Prop.
1992/93:8
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 juni 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Reidunn Laurén
I propositionen behandlas frågan om en anpassning av svensk rätt till
tre EG-direktiv om motorfordonsförsäkring. Det föreslås att de regler
som direktiven innehåller skall införlivas i svensk rätt genom
ändringar i trafikskadelagen.
De ändringar som därvid föreslås innebär i huvudsak att en svensk
trafikförsäkring skall täcka även skador som inträffar i ett EES-land
och skador som drabbar EES-medborgare under direkt färd mellan
två EES-länder samt att den skadelidande i det förstnämnda fallet
skall kunna välja om ersättningen skall bestämmas enligt de regler
som gäller i Sverige eller enligt de regler som gäller i det land där
skadan inträffade.
I propositionen behandlas även tre ytterligare frågor som har
aktualiserats oberoende av frågan om EES-avtalet. Den första handlar
om självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon.
Det föreslås att en självrisk på tio procent av basbeloppet, i dagens
läge 3 370 kr, införs på sådan ersättning. Den andra rör försäkrings-
anstalts återkravsrätt enligt trafikskadelagen avseende ersättning för
skador som omfattas av produktansvarslagen. Det föreslås att en
försäkringsanstalt som har betalat ut en sådan ersättning skall inträda
intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd
enligt produktansvarslagen. Den tredje frågan rör jämkning av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och därmed
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 8
befordrad egendom. Förslaget i propositionen innebär på den punkten Prop. 1992/93:8
att förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige
skall beaktas vid bedömningen av om jämkning skall ske.
De lagändringar som har aktualiserats av EES-avtalet föreslås träda
i kraft den dag regeringen bestämmer medan de lagändringar som har
aktualiserats oberoende av EES-avtalet föreslås träda i kraft den 1
januari 1993.
Prop. 1992/93:8
Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen (1975:1410)*
dels att 8, 16, 18 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
För person- eller sakskada
som uppkommer i följd av trafik
här i landet med motordrivet
fordon utgår trafikskadeersätt-
ning i fall som anges i denna
lag. Trafikskadeersättning utgår
i motsvarande fall också for
skada som iföljd av trafik utom-
lands med här i landet registre-
rat eller svenska staten tillhörigt
motordrivet fordon tillfogas
svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.
8 §
Trafikskadeersättning utgår i
fall som avses i denna lag för
person- eller sakskada som upp-
kommer i följd av trafik med
motordrivet fordon
1. här i landet,
2. i Belgien, Danmark, Fin-
land, Frankrike, Grekland,
Irland, Island, Italien, Liech-
tenstein, Luxemburg, Neder-
länderna, Norge, Portugal,
Schweiz, Spanien, Storbritan-
nien, Tyskland eller Österrike,
3. under direkt färd mellan två
länder som avses i 1 eller 2, om
skadan har tillfogats medbor-
gare i ett land som avses i 1
eller 2, samt
4. i andra fall, om skadan har
tillfogats svensk medborgare
eller den som har hemvist i
Sverige.
Ifall som avses iförsta styck-
et 2 - 4 lämnas trafikskadeer-
sättning dock endast om for-
donet var registrerat här i lan-
det eller tillhörde svenska sta-
ten.
1 Lagen omtryckt 1977:949.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanlägg-
ning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).
8 a §
I fråga om trafikskadeersätt-
ning för person- eller sakskada
som uppkommer iföljd av trafik
i Sverige med motordrivet for-
don som är hemmahörande i ett
land som avses i 8 § första
stycket 2 tillämpas på begäran
av den skadelidande de regler
om ersättning för sådan skada
som gäller i det land där for-
donet hör hemma.
I fråga om trafikskadeersätt-
ning för person- eller sakskada
som uppkommer iföljd av trafik
i ett land som avses i 8 § första
stycket 2 med motordrivet for-
don som är registrerat här i
landet eller tillhör svenska
staten tillämpas på begäran av
den skadelidande de regler om
ersättning för sådan skada som
gäller i det land där skadan
inträffade.
16 §2
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskade-
ersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket
samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas
den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då for-
2 Senaste lydelse 1983:309.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
donet brukades olovligen av annan
bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter som
avses i första stycket svarar
även solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet
ej kan fastställas.
och antingen ej var registrerat i
De försäkringsanstalter som
avses i första stycket svarar
även solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet
ej kan fastställas. Från ersätt-
ning för sakskada skall därvid
avräknas ett belopp som svarar
mot en tiondedel av det bas-
belopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
för det år då skadehändelsen in-
träffar.
18 §
Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället
kräva skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes
rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av
omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast om
särskilda skäl föreligger berättigad till skadestånd i den delen.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till om-
ständigheterna.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till före-
komsten av ansvarsförsäkring
hos den skadeståndsskyldige och
omständigheterna i övrigt.
20 §3
Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevålla-
ren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av
3 Senaste lydelse 1990:152.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning har
betalats fi)r en skada som omfat-
tas av produktansvarslagen
(1992:18), inträderförsäkrings-
anstalten intill det utgivna be-
loppet i den skadelidandes rätt
till skadestånd enligt den lagen.
Är järnväg eller spårväg enligt jämvägstrafiklagen (1985:192) eller
annan författning ansvarig för skada till följd av spårdriften och har
trafikskadeersättning utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva
ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft i fråga om 8 § i dess nya lydelse och 8 a
§ den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992.
Närvarande: statsråden B. Westerberg, ordförande, Johansson,
Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Frågan om en närmare anknytning mellan Sverige och EG har varit
föremål för diskussioner och överväganden en längre tid. Under år
1990 inleddes formella förhandlingar mellan EFTA-ländema och EG
om ett närmare samarbete byggt på ett gemensamt beslutsfattande och
gemensamma institutioner inom ett europeiskt ekonomiskt sam-
arbetsområde, EES. Ett avtal om sådant samarbete undertecknades
den 2 maj 1992. Avsikten är att avtalet skall träda i kraft vid
årsskiftet 1992/93, samtidigt som EG:s inre marknad fullbordas.
Målet för ett EES-avtal är att skapa ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och
kapital inom hela EG-EFTA-området och att utveckla och bredda
samarbetet på angränsande politikområden, såsom miljö, forskning,
utbildning och konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela
EG-EFTA-området och basen för EES-avtalet skall vara relevanta
delar av EG:s existerande regelverk (acquis communautaire). Dessa
EG-regler avses alltså på ett eller annat sätt bli gällande också i
EFTA-länderna och i relationerna mellan EG och EFTA-ländema.
En ansökan om svenskt medlemskap i EG inlämnades den 1 juli
1991.
Till de regler som enligt det nyss sagda avses bli integrerade i EES-
avtalet hör tre av EG:s ministerråd antagna direktiv om ansvarsför-
säkring för motorfordon. Direktiven i den engelska originalversionen,
jämte en preliminär, inofficiell svensk översättning av direktiven, bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 1 och 2.
I en inom Justitiedepartementet upprättad departementspromemoria, Prop. 1992/93:8
Ds 1992:9, Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s
regelverk m.m., föreslås att reglerna i direktivet skall införlivas med
svensk rätt genom ändringar i trafikskadelagen (1975:1410). I
promemorian föreslås dessutom några andra ändringar i trafikskade-
lagen som har aktualiserats i skilda sammanhang. Promemorian har
remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av promemorian som bilaga 3, dels promemorians
lagförslag som bilaga 4, dels en förteckning över remissinstanserna
som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementets dnr 92-780).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 maj 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till ändring i trafikskadelagen.
Lagförslaget bör fogas till protokollet som bilaga 6.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7. Jag har gjort några
redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget.
2.1 Allmänna utgångspunkter
Trafikskadelagen (1975:1410) innehåller bestämmelser om ett särskilt
ersättningssystem för trafikskador. I lagen finns regler dels om
obligatorisk trafikförsäkring, dels om ersättning för trafikskada. Lagen
är tillämplig i första hand på skadefall som inträffar i Sverige. Den
som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige har emellertid
rätt till ersättning också när han skadas utomlands till följd av trafik
med ett fordon som är registrerat i Sverige eller tillhör svenska staten.
Trafikskadeområdet har uppmärksammats även inom EG. Minister-
rådet har antagit tre direktiv som syftar till att få till stånd ett såvitt
möjligt enhetligt system inom gemenskapen för obligatorisk trafikför-
säkring, se bilagorna 1 och 2. Jag kommer att behandla direktivens
innehåll närmare i det följande.
EES-avtalet aktualiserar frågan om behovet av lagstiftning för att
den svenska rätten på trafikskadeområdet skall bringas i överensstäm-
melse med EG:s motsvarande regler. Frågan har behandlats i
departementspromemorian. Liksom de flesta remissinstanserna
ansluter jag mig i allt väsentligt till de bedömningar som görs i
promemorian och biträder de framlagda förslagen med några smärre
justeringar.
I Justitiedepartementet har i skilda sammanhang aktualiserats andra
frågor som har att göra med trafikskadelagen. Tre sådana frågor har
tagits upp i departementspromemorian och bör behandlas i förevaran-
de sammanhang. En av dessa frågor gäller ett förslag från trafikför-
säkringsföreningen om självrisk på ersättning för sakskada som har
orsakats av ett okänt fordon. Vidare har den nya produktansvarslagen
(1992:18) aktualiserat frågan om en försäkringsanstalts återkravsrätt
i fråga om ersättning som omfattas av produktansvarslagen. Den
tredje frågan rör jämkning av skadestånd med anledning av skada på
motordrivet fordon. De nuvarande jämkningsreglema har kritiserats
och i promemorian har övervägts om kritiken kan tillgodoses genom
en lagändring.
Även i dessa frågor stöds promemorieförslagen av en stor majoritet
av remissinstanserna. De bör enligt min mening genomföras.
Vad jag nu har nämnt skall jag behandla närmare i det följande.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har
Sveriges Försäkringsförbund, Folksam och Trafikförsäkringsförening-
en uttalat önskemål om att trafikskadelagen skall ändras också när det
gäller dels ersättning till förare av fordon som är hemmahörande i
något annat land, dels möjligheten att träffa avtal med högre självrisk-
belopp än en tiondedels basbelopp för fysiska personer som driver
verksamhet under enskild firma, dels tid för väckande av talan. Dessa
spörsmål ligger emellertid vid sidan av de ämnen som har tagits upp
i promemorian och kan inte behandlas i detta sammanhang.
I anslutning till förslagen i promemorian har dessutom några
remissinstanser föreslagit ändringar som går längre än vad som
föranleds av EES-avtalet. Jag vill därför redan nu förutskicka att jag
är obenägen att i detta lagstiftningsärende när det gäller frågor som
har aktualiserats av EES-avtalet lägga fram förslag som inte motiveras
av våra förpliktelser att anpassa den svenska lagstiftningen till EG:s
regler.
Prop. 1992/93:8
2.2 EG-reglernas införlivande i svensk rätt
Mitt förslag: Reglerna i EG-direktiven införlivas i svensk rätt
genom ändringar i trafikskadelagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (sepromemorian
s. 11 f.)
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag: I syfte att uppfylla de åtaganden som följer
av en närmare svensk anknytning till EG bör reglerna i EG-direktiven
om ansvarsförsäkring för motorfordon införlivas i svensk rätt.
Ett direktiv är inom EG bindande för medlemsländerna på det sättet
att dessa är skyldiga att anpassa sin lagstiftning efter direktivet. Hur
detta närmare skall gå till överlämnas emellertid åt medlemsländerna
att själva avgöra.
Frågor om trafikförsäkring för motorfordon regleras i Sverige av
trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller en reglering som på
de flesta punkter är förenlig med reglerna i EG-direktiven. I några
avseenden avviker dock lagens lösning från den som har valts i direk-
tiven.
Med hänsyn till det anförda biträder jag det i promemorian
framförda, av samtliga remissinstanser godtagna, förslaget att reglerna
i direktivet bör införlivas i svensk rätt genom att trafikskadelagen
ändras så att dess regler kommer att uppfylla direktivens krav.
2.3 Det första motorfordonsförsäkringsdirektivet
Prop. 1992/93:8
Mitt förslag: Trafikskadeersättning skall lämnas för skador som
uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon i ett EES-
land eller åsamkas en medborgare i ett EES-land vid direkt färd
mellan två EES-länder, förutsatt att fordonet var registrerat i
Sverige eller tillhörde svenska staten.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med mitt (se
promemorian s. 13 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas genomgående av remiss-
instanserna. Någon remissinstans ifrågasätter om inte trafikförsäk-
ringsplikt för släpfordon borde föreskrivas.
Skälen för mitt förslag: Avsikten med det första motorfordons-
försäkringsdirektivet är att för trafik med fordon inom EG avskaffa
kravet på gröna kort för fordon som normalt är hemmahörande i ett
medlemsland.
Med ett grönt kort avses ett internationellt försäkringsbevis som har
utfärdats av en nationell försäkringsbyrå enligt rekommendationer av
kommittén för vägtransporter under landtransportkommittén inom
Förenta nationernas Ekonomiska kommission för Europa. Det s.k.
gröna kort-systemet har varit i kraft sedan år 1953 och har till syfte
att underlätta och förenkla den mellanstatliga motorfordonstrafiken.
Systemet bygger på att ett motordrivet fordon från ett land som
omfattas av systemet skall kunna tillfälligt användas i trafik i ett annat
land som omfattas av systemet utan att försäkring tecknas i det senare
landet. Om fordonet orsakar en skada i det senare landet, skall
ersättning betalas av trafikförsäkringsbyrån i det land där skadan
inträffat enligt där gällande regler. Den betalande byrån har sedan rätt
10
att återkräva ersättningen från trafikförsäkringsbyrån i fordonets hem- Prop. 1992/93:8
land eller direkt från den trafikförsäkringsanstalt i hemlandet som har
meddelat trafikförsäkring för fordonet. Gröna kort-systemet har
möjliggjorts dels genom att lagstiftningen i de berörda länderna med-
ger att motorfordon som är registrerat eller hemmahörande i något
anslutet land får föras in och tillfälligt användas i ett annat anslutet
land mot uppvisande av det gröna kortet, dels genom att trafikförsäk-
ringsbyråema i respektive land har träffat överenskommelse om
skadereglering enligt vad som nu har sagts.
Systemet med grönt kort har inom EG betraktats som ett hinder mot
den fria rörligheten för fordon och personer. Det första motorfordons-
försäkringsdirektivet går därför, som nämnts, ut på att kravet på grönt
kort skall avskaffas när det gäller fordon från ett medlemsland som
förs in i ett annat medlemsland. Enligt direktivet kan detta ske genom
överenskommelser mellan medlemsländernas trafikförsäkringsbyråer
av innebörd att varje byrå garanterar skadereglering enligt det landets
trafikförsäkringslagstiftning för skador som orsakas i landet av fordon
från ett annat medlemsland. En sådan överenskommelse förutsätter att
alla gemenskapens fordon är försäkrade. Direktivet föreskriver därför
att varje medlemslands nationella lagstiftning skall innehålla bestäm-
melser om obligatorisk ansvarsförsäkring för i landet hemmahörande
motordrivna fordon. Denna försäkring skall gälla inom hela gemen-
skapen.
Medlemsländernas skyldigheter att föreskriva ansvarsförsäkring
regleras i artiklarna 3 och 4.
Enligt artikel 3.1 skall medlemsländerna se till att fordon som
normalt hör hemma inom landet omfattas av en ansvarsförsäkring.
Med fordon avses enligt artikel 1.1 varje slags motordrivet fordon
som är avsett för trafik på land, dock inte på skenor, och som drivs
med mekanisk kraft. Frågan vilket land ett fordon normalt hör hemma
i besvaras i artikel 1.4. I första hand avses det land där fordonet är
registrerat (senare ändrat till det land med vars registreringsskylt
fordonet är försett). Erfordras inte någon registrering för ett visst
slags fordon men skall fordonet i stället vara försett med en försäk-
ringsskylt eller ett märke motsvarande en registreringsskylt, skall
fordonet anses höra hemma i det land där försäkringsskylten eller
märket har utfärdats. Erfordras varken registreringsskylt, försäkrings-
skylt eller märke, skall fordonet anses höra hemma i det land där den
person som omhänderhar fordonet har sin stadigvarande bostad.
För svensk del finns, som redan har nämnts, regler om obligatorisk
trafikförsäkring för motordrivna fordon i 2 § trafikskadelagen. Ersätt-
ningsansvaret bygger på objektiva grunder. Någon definition av vad
som skall förstås med motordrivet fordon ges inte i lagen men
begreppet torde få antas ha en innebörd som ligger i linje med den
som direktivet utgår ifrån. Den svenska trafikförsäkringsplikten
11
omfattar till en början motordrivet fordon som är registrerat i Sverige
och inte är avställt. I princip gäller att motordrivna fordon med
undantag för mopeder är registreringspliktiga samt att registrerings-
skylt skall utfärdas för fordon som har registrerats (8 och 17 §§
bilregisterkungörelsen, 1972:603). Den svenska trafikförsäkringsplik-
ten omfattar vidare annat motordrivet fordon som brukas i trafik här.
Denna föreskrift får praktisk betydelse just i fråga om mopeder. Mot
bakgrund av det nu anförda delar jag i likhet med remissinstanserna
bedömningen i promemorian att det inte finns anledning att anta att
någon ändring i trafikskadelagen erfordras för att uppfylla direktivets
krav på obligatorisk ansvarsförsäkring.
Nu omfattar direktivet inte bara motorfordon utan också varje släp,
oavsett om släpet är tillkopplat eller inte. Detta skulle enligt
ordalydelsen betyda att trafikförsäkringsplikt måste föreskrivas också
för släpfordon och någon remissinstans har också varit inne på den
tanken. Så synes emellertid direktivet inte ha uppfattas av medlems-
länderna. Vissa EG-länder föreskriver visserligen försäkringsplikt
också för släpfordon men andra medlemsländer, bland dem Danmark,
gör det inte.
För svensk del gäller enligt 1 § andra stycket trafikskadelagen att
om ett släpfordon har kopplats till ett motordrivet fordon skall lagens
regler om skada i följd av trafik med motordrivet fordon tillämpas på
fordonskombinationen i dess helhet. Även om ordalagen kan leda i
annan riktning innebär bestämmelsen inte att släpfordonet skall ha
varit i teknisk mening kopplat till dragfordonet vid skadetillfållet för
att en skada som orsakas av släpet skall täckas av dragfordonets
obligatoriska trafikförsäkring. Sådan ersättning utgår sålunda bl.a. för
skador som orsakas av släpfordon som tillfälligtvis har ställts upp på
allmän väg eller i en parkeringsficka eller som lossnat under en
transport och gett sig iväg på egen hand (jfr Nordenson, Trafik-
skadeersättning, s. 89). I promemorian har uttalats att det inte torde
finnas anledning att anta annat än att en reglering som den i trafik-
skadelagen omfattar sådana av släpfordon orsakade skador som faller
under direktivet. Denna bedömning har godtagits av det stora flertalet
remissinstanser och jag har för egen del inte någon annan uppfattning.
Jag kan följaktligen inte finna att innehållet i artikel 3.1 påkallar
någon lagändring från svensk sida. Annorlunda ställer sig saken när
det gäller artikel 3.2. Enligt denna artikel skall medlemsländerna vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att försäkringsavtalet skall täcka
även skador som orsakas i ett annat medlemsland enligt där gällande
lag. Vidare skall försäkringen täcka skador som åsamkas medborgare
i EG-land vid direkt färd mellan två medlemsländer, om det inte finns
någon ansvarig trafikförsäkringsbyrå i skadelandet. I så fall skall
skadan ersättas i enlighet med trafikförsäkringslagstiftningen i
fordonets hemland.
Prop. 1992/93:8
12
Enligt 8 § trafikskadelagen omfattar lagen bara sådana utlandsskador
som drabbar svenska medborgare och den som har hemvist i Sverige.
Såsom framhållits i promemorian måste därför lagen ändras i nyss
angivna avseenden. Om detta är också remissinstanserna ense. En
remissinstans har dock påpekat att promemorians förslag inte
begränsar ersättningsrätten till medborgare i EES-länder när det gäller
skada som inträffar vid direkt färd mellan två EES-länder. Liksom
denna remissinstans anser jag att den svenska lagen bör överensstäm-
ma med EG-reglerna i detta avseende. Jag återkommer till dessa
regler i avsnitt 2.5.
Reglerna i artikel 3 gäller inte helt undantagslöst utan direktivet ger
möjlighet att i viss utsträckning avvika från dem. Detta följer av
artikel 4. Ett medlemsland kan till en början undanta vissa fysiska
eller juridiska personer; i så fall skall en lista över dem upprättas och
sändas till övriga medlemsländer och till kommissionen. Om denna
möjlighet utnyttjas, skall medlemslandet i fråga vidta åtgärder för att
säkerställa att ersättning för skador som orsakas av sådant fordon i
andra medlemsländer betalas.
Trafikskadelagen gör undantag från trafikförsäkringsplikten för
staten samt beträffande fordon som har tagits i anspråk av staten
enligt förfogandelagstiftning (3 §). För sådana fordon svarar staten
enligt 15 § för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått om
försäkring hade funnits. Det rör sig alltså här om en slags självförsäk-
ringssituation. Eftersom staten är notoriskt solvent och kan instämmas
till domstol torde det inte finnas anledning att i förevarande samman-
hang betrakta fordon som tillhör svenska staten på annat sätt än som
försäkrade fordon.
Trafikskadelagen ger vidare regeringen möjlighet att från trafikför-
säkringsplikt undanta motordrivet fordon som tillhör viss främmande
stat (4 § 1). Denna möjlighet har utnyttjats beträffande fordon som
tillhör en stat som är bunden av 1959 års europeiska trafikförsäkrings-
konvention (9 § trafikförsäkringsförordningen). Fordon som här avses
torde inte omfattas av direktivet.
I likhet med bedömningen i promemorian, vilken genomgående
godtagits av remissinstanserna, kommer jag alltså till uppfattningen att
det inte finns anledning att utnyttja ovannämnda undantag för vissa
fysiska eller juridiska personer.
Artikel 4 ger medlemsländerna möjlighet att även i ett annat
avseende avvika från kravet på obligatorisk ansvarsförsäkring,
nämligen såvitt gäller vissa slag av motordrivna fordon eller fordon
med särskild registreringsskylt. För svensk del torde denna möjlighet
få betydelse när det gäller mopeder. Trafikskadelagen föreskriver
visserligen försäkringsplikt för mopeder som brukas här i landet (2 §)
men försäkringen gäller inte utlandsskador (8 §). Eftersom EG-
direktivet bygger på att en trafikförsäkring som har tecknats i ett
Prop. 1992/93:8
13
medlemsland skall gälla också i andra medlemsländer instämmer jag,
i likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser, i promemorians
förslag att mopeder bör föras upp på en sådan undantagslista som
avses i artikel 4 i direktivet.
I anslutning till vad jag nu har anfört vill jag erinra om att trafik-
skadelagen inte är tillämplig på vissa slag av motordrivna fordon (1
§). Till en början är lagen inte tillämplig på motordrivet fordon som
är avsett att föras av gående. Vad som därvid avses är motorgräs-
klippare, snöplogar, mindre snöslungor, jordfräsar o.1. Trafikskadela-
gen är inte heller tillämplig på motordrivna fordon när de används för
tävling m.m.; då gäller i stället en särskild lag (1976:357) om
motortävlingsförsäkring. En tredje kategori fordon som trafik-
skadelagen inte skall tillämpas på är motorredskap med en tjänstevikt
av högst 2 000 kg som är inrättat huvudsakligen som arbetsredskap
och som varken är eller bör vara registrerat i bilregistret. De
motorredskap som därvid avses är i praktiken arbetsredskap som i
stort sett är stationära. Som också har uttalats i promemorian och som
det helt övervägande antalet remissinstanser inte har haft någon
erinran mot torde EG-direktivets regler, som syftar till en liberalise-
ring av reglerna för personers och motorfordons fria rörlighet mellan
olika länder, inte ha bäring på de nu aktuella fordonstypema. I allt
fall rör frågan här endast ett eventuellt uppförande av någon fordons-
typ på en undantagslista.
Enligt artikel 2.2 skall bestämmelserna i direktivet, med undantag
för artikel 3 och 4, tillämpas först sedan en överenskommelse träffats
mellan de nationella trafikförsäkringsbyråerna. Överenskommelsen
skall innebära att varje nationell byrå garanterar att byrån i enlighet
med den nationella lagstiftningen om obligatorisk trafikförsäkring
reglerar skador som orsakas inom landet av fordon som normalt hör
hemma i ett annat medlemsland, oavsett om fordonet är försäkrat eller
inte. Medlemsländernas trafikförsäkringsbyråer kan träffa motsvarande
avtal med trafikförsäkringsbyråer från tredje land (jfr artikel 7.2).
I december 1973 träffade de då nio EG-ländema en överenskom-
melse som nyss sagts, dels sinsemellan och dels med trafikförsäk-
ringsbyråerna i Sverige, Finland, Norge, Österrike och Schweiz (det
s.k. tilläggsavtalet). Med anledning av att Ungern, Tjeckoslovakien
och (dåvarande) Tyska Demokratiska Republiken anslöt sig till
tilläggsavtalet samt att Grekland, Spanien och Portugal blev medlem-
mar i EG träffades sedermera nya avtal. Den 15 mars 1991 ersattes
alla tidigare avtal av ett nytt garantiavtal mellan samtliga berörda
byråer.
Genom de träffade överenskommelserna har till en början artikel 2.1
i direktivet blivit gällande för medlemsländerna. Denna artikel
föreskriver att medlemsländerna skall avstå från att kontrollera
innehav av trafikförsäkring för fordon som normalt hör hemma i ett
Prop. 1992/93:8
14
annat medlemsland. Likaså skall medlemsländerna, med undantag för Prop. 1992/93:8
stickprovskontroller, avstå från att kontrollera sådan försäkring
beträffande fordon som normalt hör hemma i ett tredje land men som
passerar in i ett medlemsland från ett annat medlemsland. Kontrollen
skall alltså ske vid EG:s yttergränser.
Den svenska trafikskadelagen bygger som nämnts på att trafikför-
säkring skall finnas för motordrivna fordon som är registrerade här
i landet eller som brukas i trafik här (2 §). Regeringen får dock
föreskriva undantag från trafikförsäkringsplikt bl.a. för motordrivet
fordon som är registrerat eller hemmahörande i viss främmande stat
(4 § 1). Med anledning av de åtaganden som den svenska trafikför-
säkringsbyrån har gjort genom att ansluta sig till nyssnämnda avtal
har regeringen föreskrivit vissa undantag från skyldigheten att hålla
svensk trafikförsäkring. Enligt 10 § trafikförsäkringsförordningen
(1976:359) gäller sålunda att fordon från ett antal uppräknade länder
får införas till Sverige och tillfälligt användas här i trafik utan svensk
trafikförsäkring. I paragrafen uppräknas de flesta av EES-ländema,
dock inte alla. Frågan om ändringar och tillägg i den paragrafen bör
emellertid anstå till dess att det står klart att den överenskommelse
som avses i artikel 2.2 omfattar samtliga EES-länder.
Genom överenskommelser mellan trafikförsäkringsbyråema blir
vidare artiklarna 5 - 7 i direktivet gällande.
Enligt artikel 5 skall medlemsländerna se till att när en skada
orsakas i landet av ett fordon som normalt hör hemma i ett annat
medlemsland den nationella trafikförsäkringsbyrån inhämtar informa-
tion om fordonets hemland, registreringsnummer och försäkring samt
översänder denna information till trafikförsäkringsbyrån i fordonets
hemland. I Sverige torde en ordning som den nu beskrivna tillämpas
sedan lång tid tillbaka och jag kan inte se att någon ytterligare åtgärd
i detta avseende är erforderlig. Något sådant har inte heller ifrågasatts
av remissinstanserna.
Enligt artikel 6 skall medlemsländerna se till att om ett fordon från
ett tredje land eller från ett medlemslands territorium utanför Europa
förs in i ett medlemsland (i Europa) fordonet omfattas av en ansvars-
försäkring som gäller inom hela det territorium som omfattas av
fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen.
Ett grönt kort eller ett gränsförsäkringsbevis skall därvid finnas för
fordonet (artikel 7.1). För svensk del gäller enligt 12 § trafikförsäk-
ringsförordningen att fordon från ett främmande land, som inte är
undantaget från trafikförsäkringsplikt i Sverige, får införas och brukas
här endast om ett grönt kort uppvisas eller en gränsförsäkring tecknas.
Gränsförsäkringsbeviset skall för närvarande förutom Sverige även
omfatta Finland och Norge. Så snart det står klart att den överens-
kommelse som avses i artikel 2.2 gäller för samtliga EES-länder bör
även den sistnämnda bestämmelsen i trafikförsäkringsförordningen
15
utvidgas så att den tar sikte på hela EES-området.
Prop. 1992/93:8
2.4 Det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet
Min bedömning: Inget behov av svensk lagändring.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se
promemorian s. 18 f.).
Remissinstanserna: Bedömningen godtas av samtliga remiss-
instanser.
Skälen för min bedömning: Det första motorfordonsförsäkrings-
direktivet lämnar medlemsländerna stor frihet när det gäller omfatt-
ningen av den obligatoriska motorfordonsförsäkringen. Föreliggande
skillnader i detta avseende har ansetts ha en direkt inverkan på
genomförandet av den gemensamma marknaden och dess funktion. I
det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet återfinns därför vissa
bestämmelser om materiella ersättningsregler vid trafikskador.
Enligt artikel 1.2 i det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet skall
den försäkring som avses i artikel 3 i det första motorfordonsförsäk-
ringsdirektivet omfatta såväl sak- som personskada. Försäkringen
måste täcka ersättningsbelopp som uppgår till minst 350 000 ECU -
ca 2,5 miljoner SEK - för personskada om det finns en skadelidande.
Finns det flera skadelidande skall beloppet multipliceras med antalet
skadelidande. För sakskada skall försäkringen täcka ersättningsbelopp
som uppgår till minst 100 000 ECU - ca 700 000 SEK - för varje
skadehändelse oavsett antalet skadelidande. Medlemsländerna har rätt
att i stället för nämnda minimibelopp föreskriva ett minimibelopp om
500 000 ECU - ca 3,5 miljoner SEK - för personskador med mer än
en skadelidande eller ett minimibelopp om 600 000 ECU - ca 4,2
miljoner SEK - oavsett antalet skadelidande eller skadornas art.
Den svenska trafikskadelagen omfattar såväl sak- som personskada
(8 §). För varje skadehändelse uppgår den övre beloppsgränsen till
300 miljoner kronor (14 §). Någon lagändring i förevarande avseende
är därför inte erforderlig.
Artikel 1.4 i direktivet föreskriver att varje land skall inrätta eller
auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning, åtminstone
upp till den gräns som den obligatoriska försäkringen skall ersätta, för
sakskador och personskador som orsakas av oidentifierade eller
oförsäkrade fordon. Den skadelidande skall ha rätt att vända sig direkt
till detta organ och därifrån få ett motiverat besked angående utbetal-
ning av ersättning.
I vissa EG-länder har ett särskilt organ, ofta kallat en garantifond,
inrättats medan i andra EG-länder, bland dem Danmark, trafikförsäk-
ringsbyrån fullgör de ifrågavarande uppgifterna. För svensk del gäller
16
enligt 16 § andra stycket trafikskadelagen att om ett trafikförsäkrings- Prop. 1992/93:8
pliktigt fordon saknar trafikförsäkring, samtliga trafikförsäkringsan-
stalter som har tillstånd att meddela försäkring svarar för den
trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
Enligt tredje stycket i samma lagrum svarar nämnda försäkringsanstal-
ter även solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått
från trafikförsäkring för motordrivet fordon vars identitet inte kan
fastställas. Av 30 § trafikskadelagen följer att trafikförsäkringsan-
staltema i nu angivna fall företräds av Trafikförsäkringsföreningen.
Eftersom Sverige sålunda har auktoriserat ett organ att betala sådan
ersättning som avses i artikel 1 i direktivet och till vilket den skadeli-
dande kan vända sig, är någon lagändring i förevarande avseende inte
erforderlig. Det kan tilläggas att även Norge och Finland avser att
låta sin trafikförsäkringsbyrå fullgöra de uppgifter som ankommer på
det här ifrågavarande organet.
Medlemsländerna får begränsa eller utesluta ersättningen från
nämnda organ i ett par avseenden. Till en början far medlemsländer-
na besluta att ersättning inte skall utgå till personer som frivilligt
färdats i det fordon som orsakat skadorna, om organet kan visa att
personen i fråga kände till att fordonet var oförsäkrat. Vidare far
medlemsländerna begränsa eller utesluta ersättning såvitt gäller
sakskador som orsakats av oidentifierade fordon. Slutligen får
medlemsländerna tillåta en självrisk på högst 500 ECU - ca 3 500
SEK - i fråga om sakskador som orsakats av oförsäkrade fordon.
I den svenska trafikskadelagen finns för närvarande inga undantag
av nu nämnt slag (annat än gentemot den försäkringspliktige själv, se
16 § andra stycket). I det följande (avsnitt 2.6) kommer jag att
behandla frågan om att införa en självrisk för skador som orsakas av
oidentifierade fordon. I övrigt ger nu berörda bestämmelser i
direktivet inte anledning till ändringar i trafikskadelagen.
Direktivet innehåller inga allmänna regler om beräkning av försäk-
ringsersättning, om jämkning vid medvållande eller liknande spörs-
mål. I dessa avseenden får därför nationell rätt råda. Det betyder bl.a.
att hinder inte möter mot de nuvarande bestämmelserna i 9 och 12 §§
trafikskadelagen om trafikskadeersättningens bestämmande och om
jämkning. Däremot sätter direktivet upp vissa andra begränsningar i
ersättningsmöjlighetema.
Enligt artikel 2.1 får sålunda det förhållandet att fordonet har
nyttjats eller förts av personer utan uttryckligt eller underförstått
tillstånd därtill, av personer som inte har körkort för fordonet eller av
personer som har brutit mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande
fordonets beskaffenhet i princip inte åberopas mot ersättningskrav från
tredje man. Någon sådan möjlighet ger inte heller trafikskadelagen.
Artikel 2.2 ger möjlighet för medlemsländerna att föreskriva att
garantifonden eller motsvarande organ under vissa förutsättningar
2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 8
skall betala ersättning i försäkringsgivarens ställe i fall ett fordon har
stulits eller tillgripits med våld. Någon sådan möjlighet innehåller inte
trafikskadelagen. Det torde inte heller finnas skäl att nu ändra lagen
i det avseendet.
Enligt artikel 3 får familjemedlemmar till försäkringstagaren, till
föraren eller till någon annan ansvarig person inte på grund av
släktskapet undantas från försäkringsskydd för personskador. Så är
inte heller fallet enligt trafikskadelagens regler.
Enligt artikel 4 skall föreskriften i artikel 1.4 i första direktivet om
att fordonet skall anses höra hemma i det land där det är registrerat
ersättas med att fordonet anses höra hemma i det land med vars
registreringsskylt fordonet är försett. För svensk del torde följa av
föreskrifterna om registreringsskyltar i bilregisterkungörelsen
(1972:603) att registrerade fordon skall ha en registreringsskylt och
i princip får brukas endast om de är försedda med sådan skylt.
Det anförda betyder att jag, i likhet med remissinstanserna, delar
promemorians bedömning att det inte finns något behov av svensk
lagändring med anledning av det andra motorfordonsförsäkringsdirek-
tivet.
Prop. 1992/93:8
2.5 Det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet
Mitt förslag: För skador som uppkommer i följd av trafik i ett
annat EES-land än Sverige med ett motordrivet fordon som är
hemmahörande i Sverige skall den skadelidande kunna välja mellan
ersättning enligt den svenska trafikskadelagen och ersättning enligt
de regler som gäller i det land där skadan inträffade. För skador
som uppkommer i följd av trafik i Sverige med ett motordrivet
fordon som är hemmahörande i ett annat EES-land skall motsva-
rande valmöjlighet finnas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt såvitt gäller
skador som fordon hemmahörande i Sverige orsakar utomlands men
innefattar inte någon motsvarande reglering för skador som i Sverige
orsakas av fordon som hör hemma i ett annat EES-land (se prome-
morian s. 21 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas eller lämnas utan erinran av
de flesta remissinstanserna. Ett par remissinstanser anser att motsva-
rande valmöjlighet bör gälla i fråga om skador som i Sverige orsakas
av fordon som hör hemma i ett annat EES-land. En remissinstans
ifrågasätter om direktivet syftar på annat än sådana maximibelopps-
begränsningar som berörs i det andra direktivet. Ett par remiss-
instanser hävdar att direktivet enbart tar sikte på den skadelidandes
rätt att få sin ersättning baserad på det ansvarsbelopp av två som är
18
högst. En remissinstans anser att det bör införas en lagregel om att Prop. 1992/93:8
trafikförsäkringsföreningen alltid svarar primärt vid sidan av trafikför-
säkringsanstalt i förhållande till den skadelidande.
Skälen för mitt förslag: Det tredje motorfordonsförsäkringsdirek-
tivet kompletterar de två tidigare i vissa avseenden, bl.a. vad gäller
skyddet för tredje man.
Enligt artikel 1 skall trafikförsäkringen täcka personskada hos alla
passagerare utom föraren. Detta krav är för svensk del uppfyllt genom
bestämmelsen i 9 § trafikskadelagen som anger att trafikskadeersätt-
ning utgår såväl till föraren som till passagerarna.
En remissinstans har varit inne på tanken att artikel 1 anger den
krets av skadelidande, nämligen passagerare utom föraren, som
fortsättningsvis berörs av det tredje direktivet. Detta torde vara en
missuppfattning. I direktivets preambel anförs att det i vissa medlems-
länder finns luckor i den obligatoriska ansvarsförsäkringens omfatt-
ning beträffande passagerare i motorfordon och att sådana luckor bör
fyllas för att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande. Jag
uppfattar direktivet så att det är detta som kommer till uttryck i artikel
1.
Enligt artikel 2 i direktivet skall medlemsländerna se till att
trafikförsäkringen för samma premie täcker gemenskapens hela
territorium och på grundval av denna enda premie tillförsäkrar det
skydd som krävs i varje medlemsland enligt dess lagstiftning eller det
skydd som krävs enligt lagstiftningen i det medlemsland där fordonet
normalt hör hemma, om detta skydd är högre. Ett fordons trafikför-
säkring skall alltså ge skydd för skador som fordonet orsakar i ett
annat medlemsland inte bara enligt där gällande lag (artikel 3 i det
första motorfordonsförsäkringsdirektivet) utan också enligt fordonets
hemlands lag, om det skyddet är högre.
Det resonemang som förs i promemorian utgår från att med
"skydd", ("cover" i den engelska texten) avses ersättningssystem.
Denna bedömning godtas också av det helt övervägande antalet
remissinstanser, däribland de juridiska fakultetsstyrelsema vid
universiteten i Stockholm och Uppsala samt Försäkringsjuridiska
föreningen. Ett par remissinstanser sätter emellertid i fråga om inte
direktivet har en snävare innebörd och bara tar sikte på de begräns-
ningar i fråga om ansvarsbelopp som kan vara föreskrivna i nationella
regelsystem.
För egen del instämmer jag i den bedömning som kommer till
uttryck i promemorian. Jag kan också nämna att det i Finland har
utarbetats ett lagförslag som, enligt uppgift från vederbörande
departement i Finland, utgår från samma uppfattning som redovisas
i promemorian. I Danmark och Norge avses frågan lösas genom
föreskrifter vilka ännu inte är utarbetade.
I många fall torde det inte vara några problem att avgöra vilket av
19
två ersättningssystem som är mest fördelaktigt för den skadelidande. Prop. 1992/93:8
Det kan dock förekomma situationer där det ena systemet är mera
fördelaktigt i ett visst avseende och det andra i ett annat. I sådana fall
kan det slutliga resultatet bli beroende på hur den skadelidande lägger
upp sin talan. I promemorian har föreslagits en ordning som innebär
att det läggs i den skadelidandes hand att själv välja om ersättningen
skall bestämmas enligt hemlandets regler eller enligt reglerna i det
land där skadan inträffade. Flertalet remissinstanser har biträtt
promemorians uppfattning att en sådan ordning framstår som lämplig
och okomplicerad för att tillgodose direktivets krav. Enligt uppgift
bygger också det finska förslaget, även om det inte uttryckligen
framgår av ordalydelsen, på tanken att det är den skadelidande som
ytterst får välja ersättningssystem. För egen del anser jag också i
denna del att promemorians lösning bör följas.
Denna tar sikte på det fallet att skadan inträffar i ett annat EES-
land. Det torde emellertid finnas skäl att ha en motsvarande lösning
för det fall att en trafikskada inträffar i Sverige i följd av trafik med
ett fordon som är hemmahörande i ett annat EES-land. I så fall bör
den skadelidande i Sverige ha möjlighet att välja det andra landets
ersättningssystem, om detta skulle ge ett bättre utfall än det svenska.
Jag förordar därför att trafikskadelagen kompletteras med en regel
också för denna situation.
Enligt artikel 3 i det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet får
medlemsländerna inte tillåta att garantifonden eller motsvarande organ
ställer krav på att den skadelidande kan visa att den som vållat skadan
inte har förmåga eller vägrar att betala. Trafikskadelagen ger inte
heller möjlighet att ställa sådana krav.
Enligt artikel 4 skall medlemsländerna vidta åtgärder för att se till
att om det uppkommer en tvist mellan garantifonden eller motsvara-
nde organ och en försäkringsgivare om vem som skall betala
ersättning för en skada, endera skall vara skyldig att i första hand
utge sådan ersättning. I avsnitt 2.2 har föreslagits att detta organ för
svensk del skall vara Trafikförsäkringsföreningen, som redan enligt
nuvarande regler (16 och 30 §§ trafikskadelagen) fyller den funktion
som ankommer på en garantifond eller motsvarande. Sedan länge har
därvid gällt att i händelse av tvist mellan föreningen och en trafikför-
säkringsanstalt om vem som rätteligen är betalningsskyldig föreningen
primärt svarar för att den skadelidande får ersättning utan dröjsmål.
Frågan om vem som slutligt skall stå för ersättningen får därefter
lösas mellan föreningen och anstalten. Med hänsyn till det nu anförda
och då något krav i EG-direktivet på att nämnda princip skall komma
till uttryck i lagstiftning inte kan anses föreligga, erfordras inte någon
ytterligare åtgärd från svensk sida för att uppfylla artikeln. En
remissinstans har fört fram tanken att en lagregel ändå skulle kunna
fylla en viss funktion. I linje med vad som uttalats i promemorian,
20
vilket godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser, finner Prop. 1992/93:8
jag för egen del inte skäl att föreslå någon lagreglering i förevarande
avseende.
Enligt artikel 5 skall medlemsländerna vidta nödvändiga åtgärder för
att parter som blir inblandade i trafikolyckor omgående skall kunna
få vetskap om vilka försäkringsbolag som har meddelat trafikförsäk-
ring för de berörda fordonen. Sådant informationsutbyte torde vara
regel för svensk del. Artikel 5 behöver därför inte föranleda någon
tillkommande åtgärd.
2.6 Självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt
fordon
Mitt förslag: En självrisk på tio procent av basbeloppet, i dagens läge
3 370 kr, införs vid ersättning för en sakskada som har vållats av ett
okänt fordon.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo-
rian s. 23 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas genomgående av remiss-
instanserna.
Skälen för mitt förslag: Som nämnts under avsnitt 2.4 ger det
andra motorfordonsförsäkringsdirektivet (artikel 1.4) medlemslän-
derna rätt att begränsa eller utesluta ersättning för sakskada som
orsakas av ett okänt fordon. Samtliga EG-länder torde på ett eller
annat sätt ha utnyttjat denna regel. Också i EFTA-ländema har
motsvarande begränsningar regelmässigt föreskrivits.
I flertalet EG-länder, bland dem Danmark, utgår över huvud taget
inte någon ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen för
sakskador som orsakas av okända fordon. I de EG-länder där sådan
ersättning utgår görs avdrag för ett självriskbelopp på ersättningen.
Enligt tillgängliga uppgifter uppgick avdraget för år 1989 till (motsva-
rande) 1 900 kr i Storbritannien, 650 kr i Nederländerna, 2 000 kr i
Frankrike (ersättning utgår dock bara under särskilda förhållanden)
och 3 600 kr i Tyskland (vissa inskränkningar i ersättningsrätten).
I de flesta EFTA-länder, bland dem Finland, utgår inte heller någon
ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador som
vållas av okända fordon. Ett undantag är Norge men ersättning utgår
där bara för skada på fast egendom. Ett annat undantag är Schweiz
som utger ersättning med avdrag för ett självriskbelopp, vilket år
1989 uppgick till motsvarande 4 200 kr.
Till skillnad från vad som gäller i dessa länder ersätter den svenska
trafikskadelagen fullt ut och utan självriskavdrag sakskada som vållats
av okänt fordon. Varje år görs i Sverige cirka 50 000 anmälningar
21
om sakskador orsakade av okända fordon. Skadekostnaderna Prop. 1992/93:8
överstiger 100 miljoner kronor.
Redan det förhållandet att den svenska regleringen i förevarande
avseende avviker från den som gäller i med Sverige jämförliga länder
kan ge anledning till frågan om inte trafikskadelagen borde ändras,
närmast så att den ger möjlighet till viss självrisk i här aktuella fall.
Framställningar med sådan innebörd har vid flera tillfallen gjorts av
Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen har därvid bl.a. satt i fråga
om det är rimligt att använda icke obetydliga administrativa resurser
hos försäkringsanstalterna till reglering av småskador. Dessa resurser
kunde enligt trafikförsäkringsföreningen hellre satsas på trafikens
personskadeoffer. Föreningen har även anfört att de svårigheter i
bevisningshänseende som ofta föreligger leder till bedömningar som
blir schablonmässiga och inte sällan inrymmer ett mått av slumpmäs-
sighet. Exempelvis kan frågan om full eller jämkad ersättning skall
utgå många gånger bli beroende av om den skadelidande har med
någon passagerare som kan verifiera den skadelidandes uppgifter om
bilens skick före skadehändelsen.
Trafikförsäkringsföreningen har i sina framställningar även anfört
att resurser hos polismyndigheterna skulle kunna frigöras och
användas på bättre sätt om en självrisk införs, eftersom antalet
skadeanmälningar till polismyndigheterna därmed kan antas bli färre.
Självrisk är numera allmänt förekommande i skilda försäkringsfor-
mer. Enligt försäkringsavtalen gäller ofta särskilda villkor om
självrisk som innebär att försäkringstagaren får svara för en viss del
av skadan. Också vid exempelvis ersättning enligt brottsskadelagen
(1978:413) avräknas ett självriskbelopp vid sakskada. Sådana
självrisker har ett dubbelt syfte. Det ena är att påverka försäk-
ringstagaren så att han eller hon så långt som möjligt undviker att
skador uppkommer. Det andra är att inbespara försäkringsgivarna
kostnader för reglering av skador på endast mindre belopp. Dessa
skäl torde ha fog för sig också när det gäller den obligatoriska
trafikförsäkringen.
Med hänvisning till det nu anförda har i promemorian föreslagits att
en självrisk införs även på det nu aktuella området. Flertalet remiss-
instanser har uttryckligen ställt sig bakom förslaget och ingen
remissinstans har motsatt sig det. Jag har för egen del ingen annan
uppfattning utan förordar att en självrisk införs.
Det bör understrykas att en självrisk som här avses inte blir
tillämplig på personskador utan endast på sakskador. Det bör också
framhållas att en ordning med självrisk för sakskador givetvis inte
utesluter möjligheten för en fordonsägare att genom frivilliga
försäkringar, närmast vagnskadeförsäkring, få ersättning också för
sådana småskador som här diskuteras.
Om en självrisk i förevarande sammanhang skall fylla någon
22
funktion måste två grundförutsättningar uppfyllas. Den ena är att
självriskbeloppet ligger på en nivå som överstiger kostnaden för att
åtgärda rena småskador. Den andra är att bedömningen av om så är
fallet kan göras med en rimlig grad av säkerhet av en "vanlig"
fordonsägare. Om den administrativa apparaten ändå regelmässigt
måste kopplas in för att bedöma om ersättningen för en skada ligger
över eller under självriskbeloppet är nämligen inte mycket vunnet.
Det självriskavdrag som är föreskrivet i 3 § brottsskadeförordningen
(1978:653), två och en halv procent av ett basbelopp eller drygt 800
kronor i dagens läge, torde därför vara för lågt i förevarande
sammanhang.
I promemorian har föreslagit en självrisk på tio procent av basbelop-
pet, i dagens läge 3 370 kronor. Enligt beräkningar som trafikförsäk-
ringsföreningen har gjort skulle skadekostnaderna för föreningen med
en sådan självrisk minska med cirka 60 miljoner kronor. Den
föreslagna självrisknivån har genomgående godtagits av remiss-
instanser.
Det nämnda självriskbeloppet ligger på en medelnivå i jämförelse
med de ovan angivna nivåer som gäller i andra länder. Det överens-
stämmer också med den självrisknivå som föreskrivs i 21 § trafiksk-
adelagen. Det lagrummet innehåller en bestämmelse om rätt för
försäkringsgivaren att återkräva utgiven trafikskadeersättning från
försäkringstagaren. Aterkravsrätten mot fysisk person är dock
begränsad till en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller för det år skadehändelsen inträffar.
Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att det införs en självrisk
på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon med en
tiondedel av nämnda basbelopp. Det motsvarar i dagens läge 3 370
kronor.
Prop. 1992/93:8
2.7 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt
Mitt förslag: En försäkringsanstalt som har betalat trafikskade-
ersättning för en skada som omfattas av produktansvarslagen in-
träder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skade-
stånd enligt den lagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo-
rian s. 25 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av en majoritet av remiss-
instanserna. Två remissinstanser ifrågasätter lämpligheten av att införa
en sådan ordning medan några andra remissinstanser anser att en
regressregel borde sträcka sig längre än till att avse enbart produktan-
svarslagen.
23
Skälen för mitt förslag: Den nyligen beslutade produktansvarslagen Prop. 1992/93:8
(se prop. 1990/91:197, 1991/92:LU14, rskr. 78, SFS 1992:18)
aktualiserar en fråga angående reglerna om trafikförsäkringsanstalts
återkravsrätt.
Trafikskadelagens regler om återkravsrätt bygger på principen att
trafikskadorna så långt möjligt skall bäras av trafikförsäkringstagar-
kollektivet, dvs. motorfordonsägama (se Nordenson, Trafikskade-
ersättning, s. 300 f). Riskfördelningssynpunkter och preventionssyn-
punkter har dock motiverat vissa undantag från principen.
I 20 § första stycket trafikskadelagen föreskrivs sålunda att försäk-
ringsanstalten inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes
rätt till skadestånd av skadevållaren, om en skada för vilken trafik-
skadeersättning har utgått har vållats uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet eller genom vårdslöshet av en förare som har gjort sig
skyldig till trafiknykterhetsbrott. Paragrafens andra stycke innehåller
regler om rätt för försäkringsanstalten till återkrav från den som är
ansvarig enligt jämvägstrafiklagen (1985:192). Enligt 25 § första
stycket trafikskadelagen får den som på grund av ansvarighet för
skada enligt 20 § har utgett ersättning till försäkringsanstalt kräva
ersättningen åter efter vad som är skäligt från annan som också är
ansvarig för skadan enligt 20 §. Av 26 § framgår slutligen att
återkravsreglema är tvingande till försäkringstagarens förmån.
Den 17 december 1991 antog riksdagen en ny produktansvarslag,
som skall träda i kraft den 1 januari 1993. Genom lagen införlivas
reglerna i ett EG-direktiv (85/374/EEC) om produktansvar med
svensk rätt. Huvuddragen i lagen är följande.
Lagen innehåller regler om strikt skadeståndsansvar för skador som
en produkt orsakar på grund av en säkerhetsbrist, dvs. därför att den
inte är så säker som skäligen kunnat förväntas. Med produkter avses
lösa saker. En produkt som har infogats i eller på annat sätt blivit en
beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom anses
enligt lagen alltjämt utgöra en produkt för sig. Skadeståndsskyldig-
heten omfattar ersättning för personskador och skador på konsument-
egendom.
Skadeståndsskyldiga är i första hand den som har tillverkat den
skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den
som har importerat produkten. Även den som har marknadsfört
produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke
eller något annat särskiljande kännetecken är strikt ansvarig jämte
tillverkaren och importören. Om det inte framgår av en produkt vem
som har tillverkat eller importerat den, är var och en som har
tillhandahållit den skadegörande produkten ansvarig, såvida han inte
pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig för
produkten.
Ansvaret enligt produktansvarslagen är begränsat till skador som
24
orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom Prop. 1992/93:8
ramen för en näringsverksamhet.
I förarbetena till produktansvarslagen (se Ds 1989:79 s. 79 och
prop. 1990/91:197 s. 20 f) diskuterades frågan huruvida den nya
lagen borde omfatta skadeståndsansvar för trafikskador. Svaret på
frågan blev slutligen att något undantag för trafikskador inte skulle
göras. Skälet till detta var främst - förutom anpassningen till EG:s
regler - att det ansågs önskvärt att principen om tillverkarens
produktansvar skulle slå igenom även inom transportområdet. I
propositionen citerade departementschefen ett uttalande av en
remissinstans, som ansåg att det talar starkt mot ett undantag att
biltillverkaren, som genom produktsäkerhetsinsatser kan förhindra
trafikskador, i så fall befrias från kostnadsansvar för dessa.
De nuvarande regressreglema i trafikskadelagen, som har utformats
utan att produktansvaret har beaktats särskilt, synes emellertid inte
vara anpassade till önskemålet att skyldigheten att ersätta produktska-
dor i slutändan skall ligga hos den som är ansvarig enligt produkt-
ansvarslagen. Bestämmelserna i 20 § trafikskadelagen tillåter nämligen
inte - utanför järnvägstrafiklagens tillämpningsområde - att en
försäkringsanstalt som har betalat trafikskadeersättning kräver
ersättningen åter från den som är skadeståndsskyldig för skadan enligt
regler om strikt ansvar. Att enligt 26 § ersättning får krävas åter på
grund av åtagande av annan än försäkringstagaren torde sakna
praktisk betydelse i sammanhanget. De nuvarande reglerna i trafikska-
delagen leder således till att ansvaret för sådana trafikskador som
faller inom trafikskadelagens tillämpningsområde stannar på trafikför-
säkringsanstalten, även om någon annan är skadeståndsskyldig enligt
produktansvarslagen.
I promemorian har föreslagits att trafikskadelagen ändras så att en
trafkförsäkringsanstalt som har betalat trafikskadeersättning får en
återkravsrätt mot den som är skadeståndsskyldig enligt produkt-
ansvarslagen. Detta förslag har godtagits av majoriteten av remiss-
instanserna, däribland försäkringsbranschen. Från bl.a. bilindustrins
sida har man dock ställt sig tveksamma till om det är lämpligt att ha
en regressmöjlighet. För egen del gör jag följande bedömning.
Som framgår av det tidigare anförda är det bl.a. riskfördelnings-
och preventionssynpunkter som har motiverat att produktansvarslagen
omfattar trafikskador. Tanken synes vara att trafikskador som beror
på säkerhetsbrister hos fordon eller andra produkter slutligen bör
bäras av produktens tillverkare eller importör snarare än av trafikför-
säkringstagarkollektivet. En förutsättning för att dessa synpunkter
skall slå igenom i praktiken är att trafikskadelagens regressregler inte
hindrar att skadeståndsskyldigheten enligt produktansvarslagen kan
göras gällande av en försäkringsanstalt som har betalat trafikskadeer-
sättning. Om man, som jag, anser att principen om tillverkarens
25
produktansvar skall slå igenom inom trafikskadelagens tillämpnings- Prop. 1992/93:8
område måste därför den lagens regressregler ändras. Något skäl som
talar emot en sådan ordning kan jag inte se. Jag förordar följaktligen
att trafikskadelagen ändras så att en trafikförsäkringsanstalt som har
betalat trafikskadeersättning får en återkravsrätt mot den som är
skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen.
En fråga som då inställer sig är huruvida regressrätten bör gälla i
förhållande till alla de personkategorier som kan bli ansvariga enligt
produktansvarslagen. Som har nämnts i det föregående föreskriver
lagen att produktansvaret kan åvila fyra olika kategorier, nämligen
tillverkaren, importören, den som marknadsför produkten som sin och
slutligen den som tillhandahåller en anonym produkt.
Riskfördelnings- och preventionsresonemangen har i första hand
tagit sikte på tillverkare och importörer av motorfordon. Att de bör
vara regressansvariga enligt trafikskadelagen torde stå utom tvivel.
När det gäller motorfordon torde de andra två kategorierna av
ansvariga sakna betydelse.
Det är emellertid att märka att det strikta ansvaret enligt produkt-
ansvarslagen omfattar inte bara färdiga slutprodukter utan även t.ex.
komponenter och ingredienser i färdiga produkter. Sådana "delpro-
dukter" behandlas som särskilda produkter vid tillämpningen av
produktansvarslagen och kan föranleda ansvar för sina tillverkare,
importörer och andra leverantörer. I fråga om trafikskador kan skador
orsakade av reservdelar också ha sitt särskilda intresse.
När produkter av nu nämnda slag orsakar skador kan det vara av
värde att ansvaret åvilar även andra än tillverkare och importörer.
Ansvarsreglema i produktansvarslagen är utformade så att det är de
som kan påverka produkternas säkerhet som skall vara skadestånds-
skyldiga. Intresset av att skadeståndsansvaret åvilar den som har
möjlighet att förebygga skador talar således för att regress tillåts mot
alla som är ansvariga enligt produktansvarslagen. När det gäller den
som levererar en anonym produkt medför bestämmelsen i produkt-
ansvarslagen att leverantören får ett intresse av att efterforska
ansvariga i tidigare distributionsled. Det saknas anledning att försvaga
denna effekt genom att inte tillåta regress mot leverantören från en
trafikförsäkringsanstalt.
Min slutsats av det anförda är att trafikförsäkringsanstaltema bör ha
regressrätt mot alla som kan vara ansvariga enligt produktansvars-
lagen. Detta stämmer överens med vad som uttalats i promemorian.
En annan fråga som kan ställas är om regressrätten bör begränsas
till det produktansvar som regleras i produktansvarslagen. Utanför
den lagens tillämpningsområde faller t.ex. skador på annan egendom
än konsumentegendom. Ett par remissinstanser har menat att det finns
anledning att vidga perspektivet och införa regressmöjlighet också
exempelvis mot den som står ansvar enligt miljöskadelagen (1986:
26
225). I så fall aktualiseras emellertid en revision av trafikskadelagens Prop. 1992/93:8
regressregler som ligger långt utanför den lagändring som produkt-
ansvarslagen påkallar och som inte lämpligen bör övervägas inom
ramen för detta lagstiftningsärende. Jag är därför inte i detta samman-
hang beredd att föreslå någon sådan mera vidgad regressrätt.
Som jag ser det kan en regel om regressrätt för trafikförsäkringsan-
staltema mot den produktansvarige lämpligen utformas efter mönster
av de nuvarande bestämmelserna i 20 § första stycket trafikskadela-
gen. Innebörden skulle då vara att en försäkringsanstalt som har
betalat trafikskadeersättning inträder intill det utgivna beloppet i den
skadelidandes rätt till skadestånd av den som är skadeståndsskyldig
enligt produktansvarslagen. Av 25 § följer att den som har betalat
skadestånd enligt denna regel i sin tur har regressrätt mot andra som
också är ansvariga för skadan enligt 20 §.
2.8 Jämkning av skadestånd med anledning av skada på
motordrivet fordon
Mitt förslag: När man tar ställning till om jämkning skall ske av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon eller
därmed befordrad egendom skall hänsyn även tas till om den
skadeståndsskyldige har en ansvarsförsäkring eller inte.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo-
rian s. 29 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av de flesta remissinstanserna.
En remissinstans vill bibehålla den nuvarande ordningen eller i vart
fall inte införa nya regler utan grundligare utredning medan ett par
remissinstanser ifrågasätter om inte jämkning bör kunna ske även om
den skadeståndsskyldige inte har någon ansvarsförsäkring.
Skälen för förslaget: Trafikskadelagen innebär att trafikförsäkringen
har ett objektivt ansvar för person- och sakskador som tillfogas
utomstående när fordonet är i trafik. Under förarbetena till trafik-
skadelagen uppkom frågan vilken betydelse detta kunde ha när det
gällde att utforma regler om utomståendes ersättningsansvar för skada
på fordonet. Departementschefen gav därvid uttryck för uppfattningen
att de föreslagna reglerna om rätt till trafikskadeersättning på objektiv
grund innebar att biltrafiken belastades med ett strikt ansvar och att
det då framstod som följdriktigt att jämkning skulle kunna ske av
ägares, brukares och förares krav på ersättning av en utomstående för
sakskada oavsett vållande på deras sida eller bristfällighet hos fordonet
(se prop. 1975/76:15 s. 84 och 201). Departementschefen förordade
därför att skadestånd med anledning av skada på motorfordon eller
därmed befordrad egendom skulle jämkas efter vad som var skäligt
27
med hänsyn till omständigheterna. I 18 § andra stycket trafikskade-
lagen finns en regel som är utformad i enlighet med det nyss anförda.
Frågan om den närmare innebörden av denna regel har prövats i ett
par avgöranden av Högsta domstolen. I NJA 1985 s. 309 var fråga
om en bil som hade skadats vid en sammanstötning med en cyklist
som var ensam vållande till sammanstötningen. Högsta domstolen
uttalade att det vid tillämpning av nyssnämnda regel framstår som
rimligt att skadeståndet jämkas till hälften när den utomstående är
ensam vållande och särskilda omständigheter inte talar för något
annat, såsom att vållandet är ringa eller mera allvarligt. I NJA 1987
s. 749 var fråga om en skada på en bil som hade uppkommit vid
sammanstötning med en s.k. hjullastare, vars förare var ensam
vållande till sammanstötningen. Högsta domstolen anförde att även
andra omständigheter än att vållandet är ringa eller mera allvarligt kan
vara grund för att avvika från den i 1985 års avgörande antagna prin-
cipen om jämkning till hälften. Hänsyn bör sålunda, enligt Högsta
domstolen, kunna tas även till den relativa trafikfarlighet som
utmärker det skadevållande fordonet. I det aktuella fallet tillerkändes
bilisten ett till tre fjärdedelar jämkat skadestånd. I NJA 1990 s. 569
var fråga om en sammanstötning mellan två bilar vilken hade
föranletts av en grop i en väg. Staten som väghållare ansågs vållande
genom att underlåta att med varningsskyltar eller på annat lämpligt
sätt uppmana till särskild försiktighet vid förande av fordon på det
berörda vägavsnittet. I frågan om statens skadeståndsansvar fann
Högsta domstolen inte skäl att frångå den i 1985 års avgörande
uttalade huvudprincipen om jämkning av skadeståndet till hälften.
Det är allmänt omvittnat att motorfordonsägare vars fordon skadas
i fall som de nyss beskrivna har svårt att förstå och acceptera att
deras rätt till skadestånd skall jämkas när de inte själva på något sätt
varit oaktsamma. Också i doktrinen har saken diskuterats ingående,
se senast Hellner i Juridisk Tidskrift nr 2 1991/92 s. 267 ff.
Som har framhållits i många sammanhang kommer regler om skade-
stånd att i ett praktiskt perspektiv ofta handla om vad som kan utgå
ur en föreliggande försäkring. I den situationen att en utomstående
vållar en skada på ett motordrivet fordon och vederbörande har en
ansvarsförsäkring torde det vara svårt att finna några skäl som talar
emot att skadan, om fordonsägaren, brukaren eller föraren inte själv
har varit på något sätt oaktsam, ersätts fullt ut.
Mot bakgrund härav har i promemorian föreslagits att frågan om
jämkning med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik eller
på egendom som befordras med ett motordrivet fordon skall vara
beroende bl.a. av försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande
ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till en
bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en samman-
stötning med exempelvis en cyklist bör alltså ojämkat skadestånd
Prop. 1992/93:8
28
kunna tillerkännas bilisten. Prop. 1992/93:8
Med endast ett undantag har remissinstanserna ställt sig bakom
uppfattningen att man bör ändra trafikskadelagens reglering så långt.
Däremot har ett par remissinstanser ifrågasatt om en ändring inte bör
gå längre och öppna en möjlighet att underlåta jämkning även i de fall
där den skadeståndsskyldige inte har någon ansvarsförsäkring. Frågan
hur trafikansvaret bör förhålla sig till det allmänna vållandeansvaret
inrymmer emellertid många komplicerade inslag som kräver övervä-
ganden av ett slag inte låter sig göras i detta sammanhang. I likhet
med flertalet remissinstanser anser jag för min del att det framstår
som lämpligt att nu genomföra den ändring som har förts fram i
promemorian.
Jag förordar därför att reglerna om jämkning ändras på så sätt att
de ger utrymme för att beakta förekomsten av ansvarsförsäkring hos
den skadeståndsskyldige.
Vid tillämpning av den förevarande bestämmelsen bör staten och
andra självförsäkrade organ jämställas med den som omfattas av en
ansvarsförsäkring.
2.9 Kostnader och resursbehov
Den föreslagna utvidgningen av trafikskadelagens tillämpningsområde
leder till att staten formellt sett får ett större ansvar för skador som
staten tillhöriga fordon orsakar utomlands. I praktiken torde detta
dock inte leda till annat än försumbara kostnadsökningar för det
allmänna. Mot detta skall ställas de besparingar för det allmänna som
kan påräknas genom den föreslagna självrisken. Vid sådana skador
där kostnaden för att åtgärda skadan beräknas understiga självrisken
finns det sålunda skäl att anta att antalet polisanmälningar komma att
minska. Polismyndigheternas arbete med rapportskrivning, besiktning
av skadade fordon m.m. torde därmed komma att minska, vilket i
någon mån kan frigöra resurser inom polisen. Sammantaget torde det
inte finnas anledning att räkna med att de föreslagna lagändringarna
leder till några kostnadsökningar för det allmänna.
Vad gäller kostnader för försäkringsbranschen kan en viss ökning
bli aktuell i och med att utlandsskador kommer att ersättas i större
omfattning än tidigare. Branschen kommer å andra sidan att göra
besparingar genom den föreslagna självrisken. Det torde inte vara
möjligt att i dagens läge ha någon helt bestämd uppfattning om
eventuella kostnadshöjningar men det torde i allt fall inte finnas
anledning att räkna med några mera betydande sådana.
2.10 Ikraftträdande m.m.
Det kan inte uteslutas att EES-avtalet kommer att träda i kraft senare
29
än den 1 januari 1993. Regeringen bör därför få bestämma när de nya Prop. 1992/93:8
reglerna i 8 § samt 8 a § skall träda i kraft. De nya reglerna i 16, 18
och 20 §§ bör träda i kraft så snart som möjligt.
Några övergångsbestämmelser torde inte behövas.
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
bilaga 6.
Lagrådet har granskat lagförslaget.
8 §
Trafikskadeersättning utgår i fall som avses i denna lag för person-
eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med motordrivet
fordon
1. här i landet,
2. i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland,
Island, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna* Norge,
Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tyskland eller Österrike,
3. under direkt färd mellan två länder som avses i 1 eller 2, om
skadan har tillfogats medborgare i ett land som avses i 1 eller 2, samt
4. i andra fall, om skadan har tillfogats svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.
I fall som avses i första stycket 2-4 lämnas trafikskadeersättning
dock endast om fordonet var registrerat här i landet eller tillhörde
svenska staten.
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanlägg-
ning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).
Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om i vilka fall
trafikskadeersättning utgår.
Första och andra styckena
Enligt första stycket utgår trafikskadeersättning för person- eller
sakskada som uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon.
Reglerna om trafikskadeersättning är generellt tillämpliga på skadefall
som inträffar i Sverige. I begränsad omfattning gäller reglerna
emellertid också i fråga om skador som uppkommer i följd av trafik
utomlands. Regleringen under 2 och 3, som är en nyhet, innebär att
trafikskadeersättning utgår för skador i följd av trafik i samtliga EES-
länder samt, i fall då skadan drabbar medborgare i EES-land, under
direkt färd mellan dessa länder eller mellan Sverige och ett sådant
30
land. Regleringen under 4 innebär att svenska medborgare och den Prop. 1992/93:8
som har hemvist i Sverige även i andra fall än som avses i 1 - 3 är
berättigad till trafikskadeersättning. En förutsättning härför är dock,
liksom i fallen 2 och 3, att skadan uppkommit i följd av trafik med
ett i Sverige registrerat motordrivet fordon eller ett svenska staten
tillhörigt sådant fordon. Detta följer av andra stycket.
8 a §
I fråga om trafikskadeersättning för person- eller sakskada som
uppkommer i följd av trafik i Sverige med motordrivet fordon som är
hemmahörande i ett land som avses i 8 § första stycket 2 tillämpas på
begäran av den skadelidande de regler om ersättning för sådan skada
som gäller i det land där fordonet hör hemma.
I fråga om trafikskadeersättning for person- eller sakskada som
uppkommer i följd av trafik i ett land som avses i 8 § första stycket 2
med motordrivet fordon som är registrerat här i landet eller tillhör
svenska staten tillämpas på begäran av den skadelidande de regler om
ersättning för sådan skada som gäller i det land där skadan inträffade.
Paragrafen, som är ny, innehåller regler om rätt för den skadelidan-
de att i vissa fall begära att ersättningen skall utges med tillämpning
av andra regler än den svenska trafikskadelagens.
Första stycket tar sikte på det fallet att ett EES-fordon som inte är
hemmahörande i Sverige förorsakar en skada i Sverige. Enligt 8 §
gäller att trafikskadeersättning i sådant fall utgår enligt trafikskade-
lagen. Bestämmelsen i förevarande stycke innebär att den skadelidan-
de kan begära att i stället reglerna i det land där fordonet hör hemma
skall tillämpas.
Frågan var ett fordon är hemmahörande behandlas inte i lagtexten.
Avsikten är att bedömningen skall knyta an till den definition som
finns i det första motorfordonsförsäkringsdirektivet (se avsnitt 3.1).
Andra stycket rör den omvända situationen, nämligen att ett fordon
som är registrerat i Sverige eller som tillhör svenska staten orsakar
skada i ett annat EES-land. Också i detta fall gäller enligt 8 § att
trafikskadeersättning utgår enligt trafikskadelagen. Bestämmelsen i
förevarande stycke innebär att den skadelidande kan begära att i stället
reglerna i det land där skadan inträffade skall tillämpas.
Om den skadelidande begär att reglerna i ett annat land än Sverige
skall tillämpas, innebär detta att såväl frågan om förutsättningarna för
ersättningsrätt som frågorna om ersättningens storlek och eventuell
nedsättning skall prövas enligt det andra landets regler. Vidare måste
valet i sin helhet ta sikte på det landets regler. Den skadelidande kan
alltså inte kräva att en del av ersättningen bestäms enligt svenska
regler och en annan del enligt utländska regler.
Det bör observeras att den skadelidandes valfrihet bara omfattar fall
då skadan inträffat i ett EES-land. I de skadefall som avses i 8 §
31
första stycket 3 och 4 finns alltså ingen valfrihet.
Prop. 1992/93:8
16 §
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har undan-
tagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskade-
ersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket
samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas
den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då
fordonet brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat
i bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även
solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från
trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars identitet ej kan fast-
ställas. Från ersättning för sakskada skall därvid avräknas ett belopp
som svarar mot en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller för det år då skadehändelsen
inträffar.
Paragrafen innehåller bestämmelser om trafikskadeersättning
beträffande skador som orsakas av oförsäkrade eller oidentifierade
fordon.
Tredje stycket
Det inträffar inte sällan att ett motordrivet fordon orsakar en person-
eller en sakskada men efter olyckan förs från platsen och inte kan
identifieras. Den skadelidande vet då inte från vilken försäkringsan-
stalt som han skall begära ersättning. För denna typ av fall gäller att
samtliga trafikförsäkringsanstalter svarar solidariskt för ersättningen.
Enligt den nu tillagda andra meningen gäller dock en viss begränsning
i ersättningsrätten. Begränsningen, som bara gäller sakskador, innebär
att ett självriskavdrag med en tiondedel av basbeloppet skall göras på
trafikskadeersättningen. Det betyder att det inte lämnas någon
ersättning alls, om skadan understiger självriskbeloppet. Om skadan
överstiger självriskbeloppet, görs ett avdrag på ersättningen som
svarar mot självriskbeloppet.
18 §
Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället
kräva skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes
rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av
omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast om
särskilda skäl föreligger berättigad till skadestånd i den delen.
Skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik
32
eller på därmed befordrad egendom jämkas efter vad som är skäligt Prop. 1992/93:8
med hänsyn till förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skade-
ståndsskyldige och omständigheterna i övrigt.
Paragrafen som reglerar förhållandet mellan skadestånd och trafik-
skadeersättning gör för vissa fall inskränkningar i rätten till skade-
stånd för trafikskada.
Andra stycket
Bestämmelsen innehåller en regel om jämkning av skadestånd med
anledning av skada på motordrivet fordon eller på därmed befordrad
egendom. De nu tillagda orden ger utrymme för att tillerkänna en
motorfordonsägare, vars fordon skadats av någon utomstående som
är ensamt vållande till skadan, full ersättning om den skadeståndsskyl-
dige har en ansvarsförsäkring. Däremot bör de inte påverka bedöm-
ningen i de fall där vållande vid förandet av fordonet eller bristfällig-
het på detta har medverkat till skadan. Detsamma gäller i fall då den
skadeståndsskyldige saknar en ansvarsförsäkring eller då en förelig-
gande försäkring av någon anledning inte täcker den aktuella
situationen. Då bör frågan om jämkning liksom hittills bli beroende
enbart av omständigheterna i övrigt.
Skulle en föreliggande ansvarsförsäkring i ett visst fall inte räcka till
torde det ligga mest i linje med bestämmelsens ändamål att behandla
det överskjutande skadeståndet som om ansvarsförsäkring inte finns.
Har skadan vållats av staten eller något annat organ som bör
betraktas som självförsäkrat, torde det framstå som mest följdriktigt
att behandla dessa som om de hade en ansvarsförsäkring.
20 §
Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevålla-
ren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av
förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av
produktansvarslagen (1992:18), inträderförsäkringsanstalten intilldet
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den
lagen.
Ar järnväg eller spårväg enligt jämvägstrafiklagen (1985:192) eller
annan författning ansvarig för skada till följd av spårdriften och har
trafikskadeersättning utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva
ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till återkrav mot den
som enligt skadeståndsrättsliga regler ansvarar för en trafikskada för
vilken trafikskadeersättning har betalats.
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 8
Andra stycket Prop. 1992/93:8
Bestämmelsen i andra stycket, som är ny, handlar om rätt till
återkrav mot den som är skadeståndsskyldig enligt produktansvars-
lagen. På motsvarande sätt som i första stycket har återkravsrätten i
andra stycket utformats som en subrogationsrätt. Försäkringsanstalten
inträder således i den skadelidandes rätt och kan inte kräva mer än
vad den skadelidande själv hade kunnat göra, om han hade vänt sig
direkt mot den skadeståndsskyldige. Det innebär bl.a. att den
regressansvarige kan göra samma invändningar mot återkravet som
han skulle ha kunnat göra mot den skadelidandes krav på skadestånd
(se Nordenson, Trafikskadeersättning, s.306 ff).
Återkravsrätten enligt andra stycket är begränsad till det strikta
ansvaret enligt produktansvarslagen. De skadetyper som kan omfattas
av regressansvaret är dels personskador, dels skador på egendom som
till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidan-
de vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant
ändamål. I fråga om sakskador gäller dessutom att ett belopp om
3 500 kr skall avräknas från ersättningen. Andra slag av produktska-
dor, som alltså inte omfattas av ansvaret enligt produktansvarslagen,
medför inte rätt till återkrav enligt andra stycket.
Endast den som är skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen
kan bli regressansvarig. Att en regressansvarig i sin tur kan rikta ett
återkrav mot någon annan som också ansvarar för skadan enligt
produktansvarslagen framgår av 25 § förevarande lag.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i trafikskade-
lagen (1975:1410).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt fram.
34
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
COUNCIL DIRECTIVE
of 24 April 1972
on the approximation of the laws of the Member States relating to
insurance against civil liability in respect of the use of motor vehicles,
and to the enforcement of the obligation to insure against such liability
(72/166/EEC)
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Article 100 thereof;
Having regard to the proposal from the Commission;
Having regard to the Opinion of the European Parliament;
Having regard to the Opinion of the Economic and Social Com-
mittee;
Whereas the objective of the Treaty is to create a common market
which is basically similar to a domestic market, and whereas one of
the essential conditions for achieving this is to bring about the free
movement of goods and persons:
Whereas the only purpose of frontier Controls of compulsory
insurance cover against civil liability in respect of the use of motor
vehicles is to safeguard the interests of persons who may be the
victims of accidents caused by such vehicles; whereas the existence
of such frontier Controls results from disparities between national
requirements in this field;
Whereas these disparities are such as may impede the free move-
ment of motor vehicles and persons within the Community; whereas,
consequently, they have a direct effect on the establishment and
functioning of the common market:
Whereas the Commission Recommendation of 21 June 1968 on
control by customs of travellers Crossing intra-Community frontiers
calls upon Member States to carry out Controls on travellers and their
motor vehicles only under exceptional circumstances and to remove
the physical barriers at customs posts;
Whereas it is desirable that the inhabitants of the Member States
should become more fully aware of the reality of the common market
and that to this end measures should be taken further to liberalize the
rules regarding the movement of persons and motor vehicles travelling
between Member States; whereas the need for such measures has been
repeatedly emphasized by members of the European Parliament;
Whereas such relaxation of the rules relating to the movement of
travellers constitutes another step towards the mutual opening of their
markets by Member States and the creation of conditions similar to
those of a domestic market;
35
Whereas the abolition of checks on green cards for vehicles normally
based in a Member State entering the territory of another Member
State can be effected by means of an agreement between the six
national insurers' bureaux, whereby each national bureau would
guarantee compensation in accordance with the provisions of national
law in respect of any loss or injury giving entitlement to compensation
caused in its territory by one of those vehicles, whether or not
insured.
Whereas such a guarantee presupposes that all Community motor
vehicles travelling in Community territory are covered by insurance;
whereas the national law of each Member State should, therefore,
provide for the compulsory insurance of vehicles against civil liability,
the insurance to be valid throughout Community territory; whereas
such national law may nevertheless provide for exemptions for certain
persons and for certain types of vehicles;
Whereas the system provided for in this Directive could be extended
to vehicles normally based in the territory of any third country in
respect of which the national bureaux of the six Member States have
concluded a similar agreement;
Article 1
For the purposes of this Directive:
1. ‘vehicle' means any motor vehicle intended for travel on land
and propelled by mechanical power, but not running on rails, and any
trailer, whether or not coupled;
2. ‘injured party' means any person entitled to compensation in
respect of any loss or injury caused by vehicles;
3. ‘national insurers' bureau' means a professional organization
which is constituted in accordance with Recommendation No 5
adopted on 25 January 1949 by the Road Transport Sub-committee of
the Inland Transport Committee of the United Nations Economic
Commission for Europé and which groups together insurance
undertakings which, in a State, are authorized to conduct the business
of motor vehicle insurance against civil liability;
4. ‘territory in which the vehicle is normally based' means
- the territory of the State in which the vehicle is registered; or
- in cases where no registration is required for a type of vehicle but
the vehicle bears an insurance plate, or a distinguishing sign analogous
to the registration plate, the territory of the State in which the
insurance plate or the sign is issued; or
- in cases where neither registration plate nor insurance plate nor
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
36
distinguishing sign is required for certain types of vehicle, the
territory of the State in which the person who has custody of the
vehicle is permanently resident;
5. ‘green card' means an intemational certificate of insurance issued
on behalf of a national bureau in accordance with Recommendation
No 5 adopted on 25 January 1949 by the Road Transport Sub-
committee of the Inland Transport Committee of the United Nations
Economic Commission for Europé.
Article 2
1. Member States shall refrain from making checks on insurance
against civil liability in respect of vehicles normally based in the
territory of another Member State.
Likewise, Member States shall refrain from making such insurance
checks on vehicles normally based in the territory of a third country
entering their territory from the territory of another Member State.
Member States may, however carry out random checks.
2. As regards vehicles normally based in the territory of a Member
State, the provisions of this Directive, with the exception of Artides
3 and 4, shall take effect:
- after an agreement has been concluded between the six national
insurers' bureaux under the terms of which each national bureau
guarantees the settlement, in accordance with the provisions of its own
national law on compulsory insurance, of claims in respect of
accidents occurring in its territory caused by vehicles normally based
in the territory of another Member State, whether or not such vehicles
are insured;
- from the date fixed by the Commission, upon its having ascer-
tained in close cooperation with the Member States that such an
agreement has been concluded;
- for the duration of that agreement.
Artide 3
1. Each Member State shall, subject to Article 4, take all appropriate
measures to ensure that civil liability in respect of the use of vehicles
normally based in its territory is covered by insurance. The extent of
the liability covered and the terms and conditions of the cover shall
be determined on the basis of these measures.
2. Each Member State shall take all appropriate measures to ensure
that the contract of insurance also covers:
- according to the law in force in other Member States, any loss or
injury which is caused in the territory of those States;
- any loss or injury suffered by national of Member States during
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
37
a direct journey between two territories in which the Treaty establish-
ing the European Economic Community is in force, if there is no
national insurers4 bureau responsible for the territory which is being
crossed; in that case, the loss or injury shall be covered in accordance
with the intemal laws on compulsory insurance in force in the
Member State in whose territory the vehicle is normally based.
Article 4
A Member State may act in derogation of Article 3 in respect of:
(a) certain natural or legal persons, public or private; the list of
such persons shall be drawn up by the State concemed and
communicated to the other Member States and to the
Commission.
A Member State so derogating shall take the appropriate
measures to ensure that compensation is paid in respect of any
loss or injury caused in the territory of other Member States
by vehicles belonging to such persons. It shall in particular
designate an authority or body in the country where the loss
or injury occurs responsible for compensating injured parties
in accordance with the laws of that State in cases where the
procedure provided for in the first indent of Article 2 (2) is
not applicable. It shall notify the other Member States and the
Commission of the measures taken;
(b) certain types of vehicle or certain vehicles having a special
plate; the list of such types or of such vehicles shall be drawn
up by the State concemed and communicated to the other
Member States and to the Commission.
In that case, the other Member States shall retain the right
to require, on entry into their territory of such a vehicle, that
the person having custody thereof be in possession of a valid
green card or that he conclude a frontier insurance contract
complying with the requirements of the Member State
concemed.
Article 5
Each Member State shall ensure that, where an accident is caused in
its territory by a vehicle normally based in the territory of another
Member State, the national insurers' bureau shall, without prejudice
to the obligation referred to in the first indent of Article 2 (2), obtain
information:
- as to the territory in which the vehicle is normally based,
and as to its registration mark, if any;
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
38
- in so far as is possible, as to the details of the insurance of
the vehicle, as they normally appear on the green card, which
are in the possession of the person having custody of the
vehicle, to the extent that these details are required by the
Member State in whose territory the vehicle is normally
based.
Each Member State shall also ensure that the bureau communicates
this information to the national insurers' bureau of the State in whose
territory the vehicle is normally based.
Article 6
Each Member State shall take all appropriate measures to ensure that
vehicles normally based in the territory of a third country or in the
non-European territory of a Member State entering the territory in
which the Treaty establishing the European Economic Community is
in force shall not be used in its territory unless any loss or injury
caused by those vehicles is covered, in accordance with the require-
ments of the laws of the various Member States on compulsory
insurance against civil liability in respect of the use of vehicles,
throughout the territory in which the Treaty establishing the European
Economic Community is in force.
Article 7
1. Every vehicle normally based in the territory of a third country
or in the non-European territory of a Member State must, before
entering the territory in which the Treaty establishing the European
Economic Community is in force, be provided either with a valid
green card or with a certificate of frontier insurance establishing that
the vehicle is insured in accordance with Article 6.
2. However, vehicles normally based in a third country shall be
treated as vehicles normally based in the Community if the national
bureaux of all the Member States severally guarantee, each in
accordance with the provisions of its own national law on compulsory
insurance, settlement of claims in respect of accidents occurring in
their territory caused by such vehicles.
3. Upon having ascertained, in close cooperation with the Member
States, that the obligations referred to in the preceding paragraph have
been assumed, the Commission shall fix the date from which and the
types of vehicles for which Member States shall no longer require
production of the documents referred to in paragraph 1.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
39
Article 8
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
Member States shall, not later than 31 December 1973, bring into
force the measures necessary to comply with this Directive and shall
forthwith inform the Commission thereof.
Article 9
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 24 April 1972.
For the Council
The President
G. Thom
40
COUNCIL DIRECTIVE
of 19 December 1972
amending Council Directive 72/166/EEC of 24 April 1972 on the
approximation of the laws of the Member States relating to insurance
against civil liability in respect of the use of motor vehicles and to the
enforcement of the obligation to insure against such liability
(72/430/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty Conceming the Accession of new
Member States to the European Economic Community and to the
European Atomic Community,1 signed at Brussels, on 22 January
1972, and in particular Article 153 of the Act annexed thereto;
Having regard to the proposal from the Commission;
Whereas following the enlargement of the Community the number
of national bureaux taken into account in Council Directive 72/166 2
of 24 April 1972 on the approximation of the laws of the Member
States relating to insurance against civil liability in respect of the use
of motor vehicles, and to the enforcement of the obligation to insure
against such liability is increased from six to nine, necessitating an
adjustment to that Directive;
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Article 1
Council Directive 72/166 shall be amended as follows: The following
shall be substituted for the wording of Article 2,3 first indent:
‘after an agreement has been concluded between the nine national
insurers' bureaux under the terms of which each national bureau
guarantees the settlement, in accordance with the provisions of
national law on compulsory insurance, of claims in respect of
accidents occurring in its territory, caused by vehicles normally based
in the territory of a another Member State, whether or not such
vehicles are insured;
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
1 OJ No L 73, 27.3.1972, p. 1.
41
|
Article 2 |
Prop. 1992/93:8 Bilaga 1 |
This Directive shall enter into force on the Accession of the new Member
States to the European Communities.
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 19 December 1972.
For the Council
The President
T. Westerterp
42
COUNCIL
SECOND COUNCIL DIRECTIVE
of 30 December 1983
on the approximation of the laws of the Member States relating to
insurance against civil liability in respect of the use of motor vehicles
(84/5/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Article 100 thereof.
Having regard to the proposal from the Commission 4,
Having regard to the opinion of the European Parliament5
Having regard to the opinion of the Economic and Social Commit-
tee6
Whereas, by Council Directive 72/166/EEC7, as amended by
Directive 72/430/EEC8, the Council approximated the laws of the
Member States relating to insurance against civil liability in respect
of the use of motor vehicles and to the enforcement of the obligation
to insure against such liability;
Whereas Article 3 of Directive 72/166/EEC requires each Member
State to take all appropriate measures to ensure that civil liability in
respect of the use of vehicles normally based in its territory is covered
by insurance; whereas the extent of the liability covered and the terms
and conditions of the insurance cover are to be determined on the
basis of those measures;
Whereas, however, major disparities continue to exist between the
laws of the different Member States conceming the extent of this
obligation of insurance cover; whereas these disparities have a direct
effect upon the establishment and the operation of the common
market;
Whereas, in particular, the extension of the obligation of insurance
cover to include liability incurred in respect of damage to property is
justified;
4 OJ No C 214, 21.8.1980, p. 9 and OJ No C 78, 30.3.1982, p.
17.
5 OJ No C 287, 9.11.1981, p. 44.
6 OJ No C 138, 9.6.1981, p. 15.
7 OJ No L 103, 2.5.1972, p. 2.
8 OJ No L 291, 28.12.1972, p. 162.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
43
Whereas the amounts in respect of which insurance is compulsory
must in any event guarantee victims adequate compensation irrespec-
tive of the Member State in which the accident occurred;
Whereas it is necessary to make provision for a body to guarantee
that the victim will not remain without compensation where the vehicle
which caused the accident is uninsured or unidentified; whereas it is
important, without amending the provisions applied by the Member
States with regard to the subsidiary or non-subsidiary nature of the
compensation paid by that body and to the rules applicable with regard
to subrogation, to provide that the victim of such an accident should
be able to apply directly to that body as a first point of contact;
whereas, however, Member States should be given the possibility of
applying certain limited exclusions as regards the payment of
compensation by that body and of providing that compensation for
damage to property caused by an unidentified vehicle may be limited
or excluded in view of the danger of fraud;
Whereas it is in the interest of victims that the effects of certain
exclusion clauses be limited to the relationship between the insurer
and the person responsible for the accident; whereas, however, in the
case or vehicles stolen or obtained by violence. Member States may
specify that compensation will be payable by the abovementioned
body;
Whereas in order to alleviate the financial burden on that body,
Member States may make provision for the application of certain
excesses where the body provides compensation for damage to
property caused by uninsured vehicles or, where appropriate, vehicles
stolen or obtained by violence;
Whereas the members of the family of the insured person, driver or
any other person liable should be afforded protection comparable to
that of other third parties, in any event in respect of their personal
injuries;
Whereas the abolition of checks on insurance is conditional on the
granting by the national insurers bureau of the host country of a
guarantee of compensation for damage caused by vehicles normally
based in another Member State; whereas the most convenient criterion
for determining whether a vehicle is normally based in a given
Member State is the bearing of a registration plate of the State;
whereas the first indent of Article 1 (4) of Directive 72/166/EEC
should therefore be amended to that effect;
Whereas, in view of the situation in certain Member States at the
outset as regards on the one hand the minimum amounts, and on the
other hand the cover and the excesses applicable by the abovemen-
tioned body in respect of damage to property, provision should be
made for transitional measures conceming the gradual implementation
in those Member States of the provisions of the Directive concerning
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
44
minimum amounts and compensation for damage to property by that Prop. 1992/93:8
body. Bilaga 1
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Article 1
1. The insurance referred to in Article 3 (1) of Directive 72/166/EEC
shall cover compulsorily both damage to property and personal injuries.
2. Without prejudice to any higher guarantees which Member States
may lay down, each Member State shall require that the amounts for
which such insurance is compulsory are at least:
- in the case of personal injury, 350 000 ECU where there is only one
victim; where more than one victim is involved in a single claim, this
amount shall be multiplied by the number of victims.
- in the case of damage to property 100 000 ECU per claim, whatever
the number of victims.
Member States may, in place of the above minimum amounts, provide
for a minimum amount of 500 000 ECU for personal injury where more
than one victim is involved in a single claim or, in the case of personal
injury and damage to property, a minimum overail amount of 600 000
ECU per claim whatever the number of victims or the nature of the
damage.
3. For the purposes of this Directive, 'ECU' means the unit of account
as defined in Article 1 of Regulation (EEC) No 3180/78 ('). The
conversion value in national currency to be adopted for successive
fouryear periods from 1 January of the first year of each period shall be
that obtaining on the last day of the preceding September for which ECU
conversion values are available in all the Community currencies. The
first period shall begin on 1 January 1984.
4. Each Member State shall set up or authorize a body with the task of
providing compensation, at least up to the limits of the insurance
obligation for damage to property or personal injuries caused by an
unidentified vehicle or a vehicle for which the insurance obligation
provided for in paragraph 1 has not been satisfied. This provision shall
be without prejudice to the right of the Member States to regard
compensation by that body as subsidiary or non-subsidiary and the right
to make provision for the settlement of claims between that body and the
person or persons responsible for the accident and other insurers or
social security bodies required to compensate the victim in respect of the
same accident.
The victim may in any case apply directly to the body which, on the
basis of information provided at its request by the victim, shall be obliged
to give him a reasoned reply regarding the payment of any compensation.
However, Member States may exclude the payment of compensation by
45
that body in respect of persons who voluntarily entered the vehicle which
caused the damage or injury when the body can prove that they knew it
was uninsured.
Member States may limit or exclude the payment of compensation by
that body in the event of damage to property by an unidentified vehicle.
They may also authorize, in the case of damage to property caused by
an uninsured vehicle an excess of not more than 500 ECU for which the
victim may be responsible.
Furthermore, each Member State shall apply its laws, regulations and
administrative provisions to the payment of compensation by this body,
without prejudice to any other practice which is more favourable to the
victim.
Article 2
1. Each Member State shall take the necessary measures to ensure that
any statutory provision or any contractual clause contained in an
insurance policy issued in accordance with Article 3 (1) of Directive
72/166/EEC, which excludes from insurance the use or driving of
vehicles by:
- persons who do not have express or implied authorization thereto, or
- persons who do not hold a licence permitting them to drive the vehicle
concemed, or
- persons who are in breach of the statutory technical requirements
conceming the condition and safety of the vehicle concemed,
shall, for the purposes of Article 3 (1) of Directive 72/166/EEC, be
deemed to be void in respect of claims by third parties who have been
victims of an accident.
However the provision or clause referred to in the first indent may be
invoked against persons who voluntarily entered the vehicle which caused
the damage or injury, when the insurer can prove that they knew the
vehicle was stolen.
Member States shall have the option - in the case of accidents occurring
on their territory - of not applying the provision in the first subparagraph
if and in so far as the victim may obtain compensation for the damage
suffered from a social security body.
2. In the case of vehicles stolen or obtained by violence. Member States
may lay down that the body specified in Article 1 (4) will pay compensa-
tion instead of the insurer under the conditions set out in paragraph 1 of
this Article; where the vehicle is normally based in another Member
State, that body can make no claim against any body in that Member
State.
The Member States which, in the case of vehicles stolen or obtained by
violence, provide that the body referred to in Article 1 (4) shall pay
compensation, may fix in respect of damage to property an excess of not
more than 250 ECU for which the victim may be responsible.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
46
Article 3
The members of the family of the insured person, driver or any other
person who is liable under civil law in the event of an accident, and
whose liability is covered by the insurance referred to in Article 1 (1)
shall not be excluded from insurance in respect of their personal injuries
by virtue of that relationship.
Article 4
The first indent of Article 1 (4) of Directive 72/166/EEC shall be
replaced by the following:
- the territory of the State of which the vehicle bears a registration
plate, or'.
Article 5
1. Member States shall amend their national provisions to comply with
this Directive not later than 31 December 1987. They shall forthwith
inform the Commission thereof.
2. The provisions thus amended shall be applied not later than 31
December 1988.
3. Notwithstanding paragraph 2:
(a) the Hellenic Republic shall have a period until 31 December 1995
in which to increase guarantees to the levels required by Article 1 (2).
If it avails itself of this option the guarantee must reach, by reference to
the amounts laid down in that Article:
- more than 16 % not later than 31 December 1988,
- 31 % not later than 31 December 1992;
(b) the other Member States shall have a period until 31 December
1990 in which to increase guarantees to the levels required by Article 1
(2). Member States which avail themselves of this option must, by the
date indicated in paragraph 1, increase guarantees by at least half the
difference between the guarantees in force on 1 January 1984 and the
amounts laid down in Article 1 (2).
4. Notwithstanding paragraph 2:
(a) the Italian Republic may provide that the excess laid down in the
fifth subparagraph of Article 1 (4) shall be 1 000 ECU until 31 Decem-
ber 1990;
(b) the Hellenic Republic and Ireland may provide that:
- compensation by the body referred to in Article 1 (4) for damage to
property shall be excluded until 31 December 1992,
- the excess referred to in the fifth subparagraph of Article 1 (4) and
the excess referred to in the second subparagraph of Article 2 (2) shall
be 1 500 ECU until 31 December 1995.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
47
Article 6
1. Not later than 31 December 1989 the Commission shall present to the
Council a report on the situation in the Member States benefiting from
the transitional measures provided for in Article 5 (3) (a) and (4) (b) and
shall, where appropriate, submit proposals to review these measures in
the light of developments.
2. Not later than 31 December 1993 the Commission shall present to
the Council a progress report on the implementation of this Directive and
shall, where appropriate, submit proposals in particular as regards
adjustment of the amounts laid down in Article 1 (2) and (4).
Article 7
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels 30 December 1983.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
For the Council
The President
G. VARFIS
COUNCIL
48
THIRD COUNCIL DIRECTIVE Prop. 1992/93:8
of 14 May 1990 Bilaga 1
on the approximation of the laws of the Member States relating to
insurance against civil liability in respect of the use of motor vehicles
(90/232/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Article 100a thereof.
Having regard to the proposal from the Commission9,
In cooperation with the European Parliament10,
Having regard to the opinion of the Economic and Social Commit-
tee11,
Whereas, by Directive 72/166/EEC12, as last amended by Directive
84/5/EEC13, the Council adopted provisions on the approximation of
the laws of the Member States relating to insurance against civil
liability in respect of the use of motor vehicles and to the enforcement
of the obligation to insure against such liability;
Whereas Article 3 of Directive 72/166/EEC requires each Member
State to take all appropriate measures to ensure that civil liability in
respect of the use of vehicles normally based in its territory is covered
by insurance; whereas the extent of the liability covered and the terms
and conditions of the insurance cover should be determined on the
basis of those measures;
Whereas Directive 84/5/EEC, as amended by the Act of Accession
of Spain and Portugal, reduced considerably the disparities between
the level and content of compulsory civil liability insurance in the
Member States; whereas significant disparities still exist, however, in
such insurance cover;
Whereas motor vehicle accident victims should be guaranteed com-
parable treatment irrespective of where in the Community accidents
occur;
Whereas there are, in particular, gaps in the compulsory insurance
cover of motor vehicle passengers in certain Member States; whereas,
9OJ No C 16, 20.1.1989, p. 12.
10OJ No C 304, 4.12.1989, p. 41 and OJ No C 113, 7.5.1990.
HOJ No C 159, 26.6.1989, p. 7
12OJ No L 103, 2.5.1972, p. 1.
13OJ No L 8, 11.1.1984, p. 17.
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 8
to protect this particularly vulnerable category of potential victims,
such gaps should be filled;
Whereas any uncertainty concerning the application of the first
indent of Article 3 (2) of Directive 72/166/EEC should be removed;
whereas all compulsory motor insurance policies must cover the entire
territory of the Community;
Whereas in the interests of the party insured, every insurance policy
should, moreover, guarantee for a single premium, in each Member
State, the cover required by its law or the cover required by the law
of the Member State where the vehicle is normally based, when that
cover is higher;
Whereas Article 1 (4) of Directive 84/5/EEC requires each Member
State to set up or authorize a body to compensate the victims of
accidents caused by uninsured or unidentified vehicles; whereas,
however, the said provision is without prejudice to the right of the
Member States to regard compensation by this body as subsidiary or
non-subsidiary;
Whereas, however, in the case of an accident caused by an
uninsured vehicle, the victim is required in certain Member States to
prove that the party liable is unable or refuses to pay compensation
before he can claim on the body; whereas this body is better placed
than the victim to bring an action against the party liable; whereas,
therefore; this body should be prevented from being able to require
that the victim, if he is to be compensated, should establish that the
party liable is unable or refuses to pay;
Whereas, in the event of a dispute between the body referred to
above and a civil liability insurer as to which of them should
compensate the victim of an accident, Member States, to avoid any
delay in the payment of compensation to the victim, should ensure
that one of these parties is designated to be responsible in the first
instance for paying compensation pending resolution of the dispute;
Whereas motor vehicle accident victims sometimes have difficulties
in finding out the name of the insurance undertaking covering the
liability arising out of the use of a motor vehicle involved in an
accident; whereas, in the interests of such victims, Member States
should take the necessary measures to ensure that such information is
made available promptly;
Whereas the previous two Directives on civil liability in respect of
motor vehicles should, in view of all these considerations, be supple-
mented in a uniform manner;
Whereas such an addition, which leads to greater protection for the
parties insured and for the victims of accidents, will facilitate still
further the Crossing of internal Community frontiers and hence the
establishment and functioning of the intemal market; whereas,
therefore, a high level of consumer protection should be taken as a
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
50
basis;
Whereas, under the terms of Article 8c of the Treaty, account
should be taken of the extent of the effort which must be made by
certain economies which show differences in development; whereas
certain Member States should, therefore, be granted transitional
arrangements so that certain provisions of this Directive may be
implemented gradually,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Article 1
Without prejudice to the second subparagraph of Article 2 (1) of
Directive 84/5/EEC, the insurance referred to in Article 3 (1) of
Directive 72/166/EEC shall cover liability for personal injuries to all
passengers, other than the driver, arising out of the use of a vehicle.
For the purposes of this Directive, the meaning of the term ‘vehicle1
is as defined in Article 1 of Directive 72/166/EEC.
Article 2
Member States shall take the neccessary steps to ensure that all
compulsory insurance policies against civil liability arising out of the
use of vehicles:
- cover, on the basis of a single premium, the entire territory of the
Community, and
- guarantee, on the basis of the same single premium, in each
Member State, the cover required by its law or the cover required by
the law of the Member State where the vehicle is normally based
when that cover is higher.
Article 3
The following sentence shall be added to the first subparagraph of
Article 1 (4) of Council Directive 84/5/EEC:
‘However, Member States may not allow the body to make the
payment of compensation conditional on the victim's establishing in
any way that the person liable is unable or refuses to pay.'
Article 4
In the event of a dispute between the body referred to in Article 1 (4)
of Directive 84/5/EEC and the civil liability insurer as to which must
compensate the victim, the Member States shall take the appropriate
measures so that one of these parties is designated to be responsible
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
51
in the first instance for paying compensation to the victim without
delay.
If it is ultimately decided that the other party should have paid all
or part of the compensation, that other party shall reimburse
accordingly the party which has paid.
Article 5
1. Member States shall adopt the necessary measures to ensure that
the parties involved in a road traffic accident are able to ascertain
promptly the identity of the insurance undertaking covering the
liability arising out of the use of any motor vehicle involved in the
accident.
2. Not later than 31 December 1995, the Commission shall present
to the European Parliament and the Council a report on the imple-
mentation of paragraph 1 of this Article.
Where necessary, the Commission shall submit appropriate proposals
to the Council.
Article 6
1. Member States shall take the measures necessary to comply with
this Directive not later than 31 December 1992. They shall forthwith
inform the Commission thereof.
2. By way of exception from paragraph 1:
- the Hellenic Republic, the Kingdom of Spain and the Portuguese
Republic have until 31 December 1995 to comply with Article 1 and
2,
- Ireland shall have until 31 December 1998 to comply with Article
1 as regards pillion passengers of motorcycles and until 31 December
1995 to comply with Article 1 as regards other vehicles and to comply
with Article 2.
Article 7
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 14 May 1990.
For the Council
The President
D.J.OMALLEY
Prop. 1992/93:8
Bilaga 1
52
RÅDETS DIREKTIV
av den 24 april 1972
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar
rörande ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att
försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet
(72/166/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och
med beaktande av följande:
Syftet med fördraget är att skapa en gemensam marknad som
väsentligen överensstämmer med en hemmamarknad. En viktig
förutsättning för att uppnå detta är att åstadkomma fri rörlighet för
varor och personer.
Det enda syftet med gränskontroll av obligatorisk ansvarsförsäkring
för motorfordon är att ge skydd åt de personer som kan drabbas av
skador orsakade av sådana fordon. Gränskontroller äger rum på grund
av skillnader i ländernas bestämmelser på detta område.
Dessa skillnader är sådana att de kan verka hämmande för den fria
rörligheten inom gemenskapen för motorfordon och personer. Därmed
har de också en direkt inverkan på genomförandet av den gemensam-
ma marknaden och dess funktion.
Kommissionens rekommendation av den 21 juni 1968 om tullkontroll
av resenärer som passerar gränser inom gemenskapen innebär att
medlemsstaterna skall utföra kontroll av resenärer och deras motorfor-
don endast under exceptionella förhållanden samt avlägsna fysiska
hinder vid tullstationer.
Det är önskvärt att invånarna i medlemsstaterna i större utsträckning
blir medvetna om den gemensamma marknadens existens och att det
därför bör vidtas ytterligare åtgärder för att liberalisera regler för
personers och motorfordons fria rörligthet mellan medlemsstaterna.
Behovet av sådana åtgärder har upprepade gånger understrukits av
medlemmar i Europaparlamentet.
Sådana lättnader i reglerna för resenärers rörlighet utgör ytterligare
ett steg i riktning mot ett ömsesidigt öppnande av medlemsstaternas
marknader och för tillskapandet av förhållanden liknande dem som
gäller för en hemmamarknad.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
53
Kontroll av gröna kort för fordon, som är normalt hemmahörande
i en medlemsstat och som passerar in på en annan medlemsstats
territorium, kan avskaffas genom en överenskommelse mellan de sex
nationella försäkringsbyråema, varigenom varje försäkringsbyrå
garanterar ersättning enligt den nationella lagstiftningen för förlust
eller skada som berättigar till ersättning och som orsakats inom dess
territorium av ett sådant fordon, oavsett om detta är försäkrat eller ej.
En sådan överenskommelse om garanti förutsätter att alla motorfor-
don som är hemmahörande i gemenskapen och som färdas inom
gemenskapens territorium är försäkrade. Varje medlemsstats nationella
lagstiftning bör därför innehålla bestämmelser om obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon. Denna försäkring skall gälla inom
hela gemenskapen. Den nationella lagstiftningen kan emellertid göra
undantag för särskilda personer och särskilda slag av fordon.
Det regelsystem som ställs upp i detta direktiv bör även kunna
omfatta fordon som är normalt hemmahörande i ett tredje land med
vilket de nationella byråerna i de sex medlemsstaterna träffar en
motsvarande överenskommelse.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
I detta direktiv avses med
1. fordon varje slags motorfordon som är avsett för färd på land och
som drivs av mekaniskt förmedlad kraft men som inte är spårbundet
samt släpfordon, även om det inte är tillkopplat,
2. skadelidande personer som är berättigade till ersättning för förlust
eller skada orsakad av fordon,
3. nationellförsäkringsbyrå en branschorganisation som bildats enligt
rekommendation nr 5 antagen den 25 januari 1949 av kommittén för
vägtransporterunder landtransportkommittén inom Förenta nationernas
Ekonomiska kommission för Europa och som inom ett land omfattar
försäkringsföretag som har auktorisation avseende ansvarsförsäkring
för motorfordon,
4. territorium inom vilket ett fordon är normalt hemmahörande
- den stats territorium där fordonet är registrerat, eller
- i de fall där registrering inte krävs för ett visst slags fordon men
fordonet skall vara försett med en försäkringsskylt eller ett märke
motsvarande en registreringsskylt, den stats territorium där försäk-
ringsskylten eller märket utfärdas, eller
- i de fall där varken registreringsskylt, försäkringsskylt eller märke
krävs för särskilda slags fordon, den stats territorium inom vilket den
person som omhänderhar fordonet har sin stadigvarande bostad,
5. grönt kort ett internationellt försäkringsbevis utfärdat av en
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
54
nationell försäkringsbyrå enligt rekommendation nr 5 antagen den 25
januari 1949 av kommittén för vägtransporter under landtransportkom-
mittén inom Förenta nationernas Ekonomiska kommission för Europa.
Artikel 2
1. Medlemsstaterna skall avstå från att kontrollera innehav av
ansvarsförsäkring för fordon som är normalt hemmahörande inom en
annan medlemsstats territorium.
Medlemsstaterna skall också avstå från att kontrollera sådan
försäkring avseende fordon som är normalt hemmahörande i ett tredje
land och som passerar in på deras territorium från en annan medlems-
stat. Medlemsstaterna far emellertid göra stickprovskontroller.
2. För fordon som är normalt hemmahörande inom en medlemsstats
territorium skall bestämmelserna i detta direktiv, med undantag av
artiklarna 3 och 4, tillämpas
- efter det att en överenskommelse träffats mellan de sex nationella
försäkringsbyråema enligt vilken varje nationell byrå garanterar att det
i överensstämmelse med dess nationella lagstiftning om obligatorisk
försäkring sker skadereglering avseende olyckshändelser inom dess
territorium orsakade av fordon som är normalt hemmahörande inom
en annan medlemsstats territorium, oavsett om sådana fordon är
försäkrade eller ej,
- från det datum som fastställs av kommissionen, sedan denna i nära
samarbete med medlemsstaterna förvissat sig om att en sådan
överenskommelse träffats,
- under den tid överenskommelsen gäller.
Artikel 3
1. Om inte annat följer av artikel 4 skall varje medlemsstat vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemma-
hörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring.
Försäkringens omfattning och villkor skall bestämmas inom ramen för
dessa åtgärder.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för
att försäkringsavtalet skall täcka även
- förlust eller skada som orsakas inom en annan medlemsstats
teritorium, enligt där gällande lag,
- förlust eller skada som åsamkas medborgare i medlemsstaterna vid
direkt färd mellan två territorier i vilka fördraget om upprättande av
Europeiska ekonomiska gemenskapen gäller, om det inte finns någon
nationell försäkringsbyrå som är ansvarig för det territorium som
passeras; i ett sådant fall skall förlusten eller skadan täckas enligt den
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
55
lag om obligatorisk försäkring som gäller i den medlemsstat där
fordonet är normalt hemmahörande.
Artikel 4
En medlemsstat får förordna om undantag från artikel 3 för
a) särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata;
en lista över sådana personer skall upprättas av medlemsstaten och
överlämnas till de övriga medlemsstaterna och till kommissionen;
en medlemsstat som förordnar om undantag från artikel 3 skall vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att tillförsäkra utbetalning av
ersättning för sådan förlust eller skada som orsakats inom en annan
medlemsstats territorium av fordon som tillhör ifrågavarande personer.
Särskilt skall staten ange vilken myndighet i den stat där förlust eller
skada uppkommer som, i enlighet med det landets lag, skall svara för
ersättning till skadelidande, i fall då bestämmelserna i artikel 2.2
första strecksatsen inte kan tillämpas. Medlemsstaten skall underrätta
de övriga medlemsstaterna och kommissionen om de åtgärder som
vidtagits,
b) särskilda slag av fordon eller fordon med särskild registrerings-
skylt; en lista över sådana fordonsslag och fordon skall upprättas av
medlemsstaten och överlämnas till de övriga medlemsstaterna och till
kommissionen.
När ett sådant fordon passerar in på en annan medlemsstats terri-
torium, skall denna stat alltjämt ha rätt att begära att den person som
omhänderhar fordonet innehar ett giltigt grönt kort eller tecknar en
gränsförsäkring enligt bestämmelserna i den medlemsstaten.
Artikel 5
Varje medlemsstat skall se till att, när en olyckshändelse orsakas inom
dess territorium av ett fordon som är normalt hemmahörande i en
annan medlemsstat, den nationella försäkringsbyrån, oavsett den
skyldighet som följer av första strecksatsen i artikel 2.2, erhåller
information
- om var fordonet är normalt hemmahörande och om dess registre-
ringsnummer, om sådant finns,
- om fordonets försäkring, så långt detta är möjligt och i den
utsträckning sådana uppgifter återfinns på det gröna kort som innehas
av den som omhänderhar fordonet, i den utsträckning dessa uppgifter
krävs av den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande.
Varje medlemsstat skall också se till att försäkringsbyrån översänder
denna information till den nationella försäkringsbyrån i den stat där
fordonet är normalt hemmahörande.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
56
Artikel 6
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
fordon, som är normalt hemmahörande inom ett tredje lands terri-
torium eller inom en medlemsstats territorium utanför Europa och som
passerar in på det territorium där fördraget om upprättande av
Europeiska ekonomiska gemenskapen gäller, inte används inom dess
territorium, om inte förlust eller skada som orsakas av sådant fordon
täcks av ansvarsförsäkring, enligt varje medlemsstats lagstiftning om
obligatorisk sådan försäkring, som gäller inom hela det territorium
som omfattas av fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska
gemenskapen.
Artikel 7
1. Alla fordon som är normalt hemmahörande inom ett tredje lands
territorium eller inom en medlemsstats territorium utanför Europa
skall, innan de passerar in på det territorium där fördraget om
upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen gäller, vara
försedda med antingen ett giltigt grönt kort eller bevis om gränsförsäk-
ring, som utvisar att de är försäkrade enligt artikel 6.
2. Dock skall fordon som är normalt hemmahörande inom ett tredje
lands territorium behandlas som fordon som är normalt hemmahörande
inom gemenskapen, om de nationella byråerna i samtliga medlems-
stater var för sig garanterar att olyckshändelser som inträffar inom
deras territorium och som orsakas av sådana fordon regleras enligt
varje stats nationella lagstiftning om obligatorisk ansvarsförsäkring.
3. När kommissionen, i nära samarbete med medlemsstaterna, har
konstaterat att garantier som omnämns i föregående stycke har ställts,
skall kommissionen bestämma från vilket datum och för vilka slag av
fordon medlemsstaterna inte längre skall kräva att dokument som
avses i punkt 1 skall uppvisas.
Artikel 8
Medlemsstaterna skall senast den 31 december 1973 sätta i kraft de
åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv och skall genast
underrätta kommissionen om detta.
Artikel 9
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 24 april 1972.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
57
På rådets vägnar
G. THORN
Ordförande
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
58
RÅDETS DIREKTIV
av den 19 december 1972
med ändring av rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande
ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplik-
ten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.
(72/430/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om anslutning av nya medlemsstater till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och till Europeiska atomenergi-
gemenskapen (1), undertecknat i Bryssel den 22 januari 1972, särskilt
artikel 153 i den därtill bifogade akten,
(1) EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 1.
med beaktande av kommissionens förslag, och
med beaktande av följande:
Som en följd av gemenskapens utvidgning har antalet nationella
byråer som avses i rådets direktiv 72/166 (2) av den 24 april 1972 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande
ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplik-
ten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ökat från sex till nio, vilket
nödvändiggör en ändring i det direktivet.
(2) EGT nr L 103, 2.5.1972, s. 1.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
Rådets direktiv 72/166 skall ändras på följande sätt. Första strecksat-
sen i artikel 2.2 ersätts med följande: "efter det att en överenskom-
melse träffats mellan de nio nationella försäkringsbyråerna enligt
vilken varje nationell byrå garanterar att det i överensstämmelse med
dess nationella lagstiftning om obligatorisk försäkring sker skaderegle-
ring avseende olyckshändelser inom dess territorium orsakade av
fordon som är normalt hemmahörande inom en annan medlemsstats
territorium, oavsett om sådana fordon är försäkrade eller ej,".
Artikel 2
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
Detta direktiv träder i kraft vid de nya medlemsstaternas anslutning
till Europeiska gemenskaperna.
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
59
Utfärdat i Bryssel den 19 december 1972.
På rådets vägnar
T. WESTERTERP
Ordförande
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
60
av den 30 december 1983
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar
rörande ansvarsförsäkring för motorfordon
(84/5/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
(1) EGT nr C 214, 21.8.1980, s. 9 och EGT nr C 78, 30.3.1982,
s. 17.
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2),
(2) EGT nr C 287, 9.11.1981, s.44.
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3),
och
(3) EGT nr C 138, 9.6.1981, s. 15.
med beaktande av följande:
I rådets direktiv 72/166/EEG(4), ändrat genom direktiv 72/430/EEG
(5), har rådet föreskrivit tillnärmning av medlemsstaternas lagar och
andra författningar rörande ansvarsförsäkring för motorfordon och
kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarig-
het.
(4) EGT nr L 103, 2.5.1972, s. 2.
(5) EGT nr L 291, 28.12.1972, s. 162.
Enligt artikel 3 i direktiv 72/166/EEG skall varje medlemsstat vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt
hemmahörande inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäk-
ring. Försäkringens omfattning och villkor skall bestämmas inom
ramen för dessa åtgärder.
Det föreligger emellertid fortfarande väsentliga skillnader mellan de
olika medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av denna
obligatoriska försäkring. Dessa skillnader har en direkt inverkan på
genomförandet av den gemensamma marknaden och dess funktion.
Särskilt är det berättigat att utsträcka den obligatoriska försäkringen
till att omfatta ansvarighet för sakskada.
Den obligatoriska försäkringen skall ha en sådan omfattning, att
utfallande ersättningsbelopp under alla omständigheter tillförsäkrar de
skadelidande en adekvat ersättning, oavsett i vilken medlemsstat
skadan inträffat.
Det är nödvändigt att tillskapa ett organ som garanterar att skadeli-
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
61
dande inte blir utan ersättning, när det fordon som orsakat skadan är
oförsäkrat eller oidentifierat. Det är viktigt att den skadelidande får
möjlighet att direkt och i första hand vända sig till detta organ, dock
utan att ändring sker i de bestämmelser som tillämpas i medlemsstater-
na med avseende på om den ersättning som utbetalas av detta organ
är subsidiär eller ej eller beträffande bestämmelser som gäller vid
subrogation. Medlemsstaterna bör emellertid ha möjlighet att förordna
om vissa begränsade undantag beträffande utbetalning av ersättning
från detta organ och att ersättning för sakskador orsakade av
oidentifierade fordon skall begränsas eller innehållas, detta med
hänsyn till risken för bedrägeri.
Det ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av
särskilda friskrivningsldausuler begränsas till förhållandet mellan
försäkringsgivaren och den person som varit vållande till olycks-
händelsen. För fall då ett fordon stulits eller tillgripits med våld får
medlemsstaterna föreskriva att ersättning skall utbetalas av det
ovannämnda organet.
För att lätta den ekonomiska bördan för detta organ får medlems-
staterna införa bestämmelser om viss självrisk i de fall organet svarar
för ersättning för sakskador orsakade av oförsäkrade fordon eller, där
det är påkallat, fordon som stulits eller tillgripits med våld.
Familjemedlemmar till försäkringstagaren, till föraren eller till annan
person som är ansvarig bör beredas samma skydd som annan tredje
man, i vart fall beträffande personskador.
Avskaffandet av kontroll av försäkring förutsätter att den nationella
försäkringsbyrån i värdlandet garanterar att ersättning utbetalas för
skador orsakade av fordon som är normalt hemmahörande i en annan
medlemsstat. Det lämpligaste kriteriet för att avgöra om ett fordon är
normalt hemmahörande i en viss medlemsstat är om det är försett med
en registreringsskylt från den staten. Första strecksatsen i artikel 1.4
i direktiv 72/166/EEG bör därför ändras i överensstämmelse härmed.
Med hänsyn till situationen i vissa medlemsstater rörande å ena sidan
de lägsta ersättningsbeloppen och å andra sidan det försäkringsansvar
och de självrisker som gäller för det ovannämnda organet vid
sakskador, bör övergångsbestämmelser finnas för ett gradvis genomfö-
rande i dessa medlemsstater av direktivets bestämmelser om lägsta
ersättningsbelopp och ersättning för sakskador som utbetalas av
organet.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
1. Den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG skall
obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
2. Varje medlemsstat skall, om högre garantier inte gäller där, kräva
att den obligatoriska försäkringen ger ersättning med minst
- 350 000 ecu för personskador, om det finns endast en skadelidan-
de; om mer än en skadelidande omfattas av samma skadehändelse
skall detta belopp multipliceras med antalet skadelidande,
- 100 000 ecu för sakskador vid varje skadehändelse, oavsett antalet
skadelidande.
Medlemsstaterna får, i stället för nämnda minimibelopp, föreskriva
ett minimibelopp om 500 000 ecu för personskador, om mer än en
skadelidande omfattas av samma skadehändelse, eller ett minsta
sammantaget belopp om 600 000 ecu för personskador och sakskador
vid varje skadetillfälle, oavsett antalet skadelidande eller skadornas art.
3. I detta direktiv avses med "ecu" den monetära enhet som är
definierad i artikel 1 i förordning (EEG) nr 3180/78(1). Värdet i
nationell valuta skall fastställas för fyraårsperioder och från den 1
januari första året i varje period vara det värde som gällde den sista
dagen i närmast föregående september månad för vilken dag värden
för ecu finns noterade i samtliga valutor inom gemenskapen. Den
första perioden skall börja löpa den 1 januari 1984.
(1) EGT nr L 379, 30.12.1978, s. 1.
4. Varje medlemsstat skall inrätta eller auktorisera ett organ med
uppgift att vara för ersättning, åtminstone upp till den gräns som den
obligatoriska försäkringen skall ersätta, för sakskador och person-
skador orsakade av oidentifierade fordon eller av fordon för vilka
sådan obligatorisk försäkring som avses i punkt 1 inte tecknats. Denna
bestämmelse skall inte påverka medlemsstaternas rätt att anse
ersättning från detta organ som subsidiär eller ej och inte heller rätten
att införa regler om skadereglering mellan detta organ och den person
eller de personer som är ansvariga för olyckshändelsen och andra
försäkringsgivare eller socialförsäkringsorgan som skall ersätta den
skadelidande för samma skada.
Den skadelidande skall under alla omständigheter kunna vända sig
direkt till detta organ, som skall ha skyldighet att, på grundval av
uppgifter som inhämtats från den skadelidande, lämna honom ett
motiverat besked angående utbetalning av ersättning.
Medlemsstaterna får dock förordna att ersättning från detta organ
inte skall ske till förmån för personer som frivilligt färdats i det
fordon som orsakat skadorna, om organet kan bevisa att dessa
personer känt till att fordonet var oförsäkrat.
Medlemsstaterna får begränsa eller utesluta ersättning från detta
organ såvitt gäller sakskador orsakade av oidentifierade fordon.
De får också, i fråga om sakskador orsakade av oförsäkrade fordon,
tillåta en självrisk om högst 500 ecu, som den skadelidande har att
svara för.
Härutöver skall varje medlemsstat tillämpa sina lagar och andra
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
63
författningar vid utbetalning av ersättning från detta organ, dock inte
i strid med annan praxis som är förmånligare för den skadelidande.
Artikel 2
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för
att lagregler och villkor i försäkringsavtal, utfärdade i enlighet med
artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG, som föreskriver att försäkringen
inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av
- personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill,
eller
- personer som inte har körkort för det ifrågavarande fordonet, eller
- personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande
fordonets skick och säkerhet,
inte skall, såvitt avser tillämpningen av artikel 3.1 i direktiv 72/166/
EEG, tillämpas på ersättningskrav från tredje man som åsamkats
skador vid en trafikolyckshändelse.
Bestämmelser eller villkor som avses i första stycket får dock göras
gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som
orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer
känt till att fordonet var stulet.
Medlemsstaterna skall kunna avstå från att tillämpa bestämmelserna
i första stycket beträffande olyckshändelser som inträffar inom deras
territorium, om och i den utsträckning den skadelidande kan erhålla
ersättning för skadan från ett socialförsäkringsorgan.
2. Om ett fordon har stulits eller tillgripits med våld, far medlems-
staterna föreskriva att det organ som avses i artikel 1.4 skall betala
ersättning i försäkringsgivarens ställe under de förutsättningar som
anges i punkt 1 i denna artikel; om fordonet är normalt hemmahöran-
de i en annan medlemsstat, kan detta organ inte framställa krav mot
något organ i den medlemsstaten.
Medlemsstater, som föreskriver att det organ som avses i artikel 1.4
skall betala ersättning i de fall där fordonet har stulits eller tillgripits
med våld, får beträffande sakskador bestämma en självrisk om högst
250 ecu, som den skadelidande har att svara för.
Artikel 3
Familjemedlemmar till försäkringstagaren, till föraren eller till annan
person som är civilrättsligt ansvarig vid trafikolyckshändelse, och vars
ansvarighet omfattas av sådan försäkring som avses i artikel 1.1, får
inte på grund av sådan släktskap undantas från försäkringsskydd för
personskador.
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
64
Artikel 4
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
Första strecksatsen i artikel 1.4 i direktiv 72/166/EEG skall ersättas
med följande:
territoriet för den stat med vars registreringsskylt fordonet är
försett, eller".
Artikel 5
1. Medlemsstaterna skall senast den 31 december 1987 vidta de
ändringar i sina nationella bestämmelser som behövs för att följa detta
direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
2. De sålunda ändrade bestämmelserna skall börja tillämpas senast
den 31 december 1988.
3. Trots bestämmelsen i punkt 2
a) har Grekland en frist som löper ut den 31 december 1995 för att
höja försäkringstäckningen till den nivå som krävs enligt artikel 1.2.
Om Grekland utnyttjar denna möjlighet, skall täckningen i förhållande
till de i den artikeln föreskrivna beloppen uppgå till
- mer än 16 % senast den 31 december 1988,
- 31 % senast den 31 december 1992;
b) har övriga medlemsstater en frist som löper ut den 31 december
1990 för att höja försäkringstäckningen till den nivå som krävs enligt
artikel 1.2; de medelmsstater som utnyttjar denna möjlighet skall fram
till det datum som anges i punkt 1 höja täckningen med minst hälften
av skillnaden mellan den nivå som gällde den 1 januari 1984 och de
i artikel 1.2 föreskrivna beloppen.
4. Trots bestämmelsen i punkt 2
a) får Italien föreskriva att den självrisk som avses i artikel 1.4
femte stycket skall uppgå till 1 000 ecu för tiden till och med den 31
december 1990,
b) får Grekland och Irland föreskriva
- att det organ som avses i artikel 1.4 inte skall utbetala ersättning
för sakskada förrän efter den 31 december 1992,
- att den självrisk som avses i artikel 1.4 femte stycket och i artikel
2.2 andra stycket skall uppgå till 1 500 ecu för tiden till och med den
31 december 1995.
Artikel 6
1. Senast den 31 december 1989 skall kommissionen till rådet
överlämna en rapport om situationen i de medlemsstater som omfattas
av övergångsbestämmelserna enligt artikel 5.3 a och 5.4 b, och vid
behov föreslå de ändringar av dessa bestämmelser som utvecklingen
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 8
motiverar.
2. Senast den 31 december 1993 skall kommissionen till rådet
överlämna en rapport om genomförandet av detta direktiv samt, vid
behov, förslag till åtgärder, särskilt i fråga om justering av de i artikel
1.2 och 1.4 angivna beloppen.
Artikel 7
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 30 december 1983.
På rådets vägnar
G. VARFIS
Ordförande
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
66
RÅDETS TREDJE DIREKTIV
av den 14 maj 1990
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar
rörande ansvarsförsäkring för motorfordon
(90/232/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag(l),
(1) EGT nr C 16, 20.1.1989, s. 12.
i samarbete med Europaparlamentet(2),
(2) EGT nr C 304, 4.12.1989, s. 41 och EGT nr C 113, 7.5 1990.
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3), och
(3) EGT nr C 159, 26.6.1989, s. 7.
med beaktande av följande:
I rådets direktiv 72/166/EEG(4), senast ändrat genom direktiv
84/5/EEG(5), antog rådet bestämmelser om tillnärmning av medlems-
staternas lagar och andra författningar rörande ansvarsförsäkring för
motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande
sådan försäkring.
(4) EGT nr L 103, 2.5.1972, s. 1.
(5) EGT nr L 8, 11.1.1984, s. 17.
Enligt artikel 3 i direktiv 72/166/EEG skall vaije medlemsstat vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande
inom dess territorium skall omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens
omfattning och villkor bör bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.
Genom direktiv 84/5/EEG, ändrat genom anslutningsakten för Spanien
och Portugal, utjämnades skillnaderna mellan medlemsstaterna väsentligt
rörande beloppsramar och villkor för den obligatoriska ansvarsförsäkring-
en. Betydande skillnader föreligger emellertid fortfarande beträffande
sådan försäkring.
De skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras
jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar.
Särskilt finns det i vissa medlemsstater luckor i den obligatoriska
ansvarsförsäkringens omfattning beträffande passagerare i motorfordon.
För att skydda denna särskilt sårbara grupp av skadelidande bör sådana
luckor fyllas.
Vaije osäkerhet beträffande tillämpningen av första strecksatsen i artikel
3.2 i direktiv 72/166/EEG bör undanröjas. All obligatorisk fordonsförsäk-
ring skall omfatta hela gemenskapens territorium.
I den försäkrades intresse bör dessutom vaije försäkringsavtal vara
sådant att en och samma premie ger det skydd som krävs i vaije
67
medlemsstat enligt dess lagstiftning eller det skydd som krävs i den
medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta skydd är
högre.
Enligt artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG skall vaije medlemsstat inrätta
eller auktorisera ett organ för att ersätta dem som drabbas av skador
orsakade av oförsäkrade eller oidentifierade fordon. Denna bestämmelse
skall emellertid inte påverka medlemsstaternas rätt att anse ersättning från
detta organ som subsidiär eller ej.
När en olyckshändelse orsakas av ett oförsäkrat fordon, krävs det
emellertid i vissa medlemsstater att den skadelidande kan bevisa att den
som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala ersättning,
innan den skadelidande kan kräva ersättning från organet. Detta organ har
bättre möjligheter att göra krav gällande mot den som vållat skadan.
Organet bör därför inte kunna kräva att den skadelidande, för att denne
skall få ersättning, kan visa att den som vållat skadan inte har förmåga
eller vägrar att betala.
I händelse av tvist mellan det organ som avses ovan och en försäkrings-
givare som meddelar ansvarsförsäkring, om vem av dessa som skall
ersätta den skadelidande, bör medlemsstaterna, för att undvika att
betalning av ersättning till den skadelidande fördröjs, se till att en av
dessa har att i första hand svara för betalning av ersättning i avvaktan på
att tvisten löses.
De som åsamkas skador vid trafikolyckshändelser har ibland svårt att
få vetskap om vilka försäkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring för
fordonen som varit inblandade i olyckshändelsen. I de skadelidandes
intresse bör medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
sådan information skall bli tillgänglig omgående.
De två tidigare direktiven om ansvarsförsäkring för motorfordon bör,
med hänsyn till det som nu sagts, kompletteras likformigt.
Sådana kompletterande bestämmelser, som innebär ett ökat skydd för
försäkrade och skadelidande, kommer att göra det lättare att passera
gemenskapens inre gränser och därmed underlätta genomförandet av den
inre marknaden och dess funktion. Utgångspunkten bör därför vara ett
starkt konsumentskydd.
I enlighet med bestämmelserna i artikel 8c i fördraget bör hänsyn tas
till omfattningen av de åtgärder som måste vidtas i vissa ekonomier med
olika utvecklingsnivå. Vissa medlemsstater bör därför ges möjlighet att
under en övergångstid gradvis genomföra en del av bestämmelserna i
detta direktiv.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:
Artikel 1
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
Om inte annat följer av artikel 2.1 andra stycket i direktiv 84/5/EEG,
skall den försäkring som avses i artikel 3.1 i direktiv 72/166/EEG omfatta
ansvarighet för personskador som åsamkas alla passagerare med undantag
68
av föraren. Prop. 1992/93:8
I detta direktiv avses med "fordon" ett fordon enligt definitionen i Bilaga 2
artikel 1 i direktiv 72/166/EEG.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att all
obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon skall
- på grundval av en enda premie omfatta hela gemenskapens territorium,
och
- på grundval av denna enda premie tillförsäkra det skydd som krävs
i vaije medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs
enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt hemma-
hörande, om detta är högre.
Artikel 3
Följande mening skall läggas till första stycket av artikel 1.4 i rådets
direktiv 84/5/EEG:
"Medlemsstaterna får dock inte tillåta att organet, som villkor för
betalning av ersättning, ställer krav på att den skadelidande kan visa att
den som vållat skadan inte har förmåga eller vägrar att betala."
Artikel 4
I händelse av tvist mellan det organ som avses i artikel 1.4 i direktiv
84/5/EEG och den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkringen,
om vem som skall betala ersättning till den skadelidande, skall medlems-
staterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att en av dessa parter
skall ha skyldighet att i första hand svara för betalning av ersättning till
den skadelidande utan fördröjning.
Om det blir slutligt avgjort att den andre parten skulle ha betalat hela
eller en del av ersättningen, skall denna part återbetala det ifrågavarande
beloppet till den part som har betalat.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
parter inblandade i en trafikolyckshändelse omgående skall kunna få
vetskap om vilka försäkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring för
de berörda fordonen.
2. Senast den 31 december 1995 skall kommissionen till Europapar-
lamentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av punkt 1 i
denna artikel.
Vid behov skall kommissionen föreslå rådet lämpliga åtgärder.
A Riksdaopn / saml. Nr 8
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa
detta direktiv senast den 31 december 1992. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.
2. Med avvikelse från punkt 1
- skall Grekland, Spanien och Portugal ha tid på sig att senast den 31
december 1995 följa artiklarna 1 och 2,
- skall Irland ha tid på sig att senast den 31 december 1998 följa artikel
1 beträffande passagerare baktill på motorcykel samt senast den 31
december 1995 dels följa artikel 1 beträffande andra fordon, dels följa
artikel 2.
Artikel 7
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 14 maj 1990.
På rådets vägnar
D. J. 0'MALLEY
Ordförande
Prop. 1992/93:8
Bilaga 2
70
Prop. 1992/93:8
Bilaga 3
I promemorian behandlas frågan om en anpassning av svensk rätt till
tre EG-direktiv om motorfordonsförsäkring. Det föreslås att de regler
som direktiven innehåller skall införlivas i svensk rätt genom
ändringar i trafikskadelagen.
De ändringar som promemorian föreslår innebär i huvudsak att en
svensk trafikförsäkring skall täcka även skador som inträffar i ett
EES-land eller under direkt färd mellan två EES-länder och att den
skadelidande i sådana fall skall kunna välja om ersättningen skall
bestämmas enligt de regler som gäller i Sverige eller enligt de regler
som gäller i det land där skadan inträffade.
I promemorian behandlas även tre ytterligare frågor som har aktuali-
serats oberoende av frågan om EES-avtalet. Den första handlar om
självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon. Det
föreslås att en självrisk på tio procent av basbeloppet, i dagens läge
cirka 3 200 kr, införs på sådan ersättning. Den andra rör försäkrings-
anstalts återkravsrätt enligt trafikskadelagen avseende ersättning för
skador som omfattas av produktansvarslagen. Det föreslås att en
försäkringsanstalt som har betalat ut en sådan ersättning skall inträda
intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd
enligt produktansvarslagen. Den tredje frågan rör jämkning av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och därmed
befordrad egendom. Förslaget i promemorian innebär på den punkten
att förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige
skall beaktas vid bedömningen av om jämkning skall ske.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
71
Prop. 1992/93:8
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 8, 16, 18 och 20 §§ trafikskadelagen
(1975:1410)' skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
För person- eller sakskada
som uppkommer i följd av trafik
här i landet med motordrivet
fordon utgår trafikskadeersätt-
ning i fall som anges i denna
lag. Trafikskadeersättning utgår
i motsvarande fall också för
skada som i följd av trafik utom-
lands med här i landet registre-
rat eller svenska staten tillhörigt
motordrivet fordon tillfogas
svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.
Trafikskadeersättning utgår i
fall som avses i denna lag för
person- eller sakskada som upp-
kommer i följd av trafik med
motordrivet fordon
a) här i landet,
b) i Belgien, Danmark, Fin-
land, Frankrike, Grekland,
Irland, Island, Italien, Liech-
tenstein, Luxemburg, Neder-
länderna, Norge, Portugal,
Schweiz, Spanien, Storbritan-
nien, Tyskland eller Österrike,
c) under direkt färd mellan två
länder som avses i a) och b)
samt
d) i andra fall då skadan tillfo-
gas svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.
I fall som avses i första styck-
et b) - d) lämnas trafikskade-
ersättning dock endast om for-
donet var registrerat här i lan-
det eller tillhörde svenska sta-
ten.
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanlägg-
ning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).
För person- eller sakskada som
1 Omtryckt 1977:949
72
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
uppkommer i följd av trafik i
land som avses i första stycket
b) skall på begäran av den
skadelidandetrafikskadeersätt-
ningen bestämmas enligt de
regler för ersättning för sådan
skada som gäller i det land där
skadan inträffade.
16 §2
Prop. 1992/93:8
Bilaga 4
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskade-
ersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket
samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas
den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då
fordonet brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat
i bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter som
avses i första stycket svarar
även solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet
ej kan fastställas.
De försäkringsanstalter som
avses i första stycket svarar
även solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet
ej kan fastställas. Från ersätt-
ning för sakskada skall därvid
avräknas ett belopp som svarar
mot en tiondedel av det bas-
belopp enligt lagen (1962:318)
om allmän försäkring som gäller
det år då skadehändelsen in-
träffar.
18 §
Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället
2 Senaste lydelse 1983:309
73
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
Bilaga 4
kräva skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes
rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av
omständigheter som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast
om särskilda skäl föreligger berättigad till skadestånd i den delen.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till om-
ständigheterna.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till före-
komsten av ansvarsförsäkring
hos den skadeståndsskyldige och
omständigheterna i övrigt.
20 §3
Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevålla-
ren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av
förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning har
betalats för en skada som omfat-
tas av produktansvarslagen
(1992:18), inträderförsäkrings-
anstalten intill det utgivna be-
loppet i den skadelidandes rätt
till skadestånd enligt den lagen.
Är järnväg eller spårväg enligt jämvägstrafiklagen (1985:192) eller
annan författning ansvarig för skada till följd av spårdriften och har
trafikskadeersättning utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva
ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
3Senaste lydelse 1990:152
74
Prop. 1992/93:8
Bilaga 5
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Göta hovrätt,
Luleå tingsrätt, Justitiekanslem, Rikspolisstyrelsen, Finansinspek-
tionen, Konsumentverket, Generaltullstyrelsen, Uppsala Universitet,
Stockholms Universitet, Trafiksäkerhets verket, Sveriges advokatsam-
fund, Sveriges Industriförbund, Bilindustriföreningen, Sveriges
Försäkringsförbund, Trafikförsäkringsföreningen, Folksam, Försäk-
ringsjuridiska föreningen och Kungl. Automobilklubben (KAK).
Sveriges domareförbund, Motorbranschens riksförbund, Motormän-
nens riksförbund och Svenska motorcykelförbundet (SVEMO) har
beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.
Yttrande har också inkommit från Grossistförbundet Svensk Handel.
75
Härigenom föreskrivs att 8, 16, 18 och 20 §§ trafikskadelagen
(1975:1410)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
Bilaga 6
För person- eller sakskada
som uppkommer i följd av trafik
här i landet med motordrivet
fordon utgår trafikskadeersätt-
ning i fall som anges i denna
lag. Trafikskadeersättning utgår
i motsvarande fall också för
skada som iJoljd av trafik utom-
lands med här i landet registre-
rat eller svenska staten tillhörigt
motordrivet fordon tillfogas
svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.
8 §
Trafikskadeersättning utgår i
fall som avses i denna lag för
person- eller sakskada som upp-
kommer i följd av trafik med
motordrivet fordon
1. här i landet,
2. i Belgien, Danmark, Fin-
land, Frankrike, Grekland,
Irland, Island, Italien, Liech-
tenstein, Luxemburg, Neder-
länderna, Norge, Portugal,
Schweiz, Spanien, Storbritan-
nien, Tyskland eller Österrike,
3. under direkt färd mellan två
länder som avses i 1 eller 2, om
skadan har tillfogats medbor-
gare i land som avses i 1 eller
2, samt
4. i andra fall, om skadan har
tillfogats svensk medborgare
eller den som har hemvist i
Sverige.
Ifall som avses i första styck-
et 2 - 4 lämnas trafikskadeer-
sättning dock endast om for-
donet var registrerat här i lan-
det eller tillhörde svenska sta-
ten.
1 Omtryckt 1977:949
76
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:8
Bilaga 6
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanlägg-
ning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).
M
I fråga om trafikskadeersätt-
ning för person- eller sakskada
som uppkommer iföljd av trafik
i Sverige med motordrivet for-
don som är hemmahörande i ett
land som avses i 8 § första
stycket 2 tillämpas på begäran
av den skadelidande de regler
om ersättning för sådan skada
som gäller i det land där for-
donet hör hemma.
I fråga om trafikskadeersätt-
ning för person- eller sakskada
som uppkommer i följd av trafik
i ett land som avses i 8 § första
stycket 2 med motordrivet for-
don som är registrerat här i
landet eller tillhör svenska
staten tillämpas på begäran av
den skadelidande de regler om
ersättning för sådan skada som
gäller i det land där skadan
inträffade.
16 §2
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskade-
ersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket
samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas
den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då for-
2 Senaste lydelse 1983:309
77
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
Bilaga 6
donet brukades olovligen av a
bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter som
avses i första stycket svarar
även solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet
ej kan fastställas.
i och antingen ej var registrerat i
De försäkringsanstalter som
avses i första stycket svarar
även solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet
ej kan fastställas. Från ersätt-
ning för sakskada skall därvid
avräknas ett belopp som svarar
mot en tiondedel av det bas-
belopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
för det år då skadehändelsen in-
träffar.
§
Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå far den som
drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället
kräva skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes
rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av
omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast om
särskilda skäl föreligger berättigad
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till om-
ständigheterna.
till skadestånd i den delen.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som
är skäligt med hänsyn till före-
komsten av ansvarsförsäkring
hos den skadeståndsskyldige och
omständigheterna i övrigt.
20 §3
Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevålla-
ren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av
3 Senaste lydelse 1990:152
78
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:8
Bilaga 6
förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning har
betalats för en skada som omfat-
tas av produktansvarslagen
(1992:18), inträderförsäkrings-
anstalten intill det utgivna be-
loppet i den skadelidandes rätt
till skadestånd enligt den lagen.
Är järnväg eller spårväg enligt järnvägstrafiklagen (1985:192) eller
annan författning ansvarig för skada till följd av spårdriften och har
trafikskadeersättning utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva
ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 8 och 8 a §§ i deras nya
lydelse, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari
1993.
79
Prop. 1992/93:8
Bilaga 7
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-06-02
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Göran
Karlstedt.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
80
INNEHÅLL
Prop. 1992/93:8
Regeringens proposition ..................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1
Propositionens lagförslag..................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssamman-
träde den .............................. 7
1 Inledning............................. 7
2 Allmän motivering....................... 8
2.1 Allmänna utgångspunkter ............... 8
2.2 EG-reglemas införlivande i svensk rätt....... 9
2.3 Det första motorfordonsförsäkringsdirektivet .... 10
2.4 Det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet .... 16
2.5 Det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet .... 18
2.6 Självrisk på ersättning vid sakskada som
vållats av okänt fordon................. 21
2.7 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt........ 23
2.8 Jämkning av skadestånd med anledning av skada
på motordrivet fordon ................. 27
2.9 Kostnader och resursbehov .............. 29
2.10 Ikraftträdande m.m................... 29
3 Upprättat lagförslag....................... 30
4 Specialmotivering........................ 30
5 Hemställan............................ 34
6 Beslut............................... 34
Bilaga 1 EG-direktiv om ansvarsförsäkring för motor-
fordon m.m........................ 35
Bilaga 2 Preliminär, inofficiell svensk översättning
av direktiven....................... 53
Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian........... 71
Bilaga 4 Promemorians lagförslag................ 72
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna ......... 75
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.............. 76
Bilaga 7 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde
den 2 juni 1992 ..................... 80
81
gotab 42004, Stockholm 1992