Prop.
1992/93:26
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 september 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Gun Hellsvik
I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av
år 1993.
1 Riksdagen 1992193. 1 sand. Nr 26
Förslag till
Prop. 1992/93:26
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål
Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 19921,
skall fortsätta att gälla till utgången av år 1993.
1 Lagens giltighetstid senast förlängd 1991:1818.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1992
Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Frig-
gebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Prop. 1992/93:26
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i
rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestäm-
melser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och
undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga
om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller
efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1992 (prop.
1991/92:8, bet. 1991/92:JuU5, rskr. 1991/92:25, SFS 1991:1818).
Frågan om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag till RB
har tidigare övervägts av tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kom-
mittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel —
Anonymitet — Integritet att den särskilda regleringen i 1952 års lag
skulle behållas och att lagen liksom nu skulle ha begränsad giltighets-
tid och regelbundet omprövas. Kommitténs förslag i den delen föran-
ledde ingen lagstiftning (jfr prop. 1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén
(Ju 1987:05) har därefter i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) anfört att
flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i RB (s.
145). Kommittén har emellertid — med hänsyn till att den föreslagit
att två nya lagar om tvångsmedel införs och att dessa tills vidare bör
vara tidsbegränsade — ansett att en sådan samordning med RB bör
anstå till dess att det kan bedömas om samordningen kan omfatta även
de två föreslagna lagarna. Vid remissbehandlingen av betänkandet har i
vissa avseenden kritik framförts mot de föreslagna nya lagarna. Försla-
gen är alltjämt under beredning inom Justitiedepartementet. Mot den-
na bakgrund vill jag nu ta upp frågan om ytterligare förlängning av
giltighetstiden för 1952 års lag.
1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets
säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som jag nyss
nämnde, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande
regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen — främst häktning
och anhållande — ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en
person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de
allmänna reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen
ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika
skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att
vederbörande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning.
1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå
under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 §
1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap.
2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är
föreskrivet lindrigare straff än Sngelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27
kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det
alltid rätten som beslutar i dessa fall.
Även i förhållande till RB:s regler om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning (27 kap. 18 — 24 §§ RB) innehåller 1952 års
lag avvikande bestämmelser.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelan-
den, som befordras av Televerket till och från viss telefonapparat eller
annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tek-
niskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom
avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också
för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom
telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet lämnas av Televerket om samtal eller andra
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en
viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anlägg-
ning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB Sr hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte
är föreskrivet lindrigare straff än Sngelse i två år och även vid
brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till så-
dant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning
gäller att det skall föreligga skälig misstanke om brottet och att
åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till
hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren
och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig
teleövervakning Sr användas om det för brottet inte är föreskrivet
lindrigare straff än Sngelse i sex månader och vid narkotikabrott med
enbart Sngelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till
reglerna om hemlig teleavlyssning.
1992/93:26
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att
använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd
till åtgärden far lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindriga-
re straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall
själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort
detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt
skall pröva ärendet.
Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:572) om särskild utlänningskon-
troll i kraft. Den ersatte lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga
våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen). Enligt lagen om
särskild utlänningskontroll, som inte är tidsbegränsad, får i vissa fall
tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas, när åtgärden
är påkallad för att utröna om en utlänning eller en organisation eller
grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder
någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften
och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i två år
inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av hur terroristbe-
stämmelserna och reglerna om tvångsåtgärder tillämpas sker även
fortsättningsvis genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse här-
om till riksdagen.
Prop. 1992/93:26
I en skrivelse den 31 augusti 1992 till regeringen har säkerhetspolisen
anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens
verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de
möjligheter som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning. Enligt
säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt för dess fortsatta verk-
samhet att lagens giltighetstid förlängs.
1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av allmän-
farlig natur. Lagen gäller till utgången av år 1992. I likhet med
säkerhetspolisen anser jag att lagen fortfarande behövs. Inom Justitie-
departementet bereds för närvarande frågan om lagens bestämmelser
bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inarbetning i
RB eller på annat sätt. I avvaktan därpå bör lagens giltighetstid
förlängas. Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av
år 1993.
Frågan om förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag är enligt
min mening av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta ett inom Justitiedepartementet upprättat förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmel-
ser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Prop. 1992/93:26
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt fram.
gotab 42038, Stockholm 1992