Prop.
1992/93:72
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Mats Odell
I propositionen föreslås en lag om teleterminalutrustning i syfte att enligt
vårt åtagande i EES-avtalet i Sverige införliva de regler som följer av EG:s
s.k. terminaldirektiv (91/263/EEG).
I propositionen föreslås också en smärre ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
som sammanhänger med Telestyrelsens bildande och innebär bl.a. att viss
myndighetsuppgift hos Televerket förs över till denna myndighet.
Lagen om teleterminalutrustning föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. Lagen om ändring i sjölagen föreslås träda i kraft den 1 januari
1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 72
1 Förslag till
Lag om teleterminalutrustning
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller teleterminalutrustning som går att ansluta till telenät
som står till förfogande för användning av allmänheten (allmänt tillgängligt
telenät).
Krav på teleterminalutrustning
2§ Till ett allmänt tillgängligt telenät får endast sådan teleterminalutrust-
ning anslutas som uppfyller de krav beträffande teknisk utformning, tillverk-
ning, märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt som före-
skrivs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.
3§ Teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt till-
gängligt telenät får släppas ut på marknaden endast om den uppfyller de krav
som fastställts med stöd av 2§.
4§ Teleterminalutrustning som går att ansluta till ett allmänt tillgängligt te-
lenät, men som inte är avsedd för detta, får släppas ut på marknaden endast
om den uppfyller de krav på märkning eller annan produktinformation som
föreskrivs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.
Tillsyn
5 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterlev-
naden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen
1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs,
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostä-
der, och
3. hos den som tillverkar, importerar, saluför eller hyr ut teleterminalut-
rustning få tillgång till sådan utrustning för kontroll.
6 § Myndigheten får för genomförande av den tillsyn som avses i 5 § andra
stycket meddela de förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får
förenas med vite.
7 § Myndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten
av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt 5 § andra stycket.
8§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet
enligt denna lag.
Straff
Prop. 1992/93:72
9 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet till ett allmänt tillgängligt tele-
nät ansluter teleterminalutrustning som inte uppfyller de krav som avses i 2 §
döms till böter.
10 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut teleterminalutrust-
ning på marknaden i strid med föreskrifterna i 3 eller 4 § döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
11 § Teleterminalutrustning som har varit föremål för brott enligt 9 eller 10 §
skall förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om
det i övrigt finns skäl för förverkande och förverkande inte är uppenbart
oskäligt. I stället för utrustningen får dess värde förklaras förverkat.
Överklagande
12 § Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden enligt 6 § får överklagas
hos länsrätten.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Härigenom föreskrivs att 332 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:72
332 §'
Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a,
326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig att utöva sådan
befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, skall dom-
stolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas rätten att utöva
befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar än den i vilken gär-
ningen begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen samma dag underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radioteleg-
rafist skall även televerket underrät-
tas.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen samma dag underrätta
Sjöfartsverket. I fråga om radioope-
ratör skall även Telestyrelsen under-
rättas.
Vidtas åtgärd för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall med-
dela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande dom fö-
religger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda. Finns det
inte längre fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att över-
klaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
‘Senaste lydelse 1991:668
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992.
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Odell
Prop. 1992/93:72
Den 2 maj 1991 beslutade den dåvarande regeringen om direktiv (dir.
1991:34) till en särskild utredare. Utredningen, som antog namnet Telelags-
utredningen, fick i uppdrag att utarbeta förslag till den lagstiftning och den
ändrade reglering i övrigt som behövs på telekommunikationsområdet. Vi-
dare skulle utredningen lämna förslag till den författningsreglering som be-
hövs för att föra över Televerkets återstående myndighetsutövning till någon
annan myndighet.
Utredningen lämnade sitt betänkande (SOU 1992:70) Telelag i början av
juli 1992. Utredningen föreslog en samlad reglering inom teleområdet i en
särskild telelag samt vissa andra lagändringar. Utredningen lämnade i sitt be-
tänkande också förslag till införlivande av terminaldirektivet med svensk
rätt. Utredningen uttalade att innehållet i terminaldirektivets bestämmelser
är sådant att införlivandet till största delen kan ske genom föreskrifter i rege-
ringsförfattning och myndighetsföreskrifter men att de grundläggande före-
skrifterna bör tas in i förslaget till telelag. Utredningen föreslog också att
lagen skall innehålla behövliga normgivningsbemyndiganden för regeringen
med möjlighet att överföra dessa till den myndighet regeringen bestämmer.
Till protokollet i detta ärende bör, som bilaga 1, fogas utredningens sam-
manfattning av betänkandet. Vidare bör utredningens lagförslag i nu ak-
tuella delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör som
bilaga 3 fogas en förteckning över de remissinstanser som avgett yttranden.
Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
K92/2289/RS).
Telelagsutredningens förslag övervägs nu i Kommunikationsdepartemen-
tet. Utredningens förslag och vissa synpunkter som framförts under remiss-
behandlingen är av sådan art att de kräver noggranna överväganden. Vid
angivna förhållanden kan Telelagsutredningens förslag inte behandlas inom
sådan tid att en samlad lagstiftning på grundval av detta kan träda i kraft
den ljanuari 1993.1 detta ärende föreslås därför huvudsakligen endast den
lagstiftning som är påkallad med anledning av avtalet om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-avtalet).
Enligt EES-avtalet åtar sig Sverige att införliva de av EG:s rättsakter som
med särskilda anpassningar gjorts till en del av avtalet, bl.a. EG-rådets di-
rektiv (91/263/EEG) av den 29 april 1991 om tillnärmning av medlemsstater-
nas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av ut-
rustningens överensstämmelse (terminaldirektivet). Terminaldirektivet syf-
tar till en fullständig liberalisering av terminalutrustningsmarknaden. Med-
lemsländernas grundläggande skyldigheter enligt direktivet är i korthet att å
ena sidan försäkra sig om att det på marknaden släpps ut och används endast
sådan utrustning som uppfyller de i direktivet särskilt angivna allmänna kra-
ven och å andra sidan inte hindra att sådan utrustning som uppfyller kraven
släpps ut på marknaden och används inom medlemslandets område. En ter-
minal som godkänts för att släppas ut på marknaden och för anslutning i ett
land skall således automatiskt vara godkänd i motsvarande avseenden även
i övriga länder. EG:s medlemsländer skall enligt direktivet senast den
6 november 1992 ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina för-
pliktelser enligt direktivet. Svenska bestämmelser på området skall vara i
kraft från den tidpunkt som EES-avtalet börjar gälla. Till protokollet i detta
ärende bör, som bilaga 4, fogas den slutgranskade svenska översättningen av
terminaldirektivet.
Prop. 1992/93:72
2.1 Nuvarande ordning
I 2§ teleförordningen (1985:765) föreskrivs att sådana utrustningar för tele-
meddelanden, som ansluts till det allmänna telenätet eller till ett mobiltele-
nät som är anslutet till detta, inte får skada det allmänna telenätet eller
hindra eller störa dess drift och brukande. Det tillkommer enligt denna be-
stämmelse Telestyrelsen (före den 1 juli 1992 Statens telenämnd) att med-
dela närmare föreskrifter om den tekniska utformningen av sådan utrust-
ning. Telestyrelsen beslutar också efter ansökan om registrering av utrust-
ning som uppfyller de angivna kraven. Styrelsens beslut om föreskrifter samt
om registrering och återkallande av registrering får inte överklagas. Efter
särskilda bemyndiganden tar Telestyrelsen ut ersättning för sin föreskri-
vande verksamhet och för registrering av utrustning.
Enligt 2 a § teleförordningen får till det allmänna telenätet eller till ett så-
dant mobiltelenät som avses i 2 § anslutas endast sådan utrustning som är
registrerad hos Telestyrelsen. Televerket har dessutom rätt att genom beslut
i särskilda fall medge anslutning till det allmänna telenätet av utrustning som
inte är registrerad om det finns särskilda skäl till det.
Telestyrelsen och tidigare Statens telenämnd har med stöd av det nämnda
bemyndigandet utfärdat föreskrifter om den tekniska utformningen beträf-
fande ett flertal skilda slag av terminalutrustningar, såsom telefonapparater,
samtalsmätare, modem och abonnentväxlar. Föreskrifterna hänvisar till tek-
niska standarder på så sätt att utrustning enligt viss standard uppfyller Tele-
styrelsens krav. Vanligtvis hänvisas till Svensk Standard, men även Telever- Prop. 1992/93:72
kets standarder och andra tekniska specifikationer används övergångsvis.
2.2 EES-avtalet
Term inaldirektivet
I syfte att helt liberalisera marknaden för teleterminalutrustningar och
främja konkurrensen inom gemenskapen på detta område infördes inom EG
nya bestämmelser om sådana utrustningar genom rådets direktiv av den 29
april 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminal-
utrustning och om erkännande av utrustningens överensstämmelse
(91I263IEEG) (terminaldirektivet). Det omfattas av EES-avtalet (Bilaga II,
avsnitt XVIII, p 4).
Terminaldirektivet är utformat i linje med den s.k. nya metoden för har-
monisering av medlemsstaternas lagstiftningar om varor, som finns presente-
rad i Vitboken från 1985 med EG:s program för förverkligande av den inre
marknaden. Enligt metoden skall i produktorienterade direktiv endast fast-
ställas de krav som produkterna skall uppfylla med hänsyn till skydd för liv,
hälsa, miljö m.m., medan det överlåts åt de europeiska standardiseringsor-
ganen att utarbeta harmoniserade frivilliga standarder med tekniska specifi-
kationer för produkterna. En produkt som tillverkats i enlighet med dessa
standarder skall förutsättas uppfylla de väsentliga kraven i direktivet. Till-
verkarens egenkontroll i kombination med en försäkran från tillverkaren om
att aktuella standarder har följts skall normalt vara tillräcklig kontrollåtgärd.
Om en tillverkare i stället väljer icke-standardiserade tekniska lösningar
skall ett oberoende tredjepartsorgan bedöma om produkten uppfyller de vä-
sentliga kraven. Det skall räcka med att kontrollera produkten i ett land för
att få tillträde till hela den inre marknaden.
Huvuddragen i terminaldirektivet är följande.
Direktivet gäller sådan teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas
till ett allmänt tillgängligt telenät. Utrustning som kan anslutas till ett all-
mänt tillgängligt telenät, men som inte är avsedd att användas på detta sätt,
faller i princip utanför regleringen. I direktivet finns vissa bestämmelser om
märkning, förklaring av leverantören om avsedd användning m.m. beträf-
fande sådan utrustning.
Med begreppet ”allmänt tillgängligt telenät” avses den allmänt tillgängliga
infrastrukturen för telekommunikation, som medger överföring av signaler
mellan definierade anslutningspunkter. Överföringen kan ske via tråd, mik-
rovåg, optiska medier eller andra elektromagnetiska medier (artikel 1.2).
Med ”terminalutrustning” avses utrustning som är avsedd att anslutas till
ett allmänt tillgängligt telenät. Härmed avses att den antingen är avsedd att
anslutas direkt till ett sådant näts anslutningspunkt eller att den kan sam-
verka med ett sådant nät genom direkt eller indirekt anslutning till ett sådant
näts anslutningspunkt för att sända, bearbeta eller ta emot information. An-
slutningen kan ske med tråd, radio, optiska eller andra elektromagnetiska
system (artikel 1.3).
I direktivets artikel 4 anges att terminalutrustning skall uppfylla vissa all-
männa väsentliga krav, b).a. med avseende på användarsäkerhet, elektro- Prop. 1992/93:72
magnetisk kompatibilitet, skador på allmänt tillgängliga telenät, effektivt ut-
nyttjande av radiofrekvensspektrumet och viss samverkan mellan terminal-
utrustningar samt mellan sådan utrustning och allmänt tillgänglig nätutrust-
ning.
I överensstämmelse med EG-rådets resolution av den 7 maj 1985 om en
ny metod vad gäller teknisk harmonisering och standarder (85/C 136/01) för-
utsätts, att en närmare bestämning av kraven skall ske genom att harmonise-
rade standarder utarbetas. Enligt terminaldirektivets ingress är en harmoni-
serad standard en teknisk specifikation (en europeisk standard eller ett har-
moniseringsdokument) antagen av den Europeiska standardiseringskom-
mittén CEN (Comité Européen de Normalisation), den Europeiska elektro-
tekniska standardiseringskommittén CENELEC (Comité Européen de Nor-
malisation Electrotechnique) eller av det Europeiska institutet för telestan-
darder ETSI (European Telecommunication Standards Institute) på grund-
val av en begäran från kommissionen.
Sedan standardiseringsorganen utarbetat harmoniserade standarder an-
kommer det på kommissionen att, i den utsträckning det anses nödvändigt,
omvandla dem till bindande gemensamma tekniska föreskrifter, s.k. CTR:s
(Common Technical Regulations), som skall publiceras i Europeiska gemen-
skapernas officiella tidning (EGT).
Enligt artikel 3 i direktivet skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att
säkerställa att teleterminalutrustning kan släppas ut på marknaden och tas i
bruk endast om den uppfyller direktivets krav, när den är korrekt installerad
och underhållen samt används i avsett syfte. Om det visar sig att en teleter-
minalutrustning, trots att den är märkt enligt bestämmelserna i direktivet,
inte uppfyller direktivets krav skall medlemsstaterna se till att utrustningen
dras tillbaka från marknaden eller förhindra eller begränsa möjligheterna till
att den släpps ut på marknaden (artikel 8).
Som ett led i strävandena att åstadkomma fri rörlighet inom gemenskapen
för sådan utrustning som uppfyller direktivets krav förbjuds medlemssta-
terna att hindra att utrustningen släpps ut på marknaden och används inom
medlemsstatens område (artikel 5). Detta innebär således att teleterminalut-
rustning, som uppfyller EG:s väsentliga krav enligt terminaldirektivet, efter
vederbörlig provning, kontroll och märkning i ett land, kan släppas ut på
marknaden och användas i alla andra gemenskapsländer.
Terminaldirektivet bygger på att det skall finnas särskilda s.k. anmälda or-
gan, som skall utfärda intyg samt genomföra produktkontroller och därtill
hörande uppgifter för att säkra att teleterminalutrustningar uppfyller kraven
i direktivet såsom dessa har kommit till uttryck i harmoniserade standarder
och CTR:s. Organen skall utses av medlemsstaterna. De kan vara såväl myn-
digheter som privata företag. Direktivet innehåller bestämmelser om dessa
organs kompetens och oberoende ställning. Bestämmelserna skall vara sty-
rande vid prövningen av om en myndighet eller ett företag skall kunna
komma i fråga för att utses till att vara anmält organ.
Någon skyldighet för varje medlemsland att anmäla organ torde inte följa
av bestämmelserna. Det kan mycket väl tänkas att vissa länder anmäler flera
organ, medan andra inte anmäler något. Det förutsätts att de anmälda orga-
nen skall kunna verka inom hela gemenskapen i inbördes konkurrens under
kontroll från medlemsstaternas sida. I direktivet finns regler för hur det skall
förfaras i det fall att någon medlemsstat anser att ett anmält organ inte upp-
fyller kraven för att verka som sådant. Det kan i så fall komma i fråga att
den stat som anmält organet upphäver sin anmälan.
Terminaldirektivet innehåller också bestämmelser om ett gemensamt
märkningssystem för teleterminalutrustning som överensstämmer med di-
rektivets krav.
Bestämmelser om provning och kontroll
EES-avtalet innebär att Sverige måste anpassa sina författningar och struk-
turer i fråga om provning och kontroll till den ordning som tillämpas inom
EG. Detta gäller en rad områden, varav teleterminalområdet är ett.
Enligt den i EES-propositionen föreslagna lagen om teknisk kontroll
(prop. 1991/92:170, bil. 11.4, s. 77) skall regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer utse de organ som skall anmälas för uppgifter i sam-
band med bedömning av överensstämmelse enligt bestämmelser som gäller
inom EES. Som huvudregel skall gälla att de organ som önskar bli anmälda
för medverkan i kontrollförfaranden under EG-direktiv skall kunna uppvisa
att de uppfyller kraven i tillämplig standard i EN 45 000-serien. Därjämte
skall de uppfylla de särskilda krav som följer av resp, direktiv. Innan organet
anmäls skall Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) i samråd med
berörda myndigheter ha bedömt om organet uppfyller ställda krav. Både en-
skilda och offentliga organ skall kunna medverka inom systemet och konkur-
rera om uppdragen.
Bestämmelser om EG-märket
Gemensamt för EG:s direktiv enligt den nya metoden för harmonisering av
medlemsländernas lagstiftning om produkter är att produkterna för att få
släppas ut på marknaden skall vara märkta med det s.k. EG-märket. Det
kravet gäller också terminaldirektivet (artiklarna 11 och 12).
I syfte att skapa enhetliga regler om EG-märket har kommissionen lagt
fram ett slutligt förslag till EG-märkesförordning. EG-rådet har ännu inte
tagit slutlig ställning till förslaget men väntas fatta beslut före utgången av år
1992. De generella bestämmelserna avses bli tillämpade på såväl nya som
redan gällande direktiv enligt den nya metoden.
I EES-propositionen (prop. 1991/92:170, bil. 11, s.42f och 50) anges att
den väntade EG-märkesförordningen kan förutses komma att införlivas i
EES-avtalet och att ett förslag till lag om EG-märket härefter kommer att
föreläggas riksdagen. Vidare anges att i avvaktan härpå får varje direktivs
bestämmelser om EG-märket införas för sig i samband med att direktivets
övriga regler införlivas med svensk rätt.
Regeringen avser att senare denna dag genom proposition föreslå riksda-
gen att anta ett inom Näringsdepartementet upprättat förslag till lag om EG-
märket. Denna lag föreslås gälla provisoriskt till dess att EG beslutat om
generella bestämmelser om EG-märket.
Prop. 1992/93:72
Bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet
Inom EG har också införts bestämmelser om krav på elektriska och elektro-
niska apparater och utrustning beträffande elektromagnetisk kompatibilitet.
Detta har skett genom rådets direktiv av den 3 maj 1989 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar om elektromagnetisk kompatibilitet (89I366IEEG).
Direktivet omfattas av EES-avtalet (Bilaga II, avsnitt XVII, p 6).
Bestämmelserna i direktivet är generellt tillämpliga på bl.a. teleterminal-
utrustningar. I såväl detta direktiv som i terminaldirektivet förutsätts att spe-
ciella krav avseende elektromagnetisk kompatibilitet kan ställas beträffande
vissa produkter såsom teleterminalutrustning. Detta har kommit till uttryck i
terminaldirektivet dels genom att ett av de väsentliga kraven i artikel 4 avser
elektromagnetisk kompatibilitet såvitt kraven är specifika för terminalut-
rustning, dels genom att föreskrifterna i det nyss nämnda direktivet om elek-
tromagnetisk kompatibilitet har upphävts genom terminaldirektivet (se arti-
kel 9.4) i den mån de avser bl.a. metoder för granskning av överensstäm-
melse för teleterminalutrustning.
Regeringen avser att senare denna dag genom proposition föreslå riksda-
gen att anta ett inom Näringsdepartementet upprättat förslag till lag om
elektromagnetisk kompatibilitet varigenom det nämnda direktivet avses in-
förlivas med svensk rätt.
3.1 En lag om teleterminalutrustning införs
Mitt förslag: En lag om teleterminalutrustning införs. Härigenom
möjliggörs att de regler som följer av EG:s terminaldirektiv så som de
intagits i EES-avtalet införlivas med svensk rätt. Genom lagen införs
ett system som möjliggör att enhetliga krav, främst tekniska, på tele-
terminalutrustningar kan upprätthållas i syfte att i det allmännas in-
tresse kunna säkerställa en god funktion i ett svenskt och europeiskt
telesystem med ökande antal innehavare av telenät och företag som
erbjuder teletjänster och teleterminalutrustningar till allmänheten.
Lagen har karaktär av en bemyndigandelag.
Lagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt för en myndighet
att utöva en effektiv tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de före-
skrifter som meddelas med stöd av denna.
Lagen ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer be-
myndigande att föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillsyns-
myndighetens verksamhet enligt lagen.
Ett införande på marknaden och anslutning av teleterminalutrustning
som inte uppfyller kraven skall kunna leda till straffpåföljd och förver-
kande.
Utredningens förslag i fråga om införlivande av terminaldirektivet med
Prop. 1992/93:72
10
svensk rätt överensstämmer i huvudsak med mitt. Vissa avvikelser från mitt
förslag förekommer beträffande bestämmelserna om tillsyn och om skyldig-
het att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat
sig över förslaget i denna del ställer sig positiva till förslaget eller lämnar det
utan erinran. En remissinstans, Kommerskollegium, har påpekat att det i
förslaget begagnade uttrycket ”saluföra” är mindre lämpligt för en gemen-
sam EES-marknad och förordar ett homogent språkbruk för att åstad-
komma en med övriga EG/EES-länder likartad rättstillämpning. Uttrycket
”släppa ut på marknaden”, innefattande alla förfaranden av kommersiell na-
tur såsom försäljning, uthyrning och leasing, anges av kollegiet bättre mot-
svara det i terminaldirektivet begagnade uttrycket ”placing on the market”.
Kollegiet har också uttalat att en motsvarighet till bestämmelsen om fri rör-
lighet och användning av terminalutrustning i artikel 5 i direktivet bör in-
föras i lag och inte i regeringsförordning eller myndighetsföreskrifter.
Skälen för mitt förslag: EES-avtalet innebär att de regler som följer av
terminaldirektivet med de anpassningar som framgår av EES-avtalet måste
införlivas med svensk rätt. Endast ett fåtal av de regler som behövs för ett
införlivande kräver lagform. Återstående regler som följer av direktivet kan
med stöd av bemyndigande i lag enligt 8 kap. 7 § regeringsformen införlivas
genom föreskrifter av lägre dignitet. Lagen bör därför ges formen av en be-
myndigandelag. Jag vill redan här informera om att j ag avser att föreslå rege-
ringen att bemyndiga Telestyrelsen att meddela de myndighetsföreskrifter
som behövs för ett införande av terminaldirektivet och att utöva den nödvän-
diga tillsynen enligt lagen.
Lagen omfattar teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas eller,
utan att så är förhållandet, ändå kan anslutas till ett allmänt tillgängligt tele-
nät. Ett telenät är en anläggning för förmedling av telemeddelanden. Med
att ett sådant telenät är allmänt tillgängligt torde avses att det i princip skall
vara möjligt för allmänheten att utnyttja nätet genom en eller flera teleope-
ratörer. Det svenska uttrycket ”allmänt tillgängligt” är avsett att motsvara
det engelska uttrycket ”public”. Frågan om hur detta uttryck är närmare att
förstå är emellertid fortfarande föremål för diskussion inom EG och EFTA.
Den närmare avgränsningen får mot denna bakgrund överlämnas till rätts-
tillämpningen. Under alla förhållande omfattas det nuvarande allmänna te-
lenätet och befintliga mobiltelenät i vilka allmänt utbjuds teletjänster.
Med teleterminalutrustning avses bl.a. telefonapparater, telefaxutrust-
ning, telefonsvarare, modem, televäxlar, trådlösa telefoner och mobiltelefo-
ner.
I lagen bör föreskrivas att endast sådan teleterminalutrustning som uppfyl-
ler de krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. För att hindra att
utrustning som inte uppfyller dessa s.k. väsentliga krav kommer ut på mark-
naden bör det dessutom föreskrivas att sådan utrustning inte får släppas ut
på marknaden. I fråga om valet av uttryck i detta sammanhang och dess in-
nebörd delar jag den uppfattning som Kommerskollegium framfört. Genom
de angivna reglerna skapas förutsättningar att införliva artikel 3 i terminaldi-
rektivet med svensk rätt. Dessutom öppnas möjlighet för regeringen eller
Prop. 1992/93:72
11
den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som gör att
de materiella kraven på utrustningen, dvs. de i direktivets artikel 4 upptagna
väsentliga kraven, blir förenliga med svensk rätt. De krav som avses är rela-
terade till teknisk utformning, tillverkning, märkning, kontroll, nätanslut-
ning och användning i övrigt. Givetvis omfattas krav avseende elektromag-
netisk kompatibilitet som är specifika för teleterminalutrustning av före-
skriftsbemyndigandet.
Vad gäller terminaldirektivets bestämmelser om teleterminalutrustning
som inte är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät bör det i
lagen föreskrivas förbud mot att på marknaden släppa ut sådan utrustning
om inte av regeringen eller av myndighet föreskrivna krav på märkning eller
annan information rörande utrustningen är uppfyllda. Avsikten med denna
bestämmelse är att artikel 2 och bilaga 8 i direktivet skall bli införlivade med
svensk rätt. Enligt artikel 2 skall en sådan utrustning som nu avses åtföljas
av en särskild förklaring som innehåller uppgiften att utrustningen inte är
avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. Dessutom skall det fin-
nas en bruksanvisning. Den som släpper ut en sådan utrustning på markna-
den för första gången skall också vara skyldig att informera ett anmält organ
i det land där detta sker.
Enligt artikel 5 i terminaldirektivet skall medlemsstaterna inte hindra att
teleterminalutrustning, som stämmer överens med bestämmelserna i direkti-
vet, släpps ut på marknaden och medges fri rörlighet och användning i
landet. Denna bestämmelse bör lämpligen införas i svensk rätt genom för-
ordning eller myndighetsföreskrifter där det görs klart att det inte finns ut-
rymme för särbehandling av godkännade som görs i något annat land inom
EES. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att, såsom Kommers-
kollegium anfört, särbehandla denna bestämmelse genom att föra in den i
lagen.
Den granskning av överensstämmelse som förutsätts i terminaldirektivet
skall utföras av anmälda organ. Med hänsyn till förslaget till lag om teknisk
kontroll behövs inte en särskild ordning för utseende av anmälda organ inom
teleområdet.
Teleterminalutrustning som uppfyller terminaldirektivets krav skall mär-
kas med EG-märket följt av identifikationsmärket för det ansvariga anmälda
organet samt en symbol som utmärker att utrustningen är avsedd för och
lämplig att ansluta till allmänt tillgängligt telenät. Härutöver tillkommer ob-
ligatorisk märkning med typ-, parti- och/eller serienummer och namnet på
den som är ansvarig för marknadsföringen av produkten. Bestämmelser om
detta bör lämpligen meddelas genom förordning eller myndighetsföreskrif-
ter.
En särskild fråga när det gäller utformningen av en svensk reglering som
avser att införliva terminaldirektivet är i vilken utsträckning som den på-
bjudna ordningen i detta direktiv i praktiken kommer att bli tillämplig. Frå-
gan har betydelse för förutsättningarna att kunna upprätthålla en god funk-
tion i det svenska telesystemet. Som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2) förut-
sätts enligt direktivet att det utarbetas harmoniserade europastandarder och
därefter antas gemensamma tekniska bestämmelser (Common Technical
Regulations, CTR) för olika typer av teleterminalutrustningar. Utredningen
Prop. 1992/93:72
12
har uttalat att sådana standarder och CTR:s med största sannolikhet kom-
mer att bli fastställda endast för vissa slag av utrustningar och att det är tro-
ligt att fullständig harmonisering av terminalkraven för befintliga analoga te-
lenät inte kommer att uppnås. Enligt utredningen finns uppgifter som visar
att denna marknad utgör 80 procent av den totala marknaden för teletermi-
nalutrustning och att den kommer att förbli på denna nivå under flera år
framöver. För svenska förhållanden innebär detta att en ordning likartad den
nuvarande med registrering av utrustning hos Telestyrelsen måste fortsätta
beträffande sådan utrustning. Med det av mig föreslagna föreskriftsbemyn-
digandet finns utrymme för detta. Det bör i detta sammanhang noteras att
de nationella krav som kan ställas till följd av EES-avtalet (artiklarna 6 och
11-13) måste utgå från de väsentliga kraven i terminaldirektivets artikel 4.
På längre sikt finns det anledning att överväga en anpassning av denna verk-
samhet till det system som följer av terminaldirektivet.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att de lagbestämmelser som jag före-
slår utgör tillräckligt underlag inte bara för ett införlivande av de detaljbe-
stämmelser som följer av terminaldirektivet, utan även ger möjlighet för
Sverige att behålla en ordning med registrering av sådan teleterminalutrust-
ning, som inte direkt omfattas av terminaldirektivet och att anpassa de natio-
nella kraven till ett system som liknar EG:s. Det är naturligtvis en fördel att
ha ett enhetligt system för all teleterminalutrustning.
Terminaldirektivet förutsätter en effektiv marknadsövervakning (artik-
larna 3 och 8). En sådan övervakning skall dock inte förväxlas med den verk-
samhet som skall utföras av anmälda organ. För att åstadkomma en effektiv
marknadsövervakning krävs enligt 8 kap. 3 § regeringsformen föreskrifter i
lag. Lagen bör ge regeringen rätt att utse en tillsynsmyndighet. Jag har redan
nämnt att jag avser att föreslå regeringen att Telestyrelsen utses att utöva
tillsynen. Tillsynsmyndigheten bör ges rätt till tillträde till områden och loka-
ler och andra utrymmen där teleterminalutrustningar tillverkas, förpackas,
förvaras, saluförs eller hyrs ut, liksom att i behövlig utsträckning begära in
upplysningar, ta del av handlingar och kontrollera teleterminalutrustning.
Tillsynsmyndigheten bör även ha rätt att meddela de förelägganden som
behövs för att kunna genomföra de tillsynsåtgärder som jag nyss nämnt. Så-
dana förelägganden bör kunna förenas med vite. Vid behov bör tillsynsmyn-
digheten ha rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av sina be-
slut avseende åtgärder för tillsynen.
Jag vill i detta sammanhang anmärka att regeringen i beslut den 24 sep-
tember 1992 gav Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) i uppdrag
att utreda vissa övergripande frågor om marknadsövervakning avseende
produkter.
För att ytterligare säkerställa att bestämmelserna kommer att följas bör
det föreskrivas straff för den som på marknaden släpper ut teleterminalut-
rustning i strid med bestämmelserna. Även den som ansluter en terminal
som inte uppfyller föreskrifterna bör kunna drabbas av straffpåföljd. Det
bör dessutom vara möjligt att förverka teleterminalutrustning som varit före-
mål för brott eller dess värde. Möjligheten till förverkande har särskild bety-
delse för att i praktiken kunna upprätthålla förbudet mot att på marknaden
Prop. 1992/93:72
13
släppa ut teleterminalutrustningar som inte uppfyller de krav som föreskrivs
med stöd av lagen.
Bestämmelserna om tillsyn och straff har givetvis också betydelse för all-
mänt tillgängliga telenäts funktion i den bemärkelsen att de avser att hindra
anslutning av teleterminalutrustningar som inte uppfyller föreskrivna krav
och därigenom på grund av sin beskaffenhet kan skada telenäten eller störa
deras funktion.
Telestyrelsens uppgifter inom området för teleterminalutrustningar är i
dag huvudsakligen finansierade genom avgifter. Myndigheten har enligt 6 §
förordningen (1992:895) med instruktion för Telestyrelsen bemyndigande
att ta ut ersättning bl.a. för registrering av utrustningar inom sitt verksam-
hetsområde. För den mest resurskrävande verksamheten - den föreskri-
vande, som anses komma samtliga teleanvändare tillgodo - tar Telestyrelsen
ut en avgift av Televerket, som i sin tur belastar användarna genom sina
abonnenttaxor (se till det anförda prop. 1988/89:93, bet. 1988/89:TU21, rskr.
1988/89:231 och prop. 1991/92:163, bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312).
Till dess en samlad telelagstiftning kan föreligga är jag inte beredd att föreslå
någon genomgripande förändring i detta avgiftssystem. För utformningen av
finansieringssystemet bör i lagen ges ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter
för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt lagen.
Detta ger bl.a. möjlighet att bibehålla en ordning motsvarande den nuva-
rande för såväl den föreskrivande verksamheten som beträffande registre-
ring av teleterminalutrustning på vilken terminaldirektivet inte är direkt till-
lämpligt och för den tillkommande uppgiften att utöva tillsyn enligt lagen
beträffande sådan utrustning.
Jag beräknar att lagens tillämpning inte kommer att föranleda några sär-
skilda kostnader beträffande teleterminalutrustning enligt europeisk stan-
dard (CTR) under den närmaste tiden fram till dess en samlad telelagstift-
ning kan träda i kraft. För framtiden avser jag att i samband med kommande
förslag till telelag lämna förslag till en samlad lösning för finansieringen av
Telestyrelsens uppgifter, bl.a. marknadsövervakning och annan tillsyn.
Bakgrunden till att någon bestämd tidpunkt inte anges för lagens ikraftträ-
dande är den osäkerhet som finns om EES-avtalet kommer att träda i kraft
den 1 januari 1993.
3.2 Ändring i sjölagen
Prop. 1992/93:72
Mitt förslag: Bestämmelsen i 332 § andra stycket sjölagen (1891:35
s. 1) ändras så att de underrättelser om beslut som avses med bestäm-
melsen skall lämnas till Telestyrelsen och att beteckningen ”radiote-
legrafist” ersätts med beteckningen ”radiooperatör”.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt.
Remissinstansernas synpunkter på utredningens förslag i denna del inne-
fattar inte några invändningar.
14
Skälen för mitt förslag: I 332 § sjölagen (1891:35 s. 1) föreskrivs bl.a. att
domstolen skall underrätta Televerket om beslut varigenom en radiotelegra-
fist fråntas rätten att utöva befattningen. Dessa underrättelser hanterades
fram till halvårsskiftet 1992 av Televerkets frekvensförvaltning. Från och
med den 1 juli 1992 har Telestyrelsen tagit över frekvensförvaltningens upp-
gifter. Bestämmelsen bör ändras i enlighet härmed. Vidare bör, i enlighet
med vad Telestyrelsen anfört under remissbehandlingen, ordet ”radiotele-
grafist” ersättas med ordet ”radiooperatör” eftersom denna benämning in-
nefattar alla som har certifikat och som i tjänsten skall handha radiostationer
ombord på fartyg, dvs. såväl radiotelegrafister som radiotelefonister.
Prop. 1992/93:72
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om teleterminalutrustning,
2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Förslaget under 2 har upprättats efter samråd med statsrådet Laurén.
Lagrådet arbetar för närvarande på fyra avdelningar, dvs. det högsta tillåtna
antalet. Trots detta är Lagrådets program under hösten utomordentligt an-
strängt. Förslaget till lag om teleterminalutrustning, som är av det slaget att
Lagrådet bör höras över det enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsfor-
men, kan inte granskas i sådan tid att förslaget kan föreläggas riksdagen
inom den tid som krävs för att det skall kunna behandlas där under hösten.
Enligt regeringsformen kan Lagrådets granskning emellertid underlåtas om
den skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle
uppkomma.
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) för-
väntas träda i kraft den 1 januari 1993. Detta avtal innefattar för Sveriges del
folkrättsliga förpliktelser som kräver att förslaget till lag om teleterminalut-
rustning kan träda i kraft vid samma tidpunkt som avtalet. Mot angiven bak-
grund anser jag att en remiss till Lagrådet i denna lagstiftningsfråga bör
kunna underlåtas.
Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), som är fristående i
förhållande till det tidigare berörda lagförslaget och som innefattar en änd-
ring av enkelt slag, bedömer jag vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.
15
6.1 Förslaget till lag om teleterminalutrustning
1§ Av den inledande paragrafen framgår lagens tillämpningsområde. Den
gäller teleterminalutrustning som går att ansluta till allmänt tillgängliga tele-
nät. I paragrafen anges också vad som avses med begreppet ”allmänt till-
gängligt telenät”. Definitionen bygger på EG:s motsvarande begrepp i ter-
minaldirektivet (91/263/EEG). Det avgörande för om ett telenät skall anses
vara allmänt tillgängligt torde vara att det står öppet för användning av all-
mänheten. Den närmare avgränsningen får mot bakgrund av den diskussion
som alltjämt förekommer inom EFTA och EG om begreppets innebörd
överlämnas till rättstillämpningen. Under alla förhållande omfattas det nu-
varande allmänna telenätet och befintliga mobiltelenät i vilka allmänt ut-
bjuds teletjänster. Även med teleterminalutrustning avses detsamma som
anges i terminaldirektivet.
2-4 §§ Paragraferna medför att bestämmelserna i EES-avtalet i fråga om ter-
minaldirektivet kan införlivas med svensk rätt genom förordning och myn-
dighetsföreskrifter med stöd av de bemyndiganden som ges i dessa. Jag har
tidigare redovisat bakgrunden till bestämmelserna samt det införlivande av
vissa av reglerna som kommer att ske genom den föreslagna lagen om tek-
nisk kontroll. Telestyrelsen, som jag anser bör ges bemyndigande att med-
dela föreskrifter, bör i denna verksamhet samråda med andra berörda myn-
digheter när det behövs.
Det i lagen använda uttrycket ”släppas ut på marknaden” motsvarar vad
som i terminaldirektivet benämns ”placing on the market”.
5 § Enligt paragrafens första stycke utövas tillsynen över efterlevnaden av
lagen och av de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna av den
myndighet som regeringen bestämmer.
Enligt andra stycket ges myndigheten rätt till de åtgärder som behövs för
att en effektiv tillsyn skall kunna utövas.
6 § För att kunna genomföra de nödvändiga åtgärder som behövs för tillsy-
nen enligt 5 § andra stycket ges myndigheten i förevarande paragraf möjlig-
het att meddela förelägganden som kan förenas med vite.
7 § I denna paragraf föreskrivs att myndigheten har rätt att få verkställighet
hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt
5 § andra stycket.
8 § Enligt denna paragraf får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för tillsyns-
myndighetens verksamhet enligt lagen. Detta innefattar föreskrivande verk-
samhet, tillsyn samt registrering som övergångsvis kan bli aktuell för sådan
teleterminalutrustning för vilken det endast finns svenska nationella standar-
der och som därigenom inte omfattas av bestämmelserna om provning och
kontroll i terminaldirektivet.
9-11 §§ Bestämmelserna i paragraferna avser att tillsammans med myndig-
Prop. 1992/93:72
16
hetstillsynen säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i lagens 2-4 §§. Prop. 1992/93:72
Inte bara den som släpper ut teleterminalutrustning på marknaden i strid
med bestämmelserna utan även den som ansluter en terminal som inte upp-
fyller föreskrifterna bör kunna drabbas av straffpåföljd. Teleterminalutrust-
ning som varit föremål för brott eller dess värde bör kunna förverkas.
12 § I paragrafen anges att beslut om förelägganden enligt 6 § kan överklagas
hos länsrätt.
Ikraftträdande
Med hänsyn till den osäkerhet som finns om EES-avtalet kommer att träda
i kraft den 1 januari 1993 bemyndigas regeringen att bestämma när lagen
skall träda i kraft.
6.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Ändringen i 332 § andra stycket sjölagen innebär att de underrättelser om
beslut som avses med bestämmelsen skall lämnas till Telestyrelsen i stället
för till Televerket. Ändringen innebär vidare att ordet ”radiotelegrafist” har
ersatts med ordet ”radiooperatör”. Denna benämning innefattar alla som
har certifikat och som i tjänsten skall handha radiostationer ombord på far-
tyg, dvs. såväl radiotelegrafister som radiotelefonister.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de inom Kommuni-
kationsdepartementet upprättade förslagen till
1. lag om teleterminalutrustning,
2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72
Utredningens sammanfattning av betänkandet
(SOU 1992:70) Telelag
Bakgrund
De tekniska och ekonomiska förändringarna under senare år har betytt
mycket för telekommunikationernas utveckling. Datortekniken med allt
mindre och kraftfullare mikroelektroniska komponenter har härvid spelat
en stor roll. Ett nytt viktigt överföringsmedium är fibertekniken. Den op-
tiska fibern och den nya överföringstekniken möjliggör en kraftigt ökad
överföringskapacitet. Härtill kommer satelliter och radiolänksystem som
jämte de optiska fibrerna gjort det möjligt att snabbt och relativt billigt eta-
blera nya konkurrerande nät. I takt med att informationsutbytet och interna-
tionaliseringen har ökat har telekommunikationerna blivit allt viktigare för
ekonomiers tillväxt och för utvecklingen av industri och handel. Den snabba
tekniska utvecklingen och den internationella liberaliseringen på telekom-
munikationsområdet kan förväntas medföra förändringar och en väsentligt
ökad konkurrens på den svenska teletjänstmarknaden. Antalet enskilda
operatörer, såväl svenska som utländska, torde komma att öka. En annan
viktig faktor är telekommunikationers betydelse socialt, kulturellt och regio-
nalpolitiskt.
Förändringarna innebär en helt ny situation på telekommunikationsområ-
det. Nya regler krävs för att dels säkra de telepolitiska mål som staten ställer
upp, dels utveckla den konkurrens på marknaden som den nya tekniken och
andra förändringar möjliggjort.
Uppdraget
Mot bakgrund av det nya regelverk som sålunda krävs består mitt uppdrag i
att utarbeta förslag till en telelag och de övriga författningsändringar som
kan behövas. Jag skall också lägga fram förslag om att återstående delar av
Televerkets myndighetsutövning skall flyttas över till någon annan myndig-
het. I det sammanhanget noteras att radioområdet redan har behandlats av
Frekvensrättsutredningen i betänkandet (SOU 1991:107) Lag om radiokom-
munikation, m.m. Det skall också nämnas att Televerket avses ombildas till
aktiebolag den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:100 bil. 7).
Uppdraget består således av två huvuddelar. Jag behandlar myndighetsut-
övningen först och därefter förslaget till telelag samt sist övriga förslag.
Myndighetsutövning
En stor del av myndighetsutövningen har tidigare flyttats över till Statens
telenämnd, som den 1 juli 1992 tillsammans med frekvensförvaltningen inom
Televerket har ombildats till Telestyrelsen. Läget är alltså nu det att vi har
Telestyrelsen som föreskrivande myndighet och Televerket som praktiskt ut-
övande organ med funktioner såväl inom den civila sektorn som inom total-
försvaret. I framtiden får vi, såvitt man kan se, flera operatörer och flera
telenät av olika slag. Det nya telebolag, som Televerket enligt planerna skall
ombildas till, blir alltså en av dessa operatörer/nätinnehavare. I en sådan si-
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
18
tuation krävs det att en fristående myndighet får ansvaret för att telesystemet
i dess helhet skall fungera, alltså funktionsansvaret. Häri innefattas ansvar
för standardisering, tillgänglighet till samhällets alarmeringstjänst och total-
försvarsaspekter. Detta gäller såväl den civila sidan som den militära. Jag
föreslår att Telestyrelsen skall anförtros funktionsansvaret för telekommuni-
kationssystemet i Sverige.
Bland övriga myndighetsfunktioner som nu föreslås flyttas över till Tele-
styrelsen kan nämnas Televerkets uppdrag att företräda Sverige i det inter-
nationella samarbetet på telekommunikationsområdet och att ingå interna-
tionella överenskommelser.
Beträffande forskningen på telekommunikationsområdet ansluter jag mig
till Transportforskningsutredningens förslag (SOU 1992:55) att Televerkets
nuvarande sektoransvar för forskning och utveckling skall tas över av och
delas mellan Transportforskningsberedningen (övergripande kommunika-
tionspolitiskt inriktad forskning) och Närings- och teknikutvecklingsverket
(övergripande forskning med industripolitisk inriktning).
En viktig del av myndighetsansvaret gäller nummerplanerna. Jag kommer
närmare in på denna fråga i samband med att jag behandlar Telelagen, som
även i övrigt medför nya uppgifter för Telestyrelsen.
Med det sagda skiljs regulators- och operatörsfunktionerna åt fullt ut.
Detta ligger helt i linje med utvecklingen inom EG.
Telelagen
I direktiven sägs att en grundläggande utgångspunkt är att staten genom en
telelag skall ges förutsättningar att styra och kontrollera verksamheten på
telekommunikationsområdet så att gällande telepolitiska mål kan uppfyllas.
Det sägs också att en telelag skall vara konkurrensneutral och bygga på lika-
behandling.
Beträffande de telepolitiska målen gäller 1988 års beslut om inriktning av
telepolitiken (prop. 1987/88:118, TU28, rskr. 402) och riksdagsbeslutet år
1991 med anledning av propositionen om näringspolitik för tillväxt (prop.
1990/91:87, TU28, rskr. 369). Mitt förslag till telelag bygger på de mål för
och den inriktning av telepolitiken som statsmakterna sålunda har bestämt.
I fråga om konkurrensaspekten har jag noterat de uttalanden som nyligen
har gjorts om önskvärdheten och behovet av en effektiv konkurrens (prop.
1991/92:100 bil. 7). I lagförslaget sägs att det vid tillämpningen av lagen skall
eftersträvas att det skapas utrymme för och upprätthålls en effektiv konkur-
rens inom alla delar av telekommunikationsområdet såsom ett medel att
uppnå de syften som lagen skall främja.
Lagförslaget är utformat med hänsyn tagen till EG:s rättsakter (direktiv
m.m.) på telekommunikationsområdet. Vidare bör framhållas att det är så
upplagt att den föreslagna lagen om radiokommunikation, m.m. skall gälla
jämsides med telelagen.
Tillståndsplikt m.m.
Den första komponenten i ett nytt regelsystem som nämns i direktiven är ett
eventuellt krav på tillstånd för att få bedriva kommersiell televerksamhet.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
Sverige är ett av de få länder som i dag inte har någon tillståndsplikt. Mot
den bakgrunden krävs det starka skäl för att införa tillståndskrav. Man kan
komma långt med föreskrifter i lag, regeringsförordningar och myndighets-
författningar för att garantera att de telepolitiska målen nås och konkurrens
skapas och upprätthålls. Men man når inte ända fram den vägen. Det behövs
individuellt utformade villkor i det enskilda fallet - villkor som är mer eller
mindre skräddarsydda. För att få stadga i systemet bör sådana villkor knytas
till ett tillstånd. Härigenom och genom en dialog mellan tillståndsmyndighe-
ten (Telestyrelsen) och det enskilda företaget skapas bättre förutsättningar
för ett obyråkratiskt förfarande än med en rad detaljföreskrifter i olika för-
fattningar. Även för att uppfylla EG:s direktiv på telekommunikationsområ-
det är det lämpligt med individuella bestämmelser som ges formen av villkor.
Under utredningsarbetets gång har ingående övervägts olika sätt att av-
gränsa tillståndsplikten. Min utgångspunkt har då varit att söka minimera
regleringen. Den avgränsning av tillståndsplikten som görs (se nedan) skall
ses just mot den bakgrunden. Endast ett begränsat antal operatörer kommer
att behöva tillstånd. Att avgränsningen görs direkt i lag i stället för att lämnas
över till myndigheten innebär också minsta möjliga byråkrati i förfarandet
och leder därmed till att kostnaderna begränsas.
För vilka skall det krävas tillstånd?
1. Den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telefonitjänster till
fasta anslutningspunkter. Med allmänt tillgängligt telenät avses telenät
som står till förfogande för användning av allmänheten. Med telefoni me-
nas den bastjänst som det enligt de telepolitiska målen åligger staten att
tillhandahålla. Att reglera just denna tjänst är med gällande telepolitiska
mål ofrånkomligt.
Utanför telefonitjänsten faller exempelvis olika tilläggstjänster med
anknytning till dataverksamhet. Dessa blir alltså tillståndsfria enligt för-
slaget.
2. Den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller mobila teletjäns-
ter (alltså inte bara telefoni). En anledning till denna bredare tillstånds-
plikt är att bristen på frekvensutrymme gör en kompletterande reglering
nödvändig för att ge underlag för att utse dem som skall få tillstånd (se
SOU 1991:107). En samordning av förfarandet enligt telelagen och enligt
lagen om radiokommunikation, m.m. bör givetvis ske.
3. Den som inom allmänt tillgängligt telenät hyr ut förbindelser. Motivet till
tillståndsplikt och - inte minst - därmed förenade villkor är den stora
betydelse som denna verksamhetsgren har för konkurrens och effektiva
telekommunikationer, ett förhållande som har strukits under kraftigt
inom EG.
Såsom framgått skall tillståndsplikten begränsas till att gälla endast för tjäns-
ter och förbindelser som tillhandahålls inom allmänt tillgängligt telenät. En
ytterligare begränsning föreslås. Den innebär att tillstånd skall krävas bara
om verksamheten har sådan omfattning att den har betydelse för att skapa
effektiva telekommunikationer och konkurrens. Det är alltså endast i sådana
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
20
fall som tillstånd skall behövas. Det skall bli möjligt att få förhandsbesked
från tillståndsmyndigheten om tillståndsplikten.
Tillståndssystemet föreslås bli kompletterat med ett anmälningsförfa-
rande. Anmälningsskyldighet skall kunna gälla för dem som inom allmänt
tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster men som inte omfattas av till-
ståndsplikten. Även anmälningsförfarandet bör vara begränsat och använ-
das bara i den mån det finns ett behov av att följa den verksamhet som be-
drivs.
Vad skall krävas för att få tillstånd?
Ingen behovsprövning skall förekomma. Presumtionen skall vara för till-
stånd. Endast om det finns särskild anledning att tro att en sökande inte
kommer att kunna uppfylla tillståndsvillkoren skall han diskvalificeras. Be-
träffande mobila teletjänster måste det dessutom vara möjligt att begränsa
antalet tillståndshavare för en viss tjänst på grund av bristen på frekvensut-
rymme.
Bedrivs verksamheten i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter
eller villkor som meddelats med stöd av lagen skall ett tillstånd återkallas.
Även ett sådant beslut fattas av Telestyrelsen.
Tillståndsvillkor
Tillstånd kan förenas med de villkor som behövs för att de telepolitiska må-
len skall nås och för att främja och upprätthålla konkurrens. Villkoren skall
fastställas av Telestyrelsen. 112 § av förslaget till telelag ges exempel på vad
villkor kan avse. I lagen sägs också att staten kan ingå avtal med en eller flera
tillståndshavare i syfte att garantera att enskilda får tillgång till telefonit-
jänst. Härmed avses att vissa teletjänster, t.ex. för handikappades behov,
kan upphandlas av staten.
Taxor
Abonnenttaxor för telefonitjänst och taxor för uthyrning av förbindelser, i
båda fallen inom allmänt tillgängligt telenät, skall vara kostnadsorienterade.
Detta är i linje med EG:s ONP-direktiv.
Vidare skall regeringen, med beaktande av telelagens syfte att var och en
skall kunna utnyttja telefonitjänsten, kunna föreskriva att taxor för sådan
tjänst till fast anslutningspunkt inte får överstiga en viss nivå. Detta är alltså
en, som det brukar kallas, pristaksbestämmelse. Den formella karaktären
på bestämmelsen hindrar givetvis inte att det kommer till stånd en sådan om-
balansering av taxorna som allmänt anses nödvändig för att främja bl.a. en
sund konkurrens.
Samtraflk m. m.
I direktiven sägs att det förutsättningslöst bör utredas hur samtrafikvillkoren
(avseende trafik mellan olika operatörer) bör regleras författningsmässigt
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
och att det också bör övervägas om en eventuell skyldighet för operatörer
att öppna sina nät för samtrafik bör regleras i lag eller i form av villkor för
tillstånd. I lagförslaget sägs uttryckligen att en tillståndshavares verksamhet
när det gäller telefonitjänst inom allmänt tillgängligt telenät skall bedrivas
så att samtrafik med annan tillståndshavares verksamhet kan förekomma.
Beträffande avgifterna för sådan samtrafik sägs vidare i lagförslaget, i över-
ensstämmelse med ONP-reglernas inriktning, att de skall vara rättvisa och
skäliga med hänsyn till kostnaderna för prestationerna. Skälig hänsyn får tas
till kostnader för särskilda uppgifter som en operatör kan ha i enlighet med
villkor i ett tillstånd. Jag återkommer till tvistelösning nedan under Tillsyn.
Utrustning som är avsedd att anslutas till telenät
EG:s direktiv om teleterminaler, dvs. telefoner, telefaxapparater, modem
m.m., omfattas av EES-avtalet. Direktivet bör införlivas med svensk rätt
bl.a. genom vissa bestämmelser i telelagen. Det bör sålunda föreskrivas att
endast sådan terminalutrustning som uppfyller krav beträffande teknisk ut-
formning, märkning, kontroll m.m. får marknadsföras och anslutas till all-
mänt tillgängligt telenät.
Nummerplanering
I dag sköts nummerplaneringen av Televerket. I framtiden, med flera kon-
kurrerande operatörer, krävs det samordning för denna viktiga uppgift. Det
är naturligt att Telestyrelsen får det övergripande ansvaret för samord-
ningen. Myndigheten skall fastställa de nummerplaner som behövs, men
operatörerna får ta fram det nödvändiga underlaget. Vid behov skall myn-
digheten kunna medla mellan operatörer och ingripa på annat sätt - se under
Tillsyn.
Finansieringsfrågor
Myndighetsverksamheten enligt telelagen skall finansieras genom att till-
ståndshavarna och de som är anmälningsskyldiga betalar avgifter. Dessa
skall bestämmas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Telestyrelsen. De skall för tillståndshavarnas del uttaxeras efter bruttoom-
sättningen och innehålla en fast och en rörlig del. Beträffande dem som är
anmälningsskyldiga förordas att avgiften hålls låg. Den skall i de fallen be-
stämmas utifrån sådana faktorer som nätets storlek, utbudets omfattning och
den geografiska spridningen.
Beträffande finansiering av särskilda samhällsåtaganden konstateras att
någon eller några tillståndshavare med dominerande ställning enligt till-
ståndsvillkoren kan bli skyldiga att tillhandahålla telefonitjänst på likartade
villkor i hela landet. Viss kompensation för denna skyldighet kan lämnas ge-
nom att åliggandet beaktas när de ekonomiska villkoren för samtrafikavtal
bestäms. Något särskilt system med ekonomiska bidrag från andra tillstånds-
havare förordas däremot inte för närvarande.
Handikappades behov av särskilda teletjänster och anpassade terminaler
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
22
förutsätts finansieras på samma sätt som i dag, dvs. genom medel ur stats-
budgeten. Detsamma föreslås beträffande finansieringen av totalförsvarets
behov av telekommunikationer.
Tillsyn
Tillsynsmyndigheten, dvs. Telestyrelsen, föreslås få olika befogenheter för
att kunna utföra sitt arbete. Den skall bl.a. kunna meddela de förelägganden
och förbud som behövs för efterlevnaden av telelagen och av de villkor och
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Ett föreläggande får för-
enas med vite.
Ett viktigt område av tillsynen avser samtrafiken mellan olika tillstånds-
havare och verksamhet med uthyrning av förbindelser inom allmänt tillgäng-
ligt telenät. Det rör sig här om rättsförhållanden mellan två eller flera rätts-
subjekt. Samtrafikvillkoren får därför ses utifrån ett privaträttsligt betraktel-
sesätt. Operatörerna får alltså förhandla med varandra och försöka komma
överens, t.ex. om ersättningen för samtrafik. I direktiven sägs att en lämplig
ordning för tvistelösning skall övervägas. Här kan tänkas olika modeller, där
Telestyrelsen medverkar i större eller mindre utsträckning. Enligt det förslag
som läggs fram skall Telestyrelsen i första hand fungera som medlare. Om
en part begär det kan styrelsen yttra sig om erbjudna tekniska, operationella
och ekonomiska villkor för samtrafik eller för uthyrning av förbindelser. Te-
lestyrelsen skall också kunna meddela förelägganden och förbud för att
komma till rätta med en tredskande operatör. I sista hand kan det bli fråga
om att återkalla ett tillstånd. Detta förfarande, som syftar till snabba avgö-
randen, stämmer väl överens med det synsätt som kommit till uttryck i EG-
direktiven på området.
Även nummerplaneringen förutsätts bli föremål för tillsyn på i princip
samma sätt som beskrivits för samtrafik.
Vissa internationella frågor
Det föreslås att frågor om erkännande av privat teleoperatör enligt 1982 års
konvention om den internationella teleunionen (Recognized Private Opera-
ting Agency, RPOA) skall prövas av Telestyrelsen. Ett sådant erkännande
kan i internationella sammanhang ha stor betydelse för den enskilde opera-
tören. Det förutsätts att möjligheterna till samordning av detta förfarande
med tillståndsförfarandet tas till vara.
Överklagande
Alla beslut av tillståndsmyndigheten i särskilda fall skall kunna överklagas
till kammarrätten. Det gäller t.ex. beslut om tillstånd och om tillståndsvill-
kor, förhandsbesked, beslut om fastställande av nummerplan samt föreläg-
ganden och förbud.
I motiven till förslaget anges att utvecklingen inom förvaltningsprocessen
nu visserligen går i den riktningen att beslut av en förvaltningsmyndighet
skall överklagas till länsrätten. Det framhålls emellertid att det är synnerli-
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
23
gen angeläget att instanskedjan på detta område, som är under omdaning,
görs så kort som möjligt för att snabbt få fram slutliga avgöranden.
Övriga frågor
Tystnadsplikt m.m.
I telelagen föreslås en bestämmelse om tystnadsplikt för den som i televerk-
samhet har fått del av uppgifter om bl.a. teleabonnemang, innehållet i ett
telemeddelande eller andra uppgifter som angår ett särskilt telemeddelande.
Tystnadsplikten skall kunna brytas endast i vissa specificerade fall.
Hemlig teleavlyssning m.m.
Rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig tele-
övervakning anpassas till vad den nya situationen med privata operatörer
kräver. Polisen föreslås få tillgång till teleanläggningar i samband med av-
lyssning och övervakning utan inskränkning till allmänt tillgängligt telenät.
Dessutom föreslås ändringar i rättegångsbalkens regler om beslag. Dessa be-
rör även postområdet.
Ledningsrätt
Ledningsrättslagen föreslås förtydligad. Förslaget innebär att det görs klart
att det går att få ledningsrätt för sådana teleledningar, som tillgodoser ett
visst krav på allmänintresse, oavsett om ledningarna innehas av ett allmänt
eller ett enskilt rättssubjekt.
Ikraftträdande
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. De som vid
lagens ikraftträdande bedriver tillståndspliktig verksamhet skall ansöka om
tillstånd enligt lagen senast den 31 mars 1993.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 1
24
Utredningens lagförslag i aktuella delar
1 Förslag till
Telelag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om televerksamhet.
I lagen avses med
telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som för-
medlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska sväng-
ningar som utnyttjar särskilt anordnade ledare,
teletjänst: förmedling av telemeddelande för annan,
telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal,
televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhanda-
hållande av förbindelser för sådan verksamhet,
telenät: anläggning för förmedling av telemeddelanden,
allmänt tillgängligt telenät: telenät som står till förfogande för användning
av allmänheten.
Med televerksamhet avses inte utsändning av radioprogram till allmänhe-
ten. Uttrycket radioprogram har därvid samma betydelse som i yttrandefri-
hetsgrundlagen (1991:1469).
2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få
tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekono-
miska kostnad. Därvid skall var och en få möjlighet att från stadigvarande
bostad eller fast verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst inom allmänt till-
gängligt telenät.
3 § Vid tillämpningen av lagen skall det eftersträvas att det skapas utrymme
för och upprätthålls en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommuni-
kationsområdet såsom ett medel att uppnå de i 2 § angivna syftena.
4 § För sådan televerksamhet som innefattar användning av radiosändare
gäller, utöver bestämmelserna i denna lag, vad som föreskrivs i lagen
(1992:000) om radiokommunikation, m.m.
Tillståndsplikt, förhandsbesked m.m.
5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätt att inom ett allmänt tillgängligt
telenät tillhandahålla
1. telefonitjänst eller
2. mobil teletjänst, oberoende av om den består i telefonitjänst eller annan
teletjänst.
Tillståndsplikten gäller endast verksamhet som i fråga om utbredningsom-
råde, antalet användare eller i övrigt är av sådan omfattning att den har bety-
delse för att skapa effektiva telekommunikationer eller konkurrens enligt 2
och 3 §§.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
25
Tillstånd krävs vidare för rätt att inom ett allmänt tillgängligt telenät till-
handahålla (hyra ut) förbindelser åt någon annan, om upplåtelsen görs av
nätets ägare eller av annan, som disponerar kapacitet i nätet och hyr ut för-
bindelser i en omfattning som medför att verksamheten har sådan betydelse
som avses i andra stycket.
Tillstånd får avse ett visst område eller hela riket.
6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer
(tillståndsmyndigheten).
Tillståndsmyndigheten skall på särskild ansökan meddela förhandsbesked
om tillståndsplikten enligt 5 § för viss televerksamhet. Ett förhandsbesked
som har vunnit laga kraft gäller för den tid och under de förutsättningar i
övrigt som anges i beskedet.
7 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten enligt
5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fall får tillståndsplikten ersättas med
en anmälningsplikt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
om anmälningsplikt för den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhanda-
håller teletjänster som inte omfattas av tillståndsplikt enligt 5 §.
Anmälningsplikt får bestämmas eller föreskrivas endast i den utsträckning
som det från allmän synpunkt behövs för att följa utvecklingen på telekom-
munikationsområdet.
8 § Tillstånd skall gälla tills vidare. Om det finns särskilda skäl får ett tillstånd
bestämmas till att avse en viss tid.
9 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid med denna
lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse. Äterkallelse
får dock ske först sedan tillståndshavaren har lämnats tillfälle att vidta rät-
telse.
Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får återkallelsen be-
gränsas till denna del.
Tillståndsprövning
10 § Tillstånd enligt 5 § skall beviljas en sökande om det inte kan antas att
han saknar förutsättningar att tillhandahålla den ifrågavarande teletjänsten
eller förbindelserna med avseende på varaktighet, tillgänglighet och kvali-
tet. För tillstånd enligt 5 § första stycket 2 gäller dessutom bestämmelserna
i 11 §.
11 § För tillhandahållande av mobil teletjänst inom ett allmänt tillgängligt
telenät skall tillståndshavare utses efter ett förfarande med allmän inbjudan
till ansökan. Detta gäller om det kan antas att det frekvensutrymme som kan
avsättas för abonnentanslutningen inte är tillräckligt för att medge alla sö-
kande utrymme.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vad som skall gälla för att utse tillståndshavare enligt första
stycket.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
Tillståndsvillkor m.m.
12 § Tillstånd att driva i 5 § upptagen verksamhet får förenas med villkor.
Dessa skall med beaktande av 3§ främja de i 2§ angivna målen. De skall
fastställas av tillståndsmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om tillståndsvillkor.
Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare
1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som efter-
frågar denna tjänst,
2. att på vissa villkor tillhandahålla (hyra ut) förbindelser åt den som efter-
frågar sådana,
3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de in-
ternationella överenskommelser som Sverige har biträtt,
4. att i sin verksamhet ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster,
5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets alar-
merings- och räddningstjänst,
6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under kriser
och i krig, samt
7. att använda särskilda redovisningssystem för den tillståndspliktiga verk-
samheten och ställa redovisningen till förfogande för tillståndsmyndigheten
eller den som anvisas av myndigheten.
Tillståndsvillkor skall gälla under en viss tid. Förändring av tillståndsvill-
kor under löpande villkorsperiod får ske endast efter medgivande av till-
ståndshavaren och efter hörande av annan tillståndshavare som omedelbart
berörs av förändringen.
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta
att tillgång till teletjänster eller förbindelser skall tillförsäkras enskilda och
myndigheter genom avtal mellan staten och en eller flera tillståndshavare.
Bestämmelser om offentlig upphandling i vissa fall finns i lagen (1992:000)
om offentlig upphandling.
14 § Regeringen får då riket är i krig eller i krigsfara eller då det råder sådana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari
riket har befunnit sig meddela de föreskrifter om televerksamhet som be-
hövs med hänsyn till rikets försvar eller rikets säkerhet i övrigt.
Tillhandahållande av teletjänster m.m.
15 § Teletjänster och förbindelser skall tillhandahållas under förhållanden
som medger att rimliga krav på teknisk säkerhet upprätthålls i driften inom
allmänt tillgängligt telenät.
16 § Tillståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala kommer-
siella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana
som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan teletjänster eller
som behövs för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att
nätets drift störs.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
27
dela närmare föreskrifter om tillhandahållande av teletjänster och förbindel- Prop. 1992/93:72
ser enligt 15 och 16 §§. Bilaga 2
Taxor för teletjänster m.m.
18 § Tillståndshavares taxor för användning av telefonitjänst inom allmänt
tillgängligt telenät och för tillhandahållande av förbindelser inom sådant nät
skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt
tillgängliga av tillståndshavarna.
19 § Regeringen får, med beaktande av 2 §, föreskriva att taxor för telefonit-
jänst till fast anslutningspunkt inte får överstiga en viss nivå, även om detta
skulle innebära avsteg från bestämmelserna i 18 §.
Samtrafik
20 § Tillståndshavares verksamhet med tillhandahållande av telefonitjänst
inom ett allmänt tillgängligt telenät skall bedrivas så att samtrafik kan före-
komma med annan tillståndshavares motsvarande verksamhet.
Ersättningen mellan olika tillståndshavare för förmedling av andra till-
ståndshavares telefonitjänster inom ett allmänt tillgängligt telenät skall vara
rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationerna. Skälig hän-
syn får därvid tas till kostnader för särskilda uppgifter enligt upplåtarens till-
ståndsvillkor.
Nummerplanering
21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att, med beaktande av 3 §, skapa
effektiva telekommunikationer.
Nummerplanerna fastställs av regeringen eller, efter regeringens bestäm-
mande, tillståndsmyndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter för nummerplanerna och får ta initiativ till förändring av num-
merplanerna eller delar av dem.
22 § Den som tillhandahåller teletjänster inom allmänt tillgängligt telenät är
skyldig att följa fastställda nummerplaner.
Utrustning som är avsedd att anslutas till telenät
23 § Till allmänt tillgängligt telenät får endast sådan terminalutrustning an-
slutas som uppfyller de krav beträffande teknisk utformning, tillverkning,
märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt som föreskrivs av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
24 § Terminalutrustning som är avsedd att anslutas till allmänt tillgängligt
telenät får inte saluföras, om den inte uppfyller de krav som fastställts med
stöd av 23 §.
25 § Terminalutrustning som går att ansluta till allmänt tillgängligt telenät
men inte är avsedd för detta får saluföras endast om de krav på märkning
28
eller annan produktinformation som föreskrivs av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer är uppfyllda.
Avgift för myndighetsverksamheten
26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva om skyldighet för tillståndshavare eller den som är anmälningsskyldig
enligt 7 § att betala avgift för att täcka kostnaderna för myndighets verksam-
het enligt denna lag.
Den som är avgiftsskyldig enligt första stycket skall lämna de uppgifter
som behövs för att fastställa avgiftens storlek.
Tystnadsplikt m.m.
27 § Ett telemeddelande får avlyssnas i televerksamhet endast i den utsträck-
ning som det är nödvändigt för att driva verksamheten.
28 § Förbud att obehörigen föra vidare eller utnyttja det som han har fått
veta gäller för den som i televerksamhet har fått del av
1. uppgifter om teleabonnemang,
2. innehållet i ett telemeddelande, eller
3. andra uppgifter som angår ett särskilt telemeddelande.
Ett sådant förbud gäller även vid beslag enligt förordnande med stöd av
27 kap. 9§ andra stycket rättegångsbalken samt vid verkställigheten av ett
beslut enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken i fråga om uppgifter om
hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning eller det som har kommit
fram genom sådana åtgärder.
29 § Tystnadsplikten enligt 28 § första stycket gäller inte i förhållande till den
som har tagit del i utväxlingen av ett telemeddelande eller som annars har
avsänt eller tagit emot ett sådant meddelande. Såvitt den avser punkt 1 eller
3 i samma bestämmelse gäller den inte heller i förhållande till innehavaren
av ett abonnemang som använts för meddelandet.
Trots vad som sägs i 28 § första stycket 1 skall en uppgift om ett teleabon-
nemang lämnas till myndighet, om den myndighet som begär en sådan upp-
gift i ett särskilt fall anser att den behövs för delgivning enligt delgivningsla-
gen (1970:428) och att det kan antas att den som söks för delgivning håller
sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl. Uppgiften skall också
lämnas om den angår misstanke om brott för vilket fängelse är föreskrivet
och åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som
skall ingripa mot brottet begär uppgiften i ett särskilt fall och anser att brot-
tet kan föranleda annan påföljd än böter och att uppgiften behövs för att
utreda brottet.
En uppgift som avses i 28 § första stycket 3 skall på begäran i ett särskilt
fall av myndighet som nyss nämnts lämnas till myndigheten, om denna anser
att uppgiften angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse i två år och att uppgiften behövs för att utreda brottet.
30 § I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
29
I fråga om annan personuppgift som ingår i personregister i televerksam-
het än som avses i 28 § gäller datalagen (1973:289).
31 § Den som i annat fall än som avses i 28 § har avlyssnat ett telemeddelande
som inte är avsett för honom själv eller för allmänheten får inte obehörigen
föra det vidare.
Vissa internationella frågor
32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter som behövs i fråga om erkännande av privat teleoperatör
enligt 1982 års internationella telekonvention.
Tillsyn m.m.
33 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av tillståndsmyndigheten.
Tillståndshavare och den som är anmälningsskyldig enligt 7 § skall på till-
ståndsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och handlingar som be-
hövs för tillsynen.
För tillsynen har tillståndsmyndigheten rätt till tillträde till områden, loka-
ler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas
av denna lag bedrivs.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
34 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärksamhet
åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av förbindelser träffas i enlighet
med denna lag och meddelade tillståndsvillkor. Detsamma gäller i fråga om
tillståndshavares medverkan vid nummerplanering. Om det görs gällande att
någon tillståndshavare inte följer bestämmelserna i denna lag eller föreskrif-
ter eller tillståndsvillkor som har meddelats med stöd av lagen skall till-
ståndsmyndigheten skyndsamt undersöka förhållandena. Myndigheten kan
därvid, förutom att ta upp frågan om påföljd enligt denna lag, medla mellan
parterna. Myndigheten kan också, om en part begär det, yttra sig över om
erbjudna tekniska, operationella och ekonomiska villkor för samtrafik eller
för uthyrning av förbindelser är godtagbara enligt denna lag.
35 § Tillståndsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som
behövs för efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen. Sådana förelägganden och förbud får för-
enas med vite.
Överklagande, straffbestämmelser m.m.
36 § Beslut av tillståndsmyndigheten i särskilda fall enligt denna lag får över-
klagas hos kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av myndighets beslut om föreskrifter med
stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.
Beslut enligt denna lag som inte avser återkallelse av tillstånd skall gälla
omedelbart, om inte annat har bestämts.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
30
Tillståndsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande får be-
stämma att beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det
finns särskilda skäl för det.
37 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. utan tillstånd bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna
lag,
2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är medgivet i
en föreskrift som avses i 19 §,
3. saluför terminalutrustning i strid med föreskrifterna i 24 eller 25 §,
4. inte följer en myndighets begäran att lämna uppgifter enligt 29 §.
Om ansvar för den som bryter mot i 28 § föreskriven tystnadsplikt finns
bestämmelser i brottsbalken.
38 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. till ett allmänt tillgängligt telenät ansluter terminalutrustning som inte
uppfyller krav som avses i 23 §, eller
2. bryter mot i 31 § föreskriven tystnadsplikt.
Ringa fall enligt första stycket 2 skall inte föranleda ansvar.
39 § Terminalutrustning som har varit föremål för brott enligt 37 § 3 eller 38
§ 1 skall förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller
om det i övrigt finns skäl för förverkande, och förverkande inte är uppenbart
oskäligt. I stället för utrustningen får dess värde förklaras förverkat.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Ansökan om tillstånd av den som vid lagens ikraftträdande bedriver till-
ståndspliktig verksamhet skall ha kommit in till tillståndsmyndigheten senast
den 31 mars 1993. Verksamheten får fortsätta efter det att lagen har trätt i
kraft även om en ansökan om tillstånd inte har hunnit prövas.
3. Den som vid lagens ikraftträdande inom allmänt tillgängligt telenät till-
handahåller eller avser att tillhandahålla mobila teletjänster och enligt be-
stämmelserna i 2 § radiolagen (1966:755) har rätt att inneha och använda ra-
diosändare skall för verksamheten anses ha tillstånd enligt 5 § telelagen. Till-
ståndshavaren skall anmäla sin verksamhet till tillståndsmyndigheten. An-
mälan skall ha kommit in senast den 31 mars 1993. Tillståndsmyndigheten
skall så snart som möjligt fastställa tillståndstid och tillståndsvillkor enligt
telelagen. Trots att beslut i dessa frågor inte har meddelats får dock sådan
verksamhet fortsätta efter det att lagen har trätt i kraft.
31
2 Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Härigenom föreskrivs att 332 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:72
Bilaga 2
332 §>
Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a,
326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig att utöva sådan
befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, skall dom-
stolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas rätten att utöva
befattningen. Beslutet far även avse andra befattningar än den i vilken gär-
ningen begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen samma dag underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiote-
legrafist skall även televerket under-
rättas.
Meddelas ett sådant beslut, skall
domstolen samma dag underrätta
sjöfartsverket. I fråga om radiote-
legrafist skall även Telestyrelsen un-
derrättas.
Vidtas åtgärd för att väcka åtal, får sjöfartsverket i uppenbara fall med-
dela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande dom fö-
religger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda. Finns det
inte längre fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att över-
klaga sjöfartsverkets beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
'Senaste lydelse 1991:668
32
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
betänkandet (SOU 1992:70) Telelag
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten för Övre
Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Televerket, Banverket, Transport-
forskningsberedningen, Telestyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Konsumentverket, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklingsver-
ket (NUTEK), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Radiolagsutred-
ningen (U 1985:05), Datastraffrättsutredningen (Ju 1989:04), STATTEL-de-
legationen (C 1991:03), Informationstekniska Standardiseringen (ITS),
Svenska kommunförbundet, Internationella Handelskammarens Svenska
Nationalkommitté, Leverantörsföreningen Kontor och Data (LKD), Sveri-
ges Industriförbund, De Handikappades Riksförbund (DHR), Handikapp-
förbundens Centralkommitté, Synskadades Riksförbund, SOS Alarmering
AB, Comvik GSM AB, Nordic Tel AB och Tele2 AB.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Överåklagaren i Stockholm och
Regionåklagarmyndigheten i Malmö. Telestyrelsen har bifogat yttranden
från ordföranden Holger Gustafsson och ledamoten Ingalill Nyman i Tele-
styrelsens styrelse.
Yttranden har dessutom avgetts av Statsanställdas Förbund, Näringslivets
Telekommitté (NTK), BT Worldwide (Sweden) AB, Neurologiskt Handi-
kappades Riksförbund (NHR), Riksdagens ombudsmän (JO), Räddnings-
verket och Mobil Tele Leverantörerna.
Datalagsutredningen (Ju 1989:02) har avstått från att yttra sig.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 3
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
RÅDETS DIREKTIV
av den 29 april 1991
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning och
ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse
(91/263/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
och genomföra standarder inom områdena informationstek-
nologi och telekommunikation.
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samråd med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och
med beaktande av följande:
Med direktiv 86/361/EEG4 inleddes första etappen av det
ömsesidiga erkännandet av typgodkännande för telcterminalut-
rustning. I artikel 9 i det direktivet förutses en senare etapp
med fullt ömsesidigt erkännande av typgodkännande för ter-
minalutrustning.
Beslut 87/95/EEG5 anger vilka åtgärder som skall genomföras
för att främja standardisering i Europa och för att utarbeta
1 EGT nr C 211, 17.8.1989, s. 12.
2 EGT nr C 113, 7.5.1990, och
EGT nr C 19, 28.1.1991, s. 88.
3 EGT nr C 329, 30.12.1989, s. 1.
4 EGT nr L 217, 5.8.1986, s. 21.
5 EGT nr L 36, 7.2.1987, s. 31.
Kommissionen har givit ut en grönbok om utvecklingen av den
gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning där
det föreslås alt införandet av del fullständiga, ömsesidiga
erkännandet av typgodkännande skall påskyndas, som en
viktig åtgärd för utvecklingen av en terminalmarknad med
konkurrens inom hela gemenskapen.
Rådet anser i sin resolution av den 30 juni 1988 om utveck-
lingen av den gemensamma marknaden för teletjänster och
teleutrustning fram till 19926, alt ett viktigt telepolitiskt mål
är det fullständiga, ömsesidiga erkännandet av typgodkännande
för terminalutrustning på grundval av gemensamma europeiska
överensstämmelsespecifikationcr.som utarbetats så snabbt som
möjligt.
Terminalutrustningssektom är en viktig del av teleindustrin,
vilken utgör en av de industriella grundvalarna i gemenska-
pens ekonomi.
Harmoniseringsvillkoren för att släppa ut telclerminalutrust-
ning på marknaden kommer att skapa förutsättningar för en
öppen och enhetlig marknad.
6 EGT nr C 257, 4.10.1988, s. 1.
SLUTLIG
34
Faktisk, likvärdig tillgång for europeiska tillverkare till
marknader i andra länder bör företrädesvis uppnås genom
multilaterala förhandlingar inom Allmänna tull- och handelsav-
talet GATT, även om bilaterala samtal mellan gemenskapen
och andra länder också kan bidra till denna process.
Rådets resolution av den 7 maj 1985 föreskriver ett nytt
tillvägagångssätt vid teknisk harmonisering och standarder1.
Direktivets räckvidd måste grundas på en allmän definition av
termen "terminalutrustning", så att den medger teknisk
utveckling av produkter.
Gemenskapsrätten föreskriver i sin nuvarande utformning -
som ett undantag från en av de grundläggande gemenskapsreg-
lema, nämligen den om fri rörlighet för varor - att hinder för
rörlighet inom gemenskapen till följd av olikheter i nationell
lagstiftning om marknadsföring av varor måste accepteras när
detta anses nödvändigt för att tillgodose oavvisliga krav. I
detta fall skall därför harmoniseringen av lagstiftningen
begränsas till de föreskrifter som är nödvändiga för att
tillfredsställa väsentliga krav i fråga om terminalutrustning.
Eftersom dessa krav är väsentliga, skall de ersätta relevanta
nationella föreskrifter.
De väsentliga kraven måste uppfyllas för att skydda allmän-
intressen. Dessa krav måste tillämpas med urskillning för att
ta hänsyn till den teknologiska nivån vid tidpunkten för till-
verkningen samt ekonomiska villkor.
Rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk
utrustning avsedd för användning inom vissa spännings-
gränser2 och rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars
1983, senast ändrat genom direktiv 88/182/EEG4, som fast-
ställer en metod för att tillhandahålla information inom
områdena tekniska standarder och regler3, är tillämpliga på
bland annat områdena telekommunikation och informationste-
knologi.
Rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om till-
närmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromag-
1 EGT nr C 136, 4.6.1985, s. 1.
2 EGT nr L 77, 26.3.1973, s. 29.
3 EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8.
4 EGT nr L 81, 26.3.1988, s. 75.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
netisk kompatibilitet5 är bland annat tillämpligt på områdena
telekommunikation och informationsteknologi. Det är emeller-
tid lämpligt att upphäva föreskrifterna i direktiv 89/336/EEG
i den mån de avser definitionen av teleterminalutrustning och
de metoder för granskning av överensstämmelse som skall
tillämpas för sådan utrustning.
Med hänsyn till de väsentliga kraven, och för att hjälpa
tillverkare att styrka överensstämmelse med dessa krav, är det
önskvärt att låta harmonisera standarder på europeisk nivå för
att bevaka allmänintresset vid konstruktion och tillverkning av
terminalutrustning och för att möjliggöra kontroll av överens-
stämmelse med dessa krav. Dessa standarder, vilka är
harmoniserade på europeisk nivå, är utarbetade av privaträtt-
sliga organ och måste bevara sin icke-bindande status. För
detta ändamål är Europeiska organisationen för standardisering
CEN, Europeiska organisationen för standardisering inom
elområdet CENELEC och Europeiska institutet för telekom-
munikationsstandarder ETS1, de organ som är erkända såsom
behöriga att anta harmoniserade standarder. Enligt detta
direktiv menas med harmoniserad standard en teknisk speci-
fikation (Europastandard eller harmoniseringsdokument)
antagen av ett av dessa organ på grundval av en begäran från
kommissionen i enlighet med föreskrifterna i direktiv
83/189/EEG, samt i enlighet med de ovan nämnda allmänna
riktlinjerna.
Med hänsyn till de väsentliga kraven, relaterade till samverkan
med allmänna telenät, och i de fall det är berättigat, genom
sådana nät, är det i allmänhet inte möjligt att följa sådana
krav, annat än genom att tillämpa unika tekniska lösningar.
Sådana lösningar skall därför vara obligatoriska.
Förslagen till gemensamma tekniska föreskrifter är i allmänhet
utformade på grundval av harmoniserade standarder samt, för
att säkerställa en lämplig teknisk samordning på bred euro-
peisk grund, på grundval av ytterligare konsultationer, i
synnerhet med Kommittén för tillämpning av regler om
telekommunikationer TRAC, som medlemmar av Europeiska
post- och telesammanslutningen CEPT inrättat genom en
samförslåndsförklaring år 1991.
Det är viktigt att säkerställa att anmälda organ är av hög
standard i hela gemenskapen och uppfyller minimikraven i
fråga om kompetens och opartiskhet samt är ekonomiskt och
i övrigt oberoende av kunderna.
Det är lämpligt att inrätta en kommitté som skall omfatta de
parter vilka är direkt berörda av genomförandet av detta
EGT nr L 139, 23 5.1989, s.19.
35
direktiv, särskilt de nationella organ som utsetts att bestyrka
överensstämmelse, och som skall bistå kommissionen vid
genomförandet av de uppgifter som den har anförtrotts genom
detta direktiv. Representanter för teleorganisationerna,
användarna, konsumenterna, tillverkarna, tjänsteproducenterna
och fackföreningarna skall ha rätt till samråd.
Medlemsstaternas ansvar för säkerhet, hälsa och övriga
aspekter som omfattas av de väsentliga kraven inom deras
territorium måste erkännas i en skyddsklausul om adekvata
skyddsprocedurer på gemenskapsnivå.
Den som ett beslut enligt detta direktiv riktar sig till måste
underrättas om skälen för beslutet och om de möjligheter som
står till buds att få beslutet prövat.
Åtgärder måste vidtas i syfte att under en tidsperiod som går
ut den 31 december 1992, stegvis förverkliga den inre
marknaden. Den inre marknaden innebär ett område utan inre
gränser i vilket den fria rörligheten för varor, personer,
tjänster och kapital är garanterad.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
för att sända, bearbeta eller ta emot information.
Anslutningen kan ske med tråd, radio, optiska eller andra
elektromagnetiska system.
— Teknisk specifikation-, en specifikation som ingår i ett
dokument som anger de krav, som ställs på en produkt,
t.ex. kvalitetsnivå, prestanda, säkerhet eller dimensioner,
inklusive de krav som ställs på produkten vad beträffar
terminologi, symboler, provning och provningsmetoder,
förpackning, märkning och etikettering.
— Standard: en teknisk specifikation som godkänts av ett
erkänt standardiseringsorganför upprepad eller kontinuer-
lig användning, men utan tvingande krav på att den måste
följas.
3. Det ändamål som utrustningen är avsedd för skall anges
av tillverkaren eller leverantören. Emellertid skall sådan ter-
minalutrustning, som avses i punkt 2 och som använder sig av
ett kommunikationssystem vilket utnyttjar radiofrek-
vensspektrumet, förutsättas vara avsedd för anslutning till det
allmänt tillgängliga nätet.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
Räckvidd, utsläppande på marknaden samt fri rörlighet
Artikel 1
1. Detta direktiv gäller terminalutrustning.
2. I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:
— Albnänl tillgängligt telenät: den allmänt tillgängliga
infrastrukturen för telekommunikation, som medger
överföring av signaler mellan definierade nätanslutnings-
punkter via tråd, via mikrovåg, via optiska medier eller
genom andra elektromagnetiska medier.
— Terminalutrustning: utrustning avsedd att anslutas till det
allmänt tillgängliga telenätet, dvs.
a) avsedd att anslutas direkt till ett allmänt tillgängligt
telenäts anslutningspunkt, eller
b) avsedd att samverka med ett allmänt tillgängligt
telenät som direkt eller indirekt är anslutet till ett
allmänt tillgängligt telenäts anslutningspunkt,
Artikel 2
1. Trots vad som föreskrivs i artikel 1 skall utrustning som
kan anslutas till det allmänt tillgängliga telenätet, men som
inte är avsedd för detta, åtföljas av en sådan förklaring från
tillverkaren eller leverantören för vilken det finns en mall i
bilaga 8, samt av en bruksanvisning. När sådan utrustning
släpps ut på marknaden för första gången, skall en kopia av
denna dokumentation översändas till det anmälda organet
enligt artikel 10.1 i den medlemsstat där detta första utsläp-
pande på marknaden sker. Dessutom skall sådan utrustning
vara underkastad bestämmelserna i artikel 11.4.
2. Tillverkaren eller leverantören skall vara beredd att en
gång, på begäran av något anmält organ enligt artikel 10.1,
motivera utrustningens användningsändamål på grundval av
dess relevanta tekniska kännetecken, dess funktioner och den
del av marknaden som den är avsedd för.
Artikel 3
1. Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att
säkerställa att terminalutrustning kan släppas ut på marknaden
och tas i bruk, endast om den uppfyller de krav som fastställs
i detta direktiv, när den är korrekt installerad och underhållen
samt används för det avsedda ändamålet.
36
2. Medlemsstaterna skall också vidta alla lämpliga åtgärder
for att säkerställa att den utrustning som avses i artikel 2 kan
släppas ut på marknaden och tillåtas bli kvar på marknaden
endast om den uppfyller de krav som fastställs i detta direktiv.
Den får inte anslutas till det allmänt tillgängliga telenätet i den
mening som avses i artikel 1.2.
3. Medlemsstaterna skall också vidta alla lämpliga åtgärder
för att säkerställa att terminalutrustning eller utrustning som
avses i artikel 2 kopplas bort från det allmänt tillgängliga
telenätet om den inte används för det avsedda ändamålet.
Medlemsstaterna får dessutom vidta alla lämpliga åtgärder
enligt sin nationella lagstiftning för att hindra att sådan
terminalutrustning ansluts till det allmänt tillgängliga telenätet
som inte används i överensstämmelse med det avsedda
ändamålet.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
ii) en tjänst, om vilken rådet har beslutat att den skall
vara tillgänglig i hela gemenskapen,
skall anses vara fall där det är motiverat med samverkan
mellan terminalanslutningar via det allmänt tillgängliga
telenätet, och kraven för denna samverkan skall fastställas
med tillämpning av den procedur som föreskrivs i artikel
14.
Dessutom kan kommissionen, efter samråd med represen-
tanterna för de i artikel 13.3 angivna organen och efter att ha
tagit vederbörlig hänsyn till resultatet av dessa överläggningar,
föreslå att detta väsentliga krav erkänns såsom motiverat för
andra terminalutrustningar enligt proceduren i artikel 14.
Artikel 5
Medlemsstaterna får inte hindra att terminalutrustning som
överensstämmer med bestämmelserna i detta direktiv släpps ut
på marknaden och blir föremål för fri rörlighet och använd-
ning inom deras territorium.
Artikel 4
Terminalutrustningen skall uppfylla följande väsentliga krav:
a) Användarsäkerhet, i den utsträckning detta krav inte
omfattas av direktiv 73/23/EEG.
b) Säkerhet för personal vid företag som driver allmänt
tillgängliga telenät, såvitt detta krav inte omfattas av
direktiv 73/23/EEG.
c) Krav på elektromagnetisk kompatibilitet, såvitt de är
specifika för terminalutrustning.
d) Skydd mot skada på allmänt tillgängligt telenät.
e) Effektivt utnyttjande av rad io frekvensspektrumet, där så
är lämpligt.
f) Samverkan mellan terminalutrustning och allmänt till-
gänglig nätutrustning i syfte att upprätta, ändra, debitera,
inneha och anordna reella eller virtuella anslutningar.
g) Samverkan mellan terminalutrustningar via det allmänt
tillgängliga telenätet, där så är motiverat.
De fall då terminalutrustningen stöder
i) en reserverad tjänst enligt gemenskapsrätten,
eller
Artikel 6
1. Medlemsstaterna skall förutsätta att de väsentliga kraven
i artikel 4 a och b är uppfyllda för terminalutrustning som
överensstämmer med de nationella standarder som tillämpar
de relevanta harmoniserade standarderna, vilka har offentlig-
gjorts genom hänvisningar i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning. Medlemsstaterna skall offentliggöra hänvis-
ningar till sådana nationella standarder.
2. Med tillämpning av förfarandet i artikel 14 skall kommis-
sionen
som ett första steg fastställa vilken typ av ter-
minalutrustning som behöver omfattas av tekniska
föreskrifter och om föreskrifternas tillämpningsområde,
med sikte på att underrätta de berörda standardiseringsor-
ganen om beslutet,
som ett andra steg anta motsvarande harmoniserade
standarder eller delar av sådana standarder - när de
berörda standardiseringsorganen har utarbetat dessa - så
att de väsentliga krav fylls ut som anges i artikel 4 c-g
och som skall omvandlas till gemensamma tekniska
föreskrifter; dessa föreskrifter skall vara bindande och
uppgifter om dem skall offentliggöras i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 7
Om en medlemsstat eller kommissionen anser att de harmoni-
serade standarder som avses i artikel 6 överskrider eller inte
37
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72
helt motsvarar de väsentliga kraven enligt artikel 4, skall
kommissionen eller den berörda medlemsstaten lägga fram
ärendet för den kommitté som anges i artikel 13, i fortsättnin-
gen kallad kommittén, och ange skälen för detta. Kommittén
skall så snart som möjligt avge ett yttrande.
Mot bakgrund av kommitténs yttrande och efter samråd med
den permanenta kommitté som inrättats genom direktiv
83/189/EEG, skall kommissionen informera medlemsstaterna
om huruvida det är nödvändigt att låta hänvisningar till
standarderna i fråga och därmed sammanhängande tekniska
föreskrifter utgå ur Europeiska gemenskapernas officiella
tidning samt vidta nödvändiga mått och steg för att rätta till
kända brister i standarderna.
Artikel 8
1. Om en medlemsstat upptäcker att terminalutrustning som
är märkt enligt bestämmelserna i kapitel III inte överensstäm-
mer med relevanta väsentliga krav när den används på rätt sätt
och för del ändamål som tillverkaren avsett, skall medlems-
staten vidta alla lämpliga åtgärder för att dra tillbaka sådana
produkter från marknaden eller för att begränsa eller hindra
att de släpps ut på marknaden.
Den berörda medlemsstaten skall omedelbart informera
kommissionen om alla sådana åtgärder samt ange skälen för
sitt beslut, framför allt i fall då bristen på överensstämmelse
beror på
a) felaktig tillämpning av de harmoniserade standarder eller
de gemensamma tekniska föreskrifter som avses i artikel
6,
b) brister i de harmoniserade standarder eller de gemen-
samma tekniska föreskrifter som avses i artikel 6.
2. Kommissionen skall så snart det är möjligt samråda med
de berörda parterna. Om kommissionen efter sådant samråd
finner att någon åtgärd enligt punkt 1 är berättigad, skall den
omedelbart informera den medlemsstat som vidtog åtgärden
samt de övriga medlemsstaterna. Om det beslut som avses i
punkt 1, grundar sig på brister i de harmoniserade standarder-
na eller de gemensamma tekniska föreskrifterna, skall kom-
missionen efter samråd med de berörda parterna inom två
månader lägga fram ärendet för kommittén, om den med-
lemsstat som vidtog åtgärden har för avsikt att låta denna
bestå, samt inleda det förfarande som anges i artikel 7.
3. Om terminalutrustning som inte överensstämmer med
relevanta väsentliga krav bär EG-märket, skall den berörda
medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder mot den som har
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
anbringat märket samt informera kommissionen och övriga
medlemsstater om detta.
4. Kommissionen skall hålla medlemsstaterna underrättade
om utvecklingen och resultatet av denna procedur.
KAPITEL II
Bedömning av överensstämmelse
Artikel 9
1. Tillverkaren eller den som representerar honom och som
finns i gemenskapen kan välja om terminalutrustning skall bli
föremål för EG-typkontroll enligt bilaga 1 eller för EG-
försäkran om överensstämmelse enligt bilaga 4.
2. Vid EG-typkontroll enligt bilaga 1 skall en EG-försäkran
om överensstämmelse med typ avges enligt förfarandet i bilaga
2 eller 3.
3. Protokoll och korrespondens som gäller förfarandet enligt
denna artikel skall avfattas på ett officiellt språk i den med-
lemsstat där förfarandet genomförs eller på ett språk som kan
godtas av det anmälda organet.
4. Artikel 10.4 i direktiv 89/336/EEG skall härmed upphöra
att gälla.
Artikel 10
1. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de organ,
och identifieringsmärkena för de organ, som är verksamma
inom gemenskapen och som medlemsstaterna utsett att utföra
certifiering, produktkontroller och därtill hörande över-
vakningsuppgifter inom ramen för det förfarande som anges
i artikel 9. Medlemsstaterna skall tillämpa de i bilaga 5
angivna minimikriteriema då de utser dessa organ. Organ som
uppfyller de kriterier som fastställts genom relevanta har-
moniserade standarder, skall anses uppfylla kriterierna i bilaga
5.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de
laboratorier som finns i gemenskapen och som utsetts att
utföra provningar inom ramen för de förfaranden som anges
i artikel 9. Anmälda organ skall tillämpa de kriterier, som
38
fastställts i de tillämpliga delarna av de relevanta har-
moniserade standarderna, när sådana laboratorier utses.
3. Kommissionen skall i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning offentliggöra en förteckning över anmälda
organ och en förteckning över provningslaboratorier till-
sammans med de uppgifter de utsetts att utföra, samt skall
säkerställa att denna förteckning hålls aktuell.
4. En medlemsstat som utsett ett anmält organ eller ett
provningslaboratorium enligt punkt 1 eller 2 skall återkalla
uppdraget, om det anmälda organet eller provningslaboratoriet
inte längre uppfyller relevanta kriterier för detta. Den skall
omedelbart informera de andra medlemsstaterna och kommis-
sionen om detta samt återkalla anmälan. Om en medlemsstat
eller kommissionen anser att ett anmält organ eller provnings-
laboratorium, som utsetts av en medlemsstat, inte uppfyller de
relevanta kriterierna, skall ärendet läggas fram för kommittén
enligt artikel 13, vilken inom tre månader skall avge sitt
yttrande. Mot bakgrund av kommitténs yttrande skall kommis-
sionen informera den berörda medlemsstaten om alla ändring-
ar som behövs för att det anmälda organet eller provnings-
laboratoriet skall kunna behålla sin erkända status.
5. För att det skall bli lättare att fastställa om ter-
minalutrustning överensstämmer med tekniska föreskrifter och
standarder, skall de anmälda organen godkänna dokumentation
från relevanta organ i annat land, när överenskommelser
mellan gemenskapen och det andra landet har träffats på
grundval av ett ömsesidigt tillfredsställande samförstånd.
6. När ett anmält organ enligt artikel 10.1 utfärdar ett
EG-typintyg enligt bilaga 1, följt av det tillämpliga dokumen-
tet enligt bilaga 2 eller 3 eller av ett beslut om bedömning av
kvalitetsgaranti enligt bilaga 4, skall det samtidigt utfärda ett
administrativt godkännande för anslutning av den berörda
terminalutrustningen till det allmänt tillgängliga telenätet.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
och lämpad för anslutning till det allmänt tillgängliga telenätet.
EG-märket och dessa två symboler visas i bilaga 6.
2. Anbringande av märken som sannolikt kan förväxlas med
märkena för överensstämmelse i bilaga 6 skall förbjudas.
3. Terminalutrustning skall av tillverkaren identifieras
genom typ-, tillverknings- och/eller serienummer samt namnet
på den tillverkare och/eller leverantör som är ansvarig för att
utrustningen släpps ut på marknaden.
4. Tillverkare eller leverantörer av utrustning som släpper
ut utrustning enligt artikel 2 på marknaden skall anbringa den
symbol, som anges i bilaga 7, efter EG-märket och på ett
sådant sätt att den visuellt bildar en integrerad del av märknin-
gen som helhet.
Artikel 12
Om det konstateras att den märkning, som avses i artikel 11.1,
har anbringats på terminalutrustning som
— inte överensstämmer med en godkänd typ, eller
— överensstämmer med en godkänd typ som inte uppfyller
de väsentliga krav som gäller för den,
eller om tillverkaren inte uppfyllt sina förpliktelser enligt den
relevanta EG-försäkran om överensstämmelse,
skall det anmälda organet återkalla det EG-typintyg som avses
i bilaga 1, det beslut om EG-godkännandeav kvalitetssystemet
som avses i bilaga 3 eller det beslut om EG-godkännande av
kvalitetssystemet som avses i bilaga 4, oavsett vad som kan ha
beslutats enligt artikel 8.
KAPITEL IV
KOMMITTÉN
KAPITEL III
EG-märke om överensstämmelse samt påskrifter
Artikel 11
1. Terminalutrustning som överensstämmer med detta
direktiv märks med EG-märket bestående av symbolen "CE",
följd av symbolen som identifierar det ansvariga anmälda
organet, samt en symbol som anger att utrustningen är avsedd
Artikel 13
1. Kommissionen skall bistås av en rådgivande kommitté,
bestående av företrädare för medlemsstaterna och med en
företrädare för kommissionen som ordförande. Kommittén
skall kallas Kommittén för godkännande av terminalutrustning
ACTE.
2. Kommissionens företrädare skall för kommittén lägga
fram ett förslag till åtgärder som skall vidtas. Kommittén skall
yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden får
39
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
bestämma med hänsyn till hur brådskande ärendet är, om
nödvändigt genom röstning.
KAPITEL V
Yttrandet skall protokollföras. Dessutom har varje med-
lemsstat rätt att begära att dess mening antecknas i protokollet.
Kommissionen skall ta största möjliga hänsyn till kommitténs
yttrande. Den skall informera kommittén om på vilket sätt
dess yttrande har beaktats.
3. Kommissionen skall med jämna mellanrum samråda med
företrädare för teleorganisationerna, konsumenterna, till-
verkarna, tjänsteproducenterna och fackföreningarna och skall
informera kommittén om resultatet av sådana överläggningar
i avsikt att ta vederbörlig hänsyn till det.
Slutbestämmelser och övergångsbestämmelser
Artikel 15
Kommissionen skall vart annat år upprätta en rapport om
genomförandet av detta direktiv, inklusive de framsteg som
gjorts vid utarbetandet av relevanta harmoniserade standarder
och deras omformande till tekniska föreskrifter, liksom om
alla problem som uppstått under genomförandet. Rapporten
skall också ange huvuddragen av kommitténs verksamhet samt
bedöma vilka framsteg som gjorts i fråga om att uppnå en
öppen och fri marknad för terminalutrustning på gemenskaps-
nivå i enlighet med de väsentliga kraven i artikel 4.
Artikel 14
1. Trots bestämmelserna i artikel 13.1 och 13.2 skall
följande förfarande tillämpas för ärenden som omfattas av
artikel 4 g och 6.2.
2. Kommissionens representant skall till den kommitté som
inrättats genom artikel 13 lämna ett förslag till åtgärder som
skall vidtas enligt artikel 4 g och 6.2. Kommittén skall yttra
sig över förslaget inom den tid som ordföranden kan bestäm-
ma med hänsyn till hur brådskande ärendet är. Yttrandet skall
avges med den majoritet som anges i artikel 148.2 i fördraget
för fall då rådet skall fatta beslut efter förslag av kommis-
sionen. De röster som medlemsstaternas företrädare avger
skall vägas enligt den artikeln. Ordföranden får inte rösta.
3. Kommissionen skall anta förslaget, om det har tillstyrkts
av kommittén.
4. Om förslaget inte har tillstyrkts av kommittén eller om
inget yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål lämna
ett förslag till rådet om vilken åtgärd som skall vidtas. Rådet
skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. Om rådet inte
har fattat något beslut inom tre månader från det att ärendet
hänsköts dit, skall kommissionen besluta att den föreslagna
åtgärden skall vidtas.
Artikel 16
1. Direktiv 86/361/EEG skall upphöra att gälla med verkan
från och med den 6 november 1992. Hänvisningar till det
upphävda direktivet skall gälla som hänvisningar till det här
direktivet.
2. Utan hinder av punkt 1 och artikel 10.2 kan medlemssta-
terna för en tid av 18 månader efter det att direktiv
86/361/EEG upphört att gälla, utan att tillämpa kriterierna i
artikel 10.2, till provningslaboratorier utse sådana organ som
anmälts enligt direktiv 86/361/EEG, under förutsättning att
dessa laboratorier fortsätter att följa de kriterier som gällde
vid anmälan.
3. Utan hinder av punkt 1 kan typgodkännande som beviljats
av medlemsstaterna i enlighet med direktiv 86/361/EEG förbli
giltiga enligt medlemsstaternas lagstiftning och de gil-
tighetskriterier som gällde vid det ursprungliga godkännandet.
4. Utan hinder av punkt 1 skall åtgärder som beslutats enligt
direktiv 86/361/EEG föreläggas kommittén enligt förfarandet
i artikel 14 för att eventuellt göras om till gemensamma
tekniska föreskrifter.
Artikel 17
1. Medlemsstaterna skall senast den 6 november 1992 vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De
skall genast underrätta kommissionen om detta.
40
Medlemsstaternas beslut om dessa åtgärder skall innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis-
ning när beslutet officiellt ges till känna. Medlemsstaterna
skall fastställa hur detta närmare skall gå till.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
Artikel 18
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfardat i Luxemburg den 29 april 1991.
2. Medlemsstaterna skall informera kommissionen om de
centrala bestämmelserna i nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv.
På rådets vägnar
R. GOEBBELS
Ordförande
41
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
BILAGA 1
EG-TYPKONTROLL
1. EG-typkontroll är den del av förfarandet varigenom ett anmält organ förvissar sig om och
intygar att ett provexemplar som är representativt för den planerade tillverkningen,
uppfyller tillämpliga bestämmelser i det direktivet.
2. Ansökan om EG-typkontroll skall ges in av tillverkaren eller den som representerar honom
i gemenskapen till ett anmält organ efter eget val.
Ansökan skall innehålla följande:
— Tillverkarens namn och adress, och om ansökan inlämnas av bemyndigad represen-
tant, även dennes namn och adress.
— Ett skriftligt intyg att denna ansökan inte inlämnats till något annat anmält organ.
— Den tekniska dokumentationen, såsom anges i punkt 3.
Den sökande skall ställa till det anmälda organets förfogande ett provexemplar, i
fortsättningen kallat "typ"*, som är representativt för den planerade tillverkningen. Det
anmälda organet kan begära in fler provexemplar om så krävs för att genomföra
provningsprogrammet.
3. Den tekniska dokumentationen skall göra det möjligt att bedöma hur produkten
övrensstämmer med direktivets väsentliga krav. Den skall omfatta produktens konstruk-
tion, tillverkning och fuktion i den mån det behövs för en sådan bedömning.
Dokumentationen skall, i den utsträckning det är av betydelse för bedömningen, t. ex.
innehålla
— en allmän typbeskrivning som är tillräcklig för att identifiera produkten, företrädesvis
genom tillhandahållande av fotografier,
— konstruktions- och tillverkningsritningar samt listor över komponenter, delmontering-
ar, kretsar osv.,
— beskrivningar och förklaringar, som krävs för att förstå dessa ritningar och listor och
hur produkten fungerar,
— en förteckning över de standarder som anges i artikel 6, vilka helt eller delvis har
följts, samt, till den del sådana standarder inte har följts, beskrivningar av de
lösningar som har valts för att uppfylla direktivets väsentliga krav,
— resultat av gjorda undersökningar etc.,
— provningsrapporter,
— föreslagen användarinformation eller handbok.
4. Det anmälda organet skall
4.1. granska den tekniska dokumentationen, förvissa sig om att typen är tillverkad i
överensstämmelse med denna samt identifiera såväl de delar som är konstruerade enligt
tillämpliga bestämmelser i av artikel 6.1 omfattade standarder, som de komponenter som
är konstruerade utan tillämpning av sådana bestämmelser,
4.2. utföra eller låta utföra vederbörliga undersökningar och nödvändiga provningar för att
kontrollera om de lösningar som tillverkaren har valt uppfyller de väsentliga kraven i
direktivets artikel 4 a och b,
En typ kan omfatta flera versioner av produkten om olikheterna mellan versionerna inte påverkar
säkerhetsnivån eller de andra krav som gäller produktens prestanda.
42
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
4.3. utföra eller låta utföra vederbörliga undersökningar och nödvändiga provningar för att
kontrollera om typen uppfyller relevanta gemensamma tekniska föreskrifter som anges i
artikel 6.2,
4.4. i samråd med den sökande bestämma var undersökningar och nödvändiga provningar skall
utföras.
5. Om typen uppfyller direktivets bestämmelser, skall det anmälda organet utförda ett
EG-typintyg till den sökande. Intyget skall innehålla tillverkarens namn och adress,
slutsatser av undersökningar, giltighetsvillkor samt de uppgifter som krävs för att
identifiera den godkända typen.
En lista över de delar av den tekniska dokumentationen som är av betydelse skall bifogas
intyget. Det anmälda organet skall bevara en kopia av denna lista.
6. Den sökande skall underrätta det anmälda organ som hos sig bevarar den tekniska
dokumentationen för EG-typintyget om alla ändringar av den godkända produkten. Nytt
godkännande krävs om ändringarna kan påverka överensstämmelsen med de väsentliga
kraven eller de föreskrivna villkoren för användning av produkten. Det nya godkännandet
utfördas i form av ett tillägg till det ursprungliga EG-typintyget.
7. Vaije anmält organ skall till de andra anmälda organen lämna information av betydelse om
utfärdade eller återkallade EG-typintyg och tillägg till sådana.
8. De andra anmälda organen för begära kopior av EG-typintyg och/eller tillägg till dessa.
Intygets bilagor skall stå till de andra anmälda organens förfogande.
9. Tillverkaren eller den som representerar honom skall tillsammans med den tekniska
dokumentationen bevara kopior av EG-typintyg och tillägg till dessa under minst 10 år
efter det att tillverkningen av produkten har upphört.
Om varken tillverkaren eller någon som representerar honom finns i gemenskapen, skall
skyldigheten att hålla den tekniska dokumentationen tillgänglig vila på den som släpper ut
produkten på gemenskapsmarknadcn.
43
BILAGA 2
ÖVERENSSTÄMMELSE MED TYP
1. Överensstämmelse med typ är den del i förfarandet varigenom tillverkaren eller den som
representerar honom i gemenskapen, säkerställer och försäkrar att berörda produkter
överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EG-typintyget, och att de uppfyller
tillämpliga krav i direktivet. Tillverkaren skall anbringa de märken, som anges i artikel
11.1, på vaije produkt samt upprätta en skriftlig försäkran om överensstämmelse med typ.
2. Tillverkaren skall vidta alla de åtgärder som behövs för att det i tillverkningsprocessen
skall säkerställas att de tillverkade produkterna överensstämmer med typen enligt
beskrivningen i EG-typintyget, och med tillämpliga krav i direktivet.
3. Tillverkaren eller den som representerar honom skall bevara en kopia av försäkran om
överensstämmelse under minst 10 år efter det att tillverkningen av produkten har upphört.
Om varken tillverkaren eller någon som representerar honom finns i gemenskapen, skall
skyldigheten att hålla försäkran om överensstämmelse tillgänglig vila på den som släpper
ut produkten på gemenskapsmarknaden.
4. Ett anmält organ efter tillverkarens val, skall utföra eller låta utföra kontroll av produkter
med slumpvis valda mellanrum. Bland färdiga produkter skall ett tillräckligt antal
provenheter tas ut, vilket får göras på plats av det allmänna organet eller på dess vägnar.
Man skall undersöka dessa provenheter och utföra provningar för kontroll av att produkten
överensstämmer med tillämpliga krav i direktivet. Om en eller flera av de kontrollerade
produkterna inte uppfyller dessa krav, skall det anmälda organet vidta lämpliga åtgärder.
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
44
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
BILAGA 3
KVALITETSSÄKRING AV PRODUKTION
1. Kvalitetssäkring av produktion är det förfarande genom vilket en tillverkare som uppfyller
skyldigheterna i punkt 2 säkerställer och försäkrar att produkterna överensstämmer med
typen, enligt beskrivning i EG-typintyget, och att de uppfyller tillämpliga krav i direktivet.
Tillverkaren skall anbringa de märken som anges i artikel 11.1 på varje produkt, samt
upprätta en skriftlig försäkran om överensstämmelse med typ.
2. Tillverkaren skall tillämpa ett godkänt kvalitetssystem för tillverkning, kontroll av färdiga
produkter och provning enligt beskrivningen i punkt 3 och skall vara underkastad den i
punkt 4 angivna övervakningen.
3. Kvalitetssystem
3.1. Tillverkaren skall hos ett anmält organ, som han själv har valt, ansöka om att få sitt
kvalitetssystem för berörda produkter bedömt.
Ansökan skall innehålla:
— alla upplysningar av betydelse för den planerade produktkategorin,
— dokumentation av kvalitetssystemet,
— i förekommande fall, den tekniska dokumentationen för den godkända typen, och en
kopia av EG-typintyget.
3.2. Kvalitetssystemet skall säkerställa att produkterna överensstämmer [med typen enligt
beskrivningen i EG-typintyget och] med de tillämpliga kraven i direktivet.
Alla de faktorer, krav och bestämmelser som tillverkaren har tagit hänsyn till skall
dokumenteras på ett systematiskt och överskådligt sätt i form av skriftliga riktlinjer, rutiner
och anvisningar. Denna dokumentation av kvalitetssystemet skall möjliggöra en enhetlig
tolkning av kvalitetssystemets program, planer, manualer och dokument.
Dokumentationen skall framför allt innehålla en fullgod beskrivning av
— uppsatta kvalitetsmål samt ledningens organisatoriska struktur, ansvar och befogen-
heter när det gäller produktkvalitet,
— de tekniker, processer och systematiska förfaranden som skall användas vid tillverk-
ning, kvalitetskontroll och kvalitetssäkring,
— de undersökningar och provningar som skall utföras före, under och efter tillverknin-
gen och hur ofta dessa skall utföras,
— kvalitetsdokumenten, såsom granskningsrapporteroch provningsresultat, kalibrerings-
resultat, redogörelser för berörd personals kvalifikationer, etc.,
— hur övervakning sker av att åsyftad produktkvalitet uppnås och att kvalitetssystemet
fungerar effektivt.
3.3 Det anmälda organet skall bedöma kvalitetssystemet för att avgöra om kraven i punkt 3.2.
är uppfyllda. Överensstämmelse med dessa krav skall förutsättas för kvalitetssystem som
följer tillämplig harmoniserad standard1.
Bland bedömarna skall minst en ha erfarenhet av bedömning inom berörd produkttekno-
logi. I bedömnings förfarandet skall ingå besök i tillverkarens lokaler.
Organet skall meddela tillverkaren sitt beslut. Meddelandet skall innehålla slutsatserna från
undersökningen samt motiverat beslut om bedömningen.
Denna harmoniserade standard kommer att bli EN 29 002, kompletterad, om så krävs, med hänsyn till
särskilda egenskaper hos de produkter som tillämpningen gäller.
45
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
3.4 Tillverkaren skall åta sig att fullgöra de skyldigheter som är förenade med det godkända
kvalitetssystemet och att vidmakthålla det så att det förblir ändamålsenligt och effektivt.
Tillverkaren eller den som representerar honom skall underrätta det anmälda organ som
har godkänt kvalitetssystemet om alla ändringar som planeras i systemet.
Det anmälda organet skall ta ställning till ändringsförslag samt avgöra om systemet med
sådana ändringar fortfarande uppfyller kraven i punkt 3.2 eller om en ny bedömning är
nödvändig.
Organet skall meddela tillverkaren sitt beslut. Meddelandet skall innehålla slutsatserna från
undersökningen samt motiverat beslut om bedömningen.
4. övervakning på ett anmält organs ansvar
4.1. Syftet med övervakningen är att försäkra sig om att tillverkaren på rätt sätt fullgör de
skyldigheter som är förenade med det godkända kvalitetssystemet.
4.2. Tillverkaren skall för kontroll ge det anmälda organet tillträde till lokaler för tillverkning,
kontroll, provning och lagring och skall vidare tillhandahålla all nödvändig information,
särskilt i fråga om
— dokumentation över kvalitetssystemet,
— kvalitetsdokumenten, såsom granskningsrapporter och provningsresultat, kalibre-
ringsresultat, redogörelser för berörd personals kvalifikationer, etc.
4.3. Det anmälda organet skall genomföra revisioner med lämpliga mellanrum för att försäkra
sig om att tillverkaren vidmakthåller och tillämpar kvalitetssystemet. Tillverkaren skall
erhålla revisionsberättelser.
4.4. Det anmälda organet kan dessutom besöka tillverkaren utan förvarning. I samband med
sådana besök kan det anmälda organet, om så krävs, utföra eller låta utföra provningar för
att kontrollera att kvalitetssystemet fungerar på riktigt sätt. Det anmälda organet skall ge
tillverkaren en besöksrapport och, om en provning har utförts, en provningsrapport.
5. Tillverkaren skall under minst 10 år efter det att tillverkningen av en produkt har upphört
kunna förete följande för de nationella myndigheterna:
— Sådan dokumentation som avses i punkt 3.1, andra strecksatsen.
— Ändringar som avses i punkt 3.4, andra stycket.
— Sådana beslut och rapporter från det anmälda organet som avses i punkt 3.4 sista
stycket samt i punkterna 4.3 och 4.4.
6. Vaije anmält organ som avses i artikel 10.1 skall se till atl andra anmälda organ enligt den
artikeln har tillgång till upplysningar av betydelse om utfärdade och återkallade
godkännanden av kvalitetssystem.
46
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
BILAGA 4
FULLSTÄNDIG KVALITETSSÄKRING
1. Fullständig kvalitetssäkring är det förfarande genom vilket en tillverkare, som uppfyller
skyldigheterna i punkt 2, säkerställer och försäkrar att produkterna överensstämmer med
tillämpliga krav i direktivet. Tillverkaren skall anbringa de märken som anges i artikel
11.1 på vaije produkt, samt upprätta en skriftlig försäkran om överensstämmelse.
2. Tillverkaren skall använda ett godkänt kvalitetssystem för konstruktion, tillverkning,
kontroll av fardiga produkter och provning enligt beskrivningen i punkt 3 och skall vara
underkastad den i punkt 4 beskrivna övervakningen.
3. Kvalitetssystem
3.1. Tillverkaren skall hos ett anmält organ ansöka om att få sitt kvalitetssystem bedömt.
Ansökan skall innehålla
— alla upplysningar av betydelse om de planerade produkterna,
— dokumentation av kvalitetssystemet.
3.2. Kvalitetssystemet skall säkerställa att produkterna överensstämmer med tillämpliga krav
i direktivet.
Alla de faktorer, krav och bestämmelser som tillverkaren har tagit hänsyn till skall
dokumenteras på eu. systematiskt och överskådligt sätt i form av skriftliga riktlinjer, rutiner
och anvisningar. Denna dokumentation av kvalitetssystemet skall säkerställa att riktlinjerna
och rutinerna för kvalitet, såsom program, planer, manualer och dokument tolkas
enhetligt.
Dokumentationen skall framför allt innehålla en fullgod beskrivning av
— uppsatta kvalitetsmål och ledningens organisatoriska struktur, ansvar och befogenheter
när det gäller konstruktions- och produktkvalitet,
— tekniska specifikationer, inklusive harmoniserade standarder och tekniska be-
stämmelser liksom relevanta provningsspecifikationer som kommer att tillämpas och,
i de fall standarder som anges i artikel 6.1 inte kommer att tillämpas till fullo, de
åtgärder som kommer att vidtas för att säkerställa att de för produkterna väsentliga
kraven i direktivet kommer att uppfyllas,
— de tekniker, processer och systematiska förfaranden för konstruktionskontroll och
konstruktionsverifikation som kommer att användas vid konstruktionen av produkter
inom den berörda produktkategorin,
— de motsvarande tekniker, processer och systematiska förfaranden för tillverkning,
kvalitetskontroll och kvalitetssäkring som därvid kommer att användas,
— de undersökningar och provningar som skall utföras före, under och efter till-
verkningen, hur ofta de skall utföras, samt resultaten av provningar som utförts före
tillverkning där så är lämpligt,
— de sätt varigenom det säkerställs att resurserna för provning och undersökning
motsvarar de tillämpliga kraven för att genomföra de provningar som är nödvändiga,
— kvalitetsdokumenten, såsom granskningsrapporteroch provningsresultat, kalibrerings-
resultat, redogörelser för berörd personals kvalifikationer, etc.,
— hur övervakning ska ske av att åsyftad konstruktions-och produktkvalitet uppnås och
av att kvalitetssystemet fungerar effektivt.
3.3. Det anmälda organet skall bedöma kvalitetssystemet för att avgöra om kraven i punkt 3.2.
är uppfyllda. Överensstämmelse med dessa krav skall förutsättas för kvalitetssystem som
följer tillämplig harmoniserad standard1.
Denna harmoniserade standard skall vara EN 29001, som om det är nödvändigt är kompletterad för att
ta hänsyn till den specifika karaktären hos de produkter för vilka den tillämpas.
47
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
Det anmälda organet skall särskilt bedöma om kvalitetskontrollsystemet säkerställer
produkternas överensstämmelse med kraven i direktivet mot bakgrund av den relevanta
dokumentation, som tillhandahålls enligt punkt 3.1 och 3.2, inklusive, när det är relevant,
provningsresultat som tillverkaren tillhandahåller.
Bland bedömarna skall minst en ha erfarenhet av bedömning inom berörd produkttekno-
logi. I bedömnings förfarandet skall det ingå besök i tillverkarens lokaler.
Organet skall meddela tillverkaren sitt beslut. Meddelandet skall innehålla slutsatserna från
undersökningen och motiverat beslut om bedömningen.
3.4. Tillverkaren skall åta sig att fullgöra de skyldigheter som är förenade med det godkända
kvalitetssystemet och att vidmakthålla det så att det förblir ändamålsenligt och effektivt.
Tillverkaren eller den som representerar honom skall underrätta det anmälda organ som
har godkänt kvalitetssystemet om alla ändringar som planeras i systemet.
Det anmälda organet skall ta ställning till ändringsförslag samt avgöra om systemet med
sådana ändringar fortfarande uppfyller kraven i punkt 3.2 eller om en ny bedömning är
nödvändig.
Organet skall meddela tillverkaren sitt beslut. Meddelandet skall innehålla slutsatserna från
undersökningen samt motiverat beslut om bedömningen.
4. EG-övervakning på ett anmält organs ansvar
4.1. Syftet med övervakningen är att säkerställa att tillverkaren på rätt sätt fullgör de
skyldigheter som är förenade med det godkända kvalitetssystemet.
4.2. Tillverkaren skall for kontroll ge det anmälda organet tillträde till lokaler för konstruktion,
tillverkning, kontroll, provning och lagring och skall vidare tillhandahålla all nödvändig
information, särskilt i fråga om
— dokumentationen av kvalitetsssystemet,
— de dokument som förutsätts i kvalitetssystemets konstruktionsdel, såsom resultat från
analyser, beräkningar, provningar etc.,
— de dokument som förutsätts i kvalitetssystemets tillverkningsdel, såsom gransknings-
rapporter och provningsresultat,kalibreringsresultat, redogörelser för berörd personals
kvalifikationer, etc.,
4.3. Det anmälda organet skall genomfora revisioner med lämpliga mellanrum för att försäkra
sig om att tillverkaren vidmakthåller och tillämpar kvalitetssystemet. Tillverkaren skall
erhålla revisionsberättelser.
4.4. Det anmälda organet kan dessutom besöka tillverkaren utan förvarning. I samband med
sådana besök kan det anmälda organet, om så krävs, utföra eller låta utföra provningar för
att kontrollera att kvalitetssystemet fungerar på riktigt sätt. Det anmälda organet skall ge
tillverkaren en besöksrapport och, om provning har utförts, en provningsrapport.
5. Tillverkaren skall för en tid om minst 10 år efter det att tillverkningen av en produkt har
upphört för de nationella myndigheterna kunna förete följande:
— Sådan dokumentation som avses i punkt 3.1, andra stycket, andra strecksatsen.
— Ändringar som avses i punkt 3.4, andra stycket.
— Sådana beslut och rapporter från det anmälda organet som avses i punkt 3.4 sista
stycket samt i punkterna 4.3 och 4.4.
6. Varje anmält organ som avses i artikel 10.1 skall se till att andra anmälda organ enligt den
artikeln har tillgång till upplysningar av betydelse om utfärdade och återkallade
godkännanden av kvalitetssystem, inklusive uppgifter om vilka produkter det gäller.
48
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
BILAGA 5
MINIMIKRAV SOM SKALL UPPFYLLAS NÄR MEDLEMSSTATER UTSER AN-
MÄLDA ORGAN ENLIGT ARTIKEL 10.1
1. Det anmälda organet, dess chef och personal som skall utföra de uppgifter som anförtrotts
åt det anmälda organet, far inte vara konstruktör, tillverkare, leverantör, installatör av
terminalutrustning, nätoperatör eller tjänsteproducent, och inte heller representant för
någon sådan part. De får varken delta direkt i konstruktion, tillverkning, marknadsföring
eller underhåll av terminalutrustning eller representera parter engagerade i dessa
aktiviteter. Detta utesluter inte att tekniska upplysningar kan utväxlas mellan tillverkaren
och det anmälda organet.
2. Det anmälda organet och dess personal skall utföra de uppgifter, som anförtrotts åt det
anmälda organet, med största möjliga fackmässiga integritet och tekniska kompetens, samt
måste vara fria från all påtryckning och påverkan, särskilt av ekonomisk art, som kan
inverka på deras beslut eller resultatet av kontrollen, speciellt från personer eller grupper
av personer som har intressen i dessa resultat.
3. Det anmälda organet skall ha den personal och de hjälpmedel som behövs för att korrekt
utföra administrativt och tekniskt arbete som sammanhänger med de uppgifter som det
anförtrotts.
4. Personal som är ansvarig för kontroll måste ha
— grundlig teknisk och yrkesmässig utbildning,
— tillfredsställande kunskap om kraven för de provningar eller kontroller som utförs,
samt tillräcklig erfarenhet av sådana provningar eller kontroller,
— förmåga att upprätta de intyg, protokoll och rapporter som krävs för att styrka
kontrollernas resultat.
5. Kontrollpersonalens opartiskhet måste garanteras. Personalens lön får inte vara beroende
av antalet utförda provningar eller kontroller, inte heller av resultatet av sådana kontroller.
6. Det anmälda organet måste teckna en ansvarsförsäkring, såvida inte staten i enlighet med
nationell lag övertar detta ansvar, eller medlemsstaten själv är direkt ansvarig.
7. Det anmälda organets personal är bunden av tystnadsplikt som omfattar allt vad den får
veta när den utför sina uppgifter enligt detta direktiv eller enligt någon föreskrift i
nationell lagstiftning som meddelats vid genomförandet av direktivet (utom gentemot de
behöriga administrativa myndigheterna i den stat i vilken verksamheten bedrivs).
49
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
BILAGA 6
MÄRKNING FÖR TERMINALUTRUSTNING ENLIGT ARTIKEL 11.1
symbol
symbol
symbol
Det anmälda organets symbol.
BILAGA 7
MÄRKNING FÖR UTRUSTNING ENLIGT ARTIKEL 11.4
symbol
50
Prop. 1992/93:72
Bilaga 4
BILAGA 8
MALL FÖR FÖRKLARING ENLIGT ARTIKEL 2.1
Tillverkaren/leverantören1 ..........................................
förklarar att2 ..................................................
inte är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät.
Anslutning av sådan utrustning till ett allmänt tillgängligt telenät i gemenskapens medlemsstater
strider mot den nationella lagstiftning som genomför direktiv 91/263/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av
utrustningens överensstämmelse.
ORT, DATUM OCH NAMNTECKNING
Namn och adress.
Identifiering av utrustningen.
51
Proposition................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
1 Förslag till Lag om teleterminalutrustning................. 2
2 Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)....... 4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992 5
1 Inledning ............................................. 5
2 Bakgrund - teleterminalutrustning....................... 6
2.1 Nuvarande ordning................................ 6
2.2 EES-avtalet....................................... 7
3 Allmän motivering..................................... 10
3.1 En lag om teleterminalutrustning införs............... 10
3.2 Ändring i sjölagen................................. 14
4 Upprättade lagförslag................................... 15
5 Lagrådets hörande..................................... 15
6 Specialmotivering...................................... 16
6.1 Förslaget till lag om teleterminalutrustning............ 16
6.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)... 17
7 Hemställan............................................ 17
8 Beslut................................................ 17
Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av betänkandet (SOU
1992:70) Telelag.................................... 18
Bilaga 2 Utredningens lagförslag i aktuella delar............... 25
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
betänkandet (SOU 1992:70) Telelag.................. 33
Bilaga 4 Rådets direktiv av den 29 april 1991 om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning
och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstäm-
melse (91/263/EEG) (EGT nr L 128, 23.51991, s. 1).... 34
gotab 42195, Stockholm 1992
52