrafen har tUlagts att villkor för den fortsatte verksamheten kan uppstäUas i samband med den granskning och utvärdering av programmen som sker vart ttedje år. Villkorens innehåll har diskuterats i den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). En numera överflödig bestämmelse om förste är för rapporteringsskyldighet har utmönsti-ats ur lagen.

13      §

Paragrafen har ändrats redaktioneUt på gmnd av den nya lagen om finan­siering av framtida utgifter för utbränt kämbränsle.

16      §

Tillägget beträffande övervakning cxh konttoll av slutförvar har förts över frän 10 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.

17      §

Ändringama i förste stycket är av redaktionell art. De nya bestemmelsema i andra - ttedje styckena har kommenterats i avsnitt 2.7 och 2.8.1.

Av andra stycket följer att de inspektörer som utsetts av lAEA enligt det tillämpningsavtal till icke-spridningsavtalet som träffats mellan Sverige och lAEA skall ha rätt till insyn i en tillståndspliktig verksamhet. Inspektörema utses av IAEA:s generaldirektör efter konsultetioner med SKI och anmäls till myndigheten. Vilka befogenheter de skall ha framgår av bilagoma till tillämpningsavtalet. Det ankommer pä regeringen eller tillsynsmyndigheten att närmare ange i vilken utsträckning tillståndshavarens skyldigheter enligt förste stycket cxkså skall gälla gentemot inspektörema.

Enligt det nya tredje stycket kan tillsynsmyndigheten anlite polismyndig­heten att biträda vid tillsynen, om det i undantegsfall skulle visa sig nöd­vändigt.

18      §

Ändringama i förste stycket syftar till att förtydliga vilka åtgärder tillsyns­myndigheten kan vidte i det enskilda fallet för att säkerställa att lagen eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen efterlevs.

Om någon underlåter att vidte en åtgärd som åligger honom kan enligt andra stycket tillsynsmyndigheten förordna om rättelse pä dennes bekost­nad. Motsvarande bestemmelser om tvängsutförande finns i bl.a. stiil­skyddslagen cxh miljöskyddslagen.

47


 


19 §                                                                            Prop. 1992/93:98

I paragrafen har den redaktionella ändringen gjorts att utbtycket slutiig förvaring har ersatts med slutförvaring, i enlighet med den föreslagna nya lydelsen av 2 § 1.

25 §

I förste stycket har som ett förtydligande angetts att även oaktsamhetsbrott omfettas av straffansvar. Ändringen i 12 § medför att särskilda villkor kan uppställas i samband med granskningen av det forsknings- cxh utveckUngs-program som behandlas i den paragrafen. Brott mot sådana viUkor om­fattas av reglema om straffansvar i denna cxh följande paragraf. Vidare har införts en hänvisning tiU förbudet i 5 a § mot att utan tiUstånd slutför­vara utiändskt använt kämbränsle och kämavfall.

Hänvisningen tiU vamsmugglingslagen i andra stycket har flyttets tiU 29 §. I andra stycket har i stället införts en ny straffbestämmelse som avser fall då någon bryter mot de allmänna säkerhetsbestämmelsema i 10 § förste stycket utan att rekvisiten för straffansvar enligt 25 § förste stycket är uppfyllcfe. Bestämmelsen tar säledes sikte pä fall som inte omfettes av särskilda vUlkor eller föreskrifter men då det ändå funnits en allmän skyl­dighet enligt 10 § att vidte en viss åtgärd för att upprätthålla säkerheten. Exempelvis kan bestemmelsen tUlämpas om tillståndshavaren underlåter att vidte en säkerhetsförbättrande åtgärd som inte fömtsetts i villkor eller föreskrifter men som visar sig nödvändig mot bakgmnd av de erfarenheter som erhållits vid driften. Bestemmelsen tillämpas bara om den ansvarige varit grovt oaktsam eller handlat med uppsåt.

25 a §

Genom paragrafen har införts en ny bestämmelse med en särskild straff­skala vid grova brott. Som framgår av förste stycket gäller bestämmelsen encfest uppsåtiiga gämingar.

I andra stycket anges exempel pä omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av om brottet skaU anses som grovt. Särskilt skall beaktas om brottet avsett verksamheter, ämnen eller prcxlukter av särskUt farligt slag. Härmed avses exempelvis drift av kämkraftsreaktorer cxh hantering av kämämnen med hög radioaktivitet. Även verksamhetens omfetming och mängden ämnen eller produkter som brottet avser måste givetvis beaktas. Bestämmelsen bör t.ex. inte tillämpas om brottet visserligen avser ett särskilt farligt ämne men det rör sig om så små mängder att risken för aUvarliga skadeverkningar inte varit överhängande. Även i övrigt bör beaktes om gämingen varit av särskUt aUvarlig art. Här bör hänsyn tas tiU den säkerhetsrisk som brottet medfört, exempelvis om det kunnat leda tiU en olycka med stora radioaktiva utsläpp. Paragrafen bör cxkså kunna tillämpas om kunskapsöverföring tiU utiandet som avses i 1 § andra stycket 5 har skett utan tillstånd cxh dette har kunnat lecfe tiU kämvapen-framstälhiing i stiid mot icke-spridningsavtalet.

48


 


28 §                                                                            Prop. 1992/93:98
Ändringen är av redaktioneU art och följer av den ändrade lydelsen av

18 § förste stycket.

29 §

Kravet pä en särskUd anmälan från tillsynsmyndigheten som fömtsättning för åtal har tegits bort. I paragrafen har i stället införts en bestämmelse som anger att ansvar för brott mot kämtekniklagen inte skaU utdömas i ringa faU. Med hänsyn tiU de skyddsinttessen kämtekniklagen skaU tiU­godose kan det bara bU aktueUt att tUlämpa bestämmelsen i undantegsfaU. Det kan gälla överträdelser mot föreskrifter och villkor som har karaktären av ordningsregler, exempelvis att en säkerhetsåtgärd som krävs visserligen vidtas men åtgärden av förbiseende inte rapporteras tiU tillsynsmyndig­heten på föreskrivet sätt.

Vidare har i paragrafen införts en regel om brottskonkurrens avseende förfaranden som omfettas av straffbestemmelser i såväl kämtekniklagen som brottsbalken. Hänvisningen till vamsmugglingslagen har förts över frän 25 §.

Övergångsbesfemmelser

Ändringama föreslås träcfe i kraft den 1 januari 1993. Övergångsbestäm­melsen rörande uppdragsförhållanden som föreligger vid tidpunkten för ikraftttädandet har kommenterats under 5 §.

4.2 Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)

22 a §

Genom den nya paragrafen införs ett bemyndigande för regeringen eller en myndighet att ställa krav pä att en mUjökonsekvensbeskrivning skall inges i ett tillståndsärende enligt strålskyddslagen. Bakgmnden till bestämmelsen frjimgår av avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen och av specialmotive­ringen tiU 5 b § kämtekniklagen.

27 §

Av det nya andra stycket följer att en miljökonsekvensbeskrivning enUgt strålskyddslagen även kan krävas i samband med att villkor beslutas av regeringen för en kämteknisk anläggning som tiUständsprövas enUgt käm­tekniklagen.

4.3 Förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.

Den nya lagen innehåUer utgör en redaktionell omarbetning av den äldre finansieringslagen och innehåller endast ett fåtal sakliga ändringar. Bestäm­melsen i 10 § om övervakning cxh konttoU av slutförvar saknar samband


4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


49


med finansieringsfrågoma och har flytfets tiU kämtekniklagen. Bestämmel-    Prop. 1992/93:98 sen i 4 § om en särskUd plan för myndighetens verksamhet föresläs upp­hävd.

I förste stycket anges lagens tiUämpningsområde.

Bestämmelsema i andra stycket är hämtede frän 1 § och 5 § förste styck­et i den äldre lagen.

Paragrafen anger de ätgärder som utförs av reaktorinnehavaren cxh som skaU finansieras genom avgiften. Som en samlande benämning för dessa åtgärder används ordet omhändertegande. Paragrafen motsvarar 1 § i den äldre lagen. TUlägget i punkten 1 är hämtet från 5 § förste stycket.

Paragrafen motsvarar 3 § i den äldre lagen.

I paragrafen anges vilka kosmader för stetens verksamhet som avgiftema skall tocka. Den motsvarar 2 § i den äldre lagen. Som en följd av gransk­ningen i Lagrådet har paragrafen ändrats redaktionellt jämfört med lag­rådsremissen.

5-7 §§

Bestämmelsema om hur avgiften skaU besfemmas m.m. är hämtede från motsvarande paragrafer i den äldre lagen. Vissa redaktioneUa ändringar har gjorts.

Reglema om hur de inbetalade medlen skall användas är hämtede från 9 och 10 §§. I 8 § förste stycket har som ett förtydligande angetts att av­giftsmedlen skall användas för de angivna ändamålen. Av 2 § 1 följer att ersätming för hantering och slutförvaring av använt kämbränsle cxh käm­avfaU som härrör från dette endast skall avse kostnader som uppkoraraer sedan bränslet eUer avfallet har förts bort frän anläggningen.

9-11 §

Paragrafema motsvarar 11 och 12 §§ i den äldre lagen. Bestämmelsen om stiaffansvar i den äldre lagens 12 § har begränsats tiU att gälla fall då oriktig uppgift lämnas. I stället har införts en regel i 11 § om att ett beslut att infordra uppgifter och en begäran om tillträde kan förenas med vite.

50


 


4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1597) om fi-   Prop. 1992/93:98 nansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m.

Ändringen när det gäUer hänvisningen till Studsvik AB i paragrafens in­ledning har sin bakgmnd i den omstmkturering bolagets verksamhet som redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Vidare har punktema 3 och 5 i paragrafen kompletterats med vissa åtgärder som ingår i det åfegande som reaktorinnehavama gjort beöäffande awecklingen av de kämtekniska anläggningama i Studsvik.

I paragrafens förste stycke har tiUståndshavaren enUgt kämtekniklagen i stället för Studsvik AB angetts som den som i förste hand har ansvaret för att den kostnadsberäkning som avses i paragrafen upprättas. Bakgmnden tiU ändringen framgår av den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.11).

4.5 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Anvisningar till 24 §

punkt 6

Anvisningspunkten har ändrats redaktioneUt pä gmnd av den nya lagen om

finansiering av framticfe utgifter för utbränt kämbränsle.

5 Hemställan

Med hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att ante förslagen tiU

1.   lag om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksainhet,

2.   lag om ändring i stiilskyddslagen (1988:220),

3.   lag om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.,

4.   lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfeU m.ra.,

5.   lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Ärendet bör behandlas av rikscfegen under är 1992.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig tiU föredragandens överväganden cxh beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att ante de förslag som föredraganden har lagt fram.

51


 


Sammanfattning av betänkandet (SOU 1991:95) Översyn av lagstiftningen på kämenergiområdet


Prop. 1992/93:98 Bilaga 1


 


Bakgrund

Den kämtekniska verksamheten i Sverige regleras genom lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet (kämtekniklagen) vilken trädde i kraft år 1984 cxh ersatte en äldre lag från 1956 i samma ämne. Kämtekniklagen är främst en säkerhetslag som syftar till att te tiUvara säkerheten vid kämteknisk verksamhet. Även andra lagar innehåller bestämmelser som är viktiga för kämteknisk verksamhet, främst strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. (finansieringslagen). Här bör cxksä nämnas atomansvarighetslagen som innehåller bestämmelser om den civilrättsliga ansvarigheten för skador som kan uppkomma i samband med driften av kämtekniska anläggningar.

Kämtekniklagen innehåller gmndläggande bestommelser om tillstånd tiU cxh villkor för kämteknisk verksamhet, innehav cxh hantering av kämämne cxh kämavfaU, allmänna skyldigheter för tiUståndshavare, återkallelse av tillstånd, myndighetstillsyn cxh offentiig insyn samt ansvarsbestämmelser vid brott mot lagen. Strålskyddsfegen, som tillämpas parallellt med kämtekniklagen, innehåUer bestemmelser till skydd mot strålning.

Uttedningen har fått i uppdrag att göra en översyn av kämtekniklagens bestämmelser, bl.a. i fråga om hur begreppen kämämne och kämavfall skall definieras, samordning med strålskyddsfegen, normgivning cxh hur vUlkor för kämteknisk verksamhet meddelas, samt i fråga om driftansvaret vid driften av en kämteknisk anläggning. Enligt direktiven skall uttedningen även kunna te upp andra frågor om kämtekniklagstiftningen inom ramen för en allmän översyn. Enligt tilläggsdirektiv skall utredningen dessutom bl.a. göra en översyn av finansieringslagen samt överväga möjlighetema att begränsa reaktorinnehavares rätt till ersättningsinvesteringar i kämkrafts­reaktorer.

De förslag uttedningen lägger fram är utformade för att tillgodose kämtekniklagens syfte, nämligen att te tillvara en hög säkerhet inom den kämtekniska verksamheten och att framhäva lagens inriktning som en säkerhetslag. Humvida det vid sidan härav kan föreligga andra inttessen cxh åsikter som kan påverka lagens innehåll har med hänsyn till att uttedningen inte varit parlamentariskt sammansatt inte bedömts som möjligt att beakte.

Uttedningen har vid sina överväganden funnit att såväl kämtekniklagen som strålskyddsfegen har tiUgodosett de syften som avsetts med dessa lagar. De säkerhets-och stiilskyddssystem som byggts upp inom ramen för denna lagstifming har säledes hittills visat sig vara tillräckliga cxh ändamålsenliga. Den nuvarande uppbyggnaden av lagstiftningen bör därför behåUas. Även den nuvarande myndighetsindelningen med stetens kämkraftinspektion, stetens strålskyddsinstitut och stotens kämbränslenämnd som ansvariga myndigheter har fungerat väl cxh bör behållas.

Uttedningen har även berört kämtekniklagstiftningens anpassning till EG.


52


 


Frågan om en fri energimarknad inom EG har först pä senare tid bUvit Prop. 1992/93:98 aktuell och det finns än så länge endast vissa gemensamma - icke bindande - Bilaga 1 riktiinjer som berör kämtekniklagstiftningen. Vad däremot gäller lagstift­ningen i enskilcfe EG-länder bygger denna i stor omfettning på intemationel­la överenskommelser som även Sverige ingått. Uttedningen har därför ftmnit att några principiella svärigheter inte torde föreligga att harmonisera den svenska kämtekniklagstiftningen med den lagstiftning som gäUer i EG-ländema.

Kämtekniklagens tillämpningsomiäde

Enligt kämtekniklagen är varje befetming med kämämne och kämavfaU kämteknisk verksamhet som kräver särskilt tiUstånd. Möjlighet till undantog från tiUståndspUkten finns i princip inte. För att möjliggöra en smidig till­ämpning av lagen kan dock lämnas generella tillstånd tiU innehav av kämämne för vissa forskningsändamål samt tiU innehav av vissa massarti­klar som innehåller små mängder av kämämne eller kämavfall, som t.ex. brandvamare samt tiU annan utmstning som används utanför kämteknisk verksamhet, som t.ex. viss sjukhusutmstning.

Med kämämne avses enligt kämtekniklagen uran, plutonium cxh andra ämnen som kan användas för utvinning av kämenergi eller som är ägnade att omvandlas till kämbränsle. Kämämne används cxkså som beteckning på föreningar i vilka sådana ämnen ingär samt på använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar. Kämämne är således ett lagtekniskt begrepp som är bestämmande för lagens tillämpningsområde. Kämtekniklagen är konstmerad sä att varje befattaing med kämämne är att anse som käm­teknisk verksamhet som följaktiigen kräver tillstånd. Som nyss har nämnts regleras viss användning av kämämnen utanför egentiig kämteknisk verksamhet genom genereUa tillstånd.

Uttedningen anser att den nuvarande definitionen av kämämne i kämtekniklagen bör behållas. För att göra tillämpningen av lagen smidigare föreslår dock uttedningen att det införs möjlighet till friklassning i vissa faU, dvs. möjlighet för regeringen eller myndighet att besluto att lagen ej behöver tillämpas på t.ex. vissa föreningar med mycket låg halt av kämämne.

Begreppet kämavfall är i likhet med kämämne av gmndläggande betydelse för tillämpningen av kämtekniklagen. Pä motsvarande sätt som för kämämne anses varje befattning med kämavfall som kämteknisk verksam­het. Den som har tillstånd att bedriva kämteknisk verksamhet svarar enligt lagen för omhändertagandet av det avfaU som uppstår i verksamheten. Med kämavfaU avses allt material som bUvit radioaktivt i en kämteknisk anläggning och som inte är kämämne. Det kan gälla såväl högaktivt som lågaktivt material. I försto hand gäller det driftovfaU säsom förbmknings-artiklar, kasserade föremål, skrot m.m. Även annat material som blivit radioaktivt i en kämteknisk anläggning räknas enligt den nuvarande definitionen som kämavfaU enligt kämtekniklagen även om det inte är fråga om avfallsprodukter. Hit hör t.ex. radioaktiva produkter som framställts för

53


 


tekniska eUer medicinska ändamäl, verktyg cxh annan uti-ustiiing som bUvit    Prop. 1992/93:98 radioaktiv även om materialet inte skaU skrotas m.m. Använt kämbränsle    Bilaga 1 är dock, som tidigare nämnts, inte kämavfaU förrän det blivit placerat i slutförvar. Det högaktiva använda bränslet är dessförinnan enligt kämteknik­lagens terminologi kämämne.

Uttedningen föreslär, att den nuvarande definitionen av kämavfaU behälls men att begreppet renodlas genom nägra smärre ändringar. Dessa ändringar innebär, att som kämavfaU inte skaU anses särskilt framstäUda strålkällor som skaU användas inom medicin, industri, m.m. Konttollen av dessa ämnen kommer därför att ske enbart genom strålskyddslagen. Som kämavfaU skall inte heller räknas verktyg cxh annan utmsming som visserligen har blivit svagt radioaktiv men som även i fortsättningen skaU användas i en kämteknisk anläggning.

En särskild fråga gäller lagens tiUämpning på mycket lågaktivt kämavfaU samt pä material som visserligen innehåller kämämne men i ytterst ringa mängd. Det saknas för närvarande möjligheter att föreskriva undantog från kämtekniklagens tillämpning, vilket innebär att lagens bestämmelser om tillstånd och tillsyn är tillämpliga även i fall när det inte kan motiveras med hänsyn tiU säkerheten. Enligt strålskyddslagen är det däremot möjligt att friklassa radioaktivt material när aktiviteten efter en viss tid genom avklingning nått ofarlig nivå. Därmed upphör strålskyddsfegen att gälla för sådant material. Eftersom lagama är avsedcfe att tiUämpas paralleUt, har avsaknaden av en sädan regel i kämtekniklagen medfört vissa tillämpnings­problem. Uttedningen föreslär, att det i kämtekniklagen nu förs in en motsvarande bestämmelse som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva undantog frän lagen. En fömtsättning är dock att det kan ske utan att syftet med lagen sätts ur spel.

Normgivning (xh myndighetstillsyn vid kämteknisk verksamhet

Med normgivning avses bindande föreskrifter som utfärdas av regeringen cxh myndigheter efter särskUda bemyndiganden. Sådana föreskrifter är generella tiU sin natur cxh riktar sig vanUgen till en större krets. Denna krets kan dock begränsas tiU att avse innehavare av vissa tillständ. Föreskrifter skiljer sig frän vUUcor genom att de senare måste rikto sig tiU en särskUt angiven tiUståndshavare.

TiUsynen enligt kämtekniklagen bygger på tillstånd och uppstäUda villkor av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt på en fortiöpande tUlsyn av verksamheten. Kämtekniklagen innehåller däremot endast ett fätal bemyndiganden för regeringen och myndighetema att komplettera lagen med generella normföreskrifter. Avsaknaden av ett utbyggt system för normgivningen har medfört att vissa oklarheter uppstått om innebörden av olika riktUnjer för verksamheten som förekommer hos myndighetema.

Uttedningen föreslär, att kämteknUdagen skaU ge möjlighet för tilläm­pande organ att såväl meddela normföreskrifter som tillståndsviUkor. Detta

54


 


är vanligt förekommande i annan och Ukartad lagstiftiiing. Härigenom kan Prop. 1992/93:98 de tillämpande organen bättre anpassa regelgivningen tiU vad som krävs i "agä 1 olika situationer. Uttedningens förslag är därför att sådana bemyndiganden förs in i kämtekniklagen i olUca frägor. Normgivning inom kämtekni­kområdet kommer därefter att ske antingen genom genereUa normföre­skrifter, som måste publiceras i förfettningssamling, eUer genom särskUda tUlståndsvillkor som riktas direkt tiU en angiven tUlståndshavare.

Uttedningen föreslär vidare i klarläggande cxh förtydligande syfte vissa ändringar i fräga om kämtekniklagens bestämmelser om myndighetstUlsyn och inspektioner vad gäller kämtekniska anläggningar.

Driftansvaret för kämteknisk verksamhd

Enligt 10 § kämtekniklagen skall den som har tillstånd till kämteknisk
verksamhet svara för att bl.a. de ätgärder vidtos som behövs för att
upprätthålla säkerheten. TiUståndshavaren skaU vid driften av en kämteknisk
anläggning tillse att gällande viUkor och föreskrifter följs. Vidare är
tiUståndshavaren skyldig att svara för att allt i verksamheten uppkommet
kämavfaU och använt kämbränsle tas omhand. De skyldigheter som åligger
en tiUståndshavare är i vissa avseenden straffsanktionerade.
     Vri

tillståndsprövning för innehav cxh drift av en kämteknisk anläggning prövas ingäende tillståndshavarens fömtsätmingar att kunna efterleva de krav som lagen uppställer. Även organisationen av säkerhet och strålskydd måste gcxlkännas av myndighetema och regleras genom tillständsvillkor. Den granskas fortiöpande av kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet.

I Sverige finns tolv kämkraftsreaktorer cxh två forskningsreaktorer. Ringhalsverket med fyra reaktorer ägs och drivs av VattenfaU som också har beviljats tiUstånd tiU driften. Oskarshamnsverket med tre reaktorer ägs och drivs av OKG Aktiebolag som likaledes beviljats tillstånden. Motsvaran­de gäller för forskningsreaktorema som ägs och drivs av Studsvik AB. För Forsmarks kraftstotion med tre reaktorer och Barsebäcksverket med två reaktorer gäller delvis andra förhållanden för driften. Tillstånden till reaktorema i Forsmark innehas av ett särskilt bolag, Forsmarks Kraftgmpp AB (FKA), medan driften sköts av Vattenfall. I Barsebäck råder liknande förhållanden på sä sätt att tillstånden innehas av Sydsvenska Värmekraft AB (SVAB), medan driften sköts av Sydkraft AB. Även för förvaringsanlägg-ningama för använt kämbränsle cxh kämavfall, CLAB respektive SFR, är innehavet av tUlstånden respektive handhavandet av driften uppdelat. Tillstånden tiU CLAB respektive SFR innehas av Svensk Kämbränslehan­tering AB, medan driften sköts av OKG Aktiebolag respektive VattenfaU. Det har ifrågasatts oiii den uppdelning mellan tiUståndshavare och driftbolag som såluncfe förekommer står i överensstämmelse med kämtekniklagen.

Utredningen har gjort en kartläggning av organisationen hos de tiUstånds­havare och driftbolag varom är fråga och studerat hur tillstånden gavs. Det har därvid framkommit att driftorganisationen redovisats för myndighetema i samband med tillståndsgivningen och att regeringen och myndighetema godtogit förhållandena.  Driftorganisationen är i  sina väsentiiga delar

55


 


reglerad i tUlståndsvillkor. Samtidigt står det enligt uttedningen klart att   Prop. 1992/93:98 kämtekniklagen med dess starka framhävande av tillståndshavarens ansvar    itega 1 inte utformats för att tecka dessa faU. Det har medfört oklarheter om vUket ansvar som ligger hos driftbolaget.

För att undanröja dessa oklarheter föreslår uttedningen följande. Det ansvar som åläggs en tiUståndshavare enligt 10 § bör även i fortsättningen knytas tiU denne men lagmmmet bör kompletteras med en bestämmelse av innebörd att en tiUståndshavare, efter godkännande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, får uppdra åt annan att svara för de åtgärder som avses i paragrafen. Bestämmelsen kompletteras med ett tillägg i ansvarsbestämmelsema om att den åt vilken tiUståndshavaren uppdragit att svara för såcfena åtgärder har samma straffansvar som tillståndshavaren.

Vad gäller rådande förhållanden vid SVAB, FKA, CLAB och SFR, har dessa godfegits av regeringen och myndighetema redan vid tiUständs-givningen. Nägot åsidosättande av givna tillstånd kan därför inte anses föreligga cxh uttedningen ifrågasätter ej de avtalskonstmktioner som gjorts. Någon ny formell tillståndsprövning av nu gällande avtal är därför obehövlig. Prövning kan dcxk bli aktuell vid ändringar i gällande avtal samt självfallet om dessa avtal ersätts av nya avtal.

I fråga om ansvarsbestämmelsema föreslär uttedningen bl.a. följande ändringar och tillägg. För grova brott mot kämtekniklagen införs en högre straffskala. Har brott mot kämtekniklagen begåtts uppsåtiigen och är det att anse som grovt föresläs en strafflatitud på fängelse i lägst sex månader och högst fyra är. Vid bedömandet om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett ämnen eller prcxlukter av särskilt farligt slag eller om gämingen annars varit av särskilt allvarlig art. Vidare införs en bestemmelse om att för brott som är att anse som ringa skall ej dömas tiU ansvar. Det föreslås cxksä en allmän ansvarsbestommelse som innebär, att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 § kan dömas till böter eller fängelse i högst tvä är. Bestemmelsen är avsedd att tillämpas i fall när de särskilda omständigheter som anges i 25 §, dvs. brott mot villkor eller föreskrift eUer avsaknad av tiUstånd, inte föreligger cxh således inte denna eller nägon annan befintiig ansvarsbestämmelse är tiUämplig.

Utländskt kämavfeU cxh använt kärabränsle i Sverige

Den som bedriver kämteknisk verksamhet i Sverige är i olika avseenden beroende av import av material cxh ämnen. Det förekommer därför bäde införsel och utförsel av såväl kämämnen som kämavfall. Det sker härvid ett samarbete mellan svenska cxh utiändska företeg ifråga om bränslehantering, olika metoder för behandling av kämavfall m.m. Någon slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle eller kämavfall i Sverige sker dock i princip inte. Riksdagen och regeringen har vid flera tiUfällen framhållit att en gmndläggande princip för Sveriges vidkommande när det gäller använt kämbränsle cxh kämavfaU är att varje land självt tar ansvar i aUa led för det material som uppkommer inom landet. Vidare har regeringen uttalat, att det innebär att någon lagring av utiändskt använt kämbränsle eUer kämavfaU

56


 


inte skall få förekomma i Sverige. Även om utiändskt använt kämbränsle Prop. 1992/93:98 cxh kämavfall således i princip inte får förvaras i Sverige innebär det inte Buaga 1 att sådant material inte skaU få finnas här under en begränsad pericxi för undersökning eller som ett led i en behandUngsprcxess. Det anses nämligen angeläget, att Sverige har en tUhäcklig kompetens på olika delar av kämavfallsområdet och det ses vidare som en stor fördel från säkerhets- och strålskyddssynpunkt att avfaUet behandlas så att volymen reduceras.

Det finns inga bestämmelser i kämtekniklagstiftningen om hantering av utiändskt använt kämbränsle cxh kämavfall. Uttedningen har övervägt att införa ett förbud mot införsel och slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle cxh kämavfall. Vid utformningen av ett sådant förbud måste emellertid tillses att sådana restriktioner inte kommer i stiid med in­temationella överenskommelser cxh intemationeUt synsätt. Använt kämbränsle cxh kämavfall anses i detfe sammanhang som varor. Vidare bör ett sådant förslag anpassas till EGs regelsystem. Någon gemensam politik och strategi i denna fråga för förvaring cxh lagring av använt kämbränsle cxh kämavfaU finns dock ännu inte inom EG. Ett lagstedgat förbud mot införsel eller slutförvaring cxh lagring av utiändskt använt kämbränsle cxh kämavfall i Sverige skulle dcxk sannoUkt kunna komma i konfiikt med EGs principer om fri rörlighet för varor, tjänster m.m. även om förbudet försågs med vissa möjligheter till undanfeg. Visserligen finns bestommelser inom EG som gör det möjligt för EG-steter att hindra import som kan medföra fara för bl.a. hälsa txh miljö men det anses svårt att med stöd härav inom ett EG-land införa generella cxh lagstodgade förbud mot t.ex. import av vissa produkter. Uttedningen anser därför inte lämpligt att ett sådant förbud förs in i kämtekniklagen.

En annan lösning som ger en större smidighet cxh bättte anpassning tiU olika situationer är i stället att specialreglera tillståndsgivningen tiU förvaringsanläggningar för använt kämbränsle cxh kämavfall. Det kan ske på så sätt att ett tillstånd inte får meddelas för att uppföra en anläggning i Sverige som är avsedd för slutförvaring av utiändskt använt kämbränsle eller kämavfall. Enligt vad uttedningen inhämtot anses uppförandet av anläggningar i ett land i princip som en rent nationell angelägenhet även inom EG-ländema.

Uttedningen föreslär att det i kämtekniklagen införs en bestämmelse som innebär att tillständ att uppföra en anläggning för slutförvaring av använt kämbränsle eller kämavfall från en kämteknisk anläggning i annat land inte fiir meddelas. Enligt uttedningens bedömning står detto inte i strid med någon bestämmelse eller princip inom EGs regelsystem.

Regeln har utformats sä att, om det föreligger särskilda skäl, mindre mängder utiändskt material skaU kunna slutförvaras i en anläggning för svenskt använt kämbränsle eller kämavfall om det kan ske utan att fömtsätt­ningama för det svenska avfallsprogrammet mbbas. Det kan t.ex. gälla ett utiändskt bränsleprov som använts i Sverige och som det av oUka skäl kan vara lämpligt att slutförvara här. Även s.k. sekundäravfall som uppstår vid behandlingen av kämavfaU bör av praktiska skäl kunna slutförvaras i Sverige.

För lagring av utiändskt material, således tidsbegränsad förvaring, föreslår

57


 


uttedningen ingen särskild reglering i själva lagen utöver vad som allmänt    Prop. 1992/93:98

gäller för lagring av använt kämbränsle och kämavfall. Här bör gäUa    Bilaga 1

samma principer som hittills, nämligen att lagring av utiändskt material är

tilläten om den sker i samband med en behandUngsprcxess men inte annars.

Däremot föreslår uttedningen vissa bestämmelser i kämteknikförordningen

som gör det möjligt för myndighetema att konttollera förekomsten av

utländskt använt kämbränsle cxh kämavfaU i Sverige. Det bör redan i

samband med meddelandet av införseltillstånd bestämmas hur materialet

skall förvaras här och när det skall vara ute ur landet.

Utförsel av kämteknisk utrustning m.m.

Kämtekniklagen skall möjliggöra att Sverige kan uppfylla de förpliktelser som följer av Sveriges intemationella överenskommelser med ändamål att förhindra spridning av kämvapen. Kämtekniklagen innehåller därför vissa bestämmelser som avser konttoll av utförsel av ämnen cxh material som är av betydelse för framställning av kämvapen. I kämteknikförordningen finns i en bilaga förtecknat utmsming cxh material som är underkastod export­kontroll med hänsyn till dess betydelse för kämvapenframställning. Bestämmelser av betydelse för att förhindra kämvapenspridning finns även i annan fegstiftning, såsom krigsmaterieUagstiftningen, lagstiftningen om konttoll av vissa massförstörelsevapen m.m.

Utredningen har gått igenom de regeringsärenden under senare år som avsett utförsel av kämteknisk uttiistning. Det har inte framkommit att den valda konstmktionen i kämtekniklagen med en gmndläggande bestämmelse i lagen cxh en särskild förteckning över utmstning och materiel i kämtek­nikförordningen vållat tillämpningsproblem. Däremot bör den nuvarande förteckningen ersättas med den nya version som nyligen getts ut av lAEA cxh accepterats av Sverige. Enligt vad utredningen erfarit pågår detfe arbete inorn regeringskansliet.

Vad gäller utformningen av bestämmelsema i kämtekniklagen föreslär uttedningen vissa ändringar beträffande utförsel av kämteknisk utmstning cxh kunskapsöverföring. Vad avser utförsel av kämteknisk utmsming gäller ändringama vissa produkter, som är av väsentiig betydelse vid framställning av kämladdningar men som i övrigt inte används i kämteknisk verksamhet (s.k. dual-use-prcxiukter). Dessa produkter omfettas för närvarande av kämtekniklagen. Riksdagen har nyligen antogit särskild lagstiftning (SFS 1991:341) om vissa prcxlukter som kan användas i massförstörelsesyfte. I den lagen regleras särskilt utförsel av produkter som kan ha både civil och militär användning. Uttedningen föreslär därför att bestämmelsema i kämtekniklagen som berör vissa dual-use-produkter överförs till denna lag.

Med kunskapsöverföring avses upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka utmstning och material av särskild betydelse för framställning av kämladdningar. Motsvarande bestämmelser finns i krigsmateriellagstift­ningen. Med dåvarande krigsmateriellagstiftning som förebild utformades en bestommelse i kämtekniklagen som innebär att förbud mot kunskaps­överföring endast avser sädan utmstning och materiel som tiUverkas i riket.

58


 


Krigsmateriellagstiftningen har nu ändrats pä sä sätt att begränsningen tiU    Prop. 1992/93:98 utmstning och materiel som tillverkas i riket har slopats. Uttedningenför-    Bilaga 1 eslår att samma ändring genomförs i kämtekniklagen.

Uttedningen vill slutiigen i fråga om utförselkonttoU än en gång framhålla att kämtekniklagstiftningen endast innehåller en del i ett störte regelverk. Från principiell synpunkt skulle det vara önskvärt att ha ett samlat regelverk för aU säkerhetspolitiskt motiverad utförselkonttoU, inklusive en Usto med aUa de prcxlukter där tiUstånd för utförsel krävs. Den nuvarande in­temationella utvecklingen förefaUer aktualisera konttoU av aUt flera produkter av dual-use karaktär, vUket kan skapa oklarhet om vilken lagstiftning som skall tillämpas. För en given produkt kan det finnas flera olika motiv för utförselkonttoU. Prcxluktförteckningar kopplade tiU olika lagar eller förordningar med skilda handläggningsvägar kan öka riskema för missfeg cxh försvära den aUsidiga prövning av bl.a. slutanvändare som krävs vid varje tillfälle. Uttedningen anser därför att det är angeläget att en samlad översyn görs av hela den här aktueUa lagstiftningen om utförselkon­ttoU. Detfe ligger dock utanför uttedningens uppdrag och torde kräva ett omfettande arbete.

Anpassningen av kämtekniklagen till Sveriges intemationeUa överenskom­melser pä kämenergiomrädet

Sverige har ingått ett antal intemationella överenskommelser inom kämteknikområdet. Dessa överenskommelser är av olika slag. Vissa överenskommelser har stor intemationeU betydelse cxh omfettar många länder, som t. ex. Fördraget om förhindrande av spridning av kämvapen (NPT), medan andra främst har tUl syfte att reglera hantering av kämbräns­le och administrativa frägor i förhällande till viktiga leverantörstoter.

Uttedningen har gått igenom de överenskommelser inom kämenergiom­rådet som Sverige ingått cxh därvid undersökt om de har anpassats tiU kämtekniklagen eller om särskilcfe åtgärder i detto syfte är behövliga. SärskUd uppmärksamhet har ägnats definitionema av begreppen kämämne och kämavfall. Uttedningen har med anledning av denna genomgång funnit att endast vissa begränsade lagstifmingsätgärder av formell art är erforder­Uga.

TUlständsprövning för käratekniska anläggningar

Tillstånd enligt kämtekniklagen till uppförande av en kämteknisk anläggning beviljas av regeringen. Eftersom numera tillstånd till uppförande av käm­kraftsreaktorer ej fär meddelas, blir det närmast fråga om anläggningar för behandling och förvaring av kämavfall, använt kämbränsle m.m. TiU­ståndsprövningen sker inte enbart enligt kämtekniklagen och strålskyddsfe­gen. För att en anläggning skaU fä uppföras krävs även tillstånd enligt naturtesurslagen och i vissa faU enUgt vattenlagen. Vidare prövas an­läggningen enligt miljöskyddslagen. Prövningsförfarandet har kritiserats för

59


 


bl.a. bristande samordning av de oUka prövningsmomenten.   Prop. 1992/93:98

Det finns inga författningsbestämmelser om samordning av prövningen Bilaga I enligt de olika lagama. Reglema för prövningen är också olika utformade med hänsyn till de olika syften lagama skaU tillgodose. Miljöskyddslagen innehåller t.ex. bestommelser om visst muntiigt förfarande vilket saknas i kämtekniklagen. Vidare uppställer flera lagar, dock ej kämtekniklagen, krav på att ansökan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning.

Uttedningen anser att en tillfredsställande samordning kan ske inom ramen för befintliga bestommelser. Utredningen har därvid bl.a. fegit hänsyn tiU att myndighetema på kämkraftsområdet cxh Svensk Kämbränslehantering AB är medvetaa om problemet cxh kan väntas tUlse att de erfarenheter som hittills vunnits vid prövningen av befintiiga kämtekniska anläggningar tas tillvara. Vid prövningen av den senaste störte kämtekniska anläggningen, SFR, utarbefedes sålunda vissa mtiner för en samordnad prövning. Det är vidare endast några fä anläggningar som återstår att bli prövade. För att öka insynen cxh informationen till allmänheten när det gäller tillkomstprocessen föreslår dcxk uttedningen att lokala säkerhetsnämnder skall kunna inrättas redan i urvalsskedet i kommuner där fördjupade undersökningsarbeten om lokalisering av slutförvar kommer att göras. Vidare föreslår uttedningen att det förs in bestommelser i kämtekniklagen cxh strålskyddslagen om mUjökonsekvensbeskrivningar (se nästo avsnitt).

Miljökonsekvensbeskrivningar

En miljökonsekvensbeskrivning är avsedd att ge bättte underlag för beslut om lokalisering cxh utformning av en industriell anläggning. Den skall upprättas av den som söker tillstånd till anläggningen cxh skall ges in i samband med ansökningen. Beskrivningens utformning cxh innehåU skaU besfemmas av verksamhetens art cxh omfettning. Bestommelser om miljökonsekvensbeskrivning som kan beröra kämteknisk verksamhet har nyligen förts in i naturresurslagen. Någon motsvarande bestämmelse har dcxk inte förts in i kämtekniklagen eller sttälskyddslagen. Det innebär, att skyldighet för en sökande i ett ärende som gäller en kämteknisk anläggning att upprätfe en sådan beskrivning föreligger endast när naturresurslagen är tillämplig i ärendet. En sädan miljökonsekvensbeskrivning upprättas dä enligt naturtesurslagens krav vilket medför att stiälskyddsaspektema formellt sett inte behandlas.

Uttedningen anser att bestämmelser om skyldighet för den som söker tUlstånd till en kämteknisk anläggning att i vissa fall inge en miljökonse­kvensbeskrivning bör införas i kämtekniklagstiftningen cxh sttålskydds-lagstiftningen. En sådan miljökonsekvensbeskrivning bör kunna samordnas med eller komplettera den beskrivning som skall upprättas enligt naturresur­slagen. Ett problem utgör dock de tidsmässiga skillnadema mellan prövningen enligt naturresurslagen respektive kämtekniklagen och strål­skyddslagen. Det kan därför inte fömtsättas att en sålunda kompletterad miljökonsekvensbeskrivning är fullständig redan vid tiden för ansökan enligt naturtesurslagen. Det bör dock inte vara nägot hinder mot att den komplet-

60


 


teras efterhand som undersökningsresulfet m.m. föreligger.   Prop. 1992/93:98

En miljökonsekvensbeskrivning skall offentiiggöras cxh allmänheten skaU    Bilaga I ges möjUgheter att inkomma med synpunkter på den.

Frägan om förbud mot vissa investeringar i kärakraftsreaktorer

Enligt tilläggsdirektiven skall uttedningen överväga om rätten till vissa investeringar i kämkraftsreaktorer skaU begränsas. Möjlighetema att begränsa rätten till ersättningsinvesteringar bör uttedas för de fall där det enda syftet med investeringen är att förlänga Uvslängden hos en kämkrafts­reaktor.

Uttedningen anser i denna fräga följande. Investeringar i så komplicerade anläggningar som kämkraftsreaktorer har ofto flera syften cxh avser olika tekniska system i anläggningama. Säkerhetsfrågoma är hela tiden fram­trädande om det gäller investeringar av någon betydenhet. Det är därför ytterst svårt att ange någon typ av investering som enbart kan ha till syfte att förlänga livslängden hos en kämkraftsreaktor. Ett straffbelagt förbud mot sådana investeringar eller mot investeringar som enligt föreskrifter i lag "inte skulle vara nödvändiga ur säkerhetssynpunkt" skulle skapa osäkerhet om investeringar i kämkraftsreaktorer överhuvudtoget cxh kunna påverka säkerheten negativt. Det är vidare av vikt att man inte inför regler för kämtekniska anläggningar som pä ett negativt sätt kan påverka den höga motivationen att prioritera säkerhetstänkandet. Uttedningen anser därför att en bestommelse vari stodgas förbud mot vissa investeringar i kämkrafts­reaktorer inte bör införas i kämtekniklagen.

Åtalsprövning

Vid vissa brott mot kämtekniklagen gäller att ätal fär väckas av allmän åklagare endast om de anmäls till åtal av kämkraftinspektionen eller i vissa faU av kämbränslenämnden. Denna ordning utgör ett undantog från principen om absolut åtalsplikt som, utöver kämtekniklagen, endast finns i ett fetal lagar. Bestemmelsen motiveras av det förhållandet att frågor om kämteknisk verksamhet anses kräva speciella kunskaper och avser avancerade tekniska system. Uttedningen anser, att det inte finns tillräckligt starka skäl för att behålla bestämmelsema om åtalsanmälan. Härvid beaktar uttedningen det stora samhäUsinttesse som det ligger i att tillämpningen av kämtekniklagens sanktionssystem inte kan uppfattes som mer restriktiv än tillämpningen av sanktionssystem inom andra områden. Uttedningen föreslår därför, att bestommelsema om åtalsanmälan avskaffas.

Kämtekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra en kämkraftsreaktor

Enligt 6 § kämtekniklagen fär ingen utarbeto konstmktionsritningar, beräkna

61


 


kostaader, beställa utmstaing eUer vidto andra sådana förberedande ätgärder Prop. 1992/93:98 i syfte att inom landet uppföra en kämkraftsreaktor. Den som bryter mot Bilaga 1 bestemmelsen kan enligt 25 § dömas tiU böter eUer fängelse i högst två år. Bestämmelsen infördes år 1987 i samband med vissa andra ändringar i kämtekniklagen, som innebar att tiUstånd att uppföra nya kämkrafts­reaktorer inte får meddelas (5 §). Motivet för detta var att klargöra att de energipolitiska riktiinjema låg fast.

Kämtekniklagen bör betraktas som en säkerhetslag cxh de förslag ut­redningen lägger fram i olika delar syftar bl.a. tiU att framhäva cxh renodla lagens inriktaing pä säkerhetsfrågor. Bestämmelsen i 6 § kan ej anses vara motiverad av säkerhetsskäl cxh hör därför i princip inte hemma i kämtekni­klagen. I denna fråga är också av betydelse uttedningens förslag att be­stommelsen om åtalsprövning i 29 § avskaffas. Denna bestämmelse, som innebär att brott mot kämtekniklagen fär åtalas av allmän åklagare endast om det anmäls till ätal av tillsynsmyndigheten, dvs. sfetens kämkraftinspek­tion, sägs vid införandet av 6 § som en extra garanti mot att bestämmelsen skulle kunna åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren avsett.

Mot den nu angivna bakgmnden anser uttedningen att det bör krävas särskilda skäl för att behålla bestämmelsen i 6 §. Motivet för bestommelsen, att klargöra att de energipolitiska riktiinjema ligger fast, tillgodoses redan genom bestämmelsen i 5 § att tiUstånd till nya kämkraftsreaktorer ej får lämnas. Behovet av 6 § som ett komplement till den bestommelsen fär vägas mot nyss anförda nackdelar, nämligen att 6 § fär ses som ett främmande inslag i lagen cxh att åtalsprövningen nu föresläs avskaffas. Vid denna bedömning föreslär uttedningen att 6 § avskaffas.

Forsknings- cxh utvecklingsarbete avseende slutförvaringen av det använda kärnbränslet m.m.

Enligt kämtekniklagen är en reaktorinnehavare skyldig att bedriva forsknings­och utvecklingsarbete avseende omhändertogandet av det använda kämbränslet och kämavfaUet. Detto arbete bedrivs av reaktorinnehavama gemensamt genom bolaget Svensk kämbränslehantering AB. Reaktorinneha­vama är skyldiga att upprätte eller läte upprätte ett program för det forskningsarbetet. Programmet skall innehåUa en översikt över samtiiga åtgärder som kan behövas samt närmare ange de åtgärder som avses bU vidtegna under en tidsrymd om minst sex år. Programmet skall vart ttedje år ges in tiU kämbränslenämnden som med eget yttrande överlämnar det tiU regeringen. Regeringen gör därefter en egen utvärdering.

Det har ifrågasatts om den granskningsprocedur som programmet för forsknings- och utvecklingsarbetet genomgår är tillräcklig. Det saknas möjligheter för kämbränslenämnden och regeringen att utfärda generella föreskrifter för forskningen. Kämtekniklagen fömtsätter inte heller att regeringen formellt tar stäUning tiU om forskningsprogrammet uppfyller lagens krav eller inte.

För att stärka och tydUggöra myndighetemas cxh regeringens roU vid granskningen av forsknings- cxh utvecklingsverksamheten anser uttedningen

62


 


att regeringen i samband med sin granskning och utvärdering av FoU- Prop. 1992/93:98 programmet skall ha möjlighet att, utan att mbba principen om tillståndsha- Bilaga I vårens gmndläggande ansvar för denna verksamhet, meddela villkor avseende forskningsarbetet under den kommande tteårsperioden. Beslut om sådana villkor bör fattas i samband med granskningen cxh avse forsknings­arbetets huvudinriktaing. Det bör ingå i kämbränslenämndens uppgift att föreslå regeringen vilka åtgärder som bör vidtas cxh att vid den löpande granskningen av forskningen tiUse att villkoren inte åsidosätts.

FinaiisieTingen

Finansieringssystemet är uppbyggt enligt principen att alla kostaader för hanteringen cxh slutförvaringen av det använda kämbränslet m.m. skall bäras av dem som utayttjar kämkraften. Störste delen av dessa kostnader beräknas inttäffa först efter sekelskiftet när anläggningar för behandling och slutförvaring av använt kämbränsle har tegits i bmk. Kämkraftföretegen har därför ålagts att betala en avgift till steten för dessa kostnader. Efterhand som kostnader uppstår för företegen som har samband med slutförvaringen, inte minst kostnader för forskning, har de rätt att få ersättning ur dessa medel. Finansieringssystemet cxh förvaltningen av avgiftsmedlen handhas av kämbränslenämnden. Uttedningen har studerat finansieringssystemet och funnit att det fungerar väl.

Vad gäller den lagtekniska konstmktionen har uttedningen övervägt att slå samman kämtekniklagen och finansieringslagen. Uttedningen anser dock inte att en sådan sammanslagning bör göras. Vid sina samlade överväganden har uttedningen i stället funnit den lämpligaste lagtekniska lösningen vara följande. Bestemmelsema om kompletterande forskning m.m. i finans­ieringslagen bör föras över till kämtekniklagen. Det innebär, att såväl den forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs av Svensk Kämbränsle­hantering AB som kämbränslenämndens kompletterande forskning kommer att regleras i kämtekniklagen. Återsteende bestemmelser redigeras därefter om cxh inleds med en paragraf som klart anger bestemmelsemas inriktaing cxh omfång. Efter den inledande paragrafen bör därefter följa den centrala bestommelsen om skyldighet för innehavaren av en kämkraftsreaktor att betala avgift, skyldigheten att svara för vissa kostnader, avgiftens beräkning samt utbetalning av avgiftsmedel till reaktorinnehavama. Slutiigen bör följa, Hksom nu, bestämmelser om tillsyn, ansvar vid brott mot lagen m.m.

Eftersom den föreslagna omredigeringen bl.a. innebär en helt ny disposition av bestämmelsema cxh att flera bestommelser får ny lydelse bör det ske genom att finansieringslagen ersätts av en ny lag i samma ämne. Den nya lagen kommer dock att få samma innehåll som den gamla, utom såvitt gäller de bestemmelser som förs över till kämtekniklagen.

Övriga förslag

Uttedningens förslag innebär omfettande ändringar i kämtekniklagen och

63


 


flera  bemyndiganden   för  regeringen  cxh   myndighet  som  regeringen    Prop. 1992/93:98

bestämmer att utfärda föreskrifter. Uttedningen har därför utarbefet ett    Bilaga 1

förslag till ny kämteknikförordning. Den nya förordningen innehåller, som

redan nämnts, vissa administrativa föreskrifter om bl.a. hanteringen av

utiändskt använt kämbränsle och kämavfaU. Vidare ges i förordningen

bemyndigande   för   sfetens   kämkraftinspektion   att   meddela   särskilcfe

föreskrifter om bl.a. användning av kämämne för olika industriella ändamål

utanför kämteknisk verksamhet vid framställning av olika produkter, m.m.

Detta innebär bl.a. att den nya kämteknikförordningen inte innehåUer lika

mänga detaljbestämmelser som den gamla vad avser dessa frägor.

64


 


Utdrag ur lagförslagen i betänkandet

(SOU 1991:95) Översyn av lagstiftningen på

kämenergiområdet


Prop. 1992/93:98 BUaga 2


1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet

Härigenom  föreskrivs  i  fråga om  lagen  (1984:3) om  kämteknisk

verksamhet deb att 1-6, 10-13, 16-21, 25, 28 och 29 §§ skaU ha följande lydelse, deb art det i lagen skaU införas tte nya paragrafer, 2 a §, 24 a § och

25 a § av följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen tydelse


Denna lag gäller kämteknisk verk-    Denna lag gäller kämteknisk verk­
samhet, m.m.
                       samhet, m.m.


Med sådan verksamhet avses


Med sädan verksamhet avses


 


1.      uppförande, innehav eUer drift av kämteknisk anläggning,

2.      förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattaing med kämämne eller kämavfall,

3.      införsel till riket av kämämne eller kämavfaU,

4.      utförsel ur riket av

a. kämämne eller mineral med halt
av sådant ämne,

b. vad som har framställts av käm­
ämne eller vara i vilken sädant ämne
ingår,

c. utmstaing eller material som har
särskilt konstmerats eller iordning­
ställts för bearbetaing, användning
eller framställning av kämämne eller
som annars är av väsentlig betydebe
för framställning av kämladdningar,
i den utstiäckning regeringen före­
skriver, cxh

5. upplåtelse eller överlåtelse av


1.      uppförande, innehav eUer drift av kämteknisk anläggning,

2.      förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kämämne eller kämavfall,

3.      införsel till riket och uförsel ur riket av kämämne eller kämavfaU,

4. utförsel ur riket av

a. mineral med halt av kämämne,

b. vad som har framstäUts av käm­
ämne eUer vara i vilken sådant ämne
ingår,

c. utmstning eller material som har
särskilt konstmerats eUer iordning­
ställts för bearbetning, användning
eller framstäUning av kämämne, i
den utsträckning regeringen föreskri­
ver, och

5. upplåtelse eller överlåtelse av


 


5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 98


65


rätt att utom riket tiUverka sådan utmstaing eller sädant material som avses i 4 c och som tillverkas inom riket, i den utsträckning regeringen föreskriver.


svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadig­varande vistas här av rätt att utom riket tiUverka sädan utmstaing eUer sådant material som avses i 4 c, i den utsträckning regeringen före­skriver.


Prop. 1992/93:98 Bilaga 2


 


2§


I denna lag avses med

1. kämteknisk anläggning:

a.       anläggning för utvinning av käm­
energi (kämkraftsreaktor),

b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kämreaktion kan
ske, säsom forskningsreaktor,

c.       anläggning för utvinning, fram­
ställning, hantering, bearbetning,
lagring eller slutlig förvaring av
kämämne, cxh

d.       anläggning för hantering, bearbet­
ning, lagring eller slutlig förvaring
av kämavfall,

2. kämämne:

a. uran, plutonium eller annat ämne
som används eller kan användas för
utvinning av kämenergi (käm­
bränsle) eller förening i vilken
sådant ämne ingår,

b. torium eller annat ämne som är
ägnat att omvandlas till kämbränsle
eller förening i vilken sådant ämne
ingär, cxh

c. använt kämbränsle som inte har
placerats i slutförvar,

3. kämavfall:

a.       använt kämbränsle som har place­
rats i slutförvar,

b.       radioaktivt ämne som har bildats
i en kämteknisk anläggning eller
material eller annat som har blivit
radioaktivt förorenat i en sädan
anläggning, och


I denna lag avses med

1. kämteknisk anläggning:

a.      anläggning för utvinning av käm­
energi (kämkraftsreaktor),

b. annan anläggning i vilken en
självunderhällande kämreaktion kan
ske, säsom forskningsreaktor,

c. anläggning för utvinning, fram­
ställning, hantering, bearbetning,
förvaring som avses bli bestående

(slutförvaring) eller annanförvaring (lagring) av kämämne, och

d. anläggning för hantering, bearbet­
ning, lagring eller slutförvaring av
kämavfall,

2. kämämne:

a.      uran, plutonium eller annat ämne
som används eller kan användas för
utvinning av kämenergi (käm­
bränsle) eller förening i vilken
sådant ämne ingår,

b.      torium eller annat ämne som är
ägnat att omvandlas till kämbränsle
eller förening i vilken sådant ämne
ingår, cxh

c.      använt kämbränsle som inte har
placerats i slutförvar,

3. kämavfall:

a.      använt kämbränsle som har place­
rats i slutförvar,

b.      radioaktivt ämne som har bildats
i en kämteknisk anläggning och som
ej har framställts eller tagits ur
anläggningen för att användas i
undervisnings- eller forskningssyfte
eller för medicinska, jordbruks­
tekniska, industriella eller kommer-


66


 


c. radioaktiva delar av en kämtek-    siella ändamål,             Prop. 1992/93:98

nisk anläggning som awecklas. c. material eller annat som tillhört    Bilaga 2

en kärmeknisk anläggning och som har blivit radioaktivt förorenat samt inte längre skall användas i en sådan anläggning, och d. radioaktiva delar av en kämtek­nisk anläggning som awecklas.

2a§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i den utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts 1. föreskriva undamag från tillämp­ningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen i fråga om kämämne eller kärnavfall,

2. meddela närmare föreskrifter om förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med käm­ämne eller kärnavfall.


Kämteknisk verksamhet skall be- Kämteknisk verksamhet skall be­
drivas på sådant sätt att kraven pä drivas pä sådant sätt att kraven pä
säkerhet tillgodoses och de förplik- säkerhet tillgodoses och de förplik­
telser uppfylls som följer av telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av käm- att dels förhindra spridning av käm­
vapen.
                                vapen, dels garantera fysiskt skydd

av kämämne.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter som behövs med hänsyn till uppfyllandet av de för­pliktelser som följer av Sveriges överenskommelser enligt första stycket.

Bestämmelser om strålskydd finns i    Bestämmelser om strålskydd finns i
stiilskyddslagen (1988:220).
    sttälskyddslagen (1988:220).

4§ Säkerheten  vid  kämteknisk verk-    Säkerheten  vid  kärnteknisk verk­samhet skaU upprättiiällas genom att    samhet skall upprätthåUas genom att

67


 


de åtgärder vidtas som krävs för att

1.  förebygga fel i eller felaktig
funktion hos utmstaing, felaktigt
handlande eUer annat som kan leda
tUl en radiologisk olycka, och

2. förhindra olovlig befattaing med
kämämne eller kämavfall.


de ätgärder vidtas som krävs för att

1.  förebygga fel i eller felaktig
funktion hos utiiistning, felaktigt
handlande eller annat som kan lecfe
tUl en radiologisk olycka, och

2. förhindra olovlig befattning med
kämämne eUer kämavfaU.


Prop. 1992/93:98 BUaga 2


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om åtgärder som avses i första stycket.


För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frägor om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestemmer. Tillständ att uppföra en kämkraftsreaktor får mte meddelas.

1 fråga om kärnämne eller kämav­fall i små mängder eller med låga halter av radioaktivitet kan rege­ringen i förordning meddela före­skrifter om tillstånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag att använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller forsk­ningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål.


För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om tillständ prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd att uppföra en kämkraftsreaktor fär inte meddelas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljö­konsekvensbeskrivning avseende säkerhetstekniska aspekter.


Ingen får utarbeta konstruktions-rimingar, beräkna kostnader, be­ställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en käm­kraftsreaktor.

Tillstånd att uppföra en anläggning för sluförvaring av använt käm­bränsle eller kärnavfall från kärmek­nisk anläggning i annat land får ime meddelas. Sådant material får dock sluförvaras i en anläggning som är avsedd för svenskt använt käm­bränsle eller kärnavfall om särskilda skäl föreligger och fömtsätmingama för det program som avses i 12 § denrm lag ej ändras.

Regeringen eller den myndighet som


68


 


regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om slutförvaring som avses iförsta stycket.


Prop. 1992/93:98 BUaga 2


 


10

Den som har tiUstånd tiU kämtek­nisk verksamhet skall svara för att de åtgärder vidtas som behövs för

1.  att med hänsyn tUl verksam­
hetens art och de förhållanden under
vilka den bedrivs upprättaåUa säker­
heten,

2.     att på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten upp­kommet kämavfeU eller däri upp­kommet kämämne som inte används pä nytt, och

3.     att pä ett säkert sätt aweckla cxh riva anläggningar i vilka verksam­heten inte längre skall bedrivas.


Den som har tiUstånd till kämtek­nisk verksamhet skaU svara för att de ätgärder vidtas som behövs för

1.  att med hänsyn tiU verksam­
hetens art cxh de förhållanden under
vilka den bedrivs upprättaåUa säker­
heten,

2.     att pä ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten upp­kommet kämavfaU eUer däri upp­kommet kämämne som inte används på nytt, cxh

3.     att pä ett säkert sätt aweckla och riva anläggningar i vilka verksam­heten inte längre skaU bedrivas.


En tilbtåndshavare får efter god­kännande av regeringen eller av den myndighet som regeringen be­stämmer uppdra åt annan att svara för åtgärd som avses iförsta stycket.


11 §

Den som har tiUstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall, utöver vad som sägs i 10 §, svara för att den allsidiga forsk­nings- och utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i 10 § 2 och 3 skall kunna fiillgöras.


Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skaU, utöver vad som sägs i 10 § första stycket, svara för att den allsidiga forsknings- och utveck­Ungsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i 10 § första stycket 2 och 3 skaU kunna fuUgöras.

Frågor om kompletterande forsk­nings- och utvecklingsverksamhet prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen be­stämmer.


 


12 §

Den som har tillständ att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skaU i samråd med övriga reaktorinne-


Den som har tUlstånd att inneha eUer driva en kämkraftsreaktor skaU i samråd med övriga reaktorinne-


69


 


havare upprätte eller låte upprätte ett program för den aUsidiga forsk­nings- cxh utvecklingsverksamhet cxh de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samtiiga åtgärder som kan bli be­hövliga, dels närmare ange de åt­gärder som avses bli vidtegna inom en tidrymd om mmst sex är. Programmet skall med början är 1986 vart ttedje är insändas tiU regeringen eller den myndighet som regeringen bestemmer för att granskas cxh utvärderas.


havare upprätte eller läte upprätte ett program för den allsidiga forsk­nings- och UtveckUngsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 första stycket 2 och 3 och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samtiiga åtgärder som kan bU behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bU vidtegna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skaU med början år 1986 vart ttedje år insändas tUl regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas cxh utvärderas. / samband med granskningen får uppställas sådana villkor som behövs med hänsyn till forsknings- och utveck­lingsverksamhetens huvudinriktning.


Prop. 1992/93:98 BUaga 2


13 §


I fräga om skyldighet för en reaktor-innehavare att svara för vissa kost­nader som steten har cxh att erlägga en årUg avgift till steten finns be­stämmelser i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.


I fråga om skyldighet för en reaktor­innehavare att svara för vissa kost­nader som steten har och att erlägga en ärlig avgift till steten finns be­stämmelser i lagen (0000:000) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.


 


16 § Tillsynen   över   efterlevnaden   av    TUlsynen   över   efterlevnaden   av

denna lag och av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.


denna lag cxh av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen samt övervakning och komroll av slutförvar utövas av den myn­dighet som regeringen bestämmer.


 


17 §


En tiUståndshavare skaU pä begäran av tiUsynsmyndigheten

1.  lämna myndigheten de upplys­
ningar cxh tillhandahälla de hand-
Ungar som behövs för tillsynens
laövande, cxh

2.   ge myndigheten tillträde tiU
anläggning eller plats där kämtek­
nisk   verksamhet   bedrivs,   i   den


En tiUståndshavare skaU pä begäran av tiUsynsmyndigheten

1.  lämna myndigheten de upplys­
ningar cxh tillhandahälla de hand-
Ungar som behövs för tillsynen, cxh

2.   ge myndigheten tillttäde tUl
anläggning eller plats där kämtek­
nisk verksamhet bedrivs ySr under­
sökningar och provtagningar, i den


70


 


omfettning som behövs för tillsynens utövande.


omfettning som behövs för tillsynen.

En tillståndshavares skyldigheter enligt första stycket gäller även gentemot den som tillsynsmyndig­heten anmält som övervakare av att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av käm­vapen.

Vad som iförsta och andra styckena sägs om tilbtåndshavare gäller även den åt vilken tillståndshavaren upp­dragit att svara för åtgärder enligt 10  andra stycket.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.


Prop. 1992/93:98 Bilaga 2


 


18

Tillsynsmyndigheten får beslute om de åtgärder som behövs för att trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av lagen.


TUlsynsmyndigheten fär beslute om de åtgärder samt meddela de före­lägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten låta vidta åtgärden på hans bekostnad.


 


19

Den som har tillstånd att driva en sådan kämteknisk anläggning som avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en anläggning för framställning, han­tering, bearbetaing, lagring eller slutiig förvaring av kämämne eller kämavfaU är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestommer, insyn i säkerhets- cxh strålskyddsarbetet vid anläggningen.


Den som har tiUstånd att driva eller uppföra en sådan kämteknisk an­läggning som avses i 2 § 1 a eUer 1 b eUer en anläggning för framstäU­ning, hantering, bearbetning, lagring eller slutiig förvaring av kämämne eUer kämavfaU är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i sä­kerhets-   och   strålskyddsarbetet   /


71


 


verksamheten.

Den som bedriver undersöknings-och planeringsarbete avseende förläggning av ett slutförvar för använt kämbränsle, utan att det är fråga om verksamhet som avses i första stycket, är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd som regeringen bestämmer insyn i arbetet.


Prop. 1992/93:98 BUaga 2


 


20 §


Insynen skaU göra det möjligt för nämnden att inhämto information om det säkerhets- cxh strålskyddsarbete som har utförts eller planeras vid en anläggning som avses i 19 § och stälfe samman material för att in­formera allmänheten om detfe ar­bete.


Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämto information om det säkerhets- och strålskyddsarbete som har utförts eller planeras vid en anläggning som avses i 19 § första stycket samt om sådant undersök­nings- och planeringsarbete som avses i 19 § andra stycket och ställa samman material för att informera allmänheten om detto arbete.


 


21 §


Tillståndshavaren skall på begäran av nämnden

1. lämna nämnden upplysningar om
tillgängliga fakto och låto nämnden
fe del av tillgängliga handlingar, allt
i den mån det behövs för att nämn­
den skaU kunna fullgöra vad som
anges i 20   §, cxh

2.  ge nämnden tillträde tiU cxh
förevisa anläggningar eller platser,
om det behövs för att nämnden skaU
fä innebörden av upplysningar eUer
handlingar som utiämnas enligt 1
belyst cxh tiUträdet är förenligt med
gällande säkerhetsföreskrifter.


Tillståndshavaren skall på begäran av nämnden

1. lämna nämnden upplysningar om
tiUgängliga fakte och låte nämnden
te del av tillgängliga handlingar, allt
i den mån det behövs för att nämn­
den skall kunna fullgöra vad som
anges i 20    §, och

2.  ge nämnden tillträde tiU och
förevisa anläggningar eUer platser,
om det behövs för att nämnden skaU
fä innebörden av upplysningar eUer
handlingar som utiämnas enligt 1
belyst och tillträdet är förenligt med
gäUande säkerhetsföreskrifter.

Vad som i första stycket sägs om tilbtåndshavare gäller även den som bedriver undersöknings- och plane­ringsarbete enligt 19 § andra stycket.


 


24a §     .

Till böter eller föngebe i högst två


72


 


år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 % första stycket.


Prop. 1992/93:98 Bilaga 2


 


25 §

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som

1. bedriver kämteknisk verksamhet
utan tillständ enligt 5 § eller bryter
mot 6 §, eller

2.  åsidosätter villkor eller före­
skrifter som meddefets med stöd av
denna lag.

Ifråga om olovlig införsel av käm­ämne eller kärnavfall eller olovlig utförsel av kämämne eller annat som avses i I %4 eller försök därtill gäller dock lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


TiU böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bedriver kämteknisk verksamhet
utan tiUstånd enligt 5 §, eUer

2.  åsidosätter villkor eller före­
skrifter som meddelats med stöd av
denna feg.


25 a §

Har brott enligt 24 a % eller 25 § begåtts uppsåtligen och är det att anse som grovt skall dömas till föngebe i lägst sex månader och högst Jyra år.

Vtd bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett ämnen eller produkter av särskilt farligt slag eller om gämingen annars varit av särskilt allvarlig art.


28 §


Den som har åsidosatt vitesföre­läggande döms inte tUl straff enligt denna lag för gäming som omfettas av föreläggandet.


Den som har åsidosatt vitesföre­läggande eller överträtt ett vites­förbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gäming som omfettas av föreläggandet eller förbudet.


 


29 §


Brott som avses i 25 första stycket eller 27  vad gäller beslut av till­synsmyndigheten fär åtalas av all­män åklagare endast om det anmäb rill ätal av tillsynsmyndigheten.


Till ansvar för brott som sägs i 24 a , 25  eller 25 a § kan även den dömas åt vilken rillståndshavaren uppdragit att svara för åtgärder enligt 10 § andra stycket.


73


 


Till ansvar enligt denna lag döms    Prop. 1992/93:98 ime i ringa fall. Till ansvar döms    Bilaga 2 inte heller om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varu­smuggling.

Denna feg träder i kraft den

Har den som har tillstånd till innehav eUer drift av kämteknisk anläggning före den 1 juli 1986 genom avtal uppdragit ät annan att svara för driften eller delar av driften, skaU sådant gcxlkännande som avses i 10 § andra stycket anses föreligga.

74


 


2. Förslag till

Lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)

Härigenom föreskrivs i fräga om strålskyddslagen (1988:220)

deb att 27 § skall ha följande lydelse,

deb att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.


Prop. 1992/93:98 BUaga 2


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen tydebe

22 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tilbtånd enligt denna lag skall upprättas en miljö­konsekvensbeskrivning avseende stråbkyddsmässiga aspekter.


27 §


Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen be­stemmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn tiU strålskyddet. Om tillståndet avser en kämteknisk anläggning, skaU dcxk viUkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anlägg­ningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning.


Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet eller under tillståndets gUtighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen be­stemmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till sttålskyddet. Om tillståndet avser en kämteknisk anläggning, skaU dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anlägg­ningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestänuner får föreskriva att det i fall som avses i första stycket andra punkten skall upp­rättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 22 a §.


 


Denna lag träder i kraft den


75


 


4. Förslag till                                                  Prop. 1992/93:98

Lag om finansiering av framtida utgifter for använt        Bilaga 2

kämbränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande

I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av omhän-dertegandet av använt kämbränsle och annat radioaktivt avfaU frän kämteknisk verksamhet samt om ansvaret för vissa kostaader som steten har. Reaktorinnehavarens skyldighet att svara för omhändertogandet samt för kostnadema härför följer av bestämmelsema i 10 cxh 11 §§ lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet.

En reaktorinnehavare skall ärligen, så länge reaktom är i drift, betala avgift

till sfeten för att säkerställa att medel finns tiUgängliga för följande ändamäl

1.  en säker hantering cxh slutförvaring av i reaktom använt kämbränsle
och radioaktivt avfall som härtör från dette,

2.   en säker aweckling cxh rivning av reaktoranläggningen,

3.   den forsknings- cxh utvecklingsverksamhet som behövs för att vad som avses i 1 cxh 2 skall kunna fullgöras och

4.   den kostaad steten kan ha för åtgärder som avses i 3 §.

Såvitt gäller kostnader som avses i förste stycket 1 skaU skyldigheten att betala avgift avse de kostaader som är förenade med bränslet sedan dette förts bort från reaktoranläggningen.

En reaktorinnehavare svarar för, utöver vad som följer av bestämmelsema i 10 cxh 11 §§ lagen (1984:3) om kämtekiusk verksamhet, de kostaader som steten har för att

1.  komplettera forsknings- cxh utvecklingsverksamhet avseende vad som
behövs för att vad som avses i 2 § förste stycket 1 och 2 skaU kunna
fullgöras,

2.   pröva frägor som avses i 6 § och i 7 § andra stycket denna lag, frägor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet enligt 11 § andra stycket lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet samt frägor om övervakning och konttoll av slutförvar enligt 16 § samma lag cxh

3.   övervaka cxh konttoUera slutförvar.

En reaktorinnehavare skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätte eller låte upprätte en beräkning över de kostaader som behövs för fullgöran­det av vad som anges i 2 § förste stycket 1-3. I de beräknade kostaadema skaU ingå dels en uppskattning av kostaadema för samtiiga de åtgärder som kan bli behövliga, dels kostaadema för de ätgärder som avses bU vidtegna

76


 


inom en tidrymd om minst tte år. Kostaadsberäkningen skaU årligen ses    Prop. 1992/93:98 över: Kostaadsberäkningen skall varje är insändas tiU regeringen eUer den    Bilaga 2 myndighet som regeringen bestämmer.

Den ärliga avgiften skall bestämmas sä att de sammanlagda avgiftsbeloppen som erläggs under reaktoms drifttid tecker de kostnader som avses i 2 cxh 3 §§. Avgiften för varje reaktorinnehavare utgår i förhåUande tiU den frän reaktoranläggningen levererade energin.

Avgiften skall bestemmas med ledning av den kosmadsberäkning som avses i 4 § samt med hänsyn tiU de beräknade utgiftema för åtgärder som avses i 2 cxh 3 §§. Vad gäller åtgärder som avses i 2 § skall beaktes tidigare vidtegna ätgärder för omhändertegande av använt kämbränsle och radioak­tivt avfall som härtör frän dette, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till gmnd för avgiftsberäkningen, kan avgiften bestämmas till skäligt belopp.

Avgiftens storlek faststäUs ärligen för nästföljande kalenderår av regeringen

eller den myndighet som regeringen bestemmer.

Avgiften skall betalas in till den myndighet som regeringen bestemmer. Avgiftsmedlen skall av myndigheten sättas in pä räntebärande konto i riksbanken. Upplupen ränte skall läggas tiU kapitalet.

Avgifter, som en innehavare av en reaktor betalat in, skall användas för att ersatte reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i 2 § cxh som föranlett avgiftsskyldighet samt för att bestrida stetens kostnader för åtgärder enligt 3 § hänförliga till reaktom eller förenade med bränsle som använts i reaktom.

Frägor om användning av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Reaktorinnehavaren skaU på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 5 § och pröva frågor som avses i 7 § andra stycket. I den män det behövs för nyss angivna ändamål skall reaktorinnehavaren pä anfordran även lämna tillträde tUl anläggningar eller platser där använt kämbränsle eller radioak­tivt avfall som härrör frän detta förvaras eller hanteras.

77


 


9 §                                                                             Prop. 1992/93:98

Den som uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller    Bilaga 2 på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enUgt 8 § döms tiU böter, om ej gämingen är belagd med stiaff i brottsbalken.

Denna feg tiäder i kraft den  då lagen (1981:669) om finansiering av

framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. upphör att gälla. Avgifter som erlagts tiU sfeten enligt den gamla lagen skall anses som eriagda enligt den nya lagen.

78


 


Sammanställning av remissyttranden över Pfop. 1992/93:98

betänkandet (SOU 1991:85) Översyn av   ''

lagstiftningen på kämenergiområdet

1. Förteckning över remissinstansema

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Krigsmaterielinspektionen, Försvarets forskningsanstalt, GeneraltaUstyrel­sen, Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Närings- cxh teknikut­vecklingsverket, Kammarkollegiet, Riksrevisionsverket, Stetens nattirvårds­verk. Koncessionsnämnden för mUjöskydd, Stetens strålskyddsinstitat (SSI), Stetens kämkraftinspektion (SKI), Stetens kämbränslenämnd. Riks­polisstyrelsen, Hovrätten för Övre Norrland, Kammartätten i Jönköping, Tekniska högskolan i Stockholm, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Universi­tetet i Uppsala, Universitetet i Lund, Länsstyrelsen i Uppsala län. Läns­styrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Stetens räddningsverk. Vägverket, Sjöfertsverket, Loka­fe säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kämkraftverk. Lokala säkerhets-nämnden vid Ringhals kämkraftverk, Lokala säkerhetsnämnden vid Fors­marks kämkraftverk. Lokala säkerhetsnämnden vid Barsebäcks kämkraft­verk. Lokala säkerhetsnämnden vid Studsvik AB:s anläggningar, Öst­hammars kommun, Nyköpings kommun, Oskarshamns kommun, Varbergs kommun, Västerås kommun. Svenska kommunförbundet, Svenska Natar­skyddsföreningen, ABB Atom AB, Folkkampanjen mot Kämkraft-Käm-vapen. Forsmarks Kraftgmpp AB, Greenpeace, OKG AB, Studsvik AB, Svensk Kämbränslehantering AB, Sydsvenska Värmekraft AB, Vattenfall AB, Landstinget i Uppsala län samt Landstinget i Södermanlands län.

I sammanställningen redovisas inte fall dä remissinstansema utan kommentarer tillstyrkt uttedningens förslag. Reservationer till avgivna yttianden redovisas inte. Allmänna synpunkter som rör kämkraftens av­veckling och kostnadsansvar redovisas heller inte i remissammanstäU-ningen.

2. Allmänna synpunkter

Folkkampanjen mot Kämkraft.-Käravapen anser att det i en reviderad kämtekniklagstiftning bör fastiäggas att:

"- kämkraftewecklingen omedelbart skaU inledas cxh vara avsluted senast år 2010,

-   projektering eller byggande av nya reaktorer är förbjudet,

-   införsel, behandling, lagring (även tillfällig), och slutförvaring av ut­ländskt kämavfaU eller kämämne som inte utgör direkt råvara för på­gående kämbränsletillverkning är förbjuden,

-   exporten av kämteknisk utmstaing skall upphöra,

-   forskningsreaktorema i Stadsvik skall tas ur drift,

79


 


-   en avvecklingsplan för ABB-Atom skaU utarbetas,              Prop. 1992/93:98

-   varje väsentiig ersättaingsinvestering i kämkraftverken skall samhällseko-    Bilaga 3 nomiskt cxh energipoUtiskt prövas mot altemativet att aweckla reaktom,

-   inga ersättningsinvesteringar med syfte att öka kämkraftverkens livslängd tillåts,

-   anläggningsinnehavama åläggs ett obegränsat ansvar för skador orsakade av verksamheten,

-   priset på kämkraftsel skaU baseras på dess reella prcxluktionskostaader och icke subventioneras med skattemedel eller genom överföringar av överskott från annan biUigare kraftproduktion, t.ex. vattenkraft,

-   SKB åläggs att seriöst uttecfe altemativa slutförvaringsmetoder,

-   säkerhetsansvariga myndigheter såsom SKI cxh SSI åläggs att utartxte cxh lägga fram katasttofprogram för näste stora reaktorolycka inklusive planer för en snabbaweckUng av kämkraften,

-   SKN:s stetus som fristående myndighet skall säkras cxh förstärkas,

-   fonden för tryggandet av kärnavfallets slutförvaring vid

varje tidpunkt skall innehålla tillräckligt med medel för att säkerstäUa en slutförvaring av dittills producerat kämavfall,

-   den störste mängd kämavfall som fär slutförvaras i Sverige är slutgiltigt bestämd av folkomröstning cxh riksdagsbeslut avseende kämkraft-programmets omfettaing cxh aweckling, dvs 7 750 ton utbränt kämbräns­le, 90 000 kubikmeter låg- och medelaktivt avfall samt 115 000 kubik­meter låg- och medelaktivt avfall frän rivning av kämkraftverken,

-   lokal säkerhetsnämnd skall vara inrätted på varje ort där kärateknisk verksamhet bedrivs,

-   användning av blandoxidbränsle (s.k. MOX-bränsle) i svenska kärnreak­torer är förbjuden,

-   en årligt återkommande "konttoUstetion" skaU vara inrätted i syfte att säkerställa en aweckling till år 2010,

-   för awecklingen skall finnas en offentiig avvecklingsplan."

Statens kämkraftinspektion (SKI) tar upp frågan om det långsiktiga ansvaret för använt kämbränsle och kämavfall till diskussion. SKI anför följande:

"Principen, uttryckt i 10 § punkt 2, att den som producerat avfallet cxkså skaU te hand om det - en skyldighet som enligt 14 § gäller även sedan företeget upphört med sin egentiiga verksamhet - är möjlig att upprätthåUa sä länge prcxlucenten ännu existerar och har resurser att bära upp ansvaret. I andra länder har steten eUer delsteten uttryckligen utpekats som ytterst ansvarig. Att även den svenska steten har ett långsiktigt ansvar framgår indirekt av tidigare lagmotiv och bestämmelsema om finansiering av hante­ringen av det använda kämbränslet. Vad som väckt viss uppmärksamhet i andra kämkraftsteter är att dette inte uttryckts explicit i lagtexten utöver det föreslagna i § 16 om tUlsyn och konttoll av slutförvar eller förslutning.

Närings- cxh teknikutvecklingsverket anser att uttedningen vid sin dis­kussion om samordning med EG borde ha behandlat frågor som rör fusion­skraft eller vissa användningar av acceleratorer. Verket anser att dessa frågor borde ha berörts inte minst mot bakgmnd av de nämnda möjlig­hetema med användning av acceleratorer för eliminering av långlivade

80


 


restprcxlukter cxh/eller samtidig storskaUg energiproduktion. Dessa frågor    Prop. 1992/93:98 har inttesse ur samma tidsperspektiv som de behandlade frågoma rörande    Buaga 3 hanteringen cxh slutförvaringen av kämkraftens restprcxlukter.

Juridiska fekultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet anser att det finns gocfe skäl att införa tiUåtiighetsregler i kämtekniklagen och strålskydds-lagen. Därmed skuUe prövningar enUgt kämtekniklagen och strålskydds-lagen anpassas tiU prövningen i mUjöskyddslagen, även vid prövningar enligt 4 kap natartesurslagen. När det gäUer utformningen av här aktaella tillätUghetsregler bör mUjöskyddslagen utgöra förebUd.

3. Vissa definitioner samt möjligheter till undantag

Uttedningens överväganden och förslag beträffande definitionema av käm­ämne och kämavfaU samt beträffande en möjlighet att föreskriva undanfeg frän kämtekniklagens tillämpmng delas av SKI, SSI, Statens kämbränsle­nämnd. Hovrätten för Övre Norrland, Kammanätten i Jönköping, Lunds tekniska högskofe cxh Länsstyrelsen i Västmanlands län. SSI anser dcxk att det bör vara SSI cxh inte SKI som i de flesfe fall bör bemyndigas att föreskriva undantog från kämtekniklagens tillämpningsområde. Beträffande ändringen av definitionen av kämavfall framhäller SKI som ett observan-dum att kämavfall i form av använt kämbränsle placerat i slutförvar fort­farande kan behöva stä under konttoll med hänsyn till Sveriges intematio­nella åtoganden eftersom frågan om kontroU av kämämne i förslutaa slut­förvar ännu inte lösts på det intemationella planet.

Hovrätten för Övre Nortland framhåUer att formuleringen i den före­sfegna nya bestämmelsen i 2 a § bör förtydligas tiU exempelvis i "det i 3 § angivna syftet" etc. För övrigt är det enligt hovrättens mening mera logiskt att paragrafema byter plats så att 2 a § i stället blir 3 a §. Lunds tekniska högskola framhåller att termen kämavfaU från språkliga utgångspunkter är direkt olämplig. Reaktoravfall kunde enligt högskolan vara ett rimligt altemativ. Detsamma gäller begreppet kämämne. Reaktorbränsle eller klyvbart material skuUe enligt högskolan vara ett bättte altemativ.

Oskarshamns kommun cxh Lokafe säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärakraftverk anser att det lämpliga i en förändring av lagens tillämpning i enlighet med vad som nu föreslås noga måste övervägas. KämteknUc-lagens syfte att to tillvara en hög säkerhet inom den kämtekniska verk­samheten kan äventyras vid införandet av s.k. friklassning. Om denna möjlighet ändå kommer att införas i lagen anser nämnden att friklassning encfest får ske under fömtsätming att de höga krav på säkerhet som KTL ska tillvarafe inte äventyras cxh tillämpningsområdet måste därför noga avgränsas. Syftet med lagen fär aldrig sätfes ur spel.

Folkkampanjen mot Kämkraft-Kämvapen framför: "Vi anser att §2 som ger definitionema pä kämämne cxh kämteknisk anläggning borde komma först, dvs §1 och §2 borde byfe plats.

Vi avvisar kommitténs förslag i §1 mom 4c att inte räkna in sådan ut­mstaing 'som annars är av väsentUg betydelse för framstälhiing av käm-

81

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


laddningar' i definitionen av kämteknisk verksamhet bör den cxkså vara    Prop. 1992/93:98
föremål för särskUd uppmärksamhet.
                                 Bilaga 3

Vi avvisar förslaget i § 2a mom I. Den föreslagna texten ger regeringen alltför stor makt och förvandlar hefe lagen tiU ett gummidokument. Med denna föreskrift blir hefe lagen meningslös cxh kan ersättas med en regeringsförordning, momentet bör helt utgä."

4. Normgivning och myndighetstillsyn

Utredningens förslag att myndighetema skaU kunna beslute om normföre­skrifter tiUstyrks av flera remissinstanser bl.a. SKI, Riksrcvisioasveiket cxh Kammanätten i Jöokqnng. SKI framhåUer det angelägna i att över­gängen tiU det nya föreskriftssystemet kan ske stegvis cxh i huvudsak i anslutning till återkommande översyner av olika föreskriftskomplex som ändå är motiverade.

Sjöfeitsvericet påpekar att det för verket framstår som oklart var gränsen meUan föreskrifter, som är anknubte tiU fertygen cxh som natarligen Ugger hos Sjöfertsverket, cxh andra föreskrifter för transporten som ligger hos endera av SKI och SSI, går. Gränsen är möjUgen svår att dra. Praktiskt ser verket inga svårigheter att lösa eventaella problem i det att berörda myndigheter är skyldiga att samräda med varandra.

5. Driftansvar for kämteknisk verksamhet

Utredningens förslag att en tiUståndshavare efter godkännande av regeiingen eUer den myndighet regeiingen bestämmer får uppdra ät annan att svara för verksamheten tiUstyrks av flera remissinstanser, bl.a. Riks-levisicxisverket, Koncassionsnämnden för mUjöskydd, SKI, Oskarshamns kommun och Lokala säkertietsnämflden vid Oskarshamns kärakraftveric SKI firamhåUer att tiUägget kan sägas utgöra en legalisering av hittiUs­varande praxis, dcxk med den viktiga ändringen att även operatörsförefeget bUr straffrättsUgt ansvarigt för sin verksamhet. TiUägget är en tiUfreds­stäUande piaktisk lösning av ett latent problem angående förefegaransvar.

Koncessionsnämnden firamhåUer i detta sammanhang följande: "Det är en vedertagen uppfattning cxh framgår cxkså av käratekniklagens förarbeten att ett tUlstånd tiU kärateknisk verksamhet inte fär överlåtas. Samtidigt har det godtagits att verksamheten de fecto drivs av annan än tiUståndshavaren, utan att den förstaämnde bettJctas som tiUståndshavare. Kämtekniklagen skUjer sig härigenom från t.ex. miljöskyddslagen cxh strålskyddsfegen enligt viUca tiUståndshavare avses vara den fysiska eUer juridiska person som vid varje tiUfaUe utövar den med tUlståndet avsedda verksamheten. När driften av verksamheten övergår tUl någon annan över­förs cxkså tiUståndet och de skyldigheter som följer med tiUståndet pä den nye utövaren.

Eftersom käratekniklagen i det angivna avseendet skiljer sig frän bl.a. ovannämnda lagar anser Koncessionsnämnden att det, för undvUcande av

82


 


oklarheter, skuUe vara tiU fördel om det av lagtexten framgick vem det är   Prop. 1992/93:98 som är tiUståndshavare tiU en kämteknisk verksamhet. En tiUståndshavare    Bilaga 3 skuUe därvid kunna definieras som den som av regeringen eUer den myn­dighet som regeringen bestämmer lämnats tiUstånd tiU verksamheten. Ordet "TiUståndshavare" bör cxksä genomgående användas i lagtexten. Nu talas ibland om "den som har tiUstånd".

Nämnden anser cxksä att det skuUe skapa ytterUgare klarhet om det även av lagtexten framgick att ett tiUstånd eUer en verksamhet inte utan med­givande av regeringen (eUer den myndighet som regeringen bestämmer) fär överlåtas. Föreslagna kompletteringar kan lämpligen tas in som en ny 10 a § tiUsammans med det av utredningen föreslagna tiUägget tiU 10 §".

Lunds universitet finner skäl att ifrågasätfe, humvida en omprövning av tiUstånden verkUgen kan anses motiverad vid smärre avtalsjusteringar, som ej påverkar frägor rörande säkerhet eUer ansvarsfördehiing.

Kammanätten i Jönköping anser att den lösning som väljs inte får inne­bära att det kan uppstå sådan situation att förelägganden cxh andra beslut inte blir effektiva därför att beslutsmyndigheten rikfet sig mot fel person. TiUståndshavaren har och bör ha ett odelat ansvar för verksamheten även om driften överlåtits. Fräga är, framhåUer kammarrätten, om tiUstånds­havare och driftansvarig kan åläggas ett samtidigt, "soUdariskt", ansvar. Om en tiUståndshavare skaU undgå ansvar bör den driftansvarige prövas lika som en tiUståndshavare.

Lokala säkerfaetsnämnden vid Foismaria kärakraftveik framhåUer att atomansvarighetslagens regler om tiUståndshavarens ansvar för skador som drabbar ttedje man vid en kärnkraftsolycka bör kompletteras med en bestämmelse om samma ansvar för den som driver anläggningen.

Lokala säkeiiietsnämnden vid Barsd)äcks kärnkraftveric anser att efter­som det är oklart vilket ansvar som Ugger på ett bolag som enbart sköter driften så bör säväl tiUständsansvar som driftansvar, straffrättsansvar som ekonomiska ansvar Ugga på samma bolag.

Folkkampanjen mot Kärakraft-Käravapeo anser att en tiUståndshavare inte skaU kunna överföra ansvaret för verksamheten på annan juridisk person. I konsekvens därmed anser Folkkampanjen vidare att näst sisfe stycket i 17 § kan utgå.

OKG AB anser att det är viktigt att driftbolagets ansvar förtydligas och finner att uttedningens förslag är rimUgt. OKG anser emellertid inte att ny prövning är erforderUgt när ett avtal meUan tiUståndshavaren cxh drift-lx)lagets uppdrag. Detsamma gäUer när ett driftavtal endast anpassas tiU rådande förhåUanden, vUket i vissa feU torde vara nödvändigt efter en längre tid. I dessa feU bör det vara tUlfyUest att det nya avtalet tiUställs SKI för kännedom. SKI har då möjlighet att föranstalfe om ny prövmng om sä finnes erforderUgt. OKG anser att detfe bör framgå av propositio­nen.

Studsvik AB tiUstyrker förslaget men anser att det i käratekniklagen tydligt borde anges att uppdrag fär lämnas i flera led.

Svensk kärabränslehantering AB anser att det i såväl specialmotiveringen som i den allmänna motiveringen tiU det föreslagna tillägget tiU 10 § käratekniklagen borde redovisas den situation som gäller i Sverige, där

83


 


kraftförefegen gett SKB i uppdrag att inneha cxh driva anläggningar för att    Prop. 1992/93:98 säkert hantera cxh slutförvara använt kämbränsle cxh radioaktivt avfeU.    Bilaga 3 10§ punkt 2 behandlas inte. Den föreslagna lagändringen tecker dock enligt SKB även denna situation. Specialmotiveringen bör därför kom­pletteras härvidlag.

Sydsvenska Värmekraft AB anser att det måste vara tiUåtet att utan ny prövningsplikt ändra, anpassa eUer uppdatera nuvarande avtal efter ändra­de förhåUanden och fömtsätttungar så länge man häUer sig inom ramen för nuvarande avtals omfettning cxh ansvarsfördelning. I dessa situationer, framhäller bolaget, kan det offe vara lämpUgt att det gamla avtalet ersätts raed ett nytt. Ändras eller skrivs ett befintUgt avtal om bör det vara tiU­fyUest att det nya avtalet tiUstäUs tiUsynsmyndigheten, som därefter har att pröva om ändringama är av den omfettning att en nyprövning bör ske.

6. Utländskt kämavfall och använt kämbränsle i Sverige

Uttedningens förslag i syfte att hindra att utiändskt käraavfall cxh använt kärabränsle slutförvaras i Sverige tiUstyrks bl.a. av SKI cxh Statens kära-biänslenämnd.

SKI gör bedömningen att uttedningen även om det enUgt inspektionens bedömning råder viss oklarhet om rättsläget inom EG föreslagit en lag­tekniskt lämplig lösning pä den i direktiven förelagda uppgiften, eftersom den knyter förbudet tiU användningen av mark cxh vatten, vUket även inom EG faller under nationeU suveränitet.

Hovrätten för Övre Norrland anser att 6 § käratekniklagen bör utformas som ett direkt förbud mot införsel av utiändskt använt kämbränsle eUer kämavfaU för slutförvaring, med de undanfeg som framgår av förslaget. Tftlfala säkertietsnämndema vid kärnkraftvoken i Forsmark, Ringhals och Barsebäck fiamför liknande synpunkter.

Riksrevisionsverket anser att det är oklart humvida uttedningens förslag löser alla problem som skuUe kunna uppkomma i en irihandelssituation för kämavfaU framöver.

Koncessionsnämnden för mUjöskydd är något tveksam tiU om förslaget i aUa situationer får åsyfted effekt. Under en ganska lång pericxi efter det att ett förvar har färdigstäUts - närmare bestämt tiU dess det är fyUt - kommer nämUgen förvaret att ha ett ej utayttjat uttymme. Om förvaret dä ägs av ett aktiebolag eUer annan juridisk person och denne ägare är txredd att fe emot avfaU frän andra länder torde - med de EG-regler som uttedningen fömtsätter kommer att gälla - den av uttedningen föresfegna bestämmelsen inte hindra att införsel cxh slutförvaring sker av sädant avfaU. Gentemot £G-bestäramelsema torde sfeten i detfe läge inte kunna åberopa att förvaret har byggts enbart för inhemskt avfeU. Endast om sfeten äger eUer i vart faU har ett bestämmande inflytande över förvaret torde denna situation enligt koncessionsnämnden kunna undvikas.

Kammarrätten i Jönkqnng framhåUer att den föreslagna lösningen av EG kan komma att uppfattas som ett försök tiU kringgående och anmäler där­för tveksamhet tiU förslaget.

84


 


Juridiska fekultetsstyrelsen vid Uppsafe Universitet anser att man bör   Prop. 1992/93:98 införa en regel om totalförbud mot import fram till en folkomröstaing.    Buaga 3 Först därefter bör en eventaeU regel om förbud att slutförvara utiändskt använt kämbränsle i Sverige kunna träcfe i kraft. Frägan bör dcxk enUgt fakultetsstyrelsen uttedas ytterligare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser däremot att det är angeläget att möjlighetema till samarbete med utiändska företeg vid tillverkning av kämbränsle cxh behandUng av restprodukter från bränsletUlverkningen kan fortsätta som hittiUs.

Oskarshamns konunun och Lokafe säkerfaetsnämnden vid Oskarshamns kämkraftverk är tveksamma till förslaget att inte införa något införselför­bud med hänvisning tiU den uttalade uppfattning som finns i frägan hos rikscfeg cxh regering. En föratsättaing för att nämnden ska tillstyrka för­slaget att undanteg ska kunna göras från förbudet mot byggande av an­läggningar för slutförvar av utiändskt använt kämbränsle eller kämavfaU är att det i lagen klart anges vilka undantegen kan vara.

FoUckampanjen mot Kärakraft-Karavapen anför följande: "Beträffande den föreslagna nya lydelsen av §6 anser vi att den andra meningen 'Sådant material....' bör utgå. Förbudet skall vara ovillkorligt!

I den män frågan om slutförvaring av utiändskt kämavfall pä svenskt område aktaaliseras bör denna bU föremål för riksdagsbehandling.

Vi anser vidare att i §6 bör införas ett villkorslöst förbud mot införande av kämavfaU (låg-, medel- och högaktivt) till Sverige. Om EES-avtalet eller ett svenskt EG-medlemskap skulle kräva att Sverige skulle tvingas fe emot såcfent avfall bör avtalen avvisas."

Greenpeace hävdar att ett absolut förbud mot import av använt käm­bränsle cxh kämavfall inte skulle strida mot gällande EG-regler. Green­peace anser att sådant förbud borde införas i kämtekniklagen.

7. Utförsel av kämteknisk utrustning m.m.

Uttedningens förslag att reglema om utförsel av dual-use prcxlukter förs över frän kämtekniklagen till lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av prcxlukter som kan användas i massförstörelsesyfte tillstyrks av Krigs­materielinspektionen, Försvarets forskningsanstalt, GeneraltuUstyrelsen, Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen och SKI. Krigsmaterielmspektionen anför att konttollen av kämtekniska "dual-use"-produkter har nära sam­hörighet med konttoUen av missilteknologiprcxiukter såväl vad avser problemländer som rent tekniskt.

I detfe sammanhang berör uttedningen behovet av en samlad översyn av hela den aktuella lagstiftaingen om säkerhetspolitiskt motiverad utförsel­konttoU, med en gemensam förteckning över alla berörda prcxlukter. Försvarets forskningsanstalt, GeneraltuUstyrelsen, SäkerfaetspoUsen cxh Rikspolisstyrelsen understiyker vikten av att en sädan uttedning kommer tiU stånd.

85

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


8. Samordning av tillståndsprövning, miljökonsekvens-     Pyop. 1992/93:98

beskrivningar m.m.                                          Bilaga 3

Uttedningens synpunkter och förslag i fråga om miljökonsekvensbeskriv­ningar, aUmänhetens insyn och om samordningen av prövningen enUgt natarresurslagen cxh kämteknUdagen delas cxh tiUstyrks av flera remiss­instanser bl.a. Boverket, KammarkoUet, Statois naturvårdsverk, SKI, Hovrätten för Övre Nonland, Kammanätten i Jönköping, KungUga Tek­niska Högskolan, Lokafe säkeifaetsnänmden vid Ringhals kärakraftverk, Lokafe Säkerfaetsnämnden i Nyköping cxh Nykinngs kommun. Enligt SKI:s mening bör granskningen av mUjökonsekvensbeskrivningen hållas samman på samma sätt som tillståndsprövningen i övrigt enligt kämteknik­lagen. För samordningen mellan SKI cxh SSI har en väl fungerande praxis utvecklats i form av tillsättande av gemensamma arbetsgmpper för den teknisk-vetenskapliga granskningen. SKI välkomnar den ytterligare precisering av allmänhetens rätt och möjlighet att framföra synpunkter i samband med tillståndsprövningen som kungörandet av miljökonsekvens­beskrivningen innebär. Det vore önskvärt att i cxh med att krav på miljö­konsekvensbeskrivning ställs av regeringen i tillståndsfråga enligt KTL så skall också Koncessionsnämnden för miljöskydd ha möjlighet att med expertbitiäde av SKI cxh SSI fe upp alfe aspekter på miljökonsekvenser vid en offentiig förhandling som i så fall bör ske först när preliminära gransk­ningsrapporter frän SKI cxh SSI föreligger.

SSI anser däremot att förslaget att föra in krav på säkerhetstekniska miljökonsekvensbeskrivningar enligt lagen om kämteknisk verksamhet, som är en tekniklag cxh inte en miljölag, är onödigt och därför olämpligt. Det kan dessutom leda till förvirring hos bäde granskande myndigheter cxh allmänheten. Kravet på miljökonsekvensbeskrivning bör endast återfinnas i strålskyddslagen,

JuricUska fakultetsstyrelsen vid Uppsafe Universitet anser att kravet på en miljökonsekvensbeskrivnings innehåll bör anges tydligare i lagtexten. I dette sammanhang framhåller styrelsen att det är angeläget att nu införa regler om insyn cxh beslutspäverkan i både kämtekniklagen cxh strål­skyddsfegen. Miljöskyddslagens regler om samråd, offentiigt sammanträde m.m. bör vara förebild för nya regler.

När det gäller frågan om samordning av tillståndsprövningen med natar­resurslagen m. fi. lagar framhåller Koncessionsnänmden för mUjöskydd att informationen tiU de närbcxnde om verkningama skulle kunna bli betydligt bättre om även företrädare för SKI och SSI kunde vara närvarande vid det sammanträde koncessionsnämnden regelmässigt håller enligt 14 § andra stycket 3 miljöskyddslagen. Det kunde i det sammanhanget enligt kon­cessionsnämndens uppfattning även vara lämpligt att redovisa den miljö­konsekvensbeskrivning som enligt det föreslagna tUlägget till lagens 5 § kan komma att föreligga. Denna närvaro skuUe kunna ske helt formlöst och utan att nämndens sammansätming påverkas men planeras i samråd mellan myndighetema. Några lagändringar behöver detfe inte föranleda.

Lokafe Säkerfaetsnämnden vid Forsmarks kärakraftverk anser, med utgängspunkt frän de erfarenheter som Östaammars kommun fått i SFR 1-

86


 


ärendet, att en kommun bör anmodas avge yttrande bettäffande lokaUse- Prop. 1992/93:98 ring av en kämteknisk anläggning först dä den tekniska uttedningen i Bilaga 3 ärendet är fullständig, dvs. dä SKI och SSI avgivit yttianden enUgt käm­tekniklagen resp. strålskyddsfegen. För kommunen är det självfaUet vUctigt att vara så väUnformerad som möjUgt betiäffande en anläggnings miljöpå­verkan, innan kommunen uttalar sig om lokalisering av anläggningen. Vidare anser säkerhetsnämnden att myndighetema i ökad utsträckning borde tillhandahåUa lekmannaanpassad skriftiig mformation om sin verk­samhet. Den del av myndighetemas information, som nu ingår i deras rapportserier (t.ex. promemorioraa om SFR-1) har utpräglat teknisk veten­skapUg karaktär cxh när därför inte fram, vare sig tiU nämnden, kommunen eller allmänheten. Detta är särskUt betänkUgt för säkerhets­nämnden, eftersom nämnden skaU tjänstgöra som vidareinformatör tiU kommunen och allmänheten. Lokafe Säkeifaetaiämnden vid Barsebäcks kärakraftverk framför liknande synpunkter när det gäUer behovet av lek­mannamässig information.

FoUckampanjen mot Kämkraft-Kämvapen anser att i §5 stycke 2 bör orden "fär föreskriva" bytas ut mot "skaU föreskriva". Folkkampanjen framhäller vidare att:

alla ärenden, även sådana som bettaktas som mtinärenden bör förses med miljökonsekvensbeskrivning. I mtinfall kan det givetvis räcka med att en standardbeskrivning bifogas.

Svensk kämbränslehantering AB anser att tillägget i 5 § KTL om "... miljökonsekvensbeskrivning avseende säkerhetstekniska aspekter" och motsvarande tillägg i stiUskyddslagen är otydligt formulerat. SKB anför följande: "Som framgår av sid.316 i betänkandet innebär 'Uttedningens förslag att ett särskilt krav på miljökonsekvens skall införas i kämteknik-lagstiftaingen och strålskyddslagstiftaingen ... att den beskrivning som skall upprättos enligt natartesurslagen kompletteras med en beskrivning där SärskUt säkerhets- och strålskyddsaspektema beaktas.' Detta bör kunna formuleras direkt i lagtexten pä t.ex. följande sätt:

'Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att det i ärenden enligt denna lag som jämväl prövas enUgt NRL skaU upprättas en miljökonsekvensbeskrivning där även säkerhets- och strålskyddsaspektema redovisas.'

Motsvarande skrivning bör ingå i sttälskyddslagen."

VattenfeU AB anser att det i lagen bör anges att mUjökonsekvens­beskrivningen inlämnas endast då den industtieUa verksamheten i väsentUg grad utökas eUer förändras. Ett tydliggörande i lagtexten behövs.

9. Lokala Säkerhetsnänmder

Uttedningens förslag att lokala säkerhetsnämnder skaU inrättas i kommuner där undersökningsarbeten om lokaUsering av slutförvar bedrivs tUlstyrks av bl.a. SKI, Oskarshamns kommun samt de Lokafe Säkerfaetsnämnderoa vid kärnkraftverken i Ringhals cxh Oskarshamn. Säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kämkraftverk viU firamhåUa det angelägna i att samhäUet

87


 


under urvalsprocessen cxh beslutsskedet har tiUgång tUl en myndighet som    Prop. 1992/93:98 kan betjäna berörda kommuner, inttesseorganisationer cxh aUmänheten    Bilaga 3 med upplysningar inom olika områden som är avgörande i en urvals­process inför beslut om ett slutförvar.

Btjverket anser att en bred och öppen offentiig behandUng inte kan anses garanterad enbart genom att den föreslagna lokala säkerhetsnämnden bUvit informerad. Det förefaller cxksä vara orealistiskt att sådana nämnder tiU­sättes i aUa de kommuner som kan vara berörcfe under den försfe fasen av urvalsprcxessen.

Folkkampanjen mot Kärnkraft-Käravxn anser att säkerhetsnämndens informationsskyldighet mot allmänheten bör markeras på ett tydligt sätt.

10. Förbud mot vissa ersättningsinvesteringar i kärnkraft-reaktorer

Uttedningens uppfattaing att ett förbud mot vissa ersättningsinvesteringar inte bör införas delas av bl.a. Försvarets forskningsanstelt, Aifoetar-skyddsstyrelsen. Närings- cxh teknikutvecklingsverket, SKI, Lunds uni­versitet, Oskarshamns kommun, Lokafe säkeifaetsiämnderna vid Fors-maiks, Barsebäcks, Oskarshamns cxh Ringhals kärnkraftverk, OKG AB cxh Sydsvenska Värmekraft AB. SKI biträder helt utredningens moti­veringar varför det inte bör införas nägon bestämmelse i lagen vari stodgas förbud mot vissa investeringar i kämkraftsreaktorer.

Kammarrätten i Jönköping finner Uksom uttedaren att det kan vara svårt att formulera en sädan regel. En lösning skuUe enligt kammarrätten kunna vara en regel om krav pä tillstånd frän regeringen eller av den myndighet regeringen bestämmer för vissa ersättningsinvesteringar.

Greenpeace anser att ersättaingsmvesteringar som skuUe försvåra en aweckling av kämkraften inte bör tillåtas. Greenpeace föreslår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges rätt att före­skriva vilka investeringar som fär göras i syfte att öka säkerheten. Till­ständ tUl investeringen skulle krävas. Investeringar som inte är nödvändiga för att bibehålla eller öka säkerheten skulle inte få gcxlkännas. Investe­ringar som ökar reaktoms kapacitet eller föriänger dess kommersiella Uvslängd skulle tillåtas enbart om det inte fanns någon annan möjlighet att uppnä samraa säkerhet som investeringen avsäg.

11. Förbudet mot vissa förberedande åtgärder i syfte att upp­fora en kämkraftsreaktor

Uttedningens förslag att slopa förbudet i 6 § kämtekniklagen mot att vidfe vissa förberedande ätgärder i syfte att uppföra en kämkraftsreaktor i Sverige tUlstyrks av Närings- cxh teknikutvecklingsveilcet, SKI, Lunds umversitet. Lunds tekniska högskofe, Lokafe säkerfaetsnämnderna vid Forsmarks, Bai5d)äcks och Ringhals kärakraftverk, OKG AB och Syd-

88


 


svenska Värmekraft AB. SKI påpekar att det nuvarande sfedgandet ger SKI    Prop. 1992/93:98 en artfrämmande tillsynsuppgift i sä måtto att det mer rör sig om tiUsyn av    Buaga 3 energipoUtik än av säkerhet.

Juridiska fekultetsstyrelsen vid Uppsafe univositet, Oskarshamns kommun, Lokafe säkerfaetsnämnden vid Oskarshamns kärakraflvrai: cxh Folkkampanjen mot Kärakraft-Käravxn anser att förbudet i 6 § bör bibehållas.

12. Straffbestämmelser, åtalsanmälan

Uttedningens förslag om nya straffbestämmelser och slopandet av kravet i 29 § på åtalsanmälan från tillsynsmyndigheten tillstyrks av bl.a. SKI, Ri]cq)oIisstyrelsen, PolismyncUgheten i Västerås, Hovrätten för Övre Non­land, Kammarrätten i Jönköping cxh Juridiska fekultetsstyrelsen vid Upp­safe UniversiteL SKI anser att rekvisiten i 24a § för straflariiet bör göras tydligare, t.ex. genom att paragrafen ges följande lydelse: "TiU böter eUer fängelse i högst tvä år dömes den som med uppsåt eller av grov oakt­samhet underlåter att vidta uppenbart erforderliga åtgärder enligt 10 § första stycket."

Försfeget att slopa kravet på åtalsanmälan avstyrks av Närings- cxh teknikutvecklingsverk. Genom att behälla bestämmelsen om ätalsprövning undviks enligt verket ett betydande merarbete för värt rättsväsen, eftersom ett stort antal obefogade eller bagateUartede anmälningar omedelbart kan utgallras av de kompetento tillsynsmyndigheterna på omrädet, och eftersom andra anmälningars relevans för säkerheten omedelbart kan bedömas sak­kunnigt utan omväg av ett omständligt remissförfarande. VattenfaU AB avstyrker cxksä förslaget och framför Uknande.

FoUckampanjen mot Kämkraft-Kämvapen anför följande: "Vi anser att påföljden enligt §25 skaU vara fängelse lägst 6 månader och högst 4 är. Påföljden enligt § 25a bör vara lägst 1 är och högst 8 år. I §28 bör den tidigare lydelsen bibehållas. I § 29 bör hänvisningen tUl § 10 utgå enUgt vad som tidigare anförts."

13. Forsknings- och utvecklingsverksamheten

Uttedningens förslag att regeringen i samband med sin granskning cxh utvärdering av det forsknings- och utveckUngsprogram som anges i 12 § kämtekniklagen fär meddela viUkor avseende forskningsarbetet under den kommande tteårsperioden tiUstyrks av bl.a. SKI.

Statens kämbränslenämnd anser att vUlkor förefaUer att vara en olämpUg form för att utöva inflytande på en verksamhet som är en skyldighet snarare än en rättighet för reaktorinnehavama att bedriva. Det vore enligt nämndens uppfattiiing bättte att använda begreppet föreskrifter i lagen. Det vore vidare enUgt nämndens uppfattaing bättte om lagen gav uttrycklig möjlighet även meUan granskningstiUfäUena för myndighetema att pröva cxh för regeringen att fe ställning tiU strategiskt viktiga inslag i FoU-verk-

89


 


samheten. Därför bör begränsningen att villkor (föreskrifter) endast får    Prop. 1992/93:98
uppställas vid granskningstiUfäUena utgå.
                          Bilaga 3

Folkkampanjen mot Kämkraft-Kämvapen anför: "I §12 bör uttrycket i sisfe meningen 'får uppställas' utbytas mot 'skaU uppstäUas'. Självklart skaU 'sådana vUlkor som behövs' också uppstäUas!"

Svensk kärabränslehantering AB anser att det tillägg som föreslås i 12 § är onödigt cxh kan leda till en viss rättsosäkerhet för reaktorägama. Bolaget anför följande: "Det är således fuUt klart (enl. bestämmelsema i 10, 11, 12 §§ kämtekniklagen) att FoU-programmet måste omfetto aUt som behövs för att på ett säkert sätt hantera cxh slutförvara kämavfaUet samt riva anläggningama. Detto kan även beskrivas som programmets huvudinriktaing. Som framgår av 18 § har myndighetema full möjlighet att meddela föreskrifter i detfe avseende om programmet är ofuUständigt. Det av uttedningen föreslagna tUlägget är således onödigt.

Om i tillägget avses något annat med begreppet 'huvudinriktning' så kan det de facto ses som en möjlighet för den granskande myndigheten eUer regeringen att utvidga reaktorinnehavamas ansvar utöver vad som anges i 10 § 2 cxh 3. Detfe framstår som olämpligt m.h.t. rättssäkerheten eftersom det i så faU innebär att omfetmingen av reaktorinnehavamas ansvar i prak­tiken inte i försto hand anges genom lagen utan genom de villkor som uppställs vart ttedje år vid utvärderingen av forsknings- cxh utvecklings­programmet. "

Bolaget framhåller vidare följande när det gäller frågan om forsknings­och utvecklingsprogrammet följer lagens krav: "Vid behandlingen av FoU-programmen 1986 och 1989 har regeringen i ena fallet (1987) meddefet att programmet uppfyUer de krav som stäUs i KTL 12 § men i andra fallet (1990) lagt programmet tUl handUngama. Lagen kräver att ett program skall inlämnas för granskning vart ttedje är. Det är otillfredsställande om man cfe ej får ett klart cxh tydligt uttalande om att programmet uppfyller eller inte upptyUer de krav som stäUts. 12 § KTL säger att programmet skaU utvärderas. Rikscfegen bör uttala att denna föreskrift i fegen innebär en skyldighet att klart ange antingen att programmet uppfyUer lagens krav eUer också de kompletteringar som behövs för att programmet skall upp­fylla lagens krav. I annat faU framstår granskningen och utvärderingen som meningslös eller i varje faU tandlös."

Bolaget framhåller följande beträffande myndighetemas tillsyn av efter­levnaden av bestämmelsema i 11 och 12 §§ kämteknUdagen: "På sid 361 sägs i andra stycket att 'Genom befogenheten att vägra betala ut avgifts­medel tiU kämkraftförefegen kan säledes kämbränslenämnden utöva styr­ning cxh konttoll av medlens användning.' Detfe måste dock ske inom ramen för reaktorinnehavarens ansvar enligt 10 cxh 11 §§. Vid tiUsyn bör väl i försfe hand 18 § KTL tiUämpas och inte finansieringslagen. Diskussionen pä sidan 361 ger intrycket att uttedningen gäma viU blanda ihop de två lagama."

Sydsvenska Värmekraft AB framhåUer att för att tiUståndshavaren skaU kunna leva upp till sitt ansvar för forskning och utveckling är det vUctigt att denna möjlighet endast utayttjas i undantogsfaU cxh verkUgen enUgt förslaget begränsas tUl att avse verksamhetens huvudinriktning.

90


 


VattenfeU AB avstyrker förslaget att regeringen skaU fä meddefe villkor.    Prop. 1992/93:98

BUaga 3

14. Finansieringslagen

Uttedningens förslag att renodla finansieringslagen tillstyrks av bl.a. Nlrings-cxb teknikutvecklingsverket och Kammarrätten i Jönköping. Kammar­rätten ifrågasätter om inte begreppet "radioaktivt avfaU" skulle kunna ges en tydligare teknisk beskrivning i 2 §. Språkligt sett torde detta ordpar i finansieringslagen inte överensstämma med vad som avses. I 13 § strål­skyddslagen har ordparet en annan betydelse. Vidare kan det missförstås intemationellt, då det inte motsvarar begreppet "radioactive waste".

Hovrätten for Ovrc Norrland finner det lämpligt att även övriga bestämmelser i finansieringslagen överförs tiU cxh inarbetas i kämteknik­lagen. Hovrätten delar däremot uttedningens uppfattning om att lagen om finansiering av hantering av visst radioaktivt avfall m.m. bör sto kvar oförändrad.

Uttedningens uppfattaing att prövningsförfarandet vid utbetalning av medel och frågan därför bör bli föremål för en översyn delas av Riksrevi­sionsverket

FoUckampanjen mot Kärakraft-Käravapen anför följande: "§2 mom 1 omformuleras enligt följande: 'en säker hantering och slutförvaring vid varje tidpunkt av det i reaktom ditintills använda kämbränslet och därav hänörande radioaktivt avfall'.

§2 mom 2 omformuleras enligt följande: 'en säker aweckling cxh riv­ningen av reaktoranläggningen vid varje tidpunkt'.

Motivet för denna omformulering är att man aldrig på förhand kan veto när kämkraften eventaeUt kan komma att snabbawecklas. Därför mäste medlen vid varje tidpunkt vara tiUräckliga för slutförvaring av befintiigt aktivt avfall inklusive reaktoranläggningen. Efter en snabbaweckUng kan man befara att reaktorägaren saknar betalningsförmåga varför tillräckliga medel måste finnas fonderade.

Andra raden i försfe meningen §6 bör utgå. Avgiften skaU alltid fast­ställas av regeringen.

Påföljden enligt §9 bör vara böter eUer fängelse i högst 2 är.

§5 förses med följande tiUägg: 'Avgiftsmedel får dock ej tas i anspråk i sådan omfettning att tillgängliga medel reduceras under de belopp som krävs för att vid varje tidpunkt bekosfe slutförvaring av allt radioaktivt avfåU från reaktorinnehavarens anläggning inklusive rivning cxh slutför­varing av själva anläggningen'."

Svensk kärabränslehantering AB anför följande: "I 1 § anges att fegen ger 'bestämmelser om avgifter för finansiering av omhändertogandet av använt kämbränsle och annat radioaktivt avfall från kämteknisk verksam­het' i allmänhet. Lagen reglerar dock endast en 'reaktorinnehavares' skyl­digheter. Enligt 10 § 2 och 3 KTL åligger det alla som har tiUstånd tiU kämteknisk verksamhet att to hand om kämavfall cxh kämämne och riva anläggningama. Hur finansieringen av detto skaU ske för tiUståndsinne-

91


 


havare som inte är reaktorinnehavare är inte reglerat (utöver för gammalt   Prop. 1992/93:98
avfall från StadsvUc, som regleras i den s.k. Stadsvikslagen).
BUaga 3

Begreppet reaktorinnehavare är inte väl definierat i finansieringsfegen. I 11 § KTL används i stället begreppet 'den som har tillständ att inneha eUer driva en kämkraftsreaktor', vilket således inte innefattar reaktorinnehava­ren Stadsvik. I finansieringslagen avses ttoligen även denna tolkning. Lagen bör tydliggöras på denna punkt."

15. Övriga frågor

SKI tillstyrker de föreslagna tilläggen tiU 18 §. Inspektionen framhåller dock att dess befogenhet bör begränsas tiU att vidfe de åtgärder som är omedelbart nödvändiga för att tiygga säkerheten. I den mån det sedan inte finns nägon ansvarig med tillräcklig kompetens att fortsätto verksamheten bör inspektionen kunna överiämna ärendet till regeringen för utseende av lämplig "tvängsförvaltare" eftersom inspektionen som tillsynsmyndighet inte bör ha något utförandeansvar. Inspektionen viU i detto sammanhang erinra om att det numera, sedan VattenfaU bolagiserats, är oklart vem som lämpligen representerar sfeten inom energiområdet, dvs. vem som på stotens vägnar vidtar och får vidto åtgärder, innefattande kämteknisk verk­samhet, med kämämne eller kämavfall som förverkats med stöd av 26 § KTL, eller som påtiäffas och saknar behörig innehavare, eller som avses med det föreslagna tillägget. SKI anser att formuleringarna i 18 § andra stycket bör modifieras med hänsyn tiU vad som anförts.

I anslutning till det föreslagna tillägget till 3 § påpekar SKI följande: "Enligt 14 § lagen (1976:633, omtryckt 1989:935) om kungörande av lagar och andra författaingar skall intemationella överenskommelser och de ändringar i såcfena som enligt författning skall gälla som svensk rätt kungöras. Sådant kungörande skall i princip ske i SFS. Om det är lämp­ligare får regeringen dock bestämma att kungörandet skall ske på något annat sätt. Var kungörandet i sådant fall sker skaU ges till känna i den författaingssamlmg där författaingen har kungjorts. Detfe torde innebära att det i KTL bör anges att NPT-fördraget och konventionen om fysiskt skydd är publicerade i SÖ 1970:12 resp. SO 1985:24. Uttedningens uttalande i betänkandet sid 300 att det skulle räcka att sådan hänvisning ges i en framtida tillämpningsföreskrift, utgiven av SKI, övertygar inte, eftersom det sttider mot den citerade lagtexten. SKI föreslår att en upp­lysning om att NPT-fördraget och konventionen om tysiskt skydd är pubU­cerade i SÖ 1970:12 resp. SÖ 1985:24 och att de är införiivade med svensk rätt genom 3 § KTL tas in sist i den föreslagna författningstexten (under sttecket). Som följd av vad som ovan anförts i anslutaing till 2 § 3b bör slutet av 3 § försto stycket ha följande lydelse: , dels garantera fysiskt skydd av kämämne och sådant kärnavfall som utgörs av använt käm­bränsle. "

I fråga om överiåtelse och återkallelse av tiUstånd enUgt kämtekniklagen har SKI kommit in med ett särskUt ytttande, i vilket sammanfattningsvis anförs att det: "... synes rimUgt och ändamålsenligt att göra sådana änd-

92


 


ringar i lagen som gör det möjUgt att genom beslut av regeringen eller    Prop. 1992/93:98 myndighet som regeringen bestämmer lägga ansvaret för omhändertogandet    Bilaga 3 av använt kämbränsle cxh kämavfaU, såväl det operativa ansvaret som det ekonomiska cxh juridiska, på det företog som har de bästo fömtsätt­ningama att fullfölja skyldighetema."

FoUckampanjen mot Kärnkiaft-Käravapen framför utöver vad som tidiga­re redovisats följande synpunkter:

"Förordning om kämteknisk verksamhet. §4 punktema 2 cxh 3. Uran 233 cxh plutonium bör icke införas i riket över huvud feget. Beträffande det material som avses i punktema 4 cxh 5 bör mängdbegränsnmgar finnas för SKI:s tillståndsbefogenheter.

Några undanfeg från kraven på särskilt utfärdat tUlstånd när det gäUer att att befattaing raed kämämne bör inte förekomma. §12 och §13 bör därför utgä.

I §18 bör uttrycket 'bör ansökningen' ersättas av 'skall ansökningen', uttrycket 'fär meddela' ersättas av 'skaU meddela' och uttrycket 'Myndig­hetema får därvid' ersättas av 'Myndighetema skall därvid'.

Samma skärpning av formuleringaraa bör göras i §19, dvs 'fär meddela' ersätts av 'skall meddela' och 'får därvid uppställa' ersätts av 'skaU därvid uppställa'.

Den avslutande bisatsen i §20, 'eUer överlämnas till regeringen för prövning' bör utgå.

Kämämne eller kämavfaU bör under inga villkor transiteras genom landet. §22 bör alltså utgä.

Strålskyddslagen (1988:220)

Miljökonsekvensbeskrivningar bör vara ett oavvisligt krav för aU tiU­ståndsgivning. I §22a och §27 bör uttrycket 'får föreskriva' utbytas mot 'skall föreskriva'.

Strålskyddsförordningen (1988:293)

Försfe meningen, andra stycket §14a bör lyda: 'stetens strålskyddsinstitat skaU föreskriva att det även i andra ärenden än som avses i förste stycket för vUka tillstånd krävs skaU upprättas...'

Lagen omförbud mot utförsel av vissa produkter.. (1991:341)

I §1 mom 7 utbytes 'är' mot 'kan vara'. Det har visat sig att exempelvis en högtryckspress från svenska ABB har använts för Iraks kära-vapenprogram. Sådan utmstaing måste bli föremål för särskUd uppmärk­samhet, även om den också kan ha annan icke kämteknisk användning."

93

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98


Lagrådsremissens lagförslag


Prop. 1992/93:98 Bilaga 4


1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om kämteknisk verk­samhet deb att 1-5, 11-13, 16-19, 25, 28 och 29 §§ skaU ha följande lydelse, dels att det i lagen skaU införas tyra nya paragrafer, 2 a, 5 a, S b och 25 a §§, av följande lydelse.


Nuvarande tydebe


Föreslagen tydebe


1§'

Denna lag gäller kämteknisk verksamhet, m.m. Med sådan verksamhet avses

1.   uppförande, innehav eller drift av kämteknisk anläggning,

2.   förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetaing, transport av eller annan befattaing med kämämne eller kämavfall,

3.   införsel tiU riket av kämämne       3. införsel till riket och utförsel eller kämavfaU,     ur    riket    av    käraämne    eUer

4. utförsel ur riket av

a.   kämämne eller mineral
halt av sådam ämne,

b.   vad som har framställts av
kämämne eller vara i vilken sådant
ämne ingär,

c.   utmstning eUer material som
har särskilt konstmerats eUer
iordningställts för bearbetaing,
användning eller framställning av
kämämne eUer som annars är av
väsentiig betydelse för framstäUning
av kämladdningar, i den utsträck­
ning regeringen föreskriver, cxh

5.   upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tiUverka sädan
uttustaing eller sädant material som
avses i 4 c och som tillverkas inom
riket, i den utsträckning regeringen
föreskriver.

kämavfall, 4. utförsel ur riket av

med

a.  mineral med halt av kämämne,

b.   vad som har framstäUts av
kämämne eller vara i vilken såcfent
ämne ingår,

c.   utmstning eller material som
har särskilt konstmerats eller
iordningställts för bearbetaing,
användning eller framställning av
kämämne eller som annars är av
väsentiig betydelse för framstäUning
av kämladdningar, i den utsträck­
ning regeringen föreskriver, cxh

5. upplåtelse eller överlåtelse/rd/i svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadig­varande vistas här i riket till någon i utlandet av rätt att tiUverka sådan uttiistning eller sådant material som avses i 4 c, i den utsträckning regeringen föreskriver.


'Senaste lydelse 1987:3.


94


 


Nuvarande tydelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:98 Bilaga 4


 


2§

d.    anläggning    för   hantering, bearbetning, lagring eller slutlig förvaring av kämavfall,

2. kämämne:

a.  uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för
utvinning av kämenergi (kämbränsle) eller förening i vilken sädant ämne
ingår,

b.  torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbränsle
eller förening i vilken sådant ämne ingår, cxh

c. använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar,

3. kämavfall:

I denna lag avses med 1, kämteknisk anläggning:

a.   anläggning för utvinning av
kämenergi (kämkraftsreaktor),

b.   annan anläggning i vUken en
självunderhållande kämreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,

c.     anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet­
ning, lagring eller slutUg förvaring
av kämämne, och

3. kämavfall:

a.    använt kämbränsle som har
placerats i slutförvar,

b.    radioaktivt ämne som har
bildats i en kämteknisk anläggning
eller material eller annat som har
blivit radioaktivt förorenat i en
sådan anläggning, och

c. radioaktiva delar av en käm­teknisk anläggning som awecklas.


I denna lag avses med 1. kämteknisk anläggning:

a.   anläggning för utvinnmg av
kämenergi (kämkraftsreaktor),

b.   annan anläggning i vilken en
självunderhåUande kämreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,

c.     anläggning för utvinnmg,
framställning, hantering, bearbet­
ning, förvaring som avses bU be­
stående (slutförvaring) eller annan
förvaring (lagring) av kämämne,
cxh

d.     anläggning för hantering,
bearbetning, lagring eUer slutför­
varing av kämavfeU,

a.   använt kämbränsle som har
placerats i slutförvar,

b.   radioaktivt ämne som har
bildats i en kämteknisk anläggning
och som irue har framställts eller
tagits ur anläggningen för att an­
vändas i undervisnings- eller forsk­
ningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska eller kommer­
siella ändamål,

c.   material eller annat som har
tillhört en kärmeknisk anläggning
och blivit radioaktivt förorenat samt
ime längre skall användas i en
sådan anläggning, och

d.   radioaktiva delar av en käm­
teknisk anläggning som awecklas.


95


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe

2a§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om kärnämne eller kärnavfall föreskriva om undantag från denna lag eller vissa bestämmelser i la­gen, i den utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts.


Prop. 1992/93:98 BUaga 4


3§

Kämteknisk verksamhet skaU be­drivas på sädant sätt att kraven pä säkerhet tUlgodoses och de förpUk­telser upptylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av käm­vapen.

Kämteknisk verksamhet skaU be­drivas på sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodoses och de förplik­telser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av käm­vapen och obehörig befattning med kämämne och sådant kärnavfall som utgörs av anväm kämbränsle.

Bestämmelser om strålskydd finns i

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs för att sådana förpliktelser skaU uppfyllas som ingår i överens­kommeber som avses i första stycket. sttälskyddslagen (1988:220).


4§ Säkerheten vid kämteknisk verksamhet skaU upprätthållas genom att de åtgärder vidtas som krävs för att

1.   förebygga fel i eller felaktig funktion hos utmstning, felaktigt hand­lande eller annat som kan leda tUl en radiologisk olycka, cxh

2.   förhindra olovlig befattaing med kämämne eller kämavfaU.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om åtgärder som avses iförsta stycket.

■ Senaste lydelse 1988:23.


96


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:98 BUaga 4


 


5§'

För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor får inte meddelas.

I fråga om kämämne eller käm­avfall i små mängder eller med låga halter av radioaktivitet kan re­geringen i förordning meddela föreskrifter om tillstånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag att använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller forsk­ningssyfte eller för medicinska, jordbmkstekniska, industriella eller kommersiella ändamål.


För kämteknisk verksamhet krävs tillständ enligt denna lag. Frågor om tiUstånd prövas av regeringen eUer den myndighet som regeringen bestämmer.

En tiUståndshavare får efter godkännande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer uppdra åt någon annan att vidta åtgärder som enligt denna lag skall utföras av tillstånds­havaren.


 


'Senaste lydelse 1987:3.


ia§

Tillstånd att uppföra en käm­kraftsreaktor får ime meddelas.

Det är förbjudet att utan särskilt tilbtånd här i riket slutförvara använt kämbränsle eller kärnavfall från en kärmeknisk anläggning eller en annan kämteknisk verksamhet i ett annat larui. Tillstånd fär endast medges om det finns synnerUga skäl och genomförandet av det program som avses i 12 § irue försväras.

5ft§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upp­rättas en miljökonsekvens­beskrivning som möjliggör en sam­lad bedömning av en planerad


97


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe

anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och häban.


Prop. 1992/93:98 BUaga 4


11 § Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skaU, utöver vad som sägs i 10 §, svara för att den aUsidiga forsknings- cxh utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i 10 § 2 cxh 3 skaU kunna fuUgöras.

Frågor om kompletterande forsk­nings- och utvecklingsverksamhet som avses iförsta stycket prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer


12 §


Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall i samråd med övriga reaktor­innehavare upprätte eller låte upp­rätte ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklings­verksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet skaU dels innehåUa en ÖversUrt över samtiiga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bU vidtegna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skaU med början år 1986 vart ttedje år in­sändas tiU regeringen eUer den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas cxh utvärderas.


Den som har tillständ att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skaU i samråd med övriga reaktor­innehavare upprätfe eller låfe upp­rätfe ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklings­verksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samtiiga åtgärder som kan bU behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtegna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skall vart ttedje år insändas tUl regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas cxh utvärderas. / samband med gransk­ningen och utvärderingen får sådarui villkor ställas upp som behövs avseende den fortsatta forsk­nings- och utvecklingsverksamheten.


 


13 §

I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa kostaader som steten har och att erlägga en årlig avgift tiU steten


I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa kostaader som steten har och att erlägga en ärlig avgift tiU steten


98


 


Nuvarande tydebe

finns bestemraelser i lagen (1981:669) ora finansiering av framticfe utgifter för använt kära­bränsle m.m.


Föreslagen lydebe

finns bestemmelser i lagen (1992:000) om finansiering av framtida utgifter för använt kära­bränsle m.m.


Prop. 1992/93:98 BUaga 4


 


16 §

TiUsynen över efterlevnaden av denna lag cxh av vUUtor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen bestäraraer.


TiUsynen över efterlevnaden av denna lag cxh av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen samt övervakning och komroll av slutförvar utövas av den myndig­het som regeringen bestämmer.


17 §

En tiUståndshavare skaU på be­gäran av tiUsynsmyndigheten

1.     lämna myndigheten de upp­lysningar cxh tillhandahälla de handlingar sora behövs för till­synens utövande, och

2.     ge myndigheten tillträde tiU anläggning eller plats där kärateknisk verksamhet bedrivs, i den omfettaing som behövs för tillsynens utövande.

En tiUståndshavare skaU pä be­gäran av tillsynsmyndigheten

1.      lämna myndigheten de upp­lysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för till­synen, och

2.     ge myndigheten tiUttäde tiU anläggning eller plats där kärateknisk verksamhet bedrivs för undersökningar och provtagningar, i den omfettaing som behövs för tillsynen.

En tillståndshavares skyldigheter enligt första srycket gäller i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även geme-mot den som utsetts som övervakare av att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kämvapen.

Vad som i första och andra stycket sägs om tillståndshavaren gäller även uppdragstagare som avses i 5 § andra stycket.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som betiövsför tillsynen.


99


 


Nuvarande lydelse

18 Tillsynsmyndigheten  får  beslufe om de ätgärder som behövs ySr att trygga efterlevruiden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av lagen.


Föreslagen lydebe

TiUsynsmyndigheten fär beslufe om de ätgärder som behövs samt meddela tilbtåndshavaren eller sådan upjxlragstagare som avses i 5 § andra stycket de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller före­skrifter elter viltkor som har meddelats med stöd av lagen skalt följas.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndig­hetens föreläggande, får myndig­heten låta vidta åtgärden på hans bekostnad.


Prop. 1992/93:98 Bilaga 4


 


19 Den som har tillstånd att driva en sädan kämteknisk anläggning som avses i 2 § 1 a eller 1 b eUer en anläggning för framställning, han­tering, beartxtaing, lagring eUer slutlig förvaring av kämämne eller kämavfall är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och strålskyddsarbetet vid anläggningen.


Den som har tillständ att driva en sådan kämteknisk anläggning som avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en anläggning för framställning, han­tering, bearbetaing, lagring eUer slutförvaring av kämämne eller kämavfaU är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- cxh strålskyddsarbetet vid anläggningen.


25 §

TUl böter eller fängelse i högst tvä år döms den som

1. bedriver kämteknisk verk­samhet utan tiUstånd enUgt 5 § eller bryter mot 6 §, eller

TiU böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bedriver kämteknisk verk­samhet utan tiUstånd enligt 5 § eller

5   a  andra stycket eUer bryter mot

6   §, eUer

2. åsidosätter viUkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.


'Senaste lydelse 1989:323.


100


 


Nuvarande lydebe

I fråga om olovUg införsel av kämämne eller kärnavfall eller olovlig utförsel av kämämne eller annat som avses i I %4 eller försök därtiU gäller dock lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


Föreslagen tydebe

Den som i övrigt med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 § döms till böter eller filngebe i högst två år.


Prop. 1992/93:98 BUaga 4


25 a

Har någon med uppsåt begått brott enligt 25 § och är brottet att anse som grovt skalt han dömas till föngebe i lägst sex månader och högst fyra år.

Vtd bedömrung av om brottet år grovt skall särskilt beaktas om det avsett en verksamhet, en ämne eller en produkt av särskilt farligt slag och om gämingen annars varit av särskilt allvarlig art.


28 §


Den som har åsidosatt vitesföre­läggande döms inte tiU straff enligt denna lag för gäming som omfettas av föreläggandet.


Den som har åsidosatt ett vites­föreläggande etter överträtt ett vitesförbud döms inte tiU ansvar enUgt denna lag för gäming som omfettas av föreläggandet eller förbudet.


 


29 § Brott som  avses  i 25 § första       Till ansvar enligt denna lag döms

stycket etter 27 § vad gäller beslut av titbynsmyndigtieten får åtalas av allmän åklagare endast om det anmäb till åtal av tillsynsmyndig­heten.


ime om gämingen år ringa. Till ansvar döms inte fieller om strängare straff för gämingen kan dömas ut enligt brottsbalken etter om ansvar kan dömas ut enligt tagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


 


Denna lag ttäder i kraft den 1 januari 1993.

Har den som har tiUstånd tiU innehav eller drift av en kärateknisk an­läggning före Ucraftträdandet uppdragit åt annan att svara för driften eller delar av driften, skaU sädant godkännande som avses i S § andra stycket anses föreUgga.


101


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:98

Lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)     Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om strålskyddslagen (1988:220) deb att 27 § skall ha följande lydelse,

deb att det i lagen skaU införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.

Nuvarande tydelse                Föreslagen tydebe

22 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestänuner får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvens­beskrivning som möjUggör en sam­lad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och häban.

27 § Om ett tillstånd har meddefets enligt fegen <1984:3) om kämteknisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kämteknisk anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utform­ningen av anläggningen eller driften vid denna aUtid understäUas regering­ens prövning.

Regeringen etter den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det ifråga om villkor som enligtförsta stycket underställs regeringens prövning skalt upp­rättas en miljökonsekvensbeskriv­ning enligt 22 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

102


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:98

Lag om finansiering av framtida utgifter för använt käm-   Bilaga 4 bränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Avgifter skall betalas enligt denna lag för att finansiera dels omhän­
dertagandet av använt kämbränsle cxh annat radioaktivt avfaU frän käm­
kraftsreaktorer, dels vissa kostaader som steten har enUgt denna lag och
enligt lagen (1984:3) om kämteknisk vericsamhet.

Avgift skaU betalas av den som har tiUstånd att inneha eUer driva en kämkraftsreaktor (reaktoriimehavaren). Avgiften skaU betalas årUgen sä länge reaktora är i drift.

2 § Avgiftsskyldigheten avseende omhändertagande omfetter kostaader för

1.   en säker hantering cxh slutförvaring av i reaktora använt kämbränsle och radioaktivt avfaU som hänör frän detfe efter det att kämbränslet eUer avfallet har förts bort frän anläggningen,

2.   en säker aweckling cxh rivning av reaktoranläggningen,

3.   den forsknings- cxh utvecklingsverksamhet som behövs för att vad som avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras.

3 S Reaktorinnehavaren skaU i sararåd med övriga reaktorinnehavare be­
räkna kostaadema för omhändertagandet. En sådan beräkning skaU inne­
hålla en uppskattning av dels kostaadema för samtiiga de ätgärder som kan
behövas, dels kostaadema för de ätgärder som är planerade inom en tid­
rymd om minst tte är.

Kostaadsberäkningen skaU varje år ses över och lämnas tiU regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Utöver kostaadema för omhändertagande skaU avgiftema tocka stotens
kostaader för att

1.   komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 2 § 3,

2.   pröva frågor som avses i 5 § försfe stycket och 8 § andra stycket denna lag,

3.   pröva frågor ora kompletterande forsknings- cxh utveckUngsverksam­het enligt 11 § andra stycket lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet samt frågor om övervakning och konttoU av slutförvar enligt 16 § samma lag.

5 § Avgiftens storlek feststäUs ärligen för nästföljande kalenderår av re­
geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Varje reaktorinnehavare skaU betala avgift i förhållande tiU den energi som levereras.

103


 


6 S Avgiften bestäms sä att de sammanlagda avgiftsbeloppen som betalas    Prop. 1992/93:98
under reaktoms drifttid tocker kostaadema för omhändertagandet och    Bilaga 4

stotens kostaader enligt 4 §.

Vid avgiftsberäkningen skaU hänsyn tas tUl tidigare åtgärder för omhän­dertegande av använt kämbränsle cxh radioaktivt avfaU som hänör från dette, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgiftens storlek.

7   5 Avgiften skall betalas tiU den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten skaU sätta in medlen på räntebärande konto i Riksbanken. Räntan skaU läggas tiU kapitalet.

8   5 De avgifter som betalats av reaktorinnehavaren skaU användas för att ersatte innehavaren för kostaader för omhändertegandet samt för att tecka stetens kostaader för åtgärder enligt 4 § hänförliga tiU reaktom eller förenade med bränsle som använts i reaktom.

Frågor om användning av avgiftsmedlen prövas av regeringen eUer den myndighet som regeringen bestämmer.

9 § Reaktorinnehavaren skall på begäran lämna de upplysningar cxh tiU­
handahåUa de handlingar som behövs för att regeringen eUer den myndig­
het som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgiftens storiek och
pröva frågor om användningen av medlen. I den utstiäckning det behövs
skall reaktorinnehavaren pä begäran även lämna tiUttäde till anläggningar
eller platser där använt kämbränsle eller radioaktivt avfall som hänör frän
detfe förvaras eller hanteras.

10    § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter sina skyl­digheter enligt 9 § genom att lämna oriktig uppgift döms tUl böter, om gämingen inte är belagd med sttaff i brottsbalken.

11    § Ett beslut enligt 9 § att infordra uppgifter eller begära tiUtiäde tiU anläggningar eller platser fär förenas med vite.

Denna lag ttäder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. upphör att gäUa.

104


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1992/93:98

Bilaga 5

Utdrag ur protokoU vid sammanträde 1992-10-29

Närvarande: f d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar Solemd, regeringsrådet Anders Swartiing.

Enligt protokoU vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 har regeringen på hemstäUan av sfetsrådet Johansson beslufet inhämfe lagrådets yttrande över förslag tiU feg om ändring i lagen (1984:3) om kämteknisk verksamhet, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessora Per Bergman.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärmeknisk verksamhet

Enligt det remitterade förslaget skaU i 5 § införas ett nytt andra stycke som innehåller att en tiUståndshavare efter gcxlkännande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får uppdra åt någon annan att vidte åtgärder som enligt lagen skall utföras av tillståndshavaren. Förslaget är gmndat pä ett förslag i betänkandet SOU 1991:95. Betänkandet innehöU cxkså ett förslag om tillägg till lagens strafilxstämmelser om att även den ät vilken tiUståndshavaren lämnat uppdrag av nyss nämnt slag skulle dömas till ansvar för sådana brott som avses i remissförslagets 25 cxh 25 a §§.

I remissprotokollet anförs att det föreslagna andra stycket i 5 § innebär att driftsansvaret kan överlåtas på annan och att om så sker denne åläggs ett ansvar samtidigt som tiUståndshavaren i princip behäller ansvaret för att skyldighetema enligt kämtekniklagen fullgörs. I fråga om den i betänkandet SOU 1991:95 föreslagna särskilda bestämmelse som jämställer uppdragsfegaren med tillståndshavaren när det gäller det straffrättsliga ansvaret anför föredragande stetsrådet att en sädan bestämmelse är onödig och skulle kunna lecfe tiU oklarheter om ansvaret vid brott mot lagen. Han tiUfogar att det av allmänna stiaffrättsliga principer följer att den som utför åtgärder för annans räkning cxkså har ett straffrättsligt ansvar.

Frågan synes vara otiUräckligt förberedd i det remitterade lagförslaget. Lagrådet kan inte finna att med den utformning detto fått uppdragstogaren skulle kunna dömas tiU ansvar enligt 25 eUer 25 a §. Den i betänkandet SOU 1991:95 intogna ståndpunkten synes ha bättte skäl för sig och en utväg skulle kunna vara att till 5 § foga ett ttedje stycke av innebörd att, såvitt avser de åtgärder som godkännandet omfettar, vissa angivna bestämmelser i lagen, bl.a. 10, 17, 18 och 25 §§, skaU tillämpas på uppdragstegaren som om han var tiUståndshavare. Pä den tid som stått tiU buds för lagrådsgranskningen har det dcxk inte varit möjligt att överväga

105


 


alla bestämmelser som bör omfettas av ett sådant tiUägg och bedöma aUa    Prop. 1992/93:98
dess konsekvenser.
                                                        Bilaga 5

Det föreslagna andra stycket i 11 § torde vara obehövligt cxh bör inte införas.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

106


 


Innehåll                                                                       Prop. 1992/93:98

Regeringens proposition   ........................................    1

Propositionens huvudsakliga innehåU   .....................       1

Propositionens lagförslag........................................      3

Utdrag ur protokoU vid regeringssammantiäde den 3 november 1992     17

1   Inledning........................................................     17

2   Allmän motivering.............................................     18

 

2.1       AUmänna utgångspunkter............................   18

2.2       Behovet av lagändringar m.m........................   20

2.3       Begreppen kämämne och kämavfall m.m..........   21

2.4       IntemationeUa överenskommelser    .............. . 24

2.5       TiUståndsprövning cxh beslutsunderlag   ........   27

2.6       Förbud mot slutförvaring av utiändskt kämavfaU             29

2.7       Myndighetemas verksamhet..........................   33

2.8       TUlståndshavarens ansvar...........................   35

 

2.8.1       Överlåtelse av driftansvaret m.m...........    35

2.8.2       Bestemmelser om straffansvar............... .. 37

 

2.9       Forskning och utveckling samt finansieringen av kämavfallets slutförvaring                                                                          39

2.10    Finansieringslagen    .................................. . 40

2.11    Studsvikslagen   ........................................ . 41

 

3   Upprätfede lagförslag   .....................................   43

4   Specialmotivering............................................. . 43

 

4.1       Förslaget till feg om ändring i lagen (1984:3) om käm­teknisk verksamhet       43

4.2       Förslaget till lag om ändring i sttälskyddslagen (1988:220)     49

4.3       Förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m       49

4.4       Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansie­ring av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m..........................     51

4.5       Förslaget till lag om ändring i kommunalskatte­lagen (1928:370)          51

 

5   Hemställan    ..................................................    51

6   Beslut............................................................    51

Bifega 1 Sammanfettaing av betänkandet (SOU 1991:95) Översyn av

lagstiftaingen pä kämenergiområdet   .............. 52

Bilaga 2 Utdrag ur betänkandets lagförslag    ............. 65

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet  .... 79

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 94

Bilaga 5 Lagrådets yttiande.................................... 105

107


 


gotab  42220, Stockholm 1992