Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1992/93:89

om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

Regeringen  föreslår rikscfegen att anta de förslag sora togits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På reijerinijens vä"nar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för banker, kreditaktiebolag och finansbolag. Flera av ändringaraa är betingade av de EG-regler om kreditinstitut som omfattos av avtolet mellan EG och EFTA-länderaa om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Bl.a. föreslås regler anpassade till det s.k. andra banksamordningsdirek­tivets regler om

-    obligatorisk auktorisation för kreditinstitut,

-    krav på visst minsta stortkapitol i kreditinstitut,

-    lämplighetsprövning av större ägare i kreditinstitut,

-    rätt för kreditinstitut från ett EES-land att, med stöd av sin auktorisa­tion i hemlandet, etablera filialer och tillhandahålla vissa angivna tjänster i ett annat EES-land,

-    hemiandstillsyn av filialer som etablerats av ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land,

-    rätt till domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut.

I denna del föreslås också en ny utformning av bankrörelselagens regler om det tillåtna verksamhetsområdet för banker.

Härutöver tas i propositionen upp några särskilda frågor som rör banker. För det första föreslås en uppmjukning av regleraa om finansiella koncemer (de s.k. lex Gota-bestämmelsema), så att ett icke-finansiellt företag om synnerliga skäl föreligger skall kunna tillåtos bli moderföretog


Prop. 1992/93:89


 


för en bank. För det andra föreslås ändringar i sanktionssysteraet, inne- Prop. 1992/93:89 bärande att möjligheteraa att ingripa mot oönskade beteenden hos en bank blir desamma som gäller beträffande andra institut under Finans­inspektionens tillsyn (t.ex. värdepappersinstitut). För det tredje föreslås att de regler enligt vilka regeringen utser offentliga styrelseledamöter och godkänner val av styrelseordförande i bankaktiebolag tos bort. För det tjärde föreslås vidgade möjligheter för bank, post och butik att samverka på mindre orter För det femte behandlas några frågor ora fusion mellan banker och om möjligheten för ett bankaktiebolag att använda ordet "sparbank" i sin firma. Slutligen tas i denna del upp dels en fråga om bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag, dels en fråga om redo­visning av omsättningstillgångar i en bank.

1 propositionen ingår vidare förslag till en helt ny lag om kreditmark­nadsbolag. Lagen innehåller enhetiiga regler för sådana kreditinstitut, vars verksamhet i dag regleras av lagen (1963:76) om kreditaktiebolag eller lagen (1988:606) om finansbolag. De företag som omfattos av den nya lagen benämns kreditmarknadsbolag. För dessa bolags verksamhet föreslås vissa rörelseregler såsom t.ex. bestämmelser om aktieförvärv, enhandsengagemang och kreditjäv. Sanktionssysteraet för dessa institut är utformat i anslutning till vad .som gäller för andra institut under Finansinspektionens tillsyn. Slutligen förstärks Finansinspektionens möjligheter till insyn i och till.syn över koncemer där banker och andra kreditinstitut ingår. Överklaganden av inspektionens beslut föreslås i samtliga fäll ske till kammarrätten.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Avsikten är att ikraftträdandet beträffande flerfelet lagänd­ringar skall ske den dag EES-avtalet blir gällande, dvs. tidigast den 1 januari 1993.


 


1   Förslag till                                                               Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)'

dels att nuvarande 9 kap. skall upphöra att gälla,

deb att I kap., 2 kap. I och 9 §§, 3 kap. 1 och 14 §§, 4 kap. 1, 3, 4, 10 och 12 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. samt 8 kap. 5 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in fyra nya paragrafer, 2 kap. 2, 3 och 3 a §§ samt 5 kap. 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydebe

I kap. Allmänna besfemmelser

1 §

Denna lag innehåller bestänimelser om den rörelse sora en bank får driva samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser. Bestäm­melser om hur en bank bildas och ora dess organisation ra.ra. finns i bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och före­ningsbankslagen (1987:620).

Med bank förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbank och förenings­bank (central föreningsbank och lokal föreningsbank).

Med en banks stadgar försfes i denna lag bolagsordning för bank­aktiebolag, reglemente för sparbank och stodgar för föreningsbank.

För utländska bankföretags verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Denna lag gäller inte för verk­samhet som bedrivs av Sveriges riksbank.

2§

Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder.

Bankrörelse får, förutom av Bankrörelse får, efter tilbtånd
Sveriges riksbank, drivas endast (oktivj) av regeringen, drivas av
av bankaktiebolag, sparbanker och bankaktiebolag, sparbanker och
centrala föreningsbanker, som har centrala föreningsbanker. Vidare
fått regeringens tillstånd (oktroj) får bankrörelse drivas av ut-
därtill.
                                 ländska   bankföretag    under   de

förutsättningar som anges i 4 och

5

'Senaste lydelse av 9 kap. 1 § 1991:1018 9 kap. 2 § 1991:1768 9 kap. 3 § 1991:1768.


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


Utan hinder av andra stycket får postverket för sin postgirorörelse hålla konton för allmänheten.

3 §2


En bank skall stå under tillsyn av Finansinspektionen och vara registrerad där


I denna lag avses med

1.   EES: Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,

2.    kvalificerat innehav:
ett direkt eller indirekt ägande i
ett företag, om innehavet repre­
senterar tio procent eller mer av
kapitalet eller av samtliga röster
eller annars möjliggör ett väsent­
ligt inflytande över ledningen av
företaget,

3.   filial: ett avdelningskontor
med självständig förvaltning; om
ett utländskt bankföretag etablerar
sig i Sverige enligt 4 % första
stycket 1 eller 5 % 1, skall etable­
ringen anses som en enda filial,
även omflera driftställen inrättas.


Om Finansinspektionens tillsyn över vissa stiftelser finns bestäm­meber i 7 kap. 17 %.

4§


Ett utiändskt bankförefeg får

1.     efter tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelnings­kontor med självständig förvalt­ning (fiUal) eller

2.     efter annfelan till Finans­inspektionen driva verksamhet, sora huvudsakligen avser represen­tation och förmedling av bank­tjänster, från kontor eller annat fäst driftställe (representotions-kontor).

En bank får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyiidigaiide. Finansinspektionen inrätta filial i utlandet.

Tillstånd till filialefeblering enligt försto stycket I och andra


Ett utländskt bankföretog får

1.     efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndig­ande. Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller

2.     efter anmälan till Finans­inspektionen driva verksamhet, som huvudsakligen avser represen­tation och förmedling av bank­tjänster, från kontor eller annat fast driftsfelle (representotions-kontor).

Tillstånd     till     filialetoblering enligt försto stycket I skall lämnas


-Senaste lydelse 1991:1768. 'Senaste lydelse 1992:161.


 


Nuvarande tvdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


stycket skall lämnas om den plane­rade rörelsen kan antos komma att uppfylla kraven på en sund bank­verksamhet. Bestämmelser om en banks förvärv av aktier eller an­delar i utländska bankföretag finns i 2 kap. 6 § första stycket.

För utländska bankers verksam­het genom filial i Sverige gäller bestämmebema i denna lag i tillämpliga delan I övrigt gäller för sådana företag lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.


om den planerade rörelsen kan antas komraa att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

Tilbtåndfår inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank.


5%*


Ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypo­teksbank och sådant bankföretag som avses i 4 % får i sin finna eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.

Sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknyt­ning till företag som avses i första stycket får dock, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma.


Tilbtånd som sägs i 4 § behövs inte för bankföretag, som har säte i ett land inom EES och som i det landet (hemlandet) har tilbtånd att driva bankrörebe. Ett sådant företag får

1.   driva bankrörebe från filial i Sverige med början två månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i före­tagets hemland mottagit en under­rättebe med sådant innehåll som anges 17%,

2.   driva bankverksamhet genom att från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster med början så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i företagets hemland mottagit en underrättebe med sådant innehåll som anges i 8%.


■Senaste lydelse 1991:1768.


 


Niivaraiule Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


6 §


Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.

1 det allmännas verksamhet lilläinpas i stället bestämmelserna i .sekretesslagen (1980:100).


Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tilbtånd skall lämnas om den planerade röreben kan antas komma att uppfylla kra­ven på en sund bankverksamhet.


7%

Om ett bankaktiebolag får tillstånd enligt 6 % till filialetablering i ett land inom EES, skall Finans­inspektionen underrätta behörig myndighet i det laiui där fiUalen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla

1.    en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgifi om filialens organisation,

2.    en förklaring att den plane­rade verksamheten omfattas av bankens oktroj,

3.    uppgifi om inlåningsgaranti som gäller för insättare i banken,

4.    uppgift om filialens adress och ansvariga ledning,

5.    uppgift om bankens kapital­bas och kapitaltäckningsgrad.

Om något förhållande som avses i första stycket 1-4 har ändrats efter det att filialen inrättats, skall Finansinspektionen genast under­rätta behörig myndighet i det land där filialen finns.

8%

Ett bankaktiebolag som önskar driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster utan att inrätta filial där, skall innan verk­samheten inleds underrätta Finansinspektionen om sin avsikt.


 


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

Inspektionen skall till behörig myndighet i det land där verksam­heten skall utövas överlämna underrätteben tilbammans med en förklaring att den planerade verk­samheten omfattas av bankens oktroj.

9%

Ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypo­teksbank och sådant bankföretag som avses i 4 eller 5 % får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.

En sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknyt­ning till företag som avses iförsta stycket får dock, efter tilbtånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma.

10%

Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmebema i sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 % brotts­balken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första styck­et. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 % första stycket att lämna upp­lysningar om en banks angelägen­heter.

11 %

Ingår en bank i en koncern skall bestämmelserna i denna lag om banks rörelse och om tillsyn ö\er bank gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Be­gränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen ge­mensamt.

Första stycket gäller inte försäk­ringsföretag och sådana dotter­företag till försäkringsföretag som


 


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

inte driver någon form av finan­siell verksamhet.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen medge ytterligare undantag från bestämmebema iförsta stycket.

Koncernbidrag får ges endast efter medgivande av Finansinspek­tionen.

Övriga företag i koncernen skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över bank­en.

2 kap.

1§'

En bank är skyldig att to eraot       En bank är skyldig att to eraot inlåning på räkning från allmän-    inlåning på räkning från allmän­heten. Att en lokal föreningsbanks    heten. rätt att bedriva inlåning är be­gränsad följer av 1 kap. 5 % före­ningsbankslagen (1987:620).

En bank får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel, bedriva

1.     sådan finansieringsverksam­het och annan finansiell verksam­het som är förenlig med inlåning sann

2.     verksamhet som har nära samband med inlåning eller med verksamhet som anges i I.

I lagen (1991:981) om värde­pappersrörelse finns bestämmelser om rätt för en bank att driva värdepappersrörelse.

Regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande. Finans­inspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

-"Senaste lydelse 1991:1768.


10


Nuvaraiuie lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

2%

En bank får, med iakttagande av vad som föreskrivs i detta kapitel,

1.   låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller andra jämförbara fordringsrätter,

2.   lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsument­kredit och kredit mot panträtt i fast egeruiom eller i fordringar,

3.    medverka vid finansiering,
bland annat genom att förvärva
fordringar och upplåta lös egen­
dom till nyttjande (leasing),

4.  förmedla betalningar,

5.  tillhandahålla betalningsme­del,

6.  ikläda sig garantiförbindeber och göra liknande åtaganden,

7.  medverka vid värdepappers­emissioner,

8.  lämna ekonomisk rådgivning,

9.  förvara värdepapper,

10. bedriva rembursverksamhet,

11.   vara förvaringsinstitut för
värdepappersfonder,

12.  medverka vid försäljning av försäkringstjänster,

13.  tillhandahålla inkassotjänst­er,

14.    tillhandahålla bankfacks­
tjänster,

15.   driva valutahandel under de
förutsättningar som föreskrivs i
lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank,

16.    driva värdepappersrörebe
under de förutsättningar som
föreskrivs i lagen (1991:981) om

värdepappersrörebe, samt

17.   lämna kreditupplysning un­
der de förutsättningar som före­
skrivs i kreditupplysningslagen
(1973:1173f

En bank får vidare driva verk­samhet som har naturligt samband med inlåning eller med verksamhet som anges iförsta stycket 1-14.

Regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, Finans­inspektionen får meddela närmare


11


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Om det flnns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen tillåta att en bank tillhandahåller posttjänster.

3%

Ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av I kap. 4 % 1 eller 1 kap 5 % får driva sådan verksamhet som anges i 2 % endast i den mån verksam­heten omfattas av bankföretagets verksamhetstillstånd i det land där företaget har sitt säte.

3a%

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen tillåta att en bank låter verksam­heten bedrivas av annan än bank­ens egen personal och i arulra lokaler än bankens egna.

9%"

En bank skall vid varje tidpunkt ha en kapitolbas, beräknad enligt 9 a §, som motsvarar åtto procent av värdet av bankens placeringar, beräknat enligt 10 § (kapitolkrav). För en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapitolbasen och kapitolkravet gemen­samt.

Utöver bestämmelsen i första
sycket gäller att en banks kapital­
bas inte får understiga det belopp
som enligt 1 kap. 2 % tredje styc­
ket bankaktiebolagslagen
(1987:618), 2 kap. 2 % andra
stycket
      sparbankslagen

(1987:619) eller 1 kap. 4 % tredje
stycket
    föreningsbankslagen

(1987:620) krävdes när röreben påbörjades.

'Senaste lydelse 1991:1768.


12


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

3 kap.

En bank skall ha minst två revisorer. Revisoreraa väljs av sfemman, om det inte föreskrivs i stodgaraa att en eller flera av dem, dock inte alla, skall utses på annat sätt.

En revisors uppdrag gäller för den tid som anges i stodgaraa. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall tiden besfemmas så att upp­draget upphör vid slutet av den ordinarie stämma på vilken revisorsval skall förättos.

Stämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Besfemraelseraa i denna lag, bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620) om revisorer gäller i tillämpliga delar om revisorssuppleanter.

/ 7 kap. 3 % finns bestämmel­ser om skyldighet för Finans­inspektionen att, utom i fi-åga om lokala föreningsbanker, utse en eller flera revisorer

14 §

Revisorema får inte lämna upplysningar till en enskild aktieägare, huvudman, medlem eller utomstående om sådana angelägenheter som de har fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppdrag, om det kan vara till nackdel för banken.

I I kap. 6 § föreskrivs att en- I 1 kap. 10 % föreskrivs att
skildas förhållanden till bank inte enskildas förhållanden till bank
obehörigen får röjas.
             inte obehörigen får röjas.

Revisorema är skyldiga att

1.    till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig nackdel för banken eller till nämnvärd olägenhet för enskild,

2.    till medrevisor, granskare som avses i 15 §, ny revisor och, om banken har försatts i konkurs, konkursförvaltore lämna erforderliga upplysningar om bankens angelägenheter, samt

3.    på begäran lämna upplysningar om bankeras angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål.

4 kap.

1 §' Kalenderår är räkenskapsår, om inte annat följer av 12 § andra stycket

'Soi.isle lydelse 1991:1763. ''Soiuisle lydelse 1991:1763.


 


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


bokföringslagen (1976:125). För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna besfer av resultoträkning, balansräkning cx:h förvaltnings­berättelse.

I fråga om resultoträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, föratora bestämmelseraa i den lagen, föreskrifteraa i detfe kapitel.

Regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, Finans­inspektionen får utfårda närmare föreskrifter om bankeraas löpande bokföring, årsbokslut och årsredo­visning. Föreskrifteraa får avvika från bokföringslagen om särskilda skäl föreUgger. Föreskrifteraa skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande redovisning av bankens resultot och ställning.

Regeringen eller, efter rege­ringens berayndigande. Finans­inspektionen får utfårda närmare föreskrifter om

1.   bankernas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning, och

2.   avfattningen och innehållet i den redovisning som enligt be­stämmelserna i 11-14 %% lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall lämnas för verksamhet i filial till utländskt bankföretag.

Föreskrifter som utfärdas med stöd av tredje stycket får avvika från bokföringslagen om det finns särskilda skäl. Föreskrifteraa skall utformas så att de frärajar en klar och rättvisande redovisning av bankens resultot och sfeUning. Årsredovisningen  för en  central föreningsbank skall  innehålla en

sammanställning av de egna och de anslutna lokala föreningsbankeraas

resultaträkningar och balansräkningar.


3§'

Minst en månad före ordinarie stämma, i en sparbank dock senast den 31 mars, skall årsredovisningshandlingaraa för det förflutna räkenskaps­året lämnas till revisoreraa.

/ 7 kap. 6 % ftnns föreskrifter om skyldigheten att sända in redo-visningshaiidliiigarna och revi­sionsberättelsen till Fiiiaiisinspek-tioiien.

När     resultaträkningen     och balansräkningen blivit fastställda, skall    avskrifter    av    årsredovis­ningen    och    revisioiisberätteben sändas in till Finansinspektionen så snart det kan ske. För en lokal föreningsbank    gäller    dock    en sådan  skyldighet  endast  om   in­spektionen begär det. Hos en lokalföreningsbank skall, senast en månad efter det att resul­taträkningen och balansräkningen blivit fastställda,  avskrifter av års­redovisning och revisionsberättelse hållas tillgängliga hos banken för alla som är intresserade. På avskrift av årsredovisningen som sänds in till Finansinspektionen


''Senaste lydelse 1991:1768.


14


Nuvaraiuie Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


eller hålls tillgänglig enligt tredje stycket skall en styrelselecfemot tecknabevis ora att resultoträkningen och balansräkningen har fastsfellto. Uppgift skall också läranas ora fastsfellelsedagen. Beviset skall även innehålla uppgift om stämmans beslut beträffande bankens vinst eller förlust.

4§"


Utöver vad som föreskrivs i 14 § bokföringslagen (1976:125) gäller följande vid värdering av en banks omsättningstillgångar:

1.     Räntebärande obligationer
som omfattas av 2 kap. 10 % första
srycket A 2 och B 1 får tas upp till
ett välde (inedeUabvärde) som
grundas på ett medeltal av emis-
sionsräntoriia under de senaste tio
ciren på obUgationer som utfärdats
av Konungariket Sveriges Stads-
Inpotekskassa, Svensk Bostads­
finansiering Aktiebolag BOFAB
och Sparbankernas Intecknings-
aktiebolag Spintab och som avser
kreditgivning för nyproduktion av
bostäder eller, i den mån bostacb-
lån enligt statUga bestämmelser
lämnas, för annat byggande.
Medeltalet faststälb av Finans­
inspektionen. ObUgationer får
dock inte tas upp över anskaff­
ningsvärdet.

2.    Oinsättnhigstillgång t ö\rlgt
fär ras upp över anskaff­
ningsvärdet, om förutsättningarna
enligt 14 § fräide stycket bok­
föringslagen är uppfr'llda och
Finansinspektionen ger tillstånd
till det


Vid värdering av en banks om­sättningstillgångar gäller att be­stämmeben i 14 % frärde stycket bokföringslagen (1976:125) får tillämpas endast efter tillstånd av Finansinspektionen.


 


10 §

1 en moderbank skall, utöver årsredovisning för moderbanken, för varje räkenskapsår avges en koncernredovisning besfeende av koncern-resultaträkning och koncembalansräkning. Redovisningen skall hänföra sig till balan.sdagen för moderbanken.

Bestämmelsema i 2 § andra Besfemmelseraa i 2 § andra
stycket och 3 § skall tillämpas på stycket och 3 § skall tillämpas på
koncemredovisningen.
           koncemredovisningen och, i

Fel! Ogiltig hyperlänkreferens.Fel! Ogiltig hyperlänkreferens.Fel! Ogiltig hyperlänkreferens. 1991:1763.


15


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

tillämpliga delar, på koncernrevi-sionsberätteben.

12 §"

Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall minst en gång under varje räkenskapsår som omfattor raer än tio måna­der avge en särskild redovisning (delårsrapport). Rapportema skall avse bankens verksamhet från räkenskapsårets början. Minst en rapport skall omfatto en period av minst hälften och högst två tredjedelar av räken­skapsåret.

Delårsrapportema avges av Delårsrapportema avges av styrelsen eller, om styrelsen be- styrelsen eller, ora styrelsen be­stämmer det, av verksfellande stämmer det, av verksfellande direktören. Rapporteraa skall direktören. Rapporteraa skall hållas tillgängliga hos banken för hållas tillgängliga hos banken för envar och genast sändas till de envar och genast sändas till de aktieägare, huvudmän eller med- aktieägare, huvudmän eller med­lemmar som begär det. Om skyl- lemmar som begär det. Delårs-digheten att sända in delårs- rapporterna skall i avskrift sändas rapport till Finansinspektionen in till Finansinspektionen så snart finns det föreskrifter i 7 kap. 6 % det kan ske. 3.

5 kap.

9%

Har en sparbank ifall som avses i 1 eller 2 % tillfogats skada, får Finansinspektionen låta väcka talan mot den ersättningsskyldige, om inte bestämmebema i 6 och 8 %% utgör hinder för sådan talan.

6 kap.

2§'-

En banks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor, som är införda i bankregistret, samt från benämningar på utländska bankföretog, som är allmänt kända i Sverige. Firman för ett bankaktie­bolag i vilket ett utländskt bankföretag har ett bestämmande inflytonde får dock irmehålla det företogets firma.

Ett    bankaktiebolag    som    har       Ett   bankaktiebolag,    som   har övertogit en sparbanks rörelse vid      övertogit en sparbanks rörelse vid

"Senaste lydelse 1991:1768. '-Lydelse enligt prop. 1992/93:69.


16


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


ombildning enligt 8 kap. spar­bankslagen (1987:619) eller en föreningsbanks rörelse vid ombild­ning enligt 11 kap. förenings­bankslagen (1987:620) får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet sparbank respektive föreninssbank i sin firma.

För registrering av firma gäller i lagen (1974:156).


ombildning enligt 8 kap. spar­bankslagen (1987:619) eller en förenmgsbanks rörelse vid ombild­ning enligt 11 kap. förenings­bankslagen (1987:620) får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använcfe ordet sparbank respektive föreningsbank i sin firma. Det­samma gäller ett bankaktiebolag som senare har övertagit en sådan rörelse. övrigt vad som föreskrivs i firma-


7 kap. Tillsyn

Hur tillsynen över banker skall bedrivas

1   §13


Finansinspektionen skall se till att en bank följer dels de lagar som reglerar bankens verksamhet, dels andra författningar såvitt de SärskiU avser banker, dels bankens stadgar och de bestämmelser, som med stöd därav meddelats av bankens stämma eller styrebe.

Finansinspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bankernas verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks säkerhet eller i övrigt är av be­tydelse för en sund utveckling av bank\'erksainheten.

Finansinspektionen är inte på grund av vad här föreskrivits skyldig att övervaka att sådana besräinineber iakttas som avser aktieägares eller medleiiimars rättigheter eller skyldigheter i förhållande till banken eller till någon annan aktieägare eller medlem eller som angår bankens inre angelägenheter.


En bank står under tillsyn av Finansinspektionen och skall vara registrerad dän Banken skall lämna inspektionen de upplys­ningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande om­ständigheter som inspektionen begär

Inspektionen får genomföra undersökning hos en bank när inspektionen anser det nödvändigt.


 


'-Senaste lydelse 1991:1768.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89


17


Nuvarande ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


2§'


Finansinspektionens tillsyn ut­övas med ledning av de hand­lingar som enligt denna lag skall sändas in till Finansinspektionen santt de upplysningar som iti-häintas vid bankundersökningar eller på något annat sätt.

Bankundersökning skall genom­föras så ofta som inspekrionen anser det nödvändigt eller när regeringen beslutar att sådan skall ske.


Regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, Finans­inspektionen får meddela föreskrif­ter om

1.    vilka upplysningar som en
bank skall lämna till inspektionen,

2.  förvaring och inventering av
väidehaiidlingar samt

3.    brottsförebyggande åtgärder
hos en bank.


3 §"

Finansinspektionen     skall    för       Finansinspektionen skall vid sin varje bankaktiebolag, spar-     tilbyn över bankerna se till att en hank    samt    central    före-     sund utveckling  av  verksamheten nings bank   förordna   en   eller   främjas. Jlcra   re\isoier   att   med   öxriga revisorer delta i granskningen av styrelsens fönaUning och bankens räkenskaper.  Inspektionen får för sanuna ändamål förordiia re\i.wr för lokal fö renings bank.

För re\'isor som förordnats av Finansinspektionen skall inspek­tionen utfäida   instruktion.

Finansinspektionen får när som helst återkalla förordnande enligt försra srycker och i sräller urse ny revisor.

4§'


Fiiiaiisinspekrionen får, när der anses iiödvändigr, sammankalla hankens styrelse. Har styrelsen inre rättat sig efter en begäran från inspekrionen om att kalla till cn extra stäiiiina, får inspektionen utfärda sådan kallelse.


En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild halansräknliig, om det finns anled­ning att anta att

1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet.


'Senaste lydelse 1991:1768. '•'Sena.ste lydelse 1991:1763.

''Senaste lydelse 1991:1763.


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


Företrädare för Finansinspek­tionen får iiänara vid stämma och vid sådant styrelsesammanträde som inspektionen har samman­kallat samt delta i överläggningar­na.


2. en sparbank eller en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt 2 kap. 9-10 %%.

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens ställning bekräftas skaU styrelsen genast underrätta Finansinspektionen.


5 §'


Regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, Finans­inspektionen får utfärda närmare föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgär­der hos en bank.

Om rätt för regeringen eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter i fi'åga om bokföring och redovisning finns det bestäm­melser i 4 kap. 1 %   tredje stycket.


Finansinspektionen skall for-ordna en eller flera revisorer att med ö\riga re\'isorer delta i revi­sionen av en bank. Inspektionen får dock avstå från au förordna revisor i en lokal föreningsbank.

Inspektionen får när som helst återkalla ett re\'isorsförordnande och utse en ny revisor

Revisorn har rätt till skäligt ar­vode för sitt arbete av banken. Arvodets storlek bestäms av in­spektionen.

Finansiiispektionen skall utfärda en instruktion för re\'isor som förordnats av inspektionen.


6§'


Det åligger styrelsen i en bank I. att när som helst för den befattningshavare hos Finans­inspektionen, som enligt föreskrif­ter meddelade av regeringen skall företräda inspektionen i sådant avseende, samt för den särskilda undersökning regeringen kan besluta om hålla bankens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handUngar tiUgängUga för granskning,

"Senaste lydelse 1991:1768. 'Senaste lydelse 1991:1768,


Finansinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla styrelsen i en bank. Om styreben inte har rättat sig efter en be­gäran från inspektionen om att kalla till extra stämma, får inspek­tionen utfärda en sådan kallebe.


19


Nuvaraiuie Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


2.   att genast efter varje månads slut, enligt de formulär som fast­ställs av inspektionen, upprätta och till inspektionen sända in en översikt, som utvisar bankens tillgångar och skuUer,

3.   att så snart det kan ske, i fråga om lokal föreningsbank dock endast om inspektionen begär det, till inspektionen sända in avskrifi av styrelsens årsredovisiiingshand-lingar och revisionsberättelse och, i förekommande fall, koiicernredo-visningshaiidlingar och koncerii-rexisionsberättebe tned tillhörande handlingar, samt delårsrapporter och protokoll över förhandlingar­na vid ordinarie stämma,

4.   att dels på den tid som in­spektionen bestämmer till inspek­tionen sända de uppgifter som denna anser nödvändiga för att kunna upprätta en översikt över resultatet av bankens verksamhet under räkenskapsåret samt bank­ens ställning vid årets slut, deb, efter regeringens bestämmande, avge ytterUgare uppgifter cmi bankens verksamhet och ställning, samt

5.    att även i övrigt meddela
inspekrionen, eller en sådan be­
fattningshavare    vid   denna   som

ovan sagts, alla de upplysningar om banken som de begär.


Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid ett sådant styrelsesammanträde, som inspektionen har sammankallat, samt deUa i överläggningarna.


7 §'


Bankens styrelse är .skyldig arr gciia.sr lära upprärra en särskild balansräkning, om det finns anled­ning all anra arr en bank gjorr sådana förliisler arr

1. err bankaktiebolags eget


Under en hanks likvidation har Finansinspektionen samma be­fogenheter i fi'åga om lik\idatorer-na och sramman som annars rill-kotmner inspekrionen berräffande stvrelsen och stämman.


 


'''Senaste lydelse 1991:1768.


20


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet,

2. en sparbank eller en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker inte kan uppjylla kravet på kapitaltäckning enligt 2 kap 9-10 %%.

Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens förluster bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansinspektionen.


Särskilt om tillsynen över filialer till utländska bankföretag hemmahörande inom EES


8§


Om styreben eller stämman har fattat ett beslut som avviker från sådan lag eller författning som avses i I % första stycket eller från bankens stadgar, får Finansinspek­tionen förbjuda verkstäUighet av beslutet. Har beslutet gått i verk­ställighet får inspektionen före­lägga styreben att göra rättebe där så kan ske samt att fullgöra vad som åligger styrelsen. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas ifråga om sådanaföre-skrifrer i lag, som det är straffbart att överträda.

Om avvikelsen enligt första stycket är av allvarlig beskaffen­het, skall inspektionen göra an­mälan om detta till regeringen, som kan förklara oktrojen för­verkad.


Finansinspektionen skalt i sam­arbete med behörig hemlands-myndighet utöva tillsyn över att likviditeten är tillfredsställande i en här inrättad fiUal till utländskt bankföretag hemmahörande inom EES.

Efter anmälan till Finansinspek­tionen kan en behörig myndighet i ett annat land inom EES företa undersökning hos en här i landet inrättad filial till bankföretag hemmahörande i det andra land­et.


9 §2'


Åven om sådan avvikelse som avses i S % första stycket inte har skett, får Finansinspektionen med­dela de erinringar i fiåga om


Finansinspektionen skall, med avseende på utländskt bankföretag hemmahörande inom EES, vilket driver verksamhet här i landet


 


Senaste lydelse 1991 -'Senaste lydelse 1991


1768. 1768.


21


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


verksamheten   i   en   bank,   som inspektionen finner påkallade.

Om verksamheten i en bank till följd av allvarliga missför­hållanden i bankens ledning kan befaras komma att bli till skada för det allmänna, får inspektionen förelägga bankens styrebe att vidta erforderliga åtgärder Om styrelsen inte rättar sig efier ett sådant föreläggande tillämpas 8 % andra stycket.


från filial eller genom direkt till­handahållande av tjänster, lämna de uppgifier till behörig myndig­het i bankens hemland som denna myndighet behöver för sin tillsyn över banken.


9 a §2

Om ett utländskt bankföretag genom en filial eller i övrigt här i landet handlar på ett sätt som strider mot lag eller annan författ­ning och inte följer Fiiiansinspek-tlonens föreläggande med an­modan om rättelse, skall inspek­tionen anmäla detta till tillsyns­myndigheten i det tand där banken har sitt huvudkontor. Anmälan skall också göras till regeringen, som kan återkalla ett tillstånd att driva baiiki-örebe här i landet.

Ågarprövning


10 §


23


 


Har en sparbank i fall som avses i 5 kap. 1 eller 2 § tillfogats skada, fär Finansinspektionen låta väcka talan mot den ersättnings-skyldige, om inte bestämmelserna i 5 kap. 6 och 8 %% utgör hinder för sådan talan.


Bt direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett bankaktiebolag, som medför att förvärvarens samman­lagda innehav utgör ett kvalifice­rat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att banken blir dotterföretag.


 


"Senaste lydelse 1991:1768. -Senaste lydelse 1991:1768.


9?


Nuvaraiuie Ivdebe


Föleslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


11  §24


Om oktroj har beviljats för en bank och banken därefter inte anmälts för registrering inom föreskriven tid, skall regeringen cfr er anmälan av Finansinspek­tionen förklara oktrojen förverkad. Detsamma gäller om anmälningen för bankens registrering genom lagakraftägande beslut avskri\its eller avslagits.


Finansinspektionen skall ge tillstånd till förvärv enligt 10 %, om det inte kan antas att förvärva­ren kommer att motverka en sund UtveckUng av bankens verksamhet. Ett förvärv, som innebär att ett icke-finansiellt företag blir moder­företag till en bank, skall dock tillåtas bara om det finns synner­Uga skäl.

Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras. Ett tillstånd enligt första stycket andra mening­en får förenas med villkor om skyldighet att inom viss tid avyttra så stor del av aktieinnehavet att banken upphör att vara dotterföre­tag.

Finansinspektionen skall med­dela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader fi-ån det att ansökan om tilbtånd gjordes.


12 f


Under en banks likvidation har Finansiiispektionen samma be­fogenheter i fråga om likvidatorer­na och stämman som annars till­kommer inspektionen beträffande stvrelsen och stämman.


Den som avser att avyttra ett k\'alificerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att innehavet därigenom kommer att understiga någon av de i 10 % angivna gränserna skall under­rätta Finansinspektionen om detta.


13 §-


Har en bank försatts i konkurs, skall Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursför­valtare delta i konkursboets för­valtning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).


När ett bankaktiebolag får kännedom om att aktier i banken blivit föremål för ett sådant för­värv som avses i 10 § eller för en sådan avyttring som avses i 12 §, skall banken snarast anmäla för­värvet eller avyttringen till Finans­inspektionen.


 


-■"Senaste lydelse 1991:1768. Senaste lydelse 1991:1768.

-''Senaste lydelse 1991:1768.


23


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 5 % konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fat­tats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna om­budet.


Ett bankaktiebolag skall årUgen till Finansinspektionen anmäla namnen pä de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i banken samt storleken pä inne­haven.


14 p


Finansinspektionens beslut enligt denna lag, bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbanks­lagen (1987:620) överklagas hos legeringen. Inspektionens beslut får verkställas utan hinder av att det överklagats, om inte rege­ringen förordnar något annat.

Om överklagande av beslut i vissa fall finns bestämmelser i 18 %, 8 kap. 8 % och 9 kap. 3 % sista stycket.


Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt in­flytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksam­heten i banken, får Finansinspek­tionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman.

Om ägaren till ett kvaliflcerat innehav av aktier har underlåta att ansöka om tilbtånd till ett förvärv som avses i 10 % eller har förvärvat aktier i strid med inspek­tionens beslut, får inspektionen besluta att aktierna inte får före­trädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga.

Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i första och andra styckena cttt avyttra så stor del av aktiema att innehavet därefter inte är k\'ali-ficerat.


 


-'Senaste lydelse 1991:1768.


24


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


Ingripanden mot banker

15 f


Bankaktiebolagen, sparbankerna och de centrala föreningsbankema

samt utländska banker med filial här i landet skall med årliga av­gifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen med­delar

\brje bank skall, med belopp som Finansinspektionen bestäm­mer, utge ersättning till re\'isor som har förordnats enligt 3 %. Ett bankaktiebolag skall, med belopp som regeringen bestämmer, även utge ersättning till offentlig leda­mot enligt 7 kap. 1 % bankaktie­bolagslagen (1987:618) samt tiU person som avses i 7 kap. 8 % första stycket andra meningen samma lag.


Om en svensk bank har fattat ett beslut som strider mot denna lag

eller någon annan författning som reglerar bankens verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot bolagsordningen, får Finans­inspektionen förbjuda verkställig­het av beslutet. Har beslutet redan verkställts får inspektionen före­lägga banken att göra rättebe om det är möjligt.


 


16 §


29


 


Den som är ledamot eller supp­leant i styrelsen för Finansinspek­tionen eller befattningshavare där får inte ingå i styrelsen för en bank eller vara anställd i en bank. Infe heller får en sådan person äga aktier i ett bankaktiebolag eller vara huvudman i en spar­bank.

-Senaste lydelse 1991.1768. -'Senaste lydelse 1991:1768.


En svensk banks oktroj skall återkallas av Finansinspektionen om

1.   banken inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft,

2.   banken inte inom ett år efter registrering har börjat driva bank­rörebe, eller banken dessförinnan förklarat sig avstå från oktrojen,

3.   banken har överlåtit hela sin rörebe,

 

4.    banken under en samman­hängande tid av ett år inte drivit bankrörelse,

5.    banken genom att överträda en bestämmelse som avses i 15 % eller på annat sätt visat sig olämp­lig att utöva sådan verksamhet som oktrojen a\'ser, eller


25


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


Regeringen får meddela sär­skilda bestämmeber om be\'iljande av bedit till sådan person som avses iförsta stycket.


6. bankens kapitalbas under­stiger det minsta belopp som krävs enligt 2 kap. 9 % andm stycket och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för banken.

Om det är tillräckligt får inspek­tionen i de fall som anges i första stycket 4 och 5 i stället för att återkalla oktrojen meddela var­ning. I fall som avses i första stycket 6 får inspektionen medge förlängd tid för täckande av bris­ten, om det finns särskilda skäl.

Om oktrojen återkallas får in­spektionen besluta hur aweck­Ungen av röreben skall ske.

Ett beslut om återkallebe får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.


17 §»


Om en pensionsstiftelse eller en personalstiftelse hör till en bank och stiftebens förmögenhet huvud­sakUgen härrör från medel som tilbkjutits av banken, skall Finans­inspektionen se till att stiftelsens tillgångar är placerade på ett sätt som bereder skälig säkerhet. Där­vid skall stiftelsens ändamål beak­tas och hänsyn tas till vad som föreskrivs i denna lag om place­ring av en banks medel. Har stiftelsens tillgångar inte placerats på ett tillfi-ecbställande sätt, får inspektionen förelägga stiftelsen att \idta rättelse.

Den som företräder stifteben skall på Finansinspektionens be­gäran hålla stiftelsens kassa och ö\riga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handl­ingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stifteben som inspektionen begär

Senaste lydelse 1991:1768.


Har Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat land inom EES underrättats om att en svensk bank överträtt föreskrifter som i det landet gäller jför banken, får inspektionen vidta de i 15 och 16 %% angivna åtgärderna mot banken, om någon omständighet motsvarande vad som där sägs föreligger Inspektionen skall underrätta den behöriga myndig­heten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.


26


Nuvaraiuie Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


Särskilda bestämmelser om in­gripanden mot utländska bank­företag

18§''


Om någon tar emot inlåning på räkning ft-ån allmänheten utan att ha tillstånd till det, skall Finans­inspektionen förelägga honom att upphöra  med verksamheten.

År det osäkert om verksamheten omfattar inlåning enligt första stycket, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar som behövs för att bedöma om verk­samheten omfattar sådan inlåning.

Förelägganden enligtförsta och andra styckena får förenas med vite.

Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas såväl mot ett utländskt företag som mot den som här i landet är verksam för ett sådant företags räkning.

Ett beslut enligt denna paragraf får överklagas hos kammarrätten.


Om ett banlrföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver bankrörebe från filial här i landet och därvid överträder en bestämmebe som avses i 15 % eller på annat sätt visar sig o-lämpligt att utöva bankverksamhet, får Finansinspektionen återkalla filialtilbtåndet eller, om det är tillräckligt, meddela vaming.

Om filialtilbtåndet återkallas gäller 16 % tredje och frärde styckena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bankföretaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.


 


''Senaste lydelse 1991:1768.


19%

Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett annat land inom EES, driver verksamhet här i landet fi-ån fiUal eller genom direkt tillhandahållande av tjänster och därvid överträder en bestäm­mebe som avses i 15 % eller på annat sätt har visat sig olämpUgt att utöva sådan verksamhet, får


27


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

Finansinspektionen förelägga bankföretaget att göra rättebe.

Om bankföretaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland.

Om rättebe ändå inte sker, får inspektionen förbjuda bankföre­taget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta behörig myndighet i bankföre­tagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättebe till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snan det kan ske.

20%

Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett annat land inom EES och driver wrksamhet här i landet från filial eller genom direkt tillhandahållande av tjäns­ter, har fått sitt verksamhetstill­stånd återkallat i hemlandet, skall Finansinspektionen genast för­bjuda bankföretaget att göra nya åtaganden i Sverige.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

21 %

Om någon tar emot inlåning på räkning från allmänheten utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksam­heten.

År det osäkert om verksamheten omfattar inlåning, får inspektionen förelägga den som driver verksam­heten att lämna de upplysningar


28


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

om verksamheten som behövs för att bedöma om så är faltet.

Ifråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verk­sam för företagets räkning.

Avgifter till Finansinspektionen

22%

Bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker samt utländska bankföretag med filial här i landet skall med årliga av­gifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen med­delar.

Vite

23%

Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen före­lägga \ite.

Överklagande

24%

Finansinspektionens beslut enligt 6 % och 21 § andra srycket får inte överklagas.

Beslut som avses i 21 % första stycket och 8 kap. 8 % denna lag får överklagas hos kammarrätten. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag, bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbanks­lagen (1987:620) får överklagas hos regeringen, om annat inte är föreskrivet.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallebe skall gälla omedelbart.

29


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

25%

Har regeringen i ett ärende om oktroj inte fattat beslut inom sex månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålb. Om regeringen inte har meddelat beslut inom sex månader efter det att en sådan förklaring a\getts, skall det anses som att ansök­ningen har avslagits.

Om Finansinspektionen inte har överlämnat underrättebe som awes i I kap. 7 % första stycket till behörig myndighet i utlandet inom tre månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden begära förklaring av kammar­rätten att ärendet onödigt uppe­hålb. Om underrättebe inte har överlämnats inom tre månader efier det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som att ansökan avslagits.

Särskilda bestämmelser

26%

När en bank har försatts i kon­kurs, skall Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som kon­kursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tilbammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 5 % konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboets förvaUning har fat­tats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna om­budet.


30


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

27%

Den som är ledamot eller supp­leant i styreben för Finansinspek­tionen eller befattningshavare där får inte ingå i styreben för en bank eller vara anställd i en bank. Inte heller får en sådan person äga aktier i ett bankaktiebolag eller vara huvudman i en spar­bank.

Regeringen får meddela sär­skilda bestämmeber om beviljande av kredit till sådan person som avses i första stycket.

28%

Om en pensionsstiftebe eller en personalstiftelse hör till en bank och stiftelsens förmögenhet huvud­sakligen härrör från medel som tilbkjutits av banken, skall Finans­inspektionen se till att stiftelsens tillgångar är placerade på ett sätt som bereder skälig säkerhet. Där­vid skall stiftebens ändamål beak­tas och hänsyn tas till vad som föreskt-ivs i denna lag om place­ring av en banks medel. Har stiftelsens tillgångar inte placerats på ett tillfredsställande sätt, får inspektionen förelägga stifreben att vidta rättebe.

Den som företräder stiftelsen skall på Finansinspektionens be­gäran hålla stiftebens kassa och öwiga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysningar om stiftelsen som inspektionen begär.

8 kap. 5§"

Finansinspektionen skall genast skriftligen underrätto banken när inspek­tionen

-Lydel.se enlisjt prop.  1992/93:69.

31


32


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

1.    nedsatt aktiekapitolet enligt 4 kap. 14 § andra stycket bankaktie­bolagslagen (1987:618),

2.    förklarat beslut om nedsättning av aktiekapitolet förfallet enligt 6 kap. 7 § tredje stycket bankaktiebolagslagen,

3.    förklarat fråga om fusion förfallen enligt 11 kap. 6 § tredje stycket bankaktiebolagslagen, 7 kap. 7 § tredje stycket sparbankslagen (1987:619) eller 10 kap. 5 § tredje stycket föreningsbankslagen (1987:620),

4.    förelagt eller dömt ut vite 4. förelagt vite enligt denna lag,
enligt 9 kap. 3 § denna lag, eller      eller

5.   förklarat fråga om en sparbanks eller en föreningsbanks ombildning
till bankaktiebolag förfallen enligt 8 kap. 8 § sparbankslagen respektive
11 kap. 9 § föreningsbankslagen.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen besfemmer.

2.   I fråga om banker som beviljats oktroj före lagens ikraftträdande
gäller vid tillämpning av 2 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 §
försto stycket 6

a)  att kapitolbasen för ett bankaktiebolag inte får imderstiga ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar fem imljoner ecu,

b)  att kapitalbasen för en sparbank inte får understiga ett belopp sora vid tidpunkten för ikraftträdandet motsvarar en miljon ecu,

c)  att kapitolbasen för en föreningsbank jämte anslutna lokala före­ningsbanker inte får understiga ett belopp som vid tidpunkten för ikraft­trädandet motsvarar fem miljoner ecu.

3.   En sparbank som beviljats oktroj före lagens ikraftträdande får,
under de föratsättningar som anges i denna punkt, fortsätto att driva
bankrörelse, även om sparbankens kapitolbas vid ikraftträdandet uppgår
till lägre belopp än motsvarande en miljon ecu. I sådant fall gäller vid
tillämpning av 2 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 § försto stycket 6
att sparbankens kapitolbas inte efter lagens ikraftträdande får understiga
det högsfe belopp som kapitolbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När
kapitolbasen uppnått ett belopp som vid tidpunkten för ikraftträdandet
motsvarat en miljon ecu gäller bestämmelseraa i punkt 2.


2 Förslag till                                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser Definitioner

1 §   I detma lag avses raed

1.  finansieringsverksamhet: näringsverksamhet som har till ändamål att
lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter
eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller
upplåta lös egendom till nyttjande,

2.   kreditmarkiiacbbolag: ett svenskt aktiebolag sora har fått tillstånd enligt denna lag att driva finansieringsverksamhet,

3.   kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företog, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitolet eller av saratliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företoget,

4.   fiUal: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företog etablerar sig i Sverige enligt 2 kap. 8-10 §§, skall etobleringen anses som en enda filial, även om flera driftsfellen inrätfes,

5.   kredttinstitut: ett institut i vars verksamhet ingår att från allmänheten låna medel och att bevilja krediter för egen räkning,

6.   finaiisiellt institut: ett företog som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att driva valutohandel eller värdepappersrörelse eller att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11,

7.   EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Tillståndsplikt

2 §   Finansierings-verksamhet får, med de undantog som anges i 3 § samt

2      kap. 9 och 10 §§, drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen.
Tillstånd kan ges till s-venska aktiebolag och utländska kreditinstitut.
För utländska kreditinstituts verksamhet genom filial i Sverige gäller

bestämmelseraa i  denna lag  i  tillämpliga delar och  i övrigt  lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3 §  Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten

1.   drivs av stotlig eller kommunal myndighet,

2.   avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företoget,

3.   avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företog i samma koncera eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten,

3 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 89                                                                           33


4.   tillgodoser finansieringsbehov encfest inom en grapp näringsidkare    Prop. 1992/93:89
med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte

anskaffas från allmänheten,

5.    utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett självständigt syfte vid sidan av företogeto huvudsakliga verksainhet,

6.    utgör sådan verksarahet som avses i 1 § lagen (1949:722) om pantlånerörelse, eller

7.    ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt annan lag.

Nära samband, som avses i 3, skall anses föreligga om företogen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller mdirekt, tillfälla samma eller i huvudsak samma personer.

SundheLskrav

4 § Ett kreditmarknadsbolags verksamhet skall bedrivas så att allmän­
hetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt så att
verksamheten kan anses sund.

Sekretess

5 § Enskildas förhållanden till kreditmarknadsbolag får inte obehörigen
röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelsema i sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i försto stycket.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m. Kreditmarknadsbolag

1       § Tillstånd att driva finansiering.sverksamhet för ett svenskt aktiebolag
får meddela.s endast om

1.    bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2.    den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksainhet, och

3. bolaget uppfyller de villkor i övrigt som anges i denna lag.
Tillstånd får inte vägras på den granden att det inte behövs något

ytterligare finansieringsföretag.

2 § Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats i
aktiebolagsregistret. Om en sådan ansökan har gjorts inom sex månader
från stiftelseurkundens undertecknande, räknas den i 2 kap. 9 § första
stycket aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivna tiden från tillstånds­
beslutet.


34


 


Till ansökan skall  fogas en plan för den tiUtänkfe verksamheten.    Prop. 1992/93:89 Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall innehålla.

3 § Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall godkännas av
Finansinspektionen i samband med att bolaget får tillstånd att driva
finansieringsverksamhet.

Ett beslut om ändring av bolagsordningen får inte registreras innan det har godkänts av inspektionen.

4 § Ett kreditmarknadsbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett
bundet eget kapitol som vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt I §
motsvarar minst fem iniljoner ecu. 1 II kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385) finns besfemmelser om vad som utgör bundet eget kapifel.

Om nettovärdet av tillgångama i den planerade verksamheten uppgår till högst etthundra miljoner kronor, får Finansinspektionen raedge att bolaget har lägre bundet eget kapifel än som anges i försto stycket, dock lägst motsvarande en miljon ecu. 1 nettovärdet skall inte räknas in värdet av tillgångama i sådan finansieringsverksamhet som anges i 1 kap. 3 § försto stycket.

5    § Ett kreditmarknadsbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Bolaget skall ha en verkställande direktör.

6    § I ett kreditmarknadsbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.

7    § För kreditmarknadsbolag gäller vad som är föreskrivet om aktie­bolag i allmänhet, om inte annat följer av denna lag.

Den som är revisor i ett kreditmarknadsbolag får inte stå i skuld till eller ha annan ekonomisk förpliktelse mot bolaget.

Utiändska företag

8 § Tillstånd för ett utländskt kreditinstitut att driva finansieringsverk­
samhet från filial här i landet får meddelas endast om

1.    institutet i det land där det har sitt säte (hemlandet) driver finansie­ringsverksamhet och där står under tillsyn av behörig myndighet, och

2.    verksamheten här i landet kan antos komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

Tillstånd till filialetoblering får inte vägras på den granden att det inte behövs något ytterligare finansieringsföretog.

9 § Tillstånd som sägs i 8 § behövs inte för ett kreditinstitut sora har
sitt hemland inom EES och som i det landet har tillstånd att driva
finansieringsverksamhet. Ett sådant institut får

35


1.   driva verksamhet från filial i Sverige med början två månader efter    Prop. 1992/93:89
det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland

mottagit en underrättelse med såcfent innehåll som anges i 12 §,

2.   driva finansieringsverksamhet genom att från sitt hemland erbjuda
och tillhancfehålla tjänster med början så snart Finansinspektionen från en
behörig myndighet i institutets hemland mottogit en undenättelse med
sådant innehåll som anges i 13 §.

10 § Vad som sägs i 9 § om ett utländskt kreditinstitut gäller även
utländskt finansiellt institut, som har säte inom EES, och dess dotterföre­
tag, om institutet är dotterföretog till ett kreditinstitut eller ägs gemen­
samt av två eller flera kreditinstitut och uppfyller samtiiga följande
villkor.

1.    Det eller de kreditinstitut som äger det finansiella institutet skall vara auktoriserade som kreditinstitut i det EES-land vars lag gäller för det finansiella institutet,

2.    den ifrågavarande verksamheten skall bedrivas i det EES-land vars lag gäller för det finansiella institutet,

3.    kreditinstitutet eller kreditinstituten skall inneha minst 90 % av samtliga röster i det finansiella institutet,

4.    kreditinstitutet eller kreditinstituten skall tillgodose behöriga
myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och
skall ha utläst sig att, med samtycke av hemlandets behöriga myndig­
heter, solidariskt svara för de åtoganden som det finansiella institutet
gjort, och

5.   det finansiella institutet skall omfattos, särskilt med av.seende på den
ifrågavarande verksamheten, av den koncembaserade tillsyn som
kreditinstitutet eller kreditinstituten är föremål för.

Att de i försto stycket angivna villkoren är uppfyllda skall framgå av undenättelse som avses i 9 §.

En sådan underrättelse som avses i 9 § 1 skall beträffande sådana företog som avses i försto stycket innehålla uppgift om den konsoliderade kapitoltäckningsgraden för det kreditinstitut som äger företoget eller dess moderföretag.

Kreditmarknadsbolags etablering utomlands

11    § Ett kreditmarknadsbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas om den planerade rörelsen kan antos komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

12    § Om ett kreditmarknadsboiag får tillstånd enligt 11 § till filialetable­ring i ett land inom EES, skall Finansinspektionen underrätto behörig myndighet i det land där filialen skall inrättas. Underrättelsen skall innehålla

1. en plan för den tilltänkta filialverksamheten, med uppgift om filialens orcanisation,


36


2.   en förklaring att den planerade verksaraheten orafattas av kredit-    Prop. 1992/93:89 marknadsbolagets tillstånd,

3.   uppgift om filialens adress och ansvariga ledning samt

4.   uppgift om kreditmarknadsbolageto kapitolbas och kapitolfecknings-grad.

Ora något förhållande som avses i föregående stycke 1-3 har ändrato efter det att filialen inrättoto, skall Finansinspektionen genast undenätto behörig myndighet i det land där filialen finns.

Gränsöverskridande verksamhet

13 § Ett kreditmarknadsboiag som önskar driva verksamhet i ett annat land inom EES, genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster uton att inrätto filial där, skall irman vericsamheten inleds undenätto Finans­inspektionen om sin avsikt. Inspektionen skall till behörig myndighet i det land där verksamheten skall utövas överlämna underrättelsen tillsammans med en förklaring att den planerade verksamheten omfattas av bolageto tillstånd att driva finansieringsverksamhet.

3 kap. Rörelseregler

Verksamhet

1 § Ett kreditmarknadsbolag får encfest driva finansieringsverksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband därmed.

Kreditmarknadsbolaget får, med iakttogande av vad sora föreskrivs i detto kapitel, i sin verksamhet bland annat

1.   låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer och andra jämförbara fordringsrätter, dock ej to emot inlåning på räkning från allmänheten,

2.   lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit, kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar,

3.    medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva
fordringar och upplåto lös egendom till nyttjande (leasing),

4.   förmedla betolningar,

5.   tillhandahålla befelningsmedel,

6.   ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åfeganden,

7.   lämna ekonomisk rådgivning,

8.   förvara värdepapper,

9.   vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder,

 

10.   medverka vid försäljning av försäkringstjänster,

11.   tillhandahålla inkassotjänster,

12.   tillhandahålla värdefackstjänster,

13.   driva valutohandel under de föratsättningar som föreskrivs i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, samt

14.   lämna kreditupplysning under de föratsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173).


37


 


2 §   Ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2    Prop. 1992/93:89
kap. 8 eller 9 § får driva sådan verksamhet som anges i 1 § andra stycket

i den mån verksaraheten orafattos av institutets verksarahetstillstånd i heralandet.

Ett utländskt företog som avses i 2 kap. 10 § får driva verksainhet sora anges i 1 § andra stycket encfest ora verksaraheten är tillåten enligt företogets stodgar eller bolagsordning och encfest i den raån det eller de utländska kreditinstitut sora äger företoget eller dess raoderföretog skulle ha rätt enligt försto stycket att driva sådan verksamhet.

I 1 kap. 3 a § lagen (1991:981) ora värdepappersrörelse finns bestämmelser om att verksarahet sora avses i I kap. 3 § samma lag under vissa föratsättningar får bedrivas av utländska kreditinstitut sora driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § och av finansiella institut och dotterföretog som driver verksainhet med stöd av 2 kap. 10 §.

3   § Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall ange, föratora de uppgifter som föreskrivs i 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385), under vilka villkor långivning, upplåning och förvärv av egendom skall ske.

4   § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektion­en får raeddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet ett kredit­marknadsbolag får bedriva och vad dess bolagsordning skall innehålla.

5   § Ett kreditmarknadsbolag får endast efter tillstånd av Finansinspek­tionen förvärva aktier eller andelar i ett företog, om förvärvet ingår sora ett led i organisationen av verksamheten.

6 § Ett kreditmarknadsbolags kvalificerade innehav av aktier eller
andelar i förefeg som inte driver finansiell verksainhet eller försäkrings-
verksamhet får sammanlagt uppgå till högst 60 % av bolagets kapitolbas.
Ett sådant innehav i ett enskilt företog får uppgå till högst 15 % av
kapitolbasen.

Begränsningaraa i första stycket gäller inte sådana innehav som avses i5§.

Om någon av gränseraa i denna paragraf efter ett förvärv koraraer att överskridas, skall innehavet avvecklas i motsvarande raån så snart det är lämpligt.

7 § Trots besfemmelseraa i 6 § får ett kreditmarknadsbolag för att
skydda en fordran dels på offentlig auktion eller på en svensk eller
utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad
marknad eller vid exekutiv försäljning köpa aktier eller andelar som är
utmätto eller utgör säkerhet för fordringen, dels överto aktier eller
andelar som betolning för fordran, om det finns anledning att anto att
bolaget annars skulle göra en avsevärd förlust.

Aktier eller andelar som förvärvats enligt försto stycket och som medfört att någon gräns som anges i 6 § överskridits, skall avyttras så


38


snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust för kredit-    Prop. 1992/93:89 marknadsbolaget. Om egendomen inte har avyttrats inora tre år från förvärvet, krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.

Kreditgivning

8   § Kredit får beviljas endast om låntogaren på gocfe gnmder kan förväntos fullgöra låneförbindelsen.

9   § Ett kreditmarknadsbolag får inte ha fordringar på samma låntogare eller låntogare sora är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att bolaget inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntogare inte kan betola sin skuld. Detsamma gäller fordringar raot säkerhet i aktier eller förlags-bevis, som har getts ut av samma aktiebolag eller aktiebolag sora är förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till kreditmarknadsbolaget.

Bestäraraelseraa i försto stycket gäller också i fråga om garantiför­bindelse sora kreditmarknadsbolaget utfårcfer.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter ora vilka begränsningar som skall gälla för sådana fordringar och garantiförbindelser som avses i försto och andra styckena.

10 § I stället för bestämmelseraa i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller följande för kreditmarknadsbolag.

Ett kreditmarknadsboiag får inte på andra villkor än sådana sora bolaget normalt ställer upp lämna kredit till

1.    styrelseledamot,

2.    person som ensam eller i förening med annan får avgöra på
styrelsen ankommande krediferenden,

3.   anställd som innehar en ledande sfeUning inom bolaget,

4.   annan aktieägare än stoten med ett aktieinnehav sora raotsvarar rainst tre procent av hela aktiekapifelet,

5.   make eller sambo till person som avses under 1-4 eller

6.   juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.

Finansinspektionen prövar om en ansfelld har sådan ledande sfeUning som avses i andra stycket 3.

Kreditmarknadsbolagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till sådana personer som avses i andra stycket. Bolaget skall i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller företog som avses i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndig­ande. Finansinspektionen får utfårda föreskrifter om vilka uppgifter sora skall antecknas i förteckningen.

Andra-fjärde styckena tillärapas på motsvarande sätt beträffande krediter mot säkerhet av borgen eller fbrdringsbevis som utfårdats av någon som avses i andra stycket. Detsamma gäller för en fordran som


39


bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i andra stycket är    Prop. 1992/93:89 betolningsskyldig.

4 kap. Kapitaitäckning

1 § Ett kreditmarknadsboiag skall vid varje tidpunkt ha en kapitolbas,
beräknad enligt 2 §, som motsvarar åtto procent av värdet av bolagets
placeringar, beräknat enligt 3 § (kapitolkrav).

Utöver besferaraelsen i försto stycket gäller att ett kreditraarknads-bolags kapitolbas inte får understiga det belopp sora enligt 2 kap. 4 § krävdes när verksaraheten påbörjades.

Ett kreditmarknadsbolag som med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket fått Finansinspektionens raedgivande att när verksaraheten påbörjades ha ett lägre bundet eget kapitol än motsvarande fem iniljoner ecu, skall ora nettovärdet av tillgångaraa i bolagets verksamhet cferefter överstiger etthundra miljoner kronor ha en kapifelbas som motsvarar minst fera miljoner ecu, beräknat efter den kurs som gällde vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 2 kap. I §.

2 § Kapitolbasen utgörs av summan av primärt och supplemenfert kapifel
efter avräkning enligt sisto stycket. Det primära kapitolet skall utgöra
minst hälften av kapitolbasen.

Med primärt kapitol avses:

A.  Eget kapifel.

B.  Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.

C.  Sjuttio procent av det belopp som svarar raot bolageto reserver till
följd av avskrivning på egendora sora upplåtito till nyttjande.

Med supplemenfert kapitol avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en urspranglig löptid av minst fem år och med rätt till befelning först efter bolageto övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitolet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återsfeende löptid understiger fem år skall tos upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.

Sora primärt eller supplementärt kapitol får dessutom, enligt med­givande av regeringen eller, efter regeringens berayndigande, av Finansinspektionen rälcnas andra kapitoltillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.

Från summan av det primära och supplementära kapitolet skall räknas av det bokförda värdet av vad som har skjutite till som aktiekapitol eller i annan form i ett företog som driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst fera procent av företogeto egna kapitol eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger tio procent av bolageto egna kapitol. Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företog som omfattos av besfemmelseraa om konsoliderat kapitolkrav i 4 §.

40


3 § Kapitolkravet enligt 1 § besfems i förhållande till bolagets tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtoganden på kapitolmarknaden
sora innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringama delas
in i följande grapper:

A.  Tillgångar och åtoganden sora avses i 2 kap. 10 § försto stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B.  Tillgångar och åfeganden sora avses i 2 kap. 10 § försfe stycket B
bankrörelselagen.

C.  Tillgångar och åtoganden som avses i 2 kap. 10 § försto stycket C
bankrörelselagen.

D.  Tillgångar och åtoganden som avses i 2 kap. 10 § försto stycket D
bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitolkravet undantos

-    sådana tillskott som enligt 2 § sisto stycket skall räknas av från kapitolbasen,

-    sådana tillskott som avses i 2 § sisto stycket sisto meningen,

-    de placeringar som anges i försfe stycket A,

-    fordringar raot förefeg sora ingår i samma koncem som kreditmark­nadsbolaget och som orafattos av besferaraelser ora konsoliderat kapifelkrav särat

-    fordringar sora har garanterato av ett företog som ingår i samma koncera som kreditmarknadsbolaget cx:h sora omfattas av besfemmel­ser om konsoliderat kapitolkrav.

1 övrigt skall vid besfemmandet av kapitolkravet placeringaraa tos upp till sammanlagt

-    tjugo procent av summan av de placeringar sora anges i försto stycket B,

-    feratio procent av summan av de placeringar sora anges i försto stycket C samt

-    hela summan av de placeringar som anges i försto stycket D.

Till grand för besfemmandet av kapitolkravet enligt tredje stycket skall placeringaraa värderas enligt följande:

1.       Tillgångar, för vilka reserver som avses i 2 § andra stycket C har satto av, värderas till sitt brattobokföringsvärde.

2.       Övriga tillgångar värderas till sitt bokförcfe värde.

3.       Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt nominella belopp.

4.       Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

5.       Ändra åtoganden på kapitolmarknaden värderas till sitt nominella belopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Regeringen  får bemyndiga Finansinspektionen att  meddela sådana föreskrifter sora enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

4 § Om ett kreditmarknadsboiag har ett dotterförefeg, skall vad sora
föreskrivs i I § om kapitolkrav tillämpas även på konceraen (konsoliderat
kapitolkrav), om inte annat följer av tredje stycket.


Prop. 1992/93:89

41


Koncemens kapitolbas och placeringar skall besfemmas med tillärap- Prop. 1992/93:89 ning av de regler sora enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller för upprättandet av koncembalansräkningar. Även den del av kapitolbasen som belöper på minoritetoandelar skall ingå. Redovisad goodwill som belöper på företog som omfattas av det konsoliderade kapitoUcravet skall räknas av från primärt kapitol. Placeringama skall tos upp till de värden som föreskrivs i 3 § eller, om dotterföretoget inte är ett kreditmarknadsbolag, i annan lag.

Det konsoliderade kapitoUcravet orafattor inte försäkringsföretog och sådana dotterförefeg till försäkringsföretog som inte driver någon form av finansiell verksainhet.

5 kap. Tillsyn

Hur tillsynen över kreditmarknadsbolag skall bedrivas

1 § Ett kreditmarknadsboiag sfer under tillsyn av Finansinspektionen.
Kreditmarknadsbolaget skall lämna inspektionen de upplysningar om sin
verksainhet CKh därmed sammanhängande oraständigheter som inspek­
tionen begär.

Inspektionen får genomföra undersökning hos ett kreditmarknadsbolag när inspektionen anser det nödvändigt. Inspektionen skall föra en förteckning över kreditraarknadsbolagen.

2 § Regeringen eller, efter regeringens berayndigande. Finansinspek­
tionen får raeddela föreskrifter om

1.    vilka upplysningar som ett kreditmarknadsboiag skall lämna till inspektionen,

2.    brottoförebyggande åtgärder hos ett kreditmarknadsbolag,

3.    ett kreditmarknadsbolags löpande bokföring, årsbokslut och
årsredovisning särat förvaring cxh inventering av värdehandlingar, och
ora

4.   avfattningen CKh innehållet i den redovisning sora enligt besfemmel­
seraa i 11-14 §§ lagen (1992:160) om utländska filialer ra.ra. skaU
lämnas för verksainhet i filial till utländskt förefeg som driver verksainhet
enligt denna lag.

Föreskrifter som utfårdas med stöd av försfe stycket 4 får avvika från bokföringslagen ora det fmns särskilda skäl. Föreskrifteraa skall utformas så att de frärajar en klar och rättvisande redovisning av företogeto resultot och sfeUning.

3 § Ora ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncera skall andra förefeg
i konceraen, även om de inte omfatfes av Finansinspektionens tillsyn,
lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet cx;h cfermed
sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn
över kreditmarknadsbolaget.

Ett kreditmarknadsbolag får ge koncerabidrag endast efter raedgivande av Finansinspektionen.


42


4   §  Finansinspektionen skall vid sin tillsyn över kreditmarknadsbolagen    Prop. 1992/93:89 se till att en simd utveckling av verksamheten främjas.

5   § Finansinspektionen får förordna en revisor att med övriga revisorer delto i revisionen av ett kreditmarknadsbolag. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utoe en ny revisor.

Revisora har rätt till skäligt arvcxie för sitt arbete av kreditmarknads­bolaget. Arvodeto storlek besfems av inspektionen.

Finansinspektionen skall utfårda en instruktion för revisor sora förordnate av inspektionen.

6 § Finansinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla
styrelsen i ett kreditmarknadsboiag. Om styrelsen inte har rätfet sig efter
en begäran från inspektionen om att kalla till extra stämma, får inspek­
tionen utfårda en sådan kallelse.

Företrädare för inspektionen får närvara vid sfemma cx;h vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delfe i överläggningaraa.

7   § Under ett kreditmarknadsbolags likvidation har Finansinspektionen sainma befogenheter i fråga om likvicfetoreraa och sfemman sora annars tillkommer inspektionen beträffande styrelsen och sfemman.

8   § När ett kreditmarknadsbolag har försatte i konkurs, skall Finans­inspektionen förordna ett allmänt orabud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltore delto i konkursboeto förvaltning tillsararaans raed den eller de förvaltore som utoes enligt konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan beträffande raedförvalfere göra en sådan framsfellning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboeto förvaltning har fattoto, får det allmänna ombudet delto i förvaltningen i dess helhet.

Besfemmelsema i konkurslagen om arvode till konkursförvaltore gäller också det allraänna orabudet.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska kreditinstitut m.m. hemmahörande inom EES

9 § Finansinspektionen skall i samarbete med behörig hemlandsmyn­
dighet utöva tillsyn över att likviditeten är tillfredssfellande i en här i
landet inrättod filial till utländskt kreditinstitiit hemmahörande inom EES.

Efter anmälan till Finansinspektionen kan en behörig rayndighet i ett annat land inom EES förefe undersökning hos en här i landet inrätfed filial till ett sådant kreditinstitut som anges i försfe stycket cxh till ett sådant förefeg som avses i 2 kap. 10 § och som är hemmahörande i det landet.

10 § Finansinspektionen skall, raed avseende på ett utländskt kredit­
institut och utländskt finansiellt institut och dotterförefeg som raed stöd

43


av 2 kap. 9 eller 10 § driver finansieringsverksamhet från filial eller    Prop. 1992/93:89 genora direkt tilUiandahållande av tjänster i Sverige, lärana de uppgifter till behörig  myndighet i  förefegete hemland sora denna rayndighet behöver för sin tillsyn över företoget.

Ågarprövning

11   § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett kreditmarknadsboiag, som medför att förvärvarens sammanlagcfe innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Deteamma gäller förvärv sora innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av aktiekapitolet eller röstetolet för samtliga aktier eller så att bolaget blir dotterföretog.

12   § Finansinspektionen skall ge tillstånd till förvärv enligt 11 §, om det inte kan antos att förvärvaren koramer att motverka en sund utveckling av kreditmarknadsbolageto verksamhet. Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall genoraföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ärendet inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

13   § Den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att innehavet därigenom koramer att understiga någon av de i 11 § angivna gränsema skall undenätto Finansinspektionen om detto.

14   § När ett kreditmarknadsboiag får kännedora om att aktier i bolaget blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i 11 § eller för en sådan avyttring sora avses i 13 §, skall bolaget snarast anmäla förvärvet eller avyttringen till Finansinspektionen.

Ett kreditmarknadsboiag skall årligen till Finansinspektionen anmäla namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat irmehav av aktier i bolaget samt storleken på innehaven.

15      § Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan
antos komma att utöva sitt inflytonde på ett sätt som raotverkar en sund
utveckling av verksamheten i kreditmarknadsbolaget, får Finansinspek­
tionen besluto att aktieraa inte får företrädas vid bolagssfemman.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillsfend till ett förvärv som avses i 11 § eller har förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut, får inspektionen beslufe att aktiema inte får företrädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga.

Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i försto och andra styckena att avyttra så stor del av aktieraa att innehavet därefter inte är kvalificerat.

Aktier som omfattos av ett beslut av inspektionen enligt försto, andra eller tredje stycket skall inte medräknas när det fordras samtycke av


44


ägare till en viss del av aktiema i bolaget för att ett beslut skall blir    Prop. 1992/93:89 giltigt eller en befogenhet skall få utövas.

Ingripanden mot kreditmarknadsbolag

16    § Om ett kreditmarknadsboiag har fattot ett beslut som strider raot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelato med stöd av sådan förfatming eller mot bolagsordningen, får Finansinspektionen förbjuda verksfellighet av beslutet. Har beslutet redan verksfellto får inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det är möjligt.

17    § Ett tillstånd att driva finansieringsverksamhet som har lämnato ett kreditmarknadsbolag skall återkallas av Finansinspektionen ora

1.   bolaget inte inora ett år efter beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse sora tillståndet avser, eller ora bolaget dessförinnan
förklarat sig avsfe från tillsfendet,

2.   bolaget under en sammanhängande tid av ett år inte drivit sådan rörelse som tillståndet avser,

3.   bolaget genom att överträda en bestämmelse som avses i 16 § eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser,

4.   bolageto kapitolbas understiger det minsto belopp som krävs enligt 4 kap. 1 § andra eller tredje stycket och bristen inte har feckte inora tre månader från det att den blev känd för bolaget, eller

5.   bolageto egna kapitol understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitolet och bristen inte har feckte inora tre månader efter det att den blev känd för bolaget.

Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall sora anges i försfe stycket 2 och 3 i stället för att återkalla tillsfendet meddela vaming. I fall som avses i försfe stycket 4 och 5 får inspektionen medge förlängd tid för täckande av bristen, om det finns särskilda skäl.

Om tillståndet återkallas får inspektionen besluto hur awecklingen av verksamheten skall ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att forteätto verksam­heten.

18 § Har Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat land
inom EES undenättote om att ett kreditmarknadsbolag överträtt föreskrif­
ter som i det landet gäller för bolaget, får inspektionen vidto de i 16 och
17 §§ angivna åtgärderaa mot bolaget, om någon omständighet mot­
svarande vad som där sägs föreligger Inspektionen skall undenätto den
behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtos.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska kreditinstitut m.m.

19 § Om ett utländskt kreditinstitut, som är hemmahörande i ett land
utanför EES, driver verksamhet från filial i Sverige och cfervid överträder

45


en besfemmelse som avses i 16 § eller på annat sätt visat sig olämpligt    Prop. 1992/93:89 att  utöva  finansieringsverksamhet,   får   Finansinspektionen  återkalla filialtillståndet eller, om det är tillräckligt, meddela vaming.

Om filialtillståndet återkallas gäller 17 § tredje CKh fjärde styckena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätto tillsynsmyndigheten i det land där kreditinstitutet har sitt säte om åtgärder som har vidtogite med stöd av denna paragraf.

20 § Om ett utländskt kreditinstitut, sora är heraraahörande i ett annat
land inora EES cx;h driver verksamhet här i landet från filial eller genora
direkt tillhandahållande av tjänster, eller om ett sådant finansiellt institut
eller dotterförefeg sora avses i 2 kap. 10 § överträder en besferaraelse
som avses i 16 § eller på annat sätt har visat sig olämpligt att utöva
sådan verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företoget att göra
rättelse.

Om företoget inte följer föreläggandet, skall inspektionen imdenätto behörig myndighet i företogeto hemland.

Ora rättelse äncfe inte sker, får inspektionen förbjucfe företoget att göra nya åtoganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätto behörig rayndighet i företogeto hemland. I brådskande fall får Finansinspektionen meddela förbud utan föregående undenättelse till hernlandsrayndigheten. Denna skall cfe undenättas så snart det kan ske.

21 § Om ett kreditinstitut, som är hemmahörande i ett annat land inora
EES CKh driver verksamhet här i landet från filial eller genom direkt
tillhandahållande av tjänster, har fått sitt verksarahetetillstånd återkallat
i heralandet, skall Finansinspektionen genast förbjucfe institutet att göra
nya åtoganden i Sverige.

Finansinspektionen skall även förbjucfe ett sådant företog sora avses i 2 kap. 10 § att göra nya åtoganden här i landet om utländskt kreditinsti­tut som äger företoget eller dess raoderföretog har fått sitt verksamheto-tillstånd återkallat.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

22 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan
att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluto hur avvecklingen av
verksamheten skall ske.

Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksainhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

I fråga om utländska företog får ett föreläggande enligt denna paragraf riktos mot såväl företoget som den som här i landet är verksam för företoeete räknine.


46


Avgifter till Finansinspektionen                                         Prop. 1992/93:89

23 § Kreditmarknadsboiag CKh utländskt kreditinstitut raed filial här i
landet skall raed årliga avgifter bekosfe Finansinspektionens verksainhet
enligt de närmare föreskrifter sora regeringen raeddelar. Vad sora nu
sagte gäller också sådana företog sora avses i 2 kap. 10 § och sora har
filial här i landet.

Vite

24 § Ora Finansinspektionen raeddelar föreläggande eller förbud enligt
denna lag, får inspektionen förelägga vite.

6 Kap. Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut enligt 5 kap. 6 § och 22 § andra stycket
får inte överklagas.

/ndra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får över­klagas hos kammarrätten.

Inspektionen får besferaraa att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla oraedelbart.

2 § Har Finansinspektionen i ett ärende ora tillstånd enligt 1 kap. 2 §
inte fattot beslut inom sex månader efter det att ansökan gavs in till
inspektionen, får sökanden begära förklaring av kammanätten att ärendet
onödigt uppehålls. Ora Finansinspektionen inte har raeddelat beslut inom
sex månader efter det att en såcfen förklaring avgette, skall det anses som
att ansökningen har avslagite.

Om Finansinspektionen i ett fall sora avses i 2 kap. 12 § inte har överiämnat underrättelse till en behörig myndighet i utlandet inom tre månader efter det att ansökan gavs in, får sökanden begära förklaring av kammanätten att ärendet onödigt uppehålls. Om undenättelse inte har överlämnate inom tre månader efter det att en såcfen förklaring avgette, skall det anses som att ansökningen avslagite.

1. Denna lag tiäder i kraft den dag regeringen besfemmer.

2.    Genom lagen upphävs lagen (1963:76) ora kreditaktiebolag och lagen (1988:606) om finansbolag.

3.    Ett företog som driver verksamhet med stöd av punkt 4 i övergångs­bestämmelseraa till lagen (1988:606) om finansbolag får fortoätto verksamheten enligt den bestämmelsen.

4.    Ett finansbolag som driver verksamhet vid lagens ikraftträdande får, om annat inte följer av punkt 3, driva verksamheten enligt äldre bestämmelser under ett år räknat från tidpunkten för lagens ikraftträdande eller, om ansökan om tillstånd enligt den nya lagen gette in inom denna tid, till dess att ansökningen har prövate slutligt. Detsamma gäller för företog som vid lagens ikraftträdande har rätt att driva verksamhet enligt låsen om kreditaktiebolae.


47


 


5.   Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver finansie-    Prop. 1992/93:89
ringsverksarahet sora inte fordrar tillstånd enligt lagen (1988:606) om

finansbolag får forteätto verksamheten under ett år räknat från tidpunkten för lagens ikraftträdande eller, om ansökan om tillstånd gette in inom denna tid, till dess att ansökningen har prövato slutligt.

6.   Ett företog sora driver verksamhet med stöd av punkt 4 eller 5 får
beviljas tillstånd enligt den nya lagen, även om företogeto kapitolbas vid
tidpunkten för tillståndsbeslutet inte uppgår till det belopp sora enligt
2 kap. 4 § krävs i bundet eget kapitol vid ett kreditmarknadsbolags
påbörjande av verksarahet. 1 fråga ora ett sådant bolag gäller dock, vid
tillärapning av 4 kap. I § andra stycket och den cfertill svarande
återkallelseskyldigheten enligt 5 kap. 17 § försfe stycket 4, att bolagete
kapitolbas inte efter lagens ikraftträdande får understiga det högsto belopp
som kapitolbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När kapitolbasen
motsvarar det i 2 kap. 4 § uppsfeUda kravet på bundet eget kapifel gäller
bestämmelseraa i lagen.

Om ägarkontrollen över ett såcfent bolag sora avses i försfe stycket förändras, skall bolagete kapifelbas inora tre månader från övertogandet motsvara lägst den nivå som i fråga om bundet eget kapitol krävs för bolaget enligt 2 kap. 4 §.

Finansinspektionen får medge undantog från andra stycket vid fusion mellan två eller flera bolag som avses i försto stycket. I sådant fall får kapitolbasen för det genom fusionen bildade bolaget inte understiga summan av de kapitolbaser sora enligt försto stycket krävto för vart och ett av de sammanslagna bolagen vid tidpunkten för fusionen.

7.   1 fråga om överklagande av beslut som Finansinspektionen meddelat
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.


48


3 Förslag till                                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618);

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618) deb att 1 kap. 4 och 5 §§ samt 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla, deb att I kap. 2 §, 2 kap. 3 och 12 §§, 3 kap. 2 §, 6 kap. 9 §, 7 kap.

1,2, 11 och 12 §§, 8 kap. I och 5 §§, 10 kap. 4 och 15 §§ särat 11 kap.

1 och 9 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe

1         kap.

1 ett bankaktiebolag svarar delägaraa inte personligen för bolageto förpliktelser.

Bankaktiebolagete aktiekapitol skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Är aktiekapi­talet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.

Bankaktiebolaget skall när rörel­sen påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om oktroj motsvarar minst fem miljoner ecu. I 4 kap. 7 § bankrörelselagen (1987:617) finns bestämmeber om vad som utgör bundet eget kapital.

2         kap.
3§'

Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall undersfellas rege­ringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkto verksaniheten.

Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad män särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolageto verksamhet.

Regeringen skall stodfåsto bolagsordningen och bevilja oktroj, om den planerade rörelsen kan antos komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterUgare bank.

'Sena.ste lydeLse 1990:822.

4 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 89                                                                           49


 


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

12 §2

Ett bankaktiebolag skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att oktroj har beviljato. För registrering krävs

1.   att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 14 § har förklarate förverkade
och inte har övertogito av någon annan (bolagete aktiekapifel) svarar mot
aktiekapitolet eller minimikapitolet enligt bolagsordningen,

2.   alt de aktier som ingår i bolagete aktiekapitol är helt betoida, och

3.   att auktoriserad revisor skrift- 3. att auktoriserad revisor skrift­ligen intygar att betalning enligt 2 ligen intygar att betolning enligt 2 har skett.       har skett samt att bankaktiebolaget

har ett så stort bundet eget kapital

som föreskrivs i 1 kap. 2 % tredje

stycket.

Genom registreringen fastefells bolagete aktiekapitol till belopp som

anges i andra stycket   1.  De aktier som enligt  14 § har förklarate

förverkade och inte övertogite av någon annan blir därvid ogiltiga.

Frågan om bolagets bildande har fallit, om anmälan för registrering inte skett inom den tid som anges i försto stycket eller ora Finansinspek­tionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget. 1 sådant fall svarar styrelseledamötema solidariskt för återbetolningen av de belopp som har betalts in på de tecknade aktieraa jämte uppkommen avkastning med avdrag för kostnader på grand av åtgärder enligt 16 § försto stycket tredje meningen.

3 kap. 2 §

Aktier kan fritt överlåtos och förvärvas om något annat inte följer av lag.

Den som förvärvar aktier skall inom en månad anmäla förvärvet rill Finansinspektionen, om det medför arr förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget koimner arr överskrida iiågor av gräns­värdena rio, rjugo, fyrrio och fem­rio procent.

-Sen.isie lydelse 1992:554. \ydelse enligt prop. 1992/93:68.


50


 


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


6 kap.

9 §4

Ett bankaktiebolag får inte förvärva eller sora pant to eraot egna aktier. Ett dotterföretog får inte heller förvärva eller som pant to eraot aktier i moderbolaget. Avtol i strid raot detto förbud är ogiltiga.


Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, utgör försto stycket inte hinder för bolaget att som pant to emot även de egna aktierna. Regeringen eller, efter regeringens berayndigande. Finans­inspektionen utfårcfer närraare föreskrifter ora vilka begränsningar sora i detfe fall skall gälla.


Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget eller, om detta är dotterbolag i en koncern, dess moderbolag, utgör försto stycket inte hinder för bolaget att som pant to emot även dessa aktier. Rege­ringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen utfårcfer närmare föreskrifter ora vilka begränsningar som i detto fall skall gälla.

Första stycket utgör inte hinder för ett bankaktiebolag att vid över­tagande av aktiebolags rörebe i samband med fusion förvärva i röreben ingäende aktier. Förvärva­de aktier skall avyttras senast när fusionsvederlaget skiftas.


7 kap.

1§'

Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen skall förvalfe bolageto angelägenheter i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag och bankrörelselagen (1987:617).

Styrelsen väljs av bolagsstäm­man, om det inte föreskrivs i bo­lagsordningen att en eller flera styrebeledamöter skall utses på annat sätt.

Styrelsen väljs av bolagsstäm­man. Regeringen får dock utse högst fem ledamöter i styreben (offentliga styrebeledamöter) med uppgift att SärskiU verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets verksamhet. Åven annan styrelseledamot får, om så före­skrivs i bolagsordningen, tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstämman.

En styrelseledamote uppdrag gäller för den tid som anges i bolagsord ningen. Uppdragstiden får inte orafatto mer än fyra räkenskapsår och

■Senaste lydelse 1991:996. "senaste lydelse 1987:1248.


51


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken styrelseval fönättas.

Vad sora sägs i denna lag och bankrörelselagen ora styrelselecfemöter skall i tillärapliga delar gälla även suppleanter.

Bestämmelser om arbetetogarrepresentonter finns i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatonställda.


2§*

Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den som har uteett honom begär det. Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen och, om en ledamot som inte är vald på bolagssfemma vill avgå, hos den som har tillsatt honom.


fem.

Om en styrelseledamot som enligt bolagsordningen skall tillsättos i annan ordning än genom val av bolagsstämma inte har uteette, skall Finansinspektionen förordna en ersättore på ansökan av en styrelse­ledamot, aktieägare, borgenär eller någon arman vars rätt kan vara beroende av att det finns nåcon som kan företräda bolaeet.

Om en styrelseledamote uppdrag upphör i förtid eller hinder enligt 3 § uppkommer för honom att vara styrelseledamot och det inte finns någon suppleant, som kan inträda i hans ställe, skall övriga styrelse­ledamöter vidto åtgärder för att en ny styrelseledamot tillsätte för den återstående mandattiden. Sådana åtgärder behöver dock inte vidtas, om den förutvarande ledamoten var (ffentUg styrelseledamot eller arbetetagarrepresentant som avses i lagen (1987:1245) om styrelse-representation för de privatan­ställda. Skall ledamoten väljas på bolagsstämma, kan valet anstå till den nästo ordinarie stämma på vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvar­stående ledamöter och suppleanter och   deras   antal   inte   understiger


Om en styrelseledamote uppdrag upphör i förtid eller hinder enligt 3 § uppkommer för honom att vara styrelseledamot och det inte finns någon suppleant, som kan inträda i hans ställe, skall övriga styrelse­ledamöter vidto åtgärder för att en ny styrelseledamot tillsätte för den återstående mandattiden. Sådana åtgärder behöver dock inte vidtas, om den föratvarande ledamoten var arbetetogarrepresentant som avses i lagen (1987:1245) om styrelse-representotion för de privatan­ställda. Skall ledamoten väljas på bolagsstämraa, kan valet anstå till den nästo ordinarie sfemma på vilken styrelseval fönättos, om styrelsen är beslutför med kvar­stående ledamöter och suppleanter och deras antol inte understiger fem.


11 §


Inom styrelsen skall en av leda­mötema vara ordförande. Styrelsen skall välja ordförande, om inte


Inom styrelsen skall en av leda­mötema vara ordförande. Styrelsen skall välja ordförande, om inte


 


''Senaste lydelse 1992:554.


52


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


annat föreskrivs i bolagsordningen eller beslutas av bolagssfemman eller följer av andra stycket. Styrelsen får även utoe vice ord­förande. Vid lika röstetol avgörs valet genom lottning. Verksfellande direktör eller arman ansfelld i banken får inte vara ordförande eller vice ordförande.

\blet av ordförande skall utan dröjsmål underställas regeringen för godkännande. Regeringen skall godkänna valet, om den valde kan förväntas verka för att såväl bank­ens som samhällets intressen beak­tas i verksamheten. Om valet inte godkänns skall regeringen i stället utse en annan ledamot av styreben till ordförande.

Regeringens godkännande enligt andra stycket gäller tills vidare. Vid omval av en ordförande som tidigare har godkänts av rege­ringen krävs inte ny underställning. Regeringen får återkalla sitt god­kännande, om ordförarulen inte längre uppfyller de villkor för godkännande som anges i aiidra srycket. Om regeringen har utsett ordföranden får uppdraget åter­kallas när som helst.

Om ett godkännande har åter­kallats skall bestämmebema i första stycket tillämpas. Detsamma gäller om ett uppdrag har åter­kallats eller av annat skäl upphört.

Intill dess att valet av ordförande har prövats av regeringen, skall den enligt första stycket utsedde ledamoten vara ordförande.


annat föreskrivs i bolagsordningen eller beslutas av bolagssfemman. Styrelsen får även utse vice ord­förande. Vid lika röstefel avgörs valet genom lottning. Verksfellande direktör eller aiman ansfelld i banken får inte vara ordförande eller vice ordförande.


 


12 §

Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när det behövs. På begäran av en styrelseledamot skall styrelsen sammankallas.

Vid styrelsens sammanträden skall det föras protokoll, sora underteck­nas eller justeras av ordföranden och den ledamot som styrelsen uteer till det. Styrelseledamot har rätt att få avvikande raening antecknad till protokollet. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.


53


Nuvamnde lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

En offentlig styrebeledamot eller, om flem sådana ledamöter är utsedda, den eller de som rege­ringen förordnar, har rätt att när-vam och delta i överläggningarna när ärenden, som senare skall avgöras av styreben, förbereds av dänill särskilt utsedda styrebeleda­möter, anställda eller delegater i banken. En person som avses i 8 § första stycket andm meningen har motsvarande rätt.

8 kap.

Aktieägamas rätt att beslufe i bankaktiebolagete angelägenheter utövas vid bolagssfenunan.

I avsfemningsbolag tillkommer rätten att delfe i bolagssfemma den som har fegite upp som aktieägare i en sådan utekrift av aktieboken som avses i 3 kap. 14 § andra stycket.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktieägare, för att få delfe i bolagssfemman, skall anmäla sig hos bolaget senast den dag som anges i kallelsen till sfemman. Denna dag får inte vara söncfeg, annan allraän helgcfeg, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton och får inte infalla tidigare än femte cfegen före stämman.

Aktier som tillhör bolaget eller Aktier som tillhör bolaget eller
dess dotterföretog kan inte före- dess dotterföretog kan inte före­
trädas vid bolagssfemman. Sådana trädas vid bolagssfemman. Sådana
aktier skall inte medräknas när det aktier skall inte medräknas när det
fordras samtycke av ägare till en fordras samtycke av ägare till en
viss del av aktieraa i bolaget för viss del av aktieraa i bolaget för
att ett beslut skall bli giltigt eller att ett beslut skall bli giltigt eller
en befogenhet skall få utövas.
en   befogenhet   skall   få   utövas.

Detsamma gäller aktier vilka om-

fattas av ett beslut av Finans­inspektionen enligt 7 kap. 14 § bankrörebelagen (1987:617).


Ordinarie bolagsstämma skall hållas inora fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i moderbolag, koncem­redovisningen och koncemrevisionsberättelsen. Vid stämman skall beslut fattos


54


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


1.   ora fastefellelse av resultoträkningen och balansräkningen särat, i moderbolag, konceraresulfeträkningen och koncerabalansräkningen,

2.   ora dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fkstofellda balansräkningen,

3.   ora ansvarsfrihet för styrelseledaraötema, samt

4.   i andra ärenden som ankoraraer på sfemman enligt denna lag,
bankrörelselagen (1987:617) eller bolagsordningen.

Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dcx:k skjutas upp till en fortsatt sfemma, ora majoriteten eller en minoritet, som besfer av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier, begär det. Sådan sfemma skall hållas ininst en och högst två raånader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa handlingar till bankinspektionen finns det bestämmeber i 7 kap. 6 % bankrörebelagen.


10 kap.

Rätten skall förordna att bankaktiebolaget skall träcfe i likvicfetion, om

1. oktrojen har återkallats, eller

1.   röreben inte öppnats inom ett
år från bolagets bildande,

2.    bolagets hela rörebe har
överlåtits,

2. bolaget efter en konkurs som avslutote raed överskott inte inora föreskriven tid har fattot beslut ora likvidation enligt 19 § andra stycket.

3.   regeringen har förklarat ok­trojen förverkad, eller

4.    bolaget efter en konkurs som avslufete med överskott inte inom föreskriven tid har fattot beslut om likvidation enligt 19 § andra stycket.

Beslut ora likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgranden har upphört under ärendeto handläggning i försto instans.

Fråga om likvidation enligt försto stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på an­sökan av styrelsen, styrelseledamot eller aktieägare. I det fall sora avses i försto stycket 2 prövas frågan även på ansökan av borge­när eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräcfe bolaget.

Fråga om likvidation enligt försto stycket prövas på anraälan av Finansinspektionen eller på an­sökan av styrelsen, styrelseledaraot eller aktieägare. I det fall sora avses i försto stycket 4 prövas frågan även på ansökan av borge­när eller annan vars rätt kan vara beroende av att det tlnns någon som kan företräcfe bolaget.


■'Lydelse enligt prop. 1992/93:68.


55


Nuvarande Ivdebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


15 §«

När likvicfetoreraa har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltnings­berättelse som avser likvicfetionen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovis­ningshandlingar för hela likvicfetionstiden. Berättelsen och redovis­ningshandlingarna skall lämnas till revisorema. Dessa skall inom en månad cferefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen cx;h förvaltningen under likvidationen.

Efter det att revisionsberättelsen har lämnate till likvicfetoreraa skall dessa genast kalla aktieägaraa till en bolagssfemma för granskning av slutredovisningen. Slutredovis­ningen raed bifogade redovis­ningshandlingar och revisions­berättelsen skall hållas tillgängliga för aktieägama och sändas till aktieägare enligt besfemmelsema i 8 kap. 8 § fjärde stycket samt läggas frara på sfemman. Före­skrifteraa i 8 kap. 5 § andra styc­ket 3 och tredje stycket om beslut på bolagsstämma om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna skall tillämpas på likvidatoreraa. Om skyldighet att sända in de nämnda handlingarna till Finansinspek­tionen finns bestämmeber i 7 kap. 6 § bankrörebelagen (1987:617).


Efter det att revisionsberättelsen har länmate till likvidatoreraa skall dessa genast kalla aktieägaraa till en bolagssfemma för granskning av slutredovisningen. Slutredovis­ningen med bifogade redovisnings­handlingar cx:h revisionsberättelsen skaU hållas tillgängliga för aktie­ägaraa och säncfes till aktieägare enligt besfemmelsema i 8 kap. 8 § fjärde stycket samt läggas frara på sferaraan. Föreskrifteraa i 8 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket om beslut på bolagssfemma om ansvarsfrihet för styrelse-lecferaöteraa skall tillärapas på likvidatoreraa.


11 kap.


Enligt ett avfel ora fusion kan ett bankaktiebolag (det överlåtonde bolaget) gå upp i ett annat bank­aktiebolag (det övertagande bolaget). En sådan fusion innebär att det överlåfende bolaget upplöses uton likvidation samt att dess till­gångar och skulder övertos av det övertogande bolaget. Avtolet skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtonde

*'Senaste lydelse 1992:554. 'Senaste lydelse 1990:822.


Enligt ett avtol om fiision kan ett aktiebolag eller ett bankaktiebolag (det överlåtande bolaget) gå upp i ett bankaktiebolag (det överfegande bolaget). En såcfen fusion iimebär att det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation samt att dess till­gångar och skulder övertas av det övertogande bolaget. Avtolet skall för att bli giltigt godkännas av bolagssfemman i det överlåtande


56


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


bolaget, ora inte annat följer av 9 §. Fusion kan ske, trote att det överlåtande bolaget har trätt i likvicfetion. I ett såcfent fall skall likvicfetionen avslutas när tillstånd enligt 4 § har registrerate.

bolaget, om inte annat följer av 9 §. Fusion kan ske, trote att det överlåtande bolaget har trätt i likvicfetion. I ett sådant fall skall likvicfetionen avslutas när tillstånd enligt 4 § har registrerate.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägaraa under rainst en vecka före den bolagssfemma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtolet skall behandlas samt feggas frara på sfemman:

1.   förslag till bolagssfemmans beslut,

2.   fusionsavtolet, sora skall ange fusionsvederlaget CKh grandema för dess fördelning,

3.   en redogörelse av styrelsen för de omständigheter sora kan vara av vikt vid bedöraningen av förslagete läraplighet för bolaget och insättoma,

4.   ett yttrande av revisoreraa över styrelsens redogörelse enligt 3,

5.   ora årsredovisningen inte skall behandlas på sfemman, de handlingar som anges i 4 kap. 5 § försto stycket 1-3,

6.   om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertogande bolaget eller av detto bolag utfårdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, de handlingar som anges i 4 kap. 5 § försto stycket 1-3 beträffande det övertogande bolaget.

Handlingaraa skall genast säncfes till de aktieägare som begär det och uppger sin postodress.


9 §10

Om ett bankaktiebolag äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan bolagens styrelser träffa ett fiisionsavfel som innebär att dotterbolaget skall gå upp i bankaktiebolaget. Styrelseraa skall anmäla avtolet för registrering hos Finansinspektionen. Därvid gäller 4-6 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens beslut ora tillstånd enligt 4 § har registrerato. Är dotterbolaget inte ett bankaktiebolag, skall Finans­inspektionen lämna uppgifter om fusionen till patent- och registrerings­verket, som skall registrera tillståndet.

bolaget finns egendora sora bank­aktiebolaget inte får förvärva. Sådan egendora raåste avyttras senast ett år från registreringen. Om särskilda skäl föreligger, kan Finansinspektionen förlänga denna frist.

Fusion enligt försto stycket får Fusion enligt försto stycket får ske uton hinder av att det i dotter- ske utan hinder av att det i dotter­bolaget finns egendom som bank­aktiebolaget inte får förvärva enligt bestämmebema i 2 kap. 1-4 %% bankrörelselagen (1987:617). Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om särskilda skäl föreligger, kan Finansinspektionen förlänga denna frist.


"Senaste lydelse 1992:554.


57


1. Denna lag träder i kraft den cfeg regeringen bestämmer.

2.   Förordnanden, som meddelate enligt 7 kap. 1 § andra stycket andra
meningen eller 8 § i besfemmelsemas tidigare lydelse, upphör att gälla
vid lagens ikraftträdande.


Prop. 1992/93:89


58


4   Förslag till                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i sparbankslägen (1987:619)

Härigenom föreskrivs i fråga om sparbankslagen (1987:619)' deb att i 2 kap. 4 cx:h 14 §§, 3 kap. 3, 4, 6 och 7 §§, 4 kap. 2 och 17 §§, 6 kap. 3-5, 15, 17 och 19 §§, 7 kap. 4 och 7 §§ samt 8 kap. 5, 7 och 8 §§ ordet "bankinspektionen" skall byfes ut mot "Finansinspek­tionen",

deb att 2 kap. 2, 3 och 11 §§, 4 kap. 6 §, 6 kap. 2 och 13 §§ samt 7 kap. 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe

2 kap.

2§

Stiftoraa anger villkoren för sparbankens bildande. När en sparbank bildas skall till en gnmdfond avsättas ett belopp, vars storlek skall bestäramas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Grandfonden skall befelas raed pengar.

Sparbanken skall när röreben påbörjas ha fonder som vid tid­punkten för beslut om oktroj mot­svarar minst en miljon ecu. I 4 kap. 7 % bankrörelselagen (1987:617) finns bestämmeber om vad som utgör fonder

3 §2

Stiftoraa skall upprätto ett regleraerite sora skall undersfellas regeringen för stodfåstelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkto verksamheten.

Regeringen prövar att reglementet överenssfemmer raed denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt ora och i vad mån särskilda bestäraraelser behövs med hänsyn till orafattningen och arten av sparbankens verksainhet.

Regeringen skall sfedfåsfe reglementet och bevilja oktroj, om den planerade rörelsen kan anfes komma att uppfylla kraven på en sund bank­verksamhet.

'Senaste lydelse av
3 kap. 3 § enligt prop. 1992/93:68
     :  8 kap. 7 § 1991:371

3  kap. 4 § 1991:1681                 8 kap. 8 § -"-.

4  kap. 2 § enligt prop 1992/93:68 6 kap. 15 § 1991:371

8 kap. 5 § -"--Senaste lydelse 1990:823.

59


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank.


11 § En sparbank skall anmälas för registering senast sex raånader efter det


att oktroj har beviljate.

För registrering krävs att hela det belopp, vartill grandfonden enligt regleraentet skall uppgå, har inbetolte. Detto skall styrkas genom ett skriftligt intyg från en auktori­serad revisor.

Frågan om sparbankens bildande har fallit, om anmälan för spar­bankens registrering inte skett inom den tid som anges i försfe stycket eller om bankinspektionen genom beslut sora har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan an­mälan eller vägrat registrering av sparbanken. 1 sådant fall svarar styrelseledamöteraa solidariskt för återbetolningen av de belopp som har betalts till grandfonden jämte uppkommen avkastning, med av­drag för kostnader på grand av åtgärder enligt 13 § första stycket tredje meningen.


För registrering krävs att hela det belopp, vartill grandfonden enligt regleraentet skall uppgå, har inbetolte, samt att sparbanken har så stora fonder som föreskrivs i 2 % andra stycket. Detto skall styrkas genom ett skriftligt intyg från en auktoriserad revisor.

Frågan om sparbankens bildande har fallit, om anmälan för spar­bankens registrering inte skett inom den tid sora anges i försto stycket eller om Finansinspektionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan an­mälan eller vägrat registrering av sparbanken. I sådant fall svarar styrelseledamöteraa solidariskt för återbetolningen av de belopp som har betolto till grandfonden jämte uppkommen avkastning, med av­drag för kostnader på grand av åtgärder enligt 13 § första stycket tredje meningen.


 


4 kap. 6§

Ordinarie sparbanksstärama skall hållas inora fem månader efter utgången av varje räkenskapsår.  Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i en sparbank sora är moderföretog, koncemredovisningen och koncerarevisionsberättelsen. Vid stämman skall beslut fattos

1.   om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i moderföretag, konceraresultoträkningen och koncerabalansräkningen,

2.   om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastetällda balansräkningen,

3.   om ansvarsfrihet för styrelseledamöteraa, samt


60


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


4. i andra ärenden som ankommer på huvudmännen enligt denna lag, bankrörelselagen (1987:617) eller regleraentet.

Om stämman skjuter upp ett beslut i en fråga sora avses i andra stycket 1-3 till en forteatt stäraraa, skall denna hållas rainst en cx:h högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in \issa handUngar till bankinspektionen finns det bestämmelser i 7 kap. 6 % bankrörelselagen.


6 kap.

2§

Rätten skall förordna att en sparbank skall träcfe i likvidation, ora

1. oktmjen har återkallats, eller

1.   rörelsen inte öppnats inom ett
år fi-ån sparbankens bildande,

2. sparbanken efter en konkurs som avslutote med överskott inte inom föreskriven tid har fattot beslut ora likvidation enligt 18 § andra stycket.

2.   sparbankens hela rörebe har överlåtits,

3.   regeringen har förklarat ok­trojen förverkad, eller

4.   sparbanken efter en konkurs som avslutote med överskott inte inom föreskriven tid har fattot beslut om likvidation enligt 18 § andra stycket.

Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgranden har upphört under ärendete handläggning i försto instans.

Fråga om likvidation enligt försto stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på an­sökan av styrelsen, styrelseledamot eller huvudman. I det fall som avses i försto stycket 2 prövas frågan även på ansökan av borge­när eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda sparbanken.

Fråga om likvidation enligt försto stycket prövas på anmälan av bankinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot eller huvudman. I det fäll som avses i första stycket 4 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda sparbanken.


13 §

När likvidatoreraa har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberättel­se som avser likvidationen i dess helhet. Till berättelsen skall fogas redovisninsishandlinsar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovisninsshandlinijama skall lämnas till revisoreraa. Dessa skall inom


61


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


en månad cferefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och


förvaltningen under likvidationen. Efter det att revisionsberättelsen lämnate till likvicfetoreraa skall dessa genast kalla huvudmännen till en sparbankssferania för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revi­sionsberättelsen skall säncfes till hvudmännen enligt besfemmelseraa i 4 kap. 9 § fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Före­skriftema i 4 kap. 6 § andra styc­ket 3 och tredje stycket om beslut på sparbanksstärama ora ansvarsfri­het för styrelseledamöteraa skall tillämpas på likvidatoreraa. Om skyldighet att sända in de nämnda handlingarna till bankinspektionen finns bestämmeber i 7 kap. 6 % bankrörelselagen (1987:617).


Efter det att revisionsberättelsen lämnate till likvicfetoreraa skall dessa genast kalla huvudmäimen till en sparbankssferama för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen raed bifogade redovisningshandlingar och revi­sionsberättelsen skall säncfes till hvudmännen enligt besfemmelseraa i 4 kap. 9 § fjärde stycket samt läggas fram på sfemman. Före­skriftema i 4 kap. 6 § andra styc­ket 3 och tredje stycket om beslut på sparbankssferama om ansvarsfri­het för styrelseledaraötema skall tillämpas på likvidatoreraa.


7 kap.

8§


Om en sparbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan spar­bankens och bolageto styrelser träffa ett fusionsavtol sora innebär att dotterbolaget skall gå upp i sparbanken. Styrelseraa skall an­mäla avtolet för registrering hos bankinspektionen. Därvid gäller 5-7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens beslut om tillstånd enligt 5 § har registrerate. Bank­inspektionen skall lämna uppgifter om fusionen till patent- och registreringsverket, som skall registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt försto stycket får ske uton hinder av att det i dotter­bolaget finns såcfen egendom som sparbanken inte får förvärva eiiUgt bestämmelserna i 2 kap. 1-4 %% bankrörelselagen (1987:617).


Om en sparbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan spar­bankens och bolageto styrelser träffa ett fusionsavtol sora innebär att dotterbolaget skall gå upp i sparbanken. Styrelseraa skall an­mäla avtolet för registrering hos Finansinspektionen. Därvid gäller 5-7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens beslut om tillstånd enligt 5 § har registrerate. Finans­inspektionen skall lärana uppgifter om fusionen till patent- och registreringsverket, som skall registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt försto stycket får ske utan hinder av att det i dotter­bolaget finns såcfen egendom som sparbanken inte får förvärva. Så­dan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om


62


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om särskilcfe skäl föreligger, kan bankinspektionen förlänga denna frist.


särskilda skäl föreligger, kan Finansinspektionen förlänga denna frist.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


63


 


5 Förslag till                                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom föreskrivs att I kap. 4 §, 2 kap. 2 och 5 §§, 7 kap. 5 §, 9 kap. 4 och 15 §§ samt 10 kap. 9 § föreningsbankslagen (1987:620) skall ha följande lydelse.

1         kap.

För en föreningsbanks förpliktelser svarar encfest bankens tillgångar, med

undantag av vad som följer av 7 §. Det åligger varje medlem att betola insato i föreningsbanken i enlighet

med vad som föreskrivs i stodgama. Betolningen skall alltid fullgöras i

pengar.

En central föreningsbank skall tilbammans med anslutna lokala föreningsbanker när den centrala föreningsbankens rörebe påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om oktroj motsvarar minst fem miljoner ecu. 1 4 kap. 7 § bankrörebelagen (1987:617) finns bestämmeber om vad som utgör bundet eget kapital.

2 kap.

2 §'

En föreningsbanks stadgar skall stodfästos. Till ansökan om stodfåstelse skall fogas en plan för den tilltänkto verksamheten.

Stadfästelse av stadgar meddelas för en central föreningsbank av regeringen och för en lokal föreningsbank av Finansinspektionen.

Vid behandlingen av en ansökan om stodfåstelse av stodgar prövas att stadgama överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av föreningsbankens verksamhet.

Regeringen skall stodfåsto stodgama och bevilja oktroj för en central föreningsbank, om den planerade rörelsen kan antos komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon yrrerllgare bank.

'Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

64


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

En nybildad föreningsbank skall anmälas för registrering senast fyra månader efter det att dess stodgar har erhållit stodfåstelse.

För registering krävs att föreningsbanken har rainst så raånga raedlera-mar som anges i I § och att dessa har betolt in insatebelopp enligt stodgaraa.

För registrering av en  central
föreningsbank  krävs   att   banken
tilbammans med anslutna lokala
föreningsbanker har ett så stort
bundet eget kapital som föreskrivs
i 1 kap. 4 % tredje stycket.
Frågan om föreningsbankens bildande har fallit,  ora anmälan för
registering inte har skett inom den tid sora anges i försto stycket eller om
Finansinspektionen genom beslut sora har vunnit laga kraft har avskrivit
en sådan anmälan eller vägrat registrering. 1 sådant fall svarar styrelse­
ledamötema solidariskt för återbetolningen av insateer jämte uppkommen
avkastning, med avdrag för kostnader på grand av åtgärder enligt 6 §
försto stycket tredje meningen.
      ;

7 kap.

Ordinarie föreningsbanksstämma skall hållas inom fera månader efter utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i en föreningbank som är moderförening, konceraredovisningen och koncerarevisions­berättelsen. Vid sfemman skall beslut fattas

1.   om fastetällelse av resultoträkningen och balansräkningen samt, i föreningsbank som är moderförening, konceraresultoträkningen och koncerabalansräkningen,

2.   om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastefellda balansräkningen,

3.   om ansvarsfrihet för styrelseledamötema, samt

4.   i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag, bankrörelselagen (1987:617) eller stadgaraa.

Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dock skjutos upp till en fortsatt stäraraa, ora majoriteten eller en minoritet som består av minst en tiondel av samtliga röstberättigade begär det. I en central föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker krävs dock att röstberättigade med minst en tiondel av rösteraa begär att beslutet skjuto

-Lydelse enligt prop. 1992/93:69. -'Lydelse enligt prop. 1992/93:69.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89                                                                      65


Nuvarande lydelse                 Föieslagen lydebe                  Prop. 1992/93:89

upp. Den forteätto stämman skall hållas rainst en och högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.

Om skyldighet att sända in vissa handUngar till Finansinspektionen fruns det bestämmeber i 7 kap. 6 % bankrörelselagen.

9 kap.

4§

Rätten skall förordna att föreningsbanken skall träda i likvidation, om

1.   rörelsen inte öppnate inom ett 1. en lokal föreningsbanks
år från föreningsbankens bildande,    rörebe inte öppnate inom ett år

från föreningsbankens bildande,

2.    regeringen har förklarat en       2. oktrojen för en central före-
central föreningsbanks oktroj för-    ningsbank har återkallats,
verkad,

3.   en lokal föreningsbank inte är ansluten till en central föreningsbank eller den centrala föreningsbank till vilken den är ansluten har trätt i likvidation eller försatte i konkurs, eller

4.   föreningsbanken efter en konkurs som avslufete raed överskott inte inora föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § andra stycket.

Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgranden har upphört under ärendete handläggning i försto instons.

Fråga om likvidation enligt försto stycket prövas på annfelan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. 1 det fall som avses i försto stycket 4 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda föreningsbanken.

15 §■

När likvidatoreraa har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltnings­berättelse som avser likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovis­ningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovisnings-handlingaraa skall lämnas till revisoreraa. Dessa skall inom en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvalt­ningen under likvidationen.

■'Lydelse enligt prop. 1992/93:69. LydeLse enligt prop. 1992/93:69.


66


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


Efter det att revisionsberättelsen har lämnato till likvidatoreraa skall dessa genast kalla medlemmama till en föreningsbankssfemma för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revi­sionsberättelsen skall hållas till­gängliga och sändas till medlem­mar och innehavare av förlags­andelar enligt bestäraraelseraa i 7 kap. 8 § fjärde stycket särat läggas fram på stämman. Föreskriftema i 7 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket om beslut på före­ningsbankssfemma om ansvarsfri­het för styrelseledamöteraa skall tillämpas på likvidatoreraa. Om skyldighet att sända in de nämnda handlingarna till Finansinspek­tionen finns bestämmeber i 7 kap. 6 % bankrörebelagen (1987:617).


Efter det att revisionsberättelsen har lämnate till likvidatoreraa skall dessa genast kalla raedleraraama till en föreningsbankssfemma för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revi­sionsberättelsen skall hållas till­gängliga och sändas till medlera­mar och innehavare av förlags­andelar enligt besfemmelsema i 7 kap. 8 § fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Föreskriftema i 7 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket ora beslut på före­ningsbankssfemma ora ansvarsfri­het för styrelselecferaöteraa skall tillärapas på likvicfetoreraa.


10 kap.

9§*

Om en föreningsbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan föreningsbankens och bolagete styrelser träffa ett fusionsavtol sora innebär att dotterbolaget skall gå upp i föreningsbanken. Styrelseraa skall anraäla avtolet för registrering hos Finansinspektionen. Därvid gäller 5-7 §§ i tillämpliga delar.

Dotterbolaget är upplöst när regeringens eller bankinspektionens beslut om tillstånd enligt 5 § har registrerato. Finansinspektionen skall läinna uppgifter om fusionen till patent- och registreringsverket, som skall registrera tillståndet enligt 5 §.

Fusion enligt försto stycket får ske uton hinder av att det i dotter­bolaget finns egendora som före­ningsbanken inte får förvärva. Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om särskilda skäl föreligger, kan Finansinspektionen förlänga denna frist.

Fusion enligt försto stycket får ske uton hinder av att det i dotter­bolaget finns egendom som före­ningsbanken inte får förvärva enUgt bestämmelserna i 2 kap. 1-4 §§ bankrörebelagen (1987:617). Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om särskilda skäl föreligger, kan Finansinspektionen förlänga denna frist.


''Lydelse enligt prop. 1992/93:69.


67


Denna lag träder i kraft den dag regeringen besfemmer.


Prop. 1992/93:89

68


6 Förslag till                                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom  föreskrivs att 48  §  ackordslagen  (1970:847) skall  ha följande lydelse

Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe

48 §'

Bestämmelsema i denna lag om gäldenär äger ej tillämpning i fråga om

1.    bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

2.    ki-ediraktiebolag,   stadshypo-       2.    stadshypoteksförening   eller
teksförening   eller   landshypoteks-    landshypoteksförening,
förening,

3.   understödsförening,

4.   försäkringsbolag.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen besfemmer.

2.   Ett kreditmarknadsbolag enligt I kap. I § lagen (1992:000) om
kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande har rätt att driva
verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditoktiebolag skall fortferande
omfattos av 48 §.

'Senaste lydelse 1987:637.

69


7 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)' deb att I och 3 §§ skall ha följande lydelse, deb att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 17 a §, av följande lydelse.


Prop. 1992/93:89


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet sora innebär att någon, utora i enstoka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som ett led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kreditupplysnings­verksamhet, om den är av större omfattning.

Lagen omfattor inte förraedling       Lagen omfattor inte förmedling av   kreditupplysningar   inom   en    av   kreditupplysningar   inom   en

kreto sora utgörs av Sveriges riks­bank och sådana kreditinrättningar eller för kreditupplysningsverksam­het inrättode företog som står under Finansinspektionens tillsyn och inte är finansbolag enligt 8 % lagen (1988:606) om finansbolag.

ki-editmarknadsbolag. Lagen gäller  inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan företog inora samma koncera.

krete som utgörs av Sveriges riks­bank och sådana kreditinrättningar eller för kreditupplysningsverksara­het inrättode företog sora står under Finansinspektionens tillsyn och inte är kreditmarknads­bolag enligt lagen (1992:000) om


Kreditupplysningsverksarahet Datoinspektionen.


3 §' får   bedrivas   endast   efter   tillstånd   av

Något tilbtånd behövs dock inte

för

1.  ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av I kap. 5 % bankrörelselagen (1987:617), om kreditupplys­ningsverksamhet omfattas av det i hemlandet meddelade tilbtåndet att driva bankrörebe,

2.  ett utländskt kredttinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 % lagen (1992:000) om


 


'Lagen omtryckt 1981:737. -Lydelse enligt prop. 1992/93:12.

-Senaste lydelse 1991:1563.


70


Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

kreditmarknadsbolag, om kredit­upplysningsverksamhet omfattas av det i hemlandet meddelade tillstån­det att driva finansieringsverksam­het Tillstånd behövs ej för kreditupplysningsverksamhet, i den mån den

bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning på sådant sätt som

avses i tryckfriheteförordningen och yttrandefrihetegrandlagen.

17 a §

Om ett företag som avses i 3 § andra stycket överträder denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen får Datainspektionen förelägga företaget att vidta rättel­se.

Om företaget inte följer före-läggandet, skall Datainspektionen underrätta behörig myndighet i företagets hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får Datainspektionen förbjuda insti­tutet att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta be­hörig myndighet i institutets hem­land. I brådskande fall får inspek­tionen meddela förbud utan före­gående underrättelse till hemlands­myndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen besfemmer.

2.   Ett kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande har rätt att
driva verksamhet enligt lagen (1963:76) ora kreditoktiebolag skall
fortfarande ingå i den krete av företog sora avses i I § andra stycket.

71


8 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenora föreskrivs att 14 kap.  1 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha följande lydelse


Prop. 1992/93:89


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


14 kap.

1 §


Avtal om fusion, varigenom ett aktiebolag (överlåtonde bolag) upplöses uton likvidation och dess tillgångar och skulder övertoges av annat aktiebolag (övertagande bolag), skall för att bli giltigt god­kännas av bolagsstämman i det överlåtonde bolaget, om ej annat följer av 8 §. Fusion kan ske utan hinder av att det överlåtonde bo­laget trätt i likvidation. 1 sådant fall skall likvidationen avslutos när registrering skett av rättens till­stånd enligt 5 §.

Avtol om fusion, varigenom ett aktiebolag (överlåfende bolag) upplöses uton likvidation och dess tillgångar och skulder övertoges av annat aktiebolag (överfegande bolag), skall för att bli giltigt god­kännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget, om ej annat följer av 8 §. Fusion kan ske utan hinder av att det överlåtande bo­laget trätt i likvicfetion. 1 sådant fall skall likvidationen avslutas när registrering skett av rättens till­sfend enligt 5 §. Vid a\tal om fusion mellan aktiebolag och bank­aktiebolag gäller bestämmebema i 11 kap. bankaktiebolagslagen (1987:618). Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägaraa under minst en vecka före den bolagsstämma, vid vilken fråga om godkännande av fusionsavtol skall behandlas, samt läggas fram på stämman,

1.   förslag till bolagssfemmans beslut,

2.   fusion.savtalet, som skall ange fusionsvederlaget och granderaa för dess fördelning,

3.   redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagete lämplighet för bolaget,

4.   yttrande av revisoreraa över styrelsens redogörelse enligt 3,

5.   om årsredovisningen ej skall behandlas på stämman, handlingar som anges i 4 kap. 4 § försto stycket 1-3,

6.   om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertogande bolaget eller av detto bolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, handlingar som anges i 4 kap. 4 § försto stycket 1-3 beträffande det övertagande bolaget.

Handlingarna skall genast sändas till aktieägare som begär det och uppger sin postodress.


Denna lan träder i kraft den daa reseringen bestämmer.


72


9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) ora Sveriges riksbank

dels att i 18 § orden "bank- eller försäkringsinspektionen" skall bytos ut mot "Finansinspektionen",

deb att 3, 20, 22 och 22 b §§ skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:89


 


Nuvarande lydelse


Föieslagen lydebe


3 §'


Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker och ut­ländska bankföretog som fått rege­ringens tilbtånd att driva bank­rörelse från filial här i landet.

Med kreditinstitut förstås bank­institut, lokala föreningsbanker, kreditaktiebolag, finansbolag, värdepappersinstitut, allraänna pensionsfonden, försäkringsföretog med svensk koncession, lands­hypoteks- och stodshypoteksinstitu-tioneraa samt Svenska Skepps­hypotekskassan.


Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker och ut­ländska bankföretog som med stöd av I kap. 4 eller 5 % bankrörelse­lagen (1987:617) driver bankrörel­se från filial här i landet.

Med kreditinstitut förstås bank­institut, lokala föreningsbanker, kreditmarknadsbolag, värdepap­persinstitut, allraänna pensions­fonden, försäkringsföretog med svensk koncession, landshypoteks-och stodshypoteksinstitutioneraa, Svenska Skeppshypotekskassan samt utländska företag som med stöd av 2 kap. 8, 9 eller 10 % lagen (1992:000) om kreditmark­iiacbbolag driver verksamhet fi-ån filial i Sverige.


20 §2

1 kreditpolitiskt  syfte  får Riksbanken  genora beslut  i  enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kredit-institutete placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt Riksbanken i det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller uton räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i Riksbanken. 1 den uteträckning Riksbanken i det enskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutete inneliggande kassa.

För ett  utländskt kreditinstitut som har rätt att driva verksainhet

För ett  utländskt kreditinstitut som/d/f tillstånd att driva verk


'Senaste lydelse 1991:1001. -Senaste lydelse 1991:1025.


73


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


 


samhet från filial här i landet be­räknas kassakravet på filialens placeringar eller förbindelser.


från filial här i landet beräknas kassakravet på filialens place­ringar eller förbindelser.


22 §'


Efter anmodan av Riksbanken skall ett kreditinstitut till Riks­banken lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuto-och kreditmarknadema.


Efter anmodan av Riksbanken skall ett kreditinstitut eller annat företag som står under tilbyn av Finansinspektionen till Riksbanken läinna de uppgifter sora Riks­banken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuto- och kreditmarknaderaa.


22 b §•*


Valutahandel får, med de undan­tag som anges i femte stycket, bedrivas endast med stöd av till­stånd av Riksbanken. Något till­stånd behövs dock inte för köp och försäljning av resevaluto.

Tillstånd till valutahandel med allmänheten (valutohandelstill-stånd) kan medges kreditinstitut och Postverket.

Valutahandel får bedrivas endast med stöd av tillstånd av Riks­banken. Något tillsfend behövs dock inte för köp och försäljning av resevaluto.

Tillstånd till valutohandel med allmänheten (valufehandelstill-stånd) kan medges kreditinstitut och Postverket. Den som har fått sådant tilbtånd kallas auktoriserad valutahandlare.

Vid prövningen skall sökandens kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet beakfes.

Ett valutohandelstillstånd kan begränsas till viss valutohandel. Tillståndet kan förenas med villkor om

1.    begränsningar av sökandens innehav av tillgångar och skulder i utländsk valufe samt, när det gäller fordringar och skulder mot utländska rättesubjekt, i svenska kronor, och

2.    den rapportering som Riksbanken finner nödvändig.

Tillstånd enligt denna paragraf ki-ävs inte för

1. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 % bankrörelselagen (1987:617), om det i hemlandet meddelade tilbtåndet att driva baiiki-örebe omfattar rätt att be­driva valutahandel,

'Senaste lydelse 1990:751. ■•Senaste lydelse 1990:751.


74


Nuvaraiuie lydebe                 Föreslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

2.  ett utländskt kreditinstitut som
driver verksamhet med stöd av
2 kap. 9 % lagen (1992:000) om
ki-editmarknacbbolag, om det
hemlandet meddelade tilbtåndet att
driva finansieringsverksamhet
omfattar rätt att driva valutahan­
del,

3.     ett utländskt företag som
driver verksamhet med stöd av 2
kap. 10 % lagen om kreditmark-
ncubbolag, om valutahandel är
tillåten enligt företagets stadgar
eller bolagsordning och det eller
de utländska kreditinstitut som äger
företaget eller dess moderföretag
skulle ha rätt enligt 1 eller 2 att
driva sådan verksamhet.

Riksbanken får för sådana före­tag som avses i femte stycket före­skriva villkor och rapporterings­skyldighet som avses i frärde styc­ket

Den som har rätt att bedriva valutahandel med allmänheten kallas auktoriserad valutahandlare.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen besfemmer.

75


10   Förslag till                                                              Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342)

Härigenom föreskrivs

deb att 2 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342) i paragraferaas lydelse enligt lagen (1992:557) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebesfemmelsen till lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342) skall ha följande lydelse.

Lydebe enligt SFS 1992:557    Föreslagen lydebe

2%

1 denna lag förstås med

1.   handel på värdepappersmark-        1. handel på värdepappersmark­
naden: handel på börs eller annan    nåden: handel på börs eller annan
organiserad    marknadspfete    eller    organiserad    marknadspfete   eller
genom värdepappersinstitut,
  genom någon som driver värdepap­
persrörelse med stöd av I kap. 3
eller 3 a % lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

2.   fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra deläganätter eller fordringsrätter sora är utgivna för allmän omsättning, andel i värde­pappersfond och aktieägares rätt genteraot den sora för hans räkning för­varar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),

3.   aktiemarknadsbolag: svenskt aktiebolag sora utgivit aktier vilka är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadspfete,

4. värdepapperscentralen: Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.
Vad som föreskrivs ora aktie skall också tillärapas på eraissionsbevis,

interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat   

med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktie­termin. Utfårdande av köpoption skall likställas med försäljning av de aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall liksfellas med köp av aktiema.

Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, index­option och indextermin.

Om fpndpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en del­
ägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av
 
fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.

18 §

Om det finns anledning anta att en Om det finns anledning anto att en
bestämmelse i 4 § överträtts, har bestämmelse i 4 § överträtte, har
bankinspektionen rätt att få de Finansinspektionen rätt att få de
uppgifter som den behöver för sin uppgifter som den behöver för sin
utredning från
                      utredning från

1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen.


76


Lydelse enligt SFS 1992:557   Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:89

2.    ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper överträdelsen gäller,

3.    den juridiska person sora lämnat det offentliga erbjudandet ora aktieförvärv,

4.    moderföretoget till det aktiebolag eller den juridiska person som avses i 2 eller 3,

5.    myndighet,

6.   värdepappersinstitut,         6. någon som driver värdepap-

persrörelse med stöd av 1 kap. 3

eller 3 a% lagen (1991:981) om

värdepappersrörebe,

1. någon atman som köpt eller sålt fondpapper, ora det fiims anledning

anto att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därraed

jämförlig åtgärd som avses i 4 §.

Om det finns anledning anto att någon har överträtt andra besferaraelser i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.

Detma lag träder i kraft, såvitt avser 2 § försto stycket 1 och 18 §, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

77


11 Förslag till                                                               Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs

dels att 1 kap. 3 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i para­grafens lydelse enligt lagen (1992:559) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Lydelse enUgt SFS 1992:557   Föreslagen lydebe

1 kap 3 a §

Tillstånd enligt 3 % krävs inte för

1.  ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 § bankrörelselagen (1987:617), om verksamhet som anges i 3 § omfattas av det i hem­landet meddelade tillståndet att driva bankrörelse,

2.  ett utläncbkt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag, om verksam­het som anges i 3 % omfattas av det i hemlandet meddelade tillståndet att driva finansieringsverksamhet,

3.    ett utländskt företag som
driver verksamhet med stöd av 2
kap. 10 § lagen om kreditmark­
nadsbolag, om verksamhet som
anges i 3 % är tillåten enligt före­
tagets stadgar eller bolagsordning
och det eller de utländska kredit­
institut som äger företaget eller
dess moderföretag skulle ha rärr
enligt 1 eller 2 att driva sådan
verksainhet.

För utländska företag som avses i försra srycker gäller bestämmel­serna  i denna  lag  i tillämpUga delar. Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verk.samhet som bedrivs med stöd n\ en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearinsverksamhet.

78


Denna lag träder i kraft såvitt avser 1 kap. 3 a § försto stycket den dag regeringen besfemmer och i övrigt den I januari 1993.


Prop. 1992/93:89

79


12 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs

deb att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.ra. i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:560) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1992:560    Föreslagen lydelse

Om rätt för vissa utiändska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.   för bankföretog 1 kap. 4 § 1. för bankföretog I kap. 4 och bankrörelselagen (1987:617),     5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2.   för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepap­persrörelse,

3.   för finansbolag 5 a % lagen 3. för företag som driver (1988:606) om finansbolag,     finansieringsverksamhet 2 kap. 8-

10%% lagen (1992:000) om kredit­markiiacbbolag,

4.   för utländska försäkringsföretog lagen (1950:272) om rätt för ut­ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5.   för börser, auktoriserade marknadsplateer och clearingorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-och clearingverksamhet.

Derma lag träder i kraft såvitt avser 3 § 1 och 3 den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.


80


13 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 4 § föräldrabalken' skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

15 kap. 4§

Den omyndiges penningmedel skall göras räntebärande. Förmyndaren får för sådant ändamål

1.    inköpa obligationer,

2.    förvärva sådana skuldför- 2. förvärva sådana skuldför­
bindelser i övrigt med en löptid på
bindelser i övrigt med en löptid på
mer än ett år som har utfärdate av
mer än ett år som har utfårdate av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Sveriges allmänna hypoteksbank
Konungariket Sveriges stodshypo-
eller av Konungariket Sveriges
tekskassa eller av kreditaktiebolag,
stadshypotekskassa, med undantog
med undantog för förlagsbevis eller
för förlagsbevis eller andra skuld-
andra skuldförbindelser som med-
förbindelser som medför rätt till
för rätt till betolning först efter
betalning först efter utfårdarens
utfärdarens övriga fordringsägare,
     övriga fordringsägare,

3.   förvärva fordran som skrivs in eller har skrivits in i stotoskuldboken,

4.   låna ut medlen mot säkerhet av panträtt i fast egendom,

5.   i den omyndiges namn sätto in medlen hos bank, eller

6.   låta medlen stå kvar hos försäkringsbolag efter överenskommelse med bolaget.

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om de obligationer som tår förvärvas, om beskaffenheten av den säkerhet mot vilken den omyndiges medel får lånas ut samt om de räkningar på vilka medlen får sättos in på bank eller stå kvar hos försäkringsbolag.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   I fråga om förvärv som gjorte före ikraftträdandet gäller paragrafen
i sin äldre lydelse.

'Balken omtryckt 1990:1526.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89                                                                           81


 


14 Förslag till                                                                Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder

Härigenom föreskrivs att 9 § reglementet (1961:265) angående förvalt­ningen av Riksförsäkringsverkete fonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe

9§'

Fondfullmäktige     må     placera Fondfullmäktige    får    placera

fondmedel                                                    fondmedel

1.   i obligationer utfärdade av sta- 1. i obligationer utfärdade av sto­
ten, kommun eller därmed jäm-
ten, kommun eller dänned jäm­
förlig samfällighet, Sveriges all-
förlig samfällighet, Sveriges all­
männa hypoteksbank. Konungariket
manna hypoteksbank. Konungariket
Sveriges stadshypotekska.ssa, Sven-
Sveriges stadshypotekskassa. Sven­
ska bostadskreditkassan, Svenska
ska bostadskreditkassan. Svenska
skeppshypotekskassan eller Skepps-
skeppshypotekskassan eller Skepps­
fartens sekundärlånekassa eller av
fartens sekundärlånekassa eller av
kreditaktiebolag,  som  enligt  vad
     kreditmarkiiacbbolag;

därom finnes stadgat står under rillsyn av bankinspektionen:

2.   i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig
.samfällighet;

3.   i obligationer och andra för 3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda för- den allmänna rörelsen avsedda för­skrivningar som offentligen ut- skrivningar som offentligen ut-bjudits av svenskt bankaktiebolag, bjudits av svenskt bankaktiebolag Sveriges investeringsbank aktie- eller Nordiska investeringsbanken; bolag eller Nordiska investerings­banken;

4.   i andra skuldförbindeLser utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet. Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, central­kassa för jordbrakskredit eller annan kreditinrättning, som regeringen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse, i vilken staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande, såvida staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelsema;

5.   i skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastetällda taxeringsvärde; dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstolt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6.   i sådana andra värdehandlingar, vilka regeringen i särskilt tall efter framställning av fbndfullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet.

'Senaste lydelse 1982:1093.


82


Fondmedel tillhörande arbeteskadefonden må därjärate placeras         Prop. 1992/93:89

7.    i skuldförbindelser utfärdade av företog, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till att förhindra nedsättning av arbetoförraågan eller till att förbättra sådan förraåga cx:h sora enligt fondfullraäktiges prövning anses erbjuda godtogbar säkerhet; särat

8.    med regeringens medgivande i fastigheter, sora förvärvas för sådant ändamål, som under 7 omförmäles.

Placeras medel ur arbeteskadefonden i skuldförbindelse utfårdad av företog som avses i andra stycket 7, må utlåningen ske mot lägre ränfe än som eljest skulle ha kunnat betingas.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   I fråga om placeringar av fondmedel som gjorte före ikraftträdandet
gäller paragrafen i sin äldre lydelse.

83


15 Förslag till

                                                          Prop. 1992/93:89

Lag om upphävande av reglementet (1968:654) för

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för

stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att reglementet (1968:654) för Konunganket

höra att gälla den dag regeringen bestämmer.

IZTtlTr:,'''''''' "' ''' stodshypoteksförenmgar skafl upp-
nora att aaJla den daa r*.-.«r,«,,« i                           - __ .
   

84


16 Förslag till                                                               Prop- 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:262) om understödsföre­ningar'

cieb att i 2, 3, 5-7, 19, 21, 23, 25-27, 30-33, 35, 37, 40, 41, 44, 45,  . 47-49, 53, 54, 56, 58, 63, 64, 67-72, 74, 75, 78 och 79 §§ ordet "försäkringsinspektionen"   i olika böjningsformer skall bytas ut  mot "Finansinspektionen" i motsvarande form,

deb att 24 och 73 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydebe

24 §=

Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels försäk­ringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av till­gångar, nämligen

1.    obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdate eller
garanterats av staten,

2.    obligationer som utfärdate av 2. obligationer som utfärdate av Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypo- Konungariket Sveriges stodshypo-tekskassa. Svenska bostadskredit- tekskassa. Svenska bostodskredit-kassan, Svenska skeppshypoteks- kassan. Svenska skeppshypoteks­kassan, Skeppsfartens sekundär- kassan. Skeppsfartens sekundär­lånekassa. Nordiska investerings- lånekassa eller av Nordiska inves-banken eller av ki-edltaktiebolag, teringsbanken, eller andra skuldför-eller andra skuldförbindelser som bindelser som utfårdato av sådan utfärdats av sådan kreditinrättning, kreditinrättning, dock ej sådana för dock ej sådana för den allmänna den allmänna rörelsen avsedda rörelsen avsedda förskrivningar, förskrivningar, som medför rätt till som medför rätt till betolning först betalning först efter utfärdarens efter utfårdarens övriga fordrings- övriga fordringsägare (föriags-ägare (förlagsbevis),     bevis),

3.    obligationer som utfårdats eller garanterate av bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådant bankinstitut eller Riksbanken, dock ej föriagsbevis,

4.    obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante­rade av kommun.

'Senaste lydelse av

2 § 1976:149         32 %        1973:228

6  1979:1054         64   1987:690

25'§'"-                    67 5         1980:1108

26  § 1982:1082      68 §         1976:149

27  § 1987:1254      74 §         1982:1082

 

30  § 1980:1180      75 §         1976:149,

31  §-■-

-Senaste lydelse 1987:625.

85


Nuvarande lydelse                 Föieslagen lydebe                 Prop. 1992/93:89

5.    obligationer som utfårdate av 5. obligationer sora utfårcfete av svenskt näringsföretog och som svenskt näringsföretog och som offentligen utbjudito av bankaktie- offentligen utbjudite av bankaktie­bolag, sparbank, föreningsbank, bolag, sparbank, föreningsbank Sveriges investeringsbank aktie- eller Nordiska investeringsbanken, bolag eller Nordiska investerings­banken,

6.    skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av panträtt på grandval av

inteckning i jordbraks-, bostods-, kontors- eller affårsfestighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda toxeringsvärde, eller

inteckning i tomträtt, till vilken inteckning i tomträtt, till vilken
hör byggnad som är avsedd för bo- hör byggnad som är avsedd för bo­
stods-, kontors- eller affårsända- stads-, kontors- eller affärsända­
mål, inom fyra femtedelar eller i mål, inom fyra femtedelar eller i
annan tomträtt inom två tredjedelar annan toraträtt inom två tredjedelar
av senast fastetällda toxeringsvärde, av senast fastofellda toxeringsvärde,
med den ytterligare begränsning med den ytterligare begränsning
som försäkringsinspektionen kan som Finansinspektionen kan kom-
komma att föreskriva med hänsyn ma att föreskriva med hänsyn till
till tomträtteavtoleto innehåll eller tomträtteavtolets innehåll eller
annan omständighet,
             annan omständighet,

dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för vilket inspek­tionen medgett undantog, byggnad skall, för att säkerheten skall få godtos, vara brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländskt försäkringsföretog som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

7.    andra svenska eller utländska värdehandlingar utora sådana sora skall infrias i främmande valuto, om de till art och säkerhet kan anses jämförliga med värdehandlingar som avses i någon av punkteraa 1-6,

8.    lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inora återköpsvärdet,

9.    föreningen tillhörig fastighet eller tomträtt intill de gränser och med de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller

10.   värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grand av
försäkringar, som övertagite i återförsäkring.

Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa företog, får även fullgöra i försto stycket föreskriven redovisning i sådana av ett eller flera av företogen utfårdade skuldför­bindelser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i samma stycke 1-5 och 7.

Vid tillämpning av försto stycket Vid tillämpning av försto stycket
6 ersätto, om föisäkringsinspek- 6 ersätts, om Finansinspektionen
tionen har medgett det
          har medgett det

fyra femtedelar av toxeringsvärdet med sjuttio procent av det uppskat­tode värdet av fastigheten respektive av byggnad eller annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde fastställte för egendomen


86


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:89


enligt gällande bestämmelser om lån av stotemedel till främjande av bostodsbyggandet, med sjuttiofem procent av pantvärdet, samt

två tredjedelar av toxeringsvärdet med sextio procent av egendomens uppskattode värde.

Med uppskattot värde avses det värde som understödsföreningen har besfemt på grandval av särskild värdering. Har medgivande enligt tredje stycket lämnate får belopp som dittills har redovisate enligt försto stycket 6 dock redovisas på samma sätt även i fbrteättningen.

Uton hinder av försto och andra styckena får ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar än sora förut sagte, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond, och i tillgångar som nämns i försto stycket 9 utöver där angiven gräns.

73 %'


Varje understödsförening skall årligen betala bidrag för att täcka kostnaderna för föisäkringsiiispek-tioiiens organisation och verksam­het enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen. Bi­draget skall bestämmas till ett belopp som, räknat på intäkterna under nästföregående räkenskaps­år, svarar mot högst två promille av föreningens hela inkomst av av­gifter och en promille av före­ningens nettokapitalavkastning. Bidraget får dock inte understiga rvå procent av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet som gällde vid utgången av nästföregående räkenskapsår, avi-undat till närmast högre femtiotal ki-oiior.


Understöcbförening skall med årUga a\gifter bekosta Finans­inspektionens verksamhet enUgt de närmare föreskrifter som rege­ringen meddelar.


 


1.    Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.    Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdate av kreditoktiebolag före lagens ikraftträdande. De äldre föreskriftema gäller även i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfårdas av kredit­aktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbestämmel­sema till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana

-Senaste lydelse 1982:1082.


87


kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva    Prop. 1992/93:89 verksamhet enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.


 


17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall

Härigenom föreskrivs att rabriken till lagen (1978:403) ora beslutande­rätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall samt lagen skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:89


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydelse


 


Lag (1987:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall


Lag (1987:403) om beslutanderätt för kreditmarknadsbolag i fråga om exportkredit i vissa fall


1 §


Regeringen får överlämna till svenskt ki-editaktiebolag, vari stoten äger del, att pröva fråga om ex­portkredit för vilken statligt ränte­bidrag eller stotiigt stöd till kurs­risktäckning för bolagets upplåning utsår eller kan utgå.


Regeringen får överlämna till kreditmarknadsboiag, vari stoten äger del, att pröva fråga om ex­portkredit för vilken stotiigt ränte­bidrag eller stotiigt stöd till kurs­risktäckning för bolagete upplåning utgår eller kan utgå.


2§


Den som hos kreditaktiebolag som avses i I § har togit befattning med fråga som anges i paragrafen tår ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit ora affärs- eller driftförhållanden.


Den som hos kreditmarkiiacb­bolag som avses i I § har togit befattning med fråga som anges i paragrafen får ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit om affärs-eller driftförhållanden.


 


1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   I fråga om svenskt kreditoktiebolag som driver verksainhet enligt
punkt 4 i övergångsbestäraraelseraa till lagen (1992:000) ora kreditraark-
nadsbolae eäller äldre föreskrifter.


89


90


18 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § och 19 kap. 15 § försäkrings­rörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1992/93:19        Föreslagen lydebe

1 kap.

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar skall alltid redovisas i följande slag av tillgångar:

1.    obligationer eller andra skuldförbindelser som utfårdato eller
garanterate av stoten,

2.   obligationer, som utfårdate av 2. obligationer, som utfårdate av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Sveriges allmänna hypoteksbank.
Konungariket Sveriges hypoteks-
Konungariket Sveriges hypoteks-
kassa, Svenska bostodskredit-
kassa. Svenska bostodskredit-
kassan, Svenska skeppshypoteks-
kassan, Svenska skeppshypoteks­
kassan. Skeppsfartens sekundär-
kassan. Skeppsfartens sekimdär-
lånekassa. Nordiska investerings-
lånekassa eller av Nordiska in-
banken eller av ett ki-editaktie-
vesteringsbanken, eller andra av nu
bolag, eller andra av nu angivna
angivna kreditinstitut utfårdade
kreditinstitut utfårdade skuldför-
skuldförbindelser, med undantog av
bindelser, med undantog av sådana
sådana för den allmänna rörelsen
för den allmänna rörelsen avsedda
avsedda förskrivningar som raedför
förskrivningar som medför rätt till
rätt till betolning först efter ut­
betolning först efter utfårdarens
fårdarens övriga fordringsägare
övriga     fordringsägare     (förlags-
            (förlagsbevis),

bevis),

3.    obligationer, utfårdade eller garanterade av ett svenskt bank­
aktiebolag, en svensk sparbank eller en central föreningsbank, eller av
ett sådant bankinstitut eller av Riksbanken utfårdade andra fordrings­
bevis, med undantog av förlagsbevis,

4.   obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garantera­de av en svensk kommun,

5.   av ett svenskt näringsföretog 5. av ett svenskt näringsföretog utfärdade obligationer som offent- utfärdade obligationer som offent­ligen utbjudite av ett svenskt bank- ligen utbjudite av ett svenskt bank­aktiebolag, Sveriges investerings- aktiebolag eller Nordiska investe-bank aktiebolag eller Nordiska ringsbanken, investeringsbanken,

6.   skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbraks-, bostods-, kontors- eller affårsfestighet inom 70 procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärdet har fastställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av stotemedel till främjande av bostodsbyggandet, inom 75 procent av pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för bostods-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskatto-


de värdet  av  byggnaden eller någon  annan egendom som hör till    Prop. 1992/93:89 tomträtten  eller,   om  pantvärde  har  fastefellto  för  egendomen  enligt näranda bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den ytterligare begränsning som Finansinspektionen föreskriver raed hänsyn till toraträttoavtoleto innehåll eller någon annan omständighet eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättod för industriell verksarahet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättod för sådan verksarahet, inora 60 procent av det uppskattode värdet av egendoraen, såvitt avser toraträtt med den ytterligare begränsning Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträtteavtoleto innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förateättning för att panträtt i fastigheten eller tomt­rätten skall godkännas - utom i fråga om sådant lån till en svensk kommun för vilket Finansinspektionen har medgett undantog - är att tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretog med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet,

7.    inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses järaförliga med några av de under 1-6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuto, får användas för redovisning encfest i den mån de motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i samma valufe,

8.    lån mot säkerhet i bolagete försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

 

9.      värdet av återförsäkringsgivaraas ansvarighet på grand av de livförsäkringar som har övertogite i form av återförsäkring, i den mån ansvarigheten överstiger värdet av reservdeposition som har ställte av återförsäkringsgivare hos det avgivande bolaget, varvid dock värdet av utländskt försäkringsförefegs ansvarighet inte får användas till redovis­ning av försäkringstekniska skulder i större orafattning än vad Finans­inspektionen medger med hänsyn till försäkringstogamas säkerhet,

10.   försäkringsbolageto egna fastigheter och tomträtter,

11.   aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter (fastighetobolag),

12.   medel på konto i bank.

Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgivaren använda sin fordran hos det avgivande bolaget för redovisning av försäkringstekniska skulder för den mottogna livåterförsäkringen.

Med det uppskattode värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grandval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderaa för egen räkning redovisas i andra tillgångar än som avses i första stycket, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivaraas ansvarig­het.

91


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93;


19 kap.

15 §'


Varje försäkringsbolag skall årlig­en betala ett bidrag för att täcka kostnaderna för Finansinspek­tionens organisation och verksam­het enligt de närraare bestämmeber som meddelas av regeringen. Detta bidrag skall bestämmas till högst en femtedeb procent av bolagets hela inkomst av avgifter för det nästföregående räkenskapsåret för försäkringar som tillhör bolagets rörelse i Sveirge. Bidraget får dock inte understiga fyra procent av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbesloppet som gällde vid utgången av näst­föregående räkenskapsår, avrundat till närmast högre femtiotal kronor.


Varje försäkringsbolag skall med årliga avgifter bekosta Finans-insjjektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som rege­ringen meddelar.


 


1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer och
andra skuldförbindelser som utfårdate av kreditaktiebolag före lagens
ikraftträdande. De äldre föreskrifteraa gäller även i fråga om obligationer
och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfårdas av kredit­
aktiebolag sora driver verksainhet enligt punkt 4 i övergångsbesfenimel-
seraa till lagen (1992:000) om kreditmarknadsboiag eller av sådana
kreditmarknadsboiag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva
verksarahet enligt lagen (1963:76) ora kreditoktiebolag.

'Senaste lydelse 1991:1767.


92


19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden' skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:89


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


12 § Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltor

1. i obligationer utfärdade av sto­ten, kommuner eller därmed jäm­förliga samfälligheter, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konunga­riket Sveriges stodshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan eller Skeppsfartens sekundärlåne­kassa eller av kreditmarknads­bolag.

1.   i obligationer utfärdade av sta­
ten, kommuner eller därmed jäm­
förliga samfälligheter, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konunga­
riket Sveriges stodshypotekskassa.
Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan
eller Skeppsfartens sekundärlåne­
kassa eller av kreditaktiebolag som
står under tillsyn av finans inspek­
tionen,

2.   i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämför­
liga samfälligheter.

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som har offent­ligen utbjudite av svenska bank­aktiebolag, värdepappersbolag eller Nordiska investeringsbanken med undantog av konvertibla skulde­brev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och sådana obligationer med längre löptid än ett år, som har utfårdate av bankaktiebolag, sparbanker eller centrala föreningsbanker.

3.    i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som har offent­ligen utbjudils av svenska bank­aktiebolag, värdepappersbolag, Sveriges investeringsbank aktie­bolag eller Nordiska investerings­banken med undantag av konver­tibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till ny­teckning och sådana obligationer med längre löptid än ett år, som har utfärdats av hankaktiebolag, sparbanker eller centrala förenings­banker,

4.    i andra skuldförbindelser utfärdade av

 

a)    staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter. Riks­banken, bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker eller andra kreditinrättningar som regeringen godkänner,

b)   bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 § försto stycket 1 sägs, såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfållighet har iklätt sig horgen för förbindelserna.


'Utgen omtryckt 1991:1857.


93


c) svenska aktiebolag eller ekonomiska föreningar utan borgensåtogan-    Prop. 1992/93:89 den enligt b), till belopp som sammanlagt motsvarar högst fera procent av anskaffningsvärdet av de tillgångar sora styrelsen förvaltar,

5.   i skuldförbindelser utfårdade av en annan fondstyrelse,

6.   i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med besfemmelsema om återlån,

7.   i aktier utgivna av PenningmarknadsCentralen PmC Aktiebolag samt

8.   i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedcfe skuldför­bindelser som är utetällda i utländsk valuto och som har offentligen utbjudite av ett emissionsinstitut, dock med undanfeg av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.

Det sammanlagda värdet av varje fondstyrelses innehav av tillgångar som förvärvate enligt försto stycket 8 får uppgå till ett belopp som motsvarar högst tio procent det totala anskaffningsvärdet av de tillgångar som styrelsen förvaltor.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   1 fråga om placeringar av medel sora gjorte före ikraftträdandet
gäller paragrafen i sin äldre lydelse.


94


20 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)

Härigenora föreskrivs att 7 § insiderlagen (1990:1342) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe                 Föreslagen lydebe

7 §'

Utan hinder av 4 § får

1.   befattningshavare hos värde- 1. befattningshavare hos någon
pappersinstitut fullgöra köp- eller
som driver värdepappersrörebe
säljorder i rörelsen,
         med stöd av 1 kap. 3 eller 3 a %

lagen (1991:981) om värdepap­persrörelse fullgöra köp- eller säljorder i rörelsen,

2.   köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat
än option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,

3.   uppgifter fullgöras som åligger någon på grand av vad som
föreskrivits i lag eller annan författning,

4.   köp ske i fall sora avses i 5 § I för den juridiska personens räkning av aktier i aktiebolaget,

5.   innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den underliggande tillgången eller sälja optionen,

6.   utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den underliggande tillgången som optionen avser,

7.   köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.

Denna lasj träder i kraft den das regerinsen bestämmer.

'Senaste lydelse 1991:1005.

95


21 Förslag till                                                                Prop. 1992/93:89

Lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande

Härigenom föreskrivs

deb att 15 § lagen (1983:890) om allemanssparande i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:551) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestäramelsen till lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande skall ha följande lydelse.

Lydelse en Ugt SFS 1992:551  Föreslagen lydelse

15 §

Fondbolag får till en allemansfond förvärva endast följande slag av värdepapper, nämligen

1.   sådana svenska aktier och av svenskt aktiebolag utfårdade konvertib­
la skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning
sora är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad
marknadspfete eller någon atman reglerad marknad,

2.   sådana svenska aktier och av svenskt aktiebolag utfårdade konvertib­
la skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning
som utbjuds till försäljning under sådana förhållanden att sannolika skäl
finns för antagande att de inom ett år från förvärvet komraer att noteras
vid svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadspfete eller någon
annan reglerad marknad,

3.    andra svenska aktier samt andra av svenskt aktiebolag utfårdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning,

4.    förlagsandelsbevis i svensk ekonomisk förening,

5.    bevis om rätt att teckna eller erhålla aktier eller andra värdepapper som avses i 1-4,

6.    obligationer och andra skuld- 6. obligationer och andra skuld­förbindelser, utfärdade av staten, förbindelser, utfårdade av stoten svenska hypoteksinstitut och sveii-    och svenska hypoteksinstitut.

ska ki-editaktiebolag.

Har värdepapper som förvärvats enligt första stycket 2 ej noterate inom ett år från förvärvet, skall de avyttras så snart det lämpligen kan ske, om de inte vid något tillfälle under ettårsperioden kunnat inrymmas inom tioprocentegränsen enligt Qärde stycket.

Ett fondbolag får inte till en allemansfond förvärva aktier i bolaget.

Ett fondbolag får inte till fonden mot vederlag förvärva värdepapper som avses i försto stycket 3 och 4 eller bevis om rätt att teckna eller erhålla sådana värdepapper i sådan omfattning att värdet av värdepappe­ren och bevisen genom förvärvet kommer att överstiga tio procent av fondens värde. Ej heller får ett fondbolag till fonden mot vederlag förvärva värdepapper enligt första stycket 6 i sådan omfattning att värdet av de värdepapper som där avses genom förvärvet kommer att överstiga


96


tjugofem procent av fondens värde. Den sistnäranda begränsningen gäller    Prop. 1992/93:89 dock inte förrän ett år efter det att fondbolaget erhållit Finansinspek­tionens tillstånd att bedriva fondverksarahet. Finansinspektionen kan, ora det finns särskilda skäl, medge att de procenttol, sora anges i detto stycket, överskrids.

1.     Denna lag träder i kraft, såvitt avser försfe stycket 6, den dag regeringen besfemmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2.     Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om obligationer cx:h andra skuldförbindelser som utfärdate av kreditaktiebolag före lagens ikraftträdande. De äldra föreskriftema gäller även i fråga om obligationer och andra skuldförbindelser som efter ikraftträdandet utfärdas av kredit­aktiebolag som driver verksamhet enligt punkt 4 i övergångsbesfemmel-seraa till lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag eller av sådana kreditmarknadsbolag sora vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksarahet enligt lagen (1963:76) ora kreditoktiebolag.

7 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 89                                                                            97


22 Lag om ändring i lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Härigenom föreskrivs att punkt 2 i övergångsbestämmelsema till lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stodshypotekskassa skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:89


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydelse


 


2. Genom lagen upphävs lagen (1968:576) om Konungariket Sveri­ges stodshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.


2. Genom lagen upphävs lagen (1968:576) om Konungariket Sveri­ges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar. Lån­tagares skyldighet att erlägga förvaltnings- och fondbidrag enligt 37 % den upphä\da lagen kvarstår i fi-åga om sådana lån som över­låtits till det kreditaktiebolag som avses i 3 % lagen (1992:700) om ombildning av stadshypoteksinsti­tutionen, varvid bidraget skall anses bestämt till den procentsats som före ombildningen fastställts av den långivande stadshypoteks-föreiihigen. 1 fråga om lån där löptiden ar indelad i villkorsperio­der gäller skyldigheren fram till den villkoisändringsdag som in­faller närmast efter öwrlåtebcn.


98


Finansdepartementet                             P™p. 1992/93:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992

Närvarande: stotoministera Bildt, ordförande, och stotoråden B. Wester­berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Höralund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statorådet Lundgren

Proposition om ändrad lagstiftning för banker

och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m.

1 Inledning

En promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstift­ning om banker och kreditmarknadsbolag m.m. utorbetodes under våren 1992 inom Finansdepartementet. Promemorian har remissbehandlate. Till protokollet i detto ärende bör fogas en förteckning över remissinstonseraa som bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena tlnns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Finansdepartementet, diarienummer 3566/92).

Till giaind för de i promemorian föreslagna reglema om lämplighete­prövning låg, föratom EES-avtolet, en tidigare remissbehandlad departementspromemoria Ds 1991:39 Lämpligheteprövning av ägare i banker.

Delar av kreditupplysningsutredningens tidigare remissbehandlade betänkande (SOU 1992:22) EES-anpassning av kreditupplysningslagen beaktades i promemorian vid utformningen av. regler om rätt för kreditinstitut från EES-länder att etablera sig och driva verksamhet i Sverige.

Promemorians förslag till lag om kreditmarknadsbolag utgick från Kreditmarknadskommitténs tidigare remissbehandlade betänkande (SOU 1988:29) Fömyelse av kreditmarknaden. Innehållet i betänkandet har tidigare tagits upp bl.a. i prop. 1989/90:116 om ägande i banker och andra kreditinstitut, m.m. och i prop 1990/91:154 om rörelseregler för bank m.m. I och med de förslag som nu läggs fram anser jag att be­tänkandet är slutbehandlat.

Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över inom Finansdepartementet upprättade förslag till

1.    lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2.    las; om kreditmarknadsbolasr,

99


3.    lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),         Prop. 1992/93:89

4.    lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

5.    lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

6.    lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

7.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8.    lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9.    lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

 

10.   lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

11.   lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342),

12.   lag om ändring i lagen (1992:559) om ändnng i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

13.   lag om ändring i föräldrabalken.

Lagrådet har i yttrande den 20 oktober 1992 lämnat förslagen uton erinran. Lagrådete yttrande bör fogas till protokollet i detto ärende .som bilaga 2.

Propositionen innehåller, utöver de lagrådsgranskade förslagen, ytterligare några förslag till lagändringar, föranledda av att lagen (1963:76) om kreditaktiebolag nu föreslås upphävd.

Vissa redaktionella ändringar har gjorts i de till Lagrådet remitterade lagförslagen. Dessutom har ett tillägg gjorts i övergångsbestämmelseraa till förslaget till lag om kreditmarknadsbolag. Vissa förändringar i förhållande till det remitterade förslaget har också gjorts i 7 kap. 14 § BRL (se närmare specialmotiveringen till detta lagram) samt i motsvaran­de bestämmelse (5 kap. 15 §) i lagen om kreditmarknadsbolag.

Slutligen föreslås i propositionen deb vissa ändringar med anledning av den tidigare beslutade ombildningen av Stadshypotek, deb ändringar i försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1972:262) om under­stödsföreningar med anledning av att principeraa för avgiftouttog från de institut som står under Finansinspektionens tillsyn har ändrate.

2 EES-regler om banker och andra kreditinstitut 2.1 Allmänt om EES-regler

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), Gemenskapens medlems­stater och EFTA-stotema om Europeiska ekonomiska samarbeteområdet (EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA-stoter åtagit sig att införa regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster, mot.s\'arande vad som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsstatema i EG. De grundläggande bestämmelsema om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster över gränsema finns i artiklama 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet.  Av dessa hänför sig

100


bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande bl.a. bankverk-    Prop. 1992/93:89 samhet.

Bilaga IX är i likhet med andra motsvarande bilagor disponerad så att ett antol EG-rätteakter (direktiv, förordningar etc.) räknas upp. Referen-sema till rätteakteraa innebär att dessa skall tillämpas inora hela EES-området. 1 några fall har förteckningen kompletterate med särskilda regler, enligt vilka ett eller flera EFTA-länder ges rätt att avvika från det för EG gällande regelverket. Det kan då vara fråga om temporära lättnader i tillämpningen eller om uteträckt tid för införlivande ("imple-mentotion") i nationell lagstiftning av de relevanto bestämmelseraa. 1 den mån sådana övergångsregler inte gäller för något särskilt land, skall varje EFTA-stot införliva EG-regleraa för ikraftträdande den I januari 1993 eller den senare tidpunkt då EES-avtolet blir gällande.

I propositionen om Europeiska ekonoiniska samarbeteområdet (prop. 1991/92:170 bil. 6) har jag lämnat en översiktlig redogörelse för de principer som ligger till grand för EG:s regelverk på det finansiella tjänsteområdet. 1 korthet innebär dessa principer att en auktorisation som ett finansiellt företog fått i det raedlemsland där företoget hör hemma skall ha giltighet i hela EG-området. Företoget skall med stöd av denna enda auktorisation ("single licence") obehindrat kunna erbjuda tjänster till mottogare i andra medlemsländer ("cross börder trade"), utan att det där ställs krav på etoblering eller särskilt tillstånd. Hemlandsauktorisationen skall också ge rätt till fri filialetoblering i andra medlemsländer. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom Gemenskapen, i princip stå under hemlandstillsyn ("home country controi"), dvs. hemlandete myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etoblerade i andra medlemsländer. En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förateätter i princip att varje medlemsland godtor övriga medlemsländers regler för finansiell rörelse och offentiig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose det egna landeto anspråk på sundhet i rörelsen ("mutual recognition"). Därför har i direktivform lagte fast minimiregler syftonde till harmonisering ("approximation") av grandläg­gande regler för verksamheten i olika typer av finansiella företog. Detto gäller bl.a. i fråga om kapitoltäckning och redovisningsratiner. För att de integrerade finansiella marknaderaa skall kunna fungera störaingsfritt har också antagits regler om.ratiner för administrativt samarbete mellan medlemsländeraas tillsynsmyndigheter.

De EG-direktiv som innehåller regler för verksamhet i banker gäller även för andra typer av kreditinstitut. En gemensam definition av "kreditinstitut" finns i artikel I i Rådete direktiv av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att storto och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG). 1 direktivet, vanligen - något oegentligt - benämnt första banksamordningsdirektivet, avses med kreditinstitut ett företag vars verksamhet består i att från allmän­heten to emot insättningar eller andra återbetolningspliktiga medel och att bevilja kredit för egen räkning. 1 ingressen till direktivet förtydligas att definitionen omfattor företag som tar emot medel från allmänheten, "antingen genom insättningar eller i annan form, såsora fortlöpande

101


utgivning av obligationer eller andra järaförbara värdepapper". Däri-    Prop. 1992/93:89

genora sfer det klart att definitionen träffar både banker och sådana

institut som svenska kreditaktiebolag och finansbolag, vilka fmansierar

sig på allmänna marknaden. Från direktivete tiUämpningsområde har

undantegite dels centralbanker och postgiroinstitut, dels vissa namngivna

kreditinstitut i olika medlemsstoter.

Den avgränsning av begreppet kreditinstitut som gjorte i EG:s regelverk medför att lagstiftningsåtgärder som vidtos i Sverige i princip måste göras enhetliga för banker och den kategori av företog som i dag verkar under beteckningarna kreditoktiebolag, finansbolag och hypoteks­institutioner. Detto har tidigare kommit till uttryck, exempelvis då likformiga kapitolfeckningsregler, anpassade till EG:s direktiv 89/299/EEG och 89/647/EEG, infördes år 1990.

Överhuvudtoget är den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut redan i väsentliga delar harmoniserad med EG:s regler. Det som återstår att införliva av rätteakter som omfattos av EES-avtolet rör i huvudsak systemet raed en enda auktorisation och hemiandstillsyn. Regleraa kommer till uttryck i denna lagrådsremiss, dels i förslaget till ändring i bankrörelselagen (1987:617, BRL), dels i förslaget till en ny lag om kreditmarknadsboiag, tänkt att reglera verksamheten i samtliga kreditinstitut utonför banksfären. De centrala EES-regler som nu är aktuella för införlivande återfinns i försto banksamordningsdirektivet och i Rådete direktiv av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att storto och driva verksarahet i kreditinsti­tut ("andra banksamordningsdirektivet", 89/646/EEG).

I detto avsnitt tor jag upp de lagstiftningsåtgärder som direkt baseras på direktivregler och som har relevans för både bankrörelselagen och lagen om kreditmarknadsbolag. Jag har strävat efter att så långt möjligt åstodkomma parallella lydelser av lagförslagen.

De båda banksamordningsdirektiven 77/780/EEG och 89/646/EEG bör i svensk översättning fogas till denna lagrådsremiss som bilaga 3 och 4.

102


2.2   Obligatorisk   auktorisation startkapital, m.m.


av   kreditinstitut,   minsta   Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: Krav på auktorisation införs för alla svenska före­tagstyper som faller under EG:s definition av kreditinstitut.

En uttrycklig regel införs i feg om att auktorisation inte får vägras på den granden att marknaden bedöms sakna behov av ytterligare kreditinstitut.

Som huvudregel gäller att auktorisation får beviljas en bank eller annat kreditinstitut endast om aktiekapitalet eller mot­svarande grandkapital tillsammans med övrigt bundet eget kapital uppgår till ett belopp raotsvarande fem iniljoner ecu vid verksam­hetens igångsättonde. För sparbanker behöver dock sådant start­kapital inte uppgå till raer än motsvarande en miljon ecu. Även för kreditmarknadsbolag vars nettotillgångar inte överstiger 100 milj. kr. kan startkapitalet besfemmas till lägre belopp, dock minst motsvarande en miljon ecu.

Kapitalbasen i en bank eller aimat kreditinstitut får inte under­stiga den lägsto nivå för startkapital som krävs för auktorisation. Banker och andra kreditinstitut som verkar vid lagens ikraftträdan­de får dock, enligt övergångsbestämmelser, fortsätta sin rörelse med lägre kapitolbas.

Föratsättningama för återkallelse av en auktorisation preciseras i enlighet med EES-regler. Nuvarande bestämmelser om förverkan­de av bankoktroj ersätts av enhetliga återkallelseregler.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inga förslag till uttryckliga regler om förbud mot behovsprövning och om krav på kapitalbas i nivå med obligatoriskt sfertkapifel. Sfertkapifelet skall utgöras av aktiekapitol eller motsvarande grandkapital och skall för saratliga banker uppgå till ininst ett belopp motsvarande fem railjoner ecu. 1 övrigt överensstämmer promemorians förslag raed mitt.

Remissinstanserna: Remissinstonseraa lämnar över lag förslaget om obligatorisk auktorisation av kreditinstitut uton erinran. Konkurrensverket anser det önskvärt att kriterieraa för auktorisation preciseras i lagtexten; åtminstone bör det tos in en besfemmelse om att sundhetoprövningen inte får göras beroende av raarknadens ekonomiska behov. Finansinspektionen och Sparbankernas Bank pekar på behovet av en föreskrift om att kapitol­basen inte får understiga nivån för det föreskrivna stortkapitolet. Finansinspektionen anser dock, i likhet med Kammarrätten i Göteborg, att det för i vart fall små banker behövs en övergångsregel enligt vilken dessa banker kan få verka med en lägre kapitalbas. En sådan övergångs­regel begärs också av Sparbankernas Bank, som vidare anser att det för sparbankemas del inte bör ställas generellt krav på högre stortkapitol än motsvarande en miljon ecu. Knmmairätten i Göteborg och Finans­bolagens förening anser att stortkapitalet bör relateras till bundet eget


103


kapitol, däri inräknat reservfond. Kammarrätten i Göteborg sfeller frågan    Prop. 1992/93:89 om det inte finns behov av undantogsbesfemmelser för det fall ett kredit-instituto kapitol uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden till följd av valutakursförändringar i förhållande till ecim.

EES-avtalet: Enligt artikel 3 i försto banksamordningsdirektivet skall det krävas obligatorisk auktorisation av ett kreditinstitut, innan det får påbörja verksamhet. I artikeln anges vilka minimikrav som skall vara uppfyllda för att en auktorisation skall kunna beviljas. Det sökande kreditinstitutet skall ha en kapitolbas ("own funds") av viss minsto storlek. Verksaniheten skall effektivt ledas av minst två personer, vilkas lämplighet skall prövas. En auktorisation skall inte få vägras på den grunden att marknaden saknar behov av ytterligare institut.

1 andra banksamordningsdirektivet har kriterieraa för auktorisation ytterligare preciserate. Enligt en huvudregel i artikel 4 får auktorisation inte beviljas om startkapitalet ("initial capitol") är mindre än fem miljoner ecu. Medlemsstoteraa skall dock ha möjlighet att sätto kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstitut. Stortkapitolet får dock aldrig vara mindre än motsvarande en miljon ecu. 1 direktivete artikel 5 före­skrivs att auktorisation inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått uppgifter om vilka personer, fysiska eller juridislca, sora äger s.k. kvalificerade innehav ("qualifying holdings") i kreditinstitutet. Ett kvaliflcerat innehav definieras i direktivete artikel I p. 10 som ett direkt eller indirekt ägande vilket representerar 10 % eller mer av kapitolet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företoget. Prövningsmyndigheten skall, enligt artikel 5, vägra auktorisation om den bedömer att lärapligheten inte är tillfreds­ställande hos någon som har ett kvalificerat innehav.

I fall då det är fråga om auktorisation av ett kreditinstitut sora är dotterföretog, antingen till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land, eller till raoderföretoget till ett sådant EES-institut, skall enligt artikel 7 i andra banksamordningsdirektivet prövningsmyndigheten obliga­toriskt samråda med behöriga myndigheter i det andra berörda landet. Sådant samråd skall också ske när auktorisation har sökto för ett kredit­institut som står under ägarkontroll ("controi") av samma fysiska eller juridiska personer som kontrollerar ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land. Med ägarkontroll menas då en relation som motsvarar förhållandet mellan moder- och dotterföretog i en koncera.

I försto banksaraordningsdirektivete artikel 8 anges förateättningama för återkallebe av en auktorisation. Återkallelse får ske om kreditinstitutet

-    inte utnyttjat auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen avstått från auktorisationen,

-    inte har bedrivit någon verksamhet under ininst sex månader,

-    har utverkat auktorisationen på grandval av oriktiga uppgifter,

-    inte längre uppfyller villkor som uppställts för auktorisationen,

-    inte längre har tillräcklig kapitolbas eller inte längre kan förväntos komma att fullgöra sina skyldigheter gentemot dem som har fordringar på institutet.

104


- omfattos av något annat fall cfe återkallelse får ske enligt nationell    Prop. 1992/93:89 lag.

Enligt artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet gäller sora huvudregel att ett kreditinstitute kapitolbas inte får understiga beloppet för det stortkapitol som enligt artikel 4 krävte vid tidpunkten för aukto­risation av institutet. Enligt övergångsbesfemmelser, som modifierato genom EES-avtolet, får Sverige och övriga EFTA-länder tillåto de kredit­institut som verkar vid avtoleto ikraftträdande, och vars kapitolbas inte uppnår miniminivån för stortkapitol, att äncfe fbrteätfe verksamheten. I sådant fall får kapitolbasen inte tillåtos understiga den högsto belopps­nivå som uppnåtte efter dagen för EES-avtolete undertecknande, dvs. den 2 maj 1992. Om ett kreditinstitute kapitolbas understigit den lägsto nivå som är tillåten - enligt huvudregeln eller enligt föreskrifter som med­delate med stöd av övergångsregeln - får behöriga myndigheter i stället för att återkalla auktorisationen medge institutet att vidto rättelse inom viss tid.

Skälen för mitt förslag: Den svenska lagstiftningen som reglerar bankers och andra kreditinstitute verksamheter bygger i princip på att verksamhetema utförs på basis av etoblering i någon form vilken är underkastod tillståndskrav. Detto innebär dock inte att utomlands loka­liserade aktörer skulle vara ovillkorligen förhindrade att sälja tjänster direkt till Sverige. Sådana aktiviteter bör inte möto några hinder från myndighetemas sida så länge lagstiftningens grandläggande skyddsintres­sen och tillsynskrav kan anses uppfyllda. Denna tolkning av rättelaget är förenlig med de liberaliseringsåfeganden ifråga om bank- och andra finansiella tjänster som Sverige gjort i förhållande till OECD. 1 dessa åtaganden ingår också att inte behandla OECD-länder utonför EES-området sämre än EES-länderaa när det gäller möjligheten att från ut­landet sälja tjänster direkt i Sverige. Skydds- och tillsynsintressena fordrar dock en speciell uppmärksamhet när det gäller tjänsteproducenter utonför EES-området och dess institutionaliserade samarbetearrangemang. Särbehandling på derma grand är legitim.

Av 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617, BRL) följer att alla i Sverige bildade banker, inklusive dotterförefeg till utländska bankföretog, skall ha regeringens tillsfend i form av s.k. oktroj. Sedan den 1 augusti 1990 är det möjligt för utländska banker att etoblera sig i Sverige genom filial. För sådan filial verksamhet krävs också, enligt I kap. 4 § 1 BRL, regeringens tillstånd.

Vad gäller andra här etoblerade kreditinstitut än banker är den svenska lagstiftningens krav på auktorisation inte heltäckande. Som nämnte kommer de nuvarande kreditoktiebolagen att träffas av EG-definitionen av kreditinstitut. Deteamma gäller finansbolagen, i vart fall de finans­bolag som utnyttjar den möjlighet till obligationsupplåning som år 1991 infördes i 10 a § lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen (1963:76) om kreditoktiebolag ställer inte upp något formellt krav på auktorisation, och finansbolagslagens tillämpningsområde har avgränsate så att vissa företog, som är att hänföra till kreditinstitut i EG:s mening, faller utonför lagens krav på auktorisation. Jag kommer längre fram att redovisa ett förslag till

105


en helt ny lag om kreditmarknadsbolag, avsedd att ersätfe de nuvarande    Prop. 1992/93:89 lagama om kreditoktiebolag resp. finansbolag (avsnitt 4). Lagförslaget innehåller bl.a. besfemmelser om obligatorisk auktorisation av sådana kreditmarknadsboiag.

Vad gäller filialer till utländska kreditinstitut finns i cfeg besfemmelser om svensk tillståndsprövning. Till följd av EES-besfemmelseraa om etobleringsfrihet med stöd av hemlandsauktorisation kan dessa auktorisa-tionsregler inte upprätthållas i fråga om etoblering i Sverige av filialer till kreditinstitut från andra EES-länder. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 2.4). När det cferemot gäller filialer till kreditinstitut hemma­hörande i tredje land, utonför EES, ger EES-besfemmelseraa inte anled­ning att ändra de nuvarande regleraa om särskild svensk auktorisation. Dessa regler bör därför bibehållas i princip oförändrade.

Den svenska auktorisationsprövningen tillgodoser i huvudsak de minimikrav som ställte upp i försto och andra banksamordningsdirek­tiven. Väsentligt är att möjligheten till behovsprövning avskaffades år 1990, då förateättningaraa för auktorisation av banker och filialer till utländska bankföretog formulerades i termer av ett generellt sundhete-krav. Sora exerapel kan tos bestämmelsen i 2 kap. 3 § bankaktiebolags­lagen (1987:618, BAL), där det nu anges att regeringen skall bevilja oktroj "om den planerade rörelsen kan antos komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet". I propositionen kommenterade föredragan­de staterådet innebörden av sundhetekriteriet. Det betonades att oktroj-prövningen i fortoättningen skulle få en renodlat kvalitotiv inriktning: "Med stöd av sundhetekriteriet i bankrörelselagen skall bl.a. bankens organisation, verksamhet enligt bolagsordningen, inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad prövas. Aktiekapitolet skall uppgå till ett belopp som är väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten. Vidare skall bankens verkställande ledning och större ägare bedöraas uppfylla de kunskapsraässiga krav och vara så oradömesgilla i sitt handlande sora erfordras för att de skall kutma på ett långsiktigt och stobilt sätt driva en sund bankverksamhet" (prop. 1989/90:116 s. 60).

Det kan diskuteras om auktorisationskriterieraa inte borde korama till uttryck i lagtext på annat sätt än genom ett allmänt krav på sundhet i rörelsen. Man kunde tänka sig en föreskrift, som säkerställer att aukto­risation ges när EES-kraven på stortkapitol och på lämpligheteprövning av företogsledning och större ägare är uppfyllda samt när, däratöver, verksaniheten kan antos komma att bedrivas så att den tillgodoser de särskilda intressen som motiverar lagstiftning och tillsyn, i försto hand insättorskydd, allmänt konsumentekydd, kapitalförsörjning och stobilitet i betolningssystemet. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå mer ingripande ändringar i auktorisationsbestämmelsema än som direkt föran­leds av EES-regleraa. Dessa gör det nödvändigt att beloppsprecisera stortkapitolet för de olika kategoriema av kreditinstitut, något som lämpligen kan ske i de lagar som reglerar verksamheten i bankaktiebolag, sparbanker, föreningsbanker och kreditmarknadsbolag. För att undvika missförstånd om innebörden i sundhetekriteriema kan det också vara lämpigt att i  lagtexten uttryckligen ange att behovsprövning inte är

106


tillåten. En regel om att prövningsmyndigheten alltid skall ha tillgång till    Prop. 1992/93:89

uppgifter om kvalificerade irmehav behöver enligt min mening tills vidare

inte tas in i lag, utan kan fogas till förordningsföreskrifter som anger vad

en auktorisationsansökan skall innehålla. I fråga ora EES-regler sora

gäller obligatorisk ågarprövning i andra fall återkoraraer jag i följande

avsnitt.

Andra banksaraordningsdirektivete regler om minsfe sfertkapitol reser som nämnte krav på en beloppsbestämning i lag av det egna kapitolet i svenska kreditinstitut. Vad gäller innebörden av begreppet stortkapitol iimehåller artikel 1.11 i andra banksamordningsdirektivet en hänvisning till artikel 2.1.1 och 2.1.2 i direktivet 89/299/EEG ora kapitolbasen i kreditinstitut. 1 dessa besfemmelser anges, i allmänna termer cx:h med vidare hänvisning till artiklaraa 22 och 23 i direktivet 86/635/EEG om årsbokslut m.ra. för banker och andra finansiella institut, vad som nor­malt får hänföras till primärt kapitol i kapitolbasen. Hit hör dels vad som enligt nationell lag skall räknas som inbetolt eget kapitol, dels vissa reserver.

Såvitt gäller införande av regler om obligatoriskt minsto stortkapitol i svenska banker och andra kreditinstitut har i departementopromemorian uttolate att det, eftersom fråga är om det kapitol som skall finnas när verksamheten påbörjas, vore naturligt att utgå från grandkomponentema i vad som skall utgöra bundet eget kapitol, dvs, aktiekapitol i bankaktie­bolag och kreditmarknadsbolag, grandfond i sparbanker cx;h medlems-insateer i föreningsbanker. Kammarrätten i Göteborg har anmärkt att i vart fäll reservfond i allmänhet torde tillskapas redan när ett bolag bildas. Kammarrätten har därför inte kunnat fiima någon anledning varför reservfond inte skall tillmätos samma värde som aktiekapitol. Liknande synpunkter har framförte av Finansbolagens förening. Enligt föreningen bör det under alla förhållanden räcka med att ett enskilt kreditmarknads­bolag uppfyller kraven på fem railjoner resp. en miljon ecu på såcfent sätt att därmed avses aktiekapitol inklusive övrigt bundet kapitol.

1 likhet med de nu nämnda remissinstonseraa anser jag det rimligt att knyto kravet på stortkapitol till vad som enligt 4 kap. 7 § BRL resp. 11 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall utgöra bundet eget kapitol. Utgångspunkten för lagstiftning bör vara att normalkravet på stortkapitol om minst fem miljoner ecu skall gälla för alla banker och kreditinstitut som är verksamma på den svenska marknaden. Med hänsyn till de större bankeraas roll och marknadsstraktur bör det inte komina i fråga att för något bankaktiebolag to i anspråk möjlighetema till lägre stortkapitol än motevarande fem miljoner ecu (ca 37,5 milj. kr.). Lättnader bör cferemot kunna medges för vissa andra företogskategorier. Sparbankernas Bank har erinrat om att så många som 60 sparbanker vid mitten av år 1992 hade en kapitolbas understigande 37,5 milj. kr. och att kapitolbasen för 23 av dessa sparbanker understiger 7,5 milj. kr. Den nyligen genomförda omstraktureringen inom sparbankssfären har resulterat i att de tidigare största sparbankeraa inte längre verkar under den särskilda associations­form som sparbankslagen tillhandahåller uton i stället har inlemmate i en ny   bankaktiebolagskoncera.    Sparbanken   Sverige.    De   kvarvarande

107


sparbankeraa, totolt ca 90 st, varierar i storlek men utmärkande för dem    Prop. 1992/93:89

är att var och en har sitt geografiskt avgränsade verksamheteområde inora

Sverige. Mot den bakgrunden, och då det inte finns tungt vägande skäl

för att hindra tillkomsten av nya regionala banker inom en väl fimgerande

sparbanksstraktur, anser jag att minsto stortkapitol vid auktorisation av

en sparbank bör kunna generellt besfemmas till raotsvarande en miljon

ecu. Jag vill dock framhålla att detto auktorisationsvillkor har karaktär av

minimiregel. Vid oktrojprövningen skall allteå liksora hittills beaktos att

sparbankens grandfond är väl avvägd i förhållande till omfattningen och

beskaffenheten av den planerade rörelsen.

Vad gäller de nya kreditmarknadsbolagen kan det i vissa fell finnas anledning att vid tillståndsprövningen godto lägre stortkapitol än motsvarande fem miljoner ecu. Jag går i avsnitt 4 nämiare in på vilka kriterier sora skulle kunna föranleda undantog från normalkravet.

1 överensstämmelse raed andra banksaraordningsdirektivet bör en regel införas ora att kapitolbasen hos banker och andra kreditinstitut inte får tillåtos understiga den beloppsnivå föi stortkapitol sora generellt krävte för auktorisation av institutet, dvs. motsvarande fem railjoner resp. en miljon ecu. En ovillkorlig regel av sådant innehåll medför uppenbarligen svårigheter för de minsto sparbankeraa och vissa av de företog som faller under lagen om kreditmarknadsboiag. EES-avtolet medger dock avvikelser i fråga om kreditinstitut som är verksamma vid tiden för avtoleto ikraftträdande. Sådana institut kan som nämnte tillåtas fortsätto sin verksamhet med lägre kapitolbas, vilken dock inte annat än temporärt får understiga den högsto nivå som kapitalbasen uppnått i tiden efter den 2 maj 1992, dvs. den dag då EES-avtolet undertecknades. De författ­ningsförslag som jag nu lämnar innehåller sådana övergångsbestämmel­ser.

Kammarrätten i Göteborg har väckt frågan om det inte i föreslagen lag borde finnas undantogsbestämmelser av innebörd att, ora kapitolet uttryckt i ecu har minskat till följd av valutokursförändringar, detto inte automatiskt skall medföra konsekvenser som följer av att institutete kapitol uttryckt i svenska kronor har nedgått under vissa värden. Kopplingen till ecun bör enligt kammarrätten göras vid auktorisation av en bank eller kreditmarknadsbolag. Kammarrättens uppfattning svarar mot ordalydelsen i aktikel 10.1 i andra banksamordningsdirektivet. Jag anser därför att lagtexten bör utformas så att den minsfe nivå för kapitolbas som skall upprätthållas hänför sig till det belopp i svenska kronor som vid tidpunkten för auktorisationsbeslutet motsvarade fem miljoner resp. en miljon ecu. För de banker och andra kreditinstitut som har beviljate auktorisation enligt äldre lag, bör referensnivån raotsvara den växelkurs som gäller då de nya bestämmelseraa träder i kraft.

De svenska regleraa om återkallelse av bankoktrojer och av auktorisa­tioner för övriga kreditinstitut bör enligt min mening ges en sådan utformning att de speglar motsvarande bestämmelser i försto banksamord­ningsdirektivet.

108


2.3 Prövning av större ägares lämplighet


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av s.k. kvalificerade innehav av bankaktier, som motsvarar 10 % eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd krävs även beträffande förvärv, som innebär att den som redan har ett kvalificerat innehav ökar detfe så att det når upp till eller överskrider 20, 33 eller 50 %, eller som iimebär att banken får ställning av dotterföretag. Inspektionen kan mot­sätta sig förvärvet, om lämpligheten hos förvärvaren inte bedöms som tillfredsställande med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av banken. På samma grand kan inspektionen ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav i en bank, bl.a. genom förbud att utöva rösträtt och, i sista hand, föreläggande att avyttra aktieraa.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar av dels kvalificerade innehav, dels innehav som medför att innehavet går ned under någon av de nämnda nivåeraa.

Eromemorians förslag: Förslaget i promemorian med utkast till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till promemorians förslag. Rikshanken frainhåller vikten av att tillämpningen av reglema tor sikte endast på situationer där grava missförhållanden kan befaras. Svenska Bankföreningen anser det inte befogat att i fråga om avyttringar föreskriva anmälningsskyldighet före själva avyttringen. Finansiiispek­tionen anser att det bör ställas samma kvalitotiva krav på en aktieägare oavsett vid vilket tillfälle lämpligheteprövningen sker, och att det därför bör finnas ett utrymme för inspektionen att ingripa mot en ägare redan innan denne faktiskt har utövat sitt inflytande till men för en sund utveckling. Riksskatteverket förordar en uttrycklig föreskrift enligt vilken Finansinspektionen i ett ärende om förvärvstillstånd får rätt att begära upplysningar från andra myndigheter.

Vid tidigare remissbehandling av departementspromemorian Lämplig-hetesprövning av ägare i banker (Ds 1991:39) har flera remissinstonser ansett att kriteriema för när ingripanden skall få ske bör preciseras, så att utrymmet för godtycke minskas. Flera instanser har också framhållit vikten av att inspektionens beslut fattos med stor skyndsamhet för att ägarfråyan inte skall hållas svävande under längre tid.

EES-avtalet: Som nämnts i föregående avsnitt föreskrivs i artikel 5 i andra banksamordningsdirektivet att auktorisation för ett kreditinstitut inte får beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare, fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade innehav i institutet. Storleken av .sådana kvalificerade innehav skall också uppges. Myndig­heten skall vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet av en


109


sund och ansvarsfull ledning ("taking into account the need to ensure the    Prop. 1992/93:89 sound and pradent management") av institutet, bedömer att lämpligheten hos sådana ägare inte är tillfredssfellande.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett företog, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitolet eller av samtiiga röster eller som möjliggör ett väsentiigt inflytande över led­ningen av företoget.

Enligt artikel 11.1 i andra banksamordningsdirektivet skall det föreskrivas en skyldighet för vatje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, att underrätto behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkto innehavet. En sådan underrättelse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat innehav så att hans andel av kapitolet eller rösteraa kommer att nå upp till eller överskrida 20, 33 eller 50 % eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning av dotterföretog.

Om förvärvaren av ett kvalificerat innehav är ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstot, skall, enligt artikel 11.2, den myndighet som tor eraot anmälan sararåda med myndigheten i den andra medlemsstoten, när det kreditinstitut som förvärvet gäller cferigenom får ställning av dotterföretog. Under samma förateättning skall rayndighete-samråd äga ram när förvärvaren är moderföretog till ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan medlemsstot (jfr. artikel 7).

När en myndighet fått en anmälan skall den enligt artikel 11.1 andra .stycket ha rätt att inom en tid av tre månader moteätto sig förvärvet. Detta får ske om förvärvaren bedöms olämplig. Endast i det fall obligatoriskt myndighetesamråd skall ske får tremånadersfristen för­längas. 1 det fall myndigheten beslutor att inte moteätto sig förvärvet får den föreskriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.

Enligt artikel 11.3 skall anmälan till myndighet ske även av fysiska och juridiska personer som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat irmehav i ett kreditinstitut. Också i det fall en avyttring innebär att ett kvalificerat innehav minskas i sådan mån att andelen av kapitalet eller rösteraa nedgår under 20, 33 eller 50 %, eller så att kreditinstitutet förlorar sin ställning av dotterföretog, skall anmälan ske.

En skyldighet att underrätto behöriga myndigheter skall enligt artikel 11.4 åvila kreditinstitut som, i samband med årsredovisning eller på annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagte. Kreditinstituten skall också löpande, minst en gång om året, underrätto myndighetema om vilka personer som har kvalificerade innehav i institu­tet, och om storleken på sådana innehav.

Enligt artikel 11.5 skall det finnas en rätt och en skyldighet för behöriga myndigheter att ingripa mot dem som har kvalificerade innehav, när dessa ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att motverka en sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitutet. Sådana ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av förelägganden, sank­tioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom upphävandet av rösträtt som är knuten till innehavet. Åtgärder av samma slaa skall kunna vidtos aentemot dem som underlåter att lämna före-

110


skrivna underrättelser om förvärv. Om ett förvärv genoraförs i strid med    Prop. 1992/93:89 myndighetens beslut, skall det, vilka ingripanden sora än sker i övrigt, förordnas att rösträttema för innehavet inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller får förklaras ogiUiga.

Skälen för mitt förslag: De besfemmelser ora prövning av större ägares lämplighet som redovisas i den nu remissbehandlade proraeraorian och i departementoproraeraorian Ds 1991:39 uppfyller vad sora krävs enligt artikel 11 i andra banksamordningsdirektivet. Jag föreslår därför att dessa bestämmelser införs i lag. Eftersom ägarprövningen är en del av den tillsyn som Finansinspektionen skall utöva anser jag det lämpligast att bestämmelsema såvitt avser banker tos in i 7 kap. BRL.

När det gäller förfarandet anser jag det lämpligare att ha ett renodlat ansöknings- och tillståndsförfarande än en ordning innebärande att en förvärvare 1 förväg anmäler ett förvärv. 1 båda fallen ankommer det på Finansinspektionen att pröva om det planerade förvärvet är godtogbart. För tydlighete skull bör inspektionens ställningstagande alltid komma till uttryck i ett explicit beslut. Jag föreslår därför att en förvärvare i förväg skall ansöka om tillstånd hos inspektionen till ett förvärv som innebär att hans innehav kommer att bli ett kvalificerat innehav eller kommer att överskrida de nämnda gränsvärdena.

Syftet med bestämmelseraa om lämplighetsprövning av större ägare är att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbraka sin ställning och sitt inflytonde över bankens verksamhet på .sådant sätt att skyddet för insättoma riskeras eller allmänhetens förtroende för stobiliteten i banken äventyras. Detto intresse väger tungt mot intresset att inte tvångsmässigt ingripa i befogenheter som följer med äganderätten till aktieraa i ett bankaktiebolag. Samma bedömning av ägarlämpligheten bör därför göras oav.sett vid vilken tidpunkt den görs - före förvärvet eller under aktieägandets bestånd. Inspektionen skall enligt lagförslaget vägra tillstånd till ett förvärv om det kan antas att den tillfenkte förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet. Endast grava missförhållanden (såsom t.ex. meddelat näringsförbud) skall kunna diskvalificera förvärvaren. Om det, efter det att förvärvstillstånd gette, inträffar en omständighet, såsom att ägaren drabbas av näringsförbud eller döms för ett i detto sammanhang allvarligt brott, kan det finnas skäl för Finansinspektionen att ingripa t.ex. genom att förhindra att aktiema företräds vid bolagsstämma. Jag anser därför, i likliet med Finansinspek­tionen, att det bör framgå av lagtexten att inspektionen får ingripa även när en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier kan antos komma att utöva sitt inflytonde på ett sätt som motverkar en sund utveckling av banken.

När det gäller förslaget från Riksskatteverket att i lagen införa en sekretessbrytande bestämmelse liknande den i 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring gör jag följande bedömning. Eftersom endast allvarliga missförhållanden skall kunna medföra att en förvärvare av bankaktier inte godkänns som ägare kan det inte föratees att uppgifter från många myndigheter kommer att behöva inhämtos av Finansinspek­tionen. Utdrag från kriminalregistret och möjligen centrala person- och

111


belastningsregistret (PBR) hos Rikspolisstyrelsen särat från näringsför­budsregistret kan bli aktuella. Rätt för Finansinspektionen att inhämto uppgifter från kriminalregistret och PBR kan åstodkommas genom förordningsändringar. Uppgifter från näringsförbudsregistret återfinns bl.a. i aktiebolagsregistret, bankregistret och försäkringsregistret. Något större behov av en generell lagregel om rätt för Finansinspektionen att inhämto uppgifter från andra myndigheter synes därmed inte finnas. Jag föreslår därför inte nu någon sådan besfemmelse.

2.4 Etableringsfrihet för kreditinstitut inom EES 2.4.1 En enda auktorisation tillräcklig i EES


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: Kreditinstitut som auktoriserats i ett land inom EES har rätt att etablera filial i Sverige utan tillstånd av svensk myn­dighet. Sådana kreditinstitut har också rätt att med stöd av hem­landsauktorisationen bedriva verksamhet genom att tillhandahålla tjänster utan etablering i Sverige.

Andra finansiella institut än kreditinstitut har, ora de ägs och är på visst sätt kontrollerade av kreditinstitut sora auktoriserats inom EES-området, samma rätt att utan tillstånd etablera filial och till­handahålla tjänster i Sverige.

Promemorians fiirslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt forslag.

Remissinstanserna: Remissinstonseraa tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det uton erinran. Finansiiispektionen anser det erforderligt med lagbestämmelser enligt vilka sådana företog, som är dotterbolag till svenska kreditinstitut och som faller under EG-definitionen av "finansielfe institut", uttryckligen ges rätt att med stöd av moderinstitutete svenska auktorisation bedriva verksamhet i andra EES-länder. Svenska Bankföre­ningen anför att de föreslagna bestämmelsema i 1 kap. 8 § BRL och 2 kap. 13 § lagen om kreditmarknadsbolag har formulerate alltför restriktivt, dels på så sätt att de innebär en skyldighet för svenska kreditinstitut att underrätto Finansinspektionen om gränsöverskridande aktiviteter i allmänhet, allteå inte bara sådana som är att hänföra till verksamhet i egentlig mening, dels så till vida att de svenska instituten åläggs en skyldighet att löpande underrätto inspektionen om de tjänster de riktor mot EES-länder.

EES-avtalet: De viktiga reglema om frihet för kreditinstitut att etoblera sig och tillhandahålla tjänster med stöd av hemlandsauktorisation har i EG-rätten införts genom andra banksamordningsdirektivet. Detto direktiv ingår, som nämnte, i EES-avtalet.

I direktivets artikel 6 anges att ett värdland inom gemenskapen inte längre skall få förbehålla sig att särskilt auktorisera filialer till kreditinsti­tut som är auktoriserade och underkastode tillsyn av behöriga myndig­heter  1  något  annat  medlemsland.   Enlict artikel   18.1   skall  sådana


112


kreditinstitut få utöva verksamhet i andra medlemsländer, antingen från    Prop. 1992/93:89

en i resp. land etoblerad filial eller genom direkt tillhandahållande av

tjänster. Som förateättning för denna frihet gäller dels att verksamheten

i fråga hänför sig till tjänster som är upptogna på en listo sora är bifogad

direktivet, dels att verksamheten omfattas av den auktorisation sora

kreditinstitutet fått i sitt hemland. Vilka verksarahetogrenar sora på så sätt

skall vara tillåtna framgår närmare av nästo avsnitt.

Den rätt till fri filialetoblering och tillhandahållande av tjänster uton etoblering som nu nämnto skall gälla inte encfest för kreditinstitut utan även, enligt artikel 18.2, för vissa s.k. finansiella institut ("financial institutions") sora är dotterförefeg till ett i gemenskapen auktoriserat kreditinstitut eller som ägs av flera sådana kreditinstitut gemensamt. Deteamma gäller för sådana finansiella institute dotterföretog. Ett finansiellt institut definieras i artikel I p. 6 som ett företog som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet besfer i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptogna i punkteraa 2-12 i direktivbilagan. Hänvisningen till bilagan innebär att bl.a. verksamhet som innefattor inlåning och upplåning från allmänheten undantogito. Det är allteå här fråga ora andra institut än sådana som har rätt att driva egentlig bankverksamhet.

Som ytterligare förateättning för att finansiella institut skall ha etoblerings- och tjänstefrihet som nu sagte gäller

-  att ägarföretogen är auktoriserade som kreditinstitut i den medierasstot
vars lag gäller för det finansiella institutet,

-  att de ifrågavarande verksamheteraa bedrivs inom samma stote territorium,

-  att ägarföretogen innehar minst 90 % av röstema i det finansiella institutet,

-  att ägarföretogen är skyldiga att underkasto sig behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och att de cferatöver har utfåst sig att solidariskt svara för institutete åtoganden, samt

-  att det finansiella institutet omfattos av konsolidering av ägarföre­tagens kapitoltäckning, större engagemang (enhandsengagemang) och begränsning av ägande i verksamheter som är främmande för den finansiella verksamheten (jämför artikel 12 i direktivet).

För finansiella institut som har etablerings- och tjänsterätt enligt de nu redovisade regleraa skall direktivete bestämmelser om bl.a. tillsyn, minsto stortkapitol och obligatorisk ågarprövning gälla. Om ett finansiellt institut faller under regleraa i artikel 18.2 gäller samma rätt att etoblera filial och att tillhandahålla tjänster för dotterföretog till det finansiella institutet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om det förfärande som skall iakttos när ett kreditinstitut eller finansiellt institut önskar etoblera filial i en annan EG-medlemsstot. Institutet skall underrätto behöriga myndigheter i sitt hemland om sina avsikter. En sådan underrättelse skall innehålla ett visst minimum av uppgifter, bl.a. om den tilltänkto verksamheten och om hur den skall organiseras. 1 andra fall än då hemlandsmyndigheten har anledning att ifrågasätto institutete administrativa straktur eller finansiella

8 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 89                                                                          113


ställning skall rayndigheten översända de ingivna uppgifteraa till behörig Prop. 1992/93:89 myndighet i det tilltänkto värdlandet. En sådan underrättelse, som skall åtföljas av uppgifter om bl.a. kapitolbas och kapitolfeckning samt, beträffande finansiella institut, moderförefegete konsoliderade kapitolfeck­ning, skall översändas till värdlandsmyndigheten inom tre månader. En vägran eller underlåtenhet att vicferebefordra informationen skall kunna göras till föremål för domstolsprövning (jämför avsnitt 2.5).

En värdlandsmyndighet som mottogit underrättelse om filialetoblering har två månader på sig att, som det heter i direktivet, förbereda tillsyn av kreditinstitutet i enlighet med artikel 21 samt, om det behövs, ange under vilka villkor, "motiverade av hänsyn till det allmänna bästo", som filial verksamheten får bedrivas. Det förtjänar redan här påpekas att filialen i princip skall stå under tillsyn av myndighet i hemlandet och att den värdlandstillsyn som skall "förberedas" allteå hänför sig till den restkompetens som värdlandsmyndigheten har. Mera om hemlandstillsyn i avsnitt 2.4.3.

Så snart värdlandsmyndigheten har givit klartecken kan filialen etobleras och verksaniheten påbörjas. Detsamma gäller om värdlandsmyn­digheten inte uttryckligen har reagerat två månader efter det att under­rättelsen från hemlandsmyndigheten mottogits.

Ett förenklat förferande gäller enligt artikel 20 beträffande rätten att driva verksamhet genom tillhandahållande av tjänster utan etoblering i värdlandet. Ett kreditinstitut eller finansiellt institut som önskar utnyttja derma rätt skall underrätta hemlandsmyndigheten om vilka verksamhete­grenar som institutet önskar utöva i värdlandet. Hemlandsmyndigheten har i sådant fall att inom en månad översända underrättelsen till behörig myndighet i värdlandet. I direktivet har inte angivits några förateättningar under vilka vare sig hemlands- eller värdlandsmyndigheter skulle kunna moteätta sig ett marknadstillträde av detto slag.

Andra banksamordningsdirektivet innehåller i artikel 9 bestämmelser som innebär vissa begränsningar av EG-medlemsstoteraas rätt att lämna auktorisation för kreditinstitut som är dotterföretag till företog hemma­hörande i ett land utanför EG (tredje land). Om det visar sig att ett tredje land vägrar kreditinstitut från något EG-land motsvarande möjligheter att etablera sig och utöva verksamhet som inom EG-området gäller för kreditinstitut från det aktuella tredje landet, får ministerrådet eller, i vissa fall, EG-kommissionen besluta att medlemsstatema skall begränsa eller skjuta upp prövning av ansökningar som ett företag i det berörda landet gjort om auktorisation för ett dotterbolag som är kreditinstitut eller om tillstånd att förvärva aktier eller innehav i ett existerande kreditinstitut.

Denna bestämmelse, innebärande att EG-medlemsstotema gentemot tredje land skall iaktto en gemensam hållning betingad av krav på reciprok behandling, har undantogits från det för EES gällande regel­verket. EFTA-ländema har alltså en suverän rätt att bevilja auktorisation för kreditinstitut vilkas moderföretag hör hemma i ett tredje land. 1 gengäld gäller enligt EES-avtalet att sådana auktorisationer inte skall behöva godtas av övriga EG-länder och EFTA-länder, om dessa är utsatta för etableringsrestriktioner i det ifrågavarande tredje landet.  I

114


sådana fall har således principen om en enda auktorisation inte tillämp-    Prop. 1992/93:89 ning.

Skälen för mitt förslag: Ändra banksaraordningsdirektivete regler ora etobleringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster utan efeblering har giltighet för verksamhet som bedrivs utan att en självständig juridisk person bildas eller förvärvas i "värdlandet". Regleraa är alltsä inte tillämpliga på ett utländskt kreditinstitute etoblering av dotterföretog. Sådana formellt frisfeende förefeg regleras i princip helt och hållet av lagstiftningen i det land där etobleringen sker. Rätten att etoblera dotterföretog i annat land följer bl.a. av de skyldigheter ett land har att tillåto kapitolöverföringar i form av direktinvesteringar. Vad gäller fri rörlighet för kapitol inom EES finns bestämmelser i bilaga XII till avtolet, särskilt i det där intogna s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/361/EEG.

Vad det nu är fråga om är vericsamhet som, direkt eller via filial, utgår från ett institut auktoriserat i ett annat land.

Enligt I kap. 2 § andra stycket BRL gäller i dag att bankrörelse får, föratom av Sveriges riksbank, bedrivas endast av bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker, som har fått regeringens oktroj. Bestämmelsen är, trote sin lydelse, inte heltäckande, sedan det år 1990 i I kap. 4 § 1 togite in bestämmelser om att ett utländskt bankföretog kan få regeringens tillstånd att driva bankrörelse från avdelningskontor raed självständig förvaltning, dvs. filial. För sådan filialverksarahet gäller enligt paragrafens ferate stycke bl.a. bestäraraelseraa i bankrörelselagen i tillämpliga delar.

I 2 a § finansbolagslagen infördes år 1991 en besferaraelse sora ger utländska företog möjlighet att driva finansieringsverksamhet från filial i Sverige. För en sådan filialetoblering krävs Finansinspektionens tillstånd.

Den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut sfeller i princip krav på etoblering i någon form. Som nämnte i avsnitt 2.2 fmns det emellertid i lagstiftningen inte något uttryckligt förbud för utiändska kreditinstitut att tillhandahålla tjänster i Sverige direkt från utlandet, låt vara att det i vissa fall kan råda osäkerhet om huravida en aktivitet är av sådan natur att den kan hänföras till tillståndspliktig "verksamhet".

Fram till dess att möjligheten öppnades för utländska finansiella företog att etablera filial i Sverige har här bedriven verksamhet varit uteslutande reglerad av s'vensk lag. Även sedan filialmöjligheten öppnades har det varit svenska myndigheter förbehållet att besluto om auktorisation. Det ligger sedan i sakens natur att en filialverksarahet, som ju organisatoriskt är en integrerad del av ett utomlands hemmahörande företog, delvis får styras av rörelseregler som avviker från vad sora gäller enligt svensk rätt. Förhållanden som hänger samman med exempelvis ägande, kapitol­krav och begränsning av enhandsengagemang kan - och skall - \'isser-ligen beaktos vid svensk auktorisation av en filial, men fäller i övrigt tillbaka på den utländska lagstiftning som gäller där företoget har sitt säte och grundläggande verksamhetstillstånd (jämför avsnitt 2.4.3).

115


Det nya med EES-regleraa om frihet för kreditinstittit att etoblera Prop. 1992/93:89 filialer och tillhandahålla tjänster är att svenska myndigheter har att godto utländska auktorisationer sora legitiraerande för rätten att verka i Sverige. På samma sätt skall svenska banker och kreditmarknadsbolag kunna verka fritt i andra EES-länder. Den ordning som skall gälla enligt andra banksamordningsdirektivet bygger på en harmonisering av deltogande länders regler om grandläggande verksamhetebetingelser och på en samsyn i fråga om vad som krävs vid tillsyn av finansiell verksamhet. Den omdaning av svensk lagstiftning för kreditinstitut som successivt genomförte under senare år har banat väg för sådana lagändringar jag nu föreslår. EES-regleraa i dessa delar kan med i huvudsak oförändrad lydelse infogas i bankrörelselagen och i lagen om kreditmarknadsboiag.

Direktivbestämmelseraa utgår från att varje värdland obligatoriskt skall medge att vissa uppräknade "verksamheter" ("activities") får bedrivas ("may be carried on") av kreditinstitut från andra EES-länder. Det underrättelse- och anmälningsförfarande som anvisas för rätten att verka inom sådana tjänstegrenar innebär enligt min uppfattning inte att varje form av kommersiell aktivitet över gränsema faller inom direktivete tillämpningsområde. Traditionellt har exempelvis större utländska banker kunnat ingå enskilda affärsförbindelser i Sverige uton att detto har behövt ses som auktorisationspliktig verksamhet här. Marknadsföringens intensitet och omfattning bör, liksom frågan om vem som togit initiativ till ett kundförhållande, rimligen vara avgörande för hur en viss aktivitet skall bedömas. Olika länders lagstiftore och myndigheter kan naturligtvis här ha olika synsätt. Jag har tolkat direktivbestämmelseraa så att de tor fasto på fortlöpande, egentlig verksamhet i respektive värdland. Ett utländskt kreditinstitute enstoka eller tillfålliga engagemang i Sverige liksom ett svenskt institute motsvarande utlandsengagemang skall allteå inte självklart anses kräva föregående underrättelse till behörig myndig­het. Vissa gränsdragningsproblem kan dock uppkomma.

Ett kreditinstitut som i ett annat EES-land vill driva sådan verksamhet som avses i direktivet skall givetvis inte behöva underrätto Finansinspek­tionen löpande. Vad som krävs enligt direktivet, och enligt mitt förslag till lagreglering, är att underrättelse- och anmälningsproceduren iakttos innan utlandsverksamheten påbörjas.

De direktivregler, enligt vilka vissa dotterföretog till utländska kreditinstitut skall ha en från moderföretagete auktorisation härledd rätt att driva verksamhet, behöver enligt min uppfattning inte komma till uttryck i bankrörelselagen. Sådana s.k. finansiella institut kan definitions­mässigt inte bedriva bankrörelse i bankrörelselagens mening. Även i det fall ett sådant institut är dotterföretag till en bank, är det tillräckligt att rätten till marknadstillträde i Sverige regleras i lagen om kreditmarknads­bolag, vars listo över tillåtna verksamhetsgrenar täcker in vad ett "finansiellt institut" får ägna sig åt (jämför följande avsnitt 2.4.2).

Vad gäller frågan om motsvarande möjligheter för "finansiella institut" som är dotterföretag till .svenska kreditinstitut att med stöd av moderföre­tagets hemlandsauktorisation driva verksamhet i andra EES-länder så bedömer jag det inte nu nödvändigt, eller ens meningsfullt, att föreslå

.16


särskilda lagbestämmelser om procedureraa för sådant marknadstillträde. Som framgått av min redovisning av direktivregleraa skall för en sådan etoblerings- och tjänstefrihet föratom krav på en omfattande tillsyn gälla strikto villkor, bl.a. iimebärande en utfåstelse från moderföretoget att solidariskt svara för dotterföretogete åtoganden. Med hänsyn till den svenska associationsrättoliga lagstiftningen kommer, såvitt jag kan bedöma, svenska kreditinstitute dotterförefeg inte annat än i mycket sällsynto fall att i andra länder befinnas kvalificerade för marknadstill­träde med stöd av moderföretogete auktorisation som kreditinstitut. Skulle det ändå visa sig att något svenskt företog uppfyller de uppställda villkoren, eller att något land tillämpar en mer liberal regim, bör Finansinspektionen utan särskilt lagstöd kunna förse vederbörande utlandsmyndighet med de uppgifter som behövs.

Det jag nu sagt skall självfallet inte uppfattos så att dotterföretog till svenska kreditmarknadsbolag är förhindrade enligt svensk lag att driva verksamhet utomlands, Jag har blott gjort den bedömningen att sådana dotterbolag inte uppfyller villkoren för förenklat marknadstillträde i andra EES-länder och att det mot den bakgranden vore felaktigt och vilse­ledande att sfella upp regler om underrättelse och anmälan i enlighet med direktivregleraa.

De föreslagna regleraa om rätt för kreditinstitut att verka i Sverige med stöd av hemlandsauktorisation har relevans för EES-området. 1 fråga om filialer till institut hemmahörande i tredje land, utonför EES, bör de nuvarande reglema med krav på särskild svensk auktorisation forteätto att sälla.


Prop. 1992/93:89


 


2.4.2 Tillåten verksamhet

Mitt förslag: Den för banker tillåtna verksamheten anges i form av en förteckning över verksamhetsgrenar. Till komplettering av förteckningen anges att banker får driva annan verksamhet i den mån den har naturligt samband med uppräknade verksamhets­grenar.

I lagen om kreditmarknadsbolag införs en exemplifierande för­teckning över verksamhetsgrenar som är hänförliga till finansie­ringsverksamhet.

Ett i Sverige verksamt utländskt kreditinstitut, hemmahörande inom eller utom EES, har rätt att bedriva verksamhet inom sådana förtecknade verksamhetsgrenar, i den mån dessa omfattas av hem­landsauktorisationen.

Ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har rätt att bedriva valutahandel, värdepappersverksamhet och kreditupplys­ningsverksamhet utan sådant särskilt tillstånd som krävs för svenska kreditinstitut, föratsatt att sådan verksamhet omfattas av hemlandsauktorisationen.


117


Promemorians förslag: Verksarahetereglema för banker cx:h andra    Prop. 1992/93:89 kreditinstitut utformas så att det i lag räknas upp vilka verksamheter sora är tillåtna.

Remissinstanserna: De flesto remissinstanseraa tillstyrker eller godtor att verksamheteområdet besfems enligt en positiv förteckning över tillåtna verksainhetegrenar. Svenska Bankföreningen, Sparbankernas Bank och TCO anser det däremot olämpligt att en sådan listo tos in i lag och förordar att nuvarande rambesfemmelse bibehålls, eventuellt kompletterad med en exemplifierande verksamheteförteckning. Liknande synpunkter framförs av Finansinspektionen. Konkurrensverket förordar att en rätt för svenslca banker och andra kreditinstitut att driva värdepappersrörelse, kreditupplysningsverksarahet och valutohandel skall följa direkt av oktrojen och att det allteå inte skall behövas något särskilt tillstånd i annan lagstiftning. Finansbolagens förening fraraför liknande synpunkter särskilt för finansbolagens del. Svenska Bankföreningen anmärker att en svensk banks skyldighet att to emot inlåning på räkning från allmänheten. inte bör vara absolut, eftersom det raåste gå att vägra inlåning vid t. ex. misstanke ora penningtvätt.

EES-avtalet: Sora nämnte i föregående avsnitt skall enligt artikel 18.1 i andra banksamordningsdirektivet ett kreditinstitut med stöd av sin hemlandsauktorisation ha rätt att driva verksamhet inora sådana verksara-hetegrenar sora finns upptogna i en listo som bifogato direktivet. Denna listo omfattor ett brett utbud av finansiella tjänster, typiskt hänförliga till s.k. universal banking. 1 punkt I finns den verksamhet sora utgör ett nödvändigt rekvisit i definitionen av kreditinstitut, näraligen mottogande av insättningar eller andra återbetolningspliktiga medel från allmänheten. 1 övrigt upptor listan utlåning i olika former, finansiell leasing, betol-ningsförmedling, tillhandahållande av betolningsraedel i form av t.ex. kreditkort, vidare utetällande av garantiförbindelser, värdepappershandel för egen eller andras räkning, handel raed utländsk valuto, medverkan i värdepappersemissioner, finansiell rådgivning, penningmarknadsmäkling, portfölj förvaltning och värdepappersförvaring. De två sisto punkteraa i liston, 13 och 14, avser kreditupplysningstjänster och värdeförvarings-tjänster ("bankfack").

I föregående avsnitt har också nämnto att vissa s.k. finansiella institut som är dotterförefeg eller på annat visst sätt knutna till ett eller flera auktoriserade kreditinstitut skall ha samma rätt att driva verksamhet utomlands. Rätten för ett sådant finansiellt institut att ägna sig åt verksamheter enligt direktivbilagan är dock mera begränsad. Ett finan­siellt institut är nämligen definierat som ett institut som inte är kreditinsti­tut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptogna i punkteraa 2-12 i bilagan. Härav följer att ett finansiellt institut inte har rätt att självständigt ta emot inlåning eller på annat sätt låna upp medel från allmänheten och inte heller att driva kreditupplysning eller tillhanda­hålla värdeförvaringstjänster.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför en skyldighet för Sverige att tillåto kreditinstitut - resp. vissa finansiella institut - från andra EES-

IIS


länder att driva verksamhet inom de tjänstegrenar som anges i direktivete    Prop. 1992/93:89

listo, vare sig det sker från en här etoblerad filial eller direkt från

utlandet. För att det för utländska aktörer skall sfe klart att Sverige

uppfyllt sina åtoganden i dessa delar bedömer jag det nödvändigt att i lag

to in en motsvarighet till direktivete listo över tillåtna verksainhetegrenar.

Det bör med andra ord klargöras vilket handlingsutrymme sora här ges

ett kreditinstitut heraraahörande i ett annat EES-land.

1 gällande svensk rätt finns ingen motsvarande beskrivning av vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. I 2 kap. I § försto stycket BRL föreskrivs en skyldighet för banker att to emot inlåning på räkning från allmänheten. Denna verksamhet är också enligt I kap. 2 § BRL, det som specifikt utmärker bankrörelse. 1 övrigt har den för banker tillåtna verksamheten angivite i allmänt hållna termer. En bank får således, enligt 2 kap. I § andra stycket, driva dels sådan finansieringsverksamhet och annan finansiell verksamhet som är förenlig med inlåning, dels verksara­het som har nära samband med inlåning eller med verksamhet som nu sagts. 1 paragrafens tredje stycke anmärks att lagen (1991:981) om värdepappersrörelse irmehåller bestämmelser om rätt för banker att driva värdepappersrörelse. Slutligen gäller enligt fjärde stycket att regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får driva.

Den citerade bestämmelsen i 2 kap. 1 § BRL fick sin lydelse genom en ändring av lagen år 1991. I lagmotiven anförde föredragande stotorådet bl.a. att det föreslagna bankverksamhetebegreppet ger utrymme för bl.a. kreditförmedling, betolningsförmedling, ställande av garantiför­bindelser, factoring, finansiell leasing av lös egendom samt rådgivning och, efter särskilt tillstånd, värdepappersrörelse. Föredraganden hänvisade också till andra banksaraordningsdirektivete listo över tillåtna verksamheter och anmärkte att de verksamheter som där förtecknate alla är förenliga med det föreslagna svenska bankverksamhetebegreppet, även om det i vissa fall skulle krävas särskilt tillstånd.

Den nuvarande finansbolagslagens definition av finansieringsverksam­het är allmänt hållen. Några klara avgränsningar av det tillåtna verksam­heteområdet för finansbolag saknas i lagen. Inlåningsverksamhet är som nämnte förbehållen banker och enligt lagen om värdepappersrörelse kan tillstånd enligt den lagen ges endast banker och särskilda värdepappers­institut. I övrigt torde de i direktivliston upptogna verksamheteraa stå till buds för finansbolagen.

Det är enligt min mening olämpligt att välja en lagstiftningsteknik som itmebär att den för svenskauktoriserade institut tillåtna verksamheten beskrivs enbart med hänvisning till allmänt hållna begrepp som bank­rörelse resp. finansieringsverksamhet, medan det tydligt preciseras vad utländska kreditinstitut får ägna sig åt. En sådan, åtminstone skenbart olikformig lösning kan lätt kritiseras för att bristo i konkurrensneutralitet. Med hänsyn till att de svenska kreditinstituten i dag faktiskt har möjlighet att driva de flesto verksamheter som räknate upp i direktivbilagan, om än i några fäll först efter särskilt tillstånd, anser jag det naturligt att omforma regleraa så att det klart kommer till uttryck att det tillåtna

119


verksamheteområdet i granden är deteamma för alla här verksamma Prop. 1992/93:89 kreditinstitut, vare sig de auktoriserate i Sverige eller uppträder raed stöd av auktorisation från ett annat EES-land. En sådan utforraning av lagen gör det för övrigt lätfere för Finansinspektionen att i en underrättelse till en utlandsrayndighet klargöra vad auktorisationen omfatfer för ett svenskt kreditinstitut som vill etoblera filial eller verka direkt i ett annat EES-land.

Mot denna bakgrand anser jag att bestämmelsen om tillåten verksamhet i kreditinstitut, utöver skyldigheten för banker att to eraot inlåning, bör utformas med direktivbilagans verksamhetelisfe sora utgångspunkt.

Av remissinstanseraa har bl.a. Svenska Bankföreningen och Spar­bankernas Bank kritiserat de föreslagna verksarahetebestämmelsema och pekat på risken att verksamhetegrenar som nu är tillåtna feller utonför liston. Enligt dessa remissinstonser försvårar en sådan listo också en dynamisk utveckling på det finansiella området därigenom att en komplettering av det tillåtna verksamheteområdet inte utan vidare kan göras. Jag har försfeelse för de synpunkter som nu förte fram. Ändå menar jag att nackdelaraa med att hålla fäst vid en alltför allmänt hållen verksamhetedefinition väger över. För att en sådan vid rambesfemmelse skall vara ändamålsenlig krävs mer eller mindre omfattande anvisningar i förra av lagraotivutfelanden eller utfyllande myndigheteföreskrifter. I ett europeiskt perspektiv anser jag att en sådan normgivningsteknik bör und­vikas. Det bör i stället så långt sora möjligt tydliggöras i själva lagtexten vad banker och andra kreditinstitut får ägna sig åt. På så sätt ges både svenska och utländska aktörer på marknaden bättre möjligheter att be­döma tillåtligheten av viss verksamhet. De kan också därigenom konsto­tera att rörelsebetingelseraa gäller lika för ifiheraska och utländska institut.

Med detto vill jag dock inte ha sagt att de i lagförslagen intogna verksamhetelistoma skall ses sora uttömmande. Som Bankföreningen och Sparbankeraas Bank anmärkt går det inte att i en situation med snabbt föränderliga marknadsförhållanden en gång för alla detoljbesfemma den tillåtna verksamheten för banker och andra kreditinstitut. Detto är inte heller avsikten.

Till en början bör det i detto samraanhang göras åtekillnad mellan banker och företog som driver finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag. De senare företogen omfattos inte av samma långtgående skyddsintressen som banker. Kreditmarknadsbolagen kommer att verka inom ett vitt fält och med olikartod inriktning. Det är enligt min mening önskvärt att kreditmarknadsbolagen inte får sitt handlingsutrymme alltför snävt avgränsat och att de ges förateättningar för att att utveckla nya finansiella produkter. Av detto skäl bör det tillåtna verksamhete­området inte strikt definieras i lag. Viktigare är att marknadsaktörer och avnämare får upplysning om det enskilda bolagete affärspolicy och risknivå. Jag går senare, i avsnitt 4.3, närmare in på betydelsen av att sådan information kommer till tydligt uttryck i bolagsordningar. Den listo över verksamhetegrenar som jag föreslår för kreditmarknadsbolagens del skall således ses som exemplifierande och som en vägledning för svenska

120


och utländska kreditinstitut om vad som typiskt sett ingår i begreppet    Prop. 1992/93:89 finansieringsverksamhet.

Vad sedan gäller den för banker tillåtna verksamheten har jag åsyftot en listo som, med utgångspunkt i bilagan till andra banksamordnings­direktivet, lägger fast basverksamheterna. Det är visserligen av störsto vikt att denna uppräkning görs så fullständig som raöjligt och Bankföre­ningen och Sparbankeraas Bank har här lämnat värdefulla förslag till kompletteringar som beaktote i författningsförslagen. Men enligt min mening kan listan utforraas så att den ger tillräckligt utrymme för flexibilitet. För det försto kan flera av de upptogna verksamhetegrenama beskrivas så att det dit går att hänföra ett vitt spektram av tjänster. Vissa av de upptogna punkteraa i lagförslaget är således exemplifierande. Detto är fallet beträffande upplåning och kreditgivning. I så måtto kan listan sägas ha karaktär av rambestämmelse. För det andra har i lagförslagen togite med en korapletterande bestämmelse av innebörd att olika slags ej närmare beskriven verksamhet får bedrivas, i den raån verksamheten har naturligt samband med uppräknade tjänstekategorier. En såcfen koraplet­terande regel ger till en början utryrame för kundservice i form av bl.a. revisionsverksamhet, redovisningsverksamhet, värdetransporter och boutredningsuppdrag. Även sådana tjänster som vanligtvis hänförs till noferiatverksamhet kan utan vidare hänföras till denna tilläggskategori. Uppsaralingsregeln skall dock inte ses sora strikt begränsad till sådana renodlade sidoverksamheter. 1 den mån det framöver tillskapas nya finansiella tjänster som kan anses ha ett naturligt saraband raed tradi­tionell verksamhet, sådan den räknats upp i basliston, bör det vara möjligt att inordna dessa tjänster under den kompletterande punkten. 1 förekommande fall bör regeringen eller Finansinspektionen ha tolknings­företräde, så att det i förordning eller myndigheteföreskrifter kan närmare anges om en viss verksamhet är tillåten. Sammanfattningsvis kan det inte anses att den föreslagna lagstiftningen otillbörligt begränsar bankeraas handlingsfrihet, än mindre medför några inskränkningar i den verksainhet som i dag är tillåten i Sverige.

Det har tidigare påpekats att det beträffande vissa verksamheter i direktivlistan krävs särskilt tillstånd för s-venska kreditinstitut. Det gäller för det första rätten att driva kreditupplysningsverksamhet för vilken banker och andra kreditinstitut kan få tillstånd enligt 3 § kreditupplys­ningslagen (1973:1173). I betänkandet (SOU 1992:22) EES-anpassning av kreditupplysningslagen har kreditupplysningsutredningen föreslagit att lagens nuvarande förbud mot utländsk etoblering upphävs. Samtidigt har utredningen, med hänvisning till regleraa i andra banksamordnings­direktivet, föreslagit att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas i Sverige uton särskilt tillstånd av Datoinspektionen, då fråga är om kreditinstitut som auktoriserate i ett annat EES-land. Efter remissbehand­ling av betänkandet har regeringen i prop. 1992/93:12 lämnat förslag till ändringar i 1, 4 och 17 §§ kreditupplysningslagen. Föredragande statsrådet har därvid uttalat att den ytterligare ändring av kreditupplys­ningslagen som utredningen föreslagit är så nära knuten till pågående arbete inom Finansdepartementet att ändringen lämpligen borde behandlas

121


i samband med de övriga lagändringar som påkallas för att anpassa    Prop. 1992/93:89 svensk rätt till andra banksamordningsdirektivete regler.

De remissinstanser som yttrat sig över kreditupplysningsutredningens befenkande har tillstyrkt eller länmat utan erinran utredningens förslag att kreditupplysningsverksamhet skall få drivas uton särskilt tillstånd av Datoinspektionen av kreditinstitut, vars auktorisation i ett annat EES-land omfattor sådan verksarahet. Jag föreslår i detto fegstiftningsärende en ändring av sådan innebörd i 3 § kreditupplysningslagen.

För rätten att driva värdepappersrörelse krävs Finansinspektionens tillstånd enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) ora värdepappersrörelse. Tillstånd får enligt 1 kap. 5 § raeddelas svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företog. Enligt 1 kap. 3 a §, vilken träder i kraft senast den I januari 1993, krävs inte tillstånd för verksarahet sora drivs raed stöd av en auktorisation som börs eller marknadspfete enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. I ett förslag till särskilt direktiv om investeringstjänster ("investment services") har EG-kommissionen föreslagit regler om hemlandsauktorisation och hemlands­tillsyn motsvarande vad som gäller enligt andra banksamordningsdirek­tivet. Direktivförslaget, sora allteå har avseende på företog vilka inte har formen av kreditinstitut, omfattas för närvarande inte av EES-avtolet men har uppmärksammato i saraband med tillkomsten av lagen om värdepap­persrörelse (prop. 1990/91:142 s. 137). 1 den mån ett EES-land har en lagstiftning som medger kreditinstitut att driva värdepappersrörelse kommer andra banksaraordningsdirektivete regler om tillåten verksamhet att bli tillämpliga här i och med EES-avtolete ikraftträdande. Enligt min mening bör det i I kap. 3 a § göras en ändring motsvarande den i 3 § kreditupplysningslagen, så att det där framgår att värdepapperstjänster hör till det som ett kreditinstitut får ägna sig åt med stöd av hemlands­auktorisation.

Slutligen krävs, under de förateättningar som anges i 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, tillstånd av Riksbanken för rätten att driva valutahandel. Av EES-avtolet följer att Sverige måste tillåto utländska kreditinstitut att med stöd av hemlandsauktorisation driva även sådan verksamhet. En ändring i riksbankslagen bör därför göras, så att även utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation bedriver valutohandel med allmänheten får ställning av auktoriserade valutohandlare.

Mot bakgrand av vad som nu sagte kan det ifrågasättos om inte den grandläggande auktorisationen för svenska banker och andra kreditinstitut borde innefatto rätt att driva värdepappersrörelse, kreditupplysningsverk­samhet och valutohandel. Jag vill dock inte i detto skede föreslå sådana lagändringar. Svenska banker och kreditinstitut får således tills vidare ansöka om särskilt tillstånd enligt nuvarande regler. Enligt dessa gäller för närvarande att tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse kan ges endast banker och särskilda värdepappersbolag.

122


2.4.3 Hemlandstillsyn


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: En i Sverige etoblerad filial till ett kreditinstitut som är auktoriserat i ett annat EES-land sfer i försto hand under tillsyn av rayndighet i hemlandet. Finansinspektionen har dock huvudan­svar för övervakningen av att sådana filialer har en tillfreds­ställande likviditet.

Finansinspektionen har i övrigt såcfena tillsynsbefogenheter som behövs för kontroll av att den verksainhet sora kreditinstitut auktoriserade i ett annat EES-land utövar i Sverige bedrivs i sunda former. Om missförhållanden konstateras skall inspektionen samråcfe med hemlandsmyndigheten och vid behov självständigt ingripa mot verksamheten.

Hemlandsmyndigheten för ett kreditinstitut auktoriserat i ett aimat EES-land får inom raraen för sina tillsynsbefogenheter, och efter anmälan till Finansinspektionen, företa inspektion på platsen av en i Sverige etablerad filial.

Regeringen eller Finansinspektionen kan medge avvikelser från svenska redovisningsregler, så att filialer till utländska kreditinsti­tut inte behöver ge in fullständig redovisning särskilt för den svenska filialverksamheten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanseraa godtor över lag förslagen i detma del. Riksbanken och Finansinspektionen anför att likviditeten i en utländsk filial inte kan ses isolerad från bankens övriga verksamhet och att det därför bör komma till uttryck i lagtexten att Finansinspektionen har ett vidsträckt tillsynsansvar vilket skall fullgöras i samarbete med hemlandsmyndigheteraa. Riksbanken efterlyser lagregler om dels obligatorisk samråds- och upplysningsskyldighet mellan Riksbanken och Finansinspektionen, dels rätt för Riksbanken att begära in uppgifter från alla typer av företog som står under tillsyn av Finansinspektionen. Datainspektionen pekar på att utländska kreditinstitut som bedriver kreditupplysningsverksamhet kan vara skyldiga att inhämto tillstånd enligt datolagen för förande av personregister, även ora tillsfend för verksara­heten inte behövs enligt de föreslagna EES-regleraa i kreditupplysnings­lagen. Riksskatte\'ei-ket uttolar farhågor för att skattekontrollen försämras till följd av bl.a. de förenklade reglema om redovisningsskyldighet för filialer till utländska kreditinstitut. Fiiiaiisiiispektioiien anser att det med hänsyn till EG-direktivens regler om sekretess hos tillsynsmyndigheter bör införas bestämmelser i svensk lag om absolut sekretess för inspek­tionens verksamhet i fråga om banker och andra kreditinstitut. Data-iiispektioiien anser att det av samma skäl finns anledning att överväga skärpt sekretess hos Datoinspektionen.


123


EES-avtalet                                                                  Prop. 1992/93:89

Fördelningen av tillsynen

Enligt artikel 13 i andra banksamordningsdirektivet skall ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, inklusive den verksamhet som instituten med stöd av hemlandsauktorisation driver i andra länder, väsentligen åvila myndighetema i det land cfer resp. institut är auktoriserat. Besfemmelsen är dock inte uton förbehåll. Enligt artikel 14.2 skall värdlandsmyndig-heteraa, i samarbete med hemlandsmyndigheteraa, svara för tillsynen såvitt avser likviditeten hos filialer. Ett värdland skall också, oberoende av huvudregeln om hemiandstillsyn, ha rätt att vidto penningpolitiskt betingade åtgärder. Sådana åtgärder får dock inte utformas så att filialerna diskrimineras i förhållande till inhemska institut. Enligt artikel 7.1 i försto banksamordningsdirektivet skall de behöriga myndigheteraa i olika berörda stoter verka i nära samarbete såvitt gäller tillsynen av kreditinstitut som driver verksamhet i andra länder än det där huvudkontoret finns. 1 artikeln, som fått sin nu gällande lydelse genom artikel 14.1 i andra banksamordningsdirektivet, föreskrivs att myndig­heteraa skall förse varandra med dels all den infonnation om ledningen och ägarförhållandena i kreditinstitutet som behövs för underlättande av tillsynen och för kontroll av att auktorisationsvillkoren uppfylls, dels all information som är ägnad att underlätto övervakningen av institutens likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av större engagemang samt ratiner för administration, redovisning och intera kontroll. Däratöver skall, enligt artikel 14.3 i andra banksamordningsdirektivet, i fråga om tillsyn avseende risker som följer med öppna raarknadsopera-tioner som ett kreditinstitut företor på kapitolmarknader i en annan stot, den stotens behöriga myndigheter samarbeto med hemlandete myndigheter för att säkerställa att institutet vidtor åtgärder för att möto riskeraa.

Enligt artikel 12 i försto banksamordningsdirektivet skall strikt .sekretess gälla för "förtrolig" information som erhållite inora ramen för tillsynsmyndighetemas verksamhet. Sekretessen skall dock inte hindra sådant informationsutbyte mellan myndigheter som är föreskrivet i direktiv som gäller för kreditinstitut. Beträffande det närmare innehållet i sekretessbestämmelsen, som fått sin nuvarande lydelse genora artikel 16 i andra banksamordningsdirektivet, hänvisar jag till bilaga 4.

En förateättning för att det föreskrivna myndighetesamarbetet skall kunna fungera väl är att även värdlandsmyndigheteraa har rätt och skyldighet att skaffa sig insyn i filialer och i övrigt övervaka verksamhet som bedrivs inom det egna landet. 1 artikel 21.1 i andra banksamord­ningsdirektivet anges uttryckligen att ett värdland för sfetistiska ändamål får föreskriva skyldighet för kreditinstitut med filial i landet att läinna periodiska rapporter om verksamheten där.

MöjUgheter till ingripanden

Reglema om hemlandstillsyn innebär inte att värdlandete lagar saknar tillämpning på kreditinstitut som verkar med stöd av auktorisation i annat

124


land. Som nämnte i avsnitt 2.4.1 skall en värdlandsmyndighet, innan    Prop. 1992/93:89

filialverksamhet inleds, ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som

verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall, som det heter i artikel

19.4, vara motiverade av hänsyn till det allraänna bästo. Värdlandsrayn-

digheten skall enligt sararaa besfemmelse ha rätt att förbereda tillsyn i

enlighet med reglema i artikel 21.

Artikel 21 ger också värdlandsmyndigheter rätt att ingripa mot utländska kreditinstitut som överträder föreskrifter som utfårdate i värdlandet. Föreskriftema måste då naturligtvis vara utfårcfede inora ramen för de befogenheter som värdlandsmyndigheteraa har beträffande tillsynen över utländska institut enligt direktivet. Ingripande kan ske både mot de institut som driver verksamhet genom filial och mot dem som driver verksamhet direkt från hemlandet. Vid ingripande skall värdlands­myndigheten följa en viss procedur som anges i artikeln.

Det i artikel 21 anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten i försto hand skall förelägga det felande institutet att vidto rättelse. Om föreläggandet inte följs skall myndigheten underrätto behörig hemlands­myndighet som har att ingripa mot institutet. Om missförhållandena inte upphör, trote att hemlandsmyndigheten vidtogit åtgärder eller till följd av att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlands­myndigheterna självständigt vidto de åtgärder som behövs för att forteätto överträdelser skall förhindras. Vid behov får myndigheteraa då hindra det tredskande institutet att göra nya åtoganden i värdlandet. 1 brådskande fall får värdlandsmyndigheteraa ingripa direkt, uton föregående samråd med hemlandet. Straffbelagda gämingar får också beivras omedelbart. Om auktorisationen för ett kreditinstitut återkallas i hemlandet skall under­rättelse ske till värdlandsmyndigheteraa som är skyldiga att agera för att institutet inte skall göra ytterligare åtaganden.

Bestämmelsema i artikel 21 ger ingen tydlig vägledning om vilka slags nationella regler som i olika situationer kan åberopas till stöd för ingripanden mot ett utländskt kreditinstitut. Bilden blir knappast klarare av att det i artikel 21.11 anges att bestämmelsema i artikeln inte skall lägga hinder i vägen för ett kreditinstitut med huvudkontor i annat land att marknadsföra sina tjänster i värdlandet, "i överensstämmelse med bestänimelser om formen och innehållet i sådan reklam, vilka antogite i det allmännas intresse".

Enligt artikel 15.1 i andra banksamordningsdirektivet skall hemlands­tillsynen bl.a. innefatto rätt för vederbörande myndighet att, självständigt eller med anlitonde av särskilt utsedda personer, företo inspektion på platsen av filialer etablerade i andra länder. Värdlandet skall ge en sådan rätt åt hemlandsmyndigheteraa sedan dessa underrättot behöriga värdlandsmyndigheter om sin avsikt. Den inspektionsrätt som gäller för hemlandsmyndigheteraa är inte exklusiv. Även värdlandsmyndigheteraa skall, för fullgörande av det tillsynsansvar som direktivet medger, ha befogenhet att företo inspektion av filialer som etablerate av utländska kreditinstitut.

125


Redovisningsregler                                                         Prop. 1992/93:89

I EES-avtolet ingår ett direktiv om skyldigheter angående offentliggörande av årsredovisningshandlingar för i en medlemsstat inrättade filialer till kreditinstitut och finansiella institut med huvudkontor i en annan medlemsstat (89/117/EEG). Enligt direktivet skall sora huvudregel gälla att filialer till institut raed huvudkontor i andra medlemsländer inte av värdlandet får åläggas att avlämna särskilt årsbokslut för filialverksam­heten. Denna huvudregel har dock i stora delar satte ur spel, cferigenom att värdländerna givite rätt att tills vidare kräva en femligen omfattande särredovisning av filialeraa. Dessa regler innebär att varje stot tills vidare får ålägga redovisning för filialer avseende

dels tillgångar som hänför sig till stoteskuldförbindelser, fordringar på andra kreditinstitut, utlåning till allmänheten, obligations- och aktieinne­hav,

dels skulder till andra kreditinstitut, inlåning från allmänheten samt skulder som representeras av värdepapper,

dels ansvarsförbindelser och övriga åtoganden utonför balansräkningen,

dels ränteintäkter och liknande intäkter, intäkter från värdepapper, provisionsintäkter, nettoresultot av finansiella transaktioner, övriga rörelseintäkter, administrationskostnader och skatt på resultotet av den ordinarie rörelsen,

dels samtliga till filialen hänförliga fordringar och skulder, uppdelade på kreditinstitut och kunder, jämte sammantoget belopp för sådana fordringar och skulder, uttryckt i värdlandete valuto,

dels det genomsnittliga antolet anstallcfe vid filialen.

Det visar sig allteå att ett värdland, trote huvudregeln i filialredovis-ningsdirektivet, har rätt att ställa krav på så gott som fullständiga balans-och resultoträkningar för filialverksamheten.

Enligt direktivet skall filialeraa däratöver i resp. värdland offentliggöra fullständiga räkenskapei för hela institutet i form av årsbokslut, konceraredovisning, förvaltningsberättelse, koncemförvaltningsberättelse samt revisionsberättelse över årsbokslut och konceraredovisning.

Om ett värdland utnyttjar möjligheteraa att kräva särredovisning av filialer skall redovisade uppgifter kontrolleras av revisorer i värdlandet.

Enligt filialredovisningsdirektivet skall redovisningshandlingar vara upprättode i överensstämmelse med direktivet om årsbokslut och saininanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG), vilket i sin tur kompletterar bestämmelser i dels frärde bolagsdirektivet om årsbokslut i vissa typer av bolag (78/660/EEG), dels sjunde bolagsdirektivet om sammanställd redovisning (83/349/EEG). Samtliga dessa direktiv ingår i EES-avtolet, men enligt en särregel i avtalet har Sverige fått förlängd tid att införliva direktiven, fram till den 1 januari 1995. Även andra EFTA-länder har fått uteträckt tid, Schweiz och Liechtenstein ända till den 1 januari 1996. Under detto övergångs­skede skall årsbokslut, som avtolsslutonde parters kreditinstitut offentlig­gör med avseende på filialer, godtos ömsesidigt av de avtolsslutonde partema.

126


Gnippbaserad tillsyn

När det tidigare, med hänvisning till regleraa i andra banksamordnings­direktivet, har tolate om hemlandstillsyn, avses encfest verksamheten i ett och samma kreditinstitut. Hemlandstillsynen sträcker sig alltså över filialer och annan verksamhet i andra länder sora är hänförlig till institutet som sådant, men inte till dess dotterföretog. Ett såcfent dotterföretog är i egenskap av självständig juridisk person underkastot regler och tillsyn i det land där auktorisationen givite, detto oavsett om institutet ägs av ett kreditinstitut hemmahörande i annat land.

1 vissa avseenden kommer emellertid ett sådant kreditinstitut att inordnas under den tillsyn som gäller för moderföretoget. 1 EES-avtolet ingår ett direktiv om s.k. gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (83/350/EEG). Enligt en huvudregel i direktivet skall övervakning av ett kreditinstitute finansiella ställning ske genom konsolidering med andra kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretog till kreditinstitu­tet eller i vilka kreditinstitutet har ett ägarintresse. Med ägarintresse avses ett direkt eller indirekt innehav motsvarande minst 25 % av företogskapitolet. Det har i stor uteträckning överlämnate åt nationell lagstiftning att föreskriva metoderaa för och omfattningen av konsolide­ringen. Enligt artikel 4 skall fullständig eller partiell konsolidering obligatoriskt gälla när ett kreditinstitut har ett ägarintresse som överstiger 50 %, dvs. är moderföretag. 1 fall då kreditinstitutet har ett ägarintresse motsvarande högst 50 % och utövar en effektiv ägarkontroll skall konsolidering också ske. Varje stot har i sådant fall att sjävständigt bestämma hur konsolideringen skall ske. När ett kreditinstitut har ett ägarintresse om högst 50 % och effektiv ägarkontroll inte föreligger får resp. stat avstå från konsolidering. Enligt artikel 5 skall vaije stot se till att behöriga myndigheter i de olika länderaa kan utbyto den inforraation som behövs för utövande av tillsyn enligt direktivet. Om en tillsynsmyn­dighet i ett särskilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut eller finansiellt institut i ett armat land, skall den begära biträde av behörig myndighet i det landet.

I andra banksamordningsdirektivet har gjorts hänvisningar till de tillsynsbefogenheter som följer av direktiv 83/350/EEG.

1 april 1992 antog EG:s nunisterråd ett nytt direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet, som kommer att ersätto 1983 års direktiv per den 1 januari 1993, innebär att det generella kravet på konsolidering utvidgas till att avse även andra finansiella företogs-grupper än sådana som har ett kreditinstitut som moderföretog. Konsoli­dering skall således ske i tall då moderföretaget är s.k. finansiellt holdingbolag, dvs. ett finansiellt institut med endast finansiella dotter­företag. Om moderföretaget är ett företag med blandad verksamhet skall i stället gälla en upplysningsskyldighet för företaget. 1 det nya direktivet klargörs att konsolideringen skall beaktas i fråga om tillsyn av solvens, större engagemang och begränsningar i rätten att förvärva aktier.

Direktivet 92/30/EEG insiår ännu inte i EES-samarbetet.


Prop. 1992/93:89

127


Skälen för mitt förslag:

Allmänt om fördelningen av tillsynen

Regler om att ansvaret för tillsyn över utlandsfilialer till kreditinstitut skall vara delat raellan behöriga myndigheter i hemland och värdland är ingen nyhet i svensk rätt. När det år 1990 infördes en raöjlighet för utländska banker att etoblera filial i Sverige infördes en bestäramelse i 7 kap. 9 a § BRL med innebörd att missförhållanden i en filial skulle anmälas till tillsynsmyndighet i filialens hemland. 1 lagmotiven hän­visades till riktlinjeraa i det s.k. Baselkonkordatet, som år 1975 antogs av den banktillsynskommitté vilken inrättote av tiograppens länder, bland vilka Sverige ingår. 1 konkordatet har bl.a. förateatte

-   att tillsyn över utländska banketobleringar är ett gemensamt ansvar för värdlandete och hemlandete myndigheter,

-   att övervakning av likviditeten i försfe hand skall åvila värdlandet,

-   att övervakning av solvens i utländska filialer skall åvila hemlandete myndigheter; ansvaret för dotterbolag skall i försto hand ligga på värdlandet men hemlandet skall to hänsyn även till sina inhemska bankers dotterbolag och konsortiebanker utomlands, samt

-   att praktiskt samarbete skall underlättas genom överförande av
information mellan värdlandete och hemlandete myndigheter och genom
beviljande av tillstånd till inspektioner eller utförande av sådana på
uppdrag av hemlandets myndigheter i värdlandet (prop. 1989/90:116 s.
41 f).

Baselkonkordatete riktlinjer har i väsentliga avseenden kommit till uttryck i andra banksamordningsdirektivet och i direktiven om grapp-baserad tillsyn. Andra banksamordningsdirektivet går dock ett stycke längre, i det att tillsynsansvaret för ett kreditinstitute utlandsverksamhet huvudsakligen skall ligga hos hemlandsrayndigheten.

Principen enligt vilken värdlandet skall ha tillsynsansvar med avseende på likviditeten i en filial till ett utländskt kreditinstitut kan visserligen framstå som ändamålsenlig. Ändå är det, som Riksbanken och Finans­inspektionen framhållit, inte givet hur principen skall tillämpas i praktiken. En bedömning av likviditetesituationen förateätter rimligtvis en god överblick av institutete finansiella ställning sammantogen. I motsvarande mån måste den primärt ansvariga tillsynsmyndigheten i hemlandet hålla sig fortlöpande underrättod om det ekonoiniska skeendet i filialer utomlands. För att markera behovet av informationsutbyte föreslår jag att lagbestämmelserna om likviditetetillsyn utformas som en skyldighet för Finansinspektionen att fullgöra denna uppgift i samarbete med hemlandsmyndighetema. Det får också förateättos att berörda tillsynsmyndigheter i olika EES-länder lojalt förser varandra med upplysningar om kreditinstitutens sammantogna finansiella ställning, i enlighet med artikel 7.1 i första banksamordningsdirektivet. För Finansinspektionens del kan föreskrifter om sådan informationsskyldighet gentemot utlandsmyndigheter lämpligen tos in i förordning.


Prop. 1992/93:89

12S


Även om det inte i direktivet sägs klart ut raåste besfemraelseraa om Prop. 1992/93:89 hemiandstillsyn förstås så att inte encfest den egentliga tillsynen utan även vissa delar av hemlandete relevanto lagstiftning blir gällande för kreditinstitutens utlandsverksamhet. Det blir cferför av vikt att i saraband med ett svenskt införlivande av direktivet göra en bedömning av i vad män det svenska regelverket kan göras tillämpligt på utländska kreditins­titut som driver verksamhet i Sverige. Utgångspunkten måste vara att föreskrifter sora i Sverige utfårdato till skydd för insättore, konsumenter och betolningssystemet som såcfent skall gälla för alla här verksamma aktörer.

Vad först gäller verksamhet som utövas oberoende av efeblering ligger det i sakens natur att sådan cross-borderverksamhet i allt väsentligt faller under hemlandete lagar. Det utländska kreditinstitutete aktivitet i Sverige manifesterar sig främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån ett utomlands stotionerat institut erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklara raåste Finansinspektionen kunna ingripa raot verksaraheten med biträde av heralandsmyndighet. Det raåste också vara möjligt för Konsumentombudsmannen att hos Marknadsdomstolen ansöka om förbudsföreläggande enligt marknadsföringslagen (1975:1418).

Svensk lags tillämplighet på verksainhet som utgår från här etoblerade filialer är svårare att bestämma. När filialbestämmelsema i bankrörelse­lagen infördes gjordes ingen definitiv avgränsning i lagen. 1 1 kap. 4 § BRL sägs nu endast att besfemmelseraa i bankrörelselagen gäller i tillämpliga delar för verksainhet i filialer till utländska banker. 1 lagmotiven anmärktes, med hänvisning till andra banksamordningsdirek­tivet, att banker och andra kreditinstitut inora EG inte skall vara bundna av värdlandete rörelseregler, i den mån dessa innehåller förbud raot någon av de verksamheter som enligt direktivet skall hänföras till elementär bankrörelse och som institutet enligt hemlandete regler får bedriva. 1 avvakton på ett EES-avtol borde utgångspunkten för regle­ringen av bankfilialers verksamhet vara att samma regler skall gälla för filialeraa som för de svenska bankeraa. Detto skulle innebära att i försto hand bankrörelselagens regler i tillämpliga delar skulle komma till användning. En genomgång i lagmotiven av dessa regler ledde till sluteateen att merparten av dessa kunde göras gällande raot filialeraa (se prop. 1989/90:116 s. 66 O-

Enligt min mening finns det skäl att nu anlägga ett delvis annorlunda synsätt såvitt gäller de svenska rörelsereglemas tillämplighet på filialer till utländska kreditinstitut. Det som kännetecknar en filial är att den utgör en integrerad gren av ett företog. Det säger sig självt att det i försto hand är lagstiftningen i det land där företoget har sitt legala heravist som sätter gränsema för vad utomlands etoblerade filialer får ägna sig åt. Regler, som i ett visst land har ställte upp med syfte att trygga exempel­vis en banks finansiella stobilitet, kan inte få avsedd verkan, om de inte upprätthålls av banken som helhet. Av detto skäl har behöriga tillsyns­organ i hemlandet ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka verksamheten i utlandsfilialer. För EG-rättens del har detto intresse kommit till uttryck i andra banksamordningsdirektivete besferaraelser om

9 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 89                                                                    129


hemlandskontroll och om skyldighet för värdländer att begränsa en filials    Prop. 1992/93:89 handlingsutrymme till vad som gäller enligt hemlandsauktorisationen.

Å andra sidan gäller enligt direktivet ett krav på värdländer att tillåto viss angiven verksainhet i filialer till utländska kreditinstitut, även om verksamheten inte är tillåten för inhemska institut enligt den egna lagstiftningen. Denna ordning kan sägas innebära en utvidgning av hemlandete jurisdiktion.

Principen om ömsesidigt godtogande av viss verksarahet genora filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från utlandet skulle i högre eller lägre grad kunna sättos ur spel, om ett värdland sfellde krav på filialer till utlandsinstitut att i alla delar följa de regler som gäller för värdlandete egna kreditinstitut. En filials direkto utlandsanknytning gör det också ofto mindre ändamålsenligt att tillämpa värdlandeto lag. Exempelvis ter det sig främmande att ålägga utländska banker exakt samma begränsningar för kreditgivning som annars gäller enligt 2 kap. 13-19 §§ BRL och 3 kap. 8-10 §§ i den föreslagna lagen om kreditmark­nadsbolag. Dessa regler har tillkommit i försto hand för att garantera solvensen. Det ligger i linje med andra banksamordningsdirektivete regler om fördelning av tillsynsbefogenheter att utländska institute kreditgivning får ske efter de säkerhetenormer som bedömte erforderliga i hemlandet, även i det fäll verksamheten utövas från en filial i ett annat land eller genom direkt tillhandahållande av tjänster där.

Det är inte heller i praktiken möjligt att för filialer till utländska kreditinstitut upprätthålla sådana nationella regler om placeringsbegräns­ningar som för svensk del togits in i 2 kap. 4, 6, 6 a och 15 a §§ BRL resp. 3 kap. 5 § i den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag. Handlingsutrymmet för ett utländskt kreditinstitut att förvärva olika slag av egendom måste naturligen bestämmas av reglema i det land där institutet har sitt säte. Jag vill påminna om att det i andra banksamord­ningsdirektivet finns bestämmelser som innebär skyldighet för medlems­statema att begränsa ett kreditinstituts ägande i icke-tinansiella företag till viss andel av institutets kapitalbas. Även om dessa bestämmelser är mer liberala än motsvarande i bankrörelselagen, motiverar de inte att de svenska förvärvsreglema uteträcks till att omfatto utländska kreditinstitut med verksamhet här i landet. Sådana begränsningsregler skulle i realiteten ändå kunna sättos ur spel, i den mån det utländska kreditinstitu­tet direkt från sitt huvudkontor i hemlandet har möjlighet att förvärva egendom i Sverige.

Även i fråga om kapitoltäckning kommer hemlandete regler att gälla för filialeraa. Solvenskontrollen skall, enligt såväl andra banksamordnings­direktivet som Baselkonkordatet, handhas av hemlandsmyndighetema. EG-direktivens krav på harmonisering av medlemsstatemas normer för kapitalbas och kapitalkrav innebär för övrigt att i stort sett ensartode regler tillämpas inom hela EES.

I andra avseenden kommer dock svenska rörelseregler att kunna göras gällande för filialer till utländska kreditinstitut. I överensstämmelse med principen om värdlandete ansvar för tillsyn i fråga om likviditet skall Finansinspektionen se till att även filialer till utländska banker har en

130


tillfredsställande betolningsberedskap (2 kap.   12 § BRL). Vad gäller    Prop. 1992/93:89 likviditetekontrollen är det som nämnte av vikt att Finansinspektionen kan få tillgång till uppgifter från behöriga utlands­myndigheter för att få en helhetebild av kreditinstitutete sfeUning.

Också bestäraraelseraa i 2 kap. 21-23 §§ BRL om motbokens värdepappersrätteliga stotus, bankkontorsetoblering och bankemas behandling av omyndigas bankmedel bör tillärapas för utländska bankfilialer.

Det jag nu sagt om svenska resp. utländska reglers tillämplighet för här verksamma filialer utgår från förhållandena inora EES. Jag anser emellertid att gränsdragningen i huvudsak har giltighet även för filialer till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. För att en såcfen filial skall tå driva verksainhet i Sverige krävs särskilt tillstånd av svensk myn­dighet. Som förateättning för tillstånd gäller att kreditinstitutet sfer under betryggande tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med det sora gäller i Sverige, särskilt i fråga ora kapitelkrav och verksara-hetens bedrivande. Under sådana förhållanden bör svenska rörelseregler tillämpas på dessa filialer raed i stort sett samma begränsningar som skall gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder.

När en för kreditinstitut tillåten verksamhet regleras i särskild lag, får bestämmelseraa där tillämplighet på filialeraa i motsvarande mån som bestämmelseraa i bankrörelselagen resp. i den lag som nu föreslås om kreditmarknadsbolag. Det innebär bl.a. att de villkor och krav på rapportering som Riksbanken ställer upp för valutohandlare skall uppfyllas av filialeraa. Likaså måste filialerna iaktto vad som gäller enligt kreditupplysningslagen resp. lagen om värdepappersrörelse.

Regleraa i lagen ora värdepappersrörelse är så konstraerade att de i endast begränsad uteträckning blir tillämpliga på utländska kreditinstitut som med stöd av hemlandsauktorisation driver värdepappersverksamhet i Sverige. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter gentemot sådana kreditinstitut kommer i huvudsak att utövas med stöd av bankrörelselagen resp. lagen om kreditmarknadsbolag. De bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse som kan komma att göras gällande mot filialer till kreditinstitut från andra EES-länder har avseende på det allmänna sundhetskravet (1 kap. 7 §), rapporteringsskyldighet till börs (1 kap. 7 a §), kommissionsförhållanden (I kap. 9 och 10 §§), avbrytonde av handel i vissa fäll (3 kap. 8 §) och kravet på avräkningsnoto (3 kap. 9 §).

Vad gäller rätten för kreditinstitut från EES-länder att idka valutohandel i Sverige bör Riksbanken ha rätt att tillämpa riksbankslagens besfemmel­ser. Riksbanken skall således med stöd av lagens 22 b § kunna meddela villkor för utländska filialers valutohandel.

Enligt EES-reglema gäller en skyldighet för Sverige att tillåto behöriga myndigheter från andra EES-länder att inom ramen för sina tillsyns­befogenheter företo inspektion på platsen av här i landet etoblerade filialer till kreditinstitut från resp. land. Lagförslagen innehåller sådana bestämmelsen Det slags inspektionsverksamhet som det här är fråga om torde kunna innefatto myndighetsutövning som avses i 10 kap. 5 § sisto stycket regeringsformen.

131


SärskiU om tillsyn över kreditupplysningsverksamhet m.m.

När det gäller kreditupplysningsverksamhet som utövas av en filial till ett kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land har kreditupplysnings­utredningen i sitt betänkande (SOU 1992:22) uttolat att alla utländska kreditinstitut i princip bör vara underkastode kreditupplysningslagens allmänna regler då de bedriver kreditupplysning i Sverige. Jag har för egen del ingen annan uppfattning. Eftersora kreditupplysningslagens tillämpningsområde omfattor även filialer till utiändska kreditinstitut behövs ingen särskild reglering för att uppnå en sådan ordning.

Filialer till kreditinstitut med säte i ett annat land, inom eller utom EES, kommer således att vara skyldiga att iaktto regleraa om verksam­hetens bedrivande i 5-14 §§ kreditupplysningslagen. Likaså kommer att gälla att Datainspektionen, enligt bestämmelsema i 15 och 16 §§ utövar tillsyn och har rätt att företo inspektion m.m. även beträffande filialer. Lagens straff- och skadeståndsregler kommer likaså att gälla i motsvaran­de uteträckning för verksamhet som bedrivs av utländska och svenska företog.

Däremot blir bestämmelsema i 17 § kreditupplysningslagen inte tillämpliga på utländska kreditinstitut, eftersom dessa regler tor sikte bara på den som fått Datoinspektionens tillstånd att driva verksamhet. Den .sanktion som består i att Datoinspektionen kan dra in ett meddelat tillstånd kommer alltså inte att bli aktuell för utländska filialer från ett annat EES-land. Här kommer i stället reglema om myndighetesamarbete över gränserna att gälla. 1 motsvarande mån som Finansinspektionen har rätt att ingripa mot egentlig bankverksamhet i filialer till kreditinstitut från andra EES-länder bör det vara möjligt för Datoinspektionen att, med iakttagande av den samrådsprocedur som skall gälla enligt andra banksamordningsdirektivet, i sisto hand förbjuda kreditinstitutet att göra nya åtaganden här i landet. En bestämmelse om detto kan lämpligen tos in som en ny 17 a § i kreditupplysningslagen. Datoinspektionen bör i förekommande fäll samråda med Finansinspektionen. En föreskrift härom kan meddelas genom förordning.

Som Datainspektionen påpekat kommer, oberoende av den frihet som den föreslagna lagstiftningen ger utländska kreditinstitut att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige, datolagens bestämmelser att gälla likformigt för sådan verksamhet. I den mån denna innefattar användning av personregister, kommer således särskilt tillstånd att krävas av filialer till utländska kreditinstitut under samma förutsättningar som gäller för svenska aktörer.

Redovisningsregler

När det i bankrörelselagen infördes regler om filialetablering från utlandet uttalades i lagmotiven att bankfilialema liksom andra företogs-filialer borde ha en egen bokföring skild från det utländska företagete bokföring i övrigt (prop. 1989/90:116 s. 76). Enligt nu gällande bestämmelser i 1 kap. 4 § BRL gäller för utländska bankers verksamhet


Prop. 1992/93:89

132


genom filial i Sverige lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Prop. 1992/93:89 (filiallagen) i tillärapliga delar. 1 fråga ora filialer till utländska finansie­ringsföretog finns en motsvarande besferaraelse i 5 a § lagen om finansbolag. Hänvisningama i bankrörelselagen och finansbolagslagen innebär att bl.a. bokföringsreglema i 11-14 §§ filiallagen blir tillämpliga för berörda kreditinstitut. Enligt 11 § filiallagen skall en filial ha en egen bokföring, som är skild från det utländska företogeto bokföring i övrigt. I 12 § föreskrivs att filialräkenskaperaa skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor eller auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Verksfellande direktören för en filial skall, enligt 13 §, varje år ge in filialredovisningshandlingar och revisionsberättelse samt, däratöver, motsvarande handlingar för företoget i dess helhet, om de gjorte offentliga i företogeto hemland. För filialens bokföring och revision gäller i tillämpliga delar deteamma som för ett svenskt företog av motsvarande slag.

För utländska filialer som regleras av finansbolagslagen gäller, till följd av hänvisningen via filiallagen, redovisningsregleraa i dels 11 kap. aktiebolagslagen, dels bokföringslagen (1976:125). För bankeraa finns särskilda redovisningsregler i 4 kap. BRL. Dessa besfemmelser fyller ut reglema i bokföringslagen till vilka hänvisas i bankrörelselagen. Enligt 4 kap. I § tredje stycket får regeringen eller Finansinspektionen utfårda närraare föreskrifter ora bankemas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning. Sådana föreskrifter får avvika från bokföringslagen ora särskilda skäl föreligger.

EES-avtolet innebär att de svenska redovisningsregleraa inte längre kan upprätthållas fullt ut beträffande filialer till kreditinstitut från andra EES-länder. Dels gäller ett åtogande att i fråga om redovisning av filial-verksamhet godto utländska redovisningshandlingar. Dels kan det inte ställas krav på fullständig särredovisning för filialeraa. Det kan inte undvikas att redovisningskraven på de i Sverige verksamma kreditinstitu­ten till viss del blir olikforraiga. Enligt min bedömning behöver olägenheteraa dock inte bli särskilt stora. I och med att Sverige med stöd av direktiv 89/117/EEG kan kräva in en omfattonde redovisning särskilt för filialverksamheten och att dessa uppgifter skall av svenska revisorer kontrolleras mot den ftillständiga redovisning som det utländska institutet alltid är skyldigt att offentliggöra, kommer det att bli möjligt att få den överblick över räkenskapema som behövs för att tillgodose bl.a. svenska intressen av skattekontroll.

De redovisningslättnader som skall gälla för filialer till kreditinstitut från EES-länder bör kunna medges också i fråga om filialer från tredje land. Jag ser inget hinder emot att tillämpa en sådan ordning för alla kreditinstitut, vilkas redovisning bedöms vara tillräckligt omfetfende och genomsynlig.

Det framstår som ändamålsenligt att regeringen eller, efter bemyn­digande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om i vad mån lättnader i redovisningskrav skall gälla för filialer till kreditinstitut hemmahörande i en viss krets av länder, ej nödvändigtvis identisk med EES. 1 samband med tillkomsten av lagen (1992:543) om börs- och

133


clearingverksamhet behandlade Lagrådet frågan om de konstitutionella Prop. 1992/93:89 förateättningama för delegation av rätten att utfårcfe redovisningsföre­skrifter. Trote vissa betänkligheter godtog Lagrådet ett sådant berayn­digande, sora då föreslagite i 11 kap. 2 § lagen ora börs- cxh clearing­verksamhet (Prup. 1991/92:113 s 469 ff). Mot bakgrund av Lagrådete övervägande, och raed hänsyn till att rikscfegen tidigare godkänt bemyndigandet i 4 kap. 1 § BRL, anser jag att den besferaraelsen bör kunna kompletteras med ett bemyndigande som innebär rätt för rege­ringen eller Finansinspektionen att föreskriva avvikelser från vad som annars skall gälla i fråga ora krav på redovisning för filialer. Jag vill erinra om att förslaget syftor till att åstodkomma lättnader för berörcfe företog. Bemyndigandet skall allteå inte kunna utnyttjas för att föreskriva en mer betungande redovisningsskyldighet än vad sora nu gäller.

En skyldighet att ge in fullständiga redovisningshandlingar för det utländska kreditinstitutet i sin helhet bör gälla lika för samtliga i Sverige etoblerade filialer. Bestämmelsen i 13 § filiallagen tillgodoser detto behov.

Gruppbaserad tilbyn

Reglema i 1983 års direktiv om grappbaserad tillsyn har i svensk rätt sin motsvarighet i gällande bestämmelser om konsoliderad kapitolfeckning och om begränsning av stora engagemang. Bestämmelseraa i 2 kap. 11 § BRL innebär att lagens bestämmelser om kapitolkrav skall tillärapas på en koncera till den del den besfer av en bank med finansiella dotterföre­tag. Motsvarande bestämmelser om konsoliderat kapitolkrav fmns i dag bl.a. i 11 c § finansbolagslagen och i 4 d § lagen om kreditaktiebolag. Av koncemdefinitionen i bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen (1975:1385) följer att även företog i vilka ägandet motsvarar raindre än 50 % av röstetolet räknas sora dotterföretog, om ägarföretoget har ett bestämmande inflytande och en betycfende andel av resultotet i företoget. Med hänsyn till att dotterföretogsbegreppet givite en så vidsträckt definition får besferaraelseraa om konsoliderad kapitolfeckning anses tillgodose min i rai regleraa i 1983 års direktiv.

Enligt 2 kap. 16 § BRL gäller en skyldighet för banker att begränsa s.k. enhandsengagemang. Finansinspektionen har utfårdat allmänna råd (FFFS 1991:9) om kreditinstitutens rapportering av stora exponeringar (engagemang). Dessa allmänna råd innebär bl.a. att rapportering skall ske två gånger årligen av enhandsengagemang som motsvarar minst 10 % av kapitolbasen och att rapporteringen skall ske för den långivande konceraen som helhet. Inspektionen kommer inom kort att med stöd av regeringens bemyndigande ersätto dessa allmänna råd med bindande föreskrifter.

Avsikten är att konsolideringsreglema senare skall anpassas såväl till det nya direktivet 92/30/EEG om grappbaserad tillsyn som till ett ännu inte antaget EG-direktiv om begränsning av större engagemang.

134


Informationsutbyte och sekretess                                     Prop. 1992/93:89

För att tillsynen över kreditinstitut som verkar i olika länder skall bli effektiv är det av störsto vikt att EES-avtolete regler om obligatoriskt utbyte av information och fortiöpande samarbete mellan prövnings- och tillsynsmyndigheter fungerar väl. Till en del kommer sådant utbyte av information att ske enligt ratiner som i dag tillämpas EG-medlerasstoteraa emellan. Beroende på sakens natur kommer myndighetekontoktema att i vissa fall vara mindre formaliserade. Jag bedömer det inte ändamålsenligt att i lag to in detoljerade föreskrifter om i vilka situationer och under vilka förateättningar Finansinspektionen skall förse tillsynsorgan i andra länder - inom och utom EES - med uppgifter om i Sverige verksamma institut. 1 den mån det behövs kan regeringen lämpligen lämna närraare föreskrifter genom förordning.

Den informationsskyldighet för Finansinspektionen som följer av EES-avtolet avser till stor del sådana uppgifter som åsyftos i 8 kap. 5 § försto stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt denna besfemmelse gäller sekretess i stotlig myndighete verksamhet, som besfer i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. bank- och kreditväsendet, för uppgifter om dels affårs- eller driftförhållanden hos den som myndig­hetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affårsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

Frågan i vad mån EES-avtolet föranleder ändringar i sekretesslagen bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. I det sammanhanget övervägs om bestämmelsema i 8 kap. 5 § kan anses tillräckliga för att tillgodose banksamordningsdirektivens anspråk på sekretess hos behöriga tillsynsmyndigheter. Jag utgår från att de sekretessfrågor som Dato­inspektionen väckt också beaktos i Justitiedeparteraentete lagstift­ningsärende.

En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretess­lagen. Uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger således Finansinspek­tionen goda möjligheter att i tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter.

Vad gäller myndighetssamråd på det inhemska planet är det givetvis av störsto betydelse för övervakningen av ett väl fungerande betolnings-väsende att Riksbanken och Finansinspektionen verkar i nära och förtroendefullt samarbete. Bestämmelsema i sekretesslagens 14 kap. lägger i dag inte hinder i vägen för sådant utbyte av information sora de

135


båda myndighetema behöver för fullgörande av de uppgifter sora ålagte dera. Mot den bakgranden, och cfe jag inte har erfarit att några väsentliga praktiska svårigheter föreligger, anser jag att frågan ora föreskrifter i lag beträffande obligatoriskt sararåd mellan Riksbanken och inspektionen bör anstå i avvakton på resultotet av det arbete sora för närvarande pågår i riksbanksutredningen (Fi 1991:02).

I 22 § riksbankslagen anges att Riksbanken får begära in vissa uppgifter från kreditinstitut. De uppgifter sora avses är sådana som Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuto- och kreditmarknadema (jämför prop. 1989/90:135 s. 69). Med "kreditinsti­tut" åsyftas i sammanhanget rättesubjekt som feller inom den vida krete som definierate i 3 § andra stycket riksbankslagen, dvs. banker, kreditoktiebolag, finansbolag, värdepappersinstitut, allmänna pensionsfon­den, försäkringsföretog med svensk koncession, lands- och stodshypoteks­institutioneraa samt Svenska skeppshypotekskassan. Till följd av kreditinstitutebegreppete avgränsning i riksbankslagen finns å andra sidan ingen lagstodgad skyldighet för vissa finansiella aktörer att lämna uppgifter till Riksbanken. Det förhållandet att t.ex. värdepappersfonder och börser fäller utonför kategorieraa av uppgifteskyldiga framstår som mindre befogat. Enligt 18 § andra stycket riksbankslagen får Riksbanken under vissa villkor bevilja kredit till alla företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Jag anser det naturligt att besfemmelsen i 22 § utformas så att raotsvarande företog och institutioner kan åläggas skyldighet att läinna information till Riksbanken. Mitt förslag i denna del irmebär inte mer än en begränsad utvidgning av kreteen uppgifteskyldiga. Närliggande frågor om vilka upplysningar som Riksbanken faktiskt har rätt att begära in med stöd av 22 § kan komma att belysas av riksbanks-utredningen. Detsamma gäller frågan om fördelningen av befogenheter mellan Finansinspektionen och Riksbanken.


Prop. 1992/93:89


 


2.5 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Mitt förslag: Om ett beslut angående oktroj eller auktorisation av kreditmarknadsbolag inte har fattas inom sex månader, eller om en sådan underrättelse som krävs för filialetablering i ett annat EES-land inte har avsänts inom tre månader, har sökanden rätt att begära förklaring av kammarrätt att ärendet onödigt uppehålls. Har beslutet inte meddelats eller underrättelsen inte avsänts inom viss tid efter det att dorastolen avgett en sådan förklaring, skall det anses som att ansökningen avslagits.

I lagen om kreditmarknadsbolag införs regler om att Finans­inspektionens beslut överklagas hos kammarrätt.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.


136


Remissinstanserna godtor i huvudsak förslaget. Kammarrätten i Prop. 1992/93:89 Göteborg förordar att fråga om onödigt uppehållande prövas av Regeringsrätten i sfellet för av kammarrätt. Konkurrensverket och Svenska Bankföreningen anser att Finansinspektionens beslut i allraänhet, således även i fråga ora tillsyn över banker, bör överklagas till kammar­rätt.

EES-avtalet: Enligt artikel 13 i försto banksamordningsdirektivet skall myndighetebeslut som fattoto med stöd av lagar och andra författningar, som utfårdate i enlighet raed direktivet, kunna göras till föremål för prövning av domstol. Deteamma skall gälla då inget beslut har fattote inom sex månader från det att en auktorisationsansökan innehållande alla nödvändiga uppgifter har givite in.

Som nämnte i föregående avsnitt skall ett kreditinstitut auktoriserat i ett EES-land ha rätt att etoblera filial i andra EES-länder. Den procedur som då skall iakttos finns beskriven i artikel 19.3 i andra banksamordnings­direktivet och innebär att kreditinstitutet anmäler sitt önskemål till hemlandsmyndigheten, vilken i sin tur underrättor behörig myndighet i det tilltänkto värdlandet. Ora hemlandsrayndigheten vägrar att underrätto värdlandsmyndigheten, skall skälen för detto läranas till det sökande kreditinstitutet inom tre månader från det att institutet givit in alla nödvändiga uppgifter i ärendet. En vägran att översäncfe underrättelse till värdlandsmyndigheten eller en underiåtenhet att lämna besked till sökanden inora tremånadersperioden skall kunna göras till föremål för domstolsprövning.

1 föregående avsnitt har redogjorte för de möjligheter som värdlands­myndigheter har att ingripa mot filialer till kreditinstitut från andra EES-länder. Sådana ingripanden skall normalt, enligt artikel 21.6 i andra banksamordningsdirektivet, kunna göras till föremål för domstolspröv­ning.

Skälen för mitt förslag: Sådana beslut som avses i de nu nämncfe direktivregleraa meddelas i Sverige av regeringen och Finansinspek­tionen. Enligt nu gällande banklagstiftning ankommer det på regeringen att pröva frågor om bankoktroj och om återkallande av oktroj. Enligt kreditoktiebolagslagen skall regeringen godkänna ett kreditaktiebolags bolagsordning och den kan i vissa fall förbjuda bolaget att forteätto sin verksamhet samt förordna att det skall träda i likvidation. Däremot gäller enligt finansbolagslagen att Finansinspektionen är prövningsmyndighet i ärenden om tillstånd för finansbolag. Finansinspektionen har behörighet att meddela beslut i olika tillsynsangelägenheter, såväl vad gäller banker som andra typer av kreditinstitut.

Beslut som Finansinspektionen fattot i ärenden om tillsyn av banker och andra kreditinstitut överklagas enligt gällande rätt hos regeringen. Regeringens beslut kan göras till föremål för rätteprövning hos Rege­ringsrätten.

Genom lagen (1988:205) om rätteprövning av vissa förvaltningsbeslut, som trädde i kraft den I juni 1988, infördes en möjlighet till överpröv­ning i Regeringsrätten av vissa beslut som regeringen och andra förvaltningsmyndigheter meddelar i förvaltningsärenden. Lagen tillkom

137


för att säkerställa att svensk rätt motsvarade Europakonventionens krav    Prop. 1992/93:89

på tillgång till domstolsprövning av enskilcfes "civila rättigheter och

skyldigheter".

En ansökan om rätteprövning hos Regeringsrätten kan göras av en enskild part. En förateättning för prövning är att beslutet innebär myndigheteutövning mot den enskilde och att ärendet rör något förhål­lande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsforraen, dvs. enskildas personliga ställning eller deras personliga och ekonoraiska förhållanden inbördes eller förhållandet raellan enskilcfe och det allmänna som gäller åligganden för enskilcfe eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Härtill kommer att rätteprövning kan ske endast i fall då beslutet annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och inga andra överprövningsmöjligheter står till buds. Vissa typer av beslut är generellt undantogna.

Regeringsrätten skall pröva om beslutet strider mot någon rätteregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart fraragår av omständigheteraa i ärendet. Vad gäller räckvidden av Regeringsrättens prövning föreskrivs i lagens 5 § att beslutet skall upphävas - och vid behov återförvisas - om rätten finner att beslutet strider mot någon rätteregel och det inte är uppenbart att felet saknar betydelse för avgörandet. Det är allteå i princip inte möjligt för Regeringsrätten att ge ett klandrat beslut ett ändrat materiellt innehåll.

Regeringsrättens prövning kan vara mer eller mindre omfattonde, beroende på beslutete karaktär. 1 förarbetena till rätteprövningslagen uttolades att överprövningen inte alltid bör vara begränsad till att avse rättetillämpningen i den mening detto begrepp anses ha i t.ex. regeln om resning i 58 kap. I § försto stycket 4 rättegångsbalken. Regeringsrätten bör kunna överpröva också den fäktobedöraning sora ligger till grand för tillämpningen av föreskrifter. Prövningen skall överhuvud toget avse ett beslute förenlighet med rätteordningen i enlighet med principen ora all maktutövnings lagbundenhet. 1 lagmotiven anmärktes att vissa besferarael­ser är utformade så att den administrativa prövningen kan utfalla på mer än ett sätt uton att något av besluten kan sägas strida raot bestämmel­sema. Det exemplet anfördes att lagstiftoren, genom att ge en myndighet rätt att välja mellan flera lagligen tänkbara beslut, har överlåtit åt myndigheten att forma en policy vid beslutefettondet. Även besferaraelser av detto slag sätter dock ofto vissa gränser för myndighetens handlingsfri­het. 1 sådana fäll bör möjligheten till domstolsprövning omfatto frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Slutligen framhölls att prövningen naturligen fick komma att ske med beaktande av att domstolar inte kan fömtsättos göra bedömningar av utpräglat skönsmässig eller politisk karaktär (prop. 1987/88:69 s. 23 f).

Lagen om rätteprövning har gjorts tidsbegränsad och gäller, i avvakton på en slutlig utvärdering av den, enligt SFS 1991:1825 beträffande beslut som meddelas under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1994. I prop. 1987/88:69 uttolades också att det bör vara en riktlinje för utvecklingen på längre sikt att man områdesvis överväger i vilken mån

138


det är ändamålsenligt att ersätto den överprövning sora i cfeg sker i    Prop. 1992/93:89 administrativ ordning raed dorastolsprövning.

Den utveckling sora föratekickades vid rätteprövningslagens tillkorast har komrait ett stycke på väg inora området för finansiell lagstiftning. Vissa beslut av Finansinspektionen skall numera överklagas direkt till förvaltningsdomstol. Enligt såväl lagen (1991:980) om handel raed finansiella instrament som lagen (1991:981) om värdepappersrörelse gäller som huvudregel att Finansinspektionens beslut skall överklagas hos kammarrätten.

Mot denna bakgrand kan det diskuteras om inte tiden är mogen för en motsvarande reform i banklagstiftningen. Utrymmet för näringspolitiska överväganden i samband med auktorisation av banker och andra kreditinstitut har i stort sett försvunnit i och med att möjligheten till behovsprövning togite bort. När jag nu lämnar förslag till en helt ny, moderniserad lagstiftning om kreditmarknadsbolag anser jag det naturligt att förorda att besluten enligt den nya lagen, bl.a. i fråga om auktorisa­tion, skall fattos av Finansinspektionen och att inspektionens beslut generellt överklagas hos kammarrätt. En sådan ordning innebär för kreditmarknadsbolagens del att de i banksamordningsdirektiven uppställda kraven på domstolsprövning av raeddelade beslut tillgodoses.

När det däremot gäller beslut som fattos med stöd av bankrörelselagen och de övriga banklagaraa ställer sig saken något annorlunda. Det kan enligt min bedömning väl tänkas att oktrojgivningen i ett senare skede anförtros Finansinspektionen, med rätt till överklagande hos kammarrätt, men för en sådan ändring av regelsystemet krävs ytterligare över­väganden som också bör omfatto andra delar av regelsysteraet. Jag anser det inte heller ändamålsenligt att nu föreslå några mera begränsade ändringar av överklagandereglema i banklagstiftningen.

Frågan kan dock ställas om rätteprövningen är tillräcklig för att tillgodose direktivreglemas krav på rätt till dorastolsprövning av beslut som regeringen fattot i ett ärende som rör t.ex. bankoktroj. Vad som främst påkallar uppmärksamhet är om Regeringsrättens prövning är tillräckligt omfattande. Det kan då påpekas att frågan om domstolspröv­ningens kvaUtativa innehåll inte finns behandlad i direktiven. Det kan ses som en fråga för nationell lagstiftning att bestämma ora överprövningen av ett förvaltningsbeslut skall begränsas i något avseende. Det väsentliga måste vara att domstolsprövningen tillgodoser de rättesäkerheteintressen som ligger till grand för direktivbestämmelsen. Min bedöraning är att rätteprövningsinstitutet uppfyller dessa krav. Jag föreslår därför inte nu någon förändring i överklagandebestäramelseraa i banklagstiftningen.

Den i direktiven föreskrivna ordningen att ett uteblivet beslut i vissa fall skulle kunna föranleda domstolsprövning saknar motsvarighet i gällande svensk rätt. Här är det i än högre grad på sin plate att fråga sig vad domstolen egentligen skall ta ställning till. Det är knappast ändamåls­enligt att en förvaltningsdomstol skall överto en auktorisationsansökan i dess helhet från en senfärdig myndighet och i dess ställe göra en materiell prövning av alla föreliggande omständigheter. Det lämpligaste torde i stället vara en procedur som framtvingar att den myndighet som

139


det åligger att göra denna prövning verkligen gör det cxh fattor ett    Prop. 1992/93:89 explicit beslut.

Detto syfte kan enligt min mening bäst vinnas genora att sökanden får rätt att begära dorastolens förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Har domstolen väl anslutit sig till sökandens uppfattning cxh avgett en såcfen förklaring fmns det inte längre något giltigt försvar för myndigheten att ytterligare dröja med beslutet. Domstolen skall således i förste hand endast pröva om ärendet är fårdigt för avgörande, om samtliga hand­lingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnate till myndigheten och om, i förekommande fall, alla nödvändiga samråds­förfaranden har iaktfegite. Mitt förslag till införlivande av direktiv­regleraa innebär att sökanden får en ovillkorlig rätt att väncfe sig till domstol när den föreskrivna tiden om sex resp. tre raånader har gått från det att ansökningen gavs in. Finner domstolen att ärendet inte är färdigt för avgörande och att dette förhållande inte kan lästes myndigheten, kan sökanden när som helst begära en ny förklaring om onödigt uppehållan­de. När domstolen väl har kommit fram till att ärendet är moget för avgörande börjar en ny period om sex resp. tre månader löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, får det anses som att ett avslagsbeslut meddelate samma dag. I denna situation tillärapas de generella reglema om överklagande. Sannolikt kommer denna utväg inte att behöva tillgripas annat än i utomordentligt sällsynto fall.

Frågan om onödigt uppehållande bör prövas av kammarrätten.

Det förtjänar påpekas att frågan om domstols överprövning av förvaltningsbeslut har vidare räckvidd. Kommittén raed uppdrag att utreda frågan om grandlagsskydd för äganderätten ra. ra. särat frågan ora vidgade möjligheter till domstolskontroll (Fri- och rättighetokommittén; Ju 1992:01) har till uppgift att bl.a. utreda behovet av ändringar i svensk lag om rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut. 1 denna uppgift ingår att to ställning till hur den svenska domstolskontrollen av såcfena beslut bör förbättras så att en generell möjlighet till domstolsprövning införs. Kommitténs senare överväganden kan komma att föranleda en annorlunda utformning av regleraa i bankrörelselagen och lagen ora kreditmarknadsboiag såvitt gäller instansordning för överprövning av olika myndighetebeslut. Instansordningen kan också korama att påverkas av Domstolsutredningens förslag. Domstolsutredningen har nämligen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolama inför 2000-tolet föreslagit att i princip all domstolsprövning av förvaltningsbelsut skall börja i länsrätt. Betänkandet bereds för närvarande.

2.6 Övriga frågor med anknytning till EES-avtalet

Vid remissbehandlingen av departementepromemorian har från olika håll begärts ytterligare lagändringar i anslutning till genomförandet av promemorians förslag. Remissinstenseraas önskemål kommenteras i dette avsnitt.

140


Begreppet kreditinstitut                                                  Prop. 1992/93:89

Riksbanken anser det olyckligt att begreppet kreditinstitut får olika iimebörd i riksbankslagen och i t.ex. lagen om kreditmarknadsbolag, särskilt med hänsyn till att riksbankslagens definition orafattor fler institut än vad sora följer av EG:s definition. Eventuellt kunde i riksbankslagen begreppet kreditinstitut ersättos med en ny terra, "finansföretog".

Jag kan hålla med om att begreppet kreditinstitut i lagstiftningen lämpligen borde vara förbehållet sådana företog sora faller tmder EG-direktivens definition, dvs. i princip banker och kreditmarknadsboiag. Jag konstoterar också att beteckningen kreditinstitut inte är särskilt välfunnen för den vida krete av rättesubjekt som faller under definitionen i 3 § andra stycket riksbankslagen. Begreppet kreditinstitut förekommer emellertid även i andra författningar. 1 vissa av dessa har begreppet givite särskilda, oenhetliga, definitioner. I andra används det utan referens till någon särskild krete av företog. Dette är naturligtvis inte något idealiskt förhållande. En genomgång av de aktuella bestämmelseraa ger dock vid handen att de praktiska olägenheteraa vid tillämpningen är begränsade. I avvakten på en vidare översyn av alla de författningsföreskrifter sora innehåller ordet kreditinstitut kan enligt min mening den gällande definitionen i 3 § riksbankslagen stå kvar.

Friare placerings- och rörelseregler för banker

Svenska Banlföreningen anser att utrymmet för svenska bankers rätt att förvärva placeringsaktier bör vidgas i överensstämmelse med vad sora är tillåtet enligt andra banksamordningsdirektivet. Bankföreningen anser vidare att svenska banker bör få större möjligheter att förvärva fast egendom för bl.a. fastigheteleasingändamål. Liknande önskemål framförs av Sparbankernas bank.

Svenska bankföreningen har i en särskild framsfellning, som givite in till regeringen efter remisstidens utgång, upprepat sin t)egäran om lagändringar för möjliggörande av bankers förvärv av fast egendom för såväl fastigheteleasingverksamhet som i placeringssyfte. Bankföreningen har härvid även hemställt att en arbetegrapp bildas för att närmare utrecfe frågan om under vilka förateättningar ett fåstigheterentingbolag skall kunna inrymmas i en bankkoncera.

Frågan om ändrade regler för bankers placeringar har inte berörte i den remissbehandlade departementepromemorian och redan av det skälet ser jag mig förhindrad att nu lägga fram förslag i enlighet med bankorganisa-tioneraas önskemål. Oavsett vad som krävs i fråga om formell beredning vill jag göra några koramentoren Det är riktigt att andra banksamord­ningsdirektivet medger ett större utrymme för bankers innehav av aktier än vad som nu är tillåtet enligt svensk lag. Dock skall påpekas att de aktuella direktivregleraa är resultotet av diskussioner mellan EG:s medlemsstoter, i vilka råder olika syn på säkerhetekrav. Direktivete placeringsbegränsningar har alltså karaktär av minimiregler och det är inte självklart att den svenska lagstiftningen skall anpassas till den mest liberala   regim   som   direktivet    tillåter.    Som   framhållite   i    prop.

141


1990/91:154 raåste lättnader i den svenska insfellningen vila på vår egen    Prop. 1992/93:89

bedömning av frågor om risk och intressekonflikter (prop. s. 56).

Det jag nu sagt gäller i huvudsak också bankorganisationernas anspråk

på vidgad rätt att förvärva fest egendora.

Även ora jag inte är beredd att nu lägga frara förslag raed det innehåll som bankorganisationeraa efterlyser, vill jag hålla öppet om det framöver bör medges lättnader i regelverket för bankemas placeringsmöjligheter. Frågor om bl.a. fåstigheterentingbolag i bankkonceraer bör kunna göras till föremål för närmare överväganden.

Frägor om kapitaltäckning

Svenska Bankföreningen anser att den nuvarande gränsen för vad som i fråga om en banks kapitoltillskott till företog utonför den egna koncemen skall få räknas raed i bankens kapitolbas bör höjas från raotsvarande 5 % till 10 % av bankens eget kapitol.

Bankföreningen anser vidare att bankers kapitoltillskott till försäkrings­bolag inte skall avräknas utan i stället orafattos av det generella kravet på åtto procent kapitolfeckning.

Bankföreningen anser också att det inte bör sfellas krav på särskild kapitoltäckning för utländska dotterföretog till svenska banker utan att det i sådant fall bör vara tillräckligt att kapitolkravet är uppnått på konsoli­derad nivå.

Sparbankernas Bank har instärat i Svenska Bankföreningens synpunkter i nu redovisade delar.

Jag konstoterar att det även i dessa frågor saknas forraella förateätt­ningar för omedelbara lagförslag.

Vad gäller den högsto gränsen för avräkningsfria kapitoltillskott i företog som inte är dotterföretog, så kan jag konstotera att de av Bankföreningen åberopade EG-regleraa faktiskt beaktote, cfe regeln infördes år 1990 (prop. 1989/90:43, s. 98 f).

Frågan om avräkning från kapitolbasen för tillskott till försäkringsbolag diskuterades i prop. 1990/91:154 (s. 71 f). Enligt min bedömning har de skäl som där anfördes till stöd för fullständig avräkning alltjämt giltighet.

Frågor om konsolidering av olika finansiella företogskonstellationer kommer att belysas i samband med senare införlivande av EG-direktivet 92/30/EEG.

142


3 Sanktioner


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: 1 syfte att göra sanktionssysteraet inom Finans­inspektionens ansvarsområde raer enhetligt ersätts gällande regler i bankrörelselagen ora erinringar m.ra. med besferaraelser efter förebild i den lagstiftning sora under senare år införts på värde-pappersorarådet. Likacfena besfemmelser införs i kreditraarknads-bolagslagen.

De särskilcfe straffbesfemmelseraa i 9 kap. BRL fes bort. Straff­bestämmelser föreslås inte bli införcfe i kreditraarknadsbolags-lagen.

Promemorians förslag överenssfemmer med mitt förslag.

Remissinstanserna lämnar förslaget i allt väsentligt utan erinran. Sveriges Bankkunders Riksförbund anser att Finansinspektionen bör få möjlighet att förelägga en bank att göra rättelse när kunder blivit felbehandlade.

Skälen för mitt förslag: Kreditmarknadskommittén (KMK) föreslog i sitt betänkande SOU 1988:29 att det i bankrörelselagen skulle införas en möjlighet för inspektionen att i särskilt beslut meddela skriftiig erinran och anmärkning, vilket även skulle kunna ske med tillärapning av sundheteparagrafen. Bankrörelselagens nuvarande möjligheter till erinringar skulle finnas kvar men i forteättningen benämnas påpekanden, vilka inte skulle utgöra särskilcfe beslut uton endast råd från inspektionen i samband med tillsynens utövande. Föratom återkallande av tillstånd skulle således tillskapas följande instrament för inspektionen: skriftlig erinran, anmärkning och påpekande. Motsvarande besfemmelser föreslogs införda i den tilltänkto kapitolmarknadslagen.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdeparteraentet den 9 januari 1992 framfört att det finns väsentliga både formella och sakliga olikheter i de lagar, som gäller för de olika instituten på finans­marknaden, vad avser inspektionens befogenheter att ingripa mot instituten och att kräva rättetällande åtgärder. Inspektionen hemställer därför om lagstiftning i syfte att få enhetliga regler om sanktioner inom inspektionens tillsynsområde. Inspektionen framför cxkså önskemål om att KMK:s förslag skall antos på så sätt att inspektionen får raöjlighet att genomdriva rättetällande åtgärder hos ett institut, vars verksarahet inte motsvarar kraven på en sund utveckling av densamma. I ett såcfent fall skulle inspektionen få meddela varaing eller föreläggande vid vite att göra rättelse. Finansinspektionen har slutligen uttolat att kommitténs förslag om påpekanden bör genomföras.

I samband med lagstiftningen om värdepappersfonder (prop. 1989/90:153, bet. 1990/91:NU4, rskr. 1990/91:47) ersattes strafflDestäm-melsema i den senare upphävda aktiefondslagen (1974:931) med möjligheter att förelägga vite, vilket ansågs vara mer effektivt för att beivra  ett  visst  förfiirande än  polisanmälan,   brotteutredning och ett


143


eventtieUt allmänt åtol. Saratidigt inföides en möjlighet för inspektionen    Prop. 1992/93:89 att utfårcfe vaming sora en sanktion, om det är tillräckligt, i sfellet för att återkalla tillstånd. Vidare infördes en regel att inspektionens beslut enligt den aktuella lagen får överklagas hos kammarrätten.

Samraa systera för sanktioner ra.ra. har därefter införts i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse samt lagen (1992:543) om börs- cxh clearingverksamhet och kan därmed sägas vara etoblerat inom lagstift­ningen på värdepappersområdet.

Sanktionssysteraet för inhemska banker återfinns i 7 kap. 8, 9 och 18 §§ BRL. Besfemmelseraa innebär följande. Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om verksamheten i en bank som inspek­tionen finner påkallade. Inspektionen fär förelägga bankens styrebe att vidta erforderliga åtgärder "ora verksamheten i en bank till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan befaras komma att bli till skada för det allmänna". Har styrelsen eller bolagssfemman i en bank fattot ett författningsstridigt beslut får inspektionen/örZyWa verkställighet av beslutet eller, om beslutet redan gått i verksfellighet, förelägga styrelsen att göra rättebe. Om ett sådant beslut på ett allvarligt sätt avviker från författning skall inspektionen anmäla detfe till regeringen som kan förklara oktrojen förverkad. Inspektionens beslut i dessa hänseenden får överklagas till regeringen.

Enligt 7 kap. 18 § BRL skall inspektionen, om någon tor emot inlåning på räkning från allmänheten utan att ha tillstånd till det, förelägga honom att upphöra med verksamheten. Föreläggandet kan förenas med vite. Beslut enligt detma paragraf kan överklagas hos kammarrätten.

Beträffande kreditaktiebolag finns sanktionsregler i 3 och 7 §§ kreditoktiebolagslagen. Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om bolagete verksamhet som inspektionen finner påkallade. Har styrelse, verkställande direktör eller bolagssfemma fattot ett beslut sora står i strid raed lag eller bolagsorchiing får inspektionen förbjucfe verkställighet av beslutet eller, om beslutet redan gått i verksfellighet, förelägga styrelsen eller verkställande direktören att göra rättelse cfer så kan ske. Även regeringen kan förelägga bolaget att vidto rättelse om bolaget driver verksamhet i strid med lag eller annan författning eller besfemmelse i bolagsordningen. Vidfes inte rättelse kan regeringen förbjuda bolaget att forteätto verksamheten oeh förordna att bolaget skall träda i likvidation. Enligt 11 § kan Finansinspektionen förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt lagen.

Sanktionssystemet beträffande finansbolagen finns i 15, 16 och 23 §§ finansbolagslagen. Bestämmelsema innebär följande. Finansinspektionen får meddela ett finansbolag skriftiig erinran om bolaget inte följer meddelade föreskrifter och beslut eller om annat förhållande råder som menligt inverkar på bolagete säkerhet eller som kan äventyra en sund utveckling av bolagete finansieringsverksamhet. Inspektionen får även meddela ett finansbolag erinran om bolaget överträtt lagen eller uppenbart åsidosatt kundemas intressen eller om annars förateättningarha för tillstånd inte längre föreligger. Bedöms erinran inte vara tillräckligt i de sistnämnda fallen får inspektionen återkalla bolagete tillstånd. En skriftlig

144


erinran får förenas med föreläggande om rättelse. Ora ett finansbolag har    Prop. 1992/93:89 fattot ett beslut som strider raot lag eller annan författning, föreskrift eller bolagsordningen får inspektionen förbjuda verksfellighet av beslutet eller, ora beslutet redan gått i verksfellighet, förelägga bolaget att göra rättelse ora det kan ske.

Ora någon utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet skall Finansinspektionen förelägga honom att upphöra med verksaraheten. Föreläggandet kan, liksom övriga förelägganden och förbud som meddelas raed stöd av lagen, förenas raed vite.

1 syfte att på sikt åstodkomma enhetlighet i sanktionssysteraet avseende de institut som Finansinspektionen har tillsyn över föreslås nu att regleraa i 7 kap. BRL ora ingripanden mot banker ändras så att de liknar motsvarande regler för värdepappersinstitut och värdepappersfonder. 1 lagen om kreditmarknadsboiag föreslås infört ett liknande sanktions­system beträffande kreditraarknadsbolagen. 1 samma syfte kommer sanktionssystemet avseende försäkringsbolag att i ett senare skede ses över.

Regeringsrätten har i ett beslut år 1990 om rätteprövning av ett regeringsbeslut enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) uttolat att en allraän hänvisning till sundhetekravet inte bör får utgöra den encfe granden när det gäller åtgärder av så ingripande natur sora erinringar eller förelägganden enligt försäkringsrörelselagen. Konkreto brister, av rättelig eller annan natur, raåste enligt regeringsrätten vara en förateätt­ning för sådana åtgärder. Regeringsrättens inställning leder till bedöra­ningen att inte heller ingripanden enligt bankrörelselagen bör kunna ske med hänvisning enbart till ett sundhetekrav. Det raåste däratöver kunna konsfeteras att brister föreligger i förhållande till vad sora krävs enligt de författningar och föreskrifter som gäller inom bankområdet.

Finansinspektionen har redan i dag, i de informella diskussioner och samråd med banker och andra institut som inspektionen fortlöpande har, möjlighet att ge sin mening till känna. Nägot behov av att däratöver kunna komma med mer formaliserade påpekanden anser jag inte nödvändig för att inspektionen skall kunna fullfölja sin uppgift. Inspek­tionen får ju också med det föreslagna systemet möjlighet att meddela varaing i mer allvarliga fall.

Det regelsystem som såluncfe föreslås iimebär i huvudsak följande. Finansinspektionen kan till en början, som i dag, förbjuda verkställighet av ett beslut som strider mot någon författning eller bolagsordningen. Om beslutet redan verkställte får inspektionen förelägga banken eller kredUmarkiiadsbolaget att vidta rättelse om det är möjligt. Om en bank eller ett kreditmarknadsbolag, t.ex. genom att överträcfe besfemmelseraa i den lagstiftning som reglerar dess verksainhet eller på annat sätt visat sig olämplig att driva verksamhet får Finansinspektionen återkalla bankens oktroj resp. kreditmarknadsbolagete tillstånd att driva finansie­ringsverksamhet. Rätten att återkalla en bankoktroj har hittills varit förbehållen regeringen. Med den strävan, som jag tidigare givit uttryck för, att skapa så enhetliga regler som möjligt, ser jag inget som hindrar

10 Riksdagen 1992/93. I samt Nr 89                                                                          145


att denna rätt delegeras till Finansinspektionen trots att beslutet att bevilja    Prop. 1992/93:89 oktroj tills vidare ligger kvar hos regeringen.

Om det är tillräckligt får Finansinspektionen i stället, som nämnte, meddela varning.

Besfemmelsen om ingripanden mot verksamhet bedriven utan erforder­ligt tillsfend behålls i bankrörelselagen, och en motsvarande besfemmelse införs i lagen om kreditmarknadsboiag.

När det gäller svenska bankers och kreditmarknadsbolags verksamhet genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster i något annat land inom EES, får åtgärderna vaming och återkallande av tillstånd samt förbud mot verkställighet av beslut eller föreläggande om rättelse vidtos även i det fäll banken eller bolaget har överträtt en föreskrift som gäller för verksamheten i det landet.

Det krävs också möjligheter att ingripa mot utländska banker och andra kreditinstitut hemmahörande inora EES. Finansinspektionen får i sisto hand, efter upprepade överträdelser, förbjuda en sådan bank eller annat kreditinstitut att driva verksamheten vidare i Sverige (jämför avsnitt 2.4.3). Regler härora bör inforas i bankrörelselagen cxh i lagen om kreditmarknadsbolag.

Finansinspektionens förelägganden och förbud meddelade med stöd av bankrörelselagen får, som i dag, förenas med vite. Detsamma föreslås gälla enligt lagen om kreditmarknadsboiag. Sveriges Bankkunders riksförbund har framfört att Finansinspektionen bör få en möjlighet att genom t.ex. vitesföreläggande ålägga bankeraa att göra rättelse även när kunder blivit tilbehandlade. Finansinspektionens tillsyn omfattor institutens efterlevnad av de bestämmelser som reglerar bankeraas verksamhet. I detto arbete förekommer även vissa etikfrågor. När det gäller kundemas förhållanden till banken i enskilda ärenden ankoraraer det däremot på allmän domstol att fälla avgöranden sora kan innefatto en förpliktelse för banken. En regel som ger Finansinspektionen möjlighet att förelägga en bank att vidto rättelse gentemot en enskild kund och förena föreläggandet med vite hör därför inte hemma i banklagstift­ningen.

När det slutligen gäller frågan om prövningsinstans vid överklagande av inspektionens beslut så föreslås, som jag anfört i avsnitt 2.5, inte nu några ändringar av bestämmelsema i banklagstiftningen. Samtliga beslut enligt lagen om kreditmarknadsbolag bör däremot, som jag också nämnt tidigare, överklagas till kammarrätt.

Straffbestämmelser

Enligt den nuvarande lagstiftningen är vissa förfaranden straffbelagda. Bestämmelsema finns i 9 kap. BRL, 13 § kreditaktiebolagslagen och 27 § finansbolagslagen. Det kan emellertid ifrågasättas om en straffrättslig reglering är den mest effektiva för att se till att bestämmelser på de områden som dessa lagar reglerar efterlevs. Den innebär att tillsynsmyn­digheten för att beivra ett visst förfarande måste polisanmäla en händelse eller ett pågående skeende för polisutredning och eventuellt allmänt åtel.

146


En såcfen utredning kan beferas te lång tid. En mer effektiv ordning torde vara att förena ett föreläggande med vite. En sådan generell möjlighet att förelägga vite när inspektionen meddelar ett föreläggande eller ett förbud föreslås införd i 7 kap. 23 § BRL och i 5 kap. 24 § lagen ora kredit­marknadsbolag. Vitesföreläggande kan redan i cfeg ske mot den som utan tillstånd ter emot inlåning på räkning från allmänheten (7 kap. 18 § BRL). En allraän besferaraelse om rätt för inspektionen att förena ett föreläggande raed vite finns också i 9 kap. 3 § BRL. Denna bestämmelse föreslås upphävd i och raed att regeln ora vite införs i 7 kap. Liknande besfemmelser finns i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen.

Besfemmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket BRL, som gäller straffrihet enligt 20 kap. 3 § BrB, föreslås flytted till besfemmelsen om tysmadsplikt i 1 kap. BRL. I lagen om kreditraarknadsbolag föreslås en motsvarande bestämmelse om straffrihet införd i I kap. 5 §.


Prop. 1992/93:89


 


4 Ny lag om kreditmarknadsbolag 4.1 Gemensam lag

Mitt förslag: Kreditoktiebolagslagen och finansbolagslagen upp­hävs. Verksamhet sora idag bedrivs av kreditaktiebolagen cxh finansbolagen regleras i en ny gemensam lag, lagen ora kredit­marknadsbolag.

Kreditmarknadskommittén (KMK) ansåg att arbeteföratsättningaraa för de finansiella instituten borde göras så likformiga sora skydds-intres.sena tillåter. För att åstedkomma en större systematik i regelverket föreslog KMK därför att reglema för instituten utanför banksystemet skulle inordnas i en gemensam lag, kallad kapitolmarknadslagen.

Promemorians förslag överenssferaraer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Med undantog för Finansbolagens Förening och, i någon mån. Sparbankernas Bank har inga remissinstanser något att erinra mot att en gemensam lag införs för de nuvarande kreditoktie­bolagen och finansbolagen. Finansbolagens Förening anför bl.a. att såväl mellanhandsinstituten som finansbolagen är heterogena grapper när det gäller t.ex. ägare och verksamheteinriktning. Finansbolagen sora är organiserade inom Finansbolagens Förening känner därför ingen "frändskap" med mellanhandsinstituten och begränsad sådan raed de bankägda finansbolagen. Föreningen anser att den möjlighet till upplåning genom utgivande av obligationer som finansbolagen numera har kommer att utnyttjas endast av ett fåtal större finansbolag. Vidare är finansbolag intemationellt en etoblerad form av kreditinstitut. Sammanfattningsvis blir den föreslagna lagen med dess tillkommande föreskrifter för detoljerad och därmed olämplig för finansbolagen.


147


Stadshypotekskassan anför att det bl.a. med anledning av EG:s regler Prop. 1992/93:89 om riskspridning i placeringsportföljer är angeläget att bostodsobliga-tionema även forteättningsvis klart kan urskiljas från företogsobligationer i gemen. Det bästo sättet vore att behålla en i lag särskild Iseteckning för företog som motsvarar dagens bostodsinstitut. Lämpligen kimde dessa företog regleras i ett särskilt kapitel i lagen där vissa strängare krav på betryggande säkerhet och snävare gränser för vilken annan verksainhet som får bedrivas vid sidan om lånerörelsen sfells upp.

Sparbankernas Bank anför att om en och samma lagstiftning skall reglera företog som företer betydande skillnader i bl.a. kvaUfetivt hänseende, så kan de utländska kapitolmarknaderaa, i varje fall på sikt, få ökade svårigheter när det gäller möjligheteraa att göra en riktig bedömning av enskilda svenska kreditinstitute kvalitet. Sparbankeraas Bank är emellertid beredd att godto en gemensam lagstiftning för bostodsinstitut och finansbolag under förateättning att man genom olika åtgärder, bl.a. särredovisning i offentliga stotistiksammanhang, eliminerar de osäkerheterisker sora den gemensamma lagstiftningen kan ge upphov till såvitt avser bostodsinstitutens kreditvärdighet och stotus i övrigt.

Skälen tor mitt förslag: Lagstiftningen för finansiella institut vid sidan om bankeraa kännetecknas inte av någon enhetlig systematik. Regle­ringen för de olika instituten har tillkommit för att möto behov av lagstiftning som uppstått under utvecklingens gång. Det är historiskt betingade faktorer som gör att hypoteksinstituten, kreditaktiebolagen och finansbolagen regleras i särskilda lagar. Det har tidigare i olika samman­hang - bl.a. vid tillkomsten av finansbolagslagen - ansette olämpligt att .samordna lagaraa.

Finaiisbolagslagen innehåller i stora drag en definition av begreppet finansieringsverksamhet, regler om när tillstånd krävs, föratsättningar för tillstånd, kapitoltäcknings- och tillsynsregler. Utöver en regel om obligationsutgivning, samt en bestämmelse om tillståndsplikt för förvärv av s.k. organisationsaktier och vid inrättonde av filial utomlands, irmehåller inte lagen några närmare regler om upp- och utlåningsverk­samheten eller finansieringsverksamheten i övrigt. De bankägda finansbolagen blir dock "smittade" av flera av rörelsereglema för banker.

I kreditaktiebolagslagen definieras kreditoktiebolagen som aktiebolag som har till ändamål att driva lånerörelse och att genora utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna erforderliga medel uton att driva bankrörelse. Kreditaktiebolags­lagen är en "ramlag" och innehåller, utöver definitionen av kreditoktie­bolag, endast bolagsrätteliga regler och regler om kapitolfeckning och tillsyn. 1 övrigt regleras dessa bolags verksamhet genom bolagsord-ningaraa där rörelseregler m.m. finns intogna. Ett kred i tok t iebo lags bolagsordning och varje ändring däri måste godkännas av regeringen.

Av flera olika skäl anser jag att det nu är lämpligt att infora en gemensam lag för kreditaktiebolag och finansbolag. De verksamheter som bedrivs av de två typeraa av bolag kan visserligen vara av olika karaktär. Mellanhandsinstituten, till vilka kreditoktiebolagen räknas, har rent allmänt ansette ha vissa särdrag,  framför allt den specialdestinerade

148


utlåningen och kapitolanskaffningssättet. Specialiseringen av utlåningen Prop. 1992/93:89 sker inte frärast genora typen av kredit utan är närmast beroende av att varje institut har sitt begränsade område för kreditgivning, t.ex bosfeder, näringslivet eller kommuneraa. Upplåningen sker genom utgivande av obligationer och certifikat samt upptogande av reverslån. Finansbolagens verksamheter, som kan sägas utgöra ett kompleraent till bankernas kreditgivning, besfer till en del i att finansiera mindre och medelstora företog. Finansbolagen lämnar då kredit eller raedverkar till fmansiering genom att överte kundfordringar eller genom uthyraing av produktions-utrastning. När utlåningstaket för banker och finansbolag slopades år 1985 expanderade finansbolagens kreditgivning kraftigt under några år. Till betydande del hänförde sig denna expansion till hushållssektora. Det rörde sig främst om lån i form av reverskrediter vilka i stor uteträckning användes för köp av fastigheter och värdepapper. Som kompleraent till kreditgivningen erbjuder finansbolagen också administrativa tjänster. Till en del består således verksamheten av olika servicetjänster cxh rådgiv­ning, t.ex. likvidmottagning, betolningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstotistik, solvensbevakning och inkassering. Finansbolagen var tidigare hänvisade till att finansiera sin verksamhet på penningmarknaden genom att ge ut enkla skuldebrev med kort löptid i form av finansbolags­reverser, marknadsbevis och finansväxlar eller genom att utnyttja checkräkningskredit hos bank. Detto förde med sig att bolagen var tvungna att finansiera såväl kort som lång utlåning med kortfristig upplåning. Det kan antos att detto varit en bidragande orsak till den s.k. finansbolagskrisen under de senaste åren. Den 1 augusti 1991 fick finansbolagen emellertid samma rätt som kreditoktiebolagen att ge ut obligationer och andra fordringsrätter som är avsedcfe för allmän omsättning. 1 och med detto föreligger, trote att finansbolagen och kreditoktiebolagen driver olikartode verksamheter, ur lagteknisk synvinkel inte längre några formella skillnader mellan de två förefegsformeraa. Detto tolar för införandet av en gemensam lagstiftning.

Ett annat skäl för gemensam lagstiftning är, som jag behandlat i avsnitt 2, att ett antol EG-direktiv som reglerar kreditinstitut skall införlivas i svensk rätt till följd av EES-avtolet. Begreppet kreditinstitut definieras i det försto banksamordningsdirektivet som företog vilkas verksamhet består i att to emot återbetolningspliktiga medel från allmänheten, antingen genom insättningar eller genora fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, och att bevilja kredit för egen räkning. Definitionen omfattor således inte endast banker som tor emot insättningar uton även institut som uteslutande finansierar sin utlåningsverksamhet genom att ge ut värdepapper avsedda för allmän omsättning. Såväl kreditoktiebolagen som flertolet finansbolag faller därmed under definitionen av kreditinstitut. Det lämpligaste är då att så långt som möjligt försöka samla de svenska regler som blir följden av införlivandet av direktiven i en gemensam lag.

Sammanfattningsvis anser jag således, trote de skillnader som föreligger mellan de verksamheter som bedrivs av kreditaktiebolag respektive  finansbolag och i viss mån även  mellan olika typer av

149


finansbolag, att det raest äncfemålsenliga är att nu införa en ny gemensara lag för dessa institut. De rörelseregler som föreslås införda i den nya lagen är i huvudsak så pass vicfe och flexibla att det inte skall behöva innebära några större inskränkningar eller förändringar för de olika typer av finansieringsverksamhet som bedrivs av de förefeg som finns på marknaden i dag.

Att som Stedshypotekskassan föreslagit införa särskilda regler för vissa institut finner jag för närvarande varken nödvändigt eller äncfemålsenligt. Syftet med att införa en gemensam lag för de nuvarande kreditaktie­bolagen och finansbolagen är ju att regleringen av instituten skall vara så likarfed sora raöjligt. Enskilcfe företegs profilering får ske genom de mer eller inindre strikte besfemmelser för verksaraheten sora resp. företeg besluter införa i bolagsordningen. Jag återkoraraer till dette i avsnitt 4.3. Om Sverige med anledning av EG:s regler om riskspridning i placerings­portföljer skulle finna det erforderligt och önskvärt att hårdare reglera vissa institut får frågan tes upp igen i annat sammanhang.

4.2 Startkapital m.m.


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: All yrkesmässig finansieringsverksamhet skall kräva tillstånd. Det bundna egna kapitalet vid verksamhetens igång­sättande skall sora regel motsvara minst fem miljoner ecu. En möjlighet införs dock för vissa bolag att ha ett bundet eget kapital motsvarande en miljon ecu.

Promemorians fuilag överenstämmer i huvudsak med mitt förslag föratom att stortkapitolet definieras som aktiekapitol i stället för bundet eget kapitol.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anför, utöver de synpunkter som jag redovisat i avsnitt 2.2, att även andra omständigheter än nettovärdet av tillgångaraa bör kunna motivera ett lägre aktiekapitol än motsvarande fem iniljoner ecu, t.ex. finansieringsverksamhetens natur.

Skälen för mitt förslag: Som jag anfört ovan (avsnitt 2.2) så skall det enligt artikel 3 i försfe banksamordningsdirektivet krävas obligatorisk auktorisation av ett kreditinstitut irman det får påbörja verksamhet. Detfe får konsekvenser för vissa mindre finansbolag. Enligt 2 § finansbolags-lagen krävs nämligen inte tillstånd för finansieringsföretog sora har ett nettovärde av tillgångar i verksamheten understigande 50 iniljoner kr. Undantog gäller dock för bolag som är bankägda eller driver finansie­rings-verksamhet riktod mot konsumenter. Sådana bolag måste alltid söka tillstånd. Kravet i direktivet på obligatorisk auktorisation för alla kreditinstitut gör att det fria utrymmet att driva finansieringsverksamhet nu måste tos bort.

Som jag också angett ovan är huvudregeln i andra banksaraordnings­direktivet (artikel 4) att ett kreditinstitut skall ha ett stortkapitol på ininst fem miljoner ecu (ca 37 miljoner kr.) men att det fmns en möjlighet att


150


sätto kravet lägre för vissa kategorier av kreditinstimt. Sfertkapitolet får    Prop. 1992/93:89 dock aldrig vara lägre än en miljon ecu (ca 7,5 iniljoner kr). Med stortkapitol avses, sora jag berört tidigare, bundet eget kapitol såsora det definieras i 11 kap. 7 § aktiebolagslagen.

Enligt finansbolagslagen måste ett bolag för att erhålla tillstånd enligt lagen ha ett aktiekapitol på rainst fera imljoner kr. Ett bolag sora driver verksamhet inora det fria utrymmet och inte är tillståndspliktigt behöver endast uppfylla aktiebolagslagens generella krav att aktiekapitolet skall uppgå till minst 50 000 kr. Om Sverige i detto avseende skulle hålla sig endast till EG:s huvudregel med ett ovillkorligt krav på fem miljoner ecu i stortkapitol skulle detto medföra stora förändringar vad gäller möjlig­heten att driva finansieringsverksamhet i mindre skala. Enligt rain raening bör därför den möjlighet som EG:s direktiv ger att för särskilda kategorier av kreditinstitut tillåto ett stortkapitol på encfest en miljon ecu utnyttjas. Bolag av viss begränsad storlek bör tillåtos driva tillståndsplik­tig verksarahet med det lägre stortkapitolet. Att som Finansbolagens Förening föreslår även undanto andra kategorier av bolag från huvud­regeln om motsvarande fem miljoner ecu i bundet eget kapifel finner jag däremot inte motiverat. Införande av en raöjlighet till undantog på grand av finansieringsverksamhetens natur kan dessutom sfella till svåra gräns­dragningsproblem vilket torde stricfe mot EG-direktivete krav på att undantog bara får beviljas särskilda, klart urskiljbara kategorier av kreditinstitut.

Värdet på tillgångaraa i finansieringsverksamheten används i finans­bolagslagen som måttetcxk för verksamhetens omfattning. Gränsen vid vilken finansieringsföretog niåste söka tillstånd enligt fmansbolagslagen är som nämnto 50 miljoner kr. När det nu gäller att besfemma storleken av de företog som skall kurma driva verksamhet med ett lägre bundet eget kapitol bör värdegränsen kunna sättos högre. Det är ju inte som tidigare fråga om en gräns under vilken bolagen skall kunna driva oreglerad verksamhet utan samtliga bolag är tillståndspliktiga och står under tillsyn. En gräns för balansomslutningen på 100 miljoner kr. fmner jag väl avvägd. Därmed uppnås också en lämplig relation mellan kravet på bundet eget kapitol och kapitoltäckningskravet.

Det bör här anmärkas att det nya kravet på bundet eget kapitol inte omedelbart berör de bolag som redan i dag driver finansieringsverksam­het. Ett sådant bolag kan forteätto sin verksamhet med den kapitolbas som bolaget hade den 2 maj 1992 (dagen för undertecknandet av EES-avtolet) så länge ägarförhållandena i bolaget är oförändrade. Detto framgår av artikel 10 i andra banksamordningsdirektivet cxh av en bestämmelse med motsvarande innehåll, som föreslås införd under punkten 6 i övergångsbestämmelseraa till lagen.

151


4.3 Rörelseregler för kreditmarknadsbolagen


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: Kreditmarknadsbolagen skall vara underkastade vissa rörelseregler. Det sfells ett gnmdläggande sundhetskrav på verksaniheten och besfemmelser om förvärv av placeringsaktier, enhandsengagemang och kreditjäv införs. I övrigt skall det av kreditmarknadsbolagens bolagsordningar framgå bl.a. inora vilka sektorer av finansieringsmarknaden bolaget verkar och på vilken risknivå bolaget avser att hålla sig.

KMK hade, i enlighet med sina direktiv, bankrörelseregleraa som förebild vid utfonnningen av förslaget till rörelseregler för kreditmark-nadsbolagen. Bland de föreslagna besfemmelseraa fanns bl.a. ett formellt krav på säkerhet vid all kreditgivning och ett förbud, med vissa undanfeg, att förvärva aktier och andelar ra.ra.

Även i departementoproraeraorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En förstudie) föreslog utredaren att rörelseregler av det slag sora gäller för bankema borde införas för finansbolagen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anför att de föreslagna rörelsereglema är alltför detoljrika för i alla fall de produktfinansierande finansbolagen. De regler som i dag finns i finansbolagslagen är tillräck­liga.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening befarar att utformningen av sundhetekravet ger tillsynsmyndigheten större möjlighet till ingripande än vad EG:s direktiv ger. De föreslår att sundhetekriteriet i lagen knyte närmare direktivtexten och avser endast de däri angivna områdena, nämligen kreditinstitutens ledning, administration, redovisning och intemkontroll.

Finansbolagens Förening moteätter sig också att begränsningar såvitt gäller enhandsengagemang tos in i lagen. Risk firms för att lagstedgade regler på detto område kan begränsa risktogandet i större uteträckning än vad som är önskvärt raed hänsyn till finansbolagens roll.

Skälen för mitt förslag: Enligt min raening bör vissa grandläggande rörelseregler införas i lagen om kreditmarknadsboiag. Ätt, sora en reaktion på de förluster som finansbolagen gjort under senare år, införa i stort sett samma rörelseregler för kreditmarknadsbolagen som för bankeraa är emellertid att gå för långt. Dels skiljer sig skyddsintressena i kreditmarknadsbolagen från dem i bankema eftersora bolagen inte får ta emot inlåning på räkning, dels är det önskvärt att det finns altemativ på marknaden till bankeraas kreditgivning. Alltför defeljrika rörelseregler för kreditmarknadsbolagen riskerar att föra med sig att utrymmet för finansieringsverksamhet utonför bankeraa i stort sett försvinner och det i sin tur kan försvåra näringsUvete finansieringsmöjligheter. De rörelse­regler som föreslås har, med några få anmärkningar, godtogite av alla remissinstonser utom Finansbolagens Förening som finner dem alltför


152


detoljerade. EiUigt min mening bör emellertid de begränsade regler som    Prop. 1992/93:89

nu föreslås inte innebära alltför stora hinder för det stora flertolet

finansbolag.   Besfemraelseraa  angående  exerapelvis  bolagsordningens

innehåll är mycket flexibla och bör kunna tillärapas för vitt skilcfe

verksamheter.

Sundhetskriteriet

Ett krav på rörelsen bör vara att den skall drivas på ett sunt sätt med syftet att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknaderaa och därmed bidra till deras sfebilitet. Det föreslås cferför att det i lagen införs en särskild sundheteparagraf. Svenska Bankföreningen och Finans­bolagens Förening har föreslagit att sundhetekravet uttryckligen knyte till de områden sora anges i EG:s försfe och andra banksamorchiingsdirektiv. Jag anser det eraellertid lärapligt att formulera sundhetekravet så att det så nära som möjligt knyter an till motsvarande krav inora Finansinspek­tionens övriga tillsynsområden, t.ex. på värdepapperssidan. För att ett bolag skall få tillstånd bör det således krävas att den planerade rörelsen kan antos koraraa att uppfylla kraven på en sund verksamhet. I den forteätto verksamheten, efter det att tillstånd har meddelate, bör naturligtvis detto krav på sundhet hela tiden vara uppfyllt. Det åligger Finansinspektionen att vid sin tillsyn övervaka att så verkligen är fallet.

Kravet på en sund verksamhet innebär att kreditmarknadsbolagen skall se till att deras organisation, arbeteraetoder och beslut baseras på noggranna och tillräckligt långsiktiga bedömningar. De raåste också se till att deras exponering för olika typer av risker ligger inora rimliga gränser. Det betyder inte att kreditmarknadsbolagen inte kan engagera sig i verksamheter sora är förknippade raed risker, uten snarare att de risker som bolagen uteätter sig för skall kunna bäras utan att bolagen äventyrar sitt kapitel eller på annat sätt skacfer dem som är beroende av bolagens verksamhet. Exerapelvis bör bolagen lägga upp en viss strategi för hur upplånings-och utlåningsportföljen skall sammansättes för att motverka effekteraa av ränteförändringar.

Det faktum att upplåningen numera till en stor del sker i utländsk valute ställer också krav på att bolagen beakter valutakursriskeraa och ser till att dessa hålls på en rimlig nivå.

Enligt EG:s direktiv skall tillsynsmyndigheterna ha huvudansvaret för övervakning av kreditinstitutens likviditet. 1 jämförelse med banker har kreditmarknadsbolagen inindre omfettande variationer i kassaflödet. Ett kreditmarknadsbolag får inte te emot inlåning från allmänheten för att finansiera sin verksarahet. Därför finns det inga kvantitetiva regler, sora t.ex. kassareservregler, som syfter till att skapa garantier för att kreditmarknadsbolagen håller en tillfredsställande likviditetenivå. Det torde allmänt sett vara svårt att säga viken grad av likviditet som skall krävas i ett kreditraarknadsbolag. Likviditetekravet varierar i hög grad beroende på vilken art och omfattning bolagete verksamhet har.

1 kravet på sund verksarahet ligger också ett krav på att te skälig hänsyn till kunderaas, och då främst konsumenteraas, intressen. Bolagen

153


måste naturligtvis i sin verksainhet bl.a. beakte konsuraentkreditlagens    Prop. 1992/93:89 besfemmelser ora infonnation etc.

Kreditmarknadsbolags bolagsordning

För att framför allt obligationsköpare skall kunna bedöma karakferen hos ett kreditraarknadsbolag föreslår jag att det i lagen tas in en besfemmelse om att det i bolagens bolagsordningar skall ges vissa grandläggande upplysningar. Det bör bl.a. i stora drag framgå inom vilka sektorer av finansieringsmarknaden sora bolaget avser att hålla sig och på vilken risknivå man planerar att hålla utlåningen, dvs. om säkerhet skall krävas och, om så är fallet, vilken form av säkerhet som skall godtes. Kredit­marknadsbolagen bör liksom fraansbolagen ha möjlighet att verka över hela kreditmarknaden. Inget bör eraellertid hindra att de, såsora kreditaktiebolagen i cfeg, koncentrerar sin verksarahet cxh cfermed får karaktären av rena specialinstitut. Derma specialisering kan cfe framgå av bolagsordningen. Som Bankföreningen påpekat bör en lägre grad av utförlighet i bolagsordningen kunna accepteras för de bolag som inte refinansierar sig på obligations- eller certifikateraarknaden. Alltför detoljerade krav på bolagsordningens innehåll såvitt gäller verksarahetein-riktning ra.ra. skulle annars lätt kunna verka låsande.

Ett kreditmarknadsbolags bolagsordning skall enligt mitt förslag godkännas av Finansinspektionen vid tillståndsprövningen. Varje ändring i bolagsordningen skall också prövas av inspektionen.

Den föreslagna lagen innehåller inte något forraellt krav på säkerhet vid kreditgivning. Däreraot sfedgas att kredit får beviljas endast om låntegaren på gocfe grander kan förväntes fullgöra låneförbindelsen. Inte heller i finansbolagslagen finns någon regel ora säkerhet. I flertolet av kreditoktiebolagens bolagsordningar finns däremot bestämmelser om säkerhetekrav. Enligt min mening bör kreditraarknadsbolagen ha möjlighet att lämna blancokrediter och därför bör inte något formellt säkerhetekrav införas i lagen. Att ett bolag kan lämna krediter uton säkerhet skall framgå av dess bolagsordning. De bolag sora i dag är kreditoktiebolag och sora avser att forteätto med oförändrad verksarahet skall naturligtvis även forteättningsvis i bolagsordningen närmare ange de säkerhetekrav som ställs för utlåningen.

Förvärv av placeringsaktier

I finansbolagslagen fmns inga regler som begränsar finansbolags förvärv av s.k. placeringsaktier. Däremot krävs Finansinspektionens tillstånd för förvärv av organisationsaktier. I kreditaktiebolagens bolagsordningar firms regelmässigt infeget besferaraelser sora begränsar bolagens möjligheter att förvärva aktier. EG:s andra banksamordningsdirektiv innehåller i artikel 12 en bestämmelse om begränsningar av kreditinstitute s.k. kvalificerade innehav av aktier och andelar i företeg som inte driver finansiell verksamhet. Med kvalificerat innehav försfes innehav i ett företeg som motsvarar tio procent eller raer av kapitelet eller av rösteraa eller som möjliggör ett väsentligt inflytende över ledningen av företeget.

154


Enligt direktivet får ett kreditinstittite kvalificerade innehav av aktier eller    Prop. 1992/93:89

andelar i icke-fmansiella företeg uppgå till högst ett belopp raotsvarande

sextio procent av institutete kapifelbas och innehav i ett enskilt sådant

företeg till högst feraton procent av kapitelbasen. Sverige skall, såsora jag

redogjort för tidigare, ante lagstiftning i överenssfemmelse med direktivet

och måste således införa en  begränsningsregel avseende aktie- och

andelsförvärv som görs av kreditmarknadsbolag. Jag finner inte några

skäl att införa en strängare regel än den som lagte läst i direktivet och

föreslår därför en besfemmelse med raotsvarande ranehåll.

Jag föreslår också att de begränsningar sora stedgas får överskridas när det krävs för att bolaget skall kunna skydda en fordran. Aktier eller andelar sora förvärvate raed stöd av denna regel skall avyttras så snart det kan ske uten föriust för bolaget.

Eiihaiidskrediter

KMK föreslog att en bestämmelse ora enhandskrediter raotsvarande den i 2 kap. 16 § BRL skulle införas i den av kommittén föreslagna kapi tel marknadslagen.

För att minska de risker sora ett kreditraarknadsbolag uteätte för bör bolaget inte få ha fordringar på sarama låntegare eller på låntegare sora är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för kreditmarknadsbolagete solvens.

En ensidigt sammansatt kreditportfölj som besfer av endast ett fåfel större engagemang kan vara oförenlig med ett kreditmarknadsbolags sunda utveckling. Bolaget kan i hög grad bli beroende av kredittegarens ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba bolaget i sådan uteträckning att dess stebilitet komraer i fara. Stora krediter till en och sararaa låntegare kan även raedföra risk att kredit­marknadsbolaget lockas eller anser sig tvingat att bevilja ytterligare krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande föriuster avseende den tidigare kreditgivningen.

Av denna anledning bör enligt min mening, såsora KMK föreslagit, en bestämmelse om enhandskrediter motsvarande den som firms i bank­rörelselagen införas även i lagen om kreditmarknadsbolag. Även ora riskspridningsregler av dette slag är ett av de viktigaste inslagen i regelverket till skydd för de finansiella företegen bör störste tillåtna engagemang inte nu fixeras till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande, uten på samraa sätt som i bankrörelselagen ges en allmänt hållen beskrivning. Finansinspektionen utfårdar redan i dag allmänna råd och föreskrifter om bl.a. finansbolags enhandskrediter. Att en lagregel nu införs innebär inte i sig någon förändring av vad som hittills gällt, även om inspektionen av andra skäl kan finna anledning att skärpa sina föreskrifter. Inom EG arbeter man för närvarande raed att te fram ett direktiv om s.k. "large exposures" som skall reglera kredit­instituts enhandsengagemang, eller stora exponeringar. När direktivet

155


skall införlivas i svensk rätt kan det antes medföra förändringar av de    Prop. 1992/93:89 svenska regleraa på området.

Kreditjäv

Kreditraarknadsbolagen skall enligt raitt förslag vara aktiebolag. Det irmebär att låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen koramer att träffa kreditraarknadsbolagen på sarama sätt sora det i dag träffar kreditaktie­bolagen och finansbolagen, ora inget annat sägs i lagen om kreditraark­nadsbolag.

Iimebörden av aktiebolagslagens låneförbud är i korthet följande. Enligt 12 kap. 7 § försfe stycket aktiebolagslagen får ett aktiebolag inte lärana penninglån till vare sig aktieägare, styrelseledamot eller verksfellande direktör i bolaget eller i annat bolag inora den koncera bolaget tillhör. Som en följd av 8 kap. 1 § Qärde stycket och 8 kap. 3 § andra stycket aktiebolagslagen gäller förbudet även penninglån till styrelsesuppleant och vice verkställande direktör i bolag inora konceraen. För att hindra ett kringgående av förbudet har lagstifteren uteträckt det till att gälla också peiminglån till fysiska eller juridiska personer sora är närsfeende till en person i den nyss angivna prinferkreteen. I paragrafens andra stycke fmns vissa undanteg från låneförbudet. Vid sidan om det nu beskrivna låneförbudet finns i paragrafens tredje stycke ett särskilt förbud mot penninglån i syfte att förvärva aktier i det långivande bolaget. Dette förbud gäller i princip envar. 1 fjärde stycket finns dock ett undanteg även från dette senare förbud.

I 2 kap. 17 § BRL finns i sfellet en bestämmelse enligt vilken en bank inte får, på andra villkor än sådana som banken normalt sfeller upp, lämna kredit till vissa i paragrafen uppräknade fysiska och juridiska personer som står banken nära.

Redan i förarbetena till finansbolagslagen (1980:2) anförde departe­mentechefen att frågan om låneförbudete tillämpning på finansbolag kunde komma att omprövas i annat sammanhang (prop. 1978/79:170 s. 26). Därefter föreslog värdepappersmarknadsutredningen i sitt betänkande Värdepappersraarknaden (1984:2) att kreditjävsbesfenimelser skulle införas i finansbolagslagen och kreditektiebolagslagen. Även KMK har föreslagit att kreditmarknadsbolagen skall vara undantegna från låneför­budet i aktiebolagslagen och att en kreditjävsbesfemmelse skall införas i stället.

Som skäl för sitt ställningstogande anförde KMK, i överenssfemmelse med vad värdepappersmarknadsutredningen anfört, bl.a. följande. Kreditgivning är ett normalt inslag i kreditmarknadsbolagens verksamhet och det bör vara naturligt att utgå från att erhållande av lån från det egna bolaget är ett fullt legitimt och naturligt utnyttjande av bolagete tjänster. Härtill kommer att bolagen har svårt att förebygga att låneförbudet överträds, vilket är följden dels av mängden kreditärenden och dels den vittomfattonde krete som enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen är utestängd från lån. En ytterligare väsentlig aspekt är att det inte finns anledning att för   kreditmarknadsbolagens   kreditgivning   uppsfella   längre   gående

156


restriktioner än sora gäller för bankeraa. Med hänsyn till likheteraa och beröringspunkteraa mellan bolagens och bankeraas verksamhet är det tvärtom naturligt att en såcfen reglering av bolagens kreditgivningsrätt väljs som står i nära överenssfemmelse raed banklagstifmingen.

Jag insfemmer i dessa överväganden och föreslår cferför att kreditmark­nadsbolagen skall undantas från låneförbudet i aktiebolagslagen cxh att en kreditjävsbestämmelse motsvarande den i bankrörelselagen införs i lagen.

4.4 Koncemtillsyn


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: När ett kreditmarknadsbolag ingår i en koncera skall övriga bolag i konceraen, även om de inte står under Finansinspektionens tillsyn, lämna inspektionen de upplysningar som behövs för tillsynen över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionens tillstånd krävs för att ett kreditmarknads­bolag skall få lämna koncerabidrag.

Promemorians förslag överenssfemmer i huvudsak med mitt förslag.

1 departementepromeraorian Ds 1991:47 (Finansbolagskrisen En förstudie) konsteterar utredaren att finansbolagslagen inte innehåller några bestämmelser som mera deteljerat anger omfattningen av den företogs-krete som skall vara föremål för Finansinspektionens tillsyn. Bestämrael­semas utformning har medfört att inspektionen i något eller några fall vägrats insyn i företog som stått ett auktoriserat finansbolag nära. 1 syfte att effektivisera tillsynen och göra den mer meningsfull föreslås därför i promemorian att finansbolagslagen kompletteras med bestämmelser avseende omfattningen av tillsynen när det gäller finansbolag som ingår i koncemer.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening anser att Finansinspek­tionen redan i dag har tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn över koncemer. Bestämmelser om koncemtillsyn bör införas först när det antagna EG-direktivet på området är tillämpligt för svensk del.

Finansinspektionen anför att man lägger synnerlig vikt vid att inspektionen, för att kunna fullgöra en effektiv tillsyn, erhåller insyn i .samtliga bolag i en koncem. Den föreslagna upplysningsplikten är ett nödvändigt försfe steg i riktning mot en utvidgad tillsyn över finansiella koncemer. Finansinspektionen framför vidare att intema transaktioner kan ha stor betydelse för ett företogs stebilitet, säkerhet och sundhet. En regel motsvarande den föreslagna 1 kap. 11 § BRL, som förbjuder koncembidrag uton medgivande av Finansinspektionen, bör därför enligt inspektionens mening införas i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: De s.k. banksmittoreglema firms i dag i 1 kap. 5 § bankaktiebolagslagen och skall enligt mitt förslag flyttos till 1 kap. 11 § BRL. Bestämmelseraa irmebär att om ett bankaktiebolag inaår i en koncem så skall bestämmelsema i bankrörelselagen om banks


157


rörelse och om tillsyn av bank gälla i tillämpliga delar för övriga företog i koncemen. Begränsningar i fråga om banks rörelse skall avse företogen geraensarat.

Som jag angett i avsnitt 2.4.3 så antog EG:s rainistenåd i april 1992 ett nytt direktiv (92/30/EEG) ora grappbaserad tillsyn av kreditinstitiit. Direktivet ingår inte i EES-samarbetet men kan förväntas komma att i framtiden bli gällande för bl.a. kreditmarknadsbolagen. Det kommer då att innebära förändringar av de svenska tillsynsreglema beträffande förefegsgrapper i vilka det ingår kreditinstitut.

Enligt min mening skulle det föra för långt att nu införa besfemmelser i lagen ora kreditraarknadsbolag motsvarande banksmittoparagrafen i bankaktiebolagslagen. Finansinspektionen bör emellertid få större möjlighet än i dag till insyn i konceraer där det föratom kreditmarknads­bolag ingår bolag sora inte sfer under inspektionens tillsyn. Jag föreslår därför, som ett försto steg, att det införs en paragraf i lagens tillsyns­kapitel som stodgar en upplysningsskyldighet för de företog sora, vare sig de omfattos av Finansinspektionens tillsyn eller ej, ingår i en koncera tillsaramans med ett kreditmarknadsbolag. Upplysningsskyldigheten bör gälla oavsett om företoget är svenskt eller utländskt och oavsett om det driver verksamhet i Sverige eller utomlands. Ett sådant företog skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därraed sammanhängande orasfendigheter sora inspektionen behöver för tillsynen över kreditmarknadsbolaget.

Finansinspektionen bör även få möjlighet att stoppa koncerabidrag, om en sådan transaktion hotor kreditmarknadsbolagete stobilitet eller i övrigt kan anses stå i strid raed kravet på en sund verksainhet i bolaget. Jag föreslår därför att det, efter förebild i banklagstiftningen, införs ett krav på inspektionens medgivande innan koncerabidrag lämnas. Medgivande bör dock krävas endast när det är kreditmarknadsbolaget som lämnar koncerabidrag. Bidrag inom konceraen som kommer kreditmarknads­bolaget till godo eller inte alls berör detto bör således inte kräva inspektionens tillstånd.


Prop. 1992/93:89


 


4.5 Kreditmarknadsbolagen och kreditupplysningslagen

Mitt förslag: Den s.k. frikretsen i kreditupplysningslagen skall tills vidare inte omfatta kreditmarknadsbolagen. Genom en över­gångsbestämmelse får emellertid de kreditmarknadsbolag som vid den nya lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt kreditaktiebolagslagen fortsatt ingå i frikretsen.

IVomemorians förslag överenstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Bankföreningen och Finansbolagens Förening anser att kreditmarknadsbolagen bör ingå i frikreteen.

Skälen för mitt förslag: I 1 § andra stycket kreditupplysningslagen avgränsas den s.k. frikrete inom vilken kreditupplysningar får förmedlas


158


utan krav på tillstånd av Datoinspektionen. 1 frikretsen ingår för Prop. 1992/93:89 närvarande Riksbanken och såcfena kreditinrättningar eller för kreditupp­lysning inrättode företog som sfer under Finansinspektionens tillsyn cxh inte är finansbolag. Det undantog sora gjorte för finansbolag har på senare tid blivit föremål för kritik. Kreditupplysningsutredningen har i sitt betänkande EES-anpassning av kreditupplysningslagen (SOU 1992:22) också ifrågasatt om det fortfarande finns anledning att, när det gäller frikreteen, dra en gräns raellan finansbolag och andra kreditinstitut (bland vilka kreditaktiebolagen ingår). Utredningen har uppraärksaramat det pågående arbetet med utorbetande av en ny lag om kreditmarknadsbolag. Det förhållandet att en ny typ av företog skulle komraa att tillskapas i stället för de hittillsvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen skulle enligt utredningen uppenbarligen försvåra en särbehandling av finans­bolagen. En annan iakttogelse som kreditupplysingsutredningen gjort är att begreppet kreditinstitut enligt den definition som ges i andra banksam­ordningsdirektivet omfattor alla institut vars verksamhet besfer i att låna medel från allmänheten och läinna kredit i egen räkning. Under kreditinstitutebegreppet feller därmed också sådana förefeg som motsvarar de svenska finansbolagen. Utredningen har gjort bedömningen att, när det gäller här etoblerade filialer till kreditinstitut från andra EES-länder, dessa filialer kommer att stå under Finansinspektionens tillsyn på sådant sätt att de enligt kreditupplysningslagens nuvarande besferaraelse inkluderas i frikreteen.

Kreditupplysningsutredningen har övervägt om det inte kunde finnas skäl att helt avskaffa frikreteen. Det har dock bedömte att ett definitivt ställningstogande kräver ytterligare underlag och att frågan därför får behandlas i ett kommande betänkande. Enligt utredningens mening kan det inte anses lämpligt att nu utvidga frikreteens omfattning, så att den kommer att inkludera de s-venska finansbolagen och sådana utländska kreditinstitut som är att betrakto som finansbolag. Inte heller bör frikreteen nu vidgas till att omfatto sådana banker och andra kreditinstitut från EES-området som bedriver verksamhet här i landet endast via cross-borderhandel.

Jag kan i allt väsentligt ansluto mig till kreditupplysningsutredningens bedömning. Intill dess utredningen ytterligare behandlat frågan om frikretsens vara eller inte vara anser jag det således olämpligt att utvidga frikretsen i förhållande till vad som gäller i dag. Jag ser det inte möjligt att i detto hänseende göra åtekillnad mellan svenskauktoriserade företog och utländska filialer inom samma företegskategori. Följden blir att ett utländskt bankföretog som - med svenskt tillstånd eller med stöd av auktorisation i ett EES-land - verkar från filial i Sverige inte kan förvägras att ingå i frikretsen, då derma omfattor svenska banker. Däremot bör kategorin kreditmarknadsbolag tills vidare undantos. Det är dock rimligt att företog som i dag har rätt att driva verksamhet som kreditaktiebolag även forteättningsvis får ingå i frikreteen. För den skull behövs en övergångsbestämmelse. Enligt punkt 3 av övergångsbestäm­melsema till lagen om kreditmarknadsbolag får bl.a. kreditaktiebolag fortsätta sin hittillsvarande verksamhet under viss tid. 1 sådant fall eäller

159


äldre lag. För dessa kreditaktiebolag behövs ingen särskild övergångs-    Prop. 1992/93:89 besfemmelse i kreditupplysningslagen,  eftersom de inte faller under undantogsbesferamelsen i I § andra stycket.

4.6 övriga frågor om kreditmarknadsbolag

BOFAB

Svenska Banlföreningen har i sitt remissvar togit upp situationen för kreditoktiebolaget Svensk Bostodsfinansiering Aktiebolag, BOFAB och därvid anfört bl.a. följande.

BOFAB bedriver inte längre någon nyutlåningsverksarahet cxh dess tillgångar är under avveckling i en takt sora raotsvarar awecklingen av dess utelöpande obligationsskuld. För tillgångama, som föratora vissa kassaraedel numera utgörs av reverser, utfårdade av svenska kredifektie-bolag, måste BOFAB hålla en kapitolfeckning på 8 % från och med den 31 deceraber 1992. För att uppfylla detto kapitolkrav skulle BOFAB behöva ett kapitoltillskott på ca 650 milj.kr. från de nuvarande ägaraa Skandinaviska Enskilcfe Banken och Svenska Handelsbanken. BOFAB:s ursprangliga lånefordringar på kunderaa omfattos av kapitolkrav i de andra kreditoktiebolag, som har övertogit BOFÄB:s krediter. Vicfere skyddas BOFAB :s borgenärer genora de garantier för bolageto upplåning på sammanlagt 960 miljoner kronor, sora utfårdate av det tidigare ägarkonsortiet (affårsbankeraa).

Bankföreningen har erinrat ora att riksdagen nyligen beslutot, i enlighet med prop. 1991/92:119, att Stodshypotekskassan efter sin ombildning inte längre skall åläggas kapitolkrav. Det firms uppenbara paralleller mellan Stodshypotekskassans och BOFAB:s situation. För båcfe gäller att ingen nyutiåning förekommer, verksamheten/tillgångarna är under aweckling och de har därför mycket begränsade uppgifter. Bankföreningen anser att denna parallell är ett storkt skäl för att inte heller BOFAB skall omfattos av kapitolkrav.

Bankföreningen föreslår, mot bakgrand av vad ovan anförto, att i den kommande propositionen medtos förslag om lagbestämmelser enligt vilka regeringen, när särskilda skäl föreligger, kan medge uncfentog från kapitolkrav för kreditoktiebolag och kreditraarknadsbolag.

Jag vill med anledning av vad Bankföreningen frarafört erinra om de uttolanden som gjordes vid införandet av kapitoltäckningsbesfemmelseraa. I prop. 1989/90:43 om kapitolkravet i banker och andra kreditinstitut betonades vikten av att kapitoltäckningsreglema i störsto möjliga utsträckning utformas enhetligt samt baseras på Baselkomraitténs regler och de regler som föreslås gälla inom EG. Även om det i ett snävt nationellt perspektiv kunde uppnås vissa fördelar med ett lägre kapitol­krav för verksamheter enbart inriktode på hemmamarknaden, ansågs det varken möjligt eller önskvärt att införa sådana regler (prop. s. 89 O-Beträffande ikraftträdandet av de nya besfemmelsema ansågs det att den mjuka utformningen av övergångsreglema för andra kreditinstitut än bankema ger utrymme för tillräcklig flexibilitet för att olika effekter av omställningen skall kunna beaktos (prop. s. 109).

160


Att beträffande kreditaktiebolag eller andra instihit, för vilka kapitol- Prop. 1992/93:89 krav gäller, införa en möjlighet att raedge undantog från kapitoUcravet skulle bryto den såluncfe uppnådcfe enhetligheten i systeraet. Det skulle inte heller vara förenligt vare sig med Baselkomraitténs rekommencfe­tioner eller regleraa i EG-direktivet ora kapifelfeckning för kreditinstitut. ErUigt rain mening saknas det cxkså från saklig synpunkt anledning att göra undantog för BOFAB.

Ackorcblagen

Av 48 § ackordslagen (1970:847) fraragår att vissa företogskategorier är undantogna från lagens tillämpningsområde. Däribland ingår kreditaktie­bolagen vilka allteå inte kan bli föremål för ackordsförfarande enligt lagen. Något motsvarande undanfeg beträffande finansbolagen har däremot aldrig införte. I och med att kreditoktiebolagslagen nu föreslås upphävd måste paragrafen ändras. Enligt min mening är det därvid naturligt att ackordslagen görs tillämplig på kreditmarknadsbolagen.

För de i dag verksamma kreditaktiebolagen bör emellertid förateätt­ningama inte ändras i detto avseende. Jag föreslår cferför att en över­gångsbesfemmelse införs av iimebörd att de kreditmarknadsbolag som vid lagens ikraftträdande hade rätt att driva verksamhet enligt kreditaktie­bolagslagen även forteättningsvis skall undantos från ackordslagens tillämpning.

Föräldrabalken

15 kap. föräldrabalken handlar ora förrayndares, gode mäns och förvaltores egendomsförvaltning. I kapitlete 4 § anges på vilka sätt en förmyndare får göra en omyndigs medel räntebärande utan att inhämto särskilt samtycke av överförmyndaren. En möjlighet är cfervid att förvärva skuldförbindelser som har en löptid på mer än ett år cxh som har utfärdate av bl.a. kreditoktiebolag. Denna möjlighet infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop. 1982/83:62, bet. 1982/83:LU14, rskr. 1982/83:124, SFS 1982:1259).

I och med att kreditoktiebolagslagen nu föreslås upphävd blir det inte längre möjligt att ur den nya kreditmarknadsbolagsgrappen skilja ut de nuvarande kreditoktiebolagen. Det förefaller inte lämpligt att utvidga placeringsrätten enligt 4 § andra stycket 2 till att gälla skuldförbindelser som har utfårdate av varje kreditmarknadsbolag. Enligt min mening bör därför en återgång ske till den ordning som gällde före den 1 januari 1983. Det innebär att 15 kap. 5 § i forteättningen blir tillämplig vid förvärv av skuldförbindelser utfärdade av kreditraarknadsbolag, dvs. det ställs ett krav på överförmyndarens samtycke.

Övriga författningsändringar

Upphävandet av kredifektiebolagslagen medför ändringar i ytterligare ett antol författningar.

11  Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89                                                                       161


1 lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fi-åga om exportkredit i vissa fall görs ändringar av endast teknisk natur.

I 7 kap. 9 % försäkringsrörebelagen (1982:713) och i 24% lagen (1972:262) om understödsföreningar finns besfemmelser ora att ett belopp motsvarande vissa skulder skall vara redovisat i de i paragrafema angivna tillgångama. Bland dessa tillgångar finns obligationer cxh andra skuldförbindelser utfårcfede av kreditaktiebolag. En översyn kommer i annat sammanhang att ske av dessa lagar. I avvaktan på den översynen föreslås nu ingen annan ändring än att möjligheten till placering i obliga­tioner och andra skuldförbindelser utfärdade av kreditaktiebolag tas bort och att en övergångsbesfemmelse införs, som innebär att placeringar får göras i såcfena obligationer och andra skuldförbindelser som utfårdas deb av sådana kreditaktiebolag som driver verksainhet med stöd av punkt 4 i övergångsbesfemmelsema till lagen om kreditmarknadsbolag och dels av kreditmarknadsbolag som hittills haft rätt att driva verksarahet enligt kreditoktiebolagslagen. Bestäraraelser med motsvarande innehåll föreslås införda i lagen (1983:890) om allemanssparande. Även dessa regler kan komma att ändras efter en framtida översyn. Beträffande lydelsen av 7 kap. 9 § försäkringsrörelselagen kan anmärkas att den ändring som gjordes i paragrafen genom lagen (1991:204) om ändring i försäkrings­rörelselagen (1987:713) inte trätt i kraft och att det i prop. 1992/93:19 föreslås att ändringsförfattningen skall upphävas.

Vad slutligen gäller bestämmelseraa om placering av raedel i 12 §

lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden cxh 9 §

reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksföisäkringswrkets

fonder anser jag att en ändring som innebär att det blir tillåtet att placera

medel i obligationer utfärdade av kreditmarknadsbolag bör införas.


Prop. 1992/93:89


 


5 Finansiella koncerner

Mitt förslag: Om det finns synnerliga skäl får en bank tillåtas ingå som dotterbolag i en icke-finansiell koncera. Finansinspek­tionen prövar frågan om tillstånd till en sådan koncerabildning inom ramen för de föreslagna reglema om tillståndsplikt för och lämplighetsprövning av större ägare till bank.

Den s.k. banksmittobestämmelsen flyttas från bankaktiebolags­lagen till I kap. BRL. En upplysningsplikt för övriga företog i koncemen fogas till bestämmelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag utom så tillvida att endast särskilda skäl krävs för att en bank skall få ingå i en icke-finansiell koncem samt att banksmittobestämmelsen inskränks till att omfatto bankens dotterföreteg.

Remissiastanserna: Riksbanken, LO och TCO avstyrker promemorians förslag. Finansinspektionen förklarar att den inte moteätter sig förslaget


162


under förateättning att det för tillstånd skall krävas synnerliga skäl i    Prop. 1992/93:89

sfellet  för  särskilcfe skäl.  Riksgäidskontoret  ställer sig positivt  till

proraemorians förslag. Svenska Bankföreningen anför att den föreslagna

lagstiftningen ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar.

Övriga remissinstanser har förklarat sig inte ha någon erinran mot

förslaget eller avsfett från att yttra sig.

Skälen för mitt förslag: Före den I juli 1987 fanns det inte några regler som förbjöd koncerabildningar med bankbolag sora dotterförefeg. Sedan riksdagen antegit prop. 1986/87:148 om finansiella konceraer m.m., sora behandlades parallellt raed prop. 1986/87:12 om ny banklag­stiftning, kom den nya bankaktiebolagslagen att innehålla följande besferaraelse (I kap. 4 §).

Ett bankaktiebolag får ingå sora dotterbolag i en koncera endast om ett

annat bankbolag är moderbolag.

Om det finns särskilda skäl får regeringen medge undanteg från förste

stycket.

I propositionen åberopades principen om att ägande och kreditgivning skall hållas isär. Om en bank skulle ingå som dotterföreteg i en koncem skulle banken kunna utnyttja andra koncembolag för verksamheter som är förbjudna för banker. Ändra koncerabolag skulle för egen del eller i sin affårsverksamhet kunna dra fördel av att banken ingår i konceraen. Allmänhetens förtroende för banken skulle kunna rabbas med hänsyn till det nära organisatoriska sambandet. Enligt propositionen måste det allmärma ha möjlighet att påverka en sådan koncems sammansättning och verksamhet. En koncem som inrymmer en bank måste präglas av stebilitet, säkerhet och sundhet och det allmärma måste kunna sfella krav på koncemen i dess helhet och få rätt till insyn i koncemen.

Detto var bakgranden till att det infördes ett förbud för bankaktiebolag att ingå som dotterbolag i en koncera i vilken raoderföretoget inte är bank.

Från huvudregeln kan undantog medges så att en bank kan ingå i en s.k. finansiell koncem. Enligt propositionen får undantog medges av regeringen endast om samtliga koncemföretog driver sådan finansiell verksamhet som en bank tiUåte driva eller i övrigt utgör sådana företog som en bank skulle kunna äga. Därmed uteslute industri- och handels-företog från att kunna ingå i en koncem sora raoder- eller systerföretog till bank. Efter en lagändring år 1991 kan nuraera även försäkringsförefeg tillåtos vara moderföretog till en bank (prop. 1990/91:154, bet. 1990/91:NU 41, rskr. 1990/91:367). En förateättning för undantog är vidare att moderföretoget till banken inte i sin tur är dotterföretog.

Om regeringen medgett undantog för en finansiell koncera skall, enligt 1 kap. 5 § BAL, bestämmelsema i bankrörelselagen om banks rörelse och om tillsyn av banker samt bankaktiebolagslagens besfemmelser om en banks ledning i tillämpliga delar gälla för företogen i koncemen. Regeringen eller Finansinspektionen får medge uncfentog från dessa bestämmelser.    Tidigare   gällde   särskilda   kapitoltäckningsregler   för

163


moderföretoget raen nuraera gäller besfemmelseraa i 2 kap. 11 § BRL    Prop. 1992/93:89 om konsoliderad kapitolfeckning. Slutligen får koncerabidrag ges endast efter medgivande av Finansinspektionen.

Syftet med gällande bestämmelser om finansiella konceraer är att skyddsintressena i bankverksamheten inte skall äventyras genom att regelsysteraen kring bankverksamhet kringgås.

I avsnitten om lämpligheteprövning av större ägare föreslås besfemmel­ser som syffer till att säkerställa att en bank eller ett annat kreditinstitut inte skall kunna uteättos för otillbörlig påverkan från mindre lämpliga ägare. Regleraa om lämpligheteprövning är därför utformade så att det krävs tillstånd till förvärv av kvalificerade andelar i en bank. Tillstånds­plikten är - i enlighet med andra banksamordningsdirektivet - generell, dvs. den gäller vid alla slags förvärv och träffar allteå såväl finansiella som icke-finansiella företog liksom privatpersoner. Prövning av lämplig­heten sker också löpande av ägare till kvalificerade innehav.

1 promemorian fördes följande resonemang. Det nuvarande förbudet mot icke-finansiella företog att verka som dominerande ägare till en bank eller armat kreditinstitut kan ifrågasättos. De skäl sora vanligen anförts till stöd för det nuvarande förbudet har gällt kravet på bankeraas oberoende ställning och risken att kreditgivningsfiinktionen samman­blandas med olika ägarförhållanden. 1 ljuset av senare års ekonomiska påfrestningar för de svenska bankema med en mer ansträngd situation för kapitolförsörjningen är det emellertid inte givet att den strikto syn på ägande i banker som tillämpate har samma relevans som tidigare allmänt antogite. Mot bakgrand härav och med hänsyn till de utökade regler som nu föreslås angående lämpligheteprövning av större ägare samt upplys-ningsskyidighet gentemot tillsynsmyndighet, bör det under vissa förateättningar kurma tillåtos att icke-finansiella företag äger banker. Det bör emellertid inte föreslås en lösning som öppnar vägen helt för dessa typer av koncemer irman de nya reglema om ågarprövning visat sig tillräckligt effektiva. En sådan möjlighet att bilda koncemer i vilka såväl banker som icke-finansiella företog får ingå skulle kunna försvåra myndigheteraas riskövervakning och tillsyn i övrigt inom den finansiella sektom. En lämplig lösning är därför att det i den föreslagna bestämmel-.sen om när tillstånd skall ges till större förvärv av aktier i ett bankaktie­bolag krävs särskilda skäl för att ett företog, som inte står under Finansinspektionens tillsyn, skall få förvärva så stor del av aktiema att banken får ställning av dotterföretog. Förbudsbestämmelsen i 1 kap. 4 § BAL kan därmed upphävas.

Mot den föreslagna lösningen har främst Riksbanken haft invändningar. Riksbanken framför att ägarprövningsbestämmelsema inte löser de problem med speciella ägarrisker och intressekonflikter som kan uppstå vid ett majoritetsägande av en bank. Blandade koncerabildningar skulle medföra ökade risker för att banklagstiftningens rörelse- och tillsyns-regler får en begränsad verkan och blir föremål för kringgåenden. I en koncem är det naturligt att företagen samverkar för att uppnå bästa möjliga resultat för koncemen som helhet. En bank kan därmed få .svårisheter att hävda sin oberoende ställnins. Överförimjar och transak-

164


tioner raellan koncembolagen kan vara svåra att kontrollera. Riksbanken Prop. 1992/93:89 moteätter sig emellertid inte att besfemmelseraa ora ägandet av banker blir föreinål före en inindre genomgripande bearbetning cxh anpassning enligt följande. Det bör av lagstiftningens huvudregel framgå att tillstånd till ett förvärv som innebär att en bank blir dotterföretog i en koncem får ges endast om det tilltänkto moderföretoget sfer under tillsyn av Finansinspektionen eller motsvarande myndighet i utlandet. Moderföre­taget får i sin tur inte ha sfeUning av dotterföretog i en icke-finansiell koncem. Tidsbegränsade undantog skall kunna ges ora det föreligger syrmerliga skäl. Det kan exempelvis uppstå ett akut läge cfe en bank snabbt behöver tillföras kapitol för att dess fortlevnad skall kurma säkras eller för att den skall bli i stånd att uppfylla gällande krav på kapitolfeck­ning. Lagstiftningen bör under sådana omständigheter inte utesluto att någon som är beredd att tillföra banken kapitol också kan få tillstånd att för en begränsad tid irmeha aktiemajoriteten i en bank. En sådan tolkning av vad som kan utgöra grand för undantog och tillsfend skulle fraraför allt kunna underlätto rekonstraktionsförfaranden på bankraarknaden. Det kan kanske därvid vara lämpligt att i försto hand en stöne ägare tillfälligt bistår med extra kapitol till bankens rörelse.

Även Finansinspektionen diskuterar riskeraa med att en bank tilläte ingå i en koncem med företog som driver icke-finansiell verksamhet. Följande synpunkter har framförte. Den föreslagna ändringen kan innebära att de grandläggande villkoren för att allmänhetens förtroende för bankeraa och bankväsendet bevaras blir svårare att upprätthålla. Det kan bl.a. uppkomma risk för bankens självständighet vid hofende fallissemang i ett annat konceraförefeg. Däratöver firms på grand av ägarmakten risk för medelsöverföringar från banken genora indirekto metoder som t.ex, interaprissättning till icke marknadsmässiga priser. Ett annat problemkomplex är bankens kreditexponering m.ra. på andra koncemföretog. Det finns inte några tillsynsregler som kan eliminera dessa risker. Några skyddsregler som kan förhindra att en bank tor skada om dess moderbolag kommer på obestånd fitms enligt inspektionen inte heller. Även en bank med god kapitoltäckningsgrad kan drabbas av stora svårigheter om ägarens vilja eller förmåga att finansiellt stödja banken ifrågasatte. En sådan bank får omedelbart svårigheter att finansiera sin verksamhet och kan inte agera på samma sätt som tidigare t.ex. på valutomarknaden. Emellertid måste vid bedömningen av ändringsförslaget även vägas in interaationella förhållanden, vilka kan göra det möjligt att en svensk bank ingår i en utländsk bankkoncera där icke-finansiella företog ingår. Finansinspektionens sluteate är att interaationaliseringen leder till en nödvändig ändring i möjlighetema att äga en bank. Änd­ringen får emellertid inte innebära att banker annat än uncfentogsvis ingår i en icke-finansiell koncem. Det måste därför krävas synnerliga skäl som föratsättning för ett tillstånd. Med denna utformning moteätter sig inspektionen inte den föreslagna ändringen.

1 likhet med förslaget i promemorian anser jag att det bör kunna tillåtos att ett icke-finansiellt företog under vissa förateättningar blir moderföre­tog till en bank.  Med hänsyn till de synpunkter sora fraraförte av

165


 


Riksbanken och Finansinspektionen beträffande riskeraa för ett obehörigt Prop. 1992/93:89 utnyttjande av en bank, som ingår i en koncera med icke-finansiella företeg, är det emellertid befogat med stor återhållsamhet vid tillstånds­givningen. Det bör därför krävas synnerliga skäl för att tillåto ett icke­finansiellt företeg att förvärva mer än 50 % av aktieraa i ett bankaktie­bolag. Den av Riksbanken beskrivna situationen med en bank sora i ett akut läge behöver tillföras exterat kapitol kan tjäna som ett exempel på en situation cfer synnerliga skäl föreligger. Jag anser emellertid inte att det är nödvändigt att upprätthålla en huvudregel iimebärande förbud för den aktuella typen av koncerabildning. Det eftersträvade resultotet kan lika väl uppnås med den i proraemorian föreslagna lösningen att låfe tillståndsprövningen i detfe fall utgöra en del av regleraa ora prövningen av större ägares lämplighet. Kopplingen till ägarprövningsbesfemmelseraa får betydelse även för tiden efter det att tillstånd gette. Inspektionen får härigenora raöjlighet att ingripa mot ägaren om denne utövar eller kan antas komina att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen. Dessa raöjligheter att förhindra ett obehörigt utnyttjande av en sfeUning som stork ägare samt banksmittobe­stämmelsen minskar betänkligheteraa mot att tillåto att en bank ingår som dotterföretog i en icke-finansiell koncem. Det kan eraellertid, som Riksbanken och Finansinspektionen påpekat, finnas vissa svårigheter bl.a. när det gäller att utöva tillräcklig tillsyn i förhållande till banken i en sådan koncera. Riksbanken har föreslagit att tillstånd i dessa fall cferför alltid skall tidsbegränsas. Jag har förståelse för att en ordning raed tidsbegränsning i vissa fall kan vara ändamålsenligt. Å andra sicfen kan ett krav på tidsbegränsning antos minska villigheten att tillföra friskt kapitol till en bank sora befirmer sig i svårigheter. En lämplig lösning är därför enligt min mening att Finansinspektionen får möjlighet att tidsbegränsa ett tillstånd ora detto framsfer som lämpligt i det enskilda fallet.

Med begreppet icke-finansiella företog bör avses sådana företog som inte står under tillsyn av Finansinspektionen eller motsvarande utländsk tillsynsmyndighet. Är det tilltänkto moderföretoget ett företog som driver bank- eller försäkringsverksamhet eller faller under EG:s kreditinstitute­begrepp kan det norraalt förväntas att det också står under en kvaUtotivt god tillsyn. Det skall då inte krävas synnerliga skäl för koncerabild-ningen uton förvärvet får bedömas enligt de vanliga ägarprövnings-regleraa. Gäller det däremot ett företog som inte sfer under tillsyn av Finansinspektionen eller vars verksamhet inte är föremål för tillsyn eller granskning liknande den sora utövas av Finansinspektionen skall det krävas syrmerliga skäl för förvärvet. Möjlighetema att tillärapa viktiga bankbesfemmelser på moderföretoget och övriga icke-finansiella koncemföretag, liksom organisationen och ledningen av dessa företog, får också betydelse vid tillståndsprövningen.

Banksmittobestämmeberna i 1 kap. 5 § BAL har en generell karaktär och föreslås därför bli flyttode till 1 kap. BRL. De regler som blir tillämpliga på övriga koncemföretog (inklusive moderföretog till banken) är rörelsereglema (kapitolfeckning, enhandsengagemang, kreditgivning

166


 


m.m.) och tillsynsreglema i bankrörelselagen. Enligt den nuvarande Prop. 1992/93:89 lydelsen av 1 kap. 5 § BAL blir även besfemmelseraa om banks ledning i bankaktiebolagslagen tillärapliga på övriga konceraföretog. Enligt prop. 1986/87:148 om finansiella konceraer avsågs här nännast reglema om offentliga styrelseledamöter och regeringens godkännande av styrelseord­förande. Med hänsyn till att dessa regler nu föreslås bli upphävda cxh till att banksraittobesfemraelsema föreslås få tillämpning på alla konceraer där en bank (även sparbanker cxh föreningsbanker) ingår firms det enligt min mening inte skäl att låto banksmittobesfemmelsen orafatto regleraa om banks ledning i 7 kap. BAL.

Banksmittobesferaraelsen bör sora i cfeg orafatto alla företeg utora försäkringsföretog sora ingår i en koncera cfer också en bank ingår. För finansiella företog bör det inte uppsfe svårigheter att sådana bankspecifika regler sora tillsyns- och rörelsebestäraraelser tillämpas. För företog som driver en annan typ av verksamhet och som inte enligt lag eller annan författning sfer under Finansinspektionens tillsyn kan regleraa cferemot i vissa fall tänkas passa mindre bra. Möjligheten för Finansinspektionen att medge undantog får då utnyttjas. Så kan också ske när det, med hänsyn till förhållandena i banken, inte kan anses erforderligt att t.ex. bankrörelseregler tillämpas på ett armat konceraföretog eller det av andra skäl inte går att tillärapa de svenska reglema. Så kan vara fallet ora banken ingår i en koncera sora också orafatfer företog i andra länder. Med tonke på dessa situationer bör det inte längre krävas syrmerliga skäl för undanfeg. Besferaraelsen föreslås cferför ändrad så att undanfeg får medges om det finns särskilda skäl.

Med tonke på att det nu kan bli möjligt för ett företog, som inte driver finansiell verksamhet och som inte står under Finansinspektionens tillsyn, att bli moderföretog till en bank bör det åvila ett sådant moderföretog en upplysniiigsskyldighet i förhållande till Finansinspektionen. Skyldigheten bör avse uppgifter om företogeto verksamhet och cfermed samman­hängande omständigheter som inspektionen behöver för att kunna fullgöra tillsynen över banken. Denna upplysningsskyldighet bör omfatto alla företog - även de som själva står under tillsyn - i en koncera cfer en bank ingår.

Beträffande förbudet att ge koncembidrag uton Finansinspektionens medgivande föreslås ingen ändring.

Riksbardcen har också begärt att frågan om att tillåto en bank att ingå i en icke-finansiell koncem blir föremål för utredning. Såsora mitt förslag slutligt utformate kan denna typ av koncerabildning antos komraa att bli sällsynt. Något omedelbart behov av en närmare utredning om konse­kvenseraa för en bank av att ingå i en icke-finansiell koncem anser jag inte föreligga. Jag avser däremot att följa utvecklingen i denna fråga för att to ställning till behovet av en utredning.

167


6 Vissa övriga frågor

6.1 Offentliga styrelseledamöter i bank m.m.


Prop. 1992/93:89


 


Mitt förslag: Möjligheten för regeringen och kommuner att utse styrelselecfemöter i bankaktiebolag fes bort.

Besfemmelsen att regeringen skall gocUcänna valet av styrelse­ordförande i bankaktiebolag tes bort.

Promemorians förslag överenssfemmer med mitt.

Remissinstanserna, utom LO, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. TCO framför att regeringen borde bibehålla möjligheten att resa invändningar mot en föresfegen styrelseordförande i ett bankaktiebolag.

Skälen för mitt förslag: För att ge samhället direkt medverkan i och inflytende över besluten i de privafegda affårsbankema infördes år 1971 en bestämmelse i lagen (1955:183) om bankrörelse sora gav regeringen möjlighet att utee tre styrelselecfemöter, offentliga styrebeledamöter, med uppgift att särskilt verka för att samhällete intressen beaktas i bankens verksamhet (prop. 1971:166, bet. 1971: NU51, rskr. 1971:354). Efter samgåendet mellan Skandinaviska banken och Stockholms Enskilcfe bank utvidgades, genom en lagändring år 1972, antolet ledamöter till fera. Ett formlöst samrådsförferande mellan regeringen och banken föregår tillsättningsbeslutet. De av regeringen uteedda offentliga styrelseleda­mötema skall vid votering m.m. inräknas i det antol styrelselecfemöter som bestämte i bolagsordningen.

1 prop. 1971:166 anfördes bl.a. följande.

Samhällete behov av inflytonde och kontroll över affårsbankeraas verksamhet är i vissa avseenden väl tillgodosett genora de befogenheter som tillagte bankinspektionen och riksbanken. I två väsentliga avseenden föreligger emellertid skäl att skapa ytterligare instrament för en direkt insyn och medverkan från samhällete sida i de privatägda affårsbankeraas beslut och politik.

För det försto har affårsbankema tilldelate betydelsefulla uppgifter såsom exekutiva organ för stetens politik. Det gäller framför allt bankeraas verksamhet inom ramen för valuteregleringen, kontrollen av obligationsemissioner samt särskilt reglerade kreditområden, främst bostedsbyggandet.

För det andra har affårsbankeraas roll i den näringspolitiska utveck­lingen successivt ökat under efterkrigstiden. De raedverkar genom sin kreditgivning i beslut som har betydande återverkningar på sysselsätt­ning, produktion, straktur- och branschutveckling samt regionala förhållanden. Dette beror på företegens sjunkande självfinansierings-nivå, större investeringar och kapitalkrävande utlandsinrikted verksam­het.


168


Efter några år byggdes systemet med offentliga styrelseledamöter ut ytteriigare prop. 1975/76:53, bet. 1975/76:NU37, rskr. 1975/76:200). För det förste fick regeringen rätt att tillsätte offentliga styrelselecfemöter i de private storbankeraas regionala styrelser i den mån så redan inte kunde ske. För det andra vidgades rätten för en offentlig styrelseledamot i en banks huvudstyrelse att närvara när ett ärende behandlas i direktion eller annan persongrapp med särskilda uppgifter inom banken. En offentlig ledaraot fick såluncfe möjlighet att delfe i sammanträden i t.ex. ett särskilt kreditutekott och i utlandsförvaltningen inom banken, när cfer behandlas ärende som det finns anledning att bevaka cferför att samhälls­intressen berörs. För det tredje infördes regler om kommunal represente­tion i affårsbankeraas lokala kontorsstyrelser. Kommuneraa får själva besfemma om de vill utnyttja denna rätt. Antelet komraunvalcfe ledaraöter i varje kontorsstyrelse bestämdes till två. Ledamöteraa utees av kommun­fullmäktige.

1 7 kap. 11 § andra - femte stycket BAL firms besfemmelser om regeringens godkännande av styrelsens eller bolagsstämmans val av styrebeordförande i ett bankaktiebolag. Beträffande dessa besfemmelser anfördes i prop. 1984/85:35 bl.a. följande.

Systemet med offentlig representotion i affärsbankernas styrelser har enligt min mening i stort sett fungerat tillfredssfellande. Genom de offentliga ledamöteraa har sålunda från samhällete sicfe skapate en viss insyn och medverkan i affårsbankeraas verksamhet. De offentiiga ledamöteraa har också kunnat tillföra bankstyrelseraa kunskap och information från sina intresseområden till gagn för bankemas verksam­het. Med hänsyn till den roll som affårsbankema har inom samhälls­ekonomin anser jag emellertid att samhällete inflytande över styrelser­nas sammansättning bör stärkas.

I affårsbankeraas styrelser har ordföranden en central roll. Detto gäller oavsett om han är "arbetande" styrelseordförande eller ej, dvs. oavsett om han mer eller mindre på heltid tor del i sköteeln av banken eller ej. Ett lämpligt sätt att vidga det allraännas insyn och inflytande i affärsbankernas verksainhet är att det allmänna får en bestäramande roll vid val av ordförande i affårsbankeraas styrelser.

Således infördes den I januari 1985 en ordning irmebärande att banken väljer ordförande och underställer regeringen valet för godkärmande. Ett formlöst samrådsförfarande mellan banken och regeringen, liksora inhämtande av synpunkter från dåvarande bankinspektionen, förateattes äga ram före beslutet.

Systemen med offentiiga styrelseledamöter och regeringens god­kännande av valet av styrelseordförande i bankaktiebolag infördes under en tid när kreditmarknaden fortfarande var storkt reglerad. Det byggde på övertygelsen att skyddsintressen bäst tillgodosågs om verksamheteför-uteättningama på kreditmarknaden var mer eller mindre hårt styrda av


Prop. 1992/93:89

169


det allmänna genom lagstiftning m.ra. Under senare delen av 1980-felet skedde en omsvängning i denna syn och en friare marknad har uppsfett. 1 sfellet har tillsynen fått en allt större betydelse. Det är viktigt att det allmänna har kontroll över bankväsendet, raen man bör skilja på äganollen och kontrollfiinktionen. Bankeraa skall drivas av sina ägare raedan det allmänna skall utöva sin kontroll genora lagstiftning och tillsyn. Det kan dessutora ifrågasätfes om systemen raed offentliga styrelseledaraöter och regeringsgodkända styrelseordförande gett det allmänna något större mått av insyn eller inflytande i bankeraa. De skäl som anfördes för att utee offentliga styrelseledamöter i bankaktiebolag saknar allteå i allt väsentligt aktualitet på dagens avreglerade kredit­marknad. Detto gäller även för regeringens godkännade av valet av styrelseordförande i dessa banker. Dessa båda system bör därför avskaffas. De förordnanden som meddelato offentliga styrelselecfemöter med stöd av 7 kap. 1 eller 8 § BAL bör upphöra att gälla samtidigt med att lagändringama träder i kraft.

Bestämmelser om offentliga styrelseledaraöter finns även i lagen (1983:890) om alleraanssparande. 1 försäkringsrörelselagen (1982:713) finns besfemmelser om att minst en av styrelseledamötema i försäkrings­aktiebolag har till uppgift att särskilt vaka över att försäkringstogamas intressen beaktos. Denna lecfemot kan utees av regeringen. Frågan om också dessa system bör avskaffas får övervägas i ett senare sammanhang.


Prop. 1992/93:89


 


6.2 Samverkan mellan bank, post och butik

Mitt förslag: Regeringen eller Finansinspektionen får, om det finns särskilcfe skäl tillåta att en bank i ett lokalt bankkontor på en mindre ort tillhandahåller posttjänster.

Regeringen eller inspektionen får också möjlighet att, om det firms särskilcfe skäl, fillåfe att en bank låter sin verksainhet bedri­vas av annan än bankens egen personal och i andra än bankens egna lokaler.

Promemorians förslag överenssferaraer raed mitt förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. För Finansinspektionen är tillstyrkan förenad med vissa reservationer i fråga om bl.a. organisationsform för bankservice i butik. Sparbankernas Bank anför att samverkan av ifrågavarande slag bör vara möjlig även utanför glesbygdsområden och i större orter.

Bakgrund: I olika sammanhang har frågan om samverkan mellan bank, post och butik på raindre orter aktualiserate. Syftet har varit att söka bibehålfe service av bank- och posttjänster till allmänheten på dessa orter.

Av 2 kap. I § BRL framgår att en bank är skyldig att fe emot inlåning på räkning från allmänheten. Däratöver får en bank, enligt vad som föreslås  i   följande  paragraf   bedriva  olika beskrivna  verksamheter.


170


Regeringen eller Finansinspektionen kan däratöver meddela närmare    Prop. 1992/93:89 föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva.

Någon uttrycklig regel om var bankverksamhet får bedrivas fmns inte i lagen. Att det fmns ett visst utrymme för att bankverksamhet kan drivas utanför bankens egna lokaler eller av andra än bankens anstallcfe inom raraen för nuvarande lagstiftning framgår dock av att sfetemakteraa har verkat för avtolen om samarbete mellan Posten och Nordbanken. Det har dock krävte att beslut ora kreditgivning skall fattos av banken själv.

Frågoraa ora saraverkan mellan bank, post och butik har, som nämnte, behandlate vid olika tillfållen. 1 en rikscfegsraotion (mot. 1990/91:N 107) med anledning av prop. 1990/91:154 ora rörelseregler för bank ra.ra. föreslogs att rikscfegen i en framsfellning till regeringen skulle uttola sig för att Postverket får möjlighet att sluto avtol med bank om posthante­ring.

I ett yttrande till utekottet i denna fråga hävdade Finansinspektionen att den del av Postverkete vericsamhet som inte avser betolningsförmedling inte ryms inora den definition av bankverksamhet sora finns i bank­rörelselagen. Inspektionen ansåg det inte heller, raed hänsyn till skyddsintressena i bank, lämpligt att tillåto full postverksamhet i ett bankkontor.

Näringsutekottet ansåg i sitt befenkande 1990/91 NU:4l att det borde vara möjligt för bankkontor i glesbygd och på mindre orter att åto sig att i viss uteträckning sköto postola göromål. Regeringen borde, enligt utekottet, pröva vilken ändring i författningsregleringen på bankområdet som en sådan ordning kan förateätto och därefter snarast lägga frara förslag för rikscfegen. Rikscfegen beslutode att som sin mening ge regeringen till känna vad utekottet anfört (rskr. 1990/91:367).

Frågan om posferenden på bankkontor och postgiro- och bankärenden i butik har också togite upp av Postverket i en skrivelse till Kommunika­tionsdepartementet. Härvid har Postverket framhållit att det, för att möjliggöra en fortsatt rationalisering av post- och bankkontorsnätet, är angeläget att postärenden kan utföras även på bankkontor i glesbygd. Postverket har också framfört önskemålet att postverksamhet bedriven på entreprenad i en butik även skall kurma innefatto vissa enklare banktjäns­ter, i enlighet med de avtol som tecknato med Nordbanken och (då­varande) Sparbanksföreningen, samt postgirorörelse.

I handläggningen av frågoraa om att på mindre orter deb ge bank­kontor möjlighet att sköto postverksamhet, deb tillåto att vissa bank­tjänster (främst insättningar och uttog) kan tillhandahållas i butik, bereddes följande myndigheter och organisationer tillfålle att yttra sig: fullmäktige i Sveriges riksbank. Finansinspektionen, Glesbygdsmyndig­heten, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgrappen AB, Sveriges Föreningsbank, Köpmaimaförbundet och Kooperativa Förbundet (KF).

Remissinsfenseraa var i huvudsak positiva till möjligheten för bank i glesbygd att bedriva viss postverksamhet. När det gäller att tillåto att vissa banktjänster utförs i en butik tillstyrkte alla remissinstanser utom Finansinspektionen att vissa enklare banktjänster, såsora insättning och uttog på konto samt betolningsförmedling, skulle kunna utföras i en butik.

171


Skälen för mitt förslag: Ätt bedriva bankverksamhet genora bank- Prop. 1992/93:89 kontor är förknippat med höga kostnader. Bl.a. gäller det de fasto kostnaderaa i form av lokal-och inventoriekostnader samt löner. Det krävs en viss miniminivå på efterfrågan på banktjänster för att verksam­heter skall kunna bedrivas lönsamt. På en ort cfer efterfrågan på banktjänster sjunker under den nivå som krävs för att bära kostnaderaa läggs därför bankkontoret ofto ned.

Ökade kostnader och hårdare konkurrens från moderaa koramunika-tionssystera (cfetakommunikation, telefax, etc.) har under senare år tvingat Postverket att rationalisera sin verksainhet. Postverket avvecklar ett stort antol kontor som är etoblerade i de orter där antolet transaktioner är för lågt.

Avsaknad av geografisk närhet till post- och bankkontor raedför praktiska svårigheter och höga kostnader för invånama. Saratidigt påverkas lokalisering av nya näringsverksamheter i sin tur negativt. En viss "dominoeffekt" uppsfer när en central funktion, sora exerapelvis bank eller post, läggs ned. Detto bidrar till utormning av glesbygden.

Genom att göra det möjligt för banker och Postverket att öka den lokala samverkan med varandra och raed butiker på orter cfer efterfrågan på bardc- och posttjänster är låg, kan stordriftefördelar och samhälls­ekonomiska vinster uppstå. En korabination av tjänster erbjuds till en lägre kostnad än om varje tjänst erbjuds separat. Samtidigt kan en sådan lösning bidra till att stimulera utvecklingen av glesbygden cxh mindre orter vilket på sikt kan raotivera etoblering av frisfeende bank- och postkontor.

Alla remissinstanser är positiva till post i bank. Konkurrensverket har framhållit att om det finns fler än en bank på den aktuella orten så bör Postverket använcfe sig av anbudsupphandling när det gäller uppdrag att bedriva viss postverksamhet.

När det gäller "bank i butik" har Finansinspektionen uttryckt farhågor för att säkerheten i bankverksamheten eftersatte. Ett antol åtgärder kan dock, enligt min mening, vidtos för att tillgodose säkerhetekraven. Verksamheten kan exempelvis begränsas till att avse enklare banktjänster - insättning, uttog och betolningsförmedling. Däremot hör t.ex. kreditupplysningsverksamhet inte till de verksamheter som naturligen skall få utföras i en butik. Beslut om kreditgivning skall, som i dag, fattos av banken själv. Banken och inte bankens ombud, butiksföretoget, måste i alla transaktioner vara den som är rätteligt ansvarig gentemot kunden. Höga krav måste också ställas på de butiker som erbjuder banktjänster. Butikens personal bör genomgå den utbildning som krävs för en professionell handläggning av bankärenden irmefatfende bl.a. att erforderlig sekretess iakttos. Kontroll av redovisning måste ske. Butiken skall vidto de åtgärder som är nödvändiga för skydd mot brott som t.ex. rån och inbrott. Den bank som anlitor en butik måste följa upp butikens arbetemetoder och verksamhet. Föreskrifter i dessa avseenden kan ges som villkor när tillstånd till bankverksamhet i en butik ges eller inora ramen för Finansinspektionens allmänna föreskrifterätt. Det borde cfermed

172


gå att uppfylla nödvändiga säkerhetekrav även i en butik som tillhancfe-    Prop. 1992/93:89 håller banktjänster.

Jag föreslår cferför att det i 2 kap. 2 § BRL i anslutning till besfemmel­seraa ora den verksarahet en bank får bedriva förs in en raöjlighet för regeringen eller, efter regeringens berayndigande. Finansinspektionen att tillåto att en bank tillhandahåller vissa posttjänster efter avtol med Postverket. Verksamheten kan begränsas efter det aktuella behovet på orten.

För att göra det möjligt för en bank att träffa avtol med en butik på en mindre ort om att det i butikslokalen skall tillhandahållas vissa enklare banktjänster (inklusive insättning på bankkonto) föreslår jag vidare att det i en ny paragraf (2 kap. 3 a § BRL) ges möjlighet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. Finansinspektionen att tillåto att en banks verksamhet bedrivs av annan än bankens egen personal cxh i andra än bankens egna lokaler. De säkerhetearrangemang som inspektionen kräver bör kunna anpassas efter omfattningen av bankverksamheten.

Riksskatteverket har anfört följande. I vissa fäll skall ombudet betola ut räntor och andra belopp för vilka skyldighet att läinna kontrolluppgift och att dra preliminär skatt föreligger. Det är mindre lämpligt att dessa skyldigheter ligger på ombuden. RSV föreslår cferför att lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter förtydligas så att dessa skyldigheter även i forteättningen kommer att åvila banken.

Enligt 3 kap. 22 § nämnda lag skall kontrolluppgift om ränto och fordran lämnas av bl.a. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning. Skyldigheten att göra avdrag för preliminär skatt är kopplad till kontrolluppgifteskyldigheten; se 39 § 3 mom. uppbördslagen (1953:272). Inlåningsverksamhet kräver tillstånd och får bedrivas encfest av bank. Det förhållandet att en bank låter ett ombud för banken utföra vissa göromål för bankens räkning påverkar inte bankens skyldighet att lämna kontroll­uppgift eller dra preliminär skatt. Jag anser därför att ett förtydligande i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter är obehövligt.

Jag vill framhålla att jag nu har behandlat frågan om samverkan mellan bank, post och butik bara med avseende på glesbygd och mindre orter. Frågan är emellertid av principiell betydelse och förtjänar därför att bli föremål för djupare och bredare behandling. Den strakturella förändring­en inom den finansiella sektom, som har skett under de senaste åren till följd av bl.a. rationaliseringsåtgärder och introduktion av ny teknologi, kan nödvändiggöra en ny syn på bankemas organisationsformer och verksamheter. Derma fråga får dock behandlas i ett senare sammanhang.

173


6.3 Vissa bestämmelser om bankfusioner m.m.


Prop. 1992/93:89


 


6.3.1  Tillstånd  till  fusion  mellan  bankaktiebolag  och  allmänt aktiebolag

Mitt förslag: Enligt ett avtol om fusion kan ett allraänt aktiebolag (det överlåtande bolaget) gå upp i ett bankaktiebolag (det över­tagande bolaget). Vid en sådan fusion skall bestäraraelseraa i 11 kap. BAL vara tillämpliga. En begränsad möjlighet att för­värva egna aktier i saraband med fiision öppnas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Besfemmelsen i bankaktiebolagslagen om förbud att äga egna aktier berörs inte.

Remissinstanserna lämnar förslaget uton erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 11 kap. 1 och 2 §§ BAL kan fusion ske mellan bankaktiebolag. Enligt 11 kap. 9 § BAL kan fusion ske mellan ett bankaktiebolag och ett helägt dotterbolag. Ett sådant dotter­bolag kan vara allmänt aktiebolag. Däremot kan ett bankaktiebolag inte fusionera med ett moderbolag som är allmänt aktiebolag. Skälet till att en sådan möjlighet inte finns enligt bankaktiebolagslagen är att raan vid tiden för lagens tillkomst inte räknade med att en bank skulle kurma vara dotterföretog till ett allmänt aktiebolag. Ett förbud med derma innebörd infördes sedan i I kap. 4 § BAL.

I det omstrakturerings- och rekonstraktionsarbete som pågår inom sparbankssektom är avsikten att Sparbankemas Bank under innevarande år genom fusion skall överto de tio systerbankema inom konceraen liksom Sparbanken Försfe AB. Därefter är avsikten att Sparbankeraas Bank genom fusion med moderaktiebolaget Sparbanksgrappen AB skall överto även detto bolags rörelse.

Det finns enligt min mening inte någon anledning att moteätfe sig att ett bankaktiebolag genora fusion övertor moderbolagete rörelse, även när detto är ett allmänt aktiebolag. I detto lagstiftningsärende föreslås lättnader i möjligheteraa för ett sådant aktiebolag att bli moderföretog till ett bankaktiebolag. Bestämmelsen i 1 kap. 4 § BAL ersatte med bestämmelseraa i bankrörelselagen om tillståndsförfarande och ågarpröv­ning. Det bör därmed också bli tillåtet för bankaktiebolag att fiisionera med andra allmänna aktiebolag än helägda dotterbolag. Tillstånd skall -liksom tidigare - krävas för att få verkställa en beslutod fusion även om det överlåtonde bolaget inte är en bank. Någon risk för att för bankväsen­det eller enskilda banker olämpliga fusioner skall verksfellas finns därför inte.

Det väsentliga vid prövning av en ansökan att få tillstånd att verkställa ett fusionsavtol där det överlåtonde bolaget inte är bank bör vara att banken inte genom fusionen överter egendom eller rörelse som en bank inte får äga resp. bedriva.


174


Sparbankeraas Bank har tegit upp en fråga om möjligheten att medge undanteg från det principiella förbudet för ett bankaktiebolag att äga aktier i det egna bolaget.

Enligt 7 kap. 1 § andra stycket aktiebolagslagen är det tillåtet att förvärva egna aktier vid övertogande av affårsrörelse. Ett fall när övertogande av affärsrörelse sker är vid fusion. Om det övertagande bolaget är dotterbolag till det överlåtande bolaget kan det korama att bli ägare till egna aktier. Förvärvad aktie skall avyttras så snart det kan ske uton förlust eller senast två år efter förvärvet. Tillstånd att behålla aktieraa under längre tid kan ges.

Motsvarande bestämmelse i 6 kap. 9 § BAL medger inte irmehav av egna aktier efter övertagande av affårsrörelse. Eftersom avtol i strid raot förbudet att äga egna aktier är ogiltiga enligt huvudregeln bör besfemmel­sen kompletteras för att inte oraöjliggöra en fusion där ett dotterbolag, som är bankaktiebolag, överfer sitt moderbolag. Förvärvad aktie bör avyttras snarast. 1 praktiken torde de egna aktiema kurma utgöra fusionsvederlag vilket skall utges till det överlåtande företogeto aktie­ägare. Därmed blir irmehavet av egna aktier kortvarigt. Det bör, enligt min mening, i 6 kap. 9 § BAL tos in en bestämmelse som tillåter ett vid en fusion övertogande bankaktiebolag att inneha egna aktier till dess fusionsvederlaget skiftoto.

1 fallet med fusion genom kombination skall de fusionerande bolagen upplösas uton likvidation. Därefter skulle oktroj för den nybilcfede banken beviljas. Det ter sig främmande att kunna begagna den möjligheten när ett av de i fusionen ingående bolagen inte är bank. Skäl saknas därför att införa motsvarande möjlighet till fusion mellan bankaktiebolag och allmänt aktiebolag i fallet med fusion genom kombination.

Genom en följdändring i aktiebolagslagen bör besfemmelsema i 11 kap. BAL göras tillämpliga på en fusion i vilken ett allmänt aktiebolag går upp i ett bankaktiebolag. 1 derma fråga har jag samrått med chefen för Justitiedepartementet.

Inom aktiebolagskommittén pågår en översyn av bestäraraelsema om bl.a. förvärv av egna aktier och fusioner av aktiebolag. Härvid tos hänsyn till EG:s bestämmelser i de s.k. andra och tredje bolagsdirektiven (77/91/EEG och 78/855/EEG). Som en följd av detto kan även de aktuella resilema i bankaktiebolagslagen komma att ändras.


Prop. 1992/93:89


 


6.3.2 En firmafråga

Mitt förslag: Ett bankaktiebolag som har övertagit ett armat bankaktiebolags rörelse får, om det överlåtande bolaget upp­kommit vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619), efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin firma.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.


175


Remissinstanserna läranar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 kap. 2 § BRL får ett bankaktiebolag sora har övertogit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen, efter tillstånd av Finansinspektionen, använcfe ordet sparbank i sin firma. Besfemmelsen infördes sora ett led i den lagstiftning som gjorde det raöjligt för sparbank att byto asscxiationsform till bankaktiebolag. Motivet till besfemmelsen var att de till bankaktiebolag ombilcfede sparbankeraa bedömdes ha ett berättigat intresse av att, tillsammans med de kvarvarande sparbankeraa, ufet kunna framsfe som ett samlat altemativ på raarknaden, oberoende av den asscxiationsforra i vilken verksamheten bedrivs (prop. 1990/91:136 s. 24).

Inom sparbankssektom pågår en forteatt omstrakturering av verksara­heten. Nu planeras att de dotterbanker som ingår i Sparbanksgrappen skall fiisioneras till en enda bank med arbetenainnet Sparbanken Sverige AB. Eftersom avsikten för närvarande inte är att den nya banken vid fusionen skall överto någon sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen, så hindrar lagstiftningen att den nya banken använder ordet sparbank i sin firma.

Av samma skäl sora de till bankaktiebolag orabilcfede sparbankeraa fick möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma, bör denna möjlighet uteträckas till att gälla ett bankaktiebolag som övertogit ett sådant bankaktiebolags rörelse vare sig övertogandet sker genom fiision eller direkt förvärv. På sarama sätt som tidigare måste emellertid en koppling till ägandet göras för att tillsfend skall ges. Det bör förateättos att bankaktiebolaget ingår i sparbankssektora. Skulle bankaktiebolaget till mer än 50 % av röstetolet komma att ägas av andra än sparbanker eller sådana stiftelser som anges i 8 kap. sparbankslagen och av andra organisatoriska eller marknadsmässiga skäl ej längre ha stork anknytning till sparbankssektora bör rätten för bankaktiebolaget att använcfe ordet sparbank i sin firma omprövas. Deteamma gäller om bankaktiebolaget ingår i en koncera och moderbolaget till mer än 50 % av röstetolet kommer att ägas av andra än sådana stiftelser eller sparbanker eller på annat sätt förlorar sin storka anknytning till sparbankssektora. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Justitiedepartementet.


Prop. 1992/93:89


 


6.4 Bankaktiebolags förvärv av aktier i moderbolag

Mitt förslag: Bankaktiebolag ges rätt att som säkerhet för kredit som pant ta emot inte bara en mindre del egna aktier utan även, i motsvarande mån, aktier i bankens moderbolag.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna lämnar förslaget uton erinran.

Skälen för mitt förslag: Goto Bank har i skrivelser den 13 maj 1991 och den 11 juni 1992 hemställt om ändring av 6 kap. 9 § BAL. Enligt ändringsförslagen i skrivelserna bör bankaktiebolag ges rätt att, i samma


176


omfattning som gäller för egna aktier, förvärva och to eraot sora-pant aktier i moderbolaget.

6 kap. 9 § BAL reglerar ett bankaktiebolags förvärv av egna aktier. 1 försto stycket stodgas att ett bankaktiebolag inte får förvärva eller som pant to emot egna aktier och att ett dotterföretog inte heller får förvärva eller som pant to eraot aktier i mcxlerbolaget. I andra stycket sägs att om aktier lämnas som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, så utgör förbudet i försfe stycket inte hinder för bolaget att te emot även de egna aktieraa. Enligt Finansinspektionens föreskrifter angående tillärapningen av 6 kap. 9 § andra (tidigare tredje) stycket BAL får det nominella värdet av de egna aktieraa inte överstiga 10 % av pantens nominella värde. De egna aktieraa får inte heller inräknas i pantens värde, utan krediten skall, raed beaktende av Bankföreningens belåningskurser, anpassas till pantens belåningsvärde i övrigt.

Av paragrafens lydelse följer således att det inte finns någon raöjlighet för ett bankaktiebolag att som pant fe eraot aktier i dess moderbolag.

Före den 1 augusti 1991 fanns i 6 kap. 9 § BAL ett andra stycke med en bestäramelse som gjorde det möjligt för ett bankaktiebolag sora hade tillstånd att driva fondkommissionsrörelse att i viss begränsad omfettning förvärva egna aktier för att underlätte sådan rörelse.

1 och med införandet den I augusti 1991 av lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, upphävdes det då gällande andra stycket i 6 kap. 9 § BAL. 1 stället infördes i 4 kap. 5 § lagen ora värdepappersrörelse en bestämmelse som innebär att ett svenskt bankinstitut sora har tillstånd att driva värdepappersrörelse får, trote förbudet i 6 kap. 9 § BAL, förvärva egna aktier och aktier i moderbolaget för att underlätfe rörelsen. Med denna lagändring har således skapate en möjlighet för bankaktiebolag att, på motsvarande sätt som gäller beträffande egna aktier, förvärva aktier i moderbolaget.

Enligt min mening bör motsvarande regler gälfe beträffande ett bankaktiebolags möjlighet att sora pant te emot aktier i bankens moderbolag. Jag föreslår att 6 kap. 9 § andra stycket BAL ändras i enlighet härmed.


Prop. 1992/93:89


6.5 En redovisningsfråga

Mitt förslag: Värderingsregeln i 4 kap. 4 § 1 BRL, som innebär att en banks räntebärande obligationer vid redovisningen får tas upp till ett medeltalsvärde, upphävs.

Finansinspektionen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 12 febraari 1992 hemställt att 4 kap. 4 § i BRL upphävs. Genora remiss har Fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska Bankföreningen, Sparbanks­grappen AB och Sveriges Föreningsbank berette tillfålle att yttra sig över innehållet i skrivelsen.


12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89


111


Finansinspektionens förslag överenssfemmer med raitt.       Prop. 1992/93:89

Remissinstanserna: Riksbanken tillstyrker förslaget. Svenska Bankföre­ningen anför att föreningen inte har någon erinran raot förslaget. Sparbanksgruppen AB delar Finansinspektionens uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Huvudregeln för värdering av omsättningstill­gångar i bokslut finns i 14 § bokföringslagen (1976:125). Enligt denna paragraf får omsättningstillgångar tes upp till högst det lägste av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägste värdete princip). Om särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed får omsättningstillgång dock tes upp över anskaffnings­värdet.

Som ett kompleraent till bokföringslagens värderingsregler har bankeraa möjlighet att för vissa obligationer som utgör omsättningstill­gångar utnyttja en alteraativ värderingsprincip. Besferaraelsen, som återfinns i 4 kap. 4 § I BRL, har följande lydelse.

Räntebärande obligationer som omfattes av 2 kap. 10 § förste stycket A2 och Bl får tes upp till ett värde (medeltelsvärde) som grandas på ett medeltel av emissionsräntoraa under de senaste tio åren på obligationer som utfärdate av Konungariket Sveriges Stedshypoteks­kassa, Svensk Bostedsfinansiering Aktiebolag BOFAB och Sparbanker­nas Inteckningsaktiebolag Spinteb och som avser kreditgivning för nyproduktion av bostäder eller, i den mån bostedslån enligt stetliga bestämmelser lämnas, för annat byggande. Medeltelet fastefells av Finansinspektionen. Obligationer får dock inte tas upp över anskaff­ningsvärdet.

Enligt punkt 2 i lagrammet får omsättningstillgång i övrigt tes upp över anskaffningsvärdet om förateättningama enligt 14 § fjärde stycket bokföringslagen är uppfyllda och Finansinspektionen ger tillstånd till det.

Huvudsyftet med den altemativa värderingsregeln i förste punkten är att bankema vid en höjning av ränteläget skall kunna redovisa en mindre nedgång i obligationsportföljens bokförda värde än vad som skulle redovisats om bokföringslagens värderingsregler tillämpate. Ett motiv för att ge bankema denna möjlighet synes ha varit att bankeraa tidigare genom bestämmelser om likviditetekvoter tvingades ha större obligations­portföljer än man önskade. Likviditetekvotema avskaffades år 1983 och sedan dess har bankeraa valfrihet att anpassa sina obligationsportföljer till önskvärd storlek. Det firms därför inte längre några motiv att upprätthålla den särskilda värderingsregeln för bankeraas obligationsirmehav.

De svenska bankeraa har, enligt uppgift från Finansinspektionen, relativt stora obligationsinnehav. Deras resultat skulle vid en kraftig höjning av de långa räntoma därför kuima påverkas avsevärt. Målsätt­ningen bör ändå vara att resultatredovisningen för banker liksom för andra företag grandas på att tillgångama inte tes upp till värden som överskrider de marknadsmässiga. Enbart storleken på bankemas obligationsinnehav bör inte godtes som skäl att acceptera en redovisning som avviker från vad som gäller för andra företeg. Det är även enligt

178


Riksbanken angeläget att resultetredovisningen för banker liksora för    Prop. 1992/93:89

andra företeg gruncfes på enhetliga principer och på verkliga bakora-

liggande  värden.   Konstraktionen  raed  ett  schablonmässigt  medeltel

grancfet på flera års eraissionsräntor iimebär att bankemas resultotredovis-

ningar inte rättvisande återspeglar de kursförändringar sora uppkommer

om räntoma på obligationsmarkaderaa stiger. Ora obligationsinnehavet

värderas för högt kan vidare omplaceringar inte ske med mindre förluster

realiseras och öppet redovisas. Detto iimebär risk för inlåsningseffekter

i bankemas obligationsportföljer, något som skulle kunna motverka en

väl fungerande obligationsmarknad.

Bankeraas obligationsportföljer omsatte efter avregleringen snabbare än tidigare vilket, allt annat lika, minskar skillnadema mellan anskaffnings­värden och marknadsvärden. Detto minskar effekten av en raedeltols-värdering. Behovet av en värderingsregel baserad på en raedeltolsränto bör bl.a. därför successivt ha minskat över tiden. År 1990 utnyttjade elva banker medelvärdesraetoden. Dessa banker undvek därraed, enligt Finansinspektionen, en nedskrivning av sina obligationsinnehav på sammanlagt 24,8 milj. kr.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att besfemmelsen i 4 kap. 4 § försto punkten BRL upphävs. Detto raedför att vissa redaktionella ändringar får företos i bestämmelsen i övrigt.

Redovisningsregleraa för såväl bankeraa sora allmänna aktiebolag kommer att ses över till följd av EES-avtolet. Av detto skäl avstod regeringen från att lägga fram förslag om avskaffande av medeltelsvärde-ringsregeln i prop. 1990/91:40 om ändrade kapitelfeckningsregler med anledning av skattereformen, m.m. (prop. s. 29). Medelfelsvärderingen överensstämmer emellertid inte med allmän redovisningspraxis inom EG. Det finns därför inte någon anledning att anfe att den nu aktuella besfemmelsen skulle kvarstå efter en EG-anpassning av redovisnings­regleraa. Bestämmelsen bör därför upphävas redan nu.

6.6 Aktiekapital i utländsk valuta

Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till Finansdepartementet den 26 juni 1992 hemställt att Finansdepartementet medverkar till att lagstiftningen ändras så att det blir möjligt för bankaktiebolag cxh andra finansiella institut, som omfatfes av kapitelkrav, att emittera aktier i en annan valute än svenska kronor.

Bankföreningen anför bl.a. följande. Till kommittén för översyn av aktiebolagslagen (aktiebolagskommittén, Ju 1990:08) har tilläggsdirektiv (Dir. 1991:85) utfårdate avseende möjligheten för ett svenskt aktiebolag att emittera aktier i utländsk valute. Det är emellertid inte troligt att en generell lösning för aktiebolag kan ästedkommas inom i vart fall det närmaste året. En emission i utländsk valute skulle underlätte för instituten att tillgodose sin riskkapitelförsörjning. Möjligheten att ställa ut aktier i utländsk valute är nära förbunden med kapitelfeckningsregleraa för den finansiella sektom. Andelen valutedenominerade belopp i de .s-ven.ska bankemas balansräkningar har ökat kraftigt sedan slutet av 1980-

179


telet. För närvarande kan kapitelfeckningsgraden variera bara som en    Prop. 1992/93:89

följd av valutekursförändringar. Problemet kan lösas encfest genom en

lagändring.

Bankaktiebolagslagen följer i stort de regler sora gäller för allmärma aktiebolag. En särreglering fmns även för försäkringsbolag. Övriga finansiella institut följer aktiebolagslagens regler. Med hänsyn till att frågan om aktiekapitel i utländsk valute får anses vara en grandläggande aktiebolagsrättelig fråga och till att den är föreinål för utredning inom aktiebolagskommittén är det enligt min mening inte lämpligt att nu föreslå ändringar bara för bankaktiebolagen. Jag vidter därför inte någon åtgärd med anledning av Bankföreningens skrivelse.

6.7 Ändringar med anledning av ombildningen av Stadshypotek samt ändring i två lagar på försäkringsområdet

1 dette ärendet ter jag slutligen upp ytterligare två ämnen.

Riksdagen har beslutet att Stedshyptek skall ombildas till ett kredit­aktiebolag (prop. 1991/92:119, bet. 1991/92:NU32, rskr. 1991/92:323). I samband med ombildningen skall utestående lånefordringar mot med­lemmar överlåtes till kreditaktiebolaget. I lånevillkoren hänvisas - såvitt gäller fastetällande av förvaltnings- och fondbidrag - till lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stedshypotekskassa och. om stedshypoteksföreningar, som skall upphöra att gälla i samband med ombildningen. Övergångsbestämmelseraa till lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stedshypotekskassa bör kompletteras raed en bestämmelse som tryggar kreditaktiebolagete rätt till sådana bidrag.

1 samband med ombildningen skall vidare nu gällande reglemente för stadshypotekskassan och hypoteksföreningama upphävas. Reglementet innehåller vissa besfemmelser som är av civilrättelig karaktär. Ett upphävande kräver därför riksdagens medverkan.

1 19 kap. 15 § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 73 § lagen (1972:262) om understödsföreningar finns bestämmelser om hur försäk­ringsbolag och understödsföreningar skall bidra till kostnadema för Finansinspektionens verksamhet. Sedan försäkringsinspektionen och bankinspektionen sammanslagite till en myndighet år 1991 eftersträvas enhetliga bestämmelser för avgifteutteg. Reglema för bidragete storlek kommer genom de föreslagna ändringaraa i forteättningen att bestämmas av re"erin

7 Ikraftträdande m.m.

De flesta av lagförslagen är föranledda av EES-avtalet, som är avsett att träda i kraft den 1 januari 1993. De föreslagna bestämmelsema om etebleringsfrihet och tjänstefrihet på grandval av hemlandsauktorisation och hemlandskontroll är direkt beroende av att avtelet blir gällande. Eftersom det inte kan uteslutas att EES-avtalet träder i kraft vid senare tidpunkt än den 1 januari 1993 föreslår jag att lagförslagen skall träda i

180


kraft den dag regeringen besfemmer. Med sådan befogenhet kan rege-    Prop. 1992/93:89 ringen vid behov förordna om särskilt ikraftträdande för såcfena lagänd­ringar sora inte har direkt saraband raed EES-avtelet.

Behovet av övergångsbesfemmelser i vissa fall kommenteras i den all­männa motiveringen och i specialmotiveringama.

Mina här framlagcfe förslag iimebär att Finansinspektionens beslut enligt den föreslagna lagen om kreditmarknadsbolag skall kunna över­klagas hos kammanätt i sfellet sora enligt raotsvarande gällande rätt till regeringen. Dessa lagändringar torde medföra endast ringa ökning i för­valtningsdomstolamas arbetebelastning varför inga ytterligare resurser nu bedöms erforderliga. Avskaffandet av straffsanktioner i bankrörelse­lagen bör i viss mån också avlasfe de allmärma domstolama.

Finansinspektionen åläggs enligt förslaget nya uppgifter. Frågan i vad mån dette skall föranlecfe att inspektionen skall tillföras ytterligare resurser får prövas i budgetprocessen.

8 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet upprättete förslag till

1.    lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2.    lag om kreditmarknadsbolag,

3.    lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

4.    lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

5.    lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

6.    lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

7.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8.    lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

9.    lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

 

10.    lag om ändring i lagen (1992:557) om ändring i insiderlagen (1990:1342),

11.    lag om ändring i lagen (1992:559) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

12.    lag om ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.ra.,

13.    lag om ändring i föräldrabalken,

14.    lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkete fonder,

15.    lag om upphävande av reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stedshypotekskassa och för stedshypoteksföreningar,

16.    lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

17.    lag om ändring i lagen (1978:403) om beslutenderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall,

18.    lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

19.    lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden,

20.    lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),

181


21.    lag om ändring i lagen (1992:551) om ändring i lagen (1983:890)    Prop. 1992/93:89 ora alleraanssparande särat

22.    lag ora ändring i lagen (1992:701) ora Konungariket Sveriges s tedshy potekskassa.

Samråd har skett med chefen för Justitiedepartementet beträffande lag­förslag 6.

Samråd har skett med steterådet Laurén beträffande lagförslagen 7, 8 och 13.

Samråd har skett med chefen för Näringsdepartementet beträffande lagförslagen 12 och 17.

Samråd har skett med steterådet Könberg beträffande lagförslag 14.

Lagrådet har granskat lagförslagen 1-13. Övriga lagförslag är av så enkel beskaffenhet att Lagrådete hörande skulle sakna betydelse.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

I samband med att andra banksamordningsdirektivete regler om efeble-ringsfrihet och hemlandstillsyn introducerate i bankrörelselagen har en genomgripande omdisposition förefegite av lagens 1 och 7 kap. Strävan har varit att åstodkomma en lagteknisk modemisering och att tydliggöra innebörden av de nya bestämmelser som föranlette av EES-avtelet.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 kap. 1 §

Till ett nytt frärde stycke har flyttote den bestämmelse sora i cfeg firms i 4 § fjärde stycket. Den nya 4 § har i praktiken relevans endast för etoblering av filialer till bankföretog från länder utanför EES. Syftet raed att redan i böijan av kapitlet to in hänvisningen till lagen (1992:160) ora utländska filialer ra.m. är att klargöra att dess besfemmelser är i princip tillämpliga för alla i Sverige etoblerade filialer till utländska banker, vare sig de hör hemma inora eller utora EES.

I den nu gällande bestämmelsen i 2 § andra stycket anges att bank­rörelse får drivas av bl.a. Sveriges riksbank. Besferaraelsen framsfer som missvisande mot den bakgranden att Riksbankens verksamhet regleras i särskild lag, nämligen lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. 1 ett nytt femte stycke i 1 § anges uttryckligen att bankrörelselagen inte gäller för verksamhet som bedrivs av Riksbanken.

1 kap. 2 §

Någon möjlighet till bankfilialetoblering från utlandet fanns inte enligt bankrörelselagen i urspranglig lydelse. Den uppräkning i 2 § andra stycket av vilka företog som fick bedriva bankrörelse var således uttörmnande. När det år 1990 öppnades möjlighet för utländska banker

182


att inrätto filialer i Sverige bibehölls besferaraelsen oförändrad. Den kora    Prop. 1992/93:89 därraed formellt att bli oförenlig med den nya filialetobleringsregeln i 4 §. Andra stycket korapletteras nu raed en raening sora klargör att bankverksamhet   får  drivas  av   filialer  till   utländska  banker  under förateättningar sora anges i 4 och 5 §§.

1 kap. 3 §

Paragrafen har fått ett helt nytt innehåll. Den nu gällande besfemmelsen i försto stycket om att en bank skall sfe under Finansinspektionens tillsyn har flyttote till 7 kap. 1 §. Nuvarande hänvisning i andra stycket har utmönstrate sora obehövlig. Den åsyftode bestämmelsen har flyttote från 7 kap. 17 § till 7 kap. 28 §.

1 punkteraa 1 och 2 har av praktiska skäl togito in två av de defini­tioner som allmänt förekommer i andra banksamordningsdirektivet och på annat håll i EES-regelverket.

Enligt punkt 2 avses med ett kvalificerat innehav ett direkt eller indirekt ägande i ett företog, där innehavet representerar 10 % eller raer av kapitolet eller av saratliga röster eller sora raöjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företoget. Besfemmelseraa om ågarprövning i 7 kap. 10-14 §§ hänför sig till situationer då kvalificerade innehav föreligger.

Uttrycket "kvalificerat innehav" raotsvaras i direktivtext av engelskans "qualifying holding" resp. danskans "kvalificeret andel". Den svenska legaldefinitionen har hämtote från den svenska översättningen av andra banksamordningsdirektivet.

Definitionen av filialbegreppet /' punkt 3 har sin grand i nuvarande 1 kap. 4 § 1. Det tillägg som nu gjorte föranleds av ett motsvarande förtydligande i artikel I i försto banksamordningsdirektivet. Av besfera­raelsen följer att en utländsk bank som en gång fått rätt att etoblera filial i Sverige inte skall behöva söka nytt tillstånd enligt I kap. 4 § eller, om det är fråga om en bank från ett EES-land, iaktto en procedur motsvaran­de den som föreskrivs i 1 kap. 7 §, då banken önskar öppna ett nytt kontor. 1 sådant fall är det tillräckligt att göra anmälan till Finansinspek­tionen enligt den allmänt gällande ordningsregeln i 2 kap. 22 § försto stycket.

Det kan föratses behov av ytterligare definitioner i samband med att ytterligare EES-rätteakter senare införlivas i svensk rätt. Sådana definitioner kan lämpligen tos in i denna paragraf

1 kap. 4 §

I den nu gällande paragrafen finns samlade de bestämmelser som gäller etoblering av bankfilialer. Det gäller då såväl rätten till utländsk etoblering i Sverige som rätten för svenska banker att öppna filial utomlands. Vid införande av regler om särskilda etobleringsförateätt-ningar inom EES (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) är det lämpligt att dela upp bestäraraelsema på skilcfe lagrara. I 4 § behålls således  de  bestämmelser  som   innehåller  krav  på  auktorisation  av

183


ingående bankfilialetobleringar, medan det i 5 § anges vad som särskilt    Prop. 1992/93:89 gäller i fråga om rätten för banker från EES-länder att verka i Sverige. På motsvarande sätt görs i 6, 7 och 8 §§ åtekillnad i fråga om svenska bankaktiebolags rätt att verka utom resp. inora EES.

4 § innebär raed sin nya lydelse en huvudregel, enligt vilken utländska banker måste söka tillstånd av regeringen eller Finansinspektionen, innan en filial får efebleras i Sverige. Formellt träffas även EES-länderaas kreditinstitut av denna besferaraelse, även om dessa institut i praktiskt toget samtliga fall kommer att kunna utnyttja undantogsregeln i 5 § om förenklad etobleringsprocedur. Huvudregeln innebär också ett krav på filialetoblering för rätten att bedriva verksainhet i Sverige. Liksora hittills gäller att en anraälan till Finansinspektionen är tillräcklig för rätten att öppna representotionskontor i Sverige.

Paragrafens nuvarande sisto stycke har förte till 1 §.

1 kap. 5 §

Firmabesfemmelseraa har flyttete från 5 § till 9 §.

I paragrafen har fegite in besferaraelser irmebärande att banker från andra EES-länder har rätt att raed stöd av auktorisation i heralandet driva bankrörelse från filial i Sverige och även bedriva verksamhet genom att direkt från hemlandet tillhandahålla banktjänster i Sverige. Dessa från andra banksaraordningsdirektivet hämtode besfemmelser har närmare beskrivito i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Väsentligt är att s-venska myndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstill­träde för EES-banker. Det är den behöriga myndigheten i bankens hemland som prövar om banken skall få verka i ett armat EES-land. Finansinspektionen har att godto det lärapligheteintyg sora hemlandsrayn­digheten utfårcfet (jämför specialmotiveringen till 1 kap. 7 §).

I kap. 6 §

Sekretessbesfemmelseraa har, med visst tillägg, flytfete från 6 § till 10 §. Till paragrafen har förte besfemmelser om svenslca bankaktiebolags etoblering av filialer utomlands; jämför specialraotiveringen till 4 §. Bestämmelsen gäller all filialetoblering utomlands. Om etobleringen skall ske i ett armat EES-land tillämpas de korapletterande regleraa i 7 §.

1 kap. 7 §

Paragrafen, som är helt ny, kan sägas spegla bestämmelsen i 5 § 1. Här anges nämligen den procedur som skall följas i det fell ett svenskt bankaktiebolag vill efeblera filial i ett annat EES-land. Reglema har närmare beskrivite i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen.

Den underrättelse, eller lämpligheteintyg, som Finansinspektionen enligt första stycket skall lämna behöriga myndigheter i det tillfenkte värdlandet skall bl.a. innehålla uppgifter om gällande inlåningsgaranti. Det kan sägas att denna besfemmelse saknar relevans för Sverige fram till dess system för inlåningsgaranti ("insättorförsäkring") introducerate.

184


Eftersora det eraellertid ansette lagtekniskt ändamålsenligt att i 5 § I    Prop. 1992/93:89

göra en hänvisning till formaliabesfemmelseraa i 7 § har besfemmelsen

om inlåningsgaranti fegite med bland de uppgifter som skall ingå i

undenättelsen. Därmed säkersfells att Sverige får besked av utländska

myndigheter om vilka former av inlåningsgaranti sora gäller för banker

som med stöd av EES-auktorisation vill öppna filial här.

1 fall det sker någon ändring av de förhållanden som Finansinspek­tionen har lämnat uppgift ora till den utländska rayndigheten, skall inspektionen på nytt underrätfe den behöriga utlandsrayndigheten. Denna skyldighet fraragår, såvitt avser uppgifter om filialoianisationen, verksamheteplanen, filialverksamhetens förenlighet med oktrojen, inlåningsgaranti och ledningsförhållanden, av andra stycket, där det hänvisas till punktema 1-4 i försfe stycket. Vad cferemot gäller föränd­ringar i kapitolbas och kapitoltäckning (punkt 5 i försfe stycket) har det inte ansette ändamålsenligt att föreskriva en motsvarande formaliserad underrättelseskyldighet. Som framgått av avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen ankommer det på Finansinspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter med uppgifter om bl.a. den finaisiella ställningen för såcfena banker och andra kreditinstitut sora raed stöd av svensk auktorisation bedriver verksarahet i ett annat EES-land.

1 kap. 8 §

I paragrafen, som är helt ny, anges vad Finansinspektionen skall iaktfe när ett svenskt bankaktiebolag vill rikto sin verksamhet till ett annat EES-land, uton etablering där (jämför avsnitt 2.4.1 i den allmärma motive­ringen). 1 samma mån som en bank auktoriserad i EES får driva verksamhet genom att direkt tillhandahålla tjänster till Sverige enligt 5 § 2, skall svenska bankaktiebolag få böija verka i ett annat EES-land, så snart myndigheteraa där fått undenättelse av Finansinspektionen. Att märka är att inspektionen i detto fall inte förateätto göra någon prövning av det lämpliga i att den svenska banken på så sätt verkar mot utlandet. Bestämmelsen har allteå karakfer av ordningsregel.

1 kap. 9 §

Den nya paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 §.

1 kap. 10 §

Första och andra styckena i den nya paragrafen motsvarar nuvarande 6 §. 1 tredje stycket har togite in en bestämmelse motsvarande den som i dag finns i 9 kap. 1 § andra stycket. Tillägget här föranleds av att 9 kap. i övrigt upphävs.

1 kap. 11 §

Bestämmelsema i denna nya paragraf, såvitt avser de fyra försto styckena, motsvarar i stort den s.k. banksmittobesfemmelsen i 1 kap. 5 § BAL. En ändring som gjorte är att banksmitton har utvidgate till att gälla

185


alla banker, inte bara bankaktiebolag. Besfemmelsen koramer därmed att    Prop. 1992/93:89

innebära att saratliga förefeg sora mgår i en koncem där också en bank

ingår träffas av de aktuella bankbesfemmelseraa (i den mån undanfeg

enligt andra eller tredje stycket inte gäller). En annan ändring som gjorte

innebär att besfemraelseraa i 7 kap. BAL inte längre skall tillärapas på

konceraföretogen.

När en bank efter tillstånd enligt 2 kap. 6 § förvärvat aktier eller andelar i företog så att dessa kommer att få sfeUning av dotterföretog till banken gäller besfemmelsema i denna lag om rörelse (2 kap.) och tillsyn (7 kap.) för alla dotterföretogen.

Banksmittobesfemmelsen kan ofto tillämpas utan svårigheter för en banks dotterföretog, både de som driver finansiell verksamhet (t.ex. kreditmarknadsbolagen) och de som driver s.k. banknära verksamhet (t.ex. datoföretog). En möjlighet finns dock enligt tredje stycket att medge undantog från besfemmelsema i försto stycket. Undantog får ges från t.ex. rörelsereglema ora det kan ske utan att skyddsintressena i banken koramer i fara. Det framsfer också som naturligt att medge undantog för ett företog sora sfer under tillsyn i ett annat land. Besfera­raelsen om banksraitto kommer också att bli tilläraplig om banken får ställning av dotterföretog i en koncera. Beroende bl.a. på arten av verksamhet i övriga konceraföretog kan möjligheten att medge undanfeg komma att behöva tillgripas även här.

En ny regel om upplysningsskyldighet finns i femte stycket. Den är avsedd att underlätto för mspektionen att utöva tillsyn över banken. Övriga företog i koncemen skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande orasfendigheter sora inspektionen begär för att kunna utöva tillsyn över banken.

Besferaraelsen ora koncembidrag i frärde stycket är oförändrad.

2 kap. 1-3 a §§

1 § innehåller i dag dels en bestäraraelse om skyldighet för banker att to emot inlåning på räkning från allmänheten, dels bestämmelser om den verksainhet sora bankema i övrigt/dr bedriva. Som anmärkte i avsnitt 2.4.2 i den allmärma motiveringen är orarådet för tillåten bankverksamhet inte närraare avgränsat i paragrafen.

Sora också nämnte i avsnitt 2.4.2 följer av EES-avtolet att ett kredit­institut sora i ett EES-land auktoriserate att bedriva viss verksarahet skall ha rätt att i de övriga länder sora är bundna av avtolet tillhandahålla motsvarande tjänster, i den raån dessa finns upptogna på den listo sora fogate till andra banksamordningsdirektivet. För att klargöra att Sverige uppfyllt avtolsförpliktelseraa i denna del behövs en besfemmelse i bankrörelselagen där det preciseras vilka verksamheteområden som står öppna för utländska banker. Däratöver är det av intresse för de svenska banker, som vill utnyttja möjligheten att verka i andra EES-länder, att myndigheteraa där får ett tydligt begrepp om vad den svenska oktrojen omfattor.

186


Av dessa skäl har bankverksarahetodefmitionen i bankrörelselagen Prop. 1992/93:89 gjorte om och utformate på gnmdval av andra banksaraordningsdirektivete förteckning över obligatoriskt tillåtna tjänster. Dessa besfemmelser har förte till första stycket av en ny 2 %. Regleraa, vars innebörd närmare kommenterate i den allmänna motiveringen, är utformade så att de i grunden gäller lika för svenskauktoriserade banker cxh alla utländska banker som har rätt att driva verksarahet i Sverige.

Regleraa korapletteras raed en, likaledes ny, i § i vilken det slås fast att en utländsk bank inte på grand av de svenska verksarahetereglema har större frihet än vad sora följer av auktorisationen i hemlandet.

Den i 2 § försto stycket intogna listan över tillåtna verksamheter upptor under punktema 15-17 tjänster som en svensk bank får bedriva först efter särskilt tillstånd, nämligen valutahandel, värdepappersrörelse och kreditupplysning. Sora nämnte i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motive­ringen kan dessa tillståndskrav inte upprätthållas beträffande filialer till banker från EES-länder. Uttryckliga regler ora sådana lättnader för banker heraraahörande i andra EES-länder har införte i 22 b § riksbanks­lagen, 1 kap. 3 a § lagen ora värdepappersrörelse resp. 3 § kreditupp­lysningslagen. Vad gäller rätten att bedriva valutahandel har i lagen ora Sveriges riksbank också fegite in besfemmelser som klargör riksbankens befogenheter gentemot banker och andra kreditinstitut som verkar med stöd av auktorisation i ett annat EES-land.

I 2 § atuira stycket anges att en bank får bedriva även annan verksara­het, i den mån den har naturligt samband med inlåning eller med de andra verksamhetegrenar som är särskilt nänrnda. Besfemmelsen, som har kommenterate i den allmänna motiveringen, skall ses i förening med den regel som togite in i paragrafens tredje stycke, enligt vilken regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får bedriva. Sådana föreskrifter får givetvis inte innebära inskränkningar i liston över explicit tillåtna verksamhetegrenar. Å andra sidan har berayndigandet gjorte vicfere än vad som gäller enligt den likalydande bestämmelsen i sisto stycket av nuvarande 1 §. I och med att det i 2 § andra stycket föreskrivs att en bank bl.a. får bedriva verksamhet som har naturligt saraband med inlåning och andra upp­räknade tjänster, blir det nämligen större frihet för regeringen eller inspektionen att bedöma om nya finansiella tjänster kan anses förenliga med sund bankverksamhet.

1 / § kvarstår bestämmelsen om en grandläggande skyldighet för banker att to emot inlåning på räkning från allmänheten. Derma bestämmelse har skilte ut i ett särskilt lagram för att det tydligt skall komma till uttryck vad som är det utmärkande för bankrörelse. Den skall givetvis inte hindra en bank från att i enskilda fall vägra to emot insättningar, om sådana restriktioner är föreskrivna i lag eller arman författning.

I den mån ett utländskt förefeg, som faller under EG-definitionen av kreditinstitut, inte har rätt att i hemlandet to emot inlåning på räkning, kommer frågan om etoblering i Sverige att behandlas med tillärapning av motsvarande bestämmelser i lagen om kreditmarknadsbolag.

187


I 2 % frärde stycket och den nya J a § fmns besfemmelser tänkfe att Prop. 1992/93:89 underlätto för bank, post och butUc att samverka på orter cfer dessa har svårigheter att driva lönsam verksamhet. För att i försfe hand bibehålla servicefunktioneraa bank och post på mindre orter får Finansinspektionen tillåto att en bank deb efter avtol raed Postverket tillhandahåller vissa posttjänster (2 § fjärde stycket), deb efter avtol raed en butik låter denna utföra vissa banktjänster raed butikens egen personal (3 a §). I båcfe fallen bör det av Finansinspektionens tillstånd klart framgå vilka tjänster som orafattos. Det är vUctigt att en tillräcklig säkerhet i verksamheten (särskilt i fallet "bank i butik") åstodkoms. Ansvaret för de ingångna förbindelseraa (t.ex. mottogande av insättning på bankkonto) förblir ju också hos banken, även om transaktionen skett i en butik. Det förtjänar även påpekas att det vid tillståndsprövningen inte skall ske någon egentlig behovsprövning. Det bör i försto hand vara bankens bedöraning, vilken verksainhet sora kan komma i fråga, förateatt att tillräcklig säkerhet kan åstodkommas. Besfemmelseraa gäller för svenska banker såväl sora för filialer till utländska banker.

2 kap. 9 §

1 paragrafen har ett nytt andra stycke införte. Besfemmelsen är föranledd av EES-avtolet och innebär skyldighet för en bank att upprätthålla en kapitolbas minst i nivå med det stortkapitol sora obligatoriskt krävte för oktroj. Enligt nya regler i I kap. 2 § andra stycket BAL och 1 kap. 4 § tredje stycket föreningsbankslagen skall bankaktiebolag cxh förenings­banker när rörelsen påbörjas ha ett sådant sfertkapitol i form av bundet eget kapitol som vid tidpunkten för oktrojbeslutet motsvarar ininst fera miljoner ecu. För sparbanker skall, enligt nya regler i 2 kap. 2 § andra stycket sparbankslagen, stortkapitolet uppgå till fonder av en storlek som motsvarar minst en miljon ecu. Innebörden av besfemmelsema jämte särskilda övergångsregler har närmare kommenterate i avsnitt 2.2 av den allmänna motiveringen.

Oberoende av besfemmelsen i det nya andra stycket gäller en skyldig­het för bankeraa att hela tiden prestera en kapitolfeckning ora åtfe procent. Bestäraraelsen i försto stycket om ett visst förhållande raellan kapitolbas och placeringar kan således i enskilda fall korama att resa krav på en höjning av kapitolbasen, även om derma är i nivå med beloppet fem iniljoner resp. en miljon ecu.

3 kap. 1 §

1 Qärde stycket har nuvarande hänvisning till bestämmelser ora skyldighet för Finansinspektionen att utee revisorer utmönstrate som obehövlig. De åsyftode bestämmelseraa har flyttote från 7 kap. 3 § till 7 kap. 5 §.

3 kap. 14 §

1 andra stycket har hänvisningen till 1 kap. 6 § ändrate till att avse I kap. 10 §. Ändringen är föranledd av att banksekretessbesfemmelsen flyttote.


 


4 kap. 1 §                                                                    Prop. 1992/93:89

I tredje stycket har ett tillägg gjorte angående möjligheten för regeringen eller Finansinspektionen att raeddela särskilcfe föreskrifter ora redovisning för fllialer till utländska banker. Tillägget är föranlett av dels en besfemmelse i direktiv 89/117/EEG, varav följer att ett värdland för en filial till ett kreditinstitut auktoriserat i ett annat EES-land inte skall vara skyldig att avge fullständig särredovisning för filialverksamheten, dels en särskild besfemmelse i EES-avtolet om att sådana filialredovisningar skall få vara upprättode i enlighet med hemlandete regler. Bestäraraelseraa har närmare behandlate i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.4.3.

4 kap. 3 §

Andra stycket innehåller i nuvarande lydelse en hänvisning till 7 kap. 6 §, där det bl.a. (i punkt 3) föreskrivs skyldighet att säncfe in redovis­ningshandlingar till Finansinspektionen. 7 kap. 6 § innehåller ett antol föreskrifter om bankstyrelsens åligganden i olika fall. När det nu har ansette lämpligt att ersätto dessa detoljregler med ett mera allmänt hållet bemyndigande i 7 kap. 2 § för regeringen eller Finansinspektionen att närmare föreskriva vilka upplysningar som skall lämnas in, måste hänvisningar i olika lagram till 7 kap. 6 § tos bort.

Det har övervägto om inte skyldigheten att säncfe in redovisningshand­lingar till Finansinspektionen skulle kunna omfattos av det allmänna bemyndigandet i nya 7 kap. 2 §. Eftersora det emellertid är av grand­läggande betydelse att inspektionen i egenskap av såväl registrerings-som tillsynsmyndighet får tillgång till redovisningshandlingar och revisionsberättelser, har det ansette lämpligt att i redovisningskapitlet nu föra in en uttrycklig föreskrift som särskilt gäller plikten att säncfe in årsredovismngshandlingar, dvs. resultoträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse. Bestämmelsen kommer därmed också att bättre överensstämma med motsvarande lagram i 11 kap. 2 § aktiebolagslagen.

Till följd av den hänvisning till 3 § som redan finns i 4 kap. 10 § kommer det också att gälla en obligatorisk skyldighet för bankeraa att i förekommande fall sända in koncemredovisningshandlingar till inspek­tionen. 1 10 § har ett tillägg gjorts som innebär att besfemmelsen i 3 § blir tillämplig även för koncemrevisionsberättelsen

Bestämmelsen i 7 kap. 6 § 3 har, till den del den avser skyldighet att sända in delårsrapporter, ersatte av en ny besfemmelse i 4 kap. 12 §.

4 kap. 4 §

Bestämmelsen i en försto punkt i paragrafen, vilken i dag iimebär en möjlighet för bankeraa att vid redovisningen utnyttja en altemativ värderingsprincip baserad på en raedeltolsränto för vissa obligationer som utgör omsättningstillgångar, upphävs. Smärre redaktionella ändringar har gjorte i paragrafens kvarvarande lydelse (jämför avsnitt 6.5 av den allmänna motiveringen).

189


4 kap. 10 §                                                                  Prop. 1992/93:89

Till hänvisnragen i andra stycket har gjorte ett tillägg, som innebär att

3   § blir tillämplig också på koncerarevisionsberättelser (jämför special­motiveringen till 4 kap. 3 §).

4   kap. 12 §

I andra stycket har hänvisnragen till 7 kap. 6 § 3 ersatte med en föreskrift om skyldighet att sända in delårsrapporter till Finansinspek­tionen. Beträffande skälet för detto hänvisas till specialraotiveringen till

4   kap. 3 §.

5   kap. 9 §

Paragrafen är ny. Dess innehåll är identiskt med nuvarande 7 kap. 10 §.

6 kap. 2 §

1 andra stycket görs ett tillägg som innebär att ora ett bankaktiebolag övertogit ett armat bankaktiebolags rörelse och det överlåtande bankaktie­bolaget i sin tur övertogit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619), så får det övertogande bankaktiebo­laget efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin firma.

När möjlighet öppnades för sparbanker att byto asscxiationsforra till bankaktiebolag tillmätte företräcfere för sparbankssektora firmafrågan mycket stor betydelse. Genom en ändring i 6 kap. 2 § BRL fick de ombildade bankema möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma (prop. 1990/91:136 s. 23 f). Arbetet med att omstrakturera sparbanks­sektom har forteatt och avsikten är nu att de i Sparbanksgrappen ingående dotterbankeraa skall fusionera och bilcfe en enda bank med arbetenainnet Sparbanken Sverige AB. Den redan genoraförcfe ändringen av firmabestämmelsen i bankrörelselagen ger emellertid inte den nya banken möjlighet att använda ordet sparbank i sin firma eftersom det inte är fråga om ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen. Sora jag berört i avsnitt 6.3.2. av den allmänna motiveringen bör en sådan raöjlighet öppnas, varvid samraa villkor sora hittills bör gälla för tillstånd.

7 kap. Tillsyn

I detto kapitel återfinns tillsynsbestämmelseraa för banker. De motsvarar i stor uteträckning tidigare tillsynsregler men har systematiserate och redigerate i enlighet med vad som gäller för värdepappersfonder, värdepappersinstitut och kreditmarknadsboiag. Härigenom har enhetlighet uppnåtte med avseende på t.ex. sanktionssystemet.

Vidare återfmns i detto kapitel de bestämmelser som utgör granden för genomförandet av "single licence-systemet", vilket innebär att banker och andra kreditinstitut som auktoriserate att driva verksamhet i ett av länderaa inom EES inte behöver söka tillstånd för att etoblera en filial i

190


något annat EES-land. Ett anmälningsförfarande krävs dock. Detsamma    Prop. 1992/93:89

gäller om en bank vill tillhandahålla tjänster i ett annat EES-land utan att

ha ett fast driftefelle där. Denna rätt att driva verksamhet utan tillstånd

kräver ett omfattande samarbete mellan Finansinspektionen cxh de övriga

EES-länderaas   tillsynsmyndigheter.   Grandläggande   regler   för  detto

saraarbete finns också i 7 kap.

Regler för prövning av lämpligheten hos större ägare till banker har också förte in i detto kapitel.

Slutligen finns i kapitlet bestämmelser om avgifter, vite och över­klagande.

Hur tillsynen över banker skall bedrivas

7 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande lydelse av 1 kap. 3 § samt 7 kap. 2 och 6 §§.

1 första stycket föreskrivs att en bank står under tillsyn av Finans­inspektionen och att den skall vara registrerad där. Inspektionen är sora tidgare både tillsynsrayndighet och registreringsrayndighet för bankeraa. I 8 kap. fmns de närmare besfemmelsema om bankregister.

Av 1 kap. 1 § fjärde stycket följer att bankrörel sel agens regler, i tillämpliga delar, gäller även för utländska bankers verksainhet genora filial i Sverige. På grand av EES-avtolet (andra banksaraordningsdirek­tivet) kommer Finansinspektionens tillsynsansvar och svenska rörelse­reglers tillämplighet att begränsas i fråga om filialer till banker hemma­hörande i något av EES-ländema. Frågor om fördelning av tillsynsansvar har behandlate i avsnitt 2.4.3 av den allmärma raotiveringen.

Vidare tästelås i paragrafen bankens skyldighet att lärana de upplys­ningar som inspektionen behöver för att fullgöra tillsynen. Bestämmelsen ger inspektionen stöd för att begära in nödvändiga upplysningar från de enskilda bankema.

Andra stycket, som handlar om undersökning hos en bank, raotsvarar innehållet i andra stycket av den nuvarande 2 §. En såcfen undersökning kan omfatto både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en undersökning på stället.

7 kap. 2 §

Bestämmelser om rätt för regeringen, eller efter regeringens bemyn­digande, Finansinspektionen att utfärda föreskrifter för tillsynsäncfemål finns för närvarande på olika håll i bankrörelselagen. Exempelvis får enligt 4 kap. 1 § föreskrifter meddelas om bankemas löpande bokföring samt om årsbokslut och årsredovisning. Enligt 7 kap. 5 § gäller en föreskrifterätt i fråga om förvaring av värdehandlingar och om brotteföre­byggande åtgärder hos en bank. Och enligt 7 kap. 6 § har bankstyrelser­na en skyldighet att periodiskt lämna vissa uppgifter till Finansinspek­tionen.   Bl.a.   skall   månadsrapporter   sändas   in   efter   formulär   som

191


inspektionen  fästefeller.  I paragrafen föreskrivs cxkså att sedvanliga    Prop. 1992/93:89 redovisningshandlingar skall sändas in.

Den föreslagna besfemmelsen i 7 kap. 2 § syftor till en förenkling av gällande regler. I punkt 1 sägs nu encfest att regeringen eller Finans­inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank skall lämna till inspektionen. Denna besferaraelse har utformate efter förebild i 6 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande allmänt hållen regel ora rätt att föreskriva upplysningsskyldighet finns i

11      kap. 2 § lagen ora börs- oeh clearingverksamhet.

Det är givetvis avgörande för en effektiv tillsyn att inspektionen hålls underrättod om sfellningen i en bank. Med stöd av besfemmelsen i punkt I skall regeringen eller Finansinspektionen kunna utfårcfe generella föreskrifter om bl.a. skyldighet för bankeraa att läinna ekonomiska rapporter.

Till punkterna 2 och 3 har förte bestäraraelseraa i nuvarande 5 § försto stycket, sora har avseende på hantering av värdehandlingar särat brotteförebyggande åtgärder.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 § 3 omfattos, såvitt avser skyldig­heten att läinna in redovisningshandlingar, delårsrapporter och revisions­berättelser, inte av det allmänna bemyndigandet i nya 2 § 1. För sådant uppgiftslämnande skall, enligt nya besfemmelser i 4 kap. 3,  10 cxh

12      §§, alltjämt gälla en obligatorisk skyldighet (jämför specialraotive­
ringen till 4 kap. 3 §).

Bestämmelser om föreskrifterätt i fråga om löpande bokföring m.m. har likaså behållite i redovisningskapitlet (se vidare specialmotiveringen till 4 kap. 1 § och avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen).

7 kap. 3 §

Målet för inspektionens tillsyn skall vara att den verksarahet som bedrivs i en bank är sund. Besfemmelser med detto innehåll firms i nuvarande

I §■

Verksamheten på kreditmarknaden styrs i dag i stor uteträckning av marknadens villkor. För att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknademas stobilitet regleras verksamheten för bankeraas del bl.a. i bankrörelselagen. Föratom direkt verkande regler ora t.ex. krav på kapitaltäckning och begränsning av stora engageraang finns det över­gripande kravet på att verksamheten skall drivas på ett sunt sätt.

En banks organisation, arbetemetoder och beslut bör vara baserade på bedömningar som präglas av långsiktighet och noggrannhet. Ett viktigt moment i detto avseende är att bankens exponering för olika slags risker skall ligga inom rimliga gränser. Detto betyder inte att banken inte får engagera sig i verksamheter som är förknippade med risker uton snarare att de risker som banken uteätter sig för skall kunna bäras uton att banken äventyrar sitt kapitol och de inblandades ekonomiska situation.

I bevakningen av att sundhetekravet efterlevs måste skyddet för konsumentema, i försto hand insättoma, ha en framträdande plate. Krav måste också ställas på den information som banken tillhandahåller sina

192


kunder. Genora adekvat inforraation kan ktmdema få en god överblick    Prop. 1992/93:89 över raarknaden och de valmöjligheter som cfer finns. Genom en utförlig infonnation  ora priser  och  andra villkor  för banktjänster  frärajas konkurrensen raellan bankema, vilket kan leda till ett bättre utbud av och en högre kvalitet på tjänstema och lägre priser.

7 kap. 4 §

Paragrafen raotsvarar nuvarande 7 §.

7 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § och 15 § andra stycket försto raeningen.

7 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 4 §.

7 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §.

Särskilt om tillsynen över filialer till utländska bankföretag hemma­hörande inom EES

7 kap. 8 §

I paragrafen finns ett antol besfemmelser sora hänör från andra banksamordningsdirektivet. Det rör sig om de tillsynsuppgifter txh cfertill hörande frågor sora åligger ett värdland inora EES.

Av första stycket fraragår att det i försfe hand åvilar Finansinspektionen att utöva tillsyn med avseende på likviditeten hos bankfilialer. Inspek­tionen har, enligt 1 § rätt att erhålla uppgifter och företo undersökning beträffande filialeraa.

Som tidigare, i avsnitt 2.4.3 av den allmänna motiveringen, angette ligger huvudansvaret för tillsynen över filialeraa till banker på tillsyns­myndigheten i bankens hemland. För att dessa myndigheter skall kunna skaffa sig all den inforraation de behöver för att uppfylla sitt tillsynsan­svar har en möjlighet införte i EG:s direktiv att inspektera filialeraa efter anmälan till behörig myndighet i värdlandet. En regel raed denna innebörd finns i andra stycket.

7 kap. 9 §

I paragrafen firms bestämmelser som, beträffande filialer till banker hemmahörande inora EES, skall underlätto för hemlandete behöriga myndigheter att utöva tillsyn över filialeraas verksamhet. Således skall Finansinspektionen lärana de uppgifter sora behövs för att kontrollera att verksamheten i en bankfilial stämmer överens med det aktuella verksam­hetetillståndet.   Uppgifter  skall,   i  enlighet   med  artikel  7.1   i   försfe

13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 89                                                                    193


 


banksamordningsdirektivet, lämnas om bl.a. bankens soliditet cxh större    Prop. 1992/93:89 engageraang särat ora de ratiner som banker tillämpar för administration, redovisning och intemkontroll.

Ågarprövning

7 kap. 10 §

Paragrafen bildar utgångspunkt för prövningen av större aktieägares lämplighet. Bestäraraelser ora ågarprövning firms i andra banksaraord­ningsdirektivet artikel 11.

Den sora avser att antingen förvärva en kvalificerad andel av aktiema i ett bankaktiebolag, eller öka sitt kvalificerade irmehav så att det sararaanlagda innehavet överstiger vissa angivna gränsvärden skall hos Finansinspektionen ansöka om tillstånd till förvärvet. Det görs inte skillnad mellan fysiska och juridiska personer eller mellan svenska och utländska rättesubjekt. Begreppet kvalificerat irmehav firms definierat i 1 kap. 3 § 2.

Reglema innebär att den sora innehar ett kvalificerat innehav av aktier i ett bankaktiebolag blir föreraål för inspektionens prövning beträffande sin läraplighet. Skyldigheten att söka tillstånd för förvärv av en kvalifice­rad andel av aktiema irmebär att det inte är den förvärvade postens storlek i och för sig sora är avgörande. Det avgörande är i stället ora förvärvet ensarat eller tillsammans med de aktier, som förvärvaren redan har i bolaget, medför att gränsen på 10 % uppnås eller att förvärvaren på annat sätt får ett bestäramande inflytonde över ledningen av bolaget. Vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning av aktier krävs inte något tillstånd. Skälet för detto är att innehavaren av sådana skuldebrev inte kan utöva något inflytande över bolaget. När skuldebreven byte mot aktier uppkommer däremot ett förvärv som omfattas av förevarande bestämmelser. Aktier som erhålls vid nyemission eller fondemission med företrädesrätt i förhållande till tidigare innehav förändrar inte de tidigare andelsförhållandena. Förvärv av ny- och fondemitterade aktier medför därför vanligen inte någon separat prövning. Det skall emellertid framhållas att lagtexten inte anvisar något undantog för aktier som förvärvas som gåva eller genom de familjerättsliga fången bodelning, arv och testomente. 1 dessa fall raåste skyldigheten att söka tillstånd fullgöras snarast raöjligt efter förvärvet. Undantag från kravet på tillstånd görs inte heller för aktier som inlöses på grand av hembudsskyldighet eller sora förvärvas vid bolagsfusioner.

Med uttrycket "direkt eller indirekt förvärv" avses t.ex. det fallet att en person dels själv förvärvar fem procent av kapitolet eller rösteraa i en bank, dels äger ett företog som i sin tur äger sju procent. Med indirekt ägande kan i vissa fall även avses det fallet att flera personer inom samma familj innehar aktier i den aktuella banken. Att det kan uppstå tveksamheter huravida ägarprövningsbestämmelseraa skall tillämpas på ett visst irmehav eller inte bör tillmätos betydelse när Finansinspektionen överväger ett ingripande enligt 14 §.

194


7 kap. 11 §                                                                  Prop. 1992/93:89

Besfemmelsen anger gnmdförateättningen för lämplighetebedömningen. Om aktieförvärvaren kan antas komma att motverka en simd utveckling av bankverksamheten får inspektionen vägra tillstånd. Kriteriet anknyter till sundhetebegreppet 13 §. En bedöraning av lämpligheten hos en innehavare av bankaktier måste ha som utgångspunkt att det är bankeraas speciella funktioner som skall säkersfellas. Den enskilcfe eller juridiska person som genora sitt agerande på ett eller annat sätt direkt motverkar en sund utveckling av verksaraheten i en bank, skall inte heller kunna äga någon större aktiepost i banken.

När det gäller de omständigheter som kan föranleda att en person eller ett företog bedöras som "olämplig" i detto sammanhang kan hänsyn tos till t.ex. jävsförhållanden, allmän vandel och konkurstillstånd.

Jävsförhållanden

En väsentlig föratoättning för en banks verksamhet är att den utan ovidkonunande hänsyn till olika ägaigrapperingar kan handla fritt och oberoende inora de ramar sora lagstiftningen har lagt fäst. Detfe måste respekteras från ägamas sida så att de inte utnyttjar sitt inflytande till att försöka på ett obehörigt sätt påverka den löpande verksamheten. Banklagstiftningen irmehåller ocksä olika regler sora är avsedcfe att hindra sådant maktmissbrak. Det frärasto exemplet är besfemmelseraa om kreditjäv i 2 kap. 17 § där det föreskrivs att en bank inte får uppställa gynnsammare villkor än som normalt tillämpas när det gäller kreditgiv­ning till en viss angiven kreto av personer och företog sora sfer banken nära. Till denna krete hör bl.a. styrelseledamöter, viktigare befattnings­havare och aktieägare som innehar ininst tre procent av aktiekapifelet. Det finns däremot inte några formella hinder mot att enskilda aktieägare själva eller i saraarbete raed andra ägare, på andra sätt utövar ett allraänt inflyfende som i sisto hand kanske har till syfte att tillgodose egna intressen. En ågarprövning kan bli ett värdefullt kompleraent till de gällande regleraa när det gäller att motverka uppenbara jävsförhållanden. Det skall emellertid framhållas att enbart det förhållandet, att en fysisk eller juridisk person genom aktieförvärv uppnår en storkt dominerande ställning eller kanske förvärvar egen aktiemajoritet i en bank, inte utgör något principiellt hinder för irmehavet. Det firms - frånsett regleraa som rör konceraförhållanden - i dag inga generella begränsningar av möjlighetema att äga bankaktier. Regleraa om ågarprövning är inte heller avsedda att ändra detto förhållande i andra fall än cfe en enskild aktieägare med ett större aktieinnehav utövar påtryckningar på verksam­heten i banken så att kravet på sundhet i banken eftersatte. En sådan ägare kan bedömas vara olämplig.

Vandelsprövning

Det är för ett väl fungerande banksystem av störsto vikt att allmänheten kan känna förtroende för bankeraa. Det gäller då inte bara insättoraas

195


 


krav på att de skall ha trygghet raot förlust av sina insatto raedel, utan    Prop. 1992/93:89 även en allmän förvissning ora att bankeraa agerar seriöst på marknaden. Det finns ett samband mellan förtroendet för en bank cxh det förtroende man har for dess dominerande ägare.

Den som grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare kan meddelas förbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Det är i dessa fall fråga om en enskild person som har gjort sig skyldig till brottelighet av icke ringa svårighetegrad, underlåtit att betola skatter och avgifter till det allmänna eller som på olika sätt har förfarit grovt otillbörligt i samband raed en konkurs.

En konsekvens av ett näringsförbud är att den sora underkastoto förbudet blir diskvalificerad som dorainerande ägare i företog. Han får bl.a. inte äga så rnånga aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att det ger honora egen raajoritet av röstefelet. Även ett mer begränsat innehav kan beläggas med förbud om det är tillräckligt stort för att ge en faktisk ledning över bolaget. En person sora ålagte näringsförbud får inte heller utöva inflytonde över verksaniheten genora att irmeha vissa befattningar i ledande ställning. En näringsidkare som har åsidosatt sina förpliktelser på ett så graverande sätt att närings­förbud har meddelate, är redan genom förbudete rättsverkningar fråntogen möjligheteraa att på något avgörande sätt agera inom näringslivet. De allvarligaste formeraa av oegentUgheter i ekonomisk verksamhet får därför förutsättos bli undanröjda från marknaden inom ramen för näringsförbudsinstitutet.

Näringsförbud koramer dock inte i fråga enbart av den anledningen att någon har gjort sig skyldig till de grova åsidosättonden som räknas upp bland föruteättningaraa för ett beslut om förbud. Det skall dessutom göras en helhetsbedömning för att utröna om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det kan därvid visa sig att det rör sig om någon enstoka överträdelse eller att vederbörande kanske har togit rättelse på annat sätt. 1 sådana och liknande fåll skall det inte meddelas något förbud. Det är således en av.sedd konsekvens att näringsförbud inte alltid skall utlösas även om det har förekommit ganska allvarliga överträdelser. Detta innebär att även om något näringsförbud inte har meddelate, bör man vid granskningen av en presumtiv ägare i en bank vara särskilt uppmärksam när det gäller de allvarliga typer av oegentUgheter som tos upp i lagen om näringsförbud. Kan det konstoteras att den ifrågavarande personen eller ett honora närstående företog ligger bakora sådana förfaranden, kan detto leda till antagandet att han som större ägare i en bank skulle påverka bankens sköteel på att otillbörligt sätt. Han kan då inte godkännas i rollen som betydande ägare i en bank.

När det gäller aktieägare med inflytande över en bank bör man beträffande dermes vandel vidga kraven utöver att vederbörande inte skall ha varit inblandad i någon form av ekonomisk brottelighet eller andra otillbörliga förfaranden som kan leda till näringsförbud. Bankemas verksamheter är, såsom tidigare framhållits, förknippade med en mängd särskilda villkor som inte förekommer inom närinsslivet i övrigt. Den

196


som har ägarinflytande i en bank får förateättos ikläcfe sig ett ansvar för    Prop. 1992/93:89 att dessa skyldigheter iakttos.

När det gäller en fysisk person som under en tid har varit verksam inora näringslivet bör man kurma få en ganska god uppfattning vid en genoragång av dermes tidigare ageranden i andra sammanhang. Det kan därvid ses som en vamingssignal om det komraer frara att personen i fråga har visat niissköteamhet med skatter, avgifter, tillståndsansökningar och liknande förpliktelser mot det allmänna. Om den tidigare verksam­heten har varit underkastod någon speciell tillsyn från samhällete sida, finns det anledning att undersöka om det förekommit några särskilda anmärkningar från tillsynsmyndighetens sida. Vid bedömningen av förhållningssättet kan det också vara av intresse att se ora det har förekoramit missköteamhet med bokföring eller andra åligganden som har med räkenskapema att göra. Man kan dessutom fåsto avseende vid beteenden som medfört att skador eller olägenheter har drabbat borge­närer, anstallcfe, konkurrenter, kunder eller andra sora sfett i avtolsrätte-liga förhållanden till vederbörande själv eller till dermes företog. För att slutligen to ytterligare ett exempel bör man också väga in ageranden som står i påtoglig strid med marknads- och konsumenträttoliga norraer.

Granskningen av de stöne aktieägama koraraer sarmolikt raånga gånger att gälla personer och företog raed välkänt gott renoinraé, t.ex. från tidigare verksamhet inora näringslivet, och i sådana fall torde det inte behövas någon mer ingående lämplighetebedömning.

Gäller det däremot en för myndighetema okänd person, blir det nödvändigt raed en närraare utredning. Basen för en sådan utredning bör utgöras av uppgifter sora inhäratos från vederbörande själv. Infonnation från olika myndigheter kommer vidare att vara av betydelse. Som exempel kan nämnas de övriga myndigheter som har till uppgift att övervaka penningmarknaden och bank- och försäkringsområdena. De bör genora sin verksainhet kunna bidra raed infomiation. En raöjlighet att få utdrag ur kriminalregistret bör tillskapas. Med tanke på de raöjligheter som nuraera öppnate för ägande över gränsema, blir det nödvändigt att ha motsvarande inforraationsutbyte även raed utländska rayndigheter.

Ett utläncbkt ägande i bankema ställer krav på tillsynsmyndigheteraa att följa förändringar i agarbilden, att lära känna de större ägaraa i bankeraa oavsett var de hör hemma och att vid behov kunna ingripa och saraordna insateer med andra länders tillsynsmyndigheter. Syftet är att prövningen av utländska ägare i banker och andra finansinstitut skall vara densamma och bygga på samma slags information som i fråga om inhemska ägare. Sådan inforraation bör kunna inhämtas dels genom ägarens eller bankens egna uppgifter, dels genora förfrågningar och kontroller hos den aktuella utländska myndigheten och eventuellt andra myndigheter och organisationer som kan bidra till att komplettera utredningen. Hur detfe enklast och effektivast skall ske får utvecklas genora praktiska erfarenheter. Genora ett sådant samarbete bör man kunna få fram snabba och tillförlitliga uppgifter utöver sökandens egna. Det bör härigenom finnas möjligheter att hindra någon person eller något företeg,  som inte accepteras som ägare i ett land, att via ägande i

197


utländska företeg eller på annat sätt försöka kringgå lämplighetepröv-    Prop. 1992/93:89 ningen i sitt hemland.

Mot denna bakgrand bör det finnas gocfe förateättningar att få frara ett informationsmaterial som kan ligga till grand för bedömningama. Det är inte meningen att enstaka anmärkningar eller åsidosättanden av åliggan­den skall diskvalificera någon från att gå in som ägare i en bank. Detfe gäller också ora misskötsamheten framsfer sora mindre allvarlig cxh har inslag av rent förbiseende. Det är frärast personer och förefeg som ägnat sig åt återkommande illojala förfaranden av något slag som bör bli ifrågasatte. Kan vederbörande emellertid visa att det inträtt en verklig förändring i positiv riktning, t.ex. genom att en för missförhållandena ansvarig ledning i ett företeg har bytte ut, bör det leda till en mildare bedöraning. Det bör dock inte ges någon "preskriptionstid" för det raera allvarliga slags åsidosättanden som kan få betydelse vid vandelsprövning-en. Också förfaranden av gararaalt datura bör kunna tillmätas betydelse även om det naturligtvis bör ges större tyngd åt nyligen inträffade händelser.

Det finns slutligen anledning att imderstryka att de förhållanden som läggs till grand för prövningen av fysiska cxh juridiska personers lämplighet som inflytelserika aktieägare i en bank, skall vara individuellt knutna till den ifrågavarande ägaren. Man skall allteå från myndigheter­nas sida göra en bedömning huravida just denna aktieförvärvare kan stå för ett handlande sora ligger i linje med både bankens och det allmärmas intressen. Övergripande frågesfellningar såsom lämpligheten av ägar­koncentration i bankeraa och s.k. branschglidning raellan bank- och försäkringssektoreraa, saknar relevans inora dette regelsystera.

Konkurstillstånd

Vid bedömningen av en fysisk eller juridisk persons lämplighet som större aktieägare i en bank, kan den omständigheten att vederbörande varit föremål för ett konkursförfarande tjäna som ett påtegligt rekvisit. Det ligger i sakens natur att den som försätte i konkurs, låt vara på grand av okunnighet eller till följd av omsfendigheter sora ej kunnat föratees, äncfe i ett eller annat avseende har missbedömt sina ekonomiska förhållanden så att borgenärer blir lidande. Frågan är då om ett konkurstillstånd skall ses som en diskvalifikationsgrand i samband med en lämpligheteprövning.

Under en pågående konkursutredning torde det sällan bli aktuellt för någon att eteblera sig som stor ägare i en bank. Beträffande tidigare konkurser får man försöka utröna ora det förekommit något som ger vid handen att konkursinstitutet har utnyttjate för ekonomiska oegentUgheter. Det behöver inte bara gälla kriminaliserade förfaranden utan det kan också röra sig om illojal användning av en konkurssituation t.ex. i syfte att få till stånd en ren skuldsanering. Den omständigheten att någon har försatte i konkurs vid flera tillfållen kan också ses som en indikation på missbrak av institutet.

198


Inom ramen  för lämpligheteprövningen bör det således göras en    Prop. 1992/93:89 genomgång av ifrågavarande persons eller förefegs agerande i samband med en konkurs.   Om det cfervid  inte framkommer några negativa omständigheter bör ett tidigare konkurstillstånd inte som ett enskilt rekvisit leda till ett underkännande av vederbörandes lämplighet.

Finansiella koncerner

Förbudet för bank att ingå sora dotterföreteg till annan än bank (nu­varande 1 kap. 4 § BAL) föreslås nu bli upphävt. I stället har i 11 § första stycket andra meningen införte en besferaraelse - sora inte återfirms i andra banksaraordningsdirektivete regler ora ågarprövning - att tillstånd till ett förvärv som innebär att ett icke-finansiellt förefeg blir moder­företeg till en bank får ges om det finns synneiliga skäl. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5) har närmare beskrivite vad som kan utgöra syrmerliga skäl. Vidare måste principen att kreditgivningsfunktionen inte skall sammanblancfes raed andra hänsynsteganden upprätthållas även under de nya ägarförhållandena. Det föreligger en viss risk för att en obeståndssituation i ett moderföreteg, som inte står under inspektionens tillsyn, får effekter för banken sora dotterföreteg t.ex. vad gäller bankens raöjligheter till cfegsupplåning. Den finansiella situationen i moderföre­taget kan således i dette fall få betydelse för ora koncerabildningen skall godtes.

Vissa bokföringsraässiga problera uppsfer i och raed att ett bankaktie­bolag blir dotterföreteg till ett företeg sora inte regleras av någon av lagaraa på kreditmarknaden. För vanliga aktiebolag eller ekonoraiska föreningar gäller redovisningsregler i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. För banker däremot gäller särskilcfe redovisnings­regler enligt bankrörelselagen. Finansinspektionen har därför möjlighet att, när ett tillsfend till ett aktieförvärv som innebär att banken blir dotterföreteg till ett icke-finansiellt företeg ges, som villkor föreskriva att regler om redovisning och revision, som enligt bankrörelselagen gäller för banker, också skall gälla för moderföreteget och övriga företeg i konceraen.

När ett icke-finansiellt företeg får ställning som moderföreteg till en bank raåste också en avvägning ske beträffande vilka regler om t.ex. banks rörelse som skall tillämpas på moderföreteget. Enligt den s.k. banksmittobestämmelsen i den föreslagna I kap. 11 § blir bl.a. regleraa om banks rörelse gällande för alla företeg som ingår i en koncera där också en bank ingår. Ett icke-finansiellt moderföreteg till en bank liksom övriga finansiella och icke-finansiella konceraföretog kommer därmed att få krav på kapiteltäckning och begränsningar beträffande enhandsengage­mang, om Finansinspektionen inte medger undanteg. Vare sig undanteg medges eller ej så gäller i vart fall en upplysningsplikt för koncernföre­tagen.

Enligt andra stycket andra meningen får Finansinspektionen, när tillstånd ges till ett förvärv som innebär att banken blir dotterföreteg i en icke-finansiell koncera, som villkor föreskriva en skyldighet att inom viss

199


tid avyttra så stor del av aktieinnehavet att banken upphör att vara    Prop. 1992/93:89 dotterföretog.   Besfemmelsen  har  kommenterate  i   avsnitt  5   av  den allmänna motiveringen.

Förfarandet

Underlaget för Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd till aktieförvärv koramer huvudsakligen att utgöras av sökandens egna uppgifter. I vissa fall kan det fenkas vara lärapligt att prövningen kombineras med en informell förhandling mellan sökanden cxh inspek­tionen. Parteraa kan då klarlägga sina positioner. Inspektionen har cxkså enligt allmärma förvaltningsrättoliga principer rätt att foga formella villkor till ett förvärvstillstånd.

Om det i ett tillståndsärende visar sig finnas skäl att ifrågasätfe sökandens lämplighet skall det inte åligga derme att bevisa sin oförvitlig-het. Finansinspektionen får genom egna utredningar granska förhållande­na. Inspektionen får vägra tillstånd endast om de för aktieförvärvaren graverande omständigheteraa blivit klarlagcfe. I detto hänseende ligger bevisbördan på inspektionen.

Av andra stycket första meningen framgår att inspektionen kan begränsa förvärvstillståndete giltighetetid. Förfarandet raed ägargransk-ning bygger på att inspektionens prövning skall ske recfen irman det ifrågavarande aktieförvärvet rätteligt sett är fullbordat. Ora sökanden befinns läraplig innebär det naturligtvis inte någon skyldighet för honora att också fullfölja förvärvet. Genora att föreskriva en viss tid inora vilken förvärvet skall genomföras (utan att en ny ansökan raåste göras), får raan en gräns för hur länge ett aktieförvärv kan hållas svävande. Det har i lagtexten inte bestärate någon längsto tid. Inspektionen får från fall till fall avgöra vilken tid som kan anses rimlig. Hänsyn kan härvid tos till sökandens egna önskemål och synpunkter. Emellertid måste också vägas in att det kan vara till förfång för banken att det under en längre tid råder ovisshet om ägarförhållandena.

Beslut i ett tillståndsärende skall, enligt tredje stycket, meddelas inora tre raånader, dvs. sararaa tidsgräns sora gäller för bl.a. vissa beslut vid etoblering av filialer inom EES. Inspektionen bör dock inom den angivna tidsgränsen handlägga ärendena med stor skyndsamhet. I klara fall bör besked kunna läranas i det närmaste omgående.

7 kap. 12 §

Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för den som avyttrar ett kvalificerat irmehav av aktier eller en så stor andel av sitt innehav att det återstående innehavet understiger något av de gränsvärden sora anges i 10 §.

7 kap. 13 §

I paragrafen firms bestämmelser om en banks skyldighet att lämna uppgifter ora aktieägare, vilka irmehar en kvalificerad andel.

200


7 kap. 14 §                                                                  Prop. 1992/93:89

Principen att tillsynsrayndighetema skall kunna ingripa raot en aktieägare sora visar sig vara olämplig slås fast i artikel 11.5 i andra banksaraord­ningsdirektivet. När det gäller sanktioneraa raot en såcfen ägare ges exerapel på åtgärder som medlemsstoteraa kan föreskriva. En såcfen åtgärd är att rösträtten kan upphävas för de aktier som innehas av en aktieägare sora har missbrukat sin sfeUning.

Ett ingripande från Finansinspektionen kan ske dels ora en aktieför­värvare bryter mot förpliktelsen att ansöka om tillstånd enligt 10 § eller förvärvar aktier i strid mot inspektionens beslut enligt 11 §, dels om en ägare till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antos komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som raotverkar en sund utveckling av verksaraheten i banken. Här tillämpas allteå samma begrepp som vid ansökningsförfarandet, vilket i sin tur bygger på sundhetekravet i bl.a. 3 §. Likfonnigheten ger uttryck för principen att samma kvalitotiva krav skall ställas på en aktieägare oavsett i vilket sammanhang som en fråga om personens lämplighet att vara aktieägare blir aktuell.

Besfemmelsen utgår från den grandläggande insfellningen att inspek­tionen skall kunna ingripa endast i allvarliga fall. En händelse som att en aktieägare blir försatt i konkurs, åläggs näringsförbud eller döms för allvarligare brottelighet kan lätt konstoteras raen kan knappast ensam anses vara till skada för banken, i vart fall inte ora ägandet motsvarar mindre än 50 % av kapitolet eller saratliga röster. Däratöver krävs att det firms anledning att anto att ägaren koraraer att utöva sitt inflytande så att en sund utveckling av verksamheten är i farozonen. Det torde vara lättore att sätto in sanktioner ora det blivit klarlagt att en ägare verkligen missbrakar sitt inflytande än om det bara finns ett antogande om att så kommer att bli fallet.

I paragrafen anvisas två åtgärder som inspektionen kan vidto mot en aktieägare som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken. För det försto får inspektionen, om det bedöms nödvändigt för att bryto en ägares inflytonde över bolagete verksamhet, besluto att ägarens aktier inte får företrädas vid bolagsstämman. Bestämmelsen är utformad så att rösträtten upphör redan i och med att inspektionen har förordnat ora upphävande av rösträtten. Något lagakraftvunnet beslut krävs således inte. För det andra får Finansinspektionen förelägga aktieägaren att sälja den del av aktieinnehavet sora medför att innehavet är kvalificerat. Samma åtgärder får vidtos mot en aktieägare som underlåtit att söka tillstånd enligt 10 § eller som genorafört ett förvärv i strid raed inspek­tionens beslut. 1 dessa fall gäller vidare att röster sora avgette för sådana aktier kan förklaras ogiltiga. Paragrafens lydelse överensstämmer inte med den av Lagrådet granskade och godkända. I sak föreslås nu inte någon förändring armat än att redan avgivna röster kan förklaras ogiltiga endast i det fall en ägare förvärvat aktier i strid raed inspektionens beslut eller underlåtit att söka vederbörligt tillstånd.

Om det uppkommer missförhållanden av så allvarlig art och beskaffen­het att man från inspektionens sida överväger att ingripa, är det lämpligt

201


att inspektionen i försto hand försöker åstodkomma rättelse raed andra    Prop. 1992/93:89

medel än "frysning" av rösträtten. Det kan t.ex. visa sig vara tillräckligt

om förhållandena påtolas för ägaraa eller bolagete ledning. Blir det

nödvändigt har inspektionen enligt   6 § formell rätt att sammankalla

stämma och styrelse. Misslyckas förhandlingama, kanske beroende på att

ifrågavarande  aktieägare   inte  är  beredd  att  acceptera  reglema  för

verksamheten, finns inte längre samma skäl att försöka imdvika ett beslut

ora att aktie inte får företräcfes vid bolagssfemma i bolaget.

Att en större aktieägare inte kan utöva rösträtt för sina aktier kan naturligtvis också i sig få en inverkan på bankens skötsel. Om en "frysning" av en aktieägares möjligheter att utöva rösträtt gäller under en längre tid kan osäkerhet uppsfe i ledningen, andra aktieägare får ett ökat inflytande osv. Det är cferför angeläget att den aktiepost som innehas av en person, sora utövat sitt inflytande på ett otillbörligt sätt, inte fråntos röstvärde under alltför lång tid. I vissa fall kan raan tänkas komraa till rätto raed missförhållandena utan tidsutdräkt och förbudet att utöva rösträtt för aktiema kan upphävas. Ingripandet har cfe varit temporärt. I andra fall kan olämpligheten hos ägaren inte sägas vara av övergående natur. En aktieägare sora fråntogite rösträtten för sina aktier kan firma detto vara anledning att sälja aktieraa. I så fall upphör den osäkerhet för ledningen av bolaget som tidigare nämnte i och med försäljningen. För att komma till rätto raed en situation där en aktieägare utövat sitt inflytonde på ett så flagrant sätt att hans läraplighet för överskådlig framtid kan ifrågasättos men aktieraa inte avyttras frivilligt får inspek­tionen förelägga ägaren att avyttra aktieraa. En försäljning på grand av ett sådant föreläggande får genoraföras i sådan takt att onödiga förluster undviks.

Ett föreläggande ora avyttring kan bara avse det anfel aktier sora medför att irmehavet är ett kvalificerat sådant. Inspektionen skall ju inte pröva lämpligheten hos aktieägare som inte kan utöva ett väsentligt inflytonde över bolagete ledning.

Ingripanden mot banker

7 kap. 15 §

Innehållet i paragrafen motsvarar nuvarande 8 § försfe stycket. Ett föreläggande om rättelse får givetvis inte meddelas beträffande sådana föreskrifter i lag som det är straffbart att överträcfe.

7 kap. 16 §

Paragrafen motsvarar till vissa delar nuvarande 8 § andra stycket samt 9 och 11 §§.

Återkallelsefallet iförsta stycket I motsvarar 11 §. De fall som sägs i försto stycket 2 och 4 har sin grand i försto banksamordningsdirektivet artikel 8.

En naturlig princip är att de krav sora uppsfells för oktroj cxkså skall vara uppfyllda efter det att en sådan beviljate. Någon uttrycklig besfera-

202


raelse härom har inte ansette nödvändig. Ora banken överträder Prop. 1992/93:89 besferaraelser eller på annat sätt visat sig oläraplig att utöva sådan verksarahet sora oktrojen avser kan i sisto hand en återkallelse av oktrojen ske. Första stycket 5 har fått en sådan utforraning att den skall kunna tillärapas i fall verksamheten inte drivs på ett sätt sora kan anses vara sunt. Regeln grancfer sig på artikel 10 i andra banksaraordnings­direktivet.

Enligtförsta stycket 6 gäller att en banks oktroj skall återkallas i det fall kapitolbasen inte kan hållas i nivå raed det stortkapitol sora banken varit skyldig att uppvisa när rörelsen påböijades (jämför avsnitt 2.2 av den allmärma raotiveringen och specialraotiveringen till 2 kap. 9 §). 1 sådant fall skall återkallelse ske, om bristen inte har feckte inom tre månader. Som framgår av andra stycket andra meningen har dock Finansinspektionen givite vissa möjligheter att förlänga tremånaders­fristen.

I atuira stycket första meningen ges en raöjlighet för Finansinspektionen att avstå från återkallelse i sådana fall som avses i försto stycket 4 och 5. Även i fall av uppenbara överträdelser från bankens sicfe, kan återkallelsepåföljden framsfe som alltför drakonisk. Inspektionen kan då i stället meddela vaming, ora det bedöras tillräckligt för att komma till rätto med missförhållandena.

En motsvarande möjlighet finns också i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, lagen om värdepappersrörelse och den föreslagna lagen om kreditraarknadsbolag.

I de fall banken inte förmår vidmakthålla föreskriven nivå för kapitolbas är varaingspåföljden inte ändamålsenlig. Om emellertid de finansiella problemen kan bedömas vara övergående, får Finansinspek­tionen, enligt andra stycket andra meningen, i stället för att återkalla oktrojen förlänga den treraånadersfrist inom vilken banken annars har att täcka bristen. Särskilda skäl för förlängning av tidsramen kan också föreligga exempelvis i det fall bristen har sin grand i ett omstrakture­rings- eller rekonstraktionsförfarande.

Genom bestämmelsen i tredje stycket får Finansinspektionen möjlighet att från fall till fall utforma anvisningar om hur avvecklingen av rörelsen skall ske sedan oktrojen återkallato.

Fjärde srycket irmebär att Finansinspektionen får förbjuda försatt verksamhet när oktrojen återkallas. Av 23 § framgår att ett sådant förbud får förenas med vite.

7 kap. 17 §

Paragrafen, som gäller svenska bankers verksamhet i ett annat EES-land, är ny. Den kan till viss del sägas motsvara nuvarande 8 cxh 9 §§. 1 artikel 21.2 i andra banksaraordningsdirektivet anges att om ett kreditinstitut, sora driver verksamhet genom filial eller genora direkt tillhandahållande av tjänster inom ett medlemslands territorium, inte efteriever de föreskrifter som värdlandet utfärdat med stöd av direktivet, så skall värdlandete behöriga myndigheter förelägga institutet att vidfe

203


rättelse. Av punkten 3 i sainma artikel framgår att om institutet trote    Prop. 1992/93:89 föreläggandet inte upphör att bryto mot föreskrifteraa så skall anmälan ske till hemlandete behöriga myndigheter, vilka har att vidto alla de åtgärder mot bolaget sora erfordras för att åstodkomma rättelse.

Genom förevarande paragraf mförs en uttrycklig raöjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot en svensk bank som, enligt uppgift från en tillsynsmyndighet i ett annat land inora EES, inte följer utfårdade förelägganden om rättelse som myndigheten är behörig att meddela. Finansinspektionen får för varje enskilt fall avgöra vilken åtgärd sora kan vara lärapligast för att uppnå önskat resultot.

Av paragrafens sisto led framgår att tillsynsmyndigheten i värdlandet skall hållas undenättod om de åtgärder som inspektionen vidtor.

Det kan anmärkas att med införandet av denna regel beträffande ingripandemöjligheter mot de svenska bankeraas verksamhet inora EES avses ingen ändring vad beträffar inspektionens möjligheter till ingripan­den mot svenska bankers filialverksarahet i länder utanför EES.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska bankföretag

7 kap. 18 §

Paragrafen raotsvarar nuvarande 9 a §. Ora en utländsk bank, som av regeringen eller Finansinspektionen fått tillstånd enligt 1 kap. 4 § att etoblera en filial i Sverige, åsidosätter svenska förskrifter eller i övrigt visar sig olämplig att bedriva verksamhet från filialen, får Finansinspek­tionen ingripa genora att återkalla filialtillståndet eller meddela varaing. Besferaraelsen, sora i praktiken har tillärapning endast i förhållande till banker hemmahörande i länder ufenför EES, svarar mot bestämmelseraa i den föreslagna 16 § om återkallelse av oktroj.

7 kap. 19 §

Genom paragrafen införs i lagen de regler i andra banksaraordningsdirek­tivet som rör proceduren för mgripanden mot kreditinstitut vilica inte följer värdlandeto besferaraelser för verksamhet i en filial eller för verksainhet som sker genom direkt tillhancfehållande av tjänster inora landeto gränser.

Som fraragår av besfemmelsens irmehåll skall Finansinspektionen i försto hand försöka komma till rätto med regelöverträdelser genora att utfärda förelägganden om rättelse. Om det inte hjälper skall inspektionen underrätto behörig myndighet i bankens hemland ora överträdelsen så att den myndigheten kan vidto de åtgärder mot banken sora krävs för att åstodkomma rättelse (jämför den föreslagna bestämmelsen i 17 §). Eftersom det är hemlandete rayndigheter som har auktoriserat banken så har dessa myndigheter också normalt större möjligheter att på ett effektivt sätt ingripa raot regelstridiga förfaranden. Enligt direktivet skall hemlandete myndigheter hålla tillsynsmyndigheten i värdlandet under­rättod om vilka åtgärder som vidtos mot banken. Skulle banken inte upphöra med överträdelsema troto de åtgärder som vidtogite av heralandet

204


eller beroende på att sådana åtgärder visat sig otillräckliga eller av någon    Prop. 1992/93:89 anledning inte kan genomföras i det landet, så får inspektionen gå vicfere i försöken att stoppa överträdelsema. Vad som återstår är att förbjucfe banken att göra nya åfeganden i Sverige. Innan förbud raeddelas skall tillsynsrayndigheten i hemlandet imdenättas.

I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan att först underrätto hemlandete behöriga myndighet. Även i brådskande fall raåste emellertid inspektionen först försöka komraa till rätto raed en rättestridig verksamhet genora ett föreläggande om rättelse. Följer inte banken detto föreläggande kan inspektionen omedelbart förbjuda banken att göra nya åteganden. Underrättelse ora att banken vägrat vidte erforderlig rättelse och att förbud raeddelato skall därefter sändas så snart som möjligt till hemlandsmyndigheten.

7 kap. 20 §

Paragrafen grandar sig på en besferaraelse i artikel 21.9 i andra banksaraordningsdirektivet sora förskriver en skyldighet att vid åter­kallelse av auktorisation meddela myndigheteraa i de länder cfer förefeget som fått sin auktorisation återkallad driver verksainhet genom filial eller direkt tillhandahållande av tjänster. Värdländeraas myndigheter skall då vidto de åtgärder som krävs för att hindra företoget att ingå nya åtoganden inom dessa länders gränser.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd 7 kap. 21 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 18 §.

Avgifter till Fmansinspektionen

7 kap. 22 §

Paragrafen motevarar nuvarande 15 § försto stycket. Avgifteskyldigheten omfattor alla svenska banker och de utländska banker, vare sig de är hemmahörande inom EES eller inte, som driver verksamhet genora filial här i landet.

Vite

7 kap. 23 §

Paragrafen motsvarar 9 kap. 3 § tredje stycket som enligt förslaget skall upphävas. Av 24 § följer att beslut om föreläggande av vite skall överklagas till regeringen. Om det skulle bli aktuellt att döma ut förelagt vite skall Finansinspektionen ansöka om detto hos länsrätten i enlighet med lagen (1985:206) om vite.

205


överklagande                                                                Prop. 1992/93:89

7 kap. 24 §

I första srycket anges två fall när Finansinspektionens beslut inte kan överklagas. Anledningen till detto är att inspektionens utredning inte skall kurma fördröjas i onödan genora oberättigade överklaganden. En motsvarande besfemmelse finns i lagen (1990:1114) om värdepappers­fonder, lagen (1991:981) om värdepappersrörelse cxh den föreslagna lagen om kreditraarknadsbolag.

Andra stycket raotsvarar nuvarande besferaraelser ora överklagande i 14 och 18 §§.

Av tredje stycket fraragår att Finansinspektionen i brådskande fall kan meddela interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall gälla omedelbart. Även denna besfemmelse har sin motsvarighet i lagaraa om värdepappersfonder, värdepappersrörelse och kredit-marknadbolag. I dag gäller för bankeraa att Finansinspektionens beslut får verkställas utan hinder av det överklagate, om regeringen inte förordnar annat.

7 kap. 25 §

Paragrafen är ny och grandar sig på bestämmelser i EG:s direktiv ora att underlåtenhet att meddela ett beslut skall kunna bli föreraål för prövning i dorastol. I artikel 13 i EG:s försto banksaraordningsdirektiv stodgas bl.a. att möjlighet skall finnas att klaga till dorastol då inget beslut har fattote inom sex månader från det en auktorisationsansökan, som innehåller alla de uppgifter som krävs enligt gällande bestämmelser, har gette in. I det andra banksamordningsdirektivet finns en liknande bestämmelse i artikel 19.3 såvitt gäller underlåtenhet att översända underrättelse om filialetoblering inora EES. Tiden inora vilken beslut måste fattas är emellertid här tre månader i stället för sex. Besfemmelser-na i paragrafen har behandlate ytterligare i den allraänna raotiveringen, avsnitt 2.5.

Särskilda bestämmelser 7 kap. 26 §

Bestämmelsen motevarar nuvarande 13 §.

7 kap. 27 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 16 §.

7 kap. 28 §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 17 §.

206


8 kap. 5 §                                                                    Prop. 1992/93:89

1 försto stycket 4 har hänvisningen till 9 kap. 3 § togite bort i anledning av att 9 kap. utraönstrato ur lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1 2 kap. 9 § andra stycket anges att en banks kapitolbas inte får understiga det belopp för stortkapitol sora föreskrivs i nytillkomna besfemmelser i BAL, sparbankslagen resp. föreningsbankslagen. De åsyftode bestämmelseraa innebär att en bank när rörelsen påbörjas skall ha så stort bundet eget kapitol som motsvarar fem railjoner ecu - för sparbanker en miljon ecu - beräknat efter den kurs sora gällde vid tidpunkten för beslut om oktroj. Normalt skall, enligt 7 kap. 16 § försto stycket 6, oktrojen återkallas i fall när kapitolbasen under tre månaders tid inte kunnat hållas i nivå med det föreskrivna stortkapitolet. Enligt 16 § andra stycket har Finansinspektionen dock vissa möjligheter att förlänga tiden för bristens täckande.

Dessa bestäraraelser går inte att tillämpa för banker som auktoriserate och påbörjat sin rörelse irman lagändringaraa trätt i kraft. I punkt 2 av övergångsbestämmelsema har därför togite in en kompletterande regel, enligt vilken referensnivån för kapitolbasen i sfellet skall motsvara fem resp. en miljon ecu, beräknat efter kursen per dagen för ikraftträcfendet.

Som framgått av den allmänna motiveringen skulle ett antol nu verk­samma inindre sparbanker inte klara av att fortoätto sin rörelse uton särskilda undantogsregler. 1 punkt 3 har för deras skull föreskrivite att kapitelbasen tills vidare får vara lägre än motsvarande en miljon ecu. Bestämmelseraa har, i enlighet med vad EES-avtelet medger, konstrae-rate så att kapitelbasen skall hållas på minst den nivå som vid något tillfälle uppnåtte efter dagen för avtelete undertecknande, dvs. den 2 maj 1992. När kapitelbasen väl har kommit upp i nivå med ett belopp som motsvarar en miljon ecu, skall huvudregeln enligt punkt 2 slå till. Sparbankens kapitelbas får med andra ord i tiden därefter fluktuera såväl uppåt som neråt, bara den inte går under det belopp i svenska kronor som på dagen för lagens ikraftträdande motsvarade en miljon ecu. Häratöver gäller det generella kravet på åtte procent kapiteltäckning (jämför specialmotiveringen till 2 kap. 9 §).

9.2 Förslaget till lag om kreditmarknadsbolag

1 kap. Inledande bestämmelser

Definitioner

1 kap. 1 §

Paragrafen innehåller definitioner av en rad begrepp som används i lagen.

Definitionen av fniansieringsverksamhet överensstämmer med den som finns i 1 § lagen (1988:606) om finansbolag. I regeringens proposition 1987/88:149 om auktorisation av finansbolag diskuterades möjligheten

207


av att införa en mer helfeckande cxh generell defmition. I den prome- Prop. 1992/93:89 moria som låg till grund för de i propositionen föreslagna ändringaraa hade fastigheterenting/leasing av fast egendom inbegripite i defmitionen av finansieringsverksamhet. Sedermera har även kreditmarknads-koraraittén (KMK) i sitt slutbetänkande Förayelse av kreditmarknaden (SOU 1988:29) föreslagit en definition sora innefetfer fästigheteleasing. Föredragande sfeterådet anförde eraellertid i propositionen att p.g.a. vissa oklarheter beträffande fastigheteleasing så fanns det skäl att avvakto en utvidgning av definitionen till att orafatto även sådan verksainhet. Bankföreningen har i sitt reraissvar till förslaget om en lag om kredit­marknadsbolag framfört att enligt deras mening fastigheteleasing bör omfattos av definitionen. Leasingutredningen, som har i uppdrag att utrecfe frågor ora leasing av fast' och lös egendom, har läranat ett delbetänkande. Fastigheteleasing (SOU 1991:81), som främst behandlar s.k. sale and lease back av fast egendom. Med anledning av betänkandet övervägs för närvarande inom regeringskansliet bl.a. frågan hur fastigheteleasing skall behandlas ur kreditpolitisk synvinkel. I awaktan på resultotet av dessa överväganden införs här den definition av finansieringsverksamhet som finns i finansbolagslagen utan några ändringar. Detto innebär dock inte att kreditmarknadsbolagen inte skulle få ägna sig åt fastigheteleasing. I likhet med vad sora gäller för finans­bolagen i dag hör detfe till de för bolagen tillåtna verksamheterna.

Definitionen har en sådan räckvidd att den omfattor inte bara sådan verksamhet som bedrivs av finansbolagen i dag utan även den typ av verksarahet sora kreditaktiebolagen driver. 1 3 kap. I § finns en exeraplifierande uppräkning av de typer av verksainhet sora ett kredit­marknadsbolag får ägna sig åt (se härom även avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen). Även hypoteksinstitutioneraa och stora delar av bankeraas verksarahet faller in under definitionen. Skälet till att fraansieringsverksarahet sora utövas av dessa sistnämnda kreditinstitut inte är tillsfendspliktig enligt derma lag är givetvis att instituten redan omfattos av Finansinspektionens tillsyn enligt annan lag. En uttrycklig undantogsregel med derma innebörd finns i 3 § försto stycket 7.

Av 2 § framgår att ett svenskt företog som önskar driva tillståndspliktig finansieringsverksamhet måste vara ett aktiebolag. Ett sådant bolag betecknas i lagen ki-edUmarkiicubbolag. Ätt aktiebolaget skall vara svenskt iimebär inte att bolaget måste vara ägt av svenska fysiska eller juridiska personer. Med svenskt menas här att bolaget biicfete enligt svensk lag. Ett svenskt aktiebolag kan allteå helt eller delvis ägas av utländska personer.

Definitionen av kvalificerat innehav har hämtote från andra banksara­ordningsdirektivet (89/646/EEG). Termen används i lagen när det gäller ett kreditmarknadsbolags innehav av placeringsaktier (3 kap. 6 §) och i ägarprövningsavsnittet (5 kap. 11-15 §§).

Av definitionen a\ filial framgår att ett utländskt företog som etoblerar sig här i landet skall anses ha inrättot endast en filial även om företoget öppnar flera olika kontor inom landeto gränser.

208


Definitionen av kreditinstitut är togen från EG:s försfe banksamord- Prop. 1992/93:89 ningsdirektiv (77/780/EEG) och definitionen av finansiellt institut från andra banksamordningsdirektivet. Ätt defmitioneraa har fegite frän EG:s direktiv har medfört att begreppet kreditinstitut har en nägot annan innebörd enligt denna lag jämfört med t.ex. lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Det kan anmärkas att begreppen kreditinstitut cxh finansiellt institut kommer till användning i lagen endast i samband med regleringen av förhållanden som rör utländska förefeg som önskar etoblera filial här i landet eller, såvitt gäller företog raed säte inora EES, tillhandahålla tjänster direkt från heralandet.

Till EES hör föratora de tolv EG-länderaa (Belgien, Danraark, Frankrike, Grekland, Irland, Itolien, Luxeraburg, Nederländema, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland) de sju EFTA-ländema (Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike).

TiUståndsplikt

1 kap. 2 §

Av paragrafens/örrto stycke framgår att svenska företog cxh utländska kreditinstitut, med vissa undanfeg, får driva finansieringsverksamhet endast efter tillsfend.

1 likhet med vad som gäller enligt finansbolagslagen får tillstånd enligt lagen meddelas svenskt företog endast om finansieringsverksamheten drivs i aktiebolagsform.

Om Finansinspektionen inte meddelat beslut angående tillstånd inora sex månader kan sökanden enligt 6 kap. 2 § begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.

Beträffande utländska företogs möjligheter att driva verksarahet här i landet gäller 2 kap. 8-10 §§. 1 viss mån gäller olika besfemmelser för utländska företogs verksamhet beroende på ora de är hemmahörande i ett land inom EES eller inte. I paragrafen anges att för utländsk filialverk­samhet gäller dels lagen ora kreditmarknadsbolag i övrigt i tillärapliga delar och dels lagen (1992:160) om utländska filialer m.ra. Hänvisningen till filiallagen innebär att de utländska filialerna kommer att lyda under de regler som finns i den lagen ora bl.a. filialens ledning, bokföring, revision m.ra. Det bör dock observeras att särskilcfe föreskrifter kan meddelas beträffande bl.a. EES-filialers redovisning enligt 5 kap. 2 §. 1 avsnitt 2.4.3 i den allmärma motiveringen har frågan om svensk lags tillämplighet på utländska företogs verksamhet i Sverige berörts.

1 kap 3 §

Paragrafen innehåller vissa av de undantog från tillsfendskrav som för närvarande finns i 2 § sisto stycket och 3 § finansbolagslagen.

Enligt finansbolagslagen behöver vissa typer av förefeg som driver finansieringsverksamhet inte söka tillstånd om nettovärdet av dess tillgångar understiger femtio miljoner kronor. 1 EG:s försto banksamord­ningsdirektiv (artikel 3) föreskrivs emellertid att alla företog som faller

14 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 89                                                                       209


under den i direktivet angivna definitionen av kreditinstitut skall ha    Prop. 1992/93:89

erhållit auktorisation innan de får inleda verksamhet. Det iimebär, sora

anförto i den allmänna motiveringen, att den frizon sora hittills fiinnite i

Sverige för dessa mindre bolag försvinner. Kreditmarknadstxjfeg, sora

inte faller under något av undantogen i paragrafen, måste således oavsett

storlek söka tillstånd. Av 2 kap. 4 § andra stycket framgår att bolag av

viss begränsad storlek kan medges undantog från kravet på fem imljoner

ecu i bundet eget kapitol vid verksamhetens påbörjande.

I första stycket 2 och 3 görs undantog för leverantörs- och köpkrediter. Dessa används av produktionsföretog för att underlätto avsättningen av egna produkter. Krediten kan ges i olika former, t.ex. anstånd med betolning eller genom att kunden använder ett särskilt kontokort. Finansieringsverksamheten kan äga ram i det producerande bolaget (fallet under punkten 2), i annat koncerabolag eller i bolag som annars är nära knutet till produktionsbolaget (fallen under punkten 3). Undantoget i punkten 3 förateätter dessutom att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Regeringen har nyligen gett direktiv till en utredning som bl.a. skall lämna förslag på hur vissa oreglerade krediter skall behandlas i fraratiden (Dir. 1992:60). I avvaktan på resultotet av denna utredning föreslås således inte nu någon ändring av vad sora gäller i dag för dessa krediter.

Även om leverantörs- och köpkrediter inte omfattos av lagen så följer av definitionen av finansieringsverksamhet i I § I att förvärv av en sådan fordran omfattas av den principiella tillståndsplikten.

Enligt första stycket 4 gäller, liksom enligt finansbolagslagen, att tillstånd inte krävs om verksamheten bedrivs av ett företog sora tillgodo­ser finansieringsbehov inom en grapp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.

Undantoget iförsta stycket 5 beträffande ett företogs norraala likvidi­teteförvaltning har ändrate något i förhållande till vad som gäller enligt finansbolagslagen. Det krävs inte längre Finansinspektionens medgivande för att ett företogs normala likviditeteförvaltning skall undantos från tillståndskravet. Orsaken härtill är främst att den fria sektor sora enligt finansbolasslagen ger alla en möjlighet att driva finansieringsverksamhet upp till ett nettovärde om 50 milj. kr. av tillgångaraa i verksamheten försviimer. Att behålla dispenskravet skulle innebära den opraktiska ordningen att samtliga företag, oavsett storlek, måste söka dispens för sin normala likviditefsförvaltning. Om Finansinspektionen i ett visst fall skulle finna att likviditeteförvaltningen har ett självständigt syfte får inspektionen ingripa mot verksamheten.

Möjligheten till undantog enligt 3 § andra stycket 2 i finansbolagslagen för finansieringsverksamhet som bedrivs av föreningar i syfte att tillgodose medlemmars finansieringsbehov har tagite bort. Den verksam­het som dessa föreningar driver är närmast att jämsfella raed bankrörelse och bör därför i förekommande fall prövas enligt bankrörelselagen. Inom reszerinsskansliet övervägs för närvarande hur dessa föreninaar skall

210


regleras i fraratiden. Denna fråga koramer därför att tas upp i armat    Prop. 1992/93:89 sammanhang.

Besfemmelsema i första stycket 1 och 6-7 saknar motsvarighet i finansbolagslagen. De verksamheter som räknas upp under dessa punkter omfatfes emellertid av de nuvarande undantogen från tillståndskravet i 2 och 3 §§ fmansbolagslagen. Ändringen är främst föranledd av att paragrafen även gäller för utländska företog.

Sundhetskrav

1 kap 4 §

Genom paragrafen införs, efter förebild i bl.a. lagen (1991:981) ora värdepappeisrörelse, en särskild besfemmelse om att finansieringsverk­samhet skall bedrivas på ett sådant sätt att den kan anses sund.

1 finansbolagslagen anges i 13 § tredje stycket att Finansinspektionen skall följa finansbolagens verksamhet för att hålla sig undenättod ora förhållanden som har betydelse för en sund utveckling av verksamheten. När motsvarande besfemmelse infördes i den dessförinnan gällande finansbolagslagen (1980:2) angavs i raotiven (prop. 1978/79:170 s. 49) att tolkningen av uttrycket borde göras mot bakgrand av att lagen främst syftode till att ge ett skydd för finansbolagens långivare och kimder.

Innebörden av rekvisitet sund finansieringsverksamhet är inte stotisk uton kan variera beroende på hur finansieringsverksamheten utvecklas. När det gäller att fastefella innehållet i begreppet bör Finansinspektionens verksamhet i form av allraänna råd och tillsynspraxis spela en viktig roll. Av betydelse är naturligtvis också eventuella rekommendationer som ges ut av branschorganisationer. Vad gäller innebörden kan också hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 2 kap. I § cxh i den allmänna motiveringen under avsnitt 4.3.

Sekretess

1 kap. 5 §

Paragrafens/örj/a och andra stycke motsvarar i sak sekretessbestämmel-, sen i 26 § finansbolagslagen. Dessa två stycken har utformate efter mönster i nuvarande I kap. 6 § BRL (I kap. 10 § BRL enligt ändrings­förslaget). Tystnadsplikten gäller inte bara styrelseledamöter och ansfellda hos ett kreditraarknadsbolag eller utländskt kreditmarknadsföretog utan också andra befattningshavare sora fått kännedora ora förhållanden som omfattos av tystnadsplikt, t.ex. revisorer.

Regeln i 26 § finansbolagslagen är sanktionerad enligt 20 kap. 3 § brottebalken. Brott mot föreskriften om tystnadsplikt i bankrörelselagen är däremot inte straffsanktionerad, vilket framgår av nuvarande 9 kap. 1 § samraa lag (jämför I kap. 10 § tredje stycket i förslaget). På detto område bör samma regler gälla för alla kreditinstitut varför det i paragrafens tredje stycke har införte en bestämmelse om att ansvar inte skall följa för den som bryter mot föreskriften i försto stycket. Det kan anmärkas att det således rör sig endast om ett borttogande av det

211


straffrätteliga ansvaret.   Den  som  bryter  mot  sekretessbesfemraelsen    Prop. 1992/93:89 riskerar fortfarande ansvar enligt den arbeterätteliga lagstiftningen cxh skadeståndsskyldighet.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Kreditmarknadsbolag

2 kap. 1 §

Kriterieraa för den materiella prövningen har erhållit en ny lydelse jämfört med vad sora tidigare gällt enligt kreditaktiebolags- och finansbolagslagaraa. Besferaraelsen i första stycket 2 knyter an till sundhetekravet i I kap. 4 §. Utöver vad sora sägs i det följande kan hänvisas till vad sora anförte i specialraotiveringen till den paragrafen.

Av 2 § kreditoktiebolagslagen framgår att regeringen skall pröva om bolagsordningen överensstämmer med lag och arman författning samt om särskilda föreskrifter erfordras i bolagsordningen. I 5 § finansbolags­lagen anges att tillstånd för ett svenskt företog får raeddelas endast om bolaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet. Vicfere skall det kurma antos att rörelsen inte skall bli till skada för det allmäima.

I motiven till regleraa om auktorisation av finansbolag (prop. 1987/88:149 s. 36 f) anges att den lämpligheteprövning som föreskrivs bör utgöra en väsentlig del av Finansinspektionens prövning av ett tillståndsärende. De organisatoriska förhållanden under vilka den planerade rörelsen skall drivas bör uppmärksammas. Det bör även ske en prövning av den personliga lämpligheten hos den verksfellande ledningen och hos ägaraa. Det sägs vidare att det måste kunna antas att verksamheten kommer att bli bedriven på ett korrekt och oradöraesgillt sätt.

Lämpligheteprövningen enligt finansbolagslagen tor alltoå sikte dels på företagets organisatoriska uppbyggnad, dels erfarenheten och sakkunskap­en hos företogeto ledning. Även i andra banksamordningsdirektivet finns en bestämmelse (art. 5) som säger att auktorisation skall vägras om behörig myndighet, med hänsyn till behovet av sund och ansvarsfull ledning av ett kreditinstitut, bedömer att lämpligheten hos aktieägare med s.k. kvaliflcerat innehav inte är tillfredsställande. Den prövning sora skall göras i dessa avseenden har i den nya lagen fbrraulerate så att tillstånd får meddelas encfest om den planerade rörelsen kan anfes komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

Såvitt gäller sakkunskapen hos företogsledningen, dvs. styrelsen cxh verkställande direktören, bör några forraella krav på kunskap eller erfarenhet inte ställas upp. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att från fall till fall göra en bedömning av om företogsledningen, med hänsyn till önskemålet om kontinuitet i verksamheten och kravet på att den bedrivs på ett korrekt och omdömesgillt sätt, har den erfarenhet som behövs för verksamheten.

1 enlighet med vad som gäller beträffande finansbolag skall någon behovsprövning inte ske vid beviljande av tillstånd att driva finansierings-

212


verksamhet. En såcfen behovsprövning skulle för övrigt stricfe mot Prop. 1992/93:89 besfemmelsema i EG:s försto banksaraordningsdirektiv. Konkurrensverket har anfört att det i lagtexten bör tas in en besfemmelse ora att sundheto­prövningen vid auktorisation av ett kreditinstitut inte får göras beroende av marknadens ekonoraiska behov. En regel av derma iimet)örd finns i andra stycket.

2 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 6 § fmansbolagslagen.

1 EG:s försto banksaraordningsdirektiv finns i artikel 3.4 ett krav att medlemsstotema skall föreskriva att en verksamheteplan skall fogas till varje ansökan om auktorisation av ett kreditinstitut. I planen skall bl.a. anges den tilltänkto verksamheteinriktningen och en beskrivning ges över organisationens straktur. I bl.a. 2 kap. 3 § BAL krävs att det till ansökan om oktroj fogas en plan över den tilltänkto verksamheten. I 3 § bankrörelseförordningen (1987:647) anges närmare vad en verksamhete­plan för banker skall innehålla. När det gäller att avgöra frågan om tillsfend för ett bolag enligt lagen ora kreditmarknadsbolag synes i huvudsak samma typ av uppgifter som krävs för en banks verksamhete­plan vara av betydelse. Med hänsyn till det utvidgade krav som sfells på innehållet i ett kreditmarknadsbolags bolagsordning, jämfört med vad som gäller för ett finansbolag i dag (järaför 3 kap. 3 §) kan vissa uppgifter komma att framgå av såväl verksamheteplanen som bolagsord­ningen.

2 kap. 3 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § fmansbolagslagen, såvitt avser andra stycket, och till viss del i 2 § kreditaktiebolagslagen. 1 3 kap. 3 § anges närmare vad bolagsordningen skall innehålla.

I 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivs att bolagsord­ningen skall innehålla bl.a. bolagete firma. Enligt 8 § finansbolagslagen får ingen annan än finansbolag i sin firma eller annars vid beteckning av verksamhet använcfe ordet finansbolag eller finansaktiebolag.

För närvarande pågår en ökande interaationalisering av kreditmarkna­den vilken medför allt större möjligheter för utländska förefeg att verka i Sverige och för svenska företog att etoblera sig utomlands. Att i detto läge reservera en viss beteckning för de företog som erhållit tillstånd enligt lagen om kreditmarknadsbolag är inte äncfemålsenligt. I lagen har därför ingen beteckning förbehållite de bolag som driver tillståndspliktig verksarahet. Det saknas också anledning att, såsora Bankföreningen föreslagit, införa en övergångsbesfemmelse i syfte att skydda nu verksamma finansbolag vilka använder beteckningarna "finansbolag" eller "finansaktiebolag" under viss tid även efter det att dessa bolag erhållit tillsfend enligt den nya lagen.

Om ett företog driver tillsfendspliktig verksamhet och kallar sig kreditraarknadsbolag uton att ha sökt tillsfend hos Finansinspektionen, kan inspektionen ingripa enligt bestämmelsen i 5 kap. 22 §. Företeget

213


kan därvid föreläggas vid vite att upphöra raed verksaraheten. Vidare är    Prop. 1992/93:89 det enligt marknadsföringslagen (1975:1418) straffljart att vid marknads­föring av vara, tjänst eller annan nyttighet uppsåtligen använda vilse­ledande framsfellning, vilken avser egen eller annans näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan av nyttigheten.

2 kap. 4 §

1 artikel 4 i EG:s andra banksaraordningsdirektiv föreskrivs som
huvudregel att auktorisation inte får beviljas ora sfertkapifelet understiger
5 milj. ecu vilket motsvarar ungefår 37 milj. kr. Auktorisation får dock,
under vissa förateättningar, beviljas även om stortkapitolet understiger 5
milj. ecu. I så fall måste emellertid stortkapitolet uppgå till minst I milj.
ecu (ca 7,5 milj. kr.). En av förateättningaraa för att medlemsstoteraa
skall få införa en sådan undantogsregel är dock att den endast gäller för
särskilda kategorier av kreditinstitut (jämför även avsnitt 2.2 i den
allmärma motiveringen).

Stortkapitolet har i paragrafen definierate som bundet eget kapitol och en hänvisning har gjorte till 11 kap. 7 § aktiebolagslagen där det anges att med bundet eget kapifel avses aktiekapitol, reservfond och uppskriv­ningsfond.

I paragrafens aiulra stycke har en raöjlighet öppnate för mindre kreditmarknadsbolag att erhålla tillstånd enligt lagen trote att det bundna egna kapitolet inte uppgår till 5 milj. ecu. Den gräns sora satte för värdet på tillgångama i dessa bolags verksamhet har besfemte till 100 milj.kr. (se vidare härom i avsnitt 4.2 i den allmänna raotiveringen). Sfertkapi­tolet skall i dessa fall uppgå till ett raed hänsyn till verksamhetens art och omfattning lämpligt belopp, dock inte lägre än motsvarande 1 milj. ecu.

Av 4 kap. I § andra stycket följer att efter igångsättandet av verksam­heten får bolagete kapitolbas mte understiga det belopp som krävs i stortkapitol. Enligt sararaa paragrafe tredje stycke skall de bolag som fått tillstånd att storto verksamhet raed ett lägre bundet eget kapitol än 5 milj. ecu ha en kapifelbas sora uppgår till rainst detto belopp om nettovärdet på tillgångaraa efter påbörjandet av verksaraheten stiger över 100 milj. kr.

1 protokoll 39 till EES-avtolet anges att med "ecu" avses i avtolet ecu såsora den definieras av behöriga myndigheter inora geraenskapen.

Bestämmelserna i paragrafen berör inte redan verksamma finansierings­företog. Dessa kan således, under vissa förateättningar, fortsätto att driva finansieringsverksamhet även ora företogens kapitolbas inte uppgår till den i paragrafen erfordrade nivån (jämför punkt 6 i övergångsbestäm­melseraa).

2 kap. 5 §

Paragrafen saknar motsvarighet i finansbolags- och kreditaktiebolags-laama.

214


Av 8 kap. 1 och 3 §§ aktiebolagslagen fraragår att ett aktiebolags Prop. 1992/93:89 styrelse skall besfe av rainst tre ledaraöter om aktiekapitolet eller maximikapitolet uppgår till minst en milj. kr. och att det i såcfena bolag skall utoes en verksfellande direktör. I kreditaktiebolagen uppgår styrelselecfemötemas antol till åtrainstone tre. Finansinspektionen har i sina riktlinjer för auktorisation för finansbolag ett krav på bl.a. att bolaget skall ha en styrelse besfeende av fera personer särat en verk­ställande direktör. Finansbolagens Förening har anfört att den nu aktuella paragrafen bör utformas i enlighet med aktiebolagslagens besferaraelser, eftersom det i vissa raindre bolag kan vara raotiverat raed ett lägre antol än fera ledaraöter. Emellertid finns i lagen om värdepappersrörelse ett motsvarande krav på ininst fera styrelseledaraöter i värdepappersbolag. Genom paragrafen införs i överenssfemmelse härmed ett minimikrav på fem styrelseledamöter även för kreditmarknadsbolag. Att de flesto kreditmarknadsbolag skall ha en verksfellande direktör följer redan av aktiebolagslagen eftersora bolagen skall ha ett aktiekapitol raotsvarande minst en miljon ecu. I övergångsbesferamelseraas punkt 6 öppnas emellertid en raöjlighet för vissa förefeg att driva verksarahet raed ett lägre aktiekapifel. I paragrafen har cferför införts ett krav på att saratliga kreditraarknadsbolag skall ha en verksfellande direktör.

Av vad sora anförte ovan i anslutning till 2 kap. 1 § ora den materiella tillsfendsprövningen framgår att vissa krav skall ställas på förefegsled­ningens sakkunskap.

2 kap. 6 §

Paragrafen överenssferaraer med 12 § finansbolagslagen. För kreditaktie­bolag gäller i princip reglema i 10 kap. 3 § aktiebolagslagen om när auktoriserad revisor krävs. Däratöver har många kreditaktiebolag i sina bolagsordningar en besfemmelse om att alltid en revisor skall vara auktoriserad.

2 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar i princip 9 § finansbolagslagen. En motsvarande hänvisning till allmänna regler om aktiebolag fmns även i 1 § kreditaktie­bolagslagen.

Enligt 10 kap. 4 § försto stycket aktiebolagslagen kan bl.a. den sora står i låneskuld till ett bolag inte vara revisor i bolaget. Besferaraelsen i andra stycket innebär att denna regel vidgas så att även den sora utnyttjat någon av de speciella finansieringsformer som ett kreditmarknadsbolag kan erbjuda, t.ex. factoring eller leasing, inte heller kan vara revisor i det bolaget.

Utländska företag

2 kap. 8 §

Paragrafen, som är utformad som en generell regel men sora till följd av bestämmelsen i 9 § i praktiken är tilläraplig endast för företog raed säte

215


utanför EES, överenssferaraer delvis med 5 a § fmansbolagslagen. Regeln    Prop. 1992/93:89 innebär ett krav på filialetoblering för att få verka i Sverige.

Iförsta srycket 2 har införte ett sundhetekriterium motsvarande det som föreslås gälla som villkor för att svenska aktiebolag skall få tillstånd att driva finansieringsverksamhet (2 kap. 1 §). Iimebörden av sundhetekravet har behandlate i anslutning till 1 kap 4 §. I raotiven till 5 a § finans­bolagslagen (prop. 1990/91:154 s. 107) har som exerapel på krav sora bör ställas angette att det utländska företoget i sitt hemland lyder imder betryggande kapitelfeckningsregler och att företeget allraänt skall ha bedrivit verksamheten i sitt hemland på sådant sätt att det finns skäl att tro att en verksainhet i Sverige kommer att drivas på ett seriöst sätt.

I andra srycket har införts en motsvarighet till stedgandet i 1 § andra stycket om att tillstånd inte får vara beroende av någon form av behovsprövning.

2 kap. 9 §

Paragrafens besfemmelser är hämtede från EG:s andra banksamorchiings­direktiv och har närmare beskrivite i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Bestämmelsema reglerar den prcxedur som skall iakttas när ett utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES önskar inlecfe verksainhet här i landet. Det är fråga ora olika besferaraelser bercxnde på om institutet önskar erbjuda och tillhandahålla tjänster direkt från hemlandet eller genom att inrätte en filial här i landet. Det utländska kreditinstitutet får inte vara bank. Utländska bankföretegs eteblering i Sverige regleras i bankrörelselagen.

Väsentligt är att svenska rayndigheter normalt inte har rätt att vägra sådant marknadstillträde som avses i paragarafen. Det är den behöriga myndigheten i kreditinstitutete hemland som prövar ora institutet skall få verka i ett annat EES-land. Finansinspektionen har att godte det lärapligheteintyg sora hemlandsrayndigheten utfårcfet.

Av punkt 1 fraragår att ett kreditinstitut kan inleda verksamheten vid filial två raånader efter det att inspektionen raottogit undenättelse ora avsikten att etoblera filial från tillsynsrayndigheten i institutete hemland. Finansinspektionen har således två månader på sig att vidto de åtgärder sora är nödvändiga för att inspektionen skall kunna uppfylla sin del av tillsynen över institutet samt uppsfella de eventuella villkor, grancfede på det allmännas intresse, som skall gälla för institutete verksainhet här i landet.

Av 12 resp. 13 § fraragår vad Finansinspektionen har rätt att kräva i fråga om innehållet i den undenättelse sora skall skickas från kreditinsti­tutets hemland till inspektionen.

2 kap. 10 §

1 andra banksamordningsdirektivete artikel 18.2 föreskrivs att även vissa s.k. finansiella institut och dess dotterförefeg skall kurma utnyttja möjligheten att driva verksamhet i enlighet med principen om "single licence". I 1 kap. 1 § finns definitionen av finansiellt institut cxh i här

216


akhiell paragraf anges de närmare villkor sora institutet raåste uppfylla    Prop. 1992/93:89

för att få driva verksaniheten. Att saratliga villkor verkligen är uppfyllcfe

.skall  framgå av en sådan undenättelse som avses i 9  §.   Det kan

anmärkas att det av defmitionen av ett fmansieUt mstitut fraragår att

institutet inte kan driva de verksamheter som anges under den försto cxh

de två sisto punkteraa i den listo över verksaraheter som skall vara

föreinål för ömsesidigt erkännande och som fitms bilagd det andra

banksamordningsdirektivet   (mottogande   av   insättningar   och   andra

återbetolningspliktiga medel från allmänheten, kreditupplysningstjänster

och bankfackstjänster/värdefackstjänster).

Ett finansiellt institut eller dotterföretog som avses i paragrafen raåste kontinuerligt uppfylla samtliga de villkor som anges i artikel 18.2 i direktivet. Om någon förändring skulle inträffa som medför att villkoren inte längre uppfylls får företoget inte fortoätto att driva verksarahet i ett annat EES-land enligt reglema om "single licence". 1 sfellet blir företoget underkastot de lagar i värdlandet som är tillämpliga på den typ av verksamhet som förefeget driver i landet. Om verksamheten är tillstånds­pliktig måste företoget allteå söka tillstånd eller upphöra med verksara­heten.

Kreditmarknadsbolags etablering utomlands

2 kap. 11 §

Paragrafen motsvarar 10 b § andra stycket finansbolagslagen. För kreditoktiebolagen torde nu gällande bolagsordningar hindra efeblering i utlandet. Besfemmelsen avser i princip all filialefeblering utomlands. Vid kreditmarknadsbolags efeblering av filial inom EES tillämpas dock de kompletterande bestämmelseraa i 12 §.

2 kap. 12 §

I paragrafen anges den procedur som skall iakttas cfe ett svenskt kreditmarknadsbolag önskar etoblera filial i ett annat EES-land. Regleraa har närraare beskrivito i avsnitt 2.4.1 i den allmänna raotiveringen. Uppräkningen över vad den undenättelse sora Finansinspektionen vid medgivande till filialetoblering skall sända till det andra landeto behöriga myndighet skall irmehålla motsvarar vad som anges i artikel 19 i andra banksamordningsdirektivet så när som på en punkt. I direktivet sägs att uppgift skall läranas om vilka system för inlåningsskydd som ger skydd åt filialens insätfere. Eftersom kreditraarknadsbolagen inte får fe eraot inlåning från allmänheten så kommer de inte heller att omfattas av några bestämmelser om inlåningsskydd. Det blir således aldrig aktuellt att beträffande dessa bolag lämna en uppgift härom. I enlighet raed bestämmelsema i direktivet har i paragrafens andra stycke angette att inspektionen genast skall undenätfe behörig myndighet i det andra landet om ändring skett av något förhållande som avses i punktema 1-3. Vad däreraot gäller förändringar i kapitolbas och kapitolfeckning (punkt 4 i försto stycket) har det inte ansette ändaraålsenligt att föreskriva en

217


raotsvarande formaliserad undenättelseskyldighet. Som framgått av Prop. 1992/93:89 avsnitt 2.4.3 av den allmänna raotiveringen ankommer det på Finans­inspektionen att löpande förse behöriga utlandsmyndigheter raed uppgifter om bl.a. den fmansiella sfellningen för sådana banker cxh andra kreditinstitut som raed stöd av svensk auktorisation bedriver verksarahet i annat EES-land.

Utöver nyss nänmcfe uppgifter kan Finansinspektionen, med stöd av besfemmelsen i 5 kap. 1 § ora att kreditraarknadsbolag m.fl. skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet cxh cfermed saraman-hängande omständigheter som inspektionen begär, erhålla den ytterligare inforniation sora eventuellt kan anses behövlig. Finansinspektionen har sedan tre månader på sig att ordna för tillsynen av bolagete filial. Det kan t.ex. krävas överenskommelser raed såväl bolaget sora tillsynsmyn­digheten i det land cfer filialen skall etobleras.

1 EG:s andra banksamordningsdirektiv (art. 19.3) ges en möjlighet för en tillsynsmyndighet att vägra översäncfe en undenättelse om rayndig­heten finner skäl att ifrågasätto kreditinstitutete administrativa straktur eller finansiella situation. När det gäller den administrativa strukturen bör krav ställas bl.a. på att kreditmarknadsbolagete organisation gör det möjligt för bolaget att i tillräcklig grad styra cxh kontrollera verksara­heten vid den utländska filialen.

Ett beslut ora att inte översäncfe en undenättelse skall raeddelas inom tre månader från det Finansinspektionen erhållit fullständig information från bolaget. Beslutet skall irmehålla skälen till att inspektionen anser att kreditmarknadsbolaget inte skall få inrätto en filial. Av 6 kap. I § framgår att ett sådant beslut kan överklagas till kammanätten.

Av 6 kap. 2 § framgår att bolaget kan begära förklaring av kammar­rätten att ärendet onödigt uppehålls, om Finansinspektionen inte inom föreskriven tid översänder undenättelse till behörig rayndighet i det land där kreditraarknadsbolaget avser inleda verksarahet.

Gränsöverskridande verksamhet

2 kap. 13 §

I paragrafen regleras proceduren för kreditmarknadsbolags inledande av verksamhet i ett annat EES-land utan inrättandet av filial (cross börder-verksamhet). Besfemmelsema hänör från artikel 20 i andra banksara­ordningsdirektivet.

3 kap. Rörelseregler
Verksamhet

3 kap. 1 §