Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1992/93:48

om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med

anledning av EES-avtalet m.m.


Prop. 1992/93:48


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 22 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Cari Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås de ändringar i den svenska immaterialrättsliga lagstiftningen som behövs till följd av de åtaganden som Sverige har gjort i avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Förslag läggs fram om ändrade konsumtionsprinciper på patent-, mönster-skydds- och växtförädlarrättens områden. Förslagen innebär att ensam­rätterna på de nämnda rättighetsområdena skall anses vara konsumerade, om den skyddade produkten, varan eller materialet förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättighetshavaren eller med dennes samtycke.

En ny lag om skydd för kretsmönster föreslås bli införd. I den föreslås bl.a. ett uttryckligt nyhetskrav, att rätten till kretsmönster som utvecklas av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att både juridiska och fysiska personer med anknytning till EES kan vara innehavare av urspmnglig rätt till kretsmönster samt att godtroende förvärvare av skyddade kretsmönster får fortsätta utnyttja dessa mot skälig ersättning.

Förändringar av den svenska vammärkesrätten föreslås. Bl.a. läggs förslag fram som utökar möjligheten att få olika tecken erkända som vammärken, som förstärker skyddet för kända vamkännetecken och som skärper användningstvånget för vammärken. En bestämmelse som regional konsumtion av vammärkesrätten föreslås.

I upphovsrättslagen föreslås sådana ändringar som behövs för att anpassa

I  Riksdagen 1992193. / .saml. Nr 4H


 


den till ett EG-direktiv om skydd för datorprogram. De ändringar som    Prop. 1992/93:48

föreslås är bl.a. att skydd av datorprogram även omfattar programmets

förberedande designmaterial, att alla rättigheter till datorprogram som

utvecklas av arbetstagare övergår till arbetsgivaren  såvida inte annat

avtalats, att konsumtionspunkten är den första överlåtelsen av ett exemplar

av ett datorprogram, att kopiering för enskilt bmk blir otillåten samt att

användare av datorprogram får en tvingande rätt att göra säkerhetskopior

och utföra s.k. dekompilering. Även för datorprogrammen föreslås en

bestämmelse om regional konsumtion.

Slutligen föreslås vissa särskilda ändringar i växtförädlarrättslagen.

Lagändringama i vad avser ändrade konsumtionsprinciper för de immateriella ensamrätterna och den nya lagen om skydd för kretsmönster föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.


 


Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs följande.


Prop. 1992/93:48


Skyddsföremålet

1§ För rätt till kretsmönster enligt denna lag krävs att kretsmönstret är resultatet av en egen intellektuell insats av den som har skapat det och att kretsmönstret inte är allmänt förekommande inom halvledarindustrin. Består ett kretsmönster av delar som är allmänt förekommande inom halvledar­industrin, skyddas det endast om kombinationen av delama uppfyller villkoren.

Skyddets omfattning

2§ Rätt till kretsmönster för en halvledarprodukt innebär en uteslutande rätt att

1. framställa exemplar av kretsmönstret,

2.   i kommersiellt syfte importera exemplar av kretsmönstret, samt

3.   göra kretsmönstret tillgängligt för allmänheten genom att exemplar av kretsmönstret bjuds ut till försäljning, uthyming eller utiåning eller sprids till allmänheten på annat sätt.

Med exemplar av kretsmönster avses även en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönstiet.

Innehavare av rätt till skydd

3 § Rätt till kretsmönster tillkommer den fysiska person som har skapat kretsmönstret under fömtsättning att han är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbet­sområdet och att andra stycket inte är tillämpligt.

Rätt till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i anställningsför­hållande tillkommer arbetsgivaren under fömtsättning att inte annat har avtalats och att arbetsgivaren är en fysisk person som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingår i samarbetsområdet eller är en juridisk person som bedriver förvärvsverksamhet i en sådan stat.

I de fall då rätt till kretsmönster inte föreligger enligt första och andra styckena skall sådan rätt tillkomma sådana fysiska och juridiska personer som uppfyller de i andra stycket angivna villkoren om anknytning till samarbetsområdet under fömtsättning att en sådan person har fått ensamrätt att utnyttja kretsmönstret kommersiellt i hela samarbetsområdet och först utnyttjar kretsmönstret kommersiellt i en stat som ingår i detta område.

Rätt till kretsmönster skall också tillkomma den som övertagit rättigheten från de personer som anges i första till tredje styckena.

Skyddstid

4 § Rätt till kretsmönster uppstår när det har skapats och varar till utgången av det tionde året efter det år då kretsmönstret först utnyttjades kommersi-


 


ellt i någon del av världen.                                               Prop. 1992/93:48

Rätten upphör femton år efter utgången av det år då kretsmönstiet skapades, om det då ännu inte har utnyttjats kommersieUt.

Inskränkningar i skyddet

5 § Utan hinder av 2 § får exemplar framställas av kretsmönstret ute­
slutande för undervisning om eller analys av kretsmönstret. Enstaka
exemplar får också framställas för enskilt bmk.

Exemplar som har framställts med stöd av första stycket får inte utnyttjas för något annat ändamål.

6   § Rätt till kretsmönster omfattar inte exemplar av kretsmönster som har spritts till allmänheten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.

7   § Om ett exemplar av ett kretsmönster utgör allmän handling, skall exemplaret utan hinder av 2 § tillhandahållas i den ordning som föreskrivs i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Överlåtelse av rätten

8  § Överlåtelse av ett exemplar av ett kretsmönster innefattar inte
överiåtelse av rätten till kretsmönstret.

Om den som innehar rätten till ett kretsmönster har gett nägon annan rätt att yrkesmässigt utnyttja detta (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal har träffats om detta. Om licensen ingår i en rörelse, får den dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller en del av denna.

Straff m.m.

9 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtar en åtgärd som
innebär intrång i rätten enligt 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst två år.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare får väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

10   § Den som i strid mot denna lag förvärvar ett exemplar av ett skyddat kretsmönster och inte känner till eller har skälig anledning att anta att kretsmönstret är skyddat har rätt att fortsätta att utnyttja exemplaret av det skyddade kretsmönstret kommersiellt även efter det att han har fått kännedom om att kretsmönstret är skyddat. För utnyttjandet skall ersättning lämnas enligt 11 § första stycket.

11   § Den som i strid mot denna lag utnyttjar ett kretsmönster skall betala ersättning för utnyttjandet till den som innehar rätten till mönstret om och i den mån det är skiligt.

Om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet skall ersättning betalas också för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Då ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till innehavarens intresse av att intrång  inte begås  och  till övriga omständigheter av annan än rent


 


ekonomisk betydelse.                                                     Prop. 1992/93:48

12      § Den som vidtar en åtgärd som innebär intrång i rätten enligt 2 § är
skyldig att, om det är skäligt, mot lösen avstå den egendom som överträdel­
sen avser till den som innehar rätten till kretsmönstret.

I stället för att förordna om inlösen enligt första stycket får domstolen, om det är skäligt, besluta att egendomen skall förstöras, ändras eller utsättas för andra åtgärder som är ägnade att förebygga missbmk. Detta gäller dock inte om förverkande eller åtgärder som är ägnade att förebygga missbmk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken. Talan enligt detta stycke förs av den som innehar rätten till kretsmönstret. Sådan talan får föras även av åklagare, om det är påkallat från allmän synpunkt.

Bestämmelsema i första och andra styckena gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller en särskild rätt till den.

13   § Sådan egendom som avses i 12 § får tas i beslag, om brott enligt denna lag skäligen kan antas föreligga. I fråga om sådant beslag tillämpas reglema om beslag i brottmål i allmänhet.

14   § Har ett annat föremål än som avses i 12 § använts som hjälpmedel vid sådan framställning av exemplar av kretsmönstret som utgör brott enligt denna lag, får föremålet eller dess värde förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl till det. Detsamma gäller föremål som har använts vid försök till brott som avses i denna paragraf eller som omfattas av åtgärd som utgör förberedelse till sådant brott.

Lagens tillämpningsområde

15 § Regeringen får, under fömtsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisa­tion som riksdagen godkänt, föreskriva om lagens tillämplighet i förhållande till andra stater än dem som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsom­rådet.

1.   Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, då lagen
(1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter skall upphöra
att gälla.

2.   Lagen tillämpas även på kretsmönster som har tillkommit före
ikraftträdandet utom såvitt gäller åtgärder som vidtagits eller rättigheter som
förvärvats dessförinnan. Har exemplar av kretsmönster framställts före den
1 april 1987, får de dock utan hinder av 2 § spridas vidare.


 


2 Förslag till

Lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 3 § patentiagen (1967:837) skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


3§'

Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än patenthavaren ej mä utan dennes lov utnyttja uppfinningen genom att

1)  tillverka, utbjuda, bringa i om­
sättning eller använda patentskyddat
alster eller införa eller inneha sådant
alster för ändamål som nu sagts,

2)    använda patentskyddat för­farande eller, om han vet eller det med hänsyn till omständighetema är uppenbart att förfarandet ej får användas utan patenthavarens lov, utbjuda det för användning här i riket,

3)     utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alstret för ända­mål som nu sagts.

Ensamrätten innebär även att annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahål­la någon som ej är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva den här / riket som hänför sig till något väsentligt i upp­finningen, om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till om­ständighetema är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att användas vid utövande av uppfin­ningen. Är medlet en / handeln allmänt förekommande vara, gäller vad nu sagts dock endast om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet söker påverka mottagaren till handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av bestämmelsema i detta stycke skall såsom berättigad att utnyttja uppfinningen icke anses


Den genom patent förvärvade en­samrätten innebär att, med de un­dantag som anges nedan, ingen får utan patenthavarens samtycke utnytt­ja uppfinningen genom att

1) tillverka, utbjuda, bringa i om­
sättning eller använda patentskyddat
alster eller införa eller inneha sådant
alster för ändamål som nu sagts,

2)  använda patentskyddat förfarande eller, om han vet eller det med hänsyn till omständighetema är uppenbart att förfarandet inte får användas utan patenthavarens sam­tycke, utbjuda det för användning här i Sverige,

3)   utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alstret för ändamål som nu sagts.

Ensamrätten innebär även att ingen får utan patenthavarens samtycke utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahålla någon som inte är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva den här / Sverige som hänför sig till något väsentiigt i uppfin­ningen, om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till omständighetema är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att användas vid utövande av uppfinningen. Är medlet en vara som allmänt förekommer i handeln, gäller vad nu sagts dock endast om den som erbjuder eller tillhandahål­ler medlet försöker påverka mot­tagaren till en sådan handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av bestämmelsema i detta stycke skall den som utnyttjar uppfinningen på det sätt som sägs i


Senaste lydelse 1978:149


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48


 


den som utnyttjar uppfinningen på sätt som sägs i tredje stycket 1, 3 eller 4. Från ensamrätt undantagas

1)   utnyttjande som ej sker yrkes­
mässigt,

2)    utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning här i riket av patenthavaren eller med dennes samtycke,

3)    utnyttjande av uppfinning för experiment, som avser själva upp­finningen,

4)    beredning på apotek av läke­medel enligt läkares förskrivning i enskilt fall eller åtgärd med sålunda berett läkemedel.


tredje stycket 1, 3 eller 4 inte anses såsom berättigad att utnyttja upp­finningen. Från ensamrätten undantas

1) utnyttjande som inte sker yrkes­
mässigt,

2)      utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samar­betsområdet av patenthavaren eller med dennes samtycke,

3)      utnyttjande av uppfinning för experiment som avser själva upp­finningen,

4)      beredning på apotek av läke­medel enligt läkares förskrivning i enskilt fall eller åtgärder med sålun­da berett läkemedel.


1.    Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.    Intill den dag regeringen särskilt bestämmer skall, vid tillämpning av den nya bestämmelsen i 3 § tredje stycket 2), den omständigheten att livsmedel eller läkemedel bringats i omsättning i Finland eller att läkemedel bringats i omsättning i Island inte anses innebära att produkten ifråga bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad nu sagts gäller dock endast i fråga om produkter som åtnjuter patentskydd i Sverige på annan gmnd än att de utgör alster som tillverkats enligt ett patentskyddat förfarande.


 


3 Förslag till

Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs att 5 § om mönsterskyddslagen (1970:485) skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov utnyttja mönstret yrkes­mässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade vaior.


Mönsterrätt innebär, med de undan­tag som anges nedan, att ingen får utan samtycke av den som är inne­havare av mönsterrätten (mönster­havaren) utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till Sverige, bjuda ut, salu-hålla, överlåta eller hyra ut vara, vars utseende inte väsentiigen skiljer sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som inte väsentligen skiljer sig från detta. Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor. Mönsterrätten omfattar inte utnyttjande av en vara, om den har bringats i omsättning inom Euro­peiska ekonomiska samarbetsom­rådet av mönsterhavaren eller med dennes samtycke.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


 


4 Förslag till

Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392)

Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarrättslagen (1971:392) deb att 1,4, 19 och 48 §§ skall ha följande lydelse, deb att bilagan till lagen skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1§'

Denna lag skall tillämpas på växtsorter som tillhör de växtsläkten eller

växtarter som anges i bilagan till denna lag.

Lagen skall tillämpas åven på växt­sorter som är hybrider mellan de växtsläkten eller växtarter som anges i bilagan.


4§

Växtforädlarrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än innehavaren av växtföräd-larrätten (sortinnehavaren) icke får utan dennes lov utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1.   framställa eller till riket införa
växtmaterial av sorten i syfte att
materialet skall utbjudas till för­
säljning för förökningsändamål eller
eljest tillhandahållas för sådant
ändamål,

2.    utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsändamål,

3.    i fall, då upprepad användning av växtmaterial av sorten är nödvän­dig för framställning av växtmaterial av annan sort, använda växtmaterial av sorten för sådan framställning och i syfte att det framställda mate­rialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest tillhandahållas för sådant ändamål.

I fråga om prydnadsväxter inne­bär växtförädlarrätten därjämte att annan än sortinnehavaren icke får utan dennes lov använda plantor eller delar av plantor som förök­ningsmaterial för yrkesmässig fram­ställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.


Växtforädlarrätt innebär, med de undantag som anges nedan, att ingen får utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1.  framställa eller till Sverige föra
in växtmaterial av sorten i syfte att
materialet skall bjudas ut till för­
säljning för förökningsändamål eller
på annat sätt tillhandahållas för
sådant ändamål,

2. bjuda ut till försäljning eller på
annat sätt tillhandahålla växtmaterial
av sorten för förökningsändamål,

3.   i de fall, då upprepad
användning av växtmaterial av
sorten är nödvändig för
framställning av växtmaterial av
annan sort, använda växtmaterial av
sorten för sådan framställning och i
syfte att det framställda materialet
skall bjudas ut till försäljning för
förökningsändamål eller pä annat
sätt tillhandahållas för sådant ända­
mål.

I fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att ingen får utan sortinnehavarens samtycke använda plantor eller delar av plan­tor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av snitt­blommor eller annat material för prydnadsändamål.


Senaste lydelse 1982:991


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:48


 


Talan enligt 18  föres hos statens jordbruksverk genom besvär inom rvå månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd be­svärsavgift vid påföljd att besvären annars ej upptages till prövning.

Mot beslut av jordbmksverket får talanföras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.


Växtförädlarrätten omfattar irue utnyttjande av det material av en växtsort, som har bringats i om­sättning inom Europeiska ekono­miska samarbetsområdet av sortin­nehavaren eller med dennes sam­tycke.

19 r Växtsortnämndens    beslut    enligt 18 § överklagas hos Statens jord­bruksverk inom två månader från beslutets dag.

Jordbruksverkets beslut fär överkla­gas av sökanden, om det har gått honom emot. Verkets beslut över­klagas hos Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag.


 


48 §'

Talan mot annat slutligt beslut av växtsortnämnden enligt denna lag än som avses i 18 § föres hos jord­bruksverket genom besvär inom två månader frän beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd be­svärsavgift vid påföljd att besvären annars ej upptages till prövning.

Talan mot jordbruksverkets beslut föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från be­slutets dag.


Annat slutligt beslut av Växtsort­nämnden enligt denna lag än som avses i 18  överklagas hos Jord­bruksverket inom två månader frän beslutets dag.

Jordbruksverkets beslut överklagas hos Regeringsrätten inom två måna­der från beslutets dag.


 


Senaste lydelse 1991:386


10


 


Bilaga'


Prop. 1992/93:48


 


Acer spp. Agrostis spp. Allium spp.

Alopecums pratensis L. Alstroemeria L. Anethum graveolens L. Apium graveolens L. Aronia spp.

Asparagus officinalis L. Avena byzantina K. Koch Avena sativa L.


Lönn

Ven

Lök

Ängskavle

Pemhija

Dill

Selleri

Aronia

Sparris

Rödhavré

Havre


 


Begonia spp.

Beta vulgaris L. ssp. vulgaris var. altissima Döll

Beta vulgaris L. ssp. vulgaris var. conditiva Alef.

Beta vulgaris L. ssp. vulgaris var. crassa Alef.

Betula spp.

Brassica napus L. var. oleifera Metzg.

Brassica napus L. var. napobrassica (L.) Rchb.

Brassica nigra (L.) W. Koch

Brassica oleracea L.

Brassica oleracea L. ssp. acephala DC.

Brassica rapa L. var. oleifera Metzg.

Brassica rapa L. var. rapa (L.) Thell.

Bromus arvensis L.

Bromus inermis Leyss.

Camelina sativa (L.) Crantz Cannabis sativa L. Capsicum annuum L. Caragana spp. Chrysanthemum spp. Comus spp. Cucumis melo L. Cucumis sativus L. Cynosums cristatus L.

Dactylis glomerata L. Daucus carota L. Dianthus caryophyllus L.

Euonymus spp.

Euphorbia pulcherrima Willd. ex Klotzsch

Festuca spp. Festulolium spp. Fragaria spp.

Glycine max (L.) Merrill


Begonia

Sockerbeta

Rödbeta

Foderbeta

Björk

Raps

Kålrot

Svartsenap

Kål

Fodermärgkål

Rybs

Röva

Renlosta

Foderiosta

Oljedådra

Hampa

Paprika

Ärtbuske

Krysantemum

Komell, snöbär

Melon

Gurka

Kamäxing

Hundäxing

Morot

Nejlika

Spindelträd Julstjäma

Svingel Rajsvingel Jordgubbar, smultton

Sojaböna


 


Senaste lydelse 1991:168


II


 


Helianthus annuus L.

Solros

Prop. 1992/93:48

Hippophae spp.

Havtom

 

Hordeum vulgäre L.

Kom

 

Lactuca sativa L.

Sallat

 

Linum usitatissimum L.

Lin

 

Lolium spp.

Rajgräs

 

Lonicera spp.

Try

 

Lupinus angustifolius L.

Blålupin

 

Lupinus luteus L.

Gullupin

 

Lycopersicon esculentum P. Mill.

Tomat

 

Malus spp. (även gmndstam)

Äpple

 

Medicago spp.

Lusem

 

Oraithopus sativus Bröt.

Seradella

 

Papaver somnifemm L.

Vallmo

 

Pastinaca sativa L.

Palstemacka

 

Pelargonium-Peltatum-Hybridi

Hängpelargon

 

Pelargonium-Peltatum x Pelargonium-Zonale-Hybridi

 

Pelargonium-Zonale-Hybridi

Vanlig pelargon

 

Petroselinum crispum (Mill.) Nym. ex A.

W. Hill Persilja

 

Phalaris amndinacea L.

Rörflen

 

Phaseolus coccineus L.

Rosenböna

 

Phaseolus vulgaris L.

Böna

 

Phleum spp.

Timotej

 

Pisum sativum L. sensu lato

Ärt

 

Poa spp.

Gröe

 

Populus spp.

Asp, poppel

 

Potentilla spp.

Fingerört, tok

 

Pmnus spp. (även gmndstam)

Körsbär,     plommon, persika, aprikos

 

Pyms spp. (även gmndstam)

Päron

 

Raphanus sativus L. var. niger (Mill.) S.

Kemer   Rättika

 

Raphanus sativus L. var. radicula Pers.

Rädisa

 

Rhododendron spp.

Azalea, rhododendron

 

Ribes spp. (även gmndstam)

Vinbär, kmsbär

 

Rosa spp.

Ros, nypon

 

Rubus spp.

Hallon, bjömbär

 

Saintpaulia ionantha H. Wendl.

Saintpaulia

 

Salix spp.

Pil, sälg, vide

 

Secale cereale L.

Råg

 

Sinapis alba L.

Vitsenap

 

Solanum tuberosum L.

Potatis

 

Sorbus spp.

Rönn

 

Spinacia oleracea L.

Spenat

 

Spiraea spp.

Spirea

 

Streptocarpus x hybridus Voss

Komettblomma

 

Syringa spp.

Syren

Trifolium hybridum L.

Alsikeklöver

 

Trifolium pratense L.

Rödklöver

 

Trifolium repens L.

Vitklöver

 

Triticosecale Wittmack

Rågvete

 


12


 


Triticum aestivum L. emend. Fiori et Paol.                           Vete        Prop. 1992/93:48

Triticum dumm Desf.                           Makaronivete

Triticum turgidosecale                        Rågvete

Vaccinium spp.                                  Blåbär, lingon

Vibumum spp.                                  Olvon

Vicia faba L. var. major Harz.               Bondböna

Vicia faba L. var. minor Harz.               Åkerböna

Vicia sativa L.                                   Fodervicker

Vicia villosa Roth                               Luddvicker

Zea mays L.                                     Majs

Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 § den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.


13


 


5 Förslag till

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Härigenom föreskrivs i fråga om vammärkeslagen (1960:644)

deb att 1, 2, 3, 4, 6, 8, 13, 14, 17, 23, 25, 26, och 34 §§ skall ha

följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 25 a och 25 b §§, ay

följande lydelse.


Prop. 1992/93:48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


1 §


Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt till vammärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor, som de tillhandahåller i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektiv märken är särskilt stadgat.


Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskilja en näringsid­kares varor från andra näringsid­kares.

Vad som sägs i denna lag om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken Tnnj särskilda bestämmelser.


En näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till vammärke, då märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt ocksä till andra särskilda vamkännetecken som används i näringen.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i Sverige bland dem som det riktar sig till är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord eller annat i näringen använt särskilt vamkännetecken.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.


3§

Envar mä i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att fram­kalla förväxling med annans skyd-dade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen an­vändes som dylikt kännetecken.


Var och en fär i näringsverksamhet, under förutsättning att det är i överensstämmelse med god affärs­sed, som kännetecken för sina var­or, använda

-    sitt släktnamn, sin adress eller sin firma , eller

-    uppgifter om varomas art, kvali­tet, kvantitet, avsedda ändamål, värde och geografiska urspmng, tidpunkten för deras framställande eller andra egenskaper hos varoma.


14


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydebe


Prop. 1992/93:48


Näringsidkare har också skydd enligt denna lag mot att deras släkt­namn, adress eller firma av andra obehörigen används som vamkänne­tecken.


4§

Rätt till vamkännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än inne­havaren icke må i näringsverksam­het använda ett därmed förväxlings-bart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess för­packning, i reklam eller affärshand­ling eller på annat sätt, däri inbe­gripet jämväl muntlig användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tiUhandahålles eller är avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rätten endast inom det område där kannetecknet är inarbetat.

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid tillhandahållande av reservdel, till­behör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar den­nes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva sken av att vad som lillhandahålles härrör från känne­tecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets an­vändning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning, reparation eller lik­nande, må ej, då varan ånyo tiU­handahålles i näringsverksamhet här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt an­gives eller eljest tydligt framgår.


Rätten till ett vamkännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än innehavaren inte får i näringsverk­samhet använda ett därmed förväx-lingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpack­ning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också muntiig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utomlands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är inarbetat. Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid tillhandaiiållande av reservdel, till­behör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar den­nes kännetecken på sådant sätt, att det kan ge sken av att vad som till­handahålls kommer från känne­tecknets innehavare eller av att denne medgett kännetecknets an­vändning.

Rätten till ett vamkännetecken omfattar inte att kännetecknet an­vänds för varor som under det kännetecknet har bringats i omsätt­ning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättsinneha­varen eller med dennes samtycke. Har en vara tillhandahållits under ett visst kännetecken och har den därefter förändrats eller försämrats, får inte, då varan på nytt tillhan­dahålls i näringsverksamhet här i landet, kännetecknet användas om inte förändringen tydligt anges eller annars tydligt framgår.


15


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48'


 


Kännetecken anses förväxlings­bara enligt denna lag endast om de avse varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxllngs-barhet undantagsvis kunna åbe­ropas:

a)   till förmån för kännetecken,
som är synnerligen starkt inarbetat
och känt inom vida kretsar av all­
mänheten här i riket, såframt med
hänsyn hänill användningen av ett
annat liknande kännetecken skulle
innebära ett otillbörligt utnyttjande
av det förras goodwill; eller

b)    lill förmån för kännetecken,
som är inarbetat, där med hänsyn
till den särskilda arten av de varor,
om vilka är fråga, användningen av
ett annat liknande kännetecken
uppenbarligen skulle förringa det
förras goodwill.


Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avser varor av samma eller liknande slag.

Förväxlingsbarhet kan även åbe­ropas till förmån för ett kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till för­fång för det väl ansedda känneteck­nets särskiljningsförmåga eller anseende.


 


8§

Har registrerat vammärke kommit till användning i icke oväsentlig omfattning, må rätt därtill såvitt avser varor av samma eller liknande slag som de för vilka märket an­vänts, bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, såframt registreringen sökts i god tro och varit gällande i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd.


Rätten till ett registrerat vammärke kan, med avseende på de varor för vilka det har använts, bestå vid sidan av en äldre rätt till ett för­växlingsbart kännetecken, om regi­streringen sökts i god tro och inne­havaren av den äldre rätten under fem år iföljd har varit medveten om och funnit sig i användning här i landet av det reglstrercule varumär­ket.


 


13 §

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Märke, som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geog­rafiska urspmng eller tiden för dess framställande, skall icke i och för sig anses äga särskilj ningsförmåga. Vid bedömande av om ett märke äger särskiljningsförmåga skall hänsyn tagas till alla föreliggande omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bmk.

Vammärke, som enbart består av


Ett vammärke får registreras endast om det är ägnat att särskilja inne­havarens varor från andras. Ett märke som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geo­grafiska urspmng eller tiden för dess framställande, skall inte i och för sig anses ha särskiljnings­förmåga. Vid bedömande av om ett märke har särskiljningsförmåga skall hänsyn tas till alla föreliggan­de omständigheter och särskilt till den omfattning och den tid märket varit i bmk. Som vammärke får inte registreras


16


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48


 


bokstäver eller siffror och icke kan anses som figurmärke, må regist­reras endast om märket genom in­arbetning visats äga särskiljnings­förmåga.

Säsom vammärke må icke regist­reras kännetecken, enbart bestående av något, som är ägnat att uppfattas som sökandens släktnamn eller hans släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma.


kännetecken som uteslutande består av en form som följer av varans art eller en form som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat eller en form som ger varan ett betydande värde.


 


14 §

Vammärke må ej registreras:

1)   om i märket utan tillstånd in­tagits sådan statlig eller intema­tionell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning icke må obehörigen bmkas såsom vammärke, eller ock något som lätt kan förväxlas där­med;

2)   om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

3)   om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;

 

4)    om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas säsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konst­närsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5)    om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konst­närligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6)    om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller firma, med annans vammärke, som är registrerat efter tidigare ansökan, eller med annans vam­kännetecken, som är inarbetat då ansökan om registrering göres; eller

7)    om märket är förväxlingsbart med vamkännetecken, som vid tiden


Ett vammärke yär inte registreras:

1) om i märket utan tillstånd tagits
in sådan statlig eller intemationell
beteckning eller sådant kommunalt
vapen, som enligt lag eller författ­
ning inte fär obehörigen bmkas som
vammärke, eller också något som
lätt kan förväxlas därmed;

2)    om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;

3)    om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;

4)    om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller lik­artat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;

5)    om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konst­närligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

 

6)      om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller firma, med annans vammärke, som är registrerat efter tidigare ansökan, eller med annans vam­kännetecken, som är inarbetat då ansökan om  registrering görs; eller

7)      om märket är förväxlingsbart med vamkännetecken, som vid tiden


17


2 Riksdufien 1992193. 1 saml. Nr 48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48


 


för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bmk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.


för ansökningen används av annan, samt ansökningen gjorts med vet­skap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bmk. I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt möter hinder enligt första stycket.


 


17 §

Den som vill låta registrera vam­märke skall till registrerings-myndigheten ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

23 Ansökan om fömyelse görs skriftligen hos registreringsmyn­digheten tidigast ett år före och senast sex månader efter registrer­ingsperiodens utgång.

Om handläggning av ansökan om fömyelse skall vad i 19 § stadgas äga motsvarande tillämpning.


Den som vill låta registtera ett vammärke skall ge in en skriftlig ansökan om detta till registrerings­myndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn eller firma och de slag eller klasser av varor för vilka märket är avsett; dessutom skall märket tydligt anges.

§

En   ansökan   om   förayelse   görs skriftligen    hos    registreringsmyn­digheten   tidigast  ett år  före  och senast sex månader efter registrer­ingsperiodens utgång. Avser ansökan enban förnyelse av registreringen, skall Inbetalning av fömyelseavgifien till registrerings­myndigheten anses utgöra en an­sökan om förnyelse. Pä hatidläggningen av en ansökan om fömyelse skall vad som  före­skrivs i 19 § /;fl motsvarande tillämpning.


 


Om vammärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot regi­strering alltjämt föreligger, må i den ordning nedan stadgas registreringen hävas, där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket lik\'äl må bestå.

Registreringen mä ock hävas, om innehavaren ej längre är närings-

25 §

Har ett vammärke registrerats i strid mot denna lag och föreligger alltjämt skälet mot registrering, fär registreringen hävas i den ordning som föreskrivs nedan, om inte rätt till märket ändå får bestå enligt 8 eller 9 §. Är ett registrerat vam­märke förväxlingsban med någon annans vammärke, får dock regi­streringen av det förstnämnda vam-märket inte hävas på denna gmnd, om det andra varumärket inte upp­fyller kraven på användning enligt 25 a §.

Registreringen/är ocfcy(} hävas, om innehavaren inte längre är näringsid-


18


 


19


Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse                            Prop. 1992/93:48

idkare eller om  märket är vilse-          käre eller om märket

ledande,     förlorat     sin     sär-         1) är vilseledande,

skiljningsförmäga  eller blivit  stri- 2) inte längre har någon särskilj-

dande   mot   allmän   ordning   eller           ningsförmåga,

ägnat att väcka förargelse, så ock 3) strider mot allmän ordning, eller

om märket icke varit i bmk under 4) är ägnat att väcka förargelse,

de fem senaste åren och innehava- An registreringen får hävas även

ren icke visar skäl för sin under- vid utebliven användning av varu-

låtenhet att använda märket.     märket framgår av 25 a §.

25 a §

Har innehavaren av ett registrerat varumärke inte inom fem år efter det att registreringsföifarandet avslutats gjon verkligt bruk av varumärket här i landet för de varor som det registrerats för eller har sådant bruk inte skett inom en period av fem år i följd får registreringen hävas, om det inte finns giltiga skäl till att varumärket inte använts. Med sädant bruk som avses iförsta stycket likställs

1)  att varumärket används i en
annan form än den registrerade
formen, om avvikelsen avser endast
detaljer och inte förändrar märkets
egenanade karaktär, och

2)  att varumärket här i landet an­
bringas på varor eller deras em­
ballage endast för exponändamål.
Med att ett varumärke används av
rättighetshavaren likställs vid
tillämpningen av denna lag att varu­
märket används av någon annan
med rättighetshavarens samtycke.
Registreringen fär dock inte hävas,
om varumärket har använts under
tiden mellan utgången av femårspe­
rioden och ansökan om hävnlng av
registreringen. Användning som
påbörjas eller åtempptas efter
femårsperiodens utgång och inom
tre månader före ansökan om häv­
nlng skall emellenid lämnas utan
avseende, om förberedelsema för att
påbörja eller åtemppta användning­
en vidtogs efter det att rättighetsha­
varen fått kännedom om att en
ansökan om hävning kunde komma
att göras.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48


25 b §

Om det finns gmnd för hävning av en registrering endast för en del av de varor som ett varumärke har registrerats för, skall registreringen hävas bara för dessa varor.


26 Om registrerings hävande må envar som lider förfång av regist­reringen föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan som gmndas på stadgande i 13 §, 14 § 1) - 3 eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet som regeringen bestämmer ävensom av sammanslut­ning av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms tingsrätt är behörig, då märkeshavaren icke har hemvist inom riket.


Var och en som lider förfång av registreringen får föra talan vid domstol mot märkeshavaren om att registreringen skall hävas. Talan som gmndas på en bestämmelse i 13 §, 14 § 1) - 3), 25 § andra stycket, 25 a % eller 25 * § får också föras av den myndighet som regeringen bestämmer samt av en sammanslutning av berörda närings­idkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver vad / övrigt är föreskrivet gälla, att Stockholms tingsrätt är be­hörig, om märkeshavaren inte har hemvist /' Sverige.


 


Har innehavaren av registrerat vammärke medgivit annan rätt an i närings använda märket (licens), skall på begäran anteckning därom göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning  mä  dock  ej ske  där

34 §

Innehavaren av ett vammärke kan ge någon annan rätt att använda varumärket (licens) för en del eller alla de varor som vammärket är registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv. Innehavaren av ett vammärke kan åberopa de rättigheter som är knut­na till vammärket gentemot en licenstagare som övenräder en be­stämmelse i licensavtalet med avse­ende på licensens giltighetstid, den form under vilken vammärket fär användas, anen av de varor för vilka licensen är utfärdad, det geo­grafiska omräde inom vilket vam­märket får användas eller kvaUteten på de av licenstagaren tillverkade varoma.

Licensen skall på begäran anteck­nas i varumärkesregistret. Sädan anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av vam­märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas


20


 


Nuvarande lydebe

licenstagarens användning av mär­ket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Visas att licensen upphön att gälla, skall an­teckningen avföras ur registret.

Där ej annat avtalats, äger licenstagaren ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till vammärke eller känne­tecken, som avses i 2 § andra styck­et, må ej tagas i mät. Avträdes inne­havarens   egendom   till   konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.


Föreslagen lydelse

att licensen har upphön att gälla, skaU anteckningen tas bon ur regi­stret.

Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överiäta sin rätt vidare.

Rätten till vammärke eller känne­tecken enligt 2 § andra stycket/dr inte tas i mät.  Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingär dock rätten i konkursboet.


Prop. 1992/93:48


 


1.   Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 § tredje stycket den dag regeringen bestämmer och i övrigt den I januari 1993.

2.   Denna lag tillämpas även på vammärken som registrerats före denna lags ikraftträdande.

3.   Ansökan om registrering av vammärke som har kungjorts enligt 20 § före ikraftträdandet av denna lag skall behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.

Senaste lydelse 1977:732


21


 


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att 1, 11, 23, 27, 40 a och 53 §§ samt mbriken närmast före 40 a § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas tte nya paragrafer, Ila, 11b och 57 a §§, av följande lydelse.


Prop. 1992/93:48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


!§■ Den som skapat ett litterärt eller konstiiärligt verk har upphovsrätt till verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller bmkskonst eller det har kommit till uttryck på annat sätt.


Till litterän verk hänföres kana, så ock annat i teckning eller grafik eller i plastisk form utfön verk av beskrivande art.


Till litterära verk hänförs kanor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art. Vad som i denna lag sägs om da­torprogram skall i tillämpUga delar gälla även förberedande design­material för datorprogram.


11 f

Av offentliggjorda verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bmk. Vad sålunda framtställts får irue utnyttjas för annat ändamål. Vad som sägs i första stycket gäller inte byggnadsverk och datorprogram och medför irue rätt att för eget bmk låta nägon annan framställa bmksföremål eller skulpturer eller genom konstnärligt förfarande efter­bilda andra konstverk.

Av qffentUggjon verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bmk. Vad sålunda framställts får ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bmk låta annan framställa bmksföremål eller skulp­tur eller genom konstnärligt förfa­rande efterbilda annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

Den som med stöd av första stycket vill kopiera datorprogram i maskinläsbar form får göra detta endast för sitt enskilda bruk och bara under fömtsättning att pro­grammet är utgivet och att förlagan för kopieringen inte används i nä­ringsverksamhet eller offentUg verk­samhet. Kopian får ej utnyttjas för annat ändamål.


' Senaste lydelse 1989:396 ' Senaste lydelse 1989:396


22


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:48

//a§

Den som har förvärvat rätt att använda ett datorprogram får fram­ställa sådana exemplar av program­met och göra sådana ändringar i programmet som är nödvändiga för att han skall kunna använda pro­grammet för dess avsedda ändamål. Detta gäller även rättelse av fel. Den som har rätt att anvätida ett datorprogram får framställa säker­hetsexemplar av programmet, om detta är nödvändigt för den avsedda användningen av programmet. Exemplar som framställs med stöd av första eller andra stycket får inte utnyttjas för andra ändamål och får inte heller användas när rätten att utnyttja programmet har upphön. Den som har rätt att använda ett datorprogram får iaktta, undersöka eller prova programmets funktion för att faststäUa de idéer och prin­ciper som Ugger bakom program­mets olika detaljer. Detta gäller under fömtsättning att det sker vid sådan laddning, visning på skärm, köming, överföring eller lagring av programmet som han har rätt. att utföra.

Avtalsvillkor som inskränker an­vändarens rätt enligt andra och fiärde styckena är ogiUiga.

11 b §

Återgivning av ett datorprograms kod eller översättning av kodens form är tilläten om åtgärdema krävs för att få den information som är nödvändig för att uppnå samver­kansförmåga mellan programmet och ett annat program. Detta gäller dock endast under fömtsättning att följande villkor är uppfyllda:

a)   åtgärdema utförs av en person som har rätt att använda program­met eller för hans räkning av en person som har fått rätt an utföra åtgärdema,

b)   den information som är nöd­vändig för att uppnå samverkans­förmåga har inte tidigare varit län åtkomlig för de i punkt a angivna


23


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:48

personerna, och

c) åtgärdema är begränsade till de delar av originalprogrammet som är nödvändiga för att uppnå den av­sedda samverkansförmågan. Bestämmeberrm i första stycket innebär irue an informationen får:

a)    användas för andra ändamål än att uppnå den avsedda samverkans­förmågan,

b)    överlämnas tiU andra personer, utom när detta är nödvändigt för att uppnå den avsedda samverkansför­mågan,

c)  användas för utveckling, till­
verkning eller marknadsföring av en
datorprogram som iförhållande tiU
det skyddade programmet har en
VäsentUgen likanad uttrycksform,
eller

d) användas för andra ätgärder
som utgör intrång i upphovsrätten.
Avtalsvillkor som  inskränker  an­
vändarens rän enligt denna paragraf
är ogiltiga.

23 §'
Sedan ett litterärt eller musikaliskt Sedan ett litterärt eller musikaliskt
verk har utgivits, får exemplar, som verk har utgivits, får exemplar, som
omfattas av utgivningen, spridas omfattas av utgivningen, spridas
vidare och visas offentiigt. Exem- vidare och visas offentligt. För
plar av musikaliska verk får dock exemplar av datorprogram gäller i
inte utan upphovsmannens sam- fräga om sädan spridning i stället
tycke tillhandahållas allmänheten an spridningen är tiUåten sedan
genom uthyming eller annan därmed exemplaret med upphovsmannens
jämförlig rättshandling. Detsamma samtycke har överlåtits inom Euro-
gäller exemplar av datorprogram i peiska ekonomiska samarbetsom-
maskinläsbar form. Sådana exem- rådet. Exemplar av musikaliska
plar får inte heller utan upphovs- verk och av datorprogram får dock
mannens samtycke lånas ut till all- inte utan upphovsmannens samtycke
mänheten.
                           tillhandahållas allmänheten genom

uthyming eller annan därmed jäm­förlig rättshandling. Exemplar av datorprogram i maskinläsbar form får inte heller lånas ut till aUmän­heten utan sädant samtycke.

27 §* Upphovsrätt     må,     med     den     Upphovsrätt     må,     med     den begränsning som följer av vad i 3 §    begränsning som följer av vad i 3 §


' Senaste lydelse 1989:396 * Senaste lydelse 1989:396


24


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48


 


sägs, helt eller delvis överlåtas.

Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upp­hovsrätt i vissa särskilda avseenden föreskrivs i 30-40 a §§. Dessa be­stämmelser tillämpas dock endast i den mån ej annat avtalats.


sägs, helt eller delvis överlåtas. Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt   utan   tillstånd   av   beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar. Beträffande   överlåtelse   av   upp­hovsrätt i vissa särskilda avseenden föreskrivs  i 30-40 §§.  Dessa be­stämmelser tillämpas dock endast i den mån ej annat avtalats.


 


Avtal om rätt att utnyttja dator­program

40 a §

överlåtelse av rätten an utnyttja ett datorprogram innefattar rätt an framställa sådana exemplar av pro­grammet och göra sådana anpass­ningar i exemplaren som behövs för den medgivna användningen samt att framställa reservexemplar och exemplar som behövs från skydds­synpunkt. Sädana exemplar får inte utnyttjas för annat ändamål och får inte heller användas när rätten an utnyttja programmet har upphön.


Datorprogmm  skapade i anställ­ningsförhållanden

40 af

Upphovsrätten till en datorprogram, som skapas av en arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifier eller efter instmktioner av arbetsgivaren, övergår till arbetsgivaren, såvida inte nägot annat har avtalats.


53 §'

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd, som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst två år.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtar åt­gärder, som innebär intrång i den till verket enligt 1 och 2 kap. knut­na upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst två år.

Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller varav exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till straff, om förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han inte utnyttjar framställda exemplar av


' Senaste lydelse 1989:396 " Senaste lydelse 1982:284


25


 


Nuvarande lydelse

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför exemplar av verk, där exem­plaret framställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar enligt vad / första stycket sägs.

För försök eller förberedelse Ull brott som avses i första och andra styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.


Föreslagen lydelse

datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk.

Vad som sägs iförsta stycket gäller också, om någon till riket för sprid­ning till allmänheten inför exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständig­heter, att en sådan framställning här i riket skulle ha varit straffbar enligt vad som sägs i det stycket.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.


Prop. 1992/93:48


 


57 a

Den som i annat fall än som avses i 53 § säljer, hyr ut eller för försälj­ning, uthyming eller annatförvärvs-syfie innehar ett hjälpmedel som är avsett endast för att underlätta olovligt bontagande eller kringgå­ende av en anordning som anbring­ats för an skydda en datorprogram mot olovUg exemplarframställning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

1.   Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 § den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2.   Lagen tillämpas även på verk som har tillkommit före i kraftträdandet
utom såvitt gäller åtgärder som vidtagits eller rättigheter som förvärvats
dessförinnan.


26


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1992/93:48

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1992.

Närvarande: statsministem Bildt, ordförande och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Hömlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundberg, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m.

1     Inledning

I maj 1992 undertecknades mellan, å ena sidan, EFTA-ländema (dvs. Finland, Island, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike och Liechtenstein) och, å andra sidan. Europeiska gemenskapema (EG) och dess medlemsländer ett avtal om ett närmare och fastare stmkturerat samarbete i ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Avtalet - EES-avtalet - skall enligt planeraa träda i kraft den I januari 1993, samtidigt som EG:s s.k. inre marknad fullbordas. Avtalet innebär vissa förpliktelser för Sverige på immaterialrättens område.

I mars 1992 lade Justitiedepartementet fram departementspromemorian (Ds 1992:13) Ändringar i de immaterialrättsliga lagaraa med anledning av EES-avtalet m.m. I promemorian föreslogs att åtagandena i EES-avtalet skall införlivas med svensk rätt genom ändringar i de immaterialrättsliga lagama. Dessutom föreslogs i promemorian vissa andra ändringar i vammärkesrätten som inte följer av EES-avtalet.

Promemorian har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende fogas en sammanfattning av promemorian som bilaga 1 och en förteckning över remissinstansema som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementet dnr 92-1134).

I sitt remissyttrande över departementspromemorian föreslog Statens växtsortnämnd att vissa ytterligare ändringar, som inte följer av EES-avtalet, skall göras i växtförädlarrätten.

Växtsortnämndens förslag har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av
Statens jordbmksverk. Patent- och registreringsverket, Näringsfrihetsom­
budsmannen,  Statens utsädeskontroll,  Sveriges Advokatsamfund, Länt-
   27


 


bmkamas  Riksförbund,   Svenska  Lantmännens  Riksförbund,   Sveriges    Prop. 1992/93:48 Industriförbund, Hilleshög AB och Svalöf Weibull AB. Trädgårdsnäringens Riksförbund har avstått från att avge yttrande. Remissyttrandena finns tillgängliga i det lagstiftningsärendet (Justitiedepartementet dnr 92-2302).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 10 september 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag till ändringar i de immaterialrättsliga lagama m. m. som hade upprättats inom Justitiedepartementet. De till Lagrådet remitterade förslagen fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen utom såvitt avser frägan om konsumtion av rätten till vammärken och spridningsrätten till exemplar av datorprogram. Vidare har Lagrådet framfört synpunkter på terminologin i lagen om skydd för kretsmönster samt haft synpunkter på den närmare utformningen av vissa av lagförslagen. Jag kommer i det följande att under de berörda avsnitten närmare återkomma till Lagrådets förslag och synpunkter. Som framgår av det följande ansluter jag mig i allt väsentiigt till vad Lagrådet har anfört.

Jag har också gjort några redaktionella ändringar i de remitterade lagförslagen.

28


 


2      Bakgrund                                                Prop. 1992/93:48

2.1   Allmänt om EES-avtalets inverkan på den svenska immaterialrätten

Avsikten med EES-avtalet är bl.a. att varor, tjänster, personer och kapital skall kunna röra sig fritt över gränsema inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. De delar av EG:s regelverk -"Tacquis communautaire" -som är relevanta för detta samarbete skall integreras i EFTA-ländemas rättsordningar, så att enhetliga regler skall komma att gälla inom hela samarbetsområdet.

När det gäller immaterialrätten förbinder sig Sverige genom EES-avtalet att på vissa områden anpassa sina författningsbestämmelser till vad som gäller på motsvarande områden enligt EG-rätten. Enligt avtalet förbinder sig sålunda Sverige bl.a. att respektera de rättigheter och skyldigheter om varors och tjänsters fria rörlighet vilka lagts fast av EG-domstolen och att anpassa sin lagstiftning till ett direktiv om harmonisering av skyddet för kretsmönster i halvledarprodukter, ett om vammärken respektive ett om datorprogram samt till tre beslut om utsträckning av skydd för kretsmönster i halvledarprodukter. Enligt artikel 65.2 i EES-avtalet återfinns de bestämmelser som berör skyddet för immateriella rättigheter i ett protokoll om immateriell äganderätt (protokoll 28) och i en bilaga (bilaga XVII) om immateriell äganderätt. Protokollet innehåller gmndläggande bestämmelser medan bilagan innehåller hänvisningar till de direktiv och beslut till vilka anpassning skall ske samt de ändringar av de berörda direktiven och besluten som är nödvändiga för att anpassa dessa rättsakter till EES-samarbetet. EES-avtalets bestämmelser i nu berörda delar fogas - med en svensk översättning - som bilaga 5 och 6 till detta ärende.

Enligt bestämmelsema i protokollet åtar sig partema att anpassa sin lagstiftning på det immaterialrättsliga området så att den blir i överens­stämmelse med EG:s principer om varors och tjänsters fria rörlighet och i överensstämmelse med den skyddsnivå som gäller enligt gemenskaps­rätten. Detta åtagande omfattar även reglema om efterievnad och verk­ställighet av de immateriella ensamrätterna. EFTA-ländema har vidare åtagit sig att på begäran och efter samråd anpassa sina lagstiftningar för att de skall ha åtminstone den skyddsnivå som råder i EG vid EES-avtalets tillkomst (artikel 1 i protokollet).

Som en följd av artiklama om varors och tjänsters fria rörlighet i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) gäller att de immateriella ensamrätterna inte kan användas för att hindra röriighet mellan EG-ländema av varor eller tjänster som rättsenligt - dvs. med rättighetshavarens samtycke - har marknadsförts inom EG. Detta innebär att s.k. parallellimport och återimport inte kan förhindras inom EG.

Romfördragets regler om fria vamrörelser och dessa reglers inverkan på de immateriella ensamrättemas funktion att kunna förhindra parallellimport och återimport har lagts fast och utvecklats av EG-domstolen. Motsvarande principer är enligt bestämmelseraa i protokollet avsedda att gälla inom


 


EES. Bland protokollets bestämmelser finns därför en allmän bestämmelse Prop. 1992/93:48 om s.k. konsumtion av immaterialrättema (artikel 2.1 i protokollet). Med konsumtion avses i princip att en ensamrätt att sälja (eller importera) en produkt som omfattas av en immaterialrätt utsläcks efter den första överlåtelsen av produkten. Den nyssnämnda bestämmelsen i protokollet ålägger parteraa att, inom vissa ramar med anknytning till EES, tillämpa de konsumtionsprinciper som lagts fast i gemenskapsrätten. En särskild övergångsbestämmelse (artikel 2.2) finns för patenträttens del.

EG:s medlemsländer har utarbetat en konvention om ett gemenskaps­patent (Community Patent Convention). Denna konvention har senare ändrats i vissa delar genom ett avtal om gemenskapspatentet (Agreement relating to Community Patents). Avsikten med avtalet om gemenskapspaten­tet - som ännu inte har trätt i kraft - är att det skall skapas ett system i EG där det är möjligt att genom en ansökan hos Europeiska patentverket få en patent som täcker hela EG. Som en följd av bestämmelsema i protokollet (artikel 3.1) skall de avtalsslutande partema ingå i förhandlingar med varandra för att söka åstadkomma att EFTA-ländema ansluter sig till avtalet om gemenskapspatentet inom tre år från det att det avtalet har trätt i kraft. De specifika villkoren för EFTA-ländemas deltagande i systemet för gemenskapspatentet skall vara föremål för särskilda förhandlingar (artikel 3.2). Vidare åtar sig EFTA-staterna - med vissa undantag - att i vad avser materiell patenträtt uppfylla föreskriftema i den Europeiska patentkonven­tionen i och med att EES-avtalet träder i kraft (artikel 3.4 - 6). De undantag från detta som har överenskommits inverkar på konsumtions­principens tillämpning för vissa varor under en övergångsperiod.

Enligt artikel 4 i protokollet har partema en fortsatt möjlighet att föreskriva att skydd för kretsmönster i halvledarprodukter skall gälla även i förhållande till andra länder än de som ingår i EES. Det fömtsätts dock att utsträckning av skyddet till sådana andra länder i möjligaste mån samordnas med de övriga länder som ingår i EES.

Enligt artikel 5 i protokollet skall partema ansluta sig till vissa inter­nationella konventioner. Detta åtagande innehåller - med ett undantag -inte sådana förpliktelser att de kräver lagstiftning i Sverige. Undantaget avser åtagandet att senast den 1 januari 1995 ansluta sig till Protokollet den 27 juni 1989 till Madridöverenskommelsen angående interaationell registrering av vammärken. Detta åtagande kräver ändringar i bl.a. vammärkeslagen (1960:644). Den frågan kommer att tas upp senare i annan form.

Protokollet innehåller vidare en överenskommelse mellan de avtals­slutande parteraa om att EES-avtalets regler om immaterialrätt skall förbättras i belysning av de resultat som kan komma att uppnås i de s.k. TRIPS-förhandlingama (trade related intellectual property rights) inom det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT. I protokollet finns också bestämmelser om inbördes information och samråd på immaterialrättens område och en förklaring att partema är beredda att diskutera EFTA-ländemas medverkan i andra EG-system för industriella rättigheter än det som avses med avtalet om gemenskapspatentet (artiklama 6,7 och 8 i protokollet). Dessa avtalsbestämmelser kräver inte lagstiftningsåtgärder.

30


 


Som en ytterligare följd av EES-avtalet skall Sverige på vissa immaterial- Prop. 1992/93:48 rättsliga områden anpassa sina författningsbestämmelser till vad som gäller på motsvarande områden i EG enligt bl.a. tre direktiv om harmonisering av EG ländemas lagstiftning inom vissa områden. De närmare åtagandena i denna del framgår av den tidigare nämnda bilagan (bilaga XVII) tiU avtalet.

På området för skydd för kretsmönster i halvledarprodukter gäller sålunda att Sverige skall uppfylla bestämmelsema i Rådets direktiv av den 16 december 1986 om rättsUgt skydd för halvledarprodukters topografi. Dessutom skall regelverket i Sverige anpassas till bestämmelsema i två rådsbeslut av den 9 oktober 1990 om utsträckning av skyddet till personer i vissa länder eller territorier samt till ett beslut från EG-kommissionen av den 26 oktober 1990 om till vilka länders bolag eller andra juridiska personer skyddet skall utsträckas. De ändringar som erfordras i direktivet för ändamålet med EES finns - som redan framhållits - förtecknade i bilaga XVII.

På vammärkesrättens område innebär EES-avtalet att Sverige skall anpassa de vammärkesrättsliga bestämmelsema till Rådets första direktiv av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstatemas vam-märkeslagar.

Rådets direktiv av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram kräver vissa ändringar i upphovsrättslagen.

De nu angivna direktiven och besluten fogas som bilaga 7 - 12 till detta ärende. En svensk inofficiell översättning av direktiven och besluten fogas parallellt vid den engelska texten.

2.2   Vissa särskilda ändringsförslag på varumärkesrättens område

Patent- och registreringsverket (PRV) har föreslagit att vissa smärre ändringar i vammärkeslagen bör göras i samband med att anpassningen till EG:s direktiv om vammärken görs. PRV:s förslag avser ändringar i regleraa om registreringsansökans innehåll och i reglema om ansökan om fömyelse av en vammärkesregistrering.

2.3   Vissa särskilda ändringsförslag på växtförädlarrättens område

Växtsortnämnden har föreslagit att ytterligare ett antal växtsläkten och en växtart skall tas upp i bilagan till växtförädlarrättslagen (1971:392), att lagen generellt skall tillämpas på hybrider mellan de växtsläkten eller växtarter som anges i bilagan och att bestämmelsema om besvärsavgift i lagen skall utmönstras.

31


 


Införlivande av åtagandena i EES-avtalet med    Prop. 1992/93:48 svensk rätt m. m.

Mitt förslag: Åtagandena i EES-avtalet i vad de avser immaterial­rätten införlivas med svensk rätt dels genom att en ny lag om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter införs, dels genom att ändringar görs i patent-, mönsterskydds-, växtförädlarrätts-, vammärkes- och i upphovsrättslagaraa.

Vissa av Patent- och registieringsverkets förslag om ändringar i vammärkeslagen och Växtsortnämndens förslag om ändringar i växtförädlarrättslagen genomförs.

Promemorians förslag: Innebörden av promemorians förslag överens­stämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslagen har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Skälen för mitt förslag: För att uppfylla åtagandena i EES-avtalet bör svensk rätt nu anpassas till de regler om konsumtion av immateriella rättigheter som gäller enligt gemenskapsrätten och till innehållet i de immaterialrättsliga direktiv och beslut som anges i EES-avtalet. Syftet med denna anpassning är att tillse att immaterialrätten inte kommer att utgöra gmnd för hinder av det fria utbytet av varor och tjänster inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare innebär anpassningen en harmonisering av innehållet i de svenska immaterialrättsliga lagama till vad som gäller enligt motsvarande författningar i EG:s medlemsstater.

Jag kommer i det följande, under olika avsnitt, att närmare behandla de författningsändringar som erfordras för att uppfylla EES-avtalet.

EES-avtalets allmänna bestämmelse om konsumtion av de immateriella rättighetema och de lagändringar som krävs för att efterkomma den bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.

Bestämmelsema i avtalet om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter och anpassningen ull direktivet om rättsligt skydd för halvledarprodukters topografi behandlar jag i avsnitt 5.

De författningsförslag som erfordras för att anpassa den svenska vammärkesrätten till EG-direktivet om vammärken behandlas i avsnitt 6. I anslutning till detta föreslås att vissa ändringar i vammärkeslagen som initierats av PRV skall genomföras.

I avsnitt 7 föreslår jag de ändringar i upphovsrättslagen som behövs för att anpassa den till direktivet om rättsligt skydd för datorprogram.

Slutligen behandlar jag i avsnitt 8 de ändringar i växtförädlarrättslagen som föreslagits av Växtsortnämnden.

32


 


4     Konsumtion av immateriella rättigheter

4.1   Bakgrund


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter


 


De olika immaterialrättsliga ensamrättema är i princip nationellt be­gränsade. Utgångspunkten är således att varje land inom sitt område självständigt - men med beaktande av de interaationella konventioner som landet kan ha anslutit sig till - bestämmer bl.a. vilka objekt som kan bli föremål för immaterialrättsligt skydd, vilka rättssubjekt som kan förvärva sådana rättigheter samt rättigheteraas omfattning.

En immaterialrätt ger vanligtvis rättighetshavaren en ensamrätt såväl att sälja som att importera sådana produkter som omfattas av rättigheten i fråga. I Sverige - liksom i andra nationella rättssystem - gäller, som huvudregel, att ensamrätten bara omfattar den första överlåtelsen. Därefter anses ensamrätten konsumerad (uttömd). Inom upphovsrätten gäller dock särskilda regler beträffande bl.a. uthyming. En viktig fömtsättning för att ensamrätten skall anses vara konsumerad är att den immaterialrättsligt skyddade produkten förts ut på marknaden av rättighetshavaren eller med dennes samtycke. Vanligen sker sådan marknadsföring genom att rättighetshavaren säljer produkten. Ett annat vanligt sätt genom vilket produkten med rättighetshavarens samtycke kan föras ut på marknaden är att rättighetshavaren ger någon annan tillstånd (licens) att producera och/eller försälja den skyddade produkten. Sedan de skyddade produkteraa med rättighetshavarens samtycke har förts ut på marknaden kan de i princip utnyttjas och säljas vidare utan hinder av en immateriell ensamrätt. En följd av immaterialrättemas territoriella begränsning kan vara att ensamrätten bara anses konsumerad för det land där den konsumtionsgmndande överiåtelsen (dvs. den frivilliga överlåtelsen) ägt mm. Detta bmkar betecknas som nationeU konsumtion. För det fall det anses att en konsum­tionsgmndande överiåtelse ägt mm om produkten förts ut på marknaden inom ett område bestående av flera länder eller inom en viss region av länder bmkar man tala om regional konsumtion. För vissa immaterialrätter har emellertid i de nationella lagstiftningaraa sedan relativt länge tillämpats en princip som skulle kunna sägas innebära en global konsumtion. Detta betyder att ensamrätten anses ha konsumerats när produkten har förts ut på marknaden, oavsett i vilket land som det har skett.

Den praktiska betydelsen av principen om konsumtion ligger i att en tillämpning av principen om nationell konsumtion - eller av en princip om en regional konsumtion - ger rättighetshavaren stora möjligheter att motsätta sig att produkter som med hans samtycke förts ut på marknaden utanför det territorium där rättighetshavaren har skydd parallellimporteras eller återimporteras (s.k. reimport) till det territorium där rättighetshavaren har skydd. Rättighetshavaren får därmed stora möjligheter att separera olika nationella marknader från varandra och han kan exempelvis åstadkomma "prisdifferentiering" mellan olika länder.

I Sverige gäller att principen om nationell konsumtion tillämpas inom patent-, mönster- och växtförädlarrätten. Principen om global konsumtion tillämpas för övriga immateriella ensamrätter.


33


Riksdagen 1992193. l saml. Nr 4H


Av 3 § patentiagen (1967:837) följer att en genom patent förvärvad ensamrätt inte konsumeras genom att produkten bringas i omsättning i utlandet (jfr prop. 1977/78:1 Del A s. 201 och s. 329 f).

Många andra länder har också nationell konsumtion på patenträttens område. Till följd härav anses det möjligt för ett företag eller för flera företag inom samma koncem som har patent på samma uppfinning i flera länder (s.k. parallella patent) att med stöd av patenträtten hindra att produkter som tillverkats enligt patentet i ett av ländema och som satts i omsättning där, importeras av utomstående företag till annat land där patentskyddet gäller. Det blir alltså möjligt att på patenträttslig gmnd stoppa parallellimport. Men den nationella konsumtionen innebär också att en vara som omfattas av ensamrätten i det land där den tillverkats och som exporterats därifrån till ett annat land inte kan återimporteras till producent­landet utan rättighetshavarens medgivande. Reglema om nationell konsum­tion ger alltså rättighetshavaren en möjlighet att hindra återimport till tillverkningslandet.

En innehavare av en mönsterrätt kan på motsvarande sätt som gäller enligt patenträtten hindra import till Sverige av produkter som i utiandet har förts ut på marknaden av honom själv eller med hans samtycke. Detta följer av 5 § mönsterskyddslagen (1970:485). Se även förarbetena (prop. 1969:168 s. 102 ff) till den bestämmelsen.

Även för växtförädlarrätten gäller enligt 4 § växtförädlarrättslagen (1971:392) principen om s.k. nationell konsumtion av växtmaterial (jfr prop. 1971:40 s. 76 ff och s. 102).

För de övriga immateriella ensamrättema - varumärkesrätten, skyddet för kretsmönster i halvledarprodukter och upphovsrätten - tillämpas i Sverige, som tidigare nämnts, principen om global konsumtion.

I vammärkeslagen (1960:644) finns ingen uttrycklig bestammelse om konsumtion. I praxis (se NJA 1967 s. 458) har emellertid lagts fast att parallellimport normalt inte kan stoppas på vammärkesrättslig gmnd även om den skyddade produkten släppts ut på marknaden utomlands. En praktisk konsekvens av detta är att det förekommer att svenska återförsälja­re, importerar märkesvaror direkt från utländska grossister vid sidan av den svenske ensamförsaljaren. De fördelar från konkurrenssynpunkt som detta innebär har ansetts vara så betydelsefulla att det uppväger det drag av att man snyltar på den goodwill som någon annan byggt upp (jfr Bemitz, Intemationell marknadsrätt, andra uppl., s. 175).

Enligt 3 § lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarpro­dukter gäller att exemplar av ett kretsmönster eller produkter vari kretsmönster ingår får spridas vidare när de med samtycke av den som innehar rätten till kretsmönstret har spritts till allmänheten. Bestämmelsen ställer inte upp något krav på att den första spridningsåtgärden skall ha skett i Sverige. Exemplar som med kretsmönsterskaparens samtycke har spritts till allmänheten i ett annat land får alltså enligt bestämmelsen spridas vidare även i Sverige (prop. 1986/87:49 s. 20).

Inom upphovsrätten gäller beträffande spridningsrätten till exemplar av litterära och muskaliska verk enligt 23 § upphovsrättslagen (1960:729) att rätten med vissa undantag är konsumerad när verket har utgivits och


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter

34


 


exemplaren omfattas av utgivningen. Samma regel gäller för konstverk enligt 25 § upphovsrättslagen; beträffande exemplar av sådana gäller emellertid dessutom att spridningsrätten är konsumerad när upphovsmannen överlåtit exemplaren. Det är således inte möjligt att med stöd av upphovs­rätten ingripa mot import till ett land av alster som med upphovsmannens samtycke förts ut på marknaden i ett annat land. För filmverk saknas dock konsumtionsregler.


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter


4.2   Ändrade principer om konsumtion av patenträtten, mönsterskyddsrätten och växtförädlarrätten

Mitt förslag: I patentiagen, mönsterskyddslagen och växtförädlar­rättslagen förs in bestämmelser som innebär att den genom patent, mönsterskydd eller växtförädlartätt förvärvade ensamrätten skall anses vara konsumerad, om den skyddade produkten förts ut på marknaden inom det europeiska ekonomiska saraaTbetsområdet (EES-konsumtion).

Förslag till lagtext:


Patentlagen:

3 § Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag som anges nedan, ingen fär utan patenthavarens samtycke utnyttja upp­finningen genom att

1)   tillverka, utbjuda, bringa i omsättning eller använda patentskyddat alster eller införa eller inneha sådant alster för ändamål som nu sagts,

2)  använda patentskyddat förfarande eller, om han vet eller det med hänsyn till omständighetema är uppenbart att förfarandet inte fir användas utan patenthavarens samtycke, utbjuda det för användning här i Sverige,

3)   utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alsttet för ändamål som nu sagts.

Ensamrätten innebär även att ingen får utan patenthavarens samtycke utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahålla någon som inte är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva den här / Sverige som hänför sig till något väsentiigt i uppfinningen, om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till omständig­hetema är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att användas vid ut­övande av uppfinningen. Är medlet en vara som allmänt förekommer i handeln, gäller vad nu sagts dock endast om den som erbjuder eller till­handahåller medlelförsöker påverka mottagaren till en sädan handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av bestämmelsema i detta stycke skall den som utnyttjar uppfinningen på det sätt som sägs i tredje stycket I, 3 eller 4 inte anses såsom berättigad att utnyttja uppfinningen.

Från ensamrätten undantas

1) utnyttjande som inte sker yrkesmässigt,


35


 


2)  utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning inom    Prop. 1992/93:48 Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av patenthavaren eller med    Konsumtion av dennes samtycke,       immateriella rättigheter

3)   utnyttjande av uppfinning för experiment som avser själva uppfin­ningen,

4)   beredning på apotek av läkemedel enligt läkares förskrivning i enskilt fall eller ätgärder med sålunda berett läkemedel.

Mönsterskyddslagen:

5 § Mönsterrätt innebär, med de undantag som anges nedan, att ingen fär utan samtycke av den som är innehavare av mönsterrätten (mönsterha­varen) utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till Sverige, bjuda ut, saluhålla, överiåta eller hyra ut vara, vars utseende inte väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som inte väsentligen skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor.

Mönsterrätten omfattar inte utnyttjande av en vara, om den har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av mönster­havaren eller med dennes samtycke.

Växtförädlarrättslagen:

4 § Växtforädlarrätt innebär, med de undantag som anges nedan, an ingen fär utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1.   framställa eller till Sverige föra in växtmaterial av sorten i syfte att materialet skall bjudas ut till försäljning för förökningsändamål eller på annat sätt tillhandahållas för sådant ändamål,

2.   bjuda ut till försäljning eller pd annat sätt tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsändamål,

3.    i de fall, då upprepad användning av växtmaterial av sorten är
nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort, använda
växtmaterial av sorten för sådan framställning och i syfte att det framställda
materialet skall bjudas ut till försäljning för förökningsändamål eller pä
annat sätt tillhandahållas för sådant ändamål.

I fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att ingen får utan sortinnehavarens samtycke använda plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.

Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av det material av en växtson, som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av soninnehavaren eller med dennes samtycke.


Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se promemorian s. 50 ff).

Remissinstanserna: Några remissinstanser har ifrågasatt om de nu föreslagna ändringaraa i de berörda immaterialrättsliga lagama erfordras eftersom regler om fria vamrörelser, vilka förhindrar en tillämpning av principen om nationell konsumtion av de immateriella ensamrättema, finns


36


 


i EES-avtalet och dessa regler föreslås bli svensk lag genom införlivandet av EES-avtalet med svensk rätt. Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig har emellertid accepterat eller funnit att behov föreligger av att övergången från nationell konsumtion av vissa ensamrätter till en EES-vid konsumtion uttrycks i de berörda immaterialrättsliga lagama. De remissin­stanser som har ifrågasatt behovet av särskilda konsumtionsregler, men även några av de remissinstanser som har funnit att behov av att lagstifta i frågan om övergång från nationell konsumtion till EES-konsumtion, har påpekat att den nya principen om en EES-vid konsumtion ytterst följer av rättspraxis som lagts fast av EG-domstolen. Även om sådana principer fått en viss fasthet kan det knappast liknas vid lagregler utan kan komma att ändras. En regel som medger att hänsyn fär och kan tas till gemenskaps­rättens framtida rättsutveckling på detta område bör därför tas in i konsumtionsbestämmelsema. Vad slutiigen gäller den närmare utformningen av de regler som är avsedda att uttrycka princijjen om EES-vid konsumtion har några remissinstanser föreslagit att konsumtionsreglema utformas så att de dels betonar ett absolut områdesskydd i förhållande till länder som inte ingår i EES, dels ändras så att rättighetshavaren, i vad gäller import från länderaa i EES, inte längre kan hävda ett absolut områdesskydd. Vad remissinstanseraa närmare har anfört i de olika delfrågoraa framgår i det följande.

Skälen för förslaget: Inom EG har den tillämpning av de nationella immateriella ensamrättema som innebär nationell konsumtion ifrågasatts och ansetts stå i konflikt med bestämmelsema om fria vamrörelser i artiklama 30 och 36 i Romfördraget. Frågan har i hög grad sysselsatt EG-domstolen och domstolen har i en serie avgöranden slagit fast att det utgör en förbjuden handelsbegränsning att med stöd av de immateriella ensamrättema söka hindra parallellimport inom EG. Har ensamrätten konsumerats i ett EG-land genom att en immaterialrättsligt skyddad produkt av rättig­hetshavaren eller med hans samtycke släppts ut på marknaden i det landet, anses det alltså vara stridande mot Romfördragets bestämmelser om fria vamrörelser att med stöd av nationell immaterialrättslagstiftning hindra tredje man att exportera produkter till ett annat EG-land, där rättig­hetshavaren eller ett honom närstående företag innehar en motsvarande ensamrätt. På samma sätt kan en rättighetshavare inte heller hindra att produkten, sedan den exporterats, återimporteras (reimporteras) till det EG-land varifrån den kommer. Vad nu sagts anses gälla för alla immateriella ensamrätter. Inom EG gäller med andra ord regional konsumtion - en EG-vid konsumtion - av de immateriella ensamrättema.

Det skall särskilt framhållas att en fömtsättning för att ensamrätterna skall konsumeras är att de immaterialrättsligt skyddade produktema har förts ut på marknaden med rättighetshavarens tillstånd. De skall ha bringats i omsättning till följd av kommersiella överväganden. Den begränsningen gäller alltjämt att om produkten har förts ut på marknaden av någon som gör intrång i den immateriella ensamrätten, kan rättighetshavaren alltid ingripa för att hindra import även till ett annat EG-land. Inte heller anses ensamrätten konsumerad om den skyddade varan har sålts som en följd av meddelad tvångslicens eller om den av någon som inte har tillstånd av


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter

37


 


rättighetshavaren har sålts i ett land där varan saknar skydd.     Prop. 1992/93:48

Det bör också  framhållas att EG:s princip om  konsumtion av de    Konsumtion av immateriella ensamrättema,  i den  mån den  följer av  Romfördragets    immateriella rättigheter bestämmelser om fria vamrörelser, är begränsad till sådana situationer som faller under gemenskapsrätten, dvs. till sådana situationer där den skyddade produkten har förts ut på marknaden i en medlemsstat.

Om varan, å andra sidan, har förts ut på marknaden utanför EG och sedan importerats till ett land i EG av tredje man är EG-rättens princip om konsumtion, under fömtsättning att den gmndar sig på Romfördragets regler om fria vamrörelser, inte tillämplig eftersom EG-domstolen enbart gmndar sina avgöranden i dessa frågor på artiklaraa 30 och 36 i Rom-fördraget. Dessa bestämmelser är begränsade till sådana import- eller exportrestriktioner som berör handeln mellan EG:s medlemsstater och inte handeln mellan EG och ett tredje land. Det är därför inte i strid mot gemenskapsrätten att förhindra parallellimport till EG från ett tredje land med stöd av den nationella immaterialrättsliga lagstiftningen. Detta fömtsätter naturiigtvis att det med stöd av den nationella lagen är möjligt att förhindra parallellimport, dvs. att global konsumtion inte tillämpas enligt den nationella lagstiftningen.

Till följd av EES-avtalet skall - som redan nämnts i avsnitt 4.1 -Romfördragets regler om fria vamrörelser gälla inom hela EES-området. Det innebär att dessa reglers inverkan på de immateriella rättighetemas funktion att kunna förhindra parallellimport och återimport och EG-domstolens praxis som har utbildats i anslutning till detta skall gälla också för EFTA-ländema. I EES-avtalets gmndläggande bestämmelser om im­materialrätt (artikel 2 i protokollet) har föreskrivits att, i den utsträckning som konsumtion är behandlad inom EG, avtalspartema skall sörja för att principen om konsumtion av immateriella rättigheter tillämpas enligt vad som gäller enligt gemenskapsrätten. Bestämmelsen skall förstås i enlighet med den rättspraxis som, vid tiden för avtalets undertecknande, har lagts fast av EG-domstolen. Bestämmelsen är inte avsedd att hindra att den framtida utvecklingen av rättspraxis beaktas vid tillämpning av bestämmel­sen.

Som en följd av åtagandet i EES-avtalet att anpassa de nationella lagaraa till de principer som råder inom EG för konsumtion av immateriella rättigheter måste Sverige i vad avser handeln mellan EES-stateraa överge principen om nationell konsumtion av patent-, mönster- och växtföräd­lartätt. Den princip om nationell konsumtion som råder för dessa ensam­rätter måste alltså sträckas ut till en princip om en regional EES-konsum­tion. Avsikten med denna anpassning är att förbud mot parallellimport och återimport skall förhindras inom EES på motsvarande sätt som gäller inom EG.

En första fråga som därvid kommer upp och som har tagits upp av några remissinstanser - Läkemedelsindustriföreningen, Svenska Industriens Patentingenjörers Förening (SIPF), Sveriges Industriförbund och Grossist­förbundet Svensk Handel - är om det krävs särskilda regler i de im­materialrättsliga lagaraa för att anpassa svensk rätt till åtagandena i EES-avtalet i nu berört hänseende. Dessa remissinstanser har ifrågasatt om det,

38


 


mot bakgmnd av att principen om regional EES-konsumtion vilar på reglema om fria vamrörelser i artiklama 30 och 36 i Romfördraget vilka överförts till EES-avtalet, genom artiklama 11 och 13 i det avtalet, och då dessa sistnämnda artiklar föreslås skall gälla som svensk lag, är erforderiigt med särskilda lagregler om en regional EES-konsumtion. Redan som en följd av införiivandet av EES-avtalets huvudbestämmelser med svensk rätt, vilket är avsett att ske genom en lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (den s.k. EES-lagen), kommer svenska domstolar att bli förhindrade att tillämpa svenska regler på ett sätt som står i strid mot EG-domstolens praxis om fria vamrörelser. Enligt dessa remissinstansers mening kan de nu föreslagna ändringama i patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrättslagen dessutom komma att låsa rättsläget i Sverige på detta rättsområde och omöjliggöra ett hänsynstagande till den framtida rätts­utvecklingen i EG i vad avser konsumtion.

Det är riktigt som Läkemedelsindustriföreningen m.fl. påpekat att det är avsikten att EES-avtalets bestämmelser om fria vamrörelser skall gälla som svensk lag här i landet. Jag förordar ändå att det i svensk rätt tas in bestämmelser som klart ger uttryck för att det i vamtbytet mellan EES-länderaa inte går att upprätthålla en princip om nationell konsumtion av de nu berörda ensamrätteraa. Denna uppfattning har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser - Juridiska fakultetsnämn­den vid Stockholms universitet, Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR) och Svenska AlPPI-gmppen - har dessutom menat att det svenska behovet av att lagstifta om övergången från nationell konsumtion till EES-konsumtion är ovedersägligt. Enligt min mening finns det dessutom anledning att på detta område ha uttryckliga regler som visar den gmnd­läggande principen att innehavaren av en immaterialrätt inte kan motsätta sig import och senare utnyttjanden av produkter som innehavaren själv eller någon med hans tillstånd fört ut på marknaden i en EES-stat. Vad gäller uppfattningen att promemorians utformning av lagförslagen innebär en i princip ovillkoriig regel om regional konsumtion som inte ger utrymme för en anpassning till den framtida utvecklingen på detta område - och främst då EG-domstolens praxis - vill jag framhålla att lagförslagen inte ger uttryck för annat än att principen om nationell konsumtion av en immateri­ell ensamrätt inte kan upprätthållas om fömtsättningar föreligger för att anse att en konsumtionsgmndande överiåtelse ägt mm. Det betyder att den utformning som lagförslagen fått inte hindrar domstolama från att i varje enskilt fall bedöma t.ex. frågan om produkten kan anses ha bringats i omsättning och/eller om detta skett med rättighetshavarens samtycke. Inte heller hindrar förslagens utformning att hänsyn i detta avseende tas till den framtida praxis som kan utbildas och som skall beaktas inom ramen för EES. I den mån utvecklingen och rättsbildningen skulle slå in på en väg som innebär ett övergivande av själva principen om regional EES-konsumtion (EG-konsumtion) - vilket framstår som föga troligt mot bakgmnd av att principen om EG-vid konsumtion läggs fast i alla de EG-rättsakter och förslag till EG-rättsakter där frågan är aktuell - får naturiigtvis svensk lagstiftning också ändras.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet m.fl. har - som


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter

39


 


redan sagts - menat att åtagandena i EES-avtalet förvisso kräver ändringar i svensk lagstiftning men anfört att reglema bör utformas på ett annat sätt än som har föreslagits i promemorian. Dessa remissinstanser har tagit sin utgångspunkt i gällande lydelse av 3 § ttedje stycket 2) patentlagen och menat att den inte är särskilt väl formulerad. De har ifrågasatt om "utnyttjande" av patentskyddat alster är en adekvat beskrivning av vad konsumtionen avser, nämligen att alster som lovligen bringats på markna­den i Sverige därefter får spridas vidare utan hinder av patenträtten. Begreppet "utnyttjande" i 3 § första stycket patentiagen är nämligen inte samma sak som det utnyttjande som avses i 3 § ttedje stycket 2) samma lag. I samband med att nya konsumtionsprinciper införs kan det därför finnas anledning att ändra i lagtexten, så att denna kortekt visar vad det är som blir konsumerat dels om ett alster har bringats i omsättiiing i Sverige, nämligen att bjuda ut, bringa i omsättiiing eller använda patentskyddat alster eller alster tillverkat enligt ett patentskyddat förfarande, dels om ett alster har bringats i omsättning inom EES, nämligen dessutom rätten att förbjuda import till Sverige. Motsvarande resonemang kan enligt dessa remissinstan­ser göras också för mönsterrätten och för växtförädlarrätten.

Enligt min mening följer det redan av det sätt på vilket den aktuella konsumtionsbestämmelsen är utformad att om ett alster, med rättig­hetshavarens tillstånd, har bringats i omsättning i Sverige så är det, av de utnyttjandeformer som ensamrätten medger, just rätten att förbjuda att någon bjuder ut, bringar i omsättning eller använder alstret som konsume­rats. Utsträcks konsumtionen till att också omfatta åtgärder som skett inom EES blir det en följd att om alstret bringats i omsättning där, så kommer dessutom rätten att förbjuda import av det alstret att ha konsumerats. Jag ser det därför inte som erforderiigt att i sin helhet omarbeta patentlagens konsumtionsbestämmelse i enlighet med vad juridiska fakultetsnämnden har föreslagit.

Däremot kan det finnas anledning att utforma de föreslagna konsumtions­bestämmelsema i mönsterskydds- och växtförädlarrättslagen så att de, på motsvarande sätt som gäller för patentlagen, får den lydelsen att utnyttjan­den av vara eller material som har bringats i omsättning i EES undantas från ensamrätten. Härigenom kommer det, enligt min mening, till bättre uttryck att om varan eller materialet bringats i omsättning utanför EES så är ensamrätten inte konsumerad.

För växtförädlarrättens del kan det dessutom i detta sammanhang - som Statens växtsortnämnd har påpekat - finnas anledning att understryka att det är specifikt för växtförädlarrätten, som till föremål har levande och föränderlig materia, att konsumtion anses ske bara med avseende på den mängd växtmaterial som är föremål för det urspmngliga förfogandet. Om växtmaterialet sedermera förökas anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte följande generation. Därför fordras sortinnehavarens samtycke för att denna senare generation växtmaterial skall kunna användas för framställning av förökningsmaterial för yrkesmässig avsättning. I enlighet med detta har den föreslagna lydelsen av 4 § tredje stycket växtförädlarrättslagen ändrats i förhållande till dess lydelse i promemorians förslag (se promemorian s.


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter

40


 


20 och 54).

EES-avtalets regler innebär inte något hinder mot att ett land inom EES med stöd av den nationella lagstiftningen behåller möjligheten för rättig­hetshavaren att förbjuda parallell- eller återimport från ett land som står utanför EES. Någon anledning för Sverige att ändra gällande rätt pä den punkten föreligger inte enligt min mening. Sverige bör liksom övriga nordiska länder även i fortsättningen ge rättighetshavaren möjlighet att hindra parallellimport och återimport från länder utanför EES under fömtsättning att det är möjligt enligt nationell lagstiftning. Enligt min mening kommer detta till uttryck genom att de nu aktuella konsumtionsbe­stämmelsema utformats som undantag från ensamrättemas innehåll.


Prop. 1992/93:48 Konsumtion av immateriella rättigheter


4.3   Ikraftträdandebestämmelser avseende konsumtions-reglerna

Mitt förslag: De nu föreslagna ändringama i konsumtionsreglema skall träda i kraft efter beslut av regeringen. Såvitt gäller livsmedel och läkemedel som åtnjuter produktpatent och vilka har förts ut på marknaden i Finland och produktskyddade läkemedel som har förts ut på marknaden i Island skall regeringen särskilt förordna när ändring i patentlagen avseende dessa produkter skall träda i kraft.

Förslag till lagtext:

Patentlagen:

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   Intill den dag regeringen särskilt bestämmer skall, vid tillämpning av
den nya bestämmelsen i 3 § tredje stycket 2), den omständigheten att
livsmedel eller läkemedel bringats i omsättning i Finland eller att läkemedel
bringats i omsättning i Island inte anses innebära att produkten ifråga
bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad
nu sagts gäller dock endast i fråga om produkter som åtnjuter patentskydd
i Sverige på annan gmnd än att de utgör alster som tillverkats enligt ett
patentskyddat förfarande.


Promemorians förslag: Innehöll, utom för livsmedel och läkemedel som förts ut på marknaden i Finland och läkemedel som förts ut på marknaden i Island, specifika tider för när lagändringama skulle träda i kraft (se promemorian s. 56).

Remissinstanserna: Svea hovrätt har framhållit att när det i övergångsbe­stämmelsen talas om "patentskyddat" livsmedel eller läkemedel torde avses även det s.k. indirekta produktskyddet (3 § första stycket 3) patentiagen). Ett sådant skydd finns i dag för t.ex. läkemedel tillverkade i Finland, där möjlighet till metodpatent men inte till produktpatent finns. Hovrätten har


41


 


därför framhållit att det inte finns anledning att skjuta upp övergången till    Prop. 1992/93:48 EES-vid konsumtion när det gäller det indirekta produktskyddet. Länt-    Konsumtion av bmkamas  Riksförbund  LRF  har  framfört  önskemål  om  en   särskild    immateriella rättigheter övergångsperiod för ikraftträdandet av ändringen av växtförädlarrättslagen. Sveriges   Industriförbund   och   Grossistförbundet   Svensk   Handel   har framhållit att det i dagsläget framstår som ytterst osäkert om EES-avtalet kan träda i kraft den  1 januari  1993. De föreslagna ändringaraa av konsumtionsbestämmelsema bör därför anpassas till EES-avtalets ikraft­ttädande.

Skälen för förslaget: När det gäller patentiätten skall enligt EES-avtalet bestämmelsen om tillämpning av principen om regional EES-vid konsum­tion träda i kraft senast ett år efter avtalets ikrafttträdande (artikel 2.2 i protokollet om immateriell äganderätt). Eftersom EES-avtalet fömtsätts träda i kraft den 1 januari 1993 kan det fömtsättas att ändringen i patentiag­en avseende konsumtion bör träda i kraft först den 1 januari 1994. Med hänsyn till att det för närvarande ändå råder en viss osäkerhet om när EES-avtalet kan träda i kraft och då något ensidigt införande av regional konsumtion av patenträtten inte bör komma i fråga, bör regeringen ges möjlighet att förordna om när ändringen skall träda i kraft.

I artikel 3.6 i protokollet om immateriell äganderätt finns en särskild övergångsbestämmelse för patenträttens del som rör läkemedel och livsmedel som har förts ut på marknaden i Finland och som rör läkemedel som har förts ut på marknaden i Island. Dessa produkter är i dag inte patenterbara i Finland respektive Island. För dessa produkter gäller enligt artikel 3.6 att rättighetshavaren - trots bestämmelsema i artikel 2 - under viss ytterligare tid skall kunna åberopa den nationella patenträtten för att förhindra parallellimport eller återimport av produkter som med rättig­hetshavarens samtycke har förts ut på marknaden i Finland respektive Island. Enligt artikel 3.6 skall rättighetshavaren kunna ges möjlighet att åberopa principen om nationell konsumtion under högst två år efter det att dessa länder har gjort de berörda produktema patenterbara. Eftersom Finland skall ha uppfyllt villkoret att göra de berörda produktema patenterbara senast den 1 januari 1995 och Island senast den 1 januari 1997 bör det följaktiigen kunna föreslås att rättighetshavaren skall kunna åberopa principen om nationell konsumtion för de berörda produktema fram till den 1 januari 1997 för produkter från Finland och fram till den 1 januari 1999 för produkter från Island. Det kan emellertid tänkas att ländema ger möjlighet till patentering av produktema tidigare än den senaste tidpunkt som avtalet medger. I så fall måste även ändringen i den svenska patent­lagen gälla tidigare. Regeringen bör därför ges möjlighet att förordna om när ändringen i patentiagen för de berörda produktema skall träda i kraft.

Som framgår av artikel 3.6 i protokollet om immateriell äganderätt avser den särskilda övergångsbestämmelsen sådana alster som omfattas av ett s.k. produktpatent, dvs. patent på själva alstret. Svea hovrätt har i sitt remissyttrande påpekat att det kan ifrågasättas om inte övergångsbe­stämmelsen, med den utformning som den har fått i promemorians förslag, kan förstås så att den är tillämplig också på alster (produkter) som har

tillverkats enligt patentskyddat förfarande (indirekt produktskydd). Eftersom

42


 


lydelsen av artikel 3.6 inte ger utrymme för att principen om nationell    Prop. 1992/93:48

konsumtion skall kunna tillämpas under en särskild övergångstid för alster    Konsumtion av

som åtnjuter indirekt produktskydd anser jag - i likhet med hovrätten - att    immateriella rättigheter

övergångsbestämmelsen bör utformas så att detta framgår. Som Lagrådet

har påpekat kan den avsedda innebörden komma till klarare uttryck om

bestämmelsen formuleras enligt det förslag som Lagrådet har lämnat.

För ändringaraa i mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen finns inga särskilda övergångsbestämmelser föreskrivna i EES-avtalet. Dessa ändringar kan därför fömtsättas behöva träda i kraft den 1 januari 1993. Med hänsyn till den osäkerhet som råder om när EES-avtalet kommer att träda i kraft och då något ensidigt införande av regional konsumtion inte bör komma i fråga, bör regeringen också i vad avser dessa lagändringar ges möjlighet att förordna om när de skall ttäda i kraft.

43


 


5    Skydd för kretsmönster för                Prop. 1992/93:48

,    ,   1   j     Jli                                                     Skydd för kretsmönster

halvledarprodukter                             

5.1   Nuvarande förhållanden

Skyddet för integrerade kretsar, s.k. datachips, regleras genom lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter (krets­mönsterlagen) som trädde i kraft den 1 april 1987. Denna lag var ett resultat av upphovsrättsutredningens betänkande (SOU 1985:51) Upphovs­rätt och datorteknik som bl.a. behandlade skyddet för integrerade kretsar. Genom kretsmönsterlagen skapades en ny särskild immateriell rätt, rätten till kretsmönster för halvledarprodukter, vid sidan av de nuvarande industriella rättighetema och upphovsrätten. Skyddet gäller för mönsttet för kretsarna i en halvledarprodukt.

Med halvledare menas material med ledningsförmåga som ligger mellan isolatorer och metalliska ledare och vars elektriska egenskaper lätt kan modifieras med vissa tillsatser, s.k. dopämnen. De halvledare som används vid chipsframställningen är främst kisel, men även andra material såsom germanium eller galliumarsenid förekommer.

Med datachips avses i huvudsak ytterst små system av elektriskt ledande material som har anbringats i skivor av kisel eller liknande s.k. halv-ledarmaterial och som kan användas för att lagra t.ex. datorprogram eller fullgöra ungefärligen samma funktioner som en dator. Mönstren kallas i USA för "mask works" och datorchips kan där vara märkta med en cirkel med ett M i eller *M* samt rättsinnehavarens namn för att visa att mönsttet är skyddat.

Enligt kretsmönsterlagen har den som skapat kretsmönstret ensamrätt att framställa exemplar av mönstret, att utföra mönstret på eller i ett materiellt underlag samt att sprida exemplar av mönstret till allmänheten. Det skydd som lagen ger är ett formskydd och inte ett idéskydd. Idéer, principer, algoritmer osv. är alltså inte skyddade som sådana utan endast i den speciella utformning de har fått i ett visst bestämt kretsmönster. Likheterna med upphovsrättens konstmktion är här tydliga.

Kretsmönsterlagen tillämpas på kretsmönster som skapats av svenska medborgare eller av dem som har sin vanliga vistelseort i Sverige samt på kretsmönster som först har spritts i Sverige. Regeringen får emellertid besluta om lagens tillämpning i förhållande till EG:s och EFTA:s med­lemsländer och, under fömtsättning av ömsesidighet, i förhållande till andra länder. För närvarande tillämpas lagen på kretsmönster som har skapats av medborgare i EG, EFTA, Japan eller USA eller av en person som har sin hemvist i någon av dessa stater, samt på kretsmönster som första gången spritts i något av dessa länder.

Bakgmnden till lagen om skydd för kretsmönster var att USA i november

1984 införde en särskild lag, "The Semiconduetor Chip Protection Act",

som gav skydd för halvledarprodukter vid sidan av upphovsrätt och

patenträtt. Skydd gavs i princip endast för amerikanska produkter och

sådana som först hade utnyttjats kommersiellt i USA. Presidenten kunde

44


 


emellertid utsträcka skyddet till att avse produkter från andra länder under    Prop. 1992/93:48 fömtsättning att lagstiftningen i dessa gav ett i huvudsak likartat skydd för    Skydd för kretsmönster amerikanska produkter.

5.2   EG:s direktiv och beslut om utsträckning av skydd för kretsmönster

Bakgmnden till EG:s direktiv om rättsligt skydd för kretskortsmönster för halvledarprodukter var delvis densamma som till den svenska lagstifmingen, dvs. en önskan om att åtnjuta skydd i USA. EG hade dessutom funnit att skillnadema i medlemsstatemas lagstiftning när det gällde sådant skydd hade direkta och negativa effekter på den gemensamma marknadens funktion såvitt avsåg halvledarprodukter. EG:s direktiv antogs av Rådet den 16 december 1986. Avsikten med direktivet var inte att detaljreglera det skydd som skulle gälla i medlemsstateraa. I inledningen anges att gemen­skapens rambestämmelser om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter kan begränsas till vissa gmndläggande principer, i form av bestämmelser som anger vem och vad som skall skyddas, vilka ensamrätter skyddade personer kan stödja sig på när det gäller att tillåta eller förbjuda vissa handlingar, undantag från dessa rättigheter samt hur länge skyddet skall vara. Andra frågor skall tills vidare kunna avgöras i enlighet med nationella bestämmelser, t.ex. om och i så fall på vilka villkor tvångslicenser får meddelas avseende skyddade kretsmönster samt rätten till kretsmönster som utvecklas i anställningsförhållanden.

EG har därefter utfärdat beslut om utsträckning av skyddet till olika territorier med anknytning till länder som är medlemmar i EG.

5.3   Lagändringar till följd av EG:s direktiv

Arbetet med utvecklingen av det rättsliga skyddet för kretsmönster har som framgår ovan bedrivits parallellt i Sverige och EG. Kretsmönsterlagen uppvisar följaktligen en hel del likheter med EG:s direktiv. Det finns emellertid vissa väsentiiga skillnader som är av så gmndläggande karaktär att mindre ändringar av den nuvarande kretsmönsterlagen inte är tillfyllest utan det blir aktuellt att införa en ny kretsmönsterlag.

EG:s direktiv föranleder i huvudsak följande ändringar i förhållande till den nuvarande kretsmönsterlagen.

-     Ett uttryckligt krav på nyhet införs i lagtexten.

-    Rätt till kretsmönster  som skapas av arbetstagare i anställnings­
förhållande tillkommer arbetsgivaren såvida inte annat avtalats.

-  Rätt till kretsmönster kan tillkomma \iäde fysiska och juridiska personer som har anknytning till en stat som ingår i EES.

-  Rätt till kretsmönster skall även innefatta rätt ait förbjuda impon.

-  Konsumtion av spridningsrätten till exemplar av skyddade kretsmönster blir regional och omfattar det område som består av EES.

-  Den som i god tro har förvärvat ett exemplar av ett skyddat kretsmön-


 


ster får utnyttja kretsmönstret kommersiellt även efter det att förvärvaren inte längre är i god tto. För utnyttjandet skall skäUg ersättning kunna utgå.

- Rätten till ett kretsmönster skall upphöra femton år efter utgången av det år då kretsmönstret skapats om det då ännu inte har umyttjats kommer­siellt.

I den följande framställningen redogörs för direktivets olika artiklar och de överväganden och förslag avseende de ändringar som dessa medför.


Prop. 1992/93:48 Skydd för kretsmönster


 


5.3.1 Definitioner, originalitet och nyhet (artikel 1 och 2)

Mitt förslag: För att uppfylla kraven på originalitet och nyhet skall ett kretsmönster vara resultatet av egen intellektuell insats av den som har skapat det och kretsmönstret får inte vara allmänt förekommande inom halvledarindustrin.

Anikel 1 - Definitioner

1. I detta direktiv avses med

a) "halvledarprodukt": slut- eller mellanledet av en produkt som

i) består av en materialstmktur i vilken ingår ett lager halvledande material, och

ii) har ett eller flera andra lager bestående av ledande, isolerande eller halvledande material och där lagren är placerade i enlighet med ett fömtbestämt tredimensionellt mönster, samt

iii) är avsedda att ensam eller tillsammans med andra funktioner utföra en elektronisk funktion.

b)   en halvledarprodukts "kretsmönster": En rad sammanhörande bilder
som, oavsett hur de är fixerade eller kodade,

i) utgör det tredimensionella mönstret av de lager som en halvledar­produkt består av, och

ii) där varje bild i raden representerar hela eller en del av mönstret i en halvledarprodukts yta vid vilken tillverkningsfas som helst.

c)   "kommersiellt utnyttjande": Försäljning, uthyming, leasing eller andra
kommersiella distmbitionsmetoder eller erbjudande om dessa. I artiklaraa
3.4, 4.1, 7.1, 7.3 och 7.4 skall emellertid beteckningen "kommersiellt
utnyttjande" inte omfatta utnyttjande i förtroliga sammanhang om det inte
förekommer någon ytterligare distribution till tredje part, med undantag för
de fall då utnyttjandet av ett kretsmönster äger mm i sådana förtroliga
sammanhang som påkallats av en åtgärd som vidtagits i enlighet med artikel
223.1.b i fördraget.

2.  På förslag av kommissionen kan rådet med kvalificerad majoritet ändra
punktema l.a.i och l.a.ii för att anpassa dem mot bakgmnd av den
tekniska utvecklingen.


46


 


'4'''' 2                                                                                            Prop. 1992/93:48

,,,,,,        _                                        , ,        Skydd för kretsmönstei

1. Medlemsstatema skall skydda kretsmonstten i halvledarprodukter

genom lagstiftning som ger ensamrätter i enlighet med detta direktivs bestämmelser.

2.   En halvledarprodukts kretsmönster skall skyddas i den utstilckning den
uppfyller villkoren att dels vara resultatet av sin upphovsmans egen
intellektuella insats, dels inte vara allmänt förekommande inom halv­
ledarindustrin. I de fall då en halvledarprodukts kretsmönster består av
delar som är allmänt förekommande inom halvledarindustrin skall den
skyddas endast i den utsträckning kombinationen av delama, betraktad som
helhet, uppfyller de ovannämnda villkoren.

Förslag till lagtext:

Skyddsföremålet

1 § För rätt till kretsmönster enligt denna lag krävs att kretsmönstret är resultatet av en egen intellektuell insats av den som har skapat det och att kretsmönstret inte är allmänt förekommande inom halvledarindustrin. Består ett kretsmönster av delar som är allmänt förekommande inom halvledar­industrin, skyddas det endast om kombinationen av delama uppfyller villkoren.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (se promemorian s. 62 och 64).

Remissinstanserna: Nägra remissinstanser har haft invändningar mot viss terminologi såväl i den föreslagna lagtexten som i skälen för förslaget. Vad de närmare har anfört framgår av det följande.

Skälen för mitt förslag: Artikel I innehåller legaldefinitioner av tre centrala termer som återkommer i direktivets text. Några uttryckliga motsvarigheter till definitionema i artikel 1 finns inte i kretsmönstedagen.

Ett införlivande av direktivets legaldefinitioner skulle i och för sig kunna ha ett visst upplysningsvärde för avgränsningen av de produkter och förfaranden som faller under kretsmönsterlagens tillämpningsområde. De centtala begreppen i kretsmönsteriagen får emellertid anses vara så särskiljande att några oklarheter om vad som avses i lagtexten inte torde förekomma. Förarbetena till kretsmönsteriagen innehåller även beskriv­ningar av de produkter och förfaranden som är av intresse vid en prövning av kretsmönsterlagens tillämplighet (prop. 1986/87:49 s. 10 och 17). Slutiigen är den teknik som omfattas av kretsmönsterlagen stadd i en snabb utveckling som är svår att överblicka. Detaljerade legaldefinitioner skulle göra det svårt att anpassa kretsmönsterlagens tillämpning till den snabba tekniska utvecklingen. Detta skulle innebära ett behov av ofta åter­kommande ändringar i kretsmönstedagen. Med hänsyn till det ovan sagda anser jag att artikel 1 inte skall medföra någon ändring i förhållande till den nuvarande kretsmönsterlagen.

Artikel 2 anger den närmare innebörden av den originalitet och nyhet som
krävs för att ett kretsmönster skall skyddas. Något uttryckligt krav på
originalitet finns inte i kretsmönstedagen. Det är emellertid en gmnd­
läggande princip att kretsmönster måste besitta originalitet för att komma
  47


 


i åtnjutande av immaterialrättsligt skydd. Ordet "skapa" i 1 §, som även    Prop. 1992/93:48 förekommer i upphovsrättslagen, anses innebära att det handlar om att    Skydd för kretsmönster prestera något utöver det vanliga. Frågan är närmast vad som bör krävas för att ett kretsmönster skall anses uppnå originalitet. Vid tillkomsten av den   nuvarande   regleringen   av   skyddet   för  kretsmönster   uttalades   i special motiveringen bl.a. följande (se prop. 1986/87:49 s. 17-18):

"Användningen av ordet 'skapa' avser att ge uttryck för ett krav på en viss individuellt skapande insats. Mönstret måste ha en grad av originalitet. Helt banala produkter skall alltså inte åtnjuta skydd enligt denna lag. Krets­mönster som har skapats genom en sammanställning av enskilda okomp­licerade delar, t.ex. från ett s.k. cellbibliotek, kan emellertid bli skyddade. En fömtsättning är att sammanställningen som sådan ger uttryck för en självständigt skapande insats. Här kan jämföras med vad som gäller i fråga om samlingsverk enligt 5 § upphovsrättslagen. I den allmänna motiveringen har vid behandlingen av frågan om 'reverse engineering' (avsnitt 3.3) berörts de problem som gäller i fråga om gränsdragningen mellan å ena sidan nyskapande och å andra sidan bearbetning av ett befintligt krets­mönster.

Bestämmelsen ställer inte upp något nyhetskrav. En följd av detta är att det åtminstone teoretiskt är möjligt för två personer att oberoende av varandra åstadkomma nästan identiskt samma utformning av kretsmönstren. I så fall har var och en av dessa ett skydd för sin utformning av mönstret."

I direktivets artikel 2 ställs två krav i detta hänseende. För det första skall det vara fråga om en egen intellektuell insats. Det kan förenklat sägas innebära att det åtminstone inte får vara fråga om kopiering. För det andra ställs det upp ett krav på att kretsmönstret inte skall vara "commonplace" inom halvledarindustrin. Består kretsmönstret av delar som är sådana, skall det skyddas endast om kombinationen betraktad som helhet inte är "commonplace" inom halvledarindustrin. Vad som närmare avses med det andra kravet är inte helt klart. Det torde emellertid kunna tolkas som ett krav på att det skall vara fråga om en nyhet i varje fall i förhållande till sådana mönster som är banala. Det rör sig alltså inte om ett absolut nyhetskrav av det slag som finns i patentiagen. I stället handlar det om situationer där det äldre kretsmönstret är så allmänt känt eller allmänt förekommande att det skulle vara orimligt att skaparen av ett "nytt" kretsmönster åtnjuter skydd. Annars skulle det i likhet med vad som anförs i det tidigare citerade förarbetsuttalandet vara möjligt att två kretsmönster med olika skapare båda åtnjuter skydd. En gmndläggande fömtsättning är dock att det inte är fråga om banala kretsmönster.

Direktivets lydelse tillåter enligt min mening inte någon vidare tolkning

än jag nu gjort.  Några remissinstanser har velat intolka ett allmänt

skillnadskrav. Naturiigtvis innebär direktivets utformning att det krävs en

skillnad mellan de båda kretsmönstren om det när det gäller det äldre

kretsmönstret är fråga om ett banalt kretsmönster.  Att utsträcka detta

skillnadskrav till att bli generellt torde emellertid vara att gå för långt. Att

som advokatsamfundet har föreslagit kräva att det inte är identiskt med

tidigare känt kretsmönster och att det dessutom skall skilja sig i viss mån

från detta kretsmönster kan inte gmndas på direktivets lydelse. Här liksom

48


 


betilffande andra rättsfrågor i EG-direktiven får den framtida rättsutveck-    Prop. 1992/93:48
lingen vid EG-domstolen följas.
                                         Skydd för kretsmönster

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR) har invänt mot användningen av begreppet verkshöjd när det gäller kretsmönster. De anser att detta begrepp hör hemma i den upphovsrättsliga terminologin. Enligt dessa remissinstanser är kretsmönsterskydd inte ett upphovsrättsligt skydd utan ett industriellt rättsskydd och bör behandlas i enlighet med de gmndläggande principer som gäller härför.

Jag delar remissinstansemas uppfattning att det är mindre lämpligt att använda begreppet verkshöjd i detta sammanhang. Min tolkning av direktivet lämnar vidare inget utrymme för ett allmänt verkshöjdsbegrepp när det gäller kretsmönster.

Av det citerade förarbetsuttalandet framgår att kretsmönsterlagen i de avseenden jag nu talar om inte är i överensstämmelse med direktivet. I praktiken torde, som framgår vid en jämförelse mellan direktivet och uttalandet, skillnaden inte vara så stor. De nu gällande reglema framgår emellertid inte direkt av lagtexten. Den lagtekniskt mest lämpliga metoden för införlivningen med svensk rätt av bestämmelsen i artikel 2 är därför att de i direktivet uppställda villkoren för skydd såvitt avser originalitet och nyhet införs i 1 § i den nya kretsmönsteriagen. Jag vill i detta sammanhang påpeka att i den av mig föreslagna lydelsen av 1 § har det i promemorian föreslagna första stycket utgått. Den nu föreslagna lydelsen överenstämmer med lagrådets yttrande. På detta sätt nås större samstämmighet med ordalydelsen i direktivet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, SFIR och Svenska Industriens Patentingenjörers Förening anser att "commonplace" i artikel 2.2 inte bör översättas med "allmänt förekommande". I stallet bör uttrycket "banalt" eller "trivialt" användas. Det valda uttrycket i direktivet avser ett krav på objektiv nyhet och möjligen även en viss skillnad i förhållande till tidigare alster. Uttrycket "vanligt förekommande" blir i sammanhanget missvisande eftersom det kan leda till att banala mönster kan komma att skyddas parallellt med varandra bara de inte är allmänt förekommande.

Det är svårt att göra en direkt översättning av begreppet "commonplace" som det används i direktivet. Någon ledning kan inte hämtas i direktivet. Uttrycket "allmänt förekommande" kan sett för sig kanske leda till missuppfattningar. Å andra sidan kan inte direktivets uttryck språkligt ersättas med uttrycket "banalt" vid ett i stort sett ordagrant införlivande av bestämmelsen. Det kan tilläggas att doktrinen inte är helt säker i sin terminologi. Det förekommer att det sätts likhetsstecken mellan "banalt" och "allmänt förekommande" (se Koktvedgaard och Levin, Lärobok i immaterialrätt, 1992, s. 265). För egen del tror jag att den bästa lösningen är att använda uttrycket "allmänt förekommande", som språkligt passar bättre i den föreslagna lagtexten, i beaktande av att det inte är avsikten att det skall ha någon annan innebörd än det uttryck som används i direktivet. Den närmare innebörden av uttrycket "commonplace" och dess motsvarig­het på andra EG-språk är ytterst en fråga för EG-domstolen.

49

4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 4H


5.3.2 Innehavare av rätt till kretsmönster (artikel 3)


Prop. 1992/93:48 Skydd för kretsmönster


Mitt förslag: Rätten till kretsmönster som har skapats av arbetsta­gare i anställningsförhållande tillkommer arbetsgivaren såvida inte annat avtalats.

Rätt till kretsmönster kan tillkomma både fysiska och juridiska personer som har anknytning till en stat som ingår i EES.

Anikel 3

1.   Med förbehåll för punktema 2 till 5 skall rätten till skydd gälla till
förmån för personer som är skapare av halvledarprodukters kretsmönster.

2. En medlemsstat kan bestämma att

a)  i de fall då en ett kretsmönster har skapats av en person i hans anställ­ning skall rätten till skydd gälla till förmån för arbetsgivaren, såvida inte anställningsvillkoren säger motsatsen,

b)  i de fall då ett kretsmönster har skapats under ett annat avtal än ett anställningsavtal skall rätten till skydd gälla till förmån för den avtalspart som har beställt kretsmönstret, såvida inte avtalet säger motsatsen.

3.a) Beträffande de personer som nämns i punkt 1 skall rätten till skydd gälla till förmån för fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat eller som har sin vanliga vistelseort på en medlemsstats territorium.

b) I de fall då en medlemsstat bestämmer i enlighet med punkt 2 skall rätten till skydd gälla till förmån för:

i) fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat eller sorn har sin vanliga vistelseort på en medlemsstats territorium,

ii) bolag eller andra juridiska personer som bedriver verklig och stadig­varande industriell eller affärsmässig verksamhet på en medlemsstats territorium.

4.   I de fall då rätt till skydd inte föreligger enligt vad denna artikels
övriga bestammelser säger skall rätten till skydd även gälla till förmån för
sådana jjersoner som nämns i punkt 3.b.i och 3.b.ii vilka

a)   i en medlemsstat först kommersiellt utnyttjar ett kretsmönster som ännu inte har utnyttjats kommersiellt i någon del av världen, och som

b)   av den person som förfogar över kretsmönstret har fått ensamrätt att utnyttja den kommersiellt i hela gemenskapen.

5.   Rätten till skydd skall också gälla den till vilken rättigheten övergått
från sådana personer som nämns i punkt 1 - 4.


Enligt det blivande EES-avtalet skall punkteraa 6 inte återges här.


8 inte gälla varför de


Förslag till lagtext: Innehavare av rätt till skydd


3 § Rätt till kretsmönster tillkommer den fysiska person som har skapat kretsmönstiet under fömtsättning att han är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbet­sområdet och att andra stycket inte är tillämpligt.


50


 


Rätt till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i anställningsför-    Prop. 1992/93:48 hållande tillkommer arbetsgivaren under fömtsättning att inte annat har    Skydd för kretsmönster avtalats och att arbetsgivaren är en fysisk person som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingår i samarbetsområdet eller är en juridisk person som bedriver förvärvsverksamhet i en sådan stat.

I de fall då rätt till kretsmönster inte föreligger enligt första och andra styckena skall sådan rätt tillkomma sådana fysiska och juridiska personer som uppfyller de i andra stycket angivna villkoren om anknyming till samarbetsområdet under fömtsättning att en sådan person har fått ensamrätt att utnyttja kretsmönstret kommersiellt i hela samarbetsområdet och först utnyttjar kretsmönstret kommersiellt i en stat som ingår i detta område.

Rätt till kretsmönster skall också tillkomma den som övertagit rättigheten från de personer som anges i första till tredje styckena.

Lagens tillämpningsområde

15 § Regeringen får, under fömtsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt, föreskriva om lagens tillämplighet i förhållande till andra stater än dem som ingår i Europeiska ekonomiska sam arbetsområdet.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (se promemorian s. 64).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har ansett att den föreslagna lydelsen av 3 § inte klart avspeglar att den rätt till kretsmönster som bestämmelsen syftar till att reglera är den urspmngliga rätten. Flera remissinstanser har påpekat att artikel 3.5 inte införlivas med svensk rätt genom den föreslagna lydelsen av 3 §. Slutiigen finns det synpunkter på den språkliga utformningen av den föreslagna lagtexten. Vad remissinstan­seraa närmare anfört framgår av det följande.

Skälen för mitt förslag: Artikel 3 anger de fysiska och juridiska personer som kan göra gällande skydd för kretsmönster.

Artikel 3 innehåller även en fakultativ möjlighet att låta rätten till kretsmönster som utvecklats av arbetstagare i anställningsförhållanden tillkomma arbetsgivaren såvida inget annat avtalats.

Utvecklingen av kretsmönster kännetecknas av att det är ett arbete med
stora inslag av problemlösningar av innovativ karaktär. Det är vidare en
kapitalintensiv verksamhet som sker under industriella former. Det är
vanligt förekommande att arbetet med att utveckla kretsmönster bedrivs av
ett flertal personer gemensamt. Utveckling av kretsmönster har också av
naturliga skäl mycket gemensamt med utvecklingen av datorprogram bl.a.
eftersom dessa läggs i kretsmönster. Som framgår av avsnitt 7.3.2 föreslås
till följd av en tvingande bestämmelse i direktivet om skydd för dator­
program att rätten till datorprogram som utvecklas av anställda skall övergå
till arbetsgivaren såvida inget annat avtalats. Det bör i detta sammanhang
noteras att rätten till kretsmönster i halvledarprodukter är överlåtbar i sin
helhet. Någon motsvarighet till uppdelningen i upphovsrättslagen mellan
ideella och i princip oövedåtbara rättigheter, å ena sidan, och övedåtbara
ekonomiska rättigheter, å andra sidan, finns inte. Med hänsyn till det sagda
är det enligt min mening rimligt att rätten till kretsmönster utvecklade av
    51


 


arbetstagare tillkommer arbetsgivaren såvida inte annat avtalats. Jag anser    Prop. 1992/93:48 därför att i den föreslagna kretsmönstedagen bör ingå en bestämmelse som    Skydd för kretsmönster anger att rätten till kretsmönster som utvecklats av arbetstagare i anställ­ningsförhållanden skall tillkomma arbetsgivaren såvida inte annat avtalats.

Parteraa skall dock enligt förslaget även i fortsättningen ha frihet att avtala om vad som skall gälla för kretsmönster som utvecklas i anställningsförhållanden.

Artikel 3.2 b innehåller en fakultativ möjlighet att vid uppdragsför­hållanden låta rätten till kretsmöster tillkomma uppdragsgivaren om inte annat avtalats. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i direktivet om skydd för datorprogram. Det saknas skäl att införa en sådan regel i svensk rätt.

Artikel 3 reglerar även vilka fysiska och juridiska personer som kan vara innehavare av rätt till kretsmönster. Krav på anknytning till medlemsstat uppställs för skapare av kretsmönstret, för arbetsgivare till vilken rätten övergår på gmnd av anställningförhåilande och för vissa första utnyttjare av kretsmönstret. Enligt artikel 3.5 kan rätten förvärvas från dessa personer utan att krav ställs på EG-anknytning för förvärvaren.

För det första är det den fysiska person som har skapat ett kretsmönster och som är medborgare i en medlemsstat eller har sin vanliga vistelseort på en medlemsstats territorium som kan göra gällande rätten till skydd. Rätt till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i anställningsförhållande tillkommer dock arbetsgivaren såvida inte något annat har avtalats.

För det andra kan rätt till kretsmönster tillkomma juridiska personer som bedriver verklig och stadigvarande industriell eller affärsmässig verksamhet i en medlemsstat. Det fömtsätts härvid att medlemsstateraa meddelat bestämmelser om arbetstagar- respektive uppdragsförhållanden enligt artikel 3.2 a eller b.

För det tredje kan, enligt artikel 3.4, om rätt till skydd inte föreligger enligt de andra bestämmelsema, rätt till kretsmönster tillkomma både fysiska och juridiska personer för sådana kretsmönster som utnyttjas kommersieUt för första gången. Detta gäller dock bara under fömtsättning att den person som förfogar över kretsmönstret har fått ensamrätt att utnyttja det kommersiellt i hela gemenskapen, att det första kommersiella utnyttjandet sker i en medlemsstat och att personen i övrigt uppfyller de ovan angivna villkoren om anknytning till någon medlemsstat. Med kommersiellt utnyttjande förstås sådana förfaranden som anges i artikel 1.1c, dvs. försäljning, uthyming, leasing eller andra kommersiella distributionsmetoder eller erbjudande om dessa. Ett exempel på den situation som avses med artikel 3.4 är ett kretsmönster som innehas med ensamrätt av ett företag i Indien. Kretsmönstret har ännu inte utnyttjats kommersiellt. Om det indiska företaget till ett svenskt företag överlåter ensamrätten att utnyttja kretsmönstret kommersiellt i hela EES, det första kommersiella utnyttjandet sker i en stat som ingår i EES och det svenska företaget har sådan anknytning till EES som anges i artikel 3.3.b.ii kan det svenska företaget göra gällande rätt till skydd enligt den nya kretsmönsterlagen.

Handelshögskolan i Stockholm m.fl. har ansett att den i promemorian


 


föreslagna lydelsen av 3 § inte klart avspeglar att den rätt till kretsmönster    Prop. 1992/93:48

som bestämmelsen syftar till att reglera är den urspmngliga rätten, dvs.    Skydd för kretsmönster

samma rätt till kretsmönster som tillkommer skaparen av detsamma. Den

föreslagna lydelsen kan i stället ge intryck av att det handlar om överlåtelse

av rättighet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet m.fl.

har vidare påpekat att den personkrets som omtalas i direktivets artikel 3.5

har tappats bort bland de möjliga innehavarna av rätt till kretsmönster i den

föreslagna lydelsen av 3 § som följaktiigen måste kompletteras.

Jag instämmer i att de i promemorian föreslagna lydelsema av 3 och 1 §§ kan ge intryck av att dessa bestämmelser avser olika slag av rätt till kretsmönster. Enligt min mening bör 3 § utformas så att den omfattar alla de katergorier av rättsinnehavare som anges i artikel 3. I den av mig föreslagna lydelsen avser de tre första styckena s.k. urspmnglig rätt till kretsmönster medan det sista stycket avser rätt till kretsmönster som överlåtits. Det bör dock noteras att det av 2 § framgår att rätt till kretsmönster, vare sig den är "urspmnglig" eller övedåten, medför samma rättigheter för rättsinnehavaren under fömtsättning att denne har hela rätten till kretsmönstret.

Artikel 3.5 anger att rätt till skydd också skall gälla för den till vilken rätt till kretsmönster övergått från sådana personer som nämns i artikel 3.1-3.4. För sådana förvärvare av rätt till kretsmönster ställer artikel 3 emellertid inga krav på anknytning till EES. Denna kategori av rättsinnehavare är nu inkluderade i den föreslagna lydelsen av 3 § sista stycket.

Som jag tidigare påpekat innehåller den av mig föreslagna lydelsen av 1 § inte det i promemorian föreslagna första stycket. Sammantaget medför detta att ordalydelsen av 1 och 3 §§ nu närmare ansluter till ordalydelsen av artikel 2 och 3.

Den nuvarande kretsmönsterlagen tillämpas på kretsmönster skapade av svenska medborgare eller på dem som har sin vanliga vistelseort i Sverige samt på kretsmönster som först har spritts i Sverige. Den nuvarande regleringen av skyddet är således rent nationellt även om regeringen har föreskrivit att lagen skall tillämpas i förhållande till vissa andra länder.

Till följd av EES-avtalet och bestämmelsen i artikel 5 i direktivet om regional konsumtion kommer de stater som ingår i EES att utgöra ett gemensamt område såvitt avser tillämpningen av direktivets regler om kretsmönsterskydd.

Anpassningen av kretsmönsterlagen till direktivet medför därför enligt min mening att kretsmönsterlagen dels uttryckligen bör ange att rätt till kretsmönster kan tillkomma både fysiska och juridiska personer, dels att det är anknytningen till EES i stället för anknytningen till Sverige som är avgörande för rätt till skydd och dels att kretsmönster under vissa fömtsättningar kan få skydd även om det skapats utanför EES.

EES-avtalet innebär även att Sverige skall tillämpa vissa rådsbeslut om utsträckning av det rättsliga skyddet för halvledarprodukters topografier till personer från vissa länder och territorier (se promemorian s. 217-230). EG-direktivet ställer inte upp något krav på ömsesidighet när det gäller

utsträckande av skydd för kretsmönster till andra än medlemsländer. I

53


 


praktiken är det normalt kravet. Permanent skydd har enligt det första    Prop. 1992/93:48 rådsbeslutet den 9 oktober 1990 beviljats vissa länder, bl.a. Sverige, och    Skydd för kretsmönster territorier där skyddet är ömsesidigt. I det andra rådsbeslutet samma dag ges tillfälligt skydd med krav på ömsesidighet endast när det gäller juridiska personer.

EES-avtalet innebär att avtalspartema skall sträva efter ett likartat skydd inom hela EES. För svensk del innebär det att vi fortlöpande får följa EG:s arbete med att utsträcka skyddet och i samråd med EG och andra EFTA-stater försöka skapa så likartat skydd som möjligt. Det sagda innebär att det i vissa fall åtminstone under begränsad tid kan bli nödvändigt att bevilja skydd för personer utanför EES utan att kräva ömsesidighet. I lagen bör även fortsättningsvis ges en rätt för regeringen att utsträcka skyddet till andra länder än EES-ländema. Denna rätt bör begränsas till de fall det föreligger ömsesidighet eller det följer av vissa intemationella åtaganden.

I den nuvarande kretsmönsterlagen och promemorians förslag till ny kretsmönsterlag används begreppen mönster och kretsmönster växelvis trots att de avser samma sak. Jag har tagit intryck av den remissinstans som påpekat att det är lämpligt att genomgående använda begreppet kretsmönster i den nya kretsmönsterlagen. Enligt min mening är det vidare lämpligt att begreppet utvecklas i den föreslagna lydelsen av 3 § andra stycket ( 8 § tredje stycket i promemorians förslag) ändras till skapa eftersom det sistnämnda begreppet används i den av mig föreslagna lydelsen av 3 § första stycket och det är samma förhållande som åsyftas.

54


 


5.3.3 Registrering (artikel 4)

Min bedömning: Artikel 4 föranleder ingen lagändring.


Prop. 1992/93:48 Skydd för kretsmönster


Anikel 4

1 artikel 4 finns bestämmelser för de fall medlemsländer har registrering som fömtsättning för skydd.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian s. 71).

Remissinstanserna: Endast Sveriges industriförbund och Grossistförbundet svensk handel har yttrat sig över förslaget. Enligt förbundens mening bör det övervägas om ett system för registtering av kretsmönster skall införas i Sverige.

Skälen för min bedömning: Kretsmönstedagen uppställer inte regist­rering som ett villkor för skydd och artikel 4 saknar således betydelse vid en anpassning av kretsmönsterlagen till direktivet. Lydelsen av artikel 4 finns i bilaga 6. Det är för närvarande inte aktuellt att införa ett system för registrering av kretsmönster i Sverige.

5.3.4 Rättens innehåll samt förvärv i god tro av skyddat kretsmönster (artikel 5)

Mitt förslag: Rätten till ett skyddat kretsmönster skall även innefatta rätten att förbjuda import.

Konsumtionen av spridningsrätten till exemplar av skyddade kretsmönster blir regional och omfattar det område som består av EES.

Den som i god tro har förvärvat ett exemplar av ett skyddat kretsmönster får utnyttja exemplaret kommersiellt även efter det att förvärvaren inte längre är i god tro. För utnyttjandet skall skälig ersättning utgå.


Anikel 5

1.   Den ensamrätt som anges i artikel 2 skall omfatta rätten att medge
eller förbjuda följande handlingar:

a)   mångfaldigande av ett kretsmönster i den utsträckning det är skyddat
enligt artikel 2.2,

b)    kommersiellt utnyttjande eller import för detta ändamål av ett
kretsmönster eller en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande
av kretsmönster.

2.    Oberoende av vad som sägs i punkt 1 kan en medlemsstat tillåta mångfaldigande av ett kretsmönster i för enskilt bmk utan kommersiella syften.

3.    Den ensamrätt som avses i punkt l.a skall inte gälla mångfaldigande


55


 


i syfte att analysera, utvärdera eller undervisa om själva kretsmönstiet eller    Prop. 1992/93:48

de begrepp, processer, system eller den teknik som den innehåller.        Skydd fÖr kretsmönster

4.   Den ensamrätt som avses i punkt 1 skall inte utsträckas till en handling avseende ett kretsmönster som uppfyller kraven i artikel 2.2, skapad på gmndval av analys och utvärdering av ett annat kretsmönster i överens­stämmelse med punkt 3.

5.   Ensamrätten att medge eller förbjuda de handlingar som nämns i punkt 1 .b skall inte gälla en sådan handling som utförs efter det att kretsmönstret eller halvledarprodukten har släppts ut på marknaden i en medlemsstat av någon som är behörig att tillåta dess marknadsföring, eller med hans samtycke.

6.   En person som vid förvärvandet av en halvledarprodukt inte vet, eller inte har skälig anledning att anta, att produkten är skyddad av en ensamrätt meddelad av en medlemsstat i enlighet med detta direktiv, skall inte hindras att kommersiellt utnyttja produkten ifråga. Beträffande handlingar som utförts efter det att personen ifråga fått kännedom om eller fått skälig anledning att anta att halvledarprodukten är skyddad, skall emellertid medlemsstateraa tillse att en domstol, efter yrkande av rättsinnehavaren, kan utdöma skälig ersättning i enlighet med gällande nationell lag.

7.   Bestämmelsema i punkt 6 skall gälla den till vilken rättigheten övergått från en sådan person som nämns i punktens första mening.

Förslag till lagtext: Skyddets omfattning

2 § Rätt till kretsmönster för en halvledarprodukt innebär en uteslutande rätt att

1.    framställa exemplar av kretsmönstret,

2.    i kommersiellt syfte importera exemplar av kretsmönstret, samt

3.    göra kretsmönstret tillgängligt för allmänheten genom att exemplar av kretsmönstret bjuds ut till försäljning, uthyraing eller utiåning eller sprids till allmänheten på annat sätt.

Med exemplar av kretsmönster avses även en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönstret.

6 § Rätt till kretsmönster omfattar inte exemplar av kretsmönster som har spritts till allmänheten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.

9   § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtar en åtgärd som
innebär intrång i rätten enligt 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst två år.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare får väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

10   § Den som i strid mot denna lag förvärvar ett exemplar av ett skyddat
kretsmönster och inte känner till eller har skälig anledning att anta att
kretsmönstret är skyddat har rätt att fortsätta att utnyttja exemplaret av det
skyddade kretsmönstret kommersiellt även efter det att han har fått
kännedom om att kretsmönstret är skyddat. För utnyttjandet skall ersätming
lämnas enligt 11 § första stycket.


Promemorians  förslag:  Överensstämmer  i huvudsak  med  mitt (se


56


 


promemorian s. 74).                                                       Prop. 1992/93:48

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser har ansett att artikel 5.1 .b ger Skydd för kretsmönster rättsinnehavaren en importrätt av både kretsmönstiet och halvledarprodukter som framställts med utnyttjande av kretsmönsttet. Några remissinstanser har menat att artikel 5.6 inte medför att ersättiiing skall utgå för nyttjande före tidpunkten för ond tro och att rätten till ersättning är ovillkorlig. En remissinstans har menat att artikel 5.6 avser vidareförsäljning av exemplar av kretsmönster förvärvade i god tro och inte kretsmönstret som sådant. Slutiigen har vissa språkliga påpekanden gjorts. Vad remissinstansema närmare anfört framgår av det följande.

Skälen för mitt förslag: Artikel 5.1 anger innehållet i rättsinnehavarens rätt till ett skyddat kretsmönster medan artikel 5.2-7 anger undantagen från denna rätt.

Artikel 5.l.a och b anger att rätten till ett skyddat kretsmönster innefattar rätten till mångfaldigande, kommersiellt utnyttjande eller import i syfte att utnyttja kretsmönstret kommersiellt. Enligt definitionen i artikel l.c omfattar uttrycket kommersiellt utnyttjande försäljning, uthyming, leasing eller andra kommersiella distributionsmetoder eller erbjudanden om dessa. När det gäller importrätten begränsas denna genom en bestämmelse i artikel 5.5 på så sätt att den inte gäller i de fall kretsmönstren satts i marknaden av någon som är behörig. En motsvarighet till bestämmelsen i artikel l.c finns i 1 § kretsmönsterlagen. Enligt denna bestämmelse har den som har skapat ett kretsmönster en uteslutande rätt att framställa exemplar av mönstret, utföra mönstret på eller i ett materiellt underlag samt göra mönsttet tillgängligt för allmänheten genom att exemplar av mönstret eller produkter som mönstret ingår i bjuds ut till allmänheten.

Som framgår av vad jag tidigare sagt överensstämmer 1 § kretsmönster­lagen med artikel 5.1 utom i ett avseende. Kretsmönsteriagen innehåller inte någon uttrycklig rätt för innehavare av rätt till skyddat kretsmönster att förbjuda import av det skyddade kretsmönstret eller halvledarprodukter som har tillverkats med utnyttjande av det skyddade kretsmönstret. Som jag tidigare redogjort för (se avsnitt 4) tillämpar vi i Sverige global konsumtion när det gäller kretsmönster.

Jag anser därför att innehållet i artiklama 5.1 b och 5.5 bör införiivas med den nya kretsmönsterlagen.

Den föreslagna bestämmelsen bör beträffande import begränsas till import i kommersiellt syfte av exemplar av kretsmönster. Import av exemplar av kretsmönster för uteslutande enskilt bmk skall inte omfattas. Direktivet och EES-avtalet innebär att Sverige i fråga om kretsmönster får övergå till EES-vid konsumtion.

Patentbesvärsrätten m.fl. har påpekat att artikel 5. l.b ger rättsinnehavaren kontroll över importen av såväl kretsmönstret som halvledarprodukter framställda med utnyttjande av kretsmönstiet. I promemorians lagförslag har däremot motsvarande importkontroll inskränkts till att omfatta enbart kretsmönstret. En komplettering av lagförslaget är därför nödvändigt.

Av vad jag tidigare sagt framgår att den nu föreslagna lagtexten i sak

motsvarar   den   av   Patentbesvärsrätten   påkallade   kompletteringen   av

promemorians lagförslag.

57


 


Svea hovrätt har påpekat att den nuvarande kretsmönsterlagen inte Prop. 1992/93:48 innehåller någon ensamrätt i fråga om import, men väl - efter mönster från Skydd för kretsmönster upphovsrättslagen - en straffbestämmelse i fråga om import av exemplar framställda utom riket under sådana omständigheter att en motsvarande framställning här skulle ha varit straffbar (6 § första stycket). Konsumtion enligt 6 § i promemorians förslag avser endast produkter som med rättighetshavarens samtycke har spritts inom EES. Import av olovligt spridda produkter vare sig spridningen skett inom eller utom EES kan stoppas med stöd av ensamrätten i 2 §. Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att även 9 § i den föreslagna lagtexten behöver innehålla en importbestämmelse.

Det kan till att börja med konstateras att 2 § upphovsrättslagen inte innehåller någon rätt för upphovsmannen att kontrollera import av exemplar av verket. Den fråga som Svea hovrätt tagit upp behandlades vid tillkomsten av 53 § andra stycket upphovsrättslagen som är förebild till den nuvarande lydelsen av 6 § kretsmönstedagen. I det lagstiftningsärendet uttalades bl.a. följande (se prop. 1960:17 s. 289):

"Såsom kommittén anfört bör straffljestämmelsema kompletteras med föreskrifter om straff för import av exemplar, som framställts utom riket under sådana omständigheter, att framställningen skulle ha varit straffbar i Sverige. Intresse att ingripa mot dylik import har upphovsmannen i första hand, då framställningen är tillåten i framställningslandet och sålunda icke där kan påtalas. Även om framställningen är olaglig och kan beivras av upphovsmannen, är det emellertid värdefullt för honom att äga en självständig rätt att förhindra import till det egna landet."

Det kan vidare konstateras att vammärkeslagen och patentlagen anger att ensamrätten även innefattar rätten till import. Däremot finns inga själv­ständiga straffbestämmelser för olovlig import i dessa lagar. Sådan import kan dock medföra straffansvar. I denna del föreslår jag mot bakgmnd av det sagda att 9 § i den nya kretsmönsterlagen inte skall innehålla någon ansvarsbestämmelse som tar syfte på import. Att olovUg import ändå är straffbar framgår av de föreslagna 2 och 9 §§ tillsammans.

I likhet med Lagrådet anser jag att uttrycket "exemplar av kretsmönsttet" bör användas vid beskrivningen i 2 § av föremålet för import och spridning till allmänheten samt i 6 §. Jag delar också Lagrådets uppfattning att en bestämmelse bör införas som klargör att uttrycket avser även en halv­ledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönstret.

Artikel 5.2 ger medlemsstatema en fakultativ möjlighet att tillåta mångfaldigande av skyddade kretsmönster för enskilt bmk utan kommer­siella syften. Denna bestämmelse överensstämmer med 2 § i kretsmönster­lagen som anger att enstaka exemplar får framställas för enskilt bmk.

Enligt artikel 5.3 gäller ensamrätten inte mångfaldigande i syfte att

analysera,  utvärdera eller undervisa om själva kretsmönsttet eller de

begrepp, processer, system eller den teknik som det innehåller. Enligt 2 §

kretsmönsterlagen får exemplar av kretsmönster framställas uteslutande för

undervisning om eller analys av mönstret utan hinder av den i 1 § angivna

ensamrätten. Direktivet anger inte uttryckligen att exemplar framställda som

ett resultat av de i artikel 5.3 beskrivna förfarandena inte får användas för

58


 


något annat ändamål. Att så är fallet torde dock ändå framgå av den    Prop. 1992/93:48 uppräkning av de förfaranden för vilka framställning får ske som finns i    Skydd för kretsmönster artikel 5.3. Innebörden av 2 § kretsmönstedagen och artikel 5.3 torde följaktiigen vara densamma såvitt nu är i fråga.

Nuvarande 2 § kretsmönsterlagen är således i överensstämmelse med artiklama 5.2 och 5.3. Jag föreslår att bestämmelsen tas in som 5 § i den nya lagen.

Enligt artikel 5.4 skall inte rätten till skyddade kretsmönster utsttäckas till en handling avseende ett kretsmönster som uppfyller kraven på originalitet och nyhet och som skapats på gmndval av analys och utvär­dering av ett annat mönster i överensstämmelse med undantaget för undervisning och analys. Innebörden av denna bestämmelse år att innehavare av rätten till ett kretsmönster inte kan få sin rätt utsttlckt till ett annat kretsmönster som skapats av annan även om detta skapande har sin gmnd i analys och utvärdering av det första kretsmönstret. Bestämmelsen uttrycker med andra ord den gmndläggande upphovsrättsliga princip som säger att de idéer och principer som ligger bakom ett verk inte är skyddade. Det är endast den utformning verket har som skyddas. Denna princip är fast etablerad både i förarbeten och praxis såvitt avser upphovs­rättsligt skyddade verk och gäller även skyddade kretsmönster. Enligt min mening får svensk rätt därigenom anses överensstämma med artikel 5.4.

Enligt artikel 5.6 har en person som i god tro förvärvar ett exemplar av ett skyddat kretsmönster rätt att utnyttja detta mönster kommersiellt även efter att han fått kännedom om eller har skälig anledning att anta att krets-mönstret är skyddat. Frän det att det föreligger ond tto skall för ut­nyttjandet skälig ersättning kunna tillerkännas rättighetshavaren. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i kretsmönsterlagen som följaktiigen bör anpassas till direktivet i detta avseende.

Enligt 7 § första stycket kretsmönsterlagen skall den som i strid mot lagen utnyttjar ett kretsmönster betala ersättning för utnyttjandet om och i den mån det är skäligt. Något krav på oaktsamhet finns inte och ersättning skall alltså betalas även om nyttjaren är i god tro. Föreligger oaktsamhet eller uppsåt skall enligt andra stycket i paragrafen skadestånd betalas.

Direktivets bestämmelser skiljer sig från kretsmönstedagens bestämmelser om ersättning för inträng på så sätt att det enligt direktivet inte krävs att ersättning skall betalas för det fall en utnyttjare är i god tro vid förvärvet så länge han förblir i god tro. För handlingar som utförs sedan han kommit i ond tro föreskrivs i direktivet att medlemsstatema skall tillse att en domstol kan, efter yrkande av rättsinnehavaren, döma ut skälig ersätming i enlighet med gällande nationell lag.

I promemorian föreslogs att den sistnämnda rätten till ersättning skulle

regleras genom en hänvisning till den allmänna bestämmelsen om ersättning

vid intrång i nuvarande 7 § första stycket. Rätten till ersättning var i

förslaget inte begränsad till de handlingar som utförs i ond tto. Mot

promemorieförslaget har några remissinstanser riktat kritik i två avseenden.

För det första har de pekat på att direktivet inte föreskriver någon

ersättningsskyldighet för den som förvärvar ett exemplar av ett skyddat

kretsmönster förtän han fått kännedom om de rätta förhållandena. Först

59


 


därefter skall medlemsstatema se till att rättsinnehavaren får möjlighet till Prop. 1992/93:48 skälig ersättning enligt nationell lag. Även om direktivet inte hindrar att Skydd för kretsmönster ersättning utgår även för sådant utnyttjande som sker innan användaren är i ond tro kan enligt remissinstansema dock en sädan lösning ifrågasättas. För det andra har anförts att att hänvisningen i 10 § till 11 § leder till slutsatsen att rätten till ersättning inte är ovillkorlig utan underkastad en skälighetsbedömning. Storieken av ersättningen skall dock självfallet bestämmas efter vad som är skäligt i det enskilda fallet.

Som jag tidigare nämnt har vi i den nuvarande kretsmönsterlagen en rätt till ersättning vid intrång oberoende av om det föreligger ond tto eller inte. Den rätten innebär att den som förvärvar ett exemplar av ett skyddat kretsmönster utan vederbörligt tillstånd från rättsinnehavaren inte skall kunna komma i ett bättte ekonomiskt läge än den som skaffar sig sådant tillstånd. Det finns enligt min mening ingen anledning att frångå den ordningen. Direktivet hindrar inte heller att den behålls.

När det gäller frågan om direktivet föreskriver en ovillkoriig rätt till ersättning när ond tro föreligger efter förvärvet vill jag säga följande. I artikel 5.6 stadgas bara att domstol skall kunna utdöma skälig ersättning i enlighet med gällande nationell lag. Enligt min uppfattning framgår det klart av artikelns ordalydelse att denna rätt till ersättning inte är ovillkorlig.

Mot bakgmnd av det ovan sagda föreslår jag att införlivandet av artikel 5.6 sker på det sätt som föreslås i promemorian. Jag vill dock tillägga att jag delar Svea hovrätts bedömning att 10 § skall reglera förvärv av exemplar av kretsmönster, jfr uttrycket förvärv av halvledarprodukt i artikel 5.6.

Det kommersiella utnyttjande som kan komma i fråga är sådana förfaranden som anges i artikel l.l c (jfr hittillsvarande 1 § första stycket kretsmönsterlagen), dvs. försäljning, uthyming, utiåning eller andra former av spridande till allmänheten. Det är endast det förvärvade exemplaret som får utnyttjas. Någon rätt till mångfaldigande av det förvärvade kretsmönsttet finns inte.

5.3.5 Licenser (artikel 6)

Min bedömning: Artikel 6 föranleder ingen lagändring.

Anikel 6

Medlemsstatema får inte göra den ensamrätt som avses i artikel 2 beroende av licenser som ges automatiskt, enbart på gmnd av att en viss tid har löpt ut, genom tillämpning av lag.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian s. 77).

Remissinstansema: Inga remissinstanser har berört bedömningen i sak.

Skälen för min bedömning: Kretsmönsterlagen innehåller inte någon sådan bestämmelse som åsyftas i artikel 6.

60


 


5.3.6 Skyddstid (artikel 7)


Prop. 1992/93:48 Skydd för kretsmönstei


Mitt förslag: Rätten till ett kretsmönster skall upphöra femton år efter utgången av det år då kretsmönsttet skapats om det då ännu inte har utnyttjats kommersiellt.

Anikel 7

1.  Medlemsstatema skall tillse att den ensamrätt som avses i artikel 2
skall uppstå

a)  när registrering i enlighet med artikel 4 är ett krav för att ensamrätten
skall uppstå, på den tidigaste av följande tidpunkter:

i) den dag då kretsmönstret först utnyttjas kommersiellt i någon del av världen,

ii) den dag då en ansökan om registrering har gjorts i vederbörlig ordning, eller

b)  när kretsmönstret först utnyttjas kommersiellt i någon del av världen, eller

c)   när kretsmönstret först fixeras eller kodas.

2.  När ensamrätten uppstår i överensstämmelse med vad som sägs i punkt
l.a eller l.b skall medlemsstatema för tiden innan rättigheten uppstod
besluta om rättsmedel till förmån för en person som har rätt till skydd i
enlighet med bestämmelsema i detta direktiv och som kan visa att en annan
person bedrägligen har mångfaldigat eller kommersiellt utnyttjat eller för
detta ändamål har importerat ett kretsmönster. Denna punkt påverkar inte
sådana rättsmedel som står till buds för att hävda den ensamrätt som givits
i enlighet med artikel 2.

3.   Ensamrätten upphör 10 år efter utgången av det kalenderår under
vilket kretsmönstret först utnyttjades kommersiellt i någon del av världen
eller, i det fall registrering är ett villkor för att ensamrätten skall uppstå
eller fortsätta att gälla, 10 år efter den tidigaste av följande tidpunkter:

a)  utgången av det kalenderår under vilket kretsmönstret först utnyttjades
kommersiellt i någon del av världen,

b)   utgången av det kalenderår under vilket en giltig ansökan om
registrering ingavs.

4.   Om ett kretsmönster inte har utnyttjats kommersiellt i någon del av
världen inom 15 år räknat från tidpunkten då det först fixerades eller
kodades skall alla enligt punkt 1 existerande exklusiva rättigheter löpa ut
och inga nya sådana rättigheter skall uppstå, såvida inte en ansökan om
registrering har gjorts i vederböriig ordning inom denna tidsperiod i de
medlemsstater där registrering är ett villkor för att de exklusiva rättigheter­
na skall kunna uppstå eller fortsätta att gälla.

Förslag till lagtext:

4 § Rätt till kretsmönster uppstår när det har skapats och varar till ut­gången av det tionde året efter det år då kretsmönstret först utnyttjades kommersiellt i någon del av världen.

Rätten upphör femton år efter utgången av det år då kretsmönsttet skapades, om det då ännu inte har utnyttjats kommersiellt.


Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s. 79).


61


 


Remissinstanserna:   Två   remissinstanser   har   yttrat   sig   angående    Prop. 1992/93:48 startpunkten för skyddstiden.  Vad de närmare anfört framgår av det    Skydd för kretsmönster följiuide.

Skälen för mitt förslag: Artikel 7.1 ger medlemsstatema valfrihet att låta rätten till skyddade kretsmönster uppstå vid registrering, det första kommersiella utnyttjandet eller när kretsmönstret först fixeras eller kodas. Av vad jag sagt tidigare i kommentaren till artikel 4 framgår att det inte finns något krav på registrering i kretsmönsteriagen för att rätt till skyddade kretsmönster skall kunna uppstå.

Av artikel 7.2 framgår vidare att om rätt till kretsmönster uppstår vid det första kommersiella utnyttjandet skall kretsmönstret åtnjuta skydd även för tiden innan det första kommersiella utnyttjandet äger mm.

Någon uttrycklig regel om när skyddet skall börja löpa finns inte i kretsmönsterlagen. Enligt 1 § sista stycket varar rätten till utgången av det tionde året efter det år då mönstret först kommersiellt utnyttjades. Denna bestämmelse reglerar endast frågan om vid vilken tidpunkt skyddet löper ut. Av 1 § första stycket följer emellertid att skyddet uppstår redan vid skapandet av mönstret. Detta åtnjuter följaktligen skydd även för tiden mellan skapandet och det första kommersiella utnyttjandet (jfr prop. 1986/87:49 s. 19), I artikel 7.2 används termema fixera och koda för att definiera den punkt i tillverkningsprocessen när ett kretsmönster är så färdigt att det kan åtnjuta skydd. Enkelt uttryckt har dessa begrepp följande innebörd. Ett kretsmönster är fixerat när det är skapat i ett fotonegativ som sedan används som födaga vid framställningen av själva chipset. Ett kretsmönster är kodat när det är skapat i en databas och är färdigt att direkt överföras till chipset. (Se prop. 1986/87:49 s. 18 och SOU 1985:51 s. 113-121.) Begreppen fixera och koda har således samma innebörd såvitt avser hur färdigt kretsmönstret skall vara för att komma i åtnjutande av skydd. De får anses omfattas av det i kretsmönsterlagen använda begreppet skapat.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svenska föreningen för industriellt rättskydd har menat att tidpunkten för skapande avviker från när ett kretsmönster kan anses fixerat eller kodat. Enligt dessa remissinstanser ligger tidpunkten för skapande på en obestämd tidpunkt före fixeringen eller kodningen av ett kretsmönster. Enligt remissinstansema kan avvikelsen dock möjligen accepteras. Med skyddsstart från den senare tidpunkt som anges i direktivet kan skydd före kodning/fixering erbjudas av upphovsrätten till tekniska ritningar (1 § andra stycket upphovsrätts­lagen) och/eller av skyddet för företagshemligheter.

Det är möjligt att de ritningar som föregår skapandet av ett kretsmönster i vissa fall kan skyddas genom upphovsrätt. Jag vill i detta sammanhang dock peka på att kretsmönster för en halvledarprodukt inte kan vara föremål för upphovsrätt, jfr 10 § upphovsrättslagen. I det tidigare lagstiftnings­ärendet uttalade departementschefen bl.a. att kretsmönster inte i något avseende bör skyddas enligt upphovsrättslagen, jfr prop. 1986/87:49 s. 9. I det ögonblick ett kretsmönster är så färdigt att det utgör ett kretsmönster enligt kretsmönsterlagen är följaktiigen upphovsrätt utesluten. Frågan är då närmast hur ett kretsmönster definieras enligt kretsmönsterlagen. Ut­formningen av ett kretsmönster, som därefter skall överföras till ett chips,

                                                                                            62


 


kan ske på olika sätt och genomgår olika faser. Det vanligaste tillväga- Prop. 1992/93:48 gångssättet lär numera vara att kretsmönstret kodas med hjälp av datortek- Skydd för kretsmönster nik. När denna kodning är avslutad och kretsmönstret är klart för överföring till chipset är det färdigt, dvs. skapat. Artikel 1 i direktivet definierar ett kretsmönster på följande sätt. " En rad sammanhörande bilder som, oavsett hur de är fixerade eller kodade, utgör det ttedimensionella mönstret av de lager som en halvledarprodukt består av, och där varje bild i raden representerar hela eller del av mönsttet i en halvledarprodukts yta vid vilken tillverkningsfas som helst." Det kan inte uteslutas att det kan förekomma en viss tidsskillnad mellan tidpunkten för skapandet och t.ex. kodningen av ett kretsmönster. Av vad jag redovisat tidigare om utveck­lingen av kretsmönster framgår dock att en sådan tidsskillnad torde vara mycket sällan förekommande och i så fall ytterst marginell. Som jag tidigare sagt är det angeläget att lagtexten inte innehåller sådana tekniska begrepp att den med hänsyn till den mycket snabba utvecklingen riskerar att bli obsolet inom kort. EG:s direktiv tillkom för sex år sedan. Enligt vad jag inhämtat skapas nu merparten av kretsmönster i datamaskiner med hjälp av för detta ändamål speciellt utvecklade datorprogram. Det är troligt att utvecklingen fortsätter i samma snabba takt.

Jag anser därför, med hänsyn till vad jag tidigare sagt, att det är lämpligt att kretsmönstedagen innehåller en uttrycklig regel om att rätt till kretsmönster uppstår när det skapats.

Enligt artikel 7.3 upphör rätten till ett skyddat kretsmönster 10 år efter utgången av det kalenderår under vilket kretsmönstret först utnyttjades. Av vad som sagts ovan framgår att denna bestämmelse överensstämmer med kretsmönsterlagens reglering av skyddstiden.

Artikel 7.4 föreskriver att om ett kretsmönster inte utnyttjats inom en 15-års period, räknat från tidpunkten då det först fixerades eller kodades, så upphör allt skydd. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns för närvarande inte och jag anser därför att den bör införlivas med kretsmöns­tedagen. Det är lämpligt att regleringen av skyddstiden sker i en särskild paragraf.

Den föreslagna lydelsen innebär att ratten till ett skyddat kretsmönster uppstår när det har skapats. Skyddstiden börjar emellertid inte löpa förrän vid utgången av det år då kretsmönstret för första gången utnyttjas kommersiellt. Om det t.ex. förflyter 9 år från det att kretsmönstret skapats tills dess att kretsmönstret utnyttjas kommersiellt för första gången kommer skyddet att vara i 19 år. Det bör dock noteras att kommersiellt utnyttjande föreligger så snart kretsmönstret bjuds ut till försäljning, uthyming etc. Dessutom gäller att skyddet upphör femton år efter utgången av det år då kretsmönstret skapades om det då ännu inte har utnyttjats kommersiellt.

Med hänsyn till den mycket snabba utvecklingen såvitt avser kretsmönster torde emellertid denna bestämmelse inte få så stor praktisk betydelse. Den är snarare av principiell innebörd.

63


 


5.3.7 Kretsmönstrets utformning skyddas (artikel 8)        Ptoo   1992/9348

Skydd för kretsmönster Min bedömning: Artikel 8 föranleder ingen lagstiftning.

Anikel 8

Det skydd som i enlighet med artikel 2 ges för halvledarprodukters kretsmönster omfattar endast själva kretsmönsttet och inte de begrepp, processer, system, den teknik eller kodade information som är införlivad i det.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian s. 81).

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig över bedöm­ningen.

Skälen för min bedömning: Artikel 8 innehåller en gmndläggande princip om att det endast är den utformning som kretsmönstret fått och ingenting annat som skyddas. Vad som skyddas enligt lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter är kretsmönstret som sådant. Dator­program som lagts in i kretsen får inte skydd enligt kretsmönstedagen. De kan emellertid skyddas av upphovsrättslagen om de uppfyller denna lags fömtsättningar för skydd. Det skydd som lagen ger är ett formskydd och inte ett idéskydd. Idéer, principer, algoritmer osv. är alltså inte skyddade som sådana utan endast i den speciella utformning de har fått i ett visst bestämt kretsmönster. Följaktiigen överensstämmer kretsmönsterlagen med direktivet i detta avseende.

5.3.8   Märkning av kretsmönster (artikel 9)

Min bedömning: Artikel 9 föranleder ingen lagstiftning.

Anikel 9

I det fall då en medlemsstats lagstiftning föreskriver att halvledar­produkter som tillverkas med användning av skyddade kretsmönster får märkas, skall det använda tecknet vara ett stort T enligt följande: T, 'T', [T], T, T*, eller T.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian s. 81).

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig över bedöm­ningen.

Skälen för min bedömning: Kretsmönstedagen innehåller ingen bestämmelse om märkning av skyddade kretsmönster.

5.3.9   Fortsatt tillämpning av andra rättsliga bestämmelser (artikel 10)

Min bedömning: Artikel 10 föranleder ingen lagstiftning.

64


 


Anikel 10

1.    Bestämmelsema i detta direktiv påverkar inte rättsliga bestämmelser om patent- och bmksmönsterrätter.

2.    Bestämmelsema i detta direktiv påverkar inte

 

a)    rättigheter som givits av en medlemsstat när den uppfyller sina skyldigheter enligt interaationella avtal, inklusive bestämmelser som sträcker ut sådana rättigheter till medborgare i eller personer som är bosatta på ifrågavarande medlemsstats territorium,

b)    upphovsrättsliga bestämmelser i medlemsstateraa som inskränker mångfaldigande av teckningar eller annat konstnärligt återgivande av kretsmönster vid tvådimensionell kopiering.

3.   Sådant skydd som ges av nationella bestämmelser för halvledar­
produkters kretsmönster som fixerats eller kodats före ikraftträdandet av de
nationella bestämmelser som föreskrivs av detta direktiv men inte senare än
den i artikel ll.l nämnda dagen berörs inte av bestämmelsema i detta
direktiv.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian s. 82).

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig över bedöm­ningen.

Skälen för min bedömning: Gällande rätt i Sverige överensstämmer med artikel 10.


Prop. 1992/93:48 Skydd för kretsmönster


 


5.4   Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 5.4.1 Bestämmelser som inte berörs av direktivet

Mht förslag: 2, 4, 5, 7, 8, 9 och 10 §§ i den nuvarande kretsmön­steriagen tas in som 5, 7, 8, 11, 12, 13 och 14 §§ i den föreslagna kretsmönstedagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s. 82).

Remissinstansema: Inga remissinstanser har berört förslaget.

Skälen för mitt förslag: Den nuvarande lydelsen, dock med vissa språkliga modemiseringar, av de paragrafer som inte berörs av direktivet bör tas in i den nya kretsmönsteriagen.

.S Riksdagen 1992193. l saml. Nr 48


65


Anikel 11 - Slutbestämmelser Artikel 11 anger bl.a. när direktivet skall träda i kraft.


Prop. 1992/93:48 Skydd för kretsmönster


 


Mitt förslag: Den nya lagen om skydd för kretsmönster för halvledar­produkter bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter bör upphöra att gälla fr.o.m. detta datum.

Förslag till lagtext:

1.    Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, då lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter skall upphöra att gälla.

2.    Lagen tillämpas även på kretsmönster som har tillkommit före ikraftträdandet utom såvitt gäller åtgärder som vidtagits eller rättigheter som förvärvats dessförinnan. Har exemplar av kretsmönster framställts före den 1 april 1987, får de dock utan hinder av 2 § spridas vidare.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att lagen skulle träda i kraft den 1 januari 1993 (se promemorian s. 83).

Remissinstanserna: Sveriges industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel har anfört att det är osäkert om EES-avtalet kommer att träda i kraft den 1 januari 1993 och att det saknas skäl att genomföra ändringaraa av de immaterialrättsliga lagama tidigare än vad som erfordras till följd av EES-avtalets ikraftträdande.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993, under fömtsättning att alla avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller godkannandeinstmment. Efter denna dag träder avtalet i kraft den första dagen av den andra månaden som följer efter den sista notifikationen. Den senaste tidpunkten för en sådan notifikation är den 30 juni 1993. Efter den dagen skall avtalspartema sammankalla en diplomat­konferens för att bedöma läget. Det kan inte uteslutas att avtalet träder i kraft senare än den 1 januari 1993. Den nya lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter bör träda i kraft samma dag som EES-avtalet.


66


 


6    Varumärkesrätt                                        Prop. 1992/93:48

Varumärkesrätt 6.1   EG:s direktiv om varumärken

Med vamkännetecken menas, enligt svensk rätt, kännetecken som används för att skilja en näringsidkares varor eller tjänster från varor eller tjänster som andra näringsidkare tillhandahåller. Bestämmelser om vamkännetecken finns i Sverige i vammärkeslagen (1960:644) (VmL) och i kollektiv-märkeslagen (1960:645). Administrativa bestämmelser om bl.a. förfarandet i vammärkesärenden finns i vammärkesförordningen (1960:648). Särskilda bestämmelser om utiändska vammärken m.m. finns i förordningen (1970:495) om utiändska vammärken m.m.

Som har nämnts i avsnitt 2 har EG utfärdat ett direktiv om vammärken. Detta EG-direktiv syftar till att eliminera vissa skillnader i de olika EG-ländemas nationella vammärkeslagar för att på så sätt minska de handels­hinder som sådana skillnader kan ge upphov till.

Direktivet innebär inte att medlemsländemas vammärkeslagar harmonise­ras helt och hållet. Det har ansetts tillräckligt att begränsa harmoniseringen till sådana nationella bestämmelser som på ett mera direkt sätt kan motverka den fria rörligheten för varor eller tjänster och därigenom hindra en väl fungerande inre marknad. Andra nationella vammärkesregler berörs inte av direktivet.

Bland de regler som inte berörs av EG-direktivet märks medlems­statemas regler om procedurer i vammärkesfrågor. Dit hör exempelvis frågan om i vad mån olika registreringshinder skall beaktas ex officio av registreringsmyndigheten eller om dessa hinder bara skall beaktas av registreringsmyndigheten om det begärs i samband med ett invändnings­förfarande (eller av domstol om det begärs i ett mål om hävning av en registrering). Direktivet behandlar inte heller frågan om vilka konsekvenser det får att en registrering hävs eller förklaras ogiltig. Inte heller innehåller EG-direktivet några bestämmelser om ansvar och ersättningsskyldighet vid vammärkesintrång. På alla dessa områden har medlemsländema i stället frihet att utforma bestämmelsema på det sätt som de finner lämpligt eller som följer av andra intemationella överenskommelser.

EG-direktivet reglerar i stället framför allt frågor som rör vad som behövs för att kunna få och vidmakthålla en ensamrätt till ett vammärke och frågor om det rättsliga skyddet av ensamrätt till ett vammärke.

Vissa av bestämmelsema i EG-direktivet innebär att medlemsländema i EG måste införa vissa bestämda vammärkesregler i sina nationella regelverk. Andra bestämmelser i direktivet är utformade så att de drar upp vissa ramar för vilka vammärkesregler som får behållas respektive införas i de nationella regelverken. Det innebär att medlemsländema här får en viss valmöjlighet.

Sålunda är det inte tillåtet enligt EG-direktivet att behålla eller införa sådana registreringshinder eller gmnder för upphävande avseende själva vammärket som inte är direkt angivna i direktivet. Inte heller får skyddet för registrerade vammärken utökas utöver vad som föreskrivs i direktivet.

Direktivet - som skall tillämpas för vammärken som är föremål för en        67


 


registrering eller ansökan om registrering (artikel 1) - påverkar emellertid    Prop. 1992/93:48 inte möjligheten att även fortsättningsvis skydda sådana vammärken till    Varumärkesrätt vilka ensamrätten har förvärvats genom användning. Sådana vammärken behandlas i direktivet endast med avseende på förhållandet mellan dem och sådana vammärkesrättigheter som förvärvats genom registtering (åttonde stycket i direktivets ingress).

Enligt min mening ligger bestämmelsema i VmL i huvudsak väl i linje med direktivets bestämmelser. På ett antal punkter krävs dock ändringar i VmL för att anpassa svensk rätt till direktivets regler. Jag skall i det följande gå igenom EG-direktivets regler i syfte att uttöna i vad mån dessa bör leda till ändringar i svensk vammärkeslagstiftning. Jag kommer därvid att föreslå ändringar i VmL bl.a. i följande hänseenden.

-  Lagen ändras så att alla tecken som kan återges grafiskt och som äger särskiljningsförmåga skall kunna utgöra vammärken.

-  Skyddet för kända nationella vamkännetecken utökas.

-  En bestämmelse om regional (EES-vid) konsumtion införs.

-  Uttryckliga bestämmelser om att licens kan ges för användning av vammärket och innebörden av licensen tas in i VmL.

-  Ett strängare användningstväng för registrerade vammärken än vad som gäller enligt nu gällande VmL införs.

De ändringar i VmL som föreslås kan göras utan att lagens disposition behöver ändras. Enligt min bedömning krävs dock ändringar i lagen i en något större omfattning än vad som föreslagits i departementspromemorian. Vid utformningen av lagändringama har EG:s direktiv om vammärken i stor utsträckning fått tjäna som förebild. Det betyder att den nya lydelsen av de ändrade bestämmelsema nära kommer att anknyta till lydelsen av motsvarande bestämmelser i EG-direktivet.

VmL är redan före de nu aktualiserade ändringama i behov av en mera allmän översyn. En sådan kan inte göras inom ramen för detta lagstiftnings­ärende. Den frågan får i stället tas upp i ett senare sammanhang.

EG-direktivet innehåller vissa bestämmelser med anknytning till ett framtida gemenskapsvammärke (EG-vammärket). Dessa bestämmelser är dock i nuläget inte relevanta för EFTA-statema. Inom ramen för EES-avtalet uppkommer nämligen ingen skyldighet för EFTA-länderaa att i sina nationella vammärkeslagar sörja för det särskilda hänsynstagandet till det kommande EG-vammärket som ankommer på EG:s medlemsländer (se punkt 4 b. i bilaga XVII om immateriell äganderätt). Detta betyder att EFTA-statema inte behöver anpassa sina nationella vammärkeslagar till artiklama 4.2 a. i, 4.2 b., 4.3, 9 och 14 i EG-direktivet i den utsträckning som dessa artiklar rör frågan om det framtida EG-vammärket.

68


 


6.2  Införlivande av EG-direktivet

I detta avsnitt gör jag genomgången av EG-direktivet om vammärken artikel för artikel i syfte att klargöra om innehållet i artiklama ger anledning till ändringar i svensk vammärkesrätt. Om så är fallet lämnar jag i direkt anslutning till genomgången av respektive artikel förslag till de lagändringar som behövs.

6.2.1 Räckvidd (Artikel 1)

Min bedömning: Direktivets bestämmelse om räckvidd föranleder ingen lagändring.

Anikel 1 - Räckvidd

Detta direktiv skall tillämpas för vammärken avseende varor eller tjänster vilka i en medlemsstat är föremål för registrering eller ansökan om registrering som individuellt vammärke, kollektivmärke eller garanti- eller kontrollmärke, eller vilka är föremål för registrering eller ansökan om registrering hos Benelux vammärkesmyndighet eller föremål för en intemationell registrering med rättsverkan i en medlemsstat

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian s. 88).

Remissinstanserna: Min bedömning har lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning: Artikeln berör endast direktivets tillämpningsområde. Den synes inte i sig medföra något behov av ändring i den svenska lagstiftningen om vammärken. En annan sak är att den styr räckvidden av de lagändringar som måste göras till följd av innehållet i andra artiklar i EG-direktivet. Till det finns det anledning att återkomma under respektive artikel.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.2,2 Tecken som kan utgöra ett varumärke (Artikel 2)

Mitt förslag: Vammärkeslagen ändras så att alla tecken som kan återges grafiskt och som äger särskiljningsförmåga kan utgöra vammärken.

Anikel 2 - Tecken som kan utgöra en varumärke


Ett vammärke kan utgöras av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, figurer, bokstäver, siffror, formen på en vara eller dess förpackning, fömtsatt att tecknen i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags.


69


 


Prop. 1992/93:48
Förslag till lagtext:
                                                                    Varumärkesrätt

1    § Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare
ensamrätt till vammärke såsom särskilt kännetecken för att från andras
varor skilja sådana varor, som de tillhandahåller i sin rörelse.

En varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskilja en näringsidkares varor från andra näringsidkares.

Vad som sägs i denna lag om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.

2   § En näringsidkare har även utan registtering ensamrätt till vammärke,
då märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt också till andra särskilda vamkännetecken som används i näringen.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i Sverige bland dem som det riktar sig till är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

13  Ett varumärke får registreras endast om det är ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. En märke som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger varans art, beskaffenhet, mängd, an­vändning, pris eller geografiska urspmng eller tiden för dess framställande, skall inte i och för sig anses ha särskiljningsförmåga. Vid bedömande av om en märke har särskiljningsförmåga skall hänsyn tas till alla före­liggande omständigheter och särskilt till den omfattning och den tid märket varit i bmk.

Som varumärke fär inte registreras kännetecken som uteslutande består av en form som följer av varans an eller en form som krävs för an uppnå en tekniskt resultat eller en form som ger varan en betydande värde.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt utom såvitt avser 1 § andra stycket VmL, vars exemplifiering utökats i ett avseende samt i fråga om användningen av begreppet näringsidkare/företag (se promemorian s. 88 ff).

Remissinstansema: De flesta remissinstanser som yttrat sig har godtagit förslaget eller lämnat det utan erinran. Flera remissinstanser har påpekat att det i VmL använda begreppet "näringsidkare" bör användas i 1 § andra stycket i stället för "företag". Några remissinstanser har haft synpunkter på utformningen och exemplifieringen i nämnda stycke.

Skälen för mitt förslag: Enligt svensk rätt finns olika slag av vamkän­netecken. Man bmkar skilja mellan å ena sidan de s.k. särskilda vam-kännetecknen och å andra sidan näringsidkares namn eller firma när de används för att särskilja varor, s.k. naturliga vamkännetecken. De särskilda vamkännetecknen utgörs dels av varumärken, dels av varje annat särskilt kännetecken för varor eller tjänster med undantag av de naturliga vam­kännetecknen. Den senare kategorin bmkar benämnas andra särskilda vam­kännetecken. Ett vammärke är det snävaste begreppet av vamkännetecken.

Enligt gällande VmL kan i och för sig alla typer av tecken erhålla skydd som särskilda vamkännetecken. Möjligheten till skydd genom registtering av kännetecknet som ett vammärke enligt VmL är emellertid enligt uttryckligt stadgande begränsad till följande objekt: figurer, ord, bokstäver, siffror och säregna utstyrslar av en vara eller dess förpackning (1 § andra

70


 


stycket VmL).                                                               Prop. 1992/93:48

Vammärken som består av enbart bokstäver eller siffror och inte kan    Varumärkesrätt anses som figurmärken får registreras endast om märket genom inarbetning har visats äga särskiljningsförmåga (13 § andra stycket VmL).

Kännetecken som enbart består av något som är ägnat att uppfattas som sökandens släktnamn eller hans släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller såsom firma skall inte kunna registteras som vammärke (13 § tredje stycket VmL).

För andra typer av tecken, t. ex. slagord, ljudmärken, särskilda utstyrslar i affärslokaler eller skyltfönster eller på brevpapper m.m. finns det möjlighet att få skydd genom inarbetning (2 § andra stycket VmL).

Direktivet har en annan syn än VmL på vad som kan utgöra ett registterat vammärke. Direktivets artikel 2 föreskriver nämligen att ett vammärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt fömtsatt att tecknen i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags. I artikeln ges en exemplifiering på vad som kan utgöra vam­märken.

Som framgår av direktivets lydelse i denna del är ordet tecken i artikeln avsett att förstås i en vid betydelse. Inget slag av tecken kan därmed av sig självt anses vara uteslutet från registrering som vammärke. Således torde t.ex. en kombination av färger, eller rent av bara en färg och tecken som anger ljud eller lukt i sig kunna utgöra vammärken.

För att vara i överensstämmelse med EG-direktivet bör alltså VmL vara utformad så att den inte utesluter att färger, ljud, lukter och annat skall kunna vara vammärken och också kunna registreras, om övriga krav är uppfyllda och det inte föreligger några registreringshinder som ställts upp till skydd för allmänna eller enskilda hänsyn.

Ett krav för att ett tecken skall kunna vara ett vammärke är dock att det kan återges grafiskt. Det är av väsentiig betydelse för ett system som tillåter att ett vammärke - en industriell rättighet - med ensamrätt kan utövas mot andra att dessa snabbt och säkert kan få vetskap om vilken räckvidd den existerande rättigheten har. När det gäller vammärken, som i de flesta fall är en rättighet som uppkommit genom registrering, får tredje man ofta sin information genom att undersöka de avbildningar av vam­märken som finns i vammarkesregistret eller genom att följa den publika­tion i vilken vammärken publiceras. Ett vammärke bör därför alltid kunna återges på ett sätt som möjliggör att det kan avbildas på ett papper, vilket i sin tur möjliggör att det kan publiceras. Att det bara kan återges på ett icke beständigt sätt är inte tillräckligt

För de flesta vammärken innebär detta att enbart en återgivning av det ord eller en avbildning av den figur som skall utgöra vammärket behöver finnas. När det gäller andra typer av vammärken innebär kravet på grafisk återgivning att även sådana tecken måste kunna återges i synlig form. Det får ankomma på de rättstillämpande myndighetema att avgöra hur detta krav skall uppfyllas.

Den exemplifiering av vilka tecken som kan utgöra: vammärken som lämnas i artikel 2 i direktivet överenstämmer i väsentliga delar med vad som gäller enligt  1  § andra stycket VmL. Det bör' understrykas att

71


 


exemplifieringen inte är uttömmande. Som en remissinstans har påpekat bör    Prop. 1992/93:48 också firma och slagord kunna omfattas av det nya vam märkesbegreppet.    Varumärkesrätt Att uttryckligen ta med dessa två exempel på tecken som kan utgöra vammärken finner jag emellertid inte vara behövligt.

Direktivets uttryck formen pä en vara eller dess förpackning svarar mot VmL:s möjlighet att få en säregen utstyrsel av en vara eller dess förpack­ning erkänd som vammärke. Med utstyrsel avses enligt uttalanden i förarbetena till den gällande VmL inte bara formen utan även t. ex. dekorationen av en vara eller dess förpackning (jfr SOU 1958:10 s. 218). Som framhållits tidigare är ordet tecken avsett att förstås i en vid betydelse. Den exemplifiering som görs på vilka tecken som kan utgöra vammärken bör därför fortsättningsvis kunna ange både form och utstyrsel som sådana tecken.

Nu gällande VmL innehåller emellertid genom ordet säregen (1 § andra stycket VmL) ett särskilt krav på särskiljningsförmåga för registtering av form och utstyrsel. Kravet anses innebära att en registrering bara bör beviljas för en utstyrsel med påtaglig särprägel. Direktivet innehåller i denna del ingen begränsning utöver det allmänna kravet på särskilj­ningsförmåga. Den särskilda begränsningen för formen eller utstyrsel av en vara eller dess förpackning bör därför tas bort. Att däremot tecken som uteslutande består av en form som en följd av exempelvis varans art inte skall kunna registreras som vammärke följer av en särskild bestämmelse i direlrtivet, artikel 3.1 c. Denna fråga - som föranlett förslag om ett nytt andra stycke till 13 § VmL - kommer att behandlas nedan i avsnitt 6.2.3 i anslutning till den nämnda direktivbestämmelsen.

Motsvarande förhållande i vad avser särskilt krav på särskiljnings­förmåga kan sägas gälla för vammärke som består av enbart bokstäver eller siffror och inte kan anses som figurmärke. Sådana vammärken kan enligt 13 § andra stycket VmL registreras bara om de genom inarbetning visats ha särskiljningsförmåga. Direktivet ställer inte upp något krav på inarbetning som fömtsättning för att ett bokstavs- eller figurmärke skall kunna registreras. Även för sådana märken gäller enbart det allmänna kravet på särskiljningsförmåga. Att det när det gäller just bokstäver eller siffror torde krävas vissa särskilda omständigheter för att de i sig skall anses äga särskiljningsförmåga är en annan sak. Det särskilda kravet i nuvarande 13 § andra stycket VmL på särskiljningsförmåga för bokstäver eller siffror bör därför tas bort.

Som framgår av den exemplifiering som görs i direktivet skall även personnamn kunna utgöra vammärke. Detta är en nyhet i förhållande till gällande svensk vammärkesrätt. I 13 § tredje stycket VmL föreskrivs att som vammärke får inte registreras kännetecken som enbart består av något som är ägnat att uppfattas som sökandens släktnamn eller hans släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller som firma. Direktivet innebär emellertid att en sökande skall kunna få sitt personnamn registterat som vammärke under fömtsättning att det uppfyller övriga registterings-krav. Även bestämmelsen i 13 § tredje stycket VmL bör därför upphävas.

Till skillnad mot promemorians förslag anser jag att uttrycket "näringsid­kare" bör kunna användas i 1 § andra stycket VmL i stället för direktivets

72


 


motsvarande term "företag" ("undertaking"). Uttrycket "näringsidkare" torde vara bättre anpassat till VmL:s systematik utan att för den skull komma i konflikt med direktivets innehåll.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.2.3 Registreringshinder eller ogiltighetsgninder (Artikel 3)

Mitt förslag: Tecken som uteslutande består av en form som följer av varans art, en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat eller en form som ger varan ett betydande värde skall inte kunna registteras. För vammärken som är ägnade att vilseleda allmänheten tas det nuvarande kravet på att det skall vara uppenbart att märket kan komma att vilseleda bort.


Anikel 3 - Registreringshinder eller ogiltighetsgmnder

1.   Följande tecken och vammärken får inte registreras och om registter­
ing har skett skall de kunna ogiltigförklaras:

a)  Tecken som inte kan utgöra ett vammärke.

b)  Vammärken som saknar särskiljningsförmåga.

c)  Vammärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varomas eller tjänstemas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska urspmng, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varoma eller tjänstema.

d)  Vammärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det
dagliga språkbmket eller enligt branschens vedertagna handelsbmk kommit
att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten.

e)    Tecken som uteslutande består av

-   en form som följer av varans art, eller

-   en form på en vara som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat, eller

-   en form som ger varan ett betydande värde.

O Vammärken som strider mot allmän ordning eller mot allmänna moralbegrepp.

g) Vammärken som är ägnade att vilseleda allmänheten, t ex med avseende på varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska urspmng.

h) Vammärken som inte har godkänts av behöriga myndigheter och som skall vägras registrering eller ogiltigförklaras i enlighet med artikel 6 ter i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd, i fortsättningen kallad "Pariskonventionen".

2.   En medlemsstat kan bestämma att ett vammärke inte skall registreras,
eller om det i redan är registrerat, att det skall kunna förklaras ogiltigt i
följande fall:

a)   Om användningen av vammärket kan förbjudas med stöd av andra lagbestämmelser än medlemsstatens eller gemenskapens vammärkes­lagstiftning.

b)  Om vammärket omfattar ett tecken av högt symbolvärde, särskilt en religiös symbol.

c)   Om vammärket innehåller andra tecken, emblem eller vapen än de som nämns i artikel 6 ter i Pariskonventionen och som är av allmänt intresse, under fömtsättning att vederbörande myndigheter inte givit tillstånd till dess registrering i enlighet med medlemsstatens lagstiftning.

d)  Om ansökan om registtering av vammärket har gjorts i ond tto av den
sökande.

3. Ett vammärke skall inte vägras registrering eller ogiltigförklaras med


73


 


stöd av punkt 1 b, c eller d, om det före tidpunkten för registreringsan-    Prop. 1992/93:48 sökan och som en följd av det bmk som har gjorts av det har förvärvat    Varumärkesrätt särskiljningsförmåga.  En medlemsstat kan dessutom besluta att denna bestämmelse skall gälla även då särskiljningsförmågan har förvärvats efter tidpunkten för registeringsansökan eller tidpunkten för registteringen.

4. En medlemsstat kan med avsteg från punktema I, 2 och 3, bestämma att registreringshinder eller gmnder för ogiltighetsförklaring gällande i den staten före ikraftträdandet av detta direktivs tvingande bestämmelser skall gälla för ansökan om vammärke som gjorts före den tidpunkten.

Förslag till lagtext:

13   § £« varumärke får registreras endast om det är ägnat att särskilja
innehavarens varor från andras. En märke som uteslutande eller med endast
mindre ändring eller tillägg anger varans art, beskaffenhet, mängd, an­
vändning, pris eller geografiska urspmng eller tiden för dess framställande,
skall inte i och för sig anses ha särskiljningsförmåga. Vid bedömande av
om ett märke har särskiljningsförmåga skall hänsyn tas till alla före­
liggande omständigheter och särskilt till den omfattning och den tid märket
varit i bmk.

Som varumärke får inte registreras kännetecken som uteslutande består av en form som följer av varans an eller en form som krävs för att uppnä ett tekniskt resultat eller en form som ger varan en betydande värde.

14 § Ett vammärke/dr inte registreras:

1)   om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller intemationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen bmkas som vammärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;

2)   om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;

3)   om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;

4)   om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;

5)   om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6)   om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller firma, med annans vammärke, som är registrerat efter tidigare ansökan, eller med annans vamkännetecken, som är inarbetat då ansökan om regist­rering görs; eller

7)   om märket är förväxlingsbart med vamkännetecken, som vid tiden för ansökningen används av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bmk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och T) får registtering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt möter hinder enligt första stycket.

Promemorians bedömning: Innebar att direktivets bestämmelser inte ansågs föranleda något behov av lagändring (se promemorian s. 98 ff).

Remissinstansema: Ett flertal remissinstanser har uttalat att en be­stämmelse motsvarande artikel 3 punkt 1 e saknas i VmL och inte kan anses innefattad i någon annan bestämmelse i den lagen. Dessa remiss-inst;uiser har därför föreslagit att en bestämmelse som motsvarar artikel 3 punkt 1 e förs in som ett särskilt registreripgshinder i VmL. Ett par


 


remissinstanser har framfört att för att överensstämmelse skall näs mellan    Prop. 1992/93:48 artikelns punkt 1 g och  14 § första stycket 2) VmL krävs att ordet    Varumärkesrätt "uppenbarligen"  tas bort ur den bestämmelsen i VmL.  I övrigt har remissinstansema lämnat promemorians bedömning utan erinran.

Skälen för förslaget: Artikeln innehåller de registteringshinder och gmnder för upphävande av ett vammärke som vanligtvis ställs upp för att tillgodose vissa allmänna hänsyn, de s.k. absoluta registteringshindren.

Punkt 1 a - d motsvarar i sak 13 § första stycket första och andra meningen VmL och uppställer det gmndläggande kravet att ett vammärke skall ha särskiljningsförmåga.

Punkt 1 e ställer upp ett särskilt registteringshinder som saknar mot­svarighet i VmL. Visserligen föreskrivs i 5 § VmL att ensamrätten till ett vammärke inte omfattar sådan del av ett kännetecken som huvudsakligen har till uppgift att göra varan eller dess förpackning mera ändamålsenlig eller eljest fylla annan uppgift än att vara vamkännetecken. Bestämmelsen i 5 § VmL kan emellertid inte anses utgöra något registteringshinder, vilket är det som avses med direktivbestämmelsen. Ett uttryckligt registrerings­hinder som motsvarar direktivets bestämmelse i denna del bör därför tas in i VmL. Det kan ske genom att ett nytt andra stycke förs in i 13 § VmL.

Punkt 1 f kan anses motsvaras av 14 § första stycket 3) VmL som förbjuder registrering av ett märke som strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse.

Punkt 1 g har motsvarande innebörd som 14 § första stycket 2) VmL om hinder för registrering av märken som är ägnade att vilseleda allmänheten, men med det undantaget att direktivet inte anger något krav på att det skall vara uppenban att märket kan komma att vilseleda allmänheten. För att vara i överensstämmelse med direktivet bör därför ordet "uppenbarligen" tas bort ur lagtexten i 14 § första stycket 2) VmL.

Punkt 1 h svarar mot 14 § första stycket 1) VmL i vad avser skyddet för statiig eller intemationell beteckning. Av punkt 2 c följer att även andra beteckningar än statiiga eller intemationella - som exempelvis kommunala vajjen - kan skyddas.

Punkt 2 är en fakultativ bestämmelse. Som berörts ovan i anslutning till punkt I h möjliggör punkt 2 c att skyddet för kommunalt vapen i 14 § första stycket 1) VmL bör kunna bibehållas.

Punkt 2 d - som ger möjlighet att hindra registrering av ett vammärke om ansökan har gjorts i ond tro - kommer att beröras nedan under avsnitt 6.2.4 i anslutning till artikel 4.4 g.

I övrigt aktualiserar inte punkt 2 något behov av ändringar i svensk vammärkesrätt.

Punkt 3 innehåller regler som avser att ge möjlighet att beträffande märke, vilket inte i och för sig är särskiljande, ta hänsyn till särskilj­ningsförmåga som uppkommit genom att märket använts i sådan omfattning att det faktiskt kommit att bli erkänt som innehavarens särskilda vamkänne­tecken. I 13 § första stycket tredje meningen VmL finns en bestämmelse med samma syfte. Svensk rätt får med hänsyn härtill anses uppfylla EG-direktivets krav på denna punkt.

Punkt 4 är en fakultativ bestämmelse som innehåller; vissa övergångs-

75


 


regler. Det finns inte anledning för Sverige att tillämpa denna punkt.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.2.4 Ytterligare   registreringshtnder   eller   ogiltighetsgninder   med avseende på konflikter med äldre rättigheter (Artikel 4)

Mitt förslag: Skyddet för kända vamkännetecken utökas som en följd av artikel 4 punkt 4 a. Detta ändringsförslag behandlas närmare i avsnitt 6.2.5 i anslutning till artikel 5.2. I övrigt föranleder artikel 4 inga lagändringar.


Anikel 4 - Ytterligare registreringshinder eller ogiltighetsgmnder med avseende på konflikter med äldre rättigheter

1.   Ett vammärke skall inte registreras eller om det är registrerat skall
det kunna ogiltigförklaras:

a)  om det är identiskt med ett äldre vammärke och de varor eller tjänster som vammärket har ansökts eller registrerats för är identiska med de varor eller tjänster för vilka det äldre vammärket är skyddat,

b)  om det på gmnd av sin identitet eller likhet med det äldre vammärket och identiteten eller likheten mellan de varor eller tjänster som täcks av vammärkena föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem, inbegripet risken för att vammärket associeras med det äldre vammärket.

2. Med "äldre vammärken" i punkt 1 avses

a)  följande kategorier av vammärken för vilka ansökan om registtering
gjorts tidigare än ansökan om registrering av vammärket i fråga, med
vederbörlig hänsyn tagen till de anspråk som kan göras på företrädesrätt för
dessa vammärken:

i) EG-vammärken,

ii) vammärken som har registrerats i medlemsstat eller, vad avser Belgien, Luxemburg och Nederländema, hos Benelux vammärkes-myndigliet,

iii) vammärken som blivit föremål för interaationell registrering med rättsverkan i medlemsstaten i fråga,

b)  EG-vammärken som i enlighet med förordningen om EG-vammärken gör befogat anspråk på anciennitet gentemot ett vammärke i a ii och iii även om det senare vammärket inte har vidmakthållits eller innehavaren inte förayat registreringen,

c)  ansökan om vammärken nämnda i a och b under fömtsättning av deras registrering,

d)  vammärken som, vid tidpunkten för ansökan om registtering eller, i
förekommande fall, vid tidpunkten för begäran om företrädesrätt med
avseende på ansökan om registtering av vammärket, är välkända i en
medlemsstat, i den betydelse som ges ordet "välkänt" i artikel 6 bis i
Pariskonventionen.

3.   Ett vammärke skall inte heller registreras eller, om det är registrerat,
skall det kunna ogiltigförklaras om det är identiskt med, eller liknar ett
äldre EG-vammärke enligt punkt 2, och det avses bli registterat för eller
har registrerats för varor eller tjänster som inte liknar dem för vilka det
äldre EG-vammärket är registrerat, om det äldre EG-vammärket är känt
i gemenskapen och användningen av det yngre vammärket utan skälig
anledning skulle dra otillböriig fördel av eller vara till förfång för det äldre


76


 


EG-vammärkets särskiljningsförmåga eller renommé.              Prop. 1992/93:48

4.   En medlemsstat kan vidare besluta att ett vammärke inte skall    Varumärkesrätt
registreras eller, om det är registrerat,  skall kunna ogiltigförklaras i

följande fall:

a)  Om vammärket är identiskt med, eller liknar ett äldre nationellt vammärke enligt punkt 2 och det avses bli registterat för eller redan har registrerats för varor och tjänster som inte liknar dem för vilka det äldre vammärket är registrerat, om det äldre vammärket är känt i medlemsstaten i fråga och användningen av det yngre vammärket utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre vam-märkets särskiljningsförmåga eller renommé.

b)  Om rätten till ett oregistrerat vammärke eller till ett annat i förvärvs­verksamhet använt tecken har förvärvats före tidpunkten för ansökan om registrering av det yngre märket eller före tidpunkten för den företrädesrätt som åberopats till stöd för ansökan om registtering av det yngre märket och om det oregistrerade vammärket eller tecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användningen av det yngre vammärket.

c)  Om användningen av ett vammärke kan förbjudas med stöd av en annan äldre rättighet än de rättigheter som sägs i punktema 2 och 4 b och särskilt

i) rätten till ett namn, ii) rätten till egen bild, iii) en upphovsrätt, iv) en industriell rättighet.

d)  Om vammärket är identiskt med eller liknar ett äldre kollektivmärke
till vilket var knutet en rätt som gått ut högst tre år före tidpunkten för
ansökan.

e)  Om vammärket är identiskt med eller liknar ett äldre garanti- eller
kontrollmärke till vilket var knutet en rätt som gått ut inom en tid som
fastställts av medlemsstaten i fråga före tidpunkten för ansökan.

f)   Om vammärket är identiskt med eller liknar ett äldre vammärke som
registrerats för identiska eller liknande varor och tjänster och till vilka var
knutna en rätt som på gmnd av bristande fömyelse har upphört högst två
år före ansökan, fömtsatt att innehavaren av det äldre vammärket inte gett
sitt tillstånd till registreringen av det yngre vammärket eller inte använt sitt
vammärke.

g)  Om vammärket kan förväxlas med ett märke som användes i utiandet
vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används där, under
fömtsättning att sökanden vid tidpunkten för ansökan var i ond tro.

5.   Medlemsstatema kan om det är lämpligt tillåta att vammärket inte skall vägras registrering eller ogiltigförklaras om innehavaren av det äldre vammärket eller den äldre rättigheten ger sitt medgivande till registreringen av det yngre vammärket.

6.   En medlemsstat kan med avvikelse från punktema 1 - 5, bestämma att de registreringshinder eller ogiltighetsgmnder som gällde i den staten före ikraftträdandet av detta direktivs tvingande bestämmelser skall gälla för vammärken för vilka ansökan gjorts före den tidpunkten.

Promemorians förslag: Förslaget om att skyddet för kända vamkänne­tecken skall utökas överensstämmer med mitt. Även promemorians bedömning att artikeln i övrigt inte föranleder nägra lagändringar överenstämmer med min (se promemorian s. 101).

Remissinstanserna: Förslaget att skyddet för kända vamkännetecken
skall utökas har tillstyrkts av remissinstansema. Nägra remissinstanser har
emellertid ifrågasatt - som en följd av punkt 2 d i artikeln - om inte hinder
mot registtering av ett yngre vamkännetecken skall föreligga då ett
vamkännetecken redan är inarbetat i nägon EES-stat. I övrigt har remiss­
instansema inte invänt mot promemorians bedömning att lagändringar, med
-i


 


anledning av artikeln, inte är behövliga.                              Prop. 1992/93:48

Skälen för bedömningen: Artikeln innehåller de registreringshinder och Varumärkesrätt gmnder för upphävande av ett vammärke som ställs upp för att tillgodose vissa enskilda hänsyn. Det handlar här om hinder för registtering av ett vammärke som beror på det ifrågavarande märkets relation till visst eller vissa andra kännetecken eller rättigheter. De nu berörda registterings­hindren bmkar betecknas som relativa registteringshinder.

Punkt 1 a och b svarar i sak dels mot 6 § första stycket VmL, dels, till viss del, mot 14 § första stycket 6) VmL och innehåller bestämmelser om skyddet för äldre förväxlingsbara vammärken. Reglema i direktivet är dock nägot annorlunda utformade än i VmL. Enligt 6 § första stycket VmL anses kännetecken förväxlingsbara endast om de avser varor av samma eller liknande slag. Endast sådana fall omfattas därför av registteringshinder på gmnd av förväxlingsrisk. Detsamma gäller enligt EG-direktivet. Direktivet innehåller emellertid för sädana fall då det inte är fråga om identiska vammärken och identiska varor ett särskilt krav som mäste vara uppfyllt för att hinder för registrering skall föreligga. När det är fråga om sådana fall krävs enligt direktivet för att hinder mot registrering av det yngre vammärket skall föreligga inte bara ett visst mått av märkes- och vamslags-likhet utan också att det föreligger risk för att allmänheten förväxlar vammärkena. Nägot motsvarande krav har inte ställts upp i lagtexten i VmL. Också enligt svensk vammärkesrätt gäller emellertid, även om detta inte uttryckligen framgår av lagtexten, att faran för förväxling skall bedömas mot bakgmnd av att en eventuell köpare i allmänhet inte har möjlighet att samtidigt jämföra de båda märkena (jfr SOU 1958:10 s. 252 och prop. 1960:167 s. 76). Härav föjer att det självfallet vid förväxlingsbe­dömningen görs en bedömning av risken för att allmänheten förväxlar vammärkena. Innebörden av VmL måste därför anse vara i överensstäm­melse med direktivet i denna del.

I punkt 2 anges vad som i punkt 1 avses med äldre vammärken. Enligt EES-avtalet behöver EFTA-ländema inte anpassa sina vammärkeslagar till punktema 2 a i) och 2 b i artikeln. Orsaken till det är att EFTA-länderaa för närvarande inte ges möjlighet att delta i systemet med gemenskaps-vammärket. Något system för intemationell registrering av vammärken som avses i punkt 2 a iii är Sverige inte anslutet till. Detta utesluter följaktligen tillämpningen av den bestämmelsen för svensk del. De äldre vammärken som skall beaktas vid tillämpningen av VmL blir därför - i enlighet med punkt 2 a ii, c och d - äldre nationella registrerade vammärken och ansökningar om registrering under fömtsättning av deras registrering samt vammärken som är notoriskt kända enligt artikel 6 bis i Pariskonventionen, dvs. inarbetade vammärken. I sak finns bestämmelser i 14 § första stycket 6) VmL som får anses täcka det som erfordras till följd av föreskrifteraa i EG-direktivet. Några remissinstanser - Stockholms handelskammare, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel - har dock ifrågasatt om inte lydelsen av punkt 2 d i artikeln innebär att hinder mot registrering av ett vammärke skall föreligga redan dä ett äldre märke är inarbetat i någon EES-stat. Mot bakgmnd av att det

i direktivbestämmelsen talas om märke som är "well-known in a Member

78


 


State" skulle det kunna uppfattas så att det inte krävs att det inarbetade Prop. 1992/93:48 märket är notoriskt känt i den stat där registtering söks, utan att hinder mot Varumärkesrätt registrering skall föreligga redan då märket är känt på detta sätt i någon EES-stat. Enligt min bedömning är avsikten med artikel 6 bis i Pariskon­ventionen att undvika bl.a. registtering av ett vammärke som kan förväxlas med annat märke som redan är känt i det land där registreringen söks. Jag kan också konstatera att den nya danska vammärkeslagen (Varemaerkelov av den 6 juni 1991), som är avsedd att vara i överensstämmelse med EG-direktivet, föreskriver att bara märken som är notoriskt kända i Danmark ("her i landet") är avsedda att utgöra hinder för registrering av yngre vammärke. Jag är därför av den uppfattningen att nuvarande bestämmelser i 14 § första stycket 6) VmL inte strider mot direktivet.

Punkt 3 innehåller en bestämmelse till skydd för EG-vammärket som Sverige enligt EES-avtalet inte behöver beakta.

Punkt 4 innehåller enbart fakultativa bestämmelser.

Punkt 4 a innehåller bestämmelser som möjliggör ett utökat skydd för kända vamkännetecken i förhällande till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i 6 § andra stycket VmL. Jag föreslår att innehållet i denna direktivbestämmelse tas in i VmL. Detta förslag kommer närmare att behandlas i anslutning till artikel 5.2.

Punkt 4 b och c får anses i sak vara innefattade i bestämmelsema i 14 § första stycket 4) och 5) VmL.

Bestämmelsema i punkt 4 d, e och f, saknar motsvarighet i VmL. De är av speciellt slag. Någon anledning att införa dessa regler i svensk vammärkesrätt föreligger inte.

Punkt 4 g, som innehåller en bestämmelse om skydd för ett vammärke som tagits i bmk i utlandet, svarar mot innehållet i 14 § första stycket 7) VmL, utom i vad avser var märket skall ha tagits i bmk. Bestämmelsen i VmL är nämligen inte begränsad enbart till den situationen då ett vam­märke tagits i bmk i utiandet utan även första ibmktagande här i landet ger ett visst skydd för märket. Det har hävdats att bestämmelsen i VmL fyller en viktig funktion. Fråga uppkommer därför om 14 § första stycket 7) VmL kan behållas i sin gällande utformning eller om paragrafen måste begränsas så att den enbart syftar på vammärken som tagits i bmk i utiandet. Som framhållits i anslutning till artikel 3.2 d finns det även möjlighet att vägra registrering av ett vammärke, om ansökan om registrering har gjorts i ond tro. Detta mäste rimligen avse en sådan situation då ansökan i ett land görs om registrering av ett vammärke, vilket är förväxlingsbart med ett vamkännetecken som vid tiden för ansökan används av annan i samma land samt ansökan om registrering gjorts med vetskap om detta, dvs. i ond tro. Mot denna bakgmnd gör jag den bedömningen att 14 § första stycket 7) VmL kan och bör behållas i sin nuvarande utformning.

Punkt 5, som ger möjlighet att tillåta att vammärket inte skall vägras registrering eller inte skall ogiltigförklaras om den vars rätt är i fråga medger det, kan i sak anses tillräckligt täckt av bestämmelsema i 14 § andra stycket VmL.

Punkt 6 innehåller en fakultativ övergångsbestämmelse som inte behöver

79


 


utnyttjas för svensk del.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.2.5 Rättigheter som är knutna till ett vammärke (Artikel 5)

Mitt förslag: Skyddet för kända vamkännetecken utökas.

Anikel 5 - Rättigheter som är knutna till ett varumärke

1.   Det registrerade vammärket ger innehavaren en ensamrätt. Inne­
havaren har rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i
näringsverksamhet använda

a)  tecken som är identiska med vammärket med avseende på de varor och tjänster som är identiska med dem för vilka vammärket är registrerat,

b)  tecken, som på gmnd av sin identitet eller likhet med vammärket och identiteten eller likheten hos de varor eller tjänster som täcks av vammärket och tecknet, kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och vammärket.

 

2.    En medlemsstat kan också besluta att innehavaren skall ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, frän att i närings­verksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar vammärket med avseende på varor och tjänster av annan art än dem för vilka vammärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för vammärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

3.    Bl.a. kan följande förbjudas enligt punktema I och 2:

 

a)   Att anbringa tecknet pä varor eller deras förpackning.

b)  Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.

c)   Att importera eller exportera varoma under tecknet.

d) Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.

4.    Om en medlemsstats bestämmelser inte gör det möjligt att förbjuda användningen av ett tecken enligt vad som nämns i punktema 1 b eller 2 före ikraftttädandet av detta direktivs tvingande bestämmelser, kan den fortsatta användningen av tecknet inte förhindras med stöd av de rättigheter som är knutna till vammärket.

5.    Punktema 1 - 4 skall inte beröra en medlemsstats bestämmelser om skydd mot användning av ett tecken för annat ändamål än att särskilja varor eller tjänster, om användning av tecknet i fråga utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för vammärkets särskiljnings­förmåga eller renommé.

Förslag till lagtext.

6 § Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avser varor av samma eller liknande slag.

Förväxlingsbarhet kan även åberopas till förmån för ett kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat Uknande känne­tecken skulle dra otillböriig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.


Promemorians förslag: Överenstämmer i sak med mitt. I förslaget till lagtext har dock vissa ändringar gjorts i förhällande till promemorians


80


 


förslag (se promemorian s. 105).                                          Prop. 1992/93:48

Remissinstanserna: Alla remissinstanser som har berört frågan om skydd    Varumärkesrätt

för kända vamkännetecken har tillstyrkt att den möjlighet till utökat skydd för kända vamkännetecken som direktivet ger utnyttjas. Flera av remiss­instansema har dock synpunkter på innebörden av direktivets bestämmelse i denna del och på utformningen av den nya regel som skall ge uttryck för det utökade skyddet. Vad remissinstansema har anfört i anslutning till dessa frägor framgår i det följande.

Skälen för förslaget: Artikeln innehåller bestämmelser om vilka rättigheter som är knutna till innehavet av ett vammärke.

Punktema 1 och 3 i artikeln motsvarar i sak 4 § första stycket VmL och medför inte behov av några lagändringar.

I punkt 2 i artikeln finns särskilda regler om det skydd som ett känne­tecken kan ha med avseende pä varor eller tjänster av annan art än dem för vilka kännetecknet är registrerat eller används. För att den som har rätt till ett kännetecken skall vara skyddad mot att nägon annan använder ett förväxlingsbart kännetecken i detta fall, krävs att det förstnämnda kännetecknet är känt i landet i fräga och att användningen av det andra kännetecknet utan skälig anledning drar otillböriig fördel av eller är till förfång för det kända kännetecknets särskiljningsförmåga eller renommé.

I svensk rätt finns liknande regler i 6 § andra stycket VmL. Bestämmelsema i 6 § VmL bygger pä den s.k. specialitetsgmndsatsen, dvs. kännetecken anses ha skydd mot förväxling endast om de avser varor eller tjänster av samma eller liknande slag (6 § första stycket VmL). När det gäller att avgöra om varor eller tjänster är av samma eller liknande slag skall särskilt beaktas vilka varor, som normalt ingår i ett visst sortiment eller distribueras av samma detaljist- och grossistföretag eller är framställda av samma råmaterial eller är avsedda för samma ändamål eller används inom samma verksamhetsområde.

Specialitetsgmndsatsen är emellertid inte utan undantag. Ett utvidgat skydd utöver gränsema för vamslagslikhet har ansetts vara motiverat för två olika situationer och bestämmelser om detta återfinns i 6 § andra stycket VmL.

Den ena utvidgningen avser ett skydd för särskiU kända vammärken och ger uttryck för den s.k. Kodakdoktrinen. Detta utvidgade skydd är enligt förarbetena (se SOU 1958:10 s. 134 f. och prop. 1960:167 s. 77) till VmL motiverat av att om ett särskilt välkänt märke används för andra varor än dem för vilka det inarbetats kan köpare fä den felaktiga föreställningen att varoma härrör från vammärkesinnehavaren eller att det föreligger en samhörighet mellan denne och den som obehörigen använder märket. Det utökade skyddet i en sädan situation är alltså motiverat säväl av hänsyn till innehavarens goodwill som av hänsyn till konsumentema. Det utvidgade skyddet har fått den utformningen att förväxlingsbarhet oberoende av vamslagslikhet undantagsvis skall kunna åberopas till förmån för ett kännetecken som är synnedigen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av allmänheten här i landet och om det med hänsyn härtill kan anses att användningen av ett annat liknande kännetecken innebär ett otillbörligt utnyttjande av det förra märkets goodwill. Bestämmelsen, om skydd för

81

6 Riksdagen 1992193. I scimi Nr 48


särskilt kända vammärken är alltså konstierad med två inarbetnings-    Prop. 1992/93:48
kriterier och ett otillbörlighetsrekvisit.
                                Varumärkesrätt

Vad gäller inarbetningskraven sägs i förarbetena (se SOU 1958:10 s. 136) att det inte räcker att märket är inarbetat, dvs. allmänt känt bland dem till vilka det riktar sig, utan inarbetningen skall vara synnerligen stark, varmed avses att praktisk taget varje person inom den krets som normalt tar befattning med varan - i olika tillverknings-och handelsled eller som varans mottagare - skall känna till märket. Härtill kommer det ytterligare kravet att märket skall vara känt inom vida kretsar av allmänheten. I detta ligger att kännedomen om märket skall vara vitt spridd ocksä bland dem som inte tillhör den krets som märket vänder sig till. Det är alltså ett mycket strängt krav pä inarbetning som ställs upp. För att detta krav skall vara uppfyllt torde det i praktiken krävas att i varje fall 80-90 procent av personeraa i omsättningskretsen känner till märket. Det anses då vara synnerligen starkt inarbetat (jfr Levin, Noveller i vammärkesrätt, s. 91 ff).

Beträffande otillbörlighetsrekvisitet framhålls i förarbetena (se SOU 1958:10 s. 138 och s. 258) att detta inte är beroende av något subjektivt rekvisit hos den som vill begagna det kända märket. Det är i stället tillräckligt att kännetecknets användning rent objektivt framstår som ett otillbörligt utnyttjande av det välkända märkets goodwill.

Det andra undantaget från huvudregeln om vamslagslikhet som fömtsätt­ning för förväxlingsbarhet avser vammärke vars goodwill på gmnd av arten av de varor för vilka kännetecknet används kan sägas vara speciellt ömtålig, t.ex. vissa livsmedel, njutningsmedel eller skönhetsmedel. Det har ansetts att om ett vammärke inarbetats för en sådan vara och ett liknande märke används för exempelvis råttgift, medel mol alkoholism eller könssjukdomar kan det skada det inarbetade märkets renommé. Förväxlingsbarhet kan därför oberoende av vamslagslikhet undantagsvis åberopas till förmån för ett kännetecken som är inarbetat om, med hänsyn till den särskilda arten av de varor eller tjänster som det är fråga om, användningen av ett liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det inarbetade märkets goodwill. Även denna bestämmelse - som bmkar kallas råttgiftregeln - är avsedd att tillämpas endast undantagsvis (jfr prop. 1960:167 s. 77).

Frägan är nu om nägon ändring bör göras i VmL med anledning av EG-direktivets bestämmelser (artiklama 4.4 a och 5.2) om skydd utöver vai-uslagsgränsema för här i landet kända vammärken.

De i frägavarande direktivbestämmelseraa fär sägas vara i överens­stämmelse med en intemationell utveckling som är avsedd att ge ett bättte skydd för kända vamkännetecken än vad som är fallet enligt gällande svensk rätt. Bestämmelsema är visserligen fakultativa men bland EG:s medlemsstater finns en tendens att utnyttja de möjligheter att ge ett bättre skydd för kända vammärken som dessa direktivbestämmelser erbjuder. Ett sådant utvidgat skydd har införts i de nya vammärkeslagar som utfärdats i Danmark (Varemaerkelov av den 6 juni 1991) och i Frankrike (Loi No 91-7 du 4 janvier 1991 relative aux marques de fabrique, de commerce ou de service). Att den allmänna intemationella utvecklingen går mot ett utökat skydd för väl kända vammärken talar för att även Sverige bör slå in på den

vägen.

82


 


Frän användarhäll har hävdats att det, för att balansera den skärpning av Prop. 1992/93:48 användningstvänget som EG-direktivet föreskriver (se nedan avsnitt 6.2.10 Varumärkesrätt om artiklama 10 - 13), finns behov av att uttiyttja de möjligheter som direktivet ger att öka skyddet för kända vammärken. Vidare bör beaktas att ett vamkännetecken kan bli så känt med avseende på vissa varor eller tjänster att dess användning i samband med helt andra typer av varor eller tjänster kan leda allmänheten att tro det finns ett gemensamt urspmng till varoma. Detta torde vara mer vanligt i dag, då konsumentema har vant sig vid att vamhus, stormarknader och snabbköp har ett stort utbud av varor, än det var vid VmL:s tillkomst med den stmktur som då fanns vid försäljning av varor. Även detta talar för att skyddet för kända vammärken bör utökas.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag - i likhet med remiss­instansema - att de svenska reglema i VmL om skydd utöver vamslags-gränsema för kända vamkännetecken bör anpassas till EG-direktivets bestämmelser i denna del.

Vad sedan gäller den närmare innebörden av EG-direktivets bestämmelser om skydd för vammärken utöver vamslagsgränsema har remissinstansema framfört ett flertal olika uppfattningar. Detsamma gäller frågan om hur en regel i VmL om utökat skydd utöver vamslagsgränsema skall utformas och om hur en sådan regel skall bedömas i relation till det i VmL gällande kravet på "allmänt känt" som förutsättning för inarbetningsskydd (jfr 2 § tredje stycket VmL).

Alla remissinstanser som yttrat sig i frågan är eniga om att innebörden av den nu aktuella direktivbeslämmelsen är att fömtsättningama för att ett vamkännetecken skall kunna vinna skydd utanför gränsema för vamslags­likhet inte får vara så restriktiva som enligt gällande svensk vammärkesrätt. Några remissinstanser - bl.a. juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Sveriges Industriförbund - har menat att det avgörande rekvisitet i EG-direktivets regel är skada eller förfång antingen med avseende pä märket i form av urvattning eller för konsumentema i form av vilseledande. I gmnden kan inget utiäsas om någon erforderlig grad av inarbetning, utöver att kännetecknet skall ha "a reputation". Enligt juridiska fakultetsnämnden ligger det dock i sakens natur att ett vammärke knappast kan vare sig urvattnas eller vilseleda beträffande kommersiellt urspmng, om det inte är inarbetat. Enligt Sveriges Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel bör rätten att förhindra användning av liknande kännetecken också utanför vamslagsgränsema kunna föreligga så snart användningen av det andra kännetecknet faktiskt drar otillbörlig fördel av eller skadar det egna kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende. Vid bedömningen härav måste givetvis det äldre kännetecknets ställning på marknaden vägas in, men det kan ifrågasättas om något särskilt krav pä att kännetecknet skall vara känt av en viss andel av omsättningskretsen bör ställas upp. Vissa andra remissinstanser - bland dem Svenska Industriens Patentingenjörers Förening (SIPF), Svenska Patentombudsföreningen (SPOF), Sveriges Advokatsamfund och jur. dr Lars Holmqvist - tycks uppfatta innebörden av direktivets bestämmelse så att den innebär att fömtsättningaraa för att ett kännetecken skall fä skydd utanför gränsema för vamslagslikhet visserligen

83


 


inte fär vara så restriktiva som enligt gällande svensk vammärkesrätt men    Prop. 1992/93:48 att det å andra sidan inte räcker att kännetecknet är inarbetat (allmänt känt)    Varumärkesrätt i omsättningskretsen.

Även enligt min uppfattning kan det slås fast att det i EG-direktivet uppställda kravet på hur känt ett vammärke skall vara för att få skydd utanför vamslagsgränsema - som i direktivbestämmelsens engelska lydelse uttrycks med "has a reputation' - är ett lägre ställt krav än det i VmL använda "synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av allmänheten". Vad gäller den nedre gräns för hur känt ett märke skall vara för att fä skydd utöver vamslagsgränsema kan jag konstatera att direktivets lydelse inte ger möjlighet till några säkra slutsatser i det avseendet. Det mäste överlämnas ät rättstillämpningen att avgöra den frägan. Som några remissinstanser framfört ligger det emellertid i sakens natur att användning av ett annat liknande kännetecken vanligen inte kan dra fördel av eller vara till förfång vamkänneteckens särskiljningsförmåga eller renommé, om inte det sistnämnda kännetecknet är inarbetat. Som jag nyss var inne pä fär det alltså överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra under vilka fömtsättningar som ett vamkännetecken skall anses vara så känt att det - på det sätt som anges i bestammelseraa i direktivet - kan fä skydd utanför gränseraa för vamslagslikhet. Därvid måste beaktas inte bara rättsutvecklingen i Sverige utan ocksä den rättsutveckling som sker bland de stater som ingår i EES. För samarbetet inom EES-området är det av vikt att rättstillämpningen i Sverige i detta avseende inte kommer att avvika frän vad som sker i Europa i övrigt.

Vad sedan gäller utformningen av en regel i VmL som skall ge uttryck för direktivbestämmelsen bör en sådan regel lämpligen kunna tas in som ett nytt andra stycke i 6 § VmL. Den kan då utformas som ett undantag från specialitetsgmndsatsen. När det gäller fömtsättningarna för att det utökade skyddet skall uppstå angavs det i promemorian att kännetecknet skulle vara "väl känt". Flera remissinstanser har funnit detta uttryck vara olämpligt, särskilt som kravet för att ett kännetecken skall anses vara inarbetat uttrycks med orden "allmänt känt". Några remissinstanser har därför - mot bakgmnd av EG-direktivets engelska lydelse ("has a reputation") - föreslagit att uttrycket "väl ansett" skall användas. Jag kan godta det.

Promemorians förslag till regel om utökat skydd för kända vamkänne­tecken var utformad med direktivets regel som förebild. Av den anled­ningen innehöll förslaget ett krav på att förväxlingsbarhet kunde åberopas om användningen av ett annat kännetecken "utan skälig anledning" skulle dra otillbörlig fördel av kända vamkännetecknets renommé. Så gott som samtiiga remissinstanser som yttrat sig i frågan om utökat skydd för kända varukännetecken har ifrågasatt om det kan föreligga någon situation där en näringsidkare har skälig anledning att dra otillböriig fördel av ett känt varukännetecken. Med hänvisning till att man i den nya danska vammärkes­lagen har kunnat undvara begreppet "utan skälig anledning" har remiss­instanseraa föreslagit att det fär utgä ur den föreslagna lydelsen till svensk bestämmelse om utökat skydd för kända vamkännetecken. Även detta förslag frän remissinstansema kan jag godta. Regeln om skyddet för kända vamkännetecken utanför vamslagsgränsema bör alltså kunna utformas så

84


 


att detta skydd skall föreligga för ett väl ansett vamkännetecken, om användningen av ett annat liknande kännetecken innebär ett otillbörligt utnyttjande av det väl ansedda kännetecknets ställning på marknaden eller är skadligt för kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill.

Med denna utformning av regeln om skydd för kända vamkännetecken torde den särskilda bestämmelsen i 6 § andra stycket b) VmL (rättgift-regeln) kunna undvaras. Denna bedömning har lämnats utan erinran av remissinstansema.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört om utformningen av de nya reglema i VmL om utökat skydd för kända vamkännetecken finns det enligt min mening ingen risk för att det - som vissa remissinstanser har menat -skapas ett inte godtagbart "haltande" system mellan skyddet för dessa kända vammärken och ensamrätt till ett vammärke som uppkommit pä gmnd av inarbetning. Vissa remissinstanser har anfört att det för att säkerställa ett gott samspel mellan de olika bestämmelsema är angeläget att se över bestämmelsema i 2 § tredje stycket VmL angående kraven för inarbetnings­skydd. En sådan översyn kan vara motiverad. Den kan dock inte göras inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Liksom remissinstansema har jag funnit att punktema 4 och 5 i artikeln inte medför behov av nägra ändringar i VmL.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.2.6 Begränsningar av ett vammärkes rättsverkan (Artikel 6)

Mitt förslag: Utöver vad som är tillåtet enligt gällande rätt, skall var och en i näringsverksamhet som kännetecken för sina varor eller tjänster kunna använda också sin adress samt uppgifter om varomas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde och geografiska urspmng, tidpunkten för deras framställande eller andra egenskaper som varoma har under fömtsättning att det är i överensstämmelse med god affärssed.


Anikel 6 - Begränsningar av ett varumärkes rättsverkan

1.   Vammärket ger inte innehavaren rätt att förhindra tredje man att i
näringsverksamhet använda

a)   sitt eget namn eller adress,

b)  uppgifter om varomas eller tjänstemas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska urspmng, tidpunJtten för framställandet eller andra egenskaper,

c)   vammärket om det är nödvändigt för att ange en varas eller tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdel,   :

fömtsatt att tredje man handlar i enlighet med god affärssed.

2.   Vammärket ger inte innehavaren rätt att förbjuda tredje man att i
näringsverksamhet använda en äldre rättighet som endast gäller i ett
avgränsat geografiskt område om rättigheten erkänns av den ifrågavarande
medlemsstatens lagstiftning samt används inom gränsema för det territorium


85


 


i vilken den är erkänd.                                                     Prop. 1992/93:48

Varumärkesrätt

Förslag till lagtext:

3 § Var och en får i näringsverksamhet, under fömtsättning att det är i överensstämmelse med god affärssed, som kännetecken för sina varor, använda

-   sitt släktnamn, sin adress eller sin firma, eller

-   uppgifier om varomas an, kvaUtet, kvantitet, avsedda ändamål, värde och geografiska urspmng, tidpunkten för deras framställande eller andra egenskaper hos varoma.

Näringsidkare har också skydd enligt denna lag mot att deras släktnamn, adress eWer firma av andra obehörigen används som varukännetecken.

Promemorians förslag: Innebar att det i 3 § VmL enbart skulle göras en ändring av innebörd att var och en också skulle kunna utnyttja sin adress i näringsverksamhet (se promemorian s. 110).

Remissinstanserna: Ett par remissinsstanser har menat att bestämmelser måste införas i VmL som begränsar ett vammärkes rättsverkan om det innehåller tecken som anges i artikel 6 punkt I b). En remissinstans har påpekat att kriteriet på att användningen skall stå i överensstämmelse med god affärssed måste beaktas.

Skälen för förslaget: De i punkt 1 artikel 6 nämnda begränsningama i vammärkesrätten är endast till vissa delar i överenstämmelse med gällande rätt.

Punkt 1 a fär - med undantag för adress - i sak anses täckt av 3 § VmL. För att i fråga om adress anpassa svensk vammärkesrätt till direktivet är det nödvändigt att något jämka innehållet i 3 § VmL.

Som flera remissinstanser har påpekat finns det i VmL inte någon uttrycklig bestämmelse som svarar mot punkt 1 b. Den typ av tecken som anges i punkten - uppgifter om varomas art, kvalitet, kvantitet etc. - kan genom inarbetning förvärva tillräcklig särskiljningsförmåga för registrering (jfr 13 § första stycket VmL). Innehavaren av ett pä denna gmnd registterat vammärke skulle därmed med stöd av VmL kunna hindra annan från att använda sådana kännetecken som avses i punkt 1 b. Direktivet begränsar emellertid på ett ovillkoriigt sätt vammärkets rättsverkan. Det är därför, enligt min mening, nödvändigt att det i VmL tas in en bestämmelse som begränsar rättsverkan av ett vammärke som innehåller sädana tecken som anges i punkt 1 b.

Vad som föreskrivs i punkt 1 c kan motsatsvis anses framgå av 4 § andra stycket VmL. Den bestämmelsen bör i nuläget inte ändras utan stå kvar i 4 § andra stycket.

De ändringar som erfordras för att uppfylla direktivets bestämmelser i nu berörda delar kan enligt min mening göras genom att det i 3 § VmL förs in vissa regler som begränsar vammärkets rättsverkan. Som Patentbesvärs­rätten påpekat måste därvid 3 § - för att stä i överensstämmelse med artikel 6.1.- också ändras i det hänseendet att det nu uppställda förväxlingsbar-hetskriteriet utgår och det i stället anges att användningen av de aktuella kännetecknen skall stå i överensstämmelse med god affärssed.

86


 


6.2.7 Konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett vammärke (artikel 7)


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


Mitt förslag: En bestämmelse om regional konsumtion av vammär­kesrätten förs in i vammärkeslagen. Vidare ändras lagen så att det blir möjligt att hindra fortsatt marknadsföring av varoma under vam-kännetecknet även i de fall då varoraa förändrats genom andra åtgärder än aktiva åtgärder av annan än vamkännetecknets innehavare.

Anikel 7 - Konsumtion av de rättigheter som är knutrui till en varumärke

1.   Ett vammärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen av vammärket för varor som av innehavaren eller med hans samtycke har förts ut på marknaden under vammärket inom gemenskapen.

2.   Punkt 1 skall inte gälla när innehavaren har skälig gmnd att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varoma, särskilt när varomas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på  marknaden.

Förslag till lagtext:

4 § Rätten till ett vamkännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än innehavaren inte fär i näringsverksamhet använda ett därmed förväx­lingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller pä annat sätt, däri inbegripet också muntiig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahälls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utomlands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är inarbetat.

Som otilläten användning enligt första stycket anses, att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan ge sken av att vad som tillhandahålls kommer från kännetecknets innehavare eller av att denne medgett kännetecknets användning.

Rätten till ett vamkännetecken omfattar Inte att kännetecknet används för varor som under det kännetecknet har bringats i omsättning inom Europeis­ka ekonomiska samarbetetsområdet av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.

Har en vara tillhandahållits under en visst kännetecken och har den dåi-efter förändrats eller försämrats, fär inte, då varan pä nyn tillhandahålls i näringsverksamhet här i landet, kännetecknet användas om inte för­ändringen tydligt anges eller annars tydligt framgår.


Promemorians bedömning: Innebar att någon konsumtionsbestämmelse inte skulle tas in i Vml. Promemorian innehöll heller inget förslag om möjlighet att hindra fortsatt marknadsföring av varor även i fall då varoraa förändrats till följd av andra orsaker än aktiva åtgärder av annan än vamkännetecknets innehavare (se promemorian s. 111). ■

Remissinstanserna: Bedömningen att någon konsumtionsbestämmelse i enlighet med direktivets artikel 7.1 inte skall föras in i VmL har fått ett blandat mottagande. Bedömningen har fått stöd av Svea hovrätt, Närings-


87


 


frihetsombudsmannen och Statens pris- och konkurrensverk. Patent- och Prop. 1992/93:48 registreringsverket. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Varumärkesrätt Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd och Svenska AlPPI-gmppen har däremot menat att en uttrycklig bestämmelse om konsumtion i enlighet med direktivets bestämmelse mäste föras in i VmL. Sveriges Industri­förbund och Grossistförbundet Svensk Handel har uttalat att det möjligen bör övervägas att införa en uttrycklig konsumtionsbestämmelse i VmL. Stockholms tingsrätt har förklarat sig inte kunna dela promemorians bedömning att punkt 2 i artikeln i sak kan anses vara täckt av 4 § ttedje stycket VmL.

Skälen för bedömningen: I avsnitt 4 har jag behandlat frågan om konsumtion av de immateriella ensamrättema. Utöver vad som har sagts där kan följande anföras.

Vammärkesrätten - liksom andra industriella rättigheter - anses i princip vara territoriellt begränsad. Utgångspunkten är således att varje land inom sitt omräde självständigt bestämmer - låt vara under hänsynstagande till interaationella överenskommelser - bl.a. vilken omfattning rättigheten skall ha.

Vammärkesrätten ger innehavaren en ensamrätt såväl att sälja som att importera sådana varor som omfattas av rättigheten. Ensamrätten omfattar emellertid bara den första överiåtelsen. Därefter anses vammärkesrätten -med undantag för vissa fall då produkten har förändrats - vara konsumerad. Som en följd av den territoriella begränsningen av rättigheten anses i många länder att ensamrätten är konsumerad bara i det land, eller det territorium, där den konsumtionsgmndande överlåtelsen har ägt mm.

I Sverige - liksom i övriga nordiska länder och i många andra europeiska länder - gäller emellertid enligt praxis att vammärkesrätten konsumeras oavsett i vilket land eller pä vilket territorium som varan med rättighets­havarens tillstånd har förts ut på marknaden. I Sverige gäller därför global konsumtion av vammärkesrätten. En svensk märkesinnehavare vars varor har förts ut på marknaden av honom själv eller med hans samtycke kan därför inte åberopa vammärkesrätten för att hindra varans vidareförsälj­ning. Han kan därför inte heller förhindra s.k. parallellimport, dvs. att annan än han själv importerar varan till Sverige sedan den en gång överiåtits.

Som redan framhållits i avsnitt 4 gäller i EG, som en följd av Rom­fördragets gmndläggande regler i artiklaraa 30 och 36 om varors fria röriighet att när en vara som är vammärkesskyddad har förts ut på marknaden i gemenskapen av vammärkets innehavare eller med hans samtycke är vammärkesrätten konsumerad. Den kan därför inte inom EG åberopas för att hindra varans vidareförsäljning. Denna princip om en "EG-konsumtion" (en regional konsumtion) har lagts fast av EG-domstolen genom flera rättsfall. EG-domstolen har emellertid framhållit att principen inte gäller när rättighetens innehavare har giltiga skäl att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varoraa, särskilt när varomas beskaffenhet har förändrats eller försämrats sedan de förts ut pä marknaden.

I EES-avtalets bestämmelser om immaterialrätt återfinns dels en allmän bestämmelse  om  konsumtion  (artikel  2  i  protokollet om  immateriell

88


 


äganderätt), dels - som en följd av anpassningen till de tte EG-direktiven -    Prop. 1992/93:48 särskilda bestämmelser om konsumtion (bilaga XVII) av bl.a. vammärkes-    Varumärkesrätt rätten.

Enligt den allmänna bestämmelsen gäller att en immateriell rättighet som erkänns av den lag som gäller hos en avtalsslutande part inte kan användas för att förhindra import eller marknadsföring av en vara som innehavaren av rättigheten eller nägon annan med hans samtycke har fört ut på marknaden i EES. Bestämmelsen är avsedd att återspegla den princip om konsumtion av bl.a. vammärkesrätt som utbildats genom EG-domstolens rättspraxis. Som en följd av denna bestämmelse kommer det inte - med de undantag som gäller enligt praxis - att vara möjligt att använda vammärkes­rätten för att förhindra parallellimport inom EES-området. Bestämmelsen är i detta hänseende en minimibestämmelse. Eftersom Sverige redan tillämpar principen om global konsumtion av vammärkesrätten strider inte svensk vammärkesrätt mot EES-avtalets allmänna bestämmelser om konsumtion.

Den särskilda bestämmelsen om konsumtion i artikel 7.1 i direktivet har anpassats till att gälla för EES-området. I EES-avtalet (punkt 4 c. i bilaga XVII) har därför föreskrivits att ett vammärke inte ger innehavaren rätt att förbjuda användningen av vammärket för varor som under det vammärket av innehavaren eller med hans samtycke har förts ut pä marknaden hos en avtalsslutande part (in a Contracting Party).

När det gäller lydelsen av EG-direktivets motsvarande bestämmelse är det emellertid omtvistat om den innebär att vammärkesrätten konsumeras bara om varan förts ut pä marknaden inom omrädet för EG eller om global konsumtion av vammärkesrätt kan fortsätta att gälla (jfr exv. det danska förslaget till vammärkeslag, Lovforslag nr. L 83, Folketinget 1990-91, 2. samling, s. 13).

Det framstår således som klart att EES-avtalet innebär att Sverige i varje fall mäste acceptera en regional EES-vid konsumtion av vammärkesrätt­en. Frägan är då om Sverige kan behälla global konsumtion inom vammärkesrätten eller om vi här i landet måste införa regler om EES-vid konsumtion. Flera remissinstanser har framhållit att EG-direktivet innehåller en uttrycklig bestämmelse om (åtminstone) EG-konsumtion, vilken skall överföras till svensk rätt, som för närvarande saknar uttryckliga be­stämmelser om konsumtion. Det får, enligt dessa remissinstanser, anses vara ett klart krav pä den svenska anpassningen att direktivets bestämmelse i denna del förs över till svensk rätt. Humvida direktivets bestämmelse skall uppfattas som en minimi- eller maximiregel får emellertid, enligt dessa remissinstanser, lämnas öppet till "europeisk" rättspraxis.

Även Lagrådet har menat att en uttrycklig bestämmelse om konsumtion bör föras in i lagen och utformas i enlighet med EES-avtalets och direktivets bestämmelser. Ett sådant altemativ behöver enligt Lagrådets mening inte innebära annat än ett förtydligande av att åtminstone EES-vid konsumtion gäller samtidigt som det får överiämnas till rättstillämpningen att avgöra om anpassningen till EG innebär att denj rådande globala konsumtionen skall begränsas.

För egen del gör jag följande överväganden i denna fråga.

89


 


Av direktivets bestämmelser om vilka rättigheter som är knutna till ett Prop. 1992/93:48 vammärke framgår att ensamrätten till ett vammärke ger innehavaren en Varumärkesrätt rätt att förbjuda att varor importeras under tecknet (se artikel 5.3.c i direktivet). Med beaktande av enbart detta skulle det vara nödvändigt att tillämpa en princip om nationell konsumtion av vammärkesrätten. Direktivets artikel 7.1 om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett vammärke innebär emellertid under tvä fömtsättningar ett undantag från den ensamrätt som innehavaren av en vammärkesrätt har enligt direktivet. Fömtsättningama är dels att varoma har förts ut på marknaden under det aktuella vamkännetecknet av innehavaren av ensamrätten eller av nägon som har hans samtycke till detta, dels att detta skett inom Europeiska gemenskapen. Om dessa fömtsättningar inte är uppfyllda synes direktivet kräva att ensamrätten gäller. Fömtsättningaraa är inte uppfyllda om varoraa har förts ut på marknaden utanför Europeiska gemenskapen.

Det sagda leder mig till den slutsatsen att det även för svenskt vid­kommande finns anledning att införa en uttrycklig regel om konsumtion av vammärkesrätten för att anpassa svensk vammärkesrätt till EG-direktivets bestämmelser. Beaktas de aktuella bestämmelsema i ett sammanhang talar övervägande skäl för slutsatsen att det är oförenligt med direktivet att upprätthålla en princip om interaationell konsumtion. På gmnd härav, och eftersom jag anser det mindre lämpligt att införa en lagregel vars innebörd är oklar, finner jag att en regel om regional (EES-vid) konsumtion bör tas in i VmL.

Denna regel kan tas in som ett nytt tredje stycke till 4 § VmL, varvid nuvarande tredje stycket - med vissa anpassningar för vilka redogörs nedan - fär bli ett nytt fjärde stycke.

Punkt 2 i artikeln innehåller i sin tur ett undantag frän konsumtions­principen för de fall dä varan förändrats eller har försämrats. I nuvarande 4 § tredje stycket VmL finns bestämmelser som till viss del motsvarar direktivets regler pä denna punkt. Bestämmelsema i VmL innebär emellertid att vammärkeshavaren bara kan hindra fortsatt marknadsföring av varoma om förändringen av varoraa skett genom aktiva ätgärder av annan än kännetecknets innehavare (jfr SOU 1958:10 s. 246). Som Stockholms tingsrätt har påpekat är punkt 2 i direktivbestämmelsen inte begränsad till förändringar som är en följd av aktiva åtgärder av någon utan omfattar också naturiig förändring eller försämring av varomas beskaffen­het. Enligt min mening är tingsrättens påpekande korrekt och bör följaktli­gen föranleda en anpassning av 4 § VmL till direktivets lydelse i denna del. Denna anpassning innebär också att det krav som för närvarande gäller för tillämpningen av bestämmelsen på att förändringen av varan skall vara väsentlig måste tas bort, eftersom ett sådant krav saknas i direktivbe­stämmelsen. Som ovan sagts tas de nya bestämmelsema i detta hänseende in som ett nytt fjärde stycke till 4 §.

90


 


6.2.8 Licens (Artikel 8)


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


Mitt förslag: Uttryckliga bestämmelser om att licens att använda vammärket kan ges åt någon samt om innebörden av licensen tas in i vammärkeslagen.

Anikel 8 - Licens

1.   Det kan ges licens för ett vammärke för en del eller alla de varor eller tjänster för vilka det är registterat samt för hela eller del av medlemsstatens territorium. En licens kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.

2.   Innehavaren av ett vammärke kan åberopa de till vammärket knutna rättighetema gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende pä licensens giltighetstid, den av registreringen skyddade formen under vilken vammärket får användas, arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad, området inom vilket vammärket får användas eller kvaliteten pä de av licenstagaren tillverkade varoma eller tillhandahållna tjänsteraa.

Förslag till lagtext:

34 § Innehavaren av en varumärke kan ge nägon annan rätt att använda vammärket (licens) för en del eller alla de varor som vammärket är regist­rerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.

Innehavaren av ett vammärke kan åberopa de rättigheter som är knutna tiU vammärket gentemot en licenstagare som övenräder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form under vilken vammärket fär användas, anen av de varor för vilka licensen är utfärdad, det geografiska omräde inom vilket vammärket fär användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varoma.

Licensen skall pä begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan anteckning fär dock inte göras, om licenstagarens användning av vam­märket uppenbarUgen är ägnad att vilseleda aUmänheten. Om det visas att licensen har upphön att gälla, skall anteckningen tas bon ur registret.

Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överlåta sin rätt vidare.

Rätten till vammärke eller kännetecken enligt 2 § andra stycket/dr inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.


Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt (se promemorian s 114).

Remissinstansema: Förslaget har godtagits eller lämnats utan erinran. Svea hovrätt har dock påpekat att promemorians förslag till lydelse av 34 § andra stycket kan vara tvetydigt då där talats om "området inom vilket vammärket får användas". Direktivets engelska text - som anger "territory" - anger klart att det är det geografiska omrädet som avses.

Skälen för förslaget: Gällande svensk rätt om upplåtelse av licens är i allt väsentligt i överensstämmelse med direktivets bestämmelser även om detta endast indirekt framgår av 34 § VmL.

Den gällande synen är alltså att licens för ett vammärke kan upplåtas för en del av eller alla de varor eller tjänster för vilka märket är registrerat.


91


 


Licens är möjlig att ge med territoriell begränsning och kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.

Om licenstagaren använder ett vammärke utöver vad som medges enligt licensen, torde det anses som ett intrång i vammärkesrätten. Särskilt gäller detta om användningen går utöver licensens giltighetstid, den form under vilken vammärket fär användas, arten av varor eller tjänster för vilka licensen gäller samt området inom vilket märket får användas. Detta följer av att det endast är dessa delar av vammärkesrätten som upplåtits till licenstagaren medan licensgivaren alltjämt är att anse som ägare till själva vammärkesrätten.

Däremot torde det enligt nuvarande svensk vammärkesrätt inte anses vara ett intrång i vammärkesrätten om licenstagaren inte följer de kvalitetskrav som parteraa har kommit överens om när det gäller varor som skall tillverkas av licenstagaren eller tjänster som denne skall tillhandahålla. Åtgärder mot sådana överträdelser torde i stället få gmndas pä avtals­rättsliga förpliktelser.

Det sagda innebär att rättsläget i Sverige i denna del i huvudsak överensstämmer med direktivet. De svenska rättsreglema i saken är emellertid inte uttryckta i lag. I klarhetens intresse bör bestämmelsen i VmL om licens kompletteras så att den i sak motsvarar direktivets bestämmelser. Det får bl.a. till följd att åtgärder mot överträdelser av överenskommelser om kvalitet på varor eller tjänster kan gmndas pä licensbestämmelsema i VmL i stället för eller vid sidan av avtalsrättsliga förpliktelser.

Svea hovrätts påpekande beträffande andra stycket i 34 §. har - i förhållande till promemorians förslag - föranlett mig att jämka lagtexten pä det sätt hovrätten har föreslagit.


Prop. 1992/93:48 Vammärkesrätt


6.2.9 Begränsning till följd av passivitet (Artikel 9)

Mitt förslag: Artikeln föranleder ändringar av reglema i 8 § vammärkeslagen om preklusion av en äldre vammärkesrätts möjlighet att ingripa mot ett yngre vammärke.


Anikel 9 - Begränsning tillföljd av passivitet

1.   Om innehavaren av ett i artikel 4.2 nämnt äldre vammärke har funnit sig i att ett yngre vammärke, som är registrerat i en medlemsstat, har använts i medlemsstaten under fem är i följd och han har varit medveten om det, har han inte längre rätt att med åberopande av det äldre vammärket begära att det yngre vammärket skall ogiltigförklaras eller motsätta sig att det används med avseende pä de varor eller tjänster för vilka det har bmkats, fömtsatt att ansökan om registrering av det yngre märket inte har gjorts i ond tro.

2.   En medlemsstat kan bestämma att punkt 1 skall gälla mutatis mutandis för innehavaren av ett i artikel 4.4 a nämnt äldre vammärke eller annan


92


 


äldre rättighet som nämns i artikel 4.4 b eller c.                  Prop. 1992/93:48

3. 1 de fall som nämns i punktema 1 och 2 har innehavaren av ett yngre    Varumärkesrätt registterat vammärke inte rätt att motsätta sig användningen av den äldre rättigheten, även om den inte längre kan åberopas gentemot det yngre vammärket.

Förslag till lagtext:

8 § Rätten till ett registrerat vammärke kan, med avseende på de varor för vilka det har använts, bestå vid sidan av en äldre rätt till ett förväx­lingsbart kännetecken, om registteringen sökts i god tro och innehavaren av den äldre rätten under fem är iföljd har varit medveten om och fiinnit sig i användningen här i landet av det registrerade varumärket.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt. Förslaget till lagtext har, med beaktande av synpunkter från remissinstanseraa, ändrats något i förhållande till promemorians förslag (se promemorian s. 117).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har - i förhållande till promemorians förslag till lagtext - påpekat att det torde vara väsentiigt att det anges att det yngre märket får bestå vid sidan av det äldre endast såvitt gäller de varor eller tjänster för vilka det yngre märket har använts. Tvä remissinstanser har ifrägasatt om en ändring av 8 § VmL är nödvändig. Några remissinstanser har vidare menat att det torde vara tveksamt om direktivets artikel 9 verkligen medger att en rätt till ett yngre inarbetat kännetecken får bestå vid sidan av rätten till ett registrerat vammärke, om innehavaren av det senare märket inte har inskridit inom rimlig tid.

Skälen för förslaget: Artikeln innehåller regler om preklusion av ensamrätten till ett vamkännetecken till förmän för ett annat förväx­lingsbart vammärke som har registrerats. Reglema i artikeln innebär ett undantag frän huvudregeln om tidsprioriteten som utslagsgivande vid kollision mellan rättigheter.

Reglema i EG-direktivet täcks till viss del av 8 § VmL. Där anges att en yngre rätt till ett vammärke som förvärvats genom registrering får bestå vid sidan av en äldre rätt till ett förväxlingsbart kännetecken under fömtsättning dels att registreringen sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem är från registreringsdagen innan talan väcks om rättighetens bestånd, dels att vammärket fått en inte oväsentiig användning. Har preklusion inträtt, får rätten till det registrerade vammärket bestå vid sidan av en äldre rätt till förväxlingsbart vamkännetecken. Den äldre rättens innehavare har således inte möjlighet att ingripa mot användningen av det yngre märket. Å andra sidan kan den yngre rättens innehavare inte hindra utövningen av den äldre rätten (jfr SOU 1958:10 s. 262 f och prop. 1960:167 s. 80 f).

Direktivets regler avviker emellertid på några punkter frän 8 § VmL. För att uppfylla åtagandena i EES-avtalet är det därför, enligt min uppfattning, nödvändigt att jämka innehållet i 8 § VmL så att det stämmer överens med EG-direktivet på denna punkt.

För att preklusionsregeln skall kunna åberopas fordras alltjämt att
registreringen skall ha sökts i god tro. Vidare torde det alltjämt skall gälla
att registreringen skall ha varit gällande i fem år från registreringsdagen.
Det följer nämligen av en uttrycklig föreskrift i artikel 6 bis 2. i Paris­
konventionen för industriellt rättsskydd att den som har en äldre vam-
       o


 


märkesrätt skall ha minst fem är från registreringsdagen pä sig för att    Prop. 1992/93:48 kunna göra sin rätt gällande gentemot en senare registreringshavare (jfr    Varumärkesrätt SOU 1958:10 s 77 och 263).

Vad gäller användningen av det registrerade vammärket för att preklusion skall inträda torde krävas att märket under femårsperioden använts kontinuerligt.

De svenska reglema i 8 § VmL går i ett avseende längre än EG-direktivets regler gör. I de svenska reglema krävs nämligen inte - som enligt direktivbestämmelsen - att den äldre rättighetens innehavare har varit medveten om det yngre märkets användning. Det räcker med att det yngre märket rent faktiskt använts i inte oväsentiig omfattning och att fem år förflutit frän registreringsdagen. Direktivet innebär däremot att det är av avgörande betydelse om den äldre rättighetens innehavare faktiskt har varit medveten om det yngre märkets användning och funnit sig i detta för att preklusion skall inträda.

Av direktivet framgår vidare att det yngre registrerade vammärket får bestå vid sidan av den äldre rätten endast såvitt gäller de varor eller tjänster för vilka det använts. Som flera remissinstanser påpekat är det väsentiigt att det framgår av lagtexten.

Slutligen vill jag med anledning av att nägra remissinstanser menat att det är tveksamt om direktivet medger att en rätt till ett yngre inarbetat kännetecken får bestå vid sidan av rätten till ett äldre registrerat vam­märke, om innehavaren av det senare märket inte har inskridit inom rimlig tid framhålla följande.

Enligt 9 § VmL förlorar en innehavare av en äldre rätt möjligheten att ingripa mot en yngre rätt, om han inte gör det inom rimlig tid. Be­stämmelsen är uttryck för en passivitetsregel och fömtsätter att den yngre rätten förvärvats genom inarbetning. Humvida den yngre rätten dessutom är registrerad är utan betydelse för regelns tillämpning (jfr SOU 1958:10 s. 78). Jag kan konstatera att det i den nya danska vammärkeslagen finns bestämmelser som motsvarar 9 § VmL och att direktivets artikel 9 inte ansetts utgöra hinder för ett land att ha ytterligare passivitetsregler. Mot denna bakgmnd anser jag att 9 § VmL och de principer den ger uttryck för kan och bör behållas i svensk vammärkesrätt.

94


 


6.2.10  Användningstvång (Artiklama 10 - 13)


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


Mitt förslag: I vammärkeslagen tas in en särskild bestämmelse om användning av vammärke samt bestämmelser som innebär att ett vammärke inte får upphävas om det står i konflikt med ett äldre inte använt vammärke, att användningstvänget skärps från det nuvarande s.k. modifierade användningstvånget till att det skall ha gjorts verkligt bmk av vammärket för de varor eller tjänster för vilka det registte­rats, att en karenstid vid begäran om hävning av en registtering införs vid påbörjad eller ätempptagen användning av ett vammärke och att s.k. delhävning av en registrering blir möjlig.

Anikel 10 - Bruk av varumärken

1.    Om innehavaren av vammärket inte inom fem år efter det att registreringsförfarandet avslutats har gjort verkligt bmk av vammärket i medlemsstaten för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, eller om sådant bmk inte skett under fem åj i följd, skall vammärket bli föremål för de sanktioner som bestäms i detta direktiv, under fömtsättning att det inte finns giltiga skäl till att vammärket inte använts.

2.    Även det följande utgör bruk enligt punkt 1:

 

a)   Användning av vammärket i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljande egenskaper sä som det registrerats.

b)  Anbringandet i medlemsstaten i fråga av vammärket pä varor eller deras emballage endast för exportändamål.

 

3.    Varje användning av ett vammärke med tillstånd av innehavaren eller person som är behörig att använda kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke skall anses utgöra bmk av innehavaren.

4.    Om ett vammärke registrerats före tidpunkten för ikraftträdandet av detta direktivs tvingande bestämmelser i medlemsstaten i fråga gäller följande:

 

a)   Om en bestämmelse som gäller före tidpunkten i fråga föreskriver sanktioner mot ett vammärke som inte använts under en sammanhängande period skall den i punkt 1 nämnda femårsperioden anses ha börjat löpa vid samma tid som den redan påbörjade perioden under vilken vammärket inte använts.

b)   Om ingen bestämmelse om användning trätt i kraft före tidpunkten i fräga, skall de i punkt 1 nämnda femårsperiodema anses börja löpa tidigast från den tidpunkten.


Anikel   11   -  RättsUga  eller  administrativa  sanktioner  vid  bristande användning av ett varumärke

1.   Ett vammärke får inte ogiltigförklaras med åberopande av att det står i konflikt med ett äldre vammärke om det sistnämnda inte uppfyller kraven på användning i artikel 10.1 - 10.3 eller, i förekommande fall, i artikel 10.4.

2.   En medlemsstat får bestämma att registrering av ett vammärke inte får vägras med åberopande av att det stär i konflikt med ett äldre vammärke, om det sistnämnda inte uppfyller kraven på användning i artikel 10.1 - 10.3 eller, i förekommande fall, i artikel 10.4.

3. Om ett genkäromål om upphävande av registrering görs, får en


95


 


medlemsstat bestämma, utan hinder av tillämpningen av artikel 12, att ett    Prop. 1992/93:48 vammärke inte med framgång kan åberopas i ett mäl om inttlng om det    Varumärkesrätt efter invändning från en part slås fast att vammärket kan hävas i enlighet med artikel 12.1.

4. Om det äldre vammärket har använts för en del av de varor eller tjänster för vilka det registrerats, skall det vid tillämpning av punktema 1, 2 och 3 anses vara registrerat endast för den delen av varoma eller tjänstema.

Anikel 12 - Gmnder för upphävande

1.   Ett vammärke skall kunna upphävas om det inom en samman­hängande femårsperiod utan giltiga skäl inte har tagits i verkligt bmk i medlemsstaten i fråga för de varor eller tjänster för vilka det registrerats. Emellertid kan ingen kräva att vammärket skall upphävas om vammärket har tagits i verkligt bmk eller dess bmk ätempptagits under tiden mellan utgängen av femäjsperioden och ansökan om upphävande. Om bmket av vammärket påbörjas eller åtempptas inom en tremånadersperiod före ansökan om upphävande, och denna tremånadersperiod inleds tidigast vid utgången av den sammanhängande femårsperioden under vilket märket inte använts, skall emellertid användningen lämnas utan avseende om för­beredelsema för att inleda eller åtemppta den vidtogs först efter det att innehavaren fick kännedom om att en ansökan om upphävande kunde komma att göras.

2.   Ett vammärke skall också kunna bli föremål för upphävande om det, efter den dag då det registrerades,

 

a)   som ett resultat av innehavarens verksamhet eller passivitet, har blivit en allmän beteckning i handeln för en vara eller tjänst för vilket det är registrerat,

b)  som ett resultat av det bmk innehavaren gjort av vammärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd med avseende på varoma eller tjänstema för vilka det är registrerat, kan komma att vilseleda allmänheten, särskilt vad gäller varomas eller tjänstemas art, kvalitet eller geografiska urspmng.

Anikel 13 - Registreringshinder eller gmnder för upphävande eller ogiltighetsförklaring avseende endast en del av varorrm eller tjänstema

I de fall dä registreringshinder eller gmnder för upphävande eller ogiltig­hetsförklaring föreligger endast för en del av de varor eller tjänster för vilka vammärket har ansökts eller registrerats, skall vägran att registrera, upphävande eller ogiltigförklaring av vammärket endast avse dessa varor eller tjänster.

Förslag till lagtext:

25 § Har en vammärke registrerats i strid mot denna lag och föreligger alltjämt skälet mot registrering,/dr registreringen hävas i den ordning som föreskrivs nedan, om inte rätt till märket ändå får bestå enligt 8 eller 9 §. Är ett registrerat vammärke förväxlingsban med någon annans varumärke, får dock registreringen av det förstnämnda varumärket inte hävas pä denna gmnd, om det andra varumärket inte uppfyller kraven pä användning enligt 25 a% .

Registreringen får också hävas, om innehavaren inte längre är närings-idkaie eller om märket

1)  är vilseledande,

2)  inte längre har någon särskiljningsförmåga,

3)   strider mot allmän ordning, eller                                                     96


 


4) är ägnat att väcka förargelse.                                        Prop. 1992/93:48

Att registreringen fär hävas även vid utebUven användning av varumär-    Varumärkesrätt ket framgår av 25 a §.

25 a § Har innehavaren av ett registrerat varumärke inte inom fem år efier det att registreringsförfarandet avslutats gjon verkligt bruk av vammärket här i landet för de varor som det registrerats för eller har sådant bruk inte skett inom en period av fem år i följd får registreringen hävas, om det inte finns giltiga skäl tiU att vammärket inte använts.

Med sådant bruk som avses i första stycket Ukställs

1) att varumärket används i en annan form än den registrerade formen, om avvikelsen avser endast detaljer och inte förändrar märkets egenanade karaktär, och

2) an varumärket här i landet anbringas på varor eller deras emballage endast för exponändamål.

Med att ett vammärke används av rättighetshavaren likstälb vid tillämpningen av denna lag att varumärket används av någon annan med rättighetshavarens samtycke.

Registreringen fär dock inte hävas, om varumärket har använts under tiden mellan utgången av femårsperioden och ansökan om hävning av registreringen. Användning som påbörjas eller åtempptas efter femårs­periodens utgång och inom tre månader före ansökan om hävning skall emellenid lämnas utan avseende, om förberedelsema för an påbörja eller åtemppta användningen vidtogs efter det att rättighetshavaren fått kännedom om an en ansökan om hävning kunde  komma att göras.

25   h % Om det finns gmnd för hävning av en registrering endast fÖr en
del av de varor som en vammärke har registrerats för, skall registreringen
hävas bara för dessa varor.

26   § Var och en som lider förfång av registreringen får föra talan vid
domstol mot märkeshavaren om att registreringen skall hävas. Talan som
gmndas på en bestämmelse i 13 §, 14 § 1) - 3), 25 § andra stycket, 25 a
§ eller 25 b fär också föras av den myndighet som regeringen bestämmer
samt av en sammanslutning av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mäl om registrerings hävande skall utöver vad / övrigt ät föreskrivet gälla, att Stockholms tingsrätt är behörig, om märkeshavaren inte har hemvist / Sverige.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt men med det tillägget att det införs en bestämmelse av innebörd att ett vammärke inte får upphävas om det står i konflikt med ett äldre inte använt vammärke (se promemorian s. 120 ff).

Remissinstanserna: De remissinstanser som berört frågan om använd­ningstvång har framfört synpunkter pä den närmare utformningen av de regler som behövs för att uppfylla direktivets bestämmelser i denna del. En remissinstans har påpekat att VmL bör ändras för att anpassa svensk rätt till artikel 11.1. Vad remissinstansema anfört i olika delfrågor framgår i det följande.

Skälen för förslaget: Den nu gällande bestämmelsen i VmL om användningstväng av ett vammärke finns i 25 § andra stycket. Där sägs bl.a. att registreringen får hävas om märket inte har varit i bmk under de senaste fem åren och innehavaren inte visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket. Till följd av den bestämmelsen måste rättighetshavaren använda vammärket för att undgå att registreringen kan komma att hävas.

EG-direktivets bestämmelser om användningstväng finns i artiklama 10 -

97

7 Riksdagen 1992193. /sund. Nr 48


 


13.                                                                            Prop. 1992/93:48

Huvudregeln om bmk av vammärken finns i artikel 10 som stadgar att Varumärkesrätt om innehavaren av ett vammärke inte inom fem år efter det att regist­reringsförfarandet har avslutats har gjort verkligt bmk av vammärket för de varor eller de tjänster för vilka det registrerats eller om sådant bmk inte skett inom fem år i följd, skall vammärket kunna bli förmäl för vissa sanktioner, om det inte finns giltiga skäl för att vammärket inte använts.

Direktivet klargör uttryckligen att med verkligt bmk avses även dels att märket används i en annan form än den registterade, om avvikelsen avser endast detaljer och inte förändrar märkets särskiljande egenskaper, dels att märket anbringas på varor eller deras emballage endast för exportändamål. Av direktivet framgår också att med vammärkesinnehavarens bmk av vammärket likställs att någon annan med rättighetshavarens samtycke använder märket.

En sanktion som enligt EG-direktivet skall kunna förekomma vid bristande användning är att registreringen hävs (artikel 12). Vidare skall registreringen av ett vammärke inte kunna hävas under åberopande av att det stär i konflikt med ett äldre vammärke, om det äldre vammärket inte uppfyller direktivets krav på användning (artikel 11).

De nuvarande reglema om användningstvång i VmL måste ändras i flera hänseenden för att vara i överensstämmelse med direktivets regler. I det följande kommer jag därför att ta upp förhållandet mellan gällande svensk rätt och direktivets regler och lämna förslag till de ändringar som erfordras.

När det först gäller tidsrymden överensstämmer den femårsperiod som anges i artikel 10 med vad som gäller enligt svensk rätt. Som framgår av direktivets ordalydelse i denna del kan femårsperioden inte börja löpa tidigare än registreringsdagen. Därefter kan den börja löpa vid vilken efterföljande tidpunkt som helst. Varje tillfälle av bmk som uppfyller kravet pä verklig användning är tillräcklig för att för att leda till att en ny femårsperiod börjar löpa. Ett par remissinstanser - Svenska Patentom­budsföreningen (SPOF) och jur. dr Lars Holmqvist - har i anslutning härtill påpekat att den i promemorian föreslagna lydelsen av 25 a § första stycket kan missförstås. Uttrycket "användning inte skett under fem är i följd" kan tolkjis sä att användning måste ha skett under fem är i följd. Det är därför -enligt dessa remissinstanser - nödvändigt att uttrycket."wm/er" inte används eftersom det ger intrycket av att sammanhängande bmk under fem är i följd krävs för att undgå hävning, vilket inte är avsett. Remissinstansemas påpekanden i denna del bör, enligt min mening, föranleda en förändring av den föreslagna lagtexten. Genom att i stället föreskriva att användning inte skett inom en period av fem år i följd bör tvetydigheten i denna del kunna undanröjas.

Niir det sedan gäller arten av det bmk som skall föreligga för att hävning pä gmnd av underlätet bmk skall vara utesluten ger den nuvarande svenska lagstiftningen inte någon närmare ledning. Den rättspraxis som finns beträffande regeln om användningstvång är inte omfattande men kan dock sägas ge viss ledning i frågan om arten av det bmk som skall föreligga. Sålunda gäller t.ex. att det faller sig naturiigt att användningstvänget innebär att märket skall användas för sitt ändamäl som vamkännetecken och

98


 


inte som t.ex. firma eller personnamn (jfr NJA 1983 s. 875). Vidare gäller    Prop. 1992/93:48

att bmk av vammärket inte enbart är begränsat till fall av användning i    Varumärkesrätt

samband med omsättning mot vederlag. Ett tillhandahållande av vara utan

vederiag kan visserligen inte ensamt för sig betraktas som bmk. Däremot

kan märket anses som bmkat om vammärket använts i reklam eller annan

förberedande marknadsföringsåtgärd till främjande av en vara som ännu inte

kommit ut pä marknaden. Fömtsättningen för detta är emellertid att varan

inom en med hänsyn till förhållandena rimlig tid kommer att finnas

tillgänglig för den omsättningskrets inom vilken den skall omsättas (jfr NJA

1987 s. 22).

När det gäller arten av det bmk som skall föreligga uppställer EG-direktivet ett krav pä verkligt bruk av vammärket. Som Lagrådet har påpekat i sitt yttrande i anslutning till 25 a § kan det vara lämpligt att detta fär komma till klart uttryck i lagtexten. Det bör kunna slås fast att bmket -för att vara i överensstämmelse med direktivets krav - måste vara allvarligt menat, dvs. ske i samband med en på affärsmässiga överväganden gmndad marknadsföring av varan eller tjänsten till allmänheten. Skentransaktioner, s.k. proformaförsäljningar eller rent bortslumpande av märkta varor bör därför inte utgöra bmk i den mening som direktivet ställer upp. Däremot torde det inte vara stridande mot direktivets krav att, i enlighet med den praxis som utbildats, som verkligt bmk godta både användning av märket på själva varan och användning av märket i samband med utbjudande eller försäljning av varan eller tjänsten. Som verkligt bmk bör också kunna godtas att märket används i reklam eller kataloger eller i andra marknads­föringsåtgärder under fömtsättning att detta sker i ett tidsmässigt rimligt samband med att varan förs ut pä marknaden.

Inom de ramar som nu antytts får frågan om bmk har förekommit eller inte har förekommit överiämnas åt rättstillämpningen. Av direktivets bestämmelser (artikel 10.2 och 3) framgår dock uttryckligen att även vissa andra former av användning av märket - bmk av märket efter oväsentiiga ändringar i det, endast för exportändamål och av annan än märkesinne­havaren - också skall utgöra verkligt bmk.

I vissa fall kan en märkesinnehavare vilja använda sitt varumärke i en form som i detaljer skiljer sig från den i vilken det registrerats. Som exempel kan nämnas att ett figur- eller ordmärke används i en lätt modifierad form. Direktivets bestämmelse i denna del (artikel 10.2 a) ansluter till artikel 5. C. 2 i Pariskonventionen för industiieUt rättsskydd som föreskriver att innehavarens bmk av ett vammärke i en form som endast genom beståndsdelar, vilka inte ändrar märkets egenartade karaktär, skiljer sig frän den form i vilken det registrerats inte skall medföra ogiltighet av registreringen. Frågan om bmk av ett modifierat märke är inte uttryckligen behandlad i VmL:s regler om användningstväng. Av rättspraxis (jfr NJA 1991 s. 23) får sägas framgå att svensk rätt är i överensstämmelse med direktivets krav i denna del.

I  VmL  finns  inte  någon   motsvarighet  till  EG-direktivets  krav att

användning av ett vammärke endast för exponändamål skall anses som

verkligt bmk.

I VmL saknas också bestämmelser om att bruk av annan än märkesinne-

99


 


havaren skall utgöra bruk av märket. Det torde dock följa av allmänna    Prop. 1992/93:48 principer att även sådant bmk av märket som sker av annan med vam-    Varumärkesrätt märkesinnehavarens samtycke bör godtas som bmk, även om uttrycklig föreskrift om detta i lagen hittills ansetts kunna undvaras.

Att de nu angivna fallen utgör verkligt bmk bör uttryckligen klargöras i VmL. Det kan ske genom att nya bestämmelser om det införs i lagen.

En särskilt viktig fräga är om det skall finnas ett produktrelaterat användningstvång, dvs. om registreringen av ett vammärke skall kunna bestå bara för de varor för vilka det verkligen använts, eller om använd­ningen av ett vammärke för en vara skall vara tillräcklig för att regist­reringen skall kunna vidmakthållas för samtiiga varor för vilka märket är registrerat.

Enligt svensk vammärkesrätt gäller att om vammärket är registterat för flera vamslag sä kan registreringen upprätthållas i hela sin vidd även om användning av märket skett endast inom ett av vamslagen (jfr prop. 1960:167 s. 149). Ett vammärke registreras i en eller flera klasser av varor eller tjänster. Varje klass innehåller olika slag av varor eller tjänster. Följaktligen kan, om registreringen av vammärket omfattar flera vamslag i en eller flera klasser av varor eller tjänster men vammärket bara används för ett av vamslagen, registreringen ändå vidmakthållas för alla de slag av varor eller tjänster och i alla de klasser som omfattas av registreringen. Registreringar som omfattar flera klasser eller varor i flera klasser kan därför i stor utsträckning hindra registrering av andra märken. 1 ett fall då ett registrerat varumärke inte används i hela sin registrerade vidd kommer det således att ligga hindrande i vägen mot användning av nya liknande vammärkesrätter.

Enligt EG-direktivet krävs det för att en registrering skall kunna upprätthållas att det gjorts verkligt bruk av vammärket för de varor eller tjänster för vilka det registrerats. Det skall följaktligen inte vara möjligt att, om en registrering av ett vammärke har skett för flera slag av varor eller tjänster i en eller flera klasser, kunna upprätthålla registreringen i hela sin registrerade vidd bara för att märket används för ett visst slag av de varor eller tjänster för vilka det registrerats. I ett sådant fall skall det vara möjligt att kunna få vammärkesregistreringen upphävd för de varor eller tjänster för vilka vammärket inte har använts. Detta framgår uttryckligen av artikel 13 i direktivet. Därmed kommer registreringen att kunna vidmakthållas bara för de varor eller tjänster för vilka märket verkligen har använts. Till följd av de åtaganden som Sverige gör genom EES-avtalet måste svensk rätt nu anpassas till EG-direktivet pä denna punkt.

Direktivet ger ingen ledning i frågan om hur snäv avgränsningen av begreppet varor eller tjänster skall vara i detta sammanhang. Det är i detta avseende också svårt att ställa upp någon allmän regel. Frågan om den närmare gränsdragningen har inom EG överiämnats ät rättstillämpningen. Detsamma torde få ske inom EES.

Ibland kan sådana omständigheter föreligga att det skulle vara obilligt mot en vammärkeshavare att åberopa dennes underlåtenhet att använda märket som gmnd för hävning. Det gäller i fall dä det finns giUiga skäl tiU att varumärket inte använts. Det torde vara omöjligt att närmare ange alla de

100


 


situationer i vilka en innehavare av en vammärkesrätt kan göra gällande Prop. 1992/93:48 giltiga skäl för att vammärket inte använts. Som gmndläggande princip Varumärkesrätt torde emellertid gälla att bara situationer som uppstår oberoende av vammärkesrättens innehavare kan gmnda sådana giltiga skäl. Märkes­havaren bör alltså inte med framgång kunna hävda att han inte har kunnat använda märket som en följd av bristande resurser. Exempelvis bör inte finansiella svårigheter, svårigheter att få arbetskraft, svårigheter att erhålla råmaterial eller svårigheter vid marknadsföringen kunna gmnda giltiga skäl för att vammärket inte använts. Svårigheter av nu angiven art kan ingå som ett normalt led i en verksamhet och större eller mindre svårigheter i detta hänseende bör knappast utgöra tillräckliga skäl för att märket inte använts. Undantag får göras för de fall dä svårighetema har uppkommit oberoende av vammärkeshavarens vilja eller förmåga t. ex. dä de uppkommit som en följd av krig eller andra svåra krisförhällanden.

Inom vissa näringsgrenar råder speciella förhållanden som en följd av att det för den vara för vilken vammärket skall användas krävs särskilda godkännanden eller tillstånd av myndighet. Som typexempel kan nämnas registrering av farmaceutisk specialitet, tillstånd för hantering av kemisk produkt eller säkerhetsmärkning av viss produkt. Föreligger en faktisk omöjlighet att att använda vammärket i awaktan på sådana godkännanden, måste detta anses vara sådana omständigheter över vilka vammärkeshavaren inte råder och de bör följaktligen kunna utgöra giltiga skäl till varför vammärket inte har använts.

Som framgår av den nu gällande lydelsen av 25 § andra stycket och 26 § VmL kan en vammärkesregistrering hävas om märket inte har varit i bmk under "de senaste fem åren". Nägra uttalanden om den närmare innebörden av detta uttryck finns inte i förarbetena till VmL. Innebörden av lagtextens lydelse i denna del är uppenbarligen att bara en användningsfri femårspe­riod omedelbart före det att talan om hävning på gmnd av underläten användning väcks är av betydelse.

Den nuvarande ordningen innebär alltså att hänsyn tas bara till den frånvaro av användning som infallit omedelbart innan det görs gällande att vammärkesrätten skall upphöra på denna gmnd. Följaktligen räcker det för vammärkesrättens bevarande att användningen av märket påbörjas eller åtempptas kort innan hävningsförfarandet inleds. Den som vill göra gällande underlåten användning mäste därför räkna med att vammärkes­havaren kan åtemppta användningen efter det att förhandlingar inletts eller andra ätgärder gjorts före det att talan om hävning väcks. Den nu tillämpade ordningen medför inte ett effektivt användningstvång.

VmL är i detta avseende inte i överensstämmelse med EG-direktivet som föreskriver en karenstid av tre månader, under vilken tid en påbörjad eller ätempptagen användning av ett vammärke inte undanröjer en annars föreliggande gmnd för begäran om hävning med hänvisning till frånvaro av användning (artikel 12.1). Som ytterligare fömtsättningar för att en påbörjad eller ätempptagen användning skall lämnas utan avseende ställer direktivet upp ett krav pä att tremånadersperioden inleds tidigast vid utgången av den sammanhängande femårsperiod under vilken märket inte har använts och att den påbörjade eller åtempptagna användningen eller

101


 


förberedelsema för detta har skett först efter det att vammärkeshavaren har    Prop. 1992/93:48 fått kännedom om att en begäran om hävning kunde komma att ske.    Varumärkesrätt Påbörjad eller ätempptagen användning i "ond tto" innebär alltså inte att vjuumärkeshavaren har åstadkommit en sådan användning som undanröjer hävningsgmnden.

Även vad gäller den nu berörda frägan om karenstid måste svensk rätt anpassas till EG-direktivet. Den i promemorian föreslagna lydelsen av 25 a § fjärde stycket VmL, vilken avser att uttrycka direktivets bestämmel­ser i denna del, har emellertid kritiserats av remissinstansema som varande svårförståelig. Flera av dessa har föreslagit att andra meningen i fjärde stycket formuleras på ett annat sätt. I enlighet med detta föreslår jag att bestämmelsen fär en förenklad utformning som inte kan anses stå i strid med artikel 12.1 i EG-direktivet.

Några remissinstanser - Stockholms tingsrätt, Sveriges Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel - har framfört att artikel 11.1 och 11.4 i direktivet innehåller obligatoriska bestämmelser som saknar motsvarighet i svensk vammärkesrätt. Artikel ll.l innehåller bestämmelser om att ett vammärke inte fär ogiltigförklaras med åberopande av att det står i konflikt med ett äldre vammärke om det det sistnämnda vammärket inte uppfyller direktivets krav på användning. Enligt Stockholms tingsrätt utgör 14 § första stycket 6) VmL hinder mot registrering - och därmed även grund för upphävande - av ett vammärke om det finns ett äldre förväxlings­bart vammärke och detta oavsett om det äldre vammärket används eller inte. För att i enlighet med direktivets regler säkerställa att ett registrerat vammärke inte kan upphävas i en situation där det finns ett äldre förväx­lingsbart vammärke som inte uppfyller kraven på användning bör, enligt min mening, en särskild bestämmelse härom tas in i VmL. Denna bestämmelse kan lämpligen tas in som en sista mening i 25 § första stycket VmL.

Av vad som nu har anförts framgår att det behövs ganska betydande ändringar i VmL för att anpassa svensk rätt till artiklama 10 - 13 i EG-direktivet. De erforderliga ändringaraa kan ske genom att det görs ändringar 25 och 26 §§ VmL samt genom att två nya paragrafer, 25 a § och 25 b §, förs in i lagen.

6.2.11 Beslut i efterhand om ogiltighetsförklaring eller upphävande av ett varumärke (Artikel 14)

Min bedömning: Artikeln föranleder ingen lagändring.

Anikel 14 - Beslut i efierhand om ogiltighetsförklaring eller upphävande av en varumärke

Om anciennitet för ett äldre vammärke som inte har vidmakthållits eller som inte fömyats åberopas för ett EG-vammärke, kan det i efterhand beslutas om ogiltighetsförklaring eller upphävande av det äldre vammärket.

102


 


Promemorians bedömning: Överenstämmer med min (se promemorian    Prop. 1992/93:48
s. 130).
                                                                                        Varumärkesrätt

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har berört artikeln.

Skälen för bedömningen: Enligt EES-avtalet föreligger ingen skyldighet att införliva artikel 14. Den artikeln syftar enbart pä visst hänsynstagande till EG-vammärket.

6.2.12 Särskilda bestämmelser för kollektivmärken, garantimärken och kontrolhnärken (Artikel 15)

Min bedömning: Nägra bestämmelser som möjliggör att tecken eller upplysningar som anger en varas eller tjänsts geografiska urspmng skall kunna utgöra kollektivmärken förs inte nu in i svensk vammärkesrätt.

Anikel 15 - Särskilda bestämmelser för kollektivmärken, garantimärken och kontrollmärken

1. Utan hinder av artikel 4 kan medlemsstater, vilkas bestämmelser tillåter registrering av kollektivmärken, garanti- eller kontroll märken, bestämma att sådana märken inte skall registreras, eller att de skall upphävas eller ogiltigförklaras, med stöd av ytterligare gmnder än de som nämns i artiklama 3 och 12 i de fall dessa märkens funktion kräver det.

2. Oberoende av artikel 3.1 c kan en medlemsstat bestämma att tecken eller upplysningar, som i handeln kan ange varomas eller tjänstemas geografiska urspmng, fär utgöra kollektiv-, garanti- eller kontrollmärken. Ett sådant märke ger inte innehavaren rätt att förbjuda tredje man att i näringsverksamhet använda sädana tecken eller upplysningar, fömtsatt att han bmkar dem i överensstämmelse med god affärssed. I synnerhet fär ett sådant märke inte åberopas gentemot en tredje man som har rätt att använda ett geografiskt namn.

Promemorians förslag: Innebar att det i kollektivmärkeslagen skulle tas in bestämmelser som möjliggör att tecken eller upplysningar som anger en varas eller tjänsts geografiska urspmng skall kunna utgöra kollektivmärke (se promemorian s. 131 f).

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har berört artikeln. Patent- och registreringsverket har anfört att en registrering av ett kollektiv­märke som anger geografiskt urspmng ger en så begränsad ensamrätt att nyttan av en registrering av detta slag kan sättas i fråga. Sveriges Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel har påtalat att frågan om skydd för geografiska urspmngsbeteckningar bör bli föremål för en mer övergripande utredning och det därför saknas skäl att nu ge skydd för sådana beteckningar som vammärken.

Skälen för bedömningen: Direktivet ger möjlighet att tillåta registrering av kollektivmärken som i handeln kan ange en varas eller tjänsts geografis­ka urspmng. Omfattningen av det rättsskydd som följer med ett sådant märke är förenat med vissa förbehåll.

I promemorian antogs att det kunde vara av intresse för livsmedels­
industrin och vid försäljning av förädlade lantbmksprodukter att kunna
skydda sådana varors geografiska urspmngsangivelser. Ingen remissinstans
    '


 


har emellertid framhållit nägot behov av en sådan regel. Vissa berörda remissinstanser har i stället avrätt frän att i nuläget införa en regel av innebörd att tillåta registrering av kollektivmärken som anger geografiskt urspmng. Jag förordar därför att promemorians förslag i denna del inte genomförs.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.3   Vissa andra ändringsförslag i VmL 6.3.1 Registreringsansökans innehåll

Mitt förslag: Sökanden skall inte längre behöva lämna uppgift om den rörelse för vilken vammärket är avsett.


Förslag till lagtext:

17 § Den som vill låta registrera ett vammärke skall ge in en skriftlig an­sökan om detta till registreringsmyndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn eller firma och de slag eller klasser av varor för vilka märket är avsett; dessutom skall märket tydligt anges.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt i vad avser att uppgift inte längre skall behöva lämnas om den rörelse för vilken vammärket är avsett, men innebar dessutom att sökanden skulle precisera de varor eller tjänster för vilka märket önskas registrerat (se promemorian s. 132 f).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt den förenkling av handläggningen som det innebär att sökanden inte längre skall behöva lämna uppgift om sin rörelse och med ett undantag - Patent-och registreringsverket - godtagit förslaget om att ansökan skall innehålla en förteckning över de slag av varor för vilka märket är avsett.

Skälen för förslaget: Det har från registreringsmyndighetens - Patent-och registteringsverkets - sida framförts att det vore en administrativ förenkling om kravet på att sökanden skall ange den rörelse för vilket märket är avsett att användas kan utgå. Uppgiften behövs inte. Förslaget har tillstyrkts av remissinstansema. Med hänsyn härtill föreslås att registreringsmyndighetens förslag genomförs.

Enligt gällande ansökningsförfarande skall en registteringsansökan vidare innehålla uppgift om de varuslag eller varuklasser för vilka märket är avsett. Det anses att vamuppgiften kan, om sökanden så önskar, lämnas enbart genom genom en hänvisning till de varor som ingår i en viss vamklass eller vissa vamklasser Qfr SOU 1958:10 s. 295 och prop. 1960:167 s. 122).

Närmast som en konsekvens av det skärpta användningstvång som införs i enlighet med EG-direktivets regler borde det - enligt promemorians förslag - framöver ankomma pä sökanden att noga ange de varor eller tjänster eller slag av varor eller tjänster för vilka märket önskas registterat.


104


 


Det skulle alltså inte vara tillräckligt att enbart hänvisa till de varor som ingår i en viss vamklass eller vissa vamklasser.

Patent- och registreringsverket har i och för sig välkomnat principen om att ansökan bör innehålla en förteckning över de varor eller tjänster för vilka märket är avsett. Verket har emellertid påtalat att en förändring av detta slag i ansökningsförfarandet inte får medföra att vam- och tjänste-förteckningaraa blir ohanterligt långa. Det kan därför erfordras att avgifteraa för vammärkesansökningar utformas på ett sätt så att avgiftema sätts i relation till antalet sökta varor eller tjänster. Denna fräga kräver dock noggranna överväganden och bör lösas i nordiskt samarbete. Verket har därför föreslagit att frägan om ansökan skall innehålla en förteckning över de slag av varor eller tjänster för vilka märket är avsett bör tas upp till behandling i en fortsatt översyn av vammärkeslagstiftningen.

Patent- och registreringsverkets inställning gör att jag förordar att man avvaktar med att ta ställning till promemorians förslag om att ansökan skall innehålla en förteckning över de slag av varor eller tjänster för vilka märket är avsett. Frägan om en ordning där sökanden noga skall ange de varor eller tjänster för vilka vammärket önskas registrerat får i stället tas upp till bedömning i ett senare sammanhang.


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


6.3.2 Ansökan om förnyelse

Mitt förslag: En begäran om fömyelse av en vammärkesregisttering skall kunna göras på så sätt att fömyelseavgiften betalas in till registreringsmyndigheten utan att den behöver åtföljas av en särskild ansökan.

Förslag till lagtext:

23 § En ansökan om fömyelse görs skriftligen hos registteringsmyn-digheten tidigast ett är före och senast sex månader efter registterings-periodens utgång.

Avser ansökan enban fömyelse av registreringen, skall inbetalning av fömyelseavgiften till registreringsmyndigheten anses utgöra en ansökan om fömyelse.

På handläggningen av en ansökan om fömyelse skall vad som föreskrivs i 19 § /jfl motsvarande tillämpning.


Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se promemorian s. 134 f.).

Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av Patent- och registrerings­verket, Sveriges Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel. Svenska Patentombudsföreningen (SPOF) har framfört ett flertal invänd­ningar mot förslaget och menat att det inte kan införas utan en ingående utredning.


105


 


Skälen för förslaget: Enligt 23 § VmL skall en ansökan om fömyelse av    Prop. 1992/93:48 en vammärkesregistrering göras skriftiigen antingen inom viss tid före eller    Varumärkesrätt viss tid efter registreringsperiodens utgång.    För handläggning av en ansökan om förayelse skall vad i  19 § VmL sägs äga motsvarande tillämpning, dvs. i ett ärende om fömyelse kan föreläggande utfärdas och ansökan kan avskrivas eller avslås.

23 § VmL kompletteras av 12 § vammärkesförordningen som anger vad en ansökan om fömyelse skall innehålla. Bl. a. finns där bestämmelser om att ändrade adressuppgifter för ombud skall anges och att sökanden kan begränsa sin skyddsrätt, samt att han i sådant fall skall ange den eller de klasser av varor eller tjänster som registteringen enligt sökandens uppfattning därefter kommer att omfatta.

Patent- och registreringsverket har påpekat att en ansökan om enban förayelse av en registrering som görs utan att nägra särskilda uppgifter lämnas i anslutning till fömyelsen kan ersättas med en inbetalning av den korrekta fömyelseavgiften. En ändring i denna riktning skulle, enligt registreringsmyndigheten, medföra en inte obetydlig resursbesparing.

Förslaget om att en fömyelseansökan kan förenklas är rimligen till nytta såväl för registreringsmyndigheten som för innehavaren av en vammärkes­registrering. Jag delar därför registreringsmyndighetens bedömning att en förenkling av förfarandet vid ansökan om fömyelse bör genomföras. Jag kan - med anledning av vad SPOF anfört i anslutning till promemorians förslag i denna del - tillägga att om förfarandet innehåller andra moment än som enbart syftar på fömyelse av själva registreringen måste en särskild ansökan göras i enlighet med bestämmelsema i 23 § VmL och 12 § vammärkesförordningen. För att detta skall komma till klarare uttryck föreslär jag vissa ändringar i lagtexten i förhällande till den lydelse som den hade i promemorians förslag.

106


 


6.4   Ikraftträdande och övergångsbestämmelser


Prop. 1992/93:48 Varumärkesrätt


Mitt förslag: Samtiiga nu föreslagna lagändringar i vammärkeslagen utom konsumtionsbestämmelsen bör träda i kraft den 1 januari 1993. Den nya lagen skall tillämpas även på vammärken som har registterats före den nya lagens ikraftträdande. Har ansökan om registtering av ett vammärke gjorts och har ansökan kungjorts enligt 20 § VmL före ikraftträdandet av den nya lagen, skall ansökan behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.


Förslag till lagtext:

1.    Denna lag träder i kraft, ifråga om 4 § tredje stycket den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2.    Denna lag tillämpas även på vammärken som registrerats före denna lags ikraftträdande.

3.    Ansökan om registrering av vammärke som har kungjorts enligt 20 § vammärkeslagen före ikraftträdandet av denna lag skall behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.

Promemorians förslag: Innebar att lagändringama skulle träda i kraft den 1 januari 1993 (se promemorian s 135 f).

Remissinstanserna: Svea hovrätt har framfört allvarliga invändningar mot att det skärpta användningstvånget kommer att gälla med retroaktiv verkan. Enligt Sveriges Industriförbund och Grossistförbundet Svensk Handel saknas det skäl att genomföra de föreslagna ändringama tidigare än vad som erfordras till följd av EES-avtalets ikraftträdande. I övrigt har remissinstansema inte yttrat sig över de föreslagna ikraftträdande och övergångsbestämmelsema.

Skälen för förslaget: De viktigaste av de föreslagna ändringaraa i VmL föranleds av Sveriges åtaganden i EES-avtalet. Eftersom EES-avtalet fömtsätts träda i kraft den 1 januari 1993 kan det fömtsättas att ändringama i VmL mäste träda i kraft samma dag. För det fall att EES-avtalet inte träder i kraft den 1 januari 1993 bör det märkas att anpassningen till EG-direktivet om vammärken innebär en harmonisering av vammärkesrätten i ett europeiskt perspektiv och innebär bl.a. utökade möjligheter att få kännetecken registrerade som vammärken och ger ett bättre skydd för kända vamkännetecken utöver vamslagsgränsema. Vidare får det anses vara ett angeläget intresse att de nu gällande reglema om användningstvång skärps i enlighet med direktivets bestämmelser. Detta gör att jag - med ett undantag - förordar att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1993. Vid samma tidpunkt bör även de föreslagna ändringar i VmL som inte föranleds av EES-avtalet träda i kraft. Däremot bör bestämmelsen om


107


 


regional konsumtion inte träda i kraft om inte EES-avtalet träder i kraft.    Prop. 1992/93:48 Regeringen bör därför ges möjlighet att förordna om när den ändringen    Varumärkesrätt skall träda i kraft.

Inom immaterialrätten är det en erkänd gmndsats att ny lagstiftning bör bli tillämplig även pä rättigheter som har uppkommit och förhållanden som har inträtt före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Detta bör gälla även för de lagändringar som nu föreslås bli genomförda. Det bör gälla också för talan om hävande enligt 25 a § VmL av registtering som meddelats före den nya lagens ikraftträdande, även om anspråket gmndas på att märket inte varit i bmk i enlighet med de nu föreslagna nya bestämmelsema om användningstväng. Att denna hävningsgmnd skall kunna tillämpas fullt ut även på äldre registreringar får - som jag redan varit inne på - anses vara ett angeläget intresse. Remissinstansema har i allmänhet inte invänt mot detta. Om EES-avtalet träder i kraft gäller vidare, enligt artikel 10.4 i direktivet, att om ett vammärke registterats före tidpunkten för införandet av direktivets regler om användningstvång och om det före denna tidpunkt i landet i fråga finns en bestämmelse som föreskriver sanktioner mot ett vammärke som inte använts under en sammanhängande period, skall den femårsperiod som nämns i artikel 10.1 och som kan konstituera bristande bmk anses ha börjat löpa vid samma tid som den redan påbörjade perioden under vilket märket inte använts. För svenskt vidkommande betyder detta att EF:S-avtalet inte medger annat än att ge bestämmelsema om hävning vid underlåten användning skall ha retroaktiv verkan.

I princip bör de nya reglema tillämpas pä ansökningar som är anhängiga när lagändringaraa träder i kraft. Har ansökningsförfarandet kommit så långt att ansökan kungjorts, bör den dock avgöras enligt äldre regler.

108


 


7     Skyddet för datorprogram                Prop. 1992/93:48

Skydd för datorprogra 7.1   Nuvarande förhållanden

Datorprogram har länge ansetts åtnjuta skydd enligt de upphovsrättsliga regleraa. Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) med ikraftträdande den I juli 1989 (se prop. 1988/89:85, SFS 1989:396). Lagregleringen byggde på ett förslag av upphovsrättsuttedningen i betänkandet Upphovsrätt och datorteknik (SOU 1985:51). Den har tillkommit i nordiskt samarbete och i stort sett likalydande regler finns i de andra nordiska ländema. I Sverige gäller således numera enligt 1 § första stycket upphovsrättslagen att den som har skapat ett litterärt verk har upphovsrätt till verket om det utgör bl.a. datorprogram.

Innebörden av det sagda är att datorprogram i princip åtnjuter samma upphovsrättsliga skyddsomfång som andra litterära verk. Datorprogram skyddas således t.ex. inte bara mot direkt kopiering utan ocksä mot framställning av exemplar av programmet i bearbetat skick utan rättig­hetsinnehavarens tillstånd.

Upphovsrätten kännetecknas av två gmndläggande principer som dock inte är uttryckligen lagfästa. För det första skall ett verk för att komma i åtnjutande av skydd enligt upphovsrättslagen besitta s.k. verkshöjd. Den närmare innebörden av detta villkor får avgöras från fall till fall. Allmänt gäller emellertid att ett verk måste vara resultatet av ett individuellt skapande och skall präglas av ett visst mått av originalitet (jfr ordet "skapa" i 1 §). För det andra gäller att de idéer som ligger bakom ett verk inte kan få något upphovsrättsligt.skydd. Dessa principer gäller även datorprogram och medför att ett helt banalt program som inte uppvisar nägot nyskapande inte kan fä skydd. Vidare åtnjuter inte de formler eller algoritmer som ett datorprogam bygger på upphovsrättsligt skydd. Det är endast den ut­formning som upphovsmannen till programmet givit sin programidé som skyddas.

7.2   EG:s direktiv om skydd för datorprogram

EG:s råd antog den 14 maj 1991 ett direktiv angående harmonisering av det rättsliga skyddet för datorprogram. Syftet med direktivet är att eliminera de skillnader i program skyddet som finns mellan medlemsländema och att förbättra skyddet mot piratkopiering. I det följande behandlas frägan om en anpassning av det svenska regelsystemet om skydd för datorprogram till de regler som finns i direktivet. Genom det blivande EES-avtalet har nämligen Sverige åtagit sig att göra en sädan anpassning. Direktivet i dess engelska lydelse finns i bilaga 11. En svensk översättning av direktivet fogas parallellt vid den engelska texten.

Direktivet är ett resultat av att EG:s råd funnit att olikheter i rättsskyddet
för datorprogram i medlemsländema har direkt och negativ effekt pä den
gemensamma marknaden samt att dessa olikheter mycket väl kan bli störte
      109


 


allteftersom medlemsländema inför ny lagstiftning på detta område.        Prop. 1992/93:48

Direktivet syftar inte till att genomföra ett fullständigt närmande till    Skydd för datorprogram

varandra av medlemsstatemas bestämmelser om datorprogram. Det har i

stället ansetts vara tillräckligt att begränsa harmoniseringen till de nationella

bestämmelser som mer direkt kan motverka den fria rörligheten av varor

eller tjänster och därför kan hindra en väl fungerande inre marknad. Direktivet innehåller inte någon fullständig reglering av de frågor som

kan bli aktuella när det gäller skydd för datorprogram. Endast vissa med

avseende på direktivets syfte mera betydelsefulla frågor regleras. Till att

börja med slår direktivet fast att medlemsländema skaU tillhandahälla

upphovsrättsligt skydd för datorprogram som litterära verk. Vidare anges

vem och vad som skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd samt de ensamrätter

som skyddade personer kan födita sig på för att kunna godkänna eller

förbjuda vissa handlingar. Slutiigen anges skyddstidens längd. Andra frägor

om skydd för datorprogram har överlåtits åt den nationella lagstiftningen

att reglera. I den följande framställningen redogörs för direktivets olika artiklar och

de överväganden och förslag avseende ändringar i upphovsrättslagen som

innehållet i dessa artiklar föranleder.

7.3   Ändringar till följd av EG:s direktiv om skydd för datorprogram

EG:s direktiv föranleder i huvudsak följande ändringar i upphovsrättslagen.

-   Skyddet av datorprogram skall omfatta även förberedande design­material för datorprogram.

-   Alla rättigheter till datorprogram som utvecklas av en arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instmktioner av arbetsgivaren skall övergå till arbetsgivaren såvida inte annat avtalats.

-    Konsumtionspunkten för spridningsrätten till ett exemplar av ett
datorprogram skall vara den första överlåtelsen av exemplaret och
konsumtionen blir regional (EES-vid).

-  Det skall inte längre vara tillåtet att kopiera datorprogram för ertskilt bruk.

-  Om inte annat är avtalat, skall det vara tillätet att utan rättsinnehavarens tillstånd rätta fel i programmet.

-  Rätten att framställa säkerhetskopia utan rättsinnehavarens tillstånd skall vara tvingande till förmän för den som har rätt att använda ett datorpro­gram. Denne skall också ha en tvingande rätt att utan rättsinnehavarens tillstånd inom ramen för tillåten användning observera och prova datorpro­grammets funktion i syfte att utröna bakomliggande idéer och principer.

-  Den som har rätt att använda ett datorprogram skall ha en tvingande rätt att översätta och analysera (dekompilera) ett programs kod i den omfattning som behövs för att åstadkomma att programmet skall kunna samverka med andra program.

-  Den som säljer, hyr ut eller i annat förvärvssyfte innehar hjälpmedel vars enda syfte är att underlätta olovligt borttagande eller kringgående av


 


anordning (kopieringsspärr) som anbringats för att skydda ett datorprogram mot olovlig exemplarframställning skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

- Den som kopierar datorprogram för enskih bruk utan tillstånd av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare skall inte dömas till straff


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogram


7.3.1 Förberedande designmaterial för datorprogram

Mitt   förslag:   Skyddet   av   datorprogram   skall   omfatta   även förberedande designmaterial för programmet.

Anikel 1 - Skyddsobjekt.

1.   I enlighet med bestämmelseraa i detta direktiv skall medlemsstatema ge datorprogram upphovsrättsligt skydd som litterära verk enligt Bera-konventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. I detta direktiv omfattar termen datorprogram dessas förberedande designmaterial.

2.   Skydd enligt detta direktiv skall gälla ett datorprograms alla uttrycks­former. Idéer och principer som ligger bakom de olika detaljeraa i ett datorprogram, även de som ligger bakom dess gränssnitt, är inte upphovs­rättsligt skyddade enligt detta direktiv.

3.   Ett datorprogram skall skyddas om det är originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. Inga andra bedöm­ningsgmnder skall tillämpas vid fastställandet av om det skall komma i åtnjutande av skydd.

Förslag till lagtext:

1 § Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller bmkskonst eller det har kommit till uttryck på annat sätt.

Till litterära verk hänförs kanor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Vad som i denna lag sägs om datorprogram skall i tillämpUga delar gälla även förberedande designmaterial för datorprogram.


Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s. 141).

Remissinstanserna: En remissinstans har ansett att 1 § upphovsrättslagen även skall reglera kravet på verkshöjd på samma sätt som i artikel 1.3. Flera remissinstanser har haft synpunkter på motiveringen såvitt avser frågan om krav på verkshöjd för datorprogram. Slutiigen har ett fåtal remissinstanser eftedyst en analys av eventuella konflikter mellan upphovsrättsligt skydd och kretsmönsterskydd när datorprogram är inkorporerade i chips. Vad de närmare anfört framgår i det följande.

Skälen för mitt förslag: Direktivets första artikel innehåller tre gmnd­läggande principer. För det första skall datorprogram och förberedande


111


 


designmaterial för datorprogram ges samma skydd som litterära verk enligt    Prop. 1992/93:48 Bemkonventionen. För det andra är det datorprogrammets uttrycksform och    Skydd för datorprogran inte de bakomliggande idéerna som skall skyddas. För det ttedje skall datorprogram uppfylla kravet på originalitet för att åtnjuta skydd.

Direktivet innehåller inte någon uttrycklig definition av begreppet datorprogram. Det som anges är att begreppet datorprogram även inkluderar förberedande designmaterial för datorprogram och att skydd skall ges till ett datorprograms alla uttrycksformer.

Innebörden av termen datorprogram diskuterades vid tillkomsten av den nuvarande regleringen om skydd för datorprogram i upphovsrättslagen (se prop. 1988/89:85 s. 7 ff). Det går knappast att ge nägon heltäckande definition av vad som skall anses som datorprogram i immaterialrättslig mening. Vanligen avses dock den serie instmktioner som erfordras för att en dator skall kunna arbeta. Datorprogram kan förekomma i olika former. Vanligtvis bmkar man skilja mellan "källkod" och "objektkod", där källkod utgör programmet i skriven, för ögat uppfattbar form och objektkod utgör den maskinläsbara formen av programmet. I denna senare form kan programmet finnas pä ett materiellt underlag av typ diskett, magnetband, chips eller liknande eller också direkt inmatat i en dators minne.

Vad som menas med förberedande designmaterial för datorprogram kan inte heller definieras pä nägot uttömmande sätt även om det gär att beskriva i allmänna ordalag. Enligt direktivets ingress är förberedande designarbete sädant arbete "som leder till utvecklingen av datorprogram, under fömtsättning att det förberedande arbetet är av sådan art att det kan resultera i ett datorprogram i ett senare skede". Förberedande design­material för datorprogram kan i princip ta sig vilka uttryck som helst, t.ex. grafiska ritningar, matematiska formler och beräkningar, ritningar i allmänhet och tekniska beskrivningar av hur t.ex. en maskin fungerar. Vad som omfattas beror helt på ifrågavarande programs utformning, omfattning och uppgift. Sådant material åtnjuter redan idag skydd enligt upphovsrättslagen under fömtsättning av att det uppfyller kravet på verkshöjd.

I samband med datorprogram förekommer det även sådant material som bmkar kallas "supporting material" och som behövs för förståelsen av programmet men som inte kan anses vara en uttrycksform för programmet. Till detta material hör programbeskrivningar och handledningar. Dessa förekommer oftast i skriven form och omfattas normalt redan av det upphovsrättsliga skyddet utan att några speciella problem är förenade med detta. Material av det slaget inbegrips inte i begreppet datorprogram.

Skillnaden mellan förberedande designmaterial för datorprogram och dess "supporting material" är emellertid väsentiig. Material som utgör för­beredande designmaterial för datorprogram skall enligt direktivet åtnjuta samma upphovsrättsliga skydd som om det vore ett självständigt dator­program. Detta har betydelse för t.ex. förberedande designmaterial för datorprogram framtagna av arbetstagare under sädana förhållanden som anges i direktivets artikel 2.3 (se avsnitt 7.3.2).

I konsekvens med vad jag tidigare sagt anser jag att det i upphovsrätts­lagen bör anges att förberedande designmaterial för datorprogram innefattas


 


i begreppet datorprogram.                                               Prop. 1992/93:48

Dä upphovsrättslagen, som tidigare framhållits, inkluderar datorprogram    Skydd för datorprogram bland de litterära och därigenom skyddade verken föranleder artikel 1.1 i direktivet inga övriga lagändringar.

I artikel 1.2 och 3 tas upp två gmndläggande upphovsrättsliga frågor, nämligen i artikel 1.2 frågan om vad som skall skyddas och i artikel 1.3 frågan om kravet på originalitet.

Skydd skall enligt artikel 1.2 ges oberoende av den form i vilken datorprogrammet uttrycks. Däremot skall bakomUggande idéer och principer inte skyddas. Det bör noteras att direktivet inte utesluter skydd för logik, algoritmer och programmeringsspråk. Sådant skydd kan dock bara omfatta utformningen av dessa företeelser. Enligt min mening överensstämmer direktivets bestämmelser i denna del med allmänna upphovsrättsliga principer som redan är gällande i svensk rätt.

Enligt artikel 1.3 skall ett datorprogram skyddas om det är originellt på sä sätt att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. I ingressen till direktivet anges vidare att "de bedömningsgmnder som skall tillämpas för att fastställa om ett datorprogram är ett originalverk eller inte, bör inte omfatta provningar avseende programmets kvalitativa eller estetiska egenskaper." Syftet med artikel 1.3 är att harmoniera de för närvarande olika kraven pä verkshöjd i EG:s medlemsländer.

Det är emellertid enligt en gmndläggande upphovsrättslig princip gällande rätt i Sverige att en litterär eller konstnärlig produkt mäste besitta verkshöjd för att komma i åtnjutande av upphovsrättsligt skydd. Detta innebär att det krävs ett visst mått av självständighet och originalitet hos produkten. Kravet på och innebörden av begreppet verkshöjd är dock inte uttryckligen lagreglerat.

När det gäller frägan om vad som bör krävas för att ett datorprogram skall anses uppnä verkshöjd uttalades vid tillkomsten av den nuvarande regleringen av skyddet för datorprogram bl.a. följande:

"Den frågan går det inte att i lagtext eller allmänna motivuttalanden lämna något exakt svar på. Av allmänna bedömningskriterier följer emellertid att enkla, okomplicerade program normalt sett inte kan nå verkshöjd. Kravet på verkshöjd på detta område bör alltså i princip ställas förhållandevis högt. I likhet med vad som gäller för andra verkstyper bör verkshöjdskravet innebära att det endast undantagsvis kan inträffa att två personer oberoende av varandra skapar identiska program. Verkshöjd bör däremot inte anses föreligga när situationen är sådan att endast en eller ett fätal tänkbara lösningar kan användas för att nå avsett resultat med ett program. I sådana fall är resultatet givet av de yttre faktorema, och något utrymme finns knappast för den originalitet som krävs för att ett upphovs­rättsligt verk skall anses föreligga" (se prop. 1988/89:85 s. 27-28).

Flera remissinstanser har anfört att det enda krav pä verkshöjd som får ställas enligt direktivet är att upphovsmannen inte har kopierat programmet från någon annan. Svensk rätt överensstämmer därför inte med direktivet i detta avseende. Några remissinstanser menar att uttalanden i promemorian tillsammans med uttalanden i prop. 1988/89:85 kan leda till den felaktiga slutsatsen att det ställs särskilda krav på verkshöjd för datorprogram jämfört

113

8 Riksdagen 1992193. l saml. Nr 48


med vad som gäller för andra typer av litterära verk.

Det kan inte uteslutas att det ovan redovisade uttalandet i det tidigare lagstiftningsärendet kan ge intryck av att det ställs särskilda krav på verkshöjd såvitt avser datorprogram jämfört med vad som gäller för andra verk. Enligt min mening skall dock samma krav i detta avseende ställas på datorprogram som pä andra i 1 § upphovsrättslagen angivna verk för att datorprogram skall kunna komma i åtnjutande av upphovsrättsligt skydd. Enligt min bedömning överensstämmer säledes direktivet med svensk rätt även på denna punkt.


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogran


7.3.2 Datorprogram utvecklade i anställningsförhåUande

Mitt förslag: Alla rättigheter till datorprogram som utvecklas av arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instmktioner av arbetsgivare skall övergå till arbetsgivaren såvida inte annat avtalats.

Anikel 2 - Upphovsmannaskap till datorprogram

1.    Upphovsmannen till ett datorprogram skall vara den fysiska person eller grupp av fysiska personer som har skapat programmet eller, när en medlemsstats lagstiftning medger det, den juridiska jjerson som av den berörda lagstiftningen anses vara rättsinnehavare. När en medlemsstats lagstiftning erkänner gemensamma verk, skall den person som av medlems­statens lagstiftning bedöms ha skapat verket anses vara dess upphovsman.

2.    Om ett datorprogram har skapats gemensamt av en gmpp fysiska personer skall dessa personer äga ensamrätten gemensamt.

3.    Om ett datorprogram har skapats av en arbetstagare som ett led i dennes arbetsuppgifter eller efter arbetsgivarens anvisningar, skall arbetsgivaren ensam vara berättigad att utöva alla ekonomiska rättigheter till det program som skapats på detta sätt, om inte annat har föreskrivits genom avtal.

Arlikel 3 - Den skyddade personkretsen

Skydd skall ges alla fysiska och juridiska personer som enligt nationell upphovsrätt om litterära verk är berättigade därtill.


Förslag till lagtext:

27 § Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt eller delvis överiåtas.

Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fräga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

Beträffande överiåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden föreskrivs i 30-40 §§. Dessa bestämmelser tillämpas dock endast i den mån


114


 


ej annat avtalats.                                                                      Prop. 1992/93:48

Skydd för datorprogram

Datorprogram skapade i anställningsförhållanden

40 a  Upphovsrätten till en datorprogram, som skapas av en arbets­tagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instruktioner av arbetsgivaren, övergår till arbetsgivaren, såvida inte något annat har avtalats.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt (se promemorian s. 145).

Remissinstansema: Ett tämligen stort antal remissinstanser har yttrat sig över förslaget. De flesta har godtagit att de ekonomiska rättighetema till datorprogram skapade i anställningsförhållande skall övergå till arbets­givaren sävida inte nägot annat har avtalats. Den del av förslaget som handlar om de ideella rättighetemas övergäng har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser som kan sägas representera arbetsgivar-eller industriintressen medan det avstyrkts av de remissinstanser som kan anses företräda upphovsmanna- och arbetstagarintressen. Flera remissinstan­ser har haft sypunkter pä regelns utformning och innehåll. Vad de närmare anfört framgår i det följande. Flera remissinstanser har i samband med detta avsnitt tagit upp frägan om att skyddet för datorprogram bör regleras i en särskild lag eller i varje fall i ett särskilt kapitel i upphovsrättslagen för att undvika att särregleraa för datorprogram fär "smittoeffekter" för andra upphovsrättsligt skyddade verk.

Skälen för mitt förslag: Artikel 2 anger att bäde enskilda fysiska personer och gmpper av fysiska personer skall kunna vara upphovsmän till datorprogram som de har skapat. Vidare skall även juridiska personer kunna vara upphovsmän under fömtsättning av att den nationella lagstift­ningen tillåter det. Slutiigen fastsläs att de ekonomiska rättigheteraa till datorprogram som skapats av en arbetstagare som ett led i hans arbetsupp­gifter eller efter instmktioner av arbetsgivaren skall utövas av arbetsgivaren sävida inte annat avtalats.

Enligt artikel 2.1 och 2.2 skall enskilda fysiska persorter och gmpper av fysiska personer kunna vara upphovsmän. Detta överensstämmer med bestämmelseraa i 1 och 6 §§ upphovsrättslagen. För att två eller flera upphovsmän skall kunna ha gemensam upphovsrätt till ett verk fömtsätts att de olika upphovsmännens bidrag inte i sig utgör självständiga verk.

Direktivet överlåter till den nationella rätten att avgöra \\wmv\da Juridiska personer skall kunna vara upphovsmän till upphovsrättsligt skyddade verk. Den svenska upphovsrättslagen ger inga möjligheter för juridiska personer att vara upphovsmän även om de naturligtvis till följd av överlåtelse kan inneha de ekonomiska rättigheteraa till ett upphovsrättsligt skyddat verk. Nägot skäl att ändra upphovsrättslagen i detta avseende föreligger inte.

Mot bakgmnd av det sagda anser jag att artikel 2.1 och 2.2 inte bör föranleda nägon lagändring.

Enligt artikel 2.3 skall alla ekonomiska rättigheter till datorprogram
framtagna av en arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter
instmktioner av arbetsgivaren utövas av arbetsgivaren såvida inte annat
   115


 


avtalats. Om detta innebär att arbetsgivaren skall anses som urspmnglig    Prop. 1992/93:48 rättighetsinnehavare eller om det rör sig om en överlåtelse av de ekonomis-    Skydd för datorprogram ka rättighetema till datorprogrammet, anges dock inte i direktivet.

I upphovsrättslagen finns inga bestämmelser som reglerar frågan om vem som skall ha rätt till verk som tas fram i anställnings- och uppdrags-förhållanden. Det har överlämnats ät parteraa att i avtal reglera denna fräga. När skydd för datorprogram infördes i upphovsrättslagen diskuterades frågan om en eventuell reglering av rätten till datorprogram framtagna av anställda i anställningsförhällanden. Denna diskussion ledde dock inte till någon lagreglering. I lagstiftningsärendet anförde föredragande statsrådet i denna fråga bl. a. följande:

"I anställningsförhållanden förekommer det att parteraa inte uttryckligen har avtalat om vad som skall gälla i fräga om rätten till datorprogram som arbetstagaren har skapat i sin anställning. Man fär då försöka uttöna parternas vilja och uppfattning med stöd av olika omständigheter. Till dessa hör bl. a. avsikten med anställningen och praxis i den bransch det gäller. Rent allmänt torde beträffande de ekonomiska rättighetema gälla att verk som är tillkomna i tjänsten får utnyttjas av arbetsgivaren i hans normala verksamhet och i den omfattning som någorlunda säkert kunde fömtses när verket tillkom" (se prop. 1988/89:85 s. 21).

En anpassning av svensk rätt till artikel 2.3 innebär att det i upphovsrättslagen bör tas in en uttrycklig regel om rätten till datorprogram som skapats i anställningsförhållanden. Utformningen av en sådan regel aktualiserar ett antal frågor.

Till en början kan det konstateras att regeln, till följd av direktivets begränsningar i detta avseende, kan inskränkas till anställningsförhällanden. Uppdragsförhällanden kommer även i fortsättningen att regleras genom avtal mellan partema. Vidare blir regeln begränsad till datorprogram. För övriga upphovsrättsliga verk blir frågan även i fortsättningen oreglerad.

Upphovsrätten kännetecknas av en uppdelning mellan upphovsmannens ideella och i princip oföryttediga rättigheter, å ena sidan, och hans överlåtbara rättigheter av i huvudsak ekonomiskt värde, ä andra sidan. Hela upphovsrätten till ett verk tillkommer frän början alltid skaparen av verket, dvs. den enskilde upphovsmannen. Den del av upphovsrätten som har ekonomiskt värde kan fritt överiåtas medan upphovsrättens ideella innehåll endast i begränsad omfattning kan efterges. Sistnämnda förhällande framgår av 3 och 27 §§ upphovsrättslagen. Bakgmnden till dessa stadganden var att den ideella rätten ansågs vara av djupt personUg natur och upphovsmannen borde därför inte kunna göra nägot generellt avstående från sina ideella rättigheter. Vid tillkomsten av 3 § konstaterades emellertid att ett alltför långt gående övedåtelseförbud av den ideella rätten skulle kunna utgöra hinder för upphovsmannen att ekonomiskt utnyttja verket (se prop. 1960:17 s. 64 ff.).

Direktivet reglerar inte frågan om de ideella rättigheteraa till dator­program framtagna av arbetstagare som ett led i deras arbetsuppgifter eller efter instmktioner av arbetsgivaren utan överlåter detta till den nationella rätten. Frågan blir då om regleringen i upphovsrättslagen skall omfatta

enbart de ekonomiska rättighetema eller om även de ideella rättigheteraa

116


 


skall övergå till arbetsgivaren.                                          Prop. 1992/93:48

Flera remissinstanser har varit kritiska mot promemorians förslag att    Skydd för datorprogram

övergången till arbetsgivaren av upphovsrätten skulle omfatta även de

ideella rättighetema till programmet. Ett av de argument som anförts mot

ett sådant förslag är att det skulle strida mot Bemkonventionen för skydd

av litterära och konstnärliga verk. Konventionen innehåller emellertid inte

något absolut förbud mot eftergivande av ideella rättigheter. Artikel 6 bis

stadfaster existensen av och innehållet i de ideella rättigheteraa men anger

samtidigt att de rättsliga åtgärder som  fordras till skydd för ideella

rättigheter regleras av lagstiftningen i det enskilda konventionslandet. Den

svenska lagens skydd för ideella rättigheter är inte utan undantag. Det

framgår av 13 och 26 §§ upphovsrättslagen. Enligt dessa bestämmelser fär

byggnad eller bmksföremål ändras utan upphovsmannens tillstånd och utan

hänsyn till den ideella rätten. I 3 § ttedje stycket upphovsrättslagen finns

en bestämmelse enligt vilken upphovsmannen kan efterge sin rätt i viss

omfattning. Bestämmelsen reglerar emellertid endast möjlighetema för

upphovsmannen att genom en rättshandling efterge sin ideella rätt. Den

bestämmelsen hindrar säledes inte att en inskränkning eller överföring av

en rättighet sker genom en direkt lagregel (jfr vad som nyss anförts om 13

och 26 §§). Nägra remissinstanser har menat att skyddet mot kränkande ändringar och

rätten för upphovsmannen att anges med namn är väsentlig även i fräga om

upphovsrätt till datorprogram samt att mitt förslag medför att det blir svårt

för upphovsmän att sluta acceptabla avtal med arbetsgivare. För egen del

vill jag anföra följande.

Det är vanligt förekommande att datorprogram skapas i anställnings­förhällanden. Det kan då vara enskilda personer eller ett fätal personer som

är upphovsmän, men det kan också vara fråga om ett stort antal personer

som samarbetar. Datorprogram är vidare som regel produkter som tas fram

med ett utpräglat kommersiellt syfte. Det sistnämnda gäller naturligtvis i

synnerhet de datorprogram som utvecklas i anställningsförhällanden. Från

arbetsgivarens synpunkt innebär utvecklingen av ett datorprogram som regel

en betydande investering. För arbetsgivaren är det därför viktigt att kunna

tillgodogöra sig datorprogrammets ekonomiska värde. Samtidigt fär de

intressen av ideell natur i upphovsrättslagens bemärkelse som de anställda

upphovsmännen kan ha anses vara obetydliga. Rätten för upphovsmannen

att få anges med namn kan naturligtvis ha betydelse för denne. Ä andra

sidan torde det i praktiken, i varje fall om det rör sig om program som

tagits fram av bred och skiftande personkrets, inte alltid vara möjligt att

tillgodose detta krav. Vidare är det en fömtsättning för arbetsgivarens

möjligheter att exploatera sitt datorprogram att det skall kunna ändras och

anpassas för att tillgodose sådana behov som kan uppkomma vid marknads­föringen och användningen av programmet. Detta kan komma att försvåras

om de ideella rättigheteraa blir kvar hos upphovsmannen. Det är därför

rimligt att en reglering av upphovsrättens övergäng till arbetsgivaren även

omfattar de ideella rättighetema. Det kan samtidigt inte anses orimligt att

den som är anställd i en verksamhet där skapandet av datorprogram är en

naturlig del av arbetsuppgifteraa fär finna sig i att hans eller hennes

117


 


program kan komma att ändras eller bearbetas för att passa olika typer av    Prop. 1992/93:48
användning.
                                                                  Skydd för datorprogram

Mot bakgmnd av det sagda anser jag säledes att det för datorprogram i upphovsrättslagen bör införas en särregel om upphovsrättens övergång till arbetsgivaren. Regeln bör omfatta både de ekonomiska och de ideella rättig­heteraa till programmen. Den bör dock inte medföra att arbetsgivaren blir urspmnglig rättighetshavare. I stället bör den leda till att upphovsrätten i sin helhet övergår från upphovsmannen till arbetsgivaren som då blir innehavare av upphovsrätten. Några remissinstanser har ifrågasatt om begreppet övergång täcker överförandet av både den ideella och den ekonomiska rätten. Enligt min mening kan begreppet övergång knappast förstås på annat sätt än att det innefattar bäde den ideella och den ekonomiska rättens övergång. Detta torde för övrigt kunna härledas ur mbriken till 41 § upphovsrättslagen, där det talas om upphovsrättens (hela) övergång vid upphovsmannens död. Det kan nämnas att man i Danmark sedan 1989 har en regel av det slag som jag nu förordar. En fråga av intresse i detta sammanhang är om den av mig föreslagna regeln kan komma i konflikt med den nuvarande utformningen av regleraa i 3 och 28 §§ upphovsrättslagen. Vad som regleras i 3 § har redan berörts. I 28 § anges att den som förvärvat en upphovsrätt genom överlåtelse inte får ändra verket och inte får överiäta det vidare (om inte annat avtalats).

Den av mig förordade regeln medför - som nyss har sagts - att upphovs­rätten övergår till arbetsgivaren. Den överläts alltså inte och inte heller sker överföringen genom någon eftergift från den anställdes sida. Därmed blir bestämmelsema i 3 och 28 §§ upphovsrättslagen inte tillämpliga. Av det skälet finns det enligt min mening inte skäl att - som vissa remissinstanser har varit inne på - göra någon ändring i sistnämnda paragrafer. Det nya danska regelsystemet har även i detta avseende utformats på det sätt som jag förordar.

Om arbetsgivaren, sedan han förvärvat rättigheten till följd av den regel som jag nu förordar, i sin tur överlåter rättigheten, blir naturligtvis 28 § tillämplig på den överlåtelsen.

Att 3 § inte blir tillämplig pä nu diskuterade fall torde i praktiken sakna betydelse.

Den av mig förordade nya regeln bör gälla endast sävida inte annat avtalats mellan arbetsgivare och arbetstagare. En sådan lagändring innebär alltså att partema på arbetsmarknaden även i fortsättningen har frihet att avtjda om vad som skall gälla för rättigheter till datorprogram som tas fram i anställningsförhållanden. Till följd härav torde det skydd som 3 § är avsett att ge inte behövas.

Flera remissinstanser har emellertid pekat på att det inte framgår

tillräckligt tydligt att den nya regeln är dispositiv. Den i promemorian

föreslagna lydelsen av 40 a § som reglerar övergäng av upphovsrätt till

arbetsgivaren, innehåller inte något undantag för det fall att partema i avtal

har kommit överens om att avvika frän lagens regel. I 27 § som reglerar

överlåtelse av upphovsrätt finns däremot ett sädant utttyckligt undantag (se

tredje stycket). I promemorian fömtsattes att detta undantag också skulle

omfatta 40 a §. Med hänsyn till att 40 a § inte avser överlåtelse av

118


 


upphovsrätt är detta inte nägon lämplig lösning. Jag instämmer därför i att det finns en oklarhet här. I 40 a § bör uttryckligen anges att bestämmelsen i den paragrafen är dispositiv. Till följd härav bör 27 § ändras så att hänvisningen i den paragrafen inte längre omfattar 40 a §. Jag har även tagit intryck av de remissinstanser som anser att lydelsen av 40 a § i princip bör vara i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i kretsmönsterlagen.

Varken artikel 2.3 eller ingressen till direktivet ger någon vägledning om de närmare fömtsättningar som skall föreligga för att regeln i 40 a § om presumtion för att rättigheten övergår till arbetsgivaren skall bli tillämplig. Detta är följaktiigen ytterst en fråga för EG-domstolen. Nägon närmare analys av denna rättsfråga kan därför inte göras i detta lagstiftningsärende. Det torde dock inte vara aktuellt med någon arbetsgivarpresumtion för rättigheter till datorprogram som har tillkommit mera som en tillfällig biprodukt än som en naturlig följd av arbetsuppgiftens utförande.

Den föreslagna regeln om upphovsrättens övergång frän anställda till arbetsgivare bör införas i 3 kap. upphovsrättslagen som en ny 40 a §. Jag delar Lagrådets uppfattning att den i promemorian och lagrådsremissen föreslagna lydelsen bör ändras för att erhålla bättre överensstämmelse med artikel 2.3. Nuvarande 40 a § bör flyttas och bli 11 a § (se nedan under redogörelsen för artikel 5).

Slutiigen vill jag återigen betona att de nu föreslagna ändringama av upphovsrättslagen endast gäller datorprogram. Avsikten är inte att de på nägot sätt skall tjäna som ledning för prövningen av denna fräga för andra upphovsrättsligt skyddade verk. Enligt min mening framgår det tillräckligt tydligt av de lagtexter som jag föreslär. Jag anser därför att det inte finns anledning att reglera frägan om skydd för datorprogram i en särskild lag eller i ett särskilt kapitel i upphovsrättslagen. Frägan om den lagtekniska utformningen av den lagen får så småningom övervägas på nytt i större sammanhang (jfr avsnitt 7.3.3).


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogram


7.3.3 Konsumtionspunkten för spridningsrätten

Mitt förslag: Konsumtionspunkten för spridningsrätten till ett exemplar av ett datorprogram skall vara den första överlåtelsen av exemplaret. Konsumtionen av spridningsrätten blir regional (EES-vid).


Anikel 4 - De särskilda ensamrättema •

Om inte annat följer av artikel 5 och 6 skall rättsinnehavarens ensamrätt enligt artikel 2 innefatta rätten att utföra eller ge tillstånd till följande:

a) varaktig eller tillfällig, delvis eller fullständig återgivning av ett datorprogram på vilket sätt och i vilken form som helst. I den mån som laddning, visning, köming, överföring eller lagring av det berörda datorprogrammet nödvändiggör sådan återgivning av ett datorprogram krävs rättsinnehavarens tillstånd.


119


 


b)    översättning, anpassning, sammanställning och varje annan ändring av    Prop. 1992/93:48

ett datorprogram samt återgivning av därav följande resultat, dock utan att    Skydd för datorprogram inskränka de rättigheter som tillhör den person som ändrar programmet.

c)  alla former av spridning till allmänheten, inbegripet uthyraing, av
datorprogrammets original eller kopior av detta. Den första försäljningen
av en kopia av programmet, som görs inom gemenskapen av rättsinne­
havaren själv eller med dennes samtycke, medför förlust av spridningsrätten
till den berörda kopian inom gemenskapen. Detta gäller dock inte rätten att
kontrollera vidare uthyraing av programmet eller kopia av detta.

Föi'slag till lagtext:

23 § Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, får exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentiigt. För exemplar av datorprogram gäller i fråga om sådan spridning i stället att spridningen är tiUåten sedan exemplaret med upphovsmannens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Exemplar av musikaliska verk och av datorprogram får dock inte utan upphovsmannens samtycke tillhandahällas allmänheten genom uthyraing eller annan därmed jämföriig rättshandling. Exemplar av datorprogram i maskinläsbar form får inte heller lånas ut till allmänheten utan sädant samtycke.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom såvitt avser förslaget om regional konsumtion (se promemorian s. 150).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har ifrågasatt om överlåtelse skall vara den konsumtionsgmndande handlingen.

Skälen för mitt förslag: Artikel 4 anger innehållet i rättsinnehavarens ensjimrätt till programmet. Artikel 4 a definierar reproduktionsrätten. Artikel 4 b beskriver innehållet i rättsinnehavarens rätt att motsätta sig ändringar i programmet. Artikel 4 c behandlar innehållet i rättsinnehavarens ensjimrätt såvitt avser förfoganden över exemplar av programmet. De ätgärder som anges i artikel 4 kräver rättsinnehavarens tillstånd såvitt inte annat följer av artiklama 5 och 6.

Enligt artikel 4 a krävs således rättsinnehavarens samtycke för i princip alla slag av mångfaldigande av ett datorprogram.

Enligt 2 § upphovsrättslagen innebär upphovsrätten, med de inskränk­ningar som följer av andra bestämmelser i lagen, en ensamrätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och ger.om att göra det tillgängligt för allmänheten, i urspmngligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik. Rätten till exemplarframställning omfattar också det fallet att verket överförs till en anordning genom vilken det kan återges.

När det gäller datorprogram innebär detta att rättsinnehavaren i princip har ensamrätt att bestämma över mångfaldigandet, dvs. exemplarfram­ställningen, t.ex. att kopiera av datorprogrammets flödesplaner, överföra programmet frän flexskiva till magnetband eller mata in programmet för lagring i datoras centralenhet där det skall styra processeraa i datora. Rättsinnehavaren har ocksä rätt att bestämma över programmets offentiig-gÖrande och utgivning samt över utnyttjandet av bearbetningar av programmet (jfr SOU 1985:5 s. 93).

Jag anser därför att artikel 4 a innehåller i allt väsentiigt samma regler
om rätten till mångfaldigande eller reproduktion som den svenska
upphovsrättslagen och någon lagändring är därför inte erforderiig på denna
      120


 


punkt.                                                                         Prop. 1992/93:48

Artikel 4 b innehåller vidare en bestämmelse om att rättsinnehavarens    Skydd för datorprogran samtycke krävs för varje ändring av ett datorprogram.

Ändringsrätten är inte reglerad pä samma uttryckliga sätt i upphovsrätts­lagen. Av artikel 12 i Bemkonventionen framgår emellertid att rättsinne­havaren skall kunna motsätta sig ändringar i ett verk. I upphovsrättslagen, som även i detta avseende har bedömts vara i överensstämmelse med våra åtaganden enligt Bemkonventionen, anges att rätten till mångfaldigande och rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten även gäller verket i ändrat skick. Härav framgår att ändringar i princip kräver upphovsmannens samtycke, en regel frän vilken undantag görs i t.ex. 13 § upphovs­rättslagen. Med hänsyn till det anförda finns det enligt min mening inte anledning att pä gmnd av direktivet införa någon uttrycklig regel om ändringsrätt. En sådan regel som bara gäller datorprogram skulle dessutom skapa osäkerhet om gällande rätt beträffande andra verk.

Slutligen reglerar artikel 4 c innehållet i den del av ensamrätten som består av rätten an sprida exemplar av en datorprogram. Sålunda skall rättsinnehavaren ha ensamrätten till alla former av spridning till allmänheten av datorprogrammets original eller kopior av detta. Denna spridningsrätt innefattar även uthyraing. Så fort ett exemplar av ett datorprogram sålts med rättsinnehavarens samtycke är spridningsrätten till detta exemplar konsumerad. Detta gäller emellertid inte rätten att kontrollera uthymingen av exemplaret; den ligger kvar hos rättsinnehavaren. Med uthyming förstås enligt ingressen till direktivet "att ett datorprogram eller en kopia av detta i vinstsyfte görs tillgängligt för användande under en begränsad tidsperiod". Direktivet reglerar dock inte rätten till utlåning av datorprogram. Denna reglering överlåts därmed till den nationella lagstiftningen.

I rättsinnehavarens ensamrätt till sitt verk ingår, enligt 2 § upphovs­rättslagen, även rätten att sprida exemplar av verket till allmänheten, vilket innebär att rättsinnehavaren har rätt att bestämma över försäljning och annan överlåtelse samt uthyming och utiåning av exemplar av verket.

Rättsinnehavarens ovan angivna ensamrätt inskränks genom 23 § upphovsrättslagen. Enligt denna bestämmelse gäller att, sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, exemplar som omfattas av utgivningen får spridas vidare och visas offentiigt. Enligt 8 § andra stycket upphovs­rättslagen anses ett verk utgivet då exemplar av verket med upphovs­mannens samtycke har förts i handeln eller blivit spritt till allmänheten.

Exemplar av datorprogram i maskinläsbar form får emellertid inte utan upphovsmannens samtycke tillhandahållas allmänheten genom uthyraing eller annan därmed jämföriig handling. Sådant exemplar fär inte heller lånas ut till allmänheten utan upphovsmannens samtycke.

Bakgmnden till den nuvarande lydelsen av 23 § såvitt avser datorprogram

är att det tidigare i och med att verket hade givits ut var tillätet för vem

som helst att utan upphovsmannens samtycke hyra eller låna ut exemplar

av datorprogram i maskinläsbar form. För att förhindra att uthyming eller

offentlig utlåning frän t.ex. bibliotek skulle kunna utgöra underiag för en

omfattande enskild kopieframställning kompletterades 23 § så att rätten tiU

utiåning och uthyming till allmänheten av exemplar av datorprogram i

121


 


maskinläsbar    form    skulle    ligga    kvar    hos    upphovsmannen    (jfr    Prop. 1992/93:48
prop. 1988/89:85 s. 18).
                                                 Skydd för datorprogram

För närvarande gäller således att exemplar av ett datorprogram inte får vare sig hyras eller lånas ut till allmänheten utan upphovsmannens samtycke, om exemplaret är i maskinläsbar form. Är exemplaret i skriftiig form, gäller de vanliga reglema. Uthyming och utiåning av ett exemplar av verket är tillåtet i och med att verket blivit utgivet, om exemplaret omfattas av utgivningen.

Förbudet mot utiåning och uthyming gäller dock bara utiåning och uthyming till allmänheten och inte sådan upplåtelse till den närmaste släkt-och vänkretsen.

Det sagda innebär att upphovsrättslagen och direktivet i denna del skiljer sig åt på så sätt att spridningsrätten till ett exemplar av ett datorprogram enligt upphovsrättslagen konsumeras vid utgivningen medan enligt direktivet spridningsrätten konsumeras när ett exemplar av programmet har sålts. En anpassning till direktivet medför att direktivets konsumtionspunkt införs i 23 § upphovsrättslagen men bara när det gäller datorprogram.

Innebörden av den föreslagna ändringen i 23 § i upphovsrättslagen är att konsumtion av spridningsrätten till ett exemplar av ett datorprogram inträder när exemplaret har överlåtits oavsett om programmet samtidigt är utgivet.

Flera remissinstanser är negativa till användningen av begreppet överlåtelse för den konsumtionsgmndande handlingen. Juridiska fakultets­nämnden vid Stockholms universitet menar att eftersom upphovsrättslagen använder "överiåtelse" för både upplåtelse och överlåtelse (försäljning), och den vanligaste övedåtelseformen är just upplåtelse, finns det skäl att i detta sammanhang, som rör en begränsning som inte skall missförstås, just använda ordet "sålt". Bl.a. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) och Svenska Bokfödäggareföreningen anser att man inte bör göra större inskränkningar i spridningsrätten än vad direktivet kräver. I direktivet anges "första försäljningen" som konsumtionspunkt. Eftersom överlåtelse i svensk rätt innefattar övergång av äganderätten även på andra sätt än genom köp, säsom byte och gåva och det inte anförts några särskilda skäl för den föreslagna generella utvidgningen till att omfatta all överlåtelse, bör regleringen begränsas till vad direktivet kräver, dvs. försilljning.

Varken artikel 4 c eller den föreslagna lydelsen av 23 § berör försäljning eller överlåtelse av rätten till verket som sådant utan av exemplar av verket, exempelvis den diskett som innehåller ett exemplar av det aktuella programmet. När det i den föreslagna lydelsen av 23 § talas om överlåtelse av ett exemplar av ett datorprogram kan det enligt min mening inte rimligen uppfattas på annat sätt än vad som är bmkligt när det gäller egendom, nämligen säsom avseende köp, byte och gåva.

När det sedan gäller frågan om vilka fäng som skall kunna gmnda

konsumtion vill jag anföra följande. Överiåtelse är ett vidare begrepp än

försäljning. Enligt min uppfattning finns det inget i direktivet som hindrar

att den konsumtionsgmndande handlingen utvidgas från försäljning till

överlåtelse. Det lär inte heller medföra någon störte skillnad i praktiken

122


 


eftersom det torde vara ganska sällan som exemplar av datorprogram    Prop. 1992/93:48

överiåts genom gåva utan att programmet dessutom är utgivet enligt    Skydd för datorprogran

allmänna regler. För den föreslagna lösningen talar även att det är önskvärt

med en enhetlig reglering av alla former av slutgiltiga överlåtelser vare sig

dessa sker genom köp, byte eller gåva. I båda fallen har den urspmnglige

innehavaren slutgiltigt avhänt sig äganderätten till exemplaret och kan i

princip inte återta eller disponera över detsamma efter överlåtelsen.

En remissinstans har påpekat att den föreslagna regleringen skulle omfatta vederlagsfria överlåtelser, t.ex. av ett fåtal demonstrationsexemplar som delas ut gratis i marknadsföringssyfte innan programmet sätts på mark­naden. I sädana fall skulle spridningsrätten konsumeras enligt den föreslagna lydelsen av 23 § upphovsrättslagen vilket inte torde bli fallet vid en tillämpning av direktivets bestämmelser. Jag vill i denna fråga bara peka på att i den män programexemplar istället för att ges bort upplätes genom län inträder därigenom ingen konsumtion för denna programvara.

Det kunde övervägas att låta regeln om konsumtion vid överlåtelse i stället för utgivning få generell räckvid för samtliga upphovsrättsligt skyddade litterära och konstnärliga verk. Beträffande konstverk gäller redan enligt 25 § upphovsrättslagen att spridningsrätten konsumeras när exemplar överlåtits eller verket utgivits; samma regel är tänkbar för de litterära och musikaliska verkens del. Det torde emellertid föra för långt att i det nu aktuella lagstiftningsärendet som gäller de lagändringar som föranleds av EES-avtalet göra så långtgående lagändringar som en generell ändring av regleraa om konsumtion skulle innebära. Frågan får istället tas upp inom ramen för en allmän översyn av upphovsrättslagen.

Det kan noteras att det nyligen lagts fram ett förslag i Danmark om en generell konsumtionsregel, jfr § 22 i kulturministeriets utkast av den 20 maj 1992, J.nr. 92:001.1/8100-1.

Även om spridningsrätten är konsumerad har rättsinnehavaren enligt svensk rätt och enligt direktivet kvar en ensamrätt till uthyming av programexemplaret, vilket således inte får hyras ut utan tillstånd. Enligt svensk rätt gäller denna ensamrätt endast exemplar i maskinläsbar form medan direktivet ger en sådan rätt även när det gäller exemplar i skriftiig form. Den svenska lagen mäste därför ändras pä denna punkt.

Direktivet reglerar inte vad som skall gälla vid utlåning och det nuvarande innehållet i bestämmelsen om rättsinnehavarens ensamrätt vid utiåning av exemplar i maskinläsbar form kan behällas. Det blir vidare som tidigare tillätet att utan rättsinnehavarens tillstånd låna ut exemplar i skriftiig form när spridningsrätten till exemplaret har konsumerats.

En annan fräga beträffande konsumtionen av spridningsrätten är vilken verkan den skall ha i territoriellt hänseende. Denna fråga har behandlats ur ett allmänt perspektiv i avsnittet om konsumtion. Dämtöver vill jag anföra följande om konsumtion av spridningsrätten till exemplar av datorprogram.

Upphovsrätten är i princip territoriellt begränsad. Detta innebär att varje

land bestämmer utformningen av sin nationella upphovsrätt. Anslutning till

intemationella överenskommelser kan naturligtvis påverka den nationella

upphovsrättens innehåll.

När det gäller verkan av konsumtion gäller i Sverige för närvarande

123


 


global konsumtion. Det innebär att rättsinnehavarens ensamrätt när det    Prop. 1992/93:48 gäller överlåtelse av exemplar av datorprogram konsumeras med verkan i    Skydd för datorprogram hela världen oavsett i vilket land som datorprogrammet utgivits. Det enda kravet är att utgivningen skett med rättsinnehavarens samtycke.

Som framhållits under avsnitt 2 utgör EG ett gemensamt och regionalt territorium för frägan om spridningsrättens konsumtion. Spridningsrätten till ett exemplar av ett datorprogram konsumeras säledes i princip i hela EG, om överlåtelsen äger mm i t. ex. Tyskland.

I EES-avtalets bestämmelser om immaterialrätt återfinns dels en allmän bestämmelse om konsumtion (artikel 2 i protokollet om immateriell äganderätt), dels - som en följd av anpassningen till de tte EG-direktiven -särskilda bestämmelser om konsumtion (bilaga XVII) av bl.a. upphovs­rätten till datorprogram.

För upphovsrätten och vammärkesrätten gäller enligt svensk rätt samma konsumtionsprincip, dvs. global konsumtion. Direktiven om vammärkesrätt och skydd för datorprogram har i allt väsentligt samma bestämmelser om konsumtion. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd har framhållit att EG:s direktiv innehåller en uttrycklig bestämmelse om (åtminstone) EG-konsumtion. Dessa remissinstanser anser att den bestämmelsen måste föras in i upphovsrättslagen. Humvida direktivets bestämmelse skall uppfattas som en minimi- eller maximiregel får enligt dessa remissinstanser visa sig med tiden.

Beträffande frägan om regleringen av spörsmålet humvida konsumtion av rättigheter knutna till datorprogram skall vara global eller EES-vid har Lagrådet, i linje med vad som anförts avseende vammärken, ifrågasatt om inte en bestämmelse om konsumtion av rättighetema till datorprogram utformad i nära anslutning till artikel 4 c i direktivet bör tas in i lagen.

Jag har i denna fråga samma uppfattning som jag tidigare tillkännagivit beträffande vammärken (se avsnitt 6.2.7).

Det sagda innebär att Sverige får gä över till principen om regional konsumtion även för spridningsrätt till datorprogram.

124


 


7.3.4 Inskränkningar i rätten till datorprogram


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogram


Mitt förslag: Det skall inte längre vara tillåtet att kopiera dator­program för enskilt bmk.

Om inte annat är avtalat, skall det vara tillätet att utan rättsinne­havarens tillstånd rätta fel i programmet.

Rätten att framställa säkerhetskopia utan rättsinnehavarens tillstånd skall vara tvingande till förmån för den som har rätt att använda ett datorprogram. Denne skall också ha en tvingande rätt att utan rättsinnehavarens tillstånd inom ramen för tillåten användning observera och prova datorprogrammets funktion i syfte att uttöna bakomliggande idéer och principer.

Anikel 5 - Undantag från ensamrättema

1.   I avsaknad av särskilda avtalsbestämmelser skall de i artikel 4 a och b angivna åtgärdema inte kräva rättsinnehavarens tillstånd, om de krävs för att den som lagligen förvärvat datorprogrammet skall kunna använda programmet i överensstämmelse med dess avsedda ändamål. Detta gäller även rättelse av fel.

2.   En person som har rätt att använda ett datorprogram får inte genom avtal hindras frän att göra en säkerhetskopia av detta om denna är nödvändig för den aktuella användningen.

3.   Den person som har rätt att använda en kopia av ett datorprogram skall utan rättsinnehavarens tillstånd ha rätt att iaktta, undersöka eller prova programmets funktion i syfte att utröna de idéer och principer som ligger bakom programmets olika detaljer, under fömtsättning att detta sker vid sådan laddning, visning, köming, överföring eller lagring av programmet som han har rätt att utföra.


Förslag till lagtext:

11 § Av offentliggjorda verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bmk. Vad sålunda framtställts får inte utnyttjas för annat ändamål.

Vad som sägs i första stycket gäller inte byggnadsverk och datorprogram och medför inte rätt att för eget bmk låta någon annan framställa bmksföremål eller skulpturer eller genom konstnärligt förfarande efterbilda andra konstverk.

11 (2 § Den som har förvärvat rart an använda en datorprogram får fram­ställa sådana exemplar av programmet och göra sådana ändringar i programmet som är nödvändiga för an han skall kunna använda program­met för dess avsedda ändamål. Detta gäller även rättelse av fel.

Den som har rän art använda ett datorprogram får framställa säker­hetsexemplar av programmet, om detta är nödvändigt för den avsedda användningen av programmet.

Exemplar som framställs med stöd av första eller andra stycket fär inte utnyttjas för andra ändamål och fär inte heller användas när rätten att ut­nyttja programmet har upphön.

Den som har rätt att använda en datorprogram fär iaktta, undersöka eller prova programmets funktion för att fastställa de idéer och principer som Ugger bakom programmets olika detaljer. Detta gäller under fömtsättning an det sker vid sådan laddning, visning på skärm, köming, överföring eller lagring av programmet som han har rätt an utföra.


125


 


Avtalsvillkor som inskränker användarens rätt enligt andra och fiärde    Prop. 1992/93:48
styckena är ogiltiga.
                                                                 Skydd för datorprogram

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.

156).

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig lämnar samtliga den del av förslaget som avser rättelse av fel, säkerhetskopior och observationer m.m. utan erinran. Flera remissinstanser har ifrågasatt att regleringen föresläs införd i 2 kap. upphovsrättslagen.

Skälen för mitt förslag: Medan artikel 4 beskriver innehållet i rättsinne­havarens ensamrätt anger artikel 5 undantag frän denna ensamrätt.

De gmndläggande fömtsättningaraa för att de i artikel 5 angivna åtgärderaa skall kunna komma i fräga är att de utförs av en behörig person och att åtgärderaa är i överensstämmelse med den avsedda användningen av datorprogrammet.

Enligt artikel 5.1 har sålunda den som lagligen förvärvat ett datorprogram en rätt att framställa brukskopior av och göra ändringar och rättelser i det för\'ärvade programmet. Vidare ger artikel 5.2 den rättmätige användaren av ett datorprogram rätt att framställa en säkerhetskopia av programmet.

Artikel 5.3 ger den person som har rätt att använda en kopia av ett datorprogram en rätt att utan rättsinnehavarens tillstånd undersöka eller prova programmets funktion för att utröna de idéer och principer som ligger bakom programmets olika detaljer.

Den rätt till undersökning av programmet som är tillåten enligt artikel 5.3 skiljer sig från den s.k. reverse engineering (dekompilering) som anges i artikel 6 (se avsnitt 7.3.5). Artikel 5.3 innebär inte nägon rätt att utföra ätgärder i själva programmet utan är begränsad till observation av dator­programmets funktion. Observationema fär ske endast i anslutning till sådan laddning, visning, köming, överföring eller lagring av programmet som användaren har rätt till. Dekompilering (återgivning eller översättning av kodens form) enligt artikel 6 innebär däremot en rätt att göra ingrepp i själva programmet. Någon sädan rätt ges inte i artikel 5.3. Den i sist­nämnda bestämmelse angivna formen av rätt till undersökning är ä andra sidan inte omgärdad av alla de villkor som gäller för att dekompilering enligt artikel 6 skall få utföras.

Artikel 5.1 är dispositiv medan artikel 5.2 och 5.3 är tvingande tiU förmän för den behörige användaren av datorprogrammet.

Inskränkningar i upphovsrätten vid överlåtelse av datorprogram regleras av 40 a § upphovsrättslagen. Enligt denna bestämmelse, som är dispositiv, innefattar överiåtelse av rätten att utnyttja datorprogram en rätt för nyttjaren att framställa sädana exemplar av programmet och göra sådana anpassningar i exemplaren som behövs för den medgivna användningen samt att framställa reservexemplar och exemplar som behövs från skyddssynpunkt. Sådana exemplar får inte utnyttjas för annat ändamäl och fär inte heller användas när rätten att utnyttja datorprogrammet har upphört.

Syftet med 40 a § upphovsrättslagen är att överlåtna datorprogram skall
kunna användas på ett ändamålsenligt sätt. När ett datorprogram används
innebär detta som regel att kopior av programmet skapas och flyttas mellan
olika enheter i datom. Vidare kan den som använder ett datorprogram
       126


 


behöva skydda sig mot risken att programmet utplånas av misstag. För att motverka att så sker kan en eller ett par reserv- eller säkerhetskopior framställas. Det förekommer även att datorprogram behöver bearbetas för att kunna användas på avsett sätt (jfr prop. 1988/89:85 s. 20).

Upphovsrättslagen innehåller emellertid inte nägon uttrycklig bestämmelse om att användare har rätt att korrigera fel i datorprogram. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 5.3 finns inte heller i upphovsrättslagen.

Som framgår av det sagda överensstämmer 40 a § upphovsrättslagen enligt min mening i vissa delar med artikel 5.1 och 5.2 i direktivet. Upphovsrättslagen skiljer sig emellertid från direktivet i flera väsentiiga avseenden. Bl.a. är bestämmelsen i upphovsrättslagen dispositiv i sin helhet medan nämnda bestämmelser i direktivet är till en del tvingande och till en annan del dispositiva.

För att nä full överensstammelse med direktivet anser jag att innehållet i artikel 5 bör införiivas med upphovsrättslagen. Detta kan lämpligen ske genom att nuvarande 40 a § ersätts med den i promemorian föreslagna lagtexten i 11 a § som i huvudsak följer direktivets ordalydelse.

I promemorian har angivits att de frågor som regleras i artikel 5 gäller inskränkningar i upphovsrätten. I promemorian har därför ansetts att deras naturliga plats vid ett införlivande med upphovsrättslagen är i 2 kap. Detta har kritiserats vid remissbehandlingen av promemorians förslag.

Bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att den i promemorian föreslagna 11 a § (och dessutom den där likaså föreslagna 11 b §, se avsnitt 7.3.5) inte alls reglerar upphovsrätisliga fenomen och inskränkningar i upphovsrätten som motiverar en inplacering i 2 kap. Bestämmelsema utgör i stället inskränkningar i avtalsfriheten genom att vissa avtalsvillkor ogiltigförklaras. Om sådant alls skall stå i upphovsrätts­lagen, bör det enligt fakultetsnämnden i konsekvensens namn placeras i 3 kap. upphovsrättslagen, där ju vissa avtalsrättsliga anordningar har samlats.

Som framgår av artikel 9 är rätten att göra säkerhetsexemplar, utföra vissa undersökningar av programmet (artikel 5.2 och 5.3) samt att dekompilera detsamma (artikel 6) tvingande till förmån för den som har rätt att använda ett datorprogram. Detta innebär att den innehavare av upphovsrätt till datorprogram som vill exploatera programmet ekonomiskt måste acceptera att den som t.ex. köper eller hyr exemplar av det aktuella programmet företar sädana ingrepp i det upphovsrättsligt skyddade datorprogrammet som beskrivs i artiklaraa 5.2, 5.3 och 6. Den nuvarande 40 a § upphovsrättslagen är dispositiv i sin helhet och är placerad i anslutning till en rad dispositiva bestämmelser i upphovsrättslagen. Den föreslagna lydelsen av 11 a § är dispositiv i vissa delar medan den är tvingande i andra delar. Den föreslagna lydelsen av 11 b § är tvingande i sin helhet. Dessa båda bestammelser uttrycker således väsentliga rättigheter till fördel för den som har rätt att använda ett datorprogram. Dessa rättigheter är tvingande och kan således inte avtalas bort av den rättsinneha­vare som vill utnyttja sin rätt kommersiellt. Rättighetema tillkommer envar som har rätt att - pä vilken gmnd det vara må (t.ex. efter överiåtelse, upplåtelse eller arv av exemplar av programmet) - använda programmet.


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogran

127


 


Följaktiigen anser jag att det rör sig om inskränkningar i ensamrätten till datorprogram och att bestämmelsema, åtminstone tills vidare i awaktan på en mera genomgripande översyn av upphovsrättslagen, bör placeras i 2 kap. i den lagen. Jag förordar därför att de i förevarande avsnitt aktuella bestämmelseraa - på sätt som föreslagits i promemorian - tas in i 2 kap. som en ny 11 a §.

I sista meningen i 40 a § i dess gällande lydelse finns en bestämmelse om begränsning av hur en säkerhetskopia får användas. Jag anser att dessa begränsningar bör gälla även i fortsättningen.

Direktivets text innehåller olika uttryck för den som får vidta de åtgärder reglema behandlar. I artikel 5.1 används uttrycket "den som lagligen förvärvat datorprogrammet", i artikel 5.2 uttrycket "en person som har rätt att använda ett datorprogram" och i artikel 5.3 uttrycket "den som har rätt att använda en kopia av ett datorprogram". Enligt vad som från dansk sida upplysts vid nordiska överläggningar pä departementsnivå är det inte avsett att vara någon skillnad i betydelse mellan de tre uttrycken. De avser alla tre både överiåtelse- och upplåtelsefallen och bör kunna översättas med "den som har rätt att använda ett datorprogram".

I motsats till upphovsrättslagen innehåller direktivet inte nägon rätt till kopiering för enskilt bmk av datorprogram. I 11 § tredje stycket upphovs­rättslagen finns en uttrycklig sådan rätt när det gäller program i maskin­läsbar form. Rätten att göra sädana kopior av program i skriftiig form följer av 11 § första stycket. En anpassning till direktivet kräver att 11 § ändras så att kopiering av datorprogram i båda formeraa blir otillåten.


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogram


7.3.5 Dekompilering

Mitt förslag: Den som har rätt att använda ett datorprogram skall ha en tvingande rätt att översätta och analysera ett programs kod i den omfattning som behövs för att åstadkomma att programmet skall kunna samverka med andra program.


Anikel 6 - Dekompilering

1.   Rättsinnehavarens tillstånd skall inte krävas när återgivning av koden
eller översättning av kodens form enligt artikel 4 a och b är oundgänglig
för att erhålla den information som är nödvändig för att uppnå samverkans­
förmåga mellan ett sjävständigt skapat datorprogram och andra program,
under fömtsättning att följande villkor är uppfyllda:

a)  åtgärderaa utförs av licenstagaren eller av annan person som har rätt att använda en kopia av programmet, eller för deras räkning av en person som har rätt därtill,

b)  den information som är nödvändig för att uppnå samverkansförmåga, har inte tidigare varit lätt åtkomlig för de i punkt a angivna personeraa, och

c)  åtgärdema är begränsade till att gälla de delar av originalprogrammet som är nödvändiga för att uppnå samverkansförmåga.

2. Bestämmelseraa i punkt I skall inte medge att den information som


128


 


erhållits                                                                       Prop. 1992/93:48

a)   används för andra ändamål än att uppnå det självständigt skapade    Skydd för datorprogram datorprogrammets samverkansförmåga,

b)   överlämnas till andra personer, utom när detta är nödvändigt för det självständigt skapade datorprogrammets samverkansförmåga, eller

c)   används för utveckling, tillverkning eller marknadsföring av ett datorprogram som i väsentliga delar liknar det berörda programmets uttrycksform, eller används för andra åtgärder som medför intrång i upphovsrätten.

3. I överensstämmelse med bestämmelseraa i Berakonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk får bestämmelsema i denna artikel inte tolkas så att de tillämpas på sätt som otillbörligt skadar rättsinnehavarens legitima intressen eller står i konflikt med ett normalt utnyttjande av datorprogrammet.

Förslag tijl lagtext:

11 b  Återgivning av en datorprograms kod eller översättning av kodens form är tilläten om åtgärderna krävs för att få den information som är nödvändig för att uppnå samverkansförmåga mellan programmet och ett annat program. Detta gäller dock endast under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:

a) åtgärdema utförs av en person som har rän att använda programmet eller för hans räkning av en person som har fått rän att utföra åtgärdema,

b) den information som är nödvändig för att uppnå samverkansförmåga har inte tidigare varit lätt åtkomlig för de i punkt a angivna personerna, och

c)  åtgärderna är begränsade tiU de delar av originalprogrammet som är nödvändiga för an uppnå den avsedda samverkansförmågan.

Bestämmelsema i första stycket innebär inte att informationen får:

a)  användas för andra ändamål än an uppnä den avsedda samverkans­förmågan,

b)  överlämnas till andra personer, utom när detta är nödvändigt för att uppnä den avsedda samverkansförmågan,

c)   användas för utveckling, tillverkning eller marknadsföring av ett datorprogram som i förhållande tiU det skyddade programmet har en väsentligen likanad uttrycksform, eller

d) användas för andra åtgärder som utgör intrång i upphovsrätten.
Avtalsvillkor som inskränker användarens rätt enligt denna paragraf är

ogiltiga.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.161).

Remissinstansema: Inga remissinstanser har berört förslaget i sak. Beträffande lagtekniska synpunkter se avsnitt 7.3.4.

Skälen för mitt förslag: Artikel 6 innehåller en tvingande rätt för en behörig användare av datorprogram att under vissa fömtsättningar utan rättsinnehavarens samtycke återge eller översätta ett programs kod för att erhålla sädan information som är nödvändig för att uppnä samverkans­förmåga mellan tvä eller flera program, s.k. reverse engineering.

Orsaken till att direktivet innehåller en artikel av detta slag är att de idéer
och principer som ligger bakom ett datorprogram inte åtnjuter upphovsrätts­
ligt skydd. Den som tar del av ett traditionellt upphovsrättsligt skyddat verk
fär fri tillgäng till verkets bakomliggande idéer och principer genom att ta
del av verket i fråga. Det gär emellertid som regel inte att ta del av ett
datorprograms bakomliggande idéer och principer genom att endast
observera hur datorprogrammet fungerar. För detta krävs att programmets
      129

9 Riksdagen J 992/93. I sam/. Nr 48


objektkod (den maskinläsbara versionen av programmet) översätts till källkod (den skrivna versionen av programmet). Detta förfarande kallas dekompilering.

Även om idéema och principema i ett datorprogram inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd, kommer de till följd av bestämmelseraa i artiklama 4 och 5 i praktiken att skyddas genom att de med användning av upphovs­rättsliga regler görs oåtkomliga för studium. Om det riktiga i detta råder olika meningar. Det kan emellertid inte råda någon tvekan om att en obegränsad rätt till s.k. reverse engineering innebär att utvecklare av datorprogram får ett svagt skydd, bestående endast i skydd av programmets form, för produkter vars utveckling ofta varit ett resultat av mycket omfattande arbetsinsatser och investeringar. Å andra sidan får inte programmen göras sä slutna att förvärvaren inte kan använda dessa. I artikel 6 skapas därför en möjlighet för förvärvaren att pä vissa villkor få studera programmets utformning för att det skall vara möjligt att använda programmet tillsammans med andra program.

Den gmndläggande fömtsättningen enligt direktivet för att dekompilering skall fä äga mm är att den information som blir tillgänglig är oundgänglig för att uppnä samverkansförmåga mellan ett datorprogram och andra program. Dämtöver skall tre villkor vara uppfyllda. För det första skall åtgärden utföras av nägon som har rätt att använda programmet. Rättsinne­havaren är således skyddad mot åtgärder av någon som inte har rätt att använda det. För det andra skall den nödvärdiga informationen inte tidigare ha varit lätt åtkomlig för de personer som har rätt att använda program­met och de personer som dessa ger rätt att utföra dekompileringen. Detta innebär att rättsinnehavaren kan förhindra dekompilering genom att publicera information om gränssnitt i t.ex allmänt tillgänglig program­dokumentation. För det tredje begränsas de för dekompilering tillåtna åtgärdema till att avse de delar av originalprogrammet som det är nödvändigt att vidta åtgärder i för att uppnå samverkansförmåga. Genom detta villkor skyddas rättsinnehavaren mot att hela program dekompileras.

Användningen av den sålunda lagligt erhållna informationen begränsas därefter av följande fyra villkor. Syftet med dessa villkor är att förhindra att information som erhållits genom dekompilering används på ett obehörigt sätt. För det första får informationen inte användas för andra ändamål än att uppnå samverkansförmägan. För det andra fär informationen inte överlämnas till andra personer utom när detta är nödvändigt för att uppnå samverkansförmägan. För det tredje får inte den erhållna informationen användas för att utveckla, tillverka eller marknadsföra ett datorprogram som i förhällande till det skyddade programmet har en väsentiigen likartad utttycksform. För det Ijärde fär den inte användas för andra ändamäl som medför inträng i upphovsrätten. Det är således möjligt att utveckla datorprogram som ett resultat av dekompilering sä länge datorprogrammet inte medför intrång i upphovsrätten till det dekompilerade programmet.

Rätten till dekompilering är tvingande till förmån för användaren. Upphovsrättslagen innehåller inte någon motsvarighet till artikel 6. Jag anser därför att innehållet i denna artikel bör införiivas med svensk rätt genom en ny bestämmelse i upphovsrättslagen.


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogran'

130


 


Enligt artikel 6 sista stycket får denna artikel, i enlighet med Berakonven-    Prop. 1992/93:48 tionen, inte tolkas på ett sätt som är oskäligt mot rättsinnehavaren eller som    Skydd för datorprogram står i strid med ett normalt utnyttjande av det berörda datorprogrammet. Detta är enbart en  tolkningsregel  och  den  behöver  följaktiigen  inte införlivas med upphovsrättslagen.

Som jag har varit inne pä i avsnitt 7.3.4. bör den nya bestämmelsen placeras i 2 kap. upphovsrättslagen, lämpligen som en 11 b §.

7.3.6 Sanktioner och kopieringsspärrar

Mitt förslag: Kopiering av datorprogram för enskiU bmk utan tillstånd av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare skall inte leda till straff

Den som säljer, hyr ut eller i annat förvärvssyfte innehar ett hjälpmedel vars enda syfte är att underlätta olovligt borttagande eller kringgående av anordning som anbringats för att skydda ett dator­program mot olovlig exemplarframställning skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Anikel 7 - sanktionerna

1.   Om inte annat följer av bestämmelseraa i artiklaraa 4, 5 och 6 skall
medlemsstateraa i enlighet med sin nationella lagstiftning besluta om
lämpliga åtgärder mot personer som utför någon av de i punkteraa a, b och
c nedan angivna åtgärdema:

a)   varje åtgärd som innebär att en kopia av ett datorprogram omsätts, trots att personen i fråga vet om eller har gmndad anledning att misstänka att kopian medför intrång i upphovsrätten,

b)  innehav för kommersiella ändamäl av en kopia av ett datorprogram, trots att personen i fräga vet om eller har gmndad anledning att misstänka att kopian medför intrång i upphovsrätten,

c)   varje åtgärd som innebär omsättning eller innehav för kommersiella ändamål av varje hjälpmedel vars enda syfte är att underlätta att en teknisk anordning som har anbringats för att skydda ett datorprogram avlägsnas eller kringgås utan tillstånd.

 

2.    Varje kopia av ett datorprogram som medför intrång i upphovsrätten skall kunna tas i beslag i enlighet med lagstiftningen i den berörda medlemsstaten.

3.    Medlemsstatema kan besluta om beslag av de hjälpmedel som anges i punkt 1 c angivna hjälpmedel.


Förslag till lagtext:

53 § Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtar åtgärder, som innebär inträng i den till verket enligt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst två år.

Den som för sitt enskilda bmk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller varav exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall


131


 


inte dömas tiU straff, om förlagan för kopieringen inte används i närings-    Prop. 1992/93:48 verksamhet eller offentlig verksamhet och han ime utnyttjar framställda    Skydd för datorprogran exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk.

Vad som sägs i första stycket gäller ocksä, om någon till riket för spridning till allmänheten inför exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sädana omständigheter, att en sädan framställ­ning här i riket skulle ha varit straffl)ar enligt vad som sägs i det stycket.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

57 a % Den som i annat faU än som avses i 53 § säljer, hyr ut eller för försäljning, uthyming eller annat förvärssyfte innehar ett hjälpmedel som är avsett endast för att underlätta olovligt bontagande eller kringgående av en anordning som anbringats för att skydda ett datorprogram mot olovUg exemplarframställning, döms tiU böter eller fångelse i högst sex månader.

IVomemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt när det gäller kopieringsspärtar. När det gäller ansvarsregeln föreslogs i pro­memorian att ringa fall av inträng i upphovsrätt och fotografirätt inte skall medföra straff (se promemorian s.I65).

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser har framfört kritik mot förslaget att ringa fall av brott mot upphovsrätt och fotografirätt inte skall medföra straff

Skälen för mitt forslag: I artikel 7 anges att lämpliga ätgärder skall vidtas mot personer som omsätter eller i kommersiellt syfte innehar kopior av datorprogram som innebär inttång i upphovsrätten till programmet. Detsamma gäller personer som omsätter eller i kommersiellt syfte innehar hjälpmedel för kringgående eller avlägsnande av kopieringsspärrar. Den närmare utformningen av åtgärderaas innehåll överlämnas till respektive lands nationella lagstiftning. Slutligen innehåller artikel 7 vissa bestämmel­ser om beslag.

Enligt artikel 7.1 a och b skall lämpliga sanktioner vidtas mot de personer som omsätter eller i kommersieUt syfte innehar inkräktande kopior av datorprogram. En fömtsättning är att de vet om eller har gmndad anledning misstänka att det rör sig om kopior av datorprogram som gör intrång i upphovsrätten. Dessutom anger artikel 7.2 att kopior av datorpro­gram som innebär intrång i upphovsrätten skall kunna tas i beslag.

Bestämmelser om ansvar och ersättningsskyldighet för den som gör inträng i upphovsrätt finns i 7 kap. upphovsrättslagen.

Den som gör intrång i upphovsrätten, kan enligt 53 § dömas till böter eller fängelse i högst två är. Detsamma gäller den som för spridning till allmänheten importerar verk som framställts pä ett sädant sätt utomlands att framställningen i fråga hade varit otillåten i Sverige. För att straff skall kunna utdömas krävs att gämingen skett uppsåtiigen eller av grov oaktsam­het.

Enligt 54 § kan skadestånd utgå vid intrång i upphovsrätten. Den som utnyttjar ett verk på ett sätt som strider mot upphovsrättslagen skall alltid betiila skälig ersättning för utnyttjandet även om detta skett i god tto. Om intrånget sker uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet, skall skadestånd utgå även för annan föriust än utebliven ersättning samt för lidande eller annat


 


förfång. Skadeständ kan, enligt 53 §, även utgä vid annan överträdelse än    Prop. 1992/93:48 utnyttjande om överträdelsen skett uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet.    Skydd för datorprogram t.ex. vid en kränkning av upphovsmannens ideella rättigheter.

Slutiigen kan, enligt 55 §, den som vidtagit en sådan åtgärd som anges i 53 § bli skyldig att under vissa fömtsättningar avstå egendom med avseende på vilken överträdelsen föreligger till upphovsmannen mot lösen. Detta gäller även sådana hjälpmedel som kan användas endast för framställning av egendomen. I vissa fall kan domstolen på begäran, i stället för att förordna om inlösen, föreskriva att egendomen skall förstöras.

Om brott mot upphovsrättslagen skäligen kan antas föreligga, kan den inkräktande egendomen tas i beslag enligt 59 §. Om det inte är fråga om brott, kan egendomen bli föremål för säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Svea hovrätt och Föreningen Svensk Programvamindustri (SPI) har framhållit att enligt artikel 7.l.b skall även innehav av olovligt framställda kopior medföra sanktioner. I 53 § stadgas straff för den som vidtager åtgärd som innebär intrång i upphovsrätten. Eftersom innehav knappast kan falla in under begreppet vidtager åtgärd är enligt dessa remissinstanser en komplettering av 53 § nödvändig.

I den frägan gör jag följande bedömning. Upphovsrättslagens straffbe­stämmelser innebär bl.a. att den som gör intrång i upphovsmannens ekonomiska rättigheter kan drabbas av påföljd. Innehållet i de ekonomiska rättigheteraa är definierade i 2 § som bl.a. ger upphovsmannen ensamrätt till spridning och mångfaldigande av det skyddade verket. I 53 § stadgas straff för den som vidtar åtgärder som innebär intrång i upphovsrätten medan artikel 7.l.b reglerar innehav. Frågan är närmast om sådant innehav kan anses omfattas av 53 § upphovsrättslagen eller om denna bestämmelse måste kompletteras. Artikel 7. l.b reglerar inte varje form av innehav utan endast det som sker i kommersiellt syfte. Att endast inneha olovligt framställda kopior av datorprogram lär knappast falla under sttaffbe­stämmelsen i 53 §. Det säger sig självt att det torde vara ytterst sällan förekommande med sådant innehav utan att det också föreligger olovligt mångfaldigande eller olovlig spridning. Om det inte är fråga om fullbordat brott, dvs. olovligt mångfaldigande och olovlig spridning, utan endast om innehav kan regleraa i 53 § tredje stycket om försök och förberedelse bli tillämpliga. Bestämmelseraa i 54 § om ersättning och skadeständ för inträng i upphovsrätt kan också bli tillämpliga.

Det sagda innebär enligt min mening att kraven på sanktioner i artikel 7.1 a och b samt 7.2 i direktivet redan fär anses tillgodosedda av gällande be­stämmelser i upphovsrättslagen.

Anpassningen till artikel 5 medför att kopiering för enskilt bmk av datorprogram inte längre skall vara tilläten utan utgör intrång i upphovs­rätten. Det gäller vare sig programmet är i skriftiig eller maskinläsbar form (se avsnitt 7.3.4). Sådan otillåten kopiering kommer dä bl.a. att omfattas av de bestämmelser i 7 kap. upphovsrättslagen som blir tillämpliga vid intrång i upphovsrätten.

När den nuvarande bestämmelsen i 11 § tredje stycket upphovsrättslagen

om kopiering för enskilt bmk av datorprogram i maskinläsbar form infördes

133


 


angavs (se prop. 1988/89:85 s. 14 O utgångspunkten vara att det är mycket    Prop. 1992/93:48

lätt att kopiera program. Det förelåg därför ett behov av att begränsa rätten    Skydd för datorprogran

till kopiering av datorprogram för enskilt bmk såvitt avsåg datorprogram

i maskinläsbar form. Detta ansågs nödvändigt för att minska de ekonomiska

skadeverkningama av en omfattande privatkopiering. Beträffande program

i skriven form ansågs det däremot inte finnas nägot skäl att införa en

säiTcglering i detta avseende.

En viktig utgängspunkt vid bedömningen av vilka begränsningar som skulle göras i kopieringsrätten var att det av allmänna kriminalpolitiska hänsyn var önskvärt med endast sådana begränsningar i rätten att kopiera datorprogram för enskilt bmk som var oundgängligen nödvändiga. Det ansågs vidare olämpligt att införa ett förbud vars efterlevnad inte kunde kontrolleras. En sädan åtgärd skulle kunna bidra till att minska respekten för lagstiftningen i allmänhet.

Övervägandena ledde fram till att rätten till kopiering för enskilt bmk begränsades till sådana program som är utgivna. Vidare begränsades rätten till det strikt enskilda bmket. För det första får förlagan för kopieringen inte användas i näringsverksamhet eller offentiig verksamhet. Vidare får det kopierade programmet endast användas inom den närmaste familje- och vänkretsen. Slutiigen är det tillätet att framställa enstaka exemplar men dä bara till personer i den kretsen för deras personliga bmk.

Införlivandet av direktivet medför att otilläten kopiering av ett datorpro­gram i maskinläsbar och skriftlig form för enskilt bmk skall anses utgöra intrång i upphovsrätten till datorprogrammet. Under fömtsättning att det skett uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet utgör det då brott enligt 53 § upphovsrättslagen.

De kriminalpolitiska överväganden som läg bakom bedömningen i samband med att den nuvarande bestämmelsen om kopiering av datorpro­gram för enskilt bmk infördes fär anses fortfarande ha giltighet. Med hänsyn till att artikel 7 i och för sig inte innehåller nägot krav pä kriminali­sering kunde det därför övervägas om sådan kopiering skall vara fri frän straff fastän den är otillåten. Bestämmelsema i 54 och 55 §§ skulle i allt väsentiigt emellertid vara tillämpliga och erbjuda sanktioner vid inträng i upphovsrätten.

Det kan emellertid inte uteslutas att även kopiering för enskilt bmk skulle kunna ta sig sädana former att det är motiverat med straffsanktioner. Det kan exempelvis röra sig om värdefulla program. Vidare kan det vara så att gärningsmannen ägnat sig åt en vidlyftig kopieringsverksamhet när det gäller att skaffa egna kopior och att sprida kopior till vänner och an­förvanter. Är det däremot ett mindre allvarligt fall, bör gämingsmännen kunna undgå straff.

Pä de anförda skälen föreslogs i promemorian att kopiering av dator­program som regel skall vara straffbart enligt 53 § upphovsrättslagen utom när det är fräga om mindre allvarliga former dä det skulle vara fritt från straff. Förslaget innebar emellertid också att ringa fall av sådana inträng sorn avses i 53 § generellt skulle vara straffria.

Förslaget har mött starkt motstånd från remissinstanseraa som har anfört att den nuvarande lydelsen av 53 § upphovsrättslagen har en allmänpreven-


 


tiv effekt och att en generell regel om straffrihet skulle riskera att urholka    Prop. 1992/93:48 respekten för de immateriella rättighetema.  Några remissinstanser har    Skydd för datorprogram anfört att frågan bör utredas närmare och tas upp i det inom justitiede­partementet pågående arbetet med en översyn av det immaterialrättsliga sanktionssystemet.

Med hänsyn till vad som kommit fram vid remissbehandlingen är jag inte beredd att nu förorda att det införs en regel om generell straffrihet i ringa fall. Frägan bör i stället tas upp i samband med den nämnda översynen av det immaterialrättsliga sanktionssystemet. Till dess bör man nöja sig med att - liksom hittills - låta kopiering för enskilt bmk av datorprogram vara straffritt. Utformningen av en sådan bestämmelse bör ansluta tiU den nuvarande lydelsen av 11 § tredje stycket. Jag delar Lagrådets uppfattning om hur bestämmelsen bör utformas.

Detta innebär att det straffria omrädet liksom tidigare begränsas till kopiering av program som är utgivna, eller nu även överiåtna (jfr den föreslagna lydelsen av 23 §), och som inte används i offentiig verksamhet eller näringsverksamhet. Det fömtsätts också att det framställda exemplaret inte utnyttjas för annat ändamäl än enskilt bmk.

Frågan blir dä vilka sanktioner som blir tillgängliga för olovlig kopiering av datorprogram. Som nämnts tidigare är bestämmelseraa i 54 § om ersättning och 55 § om inlösen och förstörande m.m., utom vad gäller förverkande av vissa hjälpmedel (fjärde stycket), tillämpliga. Nägon möjlighet att enligt 59 § tredje stycket fä egendomen tagen i beslag finns inte när det inte är fräga om brott. Däremot är säkerhetsätgärdema i 15 kap. rättegångsbalken i princip tillgängliga. Det bör understrykas att talan enligt 55 § andra stycket upphovsrättslagen om förstörande m. m. får väckas även av allmän åklagare, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Artikel 7.1 c anger att det skall finnas sanktioner mot personer som omsätter eller i kommersiellt syfte innehar hjälpmedel för att underlätta ett olovligt avlägsnande eller kringgående av kopieringsspärrar i dator­program. I artikel 7.3 överiåts åt den nationella rätten att avgöra om sådana hjälpmedel skall kunna tas i beslag. Dessa hjälpmedel utgörs som regel av särskilda datorprogram som kan ta bort eller eliminera effekten av kopieringsspärrar. Det kan emellertid också vara fräga om skrivna handledningar. För att träffas av bestämmelsen i direktivet skall hjälpmedlet ha som enda syfte att underiätta att kopieringsspärrar avlägsnas eller kringgås utan lov. Avlägsnandet eller kringgåendet av kopieringsspärrar kan 1 sig vara ett inträng i upphovsrätten bestående i att programmet ändras. Å andra sidan har den som har rätt att använda ett datorprogram exempelvis rätt att göra en säkerhetskopia. Om en sädan kopiering kräver att en kopieringsspärt avlägsnas eller kringgås, är det i så fall tillåtet. Innehavet av ett hjälpmedel av beskrivet slag innebär emellertid i sig inget intrång i upphovsrätten. De gämingar för vilka direktivet kräver sanktioner är omsättning eller innehav i kommersiellt syfte av hjälpmedlet. Direktivets bestämmelse handlar inte om nägon kränkning av upphovsrätten i sig utan om ett särskilt sanktionerad förbud, där sanktionen överläts till den nationella lagregleringen.

Någon motsvarighet till artikel 7.1 c finns inte i svensk rätt. Det är inte

135


 


helt okomplicerat att införliva bestämmelsen med svensk rätt. Till en början Prop. 1992/93:48 är det en begränsning att hjälpmedlet skall vara avsett för att underiätta ett Skydd för datorprogram olovligt avlägsnande eller kringgående av kopieringsspärrar. Som nämnts hai' den rättmätige innehavaren av en kopia av ett datorprogram enligt artikel 5 i EG:s direktiv alltid rätt att göra en säkerhetskopia. Om ett datorprogram har en kopieringsspärr och den omöjliggör för användaren att göra en säkerhetskopia, bör han ha rätt att använda ett hjälpmedel av nu aktuellt slag för att göra kopian. Samma hjälpmedel kan naturligtvis användas även för olovlig kopiering men har då inte detta som enda användningsområde och kan därför i princip säljas fritt. Om det datorpro­gram som skall kopieras medger att exempelvis en eller ett par kopior görs men är spärrat för ytterligare kopiering, saknas det i och för sig behov av hjälpmedlet för lovligt bmk.

Frågan komplicerjis ytterligare av att en del av de hjälpmedel för brytande av kopieringsspärrar som saluförs kan användas för kopiering av olil':a datorprogram. Beträffande vissa program kan hjälpmedlet behövas för lovlig kopiering medan för andra program är det obehövligt. Till detta kommer att metoden för att avlägsna eller kringgå en kopieringsspärt kan vara densamma för flera olika datorprogram. Vad som nu sagts gäller naturiigtvis även exempelvis kopiering för lovlig dekompilering.

Ett införlivande av artikel 7.1 c bör i detta avseende ske strikt i enlighet med direktivets lydelse. Det innebär att bestämmelsen får en begränsad räclcvidd, åtminstone inledningsvis. Genom att anpassa sina kopierings­spärrar till de regler om lovlig kopiering som direktivet innehåller kommer datorprogramföretagen att kunna pä sikt göra hjälpmedlen för avlägsnande och kringgående av kopieringsspärrar helt eller i det närmast helt otillåtna.

Bestämmelsen i 7.1 c gäller sådan befattning med hjälpmedlet som utgörs av omsättning (putting into circulation) eller innehav i kommersiellt syfte. Denna formulering torde vara avsedd att omfatta försäljning och uthyraing samt innehav för försäljning, uthyraing eller annat kommersielU syfte. Med det sistnämnda avses exempelvis att mot ersättning åt andra göra olovliga kopieringar med jmvändande av hjälpmedlet.

Artikel 7.l.c är begränsad till att avse situationer där det förligger antingen omsättning eller innehav i kommersiellt syfte. Detta innebär att t.ex. endast innehav av ett sådant hjälpmedel utan något kommersiellt syfte inte täcks av bestämmelsen. Användandet av hjälpmedlet kan emellertid utgöra ett led i ett intrång enligt 53 § upphovsrättslagen. Vidare kan innehav av ett sådant hjälpmedel i princip utgöra ett led i förberedelsen av ett sådant inträng och medföra ansvar enligt bestämmelseraa i 23 kap. brottsbalken.

Mot bakgmnd av det sagda anser jag att en bestämmelse i överens­stämmelse med artikel 7.1 c bör införas i svensk rätt. Med hänsyn till dess nära samband med upphovsrätten bör den tas in i upphovsrättslagen. Den bör placeras i 7 kap. som 57 a §. Bestämmelsen bör utformas som en straffbestämmelse. För ansvar skall krävas uppsåt. Brott av detta slag bör normalt föranleda böter. Det kan emellertid inte uteslutas att det i det enskilda fallet kan förekomma försvårande omständigheter som motiverar

ett fängelsestraff Fängelse bör därför ingå i straffskalan men med fängelse

136


 


i sex månader som maximistraff I många fall kommer de gämingar som    Prop. 1992/93:48 nu avses att utgöra medverkan till fullbordat brott mot 53 § eller med-    Skydd för datorprograr verkan till försök eller förberedelse till sådant brott. Ansvar skall dä endast komma i fräga enligt 53 §.

Ett par remissinstanser har invänt att bestämmelsen borde ha samma subjektiva rekvisit och straffskala som 53 §. Enligt min uppfatming bör dock regeln utformas på det sätt som jag nu har angivit. Bestämmelsen torde fä en begränsad betydelse. I det stora flertalet fall kommer som jag nämnt 53 § att kunna tillämpas i stället.

Som nämnts kan ett hjälpmedel av angivet slag vara i skriven form. Det kan exempelvis bestå i en tryckt handbok med råd om hur man kringgår kopieringsspärrar. Hjälpmedlet skulle även kunna bestå i t. ex. en demonstrationsvideo eller en ljudupptagning. Tryckta skrifter och filmer, videogram och ljudupptagningar som är avsedda att spridas till allmänheten kan endast bli föremål för rättsliga åtgärder om så medges enligt tryck­frihetsförordningen (TF) eller yttrandefrihetsgmndlagen (YGL). 57 a § omfattas inte av de undantag för upphovsrätten som finns i I kap. 8 § TF och 1 kap. 12 § YGL. Det kan därför inte föreligga brott enligt 57 a § om hjälpmedlet utgör tryckt skrift enligt TF eller medium som omfattas av YGL.

Bestämmelseraa i 54-56 §§ om ersättningsskyldighet, inlösen och förstörelse av egendom fömtsätter att det föreligger inträng i upphovs­rätten. Skall gämingen bedömas enligt 53 §, blir de nyssnämnda be­stämmelsema tillämpliga. Så är däremot inte fallet, om gämingen skall bedömas enligt den föreslagna 57 a §. Frägan blir dä om det behövs särskilda bestämmelser om bl.a. förverkande och ersättningsskyldighet i fräga om brott mot 57 a §.

Sädana hjälpmedel för avlägsnande eller kringgående av kopieringsspärrar som omsatts eller innehafts i kommersiellt syfte i strid med den föreslagna strafftjestämmelsen torde kunna förverkas enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. Uppfyller de kraven för straffansvar finns det nämligen som regel ingen legitim användning för dem. Förverkande enligt nämnda lagmm av sådana hjälpmedel torde för övrigt kunna göras även hos en person som innehar programmet för andra än kommersiella syften under fömtsättning att övriga rekvisit enligt lagmmmet är uppfyllda. Nägot behov av ett särskiU stadgande om förverkande av sådana hjälpmedel finns därför inte. Att beslag får ske för att säkra egendomen framgår av 27 kap. 14 a § rättegångsbalken. Nägot behov av bestämmelser motsvarande dem som i övrigt finns i 55 och 56 §§ finns inte heller.

Bestämmelsen om ersättningsskyldighet i 54 § är utformad för att särskilt tillgodose rättighetsinnehavarens intresse av att fä ersättning för intrånget i hans rättigheter. Nägot behov av en särskild sådan ersättningsrätt i de fall 57 a § skall tillämpas finns inte. Frågan om ersättning får i stället prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

137


 


7.3.7 Glhighetstid

Min bedömning: Inget behov av lagändring föreligger.


Prop. 1992/93:48 Skydd för datorprogram


Anikel 8 - Skyddets giltighetstid

1.   Skyddstiden skall gälla intill utgängen av femtionde året efter det år då upphovsmannen avled eller vid gemensam upphovsrätt efter den sist avlidne upphovsmannens dödsdag. För verk som har offentiiggjorts anonymt eller under pseudonym eller om en juridisk person i enUghet med nationell lagstiftning anses som upphovsman i överensstämmelse med artikel 2.1, skall skyddstiden gälla intill utgängen av femtionde året efter det år då verket offentiiggjordes.

2.   De medlemsstater som redan har en längre skyddstid än den som anges i punkt 1 får bibehålla denna till dess att skyddstiden för upphovsrättsliga verk mer allmänt har harmoniserats med gemenskapsrätten.

Pi'omemorians bedömning: Överensstämmer med min (se s.174). Remissinstansema: Inga remissinstanser har yttrat sig. Skälen för min bedömning: Artikel 8 är utformad i överensstämmelse med Berakonventionen och motsvarar 43 och 44 §§ i upphovsrättslagen.

7.4 Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser

Mitt förslag: De nya regleraa bör träda i kraft, beträffande be­stämmelsen i 23 § upphovsrättslagen den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993. De skall tillämpas även på datorprogram som har tillkommit dessförinnan dock utan att inverka på åtgärder som utförts eller rättigheter som förvärvats före denna dag.

Anikel 9 - Den fonsätta tillämpningen av andra rättsliga bestämmelser

1.    Bestämmelseraa i detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av andra rättsliga bestämmelser såsom bestämmelser om patenträtt, vam­märken, otillbörlig konkurrens, yrkeshemligheter, skydd för halvledar­produkter eller avtalsrätt. Varje avtalsbestämmelse som strider mot artikel 6 eller mot de i artikel 5.2 och 5.3 angivna undantagen skall vara ogiltig.

2.    Bestämmelseraa i detta direktiv skall även gälla program som har skapats före den 1 januari 1993 dock utan att inverka på ätgärder som utförts eller rättigheter som förvärvats före denna dag.


Förslag till lagtext:

1.    Denna lag träder i kraft, i fräga om 23 § den dag regeringen bestiimmer och i övrigt den 1 januari 1993.

2.    Lagen tillämpas även pä verk som har tillkommit före ikraftträdandet utom såvitt gäller ätgärder som vidtagits eller rättigheter som förvärvats dessförinnan.


138


 


Prop. 1992/93:48

Promemorians förslag: Överensstämmer till största delen med mitt (se    Skydd för datorprograi promemorian s. 175).

Remissinstansema: En del remissinstanser har påpekat att det är osäkert om EES-avtalet hinner träda i kraft den 1 januari 1993 och det saknas skäl att genomföra ändringaraa av de immaterialrättsliga lagaraa tidigare än vad som erfordras till följd av EES-avtalets ikraftttädande.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993, under fömtsättning att alla avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller godkannandeinstmment. Efter denna dag träder avtalet i kraft den första dagen av den andra månaden som följer efter den sista notifikationen. Den senaste tidpunkten för en sådan notifikation är den 30 juni 1993. Efter den dagen skall avtalspartema sammankalla en diplomat­konferens för att bedöma läget. Det kan inte uteslutas att avtalet träder i kraft senare än den 1 januari 1993. EG skall förverkliga sin s.k. inre marknad med ikraftträdande den 1 januari 1993. Enligt min mening är det en fördel att nu bestämma att lagändringaraa - med ett undantag - bör träda i kraft den 1 januari 1993. Däremot bör bestämmelsen om bl. a. regional konsumtion i 23 § upphovsrättslagen inte träda i kraft om inte EES-avtalet träder i kraft. Regeringen bör därför ges möjlighet att förordna om när den ändringen skall träda i kraft.

Artikelns övergångsbestämmelse innebär att även datorprogram som har skapats före ikraftträdandet den 1 januari 1993 omfattas av direktivet. Detta gäller dock inte för de ätgärder som vidtagits och de rättigheter som förvärvats dessförinnan. En åtgärd i form av dekompilering blir således inte retroaktivt tillåten när denna lag träder i kraft.

Av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att den nya bestämmelsen om ansvarsfrihet i 53 § upphovsrättslagen skall tillämpas även beträffande gäraingar som begås före i kraftträdandet.

139


 


8    Vissa särskilda ändringsförslag i växtförädlarrättslagen


Prop. 1992/93:48 Växtforädlarrätt


8.1   Skydd för ytterligare släkten m.m.

Mitt förslag: Växtförädlarrättslagen utvidgas till att omfatta växt­släktena Acer spp. (lönn), Begonia spp. (begonia), Betula spp. (björk), Caragana spp. (ärtbuske), Coraus spp. (koraell, snöbär), Euonymus spp. (spindelträd), Potentilla spp. (fingerört, tok), Rhododendron spp. (azalea, rhododendron), Spiraea spp. (spirea), Syringa spp. (syren), och Viburaum spp. (olvon) samt växtarten Vicia sativa L. (fodervicker).

Lagen skall även generellt tillämpas pä växtsorter av hybrider mellan de släkten och arter som omfattas av lagen.


Förslag till lagtext:

1 § Denna lag skall tillämpas pä växtsorter som tillhör de växtsläkten eller växtarter som anges i bilagan till denna lag.

Lagen skall tillämpas även på växtsoner som är hybrider mellan de växt­släkten eller växtaner som anges i bilagan.

Växtsortnämndens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstansema har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: För att omfattas av växtforädlarrätt bör enligt vad som för närvarande gäller ett växtsläkte eller en växtart vara odlings­bar och således tillhöra kulturväxtema. Det bör också finnas ett behov av att skydda sorter av släktet eller arten i fråga. Slutiigen måste det finnas möjlighet att prova sorteraa för registrering (jfr SOU 1969:15 s. 73 f).

De växtsläkten som Växtsortnämnden har föreslagit skall omfattas av växtforädlarrätt är alla odlingsbara. Försöksavdelningen för nortländsk trädgårdsodling vid Sveriges lantbmksuniversitet och Arboretum Norr har i en gemensam skrivelse till Växtsortnämnden förklarat att man har för avsikt att söka växtforädlarrätt bl.a. för sorter av släktena Acer, Betula, Caragana, Comus, Euonymus, Rhododendron, Spirea, Syringa och Viburaum. Även en annan förädlare har uttryckt intresse för att skydda sorter av släktet Acer. I fråga om släktena Begonia och Potentilla skyddas redan nu underarteraa Begonia elatior (Begonia x Hiemalis) respektive Potentilla fmticosa. Av Växtsortnämndens skrivelse framgår att det torde finnas möjlighet att sluta avtal med andra länder om provning av sorter frän de aktuella växtsläktena.

Det finns alltså fömtsättningar för att låta sorter av de nu omnämnda växtsläktena omfattas av växtförädlarrättslagen. Jag anser att det år angeläget att de bereds möjlighet till ett sädant skydd. Växtförädlarrätt-


140


 


slagen bör säledes utvidgas till att omfatta sorter av dessa släkten. De underarter av Begonia och Potentilla som nu finns upptagna i bilagan bör därvid utgå. Jag vill i sammanhanget också nämna att enligt den reviderade text av 1961 års konvention om skydd för växtförädlingsprodukter (UPOV-konventionen) som antogs vid en diplomatkonferens i mars 1991 skall de stater som ansluter sig till denna text efter en viss övergångstid skydda sorter av samtliga växtsläkten och växtarter. Den nya konventionstexten har ännu inte trätt i kraft och det kan komma att dröja någon tid innan förslag läggs fram om att Sverige skall ratificera den ändrade lydelsen av konventionen.

Vicia sativa L. (fodervicker) bortföll av misstag vid den senaste ändring­en av växtförädlarrättslagen (se prop. 1990/91:74, LU19, rskr. 192). Detta misstag bör nu rättas till.

På förslag av Statens utsädeskontroll har vidare nägra av de latinska benämningaraa i bilagan till lagen ändrats sä att de bättre överensstämmer med de benämningar som används interaationellt.

För närvarande finns ett antal hybrider uppräknade i bilagan till växt­förädlarrättslagen. Sä är t.ex. Festulolium spp. (rajsvingel), som är en hybrid mellan ängssvingel och engelskt rajgräs, upptagen i bilagan trots att såväl Festuca spp. (svingel) som Lolium spp. (rajgräs) också finns med där. Jag anser att det är naturiigt att det skall vara generellt möjligt att skydda hybridsorter av växtsläkten och växtarter som omfattas av bilagan till växtförädlarrättslagen. En bestämmelse om detta föreslås därför bli införd i lagen som ett nytt andra stycke i 1 §. De hybrider som nu finns förtecknade i bilagan utom Begonia elatior (Begonia x Hiemalis) bör av praktiska skäl kvarstå i denna.


Prop. 1992/93:48 Växtforädlarrätt


 


8.2   Avskaffande av besvärsavgiften

Mitt förslag: Bestämmelseraa om besvärsavgift slopas.

Förslag till lagtext:

19 § Växtsonnämndens beslut enligt 18 § överklagas hos Statens Jord­bmksverk inom två månader från beslutets dag.

Jordbmksverkets beslut får överklagas av sökanden, om det har gån honom emot. Verkets beslut överklagas hos Regeringsrätten inom tvä månader från beslutets dag.

48 § Annat slutUgt beslut av Växtsonnämnden enligt denna lag än som avses i 18 § överklagas hos Jordbruksverket inom två månader från beslutets dag.

Jordbruksverkets beslut överklagas hos Regeringsrätten inom två måna­der från beslutets dag.


141


 


Växtsortnämndens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.  Prop. 1992/93:48

Remissinstansema: Remissinstansema har tillstyrkt förslaget.    Växtforädlarrätt

Skälen för mitt förslag: Av 19 § växtförädlarrättslagen följer att den som vill föra talan mot ett slutiigt beslut av Växtsortnämnden i ärende angående ansökan om registrering av en växtsort skall betala besvärsav­gift. Besvären tas annars inte upp till prövning av Statens jordbmksverk. Detsamma gäller enligt 48 § växtförädlarrättslagen vid talan mot annat slutiigt beslut av Växtsortnämnden. Besvärsavgiften utgör för närvarande 900 kr.

Motsvarande bestämmelser om besvärsavgift i vammärkeslagen, patentlagen och mönsterskyddslagen avskaffades i samband med följdlag-stiftningen tiU 1986 års förvaltningslag Ofr prop. 1986/87:39, KU 11, rskr. 59). Ändringen hängde samman med den skyldighet för Patent- och registreringsverket att i vissa fall ompröva sina egna beslut som följer av 27 § förvaltningslagen (1986:223). Att behälla skyldigheten att betala besvärsavgift ansågs kunna ge upphov till krångel i de fall Patent- och registreringsverket ändrar ett överklagat beslut i stället för att överlämna överklagandet till Patentbesvärsrätten (se prop. 1986/87:39 s. 73 f och 76). Förvaltningslagens bestämmelse om skyldighet att i vissa fall ompröva sina beslut gäller ocksä för Växtsortnämnden. Av samma skäl som anfördes i 1986 års lagstiftningsärende bör bestämmelsema om besvärsavgift vid besvär över Växtsortnämndens beslut slopas. I enlighet med detta föresläs att andra meningen i 19 § första stycket och andra meningen i 48 § första stycket växtförädlarrättslagen upphäva. Med hänsyn till att nämndens beslut sällan överklagas torde inkomstbortfallet bli helt obetydligt.

142


 


9   Upprättade lagförslag                        Prop. 1992/93:48

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    lag om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter,

2.    lag om ändring i patentiagen (1967:837),

3.    lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

4.    lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392),

5.    lag om ändring i vammärkeslagen (1960:644),

6.    lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

10 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att anta lagförslagen.

11 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

143


 


Sammanfattning av promemorian (Ds 1992:13)   Prop. 1992/93:48

Bilaga 1

I promemorian läggs fram förslag om sådana ändringar i de immaterial­rättsliga lagama som behövs till följd av de åtaganden som Sverige har gjort i avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet). I promemorian behandlas endast de delar av EES-avtalet som berör immaterialrättsliga frägor.

I avsnitt 1 behandlas allmänt frågan om EES-avtalets inverkan på den svenska immaterialrätten.

Avsnitt 2 handlar om konsumtion av de immateriella rättighetema. I avsnittet läggs fram förslag om ändrade konsumtionsprinciper pä patent-, mönsterskydds- och växtförädlartättens områden. Förslagen innebär de nämnda ensamrätteraa skall anses vara komsumerade, om den skyddade produkten, varan eller materialet förts ut inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättighetshavaren eller med dennes samtycke.

Frågor rörande skyddet för kretsmönster i halvledarprodukter behandlas i avsnitt 3. Där föresläs bl.a. att kravet på verkshöjd även skall innefatta nyhetskrav, att rätten till kretsmönster som utvecklas av arbetstagare övergår till arbetsgivaren sävida inte annat har avtalats, att både juridiska och fysiska personer med anknytning till EES kan vara innehavare av rätt till kretsmönster samt att godtroende förvärvare av skyddade kretsmönster får fortsätta utnyttja dessa mot skälig ersättning. En ny lag om skydd för kretsmönster föresläs bli införd.

Förändringar av den svenska vammärkesrätten som en följd av an­passningen till ett EG-direktiv om vammärken behandlas i avsnitt 4. Där läggs bl.a. fram förslag som utökar möjligheten att fä olika tecken erkända som vammärken, som förstärker skyddet för väl kända vamkännetecken och som skärper användningstvånget för vammärken.

Avsnitt 5 behandlar det rättsliga skyddet för datorprogram. I avsnittet föreslås sädana ändringar i upphovsrättslagen, som behövs för att anpassa den till EGs direktiv om skydd för datorprogram. De ändringar som föreslås är bl.a. att skydd av datorprogram även omfattar programmets förberedande designmaterial, att alla rättigheter till datorprogram som utvecklas av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida inte annat avtalats, att konsumtionspunkten är den första överiåtelsen av ett exemplar av ett datorprogram, att kopiering för enskilt bmk blir otillåtet samt att användare av datorprogram fär en tvingande rätt att göra säkerhetskopior och utföra s.k. dekompilering.

144


 


Förteckning över remissinstanser som har yttrat       Prop. 1992/93:48

CIO

sig över departementspromemorian (Ds 1992:13)        '* Ändringar i de imaterialrättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m.

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. Marknadsdomstolen, Patentbesvärsrätten, Kommers­kollegium, Konsumentverket, Näringsfrihetsombudsmannen, Patent- och registreringsverket, Riksarkivet, Riksåklagaren, Statens pris- och konkur­rensverk, Statens växtsortnämnd. Försvarets civilförvaltning. Universitetet i Linköping, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Annonsörföreningen, ASEA Brown Boveri AB, Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare, Föreningen Svensk Programvamindustri, Föreningen Svenska Tonsättares Intemationella Musikbyrå (STIM), Företagaraas riksorganisation, Grossist­förbundet Svensk Handel, Handelshögskolan i Stockholm, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Lantbmkamas Riksförbund LRF, Läkemedelsindustriföreningen, Standardiseringskommissionen i Sverige - SIS, Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. Svenska gmppen av the Interaational Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPI), Stockholms handelskammare, Svensk Industridesign, Svenska AlPPI-gmppen, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI), Svenska bokförlägga­reföreningen, Svenska Fotografemas Upphovsrättsråd, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR), Svenska Industriens Patentingenjörers Förening (SIPF), Svenska joumalistförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska patentombudsföreningen (SPOF), Svenska tidningsutgivareföre­ningen (TU), Sveriges advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Radio AB, Teatrarnas Riksförbund, Telefonaktiebolaget L M Ericsson, Tidningamas arbetsgivareförening (TA) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Yttrande har också kommit in från Datorprogramföretagens Intresseförening mot Illegal Kopiering, DIMIK, Svenska Teaterförbundet och Sveriges Videodistributörers Förening, SVF, samt från Jur. dr Lars Holmqvist och Jur. dr h.c. Claes Uggla.

Dataföreningen i Sverige, Delegationen för Industriell Utveckling inom Informationsteknologiområdet, Industrins Uppfinnamämnd, Konstnäremas Riksorganisation, Kooperativa Förbundet, Landsorganisationen (LO), Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Svenska Elektro- och Dataingenjörers Förening, Svenska Föreningen för Upphovsrätt, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Svenska Uppfinnareföreningen, Sveriges Allmänna Exportförening, Teatramas Riksförbund och Televerket har beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.

145

10 Riksdagen 1992193. /saml. Nr 48


Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs följande. Skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

1§ 1 denna lag stadgas om rätt till skydd för kretsmönster för halvledarpro­dukter.

Ett kretsmönster skall vara resultatet av en egen intellektuell insats av den som har skapat det och det fär inte vara allmänt förekommande inom halv­ledarindustrin. Består ett kretsmönster av delar som är allmänt förekom­mande inom halvledarindustrin, skyddas det endast om kombinationen av delama uppfyller villkoren.

Skyddets omfattning

2§ Rätt till kretsmönster för en halvledarprodukt innebär en uteslutande rätt att

1. framställa exemplar av kretsmönstret,

2.   utföra kretsmönstret på eller i ett materiellt underiag,

3.   i kommersiellt syfte importera kretsmönstret eller en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönstret, samt

4.   göra kretsmönstret tillgängligt för allmänheten genom att exemplar av kretsmönstret eller produkter som kretsmönstret ingär i bjuds ut till försälj­ning, uthyraing eller utlåning eller sprids till allmänheten på annat sätt.

Innehavare av rätt till skydd

3 § Rätt till kretsmönster tillkommer den fysiska person som har skapat kretsmönstret under fömtsättning av att han är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att andra stycket inte är tillämpligt.

Rätt till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i anställningsför­hållande tillkommer arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats och arbetsgivaren är en fysisk person som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingår i samarbetsområdet eller är en juridisk person som bedriver förvärvsverksamhet i en sådan stat.

I de fall då rätt till kretsmönster inte föreligger enligt första och andra styckena skall sådan rätt tillkomma sådana fysiska och juridiska personer som uppfyller de i andra stycket angivna villkoren om anknytning tiU samarbetsområdet under fömtsättning av att en sådan person har fått ensamrätt att utnyttja kretsmönstret kommersiellt i hela samarbetsområdet och det första kommersiella utnyttjandet sker i en stat som ingår i detta område.

Rätt till kretsmönster skall ocksä tillkomma den som övertagit rättigheten från de personer som anges i första till tredje styckena.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


146


 


Skyddstid

4 § Rätt till kretsmönster uppstår när det har skapats och varar till utgången av det tionde året efter det år då kretsmönsttet först utnyttjades kommersi­ellt i någon del av världen.

Rätten upphör femton år efter utgången av det är då kretsmönsttet skapades, om det då ännu inte har utnyttjats kommersiellt.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


Inskränkningar i skyddet

5 § Utan hinder av 2 § får exemplar framställas av kretsmönsttet ute­
slutande för undervisning om eller analys av kretsmönsttet. Enstaka
exemplar får också framställas för enskilt bmk.

Exemplar som har framställts med stöd av första stycket får inte umyttjas för något annat ändamäl.

6    § Rätt till kretsmönster omfattar inte exemplar av kretsmönster eller produkter i vilka kretsmönster ingär, om de spritts till allmänheten inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med rättsinnehavarens samtycke.

7    § Om ett exemplar av ett kretsmönster utgör allmän handUng, skall exemplaret utan hinder av 2 § tillhandahållas i den ordning som föreskrivs i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Överlåtelse av rätten

8  § Överiåtelse av ett exemplar av ett kretsmönster innefattar inte
överiåtelse av rätten till kretsmönstret.

Om den som innehar rätten till ett kretsmönster har gett nägon annan rätt att yrkesmässigt utnyttja detta (licens), fär denne överiäta sin rätt vidare endast om avtal har träffats om denna. Om licensen ingår i en rörelse, får den dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller en del av denna.


Straff m.m.

9 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtar en åtgärd som
innebär intrång i rätten enligt 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst tvä år.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare får väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal krävs frän allmän synpunkt.

10   § Den som i strid mot denna lag förvärvar ett exemplar av ett skyddat kretsmönster och inte känner till eller har skälig anledning att anta att kretsmönstret är skyddat har rätt att fortsätta att utnyttja exemplaret av det skyddade kretsmönstret kommersiellt även efter det att han har fått kännedom om att kretsmönstret är skyddat. För utnyttjandet skall ersättning lämnas enligt 11 § första stycket.

11   § Den som i strid mot denna lag utnyttjar ett kretsmönster skall betala ersättning för utnyttjandet till den som innehar rätten till mönsttet om och i den mån det är skäligt.

Om det sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet skall ersättning betalas


147


 


ocksä för den ytteriigare skada som intrånget har medfört. Då ersättningens    Prop. 1992/93:48

storiek bestäms skall hänsyn tas även till innehavarens inttesse av att  Bilaga 3

intrång  inte begås och  till övriga omständigheter av  annan än rent     Lagrådsremissens

ekonomisk betydelse.                                                     lagförslag

12 § Den som vidtar en åtgärd som innebär överträdelse enligt 9 § är
skyldig att, om det är skäligt, mot lösen avstå den egendom som överträdel­
sen avser till den som innehar rätten till kretsmönsttet.

I stället för att förordna om inlösen enligt första stycket får domstolen, om det är skäligt, besluta att egendomen skall förstöras, ändras eller utsättas för andra åtgärder som är ägnade att förebygga missbmk. Detta gäller dock inte om förverkande eller åtgärder som är ägnade att förebygga missbmk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken. Talan enligt detta stycke förs av den som innehar rätten till kretsmönstret. Sådan talan får föras även av åklagare, om det krävs frän allmän synpunkt.

Bestämmelsema i första och andra styckena gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller en särskild rätt till den.

13   § Sädan egendom som avses i 12 § får tas i beslag, om brott enligt denna lag skäligen kan antas föreligga. I fråga om sädant beslag tillämpas reglema om beslag i brottmål i allmänhet.

14   § Har ett annat föremål än som avses i 12 § använts som hjälpmedel vid sådan framställning av exemplar av kretsmönstret som utgör brott enligt denna lag, fär föremålet eller dess värde förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl till det. Detsamma gäller föremål som har använts vid försök till brott som avses i denna paragraf eller som omfattas av åtgärd som utgör förberedelse till sådant brott.

Lagens tillämpningsområde

15 § Regeringen får, under föratsättning av ömsesidighet eller om det följer av avtal med främmande stat eller mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt, föreskriva om lagens tillämplighet i förhållande till andra stater än dem som ingår i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

1.    Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.    Lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer.

3.   Lagen tillämpas även på kretsmönster som har tillkommit före
ikraftträdandet utom såvitt gäller åtgärder som vidtagits eller rättigheter som
förvärvats dessförinnan. Har exemplar av kretsmönster framställts före den
I april 1987, får de dock utan hinder av 2 § spridas vidare.

148


 


2 Förslag till

Lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrädsremissens

Härigenom föreskrivs att 3 § patentiagen (1967:837) skall ha följande    lagförslag lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


3 §'

Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja uppfinningen genom att

1)  tillverka, utbjuda, bringa i om­
sättning eller använda patentskyddat
alster eller införa eller inneha sådant
alster för ändamål som nu sagts,

2)    använda patentskyddat för­farande eller, om han vet eller det med hänsyn till omständighetema är uppenbart att förfarandet ej fär användas utan patenthavarens lov, utbjuda det för användning här i riket,

3)     utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alstret för ända­mål som nu sagts.

Ensamrätten innebär även att annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahäl­la någon som ej är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva den här i riket som hänför sig till nägot väsentiigt i upp­finningen, om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till om­ständighetema är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att användas vid utövande av uppfin­ningen. Är medlet en / handeln allmänt förekommande vara, gäller vad nu sagts dock endast om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet söker påverka mottagaren till handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av bestämmelsema i detta stycke skall säsom berättigad att utnyttja uppfinningen icke anses


Den genom patent förvärvade en­samrätten innebär att, med de un­dantag som anges nedan, ingen fär utzr\ patenthavarens samtycke utnytt­ja uppfinningen genom att

1)   tillverka, utbjuda, bringa i om­sättning eller använda patentskyddat alster eller införa eller inneha sådant alster för ändamäl som nu sagts,

2)  använda patentskyddat förfarande eller, om han vet eller det med hänsyn till omständigheteraa är uppenbart att förfarandet inte får användas utan patenthavarens sam­tycke, utbjuda det för användning här i Sverige,

3)   utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alstret för ändamål som nu sagts.

Ensamrätten innebär även att ingen får utan patenthavarens samtycke utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahälla någon som inte är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva den här / Sverige som hänför sig till nägot väsentiigt i uppfin­ningen, om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till omständighetema är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att användas vid utövande av uppfinningen. Är medlet en vara som allmänt förekommer i handeln, gäller vad nu sagts dock endast om den som erbjuder eller tillhandahäl­ler medlet försöker påverka mot­tagaren till en sådan handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av bestämmelseraa i detta stycke skall den som utnyttjar uppfinningen pä det sätt som sägs i


 


' Senaste lydelse 1978:149


149


 


Nuvarande lydelse

den som utnyttjar uppfinningen på sätt som sägs i tredje stycket 1, 3 eller 4. F'rän ensamrätt undantagas

1)   utnyttjande som ej sker yrkes­
mässigt,

2)    utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning här i riket av patenthavaren eller med dennes samtycke,

3)    utnyttjande av uppfinning för experiment, som avser själva upp­finningen,

4)    beredning pä apotek av läke­medel enligt läkares förskrivning i enskilt fall eller åtgärd med sålunda berett läkemedel.


Föreslagen lydelse

tredje stycket 1, 3 eller 4 irue anses säsom berättigad att utnyttja upp­finningen. Från ensamrätten undantas

1) umyttjande som inte sker yrkes­
mässigt,

2)      utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet av patenthavaren eller med dennes samtycke,

3)      utnyttjande av uppfinning för experiment som avser själva upp­finningen,

4)      beredning på apotek av läke­medel enligt läkares förskrivning i enskilt fall eller åtgärder med sålun­da berett läkemedel.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   3 § tredje stycket 2) skall inte gälla för livsmedel eller läkemedel, som
åtnjuter patentskydd pä annan gmnd än att de utgör alster av ett patentskyd­
dat förfarande och som förts ut pä marknaden i Finland eller för läkemedel,
som åtnjuter patentskydd pä annan gmnd än att de utgör alster av ett
patentskyddat förfarande och som förts ut på marknaden i Island, förrän
den dag regeringen särskilt bestämmer.


150


 


3 Förslag till

Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens

Härigenom föreskrivs att 5 § om mönsterskyddslagen (1970:485) skall ha    lagförslag följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe


 


Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än innehavaren av mönstertätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov utnyttja mönstret yrkes­mässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda, saluhålla, överiäta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentiigen skiljer sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen skiljer sig frän detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats och därmed Ukartade varor.


Mönsterrätt innebär, med de undan­tag som anges nedan, att ingen får utan samtycke av den som är inne­havare av mönsterrätten (mönster­havaren) utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till Sverige, bjuda ut, salu­hälla, överlåta eller hyra ut vara, vars utseende inte väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som inte väsentiigen skiljer sig från detta. Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor. Mönsterrätten omfattar inte utnyttjande av en vara, om den har bringats i omsättning inom det euro­peiska ekonomiska sam­arbetsområdet av mönsterhavaren eller med dennes samtycke.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


151


 


4 Förslag till

Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392)

Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlartättslagen (1971:392) dels att 1,4, 19 och 48 §§ skall ha följande lydelse, dels att bilagan till lagen skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1§'

Denna lag skall tillämpas på växtsorter som tillhör de växtsläkten eller

växtarter som anges i bilagan till denna lag.

Lagen skaH tillämpas även på växt­soner av hybrider mellan de växt­släkten eller växtaner som anges i bilagan.


4§

Växtforädlarrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än innehavaren av växtföräd­larrätten (sortinnehavaren) icke fär utan dennes lov utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1.   framställa eller till riket införa
växtmaterial av sorten i syfte att
materialet skall utbjudas till för­
säljning för förökningsändamål eller
eljest tillhandahållas för sädant
ändamäl,

2.    utbjuda till försäljning eller
eljest tillhandahålla växtmaterial av
sorten för förökningsändamål,

3.   i fall, då upprepad användning
av växtmaterial av sorten är nödvän­
dig för framställning av växtmaterial
av annan sort, använda växtmaterial
av sorten för sådan framställning
och i syfte att det framställda mate­
rialet skall utbjudas till försäljning
för förökningsändamål eller eljest
tillhandahällas för sädant ändamäl.

I fråga om prydnadsväxter inne­bär växtförädlarrätten därjämte att annan än sortinnehavaren icke får utan dennes lov använda plantor eller delar av plantor som förök­ningsmaterial för yrkesmässig fram­ställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.


Växtforädlarrätt innebär, med de undantag som anges nedan, att ingen får utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom att

1. framställa eller till Sverige föra
in växtmaterial av sorten i syfte att
materialet skall bjudas ut till för­
säljning för förökningsändamål eller
på annat sätt tillhandahållas för
sädant ändamäl,

2. bjuda ut till försäljning eller på
annat sätt tillhandahälla växtmaterial
av sorten för förökningsändamål,

3.   i de fall, då upprepad
användning av växtmaterial av
sorten är nödvändig för
framställning av växtmaterial av
annan sort, använda växtmaterial av
sorten för sådan framställning och i
syfte att det framställda materialet
skall bjudas ut till försäljning för
förökningsändamål eller på annat
sätt tillhandahållas för sådant ända­
mål.

I fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att ingen får utan sortinnehavarens samtycke använda plantor eller delar av plan­tor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av snitt-blommor eller annat material för prydnadsändamål.


 


Senaste lydelse 1982:991


152


 


Nuvarande lydelse

Talan enligt 18 %föres hos statens Jordbmksverk genom besvär inom två månader frän beslutets dag. Den som viU anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd be-svärsavgifi vid påföljd att besvären annars ej upptages till prövning.

Mot beslut av Jordbruksverket får talanföras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.


Föreslagen lydebe

Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av det material av en växtson, som har bringats i om­sättning inom det europeiska ekono­miska samarbetsområdet av sonin­nehavaren eller med dennes sam­tycke.

Växtsonsnämndens beslut enligt 18 § överklagas hos statens Jord­bruksverk inom två månader från beslutets dag.

Jordbruksverkets beslut får överkla­gas av sökanden, om det har gått honom emot. Verkets beslut över­klagas hos regeringsrätten inom två månader från beslutets dag.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


48 f

Talan mot annat slutUgt beslut av växtsonnämnden enligt denna lag än som avses i 18 § föres hos Jord­bmksverket genom besvär inom rvå månader frän beslutets dag. Den som vill anföra besvär skaU inom samma tid erlägga fastställd be­svärsavgift vid påföljd an besvären annars ej upptages till prövning.

Talan mot Jordbmksverkets beslut föres hos regeringsrätten genom besvär inom tvä månader från be­slutets dag.


Annat slutUgt beslut av växtson­nämnden enligt denna lag än som avses i 18 § överklagas hos Jord­bmksverket inom två månader från beslutets dag.

Jordbruksverkets beslut överklagas hos regeringsrätten inom rvå måna­der från beslutets dag.


 


" Senaste lydelse 1991:386


153


 


Acer spp. Agrostis spp. Allium spp.

Aloi)ecums pratensis L. Alstroemeria L. Anethum graveolens L. Apium graveolens L, Aronia spp.

Asparagus officinalis L. Avena byzantina K. Koch Avena sativa L.

Begonia spp.

Beta vulgaris L. ssp. vulgaris var. altissima Döll

Beta vulgaris L. ssp. vulgaris var. conditiva Alef

Beta vulgaris L. ssp. vulgaris var. crassa Alef.

Betula spp.

Brassica napus L. var. oleifera Metzg.

Brassica napus L. var. napobrassica (L.) Rchb.

Brassica nigra (L.) W. Koch

Brassica oleracea L.

Brassica oleracea L. ssp. acephala DC.

Brassica rapa L. var. oleifera Metzg.

Brassica rapa L. var. rapa (L.) Thell.

Bromus arvensis L.

Bromus inermis Leyss.

Camelina sativa (L.) Crantz Cannabis sativa L. Capsicum annuum L. Caragana spp. Chrysanthemum spp. Comus spp. Cucumis melo L. Cucumis sativus L. Cynosums cristatus L.

Dactylis glomerata L. Daucus carota L. Dianthus caryophyllus L.

Euonymus spp.

Euphorbia pulcherrima Willd. ex Klotzsch

Festuca spp. Festulolium spp. Fragaria spp.

Glycine max (L.) Merrill


Bilagé

Lönn

Ven

Lök

Ängskavle

Pemlilja

Dill

Selleri

Aronia

Sparris

Rödhavré

Havre

Begonia

Sockerbeta

Rödbeta

Foderbeta

Björk

Raps

Kålrot

Svart senap

Kål

Fodermärgkål

Rybs

Röva

Renlosta

Foderlosta

Oljedådra

Hampa

Paprika

Änbuske

Krysantemum

Komell, snöbär

Melon

Gurka

Kamäxing

Hundäxing

Morot

Nejlika

Spindelträd Julstjäma

Svingel Rajsvingel Jordgubbar, smultton

Sojaböna


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


Senaste lydelse 1991:168


154


 


Helianthus annuus L.

Solros

Prop. 1992/93:48

Hippophae spp.

Havtom

Bilaga 3

Hordeum vulgäre L.

Kom

Lagrådsremissens lagförslag

Lactuca sativa L.

Sallat

 

Linum usitatissimum L.

Lin

 

Lolium spp.

Rajgräs

 

Lonicera spp.

Try

 

Lupinus angustifolius L.

Blålupin

 

Lupinus luteus L.

Gullupin

 

Lycopersicon esculentum P. Mill.

Tomat

 

Malus spp. (även gmndstam)

Äpple

 

Medicago spp.

Lusera

 

Oraithopus sativus Bröt.

SeradeUa

 

Papaver somnifemm L.

Vallmo

 

Pastinaca sativa L.

Palsteraacka

 

Pelargonium-Peltatum-Hybridi

Hängpelargon

 

Pelargonium-Peltatum x Pelargonium-Zonale-Hybridi

 

Pelargonium-Zonale-Hybridi

Vanlig pelargon

 

Petroselinum crispum (Mill.) Nym. ex A.

W. Hill Persilja

 

Phalaris amndinacea L.

Rörflen

 

Phaseolus coccineus L.

Rosenböna

 

Phaseolus vulgaris L.

Böna

 

Phleum spp.

Timotej

 

Pisum sativum L. sensu lato

Ärt

 

Poa spp.

Gröe

 

Populus spp.

Asp, poppel

 

Potentilla spp.

Fingerön, tok

 

Pmnus spp. (även gmndstam)

Körsbär,     plommon, persika, aprikos

 

Pyms spp. (även gmndstam)

Päron

 

Raphanus sativus L. var. niger (Mill.) S.

Kemer   Rättika

 

Raphanus sativus L. var. radicula Pers.

Rädisa

 

Rhododendron spp.

Azalea,rhododendron

 

Ribes spp. (även gmndstam)

Vinbär, kmsbär

 

Rosa spp.

Ros, nypon

 

Rubus spp.

Hallon, bjömbär

 

Saintpaulia ionantha H. Wendl.

Saintpaulia

 

Salix spp.

Pil, sälg, vide

 

Secale cereale L.

Råg

 

Sinapis alba L.

Vitsenap

 

Solanum tuberosum L.

Potatis

 

Sorbus spp.

Rönn

 

Spinacia oleracea L.

Spenat

 

Spiraea spp.

Spirea

 

Streptocarpus x hybridus Voss

Komettblomma

 

Syringa spp.

Syren

 

Trifolium hybridum L.

Alsikeklöver

 

Trifolium pratense L.

Rödklöver

 

Trifolium repens L.

Vitklöver

 

Triticosecale Wittmack

Rågvete

15:


 


Triticum aestivum L. emend. Fiori et Paol. Triticum dumm Desf. Triticum turgidosecale

Vaccinium spp.

Vibumum spp.

Vicia faba L. var. major Harz.

Vicia faba L. var. minor Harz.

Vicia sativa L.

Vicia villosa Roth

Zea mays L.


 

Vete

Prop. 1992/93:48

Makaronivete

Bilaga 3

Rågvete

Lagrådsremissens

 

lagförslag

Blåbär, lingon

 

Olvon

 

Bondböna

 

Åkerböna

 

Fodervicker

 

Luddvicker

 

Majs


 


Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 § den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.


156


 


5 Förslag till

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens

Härigenom föreskrivs i fråga om vammärkeslagen (1960:644)     lagförslag

deb att 1, 2, 3, 4, 6, 8, 13, 14, 17, 23, 25, 26, och 34 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 25 a § och 25 b §, av följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


1§ Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt till vammärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor, som de tillhandahåller i sin rörelse.


Vammärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, sä ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken är särskiU stadgat.


En varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, SärskiU ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, fömtsatt att tecknen kan särskilja en näringsid­kares varor från andra näringsid­kares.

Vad som sägs i denna lag om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken _/in/iy särskilda bestämmelser.


 


2§

En näringsidkare har även utan reg märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord eller annat i näringen använt särskilt v£uu kännetecken.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, /;// vilka det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.


istrering ensamrätt till vammärke, då

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt också till andra särskilda vamkännetecken som används i näringen.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i Sverige bland dem som det riktar sig till, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.


 


3§

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att fram­kalla förväxling med annans skyd-dade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen an­vändes som dylikt kännetecken.


Var och en får i näringsverksamhet, under förutsättning att det är i överensstämmelse med god affärs­sed,som kännetecken för sina varor, använda

-    sitt släktnamn, sin adress eller sin firma , eller

-    uppgifier om varomas an, kvali­tet, kvamitet, avsedda ändamål, värde och geografiska urspmng, tidpunkten för deras framställande eller andra egenskaper hos varorrm.


157


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

Näringsidkare har också skydd enligt denna lag mot att deras släkt­namn, adress eller firma av andra obehörigen används som varukänne­tecken.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


4§

Rätt till vamkännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än inne-havjuen icke mä i näringsverksam­het använda ett därmed förväxlings­bart kännetecken för sina varor, vare sig pä varan eller dess för­packning, i reklam eller affärshand­ling eller pä annat sätt, däri inbe­gripet jämväl muntiig användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tiUhandahålles eller är avsedd att tillhandahällas här i riket eller utomlands eller ock hit införes. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rätten endast inom det omräde där kännetecknet är inarbetat.

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att nägon vid tillhandahällande av reservdel, till­behör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar den­nes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva sken av att vad som tiUhandahålles härrör frän känne­tecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets an­vändning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan än kännetecknets innehavare VäsentUgt förändrat den genom bearbetning, reparation eller Uk­nande, må ej, dä varan ånyo nll-handahålles i näringsverksamhet här i riket, kännetecknet användas utan an förändringen tydligt an­gives eller eljest tydligt framgår.


Rätten till ett vamkännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än innehavaren inte fär i näringsverksa­mhet använda ett därmed förväx­lingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpack­ning, i reklam eller affärshandling eller pä annat sätt, däri inbegripet också muntiig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandcdiålls eller är avsedd att tillhandahällas här i landet eller utomlands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är inarbetat. Som otilläten användning enligt första stycket anses, att nägon vid tillhandahållande av reservdel, till­behör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar den­nes kännetecken på sådant sätt, att det kan ge sken av att vad som till­handahålls kommer från känne­tecknets innehavare eller av att denne medgen kännetecknets an­vändning.

Har en vara tillhandahållits under ett visst kännetecken och har den därefter förändrats eller försämrats, får inte, dä varan på nytt tUlhan­dahålls i näringsverksamhet här i landet, kännetecknet användas om inte förändringen tydligt anges eller annars tydligt framgår.


 


Kännetecken anses förväxlings­bara enligt denna lag endast om de avse varor av samma eller liknande slag.

Dock mä även eljest förväxlings­barhet undantagsvis kunna åbe­ropas:

a) till förmån för kännetecken.


Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avser varor av samma eller liknande slag.

Förväxlingsbarhet kan även åbe­ropas tillförmånför ett kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av en annat Uknande


158


 


Nuvarande lydelse

som är synnerUgen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av all­mänheten här i riket, såframt med hänsyn häniU användningen av en annat liknande kännetecken skulle innebära en otillbörUgt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmän för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till den särskilda anen av de varor, om vilka är fräga, användningen av en annat liknande kännetecken uppenbarUgen skulle förringa det förras goodwill.


Föreslagen lydelse

kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till för­fång för det väl ansedda känneteck­nets särskiljningsförmåga eller anseende.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrädsremissens lagförslag


Rätten tiU ett registrerat vammärke kan, med avseende på de varor för vilka det har använts, bestå vid sidan av en äldre rätt till ett för­växlingsbart kännetecken, om regi­streringen sökts i god tro och inne­havaren av den äldre rätten har varit medveten om och funnit sig i användningen här i landet av det registrerade vammärket under fem är i följd.

8§

Har registrerat vammärke kommit tiU användning i icke oväsentUg omfattning, må rätt dänill sävin avser varor av samma eller liknande slag som de för vilka märket an­vänts, bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, såframt registreringen sökts i god tro och varit gällande i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd.


13 §

Vammärke mä registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja innehavarens varor frän andras. Märke, som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geog­rafiska urspmng eller tiden för dess framställande, skall icke i och för sig anses äga särskiljningsförmåga. Vid bedömande av om en märke äger särskiljningsförmåga skall hänsyn tagas till alla föreliggande omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bmk.

Varumärke, som enban består av bokstäver eller siffror och Icke kan anses som figurmärke, må regist­reras endast om märket genom in­arbetning visats äga särskiljnings­förmåga.

Såsom vammärke må icke regist­reras kännetecken, enban bestående av något, som är ägnat an uppfattas som  sökandens  släktnamn     eller


En varumärke fär registreras endast om det är ägnat att särskilja inne­havarens varor från andras. Ett märke som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geo­grafiska urspmng eller tiden för dess framställande, skall inte i och för sig anses ha särskiljnings­förmåga. Vid bedömande av om en märke har särskiljningsförmåga skall hänsyn tas till alla föreliggan­de omständigheter och särskilt till den omfattning och den tid märket varit i bmk.

Som vammärke fär inre registreras kännetecken som uteslutande består av en form som följer av varans an eller en form som krävs för an uppnå en tekniskt resultat eller en form som ger varan ett betydande värde.


159


 


Nuvarande lydelse

hans släktnamn Jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma.


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


14 §

Viuumärke må ej registreras:

1)   om i märket utan tillstånd in­tagits sädan statiig eller interna­tionell beteckning eller sädant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning icke må obehörigen bmkas såsom vammärke, eller ock något som lätt kan förväxlas där­med;

2)   om märket uppenbarUgen är ägnat att vilseleda allmänheten;

3)   om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;

 

4)     om märket innehåller eller består av nägot, som är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konst­närsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen icke åsyftar nägon sedan länge avliden;

5)     om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas säsom titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konst­närligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6)     om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller firma, med annans vammärke, som är registrerat efter tidigare ansökan, eller med annans vam­kännetecken, som är inarbetat då ansökan om registrering göres; eller

7)     om märket är förväxlingsbart med vamkännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetslcap härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bmk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registtering ske, om den vars rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej


Ett vammärke/dr inte registteras:

1) om i märket utan tillstånd tagits
in sådan statiig eller interaationeU
beteckning eller sädant kommunalt
vapen, som enligt lag eller författ­
ning inte får obehörigen bmkas som
vammärke, eller också nägot som
lätt kan förväxlas därmed;

2)    om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;

3)    om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;

4)    om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller lik­artat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;

5)    om märket innehåller nägot, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade Utterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konst­närligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

 

6)      om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller firma, med annans vammärke, som är registrerat efter tidigare ansökan, eller med annans vam­kännetecken, som är inarbetat då ansökan om registrering görs; eller

7)      om märket är förväxlingsbart med vamkännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vet­skap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bmk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och T) får registrering ske, om den vars rätt är i fräga medger det och det inte i övrigt möter hinder enligt


160


 


17 §

Nuvarande lydelse möter.

Den som vill låta registrera vam­märke skall till registrerings­myndigheten ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

23 Ansökan om fömyelse görs skriftligen hos registreringsmyn­digheten tidigast ett år före och senast sex månader efter registrer­ingsperiodens utgång.

Om handläggning av ansökan om fömyelse skall vad i 19 § stadgas äga motsvarande tillämpning.


Föreslagen lydebe första stycket.

Den som vill låta registtera ett vammärke skail ge in en skriftiig ansökan om detta till registrerings­myndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn eller firma och de slag eller klasser av varor för vilka märket är avsett; dessutom skall märket tydligt anges.

§

En   ansökan   om   förayelse   görs skriftligen    hos    registreringsmyn­digheten  tidigast ett är  före och senast sex månader efter registrer­ingsperiodens utgång. Avser ansökan enban fömyelse av registreringen, skall iribetalning av fömyelseavgiften till registrerings-myridigheten anses utgöra en an­sökan om fömyelse. Om handläggningen av ansökningen om förayelse skall vad som  före­skrivs i 19  ha motsvarande tillämpning.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


25 §

Om vammärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot regi­strering alltjämt föreligger, mä i den ordning nedan stadgas registreringen hävas, där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket Ukväl mä bestå.

Registreringen må ock hävas, om innehavaren ej längre är närings­idkare eller om märket är vilse­ledande, förlorat sin sär­skiljningsförmåga eller blivit stri­dande mot allmän ordning eller ägnat att väcka förargelse, så ock om märket icke varit i bmk under de fem senaste åren och innehava­ren icke visar skäl för sin under­låtenhet att använda märket.


Har ett vammärke registrerats i strid mot denna lag och föreUgger alltjämt skälet mot registrering, får registreringen hävas i den ordning som föreskrivs nedan, om inte rätt till märket ändå får bestå enligt 8 eller 9 §. Är ett registrerat vam­märke förväxlingsban med någon annans varumärke, får dock regi­streringen av det förstnämnda vam­märket inte hävas, om det andra vammärket inte uppfyller kraven på användning enligt 25 a §.

Registreringen fär också hävas, om innehavaren irue längre är näringsid­kare eller om märket

1)   är vilseledande,

2)   inte längre har någon särskilj­ningsförmåga,

3)   strider mot allmän ordning, eller

4)     är ägnat att väcka förargelse.
An registrering får hävas även vid

utebliven användning av varumärket framgår av 25 a §.


161


11  Riksdagen 1992193. I sand. Nr 48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

25 a §

Har innehavaren av en registrerat varumärke ime inom fem år efter det att registreringsförfarandet avslutats använt vammärket här i landet för de varor som det registrerats för eller har sädan användning inte skett inom en period av fem år i följd får registreringen hävas, om det inte finns giltiga skäl till att varumärket ime använts. Med sådan användning som avses i första stycket likställs

1)     att vammärket används i en annan form än den registrerade formen, om avvikelsen avser endast detaljer och inte förändrar märkets egenanade karaktär, och

2)     att varumärket här i landet an­bringas på varor eller deras em­ballage endast för exponändamål.

Om ett varumärke används av någon annan än rättighetshavaren men med rättighetshavarens sam­tycke, skall det vid tillämpningen av denna lag anses likstäUt med att märket används av rättighetshava­ren.

Registreringen får dock Inte hävas, om vammärket har använts under tiden mellan utgången av femårspe­rioden och ansökan om hävning av registreringen. Användning som påbörjas eller åtempptas efter fe­mårsperiodens utgång och inom tre månader före ansökan om hävning skall emellenid lämnas utan av­seende, om förberedelsema för an påbörja eller åtemppta användning­en vidtogs efier det an rättighetsha­varen fån kännedom om att en ansökan om hävning kunde komma att göras.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


25 b §

Om det finns gmnd för hävning av en registrering endast för en del av de varor som ett vammärke har registrerats för, skall registreringen bara hävas för dessa varor.

162


 


Nuvarande lydelse

26 Om registrerings hävande må envar som Uder förfång av regist­reringen föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan som gmndas pä stadgande i 13 §, 14 § 1) - 3 eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet som regeringen bestämmer ävensom av sammanslut­ning av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mäl om registrerings hävande skall utöver vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms tingsrätt är behörig, då märkeshavaren icke har hemvist inom riket.


Föreslagen lydebe

§'

Var och en som lider förfång av registreringen får föra talan vid domstol mot märkeshavaren om att registreringen skall hävas. Talan som gmndas på en bestämmelse i 13 §, 14 § 1) - 3), 25 § andra stycket eller 25 a % får också föras av den myndighet som regeringen bestäm­mer samt av en sammansluming av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver vad /' övrigt är föreskrivet gälla, att Stockholms tingsrätt är be­hörig, om märkeshavaren ime har hemvist / Sverige.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


34 §

Innehavaren av ett varumärke kan medge någon annan att använda varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv. Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knut­na till vammärket gentemot en licenstagare som övenräder en be­stämmelse i licensavtalet med avse­ende på licensens giUighetstid, den form under vilken vammärket får användas, anen av de varor för vilka licensen år utfärdad, det geog­rafiska område inom vilket vam­märket fär användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varoma.

Har innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan rätt an i närings använda märket (licens), skaU på begäran anteckning därom göras i varumärkes registret. Sådan anteckning må dock ej ske, där licenstagarens använd­ning av märket uppenbarUgen är ägnad an vilseleda allmänheten. Visas att licensen upphön att gälla, skall anteckningen avföras ur regist­ret.

Licensen skall på begäran anteck­nas i vammarkesregistret. Sådan anteckning får dock ime göras, om licenstagarens användning av vam­märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas an licensen har upphön att gälla, skall anteckningen tas bon ur regi­stret.


Senaste lydelse 1977:732


163


 


Nuvarande lydelse

Där ej annat avtalats, äger licenstagaren ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till vammärke eller känne­tecken, som avses i 2 § andra styck­et, må ej tagas i mät. Avträdes inne­havarens   egendom   till   konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.


Föreslagen lydelse

Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inre överlåta sin rätt vidare.

Rärten till vammärke eller känne­tecken enligt 2 § andra stycket/dr inte tas i  mät.  Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2.   Denna lag tillämpas även på vammärken som registrerats före denna lags ikraftträdande.

3.   Ansökan om registrering av vammärke som har kungjorts enligt 20 § före ikraftträdandet av denna lag skall behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.


164


 


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1960:729) om upphovsrätt tiU litterära och konstnärliga verk

deb att 1, 11, 23, 40a, 53 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas tte nya paragrafer, 11 a och b samt 57 a av följande lydelse,

dels att i lagen närmast före 40 a § skall införas en mbrik av följande lydelse.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


1 §


Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller bmkskonst eller det har kommit till uttryck på annat sätt.

Till litterän verk hänföres kana, sä ock annat i teckning eller grafik eller i plastisk form utfön verk av beskrivande art.


Till litterära verk hänförs kanor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Vad som i denna lag sägs om da­torprogram skall i tillämpUga delar gälla även förberedande design-materiaiför datorprogram.


 


11 §

Av offentliggjon verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bmk. Vad sålunda framställts fär ej utnyttjas för annat ändamäl.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bmk låta annan framställa bmksföremål eller skulp­tur eller genom konstnärligt förfa­rande efterbilda annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

Den som med stöd av första stycket vill kopiera datorprogram i maskinläsbar form får göra detta endast för sitt enskilda bmk och bara under fömtsättning att pro­grammet är utgivet och att föriagan för kopieringen inte används i nä­ringsverksamhet eller offentlig verk­samhet. Kopian får ej utnyttjas för annat ändamål.


Av offentliggjorda verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bmk. Vad sålunda framtställts fär inte utnyttjas för annat ändamål.

Vad som sägs i första stycket med­för irue rätt att för eget bmk låta någon annan framställa bmks­föremål eller skulpturer eller genom konstnärligt förfarande efterbilda andra konstverk, och ime heller rätt att utföra byggnadsverk eller framställa datorprogram.


165


 


Nuvarande lydebe

40 a §

Överlåtelse av rätten att utnyttja ett datorprogram innefattar rätt att framställa sädana exemplar av pro­grammet och göra sådana anpass­ningar i exemplaren som behövs för den medgivna användningen samt att framställa reservexemplar och ex­emplar som behövs från skyddssyn­punkt. Sådana exemplar får inte utnyttjas för annat ändamäl och får inte heller användas när rätten att utnyttja programmet har upphört.


Föreslagen lydebe

11 al

Den som har rätt att använda ett datorprogram får framställa sådana exemplar av programmet och göra sådana ändringar i programmet som är nödvändiga för att han skall kunna använda programmet för dess avsedda ändamäl. Detta gäller även rättelse av fel.

Den som har rätt att använda ett datorprogram får framställa ett säkerhetsexemplar av programmet, om detta är nödvändigt för den aktuella användningen av program­met.

Exemplar som framställs med stöd av första eller andra stycket fär inte utnyttjas för andra ändamål och får inre heller användas när rätten att utnyttja programmet har upphön. Den som har rätt an använda ett datorprogram får iaktta, undersöka eller prova programmets fiirtktion för att fastställa de idéer och prin­ciper som Ugger bakom program­mets olika detaljer. Detta gäller under fömtsättning an det sker vid sådan laddning, visning på skärm, köming, överföring eller lagring av programmet som han har rän att utföra.

Avtalsvillkor som inskränker an­vändarens rän enligt aruira och fiärde styckena är ogiltiga.

11 b §

Återgivning av ett datorprograms kod eller översättning av kodens form är tillåten om åtgärdema krävs för att få den information som är nödvändig för an uppnå samver­kansförmåga mellan programmet och ett annat program. Detta gäller dock endast under fömtsättning att följande villkor är uppfyllda:

a)  åtgärdema utförs av en person som har rätt att använda program­met eller för hans räkning av en person som han har givit rätt att utföra åtgärderna,

b)  den information som är nöd­vändig för att uppnå samverkans-förmåga har inte tidigare varit lätt åtkomlig för de i punkt a angivna


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag

166


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

personerna, och

c) åtgärdema är begränsade till de delar av originalprogrammet som är nödvändiga för att uppnå sam verkansförmåga. Bestämmelsema i första stycket innebär ime att informationen får:

a)    användas för andra ändamål än att uppnå den avsedda samverkans­förmägan,

b)    överlämnas till andra personer, utom när detta är nödvändigt för att uppnå den avsedda samverkansför­mägan,

c)  användas för utveckUng, till­
verkning eller marknadsföring av ett
datorprogram som i förhällande till
det skyddade programmet har en
väsentligen likanad uttrycksform,
eller

d) användas för andra åtgärder
som utgör intrång i upphovsrätten.
Avtalsvillkor som  inskränker  an­
vändarens rätt enligt denna paragraf
är ogiltiga.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


 


23 §


Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, får exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentligt. Exem­plar av musikaliska verk får dock inte utan upphovsmannens sam­tycke tillhandahållas allmänheten genom uthyming eller annan därmed jämförlig rättshandling. Detsamma gäller exemplar av datorprogram i maskinläsbar form. Sådana exem­plar får inte heller utan upphovs­mannens samtycke lånas ut till all­mänheten.


Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk har utgivits, får exemplar, som omfattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentiigt. För exemplar av datorprogram gäller i stället att sådan spridning och vis­ning är tUlåten när exemplaret med upphovsmannens samrycke har över­låtits. Exemplar av musikaliska verk och av datorprogram får dock inte utan upphovsmannens samtycke tillhandahållas allmänheten genom uthyming eller annan därmed jäm­föriig rättshandling. Exemplar av datorprogram i maskinläsbar form får inte heller lånas ut till allmän­heten utan sådant samtycke.


 


27 Upphovsrätt     mä,     med     den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt eller delvis överlåtas.

Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans


Upphovsrätt mä, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt eller delvis överlåtas. Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans


167


 


Nuvarande lydelse

efterievande make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upp­hovsrätt i vissa särskilda avseenden föreskrivs i 30-40 a §§. Dessa ber stämmelser tillämpas dock endast i den mån ej annat avtalats.


Föreslagen lydelse

efterlevande make och arvingar. Beträffande överlåtelse av upp­hovsrätt i vissa särskilda avseenden föreskrivs i 30-40 §§. Dessa be­stämmelser tillämpas dock endast i den mån ej annat avtalats.


Prop.'1992/93:48 Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag


Datorprogram  skapade  i anstäU­ ningsförhåUanden

40 a §

Upphovsrätten till en datorprogram, som skapas av en arbetstagare i anställningsförhållande eller efter instruktioner av arbets givaren, övergår till arbetsgivaren såvida inte något annat har avtalats.


53 §

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd, som innebär intrång i den till verket Jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst två år.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför exemplar av verk, där exem­plaret framställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar enligt vad / första stycket sägs.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och andra styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.


Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtar åt­gärder, som innebär intrång i den till verket enligt 1 och 2 kap. knut­na upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot 50 §, döms, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst två år.

Den som för enskiU bmk kopierar datorprogram som är utgivet eller överlåtet och inte används i närings­verksamhet eller offentUg verksam­het skaU inte dömas tdl straff.

Vad som sägs iförsta stycket gäller ocksä, om nägon till riket för sprid­ning till aUmänheten inför exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sädana omständig­heter, att en sådan framställning här i riket skulle ha varit straffbar enligt vad som sägs i det stycket.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första och tredje styckena döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.


168


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:48

Bilaga 3
57 a %
                                    Lagrådsremissens

Den som i annat faU än som avses lagförslag / 53 § säljer, hyr ut eller för försälj­ning, uthyming eller annat förvärvs­syfte innehar ett hjälpmedel som är avsett endast för att underlätta olovligt bontagande eller kringgå­ende av en anordning som anbring­ats för att skydda en datorprogram mot olovUg exemplarframställning, döms till böter eller fångelse i högst sex månader.

1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2.   Lagen tillämpas även på verk som har tillkommit före i kraftträdandet utom såvitt gäller åtgärder som vidtagits eller rättigheter som förvärvats dessförinnan. Vad som föreskrivs om verk gäller också framföranden, upptagningar och utsändningar som avses i 45, 46 och 48 §§ samt arbete som avses i 49 §.

169


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1992/93:48

Bilaga 4

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-02

Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar Solemd, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt protokoll vid regeringssammanttäde den 10 september 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om skydd för kretsmönster för halvledar­produkter, m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessora Christina Hagelberg och kammartättsassessora Tomas Norström.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:


Förslaget till lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Den reglering som föreskrivs i EG:s direktiv om rättsligt skydd för kretsmönster i halvledarprodukter (87/54/EEG) skiljer sig enligt remiss­protokollet sä väsentiigt frän 1986 års kretsmönstedag att det är motiverat att ersätta denna med en helt ny lag.

Det remitterade lagförslaget aktualiserar till en böijan en övergripande fråga av terminologisk art, nämligen hur man i författningen skall beskriva föremålet för de olika åtgärder - mångfaldigande, import och spridning -som ryms inom ensamrätten till ett kretsmönster.

I 1986 års lag görs i första hand skillnad mellan kretsmönstret som sådant och "exemplar" av kretsmönstret. Det senare uttrycket är avsett att ha en vid omfattning och inbegripa bl. a. ritningar och avbildningar av mönstret, förlagor (s. k. masker) samt halvledarprodukter (chips) i vilka mönstret ingår (prop. 1986/87:49 s. 18 och 20). Som föremål för spridning anges i 1 och 3 §§ samma lag också "produkter som mönstret ingår i". Därmed avses klockor, miniräknare eller större produkter som innehåller ett chips med det aktuella kretsmönstret (a. prop. s. 20).

I artikel 5 i EG-direktivet anges kortfattat vilka ätgärder ensamrätten till ett kretsmönster skall omfatta. Vidare ges föreskrifter om bl. a. konsum­tion. Föremålet för import och kommersiellt utnyttjande beskrivs i punkt 1 a) som "ett kretsmönster eller en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönster". Enligt punkt 5 skall ensamrätten under där angivna fömtsättningar anses konsumerad när "kretsmönstret eller halvledarprodukten" släppts ut pä marknaden. Den i 1986 ärs lag gjorda distinktionen mellan kretsmönstret och "exemplar" av detta har således ingen motsvarighet i direktivet. Detsamma gäller det i lagen använda uttrycket "produkter som mönstret ingär i".

Terminologin i det remitterade lagförslaget bygger i det nu aktuella hänseendet väsentiigen på 1986 års lag. Distinktionen mellan kretsmönstret


170


 


och "exemplar" av detta upprätthålls sålunda i bl. a. 2 § 1. och 2., 5-8 §§ Prop. 1992/93:48 och 10 §. Vidare återkommer uttrycket "produkter som kretsmönstret ingår Bilaga 4 i" bäde i bestämmelsen om spridningsrätt i 2 § och i konsumtionsregeln i 6 §. Den nya bestämmelsen i 2 § om import beskriver däremot import­föremålet som "kretsmönstret eller en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönsttet", dvs. med ett uttryck som synes ha hämtats frän artikel 5 i direktivet.

En mer enhetiig terminologi skulle vara att föredra. Vid valet av terminologi gör sig olika synpunkter gällande. Det är ä ena sidan angeläget att lagen i detta hänseende ansluter så nära till direktivet att risken för betydande avvikelser i sak elimineras. Det bör å andra sidan noteras att den nya lagen - liksom för övrigt också 1986 ärs lag - delvis har ett vidare innehåll än direktivet och att det för regleringen av vissa frågor som inte närmare behandlas i direktivet är en fördel att behålla distinktionen mellan kretsmönstret som sådant och "exemplar" av detta. Det senast sagda gäller bl. a. regleringen i 7 och 8 §§.

Dessa till synes motstrida synpunkter låter sig i själva verket förenas. Det framstår på gmnd av sammanhanget som uppenbart att direktivets beskrivning av föremålet för import, kommersiellt utnyttjande och åtgärder som leder till konsumtion omfattar inte endast halvledarprodukter som tillverkats med utnyttjande av mönstret utan också andra "exemplar" av mönstret, t. ex. ritningar och avbildningar. Det bör således vara möjligt att i 2 och 6 §§ i den nya lagen beskriva föremålet för import och spridning till allmänheten med uttrycket "exemplar av kretsmönstret" utan att riskera nägon awikelse i sak frän direktivet. Ett sådant ordval ansluter bättre än det i remissen föreslagna till lagens terminologi i övrigt.

Pä gmnd av det sagda förordar lagrådet att, vid beskrivningen i 2 § av föremålet för import och spridning till allmänheten, uttrycken "kretsmön­sttet eller en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av krets­mönstret" respektive "exemplar av kretsmönstret eller produkter som kretsmönstret ingår i" ersätts med utttycket "exemplar av kretsmönsttet". Motsvarande ändring bör ske i 6 §. För att undanröja varje risk för misstolkning bör det samtidigt uttryckligen anges, lämpligen genom ett tillägg till 2 §, att uttrycket "exemplar av kretsmönstret" avser även en halvledarprodukt som har tiUverkats med utnyttjande av kretsmönstret. Den föreslagna punkt 2 i 2 § blir med detta tillägg överflödig och bör utgä.

Med anledning av vad som i förarbetena till 1986 ärs lag uttalades om spridningen av klockor, miniräknare och andra "produkter som mönsttet ingår i" bör tilläggas att det av lagrådet förordade uttrycket "exemplar av kretsmönsttet" inte utesluter att den nya lagens bestämmelser om import och spridning tillämpas pä produkter som - vid sidan av andra bestånds­delar - innehåller en halvledarprodukt med ett skyddat kretsmönster. Den närmare avgränsningen i detta hänseende får göras i rättstillämpningen med beaktande av bl. a. rättsutvecklingen inom EG.

Lagen bör vidare pä nägra punkter underkastas redaktionella justeringar, i följd varav lagen i berörda delar enligt lagrådets förslag fär den lydelse som framgår av bilagan till lagrådets protokoll.

171


 


Prop. 1992/93:48
Förslaget tiU lag ora ändring i patentlagen (1967:837)
    Bilaga 4

Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelseraa fär regeringen möjlighet att föreskriva att den nya bestämmelsen om regional konsumtion i 3 § ttedje stycket 2) under en övergångstid inte skall gälla för vissa produkter som förts ut på marknaden i Finland respektive Island. Lagrådet anser att den avsedda innebörden kommer till klarare uttryck om bestämmelsen formuleras om enligt följande.

2. Intill den dag regeringen särskilt bestämmer skall, vid tillämpning av den nya bestämmelsen i 3 § ttedje stycket 2), den omständigheten att Uvsmedel eller läkemedel bringats i omsättning i Finland eller att läkemedel bringats i omsättning i Island inte anses innebära att produkten ifråga bringats i omsättning inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad nu sagts gäller dock endast i fräga om produkter som åtnjuter patentskydd i Sverige på annan gmnd än att de utgör alster som tillverkats enligt ett patentskyddat förfarande.

Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Förslaget lämnas utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392)

19 och 48 §§

Enligt dessa paragrafer överklagas växtsortnämndens beslut till jordbmks­verket och jordbmksverkets beslut till regeringsrätten. På gmnd av reglema i förvaltningsprocesslagen erfordras inte något prövningstillstånd för sakprövning i regeringsrätten. Detta strider mot de principer som nu tillämpas för regeringsrättens roll i instanskedjan. En motsvarande ordning gäller endast för de beslut enligt ålderdomliga, delvis obsoleta bestämmel­ser, som räknas upp i 2 § lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Frågan har inte behandlats i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolama inför 2000-talet, och något mäl enligt växtförädlartättslagen torde inte ha förekommit i regeringsrätten. En ändring av paragrafema i enlighet härmed bör vidtas i samband med behandlingen av det nämnda betänkandet eller av annat lagstiftningsärende.

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke

Artikel 7.1 i EG-direktivet (89/104/EEG) anses inte böra föranleda nägon
lagstiftningsåtgärd. Detta motiveras huvudsakligen med att EES-avtalet
(punkt 4 c. i bilaga XVII), som innehåller en till EES anpassad regel av
eljest samma lydelse som nämnda artikel, endast kräver EES-regional
        .~


 


konsumtion, att i Sverige redan gäller global konsumtion och att en sådan Prop. 1992/93:48 bör behållas (avsnitt 6.2.7 i remissen). Samtidigt synes remissen emellertid Bilaga 4 godta att det får anses oklart om en global konsumtion är förenlig med direktivet. Mot införandet av en bestämmelse i vammärkeslagen som är utformad i nära anslutning till EES-avtalets regel och direktivets artikel anförs att det skulle te sig egendomligt att införa en konsumtions­bestämmelse vars innebörd är oklar.

Enligt lagrådets mening synes det visserligen tveksamt om direktivets text, och därmed EES-avtalets motsvarande regel, ger stöd för annan uppfattning om konsumtionsregelns innebörd än den remissen tagit till utgängspunkt. Rent sakligt, särskilt frän konkurrensrättslig utgängspunkt, synes också goda skäl tala för att en global konsumtion skall gälla. Av lagrådsremissen, liksom av uttalanden av flera remissinstanser som yttrat sig över den departementspromemoria (Ds 1992:13) som ligger till gmnd för remissen, fär emellertid anses framgå att det inom EG råder en icke helt ogmndad osäkerhet om direktivets innebörd på denna punkt. Därmed får även EES-avtalet anses behäftat med sädan osäkerhet.

Med remissförslaget ställs det praktiska rättslivet och rättstillämpande myndigheter inför uppgiften att med ledning av EES-avtalets, eller ytterst direktivets, text och ett uttalande i förarbetena om att innebörden av den sistnämnda är omtvistad avgöra humvida en i Sverige rådande regel om global konsumtion uppfyller Sveriges åtagande enligt EES-avtalet. Lagrådet ifrågasätter om denna ordning är så mycket lämpligare än alteraativet att införa en uttrycklig bestämmelse som, om än oklar, utformats i enUghet med EES-avtalets och direktivets bestämmelser och därmed får tolkas i samklang med födagoma.

Med hänsyn till det anförda och i linje med ståndpunkten att den svenska lagstiftaren vid införandet av bestämmelser som har sin gmnd i EGs rättsakter bör iaktta restriktivitet när det gäller uttalanden i lagförarbeten om hur en regel bör tolkas (jfr t. ex. prop. 1991/92:170 s. 150) anser lagrådet att övervägande skäl talar för att det i vammärkeslagen införs en bestämmelse av i huvudsak samma lydelse som punkt 4 c. i bilaga XVII och artikel 7.1 i direktivet och att det överlämnas ät rättstillämpningen att avgöra om rätten till ett vammärke konsumeras globalt eller endast EES-regionalt. Av vad som framgått under föredragningen av lagrådsremissen är det också en dylik väg som valts i Danmark.

Ett sådant altemativ behöver enligt lagrådets mening inte innebära annat än ett förtydligande av att åtminstone EES-vid konsumtion gäller samtidigt som det fär överlämnas till rättstillämpningen humvida anpassningen till EG innebär att den rådande globala konsumtionen skall begränsas.

25 §

Den nya bestämmelsen i första stycket andra meningen om hinder mot hävning av registrering bör förtydligas sä att det klart framgår att sådant hinder föreligger endast när hävning annars skulle komma i fräga på den i bestämmelsen behandlade gmnden, dvs. förväxlingsbarhet med ett vam­märke som inte uppfyller användningskravet.

173


 


25 a §                                                                          Prop. 1992/93:48
Beträffande användningstvänget uppställer EG-direktivet, som framhålls i    Bilaga 4
remissen (avsnitt 6.2.10), ett krav pä verkligt bmk av vammärket. Enligt

den nu gällande bestämmelsen i 25 § andra stycket krävs att märket har varit i bmk. När lagens krav nu skall anpassas till EG-direktivet föreslås i första stycket i förevarande paragraf att kravet bestäms till att vammärket skall ha använts. I remissen lämnas också synpunkter på när verkligt bmk i direktivets mening fär anses ha förekommit.

Det kan måhända göras gällande att det inte föreligger någon egentiig skillnad mellan det krav den nu gällande bestämmelsen uppställer och det krav som följer av EG-direktivet. Eftersom den närmare innebörden av kravet ändock kan komma att påverkas av tolkningen i direktivets bestäm­melse och detta i den svenska versionen översatts med verkUgt bmk, anser lagrådet emellertid att den ändring av vammärkeslagen som nu sker av anpassningsskäl bör knytas närmare direktivets text. I likhet med den nu gälhmde lydelsen av 25 § andra stycket synes ordet använda, eller avled­ningar av detta, kunna förekomma vid sidan av ordet bmk.

Med en närmast redaktionell ändring av remissförslagets text i tredje stycket skulle de tre första styckena i 25 a § kunna få följande lydelse.

Har innehavaren av ett registrerat vammärke inte inom fem år efter det att registreringsförfarandet avslutats gjort verkligt bmk av vammärket här i landet för de varor som det registrerats för eller har sådant bmk inte skett inom en period av fem är i följd fär registreringen hävas, om det inte finns giltiga skäl till att vammärket inte använts.

Med sådant bmk som avses i första stycket likställs

1)   att vammärket används i en annan form än den registrerade formen, om avvikelsen avser endast detaljer och inte förändrar märkets egenartade karaktär, och

2)   att vammärket här i landet anbringas på varor eller deras emballage endast för exportändamål.

Med att ett vammärke används av rättighetshavaren likställs vid tillämp­ningen av denna lag att vammärket används av någon annan med rättighets­havarens samtycke.

26 §

Reglema för hävning av en vammärkesregistrering på gmnd av bristande användning har uppdelats på tvä paragrafer 25 a § och 25 b §. I tydlig­hetens intresse bör därför en hänvisning i förevarande paragraf göras inte bara till 25 a § utan även till 25 b §.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till Utterära och konstnärliga verk

Konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett datorprogram

Beträffande frågan om reglering av spörsmålet humvida konsumtion av

rättigheter knutna till datorprogram skall vara global eller EES-vid har i      174


 


lagrådsremissen intagits samma ståndpunkt som beträffande vammärken    Prop. 1992/93:48 (avsnitt 7.3.3). I linje med vad lagrådet anfört avseende vammärken    Bilaga 4 ifrägasätter lagrådet om inte en bestämmelse om konsumtion av rättig­hetema till datorprogram utformad i nära anslutning till texten i artikel 4 c i EG-direktivet 91/250/EEG borde intas i lagen.

11 §

I tydlighetens intresse bör paragrafen fä följande lydelse.

Av offentiiggjorda verk får enstaka exemplar framställas för enskilt bmk. Vad sålunda framställts får inte utnyttjas för annat ändamål.

Vad som sägs i första stycket gäller inte byggnadsverk och datorprogram och medför inte rätt att för eget bmk låta nägon annan framställa bmks­föremål eller skulpturer eller genom konstnärligt förfarande efterbilda andra konstverk.

40 a §

En bättre överensstämmelse med artikel 2.3 i EG-direktivet 91/250/EEG erhålles om paragrafen fär innehålla att upphovsrätten till ett datorprogram, som skapas av en arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instmktioner av arbetsgivaren, övergår till arbetsgivaren, sävida inte något annat har avtalats.

53 §

Den straffrihetsregel som föresläs i andra stycket av denna paragraf är enligt remissprotokollet (avsnitt 7.3.6) avsedd att nära ansluta till regeln om tillåten kopiering i nuvarande 11 § tredje stycket. För att uppnä den avsedda överensstämmelsen och inskränka det straffria omrädet till sådan kopiering som görs för enskilt bmk i den mening som framgår av förarbetena till nuvarande 11 § tredje stycket (prop. 1988/89:85) bör andra stycket i 53 § utformas pä följande sätt.

Den som för sitt enskilda bmk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller varav exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till straff, om föriagan för kopieringen inte används i närings­verksamhet eller offentlig verksamhet och han inte utnyttjar framstäUda exemplar av datorprogrammet för annat ändamäl än sitt enskilda bmk.

Bilaga till lagrådets protokoU 1992-10-02

Förslag till lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Skyddsföremålet

I § För rätt till kretsmönster enligt denna lag krävs att kretsmönstret är
resultatet av en egen intellektuell insats av den som har skapat det och att
kretsmönstret inte är allmänt förekommande inom halvledarindustrin. Består
ett kretsmönster av delar som är allmänt förekommande inom halv-
           175


 


ledarindustrin, skyddas det endast om kombinationen av delama uppfyller    Prop. 1992/93:48
villkoren.
                                                                                     Bilaga 4

Skyddets omfattning

2 § Rätt till kretsmönster för en halvledarprodukt innebär en uteslutande
rätt att

1.     framställa exemplar av kretsmönsttet,

2.   i kommersiellt syfte importera exemplar av kretsmönsttet, samt

3.   göra kretsmönstret tillgängligt för allmänheten genom att exemplar av kretsmönstret bjuds ut till försäljning, uthyming eller utiåning eller sprids till allmänheten pä annat sätt.

Med exemplar av kretsmönster avses även en halvledarprodukt som har tillverkats med utnyttjande av kretsmönstret.

Innehavare av rätt till skydd

3 § Rätt till kretsmönster tillkommer den fysiska person som har skapat
kretsmönstret under fömtsättning att han är medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i en stat som ingår i det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och att andra stycket inte är tillämpligt.

Rätt till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i anställningsför­hållande tillkommer arbetsgivaren under fömtsättning att inte annat har avtalats och att arbetsgivaren är en fysisk person som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i en stat som ingär i samarbetssområdet eller är en juridisk person som bedriver förvärvsverksamhet i en sädan stat.

I de fall då rätt till kretsmönster inte föreligger enligt första och andra styckena skall sådan rätt tillkomma sådana fysiska och juridiska personer som uppfyller de i andra stycket angivna villkoren om anknytning till samarbetsområdet under fömtsättning att en sådan person har fått ensamrätt att utnyttja kretsmönstret kommersiellt i hela samarbetsområdet och först utnyttjar kretsmönstret kommersiellt i en stat som ingär i detta område.

Rätt till kretsmönster skall också tiUkomma den som övertagit rättigheten frän de personer som anges i första till tredje styckena.

6 § Rätt till kretsmönster omfattar inte exemplar av kretsmönster som har spritts till allmänheten inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.

9 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtar en åtgärd som innebär intrång i rätten enligt 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst tvä är.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms tiU ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagare fär väcka åtal för brott enligt första eller andra stycket endast
om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt.
                                                                                                           176


 


Prop. 1992/93:48 12 § Den som vidtar en åtgärd som innebär inträng i rätten enligt 2 § är    Bilaga 4 skyldig att, om det är skäligt, mot lösen avstå den egendom som överträdel­sen avser till den som innehar rätten till kretsmönstret.

I stället för att förordna om inlösen enligt första stycket får domstolen, om det är skäUgt, besluta att egendomen skall förstöras, ändras eller utsättas för andra åtgärder som är ägnade att förebygga missbmk. Detta gäller dock inte om förverkande eller åtgärder som är ägnade att förebygga missbmk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken. Talan enligt detta stycke förs av den som innehar rätten till kretsmönstret. Sädan talan fär föras även av åklagare, om det är påkallat från allmän synpunkt.

Bestämmelsema i första och andra styckena gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller en särskild rätt till den.

1.     Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, dä lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter skall upphöra att gälla.

2.     Lagen tillämpas även pä kretsmönster som har tillkommit före ikraftträdandet utom såvitt gäller åtgärder som vidtagits eller rättigheter som förvärvats dessförinnan. Har exemplar av kretsmönster framställts före den 1 april 1987, fär de dock utan hinder av 2 § spridas vidare.

177

12 Riksdagen / 992193. t sand. Nr 48


 


PROTOCOL 28 ON INTELLEC­TUAL PROPERTY


PROTOKOLL     28     OM     IM­MATERIELL ÄGANDERÄTT


Prop. 1992/93:48 Bilaga 5 Protokoll 28


 


Article 1

Substance of protection

1.   For the purposes of this Pro­tocol the term "intellectual pro­perty" shall include the protection of industrial and commercial property as covered by Article 13 of the Agreement.

2.   Without prejudice to the provi­sions of this Protocol and of Annex XVII, the Contracting Parties shall upon the entry into force of this Agreement adjust their legislation on intellectual property so as to make it compatible with the prin­ciples of free circulation of goods and services and with the level of protection of intellectual property attained in Community law, includ­ing the level of enforcement of those rights.

3.   Subject to the procedural provi­sions of this Agreement and without prejudice to the provisions of this Protocol and of Annex XVII, the EFFA States will adjust, ujxin re­quest and after consultation be­tween the Contracting Parties, their legislation on intellectual prof)erty in order to reach at least the level of protection of intellectual property prevailing in the Community upon signature of this Agreement.


Artikel 1

Skyddets omfattning

1. I detta protokoll skall uttrycket
immateriell äganderätt omfatta skyd­
det för den industiiella och kom­
mersiella äganderätten enligt artikel
13 i avtalet.

2.  Vid detta avtals ikraftträdande
skall de avtalsslutande partema
anpassa sina rättsregler om immate­
riell äganderätt så att de blir fören­
liga med principema om varors och
tjänsters fria rörlighet samt med den
skyddsnivå som gemenskapsrätten
ger den immateriella äganderätten,
inbegripet möjlighetema att på rätts­
lig väg hävda dessa rättigheter, dock
utan att det påverkar tillämpningen
av bestämmelseraa i detta protokoll
och bilaga XVII.

3. 1 enlighet med förfaranderegleraa
i detta avtal och utan att det påver­
kar tillämpningen av bestämmelser­
na i detta protokoll och i bilaga
XVII, kommer EFTA-statema, på
begäran av och efter samråd mellan
de avtalsslutande partema, att an­
passa sina rättsregler om immateriell
äganderätt så att dessa åtminstone
når upp till den skyddsnivå för den
immateriella äganderätten som råder
i den Europeiska gemenskapen vid
undertecknandet av detta avtal.


 


Artide 2


Artikel 2


 


Exhaustion of rights

1. To the extent that exhaustion is dealt with in Community measures or jurispmdence, the Contracting Parties shall provide for such ex­haustion of intellectual property rights as laid down in Community law. Without prejudice to future developments of case law, this prov­ision shall be interpreted in accor­dance with the meaning established in the relevant mlings of the Court


Konsumtion av rättighetema

I. I den män gemenskapsåtgärder eller rättsbildningen i gemenskapen behandlar konsumtion, skall de avtalsslutande parteraa bestämma om sådan konsumtion för den im­materiella äganderätten i enlighet med gemenskapsrätten. Utan att föregripa en framtida utveckUng av rättspraxis skall denna bestämmelse skall tolkas i enlighet med innebör­den i de avgöranden av betydelse i


178


 


of Justice of the European Com­munities given prior to the signature of this Agreement.

2. As regards patent rights, this provision shall take effect at the latest one year after the entry into force of this Agreement.


sammanhanget som meddelats av den Europeiska gemenskapens dom­stol före detta avtals under­tecknande.

2. Beträffande patenträtt skall denna bestämmelse börja tillämpas senast ett år efter detta avtals ikraft­trädande.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 5 Protokoll 28


 


Article 3 Community Patents

1.   The Contracting Parties under­take to use best endeavours to con­clude within a period of three years after the entry into force of the Agreement relating to Community Patents (89/695/EEC) negotiations with a view to the participation of the EFTA States in that Agreement. However, for Iceland this date will not be earlier than 1 January 1998.

2.   The specific conditions for the participation of the EFTA States to the Agreement relating to Commun­ity Patents (89/695/EEC) shall be subject to future negotiations.

3.    The Community undertakes,
after the entry into force of the
Agreement relating to Community
Patents, to invite those EFTA States
who so request to enter into negotia­
tions, in accordance with Article 8
of the Agreement relating to Com­
munity Patents, provided they will
have in addition respected the provi­
sions of paragraphs 4 and 5.

4.   The EFTA States shall comply
in their law with the substantive
provisions of the European Patent
Convention of 5 October 1973.

5.    As regards patentability of
pharmaceutical and foodstuff
products, Finland shall comply with
the provisions of paragraph 4 by 1
January 1995. As regards patentabil­
ity of paharmaceutical products,
Iceland shall comply with the provi­
sions of paragraph 4 by I January
1997. The Community shall how­
ever not adress an invitation as
mentioned in paragraph 3 to Finland
and Iceland before these dates, re­
spectively.


Artikel 3 Gemenskapspatent

1. De avtalsslutande parteraa åtar
sig att i möjligaste män sträva efter
att, inom tre är frän det att avtalet
om gemenskapspatent (89/695/EEG)
har trätt i kiaft, slutföra förhand­
lingar om EFTA-statemas anslut­
ning till det avtalet. För Islands del
skall denna tidpunkt dock inte in­
träda tidigare än den 1 januari 1998.

2.   De särskilda villkoren för
EFTA-statemas anslutning till avtal­
et om gemenskapspatent
(89/695/EEG) skall vara föremål för
framtida förhandUngar.

3.     Gemenskapen åtar sig att, efter det att avtalet om gemenskapspatent har trätt i kraft, inbjuda de EFTA-stater som begär det till förhandling­ar i enlighet med artikel 8 i avtalet om gemenskapspatent, fömtsatt att de berörda statema vid tidpunkten i fråga har uppfyllt bestämmelsema i punkt 4 och 5 nedan.

4.     EFTA-statemas rättsregler skall överensstämma med de materiella bestämmelsema i den Europeiska patentkonventionen av den 5 oktober 1973.

5.    Beträffande farmaceutiska
produkters och livsmedels­
produkters patenterbarhet skall Fin­
land före den I januari 1995 ha
uppfyllt bestämmelsema i punkt 4.
Beträffande farmaceutiska produ­
kters patenterbarhet skall Island
senast den 1 januari 1997 ha upp­
fyllt bestämmelsema i punkt 4.
Gemenskapen skall emellertid inte
rikta en sådan inbjudan som anges i
punkt 3 till Finland respektive
Island före dessa respektive tidpunk-


179


 


6. Notwithstanding Article 2, the holder, or his beneficiary, of a patent for a product mentioned in paragraph 5 filed in a Contracting Party at a time when a product patent could not be obtained in Finland or Iceland for that product may rely upon the rights granted by that patent in order to prevent the import and marketing of that prod­uct in the Contracting Parties where that product enjoys patent protection even if that product was put on the märket in Finland or Iceland for the first time by him or with his con­sent.

This right may be invoked for the products referred to in paragraph 5 until the end of the second year after Finland or Iceland, re­spectively, has made these products patentable.


ter.

6. 1 fråga om patent för en produkt som anges i punkt 5, som har patentsökts hos någon av de avtals­slutande partema vid en tidpunkt när produktpatent för den berörda produkten inte kunde erhållas i Finland eller Island, fär patent­havaren eller dennes rättsinne­havare, utan hinder av artikel 2, använda sig av sin patenträtt för att förhindra att produkten importeras till eller marknadsförs i de avtalsslu­tande parter där produkten åtnjuter patentskydd, även om produkten första gången fördes ut på marknaden i Finland eller Island av patenthavaren själv eller med dennes samtycke.

Denna rätt fär åberopas med av­seende på de i punkt 5 angivna produktema under högst två är efter det att Finland respektive Island har gjort de berörda produkteraa patent­erbara.


Prop. 1992/93:48 Bilaga 5 Protokoll 28


 


Article 4