Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 september 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen föreslås en ny paragraf i produktansvarslagen
(1992:18) som innebär att skadeståndet skall jämkas efter vad som är
skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan. En motsvarande bestämmelse föreslås bli införd i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar.
I produktansvarslagen finns det en bestämmelse om att den som
importerar en produkt till Sverige är skadeståndsskyldig om produkten
orsakar en skada. Som en följd av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) föreslås att den bestämmelsen skall ändras
så att skadeståndsskyldigheten åvilar dels den som har importerat
produkten till EES, dels den som har importerat produkten från en
EFTA-stat till EG eller från EG till en EFTA-stat eller från en
EFTA-stat till en annan EFTA-stat. Ansvaret vid import mellan
länder inom EES skall dock inte gälla i vissa fall, om en dom till
förmån för den skadelidande mot den som har tillverkat produkten
eller mot den som har importerat den till EES är verkställbar enligt
Luganokonventionen.
De nya reglerna om jämkning på grund av den skadelidandes
medvållande föreslås träda i kraft den 1 januari 1993, medan lag-
ändringen i fråga om importörsansvaret föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.
1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 38
Prop. 1992/93:38
Härigenom föreskrivs i fråga om produktansvarslagen (1992.18)
dels att nuvarande 10 och 11 §§ skall betecknas 11 respektive 12 §,
dels att 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 10 § skall sättas närmast
före nya 11 §,
dels att rubriken närmast före nuvarande 11 § skall sättas närmast
före nya 12 §,
dels att det skall införas en ny paragraf, 10 §, och närmast före
denna paragraf en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Skadeståndsskyldiga enligt
denna lag är
1. den som har tillverkat,
frambringat eller insamlat den
skadegörande produkten,
2. den som har importerat
produkten för att sätta den i
omlopp här i landet, och
3. den som har marknads-
fört produkten som sin genom
att förse den med sitt namn
eller varumärke eller något
Föreslagen lydelse
§
Skadeståndsskyldiga enligt
denna lag är
1. den som har tillverkat,
frambringat eller insamlat den
skadegörande produkten,
2. den som har importerat
produkten till Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
för att sätta den i omlopp där,
3. den som för att sätta pro-
dukten i omlopp har im-
porterat den från en stat som
ingår i Europeiska frihan-
delsorganisationen (EFTA-
stat) till Europeiska gemenska-
pen (EG) eller från EG till en
EFTA-stat eller från en EFTA-
stat till en annan EFTA-stat,
och
4. den som har marknads-
fört produkten som sin genom
att förse den med sitt namn
eller varumärke eller något
Prop. 1992/93:38
Nuvarande lydelse
annat särskiljande känneteck-
en.
Föreslagen lydelse
annat särskiljande känneteck-
en.
Första stycket 3 gäller inte
vid import mellan stater som
har ratificerat konventionen
den 16 september 1988 om
domstols behörighet och om
verkställighet av domar på
privaträttens område, om en
dom i importlandet till den
skadelidandes förmån mot nå-
gon som är skadestånds skyl-
dig enligt första stycket 1, 2
eller 4 är verkställbar enligt
konventionen i den stat där
den skadeståndsskyldige har
hemvist.
Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadestånds-
skyldig enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den
i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har tillverkat,
frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin
eller tillhandahållit den för honom.
Framgår det inte av en im-
porterad produkt som har or-
sakat skada vem som har im-
porterat den, är var och en
som har tillhandahållit pro-
dukten skyldig att betala ska-
destånd enligt denna lag, om
han inte inom den i tredje
stycket angivna tiden anvisar
någon som har importerat
produkten eller tillhandahållit
den för honom.
Framgår det inte av en im-
porterad produkt som har or-
sakat skada vem som är im-
portör enligt 6 § första stycket
2 eller 3, är var och en som
har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd
enligt denna lag, om han inte
inom den i tredje stycket an-
givna tiden anvisar en im-
portör som anges i 6 § första
stycket 2 eller 3 eller den som
har tillhandahållit produkten
för honom.
1* Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 38
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:38
En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en
månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller
på annat sätt påkallat en sådan anvisning.
Skadelidandes medvållande
10 §
Skadestånd enligt denna lag
jämkas efter vad som är skä-
ligt, om vållande på den ska-
delidandes sida har medverkat
till skadan.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 och 7 §§ i deras nya lydel-
se, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.
2. Lagen tillämpas inte beträffande någon som har satt den skade-
görande produkten i omlopp före ikraftträdandet.
2 Förslag till Prop. 1992/93:38
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i paragrafens lydelse
enligt lagen (1992:668) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anlägg-
nings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan,
eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter
emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om
personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan
grund pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran
för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där
skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller
skötsel.
1 fråga om jämkning av ska-
destånd enligt 4 a § på grund
av medvållande på den skade-
lidandes sida tillämpas 6 kap.
1 § skadeståndslagen.
Skadestånd enligt 4 a § jäm-
kas efter vad som är skäligt,
om vållande på den skadeli-
dandes sida har medverkat till
skadan.
Prop. 1992/93:38
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
I prop. 1990/91:197 Produktskadelag föreslog regeringen en särskild
lag innefattande ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador.
Förslaget bygger på ett EG-direktiv om produktansvar (85/374/EEG),
som omfattas av EES-avtalet. Genom detta avtal har Sverige, liksom
övriga EFTA-länder, åtagit sig att anpassa sin lagstiftning till EG:s
produktans varsdirektiv.
Den grundläggande principen i propositionens lagförslag var att den
som tillverkar eller importerar en produkt skulle vara strikt ansvarig
för skador som orsakas av en säkerhetsbrist i produkten. Ersättnings-
skyldigheten skulle omfatta dels personskador, dels skador på sådan
egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om
den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsak-
ligen för enskilt bruk. Förslaget till produktskadelag innefattade inte
någon heltäckande reglering av rättsområdet. I sådana avseenden där
inte några särskilda regler föreslogs var avsikten att allmänna
skadeståndsregler skulle tillämpas, i första hand skadeståndslagen.
Den 17 december 1991 antog riksdagen propositionsförslaget med
några ändringar; bl.a. beslöt riksdagen att lagen skulle benämnas
produktansvarslag. Vidare gjorde riksdagen två tillkännagivanden.
Den nya produktansvarslagen utfärdades den 23 januari 1992 (SFS
1992:18) och skall träda i kraft den 1 januari 1993.
I ett av de båda tillkännagivandena tog riksdagen upp frågan om
jämkning på grund av den skadelidandes medvållande. Propositionens
lagförslag innehöll inte någon bestämmelse härom. Tanken var att i
stället skadeståndslagens jämkningsregler skulle tillämpas vid ansvar
enligt produktansvarslagen. Dessa regler innebär att skadeståndet vid Prop. 1992/93:38
personskada inte kan jämkas i lika stor utsträckning som enligt
motsvarande regler i EG-direktivet. Riksdagen anslöt sig till ett
uttalande av lagutskottet (bet. 1991/92:LU14 s. 13 f.) om att produkt-
ansvarslagen inte borde avvika från EG-direktivet på denna punkt.
Regeringen borde därför återkomma till riksdagen med förslag till en
särskild jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte starka skäl
talade mot en sådan reglering.
Under förhandlingarna om EES-avtalet aktualiserades en särskild
fråga som rörde EG-direktivet om produktansvar. Direktivets regel
om importörens produktansvar är konstruerad så att ansvaret åvilar
den som importerar en produkt till gemenskapen men inte den som
importerar en produkt från ett land till ett annat inom gemenskapen.
I EES-avtalet ingår nu en överenskommelse om att undantaget från
importörsansvaret skall utvidgas till att - på vissa villkor - gälla han-
del mellan länder inom hela EES. För att Sverige skall infria sitt
åtagande i denna del måste produktansvarslagen ändras.
Till skillnad från EG-direktivet omfattar den svenska produkt-
ansvarslagen inte skador som orsakas av elektricitet. Regler om
skadeståndsansvar för skador som orsakas av elektriska anläggningar
finns i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar (ellagen). I prop. 1991/92:135 om produkt-
ansvar för skador orsakade av elektrisk ström har regeringen
föreslagit ändringar i ellagen som innebär att det införs ett produkt-
ansvar för skador som orsakas av elektrisk ström. Riksdagen har den
27 maj 1992 antagit lagförslaget (bet. 1991/92:NU31, rskr.
1991/92:287, SFS 1992:668). De beslutade ändringarna i ellagen
ansluter nära till regleringen i produktansvarslagen.
Ett utkast till lagrådsremiss som i huvudsak överensstämmer med
förslagen i denna proposition har lämnats för synpunkter till ett antal
myndigheter och organisationer. Utkastet har diskuterats vid överlägg-
ningar i Justitiedepartementet den 15 maj 1992, då följande myn-
digheter och organisationer var företrädda: Kommerskollegium,
Konsumentverket, Finansinspektionen, Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Svenska Handelskam-
marförbundetoch Sveriges Advokatsamfund. Minnesanteckningar från
överläggningarna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Justitie-
departementets diarienummer 91-4107). Skriftliga synpunkter på
utkastet har lämnats av Sveriges Köpmannaförbund.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 juni 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till ändring i produktansvarslagen m.m. som hade
upprättats inom Justitiedepartementet. Lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådet har föreslagit en omformulering i den remitterade lagtexten
(7 § andra stycket produktansvarslagen) men har i övrigt godtagit
förslagen. Lagrådet har också kommenterat vissa uttalanden i
motiveringarna till den föreslagna jämkningsregeln i produkt-
ansvarslagen. Som framgår av det följande ansluter jag mig i allt
väsentligt till Lagrådets synpunkter.
Jag har i ärendet samrått med chefen för Näringsdepartementet.
2.1.1 Bakgrund
Gällande rätt
I 6 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs att skadestånd kan jämkas
under vissa förutsättningar när vållande på den skadelidandes sida
har medverkat till skadan. Olika regler gäller för å ena sidan
personskada och å andra sidan sakskada och ren förmögenhetsskada.
Det finns också en särskild regel för vissa fall av personskada vid
trafiknykterhetsbrott. Den sistnämnda regeln saknar intresse i detta
sammanhang och jag skall inte behandla den i det följande. Ren
förmögenhetsskada ersätts inte enligt produktansvarslagen och skall
inte heller behandlas vidare.
Skadestånd med anledning av personskada kan enligt 6 kap. 1 §
första stycket skadeståndslagen jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Har personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Enligt andra stycket i samma paragraf kan skadestånd med anledning
av sakskada jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan.
Jämfört med vad som gäller för sakskada är sålunda möjligheterna
att jämka skadeståndet vid personskada begränsade i två hänseenden.
Vid sakskada kan skadeståndet jämkas inte bara när den skadelidan-
de själv är medvållande utan även när vissa andra personer som står
i ett särskilt förhållande till honom - t.ex. hans anställda - har
medverkat till skadan. Man talar då om passiv identifikation mellan
den skadelidande och den medverkande personen. Vid personskada
Prop. 1992/93:38
kommer passiv identifikation i fråga bara på så sätt att skadestånd till Prop. 1992/93:38
efterlevande kan jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet. I andra fall av personskada är det en förutsättning för
jämkning att den skadelidande själv har medverkat till skadan.
Vidare är möjligheten att jämka skadestånd vid personskada
begränsad till fall där den skadelidande har medverkat till skadan
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. I förarbetena till be-
stämmelsen (se prop. 1975:12 s. 133) framhålls att en vårdslöshet
skall vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas
som grov. Denna jämkningsmöjlighet får därför begränsad praktisk
betydelse. Endast när den skadelidandes handling vittnar om en bety-
dande hänsynslöshet eller nonchalans, som har medfört avsevärd risk
även för andra än honom själv, eller när han har visat uppenbar
likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det enligt motiven
bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund.
I 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen anges efter vilka
grunder skadeståndet skall jämkas. Jämkningen skall ske efter vad
som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt. Sådana omständigheter är framför allt
parternas ekonomiska förhållanden (jfr prop. 1975:12 s. 173).
De nuvarande reglerna i skadeståndslagen om jämkning vid
medvållande kom till genom en lagändring år 1975. Dessförinnan
gällde att, om vållande på den skadelidandes sida hade medverkat till
skadan, skadeståndet skulle jämkas efter vad som var skäligt.
Bestämmelsen var tillämplig såväl vid personskada som vid sakskada
och ren förmögenhetsskada (beträffande skälen för förslaget att
begränsa jämkningsmöjligheterna vid personskada, se prop. 1975:12
s. 130 f.).
Avsikten var att de nya medvållandereglerna skulle slå igenom även
när ersättning utgår enligt speciallagstiftning, om inte starka skäl -
såsom hänsyn till internationella konventioner - talade mot det (prop.
1975:12 s. 135). Så har också blivit fallet. Vissa speciallagar
innehåller bestämmelser med samma eller liknande innebörd som
skadeståndslagens bestämmelser (se t.ex. 12 § trafikskadelagen). Det
finns också speciallagar som uttryckligen hänvisar till 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (se t.ex. 2 kap. 4 § järnvägstrafiklagen). I andra fall
blir skadeståndslagens jämkningsregler tillämpliga därför att special-
lagen inte innehåller någon bestämmelse i ämnet (t.ex. miljöskadela-
gen).
I några speciallagar finns dock särskilda medverkansregler som
avviker från 6 kap. 1 § skadeståndslagen (jfr Hellner, Skadeståndsrätt,
fjärde upplagan, s. 194). Om en sådan specialregel innebär att
skadeståndet vid personskada kan jämkas i större utsträckning än vad
skadeståndslagen medger, torde det i allmänhet förklaras av att regeln
grundar sig på en internationell konvention (se t.ex. 2 kap. 6 § jäm-
vägstrafiklagen). Den svenska skadeståndslagen begränsar nämligen Prop. 1992/93:38
möjligheterna att jämka skadestånd med anledning av personskada
mer än vad som är vanligt i många andra länder, även våra nordiska
grannländer.
EG-direktivet
EG-direktivet innehåller i artikel 8 andra stycket en regel enligt vilken
skadeståndsansvaret kan jämkas, om skadan beror på både en defekt
i produkten och vållande av den skadelidande eller någon som han
svarar för. Denna regel medger således jämkning såväl vid per-
sonskada som vid sakskada i samma utsträckning som skadeståndsla-
gen föreskriver vid sakskada.
Härvid bör dock noteras att direktivet också innehåller en regel
(artikel 13) enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter
som en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som
gäller när direktivet blir bindande för medlemsländerna.
Propositionen
I propositionen om produktskadelag föreslogs att den nya lagen inte
skulle innehålla någon särskild regel om jämkning vid den skadelidan-
des medvållande. Skadeståndslagens regler om detta borde gälla även
för produktskador. Härom anförde den föredragande justitieministern
i huvudsak följande (se prop. 1990/91:197 s. 62 f.).
Det finns inte anledning att befara att skadeståndslagens jämknings-
regler skulle bli alltför stränga mot den produktansvarige. För ansvar
enligt produktansvarslagen krävs att produkten har satts i omlopp i en
näringsverksamhet. Av en näringsidkare kan krävas att han håller sig
med ett försäkringsskydd som - i den mån det är möjligt - täcker det
skadeståndsansvar som kan uppkomma i näringsverksamheten. Den
principen bör i allmänhet gälla också i fråga om mindre företagare,
även om en mildare bedömning kan vara befogad när det gäller den
som driver ett mindre jordbruk utan anställda och liknande fall (jfr
prop. 1975:12 s. 176). Emellertid påpekas också i motiven till
jämkningsregeln (se prop. 1975:12 s. 174) att hänsynen till de
skadelidande inte får drivas så långt att resultatet ter sig obilligt mot
den ansvarige. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skade-
ståndslagen bör också någon gång kunna användas för att rätta till
resultat som annars skulle bli oskäliga.
En grundläggande tanke bakom utformningen av produkt-
ansvarslagstiftningen är att varor i det moderna samhället tillverkas
och distribueras i sådana former att det är omöjligt för enskilda
människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. De
tvingas lita på att tillverkaren och distributören noggrant kontrollerar
10
sina produkter och tydligt informerar om eventuella skaderisker. Prop. 1992/93:38
Intresset av ett fullgott konsumentskydd gör sig således särskilt starkt
gällande vid produktskador. Mot denna bakgrund vore det enligt
justitieministern främmande för våra höga ambitioner i fråga om
konsumentskydd att på just detta område göra ett avsteg från de
allmänna medvållandereglerna i skadeståndslagen och därigenom ställa
större krav på den som lider skada.
Om EG-direktivets regler om jämkning vid personskada införs i
den svenska produktansvarslagen, skulle det utgöra en försämring av
den skadelidandes ställning jämfört med gällande rätt. En sådan
försämring borde enligt den dåvarande justitieministern om möjligt
undvikas. Artikel 13 i EG-direktivet erbjuder en sådan möjlighet.
Med stöd av den regeln kan skadeståndslagens jämkningsregel
tillämpas även i sådana fall som faller under produktansvarslagen utan
att den svenska regleringen kommer att strida mot EG-direktivet.
Riksdagsbehandlingen
Med anledning av propositionen väcktes i riksdagen ett flertal
motioner. I en av dem (mot. 1991/92:L2 yrkande 4) begärdes att
riksdagen skulle besluta att i produktansvarslagen införa en särskild
jämkningsregel vid medvållande som överensstämde med EG-
direktivets regel härom. Vid en jämförelse mellan propositionens
förslag och EG-direktivets regel framstod enligt motionären in-
ställningen inom EG som en rimligare ståndpunkt. Motionären
påpekade också att EG:s regel överensstämmer med Europaråds-
konventionen om produktansvar samt med norsk och finsk lagstift-
ning.
I motionen begärdes vidare (yrkande 9) förslag från regeringen om
en motsvarande ändring av skadeståndslagens jämkningsregel.
Lagutskottet uttalade (bet. 1991/92:LU14 s. 13) att enligt utskottets
principiella uppfattning produktansvarslagen inte borde avvika från
EG-direktivet på denna punkt. Också andra skäl talade enligt utskottet
för att jämkning av skadestånd vid produktskada borde ske, om den
skadelidande genom vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det
var fråga om personskada eller sakskada. Ett starkt sådant skäl var
enligt utskottets mening att svenska företag skall ha möjligheter att
konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen inom EG-
länderna. Utskottet kunde dock inte överblicka de konsekvenser som
en jämkningsbestämmelse i enlighet med motionärens förslag kunde
få för bl.a. de skadelidande. Med hänsyn till att lagen skall träda i
kraft först den 1 januari 1993 fanns det dock utrymme för ytterligare
överväganden i frågan, och utskottet var därför inte berett att då
förorda en särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i
enlighet med EG-direktivet. Regeringen borde efter överväganden av
1** Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 38
spörsmålet återkomma till riksdagen med förslag till en särskild Prop. 1992/93:38
jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte starka skäl talade mot
en sådan reglering. Detta borde ske i sådan tid att bestämmelsen
kunde träda i kraft samtidigt som produktansvarslagen i övrigt.
Lagutskottets socialdemokratiska ledamöter reserverade sig till
förmån för propositionens förslag i denna del. Som motivering
anförde de i huvudsak samma synpunkter som låg till grund för
propositionens förslag.
Riksdagen beslöt (rskr. 1991/92:78) att som sin mening ge regering-
en till känna vad utskottet hade anfört.
När det gällde den mer övergripande frågan om ändring i skade-
ståndslagens allmänna regel om jämkning vid personskada kunde
lagutskottet i än mindre grad än på produktansvarsområdet överblicka
konsekvenserna av en sådan lagändring. Spörsmålet måste enligt
utskottets mening ses i ett större sammanhang än inom ramen för det
aktuella ärendet. Det kunde dock inte uteslutas att utformningen av
skadeståndslagens jämkningsbestämmelse kunde komma att ak-
tualiseras i samband med de överväganden rörande jämkning vid
produktskador som utskottet förordat.
2.1.2 En ny jämkningsregel
Mitt förslag: I produktansvarslagen införs en ny paragraf av
innebörd att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt,
om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
En motsvarande bestämmelse förs in i ellagen.
Skälen för mitt förslag: Lagutskottet har uttalat som sin principiella
uppfattning att produktansvarslagen inte bör avvika från EG-direk-
tivets regel om jämkning på grund av den skadelidandes medvållande
(bet. 1991/92:LU14 s. 13). Också andra skäl talar enligt lagutskottet
för att jämkning av skadestånd vid produktskada bör ske, om den
skadelidande genom vårdslöshet medverkat till skadan, oavsett om det
är fråga om personskada eller sakskada. Som exempel på ett starkt
sådant skäl har utskottet nämnt att svenska företag skall ha möjlig-
heter att konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen
inom EG-länderna.
När utskottet ändå inte föreslog riksdagen att omedelbart införa en
jämkningsregel av EG-direktivets innebörd var det därför att utskottet
ansåg sig inte kunna överblicka de konsekvenser som en sådan
jämkningsregel kan få för bl.a. de skadelidande. Av utskottets
uttalande framgår dock att utskottet har den uppfattningen att den
ifrågasatta regeln skall införas, om det inte finns starka skäl som talar
12
mot det.
Vad det nu gäller är således att undersöka vilka konsekvenser det
får, om det införs en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen
av innebörd att ersättning för personskada får jämkas - eventuellt
ända till noll - när vårdslöshet på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan. Vid denna undersökning är det i första hand
konsekvenserna för den skadelidande som skall analyseras. Utgångs-
punkten är att regeln skall införas, om inte konsekvenserna blir
oacceptabla.
I detta sammanhang finns det anledning att erinra om jämkningsbe-
stämmelsemas funktion i produktansvarsregleringen. Som påpekas i
propositionen (prop. 1990/91:197 s. 63) måste det vara fastslaget att
skadeståndsskyldighet föreligger innan det kan bli aktuellt att överväga
jämkning på grund av medvållande. Det måste alltså vara utrett att
produkten är behäftad med en säkerhetsbrist och att den på grund
härav har orsakat skadan. Först därefter kan det bli aktuellt att - i den
produktansvariges intresse - överväga att jämka skadeståndet på grund
av den skadelidandes vårdslöshet.
Den tänkta jämkningsregeln skiljer sig från den nu gällande regeln
i 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen i två hänseenden. Dels
skall ersättningen kunna jämkas redan om enkel vårdslöshet har
medverkat till skadan; det skall inte som i gällande svensk rätt krävas
uppsåt eller grov vårdslöshet. Dels skall det inte som i gällande
svensk rätt behöva vara den skadelidande själv som har varit vårdslös;
det skall räcka att någon som den skadelidande svarar för i skade-
ståndshänseende har varit vårdslös och därigenom medverkat till
skadan (s.k. passiv identifikation).
Vad först gäller frågan om passiv identifikation torde den ha
begränsad betydelse vid skadestånd för personskada. Den aktualiseras
i allmänhet bara när skadestånd krävs enligt 5 kap. 2 § skadeståndsla-
gen för förlust av underhåll från en omkommen person som har varit
medvållande till olyckan (jämför prop. 1975:12 s. 133 f.). Enligt den
nu gällande bestämmelsen i 6 kap. 1 § första stycket tredje meningen
skadeståndslagen kan i en sådan situation skadestånd till efterlevande
jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
EG-direktivets jämkningsregel skiljer sig från regeln i skadeståndsla-
gen när det gäller vilken grad av vårdslöshet hos den skadelidande
som skall kunna leda till att ersättning för personskada jämkas. Denna
skillnad torde ha större praktisk betydelse än regeln om passiv
identifikation.
Som har nämnts i det föregående (avsnitt 2.1.1) skall en vårdslöshet
vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som
grov. Endast när den skadelidandes handling vittnar om en betydande
hänsynslöshet eller nonchalans, som har medfört en avsevärd risk
även för andra än honom själv, eller när han har visat uppenbar
Prop. 1992/93:38
13
likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det enligt motiven ProP- 1992/93:38
bli aktuellt att jämka skadeståndet på den grunden. Denna jämknings-
möjlighet aktualiseras därför endast sällan i praktiken.
En jämkningsregel enligt EG-direktivet ger alltså de skadelidande
ett sämre skydd vid personskada än regeln i 6 kap. 1 § första stycket
skadeståndslagen. Flera skäl talar dock för att det vid produktskador
bör vara möjligt att jämka på grund av medvållande i större utsträck-
ning än vad skadeståndslagen medger (jfr SOU 1979:79 s. 89 f.).
Förhållandena är i viss mån speciella på produktansvarets område.
Det är här fråga om strikt ansvar, inte som enligt skadeståndslagen
ansvar på grund av vållande. Skadans direkta orsak är ofta att den
skadelidande har aktivt tagit befattning med produkten på ett klart
oaktsamt sätt (om också inte oaktsamheten kan betecknas som grov).
Just genom att det enda vållande som har förekommit har legat hos
den skadelidande, torde skadeståndslagens lösning te sig främmande
för mångas uppfattning; skadan framstår i så väsentlig grad som själv-
förvållad att den skadelidande inte rimligen borde kunna kräva fullt
skadestånd så snart en defekt hos produkten medverkat till skadan.
Behov av att jämka skadeståndet i större utsträckning än som följer
av skadeståndslagen föreligger särskilt med hänsyn till s.k. instruk-
tionsfel. Förhållandet kan exempelvis vara det att tillverkaren
visserligen underlåtit att varna för vissa risker på sådant sätt att in-
struktionsfel får anses föreligga men att i det särskilda fallet den
skadelidande hade större möjligheter att bedöma risken. Kan i ett
sådant fall den skadelidande likväl inte anses ha gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet, skulle han få full ersättning. Inte sällan kan den
rimliga lösningen i stället synas vara att parterna delar risken för den
uppkomna skadan.
Vidare är det ju så att det strikta produktansvaret, som införs genom
produktansvarslagen, ger de skadelidande ett starkare skydd än det
tidigare culpaansvaret. Om en mer vidsträckt jämkningsmöjlighet
samtidigt införs som en del i det regelsystemet, kan reformen totalt
sett ändå ses som en förbättring för de skadelidande i förhållande till
det tidigare rättsläget.
Slutligen noterar jag också att skadeståndslagens bestämmelse om
jämkning vid personskada är närmast unik, sedd i ett internationellt
perspektiv. Inte ens våra nordiska grannländer har begränsat jämk-
ningsmöjligheterna så snävt som vi har gjort.
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet den 15 maj 1992
tillstyrktes förslaget till jämkningsregel av företrädare för de flesta
myndigheterna och organisationerna. Kritiska synpunkter framfördes
från företrädare för Konsumentverket och Folksam, som menade att
de skadelidandes intressen inte blivit tillräckligt beaktade.
Sammanfattningsvis vill jag säga att det visserligen medför en del
nackdelar för de skadelidande, om man inför en jämkningsregel i
14
produktansvarslagen med EG-direktivets innebörd, men att dessa Prop. 1992/93:38
nackdelar inte utgör så starka skäl mot en sådan reglering att den inte
bör komma till stånd. Jag anser därför att produktansvarslagen - i
enlighet med riksdagens önskemål - bör kompletteras med en särskild
bestämmelse om jämkning på grund av den skadelidandes medvållan-
de.
Bestämmelsen kan lämpligen utformas efter förebild av skadestånds-
lagens bestämmelse om jämkning vid sakskada. Jag föreslår alltså att
en ny paragraf förs in i produktansvarslagen med den innebörden att
om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan,
skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt.
En motsvarande bestämmelse bör föras in i ellagen som komplement
till de nyligen beslutade reglerna i den lagen om produktansvar (se
avsnitt 1).
När det gäller bestämmelsernas tillämpning, och särskilt bedömning-
en av vilken jämkning som är skälig, torde man kunna falla tillbaka
på motivuttalanden till skadeståndslagens motsvarande bestämmelser
(se prop. 1975:12 s. 172 f.) och den rättspraxis som har utbildats i
anslutning till dem. Vad som sägs i motiven angående regeln om
jämkning vid sakskada får i det nu förevarande sammanhanget
intresse även för personskadornas del. Som där anförs är det särskilt
två synpunkter som bör vägleda vid skälighetsbedömningen, nämligen
dels i vilken mån båda parternas beteende har påverkat skadans
omfattning, dels hur en jämkning påverkar parternas ekonomiska
förhållanden.
Som Lagrådet har påpekat måste det beaktas att tillämpningen av
jämkningsbestämmelsema kan påverkas av rättsutvecklingen inom
EES samt att inte heller rättsläget i Sverige vad gäller jämkning i
situationer som liknar dem som aktualiseras i produktansvarssamman-
hang torde vara helt klart i sina detaljer. Sålunda har olika meningar
i frågan framförts i den juridiska litteraturen, se t.ex. Bengtsson, Om
jämkning av skadestånd (1982) s. 108 f., och Hellner, Skadestånds-
rätt, 4 uppl. s. 189 f., Svensk Juristtidning 1984 s. 148 f. och
Juridisk Tidskrift 1991/92 nr 2 s. 252 f.
Den föreslagna bestämmelsen i produktansvarslagen kommer att
aktualiseras bara när ett skadeståndskrav skall bedömas med tillämp-
ning av den lagen. Bestämmelsen blir en del av det regelsystem som
skall tillämpas när produktansvarslagen åberopas som grund för en
skadeståndstalan. Den skadelidande har emellertid full frihet att i
stället grunda sin talan på exempelvis skadeståndslagen (se prop.
1990/91:197 s. 76 f.). Gör han det, skall skadeståndslagens be-
stämmelser om jämkning vid medvållande tillämpas, inte be-
stämmelsen i produktansvarslagen. Om den produktansvarige har
orsakat skadan genom vårdslöshet, kan den skadelidande således ha
intresse av att åberopa skadeståndslagen i stället för produkt-
15
ansvarslagen för att undgå att mötas av en invändning om medvållan- Prop. 1992/93:38
de.
Det har inte ansetts medföra några beaktansvärda nackdelar att
regelsystemen i skadeståndslagen och produktansvarslagen på det
sättet blir parallellt tillämpliga (se prop. 1990/91:197 s. 76 f.). Den
bedömningen förändras inte, om produktansvarslagen kommer att
innehålla en särskild jämkningsbestämmelse som skiljer sig från
motsvarande bestämmelser i skadeståndslagen.
Det kan inte komma i fråga att inom ramen för detta lagstift-
ningsärende ta upp spörsmålet huruvida det finns anledning att ändra
skadeståndslagens bestämmelser om jämkning på grund av den
skadelidandes medvållande. En eventuell ändring av dessa be-
stämmelser griper in i centrala delar av olika ersättningsrättsliga
regelsystem. Som lagutskottet har anmärkt (se avsnitt 2.1.1) måste
den frågan därför ses i ett större sammanhang.
2.2.1 Bakgrund
Skadeståndsansvarig enligt den engelska versionen av EG-direktivet
om produktansvar är "the producer" (artikel 1). Begreppet "producer"
definieras i direktivets artikel 3. I första hand avses den som har
tillverkat produkten eller framträder som produktens tillverkare
genom att sätta sitt namn eller varumärke eller något annat känneteck-
en på produkten. Även andra personkategorier kan vara skadestånds-
ansvariga som "producer". Av särskilt intresse i förevarande
sammanhang är den regel som finns i artikel 3 punkt 2. Regeln har
följande lydelse:
2. Utan att tillverkarens ansvar berörs skall den som för försäljning,
uthyrning, leasing eller annan form av distribution inom ramen för sin
näringsverksamhet importerar en produkt till gemenskapen betraktas
som tillverkare i detta direktivs mening och skall vara ansvarig som
en tillverkare.
Den svenska produktansvarslagens motsvarande regel finns i 6 § 2,
som lyder:
6 § Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är
2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i
landet,
Under förhandlingarna om EES-avtalet uppmärksammades direk-
tivets regel om importörens ansvar. Från EFTA-sidan gjordes
gällande att regeln hade fått en utformning som kunde snedvrida
konkurrensen vid import till EG:s medlemsländer. Regelns innebörd
16
är nämligen att det bara är den som importerar en produkt från ett Prop. 1992/93:38
land utanför gemenskapen som ådrar sig det strikta produktansvaret.
Vid handel mellan länder inom gemenskapen är importören inte
ansvarig utan endast producenten i exportlandet. En näringsidkare i
ett EG-land som behöver importera en produkt och har att välja
mellan två i övrigt likvärdiga alternativ, av vilka det ena är en
produkt från ett annat EG-land och det andra en produkt från ett land
utanför EG, föredrar antagligen det förstnämnda alternativet, eftersom
han då undgår det strikta produktansvaret. På detta sätt, har man
menat, snedvrider EG-direktivets regel om importörens ansvar
konkurrensen till fördel för företagen inom EG.
Förhandlingarna i denna fråga syftade till en överenskommelse som
skulle innebära att importörsansvaret togs bort vid handel mellan ett
EG-land och ett EFTA-land och vid handel mellan EFTA-länder. En
sådan ordning skulle dock ha kunnat medföra nackdelar för de
skadelidande. Syftet med regeln om importörens ansvar är nämligen
att den skadelidande skall kunna vända sig mot importören med sitt
skadeståndskrav i stället för att vara tvungen att ta kontakt med en
tillverkare i ett annat land. Om importörsansvaret avskaffas, behövs
regler om domsrätt och domsverkställighet som gör den utländske
tillverkaren åtkomlig för den skadelidande.
Sådana regler finns för EG-ländernas vidkommande i Brysselkon-
ventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område. EG.s och EFTA:s
medlemsländer antog i Lugano den 16 september 1988 en paral-
lellkonvention till Brysselkonventionen. Genom Luganokonventionen
har således tillskapats de regler som erfordras för att importörens
produktansvar skall kunna tas bort vid handel inom EES-området.
Bilaga III till EES-avtalet innehåller de överenskommelser som har
träffats angående direktivet om produktansvar. Punkten a handlar om
importörens ansvar och lyder:
I fråga om importörens ansvar enligt artikel 3, punkt 2, skall
följande vara tillämpligt:
i) Utan att tillverkarens ansvar berörs skall den som för
försäljning, uthyrning, leasing eller annan form av distri-
bution inom ramen för sin näringsverksamhet importerar en
produkt till EES vara ansvarig som en tillverkare.
ii) Detsamma är tillämpligt för import från en EFTA-stat till
gemenskapen eller från gemenskapen till en EFTA-stat eller
från en EFTA-stat till en annan EFTA-stat.
Från det datum då Luganokonventionen om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens
område av den 16 september 1988 träder i kraft för någon
EG-medlemsstat eller EFTA-stat skall den första meningen
i denna punkt ej längre vara tillämplig mellan stater som
ratificerat konventionen i den utsträckning som en nationell
dom till förmån för den skadelidande på grundval av sådana
17
ratificeringar är verkställbar mot tillverkaren eller im- Prop. 1992/93:38
portören enligt punkt 1.
iii) Schweiz och Liechtenstein får sinsemellan avstå från att
ålägga importören ansvar.
Luganokonventionen har undertecknats av sexton av EFTA:s och
EG:s medlemsländer. De som inte har undertecknat konventionen är
Irland och Spanien. Inte heller Liechtenstein, som numera är medlem
av EFTA, har gjort det. Konventionen trädde i kraft den 1 januari
1992. Den har ratificerats av Frankrike, Luxemburg, Nederländerna,
Portugal, Schweiz och Storbritannien.
I prop. 1991/92:128 har regeringen föreslagit riksdagen att
godkänna Luganokonventionen och anta förslag till lagar med
anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Propositionen antogs
av riksdagen den 27 maj 1992 (bet. 1991/92:LU36, rskr.
1991/92:294; jfr SFS 1992:794-800). Regeringen har den 10 sep-
tember 1992 beslutat att Sverige skall ratificera konventionen och att
lagstiftningen med anledning av tillträdet till konventionen skall träda
i kraft den 1 januari 1993 (SFS 1992:973).
2.2.2 Nya regler om importörsansvaret
Mitt förslag: Produktansvarslagens bestämmelse om importörens
ansvar (6 § 2) ändras så att skadeståndsskyldigheten åvilar dels den
som har importerat produkten till EES, dels den som har im-
porterat produkten från en EFTA-stat till EG eller från EG till en
EFTA-stat eller från en EFTA-stat till en annan EFTA-stat.
Ansvaret enligt denna regel vid import mellan länder inom EES
som har ratificerat Luganokonventionen skall dock inte gälla, om
en dom i importlandet till förmån för den skadelidande mot någon
annan skadeståndsskyldig enligt 6 § produktansvarslagen är
verkställbar enligt konventionen i den stat där den skadeståndsskyl-
dige har hemvist.
Bestämmelsen i 7 § om ansvaret för s.k. anonyma produkter
ändras så att den stämmer överens med de nya reglerna om im-
portörsansvaret.
Någon regel om importörens ansvar införs inte i ellagen.
Skälen för mitt förslag: EES-avtalet undertecknades den 2 maj
1992. Avtalet skall ratificeras av EFTA:s och EG:s medlemsstater
samt EG innan det kan träda i kraft. Den svenska regeringen avser att
genomföra ratificeringsprocessen för Sveriges vidkommande så snabbt
som möjligt. Jag utgår från att alla övriga avtalsparter har samma
inställning. Min utgångspunkt är därför att avtalet skall kunna träda
18
i kraft som planerat den 1 januari 1993. Prop. 1992/93:38
Till detta datum skall vi därför ha genomfört de lagstiftningsåtgärder
som vi har åtagit oss genom avtalet. Bland dessa åtaganden ingår att
införa lagregler om produktansvar i enlighet med EG:s direktiv
därom. Detta har vi fullgjort genom produktansvarslagen, som kom-
pletteras med de ändringar i ellagen som riksdagen har beslutat om
efter förslag av regeringen i prop. 1991/92:135 om produktansvar för
skador orsakade av elektrisk ström (se SFS 1992:668).
På produktansvarets område återstår nu att vidta de åtgärder som
erfordras för att den särskilda överenskommelsen om im-
portörsansvaret i EES-avtalets bilaga III skall införlivas med svensk
rätt.
Överenskommelsen syftar till att utvidga det undantag från im-
portörsansvaret som gäller vid handel inom EG till att gälla inom
hela EES. I bilagan till EES-avtalet har detta uttryckts så att ansvaret
skall åvila den som importerar en produkt till EES. Utvidgningen av
undantaget har emellertid gjorts avhängig av att Luganokonventionens
regler om domsrätt och om verkställighet av domar är tillämpliga.
Dessa regler ger nämligen den skadelidande goda möjligheter att få
sin talan prövad i sitt eget land genom en dom som kan verkställas
mot någon som är producent i EG-direktivets mening och därmed
skadeståndsskyldig eller mot den som har importerat produkten till
EES. Detta villkor har i bilagan formulerats så att importören är
ansvarig vid import mellan EFTA-stater och EG och mellan EFTA-
stater inbördes, varefter denna regel har försetts med ett undantag för
sådana situationer där det finns förutsättningar för den skadelidande
att genom Luganokonventionens regler om domsrätt och domsverk-
ställighet göra sitt skadeståndskrav gällande mot den som har
tillverkat produkten eller mot den som har importerat den till EES.
Regleringen har alltså blivit tämligen invecklad. Det är emellertid
svårt att se hur den skulle ha kunnat göras enklare. Under alla
förhållanden har vi nu åtagit oss att genomföra regleringen i vår
nationella lagstiftning. Det naturliga sättet att göra det är genom att
ändra bestämmelsen om importörens ansvar i 6 § 2 produkt-
ansvarslagen. Jag föreslår alltså att den paragrafen formuleras om
med hänsyn till innehållet i bilaga III till EES-avtalet.
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet den 15 maj 1992
tillstyrktes eller lämnades den föreslagna regleringen av im-
portörsansvaret i stort sett utan erinran av samtliga företrädare för
myndigheter och organisationer. Vid den fortsatta beredningen i
departementet har den nya regeln utformats något annorlunda än i det
utkast som då diskuterades.
Texten till bilaga III i EES-avtalet är något oklar och kan inte direkt
översättas till svensk lag. I sak innebär mitt förslag den ändringen
jämfört med den nuvarande lydelsen av 6 § 2 produktansvarslagen att
19
en importör inom EES i vissa fall kan undgå det strikta produkt-
ansvaret. En förutsättning härför är att en dom i importlandet till
förmån för den skadelidande mot någon annan som är skadestånds-
skyldig enligt 6 § produktansvarslagen är verkställbar enligt Lugano-
konventionen i den stat där den skadeståndsskyldige har hemvist.
Först när alla länder i EES har tillträtt konventionen får undantaget
från reglerna om importörens ansvar fullt genomslag. Den särskilda
regleringen av importörsansvaret som jag nu föreslår är att se som en
övergångslösning i avvaktan på detta.
De nya regler om importörsansvaret som jag föreslår föranleder en
anpassning av bestämmelsen i 7 § produktansvarslagen om ansvaret
för s.k. anonyma produkter.
Ellagen
De regler om produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström
som riksdagen har beslutat om efter förslag i prop. 1991/92:135
ansluter nära till regleringen i produktansvarslagen (se SFS
1992:668). I fråga om vem som skall vara skadeståndsskyldig finns
dock - åtminstone formellt - en skillnad. Enligt den föreslagna 4 a §
ellagen skall produktansvaret åvila den som innehar en elektrisk
anläggning med egen generator eller transformator. Något im-
portörsansvar föreslås inte.
Härom sägs i propositionen bl.a. följande (prop. 1991/92:135
s. 19 f.).
Den elektricitet som frågan nu gäller frambringas genom kraftpro-
duktion i särskilda anläggningar. Huvuddelen av den elkraft som
används i Sverige produceras här. Det förekommer dock såväl export
som import av elektrisk ström. I framtiden kan det internationella
utbytet väntas öka. EG har intentioner på att genomföra en fri
marknad för el. I Sverige produceras el nu till största delen med
kärnkraft och vattenkraft. Därutöver finns elproduktionskapacitet i
kraftvärme, industriellt mottryck, oljekondens och gasturbiner.
På elmarknaden finns företag som huvudsakligen producerar kraft
för grossistförsäljning till storförbrukare. Dessa producenter säljer
sin kraft till återförsäljare och stora industrikunder. Detaljdistribution
ut till slutkunderna, dvs. hushåll, mindre industrier, servicesektorn
m.fl., sker främst genom distributörer. Många producenter har egen
distribution och många distributörer har egen produktion, dvs.
marknaden är delvis vertikalt integrerad. Det finns också in-
dustriföretag med egen kraftproduktion.
De gällande skadeståndsreglerna i ellagen innebär att skadestånds-
skyldigheten i praktiken läggs på eldistributören för skador som vållas
av ström från en vanlig lågspänningsanläggning. Det är från dennes
anläggning med egen generator eller transformator som den skadevål-
Prop. 1992/93:38
20
lande strömmen kommer.
I den utredning som låg till grund för propositionen kom man fram
till att distributören måste omfattas också av produktansvaret, om den
levererade strömmen har säkerhetsbrister som vållar skada. Även i
detta fall kommer den skadevållande strömmen från dennes anlägg-
ning med egen generator eller transformator. Strömmen måste anses
vara satt i omlopp av honom, när den lämnar hans anläggning. Även
om kraften köps från en producent, omvandlas den i transformatorn
och någon möjlighet att identifiera viss elektrisk ström i nätet finns
inte. Man kan därför inte se distributören som enbart återförsäljare av
en tillverkad produkt.
Någon särskild regel om ansvar för importörer är inte motiverad
med hänsyn till omöjligheten att identifiera viss elektrisk ström i
nätet. Import av elkraft sker inte i sådana former att det kan bli fråga
om enbart återförsäljning av en utomlands tillverkad produkt.
Eftersom det således inte föreslås någon regel om importörsansvar
i ellagen, behöver bilaga III i EES-avtalet inte föranleda någon
lagstiftningsåtgärd med avseende på skadeståndsansvaret för elektrisk
ström.
Produktansvarslagen skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den 1
januari 1993. Samma dag skall de beslutade lagändringarna om
produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström träda i kraft (se
SFS 1992:668). Uppenbarligen bör samma ikraftträdandedatum gälla
för de lagändringar rörande jämkning på grund av medvållande som
jag nu föreslår.
De nya reglerna om importörsansvaret är föranledda av EES-avtalet
och bör träda i kraft samtidigt som det avtalet.
Bestämmelser om när EES-avtalet skall träda i kraft finns i artikel
129.3 i avtalet. Paragrafen har följande lydelse:
Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att
alla avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller
godkännandeinstrument före den dagen. Efter nämnda dag träder detta
avtal i kraft den första dagen i den andra månaden som följer efter
den sista anmälan. Den slutliga tidpunkten för en sådan anmälan skall
vara den 30 juni 1993. Efter den dagen skall de avtalsslutande
parterna sammankalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.
Det kan inte uteslutas att EES-avtalet kommer att träda i kraft
senare än den 1 januari 1993. Regeringen bör därför bemyndigas att
bestämma när de nya reglerna om importörsansvaret skall träda i
kraft.
Enligt en övergångsbestämmelse till produktansvarslagen skall den
lagen inte tillämpas mot någon som har satt den skadegörande
produkten i omlopp före ikraftträdandet. En motsvarande bestämmelse
Prop. 1992/93:38
21
finns i den nyligen beslutade lagen om ändring i ellagen. Samma Prop. 1992/93:38
princip bör gälla även för de nu föreslagna ändringarna i dessa lagar.
Jag kan inte förutse några nämnvärda kostnader eller resursbehov till
följd av lagförslagen, vare sig för det allmänna eller för någon
enskild.
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18),
2. lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Beträffande lagförslag 2 har jag samrått med chefen för Näringsde-
partementet.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
6 §
Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är
1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegö-
rande produkten,
2. den som har importerat produkten till Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet för att sätta den i omlopp där,
3. den som för att sätta produkten i omlopp har importerat den från
en stat som ingår i Europeiska frihandelsorganisationen (EFTA-stat)
till Europeiska gemenskapen (EG) eller från EG till en EFTA-stat eller
från en EFTA-stat till en annan EFTA-stat, och
4. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse
den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande
kännetecken.
Första stycket 3 gäller inte vid import mellan stater som har
ratificerat konventionen den 16 september 1988 om domstols behörig-
het och om verkställighet av domar på privaträttens område, om en
dom i importlandet till den skadelidandes förmån mot någon som är
skadeståndsskyldig enligt första stycket 1, 2 eller 4 är verkställbar
enligt konventionen i den stat där den skadeståndsskyldige har
hemvist.
22
I 6 § har den tidigare punkt 2 ersatts av två nya punkter, punkterna Prop. 1992/93:38
2 och 3, varvid den tidigare punkt 3 har blivit punkt 4. Vidare har
paragrafen fått ett nytt andra stycke. Ändringarna, som är föranledda
av EES-avtalet, har kommenterats i avsnitt 2.2 i den allmänna
motiveringen.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om vem
som är skadeståndsansvarig enligt produktansvarslagen. Ansvarig är
i första hand den som har tillverkat den skadegörande produkten.
Som ett komplement till den regeln finns regler om att också den
som har importerat produkten kan vara skadeståndsskyldig. Reglerna
om importörens skadeståndsskyldighet har tillkommit för att den
skadelidande alltid skall ha någon i sitt eget land att vända sig mot
med sitt krav. Han skall inte behöva leta efter en ansvarig tillverkare
i ett främmande land (se prop. 1990/91:197 s. 47 f.).
Lagändringen innebär att importörsansvaret har fått en ny utform-
ning. Den tidigare regeln härom i punkt 2 innebar att det strikta
ansvaret åvilade den som hade importerat den skadegörande produkten
för att sätta den i omlopp här i landet. Denna bestämmelse har nu
ersatts av nya regler i första stycket 2 och 3 samt i andra stycket.
Innebörden av den nya regleringen är för det första att skadestånds-
ansvaret ligger på den som har importerat den skadeorsakande
produkten till något land som ingår i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) från något land utanför detta område (första
stycket 2). I EES ingår dels EFTA:s sju medlemmar (Finland, Island,
Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike), dels EG:s tolv
medlemmar (Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien och
Tyskland).
Även vid handel mellan två länder inom EES kan dock importören
vara produktansvarig. Förutsättningarna för det framgår av första
stycket 3 och andra stycket.
Enligt första stycket 3 är en person produktansvarig, om han har
importerat den skadegörande produkten från en EFTA-stat till en EG-
stat eller från en EG-stat till en EFTA-stat eller från en EFTA-stat till
en annan EFTA-stat. Däremot lägger bestämmelsen inte något ansvar
på den som importerar en produkt från en stat till en annan inom EG.
Från produktansvaret enligt första stycket 3 görs sedan undantag i
andra stycket. Undantagen är avhängiga av att Luganokonventionen
ratificeras. Den konventionens regler om domstols behörighet och
om verkställighet av domar är så förmånliga för den skadelidande att
det har ansetts inte vara nödvändigt att upprätthålla importörens
ansvar i sådana situationer där en dom mot någon annan som är
skadeståndsskyldig enligt 6 § produktansvarslagen är verkställbar
23
enligt Luganokonventionen. I andra stycket föreskrivs sålunda att Prop. 1992/93:38
första stycket 3 inte gäller, om en dom i importlandet till förmån för
den skadelidande mot någon annan som är skadeståndsskyldig enligt
6 § är verkställbar enligt Luganokonventionen i den stat där den
skadeståndsskyldige har hemvist. Importören undgår alltså ansvar, om
den skadelidande i stället har möjlighet att genom Luganokonven-
tionens regler om domstols behörighet och verkställighet av domar
göra sitt anspråk gällande mot produktens tillverkare, importören till
EES eller den som har marknadsfört produkten som sin genom att
förse den med sitt namn, varumärke e.d.
Kravet på att domen skall vara verkställbar innebär att de formella
kraven för domens verkställighet skall uppfyllas men det betyder inte
att den skadelidande i det enskilda fallet verkligen skall få full
ersättning. Importören enligt första stycket 3 undgår alltså ansvar
enligt andra stycket även om t.ex. den som har tillverkat produkten
eller importerat den till EES saknar tillgångar. Förutsättningarna för
domsverkställighet enligt Luganokonventionen utvecklas i prop.
1991/92:128 om Sveriges tillträde till Luganokonventionen.
Eftersom det är fråga om en möjlighet för importören att undgå
skadeståndsskyldighet, ankommer det på honom att visa att förutsätt-
ningarna i andra stycket föreligger. Om importören inte lyckas visa
att det finns någon mot vilken en dom av angivet slag skulle vara
verkställbar enligt konventionens regler, kvarstår hans ansvar enligt
6 § första stycket 3.
När konventionen har trätt i kraft för Sveriges del, kommer Sverige
att tillsammans med de andra stater som också har anslutit sig till
konventionen bilda ett område inom vilket produkter kan föras fritt
över gränserna utan att importörerna ådrar sig strikt produktansvar.
Som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) har
konventionen redan ratificerats av Frankrike, Luxemburg, Nederlän-
derna, Portugal, Schweiz och Storbritannien. Konventionen kommer
att träda i kraft för Sveriges del den 1 januari 1993.
De nya bestämmelserna i paragrafen syftar inte till sakliga ändringar
av övriga förutsättningar för importörens ansvar enligt reglernas
tidigare lydelse, t.ex. att produkten skall ha importerats för att sättas
i omlopp i en näringsverksamhet. Härom hänvisas till prop.
1990/91:197 s. 113 f.
7 §
Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyl-
dig enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig
att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje
stycket angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat
24
eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller Prop. 1992/93:38
tillhandahållit den för honom.
Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada
vem som är importör enligt 6 § första stycket 2 eller 3, är var och en
som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt
denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar
en importör som anges i 6 § första stycket 2 eller 3 eller den som har
tillhandahållit produkten för honom.
En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en
månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller
på annat sätt påkallat en sådan anvisning.
I 7 § har andra stycket ändrats. Ändringen är föranledd av de nya
reglerna om importörsansvaret i 6 § i lagen. Lagtexten har utformats
i enlighet med Lagrådets förslag.
Genom 7 § utsträcks det strikta produktansvaret till senare led i
distributionskedjan när det av produkten inte framgår vem som är
tillverkare eller importör. I paragrafens andra stycke regleras ansvaret
för sådana anonyma produkter som har importerats. Enligt paragra-
fens tidigare lydelse gick den som var ansvarig enligt denna regel fri
från ersättningsskyldighet, om han inom den i tredje stycket angivna
tiden upplyste den skadelidande om vem som hade importerat
produkten eller tillhandahållit den för honom.
Bestämmelsen har nu anpassats till de nya reglerna om im-
portörsansvaret i 6 §. Den som har tillhandahållit en anonym produkt
som importerats har möjlighet att befria sig från produktansvaret
enligt lagen genom att anvisa antingen den som har importerat
produkten till EES (6 § första stycket 2) eller någon importör som har
importerat produkten mellan länder som avses i 6 § första stycket 3.
Liksom enligt den tidigare lydelsen kan han gå fri från eget ansvar
även genom att anvisa den som har tillhandahållit produkten för
honom.
Skadelidandes medvållande
10 §
Skadestånd enligt denna lag jämkas efter vad som är skäligt, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
I paragrafen har införts en ny bestämmelse om jämkning på grund
av den skadelidandes medvållande. Närmast före paragrafen har
införts en ny mellanrubrik. Tidigare reglerades i 10 § ett särskilt fall
av regressrätt. Den regeln har nu förts över till 11 §. I 11 § fanns
tidigare bestämmelser om preskription, som nu återfinns i en ny 12 §.
Av den nya bestämmelsen framgår att skadestånd enligt produkt-
ansvarslagen - såväl på grund av personskada som på grund av
25
sakskada - skall jämkas efter vad som är skäligt, om någon på den Prop. 1992/93:38
skadelidandes sida har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom
oaktsamhet. Bakgrunden till att bestämmelsen har införts framgår av
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).
Om en särskild regel angående jämkning vid den skadelidandes
medvållande inte hade funnits i produktansvarslagen, skulle motsva-
rande bestämmelser i skadeståndslagen (6 kap. 1 §) ha varit tillämp-
liga på produktansvaret enligt produktansvarslagen. Som har framgått
av den allmänna motiveringen överensstämmer den nya regeln med
skadeståndslagens bestämmelser såvitt avser jämkning vid sakskada,
medan det finns två avgörande skillnader när det gäller jämkning vid
personskada. Enligt skadeståndslagen kan jämkning ske vid per-
sonskada endast om den skadelidande har medverkat till skadan
genom uppsåt eller grov vårdslöshet. Vidare kan skadeståndet jämkas
bara om den skadelidande själv - och inte någon annan på hans sida -
har medverkat till en personskada.
I den förevarande bestämmelsen görs ingen skillnad mellan per-
sonskada och sakskada. Förutsättningarna för jämkning är desamma
i båda fallen.
Till en början skall det vara klarlagt att skadeståndsskyldighet
föreligger. Det skall alltså föreligga en skada och skadan skall vara
orsakad av en produkt därför att denna varit behäftad med en
säkerhetsbrist. När det är fastställt att förutsättningarna sålunda är
uppfyllda för den skadelidandes rätt till skadestånd, kan frågan
aktualiseras huruvida skadeståndet skall jämkas därför att någon på
den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Den medverkan som kan föranleda jämkning skall ha skett antingen
uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Varje grad av vårdslöshet kan
komma i fråga. Som framgår av det följande är emellertid graden av
vårdslöshet en av de viktigaste faktorerna vid den skälighetsbedöm-
ning som skall göras.
Jämkning kan föranledas inte bara av den skadelidandes egen
vårdslöshet. I regeln talas om "vållande på den skadelidandes sida".
Det betyder att skadeståndet kan jämkas också om den som har varit
vårdslös är någon annan person som den skadelidande svarar för,
t.ex. barn eller anställda. Vid personskador (till skillnad från vid
sakskador, jfr 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen) torde
jämkning på grund av vållande på den skadelidandes sida av annan än
den skadelidande själv dock i praktiken bara komma i fråga när
skadestånd krävs enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen för förlust av
underhåll av en omkommen person som har varit medvållande till
olyckan (jfr prop. 1975:12 s. 133 f.).
I ordet "medverka" ligger att beteendet på den skadelidandes sida
skall ha varit en bidragande orsak till skadan. Den skadelidandes
vårdslöshet skall stå i ett orsakssamband med skadan på motsvarande
26
sätt som det skall finnas ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen i Prop. 1992/93:38
produkten och skadan.
Om dessa förutsättningar är uppfyllda kan skadeståndet jämkas.
Jämkningen skall ske efter vad som är skäligt.
Som har angivits i den allmänna motiveringen är det framför allt
två faktorer som skall beaktas när man bedömer hur stor jämkning
som är skälig, nämligen dels i vilken mån parternas beteende har
inverkat på skadans omfattning, dels vilken betydelse en jämkning
får för parternas ekonomiska förhållanden.
Eftersom produktansvarslagen bygger på strikt ansvar, är den
ansvariges beteende normalt utan betydelse för skadeståndsskyldighe-
ten. När det gäller parternas beteende är det därför i första hand den
skadelidande som kommer i blickpunkten. Man får då granska den
skadelidandes handlande och efter en skälighetsbedömning ’>estämma
hur stor del av skadan som han skall få ersatt. Ju allvarligare hans
vållande är, desto mer reduceras ersättningen. Ibland kan det hända
att den skadelidandes vållande är så stort att han får bära skadan
ensam; skadeståndet jämkas till noll. A andra sidan behöver den
skadelidandes medvållande inte leda till att skadeståndet sätts ned över
huvud taget. Hans oaktsamhet kan ha varit så obetydlig att den
skadeståndsskyldige får betala full ersättning för skadan.
Förutom graden av vållande är det främst de ekonomiska förhållan-
dena på ömse sidor som har betydelse för hur skadeståndet skall
jämkas. Men förhållanden av detta slag bör beaktas bara i sådan
utsträckning att klart oskäliga jämkningsresultat undviks. Reglerna bör
tillämpas så att domstolen först bedömer hur mycket skadeståndet
skall sättas ned med hänsyn till graden av vållande och därefter tar
ställning till om en sådan nedsättning är oskäligt hård mot den
skadelidande.
I den mån den skadelidande skyddas av en försäkring kan det inte
anses oskäligt att skadeståndet sätts ned. I andra fall får de ekonomis-
ka förhållandena inverka på jämkningen bara om skadan är så stor att
nedsättningen annars skulle få allvarliga följder för den skadelidandes
försörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden. Se vidare prop.
1975:12 s. 174 f.
I 9 § i lagen finns en regel om avdrag för en "självrisk" vid
sakskador. Bestämmelsen innebär att ansvaret för sakskador är
begränsat så att den del av skadan som inte överstiger 3 500 kr inte
ersätts. Det innebär att jämkningsregeln i förevarande paragraf skall
tillämpas på det belopp som återstår efter avräkning av "självrisken"
(jfr den danska produktansvarslagen, Lov om produktansvar, § 9
stk. 2).
27
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Prop. 1992/93:38
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 och 7 §§ i deras nya
lydelse, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari
1993.
2. Lagen tillämpas inte beträffande någon som har satt den skadegö-
rande produkten i omlopp före ikraftträdandet.
Den ikraftträdandebestämmelse som finns i produktansvarslagen
gäller, om inget särskilt sägs, även den föreslagna jämkningsregeln
som tas in i lagen innan denna ännu har trätt i kraft. Eftersom
avsikten är att jämkningsregeln skall träda i kraft samtidigt med lagen
i övrigt behövs i och för sig inte någon särskild bestämmelse om
ikraftträdandet av den regeln.
De nya reglerna om importörsansvaret skall emellertid träda i kraft
den dag regeringen bestämmer och påkallar därför en särskild
bestämmelse om ikraftträdandet. I förtydligande syfte har angetts
också när jämkningsregeln skall träda i kraft.
Övergångsvis skall gälla samma princip som beträffande produktan-
svarslagen, nämligen att de nya reglerna inte skall tillämpas beträffan-
de någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före
ikraftträdandet (se prop. 1990/91:197 s. 126).
7 §
Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anlägg-
nings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan,
eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter
emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om
personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan
grund pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran
för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där
skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller
skötsel.
Skadestånd enligt 4 a § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
I denna paragraf, som innehåller olika bestämmelser om jämkning
på grund av medvållande, har nyligen införts ett nytt stycke om
jämkning i fråga om produktansvar (prop. 1991/92:135, bet.
1991/92:NU31, rskr. 1991/92:287, SFS 1992:668). Det nya stycket Prop. 1992/93:38
föreskriver att jämkning skall ske enligt bestämmelserna i 6 kap. 1 §
skadeståndslagen.
Detta nya tredje stycke har nu ändrats så att det överensstämmer
med den motsvarande jämkningsregeln i 10 § produktansvarslagen.
Skälen för ändringen har utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1).
Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till special-
motiveringen till 10 § produktansvarslagen.
De ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som finns i den
föreslagna lagen om ändring i ellagen gäller även den nya jämknings-
regeln, eftersom den regeln tas in i lagen innan denna ännu har trätt
i kraft.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18),
2. lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
29
Bilaga 1 Prop. 1992/93:38
Härigenom föreskrivs i fråga om produktansvarslagen (1992:18)
dels att nuvarande 10 och 11 §§ skall betecknas 11 respektive 12 §,
dels att 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 10 § skall sättas närmast
före nya 11 §,
dels att rubriken närmast före nuvarande 11 § skall sättas närmast
före nya 12 §,
dels att det skall införas en ny paragraf, 10 §, samt närmast före
denna paragraf en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Skadeståndsskyldiga enligt
denna lag är
1. den som har tillverkat,
frambringat eller insamlat den
skadegörande produkten,
2. den som har importerat
produkten för att sätta den i
omlopp här i landet, och
3. den som har marknads-
fört produkten som sin genom
att förse den med sitt namn
eller varumärke eller något
Föreslagen lydelse
6 §
Skadeståndsskyldiga enligt
denna lag är
1. den som har tillverkat,
frambringat eller insamlat den
skadegörande produkten,
2. den som har importerat
produkten rz/Z Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
för att sätta den i omlopp där,
3. den som för att sätta pro-
dukten i omlopp har im-
porterat den från en stat som
ingår i Europeiska frihan-
delsorganisationen (EFTA-
stat) till Europeiska gemenska-
pen (EG) eller från EG till en
EFTA-stat eller från en EFTA-
stat till en annan EFTA-stat,
och
4. den som har marknads-
fört produkten som sin genom
att förse den med sitt namn
eller varumärke eller något
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:38
annat särskiljande känneteck-
en.
annat särskiljande känneteck-
en.
Första stycket 3 gäller inte
vid import mellan stater som
har ratificerat konventionen
den 16 september 1988 om
domstols behörighet och om
verkställighet av domar på
privaträttens område, om en
dom i importlandet till den
skadelidandes formån mot
någon som är skadeståndsskyl-
dig enligt första stycket 1, 2
eller 4 är verkställbar enligt
konventionen i den stat där
den skadeståndsskyldige har
hemvist.
Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadestånds-
skyldig enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den
i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har tillverkat,
frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin
eller tillhandahållit den för honom.
Framgår det inte av en im-
porterad produkt som har or-
sakat skada vem som har im-
porterat den, är var och en
som har tillhandahållit pro-
dukten skyldig att betala ska-
destånd enligt denna lag, om
han inte inom den i tredje
stycket angivna tiden anvisar
någon som har importerat
produkten eller tillhandahållit
den för honom.
Framgår det inte av en im-
porterad produkt som har or
sakat skada vem som är ska-
deståndsskyldig som importör
enligt 6 §, är var och en som
har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd
enligt denna lag, om han inte
inom den i tredje stycket an-
givna tiden anvisar den som är
ansvarig som importör enligt
6 § eller den som har tillhan-
dahållit produkten för honom.
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:38
En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en
månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller
på annat sätt påkallat en sådan anvisning.
Skadelidandes medvållande
10 §
Skadestånd enligt denna lag
jämkas efter vad som är skä-
ligt, om vållande på den ska-
delidandes sida har medverkat
till skadan.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 och 7 §§ i deras nya lydel-
se, den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.
2. Lagen tillämpas inte beträffande någon som har satt den skade-
görande produkten i omlopp före ikraftträdandet.
32
2 Förslag till Prop. 1992/93:38
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i paragrafens lydelse
enligt lagen (1992:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anlägg-
nings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan,
eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter
emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om
personskada gäller dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan
grund pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran
för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där
skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller
skötsel.
1 fråga om jämkning av ska-
destånd enligt 4 a § på grund
av medvållande på den skade-
lidandes sida tillämpas 6 kap.
1 § skadeståndslagen.
Skadestånd enligt 4 a § jäm-
kas efter vad som är skäligt,
om vållande på den skadeli-
dandes sida har medverkat till
skadan.
‘Lydelse enligt beslut av riksdagen den 27 maj 1992 (prop.
1991/92:135, NU 31, rskr. 287)
33
Lagrådet
Bilaga 2 Prop. 1992/93:38
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-09-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i produkt-
ansvarslagen (1992:18), m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per-
Anders Broqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i produktansvarslagen (1992:18)
7 §
Enligt 7 § vilar produktansvaret för s.k. anonyma produkter på den
som har tillhandahållit produkten. Denne har emellertid möjlighet att
befria sig från ansvaret genom att inom viss tid anvisa bl.a. den som
har importerat produkten. Som en anpassning till den föreslagna
förändringen av produktansvaret för importörer i 6 § föreslås den
ändringen i 7 § andra stycket att tillhandahållaren för att uppnå
ansvarsbefrielse skall anvisa den som är skadeståndsskyldig som
importör enligt 6 §. Med hänsyn till det föreslagna andra stycket i 6 §
föreligger svårigheter för den som har tillhandahållit en anonym
produkt att avgöra vem som slutligt blir att anse som ansvarig
importör enligt 6 §. Hänvisningarna i 7 § andra stycket till ansvarig
enligt 6 § bör därför i stället avse importör som anges i 6 § första
stycket 2 eller 3.
10 §
Enligt den artikel i EG-direktivet som föranlett lagrådsremissen (art.
8.2) skall vid bedömandet av huruvida ansvaret skall begränsas eller
bortfalla på grund av vållande på den skadelidandes sida hänsyn tas
till samtliga omständigheter. I remissförslaget till lagtext anges helt
kortfattat att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2 i remissen) och i
specialmotiveringen till paragrafen lämnas en del synpunkter på vilka
faktorer som skall beaktas vid bedömningen av jämkningens storlek.
Dessa tar sin utgångspunkt i uttalanden i prop. 1975:12 men synes
också vara påverkade av senare utveckling inte bara i rättspraxis utan
också i doktrinen. Enligt vad som framkommit under föredragningen
av remissen har en del ordval i specialmotiveringen förestavats av
34
en önskan om att ge utrymme för ett hänsynstagande till den framtida Prop. 1992/93:38
utveckling som skadeståndsrätten i allmänhet kan komma att undergå
i Sverige.
Varken lagtexten eller motiveringarna ger måhända den konkreta
ledning för tillämpningen av jämkningsbestämmelsen som från
praktiska synpunkter skulle kunna anses önskvärd. Samtidigt kan det
förefalla osäkert vilket utrymme som här bör skapas för en vidare-
utveckling som helt grundar sig på svenska förhållanden inom andra
områden. I vart fall måste beaktas att tillämpningen av förevarande
bestämmelse kan påverkas av rättsutvecklingen inom EES, men vidare
att inte heller rättsläget i Sverige vad gäller jämkning i situationer
som liknar dem som aktualiseras i produktansvarssammanhang torde
vara helt klart i sina detaljer. Uttalandena i motiveringarna får således
enligt lagrådets mening läsas mot denna bakgrund men påkallar inte
några ytterligare kommentarer från lagrådets sida.
Den föreslagna lagtexten har inte utformats i särskilt nära anslutning
till texten i art. 8.2 i direktivet. Lagrådet anser emellertid att den
tillräckligt väl svarar mot direktivet samtidigt som den ger det
tolkningsutrymme som erfordras.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:668) om ändring i lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg-
ningar
Förslaget lämnas utan erinran.
35
INNEHÅLL
Prop. 1992/93:38
Regeringens proposition........................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ................ 1
Propositionens lagförslag........................ 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 septem-
ber 1992 .................................. 6
1 Inledning .............................. 6
2 Allmän motivering ........................ 8
2.1 Jämkning vid medvållande................ 8
2.1.1 Bakgrund...................... 8
2.1.2 En ny jämkningsregel.............. 12
2.2 Importörsansvaret..................... 16
2.2.1 Bakgrund...................... 16
2.2.2 Nya regler om importörsansvaret....... 18
2.3 Ikraftträdande m.m..................... 21
2.4 Kostnader och resursbehov ............... 22
3 Upprättade lagförslag....................... 22
4 Specialmotivering......................... 22
4.1 Förslaget till lag om ändring i produkt-
ansvarslagen ........................ 22
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen
om ändring i lagen, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar....... 28
5 Hemställan ............................. 29
6 Beslut ................................ 29
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag............... 30
Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid lagrådets samman-
träde den 15 september 1992 .............. 34
gotab 42044, Stockholm 1992
36