Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 juni 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Gun Hellsvik
I propositionen föreslås att den obligatoriska halvtidsfrigivningen skall
avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten för villkorlig frigivning, som nu är
halva strafftiden, blir att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha
avtjänats. Villkorlig frigivning föreslås bli fakultativ, dvs. att prövning av
frigivningen kan göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den
villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas om förutsätt-
ningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt
ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande
under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad föreslås kunna
friges villkorligt. Undantag görs för fängelse som utgör förvandlingsstraff
för böter och för fängelse som har ådömts tillsammans med skyddstillsyn.
För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts till
fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet, får han inte
friges förrän två tredjedelar av tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk
att han kommer att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda
straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock inte förrän
halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff enligt domar på mellan ett och
två år föreslås en särskild reglering så att tröskeleffekter undviks.
Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av Kriminal-
vårdsnämnden. För den som avtjänar fängelse kortare tid än två år fordras
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller annan, som styrelsen bestämmer, Prop. 1992/93:4
särskilt påkallar att nämnden skall pröva frågan.
Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som avtjänar
fängelse från den dag då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga.
Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem som
friges ffån straff på minst två månader.
Överföring av verkställighet av brottmålsdom föreslås kunna prövas av
regeringen om särskilda skäl föranleder det.
De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda i kraft den
1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.
Prop. 1992/93:4
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 kap.
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande omedelbart eller inom
viss tid förelägges ett bötesstraff,
fastställt vid strafföreläggande efter
vad åklagaren anser brottet
förskylla och vid föreläggande av
ordningsbot efter vad som bestämts
enligt 14 §.
2§i
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande omedelbart eller inom
viss tid föreläggs ett bötesstraff,
fastställt vid strafföreläggande efter
vad åklagaren anser att brottet bör
föranleda och vid föreläggande av
ordningsbot efter vad som bestämts
enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande.
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte
föreskrivs svårare straff än böter,
dock ej normerade böter, och be-
träffande brott, for vilket föreskrivs
böter eller fängelse i högst sex
månader. Om dagsböter skall an-
vändas som påföljd för brottet, får
dock strafföreläggande utfärdas
endast när brottet ensamt eller
tillsammans med annat sådant brott
som nu har nämnts förskyller högst
etthundratjugo dagsböter.
4 §2
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte
föreskrivs svårare straff än böter,
dock inte normerade böter, och be-
träffande brott, för vilket föreskrivs
böter eller fängelse i högst sex må-
nader. Om dagsböter skall användas
som påföljd för brottet, får dock
strafföreläggande utfärdas endast
när brottet ensamt eller tillsammans
med annat sådant brott som nu har
nämnts bör föranleda högst ett-
hundratjugo dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har
begåtts av någon som är under arton år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1968:193.
2 Senaste lydelse 1991:241.
Prop. 1992/93:4
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att det i 26 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande
lydelse,
dels att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6, 7-9 och 11 §§ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 kap.
1 §’
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i
fråga, i dagsböter, penningböter el-
ler normerade böter. Är viss bötes-
form inte föreskriven för brottet,
döms böter ut i dagsböter eller, om
brottet förskyller lägre straff än
trettio dagsböter, i penningböter.
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i
fråga, i dagsböter, penningböter el-
ler normerade böter. Är viss bö-
tesform inte föreskriven för brottet,
döms böter ut i dagsböter eller, om
brottet bör föranleda lägre straff än
trettio dagsböter, i penningböter.
6 §2
Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om
något av brotten förskyller dags-
böter.
Som gemensamt straff får dagsböter bestämmas till ett antal av högst
tvåhundra och penningböter till ett belopp av högst femtusen kronor.
Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötesstraff, får
detta inte underskridas.
Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om
något av brotten bör föranleda
dagsböter.
26 kap.
6 §3
Den som undergår fängelse på
viss tid skall, om inte annat följer
av andra stycket eller 7 §, vill-
korligt friges sedan halva tiden har
avtjänats. Frigivning får dock inte
ske förrän verkställigheten har
pågått minst två månader. Inte
heller får villkorlig frigivning ske
från fängelse som har ådömts enligt
28 kap. 3 § eller från ett förvand-
lingsstraffför böter.
Den som avtjänar fängelse på
viss tid, minst en månad, får med-
ges villkorlig frigivning. Villkorlig
frigivning får dock inte ske från
fängelse som har dömts ut enligt
28 kap. 3 § eller från ett förvand-
lingsstraffför böter.
1 Senaste lydelse 1991:240.
2 Senaste lydelse 1991:240.
3 Senaste lydelse 1983:240.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:4
Om den dömde begär det, kan
frigivningen uppskjutas till senare
tidpunkt än som följer av första
stycket.
Om strafftiden är högst ett är, får
villkorlig frigivning ske tidigast när
två tredjedelar av strafftiden l-ar
avtjänats.
Om strafftiden är längre än ett år
men kortare än två år, får villkorlig
frigivning ske tidigast när åtta må-
nader samt en tredjedel av den tid
som överstiger ett dr har avtjänats.
Om strafftiden är två år eller mer
och annat inte följer av 6 a §, får
villkorlig frigivning ske tidigast när
halva strafftiden har avtjänats.
Om den dömde begär det, kan
frigivningen uppskjutas till senare
tidpunkt än som följer av andra -
fjärde styckena.
6a§
Har någon dömts till fängelse i
lägst två dr för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa
eller som ingdtt som ett led i en yr-
kesmässig eller organiserad brotts-
lighet, får han inte villkorligt friges
förrän tvä tredjedelar av den i do-
men bestämda strafftiden har avtjä-
nats, om det föreligger en påtaglig
risk att han efter frigivningen åter-
faller i brottslighet av sådant all-
varligt slag.
Vad som föreskrivs i första
stycket gäller även om domen om-
fattar också annan brottslighet än
som avses där. Om ett annat fängel-
sestraff verkställs samtidigt, skall
6 § tillämpas med avseende på det
straffet vid prövning av frågan om
villkorlig frigivning frän den sam-
manlagda strafftiden.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:4
7 §4
Vid prövning av frågan, om den
villkorliga frigivningen bör ske se-
nare än vid den tidigaste tidpunkt
som anges i 6 eller 6 a §, skall det
särskilt beaktas om förutsätt-
ningarna för den intagnes anpass-
ning i samhället framstår som
speciellt ogynnsamma med hänsyn
till frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen
eller andra särskilda omständig-
heter.
Om någon har dömts till fängelse
i lägst två år för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa
och påtaglig risk bedöms föreligga
för att han efter frigivningen fort-
sätter brottslighet av samma slag,
får han inte villkorligt friges förrän
två tredjedelar av den i domen be-
stämda strafftiden har avtjänats.
Vid prövning av frågan om villkor-
lig frigivning efter denna tidpunkt
skall förutom åteifallsrisken beak-
tas verkningarna av fortsatt frihets-
förlustför den dömde och förutsätt-
ningarna för hans anpassning i
samhället med hänsyn till de förhål-
landen i vilka han skulle komma att
försättas efter frigivningen.
Vad som föreskrivs i första
stycket gäller även om domen avser
också annan brottslighet än som av-
ses där. Verkställs samtidigt ett an-
nat fängelsestraff, skall, vid pröv-
ning av frågan om villkorlig frigiv-
ning från den sammanlagda straffti-
den, 6 § tillämpas med avseende på
det straffet.
Verkställs samtidigt flera fängel-
sestraff, skall vid tillämpning av 6 §
hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse anses
8§5
Om flera fängelsestraff verkställs
samtidigt, skall vid tillämpning av
6 § hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden . Vad nu sagts gäller
dock inte tid för fängelse som dömts
ut enligt 28 kap. 3 § eller förvand-
lingsstraffför böter.
härvid även förvandlingsstraff för
böter. Ingår bland de straff som
samtidigt verkställs sådant straff
som avses i 6 § tredje meningen får
villkorlig frigivning inte ske förrän
verkställigheten har pågått minst
den tid som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5 och 6 §§ sägs.
4 Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1991:451.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:4
9 §6
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar kri-
minalvårdsnämnden frågan om vill-
korlig frigivning från straffet eller,
om annat straff samtidigt verkställs,
från den sammanlagda strafftiden. /
annat fall fastställs tidpunkten för
villkorlig frigivning av kriminal-
vårdsstyrelsen eller tjänsteman som
styrelsen bestämmer.
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar
Kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet el-
ler, om annat straff samtidigt verk-
ställs, från den sammanlagda straff-
tiden.
Kriminalvårdsstyrelsen eller an-
nan som styrelsen efter regeringens
bemyndigande föreskriver får på-
kalla att Kriminalvårdsnämnden
även i annat fall prövar frågan om
villkorlig frigivning. Påkallas inte
prövning skall den dömde friges när
han avtjänat två tredjedelar av
tiden eller den kortare tid efter
vilken villkorlig frigivning tidigast
kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan än-
dras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars
föranleds av ändrade förhållanden.
11§7
I anslutning till att villkorlig fri-
givning äger rum eller senare kan
beslutas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant beslut medde-
las av frivårdsmyndighet i kriminal-
vårdsverket. Har övervakning be-
slutats men bedöms därefter att
övervakning inte längre är påkallad,
får övervakningsnämnden besluta
att övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något sär-
skilt beslut upphöra sedan ett år av
prövotiden har förflutit, om inte an-
nat följer av 18 §.
I anslutning till att villkorlig fri-
givning äger rum eller senare kan
beslutas att den som avtjänar ett
fängelsestraff på mer än två måna-
der och friges från detta skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Beslut om övervak-
ning meddelas av frivårdsmyn-
dighet i Kriminalvårdsverket. Har
övervakning beslutats men bedöms
därefter att övervakning inte längre
är påkallad, får övervakningsnämn-
den besluta att övervakningen skall
upphöra. Övervakningen skall utan
något särskilt beslut upphöra sedan
ett år av prövotiden har förflutit, om
inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6-9 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande gälla för den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss
tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter. Detta gäller dock inte be-
stämmelsen i 26 kap. 6 § första stycket andra meningen om minimitiden för
villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning från fängelsestraff som uppgår till
en månad men understiger tre månader skall ske först när två tredjedelar av
6 Senaste lydelse 1983:240.
7 Senaste lydelse 1983:240.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:4
strafftiden har avtjänats. Villkorlig frigivning får inte ske från straff som
understiger en månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts dessför-
innan och fängelse som ådömts därefter, skall första stycket tillämpas på det
förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya före-
skriften.
Prop. 1992/93:4
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
För den som har börjat undergå
fängelse på viss tid skall kriminal-
vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Överstiger strafftiden två månader,
skall styrelsen därvid även fastställa
tidpunkten för villkorlig frigivning
och för prövotidens utgång eller,
om det är fråga om ett sådant fall
som avses i 26 kap. 9 § första
stycket första meningen brottsbal-
ken, ange den eller de dagar, som är
av betydelse för tillämpningen av
bestämmelserna om sådan frigiv-
ning, samt den strafftid som då
återstår.
När omständigheterna ger anled-
ning till det, får ett beslut enligt
första stycket ändras.
För den som har börjat avtjäna
fängelse på viss tid skall Kriminal-
vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Om strafftiden uppgår till en månad
eller mer, skall styrelsen därvid
även fastställa den tidigaste tidpunkt
då villkorlig frigivning kan komma i
fråga samt tidpunkten för prövoti-
dens utgång. År det fråga om ett så-
dant fall som avses i 26 kap. 9 § för-
sta stycket brottsbalken, skall i
stället den eller de dagar anges, som
är av betydelse för tillämpningen av
bestämmelserna om sådan frigiv-
ning, samt den strafftid som då
återstår.
När omständigheterna ger anled-
ning till det, skall ett beslut enligt
första stycket ändras.
Har domstol enligt 33 kap. 5-
7 §§ brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först beräk-
nas slutdag utan avseende därpå och
avdraget beräknas från den dagen.
Detsamma gäller i fråga om tid som
enligt 19 § andra stycket skall räk-
nas som tid varunder straffet verk-
ställts.
22 §
Har domstol enligt 33 kap. 5 och
6 §§ brottsbalken förordnat att fäng-
else skall anses verkställt till visst
antal dagar, skall först beräknas
slutdag utan avseende därpå och av-
draget beräknas från den dagen.
Detsamma gäller i fråga om tid som
enligt 19 § andra stycket skall räk-
nas som tid varunder straffet verk-
ställts.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Lagen omtryckt 1990:1010.
Prop. 1992/93:4
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Till förberedande av frigivning
kan en intagen som avses i 26 kap.
7 § brottsbalken beviljas permission
under viss längre tid (frigivnings-
permission). Sådan permission får
inte beviljas för tid före den dag då
tvä tredjedelar av straffet har avtjä-
nats.
Till förberedande av frigivning
kan en intagen beviljas permission
under viss längre tid (frigivnings-
permission). Sådan permission får
inte beviljas för tid före den dag då
villkorlig frigivning tidigast kan
komma i fråga.
För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erfor-
derliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
10
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:4
19
PasstillstAnd fordras för den som
1. undergår kriminalvård i
anstalt, utom när påföljden är fäng-
else pä sd kort tid att villkorlig
frigivning ej kan komma i fråga,
2. står under övervakning efter
frigivning från fängelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
§*
1. undergår kriminalvård i an-
stalt, utom när påföljden är fängelse
i tvd mdnader eller kortare tid,
dom på skyddstillsyn eller villkorlig
1993.
1 Senaste lydelse 1981:221.
11
Prop. 1992/93:4
Härigenom föreskrivs att 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om internatio-
nellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 §'
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat här i landet ådömd eller
ålagd påföljd enligt förordnande
som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av överlämnande till rätts-
psykiatrisk vård, socialstyrelsen el-
ler, i fråga om verkställighet av bö-
ter eller förverkande, annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Framställning om verkställighet får
ej göras, om med motsvarande till-
lämpning av 5 § andra stycket 1-8
hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antagas före-
ligga.
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat här i landet ådömd eller
ålagd påföljd enligt förordnande
som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptas av Kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verk-
ställighet av överlämnande till rätts-
psykiatrisk vård, Socialstyrelsen
eller, i fråga om verkställighet av
böter eller förverkande, annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Om det föreligger särskilda skäl, får
en myndighet som här avses med
eget yttrande överlämna ett ärende
till regeringen för avgörande. Fram-
ställning om verkställighet får ej
göras, om med motsvarande till-
lämpning av 5 § andra stycket 1-8
hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas före-
ligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,
om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.
Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som
ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens invandrar-
verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker Invan-
drarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgö-
rande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall
får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rätts-
psykiatrisk vård, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i
den främmande staten.
1 Senaste lydelse 1991:1144.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:4
34 a §2
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande
stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av
Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verkstäl-
lighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande
stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller So-
cialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande
överlämna ett ärende om verkstäl-
I fall som avses i denna paragraf
gäller 28, 29 och 33 §§ första
stycket i tillämpliga delar.
lig het till regeringen för avgörande.
I fall som avses i denna paragraf
gäller 28, 29 och 33 §§ i tillämpliga
delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2 Senaste lydelse 1991:1144.
13
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992
Närvarande: statsråden B. Westerberg, ordförande, Friggebo, Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkenspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om
bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet
Fängelsestraffkommittén.
Kommittén har avgett sammanlagt fyra betänkanden. De två första, del-
betänkandena (SOU 1980:1) Fjorton dagars fängelse och (SOU 1981:92)
Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom krimi-
nalvården, har lett till ändringar i brottsbalken (BrB) rörande främst mini-
mitiden för fängelsestraff och villkorlig frigivning (prop. 1980/81:44, bet.
1980/8 l:JuU32, rskr. 1980/81:252, SFS 1981:331, prop. 1982/83:85, bet.
1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240).
Fängelsestraffkommittén överlämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande
(SOU 1986:13-15) Påföljd för brott och avgav sitt slutbetänkande (SOU
1988:7) Frihet från ansvar i maj 1988. Detta sistnämnda betänkande har
ännu inte lett till lagstiftning.
Kommitténs huvudbetänkande spänner över stora delar av straffrättens
område, och kommitténs förslag till regler för påföljdsval och straffmätning
resp, ändringar i bötesstraffet har behandlats och lett till lagändringar (prop.
1987/88:120, bet. 1987/88:JuU45, rskr. 1987:88:404, SFS 1988:942-948
resp. prop. 1990/91:68 bet. 1990/9l:JuU 10, rskr. 1990:91:155, SFS
1991:240-301). På grundval av betänkandet beslutade förra regeringen den
II juli 1991 också en lagrådsremiss om villkorlig frigivning.
Nu är frågan om villkorlig frigivning och vissa därmed sammanhängande
frågor som kommittén har behandlat aktuella för lagstiftning från delvis an-
dra utgångspunkter. Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkan-
det samt kommitténs förslag till lagtexter framgår av nämnda huvudbetän-
kande. Kommitténs betänkande har remissbehandlats. Efter remiss har ytt-
rande över betänkandet avgetts av Svea hovrätt. Hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms, Göteborgs, Norrköpings och Luleå tingsrätter,
Domstolsverket, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Krimi-
Prop. 1992/93:4
14
nalvårdsstyrelsen (KVS), Kriminalvårdsnämnden (KVN), Stockholms
första övervakningsnämnd, Övervakningsnämnden i Uppsala, Brottsföre-
byggande rådet (BRÅ), Överbefälhavaren, Statens räddningsverk, Social-
styrelsen, Trafiksäke hetsverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, General-
tullstyrelsen, Riksskatteverket (RSV), Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms Universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
Universitet, Statens invandrarverk. Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Rättegångsutredningen (Jul977:06), justitieombudsmannen Anders
Wigelius, Riksbanken, Landstingsförbundet, Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges advokat-
samfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare.
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Övervakares och Kontaktper-
soners/Familjers Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Motormännens
riksförbund, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Svenska fångvårdssäll-
skapet och Svenska skyddsförbundet. RÅ har överlämnat yttranden från
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt samt från överåklagarna vid
Regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Kalmar, Malmö, Vänersborg
och Härnösand. Tjänstemännens centralorganisation och Centralorganisa-
tionen SACO/SR har utan egna ställningstaganden överlämnat yttranden
från Svenska polisförbundet resp. Sveriges Socionomers, Personal- &
Förvaltningstjänstemäns Riksförbund. En sammanställning av remiss-
yttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 86-980).
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkailade förra justitieministern
i februari 1991 en särskild utredare med uppdrag utt se över vissa kriminal-
vårdsfrågor. Uppdraget omfattade att inom ramen för nuvarande påföljds-
system, överväga Ov,. lämna förslag till åtgärder i syfte att vidga tillämp-
ningsområdet för icke frihetsberövande påföljder och förbättra formerna för
verkställighet av fängelsestraff. Utredningen antog namnet Påföljdsutred-
ningen.
1 maj 1991 avlämnade Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) sitt betänkande
(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. I betänkandet behandlas vissa frågor om
verkställighet av fängelsestraff bl.a. om frigivningspermission och över-
vakning efter villkorlig frigivning. Utredningens sammanfattning, förslag
till lagtexter i nu aktuella delar framgår av nämnda betänkande.
Betänkandet har remissbehandlats. Efter remiss har yttranden avgetts av
Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern (JK), Hovrätten för Västra
Sverige, Uppsala, Köpings och Malmö tingsrätter, Kammarrätten i
Jönköping, RÅ, RPS, KVS, KVN, Första Övervakningsnämnden i Stock-
holm, Övervakningsnämnderna i Borås, Örebro och Luleå, BRÅ,
Socialstyrelsen, Statens rättskemiska laboratorium, Juridiska fakulteten vid
Uppsala Universitet, Statskontoret, RRV, Svenska kommunförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers central-
organisation (SACO), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Föreningen Sveriges Frivårds-
tjänstemän, Svenska fångvårdssällskapet, Föreningen styresmän och
Prop. 1992/93:4
15
assistenter inom kriminalvården, Svenska skyddsförbundet samt Riks-
förbundet Frivilliga samhällsarbetare. RÅ har överlämnat yttranden från
överåklagarna vid Åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö samt
överåklagarna vid Regionåklagarmyndighetema i Jönköping och Härnö-
sand. KVS har bifogat yttranden från Regionmyndighetema i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Härnösand, Umeå och Örebro. SACO har,
utan något eget ställningstagande, sänt in yttranden från Sveriges Psyko-
logförbund och Sveriges Socionomers, pesonal- & förvaltningstjänstemäns
riksförbund. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i
Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet om ut-
vidgad användning av samhällstjänst (dnr 91-1364). Jfr prop. 1991/92:109.
I april 1992 skickade Justitiedepartementet ut promemorian Villkorlig
frigivning tillsammans med en inbjudan till hearing den 13 april 1992. Vid
hearingen lämnades synpunkter av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Kammarrätten i Stockholm, KVS, KVN, BRÅ, Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Sveriges
Frivårdstjänstemän, Föreningen Styresmän och assistenter inom kriminal-
vården. Skriftliga synpunkter har dessutom lämnats av Stockholms tingsrätt,
Uppsala tingsrätt, Övervakningsnämnden i Täby, Sveriges domareförbund
och Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän. Promemorians lagtext bifogas
som bilaga 1. Synpunkterna som lämnades vid hearingen är nedtecknade
och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet. Vissa instanser har lämnat
skriftliga synpunkter. Dessa finns också tillgängliga i ärendet (dnr 86-980).
I detta lagstiftningsärende tar jag också upp frågan om att i den s.k. inter-
nationella verkställighetslagen införa en möjlighet för Kriminalvårds-
styrelsen och andra beslutande myndigheter att i vissa fall överlämna till re-
geringen att besluta om överflyttande av verkställighet av brottmålsdom till
annat land.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 maj 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över
lagförslag i ärendet som upprättats inom Justitiedepartementet. Lag-
förslagen och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2 och bilaga 3.
Lagrådet har föreslagit vissa omformuleringar i den remitterade lagtexten
(26 kap. 6, 7 och 9 §§ BrB) i syfte att den reella innebörden av förslaget
skall komma till tydligare uttryck. Jag återkommer till Lagrådets synpunkter
i samband med att jag behandlar de enskilda paragraferna (avsnitt 5.2). I öv-
rigt har lagrådet lämnat förslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen har även vissa ändringar av redaktionell
karaktär gjorts i lagtexten.
Prop. 1992/93:4
16
Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 och flera reformer har
genomförts under 1900-talet.
Vid BrB:s införande överfördes i princip 1943 års regler om villkorlig
frigivning. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att den skulle kunna
antas främja den dömdes anpassning i samhället. Vid prövning av villkorlig
frigivning skulle särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstalts-
tiden och sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans be-
redvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhål-
landen i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
I syfte att främja större enhetlighet inom de nordiska länderna revidera-
des kort efter BrB:s ikraftträdande år 1965 reglerna om villkorlig frigivning
(prop. 1965:159). Möjlighet öppnades då till villkorlig frigivning efter halva
strafftiden. Som förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda
skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för villkorlig
frigivning, nämligen att den skulle kunna antas främja den dömdes anpass-
ning i samhället, slopades. Slutligen gjordes i fråga om prövotidens längd
den ändringen att prövotiden, i stället för att i princip motsvara den återstå-
ende strafftiden, skulle fastställas i varje enskilt fall till minst ett och högst
tre år eller, om den tid som vid frigivningen återstod av straffet översteg tre
år, högst fem år.
Innan de nuvarande reglerna, med en i princip obligatorisk halvtidsfri-
givning för de flesta intagna, infördes år 1983 reviderades 1965 års reform i
vissa avseenden. Förutom en följdändring till de nya reglerna om avräkning
av häktningstid m.m. genomfördes ändringar åren 1973, 1974, 1979 och
1981. Ändringarna tog bl.a. sikte på frågorna om övervakning, kriterierna
för prövning av villkorlig frigivning och minimitiden för frigivning.
Den reglering som gällde innan den s.k. halvtidsreformen genomfördes
år 1983 innebar i korthet följande. Den som undergick fängelse pä viss tid
fick friges villkorligt när två tredjedelar eller, om särskilda skäl förelåg,
halva tiden avtjänats. Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två
månader innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff verk-
ställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden utgångspunkt för
tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle sär-
skilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förut-
sättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållan-
den i vilka han skulle komma att försättas vid frigivningen. Avtjänade den
dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot el-
ler medfört fara för liv eller hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk
för att han efter frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag
ges större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig frigivning prö-
vades av övervakningsnämnd om strafftiden inte översteg ett år och i annat
fall av den centrala instansen Kriminalvårdsnämnden.
Den praxis som utbildades beträffande tidpunkterna för villkorlig frigiv-
ning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1981:92)
Prop. 1992/93:4
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
Villkorlig frigivning s. 73 f. Praxis kan kort sammanfattas enligt följande.
De som dömdes till fängelse i kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte
förrän två tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till långa
straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som långa straff
räknades i detta sammanhang tider på två år och sex månader eller mera.
För det unga klientelet - till vilket räknades dem som ännu inte fyllt 23 år
vid tiden för brottets begående - ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid
på ett år och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer till-
lämpades också för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns för detta
fanns inte. Principen tillämpades i bland redan från 50-årsåldern.
För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs särskild hänsyn till dem
som dömts till fängelsestraff under den gräns som normalt tillämpades för
halvtidsfrigivning. Det faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den
tid en intagen med en strafftid på två år och sex månader (ett år och sex må-
nader) skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen.
Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem som
dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara
för liv eller hälsa och för vilka det bedömdes finnas en påtaglig risk för åter-
fall i brottslighet av samma slag.
De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes år 1983
(prop. 1982/83:85, bet. 1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240)
efter förslag från Fängelsestraffkommittén i betänkandet (SOU 1981:92)
Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom krimi-
nalvården.
Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB att den
som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges villkorligt när halva
tiden har avtjänats. Från fängelsestraff på två månader eller kortare tid får
villkorlig frigivning inte ske. För längre straff gäller att minst två månader
måste avtjänas i anstalt eller i form av annat frihetsberövande, t.ex. häkt-
ning.
Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning gäller enligt den
nämnda paragrafen dels för fängelsestraff som ådömts i samband med dom
på skyddstillsyn och för förvandlingsstraff på böter, dels under vissa om-
ständigheter för det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av straf-
fet.
Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brotts-
lighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa får, enligt
26 kap. 7 § BrB, om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter
frigivningen fortsätter med brottslig verksamhet av samma slag, inte friges
villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Ett beslut om
villkorlig frigivning från straff på två år eller mer fattas av Kriminalvårds-
nämnden. Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning skall ske senare
än när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats skall, förutom återfallsris-
ken, beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förut-
Prop. 1992/93:4
18
sättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållan-
den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken har
sistnämnda regel inneburit att frigivning sker på tvåtredjedelsdagen.
Prop. 1992/93:4
Min bedömning: Den obligatoriska halvtidsfrigivningen bör i ett
första steg avskaffas genom en huvudsaklig återgång till de regler
som gällde före den 1 juli 1983.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min bedömning.
Synpunkter på bedömningen i promemorian: KVN har inga invänd-
ningar mot den allmänna inriktningen. Svea hovrätt invänder att inrikt-
ningen av förslaget medför att halvtidsfrigivning fortfarande blir huvudregel
för ett stort antal dömda. Kammarrätten i Stockholm anser det vara bättre att
helt återgå till den reglering som gällde före år 1983. Stockholms tingsrätt
har ingen erinran mot att halvtidsfrigivningen avskaffas och att man i
avvaktan på ytterligare utredning återgår till ett system med villkorlig
frigivning efter två tredjedelar, men tingsrätten anser att promemorians
förslag om fakultativ villkorlig frigivning inte bör läggas till grund för
lagstiftning. Uppsala tingsrätt anser att systemet med villkorlig frigivning
har sådana fördelar att det bör behållas samt att den bör komma i fråga först
efter två tredjedelar. Tingsrätten anser dock att den villkorliga frigivningen
bör vara obligatorisk eftersom omständigheter som domstolen redan beaktat
vid straffmätningen inte bör beaktas även vid bedömningen av villkorlig
frigivning. Tingsrätten kan dock som provisorium godta halvtidsfrigivning
vid strafftider på två år och däröver. Sveriges domareförbund förordar en
reform som innebär en verklig återgång till villkorlig frigivning efter två
tredjedelar men kan acceptera tidigare frigivning i undantagsfall formulerat
på det sätt som gällde före halvtidsreformen. Övervakningsnämnden i Täby
anser att en reform i riktning mot den ordning som gällde före år 1983 av
flera skäl är tillfredsställande. Nämnden anser vidare att promemorians
förslag är i huvudsak acceptabla. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän
förordar att den rådande ordningen behålls i avvaktan på att frågan utreds.
Skälen för min bedömning: Redan när den obligatoriska halvtidsfri-
givningen infördes, anfördes betänkligheter mot de föreslagna lösningarna.
Bl.a. lagrådet var kritiskt och yttrade följande (prop. 1982/83:85 s. 143 f).
”Förslaget medför att flertalet av dem som dömts till fängelse på två år
och sex månader eller mindre kommer att friges tidigare än vad som nu är
fallet. Här framträder synpunkten att en förkortning av tiden för frihetsbe-
rövandet av olika skäl har ett värde i sig; särskilt betonas i remissen att
19
fängelsestraffet inte har någon förbättrande effekt på den dömde. Mot en
förkortning av frihetsstraffen skall då vägas den betydelse straffet kan ha
för att tillgodose allmänpreventiva skäl och samhällsskyddsaspekter.
Sådana synpunkter har i remissen ansetts ha särskild tyngd beträffande
brottslighet som avses i 26 kap. 7 § lagförslaget men har i övrigt berörts
endast knapphändigt. Det förefaller som om här största vikten har fästs vid
den effekt det nominella straffet kan få på allmänhetens inställning; att
sedan - bl.a. genom frigivningsreglema - domen kommer att få långt
lindrigare konsekvenser än den formellt innebär synes ha tillmätts
underordnad betydelse. I vart fall torde dessa tankegångar, vid sidan av
praktiska hänsyn, vara främsta skälet till att man inte tagit det steg som med
remissens utgångspunkter borde ha varit det naturliga, nämligen att sänka
straffskaloma för den brottslighet som de nya frigivningsreglema avser.
Man kan sätta i fråga om fängelsedomama alltjämt kommer att få den
angivna psykologiska effekten bland folk i allmänhet, sedan genom de nya
lagreglerna frigivningen för flertalet dömda blivit obligatorisk och inte kan
motiveras med visad skötsamhet eller andra speciella förhållanden i det
enskilda fallet. Allmänt sett framstår det som otillfredsställande, inte minst
med hänsyn till förtroendet för rättsväsendet, om de faktiska rätts-
verkningarna av en straffdom på detta sätt kommer att väsentligt skilja sig
från vad den enligt sin lydelse går ut på; man kan få intrycket att domstolar
och åklagare inte menar allvar med uttalanden som i sådan grad avviker
från verkligheten.”
Jag anser att de farhågor lagrådet gav uttryck för har besannats. Halvtids-
reformen har efter sitt genomförande utsatts för en omfattande och berät-
tigad kritik och det finns nu en bred politisk enighet om att systemet bör av-
skaffas.
I 1991 års regeringsförklaring angavs att den automatiska halvtidsfrigiv-
ningen skall avskaffas och ersätu.s av ett system med möjlighet till villkor-
lig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Frågan är nu på vilket sätt
ocl. . vilken ordning detta bör ske.
Olika intressen gör sig gällande i det sammanhanget. Å ena sidan är det
angeläget att nuvarande ordning så snart som möjligt ersätts av ett annat
system som har bättre förutsättningar att möta förståelse och respekt såväl
inom rättsväsendet som hos en bredare allmänhet. Å andra sidan är ord-
ningen med villkorlig frigivning en så central del i det straffrättsliga reak-
tionssystemet och har ett så nära samband med påföljdssystemets utform-
ning i övrigt att en mer långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden
som inte endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den
villkorliga frigivningen måste således ses i sitt samband med reaktions-
systemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att försäkra sig om att rätts-
väsendets resurser används på ett kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och
effektivt sätt som möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på
de områden där de har störst möjlighet att göra nytta.
Frågan om den framtida utformningen av den villkorliga frigivningen har
behandlats i Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande. Kommittén före-
slog där en övergång till obligatorisk frigivning efter två tredjedelar av av-
tjänad strafftid. Förslaget kombinerades bl.a. med förslag om sänkta straff-
skalor i syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till generellt
längre anstaltstider för de dömda.
Prop. 1992/93:4
20
Kommitténs förslag kan, med förut angivna utgångspunkter, inte läggas
till grund för en långsiktig lösning av frågan. I motsats till kommittén anser
jag således för egen del, i likhet med vad som framhölls från flera håll vid
remissbehandlingen, att villkorlig frigivning inte bör styras genom helt obli-
gatoriska regler. Det bör finnas en möjlighet att beakta individuella förut-
sättningar vid prövningen av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även
med ett system med fakultativa regler finns det emellertid anledning att
överväga om villkorlig frigivning bör medges tämligen regelmässigt eller
om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga förändringar av möjliga tid-
punkter och villkor för villkorlig frigivning förutsätter i sin tur att en lång
rad andra frågor tas upp till en mer förutsättningslös prövning. Detta gäller
bl.a. frågor om förverkande av villkorligt medgiven frihet, prövotider, åter-
fallsreglering, övervakning och olika former av utslussning av intagna. En
tänkbar övergång till ett system enligt vilket de dömda normalt skall avtjäna
den utdömda strafftiden i sin helhet kan också ge anledning till övervägan-
den om en förändrad utformning av nuvarande straffskalor. Inte heller i det
hänseendet framstår emellertid kommitténs förslag som en användbar grund
för de överväganden som behöver göras.
Mot denna bakgrund har jag, i enlighet med regeringens bemyndigande,
tillkallat en utredning (Ju 1992:07) med uppgift att göra en översyn av vissa
frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47). Den utredningen har bl.a.
fått till uppgift att i ett delbetänkande senast den 1 oktober 1993 lägga fram
förslag om vilken ordning som i ett längre perspektiv bör gälla för villkorlig
frigivning.
Vad som nu har sagts innebär emellertid inte att det kan anses försvarligt
att låta nuvarande system fortsätta att gälla i avvaktan på den tillsatta utred-
ningens förslag och beredningen av detta. Det är, mot bakgrund av bristerna
i den nuvarande ordningen, enligt in mening klart angeläget att snarast
möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Med hänsyn till att
beredningsunderlag för närvarande saknas för en mer förutsättningslös
prövning av vad som bör gälla på längre sikt är den åtgärd som i det korta
perspektivet är möjlig en återgång till i huvudsak den ordning som gällde
före halvtidsreformen år 1983. Även om den ordningen kan te sig
diskutabel i vissa hänseenden - som bl.a. framhållits under beredningen av
promemorian - bör det beaktas att den tillämpades under en relativt lång
period utan att tillnärmelsevis utsättas för den typ av kritik som riktats mot
den nuvarande halvtidsfrigivningen. Det förtjänar också att framhållas att
med en återgång till den ordning som gällde före år 1983 tillgodoses i
betydande utsträckning den strävan efter en större enhetlighet inom de nor-
diska länderna som låg bakom lagstiftningen dessförinnan. Det jag nu sagt
hindrar inte att jag anser att bestämmelserna bör skärpas på ett par punkter
som jag återkommer till.
En huvudsaklig återgång till förhållandena före år 1983 innebär att den
nuvarande rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till fri-
givning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda fallet. För det
stora flertalet dömda kan villkorlig frigivning inte komma i fråga förrän två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Långtidsdömda kan tills vidare ges
Prop. 1992/93:4
21
en möjlighet till tidigare frigivning. Liksom nu bör undantag göras för dem
som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot liv eller
hälsa och det föreligger påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma
slag. I detta hänseende finns det starka skäl att skärpa regleringen genom att
utvidga kretsen av långtidsdömda som inte får friges innan de avtjänat två
tredjedelar av strafftiden. Även brottslighet som inte riktar sig mot liv eller
hälsa kan präglas av sådan planering och forslagenhet att samhällsskyddet
starkt talar emot halvtidsfrigivning. En strängare syn bör således i frigiv-
ningshänseende anläggas på viss särskilt allvarlig brottslighet som ingått
som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet.
Vissa instanser har riktat invändningar mot att åter införa ett fakultativt
system. Särskilt har kritik riktats mot att omständigheter som domstolen
haft att beakta vid straffmätningen kan få betydelse för tidpunkten för vill-
korlig frigivning. Jag har förståelse för synpunkterna men vill framhålla att
förutsättningarna för den dömdes anpassning i samhället enligt gällande
regler inte skall vara avgörande för domstolens straffmätning. Erfaren-
heterna av det system som gällde före år 1983 talar också för att det bör
finnas goda förutsättningar för att ett likartat system skall fungera till-
fredsställande även under tiden fram till dess en helt genomarbetad lösning
av hur den villkorliga frigivningen bör vara utformad kan träda i kraft.
I likhet med vad som gällde före år 1983 bör således förutsättningarna
för den intagnes anpassning i samhället särskilt beaktas vid prövningen av
frågan om villkorlig frigivning. Därvid bör emellertid i större utsträckning
än tidigare hänsyn kunna tas till hur den intagne skött sig under anstalts-
tiden. I detta hänseende finns ingen konflikt i förhållande till vad domstolen
beaktat i sin straffmätning. Jag anser inte heller att skötsamhetens inverkan
på tidpunkten för villkorlig frigivning står i någon principiell konflikt med
det disciplinära systemet inom kriminalvården. Även på denna punkt bör
således en skärpning ske i förhållande till 1983 års ordning.
I systemet med fakultativ villkorlig frigivning före år 1983 prövades
ärenden om villkorlig frigivning från straff om mer än ett år av Kriminal-
vårdsnämnden medan övervakningsnämnderna prövade övriga fall.
Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet föreslagit att övervakningsnämnderna skall avskaffas och
deras ärenden fördelas mellan frivårdsmyndigheter och domstolar. Ut-
redningen tar i betänkandet inte ställning till prövningsordningen i ett
system med fakultativ villkorlig frigivning. Innan ställning tagits till dom-
stolsutredningens förslag bör nya uppgifter nu inte läggas på övervaknings-
nämndema. Det behövs därför en annorlunda prövningsordning än den som
gällde före år 1983.1 princip bör det ligga på en självständig och kvalifice-
rad instans att utföra prövningen av när villkorlig frigivning skall ske. Det
framstår som naturligt att denna uppgift åtminstone tills vidare bör an-
komma på Kriminalvårdsnämnden även beträffande intagna med kortare
strafftider. Beträffande intagna som inte har långa strafftider bör prövningen
dock i viss utsträckning kunna ske inom kriminalvården. Härigenom und-
viks onödig byråkrati i mer okomplicerade fall.
Prop. 1992/93:4
22
Övervakning kan nu följa även efter villkorlig frigivning från ett kortva-
rigt fängelsestraff. Utgångspunkten bör vara att den som friges villkorligt
genom övervakningen skall ges det stöd som han behöver för att anpassa
sig efter en anstaltsvistelse. Övervakning i den utsträckning som nu
förekommer kan ifrågasättas. I likhet med den övergripande frågan om den
framtida utformningen av villkorlig frigivning bör emellertid frågan om
övervakning efter villkorlig frigivning utredas närmare innan förslag till
längre gående förändringar kan läggas fram. För denna nya grupp bör dock
övervakning inte kunna komma i fråga.
I enlighet med de angivna utgångspunkterna behandlas i det följande
- tidpunkten för villkorlig frigivning (3.2),
- förutsättningarna för villkorlig frigivning (3.3),
- prövningen av villkorlig frigivning (3.4),
- frigivningspermission (3.5),
- övervakning (3.6) och
- resursfrågor (3.7).
Vidare behandlas frågan om beslutsordningen i vissa fall av överförande av
verkställighet av brottmålsdom (3.8).
Prop. 1992/93:4
Mitt förslag: Obligatorisk halvtidsfrigivning skall inte längre före-
komma. Huvudregeln skall vara att alla som har dömts till ett tidsbe-
stämt fängelsestraff i minst en månad skall kunna friges villkorligt
tidigast efter två tredjedelar av strafftiden. Villkorlig frigivning skall
dock aldrig kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller från
fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn.
För att eliminera tröskeleffekter införs en särskild regel för dem
som avtjänar fängelsedomar mellan ett och två års strafftid. Dessa
skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den resterande
strafftiden som överstiger ett år.
Intagna med strafftider på två år eller mer skall kunna friges
tidigast efter halva tiden, om de inte dömts till fängelse minst två år
för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara
för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller
särskilt organiserad brottslighet, och påtaglig återfallsrisk föreligger.
Fängelsestraffkommitténs förslag med remissynpunkter: Kommittén
föreslog obligatorisk villkorlig frigivning efter tvåtredjedelstid från alla
tidsbestämda fängelsestraff utom vid förvandlingsstraff för böter, sådan
verkställighet som grundar sig på förverkande av villkorligt medgiven frihet
enligt 26 kap. 19 § BrB och fängelse som ådömts i samband med skyddstill-
syn. Allmänt fängelseminimum föreslogs höjt till en månad.
Remissutfallet var blandat. En stor del av remissinstanserna förordade att
den villkorliga frigivningen skulle avskaffas helt. Till dessa instanser hörde
23
bl.a. RÅ, RPS, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juri-
diska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Statskontoret, RRV, JO,
Svenska polisförbundet, SAF, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Ett slopande
av minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning tillstyrktes eller läm-
nades utan erinran av flertalet av remissinstanserna. Avstyrkte förslaget i
denna del gjorde Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, SAF och Domare-
förbundet (minoriteten). Förslaget om förhöjt fängelseminimum tillstyrktes
eller lämnades utan erinran av bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Stock-
holms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, RPS, BRÅ, Juridiska fakultets-
styrelsen vid Uppsala universitet, Statskontoret, RRV, Sveriges advokat-
samfund, LO, SAF, Domareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Kammarrätten i Stockholm
anser att minimitiden på två månader för villkorlig frigivning bör behållas,
eftersom det annars medför kortare tid i anstalt för rattfylleridömda. Stock-
holms tingsrätt anser att villkorlig frigivning inte bör komma i fråga för
fängelsestraff under tre månader. Tingsrätten anser vidare, med instäm-
mande av Svea hovrätt, att argumentationen för att medge villkorlig frigiv-
ning för straff från en månad inte är övertygande. Flera instanser, bl.a. Svea
hovrätt, framhåller att förslaget innebär ett gynnande av de kriminellt mest
belastade. Sveriges domareförbund och Uppsala tingsrätt anser att utvidg-
ningen av särregleringen för långtidsdömda kommer att få endast marginell
betydelse eftersom det krävs en påtaglig risk för återfall för att halvtidsfri-
givning inte skall komma i fråga. Domareförbundet och Uppsala tingsrätt
anser vidare i likhet med bl.a. Juridiska fakulteten vid Stockholms universi-
tet att det är principiellt betänkligt att brottslighetens art och omfattning
skall tillmätas betydelse på verkställighetsstadiet eftersom sådana faktorer
beaktas redan vid straffmätningen. KVN anser att särregleringen inte bör in-
skränkas till dem som dömts till fängelse minst två år utan bör omfatta alla
som avtjänar fängelse minst två år. Nämnden anser vidare att det klarare bör
framgå vilka nya brott som kommer att omfattas av särregleringen samt
ifrågasätter om de nya brottstyperna kan betecknas som särskilt allvarliga.
BRA och Föreningen Styresmän och assistenter inom kriminalvärden
ifrågasätter att man inom särregleringen för långtidsdömda skall ta hänsyn
till en individuell prognos om risk för återfall.
Skälen för mitt förslag: Som framhållits i utgångspunkterna för mina
förslag (3.1) bör den automatiska halvtidsfrigivningen nu avskaffas.
Huvudregeln bör vara att två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjä-
nas i anstalt. Det är samma huvudregel som gällde innan halvtidsreformen
genomfördes år 1983. Villkorlig frigivning från fängelse som förvandlings-
straff för böter och fängelse som har ådömts i förening med skyddstillsyn
enligt 28 kap. 3 § BrB har inte kunnat komma i fråga vare sig före eller
efter halvtidsreformen. Det finns inte heller skäl att nu införa möjlighet till
villkorlig frigivning från dessa fängelsestraff.
Före halvtidsreformen föreskrevs liksom nu, att villkorlig frigivning inte
kommer i fråga innan två månader har avtjänats i anstalt. Detta har kritise-
Prop. 1992/93:4
24
rats främst med avseende på de tröskeleffekter som det medfört. Utdömda
straff på två respektive fyra månader medför nu samma tid i anstalt.
Kritiken är befogad. Tröskeleffektema minskar visserligen genom en över-
gång till tvåtredjedelsfrigivning. Det bör ändå vara så att skillnader i straff-
tid - som hänger samman med hur allvarligt domstolen bedömt brottslig-
heten - så långt som är rimligt också återspeglas när det gäller den faktiska
anstaltstiden. Villkorlig frigivning bör därför kunna komma i fråga även för
korta straff. Som bl.a. Kammarrätten i Stockholm har pekat på innebär detta
en viss avkortning av anstaltstiden för korttidsdömda. Jag vill dock erinra
om att ett beslut om villkorlig frigivning innebär att prövotid kommer att
löpa och att den återstående strafftiden kommer att kunna förverkas om
dessa korttidsdömda åtalas för nya brott. I dessa hänseenden blir det en
skärpning i förhållande till vad som gäller i dag.
Vid strafftider under en månad uppstår dock påtagliga problem att han-
tera frågan om villkorlig frigivning. Strafftider som är kortare än en månad
förekommer relativt sällan. Straffet bestäms i dessa fall i allmänhet till mi-
nimistraffet som är fjorton dagar. Några oacceptabla tröskeleffekter i förhål-
lande till enmånadsstraff uppkommer inte i dessa fall även om villkorlig fri-
givning inte kommer i fråga. Villkorlig frigivning bör därför inte komma i
fråga vid strafftider som är kortare än en månad.
I enlighet med det jag uttalat tidigare bör halvtidsfrigivning tills vidare
kunna komma i fråga för dem som avtjänar fängelse i minst två år.
Undantag bör dock liksom för närvarande gälla vid vissa typer av särskilt
allvarlig brottslighet i de fall då det finns en påtaglig risk för återfall.
Begränsnii gen av möjligheterna till halvtidsfrigivning berör enligt gäl-
lande rätt endrst fall då någon dömts för brott till straff på minst två år.
Kriminalvårdsnämnden har, i anslutning till vad som gällde före halvtidsre-
formen, förordat att denna begränsning skulle kunna tillämpas så snart nå-
gon avtjänar ett straff om två år eller mer. Jag har förståelse för nämndens
synpunkter i den delen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att frigiv-
ningen enligt mitt förslag alltid kan senareläggas även om särregleringen
formellt inte är tillämplig framstår emellertid behovet av en ändring inte
som särskilt stort. Härtill kommer att en ändring skulle innebära att nämn-
den skulle behöva pröva ytterligare ett betydande antal fall i vilka särregle-
ringen endast undantagsvis kan antas vara tillämplig. Mot bakgrund av att
den villkorliga frigivningens framtida utformning kommer att utredas anser
jag därför inte att det finns tillräcklig anledning att i detta sammanhang än-
dra nuvarande ordning.
Enligt gällande regler - som huvudsakligen tar sikte på vålds- och nar-
kotikabrott - är det relativt få personer som slutligen bedöms omfattas av
särregleringen. Ungefär tre fjärdedelar av dem som ådöms ett straff på två
år eller mer friges efter halva tiden.
Det finns enligt min mening skäl att se strängare även på viss annan
brottslighet än som nu omfattas av särregleringen. Vissa typer av brottslig-
het som inte riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och därför
inte nu särbehandlas, kan enligt min mening anses vara så allvarliga att
halvtidsfrigivning inte bör komma i fråga. Det gäller t.ex. vissa kvalifice-
Prop. 1992/93:4
25
rade stöld-, bedrägeri- och skattebrott som ingår i yrkeskriminell verk-
samhet eller organiserad brottslighet, ibland med internationella för-
greningar. Inom denna kategori finns stora delar av den ekonomiska brotts-
ligheten och brottsFghet som ofta har ett nära samband med narkoti-
kabrottslighet. Om det beträffande en person som är dömd för denna typ av
brottslighet kan bedömas finnas påtaglig risk för återfall i någon sådan
brottslighet som omfattas av särregleringen bör halvtidsfrigivning inte
komma i fråga.
Kriminalvårdsnämnden har ifrågasatt om de nya brottstyper som föreslås
omfattade av särregleringen kan anses rymmas inom den i lagtexten
angivna beteckningen särskilt allvarlig brottslighet. Jag vill i anledning
härav framhålla att bedömningen av huruvida en brottslighet är att anse som
särskilt allvarlig i den mening som avses i förevarande paragraf inte endast
sammanhänger med vilket straff som utmätts eller vilken brottsbeteckning
som ansetts vara tillämplig. Oavsett dessa faktorer kan brottsligheten vara
att hänföra till sådan ”farlig kriminalitet” som särregleringen avser (se prop.
1982/83:85 s. 123). Redan gällande regler ger enligt min uppfattning ut-
rymme för att vid den bedömningen bl.a. ta hänsyn till om brottsligheten in-
gått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Enligt min
mening är det motiverat att brottslighet av detta slag skall kunna omfattas
av särregleringen även om den inte riktat sig mot eller medfört fara för liv
eller hälsa.
Genom att den grupp av brott som omfattas av särregleringen utökas, på-
verkas även bedömningen av återfallsrisken eftersom den avser sådan
brottslighet som omfattas av den särskilda regleringen. I motsats till vad
som nu gäller kommer således den som dömts för ett våldsbrott inte att
kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det inte finns nå-
gon påtaglig risk fc återfall i sådan brottslighet men väl i en grövre organi-
serad egendomsbrottslighet. För klarhets skull bör det således av lagtexten
framgå att återfallsrisken skall bedömas med avseende på all brottslighet
som omfattas av särregleringen.
Med möjlighet till halvtidsfrigivning på strafftider från och med två år
skulle en olämplig tröskeleffekt uppstå för strafftider mellan ett och två år.
Ett straff på ett år och sex månader skulle med tvåtredjedelsfrigivning med-
föra en anstaltstid på ett år. Det skulle innebära samma tid i anstalt som för
ett straff på två år, om halvtidsfrigivning bedömdes komma i fråga. Därför
bör det finnas en avtrappningsregel för strafftider mellan ett och två år. En
sådan avtrappningsregel bör utformas så att det för dessa strafftider före-
skrivs att åtta månader samt en tredjedel av återstoden som överstiger ett år
skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga.
Nedanstående uppställning visar vid vilken tidpunkt villkorlig frigivning
tidigast kan ske enligt mitt förslag.
Prop. 1992/93:4
26
Straff
Villkorlig frigivning
tidigast efter
Prop. 1992/93:4
14 dgr
1 mån
2 mån
3 mån
6 mån
9 mån
1 år
1 år och 3 mån
1 år och 6 mån
1 år och 9 mån
2 år
4 år
6 år
20 dgr
40 dgr
2 mån
4 mån
6 mån
8 mån
9 mån
10 mån
11 mån
1 år (1 år och 4 mån)
2 år (2 år och 8 mån)
3 år (4 år)
Mitt förslag: Vid prövning av om frigivningen bör senareläggas i för-
hållande till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning skall det
särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i
samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigiv-
ningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller an-
dra särskilda omständigheter.
Fängelsestraffkommittén: Kommittén föreslog v jligatorisk frigivning.
Remissinstanserna: Förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning till-
styrktes eller lämnades utan erinran av bl.a Svea hovrätt, Stockholms,
Norrköpings, Göteborgs och Luleå tingsrätter, Domstolsverket, KVS, Stats-
kontoret och LO. Till dem som ansåg att den villkorliga frigivningen skulle
vara fakultativ hörde överåklagarna i Kalmar, Malmö och Härnösand,
Hovrätten för Nedre Norrland (minoriteten), KVN, BRÅ (minoriteten), Do-
mareförbundet och Polisförbundet.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Bl.a. Svea hovrätt och Stock-
holms tingsrätt anser det vara principiellt fel att den dömdes frigivningsför-
hållanden skall inverka på strafftidens längd. Tingsrätten anser vidare att
den villkorliga frigivningen bör vara obligatorisk. KVN, Svea hovrätt och
Kammarrätten i Stockholm anser att återfallsrisken uttryckligen skall anges
i lagtexten som grund for senareläggning eftersom den i motivtexten fram-
hålls som ett centralt moment. KVS och Stockholms tingsrätt ifrågasätter
lämpligheten av att skötsamheten under anstaltstiden skall inverka på
tidpunkten för villkorlig frigivning med hänsyn främst till risken för
dubbelbestraffning eftersom disciplinära åtgärder kan vidtas.
27
Skälen för mitt förslag: Såsom redovisats i avsnitt 3.1 är det naturligt
att anknyta en mer omedelbar förändring av den villkorliga frigivningen till
den ordning som gällde före år 1983. Frågan om villkorlig frigivning pröva-
des då enligt fakultativa regler. Enligt vad som angavs i lagen skulle verk-
ningarna av en fortsatt frihetsförlust och förutsättningarna för den intagnes
anpassning i samhället med hänsyn till frigivningsförhållandena beaktas
särskilt. Vid prövningen kunde även andra faktorer, som risken for återfall
och uppförandet under anstaltstiden beaktas.
Det ligger i sakens natur att prövningen av tidpunkten för villkorlig fri-
givning bör grunda sig på en allsidig bedömning av alla relevanta faktorer.
Det är inte möjligt att i lagtext ange alla faktorer som skall kunna vara rele-
vanta. Det finns skäl att erinra om att den villkorliga frigivningen för den
intagne innebär en förmån som han tillerkänns mot villkor att han avhåller
sig från fortsatt brottslighet och även i övrigt iakttar skötsamhet och följer
föreskrifter och anvisningar som gäller under prövotiden. Mot den
bakgrunden framstår det, i anknytning till vad som gällde före år 1983, som
naturligt att den grundläggande omständigheten vid prövningen bör vara
den dömdes förutsättningar till anpassning i samhället. Härigenom kommer
det också att framgå klart att risken för återfall skall beaktas. I själva verket
är givetvis den omständigheten att den frigivne inte återfaller i brott normalt
det avgörande kriteriet för att han skall kunna sägas ha återanpassat sig i
samhället.
Många faktorer inverkar på förutsättningarna för en återanpassning i
samhället. I den lagtext som gällde före år 1983 pekades särskilt på de för-
hållanden i vilka den intagne skulle komma att försättas efter frigivningen.
Dessa är självfallet av mycket stor och generell betydelse för en återanpass-
ning i samhället.
Det är naturligt att frigivningsförhållandena för dem som avtjänat fängel-
sestraff ofta inte är så gynnsamma som skulle önskas. Detta klientel är över-
representerat bland dem som saknar egen fast bostad och förvärvsarbete.
Det är också vanligt med stora skulder till följd av skadestånd och böter.
Många gånger har dessa personer också missbruksproblem. Givetvis är det
angeläget att såväl den intagne som frivården, socialtjänsten m.fl. an-
stränger sig för att ordna bostad och arbete eller annan sysselsättning och
även missbruksvård om det behövs. Att underlåta villkorlig frigivning i alla
de fall då arbete eller bostad inte är ordnade till full belåtenhet kan
emellertid inte komma i fråga. Jag har sålunda förståelse för den synpunkt
som förts fram under beredningsförfarandet att det är orättvist om den
mindre socialt och ekonomiskt gynnade för samma brott får avtjäna längre
tid i anstalt än den som kan friges till helt ordnade förhållanden. Detta
utesluter dock inte att det framstår som rimligt att man i samband med
villkorlig frigivning beaktar sådana brister i frigivningsförhållandena som
allvarligt kan försvåra möjligheten till återanpassning.
Före år 1974 nämndes den dömdes uppförande under anstaltstiden ut-
tryckligen som en av de omständigheter som skulle beaktas särskilt vid
prövningen av villkorlig frigivning. I samband med att det rekvisitet utmön-
strades (prop. 1974:20) anförde departementschefen att detta inte innebar
Prop. 1992/93:4
28
något direkt hinder mot att man även i fortsättningen i enskilda fall fäste
uppmärksamhet vid dessa förhållanden. I tillämpningen kom emellertid den
intagnes uppförande under anstaltstiden knappast att spela någon roll.
När halvtidsreformen genomfördes framhöll föredragande statsrådet
(prop. 1982/83:85 s. 39) att det enligt hans mening var riktigt att skötsamhet
inte skulle påverka tidpunkten för villkorlig frigivning. Misskötsamhet
skulle beivras på ett bättre sätt genom bl.a. reglerna om disciplinär be-
straffning i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt. Rymning eller rym-
ningsförsök, permissionsmissbruk, arbetsvägran, berusning, befattning med
narkotika, vägran att lämna urinprov, våld eller hot mot tjänsteman, våld
eller hot mot medintagen, innehav av otillåtet föremål är exempel på
misskötsamhet som kan föranleda straffrättsliga eller disciplinära åtgärder.
Det kan tilläggas att det används även andra metoder för att stävja icke
önskvärda beteenden på anstalter. Bl.a kan en intagen bli förflyttad till an-
nan anstalt. Vidare kan misskötsamhet inverka på möjligheten att få per-
mission.
Lämpligheten av det nuvarande systemet med disciplinär bestraffning
kan ifrågasättas. Det saknas emellertid tillräckligt underlag för att nu föreslå
en ändring av detta. Överväganden angående det disciplinära systemet ryms
inom det uppdrag som lämnats till den kommitté (Ju 1992:06) som skall
göra en översyn av kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsre-
form(dir. 1992:36).
Att misskötsamhet kan föranleda discplinär bestraffning bör emellertid
inte utesluta att uppförandet under anstaltstiden tillåts inverka på tidpunkten
för villkorlig frigivning. Den intagnes vilja och förmåga att anpassa sig un-
der anstaltstiden samt att delta i förberedelserna för sin frigivning kan
många gånger vara en god indikation på hans förutsättningar för anpassning
i samhället. Även uppförandet under anstaltstiden bör därför anges som en
av de faktorer som skall beaktas vid prövningen av om den villkorliga fri-
givningen bör senareläggas. Såsom framhållits av vissa instanser under be-
redningsförfarandet är det angeläget att senareläggning av den villkorliga
frigivningen inte används pä ett sådant sätt att det uppfattas som dubbelbe-
straffning för misskötsamhet som föranlett disciplinär bestraffning. Det bör
därför understrykas att bedömningen av den intagnes uppförande i detta
sammanhang inte får begränsas till enstaka händelser utan bör avse upp-
förandet i stort.
Även andra faktorer än de jag nu berört kan naturligtvis påverka bedöm-
ningen av den intagnes förutsättningar att anpassa sig i samhället. För tyd-
lighets skull bör det därför i lagtexten anges att även andra särskilda om-
ständigheter än frigivningsförhållandena och uppförandet skall kunna beak-
tas vid prövningen av den villkorliga frigivningen.
Prop. 1992/93:4
29
Prop. 1992/93:4
Mitt förslag: Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan om
villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse i minst
två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om detta påkallas av
kriminalvården.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Kommittén föreslog obligatorisk
villkorlig frigivning.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: KVS anser att det finns mo-
ment av bristande rättssäkerhet och förutsebarhet samt risker för diskus-
sioner och konflikter på grund av de ställningstaganden som kriminalvården
måste göra i frågor om initierande av senareläggning. KVN anser att det
skall framgå om kriminalvårdens beslut att begära nämndens prövning av
senareläggning kan överklagas och som sin mening uttalat att beslutet inte
bör kunna överklagas. Stockholms tingsrätt förutsätter att beslut om senare-
läggning skall kunna överklagas till domstol. Övervakningsnämnden i Täby
har ifrågasatt om det inte nu är ändamålsenligt att prövningen av tidpunkten
för villkorlig frigivning för den som dömts till fängelse under två år läggs
på övervakningsnämnd med sedvanlig fullföljd till Kriminalvårdsnämnden.
Föreningen Styresmän och assistenter inom kriminalvården har givit
uttryck för uppfattningen att kriminalvården aldrig kommer att begära sena-
reläggning av villkorlig frigivning. Föreningen Sveriges Frivårdstjänste-
män anser att övervakningsnämnderna bör pröva frågor om villkorlig frigiv-
ning beträffande dem vars strafftider understiger två år. Föreningen har
vidare framhållit att likartad behandling på olika anstalter förutsätter att
Kriminalvårdsstyrelsen utarbetar tillämpningsföreskrifter.
Skälen för mitt förslag: I den ordning som gäller nu behövs ingen
prövning av villkorlig frigivning utom beträffande dem som har dömts till
fängelse i minst två år. Den prövningen görs av Kriminalvårdsnämnden.
Det saknas anledning att överväga någon förändring av prövningsordningen
för dessa fall.
Fortsättningsvis skall emellertid all villkorlig frigivning kunna prövas
med hänsyn till förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället.
Bl.a. kommer frigivningssituationen och den intagnes uppförande under an-
staltstiden att inverka på bedömningen. Eftersom systemet med obligatorisk
villkorlig frigivning avskaffas, behövs således en ny lämplig prövningsord-
ning för dessa fall.
Av skäl som angivits i avsnitt 3.1 anser jag i motsats till bl.a. Övervak-
ningsnämnden i Täby, att den nu aktuella prövningen inte bör läggas på
övervakningsnämnderna.
Det är angeläget att den nya prövningsordningen utformas på ett sätt som
tryggar en likformig bedömning och även i övrigt är rättssäkert samtidigt
som det är administrativt smidigt. Starka skäl kan anföras för att villkorlig
30
frigivning borde vara en förmån som endast skulle kunna komma i fråga om
det fanns särskilda skäl för att bevilja en sådan. Som inledningsvis berörts i
det föregående saknas underlag för att nu föreslå en sådan ändring. I likhet
med den praxis som tillämpades före år 1983 bör därför den prövning som
genomförs avse om det finns särskilda skäl för en senareläggning av den
villkorliga frigivningen.
Beslut om att den villkorliga frigivningen skall senareläggas bör fattas av
en självständig, opartisk och kvalificerad instans. Visserligen är det inte
fråga om ett sådant frihetsberövande som enligt såväl regeringsformen som
Sveriges konventionsåtaganden fordrar domstolsprövning. Men det är ändå
fråga om längden av ett frihetsberövande. Den intagne har redan därigenom
ett berättigat intresse av att få saken prövad i en kvalificerad ordning.
Mitt förslag innebär att en senareläggning av den villkorliga frigivningen
ofta inte kommer att vara aktuell. Anledning att ha ett särskilt kvalificerat
prövningsförfarande finns endast i de fall då en senareläggning kan bli ak-
tuell. Kriminalvården har förutsättningar att bedöma om den intagnes
uppförande och frigivningsförhållanden synes föranleda att den villkorliga
frigivningen bör senareläggas. Det bör därför ankomma på kriminalvården
att i förekommande fall ta initiativ till att frågan om villkorlig frigivning
prövas.
Kriminalvårdsnämnden, som redan prövar villkorlig frigivning från två-
årsstraff, är visserligen administrativt underordnad Kriminalvårdsstyrelsen.
I sin beslutsfunktion är nämnden dock helt självständig och inte bunden av
föreskrifter eller direktiv beslutade av Kriminalvårdsstyrelsen. Nämnden,
som har en k /alificerad sammansättning, får därför anses ha sådan själv-
ständig ställni 'g som fordras för att pröva frågor om villkorlig frigivning.
Domstolsutredningen har inte föreslagit att nämnden skall avskaffas.
Kriminalvårdsnämnden bör därför anförtros uppgiften att för samtliga fall
besluta om senarelagd villkorlig frigivning.
Kriminalvårdsstyrelsen bör kunna besluta vem inom kriminalvården som
skall ha rätten att påkalla prövning av frågan om senarelagd villkorlig fri-
givning. Genom intern utbildning inom kriminalvården och med ledning av
den praxis som kommer att utvecklas hos Kriminalvårdsnämnden ges enligt
min mening förutsättningar för en likformig bedömning av alla intagna.
Den intagne har ett starkt intresse av att få veta tidpunkten för sin frigiv-
ning. Även kriminalvården behöver veta när frigivning blir aktuell. Det är
därför angeläget att en prövning om senareläggning av den villkorliga fri-
givningen påkallas i så god tid som möjligt före tidigaste dagen för villkor-
lig frigivning. Endast under speciella omständigheter bör detta ske senare
än en månad före den tidpunkten.
Under beredningsarbetet har frågan väckts om möjligheten att överklaga
kriminalvårdens ställningstagande i fråga om att påkalla Kriminalvårds-
nämndens prövning av senareläggning. Jag anser inte att det är nödvändigt
med möjlighet till överprövning av kriminalvårdens beslut att underställa
Kriminalvårdsnämnden frågan om senareläggning av den villkorliga frigiv-
ningen. Jag föreslår därför ingen lagändring som skulle möjliggöra detta.
Prop. 1992/93:4
31
Kriminalvårdsnämndens prövning av frågor om villkorlig frigivning be-
träffande dem som har dömts för ett brott till fängelse minst två år sker nu i
huvudsak enligt följande. I enlighet med föreskrifterna i 14 § förordningen
(1974:248) om kriminalvård i anstalt görs beträffande varje intagen i an-
slutning till verkställighetens början först en prövning på grundval av det
material som då finns tillgängligt, s.k. initialprövning. Om förutsättningar
föreligger beslutar nämnden vid initialprövningen att villkorlig frigivning
skall ske efter halva strafftiden. Det är med mycket få undantag då fråga om
brottslighet som enligt nämnden inte omfattas av nuvarande 26 kap. 7 §
BrB. I övriga fall beslutar nämnden, enligt samma paragraf, att förutsätt-
ningarna för halvtidsfrigivning skall prövas på nytt, när högst sex månader
återstår till halvtidsdagen s.k. sexmånadersprövning. Vid sexmånaderspröv-
ningen tas ställning till risken för fortsatt brottslighet och därmed till tid-
punkten för villkorlig frigivning (s.k. riskprövning).
Det nuvarande prövningsförfarandet kan i allt väsentligt bibehållas.
Prövningsförfarandet för det klientel som vid initialprövningen bedöms om-
fattas av särregleringen måste dock i viss mån justeras med hänsyn till att
även frigivningssituationen och skötsamheten under anstaltstiden skall
kunna beaktas. Initialprövningen bör som nu i princip avse frågan om det
över huvud är fråga om sådan brottslighet som avses i den föreslagna
26 kap. 6 a § BrB. Den s.k. sexmånadersprövningen bör emellertid senare-
läggas, om den intagne inte avtjänat minst tre fjärdedelar av den minsta ti-
den i anstalt när sex månader återstår till halvtidsdagen. Med en sådan ord-
ning bör Kriminalvårdsnämnden kunna såväl bedöma om det föreligger så-
dan påtaglig risk för återfall som fordras för särbehandling som ta ställning
till senareläggning av frigivning på grund av fngivningssituationen eller
den intagnes uppförande under anstaltstiden. Finner Kriminalvårdsnämnden
vid denna prövnint att frigivningen bör senareläggas på grund av antingen
särregleringen eller enligt den grundläggande fakultativiteten bör någon ny
prövning inte krävas, om detta inte föranleds av förändrade förhållanden.
Det får förutsättas att kriminalvården i så fall uppmärksammar nämnden på
detta.
Kriminalvårdsnämnden har pekat på att svårigheter kan uppstå till följd
av att nämnden vid den s.k. riskbedömningen måste bedöma såväl om det
föreligger sådan påtaglig risk för återfall som förutsätts för tvåtredjedelsfri-
givning enligt särregleringen som om det föreligger sådan återfallsrisk som
ingår i prövningen av möjligheterna till återanpassning enligt den grundläg-
gande fakultativiteten. Enligt min mening bör det föreslagna förfarandet väl
kunna hanteras av nämnden. Vid sidan av de ärenden som nämnden redan
nu prövar och alltjämt skall pröva, kommer nämnden att vara det organ som
beslutar om senareläggning även för övriga intagna. Genom den nya
kategorin kommer nämnden att bli väl förtrogen med de delvis olika risk-
bedömningar som skall göras.
De intagna som redan vid initialprövningen bedöms inte vara omfattade
av särregleringen prövas givetvis först inom kriminalvården på samma sätt
som de som inte dömts till fängelse minst två år.
Prop. 1992/93:4
32
Prop. 1992/93:4
Mitt förslag: Frigivningspermission skall vara möjlig för alla inta[ ta
från den dag då villkorlig frigivning kan komma i fråga.
Påföljdsutredningen föreslog en ny typ av obligatorisk frigivningsper-
mission förlagd till tiden före villkorlig frigivning.
Remissinstanserna avstyrkte förslaget främst på den grunden att per-
missionen var ett obligatorium tillkommet för att kompensera effekterna av
en övergång från halvtidsfrigivning till tvåtredjedelsfrigivning.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: KVN anser att frigivnings-
permission kan komma att få betydelse till skillnad från vad som nu är
fallet. Uppsala tingsrätt påpekar att frigivningspermission kommer att
innebära en fördel för den intagne jämfört med villkorlig frigivning
eftersom permissionen inneburit att verkställighet skett, vilket påverkar
straffåterstoden och förverkandemöjligheten vid återfall. Föreningen Styres-
män och assistenter inom kriminalvården är kritiska mot frigivningsper-
mission. KVS anser att det måste finnas möjlighet för anstalten att interi-
mistiskt kunna avbryta en frigivningspermission.
Skälen för mitt förslag: Frigivningspermission är enligt gällande regler
förbehållen dem som kan friges tidigast efter att två tredjedelar av straff-
tiden är avtjänad. Permissionen är avsedd för fall där frigivningsförhållan-
dena varit sådana att villkorlig frigivning inte bedömts lämplig efter två
tredjedelar av strafftiden.
Frigivningspermissionen skall vara ett led i förberedelserna för frigiv-
ningen. Frigivningspermissionen i systemet före år 1983 tillämpades så, att
den som inte kom i åtnjutande av villkorlig frigivning senast på tvåtredje-
delsdagen beviljades frigivningspermission från den dagen för att få tillfälle
att själv tnedverka till att ordna sin frigivningssituation.
Frigivningspermission har inte sin plats i ett system med obligatorisk
frigivning. Annorlunda förhåller det sig i ett system med fakultativ frigiv-
ning. I ett sådant system bör frigivningspermission alltid övervägas i sam-
band med ett beslut att senarelägga den villkorliga frigivningen på grund av
särskilt ogynnsamma frigivningsförhållanden. Förhållandena som föranlett
kriminalvården att begära Kriminalvårdsnämndens prövning av tidpunkten
för villkorlig frigivning kan i många fall av nämnden bedömas vara sådana
att villkorlig frigivning inte bör komma i fråga. Om det vid prövningen ändå
kan antas att den intagne själv har någon möjlighet att medverka till att
ordna sin frigivningssituation bör frigivningspermission kunna beviljas.
Vid beslut om frigivningspermission bör nämnden - såsom tidigare var
brukligt - fatta principbeslut om tidpunkten för villkorlig frigivning samt
bordlägga ärendet. Ärendet bör sedan kunna tas upp för avgörande i slutet
av frigivningspermissionen. Uppsala tingsrätt har pekat på att permissionen
innebär ett straffavtjänande. Det är givetvis av betydelse att permissionens
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
längd är väl avvägd och således inte beviljas för hela eller större delen av
den återstående strafftiden.
Om frigivningspermissionen inte fungerar, bör beslutas om återtagning i
anstalt. Olika alternativ ull handläggningsordning kan tänkas. Det finns skäl
som talar för att beslut om återtagning bör kunna meddelas av anstalten som
har ansvaret för den intagne under permissionen. Mot en sådan ordning
talar dock att det i viss mening är fråga om ett sådant frihetsberövande som
bör beslutas i särskild ordning. Utgångspunkten i mitt förslag är därför att
Kriminalvårdsnämnden, som enligt 54 § lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt har beslutanderätten i frågor om frigivningspermission, skall
besluta om återtagning i anstalt. Anstalten, som skall ha kontrollen över och
ansvaret för den intagne under permissionen, bör därför omgående un-
derrätta nämnden om det föreligger skäl att avbryta frigivningspermissio-
nen. Då nämnden prövar frågan om återtagning bör den lämpligen också ta
ställning till det tidigare principbeslutet om villkorlig frigivning. I bråds-
kande ärenden kan ordföranden i Kriminalvårdsnämnden enligt 37 kap. 4 §
andra stycket brottsbalken ensam besluta på nämndens vägnar. Jag anser
därför att det inte behövs någon sådan möjlighet för anstalterna att interi-
mistiskt besluta om avbrytande av permissionen som Kriminalvårds-
styrelsen har föreslagit.
Prop. 1992/93:4
Mitt förslag: Möjlighet till övervakning under villkorlig frigivning
begränsas till fängelsestraff över två månader.
Påföljdsutredningens förslag: Övervakningen efter villkorlig frigivning
skulle slopas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser avstyrkte förslaget.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Föreningen Sveriges Fri-
vårdstjänstemän har betonat betydelsen av övervakning. Övervaknings-
nämnden i Täby förordar att övervakningsnämnd inte avhänds möjligheten
att besluta om övervakning även vid korta straff.
Skälen för mitt förslag: De gällande bestämmelserna om övervakning
efter villkorlig frigivning infördes år 1989 efter förslag i propositionen
1987/88:120. Förslaget grundades på Fängelsestraffkommitténs slutbetän-
kande. Obligatorisk övervakning slopades. Övervakning skall enligt 26 kap.
11 § BrB beslutas om det bedöms som påkallat. För personer som friges
från kortare straff än sex månader beslutas oftast inte om övervakning.
Detta överensstämmer med uttalandena i förarbetena.
Övervakningen har till uppgift bl.a. att vara till stöd och hjälp för den
som friges från fängelse. Generellt får längre frihetsstraff anses medföra
större behov av stöd och hjälp än kortare straff. Utvecklingen mot mindre
övervakning efter kortare frihetsstraff ligger i linje med denna uppfattning.
34
Övervakningsnämnden i Täby har förordat att det skall finnas möjlighet
till övervakning av korttidsdömda bl.a. eftersom de ofta är missbrukare.
Nämnden anför vidare att det förekommer att övervakningsnämnd beslutar
om s.k. § 34-placering av korttidsdömda, företrädelsevis till behandlings-
hem. Då brukar det förordnas om övervakning i omedelbar anslutning till
den villkorliga frigivningen. Enligt min mening bör frivårdens resurser för
övervakning inte tas i anspråk för dem som friges från helt kortvariga straff.
Det finns därför skäl att uttryckligen undanta straff på två månader och
kortare tid från möjligheten till övervakning.
Inom Justitiedepartementet har beräkningar gjorts av vilka effekter ett ge-
nomförande av förslagen i propositionen skulle få. Enligt dessa beräkningar
skulle antalet intagna i kriminalvårdsanstalt per dag öka med kring 250 in-
tagna redan utan hänsyn till förslaget om en utvidgning av den grupp lång-
tidsdömda som skall behandlas strängare i frigivningshänseende och till de
nya reglerna om möjlighet till senareläggning av frigivning i förhållande till
den tidigaste tidpunkten för frigivning. Vilken betydelse dessa senare för-
slag kan få för antalet intagna är svårt att beräkna med någon större säker-
het. Sammantaget kommer dock effekterna att motsvara minst ett 50-tal in-
tagna per dag.
En ökning av antalet intagna i den storleksordning som nu angetts kom-
mer i dagens penningvärde att kosta kring 100 miljoner kronor per år.
Härtill kommer vissa mer marginella kostnader för det nya prövningsförfa-
randet.
En reform i enlighet med mitt förslag innebär att kriminalvårdens an-
staltsväsende måste byggas ut. Enligt den planering som nu pågår inom de-
partementet kommer detta i huvudsak att kunna ske genom om- och till-
byggnader av det nuvarande anstaltsbeståndet.
Prop. 1992/93:4
Mitt förslag: Det skall enligt internationella verkställighetslagen i
vissa fall finnas möjlighet för Kriminalvårdsstyrelsen eller annan be-
slutande myndighet att överlåta till regeringen att pröva framställning
om överflyttande av verkställighet av svensk brottmålsdom till främ-
mande stat.
Skälen för mitt förslag: I Sverige regleras det internationella samarbetet
beträffande verkställighet av brottmålsdomar i dels lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Norge, Finland och Island angående verk-
ställighet av straff m.m., dels lagen (1972:260) om internationellt samarbete
35
rörande verkställighet av brottmålsdom. Den nordiska verkställighetslagen
bygger på enhetlig lagstiftning mellan de nordiska länderna medan den in-
ternationella verkställighetslagen grundas på konventioner som Sverige till-
trätt. De konventioner som den internationella verkställighetslagen reglerar
tillämpningen av är dels den i Haag d. 28 maj 1970 undertecknade euro-
peiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen), dels den i Strasbourg d. 21 mars 1983 under-
tecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförande-
konventionen). Lagen kan dessutom genom förordnande av regeringen
göras tillämplig i fråga om andra överenskommelser som Sverige ingått
med främmande stat. Om synnerliga skäl föreligger får regeringen vidare
för visst fall förordna om överförande av verkställigheten av brottmålsdom.
Internationella verkställighetslagen tog ursprungligen enbart sikte på för-
farandet vid överflyttande av verkställighet på grund av brottmålsdomskon-
ventionen. Genom Sveriges tillträde till överförandekonventionen utvidga-
des lagen år 1984 till att omfatta jämväl ärenden enligt denna konvention
(prop. 1983/84:197 bet. 1984/85:JuUl, SFS 1984:876).
Syftet med överförandekonventionen var att underlätta överförandet av
utländska intagna till hemlandet genom att erbjuda en enkel och lättillämp-
lig ordning för en sådan procedur. I praktiken hade det nämligen visat sig
att brottmålsdomskonventionen i stort sett aldrig kom att tillämpas mellan
de stater som tillträtt den. Överförandekonventionen skiljer sig från
brottmålsdomskonventionen bl.a. genom att
- straffverkställighet kan överflyttas till annat konventionsland genom ett
enklare förfarande,
- överförande kan begäras inte bara av domslandet utan också av det land
som önskar överta verkställigheten,
- överförande förutsätter den dömdes medgivande samt att
- konventionen kan tillträdas även av stater utanför Europarådet.
Konventionen innebär ingen skyldighet för de anslutna länderna att med-
verka till att föra över verkställighet. I nämnda proposition uttalade depar-
tementschefen att det i lagtexten inte uttryckligen behövde anges när abso-
luta eller fakultativa hinder för överflyttande förelåg men att det var natur-
ligt att i praktiken hämta ledning i 5 och 6 §§ internationella verkställig-
hetslagen som anger hindren mot överflyttning enligt brottmålsdomskon-
ventionen.
Verkställighet enligt överförandekonventionen regleras i 34 a § interna-
tionella verkställighetslagen (senaste lydelse SFS 1991:1144). Av den fram-
går att fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd på-
följd tas upp av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen. Vidare framgår
att en sådan begäran av främmande stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen
resp. Socialstyrelsen. I det motsatta fallet, dvs. överflyttning till Sverige, är
det däremot regeringen som beslutar om överförandet.
För egen del vill jag framhålla att internationella verkställighetslagen in-
går bland de lagar som reglerar vårt internationella samarbete på brottmåls-
området. Detta samarbete täcker en rad olika situationer varav en del ter sig
Prop. 1992/93:4
36
tämligen rutinartade medan andra kan vara viktiga från principiell synpunkt
eller med hänsyn till enskilda personer eller Sveriges förhållande till annan
stat. Särskilt i det senare fallet kan det vara angeläget att regeringen, som är
det organ som i första hand svarar för våra internationella relationer (se
10 kap. regeringsformen), kan få tillfälle att ta ställning i ärendena.
Visserligen finns i 10 kap. 8 § regeringsformen en regel om att utrikes-
ministern skall hållas underrättad när det hos en annan myndighet kommer
upp en fråga som är av betydelse för Sveriges mellanfolkliga förbindelser.
Härigenom finns en möjlighet för att regeringens utrikespolitiska över-
väganden kan få inverkan på ett ärende hos en förvaltningsmyndighet. I
vissa fall torde dock denna möjlighet inte vara tillräcklig utan själva
beslutanderätten bör ligga hos regeringen. Så är också fallet i åtskilliga
ärendetyper i lagregleringen om internationellt brottmålssamarbete. En typ
av ärenden där en sådan möjlighet inte finns för regeringen är ärenden
enligt överförandekonventionen om verkställighet av en svensk brottmåls-
dom i en främmande stat. Även denna typ av ärenden kan, särskilt om det
kan vara aktuellt att inte bifalla en annan stats framställning om sådan över-
flyttning, kräva överväganden som av principiella skäl bör göras av rege-
ringen och inte av en förvaltningsmyndighet. Jag anser därför att de berörda
myndigheterna i de åsyftade fallen efter sin utredning bör ha möjlighet att
hänskjuta ärendet till regeringen.
Jag föreslår i enlighet med det sagda att det görs en lagändring i 34 a §
internationella verkställighetslagen som innebär att Kriminalvårdsstyrelsen
resp. Socialstyrelsen, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande får
överlämna ett ärende enligt överförandekonventionen till regeringen för
prövning. En motsvarande ändring bör beträffande brottmålsdomskonven-
tionen göras i 26 § internationella verkställighetslagen.
Mot bakgrund av den rättslikhet som finns mellan de nordiska länderna
och den annorlunda uppbyggda reglering som gäller beträffande överfö-
rande av verkställighet i dessa fall anser jag däremot inte att det är påkallat
med någon ändring av den nordiska verkställighetslagen.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rö-
rande verkställighet av brottmålsdom.
Förslagen har granskats av lagrådet.
Prop. 1992/93:4
37
48 kap.
2 och 4 §§
Ordet ”förskyller” har ersatts med ”bör föranleda”. Denna justering, som
inte har samband med övriga lagändringar som föreslås i propositionen, är
endast språklig och hänger samman med de av riksdagen antagna ändring-
arna när det gäller bötesstraffet (SFS 1991:240-301).
25 kap.
I och 6 §§
Ordet ”förskyller” har ersatts med ”bör föranleda”. Denna justering, som
inte har samband med övriga lagändringar som föreslås i propositionen, är
endast språklig och hänger samman med de av riksdagen antagna ändring-
arna när det gäller bötesstraffet (SFS 1991:240-301).
26 kap.
6§
Paragrafen reglerar tidpunkten för när villkorlig frigivning tidigast kan
komma i fråga. Ändringarna har behandlats i avsnitt 3.2.
Lagrådet, som inte i sak haft något att invända mot förslaget i remissen,
har föreslagit en omformulering av paragrafen i syfte att på ett tydligare sätt
ge uttryck för avsikten med förslaget. Mitt förslag har utformats i nära
anknytning till lagrådets förslag. I ett hänseende har jag emellertid inte
ansett mig böra följa detta. Enligt lagrådet bör andra till fjärde stycket
formuleras som regler om när villkorlig frigivning skall ske om inte annat
följer av 7 § eller beträffande fjärde stycket 6 a §. En sådan utformning är
mindre lämplig med hänsyn till att 7 §, även enligt lagrådets förslag, inte är
formulerad som ett undantag från en huvudregel utan som en allmän regel
enligt vilken frigivning alltid kan ske senare än som anges i 6 eller 6 a §.
Enligt min mening är den i lagrådsremissen föreslagna ordningen, enligt
vilken de aktuella bestämmelserna i 6 § begränsas till att avse den tidigaste
tidpunkt vid vilken villkorlig frigivning får ske, att föredra. En sådan
uppläggning motsvarar också den ordning som gällde före år 1983 och är
den som även enligt lagrådets förslag kommer till användning i 6 a §.
I första stycket föreskrivs att den som undergår fängelse på viss tid,
minst en månad, får medges villkorlig frigivning. Vidare bibehålls det
gällande undantaget för villkorlig frigivning beträffande dels fängelse som
ådömts tillsammans med skyddstillsyn, s.k. 28:3-fängelse, dels fängelse
som förvandlingsstraff för böter.
Prop. 1992/93:4
38
I strafftiden ingår avräknade frihetsberövanden. Vid brott som renderar Prop. 1992/93:4
korta fängelsestraff har oftast inte några straffprocessuella frihetsberövan-
den förekommit. Skulle sådana frihetsberövanden ha förekommit och
avräknats från straffet skall dessa således räknas in i strafftiden. I vissa fall
kan det bli fråga om verkställighetstider i anstalt som faktiskt blir kortare än
en månad. Möjligheten till en materiell prövning av den villkorliga fri-
givningen blir därvid begränsad. Detta ger också anledning att i större
utsträckning än hittills överväga om straffet enligt 33 kap. 5 och 6 §§ BrB
kan anses till fullo verkställt genom anhållande och häktning.
Enligt andra stycket får frigivning ske tidigast när två tredjedelar av
strafftiden avtjänats om strafftider är ett år eller mindre.
Tredje stycket reglerar den tidigaste tidpunkten för frigivning vid
strafftider mellan ett och två år. För dessa fall gäller en särskild avtrapp-
ningsregel som har kommenterats i avsnitt 3.2.
Fjärde stycket behandlar villkorlig frigivning beträffande dem som
avtjänar straff på sammanlagt minst två år. I dessa fall får frigivning ske
tidigast efter halva tiden om det inte är fråga om sådan särskilt allvarlig
brottslighet som behandlas i 6 a §.
Sista stycket, innehåller en regel om att frigivningen kan skjutas upp på
begäran av den dömde. Stycket har utformats på sätt lagrådet föreslagit. Det
bör framhållas att den intagne inte har någon rätt att få frigivningen
senarelagd (jfr prop. 1982/83:85 s. 49 och 123). Andra faktorer som kan
påverka frågan om en senareläggning av villkorlig frigivning behandlas i
7§.
6 a§
Paragrafen reglerar tidpunkten för när villkorlig frigivning tidigast kan
komma i fråga för dem som dömts till fängelse i minst två år för särs-ilt all-
varlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa
eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet.
Ändringarna har behandlats i avsnitt 3.2.
Vid sidan av vålds- och narkotikabrott och annan sådan brottslighet som
omfattas av nuvarande regler skall även särskilt allvarliga fall av annan
brottslighet kunna medföra särbehandling i frigivningshänseende. Det kan
exempelvis gälla stöld, bedrägeri, skattebrott och annan liknande brottslig-
het som bedrivits i yrkesmässig omfattning eller som genomförts i särskilt
organiserade former. En förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämp-
lig är att det föreligger en påtaglig risk att den intagne efter frigivningen
återfaller i sådan allvarlig brottslighet som omfattas av särregleringen.
7§
Paragrafen behandlar förutsättningarna för att senarelägga den villkorliga
frigivningen. Saken har behandlats i avsnitt 3.3.
Lagrådet har föreslagit en något annorlunda formulering av paragrafen
än den som föreslogs i lagrådsremissen. Förslaget hänger samman med den
del av lagrådets förslag till utformning av 6 § som jag inte ansett mig böra
39
följa. Jag anser därför att inte heller 7 § bör avfattas på det sätt som lagrådet
föreslagit. En viss redaktionell jämkning är dock påkallad.
Paragrafen är avfattad med utgångspunkt i att frigivning skall ske senare
än vid den tidigaste tidpunkt som anges i 6 eller 6 a § om det finns skäl för
en sådan senareläggning. I paragrafen anges att det vid prövningen av den
villkorliga frigivningen särskilt skall beaktas om förutsättningarna för den
intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med
hänsyn till den intagnes frigivningsförhållanden, uppförande under anstalts-
tiden eller andra särskilda omständigheter. Även andra omständigheter än
sådana som uttryckligen anges i paragrafen kan emellertid beaktas vid pröv-
ningen. I 6 § sista stycket behandlas specialfallet att den intagne begär en
senareläggning av sin frigivning.
Först bland omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av den
intagnes förutsättningar för anpassning i samhället nämns i 7 § frigivnings-
förhdllandena. Bristerna i frigivningssituationen skall för att beaktas i prin-
cip vara sådana att de kan antas allvarligt inverka på den intagnes möjlighe-
ter att avhålla sig från brott under den återstående strafftiden. Risken för
återfall skall således tillmätas central betydelse. Grava narkotikaproblem är
ofta orsak till brottsligheten. En intagen som avtjänar fängelse för brott som
huvudsakligen begåtts för att finansiera ett missbruk och som fortfarande
har allvarliga missbruksproblem bör inte friges villkorligt till oordnade för-
hållanden. En sådan intagen löper med nödvändighet en mycket stor risk att
omgående återfalla i brott. Det kan i många fall vara lämpligt att förena en
senareläggning av den villkorliga frigivningen med en frigivningspermis-
sion.
Vidare nämns uppförandet under anstaltstiden som en särskild omstän-
dighet som kan medföra att den villkorliga frigivningen senareläggs. Såsom
utvecklats i allmänmotiveringen bör det i princip i detta hänseende göras en
helhetsbedömning av den dömdes uppförande. Av den omständigheten att
den intagne gjort sig skyldig till någon enstaka förseelse kan knappast den
slutsatsen dras att förutsättningarna för hans anpassning i samhället skulle
vara speciellt ogynnsamma. Det är i det hänseendet också väsentligt att för-
säkra sig om att en senarelagd villkorlig frigivning inte i praktiken fungerar
som en dubbelbestraffning för misskötsamhet som föranlett tidstillägg
enligt 47 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Vad som nu sagts
innebär dock självfallet inte att upprepade disciplinförseelser inte kan vara
en sådan faktor som bör vägas in vid prövningen av den villkorliga frigiv-
ningen. Även andra faktorer än direkt misskötsamhet bör dock kunna vägas
in i bedömningen. Det kan exempelvis avse den dömdes vilja och förmåga
att anpassa sig under anstaltstiden samt att delta i förberedelserna för sin
frigivning.
Andra särskilda omständigheter som kan innebära att förutsättningarna
för den intagnes anpassning framstår som speciellt ogynnsamma kan exem-
pelvis vara att den intagne under strafftiden gjort sig skyldig till ny brotts-
lighet eller planerat sådan. Även uttalade avsikter att fortsätta med brottslig-
het bör kunna beaktas liksom exempelvis direkt eller indirekt hot som rik-
tats mot vissa personer.
Prop. 1992/93:4
40
Såsom nämnts i allmänmotiveringen kan det ibland finnas anledning att
vid prövningen beakta särskilda skadeverkningar som kan drabba den in-
tagne genom en förlängd anstaltsvistelse. Sådana skadeverkningar kan vara
av olika slag. Ett exempel är om den intagne har allvarliga psykiska besvär
till följd av frihetsförlusten. Om den intagne skulle mista en konkret möjlig-
het till utbildning, behandling eller någon annan rehabiliterande åtgärd, kan
det också sägas medföra särskilda skadeverkningar för honom att inte bli
villkorligt frigiven. Kan i det enskilda fallet särskilda skäl anses föreligga
som normalt skulle motivera en senarelagd frigivning skall den ändå inte
senareläggas om skadeverkningarna skulle överväga skälen för senarelägg-
ning.
Några helt generella riktlinjer för i vilken utsträckning frigivningen bör
senareläggas torde inte kunna ges. Frågan måste bli beroende på skälen för
en senareläggning och omständigheterna i det enskilda fallet. I de fall då se-
nareläggningen beror på frigivningsförhållandena bör tiden anpassas efter
hur lång tid som kan antas åtgå för att ordna dessa. En senareläggning med
hänsyn till uppförandet under anstaltstiden bör i princip endast ske om detta
motiverar en påtaglig senareläggning. För en intagen som enligt reglerna
har möjlighet till frigivning före två tredjedelar av strafftiden torde en
förlängning till den tidpunkten ofta kunna tjäna som ett riktmärke. För såväl
den gruppen som för dem som tidigast får friges efter två tredjedelar av
strafftiden bör emellertid en senareläggning inte utan särskilda skäl avse
mindre än två eller mer än sex månader. Om det kan antas finnas skäl för en
mer omfattande senareläggning än sex månader bör frågan normalt tas upp
till förnyad prövning efter en lämplig period. Motsvarande synsätt bör i
allmänhet också kunna läggas till grund för prövningar när det är andra
särskilda omständigheter som talar för att förutsättningarna för den intagnes
anpassning i samhället är speciellt ogynnsamma.
8§
Första stycket har ändrats så att beräkning av tidpunkten för villkorlig fri-
givning äger rum med utgångspunkt från samtliga straff för vilka villkorlig
frigivning kan komma i fråga. Förvandlingsstraff för böter och s.k. 28:3-
fängelse skall således inte längre läggas samman med Övriga fängelsestraff.
Den tidigare s.k. minimitiden som innebar att två månader alltid skulle av-
tjänas i anstalt har nu avskaffats och ersätts med en föreskrift om att vill-
korlig frigivning endast får medges den som avtjänar fängelse om minst en
månad. Således skall alla fängelsestraff som verkställs samtidigt - utom de
som uttryckligen undantagits - läggas samman och tidigaste tidpunkten för
villkorlig frigivning bestämmas med utgångspunkt i bestämmelserna i 6 §.
9§
Paragrafen behandlar prövningsordningen beträffande villkorlig frigivning.
Saken har behandlats i avsnitt 3.4.
1 första stycket föreskrivs att Kriminalvårdsnämnden alltid skall pröva
frågan om villkorlig frigivning av den som har dömts till fängelse i lägst två
Prop. 1992/93:4
41
år. Genom den s.k. initialprövningen prövas om det är fråga om sådan
brottslighet som sägs i 6 a §. Finner nämnden att så inte är fallet bör nämn-
den normalt fatta beslut om frigivning efter halva tiden. Om en senarelägg-
nb g kan antas vara motiverad vid en senare tidpunkt får det förutsättas att
kriminalvården uppmärksammar nämnden på detta så att de kan företa en
förnyad prövning enligt tredje stycket.
Finner nämnden att 6 a § kan vara tillämplig skall nämnden i likhet med
vad som nu tillämpas vid ett senare tillfälle företa en s.k. riskprövning.
Utfaller bedömningen vid detta tillfälle så att påtaglig risk för återfall i
likartad brottslighet inte bedöms föreligga, skall nämnden ta ställning till
om det finns skäl för en senareläggning enligt 26 kap. 7 §. Skulle risk-
bedömningen i stället utfalla så att påtaglig risk for återfall i brottslighet av
samma slag bedöms föreligga, saknas det normalt anledning för nämnden
att ta ställning till om det därutöver finns skäl för senareläggning enligt
26 kap. 7 §. Nämnden bör således i dessa fall normalt besluta om tvåtredje-
delsfrigivning. Det får förutsättas att kriminalvården uppmärksammar
nämnden på om det därefter kan antas finnas skäl för en ytterligare senare-
läggning.
Lagrådet har föreslagit en omformulering av andra stycket som har
samband med dess förslag beträffande 6 och 7 §§ i de delar som jag inte
ansett mig böra följa. Mot den bakgrunden är det naturligt att jag inte heller
kan ställa mig bakom lagrådets förslag i denna del.
Andra stycket reglerar hur frågan om senareläggning skall prövas i andra
fäll än dem som avses i första stycket, dvs. beträffande intagna som inte har
dömts till fängelse i minst ts å år. Såsom framgår av allmänmotiveringen
skall kriminalvården i dessa fa'l påkalla Kriminalvårdsnämndens prövning
om det kan antas finnas skäl för att senarelägga den villkorliga frigivningen.
Cm den dömde begär att tidpunkten för villkorlig frigivning skall ske
senare än den tidigast möjliga tidpunkten, får det ankomma på kriminal-
vården att initiera en prövning av frågan hos Kriminalvårdsnämnden.
Det är inte möjligt att ange en viss tidpunkt då prövningen av frågan om
villkorlig frigivning bör ske. Normalt bör emellertid Kriminalvårdsnämn-
dens prövning påkallas senast en månad före den tidigaste tidpunkten för
frigivning. Om möjligt bör dock detta ske tidigare.
Tredje stycket är oförändrat och motsvarar det tidigare andra stycket.
11 §
Paragrafen behandlar övervakning efter villkorlig frigivning. Frågan är
kommenterad i avsnitt 3.5. Ändringen innebär endast att övervakning efter
villkorlig frigivning från straff som inte överstiger två månader inte kan
komma i fråga.
Övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i brottsbalken
De nya reglerna om när villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga
innebär en skärpning för dem som avtjänar straff upp till två år samt för
Prop. 1992/93:4
42
dem som framdeles kommer att omfattas av särregleringen i nya 26 kap.
6 a §. Reglerna om möjlighet att senarelägga den villkorliga frigivningen
kommer också att verka i skärpande riktning för alla intagna. De nya
reglerna om möjlighet till villkorlig frigivning från fängelsestraff från en
månad innebär en lindring för dem som avtjänar korta fängelsestraff.
Bestämmelsen i punkt 2 har utformats så att den nya kvalifikationstiden
på en månad gäller omedelbart medan den längre tiden i anstalt innan vill-
korlig frigivning kan komma i fråga inte skall gälla dem som har dömts före
ikraftträdandet. Grundtanken bakom detta är - i linje med grunderna för be-
stämmelserna om retroaktiv verkan av straffbestämmelser i regerings-
formen och BrB:s promulgationslag - att de som har dömts innan de nya
reglerna har trätt i kraft inte genom dessa skall drabbas av en förlängd
anstaltsvistelse men däremot komma i åtnjutande av en förkortad sådan.
Den nya regeln om kortare kvalifikationstid för villkorlig frigivning gäl-
ler således även tidigare dömda. Det kan dock inte anses rimligt att den som
skall avtjäna fängelsestraff på de korta tider där minimitiden nu har bety-
delse på grund av domar som meddelats före ikraftträdandet skall kunna dra
nytta av att minimitiden avskaffas utan att påverkas av övergången till
tvåtredjedelsfrigivning. I stället bör den ordningen gälla att den dömde skall
avtjäna den strafftid som enligt de gamla eller nya reglerna är mest förmån-
lig för honom, dvs. antingen helt enligt de nuvarande reglerna eller enligt de
nya reglerna i deras helhet dvs. med kortare kvalifikationstid och tvåtredje-
delsfrigivning. Detta innebär att för den som skall avtjäna fängelsestraff på
kortare tid än tre månader den nya regleringen skall gälla medan för den
som skall avtjäna mer än tre månader den gamla ordningen är förmånligast
och skall ha företräde. För den som avtjänar exakt tre månader det likgil-
tigt vilken ordning som tillämpas. Formellt skall då de nya reglerna gälla.
För att inte villkorlig frigivning s1 ill komma i fråga för gamla straff som
understiger en månad, föreskrivs det särskilt.
Förekommer efter ikraftträdandet gemensamt till verkställighet både
gammalt och nytt straff, skall de nu beskrivna övergångsbestämmelserna
tillämpas endast beträffande det gamla straffet.
20 §
Systemet med strafftidsresolutioner och tidpunkter som anges i dessa kan i
huvudsak behållas oförändrat. Det bör i strafftidsresolutionema även fram-
deles anges tidpunkt för villkorlig frigivning. Den får då avse tidigaste tid-
punkt och därmed betraktas som preliminär.
I andra stycket har endast ordet ”får” bytts till ”skall”.
22 §
Paragrafen har justerats med hänsyn till att 33 kap. 7 § upphävts (SFS
1987:761).
Prop. 1992/93:4
43
33 §
Vid bedömning av senareläggning av den villkorliga frigivningen på grund
av brister i frigivningsförhållandena skall frågan om frigivningspermission
alltid prövas. Det är fråga om relativt allvarliga brister i frigivningssituatio-
nen när den villkorliga frigivningen senareläggs. Beslutet om frigivning
innebär att den dömde inte kan återtas i anstalt med mindre än att den vill-
korliga friheten förverkas. I bland kan det vara av värde att ha kvar möjlig-
heten att återföra den dömde till anstalt. Om det finns utrymme för att anta
att den intagne på något sätt kommer att kunna medverka till att ordna sin
frigivningssituation, kan han beviljas frigivningspermission. I samband med
beslut om frigivningspermission fattar Kriminalvårdsnämnden principbeslut
om villkorlig frigivning. Ärendet om villkorlig frigivning bordläggs och tas
upp för slutligt avgörande i lämplig tid före den dag som principbeslutet
anger som dag för villkorlig frigivning.
Beslut att avbryta frigivningspermission för återtagning i anstalt fattas av
nämnden efter anmälan av anstalten.
Till följd av att det är Kriminalvårdsnämnden som kan besluta om sena-
reläggning av villkorlig frigivning och därmed frigivningspermission har
ingen ändring gjorts i beslutsordningen på grund av att frigivningspermis-
sion blir möjlig för alla som friges villkorligt.
19 §
I paragrafen anges för närvarande att passtillstånd fordras för den som un-
dergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse på så kort tid
att villkorlig frigivning inte kan komma i fråga.
Framdeles kommer alla som dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i en
månad eller mer att kunna få villkorlig frigivning. Böter som förvandlas till
fängelse eller fängelse i kombination med skyddstillsyn är dock fortfarande
undantagna. Nu fordras passtillstånd om villkorlig frigivning kan komma i
fråga. Det innebär att den som avtjänar straff som överstiger två månader
skall ha passtillstånd. Samma tidsgräns har behållits. Övervakning kan inte
komma i fråga för personer som friges från straff som inte överstiger två
månader. Någon anledning att kräva passtillstånd för denna kategori finns
därmed inte.
Prop. 1992/93:4
44
26 §
En ny mening införs i första stycket. Saken har behandlats i gvsnitt 3.8.
Genom tillägget blir det möjligt för Kriminalvårdsstyrelsen och i före-
kommande fall Socialstyrelsen att låta regeringen pröva ärenden enligt
brottmålsdomskonventionen om överflyttning av verkställighet till annat
land.
34 a §
Ett nytt stycke införs före sista stycket. Saken har behandlats i avsnitt 3.8.
Genom tillägget blir det möjligt för Kriminalvårdsstyrelsen och i före-
kommande fall Socialstyrelsen att låta regeringen pröva ärenden enligt
överförandekonventionen om överflyttning av verkställighet till annat land.
Innehållet i nuvarande tredje stycket tas upp i ett nytt fjärde stycke.
Prop. 1992/93:4
Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riks-
dagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
45
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 kap.
2§1
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande eller inom viss tid före-
lägges ett bötesstraff, fastställt vid
strafföreläggande efter vad åklaga-
ren anser brottet förskylla och vid
föreläggande av ordningsbot efter
vad som bestämts enligt 14 §.
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande eller inom viss före-
läggs ett bötesstraff, fastställt vid
strafföreläggande efter vad åklaga-
ren anser att brottet bör föranleda
och vid föreläggande av ordningsbot
efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också enna föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §2
Strafföreläggande får utfärdas för
brott, för vilket inte föreskrivs
svårare straff än böter, dock ej nor-
merade böter, och beträffande brott,
för vilket föreskrivs böter eller
fängelse i högst sex månader. Om
dagsböter skall användas som på-
följd för brottet, får dock straffföre-
läggande utfärdas endast när brottet
ensamt eller tillsammans med annat
sådant brott som nu har nämnts för-
skyller högst etthundraåttio dagsbö-
ter.
Strafföreläggande får utfärdas för
brott, för vilket inte föreskrivs
svårare straff än böter, dock ej nor-
merade böter, och beträffande brott,
för vilket föreskrivs böter eller
fängelse i högst sex månader. Om
dagsböter skall användas som på-
följd för brottet, får dock straffföre-
läggande utfärdas endast när brottet
ensamt eller tillsammans med annat
sådant brott som nu har nämnts bör
föranleda högst etthundraåttio dags-
böter.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har
begåtts av någon som är under arton år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse 1968:193.
- Senaste lydelse 1968:193.
46
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att det i 26 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande ly-
delse,
dels att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6-9 och 11 §§ brottsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
25
1
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i fråga,
i dagsböter, penningböter eller nor-
merade böter. Är viss bötesform inte
föreskriven för brottet, döms böter
ut i dagsböter eller, om brottet för-
skyller lägre straff än trettio dags-
böter, i penningböter.
Föreslagen lydelse
kap.
§'
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i fråga,
i dagsböter, penningböter eller nor-
merade böter. Är viss bötesform inte
föreskriven för brottet, döms böter
ut i dagsböter eller, om brottet bör
föranleda lägre straff än trettio dags-
böter, i penningböter.
6 §2
Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om
något av brotten förskyller dagsbö-
ter.
Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om
något av brotten bör föranleda dags-
böter.
Som gemensamt straff får dagsböter bestämmas till ett antal av högst två-
hundra och penningböter till ett belopp av högst femtusen kronor.
Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötesstraff, får
detta inte underskridas.
26 kap.
6 §3
Den som undergår fängelse på viss
tid skall, om inte annat följer av
andra stycket eller 7 §, villkorligt
friges sedan halva tiden har avtjä-
nats. Frigivning får dock inte ske
förrän verkställigheten har pågått
minst två månader. Inte heller får
villkorlig frigivning ske från
fängelse som har ådömts enligt 28
kap. 3 § eller från ett förvandlings-
straffför böter.
Den som undergår fängelse på
viss tid, dock minst en månad, får
medges villkorlig frigivning. Sådan
frigivning får, om inte annat följer av
andra eller tredje stycket, inte ske
förrän två tredjedelar av strafftiden
har avtjänats.
År straffet mer än ett år men
mindre än två år får frigivning
tidigast ske när åtta månader jämte
en tredjedel av den tid som översti-
1 Senaste lydelse 1991:240.
2 Senaste lydelse 1991:240.
3 Senaste lydelse 1983:240.
47
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ger ett dr har avtjänats.
Är strafftiden två är eller mer fär,
om inte annat följer av 6 a §, fri-
givning tidigast ske när halva straff-
tiden har avtjänats.
Villkorlig frigivning fär inte ske
frän fängelse som har dömts ut en-
ligt 28 kap. 3 § eller frän ett för-
vandlingsstraff för böter.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Om den dömde begär det, kan
frigivningen uppskjutas till senare
tidpunkt ån som följer av första
stycket.
6 a§
Har nägon dömts till fängelse i
lägst tvä dr för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa
eller som ingätt som ett led i en
yrkesmässig eller organiserad brotts-
lighet fär han inte villkorligt friges
förrän tvä tredjedelar av den i domen
bestämda strafftiden har avtjänats,
om det bedöms föreligga en påtaglig
risk att han efter frigivningen åter-
faller i brottslighet av samma slag.
Vad som föreskrivs i första
stycket gäller även om domen omfat-
tar också annan brottslighet än som
avses där. Verkställs samtidigt ett
annat fängelsestraff, skall, vid pröv-
ning av frågan om villkorlig frigiv-
ning frän den sammanlagda straffti-
den, 6 § tillämpas med avseende på
det straffet.
7 §4
Om nägon har dömts till fängelse
i lägst tvä år för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa
och påtaglig risk bedöms föreligga
för att han efter frigivningen fortsät-
ter brottslighet av samma slag, fär
han inte villkorligt friges förrän två
tredjedelar av den i domen bestämda
strafftiden har avtjänats. Vid pröv-
ning av frågan om villkorlig frigiv-
Vid prövning av frågan om den
villkorliga frigivningen bör senare-
läggas skall särskilt beaktas om för-
utsättningarna för den intagnes an-
passning i samhället framstår som
speciellt ogynnsamma med hänsyn
till frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltstvistelsen
eller andra särskilda omständigheter.
4 Senaste lydelse 1983:240.
48
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ning efter denna tidpunkt skall för-
utom återfallsrisken beaktas verk-
ningarna av fortsatt frihetsförlust för
den dömde och förutsättningarna för
hans anpassning i samhället med
hänsyn till de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter
frigivningen.
Vad som föreskrivs i första
stycket gäller även om domen avser
ocksd annan brottslighet än som av-
ses där. Verkställs samtidigt ett an-
nat fängelsestraff, skall, vid pröv-
ning av frågan om villkorlig frigiv-
ning från den sammanlagda straffti-
den, 6 § tillämpas med avseende på
det straffet.
8 §5
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Verkställs samtidigt flera fängel-
sestraff, skall vid tillämpning av 6 §
hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för
böter. Ingår bland de straff som
samtidigt verkställs sådant straff
som avses i 6 § tredje meningen får
villkorlig frigivning inte ske förrän
verkställigheten har pågått minst den
tid som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid räknas även
tid varunder straffet skall anses
verkställt på grund av domstols för-
ordnande som i 33 kap. 5-7 §§
sägs.
Verkställs samtidigt flera fängel-
sestraff, för vilka villkorlig frigiv-
ning kan komma i fråga, skall vid
tillämpning av 6 § hänsyn tas till
den sammanlagda fängelsetiden.
Såsom avtjänad tid räknas även
tid varunder straffet skall anses
verkställt på grund av domstols för-
ordnande som i 33 kap. 5 eller 6 §
sägs.
9
Beträffande den som har dömts till
fängelse i lägst två år prövar
kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet el-
ler, om annat straff samtidigt verk-
ställs, från den sammanlagda straff-
tiden. I annat fall fastställs tidpunk-
ten för villkorlig frigivning av kri-
minalvårdsstyrelsen eller tjänsteman
som styrelsen bestämmer.
5 Senaste lydelse 1982:363.
6 Senaste lydelse 1983:240.
§6
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar
Kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet el-
ler, om annat straff samtidigt verk-
ställs, från den sammanlagda straff-
tiden.
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kriminalvårdsstyrelsen eller tjän-
steman som styrelsen efter regering-
ens bemyndigande föreskriver får
påkalla att Kriminalvårdsnämnden
även i annat fall prövar av frågan om
villkorlig frigivning. Påkallas inte
prövning skall den dömde friges se-
dan han avtjänat två tredjedelar av
tiden eller den kortare tid efter vilken
villkorlig frigivning tidigast kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan än-
dras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars
föranleds av ändrade förhållanden.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
11
I anslutning till att villkorlig fri-
givning äger rum eller senare kan
beslutas att den frigivne skall stå un-
der övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant beslut medde-
las av frivårdsmyndighet inom kri-
minalvårdsverket. Har övervakning
beslutats men bedöms därefter att
övervakning inte längre är påkallad,
får övervakningsnämnden besluta att
övervakningen skall upphöra. Över-
vakningen skall utan något särskilt
beslut upphöra sedan ett år av prö-
votiden har förflutit, om inte annat
följer av 18 §.
§7
I anslutning till att villkorlig fri-
givning äger rum eller senare kan
beslutas att den som friges från ett
fängelsestraff på mer än två månader
skall stå under övervakning, om det
bedöms som påkallat. Beslut om
övervakning meddelas av frivårds-
myndighet inom Kriminalvårdsver-
ket. Har övervakning beslutats men
bedöms därefter att övervakning inte
längre är påkallad, får övervaknings-
nämnden besluta att övervakningen
skall upphöra. Övervakningen skall
utan något särskilt beslut upphöra
sedan ett år av prövotiden har för-
flutit, om inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6-9 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande
gälla beträffande den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid
eller ålagts förvandlingsstraff för böter. Vad nu sagts gäller dock inte be-
stämmelsen i 26 kap. 6 § andra meningen om minimitiden för villkorlig fri-
givning. Villkorlig frigivning från fängelsestraff som uppgår till en månad
men understiger tre månader skall ske först när två tredjedelar av strafftiden
har avtjänats. Villkorlig frigivning får inte ske från straff som understiger en
månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts dessför-
innan och fängelse som ådömts därefter skall vad i första stycket sägs tilläm-
pas beträffande det förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har
ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskrif-
ten.
7 Senaste lydelse 1988:942.
50
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid 1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
För den som börjat undergå
fängelse på viss tid skall Kriminal-
vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Uppgår eller överstiger strafftiden
en månad, skall styrelsen därvid
även fastställa den tidigaste tidpunkt
då villkorlig frigivning kan komma i
fråga samt tidpunkten för prövo-
tidens utgång. Är det är fråga om ett
sådant fall som avses i 26 kap. 9 §
första stycket första meningen
brottsbalken, skall i stället anges
den eller de dagar, som är av bety-
delse för tillämpningen av bestäm-
melserna om sådan frigivning, samt
den strafftid som då återstår.
När omständigheterna ger anled-
ning till det, skall ett beslut enligt
första stycket ändras.
22 §
Har domstol enligt 33 kap. 5
eller 6 § brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först beräk-
nas slutdag utan avseende därpå och
avdraget beröknas från den dagen.
Detsamma gäller i fråga om tid som
enligt 19 § andra stycket skall
räknas som tid varunder straffet
verkställs.
För den som börjat undergå
fängelse på viss tid skall kriminal-
vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Överstiger strafftiden två mdnader,
skall styrelsen därvid även fastställa
tidpunkten för villkorlig frigivning
och för prövotidens utgång eller,
om det är fråga om ett sådant fall
som avses i 26 kap. 9 § första
stycket första meningen brotts-
balken, ange den eller de dagar,
som är av betydelse för tillämp-
ningen av bestämmelserna om
sådan frigivning, samt den strafftid
som då återstår.
När omständigheterna ger anled-
ning till det, får ett beslut enligt för-
sta stycket ändras.
Har domstol enligt 33 kap. 5-
7 §§ brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först be-
räknas slutdag utan avseende därpå
och avdraget beröknas från den
dagen. Detsamma gäller i fråga om
tid som enligt 19 § andra stycket
skall räknas som tid varunder
straffet verkställs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Lagen omtryckt 1990:1010.
51
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
33
Till förberedande av frigivning
kan en intagen som avses i 26 kap.
7 § brottsbalken beviljas permission
under viss längre tid (frigivnings-
permission). Sådan permission får
inte beviljas för tid före den dag då
tvä tredjedelar av straffet har avtjä-
nats.
§
Till förberedande av frigivning
kan en intagen beviljas permission
under viss längre tid (frigivnings-
permission). Sådan permission får
inte beviljas för tid före den dag då
villkorlig frigivning tidigast kan
komma ifråga.
För frigivningspermission får ställas de villkor som anses erforderliga
beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
52
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302)' skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Passtillstånd fordras för den som
1. undergår kriminalvård i an-
stalt, utom när påföljden är fängelse
pä sd kort tid att villkorlig fri-
givning ej kan komma i fråga,
2. står under övervakning efter
frigivning från fängelse.
1. undergår kriminalvård i an-
stalt, utom när påföljden är fängelse
i fall där villkorlig frigivning inte
kan komma i fråga,
dom på skyddstillsyn eller villkorlig
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.
1 Senaste lydelse 1981:221.
5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 4
Prop. 1992/93:4
Bilaga 1
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 kap.
2 §!
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande omedelbart eller inom viss
tid förelägges ett bötesstraff, fast-
ställt vid strafföreläggande efter vad
åklagaren anser brottet förskylla och
vid föreläggande av ordningsbot ef-
ter vad som bestämts enligt 14 §.
Föreläggande enligt detta kapitel
innebär att den misstänkte till god-
kännande omedelbart eller inom viss
tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt
vid strafföreläggande efter vad åkla-
garen anser att brottet bör föranleda
och vid föreläggande av ordningsbot
efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §2
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte före-
skrivs svårare straff än böter, dock
ej normerade böter, och beträffande
brott, för vilket föreskrivs böter eller
fängelse i högst sex månader. Om
dagsböter skall användas som på-
följd för brottet, får dock strafföre-
läggande utfärdas endast när brottet
ensamt eller tillsammans med annat
sådant brott som nu har nämnts för-
skyller högst etthundratjugo dagsbö-
ter.
Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket inte före-
skrivs svårare straff än böter, dock
inte normerade böter, och beträf-
fande brott, för vilket föreskrivs
böter eller fängelse i högs, sex må-
nader. Om dagsböter skall användas
som påföljd för brottet, får dock
strafföreläggande utfärdas endast när
brottet ensamt eller tillsammans med
annat sådant brott som nu har
nämnts bör föranleda högst ett-
hundratjugo dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har
begåtts av någon som är under arton år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1968:193.
2 Senaste lydelse 1991:241.
54
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att det i 26 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande ly-
delse,
dels att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6-9 och 11 §§ brottsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 kap.
1§>
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i
fråga, i dagsböter, penningböter
eller normerade böter. Är viss
bötesform inte föreskriven för
brottet, döms böter ut i dagsböter
eller, om brottet förskyller lägre
straff än trettio dagsböter, i pen-
ningböter.
Böter skall dömas ut, enligt vad
som är föreskrivet för brottet i fråga,
i dagsböter, penningböter eller nor-
merade böter. Är viss bötesform inte
föreskriven för brottet, döms böter
ut i dagsböter eller, om brottet bör
föranleda lägre straff än trettio
dagsböter, i penningböter.
6 §2
Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om
något av brotten förskyller dags-
böter.
Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om
något av brotten bör föranleda
dagsböter.
Som gemensamt straff får dagsböter bestämmas till ett antal av högst två-
hundra och penningböter till ett belopp av högst femtusen kronor.
Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötesstraff, får
detta inte underskridas.
26 kap.
Den som undergår fängelse på
viss tid skall, om inte annat följer
av andra stycket eller 7 §, villkorligt
friges sedan halva tiden har avtjä-
nats. Frigivning får dock inte ske
förrän verkställigheten har pågått
minst två månader. Inte heller får
villkorlig frigivning ske från fäng-
else som har ådömts enligt 28 kap.
3 § eller från ett förvandlingsstraff
för böter.
6 §3
Den som undergår fängelse på
viss tid, dock minst en månad, får
medges villkorlig frigivning. Sådan
frigivning får ske tidigast när två
tredjedelar av strafftiden har avtjä-
nats, om inte annat följer av andra
eller tredje stycket.
1 Senaste lydelse 1991:240.
2 Senaste lydelse 1991:240.
3 Senaste lydelse 1983:240.
55
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om strafftiden är längre än ett är
men kortare än tvä är, fär villkorlig
frigivning ske tidigast när ätta
mänader samt en tredjedel av den
tid som överstiger ett är har av-
tjänats.
År strafftiden tvä är eller mer fär
villkorlig frigivning ske tidigast när
halva strafftiden har avtjänats, om
inte annat följer av 6 a §.
Villkorlig frigivning får inte ske
frän fängelse som har dömts ut en-
ligt 28 kap. 3 § eller från ett för-
vandlingsstraff för böter.
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare
tidpunkt än som följer av första stycket.
6 a §
Har någon dömts till fängelse i
lägst två dr för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa
eller som ingått som ett led i en yr-
kesmässig eller organiserad brotts-
lighet får han inte friges villkorligt
förrän två tredjedelar av den i
domen bestämda strafftiden har av-
tjänats, om det bedöms föreligga en
påtaglig risk att han efter frigiv-
ningen återfaller i brottslighet av
sådant allvarligt slag.
Vad som föreskrivs i första
stycket gäller även om domen
omfattar också annan brottslighet
än som avses där. Om ett annat
fängelsestraff verkställs samtidigt,
skall 6 § tillämpas med avseende på
det straffet vid prövning av frågan
om villkorlig frigivning frän den
sammanlagda strafftiden.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
56
Nuvarande lydelse
Om någon har dömts till fängelse
i lägst två år för särskilt allvarlig
brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa
och påtaglig risk bedöms föreligga
för att han efter frigivningen
fortsätter brottslighet av samma
slag, får han inte villkorligt friges
förrän två tredjedelar av den i
domen bestämda strafftiden har
avtjänats. Vid prövning av frågan
om villkorlig frigivning efter denna
tidpunkt skall förutom åter-
fallsrisken beaktas verkningarna av
fortsatt frihetsförlust för den dömde
och förutsättningarna för hans an-
passning i samhället med hänsyn till
de förhållanden i vilka han skulle
komma att försättas efter frigiv-
ningen.
Vad som föreskrivs i första
stycket gäller även om domen avser
också annan brottslighet än som av-
ses där. Verkställs samtidigt ett an-
nat fängelsestraff, skall, vid pröv-
ning av frågan om villkorlig frigiv-
ning från den sammanlagda straffti-
den, 6 § tillämpas med avseende på
det straffet.
Verkställs samtidigt flera fängel-
sestraff, skall vid tillämpning av 6 §
hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för
Föreslagen lydelse
7 §4
Vid prövning av frågan om den
villkorliga frigivningen bör senare-
läggas skall det särskilt beaktas om
förutsättningarna för den intagnes
anpassning i samhället framstår
som speciellt ogynnsamma med
hänsyn till frigivningsförhållan-
dena, hans uppförande under an-
staltsvistelsen eller andra särskilda
omständigheter.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
8§5
Om flera fängelsestraff där vill-
korlig frigivning kan komma ifråga,
verkställs samtidigt skall hänsyn tas
till den sammanlagda fängelsetiden
vid tillämpning av 6 §.
böter. Ingår bland de straff som
samtidigt verkställs sådant straff
som avses i 6 § tredje meningen får
villkorlig frigivning inte ske förrän
verkställigheten har pågått minst
den tid som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5 och 6 §§ sägs.
4 Senaste lydelse 1983:240.
5 Senaste lydelse 1991:451.
57
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §6
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar
kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet el-
ler, om annat straff samtidigt verk-
ställs, från den sammanlagda straff-
tiden. I annat fall fastställs tidpunk-
ten för villkorlig frigivning av kri-
minalvårdsstyrelsen eller tjänste-
man som styrelsen bestämmer.
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar
Kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet el-
ler, om annat straff samtidigt verk-
ställs, från den sammanlagda straff-
tiden.
Kriminalvårdsstyrelsen eller an-
nan som styrelsen efter regeringens
bemyndigande föreskriver får på-
kalla att Kriminalvårdsnämnden
även i annat fall prövar frågan om
villkorlig frigivning. Påkallas inte
prövning skall den dömde friges när
han avtjänat två tredjedelar av
tiden eller den kortare tid efter
vilken villkorlig frigivning tidigast
kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan än-
dras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars
föranleds av ändrade förhållanden.
I anslutning till att villkorlig fri-
givning äger rum eller senare kan
beslutas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant beslut medde-
las av frivårdsmyndighet i kriminal-
vårdsverket. Har övervakning be-
slutats men bedöms därefter att
övervakning inte längre är påkallad,
får övervakningsnämnden besluta
att övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något sär-
skilt beslut upphöra sedan ett år av
prövotiden har förflutit, om inte an-
nat följer av 18 §.
§7
I anslutning till att villkorlig fri-
givning äger rum eller senare kan
beslutas att den som undergår ett
fängelsestraff på mer än tvä må-
nader och friges frän detta skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Beslut om över-
vakning meddelas av frivårdsmyn-
dighet i Kriminalvårdsverket. Har
övervakning beslutats men bedöms
därefter att övervakning inte längre
är påkallad, får övervakningsnämn-
den besluta att övervakningen skall
upphöra. Övervakningen skall utan
något särskilt beslut upphöra sedan
ett år av prövotiden har förflutit, om
inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6-9 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande gälla för den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss
tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter. Detta gäller dock inte be-
stämmelsen i 26 kap. 6 § andra meningen om minimitiden för villkorlig fri-
givning. Villkorlig frigivning från fängelsestraff som uppgår till en månad
men understiger tre månader skall ske först när två tredjedelar av strafftiden
6 Senaste lydelse 1983:240.
7 Senaste lydelse 1990:1009.
58
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
har avtjänats. Villkorlig frigivning får inte ske från straff som understiger
en månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts dessför-
innan och fängelse som ådömts därefter, skall första stycket tillämpas på det
förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya
föreskriften.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
59
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
För den som har börjat undergå
fängelse på viss tid skall kriminal-
vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Överstiger strafftiden tvä mdnader,
skall styrelsen därvid även fastställa
tidpunkten för villkorlig frigivning
ochförprövotidens utgäng eller, om
det är fråga om ett sådant fall som
avses i 26 kap. 9 § första stycket
första meningen brottsbalken, ange
den eller de dagar, som är av bety-
delse för tillämpningen av bestäm-
melserna om sådan frigivning, samt
den strafftid som då återstår.
När omständigheterna ger anled-
ning till det, fär ett beslut enligt för-
sta stycket ändras.
För den som har börjat undergå
fängelse på viss tid skall Kriminal-
vårdsstyrelsen så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Om strafftiden uppgår till en månad
eller mer, skall styrelsen därvid även
fastställa den tidigaste tidpunkt dä
villkorlig frigivning kan komma i
fråga samt tidpunkten för prövo-
tidens utgång. Är det fråga om ett
sådant fall som avses i 26 kap. 9 §
första stycket första meningen
brottsbalken, skall i stället den eller
de dagar anges, som är av betydelse
för tillämpningen av bestämmelserna
om sådan frigivning, samt den
strafftid som då återstår.
När omständigheterna ger anled-
ning till det, skall ett beslut enligt
första stycket ändras.
Har domstol enligt 33 kap. 5-
7 §§ brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till
visst antal dagar, skall först beräk-
nas slutdag utan avseende därpå och
avdraget beräknas från den dagen.
Detsamma gäller i fråga om tid som
enligt 19 § andra stycket skall räk-
nas som tid varunder straffet verk-
ställts.
§
Har domstol enligt 33 kap. 5 och
6 § brottsbalken förordnat att fäng-
else skall anses verkställt till visst
antal dagar, skall först beräknas
slutdag utan avseende därpå och av-
draget beräknas från den dagen.
Detsamma gäller i fråga om tid som
enligt 19 § andra stycket skall räk-
nas som tid varunder straffet verk-
ställts.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Lagen omtryckt 1990:1010.
60
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
33 §
Till förberedande av frigivning
kan en intagen som avses i 26 kap.
7 $ brottsbalken beviljas permission
under viss längre tid (frigivnings-
permission). Sådan permission får
inte beviljas för tid före den dag då
tvä tredjedelar av straffet har avtjä-
Till förberedande av frigivning
kan en intagen beviljas permission
under viss längre tid (frigivnings-
permission). Sådan permission får
inte beviljas för tid före den dag då
villkorlig frigivning tidigast kan
komma i fr äga.
nats.
För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erfor-
derliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
61
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 5
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Passtillstånd fordras for den som
1. undergår kriminalvård i an-
stalt, utom när påföljden är fängelse
på så kort tid att villkorlig fri-
givning ej kan komma i fråga,
2. står under övervakning efter
frigivning från fängelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1. undergår kriminalvård i an-
stalt, utom när påföljden är fängelse
i två månader eller kortare tid,
dom på skyddstillsyn eller villkorlig
1993.
1 Senaste lydelse 1981:221.
62
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om internatio-
nellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 §>
Fråga om verkställighet av främ-
mande stat här i landet ådömd eller
ålagd påföljd enligt förordnande
som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verk-
ställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen
eller, i fråga om verkställighet av
böter eller förverkande, annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Framställning om verkställighet får
ej göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra stycket 1-
8 hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antagas före-
ligga.
Fråga om verkställighet av främ-
mande stat här i landet ådömd eller
ålagd påföljd enligt förordnande
som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptas av Kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, Socialstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av böter
eller förverkande, annan myndighet
som regeringen bestämmer. Om det
föreligger särskilda skäl får en
myndighet som här avses, med eget
yttrande överlämna ett ärende till
regeringen för avgörande. Fram-
ställning om verkställighet får ej
göras, om med motsvarande till-
lämpning av 5 § andra stycket 1-8
hinder mot verkställighet i den
främmande staten kan antas före-
ligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,
om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.
Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som
ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens in-
vandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker
invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för
avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst
fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den
främmande staten.
1 Senaste lydelse 1991:1144.
63
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 a §2
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande
stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av
Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verk-
ställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande
stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller So-
cialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande
överlämna ett ärende till regeringen
för avgörande.
I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i
tillämpliga delar.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2 Senaste lydelse 1991:1144.
64
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 1 juni 1992
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justitie-
rådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 maj 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302) och
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Catharina Bergquist Levin.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
26 kap.
Syftet med de föreslagna lagändringarna i 26 kap. brottsbalken är enligt re-
missen att den obligatoriska halvtidsfrigivningen från ett fängelsestraff skall
avskaffas, att som huvudregel två tredjedelar av strafftiden skall avtjänas och
att den villkorliga frigivningen skall bli fakultativ.
Den nya regleringen återfinns i 6 §, 6 a § samt 7-9 §§ i nämnda kapitel.
Av 6 § framgår att den som undergår fängelse i minst en månad men högst
ett år får friges villkorligt tidigast när två tredjedelar av strafftiden har
avtjänats. Om strafftiden är längre än ett men kortare än två år, får villkorlig
frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som
överstiger ett år har avtjänats. Villlkorlig frigivning av den som undergår
fängelse i två år eller mer får ske tidigast när halva strafftiden har avtjänats.
I 6 a § har föreslagits en särskild reglering i fall då den ådömda strafftiden
är lägst två år. Om brottsligheten är särskilt allvarlig och av visst angivet slag
och det föreligger en påtaglig risk för återfall i brottslighet av sådant allvarligt
slag, får den intagne inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden
har avtjänats.
Bestämmelsen i 7 § i förslaget är av generell natur och tillämplig i samtliga
fall av fängelsestraff i en månad eller mer. Enligt paragrafen skall, vid pröv-
ningen av frågan om den villkorliga frigivningen bör senareläggas, särskilt
beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället med
hänsyn till närmare angivna omständigheter framstår som speciellt ogynn-
Prop 1992/93:4
Bilaga 3
samma.
65
I 8 § finns, liksom i dess nu gällande motsvarighet, regler för villkorlig
frigivning vid samtidig verkställighet av flera fängelsestraff.
Slutligen regleras i 9 § i förslaget huvudsakligen vissa procedurfrågor. I
paragrafens andra stycke andra meningen finns emellertid även en frigiv-
ningsregel med materiellt inslag. Av denna regel följer att den som ådömts
kortare straff än fängelse i två år skall friges vid den tidigaste tidpunkten en-
ligt 6 §, om inte kriminalvårdsstyrelsen (eller motsvarande) påkallar sådan
prövning som avses i 7 §.
Den reella innebörden av de föreslagna bestämmelserna synes vara föl-
jande. Vid en strafftid på högst ett år skall den dömde friges efter det att han
avtjänat två tredjedelar av strafftiden, om fråga inte är om ett fall som avses i
7 §. Är strafftiden mer än ett men mindre än två år, skall villkorlig frigivning
ske efter en på visst sätt beräknad tid, om inte enligt 7 § en senare tidpunkt
skall bestämmas. Och om strafftiden är två år eller längre men 6 a § inte är
tillämplig och ej heller de i 7 § angivna förutsättningarna föreligger, skall den
intagne friges när han har avtjänat halva strafftiden.
För det speciella fallet att den dömde begär det kan den villkorliga frigiv-
ningen uppskjutas till en senare tidpunkt.
Det är inte helt lätt att av den remitterade lagtexten utläsa att bestämmel-
serna har den nu beskrivna innebörden. Avsikten med förslaget skulle enligt
lagrådets mening komma till tydligare uttryck, om 6 och 7 §§ samt 9 § andra
stycket utformades på följande sätt:
”6 § Den som undergår fängelse på viss tid, minst en månad, får medges
villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning får dock inte ske från fängelse som
har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.
Är strafftiden inte längre än ett år, skall villkorlig frigivning ske när två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats, om inte annat följer av 7 §.
Är strafftiden längre än ett år men kortare än två år, skall villkorlig frigiv-
ning ske när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år
har avtjänats, om inte annat följer av 7 §.
Är strafftiden två år eller längre, skall villkorlig frigivning ske när halva
strafftiden har avtjänats, om inte annat följer av 6 a eller 7 §.
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare tidpunkt
än som följer av andra-fjärde styckena.”
’7 § Villkorlig frigivning kan ske senare än vid den tidigaste tidpunkt som
anges i 6 eller 6 a §. Vid prövning av fråga härom skall det särskilt beaktas
om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som
speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppfö-
rande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.”
”9 § Beträffande den---sammanlagda strafftiden.
Uppkommer i annat fall fråga om tillämpning av 7 §, prövar Kriminal-
vårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning efter framställning av
Kriminalvårdsstyrelsen eller annan som styrelsen efter regeringens bemyndi-
gande bestämmer.
Beslut om---ändrade förhållanden.”
Prop. 1992/93:4
Bilaga 3
66
Övergångsbestämmelser
De föreslagna ändringarna beträffande villkorlig frigivning avses träda i kraft
den 1 juli 1993. Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna föreslås dock
som huvudprincip att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla för den som
före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid eller ålagts förvandlings-
straff för böter.
Den som dömts till fängelse i mer än tre månader men mindre än två år får
genom de nya reglerna en längre anstaltsvistelse. Så blir t.ex. anstaltstiden
för den, som efter den 30 juni 1993 döms till fängelse i ett år, minst åtta må-
nader mot endast sex månader enligt det nuvarande systemet. Vid viken tid-
punkt den brottsliga gärningen företagits saknar i detta sammanhang bety-
delse.
I remissprotokollet sägs inget om hur förslaget förhåller sig till de be-
stämmelser i regeringsformen och lagen (1964:163) om införande av brotts-
balken som förhindrar en retroaktiv straffskärpning. Lagrådet vill med an-
ledning härav framhålla att nu nämnda bestämmelser inte tar sikte på verkstäl-
lighet av straff utan endast på den for brottet fastställda påföljden. Med hän-
syn till detta och då en ordning som innebär att tidpunkten för brottet avgör
valet mellan gammal och ny lagstiftning skulle leda till mycket stora praktiska
problem, finner lagrådet att remissförslaget i denna del kan godtas (jfr även
lagrådets yttrande den 27 september 1991 över förslag till lag om ändring i
brottsbalken m.m.).
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:4
Bilaga 3
67
Prop. 1992/93:4
Proposition.......................................................................................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................1
Propositionens lagförslag................................................................................3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992.................14
1 Ärendet och dess beredning...................................................................... 14
2 Bakgrund...................................................................................................17
2.1 Tidigare lagstiftning...........................................................................17
2.2 Nuvarande lagstiftning.......................................................................18
3 Allmän motivering....................................................................................19
3.1 Allmänna utgångspunkter beträffande villkorlig frigivning.............19
3.2 Tidpunkten för villkorlig frigivning..................................................23
3.3 Förutsättningarna för villkorlig frigivning.........................................27
3.4 Prövningen av villkorlig frigivning...................................................30
3.5 Frigivningspermission.......................................................................33
3.6 Övervakning......................................................................................34
3.7 Resursfrågor......................................................................................35
3.8 Prövningsordningen beträffande överförande av verkställighet
av brottmålsdom................................................................................35
4 Upprättade lagförslag................................................................................37
5 Specialmotivering.....................................................................................38
5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............................38
5.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.......................................38
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202)
om beräkning av strafftid m.m...........................................................43
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt..............................................................................................44
5.5 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)........................ 44
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom...........................45
6 Hemställan................................................................................................45
7 Beslut................................................................. ......................................45
Bilaga 1 Promemorians lagförslag..............................................................46
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag........................................................54
Bilaga 3 Lagrådets yttrande........................................................................65
gotab 42009, Stockholm 1992
68