Prop.
1992/93:78
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Föredragande vid regeringssammanträdet har varit chefen för Försvarsde-
partementet.
Stockholm den 29 oktober 1992
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Anders Björck
I propositionen föreslås en ny lag om undanförsel och förstöring. Den nya
lagen ges en utformning som överensstämmer med modern beredskapslag-
stiftning. Karaktären av en ramlag medför att lagens detalj eringsgrad mins-
kar till förmån för mer generella och tidlösa bestämmelser. Lagen omfattar
även undanförsel och förstöring av informationssystem, manuella eller
ADB-baserade, varigenom de förslag som lämnats av Sårbarhetsbered-
ningen tillgodoses. Även brott mot ett beslut om förstöring blir i fortsätt-
ningen straffbart. Påföljderna vid brott mot beslut om undanförsel och för-
störing sätts i nivå med påföljderna inom vissa andra beredskapsområden.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 sanil. Nr 78
Rättelse: S. 1 rad 2 Står: 1991/92 Rättat till: 1992/93
Med undanförsel avses i detta sammanhang att egendom av betydelse för
totalförsvaret, för landets försörjning eller annars för det allmänna förflyttas
från en plats till en annan plats för att förhindra att den förstörs eller annars
går förlorad. Med förstöring avses att egendom förstörs eller på annat sätt
görs obrukbar för att förhindra att den faller i fiendens hand och därigenom
underlättar hans krigsansträngningar.
I civilförsvarslagen (1944:536) fanns regler för undanförsel och förstöring.
Civilförsvaret hade ansvaret för denna verksamhet. I samband med att civil-
försvaret omorganiserades beslutades att ansvaret för planläggning och
verkställighet av undanförsel och förstöring av egendom skulle överföras
från civilförsvaret till det ekonomiska försvaret. Den nu gällande civilför-
svarslagen (1960:74) och civilförsvarskungörelsen (1960:377) innehåller där-
för inte några föreskrifter om undanförsel och förstöring.
Är 1961 utarbetade dåvarande Riksnämnden för ekonomisk försvarsbe-
redskap ett förslag till en särskild lagstiftning om undanförsel och förstöring.
På grundval av detta förslag anmälde dåvarande chefen för Handelsdeparte-
mentet genom proposition till riksdagen (prop. 1961:202) ett förslag till ny
lag om undanförsel och förstöring.
Lagförslaget byggde väsentligen på den tidigare lagstiftningen i civilför-
svarslagen men anpassades till nya förutsättningar som betingades av den
vapentekniska utvecklingen och planerna på omfattande utiymningar. La-
gen föreslogs ha karaktär av ramlagstiftning av beredskapsnatur, avsedd att
kompletteras med tillämpningsföreskrifter. Lagen innehöll allmänna riktlin-
jer för undanförsel och förstöring i fråga om ändamål, förberedelser, genom-
förande och ersättning.
Efter riksdagsbeslut (bet. 1961:L2U74, rskr. 1961:408) trädde lagen
(1961:655) om undanförsel och förstöring i kraft den 1 januari 1962. Vissa
ändringar av huvudsakligen formell natur har vidtagits år 1964 och år 1968.
Den 1 januari 1962 trädde också kungörelsen (1961:656) om undanförsel
och förstöring i kraft. År 1970 utfärdades sju kungörelser (1970:644 - 650)
om undanförsel och förstöring av järnvägs-, elkraft-, tele-, luftfarts-, väg-
resp. sjöfartsanläggningar samt av egendom som tillhör eller innehaves av
statlig myndighet. Dessa kungörelser trädde i kraft den 1 januari 1971.
Inom Försvarsdepartementet har utarbetats en promemoria (Ds 1992:27)
Undanförsel och förstöring med förslag till ny lagstiftning. Den i promemo-
rian intagna sammanfattningen finns fogad till denna proposition som bilaga
1. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttran-
dena har gjorts i Försvarsdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftnings-
ärendet (dnr 92/2160/RS). En förteckning över de remissinstanser som avgi-
vit yttranden finns i bilaga 2.
Regeringen bemyndigade år 1981 chefen för Försvarsdepartementet att
tillkalla en beredning för utredning om information och rådgivning i frågor
rörande säkerhet och sårbarhet på datorområdet. Beredningen som antog
namnet Sårbarhetsberedningen (SÅRB) avgav år 1983 delbetänkandet (Ds
Prop. 1992/93:78
Fö 1983:8) Undanförsel och förstöring av ADB-register. En sammanfattning Prop. 1992/93:78
av delbetänkandet finns i bilaga 3. Delbetänkandet har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 2037/83). I bi-
laga 4 finns en förteckning över de remissinstanser som avgivit yttranden.
Regeringen beslutade den 1 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över lagförslaget. Det lagförslag som remitterades till Lagrådet är bifogat
propositionen som bilaga 5.
Lagrådet har den 23 oktober 1992 yttrat sig över förslaget. Lagrådets ytt-
rande framgår av bilaga 6. Lagrådet har föreslagit att förutsättningarna för
när den föreslagna lagen skall få tillämpas utformas på det sätt som Lagrådet
föreslagit i sitt yttrande med anledning av den lagrådsremiss om beredskaps-
höjningar som föregick proposition 1992/93:76. Lagrådet har också föresla-
git att möjligheten att tillgripa förstöring inskränks något och att bestämmel-
ser om överklagande tas in i lagen. Dessa förslag berörs ytterligare i det föl-
jande. Lagrådet har vidare föreslagit att lagförslagets bestämmelse om förfo-
gande ges en formulering som bättre återger den avsedda innebörden. Till
följd av detta förslag har propositionens lagförslag omformulerats i denna
del.
Lagrådets granskning har också lett till vissa andra omformuleringar av
lagförslaget i remissen.
Bestämmelser om undanförsel och förstöring finns i lagen om undanförsel
och förstöring.
Med undanförsel avses där åtgärder för att förhindra att varuförråd, ma-
skiner, boskap, fordon, fartyg, arkivalier, böcker, konstverk och kulturhisto-
riska föremål samt annan egendom av betydelse för försvaret, för folkför-
söijningen eller eljest för det allmänna, förstörs eller på annat sätt går förlo-
rade.
Förstöring innebär att egendom - om hinder föreligger för undanförsel -
skall förstöras eller på annat sätt försättas ur brukbart skick om trängande
fara föreligger för att egendomen skall falla i fiendens hand och därigenom
väsentligen underlätta hans krigsansträngningar.
Lagen grundar sig på de principer som vid dess tillkomst rådde vid plane-
ringen för totalförsvarets verksamhet och påverkades av massförstörelsevap-
nens utveckling och den därav föranledda planeringen av omfattande befolk-
ningsomflyttningar i händelse av krig. Dessa omständigheter medförde att
planläggningen av undanförsel i högre grad än tidigare måste beakta försöij-
ningsproblemen. Med hänsyn till effekten av massförstörelsevapnen stod det
klart att man inte kunde förväntas uppnå någon reell förbättring av skyddet
för förnödenheter men däremot en från beredskapssynpunkt mer ändamåls-
enlig geografisk fördelning.
En betydelsefull faktor ansågs vara tidpunkten för genomförandet av un-
danförsel. Denna borde kunna ske så tidigt som möjligt. För att vidga möj-
ligheterna att tidigare än vid krig och krigsfara vidta nödvändiga åtgärder
föreskrevs därför att regeringen med riksdagens samtycke kunde besluta om
undanförsel även under andra utomordentliga förhållanden. I samma be-
stämmelse anges att egendom utan tillstånd inte får flyttas från plats dit den
undanförts. Bestämmelsen har dock bl.a. den inskränkningen att den inte
hindrar distribution i försöijningssyfte.
Lagen ger vidare möjlighet att förbjuda att sådan egendom som kan bli
föremål för undanförsel förs till viss del av landet. Härigenom kan en oöns-
kad ansamling av egendom förhindras.
Det är, i likhet med vad som föreskrevs i tidigare lagstiftning, i första hand
ägaren eller innehavaren av egendomen som skall genomföra undanförsel.
Enligt förfogandelagen (1978:262) får regeringen eller myndighet som re-
geringen bestämmer ta i anspråk egendom eller tjänster för att tillgodose to-
talförsvarets eller folkförsöijningens ofrånkomliga behov. Förfogandelagen
täcker emellertid inte hela undanförselområdet. Sålunda kan exempelvis
förfogande enligt förfogandelagen inte användas i samband med beslut om
undanförsel av arkivalier och kulturhistoriska föremål. Särskilda förfogan-
deregler har därför tagits in i lagen om undanförsel och förstöring. De myn-
digheter som fått regeringens bemyndigande får sålunda ta i anspråk mark-
områden, byggnader, utrymmen, transportmedel och materiel och vad som
annars behövs för att kunna fullgöra uppgifter enligt lagen.
Lagen reglerar vidare frågor om ersättning av staten till ägare eller inneha-
vare av egendom för dennes medverkan vid förberedande åtgärder eller bi-
träde vid genomförande av undanförsel eller förstöring.
Prop. 1992/93:78
Redan det förhållandet att lagen om undanförsel och förstöring är en pro-
dukt från 1950-talet motiverar en översyn för att ge den en utformning som
överensstämmer med moderna fullmaktslagar.
Den utveckling som skett under de 30 år som förflutit sedan lagens till-
komst har dessutom medfört att lagen i dag i flera avseenden måste anses
föråldrad.
Till detta kommer de organisatoriska förändringar som skett främst inom
totalförsvarets civila del - särskilt tillkomsten av Överstyrelsen för civil be-
redskap och civilbefälhavarnas ökade lednings- och samordningsansvar.
Efter lagens tillkomst har en mycket omfattande utveckling skett av sam-
hällets utnyttjande av system för automatisk databehandling. ADB-tekni-
kens utveckling har i betydande grad bidragit till det moderna samhällets sår-
barhet. I Sårbarhetsberedningens delbetänkande (Ds Fö 1983:8) Undanför-
sel och förstöring av ADB-register ingår bl.a förslag till särskild lag och för-
ordning om undanförsel och förstöring av register. Ställningstagande till be-
redningens förslag bör till den del det avser undanförsel och förstöring av
ADB-register samordnas med en revision av reglerna om undanförsel och
förstöring. 4
4.1 Allmänt
Prop. 1992/93:78
Regeringens förslag: Den nuvarande lagen om undanförsel och förstö-
ring ersätts med en ny lag. All egendom som har betydelse för total-
försvaret eller har stor historisk eller kulturell betydelse skall kunna
bli föremål för undanförsel. All egendom som, om den faller i en an-
gripares hand skulle underlätta dennes krigsansträngningar, skall
kunna förstöras. Förstöring får tillgripas om undanförsel inte anses
tillräckligt eller inte rimligen kan genomföras. Den nuvarande be-
stämmelsen om att undanförsel kan användas för att åstadkomma en
lämpligare geografisk fördelning av resurser får ingen motsvarighet i
de nya bestämmelserna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Sårbar-
hetsberedningen har föreslagit att undanförsel och förstöring av register
skall regleras i en separat lag.
Remissinstanserna: Vid remissbehandlingen av promemorian kritiserar
Kammarrätten i Sundsvall, i likhet med Statens försvarshistoriska museer och
Riksarkivet, att det av promemorians lagförslag inte tillräckligt klart framgår
att kulturhistoriska föremål inte får förstöras. Riksdagens ombudsmän och
Statens försvarshistoriska museer anser att de folkrättsliga regler som förbju-
der förstöring av viss egendom är av sådan art att de bör tas in i själva lagtex-
ten och inte i författningar av lägre dignitet. Socialstyrelsen bedömer det som
nödvändigt att det i ett krisskede finns möjligheter att göra en omfördelning
av sjukvårdsförnödenheter. Remissinstanserna har i övrigt tillstyrkt försla-
get eller lämnat det utan erinran.
Vid remissbehandlingen av Sårbarhetsberedningens delbetänkande har
remissinstanserna i huvudsak biträtt uppfattningen att frågan om undanför-
sel och förstöring av ADB-register bör regleras. Ett antal remissinstanser
har ifrågasatt om inte reglerna borde inordnas i lagen om undanförsel och
förstöring.
Skälen för regeringens förslag: De lagändringar som behöver göras av-
seende undanförsel och förstöring är av sådan art och omfattning att det är
lämpligast att ersätta den nuvarande lagen med en helt ny lag. När nu lagen
om undanförsel och förstöring ersätts med en ny lag finns det inte anledning
att reglera frågan om undanförsel och förstöring av register separat.
Lagen bör disponeras på det sätt som numera är brukligt för fullmaktsla-
gar och sålunda inledas med bestämmelser om när den skall tillämpas.
I den nuvarande lagen finns en uppräkning av olika slag av egendom som
kan bli föremål för undanförsel. En ny lag bör i stället utformas så att varje
slag av egendom som har betydelse för totalförsvaret eller har stor historisk
eller kulturell betydelse kan bli föremål för undanförsel. En generell utform-
ning av bestämmelserna om undanförsel och förstöring innebär att även
olika informationssystem, såväl manuella som ADB-baserade, kommer att
omfattas. Härigenom blir de förslag som tidigare lämnats av Sårbarhetsbe- 5
redningen tillgodosedda.
1* Riksdagen 1992/93. lsaml.Nr78
Enligt den nuvarande lagen kan undanförsel tillgripas för att åstadkomma Prop. 1992/93:78
en mer ändamålsenlig geografisk fördelning av olika slag av resurser. Ett skäl
för denna regel var tanken att mycket stora delar av civilbefolkningen skulle
utrymmas i händelse av krig. Detta synsätt har övergivits och numera plan-
läggs inte utrymningar i den omfattningen. Härigenom har behovet av att
kunna använda undanförsel för att omfördela egendom geografiskt kommit
att minska och det bör fortsättningsvis kunna tillgodoses dels genom att
marknadskrafterna tar hänsyn till ändrade geografiska behov, dels genom att
man i vissa underskottsområden ökar uthålligheten genom lageruppbyggnad
som sker efter överenskommelse med vissa företag. En sådan lageruppbygg-
nad kan för övrigt ske redan innan reglerna om undanförsel trätt i tillämp-
ning. Möjligheten att besluta om undanförsel för att uppnå lämpligare geo-
grafisk fördelning bör därför inte tas in i en ny lag om undanförsel och förstö-
ring. Socialstyrelsens möjligheter att omfördela sjukvårdsresurser regleras i
den kommunala beredskapskungörelsen (1964:722) och påverkas inte av
denna förändring.
Den nuvarande regeln om att egendom som förts undan inte utan tillstånd
får flyttas från den plats dit den förts hänger samman med den nyss nämnda
möjligheten att besluta om undanförsel för att uppnå lämpligare geografisk
fördelning. Regeln bör därför inte tas in i en ny lag.
Den regel i den nuvarande lagen som ger regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer möjlighet att förbjuda att egendom förs till en
viss del av landet är nödvändig som ett komplement till reglerna om undan-
försel. En motsvarande regel bör därför tas in i en ny lag.
I en ny lag om undanförsel och förstöring bör, liksom i den nuvarande la-
gen, enbart sådan förstöring av egendom som sker med viss planmässighet
regleras. Uppenbarligen kan det i stridssituationer förekomma att en militär
chef även på förhållandevis låg nivå av taktiska skäl beslutar att förstöra så-
dan egendom som avses i lagen. Ett sådant handlande saknar i dag positivt
stöd i lag. Något sådant stöd bör inte heller skapas utan åtgärder av det slaget
får bedömas i efterhand med utgångspunkt i de allmänna reglerna om nöd.
De nuvarande reglerna om förstöring gäller all egendom som, om den
kommer i en angripares hand, väsentligt skulle underlätta dennes krigsan-
strängningar. Bestämmelsen bör emellertid göras något vidare så att den om-
fattar all egendom som är sådan att den skulle underlätta en angripares krigs-
ansträngningar. Ordet väsentligt bör därför utgå.
Liksom i nuvarande lag bör förstöring vara en åtgärd som får tillgripas
först sedan man övervägt undanförsel. Kravet att hinder skall möta mot un-
danförsel bör dock mjukas upp något. Det bör inte krävas att det föreligger
ett absolut hinder utan bestämmelsen bör utformas så att förstöring får till-
gripas om undanförsel inte bedöms tillräcklig eller inte rimligen kan genom-
föras.
Lagrådet har i fråga om förutsättningarna för när förstöring får tillgripas
påpekat att den nuvarande lagens krav att det skall föreligga ”trängande fara
för” att egendomen skall falla i fiendens hand i lagrådsremissens lagförslag
ersatts med ”risk för”. Lagrådet anser att denna förändring, tillsammans
med övriga ändringar i samma bestämmelse, innebär en möjlighet att till-
gripa förstöring på alltför svaga grunder och föreslår därför att uttrycket
”risk för” ersätts av ”betydande risk för”. Regeringen delar Lagrådets upp- Prop. 1992/93:78
fattning att den föreslagna formuleringen kan möjliggöra en alltför vid till-
lämpning av bestämmelserna om förstöring och godtar därför Lagrådets för-
slag.
Vid utformningen av regler om undanförsel och förstöring måste hänsyn
tas till folkrättens krav. Några remissinstanser har anfört att införlivande av
folkrättsliga regler i en svensk författning bör ske i lag. Det är framför allt
fråga om huruvida sjukvårdsmateriel får förstöras. I artikel 33 i Genéve-kon-
ventionen den 12 augusti 1949 angående förbättrande av sårades och sjukas
behandling vid stridskrafterna i fält (I) finns ett förbud mot att avsiktligt för-
störa bl.a. sjukvårdsmateriel. Detta förbud anses allmänt gälla även förstö-
ring av egen materiel. I författningarna om undanförsel och förstöring bör
ges uttryck för denna uppfattning. Det är emellertid inte fråga om ett mot
gemene man riktat förbud mot att förstöra sjukvårdsmateriel utan om en
handlingsregel för de myndigheter som har att fatta beslut om förstöring.
Det möter därför, enligt regeringens mening, inte något hinder att ta in för-
budet i de verkställighetsföreskrifter som regeringen avser att utfärda till den
nya lagen om undanförsel och förstöring.
Ett närbesläktat problem som berörs av några remissinstanser är frågan
om förstöring av egendom av stor historisk eller kulturell betydelse. Remiss-
instanserna anför att det av promemorian inte tillräckligt klart framgår att
sådan egendom inte får förstöras. Regeringen anser att ett rekvisit för att
egendom över huvud taget skall få förstöras bör vara att egendomen, om
den faller i en angripares hand skulle underlätta dennes krigsansträngningar.
Redan härigenom torde den allra största delen av den egendom som är av
stor historisk eller kulturell betydelse falla utanför tillämpningsområdet för
förstöring. Tanken att vissa föremål - fanor, riksregalier o.dyl. - har ett sym-
bolvärde som gör dem värdefulla för en angripare måste anses främmande
för vår tid. Skulle något kulturhistoriskt föremål ändå anses ha ett sådant
värde bör detta givetvis inte vara tillräckligt skäl för att föremålet skall få
förstöras. Inte heller möjligheten att en angripare skulle sälja kulturhistorisk
egendom och därigenom få ekonomiskt bidrag till sin krigföring utgör skäl
för att förstöra egendomen. Ett sådant bidrag kan för övrigt, sett mot kostna-
derna för ett modernt krig, aldrig bli annat än synnerligen marginellt. Ut-
gångspunkten är således att egendom av historisk eller kulturell betydelse
inte får förstöras. Det är emellertid inte en gång för alla givet vilken egen-
dom som skall anses höra till denna grupp. Man kan exempelvis, vilket Riks-
arkivet något berör i sitt remissvar, tänka sig register som innehåller uppgif-
ter av historiskt eller kulturellt värde samtidigt som de innehåller aktuell in-
formation som skulle kunna vara till nytta för en angripare. I en sådan situa-
tion måste det ytterst ankomma på den myndighet som beslutar om förstö-
ring att väga olika intressen mot varandra. En ny lag bör därför inte inne-
hålla ett ovillkorligt förbud mot att förstöra egendom av stor historisk eller
kulturell betydelse.
Med förstöring avses åtgärder som gör att en anläggning eller ett föremål
inte går att använda för avsett ändamål utan betydande reparationsinsatser.
Försvarsmaktens system för fördröjande fältarbeten bygger på tre nivåer,
nämligen spärrning, blockering och förstöring. Fördröjande fältarbeten an-
vänds för att hindra en angripare att utnyttja vägar, järnvägar, flygplatser,
hamnar och liknande anläggningar. Spärrning innebär att anläggningen till-
fälligt blir obrukbar exempelvis genom att flyttbara hinder ställs ut. Blocke-
ring innebär att anläggningen under begränsad tid blir obrukbar exempelvis
genom att svårröjda hinder skapas eller genom att väsentliga delar av anlägg-
ningen demonteras. Förstöring innebär att anläggningen under lång tid blir
obrukbar genom att den exempelvis sprängs, bränns eller raseras. I begrep-
pet förstöring i lagens mening ingår nivåerna blockering och förstöring, ef-
tersom det i dessa fall innebär att betydande resurser måste avsättas för att
åter göra anläggningen brukbar.
4.2 Medverkan vid planläggning
Prop. 1992/93:78
Regeringens förslag: Ägare och innehavare av egendom som kan an-
tas komma i fråga för undanförsel eller förstöring kan föreläggas att
medverka vid planläggning m.m.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän och Göta hovrätt anser att
den ram inom vilken föreläggande att medverka vid planläggning kan med-
delas är alltför obestämd. Remissinstanserna har i övrigt tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Beslut om undanförsel eller förstöring kan
gälla en mängd olika typer av egendom. Det kan vara fråga om allt från stora
och komplicerade anläggningar till varulager och andra lösa föremål. Det är
uppenbart att en effektiv planläggning av undanförsel eller förstöring i
många fall kräver kunskaper som bara ägaren eller innehavaren har. Efter-
som huvudregeln är att ägaren eller innehavaren skall verkställa beslut om
undanförsel eller förstöring, är det naturligt och nödvändigt att han medver-
kar även på planerings- och förberedelsestadiet. Med hänsyn till att de åtgär-
der som krävs av ägaren eller innehavaren kan vara av mycket skiftande slag
är det inte möjligt att närmare ange dem i lagtext. Som framgår av avsnittet
4.4 bör den som medverkar enligt dessa regler däremot få full ersättning för
de kostnader han har haft för sin medverkan under förutsättning att kostna-
derna inte är ringa.
4.3 Beslut och verkställighet
Regeringens förslag: Liksom enligt nuvarande lagstiftning skall beslut
om undanförsel och förstöring fattas av regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer. Huvudregeln skall vara att det är äga-
ren eller innehavaren av egendomen som ansvarar för att beslut om
undanförsel eller förstöring verkställs. Det skall dock finnas möj lighet
att besluta att åtgärden i stället skall genomföras av en statlig myndig-
het. I det fallet skall ägaren eller innehavaren vara skyldig att lämna
den hjälp som behövs.
Promemorians forslag: Överensstämmer med regeringens. Prop. 1992/93:78
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall påpekar att ägaren eller in-
nehavaren av egendom som skall undanföras eller förstöras ibland kan sakna
faktiska möjligheter att medverka vid ett genomförande av åtgärden. Vidare
ifrågasätter kammarrätten lämpligheten av att såväl ägare som innehavare
kan åläggas skyldigheter. Kammarrätten anför att moderna avtalsformer
som t.ex. leasing medför att det numera är vanligt att det inte föreligger iden-
titet mellan ägare och innehavare. Remissinstanserna har i övrigt tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Beslut om undanförsel och förstöring bör
även i fortsättningen, på samma sätt som i dag, fattas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
I den situation då undanförsel och förstöring skall verkställas befinner sig
landet i en situation som till det yttersta anstränger olika resurser. Myndighe-
ternas möjligheter att avsätta resurser för att verkställa undanförsel eller för-
störing kommer att vara begränsade. Det är då en praktisk ordning att ansva-
ret för genomförandet av dessa åtgärder vilar på den - ägaren eller inneha-
varen - som har egendomen i sin besittning. Denne har ju oftast den bästa
kunskapen om egendomen och bör därför vara den som snabbast kan vidta
den beslutade åtgärden. Som Kammarrätten i Sundsvall påpekat kan det
vara så att den som förelagts att vidta åtgärder för undanförsel eller förstö-
ring saknar faktiska möjligheter att genomföra åtgärden. Det bör därför,
som föreslås i promemorian, finnas en bestämmelse som ålägger den som
inte kan verkställa ett föreläggande om att undanföra eller förstöra egendom
att genast anmäla detta till den som utfärdat föreläggandet. En sådan be-
stämmelse ger den som utfärdat föreläggandet möjlighet att vidta andra dis-
positioner för att få åtgärden genomförd.
Det kan emellertid vara så att den som beslutar om undanförsel eller för-
störing anser det vara lämpligare att åtgärden genomförs av en statlig myn-
dighet. Skälet kan vara att det redan från böljan står klart att ägaren eller
innehavaren saknar möjlighet att genomföra åtgärden, att åtgärden måste
genomföras mycket snabbt eller att den har så stor taktiskt eller strategisk
betydelse att man vill ha full kontroll över verkställandet. En ny lag bör där-
för innehålla en möjlighet att besluta att undanförsel eller förstöring skall
genomföras av en statlig myndighet.
Kammarrätten i Sundsvall har också ifrågasatt lämpligheten av att föreläg-
gande om att föra undan eller förstöra egendom kan meddelas både ägaren
och innehavaren. Ett föreläggande av detta slag bör normalt riktas mot den
som har egendomen i sin besittning. Man kan emellertid, särskilt beträf-
fande fasta anläggningar, tänka sig situationen att man inte kan nå innehava-
ren men väl ägaren med ett föreläggande. Möjligheten att rikta föreläggan-
det mot antingen ägaren eller innehavaren bör därför finnas.
4.4 Ersättning
Prop. 1992/93:78
Regeringens forslag
- Den som ålagts att medverka i planläggning eller andra förberedel-
ser för undanförsel eller förstöring skall få ersättning av staten om
hans medverkan medfört kostnader som inte är ringa.
- Ägaren till egendom som förstörts skall få ersättning av staten för
återanskaffningsvärdet efter avdrag för ålder och förslitning.
- Ägaren till egendom som skadats i samband med undanförsel skall
få ersättning av staten för kostnaden för att återställa egendomen,
eller om återställande inte är möjligt eller lämpligt, för värde-
minskningen.
- Ägare eller innehavare som fört undan eller förstört egendom skall
få ersättning av staten för kostnaden för åtgärderna.
- Den som äger eller innehar egendom som förts undan skall få er-
sättning av staten för kostnaderna för att återföra egendomen.
- Anspråk på ersättning skall prövas enligt förfogandelagens regler.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att ersättning för förstörd
eller skadad egendom skall utgå enligt reglerna i lagen (1958:566) om ersätt-
ning för krigsskada å egendom. Vidare föreslås att ägare eller innehavare
skall ha rätt till ersättning även för annan skada än den som direkt drabbar
egendomen. Någon möjlighet till jämkning föreslås inte. I promemorian fö-
reslås vidare att den som deltar i planläggning skall få full ersättning för sina
kostnader.
Remissinstanserna: Justitiekanslem anför att bestämmelser om grunder
för ersättning fordrar lagreglering. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
den skyldighet att betala ersättning som enligt författningsförslagen åligger
staten kommer att försvåra det praktiska genomförandet av planläggningen.
Bl.a. måste särskilda medel reserveras för ändamålet. Länsstyrelsen föreslår
följaktligen att 12 § i promemorians lagförslag ersätts med en hänvisning till
de något försiktigare ersättningsbestämmelserna i lagen (1982:1004) om
skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i
totalförsvarsplaneringen. Kammarrätten i Sundsvall fruktar att ersättnings-
bestämmelserna kan få en avsevärt mer vidsträckt tillämpning än avsett då
såväl ägare som innehavare av viss egendom kan bli föremål för ersättning.
Dessutom anser kammarrätten, liksom Göta hovrätt, att beslut om ersätt-
ning bör kunna prövas av domstol. Justitiekanslem är kritisk till tekniken att
i lagförslaget hänvisa till beräkningsgrunderna för ersättning i 1958 års lag
om ersättning för krigsskada. Justitiekanslem anser, liksom Göta hovrätt, att
bestämmelser om beräkningsgrunder bör föras in direkt i lagtexten. Remiss-
instanserna har i övrigt tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 4.2 föreslås att den som äger eller
innehar egendom skall kunna föreläggas att medverka vid planläggning
m.m. för undanförsel eller förstöring. För de kostnader som uppkommer för
ägaren eller innehavaren till följd av ett sådant föreläggande bör han kunna
10
få ersättning. Med hänsyn till att den medverkan som kommer att krävas av Prop. 1992/93:78
ägaren eller innehavaren i många fall kommer att vara mycket liten och till
att planläggningen ofta kan vara till nytta för honom bör ersättning inte utgå
om kostnaderna varit ringa.
Frågan om rätten till ersättning när egendom förstörts eller skadats är inte
helt klarlagd i den nuvarande lagstiftningen. I förarbetena till den nuvarande
lagen uttalades beträffande ersättning för förstörd och skadad egendom att
sådan ersättning i vissa fall kunde utgå enligt lagen om ersättning för krigs-
skada å egendom och att övriga sådana ersättningsfrågor borde lösas först i
en aktuell situation. I framtiden bör i lagtexten finnas klara regler för hur
sådana skador skall ersättas. Som Justitiekanslem anfört är emellertid tekni-
ken att hänvisa till lagen om ersättning för krigsskada å egendom mindre
lämplig med hänsyn till den lagens ålder och utformning. I stället bör i en ny
lag tas in ersättningsbestämmelser som också anger grunderna för hur ersätt-
ningen skall beräknas. Det torde däremot vara en praktisk ordning att upp-
kommande ersättningsanspråk prövas enligt reglerna i förfogandelagen. Er-
sättningen bör, när det är fråga om förstörd egendom, motsvara kostnaden
för återanskaffning. Det är dock naturligt att göra avdrag för den värde-
minskning som egendomen kan ha genomgått till följd av ålder och förslit-
ning på samma sätt som sker i exempelvis försäkringssammanhang. När det
är fråga om egendom som skadats, bör ersättningen i första hand motsvara
kostnaden för att återställa egendomen i det skick den hade före skadan. Om
det inte är möjligt att återställa egendomen eller om ett återställande inte
lämpligen bör ske, bör ersättningen motsvara den uppkomna värdeminsk-
ningen.
Enligt förslagen i avsnitt 4.3 skall ägaren eller innehavaren i första hand
vara den som verkställer beslut om undanförsel eller förstöring av egendom.
För de kostnader som uppkommer för själva verkställigheten bör han ha rätt
till ersättning. Det kan vara fråga om flera olika slag av kostnader, men kost-
naden för transporter är kanske den mest framträdande. Ersättning för kost-
nader bör också utgå till en ägare eller innehavare som fullgör sin skyldighet
att hjälpa till när en myndighet skall genomföra undanförsel eller förstöring
av hans egendom. Ägaren eller innehavaren till egendom som förts undan
bör också, oberoende av om han medverkat vid undanförseln, ha rätt till
ersättning för kostnaderna för att återföra egendomen när situationen så
medger.
Det bör finnas en möjlighet att i vissa fall bestämma ersättningen till högre
eller lägre belopp än vad som följer av huvudreglerna. Det kan exempelvis
komma att finnas fall där en genomförd undanförsel är till sådan nytta för
ägaren eller innehavaren att det framstår som skäligt att han får svara för
hela eller delar av kostnaden för undanförseln liksom för skador som upp-
kommit. Det kan vidare finnas fall där en ägare genomfört undanförsel på
ett sådant sätt att han själv bör få svara för uppkomna skador. Det kan också
tänkas att priset på egendom av det aktuella slaget förändrats så drastiskt att
den ersättning som bestäms enligt huvudregeln framstår som otillbörlig över-
eller underkompensation.
Någon remissinstans har uttryckt farhågor för att promemorians förslag
kan resultera i ersättningskrav från både ägare och innehavare. Det bör där-
11
för klarare anges vem som har rätt till ersättning. I fråga om förstörd eller
skadad egendom bör det vara ägaren som är berättigad till ersättning. När
det gäller ersättning för kostnader för planläggning m.m. och för kostnader
för genomförande av beslutad undanförsel eller förstöring, bör det vara den
som förelagts vidta en åtgärd som har rätt till ersättning för kostnaderna.
I den nuvarande lagen finns en bestämmelse om att ägaren eller innehava-
ren är skyldig att betala en myndighet som verkställt undanförsel, om ägaren
annars själv skulle haft att svara för kostnaden. De föreslagna ersättningsbe-
stämmelserna innebär att ägaren eller innehavaren har rätt till ersättning för
alla kostnader och skador med undantag för kostnader eller skador som är
ringa. Mot denna bakgrund bör en bestämmelse om återbetalningsskyldig-
het kunna undvaras.
Några remissinstanser har anfört att beslut om ersättning bör kunna prö-
vas av domstol. Ersättning för skadad eller förstörd egendom samt för kost-
nader som uppkommit vid genomförande av undanförsel eller förstöring el-
ler vid återförande av egendom bör prövas i den ordning som föreskrivs i
förfogandelagen. Ordningen med lokala värderingsnämnder och en riksvär-
deringsnämnd erbjuder flera fördelar. Det finns stora likheter mellan de er-
sättningsanspråk som uppkommer enligt en lag om undanförsel och förstö-
ring och de ersättningsanspråk som uppkommer enligt förfogandelagen. I ett
beredskaps- eller krigsläge torde tillströmningen av ärenden av detta slag bli
stor och ärendena skulle komma att utgöra en betydande belastning på dom-
stolsorganisationen.
Vad gäller ersättning för medverkan vid planering hänvisas till avsnitt 4.6.
4.5 Ansvarsbestämmelser
Regeringens förslag: Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra sina
skyldigheter när beslut om förstöring meddelats skall kunna straffas.
Även den som av oaktsamhet underlåter att fullgöra sina skyldigheter
i samband med beslut om undanförsel eller förstöring meddelats skall
kunna straffas. Straffskalan för grovt brott bör justeras uppåt till den
nivå som gäller för motsvarande brott i andra beredskapslagar.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att brott begångna uppsåt-
ligen och brott begångna av oaktsamhet skall ha en gemensam straffskala. I
övrigt överensstämmer promemorians förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall noterar att lagförslaget, så-
vitt avser bestämmande av straffskalor, inte gör någon åtskillnad mellan
brott som begås med uppsåt och brott som begås av oaktsamhet. Denna
fråga bör enligt kammarrätten övervägas ytterligare. Göta hovrätt anser att
det straffbara området enbart skall omfatta uppsåt och grov oaktsamhet. Re-
missinstanserna har i övrigt tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lagstiftning straffas upp-
såtligt brott mot ett beslut om undanförsel med dagsböter eller fängelse i
högst ett år eller, om brottet är grovt, i högst två år. Ett brott mot ett beslut
Prop. 1992/93:78
12
om förstöring har samma straffvärde som ett brott mot ett beslut om undan- Prop. 1992/93:78
försel varför motsvarande straffbestämmelser bör gälla i det fallet. Med hän-
syn till den stora betydelse som ett beslut om undanförsel och förstöring kan
ha för totalförsvaret bör även den som av oaktsamhet underlåter att fullgöra
sina skyldigheter kunna straffas. Straffbestämmelsen bör utformas så att den
gäller alla de skyldigheter som följer av ett beslut om undanförsel eller för-
störing. Således bör även underlåtenhet att lämna hjälp till den myndighet
som skall genomföra åtgärden vara straffbar. Göta hovrätt har anfört att
straffbarheten bör begränsas till gärningar begångna uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet. Med hänsyn till att genomförandet av ett beslut om undan-
försel eller förstöring kan ha utomordentligt stor betydelse för landets för-
svar är det enligt regeringens uppfattning nödvändigt att straffbelägga även
det fall att någon inte fullgör sina skyldigheter på grund av oaktsamhet som
inte är grov.
Med hänsyn till att brott mot dessa regler, som nyss sagts, kan medföra
avsevärt men för totalförsvaret och därmed samhället, måste de anses ha
högt straffvärde. Straffskalan för grovt brott bör därför justeras uppåt från
nuvarande fängelse i högst två år till fängelse i lägst sex månader och högst
fyra år.
Kammarrätten i Sundsvall har ifrågasatt det lämpliga i att samma straff-
skala skall gälla för brott begånget uppsåtligen som för brott begånget av
oaktsamhet. Oaktsamma gärningar bör enligt regeringens uppfattning inte
kunna bedömas som grova brott. För brott av normalgraden bör däremot
straffskalan vara densamma för uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott.
4.6 Överklagande
Regeringens förslag: Regler om överklagande tas in i den nya lagen.
Beslut om undanförsel och förstöring samt beslut om att egendom inte
får föras till en viss del av landet, får inte överklagas. Föreläggande
att delta i planering och beslut rörande ersättning för planeringskost-
nader får överklagas till kammarrätten, om beslutet fattats av en myn-
dighet.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att regler om överkla-
gande skulle tas in i kommande verkställighetsföreskrifter till lagen.
Remissinstanserna: Har lämnat förslaget utan erinran
Skälen för regeringens förslag: I det till Lagrådet remitterade lagförslaget
finns inga bestämmelser om rätt att överklaga beslut som fattas med stöd av
lagen. Avsikten har varit att sådana bestämmelser - i enlighet med vad som
varit brukligt i andra liknande fall - skulle tas in i kommande tillämpnings-
föreskrifter till lagen. Dessa bestämmelser har avsetts innehålla ett förbud
mot att överklaga beslut om undanförsel eller förstöring samt beslut om för-
bud mot att föra egendom till viss del av landet. Beslut om föreläggande att
delta i planering och beslut om ersättning för planeringskostnader skulle
kunna överklagas till domstol. 13
1** Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 78
Lagrådet anför att man inte direkt vill motsätta sig en ordning som innebär
att beslut om undanförsel eller förstöring samt beslut om att egendom inte
får föras till viss del av landet inte får överklagas. Lagrådet anser emellertid
att fullföljdsförbudet, liksom för närvarande, bör framgå av en bestämmelse
i lagen med hänsyn till att förevarande slag av beslut kan vara av ingripande
natur.
I fråga om den avsedda ordningen för överklagande av beslut om föreläg-
gande att delta i planering har Lagrådet ingen erinran men anser att även
denna fråga bör regleras i lagen.
Regeringen kan godta Lagrådets uppfattning och föreslår att en ny be-
stämmelse om överklagande införs i lagen.
Eftersom nu - i enlighet med Lagrådets förslag - regler om överklagande
förs in i lagen, bör där även regleras rätten att överklaga beslut om ersättning
för kostnader för planläggning och andra förberedelser.
I enlighet med vad som nu anförts har inom Försvarsdepartementet upprät-
tats förslag till
lag om undanförsel och förstöring.
Inledande bestämmelser
l-4§§
Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om när lagen skall tillämpas. De
har delvis sin motsvarighet i 1 § i den nuvarande lagen. Paragraferna har ut-
formats på sätt som är brukligt i s.k. fullmaktslagstiftning. Närmare övervä-
ganden i fråga om utformningen av denna typ av bestämmelser framgår av
proposition 1992/93:76 om höjd beredskap.
Lagrådet har, med hänvisning till sitt yttrande med anledning av lagrådsre-
missen om beredskapshöjningar (se prop. 1992/93:76), föreslagit att orden
”sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av” får ersätta ut-
trycket ”extraordinära förhållanden på grund av” i 2§ 2 i lagförslaget. På
skäl som närmare redovisas i den nyss nämnda propositionen godtar rege-
ringen Lagrådets uppfattning i denna fråga.
Undanförsel
5§
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § men har i jämförelse med denna givits
ett mer generellt innehåll. Nuvarande uppräkning av olika slag av objekt har
utgått. Likaså har möjligheten att tillgripa undanförsel i syfte att få en från
beredskapssynpunkt ändamålsenligare geografisk fördelning av egendom
utmönstrats. Denna bestämmelse är föråldrad liksom bestämmelsen i den
Prop. 1992/93:78
14
nuvarande 1 § sista stycket om att egendom inte utan tillstånd får flyttas från Prop. 1992/93:78
plats dit den undanförts. Även den sistnämnda bestämmelsen har därför ut-
gått.
I första stycket anges att undanförsel får ske i syfte att förhindra att egen-
dom förstörs eller på annat sätt går förlorad till följd av krigshandlingar. Här-
med avses inte bara att egendomen förstörs genom direkt vapenverkan eller
går förlorad genom att den faller i fiendens hand. Det kan också vara fråga
om mer indirekta följder av krigshändelser, såsom t.ex. att dessa hindrar att
känslig egendom får nödvändig vård etc. Den egendom som kan komma i
fråga för undanförsel skall vara av betydelse för totalförsvaret eller av stor
historisk eller kulturell betydelse.
I andra stycket anges att undanförsel också kan ske av annan egendom om
den är sådan att det skulle underlätta en angripares krigsansträngningar, om
han kom i besittning av den och det finns risk för att egendomen skall falla i
hans hand. Denna bestämmelse är endast tillämplig beträffande egendom
som är värdefull för angriparen men utan betydelse för det svenska totalför-
svaret. Denna situation torde bli mindre vanlig, eftersom egendom som en
angripare har glädje av i allmänhet har betydelse även för vårt totalförsvar.
I sådana fall skall första stycket tillämpas.
6§
Bestämmelsen, som motsvarar 2 § i den nuvarande lagen, ger möjlighet att
föreskriva eller i särskilda fall besluta att egendom, för samma ändamål som
motiverar undanförsel, inte får föras till en viss del av landet. Syftet med
bestämmelsen är att öppna en möjlighet att förhindra att det byggs upp lager
av viktiga förnödenheter i områden där man befarar att beslut om undanför-
sel eller förstöring kan bli nödvändigt i ett senare skede. Den som får besluta
om förbud att föra egendom till viss del av landet får givetvis också besluta
att egendom får föras dit endast på vissa villkor.
Förstöring
7§
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § och har formulerats så att det framgår
att förstöring skall tillgripas först om undanförsel inte är tillräckligt eller inte
rimligen går att genomföra, antingen på grund av att egendomen inte är
flyttbar - exempelvis vägar, broar, järnvägar etc. - eller på grund av att om-
ständigheterna gör att i och för sig flyttbar egendom inte kan föras undan.
Vid bedömningen av om undanförsel rimligen kan genomföras skall vägas in
bl.a. fiendens operationer, tillgången på transportmedel samt egendomens
betydelse i förhållande till de resurser som krävs för undanförsel. Bestäm-
melsen är enbart tillämplig när syftet med undanförseln skulle ha varit att
förhindra att en angripare tillgodogör sig egendomen. Om syftet med undan-
förseln enbart skulle ha varit att förhindra att egendomen förstörs eller på
annat sätt går förlorad, är givetvis förstöring inte något alternativ. Med för-
störing avses åtgärder som gör att en anläggning eller ett föremål inte går att
använda för avsett ändamål utan betydande reparationsinsatser. Bestämmel- 15
sen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, vilket innebär att det Prop. 1992/93:78
skall krävas betydande risk för att egendomen skall falla i en angripares hän-
der innan förstöring får tillgripas.
Beslut
8§
Paragrafens har i nuvarande lag sin motsvarighet i 1 § första stycket och i 3 §.
Första stycket ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer rätt att förelägga ägaren eller innehavaren av viss egendom att föra un-
dan eller förstöra egendomen. Föreläggandet bör riktas mot den som har
den faktiska kontrollen över egendomen. Den som beslutar om undanförsel
eller förstöring ges också möjlighet att, om det befinns lämpligare, i stället
besluta att åtgärden skall genomföras av en statlig myndighet. Detta kan ex-
empelvis vara fallet om åtgärden måste genomföras mycket snabbt, om man
inte kan komma i kontakt med ägaren eller innehavaren eller om åtgärden
kräver resurser som ägaren eller innehavaren inte kan förväntas disponera.
De åtgärder som avses här kommer många gånger att vara av mycket stor
betydelse. Det är därför viktigt att en beslutad åtgärd verkligen genomförs i
tid och på avsett sätt. I andra stycket föreskrivs att om den som fått ett före-
läggande att föra undan eller förstöra egendom inte kan följa föreläggandet,
åligger det honom att genast anmäla detta till den som fattat beslutet. En
sådan anmälan ger den som fattat beslutet möjlighet att se till att åtgärden
vidtas av någon annan.
Även om undanförsel eller förstöring skall genomföras av en myndighet,
åligger det enligt tredje stycket ägaren eller innehavaren att lämna den hjälp
som behövs. Skyldigheten sträcker sig givetvis inte utöver de resurser som
ägaren eller innehavaren disponerar.
9§
Bestämmelsen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter enligt 6§.
Motsvarande beslut i särskilda fall får meddelas av regeringen eller någon
myndighet till vilken regeringen delegerat beslutanderätten.
Förfogande
10§
Bestämmelsen har med endast språkliga och redaktionella ändringar förts
över från 7 § i den nuvarande lagen. Paragrafen har omformulerats i enlighet
med Lagrådets förslag.
Planläggning
11 §
Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i nuvarande lag, ålägger den som
äger eller innehar egendom att i fred medverka vid planläggning och andra
16
förberedelser för att undanförsel eller förstöring skall kunna genomföras. Prop. 1992/93:78
Förelägganden enligt denna paragraf kommer framför allt att bli aktuella
gentemot större företag. Det kan också bli aktuellt att förelägga de större
museer som bedriver sin verksamhet i stiftelseform att medverka vid plan-
läggning för undanförsel av museets samlingar.
Ersättning
12 §
Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i den nuvarande lagen, fastslår att
den som medverkat i planering m.m. enligt 11 § har rätt till ersättning av sta-
ten för sina kostnader om dessa inte varit ringa. Vid bedömningen av om
kostnaderna skall anses ringa skall hänsyn tas till beloppets storlek sett i rela-
tion till värdet på den aktuella egendomen och till omfattningen av ägarens
eller innehavarens verksamhet. Det är endast den som vidtagit åtgärder efter
föreläggande som har rätt till ersättning. Självfallet föreligger rätt till ersätt-
ning endast för skäliga kostnader.
13 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i den nuvarande lagen, innehåller be-
stämmelser om ersättning för förstörd eller skadad egendom.
I första stycket behandlas ersättning för egendom som förstörts efter beslut
om förstöring enligt 7 §. Det är ägaren som har rätt till ersättningen. Denna
skall beräknas efter vad det skulle ha kostat att anskaffa ny egendom av
samma slag sedan avdrag gjorts för värdeminskning på grund av egendo-
mens ålder eller förslitning. Det är tidpunkten för förstöringen som är avgö-
rande för värderingen. Skulle nypriset för egendomen ha genomgått onor-
mala förändringar från det skadan inträffade till dess ersättningen skall be-
stämmas kan ersättningen justeras med stöd av 15 §.
I andra stycket behandlas ersättning för egendom som skadats i samband
med att den förts undan efter beslut om undanförsel enligt 5 §. Ersättnings-
berättigad är egendomens ägare och huvudregeln är att ersättningen skall
motsvara vad det vid den tidpunkt då skadan inträffade skulle ha kostat att
återställa egendomen i det skick den hade före skadan. Om ett återställande
inte är möjligt eller, av ekonomiska eller andra skäl, inte bör ske, skall ersätt-
ningen i stället motsvara den värdeminskning som blivit resultatet av skadan.
Även i detta fall är tidpunkten för skadan avgörande för värderingen. På
samma sätt som vid förstöring kan ersättningen justeras med stöd av 15 §. I
paragrafen föreskrivs också att skador som är ringa inte skall ersättas. Vilka
skador som skall anses som ringa kan inte anges i pengar utan måste bli bero-
ende av vilken betydelse skadan har för egendomens fortsatta användbarhet
m.m.
14 §
Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 4 § i den nuvarande lagen
I första stycket regleras frågan om ersättning för kostnader som uppkom-
17
mit för ägaren eller innehavaren när han verkställt ett föreläggande enligt 8 § Prop. 1992/93:78
första stycket att föra undan eller förstöra egendom, liksom till ägare eller
innehavare som fullgjort sin skyldighet enligt 8 § tredje stycket att lämna den
hjälp som behövs när åtgärden skall vidtas av en myndighet.
I andra stycket föreskrivs att ägaren eller innehavaren av egendom som
förts undan har rätt till ersättning för kostnader för att återföra egendomen.
Denna rätt till ersättning är inte beroende av om ägaren eller innehavaren
på något sätt medverkat vid undanförseln.
I tredje stycket föreskrivs att kostnader enligt första eller andra stycket som
är ringa inte skall ersättas.
På samma sätt som anförts i specialmotiveringen till 12 § föreligger givetvis
rätt till ersättning endast beträffande skäliga kostnader.
Även ersättning enligt denna paragraf kan enligt 15 § justeras om särskilda
skäl påkallar detta.
15 §
I paragrafen föreskrivs att den ersättning som skall utgå enligt 13 och 14 §§
får bestämmas till högre eller lägre belopp än vad som sägs där om särskilda
skäl talar för detta. Som exempel på skäl som kan motivera en högre ersätt-
ning kan nämnas att egendomen i fråga genomgått en onormal prishöjning
efter det att den förstördes eller skadades. Som skäl för att ersättningen sätts
lägre kan nämnas att en genomförd undanförsel varit till nytta för den ersätt-
ningsberättigade, att ägaren eller innehavaren vållat eller förvärrat en skada
på grund av det sätt som undanförsel genomförts på eller att egendom av det
aktuella slaget sjunkit i värde på ett onormalt sätt.
16§
I paragrafen föreskrivs att ärenden om ersättning enligt 13 och 14 §§ skall
prövas på det sätt som föreskrivs i förfogandelagen.
Ansvar
17§
Paragrafen, som delvis motsvarar 8 § i den nuvarande lagen, stadgar straff
för den som uppsåtligen underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt 8 §
eller som bryter mot en föreskrift eller ett beslut som meddelats med stöd av
6 §. Som anförts i avsnitt 4.5 har straffskalan för grovt brott justerats uppåt
i jämförelse med vad som gäller i dag. Som exempel på omständigheter som
kan medföra att brottet bör anses grovt nämns att gärningen begås under
krig eller avser egendom som har stor betydelse för totalförsvaret eller som
väsentligt underlättar en angripares krigföring, om den faller i hans hand.
Att döma för grovt brott kan framför allt bli aktuellt när någon inte fullgjort
sina skyldigheter enligt 8 § första stycket men även brott mot andra och - i
undantagsfall - tredje styckena i samma paragraf, liksom mot föreskrift eller
beslut som meddelats enligt 6 §, kan bedömas som grova.
18
18 §
Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i den nuvarande lagen, föreskriver
straff för den som av oaktsamhet underlåter att fullgöra sina skyldigheter
enligt 8 § eller bryter mot en föreskrift eller ett beslut som meddelats enligt
6§.
Förverkande
19§
Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 8 § andra stycket i den nuvarande
lagen, har utformats i enlighet med vad som numera är brukligt. Detta inne-
bär en viss skärpning i förhållande till de nu gällande reglerna.
Överklagande
20 §
Bestämmelsen som tillkommit på Lagrådets initiativ föreskriver i första
stycket förbud mot att överklaga beslut om undanförsel eller förstöring eller
beslut om att egendom inte får föras till viss plats.
I andra stycket stadgas att föreläggande om att delta i planering m.m. och
beslut om ersättning för kostnader för sådana åtgärder får överklagas till
kammarrätten.
Regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till
lag om undanförsel och förstöring.
Prop. 1992/93:78
19
Förslag till
Lag om undanförsel och förstöring
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Är Sverige i krig, skall 5 - 10 §§ tillämpas.
2 § Regeringen får föreskriva att 5 - 10 §§ skall tillämpas, om
1. Sverige är i krigsfara,
2. det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att
det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller
krigsfara.
3 § En föreskrift enligt 2 § skall underställas riksdagens prövning inom en
månad från det att den utfärdades eller, om riksmöte inte pågår, inom en
månad från början av närmast följande riksmöte.
Föreskriften upphör att gälla, om
1. den inte underställs riksdagen inom angiven tid,
2. riksdagen inte godkänner föreskriften inom två månader från det att
den underställdes.
4 § Om det inte längre råder sådana förhållanden som avses i 1 eller 2 §, skall
regeringen föreskriva att 5 - 10 §§ inte längre skall tillämpas.
Undanförsel
5 § För att förhindra att egendom som har betydelse för totalförsvaret eller
egendom av stor historisk eller kulturell betydelse till följd av krigshand-
lingar förstörs eller på annat sätt förloras, får det beslutas att egendomen
skall föras från den plats där den finns till en annan plats.
Även annan egendom än sådan som sägs i första stycket får undanföras,
om det finns risk för att egendomen kan falla i en angripares händer och un-
derlätta dennes krigsansträngningar.
6 § För de ändamål som sägs i 5 § får även föreskrivas eller i särskilt fall be-
slutas att sådan egendom som avses där inte får föras till en viss del av
landet.
Förstöring
7 § Om undanförsel enligt 5 § inte kan anses vara en tillräcklig åtgärd eller
inte rimligen kan genomföras, får egendomen förstöras, om det finns bety-
dande risk för att egendomen kan falla i en angripares händer och underlätta
dennes krigsansträngningar.
Beslut
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga
den som äger eller innehar egendom att föra undan eller förstöra den. Om
det är lämpligare, får regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer i stället besluta att egendomen skall föras undan eller förstöras av
en statlig myndighet.
Prop. 1992/93:78
20
Om den som fått ett föreläggande enligt första stycket inte kan följa detta, Prop. 1992/93:78
skall han genast anmäla det till den som meddelat föreläggandet.
Om en myndighet skall föra undan eller förstöra egendom, skall ägaren
eller innehavaren lämna den hjälp som behövs.
9§ Regeringen meddelar föreskrifter enligt 6 §. Beslut i särskilt fall enligt
samma paragraf meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Förfogande
10 § Har regeringen eller en myndighet beslutat om undanförsel eller förstö-
ring får regeringen, myndigheten eller någon annan myndighet som rege-
ringen bestämmer besluta att ta i anspråk markområde, byggnader, trans-
portmedel, materiel eller annat som behövs för att beslutet om undanförsel
eller förstöring skall kunna verkställas. Härvid skall bestämmelserna i förfo-
gandelagen (1978:262) tillämpas.
Planläggning
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
lägga den som äger eller innehar egendom som kan antas komma i fråga för
undanförsel eller förstöring att medverka vid den planläggning och de andra
förberedelser som behövs för att en sådan åtgärd skall kunna genomföras.
Föreläggandet får förenas med vite.
Ersättning
12 § Den som enligt 11 § ålagts att vidta åtgärder har rätt till ersättning av
staten för sina kostnader. Är kostnaderna ringa lämnas ingen ersättning. Er-
sättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer.
13 § Ägare till egendom som förstörts har rätt till ersättning av staten mot-
svarande vad det vid tidpunkten för förstöringen skulle ha kostat att få egen-
domen ersatt med ny egendom av samma slag, efter avdrag för vad egendo-
men kan ha förlorat i värde genom ålder och förslitning.
Ägare till egendom som skadats i samband med undanförsel har rätt till
ersättning av staten motsvarande vad det när skadan inträffade skulle ha kos-
tat att återställa egendomen till det skick den hade före skadan. Om återstäl-
lande inte är möjligt eller inte lämpligen bör ske, skall ersättningen motsvara
den värdeminskning som egendomen genomgått till följd av skadan beräk-
nad efter egendomens värde när skadan inträffade. Är skadan ringa lämnas
ingen ersättning.
14 § Den som enligt 8 § första stycket har ålagts att föra undan eller förstöra
egendom eller som har lämnat hjälp enligt 8§ tredje stycket har rätt till er-
sättning av staten för sina kostnader.
Den som äger eller innehar egendom som förts undan har rätt till ersätt-
ning av staten för sina kostnader för att återföra egendomen.
Är kostnaden enligt första eller andra stycket ringa lämnas ingen ersätt-
ning.
15 § Ersättning enligt 13 och 14 §§ får bestämmas till högre eller lägre belopp
än vad som sägs där om särskilda skäl talar för detta.
21
16 § Ärenden om ersättning enligt 13 och 14 §§ prövas på det sätt som före- Prop. 1992/93:78
skrivs i förfogandelagen (1978:262).
Ansvar
17 § Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt 8 §
eller bryter mot föreskrifter eller beslut som meddelats enligt 6 §, döms till
böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen
har begåtts när Sverige är i krig eller avsett egendom som har stor betydelse
för totalförsvaret eller som i en angripares händer väsentligt kan underlätta
dennes krigsansträngningar.
18 § Den som av oaktsamhet begår sådant brott som sägs i 17 §, döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
Förverkande
19 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras för-
verkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Överklagande
20 § Beslut av en myndighet med stöd av 8 eller 9 § får inte överklagas.
Beslut av en myndighet enligt 11 och 12 §§ får överklagas till kammarrät-
ten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då lagen (1961:655) om undanför-
sel och förstöring skall upphöra att gälla.
22
I de båda inledande avsnitten redogörs för nu gällande författningar om un-
danförsel och förstöring.
I avsnitt 1 lämnas en kortfattad historik över lagstiftningen om undanförsel
och förstöring fram till tillkomsten av den nuvarande lagen (1961:655) om
undanförsel och förstöring och dess verkställighetsföreskrifter i form av sam-
manlagt åtta kungörelser.
I avsnitt 2 ges inledningsvis definitioner på begreppen undanförsel och för-
störing varefter en bakgrund tecknas av de principer som var vägledande för
lagstiftningen. Den dåvarande planeringen för totalförsvarets verksamhet
påverkades i hög grad av massförstörelsevapnens utveckling med därav föl-
jande konsekvenser bl.a. i form av mycket omfattande befolkningsomflytt-
ningar i händelse av krig.
Regeringen utfärdade år 1961 verkställighetsföreskrifter i kungörelsen
(1961:656) om undanförsel och förstöring. I kungörelsen föreskriver rege-
ringen om vissa ansvarsförhållanden och ålägger dåvarande Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (nuvarande Överstyrelsen för civil beredskap) att
med vissa närmare angivna undantag ha hand om planläggningen av undan-
försel och förstöring. Regeringen föreskriver vidare att överstyrelsen får
fatta beslut i dessa frågor efter särskilt förordnande av regeringen.
År 1970 utfärdade regeringen ytterligare sju kungörelser (1970:644-650)
om undanförsel och förstöring av järnvägs-, elkraft-, tele-, luftfarts-, väg-
resp. sjöfartsanläggningar samt av egendom som tillhör eller innehas av stat-
lig myndighet. I kungörelserna regleras ansvarsförhållanden i fråga om myn-
digheternas ansvar rörande planläggning och beslut.
En granskning av dessa åtta kungörelser ger vid handen bl.a. att formerna
för beslut om förstöring inte till alla delar är ensartade.
I avsnittet redovisas vidare de föreskrifter och allmänna råd som getts ut
av Överstyrelsen för civil beredskap och av Överbefälhavaren. Av särskilt
intresse är att det på militär sida inte finns några föreskrifter och inte heller
någon planläggning för undanförsel. Den militära planläggningen koncen-
treras till förstöring och regleras i Överbefälhavarens föreskrifter (FFS
1987:20) om spärrning, blockering och förstöring och beskrivs närmare i
Fältarbetsreglemente för försvarsmakten (1988), som beslutats av Överbe-
fälhavaren. På motsvarande sätt kan konstateras att överstyrelsens verksam-
het huvudsakligen är koncentrerad till undanförselområdet.
Avsnitt 3 innehåller synpunkter på behovet av en förnyelse av det nu gäl-
lande regelverket. Sedan lagens tillkomst har 30 år förflutit och stora och
viktiga förändringar har ägt rum vad avser de faktorer som kan påverka un-
danförsel- och förstöringsfrågan. Den vid lagens tillkomst rådande filosofin
om stora utrymningar av civilbefolkningen har ändrats. Inom totalförsvaret
tillämpas också numera alltmer en princip om beredskapshänsyn i den freds-
tida samhällsplaneringen. v
En mycket omfattande utveckling har skett av samhällets utnyttjande av
system för automatisk databehandling. En särskild beredning, den s.k. sår-
barhetsberedningen, har i ett delbetänkande år 1983 lämnat förslag i frågan
(Ds Fö 1983:8) Undanförsel och förstöring av ADB-register.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 1
23
Pä den organisatoriska sidan har förutsättningarna för ledning och sam-
ordning av den civila delen av totalförsvaret förändrats genom tillkomsten av
Överstyrelsen för civil beredskap år 1986. Civilbefälhavarna har successivt
tillförts ett ökat ansvar i olika avseenden.
Överstyrelsen för civil beredskap lämnade år 1986 till regeringen ett för-
slag till vissa ändringar i nu gällande lag och förordningar. I stället för att
endast genomföra sådana ändringar har det dock i denna promemoria an-
setts mer rationellt att mot bakgrund av den utveckling som skett utarbeta
en helt ny lagstiftning.
I avsnitt 4 redovisas förslag till denna nya lagstiftning. Det föreslås att den
nya lagen bringas i formell överensstämmelse med modern beredskapslag-
stiftning. Karaktären av en ramlag bör medföra att lagens detaljeringsgrad
minskar till förmån för mer generella och tidlösa bestämmelser. Lagstift-
ningen bör även omfatta undanförsel och förstöring av informationssystem,
manuella eller ADB- baserade. Härigenom tillgodoses förslagen som läm-
nats av sårbarhetsberedningen. Påföljderna vid brott mot beslut om undan-
försel och förstöring föreslås bringas i paritet med motsvarande påföljder
inom vissa andra beredskapsområden.
De nu gällande kungörelserna föreslås ersatta av en ny förordning.
I förordningen föreslås att ett övergripande ansvar för samordningen av
planläggningen koncentreras till Överstyrelsen för civil beredskap. Ansvaret
för den direkta planläggningen läggs på de myndigheter som har ett funk-
tionsansvar enligt 5 § förordningen (1986:294) om ledning och samordning
inom totalförsvarets civila del. På regional nivå läggs också ett planeringsan-
svar på länsstyrelsen. Planläggningen för förstöring av fasta installationer
som huvudsakligen används för funktionen Transporter skall dock genomfö-
ras av Överbefälhavaren med hänsyn till dessa installationers mer direkta
betydelse för de militära operationerna.
Rätten att fatta beslut om undanförsel föreslås ges direkt till civilbefälha-
varna. Motsvarande delegering till civilbefälhavarna bör ske även vad gäller
förstöring med undantag för fasta installationer som huvudsakligen används
för funktionen Transporter. Rätten att fatta beslut om förstöring av sådana
installationer bör i stället ges till Överbefälhavaren med rätt för denne att i
sin tur delegera beslutanderätten till militärbefälhavare.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 1
24
Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Göta hovrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Datainspektionen, Överbefälhavaren, Krigsarkivet, Statens för-
svarshistoriska museer, Överstyrelsen för civil beredskap, Styrelsen för psy-
kologiskt försvar, Civilbefälhavaren i Södra civilområdet, Civilbefälhavaren
i Mellersta civilområdet, Civilbefälhavaren i Övre Norrlands civilområde,
Socialstyrelsen, Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Statens järnvä-
gar, Televerket, Vägverket, Riksarkivet, Kungl. biblioteket, Riksantikvarie-
ämbetet med statens historiska museer, Statens livsmedelsverk, Statens
jordbruksverk, Närings- och teknikutvecklingsverket, Länsstyrelsen i Stock-
holms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Malmöhus
län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Landstingsförbundet.
Svenska kommunförbundet har avstått från att avge yttrande.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 2
25
Med uppgift att utreda sårbarheten hos det datoriserade samhället och att
föreslå åtgärder för att minska denna tillsattes efter beslut av regeringen vå-
ren 1977 sårbarhetskommittén (Fö 1977:02). Kommittén, som drog den all-
männa slutsatsen att sårbarheten är oacceptabelt hög i dagens genomdatori-
serde samhälle, konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1979:93) bl a att
katastrofplanering och planläggning för ADB-verksamhet i krigs- och bered-
skapslägen är eftersatta åtgärder och att det finns skäl att fortlöpande se över
planeringen beträffande vilka datasystem, som skall förstöras eller undan-
skaffas vid en krigssituation så att inte viktig information kommer i fientlig
hand.
Den 25 augusti 1981 tillsatte försvarsministern i enlighet med beslut av re-
geringen sårbarhetsberedningen (SÅRB). I direktiven (Dir 1981:48) har
SÅRB bl a tilldelats uppgifterna att utreda frågor om säkerhet och sårbarhet
inom dataområdet och att vara ett aktivt organ för information och rådgiv-
ning inom detta område. Såvitt avser utredningsuppdraget har angivits att
SÅRB bl a skall överväga frågan om rutiner och lagstiftning för förstöring
av personregister. SÅRB har funnit att denna uppgift inte bör begränsas till
personregister, utan även omfatta register som på annat sätt är av betydelse
från totalförsvarssynpunkt. Enligt SÅRBs mening kan utredningsuppdraget
inte heller begränsas till förstöring, utan jämväl omfatta undanförsel, efter-
som undanförsel likväl som förstöring är en grundläggande beståndsdel i en
beredskapsplanering.
SÅRB konstaterar att inom området för beredskap redan i dag finns ett
stort antal författningar och att området kan därför tyckas vara genomregle-
rat. Gemensamt för dessa bestämmelser är emellertid att de inte innehåller
några närmare regler för hur vi i en kris- eller krigssituation skall förfara med
från totalförsvarssynpunkt känsliga ADB-register.
Enligt SÅRB kan de system/register som är av intresse för en angripare
och för vilka undanförsel- eller förstöringsrutiner därför bör utarbetas upp-
delas i grupperna system/register som på grund av sitt innehåll är sårbart för
- rikets försvar och säkerhet
- rikets ekonomi och ekonomiska försvar
- personlig säkerhet.
Till gruppen sårbara för ”rikets försvar och säkerhet” är att hänföra sy-
stem/register som innehåller information som kan utnyttjas i syfte att under-
lätta en angripares militära krigsföring, medan till gruppen sårbara för ”ri-
kets ekonomi och ekonomiska försvar” kan hänföras sådana system/ register,
som äger intresse för angriparen genom att innehavet av den registrerade
informationen kan ge en möjlighet att försvåra samhällets ekonomiska över-
levnad. Sårbara för ”personlig säkerhet” är system/ register som innehåller
sådan information om enskilda individer, att den av angriparen kan utnyttjas
för att i olika syften utöva påtryckningar på eller skada den enskilde eller en
grupp av individer.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 3
26
Vid ett ställningstagande till undanförsel eller förstöring måste enligt
SÅRB i första hand beaktas om den registeransvarige skall bedriva verksam-
het under krigsförhållanden. Beredningen menar att undanförsel och förstö-
ring på intet sätt står i motsatsförhållande till planläggning för ADB-verk-
samhet i krig, utan att sådana åtgärder är en viktig beståndsdel av en bered-
skapsplanläggning i stort.
Enligt gällande normer bör undanförsel som bedöms kunna bli särskilt
komplicerad eller som måste kunna genomföras med hög säkerhet detalj-
planläggas. Att undanskaffa ADB- media torde enligt SÅRB ofta, men
långtifrån alltid, medföra mindre praktiska svårigheter än att förstöra sådan
media eller information på dessa. ADB-media är dock en typ av egendom
som vid undanförsel ställer särskilda krav på transporter och mottagningslo-
kaler. Information på datamedia och även medierna i sig kan påverkas av
magnetiska störfält, lufttemperatur och luftfuktighet. SÅRB gör därför den
bedömningen att planläggning av undanförsel avseende ADB-media bör ske
i form av detaljplanläggning.
SÅRB konstaterar att tillgängliga metoder för förstöring av information
på ADB-media kan uppdelas i grupperna
- totalradering
- överskrivning
- fysisk förstöring.
Totalradering av information sker genom att utsätta den registrerade mag-
netskriften för ett starkt magnetfält. Detta kan ske manuellt eller med hjälp
av särskild utrustning. SÅRB uppger att dessa metoder generellt sett inte
kan anses vara tillförlitliga om absolut säkerhet beträffande informationens
utplåning vill uppnås.
En form av avmagnetisering är även överskrivning, vilket kan göras med
hjälp av ordinarie program, specialkonstruerat program eller med hjälp av
särskild utrustning. Överskrivning kan vara total eller partiell. Användande
av vanlig registreringsutrustning för överskrivning - vare sig det sker genom
ordinarie program eller specialkonstruerat sådant - får endast till följd att
mediet bär tecken av varierande magnetisk styrka och kan därför enligt
SÅRB inte anses som en tillförlitlig metod. SÅRB konstaterar dock att an-
vändande av särskild överskrivningsutrustning kan ge ett betydligt tillförlitli-
gare, även om inte helt tillfredsställande, resultat.
Fysisk förstöring hänför sig till en totalförstöring av själva databäraren och
kan utföras på skilda sätt beroende på mediets beskaffenhet. SÅRB bedö-
mer att den fysiska förstöringen är avgjort den tillförlitligaste metoden. Den
är dessutom den minst tidskrävande och beredningen anser den därför vara
den under kris- och krigsförhållanden mest realistiska metoden beträffande
större mängder information.
Det finns således enligt SÅRB ett flertal metoder för förstöring hos vilka
tillförlitligheten varierar. Beredningen konstaterar dock att oavsett metod
är syftet med åtgärden uppfyllt om användningen av registret i sådan grad
försvårats att det inte utnyttjas av en angripare.
Såsom alternativ till förstöring upptar SÅRB kryptering, som enligt be-
redningen uppvisar betydande fördelar från den synpunkten att registerin-
Prop. 1992/93:78
Bilaga 3
27
formationen finns bibehållen och att metoden kommer i fråga redan då ett
register inrättas eller under pågående produktion och inte då det föreligger
extrema samhällsförhållanden.
Enligt SÅRB får vi räkna med att en angripare har ett stort intresse av att
komma över information i våra ADB- register. SÅRB menar att vi därför i
betydligt större utsträckning än vad som sker i dag måste söka minska möj-
ligheten till åtkomst av denna information. Detta kan enligt beredningen en-
dast ske genom att statsmakterna och de som ansvarar för registren upp-
märksammas på, att registren de för kan vara känsliga för landets totalför-
svar och att det krävs en planläggning om hur det skall förfaras med sådana
register i en krigssituation. SÅRB förordar därför att det kommer till stånd
en närmare reglering inom detta område så att undanförsel och förstöring av
register blir en naturlig del av en beredskapsplanläggning i stort, vare sig
fråga är om en planläggning för avveckling av verksamheten eller en plan-
läggning för dess fortsatta bedrivande.
Som förslag till reglering presenterar SÅRB en lag om undanförsel och
förstöring av register och en därtill hörande förordning med verkställighets-
föreskrifter. Förslaget till författningar innebär att register som förs med
hjälp av ADB och är av betydelse för landets totalförsvar skall planläggas
för undanförsel och förstöring.
Ansvarig för planläggningen är den för vars verksamhet ett register förs,
om han har möjlighet att förfoga över registret. Samma ansvar har även
ålagts sådan myndighet som handhar register för arkiveringsändamål. Från
författningarnas tillämpningsområden har dock undantagits register som
förs av registeransvariga som ingår i försvarsmakten.
I syfte att erhålla en central samordning bör planläggningen enligt SÅRBs
mening ske i samråd med en myndighet inom totalförsvaret. Som samord-
ningsmyndighet har SÅRB funnit överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF) för närvarande vara lämplig.
Sedan planläggning ägt rum och ställning tagits till såväl frågan om vilka
register som skall undanföras eller förstöras som frågan vilka förberedande
åtgärder som kan vidtas för undanförseln eller förstöringen skall detta enligt
förslaget anmälas till ÖEF och länsstyrelse.
Beslut om undanförsel och förstöring skall enligt förslaget fattas då riket
är i krig eller då krigsfara föreligger. Undanförsel skall därvid komma i fråga
i första hand och förstöring vare förbehållet situationer då undanförsel, oav-
sett orsak, inte är möjlig eller i fråga om registerinformation som under inga
förhållanden bör komma i en angripares hand, på grund av att detta väsentli-
gen skulle kunna underlätta hans krigföring.
Beträffande vem som i den tänkta krigssituationen skall fatta beslut om
undanförsel eller förstöring av register bör enligt SÅRBs mening skiljas mel-
lan registeransvariga myndigheter och övriga registeransvariga. Sålunda an-
ges i förslaget att myndigheterna själva skall fatta sådana beslut, medan be-
slut rörande register som förs av övriga registeransvariga skall fattas av ÖEF.
Registeransvarig myndighet har dock ålagts att, såvida krigssituationen inte
omöjliggör detta, samråda med ÖEF innan beslut fattas.
I förslaget har givits möjligheter att i samband med beslut om undanförsel
och förstöring meddela föreskrifter. Undanförselbeslut skall kunna förenas
Prop. 1992/93:78
Bilaga 3
28
med föreskrift om att registret skall föras till viss ort eller till visst område
samt att undanförseln skall verkställas inom viss tid genom den registeran-
svariges försorg. Beträffande förstöring har givits möjlighet att förena beslut
med föreskrifter om tidpunkten för förstöringen och om andra förhållanden
som kan vara av betydelse för denna, såsom metoden för förstöring.
Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats och har inte annat
föreskrivits åligger det enligt förslaget den registeransvarige att ombesörja
undanförseln eller förstöringen. Sker verkställigheten genom statsmakter-
nas försorg åligger det den registeransvarige att biträda vid dess genomfö-
rande.
Annan än den registeransvarige, nämligen servicebyråer m fl, kan emel-
lertid ha den fysiska besittningen av ett planlagt register. Skyldigheten att
verkställa beslut, biträda vid genomförandet m m har därför i förslaget ålagts
även dessa.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 3
29
Justitiekanslem, Rikspolisstyrelsen, Centralnämnden för fastighetsdata,
Datainspektionen, Hovrätten för Nedre norrland, Överbefälhavaren, För-
svarets datacentral, Civilförsvarsstyrelsen, Överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Riksförsäkringsver-
ket, Bankinspektionen, Försäkringsinspektionen, Riksskatteverket, Riksar-
kivet, Landsarkivet i Lund, Landsarkivet i Uppsala, Landsarkivet i Vad-
stena, Landsarkivet i Östersund och Landsarkivet i Visby, Arbetsmarknads-
styrelsen, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Datamaskincentralen för
administrativ databehandling, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen
i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västerbot-
tens län, Riksbanken, Datalagstiftningskommittén, Svenska kommunför-
bundet, Landstingsförbundet, Svenska försäkringsbolagens riksförbund,
Tjänstemännens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Leverantörsföreningen
Kontors- och datautrustning, Riksdataförbundet, Servicebyråernas
Branschorganisation, Svenska dataföreningen, Datema AB, Kommun-Data
AB, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 4
30
Förslag till
Lag om undanförsel och förstöring
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Är Sverige i krig, skall 5 - 10 §§ tillämpas.
2 § Regeringen får föreskriva att 5 - 10 §§ skall tillämpas, om
1.Sverige är i krigsfara,
2.det råder extraordinära förhållanden på grund av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara.
3 § En föreskrift enligt 2 § skall underställas riksdagens prövning inom en
månad från det att den utfärdades eller, om riksmöte inte pågår, inom en
månad från början av närmast följande riksmöte.
Föreskriften upphör att gälla, om
1. den inte underställs riksdagen inom angiven tid,
2. riksdagen inte godkänner föreskriften inom två månader från det att den
underställdes.
4 § Om det inte längre råder sådana förhållanden som avses i 1 eller 2 §, skall
regeringen föreskriva att 5 - 10 §§ inte längre skall tillämpas.
Undanförsel
5 § För att förhindra att egendom som har betydelse för totalförsvaret eller
egendom av stor historisk eller kulturell betydelse till följd av krigshand-
lingar förstörs eller på annat sätt förloras, får det beslutas att egendomen
skall föras från den plats där den finns till en annan plats.
Även annan egendom än sådan som sägs i första stycket får undanföras,
om det finns risk för att egendomen kan falla i angriparens händer och un-
derlätta dennes krigsansträngningar.
6 § För de ändamål som sägs i 5 § får även föreskrivas eller i särskilt fall
beslutas att sådan egendom som avses där inte får föras till en viss del av
landet.
Förstöring
7 § Om undanförsel enligt 5 § inte kan anses tillräcklig eller inte rimligen kan
genomföras, får egendomen förstöras, om det finns risk för att egendomen
kan falla i angriparens händer och underlätta dennes krigsansträngningar.
Beslut
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga
den som äger eller innehar egendom att föra undan eller förstöra den. Om
det är lämpligare, får regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer i stället besluta att egendomen skall föras undan eller förstöras av
en statlig myndighet.
Om den som fått ett föreläggande enligt första stycket inte kan följa detta,
skall han genast anmäla det till den som meddelat föreläggandet.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 5
31
Om en myndighet skall föra undan eller förstöra egendom, skall ägaren
eller innehavaren lämna den hjälp som behövs.
9 § Regeringen meddelar föreskrifter enligt 6 §. Beslut i särskilt fall enligt
samma paragraf meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Förfogande
10 § Den som beslutat om undanförsel eller förstöring får ta i anspråk mark-
områden, byggnader, transportmedel, materiel eller annat som behövs för
att beslutet skall kunna verkställas. Härvid skall förfogandelagen (1978:262)
tillämpas.
Planläggning
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
lägga den som äger eller innehar egendom som kan antas komma i fråga för
undanförsel eller förstöring att medverka vid den planläggning och de andra
förberedelser som behövs för att en sådan åtgärd skall kunna genomföras.
Föreläggandet får förenas med vite.
Ersättning
12 § Den som enligt 11 § ålagts att vidta åtgärder har rätt till ersättning av
staten för sina kostnader. Är kostnaderna ringa lämnas ingen ersättning. Er-
sättningen beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer.
13 § Ägare till egendom som förstörts har rätt till ersättning av staten mot-
svarande vad det vid tidpunkten för förstöringen skulle ha kostat att få egen-
domen ersatt med ny egendom av samma slag, efter avdrag för vad egendo-
men kan ha förlorat i värde genom ålder och förslitning.
Ägare till egendom som skadats i samband med undanförsel har rätt till
ersättning av staten motsvarande vad det när skadan inträffade skulle ha kos-
tat att återställa egendomen till det skick den hade före skadan. Om återstäl-
lande inte är möjligt eller inte lämpligen bör ske, skall ersättningen motsvara
den värdeminskning som egendomen genomgått till följd av skadan beräk-
nad efter egendomens värde när skadan inträffade. Är skadan ringa lämnas
ingen ersättning.
14 § Den som med enligt 8 § första stycket har ålagts att föra undan eller för-
störa egendom eller som har lämnat hjälp enligt 8 § tredje stycket har rätt till
ersättning av staten för sina kostnader.
Den som äger eller innehar egendom som förts undan har rätt till ersätt-
ning av staten för sina kostnader för att återföra egendomen.
Är kostnaden enligt första eller andra stycket ringa lämnas ingen ersätt-
ning.
15 § Ersättning enligt 13 och 14 §§ får bestämmas till högre eller lägre belopp
än vad som sägs där om särskilda skäl talar för detta.
16 § Ärenden om ersättning enligt 13 och 14 §§ prövas på det sätt som före-
skrivs i förfogandelagen (1978:262).
Prop. 1992/93:78
Bilaga 5
32
Straff
17 § Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt 8 §
eller bryter mot föreskrifter eller beslut som meddelats enligt 6 §, döms till
böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen
har begåtts när Sverige är i krig eller avsett egendom som har stor betydelse
för totalförsvaret eller som i angriparens händer väsentligt kan underlätta
dennes krigsansträngningar.
18 § Den som av oaktsamhet begår sådant brott som sägs i 17 §, döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
Förverkande
19 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat. Även utbyte av ett sådant brott skall förklaras för-
verkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då lagen (1961:655) om undanför-
sel och förstöring skall upphöra att gälla.
Prop. 1992/93:78
Bilaga 5
33
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-23
Närvarande: f.d. justitierådet Böret Palm, justitierådet Lars-Äke Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Anders Björck beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om undanförsel och förstöring.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Arfvidson.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
2§
Lagrådet föreslår att punkt 2 utformas i enlighet med ordalagen i 13 kap.
6 § regeringsformen så att orden ”sådana utomordentliga förhållanden som
är föranledda av” får ersätta uttrycket ”extraordinära förhållanden på grund
av” (jfr vad lagrådet anfört inledningsvis i sitt yttrande den 22 oktober 1992
i anledning av en remiss med förslag till lag om beredskapshöjningar).
7§
I förslagets 7 § behandlas förutsättningarna för att egendom skall få förstö-
ras. Bestämmelsen har i gällande lag sin motsvarighet i 5 §. Enligt den para-
grafen får egendom förstöras om den är av beskaffenhet att fiendens innehav
därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar. Vidare fordras
att hinder möter mot undanförsel av egendom samt att det föreligger en
trängande fara för att den skall falla i fiendens hand.
I remissförslaget har kravet på att ett absolut hinder skall möta mot undan-
försel mjukats upp. Vidare har ordet väsentligen fått utgå. Som skäl för sist-
nämnda ändring anförs i motiveringen att bestämmelsen bör vidgas så att
den omfattar all egendom som är sådan att den skulle underlätta en angripa-
res krigsansträngningar. Slutligen har i bestämmelsen - utan någon motive-
ring - uttrycket ”trängande fara för” ändrats till ”risk för”.
Sammantaget innebär de tre ändringarna att möjligheterna att besluta om
förstöring av egendom vidgas avsevärt i förhållande till gällande rätt. Med
tanke på vilken ingripande åtgärd en förstöring kan vara kan en sådan ord-
ning ifrågasättas. Lagrådet har inget att erinra mot förslagen att kravet på
ett absolut hinder mot undanförsel mjukas upp och att ordet väsentligen får
utgå. Däremot finner lagrådet att ändringen från ”trängande fara för” till
”risk för” ger anledning till invändningar. Uttrycket ”risk för” är vagt och ger
möjlighet att tillgripa förstöring på alltför svaga grunder. Lagrådet anser att
det bör införas ett krav på att en betydande risk skall föreligga för att egen-
domen skall falla i en angripares händer och föreslår alltså att uttrycket ”risk
för” skall ersättas av uttrycket ”betydande risk för”.
10 §
Enligt den föreslagna paragrafen får ”den som beslutat om undanförsel
eller förstöring ta i anspråk” byggnader, transportmedel, m.m. som behövs
för verkställigheten. Enligt vad som har upplysts vid föredragningen är av-
Prop. 1992/93:78
Bilaga 6
34
sikten att bestämmelsen skall tillämpas när förfogandelagen inte kan använ-
das, exempelvis när det gäller undanförsel av egendom som är av stor histo-
risk eller kulturell betydelse. Situationen kan också vara att regeringen be-
slutat att undanförsellagen skall träda i tillämpning men inte fattat något
motsvarande beslut beträffande förfogandelagen.
Vid föredragningen har ytterligare förklarats följande. Beslut om förfo-
gande enligt 10 § skall fattas av regeringen eller den myndighet som beslutat
om undanförsel eller förstöring. Regeringen kan också uppdra åt en valfri
myndighet att besluta om förfogande. I fråga om verkställighet av förfogan-
debeslut, ersättning m.m. skall bestämmelserna i förfogandelagen tillämpas.
Den angivna innebörden framgår inte av lagtexten. Lagrådet föreslår att
paragrafen får följande lydelse:
”Har regeringen eller en myndighet beslutat om undanförsel eller förstö-
ring får regeringen, myndigheten eller någon annan myndighet som rege-
ringen bestämmer besluta att ta i anspråk markområde, byggnader, trans-
portmedel, materiel eller annat som behövs för att beslutet om undanförsel
eller förstöring skall kunna verkställas. Härvid skall bestämmelserna i förfo-
gandelagen (1978:262) tillämpas.”
Överklagande
I det remitterade förslaget finns inga bestämmelser och inte heller några
motivuttalanden rörande frågan om det skall vara möjligt att överklaga be-
slut av myndighet om undanförsel, förbud enligt 6 § eller förstöring. Vid fö-
redragningen inför lagrådet har upplysts att det är avsett att sådana beslut
- liksom motsvarande beslut enligt nu gällande lag - inte skall få överklagas
och att en bestämmelse av den innebörden är avsedd att tas in i en regerings-
förordning.
Enligt lagrådets mening kan i och för sig rättssäkerhetsskäl anföras för att
samtliga nu nämnda typer av beslut skall få överklagas. Det finns anledning
att här erinra om att det i 16 § förfogandelagen finns en besvärsbestämmelse
som innebär att talan får föras hos regeringen mot beslut om förfogande eller
dispositionsförbud som har meddelats av annan myndighet än regeringen.
Vid bestämmelsens tillkomst anförde departementschefen bl.a. att kravet på
skyndsamhet i verkställigheten av beslut om förfogande och dispositionsför-
bud tillgodoses genom en bestämmelse att beslutet länder till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs i beslutet (prop.
1977/78:72 s. 95 f). Å andra sidan skulle en rätt att överklaga beslut av de nu
aktuella typerna i de allra flesta fall få ett mycket begränsat värde. Det ligger
i sakens natur att besluten normalt måste få bli gällande innan någon över-
prövning hinner komma till stånd (jfr prop. 1961:202 s. 30). Mot denna bak-
grund vill lagrådet inte direkt motsätta sig en ordning som innebär att över-
klagande inte skall få ske.
Det fullföljdsförbud som gäller enligt nuvarande reglering har tagits in i
själva lagen (9 §). Med hänsyn härtill och till att beslut av förevarande slag
kan vara av ingripande natur bör ett fullföljdsförbud även i fortsättningen
framgå av en bestämmelse i lag.
Inte heller i fråga om beslut enligt 11 § innehåller lagförslaget någon före-
skrift som ger besked huruvida överklagande är möjligt. Vid föredragningen
Prop. 1992/93:78
Bilaga 6
35
inför lagrådet har beträffande beslut enligt den bestämmelsen upplysts att
det är avsett att de skall få överklagas till kammarrätt. Lagrådet har ingen
erinran mot den avsedda ordningen men anser att frågan om fullföljd även
här bör regleras i lagen.
Bestämmelserna om rätt att överklaga bör under rubriken överklagande
tas in sist i lagen. Med det innehåll som förutsatts i det föregående kan de
ges förslagsvis följande lydelse:
”20 § Beslut av en myndighet med stöd av 8 eller 9 § får inte överklagas.
Beslut av en myndighet enligt 11 § får överklagas till kammarrätten.”
Prop. 1992/93:78
Bilaga 6
36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Din-
kelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel och P. Westerberg
Prop. 1992/93:78
Bilaga 6
Statsrådet Björck anmäler fråga om lagstiftning om undanförsel och förstö-
ring.
Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen om
undanförsel och förstöring i enlighet med bilagan till detta protokoll.
Ur protokollet:
Maud Melin
37
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
1 Ärendet och dess beredning............................. 2
2 Gällande rätt.......................................... 3
3 Reformbehovet........................................ 4
4 Förslag till ny reglering................................. 5
4.1 Allmänt.......................................... 5
4.2 Medverkan vid planläggning......................... 8
4.3 Beslut och verkställighet............................ 8
4.4 Ersättning........................................ 10
4.5 Ansvarsbestämmelser.............................. 12
4.6 Överklagande..................................... 13
5 Upprättat lagförslag.................................... 14
6 Specialmotivering...................................... 14
7 Ärendet till riksdagen.................................. 19
8 Propositionens lagförslag................................ 20
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds
1992:27) Undanförsel och förstöring.................. 23
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över de-
partementspromemorian (Ds 1992:27) Undanförsel och
förstöring......................................... 25
Bilaga 3 Sammanfattning av delbetänkandet (Ds Fö 1983:8) Un-
danförsel och förstöring av ADB-register.............. 26
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över delbe-
tänkandet (Ds Fö 1983:8) Undanförsel och förstöring av
ADB-register...................................... 30
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 31
Bilaga 6 Lagrådets yttrande ................................. 34
Utdrag ur regeringsprotokollet 1992-10-29..................... 37
Prop. 1992/93:78
38
gotab 42215, Stockholm 1992