Prop.
1992/93:98
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 november 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Görel Thurdin
I propositionen lämnas förslag till ändringar i bl.a. lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet (kämtekniklagen). Förslagen grundas på de över-
väganden som redovisas i betänkandet (SOU 1991:95) Översyn av lagstift-
ningen på kärnenergiområdet.
Förslagen innebär en modernisering och skärpning av kämtekniklagen
och en samordning med strålskyddslagen, som tillämpas parallellt med
kämtekniklagen vid kärnteknisk verksamhet.
I propositionen föreslås att regeringen eller en myndighet skall få utfärda
de föreskrifter som behövs med hänsyn till Sveriges internationella åtagan-
den enligt bl.a. icke-spridningsavtalet. Därmed underlättas också en an-
passning till vad som gäller inom EG.
Begreppet kärnavfall i kämtekniklagen renodlas och en möjlighet införs
för regeringen eller en myndighet att besluta om undantag från lagens
tillämpning for material med mycket låg radioaktivitet.
Beslutsunderlaget vid prövning av ärenden enligt kämtekniklagen och
strålskyddslagen föreslås förbättrat genom nya regler om miljökonsekvens-
beskrivningar. Den av riksdagen fastslagna principen att utländskt använt
kärnbränsle och kärnavfall inte skall slutförvaras i Sverige föreslås komma
till uttryck i lagtexten.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
Regeringens och tillsynsmyndigheternas befogenheter stärks på flera Prop. 1992/93:98
områden. Bl.a. föreslås utvidgade möjligheter att besluta om föreskrifter
och att villkor skall kunna beslutas i samband med utvärderingen av forsk-
nings- och utvecklingsprogrammet avseende hanteringen av använt kärn-
bränsle och kärnavfall.
Ansvarsfördelningen enligt kämtekniklagen i de fall då driftansvaret
m.m. överlåtits till någon annan än tillståndshavaren klarläggs. I fortsätt-
ningen skall alla sådana överlåtelser godkännas av regeringen eller en
myndighet och ett särskilt ansvar gälla för uppdragstagaren.
Ett särskilt straffansvar införs för den som bryter mot de allmänna
bestämmelserna i kämtekniklagen. Vid grova brott mot lagen skall kunna
dömas till fängelse i högst fyra år. Kravet på en särskild åtalsanmälan från
tillsynsmyndigheten som en förutsättning för åtal tas bort.
I propositionen föreslås att en redaktionell omarbetning görs av lagen
(1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle
m.m. och att en ny lag ersätter den gamla.
Slutligen föreslås vissa ändringar i lagen (1988:1597) om finansiering av
hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. Ändringarna har sin bakgrund
i en omstrukturering av verksamheten vid Studsvik AB.
Prop. 1992/93:98
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om kärnteknisk verk-
samhet
dels att 1-5, 12-13, 16-19, 25, 28 och 29 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 5 a, 5 b och
25 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ycnna lag gäller kärnteknisk verksamhet, m.m.
Med sådan verksamhet avses
1. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,
2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av
eller annan befattning med kärnämne
3. införsel till riket av kärnämne
eller kärnavfall,
4. utförsel ur riket av
a. kärnämne eller mineral med
halt av sådant ämne,
b. vad som har framställts av
kärnämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,
c. utrustning eller material som
har särskilt konstruerats eller
iordningställts för bearbetning,
användning eller framställning av
kärnämne eller som annars är av
väsentlig betydelse for framställning
av kärnladdningar, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, och
5. upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka sådan
utrustning eller sådant material som
avses i 4 c och som tillverkas inom
riket, i den utsträckning regeringen
föreskriver.
eller kärnavfall,
3. införsel till riket och utförsel ur
riket av kärnämne eller kärnavfall,
4. utförsel ur riket av
a. mineral med halt av kärnämne,
b. vad som har framställts av
kärnämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,
c. utrustning eller material som
har särskilt konstruerats eller
iordningställts för bearbetning,
användning eller framställning av
kärnämne eller som annars är av
väsentlig betydelse för framställning
av kärnladdningar, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, och
5. upplåtelse eller överlåtelse från
svensk myndighet, svenskt företag
eller den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här i riket till någon
i utlandet av rätt att tillverka sådan
utrustning eller sådant material som
avses i 4 c, i den utsträckning
regeringen föreskriver.
'Senaste lydelse 1987:3.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
2 §
I denna lag avses med
1. kärnteknisk anläggning:
a. anläggning för utvinning av
kärnenergi (kämkraftsreaktor),
b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,
c. anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet-
ning, lagring eller slutlig förvaring
av kärnämne, och
d. anläggning för hantering,
bearbetning, lagring eller slutlig
förvaring av kärnavfall,
2. kärnämne:
I denna lag avses med
1. kärnteknisk anläggning:
a. anläggning för utvinning av
kärnenergi (kämkraftsreaktor),
b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,
c. anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet-
ning, förvaring som avses bli be-
stående (slutförvaring) eller annan
förvaring (lagring) av kärnämne,
och
d. anläggning för hantering,
bearbetning, lagring eller slutför-
varing av kärnavfall,
a. uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för
utvinning av kärnenergi (kärnbränsle) eller förening i vilken sådant ämne
ingår,
b. torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle
eller förening i vilken sådant ämne ingår, och
c. använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar,
3. kärnavfall:
a. använt kärnbränsle som har
placerats i slutförvar,
b. radioaktivt ämne som har
bildats i en kärnteknisk anläggning
eller material eller annat som har
blivit radioaktivt förorenat i en
sådan anläggning, och
c. radioaktiva delar av en kärn-
teknisk anläggning som avvecklas.
3. kärnavfall:
a. använt kärnbränsle som har
placerats i slutförvar,
b. radioaktivt ämne som har
bildats i en kärnteknisk anläggning
och som inte har framställts eller
tagits ur anläggningen för att an-
vändas i undervisnings- eller forsk-
ningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska eller kommer-
siella ändamål,
c. material eller annat som har
tillhört en kärnteknisk anläggning
och blivit radioaktivt förorenat samt
inte längre skall användas i en
sådan anläggning, och
d. radioaktiva delar av en kärn-
teknisk anläggning som avvecklas.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
3
Kärnteknisk verksamhet skall be-
drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik-
telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av kärn-
vapen.
Bestämmelser om strålskydd finns
J §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får i
fråga om kärnämne eller kärnavfall
föreskriva om undantag från denna
lag eller vissa bestämmelser i la-
gen, i den utsträckning det kan ske
utan att syftet med lagen åsidosätts.
§2
Kärnteknisk verksamhet skall be-
drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik-
telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av kärn-
vapen och obehörig befattning med
kärnämne och sådant kärnavfall
som utgörs av använt kärnbränsle.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som behövs
för att sådana förpliktelser skall
uppfyllas som ingår i överens-
kommelser som avses i första
stycket.
i strålskyddslagen (1988:220).
4 §
Säkerheten vid kärnteknisk verksamhet skall upprätthållas genom att de
åtgärder vidtas som krävs för att
1. förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt hand-
lande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka, och
2. förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
åtgärder som avses i första stycket.
2 Senaste lydelse 1988:23.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
5 §3
För kärnteknisk verksamhet krävs
tillstånd enligt denna lag. Frågor
om tillstånd prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillstånd att uppföra en
kämkraftsreaktor får inte
meddelas.
I fråga om kärnämne eller kärn-
avfall i små mängder eller med låga
halter av radioaktivitet kan re-
geringen i förordning meddela
föreskrifter om tillstånd för envar
eller för viss yrkesgrupp eller för
vissa inrättningar, institutioner eller
företag att använda ämnet eller
avfallet i undervisnings- eller forsk-
ningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska, industriella eller
kommersiella ändamål.
För kärnteknisk verksamhet krävs
tillstånd enligt denna lag. Frågor
om tillstånd prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
En tillståndshavare får efter
godkännande av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer uppdra ät någon annan
att vidta åtgärder som enligt denna
lag skall utföras av tillstånds-
havaren.
Såvitt avser de åtgärder som
godkännandet omfattar är även
uppdragstagaren att anse som
tillståndshavare vid tillämpning av
10 och 17—29 §§.
5 a §
Tillstånd att uppföra en käm-
kraftsreaktor får inte meddelas.
Det är förbjudet att utan särskilt
tillstånd här i riket slutförvara
använt kärnbränsle eller kärnavfall
från en kärnteknisk anläggning eller
en annan kärnteknisk verksamhet i
ett annat land. Tillstånd får medges
endast om det finns synnerliga skäl
och genomförandet av det program
som avses i 12 § inte försvåras.
5 b §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
3Senaste lydelse 1987:3.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall upp-
rättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en sam-
lad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
12 §
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor
skall i samråd med övriga reaktor-
innehavare upprätta eller låta upp-
rätta ett program för den allsidiga
forsknings- och utvecklings-
verksamhet och de övriga åtgärder
som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §.
Programmet skall dels innehålla en
översikt över samtliga åtgärder som
kan bli behövliga, dels närmare
ange de åtgärder som avses bli
vidtagna inom en tidrymd om minst
sex år. Programmet skall med
början år 1986 vart tredje år in-
sändas till regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer för att granskas och
utvärderas.
13 §
I fråga om skyldighet för en
reaktorinnehavare att svara för vissa
kostnader som staten har och att
erlägga en årlig avgift till staten
finns bestämmelser i lagen
(1981:669) om finansiering av
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor
skall i samråd med övriga reaktor-
innehavare upprätta eller låta upp-
rätta ett program för den allsidiga
forsknings- och utvecklings-
verksamhet och de övriga åtgärder
som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §.
Programmet skall dels innehålla en
översikt över samtliga åtgärder som
kan bli behövliga, dels närmare
ange de åtgärder som avses bli
vidtagna inom en tidrymd om minst
sex år. Programmet skall vart tredje
år insändas till regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer för att granskas och
utvärderas. I samband med gransk-
ningen och utvärderingen får
sådana villkor ställas upp som
behövs avseende den fortsatta forsk-
nings- och utvecklingsverksamheten.
I fråga om skyldighet för en
reaktorinnehavare att svara för vissa
kostnader som staten har och att
erlägga en årlig avgift till staten
finns bestämmelser i lagen
(1992:000) om finansiering av
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
framtida utgifter för använt kärn-
bränsle m.m.
16
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
lagen utövas av den myndighet som
regeringen bestämmer.
17
En tillståndshavare skall på be-
gäran av tillsynsmyndigheten
1. lämna myndigheten de upp-
lysningar och tillhandahålla de
handlingar som behövs for till-
synens utövande, och
2. ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där
kärnteknisk verksamhet bedrivs, i
den omfattning som behövs för
tillsynens utövande.
framtida utgifter för använt kärn-
bränsle m.m.
§
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
lagen samt övervakning och kontroll
av slutförvar utövas av den myndig-
het som regeringen bestämmer.
§
En tillståndshavare skall på be-
gäran av tillsynsmyndigheten
1. lämna myndigheten de upp-
lysningar och tillhandahålla de
handlingar som behövs för till-
synen, och
2. ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där
kärnteknisk verksamhet bedrivs för
undersökningar och provtagningar,
i den omfattning som behövs för
tillsynen.
En tillståndshavares skyldigheter
enligt första stycket gäller i den
utsträckning som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer även gente-
mot den som utsetts som övervakare
av att de förpliktelser uppfylls som
följer av Sveriges överenskommelser
i syfte att förhindra spridning av
kärnvapen.
Polismyndigheten skall lämna det
biträde som behövs för tillsynen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
18 §
Tillsynsmyndigheten får besluta
om de åtgärder som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag
eller av villkor eller föreskrifter
som uppställts med stöd av lagen.
Tillsynsmyndigheten får besluta
om de åtgärder som behövs samr
meddela tillständshavaren de före-
lägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för att denna lag eller
föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall
följas.
Om någon inte vidtar en åtgärd
som åligger honom enligt denna lag
eller enligt föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av
lagen eller enligt tillsynsmyndig-
hetens föreläggande, får myndig-
heten låta vidta åtgärden pä hans
bekostnad.
19 §4
Den som har tillstånd att driva en
sådan kärnteknisk anläggning som
avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en
anläggning för framställning, han-
tering, bearbetning, lagring eller
slutlig förvaring av kärnämne eller
kärnavfall är skyldig att ge lokal
säkerhetsnämnd, som regeringen
bestämmer, insyn i säkerhets- och
strålskyddsarbetet vid anläggningen.
Den som har tillstånd att driva en
sådan kärnteknisk anläggning som
avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en
anläggning för framställning, han-
tering, bearbetning, lagring eller
slutförvaring av kärnämne eller
kärnavfall är skyldig att ge lokal
säkerhetsnämnd, som regeringen
bestämmer, insyn i säkerhets- och
strålskyddsarbetet vid anläggningen.
25
Till böter eller fängelse i högst
två år döms den som
1. bedriver kärnteknisk verk-
samhet utan tillstånd enligt 5 § eller
bryter mot 6 §, eller
Till böter eller fängelse i högst
två år döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet
1. bedriver kärnteknisk verk-
samhet utan tillstånd enligt 5 § eller
5 a § andra stycket eller bryter mot
6 §, eller
2. åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna
lag.
4Senaste lydelse 1989:323.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
/ fråga om olovlig införsel av
kärnämne eller kärnavfall eller
olovlig utförsel av kärnämne eller
annat som avses i 1 § 4 eller försök
därtill gäller dock lagen (1960:418)
om straffför varusmuggling.
25
Den som i övrigt med uppsåt eller
av grov oaktsamhet bryter mot 10 §
döms till böter eller fängelse i högst
två år.
28
Den som har åsidosatt vitesföre-
läggande döms inte till straff
enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet.
29
Brott som avses i 25 § första
stycket eller 27 § vad gäller beslut
av tillsynsmyndigheten får åtalas av
allmän åklagare endast om det
anmäls till åtal av tillsynsmyndig-
heten.
a §
Har någon med uppsåt begått
brott enligt 25 § och är brottet att
anse som grovt skall han dömas till
fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år.
Vid bedömning av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om det
avsett en verksamhet, ett ämne eller
en produkt av särskilt farligt slag
eller om gärningen annars varit av
särskilt allvarlig art.
§
Den som har åsidosatt ett vites-
föreläggande eller överträtt ett
vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
§
Till ansvar enligt denna lag döms
inte om gärningen är ringa. Till
ansvar döms inte heller om
strängare straff för gärningen kan
dömas ut enligt brottsbalken eller
om ansvar kan dömas ut enligt
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Har den som har tillstånd till innehav eller drift av en kärnteknisk an-
läggning före ikraftträdandet uppdragit åt annan att svara för driften eller
delar av driften, skall sådant godkännande som avses i 5 § anses föreligga.
10
Prop. 1992/93:98
Härigenom föreskrivs i fråga om strålskyddslagen (1988:220)
dels att 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 22 a § Regeringen eller den myndighet |
27 §
Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk
anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utform-
ningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regering-
|
ens prövning. |
Regeringen eller den myndighet |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
11
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Avgifter skall betalas enligt denna lag for att finansiera dels omhän-
dertagande av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från käm-
kraftsreaktorer, dels vissa kostnader som staten har enligt denna lag och
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.
Avgift skall betalas av den som har tillstånd att inneha eller driva en
kämkraftsreaktor (reaktorinnehavaren). Avgiften skall betalas årligen så
länge reaktorn är i drift.
2 § Avgiftsskyldigheten avseende omhändertagande omfattar kostnader för
1. en säker hantering och slutförvaring av i reaktorn använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som härrör från detta efter det att kärnbränslet eller
avfallet har förts bort från anläggningen,
2. en säker avveckling och rivning av reaktoranläggningen,
3. den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att vad
som avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras.
3 § Reaktorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare be-
räkna kostnaderna för omhändertagandet. En sådan beräkning skall inne-
hålla en uppskattning av dels kostnaderna för samtliga de åtgärder som kan
behövas, dels kostnaderna för de åtgärder som avses bli vidtagna inom en
tidrymd om minst tre år.
Kostnadsberäkningen skall vaije år ses över och lämnas till regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
4 § Utöver kostnaderna för omhändertagande skall avgifterna täcka statens
kostnader för att
1. komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 2 § 3
samt pröva frågor härom,
2. pröva frågor som avses i 5 § första stycket och 8 § andra stycket
denna lag,
3. pröva frågor om övervakning och kontroll av slutförvar enligt 16 §
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.
5 § Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av re-
geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Vaije reaktorinnehavare skall betala avgift i förhållande till den energi
som levereras.
6 § Avgiften bestäms så att de sammanlagda avgiftsbeloppen som betalas
under reaktorns drifttid täcker kostnaderna för omhändertagandet och
statens kostnader enligt 4 §.
Vid avgiftsberäkningen skall hänsyn tas till tidigare åtgärder för omhän- Prop. 1992/93:98
dertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från
detta, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som
kan påverka avgiftens storlek.
7 § Avgiften skall betalas till den myndighet som regeringen bestämmer.
Myndigheten skall sätta in medlen på räntebärande konto i Riksbanken.
Räntan skall läggas till kapitalet.
8 § De avgifter som betalats av reaktorinnehavaren skall användas för att
ersätta innehavaren för kostnader för omhändertagandet samt för att täcka
statens kostnader för åtgärder enligt 4 § hänförliga till reaktorn och bränsle
som använts i reaktorn.
Frågor om användning av avgiftsmedlen prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
9 § Reaktorinnehavaren skall på begäran lämna de upplysningar och till-
handahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgiftens storlek och
pröva frågor om användningen av medlen. I den utsträckning det behövs
skall reaktorinnehavaren på begäran även lämna tillträde till anläggningar
eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från
detta förvaras eller hanteras.
10 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter sina skyl-
digheter enligt 9 § genom att lämna oriktig uppgift döms till böter, om
gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.
11 § Ett beslut enligt 9 § att infordra uppgifter eller begära tillträde till
anläggningar eller platser får förenas med vite.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1981:669) om
finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. upphör att
gälla.
13
Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ lagen (1988:1597) om finansiering
av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Avgift skall betalas till staten
enligt denna lag såsom kostnads-
bidrag till sådan verksamhet vid
Studsvik AB som avser
Avgift skall betalas till staten
enligt denna lag såsom kostnads-
bidrag till följande åtgärder i an-
ledning av verksamhet som bedrivits
vid Studsvik AB
1. dekontaminering och nedläggning av forskningsreaktorema R2 och
R2-0 i Studsvik med tillhörande byggnader,
2. dekontaminering och nedläggning av kraftvärmereaktom i Ågesta,
3. dekontaminering och nedlägg-
ning av det aktiva centrallabora-
toriet, bränslelaboratoriet och vissa
avfallsanläggningar i Studsvik,
nämligen förbränningsanläggningen
HA, behandlingsanläggningen HM,
förvaringsanläggningen FA, berg-
rumslagret och det s. k. aktiva
tråget,
3. dekontaminering och nedlägg-
ning av det aktiva centrallabora-
toriet, bränslelaboratoriet, van der
Graaf-generatorn och vissa avfalls-
anläggningar i Studsvik, nämligen
förbränningsanläggningen
behandlingsanläggningen
förvaringsanläggningen FA,
rumslagret och det s. k.
tråget,
4. hantering och slutförvaring av kärnavfall och kämbränslerester
härrörande från samarbetet med de svenska kämkraftsföretagen i det
svenska kämkraftsprogrammet och från sådan verksamhet som avses i 1 —
3,
HA,
HM,
berg-
aktiva
5. hantering och slutförvaring av
kärnbränsle från forskningsreaktom
R1 i Stockholm och kraftvärme-
reaktom i Ågesta,
5. hantering och slutförvaring av
kärnbränsle från forskningsreaktom
R1 i Stockholm och kraftvärme-
reaktom i Ågesta samt av de
bränsleelement från forskningsreak-
tom R2 i Studsvik som den 30 juni
1991 fanns i anslutning reaktorn,
6. återställning enligt lag av anläggningen i Ranstad till följd av tidigare
bedriven kärnteknisk verksamhet,
7. strålskyddsåtgärder som enligt lag är nödvändiga till följd av sådan
verksamhet som avses i 1 — 6.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
5 §5
Studsvik AB — eller efter med-
givande av Statens kärnkraft-
inspektion annan juridisk person —
skall upprätta en beräkning över
kostnaderna för sådan verksamhet
som avses i 1 §. I de beräknade
kostnaderna skall ingå dels en
uppskattning av kostnaderna för
samtliga de åtgärder som kan anses
bli behövliga, dels kostnaderna for
de åtgärder som avses bli vidtagna
inom en tidsrymd av minst tre år.
Kostnadsberäkningen skall ses ö'
Käm kraftinspektionen.
Den som har tillstånd enligt lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet
till sådan verksamhet som avses i
1 § — eller efter medgivande av
Statens kämkraftinspektion annan
juridisk person — skall upprätta en
beräkning över kostnaderna för
verksamheten. I de beräknade kost-
naderna skall ingå dels en uppskatt-
ning av kostnaderna för samtliga de
åtgärder som kan anses bli behöv-
liga, dels kostnaderna för de åt-
gärder som avses bli vidtagna inom
en tidsrymd av minst tre år.
r årligen samt vaije år lämnas till
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
5 Senaste lydelse 1992:286.
15
Prop. 1992/93:98
Härigenom föreskrivs att punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunal-
skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
6.6 Företag, som driver kämkrafts-
anläggning, får avdrag för belopp
som i räkenskaperna för beskatt-
ningsåret avsätts för att täcka före-
tagets utgifter för framtida hante-
ring av utbränt kärnbränsle, radio-
aktivt avfall o.d. Avdrag medges
dock inte för hanteringsutgifter som
belöper på verksamhet som bedrivs
efter beskattningsårets utgång och
inte heller för hanteringsutgifter för
vilka företaget kan påräkna ersätt-
ning enligt 9 § lagen (1981:669) om
finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m.m. Medgivet
avdrag skall återföras till beskatt-
ning nästföljande beskattningsår.
Vad i föregående stycke sagts gäller även i fråga om företag, som icke
driver kämkraftsanläggning, såvida företaget mot förskottsbetalning åtagit
sig att svara för framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle,
radioaktivt avfall o.d.
till 24 §
6. Företag, som driver kämkrafts-
anläggning, får avdrag för belopp
som i räkenskaperna för beskatt-
ningsåret avsätts för att täcka före-
tagets utgifter för framtida hante-
ring av utbränt kärnbränsle, radio-
aktivt avfall o.d. Avdrag medges
dock inte för hanteringsutgifter som
belöper på verksamhet som bedrivs
efter beskattningsårets utgång och
inte heller för hanteringsutgifter för
vilka företaget kan påräkna ersätt-
ning enligt 8 § lagen (1992:000) om
finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m.m. Medgivet
avdrag skall återföras till beskatt-
ning nästföljande beskattningsår.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Senaste lydelse 1990:650.
16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Odell,
Lundgren, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Thurdin
Utredningen om översyn av kämtekniklagstiftningen har enligt sina direk-
tiv (dir. 1989:10) haft till uppgift att genomföra en allmän översyn av
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kämtekniklagen) med till-
hörande förordning (1984:14). I tilläggsdirektiv (dir. 1991:14) fick utred-
ningen bl.a. till uppgift att se över systemet för finansiering av kostnader
för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle m.m. I betänkandet
(SOU 1991:95) Översyn av lagstiftningen på kämenergiområdet har ut-
redningen bl.a. lämnat förslag till ändringar i kämtekniklagen och till en
ny lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.
Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör
fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, ett utdrag ur
betänkandets lagförslag som bilaga 2 och en förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.
Jag kommer i det följande att mot bakgrund av utredningens förslag ta
upp frågan om ändringar i kämtekniklagen m.fl. lagar. Som framgår av
avsnitt 2.4 kommer de förslag som utredningen har lämnat i fråga om
kontrollen av utförsel av viss utrustning att behandlas i ett annat samman-
hang. Jag kommer också att i anledning av en skrivelse från Vattenfall AB
föreslå vissa ändringar i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen
av visst radioaktivt avfall m.m.
Lagrådet
Regeringen beslöt den 8 oktober 1992 att genom lagrådsremiss inhämta
Lagrådets yttrande över förslag till ändringar i bl.a. kämtekniklagen.
Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5. Lagrå-
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
17
dets synpunkter behandlas i avsnitt 2.8.1 och 2.10 i den allmänna motive- Prop. 1992/93:98
ringen samt i specialmotiveringen. Jag kan dock redan nu säga att jag
godtar lagrådets synpunkter. Lagrådsgranskningen har också lett till vissa
redaktionella ändringar i de remitterade förslagen.
En utgångspunkt for all kärnteknisk verksamhet måste vara att alla åtgär-
der vidtas som behövs för att upprätthålla säkerheten och strålskyddet.
Detta gäller såväl vid drift av kärntekniska anläggningar som vid hantering
och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Att de senare
frågorna löses på ett tillfredsställande sätt är en förutsättning för tillstånd
till en kärnteknisk verksamhet. Höga krav måste ställas på analysen be-
träffande miljökonsekvenserna. Verksamheten på kämenergiområdet regle-
ras av en lagstiftning som har utformats mot den bakgrunden och som
därför innehåller långtgående restriktioner och krav på insyn från sam-
hällets sida.
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kämtekniklagen) trädde i
kraft år 1984 och ersatte då atomenergilagen (1956:306) m.fl. lagar. Käm-
tekniklagen innehåller grundläggande bestämmelser om säkerheten i sam-
band med kärnteknisk verksamhet, varmed avses såväl driften av kärntek-
niska anläggningar som all hantering av kärnämnen och kärnavfall. Lagen
innehåller regler om tillståndsplikt och om tillståndshavarens skyldigheter.
I lagen anges att tillstånd till nya kämkraftsreaktorer inte får meddelas.
Ytterligare föreskrifter finns i förordningen (1984:14) om kärnteknisk
verksamhet (kämteknikförordningen).
Huvudsyftet med kämtekniklagen är att så långt det är möjligt eliminera
olycksrisker i samband med kärnteknisk verksamhet. Däri ingår också det
fysiska skyddet av kärntekniska anläggningar mot intrång från obehöriga
och skadegörelse etc. I kämtekniklagen och -förordningen finns också
sådana bestämmelser som krävs för att uppfylla Sveriges internationella
åtaganden om icke-spridning av kärnvapen.
Strålskyddslagen (1988:220) med den tillhörande strålskyddsförordningen
(1988:293) tillämpas parallellt med kämtekniklagen. Strålskyddslag-
stiftningen har ett vidare tillämpningsområde än kämtekniklagen och syftar
till att skydda människor, djur och miljö från skadliga verkningar av såväl
joniserande som icke-joniserande strålning. I fråga om kärnteknisk verk-
samhet skall strålskyddsreglema garantera att den strålning som normalt
förekommer vid en verksamhet avgränsas så att skadliga effekter inte
uppkommer.
Enligt kämtekniklagen gäller att reaktorinnehavama skall ansvara för
behandling och förvaring av kämkraftproduktionens restprodukter. Käm-
kraftföretagen betalar därför en årlig avgift till staten enligt lagen
(1981:699) om finansiering av framtida utgifter for utbränt kärnbränsle
m.m. (finansieringslagen). Avgifterna fonderas och de fonderade medlen
18
används för att ersätta reaktorinnehavarna för kostnader i samband med Prop. 1992/93:98
hanteringen av använt kärnbränsle, rivning av reaktoranläggningar och
forskning på kämavfallsområdet. Reaktorinnehavama betalar också en
särskild avgift enligt lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av
visst radioaktivt avfall m.m. Dessa medel används för att bekosta åtgärder
avseende bl.a. vissa äldre försöksanläggningar.
Det civilrättsliga ansvaret för skador som kan uppkomma i samband med
driften av kärntekniska anläggningar regleras i atomansvarighetslagen
(1968:45), som grundas på den s.k. Pariskonventionen om skadestånds-
ansvar på atomenergins område och tilläggskonventionen till denna jämte
tilläggsprotokoll (SÖ 1968:17-20 och SÖ 1983:31-32).
Ansvariga myndigheter för kärnsäkerhet resp, strålskydd är Statens
kämkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI). SKI är
tillsynsmyndighet enligt kämtekniklagen och prövar frågor om tillstånd till
kärnteknisk verksamhet. Vissa tillståndsfrågor prövas dock av regeringen.
SKI fullgör också kontrolluppgifter i anslutning till Sveriges åtaganden om
icke-spridning av kärnvapen. Sedan den 1 juli 1992 har SKI hand om de
uppgifter som tidigare ankom på Statens kämbränslenämnd (SKN).
SSI fullgör motsvarande uppgifter inom strålskyddsområdet. SSI är
tillsynsmyndighet enligt strålskyddslagen och utfärdar föreskrifter samt
beslutar om tillstånd enligt den lagen. SSI handlägger också vissa till-
ståndsärenden enligt kämtekniklagen.
Lokala säkerhetsnämnder finns i vissa kommuner där kärnteknisk verk-
samhet bedrivs. Nämnderna har rätt till insyn i verksamheten och har till
uppgift att sammanställa och förmedla information till allmänheten om
säkerheten och strålskyddet.
En viktig uppgift för myndigheterna är att initiera och driva fram forsk-
ning inom kämsäkerhetsområdet. En betydelsefull del av detta forsknings-
och utvecklingsarbete avser metoder och teknik för omhändertagande och
slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Reaktor-
innehavama har ansvaret för den verksamheten och skall enligt 12 § käm-
tekniklagen upprätta ett forsknings- och utvecklingsprogram, som vart
tredje år inges till regeringen för granskning och utvärdering.
Statens råd för kämavfallsfrågor (KASAM) är ett rådgivande organ i
dessa frågor och består av ledamöter med hög vetenskaplig kompetens
inom områden med anknytning till kämenergifrågoma. KASAM har bl.a.
till uppgift att vart tredje år till regeringen redovisa sin självständiga be-
dömning av kunskapsläget på kämavfallsområdet.
Den pågår en snabb utveckling på kämsäkerhetsområdet, inte minst när
det gäller det internationella samarbetet. Samtidigt har erfarenheter från
tillämpningen av kämtekniklagen visat på ett behov av vissa ändringar och
kompletteringar i den gällande lagstiftningen. Utredningens förslag har i
huvudsak bemötts positivt av remissinstanserna och är enligt min mening
väl ägnade att ligga till grund för en ändrad lagstiftning. De förslag som
jag lämnar i det följande på grundval av utredningens arbete är huvud-
sakligen av teknisk karaktär men innehåller också vissa nyheter. Särskilt
vill jag peka på att den grundläggande principen att vaije land tar fullt
ansvar för det använda kärnbränsle och kärnavfall som uppkommer inom
19
landet, som länge varit vägledande for Sveriges agerande, nu kommer till Prop. 1992/93:98
uttryck i lagen genom en bestämmelse om förbud mot slutförvaring av
utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall. Förslagen skall ses som ett
led i ett fortgående arbete i syfte att vidmakthålla kärnsäkerheten och
strålskyddet på högsta möjliga nivå.
Min bedömning: Lagstiftningen på kärnenergiområdet är i huvudsak
utformad på ett lämpligt sätt. Vissa ändringar och kompletteringar av
de gällande reglerna behövs dock, bl.a. för att samordna kämtek-
niklagens och strålskyddslagens regelsystem.
Ett förbud mot s.k. ersättningsinvesteringar i kärnkraftverk bör av
praktiska skäl inte genomföras.
Utredningen: Utredningens ställningstaganden överensstämmer med
mina.
Remissinstanserna: I allmänhet instämmer remissinstanserna i utred-
ningens slutsatser. Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter om inte kämtek-
niklagens karaktär av säkerhetslag kan renodlas och vissa bestämmelser
överföras till strålskyddslagen.
Skälen för min bedömning: Den gällande kämtekniklagen trädde i kraft
år 1984 och har sedan dess inte varit föremål för en allmän översyn. Ut-
redningens förslag till ändringar i lagen grundas på de erfarenheter som
vunnits vid tillämpningen och tar bl.a. sikte på att åstadkomma en samord-
ning med reglerna i den nya strålskyddslagen, som tillkom år 1988. All-
mänt sett anser utredningen att den nuvarande uppbyggnaden av lagstift-
ningen har visat sig ändamålsenlig och att den bör behållas.
Jag delar uppfattningen att det inte finns skäl att överväga några grund-
läggande förändringar i regelsystemet. Den nuvarande uppdelningen i en
lag som behandlar strålskyddsfrågor och en lag om kärnsäkerhet med två
myndigheter som ansvarar för var sitt verksamhetsområde har i praktiken
hittills visat sig fungera tillfredsställande. Vissa gränsdragningsproblem
kan visserligen uppkomma med en sådan konstruktion, men dessa har visat
sig möjliga att hantera för myndigheterna och tillståndshavama. Samtidigt
har det visat sig vara en fördel att två myndigheter var och en från sina
särskilda perspektiv håller uppsikt över säkerheten och strålskyddet. När
det gäller myndighetsstrukturen på kämenergiområdet vill jag i övrigt
hänvisa till det beslut som nyligen har fattats av riksdagen om att överföra
uppgifterna hos Statens kämbränslenämnd (SKN) till SKI (prop.
1991/92:99, bet 1991/92:NU22, rskr. 1991/92:226).
Innan jag övergår till förslagen till lagändringar vill jag ta upp frågan
om ett förbud mot ersättningsinvesteringar i kärnkraftverk.
När ett tillstånd till en kärnteknisk verksamhet har meddelats finns i
princip ingenting som hindrar tillståndshavaren att göra investeringar i ny
utrustning, om verksamheten även efter investeringen bedrivs inom de
20
ramar som anges i tillståndet. Ett nytt tillstånd eller en komplettering av Prop. 1992/93:98
det gällande tillståndet krävs inte. Vissa begränsningar kan dock gälla
enligt tillståndsvillkor som meddelas av regeringen eller tillsynsmyndig-
heterna.
Utredningen har haft i uppdrag att bedöma möjligheten att begränsa
rätten till ersättningsinvesteringar för de fall det enda syftet med investe-
ringen är att förlänga livslängden hos ett kärnkraftverk och investeringen
således inte är nödvändig från säkerhetssynpunkt. Utredningens slutsats är
att det är mycket svårt att skilja ut investeringar som enbart har detta
syfte. Alternativet med en regel som tar sikte på att förbjuda investeringar
som inte är nödvändiga från säkerhetssynpunkt skulle enligt utredningen
kunna påverka säkerheten och strålskyddet negativt. Investeringar som
förlänger kärnkraftverkets tekniska livslängd är i allmänhet också till för-
del för säkerheten. De remissinstanser som har särskild teknisk sakkunskap
på området instämmer enhälligt i utredningens slutsatser på denna punkt.
I denna fråga gör jag följande bedömning. Ett kärnkraftverk bygger på
ytterst avancerad teknik som ständigt är stadd i utveckling. Utmärkande
för verksamheten är de mycket höga krav som måste ställas på säkerhet
och strålskydd. Flertalet investeringar i ett kärnkraftverk är också till gagn
för säkerheten och innebär att stråldoser till provnings- och reparations-
personal minskar. Mot bakgrund av utredningens slutsatser beträffande
svårigheten att särskilja investeringar vars enda syfte är att förlänga livs-
längden från andra säkerhets- och skyddshöjande investeringar är jag inte
beredd att föreslå en bestämmelse om förbud. Även en möjlighet för rege-
ringen att föreskriva om tillståndsplikt för vissa investeringar, som nämns
som ett alternativ av Kammarrätten i Jönköping och föreslås av Green-
peace, skulle leda till liknande svårigheter vid tillämpningen. Det får aldrig
uppstå någon osäkerhet kring investeringar som förbättrar säkerheten och
strålskyddet. Detta skulle innebära en konflikt med grundläggande mål och
förutsättningar i nuvarande säkerhetslagstiftning.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att beslutet om en omställning av
energisystemet och kärnkraftens avveckling står fast, vilket framgår av
riksdagens senaste energipolitiska beslut (prop. 1990/91:88, bet.
1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373 och 374). Om en tillståndshavare väljer
att företa en investering som medför en förlängning av den tekniska livs-
längden för en kämkraftsreaktor, dvs. den tid då anläggningen kan drivas
med full säkerhet, måste han därför kalkylera med risken att verksamheten
inte kan bedrivas under hela denna tid.
Mitt förslag: Begreppet kärnavfall renodlas. Strålkällor för använd-
ning inom medicin och industri undantas från kämtekniklagens
tillämpningsområde. En möjlighet för regeringen eller en myndighet
att medge undantag för material med mycket låg radioaktivitet införs.
21
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt. Prop. 1992/93:98
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av bl.a. SKI, SSI och
SKN. Några remissinstanser är tveksamma till möjligheten till undantag
och understryker att en sådan inte får medföra att kraven på säkerheten
eftersätts.
Skälen för mitt förslag: Begreppen kärnteknisk anläggning, kärnämne
och kärnavfall är av central betydelse för tillämpningen av kämteknik-
lagen. Definitionen av kärnteknisk verksamhet i 1 § kämtekniklagen —
som i sin tur är utgångspunkten för lagens regler om säkerhetskrav, till-
ståndsplikt m.m. — grundas bl.a. på dessa begrepp.
När det gäller definitionen av kärnteknisk anläggning i 2 § 1 kämteknik-
lagen har utredningen föreslagit ett förtydligande i fråga om gränsdrag-
ningen mellan slutförvaring och annan lagring av kärnämne och kärnavfall.
Det är viktigt att det inte finns någon osäkerhet om denna gränsdragning,
bl.a. med hänsyn till mitt förslag till regler om restriktioner mot slutför-
varing av utländskt kärnavfall i Sverige (avsnitt 2.6). Utredningens förslag
till definition av begreppet slutförvaring överensstämmer med den defini-
tion som används av IAEA och bör genomföras. Jag vill dock påpeka att
det kan bli aktuellt att på nytt se över denna definition i framtiden, mot
bakgrund av den internationella utveckling som sker inom kämavfallsom-
rådet och med hänsyn till att ett beslut ännu inte har fattats om slutförva-
ringen av använt kärnbränsle i Sverige.
Av 2 § 2 kämtekniklagen framgår att med kärnämne avses dels ämnen
som kan användas som kärnbränsle (t.ex. uran, plutonium) och dels ämnen
som är ägnade att omvandlas till kärnbränsle (t.ex. torium). Använt kärn-
bränsle betraktas som kärnämne så länge det inte har placerats i slutförvar.
Även föreningar där ämnena ingår omfattas av definitionen. Kärnavfall
definieras i 2 § 3 i lagen dels som använt kärnbränsle som placerats i
slutförvar, dels som radioaktiva ämnen som bildats i en kärnteknisk an-
läggning eller material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en
sådan anläggning. I punkten 3 c anges som ett förtydligande att även radio-
aktiva delar av en kärnteknisk anläggning som avvecklas utgör kärnavfall.
Inom dessa definitioner faller även material i små mängder och med låga
halter av radioaktivitet. Enligt 5 § andra stycket kämtekniklagen kan rege-
ringen för sådana fall meddela föreskrifter om tillstånd för envar eller för
viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag att
använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller forskningssyfte eller för
medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål.
Sådana föreskrifter, ibland benämnda generella tillstånd, har utfärdats i
kämteknikförordningen. Även om tillståndsplikt i dessa fall inte föreligger
enligt kämtekniklagstiftningen kan krav på tillstånd gälla enligt strål-
skyddslagen.
Jag delar utredningens bedömning att det inte finns skäl för några grund-
läggande förändringar när det gäller definitionerna av kärnämne och
kärnavfall. Däremot bör begreppet kärnavfall ges en något snävare defini-
tion för att undvika en dubbelreglering genom kämtekniklagen och främst
strålskyddslagen i de fall då särskilda bestämmelser i kämtekniklagen
framstår som obehövliga.
22
Strålkällor som används för medicinskt och tekniskt bruk kan framställas Prop. 1992/93:98
i kämreaktorer men även på annat sätt. Om de framställs i kämreaktorer
blir de att hänföra till kärnavfall enligt 2 § 3 b kämtekniklagen, trots att de
tas ut ur reaktorn för annan användning. De har sedan länge omfattats av
generella tillstånd enligt kämteknikförordningen. Den nödvändiga kontrol-
len av dessa ämnen för att förebygga olyckor och tillbud sker således
genom strålskyddslagen. Jag delar utredningens uppfattning att sådana
strålkällor inte bör betraktas som kärnavfall och att de bör undantas från
kämtekniklagens tillämpningsområde. Språkligt sett är beteckningen kärn-
avfall missvisande i detta fall och den kontroll som sker genom strål-
skyddslagen har visat sig tillräcklig.
Motsvarande resonemang bör tillämpas i de fall delar av en reaktor som
blivit radioaktivt förorenade tas ut ur anläggningen för reparation för att
sedan åter användas i denna. Beteckningen kärnavfall bör endast tillämpas
i fråga om delar som inte längre skall användas. Endast då framstår det
som naturligt att föremålen skall betraktas som avfall och omfattas av
tillståndshavarens särskilda ansvar för kärnavfallet. Det framstår också
som missvisande att beteckningen kärnavfall används t.ex. för verktyg som
används av en reparatör och som blivit svagt radioaktiva vid arbete i en
reaktor. Strålskyddslagens regler är tillräckliga för kontrollen av de före-
mål som på detta sätt undantas från kämtekniklagens tillämpningsområde.
Det sagda föranleder vissa ändringar i 2 § 3 kämtekniklagen. Jag åter-
kommer i specialmotiveringen till frågan om hur gränsdragningen i fråga
om kärnavfallet bör göras.
Definitionerna av kärnämne och kärnavfall omfattar i princip även mate-
rial där halten av radioaktiva ämnen är så låg att materialet i praktiken inte
kan användas för kämenergiändamål. Exempel på sådana material är rester
från bränsletillverkning med mycket låga uranhalter och avfall där radio-
aktiviteten avklingat till så låga nivåer att en kontroll genom kämteknikla-
gen framstår som uppenbart obehövlig. I sådana fall gäller för närvarande
enligt 5 § andra stycket kämtekniklagen att regeringen kan föreskriva om
generella tillstånd. Jag anser i likhet med utredningen att det bör finnas en
möjlighet för regeringen att överlåta åt en myndighet att besluta om undan-
tag som medför en friklassning, i likhet med vad som gäller enligt strål-
skyddslagen. En sådan friklassning bör bara ske om kämtekniklagens
skyddsintressen inte åsidosätts. För att kärnämne skall kunna friklassas
krävs dessutom att det kan fritas från safeguard-kontrollen enligt interna-
tionella överenskommelser. Jag föreslår att regler om undantag införs i en
ny paragraf, 2 a §.
23
Prop. 1992/93:98
Mitt förslag: Hänvisningen i 3 § kämtekniklagen till Sveriges inter-
nationella överenskommelser på kämsäkerhetsområdet kompletteras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter som behövs med hänsyn till överenskommelserna.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Inga invändningar framförs mot utredningens förslag.
SKI påpekar att hänvisningen till internationella överenskommelser även
bör omfatta kärnavfall som utgörs av använt kärnbränsle och att det i
kämtekniklagen bör anges var de internationella överenskommelserna har
publicerats.
Skälen for mitt förslag: Inom kämenergiområdet förekommer ett om-
fattande internationellt samarbete, som Sverige sedan länge är starkt enga-
gerat i. De internationella överenskommelser som finns på kämenergiom-
rådet syftar dels till att förhindra spridning av kärnvapen genom kontroll
av hanteringen av klyvbart material, dels till att upprätthålla kärnsäker-
heten och strålskyddet.
Samarbetet bedrivs genom FN:s internationella atomenergiorgan i Wien
(International Atomic Energy Agency, IAEA), som har viktiga uppgifter
när det gäller kontrollen av användningen av klyvbart material enligt det
s.k. icke-spridningsavtalet (Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear
Weapons, NPT). Enligt IAEA-stadgan, som liksom icke-spridningsavtalet
har ratificerats av Sverige, åläggs medlemsstaterna vissa skyldigheter när
det gäller informationsutbyte, tillhandahållande av material, finansiering
m.m. IAEA utarbetar vissa säkerhetsföreskrifter med stöd av stadgan.
Vidare har Sverige i enlighet med icke-spridningsavtalet träffat en särskild
överenskommelse med IAEA, som bl.a. innebär att Sverige skall tillämpa
ett system för redovisning och kontroll av kämmaterial och godta inspek-
tioner från IAEA. Mot bakgrund av icke-spridningsavtalet har riktlinjer för
exporten av utrustning och material på kämenergiområdet utarbetats av
den s.k. Zanggerkommittén och vidareutvecklats genom Londonriktlin-
jema, som beslutades av en grupp stater i London år 1975 och som Sve-
rige har anslutit sig till. IAEA utarbetar också rekommendationer på käm-
säkerhetsområdet, bl.a. om transporter av kärnämnen och hanteringen av
radioaktivt avfall.
På strålskyddsområdet förekommer viktigt internationellt samarbete inom
Internationella strålskyddskommissionen, ICRP. De rekommendationer
som ICRP utfärdat har inordnats i andra internationella organs säkerhets-
normer och även i de flesta staternas lagstiftning om strålskydd.
Inom OECD:s organ på kämenergiområdet, NEA (Nuclear Energy
Agency), har som jag berört inledningsvis utarbetats den s.k. Paris-
konventionen från år 1960 om skadeståndsansvar på atomenergiområdet
med tilläggskonvention och anslutande protokoll.
Sverige har vidare ratificerat konventionen om fysiskt skydd av kärn-
ämne (SÖ 1985:24). Konventionen, som för Sveriges del trätt i kraft år
24
1987, tar sikte på åtgärder för att garantera det fysiska skyddet av käm- Prop. 1992/93:98
ämnen, främst i samband med internationella transporter, och därmed
motverka tillgrepp och obehörig användning. Bl.a. skall vid lagring och
transporter av kärnämnen vissa krav avseende skyddsåtgärder vara upp-
fyllda. Tre olika nivåer för det fysiska skyddet skall tillämpas beroende på
kärnämnets art och mängd. Tillämpningen av konventionen ankommer på
SKI, som har att besluta om de villkor som tillståndshavare enligt käm-
tekniklagen skall följa för att konventionens krav skall uppfyllas.
Konventioner finns vidare om information och bistånd vid kärnenergi-
olyckor. Dessa konventioner har nyligen föranlett ändringar i bl.a. rädd-
ningstjänstlagen (1986:1102)(prop. 1990/91:180, bet. 1991/92:FöUl, rskr.
1991/92:17). Konventionerna om transporter av farligt gods har också
anknytning till kämenergiområdet. Slutligen har Sverige ingått ett antal
bilaterala överenskommelser som bl.a. rör leveranser av kärnämnen och
tidig information vid kämolyckor.
För att Sveriges förpliktelser enligt främst icke-spridningsavtalet skall
fullgöras måste krav ställas på dem som bedriver kärnteknisk verksamhet.
Enligt 3 § kämtekniklagen gäller som grundläggande krav vid utövandet av
kärnteknisk verksamhet att kraven på säkerhet skall tillgodoses och att de
förpliktelser skall uppfyllas som följer av Sveriges överenskommelser i
syfte att förhindra spridning av kärnvapen. Bestämmelsen är avsedd att
tillämpas både på de överenskommelser som fanns vid lagens tillkomst och
på senare ingångna överenskommelser. Beträffande konventionen om
fysiskt skydd av kärnämne gäller att den visserligen behandlar kämsäker-
hetsfrågor men att den inte i första hand syftar till att förhindra spridning
av kärnvapen utan till att motverka tillgrepp och obehörig användning av
exempelvis terroristgrupper. Jag delar mot den bakgrunden utredningens
uppfattning att 3 § bör kompletteras, så att det tydligt framgår att de
grundläggande kraven enligt paragrafen även omfattar Sveriges åtaganden
enligt konventionen om fysiskt skydd av kärnämne. Vidare bör bestämmel-
sen i enlighet med SKI:s förslag utformas så att den även omfattar kärn-
avfall som utgörs av använt kärnbränsle, eftersom sådant avfall kan kom-
ma att ingå i den internationella safeguard-kontrollen.
Gentemot tillståndshavaren får bestämmelserna i de internationella av-
talen verkan genom kravet på tillstånd och de villkor som uppställs enligt
8 § kämtekniklagen i vaije enskilt fall. I linje med mitt ställningstagande
till frågan om tillsynsmyndighetens rätt att meddela föreskrifter (jämför
avsnitt 2.7) föreslår jag också att det i 3 § kämtekniklagen införs ett be-
myndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till Sveriges internatio-
nella överenskommelser på området. Sådana föreskrifter bör i flertalet fall
kunna meddelas av tillsynsmyndigheten.
Av 1 § andra stycket 4 kämtekniklagen framgår att utförsel av kärnämne
liksom viss utrustning som är av betydelse för framställning av kärnvapen
utgör kärnteknisk verksamhet som är tillståndspliktig. Enligt punkten 5 i
samma stycke gäller detsamma i fråga om kunskapsöverföring, t.ex. i
form av licenstillverkning i utlandet. Utförselkontrollen krävs enligt be-
stämmelserna i icke-spridningsavtalet. Närmare föreskrifter finns i käm-
25
teknikförordningen, som bl.a. innehåller en lista över utrustning och mate- Prop. 1992/93:98
rial som inte får föras ut utan tillstånd. Listan omfattar såväl utrustning
som är direkt avsedd att användas för kärntekniska ändamål som s.k. dual
use-produkter. Med dual use-produkter avses i detta sammanhang produk-
ter som är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar men
som har sin huvudsakliga användning inom andra områden. Exempel på de
produkter som anges i kämteknikförordningen är varmisostatpressar samt
vissa neutrongeneratorer, röntgenblixtar och partikelacceleratorer.
Närliggande bestämmelser om utförselkontroll i fråga om krigsmateriel
m.m. finns i lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m.m., lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som
kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. och förordningen (1986:89) om
förbud mot viss utförsel. Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen
(prop. 1991/92:174) att bl.a. den förstnämnda lagen skall ersättas med en
ny lag om krigsmateriel.
Utredningen föreslår i fråga om de dual use-produkter som anges i för-
teckningen i kämteknikförordningen att utförselprövningen i stället skall
ske enligt lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan an-
vändas i massförstörelsesyfte, m.m. När kämtekniklagen tillkom fanns det
ingen lagstiftning som särskilt behandlade dual use-produkter och reglerna
togs därför in i kämteknikförordningen. Därefter har dock den nyssnämnda
lagstiftningen avseende produkter som kan användas i massförstörelsesyfte
tillkommit. Som utredningen påpekar framstår det som lämpligt att den
lagstiftningen tillämpas när det gäller prövningen av utförsel av dual use-
produktema. Jag har erfarit att statsrådet Dinkelspiel avser att under hös-
ten föreslå regeringen att lägga fram förslag som berör utförselprövningen
enligt den lagstiftningen. Utredningens förslag om dual use-produkter bör
behandlas i det sammanhanget. Däremot bör, som utredningen föreslår,
1 § andra stycket 5 kämtekniklagen ändras så att en anpassning sker till
motsvarande bestämmelse i krigsmateriellagstiftningen.
I detta sammanhang vill jag också ta upp EG-aspektema på mina förslag.
EG-ländemas samarbete på kämenergiområdet grundas på Euratom-för-
draget, som ingicks år 1957. Ett antal bindande rättsakter på kämsäker-
hetsområdet har beslutats med stöd av fördraget. De innehåller bl.a. regler
om säkerhetskontrollen (safeguard), om strålskydd samt om transporter av
radioaktivt material. De förslag till ändringar i kämtekniklagen m.fl. lagar
som jag lämnar i detta sammanhang är inte av den karaktären att de kan
tänkas medföra problem inför en integration med EG. EG-aspektema på
ett förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall i Sverige bör dock
diskuteras närmare. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.6. Allmänt
kan sägas att bl.a. förslagen om en utvidgad möjlighet för regeringen och
tillsynsmyndigheterna att meddela föreskrifter på kärnsäkerhets- och strål-
skyddsområdet överensstämmer med vad som tillämpas inom EG.
26
Prop. 1992/93:98
Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer får förordna att miljökonsekvensbeskrivningar skall upp-
rättas i ärenden enligt kämtekniklagen och strålskyddslagen.
Utredningens forslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av bl.a. Kammarkolle-
giet, Statens naturvårdsverk, SKI, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Hovrätten för övre Norrland och Svensk Kämbränslehantering AB. Bover-
ket instämmer med förslagen men ifrågasätter om de lokala säkerhetsnämn-
dema kan garantera tillräcklig insyn i tidiga stadier av urvalsprocessen.
Behovet av insyn och utförliga miljökonsekvensbeskrivningar understryks
också av bl.a. Universitetet i Uppsala och Naturskyddsföreningen. SSI
anser att en regel om miljökonsekvensbeskrivningar bör tas in i strål-
skyddslagen men inte i kämtekniklagen.
Skälen för mitt förslag: En kärnteknisk anläggning prövas enligt ett
flertal lagar. För anläggningar som enligt kämtekniklagen skall prövas av
regeringen gäller att en särskild tillåtlighetsprövning skall ske enligt 4 kap.
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresursla-
gen). Därtill sker prövning enligt strålskyddslagen av de villkor som skall
gälla från strålskyddssynpunkt. Tillstånd krävs också enligt miljöskydds-
lagen (1969:387) och i vissa fall vattenlagen (1983:291).
Behovet av en samordning av prövningen enligt de olika lagarna har dis-
kuterats i tidigare lagstiftningsärenden och i andra sammanhang. Kritiken
mot de nuvarande reglerna har bl.a. riktat in sig på underlaget för ställ-
ningstagandet i lokaliseringsfrågan och allmänhetens tillgång till informa-
tion och möjlighet att framföra synpunkter.
I fråga om prövningsförfarandet delar jag utredningens uppfattning att
lagändringar med syftet att förbättra samordningen mellan kämtekniklagen
och andra lagar inte bör övervägas nu. Eftersom kärnkraften skall avveck-
las återstår endast att pröva ett begränsat antal ansökningar om tillstånd till
större anläggningar, främst slutförvaret för det högaktiva avfallet. Pröv-
ningen enligt naturresurslagen och kämtekniklagen avser skilda frågor men
en praktisk samordning av hanteringen är enligt min mening möjlig att
genomföra inom ramen för de gällande reglerna. Tillståndsprövningen
enligt dessa lagar sker hos regeringen. Prövningen hos regeringen bör i
princip handläggas på samma sätt som det senaste större ärendet enligt
kämtekniklagen, tillståndsprövningen avseende lagret för medel- och låg-
aktivt avfall (SFR-1). Underlaget för ställningstagandet i lokaliseringsfrå-
gan har förbättrats sedan denna prövning gjordes, genom att krav på miljö-
konsekvensbeskrivningar har införts i naturresurslagen. Beträffande ansök-
ningen enligt naturresurslagen — som således innehåller en miljökon-
sekvensbeskrivning enligt 5 kap. i lagen — inhämtar regeringen yttranden
från ett stort antal organisationer och myndigheter, däribland SKI, SSI och
Koncessionsnämnden för miljöskydd. Vidare hörs den berörda kommunen.
Beträffande ärendet enligt kämtekniklagen sker en inledande granskning av
27
SKI som också inhämtar synpunkter från andra myndigheter m.m. Hand- Prop. 1992/93:98
läggningen av ärendena enligt de två lagarna samordnas i regeringskansliet
så att båda besluten kan fattas samtidigt.
Behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt kämteknikla-
gen och strålskyddslagen varierar i olika fall. Enligt naturresurslagen
gäller som jag nyss nämnt redan ett krav på miljökonsekvensbeskrivningar
i fråga om kärntekniska anläggningar som prövas av regeringen. Vid den
prövning enligt naturresurslagen och kämtekniklagen som jag nyss berört
bör i princip samma miljökonsekvensbeskrivning kunna användas för
prövningen enligt båda lagarna. För prövningen av ärendet enligt kämtek-
niklagen bör dock säkerställas att beskrivningen på ett tillräckligt utförligt
sätt behandlar kärnsäkerhets- och strålskyddsaspektema. För vissa andra
ärenden enligt kämtekniklagen kan det finnas behov av en självständig
miljökonsekvensbeskrivning. Som exempel kan nämnas ärenden om till-
stånd att uppföra, inneha eller driva anläggning för deponering av lågaktivt
kärnavfall, som prövas av SSI enligt 19 § kämteknikförordningen. Miljö-
konsekvensbeskrivningar i ärenden enligt strålskyddslagen utan anknytning
till kärnteknisk verksamhet kan också behövas.
Mot denna bakgrund delar jag utredningens uppfattning att regler om
miljökonsekvensbeskrivningar bör införas i kämtekniklagen och strål-
skyddslagen. Av bestämmelserna bör framgå att beskrivningarna skall
möjliggöra en samlad bedömning av inverkan på miljön och hälsan. In-
verkan på hushållningen med naturresurserna, som också brukar anges som
ett moment i en miljökonsekvensbeskrivning, behandlas när det gäller
kärntekniska anläggningar av beskrivningen enligt naturresurslagen och är
av underordnad betydelse i ärenden enligt strålskyddslagen. Det bör an-
komma på regeringen eller tillsynsmyndigheten att besluta att en miljökon-
sekvensbeskrivning skall inges och vad den skall innehålla. Närmare före-
skrifter om detta bör införas i kämteknikförordningen och strålskydds-
förordningen, vilka också bör innehålla regler om hur beskrivningen skall
kungöras. Det är givetvis viktigt även i fråga om miljökonsekvensbeskriv-
ningen enligt naturresurslagen att behovet av offentlighet tillgodoses på
lämpligt sätt.
Det är mycket viktigt att allmänheten och de närboende bereds insyn i
beslutsprocessen och får möjlighet att framföra sina synpunkter. Utöver
förslaget om miljökonsekvensbeskrivningar anser utredningen att lokala
säkerhetsnämnder redan i urvalskedet skall inrättas i de kommuner där
undersökningsarbeten avseende slutförvaret pågår. Några remissinstanser
har ifrågasatt utredningens förslag. Jag anser att frågan om hur den lokala
insynen i detta fall skall säkerställas bör övervägas ytterligare. Det är inte
säkert att statligt tillsatta nämnder i några få kommuner är det bästa sättet
att på ett tidigt stadium i urvalsprocessen garantera en bred insyn på det
lokala planet. Jag avser att återkomma till denna fråga i ett senare sam-
manhang.
När det gäller frågan om allmänhetens insyn i planeringsarbetet för ett
slutförvar avseende använt kärnbränsle och kärnavfall vill jag i detta sam-
manhang erinra om de forsknings- och utvecklingsprogram som enligt 12 §
kämtekniklagen vart tredje år skall inges till regeringen av reaktorinneha-
28
varna. I regeringens yttrande över 1989 års program framhölls dels att
Svensk Kärnbränslehantering AB i nästa forsknings- och utvecklings-
program borde informera om det underlag som tagits fram för valet av
lämpliga platser för slutförvar, dels att fortlöpande information om detta
arbete borde lämnas till myndigheterna. Jag återkommer i avsnitt 2.9 med
förslag om förbättrade möjligheter att styra arbetet med forsknings- och
utvecklingsprogrammen.
Jag vill slutligen ta upp allmänhetens möjlighet att muntligen framföra
synpunkter och få information vid en offentlig förhandling. Regler om
detta saknas i naturresurslagen och kämtekniklagen. Koncessionsnämndens
yttrande till regeringen i tillståndsärendet föregås dock regelmässigt av ett
offentligt sammanträde enligt 14 § andra stycket 3 miljöskyddslagen. Sam-
manträdet avser egentligen inte kärnsäkerhets- och strålskyddsfrågor, men
vid tidigare sammanträden i ärenden om tillstånd till kärntekniska anlägg-
ningar har synpunkterna från allmänheten ofta rört dessa frågor. Konces-
sionsnämnden föreslår i sitt remissyttrande att expertis från SKI och SSI i
framtiden skall närvara vid sådana sammanträden, för att allmänhetens
behov av information skall tillgodoses bättre. Jag anser att detta är en
smidig lösning, som inte kräver författningsreglering utan kan planeras i
samråd mellan myndigheterna. Det är givetvis önskvärt att en så fullstän-
dig miljökonsekvensbeskrivning som möjligt finns tillgänglig innan Kon-
cessionsnämnden håller sitt sammanträde.
Prop. 1992/93:98
Mitt förslag: Slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle och kärn-
avfall i Sverige förbjuds. Särskilt tillstånd krävs för utförsel av kärn-
avfall.
Utredningens förslag: Ett förbud föreslås mot att uppföra anläggningar
för slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag med mina.
Remissinstanserna: Utredningens förslag till förbud tillstyrks av SKI och
av SSI, som påpekar att undantag från ett förbud kan vara berättigade i
vissa fall. Flera remissinstanser diskuterar den lagtekniska lösning som
utredningen valt och förordar ett uttryckligt förbud mot slutförvaring av
utländskt använt kärnbränsle i stället för ett förbud mot vissa anläggningar.
Denna uppfattning framförs av Riksrevisionsverket, Hovrätten för Övre
Norrland, Universitetet i Uppsala, Naturskyddsföreningen, Folkkampanjen
mot Kärnkraft-Kärnvapen, Greenpeace samt de Lokala säkerhetsnämn-
dema vid Barsebäcks, Ringhals och Oskarshamns kärnkraftverk. Konces-
sionsnämnden för miljöskydd och Kammarrätten i Jönköping uttrycker
också tveksamhet inför den lagtekniska lösningen.
Skälen för mitt förslag: Att vaije land skall ta fullt ansvar för det kärn-
avfall som uppkommer i landet har flera gånger av riksdagen fastslagits
som en grundläggande princip för Sveriges agerande. Av detta följer att
29
slutförvaring av kärnavfall från kärnteknisk verksamhet i utlandet inte skall Prop. 1992/93:98
förekomma i Sverige. Principen har inte kommit till uttryck i kämteknik-
lagen men utgör en utgångspunkt vid tillståndsprövningen avseende olika
former av hantering av kärnavfall och kärnämne.
Det är emellertid en annan sak om t.ex. utländskt kärnämne eller kärn-
avfall under en begränsad period skulle finnas i Sverige för undersökning
eller som ett led i en behandlingsprocess, dvs. en process som avser att
förändra avfallets egenskaper med avseende på volym, form, aktivitets-
innehåll och kemiska egenskaper m.m. Det är angeläget att Sverige har en
tillräcklig kompetens inom olika delar av kämavfallsområdet. Vidare är det
en stor fördel från miljösynpunkt att avfallet behandlas så att volymen
reduceras. Hantering av utländskt material sker självfallet under uppfyllan-
de av samma strålskydds-, säkerhets- och omgivningskrav som ställs vid
hanteringen av svenskt material.
Den tid under vilken avfallet får lagras i Sverige bör bestämmas vid
införseltillfället med beaktande av principen att slutförvaring av avfallet i
Sverige inte får förekomma. Det avfall som behandlas i Sverige skall
snarast efter behandlingen återställas till leverantören. Ett ytterligare krav
är att den utländska kontraktsparten är ett väletablerat och seriöst företag.
Det måste anges som en förutsättning för det svenska företagets engage-
mang att den utländska kontraktsparten kan garantera att avfallet återtas.
Jag återkommer till frågan om avsteg från principen om förbud mot slut-
förvaring av utländskt avfall i rena undantagsfall. Allmänt anser jag att
nuvarande praxis när det gäller införsel av kärnämne och kärnavfall för
andra ändamål än slutförvaring inte bör ändras.
När det gäller behovet av en bestämmelse i kämtekniklagen som ut-
trycker principen att utländskt kärnavfall inte skall slutförvaras i Sverige
gör jag följande bedömning. Eftersom införsel och andra former av hante-
ring av kärnämne och kärnavfall skall tillståndsprövas enligt kämteknikla-
gen kan det, som utredningen påpekar, hävdas att en särskild bestämmelse
är onödig. Det ankommer ju på regeringen eller den myndighet som an-
svarar för prövningen att se till att principen upprätthålls. Å andra sidan
ser jag det som naturligt att kämtekniklagen uttrycker grundprinciperna för
den svenska politiken på kämteknikområdet. I lagen har t.ex. fastslagits att
tillstånd till ytterligare kämkraftsreaktorer inte får lämnas och att till-
ståndshavaren ansvarar för slutförvaringen av kärnavfallet. Principen om
slutförvaring av utländskt kärnavfall är enligt min mening så viktig att
även den bör uttryckas i lagtexten.
Utredningen har föreslagit att en sådan bestämmelse inte skall utformas
som ett direkt förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall utan som
ett förbud mot att lämna tillstånd att uppföra anläggningar för sådan slut-
förvaring. Som skäl för denna lagtekniska lösning anger utredningen att ett
direkt förbud skulle kunna komma i konflikt mot EG:s principer om fri
rörlighet för varor och tjänster m.m. Flertalet remissinstanser som behand-
lar frågan förordar dock ett förbud. De påpekar bl.a. att ett förbud av det
slag som utredningen förordar inte medför någon begränsning i fråga om
slutförvaring av utländskt avfall i anläggningar som inte särskilt uppförts
för det ändamålet.
30
När det gäller de internationella aspekterna vill jag anföra följande. Prop. 1992/93:98
Internationellt är det allmänt erkänt att vaije land skall ta ansvar för sitt
avfall och att avfallet i största möjliga utsträckning skall tas om hand i
närheten av källan. Dessa självförsörjnings- och närhetsprinciper har kom-
mit till uttryck i EG:s program på avfallsområdet. När det gäller farligt
avfall hör principerna till grundtankarna bakom den s.k. Baselkonven-
tionen om gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av
farligt avfall. Baselkonventionen omfattar inte radioaktivt avfall, men
motsvarande principer har lagts till grund för IAEA:s nyligen beslutade
riktlinjer för internationella transaktioner med kärnavfall. Enligt riktlin-
jerna har vaije land en suverän rätt att förbjuda införsel av kärnavfall.
EG saknar en gemensam politik när det gäller förvaring och lagring av
utbränt kärnbränsle och kärnavfall. Det samarbete som förekommer har
mest rört forsknings- och utvecklingsfrågor. Samarbetet är frivilligt och
medlemsstaterna har förbehållit sig rätten att fatta egna beslut. De beslut
och rekommendationer m.m. som har antagits är således inte av bindande
karaktär. Det pågår vidare ett arbete med att utarbeta gemensamma regler
om avfallskategorier och återanvändning av visst material från kärntek-
niska anläggningar m.m.
I Euratomfördraget ingår regler som förbjuder restriktioner mellan med-
lemsstaterna när det gäller handeln med kärnämnen. Vidare har nyligen
antagits ett direktiv (92/2/EURATOM) om övervakning och kontroll av
transporter av radioaktivt avfall mellan medlemsstater samt till och från
gemenskapen. I direktivet finns bestämmelser som gäller förfarandet vid
transporter av radioaktivt avfall. I artikel 14 i direktivet sägs att direktivet
inte skall inverka på medlemsstaternas rätt att sända tillbaka avfallet till
ursprungslandet efter bearbetning. Detsamma gäller enligt artikeln i fråga
om avfall eller produkter som uppkommit i samband med upparbetning av
bestrålat kärnbränsle.
Tyskland och Storbritannien tillämpar numera båda principen att vaije
land skall svara för sitt eget kärnavfall och att avfall från andra länder inte
tas emot för slutförvaring. I Frankrike har år 1991 antagits en lag som rör
forskning om hanteringen av radioaktivt avfall. I lagens artikel 3 anges
uttryckligen att importerat radioaktivt material inte får förvaras i Frank-
rike, även om det upparbetats där.
Vad jag nu har anfört är enligt min mening tillräckligt for att visa att ett
svenskt förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall inte skulle stå i
strid mot de principer som tillämpas inom EG eller mot internationella
överenskommelser i övrigt. När det gäller frågan om ett förbud överens-
stämmer med EG:s principer om fri rörlighet för varor och tjänster m.m.
vill jag dock också beröra EG-domstolens dom i det s.k. Vallonietmålet,
som är av särskilt intresse i detta sammanhang.
Målet gällde ett förbud i den belgiska regionen Valloniet mot att omhän-
derta avfall som härrörde från andra stater eller från andra belgiska regio-
ner. Förbudet motiverades med hälso- och miljöskyddsskäl och med att det
förekommit en omfattande och onormal tillströmning till Valloniet av
avfall från andra regioner. EG-kommissionen hävdade i målet att förbudet
stred mot vissa gemenskapsdirektiv och mot artikel 30 i Romfördraget,
31
som stadgar att den fria cirkulationen av varor mellan medlemsstaterna inte Prop. 1992/93:98
får hindras. EG-domstolen fann beträffande den senare bestämmelsen att
avfallet visserligen var att betrakta som en vara i fördragets mening. Dom-
stolen underströk dock att avfall är en vara av speciellt slag som medför
särskilda miljöproblem. Vidare hänvisades till de självförsörjnings- och
närhetsprinciper som gäller inom EG för omhändertagande av avfall.
Domstolen ansåg bl.a. av dessa skäl med tillämpning av artikel 36 att
förbudsregeln inte var diskriminerande och att den inte stod i strid mot
artikel 30.
Domstolen fann dock att det belgiska förbudet stred mot direktivet
84/631/EEG om gränsöverskridande transporter av farligt avfall, vilket
direktiv inte omfattar radioaktivt avfall. Ett villkorslöst förbud mot införsel
av farligt avfall ansågs inte förenligt med direktivets regler.
Mot den angivna bakgrunden bör en bedömning göras om det nyss-
nämnda direktivet om transporter av radioaktivt avfall på motsvarande sätt
skulle kunna hindra en medlemsstat från att införa ett förbud mot slutför-
varing av utländskt kärnavfall. Enligt min mening finns det inte skäl att
anta att så skulle vara fallet. Som påpekas av domstolen grundas det all-
männa direktivet om transporter av farligt avfall på generella principer för
avfallshanteringen, bl.a. på tanken att transporter mellan staterna i vissa
fall är nödvändiga för att avfallet skall kunna omhändertas på bästa möjliga
sätt. Det belgiska förbudet, som var mycket långtgående och omfattade
alla former av lagring och deponering, kunde anses strida mot dessa prin-
ciper. När det gäller radioaktivt avfall finns som jag nyss nämnt inte några
motsvarande gemensamma principer. Artikel 14 i direktivet om transporter
av radioaktivt avfall kan ses som ett uttryck för självförsöijningsprincipen
och visar att man inte avsett att införa en skyldighet för medlemsstaterna
att ta hand om avfall från andra stater.
Allmänt visar EG-domstolens dom att miljö- och säkerhetsaspekter även
inom EG kan motivera restriktioner i fråga om avfall som härrör från
andra länder och att självförsörjnings- och närhetsprinciperna därvid är av
särskild betydelse. Den svenska inställningen i frågan grundas på dessa
principer, som är särskilt viktiga när det gäller radioaktivt avfall med
hänsyn till avfallets farliga egenskaper. Dessutom är det svenska program-
met på avfallsområdet, som grundas på ett mycket omfattande forsknings-
och utvecklingsarbete, helt inriktat på omhändertagandet av det inhemska
avfallet. För att ta hand om större mängder utländskt radioaktivt avfall
skulle det krävas ytterligare forsknings- och utvecklingsinsatser och en
grundläggande ändring av det svenska programmets inriktning. Det finns
således mycket goda skäl för vår inställning.
Sammanfattningsvis anser jag att varken närmandet till EG eller Sveriges
internationella åtaganden i övrigt utgör något hinder mot ett förbud mot
slutförvaring i Sverige av utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall. Jag
föreslår att en bestämmelse som anger att sådan slutförvaring är förbjuden
införs i en ny paragraf, 5 a §, i kämtekniklagen. I 25 § bör anges att en
överträdelse mot förbudet medför straffansvar. Till 5 a § bör även föras
förbudet i 5 § mot att uppföra kämkraftsreaktorer.
32
Förbudet bör endast avse slutförvaring. Det bör vidare finnas en möjlig-
het att genom ett särskilt tillstånd medge undantag från förbudet. Undan-
tagsmöjligheten bör bara utnyttjas restriktivt när det finns synnerliga skäl.
Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om när tillstånd bör
kunna medges. En allmän utgångspunkt för tillståndsprövningen bör enligt
min mening vara att det utländska material som totalt sett kan komma att
förvaras i Sverige inte med avseende på mängd eller aktivitet får överstiga
någon procent av det beräknade svenska kärnavfallet.
Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om tillstånd till utförsel
av kärnavfall. Av 1 § andra stycket 4 a och b kämtekniklagen följer att
tillstånd krävs för utförsel av kärnämne i olika former. Särskilt tillstånd
krävs dock inte för utförsel av kärnavfall. Enligt de riktlinjer från IAEA
som jag nyss berört bör vaije stat noga kontrollera sådana transaktioner.
En sådan kontroll är också nödvändig enligt det nyssnämnda EG-direktivet
om transporter av radioaktivt avfall. Utförsel av kärnavfall omfattas visser-
ligen av kämtekniklagens kontrollsystem, genom att transporter och andra
former av hantering av avfallet är tillståndspliktiga. Det framstår dock som
en brist att det inte uttryckligen anges i lagen att frågan om utförsel skall
prövas särskilt. Jag föreslår att det anges i 1 § att utförsel av kärnavfall
utgör kärnteknisk verksamhet, som är tillståndspliktig.
Prop. 1992/93:98
Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer ges ett allmänt bemyndigande att meddela föreskrifter för att
upprätthålla kärnsäkerheten och förhindra olovlig befattning med
kärnämne eller kärnavfall. Kämtekniklagens tillsynsregler
kompletteras enligt mönster från strålskyddslagen. IAEA:s inspek-
törer enligt icke-spridningsavtalet ges rätt till tillträde m.m. till kärn-
tekniska anläggningar.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av de remissinstanser
som tar upp dessa frågor. SKI anför att övergången till ett nytt föreskrifts-
system bör ske stegvis.
Skälen för mitt förslag: Kämtekniklagen är relativt detaljerad och inne-
håller endast ett fåtal bemyndiganden för regeringen eller en myndighet att
besluta om kompletterande föreskrifter. Regeringen beslutar enligt
1 § första stycket 4 och 5 om tillämpningsområdet för lagen i fråga om
utförsel m.m. Enligt 5 § andra stycket kan regeringen meddela föreskrifter
om s.k. generella tillstånd. Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter om provning, kontroll
eller besiktning (9 §) samt om avgifter för myndighets verksamhet (30 §).
I fråga om föreskriftsrätten skiljer sig kämtekniklagen från strålskydds-
lagen, som innehåller ett generellt bemyndigande i 12 § att meddela ytterli-
gare föreskrifter till skydd för eller för kontroll av strålning i särskilt
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
angivna avseenden. Behovet av kompletterande generella föreskrifter kan Prop. 1992/93:98
sägas vara mindre när det gäller kämtekniklagen än för exempelvis strål-
skyddslagen, främst beroende på att all kärnteknisk verksamhet i princip är
tillståndspliktig. I vaije tillståndsärende kan beslutas om de villkor som
skall gälla för verksamheten. Regeringen har i de på den äldre atomenergi-
lagen grundade tillstånden för de tolv kämkraftsreaktorema beslutat om
grundläggande villkor samt bemyndigat tillsynsmyndigheten att fortlöpande
uppställa de ytterligare villkor som behövs. Dessa tillstånd och villkor
skall enligt övergångsbestämmelserna till kämtekniklagen anses meddelade
enligt den lagen. De villkor som beslutas av SKI är delvis mycket om-
fattande. De avser säkerhetstekniska driftvillkor, villkor avseende fysiskt
skydd för anläggningar och transporter, särskilda villkor för transporter
samt villkor för safeguard-verksamheten, dvs. åtgärder för att uppfylla
Sveriges åtaganden i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.
De villkor som uppställs är ofta specifika för vaije verksamhet. På vissa
områden skulle det dock vara möjligt att besluta om generella normföre-
skrifter. För transporter av kärnämne och kärnavfall har SKI och SSI gett
ut allmänna föreskrifter om säkerhets- resp, strålskyddsåtgärder. Utred-
ningen påpekar att dessa inte är bindande normföreskrifter utan skall ses
som riktlinjer, som blir bindande för den enskilde först om det i ett till-
ståndsärende anges att riktlinjerna skall gälla som villkor för tillståndet.
Jag delar utredningens uppfattning att det finns ett behov av en bestäm-
melse i kämtekniklagen som kan ge myndigheter möjlighet att besluta om
generella föreskrifter som komplettering till tillståndsvillkoren. Bemyn-
digandet bör avse föreskrifter om sådana säkerhetsåtgärder som avses i 4 §
kämtekniklagen. Eftersom föreskrifter måste kungöras, förbättras allmän-
hetens insyn i kämsäkerhetsarbetet om föreskriftsformen används. Myndig-
heternas arbete kan förenklas och en samordning uppnås mellan kämtek-
niklagens och strålskyddslagens regelsystem.
Jag föreslår att ett bemyndigande att meddela föreskrifter om åtgärder
för att upprätthålla kärnsäkerheten införs som ett nytt andra stycke i 4 §
kämtekniklagen.
Utredningen har dessutom föreslagit ett bemyndigande i 2 a § kämtekni-
klagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om hanteringen av kärnämne och kärnavfall. Jag
anser en sådan bestämmelse obehövlig. De möjligheter att meddela före-
skrifter som jag föreslår i 3 och 4 §§ omfattar alla former av kärnteknisk
verksamhet, således även transporter m.m. av kärnämne och kärnavfall.
Av 16 § kämtekniklagen och 22 § kämteknikförordningen följer att SKI
har tillsynsansvaret för att kämtekniklagens regler samt de villkor och
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen efterlevs. Därtill
kommer den tillsyn som SSI utövar enligt strålskyddslagen. Enligt 17 §
kämtekniklagen är tillståndshavaren skyldig att lämna tillsynsmyndigheten
den information som behövs för tillsynen och ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där kärnteknisk verksamhet bedrivs. Vidare framgår
av 18 § att myndigheten får besluta om de åtgärder som behövs för att
trygga efterlevnaden av lagen eller av villkor eller föreskrifter som upp-
ställts med stöd av lagen.
34
Utredningens förslag till ändringar av dessa lagrum innebär vissa ut- Prop. 1992/93:98
ökade befogenheter för tillsynsmyndigheten och överensstämmer med vad
som gäller enligt strålskyddslagen. Ändringarna medför att tillsynsmyndig-
heten på den enskildes bekostnad får vidta en åtgärd som åligger denne
men som han inte fullgör. Vidare får myndigheten vid behov anlita polis-
myndigheten för biträde med tillsynen. Jag anser att förslagen bör genom-
föras.
Enligt Sveriges avtal med IAEA i anledning av icke-spridningsavtalet
skall Sverige godta att IAEA:s inspektörer får tillträde m.m. till anlägg-
ningar där kärnämne förvaras. Närmare regler om vilka befogenheter
inspektörerna skall ha framgår av bilagor till avtalet, som finns upprättade
för vaije anläggning. Jag delar utredningens uppfattning att inspektörernas
ställning bör framgå av lagtexten. Det bör ankomma på regeringen eller
tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter som närmare anger inspektö-
rernas befogenheter. En bestämmelse med denna innebörd bör införas i
17 §.
2.8.1 Överlåtelse av driftansvaret m.m.
Mitt förslag: En tillståndshavare kan överlåta driftansvaret m.m. för
en kärnteknisk anläggning till någon annan efter godkännande av
regeringen eller tillsynsmyndigheten. Tillståndshavarens grundläggan-
de ansvar kvarstår dock i sådana fall. Ett särskilt ansvar för den
driftansvarige införs.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks av de remissinstanser som sär-
skilt berört dessa frågor. Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att
det särskilt anges i lagen att ett tillstånd inte får överlåtas. SKI anser att
det bör finnas en möjlighet att överföra ansvaret enligt kämtekniklagen till
en annan tillståndshavare.
Skälen för mitt förslag: Med ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet
följer omfattande skyldigheter. Tillståndshavaren skall inte bara svara för
att säkerheten upprätthålls under driften utan har också ansvaret för att
kärnavfall och använt kärnbränsle tas om hand och slutförvaras. För reak-
torinnehavama gäller särskilt att de skall betala avgifter som skall täcka
framtida kostnader för avfallshanteringen samt bedriva en omfattande
forsknings och utvecklingsverksamhet. Även om ett tillstånd har återkallats
eller löpt ut, gäller enligt 14 § kämtekniklagen att tillståndshavarens skyl-
digheter enligt lagen kvarstår tills de fullgjorts eller befrielse från dem
medgetts. Därtill kommer det skadeståndsansvar vid inträffad skada som
gäller enligt atomansvarighetslagen.
I ett tillståndsärende prövas ingående sökandens förutsättningar att upp-
fylla de långtgående krav som ställs på verksamheten. Tillståndet gäller
35
bara tillståndshavaren. Om en kärnteknisk anläggning överlåts till någon Prop. 1992/93:98
annan måste därför en ny tillståndsprövning ske avseende den nye ägaren.
Som utredningen påpekar förekommer det beträffande vissa kärntekniska
anläggningar att tillståndshavaren har upplåtit driftansvaret till annan.
Detta gäller reaktorerna i Forsmark och Barsebäck, där driften sköts av
Vattenfall resp. Sydkraft AB. Liknande förhållanden gäller i fråga om
driften av slutförvaret för radioaktivt driftavfall (SFR) och det centrala
mellanlagret för använt bränsle (CLAB). Arrangemangen har godtagits av
regeringen och tillsynsmyndigheterna. Kämtekniklagen innehåller dock inte
några regler om hur lagens skyddsintressen skall tillgodoses när driftan-
svaret för en anläggning överlåts och vilket ansvar som åvilar den driftan-
svarige. Utredningen föreslår vissa kompletteringar i det avseendet. Jag
delar utredningens uppfattning att det bör framgå av lagtexten att tillstånds-
havaren kan uppdra åt annan att t.ex. svara för driften av en kärnteknisk
anläggning, under förutsättning att regeringen eller tillsynsmyndigheten
lämnar sitt godkännande. Detta bör framgå av 5 § kämtekniklagen, som
innehåller de grundläggande reglerna om tillståndsplikt. Bestämmelsen bör
inte medföra att nya tillstånd krävs i de nyssnämnda fallen, då avtal om att
upplåta driften redan träffats och godtagits av regeringen och tillsynsmyn-
digheterna. Detta bör framgå av övergångsbestämmelserna. Däremot kan
bestämmelsen bli tillämplig vid en ändring i de gällande avtalen, om änd-
ringen påverkar ansvarsfördelningen mellan tillståndshavaren och upp-
dragstagaren.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om en överlåtelse av drift-
ansvaret i flera led, dvs. från tillståndshavaren till en uppdragstagare som
i sin tur anlitar någon annan för att utföra vissa uppgifter. En sådan över-
låtelse av ansvaret i flera led måste omfattas av det särskilda godkännandet
från regeringen eller tillsynsmyndigheten. Någon särskild regel om detta
krävs inte.
En tillståndshavare bör även i de fall driftansvaret upplåts till annan i
princip behålla ansvaret för att skyldigheterna enligt kämtekniklagen full-
görs. En uppdelning av ansvaret skulle kunna leda till oklarheter om an-
svarsfördelningen, t.ex. ansvaret för slutförvaringen, och är därför enligt
min mening inte lämpligt. Däremot bör även den driftansvarige åläggas ett
ansvar för att kraven på säkerhet i driften upprätthålls. Således bör till-
synsmyndigheten ha samma möjlighet till insyn i uppdragstagarens verk-
samhet som i tillståndshavarens och samma möjlighet att besluta om före-
lägganden eller förbud. Vidare bör straffbestämmelserna i kämtekniklagen
även gälla för uppdragstagaren.
I lagrådsremissen föreslogs att 17 och 18 §§ kämtekniklagen skulle
kompletteras med bestämmelser av vilka framgår att uppdragstagaren
jämställs med tillståndshavaren när det gäller insyn i verksamheten och i
fråga om till syn såtgärder. En särskild regel om uppdragstagarens
straffrättsliga ansvar ansågs obehövlig. Lagrådet finner dock att
uppdragstagaren inte kan dömas till ansvar enligt 25 eller 25 a § om
lagtexten utformas på det sätt som föreslås i lagrådsremissen. En lösning
på detta skulle enligt Lagrådet kunna vara att till 5 § foga ett tredje stycke
av innebörd att, såvitt avser de åtgärder som godkännandet omfattar, vissa
36
angivna bestämmelser i lagen, bl.a. 10, 17, 18 och 25 §§, skall tillämpas Prop. 1992/93:98
på uppdragstagaren som om han var tillståndshavare. Jag godtar lagrådets
bedömning att lagtexten behöver kompletteras för att klarlägga det
straffrättsliga ansvaret. Med den lagtekniska lösning som anges av
Lagrådet framgår också tydligare än i lagrådsremissens lagförslag vad
uppdragstagarens ansvar skall omfatta. Jag anser därför att 5 § bör
kompletteras med ett tredje stycke som utformas i enlighet med vad
Lagrådet anför. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om
bestämmelsens närmare utformning.
SKI har i en särskild skrivelse som anknyter till myndighetens remiss-
yttrande tagit upp frågan om en komplettering av tillståndsreglema med
bestämmelser av vilka framgår att reaktorinnehavarens skyldigheter i fråga
om bl.a. hanteringen av kärnavfallet kan överföras på annan tillstånds-
havare. Enligt skrivelsen aktualiseras behovet av sådana regler av att ett
särskilt bolag har bildats av fyra kraftföretag för att riva och avveckla
kärntekniska anläggningar i Studsvik samt ta hand om det avfall som upp-
kommit i Studsvik AB:s verksamhet. Det synes då enligt SKI rimligt att
det öppnas en laglig möjlighet att med för Studsvik AB befriande verkan
överföra ansvaret enligt 10 § första stycket kämtekniklagen till det nya
bolaget.
Det finns inga särskilda regler i kämtekniklagen som behandlar den
situation som berörs i SKI:s skrivelse. Enligt min mening finns det dock
inte något hinder i lagen mot att ett tillstånd återkallas på tillståndsha-
varens begäran och att denne befrias från sina skyldigheter enligt lagen,
under förutsättning att det samtidigt konstateras att skyldigheterna kan
fullgöras på ett tillfredsställande sätt av en annan tillståndshavare. Denna
möjlighet berördes av departementschefen i propositionen till kämteknik-
lagen (prop. 1983/84:50 s. 93). Jag anser därför inte att en lagändring är
nödvändig.
Särskilt med de ändringar jag nu föreslagit anser jag inte heller att det
finns något behov av att uttryckligen i lagtexten ange att ett tillstånd inte
kan överlåtas utan regeringens eller en myndighets godkännande. Det
torde aldrig ha funnits någon osäkerhet om att denna princip gäller enligt
kämtekniklagen.
2.8.2 Bestämmelser om straffansvar
Mitt förslag: Straffansvar införs för den som med uppsåt eller av
grov oaktsamhet bryter mot de allmänna bestämmelserna i käm-
tekniklagen. Vid grova brott mot kämtekniklagen skall kunna dömas
till fängelse i högst fyra år. Ringa brott skall inte föranleda ansvar.
Kravet på en anmälan från tillsynsmyndigheten som förutsättning för
allmänt åtal tas bort.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks av bl.a. Hovrätten för Övre Norr-
land och SKI. Förslaget att ta bort bestämmelsen om åtalsanmälan ifråga-
37
sätts av bl.a. Närings- och teknikutvecklingsverket. Folkkampanjen mot Pr°P- 1992/93:98
Kärnkraft-Kärnvapen förordar en ytterligare skärpning av straffskaloma.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om straffansvar vid brott mot
kärntekniklagen finns i 25 och 27 §§. Enligt 25 § döms den till böter eller
fängelse i högst två år som bedriver kärnteknisk verksamhet utan tillstånd
eller som åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen. 27 § tar sikte på fall då tillståndshavaren lämnar oriktiga uppgifter
till tillsynsmyndigheten eller den lokala säkerhetsnämnden eller inte rättar
sig efter vad tillsynsmyndigheten beslutat med stöd av 18 §. I dessa fall
döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Ansvar förutsätter att
tillståndshavaren handlat med uppsåt eller grov oaktsamhet.
Lagen innehåller inte någon bestämmelse om straff vid brott mot den
allmänna skyldigheten enligt 10 § att vidta de åtgärder som behövs för att
upprätthålla säkerheten. 25 § tar endast sikte på fall då tillståndshavaren
åsidosätter villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Enligt utredningen är det otillfredsställande att t.ex. ett åsidosättande av
säkerheten i en kärnteknisk anläggning på grund av grov oaktsamhet från
personalen inte skulle kunna beivras av den anledningen att situationen inte
förutsätts i tillståndsvillkoren men bort förutses av tillståndshavaren. Jag
delar uppfattningen att det finns skäl att införa en sådan bestämmelse. En
förutsättning för straffansvar bör vara att gärningen begåtts med uppsåt
eller grov oaktsamhet. Bestämmelsen bör utformas som ett nytt andra
stycke i 25 §. Det kan förekomma fall av konkurrens mellan en sådan
straffregel och brottsbalkens bestämmelser, särskilt reglerna i 13 kap. om
allmänfarliga brott. Jag föreslår därför att det i 29 § anges att straff-
bestämmelserna i kämtekniklagen inte skall tillämpas i de fall gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.
Jag delar utredningens uppfattning att straff inte bör ådömas i ringa fall.
Utredningen föreslår också en uppdelning av straffskalan, så att det skall
vara möjligt att döma till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år
vid grova brott. I allmänhet finns inte bestämmelser om så stränga straff i
speciallagstiftning av det nu aktuella slaget. I stället brukar hänvisas till
brottsbalkens regler. När det gäller kärnteknisk verksamhet måste man
dock ta hänsyn till de alldeles speciella risker som verksamheten kan med-
föra. Kämtekniklagens 25 § tillämpas för alla typer av överträdelser mot
villkor eller föreskrifter enligt lagen. Det kan vara fråga om överträdelser
som har karaktären av förbiseenden och som inte medför allvarliga risker
likaväl som uppsåtliga brott mot villkor som måste följas for att inte fara
skall uppkomma för synnerligen allvarliga olyckor. Fall av det senare
slaget omfattas inte av straffbestämmelserna i brottsbalken eller leder
endast till lindriga straff. Mot den bakgrunden anser jag att det finns skäl
för en bestämmelse om grovt brott. Det måste finnas möjligheter till
mycket stränga sanktioner även om t.ex. ett haveri eller annan skada inte
inträffar. Straffbestämmelsen bör införas i en ny paragraf, 25 a §, och
endast avse uppsåtliga gärningar.
Utredningens förslag om att ta bort kravet i 29 § kämtekniklagen att en
anmälan från tillsynsmyndigheten skall vara en förutsättning för åtal har
ifrågasatts av några remissinstanser, som ser en risk för att åklagarmyndig-
38
heten belastas med obefogade eller bagatellartade anmälningar. Jag gör
följande bedömning. Bestämmelsen härstammar från den äldre atomenergi-
lagen och har sin bakgrund i att kärnteknisk verksamhet i stor omfattning
kräver specialkunskaper och särskilt i fråga om kärnkraftverk avser avan-
cerade tekniska system. Å andra sidan saknas motsvarande bestämmelse i
närliggande lagstiftning, t.ex. strålskyddslagen. Det är viktigt att reglerna
i kämtekniklagen inte utformas så att de kan skapa intrycket att en särskild
restriktivitet skall gälla vid tillämpningen av straffreglema på kämsäker-
hetsområdet. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att bestämmel-
sen om åtalsanmälan avskaffas. Som påpekas av utredningen är det natur-
ligt att åklagaren inhämtar yttrande från SKI innan åtal väcks. Ändringen
innebär ingen skillnad i fråga om SKI:s skyldighet att som tillsynsmyndig-
het lämna en anmälan till åklagaren vid misstanke om att en straffbar
överträdelse ägt rum.
Jag återkommer i avsnitt 2.10 till frågan om straffansvaret för brott mot
finansieringslagens regler.
Prop. 1992/93:98
Mitt förslag: Vid utvärderingen av de treåriga forsknings- och ut-
vecklingsprogrammen skall särskilda villkor för den fortsatta verk-
samheten kunna uppställas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av bl. a. SKI. SKN föreslår att för-
slaget kompletteras med en möjlighet för tillsynsmyndigheten att meddela
föreskrifter. Svensk kämbränslehantering AB anser den föreslagna regeln
onödig med hänsyn till de befogenheter som tillsynsmyndigheten redan
har.
Skälen för mitt förslag: Enligt 11 § kämtekniklagen skall den som
innehar eller driver en kämkraftsreaktor svara för att den allsidiga
forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att fullgöra
vad som krävs i fråga om slutförvaret av kärnavfall och avvecklingen av
befintliga anläggningar. Tillståndshavaren har således det fulla ansvaret för
de mycket resurskrävande forskningsinsatser som krävs. Dessutom skall
enligt 12 § reaktorinnehavama i samarbete ta fram ett program för
forsknings- och utvecklingsverksamheten och för de övriga åtgärder som
måste vidtas i samband med avvecklingen. Programmet skall vart tredje år
sändas till regeringen för att granskas och utvärderas. Det skall innehålla
en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga och närmare
ange de åtgärder som planeras under de närmaste sex åren.
Innan programmet lämnas till regeringen granskas det av tillsynsmyndig-
heten, som yttrar sig över det efter att hört ett stort antal myndigheter och
utomstående experter. Tidigare fullgjordes denna uppgift av Statens käm-
bränslenämnd. Som jag inledningsvis nämnt har SKI nu övertagit Käm-
39
bränslenämndens uppgifter. 1992 års forsknings- och utvecklingsprogram Prop. 1992/93:98
kommer att behandlas av regeringen under år 1993.
Forsknings- och utvecklingsprogrammet är av mycket stor betydelse
genom att det ger samhället en möjlighet till kontroll och insyn, som i sin
tur är en förutsättning för att styra planeringsverksamheten avseende kärn-
avfallets slutförvar. Kämtekniklagen innehåller dock inte några bestämmel-
ser som direkt tar sikte på att ge reaktorinnehavama anvisningar om att
komplettera sådana brister i programmen som kan komma fram som en
följd av granskningen. Vid tillkomsten av kämtekniklagen hänvisades till
möjligheten att i sådana fall meddela vitesföreläggande enligt 22 § och, i
sista hand, återkalla drifttillståndet.
För min del anser jag att det finns behov av en bestämmelse som anger
att regeringen som en följd av granskningen och utvärderingen av pro-
grammet kan besluta om villkor som avser den fortsatta forsknings- och
utvecklingsverksamheten. Jag förordar att utredningens förslag om en
sådan regel genomförs. Bestämmelsen bör ingå i 12 § och bör inte
begränsas till att avse villkor om verksamhetens huvudinriktning, vilket
utredningen föreslagit. I villkoren bör t.ex. kunna anges att en viss del av
programmet måste kompletteras på angivet sätt. Det är dock viktigt att
påpeka att det är reaktorinnehavama som självständigt skall svara för
forsknings- och utvecklingsverksamheten. En styrning av verksamheten i
detalj genom villkor bör inte förekomma. En bestämmelse om att
tillsynsmyndigheten härutöver får besluta om föreskrifter anser jag
obehövlig. Möjligheten att enligt 18 § besluta om förbud eller
förelägganden bör vara tillräcklig.
Mitt förslag: Lagen om finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m. omarbetas redaktionellt. Vissa bestämmelser utan
direkt samband med finansieringsfrågorna överförs till kämteknik-
lagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Hovrätten för övre Norrland föreslår att finan-
sieringslagen i sin helhet inarbetas i kämtekniklagen. Riks revisionsverket
förordar en ytterligare översyn av finansieringssystemet. Naturskyddsföre-
ningen anser att reaktorinnehavaren bör ställa ekonomiska garantier för det
fall de enligt lagen avsatta medlen visar sig otillräckliga.
Skälen för mitt förslag: Lagen (1981:669) om finansiering av framtida
utgifter för använt kärnbränsle m.m. (finansieringslagen) innehåller be-
stämmelser om de avgifter som skall betalas av reaktorinnehavama för att
täcka kostnaderna för avfallets slutförvaring. Utredningen föreslår med ett
undantag inte några materiella ändringar i finansieringsreglema utan endast
en redaktionell omarbetning av lagen och en överföring av vissa bestäm-
melser utan direkt samband med finansieringsfrågorna till kämtekniklagen.
40
Regeringen har tidigare redovisat for riksdagen (prop. 1991/92:99) att en
översyn av finansieringslagen bör ske i syfte att undersöka möjligheterna
att förbättra formerna för kapitalförvaltningen, så att en hög och säker
avkastning på fonderade medel kan tryggas. Detta bör dock inte hindra
genomförandet av utredningens förslag, som leder till en mer överskådlig
och konsekvent lagreglering. Att inarbeta finansieringslagen i sin helhet i
kämtekniklagen, som föreslås av Hovrätten för Övre Norrland, är i och
för sig också en möjlig lösning. Det kan dock ses som en fördel att lag-
tekniskt skilja de allmänna säkerhetsreglema i kämtekniklagen från de mer
speciella finansieringsbestämmelsema. Jag föreslår därför att utredningens
förslag genomförs.
När det gäller frågan om materiella ändringar i finansieringslagen anser
jag inte att det nu finns underlag för att lägga fram några genomgripande
förslag. Jag anser dock att bestämmelsen i 4 § om en särskild plan for
myndighetens verksamhet kan tas bort, vilket också föreslagits av utred-
ningen. Vidare bör tillämpningsområdet för straffbestämmelsen i 12 §
finansieringslagen begränsas. Bestämmelsen bör endast gälla fall då reak-
torinnehavaren lämnar en oriktig uppgift som underlag för avgiftsberäk-
ningen. Om reaktorinnehavaren inte lämnar de uppgifter som behövs för
att avgiften skall kunna bestämmas eller vägrar en myndighet tillträde till
en anläggning m.m. framstår en möjlighet att besluta om vite som en
effektivare sanktion än en straffbestämmelse. Jag föreslår att en sådan
vitesbestämmelse införs.
I lagrådsremissen föreslås att en bestämmelse om kompletterande forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet i 10 § finansieringslagen flyttas till 11 §
kämtekniklagen. Lagrådet anser att bestämmelsen är obehövlig. Jag delar
Lagrådets bedömning att bestämmelsen kan utgå. Som en konsekvens av
detta bör 4 § i den föreslagna nya lagen omarbetas redaktionellt jämfört
med lagrådsremissen.
I punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen (1928:370)
hänvisas till 9 § finansieringslagen. Hänvisningen bör avse 8 § i den nya
lagen. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Lundgren.
Prop. 1992/93:98
Mitt förslag: Lagen om finansiering av hanteringen av visst radio-
aktivt avfall m.m. (Studsvikslagen) ändras på grund av omstruktu-
reringen av Studsvik AB. Förteckningen över de åtgärder som skall
finansieras med avgifter enligt lagen kompletteras.
Förslaget från Vattenfall AB: Överensstämmer med mitt.
Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1988:1597) om finansiering av
visst radioaktivt avfall m.m. (Studsvikslagen) betalar de fyra reaktorinne-
havama i Sverige en avgift till staten som ett kostnadsbidrag till verksam-
heter vid Studsvik AB som har ett samband med framväxten av det svens-
ka kämkraftprogrammet. De kostnader som avgifterna skall täcka är enligt
41
1 § dekontaminering och nedläggning av forskningsreaktorema i Studsvik, Prop. 1992/93:98
kraftvärmereaktom i Ågesta och vissa andra kärntekniska anläggningar i
Studsvik. Vidare avser avgiften hantering och slutförvaring av kärnavfall
och bränslerester som härrör från samarbetet med kämkraftföretagen i det
svenska kämkraftprogrammet, hantering och slutförvaring av kärnbränsle
från forskningsreaktom R1 och kraftvärmereaktom i Ågesta, återställning
av anläggningen i Ranstad samt strålskyddsåtgärder som krävs till följd av
de angivna verksamheterna.
I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1990/91:184,
bet. 1990/91:NU48, rskr. 1990/91:350) gav regeringen den 26 april 1991
Vattenfall AB i uppdrag att förvalta samtliga aktier i Studsvik AB. I pro-
positionen angav regeringen samtidigt att verksamheten i Studsvikskon-
cemen borde delas upp på tre delar med olika ägarförhållanden. Bland
annat föreslogs att kämkraftproducentema gemensamt skulle överta ansva-
ret för den verksamhet enligt Studsvikslagen för vilken kämkraftproducen-
tema erlägger avgift. Riksdagen hade inga erinringar mot regeringens
ställningstaganden.
Vattenfall AB har nu genomfört den föreslagna omstruktureringen av
Studsvik AB. Ett konsortialavtal har tecknats mellan Vattenfall AB, Fors-
marks Kraftgrupp AB, OKG AB och Sydsvenska Värmekraft AB vari
företagen förbinder sig att gemensamt ta såväl ekonomiskt som tekniskt
ansvar för att avveckla och riva kärntekniska anläggningar vid Studsvik
samt omhänderta uppkommet avfall. För att genomföra åtagandet har
företagen bildat ett gemensamt bolag, AB SVAFO. Detta företag avses
alltså driva den verksamhet som anges i Studsvikslagen.
Vattenfall AB har i en skrivelse till regeringen den 16 mars 1992 påtalat
ovan angivna förhållanden och föreslagit vissa ändringar i Studsvikslagen.
Bolaget påpekar att hänvisningen till Studsvik AB i lagen bör tas bort och
anger några ytterligare verksamheter som bör föras in förteckningen i 1 §.
Det gäller dels dekontaminering och avveckling av den s.k. van der Graff-
generatom vid Studsvik, dels hantering och slutförvaring av de 567
bränsleelement från forskningsreaktom R2 som den 30 juni 1991 fanns i
anslutning till reaktorn. Enligt skrivelsen ingår dessa verksamheter i det
åtagande som kraftföretagen gemensamt har gjort när det gäller att av-
veckla de kärntekniska anläggningarna vid Studsvik.
Övriga reaktorinnehavare har under hand meddelat Miljö- och natur-
resursdepartementet att de inte har några invändningar mot förslagen.
Statens kämbränslenämnd, numera SKI, har yttrat sig över skrivelsen och
tillstyrker ändringarna.
Jag anser att Studsvikslagen bör ändras i enlighet med det anförda.
Förteckningen över de åtgärder som avgifterna skall bidra till att bekosta
bör således kompletteras. Hänvisningarna till Studsvik AB i 1 och 5 §§ bör
också ändras.
Avgift enligt lagen utgår med 0,1 öre för vaije levererad kilowattimme
elström. Det saknas skäl att med anledning av de ändringar jag nu föreslår
överväga en förändring av avgiften.
42
Prop. 1992/93:98
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Miljö- och naturresursdepar-
tementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
2. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
3. lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av
visst radioaktivt avfall m.m.,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Förslagen 1-3 har granskats av Lagrådet. Förslagen 4 och 5 är av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
1 §
1 punkten 3 i andra stycket har införts ett krav på tillstånd för utförsel av
kärnavfall. Punkten 4 a har ändrats i överensstämmelse med detta. Änd-
ringen kommenteras i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen.
I punkten 5, som avser kunskapsöverföring, har den begränsningen tagits
bort att upplåtelse av tillverkningsrätt endast betraktas som kärnteknisk
verksamhet om det rör sig om utrustning eller material som också tillver-
kas inom riket. I stället föreskrivs att upplåtelsen eller överlåtelsen skall
ske från svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här. Motsvarande bestämmelse finns i 4 § lagen
(1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. och i förslaget
till ny lag om krigsmateriel (prop. 1991/92:174).
2 §
I paragrafen definieras begreppen kärnteknisk anläggning, kärnämne och
kärnavfall.
I punkten 1 c har införts en definition av begreppet slutförvaring, var-
med avses förvaring som avses bli bestående. Annan förvaring betecknas
som lagring. Begreppen slutförvaring och lagring har bl.a. betydelse för
gränsdragningen mellan kärnämne och kärnavfall enligt punkt 2 och 3 i
paragrafen och för tillämpningen av 5 a § andra stycket.
Definitionen av begreppet kärnämne i punkten 2 är oförändrad.
I punkten 3 anges vad som avses med kärnavfall. Liksom tidigare gäller
enligt punkten 3 a att använt kärnbränsle som har placerats i slutförvar
utgör kärnavfall. Den tidigare punkten 3 b har delats upp i två punkter.
Enligt 3 b i förslaget gäller liksom tidigare att ett radioaktivt ämne som
har bildats i en kärnteknisk anläggning skall anses som kärnavfall. Undan-
43
tag görs dock for ämnen som har framställts eller tagits ur anläggningen Prop. 1992/93:98
för att användas i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska eller kommersiella ändamål. Därmed undantas särskilt
framställda strålkällor från lagens tillämpningsområde, i den mån de inte
utgör kärnämnen enligt paragrafens andra punkt.
Punkten 3 c omfattar alla former av material, föremål m.m. som blivit
radioaktivt förorenade i kärntekniska anläggningar. Som en förutsättning
för att det skall vara kärnavfall gäller att materialet eller föremålet skall ha
tillhört en kärnteknisk anläggning och att det inte längre skall användas i
en sådan anläggning. Således skall verktyg som införs i anläggningen i
samband med en reparation och som därvid blir radioaktivt förorenade inte
anses som kärnavfall. Utrustning som tas ut från en kärnteknisk anlägg-
ning, exempelvis i samband med en reparation, för att åter användas i
anläggningen - eller i en annan kärnteknisk anläggning - skall inte heller
betraktas som kärnavfall. Om den utrustning som tas ut däremot inte skall
användas i en kärnteknisk anläggning i fortsättningen blir den att betrakta
som kärnavfall, även om den kommer till användning för andra ändamål.
Om radioaktiviteten är låg kan frågan om en friklassning från kämsäker-
hetssynpunkt enligt 2 a § bli aktuell.
Punkten 3 d motsvarar 3 c i den äldre lydelsen.
2a§
Enligt paragrafen, som är ny, kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om undantag från lagen eller vissa
bestämmelser i lagen beträffande kärnämne och kärnavfall, om det kan ske
utan att syftet med lagen åsidosätts. En motsvarande bestämmelse finns i
strålskyddslagen. Undantag får bara beslutas i de fall det står klart att en
kontroll av materialet är obehövlig från kämsäkerhetssynpunkt. Undantag
kan t.ex. vara aktuellt i fråga om kärnavfall som har så låg radioaktivitet
att det undantagits från strålskyddslagens tillämpningsområde. Som fram-
går av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) krävs för undantag beträf-
fande kärnämne att ett fritagande kan ske från den internationella safe-
guard-kon trollen.
3§
Paragrafen anger de allmänna intressen som kämtekniklagen skall tillgodo-
se.
Hänvisningen till Sveriges internationella överenskommelser i första
stycket har kompletterats för att klargöra att överenskommelser för att
förhindra olovlig befattning med kärnämne och sådant kärnavfall som
utgörs av använt kärnbränsle omfattas, även i de fall överenskommelserna
inte i första hand syftar till att motverka spridning av kärnvapen. Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) behandlas sådana
frågor i konventionen om fysiskt skydd av kärnämne.
I det nya andra stycket har införts en möjlighet för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att besluta om de föreskrifter som
behövs för att säkerställa att de internationella förpliktelserna uppfylls.
Detta har tidigare endast kunnat ske genom villkor som i vaije enskilt fall
44
riktats mot tillståndshavaren. Det ligger i sakens natur att föreskrifterna Prop. 1992/93:98
endast får avse områden inom vilka en delegering av normgivningsmakten
är möjlig enligt regeringsformen.
Det tidigare andra stycket har flyttats till ett nytt tredje stycke.
4 §
Enligt det nya andra stycket bemyndigas regeringen eller en myndighet
som regeringen bestämmer att besluta om föreskrifter om åtgärder som
enligt första stycket krävs för att upprätthålla kärnsäkerheten. Tidigare har
sådana beslut bara kunnat fattas genom villkor i det enskilda fallet. Bak-
grunden till bestämmelsen framgår av avsnitt 2.7. Särskilda föreskrifter
som krävs enligt Sveriges internationella överenskommelser på kämsäker-
hetsområdet kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 3 §.
5 §
Bestämmelsen om s.k. generella tillstånd i andra stycket har tagits bort. I
stället har en regel om undantag införts i 2 a § och definitionen av kärn-
avfall i 2 § 3 ändrats.
Enligt det nya andra stycket får tillståndshavaren uppdra åt annan att
vidta åtgärder som ankommer på tillståndshavaren enligt lagen, om god-
kännande inhämtats från regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Uppdraget kan t.ex. avse driften av en kärnteknisk anläggning.
Bakgrunden till bestämmelsen har utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.8.1).
En förutsättning för godkännande bör vara att uppdragstagaren själv
skall utföra arbetet. När det gäller rätten att anlita utomstående för
exempelvis servicearbeten, transporter och bevakningsuppdrag, gäller att
godkännande krävs i alla fall då ansvaret för en åtgärd som enligt tillstån-
det ankommer på tillståndshavaren överlämnas till någon annan. Att t.ex.
en serviceåtgärd utförs av ett utomstående företag torde normalt inte med-
föra att ansvaret överlåts. I tveksamma fall bör samråd ske med tillsyns-
myndigheten, som vid behov kan besluta om de villkor som skall gälla i
detta avseende.
I tredje stycket, som utformats med hänsyn till de synpunkter som fram-
förts av Lagrådet, anges att såvitt avser de åtgärder som godkännandet
omfattar är även uppdragstagaren att anse som tillståndshavare vid tillämp-
ning av 10 och 17—29 §§. Således gäller skyldigheten att vidta säkerhets-
åtgärder enligt 10 § även uppdragstagaren i fråga om åtgärder som denne
svarar för enligt godkännandet. Uppdragstagaren är också skyldig att följa
de villkor och föreskrifter som gäller för verksamheten. Uppdragstagaren
jämställs också med tillståndshavaren i fråga om bestämmelserna om till-
syn i 17 och 18 §§, reglerna om insyn i 19—21 §§ och ansvarsbestämmel-
serna i 22—29 §§.
Av övergångsbestämmelserna framgår att den nya bestämmelsen om
krav på godkännande inte skall tillämpas i de fall en tillståndshavare före
ikraftträdandet har uppdragit åt någon annan att svara för åtgärder som
ankommer på tillståndshavaren. De avtal som redan träffats om överlåtelse
av driftansvar behöver alltså inte godkännas i efterhand. Senare ändringar
45
i dessa avtal som påverkar ansvarsfördelningen mellan tillståndshavaren Prop. 1992/93:98
och uppdragstagaren måste dock godkännas, bortsett från fall då
ändringarna endast innebär att tillståndshavaren återtar ansvaret. Villkor
enligt 8 § kan uppställas även i fråga om sådana uppdragsförhållanden som
förelåg vid tidpunkten för ikraftträdandet.
5 a §
Paragrafen är ny. Första stycket har överförts oförändrat från 5 § första
stycket.
Enligt andra stycket är det förbjudet att utan särskilt tillstånd här i riket
slutförvara använt kärnbränsle eller kärnavfall från en kärnteknisk anlägg-
ning eller en annan kärnteknisk verksamhet i annat land. Bakgrunden till
bestämmelsen framgår av avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen. Vad
som avses med slutförvar framgår av i 2 § 1 c. Kravet på tillstånd gäller
även s.k. sekundäravfall som uppkommit vid behandling av radioaktivt
material från ett annat land.
Vidare anges i andra stycket att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får besluta om tillstånd, om synnerliga skäl före-
ligger och genomförandet av det program som avses i 12 § inte försvåras.
Utgångspunkterna för en prövning avseende tillstånd framgår av den all-
männa motiveringen. Av de i lagtexten angivna begränsningarna följer att
tillstånd skall meddelas med stor restriktivitet. Synnerliga skäl kan exem-
pelvis föreligga om det vid en samlad bedömning visar sig lämpligast från
säkerhets- och strålskyddssynpunkt att en liten mängd material slutförvaras
i Sverige. Det kan gälla fall i samband med provning av t.ex. bränslekaps-
ling eller reaktordelar, då mycket små mängder avfall bildas, eller sekun-
däravfall (filtermassor m.m.) som bildas vid behandling i anläggningar i
Sverige. Undantag som strider mot det svenska avfallsprogrammet får inte
medges. Däri ligger dels att det använda kärnbränslet eller kärnavfallet
måste vara av ett slag som kan hanteras inom ramarna för det svenska
programmet och dels att undantaget skall avse mycket begränsade mäng-
der.
I några få fall har vid tillståndsprövning enligt kämtekniklagen redan
godtagits att visst radioaktivt material som härrör från utlandet får slutför-
varas i Sverige. Beträffande dessa fall krävs inte en ny tillståndsprövning
enligt denna paragraf.
5 b §
Enligt paragrafen, som är ny, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva att en miljökonsekvensbeskrivning skall
upprättas i tillståndsärenden enligt lagen. Beskrivningen skall möjliggöra
en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åt-
gärds inverkan på miljön och hälsan. Som framgår av den allmänna moti-
veringen (avsnitt 2.5) gäller redan krav på en sådan beskrivning för an-
läggningar som också prövas enligt naturresurslagen. Om den beskriv-
ningen behöver kompletteras i fråga om kämsäkerhetsaspekter, kan be-
myndigandet i paragrafen tillämpas. Även i andra tillståndsärenden kan ett
krav på en miljökonsekvensbeskrivning uppställas med stöd av paragrafen.
46
Av ett sådant beslut bör framgå vad beskrivningen skall innehålla. Av 8 Prop. 1992/93:98
kap. 13 § regeringsformen följer att regeringen får meddela föreskrifter
om innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning.
12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om de forsknings- och utvecklings-
program som skall upprättas av reaktorinnehavama. I paragrafen har
tillagts att villkor för den fortsatta verksamheten kan uppställas i samband
med den granskning och utvärdering av programmen som sker vart tredje
år. Villkorens innehåll har diskuterats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). En numera överflödig bestämmelse
om första år för rapporteringsskyldighet har utmönstrats ur lagen.
13 §
Paragrafen har ändrats redaktionellt på grund av den nya lagen om finan-
siering av framtida utgifter för utbränt kärnbränsle.
16 §
Tillägget beträffande övervakning och kontroll av slutförvar har förts över
från 10 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m.
17 §
Ändringarna i första stycket är av redaktionell art. De nya bestämmelserna
i andra - tredje styckena har kommenterats i avsnitt 2.7 och 2.8.1.
Av andra stycket följer att de inspektörer som utsetts av IAEA enligt det
tillämpningsavtal till icke-spridningsavtalet som träffats mellan Sverige och
IAEA skall ha rätt till insyn i en tillståndspliktig verksamhet. Inspektörerna
utses av IAEA:s generaldirektör efter konsultationer med SKI och anmäls
till myndigheten. Vilka befogenheter de skall ha framgår av bilagorna till
tillämpningsavtalet. Det ankommer på regeringen eller tillsynsmyndigheten
att närmare ange i vilken utsträckning tillståndshavarens skyldigheter enligt
första stycket också skall gälla gentemot inspektörerna.
Enligt det nya tredje stycket kan tillsynsmyndigheten anlita polismyndig-
heten att biträda vid tillsynen, om det i undantagsfall skulle visa sig nöd-
vändigt.
18 §
Ändringarna i första stycket syftar till att förtydliga vilka åtgärder tillsyns-
myndigheten kan vidta i det enskilda fallet for att säkerställa att lagen eller
föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen efterlevs.
Om någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom kan enligt
andra stycket tillsynsmyndigheten förordna om rättelse på dennes bekost-
nad. Motsvarande bestämmelser om tvångsutförande finns i bl.a. strål-
skyddslagen och miljöskyddslagen.
47
19 § Prop. 1992/93:98
I paragrafen har den redaktionella ändringen gjorts att uttrycket slutlig
förvaring har ersatts med slutförvaring, i enlighet med den föreslagna nya
lydelsen av 2 § 1.
25 §
I första stycket har som ett förtydligande angetts att även oaktsamhetsbrott
omfattas av straffansvar. Ändringen i 12 § medför att särskilda villkor kan
uppställas i samband med granskningen av det forsknings- och utvecklings-
program som behandlas i den paragrafen. Brott mot sådana villkor om-
fattas av reglerna om straffansvar i denna och följande paragraf. Vidare
har införts en hänvisning till förbudet i 5 a § mot att utan tillstånd slutför-
vara utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall.
Hänvisningen till varusmugglingslagen i andra stycket har flyttats till
29 §. I andra stycket har i stället införts en ny straffbestämmelse som
avser fall då någon bryter mot de allmänna säkerhetsbestämmelserna i 10 §
första stycket utan att rekvisiten för straffansvar enligt 25 § första stycket
är uppfyllda. Bestämmelsen tar således sikte på fall som inte omfattas av
särskilda villkor eller föreskrifter men då det ändå funnits en allmän skyl-
dighet enligt 10 § att vidta en viss åtgärd för att upprätthålla säkerheten.
Exempelvis kan bestämmelsen tillämpas om tillståndshavaren underlåter att
vidta en säkerhetsförbättrande åtgärd som inte förutsetts i villkor eller
föreskrifter men som visar sig nödvändig mot bakgrund av de erfarenheter
som erhållits vid driften. Bestämmelsen tillämpas bara om den ansvarige
varit grovt oaktsam eller handlat med uppsåt.
25 a §
Genom paragrafen har införts en ny bestämmelse med en särskild straff-
skala vid grova brott. Som framgår av första stycket gäller bestämmelsen
endast uppsåtliga gärningar.
I andra stycket anges exempel på omständigheter som bör beaktas vid
bedömningen av om brottet skall anses som grovt. Särskilt skall beaktas
om brottet avsett verksamheter, ämnen eller produkter av särskilt farligt
slag. Härmed avses exempelvis drift av kämkraftsreaktorer och hantering
av kärnämnen med hög radioaktivitet. Även verksamhetens omfattning och
mängden ämnen eller produkter som brottet avser måste givetvis beaktas.
Bestämmelsen bör t.ex. inte tillämpas om brottet visserligen avser ett
särskilt farligt ämne men det rör sig om så små mängder att risken för
allvarliga skadeverkningar inte varit överhängande. Även i övrigt bör
beaktas om gärningen varit av särskilt allvarlig art. Här bör hänsyn tas till
den säkerhetsrisk som brottet medfört, exempelvis om det kunnat leda till
en olycka med stora radioaktiva utsläpp. Paragrafen bör också kunna
tillämpas om kunskapsöverföring till utlandet som avses i 1 § andra
stycket 5 har skett utan tillstånd och detta har kunnat leda till kärnvapen-
framställning i strid mot icke-spridningsavtalet.
48
28 §
Ändringen är av redaktionell art och följer av den ändrade lydelsen av
18 § första stycket.
Prop. 1992/93:98
29 §
Kravet på en särskild anmälan från tillsynsmyndigheten som förutsättning
för åtal har tagits bort. I paragrafen har i stället införts en bestämmelse
som anger att ansvar för brott mot kämtekniklagen inte skall utdömas i
ringa fall. Med hänsyn till de skyddsintressen kämtekniklagen skall till-
godose kan det bara bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i undantagsfall.
Det kan gälla överträdelser mot föreskrifter och villkor som har karaktären
av ordningsregler, exempelvis att en säkerhetsåtgärd som krävs visserligen
vidtas men åtgärden av förbiseende inte rapporteras till tillsynsmyndig-
heten på föreskrivet sätt.
Vidare har i paragrafen införts en regel om brottskonkurrens avseende
förfaranden som omfattas av straffbestämmelser i såväl kämtekniklagen
som brottsbalken. Hänvisningen till varusmugglingslagen har förts över
från 25 §.
Övergångsbestämmelser
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. Övergångsbestäm-
melsen rörande uppdragsförhållanden som föreligger vid tidpunkten för
ikraftträdandet har kommenterats under 5 §.
22 a §
Genom den nya paragrafen införs ett bemyndigande för regeringen eller en
myndighet att ställa krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall inges
i ett tillståndsärende enligt strålskyddslagen. Bakgrunden till bestämmelsen
framgår av avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen och av special motive-
ringen till 5 b § kämtekniklagen.
27 §
Av det nya andra stycket följer att en miljökonsekvensbeskrivning enligt
strålskyddslagen även kan krävas i samband med att villkor beslutas av
regeringen för en kärnteknisk anläggning som tillståndsprövas enligt käm-
tekniklagen.
Den nya lagen innehåller utgör en redaktionell omarbetning av den äldre
finansieringslagen och innehåller endast ett fåtal sakliga ändringar. Bestäm-
melsen i 10 § om övervakning och kontroll av slutförvar saknar samband
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
med finansieringsfrågorna och har flyttats till kämtekniklagen. Bestämmel- Prop. 1992/93:98
sen i 4 § om en särskild plan för myndighetens verksamhet föreslås upp-
hävd.
1 §
I första stycket anges lagens tillämpningsområde.
Bestämmelserna i andra stycket är hämtade från 1 § och 5 § första styck-
et i den äldre lagen.
2§
Paragrafen anger de åtgärder som utförs av reaktorinnehavaren och som
skall finansieras genom avgiften. Som en samlande benämning för dessa
åtgärder används ordet omhändertagande. Paragrafen motsvarar 1 § i den
äldre lagen. Tillägget i punkten 1 är hämtat från 5 § första stycket.
3§
Paragrafen motsvarar 3 § i den äldre lagen.
4 §
I paragrafen anges vilka kostnader för statens verksamhet som avgifterna
skall täcka. Den motsvarar 2 § i den äldre lagen. Som en följd av gransk-
ningen i Lagrådet har paragrafen ändrats redaktionellt jämfört med lag-
rådsremissen.
5-7 §§
Bestämmelserna om hur avgiften skall bestämmas m.m. är hämtade från
motsvarande paragrafer i den äldre lagen. Vissa redaktionella ändringar
har gjorts.
8§
Reglerna om hur de inbetalade medlen skall användas är hämtade från 9
och 10 §§. I 8 § första stycket har som ett förtydligande angetts att av-
giftsmedlen skall användas för de angivna ändamålen. Av 2 § 1 följer att
ersättning för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärn-
avfall som härrör från detta endast skall avse kostnader som uppkommer
sedan bränslet eller avfallet har förts bort från anläggningen.
9-11 §
Paragraferna motsvarar 11 och 12 §§ i den äldre lagen. Bestämmelsen om
straffansvar i den äldre lagens 12 § har begränsats till att gälla fall då
oriktig uppgift lämnas. I stället har införts en regel i 11 § om att ett beslut
att infordra uppgifter och en begäran om tillträde kan förenas med vite.
50
1 §
Ändringen när det gäller hänvisningen till Studsvik AB i paragrafens in-
ledning har sin bakgrund i den omstrukturering bolagets verksamhet som
redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Vidare har punkterna
3 och 5 i paragrafen kompletterats med vissa åtgärder som ingår i det
åtagande som reaktorinnehavama gjort beträffande avvecklingen av de
kärntekniska anläggningarna i Studsvik.
5 §
I paragrafens första stycke har tillståndshavaren enligt kämtekniklagen i
stället för Studsvik AB angetts som den som i första hand har ansvaret för
att den kostnadsberäkning som avses i paragrafen upprättas. Bakgrunden
till ändringen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).
Anvisningar till 24 §
punkt 6
Anvisningspunkten har ändrats redaktionellt på grund av den nya lagen om
finansiering av framtida utgifter för utbränt kärnbränsle.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
2. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
3. lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av
visst radioaktivt avfall m.m.,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Ärendet bör behandlas av riksdagen under år 1992.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
51
Bakgrund
Den kärntekniska verksamheten i Sverige regleras genom lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet (kämtekniklagen) vilken trädde i kraft år 1984 och
ersatte en äldre lag från 1956 i samma ämne. Kämtekniklagen är främst en
säkerhetslag som syftar till att ta tillvara säkerheten vid kärnteknisk
verksamhet. Även andra lagar innehåller bestämmelser som är viktiga för
kärnteknisk verksamhet, främst strålskyddslagen (1988:220) och lagen
(1981:669) om finansiering av framtida utgifter for använt kärnbränsle m.m.
(finansieringslagen). Här bör också nämnas atomansvarighetslagen som
innehåller bestämmelser om den civilrättsliga ansvarigheten för skador som
kan uppkomma i samband med driften av kärntekniska anläggningar.
Kämtekniklagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillstånd till
och villkor for kärnteknisk verksamhet, innehav och hantering av kärnämne
och kärnavfall, allmänna skyldigheter för tillståndshavare, återkallelse av
tillstånd, myndighetstillsyn och offentlig insyn samt ansvarsbestämmelser
vid brott mot lagen. Strålskyddslagen, som tillämpas parallellt med
kämtekniklagen, innehåller bestämmelser till skydd mot strålning.
Utredningen har fått i uppdrag att göra en översyn av kämtekniklagens
bestämmelser, bl.a. i fråga om hur begreppen kärnämne och kärnavfall skall
definieras, samordning med strålskyddslagen, normgivning och hur villkor
för kärnteknisk verksamhet meddelas, samt i fråga om driftansvaret vid
driften av en kärnteknisk anläggning. Enligt direktiven skall utredningen
även kunna ta upp andra frågor om kämtekniklagstiftningen inom ramen för
en allmän översyn. Enligt tilläggsdirektiv skall utredningen dessutom bl.a.
göra en översyn av finansieringslagen samt överväga möjligheterna att
begränsa reaktorinnehavares rätt till ersättningsinvesteringar i kämkrafts-
reaktorer.
De förslag utredningen lägger fram är utformade för att tillgodose
kämtekniklagens syfte, nämligen att ta tillvara en hög säkerhet inom den
kärntekniska verksamheten och att framhäva lagens inriktning som en
säkerhetslag. Huruvida det vid sidan härav kan föreligga andra intressen och
åsikter som kan påverka lagens innehåll har med hänsyn till att utredningen
inte varit parlamentariskt sammansatt inte bedömts som möjligt att beakta.
Utredningen har vid sina överväganden funnit att såväl kämtekniklagen
som strålskyddslagen har tillgodosett de syften som avsetts med dessa lagar.
De säkerhets-och strålskyddssystem som byggts upp inom ramen för denna
lagstiftning har således hittills visat sig vara tillräckliga och ändamålsenliga.
Den nuvarande uppbyggnaden av lagstiftningen bör därför behållas. Även
den nuvarande myndighetsindelningen med statens kämkraftinspektion,
statens strålskyddsinstitut och statens kämbränslenämnd som ansvariga
myndigheter har fungerat väl och bör behållas.
Utredningen har även berört kämtekniklagstiftningens anpassning till EG.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
52
Frågan om en fri energimarknad inom EG har först på senare tid blivit
aktuell och det finns än så länge endast vissa gemensamma - icke bindande -
riktlinjer som berör kämtekniklagstiftningen. Vad däremot gäller lagstift-
ningen i enskilda EG-länder bygger denna i stor omfattning på internationel-
la överenskommelser som även Sverige ingått. Utredningen har därför
funnit att några principiella svårigheter inte torde föreligga att harmonisera
den svenska kämtekniklagstiftningen med den lagstiftning som gäller i EG-
ländema.
Kämtekniklagens tillämpningsområde
Enligt kämtekniklagen är vaije befattning med kärnämne och kärnavfall
kärnteknisk verksamhet som kräver särskilt tillstånd. Möjlighet till undantag
från tillståndsplikten finns i princip inte. För att möjliggöra en smidig till-
ämpning av lagen kan dock lämnas generella tillstånd till innehav av
kärnämne för vissa forskningsändamål samt till innehav av vissa massarti-
klar som innehåller små mängder av kärnämne eller kärnavfall, som t.ex.
brandvamare samt till annan utrustning som används utanför kärnteknisk
verksamhet, som t.ex. viss sjukhusutrustning.
Med kärnämne avses enligt kämtekniklagen uran, plutonium och andra
ämnen som kan användas för utvinning av kärnenergi eller som är ägnade
att omvandlas till kärnbränsle. Kärnämne används också som beteckning på
föreningar i vilka sådana ämnen ingår samt på använt kärnbränsle som inte
har placerats i slutförvar. Kärnämne är således ett lagtekniskt begrepp som
är bestämmande för lagens tillämpningsområde. Kämtekniklagen är
konstruerad så att vaije befattning med kärnämne är att anse som kärn-
teknisk verksamhet som följaktligen kräver tillstånd. Som nyss har nämnts
regleras viss användning av kärnämnen utanför egentlig kärnteknisk
verksamhet genom generella tillstånd.
Utredningen anser att den nuvarande definitionen av kärnämne i
kämtekniklagen bör behållas. För att göra tillämpningen av lagen smidigare
föreslår dock utredningen att det införs möjlighet till friklassning i vissa fall,
dvs. möjlighet för regeringen eller myndighet att besluta att lagen ej
behöver tillämpas på t.ex. vissa föreningar med mycket låg halt av
kärnämne.
Begreppet kärnavfall är i likhet med kärnämne av grundläggande betydelse
för tillämpningen av kämtekniklagen. På motsvarande sätt som för
kärnämne anses vaije befattning med kärnavfall som kärnteknisk verksam-
het. Den som har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet svarar enligt
lagen för omhändertagandet av det avfall som uppstår i verksamheten. Med
kärnavfall avses allt material som blivit radioaktivt i en kärnteknisk
anläggning och som inte är kärnämne. Det kan gälla såväl högaktivt som
lågaktivt material. I första hand gäller det driftavfall såsom förbruknings-
artiklar, kasserade föremål, skrot m.m. Även annat material som blivit
radioaktivt i en kärnteknisk anläggning räknas enligt den nuvarande
definitionen som kärnavfall enligt kämtekniklagen även om det inte är fråga
om avfallsprodukter. Hit hör t.ex. radioaktiva produkter som framställts för
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
53
tekniska eller medicinska ändamål, verktyg och annan utrustning som blivit
radioaktiv även om materialet inte skall skrotas m.m. Använt kärnbränsle
är dock, som tidigare nämnts, inte kärnavfall förrän det blivit placerat i
slutförvar. Det högaktiva använda bränslet är dessförinnan enligt kämteknik-
lagens terminologi kärnämne.
Utredningen föreslår, att den nuvarande definitionen av kärnavfall behålls
men att begreppet renodlas genom några smärre ändringar. Dessa ändringar
innebär, att som kärnavfall inte skall anses särskilt framställda strålkällor
som skall användas inom medicin, industri, m.m. Kontrollen av dessa
ämnen kommer därför att ske enbart genom strålskyddslagen. Som
kärnavfall skall inte heller räknas verktyg och annan utrustning som
visserligen har blivit svagt radioaktiv men som även i fortsättningen skall
användas i en kärnteknisk anläggning.
En särskild fråga gäller lagens tillämpning på mycket lågaktivt kärnavfall
samt på material som visserligen innehåller kärnämne men i ytterst ringa
mängd. Det saknas för närvarande möjligheter att föreskriva undantag från
kämtekniklagens tillämpning, vilket innebär att lagens bestämmelser om
tillstånd och tillsyn är tillämpliga även i fall när det inte kan motiveras med
hänsyn till säkerheten. Enligt strålskyddslagen är det däremot möjligt att
friklassa radioaktivt material när aktiviteten efter en viss tid genom
avklingning nått ofarlig nivå. Därmed upphör strålskydd slagen att gälla för
sådant material. Eftersom lagarna är avsedda att tillämpas parallellt, har
avsaknaden av en sådan regel i kämtekniklagen medfört vissa tillämpnings-
problem. Utredningen föreslår, att det i kämtekniklagen nu förs in en
motsvarande bestämmelse som gör det möjligt för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva undantag från lagen.
En förutsättning är dock att det kan ske utan att syftet med lagen sätts ur
spel.
Normgivning och myndighetstillsyn vid kärnteknisk verksamhet
Med normgivning avses bindande föreskrifter som utfärdas av regeringen
och myndigheter efter särskilda bemyndiganden. Sådana föreskrifter är
generella till sin natur och riktar sig vanligen till en större krets. Denna
krets kan dock begränsas till att avse innehavare av vissa tillstånd.
Föreskrifter skiljer sig från villkor genom att de senare måste rikta sig till
en särskilt angiven tillståndshavare.
Tillsynen enligt kämtekniklagen bygger på tillstånd och uppställda villkor
av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt på en
fortlöpande tillsyn av verksamheten. Kämtekniklagen innehåller däremot
endast ett fåtal bemyndiganden för regeringen och myndigheterna att
komplettera lagen med generella normföreskrifter. Avsaknaden av ett
utbyggt system för normgivningen har medfört att vissa oklarheter uppstått
om innebörden av olika riktlinjer for verksamheten som förekommer hos
myndigheterna.
Utredningen föreslår, att kämtekniklagen skall ge möjlighet för tilläm-
pande organ att såväl meddela normföreskrifter som tillståndsvillkor. Detta
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
54
är vanligt förekommande i annan och likartad lagstiftning. Härigenom kan
de tillämpande organen bättre anpassa regelgivningen till vad som krävs i
olika situationer. Utredningens förslag är därför att sådana bemyndiganden
förs in i kämtekniklagen i olika frågor. Normgivning inom kämtekni-
kområdet kommer därefter att ske antingen genom generella normföre-
skrifter, som måste publiceras i författningssamling, eller genom särskilda
tillståndsvillkor som riktas direkt till en angiven tillståndshavare.
Utredningen föreslår vidare i klarläggande och förtydligande syfte vissa
ändringar i fråga om kämtekniklagens bestämmelser om myndighetstillsyn
och inspektioner vad gäller kärntekniska anläggningar.
Driftansvaret för kärnteknisk verksamhet
Enligt 10 § kämtekniklagen skall den som har tillstånd till kärnteknisk
verksamhet svara för att bl.a. de åtgärder vidtas som behövs för att
upprätthålla säkerheten. Tillståndshavaren skall vid driften av en kärnteknisk
anläggning tillse att gällande villkor och föreskrifter följs. Vidare är
tillståndshavaren skyldig att svara för att allt i verksamheten uppkommet
kärnavfall och använt kärnbränsle tas omhand. De skyldigheter som åligger
en tillståndshavare är i vissa avseenden straffsanktionerade. Vid
tillståndsprövning för innehav och drift av en kärnteknisk anläggning prövas
ingående tillståndshavarens förutsättningar att kunna efterleva de krav som
lagen uppställer. Även organisationen av säkerhet och strålskydd måste
godkännas av myndigheterna och regleras genom tillståndsvillkor. Den
granskas fortlöpande av kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet.
I Sverige finns tolv kämkraftsreaktorer och två forskningsreaktorer.
Ringhalsverket med fyra reaktorer ägs och drivs av Vattenfall som också
har beviljats tillstånd till driften. Oskarshamnsverket med tre reaktorer ägs
och drivs av OKG Aktiebolag som likaledes beviljats tillstånden. Motsvaran-
de gäller för forskningsreaktorema som ägs och drivs av Studsvik AB. För
Forsmarks kraftstation med tre reaktorer och Barsebäcksverket med två
reaktorer gäller delvis andra förhållanden för driften. Tillstånden till
reaktorerna i Forsmark innehas av ett särskilt bolag, Forsmarks Kraftgrupp
AB (FKA), medan driften sköts av Vattenfall. I Barsebäck råder liknande
förhållanden på så sätt att tillstånden innehas av Sydsvenska Värmekraft AB
(SVAB), medan driften sköts av Sydkraft AB. Även för förvaringsanlägg-
ningarna för använt kärnbränsle och kärnavfall, CLAB respektive SFR, är
innehavet av tillstånden respektive handhavandet av driften uppdelat.
Tillstånden till CLAB respektive SFR innehas av Svensk Kämbränslehan-
tering AB, medan driften sköts av OKG Aktiebolag respektive Vattenfall.
Det har ifrågasatts om den uppdelning mellan tillståndshavare och driftbolag
som sålunda förekommer står i överensstämmelse med kämtekniklagen.
Utredningen har gjort en kartläggning av organisationen hos de tillstånds-
havare och driftbolag varom är fråga och studerat hur tillstånden gavs. Det
har därvid framkommit att driftorganisationen redovisats för myndigheterna
i samband med tillståndsgivningen och att regeringen och myndigheterna
godtagit förhållandena. Driftorganisationen är i sina väsentliga delar
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
55
reglerad i tillståndsvillkor. Samtidigt står det enligt utredningen klart att
kämtekniklagen med dess starka framhävande av tillståndshavarens ansvar
inte utformats för att täcka dessa fall. Det har medfört oklarheter om vilket
ansvar som ligger hos driftbolaget.
För att undanröja dessa oklarheter föreslår utredningen följande. Det
ansvar som åläggs en tillståndshavare enligt 10 § bör även i fortsättningen
knytas till denne men lagrummet bör kompletteras med en bestämmelse av
innebörd att en tillståndshavare, efter godkännande av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer, får uppdra åt annan att svara för de
åtgärder som avses i paragrafen. Bestämmelsen kompletteras med ett tillägg
i ansvarsbestämmelserna om att den åt vilken tillståndshavaren uppdragit att
svara för sådana åtgärder har samma straffansvar som tillståndshavaren.
Vad gäller rådande förhållanden vid SVAB, FKA, CLAB och SFR, har
dessa godtagits av regeringen och myndigheterna redan vid tillstånds-
givningen. Något åsidosättande av givna tillstånd kan därför inte anses
föreligga och utredningen ifrågasätter ej de avtalskonstruktioner som gjorts.
Någon ny formell tillståndsprövning av nu gällande avtal är därför
obehövlig. Prövning kan dock bli aktuell vid ändringar i gällande avtal samt
självfallet om dessa avtal ersätts av nya avtal.
I fråga om ansvarsbestämmelserna föreslår utredningen bl.a. följande
ändringar och tillägg. För grova brott mot kämtekniklagen införs en högre
straffskala. Har brott mot kämtekniklagen begåtts uppsåtligen och är det att
anse som grovt föreslås en strafflatitud på fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömandet om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
det avsett ämnen eller produkter av särskilt farligt slag eller om gärningen
annars varit av särskilt allvarlig art. Vidare införs en bestämmelse om att
för brott som är att anse som ringa skall ej dömas till ansvar. Det föreslås
också en allmän ansvarsbestämmelse som innebär, att den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 § kan dömas till böter eller fängelse
i högst två år. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i fall när de särskilda
omständigheter som anges i 25 §, dvs. brott mot villkor eller föreskrift
eller avsaknad av tillstånd, inte föreligger och således inte denna eller någon
annan befintlig ansvarsbestämmelse är tillämplig.
Utländskt kärnavfall och använt kärnbränsle i Sverige
Den som bedriver kärnteknisk verksamhet i Sverige är i olika avseenden
beroende av import av material och ämnen. Det förekommer därför både
införsel och utförsel av såväl kärnämnen som kärnavfall. Det sker härvid ett
samarbete mellan svenska och utländska företag ifråga om bränslehantering,
olika metoder för behandling av kärnavfall m.m. Någon slutförvaring av
utländskt använt kärnbränsle eller kärnavfall i Sverige sker dock i princip
inte. Riksdagen och regeringen har vid flera tillfällen framhållit att en
grundläggande princip for Sveriges vidkommande när det gäller använt
kärnbränsle och kärnavfall är att vaije land självt tar ansvar i alla led för det
material som uppkommer inom landet. Vidare har regeringen uttalat, att det
innebär att någon lagring av utländskt använt kärnbränsle eller kärnavfall
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
56
inte skall få förekomma i Sverige. Även om utländskt använt kärnbränsle
och kärnavfall således i princip inte får förvaras i Sverige innebär det inte
att sådant material inte skall få finnas här under en begränsad period för
undersökning eller som ett led i en behandlingsprocess. Det anses nämligen
angeläget, att Sverige har en tillräcklig kompetens på olika delar av
kämavfallsområdet och det ses vidare som en stor fördel från säkerhets- och
strålskyddssynpunkt att avfallet behandlas så att volymen reduceras.
Det finns inga bestämmelser i kämtekniklagstiftningen om hantering av
utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall. Utredningen har övervägt att
införa ett förbud mot införsel och slutförvaring av utländskt använt
kärnbränsle och kärnavfall. Vid utformningen av ett sådant förbud måste
emellertid tillses att sådana restriktioner inte kommer i strid med in-
ternationella överenskommelser och internationellt synsätt. Använt
kärnbränsle och kärnavfall anses i detta sammanhang som varor. Vidare bör
ett sådant förslag anpassas till EGs regelsystem. Någon gemensam politik
och strategi i denna fråga för förvaring och lagring av använt kärnbränsle
och kärnavfall finns dock ännu inte inom EG. Ett lagstadgat förbud mot
införsel eller slutförvaring och lagring av utländskt använt kärnbränsle och
kärnavfall i Sverige skulle dock sannolikt kunna komma i konflikt med EGs
principer om fri rörlighet för varor, tjänster m.m. även om förbudet försågs
med vissa möjligheter till undantag. Visserligen finns bestämmelser inom
EG som gör det möjligt för EG-stater att hindra import som kan medföra
fara för bl.a. hälsa och miljö men det anses svårt att med stöd härav inom
ett EG-land införa generella och lagstadgade förbud mot t.ex. import av
vissa produkter. Utredningen anser därför inte lämpligt att ett sådant förbud
förs in i kämtekniklagen.
En annan lösning som ger en större smidighet och bättre anpassning till
olika situationer är i stället att specialreglera tillståndsgivningen till
förvaringsanläggningar för använt kärnbränsle och kärnavfall. Det kan ske
på så sätt att ett tillstånd inte får meddelas för att uppföra en anläggning i
Sverige som är avsedd för slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle
eller kärnavfall. Enligt vad utredningen inhämtat anses uppförandet av
anläggningar i ett land i princip som en rent nationell angelägenhet även
inom EG-ländema.
Utredningen föreslår att det i kämtekniklagen införs en bestämmelse som
innebär att tillstånd att uppföra en anläggning för slutförvaring av använt
kärnbränsle eller kärnavfall från en kärnteknisk anläggning i annat land inte
får meddelas. Enligt utredningens bedömning står detta inte i strid med
någon bestämmelse eller princip inom EGs regelsystem.
Regeln har utformats så att, om det föreligger särskilda skäl, mindre
mängder utländskt material skall kunna slutförvaras i en anläggning för
svenskt använt kärnbränsle eller kärnavfall om det kan ske utan att förutsätt-
ningarna för det svenska avfallsprogrammet rubbas. Det kan t.ex. gälla ett
utländskt bränsleprov som använts i Sverige och som det av olika skäl kan
vara lämpligt att slutförvara här. Även s.k. sekundäravfall som uppstår vid
behandlingen av kärnavfall bör av praktiska skäl kunna slutförvaras i
Sverige.
För lagring av utländskt material, således tidsbegränsad förvaring, föreslår
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
57
utredningen ingen särskild reglering i själva lagen utöver vad som allmänt
gäller för lagring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Här bör gälla
samma principer som hittills, nämligen att lagring av utländskt material är
tillåten om den sker i samband med en behandlingsprocess men inte annars.
Däremot föreslår utredningen vissa bestämmelser i kämteknikförordningen
som gör det möjligt för myndigheterna att kontrollera förekomsten av
utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall i Sverige. Det bör redan i
samband med meddelandet av införseltillstånd bestämmas hur materialet
skall förvaras här och när det skall vara ute ur landet.
Utförsel av kärnteknisk utrustning m.m.
Kämtekniklagen skall möjliggöra att Sverige kan uppfylla de förpliktelser
som följer av Sveriges internationella överenskommelser med ändamål att
förhindra spridning av kärnvapen. Kämtekniklagen innehåller därför vissa
bestämmelser som avser kontroll av utförsel av ämnen och material som är
av betydelse för framställning av kärnvapen. I kämteknikförordningen finns
i en bilaga förtecknat utrustning och material som är underkastad export-
kontroll med hänsyn till dess betydelse för kämvapenframställning.
Bestämmelser av betydelse för att förhindra kärnvapenspridning finns även
i annan lagstiftning, såsom krigsmateriellagstiftningen, lagstiftningen om
kontroll av vissa massförstörelsevapen m.m.
Utredningen har gått igenom de regeringsärenden under senare år som
avsett utförsel av kärnteknisk utrustning. Det har inte framkommit att den
valda konstruktionen i kämtekniklagen med en grundläggande bestämmelse
i lagen och en särskild förteckning över utrustning och materiel i kämtek-
nikförordningen vållat tillämpningsproblem. Däremot bör den nuvarande
förteckningen ersättas med den nya version som nyligen getts ut av IAEA
och accepterats av Sverige. Enligt vad utredningen erfarit pågår detta arbete
inom regeringskansliet.
Vad gäller utformningen av bestämmelserna i kämtekniklagen föreslår
utredningen vissa ändringar beträffande utförsel av kärnteknisk utrustning
och kunskapsöverföring. Vad avser utförsel av kärnteknisk utrustning gäller
ändringarna vissa produkter, som är av väsentlig betydelse vid framställning
av kärnladdningar men som i övrigt inte används i kärnteknisk verksamhet
(s.k. dual-use-produkter). Dessa produkter omfattas för närvarande av
kämtekniklagen. Riksdagen har nyligen antagit särskild lagstiftning (SFS
1991:341) om vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. I
den lagen regleras särskilt utförsel av produkter som kan ha både civil och
militär användning. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i
kämtekniklagen som berör vissa dual-use-produkter överförs till denna lag.
Med kunskapsöverföring avses upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom
riket tillverka utrustning och material av särskild betydelse för framställning
av kärnladdningar. Motsvarande bestämmelser finns i krigsmateriellagstift-
ningen. Med dåvarande krigsmateriellagstiftning som förebild utformades
en bestämmelse i kämtekniklagen som innebär att förbud mot kunskaps-
överföring endast avser sådan utrustning och materiel som tillverkas i riket.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
58
Krigsmateriellagstiftningen har nu ändrats på så sätt att begränsningen till
utrustning och materiel som tillverkas i riket har slopats. Utredningenför-
eslår att samma ändring genomförs i kämtekniklagen.
Utredningen vill slutligen i fråga om utförselkontroll än en gång framhålla
att kämtekniklagstiftningen endast innehåller en del i ett större regelverk.
Från principiell synpunkt skulle det vara önskvärt att ha ett samlat regelverk
för all säkerhetspolitiskt motiverad utförselkontroll, inklusive en lista med
alla de produkter där tillstånd för utförsel krävs. Den nuvarande in-
ternationella utvecklingen förefaller aktualisera kontroll av allt flera
produkter av dual-use karaktär, vilket kan skapa oklarhet om vilken
lagstiftning som skall tillämpas. För en given produkt kan det finnas flera
olika motiv för utförselkontroll. Produktförteckningar kopplade till olika
lagar eller förordningar med skilda handläggningsvägar kan öka riskerna för
misstag och försvåra den allsidiga prövning av bl.a. slutanvändare som
krävs vid vaije tillfälle. Utredningen anser därför att det är angeläget att en
samlad översyn görs av hela den här aktuella lagstiftningen om utförselkon-
troll. Detta ligger dock utanför utredningens uppdrag och torde kräva ett
omfattande arbete.
Anpassningen av kämtekniklagen till Sveriges internationella överenskom-
melser på kämenergiområdet
Sverige har ingått ett antal internationella överenskommelser inom
kämteknikområdet. Dessa överenskommelser är av olika slag. Vissa
överenskommelser har stor internationell betydelse och omfattar många
länder, som t. ex. Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen
(NPT), medan andra främst har till syfte att reglera hantering av kärnbräns-
le och administrativa frågor i förhållande till viktiga leverantörstater.
Utredningen har gått igenom de överenskommelser inom kämenergiom-
rådet som Sverige ingått och därvid undersökt om de har anpassats till
kämtekniklagen eller om särskilda åtgärder i detta syfte är behövliga.
Särskild uppmärksamhet har ägnats definitionerna av begreppen kärnämne
och kärnavfall. Utredningen har med anledning av denna genomgång funnit
att endast vissa begränsade lagstiftningsåtgärder av formell art är erforder-
liga.
Tillståndsprövning för kärntekniska anläggningar
Tillstånd enligt kämtekniklagen till uppförande av en kärnteknisk anläggning
beviljas av regeringen. Eftersom numera tillstånd till uppförande av käm-
kraftsreaktorer ej får meddelas, blir det närmast fråga om anläggningar för
behandling och förvaring av kärnavfall, använt kärnbränsle m.m. Till-
ståndsprövningen sker inte enbart enligt kämtekniklagen och strålskyddsla-
gen. För att en anläggning skall få uppföras krävs även tillstånd enligt
naturresurslagen och i vissa fall enligt vattenlagen. Vidare prövas an-
läggningen enligt miljöskyddslagen. Prövningsförfarandet har kritiserats för
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
59
bl.a. bristande samordning av de olika prövningsmomenten.
Det finns inga författningsbestämmelser om samordning av prövningen
enligt de olika lagarna. Reglerna for prövningen är också olika utformade
med hänsyn till de olika syften lagarna skall tillgodose. Miljöskyddslagen
innehåller t.ex. bestämmelser om visst muntligt förfarande vilket saknas i
kämtekniklagen. Vidare uppställer flera lagar, dock ej kämtekniklagen, krav
på att ansökan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning.
Utredningen anser att en tillfredsställande samordning kan ske inom ramen
för befintliga bestämmelser. Utredningen har därvid bl.a. tagit hänsyn till
att myndigheterna på kämkraftsområdet och Svensk Kämbränslehantering
AB är medvetna om problemet och kan väntas tillse att de erfarenheter som
hittills vunnits vid prövningen av befintliga kärntekniska anläggningar tas
tillvara. Vid prövningen av den senaste större kärntekniska anläggningen,
SFR, utarbetades sålunda vissa rutiner för en samordnad prövning. Det är
vidare endast några få anläggningar som återstår att bli prövade. För att öka
insynen och informationen till allmänheten när det gäller tillkomstprocessen
föreslår dock utredningen att lokala säkerhetsnämnder skall kunna inrättas
redan i urvalsskedet i kommuner där fördjupade undersökningsarbeten om
lokalisering av slutförvar kommer att göras. Vidare föreslår utredningen att
det förs in bestämmelser i kämtekniklagen och strålskyddslagen om
miljökonsekvensbeskrivningar (se nästa avsnitt).
Miljökonsekvensbeskrivningar
En miljökonsekvensbeskrivning är avsedd att ge bättre underlag för beslut
om lokalisering och utformning av en industriell anläggning. Den skall
upprättas av den som söker tillstånd till anläggningen och skall ges in i
samband med ansökningen. Beskrivningens utformning och innehåll skall
bestämmas av verksamhetens art och omfattning. Bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivning som kan beröra kärnteknisk verksamhet har
nyligen förts in i naturresurslagen. Någon motsvarande bestämmelse har
dock inte förts in i kämtekniklagen eller strålskyddslagen. Det innebär, att
skyldighet för en sökande i ett ärende som gäller en kärnteknisk anläggning
att upprätta en sådan beskrivning föreligger endast när naturresurslagen är
tillämplig i ärendet. En sådan miljökonsekvensbeskrivning upprättas då
enligt naturresurslagens krav vilket medför att strålskyddsaspektema
formellt sett inte behandlas.
Utredningen anser att bestämmelser om skyldighet för den som söker
tillstånd till en kärnteknisk anläggning att i vissa fall inge en miljökonse-
kvensbeskrivning bör införas i kämtekniklagstiftningen och strålskydds-
lagstiftningen. En sådan miljökonsekvensbeskrivning bör kunna samordnas
med eller komplettera den beskrivning som skall upprättas enligt naturresur-
slagen. Ett problem utgör dock de tidsmässiga skillnaderna mellan
prövningen enligt naturresurslagen respektive kämtekniklagen och strål-
skyddslagen. Det kan därför inte förutsättas att en sålunda kompletterad
miljökonsekvensbeskrivning är fullständig redan vid tiden för ansökan enligt
naturresurslagen. Det bör dock inte vara något hinder mot att den komplet-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
60
teras efterhand som undersökningsresultat m.m. föreligger.
En miljökonsekvensbeskrivning skall offentliggöras och allmänheten skall
ges möjligheter att inkomma med synpunkter på den.
Frågan om förbud mot vissa investeringar i kämkraftsreaktorer
Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen överväga om rätten till vissa
investeringar i kämkraftsreaktorer skall begränsas. Möjligheterna att
begränsa rätten till ersättningsinvesteringar bör utredas för de fall där det
enda syftet med investeringen är att förlänga livslängden hos en kämkrafts-
reaktor.
Utredningen anser i denna fråga följande. Investeringar i så komplicerade
anläggningar som kämkraftsreaktorer har ofta flera syften och avser olika
tekniska system i anläggningarna. Säkerhetsfrågorna är hela tiden fram-
trädande om det gäller investeringar av någon betydenhet. Det är därför
ytterst svårt att ange någon typ av investering som enbart kan ha till syfte
att förlänga livslängden hos en kämkraftsreaktor. Ett straffbelagt förbud mot
sådana investeringar eller mot investeringar som enligt föreskrifter i lag
"inte skulle vara nödvändiga ur säkerhetssynpunkt" skulle skapa osäkerhet
om investeringar i kämkraftsreaktorer överhuvudtaget och kunna påverka
säkerheten negativt. Det är vidare av vikt att man inte inför regler för
kärntekniska anläggningar som på ett negativt sätt kan påverka den höga
motivationen att prioritera säkerhetstänkandet. Utredningen anser därför att
en bestämmelse vari stadgas förbud mot vissa investeringar i kämkrafts-
reaktorer inte bör införas i kämtekniklagen.
Åtal sprövning
Vid vissa brott mot kämtekniklagen gäller att åtal får väckas av allmän
åklagare endast om de anmäls till åtal av kämkraftinspektionen eller i vissa
fall av kämbränslenämnden. Denna ordning utgör ett undantag från
principen om absolut åtalsplikt som, utöver kämtekniklagen, endast finns i
ett fåtal lagar. Bestämmelsen motiveras av det förhållandet att frågor om
kärnteknisk verksamhet anses kräva speciella kunskaper och avser
avancerade tekniska system. Utredningen anser, att det inte finns tillräckligt
starka skäl för att behålla bestämmelserna om åtalsanmälan. Härvid beaktar
utredningen det stora samhällsintresse som det ligger i att tillämpningen av
kämtekniklagens sanktionssystem inte kan uppfattas som mer restriktiv än
tillämpningen av sanktionssystem inom andra områden. Utredningen föreslår
därför, att bestämmelserna om åtalsanmälan avskaffas.
Kämtekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra
en kämkraftsreaktor
Enligt 6 § kämtekniklagen får ingen utarbeta konstruktionsritningar, beräkna
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
61
kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder
i syfte att inom landet uppföra en kämkraftsreaktor. Den som bryter mot
bestämmelsen kan enligt 25 § dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Bestämmelsen infördes år 1987 i samband med vissa andra ändringar i
kämtekniklagen, som innebar att tillstånd att uppföra nya kämkrafts-
reaktorer inte får meddelas (5 §). Motivet for detta var att klargöra att de
energipolitiska riktlinjerna låg fast.
Kämtekniklagen bör betraktas som en säkerhetslag och de förslag ut-
redningen lägger fram i olika delar syftar bl.a. till att framhäva och renodla
lagens inriktning på säkerhetsfrågor. Bestämmelsen i 6 § kan ej anses vara
motiverad av säkerhetsskäl och hör därför i princip inte hemma i kämtekni-
klagen. I denna fråga är också av betydelse utredningens förslag att be-
stämmelsen om åtalsprövning i 29 § avskaffas. Denna bestämmelse, som
innebär att brott mot kämtekniklagen får åtalas av allmän åklagare endast
om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten, dvs. statens kämkraftinspek-
tion, sågs vid införandet av 6 § som en extra garanti mot att bestämmelsen
skulle kunna åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren avsett.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utredningen att det bör krävas
särskilda skäl för att behålla bestämmelsen i 6 §. Motivet för bestämmelsen,
att klargöra att de energipolitiska riktlinjerna ligger fast, tillgodoses redan
genom bestämmelsen i 5 § att tillstånd till nya kämkraftsreaktorer ej får
lämnas. Behovet av 6 § som ett komplement till den bestämmelsen får vägas
mot nyss anförda nackdelar, nämligen att 6 § får ses som ett främmande
inslag i lagen och att åtalsprövningen nu föreslås avskaffas. Vid denna
bedömning föreslår utredningen att 6 § avskaffas.
Forsknings- och utvecklingsarbetet avseende slutförvaringen av det använda
kärnbränslet m.m.
Enligt kämtekniklagen är en reaktorinnehavare skyldig att bedriva forsknings-
och utvecklingsarbete avseende omhändertagandet av det använda
kärnbränslet och kärnavfallet. Detta arbete bedrivs av reaktorinnehavama
gemensamt genom bolaget Svensk kämbränslehantering AB. Reaktorinneha-
vama är skyldiga att upprätta eller låta upprätta ett program för det
forskningsarbetet. Programmet skall innehålla en översikt över samtliga
åtgärder som kan behövas samt närmare ange de åtgärder som avses bli
vidtagna under en tidsrymd om minst sex år. Programmet skall vart tredje
år ges in till kämbränslenämnden som med eget yttrande överlämnar det till
regeringen. Regeringen gör därefter en egen utvärdering.
Det har ifrågasatts om den granskningsprocedur som programmet för
forsknings- och utvecklingsarbetet genomgår är tillräcklig. Det saknas
möjligheter för kämbränslenämnden och regeringen att utfärda generella
föreskrifter för forskningen. Kämtekniklagen förutsätter inte heller att
regeringen formellt tar ställning till om forskningsprogrammet uppfyller
lagens krav eller inte.
För att stärka och tydliggöra myndigheternas och regeringens roll vid
granskningen av forsknings- och utvecklingsverksamheten anser utredningen
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
62
att regeringen i samband med sin granskning och utvärdering av FoU-
programmet skall ha möjlighet att, utan att rubba principen om tillståndsha-
varens grundläggande ansvar för denna verksamhet, meddela villkor
avseende forskningsarbetet under den kommande treårsperioden. Beslut om
sådana villkor bör fattas i samband med granskningen och avse forsknings-
arbetets huvudinriktning. Det bör ingå i kämbränslenämndens uppgift att
föreslå regeringen vilka åtgärder som bör vidtas och att vid den löpande
granskningen av forskningen tillse att villkoren inte åsidosätts.
Finansieringen
Finansieringssystemet är uppbyggt enligt principen att alla kostnader för
hanteringen och slutförvaringen av det använda kärnbränslet m.m. skall
bäras av dem som utnyttjar kärnkraften. Största delen av dessa kostnader
beräknas inträffa först efter sekelskiftet när anläggningar for behandling och
slutförvaring av använt kärnbränsle har tagits i bruk. Kämkraftföretagen har
därför ålagts att betala en avgift till staten för dessa kostnader. Efterhand
som kostnader uppstår för företagen som har samband med slutförvaringen,
inte minst kostnader för forskning, har de rätt att få ersättning ur dessa
medel. Finansieringssystemet och förvaltningen av avgiftsmedlen handhas
av kämbränslenämnden. Utredningen har studerat finansieringssystemet och
funnit att det fungerar väl.
Vad gäller den lagtekniska konstruktionen har utredningen övervägt att slå
samman kämtekniklagen och finansieringslagen. Utredningen anser dock
inte att en sådan sammanslagning bör göras. Vid sina samlade överväganden
har utredningen i stället funnit den lämpligaste lagtekniska lösningen vara
följande. Bestämmelserna om kompletterande forskning m.m. i finans-
ieringslagen bör föras över till kämtekniklagen. Det innebär, att såväl den
forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs av Svensk Kärnbränsle-
hantering AB som kämbränslenämndens kompletterande forskning kommer
att regleras i kämtekniklagen. Återstående bestämmelser redigeras därefter
om och inleds med en paragraf som klart anger bestämmelsernas inriktning
och omfång. Efter den inledande paragrafen bör därefter följa den centrala
bestämmelsen om skyldighet för innehavaren av en kämkraftsreaktor att
betala avgift, skyldigheten att svara för vissa kostnader, avgiftens beräkning
samt utbetalning av avgiftsmedel till reaktorinnehavama. Slutligen bör följa,
liksom nu, bestämmelser om tillsyn, ansvar vid brott mot lagen m.m.
Eftersom den föreslagna omredigeringen bl.a. innebär en helt ny
disposition av bestämmelserna och att flera bestämmelser får ny lydelse bör
det ske genom att finansieringslagen ersätts av en ny lag i samma ämne.
Den nya lagen kommer dock att få samma innehåll som den gamla, utom
såvitt gäller de bestämmelser som förs över till kämtekniklagen.
Övriga förslag
Utredningens förslag innebär omfattande ändringar i kämtekniklagen och
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
flera bemyndiganden för regeringen och myndighet som regeringen
bestämmer att utfärda föreskrifter. Utredningen har därför utarbetat ett
förslag till ny kämteknikförordning. Den nya förordningen innehåller, som
redan nämnts, vissa administrativa föreskrifter om bl.a. hanteringen av
utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall. Vidare ges i förordningen
bemyndigande for statens kämkraftinspektion att meddela särskilda
föreskrifter om bl.a. användning av kärnämne för olika industriella ändamål
utanför kärnteknisk verksamhet vid framställning av olika produkter, m.m.
Detta innebär bl.a. att den nya kämteknikförordningen inte innehåller lika
många detalj bestäm mel ser som den gamla vad avser dessa frågor.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 1
64
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet
dels att 1-6, 10-13, 16-21, 25, 28 och 29 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a §, 24 a § och
25 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller kärnteknisk verk-
samhet, m.m.
Med sådan verksamhet avses
1. uppförande, innehav eller drift
av kärnteknisk anläggning,
2. förvärv, innehav, överlåtelse,
hantering, bearbetning, transport av
eller annan befattning med kärnämne
eller kärnavfall,
3. införsel till riket av kärnämne
eller kärnavfall,
4. utförsel ur riket av
a. kärnämne eller mineral med halt
av sådant ämne,
b. vad som har framställts av kärn-
ämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår,
c. utrustning eller material som har
särskilt konstruerats eller iordning-
ställts för bearbetning, användning
eller framställning av kärnämne eller
som annars är av väsentlig betydelse
för framställning av kärnladdningar,
i den utsträckning regeringen före-
skriver, och
5. upplåtelse eller överlåtelse av
§
Denna lag gäller kärnteknisk verk-
samhet, m.m.
Med sådan verksamhet avses
1. uppförande, innehav eller drift
av kärnteknisk anläggning,
2. forvärv, innehav, överlåtelse,
hantering, bearbetning, transport av
eller annan befattning med kärnämne
eller kärnavfall,
3. införsel till riket och utförsel ur
riket av kärnämne eller kärnavfall,
4. utförsel ur riket av
a. mineral med halt av kärnämne,
b. vad som har framställts av kärn-
ämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår,
c. utrustning eller material som har
särskilt konstruerats eller iordning-
ställts för bearbetning, användning
eller framställning av kärnämne, i
den utsträckning regeringen föreskri-
ver, och
5. upplåtelse eller överlåtelse av
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
65
rätt att utom riket tillverka sådan
utrustning eller sådant material som
avses i 4 c och som tillverkas inom
riket, i den utsträckning regeringen
föreskriver.
2
I denna lag avses med
1. kärnteknisk anläggning:
a. anläggning for utvinning av kärn-
energi (kämkraftsreaktor),
b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,
c. anläggning för utvinning, fram-
ställning, hantering, bearbetning,
lagring eller slutlig förvaring av
kärnämne, och
d. anläggning för hantering, bearbet-
ning, lagring eller slutlig förvaring
av kärnavfall,
2. kärnämne:
a. uran, plutonium eller annat ämne
som används eller kan användas för
utvinning av kärnenergi (kärn-
bränsle) eller förening i vilken
sådant ämne ingår,
b. torium eller annat ämne som är
ägnat att omvandlas till kärnbränsle
eller förening i vilken sådant ämne
ingår, och
c. använt kärnbränsle som inte har
placerats i slutförvar,
3. kärnavfall:
a. använt kärnbränsle som har place-
rats i slutförvar,
b. radioaktivt ämne som har bildats
i en kärnteknisk anläggning eller
material eller annat som har blivit
radioaktivt förorenat i en sådan
anläggning, och
svensk myndighet, svenskt företag
eller den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här av rätt att utom
riket tillverka sådan utrustning eller
sådant material som avses i 4 c, i
den utsträckning regeringen före-
skriver.
§
I denna lag avses med
1. kärnteknisk anläggning:
a. anläggning för utvinning av kärn-
energi (kämkraftsreaktor),
b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,
c. anläggning för utvinning, fram-
ställning, hantering, bearbetning,
förvaring som avses bli bestående
(slutförvaring) eller annan förvaring
(lagring) av kärnämne, och
d. anläggning för hantering, bearbet-
ning, lagring eller slutförvaring av
kärnavfall,
2. kärnämne:
a. uran, plutonium eller annat ämne
som används eller kan användas för
utvinning av kärnenergi (kärn-
bränsle) eller förening i vilken
sådant ämne ingår,
b. torium eller annat ämne som är
ägnat att omvandlas till kärnbränsle
eller förening i vilken sådant ämne
ingår, och
c. använt kärnbränsle som inte har
placerats i slutförvar,
3. kärnavfall:
a. använt kärnbränsle som har place-
rats i slutförvar,
b. radioaktivt ämne som har bildats
i en kärnteknisk anläggning och som
ej har framställts eller tagits ur
anläggningen för att användas i
undervisnings- eller forskningssyfte
eller för medicinska, jordbruks-
tekniska, industriella eller kommer-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
66
c. radioaktiva delar av en kämtek- siella ändamål,
nisk anläggning som avvecklas. c. material eller annat som tillhört
en kärnteknisk anläggning och som
har blivit radioaktivt förorenat samt
inte längre skall användas i en
sådan anläggning, och
d. radioaktiva delar av en kärntek-
nisk anläggning som avvecklas.
2a§
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får i den
utsträckning det kan ske utan att
syftet med lagen åsidosätts
1. föreskriva undantag från tillämp-
ningen av denna lag eller vissa
bestämmelser i lagen i fråga om
kärnämne eller kärnavfall,
2. meddela närmare föreskrifter
om förvärv, innehav, överlåtelse,
hantering, bearbetning, transport av
eller annan befattning med kärn-
ämne eller kärnavfall.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
Kärnteknisk verksamhet skall be-
drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik-
telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av kärn-
vapen.
Bestämmelser om strålskydd finns i
strålskyddslagen (1988:220).
4
Säkerheten vid kärnteknisk verk-
samhet skall upprätthållas genom att
§
Kärnteknisk verksamhet skall be-
drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik-
telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte
att dels förhindra spridning av kärn-
vapen, dels garantera fysiskt skydd
av kärnämne.
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
sådana föreskrifter som behövs med
hänsyn till uppfyllandet av de för-
pliktelser som följer av Sveriges
överenskommelser enligt första
stycket.
Bestämmelser om strålskydd finns i
strålskyddslagen (1988:220).
§
Säkerheten vid kärnteknisk verk-
samhet skall upprätthållas genom att
67
de åtgärder vidtas som krävs för att
1. förebygga fel i eller felaktig
funktion hos utrustning, felaktigt
handlande eller annat som kan leda
till en radiologisk olycka, och
2. förhindra olovlig befattning med
kärnämne eller kärnavfall.
5
För kärnteknisk verksamhet krävs
tillstånd enligt denna lag. Frågor om
tillstånd prövas av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillstånd att uppföra en
kämkraftsreaktor får inte meddelas.
I fråga om kärnämne eller kärnav-
fall i små mängder eller med låga
halter av radioaktivitet kan rege-
ringen i förordning meddela före-
skrifter om tillstånd för envar eller
för viss yrkesgrupp eller för vissa
inrättningar, institutioner eller
företag att använda ämnet eller
avfallet i undervisnings- eller forsk-
ningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska, industriella eller
kommersiella ändamål.
6
Ingen får utarbeta konstruktions-
ritningar, beräkna kostnader, be-
ställa utrustning eller vidta andra
sådana förberedande åtgärder i syfte
att inom landet uppföra en käm-
kraftsreaktor.
de åtgärder vidtas som krävs för att
1. förebygga fel i eller felaktig
funktion hos utrustning, felaktigt
handlande eller annat som kan leda
till en radiologisk olycka, och
2. förhindra olovlig befattning med
kärnämne eller kärnavfall.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om åtgärder som avses i
första stycket.
§
För kärnteknisk verksamhet krävs
tillstånd enligt denna lag. Frågor om
tillstånd prövas av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillstånd att uppföra en
kämkraftsreaktor får inte meddelas.
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva
att det i ärenden om tillstånd enligt
denna lag skall upprättas en miljö-
konsekvensbeskrivning avseende
säkerhetstekniska aspekter.
§
Tillstånd att uppföra en anläggning
för slutförvaring av använt kärn-
bränsle eller kärnavfallfrån kärntek-
nisk anläggning i annat land får inte
meddelas. Sådant material får dock
slutförvaras i en anläggning som är
avsedd för svenskt använt kärn-
bränsle eller kärnavfall om särskilda
skäl föreligger och förutsättningarna
för det program som avses i 72 §
denna lag ej ändras.
Regeringen eller den myndighet som
68
10
Den som har tillstånd till kärntek-
nisk verksamhet skall svara for att
de åtgärder vidtas som behövs för
1. att med hänsyn till verksam-
hetens art och de förhållanden under
vilka den bedrivs upprätthålla säker-
heten,
2. att på ett säkert sätt hantera och
slutförvara i verksamheten upp-
kommet kärnavfall eller däri upp-
kommet kärnämne som inte används
på nytt, och
3. att på ett säkert sätt avveckla och
riva anläggningar i vilka verksam-
heten inte längre skall bedrivas.
11
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor
skall, utöver vad som sägs i 10 §,
svara för att den allsidiga forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet
bedrivs som behövs för att vad som
föreskrivs i 10 § 2 och 3 skall kunna
fullgöras.
12
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor skall
i samråd med övriga reaktorinne-
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om slutförvaring som
avses i första stycket.
§
Den som har tillstånd till kärntek-
nisk verksamhet skall svara för att
de åtgärder vidtas som behövs för
1. att med hänsyn till verksam-
hetens art och de förhållanden under
vilka den bedrivs upprätthålla säker-
heten,
2. att på ett säkert sätt hantera och
slutförvara i verksamheten upp-
kommet kärnavfall eller däri upp-
kommet kärnämne som inte används
på nytt, och
3. att på ett säkert sätt avveckla och
riva anläggningar i vilka verksam-
heten inte längre skall bedrivas.
En tillståndshavare får efter god-
kännande av regeringen eller av den
myndighet som regeringen be-
stämmer uppdra åt annan att svara
för åtgärd som avses i första stycket.
§
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor
skall, utöver vad som sägs i 10 §
första stycket, svara för att den
allsidiga forsknings- och utveck-
lingsverksamhet bedrivs som behövs
för att vad som föreskrivs i 10 §
första stycket 2 och 3 skall kunna
fullgöras.
Frågor om kompletterande forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet
prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer.
§
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor skall
i samråd med övriga reaktorinne-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
69
havare upprätta eller låta upprätta ett
program för den allsidiga forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet
och de övriga åtgärder som anges i
10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet
skall dels innehålla en översikt över
samtliga åtgärder som kan bli be-
hövliga, dels närmare ange de åt-
gärder som avses bli vidtagna inom
en tidrymd om minst sex år.
Programmet skall med början år
1986 vart tredje år insändas till
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer för att
granskas och utvärderas.
13
I fråga om skyldighet för en reaktor-
innehavare att svara för vissa kost-
nader som staten har och att erlägga
en årlig avgift till staten finns be-
stämmelser i lagen (1981:669) om
finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m.m.
havare upprätta eller låta upprätta ett
program för den allsidiga forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet
och de övriga åtgärder som anges i
10 § första stycket 2 och 3 och 11 §.
Programmet skall dels innehålla en
översikt över samtliga åtgärder som
kan bli behövliga, dels närmare ange
de åtgärder som avses bli vidtagna
inom en tidrymd om minst sex år.
Programmet skall med böljan år
1986 vart tredje år insändas till
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer för att
granskas och utvärderas. I samband
med granskningen får uppställas
sådana villkor som behövs med
hänsyn till forsknings- och utveck-
lingsverksamhetens huvudinriktning.
§
I fråga om skyldighet för en reaktor-
innehavare att svara för vissa kost-
nader som staten har och att erlägga
en årlig avgift till staten finns be-
stämmelser i lagen (0000:000) om
finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m.m.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
16 §
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
lagen utövas av den myndighet som
regeringen bestämmer.
17
En tillståndshavare skall på begäran
av tillsynsmyndigheten
1. lämna myndigheten de upplys-
ningar och tillhandahålla de hand-
lingar som behövs för tillsynens
utövande, och
2. ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där kärntek-
nisk verksamhet bedrivs, i den
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
lagen samt övervakning och kontroll
av slutförvar utövas av den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
§
En tillståndshavare skall på begäran
av tillsynsmyndigheten
1. lämna myndigheten de upplys-
ningar och tillhandahålla de hand-
lingar som behövs för tillsynen, och
2. ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där kärntek-
nisk verksamhet bedrivs för under-
sökningar och provtagningar, i den
70
omfattning som behövs för tillsynens
utövande.
18
Tillsynsmyndigheten får besluta om
de åtgärder som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag
eller av villkor eller föreskrifter som
uppställts med stöd av lagen.
19
Den som har tillstånd att driva en
sådan kärnteknisk anläggning som
avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en
anläggning för framställning, han-
tering, bearbetning, lagring eller
slutlig förvaring av kärnämne eller
kärnavfall är skyldig att ge lokal
säkerhetsnämnd, som regeringen
bestämmer, insyn i säkerhets- och
strålskyddsarbetet vid anläggningen.
omfattning som behövs för tillsynen.
En tillständshavares skyldigheter
enligt första stycket gäller även
gentemot den som tillsynsmyndig-
heten anmält som övervakare av att
de förpliktelser uppfylls som följer
av Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av kärn-
vapen.
Vad som i första och andra styckena
sägs om tillståndshavare gäller även
den åt vilken tillståndshavaren upp-
dragit att svara för åtgärder enligt
10 § andra stycket.
Polismyndigheten skall lämna det
biträde som behövs för tillsynen.
§
Tillsynsmyndigheten får besluta om
de åtgärder samt meddela de före-
lägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för att denna lag eller
föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.
Om någon inte vidtar en åtgärd som
åligger honom enligt denna lag eller
enligt föreskrifter eller villkor som
har meddelats med stöd av lagen
eller enligt tillsynsmyndighetens
föreläggande, får myndigheten låta
vidta åtgärden på hans bekostnad.
§
Den som har tillstånd att driva eller
uppföra en sådan kärnteknisk an-
läggning som avses i 2 § 1 a eller 1
b eller en anläggning för framställ-
ning, hantering, bearbetning, lagring
eller slutlig förvaring av kärnämne
eller kärnavfall är skyldig att ge
lokal säkerhetsnämnd, som
regeringen bestämmer, insyn i sä-
kerhets- och strålskyddsarbetet i
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
71
verksamheten.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
Den som bedriver undersöknings-
och planeringsarbete avseende
förläggning av ett slutförvar för
använt kärnbränsle, utan att det är
fråga om verksamhet som avses i
första stycket, är skyldig att ge lokal
säkerhetsnämnd som regeringen
bestämmer insyn i arbetet.
20 §
Insynen skall göra det möjligt för
nämnden att inhämta information om
det säkerhets- och strålskyddsarbete
som har utförts eller planeras vid en
anläggning som avses i 19 § och
ställa samman material för att in-
formera allmänheten om detta ar-
bete.
Insynen skall göra det möjligt för
nämnden att inhämta information om
det säkerhets- och strålskyddsarbete
som har utförts eller planeras vid en
anläggning som avses i 19 § första
stycket samt om sådant undersök-
nings- och planeringsarbete som
avses i 19 § andra stycket och ställa
samman material för att informera
allmänheten om detta arbete.
21
Tillståndshavaren skall på begäran
av nämnden
1. lämna nämnden upplysningar om
tillgängliga fakta och låta nämnden
ta del av tillgängliga handlingar, allt
i den mån det behövs för att nämn-
den skall kunna fullgöra vad som
anges i 20 §, och
2. ge nämnden tillträde till och
förevisa anläggningar eller platser,
om det behövs for att nämnden skall
få innebörden av upplysningar eller
handlingar som utlämnas enligt 1
belyst och tillträdet är förenligt med
gällande säkerhetsföreskrifter.
§
Tillståndshavaren skall på begäran
av nämnden
1. lämna nämnden upplysningar om
tillgängliga fakta och låta nämnden
ta del av tillgängliga handlingar, allt
i den mån det behövs för att nämn-
den skall kunna fullgöra vad som
anges i 20 §, och
2. ge nämnden tillträde till och
förevisa anläggningar eller platser,
om det behövs för att nämnden skall
få innebörden av upplysningar eller
handlingar som utlämnas enligt 1
belyst och tillträdet är förenligt med
gällande säkerhetsföreskrifter.
Vad som i första stycket sägs om
tillståndshavare gäller även den som
bedriver undersöknings- och plane-
ringsarbete enligt 19 § andra
stycket.
24 a §
Till böter eller fängelse i högst två
72
25
Till böter eller fängelse i högst två
år döms den som
1. bedriver kärnteknisk verksamhet
utan tillstånd enligt 5 § eller bryter
mot 6 §, eller
2. åsidosätter villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
denna lag.
är döms den som med uppsåt eller
av grov oaktsamhet bryter mot 10
§ första stycket.
§
Till böter eller fängelse i högst två
år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet
1. bedriver kärnteknisk verksamhet
utan tillstånd enligt 5 §, eller
2. åsidosätter villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
denna lag.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
I fråga om olovlig införsel av kärn-
ämne eller kärnavfall eller olovlig
utförsel av kärnämne eller annat
som avses i 1 § 4 eller försök därtill
gäller dock lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
25 a §
Har brott enligt 24 a § eller 25 §
begåtts uppsåtligen och är det att
anse som grovt skall dömas till
fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om det avsett
ämnen eller produkter av särskilt
farligt slag eller om gärningen
annars varit av särskilt allvarlig art.
28 §
Den som har åsidosatt vitesföre-
läggande döms inte till straff enligt
denna lag för gärning som omfattas
av föreläggandet.
Den som har åsidosatt vitesföre-
läggande eller överträtt ett vites-
förbud döms inte till ansvar enligt
denna lag för gärning som omfattas
av föreläggandet eller förbudet.
29 §
Brott som avses i 25 § första stycket
eller 27 § vad gäller beslut av till-
synsmyndigheten får åtalas av all-
män åklagare endast om det anmäls
till åtal av tillsynsmyndigheten.
Till ansvar för brott som sägs i 24
a §, 25 § eller 25 a § kan även den
dömas åt vilken tillståndshavaren
uppdragit att svara för åtgärder
enligt 10 § andra stycket.
73
Till ansvar enligt denna lag döms
inte i ringa fall. Till ansvar döms
inte heller om ansvar för gärningen
kan ådömas enligt brottsbalken eller
lagen (1960:418) om straffför varu-
smuggling.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
Har den som har tillstånd till innehav eller drift av kärnteknisk anläggning
före den 1 juli 1986 genom avtal uppdragit åt annan att svara för driften
eller delar av driften, skall sådant godkännande som avses i 10 § andra
stycket anses föreligga.
74
Härigenom föreskrivs i fråga om strålskyddslagen (1988:220)
dels att 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 a §
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
27
Om ett tillstånd har meddelats enligt
lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets
giltighetstid, får regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer meddela de ytterligare
villkor som behövs med hänsyn till
strålskyddet. Om tillståndet avser en
kärnteknisk anläggning, skall dock
villkor som i avsevärd mån kan
påverka utformningen av anlägg-
ningen eller driften vid denna alltid
underställas regeringens prövning.
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva
att det i ärenden om tillstånd enligt
denna lag skall upprättas en miljö-
konsekvensbeskrivning avseende
strålskyddsmässiga aspekter.
§
Om ett tillstånd har meddelats enligt
lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets
giltighetstid, får regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer meddela de ytterligare
villkor som behövs med hänsyn till
strålskyddet. Om tillståndet avser en
kärnteknisk anläggning, skall dock
villkor som i avsevärd mån kan
påverka utformningen av anlägg-
ningen eller driften vid denna alltid
underställas regeringens prövning.
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva
att det i fall som avses i första
stycket andra punkten skall upp-
rättas en miljökonsekvensbeskrivning
enligt 22 a §.
Denna lag träder i kraft den.......
75
Härigenom föreskrivs följande
1 §
I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av omhän-
dertagandet av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från
kärnteknisk verksamhet samt om ansvaret för vissa kostnader som staten
har. Reaktorinnehavarens skyldighet att svara för omhändertagandet samt
för kostnaderna härför följer av bestämmelserna i 10 och 11 §§ lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet.
2§
En reaktorinnehavare skall årligen, så länge reaktorn är i drift, betala avgift
till staten för att säkerställa att medel finns tillgängliga för följande ändamål
1. en säker hantering och slutförvaring av i reaktorn använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som härrör från detta,
2. en säker avveckling och rivning av reaktoranläggningen,
3. den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att vad som
avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras och
4. den kostnad staten kan ha för åtgärder som avses i 3 §.
Såvitt gäller kostnader som avses i första stycket 1 skall skyldigheten att
betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta
förts bort från reaktoranläggningen.
3 §
En reaktorinnehavare svarar för, utöver vad som följer av bestämmelserna
i 10 och 11 §§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, de kostnader
som staten har för att
1. komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende vad som
behövs för att vad som avses i 2 § första stycket 1 och 2 skall kunna
fullgöras,
2. pröva frågor som avses i 6 § och i 7 § andra stycket denna lag, frågor
om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet enligt 11 § andra
stycket lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt frågor om
övervakning och kontroll av slutförvar enligt 16 § samma lag och
3. övervaka och kontrollera slutförvar.
4 §
En reaktorinnehavare skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta
eller låta upprätta en beräkning över de kostnader som behövs för fullgöran-
det av vad som anges i 2 § första stycket 1-3. I de beräknade kostnaderna
skall ingå dels en uppskattning av kostnaderna för samtliga de åtgärder som
kan bli behövliga, dels kostnaderna för de åtgärder som avses bli vidtagna
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
76
inom en tidrymd om minst tre år. Kostnadsberäkningen skall årligen ses
över. Kostnadsberäkningen skall vaije år insändas till regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
5 §
Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbeloppen
som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i 2 och
3 §§. Avgiften för vaije reaktorinnehavare utgår i förhållande till den från
reaktoranläggningen levererade energin.
Avgiften skall bestämmas med ledning av den kostnadsberäkning som avses
i 4 § samt med hänsyn till de beräknade utgifterna för åtgärder som avses
i 2 och 3 §§. Vad gäller åtgärder som avses i 2 § skall beaktas tidigare
vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioak-
tivt avfall som härrör från detta, reaktoranläggningens beskaffenhet och
övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen.
Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund
för avgiftsberäkningen, kan avgiften bestämmas till skäligt belopp.
6§
Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Avgiften skall betalas in till den myndighet som regeringen bestämmer.
Avgiftsmedlen skall av myndigheten sättas in på räntebärande konto i
riksbanken. Upplupen ränta skall läggas till kapitalet.
7§
Avgifter, som en innehavare av en reaktor betalat in, skall användas för att
ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i 2 §
och som föranlett avgiftsskyldighet samt för att bestrida statens kostnader
för åtgärder enligt 3 § hänförliga till reaktorn eller förenade med bränsle
som använts i reaktorn.
Frågor om användning av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
8§
Reaktorinnehavaren skall på anfordran lämna de upplysningar och
tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 5 §
och pröva frågor som avses i 7 § andra stycket. I den mån det behövs för
nyss angivna ändamål skall reaktorinnehavaren på anfordran även lämna
tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioak-
tivt avfall som härrör från detta förvaras eller hanteras.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
77
9§
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller
på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt 8 § döms till böter, om ej
gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den....... då lagen (1981:669) om finansiering av
framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. upphör att gälla. Avgifter som
erlagts till staten enligt den gamla lagen skall anses som erlagda enligt den
nya lagen.
78
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
Krigsmaterielinspektionen, Försvarets forskningsanstalt, Generaltullstyrel-
sen, Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Närings- och teknikut-
vecklingsverket, Kammarkollegiet, Riksrevisionsverket, Statens naturvårds-
verk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens strålskyddsinstitut
(SSI), Statens kärnkraftinspektion (SKI), Statens kämbränslenämnd, Riks-
polisstyrelsen, Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping,
Tekniska högskolan i Stockholm, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Universi-
tetet i Uppsala, Universitetet i Lund, Länsstyrelsen i Uppsala län, Läns-
styrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i
Västmanlands län, Statens räddningsverk, Vägverket, Sjöfartsverket, Loka-
la säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärnkraftverk, Lokala säkerhets-
nämnden vid Ringhals kärnkraftverk, Lokala säkerhetsnämnden vid Fors-
marks kärnkraftverk, Lokala säkerhetsnämnden vid Barsebäcks kärnkraft-
verk, Lokala säkerhetsnämnden vid Studsvik AB:s anläggningar, Öst-
hammars kommun, Nyköpings kommun, Oskarshamns kommun, Varbergs
kommun, Västerås kommun, Svenska kommunförbundet, Svenska Natur-
skyddsföreningen, ABB Atom AB, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärn-
vapen, Forsmarks Kraftgrupp AB, Greenpeace, OKG AB, Studsvik AB,
Svensk Kämbränslehantering AB, Sydsvenska Värmekraft AB, Vattenfall
AB, Landstinget i Uppsala län samt Landstinget i Södermanlands län.
I sammanställningen redovisas inte fall då remissinstanserna utan
kommentarer tillstyrkt utredningens förslag. Reservationer till avgivna
yttranden redovisas inte. Allmänna synpunkter som rör kärnkraftens av-
veckling och kostnadsansvar redovisas heller inte i remissammanställ-
ningen.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anser att det i en reviderad
kämtekniklagstiftning bör fastläggas att:
"- kämkraftawecklingen omedelbart skall inledas och vara avslutad senast
år 2010,
- projektering eller byggande av nya reaktorer är förbjudet,
- införsel, behandling, lagring (även tillfällig), och slutförvaring av ut-
ländskt kärnavfall eller kärnämne som inte utgör direkt råvara för på-
gående kämbränsletillverkning är förbjuden,
- exporten av kärnteknisk utrustning skall upphöra,
- forskningsreaktorema i Studsvik skall tas ur drift,
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
79
- en awecklingsplan för ABB-Atom skall utarbetas,
- vaije väsentlig ersättningsinvestering i kärnkraftverken skall samhällseko-
nomiskt och energipolitiskt prövas mot alternativet att avveckla reaktorn,
- inga ersättningsinvesteringar med syfte att öka kärnkraftverkens livslängd
tillåts,
- anläggningsinnehavama åläggs ett obegränsat ansvar för skador orsakade
av verksamheten,
- priset på kämkraftsel skall baseras på dess reella produktionskostnader
och icke subventioneras med skattemedel eller genom överföringar av
överskott från annan billigare kraftproduktion, t.ex. vattenkraft,
- SKB åläggs att seriöst utreda alternativa slutförvaringsmetoder,
- säkerhetsansvariga myndigheter såsom SKI och SSI åläggs att utarbeta
och lägga fram katastrofprogram för nästa stora reaktorolycka inklusive
planer för en snabbavveckling av kärnkraften,
- SKN:s status som fristående myndighet skall säkras och förstärkas,
- fonden för tryggandet av kärnavfallets slutförvaring vid
vaije tidpunkt skall innehålla tillräckligt med medel för att säkerställa en
slutförvaring av dittills producerat kärnavfall,
- den största mängd kärnavfall som får slutförvaras i Sverige är slutgiltigt
bestämd av folkomröstning och riksdagsbeslut avseende kärnkraft-
programmets omfattning och avveckling, dvs 7 750 ton utbränt kärnbräns-
le, 90 000 kubikmeter låg- och medelaktivt avfall samt 115 000 kubik-
meter låg- och medelaktivt avfall från rivning av kärnkraftverken,
- lokal säkerhetsnämnd skall vara inrättad på varje ort där kärnteknisk
verksamhet bedrivs,
- användning av blandoxidbränsle (s.k. MOX-bränsle) i svenska kämreak-
torer är förbjuden,
- en årligt återkommande ”kontrollstation" skall vara inrättad i syfte att
säkerställa en avveckling till år 2010,
- för avvecklingen skall finnas en offentlig awecklingsplan."
Statens kämkraftinspektion (SKI) tar upp frågan om det långsiktiga
ansvaret för använt kärnbränsle och kärnavfall till diskussion. SKI anför
följande:
"Principen, uttryckt i 10 § punkt 2, att den som producerat avfallet också
skall ta hand om det - en skyldighet som enligt 14 § gäller även sedan
företaget upphört med sin egentliga verksamhet - är möjlig att upprätthålla
så länge producenten ännu existerar och har resurser att bära upp ansvaret.
I andra länder har staten eller delstaten uttryckligen utpekats som ytterst
ansvarig. Att även den svenska staten har ett långsiktigt ansvar framgår
indirekt av tidigare lagmotiv och bestämmelserna om finansiering av hante-
ringen av det använda kärnbränslet. Vad som väckt viss uppmärksamhet i
andra kämkraftstater är att detta inte uttryckts explicit i lagtexten utöver
det föreslagna i § 16 om tillsyn och kontroll av slutförvar eller förslutning.
Närings- och teknikutvecklingsverket anser att utredningen vid sin dis-
kussion om samordning med EG borde ha behandlat frågor som rör fusion-
skraft eller vissa användningar av acceleratorer. Verket anser att dessa
frågor borde ha berörts inte minst mot bakgrund av de nämnda möjlig-
heterna med användning av acceleratorer för eliminering av långlivade
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
80
restprodukter och/eller samtidig storskalig energiproduktion. Dessa frågor
har intresse ur samma tidsperspektiv som de behandlade frågorna rörande
hanteringen och slutförvaringen av kärnkraftens restprodukter.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet anser att det finns
goda skäl att införa tillåtlighetsregler i kämtekniklagen och strålskydds-
lagen. Därmed skulle prövningar enligt kämtekniklagen och strålskydds-
lagen anpassas till prövningen i miljöskyddslagen, även vid prövningar
enligt 4 kap naturresurslagen. När det gäller utformningen av här aktuella
tillåtlighetsregler bör miljöskyddslagen utgöra förebild.
Utredningens överväganden och förslag beträffande definitionerna av kärn-
ämne och kärnavfall samt beträffande en möjlighet att föreskriva undantag
från kämtekniklagens tillämpning delas av SKI, SSI, Statens kärnbränsle-
nämnd, Hovrätten for Ovre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Lunds
tekniska högskola och Länsstyrelsen i Västmanlands län. SSI anser dock
att det bör vara SSI och inte SKI som i de flesta fall bör bemyndigas att
föreskriva undantag från kämtekniklagens tillämpningsområde. Beträffande
ändringen av definitionen av kärnavfall framhåller SKI som ett observan-
dum att kärnavfall i form av använt kärnbränsle placerat i slutförvar fort-
farande kan behöva stå under kontroll med hänsyn till Sveriges internatio-
nella åtaganden eftersom frågan om kontroll av kärnämne i förslutna slut-
förvar ännu inte lösts på det internationella planet.
Hovrätten för Övre Norrland framhåller att formuleringen i den före-
slagna nya bestämmelsen i 2 a § bör förtydligas till exempelvis i "det i 3 §
angivna syftet" etc. För övrigt är det enligt hovrättens mening mera logiskt
att paragraferna byter plats så att 2 a § i stället blir 3 a §. Lunds tekniska
högskola framhåller att termen kärnavfall från språkliga utgångspunkter är
direkt olämplig. Reaktoravfall kunde enligt högskolan vara ett rimligt
alternativ. Detsamma gäller begreppet kärnämne. Reaktorbränsle eller
klyvbart material skulle enligt högskolan vara ett bättre alternativ.
Oskarshamns kommun och Lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns
kärnkraftverk anser att det lämpliga i en förändring av lagens tillämpning
i enlighet med vad som nu föreslås noga måste övervägas. Kämteknik-
lagens syfte att ta tillvara en hög säkerhet inom den kärntekniska verk-
samheten kan äventyras vid införandet av s.k. friklassning. Om denna
möjlighet ändå kommer att införas i lagen anser nämnden att friklassning
endast får ske under förutsättning att de höga krav på säkerhet som KTL
ska tillvarata inte äventyras och tillämpningsområdet måste därför noga
avgränsas. Syftet med lagen får aldrig sättas ur spel.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen framför:
"Vi anser att §2 som ger definitionerna på kärnämne och kärnteknisk
anläggning borde komma först, dvs § 1 och §2 borde byta plats.
Vi avvisar kommitténs förslag i §1 mom 4c att inte räkna in sådan ut-
rustning ’som annars är av väsentlig betydelse för framställning av käm-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
81
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
laddningar’ i definitionen av kärnteknisk verksamhet bör den också vara
föremål för särskild uppmärksamhet.
Vi avvisar förslaget i § 2a mom 1. Den föreslagna texten ger regeringen
alltför stor makt och förvandlar hela lagen till ett gummidokument. Med
denna föreskrift blir hela lagen meningslös och kan ersättas med en
regeringsförordning, momentet bör helt utgå."
Utredningens förslag att myndigheterna skall kunna besluta om normföre-
skrifter tillstyrks av flera remissinstanser bl.a. SKI, Riksrevisionsverket
och Kammarrätten i Jönköping. SKI framhåller det angelägna i att över-
gången till det nya föreskriftssystemet kan ske stegvis och i huvudsak i
anslutning till återkommande översyner av olika foreskriftskomplex som
ändå är motiverade.
Sjöiartsverket påpekar att det för verket framstår som oklart var gränsen
mellan föreskrifter, som är anknutna till fartygen och som naturligen ligger
hos Sjöiartsverket, och andra föreskrifter för transporten som ligger hos
endera av SKI och SSI, går. Gränsen är möjligen svår att dra. Praktiskt
ser verket inga svårigheter att lösa eventuella problem i det att berörda
myndigheter är skyldiga att samråda med varandra.
Utredningens förslag att en tillståndshavare efter godkännande av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får uppdra åt annan
att svara för verksamheten tillstyrks av flera remissinstanser, bl.a. Riks-
revisionsverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, SKI, Oskarshamns
kommun och Lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärnkraftverk.
SKI framhåller att tillägget kan sägas utgöra en legalisering av hittills-
varande praxis, dock med den viktiga ändringen att även operatörsföretaget
blir straffrättsligt ansvarigt för sin verksamhet. Tillägget är en tillfreds-
ställande praktisk lösning av ett latent problem angående företagaransvar.
Koncessionsnämnden framhåller i detta sammanhang följande:
"Det är en vedertagen uppfattning och framgår också av kämtekniklagens
förarbeten att ett tillstånd till kärnteknisk verksamhet inte får överlåtas.
Samtidigt har det godtagits att verksamheten de facto drivs av annan än
tillståndshavaren, utan att den förstnämnde betraktas som tillståndshavare.
Kämtekniklagen skiljer sig härigenom från t.ex. miljöskyddslagen och
strålskyddslagen enligt vilka tillståndshavare avses vara den fysiska eller
juridiska person som vid vaije tillfälle utövar den med tillståndet avsedda
verksamheten. När driften av verksamheten övergår till någon annan över-
förs också tillståndet och de skyldigheter som följer med tillståndet på den
nye utövaren.
Eftersom kämtekniklagen i det angivna avseendet skiljer sig från bl.a.
ovannämnda lagar anser Koncessionsnämnden att det, för undvikande av
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
82
oklarheter, skulle vara till fördel om det av lagtexten framgick vem det är
som är tillståndshavare till en kärnteknisk verksamhet. En tillståndshavare
skulle därvid kunna definieras som den som av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer lämnats tillstånd till verksamheten.
Ordet "Tillståndshavare" bör också genomgående användas i lagtexten. Nu
talas ibland om "den som har tillstånd".
Nämnden anser också att det skulle skapa ytterligare klarhet om det även
av lagtexten framgick att ett tillstånd eller en verksamhet inte utan med-
givande av regeringen (eller den myndighet som regeringen bestämmer)
får överlåtas. Föreslagna kompletteringar kan lämpligen tas in som en ny
10 a § tillsammans med det av utredningen föreslagna tillägget till 10 §".
Lunds universitet finner skäl att ifrågasätta, huruvida en omprövning av
tillstånden verkligen kan anses motiverad vid smärre avtalsjusteringar, som
ej påverkar frågor rörande säkerhet eller ansvarsfördelning.
Kammarrätten i Jönköping anser att den lösning som väljs inte får inne-
bära att det kan uppstå sådan situation att förelägganden och andra beslut
inte blir effektiva därför att beslutsmyndigheten riktat sig mot fel person.
Tillståndshavaren har och bör ha ett odelat ansvar för verksamheten även
om driften överlåtits. Fråga är, framhåller kammarrätten, om tillstånds-
havare och driftansvarig kan åläggas ett samtidigt, "solidariskt", ansvar.
Om en tillståndshavare skall undgå ansvar bör den driftansvarige prövas
lika som en tillståndshavare.
Lokala säkerhetsnämnden vid Forsmarks kärnkraftverk framhåller att
atomansvarighetslagens regler om tillståndshavarens ansvar för skador som
drabbar tredje man vid en kämkraftsolycka bör kompletteras med en
bestämmelse om samma ansvar för den som driver anläggningen.
Lokala säkerhetsnämnden vid Barsebäcks kärnkraftverk anser att efter-
som det är oklart vilket ansvar som ligger på ett bolag som enbart sköter
driften så bör såväl tillståndsansvar som driftansvar, straffrättsansvar som
ekonomiska ansvar ligga på samma bolag.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anser att en tillståndshavare
inte skall kunna överföra ansvaret för verksamheten på annan juridisk
person. I konsekvens därmed anser Folkkampanjen vidare att näst sista
stycket i 17 § kan utgå.
OKG AB anser att det är viktigt att driftbolagets ansvar förtydligas och
finner att utredningens förslag är rimligt. OKG anser emellertid inte att ny
prövning är erforderligt när ett avtal mellan tillståndshavaren och drift-
bolagets uppdrag. Detsamma gäller när ett driftavtal endast anpassas till
rådande förhållanden, vilket i vissa fall torde vara nödvändigt efter en
längre tid. I dessa fall bör det vara tillfyllest att det nya avtalet tillställs
SKI for kännedom. SKI har då möjlighet att föranstalta om ny prövning
om så finnes erforderligt. OKG anser att detta bör framgå av propositio-
nen.
Studsvik AB tillstyrker förslaget men anser att det i kämtekniklagen
tydligt borde anges att uppdrag får lämnas i flera led.
Svensk kämbränslehantering AB anser att det i såväl specialmotiveringen
som i den allmänna motiveringen till det föreslagna tillägget till 10 8
kämtekniklagen borde redovisas den situation som gäller i Sverige, där
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
83
kraftföretagen gett SKB i uppdrag att inneha och driva anläggningar for att
säkert hantera och slutförvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.
10§ punkt 2 behandlas inte. Den föreslagna lagändringen täcker dock
enligt SKB även denna situation. Specialmotiveringen bör därför kom-
pletteras härvidlag.
Sydsvenska Värmekraft AB anser att det måste vara tillåtet att utan ny
prövningsplikt ändra, anpassa eller uppdatera nuvarande avtal efter ändra-
de förhållanden och förutsättningar så länge man håller sig inom ramen för
nuvarande avtals omfattning och ansvarsfördelning. I dessa situationer,
framhåller bolaget, kan det ofta vara lämpligt att det gamla avtalet ersätts
med ett nytt. Ändras eller skrivs ett befintligt avtal om bör det vara till-
fyllest att det nya avtalet tillställs tillsynsmyndigheten, som därefter har att
pröva om ändringarna är av den omfattning att en nyprövning bör ske.
Utredningens förslag i syfte att hindra att utländskt kärnavfall och använt
kärnbränsle slutförvaras i Sverige tillstyrks bl.a. av SKI och Statens käm-
bränslenämnd.
SKI gör bedömningen att utredningen även om det enligt inspektionens
bedömning råder viss oklarhet om rättsläget inom EG föreslagit en lag-
tekniskt lämplig lösning på den i direktiven förelagda uppgiften, eftersom
den knyter förbudet till användningen av mark och vatten, vilket även
inom EG faller under nationell suveränitet.
Hovrätten för Övre Norrland anser att 6 § kämtekniklagen bör utformas
som ett direkt förbud mot införsel av utländskt använt kärnbränsle eller
kärnavfall för slutförvaring, med de undantag som framgår av förslaget.
Lokala säkerhet snämndema vid kärnkraftverken i Forsmark, Ringhals och
Barsebäck framför liknande synpunkter.
Riksrevisionsverket anser att det är oklart huruvida utredningens förslag
löser alla problem som skulle kunna uppkomma i en frihandelssituation for
kärnavfall framöver.
Koncessionsnämnden för miljöskydd är något tveksam till om förslaget i
alla situationer får åsyftad effekt. Under en ganska lång period efter det att
ett förvar har färdigställts - närmare bestämt till dess det är fyllt - kommer
nämligen förvaret att ha ett ej utnyttjat utrymme. Om förvaret då ägs av
ett aktiebolag eller annan juridisk person och denne ägare är beredd att ta
emot avfall från andra länder torde - med de EG-regler som utredningen
förutsätter kommer att gälla - den av utredningen föreslagna bestämmelsen
inte hindra att införsel och slutförvaring sker av sådant avfall. Gentemot
EG-bestämmelsema torde staten i detta läge inte kunna åberopa att förvaret
har byggts enbart för inhemskt avfall. Endast om staten äger eller i vart
fall har ett bestämmande inflytande över förvaret torde denna situation
enligt koncessionsnämnden kunna undvikas.
Kammarrätten i Jönköping framhåller att den föreslagna lösningen av EG
kan komma att uppfattas som ett försök till kringgående och anmäler där-
för tveksamhet till förslaget.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
84
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet anser att man bör
införa en regel om totalförbud mot import fram till en folkomröstning.
Först därefter bör en eventuell regel om förbud att slutförvara utländskt
använt kärnbränsle i Sverige kunna träda i kraft. Frågan bör dock enligt
fakultetsstyrelsen utredas ytterligare.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser däremot att det är angeläget att
möjligheterna till samarbete med utländska företag vid tillverkning av
kärnbränsle och behandling av restprodukter från bränsletillverkningen kan
fortsätta som hittills.
Oskarshamns kommun och Lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns
kärnkraftverk är tveksamma till förslaget att inte införa något införselför-
bud med hänvisning till den uttalade uppfattning som finns i frågan hos
riksdag och regering. En förutsättning för att nämnden ska tillstyrka för-
slaget att undantag ska kunna göras från förbudet mot byggande av an-
läggningar för slutförvar av utländskt använt kärnbränsle eller kärnavfall är
att det i lagen klart anges vilka undantagen kan vara.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anför följande:
"Beträffande den föreslagna nya lydelsen av §6 anser vi att den andra
meningen 'Sådant material....’ bör utgå. Förbudet skall vara ovillkorligt!
I den mån frågan om slutförvaring av utländskt kärnavfall på svenskt
område aktualiseras bör denna bli föremål för riksdagsbehandling.
Vi anser vidare att i §6 bör införas ett villkorslöst förbud mot införande
av kärnavfall (låg-, medel- och högaktivt) till Sverige. Om EES-avtalet
eller ett svenskt EG-medlemskap skulle kräva att Sverige skulle tvingas ta
emot sådant avfall bör avtalen avvisas."
Greenpeace hävdar att ett absolut förbud mot import av använt kärn-
bränsle och kärnavfall inte skulle strida mot gällande EG-regler. Green-
peace anser att sådant förbud borde införas i kämtekniklagen.
Utredningens förslag att reglerna om utförsel av dual-use produkter förs
över från kämtekniklagen till lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av
produkter som kan användas i massförstörelsesyfte tillstyrks av Krigs-
materielinspektionen, Försvarets forskningsanstalt, Generaltullstyrelsen,
Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen och SKI. Krigsmaterielinspektionen
anför att kontrollen av kärntekniska "dual-use"-produkter har nära sam-
hörighet med kontrollen av missilteknologiprodukter såväl vad avser
problemländer som rent tekniskt.
I detta sammanhang berör utredningen behovet av en samlad översyn av
hela den aktuella lagstiftningen om säkerhetspolitiskt motiverad utförsel-
kontroll, med en gemensam förteckning över alla berörda produkter.
Försvarets forskningsanstalt, General tullstyrelsen, Säkerhetspolisen och
Rikspolisstyrelsen understryker vikten av att en sådan utredning kommer
till stånd.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
85
7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 98
Utredningens synpunkter och förslag i fråga om miljökonsekvensbeskriv-
ningar, allmänhetens insyn och om samordningen av prövningen enligt
naturresurslagen och kämtekniklagen delas och tillstyrks av flera remiss-
instanser bl.a. Boverket, Kammarkollegiet, Statens naturvårdsverk, SKI,
Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Kungliga Tek-
niska Högskolan, Lokala säkerhetsnämnden vid Ringhals kärnkraftverk,
Lokala Säkerhetsnämnden i Nyköping och Nyköpings kommun. Enligt
SKI:s mening bör granskningen av miljökonsekvensbeskrivningen hållas
samman på samma sätt som tillståndsprövningen i övrigt enligt kämteknik-
lagen. För samordningen mellan SKI och SSI har en väl fungerande praxis
utvecklats i form av tillsättande av gemensamma arbetsgrupper för den
teknisk-vetenskapliga granskningen. SKI välkomnar den ytterligare
precisering av allmänhetens rätt och möjlighet att framföra synpunkter i
samband med tillståndsprövningen som kungörandet av miljökonsekvens-
beskrivningen innebär. Det vore önskvärt att i och med att krav på miljö-
konsekvensbeskrivning ställs av regeringen i tillståndsfråga enligt KTL så
skall också Koncessionsnämnden för miljöskydd ha möjlighet att med
expertbiträde av SKI och SSI ta upp alla aspekter på miljökonsekvenser vid
en offentlig förhandling som i så fall bör ske först när preliminära gransk-
ningsrapporter från SKI och SSI föreligger.
SSI anser däremot att förslaget att föra in krav på säkerhetstekniska
miljökonsekvensbeskrivningar enligt lagen om kärnteknisk verksamhet,
som är en tekniklag och inte en miljölag, är onödigt och därför olämpligt.
Det kan dessutom leda till förvirring hos både granskande myndigheter och
allmänheten. Kravet på miljökonsekvensbeskrivning bör endast återfinnas
i strålskyddslagen.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet anser att kravet på en
miljökonsekvensbeskrivnings innehåll bör anges tydligare i lagtexten. I
detta sammanhang framhåller styrelsen att det är angeläget att nu införa
regler om insyn och beslutspåverkan i både kärntekniklagen och strål-
skyddslagen. Miljöskyddslagens regler om samråd, offentligt sammanträde
m.m. bör vara förebild för nya regler.
När det gäller frågan om samordning av tillståndsprövningen med natur-
resurslagen m. fl. lagar framhåller Koncessionsnämnden for miljöskydd att
informationen till de närboende om verkningarna skulle kunna bli betydligt
bättre om även företrädare för SKI och SSI kunde vara närvarande vid det
sammanträde koncessionsnämnden regelmässigt håller enligt 14 § andra
stycket 3 miljöskyddslagen. Det kunde i det sammanhanget enligt kon-
cessionsnämndens uppfattning även vara lämpligt att redovisa den miljö-
konsekvensbeskrivning som enligt det föreslagna tillägget till lagens 5 §
kan komma att föreligga. Denna närvaro skulle kunna ske helt formlöst
och utan att nämndens sammansättning påverkas men planeras i samråd
mellan myndigheterna. Några lagändringar behöver detta inte föranleda.
Lokala Säkerhetsnämnden vid Forsmarks kärnkraftverk anser, med
utgångspunkt från de erfarenheter som Östhammars kommun fått i SFR 1-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
86
ärendet, att en kommun bör anmodas avge yttrande beträffande lokalise-
ring av en kärnteknisk anläggning först då den tekniska utredningen i
ärendet är fullständig, dvs. då SKI och SSI avgivit yttranden enligt käm-
tekniklagen resp, strålskyddslagen. För kommunen är det självfallet viktigt
att vara så välinformerad som möjligt beträffande en anläggnings miljöpå-
verkan, innan kommunen uttalar sig om lokalisering av anläggningen.
Vidare anser säkerhetsnämnden att myndigheterna i ökad utsträckning
borde tillhandahålla lekmannaanpassad skriftlig information om sin verk-
samhet. Den del av myndigheternas information, som nu ingår i deras
rapportserier (t.ex. promemoriorna om SFR-1) har utpräglat teknisk veten-
skaplig karaktär och når därför inte fram, vare sig till nämnden,
kommunen eller allmänheten. Detta är särskilt betänkligt för säkerhets-
nämnden, eftersom nämnden skall tjänstgöra som vidareinformatör till
kommunen och allmänheten. Lokala Säkerhetsnämnden vid Barsebäcks
kärnkraftverk framför liknande synpunkter när det gäller behovet av lek-
mannamässig information.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anser att i §5 stycke 2 bör
orden "får föreskriva" bytas ut mot "skall föreskriva". Folkkampanjen
framhåller vidare att:
alla ärenden, även sådana som betraktas som rutinärenden bör förses med
miljökonsekvensbeskrivning. I rutinfall kan det givetvis räcka med att en
standardbeskrivning bifogas.
Svensk kämbränslehantering AB anser att tillägget i 5 § KTL om "...
miljökonsekvensbeskrivning avseende säkerhetstekniska aspekter" och
motsvarande tillägg i strålskyddslagen är otydligt formulerat. SKB anför
följande: "Som framgår av sid.316 i betänkandet innebär 'Utredningens
förslag att ett särskilt krav på miljökonsekvens skall införas i kämteknik-
lagstiftningen och strålskyddslagstiftningen ... att den beskrivning som
skall upprättas enligt naturresurslagen kompletteras med en beskrivning där
särskilt säkerhets- och strålskyddsaspektema beaktas.’ Detta bör kunna
formuleras direkt i lagtexten på t.ex. följande sätt:
'Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att det i ärenden enligt denna lag som jämväl prövas enligt NRL
skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning där även säkerhets- och
strålskyddsaspektema redovisas.’
Motsvarande skrivning bör ingå i strålskyddslagen."
Vattenfall AB anser att det i lagen bör anges att miljökonsekvens-
beskrivningen inlämnas endast då den industriella verksamheten i väsentlig
grad utökas eller förändras. Ett tydliggörande i lagtexten behövs.
Utredningens förslag att lokala säkerhetsnämnder skall inrättas i kommuner
där undersökningsarbeten om lokalisering av slutförvar bedrivs tillstyrks av
bl.a. SKI, Oskarshamns kommun samt de Lokala Säkerhetsnämndema vid
kärnkraftverken i Ringhals och Oskarshamn. Säkerhetsnämnden vid
Oskarshamns kärnkraftverk vill framhålla det angelägna i att samhället
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
87
under urvalsprocessen och beslutsskedet har tillgång till en myndighet som
kan betjäna berörda kommuner, intresseorganisationer och allmänheten
med upplysningar inom olika områden som är avgörande i en urvals-
process inför beslut om ett slutförvar.
Boverket anser att en bred och öppen offentlig behandling inte kan anses
garanterad enbart genom att den föreslagna lokala säkerhetsnämnden blivit
informerad. Det förefaller också vara orealistiskt att sådana nämnder till-
sättes i alla de kommuner som kan vara berörda under den första fasen av
urvalsprocessen.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anser att säkerhetsnämndens
informationsskyldighet mot allmänheten bör markeras på ett tydligt sätt.
Utredningens uppfattning att ett förbud mot vissa ersättningsinvesteringar
inte bör införas delas av bl.a. Försvarets forskningsanstalt, Arbetar-
skyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, SKI, Lunds uni-
versitet, Oskarshamns kommun, Lokala säkerhetsnämndema vid Fors-
marks, Barsebäcks, Oskarshamns och Ringhals kärnkraftverk, OKG AB
och Sydsvenska Värmekraft AB. SKI biträder helt utredningens moti-
veringar varför det inte bör införas någon bestämmelse i lagen vari stadgas
förbud mot vissa investeringar i kämkraftsreaktorer.
Kammarrätten i Jönköping finner liksom utredaren att det kan vara svårt
att formulera en sådan regel. En lösning skulle enligt kammarrätten kunna
vara en regel om krav på tillstånd från regeringen eller av den myndighet
regeringen
bestämmer för vissa ersättningsinvesteringar.
Greenpeace anser att ersättningsinvesteringar som skulle försvåra en
avveckling av kärnkraften inte bör tillåtas. Greenpeace föreslår att
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges rätt att före-
skriva vilka investeringar som får göras i syfte att öka säkerheten. Till-
stånd till investeringen skulle krävas. Investeringar som inte är nödvändiga
för att bibehålla eller öka säkerheten skulle inte få godkännas. Investe-
ringar som ökar reaktorns kapacitet eller förlänger dess kommersiella
livslängd skulle tillåtas enbart om det inte fanns någon annan möjlighet att
uppnå samma säkerhet som investeringen avsåg.
Utredningens förslag att slopa förbudet i 6 § kämtekniklagen mot att vidta
vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra en kämkraftsreaktor i
Sverige tillstyrks av Närings- och teknikutvecklingsverket, SKI, Lunds
universitet, Lunds tekniska högskola, Lokala säkerhetsnämndema vid
Forsmarks, Barsebäcks och Ringhals kärnkraftverk, OKG AB och Syd-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
88
svenska Värmekraft AB. SKI påpekar att det nuvarande stadgandet ger SKI
en artfrämmande tillsynsuppgift i så måtto att det mer rör sig om tillsyn av
energipolitik än av säkerhet.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Oskarshamns
kommun, Lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärnkraftverk och
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anser att förbudet i 6 § bör
bibehållas.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
Utredningens förslag om nya straffbestämmelser och slopandet av kravet i
29 § på åtalsanmälan från tillsynsmyndigheten tillstyrks av bl.a. SKI,
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Västerås, Hovrätten för Ovre Norr-
land, Kammarrätten i Jönköping och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Upp-
sala Universitet SKI anser att rekvisiten i 24a § för straffbarhet bör göras
tydligare, t.ex. genom att paragrafen ges följande lydelse: "Till böter eller
fängelse i högst två år dömes den som med uppsåt eller av grov oakt-
samhet underlåter att vidta uppenbart erforderliga åtgärder enligt 10 §
första stycket."
Förslaget att slopa kravet på åtalsanmälan avstyrks av Närings- och
teknikutvecklingsverket. Genom att behålla bestämmelsen om åtalsprövning
undviks enligt verket ett betydande merarbete för vårt rättsväsen, eftersom
ett stort antal obefogade eller bagatellartade anmälningar omedelbart kan
utgallras av de kompetenta tillsynsmyndigheterna på området, och eftersom
andra anmälningars relevans för säkerheten omedelbart kan bedömas sak-
kunnigt utan omväg av ett omständligt remissförfarande. Vattenfall AB
avstyrker också förslaget och framför liknande.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anför följande: "Vi anser att
påföljden enligt §25 skall vara fängelse lägst 6 månader och högst 4 år.
Påföljden enligt § 25a bör vara lägst 1 år och högst 8 år. I §28 bör den
tidigare lydelsen bibehållas. I § 29 bör hänvisningen till § 10 utgå enligt
vad som tidigare anförts."
Utredningens förslag att regeringen i samband med sin granskning och
utvärdering av det forsknings- och utvecklingsprogram som anges i 12 §
kämtekniklagen får meddela villkor avseende forskningsarbetet under den
kommande treårsperioden tillstyrks av bl.a. SKI.
Statens kärnbränslenämnd anser att villkor förefaller att vara en olämplig
form för att utöva inflytande på en verksamhet som är en skyldighet
snarare än en rättighet för reaktorinnehavama att bedriva. Det vore enligt
nämndens uppfattning bättre att använda begreppet föreskrifter i lagen. Det
vore vidare enligt nämndens uppfattning bättre om lagen gav uttrycklig
möjlighet även mellan granskningstillfällena för myndigheterna att pröva
och för regeringen att ta ställning till strategiskt viktiga inslag i FoU-verk-
89
samheten. Därför bör begränsningen att villkor (föreskrifter) endast får
uppställas vid granskningstillfällena utgå.
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anför: "I §12 bör uttrycket i
sista meningen ’får uppställas’ utbytas mot 'skall uppställas’. Självklart
skall 'sådana villkor som behövs’ också uppställas!"
Svensk kärnbränslehantering AB anser att det tillägg som föreslås i 12 §
är onödigt och kan leda till en viss rättsosäkerhet för reaktorägama.
Bolaget anför följande: "Det är således fullt klart (enl. bestämmelserna i
10, 11, 12 §§ kämtekniklagen) att FoU-programmet måste omfatta allt
som behövs för att på ett säkert sätt hantera och slutförvara kärnavfallet
samt riva anläggningarna. Detta kan även beskrivas som programmets
huvudinriktning. Som framgår av 18 § har myndigheterna full möjlighet att
meddela föreskrifter i detta avseende om programmet är ofullständigt. Det
av utredningen föreslagna tillägget är således onödigt.
Om i tillägget avses något annat med begreppet 'huvudinriktning’ så kan
det de facto ses som en möjlighet för den granskande myndigheten eller
regeringen att utvidga reaktorinnehavamas ansvar utöver vad som anges i
10 § 2 och 3. Detta framstår som olämpligt m.h.t. rättssäkerheten eftersom
det i så fall innebär att omfattningen av reaktorinnehavamas ansvar i prak-
tiken inte i första hand anges genom lagen utan genom de villkor som
uppställs vart tredje år vid utvärderingen av forsknings- och utvecklings-
programmet. "
Bolaget framhåller vidare följande när det gäller frågan om forsknings-
och utvecklingsprogrammet följer lagens krav: "Vid behandlingen av FoU-
programmen 1986 och 1989 har regeringen i ena fallet (1987) meddelat att
programmet uppfyller de krav som ställs i KTL 12 § men i andra fallet
(1990) lagt programmet till handlingarna. Lagen kräver att ett program
skall inlämnas för granskning vart tredje år. Det är otillfredsställande om
man då ej får ett klart och tydligt uttalande om att programmet uppfyller
eller inte uppfyller de krav som ställts. 12 § KTL säger att programmet
skall utvärderas. Riksdagen bör uttala att denna föreskrift i lagen innebär
en skyldighet att klart ange antingen att programmet uppfyller lagens krav
eller också de kompletteringar som behövs för att programmet skall upp-
fylla lagens krav. I annat fall framstår granskningen och utvärderingen
som meningslös eller i vaije fall tandlös."
Bolaget framhåller följande beträffande myndigheternas tillsyn av efter-
levnaden av bestämmelserna i 11 och 12 §§ kämtekniklagen: "På sid 361
sägs i andra stycket att 'Genom befogenheten att vägra betala ut avgifts-
medel till kämkraftföretagen kan således kämbränslenämnden utöva styr-
ning och kontroll av medlens användning.’ Detta måste dock ske inom
ramen för reaktorinnehavarens ansvar enligt 10 och 11 §§. Vid tillsyn bör
väl i första hand 18 § KTL tillämpas och inte finansieringslagen.
Diskussionen på sidan 361 ger intrycket att utredningen gärna vill blanda
ihop de två lagarna."
Sydsvenska Värmekraft AB framhåller att för att tillståndshavaren skall
kunna leva upp till sitt ansvar för forskning och utveckling är det viktigt
att denna möjlighet endast utnyttjas i undantagsfall och verkligen enligt
förslaget begränsas till att avse verksamhetens huvudinriktning.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
90
Vattenfall AB avstyrker förslaget att regeringen skall få meddela villkor.
Utredningens förslag att renodla finansieringslagen tillstyrks av bl.a. Närings-
och teknikutvecklingsverket och Kammarrätten i Jönköping. Kammar-
rätten ifrågasätter om inte begreppet "radioaktivt avfall" skulle kunna ges
en tydligare teknisk beskrivning i 2 §. Språkligt sett torde detta ordpar i
finansieringslagen inte överensstämma med vad som avses. I 13 § strål-
skyddslagen har ordparet en annan betydelse. Vidare kan det missförstås
internationellt, då det inte motsvarar begreppet "radioactive waste".
Hovrätten för Ovre Norrland finner det lämpligt att även övriga
bestämmelser i finansieringslagen överförs till och inarbetas i kämteknik-
lagen. Hovrätten delar däremot utredningens uppfattning om att lagen om
finansiering av hantering av visst radioaktivt avfall m.m. bör stå kvar
oförändrad.
Utredningens uppfattning att prövningsförfarandet vid utbetalning av
medel och frågan därför bör bli föremål för en översyn delas av Riksrevi-
sionsverket
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen anför följande: "§2 mom 1
omformuleras enligt följande: ’en säker hantering och slutförvaring vid
vaije tidpunkt av det i reaktorn ditintills använda kärnbränslet och därav
härrörande radioaktivt avfall’.
§2 mom 2 omformuleras enligt följande: ’en säker avveckling och riv-
ningen av reaktoranläggningen vid vaije tidpunkt’.
Motivet för denna omformulering är att man aldrig på förhand kan veta
när kärnkraften eventuellt kan komma att snabbawecklas. Därför måste
medlen vid vaije tidpunkt vara tillräckliga för slutförvaring av befintligt
aktivt avfall inklusive reaktoranläggningen. Efter en snabbavveckling kan
man befara att reaktorägaren saknar betalningsförmåga varför tillräckliga
medel måste finnas fonderade.
Andra raden i första meningen §6 bör utgå. Avgiften skall alltid fast-
ställas av regeringen.
Påföljden enligt §9 bör vara böter eller fängelse i högst 2 år.
§5 förses med följande tillägg: 'Avgiftsmedel får dock ej tas i anspråk i
sådan omfattning att tillgängliga medel reduceras under de belopp som
krävs för att vid vaije tidpunkt bekosta slutförvaring av allt radioaktivt
avfall från reaktorinnehavarens anläggning inklusive rivning och slutför-
varing av själva anläggningen’."
Svensk kärnbränslehantering AB anför följande: "I 1 § anges att lagen
ger 'bestämmelser om avgifter för finansiering av omhändertagandet av
använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från kärnteknisk verksam-
het’ i allmänhet. Lagen reglerar dock endast en 'reaktorinnehavares’ skyl-
digheter. Enligt 10 § 2 och 3 KTL åligger det alla som har tillstånd till
kärnteknisk verksamhet att ta hand om kärnavfall och kärnämne och riva
anläggningarna. Hur finansieringen av detta skall ske för tillståndsinne-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
91
havare som inte är reaktorinnehavare är inte reglerat (utöver för gammalt
avfall från Studsvik, som regleras i den s.k. Studsvikslagen).
Begreppet reaktorinnehavare är inte väl definierat i finansieringslagen. I
11 § KTL används i stället begreppet ’den som har tillstånd att inneha eller
driva en kämkraftsreaktor’, vilket således inte innefattar reaktorinnehava-
ren Studsvik. I finansieringslagen avses troligen även denna tolkning.
Lagen bör tydliggöras på denna punkt."
SKI tillstyrker de föreslagna tilläggen till 18 §. Inspektionen framhåller
dock att dess befogenhet bör begränsas till att vidta de åtgärder som är
omedelbart nödvändiga för att trygga säkerheten. I den mån det sedan inte
finns någon ansvarig med tillräcklig kompetens att fortsätta verksamheten
bör inspektionen kunna överlämna ärendet till regeringen för utseende av
lämplig "tvångsförvaltare" eftersom inspektionen som tillsynsmyndighet
inte bör ha något utförandeansvar. Inspektionen vill i detta sammanhang
erinra om att det numera, sedan Vattenfall bolagiserats, är oklart vem som
lämpligen representerar staten inom energiområdet, dvs. vem som på
statens vägnar vidtar och får vidta åtgärder, innefattande kärnteknisk verk-
samhet, med kärnämne eller kärnavfall som förverkats med stöd av 26 §
KTL, eller som påträffas och saknar behörig innehavare, eller som avses
med det föreslagna tillägget. SKI anser att formuleringarna i 18 § andra
stycket bör modifieras med hänsyn till vad som anförts.
I anslutning till det föreslagna tillägget till 3 § påpekar SKI följande:
"Enligt 14 § lagen (1976:633, omtryckt 1989:935) om kungörande av
lagar och andra författningar skall internationella överenskommelser och
de ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt
kungöras. Sådant kungörande skall i princip ske i SFS. Om det är lämp-
ligare får regeringen dock bestämma att kungörandet skall ske på något
annat sätt. Var kungörandet i sådant fall sker skall ges till känna i den
författningssamling där författningen har kungjorts. Detta torde innebära
att det i KTL bör anges att NPT-fordraget och konventionen om fysiskt
skydd är publicerade i SÖ 1970:12 resp. SO 1985:24. Utredningens
uttalande i betänkandet sid 300 att det skulle räcka att sådan hänvisning
ges i en framtida tillämpningsföreskrift, utgiven av SKI, övertygar inte,
eftersom det strider mot den citerade lagtexten. SKI föreslår att en upp-
lysning om att NPT-fördraget och konventionen om fysiskt skydd är publi-
cerade i SÖ 1970:12 resp. SÖ 1985:24 och att de är införlivade med
svensk rätt genom 3 § KTL tas in sist i den föreslagna författningstexten
(under strecket). Som följd av vad som ovan anförts i anslutning till 2 § 3b
bör slutet av 3 § första stycket ha följande lydelse: , dels garantera fysiskt
skydd av kärnämne och sådant kärnavfall som utgörs av använt kärn-
bränsle. *
I fråga om överlåtelse och återkallelse av tillstånd enligt kämtekniklagen
har SKI kommit in med ett särskilt yttrande, i vilket sammanfattningsvis
anförs att det: "... synes rimligt och ändamålsenligt att göra sådana änd-
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
92
ringar i lagen som gör det möjligt att genom beslut av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer lägga ansvaret for omhändertagandet
av använt kärnbränsle och kärnavfall, såväl det operativa ansvaret som det
ekonomiska och juridiska, på det företag som har de bästa förutsätt-
ningarna att fullfölja skyldigheterna."
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen framför utöver vad som tidiga-
re redovisats följande synpunkter:
"Förordning om kärnteknisk verksamhet.
§4 punkterna 2 och 3. Uran 233 och plutonium bör icke införas i riket
över huvud taget. Beträffande det material som avses i punkterna 4 och 5
bör mängdbegränsningar finnas för SKI:s tillståndsbefogenheter.
Några undantag från kraven på särskilt utfärdat tillstånd när det gäller att
att befattning med kärnämne bör inte förekomma. §12 och §13 bör därför
utgå.
I §18 bör uttrycket ’bör ansökningen’ ersättas av 'skall ansökningen’,
uttrycket ’får meddela’ ersättas av 'skall meddela’ och uttrycket 'Myndig-
heterna får därvid’ ersättas av 'Myndigheterna skall därvid’.
Samma skärpning av formuleringarna bör göras i §19, dvs 'får meddela’
ersätts av 'skall meddela’ och 'får därvid uppställa’ ersätts av 'skall därvid
uppställa’.
Den avslutande bisatsen i §20, 'eller överlämnas till regeringen för
prövning’ bör utgå.
Kärnämne eller kärnavfall bör under inga villkor transiteras genom
landet. §22 bör alltså utgå.
Strålskyddslagen (1988:220)
Miljökonsekvensbeskrivningar bör vara ett oavvisligt krav för all till-
ståndsgivning. I §22a och §27 bör uttrycket ’får föreskriva’ utbytas mot
'skall föreskriva’.
Strålskyddsförordningen (1988:293)
Första meningen, andra stycket §14a bör lyda: 'statens strålskyddsinstitut
skall föreskriva att det även i andra ärenden än som avses i första stycket
för vilka tillstånd krävs skall upprättas...’
Lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter..
(1991:341)
I §1 mom 7 utbytes ’är’ mot 'kan vara’. Det har visat sig att exempelvis
en högtryckspress från svenska ABB har använts för Iraks käm-
vapenprogram. Sådan utrustning måste bli föremål för särskild uppmärk-
samhet, även om den också kan ha annan icke kärnteknisk användning."
Prop. 1992/93:98
Bilaga 3
93
8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 98
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om kärnteknisk verk-
samhet
dels att 1-5, 11-13, 16-19, 25, 28 och 29 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 5 a, 5 b och
25 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §*
Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet, m.m.
Med sådan verksamhet avses
1. uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,
2. förvärv, innehav, överlåtelse,
eller annan befattning med kärnämne
3. införsel till riket av kärnämne
eller kärnavfall,
4. utförsel ur riket av
a. kärnämne eller mineral med
halt av sådant ämne,
b. vad som har framställts av
kärnämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,
c. utrustning eller material som
har särskilt konstruerats eller
iordningställts för bearbetning,
användning eller framställning av
kärnämne eller som annars är av
väsentlig betydelse för framställning
av kärnladdningar, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, och
5. upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka sådan
utrustning eller sådant material som
avses i 4 c och som tillverkas inom
riket, i den utsträckning regeringen
föreskriver.
hantering, bearbetning, transport av
eller kärnavfall,
3. införsel till riket och utförsel
ur riket av kärnämne eller
kärnavfall,
4. utförsel ur riket av
a. mineral med halt av kärnämne,
b. vad som har framställts av
kärnämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,
c. utrustning eller material som
har särskilt konstruerats eller
iordningställts för bearbetning,
användning eller framställning av
kärnämne eller som annars är av
väsentlig betydelse för framställning
av kärnladdningar, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, och
5. upplåtelse eller överlåtelse från
svensk myndighet, svenskt företag
eller den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här i riket till någon
i utlandet av rätt att tillverka sådan
utrustning eller sådant material som
avses i 4 c, i den utsträckning
regeringen föreskriver.
'Senaste lydelse 1987:3.
94
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
2 §
I denna lag avses med
1. kärnteknisk anläggning:
a. anläggning för utvinning av
kärnenergi (kämkraftsreaktor),
b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,
c. anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet-
ning, lagring eller slutlig förvaring
av kärnämne, och
d. anläggning för hantering,
bearbetning, lagring eller slutlig
förvaring av kärnavfall,
2. kärnämne:
I denna lag avses med
1. kärnteknisk anläggning:
a. anläggning för utvinning av
kärnenergi (kämkraftsreaktor),
b. annan anläggning i vilken en
självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,
c. anläggning för utvinning,
framställning, hantering, bearbet-
ning, förvaring som avses bli be-
stående (slutförvaring) eller annan
förvaring (lagring) av kärnämne,
och
d. anläggning för hantering,
bearbetning, lagring eller slutför-
varing av kärnavfall,
a. uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för
utvinning av kärnenergi (kärnbränsle) eller förening i vilken sådant ämne
ingår,
b. torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle
eller förening i vilken sådant ämne ingår, och
c. använt kärnbränsle som inte har
3. kärnavfall:
a. använt kärnbränsle som har
placerats i slutförvar,
b. radioaktivt ämne som har
bildats i en kärnteknisk anläggning
eller material eller annat som har
blivit radioaktivt förorenat i en
sådan anläggning, och
c. radioaktiva delar av en kärn-
teknisk anläggning som avvecklas.
placerats i slutförvar,
3. kärnavfall:
a. använt kärnbränsle som har
placerats i slutförvar,
b. radioaktivt ämne som har
bildats i en kärnteknisk anläggning
och som inte har framställts eller
tagits ur anläggningen för att an-
vändas i undervisnings- eller forsk-
ningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska eller kommer-
siella ändamål,
c. material eller annat som har
tillhört en kärnteknisk anläggning
och blivit radioaktivt förorenat samt
inte längre skall användas i en
sådan anläggning, och
d. radioaktiva delar av en kärn-
teknisk anläggning som avvecklas.
95
Nuvarande lydelse
2
3
Kärnteknisk verksamhet skall be-
drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik-
telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av kärn-
vapen.
Bestämmelser om strålskydd finns
Föreslagen lydelse
t §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får i
fråga om kärnämne eller kärnavfall
föreskriva om undantag från denna
lag eller vissa bestämmelser i la-
gen, i den utsträckning det kan ske
utan att syftet med lagen åsidosätts.
§2
Kärnteknisk verksamhet skall be-
drivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förplik-
telser uppfylls som följer av
Sveriges överenskommelser i syfte
att förhindra spridning av kärn-
vapen och obehörig befattning med
kärnämne och sådant kärnavfall
som utgörs av använt kärnbränsle.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som behövs
för att sådana förpliktelser skall
uppfyllas som ingår i överens-
kommelser som avses i första
stycket.
i strålskyddslagen (1988:220).
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
4 §
Säkerheten vid kärnteknisk verksamhet skall upprätthållas genom att de
åtgärder vidtas som krävs för att
1. förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt hand-
lande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka, och
2. förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om
åtgärder som avses i första stycket.
2 Senaste lydelse 1988:23.
96
Nuvarande lydelse
5 §3
För kärnteknisk verksamhet krävs
tillstånd enligt denna lag. Frågor
om tillstånd prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillstånd att uppföra en
kämkraftsreaktor får inte
meddelas.
I fråga om kärnämne eller kärn-
avfall i små mängder eller med låga
halter av radioaktivitet kan re-
geringen i förordning meddela
föreskrifter om tillstånd för envar
eller för viss yrkesgrupp eller för
vissa inrättningar, institutioner eller
företag att använda ämnet eller
avfallet i undervisnings- eller forsk-
ningssyfte eller för medicinska,
jordbrukstekniska, industriella eller
kommersiella ändamål.
Föreslagen lydelse
För kärnteknisk verksamhet krävs
tillstånd enligt denna lag. Frågor
om tillstånd prövas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
En tillståndshavare får efter
godkännande av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer uppdra åt någon annan
att vidta åtgärder som enligt denna
lag skall utföras av tillstånds-
havaren.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
5a§
Tillstånd att uppföra en käm-
kraftsreaktor får inte meddelas.
Det år förbjudet att utan särskilt
tillstånd här i riket slutförvara
använt kärnbränsle eller kärnavfall
från en kärnteknisk anläggning eller
en annan kärnteknisk verksamhet i
ett annat land. Tillstånd får endast
medges om det finns synnerliga skäl
och genomförandet av det program
som avses i 12 § inte försvåras.
5 bl
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall upp-
rättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en sam-
lad bedömning av en planerad
’Senaste lydelse 1987:3.
97
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
11 §
Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall,
utöver vad som sägs i 10 §, svara for att den allsidiga forsknings- och
utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i
10 § 2 och 3 skall kunna fullgöras.
Frågor om kompletterande forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet
som avses i första stycket prövas av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer
12
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor
skall i samråd med övriga reaktor-
innehavare upprätta eller låta upp-
rätta ett program för den allsidiga
forsknings- och utvecklings-
verksamhet och de övriga åtgärder
som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §.
Programmet skall dels innehålla en
översikt över samtliga åtgärder som
kan bli behövliga, dels närmare
ange de åtgärder som avses bli
vidtagna inom en tidrymd om minst
sex år. Programmet skall med
början är 1986 vart tredje år in-
sändas till regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer för att granskas och
utvärderas.
§
Den som har tillstånd att inneha
eller driva en kämkraftsreaktor
skall i samråd med övriga reaktor-
innehavare upprätta eller låta upp-
rätta ett program för den allsidiga
forsknings- och utvecklings-
verksamhet och de övriga åtgärder
som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §.
Programmet skall dels innehålla en
översikt över samtliga åtgärder som
kan bli behövliga, dels närmare
ange de åtgärder som avses bli
vidtagna inom en tidrymd om minst
sex år. Programmet skall vart tredje
år insändas till regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer för att granskas och
utvärderas. I samband med gransk-
ningen och utvärderingen får
sådana villkor ställas upp som
behövs avseende den fortsatta forsk-
nings- och utvecklingsverksamheten.
13 §
I fråga om skyldighet för en
reaktorinnehavare att svara för vissa
kostnader som staten har och att
erlägga en årlig avgift till staten
I fråga om skyldighet för en
reaktorinnehavare att svara för vissa
kostnader som staten har och att
erlägga en årlig avgift till staten
98
Nuvarande lydelse
finns bestämmelser i lagen
(1981:669) om finansiering av
framtida utgifter för använt kärn-
bränsle m.m.
16
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
lagen utövas av den myndighet som
regeringen bestämmer.
17
En tillståndshavare skall på be-
gäran av tillsynsmyndigheten
1. lämna myndigheten de upp-
lysningar och tillhandahålla de
handlingar som behövs för till-
synens utövande, och
2. ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där
kärnteknisk verksamhet bedrivs, i
den omfattning som behövs för
tillsynens utövande.
Föreslagen lydelse
finns bestämmelser i lagen
(1992:000) om finansiering av
framtida utgifter för använt kärn-
bränsle m.m.
§
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av villkor eller före-
skrifter som meddelats med stöd av
lagen samt övervakning och kontroll
av slutförvar utövas av den myndig-
het som regeringen bestämmer.
§
En tillståndshavare skall på be-
gäran av tillsynsmyndigheten
1. lämna myndigheten de upp-
lysningar och tillhandahålla de
handlingar som behövs för till-
synen, och
2. ge myndigheten tillträde till
anläggning eller plats där
kärnteknisk verksamhet bedrivs för
undersökningar och provtagningar,
i den omfattning som behövs för
tillsynen.
En tillständshavares skyldigheter
enligt första stycket gäller i den
utsträckning som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer även gente-
mot den som utsetts som övervakare
av att de förpliktelser uppfylls som
följer av Sveriges överenskommelser
i syfte att förhindra spridning av
kärnvapen.
Vad som i första och andra
stycket sägs om tillståndshavaren
gäller även uppdragstagare som
avses i 5 § andra stycket.
Polismyndigheten skall lämna det
biträde som behövs för tillsynen.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
99
Nuvarande lydelse
18
Tillsynsmyndigheten får besluta
om de åtgärder som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag
eller av villkor eller föreskrifter
som uppställts med stöd av lagen.
Föreslagen lydelse
§
Tillsynsmyndigheten får besluta
om de åtgärder som behövs samt
meddela tillståndshavaren eller
sådan uppdragstagare som avses i
5 § andra stycket de förelägganden
och förbud som behövs i enskilda
fall för att denna lag eller före-
skrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall
följas.
Om någon inte vidtar en åtgärd
som åligger honom enligt denna lag
eller enligt föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av
lagen eller enligt tillsynsmyndig-
hetens föreläggande, får myndig-
heten låta vidta åtgärden på hans
bekostnad.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
19 §4
Den som har tillstånd att driva en
sådan kärnteknisk anläggning som
avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en
anläggning för framställning, han-
tering, bearbetning, lagring eller
slutlig förvaring av kärnämne eller
kärnavfall är skyldig att ge lokal
säkerhetsnämnd, som regeringen
bestämmer, insyn i säkerhets- och
strålskyddsarbetet vid anläggningen.
25 §
Till böter eller fängelse i högst
två år döms den som
1. bedriver kärnteknisk verk-
samhet utan tillstånd enligt 5 § eller
bryter mot 6 §, eller
Den som har tillstånd att driva en
sådan kärnteknisk anläggning som
avses i 2 § 1 a eller 1 b eller en
anläggning för framställning, han-
tering, bearbetning, lagring eller
slutförvaring av kärnämne eller
kärnavfall är skyldig att ge lokal
säkerhetsnämnd, som regeringen
bestämmer, insyn i säkerhets- och
strålskyddsarbetet vid anläggningen.
Till böter eller fängelse i högst
två år döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet
1. bedriver kärnteknisk verk-
samhet utan tillstånd enligt 5 § eller
5 a § andra stycket eller bryter mot
6 §, eller
2. åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna
lag.
4Senaste lydelse 1989:323.
100
Nuvarande lydelse
I fråga om olovlig införsel av
kärnämne eller kärnavfall eller
olovlig utförsel av kärnämne eller
annat som avses i 1 § 4 eller försök
därtill gäller dock lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
25
28
Den som har åsidosatt vitesföre-
läggande döms inte till straff
enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet.
29
Brott som avses i 25 § första
stycket eller 27 § vad gäller beslut
av tillsynsmyndigheten för åtalas av
allmän åklagare endast om det
anmäls till åtal av tillsynsmyndig-
heten.
Föreslagen lydelse
Den som i övrigt med uppsåt eller
av grov oaktsamhet bryter mot 10 §
döms till böter eller fängelse i högst
två år.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
a§
Har någon med uppsåt begått
brott enligt 25 § och är brottet att
anse som grovt skall han dömas till
fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år.
Vid bedömning av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om det
avsett en verksamhet, ett ämne eller
en produkt av särskilt farligt slag
och om gärningen annars varit av
särskilt allvarlig art.
§
Den som har åsidosatt ett vites-
föreläggande eller överträtt ett
vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
§
Till ansvar enligt denna lag döms
inte om gärningen är ringa. Till
ansvar döms inte heller om
strängare straff för gärningen kan
dömas ut enligt brottsbalken eller
om ansvar kan dömas ut enligt
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Har den som har tillstånd till innehav eller drift av en kärnteknisk an-
läggning före ikraftträdandet uppdragit åt annan att svara för driften eller
delar av driften, skall sådant godkännande som avses i 5 § andra stycket
anses föreligga.
101
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om strålskyddslagen (1988:220)
dels att 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 22 a § Regeringen eller den myndighet |
27 §
Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk
anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utform-
ningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regering-
|
ens prövning. |
Regeringen eller den myndighet |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
102
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Avgifter skall betalas enligt denna lag för att finansiera dels omhän-
dertagandet av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall från käm-
kraftsreaktorer, dels vissa kostnader som staten har enligt denna lag och
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.
Avgift skall betalas av den som har tillstånd att inneha eller driva en
kämkraftsreaktor (reaktorinnehavaren). Avgiften skall betalas årligen så
länge reaktorn är i drift.
2 § Avgiftsskyldigheten avseende omhändertagande omfattar kostnader för
1. en säker hantering och slutförvaring av i reaktorn använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som härrör från detta efter det att kärnbränslet eller
avfallet har förts bort från anläggningen,
2. en säker avveckling och rivning av reaktoranläggningen,
3. den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att vad
som avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras.
3 § Reaktorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare be-
räkna kostnaderna för omhändertagandet. En sådan beräkning skall inne-
hålla en uppskattning av dels kostnaderna for samtliga de åtgärder som kan
behövas, dels kostnaderna för de åtgärder som är planerade inom en tid-
rymd om minst tre år.
Kostnadsberäkningen skall vaije år ses över och lämnas till regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
4 § Utöver kostnaderna för omhändertagande skall avgifterna täcka statens
kostnader för att
1. komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 2 § 3,
2. pröva frågor som avses i 5 § första stycket och 8 § andra stycket
denna lag,
3. pröva frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksam-
het enligt 11 § andra stycket lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
samt frågor om övervakning och kontroll av slutförvar enligt 16 § samma
lag.
5 § Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av re-
geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Vaije reaktorinnehavare skall betala avgift i förhållande till den energi
som levereras.
103
6 § Avgiften bestäms så att de sammanlagda avgiftsbeloppen som betalas
under reaktorns drifttid täcker kostnaderna för omhändertagandet och
statens kostnader enligt 4 §.
Vid avgiftsberäkningen skall hänsyn tas till tidigare åtgärder för omhän-
dertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från
detta, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som
kan påverka avgiftens storlek.
7 § Avgiften skall betalas till den myndighet som regeringen bestämmer.
Myndigheten skall sätta in medlen på räntebärande konto i Riksbanken.
Räntan skall läggas till kapitalet.
8 § De avgifter som betalats av reaktorinnehavaren skall användas for att
ersätta innehavaren för kostnader för omhändertagandet samt för att täcka
statens kostnader för åtgärder enligt 4 § hänförliga till reaktorn eller
förenade med bränsle som använts i reaktorn.
Frågor om användning av avgiftsmedlen prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
9 § Reaktorinnehavaren skall på begäran lämna de upplysningar och till-
handahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgiftens storlek och
pröva frågor om användningen av medlen. I den utsträckning det behövs
skall reaktorinnehavaren på begäran även lämna tillträde till anläggningar
eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från
detta förvaras eller hanteras.
10 5 Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter sina skyl-
digheter enligt 9 § genom att lämna oriktig uppgift döms till böter, om
gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.
11 § Ett beslut enligt 9 § att infordra uppgifter eller begära tillträde till
anläggningar eller platser får förenas med vite.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1981:669) om
finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. upphör att
gälla.
104
Prop. 1992/93:98
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-29
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Johansson beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Per
Bergman.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Enligt det remitterade förslaget skall i 5 § inforas ett nytt andra stycke som
innehåller att en tillståndshavare efter godkännande av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får uppdra åt någon annan att vidta
åtgärder som enligt lagen skall utföras av tillståndshavaren. Förslaget är
grundat på ett förslag i betänkandet SOU 1991:95. Betänkandet innehöll
också ett förslag om tillägg till lagens straffbestämmelser om att även den
åt vilken tillståndshavaren lämnat uppdrag av nyss nämnt slag skulle
dömas till ansvar för sådana brott som avses i remissförslagets 25 och
25 a §§.
I remissprotokollet anförs att det föreslagna andra stycket i 5 § innebär
att driftsansvaret kan överlåtas på annan och att om så sker denne åläggs
ett ansvar samtidigt som tillståndshavaren i princip behåller ansvaret för att
skyldigheterna enligt kämtekniklagen fullgörs. I fråga om den i
betänkandet SOU 1991:95 föreslagna särskilda bestämmelse som jämställer
uppdragstagaren med tillståndshavaren när det gäller det straffrättsliga
ansvaret anför föredragande statsrådet att en sådan bestämmelse är onödig
och skulle kunna leda till oklarheter om ansvaret vid brott mot lagen. Han
tillfogar att det av allmänna straffrättsliga principer föijer att den som
utför åtgärder för annans räkning också har ett straffrättsligt ansvar.
Frågan synes vara otillräckligt förberedd i det remitterade lagförslaget.
Lagrådet kan inte finna att med den utformning detta fått uppdragstagaren
skulle kunna dömas till ansvar enligt 25 eller 25 a §. Den i betänkandet
SOU 1991:95 intagna ståndpunkten synes ha bättre skäl för sig och en
utväg skulle kunna vara att till 5 § foga ett tredje stycke av innebörd att,
såvitt avser de åtgärder som godkännandet omfattar, vissa angivna
bestämmelser i lagen, bl.a. 10, 17, 18 och 25 §§, skall tillämpas på
uppdragstagaren som om han var tillståndshavare. På den tid som stått till
buds för lagrådsgranskningen har det dock inte varit möjligt att överväga
105
alla bestämmelser som bör omfattas av ett sådant tillägg och bedöma alla
dess konsekvenser.
Det föreslagna andra stycket i 11 § torde vara obehövligt och bör inte
införas.
övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:98
Bilaga 5
106
Innehåll
Prop. 1992/93:98
Regeringens proposition ............................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ................... 1
Propositionens lagförslag........................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992 17
1 Inledning.................................. 17
2 Allmän motivering............................ 18
2.1 Allmänna utgångspunkter..................... 18
2.2 Behovet av lagändringar m.m................... 20
2.3 Begreppen kärnämne och kärnavfall m.m........... 21
2.4 Internationella överenskommelser ............... 24
2.5 Tillståndsprövning och beslutsunderlag ............ 27
2.6 Förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall ...... 29
2.7 Myndigheternas verksamhet . . . ................ 33
2.8 Tillståndshavarens ansvar..................... 35
2.8.1 Överlåtelse av driftansvaret m.m............ 35
2.8.2 Bestämmelser om straffansvar.............. 37
2.9 Forskning och utveckling samt finansieringen av kärnavfallets
slutförvaring ............................ 39
2.10 Finansieringslagen ........................ 40
2.11 Studsvikslagen ........................... 41
3 Upprättade lagförslag .......................... 43
4 Specialmotivering............................. 43
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärn-
teknisk verksamhet......................... 43
4.2 Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220) 49
4.3 Förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m.m...................... 49
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1597) om finansie-
ring av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m..... 51
4.5 Förslaget till lag om ändring i kommunalskatte-
lagen (1928:370) 51
5 Hemställan ................................ 51
6 Beslut.................................... 51
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1991:95) Översyn av
lagstiftningen på kämenergiområdet ...............52
Bilaga 2 Utdrag ur betänkandets lagförslag ................65
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet .... 79
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag....................94
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.........................105
107