Regeringens proposition

1992/93: 32

om samerna och samisk kultur m.m.

Prop.

1992/93: 32

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokollet den 1 oktober 1992 för de åtgärder och de
ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Bengt Westerberg

Per Unckel

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om inrättande av en särskild statlig
myndighet - ett Sameting - med uppgift främst att bevaka frågor som
rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget utses genom val bland den sa-
miska befolkningen. Grundläggande bestämmelser om Sametingets upp-
gifter och om hur det utses och organiseras föreslås bli givna i en sär-
skild lag - sametingslagen.

I den föreslagna lagen ges bl.a. en definition av vem som är same i sa-
metingslagens mening och därigenom har rösträtt vid val till Sametinget
och är valbar till tinget. Sametinget föreslås bestå av 31 ledamöter. Med
hänsyn till att tinget föreslås bli en statlig myndighet kommer regering-
en att på förslag av Sametinget förordna ordförande i tinget. För att skö-
ta den löpande verksamheten föreslås Sametinget utse en styrelse. Vida-
re skall en valnämnd utses som skall svara för valet till Sametinget. I
övrigt får tinget tillsätta de nämnder som kan behövas för beredning,
förvaltning och verkställighet.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år. Valdag är den tredje sön-
dagen i maj. Landet bildar en valkrets. Rösträtt till Sametinget har den
som är upptagen i sameröstlängd.

Val till Sametinget kan ske på två sätt, antingen genom röstning i val-
lokal eller genom brevröstning.

Särskilda föreskrifter om att sameröstlängden får föras med hjälp av
automatisk databehandling föreslås bli intagna i sametingslagen.

Sametingslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993 och det första
valet till Sametinget hållas den 16 maj 1993. En särskild organisations-
kommitté får i uppgift att planera och genomföra det första valet till Sa-
metinget och i övrigt förbereda bildandet av den nya myndigheten.

I propositionen behandlas vidare frågan om reglering av samernas
rättsliga ställning som den framgår av regeringsformen. I denna ges i
dag skydd för samerna som etnisk minoritet i Sverige. Någon ändring av
nuvarande grundlagsreglering föreslås inte.

Frågan om ratificering av ILO:s konvention (nr 169) om ursprungs-
folk och stamfolk i självstyrande länder behandlas. I propositionen före-
slås att Sverige inte bör tillträda konventionen.

Inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde föreslås ett flertal änd-
ringar i rennäringslagen (1971:437).

Lagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att rensköt-
selrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger
på urminnes hävd. Renskötselrätten skall bara kunna upphävas av rege-
ringen om det behövs för att tillgodose något av de i expropriationsla-
gen uppräknade expropriationsändamålen. På åretruntmarkerna för-
bjuds ingrepp som innebär avsevärd olägenhet för renskötseln även om
ingreppet inte innebär en ändrad markanvändning.

När högsta renantal fastställs för en sameby skall hänsyn tas till andra
intressen. Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby att
minska antalet renar till det tillåtna, att hålla årlig renräkning och att
upprätta renlängd. Länsstyrelsen ges befogenhet att kontrollera att ren-
räkningen sker på ett korrekt sätt. Om renar förekommer på område
där renskötsel inte är tillåten skall länsstyrelsen kunna vid vite förelägga
samebyn att driva bort renarna. Länsstyrelsens möjlighet att besluta om
slakt försvinner utom vad gäller koncessionssamebyarna.

Rätten till barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel pre-
ciseras.

Möjligheterna till upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen utökas kraftigt. Hälften
av upplåtelseavgiften för fisket skall tillfalla samebyn. Kostnaden för ad-
ministrationen, bevakningen samt viltvården och fiskevården skall täck-
as genom en särskild avgift.

En same som utan att vara medlem i sameby i en inte oväsentlig ut-
sträckning ägnar sig åt sameslöjd skall kunna få tillstånd att utan kost-
nad ta slöjdvirke på kronomark.

Prop. 1992/93: 32

Väglagen (1971:948) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
ändras för att klargöra att när det i lagen talas om särskild rätt till fastig-
het avses också renskötselrätt.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.

I propositionen förordas vidare att rennäringen årligen skall få dispo-
nera ett belopp motsvarande skäligt värde av de renar som rivits av rov-
djur. Sametinget skall besluta om hur medlen skall användas.

Principer för ett nytt prisstöd till rennäringen som innebär att ersätt-
ningen per slaktad ren ersätts med ett stöd som baserar sig på slaktvikt.

När det gäller den samiska kulturen föreslås inom Kulturdepartemen-
tets ansvarsområde bl.a. att medel avsätts för att trygga den samiska slöj-
dens fortlevnad och utveckling samt säkra den samiska bibliotekskonsu-
lentservicen.

Prop. 1992/93: 32

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Sametingslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet - Same-
tinget - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i
Sverige.

2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hem-
met, eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar
har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sa-
metinget.

2 kap. Sametinget

Sametingets uppgifter

1 § Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta
initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kul-
tur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Same-
fonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra me-
del som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen
(1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov be-
aktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och
vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

Prop. 1992/93: 32

Sametingets sammansättning m.m.

2 § Sametinget skall bestå av 31 ledamöter, utsedda genom val. För le-
damöterna skall det utses ersättare. I fråga om antalet ersättare och hur
de skall utses gäller bestämmelserna i 14 kap. 18 § vallagen (1972:620)
rörande landstingsvalen. Ledamöterna skall vara svenska medborgare.

Efter förslag av Sametinget förordnar regeringen ordförande i Same-
tinget. Ordföranden skall utses bland tingets ledamöter. Sametinget väl-
jer vice ordförande bland ledamöterna.

3 § Sametinget bestämmer när ordinarie sammanträden skall hållas.

Sammanträde skall hållas också om styrelsen eller minst en tredjedel
av tingets ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det be-
hövs.

Styrelse och nämnder

4 § Sametinget skall bland tingets ledamöter utse en styrelse om högst
sju ledamöter och lika många ersättare som skall sköta den löpande
verksamheten för Sametinget. En av ledamöterna skall därvid utses att
vara ordförande.

Styrelsen skall

1. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget,

2. handha den ekonomiska förvaltningen,

3. verkställa Sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt
någon annan,

4. fullgöra de uppdrag som Sametinget överlämnat till styrelsen.

5 § Sametinget skall tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till
Sametinget.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för
beredning, förvaltning och verkställighet.

Ärendenas handläggning

6 § Sametinget får handlägga ärenden endast om mer än hälften av le-
damöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst.

En ledamot i Sametinget får inte delta i handläggningen av ärenden
som rör ledamoten personligen eller ledamotens make, föräldrar, barn
eller syskon eller annan närstående. Inte heller får en ledamot delta i
handläggningen av ärenden som särskilt rör en sameby i vilkens styrelse
han ingår.

Vid sammanträde i Sametinget skall protokoll föras.

Vad som i första, andra och tredje styckena sägs om Sametinget gäller
även dess styrelse och nämnder.

7 § Sametingets samt dess styrelses och nämnders beslut får överklagas
endast om det finns särskilda föreskrifter om det.

Bestämmelser om överklagande av Sameskolstyrelsens beslut medde-
las med stöd av skollagen (1985:1100).

3 kap. Val till Sametinget

1 § Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år (valåret). Valdag är
tredje söndagen i maj.

Prop. 1992/93:32

Valkrets och valnämndens uppgifter

Prop. 1992/93: 32

2 § För valet till Sametinget utgör landet en valkrets. Valnämnden ut-
ser valförrättare och förbereder valet samt har i övrigt de uppgifter som
framgår av detta kapitel.

Rösträtt m.m.

3 § Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.

I sameröstlängden tas den same upp som anmäler sig till valnämnden
och som är svensk medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller
fyller 18 år.

Under de förutsättningar som i andra stycket anges för svenska med-
borgare skall i röstlängden tas upp även de utlänningar som enligt folk-
bokföringsregistret har varit folkbokförda i landet den 1 november de
tre åren närmast före valåret och som anmäler sig till valnämnden.

4 § Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden skall
ha inkommit senast den 15 januari valåret.

Den som har förts upp i sameröstlängden skall strykas från längden,
om han begär det eller avlider.

5 § Valnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 4 §
skall tas upp i sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preli-
minär sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig
men inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall genast un-
derrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos länsstyrel-
sen i det län där Sametinget har sitt säte senast den 25 februari valåret.

Anmärkning mot röstlängden prövas vid offentligt sammanträde hos
länsstyrelsen den 10 mars eller om denna dag är en lördag eller söndag,
närmast följande måndag.

Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överkla-
gas.

6 § Efter det att förekommande överklaganden har avgjorts av länssty-
relsen skall valnämnden senast den 20 mars valåret upprätta en slutlig
sameröstlängd som skall uppta

1. samer som på grund av valnämndens eller länsstyrelsens beslut
skall tas upp i röstlängd och

2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de fortfa-
rande fyller villkoren för rösträtt enligt 3 § och om de inte begärt att bli
avförda ur sameröstlängden.

7 § Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom valnämndens
försorg erhålla ett röstkort i form av ett ytterkuvert samt ett innerkuvert
och ett omslagskuvert. Röstkorten och kuverten skall sändas till de röst-
berättigade senast 30 dagar före valdagen.

Om en röstberättigad har förlorat sitt röstkort/ytterkuvert eller om
röstkortet/ytterkuvertet inte har kommit honom tillhanda, är han berät-
tigad att efter framställning till valnämnden få ett duplettröstkort/du-

plettytterkuvert. Sådant kort skall vara tydligt märkt som duplettröst-
kort.

Kandidater

8 § Den som har rösträtt till Sametinget och är svensk medborgare är
valbar till Sametinget om inte annat följer av 9 §.

9 § Kandidater till Sametinget skall anmälas till valnämnden senast
den 25 mars valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti
eller liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan
skall också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i be-
stämd ordningsföljd. Till anmälan skall fogas skriftlig förklaring från
varje kandidat att han givit sitt tillstånd att anmäla honom.

Valnämnden beslutar om registrering av grupper, partier eller liknan-
de sammanslutningar och kandidater. Nämndens beslut får inte över-
klagas.

Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller liknande
sammanslutningar är inte valbara.

Valsedlar

10 § Valnämnden utfärdar valsedlar. På valsedel skall anges grupp, parti
eller liknande sammanslutning samt minst tre kandidater för gruppen,
partiet eller sammanslutningen. För en registrerad grupp, ett parti eller
en sammanslutning får finnas valsedlar med olika kombinationer av
kandidater.

11 § Valsedlarna skall vara lika till storlek och material.

12 § Varje registrerad grupp, parti eller sammanslutning tilldelas valsed-
lar till det antal valnämnden beslutar, lika för alla. Finns det olika val-
sedlar för samma grupp, parti eller sammanslutning, gäller detta varje
sådan variant av valsedeln.

Valsedlar till större antal tillhandahålles av valnämnden om beställa-
ren betalar valsedlarna i förskott.

Röstning

13 § Den som har rösträtt till Sametinget får rösta antingen i vallokal
eller genom att sända sin valsedel till valnämnden med posten (brev-
röstning).

14 § Valnämnden beslutar på vilka orter röstning kan ske i vallokal.
Vallokaler skall hållas öppna mellan klockan 8 och 20 valdagen.

Prop. 1992/93: 32

Röstning i vallokal

Prop. 1992/93: 32

15 § Vid röstning i vallokal lägger väljaren själv in sin valsedel i ett in-
nerkuvert och tillsluter det. Väljaren lämnar innerkuvert och det ytter-
kuvert som också är röstkort till valförrättaren. Denne kontrollerar att
väljaren ställt i ordning bara ett innerkuvert och att kuvertet inte är för-
sett med obehörig märkning. Därefter lägger valförrättaren i väljarens
närvaro in innerkuvertet i ytterkuvertet och tillsluter det. Valförrätta-
ren tar slutligen hand om ytterkuvertet samt antecknar på en särskild
förteckning väljarens namn.

Den som saknar det ytterkuvert som också är röstkort får inte rösta.
Väljare som inte är känd för röstmottagaren skall legitimera sig. Gör
han inte det får han inte rösta.

16 § Är innerkuvertet försett med obehörig märkning får det inte tas
emot. Har väljaren lämnat mer än ett innerkuvert får endast ett av dem
tas emot. Om väljaren begär det, skall samtliga innerkuvert återlämnas
till honom.

17 § Beträffande röstning i vallokal gäller också 8 kap. 10 §, 11 § första
stycket och 14 § vallagen (1972:620).

Avbryts röstningen skall mottagna ytterkuvert förvaras på betryggande
sätt.

18 § Valförrättaren skall omgående sända de mottagna förslutna ytter-
kuverten till valnämnden tillsammans med förteckningen över de välja-
re som röstat i vallokalen. Försändelsen skall sändas som värdepost.

Brevröstning

19 § Vid brevröstning lägger väljaren själv in sin valsedel i ett innerku-
vert och tillsluter det. I närvaro av två vittnen lägger väljaren sedan in-
nerkuvertet i det ytterkuvert som också är röstkort och tillsluter det.
Därefter skriver väljaren på ytterkuvertet en försäkran på heder och
samvete att han gjort på detta sätt. Vittnena intygar skriftligen att välja-
ren egenhändigt undertecknat försäkran och att de inte känner till nå-
got förhållande som strider mot de uppgifter väljaren lämnat på ytter-
kuvertet. Vittnenas adresser anges på ytterkuvertet. Vittnena skall ha
fyllt 18 år. Väljarens make eller barn får inte vara vittne.

Sedan brevröstningsförsändelsen har gjorts i ordning enligt första
stycket lägger väljaren in försändelsen i ett omslagskuvert och tillsluter
detta. Därefter lämnas försändelsen för postbefordran till valnämnden.

En väljare som på grund av kroppsligt fel inte kan avge sin röst i före-
skriven ordning får vid röstningen anlita biträde som han utsett.

20 § Brevröstningsförsändelse skall avges senast på valdagen.

21 § Vid varje tillfälle då brevröstningsförsändelser kommer in till val-
nämnden skall antalet antecknas i ett särskilt protokoll. I väntan på den
slutliga sammanräkningen och mandatfördelningen skall försändelserna
förvaras på ett betryggande sätt.

Sammanräkning

Prop. 1992/93:32

22 § Vid en offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart det kan ske
sedan en vecka förflutit från valdagen, skall valnämnden granska och
räkna de avgivna rösterna.

Vid sammanräkningen prövar valnämnden valsedlarnas giltighet och
meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller för
valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 § andra stycket
och 3-5 §§ vallagen (1972:620) gäller för länsstyrelsen vid slutlig sam-
manräkning och mandatfördelning.

Vid förrättningen skall protokoll föras.

23 § Granskningen inleds med att de ytterkuvert som kommit in från
vallokalerna räknas. Antalet kuvert jämförs med antalet avgivna röster
enligt förteckningarna från vallokalerna. Därefter antecknas i röstläng-
den vilka väljare som har röstat i vallokal.

Har någon väljare röstat mer än en gång i vallokal, skall hans röster
förklaras ogiltiga och ytterkuverten med hans röster obrutna läggas åt
sidan.

24 § Sedan de röster som skall förklaras ogiltiga enligt 23 § andra styck-
et har lagts åt sidan och anteckning om ogiltigförklaringen har gjorts i
protokollet, kontrolleras att övriga ytterkuvert är tillslutna.

Är ytterkuvertet tillslutet, bryts det och innerkuvertet granskas. Där-
vid kontrolleras att innerkuvertet är av föreskriven beskaffenhet och att
väljaren har ställt i ordning endast ett innerkuvert samt att innerkuver-
tet inte är försett med obehörig märkning.

25 § Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en-
ligt 24 § läggs innerkuvertet i en valurna. I annat fall förklaras rösten
ogiltig och ytter- och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall innerku-
vertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i
protokollet.

26 § Sedan rösterna från vallokalerna har behandlats enligt 23-25 §§,
fortsätter granskningen med de röster som har avgivits genom brevröst-
ning och som har kommit in till valnämnden före förrättningens bör-
jan.

Brevröster som kommer in efter förrättningens början läggs utan vi-
dare åtgärd åt sidan

27 § Granskningen av brevröstningsförsändelserna inleds med att om-
slagskuverten räknas, varefter antalet antecknas i protokollet. Därefter
kontrolleras att

1. omslagskuverten inte har blivit öppnade efter tillslutandet, och

2. försändelsen inte har avgetts senare än på valdagen.

Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i första
stycket skall de godkända försändelserna behandlas vidare enligt vad
som föreskrivs i 28 §. I annat fall läggs försändelserna åt sidan. Antalet
försändelser som har lagts åt sidan antecknas i protokollet.

28 § När kontrollen enligt 27 § är avslutad, öppnas de godkända om-
slagskuverten.

Därefter kontrolleras att samma väljare inte har lagt mer än ett ytter-
kuvert i omslagskuvertet och att väljaren inte har röstat i vallokal eller
mer än en gång genom brevröstning.

Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i andra
stycket behandlas ytterkuvertet vidare enligt 29 §. I annat fall förklaras
rösterna i försändelsen ogiltiga, anteckning härom görs i protokollet
och försändelsen läggs åt sidan.

29 § När kontrollen enligt 28 § är avslutad, granskas ytterkuverten till
de försändelser som inte då har lagts åt sidan.

Därvid kontrolleras att försändelsen är i föreskrivet skick. Om så är
fallet, bryts ytterkuvertet och innerkuvertet granskas på samma sätt som
är föreskrivet i 24 § andra stycket beträffande innerkuvert för röstning i
vallokal.

30 § Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en-
ligt 29 § läggs innerkuvertet i en valurna tillsammans med de godkända
innerkuverten från röstningen i vallokalerna. I annat fall förklaras rös-
ten ogiltig och ytter- och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall inner-
kuvertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i
protokollet.

31 § Försändelser, ytterkuvert eller innerkuvert som skall läggas åt si-
dan skall sedan förrättningen i övrigt är klar läggas i ett eller flera om-
slag som förseglas och förses med anteckning om innehållet.

32 § Vid mandatfördelningen mellan grupper, partier och liknande
sammanslutningar skall reglerna i 14 kap. 15 d och 17 §§ vallagen
(1972:620) tillämpas. Dock gäller att jämförelsetalet innan något man-
dat har tilldelats skall vara detsamma som röstetalet för gruppen, partiet
eller motsvarande.

Sedan valnämnden fördelat mandaten i Sametinget skall resultatet av
valet offentliggöras genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Valnämnden skall utan dröjsmål till regeringen redovisa resultatet av
valet samt utfärda bevis till valda ledamöter och ersättare.

33 § Valnämndens beslut enligt 22 och 32 §§ får överklagas hos Val-
prövningsnämnden. Ett beslut får överklagas av den som enligt röstläng-
den var röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp,
ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit i valet.

Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och vara nämn-
den till handa inom tio dagar efter det att resultatet av valet offentlig-
gjorts enligt 32 §.

Vid Valprövningsnämndens prövning av överklaganden som avses i
denna paragraf får nämnden upphäva valet eller föranstalta om andra
mindre ingripande åtgärder enligt de grunder som anges i 15 kap. 7 §
vallagen (1972:620).

Prop. 1992/93: 32

10

4 kap. Särskilda föreskrifter om sameröstlängden

Prop. 1992/93: 32

1 § Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk data-
behandling. Bestämmelserna i 2-5 §§ gäller röstlängd som förs på det
sättet.

2 § Sameröstlängden får, förutom som röstlängd, användas för att
skicka ut röstkort, valsedlar och information om sametingsvalet till de
röstberättigade samerna. Den får också användas för framställning av
statistik kring valen till Sametinget.

3 § Sameröstlängden får förutom namnuppgifter på de samer som har
rösträtt till Sametinget innehålla uppgift om personnummer, adresser
och medborgarskap för de röstberättigade.

4 § Till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn, person-
nummer, adress och medborgarskap för aktualisering, komplettering
och kontroll från register hos skattemyndigheterna avseende uppgifter i
folkbokföringen.

5 § Uppgift som inte längre behövs för ändamålet med registret skall
gallras om inte något annat följer av andra stycket.

Den slutliga sameröstlängden från varje sametingsval skall bevaras för
det ändamål som framgår av 1 kap. 2 § 3. Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får föreskriva om ytterligare bevarande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Det första valet till Sametinget hålls den 16 maj 1993 i enlighet
med bestämmelserna i denna lag. Sametingets första sammanträde skall
hållas i augusti eller september 1993.

3. De uppgifter som enligt denna lag ankommer på valnämnden skall
vid det första valet fullgöras av en av regeringen särskilt förordnad orga-
nisationskommitté. Organisationskommitténs beslut enligt 3 kap. 5 § att
någon inte skall tas upp i röstlängd får överklagas till Länsstyrelsen i
Norrbottens län.

4. Anmälan till sameröstlängden för deltagande i sametingsvalet 1993
skall ha inkommit till organisationskommittén senast den 25 januari
1993.

11

2 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)*

dels att 2 § skall upphöra att gälla,

dels att 1, 3, 11, 12, 14, 15, 17, 26, 30, 35, 59, 65, 66, 68, 71, 85, 86, 89, 94
och 99 §§ och rubriken närmast före 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 65 a och 66 a §§ samt
närmast före 3 § en ny rubrik av följande lydelse,

Prop. 1992/93:32

dels att det i lagen närmast före 31
lyda ”Upplåtelse av mark och vatten

Nuvarande lydelse

Renskötsel m.m.

Rätt att enligt denna lag begagna
mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar (renskötselrätt) har
den som är av samisk härkomst, om
hans fader eller moder eller någon av
hans far- eller morföräldrar haft ren-
skötsel som stadigvarande yrke.

Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge person med sa-
misk härkomst renskötselrätt, även i
annat fall än som avses i första
stycket.

3

Renskötsel får bedrivas

1. hela året

i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör eller vid
utgången av juni 1992 tillhörde staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrives un-
der våren, sommaren eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången

§ skall införas en ny rubrik som skall
m.m.”.

Föreslagen lydelse

Renskötselrätt

§

Den som är av samisk härkomst
(same) får enligt bestämmelserna i
denna lag använda mark och vatten
till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (ren-
skötselrätten) tillkommer den sa-
miska befolkningen och grundas på
urminnes hävd.

Renskötselrätten får utövas av den
som är medlem i sameby.

Renskötselområdet m.m.

§2

Renskötsel får bedrivas inom föl-
jande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runt-markema)

i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark där skogsrenskötsel
av ålder bedrivs under våren, som-
maren eller hösten och marken an-
tingen tillhör eller vid utgången av
juni 1992 tillhörde staten (krono-
mark) eller utgör renbetesland,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången

'Lagen omtryckt 1985:919.

2 Senaste lydelse 1992:785.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

av juni 1992 tillhörde staten och var
särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober-den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna ne-
danför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lapp-
markerna och renbetesfjällen där
renskötsel av ålder bedrives vissa ti-
der av året.

av juni 1992 tillhörde staten och var
särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober-den 30 april
(vinterbetesmarkerna)

i övriga delar av lappmarkerna ne-
danför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lapp-
markerna och renbetesfjällen där
renskötsel av ålder bedrivs vissa ti-
der av året.

Med renbetesland förstås mark som vid awittringen förklarats utgöra ren-
betesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås
de vid awittringen för samema avsatta renbetesfjällen och de områden som
sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

11

Medlem i sameby är

1. renskötselberättigad som deltar
i renskötseln inom byns betesom-
råde,

2. renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns be-
tesområde och haft detta som stadig-
varande yrke samt ej övergått till an-
nat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till
medlem som avses under 1 eller 2 el-
ler som är efterlevande make eller
underårigt barn till avliden sådan
medlem.

12 §

Sameby kan som medlem antaga
annan renskötselberättigad än som
anges i 11 §, om han avser att med
egna renar driva renskötsel inom
byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om särskilda skäl fö-
religger.

14 §

Renskötande medlems dödsbo får
fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är renskötselberättigad
dödsbodelägare under 18 år, räknas
tiden från det han fyller 18 år.

§

Medlem i sameby är

1. same som deltar i renskötseln
inom byns betesområde,

2. same som har deltagit i rensköt-
sel inom byns betesområde och haft
detta som stadigvarande yrke och
inte övergått till annat huvudsakligt
förvärvsarbete,

3. den som är make eller hemma-
varande barn till medlem som avses
under 1 eller 2 eller som är efterle-
vande make eller underårigt barn till
avliden sådan medlem.

Sameby kan som medlem anta an-
nan same än som anges i 11 §, om
han avser att med egna renar driva
renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om det finns sär-
skilda skäl.

Renskötande medlems dödsbo får
fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är dödsbodelägare un-
der 18 år, räknas tiden från det han
fyller 18 år. Kravet il § tredje stycket
om medlemskap i sameby gäller inte
för rätt till renskötsel som avses här.

13

Nuvarande lydelse

15 §3

Sameby får för medlemmarnas ge-
mensamma behov begagna byns be-
tesområde för renbete.

Länsstyrelsen bestämmer det
högsta antal renar som får hållas på
bete inom byns betesområde.

Om det behövs för att bevara ren-
betet eller eljest främja renskötseln,
kan länsstyrelsen förordna om in-
skränkning i betesrätten.

Föreslagen lydelse

Sameby får för medlemmarnas ge-
mensamma behov använda byns be-
tesområde för renbete.

Länsstyrelsen bestämmer det
högsta antal renar som får hållas på
bete inom byns betesområde. Hän-
syn skall därvid tas till andra intres-
sen.

Om det behövs för att bevara ren-
betet eller annars främja rensköt-
seln, kan länsstyrelsen förordna om
inskränkning i betesrätten.

Om samebyn bryter mot ett beslut
enligt andra eller tredje stycket får
länsstyrelsen vid vite förelägga byn
att följa beslutet. Har samebyn med
stöd av 35 § första stycket bestämt
hur många renaren medlem högst får
inneha, får ett föreläggande att
minska antalet renar även riktas mot
en medlem som inte följer samebyns
beslut.

Prop. 1992/93:32

17 §4

Behövs virke till anläggning eller
byggnad som avses i 16 § första eller
andra stycket, får skog avverkas på
de delar av betesområdet som hör
till lappmarkerna, renbetesfjällen
eller de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången
av juni 1992 tillhörde staten och var
särskilt upplåtna till renbete. Inom
samma delar av betesområdet får
medlem i samebyn för eget behov
taga bränsle och slöjdvirke.

Om det behövs virke till en anlägg-
ning eller en byggnad som avses i
16 § första eller andra stycket, får
skog avverkas på de delar av betes-
området som hör till lappmarkerna,
renbetesfjällen eller de områden i
Jämtlands och Kopparbergs län som
vid utgången av juni 1992 tillhörde
staten och var särskilt upplåtna till
renbete. Inom samma delar av be-
tesområdet får medlemmar i same-
byn för eget behov ta bränsle och
slöjdvirke.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Väs-
terbottens och Norrbottens län får ge
en i länet bosatt same som inte är
medlem i någon sameby tillstånd att
inom länet ta slöjdvirke för eget be-
hov på renbetesfjällen eller på mark
inom lappmarkerna som tillhör eller
vid utgången av juni 1992 tillhörde
staten. Länsstyrelsen i Jämtlands län
får ge en i detta län bosatt same så-
dant tillstånd även såvitt avser de om-
råden i Jämtlands och Kopparbergs
län som vid utgången av juni 1992

3 Senaste lydelse 1990:1490.

4 Senaste lydelse 1992:785.

14

Nuvarande lydelse

Växande barrträd får avverkas en-
dast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om ej denne
medger annat.

På sådan mark utanför lappmar-
kerna och renbetesfjällen som hör
till samebys betesområde får byn el-
ler medlem i byn för ändamål som
anges i första stycket taga endast
torra träd, vindfällen, skogsavfall,
tall- och gran tjur eller, för tillfälligt
behov, på utmark växande lövträd.

Föreslagen lydelse

tillhörde staten och var särskilt upp-
låtna till renbete. Tillstånd får bara
ges samer som i en inte oväsentlig ut-
sträckning ägnar sig åt sameslöjd.
Tillståndet får återkallas när förut-
sättningar för tillståndet inte längre
föreligger.

Växande barrträd får avverkas en-
dast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om denne inte
medger något annat.

På sådan mark utanför lappmar-
kerna och renbetesfjällen som hör
till en samebys betesområde får byn
eller medlemmar i byn för det ända-
mål som anges i första stycket ta en-
dast torra träd, vindfällen, skogsav-
fall, tall- och grantjur eller, för till-
fälligt behov, lövträd som växer på
utmark.

Prop. 1992/93:32

26 §

Regeringen kan förordna om upp-
hävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs
för ändamål som avses i 2 kap. ex-
propriationslagen (1972:719) eller
för annat ändamål av väsentlig bety-
delse från allmän synpunkt. För om-
råde som väsentligen är utan bety-
delse för renskötseln får sådant för-
ordnande meddelas, när området be-
hövs för allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät-
ten ingående befogenheter.

Regeringen kan förordna om upp-
hävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs
för ändamål som avses i 2 kap. ex-
propriationslagen (1972:719).

30 §5

Den som inom område som avses
i 3§ 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrives får ej ändra an-
vändningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.

Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan
eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Den som inom året-runt-markema
äger eller brukar mark där rensköt-
sel bedrivs får inte vid användningen
av marken vidta åtgärder som med-
för avsevärd olägenhet för rensköt-
seln i annan mån än som följer av
förordnande enligt 26 §.

35 §

Om det är påkallat med hänsyn till
vad som bestämts om högsta renan-
talet enligt 15 § andra stycket eller
om det behövs för att främja ren-

Om det behövs med hänsyn till
vad som bestämts om högsta renan-
talet enligt 15 § andra stycket eller
om det behövs för att främja ren-

5 Senaste lydelse 1987:154.

15

Nuvarande lydelse

skötseln, kan sameby bestämma hur
många renar medlem högst får in-
neha eller meddela andra föreskrifter
om innehavet.

Föreskrifter enligt första stycket
får ej ges sådant innehåll att renskö-
tande medlems fortsatta verksamhet
omöjliggöres eller väsentligt försvå-
ras.

Föreslagen lydelse

skötseln, kan sameby bestämma hur
många renar medlem högst får in-
neha eller besluta om andra villkor
för innehavet.

Sameby får undanta visst område
från medlemmarnas begagnande för
jakt eller fiske, om det behövs av
hänsyn till jakt- eller fiskevården eller
av andra särskilda skäl.

Beslut enligt första eller andra
stycket får inte ges sådant innehåll
att renskötande medlems fortsatta
verksamhet omöjliggörs eller vä-
sentligt försvåras.

Prop. 1992/93:32

59 §

I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av
särskild bestämmelse i denna lag,

1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordfö-
rande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen
eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra stycket 1-6,

2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-
lem, som därvid har en röst för varje
påbörjat hundratal renar som enligt
gällande renlängd innehas av ho-
nom,

2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-
lem, som därvid har en röst för varje
påbörjat hundratal renar som enligt
gällande renlängd innehas av ho-
nom, dock inte för fler renar ån som
samebyn bestämt för honom enligt
35 §,

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud,

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en
femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans
beslut,

6. att vid lika röstetal val avgöres
genom lottning och i andra frågor
den mening gäller som biträdes av de
flesta röstande eller, om även antalet
röstande är lika, av stämmans ordfö-
rande,

7. att beslut om ändring av stad-
garna ej är giltigt, om det ej biträdes
av minst två tredjedelar av det på
stämman av renskötande medlem-
mar företrädda röstetalet och dess-
utom, såvitt gäller föreskrift som av-
ses i 38 § andra stycket 1-6, av fler-
talet av byns myndiga medlemmar.

6. att vid lika röstetal val avgörs
genom lottning och i andra frågor
den mening gäller som biträds av de
flesta röstande eller, om även antalet
röstande är lika, av stämmans ordfö-
rande,

7. att beslut om ändring av stad-
garna inte är giltigt, om det inte bi-
träds av minst två tredjedelar av det
på stämman av renskötande med-
lemmar företrädda röstetalet och
dessutom, såvitt gäller föreskrift
som avses i 38 § andra stycket 1-6,
av flertalet av byns myndiga med-
lemmar.

65 §

Vid renskötselns utövande skall Vid renskötselns utövande skall
skälig hänsyn tagas till andra intres- hänsyn tas till andra intressen,
sen.

16

Nuvarande lydelse

Renarna skall såvitt möjligt hind-
ras från att komma utanför same-
byns betesområde eller att eljest
vålla skada eller olägenhet.

Flyttning av renarna skall ske i
samlade flockar. Väg skall tagas där
minsta skada vållas. Vid flyttning
skall tillses att renar icke lämnas
kvar på område där renskötsel icke
är tillåten.

Flyttning som äger rum utanför sa:
dig tidsutdräkt.

Föreslagen lydelse

Renarna skall såvitt möjligt hind-
ras från att komma utanför same-
byns betesområde eller att annars
vålla skada eller olägenhet.

Flyttning av renarna skall ske i
samlade flockar. Väg skall tas där
minsta skada vållas. Vid flyttning
skall tillses att renar inte lämnas kvar
på område där renskötsel inte är till-
låten.

;bys betesområde skall ske utan onö-

Prop. 1992/93:32

65 a §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om den hänsyn som
vid renskötseln skall tas till naturvår-
dens och kulturmiljövårdens intres-
sen. Föreskrifterna får dock inte vara
så ingripande att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras.

Länsstyrelsen får meddela de före-
lägganden eller förbud som behövs
för att föreskrifter som har meddelats
med stöd av första stycket skall efter-
levas.

Förelägganden eller förbud får
meddelas först sedan det har visat sig
att länsstyrelsens råd och anvisningar
inte har följts. I brådskande fall eller
när det annars finns särskilda skäl,
får länsstyrelsen dock omedelbart
meddela förelägganden eller förbud.

I beslut om föreläggande eller för-
bud får länsstyrelsen sätta ut vite.

66 §6

Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt.
Om sameby begär det, kan länsstyrelsen medge att räkningen får ske med
större tidsmellanrum.

Länsstyrelsen kan på begäran av
renskötande medlem förordna om
extra renräkning, om denne gör san-
nolikt att resultatet av räkning enligt
första stycket är oriktigt och kostna-
derna för den extra renräkningen ej
är oskäliga i förhållande till den be-
tydelse det kan ha för medlemmen
att rättelse kommer till stånd.

Länsstyrelsen kan på begäran av
renskötande medlem besluta om ex-
tra renräkning, om denne gör sanno-
likt att resultatet av räkning enligt
första stycket är oriktigt och kostna-
derna för den extra renräkningen
inte är oskäliga i förhållande till den
betydelse det kan ha för medlem-
men att rättelse kommer till stånd.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga

6 Senaste lydelse 1990:1490.

17

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

sameby att genomföra sådan räkning
av byns renar som avses i första eller
andra stycket.

66 a §

En sameby skall underrätta läns-
styrelsen om tid och plats för byns
renräkning. Länsstyrelsen kan utse
någon att närvara vid renräkningen.
Finns anledning anta att samebyn
inte följt meddelade föreskrifter, kan
länsstyrelsen besluta om komplette-
rande renräkning.

Den som av länsstyrelsen förord-
nats att närvara vid renräkningen har
rätt att få tillträde till områden och
anläggningar där renar hålls samt
rätt att pä begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för att
fullgöra uppdraget.

1992/93:32

I renlängden skall tas upp ägarna
till de renar som hålls på byns betes-
område, det räknade eller uppskat-
tade antalet renar för varje ägare
och, om beslut meddelats om ren-
innehavet enligt 35 §, förhållande
som är av betydelse för kontroll av
att beslutet följts.

68 §

På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upprät-
tas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.

I renlängden skall upptagas
ägarna till de renar som hålles på
byns betesområde, det räknade eller
uppskattade antalet renar för varje
ägare och, om föreskrift meddelats
om reninnehavet enligt 35 §, förhål-
lande som är av betydelse för kon-
troll av att föreskriften efterföljts.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.

Regeringen, eller myndighet som
regeringen bestämmer, får meddela
närmare föreskrifter om använd-
ningen av renlängd som underlag för
ett företagsregister och om skyldighet
att lämna renlängden och andra upp-
gifter om renskötseln till den myndig-
het som för registret.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga
sameby att upprätta och fastställa
renlängd samt att överlämna kopia
av längden till myndighet som avses i
Jjärde stycket.

71 §7

Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-

Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-

7 Senaste lydelse 1990:1490.

18

Nuvarande lydelse

sel inte får bedrivas där, kan länssty-
relsen på framställning av den som
därigenom lider skada eller olägen-
het av någon betydelse förordna att
renarna skall slaktas och säljas.

År det känt till vilken sameby re-
narna hör, får förordnande enligt
första stycket meddelas endast om
samebyn underlåter att inom skälig
tid efter anmaning taga hand om re-
narna.

Kostnaden för renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall uttagas ur köpeskillingen. Åter-
stoden tillfaller renarnas ägare, om
han är känd, och annars den eller de
samebyar till vilka renarna kan anta-
gas ha hört.

85 §

Den som är renskötselberättigad
kan få tillstånd (koncession) att
driva renskötsel i Norrbottens län
nedanför lappmarksgränsen inom
område där renskötsel av ålder före-
kommer under hela året. Konces-
sion innefattar rätt för koncessions-
havaren att driva renskötseln även
med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jord-
bruksfastighet, vilken helt eller del-
vis är belägen inom koncessionsom-
rådet, om han är bosatt på fastighe-
ten eller inom området,

2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är
bosatt där och inte har övergått till
annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterle-
vande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för döds-
fallet ägde skötesrenar, om den ef-
terlevande är bosatt inom konces-
sionsområdet.

Koncession får lämnas endast om
fortsatt renskötsel inom området är
till övervägande nytta för orten och

Föreslagen lydelse

sel inte får bedrivas där, kan länssty-
relsen på framställning av den som
därigenom lider skada eller olägen-
het av någon betydelse vid vite före-
lägga samebyn att föra bort renarna.

Vitesföreläggande enligt första
stycket får meddelas endast om sa-
mebyn underlåter att inom skälig tid
efter anmaning ta hand om renarna.

Prop. 1992/93:32

Den som är same kan få tillstånd
(koncession) att driva renskötsel i
Norrbottens län nedanför lapp-
marksgränsen inom område där ren-
skötsel av ålder förekommer under
hela året. Koncession innefattar rätt
för koncessionshavaren att driva
renskötseln även med skötesrenar
som tillhör

1. den som äger eller brukar jord-
bruksfastighet, vilken helt eller del-
vis är belägen inom den del av länet
där koncessionsrenskötsel får bedri-
vas, om han är bosatt på fastigheten
eller inom området,

2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är
bosatt inom den del av länet där kon-
cessionsrenskötsel får bedrivas och
inte har övergått till annat huvud-
sakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterle-
vande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för döds-
fallet ägde skötesrenar, om den ef-
terlevande är bosatt inom den del av
länet där koncessionsrenskötsel får
bedrivas.

Koncession får lämnas endast om
fortsatt renskötsel inom området är
till övervägande nytta för orten och

Nuvarande lydelse

endast om den som söker konces-
sion kan antagas komma att driva
renskötseln på ett ändamålsenligt
sätt.

Koncession meddelas för viss tid,

86 §

För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och hem-
mavarande barn, renskötselberätti-
gad som biträder koncessionshavare
i renskötseln och som inte har annat
huvudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar
i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikelser:

1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frå-
gor som avses i 59 § 2 en röst för
varje påböljat tjugotal renar som
enligt gällande renlängd innehas av
honom.

Föreslagen lydelse

endast om den som söker konces-
sion kan antas komma att driva ren-
skötseln på ett ändamålsenligt sätt.

gst 10 år.

Prop. 1992/93:32

För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och hem-
mavarande barn, annan same som
biträder koncessionshavare i ren-
skötseln och som inte har annat hu-
vudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.

2. Koncessionshavare har i frågor
som avses i 59 § 2 en röst för vaije
påbörjat tjugotal renar som enligt
gällande renlängd innehas av ho-
nom, dock inte för fler renar än som
länsstyrelsen enligt 88 § första stycket
3 bestämt för honom. För ägare av
skötesrenar är rösträtten begränsad
till en röst, oavsett antalet skötesrenar
som han innehar.

3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara
ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och an-
ställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan länsstyrelsen
återkalla koncessionen eller före-
skriva nya villkor.

89 §8

Bryter en sameby eller konces-
sionshavare mot villkor som gäller
för verksamheten kan länsstyrelsen
vid vite förelägga byn eller konces-
sionshavaren att vidta rättelse. Om
en koncessionshavare innehar fler
egna renar än vad länsstyrelsen med
stöd av 88 § första stycket 3 medgivit
honom, eller om en ägare av skötes-
renar har fler renar i koncessionsha-
varens vård än vad som följer av 88 §
andra stycket, eller samebyns beslut,
får länsstyrelsen vid vite förelägga
renägaren att minska renantalet till
det tillåtna.

Efter ansökan av samebyn får
länsstyrelsen besluta om slakt och

8 Senaste lydelse 1990:1490.

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

försäljning av de övertaliga renarna
om renägaren inte efter anmaning
själv låter minska renantalet.

Kostnaden för slakten och försälj-
ningen skall tas ut ur köpeskillingen
medan återstoden av köpeskillingen
tillfaller renarnas ägare.

Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan länsstyrelsen
återkalla koncessionen eller besluta
om nya villkor.

Prop. 1992/93:32

94 §

Till böter dömes den som uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest
gällande flyttningsväg för renar eller
vidtager åtgärd på eller invid vägen
så att dess framkomlighet väsentli-
gen försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på
område där renskötsel då är tillåten,

3. obehörigen driver bort renar
från område där renskötsel då är till-
låten eller hindrar renar från att beta
på sådant område,

4. bryter mot 73 § tredje stycket,

5. i andra fall än som avses i 81 el-
ler 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som ej är regi-
strerat för honom,

6. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,

7. märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,

8. bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.

99 §9

Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2,
12, 21, 39, 43, 50, 62 och 71 §§, 72 §
andra och tredje styckena samt 74,
79, 80, 93 och 97 §§ denna lag får
överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut att bevilja re-

9 Senaste lydelse 1991:387.

Till böter döms den som med upp-
såt eller av oaktsamhet

1. stänger av fastställd eller annars
gällande flyttningsväg för renar eller
vidtar åtgärder på eller invid vägen
så att dess framkomlighet väsentligt
försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på
ett område där renskötsel då är tillå-
ten,

3. obehörigen driver bort renar
från ett område där renskötsel då är
tillåten eller hindrar renar från att
beta på ett sådant område,

4. inte följer ett föreläggande eller
bryter mot ett förbud som har medde-
lats med stöd av 65 a §, om inte före-
läggandet eller förbudet förenats med
vite,

5. bryter mot 73 § tredje stycket,

6. i andra fall än som avses i 81 el-
ler 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som inte är regi-
strerat för honom,

7. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,

8. märker renkalvar i strid mot
83 § första eller andra stycket,

9. bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.

Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2,

12, 77, 21, 39, 43,50, 62,65 a och 71
§§, 72 § andra och tredje styckena
samt 74, 79, 80, 93 och 97 §§ denna
lag får överklagas hos kammarrät-
ten. Länsstyrelsens beslut att bevilja

21

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

gistrering av renmärken får dock registrering av renmärken får dock
inte överklagas.                        inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos Statens
jordbruksverk.

Jordbruksverkets beslut får över- Jordbruksverkets beslut får över-
klagas hos regeringen.                klagas hos regeringen. Verkets beslut

i en överklagad fråga som avser upp-
låtelse av rätt till jakt efter älg får
dock överklagas endast av sameby.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2. Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om äk-
tenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.

3. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om beslut som har meddelats före
ikraftträdandet.

Prop. 1992/93:32

22

3 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)1skall ha följande ly-
delse.

Prop. 1992/93:32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sädan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits in-
nan marken togs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande
(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap.'
fråga om värdeökning som ägt rum i
talan väcktes vid domstol.

§

Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av nytt-
janderätt eller annan särskild rätt till
fastighet, såvida rätten inte upplåtits
efter det att marken togs i anspråk,
gäller 4 kap. expropriationslagen
§ nämnda lag skall härvid tillämpas i
nder tiden från dagen tio år före det

På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1 Lagen omtryckt 1987:459.

23

4 Förslag till                                                      Prop. 1992/93:32

Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

42 §

Nuvarande lydelse

Med särskild rätt till fastighet för-

stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt.

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut, renskötselrätt och rätt till elekt-
risk kraft samt liknande rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

24

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992

Prop. 1992/93: 32

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Frigge-
bo, Johansson, Laurén, Olsson, Svensson, Hörnlund, af Ugglas, Din-
kelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Odell, Lund-
gren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Unckel, Olsson och Friggebo

Proposition om samerna och samisk kultur
m.m.

Statsråden Unckel, Olsson och Friggebo anmäler sina förslag. Anföran-
dena och förslagen redovisas i underprotokoll för Utbildnings-, Jord-
bruks- och Kulturdepartementen.

Statsrådet Unckel hemställer att regeringen i en proposition föreläg-
ger riksdagen vad han och statsråden Olsson och Friggebo har anfört
för de åtgärder och ändamål de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har an-
fört för de åtgärder och de ändamål de har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un-
derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1, 2 och 3.

25

U tbildningsdepartementet

Utdrag ur Utbildningsdepartementets underprotokoll vid regeringssam-
manträde den 1 oktober 1992.

Föredragande: statsrådet Unckel

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Anmälan till proposition om samerna och
samisk kultur m.m.

1 Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkalla-
de dåvarande chefen för Justitiedepartementet en kommitté med upp-
drag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Utredning-
en, som antog namnet samerättsutredningen, avgav i maj 1986 delbetän-
kandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989 hu-
vudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting och i november
1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk.

Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna och en sammanställning av remissyttrandena i vad avser del-
betänkandet och huvudbetänkandet har lagts fram i promemorian (Ds
1989:72) Remissyttranden över samerättsutredningens betänkanden
(SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning och (SOU 1989:41) Sa-
merätt och sameting samt i vad avser slutbetänkandet i promemorian
(Ds 1992:40) Remissyttranden över samerättsutredningens slutbetänkan-
de (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk.

Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1.1,1.2 och 1.3 med un-
derbilagor fogas dels en sammanfattning av delbetänkandet (SOU
1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, dels en sammanfattning av hu-
vudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting såvitt avser frå-
gor rörande grundlagsbestämmelse, samelag och sameting, dels en sam-
manfattning av slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt
språk i vad avser samiskt språk, dels de lagförslag som läggs fram i be-
tänkandena i dessa delar.

Datainspektionen har den 18 september 1992 avlämnat ett yttrande
enligt 2a § datalagen (1973:289). Yttrandet bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1.4.

26

2 Allmän bakgrund

2.1 Samerna i Sverige, ett nordiskt folk

Samerna har bebott de norra delarna av Skandinavien innan de nuva-
rande nordiska staterna växte fram. Såvitt gäller de delar som nu hör
till Sverige synes någon mer omfattande inflyttning av annan befolkning
inte ha skett förrän i början av 1500-talet. Behov av att rättsligt reglera
förhållandet mellan samer och annan befolkning i området uppstod un-
der det århundradet. Det äldsta kända dokumentet i saken är ett kung-
ligt brev från år 1542.

Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen
mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s.k. siidan som
var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika jakt-, fis-
ke- och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom sii-
dan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de
olika årstidsbundna betesområdena.

Samernas traditionella levnadssätt i förfluten tid präglas av ett liv nära
naturen. De viktigaste näringarna har varit jakt, fiske och renskötsel.
På vissa håll har man också bedrivit jordbruk. I dag finns samer i
många andra näringar. Samerna har också i betydande grad lämnat sina
traditionella bosättningsområden. Endast en minoritet av den samiska
befolkningen i Sverige ägnar sig numera åt renskötsel. Av en total sa-
misk befolkning på omkring 17 000 personer är endast ca 2 500 syssel-
satta inom renskötseln. En lika stor andel uppskattas vara bosatt söder
om Dalarna och Gästrikland.

En allmänt vedertagen definition av vem som skall räknas som same
saknas. I allmänhet anses den vara same som har samiska som moders-
mål eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskattas
till mellan 50 000 och 75 000 i världen. Som nyss nämnts finns av dem
mellan 15 000 och 20 000 här i landet. De övriga fördelar sig med
4 000-5 000 i Finland, 30 000-50 000 i Norge och 2 000 i Ryssland.

Samerna är sålunda spridda över fyra länder. Även om de som med-
borgare i resp, land deltar i samhällslivet där har de samtidigt bevarat
en egen kultur, särskilt bland de samer som ännu ägnar sig åt de gamla
samiska näringarna. Till denna kultur hör också samiskt språk. Visserli-
gen finns bland samerna olika grenar av detta språk, vilka i sina ytter-
ligheter uppenbart skiljer sig mycket åt. I vissa fall förstår man inte var-
andra. Likväl anses det finnas fog för att uppfatta samiskan som ett
språk.

Inflyttningen söderifrån till Norrlands inland inleddes som förut
nämnts under 1500-talet. Allt eftersom jordbruken därmed växte fram
trängdes samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot
samernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande
Lappland, fastlades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra nyin-
flyttning, utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Nybyggan-
de i övre Norrland uppmuntrades av staten ända fram till mitten av
1800-talet. Bestämmelserna om uppdragandet av en odlingsgräns år

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

27

1867 och den första renbeteslagen år 1886 innebar att ett visst skydd för
rennäringen infördes. Nu gällande rennäringslag från år 1971 bygger till
stora delar på den lagen. Syftet med odlingsgränsen var att trakterna
norr och väster därom skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område.
Gränsen fick emellertid inte så stor betydelse. Samerna erkänns dock i
dag ha sina starkaste rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är
emellertid något annorlunda i Jämtland.

Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige
i renskötande och icke renskötande samer, en uppdelning som fortfa-
rande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby
får utöva rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till omkring 2 500
har också vissa andra rättigheter, t.ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga
samer, som är i klar majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter
enligt gällande lag. De har haft svårare att upprätthålla sin samiska
identitet och många har assimilerats i det svenska samhället.

Det område inom vilket rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker
sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr och från riksgrän-
sen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i princip
uppdelat på 51 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge i an-
slutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva
renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska området finns vissa
enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete vintertid.

En sameby är dels ett geografiskt område, dels en ekonomisk och ad-
ministrativ sammanslutning. Samebyn har enligt 9 § rennäringslagen
(1971:437) bl.a. till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa
ombesörja renskötseln. Samebyn företräder medlemmarna i frågor som
rör renskötseln och medlemmarnas gemensamma intressen inom ren-
näringen i övrigt (10 §). Samebyn är sakägare vid konflikter med mot-
stående intressen om markanvändning m.m. Det åligger vidare samebyn
att bevaka rennäringens intressen i olika samråd med t.ex. statliga myn-
digheter. Också i kontakterna med kommunerna, t.ex. vad gäller plan-
läggning och planarbete företräder samebyn rennäringsintresset.

2.2 Det nordiska samarbetet på sameområdet i
modern tid

Under 1950-talet inrättades Nordiska samerådet. Samerådet är de nordi-
ska samernas gemensamma organ som har att tillvarata samernas eko-
nomiska, sociala och kulturella intressen.

Vart tredje år anordnas den nordiska samekonferensen, som är same-
rådets högsta beslutande organ. Samerådets sekretariat finns i Utsjoki i
Finland. Nordiska ministerrådet finansierar samerådets verksamhets-
kostnader.

Nordiskt samiskt institut i Kautokeino i Norge inrättades år 1973 efter
en rekommendation av Nordiska rådet till regeringarna i Norge, Fin-
land och Sverige. Enligt institutets statuter är institutets mål att tjäna

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

28

den samiska befolkningen i de nordiska länderna i syfte att förbättra be-
folkningens ställning socialt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt.

Nordiska samarbetsorganet för same- och rennäringsfrågor bildades
år 1964 med anledning av en rekommendation av Nordiska rådet. I syf-
te att stärka och bevara den samiska kulturen skall samarbetsorganet be-
handla för samebefolkningen i Finland, Norge och Sverige gemensam-
ma frågor som rör rennäringen, kulturen, språken samt skol- och un-
dervisningsförhållandena.

Samarbetsorganet består av en delegation med fyra tjänstemän från
vardera Finland, Norge och Sverige. Delegationerna utses av resp, lands
regering, som även utser ordförande i delegationen. Hos varje lands de-
legation finns en sekreterare. Hos samarbetsorganet finns en gemensam
sekreterare.

Samarbetsorganet bör regelbundet och minst en gång per år samman-
träffa med företrädare för Nordiska samerådet för information och dis-
kussion om gemensamma nordiska same- och rennäringsfrågor.

Nordiskt organ för renforskning upprättades av regeringarna i Fin-
land, Norge och Sverige den 1 juli 1980. Grönland blev medlem år
1988. Organet svarar för samordning av forskning om ren och rensköt-
sel i Norden och har ett övergripande ansvar för prioritering och för-
delning av forskningsprojekt.

2.3 Internationellt arbete avseende urbefolkningar

Det internationella arbetet avseende urbefolkningarnas situation och
rättigheter aktualiseras ofta i samband med behandlingen av mänskliga
rättigheter, företrädesvis inom FN, men också inom Europarådet och
Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK).

Sverige är anslutet till ett antal konventioner om mänskliga rättighe-
ter med stöd av vilka urbefolkningarnas situation och rättigheter beva-
kas, exempelvis 1966 års rasdiskrimineringskonvention. De frågor som
aktualiseras är bland annat förbud mot diskriminering och rätten till ett
eget kulturliv.

FN:s arbetsgrupp for urbefolkningsfrågor

FN tillsatte år 1982 en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor
(Working Group on Indigenous Populations). Arbetsgruppen, som sam-
manträder i Geneve, är öppen för urbefolkningar och deras organisatio-
ner. Frånsett att underlätta och uppmuntra dialog mellan regeringar
och urbefolkningar har gruppen till uppgift att granska nationell ut-
veckling beträffande främjande och skydd för urbefolkningarnas mänsk-
liga rättigheter, och att utarbeta internationella normer på området.

År 1985 påbörjade arbetsgruppen utarbetandet av ett utkast till en de-
klaration om urbefolkningsrättigheter. En viktig fråga i arbetsgruppen
är definitionen av begreppet ”self-determination”, dvs. rätten till själv-
bestämmande. Meningarna går isär såväl mellan de olika internationella

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

29

urbefolkningsorganisationerna som mellan dessa och regeringsrepresen-
tanterna om förekomsten och utsträckningen av en sådan rätt, och hur
den skall komma till uttryck i förklaringen. En annan omdiskuterad
fråga är urbefolkningarnas landrättigheter. Sannolikt återstår mycket ar-
bete innan texten kan vinna allmänt gillande.

Generalförsamlingen etablerade år 1985 FN:s frivilliga fond för urbe-
folkningar. Fonden, som får sina medel från regeringar och frivilligor-
ganisationer, tillhandahåller ekonomiska bidrag till urbefolkningsrepre-
sentanter för att möjliggöra för dem att delta i arbetsgruppens möten.

Det finns också kopplingar mellan urbefolknings- och minoritetsfrå-
gor, vilka tas upp i en arbetsgrupp inom FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna.

Det internationella året för urbefolkningar 1993

FN:s generalförsamling beslöt den 18 december 1990 att förklara år
1993 som det internationella urbefolkningsåret. Temat är ”Indigenous
peoples - a new partnership”. Syftet med året är att stärka internatio-
nellt samarbete för att lösa urbefolkningarnas problem på sådana områ-
den som exempelvis mänskliga rättigheter, miljö, utveckling, utbildning
och hälsa. Generalförsamlingen har utsett FN:s center för mänskliga
rättigheter att vara samordnare för de aktiviteter som skall äga rum un-
der året samt uppmanat regeringar, FN-organ och andra relevanta orga-
nisationer att genom särskilda åtgärder uppmärksamma världens urbe-
folkningar under det internationella året. FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna har inbjudit medlemsstaterna att informera om
de anstalter de vidtar med anledning av året samt att föreslå teman och
aktiviteter.

I anledning av detta har den svenska regeringen uppdragit åt chefen
för Utbildningsdepartementet att tillkalla en delegation med uppgift att
i samråd med urbefolkning och frivilligorganisationer, föreslå teman
och aktiviteter under urbefolkningsåret.

3 Samerna i regeringsformen

Min bedömning: I regeringsformen ges redan i dag skydd för sa-
merna som etnisk minoritet i Sverige. Någon ytterligare grund-
lagsreglering i syfte att stärka samernas rättsliga ställning är där-
för inte nödvändig.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen konstaterar att det i
1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen sägs att etniska, språkliga och
religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget sam-
fundsliv bör främjas. Samerna utgör en sådan minoritet som omfattas av
bestämmelsen. De intar emellertid en särskild ställning bland minorite-
terna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig befolkning. Utredningen

30

anser därför att samernas särskilda ställning i egenskap av urbefolkning
bland vårt lands minoriteter bör markeras genom ett tillägg till den
nämnda bestämmelsen i regeringsformen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker försla-
get om en grundlagsreglering anser att regeringsformens nuvarande ly-
delse ger samerna ett fullgott skydd som etnisk minoritet. De samiska
organisationerna, bl.a. Svenska samernas riksförbund (SSR), anser det
föreslagna tillägget till regeringsformen vara otillräckligt och anser att
grundlagen bör tillföras en bestämmelse om kollektivt skydd för mark
och vatten. Några instanser, som visserligen tillstyrker utredningens för-
slag, anser att det föreslagna tillägget till regeringsformen mer har sym-
boliskt än reellt värde.

Skälen för min bedömning: 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) innehål-
ler ett antal program- eller målsättningsstadganden. Bestämmelsen är
inte rättsligt bindande utan anger mål för den samhälleliga verksamhe-
ten. Som sådan kan den ha eller få politisk betydelse och frågan om
dess effekt kan bli föremål för politisk kontroll.

I 2 kap. RF finns bestämmelser om skydd för våra fri- och rättigheter.
Föreskrifterna är rättsligt bindande och gäller i princip förhållandet
mellan enskilda och ”det allmänna”. Med ”det allmänna” avses i detta
sammanhang dels det allmännas verkställande organ, t.ex. förvaltnings-
myndigheter, dels de normgivande organen när dessa beslutar för en-
skilda betungande, offentligrättsliga föreskrifter (prop. 1975/76:209 s. 86,
140).

Såväl 1 kap. 2 § som 2 kap. RF är av betydelse för samerna som be-
folkningsgrupp.

I 1 kap. 2 § fjärde stycket RF slås fast att etniska, språkliga och religi-
ösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur-
och samfundsliv bör främjas. Genom den bestämmelsen har enligt 1973
års Fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) grundvalen för
svensk invandrings- och minoritetspolitik programmatiskt förankrats i
grundlagen. I propositionen framhöll föredraganden (prop. 1975/76:209
s. 138) att ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt
tolkning och därmed innefatta bl.a. samernas renskötsel.

1 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lagar eller andra föreskrifter inte får in-
nebära att en medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras,
hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Eftersom samerna
tillhör en etnisk minoritetsgrupp omfattas de av bestämmelsen.

2 kap. 18 § RF innebär att den vilkens egendom tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande är tillförsäkrad ersättning
för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Samernas bruksrätt till
renbetesmarkerna, vilken regleras i rennäringslagen (1971:437), omfat-
tas av bestämmelsen på samma sätt som gäller för äganderätt. Rättighe-
ten skulle visserligen kunna upphävas genom lagstiftning, men så länge
den utövas kan den inte fråntas samerna, vare sig i lag eller i annan
form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF (jfr NJA 1981 s. 1).

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

31

Dessa regler står i god samklang med Sveriges folkrättsliga förpliktel-
ser när det gäller minoritetsskydd. Av särskilt intresse här är artikel 27 i
1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter,
som syftar till ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbe-
greppet bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella
förutsättningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring.

Det jag nu har redovisat talar enligt min mening för att gällande be-
stämmelser i RF, sedda mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga förplik-
telser, ger samerna som etnisk minoritet ett fullgott grundlagsskydd. En
ytterligare markering i RF av samernas särskilda ställning finner jag
därför sakna betydelse. RF bör således inte ändras.

Samerna har emellertid i egenskap av urbefolkning i detta land gente-
mot övriga minoritetsgrupper en särskild ställning. Samerna har funnits
i de nordliga delarna av Skandinavien innan dessa områden i någon
större utsträckning befolkades av andra och innan den nuvarande svens-
ka nationalstaten växt fram. Den samiska kulturen är därför sedan länge
en betydelsefull del av vårt svenska kulturarv, på samma sätt som arvet
från den befolkning som på motsvarande sätt kan ses som urbefolkning
i landets övriga delar. Till detta kommer att samerna till skillnad från
nära nog samtliga andra minoritetsgrupper i Sverige inte kan förlita sig
på något stöd för sin kultur och sitt språk från något annat land där de
utgör folkflertalet eller har en stabil kulturell och språklig bas. Särskil-
da åtgärder kan därför anses påkallade för att vårda och utveckla det
svenska kulturarv som det samiska inslaget utgör. Ett betydelsefullt in-
strument i detta sammanhang kan vara en officiell samisk institution.
Jag kommer i det följande att lägga fram ett förslag om en sametingslag
i syfte att genom en ny statlig institution ge samerna ett betydande infly-
tande i frågor som berör den samiska kulturen och de samiska näring-
arna.

Ett annat önskemål om grundlagsreglering som samernas företrädare
har framfört avser rätten till mark och vatten. Jag kan inte biträda detta
önskemål. Som samerättsutredningen framhållit skulle en sådan grund-
lagsbestämmelse kunna utformas som ett skydd mot markägarnas ensi-
diga förfogande över mark och vatten inom renskötselområdet i strid
mot samiska intressen. Det skulle alltså bli fråga om en reglering av det
rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna. Bestämmelsen
skulle enligt samerättsutredningen också kunna ges formen av ett skydd
mot ingrepp av offentligrättslig karaktär i den samiska bruksrätten ge-
nom lagstiftning, myndighetsbeslut etc.

Det skydd som RF ger för fri- och rättigheter gäller - som jag tidigare
anfört - i princip endast gentemot det allmänna. Orsaken till detta är i
första hand att ett rättighetsskydd som skall gälla gentemot lagstiftaren,
riksdagen, måste ges i en form som binder denna, nämligen i grundlag,
medan det däremot för att skydda en enskilds rättigheter mot angrepp
från andra enskilda i de flesta fall är tillräckligt med vanlig lag. Därtill
kommer att det inte är praktiskt möjligt att låta rättighetsskyddet gene-
rellt avse även förhållandet mellan enskilda, eftersom man då även nöd-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

32

gas att i grundlagen detaljerat ange vilka rättighetsinskränkande beteen-
den som är förbjudna för den enskilde och vilka rättsverkningar som
följer på överträdelser av förbuden. En grundlagsreglering av rättsför-
hållandet mellan enskilda skulle vidare kunna leda till konflikter med
civilrättsliga regler i vanlig lag på t.ex. avtalsrättens område. (Jfr prop.
1975/76:209 s. 85 f.). I likhet med samerättsutredningen anser jag därför
att det rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna inte bör
regleras i grundlagen.

Frågan är då om det finns skäl att föreslå en grundlagsregel som regle-
rar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i förhållande till det
allmänna. Företrädare för samerna har framhållit att vad man önskar
reglera inte är den enskilde individens rätt utan det samiska folkets kol-
lektiva rätt till mark och vatten. Det bör då framhållas att de i 2 kap.
RF angivna rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sve-
rige hävdar i fråga om mänskliga rättigheter tar sikte på individuella
rättigheter. Principiella skäl talar därför mot att införa en bestämmelse
om kollektiva rättigheter i kapitlet om fri- och rättigheter i RF. Dessut-
om ger bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF redan samerna ett egendoms-
rättsligt skydd i grundlagen.

I detta sammanhang kan även nämnas att Fri- och rättighetskommit-
tén (Ju 1992:01) har i uppdrag att utreda bl.a. frågan om grundlags-
skydd för äganderätten och överväga preciseringar som ytterligare för-
stärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande
förfoganden.

Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Laurén.

4 Ett sameting som statlig myndighet

Mitt förslag: I syfte att förbättra de svenska samernas möjlighe-
ter att som en minoritet bland landets befolkning hålla sin kul-
tur levande inrättas en särskild statlig myndighet - Sametinget -
vars ledamöter utses genom val bland den samiska befolkning-
en.

Grundläggande bestämmelser om Sametingets uppgifter och
om hur det utses och organiseras ges i en särskild lag - same-
tingslagen.

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Utredningen föreslår dock att lagen också skall innehålla vissa deklara-
tioner om faktiska förhållanden samt om statens ansvar för samerna.
Utredningen föreslår att lagen benämns samelag.

Remissinstanserna: Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissin-
stanserna. Några remissinstanser avstyrker eller uttalar tveksamhet be-
träffade förslaget om Sametingets status som statlig förvaltningsmyndig-
het. Justitiekanslern ser t.ex. inte några avgörande hinder mot att Same-
tingets fullmäktigeförsamling likställs med en beslutande kommunal

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

församling. Härigenom skulle tinget ges en ställning som är sedvanlig
för svensk rätt i vad avser folkvalda beslutande församlingar. Riksdagens
ombudsmän (JO) påpekar att frågan om Sametingets ställning har bety-
delse för bl.a. förvaltningslagens (1986:223) tillämplighet i ärenden som
handläggs hos Sametinget och menar att frågan förtjänar ytterligare
överväganden.

Skälen för mitt förslag: Jag vill börja med att erinra om att riksdagen
år 1977 vid behandlingen av propositionen om insatser för samerna re-
dovisade sin syn på samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige
(prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289):

”De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som
läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är en et-
nisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i
sitt eget land intar en särställning. Utskottet ansluter sig till denna
grundsyn och anser det värdefullt att den uttalas så klart. I proposi-
tionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid ut-
byggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme
även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga
minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det
är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska mino-
riteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritets-
politiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Ut-
skottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som
i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang.”

Riksdagen har alltså klart uttalat sig för att samerna, såsom en del av
Sveriges ursprungliga befolkning intar en särskild ställning i förhållan-
de till andra minoriteter i landet.

Samerna utgör en förhållandevis liten del av Sveriges nutida befolk-
ning. Som förut nämnts kan, även med en generös definition av vem
som är att anse som same, antalet beräknas till mellan 15 000 och
20 000 personer. Av dem sysslar endast en minoritet med den näring
som traditionellt förknippas med samisk kultur, renskötsel. Någon ex-
pansion av renskötseln torde inte vara praktiskt möjlig. Tvärtom råder
betydande samstämmighet om att antalet renar för närvarande är i över-
kant. Samisk kultur odlas emellertid också av samer utanför de renskö-
tande familjerna, även av sådana personer som lämnat de trakter där sa-
mer traditionellt varit bosatta eller stadigvarande rört sig inom.

Även om många som räknar sig som samer har ett betydande intresse
för den samiska kulturen är gruppen samer totalt sett så liten att detta
speciella inslag i landets kulturarv kan riskera att utplånas, om inte sär-
skilda åtgärder vidtas för att stödja en levande samisk kultur. Skälet att
statsmakterna särskilt skall verka för den samiska kulturen är, som för-
ut har berörts, att samerna, som en del av den ursprungliga befolkning-
en i landet, får anses inta en särställning i förhållande till andra, i sen
tid till landet invandrade minoriteter.

Samerna har själva skapat olika organisationer för att bevaka vad de
ser som samiska intressen. Ett mer kraftfullt instrument för främjandet

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

34

av den samiska kulturens utveckling bör dock kunna skapas genom en
särskild statlig myndighet med överblick över de samiska frågorna, för-
utsatt att samerna själva engageras i denna myndighets verksamhet.

För att få ett verkligt engagemang från den samiska befolkningen bör
denna myndighet göras annorlunda än ett traditionellt statligt verk. Ut-
redningen har till den delen föreslagit att myndigheten får formen av ett
sameting, vars ledamöter utses bland samerna genom val. Tinget skulle
sedan inom sig forma en styrelse för de löpande göromålen.

Jag anser att utredningens förslag om en myndighet i form av ett sa-
meting bör följas. Denna lösning ger grund för ett engagemang från sa-
mernas sida, den har bred uppslutning från samerna och en sådan lös-
ning har framgångsrikt introducerats i Norge. Det är också sannolikt att
samerna själva med ett sådant organ bättre än för närvarande kan hante-
ra de motsättningar mellan olika samiska grupperingar som finns.
Framför allt gäller det mellan renskötande och icke renskötande samer.

Jag är medveten om att lösningen är okonventionell när det gäller en
statlig myndighet. Den ryms dock inom de legala ramar som gäller. Det
förhållandet att ledamöter i statliga myndigheters beslutande organ utses
av enskilda subjekt har förekommit i inte helt ringa omfattning. Sådant
utseende av statliga befattningshavare utgör myndighetsutövning genom
enskild och kräver stöd i lag. Det senare tillgodoses genom att den
grundläggande regleringen av Sametinget ges helt i lagform.

Jag vill understryka den principiella betydelse det har att detta organ
för samiska frågor offentligrättsligt får ställning som en statlig myndig-
het under regeringen. Trots benämningen ”ting” är det inte fråga om
något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller
kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ. Samer som är
svenska medborgare deltar i riksdags- och kommunalval som alla andra
svenska medborgare. Det vore enligt min mening ytterligt olyckligt om
en del av Sveriges ursprungsbefolkning skulle skiljas ut från landets sty-
relse och politiska liv.

5 Definitionen av vem som är same

Mitt forslag: Med same avses i sametingslagen den som anser sig
vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk

i hemmet eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller mor-
föräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd
till Sametinget.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Samerättsutredningens förslag: Avviker delvis från mitt förslag på så
sätt att krav ställs att personen ifråga eller någon av hans föräldrar, far-
eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk.

35

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat
sig i frågan tillstyrker samerättsutredningens förslag.

Skälen for mitt förslag: Den definition av begreppet same, som jag fö-
reslår, får betydelse vid tillämpning av sametingslagen när det gäller att
avgöra vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är valba-
ra till Sametinget.

Det finns flera olika sätt att definiera en minoritet. Man kan välja ob-
jektiva kriterier såsom härstamning, ras, språk, bosättning och yrke.
Man kan också utgå från personens egen uppfattning om sig själv. En-
ligt en sådan, subjektiv, definition tillhör de personer minoriteten som
själva anser sig göra det. I Sverige har den subjektiva minoritetsdefini-
tionen förespråkats under senare tid (jfr SOU 1984:58, Invandrar- och
minoritetspolitiken s. 55). Såväl minoriteten som samhället har emeller-
tid intresse av att förena det subjektiva kriteriet med objektiva kriterier.
Det gäller särskilt om en minoritet har särskilda rättigheter. När krite-
rierna väl är fastlagda torde det främst vara en angelägenhet för minori-
teten själv att göra bedömningen om en viss person uppfyller kriterier-
na.

Allt talar enligt min mening för att utgångspunkten även i sametings-
lagen bör vara den subjektiva minoritetsdefinitionen - envar måste
självfallet ha rätt att avstå från att räknas som tillhörande en minoritet.
Det finns emellertid, som också samerättsutredningen framhåller, skäl
för att förena den subjektiva definitionen med något eller några objekti-
va kriterier. Jag har för min del i likhet med utredningen fastnat för att
språket bör vara ett sådant objektivt kriterium i en defintion av begrep-
pet same i sametingslagen.

Det främsta skälet till att även jag väljer språket som ett kriterium är
att Finland och Norge använder det kriteriet. Om språket inte vore ett
kriterium i en svensk definition skulle den situationen kunna uppstå att
en person kan anses som same i Norge och Finland men inte i Sverige
och vice versa. I Finland definieras same som den person som lärt sig
samiska som första språk eller haft föräldrar, far- eller morföräldrar
som lärt sig samiska som första språk. I Norge anses den person vara sa-
me som förklarar att han uppfattar sig själv som same och har samiska
som hemspråk eller att han har eller har haft någon förälder, far- eller
morförälder med samiska som hemspråk.

Samerättsutredningens förslag i fråga om det språkliga kriteriet stäm-
mer närmast överens med den finska definitionen. Jag har för min del
lagt den norska definitionen till grund för mitt förslag. Jag anser att den
av mig föreslagna definitionen återspeglar en något generösare inställ-
ning från statsmakternas sida till vem som bör anses som same i same-
tingslagens mening. Den lägger inte avgörande vid i vilken ordning sa-
miska och svenska har lärts i hemmet. Det avgörande är att samiska har
använts som språk i hemmet.

I likhet med samerättsutredningen föreslår jag ett alternativt objektivt
kriterium när det gäller att definiera begreppet same.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

36

Om det godtas att den skall anses som same som känner sig som så-
dan och fyller språkkravet, bör också avkomlingar till denne kunna an-
ses som samer, även om de inte själva fyller språkkravet. De har ju dock
klart ett samiskt påbrå. Mot den bakgrunden vill jag föreslå att även den
där någon av hans föräldrar är eller har varit upptagen i röstlängden till
Sametinget skall anses som same.

Detta kriterium kan få betydelse för senare generationer, för vilka an-
vändningen av det samiska språket har försvagats. Genom bestämmelsen
kan ättlingar i rakt nedstigande led till den som en gång fyllt språkkrite-
riet i led efter led kvalificera sig som samer genom att varje generation
utnyttjar sin möjlighet att antecknas i röstlängden.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

6 Sametingets uppgifter och ansvarsområde

Mitt förslag: Sametinget skall verka för en levande samisk kul-
tur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder
som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter skall sär-
skilt höra att

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel
ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer
samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma för-
fogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 §
skollagen (1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska
behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande
av mark och vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i väsentliga delar
med mitt förslag. Utredningen har dock sett främjandet av samiskt kul-
turliv och samiskt samhällsliv som skilda saker.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker försla-
get. De samiska organisationerna anser dock att Sametinget måste få re-
ella befogenheter att besluta i frågor då mark och vatten skall användas
för andra ändamål än samiska.

Skälen för mina förslag:

Allmänt

Den särskilda myndigheten för samiska frågor är, som jag nyss nämnt,
avsedd att bli ett instrument för att behålla en levande samisk kultur i
landet. Uppgiften förutsätter givetvis att det finns ett tillräckligt engage-
mang för detta hos dem som räknar sig som samer. Vilka frågor som är

37

viktiga och den inbördes prioriteringen mellan dem är med detta syn-
sätt i väsentliga delar en uppgift för Sametinget att ta ställning till.

Sametinget bör sålunda stå fritt att ta upp och ställa förslag i alla de
olika frågor som tinget finner vara av särskilt intresse med hänsyn till
en levande samisk kultur i landet. De medel som ställs till tingets förfo-
gande bör tinget få använda för de ändamål det finner mest angelägna,
förutsatt givetvis att det inte rör sig om medel anslagna för ett bestämt
ändamål.

Den generella och grundläggande uppgift för Sametinget som jag nu
har angivit bör i författningstexten kunna anges så att tinget skall verka
för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter
och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.

Det av mig nu förordade ordvalet avviker från utredningens förslag
till lagtext. Utredningen föreslår sålunda att tinget skall verka för både
samiskt kulturliv och samiskt samhällsliv samt att initiativen skall kun-
na avse såväl samisk kultur som samiska näringar.

För egen del ser jag svårigheter att dra en gränslinje mellan samisk
kultur och samiskt samhällsliv. Samisk kultur framstår som det vidare
begreppet. Till en befolknings kultur räknas inte bara dess konst, musik
och liknande utan även dess språk, seder, förhållningssätt och sådana
specialiserade näringar som ger ett särskilt underlag för kulturyttringar-
na.

När jag i den föreslagna lagtexten talar om en levande samisk kultur
är det kultur i denna vida bemärkelse som jag avser. Den bör då rimli-
gen inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den mån
ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur ingår givetvis
detta näringsfång i kulturen. Den vidare innebörd som jag i detta sam-
manhang vill ge åt begreppet kultur överensstämmer också med den
tolkning av begreppet som avsetts vid avfattandet av 1 kap. 2 § fjärde
stycket RF. När propositionen som behandlade det stadgandet (prop.
1975/76:209) lades fram, framhöll föredraganden, att samernas kultur
skulle innefatta bl.a. den renskötsel som är ett centralt inslag i deras lev-
nadssätt (s. 138).

Jag vill gärna betona att uppgiften skall vara att verka för en levande
samisk kultur. Det är alltså inte fråga om ett musealt bevarande av för-
hållanden som de var vid en viss tidpunkt. För samernas del måste gi-
vetvis få ske en utveckling av kulturen. Det är en annan sak att som en
bas för denna utveckling bära med sig kunskap om och från gången tid.

Att en utveckling är ofrånkomlig är tydligt på flera områden, inte
minst då det gäller språket. Annan utveckling kan ge andra effekter,
t.ex. att det speciellt samiska inslaget i människornas dagliga liv i vissa
hänseenden minskar och att intresset förskjuts till andra delar av det sa-
miska kulturarv de fått. Så kan bli fallet vid förändringar i sysselsätt-
ningen. Om exempelvis samer i större omfattning skulle inrikta sig på
en sådan verksamhet som bedrivs även av andra än samer, kan inte där-
med den branschen i sig börja betraktas som en speciell samisk näring.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

38

Däremot kan givetvis en sådan verksamhet drivas på ett sådant sätt att
den lyfter fram samisk tradition och samisk kultur i övrigt.

En levande samisk kultur har sålunda inte ett en gång för alla givet
innehåll. Den beror i varje generation på vad den befolkning som kän-
ner sig som samer gör av det samiska kulturarv som lämnats den. Det
är därför naturligt att Sametingets huvuduppgift blir att värna den sami-
ska kultur som den verksamma samiska befolkningen i landet själv vill
slå vakt om.

Vid sidan om sin breda uppgift att verka för en levande samisk kultur
bör Sametinget också tilläggas vissa speciella uppgifter av mer gängse
typ för en förvaltningsmyndighet. Vilka dessa uppgifter skall vara kan
knappast besvaras en gång för alla. Utvecklingen får visa vad som är
lämpligt. Jag anser att man kan börja med ett begränsat antal uppgifter,
som tydligt är av den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och
avgöra.

Främst kommer då sådant som fördelning av statsmedel för samisk
kultur, sameskolans verksamhet och arbetet med utveckling av det sa-
miska språket. Exempel på ytterligare konkreta uppgifter som bör kun-
na läggas på Sametinget är användningen av de medel som kan komma
att anvisas för ersättning av rovdjursrivna renar.

Jag skall nu något närmare behandla några av de speciella uppgifter
som jag anser bör läggas på Sametinget från början och som bör anges i
sametingslagen.

Bidrag till samisk kultur m.m.

Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes Jämtländska renbe-
tesfjällens skogsfond, Jämtländska lappväsendets fond samt Västerbot-
tens och Norrbottens lappfonder till en gemensam fond, kallad Statens
lappfond. 1971 års riksdag omvandlade Statens lappfond till Samefon-
den (prop. 1971:51, bet. 1971:JoU37, rskr. 1971:216). Beslutet innebar
att man behöll systemet med en särskild fond, vars medel används till
gagn för samerna. Medel utgår sålunda för att främja och stödja rennä-
ringen, den samiska kulturen och samiska organisationer i enlighet med
bestämmelser i rennäringsförordningen (1971:438). Fondmedlen består
bl.a. av ersättningar för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtel-
seavgifter.

Styrelsen för Samefonden är en statlig myndighet. Den består av sex
ledamöter som regeringen utser. Tre av ledamöterna skall utses efter
förslag av de samiska organisationerna. Inom Samefondens styrelse
finns en kulturdelegation med tre ledamöter varav två sameföreträdare.

Enligt bestämmelserna i rennäringsförordningen skall Samefondens
medel, som förvaltas av Kammarkollegiet, användas för följande ända-
mål (19 §):

1. kostnad för inköp eller arrende av mark för renskötseländamål
och för förvaltning av renbetesfjällen,

2. kostnad för fiske- och jaktvårdande åtgärder på mark ovan odlings-
gränsen och på renbetesfjällen samt för fiske- och jaktbevakning,

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

39

3. bidrag till rennäringens rationalisering enligt 40 och 41 §§,

4. bidrag till andra kostnader för åtgärder till främjande av rennäring-
en,

5. kostnad till främjande av den samiska kulturen och samiska orga-
nisationer,

6. förvaltningskostnad för Samefondens styrelse.

Fondmedel utbetalas av Kammarkollegiet.

Regeringen fastställer efter förslag av Samefondens styrelse det belopp
som får utgå ur Samefonden. Under budgetåret 1992/93 får högst
3 600 000 kr samt 85 procent av det belopp som enligt 3 § rennärings-
förordningen tillfaller fonden disponeras för den med fondmedel finan-
sierade verksamheten. Av detta belopp får högst 3 500 000 kr disponeras
för främjande av den samiska kulturen och för samiska organisationer.
Samefondens kulturdelegation prövar ärenden om bidrag för ändamål
som anges i 19 § 5.

Med anledning av förslag i prop. 1976/77:80 (bet. 1976/77:KrU43,
rskr. 1976/77:289) finns i statsbudgeten ett särskilt anslag för bidrag till
samisk kultur. Anslaget uppgår budgetåret 1992/93 till 6 872 000 kr.
Även dessa medel fördelas av Samefondens kulturdelegation. Härutöver
disponerar kulturdelegationen under budgetåret 1992/93 595 000 kr un-
der anslaget Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet.

Enligt min mening bör Sametinget överta ansvaret för fördelningen
av de medel som utgår ur Samefonden för åtgärder enligt 19 § 5 rennä-
ringsförordningen, det under elfte huvudtiteln upptagna anslaget B 3.
Bidrag till samisk kultur samt de medel som Samefondens kulturdelega-
tion för närvarande disponerar under elfte huvudtiteln anslaget B 41.
Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet. Övriga i 19 §
rennäringsförordningen omnämnda ändamål bör tills vidare alltjämt
ankomma på den särskilda Samefondsstyrelsen. Enligt min mening kan
det emellertid finnas skäl att efter någon tids erfarenhet av Sametingets
verksamhet pröva lämpligheten av att överföra hela ansvaret för Same-
fonden på tinget.

Senare i dag (bilaga 3 till denna proposition) lägger chefen för Kul-
turdepartementet fram vissa förslag om samisk slöjd, samisk biblioteks-
konsulentservice samt sameradio och -TV som ytterligare förstärker Sa-
metingets roll inom det samiska kulturområdet.

Mitt förslag innebär att samerna nu själva får ett samlat och övergri-
pande ansvar för stödet till samiska organisationer och för stödet till sa-
misk kultur. Mitt förslag innebär också att Sametinget förutom att
handlägga olika anslags- och bidragsärenden skall ha ett ansvar för att
följa och utvärdera verksamheten, bedriva viss utredningsverksamhet
och rådgivning.

Denna uppgift att hantera det ekonomiska stödet ligger mycket väl i
linje med den generellt angivna huvuduppgiften att främja en levande
samisk kultur. I likhet med samerättsutredningen anser jag att den ställ-
ning som Sametinget får som ett centralt kulturellt organ för samerna i
Sverige bör leda till samordningsvinster och större effektivitet i vid be-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

40

märkelse. Ett samarbete mellan Sametingen i Sverige och Norge samt
Sameparlamentet i Finland inom kulturområdet bör också underlättas
genom mitt förslag och kunna innebära en bredare bas för olika kultu-
rella aktiviteter och därigenom skapa goda möjligheter att effektivt ut-
nyttja resurserna.

Sameskolan

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att samerna, så länge de själva
önskar detta, skall ha tillgång till två likvärdiga utbildningsalternativ på
det obligatoriska skolstadiet, sameskola och grundskola. Verksamheten i
sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i sameskolförordningen
(1967:216) och i förordningen (SKOLFS 1991:23) om försöksverksam-
het med sameskola i Kiruna. Sameskolan är, till skillnad från grundsko-
lan, en skola med staten som huvudman.

Sameskolor finns i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk
och Tärnaby. I Kiruna anordnas sameskola på försök. Läsåret 1991/92
förekommer undervisning i årskurserna 1-6. Integrerad samisk under-
visning bedrivs vid grundskolan i Gällivare, Härjedalens, Jokkmokks,
Kiruna, Krokoms, Storumans, Strömsunds och Åre kommuner. Elevan-
talet vid sameskolorna uppgår läsåret 1991/92 till 137. Därutöver deltar
130 elever i den integrerade sameundervisningen.

Vid sameskolan sker undervisning på svenska och samiska. Ämnet sa-
miska förekommer i samtliga årskurser.

Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till Jokkmokk.
Styrelsen består fr.o.m. den 1 juli 1992 av fem ledamöter, som utses av
regeringen för bestämd tid. Ledamöterna utses efter förslag från olika
samiska organisationer. Närmast under styrelsen finns en skolchef, som
också förordnas av regeringen. Kostnaderna för sameskolan beräknas
budgetåret 1992/93 uppgå till närmare 25 milj.kr.

Enligt min mening bör Sametinget ges ett ansvar för att genomföra
utbildningen inom sameskolan inom ramen för de föreskrifter stats-
makterna meddelar. Mitt förslag innebär att Sametinget får uppgiften
att utse ledamöterna i sameskolstyrelsen och att tillsätta tjänsten som
skolchef. Med hänsyn till att Sametinget avses vara en statlig myndighet
ändras emellertid inte skolans status som en skola med statligt huvud-
mannaskap.

Mitt förslag föranleder inte någon ändring i skollagen. Där finns så-
lunda endast föreskrifter om det statliga huvudmannaskapet (1 kap.
7 §), om att det skall finnas en särskild styrelse för sameskolan och om
denna styrelses uppgifter (8 kap. 6 §). Däremot kommer det att krävas
ändringar i sameskolförordningen. Jag avser att återkomma till rege-
ringen i den frågan, om riksdagen godkänner förslaget om Sametingets
ansvar för sameskolan.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att det inte behöver tas för
självklart att samiska skolor måste ha staten som huvudman. Med de
förbättringar i de fristående skolornas ställning som nyligen genomförts
kan det mycket väl bli så att samerna föredrar att driva sameskolor som

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

41

fristående skolor, med de starkare möjligheter att självständigt värna
och utveckla den samiska skolan som följer därav. Det är emellertid en
fråga som måste ankomma på samerna själva att ta initiativ till. Beroen-
de på vad som kan komma ut av sådana initiativ får man sedan ta ställ-
ning till om sameskolan skall bibehållas som en särskild statlig skol-
form.

Språkarbetet

Jag kommer i det följande (avsnitt 9) att mer ingående behandla frågan
om det samiska språket. Jag vill dock redan här nämna att mina slutsat-
ser i den frågan har lett till att ytterligare en naturlig uppgift för Same-
tinget blir att leda det samiska språkarbetet.

Sametinget i samhällsplaneringen

Med Sametinget som en central statlig förvaltningsmyndighet och med
dess speciella förankring hos landets samiska befolkning är det naturligt
att tinget får en roll i samhällsplaneringen i stort.

Dess uppgift bör här vara att bevaka att de specifikt samiska behoven
beaktas i planeringen. Utredningen har föreslagit den mer långtgående
formuleringen att tinget skall bevaka att samiska behov tillgodoses. Jag
kan inte ställa mig bakom en sådan bestämmelse. Den skulle innebära
att Sametinget kom att intaga en överordnad ställning i förhållande till
andra myndigheter samt utgöra en indikation på att vid motstående in-
tressen de samiska alltid i första hand skulle tillgodoses. Ett sådant för-
steg för en befolkningsgrupps intressen i förhållande till andras är inte
rimligt som generell regel. Därtill kommer att det inte alltid kan vara
helt lätt att avgöra vad som bör anses som ett samiskt intresse för samer-
na som befolkningsgrupp och vad som kan vara personliga ekonomiska
intressen för enskilda samer.

Om Sametinget däremot, i enlighet med vad jag föreslagit, får i upp-
gift att bevaka att de samiska behoven beaktas finns det anledning tro
att tinget kommer att koncentrera sig på frågor som är av principiell el-
ler eljest stor betydelse för samerna och deras kultur. Därmed får myn-
dighetens inskridanden den tyngd de bör ha.

Med hänsyn till den vikt för samiskt kulturliv som rennäringen har
haft och ännu har finns det anledning att särskilt markera ansvaret för
att rennäringens intressen beaktas vid utnyttjande av mark och vatten.

Länsstyrelsen och dess rennäringsdelegation utgör den regionala ren-
näringsmyndigheten medan dessa frågor på central nivå handhas av Sta-
tens jordbruksverk. Som jag nyss redogjort för kommer Sametinget att
få ett särskilt ansvar för att rennäringens intressen beaktas i olika sam-
manhang. Sametinget kommer att få en viktig uppgift som remissinstans
innan frågor som är viktiga för rennäringen avgörs på regional och cen-
tral nivå. På några års sikt och sedan erfarenhet vunnits av Sametingets
verksamhet kan det finnas skäl att överväga om inte Sametinget kan
överta vissa myndighetsuppgifter inom rennäringens område.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

42

Utredningen har föreslagit att utöver en föreskrift i lagen om beva-
kande av samiska behov skulle anges också att tinget skulle samverka
med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig i frågor som
rör samiska intressen. Enligt min mening ligger dessa uppgifter väsentli-
gen redan i den huvuduppgift jag föreslagit för tinget och därtill själv-
klart också i den föreslagna specialuppgiften när det gäller samhällspla-
neringen. En sådan föreskrift om samverkan och yttrande som utred-
ningen har föreslagit fyller därför inte något självständigt syfte.

Däremot anser jag, i likhet med utredningen, att det kan finnas skäl
att särskilt markera tingets informerande verksamhet. Den uppgiften
kan lämpligen anges så att Sametinget skall informera om samiska för-
hållanden. Däri ligger givetvis både information om kulturen i allmän-
het och om de förhållanden som uppfattas som problematiska för sa-
merna.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

7 Sametingets organisation och arbete

Mitt forslag: Sametinget organiseras som en vald ledamotsför-
samling om 31 ledamöter. Till sitt förfogande för den löpande
verksamheten har Sametinget en styrelse som tinget utser. Rege-
ringen förordnar ordförande för tinget efter förslag från Same-
tinget. Sametinget skall också utse en valnämnd med uppgift att
under tinget svara för valet till tinget. Sametinget beslutar om
de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och
verkställighet. Sametinget beslutar också om kansliort för Same-
tinget.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslagen lämnas i allmänhet utan erinran eller
tillstyrks. Bland de remissinstanser som yttrat sig i frågan om kansliort
för Sametinget är uppfattningen splittrad.

Skälen för mina förslag: Jag har här tidigare förordat inrättande av ett
Sameting som en statlig förvaltningsmyndighet. Dess ledamöter skulle
utses genom val bland den samiska befolkningen. Ledamöterna måste,
eftersom det rör sig om en statlig myndighet som lyder omedelbart un-
der regeringen, vara svenska medborgare. Tinget får därmed samma
drag av kollegial myndighet som exempelvis s.k. nämndmyndigheter el-
ler myndigheter som organiseras som råd med ledamöterna som det
egentliga beslutande organet.

När antalet ledamöter i tinget skall bestämmas måste, enligt min me-
ning, utgångspunkten vara att församlingen blir tillräckligt stor för att
kunna vara representativ för den samiska befolkningen i landet. Som
jag förut framhållit torde myndighetens framgång med sina uppgifter i
mycket bero på det engagemang som finns från samernas sida. Det är
därför viktigt att representationen i tinget inte blir för smal.

43

En utgångspunkt vid bestämmandet av tingets storlek kan, såsom ut-
redningen visat på, vara föreskrifterna i kommunallagen om fullmäkti-
ge. Jag stannar då för 31 ledamöter i tinget. Det motsvarar det lägsta an-
talet ledamöter i kommunfullmäktige i sådana kommuner som har
12 000 röstberättigade invånare eller därunder.

Med tanke på att det totala antalet personer i landet som uppfattar sig
som samer ligger omkring 17 000 torde röstlängden knappast komma
att uppta mer än 12 000 namn. Med erfarenheterna från det norska sa-
metingsvalet är det sannolikt att antalet blir åtskilligt lägre. Därmed får
också anses att tingets storlek blir fullt tillräcklig för att tinget skall bli
representativt för de samer som engagerar sig i tinget.

Antalet ledamöter i tinget bör regleras i sametingslagen.

Det är givet att en representativ församling av den storlek det nu är
fråga om inte kan vara samlad allt för ofta och omedelbart handlägga de
löpande ärendena. För den löpande förvaltningen bör tinget till sitt för-
fogande ha en styrelse som tinget själv utser. Styrelsen bör bestå av sju
ledamöter och utses bland tingets ledamöter. Styrelsen bör ha till upp-
gift att bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sameting-
et. Den bör också ha hand om den ekonomiska förvaltningen. Dessut-
om bör det ankomma på styrelsen att verkställa Sametingets beslut och
i övrigt fullgöra de uppdrag som tinget lämnat över till styrelsen.

Det är vanskligt att i förväg avgöra hur ofta tinget behöver samlas. Det
är en sak som lämpligen kan överlåtas på tinget att besluta när det gäl-
ler ordinarie sammanträden. Sammanträde bör dock också hållas om
styrelsen eller minst en tredjedel av Sametingets ledamöter begär det el-
ler om ordföranden anser att det behövs.

Sametinget bör enligt min mening också tillsätta en valnämnd som
skall svara för valet till Sametinget. I övrigt bör Sametinget kunna till-
sätta de nämnder som utöver styrelsen och valnämnden behövs för att
fullgöra Sametingets uppgifter och för verksamheten i övrigt. Sådana
nämnder kan t.ex. bli aktuella inom kulturområdet, det samiska språk-
området och inom de samiska näringarna.

Som jag förut nämnt i samband med redogörelsen för Sametingets
uppgifter anser jag att Sametinget också skall tillsätta den styrelse för sa-
meskolan som föreskrivs i skollagen samt skolchef för sameskolan. Var-
ken styrelsen för sameskolan eller sameskolchefen är dock därmed av-
sedda att bli organ som ingår i Sametinget. Sameskolstyrelsen förblir så-
lunda en egen statlig myndighet med skolchefen under sig.

Jag anser att frågan om var Sametinget skall ha sitt kansli bör avgöras
av samerna själva. Det får bli en av de första frågorna för det nystartade
Sametinget att ta ställning till.

Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i regerings-
formen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att följa de före-
skrifter som meddelas av regeringen och i förekommande fall av över-
ordnad myndighet. För ärenden som innefattar myndighetsutövning
gäller särskilda regler. Vidare gäller att beslutsformerna inom en myn-
dighet regleras i förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är all-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

44

männa och offentliga - om de inte skall vara hemliga enligt sekretessla-
gen (1980:100) - och att de som berörs av myndighetens beslut i princip
kan överklaga beslutet. För anställda vid myndigheter gäller vidare att
de är underkastade disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig
anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv. Sådana all-
männa regler som nu givits exempel på skall givetvis gälla för Sameting-
et och dess organ.

Den allmänna regeln är att en statlig förvaltningsmyndighets chef till-
sätts av regeringen. Har en myndighet en styrelse utser regeringen ock-
så ledamöterna i styrelsen. För att åstadkomma en parallellitet mellan
Sametinget och andra statliga förvaltningsmyndigheter har samerättsut-
redningen föreslagit att ledamöterna i Sametingets fullmäktigeförsam-
ling, som väljs i särskilda val, formellt skulle förordnas av regeringen.
Jag finner en sådan ordning mindre tilltalande. Jag föreslår i stället att
vad som bör förbehållas regeringen är att utse ordförande för Sameting-
et efter förslag från tinget. En liknande ordning finns när det gäller för-
ordnande av rektorer för våra universitet och högskolor. De utses efter
förslag från en valförsamling och lärosätets styrelse.

Intill dess det valda tinget har hunnit föreslå ordförande och regering-
en fatta sitt beslut bör den till levnadsåldern äldste ledamoten kunna
fungera som ordförande.

Föreskrifter om att Sametinget skall utse en styrelse och en valnämnd
liksom om de grundläggande uppgifterna för dessa organ bör tas in i sa-
metingslagen. Där bör också anges hur ordföranden för Sametinget ut-
ses. I övrigt bör av lagen tydligt framgå att tinget får tillsätta de ytterliga-
re nämnder det finner behövligt att ha.

Ramarna för arbetet i en statlig myndighet anges i ett flertal författ-
ningar, såsom förvaltningslagen, sekretesslagen och verksförordningen
(1987:1100).

Vissa grundläggande bestämmelser rörande arbetet i Sametinget bör
av principiella skäl regleras i sametingslagen, t.ex. bestämmelser om be-
slutsförhet och jäv. Jag återkommer till detta i min specialmotivering
till sametingslagen.

I övrigt bör regeringen genom en instruktion kunna ge närmare före-
skrifter. En sådan instruktion får givetvis ta hänsyn till den speciella
ställning Sametinget intar som statlig förvaltningsmyndighet.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

45

8 Valet till Sametinget

Mitt förslag: Sametingets ledamöter skall väljas av samerna ge-
nom direkta val i ett proportionellt valsystem. Landet utgör en
valkrets. Val till Sametinget hålls vart fjärde år den tredje sönda-
gen i maj månad. Valet sker antingen genom röstning i vallokal
eller genom brevröstning. Sametinget blir ansvarigt för att orga-
nisera valet. Inför det första valet får dock uppgiften ankomma
på en särskild organisationskommitté.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Samerättsutredningens förslag: Utredningens förslag avviker från mitt
förslag i vad avser antalet valkretsar, där utredningen föreslagit att lan-
det indelas i sex valkretsar, valperiodens längd och valdagen, där utred-
ningen föreslagit att valet hålls vart tredje år samtidigt med valet till
kyrkofullmäktige samt tillvägagångssättet vid röstning, där utredningen
räknat med att röstning på postanstalter blir det vanligaste sättet för
röstning till Sametinget.

Remissinstanserna: I allmänhet tillstyrks förslagen eller lämnas utan
erinringar. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om det inte bör
finnas en möjlighet att överpröva huruvida valet har ägt rum på ett kor-
rekt sätt. En sådan möjlighet till överprövning kan enligt hovrättens
mening lämpligen tillskapas genom att valprövningsnämnden tilläggs
befogenhet att - efter överklagande - överpröva valet till Sametinget.
Riksskatteverket (RSV) pekar på den omständigheten att belastningen
på de valadministrerande myndigheterna är avsevärd i samband med va-
len till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. SSR konstaterar att
valet till Sametinget är något helt nytt och att det därför inte går att gö-
ra jämförelser av detta val med något annan beprövat. Risk finns att den
föreslagna modellen kan ha sina brister. Så är det i dag t.ex. svårt att av-
göra om den föreslagna valkretsindelningen ger mest rättvisa vid fördel-
ning av mandaten. Om det visar sig att den föreslagna modellen inte på
ett rättvist sätt tillgodoser alla landsdelar med representation, utgår SSR
från att Sametinget skall ha rätt att göra de förändringar som kan vara
nödvändiga. Sametinget måste under alla förhållanden ges en oin-
skränkt frihet att göra förändringar.

Skälen for mina förslag:

Valkrets

Samerättsutredningen har i syfte att tillgodose olika landsdelars repre-
sentation föreslagit att landet delas in i sex valkretsar. Enligt förslaget
följer valkretsindelningen länsgränser utom i Norrbottens län, där in-
delningen följer kommungränser. Valkretsarna bör vidare enligt försla-
get vara ungefär lika stora vad gäller antalet samer. De bör också anpas-
sas till de samiska regioner som kan urskiljas med hänsyn till näringsut-
övning, dialekter m.m. En särskild, sydlig valkrets behövs för de samer
som har lämnat de samiska kärnområdena.

46

Samerättsutredningen föreslår vidare att antalet ledamöter per val-
krets bör vara minst två för att den lokala förankringen skall säkerstäl-
las.

Jag har i det föregående föreslagit att antalet ledamöter i Sametingets
fullmäktigeförsamling skall vara 31. Jag har då gjort jämförelser med
kommuner som har 12 000 röstberättigade invånare eller därunder. Min
utgångspunkt är att även om antalet röstberättigade samer skulle uppgå
till fler än 12 000 anser jag det osannolikt att röstlängden för valet till
Sametinget tillnärmelsevis kommer att uppta så många namn. Jag base-
rar detta bl.a. på erfarenheterna från Norge. I det första sametingsvalet
år 1989 i Norge, som troligen har omkring 30 000 samer, kom ca 5 500
samer att anmäla sig som röstberättigade. Ett av huvudproblemen vid
genomförandet av sametingsvalet i Norge var att de bestämmelser som
reglerade sametingsvalet tog för liten hänsyn till att det i många kom-
muner (valkretsar) var få eller ibland inga registerade röstberättigade sa-
mer. Detta medförde att själva valarrangemangen på många håll blev
överdimensionerade och kostsamma i förhållande till antalet röstande
samer. Valhemligheten blev inte heller tillfredsställande. Bland annat
mot den bakgrunden och under hänsynstagande till att valsystemet bör
göras så enkelt som möjligt och kunna genomföras inom rimliga ekono-
miska ramar föreslår jag att hela landet får utgöra en valkrets vid val till
Sametinget.

Samerättsutredningen har i sitt förslag till indelning av landet i sex
valkretsar velat säkerställa den lokala förankringen. Jag menar att det
förhållandet att landet blir en valkrets inte hindrar att Sametinget får le-
damöter från de olika delar av landet där samer bor liksom att de repre-
senterar olika inressen i samiska sammanhang. Jag har också i detta fall
förtroende för att de olika intressegrupper som representerar samerna i
landet kommer att vid nomineringen av kandidater till Sametinget se
till att både den lokala förankringen liksom balansen mellan olika sa-
miska intressen kommer att tillgodoses vid valet till Sametinget.

Jag anser dessutom att ett val med hela landet som en valkrets blir
rättvisare än ett flervalkretssystem. Det underlättar också de röstande sa-
mernas möjligheter att se resultatet av sin röstning. Om hela landet ut-
gör en valkrets kan också ett proportionellt valsystem tillämpas rakt ut.
Blir det fråga om flera valkretsar måste frågan om utjämningsmandat
övervägas.

Jag finner alltså att inte minst hanteringsmässiga och ekonomiska skäl
talar för att landet bör utgöra en valkrets. I likhet med SSR utgår jag
ifrån att Sametinget vid sin utvärdering av den första sametingsvalet
kommer att aktualisera erforderliga ändringar i valsystemet, om det vi-
sar sig att detta behövs.

I likhet med samerättsutredningen föreslår jag ett proportionellt valsy-
stem. Proportionella val förutsätter i princip listor med kandidater som
sätts upp av partier. Några partibildningar i egentlig mening finns emel-
lertid inte specifikt bland samerna. Däremot finns riksorganisationer
och andra intressegrupperingar bland samerna som har program som i

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

47

vissa avseenden påminner om politiska partiers. I sametingslagen bör
man därför tala inte enbart om partier utan om grupper och samman-
slutningar som likvärdiga grupperingar i valsammanhang.

För att Sametinget skall kunna representera alla samer bör det vara
så uppbyggt att även mindre samiska sammanslutningar skall kunna no-
minera sina kandidater. Någon spärr mot s.k. småpartier bör därför inte
komma ifråga.

Varje valsedel måste dock förses med en beteckning på grupp, parti
eller liknande sammanslutning för att den lätt skall kunna särskiljas
från andra. Det är då givetvis inget som hindrar att vissa valsedlar med
olika kandidater har samma beteckning för att markera samhörighet.
Jag föreslår också att varje valsedel skall uppta minst tre kandidater i
ordningsföljd.

Vid fördelningen av mandaten bör den rena uddatalsmetoden med 1,0
som första divisor tillämpas.

Valperiod, valsystem, valnämnd m.m.

Samerättsutredningen har föreslagit att Sametinget skall väljas vid sam-
ma tidpunkt som kyrkofullmäktige väljs, dvs. den tredje söndagen i ok-
tober. En konsekvens härav är att mandatperioden för ledamöterna i
Sametinget skulle bli tre år.

För att inte sametingsvalet helt skall komma i bakgrunden för de all-
männa valen i Sverige föreslår jag att sametingsvalet tidsmässigt inte på
något sätt kopplas ihop med dessa val. Jag föreslår därför att valet till
Sametinget skall ske den tredje söndagen i maj månad. För detta talar
också praktiska skäl. Som RSV pekat på i sitt remissyttrande är belast-
ningen på de valadministrerande myndigheterna avsevärd i samband
med valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Även om va-
let till Sametinget i huvudsak skall ombesörjas av Sametinget självt är
det rimligt att anta att tinget behöver biträde av varierande slag av de
myndigheter som på olika sätt har att administrera de allmänna valen.

Med den frikoppling från de allmänna valen i Sverige som jag har fö-
reslagit i fråga om sametingsvalet finns det också förutsättningar att
överväga valperiodens längd. Övervägande skäl talar då enligt min upp-
fattning för en längre period än tre år. Jag föreslår därför en valperiod
för Sametinget som omfattar fyra år.

Samerättsutredningen har räknat med att poströstning blir det vanli-
gaste sättet för röstning till Sametinget. Jag har för min del, inte minst i
syfte att förenkla valsystemet, funnit anledning att pröva ett alternativ
som för närvarande står till buds för svenska väljare i Förbundsrepubli-
ken Tyskland och Schweiz, dvs. röstning genom att sända valsedeln med
post till valnämnden, s.k. brevröstning. Ett sådant förfarande går i kort-
het till på följande sätt.

Väljaren lägger själv in sin valsedel i ett innerkuvert och tillsluter det.
Detta bör väljaren givetvis få göra i avskildhet så att skyddet för valhem-
ligheten upprätthålls. I närvaro av två vittnen lägger han därefter in det
iordningsställda innerkuvertet i ett särskilt ytterkuvert för brevröst-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

48

ningsförsändelse och tillsluter detta. Därefter undertecknar väljaren på
ytterkuvertet en försäkran på heder och samvete att han själv har lagt in
en valsedel i innerkuvertet, att han i närvaro av vittnena har lagt in in-
nerkuvertet i ytterkuvertet och därefter tillslutit detta.

Därefter intygar de två vittnena på ytterkuvertet att väljaren egenhän-
digt undertecknat den nämnda försäkran och att något förhållande som
strider mot de uppgifter som väljaren har lämnat på ytterkuvertet inte
är känt för vittnena. På ytterkuvertet anges även vittnenas adresser. Yt-
terkuvertet, som jag i det följande kommer att föreslå också skall utgöra
röstkort, läggs därefter i ett omslagskuvert, som förseglas och lämnas för
postbefordran till valmyndigheten.

Vid brevröstning liksom vid röstning i övrigt får en väljare, som på
grund av något kroppsligt fel inte kan avge sin röst i föreskriven ord-
ning anlita ett biträde som han utsett (8 kap. 14 § vallagen).

Det hittills beskrivna förfarandet överensstämmer mycket nära med
det nuvarande budröstningsförfarandet enligt 11 kap. 3 § vallagen. Vid
budröstning är det vittnet och budet som skall underteckna ett intyg
motsvarande det som de båda vittnena undertecknar vid brevröstning.

Nästa led i valförfarandet är överbringandet av valsedlarna från välja-
ren till valmyndigheten. Enligt vallagens bestämmelser kan mottagaren
alltid, antingen det är en valförrättare eller en röstmottagare på postan-
stalt osv., kontrollera identiteten på den person som överlämnar valku-
vert eller valsedelsförsändelse. Någon motsvarande kontrollmöjlighet
kan knappast åstadkommas i ett brevröstningsförfarande. Emellertid
kan man på annat sätt skapa tillfredsställande garantier för att brevröst-
ningsförsändelsen härrör från den person som uppges vara väljaren och
för att försändelsen har avlämnats till postbefordran med hans vilja. Ett
sådant sätt är att föreskriva att väljaren alltid skall bifoga sitt röstkort.
Jag kommer att föreslå att ytterkuvertet utformas så att det också kan
utgöra röstkort.

Även om brevröstningsförsändelse måste iordningsställas av väljaren
själv står det naturligtvis väljaren fritt att uppdra åt en annan person att
lämna försändelsen till posten.

Erfarenheterna från brevröstningen i Förbundsrepubliken Tyskland
utvisar att det inte är något större administrativt problem att hantera
brevrösterna. Andelen underkända röster (11 % år 1982, 8 % år 1985
och 13 % år 1988) har dock varit stor. Riksskatteverket har i en prome-
moria om erfarenheter m.m. från 1988 års allmänna val som exempel
på ofta förekommande fel nämnt att röstkort saknas, att ytterkuvertet
inte varit igenklistrat och att datum på ytterkuveret saknats eller varit
felaktigt. Detta är en typ av fel som vid brevröstning upptäcks först vid
rösträkningen och därför inte kan korrigeras. Motsvarande fel vid röst-
ning med valsedelsförsändelse i Sverige upptäcks normalt av röstmotta-
garen eller valförrättaren och kan därför rättas till.

Jag ser för min del stora fördelar med ett system med brevröstning till
sametingsvalet i Sverige. Även om poströstning naturligtvis är ett full-
gott och prövat alternativ vill jag ändå föreslå ett system med brevröst-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

ning till Sametinget. Inte minst kostnads- och effektivitetsskäl talar för
detta liksom det förhållandet att antalet röstande samer kommer att va-
ra förhållandevis litet. Samtidigt kan ett enkelt valsystem stimulera och
öka valdeltagandet. De problem som sammanhänger med att antalet un-
derkända röster vid brevröstning i Tyskland varit stort är jag naturligtvis
medveten om. Jag bedömer dock att möjligheterna att informera de sa-
miska väljarna om brevröstningsförfarandet m.m. är betydligt bättre än
det är för väljare i Tyskland.

För att ytterligare förenkla brevröstningsförfarandet i syfte bl.a. att
minimera olika felkällor föreslår jag att ytterkuvertet för brevröstnings-
försändelse också utgör röstkort. Genom förtryckta anvisningar på de
olika kuverten bör riskerna för fel vid brevröstningen än mer kunna
minskas.

Utöver brevröstning bör det naturligtvis finnas möjligheter att på de
orter där det finns en stor samebefolkning rösta i vallokal. Det bör vara
Sametingets valnämnd som beslutar var sådan röstning får ske. Om röst-
ning i vallokal ordnas bör dock till undvikande av alla oklarheter före-
skrivas att lokalen skall vara öppen viss tid, förslagsvis mellan kl. 8-20.

Med hänsyn till att röstning i vallokal blir ett kompletterande förfa-
rande, som valnämnden kan anordna efter egen bedömning är det inte
rimligt att binda vissa väljare vid en viss vallokal, om de vill rösta på det
viset. Med en gemensam röstlängd för hela landet vore en sådan uppdel-
ning inte heller särskilt praktisk. I stället bör gälla att de röstberättigade
samer som väljer ett eventuellt tillgängligt alternativ att rösta i särskild
vallokal skall få välja lokalen på den ort som passar dem bäst på valda-
gen.

Med en sådan ordning kan någon avprickning i röstlängden inte göras
i vallokalen utan förfarandet där blir snarast detsamma som vid röst-
ning på postanstalt. Förfarandet underlättas genom arrangemanget att
alla röstberättigade får sig tillsänt ett röstkort som också är ytterkuvert
för brevröstningen. Detta kombinerade röstkort och ytterkuvert kan då
vid röstning i vallokal användas på ett sätt som motsvarar användningen
av fönsterkuverten vid vanlig poströstning.

Röstning i vallokal skulle sålunda gå till så att väljaren i vallokalen
på avskild plats lägger sin valsedel i det innerkuvert han fått och förslu-
ter detta. Därefter lämnar väljaren sitt innerkuvert och röstkortet/ytter-
kuvertet till valförrättaren. Denne kontrollerar dels att innerkuvertet är
i ordning, dels att den röstandes identitet stämmer med den person som
röstkortet är utställt för. Är allt i ordning lägger valförrättaren, inför
väljaren, innerkuvertet i ytterkuvertet och tillsluter det. Inga anteck-
ningar eller förklaringar lämnas här på ytterkuvertet. Valförrättaren an-
tecknar också den röstande i en särskild längd. Efter valförrättningen
sänds valförsändelserna skyndsamt till valnämnden.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

50

Granskning, sammanräkning m.m.

All granskning, utom den som valförrättaren skall göra av innerkuver-
tet vid röstning i vallokal, bör ankomma på valnämnden. Den bör ock-
så svarar för sammanräkning och mandatfördelning.

Med röstning både i vallokal och genom brevröstning samt rätt att få
ut duplettröstkort för den som anmäler sig ha förlorat det ursprungliga
finns en möjlighet att rösta dubbelt. Skulle det inträffa, bör den i vallo-
kalen på valdagen avgivna rösten vara den som gäller. Detta samt det
förhållandet att ytterkuverten kommer att se olika ut vid brevröstning
och röstning i vallokal gör att granskningen, intill ett visst stadium,
måste ske separat för brevröster och röster från vallokal.

Granskningen bör inledas med rösterna från vallokalerna. Dessa
kommer in med obrutna röstkort/ytterkuvert. Först kontrolleras att an-
talet inkomna röster från vallokalen stämmer med dem som antecknats
som röstande där. Sedan sker, med ledning av röstkorten, avprickning i
röstlängden. Har någon röstat flera gånger i vallokal måste rimligen alla
hans röster förklaras ogiltiga.

Nästa moment blir att bryta de godkända ytterkuverten och granska
att varje kuvert innehåller endast ett innerkuvert och att det är i före-
skriven ordning. De innerkuvert som godkänns läggs sedan i en valur-
na, där de senare blandas med de godkända innerkuverten från brev-
röstningen.

Sedan granskningen av rösterna från vallokalerna kommit så långt
övergår valnämnden till brevrösterna.

Där börjar granskningen med omslagskuverten som använts för post-
befordran. Godkända omslagskuvert bryts och det kontrolleras att de in-
te innehåller mer än ett röstkort/ytterkuvert från en och samma väljare
samt att väljaren inte har röstat i vallokal. Det senare framgår ju av de
avprickningar i längden som redan gjorts vid granskningen av rösterna
från vallokalerna.

Ytterkuvert, som inte fått läggas åt sidan vid den nu nämnda kontrol-
len granskas sedan vidare. Härvid kontrolleras att de påskrifter och för-
säkringar som skall lämnas på kuvertet är i sin ordning. Brister det blir
rösten ogiltig och läggs åt sidan. I annat fall bryts ytterkuvertet och in-
nerkuvertet granskas. Är det i ordning läggs kuvertet i samma valurna
som de godkända innerkuverten från vallokalerna.

Vad som härefter återstår är att bryta innerkuverten, granska valsed-
larna samt göra sammanräkning och mandatfördelning. För denna del
av förrättningen bör valnämnden kunna tillämpa de regler som enligt
vallagen gäller för länsstyrelsens slutliga sammanräkning och mandat-
fördelning. De regler jag här åsyftar är 14 kap. 2 § andra stycket och 3-
5 §§ vallagen.

Regler om det röstningsförfarande och det granskningsförfarande som
jag här har beskrivit bör tas in i sametingslagen. I fråga om sammanräk-
ning och mandatfördelning bör det vara tillräckligt med en hänvisning
till vallagens allmänna regler.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

51

Valnämndens beslut bör kunna överklagas. Jag har stannat för att fö-
reslå att överprövningen skall få ankomma på Valprövningsnämnden.

Information om valet

En viktig uppgift som bör läggas på valnämnden är informationen till
de samiska väljarna om hur valet rent praktiskt går till. Denna informa-
tion är viktig dels när det gäller anmälan till röstlängd, dels när det gäl-
ler förfarandet vid brevröstning. Jag har därför, som jag återkommer till
i det följande, räknat med att Sametinget behöver förfoga över särskilda
resurser för valen till Sametinget. I detta sammanhang vill jag också
framhålla att informations- och resursbehoven torde vara extra stora
vid det första valet till Sametinget.

Upprättande av röstlängd

Jag har i avsnitt 5 föreslagit en definition av begreppet same och där ut-
talat att definitionen främst får betydelse för att avgöra vilka som skall
ha rösträtt till Sametinget och vilka som är valbara till tinget. Mitt för-
slag utgår från att det är valnämnden som skall avgöra frågan om en
person är att anses som same.

Den som anser sig vara same måste alltså före valet till Sametinget an-
mäla sig till valnämnden, om han inte gjort det inför ett tidigare val och
då blivit upptagen i röstlängden. Det här innebär att den vars förälder
är upptagen i sameröstlängden själv också måste anmäla sig till val-
nämnden för att kunna upptas i röstlängden. Självfallet måste den som
införts i röstlängden när som helst på egen begäran kunna avföras från
den.

Jag föreslår att anmälan till röstlängden för ett val skall göras senast
den 15 januari det år då valet skall hållas. Jag vill dock understryka att
har en person en gång blivit upptagen i röstlängden för val till Same-
tinget skall han inte på nytt behöva anmäla sig vid senare val. De som
har förts upp i röstlängden står alltså kvar till dess de avlider eller begär
att bli strukna.

Den som anmält sig men av valnämnden inte bedöms uppfylla kraven
för att anses som same skall erhålla besked om detta i samband med att
valnämnden upprättar en preliminär sameröstlängd. Detta bör ske se-
nast den 10 februari valåret. Om vederbörande inte nöjer sig med val-
nämndens beslut bör han få överklaga det till länsstyrelsen i det län där
Sametinget har sitt säte. Överklagandet bör ha kommit in senast den 25
februari.

Sedan eventuella överklaganden avgjorts skall valnämnden upprätta
en slutlig sameröstlängd senast den 20 mars valåret.

De närmare anvisningarna om hur anmälan för att tas upp i röstlängd
skall göras, vilka undersökningar och kontroller som erfordras osv. bör
utfärdas av Sametinget. Jag bedömer det inte sannolikt att man behöver
befara att personer som inte är samer kommer att påstå sig vara det. Jag

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

52

menar därför att det inte behöver ställas särskilt höga krav på bevisning-
en.

Inför det första valet till Sametinget måste särskilda arrangemang träf-
fas för att upprätta röstlängd och i övrigt organisera valet. Jag återkom-
mer till detta i samband med att jag skall behandla ikraftträdande- och
ö vergångsbestäm melserna.

9 Samiskt språk

Mitt forslag och min bedömning: Sametinget ges ett ansvar för att
leda det samiska språkarbetet och tilldelas särskilda resurser för
detta ändamål. Någon lagstadgad rätt att använda samiska i offi-
ciella sammanhang bör inte införas. Inte heller bör någon lag-
stadgad rätt för äldre samer att få undervisning i sitt språk infö-
ras.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår en särskild sa-
misk språklagstiftning, som skulle göra det möjligt att använda samiska
i vissa officiella sammanhang. Förslaget innebär att samiska skall få an-
vändas vid kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med sa-
mefrågor. De myndigheter det gäller är i ett initialskede rennäringsad-
ministrationen regionalt och centralt, dvs. Länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt Statens jordbruksverk i deras
befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringsla-
gen. Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattas också av
förslaget. Vid Sametinget föreslås samiska och svenska bli jämställda
språk.

Samerättsutredningen föreslår vidare att statliga myndigheters före-
skrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen rik-
tar sig till samer skall översättas till samiska.

För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att använda
samiska vid kontakt även med de kommunala förvaltningsmyndigheter-
na inom det samiska kärnområdet föreslår utredningen en femårig för-
söksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag förutsätts utgå
till verksamheten. Försöksverksamheten föreslås bli reglerad i en sär-
skild lag.

Samerättsutredningen föreslår vidare att det i samelagen föreskrivs en
rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt språk.
Förslaget avser samer som inte erhållit en sådan undervisning i same-
skola eller genom hemspråksundervisning. Någon form av vuxenstudie-
stöd bör då utgå.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat även om en majoritet
tillstyrker utredningens förslag. De som avstyrker förslagen eller är
tveksamma ifrågasätter dels behovet av en lagfäst rätt att få använda det
samiska språket vid myndighetskontakter då de samisktalande i Sverige
även behärskar svenska, dels om förslagen och de resurser som krävs

53

för att genomföra förslagen utgör det mest effektiva stödet till det samis-
ka språket.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Samerättsutredningen har
enligt sina direktiv haft i uppdrag att föreslå insatser för att bevara och
utveckla det samiska språket och därvid utreda möjligheterna att stärka
det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiskan i
olika officiella sammanhang. I samband därmed har utredningen även
haft att se över behovet av utökad tolkservice på samiska och att i övrigt
överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning.

Samerättsutredningen har i sitt slutbetänkande redovisat ett omfattan-
de material som på ett förtjänstfullt sätt belyser det samiska språket:
språkets ursprung, de olika dialekterna, språkets struktur, det samiska
skriftspråkets framväxt liksom samernas arbete med att utveckla sitt
språk. Utredningen har också redovisat vad som är känt om kunskaper-
na i samiska bland samerna i Sverige.

I rapporten (SOU 1990:84) ”Språkbyte och språkbevarande i ett inter-
nationellt perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan
i Sverige” har utredningen redovisat vissa frågeställningar kring det sa-
miska språkets framtid. I rapporten, som sammanställts av docenten
Kenneth Hyltenstam och fil.kand. Christopher Stroud, redogörs bl.a.
för de faktorer som bidrar till att ett minoritetsspråk antingen bevaras
eller överges till förmån för ett konkurrerande språk. Dessutom görs en
bedömning av de svenska samernas möjligheter att bevara sitt språk.

Innan jag går in på att behandla samerättsutredningens förslag vill jag
erinra om att riksdagen vid behandling av 1990 års budgetproposition
anslagit icke obetydliga belopp för olika ändamål i syfte att stödja olika
projekt och andra insatser som kan stärka det samiska språket. Riksda-
gens beslut år 1990 innebar bl.a. i det närmaste en fördubbling av det
särskilda anslaget till samisk kultur. Som jag tidigare har anfört uppgår
anslaget till samisk kultur budgetåret 1992/93 till 6 872 000 kr. Jag har i
det föregående föreslagit att detta anslag, som i dag disponeras av Same-
fonden, i fortsättningen skall disponeras av Sametinget.

Jag har vidare erfarit att Universitetet i Umeå beslutat inrätta ytterli-
gare en lektorstjänst för att bygga upp och bredda kompetensen i de oli-
ka samiska dialekterna. Jag räknar med att återkomma till denna fråga i
1993 års budgetproposition.

Det samiska språket är en viktig del av den samiska kulturen sådan
den gestaltar sig för närvarande. Språket ger uttryck åt folkets levnads-
betingelser, värderingar, synsätt och traditioner. Den samiska kulturen
och därmed det samiska språket är en del av Sveriges kulturarv. Det är
därför en nationell angelägenhet att på olika sätt se till att det ges möj-
ligheter att utvecklas. Självfallet ligger det i samernas egna händer om
det samiska språket skall kunna fortleva och utvecklas. Även om allt
färre talar det och än färre nyttjar det i skrift är samiskan alltjämt ett le-
vande språk i landet. Det är dock, som bl.a. samerättsutredningens arbe-
te visar, så att det sedan en tid pågår en språkbytesprocess bland samer-
na i Sverige. Hur långt denna process har framskridit har inte doku-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

54

menterats. Det finns för närvarande inga aktuella undersökningar som
belyser den samiska befolkningens kunskaper i det samiska språket. Up-
penbart tycks dock vara att samiskan företrädesvis användes i den när-
maste miljön för dem som talar samiska medan de i övrigt använder
svenska.

I syfte att stärka det samiska språkets status och att öka dess bruksvär-
de föreslår samerättsutredningen en särskild samisk språklagstiftning,
som gör det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang.
Förslaget innebär bl.a. att samiska skall få användas vid kontakt med
vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor. En försöksverk-
samhet med motsvarande inriktning föreslås få ske i ett antal kommu-
ner. En utgångspunkt för utredningens förslag har varit att söka lös-
ningar i samnordisk anda. Både Finland och Norge har nyligen antagit
en samisk språklagstiftning.

Även om jag delar utredningens uppfattning om det önskvärda i att
på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt
mellan de nordiska länderna när det gäller olika samiska frågor är jag
för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag om en särskild sa-
misk språklagstiftning. Jag vill dock framhålla att förhållandena i Sveri-
ge är något annorlunda än i Finland och Norge. I det samiska kärnom-
rådet i Finland och Norge finns en större andel samisktalande bland be-
folkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda våra grannländer
finns också kommuner där de samisktalande är i majoritet. I Sverige,
som visserligen har större kommuner, torde det inte finns någon kom-
mun där andelen samisktalande överstiger tio procent av befolkningen.

Jag är inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär, som ut-
redningen föreslår utgör det bästa alternativet för att främja det samiska
språket. En sådan lagstiftning innebär också en låsning av resurserna
som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ om
utvecklingen så skulle visa. Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört
om det samiska språkets betydelse för den samiska kulturen i vid be-
märkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska språ-
kets fortbestånd och utveckling föreslår jag att Sametinget ges ett uttalat
ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Jag anser det också befogat
att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kommer att för-
foga över bl.a. för samisk kultur, skall tilldelas ytterligare medel för att
på det sätt Sametinget finner mest ändamålsenligt stödja det samiska
språkarbetet. Jag avser att återkomma till frågan om resurser till detta
ändamål i mitt förslag i 1994 års budgetproposition. Jag vill redan nu
nämna att ett anslag i storleksordningen 2 000 000 kr per år i årets pen-
ningvärde enligt min mening bör utgöra ett verksamt medel att stärka
det samiska språket.

Det bör stå Sametinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och ut-
veckla det samiska språket. Finner Sametinget då att samerättsutred-
ningens förslag t. ex. i de delar som rör användningen av samiska i kon-
takter med statliga och kommunala myndigheter är en framgångsrik väg
att utveckla och stödja det samiska språket skall Sametinget självfallet

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

55

genom överenskommelser med berörda myndigheter kunna göra det.
Därvid måste Sametinget givetvis vara berett att finansiera de dryga
kostnader sådant översättningsarbete drar. Någon lagstiftning för att ge-
nomföra en sådan verksamhet krävs inte.

Jag övergår nu till frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i sa-
miska. Enligt samerättsutredningens förslag skulle en sådan rätt innebä-
ra att kostnadsfritt och med någon form av vuxenstudiestöd få genomgå
en grundutbildning i samiska på en nivå som motsvarar Dawin- och
Sämäskurserna. Enligt utredningens uppfattning finns i dag ett tämligen
rikt kursutbud för den som vill skaffa sig en grundläggande utbildning i
nordsamiska. Däremot saknas i praktiken möjligheter till motsvarande
undervisning i lule- och sydsamiska. I denna fråga pekar utredningen
på möjligheten att finna förutsättningar och former för ett svenskt-
norskt samarbete. Vidare visar utredningen på de möjligheter som finns
att producera läromedel som kan distribueras via TV och video.

Jag är inte heller i denna fråga beredd att lägga något lagstiftningsför-
slag. De möjligheter som samerättsutredningen visar på i fråga om nor-
diskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk läromedel-
produktion förstärks genom inrättandet av ett Sameting och genom att
Sametinget ges en ledande roll i det samiska språkarbetet. Jag vill också
erinra om de möjligheter som för närvarande redan finns i fråga om
undervisning i samiska som hemspråk i det allmänna skolväsendet.

Sametinget kan vidare med de medel som ställs till tingets förfogande
bekosta framställning av material som kan användas för undervisning i
samiska i skolorna. Utbildning i samiska i den offentliga gymnasiesko-
lan kan ske inom ramen för det utrymme för individuellt val och lokalt
tillägg som finns för de treåriga nationella programmen. En kommun
kan ta på sig ansvaret för att anordna sådan utbildning i samiska för den
egna kommunens elever och genom samverkansavtal även för andra
kommuners elever.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

10 Användning av ADB för sameröstlängden

Mitt förslag: I sametingslagen föreskrivs att Sametinget får föra
sameröstlängden med hjälp av automatisk databehandling
(ADB).

I lagen lämnas också vissa föreskrifter om registrets använd-
ning och om gallring av registret.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen har i anslutning till sina
diskussioner om röstlängden uttalat att röstlängderna lämpligen bör fö-
ras med hjälp av ADB.

Remissinstanserna: Förslaget om ADB-hantering har i stort sett läm-
nats utan kommentarer.

56

Datainspektionen: Inspektionen har jämlikt föreskrifterna i 2 a § data-
lagen (1973:289) avgivit yttrande över förslaget att föra sameröstlängden
med ADB.

Inspektionen har mot bakgrund av att den enskilde själv har att an-
mäla sig för registrering i röstlängden ingen erinran mot att röstlängden
förs med hjälp av automatisk databehandling. Inspektionen anför vidare
att det är angeläget med hänsyn till förslaget om EG-direktiv att regle-
ringen av sameröstlängden sker i lag. Något behov av att meddela före-
skrifter utöver de föreslagna för att förebygga risk för otillbörligt intrång
i personlig integritet synes inte föreligga. I lagen bör det dock preciseras
från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. Inspektionen vill
avslutningsvis peka på den skyldighet att anmäla registret som enligt
7 § dataförordningen kommer att åligga Sametinget som registeransvarig
myndighet.

Skälen for mitt förslag: De förslag som jag har lagt fram om valförfa-
randet innebär bl.a. att det för val av Sametingets ledamöter kommer att
finnas en röstlängd. Denna avses ligga till grund för att förse alla röstbe-
rättigade samer med röstkort och annat material inför varje val. Även
om antalet personer som kan förväntas bli upptagna i röstlängden san-
nolikt stannar en god bit under 10 000 är det ändå en så stor population
att det inte är rimligt att föra röstlängden annat än med hjälp av ADB.

Av särskild vikt är ett ADB-register vid framställning och utsändning
av de röstkort som också är ytterkuvert för rösterna i valen, vare sig de
avges i vallokal eller genom brevröstning.

I sametingslagen bör mot den nu angivna bakgrunden föras in be-
stämmelser om att röstlängden får föras med hjälp av ADB. Röstläng-
derna blir därmed ett s.k. statsmaktsregister. Registeransvarig myndighet
bör självfallet vara Sametinget.

I lagen bör också ges vissa föreskrifter rörande registret. Huvudända-
målet är givetvis att som röstlängd kunna användas för att avgöra vem
som har rösträtt samt för att pricka av de som har röstat så att dubbel
röstning inte förekommer. En sådan användning torde vara klar redan
av det förhållandet att registret är en röstlängd. Härutöver bör emeller-
tid röstlängden få användas för att framställa och sända ut röstkort till
de röstberättigade. Vidare bör längden få användas för att sända ut val-
sedlar samt information om valet. I praktiken torde sådana utskick ske
samtidigt med utsändandet av röstkorten.

Sametinget måste rimligen följa valsystemet och se hur pass väl det
fungerar. Röstlängden bör då också få användas för att få fram erforder-
liga statistiska uppgifter om valet, t.ex. antalet röstberättigade, antal som
röstat och geografisk fördelning.

För att fylla sitt ändamål enligt vad jag nu har angivit måste röstläng-
den givetvis innehålla personnummer och adresser till de röstberättiga-
de. För tydlighets skull bör då i lagen anges att personnummer och ad-
ressuppgifter får finnas.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

57

För att enkelt hålla röstlängden aktuell med hänsyn bl.a. till adressby-
ten och dödsfall är det lämpligt att registret får sambearbetas med regis-
ter hos skattemyndigheten avseende uppgifter i folkbokföringen.

Datainspektionen har i sitt yttrande anfört att det i lagen bör precise-
ras från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. Jag delar Data-
inspektionens uppfattning. I lagen har en precisering gjorts så att det
framgår med vilket register sameröstlängden får sambearbetas.

Beträffande gallring av röstlängden bör föreskrivas att uppgift som in-
te längre behövs för ändamålet med längden skall gallras, om inte rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver nå-
got annat. Ett undantag bör dock föreskrivas redan i lagen. Det bör så-
lunda föreskrivas att den slutliga sameröstlängden för varje sametingsval
skall bevaras. Skälet till detta är att den som anser sig vara same kan
som grund för att bli upptagen i sameröstlängden åberopa att någon av
hans föräldrar är eller har varit upptagen i sameröstlängden. Om val-
nämnden skall kunna kontrollera detta, måste den slutliga sameröst-
längden från varje val bevaras.

En sådan gallringsföreskrift överensstämmer med den huvudprincip
som knäsattes i samband med tillkomsten av 1991 års arkivlag. I den
mån särskilda föreskrifter om bevarande inte finns, skall inaktuella
uppgifter gallras ut. Möjligheten att föreskriva om bevarande har dikte-
rats av kulturarvsaspekten. En motsvarande reglering finns i flera andra
lagar med föreskrifter om statsmaktsregister. Riksdagen har under stor
enighet hävdat den så angivna principen för reglering av gallringsfrågan.

11 Genomförande och kostnader

Sametingslagen bör träda i kraft den 1 januari 1993 och det första valet
till Sametinget bör hållas i maj 1993. Detta innebär att ett Sameting kan
tidigast inleda sitt arbete under hösten 1993. En första uppgift för tinget
blir då att organisera verksamheten och börja uppbyggandet av ett kan-
sli för Sametinget. Mina förslag innebär vidare att Sametinget självt
skall svara för valet till Sametinget. Det första valet till Sametinget mås-
te dock organiseras på ett annat sätt.

Då detta val behöver börja förberedas redan nu avser jag att senare i
dag föreslå regeringen att ge mig ett bemyndigande att tillkalla en sär-
skild organisationskommitté med uppdrag att planera och genomföra
det första valet till Sametinget och i övrigt förbereda bildandet av det
nya organet. I avvaktan på riksdagens ställningstagande bör de förslag
som jag nu lägger fram ligga till grund för arbetet.

I en övergångsbestämmelse till lagen bör ges bemyndigande till rege-
ringen att efter lagens ikraftträdande organisera det första valet av Same-
tinget, eftersom någon valnämnd då ännu inte finns.

Även om en organisationskommitté har förberett upprättandet av en
sameröstlängd bör anmälningstiden första gången sträckas ut efter den
15 januari valåret. Gränsen bör kunna sättas till den 25 januari 1993.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

58

Driften av Sametinget torde dra en årlig kostnad av drygt 7 000 000 kr
beräknat i 1992 års penningvärde. Härtill kommer kostnader för valet
till Sametinget vart fjärde år. Dessa kostnader har jag beräknat till
1 500 000 kr i 1992 års penningvärde. Inrättandet av en ny myndighet
ger naturligen också upphov till vissa engångskostnader främst till an-
skaffande av lokaler och utrustning. Jag har beräknat dem till omkring
1 500 000 kr i 1992 års penningvärde. Då Sametinget inte kan vara i
gång förrän under hösten 1993 avser jag återkomma till dessa frågor i
samband med mina förslag i 1993 års budgetproposition.

Det första valet till Sametinget skall förberedas och genomföras under
budgetåret 1992/93. Utöver själva kostnaderna för valet kommer det att
krävas rätt betydande resursinsatser från organisationskomittén för att
på olika sätt informera om Sametinget och om det första valet till Same-
tinget. Jag avser att vid behov återkomma till dessa frågor i mitt förslag
till tilläggsbudget för 1992/93.

12 ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk
och stamfolk i självstyrande länder

Min bedömning: Sverige bör inte tillträda ILO:s konvention (nr
169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Bakgrund till min bedömning: Genom en skrivelse den 20 december
1990 (Skr. 1990/91:101) föreläde den dåvarande regeringen riksdagen
ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyran-
de länder. I skrivelsen anfördes att Sverige inte då borde tillträda kon-
ventionen. Den hade vid den tiden ratificerats endast av två länder,
nämligen Norge och Mexico.

Som en omständighet som gjorde det svårt för Sverige att tillträda
konventionen anfördes bestämmelserna i artikel 14 om landrättigheter.
Frågan om sådana rättigheter skulle ha varit en av de mest tidskrävande
och svåraste vid konventionens tillkomst. Ett svenskt förslag att föra in
begreppet ”bruksrätt” som alternativ till äganderätt och besittningsrätt
hade avvisats.

Vid behandlingen i riksdagen gjordes inte något tillkännagivande med
anledning av skrivelsen (1991/92:UU7).

Konventionen ifråga utgör en revision av äldre konvention i ämnet,
1957 års konvention och rekommendation om skydd för och integra-
tion av infödda och andra i stammar levande folkgrupper. Enligt sin
preambel utgår konventionen bl.a. från de mänskliga rättigheterna och
det uttalas i preambeln att de folk det är fråga om i många delar av värl-
den inte åtnjuter grundläggande mänskliga rättigheter.

Konventionen är tillämplig bl.a. på folk i självstyrande länder, vilka
betraktas som ursprungsfolk på grund av att de härstammar från folk-
grupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet

59

tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av
nuvarande gränser och vilka har behållit en del av sina egna sociala,
ekonomiska, kulturella och politiska institutioner (artikel 1). Konven-
tionen torde vara tillämplig på samerna, vilka tveklöst fanns etablerade
inom vad som nu är norra Sverige redan då det moderna Sverige fick
sina gränser.

Konventionen har inte vunnit någon bredare anslutning. Den har till
dags dato tillträtts endast av fyra stater.

Även om Sverige uppfyller flera av de krav som konventionen ställer,
kvarstår emellertid problemet med den fundamentala bestämmelsen om
rätt till land.

I konventionens engelska text - en av de två textversioner som äger
vitsord vid tolkning av konventionen - heter det i den förut berörda ar-
tikel 14 att ”The rights of ownership and possession of the peoples con-
cemed over lands which they traditionally occupy shall be recogni-
sed.—”

Denna bestämmelse är uppenbart inte förenlig med svenska rättsför-
hållanden. Den torde som utgångspunkt ha helt andra förhållanden än
de som gällt och gäller beträffande de svenska samerna.

Enligt min mening kan det med denna bestämmelse inte bli aktuellt
för Sverige att tillträda konventionen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för Arbetsmarknadsdeparte-
mentet.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

13 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom Utbildningsdepartementet
upprättats förslag till sametingslag.

Lagförslaget har upprättats efter samråd med statsrådet Laurén.

Lagförslaget gäller i grunden inrättande av en ny statlig myndighet.
Som sådant kräver det inte lagrådets hörande. Däremot finns ett inslag i
förslaget som principiellt faller inom det lagrådspliktiga området. Det
gäller det förhållandet att enskilda samer tilläggs uppgiften att utse leda-
möterna i den statliga myndigheten Sametinget. Jag anser emellertid att
det skulle sakna betydelse att höra lagrådet i detta avseende.

60

14 Specialmotivering

Förslag till sametingslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet - Sameting-
et - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sveri-
ge-

Den allmänna motiveringen till bestämmelsen i första paragrafen
återfinns i avsnitt 4. Begreppet kultur avser samekulturen i vid mening
och överensstämmer i huvudsak med bl.a. kulturbegreppet i 1 kap. 2 §
fjärde stycket RF. Med samisk kultur avses sålunda, som redan har be-
handlats i avsnitt 6, också det samiska språket och de kulturbärande sa-
miska näringarna, såsom rennäringen.

2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hem-
met, eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar
har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sa-
metinget.

I paragrafen definieras vem som enligt denna lag anses vara same. I
avsnitt 5 har redovisats de överväganden som ligger bakom bestämmel-
sen.

Det bör understrykas att definitionen inte är allmängiltig. Den gäller
endast vid tillämpning av denna lag och får betydelse när det gäller att
avgöra vilka som skall ha rösträtt i valet till Sametinget och vilka som
är valbara till Sametinget.

Tillämpningen av bestämmelsen ankommer i första hand på Same-
tingets valnämnd. I 3 kap. 3-5 §§ finns ytterligare bestämmelser om vad
som krävs för rösträtt till Sametinget.

Med föräldrar i paragrafens mening avses inte bara biologiska föräld-
rar utan också adoptivföräldrar, däremot inte vad som förr kallades fos-
terföräldrar.

2 kap. Sametinget

Sametingets uppgifter

1 § Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta
initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kul-
tur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

61

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Same-
fonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra me-
del som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen
(1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov be-
aktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och
vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

I paragrafen redovisas Sametingets uppgifter. Den grundläggande upp-
giften anges i paragrafens första mening. Vad den innefattar har utveck-
lats i avsnitt 6 i den allmänna motiveringen.

Till denna grundläggande uppgift ansluter sig ett antal mer specifika
uppgifter, angivna under numrerade punkter. Vad som nämns under
punkterna 1, 2, 4 och 5 har närmare behandlats i avsnitt 6. Språkarbe-
tet under punkten 3 har behandlats i avsnitt 9.

Den grundläggande uppgiften, att verka för en levande samisk kultur,
ger tinget en stor frihet att ta upp skilda frågor som har samband med
samiska intressen.

Någon särskild bestämmelse om skyldighet för Sametinget att avge
verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning har inte förts in i
lagen. Då Sametinget blir en anslagsfinansierad myndighet följer härav
att tinget i likhet med andra statliga myndigheter kommer att omfattas
av de regler som gäller arbetet med anslagsframställningar och resultat-
redovisningar.

Sametingets sammansättning m.m.

2 § Sametinget skall bestå av 31 ledamöter, utsedda genom val. För le-
damöterna skall det utses ersättare. I fråga om antalet ersättare och hur
de skall utses gäller bestämmelserna i 14 kap. 18 § vallagen (1972:620)
rörande landstingsvalen. Ledamöterna skall vara svenska medborgare.

Efter förslag av Sametinget förordnar regeringen ordförande i Same-
tinget. Ordföranden skall utses bland tingets ledamöter. Sametinget väl-
jer vice ordförande bland ledamöterna.

Bakgrunden till bestämmelserna i denna paragraf har utvecklats dels i
avsnitt 4, dels i avsnitt 7.

Sametinget blir som statlig förvaltningsmyndighet en unik företeelse,
främst därigenom att myndighetens beslutande organ, själva tinget, i sin
helhet utses av enskilda och inte av regeringen. Valet av ledamöter blir
en myndighetsutövning genom enskilda. Med hänsyn till att sametinget
blir en statlig myndighet som lyder omedelbart under regeringen måste
ett krav på att ledamöterna är svenska medborgare finnas. Tingets ord-
förande, som kommer att inta samma ställning som ordföranden i råds-
eller nämndmyndigheter, utses dock av regeringen. Regeringen måste

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

62

därvid ta någon av de valda ledamöterna, men är inte formellt bunden
vid tingets förslag. Vice ordförande har det däremot lämnats till tinget
att utse. Det skall ske genom val.

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten bestämma för vilken pe-
riod som ordförande och vice ordförande skall utses. Det naturliga är
att de utses för hela mandatperioden.

3 § Sametinget bestämmer när ordinarie sammanträden skall hållas.

Sammanträde skall hållas också om styrelsen eller minst en tredjedel
av tingets ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det be-
hövs.

Den allmänna motiveringen till stadgandet finns i avsnitt 7. Den före-
slagna lagtexten stämmer överens med vad som enligt 5 kap. 7 § kom-
munallagen gäller för fullmäktige i kommun.

Styrelse och nämnder

4 § Sametinget skall bland tingets ledamöter utse en styrelse om högst
sju ledamöter och lika många ersättare som skall sköta den löpande
verksamheten för Sametinget. En av ledamöterna skall därvid utses att
vara ordförande.

Styrelsen skall

1. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget,

2. handha den ekonomiska förvaltningen,

3. verkställa Sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt
någon annan,

4. fullgöra de uppdrag som Sametinget överlämnat till styrelsen.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen kan en församling
som Sametinget inte vara samlad i den omfattning som krävs för att den
skulle kunna handlägga de löpande ärendena. Till sitt förfogande ges
därför tinget en styrelse, som skall sköta den löpande verksamheten.
Styrelsens ledamöter skall utses bland tingets ledamöter.

De uppdrag som avses under punkt 4 kan avse såväl enskilda frågor
som en viss grupp av ärenden.

Med hänsyn till att Sametinget blir en statlig myndighet bör antalet
styrelseledamöter regleras i lagen. Däremot har det inte reglerats hur
styrelsen skall utses. Detta, liksom hur ordförande skall utses, har läm-
nats till tinget att besluta. Tinget kan sålunda välja mellan att placera
tingets ordförande också som styrelsens ordförande eller att utse en sär-
skild ordförande.

5 § Sametinget skall tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till
Sametinget.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för
beredning, förvaltning och verkställighet.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

63

Enligt första stycket skall en valnämnd obligatoriskt tillsättas av Same-
tinget. Behovet av en sådan nämnd följer av förslaget att Sametinget får
huvudansvaret för valet till tinget. Sametingets valnämnd bör, liksom
valnämnder för allmänna val, kunna samråda med t.ex. Riksskattever-
ket samt skattemyndigheten och länsstyrelsen i det län där tinget har sitt
säte och få viss hjälp t.ex. med utfärdande av anvisningar om brevröst-
ning och röstning i vallokal liksom med den praktiska hanteringen av
röstkort och valsedlar samt när det gäller ADB-stöd.

Enligt andra stycket kan Sametinget tillsätta andra nämnder. Det an-
kommer på Sametinget att bestämma vilka dessa skall vara. Sådana
nämnder kan t.ex. behövas inom kulturområdet, det samiska språkom-
rådet eller inom de samiska näringarna.

Det kan anmärkas att även om Sametinget enligt 2 kap. 1 § 2 utser
Sameskolstyrelsen är den styrelsen inte att betrakta som en nämnd un-
der Sametinget. Sameskolstyrelsen förblir en egen myndighet reglerad i
skollagen.

Ärendenas handläggning

6 § Sametinget får handlägga ärenden endast om mer än hälften av le-
damöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst.

En ledamot i Sametinget får inte delta i handläggningen av ärenden
som rör ledamoten personligen eller ledamotens make, föräldrar, barn
eller syskon eller annan närstående. Inte heller får en ledamot delta i
handläggningen av ärenden som särskilt rör en sameby i vilkens styrelse
han ingår.

Vid sammanträde i Sametinget skall protokoll föras.

Vad som i första, andra och tredje styckena sägs om Sametinget gäller
även dess styrelse och nämnder.

Även om Sametinget är en statlig förvaltningsmyndighet är det med
hänsyn till syftet med denna myndighet lämpligt att den lämnas bety-
dande frihet att finna sina egna arbetsformer. Vissa grundläggande reg-
ler bör emellertid ges. De har tagits upp i förevarande paragraf.

I första stycket stadgas om Sametingets beslutförhet. Vidare fastslås att
varje ledamot har en röst.

Andra stycket innehåller jävsbestämmelser. De har utformats med
kommunallagens bestämmelser som förebild. Därutöver har särskilt
stadgats om jäv för ledamot vid handläggning av ärende som särskilt rör
en sameby i vilkens styrelse han ingår. För att bestämmelsen skall vara
tillämplig fordras att ärendet speciellt avser den sameby i vilkens styrel-
se ledamoten vid tidpunkten för handläggningen ingår. Jävsbestämmel-
sen blir alltså inte tillämplig när tinget t.ex. bestämmer normer för för-
delning av medel mellan samebyar. Den som är ersättare i en samebys
styrelse får anses ingå i styrelsen och därmed omfattas av jävsbestämmel-
sen.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

64

Självfallet kan det ibland bli aktuellt för en ledamot av Sametinget att
avstå från att delta i handläggningen av ett ärende när han av andra skäl
än de i paragrafen angivna anser sig jävig, s.k. delikatessjäv.

I tredje stycket sägs att det vid sammanträde i Sametinget skall proto-
koll föras. Vad protokollet skall innehålla bör anges i en arbetsordning
för tinget. Även här kan kommunallagens bestämmelser vara till led-
ning. Enligt 5 kap. 59 § kommunallagen (1991:900) skall av protokollet
bl.a. framgå vilka ledamöter och ersättare som varit närvarande. Proto-
kollet skall vidare, för varje ärende redovisa vilka förslag och yrkanden
som har lagts fram och inte tagits tillbaka, genomförda omröstningar
och hur de har utfallit samt beslutet i ärendet. Har omröstning ägt rum
skall protokollet innehålla en uppgift om hur omröstningen har utfallit.
När omröstning har skett öppet, skall i protokollet anges hur var och
en röstat. Om reservation har anförts, skall detta redovisas i protokollet.

Bestämmelserna i paragrafen gäller enligt fjärde stycket även Same-
tingets styrelse och nämnder.

Vid handläggning och avgörande av konkreta förvaltningsärenden hos
Sametinget, dess styrelse eller nämnder gäller givetvis förvaltningslagen
(1986:223). I detta hänseende skiljer sig inte tinget från andra myndig-
heter. Likaledes gäller naturligen förekommande föreskrifter om hur
myndigheters beslut och skrivelser skall vara avfattade samt regler om
myndigheters arkiv.

7 § Sametingets samt dess styrelses och nämnders beslut får överklagas
endast om det finns särskilda föreskrifter om det.

Bestämmelser om överklagande av Sameskolstyrelsens beslut meddelas
med stöd av skollagen (1985:1100).

Inom förvaltningsrätten är huvudregeln den att beslut av statliga eller
kommunala myndigheter får överklagas. I fråga om statliga myndigheter
gäller denna regel även om det saknas författningsföreskrifter om beslu-
ten och möjligheten att överklaga.

Med hänsyn till Sametingets uppgifter är det inte rimligt att ha en så-
dan generell möjlighet att överklaga beslut som fattas av tinget eller dess
organ. Överklaganderätt bör föreligga endast när särskilda bestämmelser
finns om det. Sådana bestämmelser kan finnas i olika författningar, vil-
kas tillämpning har lagts på tinget.

Enligt 2 kap. 1 § 2 skall Sametinget utse styrelse för sameskolan. Som
förut påpekats förblir sameskolstyrelsen en egen statlig myndighet vid
sidan om Sametinget. Verksamheten regleras i skollagen och i same-
skolförordningen (1967:216). Bestämmelser om överklagande av Same-
skolstyrelsens beslut finns i dessa författningar.

3 kap. Val till Sametinget

1 § Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år (valåret). Valdag är
tredje söndagen i maj.

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

De allmänna motiveringarna till valperiodens längd och valdag har
lämnats i avsnitt 8.

Valkrets och valnämndens uppgifter

2 § För valet till Sametinget utgör landet en valkrets. Valnämnden ut-
ser valforrättare och förbereder valet samt har i övrigt de uppgifter som
framgår av detta kapitel.

De allmänna motiven för att landet utgör en valkrets har redovisats i
avsnitt 8.

En viktig utgångspunkt är att valet till Sametinget i stort sett skall
skötas av tinget. För att genomföra sametingsvalet skall Sametinget en-
ligt 2 kap. 5 § tillsätta en valnämnd. Det ankommer på denna nämnd
att förbereda valet och utse valforrättare.

Rösträtt m.m.

3 § Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.

I sameröstlängden tas den same upp som anmäler sig till valnämnden
och som är svensk medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller
fyller 18 år.

Under de förutsättningar som i andra stycket anges for svenska med-
borgare skall i röstlängden tas upp även de utlänningar som enligt folk-
bokföringsregistret har varit folkbokförda i landet den 1 november de
tre åren närmast före valåret och som anmäler sig till valnämnden.

I paragrafen anges vem som har rösträtt till Sametinget.

För att ha rösträtt till kommunfullmäktige erfordras enligt 2 kap. 3 §
kommunallagen (1991:900) att vederbörande är kyrkobokförd i kom-
munen och på valdagen fyllt eller fyller 18 år. Något krav för en svensk
medborgare att vara folkbokförd i en kommun bör inte gälla för att få
delta i sametingsvalet. Däremot har den som inte är svensk medborgare
rösträtt endast om han varit folkbokförd i landet den 1 november de tre
åren närmast före valåret.

4 § Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden skall ha
inkommit senast den 15 januari valåret.

Den som har förts upp i sameröstlängden skall strykas från längden
om han begär det eller avlider.

Anmälningstiden för att tas upp i röstlängden måste förläggas till en
så tidig tidpunkt så att det valtekniska förberedelsearbetet kan hinnas
med.

Reglerna för att anmäla sig som röstande till sametingsvalet bör göras
så enkla som möjligt. I normalfallet bör det vara tillräckligt att den som
vill anmäla sig fyller i ett formulär och där anger vilka omständigheter
som åberopas för att han skall anses vara same. Vem som skall anses va-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

66

ra same i detta sammanhang framgår av 1 kap. 2 § denna lag. På formu-
läret kan också den som anmäler sig uppge om han är svensk medbor-
gare eller om han är utländsk medborgare som varit folkbokförd i lan-
det de tre åren närmast före valåret.

I sameröstlängden skall endast tas upp de som är röstberättigade. När
en person avlider skall han således strykas från längden. Eftersom det är
frivilligt att anmäla sig för att bli upptagen i längden finns det även en
möjlighet att efter anmälan bli struken ur röstlängden.

5 § Valnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 4 § skall
tas upp i sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preliminär
sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig men
inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall genast underrät-
tas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos länsstyrelsen i
det län där Sametinget har sitt säte senast den 25 februari valåret.

Anmärkning mot röstlängden prövas vid offentligt sammanträde hos
länsstyrelsen den 10 mars eller om denna dag är en lördag eller söndag,
närmast följande måndag.

Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överkla-
gas.

Valnämnden skall enligt första stycket fatta beslut om den som anmält
sig till valnämnden skall anses vara en röstberättigad same. Detta beslut
knyts till upprättandet av röstlängden. De närmare anvisningarna om
hur anmälan skall göras, vilka undersökningar och kontroller som er-
fordras etc. utfärdas av Sametinget.

Enligt 1 kap. 2 § erfordras endast att den som anser sig vara same gör
sannolikt att han uppfyller något av de objektiva rekvisiten. I normal-
fallet bör uppgifterna på det ingivna anmälningsformuläret vara till fyl-
lest för bedömningen. Om valnämnden skulle finna att ytterligare un-
dersökning är nödvändig bör den infordra kompletterande uppgifter
från den som gjort anmälan och eventuellt från annan som kan lämna
upplysning i ärendet eller kontrollera med folkbokföringsmyndigheten.
Det senare kan särskilt bli aktuellt när det gäller medborgarskapet.

Valnämndens beslut kan på begäran av den som inte blivit upptagen i
den preliminära röstlängden överprövas av länsstyrelsen i det län där
Sametinget har sitt säte. Klagorätt tillkommer alltså inte den som anser
att någon annan felaktigt blivit upptagen i röstlängden. Länsstyrelsens
beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överklagas.

Anmärkningar mot röstlängden skall i likhet med anmärkningar mot
röstlängden till allmänna val prövas vid ett offentligt sammanträde. Den
som har framfört anmärkning mot längden kan framföra sina synpunk-
ter muntligen vid detta sammanträde.

6 § Efter det att förekommande överklaganden har avgjorts av länssty-
relsen skall valnämnden senast den 20 mars valåret upprätta en slutlig
sameröstlängd som skall uppta

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

1. samer som på grund av valnämndens eller länsstyrelsens beslut
skall tas upp i röstlängd och

2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de fortfa-
rande fyller villkoren för rösträtt enligt 3 § och om de inte begärt att bli
avförda ur sameröstlängden.

Det bör inledningsvis noteras att valnämndens beslut att en person
skall anses vara en röstberättigad same är slutligt på det sättet att stryk-
ning inte kan göras därför att det senare visade sig brista i de objektiva
kriterierna. Däremot kan den som tagits upp själv begära att bli stru-
ken. Som framgår av 5 § är det endast beslut att någon inte har uppta-
gits i den preliminära sameröstlängden som kan överklagas till länssty-
relsen i det län där Sametinget har sitt säte.

Inför det första valet till Sametinget måste alla de samer som vill rösta
anmäla sig till valnämnden. I efterföljande val behövs ingen ny anmä-
lan. De som har förts upp i röstlängden står alltså kvar till dess de avli-
der eller begär att bli strukna.

7 § Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom valnämndens
försorg erhålla ett röstkort i form av ett ytterkuvert samt ett innerkuvert
och ett omslagskuvert. Röstkorten och kuverten skall sändas till de röst-
berättigade senast 30 dagar före valdagen.

Om en röstberättigad har förlorat sitt röstkort/ytterkuvert eller om
röstkortet/ytterkuvertet inte har kommit honom tillhanda, är han berätti-
gad att efter framställning till valnämnden få ett duplettröstkort/duplett-
ytterkuvert. Sådant kort skall vara tydligt märkt som duplettröstkort.

Varje röstberättigad person skall erhålla ett röstkort, ett innerkuvert
och ett omslagskuvert av valnämnden. Röstkortet skall användas vid
röstning både i vallokal och vid brevröstning men utgör samtidigt ytter-
kuvert för brevröstningsförsändelse. Motiven för detta har redovisats
under avsnitt 8.

Kandidater

8 § Den som har rösträtt till Sametinget och är svensk medborgare är
valbar till Sametinget om inte annat följer av av 9 §.

I paragrafen anges vem som är valbar till Sametinget. Indirekt fram-
går alltså att endast den som enligt denna lag är att anse som röstberätti-
gad same är valbar till Sametinget. Dessutom krävs att den som vill
komma ifråga som ledamot i Sametinget skall vara svensk medborgare.
Skälet härför har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7. Yt-
terligare krav finns i följande paragraf, 9 §.

9 § Kandidater till Sametinget skall anmälas till valnämnden senast den
25 mars valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti el-
ler liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan skall

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i bestämd ord-
ningsföljd. Till anmälan skall fogas skriftlig förklaring från varje kandi-
dat att han givit sitt tillstånd att anmäla honom.

Valnämnden beslutar om registrering av grupper, partier eller liknan-
de sammanslutningar och kandidater. Nämndens beslut får inte överkla-
gas.

Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller liknande
sammanslutningar är inte valbara.

Anmälan av kandidater skall ske senast den 25 mars valåret. Vid den-
na tidpunkt är det enligt lagen slutligt avgjort om vederbörande är att
anse som röstberättigad same. Valnämnden har fattat sitt beslut över an-
mälningarna till röstlängden den 10 februari. Om kandidaten inte an-
setts vara röstberättigad same av valnämnden måste han den 25 februari
ha överklagat det beslutet. Länsstyrelsens beslut i den frågan skall ske
senast den 10 mars och den slutliga sameröstlängden skall vara färdig-
ställd senast den 20 mars.

När anmälningstiden gått ut bör valnämnden inte godkänna att kandi-
dater drar tillbaka sin kandidatur, om inte särskilda skäl föreligger. För
att undvika onödiga missförstånd och liknande problem bör till anmä-
lan fogas skriftlig förklaring från varje kandidat att han givit sitt till-
stånd till att han anmäls som kandidat till tinget.

Enligt andra stycket skall valnämnden besluta om registrering av
grupper, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater samt
om valsedlar. Dessa beslut innebär i realiteten inget annat än ett god-
kännande av de valsedlar som får förekomma i sametingsvalet.

Valsedlar

10 § Valnämnden utfärdar valsedlar. På valsedel skall anges grupp, par-
ti eller liknande sammanslutning samt minst tre kandidater för gruppen,
partiet eller sammanslutningen. För en registrerad grupp, ett parti eller
en sammanslutning får finnas valsedlar med olika kombinationer av
kandidater.

En valsedel skall uppta namn på minst tre kandidater i bestämd ord-
ningsföljd. Ett mindre antal namn på en valsedel skulle kunna förorsa-
ka problem om valsedeln samlar röster för mer än ett mandat eller en
kandidat måste avsäga sig uppdraget.

11 § Valsedlarna skall vara lika till storlek och material.

12 § Varje registrerad grupp, parti eller sammanslutning tilldelas val-
sedlar till det antal valnämnden beslutar, lika för alla. Finns det olika
valsedlar för samma grupp, parti eller sammanslutning, gäller detta var-
je sådan variant av valsedeln.

Valsedlar till större antal tillhandahålles av valnämnden om beställa-
ren betalar valsedlarna i förskott.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

69

Av bestämmelserna i 11 § framgår att valsedlarna, i likhet med valsed-
lar till exempelvis riksdagsvalet, skall ha lika utseende. Avvikande val-
sedlar godkänns inte vid valet.

Av 12 § framgår att valnämnden tilldelar alla registrerade grupper,
partier och liknande sammanslutningar valsedlar. Valnämnden skall be-
stämma hur många valsedlar som skall delas ut till varje gruppering.
Alla grupper, partier eller sammanslutningar skall oavsett storlek tillde-
las lika många valsedlar. Om en grupp, parti eller motsvarande har an-
mält flera olika varianter av kandidatgrupper skall varje gruppvariant
tilldelas så många valsedlar som en grupp tilldelas.

För den gruppering som anser att det fritt erhållna antalet valsedlar är
för litet ges möjlighet att mot betalning få fler valsedlar.

Röstning

13 § Den som har rösträtt till Sametinget får rösta antingen i vallokal el-
ler genom att sända sin valsedel till valnämnden med posten (brevröst-
ning).

Det finns två möjligheter att som röstberättigad delta i sametingsvalet
antingen på det sätt som är mest vanligt vid de allmänna valen, dvs. i
vallokal, eller genom att den röstberättigade sänder sin valsedel med
posten, s.k. brevröstning. Skälen härför har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 8. Det har förutsatts att en betydande andel
av rösterna kommer att avges genom brevröstning.

14 § Valnämnden beslutar på vilka orter röstning kan ske i vallokal.
Vallokaler skall hållas öppna mellan klockan 8 och 20 valdagen.

Bestämmelserna om röstning anknyter i största möjliga utsträckning
till vallagen. Även om brevröstning sannolikt kommer att bli det vanli-
gaste sättet för röstning till Sametinget är det angeläget att, på de orter
där det finns en någorlunda stor samebefolkning, möjlighet finns att
rösta i vallokal. Det bör ankomma på valnämnden att inför varje val be-
sluta på vilka orter röstning kan ske i vallokal och att utse valforrättare
på dessa orter och i övrigt arrangera valet.

Det åligger valnämnden att ge de närmare anvisningarna om hur valet
skall organiseras.

Vallokalen skall vara öppen mellan kl. 8 och 20 på valdagen. Något
undantag från detta öppethållande får - i motsats till vad som gäller en-
ligt vallagen - inte ske. Eftersom de röstberättigade inte är hänvisade till
en bestämd vallokal skall de alltid kunna lita på att vallokalen är öppen
till kl. 20.

Röstning i vallokal

15 § Vid röstning i vallokal lägger väljaren själv in sin valsedel i ett in-
nerkuvert och tillsluter det. Väljaren lämnar innerkuvert och det ytter-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

kuvert som också är röstkort till valförrättaren. Denne kontrollerar att
väljaren ställt i ordning bara ett innerkuvert och att kuvertet inte är för-
sett med obehörig märkning. Därefter lägger valförrättaren i väljarens
närvaro in innerkuvertet i ytterkuvertet och tillsluter det. Valförrättaren
tar slutligen hand om ytterkuvertet samt antecknar på en särskild för-
teckning väljarens namn.

Den som saknar det ytterkuvert som också är röstkort får inte rösta.
Väljare som inte är känd för röstmottagaren skall legitimera sig. Gör
han inte det får han inte rösta.

I denna paragraf regleras hur röstning i vallokal går till väga.
Bestämmelserna ansluter till vad som enligt 8 kap. 5 § och 10 kap.

4 § vallagen gäller för röstning på postkontor. Skälen för att välja detta
tillvägagångssätt framgår av avsnitt 8.

Det bör här framhållas att väljaren vid röstning i vallokal, till skillnad
från vad som gäller vid brevröstning, inte själv skall lägga ned innerku-
vertet i ytterkuvertet.

Den förteckning som föreskrivs i första stycket sista meningen har sin
motsvarighet vid poströstning. Behövliga noteringar torde kunna föras
med hjälp av röstkortet.

16 § Ar innerkuvertet försett med obehörig märkning får det inte tas
emot. Har väljaren lämnat mer än ett innerkuvert får endast ett av dem
tas emot. Om väljaren begär det, skall samtliga innerkuvert återlämnas
till honom.

Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 5 § valla-
gen. Av bestämmelsen framgår att ett märkt innerkuvert inte får tas
emot. Det åligger valförrättaren att kontrollera att innerkuvertet inte är
märkt på något sätt och att vägra att ta emot det om så är fallet.

17 § Beträffande röstning i vallokal gäller också 8 kap. 10 §, 11 § första
stycket och 14 § vallagen (1972:620).

Avbryts röstningen skall mottagna ytterkuvert förvaras på betryggan-
de sätt.

Första stycket i denna paragraf reglerar genom sin hänvisning till
8 kap. 10 § vallagen bl.a. att vallokalen skall vara anordnad med ett an-
tal enskilda platser, så att väljaren utan insyn kan lägga in sin valsedel i
innerkuvertet och att väljare, som på grund av kroppsligt fel icke kan
avge sin röst i föreskriven ordning, vid röstningen får anlita biträde som
han utsett (8 kap. 14 § vallagen).

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 8 kap. 11 § andra stycket val-
lagen.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

71

18 § Valförrättaren skall omgående sända de mottagna förslutna ytter-
kuverten till valnämnden tillsammans med förteckningen över de väljare
som röstat i vallokalen. Försändelsen skall sändas som värdepost.

Bestämmelserna är utformade med 10 kap. 6 § vallagen som förebild.
Då försändelsen skall sändas som värdepost innebär detta att ytterkuver-
ten skall sändas till valnämnden första vardagen efter valdagen.

Brevröstning

19 § Vid brevröstning lägger väljaren själv in sin valsedel i ett innerku-
vert och tillsluter det. I närvaro av två vittnen lägger väljaren sedan in-
nerkuvertet i det ytterkuvert som också är röstkort och tillsluter det.
Därefter skriver väljaren på ytterkuvertet en försäkran på heder och
samvete att han gjort på detta sätt. Vittnena intygar skriftligen att välja-
ren egenhändigt undertecknat försäkran och att de inte känner till något
förhållande som strider mot de uppgifter väljaren lämnat på ytterkuver-
tet. Vittnenas adresser anges på ytterkuvertet. Vittnena skall ha fyllt 18
år. Väljarens make eller barn får inte vara vittne.

Sedan brevröstningsförsändelsen har gjorts i ordning enligt första
stycket lägger väljaren in försändelsen i ett omslagskuvert och tillsluter
detta. Därefter lämnas försändelsen för postbefordran till valnämnden.

En väljare som på grund av kroppsligt fel inte kan avge sin röst i före-
skriven ordning får vid röstningen anlita biträde som han utsett.

I denna paragraf regleras hur väljaren går tillväga vid brevröstning.
Den allmänna motiveringen till att välja ett brevröstningsförfarande lik-
som tillvägagångssättet vid brevröstning har redovisats under avsnitt 8.
Som tidigare har anförts är det viktigt att valet till Sametinget så långt
det över huvud taget är möjligt präglas av samma säkerhet och tillgår
på i stort sett samma sätt som vid allmänna val. Den föreslagna lagtex-
ten bygger därför i sina huvuddrag på lagen (1991:189) om brevröstning
i Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz.

Bestämmelserna i första stycket överenstämmer i sina huvuddrag med
bestämmelserna i 11 kap. 3 § andra stycket vallagen om hur en valför-
sändelse ställs i ordning.

För att stävja missbruk föreskrivs att väljaren på ytterkuvertet skall
skriva en försäkran att han själv har lagt in en valsedel i innerkuvertet,
att han i närvaro av vittnena har lagt in innerkuvertet i ytterkuvertet
och därefter tillslutit detta. Vittnenas intyg omfattar de uppgifter som
väljaren lämnar i sin försäkran.

En väljare som medvetet eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig upp-
gift i en sådan försäkran som anges i första stycket gör sig skyldig till
osann resp, vårdslös försäkran (15 kap. 10 § brottsbalken). Även ett vitt-
ne gör sig skyldigt till brott, om han i samband med brevröstning läm-
nar medvetet oriktiga uppgifter i intyget (osant intygande, 15 kap. 11 §
första stycket brottsbalken). En förutsättning härför är naturligtvis att
han förstår innebörden av texten på ytterkuvertet.

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

72

I andra stycket finns närmare bestämmelser om hur försändelsen görs
färdig för postbefordran. Det krävs inte att väljaren personligen lämnar
försändelsen till postbefordran. När han har gjort i ordning försändel-
sen enligt första stycket är det inget som hindrar att han låter någon an-
nan posta den.

Enligt bestämmelserna i tredje stycket får, i likhet med vad som gäller
vid röstning i vallokal och vid de allmänna valen, en handikappad per-
son anlita biträde för att få hjälp med att exempelvis stoppa ner valse-
deln i innerkuvertet. Den som har agerat som biträde bör sedan inte va-
ra vittne.

20 § Brevröstningsförsändelse skall avges senast på valdagen.

I paragrafen anges tidsfristen för röstning med brevröstningsförsändel-
se. Någon bestämmelse om tidigaste dag när brevröstningsförsändelse får
vara iordninggjord föreslås inte. Brevröstningsförsändelse skall dock va-
ra avgiven senast på valdagen. Som regel kan detta avgöras med ledning
av poststämpeln.

21 § Vid varje tillfälle då brevröstningsforsändelser kommer in till val-
nämnden skall antalet antecknas i ett särskilt protokoll. I väntan på den
slutliga sammanräkningen och mandatfördelningen skall försändelserna
förvaras på ett betryggande sätt.

Omslagskuverten med brevröstningsforsändelser som anländer till val-
nämnden förvaras hos valnämnden på ett betryggande sätt i väntan på
rösträkningen. Det är viktigt att omslagskuverten inte öppnas eller på
något annat sätt manipuleras.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

Sammanräkning

22 § Vid en offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart det kan ske
sedan en vecka förflutit från valdagen, skall valnämnden granska och
räkna de avgivna rösterna.

Vid sammanräkningen prövar valnämnden valsedlarnas giltighet och
meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller for
valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 § andra stycket
och 3-5 §§ vallagen (1972:620) gäller för länsstyrelsen vid slutlig sam-
manräkning och mandatfördelning.

Vid förrättningen skall protokoll föras.

Då sammanräkningen enligt första stycket skall ske vid offentlig för-
rättning skall valnämnden kungöra tid och plats för sammanräkningen.
Närmare föreskrifter om hur detta skall ske har inte lämnats. Sedan Sa-
metinget väl etablerats och fått sina lokaler torde det vara ett minimi-
krav att kungörelse om tid och plats anslås där. Vidare bör en kungörel-
se föras in i pressen, minst i en ortstidning där tinget har sitt säte.

73

Vid avbrott i förrättningen skall valsedlarna och övriga valhandlingar
läggas i säkert förvar. Innan förrättningen återupptas skall valnämnden
se till att någon obehörig åtgärd inte vidtagits med valhandlingarna.

Enligt andra stycket har valnämnden bl.a. att pröva valsedlarnas gil-
tighet. Härvid hänvisas till bestämmelser i 14 kap. vallagen. Det rör sig
här om den sista fasen i granskningsarbetet, nämligen då innerkuverten
bryts och själva valsedlarna granskas. Ur dessa regler kan noteras bl.a.
följande:

-  Har avgivna valsedlar inte förvarats på föreskrivet sätt, skall de för-
klaras ogiltiga, om det inte kan antas att obehörig åtgärd inte vidtagits
dem.

- Valsedel är ogiltig, om den saknar beteckning på grupp, parti eller
liknande sammanslutning eller upptar mer än en sådan beteckning el-
ler är försedd med kännetecken som uppenbarligen blivit anbragt på
valsedeln med avsikt.

- Finns i innerkuvertet mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga.
Innehåller kuvertet två eller tre valsedlar som bär samma beteckning
på grupp, parti eller sammanslutning skall dock en valsedel räknas som
giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidat-
namn, skall namnen på sedlarna anses obefintliga.

- Namn på valsedel skall också anses obefintligt om kandidaten inte
är valbar eller det inte framgår klart vem som avses. Detsamma gäller
om ordningen mellan namnet och annat namn inte framgår klart eller
om valsedeln upptar andra än enligt 9 § andra stycket registrerade grup-
per, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater.

23 § Granskningen inleds med att de ytterkuvert som kommit in från
vallokalerna räknas. Antalet kuvert jämförs med antalet avgivna röster
enligt förteckningarna från vallokalerna. Därefter antecknas i röstläng-
den vilka väljare som har röstat i vallokal.

Har någon väljare röstat mer än en gång i vallokal, skall hans röster
förklaras ogiltiga och ytterkuverten med hans röster obrutna läggas åt
sidan.

24 § Sedan de röster som skall förklaras ogiltiga enligt 23 § andra styck-
et har lagts åt sidan och anteckning om ogiltigförklaringen har gjorts i
protokollet, kontrolleras att övriga ytterkuvert är tillslutna.

Ar ytterkuvertet tillslutet, bryts det och innerkuvertet granskas. Där-
vid kontrolleras att innerkuvertet är av föreskriven beskaffenhet och att
väljaren har ställt i ordning endast ett innerkuvert samt att innerkuver-
tet inte är försett med obehörig märkning.

25 § Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en-
ligt 24 § läggs innerkuvertet i en valurna. I annat fall förklaras rösten
ogiltig och ytter- och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall innerku-
vertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i
protokollet.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

74

I 23-25 §§ regleras förfarandet vid valnämndens granskning av de rös-
ter som avgivits i vallokal. Denna granskning genomförs i huvudsak på
samma sätt som granskningen av valsedelsförsändelser enligt 13 kap. 3-
5 §§ vallagen.

I 23 § föreskrivs att granskningen skall inledas med att antalet ytter-
kuvert jämförs med antalet avgivna röster enligt de förteckningar som
upprättats i varje vallokal. Genom avprickning i röstlängden sker däref-
ter en kontroll av att en väljare inte röstat mer än en gång i vallokal.

I 24 § ges regler för granskningen av innerkuverten sedan valnämn-
den kontrollerat att de godkända ytterkuverten inte är brutna.

Proceduren med rösterna från vallokalerna sköts separat från hante-
ring av brevrösterna fram till och med det steg som anges i 24 §. Är allt
i ordning så långt, läggs det obrutna innerkuvertet i en valurna för att
senare i det skicket blandas med de godkända obrutna innerkuverten
från brevröstningen.

26 § Sedan rösterna från vallokalerna har behandlats enligt 23-25 §§,
fortsätter granskningen med de röster som har avgivits genom brevröst-
ning och som har kommit in till valnämnden före förrättningens början.

Brevröster som kommer in efter förrättningens början läggs utan vida-
re åtgärd åt sidan.

27 § Granskningen av brevröstningsförsändelserna inleds med att om-
slagskuverten räknas, varefter antalet antecknas i protokollet. Därefter
kontrolleras att

1. omslagskuverten inte har blivit öppnade efter tillslutandet, och

2. försändelsen inte har avgetts senare än på valdagen.

Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i första
stycket skall de godkända försändelserna behandlas vidare enligt vad
som föreskrivs i 28 §. I annat fall läggs försändelserna åt sidan. Antalet
försändelser som har lagts åt sidan antecknas i protokollet.

28 § När kontrollen enligt 27 § är avslutad, öppnas de godkända om-
slagskuverten.

Därefter kontrolleras att samma väljare inte har lagt mer än ett ytter-
kuvert i omslagskuvertet och att väljaren inte har röstat i vallokal eller
mer än en gång genom brevröstning.

Föreligger inte någon brist vid den granskning som avses i andra
stycket behandlas ytterkuvertet vidare enligt 29 §. I annat fall förklaras
rösterna i försändelsen ogiltiga, anteckning härom görs i protokollet och
försändelsen läggs åt sidan.

29 § När kontrollen enligt 28 § är avslutad, granskas ytterkuverten till
de försändelser som inte då har lagts åt sidan.

Därvid kontrolleras att försändelsen är i föreskrivet skick. Om så är
fallet, bryts ytterkuvertet och innerkuvertet granskas på samma sätt som

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

75

är föreskrivet i 24 § andra stycket beträffande innerkuvert för röstning i
vallokal.

30 § Föreligger inte någon brist vid den granskning som skall göras en-
ligt 29 § läggs innerkuvertet i en valurna tillsammans med de godkända
innerkuverten från röstningen i vallokalerna. I annat fall förklaras rös-
ten ogiltig och ytter- och innerkuvert läggs åt sidan. Därvid skall inner-
kuvertet ligga i ytterkuvertet. Anteckning om ogiltigförklaringen görs i
protokollet.

I 26-30 §§ regleras förfarandet vid valnämndens granskning av brev-
röster. Paragraferna har även här utformats efter mönster av 13 kap. 3-5
§§ vallagen med de ändringar som krävs av hänsyn till den särskilda
valmaterielen för brevröstning.

Hanteringen av brevrösterna måste hållas separat av två skäl. Dels
måste först kontrolleras vilka som röstat i vallokal, eftersom vid dubbel
röstning det är rösten från vallokalen som gäller. Dels gäller andra reg-
ler om ytterkuvertet än vid röstning i vallokal.

Enligt 26 § andra stycket är en brevröst som kommer in till valnämn-
den efter förrättningens början ogiltig. Med hänsyn till att förrättningen
inte får påbörjas förrän en vecka efter valet och brevröstning får ske se-
nast på valdagen bör brevrösterna med normal postgång komma in i
god tid innan förrättningen börjar.

I 27 § föreskrivs de kontrollåtgärder som skall vidtas innan omslags-
kuvertet öppnas. I detta skede kontrolleras att omslagskuvertet inte bli-
vit öppnat efter tillslutandet. Vidare kontrolleras att försändelsen inte
avgetts senare än på valdagen.

Nästa etapp i kontrollen regleras i 28 § och genomförs efter det att
omslagskuvertet öppnats. Nu skall nämnden kontrollera att samma väl-
jare inte har avgett flera brevröstningsforsändelser och att han inte har
röstat i vallokal under valdagen. Skulle samma väljare ha avgett två el-
ler flera brevröster är alla rösterna ogiltiga. Har någon röstat både i val-
lokal och genom brevröstning, är brevrösten ogiltig. Det är dock inget i
lagen som hindrar att flera väljare har lägger ner sina ytterkuvert i sam-
ma omslagskuvert.

I 29 § ges regler för granskningen av ytterkuvert och innerkuvert.
Granskningen av innerkuverten genomförs på samma sätt som är före-
skrivet beträffande innerkuvert för röstning i vallokal i 24 §.

De godkända obrutna innerkuverten samlas sedan tillsammans med
innerkuverten från vallokalsröstningen i en valurna. Därefter är hante-
ringen gemensam, nämligen den hantering då innerkuverten bryts och
valsedlarna granskas. De allmänna bestämmelserna om denna fas finns i
3 kap. 22 § i form av hänvisningar till 14 kap. vallagen.

31 § Försändelser, ytterkuvert eller innerkuvert som skall läggas åt si-
dan skall sedan förrättningen i övrigt är klar läggas i ett eller flera om-
slag som förseglas och förses med anteckning om innehållet.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 1

Utbildningsdep.

Paragrafen reglerar hur försändelser, ytterkuvert och innerkuvert som
inte har godkänts utan lagts åt sidan skall behandlas efter det att val-
nämnden räknat de godkända rösterna. Reglerna syftar till att göra möj-
lig den kontroll som kan krävas vid ett överklagande av valet.

32 § Vid mandatfördelningen mellan grupper, partier och liknande sam-
manslutningar skall reglerna i 14 kap. 15 d och 17 §§ vallagen (1972:620)
tillämpas. Dock gäller att jämförelsetalet innan något mandat har tillde-
lats skall vara detsamma som röstetalet för gruppen, partiet eller mot-
svarande.

Sedan valnämnden fördelat mandaten i Sametinget skall resultatet av
valet offentliggöras genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Valnämnden skall utan dröjsmål till regeringen redovisa resultatet av
valet samt utfärda bevis till valda ledamöter och ersättare.

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 1
Utbildningsdep.

Sammanräkningen bör vara avslutad i vart fall inom en månad efter
valet. Detta gör det möjligt, även med beaktande av att valet eventuellt
kan komma att överklagas hos Valprövningsnämnden, att det nyvalda
Sametingets första sammanträde kan hållas i augusti eller senast i sep-
tember valåret och att tinget då kan föreslå vem som skall utses till ord-
förande i Sametinget.

Sammanfattningsvis ser tidschemat för valåret ut på följande sätt:

15 januari

10 februari

25 februari

10 mars

20 mars

25 mars

Mitten av april

Tredje söndagen
i maj

Sista dag för röstlängdsanmälan (3 kap. 4 §)
Preliminär röstlängd upprättad (3 kap. 5 §)

Sista dag för att överklaga valnämndens beslut om
den preliminära röstlängden (3 kap. 5 §)

Länsstyrelsen beslutar om ev. anmärkningar mot
röstlängden (3 kap. 5 §)

Valnämnden upprättar den slutliga röstlängden (3
kap. 6 §)

Anmälan av kandidater (3 kap. 9 §)

Röstkort, ytterkuvert och information sänds ut till
väljarna (3 kap. 7 §)

Brevröstningen kan påbörjas

Valdag, brevröstningen avslutas (3 kap. 1 och 20 §§)

33 § Valnämndens beslut enligt 22 och 32 §§ får överklagas hos Val-
prövningsnämnden. Ett beslut får överklagas av den som enligt röstläng-
den var röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp,
ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit i valet.

Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och vara nämn-
den till handa inom tio dagar efter det att resultatet av valet offentlig-
gjorts enligt 32 §.

Vid Valprövningsnämndens prövning av överklaganden som avses i
denna paragraf får nämnden upphäva valet eller föranstalta om andra

77

mindre ingripande åtgärder enligt de grunder som anges i 15 kap. 7 §
vallagen (1972:620).

Ambitionen att låta valet till Sametinget tillgå i stort sett på samma
sätt som de allmänna valen och i huvudsak med samma regelsystem
som grund gör det befogat att skapa möjligheter att överpröva huruvida
valet till Sametinget har ägt rum på ett korrekt sätt. Överprövningsin-
stans bör vara Valprövningsnämnden. Rätten att överklaga valnämndens
beslut bör tillkomma röstberättigad same och en grupp, ett parti eller
en liknande sammanslutning som har deltagit i valet.

Om det vid planeringen och genomförandet av sametingsvalet före-
kommit avvikelse från i denna lag föreskriven ordning eller om någon
har hindrat röstningen, förvanskat avgivna röster eller otillbörligen ver-
kat vid valet på något annat sätt, skall Valprövningsnämnden, om det
med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången,
vid prövning av ett överklagande upphäva valet. Kan rättelse åstadkom-
mas genom förnyad sammanräkning eller annan sådan mindre ingri-
pande åtgärd, skall nämnden dock i stället för att förordna om omval
uppdra åt valnämnden att vidta sådan rättelse.

4 kap. Särskilda föreskrifter om sameröstlängden

1 § Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk data-
behandling. Bestämmelserna i 2-5 §§ gäller röstlängd som förs på det
sättet.

I den allmänna motiveringen under avsnitt 10 har skälen till att same-
röstlängden får föras med ADB behandlats. Registeransvarig blir Same-
tinget.

2 § Sameröstlängden får, förutom som röstlängd, användas för att
skicka ut röstkort, valsedlar och information om sametingsvalet till de
röstberättigade samerna. Den får också användas för framställning av
statistik kring valen till Sametinget.

I denna paragraf redovisas för vilka ändamål sameröstlängden får an-
vändas. Alla de redovisade ändamålen har samband med sametingsvalet.
Att använda adresserna från sameröstlängden för att skicka ut annan in-
formation än sådan som rör sametingsvalet är inte tillåtet. Vidare är det
inte tillåtet att framställa annan statistik än den som rör sametingsvalet.

3 § Sameröstlängden får förutom namnuppgifter på de samer som har
rösträtt till Sametinget innehålla uppgift om personnummer, adresser
och medborgarskap för de röstberättigade.

Av denna paragraf framgår att sameröstlängden får innehålla namn,
personnummer, adresser och medborgarskap för de röstberättigade. Ing-
et hindrar dock att den pappersutskrift som görs för t.ex. valförrättning-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

en endast innehåller uppgift om namn och personnummer om dessa
uppgifter anses tillräckliga för ändamålet med utskriften.

4 § Till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn, personnum-
mer, adress och medborgarskap for aktualisering, komplettering och
kontroll från register hos skattemyndigheterna avseende uppgifter i folk-
bokföringen.

Röstlängden får samköras med register hos skattemyndigheterna avse-
ende uppgifter i folkbokföringen. Skälet till detta är att röstlängden på
så sätt på ett enkelt sätt kan uppdateras såvitt gäller adresser, vilket är
viktigt när röstkorten och annan information om valet skall skickas ut.
Några föreskrifter om att dödsfall och flyttningar skall anmälas till Sa-
metinget behövs inte heller i och med att registret får samköras med re-
gister som innehåller uppgifter om folkbokföring. Någon samköming
med andra register får inte ske.

5 § Uppgift som inte längre behövs för ändamålet med registret skall
gallras om inte något annat följer av andra stycket.

Den slutliga sameröstlängden från varje sametingsval skall bevaras för
det ändamål som framgår av 1 kap. 2 § 3. Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får föreskriva om ytterligare bevarande.

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen under av-
snitt 10. Huvudregeln är att uppgifterna i röstlängden skall förstöras när
de inte längre behövs. Den slutliga sameröstlängden måste dock bevaras
eftersom den som anser sig vara same kan åberopa som grund för att bli
upptagen i sameröstlängden är någon av hans föräldrar har varit uppta-
gen i sameröstlängden. För att valnämnden skall kunna kontrollera det-
ta påstående måste de slutliga sameröstlängderna finnas bevarade. Vida-
re kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer be-
sluta att andra utdrag av röstlängden, t.ex. den preliminära röstlängden,
skall bevaras. Den myndighet som företrädesvis blir aktuell är Riksarki-
vet eftersom det i detta fall rör sig om en statlig myndighet som företrä-
der samer från hela landet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Det första valet till Sametinget hålls den 16 maj 1993 i enlighet med
bestämmelserna i denna lag. Sametingets första sammanträde skall hål-
las i augusti eller september 1993.

3. De uppgifter som enligt denna lag ankommer på valnämnden skall
vid det första valet fullgöras av en av regeringen särskilt förordnad or-
ganisationskommitté. Organisationskommitténs beslut enligt 3 kap. 5 §
att någon inte skall tas upp i röstlängd får överklagas till Länsstyrelsen i
Norrbottens län.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

79

4. Anmälan till sameröstlängden för deltagande i sametingsvalet 1993
skall ha inkommit till organisationskommittén senast den 25 januari
1993.

Sametinget skall enligt lagen själv bestämma tiderna för sammanträde
men för det första sammanträdet erfordras en särskild bestämmelse.

Enligt sametingslagen skall valet till Sametinget i huvudsak skötas av
Sametinget, men det första valet måste organiseras och genomföras på
ett annat sätt. Förslaget innebär att regeringen tillsätter en organisa-
tionskommitté som har att förbereda och ansvara för det första valet till
Sametinget. Detta har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen
under avsnitt 11.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen fö-
reslår riksdagen

att anta förslaget till sametingslag.

Jag hemställer vidare att regeringen samtidigt bereder riksdagen till-
fälle att ta del av vad jag har anfört om samiskt språk (avsnitt 9), samt
genomförande och kostnader (avsnitt 11).

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1
Utbildningsdep.

80

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992

Föredragande: statsrådet Olsson

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Anmälan till proposition om samerna och samisk
kultur m.m.

1 Ärendet och dess beredning

Samerättsutredningens förslag

Samerättsutredningen har i huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och
sameting bl.a. behandlat frågan om renskötselns rättsliga ställning och i slut-
betänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk behandlat bl.a. frå-
gor om fiskesamerna och andra utövare av traditionella samiska näringar
utanför samebyn.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av huvud-
betänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting såvitt avser renskötselns
rättsliga ställning som bilaga 2.1, dels de lagförslag som läggs fram i den de-
len som bilaga 2.2, dels en sammanfattning av slutbetänkandet (SOU
1990:91) Samerätt och samiskt språk såvitt avser fiskesamerna och andra ut-
övare av traditionella samiska näringar utanför samebyn som bilaga 2.3, dels
det lagförslag som läggs fram i den delen som bilaga 2.4.

Naturvårdslagsutredningens förslag

Med stöd av regeringens bemyndigande den 9 juni 1988 tillkallade chefen för
dåvarande Miljö- och energidepartementet en särskild utredare att göra en
översyn av naturvårdslagen. Utredningen (generaldirektören Arne Kar-
dell), som antog namnet Naturvårdslagsutredningen, avgav i april 1990 be-
tänkandet (SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen m.m. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig
har fogats till prop. 1990/91:90 En god livsmiljö som bilaga 16.2. En sam-
manställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljö- och naturresurs-
departementet.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betän-
kandet såvitt avser naturvårdshänsyn vid renskötsel som bilaga 2.5, dels det
lagförslag som läggs fram om ändring i rennäringslagen som bilaga 2.6, dels
en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissytt-
randena såvitt avser naturvårdshänsyn vid renskötsel som bilaga 2.7.

Lantbruksstyrelsens rapport om samebyarnas organisation, funktion och
ekonomi

Lantbruksstyrelsen beslutade den 14 februari 1986 att tillsätta en arbets-
grupp med uppgift att se över vissa frågor som sammanhänger med same-
6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 32

81

byarnas organisation, funktion och ekonomi. Arbetsgruppen, som antog
namnet Rennäringsgruppen, överlämnade i april 1989 sitt förslag till Lant-
bruksstyrelsen. Förslaget, Frågor om samebyarnas organisation, funktion
och ekonomi, (Lantbruksstyrelsens rapport 1989:4), överlämnades till rege-
ringen i juni 1989. Rapporten har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av rappor-
ten som bilaga2.8, dels de lagförslag som läggs fram som bilaga 2.9, dels en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttran-
dena som bilaga 2.10.

Statens naturvårdsverks Förslag om körning på barmark

År 1985 redovisade regeringen i en skrivelse till riksdagen en översyn av
terrängkörningslagstiftningen (skr. 1984/85:203). Statens naturvårdsverk har
därefter i en framställning den 14 januari 1987 till regeringen föreslagit vissa
ändringar i lagstiftningen. Förslaget avsåg bl.a. en ändring i terrängkörnings-
förordningen (1978:594) så att körning på barmark på kalfjäll förbjuds.

Framställningen har fogats till prop. 1988/89:128 om ändring i bilavgasla-
gen (1986:1386), m.m. som bilaga 1. Naturvårdsverkets framställning har re-
missbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ-
ning av remissyttrandena har fogats till den nämnda propositionen som bi-
laga 2.

Tidigare propositioner

I prop. 1990/91:4 om ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m. föreslog
den dåvarande regeringen ett flertal ändringar i rennäringslagen (1971:437).
Förslagen grundade sig på Samerättsutredningens huvudbetänkande (SOU
1989:41) Samerätt och sameting såvitt avsåg renskötselns rättsliga ställning
samt Lantbruksstyrelsens rapport Frågor om samebyarnas organisation,
funktion och ekonomi. Riksdagen beslutade emellertid att avslå propositio-
nen och begära ett nytt förslag där de frågor som omfattas av propositionen
behandlas inom ramen för ett mer sammanhållet förslag angående samernas
ställning och där förslagen från Samerättsutredningen kan bli föremål för en
samlad bedömning (bet. 1990/91 :JoU12, rskr. 1990/91:46).

Regeringen föreslog vidare i prop. 1991/92:134 om riktlinjer för överfö-
ringen av verksamheten vid Domänverket till aktiebolagsform, förutom
vissa av överföringen föranledda ändringar, även vissa redaktionella änd-
ringar i rennäringslagen (1971:437). Sådana ändringar föreslogs bl.a. i 3 och
17 §§ lagen. Riksdagen beslutade att de föreslagna ändringarna i rennärings-
lagen skulle genomföras såvitt de avser att även framgent ge den mark som
nu förvaltas av Domänverket ställning som kronomark, oavsett i vems ägo
den är. Däremot skulle enligt beslutet de i propositionen föreslagna redak-
tionella ändringarna i lagen inte genomföras utan i stället tas upp till pröv-
ning i samband med nu ifrågavarande proposition (bet. 1991/92:NU33, rskr.
1991/92:351).

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 maj 1990 att inhämta Lagrådets yttrande i fråga
om dels de förslag till ändringar i rennäringslagen (1971:437) som avser att
2§ skall upphöra att gälla, ändringar av lydelsen av 1, 3, 11, 12, 14, 15, 26,
30, 35, 59, 66, 68, 71, 85, 86 och 89 §§ samt rubriken närmast före 1 §, infö-
randet av en ny 66 a § och rubrikerna närmast före 3 och 31 §§, dels en änd-
ring av 55 § väglagen (1971:948), dels en ändring av 42 § lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter. De till Lagrådet den 17 maj 1990 remitterade lagför-
slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.11.

Lagrådet har den 18 juni 1990 yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.12.

Efter Lagrådets yttrande har vissa ändringar gjorts i regeringens förslag.
De avser bl.a. 1, 15 och 65 §§ rennäringslagen (1971:437). I övrigt har jag i
allt väsentligt följt Lagrådets förslag.

Regeringen beslutade vidare den 23 april 1992 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över det förslag om ändring i rennäringslagen (1971:437) som avser
ändrad lydelse av 17, 94 och 99 §§ samt införandet av en ny 65a§. Det till
Lagrådet den 23 april 1992 remitterade lagförslaget bör fogas till protokollet

1 detta ärende som bilaga 2.13.

Lagrådet har den 29 april 1992 yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.14. Efter Lagrådets yttrande
har en ändring skett i 65 a § rennäringslagen (1971:437). I övrigt har jag följt
Lagrådets förslag.

Regeringen beslutade vidare den 5 mars 1992 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över det lagförslag som utarbetats i anledning av Domänverkets om-
bildning till aktiebolag. Förslaget avsåg bl.a. ändrad lydelse av 3, 16-18, 21
och 25 §§ rennäringslagen (1971:437). De till Lagrådet remitterade lagförsla-
gen har fogats till den nämnda propositionen som bilaga 1. Lagrådet läm-
nade i yttrande den 12 mars 1992 lagförslaget utan erinran. Regeringen lade,
som nyss nämnts, i prop. 1991/92:134 om riktlinjer för överföringen av verk-
samheten vid Domänverket till aktiebolagsform fram bl.a. de förslag till
ändringar i rennäringslagen som utarbetats i den nämnda lagrådsremissen.
Lagrådets yttrande har fogats till den nämnda propositionen som bilaga 2.

Jag återkommer till Lagrådets yttranden i den allmänna motiveringen i
avsnitten om renskötselrätten (2.2), om ökat skydd för renskötselrätten
(2.4), om företagsregister för rennäringen (2.10) och om rätt att ta slöjdvirke
för same som inte är medlem i sameby (2.20) samt i specialmotiveringen till
rennäringslagen. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtex-
ten.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. Brut-
toarealen av de svenska samernas renbetesmarker uppgår till ca 165 000 km2,

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

83

varav ungefär 12 000 km2 ligger i Norge. I bruttoarealen är inte inräknat vissa
större sjöar och inte heller vattendrag som bildar gräns mellan samebyar.
När bruttoarealen reducerats med vattenområden, högfjällsimpediment
samt bebyggd och odlad mark återstår en nettoareal på ca 137 000 km2. Ren-
betesmarkerna omfattar i runda tal en tredjedel av Sveriges totala yta. Vin-
terbetesmarkernas omfattning är omtvistad inom vissa delar av området.

De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2500 personer. Det
finns ca 900 rennäringsföretag. Det är emellertid svårt att göra en rättvisande
beräkning av antalet renskötande samer. Ett av skälen till detta är att ren-
skötseln ofta bedrivs i kombination med andra näringar. Det saknas dess-
utom enhetliga bedömningsgrunder för att avgöra vem som skall anses vara
renskötande medlem i en sameby.

Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår.
Vid renräkningar och i renlängder registreras vinterrenhjorden, dvs. den
renhjord man i huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvningssä-
song. Enligt renlängderna fanns det 292000 renar år 1988.

Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437). Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1971 och ersatte lagen (1928:309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960:144) om renmärken.

Samernas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman-
fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för samer
att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten in-
går bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten tillkommer
främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av
deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigva-
rande yrke.

I rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får användas
för renbete och om betestidens längd. Renskötseln får bedrivas hela året på
de s.k. året-runt-markerna i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogs-
renskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten om marken
antingen utgör renbetesland eller tillhör eller vid utgången av juni 1992 till-
hörde staten (kronomark). Renskötsel får vidare bedrivas hela året på ren-
betesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i Jämtlands och Koppar-
bergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upp-
låtna till renbete.

De s.k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden den
1 oktober-den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken nedanför
odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som
medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad mel-
lan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer renskötseln
inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl.a. frågor som rör
renskötselrätten.

Samebyn har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa sköta
renskötseln. Samebymedlems rätt att delta i beslut om hur byn skall styras
utövas på bystämman. För att leda renskötseln inom byn och ombesörja de

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

84

gemensamma arbeten som behövs finns en styrelse som utses av bystämman.
Byns kostnader för renskötseln fördelas mellan renägarna efter reninneha-
vet.

Regeringen kan besluta om upphävande av renskötselrätten för visst om-
råde. Det kan ske om området behövs för ett sådant ändamål som omfattas
av expropriationslagens ändamålsbeskrivning eller för något annat ändamål
som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen
utan betydelse för renskötseln, får sådant beslut meddelas så snart området
behövs för ett allmänt ändamål. Vid beslut om upphävande av renskötselrätt
skall det bestämmas ersättning för skada eller olägenhet som drabbar ren-
skötseln eller samernas jakt- eller fiskerätt. Ersättning för skada eller olä-
genhet som inte drabbar någon bestämd person fördelas mellan berörd sa-
meby och samefonden.

I andra fall än när renskötselrätten upphävs, får den som äger eller brukar
mark där renskötsel får bedrivas under hela året inte ändra markanvänd-
ningen på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Mark får
dock användas i enlighet med fastställd detaljplan eller för företag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ordning. I inte obetydlig omfattning har renbe-
tesmark mot ersättning tagits i anspråk för företag som prövats enligt vatten-
lagen eller gruvlagstiftningen. Genom bestämmelserna i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. har renskötseln getts en starkare ställ-
ning vid avvägningar mot andra intressen vid intressekonflikter om markens
användning.

Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i samebyn får
upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på kronomark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ombesörjs av länsstyrelserna.
Den avgift som tas ut delas i allmänhet lika mellan samebyarna och samefon-
den. Inom nationalparkerna är det Statens naturvårdsverk som svarar för
markupplåtelserna.

Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samernas rättigheter
utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt 1928 års
renbeteslag. I lagstiftningsärendet konstaterades att samerna ansåg sig ha en
starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till uttryck i renbetesla-
gen. I avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna fick man emellertid
godta att lagstiftningen byggde på samma grund som dittills. Den domstols-
prövning man syftade på var det s.k. skattefjällsmålet som ledde fram till en
dom avkunnad av Högsta domstolen (HD) först år 1981 (NJA 11981 s. 1).

Samerna yrkade i målet i första hand att de framför staten ägde fjällområ-
den, skattefjäll, i norra Jämtland. De yrkade i andra hand vissa närmare an-
givna rättigheter till områdena, rättigheter som går utöver vad rennäringsla-
gen anger.

Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer sta-
ten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennäringslagen.
Samerna fick således inte bifall till sin talan.

Enligt HD har samerna dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag
som ytterst är grundad på urminnes hävd. I domen anför HD att en på civil-
rättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2kap. 18 § re-
geringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning på

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

85

samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är
reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten
kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte
fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan ersättning enligt
2 kap. 18 § RF.

Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi-
gare lappbyarnas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor-
ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar för hur ren-
skötselarbetet skulle organiseras och hur byarnas ekonomiska angelägenhe-
ter skulle hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja miss-
förhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och länsstyrel-
sen till samebyarna och deras styrelser.

De med rennäringen sammanhängande frågorna handhades tidigare av
lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Den
1 juli 1991 övertog länsstyrelsen lantbruksnämndens uppgifter. Beslut i ren-
näringsfrågor fattas inom länsstyrelsen av en särskild rennäringsdelegation.

Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har same-
byarna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har
överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall
vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med gemen-
sam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser skall
leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill organisera
sin verksamhet.

Staten ger ekonomiskt stöd till rennäringen. För innevarande budgetår an-
visas sålunda drygt 11 miljoner kronor, varav drygt 6,5 miljoner kronor för-
delas av Statens jordbruksverk på olika användningsområden efter överlägg-
ningar med Svenska samernas riksförbund. Dessa medel används bl.a. för
upplysning och rådgivning, katastrofskadeskydd vid svåra renbetesförhål-
landen och trygghetsförsäkring för renskötande samer. Förutom dessa bi-
drag har 38 miljoner kronor anvisats för prisstöd till rennäringen. Detta stöd
betalas ut som ett visst belopp per slaktad ren. Statens kostnader för ersätt-
ning för rovdjursrivna renar uppgår till drygt 20 miljoner kronor. För forsk-
ning på rennäringens område har efter förslag i prop. 1989/90:90 skett en
förstärkning inom ramen för ett nytt samlat program. Bidrag till rennäringen
betalas dessutom ut från anslaget till ersättningar på grund av radioaktivt
nedfall och från Samefonden.

År 1984 avslutade Rennäringskommittén sitt arbete och presenterade sina
förslag i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. Vissa av dessa
förslag behandlades i budgetpropositionen år 1985 där också en sammanfatt-
ning av förslagen och en sammanställning av remissyttrandena återgavs
(prop. 1984/85:100 bil. 11, bet. 1984/85:JoU25, rskr. 1984/85:186). De av
kommitténs förslag som då togs upp var de som direkt hängde samman med
det statliga ekonomiska stödet till rennäringen och frågan om formaliserade
överläggningar mellan staten och företrädare för rennäringen. Kommitténs
förslag i övrigt spände över ett brett område. Flera av dem var under bered-
ning i regeringskansliet eller hos myndigheter. Några rymdes inom det upp-
drag som Samerättsutredningen hade. De frågor som rör beskattning och
forskning har sedermera aktualiserats i riksdagen. Organisationsfrågor har

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

86

behandlats i anslutning till den nyligen genomförda länsstyrelsereformen.
Flera frågor tas efter hand upp av Statens jordbruksverk. Frågan om ersätt-
ning för rovdjursrivna renar har utretts av Statens naturvårdsverk. Samernas
jakträtt behandlades i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. Flera av de återstå-
ende frågor som kommittén aktualiserade är nu möjliga att behandla när-
mare sedan Samerättsutredningens och Lantbruksstyrelsens förslag förelig-
ger. Det gäller t.ex. vissa frågor om samebyarna, strövrenar, renräkning och
förhållandet till motstående intressen. Bl.a. dessa frågor tar jag upp i det
följande. I prop. 1990/91:3 om skogsbruket i fjällnära skogar har behandlats
skyddet för rennäringen vid skötsel av skog.

Rennäringskommittén behandlade även frågor om skattereglernas till-
lämpning för rennäringen. I fråga om beskattningen av rennäringen vill jag
anföra följande. Genom skattereformen åstadkoms en synnerligen genom-
gripande förändring av de mest väsentliga delarna av det svenska skattesys-
temet. Det gäller inte minst på företagsbeskattningens område. Utform-
ningen av det nya systemet ansluter till en fortgående internationell utveck-
ling.

Reformen innebar att skattesatserna sänktes samtidigt som skattebasen
breddades. Möjligheten till resultatreglering genom avsättning till investe-
ringsreserver och investeringsfonder togs bort. En annan begränsande åt-
gärd var att slopa den generella rätten till nedskrivning av lager. Enligt de
nya reglerna får lagret inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaff-
ningsvärdet och verkliga värdet. Alternativt får lagret tas upp till lägst 97 %
av det samlade anskaffningsvärdet. För djur i jordbruk och renskötsel finns
särskilda regler. Sådant lager får inte tas upp till lägre belopp än 85 % av den
genomsnittliga produktionskostnaden för djur av det slag och den ålders-
sammansättning som det är fråga om. Djuren behöver dock inte tas upp till
ett högre belopp än som motsvarar djurens sammanlagda allmänna salu-
värde.

I skattereformen infördes en allmän reserveringsmöjlighet, avsättning till
skatteutjämningsreserv (s.k. surv). Enskilda näringsidkare får göra avdrag
för avsättning till surv med antingen 30 % på ingående eget kapital och 20 %
av den egna inkomsten eller med 15 % av lönesumman.

Vidare infördes ett system med ersättningsfonder. Det finns fyra olika er-
sättningsfonder. Avdrag medges för belopp som avsatts till ersättningsfond.
En av ersättningsfonderna avser djurlager i jordbruk och renskötsel. För
djurlager medges avdrag om det har skadats genom brand eller annan
olyckshändelse. Ersättningsfond för djurlager får sedan tas i anspråk när
djur anskaffas.

Genom skattereformen behölls reglerna om beräkning av statlig inkomst-
skatt vid ackumulerad inkomst. De särskilda skatteberäkningsreglerna mins-
kar progressiviteten för en intäkt som hänför sig till flera år, t.ex. intäkt vid
avyttring av djur i jordbruk och renskötsel i samband med upphörande av
djurskötsel.

Rennäringskommittén utgick i sina förslag från de mål för rennäringspoli-
tiken som lades fast i anslutning till att 1971 års rennäringslag beslutades
samt från det samepolitiska mål som presenterades år 1977 i prop.
1976/77:80 om insatser för samerna. Enligt kommittén bör den sålunda be-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

87

slutade same- och rennäringspolitiken ligga fast. Kommitténs förslag avsåg
att avhjälpa de brister i tillämpningen av politiken som ansågs föreligga.

Även jag anser att grunden för rennäringspolitiken bör ligga fast. De ut-
redningsförslag som nu finns från Samerättsutredningen och Lantbrukssty-
relsen samt remissyttrandena över dem bildar enligt min mening ett gott un-
derlag för de ytterligare beslut som behövs och som i stora delar aktualisera-
des redan av Rennäringskommittén. Mina förslag i det följande innebär en
komplettering av tidigare beslut och därmed en fortsatt angelägen förstärk-
ning av rennäringens ställning. Bl.a. mot bakgrund av domen i skattefjälls-
målet finns det nu anledning att se över rennäringslagstiftningen.

Som helhet betraktad har rennäringslagen genom den nya organisation
som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om samord-
ning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i fråga
om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har emeller-
tid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har gått lång-
samt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras med de svå-
righeter som är förbundna med att, på grundval av den begränsade naturre-
surs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande med en ge-
mensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är också den kon-
kurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen och andra in-
tressen. Jag vill i detta sammanhang betona att rennäringen, i likhet med
andra areella näringar, har att ta hänsyn till bl.a. naturvårdens intressen.

Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla
delar varit den önskade har bl.a. lett till problem med att det faktiska renan-
talet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att överväga
åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda renskötselföretagen
inom samebyarna.

I det följande behandlar jag i olika avsnitt bl.a. följande frågor, nämligen
olika aspekter på renskötselrätten, det folkrättsliga skyddet för rennäringen,
frågor om ersättningsbestämmelser, åtgärder vid för högt renantal och mot
strövrenar, vissa rösträttsfrågor, företagsregister, några preciseringar vad
gäller koncessionsrenskötseln, hänsynen vid renskötseln till naturvårdens in-
tressen, barmarkskörning i terräng, upplåtelser av jakt- och fiskerätt, vissa
åtgärder för vilt- och fiskevården, samebyarnas verksamhetsområde, ersätt-
ningssystemet för rovdjursrivna renar, renforskning, prisstöd till rennä-
ringen, rätt att ta slöjdvirke för annan än samebymedlem samt fiskesamerna.

2.2 Renskötselrätten

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Mitt förslag: Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så att
det av lagen framgår att renskötselrätten är en för den samiska befolk-
ningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd.

Samerättsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. En-
ligt utredningen bör det i rennäringslagen dessutom föras in att renskötsel-
rätt utgör en särskild rätt till fastighet.

88

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som tillstyrker försla-
get, däribland de samiska organisationerna, anser att det genom Högsta
domstolens dom i skattefjällsmålet klarlagts att renskötselrätten utgör en
särskild rätt till fastighet. De som motsätter sig förslaget påpekar att domen
endast avser förhållandena på viss statlig mark i Jämtlands län. Kammarrät-
ten i Sundsvall anser att utredningens konstaterande att renskötselrätten är
en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige snarast strider mot
Högsta domstolens bedömning i målet att rätten vilar på urminnes hävd.
Svea hovrätt anser att uttrycket ”särskild rätt” till fastighet endast bör använ-
das för servitut, nyttjanderätt och annan begränsad sakrätt till fastighet än
fordringsrätt. Enligt hovrätten är i dessa fall, till skillnad från vad som gäller
i fråga om renskötselrätten, den särskilda rätten så preciserad att dess an-
knytning till fastigheten är lätt att konstatera.

Skälen för mitt förslag:

Urminnes hävd

Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga
rättigheter inom renskötselområdet är sedan gammalt en omtvistad fråga.
Samernas anspråk på en starkare rätt till sina områden än den som följer av
rennäringslagen har, som jag redan nämnt, varit föremål för domstolspröv-
ning i det s.k. skattefjällsmålet.

Högsta domstolen fann i skattefjällsdomen att samernas särskilda bruks-
rätt till renbetesmarkerna, renskötselrätten, bygger på urminnes hävd.

HD har till grund för sina överväganden, som endast avser förhållandena
i Jämtland, lagt den omständigheten att samerna utnyttjat markerna för sina
näringar innan områdena började tas i anspråk av den söderifrån inflyttande
befolkningen. Vidare konstaterar HD att samerna härefter fortsatt att ut-
nyttja markerna på i princip samma sätt. Samerna på skattefjällen hade en-
ligt HD vid tiden för freden i Brömsebro år 1645 på grund av sin långvariga
användning av fjällområdena en starkt skyddad bruksrätt som i vart fall
torde ha omfattat rätt till renbete, jakt och fiske samt skogsfång till husbe-
hov.

Samma förhållanden gällde alltjämt när 1789 års förordning om krono-
hemmans försäljning till skatte infördes. Genom förordningen fick skatte-
bönderna en sådan trygghet i rätten till sina hemman att det därefter finns
skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening. Domstolen
konstaterar att förordningen inte omfattar samernas rätt till brukade fjäll-
områden. Samernas rätt till renbete, jakt och fiske torde emellertid då ha
varit skyddad mot intrång av enskilda. Även härefter förblev rättsläget oför-
ändrat. Man kan därför enligt HD vid tillkomsten av den första svenska ren-
beteslagen år 1886 säga att de befogenheter som samerna sammantaget hade
utgjorde en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag.

Flera remissinstanser påpekar att skattefjällsdomen endast rör förhållan-
dena på de skattefjäll i Jämtland som var aktuella i målet. I så måtto är in-
vändningen befogad att skattefjällsdomen självfallet inte är prejudicerande
utanför de jämtländska skattefjällen. Beträffande grunden för samernas rät-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

89

tigheter görs emellertid i domskälen uttalanden som rör också andra delar
av renskötselområdet. I den lagrådsremiss som den dåvarande regeringen
beslöt den 17 maj 1990 anfördes bl.a. att vad HD uttalat fick anses innebära
att 1886 års renbeteslag i huvudsak innebar att det dåvarande rättsläget lag-
fästes. Lagen skulle sålunda grundas på uppfattningen att samernas rättighe-
ter inom renskötselområdet, bl.a. rätten till renbete, utgörs av en bruksrätt
som vilar på urminnes hävd.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18 juni 1990 anfört att en försiktig tolkning
av domskälen måste anses motsäga de nyss nämnda uttalandena i lagrådsre-
missen. Enligt Lagrådets mening har HD lämnat öppet huruvida 1886 års lag
innebar en kodifiering av faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet
än skattefjällen. Lagstiftningen kan enligt Lagrådet ändå nu sägas vila på en
betydligt stabilare grund vad gäller såväl det rättsliga underlaget som förank-
ringen inom den samiska folkgruppen. Lagrådet anmäler inte heller någon
tvekan i fråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lag-
stiftningen. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av
landet skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötselrät-
tens natur kan det enligt Lagrådet förutsättas att lagstiftningen prövas om, i
den mån det är påkallat.

Lagrådets yttrande i den här delen föranleder inte några särskilda syn-
punkter från min sida.

Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områ-
den liksom rätten att jaga och fiska grundas alltså inte primärt på lagstiftning
eller på upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövande
reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I
det avseendet påminner alltså renskötselrätten om äganderätten som består
även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras genom be-
stämmelser i olika lagar. Konstaterandet att renskötselrätten i grunden byg-
ger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning är av betydelse
för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också
av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtradi-
tioner i så hög grad är knutna till renskötseln. Tidigare oklarheter om arten
av samernas rättigheter har haft negativa konsekvenser för rennäringen.
Många missförstånd och konflikter kan troligen härledas till det tidigare
oklara rättsläget. Renskötselrättens ursprung är enligt min mening så bety-
delsefullt att renskötselrättens natur bör komma till uttryck i rennäringsla-
gen. Jag föreslår därför att det i lagen skall anges att renskötselrätten bygger
på urminnes hävd.

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om hur allmänheten kan tillhan-
dahållas information om vilken mark som renskötsel får bedrivas på. Någon
fullständig redovisning av på vilka marker renskötselrätt föreligger går vis-
serligen inte att åstadkomma. Vissa av de i renskötselrätten ingående befo-
genheterna är emellertid beroende av om marken har karaktär av krono-
mark. I fråga om sådan mark är möjligheterna till redovisning större.

Med kronomark avses numera enligt rennäringslagen mark som tillhör el-
ler vid utgången av juni 1992 tillhörde staten. Den nya innebörden i begrep-
pet kronomark medför att det kan vara svårt för den enskilde att få kunskap
om huruvida marken utgör kronomark. Riksdagen uttalade i samband med

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

90

behandlingen av propositionen angående Domänverkets bolagisering att
frågan om bestämmelser om anteckning i fastighetsbok borde övervägas
(bet. 1991/92:NU33 s. 14, rskr. 1991/92:351).

Inom regeringskansliet har därefter övervägts om anteckningar rörande
kronomark lämpligen bör föras in i den fastighetsredovisning som inskriv-
ningsmyndigheterna eller fastighetsregistermyndigheterna tillhandahåller.
Inskrivningsmyndigheternas redovisning sker i fastighetsbok eller, där fas-
tighetsdatareformen är genomförd, i inskrivningsregister. Denna redovis-
ning avser i huvudsak lagfarts- och inteckningsförhållanden. I fastighetsbo-
ken och inskrivningsregistret kan också nyttj anderätter och servitut skrivas
in under förutsättning att de grundar sig på avtal. Fastighetsregistermyndig-
heterna redovisar fastighetsindelningen i jordregistret eller, där fastighetsda-
tareformen är genomförd, i fastighetsregistret. Jord- och fastighetsregistren
upptar emellertid också information om marks användning såsom bestäm-
melser meddelade med stöd av plan- och bygglagen och naturvårdslagen. Ef-
tersom anteckningar om vad som utgör kronomark inte avser avtalade rättig-
heter och därför principiellt skiljer sig från de uppgifter som i övrigt anteck-
nas i fastighetsboken och inskrivningsregistret har det ansetts att sådana an-
teckningar i stället bör tas in i fastighets- resp, jordregistren. Den som vill ha
uppgift om innehållet i fastighetsregistret kan få det i form av s.k. fastighets-
bevis.

Regeringen har därför den 3 september 1992 beslutat om förordningsänd-
ringar som möjliggör en löpande redovisning i jord- resp, fastighetsregistren
av vilken mark som utgör kronomark. Redovisningen kommer inte att uppta
sådan mark som fortfarande ägs av staten och den kommer endast att avse de
landsdelar där frågan är av betydelse, nämligen Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt Älvdalens kommun i Kopparbergs
län.

Renskötselrätten får utövas enligt bestämmelserna i rennäringslagen

De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna har i lagen
fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten be-
skrivs i 1 § rennäringslagen som en rätt för vissa personer av samisk härkomst
att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten in-
går bl.a. renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Renskötseln får bedrivas
på såväl statlig och kommunal som på privat mark. Rätten tillkommer perso-
ner av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar, far-
föräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Sådan
person benämns i lagen renskötselberättigad.

Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen enligt 1 § andra stycket ut-
vidga kretsen av dessa ”renskötselberättigade” personer. Också den som gif-
ter sig med en renskötselberättigad person förvärvar renskötselrätt. Uppdel-
ningen i samer med och samer utan renskötselrätt tillkom genom 1928 års
renbeteslag. Enligt tidigare renbeteslagar hade ”envar lapp” rätt att syssla
med renskötsel.

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att bedriva
renskötsel. Av 6 § rennäringslagen följer att det för renskötseln finns same-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

91

byar och att i princip all den mark inom vilken renskötsel får bedrivas är
uppdelad mellan dessa byar. Enligt 15 § får samebyns betesområde användas
för renbete av samebyn för medlemmarnas gemensamma behov. Jakt och
fiske får enligt 25 § endast utövas av den som är medlem i sameby. Utövandet
av renskötselrätten kräver således medlemskap i sameby. Denna begräns-
ning är betingad av näringsmässiga skäl och har funnits sedan den första ren-
beteslagen år 1886.

Även i fortsättningen bör rätten att bedriva renskötsel förutsätta medlem-
skap i en sameby. Renantalet begränsas av tillgången på bete och bestämmer
därmed det antal personer som kan försötja sig på renskötsel. Rennäringsla-
gens bestämmelser om att renskötseln skall bedrivas inom samebyar innebär
följaktligen en nödvändig begränsning av renskötselrätten. Att utöver kra-
vet på medlemskap i sameby kräva viss kvalifikation för renskötselrätten an-
ser jag däremot inte vara nödvändigt.

Den gränsdragning som nu görs i rennäringslagens inledning mellan ren-
skötselberättigade samer och samer som saknar sådan rätt anser jag kunna
undvaras. Enligt min mening är det från principiell synpunkt riktigare att
beskriva renskötselrätten som en rätt som tillkommer den samiska befolk-
ningen och konstatera att vaije medlem av den befolkningen, dvs. varje
same, får bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser. Det sist-
nämnda innebär bl.a. krav på medlemskap i sameby.

Det synsätt jag nu har redovisat innebär att renskötselrätten är förbehål-
len den som är same och är en rätt som varken kan överlåtas eller upplåtas.
Några undantag som innebär avsteg från ett sådant betraktelsesätt behöver
enligt min mening inte göras. Jag anser därför att man kan slopa de nuva-
rande reglerna om förvärv av renskötselrätt genom giftermål. Däremot bör
den som har gift sig med en same och inte själv är same kunna bli delaktig i
renskötseln genom att han antas som medlem i en sameby.

Mitt förslag innebär att rennäringslagen liksom hittills inleds med en be-
skrivning av renskötselrätten och en erinran om att rätten får utövas enligt
bestämmelserna i lagen.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18 juni 1990 framhållit att medlemskap i
en sameby har en så central betydelse för utövandet av renskötselrätten att
detta villkor bör anges i lagtexten. Jag biträder förslaget.

Mitt förslag innebär också att den som är same - inte bara samer vars släk-
tingar i föregående led ägnat sig åt renskötsel - kan komma i fråga som med-
lem i sameby. Frågan om medlemskap skall liksom hittills avgöras av same-
byn och vara beroende av om den som avser att bedriva renskötsel inom byns
betesområde är eller har varit knuten till renskötseln inom byn. Samebyns
ställningstagande försvåras knappast av att det inte längre kommer att krä-
vas att den som vill bli medlem är barn eller barnbarn till renskötare. Själv-
fallet kan det alltid diskuteras vad som skall krävas för att någon skall anses
ha styrkt sig vara same. Samerättsutredningen har inte föreslagit någon defi-
nition av vem som är same i rennäringslagens mening. Någon allmänt accep-
terad definition av begreppet same har hittills inte funnits i svensk lagstift-
ning. Det bör enligt min mening i detta sammanhang inte ställas något annat
krav än att vederbörande skall tillhöra den samiska folkgruppen, en tillhö-
righet som kan ha sitt ursprung i ett avlägset led. I enlighet med vad Lagrådet

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

92

har anfört bör det av lagtexten framgå att med same menas den som är av
samisk härkomst.

Chefen för Utbildningsdepartementet har i sitt nu framlagda förslag till
sametingslag en definition av vem som skall anses som same vid tillämp-
ningen av den lagen. De som uppfyller kriterierna enligt sametingslagen får
utan vidare anses vara samer också i rennäringslagens mening. I övrigt måste
det överlämnas till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för att någon
skall anses ha styrkt att han är same. Som jag anfört kommer emellertid möj-
ligheten till medlemskap i sameby att vara begränsad med hänsyn till det an-
tal renar som det är möjligt att hålla i samebyn, varför frågan inte bör bli
aktuell särskilt ofta.

Renskötselrättens karaktär

Renskötselrätten är i sin egenskap av bruksrätt enligt skattefjällsdomen ut-
tömmande reglerad i rennäringslagen. Detta gäller enligt HD ”även de rät-
tigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än renbete
och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen” men vilka rättigheter enligt HD
ingår i renskötselrätten.

I lagstiftningen finns bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda ren-
skötselrätten, men också bestämmelser som mera indirekt får betydelse för
innehavarna av renskötselrätt. Till den senare kategorin hör bestämmel-
serna i skogsvårdslagstiftningen som kräver hänsyn till rennäringen.

I skattefjällsmålet uttalar HD att den samiska bruksrätten står på civil-
rättslig grund och, på samma sätt som äganderätten, är skyddad mot tvångs-
förfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar renskötselrätten de fastig-
heter där den får utövas och den företer även i övrigt stora likheter med nytt-
janderätt och annan liknande rätt till fast egendom.

Renskötselrätten belastar fastigheterna inom drygt en tredjedel av Sveri-
ges yta men innebär i allmänhet ett extensivt utnyttjande av marken. Rennä-
ringen utnyttjar olika markområden mer eller mindre intensivt. Vissa områ-
den är synnerligen betydelsefulla och används regelbundet medan andra är
av ringa betydelse och används mer sporadiskt, i vissa fall med flera års mel-
lanrum. Renskötselrätten är starkast på året-runt-markerna. Den varierar
emellertid i styrka från trakt till trakt, och även över tiden, beroende på hur
renskötseln bedrivits. Enligt 3 § punkten 2 rennäringslagen får renskötsel be-
drivas under tiden den 1 oktober-den 30 april bl.a. inom sådana trakter utan-
för lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa
tider av året. Mot den bakgrunden är det knappast möjligt att med generell
giltighet ange hur renskötselrätten belastar de enskilda fastigheterna och
vilka inskränkningar i förfogandet som rätten förorsakar ägarna av dessa fas-
tigheter eller att ens ange vilka fastigheter som belastas av renskötselrätt.

Som HD framhållit är renskötselrätten således i flera avseenden av ett spe-
ciellt slag. Samerättsutredningen har föreslagit att det i bl.a. rennäringslagen
skall föras in en bestämmelse om att renskötselrätten utgör en särskild rätt
till fastighet. Enligt utredningen är det av stor betydelse för bl.a. ersättnings-
frågorna att renskötselrätten behandlas som ett enskilt intresse, en särskild
rätt till fastighet, och inte enbart ett allmänt intresse till vilken hänsyn skall
tas.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

93

Ett konstaterande i rennäringslagen av att renskötselrätten utgör en sär-
skild rätt till fastighet skulle enligt min mening inte medföra någon föränd-
ring vad gäller förhållandet mellan rennäringen och motstående intressen.
Renskötselrätten skulle även fortsättningsvis regleras i rennäringslagen. En
rättighet som utgör särskild rätt till fastighet kan varken helt eller delvis tas
ifrån innehavaren utan ersättning. Enligt 28 § rennäringslagen lämnas ersätt-
ning för skada eller olägenhet för renskötseln och för samebymedlems rätt
till jakt och fiske vid upphävande av renskötselrätt. Jag kommer närmare att
redogöra för detta i avsnitt 2.6. Som jag kommer att visa i avnitt 2.4 kan i
princip varje intrång i renskötselrätten grunda rätt till skadeersättning. Av
förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 126) framgår klart att ren-
skötselrätten är att betrakta som en särskild rätt till fastighet. Denna sär-
skilda rätt kan visserligen tas i anspråk eller inskränkas genom förfoganden
antingen med stöd av rennäringslagen eller med stöd av annan lagstiftning,
t.ex. vattenlagen (1983:291), minerallagen (1991:45) eller väglagen
(1971:948). Sådana förfoganden förutsätter emellertid att ersättning lämnas
för intrånget. Enligt min mening visar varken den hittillsvarande rättstill-
lämpningen eller några andra omständigheter på något behov av förtydli-
gande av rennäringslagens lagtext i det här avseendet.

Däremot finns det motiv för att göra vissa förtydliganden i två andra lagar,
nämligen lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter och väglagen. I den
förstnämnda lagen finns en exemplifiering av vad som vid tillämpningen av
den lagen skall anses vara särskild rätt till fastighet. När i annat sammanhang
en sådan exemplifiering görs, nämligen i minerallagen, finns renskötselrätt
med bland exemplen. För att undanröja varje anledning till missförstånd bör
exemplifieringen i de båda lagarna bringas att överensstämma. Detta sker
lämpligen genom en ändring i lagen om vissa torvfyndigheter. Att också väg-
lagen behöver ändras beror på att ersättningsbestämmelsen i 55 § lagen bara
behandlar sådan särskild rätt till fastighet som grundar sig på upplåtelse. Dit
hör inte renskötselrätten. Den nämnda paragrafen bör därför ges en ny ut-
formning.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

2.3 Upphävande av renskötselrätt

Mitt förslag: Renskötselrätten skall bara kunna upphävas om det be-
hövs för att tillgodose något av de i expropriationslagen (1972:719)
uppräknade expropriationsändamålen.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att rennäringslagens
bestämmelser om förutsättningarna för att upphäva renskötselrätt och om
hur ersättningen då skall bestämmas ersätts med hänvisningar till expropria-
tionslagen.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Regeringen kan enligt 26 § rennäringslagen upp-
häva renskötselrätten helt eller delvis när ett område behövs för ändamål
som avses i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig

94

betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse för
renskötseln får renskötselrätten dessutom upphävas när området behövs för
allmänt ändamål.

Av 1 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719) följer att särskild rätt till fas-
tighet kan upphävas genom expropriation. Enligt lkap. 2§ avses med sär-
skild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att uttrycket ”lik-
nande rätt” omfattar även renskötselrätt (prop. 1972:109 s. 268). I paragra-
fen sägs dock att bestämmelsen i 1 § om särskild rätt inte gäller renskötsel-
rätt. Det innebär att renskötselrätt inte kan bli föremål för självständig rät-
tighetsexpropriation. Ett upphävande eller en begränsning av renskötselrät-
ten sker i stället, som jag nyss nämnt, med tillämpning av 26 § rennäringsla-
gen. Exproprieras en fastighet inom renskötselområdet kan emellertid ren-
skötselrätten exproprieras tillsammans med fastigheten. Renskötselrätten
kan alltså vara föremål för osjälvständig rättighetsexpropriation. För att ren-
skötselrätten skall påverkas när en fastighet exproprieras krävs att man be-
slutar särskilt om detta.

I motiven till rennäringslagen (prop. 1971:51) diskuterades möjligheten
att slopa de då gällande särskilda bestämmelserna i renbeteslagen om undan-
tagande av mark från renskötsel. I stället skulle man göra bestämmelserna
om expropriation av särskild rätt till fast egendom tillämpliga på renskötsel-
rätten. Föredragande statsrådet ansåg dock att denna lösning var mindre till-
fredsställande. Som skäl för sitt ställningstagande anförde föredraganden att
renskötselrätten inte på samma sätt som andra särskilda rättigheter är lokali-
serad till vissa fastigheter och att en tillämpning av expropriationsreglerna
skulle sakna expropriationens avtalsstimulerande funktion. Föredraganden
påpekade att rätten till renskötsel inte är överlåtbar och att rättighet som
ingår i renskötselrätten inte får upplåtas av same åt annan. Inte heller borde
enligt föredraganden möjligheten att upphäva renskötselrätt begränsas till
att gälla bara sådana ändamål för vilka expropriation kan ske. Föredragan-
den hänvisade bl.a. till de speciella förhållandena inom renskötselområdet
och till att samerna inte genom avtal kan avstå från renskötselrätten. Lagrå-
dets majoritet anslöt sig till departementschefens uppfattning medan minori-
teten föreslog en begränsning till expropriationsändamålen. En majoritet i
Jordbruksutskottet (bet. JoU 1971:37 s. 43) ansåg att renskötselrätten bara
borde få upphävas för sådana ändamål som kan tillgodoses genom expro-
priation. Riksdagen beslutade emellertid i enlighet med minoritetens förslag
som innebar den lösning som förordades i propositionen (rskr. 1971:216).

Upphävande av renskötselrätten för något av expropriationsändamålen
eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt har en-
dast skett i ett fåtal fall. Renskötselrätten har aldrig upphävts med stöd av
den bestämmelse som gör det möjligt att för andra allmänna ändamål upp-
häva renskötselrätten inom område som väsentligen är utan betydelse för
renskötseln.

Enligt min mening bör renskötselrätten kunna upphävas bara om något
av expropriationsändamålen är för handen. Därigenom ges renskötselrätten
samma skydd mot tvångsvisa ingripanden som övrig särskild rätt till fastig-
het. Med anledning av vad jag nyss redovisat om motiven till den nuvarande

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

95

bestämmelsen vill jag peka på att det i praxis utvecklats ett alternativ till ett
formellt upphävande av renskötselrätten. Det är inte ovanligt att mark tas i
anspråk sedan samebyn mot ersättning godtagit det intrång i betesrätten och
renskötselrätten i övrigt som den aktuella exploateringen innebär. Ersätt-
ning kan i sådana sammanhang också lämnas för ökade kostnader i rensköt-
seln, t.ex. kostnaderna för ökad bevakning av renarna. En sådan frivillig
uppgörelse påverkar inte renskötselrätten som sådan men kan givetvis leda
till att det faktiskt inte längre är möjligt att hålla renarna inom det område
som tagits i anspråk.

Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag när det gäller de än-
damål för vilka renskötselrätten skall kunna upphävas. Till skillnad från ut-
redningen anser jag emellertid att regler om detta och för bestämmande av
ersättningen även i fortsättningen skall finnas i rennäringslagen. Ett skäl för
en sådan ordning är att de ersättningsbestämmelser som finns i rennäringsla-
gen enligt min mening bättre tillgodoser samernas intressen än vad enbart
expropriationslagens betämmelser skulle göra. Sålunda ersätts enligt 28 §
rennäringslagen inte bara skada utan också olägenhet som kan följa av att
renskötselrätten upphävs. Någon ersättning för olägenhet lämnas inte enligt
expropriationslagen. Bestämmelsen i 27 § rennäringslagen, som ger rege-
ringen möjlighet att besluta om skadeförebyggande åtgärder, kan också tän-
kas innebära en för samerna fördelaktigare skadereglering än den som kan
ske med tillämpning av enbart expropriationslagen. Enligt den sistnämnda
lagen förutsätter nämligen sådana åtgärder åtaganden av den exproprie-
rande. Det bör understrykas att utöver dessa bestämmelser gäller enligt 29 §
rennäringslagen reglerna i expropriationslagen om bl.a. ersättning vid ex-
propriation av särskild rätt till fastighet (bet. JoU 1971:37 s. 44—45).

Med anledning av vad jag nu har anfört förordar jag att 26 § rennäringsla-
gen ändras så att renskötselrätt kan upphävas bara om det behövs för sådant
ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen. Bestämmelserna i 27-29 §§
rennäringslagen bör kvarstå oförändrade.

Jag utgår från att renskötselrätt även fortsättningsvis kommer att upp-
hävas ytterst sällan. Det kan förutsättas att den åtgärden tillgrips först sedan
överenskommelse med berörd sameby inte kunnat träffas.

2.4 Ökat skydd för renskötselrätten

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i rennäringslagen som på
året-runt-markerna förbjuder ingrepp som innebär avsevärd olägen-
het för renskötseln skärps till att gälla också andra åtgärder än sådana
som innebär en ändrad användning av marken.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring i skogsvårdslagen
som innebär att viss slutavverkning och därmed sammanhängande åtgärder
inte får vidtas inom året-runt-markerna utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.
Tillståndskravet föreslås gälla avverkningar på brukningsenheter större än
500 ha, om avverkningen omfattar mer än 20 ha skog eller ansluter till kal-

96

mark eller plantskog som tillsammans med avverkningen kommer att om-
fatta mer än 20 ha. Oavsett brukningsenhetens storlek och avverkningens
omfattning skall tillståndskravet också gälla slutavverkningar som berör
rastställe, arbetshage eller flyttled. Tillstånd skall enligt förslaget ges, om
inte avverkningen medför bortfall av renbete som inte kan ersättas av alter-
nativa betesområden eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av ren-
hjord.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Flera remissinstanser av-
styrker förslaget, bl.a. med hänvisning till att utredningen överbetonat
skogsbrukets negativa verkningar för renskötseln. Av de remissinstanser
som tillstyrker den föreslagna tillståndsprövningen är det flera som ifrågasät-
ter det lämpliga i att låta skogsvårdsstyrelsen bli tillståndsmyndighet.
Svenska samernas riksförbund anser att det av utredningen framlagda försla-
get utgör ett minimikrav för vad som erfordras för att förhållandet mellan de
olika näringarna skall kunna lösas vid konfliktsituationer.

Skälen for mitt förslag: Som framgår av min redogörelse i det föregående
kan en markägare, som avser att använda sin mark för ett ändamål som är
oförenligt med fortsatt renskötsel, under vissa förutsättningar få renskötsel-
rätten upphävd. För att en markägare inte skall kunna kringgå bestämmel-
serna om upphävande av renskötselrätten och den därmed förenade ersätt-
ningsskyldigheten finns en särskild skyddsregel i 30 § rennäringslagen. Be-
stämmelsen förbjuder markägaren att genom ensidigt handlande vidta åtgär-
der som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete.

För bestämmelsen i 30 § gäller vissa begränsningar. Regeln gäller bara på
året-runt-markerna och avser enbart sådan mark som faktiskt används för
renskötsel. Det som förbjuds är bara sådana åtgärder som innebär avsevärda
olägenheter för renskötseln. Uttryckligt undantag görs också för sådana
företag som prövas i särskild ordning. Enligt vissa lagar t.ex. vattenlagen,
väglagen och gruvlagen prövas markanvändningen genom ett särskilt förfa-
rande, i vissa fall av domstol, i andra fall av andra myndigheter. Genom un-
dantagen undviks en dubbelprövning.

I dess nuvarande lydelse innebär 30 § ett förbud mot att ändra använd-
ningen av marken på ett sätt som är till men för renskötseln. Bestämmelsen
kan emellertid inte utan vidare tolkas med hjälp av den innebörd som be-
greppen ”pågående markanvändning” och ”ändrad markanvändning” har
fått i senare lagstiftning. Det är därför oklart i vilken utsträckning bestäm-
melsen är tillämplig på olika åtgärder som vidtas inom skogsbruket. I förar-
betena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 130) uttalades att t.ex. införan-
det av nya metoder i skogsavverkningen inte borde drabbas av förbudsre-
geln. När Jordbruksutskottet (bet. JoU 1971:37) behandlade propositionen
förelåg ett motionsyrkande att riksdagen skulle uttala att kalhuggning, hyg-
gesbränning och växtbekämpning skulle omfattas av förbudsregeln. I motio-
nen framhölls att dagens moderna skogsbruk kunde medföra betydande in-
grepp i renskötseln och att framför allt stora kalhyggen, hyggesbränning och
giftbesprutning hade gett upphov till avsevärda inskränkningar i t.ex. vinter-
betesmarkerna. Utskottet ansåg det emellertid vara svårt att generellt fastslå
att en viss form av markanvändning innebär avsevärd olägenhet för rensköt-
seln. Utskottet menade därför att frågan vad som är sådan olägenhet måste

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

avgöras från fall till fall och avstyrkte därför bifall till motionerna. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Justitieombudsmannen (JO) har behandlat frågan om vad som skall anses
innebära ändrad markanvändning i ett uttalande från år 1973. Enligt JO kan
en hyggesplöjning i princip innebära att förbudet mot ändrad markanvänd-
ning överträds. Avgörande är enligt JO om renbetet förstörs för lång tid
framåt och detta medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Rennäringslagen innehåller inte några sanktionsbestämmelser knutna till
förbudsregeln i 30 §. Om inte markägaren självmant iakttar förbudet mot
åtgärder som skadar renskötseln, måste följaktligen den berörda samebyn
vända sig till domstol för att få frågan prövad. Rättspraxis är, som utred-
ningen konstaterat, mycket sparsam.

Tillämpningen av 30 § rennäringslagen har föranlett vissa uttalanden av
domstol i två rättegångar som ännu inte är avslutade. I ett av fallen hävdar
den berörda samebyn att en skogsavverkning strider mot 30 § och byn har
yrkat att avverkning inte får ske förrän lagakraftägande dom föreligger. Frå-
gan om denna säkerhetsåtgärd har prövats av tingsrätt och hovrätt. Tingsrät-
ten fann att samebyn inte visat sannolika skäl för sin fastställelsetalan och
lämnade begäran om awerkningsförbud utan bifall. Beslutet fastställdes av
hovrätten. Hovrätten uttalade att samebyn inte visat sannolika skäl för på-
ståendet att de aktuella avverkningarna innebar ändrad markanvändning en-
ligt 30 § rennäringslagen. Hovrätten påpekade att ”nya avverkningar eller
awerkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring av markanvänd-
ningen i rennäringslagens mening”. I detta fall var dock avverkningarna, i
förhållande till samebyns sammantagna betesarealer, av mycket begränsad
storlek. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd. Målet är i huvudsa-
ken inte avgjort i tingsrätten.

Jag har i avsnitt 2.2 pekat på svårigheterna att precisera det skydd rensköt-
selrätten ger gentemot markägaren. Det är angeläget att understryka att be-
stämmelsen i 30 § rennäringslagen inte ger något uttömmande svar på den
frågan. Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51) är bestäm-
melsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som fastslår vilka in-
trång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan ersättning. Man
måste enligt uttalandena i propositionen skilja mellan frågan huruvida det är
tillåtet att ändra markens användning eller inte och den vidare frågan om
och i vad mån rätt till ersättning för intrång i renskötselrätten föreligger.

Som jag redan har nämnt är 30 § rennäringslagen närmast att se som ett
komplement till bestämmelsen i 26 § om upphävande av renskötselrätten.
Tillsammans ger bestämmelserna de renskötande samerna ett skydd mot ett
markutnyttjande som är till hinder för fortsatt renskötsel. Därutöver kom-
mer emellertid, utan att frågan är reglerad i rennäringslagen, att åtgärder av
mindre ingripande slag kan leda till att markägaren blir skadeståndsskyldig
gentemot renägarna.

Renskötselrätten framstår efter Högsta domstolens dom i skattefjällsmå-
let som en betydligt mer konkret och påtaglig bruksrätt än den gjorde vid
tiden för rennäringslagens tillkomst. Det har till följd att samerna som bä-
rare av bruksrätten på civilrättslig grund kan göra anspråk på ett bättre
skydd mot ingrepp i deras rätt än det som hittills förelegat. Det är emellertid,

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

98

som jag redan har påpekat, en vansklig uppgift att reglera förhållandet mel-
lan de båda rättighetshavarna, dvs. markägaren och utövaren av renskötsel-
rätten.

Det förekommer att renbetesmark tas i anspråk för företag som innebär
att mark exploateras och därmed permanent undandras renskötseln. Regel-
mässigt prövas sådana företag enligt särskild lagstiftning som är anknuten
til] skyddsreglerna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
(NRL). Bestämmelserna innebär i allmänhet att företagets tillåtlighet prö-
vas med avseende bl.a. på det intrång företaget kan innebära för rensköt-
seln. Tillåts företaget bestäms ersättning för det intrång som uppstår.

Skogsbruket kan inte jämställas med sådana exploaterande företag. Vissa
åtgärder i skogsbruket kan emellertid innebära att de naturliga förutsätt-
ningarna för att utöva renskötselrätten på en fastighet omintetgörs för en
mycket lång tid. Den som utövar renskötselrätten måste då ges en möjlighet
att få komma till tals och hävda sin rätt gentemot markägaren. Det ligger
då nära till hands att hänvisa till 30 § rennäringslagen. Som framgår av min
redogörelse i det föregående är emellertid den bestämmelsen utformad på
ett sätt som gör den mindre väl ägnad att vara skyddsregel mot åtgärder i
skogsbruket.

Regeringen lade i prop. 1990/91:3 om skogsbruket i fjällnära skogar fram
ett förslag om lagstadgad samrådsskyldighet när det gäller skogsbruket inom
året-runt-markerna. Förslaget, som överensstämde med Samerättsutred-
ningens förslag, godtogs av riksdagen. Enligt 19 d§ skogsvårdslagen
(1979:429) gäller sedan den 1 juli 1991 att inom område där renskötsel enligt
rennäringslagen får bedrivas hela året skall innan avverkning får ske berörd
sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt 19 g § skogsvårdsförordningen (1979:791) får Skogsstyrelsen med-
dela föreskrifter om samråd före slutavverkning inom renskötselns året-
runt-marker. Om parterna inte kommit överens om annat innebär Skogssty-
relsens föreskrifter och allmänna råd till 19 d § skogsvårdslagen följande för
de samrådsmöten som skall hållas. För samrådet bör finnas en översiktskarta
kompletterad med en skogskarta och en markanvändningsredovisning för
samebyn. Vid samrådsmötena, som bör ske minst en gång om året för större
skogsägare med årligen återkommande skogsbruksåtgärder, bör ett proto-
koll upprättas som justeras av båda parter. Av protokollet bör klart framgå
vilka områden och åtgärder som berörts vid samrådet, vad som överenskom-
mits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår. Förutom aktuella åt-
gärder bör samrådet mer översiktligt behandla planerade åtgärder för en 3-
5 årsperiod. Avser samrådet byggandet av skogsbilväg bör för den närmaste
5-årsperioden även planerade avverkningar och skogsvårdsåtgärder inom
vägens båtnadsområde redovisas. Part kan till samråd kalla personal från
skogsvårdsstyrelsen.

När det gäller utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsen bör pröva till-
låtligheten av vissa avverkningar lades i lagrådsremissen den 17 maj 1990
fram ett förslag som skiljer sig från utredningens. Där förordades i stället en
ändring av 30 § av innebörd att paragrafen i fortsättningen skall gälla också
annat markutnyttjande än sådant som innebär att användningen av marken

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

99

ändras. Förslaget syftade till att undanröja varje tvivel om bestämmelsens
tillämplighet när det gäller åtgärder i skogsbruket. För att ytterligare förtyd-
liga tillämpningsområdet förordades att paragrafen i ett andra stycke kom-
pletteras med exempel på vad som skall anses vara otillåtet. Exemplet for-
mulerades till att gälla skogsavverkning och därmed sammanhängande åt-
gärder som antingen medför ett sådant väsentligt betesbortfall att möjlighe-
terna påverkas att hålla tillåtet renantal eller omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renar. I den samma dag framlagda lagrådsremissen om
skogsbruket i fjällnära skogar föreslogs en ny bestämmelse i skogsvårdsla-
gen. Enligt den bestämmelsen skall skogsvårdsstyrelsen i beslut om tillstånd
till avverkning i svårföryngrad skog närmare ange vilka hänsyn som skall tas
till rennäringen som allmänt intresse när tillståndet tas i anspråk.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18juni 1990 haft invändningar mot försla-
gen i den här delen. Lagrådet har inte godtagit tankegången att den nyss-
nämnda föreslagna bestämmelsen i skogsvårdslagen, i motsats till 30 § rennä-
ringslagen, kan sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Be-
stämmelserna måste enligt Lagrådet som helhet främst anses innebära en
gränsdragning mellan två enskilda intressen, skogsbruksintresset och rennä-
ringsintresset. Från den utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning
att splittra bestämmelserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna.
Lagrådet framhåller att det därför måste vara en stor fördel om en bedöm-
ning enligt det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen kan göras i
tillståndsärendet i stället för att samebyn skall vara hänvisad till att väcka
talan vid domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Lagrådet har
förklarat sig dela uppfattningen att det kan ifrågasättas om skogsvårdsstyrel-
sen är den lämpliga myndigheten att göra en civilrättslig bedömning av vad
renskötselrätten innefattar. Efter att ha övervägt också ett annat alternativ
har Lagrådet emellertid funnit att den bästa lösningen i en svår lagstiftnings-
fråga är att anförtro skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillståndsärendena
göra den prövning som är förutsatt i det föreslagna andra stycket i 30 § rennä-
ringslagen. Enligt Lagrådet beskriver bestämmelsen åtgärder som är så in-
gripande att det inte gärna kan röra sig om några mer komplicerade avväg-
ningar. Lagrådet har hänvisat till att de skogsvårdande myndigheterna up-
penbarligen utöver sin ingående skogliga kompetens också har en stor erfa-
renhet av hur naturvårds- och rennäringsintressena skall beaktas i skogssköt-
seln. Lagrådet påpekar också att det är av betydelse att en under våren 1990
beslutad ändring i skogsvårdslagen innebär att Skogsstyrelsens beslut i en-
skilda ärenden i fortsättningen kan överklagas till förvaltningsdomstol. En-
ligt Lagrådet bör följaktligen det föreslagna andra stycket i 30 § rennärings-
lagen utgå och ändring i enlighet med Lagrådets förslag i stället göras i skogs-
vårdslagen.

I lagrådsremissen den 17 maj 1990 om skogsbruket i fjällnära skogar före-
slogs en hänsynsregel i skogsvårdslagen till förmån för rennäringen utformad
efter mönster av bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen om hänsyn till natur-
vården. Förslaget innebar att regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till
rennäringens intressen vid skötsel av skog, såsom i fråga om hyggens storlek
och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

100

skogsbilvägars sträckning. Bemyndigandet skulle inte medföra befogenhet
att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras.

Enligt Lagrådet var den föreslagna regeln inte förenlig med regeringsfor-
mens regler om normgivningen. En föreskrift om vilken hänsyn som skall
tas till rennäringens intressen vid skötseln av skog är enligt Lagrådet till sin
karaktär privaträttslig, dvs. den berör väsentligen enbart förhållandet mel-
lan den som driver rennäringsverksamheten och den som äger eller arrende-
rar skogsmarken. En sådan föreskrift hör till lagområdet enligt 8 kap. 2 § re-
geringsformen. Det kan alltså inte överlåtas till regeringen eller någon myn-
dighet att meddela den. Att hänsyn till rennäringen också kan ha inslag av
allmänintresse kan enligt Lagrådet inte ändra detta förhållande. Exemplifie-
ringen av vad föreskrifterna avsetts innehålla - bestämmelser om hyggens
storlek och utläggning, skogsbilvägars sträckning m.m. - illustrerar att det
är fråga om ingrepp i en privatekonomisk sfär till förmån för en annan.

Med hänsyn till vad Lagrådet anförde avstod den dåvarande regeringen
från att lägga fram det förslag som togs upp i lagrådsremissen om skogsbru-
ket i fjällnära skogar. Regeringen anmärkte emellertid i prop. 1990/91:3 om
skogsbruket i fjällnära skogar att den inte i alla avseenden kunde ansluta sig
till Lagrådets synpunkter när det gäller karaktären av de aktuella hänsyns-
föreskrifterna. Det är självfallet riktigt att tillämpningen av sådana föreskrif-
ter är av betydelse för rennäringsidkarna i den berörda samebyn. Föreskrif-
terna har emellertid enligt regeringens mening också till syfte att bevara de
grundläggande förutsättningarna för en fortsatt rennäring inom renskötsel-
området. Det är följ aktligen fråga om ett skydd av samma slag som det skydd
rennäringen tillförsäkrats genom bl.a. naturresurslagen. I den lagen skyddas
som ett riksintresse områden som har avgörande betydelse för möjligheten
att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby.

Den dåvarande regeringen delade följaktligen inte till alla delar Lagrådets
uppfattning om karaktären av de föreslagna hänsynsreglerna till förmån för
rennäringen. Förslagen omformades emellertid med beaktande av Lagrå-
dets synpunkter vilket ledde till att det i skogsvårdslagen infördes dels en
bestämmelse (21 a §) som direkt i lagen anger vilken hänsyn som skall tas till
rennäringen vid skötsel av skog, dels en bestämmelse (19 e §) som innebär
att det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att pröva om en avverkning i svår-
föryngrad skog medför ett sådant ingrepp i rennäringen att det inte kan tillå-
tas. Enligt den sistnämnda paragrafen får tillstånd till avverkning inom ren-
skötselns året-runt-marker inte meddelas om avverkningen medför sådant
väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal på-
verkas eller att sedvanlig samling och flyttning av renhjord omöjliggörs. När
tillstånd till avverkning ges skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn
som skall tas till rennäringens intressen, exempelvis i fråga om hyggets stor-
lek och förläggning samt tillåten awerkningsform. Villkoren får dock inte
avse annat än som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten.

Den ändring som nu bör göras i 30 § rennäringslagen är följaktligen endast
att det bör klarläggas att paragrafens tillämpningsområde inte är begränsat
till att gälla ändrad markanvändning. Detta är befogat mot bakgrund av den
innebörd begreppet fått i senare lagstiftning. Eftersom bestämmelsen i öv-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

101

rigt lämnas oförändrad kommer den liksom hittills bara att gälla allvarligare
intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel. Paragrafen
skall också fortsättningsvis vara ett komplement till reglerna om upphävande
av renskötselrätten. Bestämmelsen skall liksom hittills inte gälla företag vars
tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Till sådana företag får i fortsätt-
ningen räknas slutavverkningar inom den del av året-runt-markerna som lig-
ger inom området för svårföryngrad skog. Tillåtligheten när det gäller dessa
avverkningar, även med avseende på rennäringens intressen, prövas, som
jag nyss redogjort för, enligt skogsvårdslagen av skogsvårdsstyrelsen. När
det gäller skogsbruket kan 30 § rennäringslagen därför i fortsättningen när-
mast bara få aktualitet inom den del av året-runt-markerna som ligger utan-
för det svårföryngrade området. De bestämmelser som gäller för skogsvårds-
styrelsens prövning bör kunna vara till ledning vid en domstolsprövning en-
ligt 30 § när det gäller den nyssnämnda delen av året-runt-markerna.

2.5 Rennäringens folkrättsliga skydd

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Min bedömning: Rennäringen har i gällande lagstiftning ett starkare
skydd än vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen behö-
ver därför inte ändras med hänsyn till Sveriges folkrättsliga förpliktel-
ser.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i rennärings-
lagen, naturresurslagen och expropriationslagen tas in bestämmelser som er-
inrar om att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som äventy-
rar det fortsatta utövandet av rennäringen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker förslaget
anser att rennäringens intressen vid planläggning eller tillståndsprövning re-
dan i dag beaktas på ett sätt som torde gå längre än vad den folkrättsliga
skyddsregeln kräver. Svenska samernas riksförbund anser att resurser måste
tillföras samebyarna så att markanvändningsplaner och konsekvensbeskriv-
ningar kan göras inför aktuella exploateringar. Det bör enligt förbundet
också räcka med att samebyn gör sannolikt att angiven effekt uppstår för att
skyddsregeln skall kunna tillämpas.

Skälen för min bedömning: FN antog år 1965 en konvention om avskaf-
fande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonventionen)
och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,
dels konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I kon-
ventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratifi-
cerat dessa även för samerna viktiga konventioner. Särskilda kommittéer har
upprättats enligt konventionerna med uppgift att övervaka att konventions-
staterna fullgör sina åtaganden enligt konventionerna. De kommittéer som
har upprättats enligt rasdiskrimineringskonventionen och konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter kan också pröva klagomål från en-
skilda över påstådda konventionsbrott i den mån konventionsstaten erkänt
sådan klagorätt. Detta är fallet med bl.a. Sverige.

102

Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhindra
alla former av diskriminering på grund av bl.a. etniskt ursprung. Samerna är
en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen ålägger också
staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventionsstaterna skall
således vidta ”särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska, kul-
turella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande utveckling
och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda personer i syfte
att tillförsäkra dem fullt likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter”. Den positiva särbehandlingen enligt konven-
tionen kan upphöra först när syftet med åtgärden uppnåtts.

Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om fol-
kens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige torde inte utgöra ett ”folk” i
konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention om politiska
och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt sådana minorite-
ter - folkgrupper - som inte kan åberopa artikel 1. Enligt artikeln får et-
niska, religiösa eller språkliga minoriteter inte förvägras rätten att i gemen-
skap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna
sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Artikel 27 innebär ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbe-
greppet bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förut-
sättningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring. Det är enligt Samerättsut-
redningen svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för t.ex. rennä-
ringen.

FN:s kommitté, upprättad enligt konventionen om medborgerliga och po-
litiska rättigheter, har också bl.a. haft att pröva klagomål enligt artikel 27
mot Sverige från enskild same som nekats medlemskap i sameby, och där-
med även rätten att bedriva renskötsel enligt rennäringslagen. Kommittén
ansåg dock inte att någon kränkning av artikeln skett (Målet Kitok ./. Sve-
rige, No. 197/1985). Kommittén uttalade emellertid betänkligheter över av-
saknaden i lagstiftningen av objektiva kriterier för fastställande av vem som
skall anses som same, dvs. tillhörig en etnisk minoritet. Frågan om vem som
skall anses vara same och därmed ha renskötselrätt har jag berört i det före-
gående (avsnitt 2.2).

Enligt Samerättsutredningen är det också svårt att närmare ange hur långt
det folkrättsliga skyddet sträcker sig. Det som skyddas är förutsättningarna
för den samiska kulturen. Samekulturen är emellertid inte homogen i den
meningen att den tar sig likadana uttryck inom hela det samiska bosättnings-
området. De olika samiska språken eller dialekterna är exempel på samekul-
turens mångfald. Samekulturens känslighet för yttre störningar kan därför
variera från ett område till ett annat. Exempelvis kan ingrepp i det sydsa-
miska området, vars kultur redan utsatts för stora prövningar, mycket snart
utgöra ett hot mot den kulturen. Man kan därför inte säga att samekulturen
som sådan tål att rennäringen i ett visst antal samebyar slås ut.

Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att folkrättsligt
skydd enligt artikel 27 gäller den samiska kulturen och förutsättningarna för
denna, vilket även torde innefatta rennäringens markutnyttjande. Detta
skydd bör kunna påräknas först vid så stora intrång att rennäringens fortbe-
stånd äventyras.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

103

Samerättsutredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att det i för-
fattning bör slås fast att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång
som hotar rennäringens existens. Utredningen föreslår därför en bestäm-
melse som anger att åtgärder som äventyrar förutsättningarna för det fort-
satta utövandet av rennäringen inte får tillåtas. Bestämmelsen bör enligt ut-
redningen tas in i rennäringslagen, expropriationslagen och lagen om hus-
hållning med naturresurser, m.m. (NRL).

Själv gör jag följande bedömning. Enligt Samerättsutredningen går det
inte att generellt uttala sig om hur stora markförlusterna måste vara innan
ett folkrättsligt skydd kan påräknas, eftersom känsligheten för ingrepp varie-
rar från område till område. Jag delar uppfattningen att det är svårt att preci-
sera det folkrättsliga skydd samerna har i egenskap av urbefolkning och in-
hemsk minoritet. Statsmakterna har emellertid i olika sammanhang slagit
fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringens fortlevnad.
Detta har även kommit till uttryck i lagstiftningen.

I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna slås fast att samerna utgör en
etnisk minoritet i Sverige som, i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt
eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen
och mot andra minoritetsgrupper. I propositionen uttalades vidare att en av-
görande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är att
rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i
framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen.

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och
religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur-
och samfundsliv främjas. I förarbetena till stadgandet uttalas att ordet kultur
i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning och även innefatta den
renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt
(prop. 1975/76:209).

Enligt 2kap. 5 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
(NRL) skall mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens
bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas
mot sådana åtgärder. I förarbetena till lagen konstateras att rennäringen är
en förutsättning för den samiska kulturen. Det erinras om att riksdagen i
olika sammanhang har uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste
garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsätt-
ningar för rennäringen inom i princip vaije sameby, nämligen en säker till-
gång till sådana områden inom både året-runt-markerna och vinterbetes-
markerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva ren-
skötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder, särskilt sådana avsnitt där på
grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det kan
också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesför-
hållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna bör därför enligt
förarbetena till lagen ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Det är
därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste
finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig och same-
kulturens fortbestånd därmed garanteras. Departementschefen anförde vi-
dare att med hänsyn härtill sådana områden som har avgörande betydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

104

för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby får anses
vara av riksintresse. I NRL borde därför föreskrivas att dessa områden skall
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Här-
igenom kan, enligt departementschefen, staten också ingripa i den kommu-
nala planläggningen om den skulle strida mot denna föreskrift.

I sammanhanget bör också påpekas att i 3 kap. 5 § NRL skyddas de 13 s.k.
obrutna fjällområdena mot åtgärder som kan förändra områdenas karaktär.
Dessa områden omfattar såväl året-runt-marker som vinterbetesmarker. Be-
stämmelserna i NRL skall iakttas vid prövning av exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön enligt andra lagar. 13kap. 6 § NRL räknas dessutom
ett antal vattenområden upp där vattenföretag i princip inte får utföras. Fler-
talet av vattenområdena är helt eller delvis belägna inom renskötselområdet.

Enligt min mening innebär de nu redovisade bestämmelserna och uttalan-
dena i förarbetena till NRL ett skydd för rennäringens markanvändning som
är betydligt starkare än det som får anses följa av landets folkrättsliga för-
pliktelser. Det är därför inte nödvändigt att införa någon erinran i NRL om
de folkrättsliga reglerna.

Expropriationslagen är inte anknuten till NRL. Föredragande statsrådet
anförde i prop. 1985/86:3 att de ändamål för vilka expropriation kan ske som
regel kräver att tillstånd söks enligt någon av de lagar som är anknutna till
NRL. Tillståndsprövningen i expropriationsärendet inrymmer en allmän
prövning av lämpligheten av och möjligheterna att genomföra expropria-
tionsändamålet, vilket gör det naturligt att NRL:s regler vägs in i pröv-
ningen. De markanvändningsförändringar som expropriationen leder till
kommer att mera i detalj prövas enligt de lagar som reglerar själva verksam-
heten. Mot bakgrund av vad jag tidigare uttalat om det skydd NRL ger för
rennäringen, anser jag det inte nödvändigt att i expropriationslagen införa
något stadgande om ett sådant folkrättsligt skydd.

Samerättsutredningen anför vad gäller den föreslagna folkrättsliga
skyddsregeln i rennäringslagen att tillämpningsområdet blir begränsat. Ut-
redningen ser huvudsakligen regeln som en garanti mot framtida författ-
ningsändringar som kan förta effekten av den folkrättsliga skyddsregeln i
NRL.

En prövning enligt NRL ger visserligen inte något absolut skydd för rennä-
ringen när rennäringsintresset ställs mot något annat intresse. För egen del
har j ag dock svårt att föreställa mig vilka ingrepp som skulle kunna vara av så
allvarligt slag att samekulturens förutsättningar äventyras utan att ingreppet
skulle behöva prövas enligt NRL eller plan- och bygglagen, vilken är anknu-
ten till NRL. Jag kan därför inte finna att en folkrättslig skyddsregel i rennä-
ringslagen skulle få någon praktisk betydelse. Inte heller delar jag uppfatt-
ningen att den skulle ha någon självständig betydelse som garanti mot fram-
tida författningsändringar. Sveriges folkrättsliga förpliktelser enligt in-
gångna mellanstatliga överenskommelser gäller oavsett om det i någon in-
hemsk författning finns någon erinran därom.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

105

2.6 Ersättningsbestämmelser m.m.

Min bedömning: Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för in-
trång i renskötselrätten införs inte i rennäringslagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Samerättsutredningens förslag: Några särskilda ersättningsregler föreslås
inte, men däremot särskilda bestämmelser för hur rättegångskostnaderna
skall fördelas i mål om ersättning för skada på renskötselrätten. Som huvud-
regel skall gälla att den skadeståndsskyldige skall svara för kostnaderna i en-
lighet med expropriationslagens regler. Särskilda regler föreslås för att för-
hindra okynnesmål. När det gäller mål om skada till följd av skogsavverk-
ning eller annan skogsbruksåtgärd föreslås att vardera parten skall bära sina
kostnader.

Remissinstanserna delar bedömningen att några särskilda ersättningsreg-
ler inte behövs i rennäringslagen. Hovrätten för Övre Norrland anser att det
bör klarläggas i vad mån skadeståndsskyldighet föreligger för bl.a. sådana
ingrepp som inte är så långtgående att de omfattas av förbudsregeln i 30 §
rennäringslagen. Vad gäller frågan om rättegångskostnader i mål om skada
på renskötselrätten är meningarna delade bland det fåtal remissinstanser
som uttalat sig i frågan.

Skälen för min bedömning: Enligt 28 § rennäringslagen lämnas ersättning
för skada eller olägenhet för renskötseln och för samebymedlems rätt till jakt
eller fiske vid upphävande av renskötselrätt. Även när renbetesmark tas i
anspråk enligt andra lagar är sameby eller medlem i sameby berättigad till
ersättning för skadan.

Ersättningen vid upphävande av renskötselrätt bestäms enligt 29 § med
stöd av expropriationslagens bestämmelser om expropriation av särskild rätt
till fastighet i tillämpliga delar. Enligt 28 § andra stycket tillfaller ersättning
för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person den drabbade
samebyn och Samefonden med hälften vardera, om det inte finns särskilda
skäl för annan fördelning. Detta innebär att, när regeringen har förordnat
om upphävande av renskötselrätt, den för vars skull renskötselrätten upp-
hävs skall, på samma sätt som vid expropriation, fullfölja saken genom att
väcka talan vid fastighetsdomstolen och där skall ersättningsfrågan prövas.
Det innebär också att den som får renskötselrätten upphävd får svara för
samtliga rättegångskostnader i fastighetsdomstolen. Om den som exproprie-
rar överklagar till högre rätt får han svara för motpartens kostnader där; sina
egna kostnader får han under alla förhållanden svara för.

Ersättning för intrång i renskötselrätten kan även bestämmas enligt de la-
gar där tillåtligheten av en åtgärd prövas i särskild ordning, exempelvis enligt
vattenlagen. I rättspraxis tillämpas i dessa fall en fördelning av ersättningen
enligt 28 § andra stycket, så att berörd sameby och Samefonden erhåller er-
sättningen med hälften vardera.

När det gäller ersättning för intrång av nyttjanderättsupplåtelser på sådan
kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara dis-
position och på renbetesfjällen har en annan lösning valts i rennäringslagen.

106

Enligt 32 § rennäringslagen får en nyttjanderättsupplåtelse ske på dessa om-
råden om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Om upplåtel-
sen inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning skall
den ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avser
upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar skall staten betala ersättning
för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Före-
dragande statsrådet anförde i förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51
s. 111) att kompensation till samerna för upplåtelsen bör utgöras av avgiften
för nyttjanderättsupplåtelsen. Kan samerna visa att de lidit större förlust ge-
nom upplåtelsen än som svarar mot nämnda belopp, bör de kunna få förlus-
ten ersatt. Enligt min mening finns det inget skäl att ändra eller precisera
dessa bestämmelser.

Den fråga som Samerättsutredningen behandlar gäller frågan om ersätt-
ning för sådant intrång som inte prövas enligt någon särskild lagstiftning och
som sker utan att renskötselrätten upphävs. Som jag redan nämnt kan vatje
intrång i renskötselrätten i princip grunda rätt till skadeersättning (avsnitt
2.4). En åtgärd som medför skada på renskötselrätten behöver alltså inte
vara så ingripande att den omfattas av förbudsregeln i 30 § rennäringslagen
för att vara skadeståndsgrundande.

I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) konstaterades att
självklart också andra konfliktsituationer än de som reglerades i de före-
slagna lagbestämmelserna kunde uppkomma. Föredraganden uttalade att
det lika självklart står öppet för en sameby eller renägare som lider skada
genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol. Sådan talan
kan gå ut på ersättning, förbud eller skadeförebyggande åtgärder. Föredra-
ganden förklarade att man övervägt om det var möjligt att i lagen ta in en
bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare eller nyttjan-
derättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan
bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ansvar oberoende av uppsåt
eller vårdslöshet. Någon sådan bestämmelse föreslogs emellertid inte. Som
skäl till detta hänvisade föredraganden bl.a. till svårigheterna att avgränsa
och precisera en regel av det angivna slaget. Frågorna överlämnades till
rättspraxis.

Samerättsutredningen har alltså på nytt tagit upp frågan om en särskild
skadeståndsregel i rennäringslagen men avstått från att lägga fram något så-
dant förslag. Utredningen anför som motiv för detta att det möter stora svå-
righeter att utforma regler för hela renskötselområdet, eftersom renskötsel-
rätten uppvisar olika sårbarhet på olika områden och toleransnivån gent-
emot motstående intressen också med nödvändighet varierar. Det naturliga
är då enligt utredningen att de olika situationer som kan uppstå får sin belys-
ning genom rättspraxis.

För min egen del gör jag följande bedömning. Jag har i det föregående
pekat på svårigheterna att precisera det skydd renskötselrätten ger gentemot
markägare och nyttjanderättshavare. Det är enligt min mening inte möjligt
att med någon generell giltighet konkret ange arten och graden av det in-
trång i renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet.

Jag delar därför Samerättsutredningens uppfattning att rennäringslagen
inte bör innehålla några bestämmelser om ersättning för sådana fall. Det får

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

107

i stället ankomma på domstolarna att avgöra när ett intrång har skett i ren-
skötselrätten och hur stor ersättningen då skall vara.

Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till Samerättsutredningens
förslag om särskilda rättegångskostnadsregler i skadeståndsmål som rör in-
trång i renskötselrätten. Utredningens förslag innebär med en viss modifie-
ring att en markägare eller en nyttjanderättshavare i rättegångskostnadshän-
seende jämställs med den som sökt och fått tillstånd till expropriation. Enligt
min mening finns det inte någon grund för en sådan särreglering av tvister
mellan olika rättighetshavare till en fastighet. Jag anser inte heller att det
finns tillräckliga motiv för att införa någon särskild kostnadsregel för skade-
ståndstvister i anledning av åtgärder i skogsbruket.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om s.k. faktiskt förfogande
vad gäller statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Som
jag nyss anfört skall en upplåtelse av dessa marker i princip ske mot en avgift.
Regeringen medgav emellertid i ett beslut år 1977 Länsstyrelsen i Norrbot-
tens län rätt att utan avgift disponera viss staten tillhörig mark ovanför od-
lingsgränsen för parkerings- och rastplatser efter Graddisvägen i Arjeplogs
kommun. Regeringen anförde att upplåtelsereglerna i 32-34 §§ rennärings-
lagen inte är tillämpliga i sådana fall då annan statlig myndighet än den som
förvaltar marken önskar ta marken i anspråk för visst ändamål. Detta ian-
språktagande får dock inte stå i strid med bestämmelserna i 30 § rennärings-
lagen. Om berörd sameby anser att den ändrade markanvändningen kom-
mer att innebära skada eller olägenhet kan byn enligt beslutet söka åstad-
komma en frivillig överenskommelse i ersättningsfrågan med den ianspråk-
tagande myndigheten eller väcka talan vid domstol. Den av regeringen upp-
ställda principen har kallats regeln om faktiskt förfogande.

Det faktiska förfogandet är enligt min mening närmast att se som en förfa-
randeregel när statlig mark ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen
behöver tas i anspråk av statlig myndighet. Vad jag i det föregående har an-
fört om samebys och samebymedlems rätt till ersättning för intrång i rensköt-
selrätten gäller självfallet också när det är fråga om faktiskt förfogande. Jag
har i det föregående (avsnitt 2.4) föreslagit ändringar i 30 § rennäringslagen
för att öka skyddet för renskötselrätten. Även dessa bestämmelser är till-
lämpliga i fråga om faktiskt förfogande. Jag anser mot den bakgrunden att
några preciseringar i rennäringslagen inte behöver göras vad gäller en statlig
myndighets förfogande av dessa marker.

Avslutningsvis vill jag klargöra vilka som enligt min mening kan vara be-
rättigade till ersättning vid intrång i renskötselrätten. Efter beslut av 1943
års riksdag sammanfördes Jämtländska renbetesfjällens skogsfond, Jämt-
ländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfond
till en gemensam fond som fick namnet Statens lappfond. Fonden erhöll ge-
nom 1971 års rennäringslagstiftning namnet Samefonden. Enligt 28 § andra
stycket rennäringslagen erhåller Samefonden hälften av ersättningen för
skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person när renskötselrätt
upphävs. Bestämmelsen tillämpas i rättspraxis så, att hälften av intrångser-
sättningen tillfaller Samefonden även när det inte är fråga om upphävande
av renskötselrätt. Bakgrunden till bestämmelsen är den, att renskötselrätten
tillkommer samer i allmänhet som en för folkgruppen kollektiv rätt och inte

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

108

enbart en särskild sameby eller dess medlemmar. Detta är av grundläggande
betydelse för frågan om vem som är skadelidande och vem som är rätt motta-
gare av ersättningen. Den del som tillfaller Samefonden blir enligt förarbe-
tena till rennäringslagen ett skydd för den kollektiva folkgruppsrätten, me-
dan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem
som vid skadetillfället driver renskötsel inom en sameby. Jag avser inte att
föreslå någon förändring i detta avseende. Sakägare i fråga om intrång i ren-
skötselrätten är därför även i fortsättningen sameby och enskild samebymed-
lem samt i fråga om ersättning för intrånget även Samefonden.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

2.7 Åtgärder vid för högt renantal

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid fastställande av högsta renantal
för en sameby ta hänsyn till andra intressen. Länsstyrelsen skall kunna
förelägga en sameby att vid vite minska antalet renar om byn håller
fler renar på bete än vad som bestämts. Ett vitesföreläggande skall
även kunna riktas mot en enskild renägare som har fler renar än vad
samebyn bestämt. En sameby skall vid vite kunna föreläggas att hålla
årlig renräkning och att upprätta renlängd. Länsstyrelsen skall under-
rättas om tid och plats för renräkning samt ges befogenhet att kontrol-
lera att renräkningen sker på ett korrekt sätt.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt förslag utom såvitt
avser skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och plats för renräkning.

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av re-
missinstanserna. Flera remissinstanser har efterlyst möjligheten att kontrol-
lera att det uppgivna renantalet är korrekt. Svenska samernas riksförbund
anser att högsta tillåtna renantal bör bestämmas med utgångspunkt i till-
gängliga betesresurser, varför betesinventeringarna måste få hög prioritet.

Skälen för mitt förslag: I rennäringslagen finns flera bestämmelser om hur
renantalet skall bestämmas och kontrolleras. Länsstyrelsen bestämmer en-
ligt 15 § andra stycket det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns
betesområde. Länsstyrelsen kan enligt 15 § tredje stycket förordna om in-
skränkningar i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller i övrigt
främja renskötseln. Samebyn kan enligt 35 § första stycket bestämma hur
många renar en medlem högst får inneha eller meddela andra föreskrifter
om innehavet. Räkning av samebyns renar skall enligt 66 § ske årligen vid
ungefär samma tidpunkt. Länsstyrelsen kan på samebyns begäran medge att
räkningen får ske med större tidsmellanrum. Enligt 68 § skall renlängd upp-
rättas på grundval av renräkningen. Den skall fastställas av bystämman, som
kan besluta om rättelser av renlängden. Medlem i sameby kan enligt 95 §
dömas till böter om han uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga
uppgifter vid renräkningen eller vid upprättande av renlängd.

Som framgår av min redogörelse finns det i rennäringslagen inte några di-
rekta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som inte föl-
jer länsstyrelsens beslut om högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta

109

några åtgärder mot den enskilde renägare som inte följer byns föreskrifter
om renantalet. Länsstyrelsen kan inte framtvinga en renräkning. Samebyn
har ingen skyldighet att överlämna renlängden till länsstyrelsen. Länsstyrel-
sen kan därför inte kontrollera renantalet och har inte heller rätt att kontrol-
lera uppgifterna i renlängden genom egen renräkning eller liknande kontrol-
låtgärd. Rennäringslagen innehåller dock en bestämmelse som något när-
mare bör beröras i detta sammanhang. Det gäller förordnande av syssloman
för sameby.

Är renskötseln inom samebyns betesområde bristfällig och har överens-
kommelse inte träffats om rättelse, kan enligt 72 § andra stycket länsstyrel-
sen förordna en syssloman. Dennes uppgift är bl.a. att omhänderta rensköt-
seln i byn. Sysslomannens ställning blir närmast jämförlig med en konkurs-
förvaltares. Han övertar huvuddelen av både bystämmans och styrelsens be-
fogenheter. Sysslomannen kan således besluta om begränsningar i en ren-
ägares reninnehav. Men lika litet som bystämman kan han tillgripa några
sanktionsmedel mot den renägare som inte följer beslutet.

Länsstyrelsen kan vidare enligt 71 § besluta om slakt av renar som uppe-
håller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under tid då
renskötsel inte får bedrivas där. Slakt kan alltså inte tillgripas enbart av det
skälet att renantalet är högre än föreskrivet. Vanligtvis för dock ett för stort
renantal med sig det slag av olägenheter som nämns i paragrafen. Sådan slakt
kan därför sägas vara ett indirekt sanktionsmedel vid för högt renantal. Det
bör noteras att slakt inte kan tillgripas mot enskild renägares renar.

1 1928 års renbeteslag fanns bestämmelser som gjorde det möjligt för läns-
styrelsen att vid vite förelägga enskild renägare att minska renantalet. I lagen
fanns vidare bestämmelser om s.k. civilrättsligt vite. Lappbyn kunde t.ex.
vitesförelägga renägare att reducera sin renhjord i enlighet med föreskrift
om högsta renantal i byordningen. Som ett yttersta korrektionsmedel kunde
en försumlig renägare förlora rätten att bedriva näringen. Nämnda bestäm-
melser i renbeteslagen utmönstrades emellertid ur lagstiftningen vid till-
komsten av 1971 års rennäringslag.

Fastställande av högsta tillåtna renantal

Det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebyns område be-
stäms alltså av länsstyrelsen. Denna regel har kommit till av främst två orsa-
ker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat nyttjande av mar-
kerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn är gemensam för
flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att utnyttja betet i större
omfattning än de övriga. Beslut om rationellt renantal grundar sig på den
indelning av byområden, som enligt 7 § rennäringslagen skall göras av läns-
styrelsen. Myndighetens beslut om bygränser och högsta tillåtna renantal är
inte bindande för all framtid utan kan omprövas med hänsyn till inträdda
förändringar. I betänkandet (SOU 1966:12) Renbetesmarkema beräknas
det uthålligt högsta lämpliga renantalet för det svenska renbetesområdet till
260 000 djur. Inom Norrbottens län beräknas 179 000 djur (varav 16 000 inom
koncessionsområdet) kunna födas uthålligt, inom Västerbottens län 45 000
och inom Jämtlands län med Idre i Dalarna 36000 djur. Enligt (SOU

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

110

1983:67) Rennäringens ekonomi uppgår det högsta tillåtna renantalet till
sammanlagt 270 200 renar. I allt väsentligt bestäms den svenska renstam-
mens storlek av tillgången till ett väl samlat och åtkomligt vinterbete.

Det är endast i Jämtlands län som länsstyrelsen bestämt högsta renantal
med stöd av 15 § rennäringslagen. För de flesta samebyarna är renantalet
bestämt i byordningar från mitten av 1940-talet. Det är därför tämligen osä-
kert i vilken mån de bestämda högsta renantalen ger ett riktigt uttryck för
vad markerna egentligen tål.

Det är angeläget att högsta tillåtna renantal bestäms med utgångspunkt i
de aktuella förhållandena. I Jämtlands län gjordes på 1970-talet en betesin-
ventering som låg till grund för beslut om högsta renantal. I Norrbottens län
har i ett tiotal samebyar betesinventering skett, men resultatet har ännu inte
lett till ändrade beslut om högsta renantal.

Ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en sameby
få en mängd negativa konsekvenser såsom överbetning av markerna och
problem med att styra renarnas betning. Det är även till men för naturvår-
dens intressen. En utgångspunkt vid bestämmandet av högsta renantalet
måste också vara vad naturen tål för att den biologiska mångfalden skall
kunna behållas. Renantalet måste begränsas till vad de naturgivna förutsätt-
ningarna för bete medger för att ett uthålligt nyttjande av betesresurserna
inte skall äventyras. Nyetableringar i samebyn försvåras också om antalet
renar totalt sett är för stort.

Utövandet av renskötselrätten innebär att markägare och innehavare av
särskild rätt till fastighet måste tåla att marken tas i anspråk för renbete och
annat markutnyttjande som ingår i renskötselrätten. Samebymedlemmarna
måste å sin sida tåla att markägaren eller nyttjanderättshavaren brukar mar-
ken med stöd av sin rätt. Ingen rättighetshavare kan därför räkna med att
utnyttja mark och vatten inom renskötselområdet för egna ändamål utan
hänsyn till andra rättighetshavare.

I rennäringslagen och dess förarbeten anges inte vilka faktorer som skall
ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal.

Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby är att
fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och ut-
vecklingsplanering, som nu pågår i flertalet samebyar, planera och ta ställ-
ning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det är därför angelä-
get att Statens jordbruksverk, vid överläggningarna mellan staten och rennä-
ringen om användningen av de medel som anslås för främjande av rennä-
ringen, bl.a. beaktar behovet av att erforderliga medel avsätts för slutför-
ande av betesinventeringarna. Produktionsrådgivningen från länsstyrelsen
och Svenska samernas riksförbund, med inriktning bl.a. på slaktuttag och
urval för avel, har också stor betydelse. Bidrag till sådan planering, liksom
till produktionsrådgivning, kan lämnas av statsmedel.

Resultatet av betesinventeringen bör enligt min mening kunna ligga till
grund för att fastställa det högsta antal renar som en sameby får ha. Invente-
ringen kan dock bara grovt ange hur många renar som långsiktigt kan hållas.
Uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom byns område samt
om djurens ålder och vikt bör också ingå i beslutsunderlaget. Som jag nyss
anfört förutsätts emellertid inom renskötselområdet ett sambruk av mar-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

111

kerna. Vid faställandet av högsta tillåtna renantal måste därför beaktas att
även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Enligt
min mening bör även hänsyn tas till faktorer av betydelse för djurskyddet.
Jag tänker därvid speciellt på risken för svält till följd av bl.a. överbetning
av markerna. Den hänsyn rennäringen har att ta till naturvårdens intressen
kommer jag att behandla senare (avsnitt 2.12).

Det går enligt min uppfattning inte att närmare precisera den hänsyn som
måste tas till motstående intressen. Vid fastställandet av högsta tillåtna ren-
antal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i rimlig ut-
sträckning. En skogsavverkning kan medföra ett temporärt bortfall av ren-
bete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngringsytor. Det
högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl.a. denna varierande
tillgång på bete så att normala avverkningar kan genomföras. Jag föreslår
därför att det i rennäringslagen tas in en föreskrift att vid fastställande av
högsta tillåtna renantal hänsyn skall tas till andra intressen.

Överskridande av högsta tillåtna renantal

Som jag nyss nämnt finns det i rennäringslagen inte några direkta sanktions-
bestämmelser mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna renantalet.
Möjligheten att förordna syssloman är inte något särskilt effektivt sätt att
komma till rätta med problemen.

Ett sätt för samebyn att lösa frågan om ett för högt renantal är att samebyn
med stöd av 35 § beslutar hur många renar en medlem högst får ha eller med-
delar andra föreskrifter om innehavet. Sådana bestämmelser har tillämpats
i några fall, när byarna bedömt renantalet vara för stort i förhållande till be-
tesresurserna eller till de praktiska möjligheterna att behärska renbeståndet.
I praktiken har dock byns beslut inte fått någon nämnvärd betydelse, bl.a.
därför att byn inte har några sanktionsmedel att ta till mot medlemmar som
inte rättar sig efter beslutet.

Det bör enligt min mening skapas möjlighet att använda något ytterligare
sanktionsmedel. Vad som kan övervägas är då föreläggande av vite mot sa-
meby, eller i vissa fall mot enskild medlem, för att få till stånd rättelse.

Ett vitesföreläggande bör enligt min mening kunna användas mot en sa-
meby som håller fler renar än vad som bestämts enligt äldre bestämmelser
eller av länsstyrelsen enligt 15 § eller som inte följer en enligt samma para-
graf beslutad inskränkning i betesrätten. Har en sameby med stöd av 35 §
bestämt hur många renar en medlem högst får inneha, eller meddelat andra
föreskrifter för innehavet, bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot
en enskild medlem som inte följer samebyns beslut.

En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är för högt är självfal-
let att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räkningen av
samebyns renar inte sker årligen i enlighet med 66 § eller om av länsstyrelsen
förordnad extra renräkning enligt samma paragraf inte sker, bör samebyn
därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning. Det finns i dag ingen
skyldighet för samebyn att lämna renlängden till myndighet. Eftersom den
upprättas på grundval av renräkningen, utgör den fastställda renlängden en
viktig handling bl.a. vid myndighets kontroll av en samebys renantal. Jag

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

112

kommer i det följande (avsnitt 2.10) att föreslå skyldighet för en sameby att
lämna kopia av renlängden och andra uppgifter om renskötseln som under-
lag för ett företagsregister. Med tanke på den centrala betydelse renlängden
har för myndigheterna, bör en sameby vid vite kunna åläggas att upprätta
och till myndighet överlämna kopia av den fastställda renlängden. Jag åter-
kommer senare till mina överväganden i fråga om regler för samebys renräk-
ning.

Möjligheten att förelägga vite behöver inte alltid utnyttjas så snart en sa-
mebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelserna.
Av stor betydelse är givetvis i vad mån det uppkommer någon skada eller
olägenhet för tredje man, t.ex. för grannbyn eller för andra areella näringar.
Ett ingripande kan emellertid vara påkallat också för att förhindra en över-
betning till skada för den framtida renskötseln.

I fråga om föreläggande och utdömande av vite bör lagen (1985:206) om
viten tillämpas. Enligt min mening är det lämpligt att länsstyrelsen blir vites-
föreläggande myndighet.

Ett vitesföreläggande bör i första hand riktas mot samebyn, som då t.ex.
föreläggs att inom viss tid minska antalet renar till ett bestämt antal. Det blir
sedan samebyns sak att besluta hur reduktionen skall ske och se till att denna
genomförs. I allmänhet torde frågan kunna lösas på frivillig väg. I den mån
samebyn bestämt hur många renar en medlem får ha, bör, i enlighet med vad
jag nyss anfört, länsstyrelsen även kunna rikta ett vitesföreläggande mot den
som inte följer byns beslut i detta avseende. Ett föreläggande bör vid behov
samtidigt eller senare kunna ges även mot samebyn. Frågan om ett vite bör
riktas mot enskild medlem bör i allmänhet vara beroende av om samebyn
själv föreslår detta. En ytterligare förutsättning för att ett vite skall kunna
riktas mot en enskild medlem är att det i ärendet är utrett att samebymed-
lemmen verkligen har flera renar än vad samebyn bestämt. Att så är fallet
kan exempelvis styrkas genom att byn överlämnar utdrag ur den renlängd
som enligt 68 § skall upprättas av byn.

För att inför länsstyrelsen styrka att den fordrade åtgärden har vidtagits
kan samebyn resp, den enskilde medlemmen exempelvis visa upp avräk-
ningsnota från slakteri.

Om vitet mot samebyn döms ut skall samebyn betala det till staten. Sker
inte detta kan beloppet tvångsvis utmätas t.ex. i samebyns tillgodohavanden
på upplåtelseavgifter. Därmed torde det solidariska ansvar för byns renskö-
tande medlemmar som i och för sig finns enligt 45 § inte behöva aktualiseras.

Renräkning

Enligt 66 § rennäringslagen skall räkning av samebyns renar ske årligen vid
ungefär samma tidpunkt. Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen
medge större tidsmellanrum efter begäran från samebyn. Det ekonomiska
regelsystemet i rennäringslagen bygger i stor utsträckning på att man känner
till de enskilda renägarnas reninnehav. Det gäller i första hand rösträttsreg-
lema och fördelningen av kostnaderna. Dessutom utgör renantalet, styrkt
genom renräkning, underlag för eventuell katastrofskadeersättning åt en-
skilda renägare. Vidare är det viktigt att känna till det totala renantalet i sa-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

113

8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 32

mebyn, både för byns egen planering och för länsstyrelsen, som har att be-
vaka att samebyarna inte överskrider det fastställda maximala renantalet.
Enligt min mening är det därför angeläget att ha en så effektiv registrering
av renantalet som är praktiskt möjligt.

Rennäringskommittén uppger i sitt betänkande att allt färre samebyar de
senaste åren genomfört årliga renräkningar. Vissa byar har enligt betänkan-
det helt upphört att räkna renar, i andra har renräkning av tradition aldrig
fått någon egentlig genomslagskraft. De renlängder som upprättas baserar
sig i dessa fall på djurägarnas egna uppgifter men ibland också genom sköns-
mässiga uppskattningar. Vissa byar har egna system för uppskattning av ren-
antalet som bygger på en slags nettometod där man utgår från inmärkta re-
nar, beräknad förlust och slakt. En ny individmärkningsmetod börjar också
tas i bruk på sina håll. Där den tillämpas kommer en kontinuerlig uppfölj-
ning av renantalet att underlättas.

Med tanke på den centrala betydelse vetskapen om renantalet har, både
för samebyns planering och från rättvisesynpunkt, går det enligt min mening
inte att undvara regelbundet återkommande renräkningar. Det är mot bak-
grund av vad jag har anfört angeläget att ge myndigheterna möjlighet att
kontrollera samebyns renantal.

I fråga om myndighets möjligheter att kontrollera om det uppgivna renan-
talet i samebyn är korrekt vill jag anföra följande. Enligt 66 § andra stycket
kan länsstyrelsen på begäran av renskötande medlem under vissa villkor för-
ordna om extra renräkning. Länsstyrelsen eller annan myndighet saknar i
övrigt möjlighet att kontrollera en samebys renantal. De uppgifter som en
enskild medlem lämnar om sitt renantal och som ligger till grund för renläng-
den lämnas dock under straffansvar. Enligt 95 § kan nämligen medlem i sa-
meby dömas till böter om han uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd. Under utredningen
av om brott begåtts mot 95 § har polismyndigheten möjlighet att med stöd
av 96 § begära att samebyns styrelse låter samla ihop och skilja ut renar som
tillhör den eller dem som misstänks ha lämnat oriktig uppgift om renantalet.
Jag har i det föregående föreslagit att en sameby vid vite skall kunna åläggas
att företa årlig renräkning. Enligt min uppfattning är det däremot inte nöd-
vändigt att införa någon ytterligare befogenhet att besluta om renräkning.
En extra renräkning är kostnads- och arbetskrävande samt utgör ett hinder
för samebyn i renskötselarbetet. Jag anser därför inte att de fördelar som
kan finnas att i kontrollsyfte kunna förordna om extra renräkning överväger
de nackdelar som är förbundna med en myndighets förordnande om detta.
Däremot anser jag att en sameby skall underrätta myndighet om tid och plats
för byns renräkning. Anmälan om förestående renräkning bör ske till läns-
styrelsen. Länsstyrelsen bör kunna förordna annan myndighet, exempelvis
polisen, att kontrollera en samebys renräkning. Detta ger myndigheten möj-
lighet till kontroll av samebyns renantal. Det är givetvis viktigt att erforder-
liga resurser avsätts för kontroll av renantalet i länet, men det bör inte vara
någon skyldighet att närvara vid alla samebyars renräkning. Detta får bedö-
mas bl.a. med hänsyn till personalresurserna. En anledning till närvaro vid
en renräkning kan vara att företrädare för andra areella näringar gör sanno-
likt att byns renantal är högre än det uppgivna.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

114

För att möjliggöra en effektiv kontroll måste den som länsstyrelsen för-
ordnat ges rätt att få tillträde till område eller anläggning där renräkningen
äger rum, liksom rätt att få upplysningar och ta del av de handlingar som
behövs för kontrollen.

Det bör enligt min mening finnas möjlighet att meddela närmare föreskrif-
ter om hur renräkning skall gå till. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse
det sätt på vilket räkningen skall dokumenteras eller om färgmärkning av
räknade renar. Det ankommer på regeringen, eller myndighet som rege-
ringen bestämmer, att meddela sådana föreskrifter.

Vad jag nu har anfört bör föranleda vissa tilläggsbestämmelser i rennä-
ringslagen.

2.8 Åtgärder mot s.k. strövrenar

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby
att driva bort renar från marker utanför renskötselområdet eller från
mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där.
Den nuvarande möjligheten för länsstyrelsen att förordna om slakt tas
bort.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget om vite lämnas utan erinran eller tillstyrks
av remissinstanserna. Flera remissinstanser, bland dem berörda länsstyrel-
ser, anser att möjligheten att förordna om slakt skall finnas kvar. Svenska
samernas riksförbund anser däremot att bestämmelsen om slakt skall upp-
hävas och att de bakomliggande orsakerna till att renar stannar kvar på vin-
terbetesmarkerna bör klarläggas.

Skälen för mitt förslag: I 3 § rennäringslagen anges var och under vilken
tid renskötsel får bedrivas. Renar som uppehåller sig utanför renskötselom-
rådet eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedri-
vas där brukar benämnas strövrenar. Andra areella näringar upplever före-
komsten av strövren, tillsammans med vad som anses vara ett för högt renan-
tal, som de största olägenheterna av dagens renskötsel.

Som jag nyss framhållit (avsnitt 2.7) kan länsstyrelsen enligt 71 § rennä-
ringslagen förordna om slakt av renar som uppehåller sig utanför renskötsel-
området eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas
där. En förutsättning för beslut om sådan slakt är att renarna vållar skada
eller olägenhet av någon betydelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordnat om slakt av strövrenar
åren 1982 och 1989. Slakten har skett genom att utsedda jägare skjutit renar
och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostnaderna har varit avse-
värda utan att antalet renar på otillåten mark egentligen minskat nämnvärt.
I Norrbottens län genomfördes en sådan slakt på 1970-talet i Bodens kom-
mun och år 1988 i Kalix kommun. Den senare slakten hade enligt länsstyrel-
sen god effekt för efterlevnaden av gällande bestämmelser.

Förekomsten av strövren har flera orsaker. Det är givetvis oundvikligt att

115

ett visst antal renar blir kvar på vinterbetesmarkerna vid flyttningen på vå-
ren. Det är emellertid en allmän uppfattning bland motstående intressen till
rennäringen att antalet strövrenar ökat starkt under senare år. Detta beror
huvudsakligen på att renantalet ökat på grund av goda betesförhållanden,
att motstående intressens markanvändning försvårar flyttningen, att renarna
oftare transporteras per bil och att antalet verksamma i samebyarna minskar
genom pågående rationaliseringar. Intrången i renskötselmarkerna spelar
ofta en viss roll. Transport med lastbil, som åtminstone delvis är ett resultat
av samhällsutvecklingen, gör renen desorienterad och leder till strövrens-
förekomst. Stora kalhyggen vid uppflyttningen till fjällområdet försvagar el-
ler kan t.o.m. helt släcka ut flyttningsinstinkten. Om en renhjord blir
skrämd, om tillgången på bete är för dålig inom de områden hjorden flyttar
till eller om hjorden stöter på alltför besvärliga flyttningshinder är risken stor
att den vänder. En hjord som vänt är rent allmänt svår att hantera och
mycket svår att få att återuppta uppflyttningen. Förekomst av strövren kan
emellertid också bero på underlåtenhet från renskötarens sida.

Det kan genom en utbyggnad av flyttningsvägarna, utslaktning av särskilt
strövningsbenägna djur, ökad tillskottsutfodring och intensifierad rådgiv-
ning vara möjligt att minska antalet strövrenar. Det är viktigt att särskilt sa-
mebyar med långa flyttningar kan upprätthålla ett väl fungerande system av
flyttningsvägar. Varje nytt hinder innebär ökad risk för strövren vilket måste
beaktas i samhällsplaneringen. Dessa olägenheter kan lindras genom kom-
pletteringar av flyttlederna med övernattningshagar kombinerade med stöd-
utfodring. Samtidigt innebär detta ökade investerings- och underhållskost-
nader för renskötseln. Att få till stånd väl fungerande flyttningar är emeller-
tid särskilt besvärligt för fjällsamebyarna i Västerbottens och Norrbottens
län, som har mycket långa flyttningsvägar, upp till 40mil. I Norrbotten är
området mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen i stor utsträckning
året-runt-marker för skogssamebyarna. Eventuellt kvarvarande fjällrenar
blir därför i hög grad ett internt näringsproblem. I Västerbotten framstår
däremot strövrensförekomsten enligt Rennäringskommitténs betänkande
som mera uppenbart otillåten.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att det bör införas en möjlighet till före-
läggande vid vite att driva bort renarna från mark där renskötsel inte får be-
drivas. Huvuddelen av Lantbruksverkets representanter i Rennäringsgrup-
pen anser dessutom att möjligheten att förordna om slakt bör finnas kvar till
dess att man genom praktisk erfarenhet kunnat konstatera att vitesföreläg-
gande är ett mera effektivt medel än slakt. Det fordras enligt dessa ledamö-
ter inte sällan snabba åtgärder vid en förekomst av strövrenar. Ett förord-
nande om slakt bör därför kunna tillgripas sedan det visat sig att ett vitesföre-
läggande inte ger önskat resultat. Det bör kunna genomföras först sedan ti-
den för vitesföreläggande gått ut eller återkallats. De övriga ledamöterna i
gruppen anser däremot att det inte finns anledning tro att ett vitesföreläg-
gande skulle vara mindre effektivt och att det dessutom kan uppstå praktiska
och formella komplikationer om man har två sanktionsmedel för samma
företeelser, förutom att det kan uppfattas som inkonsekvent.

Möjligheten att tillgripa tvångsslakt för att få bort strövrenar från otillåtet
område bör enligt min mening utmönstras ur rennärinslagen. Lantbrukssty-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

116

relsens förslag om vitesföreläggande utgör enligt min uppfattning ett tillräck-
ligt instrument för att komma till rätta med strövrensförekomsten. En be-
stämmelse om sådant föreläggande bör föras in i rennäringslagen. Jag har i
avsnitt 2.7 redogjort för hur vitesinstitutet bör användas inom renskötseln.
Samebyn kan genom exempelvis intyg från polismyndighet visa att renarna
bortförts från otillåten plats.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

2.9 Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande
medlem i sameby

Mitt förslag: Renskötande medlem skall i frågor som rör renskötseln
inte få rösta för fler renar än han enligt samebyns beslut får inneha.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt 59 § rennäringslagen har varje myndig med-
lem i samebyn en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma
eller revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av vissa
föreskrifter i samebyns stadgar. Enligt samma paragraf har endast renskö-
tande medlem rösträtt i övriga frågor. Rösträtten är då graderad på det sättet
att den renskötande medlemmen har en röst för varje påbörjat hundratal
renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. Detta innebär att en
sådan medlem kan få beräkna sitt antal röster på fler renar än som samebyn
med stöd av 35 § kan ha beslutat att han får inneha.

Jag delar Lantbruksstyrelsens uppfattning att renskötande medlem inte
bör få rösta för fler renar än vad han tillåts inneha enligt samebyns beslut.
Förslaget föranleder en ändring i 59 § rennäringslagen.

2.10 Företagsregister för rennäringen

Mitt förslag: Ett företagsregister för rennäringen skall inrättas. Re-
gistret skall bygga på samebyns fastställda renlängd. En sameby skall
därför vara skyldig att lämna kopia av sin renlängd till länsstyrelsen
eller till annan myndighet som regeringen bestämmer.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Enligt
Svenska samernas riksförbund utgör renlängden ett tillräckligt underlag för
företagsregistret.

Skälen för mitt förslag: Det föreslogs i förarbetena till 1971 års rennärings-
lag (prop. 1971:51) att ett företagsregister inom rennäringen skulle införas.
Det skulle bli ett värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten. Se-
dan riksdagen godtagit förslaget förordnade regeringen att ett företagsregis-
ter skulle upprättas och att det skulle ankomma på Lantbruksstyrelsen att

117

utfärda närmare föreskrifter om registret. Frågan om utformningen av re-
gistret har därefter diskuterats flera gånger mellan Statens jordbruksverk
och rennäringsutövarna utan att frågan har lösts.

Lantbruksstyrelsen föreslår i sin rapport att ett företagsregister upprättas
som baseras på innehållet i renlängderna. De uppgifter som i sammanhanget
är mest viktiga, såväl i samhällsplaneringen som i diskussioner med t.ex.
länsmyndigheter, kommuner och skogsföretag samt vid stödgivning, är upp-
gifter om samebyns samlade renantal, fördelningen av antalet renar på de
olika företagen och åldersstrukturen inom samebyn. Det bör vara tillräckligt
att uppgifterna redovisas i grupper (1-100, 101-200, 201-300 renar etc.).
Möjligheten att identifiera de enskilda företagen skall så långt möjligt ute-
slutas.

De uppgifter som behövs för ett sådant register finns enligt rapporten i
allmänhet tillgängliga i renlängderna. Även om renlängderna inte innehåller
alla de uppgifter som ett företagsregister bör innehålla, skulle det kunna vara
tillräckligt att länsstyrelsen fick del av längderna, i likhet med vad som gällde
före år 1972. Uppgifterna i renlängden kan dock behöva kompletteras t.ex.
med uppgifter om företagarnas födelseår. Sådana uppgifter torde lätt kunna
införas som standard i renlängderna.

I de flesta fall där rennäringens intressen skall redovisas torde det enligt
rapporten räcka att uppgifterna om antal renar och antal företag tas fram.
I en del fall kan mera preciserade uppgifter behövas. Länsstyrelsen kan då
sammanställa uppgifterna så att exempelvis antalet renskötare i ett visst ål-
dersintervall redovisas.

Själv gör jag följande bedömning. Rennäringen är den enda av de areella
näringarna för vilka det saknas tillförlitliga uppgifter om verksamheten. Det
är mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns tillgängliga om samebyar-
nas renantal och företagsstruktur. Detta gäller inte minst för samebyarna i
diskussioner med skogsföretag om intrång och för länsstyrelsen i olika delar
av samhällsplaneringen. På sikt är det önskvärt att företagsregistret kan byg-
gas ut med fler uppgifter. Jag tänker då närmast på att det i samhällsplane-
ringen är viktigt att rennäringens sysselsättningseffekt och dess regionaleko-
nomiska betydelse kan dokumenteras genom ett relevant material. I dessa
och liknande frågor som kan röra konkurrensen om marken kan ett utbyggt
företagsregister få ett stort värde både för samebyn och för samhället, bl.a.
på så sätt att frågor om intrång bör kunna bedömas enklare och säkrare.

Eftersom renlängderna i sig innehåller identifierbara personliga uppgifter
bör det finnas möjlighet att hos myndigheten skydda vissa uppgifter med
sekretess. I och med att renlängderna lämnas in för att användas för myndig-
hetens verksamhet för framställning av statistik kommer de att skyddas av
den sekretess som gäller för statistiskt material enligt 9 kap. 4 § sekretessla-
gen (1980:100) på samma sätt som t.ex. lantbrukets företagsregister. Som
Lagrådet har påpekat i sitt yttrande den 18 juni 1990 kommer samma sekre-
tessregler också att skydda ett företagsregister för rennäringen. Med sekre-
tessen följer också tystnadsplikt för den som i tjänsten tar del av uppgifterna.
Renlängden bör också, liksom nu, kunna användas i samband med ärenden
om statligt stöd. Bestämmelser om sekretess i sådana ärenden finns i sekre-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

118

tessförordningen (1980:657). Gäller sekretess inom en verksamhetsgren hos
en myndighet, får inte uppgiften lämnas ut till en annan verksamhetsgren.

Varje sameby bör vara skyldig att till myndighet som regeringen bestäm-
mer överlämna en kopia av den fastställda renlängden. Det bör ankomma
på regeringen eller på myndighet som regeringen bestämmer att meddela
närmare föreskrifter om detta och om skyldigheten att lämna ytterligare
uppgifter till företagsregistret. Ett bemyndigande att meddela sådana före-
skrifter bör tas in i rennäringslagen. Jag har i det föregående (avsnitt 2.7)
föreslagit att en sameby skall kunna föreläggas vid vite att upprätta renlängd
och att överlämna kopia av den till myndigheten.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

2.11 Koncessionsrenskötseln

Mitt förslag: Den som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt
eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens län där konces-
sionsrenskötsel bedrivs skall, om han är bosatt inom den delen av lä-
net, få lämna skötesrenar i koncessionshavarens vård. Även för andra
som har rätt att äga skötesrenar skall det vara tillräckligt att ägaren är
bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs.

En koncessionshavare skall i frågor som rör renskötseln inte få
rösta för fler renar än som länsstyrelsen bestämt att han får inneha.
En ägare av skötesrenar skall i fråga om beslut på bystämma ha en
röst.

Om sameby eller koncessionshavare bryter mot villkor som gäller
för verksamheten skall länsstyrelsen vid vite kunna förelägga byn eller
koncessionshavaren att vidta rättelse.

Länsstyrelsen skall ha möjlighet att besluta om slakt och försäljning
av skötesrenar i den mån renarna överstiger det tillåtna antalet.

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt, utom
såvitt gäller det s.k. bostadsbandet, där något förslag inte lämnats. Lant-
bruksstyrelsen har vidare föreslagit att samebyn själv skall kunna besluta om
slakt eller försäljning av övertaliga skötesrenar.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit den ändringen av bostadsban-
det som överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Koncessionsrenskötseln, som regleras i 85-89 §§
rennäringslagen, är en särskild form av renskötsel som bedrivs i Kalix och
Torne älvdalar. Koncession kan meddelas den som är renskötselberättigad
(koncessionshavare). Ägare eller brukare av jordbruksfastighet kan få in-
neha renar (skötesrenar) som vårdas av koncessionshavaren.

Jag har i avsnitt 2.2 föreslagit att alla samer skall ha renskötselrätt. Enligt
85 § rennäringslagen kan renskötselberättigad få koncession att driva ren-
skötsel. I fortsättningen bör den som innehar renskötselrätt kunna få kon-
cession. Det innebär att alla samer i princip kan komma i fråga som konces-
sionshavare. Enligt den nämnda paragrafen får koncession lämnas endast

119

om sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt
sätt. Utvidgningen av kretsen av möjliga koncessionshavare innebär därför
inte någon förändring vad gäller förutsättningarna för att driva en bra kon-
cessionsrenskötsel .

Riksdagen beslutade år 1985 om vissa ändringar vad gäller koncessions-
renskötseln (prop. 1984/85:226, bet. JoU 1985/86:2, rskr. 1985/86:11). Avre-
gionalpolitiska skäl begränsades antalet skötesrenar till högst trettio för
samma hushåll. Rätten för fastighetsägare att inneha skötesrenar förbehölls
dem som äger eller brukar jordbruksfastighet inom samebyns koncessions-
område och som är bosatta inom området eller på fastigheten. Vid röstning
i ekonomiska frågor tillerkändes renskötande medlem en röst för varje på-
böljat tjugotal renar. Både koncessionshavare och ägare av skötesrenar an-
ses som renskötande medlem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt remissvar anfört att det år 1985
återinförda s.k. bostadsbandet medfört att många skötesrenägare har fått
sina villkor försämrade. I Kalix och Torne älvdalar har många tvingats att
flytta till centralorter på grund av arbetsmarknaden. Man behåller därvid
ofta jord- och skogsbruksmark för att samtidigt kunna äga skötesrenar.

Själv gör jag följande bedömning. Innan rennäringslagen ändrades år 1985
kunde alla som ägde eller brukade jordbruksfastighet inom det område där
koncessionsrenskötsel får bedrivas få lämna renar i koncessionshavares
vård. Många skötesrenägare var bosatta utanför detta område. Med hänsyn
till de speciella arbetsmarknadsförhållanden som råder i regionen delar jag
länsstyrelsens uppfattning att den som bor inom den del av länet där konces-
sionsrenskötsel bedrivs, skall kunna lämna renar i koncessionshavares vård.
Sysselsättningseffekten och andra positiva effekter från regionalpolitisk syn-
punkt kvarstår enligt min uppfattning även om man ökar möjligheterna att
inneha skötesrenar.

Som jag nämnt i det föregående (avsnitt 2.7) finns det för närvarande inte
några direkta möjligheter att vidta åtgärder mot renägare som har för stort
antal renar. I fråga om koncessionssamebyarna gäller detta även de skötes-
renägare som efter 1985 års lagändring inte längre uppfyller bosättningskra-
vet och därför inte längre har rätt att lämna skötesrenar i koncessionshavares
vård. Vid bystämmor har dessa skötesrenägare haft rösträtt på grundval av
sitt reninnehav och i vissa fall på ett avgörande sätt påverkat och utformat
samebyarnas beslut i olika frågor. Jag har i det föregående (avsnitt 2.9) före-
slagit att medlem i sameby i fråga som rör renskötseln inte skall få rösta för
fler renar än vad samebyn bestämt för honom. När det gäller koncessions-
renskötseln har renskötande medlem enligt 86 § rennäringslagen en röst för
vatje påböijat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av ho-
nom. Före 1985 års lagändring gällde samma röstberäkning som för de van-
liga samebyarna. Ändringen genomfördes för att stärka koncessionshava-
rens ställning. Deras röstinflytande ställdes i bättre relation till deras renan-
tal än vad som var fallet med tidigare regler. I Lantbruksstyrelsens rapport
föreslås att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara skall ha en röst på
bystämman. Förslaget innebär att koncessionshavarens ställning i samebyn
stärks ytterligare. Eftersom antalet skötesrenägare i en sameby är stort får

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

120

dessa även efter den föreslagna ändringen ett tillfredsställande inflytande på
renskötseln i byn. Jag ansluter mig till Lantbruksstyrelsens förslag.

Jag har i det föregående (avsnitt 2.9) föreslagit att renskötande medlem i
frågor som rör renskötseln inte skall få rösta för fler renar än som samebyn
enligt 35 § rennäringslagen kan ha beslutat att han får inneha. Enligt 88 §
bestämmer länsstyrelsen det antal renar som vaije koncessionshavare får
hålla inom området. Inte heller en koncessionshavare bör enligt min mening
få rösta för fler renar än som han enligt länsstyrelsens beslut får inneha.

Länsstyrelsen anger med stöd av 88 § i beslutet om koncession de villkor
som gäller för tillståndet. I beslutet skall bl.a. anges det högsta antal renar
som vaije koncessionshavare får hålla inom koncessionssamebyn och det
högsta antal skötesrenar som han får ta emot. Jag har i det föregående (av-
snitt 2.7) föreslagit att länsstyrelsen vid vite skall kunna förelägga en sameby
att minska antalet renar om fler renar hålls på bete än vad länsstyrelsen be-
stämt. Jag anser att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyarna
skall ha möjlighet att förelägga en by att vid vite minska antalet renar om det
överstiger det tillåtna. Eftersom länsstyrelsen i beslutet om koncession även
anger andra villkor under vilka renskötseln får bedrivas, anser jag att läns-
styrelsen dessutom skall ha möjlighet att förelägga vite för att få samebyn
eller renägaren att följa sådant villkor.

Renarna i en koncessionssameby ägs, som jag nyss nämnt, av koncessions-
havaren och ett antal fastighetsägare, skötesrenägare. De senares renantal
är begränsat till högst trettio renar i vinterhjord. Jag har i det föregående
(avsnitt 2.7) föreslagit att ett vitesföreläggande skall kunna riktas mot en en-
skild medlem om han äger fler renar än vad samebyn kan ha bestämt att han
får inneha. Även en sameby för koncessionsrenskötsel kan besluta hur
många renar en enskild skötesrenägare får lämna i koncessionshavarens
vård. För koncessionsrenskötseln gäller dessutom, som jag nyss nämnt, att
det inte får finnas fler än trettio skötesrenar för samma hushåll hos konces-
sionshavare. Om en koncessionshavare eller en skötesrenägare har fler renar
än vad han får ha enligt 88 § eller enligt fattade beslut, bör koncessionshava-
ren eller skötesrenägaren enligt min mening kunna föreläggas att vid vite
minska sitt renantal till det tillåtna.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att koncessionssamebyn skall ha rätt att
låta slakta och sälja övertaliga renar. Koncessionsrenskötseln bedrivs under
hela året på marker där renskötel av hänsyn till jordbruket annars får bedri-
vas endast vintertid. Med hänsyn till dessa förhållanden delar jag Lantbruks-
styrelsens uppfattning att det även bör finnas möjlighet att besluta om ut-
slaktning och försäljning av övertaliga renar. Ett sådant beslut, liksom beslut
om föreläggande av vite, bör fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör
kunna besluta om utslaktning av renarna efter ansökan av samebyn. Detta
bör dock få ske först om renägaren inte efter anmaning själv låter minska
sitt renantal. Kostnaderna för slakten bör tas av avräkningspriset varefter
återstoden tillfaller renägaren.

Mina förslag innebär att vissa ändringar bör göras i rennäringslagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

121

2.12 Hänsynen vid renskötseln till naturvårdens intressen

Mitt förslag: För att skydda naturvårdens och kulturmiljövårdens in-
tressen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid renskötseln skall tas
till dessa intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Om det behövs för att föreskrifterna skall efterlevas får länsstyrel-
sen meddela förelägganden eller förbud. Länsstyrelsen får sätta ut
vite i beslut om förelägganden eller förbud. Den som underlåter att
följa ett föreläggande eller bryter mot ett förbud kan dömas till böter.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Naturvårdslagsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
mitt. Utredningen föreslår dock att föreskrifterna inte får medföra att avse-
värd olägenhet uppkommer för renskötseln.

Remissinstanserna: Lantbruksstyrelsen, Statens naturvårdsverk, Länssty-
relsen i Norrbottens län och Svenska turistföreningen tillstyrker förslaget.
Plan- och bostadsverket anser att lagändringen bör anstå till dess det på-
gående arbetet med samebyarnas markanvändnings- och utvecklingsplaner
är färdigt. Svenska samernas riksförbund anser att enkla jämförelser inte
kan göras mellan rennäringslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark
och skogsvårdslagen. Enligt förbundet utgör de samiska näringarna en hel-
het i vilken ingår sådana delar som renskötsel, jakt och fiske och där ingrepp
i den ena delen påverkar förutsättningarna för den andra. Inskränkningar
för ett visst moment i renskötseln påverkar andra moment och funktioner i
renskötseln. Den föreslagna preciseringen i rennäringslagen behöver därför
överarbetas och sättet för hur prövningen skall ske måste anges. Konse-
kvensbeskrivningar är nödvändiga.

Skälen for mitt forslag: Enligt 65 § första stycket rennäringslagen skall vid
renskötselns utövande skälig hänsyn tas till andra intressen. I paragrafens
andra och tredje stycke preciseras närmare på vilket sätt bevakning och flytt-
ning skall ske för att renarna inte skall vålla skada eller olägenhet.

Naturvårdslagsutredningen gör den bedömningen att det vid renskötselns
utövande kan förekomma konflikter med naturvårdens intressen, särskilt
med hänsyn till den rationalisering och mekanisering som skett inom rennä-
ringen under de senaste decennierna. Därtill kommer att renskötseln i stor
utsträckning bedrivs på marker som är särskilt känsliga för påverkan. Enligt
utredningens uppfattning finns skäl att i fråga om naturvården utveckla och
förtydliga den skyldighet som rennäringen liksom andra näringar har när det
gäller att ta skälig hänsyn till andra intressen. Detta bör enligt utredningen
ske genom att det i lagen - efter förebild från lagen om skötsel av jordbruks-
mark och skogsvårdslagen - införs en ny paragraf som ger regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att meddela föreskrif-
ter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid renskötselns
utövande, såsom i fråga om skyddet av växt- och djurlivet. Detta bemyndi-
gande bör dock inte få medföra befogenhet att meddela föreskrifter som är
så ingripande att avsevärd olägenhet för renskötseln uppkommer.

122

Enligt 1 § skogsvårdslagen (1979:429) skall vid skötseln av skogsmark hän-
syn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. Vid skötsel av jord-
bruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket skall enligt 6 a § la-
gen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark hänsyn tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Den hänsyn som skall tas till de olika intres-
sena preciseras i föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndiganden i
de båda lagarna. Enligt 21 § skogsvårdslagen och 6 a § lagen om skötsel av
jordbruksmark får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kul-
turmiljövårdens intressen vid skötseln av skog resp, skötseln av jordbruks-
mark och vid annan markanvändning i jordbruket. I 21 § skogsvårdslagen
exemplifieras denna hänsyn till att avse frågan om hyggens storlek och ut-
läggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar, dikning och
skogsbilvägars sträckning. Jordbrukets hänsyn exemplifieras i 6 a § lagen om
skötsel av jordbruksmark till att avse skyddet av odlings- och kulturlandska-
pet samt växt- och djurlivet.

För båda lagarna gäller att föreskrifterna inte får vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Föreskrifter om den hänsyn som vid skötseln av skog skall tas till naturvår-
dens och kulturmiljövårdens intressen meddelas enligt 21 § skogsvårdsför-
ordningen (1979:791) av Skogsstyrelsen efter samråd med Statens natur-
vårdsverk, Riksantikvarieämbetet och annan central förvaltningsmyndighet
som kan beröras. Föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen vid skötsel av jordbruksmark och vid an-
nan markanvändning i jordbruket meddelas enligt 5 § förordningen
(1979:426) om skötsel av jordbruksmark av Statens jordbruksverk efter sam-
råd med Naturvårdsverket samt Riksantikvarieämbetet och Statens histo-
riska museer.

För att föreskrifter som har meddelats med stöd av de angivna bestämmel-
serna skall efterlevas får föreläggande eller förbud meddelas. I beslut om
föreläggande eller förbud får vite sättas ut. Den som underlåter att följa ett
föreläggande eller bryter mot ett förbud kan dömas till böter. Den som över-
trätt ett vitesföreläggande eller vitesförbud skall dock inte dömas till ansvar
för gärning som omfattas av ett föreläggande eller ett förbud.

I 65 § första stycket rennäringslagen finns, som jag redan nämnt, en be-
stämmelse om att skälig hänsyn skall tas till andra intressen vid utövande av
renskötseln. I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51) anges inte
vilka intressen som avses i paragrafen. Till dessa intressen hör emellertid
bl.a. naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Utvecklingen inom
rennäringen med olika tekniska hjälpmedel och ett stort antal renar leder till
ett ofta intensivt utnyttjande av mark- och vattenområdena. Denna utveck-
ling kan främst i fjällvärldens känsliga natur medföra konsekvenser för det
långsiktiga nyttjandet av naturresurserna. Det måste därför även för rennä-
ringen ställas krav på en allmän hänsyn som inte är knuten till tillståndspröv-
ning eller liknande.

Som jag nyss redogjort för ingår hänsynen till naturvårdens och kulturmil-
jövårdens intressen som ett normalt led i jordbruket och skogsbruket. Det
är angeläget att även vid rennäringens bedrivande hänsyn tas till dessa intres-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

123

sen. Genom bestämmelsen i 65 § lagen har näringen också skyldighet att ta
sådan hänsyn. Ordet ”skälig” bör emellertid tas bort ur bestämmelsen för att
överensstämmelse skall nås med bestämmelserna i skogvårdslagen och i la-
gen om skötsel av jordbruksmark. Rennäringslagen innehåller däremot
ingen bestämmelse som gör det möjligt att meddela föreskrifter om den hän-
syn som skall tas till olika intressen.

Jag delar därför Naturvårdslagsutredningens uppfattning att bestämmel-
sen bör kompletteras med en bestämmelse motsvarande den i skogsvårdsla-
gen och lagen om skötsel av jordbruksmark som gör det möjligt att meddela
föreskrifter om den hänsyn som vid renskötseln skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna bör meddelas av Statens
jordbruksverk efter samråd med Statens naturvårdsverk. Även om förutsätt-
ningarna för att bedriva rennäring skiljer sig från förutsättningarna för att
bedriva t.ex. skogsbruk bör rennäringen således i likhet med andra areella
näringar ta den hänsyn som är betingad av vad naturen tål. Begränsande för
verksamheten måste enligt min mening alltså vara vad marken, vattnet och
vegetationen faktiskt tål. De anspråk naturvården och kulturmiljövården
ställer på samernas intresseområden torde i de flesta fall vara tämligen blyg-
samma i förhållande till andra näringars, t.ex. skogsbrukets, anspråk. Före-
skrifterna kan avse exempelvis den hänsyn som skall tas till växt- och djurli-
vet vid uppförande av anläggningar eller stängsel för renskötseln och vid an-
vändningen av motorfordon och helikopter.

Utredningen har föreslagit att befogenheten att meddela naturvårdsföre-
skrifter skall begränsas på det sättet att föreskrifterna inte får vara så ingri-
pande att det uppkommer avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt min
mening bör emellertid samma begränsning gälla för föreskrifterna för ren-
skötseln som för motsvarande föreskrifter för skötseln av skog eller jord-
bruksmark, dvs. föreskrifterna skall inte få vara så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Föreskrifterna som gäller för jordbru-
ket och skogsbruket får inte föranleda annat intrång än sådant som en mark-
innehavare enligt gällande principer är skyldig att tåla utan ersättning. Ut-
trycket ”pågående markanvändning avsevärt försvåras” härrör från ersätt-
ningsregeln i 26 § naturvårdslagen.

Jag tar först upp frågan om vad som i renskötseln skall anses ingå i begrep-
pet ”pågående markanvändning”. Med detta uttryck bör enligt min uppfatt-
ning avses markanvändningen för en renskötsel som bedrivs med stöd av
rennäringslagens bestämmelser. Det innebär bl.a. att det för varje sameby
finns bestämt hur många renar som får hållas på bete. Ett intrång i markan-
vändningen som innebär att en sameby måste minska sitt renantal kan inte
anses försvåra pågående markanvändning så länge naturbete vid normala vä-
derleksförhållanden fortfarande finns för det tillåtna renantalet. I prop.
1972:111 bil. 2 anförs att begreppet pågående markanvändning bör ges en
relativt generös tillämpning. Frågan hur gränsen skall dras kan enligt före-
draganden inte entydigt besvaras och bedömningen måste ske från fall till
fall med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig
fortsättning av den pågående markanvändningen. Mot bakgrund av det utta-
landet anser jag att naturliga drifts- eller rationaliseringsåtgärder liksom an-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

124

vändningen av bl.a. motorfordon och helikoptrar i renskötseln bör anses
som pågående markanvändning.

Vad beträffar uttrycket ”avsevärt försvåras” uttalades i prop. 1972:111
bil. 2 att ett någorlunda kvalificerat intrång i den faktiska markanvändningen
krävs. Ett bagatellartat intrång borde enligt föredraganden inte grunda nå-
gon ersättningsrätt. Ersättningsregeln i 26 § naturvårdslagen fick sin nuva-
rande utformning år 1987 som en följd av den nya plan- och bygglagen. Re-
geln innebär t.ex. att rätt till ersättning föreligger om en reservatsföreskrift
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den del av
fastigheten som berörs av föreskriften.

Utformningen har sin grund i ett av riksdagen godkänt betänkande av Bo-
stadsutskottet. Utskottet gjorde följande uttalande om regelns tillämpning.
En fastighetsägare skall endast behöva tolerera ett intrång som är bagatellar-
tat för honom. Intrånget skall sättas i relation till den behandlingsenhet, dvs.
ett skogsbestånd eller flera mindre bestånd, som avses bli behandlade med
samma åtgärder samtidigt. En toleransgräns på 10 % inom berörd del av en
fastighet är den högsta som i något fall skall behöva tålas om den berörda
delen representerar ett i pengar litet belopp. Om den berörda delen repre-
senterar ett högt värde, är det en i relativa tal väsentligt mindre värdened-
sättning som fastighetsägaren behöver tåla.

Arbetsgruppen för naturvårdshänsyn har i betänkandet (Ds 1991:87) Na-
turvårdshänsyn och de areella näringarna nyligen övervägt frågor om in-
trångsersättning och naturvårdshänsyn i jord- och skogsbruket.

Riksdagens uttalande om tillämpningen avser skogsbruket. För rennä-
ringen är förhållandena annorlunda. Renskötselns behov av mark styrs av
ett samspel mellan renen, människan och miljön. De olika delarna av betes-
området kan sällan ersätta varandra. Särskilt känsliga områden är exempel-
vis kalvningsland, flyttleder, snöfattiga vinterbetesland och lavrika hedar.

Renskötsel bedrivs i 51 samebyar som totalt omfattar en tredjedel av Sve-
riges yta. En sameby sträcker sig över ett stort antal fastigheter. Som jag nyss
redogjort för kan de olika delarna av betesområdet oftast inte ersätta var-
andra. Att då avgöra vad som skall avses med berörd del av en samebys
betesområde är inte särskilt enkelt. Med berörd del bör emellertid avses ett
område som i samebyns markanvändningsplan eller motsvarande anges ha
en viss funktion. Det ligger i sakens natur att dessa områden är av mycket
olika storlek och att ett intrång av en viss storlek har olika stor betydelse för
renskötseln i olika områden. Klart är emellertid att föreskrifterna inte får
inverka på de grundläggande förutsättningarna för fortsatt renskötsel med
tillåtet renantal.

Föreskrifter om hänsyn till naturvården och kulturmiljövården kan ställa
krav på verksamheten så att den bedrivs på det sätt som naturen tål i ett
långsiktigt perspektiv. Föreskrifterna kommer också att bidra till att göra
rennäringens utövare medvetna om det ansvar var och en har att se till att
en verksamhet förorsakar minsta möjliga skada på mark, fauna och flora
även om verksamheten eller åtgärden inte är reglerad. Vid lokalisering av
broar och andra anläggningar bör hänsyn tas till områden av betydelse för
floran och för djurlivet, t.ex. boplatser och yngelplatser. Fisket bör bedrivas
på ett sådant sätt att reproduktionen av naturligt förekommande bestånd

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

125

inte riskeras. Flygtrafiken bör bedrivas på ett sådant sätt att buller och stör-
ningar på djurlivet minimeras. När det gäller körning i terräng kommer jag
senare att föreslå att det i terrängkörningsförordningen (1978:594) skall tas
in en föreskrift om att vid körning på barmark särskild försiktighet skall iakt-
tas vid färd på kalfjäll (avsnitt 2.13). I stället för förbud kan komma att före-
skrivas krav på tillstånd eller samråd. För arbetsföretag som kan komma att
väsentligt ändra naturmiljön skall enligt 20 § naturvårdslagen samråd redan
i dag ske med länsstyrelsen. För andra arbetsföretag kan det inom känsliga
områden bli fråga om samrådsplikt eller tillståndsprövning. Särskilt utsatta
fiskevatten bör kunna undantas från fiske. Föreskrifterna kan därför komma
att innebära merarbete eller på annat sätt ökade kostnader för renskötseln.
När det i fråga om sådana föreskrifter gäller att dra en gräns för tillåten på-
verkan på renskötseln är utrymmet för ingripande föreskrifter ganska snävt.

Sammanfattningsvis anser jag att de föreskrifter om den hänsyn till natur-
vårdens och kulturmiljövårdens intressen som kan komma i fråga för ren-
skötseln inte får vara så ingripande att de avsevärt försvårar en från praktisk
och ekonomisk synpunkt fortsatt rationell renskötsel med det tillåtna antalet
renar. Förslaget föranleder ändringar i rennäringslagen.

2.13 Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

Mitt förslag: Det nuvarande undantaget från förbudet mot barmarks-
körning som gäller körning i direkt samband med renskötseln behålls
men preciseras till att avse bevakning av renar samt drivning och sam-
ling av renar inför omedelbart förestående märkning, slakt eller flytt-
ning. Särskild försiktighet skall iakttas vid barmarkskörning på kal-
fjäll.

Statens naturvårdsverks förslag: Naturvårdsverket föreslog år 1987 att
rätten till barmarkskörning begränsas till att avse annan mark än kalfjäll.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrktes i allmänhet. Lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt Svenska samernas riks-
förbund avstyrkte förslaget.

Lantbruksstyrelsen ansåg att rätten att under yrkesutövning färdas i ter-
räng inte enbart är en fråga om rationella arbetsmetoder utan även gäller
kraven på en bra arbetsmiljö. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhöll att det
är omöjligt att kräva att just rennäringen inte skall få möjlighet att i viss ut-
sträckning använda motordrivna fordon i direkt samband med sin näring.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkte förslaget under förutsättning att
dispens för näringar kan meddelas efter de varierande förhållanden som rå-
der inom olika delar av fjällområdet. Svenska samernas riksförbund ansåg
att förslaget bygger på förmodanden och lösa antaganden. Rennäringens be-
hov av att kunna utvecklas genom användningen av ny teknik kan inte åsido-
sättas utan dokumentation av vilka skador barmarkskörningen medfört eller
kan medföra.

126

Skälen for mitt förslag: Enligt 1 § första stycket terrängkörningslagen
(1975:1313) är körning i terräng med motordrivet fordon förbjuden på bar-
mark om körningen sker för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk. En-
ligt 2§ lagen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
emellertid föreskriva undantag från förbudet i fråga om körning i bl.a. viss
näringsutövning. Regeringen har i 1 § första stycket 5 terrängkörningsför-
ordningen (1978:594) bestämt att terrängfordon och motorfordon får använ-
das på barmark i direkt samband med renskötsel.

I mars 1984 redovisade Naturvårdsverket till regeringen ett uppdrag rö-
rande översyn av terrängkörningslagen. För att minska skadorna på mark
och vegetation föreslog verket att rätten till barmarkskörning i rennäringen
endast skulle få omfatta färd över barmarksfläckar. Enligt redovisningen
hade under senare år i rennäringen tagits i bruk fordon som är avsedda för
transport av personer och material. Det var främst fråga om två- och trehju-
liga motorcyklar samt s.k. allterrängfordon. Enligt verket kunde terrängkör-
ning på barmark inte ske utan skador på mark och vegetation. Skadorna blir
mer eller mindre bestående, beroende på i vilken terrängtyp körningen sker.
I fjällområdet förekommer spår efter körningar med bl.a. motorcykel, vilka
spår kommer att vara bestående lång tid framöver. Utvecklingen under de
senaste åren inom renskötselområdet talade enligt verkets uppfattning inte
för någon minskning av barmarkstrafiken. Snarare torde en fortsatt ökning
vara sannolik. Verket ansåg att en möjlighet att förbjuda sådan körning lo-
kalt inte undanröjde olägenheterna i tillräcklig omfattning. Renskötselns
barmarkskörning borde regleras generellt. Förutom det generella undanta-
get för färd över barmarksfläckar borde behovet av övrig barmarkskörning
i rennäringen enligt verket prövas av länsstyrelsen sedan varje sameby redo-
visat sina behov. Undantag från förbudet borde enligt verket kunna ges om
särskilda skäl föreligger och då i första hand för körning längs angivna stråk
till särskilda mål.

Föredragande statsrådet anförde i skrivelse (skr. 1984/85:203) till riksda-
gen med redogörelse för en översyn av terrängkörningslagstiftningen att så-
dan körning som är nödvändig för renskötseln liksom hittills inte bör omfat-
tas av det allmänna förbudet mot barmarkskörning. Körningen bör i stället
behandlas på motsvarande sätt som den körning som är nödvändig i jordbru-
ket och skogsbruket. Föredraganden förutsatte att Naturvårdsverket vid ut-
formningen av sina föreskrifter och allmänna råd för tillämpning av lagen
beaktar de skador som är förbundna med barmarkskörning och erinrade om
den hänsyn till naturmiljön som skall tas enligt bestämmelserna i 1 § natur-
vårdslagen. Föredraganden ansåg att problemet kan lösas inom ramen för
nuvarande lagstiftning. I de fall det kan bli aktuellt att av hänsyn till natur-
miljön begränsa nyttokörningen i de areella näringarna kan även naturvårds-
lagens skyddsinstrument användas.

Naturvårdsverket har i framställning till regeringen den 14 januari 1987
föreslagit bl.a. att rätten att köra på barmark i samband med renskötsel bör
begränsas till att avse annan mark än kalfjäll. Verket anförde som skäl för
förslaget att ökningen av antalet barmarksfordon varit mycket stor. Den tidi-
gare förmodade ökningstakten av antalet barmarksfordon har överskridits
markant. Ökningen beror enligt verket till största delen på att antalet motor-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

127

cyklar i rennäringen ökat. Utvecklingen när det gäller barmarkstrafiken stri-
der mot de fastlagda syftena med terrängtrafiklagstiftningen. Barmarkskör-
ningen inom renskötseln sker enligt verket med stöd av en bestämmelse som
enbart avsåg att underlätta den snöskoterkörning som erfordras inom nä-
ringen under vårvintern. I dag är det allmänt accepterat att varje näring skall
ta hänsyn till naturvårdens intressen. Genom förändringar i lagstiftningen
har detta bekräftats för såväl jordbrukets som skogsbrukets verksamhet.
Mot denna bakgrund anser verket det vara orimligt att acceptera en föränd-
ring inom rennäringen som innebär så påtagliga olägenheter för naturvården
som barmarkskörningen utgör. Verket menar att denna utveckling aktualise-
rar behovet av hänsynsregler även inom rennäringslagstiftningen.

Regeringen hänvisade i prop. 1988/89:128 om ändring i bilavgaslagen
(1986:1386), m.m. till att frågor som rör bl.a. användningen av olika meto-
der för renskötselns utövande i nationalparker och andra naturskyddade om-
råden behandlades av Naturvårdslagsutredningen. Regeringen ansåg det
därför lämpligt att ta ställning till Naturvårdsverkets förslag i denna del först
sedan utredningen fullgjort sitt uppdrag.

Naturvårdslagsutredningen tog i betänkandet (SOU 1990:38) Översyn av
naturvårdslagen m.m. endast upp renskötselns barmarkskörning såvitt avser
nationalparker. Enligt 6 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) i dess ly-
delse före den 1 augusti 1991 gällde beträffande nationalpark att föreskrifter
inte fick innebära inskränkningar i redan uppkommen enskild rätt. I para-
grafens andra stycke angavs att föreskrifter inte heller får föranleda in-
skränkning i rättigheter som tillkommer samerna enligt rennäringslagen till
bete, skogsfång, fiske eller viss jakt eller innebära hinder för samer att an-
nars uppehålla sig inom nationalparker eller att där medföra hundar för be-
vakning av renhjordar.

Utredningen gjorde den bedömningen att de befogenheter som tillkom-
mer samerna enligt 6 § andra stycket naturvårdslagen inte är inskränkta jäm-
fört med de befogenheter som ingår i renskötselrätten enligt rennäringsla-
gen, med undantag för begränsningar i jakträtten. Det var därför enligt ut-
redningen inte möjligt att i föreskrifter som meddelas med stöd av 5 § lagen
inskränka renskötande samers rättigheter enligt rennäringslagen att exem-
pelvis bygga broar, utföra andra anläggningar eller färdas med motorcykel
på barmark.

Den dåvarande regeringen ansåg i prop. 1990/91:90 om en god livsmiljö
att övervägande skäl talade för att 6 § naturvårdslagen upphävs. Det sakna-
des enligt regeringen skäl att för nationalparker tillämpa en annan ordning
när det gäller möjligheten till inskränkningar i en nyttjanderätt än den som
gäller för exempelvis naturreservat. Rätten enligt 5 § andra stycket natur-
vårdslagen att för nationalpark meddela de föreskrifter, beträffande bl.a.
rätten att färdas över nationalpark eller annars vistas där, som behövs för att
tillgodose ändamålet med nationalparker föreslogs även gälla inskränk-
ningar i renskötselrätten. Samtidigt föreslogs genom ändring i 26 § lagen en
rätt till ersättning om föreskrifter enligt bl.a. 5 § andra stycket medför att
utövandet av renskötselrätten väsentligt försvåras. Riksdagen godtog försla-
get (bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338).

Naturvårdsverket har i rapport 3598 Barmarkskörning i fjällen studerat de

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

128

olägenheter från naturvårdssynpunkt som kan orsakas av barmarkskörning
med terrängfordon och motorfordon. Enligt rapporten har körning på bar-
mark i fjällområdet med s.k. terränghjulingar fått allt större omfattning un-
der senare år. Det är främst inom rennäringen som terränghjulingar kommit
till användning. Antalet fordon som brukas inom samebyarna ökade från 32
enheter år 1981 till 245 år 1986.1 dag uppskattas antalet fordon som används
inom rennäringen till ca 500. Merparten eller ca 80 % utgörs av motorcyklar.
Under senare år har terränghjulingar, i huvudsak fyrhjulingar, börjat använ-
das av kraftbolag, skogsbolag, armén, fjällräddningen, vid alpina anlägg-
ningar och fjällhotell. Mot bakgrund av de senaste årens försäljningsuppgif-
ter torde det enligt rapporten finnas totalt ca 5 000 fordon i trafik, de allra
flesta i Norrland.

Flera undersökningar som utförts tidigare visar enligt rapporten att fjäll-
trakterna, i synnerhet kalfjällen, är särskilt känsliga för slitage. Känsligheten
beror i hög grad på vegetationens låga produktionsförmåga, vilket i sin tur
är betingat av klimat- och markförhållanden. Om vegetationen nöts bort och
mineraljorden blottläggs, kan en körskada förvärras genom indirekta verk-
ningar av vind och vatten. En långvarig mekanisk påverkan av hög intensitet
och av areell omfattning kan innebära risker då förekomsten av arter som tål
både förändrade förhållanden och slitage är låg.

Körskador har enligt verket rapporterats från fjällområden med relativt
flack terräng och där renskötseln har stor omfattning. I Norrbottens län an-
ses att problemen främst finns längs lederna, där det dessutom lätt uppstår
konflikter med turisterna. Slitaget märks framför allt i myrmarker, på s.k.
vindblottor och i branta sluttningar.

En översiktlig studie av körskador i tre avgränsade fjällområden visar att
skadorna uppkommer mest vid kanaliserad körning från platser i fjällbjörk-
skogen upp till den lågalpina regionen. Högre upp på kalfjället blir påverkan
ofta av tillfällig och diffus karaktär genom att körningen där är mera spridd.
Enstaka körningar kan vid vissa förhållanden lämna spår, som blir mycket
synliga i landskapet och bestående under lång tid.

Frekvent körning med terränghjulingar har enligt rapporten destruktiv
påverkan på alla vegetationstyper i fjällen. Den mest omfattande körningen
pågår i den lågalpina regionen där de slitagesvagaste vegetationstyperna har
stor utbredning. Dessa omständigheter utgör dåliga förutsättningar från
ekologisk synpunkt för barmarkskörning i fjällen i största allmänhet och i
den lågalpina regionen i synnerhet.

I rapporten föreslås tre var för sig eller kombinerade sätt att komma till
rätta med de problem som barmarkskörningen orsakar, nämligen 1. att all
körning förbjuds, 2. att inskränkningar görs i rätten att färdas med terräng-
hjulingar, 3. att positiva motåtgärder vidtas. Det sistnämnda innebär i prin-
cip fri körning under eget ansvar. Detta förslag synes dock enligt verket orea-
listiskt, då inget tyder på att de som utövar terrängkörning är villiga att ändra
körmönster frivilligt. Naturvårdsverket förordar allmänt förbud med möjlig-
het till dispenser för vissa näringar. Detta förutsätter dessutom att hänsyns-
regler utformas för den allt mer mekaniserade rennäringen och att större re-
surser avsätts för bevakning. Med nuvarande körning inom rennäringen
kommer markskadornas omfattning enligt verket att successivt byggas upp.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

129

9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 32

De begränsningar som i dag gäller för rennäringen respekteras enligt rappor-
ten inte i alla fjällområden.

Själv gör jag följande bedömning. Som jag nyss nämnt har renskötselns
körning på barmark reglerats inom nationalparker och naturreservat med
stöd av naturvårdslagen. Inom övriga områden är renskötselns terrängkör-
ning på barmark inte reglerad. Inom rennäringen har barmarksfordonen un-
der senare år fått stor betydelse vid samling och drivning av renar i samband
med kalvmärkning, slakt och skiljning samt för bevakning. I allmänhet an-
vänds motorcyklar, som medger en snabb och smidig förflyttning. En annan
fördel från renskötselsynpunkt med motorcyklar är att renarna kan samlas
och drivas i mindre grupper än tidigare. Det går också snabbt och enkelt att
skilja ut och hämta nya renar utan att behöva driva en enda stor hjord. Rät-
ten att under yrkesutövning färdas i terräng är inte endast en fråga om ratio-
nella arbetsmetoder utan gäller även kraven på acceptabla arbetsförhållan-
den. Det kan i detta sammanhang röra sig om platser som ligger miltals från
närmaste väg.

Samtidigt är det just motorcyklarna som mest påverkar det känsliga mark-
skiktet på kalfjället. Från allmän naturvårdssynpunkt vore det därför i och
för sig önskvärt att förbjuda barmarkskörning i samband med renskötseln.
Rennäringen behöver emellertid i likhet med andra näringar utvecklas och
rationaliseras bl.a. genom användning av modern teknik. För att arbetsför-
hållandena inom renskötseln skall förbättras och bli jämförbara med vad
som numera anses normalt inom arbetslivet måste enligt min mening kör-
ning på barmark få ske även inom renskötseln. Det är naturligt att rensköt-
seln ges samma möjligheter som jordbruket och skogsbruket att rationali-
sera sin verksamhet.

Jag är mot bakgrund'av det anförda för närvarande inte beredd att förorda
ett förbud mot körning på barmark i samband med renskötsel. Även om an-
vändningen av exempelvis motorcyklar i vissa fall har fördelar framför andra
terrängfordon, är det emellertid angeläget att renägarna i så stor utsträck-
ning som möjligt väljer att använda fordon som åstadkommer så liten skada
som möjligt på kalfjällets markskikt. Jag vill också poängtera att den nu gäl-
lande rätten till barmarkskörning endast gäller i direkt samband med ren-
skötseln. Med detta avses i huvudsak bevakning samt drivning och samling
av renar inför omedelbart förestående märkning, slakt eller flyttning av re-
nar. I terrängkörningsförordningen bör rätten till barmarkskörning vid ren-
skötsel därför preciseras till att avse dessa ändamål. Det kommer därigenom
att framgå klarare att det inte är tillåtet att köra på barmark i övrigt, exem-
pelvis i samband med transporter till renvaktarstugor och visten samt vid
fiske, jakt, bärplockning eller vid transport av turister. Självfallet är inte hel-
ler nöjesåkning tillåten.

Enligt 1 § första stycket terrängkörningsförordningen får körning i terräng
på barmark även ske för vissa andra ändamål än renskötsel. Mot bakgrund
av Naturvårdsverkets rapport bör i terrängkörningsförordningen tas in en
föreskrift som innebär att det vid all körning på barmark skall iakttas särskild
försiktighet vid färd på kalfjäll. Därmed avses de försiktighetsmått som
krävs för att motverka skador på naturmiljön samt buller och andra stör-
ningar av betydelse.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

130

Jag har i det föregående (avsnitt 2.12) föreslagit att det i rennäringslagen
skall införas en särskild bestämmelse om den hänsyn vid renskötseln som
skall tas till naturvårdens intressen. I de föreskrifter som Jordbruksverket
föreslås få utfärda efter samråd med Naturvårdsverket kan ytterligare preci-
seringar göras om barmarkskörning på bl.a. kalfjäll.

Chefen för Miljö- och naturresursdepartementet avser att i annat sam-
manhang föreslå regeringen de ändringar i terrängkörningsförordningen
som föranleds av vad jag nu har anfört om terrängkörning i renskötseln.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

2.14 Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

Mitt förslag: Den som är bosatt ovanför odlingsgränsen eller på ren-
betesfjällen och som är beroende av jakt eller fiske för sin försörjning
skall kunna påräkna upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på statens
mark.

Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark skall utvidgas
till att i princip omfatta all mark där inte någon olägenhet av betydelse
uppkommer för rennäringen eller där samebymedlems rätt till jakt el-
ler fiske inte träds för när. Länsstyrelsens administration förenklas ge-
nom att marken delas in i områden där i princip alla får lösa ett jakt-
kort för jakt på småvilt. För kommuninnevånarnas småviltsjakt kan
särskilda områden avsättas. De skall dessutom ha rätt att mot en lägre
avgift jaga inom alla områden inom kommunen. För den som är bero-
ende av jakt för sin försörjning kan särskilda områden komma att av-
sättas.

Den som för sin försörjning jagar eller fiskar långt från körbar väg
bör kunna få tillstånd av länsstyrelsen att uppföra en enklare koja och
att ta ved för uppvärmningen av den.

Hälften av upplåtelseavgifterna för fisket skall tillfalla berörd sa-
meby.

Kostnaderna för jakt- och fiskebevakningen samt för vilt- och fiske
vården skall inte täckas med Samefondens medel. I stället införs en
avgift för varje jakt- och fiskeupplåtelse för att täcka dessa kostnader
och kostnaderna för länsstyrelsens administration av upplåtelserna.

Jordbruksverkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse
av rätt till jakt efter älg skall endast kunna överklagas av sameby.

Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsen föreslår att den utpräg-
lade glesbygdsbefolkningen boende i området ovanför odlingsgränsen och
på eller i anslutning till renbetesfjällen skall ha företrädesrätt till jakten och
fisket. Vid upplåtelser till övriga ortsbor och andra bör särskilt beaktas möj-
ligheterna att främja service och sysselsättning i glesbygd. Underupplåtelser,
dvs. tillstånd från länsstyrelsen att vidareförmedia jakt- och fiskeupplåtelser
bör endast förekomma då samordningsfördelar vinns, då verksamheten kan
tillföras ytterligare moment i form av exempelvis uthyrning och då stör-

131

ningar för renskötseln minskas genom en bättre styrning av jakten. Inkoms-
terna för fiskeupplåtelser bör fördelas med hälften vardera för samebyn och
Samefonden.

Remissyttrandena över Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsens
förslag tillstyrks i allmänhet eller lämnas utan erinran.

Lantbrukarnas riksförbunds och Svenska jägareförbundets förslag inne-
bär att all statens mark ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen skall
vara öppen för jakt efter småvilt. Jägarna föreslås indelade i tre kategorier.
De som är bosatta inom en kommun i dessa områden skall ha rätt att lösa ett
årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter småvilt på all statlig mark inom
den del av kommunen som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbe-
tesfjällen. Övriga svenska medborgare skall efter ansökan hos länsstyrelsen
kunna lösa ett dag- eller veckokort som gäller inom vissa delar av denna stat-
liga mark. För utländska medborgare föreslås slutligen att det nuvarande sy-
stemet med upplåtelser består.

Remissyttrandena över Lantbrukarnas riksförbunds och Svenska jägare-
förbundets förslag: Statens jordbruksverk anser att förslaget inte har beaktat
diskussionen om samernas förstahandsrätt till jakten och att förslaget inte
innebär någon lösning av den komplicerade frågan om samernas egendoms-
skydd. I stället bör jaktresurserna utnyttjas inom den ram som angavs i prop.
1990/91:4.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är möjligt att förena utred-
ningens förslag till kortjakt med samernas rättigheter och intressen. Länssty-
relsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget och anser att särskilda sport-
jaktsområden bör avsättas och att underupplåtelserna till samebyarna ökas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att småviltsjakten ovanför odlings-
gränsen kan utnyttjas i större omfattning än i dag, men att delar av området
är jaktligt impediment. Länsstyrelsen hänvisar vidare till utredningen Små-
viltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län. Nuläge -
analys - förslag.

Svenska samernas riksförbund (SSR) anser att möjligheten till ytterligare
jakttillfällen bör utvecklas tillsammans med samebyarna och av samebyarna
etablerade jakt- och fiskeföreningar.

Skälen för mitt förslag: Fastighetsägaren har enligt 10 § första stycket jakt-
lagen (1987:259) jakträtten på den mark som hör till fastigheten. Enligt 5 §
lagen (1950:596) om rätt till fiske får i enskilt vatten fiske enbart bedrivas av
jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattlägg-
ning eller på annan särskild grund har fiskerätt. Medlem i sameby har emel-
lertid enligt 25 § rennäringslagen (1971:437) rätt att jaga och fiska på utmark
inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lapp-
markerna, när renskötsel är tillåten där. Samebymedlems rätt till jakt och
fiske ingår i renskötselrätten. Denna rätt är, som jag tidigare redogjort för,
en bruksrätt som är grundad på urminnes hävd. Samebymedlems rätt till jakt
och fiske, som gäller både statlig och privat mark, innebär att jakten och
fisket får ske även till avsalu. Medlem i sameby har enligt paragrafens andra
stycke dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov, när han tillfälligt uppe-
håller sig inom annan samebys betesområde, om han vistas där med anled-
ning av renarnas skötsel. Det finns således en dubbel jakt- och fiskerätt på

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

132

utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna under den tid renskötsel är
tillåten där. Markägaren har den jakt- och fiskerätt som följer av äganderät-
ten och samernas jakt- och fiskerätt ingår i renskötselrätten. På sådan krono-
mark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition
och på renbetesfjällen får enligt 32 § rennäringslagen nyttjanderätt upplåtas
endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplå-
telsen rätt till jakt eller fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med
god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i sameby-
medlemmarnas rätt till jakt och fiske. Upplåtelse av hela fisket i ett visst vat-
ten får bara ske om samebyn medger det. Länsstyrelsen, som förvaltar sta-
tens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, beslutar enligt 1 §
rennäringsförordningen (1971:438) om dessa upplåtelser. Enligt 10 § förord-
ningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion skall det inom var och en av
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finnas en de-
legation för rennäringsfrågor. Rennäringsdelegationen skall enligt 21 § för-
ordningen avgöra frågor inom sitt ansvarsområde. Dit hör bl.a. upplåtelse av
nyttjanderätt på dessa markområden. Nedanför odlingsgränsen och utanför
renbetesfjällen samt på privatägd mark ovanför odlingsgränsen gäller inte
de angivna bestämmelserna för nyttjanderättsupplåtelser. Upplåtelse av rätt
till bl.a. jakt och fiske skall enligt 34 § rennäringslagen ske mot avgift om inte
särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan Samefon-
den och samebyn enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. Enligt
3 § rennäringsförordningen tillfaller avgiften för upplåtelse av rätt till fiske
till tre fjärdedelar Samefonden och till en fjärdedel samebyn samt för annan
upplåtelse Samefonden och samebyn med hälften vardera.

Inkomsterna av jakt och fiske är för många samebymedlemmar viktiga.
Upplåtelseavgifterna utgör en viktig inkomstkälla för åtskilliga samebyar.
Jakt och fiske på egen mark eller efter upplåtelse av länsstyrelsen utgör även
för många andra som är bosatta inom området ett viktigt bidrag till deras
försöijning. Jag tar till en början upp frågan om hur jakten på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör utnyttjas.

Små viltsjakten

I prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. betonar föredragande statsrådet den
stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla. Det är därför
önskvärt att möjligheterna till jaktutövning tas till vara. Föredraganden kon-
staterar att ytterligare upplåtelser av jakt kan ske genom att nya jägare tas
in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av korttidsupplåtel-
ser. Som exempel på marker för ytterligare upplåtelser anges i propositionen
de stora arealer där enbart älgjakt bedrivs. Jag vill mot den bakgrunden ta
upp några förslag om hur småviltsjakten på statens mark ovanför odlings-
gränsen och på renbetesfjällen bör upplåtas och organiseras.

Lantbruksstyrelsen har i rapporten Frågor om samebyarnas organisation,
funktion och ekonomi lämnat ett förslag till upplåtelse av rätt till jakt och
fiske som i korthet innebär följande. Ortsbor, med vilka avses den utpräg-
lade glesbygdsbefolkningen som bor ovanför odlingsgränsen eller i anslut-
ning till renbetesfjällen, skall ha förtur till upplåtelser av jakt och fiske. Öv-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

133

riga som bor inom eller i anslutning till områdena ges tillstånd med i huvud-
sak samma avgifter och villkor som för personer från andra delar av landet.
De bör dock ha företräde om begränsningar måste göras i antalet upplåtel-
ser. Underupplåtelser, dvs. tillstånd från länsstyrelsen att vidareförmedia
jakt- och fiskeupplåtelser, bör förekomma endast då samordningsfördelar
vinns, då verksamheten kan tillföras ytterligare moment i form av t.ex. guid-
ning, uthyrning av båtar och stugor eller transporter eller då förfarandet
medför bättre styrning av jakten så att störningen för renskötseln minskar.

Underupplåtelser bör enligt rapporten i första hand ges till sammanslut-
ning av samebymedlemmar. För sin administration får ”upplåtaren” behålla
10-30 % av avgiften, vartill kommer den ersättning som kan tas ut för kring-
verksamheten. Enligt rapporten bör den verksamhet som nu bedrivs inom
några samebyar fortsätta. I stort sett samma möjligheter att styra t.ex. små-
viltsjakten har en sameby som ges rätt att sälja jaktkort. Denna form av
medverkan i upplåtelserna kräver ingen kringverksamhet och kan ske utan
att någon särskild förening eller liknande bildas. Denna typ av medverkan
kan enligt rapporten därför rekommenderas för samebyar som vill begränsa
sitt engagemang i upplåtelseverksamheten.

Upplåtelser till sammanslutningar kan avse småvilt samt fiske. Innan upp-
låtelsen ges måste enligt rapporten ortsbornas intressen ha tillgodosetts. Vid
upplåtelse av fiske är det angeläget att de resulterar i ett sammanhängande
större utbud av fiskemöjligheter på så sätt att även vissa vatten ställs till för-
fogande som annars är undantagna från upplåtelse.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet har vidare den
19 december 1989 lämnat ett förslag till ny policy och organisation för små-
viltsjakten på statens mark inom renskötselområdet. Organisationerna har
därefter den 3 mars 1992 lämnat ett överarbetat och aktualiserat förslag. Det
överarbetade förslaget innebär att all kronomark ovanför odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens län samt på renbetesfjällen i Jämtlands län
skall vara öppen för jakt efter småvilt. Jakt skall dock inte få ske i områden
där jaktförbud införts med stöd av naturvårdslagstiftningen samt inom områ-
den som är särskilt känsliga för rennäringen. Dessa områden kan avse exem-
pelvis slaktanläggningar, rengärden, bosättningar och mark i direkt anslut-
ning till annan samlad bebyggelse. Inskränkningen i jakten inom undantags-
områdena kan avse hela året eller begränsas till den tid en anläggning an-
vänds.

Jägarna föreslås indelade i fyra kategorier. Kommuninnevånarna skall ha
rätt att lösa ett årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter småvilt på all statlig
mark inom den del av kommunen som är belägen ovanför odlingsgränsen
eller på renbetesfjällen med undantag av de områden som generellt är un-
dantagna från jakt.

Övriga svenska medborgare bosatta utanför den kommun där de vill jaga
skall efter ansökan hos länsstyrelsen kunna lösa ett dag- eller veckojaktkort
som gäller inom vissa delar av den statliga marken ovanför odlingsgränsen
eller på renbetesfjällen. Enligt förslaget torde ansökningsförfarandet kunna
slopas efter några år eftersom de jägare som jagat i ett speciellt område un-
der några säsonger i regel vill återvända dit varje år. Om det för ett visst
område uppstår stor efterfrågan på jaktkort bör de som bor inom länet ha

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

134

företräde till jakten framför övriga sökande. För utländska medborgare fö-
reslås att det nuvarande ansökningsförfarandet bibehålls.

För att tillgodose ortsbefolkningens behov av småviltsjakt och för att
kunna sprida jakttrycket över den aktuella marken föreslås en indelning i
olika jaktområden. Varje område bör helst omfatta minst 100 000 ha. Sprid-
ningen av jakttrycket uppnås genom att länsbor, övriga svenska medborgare
resp, utländska medborgare jagar i var sitt område.

I vissa kommuner harjakt- och fiskevårdsföreningar arrenderat småvilts-
jakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Enligt
förslaget skall dessa föreningar få fortsatt arrende och de nyss nämnda jakt-
korten skall inte gälla för de utarrenderade områdena. Varje kommuninne-
vånare skall dock ha rätt att av föreningen lösa jaktkort som gäller för för-
eningens område. Föreningen skall även ha rätt att sälja dag- och veckojakt-
kort till jägare bosatta utanför kommunen. Föreningen betalar in en del av
avgifterna från försålda jaktkort till staten som arrende. Resterande del av
avgifterna disponerar föreningen för administration samt för jakt- och vilt-
vård, eftersom föreningen skall ansvara för jakt- och viltvården inom områ-
det.

Ansvaret för administrationen av jakten bör enligt förslaget ligga på läns-
styrelsen. För att få en lokal förankring av besluten och för att inte rennä-
ringen skall påverkas negativt föreslås att den kommunvisa hanteringen skall
skötas av kommittéer i varje kommun, bestående av representanter för läns-
styrelsen, kommunen, berörda samebyar och jaktvårdskretsar. Kommitténs
uppgift skall vara att ange inom vilka områden jakt inte skall få äga rum av
hänsyn till rennäringen, under vilken tid inskränkningen skall gälla, föreslå
lämpligt antal upplåtelser inom vaije område, priset för upplåtelserna samt
att lämna förslag till de hänsynsregler som skall gälla för jaktens bedrivande.

Prissättningen för upplåtelse av rätt till småviltsjakt föreslås i huvudsak
ansluta till vad som gäller i Norge. Detta innebär att ett årsjaktkort för en
kommuninnevånare bör kosta 70-200 kr och för jakt inom en kommun där
jägaren inte är bosatt 200-400 kr. Rätt till småviltsjakt i hela länet föreslås
kosta 100-200 kr för tre dygn, 175-350 kr per vecka och 275-470 kr för ett
årskort. För utländska medborgare skall avgiften vara 50 % högre än för
landets medborgare som är bosatta utanför den kommun där jakten sker.
Priset bör variera mellan olika kommuner och län. Priset på dag- och vecko-
jaktkort bör vara högre i början av jaktsäsongen. Genom detta system sprids
jakttrycket över hela området och över säsongen.

Småviltsjakt bedrivs i stor utsträckning med hjälp av hund. Några restrik-
tioner vad gäller användningen av hund vid småviltsjakt i det aktuella områ-
det bedöms inte som nödvändiga. Hundägaren är nämligen ansvarig för den
skada hans hund orsakar, varför det ligger i hans intresse att förhindra ska-
dor. Användningen av hund underlättar möjligheten att finna skadskjutet
vilt. Erfarenheter från Norge och Finland samt från jakt- och fiskevårdsföre-
ningar i Norrbottens län påvisar inte några problem eller konflikter mellan
rennäring och småviltsjakt med hund. Skulle det ändå uppstå störningar på
renskötseln vid jakt med hund kan detta enligt förslaget lösas genom krav
på användande av hundar som inte driver ren.

Statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen uppgår till ca

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

135

6,4 miljoner ha exkl. nationalparkerna. Ca 700 000 ha är upplåtna till jakt-
och fiskevårdsföreningar. Därmed återstår det enligt förslaget ca 5,7 miljo-
ner ha mark som i huvudsak är disponibel för småviltsjakt.

I Norrbotten disponerar varje jägare inom jakt- och fiskevårdsföreningar-
nas områden ca 230 ha. I renskötselområdet i Finland disponerar varje jä-
gare ca 390 ha medan motsvarande siffra i Norge är 960 ha. Med den sist-
nämnda arealen som beräkningsunderlag skulle de aktuella markerna i Sve-
rige ge utrymme för ca 7 000 jägare. Med den areal som gäller för jakt- och
fiskevårdsföreningarna skulle marken i stället räcka till för närmare 28 000
jägare. Enligt förslaget borde utan olägenhet antalet jägare kunna beräknas
till 15 000-20 000 personer. Ett annat alternativ för att beräkna jakttrycket
är enligt förslaget att beräkna 2-4 jaktdagar per 100 ha som rimlig upplåtel-
senivå. Detta innebär 127 000-254 OOOjaktdagarperår. Om vaije jaktkorts-
havare jagar 10 dagar per år, innebär det att 12 700-25 400 årsjaktkort kan
säljas inom området.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet anför att syftet
med förslaget är att ge ett större antal jägare tillgång till småviltsjakt i fjäll
och fjällnära områden. Enligt de båda organisationerna är småviltsjakten
inom dessa områden i Sverige, jämfört med liknande områden i våra grann-
länder, kraftigt underutnyttjad. I ett läge där efterfrågan och behovet av re-
kreation och naturupplevelser i form av jakt är i ökande, kan det därför inte
vara riktigt att så dåligt utnyttja den jaktliga resurs som dessa statligt ägda
marker har att erbjuda. Ett ökat jakttryck inom dessa områden kommer en-
ligt förslaget inte att medföra några negativa konsekvenser för viltstam-
marna. Avskjutningen av ripa i Norge är uthålligt ca tio gånger större än i
Sverige trots att ripjaktsarealen är mindre. Den föreslagna nyordningen
kommer enligt organisationerna inte att innebära något intrång eller någon
inskränkning i den jaktutövningsrätt som tillkommer samebymedlem enligt
25 § rennäringslagen. Med stöd av såväl norska och finska som svenska erfa-
renheter kan också fastläggas att det inte finns någon risk för att den före-
slagna nyordningen skulle utgöra någon avsevärd olägenhet för renskötseln.
Ett genomförande av förslaget skulle ge turistnäringen inom området stora
möjligheter att utvecklas. Detta skulle få stora positiva effekter för näringsli-
vet i norra Norrland. Ett tillvaratagande av dessa jaktresurser ansluter enligt
förslaget väl till statsmakternas uttalade målsättning att jakttillfällen så långt
möjligt bör medges för marklösa jägare.

Slutligen har Länsstyrelsen i Norrbottens län låtit utreda småviltsjakten
på statens mark ovanför odlingsgränsen i länet. Utredningen Småviltsjakt på
statens mark ovan odlingsgränsen i Norrbottens län, nuläge - analys - förslag
redovisades i november 1991. Upplåtelseformen föreslås bli en annan än vad
Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet föreslår.

Huvudmannaskapet och huvudansvaret för upplåtelseverksamheten av
småviltsjakt bör enligt utredningen ligga kvar på länsstyrelsen. Den ord-
ningen utgör en garanti för att alla berörda intressen skall kunna beaktas vid
upplåtelsefrågorna. Det kan inte ankomma på vare sig sameby eller jägarnas
organisationer att göra den avvägningen. De jaktliga resurserna som statens
markinnehav ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen inrymmer skall
utnyttjas så optimalt som möjligt med erforderligt hänsynstagande till rennä-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

136

ringen. Verksamheten skall organiseras så att i första hand ortsbor och
boende i fjällkommunerna bereds möjligheter till småviltsjakt. Småviltsjak-
ten skall dessutom i mån av utrymme vara ett instrument för att utveckla
turistnäringen i fjällkommunerna och bisysselsättningar inom samebyarna.
För hela området föreslås en ny områdesindelning. Indelningen sker i olika
områden för samebyarnas upplåtelsejakt, övriga ortsbors upplåtelsejakt, tu-
ristföretagens upplåtelsejakt samt områden där länsstyrelsen kan ge direkt-
upplåtelser för korttidsjakt till en bred krets av jägare. Särskild hänsyn skall
tas till fjällägenhetsinnehavare och andra utpräglade glesbygdsbor som är
beroende av jakten för sin försörjning. Det antal jaktdygn inom resp, om-
råde som kan upplåtas och tidpunkten för upplåtelserna bestäms med syfte
att minimera störningarna för renskötseln. För att underlätta handlägg-
ningen och uppföljningen av verksamheten föreslås att ADB-stöd införs. Ett
förslag till prissättningen av upplåtelserna är under utarbetande.

Jag har nu redovisat tre olika förslag till hur jakten på statens mark ovan-
för odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör utnyttjas. Mot bakgrund av
dessa förslag och de övriga förhållanden jag redovisat anser jag att det nu
är dags att ta nästa steg i utvecklingen av jakten på statens mark ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jag vill för riksdagens kännedom re-
dovisa min syn på hur denna utveckling bör ske. Det upplåtelsesystem som
jag förordar har inslag från såväl Lantbruksstyrelsens som Lantbrukarnas
riksförbunds och Jägareförbundets förslag.

Som jag tidigare redogjort för ansvarar länsstyrelsen för upplåtelse av rätt
till jakt och fiske på den aktuella marken. Upplåtelserna avser olika typer av
tillstånd. Direkta upplåtelser sker till den enskilde jägaren eller fiskaren för
kortare eller längre tid. Lokal jakt- eller fiskeförening kan efter länsstyrel-
sens upplåtelse av visst område sälja exempelvis jakträttsbevis till sina med-
lemmar. Föreningar och företag kan också ges tillstånd att till ett bestämt
pris förmedla ett visst antal jakt- eller fiskedygn inom ett bestämt område.
För vissa områden har upplåtelse skett till jakt- och fiskevårdsföreningar, ho-
tell, sammanslutningar av samebymedlemmar och liknande. Jakten och fis-
ket upplåts därefter till enskilda genom s.k. underupplåtelser. Jag återkom-
mer strax till detta. Åtskilliga jägare och fiskare får också upplåtelser efter
ansökan direkt till länsstyrelsen. Det gäller inte minst fjällägenhetsinneha-
vare och andra glesbygdsbor som ofta är beroende av jakten och fisket för
sin försörjning.

De enskilda jägare och fiskare som ansöker om upplåtelse av nyttjande-
rätt under en speciell tid och på ett bestämt område upplever ofta den nuva-
rande tillståndsgivningen som godtycklig och länsstyrelsens hantering av an-
sökningarna som irrationell. Orsakerna till detta är flera. Ansökningarna
kommer ofta till länsstyrelsen kort före den tilltänkta jakttidens början. Be-
rörd sameby skall innan beslut kan meddelas ges tillfälle att yttra sig över
varje ansökan. Handläggningstiden blir därför lång. Om samebyn avstyrker
ansökningen anges sällan skälet härför. Om samebyn avstyrkt ansökningen
måste länsstyrelsen ta ställning till om tillstånd ändå kan meddelas. Detta
kräver ofta kontakter med byn. Är ärendet av principiell karaktär behandlas
det dessutom i länsstyrelsens rennäringsdelegation. Den som å andra sidan
erhållit en upplåtelse inom ett visst område kan normalt påräkna att upplå-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

137

telsen förnyas. Denna ordning upplevs av jägarna och fiskarna som orättvis.
Länsstyrelsernas resurser att inom rimlig tid avgöra om en upplåtelse skall
få ske är ibland för små. Administrationen av den nuvarande upplåtelseverk-
samheten måste i allmänhet betraktas som omständlig, dyrbar och tidskrä-
vande för såväl jägare och samebyar som länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut
kan överklagas till Jordbruksverket och dess beslut till regeringen. Regering-
ens och ibland även Jordbruksverkets beslut kan komma att meddelas först
sedan den tid för jakten som avses i ansökningen redan har förflutit. I 32 §
rennäringslagen finns bestämmelser om när nyttjanderätt inte får upplåtas
på den aktuella kronomarken. Lagstiftningen innebär däremot inte någon
skyldighet för länsstyrelsen att upplåta nyttjanderätt när det inte finns något
hinder mot upplåtelse. Detta innebär att en jägare eller fiskare inte alltid
kan påräkna en nyttjanderättsupplåtelse även om den skulle vara förenlig
med 32 § lagen. De förhållanden som jag nu har beskrivit kan självfallet
medföra att det hos jägarna och fiskarna uppstår missnöje vad gäller förvalt-
ningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Handläggningen av enskilda ansökningar om upplåtelser av rätt till jakt och
fiske medför kostnader för i första hand länsstyrelsen och är administrativt
betungande. Det finns därför redan av vad jag nu har anfört skäl att se över
upplåtelsesystemet på dessa områden.

Vissa åtgärder har böljat vidtas för att öka i första hand jaktupplåtelserna
och för att förenkla administrationen. Så har i Jämtlands län införts en ny
policy för ripjaktsupplåtelser. De tidigare förekommande långtidsupplåtel-
serna har avvecklats och dagjaktkort introducerats. Inom vissa områden för-
medlar länsstyrelsen jaktkorten medan det i ungefär två tredjedelar av om-
rådet är samebyar, jaktföreningar, hotell m.fl. som getts möjlighet att för-
medla jakten. Länsstyrelsens egen verksamhet omfattar ett sextiotal rip-
jaktsområden. Ripjakten inom dessa delar av renbetesfjällen har därmed
blivit tillgänglig på i princip samma villkor för alla jägare. Den ripjakt som
upplåts i denna form omfattar ca hälften av renbetesfjällens totala areal av
1,1 miljoner ha. Antalet ripjägare har under de två senaste jaktsäsongerna
varit drygt 3 200 som jagat under närmare 10 000 dagar. Störningarna i ren-
skötseln har varit måttliga. Den utvidgade ripjakten har vidare medfört vä-
sentligt ökade inkomster för samebyarna och Samefonden samt för hotell,
stugbyar och andra i länets glesbygd. Upplåtelsesystemet har stora likheter
med det som föreslås av Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareför-
bundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län upplåter i liten omfattning korttids-
jakt på småvilt inom Arjeplogs och Gällivare kommuner. I Arjeplogs kom-
mun sker upplåtelse till totalt 36 jägare inom fem områden och i Gällivare
kommun till totalt 100 jägare i två områden. För dessa upplåtelser gäller att
skriftlig ansökan skall ges in till länsstyrelsen som lottar ut tillstånden bland
de sökande. Tillståndet gäller tre på varandra följande dagar under tiden den
25 augusti-den 31 oktober. Jakten får bara ske inom ett av områdena, men
tidpunkten för jaktstarten inom den tillåtna tiden bestäms av jägaren. Kost-
naden för jakten är 75 kr per dag. Till jakten inom Arjeplogs kommun ansö-
ker ca 200 personer om tillstånd medan antalet jägare i Gällivare, där hund
inte får användas, endast uppgår till ett trettiotal. I Västerbottens län upplå-
ter länsstyrelsen ripjakt till drygt 50 jägare inom fyra områden under den

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

138

första ripjaktsveckan. Fyra föreningar anknutna till samebyar upplåter dess-
utom ripjakt genom underupplåtelse från länsstyrelsen till ytterligare 200 jä-
gare. Den senare jaktupplåtelsen utbjuds i form av ett ”paket” där exempel-
vis logi ingår. Vid de nu nämnda korttidsjakterna får hund användas. I övrigt
är småviltsjakten i länet upplåten endast vad avser ripa och då till ca 1 100
personer som bor ovanför odlingsgränsen eller på annat sätt har anknytning
till området. Upplåtelsen gäller vanligen tills vidare. Hund får inte använ-
das.

Jaktutövningen begränsas av bestämmelserna i jakt- och rennäringslag-
stiftningen. Jaktlagstiftningens bestämmelser om jakt och viltvård lägger
inget hinder i vägen för en ökad jakt i enlighet med de olika förslag som
presenteras om småviltsjakten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäl-
len. Jag kommer senare (avsnitt 2.15) att närmare redogöra för viltvården.
Som jag nyss redogjort för innehåller däremot rennäringslagen bestämmel-
ser om skyddet för rennäringsintresset. Jag är inte beredd att förorda någon
ändring av rennäringslagens bestämmelser i det avseendet. En ändring av
det nuvarande systemet för upplåtelser av rätt till jakt får därför inte med-
föra att det skydd rennäringslagen i dag ger renskötseln och samebymedlems
egen rätt till jakt träds för när. Däremot bör den möjlighet till upplåtelse av
rätt till bl.a. jakt som rennäringslagen ger utnyttjas på ett bättre sätt än i dag.

Rennäringen bedrivs i Norge och Finland under förhållanden som liknar
de svenska. Jag redogör därför till en början för motsvarande regler i Norge
och Finland. Det norska renskötselområdet omfattar den mellersta och
norra delen av Norge vilket motsvarar ungefär halva fastlandsarealen. På
statens mark är i princip småviltsjakt tillåten för alla norska medborgare och
för andra som varit bosatta i Norge under det senaste året. Andra utländska
medborgare kan efter ansökan få tillstånd till småviltsjakt om de har särskild
anknytning till området. En avgift tas ut för det jaktkort som måste lösas.
Avgiften tillfaller staten. Årsavgiften för jakt inom den kommun där jägaren
är bosatt är 75 norska kr. För övriga är årsavgiften för jakt inom en kommun
210 kr. Jaktkort som omfattar en skogsförvaltnings område säljs också. Då
är avgiften 110 kr för tre dygn, 200 kr per vecka och 440 kr för hela jaktsä-
songen. I Finnmarks skogsförvaltning, som omfattar hela länet, kostar dock
ett årskort 330 kr. De renskötande samerna har, utan att behöva betala nå-
gon avgift, samma rätt att jaga småvilt som en kommuninnevånare. Den som
löst jaktkort har förutom rätt att använda skjutvapen även rätt att använda
fällor och ripsnaror. Vid användning av ripsnara och vissa fällor skall en
skriftlig anmälan ske till kommunens viltnämnd. Några speciella regler eller
begränsningar i övrigt för jakten av hänsyn till rennäringen finns inte. I de
föreskrifter om viltförvaltningen som beslutats av Direktoratet för naturför-
valtning ges dock möjlighet till begränsning av antalet jägare. Inom större
förvaltningsområden får en uppdelning ske i mindre områden och skilda
jakttider. Användningen av hund får begränsas. Lokala tidsbegränsade in-
skränkningar får ske efter samråd med länsstyrelsen. Möjligheterna att be-
gränsa jakten har tillkommit av hänsyn till viltvården, renskötseln och kom-
muninnevånarnas egen jakt. Dessa möjligheter till inskränkning av småvilts-
jakten har endast använts i Sör-Helgelands förvaltningsområde där ripjak-
ten med hund av hänsyn till renskötseln begränsats till ca 200 jägare den

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

139

första ripjaktsveckan. Enligt den norska rennäringslagstiftningen skall hund-
förare se till att hund inte onödigtvis oroar eller skrämmer ren. Den som
färdas i område där ren betar skall visa hänsyn och uppträda med sådan för-
siktighet att ren inte onödigtvis oroas eller skräms under exempelvis betning
och flyttning. Särskild hänsyn skall visas under brunsttid, kalvning, märk-
ning, skiljning och slakt.

Inom den del av Finland som omfattas av renskötselområdet har alla i en
kommun boende rätt att jaga småvilt på staten tillhörig mark inom kommu-
nen. Särskild ansökan erfordras inte och någon avgift tas inte ut. Det finns
inte några särskilda bestämmelser om jakträtt för samer eller andra ren-
ägare. Den som inte är bosatt i kommunen kan hos den finska Forststyrelsen
ansöka om jakttillstånd inom ett visst jaktområde. Jaktområdenas storlek
varierar mellan ca 1 000 ha och 100 000 ha. Vid utfärdande av jakttillstånd
tas hänsyn till kommuninnevånarnas rätt till jakt samt vilttillgången. Där-
emot finns inga särskilda bestämmelser om hänsyn till rennäringen. Ett jakt-
tillstånd kostar 50 finska mark för ett dygn, 100 mark för tre dygn och 150
mark för en vecka. Avgiften tillfaller staten. Inom renskötselområdet kan
länsstyrelsen besluta att hund skall hållas i band från den 1 februari om sär-
skilda skäl föreligger. I övrigt saknas bestämmelser om användning av hund
vid jakt. Hundförare ansvarar dock för den skada hans hund åstadkommer
på bl.a. renskötseln.

Bestämmelserna i de olika länderna varierar således vad avser samernas
rätt till jakt liksom vad gäller upplåtelser av rätt till jakt på statens mark.
De norska och finska bestämmelserna medför, jämfört med vad som gäller i
Sverige, betydligt större möjligheter till jakt på statens mark för i synnerhet
kommuninnevånarna, men även för andra medborgare. Några olägenheter
av betydelse för renskötseln i Norge och Finland har enligt vad jag erfarit
inte uppkommit på grund av de bestämmelser som gäller i dessa länder. Det
som i första hand kan vålla problem är användningen av hund. Jag återkom-
mer strax till frågan om användningen av hund vid jakt. Ett förändrat system
i Sverige för upplåtelse av rätt till jakt på statens mark ovanför odlingsgrän-
sen och på renbetesfjällen måste självfallet ha sin utgångspunkt i de bestäm-
melser som gäller i svensk lagstiftning. Ett främjande av jaktintresset får inte
leda till att andra viktiga intressen påverkas negativt. Helt uppenbart är
emellertid att småviltsjakten inom de aktuella områdena i Sverige utgör en
viktig utvecklingspotential som kan utnyttjas i väsentligt större omfattning
än i dag utan att renskötselintresset träds för när.

De områden som av länsstyrelserna upplåts till jakt och fiske anges i Lant-
bruksstyrelsens rapport ha varit i stort sett desamma under lång tid. Genom
en större flexibilitet och anpassning till renskötselns skiftande förhållanden
bör möjligheter finnas till betydligt utökade upplåtelser. Detta kan enligt
rapporten ske genom att korttidsupplåtelser av jakt lämnas inom särskilt av-
satta större eller mindre områden och genom att upplåtelsetiden anpassas
efter bl.a. renskötselns förutsättningar.

Förutsättningarna för att öka upplåtelserna är enligt rapporten störst i
fråga om upplåtelser för sportfiske under vinterhalvåret och korttidsupplå-
telser för småviltsjakt, särskilt jakt på ripa. Även om nyttjanderättsupplåtel-
ser i framtiden i viss ökad omfattning sker genom utarrenderingar till jakt-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

140

och fiskeorganisationer, turistorganisationer eller samebyar i form av under-
upplåtelser kommer enligt rapporten merparten av upplåtelserna ändå att
ske genom länsstyrelsen, som ju har att svara för de övergripande avvägning-
arna gentemot rennäringsintressena.

De jaktliga resurserna på statens mark ovanför odlingsgränsen och på ren-
betesfjällen bör enligt min mening utnyttjas i så stor utsträckning som möj-
ligt inom den ram som gällande lagstiftning medger. Jag delar uppfattningen
att det är möjligt att upplåta väsentligt större områden än i dag för jakt och
fiske. Enligt min uppfattning kan det av Lantbrukarnas riksförbund och
Svenska jägareförbundet föreslagna systemet för upplåtelser av småviltsjakt
med modifieringar genomföras utan att renskötselintresset träds för när. Inte
minst den nya policyn för upplåtelse av ripjakt i Jämtlands län visar detta.

En förutsättning för att renskötseln inte skall störas är att vissa för rensköt-
seln mycket känsliga områden undantas från de områden som upplåts för
småviltsjakt. De områden det närmast är fråga om att utesluta från småvilts-
jakt är platser där samling, skilj ning och slakt sker under hösten samt käns-
liga avsnitt av flyttleder. Inom länsstyrelsen finns sådan kännedom om ren-
skötselns markanvändning att en lämplig avgränsning av områdena lätt bör
kunna ske. Det får avgöras från fall till fall om jaktförbudet skall gälla hela
året eller endast under viss tid. Även vissa andra områden bör undantas från
jakt, i första hand mark runt byar och annan samlad bebyggelse. De områ-
den som i dag är undantagna från upplåtelse av småviltsjakt är väsentligt
större än vad som från de angivna synpunkterna är erforderligt. Jag räknar
således med att de områden som behöver undantas från jakt endast är av
begränsad omfattning. Inom övriga områden bör i princip rätt till jakt alltid
upplåtas om olägenhet av någon betydelse inte uppkommer.

I likhet med Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet an-
ser jag att jakten bör ske inom avgränsade bestämda områden. Som framgått
av min tidigare redogörelse för de nuvarande förhållandena sker också
detta. Storleken av områdena bör enligt min uppfattning vara mer beroende
av de naturgivna förutsättningarna än vad organisationerna föreslagit. Rip-
jaktsområdena i Jämtland har en areal av ca 2 500 ha och upplåts till 2-A
jägare åt gången under högst fem dagar. I Västerbottens län har marken de-
lats in i 60 områden. Områdena bör emellertid enligt min mening vara så
stora att i princip alla jägare som så önskar samtidigt kan utnyttja ett om-
råde. Genom ett sådant förfarande blir länsstyrelsens administration mindre
och jägarnas valmöjligheter vid jakten större. Det bör ankomma på länssty-
relsen att fastställa en lämplig avgränsning.

Samhällsutvecklingen har medfört att behovet av tillgång till jakt och fiske
för befolkningens försörjning är mindre än tidigare. Det finns emellertid en
mindre grupp personer som i större eller mindre omfattning är beroende av
jakt och fiske för sin försörjning. Det gäller t.ex. fiskesamer och fjällägen-
hetsarrendatorer samt sådana personer som bor i väglöst land eller som be-
hållit en livsföring utan större påverkan av utvecklingen i samhället. I Lant-
brukarnas riksförbunds och Jägareförbundets förslag föreslås att särskilda
områden avsätts för kommuninnevånarna. Så har även skett i Jämtland vad
gäller den utpräglade glesbygdsbefolkningen. Jag delar uppfattningen att
särskilda jaktområden kan behöva avsättas för kommuninnevånarna. Det är

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

141

då viktigt att områdena får en sådan storlek att möjligheterna till försörjning
inte äventyras för de personer som i det avseendet är beroende av jakten. I
den mån någon är beroende av exempelvis ripjakt för sin försörjning skall
det vid behov övervägas att i det särskilda fallet säkerställa denna jakt genom
att upplåta ett visst område till en sådan person. Området kommer därige-
nom att undantas från jakt för andra. Det är enligt Lantbruksstyrelsens rap-
port svårt att avgränsa denna speciella grupp med entydiga kriterier. Av-
gränsningen bör emellertid grundas på ålder, inkomst, bostadsort, tillgång
till egna jaktmarker och fiskevatten m.m. En generell beskrivning kan med-
föra att gruppen endera blir för liten eller vidgas på ett inte önskvärt sätt.
Bedömningen måste vara flexibel, men ha sin grund i behovet av jakt för
försörjningen. Det är enligt min mening mycket angeläget att de personer
som helt eller delvis är beroende av jakten eller fisket för sin försörjning er-
håller erforderliga upplåtelser. Det är självfallet så att jakten eller fisket av
hänsyn till samebymedlemmarnas egen jakt och fiske eller andra skäl inte
alltid kan ske på den plats sökanden själv önskar. Det viktiga är emellertid
att möjligheterna till försörjning inte äventyras. Den grupp det är fråga om
torde i första hand omfatta fjällägenhetsarrendatorer och fiskesamer och en-
dast avse ett ringa antal personer inom renskötselområdet.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om upplåtelseavgifterna
för de personer som är beroende av jakten för sin försörjning. Enligt 34 §
rennäringslagen skall avgift utgå för upplåtelserna om det inte finns särskilda
skäl för avgiftsfrihet. I förarbetena till lagen (prop. 1971:51) anges som ex-
empel på fall där det kan vara befogat med avgiftsfrihet att upplåtelsen sker
till en fiskesame som är beroende av fisket för sin försörjning. För den kate-
gori personer det nu är fråga om bör, om inte särskilda skäl för avgiftsfrihet
kan anses föreligga, avgiften ofta kunna sättas lägre än vad som gäller vid
upplåtelse till andra. Så är i exempelvis Jämtlands län avgiften för ripjakten
för ortsbor ca 30 % lägre än för andra.

Förhållandena är olika i de tre berörda länen vad gäller boende- och mark-
ägarstruktur. Upplåtelser till ortsbor har därför kommit att få olika omfatt-
ning och inriktning beroende på de olika krav och resurser som förelegat. I
Norrbottens län har en väsentlig del av ortsbefolkningens behov av jakt- och
fiskemöjligheter tillgodosetts genom utarrenderingar till föreningar i tätor-
terna. I Västerbottens län förekommer i stort sett endast personliga upplå-
telser till ortsbor. Som jag tidigare nämnt har ca 1 100 personer där erhållit
upplåtelse av rätt till jakt efter ripa. I Jämtlands län har efterfrågan från orts-
befolkningen varit relativt liten, då det i fjällområdet finns stora privata
mark- och vattenområden. För de boende i glesbygden som inte är beroende
av jakt och fiske för sin försörjning har jakten och fisket främst betydelse
som en källa för rekreation. I fjällkommunerna är utbudet av fritids- och
kulturaktiviteter ofta mindre, varför jakten och fisket där har större bety-
delse än i andra delar av renskötselområdet. Lantbrukarnas riksförbunds
och Jägareförbundets förslag om att alla i kommunen fast bosatta skall ha
rätt att jaga på den statliga marken inom kommunen innebär enligt min me-
ning att ortsbornas behov av jakt beaktas på ett rimligt sätt.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet har föreslagit att
kommunvisa kommittéer skall ange undantagsområden, föreslå ett lämpligt

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

142

antal upplåtelser för varje jaktområde samt priset för upplåtelserna. De
föreslagna kommittéerna medför enligt min uppfattning en onödigt långt-
gående administration. Länsstyrelsen har från den 1 juli 1991 övertagit lant-
bruksnämndens uppgifter. Detta innebär att det hos länsstyrelsen finns en
mycket god kännedom om hur renskötseln bedrivs i olika delar av länet. I
den till länsstyrelsen knutna länsviltnämnden, som är länsstyrelsens rådgi-
vande organ i frågor om viltvården, finns genom den sammansättning nämn-
den har god kunskap om jakten och viltvården i olika delar av länet. Länssty-
relsen har enligt jaktlagstiftningen även att ta befattning med åtskilliga andra
jaktliga frågor. I de tre nordligaste länsstyrelserna finns en rennäringsdelega-
tion med företrädare för renägarna. Delegationen har bl.a. till uppgift att ta
ställning till de övergripande och principiella frågorna om upplåtelser i de
aktuella områdena. I delegationen ingår dessutom valda politiker från olika
delar av länet som har att tillvarata ortsbefolkningens intressen. I dessa läns-
styrelsers länsviltnämnder finns dessutom en ledamot som representerar
renägarna i länet. Länsstyrelsens kompetens i de frågor som de föreslagna
kommittéerna skall ägna sig åt är således god. De renägande samerna är re-
presenterade och kan därmed föra fram sina synpunkter till länsstyrelsen.
Mot denna bakgrund anser jag att de föreslagna kommittéerna inte bör in-
föras utan att länsstyrelsen och därtill knutna organ även svarar för dessa
avvägningar.

Huvudmannaskapet och huvudansvaret för upplåtelserna av rätt till jakt
och fiske på statens mark inom de berörda områdena måste enligt min me-
ning ligga kvar på länsstyrelsen. Det kan inte komma i fråga att överlämna
ansvaret för avvägningen mellan de renskötande samerna och andra befolk-
ningsgruppers intressen i fjällområdet till en sameby eller intresseorganisa-
tion. Inte heller bör en sådan uppgift läggas på det nu föreslagna Sametinget.
Även om tinget intar ställningen som statlig förvaltningsmyndighet, har det
en uppgift som gör det olämpligt att tinget avgör frågor där det finns direkta
motstående intressen mellan samisk befolkning och andra. Genom att läns-
styrelsen även i fortsättningen har huvudansvaret för upplåtelserna garante-
ras att alla berörda intressen beaktas vid besluten om upplåtelse.

Jag föreslår således att upplåtelse av småviltsjakt på staten tillhörig mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall ske inom alla områden
där olägenhet av någon betydelse inte uppkommer för rennäringen. Mar-
kerna delas in i jaktområden vars storlek är beroende av terrängförhållan-
dena och vilttillgången. De som bor inom en kommun får lösa ett jaktkort
som ger rätt att jaga inom alla sådana områden i kommunen. Vid behov kan
vissa områden avsättas där enbart kommuninnevånarna har rätt att jaga.
Övriga får lösa ett jaktkort för varje område, kommun eller län. Jaktområ-
dena bör ha sådan storlek att i princip alla som önskar skall kunna jaga där
den tid de önskar. Som jag tidigare redogjort för är efterfrågan på småvilts-
jakt störst i början av jaktsäsongen, men varierar även mellan olika områ-
den. Intresset från utländska medborgare att jaga i dessa delar av Sverige är
litet. Jag bedömer det därför inte nödvändigt att avsätta särskilda områden
för utländska medborgare. Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägare-
förbundet har föreslagit att de jakt- och fiskevårdsföreningar som arrenderat
småviltsjakt på statens mark skall få fortsatt arrende. De av länsstyrelsen

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

143

utfärdade jaktkorten skall inte gälla för dessa områden. Varje kommuninne-
vånare skall däremot ha rätt att lösa ett jaktkort för föreningens område.
Enligt min uppfattning blir föreningarnas verksamhet med försäljning av
jaktkort i allmänhet överflödig genom den nya policyn för småviltsjakten
som jag föreslår. Dessa upplåtelser bör därför i huvudsak avvecklas. För-
eningarna lägger visserligen ned ett stort arbete med viltvård, men enligt min
uppfattning är det från jakt- och viltvårdssynpunkt bättre att upplåtelserna
sker samlat av länsstyrelsen.

Områdesindelningen skall göras av länsstyrelsen. Arbetet bör ske i sam-
råd med berörda samebyar och lokala jaktvårdssammanslutningar. Det är
angeläget att det i denna och andra frågor sker ett samarbete mellan länssty-
relserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län vad gäller övergri-
pande frågor om upplåtelser. Det bör också ske ett erfarenhetsutbyte i mer
praktiska detaljer. Olika försök till uppskattningar av det nuvarande jakt-
trycket har gjorts. På de ripjaktsområden som upplåtits i Jämtlands län mot-
svarar jakttrycket ca ett jaktdygn per 100 ha och år, medan det i de områden
som upplåts av Länsstyrelsen i Norrbottens län uppgår till 3-4 jaktdygn per
100 ha. I Troms fylke i Norge motsvarar jakttrycket ca två jaktdygn per 100
ha och år. Det är i det närmaste ogörligt att bedöma hur stort jakttrycket
kommer att bli med det föreslagna upplåtelsesystemet. Jakttrycket får inte
tillåtas bli för högt av i första hand hänsynen till rennäringen. Begränsningar
kan också vara befogade i böljan av jaktsäsongen i vissa områden liksom i
jaktområden som är populära hos jägarna. Jag återkommer strax till detta.
Viltbiotoperna och därmed vilttillgången skiljer sig avsevärt mellan olika
områden. Tillgången på ripa och annat småvilt bestäms i första hand av vä-
derförhållandena och predationstrycket, medan jakten endast har en obe-
tydlig inverkan på vilttillgången. Från viltvårdssynpunkt finns det därför en-
dast mera sällan anledning att begränsa jakttrycket. Det bör ankomma på
länsstyrelsen att avgöra vad som är ett lämpligt jakttryck inom olika områ-
den. Av hänsynen till viltvården och renskötseln kan det ibland bli nödvän-
digt att kvotera antalet jakttillstånd i attraktiva områden. En sådan kvote-
ring bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra. Så har erfarenheten från rip-
jakten i Jämtlands län visat att efterfrågan på jakt överstiger utbudet den
första jaktveckan. Det kan vara svårt att till en böljan veta vilka områden
som är mest attraktiva. Klart är dock att jaktintresset är som störst i böljan
av jaktsäsongen. Det kan därför finnas anledning att inledningsvis ha en kvo-
tering av jakttillstånden inom de områden där stor tillströmning av jägare
väntas. Enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län är det problem med att utforma
ett rationellt och rättvist bokningssystem för de områden där det råder stort
jakttryck. I Jämtlands län används ett system med telefonkö för bokning av
jaktkorten, medan det i Västerbottens och Norrbottens län sker en utlott-
ning. Det bör vara en uppgift för de tre berörda länsstyrelserna att tillsam-
mans och i samråd med Jordbruksverket utforma ett kösystem som med
minsta möjliga administration ger ett så rättvist resultat som möjligt. Ett an-
nat sätt att styra jakttrycket kan då vara att ha högre avgifter inom attraktiva
områden. Efter några år torde sådana erfarenheter ha vunnits att styrningen
av jakttrycket till olika jaktområden kan ske enbart genom differentiering
av avgifterna.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

144

Vid småviltsjakt används ofta hund. En lös hund som börjar jaga ren kan
i värsta fall spoliera flera dagars samlingsarbete för renägarna. De allvarli-
gaste störningarna torde kunna inträffa om en hund efter jakten blir kvar i
område där det finns ren. Som jag nyss redogjort för har det i Norge endast
i ett förvaltningsområde införts begränsning av användningen av hund och
då endast under den första ripjaktsveckan. De svenska bestämmelserna om
användning av hund innebär följande. När renar befinner sig inom betesom-
råde där renskötsel är tillåten skall enligt 93 § första stycket rennäringslagen
hund i trakten hållas i band eller instängd om inte länsstyrelsen medger an-
nat. Om hund anträffas medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom
sådant område får hunden enligt paragrafens andra stycke dödas av den som
äger eller vårdar ren om hunden inte låter sig upptas. Den som bryter mot
bestämmelsen om att hålla hund i band eller instängd kan enligt 94 § punkten
8 lagen dömas till böter. Enligt 6§ lagen (1943:459) om tillsyn över hundar
och katter svarar ägaren eller den som mottagit hunden till underhåll eller
nyttjande för den skada som hund orsakat även om något vållande inte före-
ligger. Som framgår av min redogörelse är den svenska lagstiftningen betyd-
ligt strängare än den norska och finska vad gäller användningen av hund i
renskötselområdet. Enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län har användningen
av hund under ripjakten inte inneburit några påtagliga problem. Som jag
nyss redogjort för är intresset för småviltsjakt mycket litet i de områden i
Gällivare kommun där länsstyrelsen upplåter korttidsjakt. Detta torde bero
på att hund inte får användas där. Det är svårt att under höstjakten på ripa
bedriva en effektiv jakt utan tillgång till en fågelhund. Behovet av en hund
för eftersök av skadat vilt bör också uppmärksammas. Enligt min uppfatt-
ning är det inte erforderligt att vid ett införande av det föreslagna systemet
för småviltsjakt ändra de nuvarande bestämmelserna om användning av
hund. Som jag redogjort för skall de från renskötselsynpunkt känsligaste
områdena inte ingå i de områden där småviltsjakt generellt upplåts. Skulle
det även inom andra områden undantagsvis finnas risk för störningar på ren-
skötseln får som villkor för jakten där gälla att hund inte får användas. En
annan möjlighet är att i likhet med det norska systemet begränsa antalet jä-
gare med hund i känsliga områden. Inskränkningarna skall självfallet endast
gälla under den tid det är nödvändigt från renskötselsynpunkt. Det får an-
komma på länsstyrelsen att överväga de inskränkningar i fråga om använd-
ningen av hund som kan behövas i olika områden.

Underupplåtelser, dvs. tillstånd från länsstyrelsen att vidareförmedia jakt-
och fiskeupplåtelser, sker vanligen som en direkt förmedling av jaktkort som
ställts ut av länsstyrelsen och avser jakt inom ett bestämt område. Denna
möjlighet att förmedla jaktkort innebär att exempelvis ett hotell eller en
stugby kan få en högre beläggning och längre säsong än normalt. Jägarna
slipper ansökningsförfarandet hos länsstyrelsen. Jakten kan emellertid bli
dyrare eftersom den ibland är förenad med exempelvis obligatoriskt logi.

Förmedlingsverksamheten ger självfallet samebymedlemmarna och andra
boende i glesbygd sysselsättning. Den kan också öka utbudet av jakt och
fiske genom att områden som av hänsyn till renskötseln kan vara svåra att
upplåta då kan bli tillgängliga för jakt åtminstone under delar av jaktsä-
songen. Lantbruksstyrelsen har föreslagit att underupplåtelser bör få före-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

145

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

komma då samordningsfördelar kan vinnas, om verksamheten kan tillföras
ytterligare moment i form av exempelvis stuguthyrning eller då störningarna
för renskötseln minskas. Genom mitt förslag till ny policy för jaktupplåtel-
serna försvinner i stort sett behovet av underupplåtelser utom vad gäller
jakt- och fiskevårdsföreningarna samt i undantagsfall i de områden som är
så störningskänsliga för renskötseln att upplåtelse enligt det föreslagna syste-
met inte kan ske. Inom de senare områdena kan det vara lämpligt att under-
upplåtelser sker till samebymedlem eller sammanslutning av samebymed-
lemmar. Därigenom kan även störningskänsliga områden i viss utsträckning
utnyttjas för jakt. Länsstyrelsen bör vid sådana underupplåtelser besluta om
prisnivå och andra villkor för verksamhetens bedrivande. Däremot bör sär-
skilda områden avsedda enbart för underupplåtelser inte avsättas. De under-
upplåtelser som förekommer i dag är ofta kombinerade med obligatoriska
transporter, logi eller guidning. Underupplåtelser till olika personer eller bo-
lag försvårar en samlad och effektiv marknadsföring och fördyrar ofta jakten
i onödan. Sysselsättningseffekten av själva förmedlandet av jakttillstånd är
dessutom mycket låg. Däremot kan självfallet samebymedlemmarna och
andra erbjuda transporter, logi och annan service som jägare och fiskare kan
utnyttja om de så vill. Sådan verksamhet kan vara ett viktigt bidrag för att
skapa sysselsättning och att utveckla turistnäringen. Om kvotering av jakt-
tillstånd skulle erfordras inom något område bör hotell och andra som arbe-
tar med kringverksamhet till jakten få möjlighet att förmedla en del av dessa
tillstånd.

Som jag tidigare redogjort för skall upplåtelse av nyttjanderätt ske mot
avgift. Avgiften fördelas mellan berörd sameby och Samefonden. Enligt 19 §
första stycket punkten 2 rennäringsförordningen (1971:438) betalas ur Sa-
mefonden kostnad för fiske- och jaktvårdande åtgärder på mark ovanför od-
lingsgränsen och på renbetesfjällen samt för fiske- och jaktbevakning. För
budgetåret 1991/92 beslutade Styrelsen för Samefonden att anslå totalt 3,4
miljoner kronor för jakt- och fiskevård, jakt- och fiskebevakning samt för
driftskostnader för anläggningar m.m. i renskötseln. Någon uppdelning av
beloppet på olika ändamål skedde inte. Styrelsen för samefonden beslutade
den 3 juni 1991 att för de nämnda ändamålen länsstyrelserna i de tre nordli-
gaste länen ur Samefonden i fortsättningen skall erhålla bidrag med 85 % av
de avgifter som länsstyrelsen enligt 3 § förordningen skall betala till fonden
för jakt- och fiskeupplåtelser. Under budgetåret 1991/92 uppgick de tre läns-
styrelsernas intäkter av jakt- och fiskeupplåtelser till knappt 8 miljoner kro-
nor, varav 3,3 miljoner kronor för jakten och 4,7 miljoner kronor för fisket.
Inkomsterna var högst i Norrbottens län och lägst i Jämtlands län.

Hälften av inkomsterna av jaktupplåtelserna tillförs Samefonden, dvs.
drygt 1,6 miljoner kronor budgetåret 1991/92. Av detta belopp erhåller läns-
styrelserna 85 % för bl.a. viltvård och jaktbevakning. Vid upplåtelse av rätt
till jakt eller fiske bör i fortsättningen länsstyrelsen ta ut en särskild avgift
för vilt- och fiskevårdsåtgärderna samt för jakt- och fiskebevakningen. Den
avgiften bör även täcka länsstyrelsernas kostnader för arbetet med de en-
skilda upplåtelserna. Länsstyrelsen bör själv få besluta om hur viltvårdsåt-
gärderna och jaktbevakningen bäst skall genomföras. Jag utgår från att såväl
samebymedlemmar som annan glesbygdsbefolkning kommer att engageras i

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

146

det arbetet. Mitt förslag innebär att inkomsterna ökar för samebyarna och
Samefonden. Länsstyrelsen får i fortsättningen täckning för sina administra-
tionskostnader vad gäller själva upplåtelseverksamheten och får genom av-
giften särskilda medel till vilt- och fiskevård liksom för bevakningen. Avgif-
ten bör också användas för att framställa behövliga kartor och annat infor-
mationsmaterial. Jag avser att i ett annat sammanhang återkomma till rege-
ringen med förslag om dessa avgifters storlek.

När det gäller avgifterna för upplåtelserna vill jag anföra följande. Det är
vanligt att jägare inte disponerar mark som de själva eller någon i deras fa-
milj äger. Det är därför av stor betydelse för jägarna att jaktmark finns till-
gänglig för upplåtelse och att upplåtelserna sker till överkomliga priser.
Länsstyrelsen har således ett ansvar för att inte enbart beakta intresset av att
upplåtelserna ger inkomster för samebyarna och Samefonden utan även att
jakten blir tillgänglig på rimliga ekonomiska villkor. Länsstyrelserna bör
själva bestämma upplåtelseavgifternas storlek. De avgifter som tas ut i
Norge kan vara till vägledning vid fastställandet av avgifterna. I Jämtlands
län är upplåtelseavgiften för ripjakt under år 1992 för icke ortsbor 340 kr per
dag under de tre första jaktveckorna, 230 kr per dag under de påföljande tre
veckorna och därefter 115 kr per dag. Det är naturligt att avgifterna kommer
att variera mellan olika områden och under olika tider av jaktsäsongen. Så
kan exempelvis avgiften för småviltsjakt vara högre under de första ripjakts-
veckorna eller i områden som ligger nära väg. Som jag tidigare redogjort för
bör kommuninnevånarna kunna köpa ett jaktkort som gäller hela året. I öv-
rigt bör det ankomma på länsstyrelsen att besluta vilka former av jaktkort
som skall finnas.

Sammanfattningsvis anser jag att småviltsjakt bör upplåtas i väsentligt
större omfattning än i dag. I princip bör all statens mark ovanför odlings-
gränsen och på renbetesfjällen upplåtas för småviltsjakt, om olägenhet av
någon betydelse inte uppkommer för rennäringen eller när samebymedlems
rätt till jakt eller fiske inte träds för när. Undantag bör således endast göras
för sådana mindre områden som är belägna vid samlad bebyggelse och där
samling, skiljning eller slakt av ren pågår under hösten samt vid känsliga av-
snitt av flyttleder. Marken delas in i områden vars storlek bestäms av länssty-
relsen. I princip skall alla som så önskar kunna jaga småvilt inom ett område.
De fast boende skall kunna lösa ett årskort som ger rätt till småviltsjakt på
all upplåten statlig mark inom kommunen. Fjällägenhetsarrendatorer och
andra som är beroende av jakten för sin försörjning skall ges företräde till
jakten. Behovet av underupplåtelser försvinner i stort sett genom den nya
upplåtelsepolicyn. Länsstyrelsen har även i fortsättningen ansvaret för upp-
låtelse av jakt inom de aktuella områdena. Samebymedlemmar och andra
glesbygdsbor får ökade sysselsättningsmöjligheter genom anordnande av
logi, transporter och annan service till jägarna.

Fisket

Möjligheterna att fiska med krok på renbetesfjällen och på statens mark
ovanför odlingsgränsen är i dag betydligt större än vad gäller möjligheterna
att bedriva småviltsjakt. Länsstyrelserna har infört sportfiskekort som om-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

147

fattar sjöar i hela länet, en kommun eller en sameby. Avgiften är normalt 30
kr per dygn, 120 kr per vecka och 200-250 kr per år. I vissa älvar och åar är
sportfisket kvoterat varför upplåtelse av fiske där sker genom ansökan hos
länsstyrelsen. Upplåtelsetiden är i dessa vatten vanligen begränsad till tre
dygn och avgiften är högre.

Intrånget i renskötseln vid sportfiske är i stort sett begränsat till den stör-
ning som kan uppstå vid skoterkörning till och från fiskevattnen. Förbud mot
körning med snöskoter råder emellertid inom stora delar av fjällvärlden.
Körning får där endast ske längs särskilt inrättade skoterleder. Genom att
använda dessa leder minimeras störningarna för renskötseln.

För att trygga samebymedlemmarnas rätt till fiske har länsstyrelsen un-
dantagit ett antal sjöar inom vaije sameby från upplåtelse av fiske, s.k. un-
dantagsvatten. Även ett antal andra fiskevatten är av olika anledningar un-
dantagna från sportfiske.

I Norge får alla norska medborgare bedriva sportfiske med krok i samtliga
sjöar på statens mark sedan fiskekort betalats. Detta kan ske på varje post-
kontor. Genom att lösa det s.k. Nordnorgekortet får fiske ske i drygt 50 000
sjöar. Detta kort kostar 60 norska kr för tre dygn, 120 kr per vecka och 240
kr per år. Den som är under 16 år eller äldre än 70 år behöver inte lösa fiske-
kort. Fisket i de laxförande älvarna på statens mark är däremot utarrenderat
till jakt- och fiskevårdsföreningar. Där gäller därför andra villkor och priser.
Nätfiske är i Finnmarks förvaltningsområde förbehållet ortsbefolkningen
medan i andra områden nätfisket upplåts i vissa sjöar. De renskötande sa-
merna har rätt att fiska utan att lösa fiskekort. Som framgår av min redogö-
relse finns det tämligen stora likheter mellan det norska och det svenska sy-
stemet vad gäller sportfisket på statens mark.

Själv gör jag följande bedömning. Även när det gäller upplåtelse av rätt
till fiske är det angeläget att i första hand tillgodose behovet av upplåtelser
till dem som helt eller delvis är beroende av fisket för sin försörjning. Fisket
kan ske både till avsalu och för husbehov. Det gäller exempelvis fiskesamer,
fjällägenhetsarrendatorer och licensierade yrkesfiskare. Dessa personer
skall kunna påräkna upplåtelse av rätt till fiske. Tillståndet bör i allmänhet
komma att avse fiske med nät. Självfallet kan de av fiskevårdsskäl eller av
hänsynen till samebymedlemmarnas eget fiske inte alltid påräkna en upplå-
telse just i den sjö där de själva önskar bedriva fisket. Berörda samebyar
och länsstyrelser bör dock enligt min mening kunna lösa frågan om dessa
upplåtelser på ett för alla parter tillfredsställande sätt.

När det gäller fisket i övrigt gör jag följande bedömning. Upplåtelse av
sportfiske med krok bör kunna ske i betydligt större omfattning än för närva-
rande utan att olägenheter av någon betydelse uppkommer för rennäringen.
Fisket är till sin natur mindre störande och omgivningsbelastande än jakten,
även bortsett från säkerhetsaspekterna. Grundförutsättningen bör vara att
alla vatten upplåts om inte hinder föreligger. Förutom hänsynen till rennä-
ringen kan hinder finnas från naturskyddssynpunkt eller andra allmänna in-
tressen. Sportfiske bör inte medföra besvärande intrång i fisket genom kon-
kurrens om fångsten. Någon olägenhet av betydelse för renskötseln uppstår
inte genom själva fisket. Däremot kan trafik och annan verksamhet i anslut-
ning till fisket medföra störningar. Olägenheterna kan undvikas eller mini-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

148

meras genom att upplåtelserna regleras i tid och rum genom att upplåtelseti-
der och övriga villkor anpassas.

Förutsättningarna för fiskeupplåtelser bestäms genom att reservera vatten
i erforderlig omfattning för samebymedlemmarnas eget behov, s.k. undan-
tagsvatten. Alla vatten som inte reserverats för samebymedlemmarnas fiske
bör delas in i grupper efter om de kan upplåtas hela året, endast sommar
eller vinter eller endast under en kortare period som kan tillkännages med
kort varsel. I motsats till vad jag nyss förordat för jakten bör det inte avsättas
särskilda områden för kommunbor. Kommuninnevånare bör ges företräde
endast i sådana fall där en begränsning av fisket måste göras inom särskilt
känsliga områden där störningar kan uppstå genom skotertrafik, flygverk-
samhet m.m.

De flesta vattnen tål ett krokfiske med handredskap i en omfattning som
tillgodoser efterfrågan på sådant fiske. Undantag kan dock gälla för vissa
strömmande vattendrag där fisket måste begränsas. Särskilt vid ett stort ut-
bud av fiskevatten blir fisketiycket självreglerande. Om fångstmöjligheterna
minskar avtar fisket långt innan någon långvarig negativ påverkan på fiskbe-
ståndet uppstår. Nödvändig styrning och begränsning av fisket bör göras ge-
nom en begränsning av tiderna för upplåtelser och bestämmelser om tillåtna
redskap, fiskemetoder, minimimått, maximerad fångstmängd m.m. När det
däremot gäller nätfiske för rekreation bör sådan upplåtelse endast ske i
större sjöar och i sådan omfattning att ett uthålligt fiske är möjligt. Mot bak-
grund av vad jag nu redogjort för bör i första hand övervägas att införa eller
utveckla fiskekort som omfattar hela eller större delar av länet. Det är vidare
angeläget att överväga om inte ytterligare fiske kan upplåtas i de sjöar som
av olika anledningar i dag är undantagna från fiske. Antalet undantagsvatten
varierar kraftigt mellan olika samebyar. Det är naturligt att så är fallet efter-
som fisktillgång och den tid som ägnas åt fiske är olika inom skilda delar av
renskötselområdet. Det finns dock enligt min mening anledning för länssty-
relserna att närmare överväga om inte upplåtelse av fiske i stor del av de
nuvarande undantagsvattnen bör kunna tillåtas. Sådant arbete pågår också.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ser för närvarande över sin policy för fiskeupp-
låtelser. Av de drygt 1 600 sjöar på renbetesfjällen som är större än 5 ha får
sportfiske bedrivas i 265. Länsstyrelsen räknar med att drygt 1 000 av dessa
sjöar från år 1993 skall kunna upplåtas för sportfiske och ingå i ett länsfiske-
kort. För egen del anser jag att det borde kunna tillämpas en enkel regel för
hur många sjöar som av hänsynen till samebymedlemmarnas eget fiske bör
undantas från upplåtelse. Länsstyrelsen kan exempelvis ha som riktmärke
att vaije renskötande familj bör för sitt eget fiske disponera ett par medel-
stora sjöar om inte särskilda skäl talar för annat.

I likhet med vad jag nyss anfört om jakten bör underupplåtelser endast
förekomma inom de områden där upplåtelse annars inte kan ske genom att
olägenheter skulle uppstå om inte verksamheten kan styras i detalj och ske
under kontroll av samebyn. Detta bör endast bli aktuellt inom mycket be-
gränsade områden och för vatten som inte redan upplåts.

Förmedlingen av fisketillstånd bör kunna ske för områden där kraven på
styrning är mindre. Sådan förmedling kan göras även av sammanslutningar
och företag utanför samebyn. I likhet med vad jag nyss föreslagit för jakten

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

149

bör en upplåtelse fritt kunna utnyttjas utan samtidigt krav på logi eller trans-
port.

Som jag tidigare redogjort för uppgick länsstyrelsernas intäkter av fiske-
upplåtelser budgetåret 1991/92 till totalt 4,7 miljoner kronor. Av detta be-
lopp tillfaller tre fjärdedelar Samefonden och en fjärdedel samebyn. Detta
innebär att samebyarnas inkomster av fiskeupplåtelser uppgick till knappt
1,2 miljoner kronor medan Samefonden erhöll drygt 3,5 miljoner kronor.
Föredragande statsrådet anförde i prop. 1971:51 med förslag till rennärings-
lag, m.m. att efterfrågan på sportfiskevatten ökar. Detta gäller enligt före-
draganden inte minst beträffande vattnen ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen. För samerna kan en ökning av fiskeupplåtelsema betyda vä-
sentligt förbättrade inkomster och starka skäl talade enligt föredragandens
mening för att byarna själva i betydande utsträckning bör få förfoga över
inkomsterna från fiskeupplåtelser. Å andra sidan måste en god fiskevård
vara en av förutsättningarna för att fiskeupplåtelserna skall kunna ge sa-
merna goda inkomster. Därför borde av ifrågavarande inkomster en inte
oväsentlig del avsättas för fiskevårdande åtgärder. Hur stor del av dessa in-
komster som skall tillföras fonden resp, vederbörande by bör omprövas från
tid till annan. Föredraganden ansåg att fiskeinkomstema i inledningsskedet
bör fördelas med 75 % på fonden och 25 % på berörd by. Föredraganden
underströk vikten av att de aktuella fiskevattnen görs till föremål för en ge-
nomgripande upprustning samt att avgifterna för fiske och övriga upplåtelser
bestäms efter marknadsmässiga grunder. Det bör enligt föredraganden an-
komma på Lantbruksstyrelsen att följa verkningarna av den förordade för-
delningen och så snart det visar sig möjligt föreslå att en större andel av in-
komsterna från fiskerättsupplåtelser tillförs byn.

Lantbruksstyrelsen anser i sin rapport att en fortsatt genomgripande upp-
rustning av fiskevattnen, som framhålls i den nyss nämnda propositionen,
inte är möjlig med anslag enbart från Samefondens intäkter av fiskerättsupp-
låtelser vid nu rådande kostnadsläge om krav finns på att fonden tillförs net-
totillskott av någon bedydelse. Betydande insatser har enligt Lantbrukssty-
relsen gjorts genom åren med anslag från annat håll. Serviceåtgärder har ut-
förts som beredskapsarbeten med full kostnadstäckning av AMS-medel. Di-
rekt fiskevårdande åtgärder har genomförts med anslag av särskilda villkors-
medel i vattenregleringsmål, med vattenavgiftsmedel och på senare år även
med statligt fiskevårdsbidrag. Även i fortsättningen måste möjligheterna till
extern finansiering av åtgärder noga bevakas. De aktuella vattnen är av så
stor betydelse för fritidsfisket och turismen att anslag ur allmänna medel en-
ligt Lantbruksstyrelsen rätteligen borde kunna påräknas när behov av mera
omfattande åtgärder uppstår.

Från samebyarna har enligt Lantbruksstyrelsen framförts att en andel av
25 % av intäkten för fiskeupplåtelser är för låg. Det framhålls ibland att sa-
mebyn om möjligt hellre avstod från upplåtelse då byns andel inte anses
kompensera de olägenheter som upplevs. En ökning av samebyns andel till
hälften av intäkten kan därför enligt Lantbruksstyrelsen anses motiverad.
Bättre kompensation direkt till berörd sameby är rättvisare än transferering
via Samefonden. Det är dessutom troligt att en ökad intäktsandel till same-
byarna medför att fler vatten ställs till förfogande för sportfiske, vilket i sin

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

150

tur medför ökade intäkter till Samefonden. Lantbruksstyrelsen föreslår där-
för att inkomsterna av fiskeupplåtelser skall delas lika mellan samebyn och
Samefonden.

Som jag nyss redogjort för uppgick länsstyrelsernas intäkter för fiske-
upplåtelserna till 4,7 miljoner kronor budgetåret 1991/92. Samebyarna er-
höll knappt 1,2 miljoner kronor medan Samefondens andel av upplåtelseav-
gifterna uppgick till 3,5 miljoner kronor. Jag delar Lantbruksstyrelsens upp-
fattning att i fortsättningen hälften av upplåtelseavgifterna för fisket bör till-
falla berörd sameby och den andra hälften tillfalla Samefonden. Som jag
nyss redogjort för bör kostnaderna för bl.a. fiskevårdsåtgärderna och fiske-
bevakningen inte längre utgå ur Samefonden. Även när det gäller fisket bör
således länsstyrelsen ta ut en särskild administrationsavgift för att täcka
dessa kostnader liksom kostnaden för administrationen av själva upplåtel-
serna.

Jakt- och fiskekojor

Jakten och fisket bedrivs ofta långt från körbar väg och inte sällan under då-
liga väderleksförhållanden. De längre jakttiderna efter bl.a. älg och kraven
på en ökad och effektivare avskjutning medför att jägare uppehåller sig
längre tid inom avlägset belägna ödemarksområden. I första hand nätfis-
karna använder sig ofta av tung och otymplig utrustning. Detta kan enligt
min mening tala för att jägare och fiskare under vissa omständigheter skall
kunna få tillstånd att inneha enklare kojor på statens mark ovanför odlings-
gränsen och på renbetesfjällen. Samtidigt har det genom dagens moderna
transportmedel som exempelvis snöskoter blivit lätt att ta sig långa sträckor
även i svår terräng och dåligt väder. Viss ökad möjlighet att få tillstånd att
uppföra koja bör enligt min mening ändå övervägas.

Ett tillstånd att uppföra jakt- eller fiske koj a bör i första hand ges till de
personer som helt eller delvis är beroende av jakt eller i första hand nätfiske
för sin försörjning. Tillståndet bör vara personligt och endast avse den tid
som jakt- eller fiskeupplåtelsen omfattar. Vidare bör gälla att jakt- eller fis-
keområdet är beläget på långt avstånd från körbar väg. Länsstyrelsen i Norr-
bottens län beviljar exempelvis tillstånd att uppföra en koja per älgjaktslag
samt till yrkesfiskare. En förutsättning för tillstånd är att avståndet mellan
jaktområdet och bilväg överstiger 5 km. Denna sträcka kan enligt min upp-
fattning utgöra en lämplig norm för när tillstånd bör beviljas. För yrkesfis-
kare kan det finnas skäl att medge upplåtelse även i närheten av en väg. Ett
tillstånd får självfallet inte beviljas i strid mot exempelvis bestämmelserna i
32 § rennäringslagen, bestämmelserna i plan- och bygglagen om uppförande
av byggnader eller mot naturresurslagens bestämmelser om bebyggelse och
anläggningar i vissa fjällområden. Tillståndet bör endast avse byggandet av
enklare kojor. 1 den mån kojan har en vedeldad uppvärmningsanordning bör
tillståndet även kunna innefatta rätt att på statens mark ta ved för uppvärm-
ningen. Det är angeläget att länsstyrelsen i sin tillstånds- och tillsynsverk-
samhet beaktar att byggnaderna inte får karaktär av fritidsbebyggelse. När
jakt- eller fiskeupplåtelsen upphör skall kojan avlägsnas från platsen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

151

Överklagande av upplåtelsebeslut

Länsstyrelsens beslut med stöd av 32 § rennäringslagen i ärenden om upplå-
telse av jakt eller fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbe-
tesfjällen får överklagas till Statens jordbruksverk. Jordbruksverkets beslut
kan överklagas till regeringen. Under senare år har i fråga om flertalet ären-
degrupper inom Jordbruksdepartementets område beslut fattats om lag- och
förordningsändringar som innebär att regeringen befriats från att pröva
överklaganden i förvaltningsärenden. Starka skäl talar för att så borde ske
också när det gäller ärenden om upplåtelser inom renskötselområdena. Frå-
gan behöver beredas ytterligare men i ett avseende är jag beredd att redan i
det här sammanhanget föreslå en ändring. Enligt 33 § första stycket jaktla-
gen (1987:259) gäller som huvudregel att jakt efter älg endast får ske efter
licens av länsstyrelsen och inom ett område som länsstyrelsen registrerat, li-
censområde. Enligt 54 § jaktlagen får beslut om registrering av licensområde
överklagas hos kammarrätten. Länsstyrelsens beslut i övriga frågor, exem-
pelvis vad gäller det antal älgar som får fällas inom ett licensområde, får där-
emot inte överklagas. Som jag tidigare redogjort för krävs för att annan än
samebymedlem skall få jaga på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen även länsstyrelsens upplåtelse med stöd av 32 § rennäringsla-
gen. Länsstyrelsens beslut i detta avseende får alltså överklagas till Jord-
bruksverket och därifrån till regeringen.

De överklaganden över länsstyrelsens beslut som prövas av Jordbruksver-
ket avser mestadels frågan om upplåtelse av älgjakt till enskild person, jakt-
områdets storlek, det antal älgar som får fällas och tiden för upplåtelsen.
Möjligheterna att ändra ett överklagat beslut till den klagandes fördel i dessa
avseenden är små efter det att länsstyrelsen bestämt hur många älgar som får
fällas. Regeringens prövning av ett från Jordbruksverket överklagat ärende
hinns ofta inte med före älgjaktens böljan. Jag anser mot denna bakgrund
att möjligheten att överklaga Jordbruksverkets beslut i en dit överklagad
fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg bör begränsas. När en
sameby överklagar dessa beslut är anledningen att upplåtelsen anses med-
föra avsevärd olägenhet för renskötseln eller besvärande intrång i sameby-
medlems rätt till jakt. Regeringen bör ha möjlighet att pröva överklagade
beslut av denna karaktär. Jag föreslår således att Jordbruksverkets beslut i
en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg endast får
överklagas av sameby. Förslaget föranleder en ändring i rennäringslagen.

Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag
till de ändringar i rennäringslagstiftningen som föranleds av vad jag nu har
anfört om upplåtelserna inom renskötselområdet.

2.15 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Mitt förslag: En sameby skall kunna undanta visst område från med-
lemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av hänsyn
till vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.

152

Lantbruksstyrelsens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: För att jakten och fisket på renbetesfjällen och
ovanför odlingsgränsen skall ge en optimal avkastning krävs en effektiv vilt-
och fiskevård.

Viltvården

Viltvården har behandlats i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. och prop.
1991/92:9 om jakt och viltvård. 14 § jaktlagen (1987:259) anges bl.a. att viltet
skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och
att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveck-
ling av viltstammarna. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder söija
för att viltet får skydd och stöd. Jakten skall anpassas efter tillgången på vilt.
Jaktlagstiftningen är således uppbyggd på principen att jakt är tillåten om
den är försvarlig från viltvårdssynpunkt.

De särskilda åtgärder för viltet som närmast kommer i fråga ovanför od-
lingsgränsen och på renbetesfjällen är mink- och mårdfångst, avskjutning av
mås- och kråkfågel samt bränning av ris. Sådan viltvård sker framför allt
inom de områden som arrenderas av jakt- och fiskevårdsföreningama. Inom
övriga områden ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen får viltvårds-
arbetet betraktas som eftersatt.

De tillstånd till småviltsjakt som utfärdas av länsstyrelsen innefattar vanli-
gen även en förpliktelse att till länsstyrelsen rapportera skjutet vilt. För att
få en lämplig utveckling av viltstammarna är det viktigt att en avskjutnings-
statistik som grundas på dessa rapporter tas fram. Det bör enligt min mening
ankomma på länsstyrelsen att i samråd med jägarnas organisationer och be-
rörda samebyar utveckla ett program för det framtida viltvårdsarbetet.

Fiskevården

Möjligheten att bedriva en effektiv fiskevård på statens vatten ovanför od-
lingsgränsen och på renbetesfjällen är starkt beroende av ett direkt bestäm-
mande över fiskerättsupplåtelserna. Grunden för fiskevården måste vara att
så långt det är möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena. Fiskbe-
stånden skall skyddas och bevaras så att en hög och jämn avkastning blir
möjlig både kvantitativt och kvalitativt. Detta sker genom reglering av fisket
med avseende på total beskattning av fiskbestånden, beskattningens inrikt-
ning på fiskarter och årsklasser och fredande av fiskens lek och uppväxt.
Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens livsmiljö, s.k. biotopför-
bättrande åtgärder. Dessa kan bestå i undanröjande eller byggande av vand-
ringshinder, anläggande av lekplatser, uppväxtområden och ståndplatser, ve-
getationsbekämpning m.m. Först därefter kommer inplantering av fisk och
näringsorganismer.

Genom inventeringar och undersökningar finns kunskap om fiskbestån-
dens beskaffenhet. Tillståndet präglas av stor variation. Några vatten är ut-
armade genom alltför hårt fiske eller ensidigt fiske efter begärliga fiskarter.
Andra åter beskattas inte alls eller i obetydlig omfattning med bestånd av

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

153

mager och i växten avstannad fisk som resultat. Det är sällan positivt från
fiskevårdssynpunkt att ett vatten inte utnyttjas för fiske under någon längre
tid. Ett alltför litet utnyttjande av bl.a. fjällsjöarna främjar framför allt
dvärgbestånd av fisk. Det råder obalans i utnyttjandet av fiskevattnen.

En viktig del av fiskevården är en väl fungerande fiskebevakning. En så-
dan bevakning är angelägen speciellt i de vatten som ofta drabbas av olovligt
fiske med exempelvis nät.

En tilltagande och oroande faktor för fisket i framför allt Jämtlands län
är försurningen. Skadorna av försurningen visar sig bl.a. i form av kraftigt
minskade eller helt utslagna bottenorganismer. Kalkning av försurade vat-
tendrag resulterar oftast i en klar förbättring av bottenfaunan.

Frågan om ett effektivt utnyttjande av fiskevattnen bör i första hand lösas
genom en styrning av upplåtelserna. Den kan även tas upp i samebyarnas
markanvändnings- och utvecklingsplaner.

Att uppnå en väl avvägd beskattning av alla vatten är omöjligt. Mycket
kan emellertid göras genom att styra och reglera fisket i olika hänseenden,
t.ex. genom att iaktta fredningstider och minimimått.

Regleringen av fisket kan ske genom att fiskerättsägarna själva beslutar i
fiskevårdsområdesföreningar eller samfällighetsföreningar. Samebyarna
kan på motsvarande sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. När det
gäller fiske i samband med upplåtelser ankommer det på länsstyrelsen att
efter hörande av samebyarna besluta om hur fisket får bedrivas.

Vid kostnadskrävande fiskevårdsåtgärder är det av avgörande betydelse
att fiske inte bedrivs på ett sådant sätt att åtgärderna spolieras.

Speciella problem finns med vatten där både staten och enskilda äger fis-
kerätt. I allmänhet bör det gå att få till stånd en överenskommelse med sa-
mebyn om begränsning av fisket. Samebyn får då fatta beslut om hur bymed-
lemmarna skall utnyttja fisket.

För att öka möjligheterna att bedriva en effektiv jakt- och fiskevård före-
slår Lantbruksstyrelsen att en sameby skall kunna undanta visst område
inom byn från medlemmarnas användning för jakt eller fiske. Mot bakgrund
av vad jag har anfört om behovet av sådana vårdinsatser ansluter jag mig till
styrelsens förslag. En bestämmelse om detta bör därför införas i 35 § rennä-
ringslagen.

Som jag redogjort för i det föregående (avsnitt 2.14) finansieras viltvården
och fiskevården av medel från Samefonden. Jag har i det avsnittet föreslagit
att länsstyrelsen i fortsättningen skall ta ut en avgift för att bl.a. täcka dessa
kostnader. Länsstyrelsen får därigenom större möjligheter att bedriva en ef-
fektiv vilt- och fiskevård.

2.16 Samebyns verksamhetsområde

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Min bedömning: Annan verksamhet än renskötsel skall inte heller i
fortsättningen få bedrivas i samebyns regi. De medlemmar i en sa-
meby som vill bedriva annan verksamhet än renskötsel får göra det
enskilt eller i exempelvis bolagsform.

154

Rennäringskommitténs förslag: Konstruktionen med samebyn som ägare
till en juridisk person bör prövas.

Lantbruksstyrelsens förslag: Frågan om samebyns rätt att bedriva annan
ekonomisk verksamhet än renskötsel bör bli föremål för närmare utredning.

Remissinstanserna (såvitt avser Lantbruksstyrelsens förslag): Remissin-
stanserna instämmer i Lantbruksstyrelsens bedömning om behovet av kom-
pletterande sysselsättning för samebymedlemmarna. Förslaget att samebyn
skall få bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel tillstyrks i all-
mänhet. Domänverket anser dock att bolag eller ekonomiska föreningar bör
bildas för drift av andra verksamheter. Skogsägarnas riksförbund anser att
det är viktigt att möjligheterna till kompletteringsverksamhet inte förbehålls
en befolkningsgrupp. Svenska samernas riksförbund (SSR) anser att det är
viktigt att samebyns möjligheter att driva annan ekonomisk verksamhet än
renskötsel snarast blir föremål för närmare utredning.

Skälen för min bedömning: För renskötseln finns samebyar. En sameby
har enligt 9 § rennäringslagen till ändamål att för medlemmarnas gemen-
samma bästa sköta renskötseln inom byns betesområde. Samebyn får inte
driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

Medlem i sameby är enligt 11 § rennäringslagen i den nuvarande lydelsen
den som är renskötselberättigad och deltar i renskötseln inom byns betesom-
råde, renskötselberättigad som har deltagit i renskötseln inom betesområdet
om han har haft renskötsel som stadigvarande yrke och inte övergått till an-
nat huvudsakligt förvärvsarbete samt den som är make eller hemmavarande
barn, efterlevande make eller underårigt barn till avliden renskötselberätti-
gad medlem. Sameby kan enligt 12 § som medlem även anta annan rensköt-
selberättigad om han avser att med egna renar driva renskötsel inom same-
byns betesområde. Den som deltar i renskötseln inom samebyns betesom-
råde är således automatiskt medlem i samebyn. Medlemskap i en sameby är
en förutsättning för att driva renskötsel inom renskötselområdet.

Samebymedlems rätt att delta i beslut om hur byn skall styras utövas enligt
58 § första stycket rennäringslagen på bystämman. I fråga om rösträtt och
beslut på bystämman gäller enligt 59 § punkten 1 lagen att varje myndig med-
lem har en röst i frågor som rör utseende av ordförande på bystämman, be-
viljande av ansvarsfrihet för styrelsen och vid vissa beslut om stadgeänd-
ringar. I övriga frågor tillkommer rösträtt endast renskötande medlem. Med
renskötande medlem avses enligt 13 § lagen den som själv eller genom sitt
husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Sådan
medlem har enligt 59 § punkten 2 en röst för vaije påbörjat hundratal renar
som enligt gällande renlängd innehas av honom. Ingen får dock rösta för mer
än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet. Den som inte i tid
fullgjort sin betalningsskyldighet gentemot samebyn har enligt 58 § andra
stycket lagen inte rösträtt.

För att leda renskötseln inom byn och ombesörja de gemensamma arbeten
som behövs skall det enligt 48 § lagen finnas en styrelse. Styrelsen utses av
bystämman.

Kostnaderna för renskötseln skall enligt 40 § första stycket rennäringsla-
gen fördelas mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet. De
renskötande medlemmarna skall enligt 42 § första stycket lagen förskottera

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

155

de medel som behövs för renskötseln. Samebyns kostnader för renskötseln
fördelas enligt 44 § lagen slutligt mellan de renskötande medlemmarna för
varje räkenskapsår. Kan medlemmen inte betala förskotts- eller slutlikviden
skall bristen enligt 45 § lagen fördelas mellan övriga renskötande medlem-
mar i förhållande till deras inbördes skyldighet att svara för likviden. Sameby
får enligt 46 § första stycket lagen inte uppta lån som skall återbetalas senare
än under nästa räkenskapsår om inte bystämman antagit en amorterings-
plan. Lånetiden får dock inte uppgå till längre tid än tio år om inte statlig
kreditgaranti för lånet har beviljats för längre tid. Ett beslut om att ta upp
lån är enligt paragrafens andra stycke giltigt endast om flertalet av de renskö-
tande medlemmarna biträder beslutet och de dessutom representerar minst
två tredjedelar av det på bystämman företrädda röstetalet.

Rennäringskommittén har övervägt möjligheten att samebyn skall få äga
ett aktiebolag eller ha aktiemajoritet i ett bolag som driver annan verksam-
het än renskötsel. Genom ett bolag med egen redovisning skulle man enligt
kommittén kunna skilja renskötseln från annan verksamhet och härigenom
eliminera huvuddelen av de skäl som talar mot en utvidgad verksamhet. Ett
bolag skulle kunna innefatta antingen en viss bestämd verksamhet som ex-
empelvis stuguthyrning, fiskecamping eller liknande verksamheter i syfte att
förbättra sysselsättningssituationen för byns medlemmar.

Möjligheten att driva annan verksamhet i bolagsform öppnar således nya
utvecklingsmöjligheter för samebyarna och bör enligt förslaget stå öppen
som ett praktiskt alternativ för de samebyar som vill utveckla andra verk-
samheter. Det bör enligt kommittén ankomma på Lantbruksstyrelsens ren-
näringsgrupp att närmare utreda frågan.

Lantbruksstyrelsen anser i sitt förslag att i princip hela samebyn, dvs. alla
medlemmar, skall vara delaktiga i en utvidgad verksamhet. Även om verk-
samheten rent praktiskt sköts av en eller ett par medlemmar måste alla stå
bakom den. Visserligen kan det inte krävas en 100-procentig anslutning, ef-
tersom vanliga majoritetsregler skulle gälla. Men i praktiken kan enligt för-
slaget ingen sidoverksamhet komma till stånd eller fungera om den inte stöds
av en stark majoritet. Verksamheten drivs i byns namn och investeringar
m.m. skall alltså göras av byn, inte av enskilda. En verksamhet som drivs av
en enskild eller ett mindre antal medlemmar måste drivas som enskild firma
eller i annan form, t.ex. som aktiebolag. Är det fråga om en mycket omfat-
tande verksamhet med dyra investeringar kan detta också vara ett skäl att
driva den verksamheten som ett särskilt bolag.

Rösträttsreglerna måste enligt Lantbruksstyrelsens förslag ses över. I de
frågor som rör renskötseln har nu medlemmarna rösträtt efter antalet renar.
I ekonomiska föreningar, som samebyarna i övrigt mest påminner om, är
annars principen ”en man - en röst”. Så bör gälla även för samebyarnas ut-
vidgade verksamhet. Att ha olika regler för olika delar av verksamheten kan
leda till komplikationer. Så kan t.ex. diskussion uppstå om skinnberedning
eller rökerier skall anses vara en renskötselfråga där antalet renar bör avgöra
röstetalets storlek. Mycket talar enligt förslaget för att i tveksamma fall ge
s.k. tolkningsföreträde åt den mening som hävdar att det är en renskötsel-
fråga. Skulle det solidariska ansvaret slopas, bör också rösträtten efter ren-
antalet kunna avskaffas.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

156

Om samebyarna i egen regi skall kunna driva även annan verksamhet än
renskötsel ger detta enligt förslaget möjlighet att behålla ett större antal
medlemmar. Det kan t.o.m. medföra att medlemsantalet kan öka. Detta i
sin tur får konsekvenser för jakten och fisket som alltså blir tillgängligt för
flera. Skulle ett ökat medlemsantal få negativa följder, kan det bli aktuellt att
överväga att ge samebyarna möjlighet att på olika sätt begränsa de enskilda
medlemmarnas rätt till jakt och fiske. Begränsningen torde i första hand avse
dem som blir medlemmar utan att delta i renskötseln.

En utvidgad samebyverksamhet enligt denna modell är enligt förslaget
främst avsedd för ungdomar i samebyn som annars står inför valet att lämna
byn på grund av att de saknar inkomstmöjligheter, men kanske också för
hemvändande samer som en tid prövat andra yrken utanför orten. Ett krav
för medlemskap i byn bör då vara att de berörda skall bo i samebyn och ha
sin huvudsakliga sysselsättning inom något av byns verksamhetsområden.
Någon större utökning av medlemskretsen lär därför sällan bli aktuell och
därmed inte heller begränsningar i rätten till jakt och fiske.

En utvidgad samebyverksamhet enligt den nu skisserade modellen kräver
ändringar i 9 § rennäringslagen samt i 12 § om rätten att anta medlem i same-
byn.

Lantbruksstyrelsen har den uppfattningen att den nu diskuterade frågan
om breddad sysselsättning inom samebyns ram bör utredas ytterligare, bl.a.
med beaktande av föreningsrättsliga och skattemässiga konsekvenser. En ut-
veckling av samebyns funktion bör i första hand kunna gälla medverkan till
upplåtelse av jakt och fiske samt kringverksamhet i anslutning till den.

Rennäringskommitténs tanke att låta samebyn ha aktiemajoriteten i ett
aktiebolag eller äga ett bolag som i sin tur driver sidoordnade aktiviteter
skulle likaledes fordra ändringar i 9 § rennäringslagen och torde enligt Lant-
bruksstyrelsen utgöra ett sämre alternativ än det som nu diskuteras. Enligt
Lantbruksstyrelsen är ett bättre alternativ i stället att - som i olika samman-
hang tillämpats - enskilda medlemmar i samebyn går samman och bildar ett
särskilt bolag för denna typ av verksamhet.

Själv gör jag följande bedömning. Frågan om samebys rätt att driva annan
verksamhet än renskötsel har diskuterats åtskilliga gånger sedan rennärings-
lagen trädde i kraft. Förespråkarna för en utvidgad verksamhet i samebyns
regi menar att detta skulle öppna möjligheterna att bryta in på nya verksam-
hetsområden, som visserligen inte tillhör den traditionella rennäringen, men
som likväl har naturligt samband därmed. Genom att utnyttja samebyns be-
fintliga administration skulle samordningsvinster kunna uppnås. Vissa same-
byar med stora kapitaltillgångar skulle lättare kunna finansiera olika projekt
än enskilda medlemmar eller grupper av medlemmar. Alternativet till utvid-
gad verksamhet i samebyns regi är att sådan verksamhet drivs fristående från
byn av de personer som visar intresse och engagemang för ett visst projekt.
Nuvarande lagstiftning hindrar inte att sådana initiativ tas av enskilda med-
lemmar eller grupper av enskilda medlemmar inom byn. En sådan samman-
slutning av intressenter skulle då kunna välja den företagsform som befinns
mest lämplig för ändamålet. En fördel med en sådan uppläggning är att den
inte begränsar olika initiativ enbart till samebymedlemmarnas krets, utan

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

157

det finns då även möjligheter för andra personer att ingå som intressenter i
olika projekt.

Den pågående rationaliseringen inom renskötseln går på sikt mot färre
men större företag. Samebyarna tenderar att bli sammanslutningar av ett li-
tet antal företagare som med avancerad teknikanvändning och liten perso-
nalinsats sköter ett mycket stort antal renar. Risker föreligger således för en
koncentration till ett fåtal renägare per sameby. Rennäringsföretagen blir
färre, vilket i sin tur leder till minskad sysselsättning för samerna.

Rationaliseringen är visserligen nödvändig, men utvecklingen är inte en-
bart positiv. Både för bygden som sådan, för samernas sociala liv och för den
ungdom som vill stanna kvar i trakten är det viktigt att en minskad sysselsätt-
ning i rennäringen kan kompenseras med annan sysselsättning som kan ge
inkomster.

Det är mot denna bakgrund angeläget att åstadkomma kompletterande
sysselsättning för medlemmar i samebyarna. Härvid är det viktigt att söka
finna verksamheter som är naturliga komplement till renskötselutövningen.
Närmast till hands ligger slakteriverksamhet, vidareförädling av renkött och
naturprodukter som fisk, vilt och bär. En annan näraliggande verksamhet är
turism såsom guidning i samband med jakt, fiske och renskötsel samt uthyr-
ning av båtar m.m. Även annan verksamhet kan vara aktuell, t.ex. repara-
tionsverkstäder och tillverkningsindustri, allt beroende på de särskilda förut-
sättningarna i den enskilda samebyn.

Det är i första hand samebyarnas sak att ta initiativ till en sådan utveck-
ling. Samhället kan sedan driva på projekten genom t.ex. rådgivning.

Som jag nyss redogjort för ställer 9 § rennäringslagen upp ett bestämt hin-
der för en sameby mot att driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
I förarbetena till rennäringslagen diskuteras samebyarnas funktion och be-
gränsningen av deras verksamhetsområde.

Förslaget från 1964 års Rennäringssakkunniga innebar att samebyns eko-
nomiska verksamhet borde begränsas till sådan verksamhet som hade direkt
samband med renskötseln. SSR kritiserade förslaget och ansåg att det måste
finnas utrymme för kombinationsnäringsfång, som kunde ge både renskö-
tande och inte renskötande medlemmar i byn en utkomst. Föredragande
statsrådet framhöll i prop. 1971:51 med förslag till rennäringslag m.m. att
det skulle vara mycket värdefullt om möjligheter gavs till alternativa syssel-
sättningar. Föredraganden fortsatte (a. prop. s. 118) ”Bakom de sakkunni-
gas förslag att samebyarna som sådana inte bör ägna sig åt annan ekonomisk
verksamhet än sådan som direkt sammanhänger med renskötseln ligger
främst farhågor för att en vidare verksamhet - t.ex. industrifiske med utnytt-
jande av flyg i samebyns regi, något som SSR framfört önskemål om - skulle,
hur väl verksamheten än planerades, innebära stora ekonomiska risker och
kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. De sakkunnigas för-
slag tar sikte på att med stöd av statliga insatser göra renskötseln ekonomiskt
bärkraftig. För detta krävs en ekonomisk samverkan, som inrymmer vissa
tvångsmoment. Sålunda föreslås att medlemskapet i samebyn blir obligato-
riskt och att samtliga kostnader för renarnas skötsel och samebyns verksam-
het i princip fördelas mellan renägarna i proportion till det antal renar de
har. Att låta ett sådant system, som har sin grund i att renbetesrätten inte

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

158

kan utövas individuellt utan kollektivt, omfatta andra aktiviteter av ekono-
misk natur än renskötsel som vissa medlemmar i byn, renskötande eller icke
renskötande, vill ägna sig åt låter sig svårligen göra. Jag förordar därför att
samebys ändamål begränsas så som de sakkunniga föreslagit. Det står givet-
vis medlemmar i en sameby fritt att bilda bolag eller ekonomisk förening,
om de i samverkan vill bedriva annan verksamhet än renskötsel.”

Statsmakterna har i olika avseenden uttalat att rennäringen är en förut-
sättning för bevarandet av den samiska kulturen. En förutsättning för att
renskötseln skall kunna bedrivas lönsamt är att det sker ett rationellt utnytt-
jande av betesmarkerna och arbetskraften. Genom det nuvarande systemet
med obligatoriskt medlemskap i en sameby för alla som bedriver renskötsel
inom ett visst område sker en rättvis fördelning av arbete och kostnader för
renskötseln.

Enligt min uppfattning är frågan om vilka som skall vara medlemmar i en
sameby och frågan om vilken verksamhet samebyn skall ägna sig åt två skilda
saker. Den som är medlem i en sameby har visserligen rätt att bl.a. jaga och
fiska inom delar av betesområdet, men medlemskapet saknar i övrigt bety-
delse för den som inte driver renskötsel. Det avgörande i sammanhanget är
att åstadkomma sysselsättning i en sådan omfattning att de boende i orten
kan försörja sig. Det handlar alltså om frågan om försörjningen i glesbygden
och inte i första hand om vilken verksamhet som skall bedrivas i samebyns
regi.

Lantbruksstyrelsens förslag innebär att även den samebymedlem som en-
bart vill ägna sig åt renskötsel kommer att mot sin vilja bli delaktig i en utvid-
gad samebyverksamhet. Jag kan inte se någon fördel i detta. Att verksamhe-
ten rent praktiskt sköts av andra medlemmar ändrar inte på detta förhål-
lande. Jag delar visserligen Lantbruksstyrelsens mening att någon utvidgad
verksamhet inom samebyn inte kan komma till stånd utan att den stöds av
en stark majoritet av medlemmarna, men det ter sig för mig främmande att
medlem i sameby mot sin vilja skall tvingas att delta i beslut och investe-
ringar som rör exempelvis turismverksamhet inom byn. Det uppstår även
svårigheter vad gäller finansieringen av den utvidgade verksamheten. Som
jag tidigare redogjort för får sameby under vissa förutsättningar ta upp lån.
Om en utvidgad verksamhet finansieras genom att samebyn tar upp lån, in-
nebär det att även de renägare som inte deltar i verksamheten kan komma
att påverkas ekonomiskt. Lantbruksstyrelsen har föreslagit att någon form
av fondbildning i samebyn skulle kunna fungera som säkerhet för lånet.
Även i detta fall kan emellertid den enskilde renägarens ekonomi påverkas
på ett sätt som inte är önskvärt för renskötselns bedrivande i byn. Går den
utvidgade verksamheten dåligt kan renägaren i värsta fall tvingas sluta med
renskötseln.

Jag kan mot den angivna bakgrunden inte biträda förslaget att en sameby
skall kunna ägna sig åt annan verksamhet än renskötsel. Det är emellertid
angeläget att betona att begränsningen av samebyns verksamhet inte hindrar
samebymedlemmarna från att ägna sig åt annan sysselsättning. Det är såle-
des inte fråga om något näringsförbud eftersom det självfallet står fritt för
varje renägare som är intresserad av det att vid sidan av renskötseln bedriva
annan verksamhet.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

159

2.17 Ersättning för viltskador

Mitt förslag: Rennäringen får årligen disponera ett belopp motsva-
rande det skäliga värdet av de renar som har rivits av rovdjur. Fördel-
ningen av ersättningen skall baseras på rovdjursförekomst. Same-
tinget svarar för administrationen och fördelningen i samverkan metf
Statens naturvårdsverk.

För att ersätta de skador rovdjuren orsakar andra tamdjur än ren
liksom skador som annat vilt åstadkommer anvisas ett fast belopp.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

Skälen för mitt förslag: Jag tar först upp frågan om ersättning för rovdjurs-
rivna renar. Enligt förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av
rovdjur lämnas ersättning av statsmedel om en ren dödas eller skadas genom
angrepp av björn, varg, järv, lo eller örn under förutsättning att renen har
återfunnits. Ersättningen betalas till renens ägare. Om ägaren inte kan iden-
tifieras lämnas hela ersättningen till den sameby inom vars betesområde re-
nen har påträffats. Samebyn får dessutom ett visst belopp för varje ersatt ren
som påträffats inom betesområdet. Ersättning lämnas inte om det visas att
skadan beror på uppenbar vårdslöshet vid bevakningen av djuret eller på att
det släppts inom område där det inte får komma in för att beta. Frågor om
ersättning enligt förordningen prövas av länsstyrelserna i de fyra nordligaste
länen. Ansökan om ersättning skall enligt förordningen vara åtföljd av den
utredning som Statens naturvårdsverk bestämmer. Verket har dock inte ut-
färdat några sådana bestämmelser.

Ersättning lämnas således såväl till renägaren, om denne är känd, som till
den sameby där renen har påträffats. Ersättningsbeloppens storlek fastställs
med hänsyn till prisutvecklingen årligen av Naturvårdsverket efter samråd
med Statens jordbruksverk. Olika ersättningsbelopp gäller för honrenar,
hanrenar och kalvar. Honren ersätts med ungefär det dubbla slaktvärdet var-
igenom renägarna också kompenseras för ett eventuellt framtida produk-
tionsbortfall. Ersättningen till samebyn motsvarar i stort ett beräknat värde
för en genomsnittlig ren. Naturvårdsverket har för budgetåret 1991/92 fast-
ställt ersättningen för en vuxen hanren till 1495 kr, för en vuxen honren till
1755 kr och för en årskalv till 915 kr. Ersättningen till samebyn är 1245 kr.
Under budgetåret 1990/91 lämnades en sammanlagd ersättning på 22,3 mil-
joner kronor för 9 030 anmälda rovdjursrivna renar. Närmare hälften av de
rovdjursrivna renarna är honrenar och en dryg tredjedel är kalvar. Hälften
av renarna rivs av järv och en knapp tredjedel av lodjur.

Naturvårdsverket har sedan mitten av 1970-talet bedrivit fältarbete kring
problemet renar och rovdjur. Undersökningar med individmärkta renar och
renar med radiosändare bedrevs under åren 1982-1986 i Jåkkåkaska sa-
meby i Norrbottens län och under åren 1980-1986 i Umbyns sameby i Väs-
terbottens län. Resultaten av undersökningarna har publicerats i rapporten
Renar och rovdjur, Rovdjurens effekter på rennäringen. Av undersökningen
framgår bl.a. att rovdjuren i Jåkkåkaska sameby svarade för 12,1 % av död-
ligheten under kalvarnas första levnadsår. Hos vuxna renar bedömdes den
årliga förlusten orsakad av rovdjur vara ca 2%.

160

Naturvårdsverket lämnade därefter ett förslag till nytt ersättningssystem
för rovdjursdödade renar (rapport 3899). Enligt verket finns det ett antal
olägenheter med det nuvarande ersättningssystemet. En grundläggande
svaghet är att den rovdjursdödade renen måste hittas för att ersättning skall
lämnas. De nämnda undersökningarna tyder på att närmare 95 % av de döda
kalvarna inte återfinns utan särskilda sökinsatser. Det är svårt att entydigt
fastställa dödsorsaken, vilket enligt gällande bestämmelser krävs för att er-
sättning skall lämnas. En rovdjursdödad ren kan enligt verket redovisas vid
två tillfällen genom skilda anmälningar. Naturvårdsverket anger att skillna-
den i antalet anmälda rovdjursrivna renar mellan vissa angränsande same-
byar är påtaglig. Genomförda rovdjursinventeringar i dessa samebyar visar
inte på motsvarande skillnader vad avser rovdjursförekomst. Några same-
byar i Jämtland redovisade under 1980-talet de högsta förlusterna i Sverige
utan att något talar för att rovdjursförekomsten är större i dessa samebyar
än på andra håll i landet. Det kan visserligen föreligga betydande skillnader
i predationstryck mellan närbelägna områden. Bevakningen av renarna sker
också olika intensivt. Enligt verket kan det emellertid ändå inte uteslutas att
oegentligheter förekommer. En olägenhet med det nuvarande systemet är
att det saknas ett kostnadstak. En olägenhet av administrativ art är att ersätt-
ningsbeloppens storlek bestäms först sedan slaktpriserna under budgetåret
är kända. Ersättningsbeloppen fastställs därför under senare delen av bud-
getåret. Om ersättningsbeloppen då höjs måste retroaktiv ersättning betalas
ut i varje enskilt fall. Det nuvarande ersättningssystemet är enligt Natur-
vårdsverket behäftat med så uppenbara brister att ersättningsreglerna bör
ändras. Två förslag bör då övervägas. Det ena är att övergå till ett helt nytt
system där ersättningarna knyts till dokumenterad rovdjursförekomst. Det
andra är att modifiera nuvarande ersättningsbestämmelser.

Verket föreslog därför i första hand att det införs ett nytt ersättningssy-
stem som bygger på kunskap om rovdjurens antal, föryngring och utbred-
ning. Avsikten är inte att rovdjursantalet skall anges exakt för landets alla
samebyar. Ersättningen skall i stället främst grundas på tre nivåer för de vik-
tigaste rovdjursarterna: 1. Om arten saknas inom samebyn, 2. Om arten
finns men inte ynglar och 3. Om arten ynglar och i så fall antalet föryng-
ringar.

Ersättningsbeloppen skall enligt förslaget inte enbart fastställas med hän-
syn till rovdjursartens predationstryck utan också till dess naturvårdsvärde,
dvs. bevarandevärdet, som skall vara beroende av hur hotad arten är. För
varje art fastställs schematiskt hur stort predationstrycket är. Predations-
trycket är inte helt antalsrelaterat eftersom exempelvis flera järvar inom
samma område använder samma kadaver. Om järv eller lo uppträder i gräns-
området mellan två samebyar skall ersättningen fördelas mellan byarna. Det
förekommer ibland att ett eller flera rovdjur på kort tid dödar många renar
på samma ställe. Dessa fall särbehandlas och skall ersättas separat efter
granskning av de föreslagna rowiltskonsulenterna.

Enligt Naturvårdsverket vinner man följande fördelar med detta ersätt-
ningssystem. De döda renarna behöver inte hittas. Därmed behöver inte hel-
ler dödsorsaken fastställas och några intyg behövs inte. Riskerna för oegent-
ligheter minskar betydligt och därmed också motsättningarna både inom

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

161

11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

rennäringen och mellan den och andra intressen. Det kommer att löna sig
att samla och bevaka renarna. Varje ren som räddas från predation innebär
en verklig vinst. Rovdjuren ges ett riktigare värde från naturvårdssynpunkt.
Det går även att fastställa ett tak för hur höga ersättningarna för rovdjursska-
dorna får bli.

Grundprincipen för det föreslagna ersättningssystemet är att ersättning-
arna för rovdjursrivna renar skall betalas ut för de områden där rovdjuren
finns. De skall betalas ut till samebyn som själv beslutar om eventuell fördel-
ning till renägarna. Rovdjursantalet skall enligt förslaget inte anges exakt för
landets 51 samebyar. För att systemet skall fungera krävs emellertid rov-
djursinventeringar inom varje sameby. Enligt verket går det att nå ett full-
gott inventeringsresultat vad gäller varg, järv och lo genom inventering vin-
tertid. När det gäller förekomst av björn och kungsörn krävs däremot att
rapporter om observationer av dessa arter sänds in och ställs samman. Inven-
teringar måste i ett inledningsskede genomföras i samtliga samebyar. För in-
venteringsarbetet behövs det 12 heltidsanställda rowiltskonsulenter. Ytter-
ligare 12 personer behövs under tre vintermånader för spårningsarbete. Na-
turvårdsverket beräknar personalkostnaderna för det nya systemet till
5,4 miljoner kronor per år exkl. administrationen av utbetalningarna.

Enligt Naturvårdsverket kan antalet rovdjursdödade renar grovt beräknas
till mellan 12000 och 22000 renar. Det verkliga antalet kan enligt verkets
bedömning ligga kring 17 000 renar. Av dessa är 75 % årskalvar. Ersättnings-
beloppen skall enligt förslaget fastställas efter förhandlingar mellan staten
och Svenska samernas riksförbund (SSR). Verket har emellertid som ett ex-
empel värderat renen till 1000 kr oavsett ålder och kön. Med detta exempel
blir ersättningen för renarna 17 miljoner kronor och de administrativa kost-
naderna 5,9 miljoner kronor eller totalt 22,9 miljoner kronor.

Naturvårdsverket föreslog i andra hand att det görs en modifiering av nu-
varande ersättningssystem. De renar som återfinns rovdjursdödade multipli-
ceras med en faktor, olika för vuxen ren och för kalv samt olika för bar-
markstid och under vintern, för att samtliga rovdjursdödade renar skall
kunna ersättas. För att kontroll av antalet rovdjursdödade renar skall kunna
ske, bör enligt verket anmälan ske senast dagen efter fyndet. Kontrollen av
de anmälda rovdjursdödade renarna föreslås ske genom 12 helårsanställda
och 12 tillfälligt anställda kontrollanter. Verket beräknar personalkostna-
derna till 8,4 miljoner kronor per år.

Naturvårdsverkets förslag remissbehandlades. Mot bakgrund av de in-
vändningar som framkom vid remissbehandlingen fann regeringen i prop.
1991/92:96 om vissa jordbrukspolitiska frågor, m.m. att förslaget inte kunde
läggas till grund för ett ändrat ersättningssystem. Frågan om att införa ett
nytt system för ersättning av rovdjursrivna renar behöver enligt propositio-
nen övervägas ytterligare. Det nuvarande ersättningssystemet behålls därför
tills vidare. Regeringen ansåg dock att Naturvårdsverkets förslag till kon-
trollmöjligheter borde genomföras omgående. Riksdagen godtog förslaget
(bet. 1991/92:BoU17, rskr. 1991/92:246).

Bakgrunden till regeringens ställningstagande i den nyssnämnda proposi-
tionen är följande. Svenska naturskyddsföreningen ansåg i sitt remissvar att
det är möjligt att göra tillfredsställande bedömningar av antalet rovdjur

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

162

inom avgränsade områden. Statens veterinärmedicinska anstalt ansåg där-
emot att det måste betecknas som ett vågstycke att basera ersättningen på
något så svårbestämt som närvaro av rovdjur, varför det borde övervägas att
först pröva systemet i några samebyar. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg
att det knappast är möjligt för endast 12 personer att bedriva något menings-
fullt inventeringsarbete. Länsstyrelsen i Jämtlands län ansåg att det krävs
fyra och inte två rowiltskonsulenter för inventeringsarbetet i länet. Enligt
SSR förutsätter förslaget kunskaper om rovdjuren som inte finns och enligt
förbundet kommer kostnaderna för administrationen att uppgå till mer än
hälften av det föreslagna ersättningsbeloppet.

Själv gör jag följande bedömning. Jag delar i huvudsak Naturvårdsverkets
kritik mot det nuvarande systemet för ersättning av rovdjursrivna renar. Jag
delar också Naturvårdsverkets och remissinstansernas uppfattning att alter-
nativet med modifierade regler medför ökade kostnader för kontrollverk-
samheten utan att ge någon egentlig ökad kunskap om rovdjurens utbred-
ning och det verkliga antalet rovdjursrivna renar. Det nuvarande ersätt-
ningssystemet är förenat med sådana brister att det bör ersättas med ett nytt.

Genom Naturvårdsverkets förlustundersökningar har det klarlagts att an-
talet rovdjursrivna renar överstiger det antal som anmäls återfunna. Varia-
tionerna i rovdjurstäthet mellan samebyarna förefaller dock inte återspeglas
i antalet utbetalda ersättningar. Enligt min bedömning är det emellertid i det
närmaste ogörligt att åstadkomma ett ersättningssystem som upplevs som
rättvist av alla berörda. Jag delar remissinstansernas uppfattning att det ge-
nom de föreslagna rowiltskonsulenternas verksamhet knappast är möjligt
att åstadkomma sådan kunskap om rovdj ursförekomsten att en från renägar-
nas synpunkt sett rättvis ersättning kommer att kunna lämnas. Förslaget för-
utsätter dessutom en dyrbar administration.

SSR har efter överläggningar med Naturvårdsverket intagit den stånd-
punkten att ett principbeslut bör fattas om en övergång till ett ersättningssy-
stem som baserar sig på rovdjursförekomst. Övergången bör dock ske först
vid den tidpunkt då det efter fortsatta inventeringar finns tillräcklig kunskap
om rovdjuren och deras beteendemönster liksom om renen och renskötseln.
I avvaktan på detta har SSR föreslagit att 12 % av antalet födda kalvar i varje
sameby ersätts. Som ett alternativ till denna ersättningsnorm föreslår SSR
att schablonersättningen baseras på ett genomsnitt av antalet anmälda rov-
djursrivna kalvar de senaste åren. Ersättningen skulle i det alternativet läm-
nas för det genomsnittliga antalet renar, multiplicerat med faktorn 4,8. Be-
loppet utbetalas till samebyn som fördelar det enligt renlängden eller på an-
nat sätt som byn beslutar. För vuxna renar behålls tills vidare nuvarande er-
sättningssystem. Den ersättning som lämnas till samebyn för varje återfun-
nen rovdjursriven ren skall enligt förslaget lämnas som hittills förvuxna djur.
Eftersom alla kalvar enligt förslaget ersätts och då en del av samebyersätt-
ningen utgör kompensation för renar som inte återfunnits, föreslår SSR att
samebyersättningen nedsätts till hälften för kalvarna.

Jag är för egen del inte beredd att förorda ett system som innebär
schablonersättning för rovdjursrivna renkalvar och individuell ersättning för
återfunna rovdjursrivna vuxna djur. Enligt min mening bör i stället ersätt-
ningsbeloppet baseras på de förlustsiffror som har presenterats i Naturvårds-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

163

verkets undersökningar. Ersättningen bör vidare baseras på rovdjurföre-
komst. Detta innebär att förändringar i rovdjursförekomsten skall ligga till
grund för fastställande av anslagets storlek. Jag vill i detta sammanhang un-
derstryka Naturvårdsverkets roll som faunavårdande myndighet, vilket be-
tyder att verket har att svara för en samlad bedömning av de svenska rovd-
jursstammarnas storlek. Denna bedömning, som bör göras årligen, bör ligga
till grund vid fastställandet av det totala ersättningsbeloppet.

Efter en samlad bedömning som tar skälig hänsyn till renskötselns och na-
turvårdens intressen och som dessutom utgår från att minimera administra-
tionskostnaderna föreslår jag följande. Det bör årligen avsättas en samlad
ersättningssumma som motsvarar skäligt värde för de rovdjursrivna renarna.
Som framgått av min redogörelse för Naturvårdsverkets förslag beräknas
rovdjuren svara för högst 12% av dödligheten under kalvarnas första lev-
nadsår. Hos vuxna renar bedöms den årliga förlusten orsakad av rovdjur
vara ca 2 %. Verket har grovt beräknat antalet rovdjursdödade renar till
mellan 12000 och 22000. Med utgångspunkt i de angivna procentsatserna
bedömer jag antalet rovdjursdödade renar till för närvarande knappt 20 000,
varav 16 000 är kalvar. Ersättningsbeloppet bör baseras på de nu angivna för-
lustsiffrorna. Beloppet bör få disponeras av rennäringen.

Chefen för Utbildningsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit att
ett Sameting skall införas. Jag anser att beslut om användningen av ifrågava-
rande medel bör fattas av Sametinget. Beloppet skall användas till ersättning
för rovdjursrivna renar, för åtgärder för att förebygga skador av rovdjur eller
för kostnader för extra bevakning av en renhjord vid stor rovdjursföre-
komst. Jag utgår från att ersättningen till renägare kommer att betalas ut till
resp, sameby. Inte minst av administrativa skäl bör utbetalning till enskilda
renägare från Sametinget eller från annan myndighet undvikas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har påtalat att det saknas förslag i Natur-
vårdsverkets rapport om fördelningen av ersättningen inom samebyn. Läns-
styrelsen i Norrbottens län ansåg i sitt remissyttrande över Naturvårdsver-
kets förslag att en sameby bör vara ålagd att fördela minst en tredjedel av
ersättningsbeloppet till enskilda renägare. Enligt min mening bör det emel-
lertid ankomma på varje sameby att bestämma fördelningen mellan byn och
renägarna.

Ett ersättningssystem som baserar sig på förekomsten av rovdjur och de-
ras föryngring inom en sameby har den fördelen att renägarna blir mer be-
nägna att acceptera en större rovdjursstam än i dag. Som jag tidigare redo-
gjort för anser jag att det inte ens genom rowiltskonsulenternas verksamhet
är möjligt att åstadkomma sådan kunskap om rovdjursförekomsten att en
från renägarens synpunkt rättvis ersättning kan lämnas. Det finns i dag viss
begränsad kunskap om förekomsten av rovdjur. Det är angeläget att öka
dessa kunskaper. De renskötande samerna spelar en viktig roll i detta ar-
bete. Det är angeläget att de medverkar genom att rapportera rovdjursob-
servationer till Sametinget. Sametinget ansvarar för att erforderlig informa-
tion om rovdjursförekomsten sammanställs. Länsstyrelsernas rennäringsen-
heter och naturvårdsenheter samt polisen bör också kunna bidra med ökade
kunskaper om förekomsten genom att rapportera observationer till Same-
tinget. Självfallet kan dessa uppgifter vara av mycket känslig natur och måste

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

164

då omfattas av sekretess. De regler om sekretess för uppgifter om utrot-
ningshotade djur som finns i 10 kap. sekretesslagen (1980:100) är enligt min
mening tillräckliga på denna punkt. Sametinget skall tillsammans med Na-
turvårdsverket bearbeta och redovisa dessa uppgifter. Jag förutsätter att Sa-
metinget aktivt utnyttjar den kompetens inom faunavårdens område som
finns i Naturvårdsverket och hos länsstyrelserna.

Det finns flera skäl för att låta Sametinget spela en central roll då det gäller
sammanställandet av informationen. I framtiden kommer det att vara natur-
ligt för de renskötande samerna att hålla tät kontakt med Sametinget. Det
ter sig då naturligt att de rapporterar rovdjursobservationer till sin egen
myndighet. Eftersom det föreslagna ersättningssystemet baseras på rov-
djursförekomst ligger det i de renskötande samernas intresse att redovisa
alla observationer som görs. Samtidigt är det värt att notera att om en sa-
meby skulle rapportera för hög förekomst leder det, under förutsättning att
den felaktiga rapporteringen inte uppdagades, till att denna by får för hög
ersättning på de andra byarnas bekostnad. Det ligger således i de renskö-
tande samernas eget intresse att lämna korrekta uppgifter.

Ersättningssystemets konstruktion gör att de renägande samerna upp-
muntras att redovisa alla observationer, vilket innebär att ett unikt under-
lagsmaterial finns att tillgå. Detta är av stort värde inte minst för Naturvårds-
verkets arbete med faunavården.

Naturvårdsverket har under en del av året viltspårare anställda. De utnytt-
jas främst i områden där rovdjursförekomsten upplevs som ett problem av
lokalbefolkningen. I Norrbottens län har viltinventeringar utförts av ett tio-
tal naturbevakare vid Naturvårdsverkets fjällenhet i Jokkmokk. Naturbeva-
karnas uppgift är främst att ansvara för nationalparkerna och naturreserva-
ten i länet. Under sin tjänstgöring vistas de mycket i de områden där rovdju-
ren finns. Deras kunskaper om rovdjursförekomsten kan utnyttjas bättre än
i dag. Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande över Naturvårds-
verkets förslag ansett att det är betydligt rationellare och effektivare att ut-
nyttja den fältpersonal som redan finns inom länsstyrelserna för förvalt-
ningen av nationalparker, reservat och fjälleder i området. Inventeringsar-
betet bör enligt länsstyrelsen utan större svårigheter och med viss resursför-
stärkning kunna kombineras med fältpersonalens andra uppgifter. Även ren-
ägarnas rapporter om rovdjursförekomst bör ge värdefull kunskap om rov-
djurens utbredning. Det går således att få fram åtskilliga kunskaper om rov-
djuren inom renskötselområdet. Det exakta antalet rovdjur i vaije sameby
kan dock inte anges. Länsstyrelserna har numera ett regionalt ansvar för så-
väl faunavården som rennäringen. Det bör därför ankomma på länsstyrelsen
att tillsammans med samerna intensifiera inventeringsarbetet medan Same-
tinget i samråd med Naturvårdsverket har ansvaret för att en sammanställ-
ning sker av uppgifterna om rovdjursförekomsten inom renskötselområdet.
Sammanställningen utgör beslutsunderlag för Sametingets fördelning av det
disponerade beloppet för ersättning för rovdjursrivna renar.

Sammanfattningsvis anser jag att utgångspunkten vid fördelningen av
medlen bör vara rovdjursförekomsten inom samebyarnas områden. Särskild
vikt skall läggas vid föryngringar så att rovdjurens långsiktiga överlevnad i
landet garanteras. Härigenom skapas ett rättvist ersättningssystem samtidigt

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

165

som behovet av skydd för de stora rovdjuren tillgodoses. Ett bra underlag
för medelsfördelningen är de resultat som kommer fram successivt i de på-
gående rovdjursinventeringarna. Det är angeläget att Sametinget håller en
nära kontakt med Naturvårdsverket i dessa frågor så att de nya kunskaper
som kommer fram fortlöpande kan utnyttjas i sammanhanget. Det bör an-
komma på Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket och renägar-
nas organisationer, redovisa hur medlen använts och effekten härav.

Som jag nämnt lämnas ersättning även för skador som rovdjuren orsakar
andra tamdjur. Utbetalad ersättning avser främst rovdjursrivna får. Enligt
förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. kan ersätt-
ning dessutom lämnas för skador som annat vilt åstadkommer, om det är up-
penbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som ska-
dan föranleder. De ersättningar som utbetalas avser skador förorsakade av
vilt där beståndens ringa storlek medför att jakt inte är tänkbar. Det gäller
exempelvis skador förorsakade av sälar och tranor. För skadeförebyggande
åtgärder disponerar Naturvårdsverket för innevarande budgetår 200000 kr.
I fortsättningen bör ett fast belopp anvisas för ersättning av de skador som
jag nu redogjort för. Liksom hittills bör viss del av detta belopp kunna använ-
das för skadeförebyggande åtgärder.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till de ändringar i för-
ordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur och förord-
ningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. som föranleds av
mina förslag till ändrat ersättningssystem för viltskador.

Sametinget kan tidigast inleda sitt arbete under hösten 1993. Mot bak-
grund härav, och för att ge tid till ytterligare arbete med rovdjursinvente-
ringar, bör det nya ersättningssystemet gälla från den 1 juli 1995.

2.18 Renforskningen

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

Min bedömning: Det samlade renforskningsprogram som redovisades
i den forskningspolitiska propositionen våren 1990 ger en bra grund
för en sammanhållen renforskning. Genom ett utnyttjande av de sam-
ordningsmöjligheter programmet ger kan en effektiv forskning åstad-
kommas till gagn för en nödvändig anpassning och utveckling av ren-
näringen.

Regeringen uppdrog år 1987 åt Skogs- och jordbrukets forskningsråd
(SJFR) att efter samråd med Lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksuniver-
sitet, Statens veterinärmedicinska anstalt och andra berörda organ utarbeta
ett sammanhållet program för den framtida renforskningen. Bakgrunden till
uppdraget var bl.a. den splittring och dåliga samordning som rådde på områ-
det. Uppdraget redovisades i en rapport i september 1988. I rapporten pe-
kade SJFR på behovet av både grundläggande allmän biologisk forskning
och produktionsinriktad forskning. Enligt rapporten behövdes också fördju-
pade kunskaper inom områdena växtekologi, viltekologi och skogsskötsel. I
rapporten föreslog SJFR att en fältstation för provtagning och försök upprät-

166

tas med SJFR som huvudman och Svenska samernas riksförbund som ansva-
rigt för den praktiska skötseln.

Remissinstanserna delade i huvudsak SJFR:s syn på behovet av och inne-
hållet i detta forskningsprogram.

I den forskningspolitiska propositionen våren 1990 redovisade regeringen
mot denna bakgrund ett samlat renforskningsprogram. Regeringen framhöll
särskilt behovet av FoU-insatser för att skapa underlag för en positiv utveck-
ling av rennäringen så att den kan bedrivas med rimlig ekonomisk avkast-
ning. Syftet med programmet är att stärka renforskningen, att inrikta den
mot för rennäringen angelägna frågor och att samordna de resurser som
finns på området inom forskarvärlden.

SJFR har fått ansvaret för att genomföra programmet. Som ett extra till-
skott till renforskningen anvisades som en följd av nämnda forskningspropo-
sition 1 miljon kronor. Vidare har SJFR i enlighet med intentionerna i pro-
positionen omfördelat 1 miljon kronor av befintliga medel. I dag står ca 2,2
miljoner kronor till förfogande särskilt för verksamheten. Därtill kommer
de resurser hos skilda universitet, forskningsråd och andra forskningsfinan-
sierade organ som kan utnyttjas och samordnas inom programmet. I propo-
sitionen beräknades dessutom hyresmedel för en renförsöksstation motsva-
rande en investering på högst 3 miljoner kronor.

SJFR har alltså huvudansvaret för samordningen av renforskningen. Här-
igenom kan aktualiserade forskningsprojekt utvärderas och prövas i konkur-
rens mellan forskare från olika högskolor och institutioner. Detta gynnar
renforskningen eftersom det ger en möjlighet att kvalitetsmässigt väga olika
insatser mot varandra. Rådet stöder forskningsprojekt av skilda karaktärer,
allt från kulturgeografiska till mera grundläggande om urvalsmetoder för
avelsarbetet. En stor del av de forskningsprojekt som pågår är inriktade på
bete, foder och betesekologiska frågor. I den särskilda arbetsgrupp som be-
dömer och beviljar medel till forskningsprojekt är rennäringen represente-
rad.

SJFR beslutade i maj i år att inom ramen för renforskningsprogrammet
finansiera en professur i renskötsel. Regeringen beslutade den 27 augusti
1992 att det vid SJFR får finnas en tjänst som professor i renskötsel. Sveriges
lantbruksuniversitet överväger att stödja professuren med basresurser. Rå-
det och den lantbruksvetenskapliga fakulteten vid Lantbruksuniversitetet
avser att tillsammans arbeta för att förstärka basresurserna genom bl.a.
överläggningar med andra intressenter. Professuren avses få ett nationellt
samordningsansvar för renforskningen. Detta ökar förutsättningarna för en
kvalitativt bättre renforskning och är en stimulans för nya forskningsinsatser
inom området. Inrättandet av en professur i renskötsel aktualiserar frågan
om en fältstation. SJFR, Lantbruksuniversitetet, Svenska samernas riksför-
bund och Umeå universitet kommer att behandla frågan om en eventuell
fältstation eller annan centrumbildning när professuren har tillsatts.

I sammanhanget bör även nämnas det nordiska samarbetet på renforsk-
ningens område. Sedan år 1980 finns ett särskilt nordiskt organ för renforsk-
ning (NOR) som bl.a. organiserar forskarseminarier, för register över veten-
skapliga artiklar och utger en vetenskaplig tidskrift. Verksamheten finansie-
ras med direktbidrag från Finland, Grönland, Norge och Sverige. NOR har

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

167

för avsikt att stimulera till ökat direkt projektsamarbete och har av den an-
ledningen tagit initiativ till en starkare anknytning till övrigt nordiskt samar-
bete som organiseras under Nordiska ministerrådet. Ministerrådet har i juni
i år beslutat att NOR skall knytas till Nordisk ämbetsmannakommitté för
jord- och skogsbruksfrågor inom vilken nordisk samordning sker av jord-
bruks- och skogsforskningen.

De särskilda insatser som görs och som planeras inom programmet för
renforskning ger bra grund för en sammanhållen forskning inom ämnet.
Därtill kommer de resurser som finns inom institutioner som inte uteslu-
tande är inriktade på vad som uppfattas som renforskning. Jag tänker då på
grundläggande områden som ekologisk botanik, fysiologi, mikrobiologi, ge-
netik och immunologi samt mera tillämpade delar av områdena utfodring,
veterinärmedicin och ekonomi. Genom det samordnade forskningsprogram-
met kan dessa resurser utnyttjas för renforskningens behov. Det är sålunda
viktigt att de samordningsmöjligheter som programmet ger också utnyttjas.
Endast härigenom kan en effektiv forskning åstadkommas till gagn för en
nödvändig anpassning och utveckling av rennäringen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

2.19 Prisstödet till rennäringen

Mitt förslag: Det nuvarande prisstödet till rennäringen i form av ett
fast belopp per slaktad ren ersätts med ett prisstöd som baserar sig på
slaktvikt.

Prisstöd lämnas inte till renägare som har mindre än 50 renar.

Skälen för mitt förslag: I prop. 1973:96 angående reglering av priserna på
jordbruksprodukter, m.m. föreslog regeringen att ett prisstöd till rennä-
ringen skulle införas. Med hänsyn till den stora osäkerheten om inkomstför-
hållandena inom rennäringen ansåg föredraganden att prisstödet i första
hand skulle ses som ett medel i rationaliseringsverksamheten. Detta krävde
att stödet borde utgå som ett tillägg per slaktad ren och inte per kilo. En
sådan stödform borde bidra till en bättre köns- och ålderssammansättning
på renstammen och ett rationellare slaktuttag. Det ansågs svårt att bedöma
konsekvenserna av denna form av stöd för exempelvis handeln med livdjur.
Utvecklingen skulle därför noga följas. Enligt propositionen borde det an-
komma på regeringen att ompröva frågan om stödet skall utgå per kilo.

Rennäringskommittén föreslog i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäring-
ens ekonomi att prisstödet även i fortsättningen borde utgå med ett fast
grundbelopp per slaktat djur. Dessutom borde ett förhöjt prisstöd utgå för
slakt av djur med slaktvikter under 30 kg. Regeringen föreslog emellertid i
prop. 1985/86:100 bil. 11 att de medel som anvisades över anslaget Prisstöd
till jordbruket i norra Sverige för särskilt pristillägg på renkött och i övrigt
till främjande av rennäringen i fortsättningen borde anvisas över anslaget
Främjande av rennäringen. Prisstödets storlek per ren borde i fortsättningen
bestämmas av Jordbruksnämnden och Lantbruksstyrelsen gemensamt sedan
det i de årliga överläggningarna mellan staten och rennäringen, företrädd av

168

Svenska samernas riksförbund, bestämts en ram för hur stort belopp som
får användas för pristillägg. Stödet borde enligt förslaget främja en optimal
avkastning av renhjorden. Riksdagen godtog förslaget och uttalade att pris-
stödet bör justeras årligen (bet. 1985/86:JoU13, rskr. 1985/86:165). Vid de
årliga överläggningarna mellan staten och rennäringen infördes inte något
kilorelaterat eller differentierat prisstöd. Stödet utgick således även fortsätt-
ningsvis som ett fast belopp per slaktad ren.

Riksdagen ansåg vid behandlingen av statsbudgeten för budgetåret
1989/90 att en viss eftersläpning skett i fråga om prisstödet till rennäringen
jämfört med vissa andra stödformer. Anslagskonstruktionen gav inte heller
rennäringens företrädare möjlighet att föra reella överläggningar med staten
om nivån på prisstödet. Riksdagen ansåg att det förelåg starka skäl för en
återgång till den anslagskonstruktion som gällde före budgetåret 1985/86
(bet. 1988/89:JoU12, rskr. 1988/89:156). Prisstödet till rennäringen har där-
för från budgetåret 1990/91 anvisats över ett särskilt förslagsanslag och utgått
som ett fast belopp per slaktad ren.

Nivån på prisstödet till rennäringen har höjts betydligt sedan det infördes
i början av 1970-talet. Det utgår för innevarande budgetår med 379 kr per
slaktad ren. Bidraget har fått en allt större betydelse för de totala intäkterna
för renskötseln och ger därigenom större effekter på marknaden än tidigare.

Jag anförde i budgetpropositionen 1992 under nionde huvudtitelns anslag
Främjande av rennäringen att vissa problem uppkommit med avsättningen
av renköttet. Åtgärder för ökad avsättning av renkött bör därför prioriteras
vid fördelning av det nämnda anslaget. Svenska samernas riksförbund (SSR)
har inrättat Branschrådet för renkött, där företrädare för rennäringen lik-
som företag verksamma med slakt, förädling och försäljning av renkött har
inbjudits att ingå. Branchrådet skall verka för att samordna marknadsinsat-
ser med särskild tyngdpunkt på konsumentmarknaden. Rådet avses få sär-
skilda ekonomiska medel av näringen för att kunna genomföra dessa insat-
ser. Företag skall kunna söka bidrag från rådet för sälj- och marknadsfö-
ringsinsatser med ett belopp motsvarande det företaget självt ställer upp
med.

Mot denna bakgrund anförde jag i prop. 1991/92:96 om vissa jordbrukspo-
litiska frågor, m.m. att det är angeläget att effektiva marknadsåtgärder kan
vidtas och att slakten sker på ett sådant sätt att renkött av bästa kvalitet er-
hålls. De medel som anvisas över anslaget Prisstöd till rennäringen borde
kunna användas även för dessa ändamål. Användningen av det prisstöd som
utgår för varje slaktad ren borde därför beslutas efter årliga överläggningar
mellan staten och företrädare för rennäringsutövarna. Genom överläggning-
arna kan överenskommas exempelvis att viss del av beslutat prisstöd per ren
används för marknadsföringsåtgärder eller att differentierat prisstöd utgår
beroende på hur besiktningen av renkött skett. Därigenom kan önskemålen
om en förändrad användning av prisstödet tillgodoses. Riksdagen godtog
förslaget (bet. 1991/92:BoU17, rskr. 1991/92:246). Enligt förordningen
(1986:255) om pristillägg på renkött skall pristillägget därför användas till de
stödformer som Jordbruksverket beslutar efter överläggning med SSR. Vid
dessa överläggningar har beslutats att under innevarande budgetår avsätta
15 kr av prisstödet per ren till marknadsföringsåtgärder.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

169

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att prisstödet till rennäringen årli-
gen skall justeras i enlighet med de principer som fastställs för stödet till
jordbruket i norra Sverige (senast bet. 1990/91 :JoU22, rskr. 1990/91:202). I
betänkandet (Ds 1991:80) Jordbruket i norra Sverige föreslogs emellertid att
stödet till rennäringen bör frikopplas från övrigt stöd till jordbruket i norra
Sverige. Den tekniska utformningen av uppräkningsreglerna borde lösas ge-
nom den översyn av prisstödet som pågår inom Jordbruksverket. Jag delade
i den nämnda propositionen uppfattningen att justeringen av prisstödet till
rennäringen inte skall ske enligt de principer som gäller för stödet till jord-
bruket i norra Sverige. Riksdagen hade ingen annan uppfattning i frågan
(bet. 1991/92: BoU17, rskr. 1991/92:246).

Vid övervägande om en ändrad utformning av prisstödet till rennäringen
måste bl.a. följande faktorer beaktas. Ett av de svåraste problemen för ren-
näringen har alltid varit att uppnå balans mellan renantal och betestillgång i
ett mer långsiktigt perspektiv. Renantalet har en tendens att öka så länge
betesresurserna medger detta. När betet inte längre räcker till uppstår ett
labilt läge då renhjordar är sårbara för relativt små förändringar i väderläget.
Förlusterna i dessa hjordar är allmänt sett högre och risken för svältdöd i
stor omfattning är därför stor. Renantalet har av flera orsaker ökat kraftigt
under senare år och är i stora delar av renskötselområdet mycket högt. Inte
minst för att bevara renbetesresurserna och därmed skydda de långsiktiga
produktionsförutsättningarna bör djurantalet minskas till det tillåtna antalet
i de områden där antalet djur är för högt. Brist på bete ger magra djur och
ett ökat antal djur med nedsatt kondition. Detta medför bl.a. förutom pro-
blem från djurskyddssynpunkt ökade risker för försämrad köttkvalitet. Pris-
stödet bör även mot denna bakgrund kunna användas för att dels förbättra
det allmänna lönsamhetsläget i renskötseln, dels som ett styrmedel för att
uppnå önskvärda förändringar i rennäringen. Prisstödet bör även bidra till
en ökad slakt för att uppnå en bättre balans mellan renantalet och betestill-
gången, ge en jämnare företagsstruktur, ökad avkastning och goda avsätt-
ningsmöjligheter. Prisstödet måste dessutom vara enkelt att administrera
och kontrollera.

I Norge utgör driftstillskottet en viktig del i det s.k. rendriftsavtalet. Det
primära syftet är främst att höja inkomsterna för renskötselföretagarna till
en nivå likvärdig med en industriarbetares. Den kraftiga ökningen av renan-
talet har emellertid gjort att den norska staten ställer krav på en ökad slakt
för att stöd skall kunna utgå. Samtidigt har man kopplat slaktuttagets storlek
till reninnehavet på så vis att större reninnehav kräver större procentuell
slakt för att stöd med en viss storlek skall kunna utgå. Genom denna kon-
struktion vill man uppnå, förutom en ökad slakt, även en utjämning av ren-
innehavet. En sådan konstruktion skulle för svensk del kräva en ändring av
det nuvarande administrativt enkla och snabba utbetalningsystemet efter-
som prisstödet inte kan betalas ut innan slaktsäsongen är avslutad. Det krä-
ver vidare att slakteriföretagen i sin redovisning till Jordbruksverket särskil-
jer de djur för vilka extra stöd skall utgå. Genom mitt förslag i det före-
gående (avsnitt 2.10) om inrättande av ett företagsregister och om årlig ren-
räkning (avsnitt 2.7) samt möjligheten för länsstyrelsen att kontrollera ren-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

170

räkningen, öppnas dock möjligheten för att rent praktiskt införa detta sy-
stem.

Marknadsförändringar fr.o.m. mitten av 1980-talet, som bl.a. har sam-
band med Tjernobylolyckan, samt lönsamhetsproblem för renslaktföretagen
har inneburit svårigheter att få en tillfredsställande avsättning av renkött.
Det är därför angeläget att marknadsföringsåtgärder vidtas. Som jag nyss
redogjort för har det nu införts en möjlighet att använda prisstödet till så-
dana åtgärder. En satsning på marknadsföring skulle kunna innebära att köt-
tet kan avyttras lättare och att det skapas förutsättningar för ökad slakt. Jag
vill dock betona att det är näringen själv som har ansvaret för en effektiv
avsättning av sina produkter.

Mot den bakgrund jag nu redogjort för är det önskvärt att se till att prisstö-
det inte motverkar behovet av en bättre anpassning till produktions- och
marknadsförutsättningarna.

Prisstödet till rennäringen bör så vitt möjligt stimulera till en optimal kött-
produktion inom ramen för produktionsförutsättningarna. Därmed främjas
också rennäringens långsiktiga överlevnad. Stödet bör vidare gagna en god
marknadsanpassning, inte motverka hygien- och kvalitetssträvanden samt
vara lätt att kontrollera och administrera. Det skall dessutom kunna fungera
inom ramen för de överenskommelser som Sverige kan komma att träffa
med t.ex. EG eller länderna inom GATT.

Det är nu närmare 20 år sedan prisstödet till rennäringen infördes. Stödet
har hela tiden utgått per slaktad ren. Den uttalade ambitionen att åstad-
komma ett rationellare slaktuttag har enligt min mening inte uppnåtts. Inom
många samebyar går utvecklingen i stället mot sjunkande slaktvikter och
därmed risk för sämre köttkvalitet. Denna utveckling beror på att renantalet
är för högt och ett därmed sammanhängande kraftigt betestryck.

Det nuvarande systemet innebär att kalvar och vuxna djur som har onor-
malt låg vikt och därmed också dålig kvalitet får ett särskilt högt stöd omräk-
nat per kilo medan tunga djur med hög köttkvalitet och därmed större efter-
frågan på marknaden får ett jämförelsevis mycket lågt stöd per kilo. Ren-
ägarna kan således sägas ha anpassat produktionen till prisstödets konstruk-
tion med premiering av slakt av små renar. Detta gynnar i längden vare sig
renägarna eller slakterierna. Det är enligt min mening nödvändigt att an-
passa prisstödet bättre till produktions- och marknadsförutsättningarna.

Jag anser mot den nu angivna bakgrunden att prisstödet i fortsättningen
bör utgå som ett stöd per kilo. Därigenom främjas produktionen av renar
med hög köttkvalitet eftersom detta ger renägaren bästa ekonomiska utbyte.
De små och magra renarna med lägre köttkvalitet kommer att slaktas ut ef-
tersom de upplevs som olönsamma av renägaren. Det uppkommer vidare ett
motiv för renägaren att minska sitt renantal för att få ett lägre betestryck,
vilket ger bättre slaktdjur.

Tillsammans med mitt förslag i det föregående (avsnitt 2.7) om möjlighet
att förelägga vite för att minska ett för högt renantal kommer ett kilorelate-
rat prisstöd att medverka till ett lägre renantal och ett minskat betestryck.
Detta säkerställer ett uthålligt utnyttjande av den naturresurs som renbetet
utgör.

Ett kilorelaterat prisstöd kan utgå antingen lika för alla slaktdjur eller med

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

171

olika belopp för vuxna djur, yngre djur och kalvar. Det senare alternativet
har enligt min mening övervägande fördelar. Renköttets kvalitet är bero-
ende av när renen slaktas under året. Kvaliteten är högre för de djur som
slaktas tidigt under säsongen samtidigt som slaktvikten då är något lägre än
i mitten av slaktsäsongen. Detta talar enligt min uppfattning för att pristilläg-
get kan behöva vara olika stort under olika perioder av slaktsäsongen. Jag
har nyss redogjort för hur det norska prisstödssystemet fungerar. Enligt min
uppfattning har denna konstruktion stora fördelar när det gäller att komma
till rätta med för höga renantal. Vid en övergång till ett kilorelaterat prisstöd
i Sverige bör införandet av vissa inslag i den norska konstruktionen kunna
övervägas. Som jag redogjort för kan detta emellertid inte ske innan bl.a.
det i det föregående föreslagna företagsregistret för rennäringen har inrät-
tats (avsnitt 2.10).

Som jag nyss redogjort för bör prisstödet per kilo vara olika förvuxet djur,
yngre djur och kalv. Detta medför att man vid slakten måste kunna skilja
mellan dessa kategorier. Det krävs således en klassificering av slaktkroppen.
Sådan klassificering kommer att införas den 1 juli 1993 i samband med att
möjligheterna till besiktning vid köttbesiktningsbyrå då upphör. Jag föreslår
därför att prisstödet till rennäringen övergår till ett kilorelaterat stöd den
1 juli 1993. Jag räknar med att statens kostnader för prisstödet kommer att
bli i stort sett oförändrade när det nya prisstödssystemet införs.

Regeringen har denna dag uppdragit åt Statens jordbruksverk att utarbeta
ett förslag till hur ett kilorelaterat prisstöd bör utformas. Jag avser att åter-
komma till regeringen i frågan sedan Jordbruksverket har redovisat sitt för-
slag.

En viss del av prisstödet bör även i fortsättningen kunna användas till
marknadsföring. Nivån på den del som skall användas för marknadsföring
bör som hittills fastställas vid överläggningar mellan Jordbruksverket och
Svenska samernas riksförbund.

Som framgått av min redogörelse är prisstödet ett medel i rationaliserings-
verksamheten. Det finns därför skäl att förbehålla stödet för renägare som
har renskötsel som huvudsakligt yrke och inkomstkälla. Något prisstöd bör
således inte utgå till de som närmast bedriver renskötsel som hobbyverksam-
het. Prisstöd bör därför inte lämnas till den renägare som har färre än 50
renar. En sådan förändring kan dock inte ske innan det företagsregister för
rennäringen som jag föreslagit i det föregående (avsnitt 2.10) införts.

Rennäringen och EG

Inom EG tillämpas sedan början av 1960-talet en gemensam jordbrukspoli-
tik. I princip tillåts inga nationella undantag från marknadsregleringarna
inom denna politik. De regionala åtgärder som är tillåtna bestäms dels inom
ramen för EG:s landsbygdsprogram, dels inom ramen för de särskilda stöd
som utgår till områden med sämre naturliga förutsättningar för jordbruks-
produktion. Landsbygdsprogrammet kan i korthet beskrivas så, att jordbru-
ket förväntas minska i betydelse inom landsbygdsområdena. En satsning
sker därför på annan sysselsättning och på utveckling av små och medelstora
företag. Den viktigaste stödformen inom områden med sämre naturliga för-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

172

utsättningar för jordbruksproduktion är ersättning som utgår per djur eller
arealenhet. Nivån på dessa bidrag är mycket lägre än motsvarande stöd till
exempelvis jordbruket i norra Sverige.

EG föredrar i princip generella stödformer som inte är bundna till produk-
tionen. De nuvarande interna marknadsregleringarna inom EG omfattar
inte renkött. Renköttet är redan i Sverige och i andra länder där rennäring
bedrivs en volymmässigt liten produkt. Sett i ett EG-perspektiv är dess bety-
delse ännu mindre. Stödet har mot den bakgrunden inte någon väsentlig be-
tydelse som stimulans av överskottsproduktion inom EG-marknaden. Det
är dessutom viktigt att erinra om att produktionen begränsas av tillgången
på renbete och att rennäringen anses vara en nödvändig förutsättning för den
samiska kulturen. Ett prisstöd till rennäringen i någon form borde därför i
och för sig kunna accepteras av EG.

Arbetsgruppen för översyn av jordbruket i norra Sverige har i delbetän-
kandet (Ds 1991:80) Jordbruket i norra Sverige behandlat bl.a. frågan om
förutsättningarna för ett framtida regionalt jordbruksstöd vid ett svenskt
medlemskap i EG och vid ett GATT-avtal. I detta sammanhang har arbets-
gruppen även diskuterat frågan om utformningen av pristillägget till rennä-
ringen. Arbetsgruppen anför att produktionen av renkött kan konkurrera
med annan animalisk produktion varför frågan om utformningen får bety-
delse inför ett EG-medlemskap. Arbetsgruppen har, när det gäller jordbru-
ket i norra Sverige, föreslagit att dess stödnivå skall garanteras genom ett
särskilt undantag som preciseras i medlemskapsavtalet. Ett alternativ vore
enligt arbetsgruppen att lösa frågan om rennäringen i samma undantags-
skrivning som för stödet till jordbruket i norra Sverige. Nackdelen med en
sådan lösning är att rennäringens speciella anknytning till en etnisk befolk-
ningsgrupp inte lyfts fram tillräckligt tydligt. Det finns därför enligt arbets-
gruppen starka skäl att lösa frågan om rennäringen i ett särskilt undantag vid
medlemskapsförhandlingarna där dess mycket speciella krav lyfts fram.

Rennäringen är viktig i vissa delar av norra Sverige. Den bidrar, liksom
övriga areella näringar, till att skapa ett underlag för boende och turism i
områden som annars skulle vara avfolkade. Samekulturen och dess koppling
till rennäringen är av speciell betydelse i detta sammanhang. Flera av de skäl
som har anförts för att även i fortsättningen stödja jordbruket i glesbygden
gäller också för rennäringen.

I prop. 1991/92:96 om vissa jordbrukspolitiska frågor, m.m. anförde jag
att frågorna om utformningen av stödet till jordbruket i norra Sverige när-
mare bör belysas i perspektivet av ett EG-medlemskap. Riksdagen godtog
förslaget (bet. 1991/92:JoU15, rskr. 1991/92:246). Även frågan om den fram-
tida utformningen av stödet till rennäringen bör enligt min mening övervägas
i detta sammanhang. Sådant arbete pågår i Jordbruksdepartementet. Avgö-
rande för hur stödet till rennäringen skall utformas vid ett svenskt medlem-
skap i EG blir emellertid de medlemskapsförhandlingar som planeras starta
år 1993.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

173

2.20 Rätt att ta slöjdvirke för same som inte är medlem i
sameby

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Mitt förslag: En same som utan att vara medlem i sameby i en inte
oväsentlig utsträckning ägnar sig åt samisk slöjd skall av länsstyrelsen
kunna få tillstånd att för eget behov ta slöjdvirke inom det län där
han är bosatt. Tillståndet skall gälla på renbetesfjällen, på mark inom
lappmarkerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde sta-
ten samt inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid
utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till ren-
bete.

Samerättsutredningens förslag överenstämmer i stort med mitt förslag.
Utredningen föreslår dock att rätten att ta slöjdvirke skall omfatta krono-
marken inom den del av en samebys betesområde som hör till lappmarkerna
eller renbetesfjällen. Utredningen föreslår inte något bosättningskrav.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget. Lantbruksstyrelsen
och Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att någon särskild tillståndspröv-
ning inte behövs, medan Domänverket anser att endast de som bor inom
renskötselområdet och som redan försörjer sig på slöjdandet bör ha rätt att
ta slöjdvirke.

Luleå tingsrätt anser att det bör övervägas om inte också sameslöjdarna
genom att ges medlemskap i en sameby bör kunna få tillgång även till jakten
och fisket. Same Ätnam anser att även andra nyttjanderätter bör övervägas
för slöjdande samer.

Skälen för mitt förslag: Inom de delar av betesområdet som hör till lapp-
markerna eller renbetesfjällen får enligt 17 § första stycket rennäringslagen
medlem i sameby för eget behov ta bl.a. slöjdvirke. Denna rätt gäller på
både statlig och privat mark. Inom de nyss angivna områdena gäller inte
några begränsningar i fråga om vilket slags virke som får tas till slöjdvirke.
På de delar av betesområdet som är belägna utanför lappmarkerna och ren-
betesfjällen får enligt paragrafens tredje stycke däremot endast tas torra
träd, vindfällen, skogsavfall samt tall- och grantjur. För skog som avverkas
på kronomark under statens omedelbara disposition och på mark som vid
awittring utlagts som allmänningsskog behöver enligt 20 § första stycket ren-
näringslagen någon ersättning inte lämnas. Detsamma gäller växande löv-
träd som tas inom lappmarkerna eller på renbetesfjällen. Riksdagen har ef-
ter förslag i prop. 1991/92:134 om riktlinjer för överföringen av verksamhe-
ten vid Domänverket till aktiebolagsform beslutat att statens mark ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen inte skall omfattas av bolagiseringen
(bet. 1991/92:NU33, rskr. 1991/92:351). Statens övriga markinnehav över-
låts på ett nybildat bolag. Eftersom lappmarkerna sträcker sig även nedanför
odlingsgränsen kommer en del av dessa marker att frånhändas staten. Ge-
nom ändringar i 3, 16-18, 21 och 25§§ rennäringslagen gäller från den 1 juli
1992 att med kronomark jämställs mark som före bolagiseringen utgjorde
kronomark. Efter en ändring av 17 § lagen gäller från den 1 juli 1992 vidare

174

att samebymedlem har rätt att ta slöjdvirke även inom de områden i Jämt-
lands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbete.

Om annan än samebymedlem vill ta exempelvis slöjdvirke krävs upplå-
telse av nyttjanderätt. På kronomark ovanför odlingsgränsen som står under
statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen gäller för sådana upp-
låtelser bestämmelserna i 32 § rennäringslagen. En förutsättning för upplå-
telse är att den kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Upplåtelsen
skall, i den mån den inte är att betrakta som skogsavverkning, enligt 34 §
lagen ske mot avgift. Länsstyrelsen handlägger frågor om sådana upplåtel-
ser.

Många sameslöjdare är inte medlemmar i någon sameby. De har därför
ingen given rätt att ta slöjdvirke på annans mark. Vid slöjdandet används
framför allt vrilar och rottrådar. Enligt Samerättsutredningen bör yrkesmäs-
sigt verksamma slöjdande samer kunna få tillstånd av länsstyrelsen att för
eget behov ta slöjdvirke på kronomark inom de delar av betesområdet som
hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen. Jag delar i huvudsak utredning-
ens uppfattning.

I fråga om rätten att ta slöjdvirke bör följaktligen enligt min mening ett
avsteg göras från den begränsning som gäller enligt rennäringslagen, nämli-
gen att i renskötselrätten ingående befogenhet bara får utövas av den som är
medlem i sameby. Jag har i det föregående (avsnitt 2.2) föreslagit att ren-
skötselrätten beskrivs som en rätt för den som är av samisk härkomst (same)
att enligt bestämmelserna i rennäringslagen använda mark och vatten till un-
derhåll för sig och sina renar. Kravet att föräldrar, farföräldrar eller morför-
äldrar har utövat renskötsel bortfaller alltså. Det finns efter denna föränd-
ring inte anledning att gå utanför den krets som sålunda ges renskötselrätt.
I enlighet med den beskrivningen bör den nu föreslagna rätten till slöjdvirke
förbehållas den som är same. Denna rätt är inte någon nyttjanderätt vilket
innebär bl.a. att någon avgift enligt 34 § rennäringslagen inte skall utgå.

I fråga om de områden inom vilka den särskilda rätten till slöjdvirke bör
gälla gör jag följande bedömning. Jag delar i huvudsak Samerättsutredning-
ens uppfattning att rätten bör omfatta renbetesfjällen och kronomarken
inom lappmarkerna. Som jag nyss redogjort för gäller numera att med kro-
nomark skall i vissa avseenden jämställas mark som före den 1 juli 1992 ut-
gjorde kronomark. Som jag nyss nämnt gäller vidare från detta datum att
medlem i sameby har rätt att ta slöjdvirke inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och då var
särskilt upplåtna till renbete. Det är fråga om geografiskt väl definierade om-
råden. Även rätten att ta slöjdvirke för same som inte är medlem i sameby
bör enligt min mening avse mark inom renbetesfjällen, mark inom lappmar-
kerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten liksom den
mark i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 till-
hörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Några särskilda problem
med att marken kan komma att övergå i enskild ägo förutses inte när det
gäller samebyarna och samebymedlemmarnas nyttjande av markerna. För
andra än de som aktivt deltar i renskötseln kan det, i synnerhet om markför-
säljning sker efter en tid, komma att råda osäkerhet om avgränsningen av

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

175

den mark som förut har varit kronomark och i vissa hänseenden fortsatt är
att jämföra med kronomark. För att undvika de problem som en sådan tvek-
samhet kan leda till kan ifrågasättas om rätten för annan än samebymedlem
att ta slöjdvirke borde begränsas till att avse den statliga mark som inte förs
över till det nya bolaget. Rätten för andra än samebymedlemmar att ta slöjd-
virke blir emellertid då kraftigt begränsad. Jag anser att svårigheterna att
hålla reda på markgränserna inte bör överdrivas. Som jag strax skall åter-
komma till är det fråga om bofast befolkning i området som väl känner till
de lokala förhållandena. Svårigheterna kommer vidare att minska till följd
av den redovisning rörande kronomarken som regeringen nyligen har beslu-
tat om.

Sammanfattningsvis anser jag således att den särskilda rätten att ta slöjd-
virke bör omfatta renbetesfjällen, mark inom lappmarkerna som tillhör eller
vid utgången av juni 1992 tillhörde staten samt de områden inom Jämtlands
och Kopparbergs län som vid nämnda tidpunkt tillhörde staten och var sär-
skilt upplåtna till renbete.

I likhet med Samerättsutredningen anser jag att rätten för andra än same-
bymedlemmar att ta slöjdvirke bör göras beroende av länsstyrelsens till-
stånd.

Ett tillstånd bör enligt utredningen avse kronomark inom en viss samebys
betesområde. Enligt min mening bör, inte minst av administrativa skäl, läns-
styrelsens tillstånd att ta slöjdvirke avse all mark av den nyss angivna karak-
tären inom länet. Det betyder för de två nordligaste länen mark inom lapp-
markerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten. Ett till-
stånd av Länsstyrelsen i Jämtlands län bör, utöver mark inom det egna länet,
dvs. renbetesfjällen och de särskilt upplåtna renbetesområdena, också avse
de områden som staten upplåtit för renbete i Kopparbergs län.

Enligt utredningens förslag bör även sameslöjdare som är bosatta utanför
lappmarkerna eller renbetesfjällen kunna få tillstånd att ta slöjdvirke. Efter-
som det kan förväntas en ökning av antalet slöjdande samer som är i behov
av slöjdvirke anser jag att de som bor inom renskötselområdet i första hand
bör komma i fråga när det gäller rätten att ta slöjdvirke. Som villkor för till-
stånd bör därför krävas att sökanden är bosatt inom det län där han avser att
ta slöjdvirket. För den särskilda rätten att ta slöjdvirke i Kopparbergs län
bör dock gälla att sökanden är bosatt i Jämtlands län.

Enligt Länsstyrelsen i Norrbottens län har Domänverket i brev till Luleå,
Umeå och Falu revir den 30 januari 1981 uttalat att verket inte har någon
erinran mot att även icke samebymedlemmar fritt får ta slöjdvirke på kro-
nans mark, eftersom det rör sig om små virkeskvantiteter och sameslöjden
utgör en väsentlig del av samekulturen. Lantbruksstyrelsen och Länsstyrel-
sen i Norrbottens län anser mot bakgrund härav att någon särskild tillstånds-
prövning inte behöver ske. Det är därför ett från administrativ synpunkt en-
kelt system.

Genom mitt förslag erfordras emellertid endast kontroll av att sökanden
är bosatt i länet, att han är same och att han i en inte oväsentlig utsträckning
ägnar sig åt samisk slöjd. Lagrådet har i sitt yttrande den 29 april 1992 fram-
hållit att lydelsen av 17 § andra stycket rennäringslagen i remissprotokollet
om att tillstånd endast får ges en same som ”i en inte oväsentlig utsträckning

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

176

ägnar sig åt sameslöjd” inte synes uttrycka ett längre gående krav än att verk-
samheten skall ha en sådan omfattning att den går utöver vad som utgör ren
hobbyverksamhet. Jag delar Lagrådets uppfattning att den som ägnar sig åt
sameslöjd enbart som hobby inte bör kunna påräkna tillstånd enligt bestäm-
melsen. Sökanden bör i vart fall delvis försörja sig på slöjdandet. Kravet på
försörjning får dock inte sättas så högt, åtminstone inte för den som är nyeta-
blerad som slöjdare. Den som är utbildad sameslöjdare och har lämplig ut-
rustning för slöjdandet bör enligt min mening kunna erhålla tillstånd om han
avser att tillverka sameslöjd för försäljning. Det ligger i sakens natur att slöj-
dandet i ett inledningsskede endast torde ge mycket begränsat tillskott till
försörjningen. Sameslöjdkonsulenterna torde ha sådan kännedom om länets
slöjdare att de kan bedöma om en sameslöjdares verksamhet är av sådan
omfattning att det kravet kan anses uppfyllt. Statsrådet och chefen för Ut-
bildningsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit att ett Sameting
skall inrättas. Röstlängden för val till tinget kan bli en praktisk hjälp vid kon-
trollen. Det bör vara enkelt att i röstlängden kontrollera om vederbörande
är same. Jag vill dock i detta sammanhang påpeka att det för att få länsstyrel-
sens tillstånd inte bör krävas att sökanden är svensk medborgare. Samman-
fattningsvis kan sägas att mitt förslag innebär att länsstyrelsen med små ar-
betsinsatser kan avgöra en ansökan om tillstånd att ta slöjdvirke. Länsstyrel-
sens beslut bör kunna överklagas till kammarrätten. Förslaget föranleder
ändringar i rennäringslagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

2.21 Fiskesamerna

Min bedömning: Fiskesamernas rätt till jakt och fiske kan regleras
inom ramen för nu gällande regler.

Samerättsutredningens förslag: Länsstyrelsen kan medge att same som
inte är medlem i en sameby får jaga och fiska på statens mark inom den del
av betesområdet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen, om han är
stadigvarande bosatt inom området och det med hänsyn till hans utkomst-
möjligheter där och omständigheterna i övrigt framstår som skäligt. Länssty-
relsen får även medge sådan same rätt att uppföra fiskekoja. Virke till kojan
liksom bränsle för uppvärmning får tas på den kronomark där jakten och
fisket sker.

Remissinstanserna: Remissutfallet är mycket blandat. Kammarrätten i
Sundsvall, Kammarkollegiet, Uppsala universitet och ett antal kommuner
tillstyrker förslaget i sin helhet. Några remissinstanser, däribland Luleå
tingsrätt, Domänverket och Sveriges Fiskevattenägareförbund anser att
gruppen av fiskesamer är liten och att det material utredningen presenterat
inte är tillräckligt för att motivera behovet av den föreslagna lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen anser att viss konkurrens kan uppkomma om jakten
och fisket mellan samebymedlemmarna och fiskesamerna. Avtal mellan de
berörda om fördelningen av jakten och fisket bör träffas. Svenska samernas
riksförbund (SSR) anser att samebyn och inte länsstyrelsen bör pröva vilka

177

12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

som skall få utöva jakt- och fiskerätten. En av ålder gällande sämjedelning
av bl.a. fiskevattnen bland byns medlemmar förutsätter enligt förbundet att
samma begränsningar och inbördes fördelning av jakten och fisket sker både
vad gäller samebymedlemmar och fiskesamer.

Storumans kommun anser att alla kommuninnevånare bör ha lika rätt till
jakt och fiske inom kommunen, medan Åsele kommun anser att någon skill-
nad mellan samer och övrig befolkning vad gäller jakt och fiske inte bör gö-
ras nedanför odlingsgränsen.

Skälen för min bedömning: Som framgår av min redogörelse i det före-
gående (avsnitt 2.2) har endast samer som är medlemmar i en sameby rätt
att jaga, fiska och ta slöjdvirke med stöd av rennäringslagens bestämmelser.
Jakt, fiske och slöjd bedrivs emellertid näringsmässigt inte enbart av samer
som är bymedlemmar, utan även av samer som står utanför byarna. Jag har
behandlat frågan om sameslöjdarna närmare i det föregående (avsnitt 2.20).

Samernas ursprungliga näringar var jakt och fiske. Renen kom senare att
användas som lockdjur vid jakt på vildren och som drag- och lastdjur. En
ekonomi baserad på tamrenskötsel växte fram på 1500-talet, även om jakt
och fiske var de dominerande näringarna också under denna tid. Renskötsel,
jakt och fiske kom efter hand att bedrivas inom avgränsade geografiska om-
råden för varje familj. Indelningen kom att ligga till grund för de s.k. lapp-
skattelanden, för vilka samerna betalade skatt. I uppbördslängden notera-
des för varje sjö vilka samer som bedrev fiske där. Under 1600-talet blev de
renskötande samerna nomadiserade. Åtskilliga samer blev emellertid kvar
på sina lappskatteland, där de fortsatte att bedriva jakt, fiske och ofta även
renskötsel av mer stationärt slag. Renskötscln kom så småningom att regle-
ras genom lagstiftning. Enligt den första renbeteslagen, 1886 års lag angå-
ende de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, hade alla samer rätt att
bedriva renskötsel. Alla samer hade också rätt att jaga och fiska inom vissa
områden. Bestämmelserna i 1886 års lag togs i sak oförändrade upp i 1898
års lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Genom 1928 års
lag med samma namn infördes emellertid nya bestämmelser om medlemska-
pet i lappby. Endast den same som driver renskötsel, eller har upphört att
ägna sig åt renskötsel, samt deras familjemedlemmar är medlem i lappby.
Endast den som var medlem i lappby hade med stöd av den lagen rätt att
jaga och fiska. Genom lagen utestängdes således den same som inte blev
medlem i lappbyn från rätten att utöva renskötsel, jaga och fiska med stöd
av lagen. Den nu gällande rennäringslagen bygger i nu aktuellt avseende i
allt väsentligt på 1928 års lag.

I prop. 1971:51 med förslag till rennäringslag, m.m. definieras fiskesamer
som ”vissa samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men
som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning”. De
fiskande samer som är medlemmar i sameby utan att vara verksamma inom
renskötseln torde inte betraktas som fiskesamer.

Sameutredningen lämnade i betänkandet (SOU 1975:99) Samerna i Sve-
rige, stöd åt språk och kultur, en redogörelse för fiskesamernas förhållan-
den. Utredningen använde samma definition av en fiskesame som i 1971 års
proposition. Utredningen lät bl.a. utreda fiskesamernas fiske från rättslig
synpunkt. Enligt utredningen fanns det i Norrbottens län ca 250 personer

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

178

som bedrev avsalufiske ovanför odlingsgränsen. De flesta, omkring 165, var
medlemmar i samebyar och bedrev fisket som kompletteringsnäring till ren-
näringen. Dessa samers fiskerätt grundade sig således på 25 § rennäringsla-
gen. Av återstående fiskare som bedrev avsalufiske ovanför odlingsgränsen
och som alltså inte var medlemmar i sameby utövade omkring 75 personer
fisket antingen genom enskild fiskerätt eller med stöd av avtal, t.ex. genom
upplåtelse av lantbruksnämnd på statens vatten eller genom kombinerat av-
tal om lägenhetsarrende och fiskeupplåtelse. Återstående 14 avsalufiskare
hade däremot enligt utredningens undersökning varken fiskerätt på grund
av lag eller genom avtal varför deras rätt att fiska kunde ifrågasättas. Enligt
Sameutredningens mening var det angeläget att utkomstmöjligheterna för
dessa 14 samer liksom för eventuellt andra samer i samma situation säker-
ställdes så att de kunde fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som
hittills. Utredningen föreslog att det skulle ankomma på lantbruksnämn-
derna att, i nära samråd med fiskesamerna i fråga och de samebyar inom
vilka fisket bedrivs, pröva olika vägar för att frågan skall få en från juridisk
synpunkt tillfredsställande lösning. Utredningen påpekade att enligt praxis
brukar samer som upphör med den egentliga renskötseln och övergår till att
jaga och fiska för sin försörjning i vissa fall få kvarstå som medlemmar i sa-
meby. Utredningen fann att denna praxis har fog för sig, eftersom jakt- och
fiskerätt ingår som birättighet i renskötselrätten, och att den kan vara en
framkomlig väg bland andra att lösa frågan. En annan väg att säkerställa fis-
kesamernas utkomstmöjligheter som utredningen nämnde var avgiftsfri upp-
låtelse enligt bestämmelserna i rennäringslagen. Denna möjlighet har anvi-
sats i motiven till 34 § rennäringslagen. Om det skulle uppkomma svårighe-
ter att nå en tillfredsställande lösning på någon av de nu angivna vägarna,
borde enligt utredningen lantbruksnämnden bemyndigas medge att fisket
tills vidare får bedrivas som hittills.

Föredragande statsrådet ansåg i prop. 1976/77:80 om insatser för samerna
att fiskesamerna måste tillförsäkras sådan rätt till fiske att de i mån av till-
gång på fisk kan få ungefär samma tillskott av fiske till sin försörjning som
hittills. Enligt föredragandens mening borde det vara möjligt att på de av
utredningen anvisade vägarna nå en fullt tillfredsställande lösning även för
de fiskesamer vars rätt i dag kan ifrågasättas. Det fiske det här är fråga om
bedrivs på kronans vatten varför föredraganden utgick från att också de ren-
skötande samerna kommer att medverka till att fiskesamerna får skälig del i
fisket i fjällområdena. Föredraganden var således inte beredd att föreslå en
särskild lagstiftning på området.

Det starkaste skälet för att ändra den nuvarande ordningen är enligt
Samerättsutredningen att fiskesamerna sedan urminnes tider levt och verkat
inom det samiska kärnområdet och försörjt sig på traditionella samiska nä-
ringar. Den föreslagna ändringen i rennäringslagen ger enligt utredningen
också fiskesamerna bättre möjligheter att bedriva fiske och en större trygg-
het i näringsutövningen. Det förbättrar förutsättningarna för samer att bo
kvar i fjällområdena och där kunna försörja sig på traditionella samiska nä-
ringar.

Själv gör jag följande överväganden. Som framgår av min redogörelse av
Sameutredningens betänkande (SOU 1975:99) Samerna i Sverige var det i

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

179

början av 1970-talet endast 14 fiskesamer som bedrev avsalufiske utan att ha
fiskerätt på grund av lag eller genom avtal. Samerättsutredningen har inte
gjort någon undersökning av hur stor den gruppen fiskesamer kan vara i dag.
Genom mina förslag om upplåtelse av rätt till jakt och fiske ökar möjlighe-
terna att jaga och fiska på statens mark väsentligt (avsnitt 2.14). Där föreslår
jag också att de som jagar och fiskar under vissa förutsättningar skall kunna
få rätt att uppföra koja på statens mark och ta ved till uppvärmningen av
den. Jag är av den uppfattningen att alla fiskesamer som helt eller delvis för-
sörjer sig på fiske utan några egentliga problem skall kunna beviljas upplå-
telser av länsstyrelsen. Det är dock självfallet så att en fiskare av hänsyn till
samebymedlems fiske eller av fiskevårdsskäl inte alltid kan räkna med att få
bedriva nätfiske i just den sjö han önskar.

Jag är således av den uppfattningen att möjligheterna till försörjning för
den lilla grupp fiskesamer det här är fråga om kan lösas utan särskild lagstift-
ning.

3 Ekonomiska och andra effekter av mina förslag

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

Min bedömning: För rennäringen eller andra markanvändningsin-
tressen innebär mina förslag inga negativa ekonomiska effekter. Sta-
tens eventuellt ökade kostnader kan täckas inom ramen för tillgäng-
liga medel.

Bakgrunden till min bedömning: För de renskötande samerna betyder för-
slagen som jag har lagt fram i det föregående att motstående intressen på
helt annat sätt än hittills måste ta hänsyn till de behov som renskötseln har.
Samtidigt ställer förslagen krav på att renskötseln bedrivs på ett sätt som in-
nebär en anpassning till de naturgivna förutsättningarna i fråga om bete och
ett hänsynstagande till andra markanvändningsintressen i området. Genom
ett ömsesidigt hänsynstagande och respekt för varandras behov skapas förut-
sättningar för ett smidigt samutnyttjande av renbetesmarken och därmed
också för en levande bygd.

En anpassning av renantalet till de betesförutsättningar som finns innebär
att vissa samebyar måste minska sitt renantal. Detta är givetvis positivt för
de övriga markanvändarna som på olika sätt har kunnat påvisa olägenheter.
Men även för berörda samebyar kan en minskning i detta fall vara ekono-
miskt positivt genom den förbättrade avkastningen som ett väl avvägt renan-
tal med minskad konkurrens om betet leder till.

Förslaget om rätt för annan same än den som är medlem i sameby att ta
slöjdvirke medför visst arbete för länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall emeller-
tid bara kontrollera att sökanden är bosatt i länet, att han är same och att
han till en inte oväsentlig del ägnar sig åt slöjdverksamhet. Som jag redogjort
för i det avsnittet kan den kontrollen ske snabbt och enkelt. Statens kostna-
der för kontrollen bedömer jag kunna täckas inom ramen för tillgängliga me-
del. Förslaget innebär samtidigt att sameslöjdarna på ett tryggare, enklare
och billigare sätt än i dag kan tillgodose sitt behov av slöjdmaterial. Detta

180

medför i sin tur större möjligheter för dem att öka sina inkomster och är
dessutom positivt för sysselsättningen i glesbygd.

Mitt förslag om naturvårdshänsyn vid renskötseln medför att rennäringen
åtminstone delvis på ett annat sätt än tidigare måste ta sådana hänsyn. Hän-
synen behöver dock aldrig sträcka sig så långt att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Hänsynstagandet motsvarar det som en jordbrukare eller
skogsbrukare redan i dag är skyldig att ta vid skötseln av skog resp, jord-
bruksmark. Förslaget kan innebära vissa omställningssvårigheter för rennä-
ringen men med ringa ekonomiska effekter. Statens kostnader vid genom-
förandet kommer att öka genom att föreskrifter skall utarbetas och genom
de förelägganden och förbud som kan bli aktuella.

Inte heller för övriga markanvändningsintressen bedömer jag att det kom-
mer att uppstå inkomstbortfall eller kostnadsökningar av betydelse.

Sammantaget bedömer jag sålunda att vare sig rennäringen eller andra
markanvändningsintressen i ekonomiskt hänseende drabbas negativt av
mina förslag. Inte heller kommer sysselsättningsunderlaget att försämras.

Statens kostnader vid genomförandet av mina förslag bedömer jag kunna
täckas inom ramen för tillgängliga medel. Det gäller t.ex. kostnaderna för
den kontroll av renräkningen som länsstyrelserna skall utföra. Frågan om
resurser för betesinventering bör, som jag tidigare har framhållit, beaktas
av Jordbruksverket vid de överläggningar med företrädare för samerna som
föregår fördelningen av statligt stöd till rennäringen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Jordbruksdepartementet upp-
rättats förslag till

1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

2. lag om ändring i väglagen (1971:948),

3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för Kommunikations-
departementet och förslaget under 3 i samråd med chefen för Näringsdepar-
tementet.

5 Specialmotivering

5.1 Rennäringslagen

1 §

I 1 och 2 §§ rennäringslagen anges i dess nuvarande lydelse vilka personer
som har renskötselrätt.

I den nya 1 § anges den personkrets som har renskötselrätt. För närva-
rande gäller enligt 1 § första stycket att renskötselrätt tillkommer den som
är av samisk härkomst om hans far eller mor eller någon av hans far- eller
morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Enligt andra stycket

181

kan länsstyrelsen medge även annan person av samisk härkomst renskötsel-
rätt om särskilda skäl föreligger.

I fortsättningen får alla samer renskötselrätt. Skälen till ändringen har ut-
vecklats i det föregående (avsnitt 2.2). Som anförts där finns det inte någon
allmänt accepterad definition av begreppet same i svensk lagstiftning. Det
måste därför överlämnas till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för
att någon skall anses ha styrkt sig vara same.

Med renskötselrätt avses även i fortsättningen rätten att enligt bestämmel-
serna i rennäringslagen använda mark och vatten till underhåll för renägaren
och hans renar. Uttrycket ”enligt bestämmelserna i denna lag” innebär att
utövandet begränsas av rennäringslagens bestämmelser. Det innebär också
att renskötselrätten är uttömmande reglerad i lagen.

Paragrafens första stycke har utformats efter förslag av Lagrådet med den
jämkningen att kravet på medlemskap i sameby förts till ett nytt tredje
stycke.

I det nya andra stycket slås fast att renskötselrätten tillkommer den sa-
miska befolkningen i Sverige. Det ställs dock inte något krav på svenskt
medborgarskap för att vara bärare av renskötselrätten. Som Lagrådet har
påpekat i sitt yttrande den 18 juni 1990 omfattas även andra nordiska med-
borgare som är samer av bestämmelserna i den mån de förvärvar medlem-
skap i en svensk sameby. I andra stycket finns också en grundläggande defi-
nition av renskötselrättens art och ursprung. Som framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) grundar sig samernas rättigheter vad gäller ren-
bete, jakt och fiske inte på lagstiftning eller på upplåtelse. Samernas sär-
skilda bruksrätt till renbetesmarkerna bygger på urminnes hävd. Detta för-
hållande är av så grundläggande betydelse att det bör framgå av lagtexten.

13 § 1 föreskrivs inom vilka områden renskötseln får bedrivas hela året och i
3 § 2 inom vilka områden den får bedrivas under vinterhalvåret. Ändringen
innebär att de allmänt vedertagna uttrycken ”året-runt-markerna” resp,
”vinterbetesmarkerna” förs in i lagtexten. Vidare införs benämningen ”ren-
skötselområdet” i lagtexten. Någon ändring av det område inom vilket ren-
skötsel får ske är inte avsedd.

Enligt 3 § första stycket 1 får renskötsel bedrivas hela året i Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedan-
för denna gräns på mark som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde
staten (kronomark) och renbetesland där-skogsrenskötsel av ålder bedrivs
under våren, sommaren eller hösten. Paragrafens andra stycke innehåller
vissa definitioner. Med renbetesland förstås enligt bestämmelsen mark som
vid awittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som
sådant land. I lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige, som föregick den nuvarande rennäringslagen, gjordes skillnad mel-
lan fjällrenskötselns och skogsrenskötselns rätt till betesområden. Skogssa-
merna fick enligt 3 § 1 mom. lagen uppehålla sig med sina renar hela året
inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen samt nedanför denna gräns på
mark som antingen tillhör kronan eller utgör renbetesland, ”dock att de må
uppehålla sig endast å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer un-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

182

der våren, sommaren eller hösten”. I betänkandet (SOU 1968:16) Rennä-
ringen i Sverige föreslog 1964 års Rennäringssakkunniga att rådande skillnad
i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötseln skulle avskaffas. ”Någon
väsentlig vare sig inskränkning eller utvidgning av de nuvarande rättighe-
terna, vilka lagfästs efter ingående överväganden och numera får betraktas
som hävdvunna, har inte ansetts böra vidtagas,” anförde de sakkunniga.
Rennäringssakkunnigas förslag om renskötselområdets omfattning antogs i
det väsentliga av riksdagen (prop. 1971:51, bet. 1971:JoU37). Någon diskus-
sion om ändring av områdesbestämningen förekom inte, vare sig i proposi-
tionen eller i utskottets betänkande. Bestämmelsen har i sin nuvarande ly-
delse vid tillämpningen ibland uppfattats så, att renskötsel får bedrivas hela
året på all mark nedanför odlingsgränsen som tillhör staten (bet.
1990/91:JoU22). Genom en redaktionell ändring av punkten 1 framgår kla-
rare att som villkor för att renskötseln skall få bedrivas hela året krävs, även
i fråga om kronomark, att skogsrenskötsel av ålder bedrivs där under våren,
sommaren eller hösten. Även i övrigt har några redaktionella ändringar
gjorts.

11 §

111 § anges för närvarande att medlem i sameby skall vara renskötselberätti-
gad. Uttrycket renskötselberättigad, som förekommer i nuvarande 2,11,12,
14, 85 och 86 §§, är en benämning för den som har renskötselrätt. Enligt den
nya 1 § har alla samer renskötselrätt. Det saknas därför anledning att behålla
uppdelningen i renskötselberättigade och icke renskötselberättigade samer.
Detta ord utmönstras därför ur paragrafen och ersätts i punkterna 1 och 2
med ordet same. I ett avseende får det ändrade synsättet på vem som har
renskötselrätt betydelse. Enligt nuvarande 2§ förvärvar nämligen den som
ingår äktenskap med renskötselberättigad renskötselrätt. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) anförs att renskötselrätten skall vara förbehållen
samerna och att något undantag från detta betraktelsesätt inte bör göras.
Den nuvarande 2 § slopas därför. För att den som har gift sig med en same
utan att själv vara same skall kunna bli delaktig i samebyns renskötsel bör
denne kunna antas som medlem i byn. I paragrafens tredje punkt har därför
en ändring gjorts som innebär att den som är make till en medlem i en sa-
meby eller efterlevande make till sådan medlem också är medlem i byn. I
denna egenskap får medlemmen utöva renskötselrätt i enlighet med rennä-
ringslagens bestämmelser utan att själv ha någon renskötselrätt.

Som Lagrådet har påpekat i sitt yttrande den 18 juni 1990 torde det inte
vara möjligt att analogivis utsträcka bestämmelsens tillämpning till sambo-
förhållanden.

I paragrafen har vidare några redaktionella ändringar gjorts.

12 §

I paragarafen har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot ”same”. Skälen
till ändringen har utvecklats under 11 §.

I paragrafen har vidare några redaktionella ändringar gjorts.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

183

14 §

I paragrafen har ordet ”renskötselberättigad” tagits bort. Skälen till änd-
ringen har utvecklats under 11 §. Det kommer även i fortsättningen att vara
tillåtet för en icke samisk dödsbodelägare att under begränsad tid fortsätta
en av renskötande samebymedlem bedriven renskötsel.

Lagrådet har i sitt yttrande den 18 juni 1990 påpekat att lagen inte medger
att dödsbo blir medlem i sameby. På förslag av Lagrådet har därför införts
en regel om undantag från det i 1 § införda kravet på sådant medlemskap.

15 §

I paragrafens första stycke har en redaktionell ändring gjorts.

I paragrafens andra stycke har införts en föreskrift om att hänsyn skall tas
till andra intressen när länsstyrelsen bestämmer det högsta antal renar som
får hållas på bete inom en samebys betesområde. Skälen till stadgandet har
utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7 och 2.12).

Det finns för närvarande inga bestämmelser eller uttalanden i förarbetena
om vilka faktorer som skall ligga till grund för att fastställa det högsta antal
renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Ingen kan räkna
med att kunna använda mark och vatten inom renskötselområdet för egna
ändamål utan hänsyn till andra intressen. Det går inte att närmare ange den
hänsyn som måste tas till dessa motstående intressen. Som grund för faststäl-
lande av högsta tillåtna renantal måste ligga en betesinventering för same-
byn. Den reduktion av renantalet i förhållande till betesinventeringen som
kan komma i fråga måste vara beroende av de näringar som i övrigt bedrivs
i området, liksom till naturvårdens intressen.

I paragrafens tredje stycke har en redaktionell ändring gjorts.

I paragrafens fjärde stycke, som är nytt, har införts en möjlighet för läns-
styrelsen att vid vite förelägga en sameby att följa ett beslut av länsstyrelsen
om det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.
Sådant föreläggande skall också kunna avse beslut om inskränkning i betes-
rätten.

Det ankommer på länsstyrelsen att avgöra om ett vitesföreläggande skall
meddelas. Avgörande för detta är inte enbart det förhållandet att renantalet
är för högt, utan även den omständigheten att skada eller olägenhet drabbar
tredje man. Det kan då röra sig om exempelvis en grannsameby, en mark-
ägare eller en arrendator. Även om skada för annan inte uppstår kan det i
vissa fall ändå vara befogat med ett vitesföreläggande. Ett i förhållande till
beteskapaciteten för stort renantal kan nämligen äventyra samebyns förut-
sättningar att uthålligt behålla sitt tillåtna renantal.

En sameby kan enligt 35 § första stycket bestämma hur många renar en
medlem högst får inneha. Fjärde stycket i förevarande paragraf innehåller
också möjlighet för länsstyrelsen att rikta ett vitesföreläggande mot sameby-
medlem som inte följer byns beslut i detta avseende.

17 §

I det nya andra stycket ges länsstyrelsen möjlighet att besluta att same som
inte är medlem i någon sameby får ta slöjdvirke för eget behov inom det län
där han är bosatt. För tillstånd att ta slöjdvirke inom Kopparbergs län skall
sökanden dock vara bosatt i Jämtlands län. Rätten att ta slöjdvirke begrän-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

184

sas till att avse dels renbetesfjällen och sådan mark inom lappmarkerna som
tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten, dels sådan mark i
Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde sta-
ten och var särskilt upplåten till renbete. En förutsättning för att länsstyrel-
sen skall meddela tillstånd är att sökanden är bosatt i länet och att han i en
inte oväsentlig utsträckning ägnar sig åt sameslöjd. Han skall således åtmin-
stone delvis försörja sig på slöjdandet. Lagrådet har i sitt yttrande den

29 april 1992 påpekat att lydelsen i det remitterade lagförslaget inte synes
uttrycka ett längre gående krav än att verksamheten skall ha en sådan om-
fattning att den går utöver vad som utgör ren hobbyverksamhet. På förslag
av Lagrådet har andra stycket fått en annan lydelse för att en bättre överens-
stämmelse mellan lagtext och motiv skall uppnås. Som jag anfört i den all-
männa motiveringen (avsnitt 2.20) får kravet på försörjning inte ställas för
högt, i synnerhet inte vad gäller nyetablerade slöjdare. Den som fått länssty-
relsens tillstånd att ta slöjdvirke är självfallet underkastad de begränsningar
som i fråga om rätten att avverka eller tillägna sig naturföremål kan gälla
inom områden som med stöd av naturvårdslagen avsatts som nationalpark
eller förklarats som naturreservat. Länsstyrelsens tillstånd bör gälla tills vi-
dare men kan återkallas när förutsättningarna för tillståndet inte längre före-
ligger.

Skälen till ändringen framgår i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.20).
I paragrafen har vidare några redaktionella ändringar gjorts.

26 §

Genom en ändring i första stycket inskränks regeringens möjligheter att
upphäva renskötselrätten till att avse de ändamål som avses i 2 kap. expro-
priationslagen (1972:719).

Ändringen innebär att den nuvarande möjligheten att få renskötselrätten
upphävd inte bara för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen utan
också för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt faller
bort. Detsamma gäller den nuvarande särskilda bestämmelsen om upphä-
vande av renskötselrätt inom område som väsentligen är utan betydelse för
renskötseln.

Ianspråktagande av renbetesmark för andra ändamål än renbete kan
också ske genom att frågan prövas av någon myndighet som har att ge till-
stånd till verksamheten enligt särskild lagstiftning.

Lagar som innehåller bestämmelser om prövning i särskild ordning av an-
vändningen av marken är bl.a. vattenlagen (1983:291), naturvårdslagen
(1964:822), plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948), mineralla-
gen (1991:45), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter och lagen (1902:71
s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

30 §

Paragrafens första stycke ändras så att det blir förbjudet att vid använd-
ningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln. Förbudet skärps alltså till att omfatta även andra åtgärder än så-
dana som innebär en ändrad användning av marken om de är av den angivna
karaktären. Motiven till ändringen har utvecklats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 2.4).

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

185

35 §

Enligt paragrafens första stycke kan en sameby bl.a. bestämma hur många
renar en medlem högst får ha. Redaktionella ändringar har gjorts i första
stycket.

I ett nytt andra stycke stadgas att en sameby får besluta om att undanta
visst område från medlemmarnas begagnande för jakt eller fiske under för-
utsättning att det behövs av hänsyn till jakt- eller fiskevården eller av andra
särskilda skäl. Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.15).

I det nuvarande andra stycket har en följdändring och vissa redaktionella
ändringar gjorts.

59 §

Genom ett tillägg till 59 § 2 begränsas renskötande medlems rösträtt till att
avse det antal renar som samebyn med stöd av 35 § kan ha bestämt för ho-
nom.

Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9).

I paragrafen har vidare några redaktionella ändringar gjorts.

65 §

I paragrafens första stycke har ordet ”skälig” tagits bort. Skälen till änd-
ringen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

I paragrafen har vidare några redaktionella ändringar gjorts.

65 a§

Paragrafen är ny.

I paragrafens första stycke bemyndigas regeringen, eller myndighet som
regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om den hänsyn som vid ren-
skötseln skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Be-
stämmelsen är en precisering av 65 § första stycket lagen som i sin nya lydelse
stadgar att hänsyn skall tas till andra intressen vid renskötselns utövande.
Föreskrifterna får inte vara så ingripande att pågående markanvändning av-
sevärt försvåras. Vad som avses med begreppet ”pågående markanvändning
avsevärt försvåras” har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.12).

För att föreskrifter som meddelats med stöd av första stycket skall efterle-
vas får länsstyrelsen enligt andra stycket meddela förelägganden eller för-
bud. Enligt paragrafens tredje stycke får dock ett föreläggande eller ett för-
bud meddelas först sedan det visat sig att länsstyrelsens råd och anvisningar
inte följts. Förelägganden eller förbud får dock meddelas omedelbart i
brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl.

Länsstyrelsen får enligt fjärde stycket sätta ut vite i sitt beslut om föreläg-
gande eller förbud.

Länsstyrelsens beslut får enligt 99 § överklagas hos kammarrätten. Av
101 § följer att länsstyrelsens beslut skall gälla även om beslutet överklagas.

66 §

Jag delar Lagrådets uppfattning i yttrandet den 18 juni 1990 att regeringen

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

186

har möjlighet att i verkställighetsföreskrifter ange hur en renräkning skall
genomföras. Jag har därför låtit det i lagrådsremissen föreslagna bemyndi-
gandet utgå. I paragrafens andra stycke har därför endast vissa redaktionella
ändringar gjorts.

I ett nytt tredje stycke ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga en
sameby att genomföra en sådan renräkning som avses i paragrafens första
eller andra stycke.

Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

66 a §

Paragrafen som är ny har fått sin slutliga utformning efter förslag av Lagrådet
i yttrandet den 18 juni 1990.

Enligt paragrafens första stycke skall en sameby underrätta länsstyrelsen
om tid och plats för den renräkning som byn enligt 66 § är skyldig att genom-
föra. Tjänsteman från länsstyrelsen, eller någon annan som länsstyrelsen
förordnar, har rätt att närvara vid renräkningen. Finner denna person att
samebyn inte följt föreskrifterna om hur renräkning skall gå till, får länssty-
relsen besluta om kompletterande renräkning.

För att kunna fullgöra sitt uppdrag skall den av länsstyrelsen förordnade
personen enligt andra stycket ha rätt att få tillträde till områden och anlägg-
ningar där renar hålls och att på begäran få de upplysningar och handlingar
som han kan behöva för att fullgöra sitt uppdrag.

Paragrafen har motiverats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

68 §

I paragrafens andra stycke har vissa redaktionella ändringar gjorts.

Fjärde och femte stycket är nytt.

Ett företagsregister för rennäringen skall införas. Den renlängd som enligt
paragrafens första stycke skall upprättas skall utgöra underlag för registret.
Det skall ankomma på regeringen, eller myndighet som regeringen bestäm-
mer, att meddela närmare föreskrifter om sådan användning av renlängden
och om skyldigheten att lämna renlängden samt andra uppgifter om same-
byns renskötsel till företagsregistret.

I det nya femte stycket ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga en
sameby att upprätta och fastställa renlängd och att överlämna kopia av
denna till myndighet som avses i det nya fjärde stycket.

Skälen till ändringarna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitten
2.7 och 2.10).

71 §

I paragrafens första stycke anges för närvarande att länsstyrelsen på fram-
ställning av den som lider skada eller olägenhet av någon betydelse får för-
ordna att renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom
detta område på otillåten tid skall slaktas och säljas. Stycket har ändrats så
att länsstyrelsen i stället vid vite kan förelägga samebyn att föra bort renarna.
Möjligheterna att förordna om slakt av renar har således upphört. Till följd
därav har paragrafens tredje stycke upphävts.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

187

Paragrafens andra stycke ändras så att beslut om föreläggande av vite en-
dast får meddelas om samebyn underlåter att ta hand om renarna inom skälig
tid efter anmaning.

I andra stycket har dessutom en redaktionell ändring gjorts.

Skälen till ändringarna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt
2.8.)

85 §

1 paragrafens första stycke har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot
”same”. Skälen till ändringen framgår av specialmotiveringen till 11 §.

I punkten 1 anges för närvarande att den som äger eller brukar jordbruks-
fastighet som helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet har rätt
att lämna renar i koncessionshavares vård om personen är bosatt på fastighe-
ten eller inom området. Med orden koncessionsområdet och området avses
koncessionssamebyns betesområde.

I fortsättningen skall det vara tillräckligt att någon äger eller brukar jord-
bruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens
län där koncessionsrenskötsel får bedrivas. Det skall också krävas att denne
är bosatt inom den länsdelen. Koncessionsrenskötsel bedrivs inom vissa om-
råden nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar. Med uttrycket
området i punkten 1 avses i fortsättningen denna del av Norrbottens län.
Motsvarande utvidgning har skett i punkten 2 vad beträffar rätten för tidi-
gare koncessionshavare att lämna renar i koncessionshavares vård. En förut-
varande koncessionshavare kan således lämna renar i koncessionshavares
vård i en annan koncessionssameby än där denne själv är bosatt eller har sin
jordbruksfastighet.

I punkten 3 har motsvarande ändring skett för efterlevande make eller ef-
terlevande underårigt barn till koncessionshavare eller sådan under punkten

2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet
ägde skötesrenar. Även för dessa blir det således möjligt att äga skötesrenar
om de bor inom den del av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel får
bedrivas.

Skälen till ändringarna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt
2.11).

86 §

I första stycket har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot ”annan same”.
Skälen till ändringen har utvecklats i specialmotiveringen till 11 §.

Genom en ändring i paragrafens andra stycke punkt 2 begränsas konces-
sionshavares rösträtt i frågor som avses i 59 § 2 lagen till att avse det antal
renar som länsstyrelsen bestämt för koncessionshavaren enligt 88 § första
stycket 3. Den rösträtt i samma frågor som tillkommer ägare av skötesrenar
har vidare begränsats till en röst, oavsett det antal skötesrenar som han äger.
Skälen till ändringarna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).

89 §

Paragrafen innehåller för närvarande ett stadgande om att länsstyrelsen kan
återkalla koncession eller föreskriva nya villkor.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2

Jordbruksdep.

188

I ett nytt första stycke föreskrivs att länsstyrelsen vid vite kan förelägga
koncessionssameby eller koncessionshavare att vidta rättelse om de bryter
mot villkor som gäller för verksamheten. Med villkor avses de villkor som
länsstyrelsen anger med stöd av 88 § första stycket 1-5.

Enligt 88 § första stycket 3 skall länsstyrelsen ange det högsta antal renar
som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta antal
skötesrenar som han får ta emot. Enligt 88 § andra stycket får hos en konces-
sionshavare för samma hushåll finnas högst trettio skötesrenar i vinterhjord.
Det är således fastställt hur många renar en koncessionshavare får inneha för
egen räkning liksom det högsta antal skötesrenar som ett hushåll får lämna i
en koncessionshavares vård. Därtill gäller att samebyn kan besluta att anta-
let skötesrenar skall vara lägre än det i lagen högsta tillåtna antalet. Genom
det nya första stycket har länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga kon-
cessionshavare eller skötesrenägare att minska renantalet till det tillåtna.

I det nya andra stycket ges länsstyrelsen vidare möjlighet att efter ansökan
av samebyn besluta om slakt och försäljning av övertaliga renar om inte ren-
ägaren efter anmaning själv låter minska renantalet.

Enligt det nya tredje stycket skall kostnaden för slakten och försäljningen
tas ur köpeskillingen och återstoden tillfalla renarnas ägare.

Paragrafens nuvarande första stycke får, med en redaktionell ändring,
bilda ett fjärde stycke.

Skälen till ändringarna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt
2.11).

94 §

I en ny punkt 4 föreskrivs att den som underlåter att följa ett föreläggande
eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 65 a § kan dömas
till böter om gärningen skett med uppsåt eller av oaktsamhet. En förutsätt-
ning är att föreläggandet eller förbudet inte har förenats med vite.

I paragrafen har vidare några redaktionella ändringar gjorts.

Skälen till ändringarna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt
2.12).

99 §

I ett nytt andra stycke i 17 § föreslås att länsstyrelsen ges möjlighet att under
vissa förutsättningar besluta att same som inte är medlem i sameby får ta
slöjdvirke på viss statlig mark. I den nya 65 a § får länsstyrelsen enligt para-
grafens andra stycke möjlighet att meddela förelägganden eller förbud som
behövs för att föreskrift som meddelats med stöd av 65 a § första stycket skall
efterlevas. Länsstyrelsen får vidare enligt 65 a § fjärde stycket sätta ut vite i
beslut om förelägganden eller förbud. Genom en ändring i 99 § första stycket
får länsstyrelsens beslut i dessa frågor överklagas hos kammarrätten.

Paragrafens tredje stycke ändras så att Jordbruksverkets beslut i en över-
klagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg endast får överkla-
gas av sameby. Skälet till ändringen framgår av den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.14).

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

189

Övergångsbestämmelserna

Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar enligt nuva-
rande 2§ första stycket renskötselrätt. Upplöses äktenskapet genom äkten-
skapsskillnad kan länsstyrelsen enligt andra stycket upphäva en renskötsel-
rätt som förvärvats på detta sätt, om det föreligger särskilda skäl.

Enligt den nya 1 § har alla samer renskötselrätt. Den nuvarande 2§ upp-
hävs, varför möjligheten upphör för den som inte är same att förvärva ren-
skötselrätt. Sådan person är emellertid enligt 11 § 3 medlem i sameby och har
i denna egenskap rätt att utöva renskötselrätt. Upplöses äktenskapet genom
äktenskapsskillnad upphör emellertid även medlemskapet i samebyn. För
den som före lagens ikraftträdande ingått äktenskap med renskötselberätti-
gad skall enligt övergångsbestämmelsen äldre bestämmelser gälla.

Genom en ändring i 99 § tredje stycket får Jordbruksverkets beslut i en
överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg endast över-
klagas av sameby. För beslut som har meddelats före ikraftträdandet skall
dock äldre bestämmelser tillämpas.

5.2 Väglagen

55 §

Paragrafens första stycke innehåller i sin nuvarande lydelse en bestämmelse
om vilka särskilda .rättigheter som medför rätt till ersättning till följd av vägs
byggande. Ersättningsrätt tillkommer enligt bestämmelsen innehavare av så-
dan särskild rätt till fastighet som upplåtits innan marken togs i anspråk.

Enligt det nya andra stycket i 1 § rennäringslagen grundas renskötselrätten
på urminnes hävd. Renskötselrätten är således inte upplåten, varför inneha-
vare av renskötselrätt enligt ordalydelsen i nuvarande 55 § väglagen utesluts
från ersättning. Paragrafen har därför ändrats så att rätt till ersättning före-
ligger för innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet,
såvida rätten inte upplåtits efter det att marken togs i anspråk.

5.3 Lagen om vissa torvfyndigheter

42 §

Stadgandet ändras så att även renskötselrätt räknas som särskild rätt till fas-
tighet vid tillämpningen av denna lag.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen

dels att anta förslagen till

1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

2. lag om ändring i väglagen (1971:948),

3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,

190

dels godkänna vad jag har förordat i fråga om prisstödet till ren-
näringen (avsnitt 2.19) och om ersättning för viltskador (avsnitt 2.17).
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del
av vad jag har anfört om rennäringens folkrättsliga skydd, ersättningsbe-
stämmelser, barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel, upplåtel-
ser av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen, samebyns verksamhetsområde, renforskningen och om fis-
kesamerna (avsnitten 2.5, 2.6, 2.13, 2.14, 2.16, 2.18 och 2.21).

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2
Jordbruksdep.

191

Kulturdepartementet

Utdrag ur Kulturdepartementets underprotokoll vid regeringssamman-
träde den 1 oktober 1992.

Föredragande: statsrådet Friggebo

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 3

Kulturdep.

Anmälan till proposition om samerna och
samisk kultur m.m.

Den samiska kulturen

1 Inledning

I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna har uttalats att samerna, i
egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land, intar en särskild
ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritets-
grupper. Föredraganden underströk att det därför var naturligt att andra
bedömningar tillämpades för samerna än för andra minoriteter. Detta
handlingssätt betecknades som positiv särbehandling. I detta samman-
hang tillkom ett särskilt anslag för bidrag till samisk kultur. Dessa me-
del fördelas av Samefondens kulturdelegation efter prioriteringar, som
görs av samerna själva.

En översyn av den samiska kulturens fortbestånd och utveckling på-
börjades år 1988 och slutfördes under våren 1989. Översynen resultera-
de i en rapport (Ds 1989:38) Saemien kultuvre - Same kultuvra - Sa-
misk kultur. Rapporten har remissbehandlats. En sammanställning av
remissvaren återfinns i prop. 1989/90:100 bil. 10 (s. 543-553). I enlighet
med regeringens förslag beslutade riksdagen om en ökning av anslaget
till samisk kultur med 2 816 000 kr till 5 429 000 kr, vilket innebar näs-
tan en fördubbling av medlen (prop. 1989/90:100 bil. 10, bet.
1989/90:KrU17, rskr. 1989/90:219).

Efter förslag från regeringen i forskningspropositionerna 1986/87:80
och 1989/90:90 har Samefondens kulturdelegation erhållit särskilda me-
del för samisk forskning och studiefinansiering inom forskarutbildning-
en. Medlen uppgår innevarande budgetår till sammanlagt 955 000 kr
(bet. 1986/87:KrU16, rskr. 1986/87:289 resp. bet. 1989/90:KrU23, rskr.
1989/90:334).

I enlighet med regeringens förslag i årets budgetproposition beslutade
riksdagen att anslaget Bidrag till samisk kultur räknas upp med
1 226 000 kr bl.a. för att den samiska befolkningens efterfrågan på sa-
misk teater skall kunna tillgodoses (prop. 1991/92:100 bil. 12, bet.
1991/92:KrU18, rskr. 1991/92:204).

192

2 Samisk slöjd, biblioteksservice m.m.

2.1 Sameslöjdsutredningen m.m.

En arbetsgrupp med representanter för samtliga berörda samiska orga-
nisationer och med ekonomiskt stöd från Nämnden för hemslöjdsfrågor
bildades år 1987 för att pröva förutsättningarna för att utveckla same-
slöjden. Arbetsgruppens rapport, som koncentreras på organisations-
och utbildningsfrågor, presenterade år 1989 i utredningen Sami Duodji
- Sameslöjden ett förslag till framtida organisation för den samiska slöj-
den. Förslaget innebär att en praktiskt arbetande, företagsinriktad, stif-
telse skapas. Finansieringsbehovet för denna verksamhet beräknas av ut-
redarna uppgå till 2 miljoner kronor årligen vartill kommer investe-
ringskostnader om ca 5 miljoner kronor.

I rapporten Samisk kultur konstateras att förslagen är sakligt befogade
och bör förverkligas.

2.2 Samisk biblioteksservice

I prop. 1984/85:141 om litteratur och folkbibliotek (s. 89) ansåg föredra-
gande statsrådet att länsbiblioteket i Umeå har särskilda behov av en
bibliotekskonsulent för det samiska språkområdet, men även behov av
medfinansiering av sådan konsulenttjänst.

Statens kulturråd har i en promemoria redovisat vad som skett på
området och hur situationen är i dag.

Av promemorian framgår att kulturrådet fann, med anledning av
nämnda proposition, att det behövdes en närmare analys av samernas
litteratursituation innan det var möjligt att föreslå permanenta åtgärder.
Kulturrådets analys resulterade i rapporten (1987:2) Folkbibliotekens
service till samerna i Sverige. Bl.a. redovisades att folkbibliotekens verk-
samhet för samer är nästan obefintlig. I utredningen konstaterades att
det förelåg ett behov av en samisk bibliotekskonsulent. Denne skulle
bl.a. ansvara för information, samordning och utveckling av folkbiblio-
teksverksamheten bland samerna, bevaka den samiska bokutgivningen,
samarbeta med Talboks- och punktskriftsbiblioteket om produktion av
samiska talböcker samt samarbeta med biblioteken i Rovaniemi i Fin-
land och Karasjok i Norge för bättre samverkan mellan de tre ländernas
bibliotek.

Kulturrådet har sonderat förutsättningen för den långsiktiga finansie-
ringen av den samiska bibliotekskonsulenttjänsten. För att inte försena
en igångsättning av verksamheten, har rådet dock beslutat att under en
treårsperiod svara för hela kostnaden genom att avsätta fem grundbe-
lopp per budgetår motsvarande ca 500 000 kr under perioden 1988/89-
1990/91. I avvaktan på en utvärdering av verksamheten beslöt kulturrå-
det att anslå medel för ett fjärde år, dvs. t.o.m. augusti 1992.

Prop. 1992/93: 32
Bilaga 3
Kulturdep.

193

13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

2.3 Gaaltie - samiskt konst- och kulturcentrum

I december 1988 inkom till utbildningsdepartementet en skrivelse, un-
dertecknad av bl.a. samiska organisationer, Åre kommun och landsting-
et i Jämtlands län. Av skrivelsen framgår att i den nedlagda Änge same-
skolas lokaler även i fortsättningen borde bedrivas samisk verksamhet
och då som ett samiskt konst- och kulturcentrum. Byggnadkostnaderna
m.m. beräknades till drygt 26 miljoner kronor och driftkostnaderna per
år till 4 miljoner kronor.

Min bedömning: Medel bör under kommande budgetår avsättas
för att trygga den samiska slöjdens fortlevnad och utveckling.
Medel ställs också till Sametingets förfogande för att ge tinget
möjlighet att köpa biblioteksservice.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 3

Kulturdep.

Skälen för min bedömning

Samisk slöjd

Den samiska slöjden utgör en väsentlig och levande del av de samiska
kulturyttringarna varför det är angeläget att den ges ett sådant stöd att
dess överlevnad säkras och att en utveckling av den kan ske. Same-
slöjdsutredningen har föreslagit att en särskild sameslöjdsorganisation
tillskapas och ges ett ekonomiskt stöd. Ett särskilt stöd till en sådan or-
ganisation utgör ett naturligt led i den positiva särbehandling av samisk
kultur som jag redovisat tidigare. Det bör ankomma på samerna själva
att ta ställning till formerna för uppbyggnaden av en sådan organisation.
Jag bedömer att 2 miljoner kronor skulle vara ett betydande stöd. Såda-
na medel bör handhas av Sametinget. Under tiden fr.o.m. budgetåret
1993/94 till dess att Sametinget kan träda i funktion bör medlen stå till
Samefondens kulturdelegations förfogande.

Jag utgår från att när en samisk slöjdorganisation etablerats så blir det
en naturlig uppgift för Nämnden för hemslöjdsfrågor att pröva frågan
om huvudmannaskap för de tre särskilda sameslöjdskonsulenterna.

Beträffande nödvändiga investeringar för uppbyggande av en same-
slöjdsorganisation m.m. har jag inhämtat att länsstyrelserna i berörda
län har möjligheter att med regionala projektmedel eller motsvarande
bidra till finansieringen.

Samisk biblioteksservice

Det samiska språket är viktigt för samekulturens överlevnad. Ett medel
att bevara och stärka språket är dess litteratur, en litteratur som bör va-
ra lättillgänglig via kommunernas bibliotek. Det bör vara samerna själ-
va som skall bestämma hur arbetet med att stimulera, sprida och öka
kännedomen om deras litteratur bör byggas upp. För detta ändamål har
jag beräknat 500 000 kr. Som jag tidigare har föreslagit bör medlen

194

övergångsvis ställas till Samefondens kulturdelegations förfogande. I
denna fråga har jag samrått med chefen för Utbildningsdepartementet.

Sametinget

Stöd till samisk kultur förmedlas normalt över ett särskilt anslag i stats-
budgeten och fördelas av samerna själva. Detta sker genom beslut i Sa-
mefondens kulturdelegation. När Sametinget träder i funktion bör med-
len stå till tingets förfogande.

För att ge Kulturdelegationen/Sametinget reella förutsättningar att
vidga insatserna inom det samiska kulturområdet beräknar jag, på
grundval av de nu gjorda redovisningarna, att anslaget Bidrag till samisk
kultur fr.o.m. budgetåret 1993/94 skulle behöva öka med inemot 2,5
miljoner kronor. Innan regeringen gjort ett förslag till samlad statsbud-
get är det emellertid inte möjligt att ta slutlig ställning i frågan. Jag åter-
kommer därför med förslag härom i samband med förslaget till stats-
budget för budgetåret 1993/94.

Gaaltie - samiskt konst- och kulturcentrum

Gaaltie är ett på många sätt intressant projekt men det är inte möjligt
att i dagens ekonomiska situation föreslå särskilda medel för projektet.

3 Sameradio och -TV

3.1 Skrivelse från Svenska samernas riksförbund

Svenska samernas riksförbund anför i en skrivelse i februari 1992 bl.a.
att en ny organisation för samiska medier bör etableras. En samisk eter-
medieenhet bör bildas, i vilken ingår både radio och TV. Det första ste-
get bör vara att Sameradion (inom nuvarande Riksradion) blir ett eget
distrikt, direkt underställt radiochefen. En speciell radionämnd bör ut-
ses av Sametinget med granskningsuppdrag inom det samiska program-
området. Vidare bör de samiska etermediefrågorna utredas och en tids-
plan upprättas. På sikt förespråkar Riksförbundet en samnordisk samisk
radiokanal.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 3

Kulturdep.

3.2 Rapporten Samisk kultur

Rapporten Samisk kultur behandlar bl.a. sameprogramverksamhet in-
om Sveriges Radio-företagen. I rapporten föreslås att frågan om vidgat
utrymme för samiska sändningar tas upp inför den nya avtalsperioden
för Sveriges Radio-företagen.

195

3.3 Riksdagsbeslut om den avgiftsfinansierade radio-
och TV-verksamheten

I de gällande avtalen mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-
koncernen ingår bl.a. villkor om att bolagen skall ta särskild hänsyn till
språkliga och etniska minoriteter. Vidare sägs att programmen skall ut-
formas så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig
omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolk-
ning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses.

Riksdagen beslutade den 2 juni 1992 om den avgiftsfinansierade
radio- och TV-verksamheten inför den kommande avtalsperioden 1 ja-
nuari 1993 - 31 december 1996 m.m. (prop. 1991/92:140, bet.
1991/92:KrU28, rskr. 1991/92:329). Enligt beslutet skall utgångspunkten
för statsmakternas förhållande till public service-företagen vara att rege-
ring och riksdag endast skall ange allmänna riktlinjer i fråga om public
service-företagens programverksamhet.

Programföretagens public service-uppdrag skall vara i huvudsak oför-
ändrat under avtalsperioden 1993-1996. De totala resurserna för pro-
gramföretagens service på invandrar- och minoritetsspråk skall vara
minst oförändrade i jämförelse med vad som gäller under verksamhets-
året 1992. I sammanhanget understryks - i likhet med vad som skett i
tidigare uttalanden från regering och riksdag - att det finns särskilda
skäl som motiverar programservice på samiska i större utsträckning än
vad som motiveras av samernas antal.

Under innevarande avtalsperiod har moderbolaget i koncernen ett
samordningsansvar i fråga om invandrar- och minoritetsspråk. Riks-
dagsbeslutet om avtalsperioden 1993-1996 innebär att moderbolaget
skall avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1993. Detta innebär att de tre pro-
gramföretagen Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB (bildas av
Riksradion och Lokalradion) och Sveriges Utbildningsradio AB förut-
sätts lösa det framtida samarbetet inom detta område genom överens-
kommelser sinsemellan.

Min bedömning: Förutsättningarna för samerna att genomföra
insatser på medieområdet som komplement till public service-
företagens programservice på samiska kommer att öka genom
den förbättrade mångfalden inom medieområdet.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 3

Kulturdep.

Skälen for min bedömning: Riksdagsbeslutet om den avgiftsfinansiera-
de radio- och TV-verksamheten under avtalsperioden 1993-1996 säker-
ställer enligt min uppfattning att programservice på samiska även i fort-
sättningen kommer att finnas i minst den omfattning som för närvaran-
de råder. Några detaljerade villkor om hur verksamheten skall utformas
bör inte ställas.

Svenska samernas riksförbund har föreslagit att Sameradion bör bli
ett eget distrikt. Enligt riksdagsbeslutet skall dock beslut om distriktsin-
delning ankomma på public service-företagen.

196

Redan i enlighet med nuvarande bestämmelser har föreningar möjlig-
het att sända i närradio. Ytterligare möjligheter till radiosändningar
kommer att öppnas i framtiden. I departementspromemorian (Ds
1992:22) Regler och villkor för privatradio, som sänts ut på remiss från
Kulturdepartementet, lämnas förslag om hur reklamfinansierade radio-
sändningar vid sidan av public service-företagen och närradioverksam-
heten kan etableras. Riksdagen kommer under hösten 1992 att ges möj-
lighet att ta ställning till förslag inom detta område.

Om riksdagen beslutar att möjligheterna att sända radio skall utökas
kommer även samerna att kunna dra nytta av den förbättrade mångfal-
den inom etermedieområdet.

Inom ramen för Sametinget kan den organisation som anses mest
lämplig byggas upp för att handha de samiska etermediefrågorna. För-
slagen från Svenska samernas riksförbund och rapporten Samisk kultur
föranleder i övrigt ingen åtgärd från min sida.

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
jag har anfört om samisk kultur vad gäller

1. sameslöjden,

2. biblioteksservice,

3. Gaaltie - samiskt konst- och kulturcentrum,

4. sameradio och -TV.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 3

Kulturdep.

197

Sammanfattning av Samerättsutredningens
betänkande (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga
ställning

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.1

Sammanfattning

Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större betydelse såväl natio-
nellt som internationellt när det gäller arbetet på att förbättra urbefolk-
ningars och etniska minoriteters ställning inom de stater där de har sitt
hemvist. Samerna utgör en minoritet och urbefolkning i Sverige. Det-
samma är förhållandet i våra nordiska grannländer Norge och Finland
samt i Sovjetunionen. Samerna ser sig själva som ett folk i fyra länder.

I detta betänkande redogör vi kortfattat för folkrätten, såvitt den från
nu angivna utgångspunkter kan ha betydelse för samerna. Vi presente-
rar inte några förslag nu, men folkrättens betydelse motiverar utgiv-
ningen av ett särskilt delbetänkande avsett som bakgrund till de övervä-
ganden och förslag vi senare kommer att lägga fram.

Samerna

En allmänt vedertagen definition av vem som skall räknas som same
saknas. I allmänhet anses den som same som har samiska som moders-
mål och/eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskat-
tas till mellan 45 000 och 65 000 i världen, varav 15 000-20 000 i Sveri-
ge, 4 000-5 000 i Finland, 30 000-50 000 i Norge och ca 2 000 i Sovjet-
unionen. Någon folkräkning har ej utförts i Norge och Sverige. Samer-
nas traditionella bosättningsområden är den nordliga delen av de nordi-
ska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. I dessa områden
är samerna den äldsta kända folkgruppen omnämnd redan av Tacitus
(Germania år 98 e.Kr.). Samerna är således ett av de ursprungliga fol-
ken i Norden.

Det finns olika uppfattningar om varifrån samerna kommer. Enligt
en teori som bygger på arkeologiskt material var ursamerna för 2 000 år
sedan huvudfolk i bl.a. Finland, där de sedermera av invandrande fins-
ka stammar fördrevs norrut. Här har de enligt vissa forskare smält sam-
man med ett okänt jägarfolk och blivit samer samt etablerat sig i ett om-
råde som omfattar den nordliga delen av de nordiska länderna och an-
gränsande delar av Sovjetunionen.

Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingati-
den. Under medeltiden sålde samerna skinn till nordborna och de
tvingades erlägga skatt till Sverige, Danmark - Norge och Ryssland, vil-
ka gjorde anspråk på nationell överhöghet över det traditionella samis-
ka bosättningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon
statsbildning i vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt
kring den s.k. siidan som var en sammmanslutning av familjer som flyt-
tade mellan olika jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidernas
växlingar. Senare kom siidan att arbeta med och följa en viss samman-
hållen renhjord mellan de olika årstidsbundna betesområdena.

198

Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet, då företrädes-
vis i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolonisationen växte fram träng-
des samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot sa-
mernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lapp-
land, fastlades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra kolonisa-
tionen, utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Kolonisatio-
nen uppmuntrades av staten ända fram till mitten av 1800-talet då be-
stämmelser till skydd för samerna började utfärdas. De viktigaste är be-
stämmelserna om en odlingsgräns år 1867 och den första renbeteslagen
år 1886. Syftet med odlingsgränsen var att trakterna norr och väster där-
om skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Gränsen fick emel-
lertid inte så stor betydelse. Samerna erkänns dock i dag ha sina starkas-
te rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är emellertid något an-
norlunda i Jämtland.

Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige
i renskötande och icke renskötande samer, en uppdelning som fortfa-
rande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby
får utöva rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 har ock-
så vissa andra rättigheter, t.ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga samer,
som är i klar majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter enligt gäl-
lande lag. De har haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och
många har assimilerats i det svenska samhället. Det område inom vilket
rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i sö-
der till Treriksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väster till
kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 43 samebyar.
Härtill kommer vissa områden i Norge i anslutning till riksgränsen, in-
om vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom
det nämnda svenska området finns vissa enklaver inom vilka norska sa-
mer äger rätt till renbete vintertid.

Samerna har ett eget språk, präglat av deras levnadssätt nära naturen,
t.ex. med särskilda ord för nyanser i olika naturföreteelser som svens-
kan saknar motsvarighet till. Det samiska språket inrymmer flera
”språk” eller ”dialekter”. Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att
samer från olika områden inte kan förstå varandra. Samiskan hade un-
der en lång period en svag ställning i den svenska skolan, vilket har haft
negativa konsekvenser för språket.

Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Nor-
den sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Samer-
na i de nordiska länderna samarbetar bl.a. i Nordiska samerådet vad
gäller olika samepolitiska spörsmål och i Nordiskt samiskt institut be-
träffande olika kulturfrågor. Samerna känner också stor samhörighet
med urbefolkningar i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är or-
ganiserade i ett internationellt organ, World Council of Indigenous
People (Världsrådet för urbefolkningar) i vilket samerna ingår.

Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte,
kanske främst beroende på att olika urbefolkningar lever under så skil-
da förhållanden. Gemensamt för dem är t.ex. att de fanns i ett visst om-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.1

199

råde före det att den nu dominerande befolkningen bosatte sig där och
att deras utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner
skiljer sig från den nu dominerande befolkningens.

1751 års kodicill

Riksgräsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att
skära rakt igenom de områden som samerna av ålder nyttjat. De noma-
diserande samernas sommarland kom att ligga i Norge, medan deras
vinterland låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför för-
pliktade att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas
möjligheter att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin
näring på samma sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser in-
togs i en särskild bilaga till gränstraktaten som brukar kallas lappkodi-
cillen.

Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt dokument som regle-
rar frågor om medborgarskap, rätt till land och vatten, neutralitet i krig,
intern förvaltning och rättsordning. Staterna har i kodicillen gått myck-
et långt i att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för sa-
merna och deras näringsutövning. Samerna fäster stort avseende vid
lappkodicillen som ibland kallas samernas Magna Charta.

Lappkodicillen har senare ersatts av modernare konventioner mellan
Sverige och Norge. Den nu gällande är från år 1972 och gäller i 30 år.
Kodicillen har emellertid aldrig sagts upp och kommer därför, om ing-
en ändring sker i rättsläget, att alltjämt gälla om 1972 års konvention
utlöper år 2002 utan att då bli ersatt av någon ny.

Skyddet av urbefolkningar och minoriteter

Lappkodicillen är unik genom den bredd med vilken den behandlar sa-
mernas situation. Det skydd som samerna erhöll genom lappkodicillen
har dock vissa motsvarigheter i andra staters överenskommelse med si-
na urbefolkningar och minoriteter.

Redan i början av 1500-talet började rättslärda diskutera vilka rättig-
heter som kunde tillkomma de folk som bebodde områden som kolona-
liserades av Spanien och Portugal. I den spanska lagstiftningen tillför-
säkrades urbefolkningarna så småningom rätt till marken, till inre själv-
styre m.m. Men verkligheten för de kolonaliserade folken var en annan.

I engelsk kolonisationshistoria utvecklades tidigt en fast praxis att in-
gå traktater med urbefolkningarna genom vilka dessa gav upp sin suve-
ränitet och genom vilka markköpen från urbefolkningarna reglerades.
Dessa traktater har haft stor betydelse för urbefolkningsrättens utveck-
ling, särskilt i Nordamerika.

Efter första världskriget bildades flera nya nationalstater under åbero-
pande av principen om folkens självbestämmanderätt. I många fall, då
nya stater inte kunde tillskapas, tillförsäkrades minoritetsfolk rättigheter
i särskilda traktater där Nationernas förbund stod som en slags garant.
Dessa traktater fick en sådan omfattning att man kan tala om att de till-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.1

200

sammans bildade ett särskilt minoritetsrättssystem. Vad gäller urbefolk-
ningar infördes ett s.k. mandatsystem för de områden som bedömdes ha
förutsättning att så småningom bli självständiga stater. Vidare infördes
en regel i NF-pakten enligt vilken NF:s medlemsstater ålades att säkra
rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina kolonier.

Efter andra världskriget fokuserades intresset på att stärka de enskilda
individernas fri- och rättigheter. Särbehandlingen av folkgrupper förlo-
rade under en period sin aktualitet. Inom ILO (International Labour
Organization) fortsatte emellertid arbetet med urbefolkningsfrågor, vil-
ket ledde fram till en särskild konvention år 1957, ”konventionen angå-
ende infödda och i stammar levande folkgrupper”.

Enligt konventionen har staten ett ansvar för att det genomförs ett
program som skall skydda den ifrågavarade folkgruppen och främja dess
välstånd. På sikt skall programmet syfta till att integrera folkgrupperna i
samhället. Sverige har inte ratificerat konventionen och samerna har
numera inte något önskemål om att detta skall ske.

FN:s konventioner och skydd, för mänskliga rättigheter

FN antog år 1965 en konvention om avskaffandet av alla former av ras-
diskriminering (rasdiskrimineringskonventionen) och år 1966 dels kon-
ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventio-
nen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventioner-
na finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat
dessa även för samerna viktiga konventioner.

Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att för-
hindra alla former av diskriminering på grund av bl.a. etniskt ursprung.
Samerna är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventio-
nen ålägger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Kon-
ventionsstaterna skall således vidta ”särskilda och konkreta åtgärder på
sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma
tillfredsställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill
hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likabe-
rättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande frihe-
ter”. Den positiva särbehandlingen enligt konventionen kan upphöra
först när syftet med åtgärden uppnåtts.

Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om
folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige utgör förmodligen ej
ett ”folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års kon-
vention om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett
skydd åt sådana minoriteter - folkgrupper som ej kan åberopa artikel 1.
Artikel 27 har följande lydelse:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter
skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i ge-
menskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kultur-
liv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använ-
da sitt eget språk.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 1.1

201

Artikel 27 bör enligt vår uppfattning tolkas så att den uppställer krav
på positiv särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den inne-
bär också ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbegreppet
bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsätt-
ningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare
ange vilket skydd artikel 27 ger för t.ex. rennäringen. Den torde dock i
vart fall skydda mot allvarligare ingrepp, vilka påtagligt skulle försvåra
näringens bedrivande. Artikel 27 kan möjligen också tolkas som ett stöd
för att viss kulturell autonomi tillkommer minoriteten.

Våra slutsatser

Det svenska samhället erkänner samerna som minoritet och urbefolk-
ning. Enligt svensk grundlag skall bl.a. etniska minoriteters möjligheter
att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt
förarbetena till stadgandet skall kulturbegreppet även innefatta samer-
nas renskötsel.

Den svenska officiella inställningen till samerna strider inte mot Sve-
riges folkrättsliga åtaganden såvitt vi kan bedöma på det material som vi
redovisar i betänkandet. Det måste emellertid understrykas att det inte
går att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t.ex. när det
gäller skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är
under utveckling. Härtill kommer att folkrätten, i vart fall vad gäller de
s.k. människorättskonventionerna, enligt vedertagen praxis är föremål
för en mera dynamisk tolkningsmetod än som är brukligt för den natio-
nella rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika interna-
tionella sammanhang och den pågående utvecklingen av ”urbefolk-
ningsrätten” måste givetvis följas med uppmärksamhet från svensk sida.
De förslag som vi senare kommer att redovisa kommer att grundas bl.a.
på gällande folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och mino-
riteter. Den samtida folkrättens innehåll, enligt de olika konventioner
till vilka Sverige gett sin anslutning, får en särskild betydelse för Sverige
när den sammanställs med de förpliktelser Sverige erkänt sig ha gent-
emot samerna alltsedan tillkomsten av 1751 års kodicill.

Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har för-
pliktelser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från såda-
na ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens
fortbestånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändiga re-
surser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det
sagda kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det
måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och
regionalt.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.1

202

Sammanfattning av Samerättsutredningens
betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting
såvitt avser frågor rörande grundlagsbestämmelse,
samelag och sameting

Samernas särskilda behov som urbefolkning

Vi har från olika utgångspunkter sökt klarlägga de särskilda behov som
kan härledas till samernas ställning som urbefolkning och funnit att de
grundläggande behoven är följande.

• Stöd åt den samiska kulturen och det samiska språket.

• Tryggad tillgång till mark och vatten för de samiska näringarna.

• Inflytande i den beslutsprocess som rör samerna och deras sam-
fundsliv.

Dessa samernas grundläggande behov som urbefolkning är utgångs-
punkterna för våra överväganden och förslag i betänkandet.

Ett grundlagsstadgande

Vi föreslår att samernas särskilda ställning som etnisk minoritet
och urbefolkning i Sverige markeras i regeringsformen.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

I 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen sägs att etniska, språkliga
och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv bör främjas. Samerna utgör en sådan minoritet
som omfattas av bestämmelsen. Emellertid intar de som ursprunglig be-
folkning i sitt eget land en särskild ställning bland minoriteterna. Enligt
ett enhälligt uttalande av riksdagen (jfr KrU 1976/77:43 och rskr. 289)
medför denna omständighet att det vid utbyggnaden av samhällets stöd
till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de
som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska sam-
hället. Vi anser att Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna
motiverar att samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter
markeras genom ett tillägg till den nämnda bestämmelsen i regerings-
formen.

En samelag

Vi föreslår en särskild lag om samiska förhållanden, en samelag.
Denna lag innehåller bestämmelser om främjande av samiskt
kultur- och samfundsliv, främst genom att ett representativt,
folkvalt samiskt organ - ett sameting - inrättas.

Samernas ställning som urbefolkning och etnisk minoritet i Sverige
skyddas till viss del av bestämmelser i olika lagar och förordningar. Des-
sa tar emellertid endast sikte på speciella förhållanden och särskilda

203

sektorer av samhällslivet. Övergripande bestämmelser om skydd för sa-
miskt kultur- och samfundsliv saknas. Vi föreslår därför en samelag
med vissa övergripande bestämmelser. Alla bestämmelser om samiska
förhållanden kan emellertid inte samlas i en lag. Specialregleringar
måste även i fortsättningen återfinnas i särskilda författningar.

Vi föreslår att samelagen inleds med en statusbestämmelse i vilken an-
ges att samerna är en urbefolkning och etnisk minoritet i Sverige. I be-
stämmelsen redovisas vidare de förhållanden som främst ger uttryck åt
den samiska folkgruppens identitet, nämligen den egna kulturen, som
bl.a. innefattar det egna språket och de egna näringarna.

I lagen bör också fastslås den skyldighet till positiv särbehandling
gentemot samerna som åligger samhället på grund av Sveriges folkrätts-
liga åtaganden. Vi har i vårt folkrättsbetänkande redovisat vad den posi-
tiva särbehandlingen enligt folkrätten kan kräva, omfattningen av det
stöd som förutsetts etc. Vi vill i första hand hänvisa till betänkandet.
Sammanfattningsvis uttalades bl.a. (s. 166):

Sverige måste alltså sörja för att nödvändiga resurser tryggas för
den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Detta måste be-
aktas i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också be-
aktas inom förvaltning och administration, centralt och regionalt.

Vi föreslår en bestämmelse enligt vilken det åligger myndigheterna att
tillse att samernas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur främ-
jas. Det yttersta ansvaret härvidlag bör ligga på staten.

Huvuddelen av den föreslagna samelagen upptar bestämmelser om det
samiska folkvalda organ, sametinget, som vi föreslår skall inrättas.

En samedefinition

Vi föreslår att samelagen skall innehålla en definition enligt vil-
ken i lagen med same avses den som anser sig vara same och
som gör sannolikt

1 att han lärt sig samiska som första språk,

2 att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldar lärt sig
samiska som första språk eller

3 att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i röst-
längd till sametinget.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

Inrättandet av ett sameting förutsätter att det i lag definieras vem som
är att anse som same. Det finns i dag ingen allmänt godtagen definition.
Vårt förslag ansluter till de norska och finländska definitionerna. För-
slaget bygger på ett subjektivt kriterium - personen skall själv uppfatta
sig som same - och ett objektivt kriterium - anknytningen till det sami-
ska språket. Det bör noteras att definitionen i princip endast gäller vid
tillämpning av samelagen.

204

Ett sameting

Vi föreslår att det inrättas ett folkvalt samiskt organ, ett same-
ting, som kan företräda det samiska folket i Sverige i olika sam-
manhang.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

1 Behovet av ett sameting

Samerna har i dag starka organisationer som kan företräda de samiska
intressena i olika sammanhang. Trots detta finns det flera skäl som talar
för att ett representativt folkvalt samiskt organ inrättas. Vi har samman-
fattat vår uppfattning om behovet i följande åtta punkter.

1  Ett representativt folkvalt samiskt organ med offentligrättslig ställ-
ning innebär ett erkännande av samernas status som ett eget folk.

2 Samerna har folkrättsligt stöd för att själva få bestämma över sin
kulturella och därmed i viss mån näringsmässiga utveckling. Detta för-
utsätter en viss grad av autonomi och ett organ där denna kan utövas.

3 Samerna i Sverige behöver ett gemensamt organ för att behandla sa-
mefrågor och för att utforma samepolitiken. Det bidrar till en enhetlig
samisk syn på olika frågor och stimulerar debatten såväl bland samerna
som i samhället i övrigt.

4 En övergripande bevakning av samiska rättigheter till mark och
vatten förutsätter ett särskilt organ som kan medverka i samhällsplane-
ringen och se till att samiska intressen beaktas.

5 I kontakten med myndigheter och andra är det en fördel för sa-
merna om de företräds av ett organ som är representativt för hela den sa-
miska befolkningen. Det är också en fördel för myndigheterna som där-
igenom kan utgå från att de besked de får från samerna verkligen ut-
trycker det samiska folkets vilja.

6 Ett folkvalt samiskt organ bidrar till en ökad identitetskänsla och
känsla av gemenskap hos samerna. Detta kan t.ex. leda till ökad aktivi-
tet och stimulans i sameföreningarna.

7 I ett nordiskt perspektiv finns starka skäl för att inrätta ett svenskt
samiskt folkvalt organ, eftersom ett sådant organ redan finns i Finland
och beslutats i Norge. Sådana nationella organ är av avgörande betydel-
se för Nordiska samerådets ställning.

8 Ett samiskt organ kan på ett positivt sätt bidra till ett ökat intresse
för samiska frågor bland allmänheten och hos massmedia.

205

2 Sametingets uppgifter

Vi föreslår att sametinget skall verka för att samiskt kultur- och
samfundsliv bevaras och utvecklas. Till sametingets uppgifter fö-
reslås höra att

1 besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur
samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt
av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogan-
de,

2 medverka i samhällsplaneringen och beakta att samiska be-
hov tillgodoses samt särskilt tillse att rennäringens intressen be-
aktas vid utnyttjandet av mark och vatten,

3 informera om samiska förhållanden och samernas ställning
i samhället,

4 ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främ-
jar samisk kultur samt

5 samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och
yttra sig i frågor som berör samiska intressen.

Vi föreslår vidare att sametinget skall utse de samiska ledamö-
terna i samefondens styrelse och i sameskolstyrelsen och däri-
bland ordförandena och vice ordförandena.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

I våra direktiv framhålls att ett nytt samiskt organ inte bör tilläggas
några konstitutionella befogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstift-
ningsfrågor. En sådan ordning skulle komma i strid med de principer
som regeringsformen bygger på. Inte heller bör enligt direktiven någon
ordning med vetorätt vad gäller förvaltningsbeslut införas.

Det har varit vår utgångspunkt att inom de ramar som direktiven ger
stärka det samiska inflytandet i den beslutsprocess som rör samerna och
det samiska samfundslivet.

Det finns, som vi redovisat i vårt första betänkande, folkrättsligt stöd
för att samerna har rätt till ”kulturell autonomi”. Det är därför rimligt
att sametinget får ansvara för de samiska kulturfrågorna.

Sedan år 1971 är det framför allt samefonden och dess kulturdelega-
tion som har ansvaret för fördelningen av medel till samekulturen.

Ur samefonden utgår medel för att främja och stödja rennäringen,
den samiska kulturen och de samiska organisationerna. Regeringen fast-
ställer efter förslag av samefondens styrelse det belopp som får utgå ur
samefonden.

Samefondens kulturdelegation beslutar om hur samefondens medel
till samisk kultur och samiska organisationer skall fördelas. Kulturdele-
gationen fördelar därutöver statens bidrag till samisk kultur.

Samefonden är en statlig myndighet. Fondens styrelse består av sex le-
damöter som regeringen utser. Tre av ledamöterna skall utses efter för-
slag av de samiska organisationerna. Samefondens kulturdelegation be-
står av tre ledamöter, varav två sameföreträdare.

206

Vi finner det naturligt att det läggs på sametinget att utse de tre samis-
ka ledamöterna i samefondens styrelse liksom att bland dem utse ordfö-
randen och vice ordföranden. Härigenom får samerna det avgörande in-
flytandet i fondens styrelse och ett ökat ansvar för medlens användning.

Enligt vår mening bör sametinget överta ansvaret för fördelningen av
de medel som utgår ur samefonden till samisk kultur och samiska orga-
nisationer samt för statens bidrag till samisk kultur. Härmed följer ett
övergripande ansvar för stödet till samiska organisationer för olika ytt-
ringar av samiskt kulturliv, t.ex. teater, musik, litteratur, massmedia,
bibliotek, konst, sameslöjd, museer, kulturminnesvård, språkvård och
utställningsverksamhet.

Sametingets ansvar för de samiska kulturfrågorna skall naturligtvis in-
te begränsas till beslut i frågor om medelsfördelningen. Sametinget bör
också genom offensiva åtgärder verka för ett stärkande av samekulturen.
Vi föreslår att det särskilt stadgas i samelagen att tinget har till uppgift
att ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar samisk
kultur. Det bör vidare vara en uppgift för sametinget att samverka med
andra myndigheter och samhällsorgan inom kulturområdet och yttra
sig i frågor som rör den samiska kulturen.

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att samerna, så länge de själva
önskar detta, skall ha tillgång till två likvärdiga utbildningsalternativ på
det obligatoriska skolstadiet, sameskola och grundskola.

Sameskolorna leds av en särskild sameskolstyrelse vars kansli är för-
lagt till Jokkmokk. Sameskolstyrelsen består enligt sameskolförordning-
en av nio av regeringen utsedda ledamöter, varav fem företräder samer-
na.

Sametinget bör enligt vår mening ha ett visst inflytande över de för sa-
merna så betydelsefulla utbildningsfrågorna. Vi föreslår därför att de sa-
miska representanterna i sameskolstyrelsen, bland dem ordföranden, ut-
ses av sametinget.

Det bör påpekas att sametinget som myndighet med särskilda insikter
i samiska förhållanden givetvis bör få en central roll i arbetet med att
utforma den samiska utbildningen i framtiden.

De klarlägganden rörande renskötselrättens rättsliga natur som skett
genom högsta domstolens (HD:s) dom i det s.k. skattefjällsmålet (NJA
1981 s. 1) - som inte förelåg då rennäringslagen antogs - samt de för-
pliktelser för svenska staten som följer av Sveriges folkrättsliga åtagan-
den utgör sammantaget omständigheter som leder till slutsatsen att sa-
merna bör tillerkännas en starkare ställning än hittills i frågor som rör
användningen av mark och vatten.

Det kan ske dels genom särskilda skyddsregler i lagstiftningen, dels ge-
nom inflytande för samiska organ i beslutsprocessen.

Vi föreslår i kap. 10 en rad regler för att stärka rennäringens ställ-
ning. Sametinget föreslås härvid få en betydelsefull roll.

Enligt vårt förslag får större skogsavverkningar och skogsavverkningar
i för rennäringen särskilt känsliga områden inte göras inom åretrunt-
markerna utan samebyns medgivande, såvida inte skogsvårdsstyrelsen

Prop. 1992/93:32

Bilaga 1.2.1

207

ger tillstånd till avverkningen. Skogsvårdsstyrelsen måste enligt förslaget
inhämta yttrande från sametinget innan tillståndsärende avgörs. Med
hänsyn till ärendets brådskande natur blir det som regel styrelsen som
får yttra sig för sametingets räkning. Sametinget får sålunda rollen som
obligatorisk remissinstans. Med den särskilda sakkunskap som same-
tinget kommer att besitta i frågor som rör rennäringens förhållanden
och villkor kommer givetvis sametingets synpunkter att väga tungt vid
handläggningen av tillståndsärendet.

Vi föreslår vidare att yttranden i vissa fall skall inhämtas från same-
tinget i samband med fastställande av detaljplan och vid upplåtelser på
statens marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Det bör även i övrigt vara en uppgift för sametinget att medverka i
samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov tillgodoses vad gäller
tillgång till mark och vatten för de samiska näringarna. Det bör därvid
särskilt åligga sametinget att se till att rennäringens intresse beaktas vid
utnyttjandet av mark och vatten.

Statliga och kommunala myndigheter skall enligt vårt förslag kunna
samråda med sametinget i alla frågor som i något avseende berör samis-
ka intressen. Sametinget skall också kunna vara remissinstans och avge
yttranden i ärenden av olika slag. Det är dock viktigt att sametinget ock-
så tar egna initiativ och väcker frågor.

Samerna har representanter i olika statliga myndigheter och organ. I
vissa fall bör dessa kunna utses av sametinget. I övriga fall bör de utses
av regeringen efter förslag från sametinget.

Vi vill betona att sametingets arbetsuppgifter inte kan anses givna en
gång för alla. Det är som vi ser saken rimligt att sametinget på sikt får
ett utökat ansvarsområde. Ett sådant område kan vara handläggningen
av jakt- och fiskeupplåtelser på statens marker ovan odlingsgränsen och
på renbetesfjällen.

3 Sametingets organisation m.m.

Sametingets högsta organ, fullmäktigeförsamlingen, skall enligt vårt för-
slag bestå av 31 ledamöter, dvs. lika många som de minsta kommuner-
nas fullmäktigeförsamlingar. Den bör ha minst två ordinarie samman-
träden per år och då utse bl.a. ledamöter i nämnder och styrelser samt
anta budget. Den bör också fastlägga de övergripande riktlinjerna för
verksamheten.

Den löpande verksamheten bör skötas av en styrelse som utses av sa-
metinget. Styrelsen skall enligt vårt förslag bereda och yttra sig i ären-
den som skall handläggas av sametinget. Styrelsen skall också handha
den ekonomiska förvaltningen. Den skall vidare verkställa sametingets
beslut och i övrigt fullgöra de uppdrag som sametinget ger.

Styrelsen bör bestå av sju till nio ledamöter. Det är lämpligt att styrel-
sen utses bland fullmäktigeförsamlingens ledamöter.

Sametinget bör i övrigt tillsätta de nämnder som behövs för bered-
ning, förvaltning och verkställighet. Sådana nämnder kan t.ex. vara nä-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

208

ringsnämnd, kulturnämnd och språknämnd. Sametinget kan också be-
höva en särskild valberedning.

Ett annat organ som enligt vårt förslag tillsätts av sametinget är den
centrala valnämnden. Denna har till uppgift att organisera valet till sa-
metinget.

Behovet av en särskild central valnämnd följer av förslaget att samer-
na själva får huvudansvaret för valet till sametinget. I flera frågor måste
emellertid den centrala valnämnden samråda med centrala valmyndig-
heten, dvs. riksskatteverket.

Den centrala valnämnden utser i sin tur regionala valnämnder, en för
varje valkrets.

Vad gäller utformningen av kansliorganisationen torde man kunna
räkna med att det behövs en kanslichef, en ekonomichef, två handlägga-
re för näringsfrågor, två handläggare för kultur- och språkfrågor, två
kanslibiträdestjänster och en tjänst som översättare och tolk, dvs. tillho-
pa nio tjänster.

Såväl från samiska utgångspunkter som från mera allmänt samhälleli-
ga är det en fördel att ge sametinget rollen av statlig myndighet. De fö-
reskrifter som reglerar verksamheten i statliga myndigheter blir således
tillämpliga på sametinget.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

4 Valet till sametinget

Vi föreslår bl.a.

• att sametingets ledamöter skall väljas av de i Sverige bosatta
samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem,

•  att Sverige indelas i sex valkretsar för valet till sametinget,

•  att val till sametinget hålls vart tredje år samtidigt med va-
let till kyrkofullmäktige samt

• att valet i huvudsak skall skötas av samerna själva.

Vår utgångspunkt har varit att sametinget skall vara representativt för
hela den samiska folkgruppen i Sverige och att det skall väljas i demo-
kratisk ordning. Vi har försökt att göra valsystemet så enkelt som möj-
ligt. I flera avseenden har vi haft de svenska kommunalvalsbestämmel-
sema som förebild.

För att tillgodose olika landsdelars representation bör landet delas in i
valkretsar. Valkretsindelningen bör av administrativa skäl följa läns-
gränser och, i Norrbottens län, kommungränser. Valkretsarna bör vida-
re vara ungefär lika stora vad gäller antalet samer. Valkretsarna bör
slutligen anpassas till de samiska regioner som kan urskiljas med hän-
syn till näringsutövning, dialekter m.m. En särskild sydlig valkrets be-
hövs för de samer som har lämnat de samiska kärnområdena. Vi före-
slår sex valkretsar:

1 Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kom-
muner,

2 Bodens, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner,

209

14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

3 Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner,

4 Västerbottens län,

5 Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt

6 övriga riket.

Antalet ledamöter per valkrets bör vara minst två för att den lokala
förankringen skall säkerställas.

Vi föreslår ett proportionellt valsystem. Proportionella val förutsätter
i princip listor med kandidater som sätts upp av partier. Partibildningar
i egentlig mening finns emellertid inte bland samerna. Däremot finns
riksorganisationerna som har program som i vissa avseenden påminner
om politiska partiers. Det nya organet bör dock för att kunna represen-
tera alla samer vara så uppbyggt att även mindre samiska sammanslut-
ningar skall kunna nominera sina kandidater. Vi föreslår dock att en
valsedel måste uppta minst tre namn.

Vi föreslår inga ”bostadsband”. En kandidat har alltså rätt att ställa
upp i vilken valkrets som helst. Däremot föreslås han få ställa upp i ba-
ra en valkrets. Detta sammanhänger med att vi inte vill införa någon
form av partiregistrering. Till skillnad från vad som gäller i allmänna
val får en kandidat därför ställa upp på endast en valsedel. Detta under-
lättar givetvis sammanräkningen och mandatfördelningen. En konse-
kvens av detta synsätt blir att vi inte föreslår utjämningsmandat i någon
form.

Vid fördelningen av mandaten bör den s.k. jämkade uddatalsmetoden
med 1,4 som första divisor tillämpas. Varje valsedel får härvid räknas
som ”parti”.

Vi föreslår att sametinget skall väljas vid samma tidpunkt som kyrko-
fullmäktige väljs, dvs. den tredje söndagen i oktober. Mandatperioden
för ledamöterna i sametinget blir alltså tre år.

Den som vill rösta vid valet till sametinget måste anmäla sig till same-
valnämnden i sin valkrets. Samevalnämnden skall ta ställning till om
den som anmält sig bör tas upp i röstlängden. Det inbegriper bl.a. en
bedömning av om han är att anse som same. Samevalnämndens beslut
kan överklagas till den centrala valnämnden, som upprättar sameröst-
längden. Den som blivit upptagen i röstlängden behöver inte anmäla sig
till samevalnämnden vid efterföljande val.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.1

210

Samerättsutredningens förslag till lag om ändring av Prop. 1992/93:32
regeringsformen                                           Bilaga 1.2.2

F örfattningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § regeringsformen1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika
värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall va-
ra grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt
åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning
samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnads-
miljö.

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande in-
om samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och
kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familje-
liv.

Etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behål-
la och utveckla ett eget kultur-
och samfundsliv bör främjas.

Etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behål-
la och utveckla ett eget kultur-
och samfundsliv bör främjas. Sa-
merna intar härvid i egenskap av
urbefolkning en särskild ställning.

Ändringen i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1992.

1 Omtryckt 1988:1444.

211

Samerättsutredningens förslag till samelag

2 Förslag till

Samelag

Härigenom föreskrivs följande.

1 Kap. Inledande bestämmelser

1 § Samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Sa-
merna har en egen kultur, med ett eget språk och egna näringar.

2 § Staten har det yttersta ansvaret för att samernas möjligheter att be-
hålla och utveckla sin kultur främjas.

I samefonden finns medel för samiska ändamål.

Om rennäringen finns bestämmelser i rennäringslagen (1971:437).

Om rätten att fullgöra skolplikt i sameskolan finns bestämmelser i
skollagen (1985:1100).

3 § Samerna företräds av en fullmäktigeförsamling som väljs av dem.
Den benämns sameting.

Närmare bestämmelser om sameting finns i 2 och 3 kap.

4 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och som
gör sannolikt

1. att han lärt sig samiska som första språk,

2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska
som första språk eller

3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i sameröstlängd.

2 Kap. Sametinget

Sametingets uppgifter

1 § Sametinget skall verka för att samiskt kultur- och samfundsliv be-
varas och utvecklas. Till sametingets uppgifter hör att

1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur same-
fonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra me-
del som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov till-
godoses samt särskilt tillse att rennäringens intressen beaktas vid utnytt-
jande av mark och vatten,

3. informera om samiska förhållanden och samernas ställning i sam-
hället,

4. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar sa-
misk kultur samt

5. samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig
i frågor som rör samiska intressen.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.3

212

2 § Regeringen kan uppdra åt sametinget att utse de samiska ledamö-
terna i statliga myndigheter.

Sametingets sammansättning m.m.

3 § Sametinget skall bestå av 31 ledamöter. För ledamöterna skall det
finnas suppleanter. Regeringen förordnar till ledamöter och suppleanter
de personer som valts till sametinget enligt bestämmelserna i denna lag.
Sametinget väljer sin ordförande och vice ordförande bland ledamöter-
na.

4 § Sametinget skall sammanträda två gånger om året på tider som sa-
metinget fastställer. Sametingets ordförande eller dess styrelse kan beslu-
ta om extra sammanträde.

Styrelse och nämnder

5 § Sametinget skall utse en styrelse som skall sköta den löpande verk-
samheten för sametinget.

Styrelsen skall

1. bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av sametinget,

2. handha den ekonomiska förvaltningen,

3. verkställa sametingets beslut om verkställigheten inte uppdragits åt
någon annan och

4. fullgöra de uppdrag som sametinget överlämnat till styrelsen.

6 § Sametinget skall tillsätta en central valnämnd som skall ansvara för
valet till sametinget enligt bestämmelserna i 3 kap.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs
för beredning, förvaltning och verkställighet.

Ärendenas handläggning m.m.

7 § Sametinget får handlägga ärenden endast om mer än hälften av le-
damöterna är närvarande. Varje ledamot har en röst.

En ledamot i sametinget får inte delta i handläggningen av ärenden
som personligen rör honom själv eller hans maka, föräldrar, barn eller
syskon eller annan honom närstående. Inte heller får en ledamot delta i
handläggningen av ärenden som rör en sameby i vilkens styrelse han in-
går.

Vid sammanträde i sametinget skall föras protokoll.

Vad som i första, andra och tredje styckena sägs om sametinget gäller
även dess styrelse och nämnder.

8 § Sametingets, dess styrelses och nämnders beslut får överklagas en-
dast om särskilda föreskrifter finns om det.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.3

213

3 Kap. Val till sametinget

1 § Val till sametinget skall hållas vart tredje år (valåret), den dag då
val till kyrkofullmäktige hålls i hela riket enligt 3 § lagen (1972:704)
om kyrkofullmäktigeval.

Valkretsar och mandat

2 § För val till sametinget är Sverige indelat i sex valkretsar. Dessa är

1. Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertoneå kom-
muner,

2. Bodens, Gällivare, Jokkmokks och Luleå kommuner,

3. Arjeplogs, Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner,

4. Västerbottens län,

5. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt

6. övriga riket.

3 § Centrala valnämnden fastställer det antal ledamöter som skall väl-
jas från varje valkrets i förhållande till antalet röstberättigade enligt sa-
meröstlängden. Därvid skall 2 kap. 10 § vallagen (1972:620) tillämpas.
Dock skall från varje valkrets väljas minst två ledamöter.

Samevalnämnder

4 § I varje valkrets skall det finnas en samevalnämnd som utses av cen-
trala valnämnden. Samevalnämnden utser valforrättare och förbereder
valet i valkretsen.

Rösträtt m.m.

5 § Rösträtt till sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.

För att tas upp i sameröstlängd får same som är röstberättigad i val till
kommunfullmäktige anmäla sig till samevalnämnd i den valkrets som
omfattar den kommun där han skall mantalsskrivas för valåret. Anmä-
lan skall ske senast den 1 mars valåret.

6 § Samevalnämnden beslutar om den person som anmält sig enligt 5
§ skall tas upp i förslag till sameröstlängd. Samevalnämnden skall ha
upprättat förslag till sameröstlängd för valkretsen senast den 25 mars
valåret. Den som anmält sig men inte upptagits i förslaget till sameröst-
längd skall genast underrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga
beslutet hos centrala valnämnden senast den 15 april valåret.

7 § Centrala valnämnden skall granska samevalnämndernas förslag till
sameröstlängder och besluta om rättelse.

Centrala valnämnden skall senast den 1 juli valåret upprätta en same-
röstlängd som skall uppta

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.3

214

1. samer som på grund av samevalnämnds eller centrala valnämndens
beslut skall tas upp i röstlängd och

2. samer som tidigare varit upptagna i sameröstlängd, om de får rösta
i val till kommunfullmäktige valåret och om de inte begärt att bli avför-
da ur sameröstlängden.

Den som är upptagen i sameröstlängd skall genom centrala valnämn-
dens försorg erhålla ett röstkort.

Kandidater

8 § Den som har rösträtt till sametinget är valbar till sametinget.

Kandidater till sametinget skall anmälas till centrala valnämnden, se-
nast den 1 juli valåret. Anmälan skall i form av en valsedel uppta namn
på minst tre kandidater i bestämd ordningsföljd. Kandidaterna, som
skall ge sitt tillstånd till anmälan, får anmälas i endast en valkrets och
till endast en valsedel.

På valsedel får finnas partibeteckning.

Centrala valnämnden beslutar om registrering av kandidater och om
valsedlar.

Röstningen

9 § I varje valkrets skall det finnas minst en vallokal.

Röstning på postanstalter får ske fr.o.m. den 24 dagen t.o.m. torsdagen
före valdagen om centrala valnämnden inte bestämmer annat. Bestäm-
melserna om röstning på postanstalt i 30-35 §§ lagen (1972:704) om
kyrkofullmäktigeval skall tillämpas. Postanstaltens röstmottagare skall
dock sända mottagna ytterkuvert till samevalnämnden i valkretsen.

Sammanräkning

10 § När röstningen är avslutad skall rösterna räknas av samevalnämn-
den. Resultatet av sammanräkningen skall därefter tillsammans med
valsedlar och röstlängder översändas till centrala valnämnden som verk-
ställer slutlig sammanräkning.

11 § Sedan centrala valnämnden fördelat mandaten i sametinget skall
resultatet av valet offentliggöras. Vid mandatfördelningen skall reglerna
i 14 kap. 15 d, 17, 19 och 20-23 §§ i vallagen (1972:620) tillämpas. Som
parti skall härvid räknas varje valsedel i valkretsen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

2. Det första valet till sametinget hålls år 1991 i enlighet med bestäm-
melserna i denna lag. Sametingets första sammanträde hålls i november
1991.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.3

215

3. Regeringen utser vid lagens ikraftträdande för tiden fram till same-
tingets första sammanträde en provisorisk central valnämnd med fem
ledamöter som har att fullgöra de uppgifter som ankommer på centrala
valnämnden enligt denna lag.

4. Den provisoriska centrala valnämnden skall organisera och förbe-
reda sametingets första sammanträde.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.2.3

216

Sammanfattning av Samerättsutredningens
betänkande (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt
språk i vad avser samiskt språk

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.3.1

Det samiska språkets ställning

Några bakgrundsfakta

Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen. Det samiska språk-
området sträcker sig från Kopparbergs län och de nordliga delarna av
Hedmarks fylke i Norge i en 15-30 mil bred zon norrut och österut ge-
nom nordligaste Finland och till de östligaste delarna av Kolahalvön.
Inom området förekommer olika samiska dialekter.

Man vet inte hur många personer som talar samiska. Vanligen brukar
man dock räkna med att ungefär två tredjedelar av den totala samiska
befolkningen eller ca 35 000 personer är samisktalande.

I Sverige finns det uppskattningsvis 15 000-20 000 samer, varav ca
3 000 tillhör den renskötande gruppen. Man kan inte heller med säker-
het säga hur många som talar samiska i Sverige. De undersökningar
som finns att tillgå tyder på att antalet samisktalande i Sverige uppgår
till omkring 9 000.

De samisktalande i Sverige behärskar genomgående även svenska, i
vissa områden också finska. Endast i undantagsfall krävs hjälp av tolk
vid kontakt med myndigheter.

I en rapport (SOU 1990:84) Språkbyte och språkbevarande som på
vårt uppdrag utarbetats av språkforskarna Kenneth Hyltestam och Chri-
stopher Stroud dras slutsatsen att de svenska samerna befinner sig i ett
långt framskridet språkbyte från samiska till svenska.

Riksdagen har nyligen beslutat att anslå medel till en grundläggande
studie av det samiska språkets situation.

Våra överväganden

Den samiska kulturen och därmed det samiska språket är en del av Sve-
riges kulturarv. Det är därför en nationell angelägenhet att värna det sa-
miska språket och se till att det ges möjligheter att utvecklas.

Självfallet ligger det i samernas egna händer om det samiska språket
skall kunna fortleva. Det torde emellertid vara alldeles klart att det inte
går att säkra samiskans framtid utan samhällets stöd och aktiva åtgärder.

I den nyssnämnda rapporten stryks under att möjligheten att bevara
samiskan är beroende av samhällsutvecklingen i stort. Man kan inte
rädda språket enbart genom begränsade insatser riktade mot språket
självt. Den regionalpolitiska utvecklingen i Norrlands inland och sa-
mernas möjligheter till ökat självbestämmande är ett par faktorer som
påverkar samernas förutsättningar att bevara sitt språk.

En annan viktig förutsättning för att samiskan skall förbli levande är
enligt rapporten att det är möjligt att använda det samiska språket i offi-
ciella sammanhang. Att tillskapa en sådan möjlighet har vi bedömt vara

217

den åtgärd som det ligger närmast till hands att vidta från statens sida.
Det nödvändiga instrumentet för att åstadkomma detta är en särskild sa-
misk språklagstiftning. I betänkandet lämnar vi därför förslag till en så-
dan lagstiftning.

Utbildningsfrågorna är naturligtvis också viktiga. De har dock nyligen
behandlats vid den översyn av den samiska kulturens fortbestånd och
utveckling som gjorts av en särskild utredare och redovisas i rapporten
(Ds 1989:38) Samien kultuvre - Same kultuvra - Samisk kultur. Vi tar
därför inte upp utbildningsfrågorna.

Det främsta syftet med den av oss föreslagna språkreformen är att stär-
ka det samiska språkets status, men också att öka dess bruksvärde ge-
nom att göra det användbart även utanför den rent samiska miljön. Re-
formen är sålunda främst motiverad av språkpolitiska överväganden,
dvs. den syftar till att stärka språket som sådant.

Det finns emellertid också vad man skulle kunna kalla för språkrätts-
liga bevekelsegrunder för lagstiftning på detta område. Vi har i våra ti-
digare betänkanden konstaterat att folkrätten har betydelse för det sami-
ska språkets ställning. Såväl inom Europarådet som inom EG arbetar
man för närvarande med minoritetsspråkfrågor med högt ställda ambi-
tioner.

I Norge och Finland är också frågan om det samiska språkets ställning
i officiella sammanhang aktuell. Både den norska och den finländska
regeringen har i år lagt fram propositioner om samisk språklagstiftning.
Lagförslagen innehåller bestämmelser om bl.a. bruket av samiska vid
myndigheterna.

Vårt förslag

Vi föreslår att samiska skall få användas vid kontakt med vissa statliga
myndigheter som arbetar med samefrågor. De myndigheter det gäller är
rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs. länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt lantbruksstyrelsen i
deras befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennä-
ringslagen. Styrelsen för samefonden och sameskolstyrelsen omfattas
också av förslaget. Vid det av oss i ett tidigare betänkande föreslagna sa-
metinget föreslås samiska och svenska bli jämställda språk.

För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att använda
samiska vid kontakt med de kommunala myndigheterna inom det sami-
ska kärnområdet föreslås att en femårig försöksverksamhet får bedrivas i
en eller flera kommuner. Statsbidrag skall utgå till verksamheten.

Rätten att använda samiska vid de statliga och kommunala myndighe-
terna skall enligt förslaget omfatta såväl muntliga som skriftliga kontak-
ter. Möjligheterna att använda samiska vid muntliga kontakter begrän-
sas emellertid av praktiska skäl till samisktalandes besök på myndighe-
ternas kontor och till telefonsamtal. Myndigheterna föreslås få bestäm-
ma särskilda tider för besök och telefonsamtal.

Har samiska använts i ett ärende skall enligt vårt förslag myndighe-
tens beslut avfattas även på samiska. Har exempelvis i ett byggnadslovs-

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.3.1

218

ärende i en försökskommun ansökan gjorts på samiska har byggnads-
nämnden att avfatta sitt beslut i ärendet inte bara på svenska utan ock-
så på samiska.

Vi föreslår även att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd
och information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall
översättas till samiska. Det kan gälla t.ex. riksskatteverkets föreskrifter
om rennäringens beskattning.

I betänkandet föreslås vidare en lagfäst rätt för samer att erhålla en
grundläggande undervisning i sitt språk. Förslaget avser samer som inte
erhållit sådan undervisning i sameskola eller genom hemspråksunder-
visning.

Det är en långsiktig målsättning att kommunikationen på samiska
mellan den enskilde och myndigheten skall kunna ske utan hjälp av
tolk. I det kortare tidsperspektivet leder emellertid förslagen till ett ökat
behov av samiska tolkar.

Vi föreslår att det i varje försökskommun inrättas en särskild tjänst
som tolk. I övrigt får externa tolkar anlitas i den mån myndigheterna
inte med den egna personalen klarar tolkfrågan. Sametinget föreslås få
en central roll vid förmedlingen av tolkuppdrag.

På sametinget läggs också uppgiften att leda det samiska språkarbetet.
Vi föreslår därför att ytterligare en tjänst, utöver de vi tidigare föreslagit,
inrättas vid tinget.

Den samiska institutionen vid universitetet i Umeå föreslås tillföras
ytterligare en lektorstjänst för att man skall kunna klara de uppgifter
som institutionen står inför vad gäller utbildning av tolkar m.m.

Språkreformen föreslås finansieras genom omprioritering inom ut-
bildnings- och kulturanslagen i statsbudgeten.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.3.1

219

Samerättsutredningens förslag till lag om rätt att         Prop. 1992/93:32

använda samiska vid vissa statliga myndigheter m.m. Bilaga 1.3.2

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om rätt att använda samiska vid vissa statliga
myndigheter m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Enskilda har enligt denna lag rätt att använda samiska vid kontakt
med

1. lantbruksstyrelsen i rennäringsfrågor,

2. länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i
ärenden enligt rennäringslagen (1971:437) och i rennäringsfrågor i öv-
rigt,

3. styrelsen för samefonden och

4. sameskolstyrelsen.

Regeringen får föreskriva att andra myndigheter skall omfattas av fö-
reskrifterna i denna lag.

Om rätten att använda samiska vid kontakt med sametinget finns be-
stämmelser i 2 kap. 9 § samelagen (1991:00).

2 § Rätten att använda samiska avser såväl muntlig som skriftlig kon-
takt med myndigheten. Myndigheten får bestämma särskilda tider för
samisktalandes besök och telefonsamtal.

3 § Har en sökande, klagande eller annan part använt samiska i ett
ärende skall myndighetens beslut avfattas även på samiska.

Myndigheten bör i övrigt använda samiska vid kontakt med en sa-
misktalande när det är lämpligt med hänsyn till ärendets eller frågans
art och förhållandena vid myndigheten.

4 § Statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i
övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till samis-
ka.

5 § De kostnader som en myndighet haft för att översätta en skriftlig
handling från samiska till svenska kan återkrävas helt eller delvis av
den som gett in handlingen, om denna är alltför vidlyftig eller av ringa
betydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

220

Samerättsutredningens förslag till lag om                Prop. 1992/93: 32

försöksverksamhet avseende användande av samiska Bilaga 1.3.3
vid kommunala förvaltningsmyndigheter m.m.

2 Förslag till

Lag om försöksverksamhet avseende användandet av
samiska vid kommunala förvaltningsmyndigheter

m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag finns föreskrifter om försöksverksamhet avseende an-
vändandet av samiska vid kommunala förvaltningsmyndigheter.

2 § En kommun får besluta att den skall bedriva försöksverksamhet

enligt denna lag. Beslutet skall fastställas av regeringen.

3 § I en försökskommun får enskilda använda samiska vid kontakt

med de kommunala förvaltningsmyndigheterna.

Kommunfullmäktige får dock besluta att viss nämnd eller visst områ-

de i kommunen skall undantas från försöksverksamheten.

4 § Rätten att använda samiska avser såväl muntlig som skriftlig kon-
takt med myndigheten. Myndigheten får bestämma särskilda tider för
samisktalandes besök och telefonsamtal.

5 § Har sökande, klagande eller annan part använt samiska i ett ärende

skall myndighetens beslut avfattas även på samiska.

Myndigheten bör i övrigt använda samiska vid kontakt med samiskta-
lande när det är lämpligt med hänsyn till ärendets eller frågans art och
förhållandena vid myndigheten.

6 § För kostnaderna för försöksverksamheten utgår statsbidrag enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och gäller till utgången av
år 1997.

221

Samerättsutredningens förslag till lag om ändring i
det förslag till samelag som utredningen lagt fram i
betänkandet (SOU 1989:41)

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.3.4

3 Förslag till

Lag om ändring i samelagen (1991:00)

Härigenom föreskrivs i fråga om samelagen (1991:00)

dels att 1 kap. 3 och 4 §§ skall betecknas 1 kap. 4 respektive 5 §,
dels att 2 kap. 1 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 3 § och 2 kap. 9
§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse1

Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Samerna har rätt till undervisning i
sitt språk. För undervisningen i sa-
miska i grundskolan, gymnasiesko-
lan och andra motsvarande skolfor-
mer gäller föreskrifterna i skollagen
(1985:1100).

Om rätten att använda samiska i
officiella sammanhang finns be-
stämmelser i lagen (1991:00) om
rätt att använda samiska vid vissa
statliga myndigheter m.m. och i
denna lag.

2 kap.

1

Sametinget skall verka för att sa-
miskt kultur- och samfundsliv be-
varas och utvecklas. Till sameting-
ets uppgifter hör att

1. besluta om fördelningen av
statens bidrag och av medel ur sa-
mefonden till samisk kultur och
samiska organisationer samt av
andra medel som ställs till samer-
nas gemensamma förfogande,

§

Sametinget skall verka för att sa-
miskt kultur- och samfundsliv be-
varas och utvecklas. Till sameting-
ets uppgifter hör att

1. besluta om fördelningen av
statens bidrag och av medel ur sa-
mefonden till samisk kultur och
samiska organisationer samt av
andra medel som ställs till samer-
nas gemensamma förfogande,

i Enligt SOU 1989:41.

222

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 1.3.4

2. medverka i samhällsplane-
ringen och bevaka att samiska be-
hov tillgodoses samt särskilt tillse
att rennäringens intressen beaktas
vid utnyttjande av mark och vat-
ten,

3. informera om samiska för-
hållanden och samernas ställning i
samhället,

4. ta intitiativ till verksamheter
och föreslå åtgärder som främjar
samisk kultur samt

5. samverka med andra myn-
digheter och samhällsorgan och
yttra sig i frågor som rör samiska
intressen.

2. medverka i samhällsplane-
ringen och bevaka att samiska be-
hov tillgodoses samt särskilt tillse
att rennäringens intressen beaktas
vid utnyttjande av mark och vat-
ten,

3. leda det samiska språkarbetet,

4. informera om samiska för-
hållanden och samernas ställning i
samhället,

5. ta intitiativ till verksamheter
och föreslå åtgärder som främjar
samisk kultur samt

6. samverka med andra myn-
digheter och samhällsorgan och
yttra sig i frågor som rör samiska
intressen.

Sametinget skall tillsätta en cen- Sametinget skall tillsätta en cen-
tral valnämnd som skall ansvara tral valnämnd som skall ansvara
för valet till sametinget enligt be- för valet till sametinget enligt be-
stämmelserna i 3 kap.              stämmelserna i 3 kap. och en sa-

misk språknämnd som skall ansvara
för sametingets arbete enligt 1 § 3.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt behövs för
beredning, förvaltning och verkställighet.

9 §

Sametingets språk är samiska och
svenska.

223

Yttrande enligt 2a § datalagen (1973:289) över
särskilda föreskrifter om sameröstlängd intagna i ett
förslag till lag om sameting

Datainspektionen har anmodats avge yttrande enligt 2a § datalagen över
särskilda föreskrifter om sameröstlängd intagna i ett förslag till lag om
sameting. Med anledning härav får inspektionen anföra följande.

När Datainspektionen avger ett sådant yttrande som avses i 2a § första
stycket andra meningen datalagen, skall enligt 11 § dataförordningen
(1982:480) en bedömning av registret ske enligt samma grunder som vid
prövning av ett tillståndsärende. Ifrågavarande sameröstlängd kommer
att utgöra ett personregister i datalagens mening. Uppgifter till registret
kommer att hämtas från annat personregister. Registret kommer därför
att innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket datalagen.

I registret kommer vidare att registreras sådana personer som tillhör
en viss etnisk grupp. Uppgifter som avslöjar etniskt ursprung är enligt
ett förslag till EG-direktiv om integritetsskydd (SYN 287) kringgärdat
av särskilda skyddsregler. Enligt artikel 17 i förslaget får inte sådana
uppgifter undergå automatisk databehandling såvida inte behandlingen
grundar sig på lag eller det föreligger ett uttryckligt, skriftligt och frivil-
ligt samtycke från den registrerade.

Mot bakgrund av att den enskilde själv har att anmäla sig för registre-
ring i röstlängden har Datainspektionen ingen erinran mot att röstläng-
den förs med hjälp av automatisk databehandling. Det är också angelä-
get med hänsyn till förslaget om EG-direktiv att regleringen av same-
röstlängden sker i lag. Något behov av att meddela föreskrifter utöver de
föreslagna för att förebygga risk för otillbörligt intrång i personlig inte-
gritet synes inte föreligga.

Enligt Datainspektionens mening bör emellertid förslaget till bestäm-
melse i 4 kap. 4 § övervägas ytterligare. Det är viktigt från integritets-
synpunkt att det anges i en bestämmelse av förevarande slag från vilket
personregister uppgifter får inhämtas, vilka uppgifter som får inhämtas
och för vilket ändamål det får ske. Bestämmelsen bör därför utformas
så att det anges att till röstlängden får inhämtas uppgifter av visst slag,
för ett visst ändamål och från ett visst register. Eftersom datalagen inte
innehåller begreppet sambearbetning, bör begreppet undvikas.

Riksskatteverket för i dag dels ett centralt skatteregister, dels ett regio-
nalt skatteregister för varje län (jfr skatteregisterlagen 1980:343). När det
gäller frågan om från vilket register uppgifter bör hämtas, kan ifrågasät-
tas om inte det statliga person- och adressregistret (SPAR) bör använ-
das. Uppgifterna i SPAR skall enligt ändamålsbeskrivningen i 26 § data-
lagen användas bl.a. just för aktualisering, komplettering och kontroll
av personuppgifter i andra personregister. Ett annat alternativ kan vara
det i 8 § förordningen (1981:4) om det statliga person- och adressregi-
stret angivna riksaviseringsbandet. I paragrafen uppräknas sådana myn-
digheter som får utnyttja detta register för aktualisering, komplettering
och kontroll av uppgifter i personregister. Om detta register väljs, kan
bestämmelsen i 4 kap. 4 § förslaget till lag om sameting utgå, om listan

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.4

224

över myndigheter som får utnyttja riksaviseringsbandet kompletteras
med sametinget. Det ankommer därefter på Datainspektionen att med-
dela närmare föreskrifter om uppdateringsförfarandet. I detta samman-
hang bör anmärkas att en särskild utredare tillkallats för att utreda frå-
gan om den framtida aviseringen av folkbokföringsuppgifter (Dir.
1992:52). I uppdraget ingår också att ta ställning till om SPAR skall av-
skaffas. Mot den nu redovisade bakgrunden anser Datainspektionen
sammanfattningsvis att frågan om från vilket register uppgifter skall
hämtas bör övervägas ytterligare.

Avslutningsvis vill Datainspektionen peka på den skyldighet att anmä-
la registret som enligt 7 § dataförordningen kommer att åligga sameting-
et som registeransvarig myndighet. När registret anmäls kommer Data-
inspektionen att ta ställning till behovet av ADB-säkerhetsföreskrifter.

Prop. 1992/93: 32

Bilaga 1.4

225

15 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

Sammanfattning av Samerättsutredningens
betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting,
såvitt avser renskötselns rättsliga ställning

Renskötselns rättsliga ställning

1 Förhållandena inom rennäringen

Vi vet att samerna redan på 800-talet drev en ordnad renskötsel, byggd på
ett systematiskt utnyttjande av marken. Även i våra dagar spelar rennä-
ringen en central roll i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den sa-
miska befolkningen är verksam i näringen.

Renskötselområdet omfattar ca en tredjedel av Sveriges yta. Rennäringen
måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av
markutnyttjande. Det är ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan rennä-
ringens intressen och motstående intressen. I vissa fall måste de renskötande
samernas intressen stå tillbaka för andra intressen. En grundläggande förut-
sättning för rennäringens fortlevnad är emellertid att samernas rätt att be-
gagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras av
andra som använder mark och vatten.

Renskötselns behov av mark styrs av ett mångsidigt samspel mellan renen,
människan och miljön. De olika betesområdena har var för sig viktiga funk-
tioner under olika perioder av renskötselåret och kan därför inte ersätta var-
andra. Varje år flyttar därför renhjordar från områden vid riksgränsen mot
Norge, ner till skogslandet i öster och för vissa byar ända ner mot kusten.
Flyttningssträckorna kan uppgå till 30-40 mil. Skogsrenskötseln är emeller-
tid mera stationär.

Flyttningarna från sommar- och höstbeteslanden uppe i fjällen till vinter-
beteslanden sker under oktober till december. Vårflyttningarna påbörjas i
april och kalvningslanden i lågfjällsområdet nås i maj då renarna kalvar. Un-
der tiden juni till augusti betar renarna i sommar- eller högsommarlanden,
där kalvarna märkes. Årets viktigaste slakt äger rum i september, före flytt-
ningen till höstbeteslanden.

Renskötseln behöver ostörda marker. Under vissa förhållanden är den
speciellt känslig för störningar.

På våren behöver kalvningslanden vara ostörda för att kalvningen skall bli
lyckad. Under sommaren är det främst de bästa betesmarkerna och kalv-
märkningsplatserna som kräver störningsfrihet. Höstens omfattande sam-
lingsarbete för slakt och vinterflyttning innehåller kritiska moment där en
störning kan innebära att veckors samlingsarbete får göras om. Även under
vintern behöver renarna betesro. Störs renarna under vinterbetning kan de
upphöra att gräva efter betet och sprida sig. Det gäller särskilt under senvin-
tern och vid ogynnsamma betesförhållanden.

Vinterbetesmarkerna brukar betraktas som ”Flaskhalsar” i rennäringen.
Tillgången till vinterbete är avgörande för hur stora renhjordarna kan bli.

Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. Väs-
ter och norr om den s.k. odlingsgränsen och på renbetesfjällen får rennäring

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

226

bedrivas hela året (åretruntmarker) och utanför dessa områden endast vin-
tertid (vinterbetesmarker). Skogssamebyarna har emellertid åretruntmar-
ker även nedanför odlingsgränsen.

På marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anses rennä-
ringen ha en starkare rätt till markanvändningen än inom andra områden.
Dessa områden har i lagstiftningen betecknats som ”för lapparna avsatt
land” och som områden ”som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade”.

Arten och omfattningen av de samiska rättigheterna till mark och vatten
regleras i rennäringslagen (1971:437). Rättigheterna har på många punkter
klarlagts genom HD:s dom i skattefjällsmålet.

Rätten att bedriva rennäring tillkommer enligt gällande rätt endast samer
som är medlemmar i samebyar. Samebyn är dels ett geografiskt betesom-
råde, dels en ekonomisk sammanslutning. Åretruntmarkerna är fördelade
mellan samebyarna i särskilda byområden.

2 Motstående intressen

Mot rennäringens intresse av orörda och ostörda marker och vattendrag står
inte sällan andra verksamheters intresse av att få utnyttja mark och vatten
för sina behov. Sådana intressemotsättningar kan ofta leda till konflikter.

Det är storskogsbruket som för närvarande åsamkar rennäringen de
största skadorna. Slutavverkning, markberedning, skogsgödsling och anläg-
gande av skogsbilvägar påverkar renskötseln på olika sätt. Omfattande slut-
awerkningar har inom vissa områden t.ex. lett till brist på hänglav, som är
mycket viktig för vinterbetet. Eftersom snön packas hårdare på öppna ytor
än i skogen blir det dessutom svårare för renarna att komma åt markbetet
på ett kalhygge. De allvarligaste skadorna orsakas emellertid av de moderna
markberedningsmetoderna. På ett hyggesplöjt område förstörs renbetet för
många år framåt.

Vattenkraftsutbyggnad, gruvbrytning, torvtäkt och vägdragning är andra
exempel på verksamheter som kan orsaka skada för renskötseln. Även turis-
men och friluftslivet kan medföra stora problem.

3 Avvägningen mellan olika intressen vid användningen av
mark och vatten - gällande rätt

De från systematisk synpunkt viktigaste bestämmelserna vad gäller regle-
ringen av konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samerna
och ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet är rennäringsla-
gens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten, 26 §, om förbud
mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna, 30 §, och om sär-
skilda inskränkande villkor för nyttjanderättsupplåtelser inom del av betes-
området, 32 §. Bestämmelserna är emellertid endast avsedda att utgöra en
ram för regleringen av dessa frågor och det står enligt förarbetena till rennä-
ringslagen öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom in-
grepp i renskötseln att väcka talan vid domstol.

Med tillkomsten av naturresurslagen (NRL) år 1987 har skyddet för ren-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

227

näringens viktigaste intresseområden blivit ett riksintresse. Dessa områden
skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen. Men även
andra områden av betydelse för rennäringen åtnjuter enligt lagen ett särskilt
skydd.

NRL har inneburit en delvis ny syn på skyddet för rennäringen. Betydel-
sen av att beakta de nödvändiga funktionella sambanden mellan olika del-
områden för renskötseln framhävs. Preciseringen av de för rennäringen vik-
tigaste områdena måste emellertid ske mot bakgrund av att deras läge varie-
rar över tiden bl.a. till följd av olika ingrepp i landskapet.

Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft samtidigt med NRL
har statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändningsfrågor
begränsats väsentligt. Kommunerna skall själva besluta om planer. Statens
möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks i huvudsak till frågor
som rör hushållningen med mark- och vattenområden av riksintresse och till
vissa mellankommunala frågor. Kommunerna får sålunda ett stort ansvar för
avvägningen mellan olika intressen när det gäller användningen av mark och
vatten.

Det finns naturligtvis en risk för att utfallet av intresseavvägningen mellan
olika verksamheter kan komma att variera kraftigt mellan olika kommuner.
Kunskapsunderlaget för att bestämma vilka områden som är av intresse för
rennäringen är inte lika gott som exempelvis för naturvården. För att minska
den risken är det viktigt att renskötselns markanvändning redovisas så att
den ger ett gott kunskapsunderlag vid tillämpningen av NRL och PBL.

I princip all tillståndspliktig användning av mark och vatten är underkas-
tad prövning enligt NRL. Skogsvårdslagen är däremot inte anknuten till
NRL. Skogsvårdslagen är i första hand en s.k. skötsellag. Den innehåller
emellertid även regler av betydelse för avvägningen mellan rennäringens och
skogsbrukets intressen.

Enligt 1 § skogsvårdslagen skall hänsyn tas till naturvårdens och andra all-
männa intressen vid skötseln av skogsmark. Enligt lagens förarbeten är ren-
näringen ett sådant allmänt intresse. Skogsstyrelsen har i föreskrifter och all-
männa råd angett hur hänsynen skall komma till uttryck.

Vi har gjort en genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor som
är av särskild betydelse för rennäringen. Avgörandena ger inte någon klar
bild av rennäringens ställning. Några entydiga slutsatser som endast grundas
på det framtagna materialet låter sig knappast göra. En iakttagelse är emel-
lertid att rennäringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs mot andra
samhällsintressen. Vi har vidare ansett oss kunna konstatera att ett ingrepp
i renbetesmarkerna sällan sätts in i ett större sammanhang där konsekven-
serna av flera ingrepp - tidigare och kanske kommande - beaktas.

4 Samråd och samrådsförfarande

Skogsstyrelsen har som nämnts meddelat såväl föreskrifter som allmänna
råd om samråd mellan skogsbruk och rennäring. Sedan år 1971 finns en sär-
skild samrådsgrupp skogsbruk-rennäring, numera under Skogsstyrelsens
huvudmannaskap. I gruppen ingår företrädare för bl.a. skogsbruket, rennä-
ringen och berörda förvaltningsmyndigheter. Samrådsgruppen har funktio-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

228

nen av central rådgivande och initierande instans för ett antal lokala sam-
rådsgrupper.

Utan att det funnits särskilda bestämmelser om det har på flera ställen eta-
blerats samråd mellan samebyar och kommuner. PBL har medfört ökade
krav på kommunernas samrådsskyldighet vid upprättande av översiktspla-
ner och detaljplaner.

Inom flera verksamhetsområden förekommer mer eller mindre institutio-
naliserade kontakter eller samråd med samerna. Det gäller beträffande t.ex.
naturvård, rymdverksamhet, militär verksamhet, vattenkraftsutbyggnad
och gruvdrift.

5 Skattefjällsmålet

När man skall utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i
frågor som rör rennäringen är det givetvis av största intresse att få klarlagt
vilken civilrättslig ställning renskötseln har enligt gällande rätt. Sådana klar-
lägganden gjordes av HD i skattefjällsmålet.

Målet gällde bl.a. om samerna framför staten hade äganderätten till de
s.k. skattefjällen eller renbetesfjällen i Jämtland. HD ogillade samernas ta-
lan om bättre rätt men gjorde i domskälen viktiga uttalanden om samernas
rättsliga ställning.

Den samiska bruksrätten (eller renskötselrätten) är enligt HD en starkt
skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på ockupation i
förening med urminnes hävd. Bruksrätten är på samma sätt som äganderät-
ten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning.

Våra förslag om ändringar i bl.a. rennäringslagen bygger till stora delar på
slutsatserna i skattefjällsmålet.

6 Samernas renskötselrätt

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

Vi föreslår att det skall framgå av rennäringslagen

• att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd,

• att alla samer har renskötselrätt och

• att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet.

Genom skattefjällsmålet har det som nämnts klarlagts att samernas ren-
skötselrätt bygger på ockupation i förening med urminnes hävd. Detta kon-
staterande är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygg-
het i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med
hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln.

Vi anser att renskötselrättens ursprung är så betydelsefull att detta bör
komma till uttryck i rennäringslagen.

Renskötselrätten, dvs. den speciella samiska bruksrätten, behandlas i lag-
stiftningen ofta, men inte alltid, som icke utgörande en särskild rätt till fastig-
het. Vi har emellertid funnit, främst mot bakgrund av uttalandena i skatte-
fjällsmålet, att renskötselrätten är att anse som en särskild rätt till fastighet.
Även detta förhållande bör klart framgå av rennäringslagen.

229

I vissa lagar av betydelse för utövandet av renskötselrätten finns bestäm-
melser om vilka särskilda rättigheter som enligt den lagen skall anses utgöra
särskild rätt till fastighet. De lagar som härvidlag utesluter eller inte omnäm-
ner renskötselrätten föreslås ändrade i detta avseende.

Genom våra förslag torde en mer enhetlig syn på renskötselrättens ställ-
ning kunna erhållas. Detta är något som ”stärker” rennäringens ställning,
men som bygger på gällande rätt. Att en sådan enhetlighet i lagstiftningen
kommer till uttryck borde underlätta bedömningarna och den formella
handläggningen i de fall då samernas anspråk på skydd för renbetesmar-
kerna ställs mot andra rättighetsinnehavares anspråk på markutnyttjande.

Genom att samebyn är att anse som sakägare råder det t.ex. ingen tvekan
om att samebyn måste höras innan beslut som medför intrång i renskötselrät-
ten fattas.

7 De generella skyddsreglerna

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

Vi föreslår att det folkrättsliga skyddet för rennäringen skrivs in i ren-
näringslagen, NRL, och expropriationslagen. Vidare föreslår vi att
bestämmelsen i 30 § rennäringslagen om förbud i vissa fall mot ändrad
markanvändning kvarstår. Slutligen föreslår vi en generell regel om
hänsynstagande till renskötselrätten.

Gällande rennäringslag saknar övergripande skyddsbestämmelser för ren-
skötselrätten och för rennäringen. Det finns dock skyddsregler för vissa om-
råden och speciella fall, t.ex. förbud mot ändrad markanvändning inom året-
runtmarkerna (30 §) och mot avstängning avflyttvägar (94 §). Den omstän-
digheten att ersättning skall utgå vid intrång innebär också en form av skydd.

Sverige har på folkrättslig grund förpliktelser gentemot samerna på olika
sätt. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för det skydd som samerna som
urbefolkning och inhemsk minoritet har för sin kultur. Kulturvärnet innefat-
tar också ett skydd för förutsättningarna för kulturen, såsom rennäringens
markutnyttjande. Sverige måste därför avstå från sådana ingrepp i naturen
att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras.
Detta folkrättsliga skydd bör komma till uttryck i rennäringslagen, NRL och
expropriationslagen.

Det folkrättsliga skyddet utgör givetvis endast ett minimiskydd. Andra
överväganden kan tala för att skyddet skall vara betydligt mer omfattande.

Det grundläggande motivet för att år 1971 införa förbudet mot ändrad
markanvändning i 30 § rennäringslagen var att hindra markägaren ”att ge-
nom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oan-
vändbar som renbete”. Vi anser att 30 § inte blivit ett tillfredsställande skydd
i detta avseende. Bestämmelsen i 30 § rennäringslagen bör emellertid - trots
den kritik som riktats mot den - kvarstå i princip oförändrad, eftersom den
kan antas ha en viss preventiv betydelse när det gäller att förhindra intrång
på åretruntmarkerna.

Utövandet av renskötselrätten fordrar ett ömsesidigt hänsynstagande.

230

Detta förutsätter bl.a. att den som använder mark och vatten inom rensköt-
selområdet är medveten om att renskötselrätten är en särskild rätt till fastig-
het som måste beaktas. Vi anser det angeläget att denna skyldighet att ta
hänsyn till renskötselrätten fastslås i lag.

Ett naturligt sätt för en markägare att beakta den samiska rätten är att
samråda med berörd sameby innan mer ingripande förändringar av markens
användning genomförs. Det frivilliga samrådsförfarande som redan etable-
rats uppvisar på de flesta håll också goda resultat.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

8 De särskilda skyddsreglerna gentemot storskogsbruket

Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområ-
det inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkalla
samråd med berörd sameby.

På åretruntmarkerna föreslås samrådsplikten därutöver omfatta av-
verkningar som rör för renskötseln särskilt känsliga områden.

Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget åt-
gärden vidtas

på vinterbetesmarkerna om en månad förflutit från det samråd på-
kallades,

på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkalla-
des och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och erhållit
tillstånd till åtgärden.

Tillstånd skall ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete
som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas
eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar.

Våra förslag om samråd m.m. gäller om parterna inte kommit över-
ens om annat.

Som tidigare sagts är det storskogsbruket som för närvarande åsamkar
rennäringen de största skadorna. Trots detta står rennäringen gentemot
skogsbruket i realiteten helt utan skydd. De generella skyddsregler som vi
föreslår innebär inte någon påtaglig ändring i detta förhållande. Att inneha-
varen av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell möjlighet
till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtagligt förändras
anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga som näringsrätts-
liga utgångspunkter.

Enligt vår mening förutsätter ett sambruk av markerna utbyte av informa-
tion mellan företrädarna för näringarna, dvs. någon form av samråd. Därige-
nom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effektivt och
dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En ömsesidig
förståelse för de båda näringarnas villkor torde också i ett djupare perspektiv
komma att gynna relationerna mellan samerna och den övriga befolkningen
i området.

Vi anser därför att man bör bygga vidare på de redan inledda samrådsfor-
merna mellan skogsbruk och rennäring. Den omständigheten att det beror

231

på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller inte
kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Det måste därför tillskapas
garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör sig om mer
omfattande avverkningar. För dessa fall bör samrådsförfarandet lagstadgas i
hela renskötselområdet. På åretruntmarkerna bör samrådsskyldigheten där-
utöver omfatta alla avverkningar i för renskötseln särskilt känsliga områden.

Den som bryter mot samrådsskyldigheten skall enligt vårt förslag kunna
dömas till böter.

Under den tid samrådet pågår bör givetvis den aktuella skogsbruksåtgär-
den inte få påbörjas. Vi föreslår därför ett awerkningsförbud under en må-
nad. Tiden kan förlängas om parterna är överens om det.

Ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna är något så när
jämställda. Detta kan sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruksåt-
gärden skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte kan
komma överens i samrådet. På sikt bör också en sådan ordning eftersträvas
inom hela renskötselområdet. Vi anser emellertid att frågan om ett till-
ståndssystem på vinterbetesmarkerna bör anstå eftersom det är svårt att nu
överblicka konsekvenserna av en tillståndsreglering på dessa marker.

Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen skall besluta i tillståndsfrågan. För att
även rennäringsintresset skall bli tillgodosett skall emellertid för tillstånd till
avverkning krävas att sametinget yttrar sig i ärendet. Skogsvårdsstyrelsens
beslut skall kunna överklagas till Skogsstyrelsen och regeringen.

Tillstånd till en avverkning föreslås kunna vägras dels om avverkningen
medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betes-
områden utnyttjas, dels om avverkningen omöjliggör sedvanlig samling och
flyttning av renar.

9 Renantalet

Rennäringslagen har brister vad gäller möjligheterna att komma till rätta
med för höga renantal. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas
alldeles oavsett om antalet renar för närvarande är för högt eller inte.

Den till Lantbruksstyrelsen knutna Rennäringsgruppen har nyligen före-
slagit utökade sanktionsmöjligheter för att komma till rätta med otillåtet
höga renantal. Däremot har gruppen inte föreslagit någon bestämmelse som
gör det möjligt att kontrollera att de uppgivna renantalen är korrekta.

Avsaknaden av en sådan kontrollmöjlighet innebär svårigheter när det
gäller att bland breda befolkningsgrupper i de områden där rennäring be-
drivs få förståelse för förslag om stärkt samiskt inflytande i frågor om mark-
användningen. Vi utgår från att en sådan kontrollbestämmelse införs och ut-
formas i samverkan med de samiska organisationerna.

10 Upphävande av renskötselrätt

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

Vi föreslår att bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt i 26 §
rennäringslagen ersätts med en hänvisning till reglerna i expropria-
tionslagen.

232

Enligt 26 § rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av
renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för något av de
ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan bety-
delse för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart området
behövs för allmänt ändamål.

Eftersom vi anser att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet före-
slår vi att de regler tillämpas som gäller för expropriation av sådana rättighe-
ter. Innehavare av renskötselrätt har enligt vår mening rätt till samma rätts-
liga garantier som andra jämförbara brukare av mark.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.1

11 Ersättning för intrång i renskötselrätten m.m.

Vi föreslår att det i rennäringslagen införs särskilda bestämmelser om
fördelning av rättegångskostnader i mål om ersättning på grund av
skada på renskötselrätten.

I samband med att rennäringslagen infördes diskuterades frågan om en
särskild ersättningsbestämmelse. Lagstiftaren överlät emellertid åt rätts-
praxis att lösa frågan om skadeståndsskyldighet på grund av skada på ren-
skötseln.

Frågan om ersättningsskyldighetens omfattning, beloppens storlek etc.
har emellertid ännu inte lösts av rättspraxis eftersom frågor om ersättnings-
skyldighet endast i något fall kommit under domstolsprövning. Vi har därför
övervägt att nu införa en särskild ersättningsbestämmelse. De svårigheter att
konstruera en sådan bestämmelse som förelåg när rennäringslagen infördes
kvarstår emellertid. För att få fram erforderlig rättspraxis och alltså under-
lätta rättsliga prövningar har vi i stället valt att föreslå vissa ändringar till
fördel för sameparten vad gäller bestämmelserna om fördelning av rätte-
gångskostnaderna.

12 Upplåtelsefrågorna

Vi föreslår att yttrande från Sametinget i vissa fall skall inhämtas in-
nan upplåtelsefrågor avgörs.

Inom renskötselområdet förvaltas marken ovan odlingsgränsen av lant-
bruksnämnderna. Upplåtelsefrågoma hanteras inom lantbruksnämnderna
av en särskild rennäringsdelegation, som har samisk representation. Vi före-
slår att delegationen skall inhämta yttrande från Sametinget om någon av de
samiska ledamöterna motsätter sig upplåtelsen.

Det kan dock på sikt finnas skäl för att ge Sametinget ett större ansvar för
upplåtelsefrågorna.

233

Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser
renskötselns rättsliga ställning

1 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)'

dels att 27 § skall upphöra att gälla,

dels att 26, 28, 29 och 30 §§ skall betecknas 29, 30a, 30 respektive 26a §§,

dels att 1-3, 11, 12, 14, nya 26a, nya 29, nya 30, nya 30a, 85, 86 och 94 §§
skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26, 27 och 28 §§ av följande
lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 1 och nya 26 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen närmast före 3 och nya 29 §§ skall införas nya rubriker av
följande lydelse,

dels att i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Upplåtelse av mark och vatten m.m.”

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Nuvarande lydelse

Renskötselrätt m.m.

Rätt att enligt denna lag begagna
mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar (renskötselrätt) har
den som är av samisk härkomst, om
hans fader eller moder eller någon av
hans far- eller morföräldrar haft ren-
skötsel som stadigvarande yrke.

Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge person med sa-
misk härkomst renskötselrätt, även i
annat fall än som avses i första
stycket.

Den som ingår äktenskap med ren-
skötselberättigad förvärvar rensköt-
selrätt.

Upplöses äktenskapet genom äk-
tenskapsskillnad, kan länsstyrelsen
upphäva renskötselrätt som förvär-
vats enligt första stycket, om sär-
skilda skäl föreligger.

Föreslagen lydelse

Renskötselrätt

§

Samerna har en på urminnes hävd
grundad rätt att inom de områden
som anges i 3 § använda mark och
vatten till underhåll för sig och sina
renar (renskötselrätt).

Renskötselrätten utgör en särskild
rätt till fastighet.

Renskötselrätten regleras i denna
lag.

§

Renskötselrätt får utövas av den
som är medlem i sameby efter vad i
11-14 §§ sägs.

Om koncessionsrenskötsel finns
särskilda bestämmelser i 85-89 §§.

Renskötselområdet m.m.

Renskötsel får bedrivas              Renskötsel får bedrivas inom föl-

1. hela året i Norrbottens och Väs- jande områden (renskötselområdet)

1 Lagen omtryckt 1985:919.

234

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

terbottens läns lappmarker dels
ovanför odlingsgränsen, dels nedan-
för denna gräns på mark som tillhör
staten (kronomark) och renbetes-
land där skogsrenskötsel av ålder be-
drives under våren, sommaren eller
hösten, på renbetesfjällen i Jämt-
lands län, inom de områden i Jämt-
lands och Kopparbergs län som sär-
skilt upplåtits till renbete,

2. den 1 oktober-30 april i övriga
delar av lappmarkerna nedanför od-
lingsgränsen, inom sådana trakter
utanför lappmarkerna och renbetes-
fjällen där renskötsel av ålder bedri-
ves vissa tider av året.

1. hela året (åretruntmarkerna) i
Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker dels ovanför odlings-
gränsen, dels nedanför denna gräns
på mark som tillhör staten (krono-
mark) och renbetesland där skogs-
renskötsel av ålder bedrivs under vå-
ren, sommaren eller hösten, på ren-
betesfjällen i Jämtlands län, inom de
områden i Jämtlands och Koppar-
bergs län som särskilt upplåtits till
renbete,

2. den 1 oktober-30 april (vinter-
betesmarkerna) i övriga delar av
lappmarkerna nedanför odlings-
gränsen, inom sådana trakter utan-
för lappmarkerna och renbetesfjäl-
len där renskötsel av ålder bedrivs
vissa tider av året.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Med renbetesland förstås mark som vid awittringen förklarats utgöra ren-
betesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås
de vid awittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som
sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

11

Medlem i sameby är

1. renskötselberättigad som deltar i
renskötseln inom byns betesom-
råde,

2. renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns
betesområde och haft detta som sta-
digvarande yrke samt ej övergått till
annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. Renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till
medlem som avses under 1 eller 2 el-
ler som är efterlevande make eller
underårigt barn till avliden sådan
medlem.

§

Sameby skall till medlem anta

1. den som deltar i renskötseln inom
byns betesområde,

2. den som har deltagit i rensköt-
sel inom byns betesområde och haft
detta som stadigvarande yrke samt
ej övergått till annat huvudsakligt
förvärvsarbete,

3. den som är make eller hemma-
varande barn till medlem som avses
under 1 eller 2 eller som är efterle-
vande make eller underårigt barn till
avliden sådan medlem.

12 §

Sameby kan som medlem antaga
annan renskötselberättigad än som
anges i 11 §, om han avser att med
egna renar driva renskötsel inom
byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom
inträde, om särskilda skäl föreligger.

Sameby kan som medlem anta an-
nan än den som anges i 11 §, om han
avser att med egna renar driva ren-
skötsel inom byns betesområde.

14 §

Renskötande medlems dödsbo får Renskötande medlems dödsbo får
fortsätta den av medlemman be- fortsätta den av medlemmen be-

235

Nuvarande lydelse

drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är renskötselberättigad
dödsbodelägare under 18 år, räknas
tiden från det han fyller 18 år.

Renskötselns upphävande i vissa fall

m.m.

30 §>

Den som inom område som avses
i 3 § 1 äger eller brukar mark där ren-
skötsel bedrivs får ej ändra använd-
ningen av marken på sätt som med-
för avsevärd olägenhet för rensköt-
seln i annan mån än som följer av
förordnande enligt 26 §.

Första stycket hindrar inte att
mark används i enlighet med en de-
taljplan eller för företag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ordning.

Föreslagen lydelse

drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är dödsbodelägare un-
der 18 år, räknas tiden från det han
fyller 18 år.

Skyddet för renskötseln

26 §

Vid användandet av mark och vat-
ten inom renskötselområdet skall
renskötselrätten beaktas.

Åtgärder som äventyrar förutsätt-
ningarna för det fortsatta utövandet
av rennäringen får inte tillåtas.

26a §

Den som äger eller brukar mark
inom åretruntmarkerna får inte
ändra användningen av marken på
sätt som medför avsevärd olägenhet
för rennäringen.

Första stycket hindrar inte att
mark används i enlighet med en de-
taljplan eller för företag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ordning.

Detsamma gäller skogsbruksåt-
gärd som avses i 28 § första stycket.

27 §

Den som avser att slutavverka
skog inom vinterbetesmarkerna på
en brukningsenhet som är större än
500 ha skall bereda berörd sameby
tillfälle till samråd, om avverkningen
omfattar mer än 20 ha skog eller an-
sluter till kalmark eller plantskog
som sammanlagt med den planerade
avverkningen överstiger 20 ha på
brukningsenheten. Samrådet skall
även avse de skogsbruksåtgärder
som sammanhänger med avverk-
ningen.

Åtgärd för vilken samrådsskyldig-
het föreligger får vidtas endast

1. om samebyn medger det eller

2. om en månad förflutit från den
dag samebyn bereddes tillfälle till
samråd.

Vad nu sagts skall gälla om annat
inte överenskommits med samebyn.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

1 Senaste lydelse 1987:154.

236

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

26 §

Regeringen kan förordna om
upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, när området be-
hövs för ändamål som avses i 2 kap.
expropriationslagen (1972:719) eller
för annat ändamål av väsentlig bety-
delse från allmän synpunkt. För om-
råde som väsentligen är utan bety-
delse för renskötseln får sådant för-
ordnande meddelas när området be-
hövs för allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till

28 §

Den som avser att slutavverka
skog inom åretruntmarkerna skall i
fall som avses i 27 § första stycket be-
reda berörd sameby tillfälle till sam-
råd. Därutöver skall, oavsett bruk-
ningsenhetens storlek, samebyn bere-
das tillfälle till samråd när en slutav-
verkning berör

1. hänglavbärande skog

2. nattbetesplats

3. rastställe

4. arbetshage eller

5. flyttled.

Samrådet skall även avse de skogs-
bruksåtgärder som sammanhänger
med avverkningen.

Åtgärder för vilken samrådsskyl-
dighet föreligger får vidtas endast

1. om samebyn medger det

2. om en månad förflutit från den
dag samebyn bereddes tillfälle till
samråd och samebyn inte låtit sig av-
höra eller

3. om tillstånd erhållits enligt 21 b §
andra stycket skogsvårdslagen
(1979:429).

Tillstånd som avses i andra
stycket 3 får sökas hos skogsvårdssty-
relsen, om överenskommelse inte
träffats med samebyn inom en må-
nad från den dag samebyn bereddes
tillfälle till samråd.

Vad nu sagts skall gälla om annat
inte överenskommits med samebyn.

Intrång i renskötselrätten efter myn-
dighets beslut

29 §

Om upphävande eller begräns-
ning av renskötselrätten finns be-
stämmelser z expropriationslagen
(1972:719).

Expropriation erfordras inte när
mark eller vatten skall användas för
företag vars tillåtlighet skall prövas i
särskild ordning.

237

Nuvarande lydelse

att avse tid eller vissa i renskötselrät-
ten ingående befogenheter.

27 §

Meddelas förordnande enligt 26 §,
kan regeringen föreskriva åtgärder
för att motverka skada eller olägen-
het för renskötseln.

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

30 §

I mål om ersättning för skada på
renskötselrätten gäller, i den mån rätt
till ersättning inte bestäms enligt an-
nan lag, 5-7 kap. expropriationsla-
gen (1972:719) i tillämpliga delar.

För samebyn talan som ogillas kan
domstolen förordna att byn skall
bära sina egna kostnader om same-
byn befinns ha inlett rättegången utan
tillräckliga skäl. Har rättegången up-
penbart inletts utan skälig grund får
domstolen dessutom förplikta same-
byn att ersätta motparten dennes rät-
tegångskostnader.

I mål om ersättning för skada till
följd av skogsavverkning eller annan
skogsbruksåtgärd gäller dock att var-
dera parten skall bära sina kostnader.

29 §

I fråga om upphävande av ren-
skötselrätt och ersättning med anled-
ning därav gäller, utöver bestämmel-
serna i 26 -28 §§, i tillämpliga delar
bestämmelserna i expropriationsla-
gen (1972:719) om expropriation av
särskild rätt till fastighet.

28 §

Medför upphävande av renskötsel-
rätt skada eller olägenhet för rensköt-
seln eller för sådan rätt till jakt eller
fiske som avses i 25 §, utgår ersätt-
ning därför.

Ersättning för skada eller olägen-
het som ej drabbar bestämd person
tillfaller till hälften sameby som berö-
res av upphävandet och till hälften
samefonden, om ej särskilda skäl fö-
religger.

85

Den som är renskötselberättigad
kan få tillstånd (koncession) att
driva renskötsel i Norrbottens län
nedanför lappmarksgränsen inom
område där renskötsel av ålder före-
kommer under hela året. Konces-
sion innefattar rätt för koncessions-

30 a §

Ersättning för skada som inte till-
faller bestämd person tillfaller till
hälften berörd sameby och till hälften
samefonden, om särskilda skäl inte
föreligger för en annan fördelning.

§

Den som har renskötselrått kan få
tillstånd (koncession) att driva ren-
skötsel i Norrbottens län nedanför
lappmarksgränsen inom område där
renskötsel av ålder förekommer un-
der hela året. Koncession innefattar
rätt för koncessionshavaren att driva

238

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

havaren att driva renskötseln även renskötseln även med skötesrenar
med skötesrenar som tillhör          som tillhör

1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är
belägen inom koncessionsområdet, om han är bosatt på fastigheten eller
inom området,

2. den som tidigare har haft koncession inom området, om han är bosatt
där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessions-
havare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som
vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bo-
satt inom koncessionsområdet.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till
övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan
antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

86 §

För renskötseln inom konces-
sionsområdet skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och hem-
mavarande barn, renskötselberätti-
gad som biträder koncessionshavare
i renskötseln och som inte har annat
huvudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.

För renskötseln inom konces-
sionsområdet skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och hem-
mavarande barn, annan person med
renskötselrätt som biträder konces-
sionshavare i renskötseln och som
inte har annat huvudsakligt för-
värvsarbete samt ägare av skötesre-
nar inom koncessionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar
i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikelser:

1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst för varje
påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom.

3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara
ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och an-
ställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

94 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vid-
tar åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen försäm-

ras,

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på om-
råde där renskötsel är tillåten,

3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel är tillåten eller
hindrar renar från att beta på sådant område,

4. bryter mot 73 § tredje stycket,

5. i andra fall än som avses i 81 el-

ler 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som ej är regi-
strerat för honom,

6. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,

4. bryter mot 27 § andra stycket,

5. bryter mot 73 § tredje stycket,

6. i andra fall än som avses i 81 el-
ler 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som ej är regi-

strerat för honom,

239

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

7. märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,

8. bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.

7. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,

8. märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,

9. bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.

Bilaga 2.2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

240

2 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)' skall ha följande ly-
delse.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

55 §

Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits in-
nan marken togs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i
fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.

Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten somfanns på fas-
tigheten innan marken togs i an-
språk.

På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

1 Lagen omtryckt 1987:459.

241

16 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

3 Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 12 § expropriationslagen
(1972:719) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

1 kap.

I denna lag förstås med särskild
rätt till fastighet nyttjanderätt, servi-
tut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt. Utan hinder av att

I denna lag förstås med särskild
rätt till fastighet nyttjanderätt, servi-
tut, renskötselrätt och rätt till elekt-
risk kraft samt liknande rätt. Utan

tomträtt enligt 13 kap. 26 § jordabal-
ken vid expropriation är likställd
med fast egendom får sådan rätt
upphävas eller begränsas genom ex-
propriation. Bestämmelsen i 1 § om
särskild rätt gäller ej renskötselrätt
enligt rennäringslagen (1971:437) el-
ler vägrätt.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning i
fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.

hinder av att tomträtt enligt 13 kap.
26 § jordabalken vid expropriation
är likställd med fast egendom får så-
dan rätt upphävas eller begränsas
genom expropriation. Bestämmel-
sen i 1 § om särskild rätt gäller ej
vägrätt.

2 kap.

12 §

Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen bör
tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän
och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

Expropriationstillstånd skall inte
meddelas om expropriationen även-
tyrar förutsättningarna för det fort-
satta utövandet av rennäringen.

Expropriation till förmån för annan än staten, kommun, landstingskom-
mun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på be-
tryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används för
avsett ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

242

4 Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 1 § gruvlagen (1974:342) skall ha föl-
jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

13 kap.

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt.

1 §

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut, renskötselrätt och rätt till elekt-
risk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran
för vilken fastigheten svarar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

243

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa
mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 51 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndighe-
ter skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Föreslagen lydelse

51 §

Nuvarande lydelse

Med särskild rätt till fastighet för-

stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt.

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut, renskötselrätt och rätt till elekt-
risk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran
för vilken fastigheten svarar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

244

6 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)
dels att 27 och 30 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 21 b, 21 c, och 21 d §§, av
följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 21 b § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Renskötselrätten

21b§

I 27 och 28 §§ rennäringslagen
(1971:437) finns föreskrifter om sam-
råd med berörda samebyar vid vissa
skogsbruksåtgärder inom renskötsel-
området.

I skog på renskötselns åretrunt-
marker får sådan åtgärd som avses i
28 § första stycket rennäringslagen
inte vidtas utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd, utom i fall som avses i
andra stycket 1 och 2 samma para-
graf.

21 c §

Tillstånd enligt 21 b § andra
stycket skall ges såvida inte avverk-
ningen och därmed sammanhäng-
ande skogsbruksåtgärder

1. medför bortfall av renbete av så-
dan art eller omfattning att det inte
kan ersättas genom att alternativa be-
tesområden utnyttjas eller

2. omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renhjord.

21 d§

Tillstånd enligt 21 b § andra
stycket får inte ges utan att sametinget
beretts tillfälle att avge yttrande.

I tillständsbeslutet får föreskrivas
särskilda villkor för att begränsa eller
motverka olägenhet för renskötseln.

Tillståndet gäller i fem år från da-
gen för beslutet.

27 §*

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första stycket
eller 20 § första stycket,

1 Senaste lydelse 1983:427.

245

2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,

3. bryter mot den awerkningsbegränsning som avses i 14 §,

4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av 19 §
andra stycket,

4. bryter mot 19 § första stycket
eller 21 b § andra stycket eller mot fö-
reskrift om avverkning som har
meddelats med stöd av 19 § andra
stycket eller 21 d§ andra stycket,

5. bryter mot awerkningsförbud som avses i 25 §,

6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med
stöd av 17 §,

7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har med-
delats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas.

I ringa fall döms ej till ansvar.

Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

30 §

Myndighet får förordna att dess Myndighet får förordna att dess
beslut skall lända till efterrättelse   beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd talan.             utan hinder av förd talan. Vid pröv-

ning enligt 21 b § andra stycket får
sådant förordnande meddelas endast
om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

246

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt.

42 §

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut, renskötselrätt och rätt till elekt-
risk kraft samt liknande rätt.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

247

8 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 20 § plan- och bygglagen (1987: 10)1 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

5 kap.

20 §

När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med läns-
styrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av för-
slaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som be-
rörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i öv-
rigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till sam-
råd.

Inom område som avses i 3 § 1
rennäringslagen (1971:437) skall sa-
metinget höras om sameby som be-
rörs av detaljplanen begär det.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

1 Lagen omtryckt 1987:246.

248

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.2

Nuvarande lydelse

Om ett område enligt 5-8 §§ är av
riksintresse för flera oförenliga än-
damål, skall företräde ges åt det el-
ler de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushåll-
ning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Behövs om-
rådet eller en del av detta för en an-
läggning för totalförsvaret skall för-
svarsintresset ges företräde.

Föreslagen lydelse

2 kap.

10 §

Om ett område enligt 5-8 §§ är av
riksintresse för flera oförenliga än-
damål, skall företräde ges åt det el-
ler de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushåll-
ning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Ett område
får inte användas på sådant sätt att
det fortsatta utövandet av rennä-
ringen äventyras. Behövs området
eller en del av detta för en anlägg-
ning för totalförsvaret skall dock
försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestäm-
melserna i 3 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

1 Lagen omtryckt 1987:247.

249

Utdrag ur sammanfattning av
Samerättsutredningens slutbetänkande
(SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk såvitt
avser fiskesamerna och andra utövare av
traditionella samiska näringar utanför samebyn

De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna kollektivt har
i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. I renskötsel-
rätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Endast den
som är medlem i en sameby har rätt att utöva dessa rättigheter. Medlem kan
bara den bli som avser att ägna sig åt renskötsel.

En samebymedlem får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns
betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel
är tillåten där. Denna jakt- och fiskerätt, som är underkastad de begräns-
ningar som följer av jakt- och fiskelagstiftningen, gäller på såväl statlig som
privat mark. Rätten omfattar även jakt och fiske till avsalu.

Jakt och fiske bedrivs emellertid näringsmässigt även av samer som står
utanför samebyarna. För att kunna jaga och fiska inom byns område har
dessa samer, om de inte kan grunda sin rätt på innehav av fastighet, bestäm-
melser i arrendekontrakt eller liknande, att hos lantbruksnämnden ansöka
om upplåtelse av jakt och fiske. Det rör sig i dessa fall om en mer begränsad
rätt än den som följer av renskötselrätten.

Till de s.k. fiskesamerna brukar räknas sådana samer som inte är medlem-
mar i någon sameby men som är beroende av fisket inom renskötselområdet
för sin försörjning. Gruppen anses bestå av färre än 100 personer.

Av såväl rättsliga som sociala och näringsmässiga skäl är det motiverat att
genom lagstiftning förbättra fiskesamernas möjligheter att bedriva fiske och
ge dem en större trygghet i sin näringsutövning.

Vi föreslår att rennäringslagen ändras så att även fiskesamerna kan få ut-
öva den fiskerätt som i dag endast samebymedlemmar har rätt att utöva.
Rätten att fiska omfattar enligt förslaget samtliga sjöar på kronomark som
samebyn har fiskerätt i, med de inskränkningar som kan gälla för fiskande
bymedlemmar. Enligt förslaget får en fiskesame också uppföra en fiskekoja
när det behövs för hans näringsutövning samt ta virke och vedbrand till en
sådan koja.

Det är inte, annat än i rena undantagsfall, möjligt att i de områden det här
är fråga om uteslutande försörja sig på fiske. Det tillskott till hushållet som
jakten ger är ofta en förutsättning för bosättningen i området. Vårt förslag
innefattar därför också rätten till jakt. Även i detta avseende föreslås fiske-
samernas rättigheter på kronomark motsvara samebymedlemmarnas.

Det ankommer enligt förslaget på länsstyrelsen att efter ansökan pröva
om tillstånd bör ges. Vid tillståndsprövningen skall även samebyns och dess
medlemmars behov vägas in i bedömningen. Andra jakt- och fiskeintressen
i området skall också beaktas.

Många sameslöjdare står utanför samebyarna och saknar därmed enligt
rennäringslagen rätt att ta slöjdvirke. Vi föreslår att yrkesmässigt verk-
samma slöjdande samer av länsstyrelsen skall kunna få tillstånd att för eget

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.3

250

behov ta slöjdvirke på kronomark inom de delar av betesområdet som hör
till lappmarkerna eller renbetesfjällen.

Våra förslag om ändring i rennäringslagen bedöms kunna genomföras
utan några personalförstärkningar vid de berörda myndigheterna. Förslagen
bedöms inte heller medföra några beaktansvärda ekonomiska konsekvenser
för andra enskilda intressen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.3

251

Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser
fiskesamerna och andra utövare av traditionella
samiska näringar utanför samebyn

Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)2
dels att 17, 22, 25, 31, 32 och 95 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 25 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

17 §

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.4

Behövs virke till anläggning eller
byggnad som avses i 16 § första eller
andra stycket, får skog avverkas på
de delar av betesområdet som hör
till lappmarkerna eller renbetesfjäl-
len. Inom samma delar av betesom-
rådet får medlem i samebyn för eget
behov taga bränsle och slöjdvirke.

Växande barrträd får avverkas en-
dast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om ej denne
medger annat.

På sådan mark utanför lappmar-
kerna och renbetesfjällen som hör
till samebys betesområde får byn el-
ler medlem i byn för ändamål som
anges i första stycket taga endast
torra träd, vindfällen, skogsavfall,
tall- och grantjur eller, för tillfälligt
behov, på utmark växande lövträd.

Behövs virke till anläggning eller
byggnad som avses i 16 § första eller
andra stycket, får skog avverkas på
de delar av betesområdet som hör
till lappmarkerna eller renbetesfjäl-
len. Inom samma delar av betesom-
rådet får den som är medlem i same-
byn för eget behov ta bränsle och
slöjdvirke.

Länsstyrelsen får medge att en
same som inte är medlem i någon sa-
meby för eget behov får ta slöjdvirke
på kronomark inom den del av en sa-
mebys betesområde som avses i
första stycket, om han yrkesmässigt
ägnar sig åt samisk slöjd.

Växande barrträd får avverkas en-
dast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om inte denne
medger annat.

På sådan mark utanför lappmar-
kerna och renbetesfjällen som hör
till en samebys betesområde får byn
eller medlem i byn för ändamål som
anges i första stycket ta endast torra
träd, vindfällen, skogsavfall, tall-
och grantjur eller, för tillfälligt be-
hov, på utmark växande lövträd.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan för viss
tid förbjuda avverkning enligt 17 el-
ler 18 § av växande tall, gran eller
björk, om det behövs för att bevara
skogen eller för skogens återväxt.

22 §

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan för viss
tid förbjuda avverkning enligt 17,18
eller 25 a § av växande tall, gran el-
ler björk, om det behövs för att be-
vara skogen eller för skogens åter-
växt.

2 Lagen omtryckt 1985:919.

252

Nuvarande lydelse

25

Medlem i sameby får jaga och
fiska på utmark inom de delar av
byns betesområde som hör till ren-
betesfjällen eller lappmarkerna, när
renskötsel är tillåten där.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning på medlem i sameby som
tillfälligt uppehåller sig inom annan
samebys betesområde för renskilj-
ning eller annat ändamål som har
samband med renarnas skötsel. Han
får dock jaga och fiska endast för sitt
uppehälle.

Uppehåller sig björn, varg, järv
eller lo bevisligen i trakten får jakt
efter sådant djur företagas på mark
som anges i första stycket inom an-
nan samebys betesområde, i den
mån regeringen eller myndighet,
som regeringen bestämmer, tillåter
det.

Föreslagen lydelse

§

Den som är medlem i en sameby
får jaga och fiska på utmark inom de
delar av byns betesområde som hör
till renbetesfjällen eller lappmar-
kerna, när renskötsel är tillåten där
(samebyns jakt- och fiskeområde).

Om en medlem i en sameby tillfäl-
ligt uppehåller sig inom en annan sa-
mebys betesområde för renskiljning
eller annat ändamål som har sam-
band med renarnas skötsel, får han
jaga och fiska för sitt uppehälle inom
den samebyns jakt- och fiskeområde.

Uppehåller sig björn, varg, järv
eller lo bevisligen i trakten får jakt
efter sådant djur företas på mark
som anges i första stycket inom en
annan samebys betesområde, i den
mån regeringen eller myndighet,
som regeringen bestämmer, tillåter
det.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.4

25 a §

Länsstyrelsen får medge att en
same som inte är medlem i någon sa-
meby, men som är stadigvarande bo-
satt inom en samebys jakt- och fis-
keområde, får jaga och fiska på kro-
nomark inom området, om det med
hänsyn till hans utkomstmöjligheter
där och omständigheterna i övrigt
framstår som skäligt. Länsstyrelsen
skall därvid beakta vad samebyn be-
slutat med stöd av 35 § andra
stycket.3

Länsstyrelsens beslut får även in-
nefatta rätt att uppföra fiskekoja.

Behövs virke till en sådan bygg-
nad, får skog avverkas på krono-
mark inom samebyns jakt- och fis-
keområde. Inom samma område får
bränsle tas för uppvärmning av bygg-
naden.

Avverkning får ske endast efter an-
visning av markägaren. För avver-
kad skog behöver ersättning inte läm-
nas.

3 Hänvisningen till 35 § andra stycket avser föreslagen lydelse enligt prop. 1990/91:4.

253

Nuvarande lydelse

Sameby eller medlem i sameby får
ej upplåta rättighet som ingår i ren-
skötselrätten.

Sameby får dock åt den som har
varit medlem i byn upplåta rätt att
utan avgift till sitt husbehov jaga och
fiska på byns område enligt 25 §.

Föreslagen lydelse

31 §

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.4

En sameby eller en enskild same
får inte upplåta rättighet som ingår i
renskötselrätten.

En sameby får dock åt den som
varit medlem i byn upplåta rätt att
utan avgift till sitt husbehov jaga och
fiska inom byns jakt- och fiskeom-
råde.

32 §

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens ome-
delbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast
om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till jakt el-
ler fiske, krävs dessutom att upplå-
telsen är förenlig med god jaktvård
eller fiskevård och kan ske utan be-
svärande intrång i rätten till jakt el-
ler fiske enligt 25 §. Upplåtelse av
hela fisket i visst vatten får ske en-
dast om samebyn medger det.

Avser upplåtelsen rätt till jakt el-
ler fiske, krävs dessutom att upplå-
telsen är förenlig med god jaktvård
eller fiskevård och kan ske utan be-
svärande intrång i rätten till jakt el-
ler fiske enligt 25 eller25 a §. Upplå-
telse av hela fisket i visst vatten får
ske endast om samebyn medger det.

95

Bryter medlem i sameby uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet mot
17-20§ eller mot föreskrift som
meddelats med stöd av 22 § eller
lämnar han uppsåtligen eller av
oaktsamhet oriktig uppgift vid ren-
räkning eller vid upprättande av ren-
längd dömes till böter, om ej gär-
ningen är belagd med straff i brotts-
balken.

777/ böter döms den som uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 17-20 §, 25 a §
tredje ellerfjärde stycket eller mot fö-
reskrift som meddelats med stöd av
22 §,

2. lämnar oriktig uppgift vid ren-
räkning eller vid upprättande av ren-
längd.

777/ ansvar enligt denna paragraf
döms inte om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

254

Sammanfattning av Naturvårdslagsutredningens
betänkande (SOU 1990:38) Översyn av
naturvårdslagen m.m. såvitt avser
naturvårdshänsyn vid renskötseln

Naturvårdslagsutredningens främsta uppgift har varit att undersöka om den
nuvarande naturvårdslagen tar till vara naturvårdens intressen i tillräcklig
omfattning och om lagstiftningen på ett effektivt sätt bidrar till att de riktlin-
jer för naturvårdspolitiken som statsmakterna har antagit kan genomföras.

Utredningen har vid sin översyn av lagstiftningen funnit att det främst är
hotade arter och deras biotoper som behöver ett förstärkt skydd genom na-
turvårdslagen.

Översynen har vidare lett fram till förslag om flera andra skärpningar och
förtydliganden i lagstiftningen. Här skall bl.a. följande nämnas.

- Genom en förändring av 6 § blir det möjligt att inskränka samernas rät-
tigheter i nationalparkerna om det är av väsentlig betydelse för naturvården.
Dessutom föreslås en särskild bestämmelse om naturvårdshänsyn i rennä-
ringslagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.5

255

Naturvårdslagsutredningens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härmed föreskrivs att det i rennäringslagen (1971:437) skall införas en ny
paragraf, 65 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

65 a §

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om den hänsyn som skall
tas till naturvårdens intressen vid ren-
skötselns utövande såsom ifråga om
skyddet av växt- eller djurlivet. Detta
bemyndigande medför inte befogen-
het att meddela föreskrifter som är så
ingripande att avsevärd olägenhet för
renskötseln uppkommer.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.6

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

256

Sammanställning av remissyttranden över
Naturvårdslagsutredningens betänkande (SOU
1990:38) Översyn av naturvårdslagen m.m. såvitt
avser naturvårdshänsyn vid renskötsel

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet - såvitt avser naturvårdshänsyn
vid renskötsel - avgetts av Lantbruksstyrelsen, Plan- och bostadsverket, Sta-
tens naturvårdsverk, Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norr-
bottens län, Svenska turistföreningen och Svenska samernas riksförbund.
Yttrande har dessutom inkommit från Agrifack.

En fullständig förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över be-
tänkandet har fogats som bilaga 16.5 till proposition 1990/91:90 En god livs-
miljö. En sammanställning av samtliga remissyttranden över betänkandet
finns tillgänglig i Miljö- och naturresursdepartementet.

Lantbruksstyrelsen: Det ligger i samernas långsiktiga intresse att bevara
naturen och att medverka i en opinionsbildning som har detta som mål.
Lantbruksstyrelsen instämmer bl.a. därför med utredningens uppfattning att
förevarande paragraf skall införas efter förebild från lagen om skötsel av
jordbruksmark och skogsvårdslagen.

På motsvarande sätt som skett i fråga om skötsellagen och skogsvårdsla-
gen bör rätten att utfärda föreskrifter delegeras till den centrala myndighe-
ten - i detta fall Lantbruksstyrelsen - efter samråd med Naturvårdsverket
och Riksantikvarieämbetet.

Plan- och bostadsverket: Boverket har förståelse för utredningens ambi-
tion att lösa den motsägelse som finns mellan rennäringslagen och natur-
vårdslagen. Innan en lagändring genomförs bör dock ett bättre kunskapsun-
derlag ha utarbetats, där rennäringens markanvändning i hela fjällområdet
beskrivs. Detta behövs för att bättre kunna bedöma konsekvenserna av de
föreslagna inskränkningarna i samernas moderna sätt att bedriva renskötsel
i känsliga naturmiljöer.

Ett sådant förbättrat underlag håller på att tas fram av berörda lantbruks-
nämnder i samråd med samebyarna. Arbetet leds av en särskild arbetsgrupp
inom Lantbruksstyrelsen, där bl.a. Boverket och SSR ingår. Denna redovis-
ning syftar ytterst till att precisera rennäringens anspråk, bl.a. riksintressen
enligt NRL. Med en sådan samlad redovisning av rennäringens markanvänd-
ning inom aktuella fjällområden får man ett nyanserat och konkret underlag
för att bedöma behovet och omfattningen av den föreslagna lagändringen.

Boverket anser därför att den föreslagna lagändringen bör avvakta det på-
gående arbetet med fördjupat underlag, som beskriver rennäringens mark-
användning och samebyarnas utvecklingsplaner (driftsplaner).

Statens naturvårdsverk:---rennäringen precis som andra näringar

måste vara underkastade NVL och visa tillräcklig naturvårdshänsyn vid sin
modernisering av renskötseln. Naturvårdsverket ser därför med tillfredsstäl-
lelse att naturvårdshänsynen skrivs in i 65 a § rennäringslagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Införandet av en paragraf i rennäringsla-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.7

257

17 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

gen om hänsyn till naturvårdsintressena tillstyrks. Främst behöver bar-
markskörningen i kalfjällsområdet beaktas. Eftersom vår organisation inne-
fattar såväl rennärings- som naturvårdsexpertis bör vi ha de bästa förutsätt-
ningarna att avgöra vilka föreskrifter som är nödvändiga och som samtidigt
ej medför skada eller olägenhet för renskötseln. I detta sammanhang bör
framhållas att i skogsbruksområdet är effekterna av rennäringens barmarks-
körning försumbara i jämförelse med följderna av maskinanvändningen
inom skogsbruket.

Agrifack: Agrifack har förståelse för att renskötseln kan orsaka vissa olä-
genheter för naturvården. Att meddela tvingande föreskrifter för hur sa-
merna skall hantera renskötseln är emellertid en mycket känslig fråga. Även
i detta fall förordar vi därför att man i första hand satsar på en naturvårdsut-
bildning, dvs. av de renskötande samerna.

Svenska turistföreningen: STF samtycker till förslaget att införa särskild
bestämmelse om naturvårdshänsyn i rennäringslagen.

Svenska samernas riksförbund: Riksförbundet konstaterar att Natur-
vårdslagsutredningen med hänvisning till domen i skattefjällsmålet utgår
från den starkare rättsliga ställning samerna har än den naturvårdslagen ger
uttryck för. Utifrån detta söker utredningen röja upp i den av myndigheter
styrda rättstillämpning, varifrån en del exempel ovan är redovisade.

I fråga om utredningens förslag att i rennäringslagen som en ny paragraf,
65 a §, föra in en hänsynsparagraf får riksförbundet redovisa följande.

Det skall först konstateras att enkla jämförelser inte kan göras med de i
utredningen angivna förebilderna från lagen om skötsel av jordbruksmark
och skogsvårdslagen.

Som inledningsvis konstateras är grunden för de samiska näringarna att
bruka naturen och naturresurserna och inte förbruka och föröda. Härav föl-
jer att det i och för sig måste anses ligga en tillräcklig garanti för ett hänsyns-
tagande till naturvården redan i näringarnas grundläggande struktur och sätt
för utövande. De samiska näringarna ensamma och tillsammans med natur-
vården har kunnat stå emot exploateringar av markerna och alltså utgjort
ett särskilt instrument för naturvårdsarbetet - att bevara marker värda att
skydda.

Enligt specialmotiveringen anges att kriteriet ”avsevärd olägenhet för ren-
skötseln” skall ses tillsammans med föreskrift som medför att ”pågående
markanvändning avsevärt försvåras”. Enligt förbundets mening är detta ett
ytligt betraktelsesätt på de frågeställningar som möter och enkla jämförelser
kan, som ovan framförs, inte göras med lagen om skötsel av jordbruksmark
och skogsvårdslagen. De samiska näringarna utgör en helhet med delar av
renskötsel, jakt och fiske och där ingrepp i den ena delen påverkar förutsätt-
ningarna för den andra om inte annat på så sätt att försörjningsunderlaget
för utövarna påverkas. Vidare gäller att inskränkningar för ett visst moment
i renskötseln påverkar andra moment och funktioner i renskötseln. Det är
alltså inte fråga om enkla arealberäkningar eller annat utan om ingrepp i dels
ett socio-ekonomiskt system, dels sammanhängande funktioner i en verk-
samhet som består av flera i varandra sammankopplade moment.

Det är alltså nödvändigt att överarbeta den föreslagna preciseringen i ren-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.7

258

näringslagen och därvid komplettera underlaget för sättet hur prövning skall Prop. 1992/93:32
ske. Ovan anges nödvändigheten av att göra konsekvensbeskrivningar, nå- Bilaga 2.7
got som självklart kommer in också i detta sammanhang.

259

Sammanfattning av Lantbruksstyrelsens rapport
(1989:4) Frågor om samebyarnas organisation,
funktion och ekonomi (Förslag av

Rennäringsgruppen)

Samebyfrågor

Under denna rubrik diskuterar Rennäringsgruppen olika frågor som hör
samman med samebyarnas organisation, funktion och effektivitet. Inled-
ningsvis pekar gruppen på det ökande behov av kompletterande sysselsätt-
ning som uppstår i byarna till följd av att rennäringsföretagen blir större och
därmed färre till antalet. Den verksamhet som ligger närmast till som kom-
plement är sådan som har nära anknytning till rennäringen, t.ex. vidareför-
ädling av renkött och naturprodukter som fisk, vilt och bär. Även turismen
kan bli ett viktigt komplement. Gruppen konstaterar att det är samebyarna
själva som bör ta initiativ i dessa frågor. Samhället kan sedan bidra med råd-
givning och statligt stöd, t.ex. glesbygdsstöd.

Samebyn får enligt rennäringslagen inte driva annan ekonomisk verksam-
het än renskötsel. I ett särskilt avsnitt tar gruppen upp de lagtekniska och
andra konsekvenserna av att ta bort den begränsningen i lagen. Frågan, som
är stor och komplex och som inte ingår i gruppens uppdrag att lösa, föreslås
bli föremål för närmare utredning. En viktig fråga i sammanhanget är det
solidariska ansvar som samebyns medlemmar nu har för byns skulder.

Vad gäller samebyns interna förhållanden i övrigt föreslår rennäringsgrup-
pen ingen ändring i reglerna om medlemskap.

För att få en bättre samordning inom många samebyar fordras en större
rättvisa i förhållandet mellan arbetsinsats och inkomst och över huvud taget
en jämnare fördelning av inkomsterna. Detta fordrar att den ojämna ägar-
strukturen ändras.

En del samebyar har ett totalt sett högre renantal än vad som tillåtits för
byn. De problem som detta kan föra med sig kan enligt Rennäringsgruppen
bearbetas på flera sätt: genom interna beslut om antal renskötselföretag och
renar i samband med pågående markanvändnings- och utvecklingsplanering,
genom lanbruksnämndernas rådgivning, genom att byn med stöd av 35 § ren-
näringslagen sätter tak för det antal renar som en enskild medlem får ha,
genom ändring av skattereglerna som gör det möjligt att över flera år fördela
inkomsterna från större slaktuttag m. m. och genom möjlighet för samhället
att gå in med vitesföreläggande. En första åtgärd är dock att fullfölja renbe-
tesinventeringarna och sedan bestämma nya och mer korrekt grundade
högsta renantal. För att inventeringen skall kunna genomföras är det ofrån-
komligt att statsmakterna ställer större resurser till förfogande.

Rennäringsgruppen föreslår vidare att samebyn skall kunna styra och där-
med påverka medlemmarnas rätt till jakt och fiske, vilket ibland kan vara be-
fogat, t.ex. av fiskevårdsskäl.

För nyetableringar inom renskötseln, dvs. för nystartade företag, är det
viktigt att den nye företagaren har en god utbildning, främst inom biologi
och ekonomi.

I olika sammanhang har påpekats att samhället har dåliga - eller i flera fall

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.8

260

inga alls - möjligheter att ingripa mot en sameby som bryter mot föreskrif-
terna i rennäringslagen.

Rennäringsgruppen föreslår att ändringar görs i rennäringslagen så att det
blir möjligt att förelägga och - vid olydnad mot föreläggandet - döma ut vite
mot en sameby som i vissa avseenden bryter mot lagen: om byn inte respekte-
rar ett beslut om högsta tillåtna renantai, om byn inte fullgör skyldigheten
att genomföra renräkning, om byn inte underrättar annan by om skiljning av
renar eller om byns renar uppehåller sig på otillåten mark. När det gäller
byar som har ett för högt renantal bör det vara möjligt att rikta vitesföreläg-
gande (med innebörd att antalet skall minskas) även mot en enskild medlem
i samebyn. Vite skall även kunna komma till användning mot koncessionssa-
meby eller koncessionshavare vid brott mot de regler och villkor som gäller
där.

Samebyarna saknar i dag möjligheter att ingripa med tvångsmedel mot en-
skilda medlemmar som inte lyder de beslut som fattats inom byn. Det torde
emellertid redan nu vara möjligt - utan särskilda regler i rennäringslagen -
att i samebyarnas stadgar ta in bestämmelser om vite. När det gäller att få
ett vite utdömt måste samebyn dock vända sig till domstol för att få frågan
avgjord där.

Rennäringsgruppen föreslår också att bestämmelser införs i rennäringsla-
gen att en medlem inte får rösta för fler renar än han får ha enligt byns beslut
(eller - för koncessionssameby - enligt det maximiantal som lagen anger).
En koncessionssameby föreslås också få rätt att tvångsslakta renar i den mån
ägaren har flera skötesrenar än de 30 som lagen tillåter.

Företagsregister

Rennäringen torde vara den enda av de s.k. areella näringarna som saknar
tillförlitliga statistiska uppgifter om sin verksamhet. Rennäringsgruppen an-
ser det mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns om samebyarnas re-
nantal och företagsstruktur. Att sådana uppgifter kan redovisas har bety-
delse för samhällsplaneringen och för näringen själv t.ex. i kontakterna med
myndigheter och diskussioner om konkurrerande intressen. Gruppen anser
att de renlängder som samebyarna enligt rennäringslagen är skyldiga att
upprätta utgör ett tillräckligt underlag till ett företagsregister, och gruppen
föreslår att samebyarna skall vara skyldiga att lämna renlängderna till lant-
bruksnämnden (länsstyrelsen). I och med att uppgifterna lämnas för statis-
tiskt ändamål blir renlängderna skyddade av sekretess och de får alltså inte
lämnas ut av myndigheten.

Det ekonomiska stödet

Enligt rennäringsförordningen kan lån och bidrag lämnas för tre olika ända-
mål:

• rationaliseringsstöd

• rendriftsstöd

• redskapsstöd

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.8

261

Rennäringsgruppen föreslår att rationaliseringsstödet till samebyarna skall
prioriteras. I övrigt föreslår gruppen endast den förändringen av nuvarande
regler att nedre gränsen för kostnader som kan medföra redskapsstöd höjs
från 3 000 till 10 000 kr.

Tillskottsutfodring

Allt fler samebyar använder sig av tillskottsutfodring, huvudsakligen av hö.
Genom en sådan utfodring ökar tamhetsgraden, hjordarna hålls bättre sam-
lade, flyttningarna underlättas och problemet med strövrenar motverkas.

Rennäringsgruppen anser att tillskottsutfodringen bör bli ett naturligt in-
slag i renskötseln. För detta fordras information, rådgivning och - i vart fall
inledningsvis - ekonomisk stimulans. Gruppen föreslår därför att en sameby
eller vintergrupp under tre år skall få statligt stöd motsvarande halva kostna-
den för inköp av hö under 50 dagar. Det sammanlagda stödbehovet skulle
enligt gruppens bedömning kosta 1,5-1,8 miljoner kronor per år.

Transportstöd

Fyra samebyar i Norrbottens län saknar vägförbindelse till någon av sina
slaktplatser. För att klara transporterna har byarna ibland anlitat helikopter.
Detta har dock fördyrat slaktkostnaden med mer än 3 kr. per kilo slaktvikt.
Denna typ av slakt har också medfört andra problem, bl.a. av livsmedelshy-
gienisk art.

Transportsvårigheten har medfört att slaktuttaget minskat eller att slak-
ten senarelagts, vilket också medfört olägenheter.

Rennäringsgruppen föreslår att staten skall stå för 40 procent av den fak-
tiska merkostnaden för slakten. Detta beräknas motsvara drygt 140 000 kr
per år. 35 procent av merkostnaden (drygt 120 000 kr.) torde kommunerna
(Jokkmokk resp. Kiruna) vara beredda att bidra med, enligt gruppens be-
dömning. Resten av merkostnaden får renägarna själva stå för.

Fj ällförvaltningsfrågor

Under denna rubrik har Rennäringsgruppen behandlat frågor som hör sam-
man med upplåtelser, främst för jakt och fiske. Gruppens förslag innebär
följande förändringar i förhållande till vad som nu tillämpas.

Begreppet ortsbo har betydelse på det sättet att dessa har vissa förmåner
vid upplåtelser. Med hänsyn till samhällsutvecklingen anser gruppen att ka-
tegorin ortsbor, som skall vara prioriterade genom lägre avgifter m.m., bör
begränsas kraftigt och endast omfatta vad som gruppen kallar ”den utpräg-
lade glesbygdsbefolkningen”.

Under de senaste åren har några samebyar, genom särskilda ekonomiska
eller ideella föreningar, försöksvis själva svarat för en upplåtelseverksamhet.
Detta har gällt främst småviltjakt men också fiske. Upplåtelserna har i all-
mänhet kombinerats med kringverksamhet: Stug- eller båtuthyrning, guid-
ning m.m. Denna verksamhet, som tillför ökad sysselsättning och inkomster,

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.8

262

bör fortsätta och rennäringsgruppen föreslår att flera byar engagerar sig i
denna typ av verksamhet.

Rennäringsgruppen föreslår också att inkomsterna från fiskeupplåtelser,
som nu tillfaller samebyarna med 25 procent och samefonden med 75 pro-
cent, i fortsättningen fördelas med halva beloppet på samebyarna och halva
på samefonden.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.8

263

Lagförslagen i Lantbruksstyrelsens rapport Frågor
om samebyarnas organisation, funktion och
ekonomi

Förslag till ändringar i rennäringslagen

15 §

Sameby får--- för renbete.

Lantbruksnämnden bestämmer - - - byns betesområde.

Om det behövs---inskränkning i betesrätten.

Om samebyn bryter mot beslut enligt andra eller tredje stycket får länsstyrel-
sen föreskriva vite. Ett föreläggande att minska antalet renar kan även riktas
mot en enskild renägare.

35 §

Om det är---om innehavet.

Om det ärpåkallat av hänsyn till jakt- eller fiskevård eller av andra särskilda
skäl får samebyn undanta viss mark eller visst vatten från medlemmarnas be-
gagnande för jakt eller fiske.

Föreskrifter enligt första eller andra stycket får ej ges sådant innehåll att ren-
skötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvå-
ras.

59 §

I fråga om--- i denna lag.

1. att varje myndig---stycket 1-6.

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som
därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande ren-
längd innehas av honom, dock ej för fler renar än samebyn bestämt för honom
enligt 35 §.

3. att medlems rösträtt---myndiga medlemmar.

66 §

Räkning av samebys---större tidsmellanrum.

Lantbruksnämnden kan---kommer till stånd.

Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att genomföra renräkning.

68 §

På grundval---genast rättas.

I renlängden---föreskriften efterföljts.

Bystämman fastställer---rättelse däri.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om användningen av renlängd
som underlag för företagsregister och om skyldigheten att lämna renlängden
för sådant ändamål.

70 §

Har främmande renar---återföra renarna.

Uteblir sameby---ägarnas räkning.

Om ej annat---och försäljning.

Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att underrätta annan sa-
meby om kommande skiljning.

71 §

Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta
område under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.9

264

framställning av lantbruksnämnden eller renägare som därigenom lider skada
eller olägenhet av någon betydelse genom vite förelägga samebyn att bortföra
renarna. (Leder vitesföreläggandet inte till åsyftat resultat kan länsstyrelsen
förordna att renarna skall slaktas och säljas).

Är det känt - - - om renarna.

Kostnaden för - - - ha hört.

86 §

För renskötseln---inom koncessionsområdet.

Bestämmelserna om ---följande avvikelser:

1. Ägare av--- renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst.

3. Koncessionshavaren eller ---för renskötseln.

4. Byn äger rätt att låta slakta medlems renar eller försälja vid slakt utvunna
produkter i den mån dennes renantal överstiger det som anges i 88 § andra
stycket och han inte efter påpekande själv vidtar erforderliga åtgärder.

89 §

Bryter sameby eller koncessionshavare mot villkor som gäller för verksam-
heten kan länsstyrelsen genom vite förelägga byn eller koncessionshavaren att
vidta rättelse.

Har förutsättningarna - - - nya villkor.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.9

265

Sammanställning av remissyttranden över
Lantbruksstyrelsens rapport (1989:4) Frågor om
samebyarnas organisation, funktion och ekonomi
(Förslag av Rennäringsgruppen)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över rapporten lämnats av Skogsstyrelsen, Do-
mänverket, Datainspektionen (DI), Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbot-
tens och Norrbottens län, Härjedalens och Vilhelmina kommuner, Lantbru-
karnas riksförbund (LRF), Skogsindustrierna, Skogsägarnas riksförbund
och Svenska samernas riksförbund (SSR).

Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från Skogsvårdsstyrelserna i Koppar-
bergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Väs-
terbottens län har bifogat yttranden från Fiskenämnden i Västerbottens län,
Polismyndigheterna i Storumans och Vilhelmina distrikt, Kommunstyrelsens
arbetsutskott i Storumans kommun, Kommunstyrelsen i Åsele kommun och
Västerbottens läns jaktvårdsförening. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
bifogat yttrande från rennäringsdelegationen i länet.

Härutöver har yttranden kommit in från Skogsägarna i Norrbotten,
Skogsägarna i Västerbotten-Örnsköldsvik, Signar Gustafsson, Storuman,
Långsjöby s-förening, Skarvsjö jaktvårdsområde, Svenska jägareförbundet,
Storumans, Storumans södra och Tärna s-föreningar.

1 Sameby frågor

1.1 Allmänt

Domänverket: Utvecklingen mot färre och större renskötselföretag torde
vara ofrånkomlig. Kompletterande sysselsättning i verksamheter som ligger
renskötseln nära synes i ett sådant läge naturlig. Med hänsyn till renskötselns
uttalade speciella koppling till samekulturen verkar det mycket lämpligt att
bolag eller ekonomiska föreningar bildas för drift av andra verksamheter.

Åtgärder är angelägna för att motverka ojämn ägarstruktur och ojämna
inkomster inom samebyarna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Under de senaste åren har i vissa delar av
Jämtlands län förmärkts tendenser till ökade konflikter och spänningar mel-
lan rennäringsidkare och markägare. Den främsta anledningen till detta är
att renantalet inom vissa byar vuxit med påföljd att vinterbetningen i skogs-
landet ökat och sommarströvningen där tilltagit i omfattning. Markägarna
hävdar att renägare inte följer givna regler och beslut vid utövandet av ren-
skötseln och att regelsystemet innehåller brister, inte minst vad gäller sank-
tions- och kontrollmöjligheterna. Åtgärder grundade på förslag av Lant-
bruksstyrelsens rennäringsgrupp bör enligt länsstyrelsens bedömning bl.a.
ge ökade möjligheter att upprätthålla respekten för rennäringslagen och för
beslut fattade med stöd av lagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

266

Samebyarnas organisation är unik och förutsätter att renskötselföretagen
inom byn visar solidaritet och ansvar när det gäller såväl betesresurser som
gemensamma anläggningar. Samtidigt gäller dessutom särskilda regler för
betesdriften gentemot berörda markägare. Nuvarande konflikter såväl inom
som mellan byarna och gentemot berörda markägare visar brister på samver-
kan enligt gällande regler.

Rennäringsgruppens förslag går i allt väsentligt ut på att öka samhällets
och samebyarnas styrmöjligheter när det gäller att bedriva renskötseln. Åt-
gärder är angelägna, men minst lika väsentligt är att man från samhällets sida
skaffar sig insyn i hur rennäringen fungerar och de enskilda rennäringsföre-
tagens roll i detta arbete.

Länsstyrelsen i Västerbottens län gör först en allmän reflektion om vinter-
bete.

Rennäringen är miljövänlig och bör kunna sambruka marken i förtroende-
full samverkan med andra markanvändare. Näringen är utsatt för vissa stör-
ningar från andra verksamheter.

Svårigheter och konflikter har uppstått i Västerbottens län bl.a. därför att
flyttningsvägarna är långa (ibland mer än 300 km) och på sina ställen smala,
betesfattiga och/eller svårframkomliga. Den lavbärande marken, alltså re-
nens vinterbete, är koncentrerad till smala stråk eller små ytor. För sin fort-
levnad i ett område är rennäringen beroende av att det finns tillräckligt med
vinterbete där.

”Tillräckligt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Var och en av länets sju
samebyar bör förfoga över ”tillräckliga” vinterbetesmarker för att rennä-
ringsföretagen i byn skall kunna bedriva en uthållig renskötsel. Ett lavbä-
rande område kan ge bete åt högst ett visst antal renar över åren. Vinterbetet
är en begränsad faktor när det gäller att ta in nya medlemmar i samebyn. En
slutavverkning på lavbärande mark innebär att den marken inte kan använ-
das till vinterbete de närmaste decennierna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Lantbruksstyrelsens förslag tar sikte på
att lösa flera mycket viktiga frågor som vållat problem under den hittillsva-
rande tillämpningen av rennäringslagen. När rennäringslagen infördes inne-
bar detta introduktion av ett i många stycken nytt regelsystem. Det är därför
att hälsa med stor tillfredsställelse att Lantbruksstyrelsen nu genomfört en
genomgripande analys av många svåra frågor.

Lantbruksstyrelsens förslag verkar vara helt utformat inom den särskilt
tillsatta rennäringsgruppen. Länsstyrelsen har genom experter i Rennärings-
frågor medverkat i arbetet. Gruppen har inte innehållit företrädare för några
andra intressen. Det redovisas inte i rapporten om samråd skett med andra
institutioner eller organisationer än Svenska samernas riksförbund, som
också ingått i arbetsgruppen. Ett antal frågor som behandlats är av den natu-
ren att de vunnit på att tillföras kompetens även från annat håll. Rennäring-
ens markanvändning kännetecknas av att markanvändningen är gemensam
med flera andra intressen. Att de förslag som nu läggs fram inte grundas på
överläggningar med andra berörda är en brist. Länsstyrelsen har sökt att i
yttrandet göra en bedömning utifrån sammanvägda samhällsintressen.

Lantbrukarnas riksförbund: Rennäringen ingår som en viktig och värde-
full del av näringslivet inom de områden där renskötseln av hävd förekom-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

267

mer. Utredarna konstaterar att samebyarna tenderar att bli sammanslut-
ningar av ett litet antal företagare som med avancerad teknikanvändning och
liten personalinsats sköter ett mycket stort antal renar. Enligt LRF:s uppfatt-
ning får denna utveckling oacceptabla följder dels genom att sysselsättnings-
möjligheterna minskar inom rennäringen, dels genom att renhjordarna inte
kan övervakas på önskvärt sätt med ökade skaderisker som följd för andra
näringsutövare.

Inom LRF:s länsförbund i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län
har under de senaste åren noterats en påtaglig ökning av anmärkningar och
klagomål från lantbrukare beträffande skador och besvär förorsakade av ett
starkt ökande antal renar. Liknande iakttagelser om ökade problem, skador
och konflikter har också redovisats från ansvariga länsmyndigheter. De pro-
blem som redovisats från länsförbunden kan beskrivas enligt följande:

• Ökade skador på grödor och skogsplanteringar förorsakade av renar.

• Mycket stora skador på vallodlingar på otjälad mark under tider med regn
efter den 1 oktober.

• Renförekomster utanför renbetesfjällen under icke tillåten tid (maj-sep-
tember).

• Renförekomster i områden där ortsbefolkningen hävdar att marker inte
tidigare nyttjats för renbetning under 1900-talet, dvs. sedvanerätten ifrå-
gasätts.

• Förstörd älgjakt på grund av renförekomster i områden där renen inte har
rätt att uppehålla sig.

LRF anser att det vore djupt olyckligt om rennäringen och dess utövare ge-
nom en okontrollerad utveckling skulle komma i ständiga konflikter och
motsättningar med andra ortsboendes markanvändarintressen.

LRF konstaterar också med förvåning att Rennäringsgruppen inte inne-
fattade någon representant för markägarsidan.

Skogsindustrierna: Det är vår uppfattning att rennäringspolitiken hittills
varit för mycket inriktad på utveckling av stordrift, moderna arbetsmetoder,
mekanisering m.m. i själva renköttsproduktionen. Denna utvecklingslinje
har hittills gått ut över andra konkurrerande intressen, främst skogsbruket.
En ny offensivare rennäring har vuxit fram driven av behovet att följa med
standardutvecklingen i samhället och klara lönsamhetspressen. Det torde
vara allmänt känt att renantalet numera är mycket större än tillåtet antal och
de uppgifter som brukar redovisas i officiell statistik. Detta kräver större be-
tesarealer liksom längre och tidigare uppehållstider i områden som förut inte
utnyttjats så intensivt. Renskötseln har också blivit rörligare med snabba
förflyttningar i landskapet, transporter på lastbilar till nya betesområden och
mekanisering med helikoptrar och terrängfordon såsom snöskotrar, motor-
cyklar och bandvagnar. Skötselformema har också blivit extensivare med en
sämre kontroll, större problem med kvarlämnade strövrenar osv. Det är nu
synnerligen angeläget att begränsa en fortsatt utveckling i denna riktning och
i stället skapa breddad ekonomisk bas för verksamheten genom integrering
av andra deltids- eller heltidssysselsättningar, vidareförädling av produkter
och tjänster osv. Detta torde även vara av mycket stor betydelse för den sa-
miska kulturens sunda utveckling.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

268

Skogsägarnas riksförbund: Under senare år har antalet rapporter om pro-
blem för skogsbruket förorsakade av renar ökat mycket kraftigt. Delvis är
detta en följd av rennäringens nya driftsformer, vilket i sig medfört en kon-
centration till stora renhjordar. Än viktigare är emellertid den totala ren-
stammens storlek. Samstämmiga uppgifter visar att den i dag mycket kraftigt
överstiger vad som officiellt redovisats.

Förbundet har också nåtts av ett stort antal rapporter om att renar i
ökande omfattning ”finns kvar” i områden där renskötseln inte får bedrivas
under viss del av året.

Sammantaget medför den till synes okontrollerade utvecklingen av ren-
stammen att risken för konflikt mellan rennäringen och andra intressen ökar
markant.

Svenska samernas riksförbund: Riksförbundet får erinra om att tillsät-
tande av Rennäringsgruppen var ett resultat av förslag som lämnades av
Rennäringskommittén i betänkandet (SOU 1983:667) Rennäringens eko-
nomi. Lämnade förslag skall på så sätt sättas i sammanhang med den upp-
läggning och de förslag Rennäringskommittén lämnade i övrigt. En konse-
kvens härav är att ställningstagande till Lantbruksstyrelsens förslag förutsät-
ter att Rennäringskommitténs i övrigt lämnade förslag nu blir föremål för
regeringens och sedermera riksdagens ställningstagande, allt i syfte att lägga
grunden till en statlig rennäringspolitik.

1.2 Breddad sysselsättning

Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att samebyarna har ett
ökande behov av kompletterande sysselsättning. Det är därför viktigt att den
kompletterande utredningen, som erfordras enligt utredningen, snarast
kommer till stånd. Som kompletterande verksamhet ser Skogsstyrelsen
främst verksamhet med nära anknytning till rennäringen såsom vidareföräd-
ling av renkött, fisk och vilt samt turism.

---Rennäringen tillsammans med ett aktivt skogsbruk betyder mycket
för sysselsättningen i glesbygdsområdena i Norrlands inland. Som exempel
kan nämnas att många renskötare sysselsätts med skogsvårdsarbeten (plan-
tering, röjning) under perioder under året med lägre intensitet i renskötseln.
Näringarna behöver varandra för att bygden skall kunna upprätthålla den
infrastruktur som behövs för att utveckla samhällen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län instämmer i den beskrivning gruppen lämnat
rörande behovet av kompletterande sysselsättning, utvecklingstendenser
inom rennäringen, m.m. Det finns olika slag av verksamheter som kan ut-
vecklas vid sidan av själva renskötseln och som kan bedrivas i synnerhet un-
der tider av året då märkning, slakt och flyttning inte är aktuell. Exempel
finns på bra samiska initiativ i länet såsom fiskodling, campingverksamhet,
souvenirförsäljning och skinnberedning. Det faller på byarna själva att ini-
tiera sådana verksamheter utifrån byarnas egna förutsättningar. Som påpe-
kats har lantbruksnämnderna att bistå med råd och hjälp inte minst i initial-
skedet. Eftersom det här är fråga om ett nytänkande kan i förekommande
fall samebymedlemmar behöva förbereda sig för uppgiften genom att exem-
pelvis delta i kursverksamhet o.d.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

269

En breddad verksamhet kräver ändringar i rennäringslagen. Länsstyrelsen
är också av den meningen att de föreningsrättsliga och skattemässiga konse-
kvenserna måste övervägas och penetreras mer ingående än vad gruppen
gjort, innan lagändringar kan ske.

Länsstyrelsen vill här understryka att breddningen av sysselsättningsmöj-
ligheterna inte får gå ut över de naturvårdsambitioner som staten gett ut-
tryck för vad gäller nyttjandet av de obrutna fjällområdena. Det får exem-
pelvis inte bli så att samebymedlemmarna på grundval av renskötselrätten
vid sidan av berörda författningsregler uppför stugor i fjällen i uthyrnings-
syfte. Uthyrning av befintliga stugor i fjällen bör inte heller ske så att väsent-
liga naturvårdsintressen träds för när.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det måste beaktas att samebyn är både
en ekonomisk/privaträttslig förening och en institution med offentligrättsliga
drag. Det är svårt att passa in andra ekonomiska verksamheter i den än dem
som direkt hör ihop med renskötseln.

Också enligt länsstyrelsens mening bör de medlemmar som vill driva en
rörelse vid sidan av renskötseln använda en annan associationsform.---

Samebyarna i länet är restriktiva när det gäller att ta in nya medlemmar. Det
beror till stor del på bristen på vinterbete.

Framtidsutsikterna beror i AC och Y län på tillgången till vinterbete.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill understryka vikten av att komplette-
rande sysselsättning för medlemmarna i samebyarna åstadkoms. Under se-
nare år har i Norrbottens län tagits flera initiativ för att anknyta rennäringen
till turistverksamhet. Detta är mycket glädjande. Risken för störningar i ren-
skötseln minimeras om turistföretagen själva är nära anknutna till näringen.
Dessutom tillförs något nytt till turismen med hög kvalitet och attraktions-
kraft. Även inom en rad andra områden bör finnas möjligheter att ”förädla”
och utveckla näringsverksamhet utifrån traditionella samiska verksamheter.
Rapportens förslag är mycket ofullständigt i dessa frågor. Om erfarenheter
från utveckling av annan glesbygdsverksamhet tillförts arbetet hade försla-
gen i dessa väsentliga avseenden för samebyarna vunnit i betydande grad.
De resonemang gruppen för begränsar sig huvudsakligen till rättsliga fråge-
ställningar. Erfarenheten i Norrbottens län om svårigheten att åstadkomma
ett utökat företagande inom området är emellertid att hindren mot en ut-
ökad näringsverksamhet oftare är att söka i bristande utbildning och erfaren-
het av sådan verksamhet, bristen på företagaretraditioner m.m. För den sa-
miska kulturens framtid är dessa frågor av allra största betydelse.

Härjedalens kommun: Behovet av sysselsättning i skogs- och fjällområdet
motiverar att alla möjligheter tas tillvara när det gäller att bedriva nya verk-
samheter och bredda sysselsättningen. Samebyarna, gemensamt eller en-
skilda renägare, skall naturligtvis ha möjlighet att på samma villkor som
andra grupper i samhället bedriva verksamhet som komplement till rennä-
ringen.

Vilhelmina kommun: Utvecklingen går mot ett fåtal renskötselutövare och
en alltmer ökad mekanisering inom näringen. Vilhelmina kommun är av den
uppfattningen att en breddad näringsbas och en breddad samebyverksamhet
kan ge en positiv utveckling för ett bevarande av samekulturen. Det är där-
för kommunens uppfattning att frågor som avser samebyns ekonomiska

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

270

verksamhet, det solidariska ansvaret för samebyns skulder hos de renskö-
tande medlemmarna samt kraven på nytt medlemskap i samebyn ses över
och ändras.

I en utvidgad verksamhet bör hela samebyn, dvs. alla medlemmar, vara
delaktiga. För en utvidgad verksamhet bör principen ”en man - en röst”
gälla varför rösträttsreglerna inom samebyn bör ses över.

I likhet med Rennäringsgruppen anser Vilhelmina kommun att en jäm-
nare fördelning av inkomsterna från rennäringen måste till för att få en bred
samordning inom samebyn och för att detta skall kunna ske måste den
ojämna ägarstrukturen förändras.

Skogsindustrierna delar utredningens bedömning angående behovet av en
breddad sysselsättning och ekonomisk verksamhet inom samebyarna. Det är
angeläget att samernas förutsättningar såväl ekonomiskt som socialt utveck-
las och breddas så att renskötseln/renköttproduktionen inte blir det enda
ben som säkerställer ekonomisk bärkraft och utvecklingsmöjligheter för den
samiska kulturen. För att möjliggöra en sådan utveckling behövs större fri-
het för samerna att själva utveckla sin näring genom bl.a. modernisering av
rennäringslagen och bortstädning av gammaldags förmyndarattityder.

Rennäringsgruppen föreslår att samebyarna skall söka finna ökade syssel-
sättningsmöjligheter genom bl.a. vidgade upplåtelser av jakt och fiske. I
detta sammanhang finner vi det viktigt konstatera att samernas egen rätt till
jakt och fiske till husbehov inte kan upplåtas till andra och att rätten till sin
storlek är begränsad till husbehovet. Naturligtvis finns dock möjligheten
också för samerna att genom vanliga arrenden och affärsuppgörelser dispo-
nera jakt- och fiskerätter såsom bas för en vidgad affärsmässig verksamhet.

Skogsägarnas riksförbund: Förbundet anser, liksom Rennäringsgruppen,
att det är riktigt att man undersöker möjligheterna att inom samebyns ram
kunna bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Det är emeller-
tid viktigt att möjligheterna till kompletteringsverksamhet inte förbehålls en
befolkningsgrupp. Den sysselsättningspotential som finns inom jakt, fiske
och turism måste finnas tillgänglig för ortsbefolkningen i sin helhet.

Svenska samernas riksförbund: Behovet av kompletterande sysselsättning
i samebyarna ökar i takt med att rennäringsföretagen blir allt större och färre
till antalet. Härvid är det viktigt att samebyns möjligheter att driva annan
ekonomisk verksamhet än renskötsel snarast blir föremål för närmare utred-
ning. Rösträttsreglerna, det solidariska ansvaret och medlemskap i samebyn
kommer att beröras i denna utredning.---

Det är i hög grad angeläget att yngre renskötare ges företagarutbildning
inom biologi och ekonomi enligt den modell som nu står till buds vid Samer-
nas folkhögskola.

1.3.1 Frågor om för högt renantal

Skogsstyrelsen: Totalt sett har man för närvarande inom renskötselområdet
ett högre renantal än någonsin tidigare under 1900-talet. Detta har medfört
en hel del problem exempelvis skador på skogsplanteringar, ökande trafik-
olyckor med ren, större antal strövrenar m.m.

Enligt Skogsstyrelsens uppfattning måste antalet renar baseras på beslut

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

271

grundade på tillförlitliga renbetesinventeringar och en långsiktig balans mel-
lan rennäring och skogsbruk. Expanderar rennäringen på ett sätt som hotar
den långsiktiga balansen måste den myndighet som utövar tillsynen över ren-
näringslagen reagera.

Lantbruksstyrelsen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för tillsyns-
myndigheten för att snabbt kunna få ner renantalet när inte frivilliga lös-
ningar föreligger. Skogsstyrelsen tillstyrker de ändringar i rennäringslagen
som innebär möjlighet till vitesföreläggande vid för högt renantal och under-
låtenhet att genomföra renräkning. En ytterligare förutsättning för att de
föreslagna reglerna skall få effekt är emellertid möjlighet för tillsynsmyndig-
het att kunna kontrollera renantalet. Denna möjlighet saknas i dag. Egen-
domligt nog har utredningen ej lämnat förslag härom. Skogsstyrelsen före-
slår därför att rennäringslagen kompletteras på denna punkt i samband med
regeringsberedningen.

För att ytterligare komma till rätta med höga renantal tillstyrker Skogssty-
relsen utredningens förslag om införande av s.k. renkonto för att ge möjlig-
het att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag.

En förutsättning för att fastställa ett högsta renantal för en sameby är en
tillförlitlig renbetesinventering. Det är därför viktigt att betesinventeringar
snarast genomförs för hela renskötselområdet. Resultatet av betesinvente-
ringarna utgör ett viktigt underlag för obligatoriskt eller frivilligt samråd
mellan rennäringen och skogsbruket. Inventeringsarbete genomförs och re-
dovisas i för samråd och planering lämplig kartskala. För att kunna samköra
inventeringsresultatet med annan information är det viktigt att den är läges-
bestämd. Resultatet av betesinventeringen och uttolkningen av densamma
bör diskuteras med berörda markägare och skogsvårdsstyrelser. Härigenom
grundas enligt vår uppfattning en bra bas för ett fortsatt samarbete om mark-
utnyttjandet.

Domänverket: Det höga renantalet är ett stort problem och orsak till att
samutnyttjande av mark inte fungerar bra inom vissa geografiska områden,
vilket ju är en naturlig följd. Sannolikt uppgår renstammen i dag till klart
över 300 000 djur. Befintlig statistik är osäker. Renlängdernas senaste upp-
gift 1986/87 upptar 293 000 renar, vilket skall jämföras med ca 175 000 djur
vid mitten av 1970-talet.

Under den senaste tioårsperioden har antalet slaktade renar enligt utbeta-
lade pristillägg ökat från ca 30 000 per år till 95 000, en ökning med mer än
200 %. Detta förhållande styrker antagandet att det verkliga antalet renar
är högre än det redovisade.

En effektivare reglering av renantalet tillstyrkes alltså, men frågan är om
de föreslagna åtgärderna är tillräckliga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Betestillgången är helt avgörande för det
antal renar som samebyarna kan hålla. I dag är kunskaperna om betestill-
gången överlag mycket bristfällig. Med tillfredsställelse konstaterar länssty-
relsen därför att Rennäringsgruppen prioriterar åtgärden att utöka betesin-
venteringen och föreslår ökade anslag för genomförandet, något som läns-
styrelsen helt stöder.

Enligt rennäringslagen bestämmer lantbruksnämnden det högsta renanta-
let som får hållas på bete inom byns betesområde vilket för övrigt också skett

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

272

i Jämtlands län. Byn får i sin tur bestämma hur många renar en bymedlem
högst får inneha. En bys renar skall räknas varje år som underlag för rennä-
ringen. Längden skall uppta bl. a. det räknade eller uppskattade antalet re-
nar.

Det finns i rennäringslagen inte några direkta sanktionsbestämmelser som
kan användas mot en sameby som inte efterkommer ett beslut om högsta
renantal. Samebyn kan inte heller vidta några åtgärder mot en renägare som
inte följer byns föreskrifter om renantal. För att söka komma till rätta med
vissa missförhållanden i detta avseende finns enbart möjligheten att för-
ordna om syssloman eller besluta om tvångsslakt.

Enligt länsstyrelsens mening har rennäringslagen brister vad gäller möjlig-
heterna att komma till rätta med för högt renantal. I några av länets same-
byar är renantalet alldeles för högt, vilket lett till att vinterbetesområdena
utsträckts och att en omfattande strövning förekommit under barmarkspe-
rioden. Förhållandet har under de senaste åren lett till starka motsättningar
mellan renägare och ortsbefolkning/markägare. Markägarna har därvid upp-
fattat renägarnas uppgifter om renantalet som oriktiga och vilseledande och
ställt upprepade krav på ”objektiv” renräkning.

Rennäringsgruppen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för att komma
till rätta med otillåtet högt renantal. Som framgår nedan biträder länsstyrel-
sen därvid förslaget att med hjälp av viteshot framtvinga reducering av över-
taliga renstammar. Länsstyrelsen är samtidigt medveten om att vissa andra
faktorer spelar in i byarnas möjligheter/engagemang för att få ned renantalet
(skatteregler, slakt- och avsättningsmöjligheter, m.m.).

Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att Rennäringsgruppen inte be-
handlat frågan om möjligheterna att kontrollera att det uppgivna renantalet
stämmer överens med verkligheten. Länsstyrelsen anser det nödvändigt att
rennäringslagen kompletteras i det avseendet.

Länsstyrelsen eller lantbruksnämnden bör - när skäl föreligger - ges rätt
att besluta om att renräkning inom en by skall ske under viss närmare angi-
ven kontroll. Det ligger därvid närmast till hands att utse någon eller några
personer - väl insatta i praktiska renskötselfrågor - att medverka vid renräk-
ningen och övervaka att allt går riktigt till. Skäl talar för att berörd by får
bidra till kostnaderna för åtgärden. Detta kan vara ett incitament för byar
att undvika att bli föremål för kontroll.

I sammanhanget understryker länsstyrelsen nödvändigheten av att renbe-
tesslitaget ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Inte minst i kalfjällsregionen
är det angeläget att de långsiktiga effekterna av bete och tramp följs upp.
Länsstyrelsen finner det lämpligt att frågan blir föremål för speciell forsk-
ning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Tvångsslakt av strövrenar har genom-
förts av Länsstyrelsen i Västerbottens län 1982 och 1989. Utsedda jägare har
skjutit djur och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostnaderna har
varit avsevärda. Antalet renar på fel plats har knappast minskat genom
tvångsslakten; däremot har motsättningarna ökat mellan rennäringens folk
och andra i trakten.---

Västerbottens län saknar betesinventering. Siffrorna för högsta renantal

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

273

18 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 32

bygger på uppgifter från 1940-talet. Hur många renar det faktiskt finns vet
vi inte i dag.---

För att rennäringen, skogsbruket och andra intressenter snabbt skall få
tillgång till ett bra planeringsunderlag för markanvändningen har Lantmäte-
riverket börjat med en skogstypskartering i Västerbottens län under 1988.
De hittills framtagna kartbladen tyder på att den lavbärande marken finns
på små ytor och i smala stråk.

Länsstyrelsen kan inte understryka starkt nog att staten måste driva betes-
inventeringen med kraft och slutföra den snabbt, annars kan varken byn el-
ler myndigheterna planera. Sedan det har tagits fram en tillförlitlig och ak-
tuell betesinventering går det att ange hur många renar betet tål. Därefter
bör det fastställas ett högsta tillåtet antal renar för varje by.

Efter Tjernobylolyckan hade det varit bra med regler om renkonto. Då
skulle renägare i de utsatta byarna ha kunnat minska ner sina hjordar radi-
kalt och få pengar undanlagda till den tidpunkt (som ännu inte har kommit)
när vinterbetet åter är cesiumfritt och det är dags att höja renantalet. Men
tyvärr lyssnade riksdagen inte på vädjandena från bl.a. denna länsstyrelse
om ett snabbt införande av renkontoregler.

Länsstyrelsen håller med Rennäringsgruppen om att ett renkonto bör in-
föras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: En grundläggande förutsättning för fram-
gångsrik renskötsel är god betestillgång och en anpassning av renantalet här-
till. Väderleksförhållanden under året och klimatvariationer över längre pe-
rioder innebär att man alltid måste planera betningen på ett sådant sätt att
alternativa betesområden alltid finns tillgängliga. Det måste således finnas
en väl tilltagen betesreserv. Pågående betesinventeringar syftar till att av-
väga lämpligt renantal i förhållande till betestillgångarna. Nu gällande
högsta renantal, som fastställdes samtidigt med byordningarna för same-
byarna genom länsstyrelsens beslut 1946, kan med fog ifrågasättas.

Länsstyrelsen vill understryka behovet av utökade resurser för att fullfölja
betesinventeringarna. Vi har upplevt det som en stor brist att personal sak-
nas som har den kunskap som erfordras för ändamålet. Vidare torde tekni-
ken behöva utvecklas att registrera och behandla de insamlade uppgifterna.
Modern ADB ger möjligheter som är helt överlägsna traditionella manuella
förfaranden i detta avseende. Det bör vara Lantbruksstyrelsens uppgift att
ta de initiativ som behövs i detta avseende.

Konflikter mellan rennäringen och andra markanvändare beror åtmin-
stone till viss del på att spelreglerna kan vara oklara. De förslag som Same-
rättsutredningen nyligen redovisat torde få tolkas som ett försök att skänka
en större klarhet härvidlag. I debatten har från rennäringshåll ofta framförts
krav på ett bättre skydd för rennäringen. Samerättsutredningens förslag tar
sikte härpå. Det är emellertid viktigt att åstadkomma fungerande regelsys-
tem också för det fallet att rennäringen tar sig uttryck i för stort markutnytt-
jande, vilket kan ske genom för högt renantal. Detta är en rättssäkerhets-
fråga för de övriga intressen som berörs av rennäringen.

Problem till följd av för högt renantal drabbar på lång sikt samebyn själv
genom överbetning. Reviderade regler och exempel på beslut som samebyn
kan fatta om föreskrifter borde utarbetas centralt till vägledning i dessa si-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

274

tuationer. I sammanhanget måste även påpekas att samebyarnas vinterbetes-
områden bör gränsbestämmas. Frånvaron av fastställda gränser har under
senare år i tilltagande omfattning lett till konkurrens om vinterbetesområden
där flera byar har betesrätt.

Länsstyrelsen vill understryka att en effektiv lösning av problemen med
för hårt markutnyttjande (för renbete, jakt och fiske) hänger direkt samman
med hur man löser rennäringens berättigade krav om skydd.

Härjedalens kommun betonar att det är angeläget med åtgärder i syfte att
komma till rätta med för höga renantal och problem med strövrenar.

Opartiska betesinventeringar, markanvändnings- och utvecklingsplane-
ring, företagsregister för rennäringen, stöd för tillskottsutfodring, anpassade
skatteregler och utökade sanktionsmöjligheter mot samebyn är åtgärder
som bör verka för en bättre balans i relationerna mellan rennäringen och
andra intressen.

Vilhelmina kommun anser i likhet med rennäringsgruppen att renbetesin-
venteringarna måste fullföljas och att sedan nya och mer konkret grundade
högsta renantal bestäms.

Lantbrukarnas riksförbund: Renbetesrätten är kollektiv för medlem-
marna i sameby. Lantbruksnämnd får bestämma det högsta antal renar som
får hållas på bete inom byns betesområde. Med hänsyn till vad som bestämts
om högsta renantal kan sameby bestämma hur många renar medlem högst
får inneha. Det är endast i Jämtlands län som lantbruksnämnden bestämt
högsta renantalet medan i flertalet övriga områden finns gamla byordningar
som anger högsta antal.

För stort renantal är en grundorsak till de stora motsättningar som råder
mellan rennäringen och markägarna.

Flera samebyar håller klart högre renantal än tillåtet. Enligt många mark-
ägare är det verkliga renantalet dubbelt så stort, kanske mer. Detta leder i
sin tur till att rennäringen utnyttjar allt större områden förvinterbete och att
renströvningen sommartid ökar. Det visar också det principiellt felaktiga i
att samebyn själv räknar renarna.

LRF anser att frågan om högsta tillåtna renantal måste tas upp till snar
omprövning dels utifrån vad markerna tål för betestryck, dels utifrån risken
för skador på andra näringars verksamhet. Utredarna konstaterar också att
ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en sameby få
en mängd negativa konsekvenser. Det kan leda till överbetning av markerna
och problem med att styra renarnas betning samt uppkomsten av strövren
som kan förorsaka skador på växande grödor.

Skogsägarnas riksförbund: För att komma till rätta med den för stora ren-
stammen är det av största vikt att myndigheterna får tillgång till effektiva
sanktionsmöjligheter gentemot samebyar och enskilda renägare.

Förbundet tillstyrker därför Rennäringsgruppens förslag om att rennä-
ringslagen kompletteras med vitesbestämmelser, vid sidan av nu gällande
möjligheter till tvångsslakt.

Lydelsen av 15 § måste dock ändras så att länsstyrelsen ”skall föreskriva
vite” om det inte finns särskilda skäl emot ett sådant förfarande.

I 71 § har uppenbarligen av misstag skrivits ”renägare” i stället för ”mark-
ägare”. Markägare som lider skada av otillåten renskötsel måste givetvis ha

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

275

möjlighet att via länsstyrelsen kunna få vitesföreläggande för samebyn att
bortföra renarna. Det måste dessutom finnas lagliga möjligheter att infånga
eller tvångsslakta renar.

Utöver vad rennäringsgruppen föreslår är det förbundets bestämda krav
att de myndigheter som administrerar rennäringen ges tillgång till effektiva
instrument för att kontrollera det faktiska renantalet. Sådana möjligheter
saknas i dag och det är anmärkningsvärt att Rennäringsgruppen inte kommit
med några förslag beträffande skärpta regler för när och av vem som renräk-
ning kan utföras.

Skogsindustrierna: Det är ställt utom allt tvivel att samerna har betydligt
fler renar än förut och, på många håll, betydligt fler renar än tillåtet. Det är
det stora renantalet som är den huvudsakliga anledningen till de samlevnads-
problem mellan skogsbruk och rennäring som i dag kan förekomma. Effek-
tiva styrmedel och former för reglering och kontroll av renantalet är en fråga
av synnerligen stor betydelse. Vi delar utredningens åsikt att en första viktig
åtgärd härvid är att snarast fullfölja renbetesinventeringarna och sedan be-
stämma nya och korrekt grundade högsta renantal. Tillräckliga medel måste
säkerställas för denna verksamhet.

Svenska samernas riksförbund: Högsta tillåtna renantal bör bestämmas
med utgångspunkt i tillgängliga betesresurser. Renbetesinventeringar måste
därför få hög prioritet i Lantbruksstyrelsens arbete med rennäringsfrågor.

Införandet av ett renkonto inom ramen för en reformerad beskattning i
övrigt ger samebyarna förutsättningar till att hålla en jämnare renstam över
åren.

1.3.2 Frågor om medlemmarnas jakt- och fiskerätt

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det är riktigt som Rennäringsgruppen sä-
ger att jakt- och fiskerätten i princip är obegränsad för medlemmar i same-
byn. Det är alltså inte så att rätterna är begränsade till att täcka husbehov
eller att jakträtten inte skulle gälla enskild mark. Men rätterna gäller vid si-
dan av markägarens fiske- och jakträtt.

Rennäringens civilrättsligt grundade fiske- och jakträtt innebär en be-
gränsning i markägarens äganderätt. Det är en grannlaga och svår uppgift
för länsstyrelsen och lantbruksnämnden att få till stånd såväl en säker och
rättvis jakt som en samordning av fiskevård och upplåtelser i de vatten som
är delade mellan rennäringen och andra fiskerättshavare.

Som framhålls av Rennäringsgruppen är det viktigt att samebyns enskilda
medlemmar blir bundna av de överenskommelser som samebyn träffar med
myndigheter och organisationer inom jakt- och fiskevården.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget till ändring i 35 § rennäringsla-
gen tillstyrks. Förslaget ger bystämma möjlighet att fatta beslut om vissa in-
skränkningar i medlemmarnas jakt- och fiskerätt i de fall det bedöms angelä-
get för jakt- och fiskevården.

Vilhelmina kommun: När det gäller styrningen av samebymedlemmarnas
jakt- och fiskerätt har Vilhelmina kommun inget att erinra mot förslaget att
samebyn för hela byns räkning kan träffa överenskommelse med t.ex. fiske-
vårdsorganisationer om att samebyns medlemmar t.ex. avstår från nätfiske.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

276

Vilhelmina kommun stöder förslaget till ändring i 35 § rennäringslagen att
samebyn kan begränsa eller styra de enskilda samebymedlemmarnas jakt-
och fiskerätt.

Lantbrukarnas riksförbund: I utredningen uttalas att jakt- och fiskerätten
är i princip obegränsad för individuell medlem i samebyn. Uttalandet före-
faller obetänkt enär frågan är tvistig både vad gäller intensitet och omfång.

l. 5 Sanktionsmöjligheter mot sameby och mot enskild
medlem

Domänverket: Rennäringsgruppen påminner om att samhället har dåliga och
i vissa fall inga möjligheter alls att ingripa mot en sameby som bryter mot
föreskrifterna i rennäringslagen. Domänverket tillstyrker rennäringsgrup-
pens förslag till ändringar i rennäringslagen innebärande möjlighet till vites-
föreläggande vid brott mot denna, t.ex. innehav av för högt renantal och un-
derlåtenhet att genomföra renräkning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Som gruppen påpekat är de tvångsåtgärder
som för närvarande står till buds inte särskilt praktiskt användbara. Inte
minst när det gäller att komma till rätta med strövrensförekomsten har
tvångsslakt visat sig vara en trubbig och inte särskilt effektiv metod med
många praktiska problem. Inte minst tvångsslakten i Västerbottens län vid
några tillfällen har visat på detta.

Under de senaste åren har antalet strövrenar varit mycket stort i vissa de-
lar av Härjedalen. Irritationen hos befolkningen har varit betydande. Läns-
styrelsen har under tiden maj-september varje år fått ta emot åtskilliga kla-
gomål över den omfattande och tilltagande strövningen. Länsstyrelsen har
tills vidare strävat efter att lösa problemen förhandlingsvägen och själv gjort
insatser för att åstadkomma detta, bl.a. genom att sätta till en förhandlings-
grupp med uppgift att söka nå överenskommelse rörande byarnas intres-
seområden i vinterbeteslandet.

Länsstyrelsens bedömning är att nuvarande sanktioner inte är tillräckliga
för att upprätthålla erforderlig respekt för bestämmelser och beslut. Länssty-
relsen instämmer i Rennäringsgruppens förslag att införa ett system med vi-
tesföreläggande knutet till de situationer som räknas upp i rapporten (15 §

m. fl.). Direkta ekonomiska sanktioner bör vara ett verkningsfullt instru-
ment och inte minst ha en preventiv effekt.

Även om vitesmöjligheter införs för att komma till rätta med strövrenarna
bör möjligheten att tillgripa tvångsslakt finnas kvar. Länsstyrelsen stöder
därvid vad Lantbruksverkets representanter i gruppen anfört på den punk-
ten.

Rent praktiskt medför strövrensvite säkerligen många besvärliga bevis-
och kontrollproblem. I vissa trakter kan exempelvis renar från mer än en
by uppehålla sig, vilket komplicerar den vitesföreläggande och -utdömande
myndighetens arbete. Över huvud taget inrymmer ett system med strövrens-
vite väsentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Om Rennäringsgrup-
pens förslag genomförs är det ytterst angeläget att det är väl genomarbetat.

Med hänsyn till lantbruksnämndens uppgift att lämna råd, administrera,

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

277

handlägga frågor om stöd till rennäringen m.m. ligger det närmast till hands
att låta länsstyrelsen pröva frågor om vitesföreläggande.

Länsstyrelsen saknar närmare kännedom om de inbördes förhållandena i
länets samebyar och har därför inte tillräckligt underlag för att bedöma be-
hovet av utökade sanktionsmöjligheter mot enskild medlem. Det är i vart
fall bekant att på sina håll förekommer vissa splittringstendenser och samar-
betssvårigheter. Måhända skulle vitesbestämmelser enligt gruppens förslag
kunna bidra till att komma till rätta med sådana företeelser. Som påpekats
borde vitesbestämmelser i bystadgor i vaije fall rent preventivt kunna fylla
en viktig funktion.

Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i att annat än tvångsåtgärder
bör tillgripas i första hand när renskötseln inte fungerar enligt lag. Samhället
bör bygga stoppstängsel där det behövs, reparera och bygga ut flyttningsle-
der och ge hjälp till stödutfodring när vinter- eller flyttningsbete inte räcker
till.

Men liksom det finns i andra verksamheter bör det finnas tvångsåtgärder
för att få renägare att driva sin näring inom lagens gränser.

Ett strövrensvite har föreslagits av bl.a. denna länsstyrelse. Vite bör
kunna föreläggas om ett betydande antal renar finns på otillåten mark och
det inte är ursäktligt att renarna finns där. Föreläggandet bör konstrueras så
att man lätt kan kontrollera i vad mån föreläggandet åtlyds. T.ex. ”att senast
den ... visa att X antal renar antingen har slaktats eller förts till punkt B”.
Ett föreläggande bör gälla utan hinder av att det överklagas.

Vitesföreläggande bör kunna begäras antingen av lantbruksnämnden eller
av en markägare som anser sig lida skada eller olägenhet av någon betydelse
av renarna. Vitet bör föreläggas av länsstyrelsen och dömas ut av en dom-
stol.

Normalt bör samebyn vara adressat, men det bör också vara möjligt att
förelägga en enskild renägare att ta bort djur.

Länsstyrelsen anser att tvångsslakt bör undvikas så långt som är möjligt.
I yttersta nödfall bör slakt dock kunna äga rum. Särskilda föreskrifter om
tvångsslakt bör ges av regeringen eller av den myndighet som regeringen be-
stämmer. —

Också länsstyrelsen ser det som en brist att byns majoritet inte har medel
att få en enskild medlem att respektera lagens och byns regler. Vite och
skadestånd bör övervägas.

Ett bybeslut om sanktion mot en medlem skall naturligtvis kunna överkla-
gas av denne.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslagen om ändringar i rennä-
ringslagen med nya föreskrifter om viten. Samtidigt betonas att nuvarande
regler i rennäringslagen om tvångsslakt bör bibehållas. Åtminstone under en
övergångstid bör dessa sanktionsmöjligheter vara tillämpliga som alternativ
till varandra.

Lantbrukarnas riksförbund: LRF får konstatera att då efterlevnaden av
rennäringslagen uppenbarligen inte kan uppnås med nuvarande sanktions-
regler så måste lämpliga förändringar och kompletteringar ske. Vad som i
första hand krävs är att rennäringslagen tillförs sanktionsregler som överens-
stämmer med vad som normalt i dag ingår i lagar som gäller inom andra nä-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

278

ringsområden. Enligt skogsvårdslagen kan som exempel tillsynsmyndighet
vid beslut om föreläggande eller förbud utsätta vite, vid brott mot vissa lag-
regler eller föreskrifter kan böter utdömas och vid avverkning som innebär
brott mot skogsvårdslagen kan hela virkeslikviden förklaras förverkad. LRF
anser att förhållandena är helt oacceptabla om ansvariga myndigheter på
renskötselns område under en följd av år endast kan konstatera kontinuer-
liga avvikelser mot regler och bestämmelser som fastställts och inte har möj-
ligheter att stävja detta.

Den sanktionsmöjlighet som länsstyrelserna i dag har till sitt förfogande
för att komma till rätta med renstammens storlek är tvångsslakt. Det torde
av rent praktiska skäl vara utsiktslöst att enbart genom tvångsslakt bringa
ner dagens renstam till acceptabel nivå. Hittills har också tillämpningen av
denna lagregel inte visat att den leder till avsedd effekt.

LRF tillstyrker utredarnas förslag att rennäringslagens 15, 66, 70 och 71 §§
kompletteras med föreskrifter om vite. Det är därvid viktigt att vite enligt
15 § kan riktas både mot sameby och mot enskilda medlemmar i byn.

Förslaget i 15 § bör dock utformas så, att länsstyrelsen skall föreskriva vite
om inte särskilda skäl föranleder annat. Det behövs för att understryka myn-
dighetens skyldigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har helt nyligen konstaterat, att den inte har
ens formell möjlighet att kontrollera samebyns uppgifter. Det måste därför
klargöras att myndigheterna har både rätt och skyldighet att kontrollera ren-
antalet.

LRF ifrågasätter också om inte lantbruksnämnden borde ges rätt att vid
behov göra egen räkning samt att extra räkning enligt 66 § borde få ske även
på begäran av markägare inom renskötselområdet. Beträffande förslag till
ändring av 71 § skall ”renägare” rimligen bytas mot ”markägare” för att ernå
önskat syfte.

Vilhelmina kommun: Vitesföreläggande mot såväl sameby som enskild
medlem i samebyn kan vara ett bra sanktionsinstrument när föreskrifterna i
rennäringslagen inte följs. Initiativ om vite eller tvångsslakt bör även till-
komma skadelidande markägare och jakträttsinnehavare.

Skogsindustrierna: Utredningens förslag om större krav på reglering av
renantalet och ökad disciplin då det gäller denna fråga finner vi fullt rimliga.
Det är bra med en starkare ledning och planering inom byarna och förslagen
att till samebyarnas stadgar ta in sanktionsmöjligheter mot enskilda medlem-
mar samt stöd i övrigt förefaller väl motiverade.

Likaså stöder vi förslagen angående vites- och sanktionsmöjligheter från
samhällets sida. Sådana möjligheter fanns tidigare inom rennäringslagen.
Andra näringar, t.ex. skogsbruket, får genom skogsvårdslagen tåla sådana
sanktionsmöjligheter.

Då det gäller reglering av renantalet saknas emellertid helt ett resone-
mang om behov av kontrollåtgärder från samhällets sida. Det är naturligt att
renräkning, redovisning av renlängder m.m. normalt handläggs av samerna
själva. Det måste emellertid definitivt finnas möjlighet för samhället att vid
behov utföra kontroller. Detta är lika naturligt och nödvändigt som att skat-
temyndigheterna skall ha rätt att kontrollera innehållet i en självdeklaration.

Vid föreläggande enligt 15 § rennäringslagen om att minska antalet renar

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

279

föreslås att samhället också ges möjlighet att gå in med vitesföreläggande.
Vi finner detta riktigt men ej tillräckligt. Det bör övervägas att även i detta
fall ge länsstyrelsen möjlighet att förordna om att renarna skall slaktas och
säljas om vitesföreläggandet inte leder till åsyftat resultat. Sådan möjlighet
finns för närvarande bara i de fall 71 § är tillämplig.

Rennäringsgruppens olika förslag som syftar till att underlätta en anpass-
ning till eventuellt föreläggande om en reducering av renantalet förefaller
väl motiverade. Detta gäller särskilt förslaget om ”renkonto” med möjlighet
att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag så att skatte-
konsekvenserna utjämnas.

Svenska samernas riksförbund: Av Rennäringsgruppens redovisning
framgår att enighet inte kunnat uppnås i vad mån bestämmelserna om
tvångsslakt skall finnas kvar i lagstiftningen samtidigt som bestämmelser om
vite införs. Efter att ha tagit del av erfarenheterna av den under sommaren
1989 genomförda tvångsslakten - renmassakern i Västerbotten - är det möj-
ligt att det numera föreligger enighet om att bestämmelserna om tvångsslakt
skall utmönstras ur lagstiftningen. Riksförbundet får överlämna av Samer-
nas landsmöte XLV Vemdalsskalet 1989 beslutad resolution E och med hän-
visning till vad som redovisas i resolutionen yrka att nuvarande bestämmel-
ser om tvångsslakt utmönstras ur lagstiftningen. Ytterligare belägg för detta
borde framkomma inom kort då Länsstyrelsen i Västerbottens län avser att
framlägga en rapport om vad som blev effekterna av beslutet om tvångsslakt.

För en långsiktig lösning av strövrensfrågan är det nödvändigt att snarast
klarlägga de bakomvarande orsakerna till att renar stannar kvar på vinterbe-
tesmarkerna över sommaren.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

2 Företagsregister för rennäringen

Domänverket instämmer helt i Rennäringsgruppens åsikt att avsaknaden av
tillförlitliga statistiska uppgifter om rennäringen, såväl renantal som i övrigt,
starkt försvårar en dialog om markanvändningen. Skogsbruket kan redovisa
statistik över utförda åtgärder och uppvisa planer för framtiden på både kort
och lång sikt vid kontakter med rennäringen, men har alltid svårt att få något
motsvarande material i gengäld.

Datainspektionen: Av rapporten framgår att registret kommer att inne-
hålla ”identifierbara personliga uppgifter”. För att datalagen (1973:289)
skall bli tillämplig krävs dock förutom att registret skall innehålla person-
uppgifter att det förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Det
framgår inte av rapporten om detta är avsikten.

Skall registret föras med hjälp av ADB föreligger tillståndsplikt i vart fall
på den grunden att registret skall omfatta uppgifter om personer som saknar
naturlig anknytning till den registeransvarige (lantbruksnämnden). För att
inspektionen skall kunna meddela tillstånd för registret krävs särskilda skäl.
Enligt datalagens förarbeten kan det förhållandet att ett register skall använ-
das för statistiska bearbetningar, som är avsikten med det aktuella registret,
i sig utgöra sådana skäl under förutsättning att enskilda personers identitet
inte offentliggörs.

280

Tillstånd av DI behövs inte för personregister vars inrättande beslutas av
riksdagen eller regeringen (s.k. statsmaktsregister). Innan sådant beslut fat-
tas skall dock yttrande enligt 2 a § datalagen inhämtas från DI i fråga om ett
register som det aktuella.

Beslutar regeringen eller riksdagen att inrätta företagsregistret skall den
myndighet som är registeransvarig snarast enligt 7 § dataförordningen
(1982:480) anmäla registret till DI. Bestämmelserna i 5 och 6 §§ datalagen
om skyldighet för DI att meddela föreskrift gäller även i fråga om statsmakts-
register i den mån inte regeringen eller riksdagen har meddelat föreskrift i
samma hänseende.

I rapporten uppges att det på sikt är önskvärt att företagsregistret byggs
ut med fler uppgifter. DI vill med anledning därav avslutningsvis påpeka att
yttrande enligt 2 a § datalagen skall inhämtas även i fall då ett tidigare inrät-
tat statsmaktsregister ändras (jfr Konstitutionsutskottets granskningsbetän-
kande 1983/84:30 s. 21 ff och 1985/86:25 s. 24 f).

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget om företagsregister.
Dessutom behövs det en vederhäftig och aktuell markbeskrivning med ana-
lys av resp, samebys betesmöjligheter och högsta möjliga renantal.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om företagsregister.

Lantbrukarnas riksförbund: Inom rennäringen saknas ett säkert statistiskt
underlag för bedömning av förhållanden inom näringen. Detta gäller även
sådana grundläggande faktorer som antal renar i landet och deras fördelning
på olika byar och företagare. Än större är ovissheten i fråga om lönsamheten
hos näringen i skilda regioner och för olika företagstyper.

LRF konstaterar att rennäringen är den enda av de s.k. areella näringarna
som saknar tillförlitliga uppgifter om sin verksamhet. Det är enligt förbun-
dets mening av stort värde att riktiga uppgifter finns att tillgå när rennä-
ringen deltar i diskussioner med myndigheter och enskilda intressenter. LRF
har förståelse för att statistiken ej får avfattas så att enskilda företagare kan
identifieras.

Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppen har betonat att det är viktigt att
rennäringens sysselsättningseffekt och dess regionalekonomiska betydelse
kan dokumenteras genom ett relevant material. När det gäller konkurrens
och motstående intressen av mark anser kommunen att ett företagsregister
har ett stort värde både för samebyn och för samhället. Kommunen stöder
således förslaget att samebyarna skall vara skyldiga att lämna renlängderna
till lantbruksnämnden (länsstyrelsen).

Skogsindustrierna tillstyrker förslaget om företagsregister.

Skogsägarnas riksförbund: I dag saknas tillförlitliga statistiska uppgifter
om rennäringen. Denna brist på uppgifter försvårar en seriös diskussion med
andra näringar. Förbundet tillstyrker därför gruppens förslag om ett före-
tagsregister för rennäringen.

Svenska samernas riksförbund: För upprättande av företagsregister är det
enligt riksförbundet till fyllest med renlängd som underlag härför.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

281

3 Det ekonomiska stödet

Skogsstyrelsen: Det är viktigt att inte stöd eller annat ges så att någon näring
favoriseras på den andres bekostnad. Skogsstyrelsens stödföreskrifter
(SKSFS 1985:2) har i 4 § en regel som anger att stöd till skogsvårdsåtgärd
inte får ges om åtgärden eller följdåtgärd påtagligt skadar bl.a. rennäringens
intressen. Skogsstyrelsen föreslår att stödföreskrifterna för rennäringen för-
ses med en liknande bestämmelse till skydd för skogsbrukets intressen.

Domänverket tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Nu gällande regler fungerar tillfredsstäl-
lande varför inga förändringar är aktuella. Ett allmänt önskemål är att bi-
dragsnivån höjs och att särskilda medel anvisas för upprustning av riksgräns-
stängslen och de byskiljande stängslen. Dessa har bl.a. på grund av medels-
brist lämnats att förfalla.

Vilhelmina kommun tillstyrker förslaget.

Svenska samernas riksförbund: Det är angeläget att Lantbruksstyrelsen
begär anslag ur statsbudgeten för upprustning av renskötselanläggningar. Vi-
dare får understrykas att behovet av rörelsekapital vid nyetablering inberäk-
nas i rendriftslånet.

Riksförbundets grundläggande uppfattning om bidragsandelen vid ekono-
miskt stöd är Rennäringskommitténs förslag. Men i avvaktan på medelstill-
skott till Samefonden kan bidragets storlek regleras genom de möjligheter
till förhöjt bidrag som finns i dagens föreskrifter.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

4 Tillskottsutfodring

Skogsstyrelsen: Enligt utredningen så är ”ett utnyttjande av naturbete kom-
binerat med tillskottsutfodring under vinterperioden” en anpassning av ren-
näringen till ”de förändringar i betessituationen, som blivit en följd av ut-
vecklingen i motstående näringar”. Enligt Skogsstyrelsen är detta en ej helt
fullständig beskrivning. Tillskottsutfodring hänger också klart ihop med det
höga renantalet. Ett högt renantal leder till ett minskat naturbete genom
överbetning och därigenom ett större behov av tillskottsutfodring. Utfod-
ringen har dock också många positiva effekter på renskötseln, exempelvis
minskad risk för strövrensförekomst, ökad tamhetsgrad, högre överlevnad,
bättre kalvningsresultat, enklare flyttningar m.m. Det kan ifrågasättas om
inte de positiva effekterna överstiger kostnaderna. På grund härav utgör där-
för tillskottsutfodringen i dag ett naturligt inslag i rationell renskötsel i
många samebyar.

Med hänvisning till de många positiva effekterna för rennäringen tillstyr-
ker Skogsstyrelsen förslaget om ekonomiskt bidrag för inköp av hö. Detta
måste även vara positivt för jordbruket på trakten och bidra till ett bibehål-
lande av öppna jordbruksmarker. Skogsstyrelsen avvisar däremot bestämt
förslaget att hämta medel för bidraget från skogsvårdsavgiften. Som ovan
nämnts har tillskottsutfodringen många positiva effekter inte bara på rennä-
ringen. Finansieringen bör därför ske via allmänna regionalpolitiska medel.
Om medlen tas från skogsvårdsavgiften skulle en ny princip stadfästas, näm-

282

ligen den att en näring stödjer en annan - ibland konkurrerande - verksam-
het.

Domänverket: Frågan om tillskottsutfodring har ett klart samband med
högsta tillåtna renantal. Genom sådan utfodring kan nöd- och katastrofsitua-
tioner för renarna undvikas. Detta är givetvis bra men är samtidigt en viktig
faktor som måste beaktas, då fungerande regler för efterlevnad av högsta
renantal skall utformas.

Det är bra att Rennäringsgruppen föreslår att stöd till tillskottsutfodring
inte skall kunna utgå till samebyar som har väsentligt flera renar än högsta
renantalet medger eller som inte har genomfört renräkning.

Det starka sambandet mellan renskötseln och samekulturen och dess be-
varande framhålls ofta. I konsekvens med detta bör stöd till rennäringen
utgå av allmänna samhällsmedel. Det synes mycket tveksamt att ta regional-
politiska medel i anspråk och medel från skogsvårdsavgifterna bör absolut
inte komma i fråga för sådant ändamål. Som motiv för detta alternativ anförs
avverkning av hänglavbärande skog. All avverkning sker dock i enlighet
med skogsvårdslagen och dess grundsats att det åligger markägaren att sköta
sin skog alltifrån anläggning till slutavverkning.

Hänsynen till rennäringen gör att skogsnäringen går miste om virkeskvan-
titeter och intäkter. Därtill kommer alltmer uppmärksammade skador på
plantskog till följd av det höga renantalet. Att med detta som bakgrund an-
tyda att medel från skogsvårdsavgiften skulle kunna användas för att bekosta
tillskottsutfodring verkar orimligt. I så fall bör också ersättning av rennä-
ringsmedel utgå till skogsägare för intrång och skador på skogsbruket från
rennäringen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det ökade bruket av tillskottsutfodring
vid vinterbete och flyttning kan ses som en varningssignal. Det naturliga be-
tet i form av renlav och hänglav räcker inte till. Och det tyder på att det finns
för många renar i förhållande till betesresurserna.

Tillskottsutfodring bör räknas som ett normalt komplement i vissa situa-
tioner. Den bör inte till någon del bekostas via skogsvårdsavgiften.

Det är viktigt att det finns hö till salu för renägarna. För en del jordbru-
kare i flyttnings- och vinterbetesområdena i vårt län är höodling för rensköt-
seln ett normalt inslag i verksamheten. Flera jordbrukare bör stimuleras att
få fram hö till rennäringen. Ett sådant arbete mellan jordbruk och renskötsel
medverkar också till att det öppna landskapet bevaras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län är inte beredd att tillstyrka ett förslag om
tillskottsutfodring enligt den utformning som gruppen lagt fram. Att bevilja
statliga bidrag till foderkostnader som ett inslag i en regelmässig renskötsel
är principiellt fel. Även om en ökad utfodring är önskvärd är detta inte för-
enat med några större risker än vad andra liknande företag löper när nya
driftsmetoder införs. Många problem är i dag förknippade med det alltför
höga renantalet i många samebyar. Om en tillskottsutfodring under den sva-
gaste betesperioden i detta läge införs generellt med kraftiga statliga subven-
tioner befarar länsstyrelsen att effekten blir ett ännu högre renantal. Därav
följer ökade konflikter med skogsbruket, med renpåkörningar på väg och
järnväg etc. Om stödet skulle införas bör det inte finansieras via inflytande
skogsvårdsavgifter eller regionalpolitiska medel.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

283

Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppens förslag till tillskottsutfodring
med statligt stöd motsvarande halva kostnaden för inköp av hö under 50 da-
gar under en 3-årsperiod är ett förslag som bör prövas och utvärderas. Effek-
ten av stödutfodring förväntas ge ökad tamhetsgrad, att hjordarna hålls
bättre samlade samt att flyttningarna underlättas och problemet med ströv-
renar motverkas.---Det är Vilhelmina kommuns uppfattning att försöks-

verksamheten genomförs enligt Rennäringsgruppens förslag. Stödet till till-
skottsutfodring måste klart avgränsas mot det stöd som kan utgå för utfod-
ring i samband med att katastrofskadesituationer uppstår.

Lantbrukarnas riksförbund: I de flesta samebyar är tillgången på vinter-
bete den begränsande faktorn i renskötseln. Utredningen föreslår tillskott-
sutfodring under vintern. En stödutfodring med hö kan även få betydelse för
möjligheten att hålla renhjordar bättre samlade.

LRF vill emellertid starkt understryka vikten av att renantalet baseras på
vinterbetets naturliga produktionsförmåga.

Enligt uppgift stödutfodras i dag omkring 100 000 renar. Behov finns att
utfodra upp mot 100 000 renar ytterligare. Renen äter ca 0,3 kg hö per dag.
LRF förutsätter att en mera allmänt genomförd tillskottsutfodring blir till
nytta inte bara för rennäringen utan även för jordbruket i trakten.

LRF tillstyrker att statligt stöd skall kunna utgå för tillskottsutfodring un-
der en försöksperiod under tre år. Stödet skall avse inköp av hö av hög kvali-
tet eller inköp av ensilagefoder.

LRF ställer som krav för att stöd skall beviljas att det ej tillfaller samebyar
som har flera renar än tillåtet eller som inte har genomfört renräkning.

Skogsindustrierna: Vi stöder förslaget om en försöksverksamhet med till-
skottsutfodring. Det bör vara av stort intresse att utveckla driftsformer som
innebär mer stabila och kontrollerbara förutsättningar för näringens utveck-
ling. Modeller med tillskottsutfodring borde passa bra in i en modern rennä-
ring och innebära förutsättningar för en mer stationär verksamhet och större
säkerhet. En sådan utveckling är givetvis också positiv för de konkurrerande
markanvändningsintressena.

Bidrag till tillskottsutfodring skall självklart inte kunna utgå till samebyar
med flera renar än tillåtet eller som underlåtit redovisa renantal på accepta-
belt sätt. Likaså är det självklart att medel från skogsvårdsavgiften inte kan
användas för finansiering av tillskottsutfodring. I så fall måste rimligen ren-
näringsmedel användas för ersättning till skogsägare för intrång och skador
på växande plantskog på grund av för högt renantal.

Skogsägarnas riksförbund: Utgångspunkten för renantalet måste rimligt-
vis vara tillgången på naturligt vinterbete. Tillskottsutfodring får därför inte
användas som ett medel för att hålla en alltför stor renstam. Förbundet vill
också peka på de risker för betydande lokala skador på skogsföryngringar
som kan uppstå då ett stort antal renar koncentreras till ett begränsat område
under relativt lång tid.

Förbundet avvisar med skärpa gruppens ogenomtänkta förslag att till-
skottsutfodringen skulle kunna finansieras med medel ur skogsvårdsavgif-
ten.

Svenska samernas riksförbund: Motion nr 9 vid Samernas landsmöte XLV
Vemdalsskalet 1989 behandlar behovet av tillskottsutfodring. Skogsbruksåt-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

284

gärder har försvårat vårvinterbetet till den grad att tillskottsutfodring måste
tillgripas. Landsmötet uttalade att samhället måste täcka kostnaderna för
denna utfodring.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

5 Transportstöd vid slakt i väglöst land

Domänverket tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget om transportstöd tillstyrks. Ett
temporärt transportstöd bör utgå även till Svaipa sameby för dess höstslakt
avseende den nyuppförda slaktanläggningen på fjället Krappesvare söder
om Adolfström. För denna sameby råder motsvarande förhållanden som för
de i utredningen angivna fyra samebyarna.

Vilhelmina kommun: Transportstödet vid slakt i väglöst land berör inte
Vilhelmina kommun. Kommunen har dock inget att erinra mot att särskilt
transportstöd utgår till samebyar i de berörda kommunerna.

Skogsindustrierna: Vi finner resonemanget kring särskilt transportstöd
tveksamt. Rent allmänt kan man fråga var gränsen går för samhällets ansvar
för samekulturens fortlevnad resp, en lönsam renköttproduktion. Om en
gammal näring i vissa former blir för dyr i dag är det inte givet att samhället
automatiskt skall konservera och stödja denna med garantier för en lönsam-
hetsutveckling parallellt med samhället i övrigt. Det måste vara samernas
sak om de vill/orkar fortsätta. Historien är full av exempel på strukturför-
ändringar av ekonomiska skäl. Det är knappast ett angeläget samhällspro-
blem att det nu blivit olönsamt att slakta renar på vissa avlägsna platser. Om
transportstödet emellertid ges karaktären av anpassnings- och förändrings-
hjälp kan bedömningen givetvis bli en annan.

6 Fjällförvaltningsfrågor

Domänverket: Förslaget till inskränkning i ”ortsbobegreppet” är oklart for-
mulerat och öppnar vägen för en snål och restriktiv tillämpning. Befolk-
ningen ovan odlingsgränsen bör behandlas i en generös anda av det slag Ren-
näringsgruppen 1978 uttalade i sin rapport: ”Den som har att uppleva fjäll-
världens avigsidor bör även ha större del av dess positiva sidor.”

Den framtida jakten, som omfattar både de renskötande samernas jakt
och den övriga jakten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör bli
föremål för särskild utredning med representation från alla berörda intresse-
grupper och myndigheter. Ökade underupplåtelser av jakt och fiske till sa-
mebyar och andra har ännu inte varit föremål för tillräckliga överväganden
av de långsiktiga konsekvenserna. Nuvarande försöksverksamhet bör också
utvärderas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: För Jämtlands läns del har övergången till
den nya jaktlagen förlöpt relativt smidigt och bra. Byarna har registrerats för
sina resp, åretruntmarker utan större problem. Före övergången informe-
rade länsstyrelsen samerna, kronoarrendatorerna m.fl. både skriftligen och
muntligen om det nya systemet.

285

Inom en bys marker förekommer dock stridigheter mellan samerna och
kronoarrendatorerna. Trots omfattande överläggningar med berörda parter
gick det i år inte att få till stånd någon överenskommelse rörande jakten.
Länsstyrelsen blev därför nödsakad att fatta ett särskilt beslut innebärande
en geografisk uppdelning av jakten mellan byn och arrendatorerna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Många av dem som bor i de små tätor-
terna ovan odlingsgränsen har nog valt att flytta dit eller stanna kvar just
därför att de har tillgång till jakt och fiske på fritid. Länsstyrelsen anser att
den föreslagna ”rättighetsgruppen” har gjorts för liten; den bör inbegripa
alla som är bosatta ovan odlingsgränsen.

Som licensområde för älgjakt för varje fjällsameby i Västerbottens län har
länsstyrelsen inregistrerat byns hela betesområde ovan odlingsgränsen.
Inom detta licensområde har registrerats särskilda licensområden för den
privatägda marken. De privata markerna har således blivit dubbelregistre-
rade.

Inom Malå skogssameby har både den statliga och den privata marken bli-
vit dubbelregistrerad.

För att få en från säkerhetssynpunkt godtagbar jakt har länsstyrelsen be-
slutat i licenserna att medlemmen i en fjällsameby endast får jaga älg på kro-
nomark ovanför odlingsgränsen. Efter överenskommelse med jaktlagen på
privat mark får dock medlemmen i samebyn även jaga på sådan mark.

Införandet 1988 av de nya jaktbestämmelserna vållade en omfattande de-
batt. Kritiken var delvis hård och farhågorna för att jaktmöjligheterna skulle
begränsas var stora. Inför 1989 års älgjakt har emellertid kritiken minskat
avsevärt.

Länsstyrelsen delar Rennäringsgruppens uppfattning att det behövs ytter-
ligare information och överläggningar i fråga om jakten ovan odlingsgrän-
sen.

Som Rennäringsgruppen funnit bör underupplåtelser till särskilda företag
få förekomma endast när påtagliga fördelar kan väntas för alla berörda in-
tressen. Det är mycket angeläget att möjligheten till jakt och fiske härige-
nom inte minskar för ortsborna. Tvärtom bör utbudet ökas för dem.

Länsstyrelsen instämmer i resonemanget om upplåtelseavgift utom på en
punkt: Det är viktigt att upplåtelser till den ovan odlingsgränsen bofasta be-
folkningen sker på rimliga ekonomiska villkor.

Länsstyrelsen anser att 2 § 1 st lagen (1981:533) om fiskevårdsområden bör
tas bort. Förbudet är inte till gagn för rennäringen, men det gör de andra
intressenterna obenägna att medverka till bildande av fiskevårdsområden
ovan odlingsgränsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Inom fjällområdet i Norrbottens län har
det under den tidigare jaktlagstiftningens tid varit svårt att på ett effektivt
sätt komma till rätta med problem inom älgjakten. Vissa områden har inte
en älgstam som de biologiska förutsättningarna skulle kunna ge utrymme
för. Inom andra områden har stora problem inom skogsbruket uppstått till
följd av ansamlingar av vandringsälg under vårvintern. Älgjakten enligt tidi-
gare ordning har inneburit att jakt samtidigt kan ske från flera jaktkatego-
riers sida på samma mark. Det är länsstyrelsens uppfattning att en ordning

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

286

för älgjakten som lägger mer entydigt ansvar på varje sameby/jaktlag är nöd-
vändig.

Den nya jaktlagen ger möjlighet till geografiskt skilda jaktområden för
vaije kategori/jaktlag. Detta är en betydande fördel. Inom Norrbottens län
har emellertid införandet av de nya reglerna stött på stora svårigheter. Fler-
talet jägare har menat att geografiskt skilda områden är den enda metoden
att komma till rätta med problemen.

Från samebyarnas håll har dock framförts att jakten måste kunna ske
inom hela samebyns område alldeles oavsett att andra jägare också jagar på
området.

Länsstyrelsen menar att ansvaret för en långsiktigt produktionsanpassad
älgjakt bedriven på ett säkert sätt endast kan ske med geografiskt åtskilda
områden. Det är emellertid nödvändigt att förbereda genomförandet av en
sådan ordning väsentligt bättre än vad som varit möjligt inför 1989 års älg-
jakt. Detta kommer att ske inför nästa års jakt. Basen för detta måste vara
ordentliga överläggningar på lokal nivå (samebyar och jägare) om vilken av-
skjutning av älg som kan vara lämplig område för område. Något sådant ma-
terial har för fjällområdet hittills inte funnits. Länsstyrelsen bedömer emel-
lertid att det finns goda möjligheter att åstadkomma en sådan geografisk för-
delning utan att det inkräktar på tilldelningen till någon av berörda katego-
rier. På litet längre sikt gynnas alla om en biologiskt bättre balanserad älg-
stam uppnås. Samebymedlemmar som inte önskar utnyttja sin möjlighet
inom samebyns eget jaktområde bör, åtminstone övergångsvis, ges en möj-
lighet att jaga tillsammans med övriga jaktlag. Kraven på säker jakt innebär
emellertid att jaktledaren för vaije jaktlag bör vara ansvarig även för utöv-
ningen av dessa samebymedlemmars jakt. Länsstyrelsen har den uppfatt-
ningen att sådan jakt från samebymedlemmar bör ske inom ramen för den
tilldelning som samebyn fått och inte jaktlaget i fråga.

Härjedalens kommun: Fjällboendet har stor positiv betydelse för landska-
pets natur- och kulturmiljö. Även för samerna är det positivt med en levande
fjällbygd. Fjällboendet kan inte tillmätas sådan negativ inverkan på rennä-
ringen som motiverar tidigare gjorda ingrepp och framtida inskränkningar.
Även s.k. fjällbönder bör åtnjuta samhällets skydd.

När det gäller upplåtelser för älgjakt inom åretruntmarker enligt jaktlagen
(1987:259) är det angeläget att praktiskt genomförbara regler snarast utfor-
mas av berörda myndigheter så att dubbelregistreringar blir omöjliga. Jakt-
rätten inom s.k. ”arrendemarker” tillhör markägaren om inte nyttjanderät-
ten liksom betesrätten har överlåtits genom avtal.

Vilhelmina kommun ställer sig bakom förslagen rörande fjällförvaltnings-
frågorna.

7 Koncessionssamebyarna

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den 1 januari 1986 trädde en del lagänd-
ringar avseende koncessionsrenskötseln i kraft (SFS 1985:919). Därvid åter-
infördes ett s.k. bostadsband i lagen. Där anges att ägare till skötesrenar
måste vara bosatt inom samebyns område. Dessa regler är enligt länsstyrel-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

287

sens erfarenheter inte ändamålsenliga. Innan lagändringen infördes gjordes
ingen analys av hur skötesrenägarna är bosatta inom Kalix och Torne älvda-
lar där koncessionsrenskötsel bedrivs. Det har nu visat sig att alltför många
skötesrenägare diskrimineras av de nya reglerna därigenom att man har sin
bostad på större eller mindre avstånd utanför samebyn men alltjämt inom
den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs. Dessa renägare får enligt
85 § inte lämna sina renar till koncessionshavare. Denna diskriminering av
vissa renägare är inte försvarbar. I Kalix och Torne älvdalar har många tving-
ats på grund av arbetsmarknaden att flytta till centralorter. Man behåller
därvid ofta jord- och skogsbruksmark för att samtidigt äga skötesrenar.
Många konflikter undviks genom att inte bryta detta band. Länsstyrelsen vill
därför föreslå att 85 § första stycket ändras så att ordet ”koncessionsområ-
det” byts ut mot ”det område av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs”.

Vid 1989 års bystämmor i koncessionsområdet har det visat sig i en del fall
att medlemmar - som inte uppfyllt de nya lagreglerna om reninnehav och
bostadsband - på ett avgörande sätt påverkat och utformat samebyarnas be-
slut i olika frågor.

Enligt vår mening borde rennäringslagen ändras så att medlem i sameby
som inte uppfyller lagens krav om bostadsband, reviderad på nyss angivna
sätt (85 § första stycket) och kravet om högst trettio renar (88 § andra
stycket), inte har rösträtt.

Ändringen kan lämpligen införas under 58 § i rennäringslagen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.10

288

1 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)*

dels att 2 § skall upphöra att gälla,

dels att 1, 3, 11, 12, 14, 15, 26, 30, 35, 59, 66, 68, 71, 85, 86 och 89 §§ och
rubriken närmast före 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 66a § samt närmast före 3 §
en ny rubrik av följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall
lyda ”Upplåtelse av mark och vatten m.m.”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Renskötselrätt m.m.

Renskötselrätt

Rätt att enligt denna lag begagna
mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar (renskötselrätt) har
den som är av samisk härkomst, om
hans fader eller moder eller någon av
hans far- eller morföräldrar haft ren-
skötsel som stadigvarande yrke.

Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge person med sa-
misk härkomst renskötselrätt, även i
annat fall än som avses i första
stycket.

Den som är same får enligt bestäm-
melserna i denna lag använda mark
och vatten till underhåll för sig och
sina renar.

Rätten enligt första stycket (ren-
skötselrätten), tillkommer den sa-
miska befolkningen och grundas på
urminnes hävd. Den utgör en sär-
skild rätt till fastighet.

Prop. 1992/93:32
Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

Renskötselområdet m.m.

Renskötsel får bedrivas

1. hela året i Norrbottens och Väs-
terbottens läns lappmarker dels
ovanför odlingsgränsen, dels nedan-
för denna gräns på mark som tillhör
staten (kronomark) och renbetes-
land där skogsrenskötsel av ålder be-
drives under våren, sommaren eller
hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som särskilt upplå-
tits till renbete,

2. den 1 oktober-den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna ne-
danför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lapp-
markerna och renbetesfjällen där

§

Renskötsel får bedrivas inom föl-
jande områden (renskötselområdet)

1. hela året (åretruntmarkerna) i
Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker dels ovanför odlings-
gränsen, dels nedanför denna gräns
på mark som tillhör staten (krono-
mark) och renbetesland där skogs-
renskötsel av ålder bedrivs under vå-
ren, sommaren eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som särskilt upplå-
tits till renbete,

2. den 1 oktober-den 30 april (vin-
terbetesmarkerna )

i övriga delar av lappmarkerna ne-
danför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lapp-
markerna och renbetesfjällen där

1 Lagen omtryckt 1985:919.

289

19 Riksdagen 1992/93. 1 sand. Nr 32

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

renskötsel av ålder bedrives vissa ti- renskötsel av ålder bedrivs vissa ti-
der av året.                            der av året.

Med renbetesland förstås mark som vid awittringen förklarats utgöra ren-
betesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås
de vid awittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som
sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

11

Medlem i sameby är

1. renskötselberättigad som deltar
i renskötseln inom byns betesom-
råde,

2. renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns
betesområde och haft detta som sta-
digvarande yrke samt ej övergått till
annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3.  renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till
medlem som avses under 1 eller 2 el-
ler som är efterlevande make eller
underårigt barn till avliden sådan
medlem.

§

Medlem i sameby är

1. same som deltar i renskötseln
inom byns betesområde,

2. same som har deltagit i rensköt-
sel inom byns betesområde och haft
detta som stadigvarande yrke och
inte övergått till annat huvudsakligt
förvärvsarbete,

3. den som är make eller hemma-
varande barn till medlem som avses
under 1 eller 2 eller som är efterle-
vande make eller underårigt barn till
avliden sådan medlem.

12 §

Sameby kan som medlem antaga
annan renskötselberättigad än som
anges i 11 §, om han avser att med
egna renar driva renskötsel inom
byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om särskilda skäl/ö-
religger.

Sameby kan som medlem anta an-
nan same än som anges i 11 §, om
han avser att med egna renar driva
renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om det finns sär-
skilda skäl.

14

Renskötande medlems dödsbo får
fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är renskötselberättigad
dödsbodelägare under 18 år, räknas
tiden från det han fyller 18 år.

§

Renskötande medlems dödsbo får
fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är dödsbodelägare un-
der 18 år, räknas tiden från det han
fyller 18 år.

15

Sameby får för medlemmarnas
gemensamma behov begagna byns
betesområde för renbete.

Lantbruksnämnden bestämmer
det högsta antal renar som får hållas
på bete inom byns betesområde.

Om det behövs för att bevara ren-

§

Sameby får för medlemmarnas ge-
mensamma behov använda byns be-
tesområde för renbete.

Lantbruksnämnden bestämmer
det högsta antal renar som får hållas
på bete inom byns betesområde.
Skälig hänsyn skall därvid tas till
andra intressen.

Om det behövs för att bevara ren-

290

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

betet eller eljest främja renskötseln,
kan lantbruksnämnden förordna om
inskränkning i betesrätten.

betet eller annars främja rensköt-
seln, kan lantbruksnämnden för-
ordna om inskränkning i betesrät-
ten.

Om samebyn bryter mot ett beslut
enligt andra eller tredje stycket får
länsstyrelsen vid vite förelägga byn
att följa beslutet. Har samebyn med
stöd av 35 § första stycket bestämt hur
många renar en medlem högst får in-
neha, får ett föreläggande att minska
antalet renar även riktas mot en med-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

lem som inte följer samebyns beslut.

26 §

Regeringen kan förordna om upp-
hävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs
för ändamål som avses i 2 kap. ex-
propriationslagen (1972:719) eller
för annat ändamål av väsentlig bety-
delse från allmän synpunkt. För om-
råde som väsentligen är utan bety-
delse för renskötseln får sådant för-
ordnande meddelas, när området be-
hövs för allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att
ten ingående befogenheter.

Regeringen kan förordna om upp-
hävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs
för ändamål som avses i 2 kap. ex-
propriationslagen (1972:719).

avse viss tid eller vissa i renskötselrät-

Den som inom område som avses

30 §'

Den som inom åretruntmarkerna

i 3§ 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrives får ej ändra an-
vändningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.

äger eller brukar mark där rensköt-
sel bedrivs får inte vid användningen
av marken vidta åtgärder som med-
för avsevärd olägenhet för rensköt-
seln i annan mån än som följer av
förordnande enligt 26 §.

Som en otillåten åtgärd anses
skogsavverkning och vad därmed
sammanhänger som

1. medför sådant väsentligt bortfall
av renbete att möjligheterna att hålla
tillåtet renantal påverkas, eller

2. omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renhjord.

Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan
eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Om det är påkallat med hänsyn till
vad som bestämts om högsta renan-
talet enligt 15 § andra stycket eller
om det behövs för att främja ren-

35 §

Om det behövs med hänsyn till
vad som bestämts om högsta renan-
talet enligt 15 § andra stycket eller
om det behövs för att främja ren-

'Senaste lydelse 1987:154.

291

Nuvarande lydelse

skötseln, kan sameby bestämma hur
många renar medlem högst får in-
neha eller meddela andra föreskrifter
om innehavet.

Föreskrifter enligt första stycket
får ej ges sådant innehåll att renskö-
tande medlems fortsatta verksamhet
omöjliggöres eller väsentligt försvå-
ras.

Föreslagen lydelse

skötseln, kan sameby bestämma hur
många renar medlem högst får in-
neha eller besluta om andra villkor
för innehavet.

Sameby får undanta visst område
från medlemmarnas begagnande för
jakt eller fiske, om det behövs av
hänsyn till jakt- eller fiskevården eller
av andra särskilda skäl.

Beslut enligt första eller andra
stycket får inte ges sådant innehåll
att renskötande medlems fortsatta
verksamhet omöjliggörs eller vä-
sentligt försvåras.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

59 §

I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av
särskild bestämmelse i denna lag,

1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordfö-
rande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen
eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra stycket 1-6,

2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-

2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-

lem, som därvid har en röst för varje
påböljat hundratal renar som enligt
gällande renlängd innehas av ho-
nom,

lem, som därvid har en röst för varje
påbörjat hundratal renar som enligt
gällande renlängd innehas av ho-
nom, dock ej för fler renar än som sa-
mebyn bestämt för honom enligt
35 §,

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud,

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en
femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans
beslut,

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet rös-
tande är lika, av stämmans ordförande,

7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av
minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar före-
trädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 § andra
stycket 1-6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.

Räkning av samebys renar skall
ske årligen vid ungefär samma tid-
punkt. Om sameby begär det, kan
lantbruksnämnden medge att räk-
ningen får ske med större tidsmel-
lanrum.

66 §

Lantbruksnämnden kan på begä-

Räkning av samebys renar skall
ske årligen vid ungefär samma tid-
punkt. Om sameby begär det, kan
lantbruksnämnden medge att räk-
ningen får ske med större tidsmel-
lanrum. Regeringen, eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer,
får meddela föreskrifter om hur ren-
räkning skall genomföras.

Länsstyrelsen kan på begäran av

292

Nuvarande lydelse

ran av renskötande medlem för-
ordna om extra renräkning, om
denne gör sannolikt att resultatet av
räkning enligt första stycket är orik-
tigt och kostnaderna för den extra
renräkningen ej är oskäliga i förhål-
lande till den betydelse det kan ha
för medlemmen att rättelse kommer
till stånd.

Föreslagen lydelse

renskötande medlem besluta om ex-
tra renräkning, om denne gör sanno-
likt att resultatet av räkning enligt
första stycket är oriktigt och kostna-
derna för den extra renräkningen
inte är oskäliga i förhållande till den
betydelse det kan ha för medlem-
men att rättelse kommer till stånd.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga
sameby att genomföra sådan räkning
av byns renar som avses i första eller
andra stycket.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

66 a §

En sameby skall underrätta läns-
styrelsen om tid och plats för byns
renräkning. Länsstyrelsen, eller den
länsstyrelsen förordnar, har rätt att
närvara vid renräkningen. Finner
den som förordnats att närvara vid
renräkningen att samebyn inte följt
meddelade föreskrifter, kan länssty-
relsen besluta om kompletterande
renräkning.

Den som av länsstyrelsen förord-
nats att närvara vid renräkningen har
rätt att få tillträde till områden och
anläggningar där renar hålls samt
rätt att på begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för att
fullgöra uppdraget.

68 §

På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upprät-
tas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.

I renlängden skall upptagas
ägarna till de renar som hålles på
byns betesområde, det räknade eller
uppskattade antalet renar för varje
ägare och, om föreskrift meddelats
om reninnehavet enligt 35 §, förhål-
lande som är av betydelse för kon-
troll av att föreskriften efterföljts.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.

Regeringen, eller myndighet som
regeringen bestämmer, får meddela
närmare föreskrifter om använd-
ningen av renlängd som underlag för
ett företagsregister och om skyldighet
att lämna renlängden och andra upp-
gifter om renskötseln till den myndig-
het som för registret.

I renlängden skall tas upp ägarna
till de renar som hålls på byns betes-
område, det räknade eller uppskat-
tade antalet renar för varje ägare
och, om beslut meddelats om ren-
innehavet enligt 35 §, förhållande
som är av betydelse för kontroll av
att beslutet följts.

293

Nuvarande lydelse

71

Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-
sel icke får bedrivas där, kan länssty-
relsen på framställning av lantbruks-
nämnden eller markägare som där-
igenom lider skada eller olägenhet
av någon betydelse förordna att re-
narna skall slaktas och säljas.

Är det känt till vilken sameby re-
narna hör, får förordnande enligt
första stycket meddelas endast om
samebyn underlåter att inom skälig
tid efter anmaning taga hand om re-
narna.

Kostnaden för renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall uttagas ur köpeskillingen.
Återstoden tillfaller renarnas ägare,
om han är känd, och annars den el-
ler de samebyar till vilka renarna
kan antagas ha hört.

85

Den som är renskötselberättigad
kan få tillstånd (koncession) att
driva renskötsel i Norrbottens län
nedanför lappmarksgränsen inom
område där renskötsel av ålder före-
kommer under hela året. Konces-
sion innefattar rätt för koncessions-
havaren att driva renskötseln även
med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jord-
bruksfastighet, vilken helt eller del-
vis är belägen inom koncessionsom-
rådet, om han är bosatt på fastighe-
ten eller inom området,

2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsen får vid vite förelägga
sameby att upprätta och fastställa
renlängd samt att överlämna kopia
av längden till myndighet som avses i
fjärde stycket.

§

Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-
sel inte får bedrivas där, kan länssty-
relsen på framställning av den som
därigenom lider skada eller olägen-
het av någon betydelse vid vite före-
lägga samebyn att föra bort renarna.

Länsstyrelsen får besluta att re-
narna skall slaktas och säljas om vi-
tesförläggandet inte leder till åsyftat
resultat eller om det annars finns sär-
skilda skäl.

Om det är känt till vilket sameby
renarna hör, får beslut enligt första
eller andra stycket meddelas endast
om samebyn underlåter att inom
skälig tid efter anmaning ta hand om
renarna.

Kostnaden för renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall tas ut ur köpeskillingen. Åter-
stoden tillfaller renarnas ägare, om
han är känd, och annars den eller de
samebyar till vilka renarna kan antas
ha hört.

§

Den som är same kan få tillstånd
(koncession) att driva renskötsel i
Norrbottens län nedanför lapp-
marksgränsen inom område där ren-
skötsel av ålder förekommer under
hela året. Koncession innefattar rätt
för koncessionshavaren att driva
renskötseln även med skötesrenar
som tillhör

1. den som äger eller brukar jord-
bruksfastighet, vilken helt eller del-
vis är belägen inom den del av länet
där koncessionsrenskötsel får bedri-
vas, om han är bosatt på fastigheten
eller inom området,

2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

294

Nuvarande lydelse

bosatt där och inte har övergått till
annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterle-
vande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för döds-
fallet ägde skötesrenar, om den ef-
terlevande är bosatt inom konces-
sionsområdet.

Koncession får lämnas endast om

Föreslagen lydelse

bosatt inom den del av länet där kon-
cessionsrenskötsel får bedrivas och
inte har övergått till annat huvud-
sakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterle-
vande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för döds-
fallet ägde skötesrenar, om den ef-
terlevande är bosatt inom den del av
länet där koncessionsrenskötsel får
bedrivas.

Isatt renskötsel inom området är till

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan
antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

86 §

För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och hem-
mavarande barn, renskötselberätti-
gad som biträder koncessionshavare
i renskötseln och som inte har annat
huvudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar
i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikelser:

1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frå-
gor som avses i 59 § 2 en röst för
varje påbörjat tjugotal renar som
enligt gällande renlängd innehas av
honom.

För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och hem-
mavarande barn, annan same som
biträder koncessionshavare i ren-
skötseln och som inte har annat hu-
vudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.

2. Koncessionshavare har i frågor
som avses i 59 § 2 en röst för varje
påbörjat tjugotal renar som enligt
gällande renlängd innehas av ho-
nom, dock ej för fler renar än som
lantbruksnämnden enligt 88 § första
stycket 3 bestämt för honom. För
ägare av skötesrenar är rösträtten be-
gränsad till en röst, oavsett antalet
skötesrenar som han innehar.

3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara
ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och an-
ställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

89 §

Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan lantbruksnämn-
den återkalla koncessionen eller före-
skriva nya villkor.

Bryter en sameby eller konces-
sionshavare mot villkor som gäller
för verksamheten kan länsstyrelsen
vid vite förelägga byn eller konces-
sionshavaren att vidta rättelse. Om
en koncessionshavare innehar fler

295

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

egna renar än vad lantbruksnämnden
med stöd av 88 § första stycket 3 med-
givit honom, eller om en ägare av
skötesrenar har fler renar i konces-
sionshavarens vård än vad som följer
av 88 § andra stycket, eller samebyns
beslut, får länsstyrelsen vid vite före-
lägga renägaren att minska renantalet
till det tillåtna.

Efter ansökan av samebyn får
länsstyrelsen besluta om slakt och
försäljning av de övertaliga renarna
om renägaren inte efter anmaning
själv låter minska renantalet.

Kostnaden för slakten och försälj-
ningen skall tas ut ur köpeskillingen
medan återstoden av köpeskillingen
tillfaller renarnas ägare.

Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan lantbruksnämn-
den återkalla koncessionen eller be-
sluta om nya villkor.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om äkten-
skap som ingåtts före lagens ikraftträdande.

296

2 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)’ skall ha följande ly-
delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

55 §

Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan jsärskild
rätt till fastigheten som upplåtits in-
nan marken togs i anspråk.

Vid ersättningens bestämmande

(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas i
fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av nytt-
janderätt eller annan särskild rätt till
fastighet, såvida rätten inte upplåtits
efter det att marken togs i anspråk,
gäller 4 kap. expropriationslagen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

1 Lagen omtryckt 1987:459.

297

20 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 32

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:620) om viss torvfyndigheter
Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

42 §

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.11

De den 17 maj
1990
remitterade
lagförslagen

Nuvarande lydelse

Med särskild rätt till fastighet för-

stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut och rätt till elektrisk kraft samt
liknande rätt.

Med särskild rätt till fastighet för-
stås i denna lag nyttjanderätt, servi-
tut, renskötselrätt och rätt till elekt-
risk kraft samt liknande rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

298

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-06-18

Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justi-
tierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 har regeringen
på hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta Lagrådets ytt-
rande över förslag till

1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

2. lag om ändring i väglagen (1971:948),

3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bjarne Örn-
stedt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen

Vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag framhöll Lagrådet att lagen inte
innebar någon omprövning av frågan om den rättsliga grundvalen för samer-
nas renskötselrätt och att lagen alltså i detta avseende byggde på samma för-
utsättningar som tidigare gällande 1928 års renbeteslag. Lagrådet konstate-
rade att den principiella grunden för lagstiftningen emellertid inte godtagits
av den samiska folkgruppen, som hävdade en rätt till marken likställd med
äganderätt eller ständig besittningsrätt. I rådande läge och i avbidan på att
då föreliggande tvistefrågor prövades av domstol syntes enligt Lagrådet en
lagstiftning som byggde på samma grund som dittills ändå få accepteras.

Det senare avgjorda (NJA 1981 s. 1) s. k. skattefjällsmålet ligger till grund
för förslaget att i rennäringslagen nu uttryckligen ange att renskötselrätten
utgör en särskild rätt till fastighet och för de regler i övrigt om ökat skydd
för renskötselrätten som föreslås. I skattefjällsdomen slogs fast (se referatet
s. 229 f) att samernas rätt till de fjäll i Jämtland som målet rörde är en på
urminnes hävd grundad stark bruksrätt, medan någon på sådan hävd grun-
dad äganderätt inte föreligger för samerna på dessa fjäll. Högsta domstolen
betonade att dessa uttalanden enbart avsåg skattefjällen och att det inte var
möjligt att på grund av utredningen i målet ta ställning till rättsläget i fråga
om fjällområden utanför Jämtlands län (referatet s. 227, jfr s. 201).

I lagrådsremissen (avsnitt 3.2 under rubriken ”Urminnes hävd”) hänvisas
i fråga om grunden för samernas rättigheter utanför de områden i Jämtland
som skattefjällsmålet gällde till vad Högsta domstolen i domskälen anfört
om tillkomsten av renbeteslagen år 1886. Det sägs att dessa uttalanden rör
också andra delar av renskötselområdet än dem som prövades och att enligt
Högsta domstolen 1886 års lag innebar att dåvarande rättsläge i huvudsak
lagfästes, dvs. samernas rättigheter inom renskötselområdet utgörs av en
bruksrätt som vilar på urminnes hävd.

Även om Högsta domstolen i sin dom inte i det åsyftade avsnittet erinrat
om att domen inte berättigar till någon slutsats i den principiella rättighets-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.12

299

frågan annat än för skattefjällen, måste en försiktig tolkning av domskälen
anses motsäga de nyss angivna uttalandena i lagrådsremissen. I domen hän-
visas visserligen till två avgöranden i vattenmål (NJA 1965 s. 492 och 1979
s. 1), där Högsta domstolen i sina domskäl jämställt men inte likställt samer
i vissa områden i Norrbottens resp. Västerbottens län med ägare till fjällmar-
ken. Huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering av faktiskt gällande rätts-
läge i andra delar av landet än skattefjällen har enligt Lagrådets mening ändå
lämnats öppet av Högsta domstolen.

Företrädare för samerna har i detta lagstiftningsärende alltjämt hävdat att
deras rättigheter kan gå längre än vad lagförslaget förutsätter. Svenska Sa-
mernas Riksförbund har i sitt remissyttrande över Samerättsutredningens
betänkande påtalat att någon rättshistorisk analys inte företagits av utred-
ningen och att Högsta domstolens dom gällde bestämda områden i Jämt-
land. Förbundet anser att nytt material i framtiden kan leda till en omvärde-
ring av rättens innehåll. (Se DS 1989:72 s. 204). I en skrivelse till Lagrådet
den 27 maj 1990 har Samernas Nationalråd bl.a. vänt sig mot lagförslagets
utgångspunkt när det gäller samernas jakt- och fiskerätt och efterlyst en när-
mare belysning av skogssamebyarnas rättsliga ställning. Det har också på se-
nare tid lagts fram visst nytt forskningsmaterial rörande de nordligaste de-
larna av Sverige och Finland, varvid statens äganderätt till de s.k. lappskatte-
landen ifrågasatts (se SOU 1989:41 s. 258 samt Bertil Bengtsson i SvJT 1990
s. 138 ff).

Det kan alltså konstateras att rättsläget när det gäller andra delar av ren-
skötselområdet än dem skattefjällsdomen avsåg i viss mån är detsamma som
när Lagrådet gjorde sitt inledningsvis återgivna uttalande år 1971. Lagstift-
ningen kan ändå nu sägas vila på en betydligt stabilare grund vad gäller såväl
det rättsliga underlaget som förankringen inom den samiska folkgruppen.
Lagrådet vill med dessa synpunkter inte heller anmäla någon tvekan ifråga
om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen. Om
nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av landet skulle bli
aktuella och leda till andra bedömningar av renskötselrättens natur kan det
förutsättas att lagstiftningen prövas om i den mån det är påkallat.

Renskötselrätten är enligt förslaget förbehållen den som är same och får ut-
övas endast av same som är medlem i en sameby. Förslaget till lagtext inne-
håller inte någon definition av begreppet same. Det framhålls i remissproto-
kollet att det inte i svensk lagstiftning finns någon allmänt accepterad defini-
tion av begreppet och att det inte bör ställas något annat krav än att rensköt-
selrätten skall tillkomma den som tillhör den samiska folkgruppen. Det på-
pekas att vidare frågor bör överlämnas åt praxis.

Ett krav på tillhörighet till den samiska folkgruppen synes inte bidra till
att klarlägga vilka personer som omfattas. Enligt gällande bestämmelser har
under vissa förutsättningar den som är av samisk härkomst renskötselrätt.
Även om begreppet ”av samisk härkomst” inte kan anses helt tillfredsstäl-
lande som definition, anser Lagrådet att en sådan bestämning i lagtexten bör
vara att föredra framför en avsaknad av definition.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.12

300

Den centrala betydelsen som ett medlemskap i en sameby har för utövan-
det av renskötselrätten motiverar enligt Lagrådets mening att detta villkor
anges i lagtexten.

Det påpekas i specialmotiveringen att renskötselrätt tillkommer den sa-
miska befolkningen i Sverige. Uttalandet är inte helt entydigt och återspeg-
las inte heller i den föreslagna lagtexten. Förslaget uppställer emellertid inte
något krav på svenskt medborgarskap för att vara bärare av renskötselrät-
ten. Även andra nordiska medborgare som är samer kommer således att om-
fattas av bestämmelserna i den mån de förvärvar medlemskap i en svensk
sameby. Lagrådet anser det inte nödvändigt att detta tydligare kommer till
uttryck i lagtexten.

Mot bakgrund av det anförda kan 1 § första stycket lämpligen ges följande
utformning:

”Den som är av samisk härkomst (same) och medlem i sameby får enligt
bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar”.

11 §

I paragrafen anges vilka som kan vara medlemmar i en sameby. Av punkt 3
framgår att bl.a. den som är gift med en renskötande same, efterlevande ef-
ter sådan same och en sames barn är medlem i samebyn. Den som är gift
med eller efterlevande efter same behöver härvid inte själv vara same. En
sådan medlem blir härigenom delaktig i renskötseln utan att själv ha någon
renskötselrätt. Lagrådet vill påpeka att det inte torde vara möjligt att analo-
givis utsträcka bestämmelsens tillämpning till samboförhållanden.

14 §

En rätt av speciell karaktär tillkommer renskötande medlems dödsbo. Ett
sådant dödsbo får enligt 14 § i förslaget fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln underviss tid efter dödsfallet. Denna tid kan under vissa
förutsättningar uppgå till i det närmaste 21 år. Rätten, som torde utgöra en
renskötselrätt, är enligt förslaget ovillkorlig, dvs. den förutsätter inte att nå-
gon dödsbodelägare skall vara same eller eljest berättigad att vara medlem i
samebyn. En förutsättning för att bedriva eller deltaga i renskötsel är med-
lemskap i en sameby. Lagen medger emellertid inte medlemskap för dödsbo.
En undantagsregel behövs därför i 14 §. Lagrådet föreslår följande tillägg till
paragrafen:

”Kravet i 1 § första stycket om medlemskap i sameby gäller inte för rätt
till renskötsel som avses här.”

30 §

Paragrafen innehåller för närvarande ett förbud för ägare och brukare av
mark att inom åretruntmarkerna där renskötsel bedrivs ändra markanvänd-
ningen så att det medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Den utgör en-
ligt rennäringslagens förarbeten ett komplement till bestämmelsen i 26 § om
upphävande av renskötselrätten genom beslut av regeringen. Dess syfte är

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.12

301

att hindra markägaren att kringgå upphävanderegeln och de ersättningsreg-
ler som då gäller genom att använda marken på så sätt att renskötsel i prakti-
ken blir omöjlig. (Se prop. 1971:51 s. 129 f.) Förbudet föreslås nu utvidgat
till att avse varje åtgärd som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i
annan mån än som följer av beslut enligt 26 §.

Det erinras i remissprotokollet (avsnitt 3.4) om att enligt de ursprungliga
motiven till 30 § bestämmelsen inte slår fast vilka intrång som får göras i ren-
skötselrätten utan ersättning och att åtgärder av mindre ingripande slag kan
leda till att markägaren blir skadeståndskyldig mot samerna.

Innebörden av bestämmelsen med den angivna föreslagna ändringen kan
alltså sägas vara att en markägare inom de områden det är fråga om inte får
företa sig något som kommer att avsevärt skada renskötselrätten, om han
inte fått tillstånd till det enligt 26 § och ersättningsreglerna därmed har trätt
i funktion.

Det föreslås nu vidare ett nytt andra stycke i paragrafen, där det anges att
som en otillåten åtgärd anses skogsavverkning öch vad därmed samman-
hänger som medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna
att hålla tillåtet renantal påverkas, eller som omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renhjord. Enligt Lagrådets uppfattning ter det sig främ-
mande att i lagtexten ge en tillämpningsregel av detta slag beträffande endast
en av alla de slag av markanvändning det är fråga om. Som framgår av vad
föredragande statsrådet själv har anfört om regeln kan den, sammanställd
med den tillståndsprövning som skall ske enligt - den av Lagrådet samtidigt
behandlade - lagrådsremissen med förslag till ändring i skogsvårdslagen,
vålla vissa problem. Skogsvårdsstyrelsen skall enligt förslaget till 20 c §
skogsvårdslagen pröva varje avverkning inom den svårföryngrade skogen
med avseende på dess inverkan på rennäringen och inom vissa gränser kunna
föreskriva vilka hänsyn som skall tas. Skogsvårdsstyrelsen skall emellertid
enligt remissprotokollet inte kunna pröva den ”civilrättsliga” regeln i 30 §
rennäringslagen så att tillstånd skall kunna vägras när den regeln förbjuder
avverkning. Skogsvårdsstyrelsen skall i stället erinra om att det kan vara för-
bjudet enligt 30 § rennäringslagen att avverka, fastän tillstånd ges till avverk-
ningen.

Lagrådet har som framgår av yttrandet över förslaget till ändringar i skogs-
vårdslagen (vid 20 a-c §§) inte accepterat tankegången att bl. a. bestämmel-
sen i 20 c § skogsvårdslagen, i motsats till 30 § rennäringslagen, kan sägas
röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelserna måste
som helhet främst anses innebära en gränsdragning mellan två enskilda in-
tressen, skogsbruksintresset och rennäringsintresset. Från den utgångspunk-
ten finns det alltså inte någon anledning att splittra bestämmelserna om
skogsavverkningar på de två skilda lagarna.

Det är självfallet angeläget att den i många avseenden känsliga avväg-
ningen mellan de rättigheter som tillkommer markägaren och renskötselrät-
ten görs på ett tydligt sätt så att tillämpningsproblem och konflikter så långt
möjligt undviks. Det måste därför vara en stor fördel om en bedömning en-
ligt det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen kan göras i tillstånds-
ärendet i stället för att samebyn enbart skall vara hänvisad att väcka talan
vid domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Att denna tanke

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.12

302

avvisats i lagrådsremissen synes ha sin grund i att skogsvårdsstyrelsen inte
ansetts vara den lämpliga myndigheten att göra en civilrättslig bedömning av
vad renskötselrätten innefattar. Lagrådet delar i princip denna uppfattning
och har övervägt, om inte tillståndsgivningen - som alltså enligt Lagrådets
uppfattning också den innebär en prövning av gränsen mellan enskilda in-
tressen - bort läggas på länsstyrelsen. Ett förhållande som kan tala för detta
är också riksdagens beslut att länsstyrelserna fr.o.m. den 1 juli 1991 skall
överta lantbruksnämndernas uppgifter när det gäller rennäringsfrågor. Att
överlåta tillståndsprövningen till en för de olika intressena ”neutral” myndig-
het är emellertid inte befogat för de fall rennäringen inte berörs och pröv-
ningen är en ren skogsvårdsfråga. Lagrådet har inte heller underlag för att
kunna förorda en så principiell ändring av förslaget.

De skogsvårdande myndigheterna har emellertid uppenbarligen utöver
sin ingående skogliga kompetens också en stor erfarenhet av hur naturvårds-
och rennäringsintressena skall beaktas i skogsskötseln. Lagrådet anser den
bästa lösningen i en svår lagstiftningsfråga vara att ändå anförtro skogsvårds-
styrelsen uppgiften att i tillståndsärendena bedöma om förhållandena är så-
dana som sägs i det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen. Bestäm-
melsen beskriver åtgärder som är så ingripande och konkret beskrivna att
det inte gärna kan röra sig om några mer komplicerade avvägningar. Det är
vidare av betydelse att enligt en lagändring, som träder i kraft den 1 juli i år,
överprövning i samtliga enskilda ärenden där beslut fattas av Skogsstyrelsen
skall ske av förvaltningsdomstol (prop. 1989/90:57 s. 24 f).

Vad Lagrådet här har anfört föranleder att det föreslagna andra stycket i
30 § bör utgå och att den föreslagna 20 c § i skogsvårdslagen ändras (se vid
20 a-c §§ i Lagrådets yttrande rörande skogsvårdslagen, där bestämmelsen
föreslås får beteckningen 19 e §).

Lagrådet vill om innehållet i förevarande paragraf slutligen, utan något
ställningstagande, anmärka att det inte framstår som följdriktigt att 30 §, i
motsats till den bestämmelse den skall komplettera, i tillämpningen är be-
gränsad till åretruntmarkerna. Eftersom tillämpningen skall handhas av
domstol borde problemet att vinterbetesmarkernas omfattning delvis är tvis-
tig inte hindrar att bestämmelserna får samma tillämpningsområde.

66 §

I lagrådsremissen föreslås bl.a. att första stycket kompletteras med en be-
stämmelse av innebörd att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om hur en renräkning skall genomföras.
Regeringen är emellertid enligt 8 kap. 13 § första stycket punkt 1 regerings-
formen behörig att meddela verkställighetsföreskrifter. Såvitt Lagrådet kan
bedöma avses med den föreslagna bestämmelsen ett bemyndigande till så-
dana verkställighetsföreskrifter som regeringen kan meddela utan stöd i la-
gen. Den tillagda bestämmelsen kan därför utgå.

Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse kan lantbruks-
nämnden på begäran av renskötande medlem under vissa förutsättningar
förordna om en extra renräkning. Det föreslås i lagrådsremissen att det i
fortsättningen skall ankomma på länsstyrelsen att besluta om sådan renräk-

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.12

303

ning. Enligt 67 § rennäringslagen, vilken paragraf inte föreslås ändrad, skall
emellertid kostnader för en extra renräkning fördelas mellan den som begärt
renräkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skäligt. Lag-
rådet anser det naturligt att lantbruksnämnden bibehålls som den myndighet
som får förordna om extra renräkning.

66 a §

Enligt remissprotokollet skall den som länsstyrelsen förordnat ges rätt att få
tillträde till område eller anläggning där renräkning äger rum och vidare ha
rätt att få upplysningar och ta del av handlingar som behövs för att möjlig-
göra en effektiv kontroll. Om han därvid finner att samebyn inte följt verk-
ställighetsföreskrifter som meddelats av regeringen eller myndighet som re-
geringen bestämmer kan länsstyrelsen besluta om kompletterande renräk-
ning. Lagrummets första stycke har dock fått en något annan utformning.
Enligt Lagrådets mening bör det stycket lämpligen kunna ges följande ly-
delse:

”En sameby skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för byns ren-
räkning. Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns
anledning att anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan länssty-
relsen besluta om kompletterande renräkning.”

68 §

I avsnitt 3.10 behandlas frågan om införande av företagsregister för rennä-
ringen. Det påpekas där bl.a. att renlängden liksom lantbrukets företagsre-
gister skyddas av den sekretess som gäller för statistiskt material enligt 9 kap.
4 § sekretesslagen (1980:100). Lagrådet vill endast framhålla att samma sek-
retessregler kommer att skydda ett företagsregister för rennäringen.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.12

304

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)'
dels att 17, 94 och 99 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 65 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.13

Det den 23 april
1992
remitterade
lagförslaget

17 §2

Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som avses i 16 §
första eller andra stycket, får skog avverkas på de delar av betesområdet som
hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Kop-
parbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt
upplåtna till renbete. Inom samma delar av betesområdet får medlemmar i
samebyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.

Växande barrträd får avverkas en-
dast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om denne ej
medger annat.

På sådan mark utanför lappmar-
kerna och renbetesfjällen som hör
till samebys betesområde får byn el-
ler medlem i byn för ändamål som
anges i första stycket taga endast
torra träd, vindfällen, skogsavfall,
tall- och grantjur eller, för tillfälligt
behov, på utmark växande lövträd.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Väs-
terbottens och Norrbottens län får ge
en i länet bosatt same som inte är
medlem i någon sameby tillstånd att
ta slöjdvirke för eget behov på renbe-
tesfjällen eller på mark inom lapp-
markerna som tillhör eller vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten.
Detsamma gäller de områden i Jämt-
lands och Kopparbergs län som vid
utgången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbete.
Tillstånd får bara ges till samer som i
en inte oväsentlig utsträckning ägnar
sig åt sameslöjd. Tillståndet får åter-
kallas.

Växande barrträd får avverkas en-
dast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om denne inte
medger något annat.

På sådan mark utanför lappmar-
kerna och renbetesfjällen som hör
till en samebys betesområde får byn
eller medlemmar i byn för det ända-
mål som anges i första stycket ta en-
dast torra träd, vindfällen, skogsav-
fall, tall- och grantjur eller, för till-
fälligt behov, lövträd som växer på
utmark.

'Lagen omtryckt 1985:919.

2 Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1991/92:134 föreslagna lydelsen.

305

Nuvarande lydelse

65

94

Till böter dömes den som uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest
gällande flyttningsväg för renar eller
vidtager åtgärd på eller invid vägen
så att dess framkomlighet väsentli-
gen försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på
område där renskötsel då är tillåten,

3. obehörigen driver bort renar
från område där renskötsel då är till-
låten eller hindrar renar från att beta
på sådant område,

4. bryter mot 73 § tredje stycket,

5. i andra fall än som avses i 81 el-
ler 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som ej är regi-
strerat för honom,

6. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,

Föreslagen lydelse

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får till
skydd för växt- eller djurlivet med-
dela föreskrifter om den hänsyn som
vid renskötseln skall tas till naturvår-
dens intressen. Föreskrifterna får
dock inte vara så ingripande att på-
gående markanvändning avsevärt
försvåras.

Länsstyrelsen får meddela de före-
lägganden eller förbud som behövs
för att föreskrifter som har meddelats
med stöd av första stycket skall efter-
levas.

Förelägganden eller förbud får
meddelas först sedan det har visat sig
att länsstyrelsens råd och anvisningar
inte har följts. I brådskande fall eller
när det annars finns särskilda skäl,
får länsstyrelsen dock omedelbart
meddela förelägganden eller förbud.

I beslut om förelägganden eller
förbud får länsstyrelsen sätta ut vite.

§

Till böter döms den som med upp-
såt eller av oaktsamhet

1. stänger av fastställd eller annars
gällande flyttningsväg för renar eller
vidtar åtgärder på eller invid vägen
så att dess framkomlighet väsentligt
försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på
ett område där renskötsel då är tillå-
ten,

3. obehörigen driver bort renar
från ett område där renskötsel då är
tillåten eller hindrar renar från att
beta på ett sådant område,

4. inte följer ett föreläggande eller
bryter mot ett förbud som har medde-
lats med stöd av 65 a §, om inte före-
läggandet eller förbudet förenats med
vite,

5. bryter mot 73 § tredje stycket,

6. i andra fall än som avses i 81 el-
ler 82 § vid märkning av egna renar
använder renmärke som inte är regi-
strerat för honom,

7. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,

Prop. 1992/93:32
Bilaga 2.13

Det den 23 april
1992
remitterade
lagförslaget

306

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

7. märker renkalv i strid mot 83 §     8. märker renkalvar i strid mot

första eller andra stycket,              83 § första eller andra stycket,

8. bryter mot 93 § första eller 9. bryter mot 93 § första eller

tredje stycket.                         tredje stycket.

99 §3

Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2,

12, 21, 39, 43, 50, 62 och 71 §§, 72 §
andra och tredje styckena samt 74,
79, 80, 93 och 97 §§ denna lag får
överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut att bevilja re-
gistrering av renmärken får dock
inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos Statens
jordbruksverk.

Jordbruksverkets beslut får överklagas hos regeringen.

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.13

Det den 23 april
1992

remitterade

lagförslaget

Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2,
12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a och
71 §§, 72 § andra och tredje styck-
ena samt 74, 79, 80, 93 och 97 §§
denna lag får överklagas hos kam-
marrätten. Länsstyrelsens beslut att
bevilja registrering av renmärken får
dock inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

3 Senaste lydelse 1991:387.

307

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-04-29

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Olsson beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bjarne Örn-
stedt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Enligt 17 § andra stycket får tillstånd ges endast en same som ”i en inte
oväsentlig utsträckning ägnar sig åt sameslöjd.” Denna lydelse synes inte ut-
trycka ett längre gående krav än att verksamheten skall ha en sådan omfatt-
ning att den går utöver vad som utgör ren hobbyverksamhet. Lagrådet utgår
från att det som i remissprotokollets specialmotivering sagts i frågan inte är
avsett att ge en annan innebörd åt lagtexten.

För bättre överensstämmelse mellan lagtext och motiv föreslås att 17 §
andra stycket får följande lydelse:

”Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län får ge en
i länet bosatt same som inte är medlem i någon sameby tillstånd att inom
länet ta slöjdvirke för eget behov på renbetesfjällen eller på mark inom lapp-
markerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten. Läns-
styrelsen i Jämtlands län får även ge en i detta län bosatt same sådant till-
stånd såvitt avser de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.
Tillstånd får bara ges samer som i en inte oväsentlig utsträckning ägnar sig
åt sameslöjd. Tillståndet får återkallas när förutsättningar för tillståndet inte
längre föreligger.”

Prop. 1992/93:32

Bilaga 2.14

308

Innehållsförteckning

Regeringens proposition..................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1

Propositionens lagförslag.................................... 4

Prop. 1992/93:32

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992

Bilaga 1 Utdrag ur Utbildningsdepartementets underprotokoll vid

regeringssammanträde den 1 oktober 1992..................... 26

1   Ärendet och dess beredning............................. 26

2   Allmän bakgrund...................................... 27

2.1 Samerna i Sverige, ett nordiskt folk.................. 27

2.2. Det nordiska samarbetet på sameområdet i modern tid. 28

2.3. Internationellt arbete avseende urbefolkningar......... 29

3   Samerna i regeringsformen.............................. 30

4   Ett sameting som statlig myndighet....................... 33

5   Definition av vem som är same.......................... 35

6   Sametingets uppgifter och ansvarsområde................. 37

7   Sametingets organisation och arbete...................... 43

8   Valet till Sametinget.................................... 46

9   Samiskt språk ......................................... 53

10  Användning av ADB för sameröstlängden................. 56

11  Genomförande och kostnader........................... 58

12  ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder.................................... 59

13  Upprättat lagförslag.................................... 60

14  Specialmotivering...................................... 61

15  Hemställan............................................ 80

Bilaga 2 Utdrag ur Jordbruksdepartementets underprotokoll vid
regeringssammanträde den 1 oktober 1992..................... 81

1   Ärendet och dess beredning............................. 81

2   Allmän motivering................................... 83

2.1 Allmänna utgångspunkter........................... 83

2.2 Renskötselrätten................................... 88

2.3 Upphävande av renskötselrätt....................... 94

2.4 Ökat skydd för renskötselrätten...................... 96

2.5 Rennäringens folkrättsliga skydd..................... 102

2.6 Ersättningsbestämmelser m.m. ...................... 106

2.7 Åtgärder vid för högt renantal....................... 109

2.8 Åtgärder mot s.k. strövrenar........................ 115

2.9  Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande med-
lem i sameby...................................... 117

2.10 Företagsregister för rennäringen..................... 117

2.11 Koncessionsrenskötseln . ............................ 119

2.12 Hänsynen vid renskötseln till naturvårdens intressen . . .     122

2.13 Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel . .     126

2.14 Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovan-

309

för odlingsgränsen och på renbetesfjällen............. 131

2.15 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården........ 152

2.16 Samebyns verksamhetsområde....................... 154

2.17 Ersättning för viltskador............................ 160

2.18 Renforskningen ................................... 166

2.19 Prisstödet till rennäringen........................... 168

2.20 Rätt att ta slöjdvirke för same som inte är medlem i sa-

meby ............................................. 174

2.21 Fiskesamerna ..................................... 177

3   Ekonomiska och andra effekter av förslagen............... 180

4   Upprättade lagförslag................................... 181

5   Specialmotivering...................................... 181

5.1 Rennäringslagen................................... 181

5.2 Väglagen......................................... 190

5.3 Lagen om vissa torvfyndigheter...................... 190

6   Hemställan............................................ 190

Bilaga 3 Utdrag ur Kulturdepartementets underoprotokoll vid re-
geringssammanträde den 1 oktober 1992 ...................... 192

1   Inledning ............................................. 192

2   Samisk slöjd, biblioteksservice m.m....................... 193

2.1 Sameslöjdsutredningen m.m......................... 193

2.2. Samisk biblioteksservice............................ 193

2.3. Gaaltie - samiskt konst- och kulturcentrum........... 194

3   Sameradio och -TV..................................... 195

3.1 Skrivelse från Svenska samernas riksförbund.......... 195

3.2 Rapporten Samisk kultur........................... 195

3.3 Riksdagsbeslut om den avgiftsfinansierade radio- och TV-

verksamheten ..................................... 196

4   Hemställan............................................ 197

För propositionen gemensam bilagedel

Bilaga 1.1 Sammanfattning av Samerättsutredningens betänkande

(SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning......     198

Bilaga 1.2.1 Sammanfattning av Samerättsutredningens betän-

Prop. 1992/93:32

kande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting såvitt av-
ser frågor rörande grundlagsbestämmelse, samelag och

sameting....................................... 203

Bilaga 1.2.2 Samerättsutredningens förslag till lag om ändring av
regeringsformen................................ 211

Bilaga 1.2.3 Samerättsutredningens förslag till samelag.......... 212

Bilaga 1.3.1 Sammanfattning av Samerättsutredningens betän-

kande (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk i vad
avser samiskt språk.............................. 217

Bilaga 1.3.2 Samerättsutredningens förslag till lag om rätt att an-
vända samiska vid vissa statliga myndigheter m.m...     220

Bilaga 1.3.3 Samerättsutredningens förslag till lag om försöksverk-
samhet avseende användande av samiska vid kommu-
nala förvaltningsmyndigheter m.m................. 221

310

Bilaga 1.3.4 Samerättsutredningens förslag till lag om ändring i det
förslag till samelag som utredningen lagt fram i betän-
kandet (SOU 1989:41)........................... 222

Bilaga 1.4 Yttrande enligt 2a § datalagen (1973:289) över särskilda
föreskrifter om sameröstlängd intagna i ett förslag till
lag om sameting................................. 224

Bilaga 2.1 Sammanfattning av Samerättsutredningens betänkande
(SOU 1989:41) Samerätt och sameting, såvitt avser ren-
skötselns rättsliga ställning........................ 226

Bilaga 2.2 Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser rensköt-

selns rättsliga ställning............................ 234

Bilaga 2.3 Utdrag ur sammanfattning av Samerättsutredningens

slutbetänkande (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt
språk såvitt avser fiskesamerna och andra utövare av
traditionella samiska näringar utanför samebyn......     250

Bilaga 2.4 Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser fiskesa-

merna och andra utövare av traditionella samiska nä-
ringar utanför samebyn........................... 252

Bilaga 2.5 Sammanfattning av Naturvårdslagsutredningens betän-

kande (SOU 1990:38) Översyn av naturvårdslagen

m.m. såvitt avser naturvårdshänsyn vid renskötseln..     255

Bilaga 2.6 Naturvårdslagsutredningens lagförslag.............. 256

Bilaga 2.7 Sammanställning av remissyttranden över Naturvårds-
lagsutredningens betänkande (SOU 1990:38) Översyn
av naturvårdslagen m.m. såvitt avser naturvårdshänsyn

vid renskötsel................................... 257

Bilaga 2.8 Sammanfattning av Lantbruksstyrelsens rapport
(1989:4) Frågor om samebyarnas organisation, funk-

tion och ekonomi (Förslag av rennäringsgruppen) ...     260

Bilaga 2.9 Lagförslagen i Lantbruksstyrelsens rapport Frågor om

samebyarnas organisation, funktion och ekonomi....     264

Bilaga 2.10 Sammanställning av remissyttranden över Lantbruks-

styrelsens rapport (1989:4) Frågor om samebyarnas or-
ganisation, funktion och ekonomi (Förslag av rennä-
ringsgruppen) ................................... 266

Bilaga 2.11 De den 17 maj 1990 remitterade lagförslagen........ 289

Bilaga 2.12 Lagrådets yttrande den 18 juni 1990................ 299

Bilaga 2.13 Det den 23 april 1992 remitterade lagförslaget.......     305

Bilaga 2.14 Lagrådets yttrande den 29 april 1992............... 308

Prop. 1992/93:32

311