Prop.
1992/93:95
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 november 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås en ny lag om paketresor. Förslaget, som
innebär ett förstärkt konsumentskydd på reseområdet, är bl.a. ett led
i det pågående arbetet med att införliva EG-direktiv med svensk rätt.
EG:s direktiv om paketresor ingår såväl i EES-avtalet som i det
särskilda luftfartsavtal som har slutits mellan Sverige, Norge och EG.
Av Sveriges åtaganden enligt dessa avtal följer att direktivet skall
införlivas med svensk rätt senast den 1 januari 1993.
Lagförslaget ansluter nära till EG-direktivet i fråga om reglernas
materiella innehåll. Den nya lagen har dock utformats på ett sådant
sätt att den till sin uppbyggnad och struktur passar in i svensk
lagstiftningstradition. Det betyder bl.a. att vissa detaljbestämmelser
uteslutits från lagen. De kan behöva införas i svensk rätt genom
verkställighetsföreskrifter.
Lagförslaget innehåller bl.a. regler med krav på information till
resenären såväl vid marknadsföring av paketresor som i samband
med att avtal tecknas och inför avresa. Det innehåller också regler
som begränsar researrangörens rätt att ändra priset för resan. Under
de sista 20 dagarna före avresan får priset inte höjas, även om
arrangören drabbas av kostnadsökningar.
I lagen preciseras resenärens rättigheter vid ändringar i avtals-
villkoren och fel i de avtalade tjänsterna. Resenären får bl.a. rätt att
utan kostnad avbeställa resan vid väsentliga ändringar i avtals-
villkoren och i vissa fall en rätt till omedelbar kostnadsfri hem-
transport när arrangemangen väsentligt avviker från vad som utlovats. 1
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 95
Regler finns också om resenärens rätt att överlåta resan och om Prop. 1992/93:95
skyldighet för arrangören att snabbt vidta åtgärder när resenären
framför klagomål.
För att den svenska lagstiftningen skall överensstämma med
EG-direktivet fordras också att resegarantilagens tillämpningsområde
utvidgas. Propositionen innehåller ett förslag till en sådan lagändring.
Den nya lagen om paketresor föreslås träda i kraft den 1 januari
1993, ändringarna i resegarantilagen den 1 juli 1993.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller paketresor som arrangörer, själva eller genom
återförsäljare, säljer eller marknadsför.
2 § Med paketresa avses i lagen ett arrangemang som har utformats
innan avtal träffas och som
1. består av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster
i kombination med någon turisttjänst som utgör en inte oväsentlig del
av arrangemanget och som inte är direkt knuten till transport eller
inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar eller inbegriper övernattning samt
3. säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris eller för skilda
priser som är knutna till varandra.
Lagen gäller även om olika tjänster som ingår i arrangemanget skall
betalas var för sig.
Med inkvartering avses i första stycket 1 logi som inte är att anse
som enbart ett led i en transporttjänst.
När ordet resa eller avledningar därav förekommer i lagen avses
även arrangemang där transport inte ingår.
3 § I lagen avses med
arrangör: den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och
säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare,
återförsäljare: den som säljer eller marknadsför paketresor som
organiseras av någon annan såsom arrangör,
resenär: den som själv eller genom någon annan förvärvar en
paketresa,
avtal: den överenskommelse om en paketresa som träffas mellan å
ena sidan resenären och å andra sidan arrangören och återförsäljaren
eller en av dessa.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne, om han
förvärvar paketresan huvudsakligen för enskilt ändamål från en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
Prop. 1992/93:95
5 § Kataloger och broschyrer som tillhandahålls resenärer skall
innehålla tydlig och begriplig information om priset samt i förekom-
mande fall om resmål, transporter, inkvartering, måltider, resplan,
inresebestämmelser, betalningsvillkor och villkor om minsta antal
resenärer för resan.
Uppgifterna i kataloger och broschyrer är bindande för arrangören.
Ändringar får dock göras innan avtal träffas, om ett uttryckligt
förbehåll om det har gjorts i katalogen eller broschyren och om
resenären tydligt informeras om ändringarna.
6 § Innan ett avtal sluts skall resenären på lämpligt sätt informeras
om sådana hälsobestämmelser som blir tillämpliga under resan samt,
i den mån det har betydelse för resenären, om vad som gäller i fråga
om pass och visum för medborgare i stater inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
I god tid före resan skall resenären på lämpligt sätt få information
om
1. transportarrangemang och försäkringsmöjligheter,
2. sådana uppgifter som gör det möjligt dels för resenären att
komma i kontakt med arrangören eller återförsäljaren under resan,
dels för anhöriga att komma i kontakt med resenären om denne är
underårig.
7 § Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller
information enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 5 och 6 §§
skall marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas.
8 § Arrangören skall se till att avtalet innehåller uttryckliga villkor
om priset för resan och kostnader som kan tillkomma, betalnings-
villkor och reklamationsfrister samt, beroende på vad som ingår i
paketresan, om resmål, resplan, transporter, inkvartering, andra
turisttjänster, särskilda önskemål från resenärens sida som godtagits
och försäkringar. Alla avtalsvillkor skall framgå av en skriftlig
handling. Arrangören skall också se till att handlingen innehåller
uppgifter som gör det möjligt att komma i kontakt med arrangören
eller återförsäljaren under resan.
Innan avtal träffas skall resenären på lämpligt sätt få del av
avtalsvillkor och information enligt första stycket. Han skall få ett
eget exemplar av den skriftliga handlingen.
Andra stycket gäller inte när avtal träffas kort före avresan.
Prop. 1992/93:95
9 § Arrangören ansvarar gentemot resenären för vad denne har rätt
att fordra till följd av avtalet. Ansvaret gäller även för sådana
prestationer som skall fullgöras av någon annan än arrangören.
Om återförsäljaren är part i avtalet, ansvarar han mot resenären på
samma sätt som arrangören.
10 § Resenären får överlåta paketresan till någon som uppfyller alla
villkor för att få delta i resan, om han i skälig tid före avresan
underrättar arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt.
När resan överlåts enligt första stycket är överlåtaren och förvärva-
ren solidariskt ansvariga gentemot den andra parten i avtalet för vad
som återstår att betala för resan och för extra kostnader som kan
uppkomma på grund av överlåtelsen.
11 § Avtalsvillkor får ändras till resenärens nackdel endast om det
framgår tydligt av avtalet att detta får ske. Priset får höjas endast om
det dessutom av avtalet framgår tydligt hur det nya priset skall
fastställas.
Priset får höjas endast på grund av
1. ändringar i transportkostnader,
2. ändringar i skatter, tullar eller avgifter avseende tjänster som
ingår i resan, eller
3. ändringar i växelkurser som påverkar arrangörens kostnader för
resan.
Priset får inte höjas under de sista 20 dagarna före den avtalade
avresedagen. Ett avtalsvillkor om att priset kan ändras får inte vara
ensidigt till resenärens nackdel.
12 § Resenären får frånträda avtalet, om arrangören förklarar att han
inte kommer att fullgöra vad han har åtagit sig och avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för resenären. Resenären får också frånträda
avtalet, om avtalsvillkoren ändras enligt 11 § och ändringen är
väsentligt till hans nackdel.
Om arrangören avser att bryta avtalet, eller om han vill ändra
avtalsvillkoren, skall han underrätta resenären snarast och därvid
lämna besked om dennes rätt att frånträda avtalet enligt första stycket.
Resenären skall inom skälig tid meddela arrangören eller återförsäl-
jaren om han vill frånträda avtalet. Gör han inte det, förlorar han sin
rätt att frånträda avtalet.
13 § Frånträder resenären avtalet enligt 12 §, har han rätt till en
annan paketresa som är av likvärdig eller högre kvalitet, om arran-
gören eller återförsäljaren kan erbjuda detta. Om resenären godtar en
sämre ersättningsresa, har han rätt till ersättning för prisskillnaden.
Avstår resenären från sin rätt till ersättningsresa, eller kan en sådan
resa inte erbjudas, skall han snarast få tillbaka vad han har betalat
enligt avtalet.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också om
arrangören ställer in resan utan att resenären är skuld till det.
14 § I sådana fall som avses i 13 § har resenären rätt till skadestånd
från arrangören, om det är skäligt.
Rätt till skadestånd på grund av att arrangören ställt in resan
föreligger inte, om arrangören visar
1. att färre personer än ett i avtalet angivet minimiantal anmält sig
till resan och resenären inom en i avtalet angiven tid skriftligen under-
rättats om att resan ställts in, eller
2. att resan inte kunnat genomföras på grund av ett hinder utanför
arrangörens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror det på någon som arrangören har anlitat att resan har ställts
in, är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2
endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt den
bestämmelsen. Detsamma gäller om orsaken är hänförlig till någon
annan i ett tidigare led.
15 § Om efter avresan en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte
kan tillhandahållas, skall arrangören ordna lämpliga ersättningsarran-
gemang utan extra kostnad för resenären.
Kan ersättningsarrangemang inte ordnas eller avvisar resenären på
godtagbara grunder sådana arrangemang, skall arrangören, om det är
skäligt, utan extra kostnad för resenären tillhandahålla likvärdig
transport tillbaka till platsen för avresan eller till någon annan ort som
resenären godkänner.
Innebär en förändring i paketresan enligt första eller andra stycket
en försämring för resenären är han, om det är skäligt, berättigad till
prisavdrag och skadestånd.
16 § Vid andra fel i de avtalade tjänsterna än sådana som anges i
15 § har resenären rätt till prisavdrag och skadestånd, om inte felet
beror på honom.
Prop. 1992/93:95
Resenären har inte rätt till skadestånd, om arrangören visar att felet Prop. 1992/93:95
beror på ett hinder utanför arrangörens kontroll som denne inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars
följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Om felet beror på någon som arrangören har anlitat, är arrangören
fri från skadeståndsansvar enligt andra stycket endast om också den
som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestämmelsen. Detsam-
ma gäller om felet beror på någon annan i ett tidigare led.
Vid fel som har sin grund i omständigheter som beskrivs i andra
eller tredje stycket skall arrangören genast ge resenären den hjälp
som behövs.
17 § Skadestånd enligt 15 och 16 §§ omfattar, förutom ersättning
för ren förmögenhetsskada, ersättning för personskada och sakskada.
18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1891:35
s. 1), luftfartslagen (1957:297), järnvägstrafiklagen (1985:192) eller
lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig
att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda
lagarna.
19 § Resenären får inte åberopa fel som avses i 15 eller 16 §, om
han inte inom skälig tid efter det att han märkt felet underrättar
arrangören eller återförsäljaren om felet.
Utan hinder av första stycket får resenären åberopa fel, om
arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid
mot tro och heder.
Resenärens skyldighet att reklamera enligt första stycket skall
framgå tydligt av avtalet.
20 § Om resenären framför klagomål som inte är obefogade, skall
arrangören eller hans lokala representant genast vidta åtgärder för att
finna en lämplig lösning.
21 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
22 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket utser
rätt att göra inspektioner hos arrangörer och återförsäljare och att ta
del av alla handlingar som behövs för tillsynen. Arrangörer och
återförsäljare skall lämna de upplysningar om verksamheten som
begärs för tillsynen. Prop. 1992/93:95
Om en arrangör eller en återförsäljare inte tillhandahåller handlingar
eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket,
får Konsumentverket förelägga arrangören eller återförsäljaren vid
vite att fullgöra sin skyldighet.
23 § Om Konsumentverket enligt 22 § andra stycket har förelagt en
arrangör eller en återförsäljare att tillhandahålla en handling, får
beslutet överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Konsument-
verket enligt 22 § får inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 5 § första stycket gäller inte för kataloger eller
broschyrer som har framställts före ikraftträdandet.
3. Uppgifter i kataloger eller broschyrer som har framställts före
ikraftträdandet får ändras, även om det i katalogen eller broschyren
inte har gjorts något sådant förbehåll som sägs i 5 § andra stycket.
Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972:204)
dels att 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 4, 5, 6, 7 och 14 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:95
Föreslagen lydelse
1 §
Den som är arrangör eller
återförsäljare av paketresor
enligt lagen (1992:000) om
paketresor skall, innan han mark-
nadsför en paketresa, ställa sä-
kerhet hos Kommerskollegium.
Nuvarande lydelse
Den som yrkesmässigt anord-
nar sällskapsresa till något annat
land än Danmark, Finland, Is-
land, Norge eller Sverige skall,
innan han marknadsför resan,
ställa säkerhet hos Kommerskol-
legium. Också den som yrkes-
mässigt tillhandahåller eller på
annat sätt förmedlar av annan
anordnad resa av sådant slag
skall ställa säkerhet hos kol-
legiet. Skyldigheten att ställa
säkerhet gäller oavsett om resan
utgår från Sverige eller från ett
annat land.
Säkerhet skall gälla det be-
lopp, som Kommerskollegium
med hänsyn till reseverksam-
hetens art och omfattning be-
stämmer. Beloppet skall uppgå
till minst 200 000 kronor för den
som anordnar sällskapsresa eller
förmedlar utom riket anordnad
sällskapsresa och till minst
50 000 kronor för den som för-
medlar inom riket anordnad
sällskapsresa. Om särskilda skäl
föreligger, får kollegiet fastställa
Säkerhet skall gälla det belopp,
som Kommerskollegium med
hänsyn till reseverksamhetens art
och omfattning bestämmer. Be-
loppet skall uppgå till minst
200 000 kronor för arrangörer.
Samma belopp skall gälla for
återförsäljare av utlandsresor.
För återförsäljare av paketresor
inom landet skall beloppet vara
minst 50 000 kr. Om det finns
särskilda skäl, får kollegiet fast-
ställa säkerheten till ett lägre
säkerheten till lägre belopp eller belopp eller helt efterge kravet Prop. 1992/93:95
helt efterge kravet på säkerhet. på säkerhet.
5 §
Kommerskollegium får ålägga
en näringsidkare att lämna de
uppgifter om sin rörelse, som är
nödvändiga för prövning av
frågan om säkerhet. Om den
uppgiftsskyldige inte lämnar de
begärda uppgifterna, får kollegiet
vid vite förelägga honom att
fullgöra sin skyldighet.
Kommerskollegium får ålägga
arrangörer och återförsäljare att
lämna de uppgifter om sin verk-
samhet som är nödvändiga för att
frågan om säkerhet skall kunna
prövas. Om den uppgiftsskyldige
inte lämnar de begärda uppgifter-
na, får kollegiet förelägga honom
vid vite att fullgöra sin skyl-
dighet.
6§
Säkerhet får tagas i anspråk
för återbetalning av medel, vilka
erlagts för sällskapsresa, som
blir inställd eller eljest icke kom-
mer till stånd. I fråga om säll-
skapsresa, som påbörjats men
icke slutförts, får säkerheten
tagas i anspråk för resenärernas
uppehälle i utlandet, deras åter-
resa och skälig ersättning till
dem för värdet av de förmåner,
som de gått miste om genom att
resan avkortats.
Har näringsidkare som ställt
säkerhet försatts i konkurs eller
måste han antagas vara på obe-
stånd, får säkerheten tagas i
anspråk även för att bestrida
nödvändiga kostnader för dels
biträde åt deltagare i sällskaps-
resa som avbrutits, dels utred-
ning i ärende om säkerhetens
ianspråktagande.
Medel som utbetalats får åter-
krävas från resenär endast om
denne genom otillbörligt hand-
Säkerhet får tas i anspråk för
att betala tillbaka pengar som
betalats för en paketresa som blir
inställd eller av annan anledning
inte blir av. I fråga om paket-
resor som har påbörjats men inte
slutförts får säkerheten tas i
anspråk för resenärers uppehälle
i utlandet, deras återresa och
skälig ersättning till dem för
värdet av de förmåner som de
gått miste om genom att resan
avkortats.
Om en arrangör eller en åter-
försäljare som ställt säkerhet har
försatts i konkurs eller måste
antas vara på obestånd, får sä-
kerheten tas i anspråk även för
att betala nödvändiga kostnader
för dels biträde åt deltagare i
paketresor som avbrutits, dels
utredning i ärenden om ian-
språktagande av säkerheten.
Pengar som betalats ut får
återkrävas från resenären endast
om denne genom otillbörligt
10
lande orsakat kostnad för vilken
medlen tagits i anspråk.
handlande orsakat en kostnad Prop. 1992/93:95
som medlen tagits i anspråk för.
Säkerhet, som ställts av den
som förmedlar sällskapsresa, får
ej utnyttjas, om anordnare av
resan ställt säkerhet av beskaf-
fenhet att kunna tagas i anspråk
enligt denna lag.
Säkerhet som ställts av en
återförsäljare får inte utnyttjas,
om arrangören ställt sådan
säkerhet som kan tas i anspråk
enligt denna lag.
14 §
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. anordnar en sällskapsresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som
krävs enligt denna lag eller
2. tillhandahåller eller på an-
nat sätt förmedlar en sällskaps-
resa utan att ha ställt sådan sä-
kerhet.
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som upp-
såtligen
1. organiserar en paketresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som
krävs enligt denna lag eller
2. säljer eller marknadsför en
paketresa, som organiseras av
någon annan såsom arrangör,
utan att ha ställt sådan säkerhet.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som
ålagts honom med stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas
till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte
heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra
stycket 2 i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläg-
gande enligt 5 §.
Allmänt åtal för brott mot Allmänt åtal för brott mot
denna lag får väckas endast efter
medgivande av Kommerskol-
legiet.
denna lag får väckas endast efter
medgivande av Kommerskol-
legium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
11
Prop. 1992/93:95
Härigenom föreskrivs att 177 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
177 §
Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta sin
rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person.
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte när lagen (1992:000)
om paketresor är tillämplig på
avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
12
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1992
Närvarande: statsråden B. Westerberg, ordförande, Laurén,
Hörnlund, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren
Föredragande: statsrådet Laurén
Förhandlingarna om ett EES-avtal slutfördes under våren 1992.
Avtalet undertecknades den 2 maj. Avsikten är att det skall träda i
kraft den 1 januari 1993. Avtalet innebär bl.a. att Sverige, liksom
övriga EFTA-länder, åtar sig att anpassa sin lagstiftning på en rad
områden till det regelverk som gäller inom EG. Stora delar av denna
regelanpassning skall vara genomförd till dess att EES-avtalet träder
i kraft.
Bland de EG-direktiv som skall ha införlivats med svensk rätt till
EES-avtalets ikraftträdande hör direktivet om paketresor, Council
Directive of 13 June 1990 on package travel, package holidays and
package tours (90/314/EEC). Det syftar till att samordna
EG-ländemas lagstiftning om paketresor på en hög konsumentskydds-
nivå. Direktivet i engelskspråkig version bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1. En preliminär, inofficiell svensk översätt-
ning bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Mellan Sverige, Norge och EG träffades under våren 1991 ett avtal
om civil luftfart. Avtalet har godkänts av riksdagen (prop.
1991/92:29, bet. 1991/92:TU4, rskr. 1991/92:111, SFS 1992:138)
och trädde i kraft den 6 juli 1992 (SFS 1992:589). Parterna åtar sig
genom avtalet bl.a. att samordna viss lagstiftning, däribland att
anpassa ländernas bestämmelser om paketresor med flyg till EG:s
direktiv om paketresor. Till följd härav skall direktivet - oavsett när
EES-avtalet träder i kraft - ha införlivats åtminstone delvis med
svensk rätt senast den 1 januari 1993.
Enligt propositionen om det europeiska ekonomiska samarbets-
området skall luftfartsavtalet sluta gälla när EES-avtalet träder i kraft
(prop. 1991/92:170 s. 209).
13
Resegarantilagen (1972:204) innehåller regler om skyldighet for
arrangörer av "sällskapsresor" att ställa säkerhet för tryggande av
resenärens ekonomiska intressen i vissa fall. I flera sammanhang har
diskuterats att införa en mera allmän reglering av konsumentskyddet
vid sällskapsresor. Det skedde bl.a. i samband med att konsument-
tjänstlagen (1985:716) infördes. Då gjordes emellertid den bedöm-
ningen att en reglering av avtal om sällskapsresor och liknande
arrangemang borde få anstå (se prop. 1984/85:110 s. 22 och bet.
LU 1984/85:42 s. 7 f.). Därefter har inte tagits något initiativ i
riksdagen eller av regeringen i syfte att införa konsumentskyddande
regler på reseområdet.
En omfattande utredning om konsumentskyddet vid sällskapsresor
presenterades år 1985 inom ramen för Nordiska Rådets projekt-
verksamhet (NEK rapport 1985:4 Konsumentskydd vid sällskaps-
resor).
Frågan om en reglering av reseområdet har diskuterats inter-
nationellt. Inom ramen för arbetet i UNIDROIT antogs år 1970 i
Bryssel en konvention om reseavtal, "International Convention on
Travel Contracts" (CCV). Konventionen fick en omfattande kritik
och ratificerades av endast ett fatal stater. Såvitt känt är Bryssel-
konventionen den enda internationella konvention som reglerar
rättsförhållandet mellan researrangör och resenär. Arbete inom
reseområdet har emellertid bedrivits även inom OECD och Europa-
rådet.
Sedan många år finns i Sverige Allmänna Resevillkor för sällskaps-
resor, vilka förhandlas fram mellan å ena sidan Konsumentverket och
å andra sidan de stora researrangörsföreningarna. De nuvarande
villkoren gäller sedan den 15 november 1991. De organisationer som
står bakom villkoren är Svenska Resebranschens Riksförbund, RRF
(numera Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation,
RTS), Researrangörsföreningen i Sverige (RiS), Bussrese-
arrangörsföreningen (BRA) och Föreningen IT-arrangörer (FIA). De
gällande Allmänna Resevillkoren bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3.
Frågan om ett införlivande med svensk rätt av EG-direktivet om
paketresor aktualiserades av regeringen i samband med godkännande
av avtalet mellan Sverige, Norge och EG om civil luftfart, m.m.
(prop. 1991/92:29). Det hänvisades i ärendet (prop. s. 43) till det
pågående arbetet i Justitiedepartementet med implementering av
direktivet.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91 :LU22)
Konsumentpolitiska frågor m.m. behandlade Lagutskottet bl.a. en
motion (mot. 1990/91 :L730) om resegarantier. Utskottet hänvisade till
det i Justitiedepartementet pågående arbetet med anledning av
EG-direktivet om paketresor. Utskottet förklarade sig utgå från att de
Prop. 1992/93:95
14
frågor som motionären tagit upp skulle behandlas i detta arbete (bet. Prop. 1992/93:95
s. 43 f.).
I juni 1992 presenterade Justitiedepartementet departe-
mentspromemorian (Ds 1992:50) Lag om paketresor. Promemorian,
vars lagförslag ansluter nära till EG-direktivet, har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
promemorian som bilaga 4, dels promemorians lagförslag som bilaga
5, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 6. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstift-
ningsärendet (Justitiedepartementet, diarienummer 91-2551).
Arbete med att anpassa nationell lagstiftning till EG-direktivet pågår
också i de övriga nordiska länderna. Under ärendets beredning i
Justitiedepartementet har överläggningar med företrädare för rege-
ringskanslierna i Danmark, Finland och Norge ägt rum.
I ärendet har jag samrått med chefen för Civildepartementet.
Lagrådet
Regeringen överlämnade den 12 oktober 1992 för lagrådets yttrande
förslag till lag om paketresor, lag om ändring i resegarantilagen
(1972:204) och lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 7.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen och därvid i fråga om lagen
om paketresor föreslagit vissa omformuleringar i förtydligande syfte
och för att närmare ansluta lagtexten till direktivets ordalag. Beträf-
fande förslaget till lag om ändring i resegarantilagen har lagrådet
påpekat att tillämpningsområdet bör utvidgas för att det skall
överensstämma med tillämpningsområdet för lagen om paketresor.
Detta leder enligt lagrådet till vissa följdändringar i övrigt i
resegarantilagen.
Lagrådet har vidare ifrågasatt om inte en erinran om sambandet
med EES-avtalet bör tas in i lagen. Därvid har lagrådet särskilt
framhållit vikten av att lagstiftaren i denna fråga följer en konsekvent
och enhetlig linje. En vacklande praxis kan, enligt lagrådet, skapa
osäkerhet och vålla missförstånd vid den praktiska tillämpningen.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 8.
Jag har följt lagrådets förslag på alla punkter. Emellertid föreslår
jag inte någon särskild bestämmelse med en erinran om sambandet
med EES-avtalet. I fråga om behovet och lämpligheten av sådana
erinringar i lag uttalade föredragande statsrådet i propositionen om
europeiska ekonomiska samarbetsområdet (1991/92:170 s. 187) att
man "i fall då det är möjligt och lämpligt bör ... sträva efter att låta
sambandet med EG-rätten komma till uttryck redan i författnings-
15
texten". På civilrättens område är detta ofta mindre lämpligt. De
civilrättsliga författningar varigenom EG-direktiv införlivas med
svensk rätt innehåller sålunda ofta en blandning av dels regler som
härstammar från direktiv, dels andra regler (se t.ex. konsument-
kreditlagen, 1992:830). I sådana fall kan en allmän hänvisning till
direktiven bli missvisande. Härtill kommer att de regler som kan
härledas från ett direktiv ibland ges ett innehåll som delvis går utöver
vad som följer av direktivet.
Vad jag nu har anfört gör sig gällande i fråga om lagen om
paketresor. Jag anser därför att den lagen inte bör innehålla någon
särskild bestämmelse om sambandet med EG-rätten.
Jag återkommer till lagrådets synpunkter och ändringsförslag i det
följande (avsnitten 2.4, 2.5, 2.7, 2.9 och 2.11).
Utöver de ändringar i lagförslagen som föranleds av lagrådets
synpunkter har jag gjort ett antal redaktionella ändringar i förhållande
till lagrådsremissen.
Mitt förslag: EG-direktivet om paketresor skall införlivas med
svensk rätt genom en särskild lag om paketresor, vilken ansluter
nära till direktivet.
Prop. 1992/93:95
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag (se promemorian s. 29 f.).
Remissinstanserna: Det råder enighet om att EG-direktivet bör
införlivas med svensk rätt genom en särskild lag om paketresor.
Några remissinstanser, bl.a. Konsumentverket, menar dock att det
vore att föredra om de Allmänna Resevillkoren arbetades in i lagen
så att denna blev heltäckande på reseområdet. Flera anser att lagen,
så som den utformats i promemorieförslaget, leder till betydande
osäkerhet i tolkningen, vilket far starkt negativa konsekvenser. Ett par
remissinstanser, bl.a. Sveriges Advokatsamfund, framhåller att det är
möjligt för lagstiftaren att avvika från EG-direktivet till förmån för
konsumenterna, varigenom lagen kan göras tydligare och tolknings-
svårighetema mindre.
Skälen för mitt förslag: Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet
medför att EG-direktivet om paketresor skall införlivas med svensk
rätt. Genom att motsvarande regler samtidigt införs i en stor del av
16
Europa uppnås en harmonisering av lagstiftningen som är av stort
värde. På grund av rättsområdets ovanligt starka anknytning till
internationella förhållanden torde vinsterna av harmoniseringen vara
större än på många andra områden.
Också Sveriges åtaganden enligt lufitfartsavtalet med Norge och EG
medför en förpliktelse att införliva direktivet om paketresor med
svensk rätt, här såvitt direktivet rör luftfarten.
Direktivet innehåller en rad regler som är specifika för reseavtal.
Av bl.a. den anledningen är det inte lämpligt att föra in de nödvän-
diga reglerna i svensk rätt genom ändringar i konsumenttjänstlagen
(1985:716) eller någon annan existerande lag. I stället bör det införas
en särskild lag om paketresor. På samma sätt avses direktivet bli
införlivat med lagen i de övriga nordiska länderna.
Promemorieförslaget reglerar bara sådana frågor som behandlas i
EG-direktivet och ansluter nära till direktivet i fråga om det materiella
innehållet. Några remissinstanser, bl.a. Konsumentverket, menar att
det vore att föredra om de Allmänna Resevillkoren arbetades in i
lagen, så att den på det sättet kom att innehålla en heltäckande
reglering av reseområdet. Ett par remissinstanser anser det naturligt
att de Allmänna Resevillkoren anpassas till en ny lag om paketresor
och att en sådan anpassning sker även i den mån det innebär
försämringar för konsumenterna.
Såvitt framkommit finns det för närvarande inte i Sverige - bortsett
från att en reglering erfordras till följd av EES-avtalet - något
framträdande behov av lagstiftning på reseområdet. Att de Allmänna
Resevillkoren finns och fungerar väl är ett viktigt skäl för detta. Att
åstadkomma en "heltäckande" lagreglering är inte i sig något viktigt
ändamål. Självfallet kan inte en ny lag, som inför en miniminivå för
konsumentskyddet på delar av rättsområdet, tas till intäkt för att det
i övrigt skulle vara fritt fram för vilka avtalslösningar som helst av
frågor som inrymmer starka konsumentskyddsintressen. Jag in-
stämmer med vad som sägs i promemorian, att det kan finnas skäl
att på nytt överväga en mer heltäckande och strängare lagstiftning på
reseområdet, om det mot förmodan skulle visa sig att den nya lagen
leder till att konsumentskyddet i de Allmänna Resevillkoren försäm-
ras.
Jag menar alltså att den nya lagen bör ges i princip samma
omfattning som EG-direktivet. Den bör också i väsentliga delar bli en
ren "översättning" av EG-direktivet. Men den bör utformas på ett
sådant sätt att den passar in i den svenska lagstiftningstraditionen.
Sålunda bör bl.a. vissa mycket detaljerade bestämmelser i direktivet
hållas utanför lagen. Dessa bestämmelser kan dock medföra behov av
särskilda verkställighetsföreskrifter. Det får ankomma på regeringen,
Prop. 1992/93:95
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 95
Konsumentverket eller någon annan myndighet som regeringen Prop. 1992/93:95
bestämmer att utfärda sådana föreskrifter.
Genom att lagens bestämmelser skall utformas i nära anslutning till
EG-direktivet är det inte i alla delar möjligt att uppnå full systematisk
harmoni med den svenska rättsordningen i övrigt. Detta är en nackdel
som får accepteras när olika länders rättssystem skall anpassas till
varandra.
Utgångspunkten bör vara att EG-reglema skall införas i den nya
lagen med samma materiella innehåll som i direktivet. Flera remiss-
instanser invänder emellertid att reglerna i promemorieförslaget är
svårtolkade och motivuttalandena alltför knapphändiga. Det framhålls
att den osäkerhet som sägs uppkomma härigenom medför stora
svårigheter för parter och berörda myndigheter.
I fråga om innehållet i enskilda bestämmelser vill jag framhålla
följande. Enligt EG:s rättsordning är EG-domstolen exklusivt behörig
att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler.
Till EG:s direktiv finns därför inga förarbeten av den typ som vi är
vana vid i Sverige. När EG-direktiv införlivas med de nationella
rättsordningarna kan lagstiftaren därför inte vare sig precisera
innebörden i direktivets bestämmelser i lag eller göra motivuttalanden
med anspråk på att auktoritativt uttolka innehållet i EG-rätten.
EES-avtalet innehåller föreskrifter om en enhetlig tolkning och
tillämpning av EES-regler som materiellt överensstämmer med
motsvarande bestämmelser i EG-rätten. I den mån svenska regler
förutsätts ha samma innehåll som i EG-direktivet är det därför
uteslutet för lagstiftaren att utforma reglerna på ett mer detaljerat sätt
eller att göra motivuttalanden om hur reglerna bör tillämpas.
På många av de punkter där remissinstanserna efterlyser klargö-
rande uttalanden kan, på grund av det anförda, önskemålet inte
tillgodoses. Det medför att vi i Sverige, på samma sätt som inom EG,
får leva med en viss osäkerhet om reglernas innebörd intill dess att
denna preciseras genom domstolsavgöranden eller på annat sätt. Det
betyder dock inte att motivuttalanden helt kommer att saknas till
sådana lagbestämmelser som överensstämmer med EG-regler. Det
torde även fortsättningsvis vara av värde att det i förarbetena görs
beskrivningar av reglernas bakgrund, inbördes förhållande och dylikt.
Även sådana uttalanden kan i många fall ge vägledning för tillämp-
ningen.
Det är dock givet att ett osäkert rättsläge medför avsevärda
nackdelar. När utrymme finns för det - såsom när de svenska reglerna
avviker från EG-direktivet - bör därför remissinstansernas önskemål
om fylligare motivuttalanden tillgodoses i lämplig utsträckning. På
några punkter har jag funnit det möjligt att på det sättet tillmötesgå
18
remisskritiken. prOp. 1992/93:95
Enligt bl.a. Sveriges Advokatsamfund torde det, eftersom EG-direk-
tivet endast anger en miniminivå, vara möjligt för lagstiftaren att
åstadkomma tydligare lagbestämmelser än enligt promemorieförslaget.
Detta är ett i och för sig riktigt påpekande. Det skulle dock inte
stämma väl med ländernas strävandena att harmonisera sina rättsord-
ningar om varje enskilt land valde att i stor omfattning avvika från
direktivets regler enbart för att möjliggöra en precisering av de egna
reglerna.
På en punkt menar jag dock att det är befogat att delvis frångå
direktivets innehåll just för att möjliggöra en precisering. Det gäller
uttrycket "paketresa", som är av helt grundläggande betydelse för
lagens tillämpningsområde. Tolkningen av uttrycket är också, med
de förslag som jag lägger fram, helt avgörande för var gränsen
kommer att gå för skyldigheten att ställa resegaranti. Vidare kommer
tolkningen av begreppet paketresa att få stor betydelse för de
Allmänna Resevillkoren, vilka måste delvis revideras på grund av den
nya lagen.
Det måste på grund av det anförda anses utomordentligt angeläget
att begreppet paketresa ges ett någorlunda väl preciserat innehåll. Så
länge preciseringarna innebär en vidgning av lagens tillämpnings-
område i förhållande till direktivet, eller i vart fall inte en in-
skränkning, utgör direktivet inte något hinder. Jag har därför valt att
föreslå vissa preciseringar, vilka torde tillgodose de flesta av
remissinstansernas önskemål i denna del.
Mitt förslag: Lagen skall gälla för paketresor som arrangörer,
själva eller genom återförsäljare, säljer eller marknadsför. För att
säkerställa konsumentskyddet och möjliggöra lämpliga precis-
eringar, skall begreppet paketresa ges ett något vidare innehåll än
motsvarande uttryck i EG-direktivet. Lagen skall, liksom
EG-direktivet, gälla även utanför det traditionellt konsu-
menträttsliga området. Den skall vara tvingande när en resenär
ingår avtal för huvudsakligen enskilt ändamål med en närings-
idkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I övrigt skall lagen vara
dispositiv.
Promemorians förslag: Lagen skall tillämpas enbart på paketresor
som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet säljer eller mark-
nadsför till konsumenter för huvudsakligen enskilt ändamål. Begreppet
19
paketresa ges samma innehåll som i direktivet (se promemorian
s. 31 f.).
Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser anser att tillämp-
ningsområdet i promemorian preciserats på ett alltför otydligt sätt,
framför allt genom att begreppet paketresa är oklart i flera hänseen-
den. Flera, bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univer-
sitet, menar att det strider mot EG-direktivet att avgränsa tillämp-
ningsområdet på det sätt som görs i promemorian.
Skälen för mitt förslag: Tillämpningsområdet för direktivet
framgår primärt av artiklarna 1 och 2. I artikel 1 anges syftet med
direktivet vara att medlemsstaternas lagar och andra författningar om
"packages" (i den engelska versionen), som säljs eller marknadsförs
inom gemenskapen skall närmas till varandra. I artikel 2.1 definie-
ras sedan dels uttrycket "package", dels några andra centrala begrepp,
nämligen (i svensk översättning) arrangör, återförsäljare, konsument
och avtal.
Begreppet paketresa
"Package" definieras - enligt den preliminära svenska översättningen
- som "en i förväg ordnad kombination av minst två av nedanstående
komponenter som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris,
om tjänsten varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning;
a) transport;
b) inkvartering;
c) andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller
inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet."
Direktivets definition täcker som synes även arrangemang som inte
innefattar transporter. En fråga är då om det, som i promemorie-
förslaget, är lämpligt att använda uttrycket "paketresa" som motsva-
righet till package och därmed den centrala termen i lagen. Det står
klart att det finns åtskilliga "paket" som inte innefattar någon
transport. Beträffande dessa är det uppenbarligen något oegentligt att
tala om en "resa".
Emellertid finns det klara nackdelar även med andra möjliga
uttryck, såsom paket, resepaket, turistpaket och paketarrangemang.
Till skillnad från dessa är paketresa en relativt väl inarbetad term för
de allra flesta av de företeelser som den är tänkt att omfatta. Bland
remissinstanserna har bara en enda ifrågasatt det lämpliga i att
använda den. Härtill kommer att man i danska och finska lagförslag
arbetar med termen "pakkerejse" resp, "paketresa" och att denna term
torde komma att användas även i Norge och Island. Det bör tilläggas
att "sällskapsresa" framstår som alltför inadekvat för att vara ett
möjligt alternativ.
En tänkbar möjlighet är att - som i EG-direktivet - använda flera
Prop. 1992/93:95
20
olika termer. Även om den tekniken används behövs det dock, av Prop. 1992/93:95
praktiska skäl, en samlingsbeteckning. "Paketresa" kommer därvid att
vara fullt relevant för de allra flesta fall. Det kan då konstateras att
man inte vinner särskilt mycket med att använda flera termer.
Min slutsats är - särskilt med hänsyn till att Norden bör ha en
gemensam term - att uttrycket "paketresa" trots allt bör användas i
den svenska lagen. Det bör sägas uttryckligen i lagen att en bestäm-
melse som innehåller ordet "resa" - eller avledningar av ordet - när
det förekommer i lagen är avsett att omfatta även arrangemang där
någon resa inte ingår.
I promemorian diskuteras endast mycket kortfattat innebörden i
uttrycket paketresa. Den definition som lagförslaget innehåller är en
översättning från direktivet. Direktivets regel bör också vara
utgångspunkten. Remissinstanserna har emellertid angripit definitionen
i promemorieförslaget och pekat på en rad exempel där tvekan kan
uppstå om huruvida lagen gäller eller inte. Sålunda föreligger
tolkningssvårigheter beträffande exempelvis uttrycken "i förväg
planerat", "inkvartering", "annan turisttjänst som utgör en väsentlig
del av arrangemanget" och "för ett gemensamt pris".
Som jag tidigare varit inne på (avsnitt 2.1) är osäkerheten i
promemorians lagförslag i denna del olycklig. Det gäller inte minst
med tanke på att motsvarande terminologi bör användas i resegaranti-
lagen. Där stadgas straff för den som bryter mot vissa av lagens
bestämmelser, varvid uttrycket "paketresa" blir ett brottsrekvisit. Då
är det givetvis angeläget att det inte råder stor osäkerhet om begrep-
pets innebörd.
Begreppet paketresa bör därför preciseras i lagen. Det sker
lämpligast genom att definitionen byggs ut på några punkter. Därvid
måste man dock hålla i minnet att tillämpningsområdet inte får bli
mindre vidsträckt än EG-direktivets. Det talar för att vissa företeelser
som kan betraktas som gränsfall förs in under tillämpningsområdet.
Utgångspunkten är att en paketresa är ett arrangemang som
näringsidkaren har utformat i förväg, dvs. innan han får kontakt med
kunden. Även arrangemang som innehåller alternativa kombi-
nationsmöjligheter och där den slutliga utformningen bestäms i samråd
med kunden får därvid anses utformade "i förväg". För tydlighets
skull bör lagtexten förses med ett tillägg som klargör detta.
Remissinstanserna tar upp flera exempel på kombinationer av
tjänster där tolkningen av begreppen "arrangemang" och "i förväg"
aktualiseras. Bl.a. nämns resor som specialkomponeras för en grupp
på så sätt att olika tjänster sätts samman efter gruppens önskemål. I
specialmotiveringen går jag in på en diskussion om vissa gränsfall.
Jag vill nu bara betona att uttrycket "arrangemang" givetvis förutsätter
viss planläggning och organisation från näringsidkarens sida. Att flera
tjänster säljs till kunden i ett sammanhang kan inte i sig vara ett
21
kriterium på en paketresa. Har näringsidkaren däremot förberett Prop. 1992/93:95
"paketet" genom att tillhandahålla flera olika tjänster, som när de sätts
samman kommer att framstå som en enhet, är det normalt fråga om
ett arrangemang i lagens mening.
En typ av resor som också diskuteras av remissinstanserna är
kortvariga kryssningsresor med båt. Utgör dessa - under förutsättning
att de omfattar övernattning - paketresor? Här råder inte någon tvekan
om att det är fråga om ett i förväg utformat arrangemang. Frågan är
i stället närmast om övernattning på båten kan betraktas som
"inkvartering" i lagens mening. Enligt promemorian (s. 59) bör en
förutsättning vara att övernattningen sker någon annanstans än på
transportmedlet. I den frågan har jag emellertid en annan uppfattning
än promemorians. E>et finns inte något i direktivet som talar för en så
snäv tolkning. Det får vidare anses stämma väl med normalt språk-
bruk och en naturlig uppfattning att se övernattning på ett kryssnings-
fartyg som "inkvartering". Dessa resor bör därför betraktas som
paketresor i lagens mening.
Däremot kan inte exempelvis en tågresa i sovvagn betraktas som en
paketresa. Det skulle för det första strida alltför mycket mot normalt
språkbruk. Det finns också en relativt tydlig skillnad mellan sådana
tågresor och kryssningsresor med båt. Medan inkvarteringen på båten
framstår som i huvudsak åtskild från själva resan - främst eftersom
den sker på en annan plats än den där resenären i övrigt avses befinna
sig under transporten - ter sig övernattning i sovvagn som en del av
transporten. Det bör tilläggas att transporter med båt inte alltid har
karaktär av kryssningsresa. En båtresa med övernattning kan på
samma sätt som en resa i sovvagn framstå som en enda transport-
tjänst.
Begreppet inkvartering bör för tydlighets skull preciseras i lagen i
linje med vad jag nu har sagt.
Ett annat rekvisit som diskuteras av remissinstanserna är "för ett
gemensamt pris" (2 § första stycket 3 i promemorieförslaget). Det
ifrågasätts om det skall vara möjligt att komma undan de krav som
lagen ställer genom att i prissättningen hålla i sär de olika tjänster
som kombinerats.
I promemorieförslaget sägs uttryckligen (2 § andra stycket) att det
saknar betydelse att olika tjänster debiteras för sig. Men det måste
också sakna betydelse om näringsidkaren i ett tidigare skede delar upp
priset i två eller flera komponenter. Är priskomponentema beroende
av varandra, eller är de annars knutna till varandra genom det
samband som finns mellan tjänsterna, kan inte konstruktionen med
flera belopp ges någon självständig betydelse.
Jag utgår från att direktivets uttryck, i den engelska versionen, "at
an inclusive price" skall tolkas på detta sätt. Såväl direktivets
bestämning som promemorieförslagets "för ett gemensamt pris" är
22
dock något otydliga och kan föranleda missuppfattningar. I lagen bör Prop. 1992/93:95
därför göras ett tillägg som ger uttryck för vad jag nyss anfört.
Flera remissinstanser berör vidare frågan om tolkning av uttrycket
"annan turisttjänst som utgör en väsentlig del av arrangemanget" (2 §
första stycket 1 i promemorieförslaget). Särskilt framhålls att det är
osäkert när en tjänst skall anses utgöra en väsentlig del av det samlade
arrangemanget.
Även jag menar att uttrycket "väsentlig del" är påtagligt oprecist.
Det får anses mindre bra i detta sammanhang. Det är bl.a. osäkert om
det är en kvalitativ eller en kvantitativ bedömning som åsyftas. Därtill
kommer att det är tveksamt om bestämningen tillgodoser EG-direkti-
vets krav, som innebär att de nationella bestämmelsernas tillämpnings-
område måste vara minst lika omfattande som direktivets. Direktivets
uttryck är på engelska "a significant proportion".
För att kraven i EG-direktivet säkert skall bli tillgodosedda bör i
stället uttrycket "en inte oväsentlig del av arrangemanget" användas
i lagen. Därmed vidgas tillämpningsområdet jämfört med promemo-
rieförslaget. Bestämningen får därtill anses lättare att tolka. Jag
återkommer i specialmotiveringen till vissa tolkningsfrågor.
Konsument - resenär
Promemorieförslaget innebär att lagen om paketresor ges ett tillämp-
ningsområde - vad gäller avtalets parter - som i allt väsentligt
överensstämmer med tillämpningsområdet för andra lagar på
konsumenträttens område. I 1 § i förslaget sägs att lagen gäller
paketresor "som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet säljer
eller marknadsför till konsumenter för huvudsakligen enskilt ända-
mål". Jag skall återkomma till avgränsningen på näringsidkarsidan
strax och först diskutera frågan om lagen bör gälla endast paketresor
som säljs eller marknadsförs "till konsumenter för enskilt ändamål".
Denna avgränsning kritiseras av Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet. Nämnden menar att avgränsningen strider mot
direktivet, där det inte finns någon motsvarighet till begränsningen
"för enskilt ändamål".
I promemorian hävdas att det måste antas att begreppet konsument
i EG-direktivet används på i huvudsak det sätt som i övrigt synes vara
det normala i EG. Vidare sägs att det inte kan vara avsett att
direktivet skall vara tillämpligt på exempelvis konferensresor som
näringsidkare företar i tjänsten och andra tjänsteresor. Det hänvisas
också till uttalanden i preambeln.
Jag menar att direktivet primärt måste tolkas efter sitt egentliga
innehåll. Det finns därvid inte något som visar att tillämpnings-
området är så begränsat som promemorieförslaget förutsätter. Det
finns därmed en klar risk att ett införlivande i enlighet med promemo-
23
rieförslaget kommer att stå i strid med direktivet. Avgränsningen av Prop. 1992/93:95
tillämpningsområdet i denna del bör i stället ske på så sätt att lagen
tillämpas på alla avtal där den som förvärvar en paketresa passar in
på direktivets definition av "consumer" i den engelska versionen. Det
sagda betyder att även andra än privatpersoner kommer att omfattas
av definitionen och av lagen. Lagen om paketresor blir därmed inte,
som den är enligt promemorieförslaget, en traditionell konsument-
skyddslag.
Enligt vad jag inhämtat bygger även de lagförslag som är under
utarbetande i Danmark och Finland på den avgränsning som jag
föreslår. Enligt min mening bör det eftersträvas att tillämpnings-
områdena för de nordiska ländernas paketreselagar överensstämmer
så långt som möjligt.
Frågan är då om uttrycket "konsument" ändå bör användas i lagen
för den som förvärvar en paketresa. Enligt min mening är detta
olämpligt. Begreppet konsument är djupt rotat i svensk lagstiftning
och avser i alla andra sammanhang en privatperson.
Vilket ord bör då användas i stället? Lämpligast är, menar jag, det
neutrala "resenär". Detta uttryck passar väl in på alla som ingår ett
reseavtal. Ordet har den nackdelen att det framstår som inadekvat i
de fall då arrangemanget inte innehåller någon resa. Jag har emeller-
tid funnit att uttrycket paketresa bör användas som en samlingsbeteck-
ning i lagen, trots att det inte passar in på sådana arrangemang. Då
är det naturligt att också välja ordet resenär. Uttrycket kommer för
övrigt att vara fullt adekvat i de allra flesta fall då det används.
För EG-direktivets engelska ord "consumer" bör således användas
"resenär" i den svenska lagen.
Några remissinstanser har invänt att ordvalet i promemorieförslaget
medför att definitionen på konsument - resenär enligt mitt förslag - är
för inskränkt i förhållande till direktivet. Definitionen "den som själv
eller genom någon annan köper en paketresa" innebär att man
utesluter alla de fall då paketresan förvärvas på något annat sätt än
genom köp. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning. Saken kan
åtgärdas genom att ordet "förvärvar" används i stället för ordet
"köper".
Avgränsningen av tillämpningsområdet på näringsidkarsidan
"Arrangör" är enligt direktivet den som annat än tillfälligtvis
organiserar paketresor och säljer eller marknadsför dem direkt eller
genom en återförsäljare. "Återförsäljare" är enligt direktivet den som
säljer eller marknadsför arrangörens resor. I promemorian sägs att det
måste anses stå i överensstämmelse med direktivet att med utgångs-
punkt härifrån avgränsa den svenska lagens tillämpningsområde
genom att ange - i överensstämmelse med vad som är normalt i
24
svensk lagstiftning på det konsumenträttsliga området - att kon- Prop. 1992/93:95
sumentens motpart skall vara en näringsidkare som agerar i sin
yrkesmässiga verksamhet. Promemorieförslaget är utformat på det
viset.
Även denna avgränsning kritiseras av remissinstanserna, som menar
bl.a. att det inte finns något i direktivet som säger att paketreseverk-
samheten måste bedrivas yrkesmässigt för att reglerna skall gälla. Ett
par remissinstanser understryker också att det är materiellt olämpligt
att utesluta paketresor som organiseras av icke professionella
arrangörer. Dessa remissinstanser hävdar att riskerna för resenären
många gånger kan vara särskilt stora i dessa fall.
Jag delar remissinstansernas uppfattning på båda punkterna.
Promemorieförslagets avgränsning är således olämplig. I stället bör
samma teknik användas som i direktivet, där tillämpningsområdet i nu
angivet hänseende avgränsas endast genom att begreppen arrangör och
återförsäljare definieras. Definitionerna kan utformas som i promemo-
rian, vilket innebär att de kommer att överensstämma väl med
direktivet.
Ett par remissinstanser ifrågasätter hur uttrycket "annat än tillfälligt-
vis organiserar" i definitionen av arrangör skall tolkas. I special-
motiveringen berör jag den frågan.
Bör lagen vara tvingande?
I direktivet anges inte att medlemsländernas lagar skall göras
tvingande till konsumentens förmån. Det är osäkert om detta är ett
förbiseende eller inte. Det är tydligt att lagen åtminstone i vissa
avtalsrelationer har en utpräglad skyddskaraktär. Den bör därför vara
tvingande för att över huvud taget bli effektiv.
Som nyss sagts bör lagen emellertid gälla inte bara på det traditio-
nellt konsumenträttsliga området. Enligt mitt förslag kommer den
också att gälla för exempelvis resor som en förening ordnar för
föreningsmedlemmarnas räkning och för resor i tjänsten, oavsett vem
som företar dem. Det avgörande är om det rör sig om en "paketresa"
eller inte.
Det skulle inte stämma väl med svensk rättstradition att göra lagen
tvingande för de fall som jag nu har nämnt. Det finns inte heller
något skäl för en sådan ordning. I stället bör lagen vara dispositiv på
detta område. Undantag skulle kunna göras, om det på någon punkt
befanns motiverat med tvingande regler. En genomgång av de
situationer som lagen avses reglera visar emellertid enligt min
bedömning att det inte finns behov av något sådant undantag.
Lagen bör således göras tvingande för vissa avtal, dispositiv för
andra (jfr bl.a. 3 § lagen - 1984:81 - om fastighetsmäklare). Enligt
min mening bör därvid det tvingande området avgränsas på det sätt
25
som är vanligt i svensk rätt när tillämpningsområdet för konsu-
mentskyddande lagstiftning bestäms (jfrt. ex. 1 § konsumentköplagen,
1990:932, och 1 § konsumenttjänstlagen, 1985:716). Lagen bör
sålunda vara tvingande när en resenär förvärvar en paketresa för
huvudsakligen enskilt ändamål av en näringsidkare som agerar i sin
yrkesmässiga verksamhet.
Prop. 1992/93:95
Mitt forslag: Arrangören skall genomgående ha det primära
ansvaret gentemot resenären. Återförsäljaren skall ha samma
ansvar i de fall då han är part i avtalet. För skador som upp-
kommer vid transporter där reglerna om skadeståndsansvar i
sjölagen, luftfartslagen, järnvägstrafiklagen eller lagen om
internationell järnvägstrafik är tillämpliga, skall arrangören ansvara
gentemot resenären enligt dessa regler.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i
fråga om ansvaret enligt de särskilt nämnda transporträttsliga lagarna.
Enligt promemorieförslaget skall ansvarsreglema i de lagarna
tillämpas fullt ut när lagarna är tillämpliga. Arrangören blir då
normalt inte ansvarig för sådana skador (se promemorian s. 33 f.).
Remissinstanserna: De flesta tillstyrker förslaget eller har ingen
erinran mot det. Regeln att de särskilda transporträttsliga lagarna skall
gälla fullt ut när de är tillämpliga kritiseras dock av Sveriges
Advokatsamfund och Svenska Resebranschens Riksförbund. Några
remissinstanser ifrågasätter om återförsäljaren över huvud taget blir
part i avtalet.
Skälen för mitt förslag: Ofta är flera olika företag inblandade på
näringsidkarsidan. Ibland kan det vara osäkert vem som i olika
hänseenden bär ansvaret gentemot resenären. För denne torde det
ofta vara oklart vem som på motsidan är ansvarig exempelvis för att
fel som uppstår under resan rättas till.
I direktivet sägs, i fråga om ansvaret för fel och brister under
resan, i artikel 5.1 (enligt den preliminära svenska översättningen) att
"medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den
arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet är ansvarig för
att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om
dessa skall fullgöras av arrangören och/eller återförsäljaren eller av
andra leverantörer av tjänster".
Enligt direktivet skall alltså den av arrangören och återförsäljaren
som är part i avtalet med resenären alltid vara ansvarig för åtagan-
26
dena enligt avtalet. Detta är också den naturliga utgångspunkten och Prop. 1992/93:95
regeln bör tas in även i den svenska lagen.
I övrigt anges inte i direktivet när arrangören resp, återförsäljaren
ansvarar gentemot resenären. I de bestämmelser som preciserar
innehållet i ansvaret anges i de flesta fall "arrangören och/eller
återförsäljaren" som ansvarig (artiklarna 4.1, 4.6 b, 5.2 och 6). I
dessa fall har medlemsländerna valfrihet. Det ovannämnda kravet i
artikel 5.1 innebär dock att den som är part i avtalet alltid måste stå
ansvarig enligt de angivna reglerna, i den mån de avser förpliktelser
enligt avtalet.
Det är naturligt och rimligt, som föreslås i promemorian, att
researrangören genomgående har ett primärt ansvar gentemot
resenären för åtagandena enligt reseavtalet. Normalt är det arrangören
som är resenärens egentlige motpart och från konsumentskyddssyn-
punkt är det av betydande värde om det alltid finns en part på
motsidan som resenären vet att han kan vända sig till med sina
anspråk. Att arrangören har det primära ansvaret mot resenären
överensstämmer också med de svenska Allmänna Resevillkoren. Ingen
remissinstans har invänt mot den nu angivna grundregeln.
Vid sidan av arrangören bör återförsäljaren alltså ansvara när han
är part i avtalet med resenären. Så är vanligen inte fallet och några
remissinstanser ifrågasätter om det över huvud taget förekommer.
Det står dock klart att återförsäljaren, även om han inte avser att göra
några åtaganden, kan bli part i avtalet enligt allmänna avtalsrättsliga
grundsatser. Det blir fallet bl.a. om återförsäljaren träffar ett avtal
med resenären och därvid inte klargör för denne att han avser att
träffa avtalet för arrangörens räkning och inte för egen räkning, samt
detta inte heller framgår på något annat sätt.
Ett par remissinstanser har efterlyst ett klargörande i lagen av i
vilka fall återförsäljaren blir part i avtalet. Frågor av detta slag brukar
emellertid inte behandlas i lagstiftningen om olika avtalstyper utan har
ansetts böra lösas enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser. Det bör
inte heller i lagen om paketresor tas in någon uttrycklig reglering av
frågan.
När återförsäljaren är part i avtalet bör han ha samma ansvar enligt
lagen som arrangören har. Det betyder att arrangörens och återförsäl-
jarens ansvar gentemot resenären blir solidariskt.
Inget sägs i direktivet om hur ansvaret skall regleras arrangören och
återförsäljaren emellan i de fall då båda ansvarar gentemot resenären.
Inte heller i den svenska lagen bör det tas in några föreskrifter om
det.
Jag återkommer i det följande (avsnitt 2.4) till frågan om vem som
bär ansvar för att resenären får den information som han är berättigad
till enligt lagen.
I direktivet sägs (artikel 5.1) att det primära ansvar som arrangören
27
och ibland återförsäljaren har gentemot resenären inte skall inverka Prop. 1992/93:95
på arrangörens resp, återförsäljarens rätt att kräva ersättning av övriga
leverantörer av tjänster. Enligt promemorian behövs inte någon
särskild regel härom i den svenska lagen, eftersom det sagda gäller
ändå enligt allmänna grundsatser i svensk rätt. En remissinstans
menar att det bör införas en regel motsvarande direktivets. Jag
instämmer dock för min del i promemorians ståndpunkt. Det är
uppenbart att arrangörens och återförsäljarens ansvar mot resenären
inte påverkar rätten att regressvis ställa krav mot den som utfört
tjänsten. Huruvida det faktiskt finns en sådan regressrätt i ett enskilt
fall beror på vad som i det särskilda fallet avtalats mellan arrangören
och den som utfört tjänsten.
Komplikationer i ansvarsförhållandena uppkommer ibland på grund
av att någon tvingande transporträttslig lag kan vara tillämplig på
delar av paketresan. De aktuella lagarna är sjölagen (1891:35 s. 1),
luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192) och lagen
(1985:193) om internationell järnvägstrafik. Det ansvar som transpor-
tören har enligt dessa lagar gentemot resenärerna är utformat med
särskilt hänsynstagande till de speciella förhållanden som präglar
transportmedlet och avtalssituationen. Ansvarsförhållandena enligt
dessa lagar är väletablerade sedan länge. Av dessa skäl är det
olämpligt att för paketresorna göra ingrepp i dessa ansvarsförhållan-
den. (Se även s. 35 i promemorian.)
Emellertid skulle det, som flera remissinstanser påpekar, vara till
stor nackdel för resenären om han, när en skada inträffat under en i
paketresan ingående transport, tvingades rikta sina ersättningsanspråk
mot transportföretaget. Många gånger vet resenären över huvud taget
inte vem det är som svarar för transporten. Från resenärens synpunkt
är det uppenbarligen av värde om han alltid kan vända sig till sin
motpart, dvs. normalt arrangören, för att få ersättning från denne. En
sådan rätt för resenären överensstämmer med allmänna principer om
ansvar i kontraktsförhållanden och det finns ingen anledning att i detta
avseende ge resenären ett sämre skydd än som normalt gäller.
Arrangören bör alltså ansvara gentemot resenären för sådana skador
som jag nu diskuterat. Men som jag också har framhållit bör ansvaret
bedömas enligt de särskilda transporträttsliga lagarna. Det betyder att
arrangören gentemot resenären får svara enligt de regler som gäller
för exempelvis fraktförarens ansvar vid en lufttransport. Därmed
åstadkoms också att konventionsbundna begränsningar i fråga om
bl.a. skadeståndsbelopp blir tillämpliga vid dessa transporter. Det sägs
särskilt i direktivets artikel 5.2, tredje stycket, att sådana begräns-
ningar är tillåtna.
Det bör påpekas att arrangörens ställning ibland rent faktiskt torde
vara sådan att han är direkt ansvarig enligt den transporträttsliga
lagstiftningen (se promemorian s. 35).
28
Trafikskadelagen (1975:1410) innehåller en särskild reglering av Prop. 1992/93:95
ersättningsfrågan när skador uppkommer vid trafik med motorfordon.
På grund av en särskild regel i den lagen (18 § första stycket)
uppkommer ingen kollision mellan trafikskadelagen och bestäm-
melserna om skadeståndsansvar i lagen om paketresor.
Mitt förslag: EG-direktivets regler om information till resenären
skall tas in i den svenska lagen i den mån de inte motsvaras av
redan existerande svenska bestämmelser. Skyldigheten att infor-
mera om pass- och visumbestämmelser skall begränsas på
motsvarande sätt som i direktivet. Även direktivets regler om
arrangörens rätt att göra ändringar i förhållande till uppgifter som
lämnas i broschyrer och kataloger skall tas in i den svenska lagen.
Särskilda föreskrifter skall ges om vem som ansvarar för
informationen. Vid brister i informationen skall marknadsförings-
lagens regler gälla.
Promemorians förslag: Skyldigheten att lämna information om
pass- och visumbestämmelser skall enligt promemorieförslaget
innebära att var och en av resenärerna har rätt till den information
som är relevant för honom. I övrigt överensstämmer förslaget i sak
med mitt förslag (se promemorian s. 36 f.).
Remissinstanserna: Från resebranschens sida invänder man starkt
mot förslaget om skyldighet att till var och en lämna den information
om pass- och visumbestämmelser som är relevant för honom. Även
andra kritiserar det förslaget. Flera remissinstanser efterlyser
uttryckliga regler om vem som skall ansvara för den information som
skall lämnas.
Skälen för mitt förslag: Artikel 3 och artikel 4.1 i direktivet
innehåller regler om skyldigheten att ge resenären information. Det
sägs (artikel 3.1) att beskrivningar av paketresan inte får vara
vilseledande för resenären och att detsamma gäller när priset eller
andra avtalsvillkor anges.
Ett förbud mot vilseledande information följer av marknadsförings-
lagens bestämmelser, särskilt 2 §. Att avtalsvillkor inte får anges på
ett vilseledande sätt följer av avtalsvillkorslagens förbud mot oskäliga
avtalsvillkor. Dessa förbud gäller inom resp, lags tillämpningsområde,
dvs. mellan näringsidkare och konsumenter. Som jag anfört tidigare
är avsikten att paketreselagens tillämpningsområde skall vara något
vidare. Med hänsyn till att direktivets ifrågavarande regler är
29
osanktionerade kan det dock inte anses nödvändigt att införa särskilda
förbud för sådana relativt sällsynta fall då en arrangör eller
återförsäljare inte är näringsidkare eller för sådana fall då resenären
inte är konsument. Därvid är också att märka att bestämmelserna i
36 § avtalslagen ger resenären ett gott skydd i de fall då ett avtal blir
oskäligt på grund av vilseledande information.
De nu angivna reglerna bör alltså inte föranleda särskilda
bestämmelser i den nya lagen om paketresor.
Vidare sägs i direktivet (artikel 3.2 första stycket) att broschyrer
skall innehålla - angivet på ett läsligt, begripligt och korrekt sätt -
priset samt information om resmål, transportsätt, inkvartering m.m.
I artikeln anges i sju punkter all den information som skall finnas
med.
Detaljföreskrifter av detta slag bör enligt min mening inte tas in i
den svenska lagen. I lagen bör i stället tas in en mindre detaljerad
bestämmelse om innehållet i informationen. Detaljregleringen i
EG-direktivet kan dock komma att kräva preciseringar genom
verkställighetsföreskrifter. Det får ankomma på regeringen, Konsu-
mentverket eller någon annan myndighet som regeringen utser att
utfärda sådana föreskrifter.
I lagrådsremissen föreslås en bestämmelse (5 § första stycket) enligt
vilken viss närmare angiven information skall finnas i kataloger och
broschyrer jämte "annan information som är väsentlig för
konsumenten". Lagrådet menar att detta förslag - liksom förslagen i
6 § andra stycket och 8 § första stycket - utgår från att möjligheterna
att komplettera lagens regler genom verkställighetsföreskrifter är mera
vidsträckta än vad 8 kap. 13 § regeringsformen medger. För att
regeringen skall ha normgivningsmakt enligt detta stadgande måste
enligt lagrådet krävas att tillräckligt vägledande bestämmelser i den
av riksdagen stiftade lagen drar upp ramen för regeringens
förordningsmakt. I lagrådets förslag innehåller därför 5 § - liksom 6
och 8 §§ - mer detaljerade bestämmelser än förslaget i
lagrådsremissen.
Jag delar lagrådets uppfattning att stadgandet i 8 kap. 13 §
regeringsformen förutsätter att en lag som skall kompletteras med
verkställighetsföreskrifter måste dra upp ramen för regeringens
förordningsmakt genom tillräckligt vägledande bestämmelser. Vad
som därvid är tillräckligt vägledande kan vara föremål för delade
meningar. Med den lösning som lagrådet föreslår råder det inte någon
tvekan om att regleringen håller sig väl inom ramen för
grundlagsstadgandet. Bestämmelserna i 5 § första stycket bör därför
utformas så som lagrådet föreslagit. Detsamma gäller 6 § andra
stycket och - med ett mindre undantag - 8 § första stycket.
Föreskrifter om innehållet i tryckta skrifter aktualiserar frågan om
bestämmelserna kan komma i konflikt med tryckfriheten. Tryck-
Prop. 1992/93:95
30
frihetsförordningen skyddar emellertid bara tryckfriheten som en art Prop. 1992/93:95
av yttrandefrihet och omfattar därför inte framställningar av rent
kommersiell natur (se prop. 1973:123 s. 39-42 med hänvisningar samt
NJA 1975 s. 589, NJA 1977 s. 751 och NJA 1979 s. 602). Det kan
därmed inte råda någon tvekan om att föreskrifter om innehållet i
kataloger och broschyrer får utfärdas i allmän lag utan hinder av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Det är emellertid tänkbart att en katalog eller en broschyr innehåller
avsnitt som inte är av rent kommersiell natur och som därför skyddas
av tryckfriheten. Sådana delar av de tryckta skrifterna träffas inte av
de nu diskuterade föreskrifterna om innehållet i kataloger och
broschyrer.
Artikel 3.2 andra stycket i direktivet innehåller en regel om att
uppgifter i broschyrer är bindande för "arrangören eller återförsälja-
ren". Ändringar får dock göras, om det uttryckligen framgår av
broschyren att det får ske och om resenären dessutom före avtalet har
klart informerats om ändringarna. Vidare får ändringar göras senare,
om avtalsparterna kommer överens om det.
Den sistnämnda regeln gäller i svensk rätt enligt allmänna avtals-
rättsliga principer och behöver inte tas in i lagen. I övrigt bör
bestämmelserna överföras till den svenska lagen väsentligen oföränd-
rade.
Enligt promemorieförslaget skall direktivets regler införlivas bl.a.
genom att det föreskrivs att uppgifterna i kataloger och broschyrer är
bindande "för arrangören och återförsäljaren". Några remissinstanser
kritiserar den regeln och menar att återförsäljaren inte kan vara
bunden av uppgifter i kataloger och broschyrer, som i praktiken
arrangören ensam står bakom. Svea hovrätt påpekar vidare att
bestämmelsen, såvitt den handlar om avtalsrättslig bundenhet, strider
mot regeln att återförsäljaren är ansvarig gentemot resenären endast
när han är part i avtalet.
Jag finner kritiken mot promemorieförslaget i denna del befogad.
Endast arrangören bör ansvara för uppgifter i kataloger och bro-
schyrer. I specialmotiveringen diskuteras vad ansvaret omfattar.
I artikel 4.1 finns regler om skyldighet för "arrangören eller
återförsäljaren" att dels innan avtal ingås tillhandahålla allmän
information om bl.a. pass- och visumkrav för "medborgare i den eller
de medlemsstater som berörs", dels lämna viss noggrant preciserad
information i god tid före resans start. Det sägs att informationen
skall ges skriftligt eller på något annat lämpligt sätt.
Den information om pass- och visumkrav som skall lämnas behöver
alltså, som direktivet får tolkas, bara avse bestämmelser som gäller
för medborgare i EG-länder. Med EES-avtalet utvidgas skyldigheten
till att omfatta de bestämmelser som gäller för medborgare i EG- och
EFTA-länderna. I promemorieförslaget begränsas dock inte skyl-
31
digheten på detta sätt utan görs generell. Enligt promemorian kan det Prop. 1992/93:95
inte anses förenligt med svensk rättstradition att utan starka skäl göra
skillnad mellan människor av olika nationaliteter, varför detta bör
undvikas så långt som möjligt.
Förslaget utsätts för häftig kritik från vissa remissinstanser, särskilt
företrädarna för resebranschen. Det invänds att uppgifter om pass-
och visumkrav ofta är komplicerade och svåra att över huvud taget få
fram, varför det skulle medföra orimligt mycket arbete att uppfylla en
informationsskyldighet enligt promemorieförslaget. Det framhålls
vidare att den föreslagna skyldigheten går avsevärt längre än de krav
om ställs i de Allmänna Resevillkoren.
Jag har förståelse för invändningarna. Det krävs uppenbarligen
omfattande insatser av arrangören för att hålla reda på reglerna om
pass och visum för alla nationaliteter som kan bli aktuella. Bestäm-
melserna är inte sällan komplicerade och särbestämmelser kan gälla
för många länder. Bestämmelserna förändras också från tid till annan.
Det kan inte anses orimligt att resenärerna själva undersöker sina
möjligheter att komma in i det land dit resan går och skaffar sig
kunskap om vad som därvid fordras.
Jag är därför inte beredd att föreslå en så långtgående informa-
tionsskyldighet som promemorieförslaget innebär. I stället bör
skyldigheten i fråga om pass och visum begränsas på det sätt som
skett i EG-direktivet. Att skyldigheten omfattar medborgare i
EES-området kan på sitt sätt sägas stämma med en av EES-avtalets
grundtankar, den om fri rörlighet för människor inom det Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
Reglerna i direktivet om information som skall lämnas före resans
start bör tas in i den svenska lagen i princip oförändrade. De bör
emellertid i lagen utformas på ett mindre detaljerat sätt än i direktivet
och i allt väsentligt i enlighet med Lagrådets förslag (se ovan). Med
EG-direktivets uttryck "minor" torde dock få förstås underårig, dvs.
en person under 18 år. Liksom i fråga om information i kataloger och
broschyrer kan det komma att krävas preciseringar i
verkställighetsföreskrifter. Det får ankomma på regeringen,
Konsumentverket eller någon annan myndighet som regeringen utser
att utfärda sådana föreskrifter .
Flera remissinstanser efterlyser uttryckliga regler om vem eller vilka
som ansvarar för den information som skall lämnas enligt de nu
diskuterade reglerna. Promemorians utläggning i denna fråga (s. 37)
kritiseras.
I direktivet sägs inte vem som bär ansvaret för att information
lämnas på föreskrivet sätt. Det hindrar självfallet inte att sådana regler
införs i den svenska lagen. Att på det sättet klargöra ansvarsförhållan-
dena har ett värde, eftersom det inte är alldeles givet vad som annars
skall gälla.
32
I fråga om uppgifter som lämnas i kataloger och broschyrer bör
arrangören själv bära ansvaret. Återförsäljaren har ofta inget med
dessa trycksaker att göra. På samma sätt som han inte bör vara
bunden av de utfästelser som där lämnas bör han inte heller åläggas
något ansvar för innehållet.
Däremot bör återförsäljaren, tillsammans med arrangören, ha ett
ansvar för de uppgifter som skall lämnas till resenären innan avtal
träffas och inför resan (6 § i promemorieförslaget).
Direktivet innehåller inte några regler om påföljder när reglerna
om information inte följs. För svensk rätts del finns i marknads-
föringslagen en etablerad rättslig ordning för att åstadkomma att
konsumenten får sådan information som anses väsentlig för honom.
Lagens informationsregler bör lämpligen kopplas till denna ordning
genom en särskild regel (jfr 8 § konsumentkreditlagen, 1992:830). I
specialmotiveringen beskrivs närmare vad regleringen innebär.
Prop. 1992/93:95
Mitt förslag: EG-direktivets regler om formerna för och inne-
hållet i avtalet skall tas över i den svenska lagen. I enlighet
härmed skall införas bestämmelser om bl.a. att alla avtalsvillkor
skall anges i en skriftlig handling.
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Några remissinstanser föreslår kompletteringar
till de föreslagna bestämmelserna. I övrigt görs inga erinringar utom
beträffande lagtekniska frågor och detaljer (se promemorian s. 38 f.).
Skälen för mitt förslag: Direktivet innehåller i artikel 4.2 regler
om hur reseavtalet skall utformas och vad det skall innehålla. Alla
avtalsvillkor skall anges skriftligen eller på något motsvarande sätt
som är begripligt och tillgängligt för resenären. Denne skall få del
av villkoren innan avtal träffas och skall dessutom få en egen kopia
av villkoren. Bland avtalsvillkoren skall ingå vissa preciserade
uppgifter om resan, t.ex. resmål, detaljer om inkvarteringen, tidsplan,
pris, betalningsordning osv. Slutligen sägs (punkt c) att reglerna inte
får hindra "sena" beställningar eller avtal.
Enligt direktivet är det, som framgår av vad jag nyss anfört, inte
nödvändigt att avtalsvillkoren tas in i en skriftlig handling. De kan
också anges på något motsvarande begripligt och för resenären
tillgängligt sätt ("such other form as is comprehensible and accessible
to the consumer"). Av ett uttalande ("statement") till EG-rådets
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 95
protokoll framgår att det som avses härmed är överföring av data via Prop. 1992/93:95
television eller något annat elektroniskt medel. För resenären är det
emellertid av stor betydelse att ha avtalsvillkoren lätt tillgängliga så
att han vid behov kan studera dem, exempelvis under resan och om
någon tvistefråga aktualiseras. Det bör därför krävas att avtals-
villkoren framgår av en skriftlig handling och att resenären får ett
eget exemplar av handlingen. En sådan reglering strider inte mot
direktivet, eftersom reglerna som tidigare sagts får göras förmånligare
för resenären.
I direktivet krävs inte att parterna skall skriva under handlingen.
Inte heller i den svenska lagen bör uppställas något sådant krav.
Detaljerade föreskrifter finns alltså i direktivet om innehållet i
avtalet. Föreskrifterna finns i en bilaga till direktivet - vartill hänvisas
i artikel 4.2 a - i form av en uppräkning av sådana uppgifter som
alltid skall finnas med. Inte bara uppgifter som har karaktär av
avtalsvillkor anges i uppräkningen utan även bl.a. "namn och adress
för arrangören, återförsäljaren och, när det är lämpligt, försäkrings-
bolaget". Den skriftliga handlingen skall alltså också innehålla viss
information.
I lagen bör anges att alla avtalsvillkor skall finnas med i den
skriftliga handlingen. Men för att lagen skall uppfylla direktivets krav
måste den också innehålla föreskrifter om att arrangören skall se till
att avtalet innehåller uttryckliga villkor i de hänseenden som anges i
direktivet samt att den skriftliga handlingen dessutom innehåller de
övriga uppgifter som krävs enligt direktivet.
De detaljerade föreskrifter som direktivet innehåller bör inte tas in
i lagen. Bestämmelserna bör i stället utformas i något mera allmänna
termer. Som jag sagt tidigare (avsnitt 2.4) anmärker Lagrådet på
lagrådsremissens förslag i denna del. I enlighet med vad jag tidigare
har anfört (avsnitt 2.4) bör bestämmelserna utformas på det sätt som
Lagrådet föreslagit. Det bör dock inte föreskrivas att arrangören skall
se till att avtalet innehåller ett uttryckligt villkor om möjligheten av
prisändringar. En sådan föreskrift stämmer inte väl överens med de
regler som bör gälla om förutsättningarna för att arrangören skall ha
rätt att höja priset (11 §, se avsnitt 2.7.1).
Även här kan EG-direktivets detaljföreskrifter komma att kräva
ytterligare preciseringar genom verkställighetsföreskrifter (jfr avsnitt
2.4).
I promemorian diskuteras (s. 41) om de föreskrifter i den nämnda
bilagan till direktivet som innehåller krav på viss information borde,
närmast av lagtekniska skäl, tas in bland övriga regler om
information. Promemorians slutsats är dock att detta leder till
svårigheter och att i stället den uppdelning som gjorts i direktivet bör
tillämpas även i lagen om paketresor. Jag har inte funnit anledning till
någon annan bedömning i denna fråga.
34
Som jag tidigare varit inne på skall resenären, enligt direktivet Prop. 1992/93:95
(artikel 4.2 b), innan avtal träffas få del av de avtalsvillkor och den
information som skall tas in i den skriftliga handlingen. Men det sägs
inte något om på vilket sätt resenären skall få del av avtalsvillkoren.
Följaktligen kan detta, enligt direktivet, ske exempelvis per telefon.
Det exemplar av den skriftliga handlingen som skall överlämnas till
resenären behöver, enligt direktivet, inte lämnas innan avtal träffas.
Den kan således, enligt direktivet, exempelvis sändas per post.
I promemorian föreslås att dessa regler skall införlivas med svensk
rätt med endast det tillägget att konsumenten skall få del av avtals-
villkoren "på lämpligt sätt". Enligt promemorian är det väsentliga för
konsumenten att han får del av villkoren på ett sådant sätt att han
förstår dem och kan lägga dem till grund för sitt beslut att köpa eller
inte köpa paketresan. Han skall inte behöva drabbas av obehagliga
överraskningar i efterhand. Själva avtalet bör, enligt promemorian,
kunna träffas på telefon, varför det inte bör krävas att konsumenten
före avtalet får del av villkoren i en skriftlig handling.
En remissinstans menar att det är motsägelsefullt att kräva en
skriftlig handling, om det inte samtidigt ställs krav på att resenären
måste få del av handlingen innan avtal träffas. Jag kan inte finna
denna anmärkning befogad. Inför avtalet är det viktigaste för
resenären att han får god och ändamålsenlig information. Visserligen
är det på många sätt en fördel - och oftast dessutom mest praktiskt för
näringsidkaren - om detta sker genom överlämnande av en handling.
Men av praktiska skäl bör det inte ställas upp något krav på detta i
lagen. En annan sak är att resenären i rimlig tid efter att avtalet
träffats bör få tillgång till det i skrift. Jag hänvisar till vad jag tidigare
anfört härom.
Som sägs i promemorian är det ändamålsenligt att föreskriva att
resenären före avtalet skall få del av den skriftliga handlingen "på
lämpligt sätt".
Reglerna om formerna för avtalet och dess innehåll skall enligt
direktivet inte hindra beställningar eller avtal "i sista minutenDenna
regel införlivas i promemorieförslaget med den svenska lagen genom
en undantagsbestämmelse (8 § tredje stycket). Innebörden är att
resenären inte behöver få del av avtalsvillkor eller information före
avtalet i de fall då avtal träffas "omedelbart före avresan". Inte heller
behöver han då få någon egen kopia av den skriftliga handlingen. Alla
remissinstanser har godtagit denna regel och den bör tas in i lagen.
Som en remissinstans föreslagit bör dock undantaget utsträckas något
i tiden, vilket kan ske genom att "omedelbart före avresan" ersätts
med "kort före avresan".
Det finns i direktivet inte någon bestämmelse om påföljd för det
fallet att formföreskrifterna inte iakttas. Det är oklart om avsikten
varit att detta skall medföra att avtalet blir helt eller delvis ogiltigt
35
eller om det bara är fråga om en ordningsföreskrift, möjligen med Prop. 1992/93:95
viss bevisverkan.
Uppenbarligen skulle det vara mycket opraktiskt om avtalet ansågs
ogiltigt därför att kravet på skriftlig form inte iakttagits. I många fall
upptäcks kanske inte ett sådant formfel förrän resan påbörjats, ibland
inte förrän den avslutats. Att då anse avtalet ogiltigt är inte rimligt.
Men inte heller om formfelet upptäcks före avresan är det lämpligt att
anse avtalet ogiltigt. Att arrangören, mot resenärens vilja, skulle få
genomdriva att avtalet är ogiltigt kan naturligtvis inte komma i fråga.
Men det är inte heller rimligt med en "haltande bundenhet" på så sätt
att arrangören är bunden av avtalet, medan resenären kan välja om
han skall fullfölja det eller inte. En sådan regel kan leda till ett
komplicerat rättsläge och skulle under alla förhållanden behöva
kompletteras med föreskrifter om resenärens skyldighet att vid någon
tidpunkt klargöra för arrangören hur han avser att göra.
Vidare skulle det innebära en anmärkningsvärd särbehandling av
reseavtal, jämfört med andra konsumenträttsliga avtal, om just dessa
skulle bli ogiltiga på grund av bristande skriftform.
Det kan mot bakgrund av det sagda inte antas att bestämmelsen i
direktivet om skriftlig form skall tolkas på så sätt att avtalet blir
ogiltigt - helt eller delvis - om formkravet inte iakttagits. I stället får
regeln ses som en ordningsföreskrift som i princip är utan sanktion.
Enligt promemorieförslaget bör den utformas på det sättet också i den
svenska lagen.
Ett par remissinstanser föreslår att bestämmelserna kompletteras -
liksom reglerna om informationsskyldighet (avsnitt 2.4) - med en
föreskrift om att marknadsföringslagens regler skall gälla om
formföreskrifterna inte iakttas. Jag är dock inte beredd att föreslå en
sådan regel. Föreskriften om att avtalsvillkoren skall framgå av en
skriftlig handling har inte med marknadsföring att göra och marknads-
föringslagens regelsystem bör inte utsträckas för långt. Det står också
klart, som sägs i promemorian, att föreskriften om skriftlig form får
betydelse vid den tillsyn som Konsumentverket föreslås utöva. Vidare
är det givet att näringsidkaren kan komma att stå sämre i bevishän-
seende i fråga om uppgifter som inte tas in i en skriftlig handling.
Några remissinstanser önskar att reglerna kompletteras med bl.a.
bestämmelser om vad som skall anses ingå i avtalet mellan parterna
och när avtal skall anses träffat. Sådana frågor är dock av allmän
avtalsrättslig karaktär och bör inte regleras i en lag som avser en
speciell avtalstyp.
36
Prop. 1992/93:95
Mitt förslag: Liksom enligt direktivet skall resenären ha rätt att
överlåta resan. Överlåtelse skall dock få ske bara till den som
uppfyller alla villkor för att få delta i resan. För att ha rätt att
överlåta resan skall resenären i skälig tid före avresan underrätta
arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt. Överlåtaren och
förvärvaren skall vara solidariskt ansvariga för vad som återstår
att betala och för extra kostnader som uppkommer på grund av
överlåtelsen.
Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget är det inte ett
villkor för rätt att överlåta paketresan att resenären underrättat
arrangören eller återförsäljaren. I övrigt överensstämmer förslaget
med mitt (se promemorian s. 41 f.).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser påpekar att det i fråga
om paketresor som går med reguljärflyg måste vara ett villkor för
överlåtelserätten att internationella bestämmelser om flygtrafik inte
lägger hinder i vägen. Ett par remissinstanser anser att resenären inte
bör få överlåta paketresan, om han inte viss tid före avresan under-
rättat arrangören om sin avsikt. Konsumentverket riktar invändningar
mot regeln om solidariskt ansvar för överlåtaren och förvärvaren.
Skälen för mitt förslag: Resenären har enligt direktivet (artikel
4.3) rätt att överlåta resan, om han är förhindrad att delta i den. Han
måste dock överlåta den till någon som uppfyller alla villkor för att
få delta i resan. Härmed torde avses exempelvis sådana fall då resan
är förbehållen en viss ålders- eller yrkeskategori. Det kan också vara
fråga om att förvärvaren skall uppfylla visumkrav o.d.
Enligt direktivet skall resenären vidare, innan han överlåter resan,
ge arrangören besked om sin avsikt i skälig tid före avresan. Han är
tillsammans med förvärvaren solidariskt ansvarig för vad som kan
återstå att betala för resan och för eventuella merkostnader som
uppkommer med anledning av överlåtelsen.
Enligt promemorieförslaget skall dessa regler tas in i lagen om
paketresor, dock med den skillnaden att överlåtelse får ske även om
resenären inte är förhindrad att själv delta. I motiven uttalas att det
vanligen inte torde förekomma några villkor som förvärvaren måste
uppfylla för att få överta paketresan.
Alla remissinstanser godtar att resenären får en i princip fri rätt att
överlåta resan. Men flera invänder att det inte kan föreligga någon
fri överlåtelserätt när transporten sker i form av en reguljär flygresa,
eftersom det då finns internationella flygtrafikregler som i princip
förbjuder överlåtelse av flygbiljetter. Det måste därför i sådana fall,
37
enligt vad flera har framhållit, vara ett "villkor för resan" att Prop. 1992/93:95
flygbolaget godtar överlåtelsen.
Internationella flygregler är till för att främja flygsäkerhet, förhindra
terroristattacker m.m. Självfallet kan inte överlåtelserätten utformas
på ett sätt som gör att den kommer i strid med dessa regler. Jag anser
därför, liksom remissinstanserna, att det måste ses som ett sådant
villkor som lagen åsyftar att föreskrifter som gäller för transportmed-
let i fråga inte lägger hinder i vägen för överlåtelsen.
Även i fråga om andra tjänster kan det ibland vara ett relevant
"villkor för att få delta i resan" - som en remissinstans varit inne på
- att en underleverantör godkänner överlåtelsen. Jag återkommer till
denna fråga i specialmotiveringen.
För vissa transportmedel finns i lag bestämmelser om begräns-
ningar i rätten att överlåta bokningar. En särskild fråga är hur sådana
regler kommer att förhålla sig till en lagstadgad rätt att fritt överlåta
paketresor.
Sjölagen innehåller sådana bestämmelser i 177 §:
Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta sin
rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person.
Bestämmelserna - som är dispositiva - har till syfte främst att
förebygga att rabattering av biljettpriser berövas sin mening genom
överlåtelse, t.ex. vid utnyttjande av säsongbiljett (prop. 1973:137
s. 136 och SOU 1971:90 s. 40). De har tillkommit i nordiskt
samarbete men synes sakna motsvarighet i övriga EES-länders
lagstiftning. När bestämmelserna tillkom uttryckte den svenske lagstif-
taren för sin del tvivel om deras värde men hänvisade till övriga
nordiska länders uppfattning att bestämmelserna var motiverade.
Införlivas EG-direktivets regler om överlåtelserätt med svensk rätt,
uppkommer en lagkonflikt för vissa fall, om bestämmelserna i 177 §
sjölagen samtidigt behålls oförändrade. Direktivet om paketresor
lämnar emellertid inte något utrymme för lagstadgade inskränkningar
i överlåtelserätten för vissa transportslag. Det bör därför enligt min
mening införas en särskild bestämmelse i sjölagen med innebörd att
begränsningarna i 177 § inte gäller när lagen om paketresor är
tillämplig på reseavtalet.
Också i järnvägstrafiklagstiftningen finns bestämmelser som
begränsar överlåtelserätten. Artikel 11 § 5 i "Enhetliga rättsregler för
avtal om internationell jämvägsbefordran av resande och resgods"
(CIV) innehåller:
Om inte annat anges i de internationella tarifferna, får en biljett
överlåtas, om den inte är utställd på en namngiven person och resan
inte har börjat.
Bestämmelserna gäller, enligt lagen (1985:193) om internationell
järnvägstrafik, som svensk lag.
38
I artikel 62 i CIV finns emellertid en undantagsbestämmelse av Prop. 1992/93:95
innebörd att vad som föreskrivs i CIV inte gäller i den mån det
strider mot de bestämmelser som vissa stater meddelar för trafiken
mellan sig vid tillämpningen av särskilda fördrag. Fördraget om den
Europeiska ekonomiska gemenskapen nämns som exempel. Undan-
tagsbestämmelsen innebär bl.a. att EG-direktivets regel om rätt att
överlåta paketresor gäller - i den mån en regelkonflikt uppkommer -
framför den citerade regeln om begränsningar i överlåtelserätten. Till
följd av EES-avtalet gäller motsvarande företrädesordning även för
Sveriges del.
Bestämmelserna på järnvägstrafikens område kommer därför inte i
konflikt med en regel om överlåtelserätt i lagen om paketresor.
Det finns inte några motsvarande regler om inskränkningar i
överlåtelserätten i lufttrafik- eller vägtrafiklagstiftningen.
Enligt promemorian skall resenären i rimlig tid före avresan
underrätta arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt att överlåta
resan. Men detta är enligt promemorieförslaget inte något villkor för
att han skall få utnyttja överlåtelserätten. Ett par remissinstanser
invänder mot detta och menar att en underrättelse viss tid före avresan
bör vara ett nödvändigt villkor. De hänvisar därvid särskilt till
säkerheten vid flygresor.
Jag anser invändningen välgrundad. Arrangören måste ges tid att
kontrollera om överlåtelsen möter något hinder samt att vidta vissa
praktiska åtgärder, exempelvis ändra i bokningslistor. Inte minst de
säkerhetskrav som måste ställas, särskilt vid flygresor, gör det
olämpligt att resenären fritt kan överlåta resan i sista stund.
I linje med direktivet bör det därför föreskrivas som ett villkor att
resenären i skälig tid före avresan underrättar arrangören eller
återförsäljaren om sin avsikt. För de fall då resenären får förhinder
så sent att han på grund av detta villkor inte kan överlåta resan, är
han hänvisad till de möjligheter som finns att teckna s.k. avbeställ-
ningsskydd.
Som framhålls i promemorian är det knappast behövligt, eller ens
ändamålsenligt, att resenären skall få överlåta resan bara när han själv
är förhindrad att delta. Remissinstanserna har inte några invändningar
mot promemorians förslag att något sådant villkor inte skall gälla.
Även jag godtar promemorieförslaget om en från direktivet avvikande
regel i denna del.
Promemorieförslaget föreskriver, liksom direktivet, att överlåtaren
och förvärvaren är solidariskt ansvariga gentemot den andra parten
för vad som återstår att betala för resan och för extra kostnader som
kan uppkomma på grund av överlåtelsen. Konsumentverket invänder
att det inte finns någon anledning att införa ett sådant solidariskt
ansvar. En allmän grundsats är emellertid att en gäldenär inte får
överlåta sina förpliktelser utan borgenärens medgivande. En rätt för
39
resenären att överlåta resan bör utformas på ett sådant sätt att den blir Prop. 1992/93:95
förenlig med denna grundsats. Eftersom resenären i princip fritt kan
välja vem han skall överlåta resan till, är det rimligt att han får ta ett
ansvar för förvärvarens förmåga och vilja att betala. Arrangören bör
därför ges det ekonomiska skydd som det innebär att överlåtaren även
efter överlåtelsen är ansvarig för de ekonomiska förpliktelserna i
avtalet. Detta ansvar bör överlåtaren bära solidariskt med förvärvaren.
Det är vidare rimligt att, som föreskrivs i direktivet, det solidariska
ansvaret gäller även för merkostnader som uppkommer på arrangörs-
sidan med anledning av överlåtelsen.
Mitt förslag: Överenskomna avtalsvillkor skall få ändras till
resenärens nackdel endast om det framgår tydligt i avtalet att detta
får ske. För prishöjningar skall, i enlighet med direktivets regel,
vissa ytterligare villkor gälla. Det skall bl.a. framgå tydligt av
avtalet hur det nya priset skall fastställas. Ett villkor om prisänd-
ringar skall inte få vara ensidigt till konsumentens nackdel. Under
de sista 20 dagarna före avtalad avresedag skall prishöjningar inte
få ske över huvud taget.
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt
förslag (se promemorian s. 42 f.).
Remissinstanserna: Konsumentverket anser att prishöjningsrätten
bör inskränkas ytterligare. I övrigt godtar remissinstanserna förslaget
i sak.
Skälen för mitt förslag: Direktivet innehåller inte någon allmän
regel om arrangörens rätt att göra ändringar i de avtalade villkoren.
Däremot finns, i artikel 4.4, särskilda bestämmelser om ändringar av
priset efter att avtal ingåtts. I den preliminära svenska översättningen
- med en mindre ändring som gjorts här - lyder bestämmelserna:
"a) Det avtalade priset får inte ändras såvida inte avtalet uttryckligen
medger en ändring uppåt eller nedåt och exakt anger hur prisänd-
ringen skall beräknas. Därvid får beaktas endast variationer i:
- transportkostnader, inklusive bränslekostnader,
- skatter och avgifter för vissa tjänster, t.ex. landningsskatter eller
start- och landningsavgifter i hamnar eller på flygplatser,
- de växlingskurser som används i samband med det resepaket det
gäller.
b) Prishöjning får inte ske senare än 21 dagar före avresan."
40
I promemorieförslaget tas dessa bestämmelser in i den svenska Prop. 1992/93:95
lagen utan några ändringar i sak, varvid det uttryckligen anges att ett
villkor om ändring av priset inte får vara ensidigt till resenärens
nackdel. I fråga om växelkursförändringar anges det i den föreslagna
bestämmelsen (12 §) att endast förändringar som påverkar arrangörens
kostnader för resan får åberopas som skäl för en prishöjning.
Konsumentverket menar att arrangören bör ha rätt att kompensera
sig för kostnadsökningar endast i den mån ökningen inte kunde
förutses när avtalet ingicks. Vidare menar Konsumentverket att de
Allmänna Resevillkorens bestämmelser om ökade kostnader för
bränsle eller valuta borde tas in i lagen. Enligt min mening finns det
dock inte skäl att avvika från direktivet på dessa punkter. Jag hänvisar
till vad jag anfört om de allmänna utgångspunkterna för införlivande
av EG-direktivet (se avsnitt 2.1).
I övrigt godtas promemorieförslaget i sak av remissinstanserna.
Också jag ställer mig bakom förslaget.
För att bestämmelserna skall bli mer lättbegripliga bör det dock -
som flera remissinstanser också varit inne på - göras vissa lagtekniska
justeringar i promemorieförslaget. Därvid bör det för tydlighets skull
införas en uttrycklig regel som gäller för alla slags villkorsändringar.
I regeln bör anges att ändringar får göras endast om det framgår
tydligt i avtalet att det är tillåtet.
När det gäller prisändringar finns i järnvägstrafiklagstiftningen
bestämmelser som avviker från den regel som jag här föreslagit
(lagen, 1985:193, om internationell järnvägstrafik, Bihang A,
artikel 5 § 4). Som jag redogjort för tidigare (avsnitt 2.6) gäller
emellertid de ifrågavarande konventionsbundna reglerna på järnvägs-
området bara i den mån de inte strider mot bestämmelser som vissa
stater meddelar för trafiken mellan sig vid tillämpningen av särskilda
fördrag. Fördraget om den Europeiska ekonomiska gemenskapen och
EES-avtalet är exempel på sådana fördrag. Det betyder att reglerna
om prishöjningar i EG-direktivet om paketresor gäller, i den mån de
är tillämpliga på samma avtal, framför de enhetliga järn vägstrafikreg-
lerna. Det synes inte erforderligt att i lagen särskilt erinra om detta.
41
Prop. 1992/93:95
Mitt förslag: Resenären skall ha rätt att frånträda avtalet, dels om
arrangören avser att bryta avtalet och avtalsbrottet är av väsentlig
betydelse för resenären, dels om avtalsvillkoren ändras väsentligt
till resenärens nackdel. Avser arrangören att bryta mot avtalet,
eller vill han ändra villkoren, skall han underrätta resenären
snarast och därvid lämna besked om rätten för denne att frånträda
avtalet.
Om resenären frånträder avtalet, skall han ha rätt till en
ersättningsresa av likvärdig eller högre kvalitet. Detsamma skall
i regel gälla när arrangören ställer in resan. Avstår resenären från
ersättningsresa, skall han få tillbaka vad han har betalat. Resenä-
ren skall också ha rätt till skadestånd, om det är skäligt. Ar-
rangörens skadeståndsansvar för att en resa ställts in skall preci-
seras på samma sätt som i bl.a. konsumentköplagen (kontroll-
ansvar).
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se
promemorians. 43 f.). Särskilda regler om anteciperat kontraktsbrott
saknas dock.
Remissinstanserna: En remissinstans anser att resenären bör ha rätt
att häva avtalet endast om han underrättar arrangören eller återförsäl-
jaren inom viss tid om sin önskan att häva avtalet. Åtskilliga
påpekanden görs, främst från lagteknisk synpunkt, rörande de
lösningar som valts i promemorian. I sak godtas dock promemorians
förslag i allt väsentligt.
Skälen för mitt förslag: EG-direktivet innehåller i artikel 4.5 - 4.7
särskilda regler om väsentliga ("significant") ändringar i avtals-
villkoren. Sådana ändringar ger resenären en rätt att häva avtalet och
en rätt att kräva att få göra en annan resa - likvärdig eller bättre -
som ersättning. Resenären har vidare under vissa förutsättningar rätt
till skadestånd.
Resenärens rätt att frånträda avtalet m.m.
Vid väsentliga ändringar i avtalsvillkoren har resenären enligt
direktivet (artikel 4.5) en rätt att frånträda avtalet. I stället för att
frånträda avtalet kan han välja att acceptera ett tilläggsavtal som -
enligt den preliminära svenska översättningen - "specificerar
ändringarna och hur dessa påverkar priset". Arrangören skall snarast
möjligt underrätta resenären när han finner att han måste göra
väsentliga ändringar. Resenären skall i sin tur så snart som möjligt
informera arrangören eller återförsäljaren om huruvida han väljer att
42
häva avtalet eller att ingå ett tilläggsavtal. Prop. 1992/93:95
Enligt promemorieförslaget skall reglerna införlivas med den
svenska lagen utan ändringar i materiellt hänseende. Dock avser
reglerna, enligt förslaget, uttryckligen bara ändringar som är
väsentligt till resenärens nackdel.
Remissinstanserna godtar förslaget i sak. Flera invänder dock mot
den lagtekniska utformningen och menar att reglerna blivit onödigt
komplicerade. Jag instämmer i detta och föreslår att reglerna utformas
delvis annorlunda. Det är bl.a. inte nödvändigt - vid sidan av den
allmänna regel om villkorsändringar som jag föreslagit i föregående
avsnitt - med en särskild regel som begränsar rätten att göra väsent-
liga villkorsändringar. Det är vidare inte nödvändigt att föreskriva att
parterna skall träffa en särskild överenskommelse för det fallet att
resenären väljer att inte häva avtalet. Det ligger i sakens natur att
arrangören i samband med att han berättar om villkorsändringen
förklarar vad den kommer att innebära och eventuellt erbjuder
kompensation eller andra följdändringar i avtalet. Ett beslut av
resenären att inte häva avtalet kommer därmed naturligen att föregås
av någon form av överenskommelse om vad som skall gälla mellan
parterna (jfr artikel 4.5 i direktivet).
Jag menar - på samma sätt som anförs i promemorian men i motsats
till en remissinstans som invänder mot förslaget - att hävningsrätten
bör gälla endast för avtalsvillkorsändringar som är till resenärens
nackdel. Att föreskriva hävningsrätt på grund av villkorsändringar
som är till resenärens fördel är inte rimligt. Jag hänvisar till special-
motiveringen angående frågan hur det bör avgöras om en villkors-
ändring är till resenärens nackdel eller inte.
Lagrådets förslag avviker från lagrådsremissens på så sätt att
Lagrådet föreslår en uttrycklig bestämmelse om att resenärens rätt att
frånträda avtalet skall gälla även då arrangören förklarar att han inte
kommer att fullgöra vad han har åtagit sig.
Resenären torde ha rätt att frånträda avtalet vid anteciperat
kontraktsbrott redan på grund av allmänna kontraktsrättsliga principer.
Sett enbart från den synpunkten torde det därför inte vara nödvändigt
att komplettera bestämmelsen på det sätt som Lagrådets förslag
innebär. Emellertid är det oklart om direktivets motsvarande
bestämmelse (artikel 4.5) avsett att inrymma inte bara ändringar inom
ramen för vad som avtalats utan även anteciperat kontraktsbrott, dvs.
att arrangören avser att ändra villkoren till resenärens nackdel utan
stöd i avtalet. Mycket talar för att direktivet är avsett att inrymma
även det senare fallet, även om det på sitt sätt kan sägas bryta
systematiken i regleringen.
Härtill kommer att väsentliga rättigheter för resenären i övrigt är
kopplade till rätten att frånträda avtalet. Det gäller rätten till en
ersättningsresa enligt 13 § och rätten till skadestånd enligt 14 § i
43
lagrådsremissens förslag. Om lagen inte innehåller någon bestämmelse
om anteciperat kontraktsbrott, kan det därför bli föremål för tvekan
om resenären, när han frånträder avtalet i ett sådant fall, är berättigad
till ersättningsresa resp, skadestånd enligt lagens bestämmelser.
På grund av vad jag sålunda anfört bör bestämmelsen utformas i
enlighet med Lagrådets förslag. Som Lagrådet föreslagit bör en
förutsättning för resenärens rätt att frånträda avtalet vid anteciperat
kontraktsbrott vara att kontraktsbrottet är av väsentlig betydelse för
honom.
Liksom enligt direktivet bör arrangören vara skyldig att informera
resenären snarast när han vill ändra avtalsvillkoren. Skyldigheten bör
gälla för alla villkorsändringar. Arrangören bör därvid - på samma
sätt som enligt direktivet - vara skyldig att informera resenären om
dennes rätt att frånträda avtalet vid ändringar som är väsentligt till
hans nackdel.
Motsvarande informationsskyldighet bör gälla när arrangören avser
att bryta kontraktet på det sätt som sagts ovan.
Resenären bör - i enlighet med direktivet - vara skyldig att
underrätta arrangören eller återförsäljaren om han önskar frånträda
avtalet. Varken i direktivet eller i promemorieförslaget föreskrivs
någon påföljd för det fall att resenären försummar denna skyldighet.
En remissinstans menar att resenären i så fall borde gå miste om sin
rätt att frånträda avtalet. Även jag finner detta rimligt. För arrangören
är det av stor betydelse att snarast få besked om resenären vill stå
kvar eller om dennes plats måste bjudas ut på nytt. Får arrangören
inte över huvud taget något besked, riskerar han en onödig ekonomisk
förlust. Det är mot denna bakgrund inte för mycket begärt att
resenären - sedan han fått information om villkorsändringen och haft
skäligt rådrum för att överväga eventuella förslag från arrangören om
kompensation för ändringen eller andra förändringar i avtalet - utan
ytterligare fördröjning ger arrangören besked om huruvida han vill
frånträda avtalet eller inte. Gör han inte detta, bör han gå miste om
rätten att frånträda avtalet.
Det måste dock undersökas om det står i strid med direktivet att
införa en preklusionsregel, dvs. en regel som innebär att resenären
förlorar sin rätt att frånträda avtalet efter viss tid. Direktivet lyder på
denna punkt i sin engelska version: "The consumer shall inform the
organizer or the retailer of his decision as soon as possible." I denna
bestämmelse finns inte något förbud mot en preklusionsregel. Med
hänsyn till de starka skäl som talar för en sådan regel får, under
sådana förhållanden, direktivet antas hålla den möjligheten öppen.
Resenärens rätt till ersättningsresa m. m.
Enligt artikel 4.6 i direktivet har resenären, i det fall han väljer att
Prop. 1992/93:95
44
frånträda avtalet, rätt til' en annan paketresa som är av likvärdig eller Prop. 1992/93:95
bättre kvalitet. Samma rätt har han om arrangören ställer in resan.
Rätten gäller dock bara under förutsättning att arrangören kan erbjuda
en lämplig ersättningsresa. Är en erbjuden resa sämre än den som
inte blev av för resenären, har han - om han accepterar resan - rätt
till ersättning för prisskillnaden.
Väljer resenären att avstå från sin rätt till ersättningsresa, skall han
så snart som möjligt få tillbaka vad han har betalat enligt avtalet.
Är resenären skuld till att resan ställts in, har han inte rätt att få
någon ersättningsresa eller att få tillbaka vad han har betalat.
Dessa bestämmelser i direktivet bör övertas i den svenska lagen
väsentligen oförändrade. Som föreslås i promemorian bör dock
resenären ges möjlighet till en ersättningsresa även i det fallet att
återförsäljaren men inte arrangören kan erbjuda en sådan. Endast en
remissinstans invänder mot detta förslag. Enligt min mening är det
rimligt att resenären får en sådan rätt i de fall som det här är fråga
om, dvs. när avtalsvillkoren ändrats väsentligt till resenärens nackdel
eller den ordinarie resan ställts in utan hans skuld.
Det bör vidare sägas uttryckligen, som påpekas av en remissinstans,
att rätten att återfå betalning gäller inte bara i det fallet att resenären
avstår från sin rätt till ersättningsresa utan också när någon ersätt-
ningsresa över huvud taget inte kunnat erbjudas.
I specialmotiveringen diskuteras bl.a. frågan i vilka fall resenären
förlorar sin rätt på grund av att han "är skuld till" att en resa ställs in.
Resenärens rätt till skadestånd
Artikel 4.6 innehåller också regler om resenärens rätt till skadestånd
när han häver avtalet på grund av väsentliga villkorsändringar eller
när arrangören ställer in resan. Resenären har, enligt dessa bestäm-
melser, rätt till skadestånd "om det är skäligt" ("if appropriate") utom
i två fall. Dessa undantagsfall avser båda den situationen att resan
ställts in. Något undantag från rätten till skadestånd i hävningsfallet
görs således inte.
Det första undantaget avser det fallet att resan ställts in på grund av
att färre personer än nödvändigt anmält sig till resan. För att detta
skall befria arrangören från skadeståndsansvar skall han dock ha
angivit ett minimiantal resenärer i avtalet och även underrättat
resenären inom en i avtalet angiven tid före avresan om att denna har
ställts in.
Det andra undantaget avser s.k. force majeure, vilket i den
preliminära svenska översättningen av direktivet - som här ändrats
något för att ligga närmare den engelska versionen - uttrycks:
"ovanliga och oförutsebara omständigheter som den part som åberopar
dem inte kan påverka och vilkas följder inte kunde ha undvikits ens
45
med vederbörlig aktsamhet". - Det framgår att "överbokning" inte Prop. 1992/93:95
räknas som force majeure. Vad som därvid torde avses är överbok-
ning inte hos arrangören själv - då det ju inte finns anledning att ställa
in resan - utan hos någon som han anlitar, exempelvis ett flygbolag
eller ett hotell på den ort dit resan skulle gå.
Undantaget för force majeure enligt direktivets definition ligger nära
det s.k. kontrollansvar som numera är etablerat i den svenska
förmögenhetsrätten (se 27 och 40 §§ köplagen, 14 och 30 §§
konsumentköplagen samt 31 § konsumenttjänstlagen). En skillnad är
att omständigheterna i fråga, enligt direktivets definition, uttryckligen
skall ha varit "ovanliga" för att befria från skadeståndsansvar. En
annan skillnad är att bestämmelserna om kontrollansvar innehåller
uttryckliga regler för det fallet att kontraktsbrottet beror på någon som
säljaren har anlitat eller på en leverantör eller någon annan i tidigare
säljled. Det föreskrivs att säljaren är fri från ansvar endast om också
nu nämnda personer skulle ha varit fria från ansvar vid en bedömning
enligt principerna för kontrollansvar.
Det är av värde om skadeståndsreglerna i lagen om paketresor i
princip överensstämmer med motsvarande reglering i köplagen och
konsumentköplagen. En regel om kontrollansvar får anses likvärdig
med direktivets regel om force majeure. Slutligen framstår en regel
om kontrollansvar som mer ändamålsenlig än direktivets regel, bl.a.
eftersom den uttryckligen reglerar vad som skall gälla om dröjsmålet
beror på någon som den primärt ansvarige näringsidkaren anlitat eller
någon i tidigare led.
Konsumentverket har föreslagit att det i lagen tas in en regel om att
arrangören skall få ställa in resan bara om resenären underrättats viss
tid före avresan. Även om en sådan regel allmänt sett framstår som
motiverad bör den, med hänsyn till de allmänna utgångspunkter som
gäller för arbetet med införlivande av EG-direktivet med svensk rätt
(se avsnitt 2.1), inte nu tas in i lagen.
Min slutsats är, liksom promemorians, att en regel om kontroll-
ansvar bör införas i den svenska lagen i stället för direktivets regel
om frihet från skadeståndsansvar vid force majeure. Remissinstan-
serna har inte haft någon invändning mot detta förslag.
Promemorian innehåller inte någon regel om bevisbördan. Det
anförs att arrangören i enlighet med allmänna principer får anses ha
bevisbördan för att det förelegat ett sådant hinder som gett honom rätt
att ställa in paketresan. En remissinstans föreslår att denna regel får
komma till uttryck i lagen. Även jag menar att bevisbördans placering
bör framgå av en uttrycklig bestämmelse (jfr bl.a. 14 § konsument-
köplagen och 31 § konsumenttjänstlagen).
Undantagen från skadeståndsansvaret avser alltså i direktivet bara
det fallet att resan ställts in. Motsvarande undantag finns inte för den
situationen att resenären frånträtt avtalet. Det enda som krävs i de
46
fallen för att resenären skall få skadestånd är att det "är skäligt". Prop. 1992/93:95
Att denna skillnad görs mellan det fallet att resenären frånträder
avtalet och det fallet att resan ställts in är i och för sig något
svårförklarligt. Vid implementeringen får dock den svenska bestäm-
melsen inte avvika från direktivets till nackdel för resenären, varför
det inte är möjligt att utvidga undantagen till frånträdandefallet. Vid
tillämpning av den skälighetsregel som skall gälla i detta fall torde
man dock få beakta samma omständigheter som tillmäts relevans i det
fallet att resan ställts in.
Skadeståndsreglerna i direktivet bör sålunda tas in i den svenska
lagen med endast de ändringar som jag nu har angett. Någon särskild
regel om överbokning behövs inte, eftersom fallet täcks av regeln om
kontrollansvar.
Mitt förslag: Om resan har påbörjats och en väsentlig del av de
avtalade tjänsterna inte kan tillhandahållas, skall arrangören vara
skyldig att ordna lämpliga ersättningsarrangemang. Kan han inte
göra detta, skall resenären, om det är skäligt, bl.a. ha rätt till fri
hemtransport. Innebär förändringen en försämring för resenären,
skall denne, i den mån det är skäligt, ha rätt till prisavdrag och
skadestånd.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag (se promemorian s. 47 f.).
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser invänder att reglerna
om påföljder vid brister och fel under resan är svåra att förstå och att
det är tveksamt om det är befogat att, som i 16 och 17 §§ i promemo-
rieförslaget, göra en uppdelning mellan två olika typer av fel-
situationer. I övrigt godtas promemorieförslaget i allt väsentligt.
Skälen för mitt förslag: Brister arrangören i uppfyllelse av avtalet,
kan resenären enligt direktivets bestämmelser göra gällande olika
typer av påföljder. Artikel 4.7 handlar om det fallet att en väsentlig
del av de avtalade tjänsterna inte kan tillhandahållas av arrangören.
I så fall är arrangören skyldig att försöka ordna lämpliga ersättnings-
arrangemang utan extra kostnad för resenären. Kan han inte göra det,
har resenären rätt att, om det är skäligt, få fri hemtransport. Det-
samma gäller om resenären avvisar erbjudna ersättningsarrangemang
och gör det på goda grunder.
Hemtransporten skall, enligt direktivet, gå till den plats som avresan
47
skedde från eller till någon annan plats som resenären går med på. Prop. 1992/93:95
Transporten skall vara "equivalent", varmed torde avses att den skall
vara likvärdig med den transport som skulle ha använts om resan
fortsatt som planerat.
Vare sig det blir ett ersättningsarrangemang eller hemtransport, har
resenären rätt till ersättning när det är skäligt ("where appropriate").
Enligt promemorians förslag skall reglerna tas in i den svenska
lagen med i allt väsentligt samma materiella innehåll som i direktivet
men med vissa lagtekniska förändringar och med ett par tillägg. Det
bör för det första, enligt förslaget, tas in en uttrycklig regel om att
ersättning skall betalas när förändringarna inneburit en försämring för
resenären. För det andra bör, enligt förslaget, rätten till ersättning
preciseras - i kongruens med lagens ersättningsbestämmelser i övrigt
och svensk konsumenträtt på andra områden - som en rätt till dels
prisavdrag, dels skadestånd under vissa närmare angivna förutsätt-
ningar.
Ett par remissinstanser invänder att promemorieförslagets regler om
påföljder vid brister och fel under resan är svåra att förstå. Dessa
instanser anser det tveksamt om det är befogat att, som i 16 och
17 §§ i promemorieförslaget, göra en uppdelning mellan å ena sidan
det fallet att en del av tjänsterna inte kan tillhandahållas, å andra sidan
fel av annat slag.
Jag har förståelse för invändningen. De föreslagna bestämmelserna
är relativt komplicerade och det är svårt att omedelbart förstå vad
som motiverar gränsdragningen mellan 16 § och 17 § i promemorie-
förslaget. Jag menar dock att det är motiverat att - på det sätt som
skett i direktivet och promemorian - upprätthålla en skillnad mellan
å ena sidan vad som närmast kan karakteriseras som "brister" (16 §
i förslaget) och å andra sidan fel i resan av annat slag (17 §). Av
särskild betydelse för mitt ställningstagande är därvid den omständig-
heten att den ansvarsgrund som jag föreslår i fråga om fel i allmänhet
- ett modifierat kontrollansvar (se avsnitt 2.8.2) - inte sällan lämpar
sig mindre väl för en bedömning av om arrangören uppfyllt sina
förpliktelser när det gäller att exempelvis ordna ett lämpligt ersätt-
ningsarrangemang .
Av betydelse är självfallet också att promemorieförslaget speglar
direktivets uppdelning. Uppenbarligen finns det ett värde i att reglerna
om påföljder vid brister och fel är så långt som möjligt harmoniserade
de olika länderna emellan. Systematiken i direktivet bör därför inte
överges annat än om det finns starka skäl för det. Enligt min mening
föreligger inte sådana skäl.
Jag ansluter mig alltså till promemorieförslaget. I jämförelse med
det förslaget bör dock den förändringen göras att inte bara rätten till
skadestånd utan också rätten att få göra prisavdrag förutsätter att "det
är skäligt". Resenären bör exempelvis inte ha rätt till någon ekono-
48
misk kompensation över huvud taget, om bristen i arrangemangen i Prop. 1992/93:95
väsentlig mån kan skyllas på honom själv (jfr avsnitt 2.8.2).
Jag återkommer strax (avsnitt 2.8.2) till frågan om även person- och
sakskada skall kunna ersättas med tillämpning av den regel jag nu
föreslår.
Mitt förslag: Vid andra fel skall resenären ha rätt till prisavdrag
och skadestånd utom i vissa preciserade fall. Reglerna om
skadestånd i direktivet skall tas över i den svenska lagen, varvid
dock arrangörens ansvar preciseras på samma sätt som i t.ex.
konsumentköplagen (kontrollansvar). Resenärens rätt till
skadestånd skall omfatta ersättning inte bara för ren förmögen-
hetsskada utan också för person- och sakskada.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag (se promemorian s. 48 f.).
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser invänder mot syste-
matiken och den lagtekniska utformningen (se ovan i 2.8.1). En
remissinstans anser att det bör införas en regel som gör det möjligt
för arrangören att i avtalet begränsa sitt skadeståndsansvar. I övrigt
godtas förslaget med vissa mindre anmärkningar.
Skälen för mitt förslag: I artikel 5.2 i direktivet behandlas
resenärens rätt till skadestånd vid andra fel i de avtalade tjänsterna än
sådana som jag nu har nämnt (avsnitt 2.8.1). Vid andra fel ("the
failure to perform or the improper performance of the contract") har
resenären rätt till ersättning för "damage". Detta engelska uttryck
innefattar rätt till skadestånd såväl för ren förmögenhetsskada som för
person- och sakskada. Rätten till skadestånd gäller utom i vissa
preciserade fall, nämligen när felet inte beror på någon försummelse
av vare sig arrangören eller någon som han har anlitat, därför att
(enligt den preliminära svenska översättningen, något justerad):
"- avtalsbrottet är orsakat av resenären,
avtalsbrottet är orsakat av en tredje man utan anknytning till de
avtalade tjänsterna och har inte kunnat förutses eller undvikas,
avtalsbrottet beror på force majeure enligt definitionen i artikel
4.6 b ii eller på en händelse som arrangören och/eller återförsäl-
jaren eller leverantören av tjänsten inte kunnat förutse eller
undvika även om de hade iakttagit vederbörlig aktsamhet."
I ett särskilt stycke sägs - med hänvisning till de fall som anges i
andra och tredje strecksatserna - att arrangören och/eller återförsäl-
jaren omedelbart skall bistå en resenär i svårigheter.
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 95
Som föreslås i promemorian bör dessa bestämmelser införlivas med Prop. 1992/93:95
den svenska lagen väsentligen oförändrade. På samma sätt som i den
bestämmelse som handlar om att resan ställs in (se avsnitt 2.7.2) bör
därvid skadeståndsansvaret utformas som ett s.k. kontrollansvar. Det
betyder här att den andra och den tredje av de punkter i direktivet
som anger undantag från skadeståndsansvaret (utanförstående tredje
man ansvarig samt force majeure o.d.) bör ersättas i den svenska
lagen med en regel som bygger på principen om kontrollansvar. Detta
blir inte sämre för konsumenten än enligt direktivets reglering, varför
en sådan regel inte möter något hinder enligt direktivet.
Det bör anges uttryckligen att arrangören har bevisbördan för att
felet beror på något hinder som medför att han undgår skadestånds-
ansvar.
Det bör sägas för tydlighets skull i lagen att rätten till skadestånd
omfattar rätt till ersättning för personskada, sakskada och ren
förmögenhetsskada. Fel som föranleder rätt till ersättning för
personskada och sakskada kan exempelvis vara att en chaufför som
arrangören anlitar kör vårdslöst och därför orsakar en olycka.
Person- och sakskador torde endast sällan kunna uppkomma i
sådana fall som avhandlats i föregående avsnitt. För att omotiverade
skillnader mellan de olika skadeståndsreglerna skall undvikas, bör
bestämmelserna emellertid utformas så att person- och sakskada kan
ersättas även i de fall då tjänster enligt avtalet inte kan tillhandahållas.
I direktivet görs ingen åtskillnad mellan prisavdrag och skadestånd.
I den svenska lagen bör, i överensstämmelse med hos oss vedertagen
systematik, tas in en särskild bestämmelse om att resenären har rätt
till prisavdrag vid fel i de avtalade tjänsterna. I jämförelse med
promemorieförslaget bör dock en ändring göras. Om felet beror på
resenären, bör denne förlora inte bara rätten till skadestånd utan också
rätten att få göra prisavdrag.
Ett par remissinstanser invänder, som jag nyss nämnde, mot
systematiken i reglerna och den lagtekniska utformningen. Jag
hänvisar i dessa frågor till vad jag tidigare har anfört (se avsnitt
2.8.1).
I det föregående (avsnitt 2.3) har jag diskuterat skadeståndsansvaret
enligt vissa tvingande transporträttsliga lagar, nämligen sjölagen
(1891:35 s. 1), luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen
(1985:192) och lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Jag
har föreslagit en regel av innebörd att arrangören skall bära ansvaret
mot resenären även när de transporträttsliga lagarna är tillämpliga
men att ansvaret skall fastställas enligt bestämmelserna i de lagarna.
Det betyder att de regler om skadestånd som jag nu har diskuterat inte
kommer att bli tillämpliga. Kontrollansvarets särskilda regel om
ansvar när felet beror på ett bakomliggande led (se 17 § andra stycket
i promemorieförslaget) sätts därmed ur spel i dessa fall.
50
Direktivet öppnar också möjligheten att i lagen tillåta ytterligare Prop. 1992/93:95
begränsningar i arrangörens skadeståndsansvar vid andra skador än
personskador (artikel 5.2, fjärde stycket, och artikel 5.3). En
remissinstans framför uppfattningen att lagen borde innehålla en
bestämmelse om att arrangören får begränsa sitt skadeståndsansvar
under förutsättning att begränsningen inte är oskälig. Jag instämmer
emellertid här i den uppfattning som framförs i promemorian.
Åtminstone såvitt framkommit finns det inte anledning att i den
svenska lagen ta in en sådan begränsning som föreslås.
Mitt förslag: Resenären skall reklamera inom skälig tid hos
arrangören eller återförsäljaren. Vid utebliven reklamation skall
resenären normalt förlora sin rätt att åberopa felet eller bristen.
Arrangören eller hans representanter skall vara skyldiga att genast
vidta åtgärder när resenären framför klagomål som inte är
obefogade.
Promemorians förslag: Skiljer sig från mitt förslag framför allt på
två punkter. Enligt promemorieförslaget skall reklamation alltid ske
hos den som skall fullgöra prestationen. Enligt promemorieförslaget
medför vidare utebliven reklamation inte att resenären förlorar sin rätt
att åberopa felet (se promemorian s. 50 f.).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att resenären alltid
skall ha rätt att reklamera hos sin motpart. Åtskilliga remissinstanser
kritiserar promemorians förslag att utebliven reklamation inte skall
få någon betydelse för resenärens rätt att göra felet gällande. Ett par
remissinstanser menar att det bör finnas en skyldighet att vidta
åtgärder på grund av klagomål från resenären endast om klagomålen
inte är obefogade.
Skälen för mitt förslag: En regel om reklamationsskyldighet finns
i artikel 5.4 i direktivet. Resenären är skyldig att reklamera ett fel
eller en brist genast till den som skall fullgöra prestationen och - om
detta är någon annan än arrangören - till arrangören och återförsäl-
jaren eller en av dessa. Den sistnämnda reklamationen skall ske så
snart som möjligt. I avtalet skall skyldigheten att reklamera anges
klart och uttryckligt.
Promemorians förslag innebär att dessa regler tas över i den
svenska lagen. Flera remissinstanser kritiserar emellertid förslaget och
menar att resenären alltid bör ha rätt - i enlighet med allmänna
principer - att reklamera direkt hos sin motpart. Det framhålls att det
51
kan vara besvärligt - inte minst ibland på grund av språksvårigheter Prop. 1992/93:95
- för en ovan resenär att framföra sina klagomål till exempelvis en
hotell värd på resmålet.
Jag har samma uppfattning som remissinstanserna. Resenären bör
alltid kunna reklamera till sin motpart. Dessutom bör han ha
möjlighet att reklamera till återförsäljaren.
Självfallet är det många gånger i resenärens eget intresse att påtala
felet även hos den som skall fullgöra prestationen. Det kan ofta vara
en förutsättning för att snabbt kunna få det åtgärdat. Någon skyldighet
att reklamera till den som skall fullgöra prestationen bör dock enligt
min mening inte föreskrivas. En annan sak är att en sådan under-
rättelse ibland kan få betydelse för resenärens möjlighet att få
skadestånd av arrangören. Enligt allmänna principer får resenären
nämligen anses skyldig att begränsa sin skada.
I direktivet finns inte angiven någon påföljd av att reklamation inte
sker. Det är osäkert om detta är ett förbiseende eller inte. Slutsatsen
i promemorian är att det inte bör föreskrivas någon påföljd, eftersom
detta skulle stå i strid med direktivets lydelse. Det anmärks särskilt
att detta innebär att reklamationsskyldigheten förlorar avsevärt i
praktisk betydelse.
Ett flertal remissinstanser riktar invändningar mot promemorie-
förslaget. Flera påpekar att en reklamationsskyldighet är meningslös
om det inte får någon verkan att reklamation uteblir.
Direktivets regel uttrycks i den engelska versionen (artikel 5.4):
"The consumer must communicate any failure in the performance of
a contract which he perceives on the spot ...” Jag menar, liksom ett
par remissinstanser, att denna regel mycket väl kan tolkas så att
resenären förlorar sin rätt att göra påföljder gällande om han inte
reklamerar. I det föregående (avsnitt 2.7.2) har jag gjort motsvarande
bedömning i fråga om resenärens skyldighet att meddela att han
önskar frånträda avtalet. Det är uppenbart att en reklamationsregel
utan påföljd är verkningslös. Detta är en omständighet som i sig gör
det troligt att det med direktivets regel avsetts att utebliven
reklamation skall medföra att resenären förlorar sin rätt att åberopa
ett fel.
I lagen bör alltså tas in en regel av innebörd att resenären inte får
åberopa fel i vad han har att fordra enligt avtalet, om han inte inom
skälig tid reklamerar på föreskrivet sätt. Dock bör resenären inte
förlora sin rätt att göra fel gällande om arrangören eller återförsälja-
ren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder (jfr
bl.a. 24 § konsumentköplagen, 1990:932, och 17 § andra stycket
konsumenttjänstlagen, 1985:716).
I lagrådsremissen föreslås att resenären skall gå miste om sin rätt
att åberopa fel, om han inte underrättar arrangören eller
återförsäljaren inom skälig tid efter det att "han märkt eller bort
52
märka" felet. I Lagrådets förslag finns uttrycket "eller bort märka"
inte med. Vanligen innehåller reklamationsregler i svensk rätt ett
sådant uttryck. Detta innebär att man lägger en viss plikt på den som
skall reklamera att vara uppmärksam, vilket får anses rimligt. En
sådan regel är också lämplig från bevisbördesynpunkt. Emellertid
finns det inte i direktivet någon motsvarande begränsning i resenärens
rättigheter. För att inte regeln skall komma i konflikt med direktivet
bör den därför utformas i enlighet med Lagrådets förslag.
I artikel 6 finns en särskild regel om att arrangören och återförsälja-
ren eller en av dem eller en lokal representant för arrangören, om det
finns någon, skall vidta omedelbara åtgärder vid klagomål från
resenären. Åtgärderna skall gå ut på att finna lämpliga lösningar.
Regeln kan överföras till den svenska lagen utan svårigheter. Det bör
dock föreskrivas uttryckligen att den angivna skyldigheten att vidta
åtgärder inte gäller, om resenärens klagomål är obefogade. I
promemorieförslaget sägs att åtgärder skall vidtas utom i fall där
klagomålen är "uppenbart obefogade". Flera remissinstanser kritiserar
detta förslag och påpekar att det innebär att obefogade klagomål skall
föranleda åtgärder så länge de inte är uppenbart obefogade.
Jag instämmer i kritiken mot utformningen av den föreslagna
regeln. Ordet "uppenbart" torde för övrigt i sammanhanget inte få
någon större betydelse, eftersom åtgärder skall vidtas omedelbart och
arrangören eller hans företrädare därför knappast kan avstå från att
vidta åtgärder, om det inte står klart att klagomålen är obefogade.
Enligt min mening torde även direktivet få läsas med den reser-
vationen att obefogade klagomål inte skall behöva föranleda några
åtgärder från arrangörens sida.
Prop. 1992/93:95
Mitt förslag: I lagen skall uttryckligen anges att Konsumentverket
utövar tillsyn över att lagen följs. För tillsynen skall Konsu-
mentverket ha rätt att bl.a. kräva in vissa uppgifter från arrangörer
och återförsäljare.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 52).
Remissinstanserna: Två remissinstanser anför att det bör framgå
tydligare vad som är avsikten med tillsynen och vilka åtgärder som
Konsumentverket skall kunna vidta. Övriga remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Direktivet innehåller inte någon föreskrift
53
om tillsyn. Enligt promemorian är det emellertid viktigt - särskilt mot Prop. 1992/93:95
bakgrund av att många av reglerna i lagen utformas utan särskild
sanktion - att det finns en myndighet som bevakar att reglerna följs
och kan vidta lämpliga åtgärder om så inte är fallet. Det bör därför,
enligt promemorian, införas en särskild tillsynsordning, vilken blir
särskilt viktig på de områden där inte marknadsföringslagens
regelsystem kan utnyttjas (jfr avsnitt 2.4 om informationsreglema).
Uppdraget bör, enligt promemorian, anförtros åt Konsumentverket.
Jag har i denna del samma uppfattning som den som uttrycks i
promemorian. För att tillsynen skall kunna bli effektiv fordras, som
anförs i promemorian, att Konsumentverket får vissa möjligheter att
företa inspektioner och att infordra handlingar och annat material som
behövs för tillsynen. Regler härom bör införas.
Bestämmelserna bör, som föreslås i promemorian, utformas efter
mönster av konsumentkreditlagens (1992:830) regler. Det betyder
bl.a. att beslut av Konsumentverket om vitesföreläggande föreslås bli
överklagade till kammarrätten. Det bör dock anmärkas att Domstols-
utredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför
2000-talet har föreslagit att den första domstolsprövningen av i princip
alla förvaltningsbeslut skall ske i länsrätt. Ordningen för överklagande
av Konsumentvekets beslut om vitesföreläggande kan därför komma
att ändras.
Ett par remissinstanser invänder att det är oklart vad tillsynen skall
omfatta och hur den skall kunnas göras effektiv.
Det får ankomma på Konsumentverket att - inom ramen för de
befogenheter som lagen ger - avgöra hur tillsynen lämpligast bör
utformas. Jag utgår från att det finns anledning för verket att bevaka
såväl att informationsreglerna och reglerna om hur avtal skall träffas
följs som att avtalsvillkor utformas och tillämpas i överensstämmelse
med lagens föreskrifter. Främst får tillsynen betydelse på så sätt att
Konsumentverket får bättre insyn i resemarknaden och underlag för
åtgärder som kan förbättra konsumenternas situation på den markna-
den. Verket får bl.a. underlag för marknadsundersökningar och
informationsinsatser. Genom de möjligheter som verket har att göra
känt vilka företag som bryter mot reglerna får tillsynen också en viss
betydelse i det enskilda fallet, även om tvångsmedel i stor utsträck-
ning saknas.
54
Prop. 1992/93:95
Mitt förslag: Resegarantilagens tillämpningsområde skall ändras
så att det överensstämmer med EG-direktivets och paketreselagens
tillämpningsområde.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 52 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar mot
förslaget att resegarantilagen skall anpassas till den nya lagen om
paketresor. Resegarantinämnden påpekar dock att vissa konsumenter
därigenom kommer att förlora ett skydd som de har i dag. Flera
remissinstanser framhåller det angelägna i att resegarantilagens
tillämpningsområde är väl avgränsat.
Skälen för mitt förslag: Enligt direktivet, artikel 7, skall arran-
gören och återförsäljaren eller en av dem förebringa tillräckligt bevis
för att säkerhet finns för återbetalning av erlagda belopp och för
hemtransport av resenären vid insolvens.
Resegarantilagen (1972:204) uppställer i stort sett samma krav i
fråga om säkerhet som EG-direktivet. Lagen ger dock resenären ett
bättre skydd än direktivet på så sätt att arrangörens eller återförsäl-
jarens insolvens inte är en nödvändig förutsättning för att en ställd
säkerhet skall få tas i anspråk. Enligt 6 § får säkerheten tas i anspråk
när resan blir inställd eller "eljest inte kommer till stånd". Vidare får
den ibland tas i anspråk när resan påbörjats men inte slutförts.
Lagens tillämpningsområde är i två avseenden mer begränsat än
direktivets. Den ena skillnaden avser tillämpningsområdet i geogra-
fiskt hänseende. Den andra har med definitionen av sällskapsresa att
göra.
Skyldigheten enligt lagen att ställa säkerhet gäller enligt 1 § för
"den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till något annat land än
Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige". Paketreselagen avses
gälla, liksom EG-direktivet, även för resor i de nordiska länderna.
Skyldigheten att ställa säkerhet gäller vidare för "den som yrkes-
mässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar av annan
anordnad resa av sådant slag". Enligt 2 § avses med sällskapsresa
"resa, som utformats för en under åtminstone någon del av resan
sammanhållen grupp av resenärer". Vidare likställs med sällskapsresa
"individuell resa, om resan marknadsföres med i förväg uppgjort
program och priset innefattar, förutom resekostnad, även kostnad för
övernattning på annan plats än på färdmedlet".
Definitionen av "sällskapsresa" i resegarantilagen skiljer sig alltså
en del från definitionen av "paketresa" enligt förslaget till paketrese-
55
lag. Paketresa är ett på flera sätt vidare begrepp, men det finns också Prop. 1992/93:95
vissa sällskapsresor som inte är paketresor. Det gäller bl.a. för
gruppresor som bara innefattar transport, exempelvis en resa till en
konsert där gruppdeltagama själva ordnar entrébiljetter, mat m.m. Det
gäller vidare för alla gruppresor som varar mindre än 24 timmar och
inte inbegriper övernattning.
Resegarantilagens tillämpningsområde bör ändras så att det kommer
att överensstämma med tillämpningsområdet för den nya lagen om
paketresor. På så sätt kommer direktivets krav att uppfyllas.
Som Lagrådet påpekar är lagrådsremissens lagförslag i fråga om
tillämpningsområdet för begränsat. Skyldigheten att ställa säkerhet
enligt resegarantilagen bör, som Lagrådet föreslår, gälla den som är
att anse som arrangör eller återförsäljare enligt lagen om paketresor.
Detta medför ett antal följdändringar i lagen i övrigt.
Det tillämpningsområde som resegarantilagen får genom att den
kopplas till lagen om paketresor innebär, som Resegarantinämnden
påpekar, att vissa konsumenter som i dag skyddas av resegaranti
kommer att sakna sådant skydd efter lagändringen. Det synes dock
röra sig om ett ringa antal resor och det finns enligt min mening inte
skäl att komplicera regleringen genom att göra resegarantilagens
tillämpningsområde vidare än paketreselagens.
Som jag tidigare har framhållit är EG-direktivet ett minimidirektiv.
Medlemsländerna tillåts alltså ha regler som är mer förmånliga för
resenären. Det finns därför inte anledning att göra någon ändring i
6 § resegarantilagen med anledning av att ersättningsreglerna i den
paragrafen går längre än vad som krävs enligt EG-direktivet.
Flera remissinstanser framhåller att resegarantilagens tillämpnings-
område bör vara väl avgränsat. Detta blir, enligt remissinstanserna,
inte fallet om promemorieförslagets definition på "paketresa" läggs till
grund för bestämningen. Frågan om avgränsningen av lagens
tillämpningsområde har jag behandlat i avsnitt 2.2. De ändringar som
jag där har föreslagit torde lösa de problem som remissinstanserna
tagit upp beträffande tillämpningsområdet också när det gäller
resegarantilagen.
Ändringarna i resegarantilagen medför att resegarantisystemet
kommer att växa. Enligt flera remissinstanser tvingas ett stort antal
nya företag att ställa garanti till följd av ändringarna. I många fall rör
det sig om paketresor med mycket begränsad omfattning. Flera
remissinstanser menar att det nuvarande resegarantisystemet inte är
anpassat till sådana paketresor och att resegaranti kommer att få
ställas i många fall där det inte finns något behov av det. Vissa
förslag har framställts om generella undantag för vissa branscher.
EG-direktivet lämnar inte något utrymme för undantag för vissa
branscher. Inte heller är det möjligt att undanta paketresor av
exempelvis "mindre omfattning". Jag har övervägt ett undantag för
56
sådana fall då resenären inte erlägger något förskott för paketresan,
men inte heller ett sådant undantag skulle överensstämma fullt ut med
EG-direktivets krav. Enligt direktivet skall ju säkerheten omfatta inte
bara återbetalning av erlagda belopp utan även kostnad för hemtran-
sport.
Enligt min uppfattning medger således inte EG-direktivet att det
görs några undantag av nu berört slag från skyldigheten att ställa
garanti. Jag vill dock påpeka att Kommerskollegium, enligt 4 §
resegarantilagen, har möjlighet att i vissa fall efterge skyldigheten att
ställa säkerhet.
Svenska Resebranschens Riksförbund och underorganisationer har
i framställningar till Justitiedepartementet och Civildepartementet
hemställt att resegarantilagen skall ses över. Enligt organisationerna
är lagen otidsenlig och resegarantisystemet onödigt kostsamt. Frågan
om en översyn av resegarantilagen bereds för närvarande i Civil-
departementet.
Prop. 1992/93:95
Mitt förslag: Den nya lagen om paketresor skall träda i kraft den
1 januari 1993, medan ändringarna i resegarantilagen skall träda
i kraft den 1 juli 1993. Paketreselagens bestämmelser om kataloger
och broschyrer skall inte tillämpas på kataloger och broschyrer
som har framställts före ikraftträdandet.
Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget skall både
lagen om paketresor och ändringarna i resegarantilagen träda i kraft
den 1 januari 1993 (se promemorian s. 54).
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar förslaget om
ikraftträdande den 1 januari 1993. Många framhåller dock att ett så
tidigt ikraftträdande medför svårigheter för såväl företag som
myndigheter. Särskilt betonas de svårigheter som hör samman med
resegarantilagen.
Skälen för mitt förslag: Den nya lagen om paketresor och
ändringarna i resegarantilagen är föranledda dels av EES-avtalet, dels
av ett luftfartsavtal mellan Sverige, Norge och EG (se avsnitt 1).
Oavsett när EES-avtalet träder i kraft är Sverige förpliktat att, såvitt
gäller luftfarten, anpassa sin lagstiftning till EG-direktivet om
paketresor senast den 1 januari 1993. Detta följer av luftfartsavtalet,
som godkänts av riksdagen i mars 1992 (prop. 1991/92:29, bet.
1991/92:TU4, rskr. 1991/92:111, SFS 1992:138) men som avses
upphöra att gälla den dag då EES-avtalet träder i kraft (prop.
57
1991/92:170 s. 209). Prop. 1992/93:95
Lagen om paketresor bör till följd härav träda i kraft den 1 januari
1993.
Flera remissinstanser, bl.a. Kommerskollegium, framhåller att tiden
till det planerade ikraftträdandet är så kort att det inte blir möjligt att
åstadkomma att alla som enligt lagen skall ställa resegaranti hinner
göra det i tid.
Det är, enligt min mening, uppenbart olämpligt att ändringarna i
resegarantilagen genomförs i sådan takt att berörda företag inte får
möjlighet att följa lagen. Det gäller i all synnerhet som plikten att
ställa resegaranti är straffsanktionerad. Ikraftträdandetidpunkten bör
därför, i fråga om resegarantilagen, skjutas fram till den 1 juli 1993.
Många remissinstanser pekar på olika svårigheter som följer av att
lagen om paketresor införs redan den 1 januari 1993. De flesta
researrangörer har redan låtit trycka sina resekataloger och broschyrer
för säsongen 1993. Omtryck eller kompletteringar medför dryga, ej
förutsedda kostnader.
Det kan inte krävas av arrangörerna att de låter trycka om sina
kataloger för att anpassa dem till bestämmelserna i lagen om
paketresor. I övergångsbestämmelser bör därför föreskrivas dels att
bestämmelserna med vissa krav på kataloger och broschyrer inte
gäller för kataloger eller broschyrer som framställts före ikraft-
trädandet, dels att uppgifter i sådana kataloger eller broschyrer får
ändras när avtal träffas, även om det inte gjorts något förbehåll om
det i katalogen eller broschyren.
I enlighet med allmänna principer inom civilrätten blir lagen om
paketresor tillämplig endast i fråga om avtal som har ingåtts efter
ikraftträdandet. Det behövs inte någon särskild övergångsregel om
detta. Också sådana regler som inte förutsätter att ett avtal har träffats
tillämpas i princip fr.o.m. ikraftträdandet. Inte heller härom behövs
någon särskild regel.
På motsvarande sätt följer av allmänna principer att de nya
bestämmelserna i resegarantilagen skall tillämpas bara på förhållanden
som råder efter ikraftträdandet.
Av de föreslagna lagändringarna kommer förslaget till ändring i
resegarantilagen att medföra en ökad ärendetillströmning hos
Kommerskollegium. Även Resegarantinämnden kommer att få mer att
göra. Dessa ökade belastningar får klaras av inom ramen för
befintliga resurser.
Lagen om paketresor berör bland myndigheterna främst Konsument-
verket, som skall utöva tillsyn enligt lagen. Konsumentverket torde
58
också behöva genomföra en informationsinsats inledningsvis. Vidare Prop. 1992/93:95
behöver de Allmänna Resevillkoren förhandlas om. I avvaktan på
resultatet av pågående utredningsarbete angående bl. a.
finansieringsbehov och finansieringsalternativ på Konsumentverkets
område (jfr bl.a. prop. 1992/93:111 s. 40) bör verkets nya uppgifter
med anknytning till lagen om paketresor kunna klaras genom en
omfördelning av tillgängliga resurser.
Inte heller i övrigt torde den nya regleringen komma att medföra
några nämnvärda kostnadseffekter för stat eller kommun.
För resebranschen medför regleringen initialt kostnader för att
utarbeta nya Allmänna Resevillkor, utbilda personal m.m. Dessutom
tillkommer en kostnadsökning för de företag som berörs av utvidg-
ningen av resegarantilagen.
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om paketresor,
2. lag om ändring i resegarantilagen (1972:204),
3. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Lagrådet har granskat förslagen.
Beträffande lagförslag 2 har jag samrått med chefen för Civildepar-
tementet.
59
I propositionen föreslås en ny lag om paketresor. Lagen ansluter nära
till EG-direktivet av den 13 juni 1990 "on package travel, package
holidays and package tours" (90/314/EEG). I bilaga 9 finns en
"jämförelsetabell" med en sammanställning av bestämmelserna i den
föreslagna nya lagen och motsvarande bestämmelser i EG-direktivet.
I tabellen anges också närmast motsvarande bestämmelser i "Allmä-
nna Resevillkor för sällskapsresor", som gäller sedan den 15
november 1991 efter en överenskommelse mellan å ena sidan
Konsumentverket och å andra sidan riksorganisationer företrädande
researrangörerna.
Lagen föreslås vara tvingande till resenärens förmån när denne
förvärvar paketresan för huvudsakligen enskilt ändamål från en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I övrigt skall den
vara dispositiv. Lagen upptar först vissa inledande bestämmelser med
bl.a. definitioner (1-4 §§). Därefter innehåller den bestämmelser om
bl.a.
information som skall lämnas till resenären (5-7 §§),
reseavtalets utformning och innehåll (8 §),
ansvarsfördelningen på näringsidkarsidan (9 §),
resenärens rätt att överlåta resan (10 §),
begränsningar i researrangörens rätt att ändra avtalsvillkoren
(11 §),
resenärens rättigheter när avtalsvillkor ändras väsentligt eller
resan ställs in (12-14 §§),
brister och fel i resan och de påföljder som resenären då kan
göra gällande (15-18 §§),
reklamation (19 §),
arrangörens skyldighet att vidta åtgärder vid klagomål från
resenären (20 §) samt
- tillsyn (21-23 §§).
För lagen gäller naturligtvis allmänna principer om tolkning och
tillämpning av svensk lag. Eftersom lagen bygger på ett EG-direktiv,
och de flesta bestämmelserna förutsätts ha väsentligen samma
innebörd som motsvarande bestämmelser i EG-ländemas och de
övriga EFTA-ländemas lagar, kan dock vägledande uttalanden i de
svenska förarbetena inte förekomma på samma sätt som annars.
Tolkningen av bestämmelserna blir i vissa fall ytterst en fråga för
EG-domstolen eller den särskilda EFTA-domstol som skall tillskapas
enligt EES-avtalet (se artikel 107 och artikel 111.3 i EES-avtalet, det
särskilda avtalet om inrättande av ESA och EFTA-domstolen samt en
översiktlig beskrivning i Utrikesdepartementets Handelsavdelnings s. k.
Prop. 1992/93:95
60
Grönbok "Avtalet om Europeiska Samarbetsområdet", februari 1992, Prop. 1992/93:95
s. 135 f.).
I den mån bestämmelserna har samma materiella innehåll som
EG-direktivet innehåller specialmotiveringen huvudsakligen en
beskrivning av bestämmelsernas innehåll och inbördes förhållande
samt, när det gäller tolkning och tillämpning, vissa allmänna
utgångspunkter och antaganden. Antaganden om innebörden görs
normalt bara om de bedöms som säkra, men de måste ändå läsas mot
bakgrund av reservationen i föregående stycke. Vissa bestämmelser
i lagen avviker från motsvarande regler i EG-direktivet. På dessa
punkter är specialmotiveringen något mera utförlig och innehåller
rekommendationer och förklaringar på det sätt som är vanligt i svensk
lagstiftning.
Under denna rubrik finns fyra paragrafer. Den första anger lagens
tillämpningsområde. Den har ingen direkt motsvarighet i EG-
direktivet. Bestämmelserna i 2 och 3 §§ innehåller definitioner av
några grundläggande begrepp. Genom definitionerna preciseras lagens
tillämpningsområde. Reglerna i 2 § svarar mot artikel 2.1, medan 3 §
motsvarar artikel 2.2-5 i direktivet. Av 4 § framgår att lagen är
tvingande till resenärens förmån i sådana avtalsrelationer som i svensk
rätt traditionellt benämns "konsumentavtal". Denna regel saknar
motsvarighet i direktivet.
1 § Denna lag gäller paketresor som arrangörer, själva eller genom
återförsäljare, säljer eller marknadsför.
(Jfr 1 § i promemorians förslag.)
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde, som sedan preciseras
1 2 §, där det för lagen grundläggande begreppet paketresa definieras.
Ytterligare preciseringar sker i 3 §, som innehåller definitioner av
bl.a. "arrangör" och "återförsäljare". I fråga om begreppens innehåll
hänvisas till specialmotiveringen till 2 resp. 3 §. Lagens tillämpnings-
område har behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.
Som framgår behandlas i lagen inte bara kontraktsrättsliga frågor
utan också marknadsföring av paketresor.
2 § Med paketresa avses i lagen ett arrangemang som har utformats
innan avtal träffas och som
1. består av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster
i kombination med någon turisttjänst som utgör en inte oväsentlig del
av arrangemanget och som inte är direkt knuten till transport eller
inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar eller inbegriper övernattning samt
61
3. säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris eller för skilda Prop. 1992/93:95
priser som är knutna till varandra.
Lagen gäller även om olika tjänster som ingår i arrangemanget skall
betalas var för sig.
Med inkvartering avses i första stycket 1 logi som inte är att anse
som enbart ett led i en transporttjänst.
När ordet resa eller avledningar därav förekommer i lagen avses
även arrangemang där transport inte ingår.
(Jfr 2 § i promemorians förslag.)
I denna paragraf defineras begreppet paketresa, som diskuterats i
avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen och som självfallet är av
primärt intresse i lagen. Det motsvarar "package" i den engelska
versionen av EG-direktivet (artikel 2.1) och avses ha väsentligen
samma innebörd som detta begrepp. Det betyder att även vissa
arrangemang som inte innehåller någon resa ryms under begreppet
paketresa. I sista stycket i paragrafen finns en regel av innebörd att
lagens bestämmelser gäller även för sådana arrangemang.
De Allmänna Resevillkor om sällskapsresor som förhandlats fram
mellan Konsumentverket och researrangörsorganisationer gäller enligt
sin rubrik för "sällskapsresor" enbart, men enligt ett särskilt protokoll
gäller de för "sällskaps- och paketresor". De har därmed väsentligen
samma tillämpningsområde som lagen.
En paketresa är ett arrangemang som har utformats innan avtal
träffas. Denna bestämning är avsedd att motsvara direktivets
"pre-arranged combination" men med den preciseringen i den svenska
lagen att det klart utsägs att arrangemanget kan ha utformats ända
fram till dess att avtalet ingås. Det är alltså inte nödvändigt, för att
det skall vara fråga om en paketresa, att arrangemanget har organi-
serats redan innan det har börjat marknadsföras.
I övrigt är avsikten att det skall råda parallellitet mellan
EG-begreppet och den svenska lagens uttryck. När begreppet
"arrangemang" diskuteras här skall därför den reservationen göras att
det inte ankommer på den svenske lagstiftaren att precisera begreppet
(se inledningen till specialmotiveringen).
Av ordet "arrangemang" får anses framgå att en paketresa förutsät-
ter ett visst mått av organisation och planläggning. Man får utgå från
att detta måste innefatta ett inte oväsentligt arbete av arrangören. Den
kombination av tjänster som arrangemanget består av torde i regel
framstå som en enhet, bl.a. på ett sådant sätt att det ter sig naturligt
att hålla arrangören ansvarig för kombinationens delar och för
helheten.
Av det sagda följer att det inte är fråga om en paketresa bara för att
näringsidkaren säljer flera tjänster på en gång till kunden. Inte ens om
det finns ett samband mellan tjänsterna är kombinationen en paket-
62
resa, om den inte utgör ett arrangemang i enlighet med vad som nyss Prop. 1992/93:95
sagts.
Ett arrangemang torde normalt förutsätta att arrangören arbetat med
det innan han över huvud taget får kontakt med kunden. Men det är
också möjligt att all organisation och planläggning äger rum mellan
den första kundkontakten och avtalet. Inskränker sig därvid närings-
idkarens arbete till att boka in resenären på ett flygplan, ett hotell på
bestämmelseorten och något evenemang, är det inte fråga om en
paketresa. Annorlunda förhåller det sig om näringsidkaren sätter
samman två eller flera tjänster till en enhet för vilken han tar ett
ansvar.
En avgörande faktor kan ofta vara om näringsidkaren enligt
allmänna avtalsrättsliga principer är part i avtalet med resenären i
fråga om de tjänster som ingår i kombinationen. Är han inte part i
fråga om en viss tjänst, utan enbart förmedlare, torde sålunda tjänsten
normalt inte kunna anses ingå i ett paket. Omvänt är det normalt
fråga om ett paket - förutsatt att övriga rekvisit är uppfyllda - när
näringsidkaren intar en partsställning i förhållande till resenären i
fråga om två eller flera tjänster.
Det nu sagda - om betydelsen av partsförhållandena - gäller dock
inte utan undantag. Är det fråga om ett arrangemang som närings-
idkaren organiserat, kan han inte komma ifrån sitt ansvar genom att
i avtalet föra in att endast underleverantörerna skall ses som parter i
avtalet. Och omvänt utgör en kombination av två tjänster inte ett
paket - även om näringsidkaren intar partsställning beträffande båda
- om det inte finns det samband mellan dem som karakteriserar ett
"arrangemang"
Resor som är specialkomponerade för en grupp eller för en enstaka
resenär kan vara paketresor men behöver inte vara det. Avgörande är
främst om kriterierna på ett "arrangemang" är uppfyllda enligt vad
som nu sagts.
Det är givet att gränsdragningsproblem uppkommer vid fastställande
av vad som är ett arrangemang. Det får överlämnas åt domstolarna
och berörda myndigheter att precisera gränsen. Som sagts tidigare
ligger dock det slutliga avgörandet i EG-domstolens och
EFTA-domstolens hand.
Paragrafens första stycke anger i tre punkter olika förutsättningar
för att ett arrangemang skall vara en paketresa enligt lagen. Villkoren
enligt alla tre punkterna måste vara uppfyllda för att lagen skall vara
tillämplig.
Enligt punkt 1 skall en paketresa alltid inkludera åtminstone en av
tjänsterna transport och inkvartering. Om båda dessa ingår, är det
krav som uttrycks i punkt 1 uppfyllt. Ingår bara en av dessa båda
tjänster, måste ytterligare någon "turisttjänst" tillkomma. Denna måste
därvid utgöra en inte oväsentlig del av arrangemanget och den får inte
63
vara "direkt knuten" till transport eller inkvartering. Prop. 1992/93:95
Bestämningen i denna punkt är avsedd att motsvara EG-direktivets
med dels den skillnaden att begreppet inkvartering preciseras i lagen
(se tredje stycket), dels den skillnaden att uttrycket "utgör en inte
oväsentlig del", med avseende på turisttjänster, torde medföra att
något fler tjänster omfattas än som blir fallet enligt EG-direktivets
engelska uttryck "accounting for a significant proportion". En
turisttjänst får i regel anses utgöra en inte oväsentlig del av ett
arrangemang om den är beaktansvärd i sammanhanget. Saknar den
betydelse för båda parter, måste den betraktas som en oväsentlig del.
Det behöver däremot inte vara fallet för att resenären saknar intresse
av tjänsten. Han kan ha köpt ett paket enbart för att på ett billigt sätt
komma över en av två ingående tjänster. Det hindrar inte att
arrangemanget skall ses som en paketresa.
Sådana "turisttjänster” som enligt lagen gör arrangemanget till en
paketresa kan vara exempelvis ett teater-, film- eller museibesök, en
naturutflykt med färdledare, hyra av en cykel, tillträde till en
skidliftanläggning eller inträde till en idrottstävling. Tjänster som inte
gör arrangemanget till en paketresa är exempelvis servering på ett
flygplan och normal service på hotell. Dessa får anses vara direkt
knutna till transporten (här flygresan) resp, inkvarteringen (här
hotellvistelsen).
Av det sagda följer - som också sagts här ovan - att paketresor inte
alltid innefattar resor. Ett teaterbesök med tillhörande hotellvistelse
kan sålunda vara en paketresa i lagens mening. Detsamma gäller en
guidad fjällvandring med övernattning i stugor, även om var och en
själv tagit sig till utgångspunkten för vandringen. Detta har föranlett
ett förtydligande i paragrafens sista stycke.
Begreppet "transport" torde inte medföra några tolkningssvårigheter.
Det kan däremot vara fallet med "inkvartering", varför detta begrepp
preciserats särskilt i lagen (tredje stycket).
För att det skall röra sig om en paketresa ställs också krav - enligt
punki 2 - på viss varaktighet. Denna punkt överensstämmer med
EG-direktivets motsvarande bestämning. Arrangemanget skall
antingen vara mer än 24 timmar eller inbegripa övernattning. I
"övernattning" torde ligga att det skall röra sig om nattvila. En resa
till och från ett diskotek, inklusive besök på diskoteket under natten,
är således inte en paketresa, om den inte varar mer än 24 timmar.
Enligt punkt 3 skall arrangemanget säljas eller marknadsföras "för
ett gemensamt pris eller för skilda priser som är knutna till varandra".
Det andra ledet har lagts till i den svenska lagen - EG-direktivets
engelska uttryck är "at an inclusive price" - för att betona det
väsentliga. Det avgörande är sålunda inte om ett eller flera belopp
anges. Avgörande är i stället om det pris som tas ut framstår som ett
pris för en kombination av tjänster och inte som flera, av varandra
64
oberoende priser för olika tjänster. Prop. 1992/93:95
De olika tjänster som ingår skall alltså, på nu angivet sätt, behand-
las gemensamt vid prissättningen. Det räcker att detta sker i mark-
nadsföringen. Då är det fråga om en paketresa, även om de olika
tjänsterna sedan delas upp när avtalet träffas och betalning sker. På
motsvarande sätt kan det vara fråga om en paketresa om tjänsterna i
fråga om priset behandlas som ett gemensamt arrangemang när de
säljs, även om de inte dessförinnan marknadsförts till ett gemensamt
pris eller till priser som är knutna till varandra.
Med uttrycket "knutna till varandra" avses att det skall finnas ett
sådant samband mellan priserna - i det fall flera belopp anges - att
beloppen är beroende av varandra. Om priserna för var och en av två
tjänster är desamma oberoende av om resenären köper en eller båda,
är det sålunda normalt inte fråga om en paketresa. Om emellertid
resenären får köpa den ena tjänsten endast under förutsättning att han
också köper den andra, bör priserna anses knutna till varandra på det
sätt som åsyftas i bestämmelsen.
I praktiken torde rekvisitet i tredje punkten endast sällan ha någon
självständig betydelse. Är det fråga om ett "arrangemang" i egentlig
mening, torde i regel rekvisitet i punkt 3 vara uppfyllt.
I andra stycket - som får ses som en precisering av bestämmelsen
i punkt 3 i första stycket - sägs att lagen gäller även om olika tjänster
i arrangemanget skall betalas var för sig. Behandlas tjänsterna
gemensamt i fråga om priset i marknadsföringen eller när försäljning
sker, eller finns det ett samband mellan olika priser på det sätt som
nyss sagts, spelar det således inte någon roll att de olika tjänsterna
åsätts individuella priser när betalning skall ske.
Den omständigheten att de olika tjänsterna faktureras separat kan
dock vara en indikation på att det i själva verket inte är fråga om en
paketresa.
Tredje stycket innehåller en precisering av begreppet inkvartering,
som förekommer i första stycket punkt 1. Preciseringen, som saknar
motsvarighet i EG-direktivet, har tagits in i lagen för att underlätta
tolkningen i vissa fall av stor praktisk betydelse. Tveksamhet har
sålunda uttalats i frågan om huruvida vissa kortare kryssningsresor
med båt, som inkluderar övernattning på båten, är paketresor i lagens
mening. En avsikt med preciseringen i tredje stycket är att slå fast att
sådana resor normalt utgör paketresor.
Med inkvartering förstås, enligt bestämmelsen, "logi som inte är att
anse som enbart ett led i en transporttjänst". Att logi erbjuds ombord
på transportmedlet hindrar alltså inte i och för sig att det är fråga om
inkvartering i lagens mening. Men det får inte framstå som enbart ett
moment i transporten, såsom exempelvis är fallet vid resor i sovvagn
på tåg. Som har uttalats i den allmänna motiveringen framstår i det
fallet transport och logi som en enda tjänst, främst därför att
5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 95
resenären normalt uppehåller sig på samma plats under i princip hela
resan. Men om även andra utrymmen står till resenärens förfogande
och inkvarteringen sker på en annan plats än den där resenären i
övrigt förväntas befinna sig under resan - såsom är fallet vid
kryssningsresor med båt - är logi och transport att anse som två olika
tjänster.
Självfallet kan dock inte alla båtresor med övernattning i hytt ses
som paketresor. Om resenären tar exempelvis en nattbåt mellan
Stockholm och Helsingfors samt därvid bara köper färdbiljett och
hyttplats för natten, torde likheterna med en resa i sovvagn vara så
stora att det finns anledning att behandla båda slagen av resa på
samma sätt vid tillämpningen av lagen om paketresor.
I Jjärde stycket finns ett förtydligande som är föranlett av att
terminologin i lagen genomgående utgår från att det i paketresor ingår
någon transport. Så är det i själva verket inte alltid, vilket framgår av
definitionen på paketresa. Det stadgas därför i fjärde stycket att, när
ordet resa eller avledningar därav förekommer i lagen, även sådana
arrangemang avses som inte innefattar någon transport. De avledning-
ar av "resa" som förekommer i lagen är "resmål", "avresa",
"avresedag" och "ersättningsresa" samt givetvis "resenär".
När de bestämmelser som innehåller ordet resa eller avledningar av
det skall tillämpas på andra typer av arrangemang passar bestäm-
melsernas ordalydelse mindre väl. Innebörden av 2 § fjärde stycket
är att bestämmelserna vid behov får anpassas till den verkliga
situationen. Ett exempel kan hämtas från 13 § första stycket, där det
talas om resenärens rätt i vissa fall till en "ersättningsresa". Om det
arrangemang som skall ersättas är ett "teaterpaket" - hotellvistelse i
Stockholm med teaterbesök - får resenären kräva att arrangören
ordnar ett annat likvärdigt eller bättre arrangemang. "Ersättningsresa"
kan då, och i andra liknande fall, bytas mot "ersättningsarrange-
mang".
3 § I lagen avses med
arrangör: den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och
säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare,
återförsäljare: den som sälier eller marknadsför paketresor som
organiseras av någon annan såsom arrangör,
resenär: den som själv eller genom någon annan förvärvar en
paketresa,
avtal: den överenskommelse om en paketresa som träffas mellan å
ena sidan resenären och å andra sidan arrangören och återförsäljaren
eller en av dessa.
(Jfr 3 § i promemorieförslaget.)
I 3 § definieras ytterligare fyra begrepp. Dessa har berörts kort i
Prop. 1992/93:95
66
avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen. Definitionerna har främst Prop. 1992/93:95
den funktionen att de klargör innebörden av vissa begrepp som
återkommer flera gånger i lagen.
Termen arrangör är av stor betydelse med hänsyn till det ansvar
som lagen lägger på arrangören (se bl.a. 9 § första stycket). Arran-
gören är den som organiserar paketresan. Häri ligger främst att han
svarar för sammansättningen av paketet och samordnar de tjänster
som ingår. Det finns en självklar parallell mellan "arrangör" och
begreppet "arrangemang" i 2 § första stycket. Föreligger ett arran-
gemang, finns det i regel en arrangör till detta.
Endast den som "annat än tillfälligtvis" ordnar paketresor är dock
arrangör i lagens mening. Uttrycket är avsett att motsvara "other than
occasionally" i den engelska versionen av EG-direktivet. Vid
bedömningen av vad som i detta sammanhang är "annat än tillfälligt-
vis" torde man få beakta dels hur ofta vederbörande ordnar paketresor
men dels också hur regelbundet eller sporadiskt resorna återkommer.
Den som varje år ordnar resor till en viss återkommande kongress
eller något annat evenemang torde sålunda få anses vara arrangör i
lagens mening. Men den som ordnar två eller tre paketresor tätt efter
varandra till ett visst evenemang omfattas knappast av lagen, om han
i övrigt inte alls organiserar resor. Detsamma torde gälla den som
oregelbundet och relativt sällan ordnar resor.
Vidare är endast den arrangör i lagens mening som "säljer eller
marknadsför" paketresor. Det betyder att det skall finnas en "kund-
relation" mellan arrangören och resenären. Härigenom utesluts
paketresor som t.ex. idrottsföreningar, församlingar och skolor själva
ordnar för sina medlemmar resp, elever. Den som därvid står för
arrangemangen kan inte anses vara arrangör i lagens mening.
Återförsäljare är den som säljer eller marknadsför paketresor som
organiseras av någon annan. Den andre skall vara arrangör enligt
lagen. En person eller ett företag kan givetvis vara återförsäljare med
avseende på en paketresa men arrangör med avseende på en annan.
Den som är återförsäljare ansvarar normalt inte för förpliktelserna
mot resenären men bär ett ansvar - enligt 9 § andra stycket - för det
fall att han är part i avtalet.
Arrangörens motpart kallas i lagen för resenär. Denne kan vara en
privatperson, som förvärvar paketresan för enskilt ändamål, men
också en affärsman som reser i tjänsten. Lagen skyddar alltså alla
resenärer. Genom bestämmelsen i 4 § görs emellertid den skillnaden
mellan olika kategorier att lagen är tvingande i traditionella "konsu-
mentavtal", medan den är dispositiv i andra sammanhang.
Resenär är den som "förvärvar" en paketresa. Det saknar betydelse
om förvärvet sker genom köp, gåva, vinst i en tävling eller på något
annat sätt (jfr dock 1 §, där det krävs att resan säljs eller marknads-
förs). Det saknar också betydelse om resenären förvärvat resan direkt
67
från arrangören eller en återförsäljare eller om förvärvet skett från Prop. 1992/93:95
någon annan. Den som förvärvar en resa för någon annans räkning
är inte själv resenär. Det är i stället huvudmannen som är att anse
som resenär i detta fall.
Det torde sällan uppkomma några problem att avgöra vem som är
resenär. Att begreppet inte helt enkelt kunnat definieras som "den
som gör resan" hänger samman med att lagens regler i många fall
avhandlar situationer där paketresan inte blir av eller ännu inte blivit
av.
I paragrafen definieras slutligen termen avtal som "den överenskom-
melse om en paketresa som träffas mellan å ena sidan resenären och
å andra sidan arrangören och återförsäljaren eller en av dessa".
Innebörden av denna definition torde inte behöva utvecklas. Det är att
märka att den inte säger något om vad avtalet innehåller eller när
avtalet träffas. Dessa frågor får avgöras enligt allmänna avtalsrättsliga
regler och grundsatser.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne, om han
förvärvar paketresan huvudsakligen för enskilt ändamål från en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
(Jfr 4 § i promemorians förslag.)
Av paragrafen framgår i vilka fall lagen är tvingande och därmed
motsatsvis i vilka fall den är dispositiv. Bestämmelsen, som saknar
motsvarighet i EG-direktivet, har behandlats sist i avsnitt 2.2 i den
allmänna motiveringen.
Lagen är tvingande till resenärens förmån i de fall då denne
förvärvar resan huvudsakligen för enskilt ändamål från en närings-
idkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Detta är i princip samma
bestämning som brukar användas för att avgränsa tillämpningsområdet
för civilrättsliga konsumentlagar (se t.ex. 1 § konsumentköplagen,
1990:932, och 1 § konsumenttjänstlagen, 1985:716).
Såväl begreppet "huvudsakligen för enskilt ändamål" som begreppen
"näringsidkare" och "i sin yrkesmässiga verksamhet" avses här ha
väsentligen samma innebörd som annars i svensk konsumenträtt (se
bl.a. prop. 1984/85:110 Konsumenttjänstlag, s. 139 f.).
Lagen är tvingande när resenären förvärvar paketresan "från en
näringsidkare". Det innebär att motparten i avtalet skall vara
näringsidkare. För sådana fall då en privatperson arrangerar en
paketresa och bjuder ut denna genom en näringsidkare är lagen
således dispositiv, om han själv ingår avtalet med resenären.
Det torde inte vara ovanligt att en paketresa är en blandning av en
tjänsteresa och en privatresa. Det avgörande för om lagen är
68
tvingande i sådana fall är vilket som är det huvudsakliga ändamålet Prop. 1992/93:95
med resan.
I de fall då lagen är tvingande kan det inte i avtalet med bindande
verkan tas in föreskrifter som är sämre för resenären än lagens
bestämmelser. Jämförelsen skall i princip göras mellan enskilda
avtalsvillkor resp, lagbestämmelser. Ett avtalsvillkor kan därför stå i
strid med lagens regler, även om avtalet vid en helhetsbedömning ger
resenären en förmånligare ställning än som följer av lagen.
Självfallet får resenären, när det är fråga om "konsumentavtal",
alltid åberopa avtalsvillkor som är förmånligare för honom än
motsvarande lagbestämmelse. Lagen ger alltså ett minimiskydd för
resenären i dessa fall.
Att lagen är tvingande får betydelse för avtalsvillkor som innebär
att resenären på förhand godtar inskränkningar av sina rättigheter
enligt lagen. Den hindrar inte att resenären i ett konkret fall avstår
från en befogenhet eller förmån sedan denna väl aktualiserats.
Det sagda motsvarar i princip vad som gäller enligt annan lagstift-
ning på konsumentområdet, t.ex. konsumentköplagen, konsument-
tjänstlagen, konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen.
I övriga fall är lagen alltså dispositiv, vilket innebär att parterna har
frihet att avtala som de önskar men att lagens bestämmelser tillämpas
i den mån det inte finns något avtalsvillkor. Detta gäller i alla de fall
då resenären är en person som reser i tjänsten eller som representant
för en förening e.d. Det gäller också i alla fall då arrangören är en
privatperson eller någon annan som inte är att anse som närings-
idkare. Vidare gäller det om en näringsidkare säljer resan utanför sin
yrkesmässiga verksamhet.
Under rubriken information m.m. finns tre paragrafer, 5-7 §§. I 5 §
ställs vissa krav på innehållet i kataloger och broschyrer samt anges
att de uppgifter som där lämnas i princip är bindande för arrangören.
Paragrafen motsvarar artikel 3.1 och 3.2 i EG-direktivet. I 6 § anges
vilken information som skall lämnas till resenären, dels innan avtalet
sluts, dels sedan avtal träffats men före avresan. Denna paragraf
svarar mot artikel 4.1 (a och b) i direktivet. I 7 §, slutligen, finns
regler som anger vem eller vilka som svarar för att information
lämnas enligt 5 och 6 §§. Där finns också (i tredje stycket) en regel
som innebär att marknadsföringslagen blir tillämplig när information
inte lämnas enligt lagen. Denna regel saknar motsvarighet i direktivet.
5 § Kataloger och broschyrer som tillhandahålls resenärer skall
innehålla tydlig och begriplig information om priset samt i förekom-
mande fall om resmål, transporter, inkvartering, måltider, resplan,
inresebestämmelser, betalningsvillkor och villkor om minsta antal
69
resenärer för resan.
..Uppgifterna i kataloger och broschyrer är bindande för arrangören.
Ändringar får dock göras innan avtal träffas, om ett uttryckligt
förbehåll om det har gjorts i katalogen eller broschyren och om
resenären tydligt informeras om ändringarna.
(Jfr 5 § i promemorians förslag.)
Paragrafen handlar om den information som lämnas i resekataloger
och resebroschyrer. Bestämmelserna har i den allmänna motiveringen
behandlats i avsnitt 2.4. De motsvarar artikel 3.1 och 3.2 i
EG-direktivet.
Syftet med bestämmelserna är framför allt att resenären skall få all
den information som är väsentlig för honom när han skall bestämma
sig för om han skall köpa en paketresa.
I första stycket anges vilken information som alltid måste finnas.
Den skall vara "tydlig och begriplig". Priset måste alltid anges. I
övrigt skall information finnas "i förekommande fall", dvs. i den mån
den är relevant för paketresan i fråga. Om paketresan innefattar
endast transport och teaterbesök, kan det naturligtvis inte lämnas
någon information om exempelvis inkvartering.
Med "inresebestämmelser" avses vad som gäller för landet i fråga
beträffande pass, visum o.d. När det talas om "villkor om minsta
antal resenärer för resan" åsyftas de fall då arrangören tänker
genomföra resan endast om ett visst minsta antal personer anmäler sig
till den.
I lagen sägs bara att kataloger och broschyrer skall innehålla
"information om" vissa saker. Det preciseras alltså inte närmare
vilken information som skall finnas. EG-direktivet är mera detaljerat
och innehåller en rad specifika krav. Som anförts i den allmänna
motiveringen kan de svenska bestämmelserna komma att preciseras på
samma sätt genom verkställighetsföreskrifter.
Som vidare har anförts i den allmänna motiveringen kan det
förekomma att delar av en katalog eller en broschyr skyddas av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser. I den mån så är fallet gäller
inte föreskrifterna i första stycket.
Regeln i andra stycket är mer än en informationsregel. Den handlar
om arrangörens avtalsrättsliga bundenhet. Uppgifter i kataloger och
broschyrer är i princip bindande, vilket betyder att de ingår i
reseavtalet om de inte avtalas bort eller ändras. Ändringar i jämförel-
se med kataloger eller broschyrer får göras bara under vissa i lagen
angivna omständigheter. Det fordras för det första att det uttryckligen
framgår av katalogen eller broschyren att ändringar får göras. I
"uttryckligen" bör anses ligga ett krav på en tydlig angivelse, som är
lätt att hitta för resenären. För det andra fordras att resenären tydligt
Prop. 1992/93:95
70
informeras om ändringarna.
Givetvis får inte möjligheterna att ändra villkoren sättas i system på
ett sådant sätt att den information som finns i katalogen eller
broschyren i själva verket är vilseledande. Ett sådant förfarande måste
anses innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsförings-
lagen.
Genom föreskriften i 9 § andra stycket kommer även återförsäljaren
i vissa fall att vara bunden av uppgifterna i kataloger och broschyrer.
Det blir fallet om återförsäljaren är part i avtalet med resenären.
De nu diskuterade bestämmelserna avser den situationen att
arrangören innan avtal träffas vill ändra en utfästelse som gjorts i
marknadsföringen. I 11 - 14 §§ finns bestämmelser om ändringar i
avtalsvillkor som görs efter det att avtal har träffats. I 15 - 17 §§
finns regler om ändringar som görs sedan paketresan har påbörjats.
Övergångsbestämmelserna innehåller regler som medför att
bestämmelserna i 5 § första och andra styckena delvis inte kommer
att gälla beträffande kataloger eller broschyrer som framställts före
lagens ikraftträdande.
6 § Innan ett avtal sluts skall resenären på lämpligt sätt informeras
om sådana hälsobestämmelser som blir tillämpliga under resan samt,
i den mån det har betydelse för resenären, om vad som gäller i fråga
om pass och visum för medborgare i stater inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
I god tid före resan skall resenären på lämpligt sätt få information
om
1. transportarrangemang och försäkringsmöjligheter,
2. sådana uppgifter som gör det möjligt dels för resenären att
komma i kontakt med arrangören eller återförsäljaren under resan,
dels för anhöriga att komma i kontakt med resenären om denne är
underårig.
(Jfr 6 § i promemorians förslag.)
Paragrafen innehåller regler om information som skall lämnas innan
avtal träffas samt efter det att avtal har träffats men före avresan.
Reglerna, som motsvarar artikel 4.1 a och b i EG-direktivet, har
behandlats i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen.
I första stycket finns informationsbestämmelser som syftar till att
förhindra att resenären ingår ett avtal som han sedan inte kan utnyttja
på grund av att han förbisett vissa viktiga förutsättningar för resan.
Sålunda skall resenären informeras om sådana hälsobestämmelser som
blir tillämpliga under resan. Det kan gälla exempelvis en skyldighet
för resenären att låta vaccinera sig mot vissa sjukdomar eller en
skyldighet för honom att uppvisa intyg från läkare om att han är fri
från en sjukdom.
Resenären skall också, i den mån det har betydelse för honom, få
Prop. 1992/93:95
71
information angående vad som gäller beträffande pass och visum. Prop. 1992/93:95
Denna informationsskyldighet är begränsad på så sätt att den bara
omfattar bestämmelser som gäller för medborgare i de stater som
ingår i EES-området. Begränsningen härrör från EG-direktivet där
regeln avser endast bestämmelser av relevans för EG-ländernas
medborgare. Att informationsskyldigheten inte utsträckts till att gälla
bestämmelser avseende alla resenärer beror på att detta bedömts
kunna ge arrangörerna oproportionerligt mycket arbete i vissa fall.
Emellertid bör det kunna krävas av arrangörerna och återförsäljarna
att de uppmanar medborgare i andra stater än EES-länderna att själva
undersöka relevanta bestämmelser om pass och visum.
Skyldigheten att informera om vad som gäller i fråga om pass och
visum får anses innefatta en skyldighet att ange hur lång tid det dröjer
att ordna dessa formaliteter. En sådan skyldighet anges uttryckligen
i EG-direktivet.
Frågan om arrangörens resp, återförsäljarens skadeståndsansvar i
dessa fall berörs inte i lagen. För det fall resenären lider skada på
grund av utebliven information, torde han ibland kunna grunda ett
skadeståndsanspråk på allmänna principer om s.k. culpa in contra-
hendo.
Det sägs att informationen skall lämnas "på lämpligt sätt". Tydlig
skriftlig information direkt till kunden lär alltid vara tillräcklig.
Däremot är informationskravet normalt inte uppfyllt enbart genom
ett anslag på väggen i resebyråns lokaler.
I 8 § andra stycket finns en regel om ytterligare viss information
som skall lämnas till resenären innan avtal träffas.
Enligt andra stycket skall resenären dessutom "på lämpligt sätt" få
viss annan information. Denna skall lämnas "i god tid före resan".
Det som i punkt 1 avses med information om "transportarran-
gemang" är uppgifter om tider för transporter, om eventuella uppehåll
och byten, om resenärens plats på transportmedlet o.d. (jfr artikel 4.1
b i i direktivet).
Med kravet på information i punkt 2 åsyftas främst namn, adress
och telefonnummer till arrangören eller återförsäljaren resp, till en
underårig resenär eller den som har ett ansvar för denne under resan.
Den särskilda bestämmelsen om underåriga resenärer blir tillämplig
bl.a. vid ungdomars språkresor.
Direktivet innehåller en ännu mer detaljerad uppräkning av fakta
som resenären skall få information om. Som anförts i den allmänna
motiveringen kan de svenska bestämmelserna behöva preciseras på
samma sätt genom verkställighetsföreskrifter (jfr vad som sagts
angående 5 §).
Uttrycket "i god tid före resan" får tolkas med hänsyn till omstän-
digheterna i det enskilda fallet. Träffas avtalet alldeles före avresan
måste det vara tillräckligt att uppgifterna lämnas då. Utgångspunkten
72
bör i princip vara att resenären skall ha informationen i så god tid Prop. 1992/93:95
före resan att han kan vidta nödvändiga åtgärder.
7 § Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller
information enligt 5 § första stycket.
Arrangören ocn återförsäljaren ansvarar för att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 5 och 6 §§ skall
marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas.
(Jfr 7 § i promemorieförslaget.)
Paragrafen, som har berörts i avsnitt 2.4 i den allmänna motive-
ringen, innehåller dels bestämmelser om vem eller vilka som svarar
för informationen till resenären, dels en hänvisning till marknads-
föringslagens regelsystem. Paragrafen saknar motsvarighet i
EG-direktivet.
Enligt första stycket ansvarar arrangören för att kataloger och
broschyrer innehåller den information som de skall innehålla enligt
5 § första stycket, dvs. resans pris, resmål, transportsätt, inkvartering
och annan information som är väsentlig för resenären. Återförsäljaren
har således inget ansvar för kataloger och broschyrer, även om han
tillhandahåller dem i sina lokaler. Det har motiverats med att
arrangören själv står bakom framställningen och att återförsäljarna
inte har möjlighet att påverka innehållet.
Regleringen innebär att en talan i Marknadsdomstolen enligt
marknadsföringslagen på grund av brister i en katalogs eller en
broschyrs innehåll (se tredje stycket) kan väckas enbart mot arran-
gören.
I andra stycket anges att arrangören och återförsäljaren båda svarar
för att information lämnas enligt 6 §. Vad det här rör sig om är dels
information före avtalet om hälsobestämmelser samt pass- och
visumbestämmelser, dels väsentlig information inför avresan. Lämnas
inte sådan information enligt bestämmelserna kan såväl arrangören
som återförsäljaren instämmas till Marknadsdomstolen.
Möjligheterna att komma till rätta med bristfällig information till
resenären regleras i tredje stycket genom en hänvisning till marknads-
föringslagen. Innebörden av detta är först och främst att den arrangör
eller återförsäljare som inte följer reglerna kan åläggas att lämna
information som överensstämmer med reglerna (3 § marknadsförings-
lagen).
Vid sidan härav blir även marknadsföringslagens handläggnings-
regler tillämpliga. Det betyder bl.a. att en fråga om informations-
åläggande kan tas upp inför Marknadsdomstolen av Konsument-
ombudsmannen, att näringsidkare är skyldiga att avge yttrande
angående informationsplikten och att näringsidkare även i vissa fall är
73
skyldiga att tillhandahålla handlingar och liknande som kan ha
betydelse för utredningen.
Informationsåläggande kan komma i fråga inte bara om närings-
idkare vid marknadsföring av en paketresa helt underlåter att i
kataloger eller broschyrer lämna information om t.ex. priset, utan
också om information visserligen lämnas men är oriktig. Är det fråga
om en uppsåtligt vilseledande framställning, kan även straff-
bestämmelsen i 6 § marknadsföringslagen bli tillämplig.
Informationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen skall enligt
5 § samma lag förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är
obehövligt. Det kan finnas anledning att avstå från vitesföreläggande
t.ex. om KO vill ta upp ett ärende främst i syfte att få fram ett
prejudikat i en principiellt betydelsefull fråga.
Det är att märka att marknadsföringslagens bestämmelser genom
hänvisningen i 7 § tredje stycket kommer att tillämpas, när det gäller
marknadsföring av paketresor, inte bara i förhållande mellan
näringsidkare och konsument. Lagens tillämpningsområde är annars
i princip begränsat till sådana relationer (1 § marknadsföringslagen).
Som tidigare sagts behöver resenärer emellertid inte vara kon-
sumenter, och inte heller behöver arrangörer eller återförsäljare vara
näringsidkare.
Under denna rubrik finns två paragrafer. Den första, 8 §, innehåller
bl.a. ett krav på skriftlig form. Den motsvarar artikel 4.2 i direktivet.
I 9 § finns regler om arrangörens resp, återförsäljarens ansvar
gentemot resenären. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i
direktivet i en föreskrift i artikel 5.1.
8 § Arrangören skall se till att avtalet innehåller uttryckliga villkor
om priset för resan och kostnader som kan tillkomma, betalnings-
villkor och reklamationsfrister samt, beroende på vad som ingår i
paketresan, om resmål, resplan, transporter, inkvartering, andra
turisttjänster, särskilda önskemål från resenärens sida som godtagits
och försäkringar. Alla avtalsvillkor skall framgå av en skriftlig
handling. Arrangören skall också se till att handlingen innehåller
uppgifter som gör det möjligt att komma i kontakt med arrangören
eller återförsäljaren under resan.
Innan avtal träffas skall resenären på lämpligt sätt få del av
avtalsvillkor och information enligt första stycket. Han skall få ett
eget exemplar av den skriftliga handlingen.
Andra stycket gäller inte när avtal träffas kort före avresan.
(Jfr 8 § i promemorians förslag.)
Paragrafen innehåller föreskrifter om hur avtalet skall utformas och
om hur resenären skall få del av dess innehåll. Den har behandlats i
Prop. 1992/93:95
74
avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen och motsvarar artikel 4.2 i
direktivet.
Enligt första stycket krävs att arrangören ser till att vissa väsentliga
förhållanden regleras uttryckligen i avtalet. Denna bestämmelse finns
i första meningen. Priset, kostnader som kan tillkomma, betalnings-
villkor och eventuella reklamationsfrister skall därvid alltid finnas
med. Därutöver skall vissa frågor regleras i den mån de är relevanta,
dvs. om de över huvud taget har aktualitet för den ifrågavarande
paketresan. Det är detta som avses med uttrycket "beroende på vad
som ingår i paketresan". Självfallet kan avtalet inte innehålla
exempelvis resplan, om ingen resa skall göras.
I lagen sägs bara att avtalet skall innehålla "uttryckliga villkor om"
vissa saker. EG-direktivet är mera detaljerat och innehåller specifika
krav på flera punkter. Som anförts i den allmänna motiveringen kan
de svenska bestämmelserna komma att preciseras på samma sätt
genom verkställighetsföreskrifter.
Bestämmelsen hindrar inte att vissa avtalsvillkor anges på ett sätt
som innebär att en viss precisering skall ske senare. Det är således
tillåtet att exempelvis ange att "inkvartering sker i enkel- eller
dubbelrum".
I andra meningen finns ett krav på skriftlig form för alla av-
talsvillkor. Denna bestämmelse avser alltså även sådant som parterna
inte nödvändigtvis måste träffa överenskommelse om enligt första
meningen. I den mån avtal ingås om en fråga skall det anges i den
skriftliga handlingen. Utan att det sägs uttryckligen avser även denna
bestämmelse en förpliktelse för arrangören, som alltså är skyldig att
se till att inget av överenskommelsen lämnas utanför den skriftliga
handlingen. Det krävs inte att handlingen skrivs under av parterna.
Regeln innehåller inte någon påföljd för det fallet att skriftlighets-
kravet inte tillgodoses. Avtalet blir alltså giltigt med det innehåll som
parterna kommit överens om, givetvis under förutsättning att det inte
står i strid med lagens tvingande regler. Arrangören får dock anses
ha bevisbördan för att muntliga avtalsvillkor har det innehåll som han
påstår. Konsumentverket, som är tillsynsmyndighet enligt lagen, kan
vidare framställa kritik mot den näringsidkare som inte följer
skriftlighetskravet. Verket har även möjlighet att ge spridning åt
kritiken, exempelvis genom att publicera anmärkningar mot de
näringsidkare som inte följer bestämmelserna. För tillsynen har
Konsumentverket i övrigt vissa maktmedel, se 22 och 23 §§.
Enligt tredje meningen skall arrangören se till att den skriftliga
handlingen innehåller uppgifter "som gör det möjligt att komma i
kontakt med arrangören eller återförsäljaren under resan". Vad som
avses är främst uppgifter om namn, adress och telefonnummer.
Sådana uppgifter är inte avtalsvillkor och har därför inte nämnts i
första meningen.
Prop. 1992/93:95
75
Enligt andra stycket skall resenären, innan avtal träffas, få del av Prop. 1992/93:95
avtalsvillkor och information enligt första stycket. Avsikten med
regeln är att resenären innan han bestämmer sig skall veta allt som är
väsentligt för honom att känna till angående resan. Det är att märka
att viss viktig information som skall lämnas innan avtalet träffas
preciseras i 6 § första stycket.
Resenären skall få del av avtalsvillkoren och informationen "på
lämpligt sätt" (jfr 6 § första stycket). Det är alltså inte nödvändigt
att det sker genom överlämnande av en skriftlig handling enligt första
stycket. Anledningen är att avtal bör kunna träffas per telefon o.d. I
ett sådant fall är det tillräckligt om näringsidkaren lämnar informa-
tionen muntligen. Det måste dock ske på ett sådant sätt att resenären
lätt kan uppfatta och förstå informationen. Har resenären tillgång till
telefax eller har han möjlighet att ta emot meddelanden på en
dataskärm e.d., kan ett sådant medium användas. I de fall då parterna
träffas i samband med att avtalet ingås bör informationen normalt ges
i den formen att resenären får del av den skriftliga handlingen.
Inte heller dessa föreskrifter utgör formkrav i egentlig mening utan
är att se som ordningsregler. Vad som sagts angående första stycket
om verkan i bevishänseende och om Konsumentverkets tillsyn gäller
även här.
Resenären skall också få ett eget exemplar av den skriftliga handling
som enligt första stycket skall upprättas. Det kan inte anses nödvän-
digt att handlingen överlämnas innan avtal träffas. Anledningen är att
detta ibland kan vara praktiskt ogörligt. Normalt bör dock den
skriftliga handlingen överlämnas när avtalet ingås. Träffas avtalet per
telefon, bör den skriftliga handlingen sändas till resenären omedelbart
därefter.
I tredje stycket görs undantag från kraven i andra stycket för det
fallet att avtal träffas kort före avresan. Regeln har sin grund i att
paketresor inte sällan köps "i sista minuten" till reducerat pris. Ett
krav på att resenären i dessa fall skall få del av alla avtalsvillkor och
all väsentlig information före avtalet, och även få en egen kopia av
den skriftliga handlingen, skulle medföra betydande praktiska
olägenheter utan motsvarande nytta.
Hur sent skall avtal träffas för att det skall anses vara "kort före
avresan"? EG-direktivets uttryck är "last-minute reservations or
contracts". Ändamålet med regeln är att det inte skall läggas hinder
i vägen för ett praktiskt förfarande när "sistaminutenresor" säljs.
Regeln bör tolkas mot den bakgrunden. Finns i det enskilda fallet inga
olägenheter med ett vanligt avtalsförfarande, torde detta böra följas.
9 § Arrangören ansvarar gentemot resenären för vad denne har rätt
att fordra till följd av avtalet. Ansvaret gäller även för sådana
prestationer som skall fullgöras av någon annan än arrangören.
76
Om återförsäljaren är part i avtalet, ansvarar han mot resenären på Prop. 1992/93:95
samma sätt som arrangören.
Paragrafen klargör ansvarsförhållandena på näringsidkarsidan, dvs.
frågan om vem eller vilka som ansvarar på grund av avtalet gentemot
resenären. Den har behandlats i avsnitt 2.3 i den allmänna motive-
ringen och har sin motsvarighet i artikel 5.1 i EG-direktivet.
Av första stycket framgår att resenären alltid kan vända sig mot
arrangören med sina anspråk på grund av avtalet och - vilket i och för
sig bara innebär ett förtydligande av detta - att arrangörens ansvar
gäller även för sådana prestationer som skall fullgöras av någon
annan. Arrangören kan alltså inte i något sammanhang hänvisa till att
någon annan ansvarar för fel eller brister i vad resenären har rätt att
fordra till följd av avtalet.
Ibland kan tveksamhet uppstå om en viss tjänst eller en viss
utfästelse ingår i arrangörens ansvar eller inte. Det kan exempelvis
gälla transporten till ett evenemang på resmålet. Frågan får lösas med
tillämpning av allmänna avtalsrättsliga principer.
Även i 18 § finns bestämmelser som reglerar ansvarsförhållandena
på näringsidkarsidan. Paragrafen avser skadeståndsansvar vid
transporter som regleras i särskilda transporträttsliga lagar. Bestäm-
melserna innebär bl.a. att principen om att arrangören alltid ansvarar
gentemot resenären gäller även i dessa fall.
Normalt svarar inte återförsäljaren gentemot resenären för åtagan-
dena enligt reseavtalet. Men om återförsäljaren har ställning som part
i avtalet är han givetvis ansvarig enligt detta. I andra stycket sägs att
återförsäljaren i detta fall ansvarar gentemot resenären "på samma sätt
som" arrangören. Detta innebär, om båda är ansvariga, att ansvaret
är solidariskt. Det innebär också att återförsäljaren, liksom arran-
gören, ansvarar för sådana prestationer som följer av avtalet och som
skall fullgöras av någon annan.
Regeln i andra stycket får också betydelse för hur lagens ansvars-
regler skall läsas. I de paragrafer i lagen där ansvaret gentemot
resenären behandlas omnämns bara arrangören uttryckligen som
ansvarig. Genom regeln i förevarande andra stycke blir även
återförsäljaren ansvarig enligt de ifrågavarande bestämmelserna i de
fall då han är part i avtalet. Ett exempel är 5 § andra stycket. Om
återförsäljaren är part i avtalet, är han liksom arrangören bunden av
uppgifter i kataloger och broschyrer.
Ibland kan det vara tveksamt om återförsäljaren har ställning som
part eller inte. Frågan torde få lösas med tillämpning av allmänna
principer i avtalsrätten.
77
Under denna rubrik finns en paragraf som rör resenärens rätt att
överlåta sin paketresa. Paragrafen motsvarar artikel 4.3 i
EG-direktivet.
10 § Resenären får överlåta paketresan till någon som uppfyller alla
villkor för att få delta i resan, om han i skälig tid före avresan
underrättar arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt.
När resan överlåts enligt första stycket är överlåtaren och förvärva-
ren solidariskt ansvariga gentemot den andra parten i avtalet för vad
som återstår att betala för resan och för extra kostnader som kan
uppkomma på grund av överlåtelsen.
(Jfr 10 § i promemorians förslag.)
Bestämmelserna om resenärens rätt att överlåta resan har behandlats
i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen.
I första stycket sägs att resenären får överlåta resan. Två förutsätt-
ningar gäller dock. Den ena är att överlåtelsen måste göras till någon
som "uppfyller alla villkor för att få delta i resan". Vanligen torde det
inte finnas några villkor som måste uppfyllas. Ibland kan det dock
röra sig om en resa för exempelvis en viss yrkes- eller åldersgrupp,
varvid grupptillhörigheten kan vara ett relevant villkor. I andra fall
kan ett relevant villkor för resan vara att giltigt visum finns eller att
resenären är villig att underkasta sig vissa regler.
För det fallet att paketresan sker med reguljärflyg hindras en
överlåtelse ofta av internationella flygtrafikregler, som arrangören
måste rätta sig efter. Att det inte föreligger ett hinder av det slaget får
anses vara ett relevant villkor enligt paragrafen.
Även i fråga om andra tjänster kan arrangören vara tvungen att i
förhållande till den som tillhandahåller tjänsten göra utfästelser om
begränsningar i resenärens rätt att överlåta resan. Att överlåtelse inte
sker i strid med en sådan begränsning i överlåtelserätten får då anses
utgöra ett relevant villkor för att få delta i resan enligt 10 § första
stycket.
Självfallet kan inte arrangören omintetgöra överlåtelserätten genom
att på eget initiativ göra utfästelser gentemot underleverantörer om att
inte tillåta överlåtelser. Sådana utfästelser kan således inte anses
utgöra "villkor för att få delta i resan" i paragrafens mening.
I 177 § sjölagen (1891:35 s. 1) finns bestämmelser som begränsar
resenärernas rätt att överlåta båtbiljetter. Genom en särskild bestäm-
melse i den paragrafen, som införts samtidigt med lagen om paket-
resor, ges emellertid reglerna i lagen om paketresor företräde i de fall
då en lagkonflikt annars skulle uppkomma. Rätten att överlåta
paketresor till sjöss inskränks alltså inte genom bestämmelserna i
Prop. 1992/93:95
78
177 § sjölagen. Prop. 1992/93:95
Även i järnvägstrafiklagstiftningen finns bestämmelser som
inskränker överlåtelserätten. Som jag redogjort för i den allmänna
motiveringen kommer emellertid inte heller dessa bestämmelser i
konflikt med paketreselagens regel.
Den andra förutsättningen för rätten att överlåta resan är att
resenären underrättar arrangören eller återförsäljaren i skälig tid före
avresan om sin avsikt. Det räcker alltså med ett meddelande till den
ene av arrangören och återförsäljaren. Skälet för regeln är främst att
arrangören skall få tillfälle att vidta de åtgärder som kan föranledas
av bytet samt att undersöka eventuella hinder mot överlåtelsen.
Uttrycket "i skälig tid före avresan" får tolkas mot bakgrund av detta
ändamål. Uttrycket är avsett att motsvara EG-direktivets, i den
engelska versionen, "reasonable notice ... before departure".
Arrangören har inte rätt att ta ut någon särskild avgift för att
överlåtelse sker. Det skulle strida mot regeln om att paketresan får
överlåtas fritt. Däremot får arrangören - som framgår av andra
stycket - ta ut ersättning för de merkostnader som uppkommer på
grund av överlåtelsen.
I andra stycket sägs att överlåtaren och förvärvaren är solidariskt
ansvariga för vad som återstår att betala för resan och för extra
kostnader på grund av överlåtelsen. Överlåtaren kan alltså inte komma
ifrån ett betalningsansvar som han ådragit sig genom att överlåta
paketresan.
Det är att märka att regeln i fråga om merkostnader på grund av
överlåtelsen inte innehåller annat än att överlåtaren och förvärvaren
är solidariskt ansvariga. Härav följer dock också, som tidigare
anmärkts, att arrangören kan vara berättigad till ersättning för
kostnader, om sådana uppkommit med anledning av överlåtelsen.
Uppkommer tvist om arrangörens rätt till kostnadsersättning får
arrangören anses skyldig att visa att den begärda ersättningen avser
kostnader som beror på överlåtelsen.
Det solidariska ansvaret innebär att arrangören kan kräva betalt från
vem han vill av de ansvariga. Överlåtaren och förvärvaren får
därefter göra upp sig emellan. Lagen befattar sig inte med förhållan-
det mellan överlåtaren och förvärvaren. Normalt torde förvärvaren
ha att betala hela resans pris till överlåtaren, medan frågan om vem
som skall bära eventuella extrakostnader beror på innehållet i det avtal
varigenom överlåtelsen sker.
Under denna rubrik finns fyra paragrafer, som alla handlar om det
fallet att det före avresan görs ändringar i avtalsvillkoren eller i
planerna för resan. Reglerna i 11 § innehåller begränsningar i
79
arrangörens rätt att ändra avtalsvillkoren. Prishöjningar regleras
därvid särskilt. I 12 § finns bestämmelser om hävningsrätt m.m. för
resenären när avtalsvillkoren ändras väsentligt till hans nackdel innan
resan påbörjas. Bestämmelserna i 13 § handlar om resenärens rätt till
en annan resa m.m. i vissa fall när den avtalade resan inte blir av för
honom. I 14 §, slutligen, regleras resenärens rätt till skadestånd vid
ändringar före avresan.
11 § Avtalsvillkor får ändras till resenärens nackdel endast om det
framgår tydligt av avtalet att detta får ske. Priset får höjas endast om
det dessutom av avtalet framgår tydligt hur det nya priset skall
fastställas.
Priset får höjas endast på grund av
1. ändringar i transportkostnader,
2. ändringar i skatter, tullar eller avgifter avseende tjänster som
ingår i resan, eller
3. ändringar i växelkurser som påverkar arrangörens kostnader för
resan.
Priset får inte höjas under de sista 20 dagarna före den avtalade
avresedagen. Ett villkor om att priset kan ändras får inte vara ensidigt
till resenärens nackdel.
Prop. 1992/93:95
(Jfr 11 och 12 §§ i promemorians förslag.)
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 2.7.1 i den allmänna
motiveringen, motsvarar artikel 4.4 i EG-direktivet. Den innehåller
regler om ändringar i de överenskomna avtalsvillkoren, varvid
prishöjningar behandlas särskilt.
Huvudprincipen för paketresor, liksom för avtal i övrigt, är att de
överenskomna villkoren skall stå fast och inte kunna ändras ensidigt
av den ena parten. Avtal om paketresor träffas emellertid ofta långt
i förväg och olika händelser kan göra att arrangörens kostnader för
resan ändras väsentligt. Det är därför rimligt att arrangören har vissa
möjligheter att justera villkoren, bl.a. priset, i efterhand. I 11 § anges
förutsättningarna för detta.
I första stycket sägs i första meningen att avtalsvillkor får ändras till
resenärens nackdel endast om det framgår tydligt av avtalet att detta
får ske. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i direktivet men
uttrycker en regel som möjligen skulle gälla även om den inte hade
angetts uttryckligen i lagen.
Att ändringsrätten skall framgå tydligt i avtalet får anses innebära
att den skall framgå av en klar och tydlig klausul i det skriftliga
avtalet.
Frågan om en viss ändring är till resenärens nackdel eller inte är
avsedd att bedömas utifrån den enskilde resenärens önskemål och
uppfattning. Alla ändringar som han motsätter sig med någon rimlig
motivering får därmed anses vara till hans nackdel. Arrangören kan
80
sålunda inte ändra exempelvis resmålet från Köpenhamn till Paris, Prop. 1992/93:95
åberopande att det är till resenärernas fördel med en längre och
dyrare resa för samma pris.
Det kan förefalla motsägelsefullt när regeln föreskriver att avtals-
villkor får ändras, om det framgår av avtalet att det får ske. Det kan
hävdas att avtalsvillkoret i ett sådant fall inte är definitivt utan kan
variera och att det därför inte är fråga om en "ändring" i villkoret
när det varieras i enlighet med avtalets föreskrifter. Termen avtals-
villkor ses dock här i trängre mening; det avser priset och övriga
villkor sådana de är när avtalet ingås.
Det skall observeras att paragrafen bara handlar om att avtalsvillkor
ändras i egentlig mening. Skulle det i avtalet ha hållits öppet
exempelvis hur en viss transport skall ske eller om inkvartering skall
ske i enkel- eller dubbelrum (se ovan angående 8 § första stycket), är
det inte fråga om en ändring när arrangören sedan preciserar
villkoret.
I andra meningen föreskrivs ytterligare en förutsättning för att priset
skall få höjas, nämligen att det framgår tydligt av avtalet hur det nya
priset skall fastställas. Därvid kan kravet inte sträckas så långt att man
alltid skall kunna utläsa av exempelvis en formel vilket det nya priset
blir; detta är i praktiken ogörligt. Men angivelsen torde åtminstone
behöva vara så preciserad att arrangören utifrån den kan redovisa sin
beräkning på ett sådant sätt att resenären har rimlig möjlighet att
kontrollera att det nya priset är korrekt beräknat. En lämplig ordning
kan ofta vara att arrangören anger prishöjningen som en viss andel av
den kostnadsökning som han drabbas av, varvid han dessutom får
vara beredd att visa hur han beräknar sin kostnadsökning.
Av andra stycket framgår vilka omständigheter som får föranleda
prishöjningar. Andra händelser eller förändringar får således inte
åberopas av arrangören som skäl för att höja priset.
Enligt punkt 1 berättigar ändrade transportkostnader arrangören att
höja priset. Det kan exempelvis vara fråga om plötsligt höjda
bränslekostnader eller prishöjningar som företas av någon under-
entreprenör som arrangören anlitar för transport. Arrangören bör
dock kunna åberopa endast sådana höjningar som han inte själv har
ett avgörande inflytande över.
Punkt 2 ger arrangören möjlighet att höja priset på grund av
ändringar i skatter, tullar eller avgifter avseende tjänster som ingår
i resan. Uttrycket "avseende tjänster som ingår i resan" hänför sig
till såväl skatter och tullar som avgifter. Det kan exempelvis röra sig
om en flygskatt som påverkar arrangörens kostnader för resan. Med
avgifter torde avses enbart offentligrättsliga avgifter (jfr de exempel
på sådana avgifter som finns i direktivet, artikel 4.4).
Den tredje typen av händelser som berättigar till prishöjningar är
växelkursförändringar som påverkar arrangörens kostnader för
6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 95
paketresan (punkt 3). Om arrangören träffat avtal med en under- Prop. 1992/93:95
leverantör om en viss tjänst som ingår i resan, kan hans kostnader för
tjänsten öka betydligt, om en främmande valuta som avtalet träffats
i stiger kraftigt i värde i förhållande till den svenska kronan. En sådan
kostnadsökning får arrangören alltså övervältra på resenären. Däremot
får han inte på det sättet kompensera sig för en växelkursförlust som
saknar samband med paketresan i fråga.
Enligt tredje stycket första meningen får prishöjningar över huvud
taget inte ske under de sista 20 dagarna före den avtalade avrese-
dagen. Kostnadsökningar som inträffar under den tiden får alltså
arrangören stå risken för.
I andra meningen i tredje stycket stadgas att ett villkor om att priset
kan ändras inte får vara utformat ensidigt till resenärens nackdel. Det
betyder att avtalet måste innehålla en föreskrift om motsvarande
prissänkningar, om arrangören vill förbehålla sig rätten till prishöj-
ningar i vissa fall. Beräkningsprincipema får inte missgynna resenä-
ren.
Reglerna om prishöjningar i 11 § innebär att resenären kan kräva
att få fullfölja paketresan till det från början överenskomna priset, om
förutsättningarna för prishöjning inte är uppfyllda. Arrangören är
således bunden av avtalet enligt de ursprungliga villkoren. Vägrar han
ändå att låta resenären resa till det överenskomna priset, torde denne
i princip kunna återkräva den oberättigade prishöjningen i efterhand.
Är höjningen "väsentligt till resenärens nackdel" har resenären
dessutom rätt att häva avtalet enligt 12 §.
Järnvägstrafiklagstiftningen innehåller bestämmelser som i fråga om
prishöjningar avviker från bestämmelserna i 11 § (lagen, 1985:193,
om internationell järnvägstrafik, Bihang A, artikel 5 § 4). På grund
av en särskild undantagsbestämmelse (artikel 62) i "Enhetliga
rättsregler för avtal om internationell järnvägsbefordran av resande
och resgods" (CIV) har emellertid reglerna i lagen om paketresor
företräde framför järnvägslagstiftningens regler.
12 § Resenären får frånträda avtalet, om arrangören förklarar att han
inte kommer att fullgöra vad han har åtagit sig och avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för resenären. Resenären får också frånträda
avtalet, om avtalsvillkoren ändras enligt 11 § och ändringen är
väsentligt till hans nackdel.
Om arrangören avser att bryta avtalet, eller om han vill ändra
avtalsvillkoren, skall han underrätta resenären snarast och därvid
lämna besked om dennes rätt att frånträda avtalet enligt första stycket.
Resenären skall inom skälig tid meddela arrangören eller återförsäl-
jaren om han vill frånträda avtalet. Gör han inte det, förlorar han sin
rätt att frånträda avtalet.
(Jfr 11 och 13 §§ i promemorians förslag.)
82
Paragrafen, som handlar om resenärens rätt att frånträda avtalet, har
behandlats i avsnitt 2.7.2 i den allmänna motiveringen. Den motsvarar
artikel 4.5 i EG-direktivet.
Enligt första stycket har resenären rätt att frånträda avtalet, om
arrangören förklarar att han kommer att göra sig skyldig till kon-
traktsbrott. Det framgår av första meningen, där det också sägs att en
förutsättning för resenärens rätt att frånträda avtalet är att kontrakts-
brottet är "av väsentlig betydelse" för honom.
Det kan förefalla något opraktiskt att arrangören skulle meddela
resenären att han kommer att göra sig skyldig till ett kontraktsbrott.
Den situation som åsyftas i bestämmelsen är emellertid att arrangören
vill ändra exempelvis priset, transportmedel eller en hotellbokning
utan att ha stöd för det i avtalet. Givetvis kan resenären i ett sådant
fall i och för sig kräva - enligt allmänna kontraktsrättsliga grundsatser
- att få fullfölja paketresan i enlighet med vad som avtalats. Om
arrangören emellertid förklarar sig inte gå med på detta, kan
resenären alltså bli fri från avtalet enligt bestämmelsen i första
meningen.
Vid en prövning av vad som är "av väsentlig betydelse för
resenären" får gängse normer för denna typ av bedömningar tilläm-
pas (se t.ex. 29 § konsumentköplagen med förarbeten i prop.
1989/90: 89 s. 127 f.). Frågan skall bedömas från resenärens
synpunkt. Det är således inte fråga om en abstrakt bedömning av vad
som kan anses väsentligt. Men om kontraktsbrottet är sådant att det
för resenärer i allmänhet framstår som ringa, får det ankomma på
resenären att visa att kontraktsbrottet är väsentligt just för honom. För
en person med allergibesvär kan det exempelvis vara särskilt viktigt
att slippa bo i ett område med dålig luft.
När det gäller prisändringar o.d. tar väsentlighetsbedömningen
naturligen sikte på avvikelsens storlek i förhållande till vad som
avtalats. Även här kan dock individuella skillnader förekomma.
Enligt andra meningen har resenären rätt att frånträda avtalet även
i vissa fall då en ändring av pris eller andra villkor ligger inom ramen
för en ändringsrätt som arrangören har enligt avtalet. Detta innebär
en utvidgning av den rätt som resenären har enligt första meningen
och en förbättring för resenären jämfört med vad som normalt gäller
i avtalsförhållanden. Resenären kan sålunda frånträda avtalet när
arrangören före avresan ändrar avtalsvillkoren väsentligt till hans
nackdel.
Ändringar som är väsentligt till resenärens nackdel kan exempelvis
vara betydande prishöjningar, avsevärt försämrad inkvartering eller
något uteblivet evenemang som var en viktig del av paketet. Flera
mindre försämringar kan tillsammans innebära att villkoren ändras
väsentligt till resenärens nackdel.
Att avtalsvillkoren "ändras" betyder här detsamma som i 11 §. Den
Prop. 1992/93:95
83
omständigheten att ändringen är tillåten enligt föreskrifter i avtalet Prop. 1992/93:95
hindrar alltså inte att avtalsvillkoren anses bli ändrade.
Liksom enligt 11 § skall frågan om vad som är till resenärens
nackdel bedömas utifrån den uppfattning och de önskemål som denne
själv har. Också för väsentlighetsbedömningen får detta tillmätas
betydelse. Vid den bedömningen måste dock även en objektiv
måttstock tillämpas. Det kan sålunda inte vara helt avgörande hur
resenären själv uppfattar ändringen.
I 13 § finns bestämmelser om vissa rättigheter för resenären när han
frånträder avtalet.
Enligt andra stycket skall arrangören, om han avser att bryta avtalet
eller ändra avtalsvillkoren, snarast underrätta resenären och lämna
besked om dennes rätt att frånträda avtalet enligt första stycket.
Underrättelseskyldigheten gäller alltså inte bara när ett avtalsbrott är
"av väsentlig betydelse för resenären" eller när arrangören vill ändra
villkoren "väsentligt till resenärens nackdel". Detta sammanhänger
med att det kan råda delade meningar om huruvida dessa förutsätt-
ningar är uppfyllda. Meddelandet om rätten att frånträda avtalet torde
få framställas på ett sådant sätt att resenären får klart för sig att rätten
är villkorad av att ett avtalsbrott är av väsentlig betydelse för
resenären resp, att en villkorsändring är väsentligt till hans nackdel.
I tredje stycket sägs att resenären "inom skälig tid" skall underrätta
arrangören eller återförsäljaren om han vill frånträda avtalet. Gör han
inte det, förlorar han sin rätt.
I uttrycket "inom skälig tid" får anses ligga att resenären skall ges
rimlig tid att överväga sitt beslut, varefter han är skyldig att genast
lämna sitt meddelande. I princip är tidpunkten för arrangörens
underrättelse enligt andra stycket utgångspunkten för beräkning av den
tid som resenären har på sig att lämna besked. Pågår förhandlingar
mellan parterna om en överenskommelse, bör dock tiden räknas från
den tidpunkt då arrangören lämnat sitt slutliga förhandlingserbju-
dande.
Det skall anmärkas att paragrafen inte innehåller någon uttömmande
reglering av resenärens rätt att frånträda avtalet på grund av händelser
före avresan. Skulle resenären på något annat sätt göra sig skyldig till
ett kontraktsbrott före avresan - exempelvis genom att inte lämna
nödvändig information - får resenären häva avtalet, om det följer av
allmänna kontraktsrättsliga grundsatser. Detta torde innebära att han
får häva när motparten gör sig skyldig till ett väsentligt kontrakts-
brott.
13 § Frånträder resenären avtalet enligt 12 §, har han rätt till en
annan paketresa som är av likvärdig eller högre kvalitet, om arran-
gören eller återförsäljaren kan erbjuda detta. Om resenären godtar en
sämre ersättningsresa, har han rätt till ersättning för prisskillnaden.
84
Avstår resenären från sin rätt till ersättningsresa, eller kan en sådan Prop. 1992/93:95
resa inte erbjudas, skall han snarast få tillbaka vad han har betalat
enligt avtalet.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också om
arrangören ställer in resan utan att resenären är skuld till det.
(Jfr 14 § i promemorians förslag.)
Paragrafen handlar om situationer då resan inte blir av för resenär-
en, antingen därför att han frånträder avtalet på grund av kontrakts-
brott av väsentlig betydelse eller väsentliga villkorsändringar (se 12 §)
eller därför att arrangören ställer in resan. Den har behandlats i
avsnitt 2.7.2 i den allmänna motiveringen och motsvarar artikel 4.6
första stycket i EG-direktivet.
När resenären frånträder avtalet skall han enligt första stycket, om
han så önskar, få göra en annan resa i stället. Denna skall vara av
likvärdig eller högre kvalitet än den som inte blev av. Är ersättnings-
resan sämre, skall resenären - om han accepterar resan - ha ersättning
för prisskillnaden.
Vid bedömning av om en erbjuden ersättningsresa är likvärdig,
bättre eller sämre bör man normalt kunna utgå från de katalogpriser
som gäller. Resenärens egna prioriteringar bör i de flesta fall sakna
betydelse för denna bedömning. Den ersättning som skall utgå enligt
andra meningen - dvs. om resenären godtar en sämre resa - bör
därför normalt kunna beräknas till skillnaden mellan priset för den
ursprungliga resan och priset för ersättningsresan.
Ibland måste man dock vid jämförelsen mellan den planerade resan
och en erbjuden ersättningsresa kunna beakta även subjektiva faktorer.
Om resenären exempelvis fäst särskild vikt vid ett evenemang som
han gått miste om genom att den planerade resan inte blivit av, eller
om det planerade resmålet i övrigt haft något särskilt att erbjuda
resenären, torde det ofta framstå som rimligt att detta vägs in vid
bedömningen.
En förutsättning för att resenären skall kunna kräva en ersätt-
ningsresa är att arrangören eller återförsäljaren kan erbjuda en sådan.
Arrangören kan alltså inte avböja att erbjuda en annan resa med
hänvisning till att han inte själv anordnar någon lämplig sådan resa.
Resenären kan kräva att bli erbjuden en ersättningsresa även från det
övriga sortimentet hos återförsäljaren. Däremot ger inte bestäm-
melsen resenären rätt att fritt välja bland alla resor som arrangören
eller återförsäljaren skulle kunna erbjuda. Arrangören torde bara vara
skyldig att erbjuda ersättningsresor som är någorlunda jämförbara
med den som inte blev av.
Enligt andra stycket skall resenären, om han avstår från sin rätt till
en ersättningsresa eller om en sådan resa inte kan erbjudas, snarast få
85
tillbaka vad han har betalat enligt avtalet. En skyldighet att betala Prop. 1992/93:95
tillbaka pengarna till resenären torde uppkomma genast i och med att
resenären gör klart att ett erbjudande om ersättningsresa inte antas.
Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i de föregående två
styckena i paragrafen gälla också i det fallet att arrangören ställer in
resan. Även då har alltså resenären rätt till en ersättningsresa enligt
första stycket första meningen, rätt till ersättning för eventuell
mellanskillnad enligt första stycket andra meningen och rätt till
återbetalning enligt andra stycket. I själva verket torde en inställd resa
vara det vanligaste skälet till att dessa bestämmelser blir aktuella.
Ett undantag görs i tredje stycket för det fallet att det är resenären
själv som är skuld till att resan ställs in. Då har han inte rätt till
någon ersättningsresa och i princip inte heller till återbetalning av
erlagt belopp.
Att en enstaka resenär är skuld till att en resa ställs in torde vara
ovanligt. Det kan förekomma exempelvis om resenären genom sitt
uppträdande eller på något annat sätt orsakar att flera andra personer
avbeställer resan. För att undantagsbestämmelsen skall bli tillämplig
torde det fordras att arrangören kan visa att resan skulle ha blivit av
om det inte hade varit för resenärens handlande.
En enstaka resenär kan också orsaka att en resa måste ställas in
genom att själv avbeställa den på grund av sjukdom eller av någon
annan anledning. Är det fråga om en mindre gruppresa kan ett
återbud vara avgörande. Såvitt gäller den person som i ett sådant fall
orsakat att resan ställts in omfattas dock inte detta fall över huvud
taget av bestämmelserna i 13 § tredje stycket. I förhållande till den
resenär som själv lämnat återbud kan arrangören inte anses ha ställt
in resan.
14 § I sådana fall som avses i 13 § har resenären rätt till skadestånd
från arrangören, om det är skäligt.
Rätt till skadestånd på grund av att arrangören ställt in resan
föreligger inte, om arrangören visar
1. att färre personer än ett i avtalet angivet minimiantal anmält sig
till resan och resenären inom en i avtalet angiven tid skriftligen under-
rättats om att resan ställts in, eller
2. att resan inte kunnat genomföras på grund av ett hinder utanför
arrangörens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror det på någon som arrangören har anlitat att resan har ställts
in, är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2
endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt den
bestämmelsen. Detsamma gäller om orsaken är hänförlig till någon
annan i ett tidigare led.
(Jfr 15 § i promemorians förslag.)
86
Även 14 § avser de situationer då resan inte blir av för resenären, Prop. 1992/93:95
antingen det beror på att han själv frånträder avtalet eller att ar-
rangören ställer in resan. Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.7.2 i
den allmänna motiveringen och motsvarar artikel 4.6 andra stycket i
EG-direktivet.
Enligt första stycket har resenären rätt till skadestånd, "om det är
skäligt". Detta uttryck är avsett att motsvara EG-direktivets "if
appropriate". Bedömningen av i vilken utsträckning skadestånd bör
utgå enligt denna regel får överlämnas till rättstillämpningen. I två
särskilt angivna fall har dock resenären över huvud taget inte någon
rätt till skadestånd. Dessa beskrivs i andra stycket. Båda avser den
situationen att resan ställts in av arrangören. Dessa särskilda begräns-
ningar i skadeståndsskyldigheten gäller alltså inte när resenären
frånträtt avtalet enligt 11 §.
Den angivna distinktionen mellan de olika situationerna bygger på
den uppdelning som görs i direktivet. Vid en ren ändamålsbedömning
kan det ifrågasättas om den är motiverad. Vid bedömning av "om
det är skäligt" med skadestånd i den situationen att resenären frånträtt
avtalet torde man i stor utsträckning få ta hänsyn till bl.a. sådana
förhållanden som medför att skadestånd inte skall utgå i det fallet att
resan ställts in.
Arrangören har bevisbördan för att det föreligger ett sådant fall då
han inte är skadeståndsskyldig på grund av att resan ställts in. Detta
framgår av uttrycket "om arrangören visar" i inledningen till andra
stycket.
Enligt punkt 1 föreligger ingen skadeståndsskyldighet för arrangören
när resan ställts in på grund av att för få personer anmält sig. Det
fordras dock dessutom att minimiantalet angetts i avtalet. Att det skall
ha angetts ett "minimiantal" innebär att det också skall ha sagts ifrån
uttryckligen i avtalet att resan kunde komma att ställas in om detta
antal underskreds. Vidare fordras att resenären fått besked viss tid
före avresan om att resan ställts in. Tiden skall ha angetts i avtalet.
Däremot finns inte i lagen något krav på hur lång tiden skall vara.
Det kan dock inte anses skäligt om arrangören endast några dagar i
förväg skulle kunna lämna ett besked om att resan ställts in. En
avtalsbestämmelse med den innebörden torde kunna jämkas eller
ogiltigförklaras med tillämpning av 36 § avtalslagen.
Resenären har, enligt punkt 2, inte heller rätt till skadestånd när
beslutet att ställa in resan beror på ett hinder som var utanför
arrangörens kontroll och som han inte heller skäligen kunde förväntas
ha räknat med när avtalet träffades. För att arrangören skall undgå
skadeståndsansvar fordras dessutom att följderna av hindret "inte
skäligen kunde ha undvikits eller övervunnits". Arrangörens ansvar
är alltså ett s.k. kontrollansvar efter mönster av köplagens (27 och
40 §§), konsumentköplagens (14 och 30 §§) och konsumenttjänst-
87
lagens (31 §) skadeståndsregler. Detta skiljer sig något, till resenärens
formån, från det ansvar som gäller för arrangören enligt direktivet.
Angående principerna för tillämpningen kan hänvisas till förarbetena
till konsumentköplagen, prop. 1989/90:89 s. 129 f. Exempel på
situationer där arrangören undgår skadeståndsansvar är att resmålet
drabbats av en naturkatastrof eller att det pågår våldsamma politiska
omvälvningar i landet.
Regeln i andra stycket är en fortsättning på bestämmelsen i första
stycket punkt 2. Arrangörens kontrollansvar preciseras på i princip
samma sätt som säljarens ansvar enligt köplagen och konsumentköp-
lagen. Beror det sålunda på någon som arrangören har anlitat att resan
ställts in, är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första
stycket 2 endast om också den som han har anlitat skulle vara fri
enligt den bestämmelsen. Antag exempelvis att hotellföretaget på
resmålet förklarar sig inte kunna ta emot några gäster, eftersom det
skett en dubbelbokning. Detta kan vara utanför arrangörens egen
kontroll enligt första stycket 2, men arrangören blir ändå ansvarig
eftersom det inträffade inte kan anses ha varit utanför hotellföretagets
kontroll.
Uttrycket "någon som arrangören har anlitat" syftar inte bara på
den som utför någon tjänst enligt reseavtalet för arrangörens räkning.
Det syftar också på leverantörer. Skulle exempelvis en bussrese-
arrangör tvingas ställa in en resa av den anledningen att en buss inte
levererats på avtalad tid, är arrangören skadeståndsansvarig om inte
leverantören i sin tur går fri från skadeståndsansvar med tillämpning
av kontrollansvarsregeln. Vidare gäller - enligt andra meningen - att
arrangören i princip inte heller kan åberopa hinder som beror på den
som befinner sig i ett tidigare led, exempelvis en mäklare som anlitats
av hotellföretaget i exemplet ovan eller ett företag som bygger buss-
motorer och som misslyckats med att leverera i tid till bussleveran-
tören i det senaste exemplet. Det fordras att mäklaren resp, motor-
byggnadsföretaget går fria enligt kontrollansvarsregeln.
Om skadestånd skall betalas, torde man vid bestämmande av
beloppet få tillämpa allmänna principer om skadestånd vid kontrakts-
brott. Resenären skall då ha full ersättning för den skada han faktiskt
lidit. Däri kan bl.a. ingå ersättning för exempelvis förlorad rekreation
(se prop. 1984/85:110, s. 271 f., och prop. 1989/90:89, s. 41 f.).
Under denna rubrik har samlats sex paragrafer som alla avser den
situationen att resenären inte får vad han har rätt att förvänta sig
enligt avtalet. Regeln i 15 § klargör bl.a. att arrangören ibland är
skyldig att ordna andra arrangemang som ersättning för sådana som
av olika skäl inte blir av. Motsvarande regel i EG-direktivet finns i
Prop. 1992/93:95
88
artikel 4.7. I 16 § behandlas resenärens rätt i vissa fall till prisavdrag Prop. 1992/93:95
och skadestånd. Bestämmelsen har i fråga om skadestånd en motsva-
righet i direktivets artikel 5.2, första och andra styckena, och kan i
övrigt härledas ur artikel 4.7. I 17 § klargörs att rätten till skadestånd
omfattar ersättning inte bara för ren förmögenhetsskada utan också för
personskada och sakskada. Någon motsvarighet till denna bestäm-
melse finns inte i direktivet. Regeln i 18 § upptar en hänvisning till
vissa transporträttsliga lagars bestämmelser om skadeståndsansvar.
Bestämmelsen har sitt ursprung i artikel 5.2 tredje stycket i direktivet.
I 19 § finns bestämmelser om resenärens skyldighet att reklamera vid
fel. Den svarar mot artikel 5.4 i EG-direktivet. I 20 § föreskrivs en
skyldighet för arrangören eller dennes lokala representant att vidta
åtgärder när resenären anför klagomål. Denna regel har sin motsva-
righet i artikel 6 i EG-direktivet.
15 § Om efter avresan en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte
kan tillhandahållas, skall arrangören ordna lämpliga ersättningsarran-
gemang utan extra kostnad för resenären.
Kan ersättningsarrangemang inte ordnas eller avvisar resenären på
godtagbara grunder ett sådant arrangemang, skall arrangören, om aet
är skäligt, utan extra kostnad för resenären tillhandahålla likvärdig
transport tillbaka till platsen för avresan eller till någon annan ort som
resenären godkänner.
Innebär en förändring i paketresan enligt första eller andra stycket
en försämring för resenären är han, om det är skäligt, berättigad till
prisavdrag och skadestånd.
(Jfr 16 § i promemorians förslag.)
Paragrafen handlar, liksom den följande, om vissa brister på
arrangörens sida i uppfyllande av vad resenären har att fordra enligt
avtalet. Den har behandlats i avsnitt 2.8.1 i den allmänna motive-
ringen och motsvarar artikel 4.7 i EG-direktivet.
Bestämmelserna i 15 § avser det fallet att arrangören inte kan
tillhandahålla "en väsentlig del av de avtalade tjänsterna". Det rör sig
alltså om allvarliga brister. I dessa fall är arrangören enligt första
stycket skyldig att ordna lämpliga ersättningsarrangemang utan extra
kostnad för resenären. Lämpliga ersättningsarrangemang torde
normalt vara av samma eller ungefar samma slag som den uteblivna
tjänsten. Om exempelvis en utflykt till en viss plats inte kan ordnas,
kan en utflykt någon annanstans ibland vara en lämplig ersättning.
Om en måltid inte kan ordnas på en utlovad restaurang, är det oftast
lämpligt att ordna en motsvarande måltid på en likvärdig restaurang.
Vad som är "en väsentlig del av de avtalade tjänsterna" torde få
avgöras från fall till fall. Flera mindre tjänster som ingår i avtalet kan
tillsammans bilda en väsentlig del av vad som avtalats. En enda
central tjänst - såsom en konsert vid en musikresa - kan också vara
89
en väsentlig del av vad som avtalats. I princip torde bedömningen få Prop. 1992/93:95
göras utifrån objektiva kriterier. Men också vad resenären själv fäster
särskild vikt vid torde ibland få tillmätas betydelse, åtminstone om
arrangören har kännedom om det.
Enligt andra stycket är arrangören i vissa fall skyldig att ordna
hemtransport för resenären. Så kan vara fallet när arrangören inte
kan ombesörja lämpliga ersättningsarrangemang, liksom när resenären
på godtagbara grunder avvisar arrangemang som erbjuds. Sådana
"godtagbara grunder" torde få anses föreligga åtminstone i de fall då
ett arrangemang inte är ett "lämpligt ersättningsarrangemang" enligt
första stycket. Godtagbar grund torde också föreligga när resenären
av någon särskild anledning hade sett fram emot just de tjänster som
uteblivit.
Hemtransport utan extra kostnad skall ordnas "om det är skäligt".
Vid en bedömning av vad som i detta sammanhang är skäligt bör
hänsyn kunna tas till bl.a. hur viktiga de uteblivna tjänsterna var för
resan som helhet, hur mycket som återstår av resan och hur kostsam
transporten blir för arrangören. Kan resan sägas ha blivit förstörd
för resenären, bör han nästan alltid ha rätt till fri hemtransport.
Transport skall ordnas till "platsen för avresan eller till någon annan
ort som resenären godkänner". Detta torde inte föranleda några
tillämpningsproblem. Det sägs också att transporten skall vara
"likvärdig", vilket motsvarar "equivalent" i den engelska versionen
av direktivet. Härmed torde avses att transporten skall vara likvärdig
vid en jämförelse med den transport som inte blir av på grund av att
hemtransport sker i förtid.
Givetvis kan andra stycket inte avse andra paketresor än sådana där
transport ingår.
Har den förändring som skett i resan inneburit en försämring för
resenären, är denne enligt tredje stycket berättigad till prisavdrag och
skadestånd, om det är skäligt.
Inte bara rätten till skadestånd utan också rätten att göra prisavdrag
förutsätter alltså att "det är skäligt". Det torde dock i de flesta fall få
anses skäligt att resenären erhåller ett prisavdrag. Ett undantag kan
emellertid vara om resenären själv i betydande mån är skuld till det
som inträffat (jfr 16 § första stycket).
Prisavdraget torde få bestämmas enligt vanliga principer för pris-
avdrag vid kontraktsbrott, varvid en jämförelse får göras mellan å ena
sidan vad som faktiskt tillhandahölls och å andra sidan vad resenären
skulle ha fått ut enligt avtalet.
När det gäller rätten till skadestånd får i uttrycket "om det är
skäligt" ("where appropriate" enligt den engelska versionen av
direktivet) anses ligga bl.a. att skadestånd inte skall utgå när bristen
i arrangemangen inte alls kan tillskrivas arrangören eller någon som
han svarar för. I övrigt torde man vid prövningen många gånger få
90
tillämpa de bedömningsgrunder som anges i 16 §. Ibland måste dock Prop. 1992/93:95
prövningen utgå från allmänna skälighetsöverväganden, där det bl.a.
får beaktas om arrangören tillgodosett resenärens intressen på ett
godtagbart sätt. Sådana överväganden får göras bl.a. när frågan
uppkommer om arrangören gjort vad han borde för att ordna ett
fullgott ersättningsarrangemang.
En försämring för resenären måste anses föreligga i de fall då han
på grund av uteblivna tjänster inte fullföljer resan, liksom då
ersättningsarrangemang håller lägre kvalitet eller i övrigt inte på ett
godtagbart sätt motsvarar de tjänster som skulle ha tillhandahållits
enligt avtalet.
16 § Vid andra fel i de avtalade tjänsterna än sådana som anges i
15 § har resenären rätt till prisavdrag och skadestånd, om inte felet
beror på honom.
Resenären har inte rätt till skadestånd, om arrangören visar att felet
beror på ett hinder utanför arrangörens kontroll som denne inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars
följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Om felet beror på någon som arrangören har anlitat, är arrangören
fri från skadeståndsansvar enligt andra stycket endast om också den
som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestämmelsen. Detsam-
ma gäller om felet beror på någon annan i ett tidigare led.
Vid fel som har sin grund i omständigheter som beskrivs i andra
eller tredje stycket skall arrangören genast ge resenären den hjälp som
behövs.
(Jfr 17 § i promemorieförslaget.)
I denna paragraf behandlas andra fel i de avtalade tjänsterna än
sådana som avhandlas i 15 §. Bestämmelserna har i den allmänna
motiveringen diskuterats i avsnitt 2.8.2. De motsvaras i direktivet
främst av artikel 5.2, första och andra styckena.
De fel som regleras i 16 § är exempelvis fel av den typen att en
transport blivit försenad, att inkvarteringen inte håller vad som
utlovats, att ett studiebesök äger rum utan kvalificerad guidning eller
att en strand ligger längre bort från hotellet än som sagts i avtalet.
Men det kan också vara fråga om att resenären eller hans tillhörig-
heter skadas på grund av vårdslöshet av någon som arrangören har
anlitat.
Vid fel i de avtalade tjänsterna har resenären enligt första stycket
rätt till prisavdrag och skadestånd, om inte felet beror på honom
själv. Att regeln omfattar inte bara ren förmögenhetsskada utan också
person-och sakskada framgår uttryckligen av 17 §. Ersättningen torde
få fastställas enligt vanliga principer för prisavdrag och skadestånd vid
kontraktsbrott.
Rätten till prisavdrag och skadestånd förutsätter att det är något fel
91
i de avtalade tjänsterna ("improper performance of the contract" enligt Prop. 1992/93:95
den engelskspråkiga versionen av motsvarande bestämmelse i
direktivet). Fel föreligger inte bara när arrangören bryter mot en
uttrycklig bestämmelse i avtalet. Arrangörens förpliktelser omfattar
också bl.a. ett kontinuerligt ansvar för att tjänsterna håller den kvalitet
som resenären har rätt att förvänta sig. Sålunda föreligger fel i de
avtalade tjänsterna t.ex. om en chaufför som arrangören anlitat vållar
en trafikolycka genom oaktsamhet. Detsamma gäller normalt om det
hotellrum där resenären skall bo är ostädat, liksom om resenärens
bagage blir kvar på flygplatsen på grund av slarv från reseledarens
sida. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att närmare slå fast när
det skall anses vara "fel i de avtalade tjänsterna".
Om felet beror på resenären förlorar han både rätten till prisavdrag
och rätten till skadestånd. Ett exempel kan vara att en transport
försenas på grund av att resenären inte anlänt till avreseplatsen i tid.
Det är att märka att "fel" enligt paragrafen alltså anses föreligga även
om felet beror på resenären. I det avseendet torde felbegreppet i lagen
om paketresor skilja sig från vad som annars anses gälla.
Resenären får anses ha bevisbördan för att ett fel föreligger, medan
arrangören torde ha bevisbördan för ett påstående om att felet beror
på resenären.
I vissa fall har resenären inte rätt till skadestånd fastän ett fel
föreligger och fastän felet inte kan skyllas på honom. Dessa fall anges
i andra och tredje styckena.
Reglerna i andra och tredje styckena innehåller ett undantag från
rätten till skadestånd utformat enligt principerna för s.k. kontroll-
ansvar. Regeln är formulerad på samma sätt som motsvarande
bestämmelser i 14 § första stycket 2 och andra stycket, som handlar
om resenärens rätt till skadestånd när resan ställts in. Det innebär
bl.a. att arrangören har bevisbördan för att sådana omständigheter
föreligger som befriar honom från ansvar. Angående innebörden i
övrigt av kontrollansvaret hänvisas till prop. 1989/90:89 s. 129 f.
I jjärde stycket föreskrivs att arrangören i vissa fall där skadestånds-
skyldighet inte föreligger ändå skall ge resenären den hjälp som
behövs. Detta blir aktuellt främst om resenären av någon anledning
har fått problem på grund av felet. Skyldigheten att hjälpa resenär-
en gäller i de fall som nämns i andra och tredje styckena. Däremot
är arrangören inte skyldig att hjälpa resenären när felet beror på
denne själv (första stycket).
Skyldigheten att ge resenären nödvändig hjälp får anses i princip
följa redan av avtalet. Regeln skall därför ses främst som ett
förtydligande av att denna arrangörens plikt gäller även om det inte
föreligger någon skadeståndsskyldighet.
Arrangören skall bistå resenären "genast". I praktiken får arran-
gören givetvis ofta lita till någon annan för denna hjälp åt resenären.
92
Det är dock arrangören som har ansvaret. På grund av regeln i 9 § Prop. 1992/93:95
andra stycket har återförsäljaren motsvarande ansvar, om han är part
i avtalet med resenären.
Det kan inträffa att det skulle vara förenat med orimliga besvär eller
kostnader för arrangören att hjälpa en resenär som råkat i svårigheter.
Även om det inte sägs uttryckligen torde regeln få läsas med den
reservationen att man inte kräver oproportionerliga hjälpinsatser av
arrangören. En sådan reservation kan anses följa därav att - som nyss
sagts - regeln bör ses främst som en påminnelse om det som får anses
vara arrangörens förpliktelser redan enligt avtalet.
Vad som nyss sagts får också betydelse för tillämpningen av
uttrycket "den hjälp som behövs". Vid bedömningen av vad som i
olika fall kan anses "behövas" torde man få väga resenärens behov
och önskemål mot kostnaderna och besvären för arrangören. Det får
krävas av arrangören att han gör vad som i varje enskilt fall framstår
som rimligt.
Som bestämmelsen är utformad talar den bara om arrangörens plikt
att hjälpa resenären i de fall då denne inte har någon rätt till skade-
stånd. Givetvis har dock arrangören en motsvarande plikt i de fall då
rätt till skadestånd föreligger. Detta följer av vad som sagts tidigare,
att redan avtalet som sådant får anses innefatta en skyldighet för
arrangören att ge resenären den hjälp som behövs.
17 § Skadestånd enligt 15 och 16 §§ omfattar, förutom ersättning för
ren förmögenhetsskada, ersättning för personskada och sakskada.
I paragrafen - som behandlats i avsnitt 2.8.2 i den allmänna motive-
ringen och som saknar direkt motsvarighet i direktivet - förtydligas
att resenärens rätt till skadestånd omfattar inte bara ren förmögenhets-
skada utan också personskada och sakskada. Detta sammanhänger
med att arrangörens förpliktelser enligt ett reseavtal är sådana att
person- och sakskador kan bero på "fel i de avtalade tjänsterna" (för
exempel se specialmotiveringen till 16 §).
Skadestånd för person- och sakskada torde i praktiken sällan
aktualiseras i andra fall än vid fel enligt 16 §. Åtminstone teoretiskt
kan det dock förekomma även vid fel enligt 15 §.
Beräkningen av den ersättning som skall betalas torde fa ske enligt
allmänna skadeståndsrättsliga principer (se bl.a. 5 kap. skadestånds-
lagen) .
18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1891:35
s. 1), luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192) eller
lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig
att ersätta resenären för vad denne har att fordra enligt de nämnda
lagarna.
93
(Jfr 19 § i promemorians förslag.)
Prop. 1992/93:95
Paragrafen - som har sitt ursprung i artikel 5.2 tredje stycket i
EG-direktivet - har behandlats i avsnitt 2.3 i den allmänna motive-
ringen och även kort i avsnitt 2.8.2. Den hänvisar i fråga om vissa
transporter till skadeståndsreglerna i de lagar som specifikt reglerar
dessa transporter. De skadeståndsregler som närmare bestämt avses
är de som rör skador på passagerare och deras resgods vid transporter
till sjöss, med flyg och med järnväg. Bakgrunden till regeln är att de
aktuella lagarna - som bygger på internationella konventioner, jfr
artikel 5.2 tredje stycket i direktivet - innehåller detaljerade regler om
skadeståndsansvar för den som svarar för transporten. Bland annat
gäller begränsningar i fråga om skadeståndsbelopp. Utan en särskild
regel skulle det uppkomma lagkollisioner mellan bestämmelserna i de
transporträttsliga lagarna och paketreselagens bestämmelser.
I bestämmelsen sägs att skador som omfattas av de transporträttsliga
lagarna - sjölagen (1891:35 s. 1), luftfartslagen (1957:297), jämvägs-
trafiklagen (1985:192) och lagen (1985:193) om internationell
järnvägstrafik - ersätts enligt de lagarna i stället för enligt lagen om
paketresor. Men det sägs också att arrangören alltid svarar gentemot
resenären för vad denne har att fordra. Principen i 9 § första stycket
att arrangören genomgående bär ett primärt ansvar mot resenären
behålls alltså även i dessa fall.
Effekten av dessa bestämmelser blir att de transporträttsliga lagarna
gäller i fråga om förutsättningarna för skadeståndsansvar och i fråga
om beräkning av skadestånd. Vem som bär det slutliga ansvaret för
transporten saknar betydelse såvitt gäller resenärens rätt, eftersom han
alltid kan vända sig till arrangören. Lagen om paketresor befattar sig
inte med frågan om i vad mån arrangören i sin tur kan kräva
ersättning av någon annan. Detta torde många gånger vara en
komplicerad fråga (se Konsumentskydd vid sällskapsresor, NEK
rapport 1985:4 s. 281 f.). Den skall inte behandlas ytterligare här.
Att arrangören har ett primärt ansvar enligt lagen om paketresor i
dessa fall hindrar inte resenären att, om ett transportföretag bär det
slutliga ansvaret för skadan, i stället rikta sina anspråk mot detta
företag.
Givetvis reglerar inte de transporträttsliga bestämmelserna alla
skador som kan tänkas uppkomma vid de aktuella transporterna. Ett
exempel på en skada som faller utanför det transporträttsliga ansvaret
är att en representant för arrangören av försummelse orsakar att
resenärens bagage destineras till fel ort. Ett annat exempel är att
inkvarteringen på en båt - utan att den som ansvarar för transporten
kan lastas för något fel - inte håller den standard som arrangören
utlovat i resekatalogen och i avtalet. I dessa fall ansvarar givetvis
94
arrangören enligt lagen om paketresor för skadan, närmare bestämt Prop. 1992/93:95
enligt 15 och 16 §§.
19 § Resenären får inte åberopa fel som avses i 15 eller 16 §§, om
han inte inom skälig tid efter det att han märkt felet underrättar
arrangören eller återförsäljaren om felet.
Utan hinder av första stycket får resenären åberopa fel, om
arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid
mot tro och heder.
Resenärens skyldighet att reklamera enligt första stycket skall
framgå tydligt av avtalet.
(Jfr 20 § i promemorians förslag.)
Paragrafen avser resenärens reklamationsskyldighet. Den har
behandlats i avsnitt 2.9 i den allmänna motiveringen och motsvaras
i EG-direktivet av artikel 5.4.
I första stycket föreskrivs en skyldighet för resenären att reklamera
när han vill göra gällande att fel föreligger. Reklamation skall ske
"inom skälig tid efter det att han märkt felet" och den skall göras till
arrangören eller återförsäljaren. Reklamerar inte resenären, förlorar
han sin möjlighet att åberopa felet. Det betyder att han inte kan göra
gällande påföljder enligt 15 eller 16 §.
Uttrycket "inom skälig tid efter det att han märkt felet" motsvarar
delvis regler av samma slag i konsumentköplagen (23 §) och
konsumenttjänstlagen (17 §). En skillnad finns däri att det saknar
betydelse enligt lagen om paketresor huruvida resenären "bort märka"
felet innan han faktiskt märkt det. Denna skillnad hänger samman
med hur EG-direktivet utformats i denna del.
Vad som är "skälig tid" torde få avgöras från fall till fall. Det kan
bero bl.a. på vilken typ av fel det rör sig om och hur svårt eller lätt
det är för resenären att komma i kontakt med arrangören eller
återförsäljaren. Vidare kan det få betydelse om resenären haft skäl att
anta att den som skulle fullgöra prestationen på platsen skulle åtgärda
felet. I övrigt torde ledning för tillämpningen kunna hämtas i
förarbetena till konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 112 f.) och
konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 216 f.). Därvid är dock
att märka att det, som tidigare sagts, saknar betydelse om resenären
"bort märka" felet.
Resenären kan reklamera till antingen arrangören eller återförsälja-
ren. Det gäller även om återförsäljaren inte är part i avtalet. Har
arrangören en representant på platsen, kan reklamation göras till
denne. Reklamationen kan göras muntligen, men i praktiken är det
klokt av resenären att lämna en skriftlig reklamation.
Resenären skall lämna underrättelse "om felet". Det fordras inte att
han talar om vad han anser bör göras, inte heller att han anger vilken
95
kompensation han anser sig berättigad till e.d. Prop. 1992/93:95
Enligt andra stycket har resenären kvar sin rätt att åberopa fel i
sådana fall då arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt
vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Detta överensstämmer med
vad som i allmänhet föreskrivs i bestämmelser om reklamationsplikt
(jfr exempelvis 24 § konsumentköplagen, 1990:932, och 17 § andra
stycket konsumenttjänstlagen, 1985:716).
I tredje stycket sägs att reklamationsskyldigheten skall framgå tydligt
av avtalet. Denna regel, som motsvarar en bestämmelse i artikel 5.4
i EG-direktivet, är inte försedd med någon sanktion i lagen. Att
avtalet saknar föreskrift om reklamationsskyldigheten torde därför inte
befria resenären från hans skyldighet att reklamera "inom skälig tid".
Men bristen i avtalet torde inverka på bedömningen av vad som är
skälig tid. I ett sådant fall är det möjligt att resenären inte bör anses
skyldig att reklamera förrän inom viss kortare tid efter det att han fått
klart för sig att han är skyldig att reklamera.
20 § Om resenären framför klagomål som inte är obefogade, skall
arrangören eller hans lokala representant genast vidta åtgärder för att
finna en lämplig lösning.
(Jfr 21 § i promemorieförslaget.)
När resenären framför klagomål, ansvarar arrangören enligt 20 § för
att det genast vidtas åtgärder för att finna en "lämplig lösning".
Bestämmelsen har avhandlats i avsnitt 2.9 i den allmänna motive-
ringen och motsvarar artikel 6 i EG-direktivet.
Avsikten med regeln är dels att resenären inte skall behöva vänta
på åtgärder medan det hänvisas exempelvis till att saken utreds, dels
att det klart skall framgå att arrangören alltid bär ansvaret för att
nödvändiga åtgärder vidtas. Det är dock givetvis inte nödvändigt att
arrangören själv eller hans representant utför det praktiska arbete som
eventuellt är nödvändigt. Detta kan överlämnas åt den som skall
fullgöra prestationen eller till någon annan. Det väsentliga är att
arrangören bär ansvaret för att något görs.
En "lämplig lösning" skall alltid sökas. Vad detta innebär får
avgöras från fall till fall. Det kan ibland vara exempelvis att resenären
får byta rum på hotellet eller byta hotell, i andra fall att arrangören
eller hans representant ser till att vissa reparationsåtgärder vidtas.
Många gånger kan en lämplig lösning vara att resenären erbjuds
ekonomisk kompensation.
I praktiken innebär arrangörens ansvar ofta att han har ansvaret för
att den som svarar för tjänsten på orten vidtar åtgärder. Så ansvarar
arrangören exempelvis för att hotellägaren - i den mån det kan ske -
ser till att sänka temperaturen på hotellrummet, om resenären klagar
96
på att det är för varmt. Prop. 1992/93 95
Om klagomål som framförs av resenären är obefogade, gäller inte
skyldigheten att söka en lösning. Ibland kan det vara uppenbart att
klagomålen är obefogade, varvid arrangören direkt kan avvisa dem.
I andra fall kan det vara tveksamt. För att säkert uppfylla sin
skyldighet att "genast vidta åtgärder" måste arrangören i sådana fall
många gånger söka en lösning på problemet, även om han misstänker
att klagomålen är obefogade.
Under rubriken finns tre paragrafer om Konsumentverkets tillsyn
enligt lagen, 21 - 23 §§. Bestämmelserna saknar motsvarighet i
EG-direktivet. De har behandlats i avsnitt 2.10 i den allmänna
motiveringen.
21 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
22 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket utser
rätt att göra inspektioner hos arrangörer och återförsäljare och att ta
del av alla handlingar som behövs för tillsynen. Arrangörer och
återförsäljare skall lämna de upplysningar om verksamheten som
begärs för tillsynen.
Om en arrangör eller en återförsäljare inte tillhandahåller handlingar
eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket,
får Konsumentverket förelägga arrangören eller återförsäljaren vid
vite att fullgöra sin skyldighet.
23 § Om Konsumentverket enligt 22 § andra stycket har förelagt en
arrangör eller en återförsäljare att tillhandahålla en handling, får
beslutet överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Konsument-
verket enligt 22 § får inte överklagas.
(Jfr 22 - 24 §§ i promemorieförslaget.)
Reglerna om tillsyn har utformats efter mönster av konsumentkredit-
lagen (1992:830). Enligt 21 § första stycket är det Konsumentverket
som skall se till att lagen följs. Verkets tillsyn skall utövas så att den
inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändigt (21 §
andra stycket). Konsumentverket får företa inspektioner hos arran-
görer och återförsäljare samt ta del av de handlingar som behövs för
tillsynen och begära upplysningar om verksamheten (22 § första
stycket). Verket kan vitesförelägga arrangören eller återförsäljaren,
om handlingar eller upplysningar inte lämnas godvilligt (22 § andra
stycket). Ett sådant beslut om vitesföreläggande får överklagas hos
kammarrätten, medan andra beslut av Konsumentverket som rör
7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 95
tillsynen inte får överklagas (23 §). Prop. 1992/93:95
Det kan anmärkas att Konsumentverkets tillsynsbefogenheter
omfattar alla arrangörer och återförsäljare, dvs. inte bara de som är
att anse som näringsidkare.
Att märka är vidare att reglerna i 5-7 §§, som handlar om arran-
görens och återförsäljarens informationsskyldighet, innebär att
Konsumentombudsmannen - som organisatoriskt tillhör Konsument-
verket - får en särskild tillsynsfunktion enligt marknadsföringslagens
regler.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 5 § första stycket gäller inte för kataloger eller
broschyrer som har framställts före ikraftträdandet.
3. Uppgifter i kataloger eller broschyrer som har framställts före
ikraftträdandet får ändras, även om det i katalogen eller broschyren
inte har gjorts något sådant förbehåll som sägs i 5 § andra stycket.
Frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser har behandlats
i avsnitt 2.12 i den allmänna motiveringen. I direktivet finns en
bestämmelse angående ikraftträdande i artikel 9.1. Någon reglering
motsvarande övergångsbestämmelserna finns inte i direktivet.
I punkt 1 sägs att lagen träder i kraft den 1 januari 1993. Av
allmänna principer följer att den nya lagen skall tillämpas endast på
sådana avtal som har träffats efter ikraftträdandet. Sådana regler i
lagen som inte förutsätter att ett avtal har träffats tillämpas på samma
sätt fr.o.m. dagen för ikraftträdandet.
Punkt 2 innehåller en övergångsbestämmelse som avser reglerna i
5 § första stycket. Där ställs vissa krav på innehållet i kataloger och
broschyrer som tillhandahålls. Enligt övergångsbestämmelsen - som
motiveras främst av att många researrangörer redan har låtit trycka
sina kataloger och broschyrer som är avsedda att gälla under år 1993
- skall dessa bestämmelser inte gälla för kataloger eller broschyrer
som framställts före ikraftträdandet.
Även övergångsbestämmelsen i punkt 3 avser innehållet i kataloger
och broschyrer. Enligt 5 § andra stycket är uppgifterna i kataloger
och broschyrer bindande för resenären. Ändringar får dock göras
innan avtal träffas under bl.a. den förutsättningen att det i katalogen
eller broschyren gjorts ett uttryckligt förbehåll om detta. Enligt
övergångsregeln behövs inget sådant förbehåll i kataloger eller
broschyrer som framställts före ikraftträdandet. Uppgifter i katalogen
eller broschyren får alltså ändras även utan att ett sådant förbehåll
gjorts.
98
Frågor angående resegaranti har behandlats i avsnitt 2.11 i den
allmänna motiveringen. I direktivet berörs motsvarande frågor i
artikel 7.
Resegarantilagens tillämpningsområde har ändrats så att det
överensstämmer med tillämpningsområdet för lagen om paketresor.
Uttrycket "sällskapsresor" har sålunda i hela lagen bytts ut mot
"paketresor". Angående tolkningen av detta begrepp, se special-
motiveringen till 2 § lagen om paketresor.
Lagen har vidare gjorts tillämplig på resor inom Norden, vilka
tidigare var undantagna från tillämpningsområdet. Den tidigare
begränsningen till yrkesmässig verksamhet har tagits bort. I övrigt har
det inte gjorts några sakliga ändringar i lagen.
Ändringarna innebär att många fler företag än tidigare kommer att
omfattas av krav på resegaranti. I vissa fall torde det komma att
framstå som onödigt att kräva garanti. Det gäller särskilt när de
paketresor som företaget organiserar är mycket begränsade. För
sådana fall torde bestämmelsen i 4 § sista meningen resegarantilagen
få betydelse. Kommerskollegium har enligt denna bestämmelse
möjlighet att, "om särskilda skäl föreligger", efterge kravet på
säkerhet helt eller delvis.
Ändringen i sjölagen har behandlats i avsnitt 2.6 i den allmänna
motiveringen.
Bestämmelserna i 177 § sjölagen innehåller begränsningar i vissa
fall av resenärens möjligheter att överlåta sin rätt enligt ett beford-
ringsavtal. Ändringen, i form av ett nytt andra stycke i paragrafen,
innebär att bestämmelserna om överlåtelserätt i lagen om paketresor
(10 §) gäller i stället för sjölagens regel i de fall då lagen om
paketresor är tillämplig på avtalet. Det betyder att bestämmelserna i
177 § sjölagen inte utgör något hinder för resenären att överlåta
paketresan.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om paketresor,
2. lag om ändring i resegarantilagen (1972:204),
3. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Vidare hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att besluta
Prop. 1992/93:95
99
att motionstiden skall förkortas till sju dagar.
Prop. 1992/93:95
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
100
Bilaga 1
of 13 June 1990
on package travel, package holidays and package tours
(90/314/EEC)
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Artide 100a thereof,
Having regard to the proposal from the Commission ',
In cooperation with the European Parliament2,
Having regard to the opinion of the Economic and Social Commit-
tee3,
Whereas one of the main objectives of the Community is to
complete the internal market, of which the tourist sector is an
essential part;
Whereas the national laws of Member States conceming package
travel, package holidays and package tours, hereinafter referred to as
'packages1, show many disparities and national practices in this field
are markedly different, which gives rise to obstacles to the freedom
to provide services in respect of packages and distortions of competi-
tion amongst operators established in different Member States;
Whereas the establishment of common rules on packages will
contribute to the elimination of these obstacles and thereby to the
achievement of a common market in services, thus enabling operators
established in one Member State to offer their services in other
Member States and Community consumers to benefit from com-
parable conditions when buying a package in any Member State;
Whereas paragraph 36 (b) of the Annex to the Council resolution
of 19 May 1981 on a second programme of the European Economic
Community for a consumer protection and information policy4 invites
the Commision to study, inter alia, tourism and, if appropriate, to put
forward suitable proposals, with due regard for their significance for
consumer protection and the effects of differences in Member States'
legislation on the proper functioning of the common market;
Whereas in the resolution on a Community policy on tourism on 10
1 OJ No C 96, 12.4.1988, p. 5.
2 OJ No C 69, 20.3.1989, p. 102 and OJ No C 149, 18.6.1990.
3 OJ No C 102, 24.4.1989, p. 27.
4 OJ No C 165, 23.6.1981, p. 24.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
101
April 19845 the Council welcomed the Commission’s initiative in
drawing attention to the importance of tourism and took note of the
Commission's initial guidelines for a Community policy on tourism;
Whereas the Commission communication to the Council entitled 'A
New Impetus for Consumer Protection Policy', which was approved
by resolution of the Council on 6 May 19866, lists in paragraph 37,
among the measures proposed by the Commission, the harmonization
of legislation on packages;
Whereas tourism plays an increasingly important role in the
economies of the Member States; whereas the package system is a
fundamental part of tourism; whereas the package travel industry in
Member States would be stimulated to greater growth and produc-
tivity if at least a minimum of common rules were adopted in order
to give it a Community dimension; whereas this would not only
produce benefits for Community citizens buying packages organized
on the basis of those rules, but would attract tourists from outside the
Community seeking the advantages of guaranteed standards in
packages;
Whereas disparities in the rules protecting consumers in different
Member States are a disincentive to consumers in one Member State
from buying packages in another Member State;
Whereas this disincentive is particularly effective in deterring
consumers from buying packages outside their own Member State,
and more effective than it would be in relation to the acquisition of
other services, having regard to the special nature of the services
supplied in a package which generally involve the expenditure of
substantial amounts of money in advance and the supply of the
services in a State other than that in which the consumer is resident;
Whereas the consumer should have the benefit of the protection
introduced by this Directive irrespective of whether he is a direct
contracting party, a transferee or a member of a group on whose
behalf another person has concluded a contract in respect of a
package;
Whereas the organizer of the package and/or the retailer of it
should be under obligation to ensure that in descriptive matter relating
to packages which they respectively organize and sell, the information
which is given is not misleading and brochures made available to
consumers contain information which is comprehensible and accurate;
Whereas the consumer needs to have a record of the terms of
contract applicable to the package; whereas this can conveniently be
achieved by requiring that all the terms of the contract be stated in
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
5 OJ No C 115, 30.4.1984, p. 1.
6 OJ No C 118, 7.3.1986, p. 28.
102
writing or such other documentary form as shall be comprehensible
and accessible to him, and that he be given a copy thereof;
Whereas the consumer should be at liberty in certain circumstances
to transfer to a willing third person a booking made by him for a
package;
Whereas the price established under the contract should not in
principle be subject to revision except where the possibility of upward
or downward revision is expressly provided for in the contract;
whereas that possibility should nonetheless be subject to certain
conditions;
Whereas the consumer should in certain circumstances be free to
withdraw before departure from a package travel contract;
Whereas there should be a clear definition of the rights available to
the consumer in circumstances where the organizer of the package
cancels it before the agreed date of departure;
Whereas if, after the consumer has departed, there occurs a
significant failure of performance of the services for which he has
contracted or the organizer perceives that he will be unable to procure
a significant part of the services to be provided; the organizer should
have certain obligations towards the consumer;
Whereas the organizer and/or retailer party to the contract should
be liable to the consumer for the proper performance of the obliga-
tions arising from the contract; whereas, moreover, the organizer
and/or retailer should be liable for the damage resulting for the
consumer from failure to perform or improper performance of the
contract unless the defects in the performance of the contract are
attributable neither to any fault of theirs nor to that of anothrer
supplier of services;
Whereas in cases where the organizer and/or retailer is liable for
failure to perform or improper performance of the services involved
in the package, such liability should be limited in accordance with the
intemational conventions goveming such services, in particular the
Warsaw Convention of 1929 in Intemational Carrigage by Air, the
Beme Convention of 1961 on Carriage by Rail, the Athens Conven-
tion of 1974 on Carriage by Sea and the Paris Convention of 1962 on
the Liability of Hotelkeepers; whereas, moreover, with regard to
damage other than personal injury, it should be possible for liability
also to be limited under the package contract provided, however, that
such limits are not unreasonable;
Whereas certain arrangements should be made for the information
of consumers and the handling of complaints;
Whereas both the consumer and the package travel industry would
benefit if organizers and/or retailers were placed under an obligation
to provide sufficient evidence of security in the event of insolvency;
Whereas Member States should be at liberty to adopt, or retain,
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
103
more stringent provisions relating to package travel for the purpose
of protecting the consumer,
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
Article 1
The purpose of this Directive is to approximate the laws, regulations
and administrative provisions of the Member States relating to
packages sold or offered for sale in the territory of the Community.
Artide 2
For the purposes of this Directive:
1. 'package' means the pre-arranged combination of not fewer than
two of the following when sold or offered for sale at an inclusive
price and when the service covers a period of more than twenty-
four hours or includes ovemight accommodation:
(a) transport;
(b) accommodation;
(c) other tourist services not ancillary to transport or accommo-
dation and accounting for a significant proportion of the
package.
The separate billing of various components of the same package
shall not absolve the organizer or retailer from the obligations
under this Directive;
2. 'organizer' means the person who, other than occasionally,
organizes packages and sells or offers them for sale, whether
directly or through a retailer;
3. 'retailer'means the person who sells or offers for sale the package
put together by the organizer;
4. 'consumer'means the person who takes or agrees to take the
package ('the principal contractor'), or any person on whose
behalf the principal contractor agrees to purchase the package
('the other beneficiaries') or any person to whom the principal
contractor or any of the other beneficiaries transfers the package
('the transferee');
5. 'contract' means the agreement linking the consumer to the
organizer and/or the retailer.
104
Article 3
1. Any descriptive matter concerning a package and supplied by the
organizer or the retailer to the concumer, the price of the package
and any other conditions applying to the contract must not contain any
misleading information.
2. When a brochure is made available to the consumer, it shall
indicate in a legible, comprehensible and accurate manner both the
price and adequate information concerning:
(a) the destination and the means, characteristics and categories of
transport used;
(b) the type of accommodation, its location, category or degree of
comfort and its main features, its approval and tourist clas-
sification under the rules of the host Member State concerned;
(c) the meal plan;
(d) the itinerary;
(e) general information on passport and visa requirements for
nationals of the Member State or States concerned and health
formalities required for the joumey and the stay;
(f) either the monetary amount or the percentage of the price
which is to be paid on account, and the timetable for payment
of the balance;
(g) whether a minimum number of persons is required for the
package to take place and, if so, the deadline for informing the
consumer in the event of cancellation.
The particulars contained in the brochure are binding on the organizer
or retailer, unless:
- changes in such particulars have been clearly communicated to the
consumer before conclusion of the contract, in which case the
brochure shall expressly State so,
- changes are made later following an agreement between the
parties to the contract.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
Artide 4
1. (a) The organizer and/or the retailer shall provide the con-
sumer, in writing or any other appropriate form, before the
contract is concluded, with general information on passport
and visa requirements applicable to nationals of the Member
State or States concerned and in particular on the periods
for obtaining them, as well as with information on the
health formalities required for the journey and the stay;
105
(b) The organizer and/or retailer shall also provide the consumer,
in writing or any other appropriate form, with the following
information in good time before the start of the joumey:
(i) the times and places of intermediate stops and transport
connections as well as details of the place to be occupied by the
traveller, e.g. cabin or berth on ship, sleeper compartment on
train;
(ii) the name, address and telephone number of the organizer's
and/or retailer's local representative or, failing that, of local
agencies on whose assistance a consumer in difficulty could
call,
Where no such representatives or agencies exist, the consumer
must in any case be provided with an emergency telephone
number or any other information that will enable him to contact
the organizer and/or the retailer;
(iii) in the case of joumeys or stays abroad by minors, information
enabling direct contact to be established with the child or the
person responsible at the child's place of stay;
(iv) information on the optional conclusion of an insurance policy
to cover the cost of cancellation by the consumer or the cost of
assistance, including repatriation, in the event of accident or
illness.
2. Member States shall ensure that in relation to the contract the
following principles apply:
(a) depending on the particular package, the contract shall contain
at least the elements listed in the Annex;
(b) all the terms of the contract are set out in writing or such other
form as is comprehensible and accessible to the consumer and
must be communicated to him before the conclusion of the
contract; the consumer is given a copy of these terms;
(c) the provision under (b) shall not preclude the belated con-
clusion of last-minute reservations or contracts.
3. Where the consumer is prevented from proceding with the
package, he may transfer his booking, having first given the organizer
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
106
or the retailer reasonable notice of his intention before departure, to
a person who satisfies all the conditions applicable to the package.
The transferor of the package and the transferee shall be jointly and
severally liable to the organizer or retailer party to the contract for
payment of the balance due and for any additional costs arising from
such transfer.
4. (a) The prices laid down in the contract shall not be subject to
revision unless the contract expressly provides for the
possibility of upward or downward revision and States
precisely how the revised price is to be calculated, and
solely to allow for variations in:
- transportation costs, including the cost of fuel,
- dues, taxes or fees chargeable for certain services, such as
landing taxes or embarkation or disembarkation fees at ports
and airports,
- the exchange rates applied to the particular package.
(b) During the twenty days prior to the departure date stipulated,
the price stated in the contract shall not be increased.
5. If the organizer finds that before the departure he is constrained
to alter significantly any of the essential terms, such as the price, he
shall notify the consumer as quickly as possible in order to enable
him to take appropriate decisions and in particular:
- either to withdraw from the contract without penalty,
- or to accept a rider to the contract specifying the aiterations made
and their impact on the price.
The consumer shall inform the organizer or the retailer of his decision
as soon as possible.
6. If the consumer withdraws from the contract pursuant to para-
graph 5, or if, for whatever cause, other than the fault of the
consumer, the organizer cancels the package before the agreed date
of departure, the consumer shall be entitled:
(a) either to take a substitute package of equivalent or higher
quality where the organizer and/or retailer is able to offer him
such a substitute. If the replacement package offered is of
lower quality, the organizer shall refund the difference in price
to the consumer;
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
107
(b) or to be repaid as soon as possible all sums paid by him under
the contract.
In such a case, he shall be entitled, if appropriate, to be compensated
by either the organizer or the retailer, whichever the relevant Member
State's law requires, for non-performance of the contract, except
where:
(i) cancellation is on the grounds that the number of persons
enrolled for the package is less than the minimum number
required and the consumer is informed of the cancellation, in
writing, within the period indicated in the package description;
or
(ii) cancellation, excluding overbooking, is for reasons of force
majeure, i.e. unusual and unforeseeable circumstances beyond
the control of the party by whom it is pleaded, the consequen-
ces of which could not have been avoided even if all due care
had been exercised.
7. Where, after departure, a significant proportion of the services
contracted for is not provided or the organizer perceives that he will
be unable to procure a significant proportion of the services to be
provided, the organizer shall make suitable alternative arrangements,
at no extra cost to the consumer, for the continuation of the package,
and where appropriate compensate the consumer for the difference
between the services offered and those supplied.
If it is impossible to make such arrangements or these are not
accepted by the consumer for good reasons, the organizer shall,
where appropriate, provide the consumer, at no extra cost, with
equivalent transport back to the place of departure, or to another
retum-point to which the consumer has agreed and shall, where
appropriate, compensate the consumer.
Article 5
1. Member States shall take the necessary steps to ensure that the
organizer and/or retailer party to the contract is liable to the consumer
for the proper performance of the obligations arising from the
contract, irrespective of whether such obligations are to be performed
by that organizer and/or retailer or by other suppliers of services
without prejudice to the right of the organizer and/or retailer to
pursue those other suppliers of services.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
108
2. With regard to the damage resulting for the consumer from the
failure to perform or the improper performance of the contract,
Member States shall take the necessary steps to ensure that the
organizer and/or retailer is/are liable unless such failure to perform
or improper performance is attributable neither to any fault of theirs
nor to that of another supplier of services, because:
- the failures which occur in the performance of the contract are
attributable to the consumer,
- such failures are attributable to a third party unconnected with the
provision of the services contracted for, and are unforeseeable or
unavoidable,
- such failures are due to a case of force majeure such as that defined
in Artide 4 (6), second subparagraph (ii), or to an event which the
organizer and/or retailer or the supplier of services, even with all
due care, could not foresee or föreställ.
In the cases referred to in the second and third indents, the organizer
and/or retailer party to the contract shall be required to give prompt
assistance to a consumer in difficulty.
In the matter of damages arising from the non-performance or
improper performance of the services involved in the package, the
Member States may allow compensation to be limited in accordance
with the intemational conventions goveming such services.
In the matter of damage other than personal injury resulting from the
non-performance or improper performance of the services involved
in the package, the Member States may allow compensation to be
limited under the contract. Such limitation shall not be unreasonable.
3. Without prejudice to the fourth subparagraph of paragraph 2, there
may be no exclusion by means of a contractual clause from the
provisions of paragraphs 1 and 2.
4. The consumer must communicate any failure in the performance
of a contract which he perceives on the spot to the supplier of the
services concerned and to the organizer and/or retailer in writing or
any other appropriate form at the earliest opportunity.
This obligation must be stated clearly and explicitly in the contract.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
109
Article 6
In cases of complaint, the organizer and/or retailer or his local
representative, if there is one, must make prompt efforts to find
appropriate Solutions.
Artide 7
The organizer and/or retailer party to the contract shall provide
sufficient evidence of security for the refund of money paid over and
for the repatriation of the consumer in the event of insolvency.
Artide 8
Member States may adopt or retain more stringent provisions in the
field covered by this Directive to protect the consumer.
Artide 9
1. Member States shall bring into force the measures necessary to
comply with this Directive before 31 December 1992. They shall
forthwith inform the Commission thereof.
2. Member States shall communicate to the Commission the texts of
the main provisions of national law which they adopt in the field
govemed by this Directive. The Commission shall inform the other
Member States thereof.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
Artide 10
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Luxembourg, 13 June 1990.
For the Council
The President
D.J.O'MALLEY
110
ANNEX
Elements to be included in the contract if relevant to the particular
package;
(a) the travel destination(s) and, where periods of stay are involved,
the relevant periods, with dates;
(b) the means, characteristics and categories of transport to be used,
the dates, times and points of departure and retum;
(c) where the package includes accommodation, its location, its tourist
category or degree of comfort, its main features, its compliance with
the rules of the host member state concerned and the meal plan;
(d) whether a minimum number of persons is required for the
package to take place and, if so, the deadline for informing the
consumer in the
event of cancellation;
(e) the itinerary;
(f) visits, excursions or other services which are included in the total
price agreed for the package;
(g) the name and address of the organizer, the retailer and, where
appropriate, the insurer;
(h) the price of the package, an indication of the possibility of price
revisions under artide 4 (4) and an indication of any dues, taxes or
fees chargeable for certain services (landing, embarkation or
disembarkation fees at ports and airports, tourist taxes) where such
costs are not included in the package;
(i) the payment schedule and method of payment;
(j) special requirements which the consumer has communicated to the
organizer or retailer when making the booking, and which both have
accepted;
(k) periods within which the consumer must make any complaint
concerning failure to perform or improper performance of the
contract.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 1
Bilaga 2
av den 13 juni 1990
om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang
(90/314/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättande av Europeiska ekono-
miska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
i samarbete med Europaparlamentet,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,
och med beaktande av följande:
Ett av gemenskapens huvudmål är att förverkliga den inre marknaden
där turistsektom är en väsentlig del.
Den nationella lagstiftningen i de olika medlemsstaterna om paket-
resor, semesterpaket och andra paketarrangemang, nedan kallade
'resepaket', uppvisar stora skillnader, och nationell praxis på detta
område är mycket varierande. Detta får till följd att researrangörer
hindras att fritt tillhandahålla sina tjänster avseende resepaket och
leder till en snedvridning av konkurrensen mellan näringsidkare som
är etablerade i olika medlemsländer.
Gemensamma regler för resepaket bidrar till att hindren undanröjs och
möjliggör på så sätt en gemensam marknad för tjänster. De närings-
idkare som är etablerade i en medlemsstat får då möjlighet att
tillhandahålla sina tjänster i andra medlemsstater. Konsumenter inom
gemenskapen kan på så sätt dra nytta av jämförbara villkor när de
köper ett resepaket i en medlemsstat.
Punkt 36 b i bilagan till rådets resolution av den 19 maj 1981 om
Europeiska ekonomiska gemenskapernas andra konsumentpolitiska
program anmodar kommissionen att studera bl a turism och, om så
bedöms lämpligt, lägga fram lämpliga förslag. Hänsyn skall därvid tas
till förslagens betydelse för konsumentskyddet och till hur skillnaderna
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
112
i medlemsstaternas lagstiftning inverkar på den gemensamma Prop. 1992/93:95
marknadens funktion. Bilaga 2
I en resolution av den 10 april 1984 rörande ett gemenskapsprogram
för turism välkomnade rådet kommissionens initiativ att fästa
uppmärksamheten på turismens betydelse och uppmärksammade
kommissionens första riktlinjer för ett gemenskapsprogram för turism.
Kommissionens skrivelse till rådet med titeln 'Nya impulser för
konsumentskyddsprogrammet' som godkändes genom en resolution av
rådet den 6 maj 1986 nämner, bland de åtgärder som kommissionen
föreslår, i punkt 37 en harmonisering av lagstiftningen om resepaket.
Turistnäringen spelar en allt större och viktigare roll för ekonomierna
i medlemsstaterna. Systemet med resepaket utgör en väsentlig del av
denna näring. Paketresebranschen i medlemsstaterna skulle stimuleras
till en snabbare tillväxt och en högre produktivitet om åtminstone
några gemensamma regler antogs för att ge den en gemenskaps-
dignitet. Detta skulle inte bara gynna medborgarna i gemenskapen när
de köper resepaket arrangerade enligt dessa regler, utan även locka
turister från länder utanför gemenskapen som söker fördelarna med
en garanterad standard på resepaket.
Skillnaderna mellan de regler som skyddar konsumenterna i olika
medlemsstater avhåller konsumenterna från att köpa resepaket i ett
annat medlemsland.
Denna avhållande faktor är särskilt effektiv för att motverka att
konsumenterna köper resepaket utanför sitt eget land. Den är mer
effektiv än den skulle vara när det gäller andra tjänster, eftersom de
tjänster som ingår i ett resepaket är av speciell karaktär. De kräver
i allmänhet betydande förskottsbetalningar och innefattar tjänster i ett
annat land än där konsumenten bor.
Konsumenten bör åtnjuta fördelarna av det skydd som detta direktiv
medför oavsett om han är en direkt avtalspart, om ett resepaket har
överlåtits på honom eller om han är medlem av en grupp på vars
vägnar en annan person har ingått ett avtal om ett resepaket.
Arrangören av ett resepaket och/eller återförsäljaren bör vara
skyldig(a) att se till att informationen i det material som beskriver
resan inte är vilseledande, och att tillgängliga broschyrer lämnar
begriplig och korrekt information.
Konsumenten behöver få en redovisning av de avtalsvillkor som gäller
113
8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 95
för resepaketet. Detta kan lämpligen ske genom att alla avtalsvillkor
anges i skrift eller dokumenteras på annat liknande sätt som är
begripligt och tillgängligt för konsumenten, samt genom att han får
en kopia av villkoren.
Det bör stå konsumenten fritt att under vissa omständigheter överlåta
en bokning av ett resepaket till en annan person.
Det avtalade priset bör i princip inte kunna ändras utom i de fall då
det uttryckligen sägs i avtalet att priset får ändras uppåt eller nedåt.
En sådan rätt att ändra priset bör alltid vara beroende av vissa villkor.
Det bör stå konsumenten fritt att under vissa förhållanden häva ett
avtal om ett resepaket före avresan.
De rättigheter som konsumenten har i de fall arrangören ställer in
arrangemanget före överenskommet avgångsdatum bör definieras
tydligt.
Om de avtalade tjänsterna i betydande omfattning inte utförs, eller
arrangören, efter det att konsumenten har avrest, inser att en
betydande del av de avtalade tjänsterna inte kommer att kunna
tillhandahållas, bör arrangören ha vissa skyldigheter gentemot
konsumenten.
Arrangören och/eller återförsäljaren bör inför konsumenten svara för
att åtagandena fullgörs enligt avtalet. Dessutom bör arrangören
och/eller återförsäljaren vara ansvariga för skada för konsumenten vid
avtalsbrott såvida detta inte orsakas av fel som varken begåtts av dem
själva eller någon annan leverantör av tjänster.
I de fall arrangören och/eller återförsäljaren är ansvarig för brister vid
fullgörande av avtalet, bör detta ansvar begränsas enligt de inter-
nationella konventioner som gäller för sådana tjänster, särskilt
Warszawakonventionen av 1929 om internationella lufttransporter,
Bemkonventionen av 1961 om järnvägstransporter, Atenkonventionen
av 1974 om sjötransporter och Pariskonventionen av 1962 om
hotellvärdars ansvar. I fråga om annan skada än personskada bör det
dessutom vara möjligt att begränsa ansvaret i det enskilda avtalet,
dock förutsatt att sådana begränsningar inte är oskäliga.
Vissa åtgärder bör vidtas för att informera konsumenterna och för att
hantera klagomål.
Det skulle vara till fördel både för konsumenten och för arrangörer
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
114
av resepaket om arrangörerna och/eller återförsäljarna var skyldiga att
visa att de har tillförlitlig säkerhet i händelse av obestånd.
Det bör stå medlemsstaterna fritt att anta eller behålla strängare
bestämmelser för paketresor i syfte att skydda konsumenten.
Artikel 1
Avsikten med detta direktiv är att inbördes närma medlemsstaternas
lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till
försäljning inom gemenskapens territorium.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
Artikel 2
I detta direktiv avses med
1. 'resepaket': en i förväg ordnad kombination av minst två av
nedanstående komponenter som säljs eller bjuds ut till försälj-
ning till ett totalpris, om tjänsten varar längre än ett dygn eller
inkluderar övernattning;
a) transport;
b) inkvartering;
c) andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller
inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet.
Att olika delar i samma resepaket debiteras separat befriar inte
arrangören eller återförsäljaren från skyldigheterna enligt detta
direktiv;
2. 'arrangör av resepaket': en person som inte enbart i enstaka
fall anordnar resepaket och som direkt eller genom en åter-
försäljare säljer eller bjuder ut dem till försäljning;
3. 'återförsäljare': en person som säljer eller bjuder ut till
försäljning ett resepaket som satts samman av en arrangör;
4. 'konsument': en person som köper eller överenskommer om
köp av ett resepaket ('köparen'), eller varje person för vars
räkning köparen överenskommer om köp av ett resepaket
('annan kontrahent'), eller en person till vilken köparen eller
115
annan kontrahent överlåter resepaketet;
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
5. 'avtal': en överenskommelse mellan konsumenten och arran-
gören respektive återförsäljaren.
Artikel 3
1. De beskrivningar av ett resepaket som arrangören eller
återförsäljaren lämnar konsumenten, priset på resepaketet och
eventuella andra villkor för avtalet får inte innehålla någon vilse-
ledande information.
2. Om en broschyr tillhandahålls konsumenten skall den på ett
läsligt, begripligt och korrekt sätt innehålla såväl uppgift om priset
som adekvat information om:
a) resmål och transportmedel som används samt transportmedlets
typ och standard;
b) typ av inkvartering, var inkvarteringen är belägen, kategori
eller standard och utmärkande drag samt dess klassificering
enligt det berörda värdmedlemslandets regler;
c) vilka måltider som ingår;
d) resrutt;
e) allmän information om pass- och visumkrav för medborgare i
den eller de medlemsstater som berörs och om hälsoformaliteter
för resan och under vistelsen på resmålet;
f) antingen det belopp eller den procentandel av priset som skall
betalas vid anmälan samt tidpunkten/tidpunktema då resterande
del av priset skall betalas;
g) huruvida det krävs att ett visst minsta antal personer anmäler
sig för att resepaketet skall genomföras och när konsumenten
i så fall senast skall informeras om att det ställts in.
Uppgifterna i broschyren är bindande för arrangören eller återförsäl-
jaren såvida inte:
konsumenten, innan avtal träffas, tydligt och klart informeras
om ändringar i uppgifterna i broschyren. I detta fall skall
116
broschyren innehålla uppgift om att ändringar kan komma att
ske,
ändringar genomförs senare som följd av en överenskommelse
mellan parterna.
Artikel 4
1. a) Arrangören och/eller återförsäljaren skall, innan avtalet
ingås, skriftligen eller i annan lämplig form lämna
konsumenten allmän information om pass- och viserings-
bestämmelser för medborgare i den eller de medlemsstater
som berörs. Särskilt gäller detta upplysning om hur lång
tid det tar att erhålla pass och visering. Information skall
även lämnas om de hälsoformaliteter som krävs för resan
och vistelsen på resmålet.
b) Likaså skall arrangören och/eller återförsäljaren i god tid
före avresan skriftligen eller i annan lämplig form
informera konsumenten om följande:
i) tid och plats för uppehåll under resan samt anslutande
transporter liksom om platsreservation etc., t.ex. hytt eller
sovplats på båt eller tåg,
ii) namn, adress och telefonnummer till arrangörens och/eller
återförsäljarens lokala representant eller om sådan inte
finns till lokala organ som en konsument kan kontakta om
han behöver hjälp.
Om det inte finns några sådana lokala representanter eller
organ måste konsumenten i varje fall få ett telefonnummer
att användas i en nödsituation eller någon annan form av
information som gör det möjligt för honom att kontakta
arrangören och/eller återförsäljaren
iii) när det gäller minderårigas resor eller utlandsvistelser,
information som möjliggör direktkontakt med barnet eller
med ansvarig person där barnet vistas,
iv) information om frivillig försäkring som täcker kostnaden
för konsumentens avbeställning eller för assistans, inklusive
hemtransport, i händelse av olycks- eller sjukdomsfall.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
117
2. Medlemsstaterna skall se till att följande principer gäller för
avtalet:
a) Avtalet skall i tillämpliga delar uppfylla minimikraven i
bilagan.
b) Samtliga avtalsvillkor skall vara skriftliga eller utformade på
något annat för konsumenten begripligt och lättillgängligt sätt,
och han skall få del av dem innan avtalet ingås. Konsumenten
skall få en kopia av avtalsvillkoren.
c) Bestämmelsen enligt b får inte hindra sena beställningar eller
avtal.
3. Om konsumenten blir förhindrad att delta i resepaketet får han
överlåta sin bokning till en person som uppfyller alla de villkor som
gäller för detta på villkor att han i rimlig tid före avresan underrättat
arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt. Den part som överlåter
resepaketet och den som tar över det skall solidariskt inför arrangören
eller återförsäljaren ansvara för resterande betalning och för eventuel-
la extra kostnader med anledning av överlåtelsen.
4. a) Det avtalade priset får inte ändras såvida inte avtalet
uttryckligen medger en ändring uppåt eller nedåt och exakt
anger hur prisändringen skall beräknas och då endast när
det gäller variationer i:
transportkostnader, inklusive bränslekostnader,
skatter och avgifter för vissa tjänster, t.ex. landningsskatter
eller start- och landningsavgifter i hamnar eller på
flygplatser,
de växlingskurser som används i samband med det
resepaket det gäller.
b) Prishöjning får inte ske senare än 21 dagar före avresan.
5. Om arrangören före avresan finner att han måste göra betydande
ändringar i något/några av de väsentliga avtalsvillkoren, t.ex. priset,
skall han underrätta konsumenten så snart som möjligt så att denne
kan besluta framför allt om huruvida han på grund av ändringen
väljer:
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
118
att endera utan ersättningsskyldighet häva avtalet,
eller att acceptera ett tilläggsavtal som specificerar ändringarna
och hur dessa påverkar priset.
Konsumenten skall så snart som möjligt informera arrangören eller
återförsäljaren om sitt beslut.
6. Om konsumenten häver avtalet enligt punkt 5 eller om arrangören
ställer in resepaketet före avtalat avresedatum av någon orsak som
inte kan tillskrivas konsumenten skall konsumenten ha rätt att:
a) antingen delta i ett annat resepaket av motsvarande eller högre
kvalitet om arrangören och/eller återförsäljaren kan erbjuda
honom ett sådant. Om det erbjudna paketet är av lägre kvalitet
skall arrangören återbetala konsumenten mellanskillnaden,
b) eller så snart som möjligt få tillbaka hela det belopp han betalat
enligt avtalet.
I sådant fall skall han, om det är skäligt, ha rätt till gottgörelse från
antingen arrangören eller återförsäljaren beroende på vad som krävs
enligt ifrågavarande medlemsstats lagstiftning, utom om:
i) resepaketet har ställts in på grund av för få anmälningar, och
konsumenten inom den tid som anges i beskrivningen av
resepaketet fått skriftligt medddelande om att det är inställt,
eller
ii) resepaketet ställs in på grund av force majeure (dock inte
överbokning), dvs extraordinära händelser som inte kan
förutses och som den part som åberopar dem inte kan påverka
och vars följder inte kan undvikas även med vederbörlig
aktsamhet.
7. Om det efter avresan visar sig att en väsentlig del av de avtalade
tjänsterna inte tillhandahålls, eller om arrangören inser att han inte
kan tillhandahålla en väsentlig del av de avtalade tjänsterna, skall
arrangören vidta alternativa åtgärder för fortsättningen av resepaketet
utan ytterligare kostnader för konsumenten och om så är skäligt betala
konsumenten mellanskillnaden mellan de avtalade tjänsterna och de
som faktiskt tillhandahållits.
Om det är omöjligt att vidta sådana åtgärder eller om dessa på goda
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
119
grunder inte accepteras av konsumenten, skall arrangören om så är
lämpligt utan kostnad för konsumenten tillhandahålla likvärdig
transport till platsen för avresan eller till någon annan plats som
konsumenten godtar och skall där så är lämpligt gottgöra konsumen-
ten för detta.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att
den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet är ansvarig
för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om
dessa skall fullgöras av arrangören och/eller återförsäljaren eller av
andra leverantörer av tjänster. Detta ansvar skall inte inverka på
arrangörens och/eller återförsäljarens rätt att kräva ersättning av dessa
övriga leverantörer av tjänster.
2. Vad gäller den skada som åsamkas konsumenten på grund av att
avtalet inte fullgörs, skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder
för att se till att arrangören och/eller återförsäljaren är ansvariga
såvida avtalsbrottet inte orsakas av fel som varken begåtts av dem
själva eller av någon annan leverantör av tjänster därför att
avtalsbrottet är orsakat av konsumenten,
avtalsbrottet är orsakat av tredje man utan anknytning till de
avtalade tjänsterna och har inte kunnat förutses eller undvikas,
avtalsbrottet beror på force majeure enligt definitionen i artikel
4.6 b ii eller på en händelse som arrangören och/eller åter-
försäljaren eller leverantören av tjänsten inte kunnat förutse
eller undvika även om de hade iakttagit vederbörlig aktsamhet.
I de fall som anges i andra och tredje strecksatsen ovan skall
arrangören och/eller återförsäljaren omedelbart bistå en konsument i
svårigheter.
I fråga om skada som uppkommer till följd av att de tjänster som
ingår i resepaketet inte utförs eller utförs felaktigt, får medlems-
staterna tillåta att ersättningen begränsas i enlighet med internationella
konventioner på detta område.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
I fråga om andra skador än personskador som uppkommer till följd
av att de tjänster som ingår i resepaketet inte utförs eller utförs
felaktigt, får medlemsstaterna tillåta att ersättningen begränsas i
120
avtalet. Sådan begränsning får inte vara oskälig.
3. Förutom vad som sägs i punkt 2, fjärde stycket får ingen undan-
tagsklausul från bestämmelserna i punkt 1 och 2 förekomma i avtalet.
4. Konsumenten måste genast och på platsen underrätta den som
levererat tjänsten om varje försummelse att fullgöra åtagandena enligt
avtalet som han upptäcker. Vidare skall han underrätta arrangören
och/eller återförsäljaren skriftligt eller på något annat lämpligt sätt så
snart som möjligt.
Denna skyldighet måste klart och uttryckligt anges i avtalet.
Artikel 6
Vid reklamation måste arrangören och/eller återförsäljaren eller hans
eventuelle representant på platsen omedelbart försöka lösa problemet
på lämpligt sätt.
Artikel 7
Den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa
att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetal-
ning av erlagda belopp och för hem transport av konsumenten.
Artikel 8
Medlemsstaterna får för att skydda konsumenten anta eller upp-
rätthålla strängare bestämmelser på det område som omfattas av detta
direktiv.
Artikel 9
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är
nödvändiga för att följa detta direktiv före den 31 december 1992 och
skall genast underrätta kommissionen om detta.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
121
Artikel 10
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 2
Utfärdat i Luxemburg den 13 juni 1990.
På rådets vägnar
D.J. O'MALLEY
Ordförande
BILAGA
Avtalet skall innehålla följande grundläggande villkor, om de är
relevanta för det resepaket det gäller:
a) resmål och, om vistelse under viss tid ingår, datum för denna,
b) transportmedel, dess typ och standard samt datum, tid och plats
för avresa och återkomst,
c) om resepaketet även omfattar inkvartering, dennas belägenhet,
kategori eller standard samt utmärkande kännetecken, att
inkvarteringen är godkänd enligt medlemslandets officiella
regler samt vilka måltider som ingår,
d) om det krävs att ett visst minsta antal personer anmäler sig för
att resepaketet skall genomföras och, om så är fallet, senaste
dag för meddelande till konsumenten att resepaketet inställts,
e) resrutt,
f) besök, utflykter eller andra tjänster som ingår i det avtalade
totalpriset för resepaketet,
g) namn och adress till arrangören, återförsäljaren och i förekom-
mande fall till försäkringsbolaget,
122
|
h) |
priset för resepaketet, uppgift om möjligheten av prisändringar |
Prop. 1992/93:95 Bilaga 2 |
|
i) |
betalningsplan och betaisätt; | |
|
j) |
speciella önskemål som konsumenten har meddelat arrangören | |
|
k) |
den tidsperiod inom vilken konsumenten måste framställa |
123
ALLMÄNNA RESEVILLKOR
för sällskapsresor
Bilaga 3 Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
1. Resea vtalet
1.1 Reseavtalet utgörs av det som överenskommits mellan resenären och
researrangören angående resan. Såvida inte annat särskilt överens-
kommits skriftligen, ingår i reseavtalet även uppgifter angående resan
som finns i researrangörens egna broschyrer och annonser.
1.2 Researrangören skall genomföra resan på ett fackmässigt sätt och i
enlighet med reseavtalet.
1.3 Researrangören skall hålla resenären underrättad om frågor av
betydelse för resenären som sammanhänger med reseavtalet och under
resan så långt det är rimligt råda och stödja denne.
1.4 För resor med reguljärt flyg, buss, tåg och båt kan särskilda villkor
gälla avseende ändring av priset för resan, avbeställning av resan,
överlåtelse av reseavtalet m.m. Sådana särskilda villkor skall
skriftligen delges resenären i anslutning till reseavtalets ingående.
1.5 Anslutningsresor till och från avreseplatsen enligt reseavtalet ingår
inte i reseavtalet om inte detta särskilt avtalats.
1.6 Reseavtalet är bindande för parterna när researrangören skriftligen
har bekräftat resenärens beställning och resenären inom avtalad tid
betalt överenskommen anmälningsavgift enligt researrangörens
anvisningar. Researrangören skall bekräfta resenärens beställning utan
dröjsmål.
1.7 Om resan beställts hos en av researrangören anlitad återförsäljare,
t ex en resebyrå, ingår utfästelse som gjorts av återförsäljaren i
reseavtalet, om utfästelsen inte strider mot uppgifter som lämnats i
researrangörens försäljningsmaterial för resan, t ex i resebroschyr
eller annons.
1.8 Sådan återförsäljare som avses i punkt 1.7 ovan har rätt att för
researrangörens räkning ta emot betalning, avbeställning, reklama-
tion och vidta annan dylik åtgärd avseende resan, förutsatt att
researrangören avtalat om detta med återförsäljaren eller resenären
haft anledning att anta detta på grund av att researrangören tillställt
återförsäljaren resebroschyrer, beställningssedlar och dylikt.
124
2. Betalning av priset för resan
2.1 Resenären skall betala resans pris senast vid den tidpunkt som
framgår av reseavtalet.
2.2 Researrangören får inte kräva slutbetalning av resans pris tidigare än
40 dagar före avresan, om inte annat särskilt överenskommits.
2.3 Researrangören får i samband med bekräftelsen ta ut en första
delbetalning (anmälningsavgift). Anmälningsavgiften skall vara skälig
i förhållande till resans pris och omständigheterna i övrigt.
2.4 Om resenären inte betalar resans pris i enlighet med reseavtalet, får
researrangören häva avtalet och behålla anmälningsavgiften som
skadestånd om inte detta är oskäligt.
3. Priset
3.1 Resans pris omfattar alla prestationer som ingår i reseavtalet.
3.2 Om researrangörens kostnader för att genomföra resan ökar, får
researrangören höja priset för resan med ett belopp som motsvarar
kostnadsökningen under nedanstående förutsättningar.
3.2.1 Kostnadsökningen skall ha blivit känd för researrangören efter det
att researrangören bekräftat resenärens beställning enligt punkt 1.6
ovan.
3.2.2 Kostnadsökningen skall vara orsakad av
a) ändrade skatter och allmänna avgifter eller
b) växelkursförändringar som överstiger 60 kronor och som är
en följd av officiellt beslutade devalveringar av den svenska
kronan eller
c) övriga växelkursförändringar som överstiger 60 kronor eller
d) flygtransportkostnadsökningar som överstiger 60 kronor och
som beror på ökade kostnader för flygbränsle eller valuta.
3.2.3 Om prishöjningen följer av punkt 3.2.2 a) eller b), skall resenären
underrättas därom senast 24 timmar före avresan.
Om prishöjningen följer av punkt 3.2.2 c) eller d) skall underrättelse
ske senast 30 dagar före avresan.
Vid flygtransportkostnadsökning som beror på prishöjning från
reguljärt flygbolag skall underrättelse ske senast 14 dagar före
Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
125
avresan.
3.2.4 Om prishöjningen överstiger 5 % av resans totala pris, dock lägst
200 kronor, har resenären rätt att häva reseavtalet om han under-
rättar researrangören om detta senast fyra dagar efter det att rese-
nären informerats om prishöjningen.
3.3 Om researrangörens kostnader för att genomföra resan minskar, skall
researrangören sänka priset för resan med ett belopp som motsvarar
kostnadsminskningen under nedanstående förutsättningar.
3.3.1 Kostnadsminskningen skall ha inträffat efter det att resenären betalt
överenskommen anmälningsavgift.
3.3.2 Kostnadsminskningen skall vara orsakad av
a) ändrade skatter och allmänna avgifter eller
b) växelkursförändringar som överstiger 60 kronor och som är
en följd av officiellt beslutade revalveringar av den svenska
kronan eller
c) övriga växelkursförändringar som överstiger 60 kronor eller
d) flygtransportkostnadsminskning som överstiger 60 kronor och
som beror på minskade kostnader för flygbränsle eller valuta.
3.3.3 Om kostnadsminskningen följer av punkt 3.3.2 a) eller b), skall den
omständighet som föranleder kostnadsminskningen ha inträffat senast
24 timmar före avresan eller om kostnadsminskningen följer av punkt
3.3.2 c) eller d) senast 30 dagar före avresan.
3.4 Researrangören skall så snart som möjligt underrätta resenären om
prisförändringar. Prishöjningar skall före avresan betalas av resenä-
ren enligt researrangörens anvisningar. Prisminskningar skall
återbetalas utan dröjsmål.
4. Resenärens rätt till avbeställning av resan
4.1 Resenären har rätt att avbeställa resan enligt följande.
4.1.1 Om avbeställningen sker tidigare än 30 dagar före avresan mot
erläggande av en kostnad motsvarande 5 % av resans pris, dock lägst
200 kronor.
4.1.2 Om avbeställningen sker senast 30 dagar före avresan men tidigare
än 14 dagar före avresan, mot erläggande av en kostnad motsvaran-
de 15 % av resans pris.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
126
4.1.3 Om avbeställningen sker senast 14 dagar före avresan men tidigare Prop. 1992/93:95
än 24 timmar före avresan, mot erläggande av en kostnad motsva- Bilaga 3
rande 50 % av resans pris.
4.1.4 Sker avbeställningen inom 24 timmar före avresan, skall resenären
betala hela resans pris med avdrag för s k charterskatt.
4.1.5 Såvida inte annat angivits, är den vid reseavtalets ingående angivna
avgångstiden och tiden för återkomst att anse som preliminära. De
definitiva tiderna skall meddelas resenären så snart som möjligt och
senast 14 dagar före avresan.
Om den definitiva avgångstiden eller tiden för återkomst till
avreseflygplatsen enligt meddelande som sägs i föregående stycke
avviker från de preliminära tiderna med mer än 8 timmar, skall
resenären vara berättigad att avbeställa resa som inte påbörjats. I
sådant fall skall hela det belopp resenären erlagt för resan åter-
betalas. Sådan avbeställning skall ske snarast och senast 4 dagar efter
det att resenären informerats om de definitiva avgångs- eller åter-
komsttiderna. Förändring av de preliminära avgångs- eller återkomst-
tiderna berättigar inte resenären till ersättning enligt punkt 7 och 8
eller till hävning enligt punkt 9.
4.2 Om resenären träffat avtal om avbeställningsskydd, har resenären i
fall som anges i punkt 4.2.1 - 4.2.3 rätt att avbeställa resan utan
annan kostnad än den expeditionsavgift som framgår av rese-
arrangörens broschyr. Expeditionsavgiften får uppgå till 5 % av
resans pris dock högst 200 kronor. Vad resenären erlagt för
avbeställningsskyddet skall inte återbetalas.
4.2.1 Om resenären eller dennes make/maka/sambo, resenärens eller dennes
makes/makas eller sambos släkting i rakt upp- eller nedstigande led
eller syskon eller person med vilken resenären gemensamt beställt
resan före avresan men efter det att reseavtalet blivit bindande för
resenären enligt punkt 1.6 drabbas av allvarlig sjukdom, försämrat
sjukdomstillstånd eller olycksfall och denna händelse är av sådan art,
att resenären inte rimligen kan genomföra resan.
4.2.2 Om en annan händelse drabbar resenären efter det att reseavtalet
blivit bindande enligt punkt 1.6 och om händelsen är av så in-
gripande karaktär för resenären, att det inte är rimligt att kräva att
resenären skall genomföra resan. Resenären skall inte ha kunnat råda
över händelsen och vare sig känt till eller bort känna till denna då
resan beställdes. Sådan ingripande händelse är t ex brand i den egna
bostaden.
127
4.2.3 Om person med vilken resenären gemensamt beställt resan av-
beställer sin resa med stöd av punkterna 4.2.1 eller 4.2.2 och det är
oskäligt att resenären skall genomföra resan utan den andra personens
sällskap.
4.2.4 Resenär som bokat gemensam inkvartering med person som av-
beställt resan med stöd av punkterna 4.2.1 - 4.2.3 skall erhålla
inkvartering av samma standard som enligt reseavtalet på avtalat eller
likvärdigt hotell/anläggning, i rum/lägenhet som är storleksmässigt
anpassad till det kvarstående antalet resenärer i sällskapet.
Kvarstående resenärer skall vara berättigade att mot erläggande av
det av researrangören uppgivna tillägget behålla det ursprungligen
bokade inkvarteringsalternativet.
Vid sällskapsresor med buss eller reguljärt flyg skall resenären i fall
som ovan angivits i denna punkt erlägga det tillägg som enligt
gällande prislista skall utgå vid inkvartering med högre standard, t ex
enkelrum i stället för dubbelrum.
4.2.5 Resenären skall avbeställa resan så snart som möjligt efter det att
avbeställningsanlednng uppkommit. Grunden för avbeställningen skall
på tillförlitligt sätt styrkas med läkar- och/eller släktskapsintyg.
4.3 Avbeställning skall ske på det sätt som anges i resebroschyren eller
i fårdhandlingarna.
4.4 Efter avbeställning skall belopp som resenären har tillgodo enligt
ovan återbetalas utan dröjsmål.
5. Överlåtelse av reseavtalet
5.1 Resenären har rätt att överlåta reseavtalet om researrangören
underrättas om överlåtelsen senast 24 timmar före avresan. Vid
överlåtelse har researrangören rätt att ta ut en expeditionsavgift som
får uppgå till högst 200 kronor.
5.2 Researrangören kan vägra att godta överlåtelse av reseavtalet om t ex
hotell, transportör eller annan leverantör inte godkänner överlåtelsen
eller om reglerna om visum, inresetillstånd och dylikt inte medger
överlåtelse av reseavtalet.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
128
6. Reklamation, avhjälpande av fel, krav på ersättning, m m
6.1 Om researrangören inte genomför resan i enlighet med reseavtalet,
kan resenären ha rätt till prisavdrag enligt punkt 7, till skadestånd
enligt punkt 8 och till hävning av reseavtalet enligt punkt 9.
6.2 För att resenären skall ha sådan rätt som anges i punkt 6.1 krävs att
resenären underrättar researrangören om felet eller skadan (rekla-
merar) utan oskäligt dröjsmål. Detta skall när så är möjligt ske på
resmålet.
6.3 Krav på prisavdrag eller skadestånd skall framställas till resear-
rangören så snart som möjligt och senast två månader efter hem-
komsten, såvida inte synnerliga skäl föreligger.
6.4 Det åligger researrangören att så snart som möjligt efter rekla-
mationen avhjälpa felet eller skadan om detta inte skulle medföra
kostnad eller olägenhet för researrangören som är orimlig i förhål-
lande till felets eller skadans betydelse för resenären.
7. Prisavdrag
7.1 Om researrangören inte avhjälpt fel på sätt som angivits i punkt 6.4,
har resenären rätt till prisavdrag som skall motsvara felets betydelse.
7.2 Vid fel som beskrivs i punkt 7.2.1 - 7.3.5 skall prisavdrag utgå i
enlighet med vad som sägs där.
7.2.1 Förkortad vistelse på resmålet m m
Om vistelsen på resmålet förkortas med mer än 8 timmar, har
resenären rätt till prisavdrag motsvarande en dagsandel av hela resans
pris för varje dygn som resan förkortas mer än 8 timmar, såvida inte
den förkortade vistelsen beror på force majeure.
Vid sällskapsresor med reguljärt flyg till destinationer utanför Europa
gäller respektive flygbolags bestämmelser såvida inte den förkortade
vistelsen beror på försummelse från researrangörens sida.
7.2.2 Försenad hemkomst
Om återkomsten till avreseflygplatsen enligt reseavtalet försenas med
mer än 8 timmar, är resenären berättigad till ersättning motsvarande
200 kronor för varje påbörjat dygn som förseningen varat, såvida inte
förseningen beror på force majeure.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
129
9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 95
Vid sällskapsresor med reguljärt flyg gäller respektive flygbolags Prop. 1992/93:95
bestämmelser, såvida inte förseningen beror på försummelse från Bilaga 3
researrangörens sida.
7.3.1 Skadat eller förkommet bagage
Om resenärens bagage är försenat vid ankomsten till resmålet, skall
resenären omedelbart underrätta researrangörens personal om detta
eller om sådan inte finns på resmålet, det anlitade flygbolagets
personal, varefter resenären har rätt till ersättning för försenat bagage
enligt följande.
7.3.2 Om bagaget inte anlänt till resmålet inom 8 timmar efter resenärens
ankomst, skall researrangören betala ersättning med 200 kronor.
7.3.3 Om bagaget inte anlänt till resmålet inom 24 timmar efter resenärens
ankomst, skall researrangören utöver beloppet enligt punkt 7.3.2
betala ersättning för resenärens skäliga utlägg för att hyra eller köpa
sådana artiklar som är nödvändiga för vistelsen på resmålet.
7.3.4 Om bagaget är försenat vid resenärens hemkomst, skall resear-
rangören se till att bagaget utan kostnad för resenären sänds till
resenärens bostad. Någon ersättning skall i sådant fall inte utgå.
7.3.5 Ersättning som utbetalats till resenären enligt denna punkt 7.3 skall
inte återbetalas av resenären även om bagaget skulle komma till rätta.
8. Resenärens rätt till skadestånd
8.1 Resenären har rätt till ersättning för skada som åsamkats resenären
till följd av att researrangören inte uppfyllt sina förpliktelser enligt
reseavtalet, såvida inte researrangören visar att skadan inte beror på
hans försummelse eller på försummelse från någon som resear-
rangören anlitat för att medverka vid resans genomförande, som t ex
flygföretag eller hotell. Det åligger resenären att i möjligaste mån
begränsa skadan.
8.2 Researrangörens skadeståndsansvar enligt föregående punkt omfattar
inte skada i näringsverksamhet eller skada av rent ideell natur.
8.3 Researrangörens skadeståndsansvar vid skada på sak eller person är
begränsat till det minimibelopp som framgår av tvingande bestäm-
melser i svensk lag.
130
|
8.4 |
Om resenären har anledning att rikta krav mot någon som rese- |
Prop. 1992/93:95 Bilaga 3 |
|
9. |
Hävning av reseavtalet | |
|
Researrangören och resenären har rätt att häva reseavtalet i följande | ||
|
9.1 |
Om researrangören eller resenären på ett väsentligt sätt bryter mot | |
|
9.2 |
Om det efter det att researrangören bekräftat resenärens beställning | |
|
För att avgöra om händelsen är av sådan allvarlig karaktär som sagts | ||
|
9.3 |
Om ett tillräckligt antal anmälningar/resenärer till resan inte uppnåtts | |
|
9.3.1 |
Om en resa som avses i denna punkt ingår i en serie av resor, har | |
|
9.4 |
Vid hävning av reseavtalet av skäl som anges i punkt 9.2 och 9.3 | |
|
9.4.1 |
Om hävningen sker före avresan, skall resenären återfå hela det |
9.4.2 Om hävningen sker efter det att resan påbörjats, skall resenären återfå
hela det belopp som betalts för resan med avdrag för värdet av de
prestationer resenären erhållit i den mån dessa varit till nytta för
131
denne.
9.5 Vid hävning från researrangörens sida enligt punkt 9.1 har resenä-
ren inte rätt att återfå det som har betalts för resan. Om resan
påbörjats, skall resenären själv svara för samtliga kostnader för
inkvartering, hemtransport m m som inträffat efter hävningen.
10. Resenärens ansvar under resan
10.1 Researrangörens anvisningar m m
Resenären är skyldig att följa de anvisningar för resans genomfö-
rande som lämnas av reseledaren eller av annan person som rese-
arrangören anlitar. Resenären är skyldig att respektera de ordnings-
regler som gäller för resan och för transporter, hotell etc och
uppträda så, att medresenärer eller andra inte störs. Om resenären
bryter mot detta, kan researrangören häva reseavtalet enligt punkt
9.1.
10.2 Resenärens ansvar för skada
Resenären är ansvarig för skada som denne vållar researrangören
genom försummelse, t ex genom att inte följa lämnade anvisningar
eller föreskrifter.
Det åligger resenären att ersätta skada som är lagligen grundad
gentemot någon som researrangören anlitat för att medverka vid
resans genomförande.
10.3 Pass, visum m m
Resenären är själv ansvarig för att inhämta uppgifter om samt iaktta
nödvändiga formaliteter för resans genomförande, som t ex innehav
av giltigt pass, visum, vaccinationer, försäkring.
Resenären är själv ansvarig för alla kostnader som uppkommer på
grund av brister i nämnda formaliteter, t ex hemtransport i följd av
avsaknad av pass.
10.4 Avvikelse från arrangemanget
Resenär som efter det att resan påbörjats avviker från arrangemanget
är skyldig att meddela detta till researrangören eller till dennes
representant. Resenären skall senast 24 timmar före av researrangören
uppgiven återresetid kontakta researrangören för kontroll av uppgifter
Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
132
om hemresan.
11. Tvistlösning
Parterna skall försöka lösa tvist som gäller tolkningen eller tillämp-
ningen av reseavtalet genom förhandlingar. Om parterna inte kan
enas, kan tvisten prövas av Allmänna reklamationsnämnden eller av
allmän domstol.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 3
133
Bilaga 4 Prop. 1992/93:95
Bilaga 4
I promemorian föreslås en ny lag om paketresor. Förslaget, som
innebär ett förstärkt konsumentskydd på reseområdet, är bl.a. ett led
i det pågående arbetet med transformering av EG-direktiv till svensk
rätt. Enligt Sveriges åtagande i EES-avtalet skall svensk rätt ha
anpassats till bl.a. EG:s direktiv om paketresor före den 1 januari
1993 eller den senare dag då avtalet träder i kraft. Vidare skall
Sverige enligt ett luftfartsavtal mellan Sverige, Norge och EG ha
infört regler som överensstämmer med direktivet senast den 1 januari
1993.
Lagförslaget ansluter nära till EG-direktivet i fråga om reglernas
materiella innehåll. Den nya lagen har dock utformats på ett sådant
sätt att den i fråga om uppbyggnad och struktur går väl samman med
övriga svenska lagar på konsumenträttens område. Det betyder bl.a.
att vissa detaljbestämmelser uteslutits från lagen i avsikt att de i stället
skall införas i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter.
Lagförslaget innehåller bl.a. regler med krav på information till
konsumenten såväl vid marknadsföring av paketresor som i samband
med att avtal tecknas och inför avresa. Det innehåller också regler
som begränsar researrangörens rätt att ändra priset för resan. Under
de sista 20 dagarna före avresan får priset inte höjas, även om
arrangören drabbas av kostnadsökningar.
I lagen preciseras konsumentens rättigheter vid ändringar i avtals-
villkoren och fel i de avtalade tjänsterna. Konsumenten får bl.a. rätt
att utan kostnad avbeställa resan vid väsentliga ändringar i avtals-
villkoren och i vissa fall en rätt till omedelbar kostnadsfri hem-
transport när arrangemangen väsentligt avviker från vad som utlovats.
Regler finns också om konsumentens rätt att överlåta resan och om
skyldighet för arrangören att snabbt vidta åtgärder när konsumenten
framför klagomål.
För att den svenska lagstiftningen skall överensstämma med
EG-direktivet fordras också att resegarantilagens tillämpningsområde
utvidgas. Promemorian innehåller ett förslag till en sådan lagändring.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
134
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller paketresor som näringsidkare i sin yrkesmässiga
verksamhet säljer eller marknadsför till konsumenter för huvudsak-
ligen enskilt ändamål.
2 § Med paketresa avses i lagen ett i förväg planerat arrangemang
som
1. består av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster
tillsammans med någon annan turisttjänst som utgör en väsentlig del
av arrangemanget och som inte är direkt knuten till transport eller
inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar eller inbegriper övernattning samt
3. säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris.
Lagen gäller även om olika tjänster som ingår i arrangemanget
debiteras för sig.
3 § I lagen avses med
arrangör: den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och
säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare,
återförsäljare: den som säljer eller marknadsför paketresor som
arrangeras av någon annan,
konsument: den som själv eller genom någon annan köper en
paketresa,
avtal: den överenskommelse om en paketresa som träffas mellan å
ena sidan konsumenten och å andra sidan arrangören och återförsälja-
ren eller en av dessa.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne.
5 § Kataloger och broschyrer som tillhandahålls konsumenter skall
på ett tydligt och begripligt sätt ange priset för resan, resmål,
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
135
transportsätt, inkvartering och annan information som är väsentlig
för konsumenten.
Uppgifterna i kataloger och broschyrer är bindande för arrangören
och återförsäljaren. Ändringar får dock göras innan avtal träffas, om
ett uttryckligt förbehåll om det har gjorts i katalogen eller broschyren
och om konsumenten tydligt informeras om ändringarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vilken information som skall lämnas
enligt första stycket.
6 § Innan ett avtal sluts skall konsumenten på lämpligt sätt infor-
meras om de formella förutsättningar som gäller för resan, såsom
pass, visum och hälsodeklarationer.
I god tid före resan skall konsumenten få en detaljerad tidsplan samt
på lämpligt sätt informeras om sådant som är viktigt för honom att
känna till före och under resan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vilken information som skall lämnas
enligt andra stycket.
7 § I fråga om underlåtelse att lämna information som avses i 5 och
6 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).
8 § Alla avtalsvillkor skall framgå av en skriftlig handling. I
handlingen skall även tas in sådan information om resan som är
väsentlig för konsumenten.
Innan avtal träffas skall konsumenten på lämpligt sätt få del av
avtalsvillkor och information enligt första stycket. Han skall få en
egen kopia av den skriftliga handlingen.
Andra stycket gäller inte när avtal träffas omedelbart före avresan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vad som skall framgå av den
skriftliga handlingen enligt första stycket.
9 § Arrangören ansvarar gentemot konsumenten för vad denne har
att fordra enligt avtalet. Ansvaret gäller även för sådana prestationer
som skall fullgöras av någon annan än arrangören.
Om återförsäljaren är part i avtalet med konsumenten, ansvarar han
mot denne på samma sätt som arrangören.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
136
10 § Konsumenten får överlåta paketresan till någon som uppfyller
alla villkor för resan. Han skall då i rimlig tid före avresan underrätta
arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt att överlåta resan.
När resan överlåts enligt första stycket är överlåtaren och förvärva-
ren solidariskt ansvariga gentemot den andra parten i avtalet för vad
som återstår att betala för resan och för extra kostnader som kan
uppkomma på grund av överlåtelsen.
11 § Arrangören får ändra avtalsvillkoren väsentligt till konsumen-
tens nackdel endast om det är nödvändigt. Han skall så snart som
möjligt underrätta konsumenten om ändringen och lämna besked om
dennes rättigheter enligt 13 § första stycket.
12 § Det överenskomna priset får höjas endast om det av avtalet
framgår tydligt att detta får ske och hur det nya priset skall fastställas.
Ett villkor om ändring av priset får inte vara ensidigt till konsumen-
tens nackdel.
Priset får höjas endast på grund av
1. ändrade transportkostnader,
2. ändrade skatter, tullar eller avgifter avseende tjänster som ingår
i resan, eller
3. förändringar i växelkurser som påverkar arrangörens kostnader
för resan.
Priset får inte höjas under de sista 20 dagarna före avtalad avrese-
dag.
13 § Konsumenten får häva avtalet, om avtalsvillkoren ändras
väsentligt till hans nackdel. Avstår han från att häva avtalet, skall
parterna träffa en särskild överenskommelse som preciserar ändringar-
na och hur de påverkar priset.
Konsumenten skall så snart som möjligt underrätta arrangören eller
återförsäljaren om sitt beslut.
14 § Häver konsumenten avtalet enligt 13 § eller ställer arrangören
in resan, har konsumenten rätt till en likvärdig eller bättre ersättnings-
resa, om arrangören eller återförsäljaren kan erbjuda detta. Om
konsumenten godtar en sämre ersättningsresa, har han rätt till
ersättning för mellanskillnaden.
Avstår konsumenten från sin rätt till ersättningsresa, skall han så
snart som möjligt återfå vad han har betalat enligt avtalet.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
137
Om konsumenten är skuld till att resan ställs in, har han inte rätt till
ersättningsresa enligt första stycket eller återbetalning enligt andra
stycket.
15 § I sådana fall som avses i 14 § första och andra styckena har
konsumenten rätt till skadestånd från arrangören, om det är skäligt.
Rätt till skadestånd föreligger inte, om
1. resan ställts in på grund av att färre personer än ett i avtalet
angivet minimiantal anmält sig och konsumenten skriftligen under-
rättats om det inom en i avtalet angiven tid, eller
2. resan ställts in på grund av ett hinder utanför arrangörens
kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när
avtalet ingicks och vars följder denne inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.
Om resan ställts in på grund av någon som arrangören har anlitat,
är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2 endast
om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestäm-
melsen. Detsamma gäller om orsaken är hänförlig till någon annan i
ett tidigare led.
16 § Om en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte kan tillhanda-
hållas, skall arrangören ordna lämpliga ersättningsarrangemang utan
extra kostnad för konsumenten.
Kan ersättningsarrangemang inte ordnas, eller avvisar konsumenten
på godtagbara grunder sådana arrangemang, skall arrangören, om
det är skäligt, utan extra kostnad för konsumenten tillhandahålla
likvärdig transport tillbaka till platsen för avresan eller till någon
annan ort som konsumenten godkänner.
Om en förändring i paketresan enligt första eller andra stycket
innebär en försämring för konsumenten, är han berättigad till pris-
avdrag samt skadestånd om det är skäligt.
17 § Vid andra fel i de avtalade tjänsterna än som anges i 16 § har
konsumenten rätt till prisavdrag och skadestånd. Rätt till skadestånd
föreligger dock inte, om
1. felet beror på konsumenten,
2. felet beror på ett hinder utanför arrangörens kontroll som denne
inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och
vars följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit.
Om felet beror på någon som arrangören har anlitat, är arrangören
fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2 endast om också den
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
138
som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestämmelsen. Detsam-
ma gäller om felet beror på någon annan i ett tidigare led.
Vid fel som har sin grund i omständigheter som beskrivs i första
stycket 2 eller andra stycket skall arrangören snarast möjligt ge
konsumenten den hjälp som behövs.
18 § Skadestånd enligt 17 § omfattar ersättning för personskada,
sakskada och ren förmögenhetsskada.
19 § Vid sådana transporter där bestämmelserna i sjölagen
(1891:35), luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192)
eller lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik är tillämpliga,
gäller de bestämmelserna i fråga om skadeståndsansvar gentemot
konsumenten.
20 § Anser konsumenten att det föreligger fel i vad han har att
fordra enligt avtalet, skall han genast underrätta den som skall
fullgöra prestationen. Han skall även snarast möjligt, skriftligen eller
på annat lämpligt sätt, underrätta arrangören.
Konsumentens skyldighet att reklamera enligt första stycket skall
framgå tydligt av avtalet.
21 § Om konsumenten framför klagomål som inte är uppenbart
obefogade, skall arrangören eller dennes lokala representant genast
vidta åtgärder för att finna en skälig lösning.
22 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
23 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företa inspektion hos arrangör eller återförsäljare
och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen.
Arrangörer och återförsäljare skall lämna de upplysningar om
verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en arrangör eller en återförsäljare inte tillhandahåller handlingar
eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket,
får Konsumentverket förelägga arrangören eller återförsäljaren vid
vite att fullgöra sin skyldighet.
24 § Om Konsumentverket enligt 23 § andra stycket har förelagt en
arrangör eller en återförsäljare att tillhandahålla en handling, far
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
139
beslutet överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Konsument-
verket enligt 23 § får inte överklagas.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
140
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4, 6, 7 och 14 §§ resegarantilagen
(1972:204) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
Den som yrkesmässigt anord-
nar sällskapsresa till något annat
land än Danmark, Finland,
Island, Norge eller Sverige skall,
innan han marknadsför resan,
ställa säkerhet hos kommerskol-
legium. Också den som yrkes-
mässigt tillhandahåller eller på
annat sätt förmedlar av annan
anordnad resa av sådant slag
skall ställa säkerhet hos kol-
legiet. Skyldigheten att ställa
säkerhet gäller oavsett om resan
utgår från Sverige eller från ett
annat land.
Den som yrkesmässigt anord-
nar paketresor skall, innan han
marknadsför resan, ställa säker-
het hos kommerskollegium.
Också den som yrkesmässigt
tillhandahåller eller på annat sätt
förmedlar av annan anordnad
resa av sådant slag skall ställa
säkerhet hos kollegiet. Skyl-
digheten att ställa säkerhet gäller
oavsett om resan utgår från
Sverige eller från ett annat land.
Med sällskapsresa avses i
denna lag resa, som utformats
för en under åtminstone någon
del av resan sammanhållen grupp
av resenärer.
Med sällskapsresa likställes
individuell resa, om resan mark-
nadsföres med i förväg uppgjort
program och priset innefattar,
förutom resekostnad, även kost-
nad för övernattning på annan
plats än på färdmedlet.
Med paketresa avses i lagen ett
i förväg planerat arrangemang
som
1. består av transport och
inkvartering eller någon av dessa
tjänster tillsammans med någon
annan turisttjänst som utgör en
väsentlig del av arrangemanget
och som inte är direkt knuten till
transport eller inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar
eller inbegriper övernattning
samt
3. säljs eller marknadsförs för
ett gemensamt pris.
141
Lagen gäller även om olika Prop. 1992/93:95
tjänster som ingår i arran- Bilaga 5
gemanget debiteras för sig.
4 §
Säkerhet skall gälla det be-
lopp, som kommerskollegium
med hänsyn till reseverksam-
hetens art och omfattning be-
stämmer. Beloppet skall uppgå
till minst 200 000 kronor för den
som anordnar sällskapsresa eller
förmedlar utom riket anordnad
sällskapsresa och till minst
50 000 kronor för den som för-
medlar inom riket anordnad
sällskapsresa. Om särskilda skäl
föreligger, får kollegiet fastställa
säkerheten till lägre belopp eller
helt efterge kravet på säkerhet.
Säkerhet skall gälla det belopp,
som kommerskollegium med
hänsyn till reseverksamhetens art
och omfattning bestämmer. Be-
loppet skall uppgå till minst 200
000 kronor för den som anordnar
paketresa eller förmedlar utom
riket anordnad paketresa och till
minst 50 000 kronor för den som
förmedlar inom riket anordnad
paketresa. Om särskilda skäl
föreligger, får kollegiet fastställa
säkerheten till lägre belopp eller
helt efterge kravet på säkerhet.
Säkerhet får tagas i anspråk för
återbetalning av medel, vilka
erlagts för sällskapsresa, som
blir inställd eller eljest icke kom-
mer till stånd. I fråga om säll-
skapsresa, som påbörjats men
icke slutförts, får säkerheten
tagas i anspråk för resenärernas
uppehälle i utlandet, deras åter-
resa och skälig ersättning till
dem för värdet av de förmåner,
som de gått miste om genom att
resan avkortats.
Har näringsidkare som ställt
säkerhet försatts i konkurs eller
måste han antagas vara på obe-
stånd, får säkerheten tagas i
anspråk även för att bestrida
nödvändiga kostnader för dels
biträde åt deltagare i sällskaps-
Säkerhet får tagas i anspråk för
återbetalning av medel, vilka
erlagts för paketresa, som blir
inställd eller eljest icke kommer
till stånd. I fråga om paketresa,
som påbörjats men icke slut-
förts, får säkerheten tagas i
anspråk för resenärernas uppe-
hälle i utlandet, deras återresa
och skälig ersättning till dem för
värdet av de förmåner, som de
gått miste om genom att resan
avkortats.
Har näringsidkare som ställt
säkerhet försatts i konkurs eller
måste han antagas vara på obe-
stånd, får säkerheten tagas i
anspråk även för att bestrida
nödvändiga kostnader för dels
biträde åt deltagare i paketresa
142
resa som avbrutits, dels utred-
ning i ärende om säkerhetens
ianspråktagande.
Medel som utbetalats får åter-
krävas från resenär endast om
denne genom otillbörligt hand-
lande orsakat kostnad för vilken
medlen tagits i anspråk.
som avbrutits, dels utredning i
ärende om säkerhetens ian-
språktagande.
Medel som utbetalats får åter-
krävas från resenär endast om
denne genom otillbörligt hand-
lande orsakat kostnad för vilken
medlen tagits i anspråk.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
Säkerhet, som ställts av den
som förmedlar sällskapsresa, får
ej utnyttjas, om anordnare av
resan ställt säkerhet av beskaf-
fenhet att kunna tagas i anspråk
enligt denna lag.
Säkerhet, som ställts av den
som förmedlar paketresa får ej
utnyttjas, om anordnare av resan
ställt säkerhet av beskaffenhet att
kunna tagas i anspråk enligt
denna lag.
14 §
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. anordnar en sällskapsresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som
krävs enligt denna lag eller
2. tillhandahåller eller på an-
nat sätt förmedlar en sällskaps-
resa utan att ha ställt sådan sä-
kerhet.
Till böter skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid
fullgörande av uppgiftsskyl-
dighet som ålagts honom med
stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan
uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i
andra stycket 1 skall inte någon
dömas till ansvar, om gärningen
är belagd med straff i brotts-
balken. Inte heller skall någon
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. anordnar en paketresa utan
att, innan han marknadsför re-
san, ha ställt säkerhet som krävs
enligt denna lag eller
2. tillhandahåller eller på an-
nat sätt förmedlar en paketresa
utan att ha ställt sådan säker-het.
Till böter skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid
fullgörande av uppgiftsskyl-
dighet som ålagts honom med
stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan
uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i
andra stycket 1 skall inte någon
dömas till ansvar, om gärningen
är belagd med straff i brotts-
balken. Inte heller skall någon
dömas till ansvar för en gärning
143
dömas till ansvar för en gärning
som avses i andra stycket 2 i den
utsträckning gärningen om- fattas
av ett vitesföreläggande enligt
5 §.
Allmänt åtal för brott mot
denna lag får väckas endast efter
medgivande av kommerskol-
legiet.
som avses i andra stycket 2 i den
utsträckning gärningen om- fattas
av ett vitesföreläggande enligt
5 §.
Allmänt åtal för brott mot
denna lag får väckas endast efter
medgivande av kommerskol-
legiet.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
144
Bilaga 6 Prop. 1992/93:95
Bilaga 6
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
Malmö tingsrätt, Tierps tingsrätt, Kommerskollegium, Luftfartsverket,
Konkurrensverket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna
reklamationsnämnden, Resegarantinämnden, Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Advokatsamfund,
Svenska Resebranschens Riksförbund (RRF) och Konsument-
vägledamas förening.
Kommerskollegium har till sitt remissvar fogat ett yttrande från
Stockholms Handelskammare, som i sin tur bifogat ett yttrande från
Viking Line Ab Oy.
Yttranden har också kommit in från Researrangöresföreningen i
Sverige (RiS), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Föreningen
SverigeTurism, Svenska Campingvärdars Riksförbund och Svenska
Liftanläggningars organisation.
Svenska kommunförbundet och Sveriges domareförbund har beretts
tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.
145
10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 95
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller paketresor som arrangörer, själva eller genom
återförsäljare, säljer eller marknadsför.
2 § Med paketresa avses i lagen ett arrangemang som har utformats
innan avtal träffas och som
1. består av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster
i kombination med någon turisttjänst som utgör en inte oväsentlig del
av arrangemanget och som inte är direkt knuten till transport eller
inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar eller inbegriper övernattning samt
3. säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris eller för skilda
priser som är knutna till varandra.
Lagen gäller även om olika tjänster som ingår i arrangemanget skall
betalas var för sig.
Med inkvartering avses i första stycket 1 logi som inte är att anse
som enbart ett led i en transporttjänst.
När ordet resa eller avledningar därav förekommer i lagen avses
även arrangemang där resor inte ingår.
3 § I lagen avses med
arrangör: den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och
säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare,
återförsäljare: den som säljer eller marknadsför paketresor som
organiseras av någon annan,
resenär: den som själv eller genom någon annan förvärvar en
paketresa,
avtal: den överenskommelse om en paketresa som träffas mellan å
ena sidan resenären och å andra sidan arrangören och återförsäljaren
eller en av dessa.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne, om han
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
146
förvärvar paketresan huvudsakligen för enskilt ändamål från en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
5 § Kataloger och broschyrer som tillhandahålls resenärer skall på
ett tydligt och begripligt sätt ange priset för resan, resmål, transport-
sätt, inkvartering och annan information som är väsentlig för
resenären.
Uppgifterna i kataloger och broschyrer är bindande för arrangören.
Ändringar får dock göras innan avtal träffas, om ett uttryckligt
förbehåll om det har gjorts i katalogen eller broschyren och om
resenären tydligt informeras om ändringarna.
6 § Innan ett avtal sluts skall resenären på lämpligt sätt informeras
om sådana hälsobestämmelser som blir tillämpliga under resan samt,
i den mån det har betydelse för resenären, om vad som gäller i fråga
om pass och visum för medborgare i stater inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
I god tid före resan skall resenären få en detaljerad tidsplan samt
på lämpligt sätt informeras om sådant som är viktigt för honom att
känna till före och under resan.
7 § Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller
information enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om brister i informationen gäller marknadsföringslagen
(1975:1418).
8 § Alla avtalsvillkor skall framgå av en skriftlig handling. I
handlingen skall det även tas in sådan information om resan som är
väsentlig för resenären.
Innan avtal träffas skall resenären på lämpligt sätt få del av
avtalsvillkor och information enligt första stycket. Han skall få ett
eget exemplar av den skriftliga handlingen.
Andra stycket gäller inte när avtal träffas kort före avresan.
9 § Arrangören ansvarar gentemot resenären för vad denne har rätt
att fordra till följd av avtalet. Ansvaret gäller även för sådana
prestationer som skall fullgöras av någon annan än arrangören.
Om återförsäljaren är part i avtalet, ansvarar han mot resenären på
samma sätt som arrangören.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
147
10 § Resenären får överlåta paketresan till någon som uppfyller alla
villkor för resan, om han i skälig tid före avresan underrättar
arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt.
När resan överlåts enligt första stycket är överlåtaren och förvärva-
ren solidariskt ansvariga gentemot den andra parten i avtalet för vad
som återstår att betala för resan och för extra kostnader som kan
uppkomma på grund av överlåtelsen.
11 § Avtalsvillkor får ändras till resenärens nackdel endast om det
framgår tydligt i avtalet att detta får ske. Priset får höjas endast om
det dessutom av avtalet framgår tydligt hur det nya priset skall
fastställas.
Priset får höjas endast på grund av
1. ändringar i transportkostnader,
2. ändringar i skatter, tullar eller avgifter avseende tjänster som
ingår i resan, eller
3. ändringar i växelkurser som påverkar arrangörens kostnader för
resan.
Priset får inte höjas under de sista 20 dagarna före den avtalade
avresedagen. Ett villkor om ändring av priset får inte vara ensidigt till
resenärens nackdel.
12 § Resenären får häva avtalet, om avtalsvillkoren ändras väsentligt
till hans nackdel.
Om arrangören vill ändra avtalsvillkoren, skall han underrätta
resenären och därvid lämna besked om dennes rätt att häva avtalet
enligt första stycket.
Resenären skall inom skälig tid meddela arrangören eller återförsäl-
jaren om han vill häva avtalet. Gör han inte det, förlorar han sin
hävningsrätt.
13 § Häver resenären avtalet enligt 12 §, har han rätt till en likvärdig
eller bättre ersättningsresa, om arrangören eller återförsäljaren kan
erbjuda detta. Om resenären godtar en sämre ersättningsresa, har han
rätt till ersättning för prisskillnaden.
Avstår resenären från sin rätt till ersättningsresa, eller kan en sådan
resa inte erbjudas, skall han så snart som möjligt få tillbaka vad han
har betalat enligt avtalet.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också om
arrangören ställer in resan utan att resenären är skuld till det.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
148
14 § I sådana fall som avses i 13 § har resenären rätt till skadestånd
från arrangören, om det är skäligt.
Rätt till skadestånd på grund av att arrangören ställt in resan
föreligger inte, om arrangören visar
1. att färre personer än ett i avtalet angivet minimiantal anmält sig
till resan och resenären inom en i avtalet angiven tid skriftligen under-
rättats om att resan ställts in, eller
2. att resan inte kunnat genomföras på grund av ett hinder utanför
arrangörens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Om resan ställts in på grund av någon som arrangören har anlitat,
är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2 endast
om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestäm-
melsen. Detsamma gäller om orsaken är hänförlig till någon annan i
ett tidigare led.
15 § Om en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte kan tillhanda-
hållas, skall arrangören ordna lämpliga ersättningsarrangemang utan
extra kostnad för resenären.
Kan ersättningsarrangemang inte ordnas eller avvisar resenären på
godtagbara grunder sådana arrangemang, skall arrangören, om det är
skäligt, utan extra kostnad för resenären tillhandahålla likvärdig
transport tillbaka till platsen för avresan eller till någon annan ort som
resenären godkänner.
Innebär en förändring i paketresan enligt första eller andra stycket
en försämring för resenären är han, om det är skäligt, berättigad till
prisavdrag och skadestånd.
16 § Vid andra fel i de avtalade tjänsterna än sådana som anges i
15 § har resenären rätt till prisavdrag och skadestånd, om inte felet
beror på honom.
Resenären har inte rätt till skadestånd, om arrangören visar att felet
beror på ett hinder utanför arrangörens kontroll som denne inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars
följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Om felet beror på någon som arrangören har anlitat, är arrangören
fri från skadeståndsansvar enligt andra stycket endast om också den
som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestämmelsen. Detsam-
ma gäller om felet beror på någon annan i ett tidigare led.
Vid fel som har sin grund i omständigheter som beskrivs i andra
eller tredje stycket skall arrangören snarast möjligt ge resenären den
hjälp som behövs.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
149
11 Riksdagen 1992/93. 1 sand. Nr 95
17 § Skadestånd enligt denna lag omfattar ersättning för personskada,
sakskada och ren förmögenhetsskada.
18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1891:35),
luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen
(1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de lagarna
i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att
ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda
lagarna.
19 § Resenären får inte åberopa fel i vad han har rätt att fordra till
följd av avtalet, om han inte inom skälig tid efter det att han märkt
eller bort märka felet underrättar arrangören eller återförsäljaren om
felet.
Utan hinder av första stycket får resenären åberopa fel, om
arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid
mot tro och heder.
Resenärens skyldighet att reklamera enligt första stycket skall
framgå tydligt av avtalet.
20 § Om resenären framför klagomål som inte är obefogade, skall
arrangören eller dennes lokala representant genast vidta åtgärder för
att finna en skälig lösning.
21 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
22 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket utser
rätt att göra inspektioner hos arrangörer och återförsäljare och att ta
del av alla handlingar som behövs för tillsynen. Arrangörer och
återförsäljare skall lämna de upplysningar om verksamheten som
begärs för tillsynen.
Om en arrangör eller en återförsäljare inte tillhandahåller handlingar
eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket,
får Konsumentverket förelägga arrangören eller återförsäljaren vid
vite att fullgöra sin skyldighet.
23 § Om Konsumentverket enligt 22 § andra stycket har förelagt en
arrangör eller en återförsäljare att tillhandahålla en handling, får
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
150
beslutet överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Konsument- Prop. 1992/93:95
verket enligt 22 § får inte överklagas. Bilaga 7
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 5 § första stycket gäller inte för kataloger eller
broschyrer som har distribuerats före ikraftträdandet.
3. Uppgifter i kataloger eller broschyrer som har distribuerats före
ikraftträdandet får ändras, även om det i katalogen eller broschyren
inte har gjorts något sådant förbehåll som sägs i 5 § andra stycket.
151
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4, 6, 7 och 14 §§ resegarantilagen
(1972:204) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
Den som yrkesmässigt anord-
nar sällskapsresa till något annat
land än Danmark, Finland,
Island, Norge eller Sverige skall,
innan han marknadsför resan,
ställa säkerhet hos Kommerskol-
legium. Också den som yrkes-
mässigt tillhandahåller eller på
annat sätt förmedlar av annan
anordnad resa av sådant slag
skall ställa säkerhet hos kol-
legiet. Skyldigheten att ställa
säkerhet gäller oavsett om resan
utgår från Sverige eller från ett
annat land.
Den som yrkesmässigt anord-
nar paketresor skall, innan han
marknadsför resan, ställa säker-
het hos Kommerskollegium.
Också den som yrkesmässigt
tillhandahåller eller på annat sätt
förmedlar av annan anordnad
resa av sådant slag skall ställa
säkerhet hos kollegiet. Skyl-
digheten att ställa säkerhet gäller
oavsett om resan utgår från
Sverige eller från ett annat land.
Med sällskapsresa avses i
denna lag resa, som utformats
för en under åtminstone någon
del av resan sammanhållen grupp
av resenärer.
Med sällskapsresa likställes
individuell resa, om resan mark-
nadsföres med i förväg uppgjort
program och priset innefattar,
förutom resekostnad, även kost-
nad för övernattning på annan
plats än på färdmedlet.
Med paketresa avses i lagen ett
arrangemang som har utformats
innan avtal träffas och som
1. består av transport och
inkvartering eller någon av dessa
tjänster i kombination med någon
turisttjänst som utgör en inte
oväsentlig del av arrangemanget
och som inte är direkt knuten till
transport eller inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar
eller inbegriper övernattning
samt
3. säljs eller marknadsförs för
ett gemensamt pris eller för
skilda priser som är knutna till
varandra.
152
Lagen gäller även om olika Prop. 1992/93:95
tjänster som ingår i arrange- Bilaga 7
manget skall betalas var för sig.
Med inkvartering avses i första
stycket 1 logi som inte är att
anse som ett led i en transport-
tjänst.
När ordet resa eller avled-
ningar därav förekommer i lagen
avses även arrangemang i vilka
resor inte ingår.
Säkerhet skall gälla det be-
lopp, som Kommerskollegium
med hänsyn till reseverksam-
hetens art och omfattning be-
stämmer. Beloppet skall uppgå
till minst 200 000 kronor för den
som anordnar sällskapsresa eller
förmedlar utom riket anordnad
sällskapsresa och till minst
50 000 kronor för den som för-
medlar inom riket anordnad
sällskapsresa. Om särskilda skäl
föreligger, får kollegiet fastställa
säkerheten till lägre belopp eller
helt efterge kravet på säkerhet.
Säkerhet skall gälla det belopp,
som Kommerskollegium med
hänsyn till reseverksamhetens art
och omfattning bestämmer. Be-
loppet skall uppgå till minst
200 000 kronor för den som
anordnar paketresa eller för-
medlar utom riket anordnad
paketresa och till minst 50 000
kronor för den som förmedlar
inom riket anordnad paketresa.
Om särskilda skäl föreligger, får
kollegiet fastställa säkerheten till
lägre belopp eller helt efterge
kravet på säkerhet.
Säkerhet får tagas i anspråk för
återbetalning av medel, vilka
erlagts för sällskapsresa, som
blir inställd eller eljest icke kom-
mer till stånd. I fråga om säll-
skapsresa, som påbörjats men
icke slutförts, får säkerheten
tagas i anspråk för resenärernas
uppehälle i utlandet, deras åter-
resa och skälig ersättning till
dem för värdet av de förmåner,
Säkerhet får tagas i anspråk för
återbetalning av medel, vilka
erlagts för paketresa, som blir
inställd eller eljest icke kommer
till stånd. I fråga om paketresa,
som påbörjats men icke slut-
förts, får säkerheten tagas i
anspråk för resenärernas uppe-
hälle i utlandet, deras återresa
och skälig ersättning till dem för
värdet av de förmåner, som de
153
som de gått miste om genom att
resan avkortats.
Har näringsidkare som ställt
säkerhet försatts i konkurs eller
måste han antagas vara på obe-
stånd, får säkerheten tagas i
anspråk även för att bestrida
nödvändiga kostnader för dels
biträde åt deltagare i sällskaps-
resa som avbrutits, dels utred-
ning i ärende om säkerhetens
ianspråktagande.
Medel som utbetalats får återki
gått miste om genom att resan
avkortats.
Har näringsidkare som ställt
säkerhet försatts i konkurs eller
måste han antagas vara på obe-
stånd, får säkerheten tagas i
anspråk även för att bestrida
nödvändiga kostnader för dels
biträde åt deltagare i paketresa
som avbrutits, dels utredning i
ärende om säkerhetens ian-
språktagande.
as från resenär endast om denne
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
genom otillbörligt handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits
i anspråk.
Säkerhet, som ställts av den
som förmedlar sällskapsresa, får
ej utnyttjas, om anordnare av
resan ställt säkerhet av beskaf-
fenhet att kunna tagas i anspråk
enligt denna lag.
Säkerhet, som ställts av den
som förmedlar paketresa får ej
utnyttjas, om anordnare av resan
ställt säkerhet av beskaffenhet att
kunna tagas i anspråk enligt
denna lag.
14 §
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. anordnar en sällskapsresa
utan att, innan han marknadsför
resan, ha ställt säkerhet som
krävs enligt denna lag eller
2. tillhandahåller eller på an-
nat sätt förmedlar en sällskaps-
resa utan att ha ställt sådan sä-
kerhet.
Till böter eller fängelse i högst
ett år skall den dömas som
uppsåtligen
1. anordnar en paketresa utan
att, innan han marknadsför re-
san, ha ställt säkerhet som krävs
enligt denna lag eller
2. tillhandahåller eller på an-
nat sätt förmedlar en paketresa
utan att ha ställt sådan säkerhet.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som
ålagts honom med stöd av 5 § eller
2. underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.
För en gärning som avses i andra stycket 1 skall inte någon dömas
till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte
154
heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra
stycket 2 i den utsträckning gärningen omfattas av ett vitesföreläg-
gande enligt 5 §.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
Allmänt åtal för brott mot
denna lag får väckas endast efter
medgivande av Kommerskol-
legiet.
Allmänt åtal för brott mot
denna lag får väckas endast efter
medgivande av Kommerskol-
legium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
155
Härigenom föreskrivs att 177 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
177 §
Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta sin
rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person.
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte när lagen (1992:000)
om paketresor är tillämplig på
avtalet.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
156
LAGRÅDET
Bilaga 8 Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-05
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om paketresor, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran
Lambertz.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om paketresor
Det remitterade lagförslaget ansluter nära till EG-direktivet om
paketresor m.m. (90/314/EEG). Införlivandet grundas främst på
Sveriges åtagande enligt EES-avtalet. Detta förhållande, som kan få
avgörande betydelse för tolkningen av lagens bestämmelser, innebär
också att dessa i allt väsentligt faller under lagvalsregeln i 5 § EES-
lagen.
När ett införlivande - såsom i förevarande fall - sker genom transfor-
mation, aktualiseras frågan hur EG-ursprunget och sambandet med
EES-avtalet lämpligen bör markeras. Frågan har uppmärksammats i
förarbetena till EES-lagen. Enligt den lösning som då föreslogs i
remissen till lagrådet skulle erforderlig information lämnas genom en
not i Svensk författningssamling. Lagrådet förordade en ordning som
innebar att sambandet i största möjliga utsträckning skulle framgå
direkt av författningstexten. I prop. 1991/92:170 har det föredragande
statsrådet i stort anslutit sig till lagrådets synpunkter och uttalat att
man, i fall då det är möjligt och lämpligt, bör sträva efter att låta
sambandet med EG-rätten komma till uttryck redan i författnings-
texten. Detta bör enligt statsrådet inte hindra att man behåller och i
viss mån bygger vidare på det system med noter som SFS-utgivaren
sedan länge tillämpar (a. prop. s. 187).
Principen att sambandet skall komma till direkt uttryck i författnings-
157
12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 95
texten har följts i några av de förslag som på senaste tid remitterats
till lagrådet. Ett exempel är förslaget till lag om offentlig upphand-
ling, som i 1 § andra stycket ger upplysning om sambandet med EES-
avtalet och anslutningen till EG-direktiv inom upphandlingsområdet.
Det nu remitterade förslaget till lag om paketresor innehåller däremot
inte någon motsvarande upplysning och frågan har inte närmare
kommenterats i remissprotokollet. Lagrådet är medvetet om att
uppfattningarna om lämplig informationsmetod kan gå isär och att
goda skäl kan anföras för båda de huvudmetoder som diskuterats i
förarbetena till EES-lagen. Viktigt är emellertid att lagstiftaren följer
en konsekvent och enhetlig linje. En vacklande praxis kan skapa
osäkerhet och vålla missförstånd vid den praktiska tillämpningen.
Mot bakgrund av vad som sålunda förekommit i lagstiftningsärenden,
som tidigare behandlats av lagrådet, ifrågasätter lagrådet om inte en
erinran om sambandet med EES-avtalet bör tas in i lagen, förslagsvis
som ett andra stycke i 1 §.
Beträffande lagen i övrigt förordar lagrådet vissa omformuleringar i
förtydligande syfte och för att närmare ansluta lagtexten till direktivets
ordalag. Vad särskilt angår 5, 6 och 8 §§ utgår remissförslaget från
att möjligheterna att komplettera lagens regler genom verkställighets-
föreskrifter är vidsträcktare än vad 8 kap. 13 § regeringsformen
medger. För att regeringen skall ha normgivningsmakt enligt
sistnämnda grundlagsstadgande måste krävas att tillräckligt vägledande
bestämmelser i den av riksdagen stiftade lagen drar upp ramen för
regeringens förordningsmakt. Lagtexten har i lagrådets förslag
utformats i enlighet härmed.
Lagrådets lagtextförslag i fråga om 2-20 §§ framgår av bilaga till
lagrådets protokoll.
Förslaget till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204)
I specialmotiveringen anförs att lagens tillämpningsområde har ändrats
så att det överensstämmer med tillämpningsområdet för lagen om
paketresor. Beträffande det sistnämnda tas i remissprotokollet och i
lagtexten avstånd från tanken att knyta begreppen "arrangör" och
"återförsäljare" till att dessa är näringsidkare som agerar i sin
yrkesmässiga verksamhet. Emellertid är tillämpningsområdet i
förslaget till lag om ändring i resegarantilagen alltjämt begränsat till
dem som anordnar eller förmedlar resor i yrkesmässig verksamhet.
För att det i motiven uppställda målet skall uppnås bör skyldigheten
enligt 1 § resegarantilagen att ställa säkerhet gälla den som är
Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
158
arrangör eller återförsäljare enligt lagen om paketresor. Detta leder
till följdändringar i andra paragrafer och till att 2 § kan upphävas.
Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
159
BILAGA TILL Prop. 1992/93:95
LAGRÅDETS PROTOKOLL Bilaga 8
1992-11-05
2 § Med paketresa avses i lagen ett arrangemang som har utformats
innan avtal träffas och som
1. består av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster
i kombination med någon turisttjänst som utgör en inte oväsentlig del
av arrangemanget och som inte är direkt knuten till transport eller
inkvartering,
2. varar mer än 24 timmar eller inbegriper övernattning samt
3. säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris eller för skilda
priser som är knutna till varandra.
Lagen gäller även om olika tjänster som ingår i arrangemanget skall
betalas var för sig.
Med inkvartering avses i första stycket 1 logi som inte är att anse
som enbart ett led i en transporttjänst.
När ordet resa eller avledningar därav förekommer i lagen avses
även arrangemang där transport inte ingår.
3 § I lagen avses med
arrangör: den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och
säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare,
återförsäljare: den som säljer eller marknadsför paketresor som
organiseras av någon annan såsom arrangör,
resenär: den som själv eller genom någon annan förvärvar en
paketresa,
avtal: den överenskommelse om en paketresa som träffas mellan å
ena sidan resenären och å andra sidan arrangören och återförsäljaren
eller en av dessa.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne, om han
förvärvar paketresan huvudsakligen för enskilt ändamål från en
160
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
5 § Kataloger och broschyrer som tillhandahålls resenärer skall
innehålla tydlig och begriplig information om priset samt i förekom-
mande fall om resmål, transporter, inkvartering, måltider, resplan,
inresebestämmelser, betalningsvillkor och villkor om minsta antal
resenärer för resan.
Uppgifterna i kataloger och broschyrer är bindande för arrangören.
Ändringar får dock göras innan avtal träffas, om ett uttryckligt
förbehåll om det har gjorts i katalogen eller broschyren och om
resenären tydligt informeras om ändringarna.
6 § Innan ett avtal sluts skall resenären på lämpligt sätt informeras
om sådana hälsobestämmelser som blir tillämpliga under resan samt,
i den mån det har betydelse för resenären, om vad som gäller i fråga
om pass och visum för medborgare i stater inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
I god tid före resan skall resenären på lämpligt sätt få information
om
1. transportarrangemang och försäkringsmöjligheter,
2. sådana uppgifter som gör det möjligt dels för resenären att
komma i kontakt med arrangören eller återförsäljaren under resan,
dels för anhöriga att komma i kontakt med resenären om denne är
minderårig.
7 § Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller
information enligt 5 § första stycket.
Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas
enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 5 och 6 §§
skall marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas.
8 § Arrangören skall se till att avtalet innehåller uttryckliga villkor
om priset för resan, möjligheten av prisändringar och kostnader som
kan tillkomma, betalningsvillkor och reklamationsfrister samt,
beroende på vad som ingår i paketresan, om resmål, resplan,
transporter, inkvartering, andra turisttjänster, särskilda önskemål från
resenärens sida som godtagits och försäkringar. Alla avtalsvillkor
skall framgå av en skriftlig handling. Arrangören skall också se till
att handlingen innehåller uppgifter som gör det möjligt att komma i
kontakt med arrangören eller återförsäljaren under resan.
Innan avtal träffas skall resenären på lämpligt sätt få del av
Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
161
avtalsvillkor och information enligt första stycket. Han skall få ett
eget exemplar av den skriftliga handlingen.
Andra stycket gäller inte när avtal träffas kort före avresan.
9 § Arrangören ansvarar gentemot resenären för vad denne har rätt
att fordra till följd av avtalet. Ansvaret gäller även för sådana
prestationer som skall fullgöras av någon annan än arrangören.
Om återförsäljaren är part i avtalet, ansvarar han mot resenären på
samma sätt som arrangören.
10 § Resenären får överlåta paketresan till någon som uppfyller alla
villkor för att få delta i resan, om han i skälig tid före avresan
underrättar arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt.
När resan överlåts enligt första stycket är överlåtaren och förvärva-
ren solidariskt ansvariga gentemot den andra parten i avtalet för vad
som återstår att betala för resan och för extra kostnader som kan
uppkomma på grund av överlåtelsen.
11 § Avtalsvillkor får ändras till resenärens nackdel endast om det
framgår tydligt av avtalet att detta får ske. Priset får höjas endast om
det dessutom av avtalet framgår tydligt hur det nya priset skall
fastställas.
Priset får höjas endast på grund av
1. ändringar i transportkostnader,
2. ändringar i skatter, tullar eller avgifter avseende tjänster som
ingår i resan, eller
3. ändringar i växelkurser som påverkar arrangörens kostnader för
resan.
Priset får inte höjas under de sista 20 dagarna före den avtalade
avresedagen. Ett avtalsvillkor om att priset kan ändras får inte vara
ensidigt till resenärens nackdel.
12 § Resenären får frånträda avtalet, om arrangören förklarar att han
inte kommer att fullgöra vad han har åtagit sig och avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för resenären. Resenären får också frånträda
avtalet, om avtalsvillkoren ändras enligt 11 § och ändringen är
väsentligt till hans nackdel.
Om arrangören avser att bryta avtalet, eller om han vill ändra
avtalsvillkoren, skall han underrätta resenären snarast och därvid
lämna besked om dennes rätt att frånträda avtalet enligt första stycket.
Resenären skall inom skälig tid meddela arrangören eller återförsäl-
jaren om han vill frånträda avtalet. Gör han inte det, förlorar han sin
Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
162
rätt att frånträda avtalet.
13 § Frånträder resenären avtalet enligt 12 §, har han rätt till en
annan paketresa som är av likvärdig eller högre kvalitet, om arran-
gören eller återförsäljaren kan erbjuda detta. Om resenären godtar en
sämre ersättningsresa, har han rätt till ersättning för prisskillnaden.
Avstår resenären från sin rätt till ersättningsresa, eller kan en sådan
resa inte erbjudas, skall han snarast få tillbaka vad han har betalat
enligt avtalet.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också om
arrangören ställer in resan utan att resenären är skuld till det.
14 § I sådana fall som avses i 13 § har resenären rätt till skadestånd
från arrangören, om det är skäligt.
Rätt till skadestånd på grund av att arrangören ställt in resan
föreligger inte, om arrangören visar
1. att färre personer än ett i avtalet angivet minimiantal anmält sig
till resan och resenären inom en i avtalet angiven tid skriftligen under-
rättats om att resan ställts in, eller
2. att resan inte kunnat genomföras på grund av ett hinder utanför
arrangörens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror det på någon som arrangören har anlitat att resan har ställts
in, är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2
endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt den
bestämmelsen. Detsamma gäller om orsaken är hänförlig till någon
annan i ett tidigare led.
15 § Om efter avresan en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte
kan tillhandahållas, skall arrangören ordna lämpliga ersättningsarran-
gemang utan extra kostnad för resenären.
Kan ersättningsarrangemang inte ordnas eller avvisar resenären på
godtagbara grunder sådana arrangemang, skall arrangören, om det är
skäligt, utan extra kostnad för resenären tillhandahålla likvärdig
transport tillbaka till platsen för avresan eller till någon annan ort som
resenären godkänner.
Innebär en förändring i paketresan enligt första eller andra stycket
en försämring för resenären är han, om det är skäligt, berättigad till
prisavdrag och skadestånd.
16 § Vid andra fel i de avtalade tjänsterna än sådana som anges i
15 § har resenären rätt till prisavdrag och skadestånd, om inte felet
Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
163
beror på honom.
Resenären har inte rätt till skadestånd, om arrangören visar att felet
beror på ett hinder utanför arrangörens kontroll som denne inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars
följder denne inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Om felet beror på någon som arrangören har anlitat, är arrangören
fri från skadeståndsansvar enligt andra stycket endast om också den
som han har anlitat skulle vara fri enligt den bestämmelsen. Detsam-
ma gäller om felet beror på någon annan i ett tidigare led.
Vid fel som har sin grund i omständigheter som beskrivs i andra
eller tredje stycket skall arrangören genast ge resenären den hjälp
som behövs.
17 § Skadestånd enligt 15 och 16 §§ omfattar, förutom ersättning
för ren förmögenhetsskada, ersättning för personskada och sakskada.
18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1891:35
s. 1), luftfartslagen (1957:297), jämvägstrafiklagen (1985:192) eller
lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig
att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda
lagarna.
19 § Resenären får inte åberopa fel som avses i 15 eller 16 §, om
han inte inom skälig tid efter det att han märkt felet underrättar
arrangören eller återförsäljaren om felet.
Utan hinder av första stycket får resenären åberopa fel, om
arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid
mot tro och heder.
Resenärens skyldighet att reklamera enligt första stycket skall
framgå tydligt av avtalet.
20 § Om resenären framför klagomål som inte är obefogade, skall
arrangören eller hans lokala representant genast vidta åtgärder för att
finna en lämplig lösning.
Prop. 1992/93:95
Bilaga 8
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 5 § första stycket gäller inte för kataloger eller
broschyrer som har framställts före ikraftträdandet.
3. Uppgifter i kataloger eller broschyrer som har framställts före
ikraftträdandet får ändras, även om det i katalogen eller broschyren
inte har gjorts något sådant förbehåll som sägs i 5 § andra stycket.
164
Jämförelsetabell
Bilaga 9 Prop. 1992/93:95
Bilaga 9
Tabellen innehåller en sammanställning av bestämmelserna i den
föreslagna nya lagen om paketresor och motsvarande bestämmelser
i EG-direktivet (90/314/EEG). I tabell 3 anges närmast motsvarande
bestämmelser i de Allmänna Resevillkor för sällskapsresor som gäller
sedan den 15 november 1991? Efter tabellen anges vilka bestäm-
melser i de Allmänna Resevillkoren som saknar motsvarighet i lagen.
|
Lagförslaget |
EG-direktivet |
Allm. villkoren |
|
1 § |
- |
protokollet p. 2 |
|
2§ |
Art. 2.1 |
protokollet p. 2 |
|
3 § |
Art. 2.2-5 |
(1.1) |
|
4 § |
- |
- |
|
5 § |
Art. 3.1 o 3.2 |
1.1 |
|
6§ |
Art. 4.1 (a och b) |
1.3 4.1.3 4.1.5 10.3 |
|
7 § |
- | |
|
8 § |
Art. 4.2 |
1.6 (1-4) (1-7) |
|
9§ |
Art. 5.1 |
6.1 (7.2.1) (7.2.2) (8-4) |
1 Hänvisningar till de allmänna resevillkoren har angetts med parentes-
tecken i de Tall där det finns en viss men ganska svag koppling mellan
lagregeln och bestämmelsen i de allmänna villkoren. - När det i en
hanvisning till de allmänna resevillkoren anges "protokollet" avses ett
protokoll 1990-12-14 som upprättades i samband med att överenskom-
melse träffades om de allmänna villkoren.
165
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
15 §
16 §
Art. 4.3 5.1
5.2
Art. 4.4 3.2
Art. 4.5 3.3
3.4
Art. 4.5 3.4
4.1.5
9.1
9.2
Art. 4.6 1 st. 6.1
9.4.1
9.5
Art. 4.6 2 st.
Art. 4.7
Art. 5.2 1 o 2 st.
6.1
8.1
9.3
17 §
Art. 5.2 1 st.
(8.2)
(9.2)
6.1
7.2.1
8.1
9.1
9.2
9.4.2
(8.2)
6.1
7.1
8.1
9.5
(1.3)
(7.2.1)
(7.2.2)
(7.3.1-7.3.5)
(8.2)
(9.2)
(10.3)
8.1
8.2
8.3
Prop. 1992/93:95
Bilaga 9
166
|
18 § |
Art. 5.2 3 o 4 st. Art. 5.3 |
8.3 |
Prop. 1992/93:95 Bilaga 9 |
|
19 § |
Art. 5.4 |
6.2 6.3 7.3.1 | |
|
20 § |
Art. 6 |
6.4 | |
|
21 - 23 §§ |
- |
- | |
|
Resegarantilagen |
Art. 7 |
- | |
|
Sjölagen |
Art. 4.3 |
5.1 5.2 |
Bestämmelser i de Allmänna Resevillkoren som saknar motsvarighet
i lagen:
1.2, 1.5, 1.8, 2.1-2.4, 3.1, 4.1.1-4.1.4, 4.2-4.4, 9.3.1, 10.1, 10.2,
10.4, 11
167
Prop. 1992/93:95
Proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
|
den 10 november 1992 |
13 | ||
|
1 |
Inledning |
13 | |
|
2 |
Allmän motivering |
16 | |
|
2.1 |
Allmänna utgångspunkter |
16 | |
|
2.2 |
Tillämpningsområde m.m. |
19 | |
|
2.3 |
Ansvarsfördelning på näringsidkarsidan m.m. |
26 | |
|
2.4 |
Information |
29 | |
|
2.5 |
Avtalet |
33 | |
|
2.6 |
Överlåtelse av resan |
37 | |
|
2.7 |
Ändringar av pris m.m. före avresan |
40 | |
|
2.7.1 Ändringar i avtalsvillkoren i allmänhet 2.7.2 Ändringar som är väsentligt till |
40 | ||
|
resenärens nackdel |
42 | ||
|
2.8 |
Ändringar efter avresan samt fel 2.8.1 Tjänster enligt avtalet kan inte |
47 | |
|
tillhandahållas |
47 | ||
|
2.8.2 Andra fel |
49 | ||
|
2.9 |
Reklamation |
51 | |
|
2.10 |
Tillsyn |
53 | |
|
2.11 |
Resegaranti |
55 | |
|
2.12 |
Ikraftträdande m.m. |
57 | |
|
2.13 |
Förslagens kostnadseffekter |
58 | |
|
3 |
Upprättade lagförslag |
59 | |
|
4 |
Specialmotivering |
60 | |
|
4.1 |
Förslaget till lag om paketresor |
60 | |
|
4.2 |
Förslaget till lag om ändring i |
99 | |
|
4.3 |
Förslaget till lag om ändring i sjölagen |
99 | |
|
5 |
Hemställan |
99 | |
|
6 |
Beslut |
100 | |
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 3
EG-direktiv om paketresor (Council Directive of
13 June 1990 on package travel, package
holidays and package tours, 90/314/EEC) 101
Preliminär, inofficiell svensk översättning av
EG-direktivet 112
Allmänna Resevillkor för sällskapsresor
(gällande från och med den 15 november 1991) 124
168
|
Bilaga 4 |
Sammanfattning av promemorian (1992:50) Lag om Prop. 1992/93:95 | |
|
paketresor |
134 | |
|
Bilaga 5 |
Promemorians lagförslag |
135 |
|
Bilaga 6 |
Förteckning över remissinstanserna |
145 |
|
Bilaga 7 |
Lagrådsremissens lagförslag |
146 |
|
Bilaga 8 |
Utdrag ur protokoll vid lagrådets |
157 |
|
Bilaga 9 |
Jämförelsetabell med en sammanställning av |
165 |
169
gotab 42238, Stockholm 1992