Regeringens proposition
1992/93:257
om ändrad lagstiftning för
försäkringsverksamhet
med anledning av EES-avtalet

Regeringen föreslår riksdagen att anta de
förslag som tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 3 juni 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till
ändringar i lagstiftningen för svenska
och utländska försäkringsföretag.
Ändringarna är betingade av de
EG-rättsakter om försäkringsverksamhet
som omfattas av avtalet mellan EG och
EFTA-länderna om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES), framför allt de
s.k. första skadeförsäkringsdirektivet,
första livförsäkringsdirektivet, andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet. Förslagen
innehåller regler bl.a. om
- förutsättningar för koncession för
svenska försäkringsbolag och för
agenturer och filialer till utländska
försäkringsgivare,
-rätt för försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar att etablera
sig och få koncession här i landet,
-en ny indelning i försäkringsklasser,
-krav på visst minsta startkapital,
-krav på viss soliditet för svenska
försäkringsbolag och för agenturer till
utländska försäkringsföretag från ett
land utanför EES,
-rätt för utländska försäkringsgivare
från ett EES-land att med stöd av en
auktorisation i sådant land marknadsföra
försäkringar i Sverige utan att etablera
sig här (gränsöverskridande verksamhet),
-hemlandstillsyn av soliditeten för
försäkringsgivare inom EES,
-tillsyn över bl.a. försäkringstekniska
skulder från det EES-land där det
driftställe som marknadsför försäkringar
är beläget, när tillstånd inte krävs här
i landet,
-rätt till domstolsprövning av vissa
myndighetsbeslut.
Utöver omfattande ändringar i den
nuvarande försäkringsrörelselagstift-
ningen föreslås en helt ny lag om
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige. Lagen innehåller enhetliga
regler dels för sådana utländska
försäkringsföretag hemmahörande inom EES,
vars verksamhet i dag regleras av lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige (LUF), dels
för utländska försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar hemmahörande
inom EES. För dessa försäkringsgivares
verksamhet i Sverige föreslås
rörelseregler som i huvudsak
överensstämmer med reglerna i LUF, men
med anpassningar till bestämmelserna
enligt EES-avtalet. Vissa särregler
föreslås för försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar.
Propositionen innehåller även förslag
till en ny lag om vissa avtalsvillkor för
rättsskyddsförsäkring med regler om bl.a.
vilken rätt en försäkringstagare skall ha
att välja advokat eller annan person att
företräda honom.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i
kraft den dag regeringen bestämmer.
3

1 Förslag till

Lag om EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Tillämpningsområde m.m.

1 § Denna lag tillämpas på verksamhet i
Sverige av försäkringsgivare med säte i
ett annat land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-land).
Lagen gäller dock inte för
1. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare, om
a) bolagsordningen medger uttag av
extra bidrag eller minskning av
förmåner,
b) verksamheten inte omfattar kredit-
eller borgensförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring än sådan som
försäkringsgivaren enligt 2 kap. 3 a §
tredje stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) får meddela utan att det
särskilt anges i koncessionsbeslutet,
c) den årliga premieinkomsten inte
överstiger ett belopp motsvarande en
miljon ecu, och
d) minst hälften av premieinkomsten
härrör från medlemmar i försäkrings-
givaren,
2. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare som
enligt avtal med en annan sådan
försäkringsgivare fullt ut återförsäkrar
alla sina avtal om direkt försäkring
eller överlåter samtliga sina
förpliktelser enligt försäkringsavtalen,
3. lokala skadeförsäkringsgivare som
endast meddelar sådan försäkring som
avses i 2 kap. 3 a § första stycket klass
18 försäkringsrörelselagen (assistans) i
form av naturaförmåner och vilkas årliga
premieinkomst inte överstiger ett belopp
motsvarande 200 000 ecu,
4. ömsesidiga livförsäkringsgivare, om
a) bolagsordningen medger uttag av
extra bidrag, minskning av förmåner eller
uttag av bidrag från personer som
förbundit sig till sådant bidrag, och
b) den årliga premieinkomsten inte
överstiger ett belopp motsvarande 500 000
ecu,
5. ömsesidiga understödsinstitut, om
förmånerna varierar med tillgången på
medel medan bidragen från medlemmarna
utgörs av ett fastställt belopp.
Lagen gäller inte återförsäkring.
Med försäkringssammanslutning avses i
denna lag en sammanslutning av fysiska
eller juridiska personer som utan
solidarisk ansvarighet meddelar
försäkring. När denna lag hänvisar till
försäkringsgivare avses, såvitt angår
försäkringssammanslutningar, medlemmarna
i sammanslutningen.

2 § Med skadeförsäkring avses i denna
lag sådan försäkring som anges i 2 kap. 3
a § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring avses i denna lag
sådan försäkring som anges i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen.
Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring behöver inte tillämpas för
sådana livförsäkringar som avses i 2 kap.
3 b § första stycket klasserna 1 b och 4
försäkringsrörelselagen om premien är
beräknad och bestämd för längst fem år.
De får tillämpas för skadeförsäkringar
som avses i 2 kap. 3 a § första stycket
klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen
samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Ersättning, som betalas i form av
livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller skadeförsäkring
beroende på vilket av dessa slag av för-
säkring som har meddelats. Har sådan
ränta köpts i ett livförsäkringsföretag,
skall den dock i detta företag höra till
livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som
tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring
i 3 kap. 2 § andra stycket, 3 § första
och andra styckena, 5 kap. 2-7 och 9-11
§§ samt 7 kap. 2 § i tillämpliga delar.

3 § Med EES-land där risken är belägen
avses i denna lag
1. när försäkringen avser byggnad eller
byggnad och dess innehåll, till den del
byggnaden och innehållet täcks av samma
försäkring, det EES-land i vilket
egendomen är belägen,
2. när försäkringen avser
registreringspliktigt fordon, det
EES-land där registreringen skall ske,
3. när försäkringen har en giltighetstid
av fyra månader eller mindre och
oberoende av försäkringsklass täcker
rese- eller semesterrisker, det EES-land
där försäkringstagaren har tecknat
försäkringen,
4. i andra fall än dem som uttryckligen
omfattas av 1-3, om försäkringstagaren är
en fysisk person, det EES-land där för-
säkringstagaren har sin vanliga
vistelseort eller, om försäkringstagaren
är en juridisk person, det EES-land där
det driftställe som försäkringen gäller
är beläget.
Det land där försäkringsgivaren har sitt
säte anses som försäkringsgivarens
hemland. Försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning skall anses ha
sitt hemland i det land där samman-
slutningens verkliga ledning finns.

4 § Med stora risker avses i denna lag
1. de försäkringsklasser som anges i 2
kap. 3 a § första stycket 4-7, 11 och 12
försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. de försäkringsklasser som anges i 2
kap. 3 a § första stycket 14 och 15
försäkringsrörelselagen, om
försäkringstagaren är näringsidkare och
den försäkrade risken avser näringsverk-
samheten, och
3. de försäkringsklasser som anges i 2
kap. 3 a § första stycket 3, 8-10, 13 och
16 försäkringsrörelselagen, om för-
säkringstagaren är näringsidkare och
minst två av följande förutsättningar är
uppfyllda enligt senast fastställda
resultat- och balansräkning:
a) försäkringstagaren har en
balansomslutning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu,
b) försäkringstagaren har en
bruttoomsättning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu,
c) försäkringstagaren har haft i
genomsnitt minst 250 personer anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern
som avger koncernredovisning skall
förutsättningarna i första stycket 3
gälla koncernen.

5 § Angående trafikförsäkring meddelas
vissa särskilda bestämmelser i
trafikskadelagen (1975:1410).
I fråga om livförsäkring endast för
dödsfall, som meddelas för en tid av
längst fem år eller mot en premie som är
beräknad och bestämd för längst fem år i
sänder, får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen medge undantag från de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring
samt, i mån av behov, besluta att
bestämmelser som särskilt gäller
skadeförsäkring skall tillämpas i
stället.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får i
fråga om sådan livförsäkring som avses i
2 kap. 3 b § första stycket klass 3
försäkringsrörelselagen (1982:713) medge
undantag från 5 kap. 5 § och, om det
finns särskilda skäl, från övriga
bestämmelser om livförsäkring. Ett
undantag skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992
om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

2 kap. Rätt att driva verksamhet i

Sverige

Etablering

1 § Försäkringsgivare som avses i 1 kap.
1 § får driva försäkringsrörelse här i
landet, om tillstånd (koncession) därtill
lämnats av regeringen. Rörelsen skall
drivas
1. genom en generalagent som syssloman,
2. genom ett avdelningskontor med
självständig förvaltning (filial), eller
3. såvitt avser försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning, genom en
generalrepresentation.
En generalagent skall vara bosatt här i
landet. Han får inte vara underårig, i
konkurs eller underkastad näringsförbud
eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken. Som generalagent får även
svensk juridisk person anlitas. För
fullgörande av de skyldigheter som
åligger generalagenten skall den
juridiska personen utse ett ombud som
uppfyller kraven i första och andra
meningarna.
Den utländska försäkringsgivaren skall
utfärda fullmakt för generalagenten att
ingå för försäkringsgivaren bindande
rättshandlingar med tredje man samt ta
emot stämning för den utländska
försäkringsgivaren och själv eller genom
annan tala och svara för denne.
För verksamhet som drivs genom filial
gäller även bestämmelserna i lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m.
Verkställande direktör för en utländsk
försäkringsgivares filial skall dock vara
bosatt i Sverige.
En generalrepresentation för
försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning skall förestås av ett ombud som
uppfyller kraven i andra stycket. De till
sammanslutningen hörande
försäkringsgivarna skall utfärda fullmakt
för ombudet att vid tvister som rör
ingångna försäkringsavtal ingå för för-
säkringsgivarna bindande rättshandlingar
och att ta emot stämning för
försäkringsgivarna och själv eller genom
annan tala och svara för dem. Särskilda
bestämmelser om ombud för försäkrings-
givare i försäkringssammanslutning finns
i 4 kap.
Med företrädare avses i denna lag
generalagent, verkställande direktör för
en filial samt ombud för generalagent och
för försäkringsgivare i en försäkrings-
sammanslutning.
Finansinspektionen skall efter ansökan
lämna förhandsbesked om huruvida
koncession enligt första stycket krävs
för en planerad verksamhet.
Ett sådant förhandsbesked är bindande
för den myndighet som har lämnat
beskedet. Om regeringen har beslutat i
fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta
besked.

Gränsöverskridande verksamhet

2 § Efter anmälan till
Finansinspektionen får en
försäkringsgivare marknadsföra
försäkringar här i landet från ett fast
driftställe i ett annat EES-land
(gränsöverskridande verksamhet).
Marknadsföring som avser livförsäkringar
och som riktas till enskilda personligen
skall ske genom förmedling av en
försäkringsgivare som har koncession att
genom ett fast driftställe i Sverige
driva försäkringsrörelse här och som
tillhör samma koncern som för-
säkringsgivaren eller som denne har
samarbetsavtal med.
Efter tillstånd av Finansinspektionen
(koncession) får sådan marknadsföring som
avses i första stycket andra meningen ske
utan förmedling av en försäkringsgivare
med koncession i Sverige.

3 § Gränsöverskridande verksamhet får
inte avse försäkring av följande risker
enligt 2 kap. 3 a § första stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713):
1. arbetsolycksfall (klass 1),
2. civilrättsligt ansvar för kärnenergi
och produktansvar för läkemedel (klass
13), och
3. byggnadsarbeten, om sådan försäkring
är obligatorisk (klass 9 och 13).
Den som deltar i koassuransavtal
avseende stora risker på annat sätt än
som ledande försäkringsgivare behöver
inte göra sådan anmälan som avses i 2 §.
Bestämmelserna i 2 § om livförsäkring
tillämpas även på verksamhet avseende
tontiner och sådan
kapitaliseringsverksamhet som grundas på
försäkringstekniska beräkningar.

Annan verksamhet än försäkringsrörelse

4 § Om det finns särskilda skäl, får en
försäkringsgivare som har fått sådan
koncession som anges i 1 § medges att
driva annan rörelse här i landet än
försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av Finansinspektionen.
Om det finns skäl, får ett medgivande
enligt första stycket återkallas av den
som får lämna sådant medgivande.

Separationsprincipen

5 § Försäkringsgivare får här i landet
bara driva sådan försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren driver i sitt hemland.
Rörelse som avses i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen (1982:713),
direkt livförsäkringsrörelse, får här i
landet förenas endast med direkt
skadeförsäkringsrörelse som avses i 2
kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och
2 försäkringsrörelselagen samt med
rörelse avseende återförsäkring (indirekt
försäkring) av försäkring enligt någon av
dessa klasser och livförsäkring om inte
annat följer av fjärde stycket.
En försäkringsgivare som i sitt hemland
förenar direkt livförsäkringsrörelse med
någon annan skadeförsäkringsrörelse än
sådan som avses i andra stycket, får
genom agentur eller filial här i landet
endast driva skadeförsäkringsrörelse om
inte annat följer av fjärde stycket.
Utöver vad som följer av andra och
tredje styckena får direkt livförsäk-
ringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse
här i landet bedrivas av samma
försäkringsgivare om sådan verksamhet
samtidigt bedrevs här vid tidpunkten för
undertecknandet av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj
1992.
Direkt livförsäkringsrörelse och
skadeförsäkringsrörelse som här i landet
bedrivs av samma försäkringsgivare enligt
andra eller fjärde stycket skall hållas
åtskilda hos försäkringsgivaren.

3 kap. Koncession m.m.

Koncession för etablering

1 § Ansökan om koncession för etablering
görs hos regeringen. I ansökan skall
anges försäkringsklass som rörelsen skall
avse. Ansökan skall lämnas in till
Finansinspektionen.
Till ansökan skall fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten i Sverige.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vad verksam-
hetsplanen skall innehålla och vilka
ytterligare handlingar som skall fogas
till ansökan.
Finansinspektionen skall överlämna
planen och uppgifter om inspektionens
iakttagelser vid granskning av planen
till behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland för yttrande.
Om ett yttrande inte avgetts inom tre
månader efter det att de överlämnade
handlingarna tagits emot av behörig
myndighet i försäkringsgivarens hemland,
skall det anses som om ett yttrande
avgetts till försäkringsgivarens förmån.
Finansinspektionen skall med eget
yttrande överlämna ansökan till rege-
ringen.

2 § Regeringen beviljar koncession om
den planerade verksamheten kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund för-
säkringsverksamhet. I samband därmed
godkänner regeringen en företrädare.
Koncession får inte vägras av det skälet
att det inte finns behov av ytterligare
etableringar på försäkringsmarknaden.
I samband med beviljandet av
koncessionen godkänner regeringen de
grunder för verksamheten som anges i 5
kap. 3 § om grunderna överensstämmer med
denna lag och andra författningar.
Koncession skall meddelas i enlighet med
den indelning som anges i 2 kap. 3 a och
3 b §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713).

3 § Bestämmelserna i 1-2 §§ gäller också
när en försäkringsgivare avser att ändra
grunderna eller utvidga sin verksamhet
till en ny försäkringsklass eller ett
nytt verksamhetsområde.
Avser ansökan endast ändring av
grunderna, utvidgning av beviljad konces-
sion till en ny försäkringsklass eller
utbyte av koncession för en viss
försäkringsklass mot koncession för en
annan klass, får Finansinspektionen
besluta i ärendet i regeringens ställe,
om ärendet inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig
vikt.
Utses en ny företrädare skall denne
godkännas av Finansinspektionen.

Koncession och anmälan vid

gränsöverskridande verksamhet

4 § Ansökan om koncession för
gränsöverskridande verksamhet enligt 2
kap. 2 § andra stycket skall göras hos
Finansinspektionen. Till ansökan skall
fogas dels en plan för den tilltänkta
verksamheten i Sverige, dels bestämmelser
om hur premiereserv skall beräknas, om
försäkringstagarnas rätt till återköp och
fribrev, om återbäring till
försäkringstagarna samt, om inte
Finansinspektionen medger undantag, om
hur försäkringspremier skall beräknas.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vad
verksamhetsplanen skall innehålla och
vilka ytterligare handlingar som skall
fogas till ansökan.
Koncession skall beviljas inom sex
månader om de uppgifter försäkrings-
givaren lämnat står i överensstämmelse
med denna lag och andra författningar.
Har koncession inte beviljats inom den
angivna tiden skall det anses som att
ansökan avslagits.
Sedan koncession beviljats får
försäkringsgivaren inte utan Finans-
inspektionens tillstånd ändra uppgifterna
i verksamhetsplanen eller de bestämmelser
som avses i första stycket. Vad som anges
i första-tredje styckena skall gälla för
sådana ändringar.

5 § Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vilka handlingar
som skall fogas till en anmälan om
gränsöverskridande verksamhet enligt 2
kap. 2 § första stycket.
När Finansinspektionen har fått del av
en anmälan om gränsöverskridande
verksamhet och de handlingar som skall
fogas till denna får försäkringsgivaren
starta verksamheten.
Sedan anmälan skett enligt första
stycket får försäkringsgivaren inte ändra
de slag av risker som skall försäkras
förrän han har anmält ändringen till
Finansinspektionen.

6 § En försäkringsgivare som har
koncession att driva försäkringsrörelse
här i landet genom agentur eller filial
och som har för avsikt att från agenturen
eller filialen marknadsföra försäkringar
avseende risker i ett annat EES-land
skall underrätta Finansinspektionen om
detta och därvid ange i vilket land
marknadsföringen skall ske och vilket
slag av risker den skall avse. Vad nu
sagts gäller även när en försäkrings-
givare avser att utvidga sådan
verksamhet.
Finansinspektionen får från
försäkringsgivaren infordra en plan för
den tilltänkta verksamheten.
Om den planerade verksamheten kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet i det land där mar-
knadsföringen skall ske och det kan antas
att den inte leder till skada för
verksamheten här i landet skall
Finansinspektionen på ansökan utfärda
intyg som visar vilka försäkringsklasser
försäkringsgivarens koncession här i
landet omfattar och att inspektionen inte
har någon invändning mot att försäkrings-
givaren i ett annat EES-land marknadsför
försäkringar genom agenturen eller
filialen.

Medgivande till annan verksamhet än

försäkringsrörelse

7 § Ansökan om medgivande för en
försäkringsgivare att driva annan rörelse
här i landet än försäkringsrörelse skall
ges in till Finansinspektionen och vara
åtföljd av fullmakt för företrädaren att
beträffande den med ansökan avsedda
verksamheten företräda försäkringsgivaren
gentemot tredje man samt vid domstolar
och andra myndigheter.

4 kap. Särskilda bestämmelser om ombud
för
försäkringssammanslutningar

1 § I en generalrepresentation för en
försäkringssammanslutning ansvarar
ombudet för den verksamhet som
försäkringsgivarna i sammanslutningen
driver enligt denna lag. Ombudet är
skyldigt att rätta sig efter svenska
myndigheters beslut och föreskrifter i
alla de förhållanden som hänför sig till
verksamheten.

2 § Ombudet skall föra en förteckning
över dels de särskilda medhjälpare som
har rätt att för försäkringsgivarna i
sammanslutningen förvärva
försäkringsaffärer, dels de försäkringar
som dessa medhjälpare förmedlar för
sammanslutningen. Härvid skall för varje
försäkring anges de premier och
skadeersättningar som är att hänföra till
försäkringen. Uppgifterna skall föras in
fortlöpande och grundas på handlingar som
härrör från affärshändelser.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrifter om
förteckningen och handlingarna enligt
första stycket.

5 Kap. Om försäkringsrörelsens bedrivande

1 § Bestämmelserna i detta kapitel
gäller för försäkringsrörelse som bedrivs
här i landet genom en generalagent, en
filial eller, i fråga om
försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning, en general-
representation.
För sådan gränsöverskridande verksamhet
som avses i 2 kap. 2 § andra stycket
gäller 2 § första-fjärde styckena, 5-7
och 9 §§. Vad som där sägs om företrädare
skall i stället avse försäkringsgivaren.

Försäkringstekniska skulder m.m.

2 § Företrädaren skall för varje
räkenskapsår upprätta en redogörelse för
försäkringsgivarens verksamhet här i
landet. Redogörelsen skall upprättas
enligt formulär som fastställts av
Finansinspektionen.
I redogörelsen skall, under beteckningen
försäkringstekniska skulder, som skuld
tas upp det beräknade värdet vid
räkenskapsårets utgång av försäk-
ringsgivarens ansvarighet på grund av
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för
inträffade försäkringsfall (ersättnings-
reserv),
3. utgifterna för reglering av
inträffade försäkringsfall (skadebehand-
lingsreserv),
4. sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelse som inte har
förfallit till betalning och
5. sådan tilldelad återbäring inom
skadeförsäkringsrörelse som inte har
förfallit till betalning.
Sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen som har förfallit
till betalning men inte kunnat betalas ut
skall föras till ersättningsreserven.
Ansvarar flera försäkringsgivare
solidariskt för en försäkring, skall i
den enskilde försäkringsgivarens
redovisning av försäkringstekniska
skulder endast beaktas den del av
försäkringen som enligt avtal mellan
försäkringsgivarna belöper på denna
försäkringsgivare.
En försäkringsgivare som från ett fast
driftställe här i landet driver
gränsöverskridande verksamhet avseende
skadeförsäkring skall, om den årliga
premieintäkten, utan avdrag för återför-
säkring, från ett EES-land överstiger ett
belopp som motsvarar 2 500 000 ecu,
särskilt redovisa det försäkringstekniska
resultatet avseende sistnämnda
verksamhet. Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrifter om denna
redovisning.

3 § För livförsäkring skall, om det inte
med hänsyn till försäkringens särskilda
natur finns anledning till undantag,
grunder upprättas beträffande
1. beräkning av försäkringspremier och
premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos
försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premiebetalning,
5. försäkringstagares rätt när
försäkringen upphör i förtid av annan
anledning än som avses i 2 och 4 eller
försäkringsgivaren annars är fri från
ansvar för försäkringsfall,
6. förräntning av försäkringsbelopp som
förfallit till betalning.
4 § Med avseende på de i 3 § 1-4 angivna
grunderna tillämpas 7 kap. 3 §, 4 §
första-fjärde styckena samt 5-7 §§
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Beträffande övergångsgrunder enligt 7
kap. 4 § första-fjärde styckena nämnda
lag gäller dock 3 kap. 3 § i fråga om
ändring av grunder och 8 kap. 1 § i fråga
om kungörande. Som villkor för god-
kännande av övergångsgrunder får
bestämmas, att försäkringsgivaren skall
införa tillgångar utöver vad som
motsvarar de försäkringstekniska
skulderna i det register som avses i 9 §.

Tillgångarna

5 § Tillgångar motsvarande värdet av de
försäkringstekniska skulderna för
livförsäkring skall vid varje tidpunkt
redovisas i sådana tillgångar som anges i
7 kap. 9 § första stycket 1-8 och 10-12
försäkringsrörelselagen (1982:713) eller,
i den mån Finansinspektionen medger det,
värdet av återförsäkringsgivarnas
ansvarighet på grund av livförsäkringar
som har övertagits i återförsäkring.
Utan hinder av första stycket får ett
belopp, motsvarande högst tjugo procent
av de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning, redovisas i andra
tillgångar än sådana som nämns i första
stycket, dock inte i aktier.
Med de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning förstås den del av de
försäkringstekniska skulderna som inte
motsvarar värdet av återför-
säkringsgivarnas ansvarighet.

6 § För de tillgångar som används för
redovisning av de försäkringstekniska
skulderna gäller 7 kap. 9 a §
försäkringsrörelselagen (1982:713).

7 § Värdehandlingar får vid redovisning
enligt 5 § inte tas upp till högre värde
än som följer av bestämmelserna i
bokföringslagen (1976:125) om värdering
av omsättningstillgångar. De får dock tas
upp till samma värde som beräknats
närmast föregående räkenskapsår eller, om
värdehandlingen anskaffats under
räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta
gäller endast om värdehandlingarna kan
avyttras till ett värde som motsvarar
detta högre värde vid tidpunkter som får
anses tillfredsställande med hänsyn till
de försäkringsutfästelser som
värdehandlingarna säkerställer.

8 § För skadeförsäkring av annat slag än
sådan sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring beträffande
vilken bestämmelserna om livförsäkring
tillämpas med stöd av 1 kap. 2 § tredje
stycket, gäller bestämmelserna i 7 kap.
10 § andra och tredje styckena försäk-
ringsrörelselagen (1982:713).

9 § Företrädaren skall föra ett register
som vid varje tidpunkt utvisar de till-
gångar som motsvarar de
försäkringstekniska skulderna enligt 5 §.
Om en tillgång som antecknats i
registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas
till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 2 §, skall detta antecknas
i registret.
Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4
a § förmånsrättslagen (1970:979) omfattar
de tillgångar som finns upptagna i
registret, när försäkringsgivaren
försätts i konkurs eller utmätning äger
rum eller särskild administration träder
in. Förmånsrätten följer med fordran som
grundas på avtal om livförsäkring eller
på avtal om återförsäkring avseende
livförsäkring. En fordran på grund av ett
avtal om livförsäkring har företräde
framför återförsäkrares fordran.
Företrädaren skall se till att det till
Finansinspektionen sänds in dels
beräkningar av de försäkringstekniska
skulderna, dels kopior av registret.

10 § Om en försäkringsgivare, genom en
agentur eller filial här i landet, driver
gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land och om det krävs tillstånd där
för sådan verksamhet, skall för den delen
av verksamheten bestämmelserna i det
landet gälla om
1. beräkning av försäkringstekniska
skulder,
2. redovisning av tillgångar motsvarande
de försäkringstekniska skulderna,
3. var dessa tillgångar skall vara
lokaliserade och hur de skall skyddas mot
valutakursförluster, samt
4. såvitt avser livförsäkring,
återbäring samt försäkringars fribrevs-
och återköpsvärde.

Allmänna bestämmelser

11 § Försäkringstekniska utredningar och
beräkningar som angår en försäkrings-
givares här i landet drivna
livförsäkringsrörelse skall utföras under
överinseende av en av Finansinspektionen
godkänd aktuarie.

12 § En försäkringsgivare eller
företrädare får inte till fördel för en-
skilda försäkringstagare eller grupper av
försäkringstagare, på annat sätt än genom
återbäring, medge direkt eller indirekt
nedsättning av de livförsäkringspremier
som försäkringsgivaren enligt fastställda
grunder bestämt för sin rörelse här i
landet.

13 § Företrädaren skall övervaka att
anskaffning av ansökningar om försäkring
hos företaget sker på ett sätt som
överensstämmer med god affärssed i
Sverige. I fråga om en försäkringssam-
manslutning åligger detta
försäkringsgivarna.
På begäran av den som biträtt en
försäkringsgivare i dennes verksamhet
enligt första stycket skall
Finansinspektionen utfärda intyg över
verksamhetens omfattning och innehåll om
sådant intyg krävs för att få driva
liknande verksamhet i ett annat EES-land.
Försäkringsgivaren och den som begärt
intyg skall lämna inspektionen de
upplysningar som behövs för att
inspektionen skall kunna fullgöra denna
skyldighet.

14 § Om företrädaren inte kan utöva sitt
uppdrag, om han avsäger sig det eller om
fullmakten återkallas, skall Finansin-
spektionen för tiden till dess hindret
upphört eller en ny företrädare blivit
befullmäktigad och godkänd förordna ett
ombud att på försäkringsgivarens vägnar
ta emot stämning och i övrigt företräda
denne med avseende på redan meddelade
försäkringar. Ett sådant förordnande
skall inspektionen genast kungöra i Post-
och Inrikes Tidningar. Till dess att en
sådan kungörelse skett får, beträffande
andra försäkringsgivare än
försäkringsgivare i försäkrings-
sammanslutning, försäkringstagare hos
inspektionen sätta in förfallen
försäkringspremie med samma verkan som om
den blivit betald till försäk-
ringsgivaren.

6 kap. Om tillsyn över

försäkringsverksamheten

Tillsynens inriktning

1 § Verksamhet som bedrivs enligt denna
lag skall stå under tillsyn av
Finansinspektionen i den utsträckning som
följer av lagen. Inspektionen skall verka
för en sund utveckling av verksamheten.
Inspektionen skall lämna de uppgifter
till behöriga myndigheter i för-
säkringsgivarnas hemländer som dessa
myndigheter behöver för kontroll av
försäkringsgivarnas soliditet samt i
övrigt ha ett sådant nära samarbete med
övriga EES-länders behöriga myndigheter
som föranleds av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

Verksamhet genom etablering

2 § När försäkringsgivaren börjat sin
verksamhet här i landet skall före-
trädaren genast underrätta
Finansinspektionen om detta.

3 § Företrädaren skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar som
inspektionen begär om försäkringsgivaren
och den verksamhet som denne driver här i
landet genom etablering.
Företrädaren skall hålla tillgångar samt
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning av
Finansinspektionen.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vilka
upplysningar som en försäkringsgivare
skall lämna till inspektionen.

4 § Skyldighet enligt 3 § att lämna
upplysningar och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning
åligger även
1. styrelsen och verkställande
direktören i aktiebolag som driver verk-
samhet här i landet med föremål
uteslutande att biträda utländsk försäk-
ringsgivare som driver rörelse här i
landet,
2. ordförande och verkställande direktör
eller motsvarande befattningshavare i
tarifförening, skaderegleringsnämnd,
villkorsnämnd eller annat liknande organ,
som här i landet biträder sådan
försäkringsgivare vid rörelsens
bedrivande, och
3. personer som är införda i en
förteckning som anges i 4 kap. 2 §.

5 § Finansinspektionen får meddela de
erinringar i fråga om försäkringsgivares
verksamhet här i landet som inspektionen
anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse, om
inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd
av denna lag eller grunderna, om sådana
finns,
2. grunderna inte längre är
tillfredsställande med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av
försäkringsgivarens rörelse,
3. de tillgångar som motsvarar värdet av
de försäkringstekniska skulderna inte
längre är tillräckliga, eller
4. det i övrigt finns allvarliga
anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.
Om ett föreläggande enligt första
stycket inte har följts inom den bestämda
tiden och det anmärkta förhållandet inte
heller på något annat sätt undanröjts,
skall Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.
Följer en försäkringsgivare inte
gällande bestämmelser om redovisning och
täckning av försäkringstekniska skulder
får regeringen, efter att ha underrättat
behörig myndighet i försäkringsgivarens
hemland, förbjuda försäkringsgivaren att
fritt förfoga över sina tillgångar i
Sverige.
Om behörig myndighet i en
försäkringsgivares hemland inskränker
försäkringsgivarens rätt att förfoga över
sina tillgångar, skall Finansinspektionen
på begäran av myndigheten vidta samma
åtgärder beträffande försäkringsgivarens
tillgångar i Sverige.
Finansinspektionen får besluta hur
skadeförsäkringsverksamhet skall drivas
efter ett sådant beslut som avses i
fjärde och femte styckena. För
livförsäkringsverksamhet skall
bestämmelserna i 7 kap. 2 § tillämpas.

6 § Regeringen kan förklara koncessionen
förverkad, om försäkringsgivaren
1. inte längre uppfyller kraven för
koncession här i landet, eller
2. i annat fall allvarligt åsidosätter
gällande bestämmelser för verksamheten
här i landet, särskilt reglerna om
redovisning och täckning av
försäkringstekniska skulder.
Innan koncessionen förklaras förverkad
skall samråd ske med behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland. I brådskande
fall får koncessionen förverkas utan
föregående samråd. Hemlandsmyndigheten
skall underrättas så snart det kan ske.
Om försäkringsgivarens koncession i
hemlandet har förklarats förverkad, skall
regeringen genast förklara koncessionen i
Sverige förverkad.

Gränsöverskridande verksamhet

7 § Om en försäkringsgivare med stöd av
2 kap. 2 § första stycket marknadsför
försäkringar här i landet från ett fast
driftställe i ett annat EES-land, skall
Finansinspektionen lämna behörig
myndighet i det landet de uppgifter som
den behöver för kontroll av
försäkringstekniska skulder och
tillgångar som motsvarar dessa.

8 § Om en försäkringsgivare som
marknadsför försäkringar enligt 2 kap. 2
§ överträder denna lag eller föreskrift
som har meddelats med stöd av lagen,
skall Finansinspektionen förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse.
Underlåter försäkringsgivaren att vidta
rättelse, skall inspektionen underrätta
behörig myndighet i försäkringsgivarens
hemland och i det land varifrån
försäkringarna marknadsförs.
Om försäkringsgivaren inte upphör med
överträdelserna får Finansinspektionen
återkalla koncessionen för
gränsöverskridande verksamhet eller, om
verksamheten inte är koncessionpliktig,
förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta
sin marknadsföring och att meddela nya
försäkringar här i landet. Inspektionen
får vidta även andra åtgärder som behövs
för att hindra fortsatta överträdelser.
Innan åtgärd vidtas skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i det land
där det fasta driftställe som marknadsför
försäkringarna är beläget.
Om den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland eller i det
land där det fasta driftställe som
marknadsför försäkringar är beläget
förbjuder försäkringsgivaren att helt
eller delvis förfoga över sina till-
gångar, skall inspektionen vidta alla
nödvändiga åtgärder för att tillvarata
försäkringstagarnas intressen. Om den
utländska myndigheten återkallar
försäkringsgivarens, agenturens eller
filialens auktorisation, skall inspek-
tionen förbjuda försäkringsgivaren att
fortsätta sin marknadsföring och att
meddela nya försäkringar här i landet.
Om försäkringsgivarens samtliga fasta
driftställen sammantaget har en årlig
premieintäkt från skadeförsäkring från
Sverige som, utan avdrag för
återförsäkring, överstiger ett belopp som
motsvarar 2 500 000 ecu får Finans-
inspektionen hos behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland begära att
försäkringsgivaren i hemlandet särskilt
redovisar det försäkringstekniska
resultatet avseende verksamheten i
Sverige.
Försäkringsgivaren skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar och
handlingar som inspektionen begär för
tillämpning av denna paragraf.

Vite m.m.

9 § Om det kan antas att någon driver
sådan verksamhet att denna lag är
tillämplig, får Finansinspektionen
förelägga denne att lämna de upplysningar
om verksamheten som behövs för att bedöma
om lagen är tillämplig.
Om Finansinspektionen finner att någon
utan koncession driver tillståndspliktig
verksamhet, skall inspektionen förelägga
denne att inom viss tid ansöka om
koncession eller vidta de ändringar i
verksamheten som inspektionen anger eller
också upphöra med verksamheten.
Bestämmelsen i andra stycket skall i
tillämpliga delar gälla om Finans-
inspektionen finner att någon driver
gränsöverskridande verksamhet utan att
anmälan skett.
Ett föreläggande enligt denna paragraf
får riktas mot såväl försäkringsgivaren
som den som här i landet, i syfte att
förmå någon att teckna försäkring hos
försäkringsgivaren, är verksam för
försäkringsgivarens räkning.

10 § Finansinspektionen kan förena ett
föreläggande eller förbud enligt denna
lag med vite.

11 § Försäkringsgivare som omfattas av
denna lag skall med årliga avgifter
bekosta Finansinspektionens verksamhet
enligt de närmare föreskrifter som
regeringen meddelar.

7 kap. Om försäkringsverksamhetens
upphörande och om
överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Om en försäkringsgivare upphör att
driva försäkringsrörelse här i landet,
åligger det försäkringsgivaren att med
bifogande av giltig fullmakt hos
Finansinspektionen uppge ombud, som
godkänns av inspektionen, att på
försäkringsgivarens vägnar företräda
denne med avseende på redan meddelade
försäkringar. För tiden intill dess sådan
anmälan har skett får Finansinspektionen
förordna ett ombud med nämnda befogenhet.
Inspektionen skall genast införa
kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
om godkännandet eller förordnandet.
Intill dess sådant kungörande har skett,
får försäkringstagare hos
Finansinspektionen sätta in förfallen
försäkringspremie med samma verkan som om
den blivit inbetald till försäkrings-
givaren.

2 § Om en försäkringsgivares koncession
att driva livförsäkringsrörelse här i
landet har förklarats förverkad, skall en
särskild administration för
tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt träda in. Finansinspektionen skall
förvalta administrationsboet.
Finansinspektionen skall genast för
livförsäkringstagarnas räkning ta hand om
samtliga tillgångar i vilka
livförsäkringstagarna har förmånsrätt
enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979). Härmed övergår alla försäk-
ringsgivarens rättigheter och skyldig-
heter på grund av livförsäkringsavtalen
på administrationsboet. Har
livförsäkringarna återförsäkrats, gäller
samma sak försäkringsgivarens rättigheter
och skyldigheter på grund av
återförsäkringarna.
Så snart administrationen inträtt skall
Finansinspektionen låta värdera de
omhändertagna tillgångarna. Inspektionen
skall vidare låta beräkna det belopp
vartill de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring uppgår. För det belopp
med vilket värdet av tillgångarna
understiger de försäkringstekniska
skulderna för livförsäkring, ökade med en
tjugondel, har administrationsboet
fordringsrätt hos försäkringsgivaren.
De försäkringar som övertagits av
administrationsboet skall om möjligt
överföras till en svensk eller utländsk
försäkringsgivare som har fått koncession
för livförsäkringsrörelse här i landet.
Anser Finansinspektionen att ett anbud om
övertagande bör antas, skall inspektionen
i Post-och Inrikes Tidningar och i övrigt
på ett ändamålsenligt sätt kungöra
anbudets innehåll. Kungörelsen skall
innehålla föreläggande för försäk-
ringstagarna, att inom en bestämd tid *
minst en månad efter kungörelsens
utfärdande * hos inspektionen anmäla om
de har något att invända mot anbudet.
Även den som inte är försäkringstagare
men som har förvärvat rätt på grund av en
försäkring skall få möjlighet att
framföra invändningar.
Finansinspektionens beslut att anta ett
anbud skall kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. När sådant kungörande sker,
övergår ansvaret för det överlåtna
försäkringsbeståndet på den övertagande
försäkringsgivaren. Genom denna
försäkringsgivares försorg skall samtliga
försäkringstagare och de som förvärvat
rätt på grund av en försäkring
underrättas om överlåtelsen och de
eventuella ändringar i villkoren som
överlåtelsen medför.
Om inte försäkringsbeståndet överlåtits
inom ett år från det att administrationen
trädde in, får tillgångarna säljas och
medlen fördelas mellan
försäkringstagarna.
Om det vid överlåtelse av försäkringarna
eller annars har uppstått överskott,
skall detta i första hand användas till
att betala kostnaden för administrationen
och sådant bidrag som avses i 6 kap. 11 §
och som inte erlagts. Återstoden skall
överlämnas till den försäkringsgivare
vars försäkringar varit föremål för
administration.
När en försäkringsgivares koncession
förklarats förverkad, får nya för-
säkringar inte meddelas. Under
administrationstiden får dock sådana liv-
försäkringar meddelas som föranleds av
gällande försäkringsavtal.
Av de livförsäkrings- och
återbäringsbelopp som förfallit till
betalning innan koncessionen förklarats
förverkad skall så mycket betalas ut som
skulle ha betalats om koncessionen inte
förklarats förverkad.
Av livförsäkrings- och
återbäringsbelopp, som förfaller till
betalning under administrationstiden, får
innan administrationen avslutas endast
betalas ut så mycket som
Finansinspektionen anser kunna utbetalas
utan att övriga livförsäkringstagares
rätt försämras. Vad som nu har sagts
skall även tillämpas i fråga om återköp
av försäkring eller belåning av
försäkringsbrev hos försäkringsgivaren.
Skulle det efteråt visa sig att ett för
stort belopp har utbetalats, skall
återbetalning inte ske.
Om en försäkringsgivare i annat fall än
enligt första stycket har upphört att
driva livförsäkringsrörelse här i landet,
är försäkringsgivaren ändå skyldig att på
det sätt som anges i 5 kap. 5-7 och 9 §§
redovisa tillgångar motsvarande värdet av
de försäkringstekniska skulderna för
redan meddelade livförsäkringar. Det
åligger ombud, som har utsetts av försäk-
ringsgivaren enligt 1 §, att fullgöra de
skyldigheter enligt 5 kap. 2 och 9 §§
samt 6 kap. 3 §, som förut åvilat
företrädaren. Om inte tillgångar mot-
svarande värdet av de försäkringstekniska
skulderna redovisas eller om det av annat
skäl finns anledning anta att
livförsäkringstagarnas rätt på grund av
försäkringsavtalen äventyras, ankommer
det på Finansinspektionen att besluta om
administration enligt första stycket
skall inträda. Om de till redovisning
avsatta tillgångarna anses otillräckliga
får dock administration inte föreskrivas
förrän Finansinspektionen har förelagt
försäkringsgivaren att fylla bristen och
denna inte täckts inom fyra veckor efter
det att sådant föreläggande skett. Om i
ett sådant fall admininstration inträder,
skall bestämmelserna i första stycket om
upphörande av företagets rätt att driva
livförsäkringsrörelse här i landet i
stället avse meddelandet av beslut om
administration.

3 § En försäkringsgivare som har
koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller
delvis överlåta sitt försäkringsbestånd
till en annan försäkringsgivare som i
Sverige har fått koncession att driva
sådan försäkringsrörelse.
Om det försäkringsbestånd som
överlåtelsen avser består av försäkringar
som meddelats genom gränsöverskridande
verksamhet, får tillstånd ges endast om
behörig myndighet i det land där riskerna
är belägna samtycker till överlåtelsen
och den övertagande försäkringsgivaren
där uppfyller kraven för gräns-
överskridande verksamhet med de
försäkringar som överlåtelsen avser.
Är den övertagande försäkringsgivaren en
utländsk EES-försäkringsgivare krävs för
tillstånd, utöver vad som anges i andra
stycket, att behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats.
En försäkringsgivare som har fått
koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller
delvis överlåta sitt försäkringsbestånd
som består av försäkringar som meddelats
genom gränsöverskridande verksamhet till
en EES-försäkringsgivare med fast
driftställe i det land där riskerna är
belägna. Tillstånd får medges endast om
behörig myndighet i övertagande
försäkringsgivares hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats
och behörig myndighet i det land där
riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen.
Ansökan om tillstånd skall göras av
såväl överlåtare som övertagare. Vid
ansökningen skall fogas det avtal, som
träffats angående överlåtelsen. Med
avseende på ansökningen gäller vidare vad
i 15 kap. 3 § andra stycket och 4 § andra
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) föreskrivs i tillämpliga
delar.
Om ansökningen bifalls, skall
överlåtaren anses fritagen från sina för-
pliktelser på grund av det överlåtna
försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser
i stället skall åvila övertagaren.
Angående underrättelse om verkställd
överlåtelse skall bestämmelsen i 15 kap.
6 § försäkringsrörelselagen tillämpas.
Finansinspektionen får meddela närmare
föreskrifter om de handlingar som skall
bifogas en ansökan om tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Finansinspektionen skall i Post- och
Inrikes Tidningar kungöra
1. beviljande av koncession eller
utvidgning av koncession,
2. godkännande av företrädare eller
ändring av grunderna,
3. ändring i bolagsordning eller
liknande handling som innefattar ändring
av försäkringsgivarens firma,
4. förverkande av koncession, och
5. tillstånd till överlåtelse av
försäkringsbestånd.

2 § Det som enligt denna lag har
kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans
kännedom, om det inte av omständigheterna
framgår att han varken kände till eller
borde ha känt till det som kungjorts.
Innan sådant kungörande skett, kan
förhållande som enligt lagen skall
kungöras, inte lagligen åberopas mot
annan än den som visas ha haft kännedom
om det.

3 § Är en handling, som enligt denna lag
lämnas till Finansinspektionen, avfattad
på främmande språk, skall på begäran en
bestyrkt svensk översättning
tillhandahållas.

4 § Ett ombud, som enligt 5 kap. 14 §
eller 7 kap. 1 § förordnats av Finans-
inspektionen, har rätt att få ersättning
av försäkringsgivaren med det belopp som
bestäms av inspektionen.

5 § En försäkringsgivare som driver
försäkringsrörelse här i landet skall i
alla meddelanden till allmänheten nämna
sin företagsform och sitt hemland.
Försäkringsbrev skall innehålla
uppgifter både om de allmänna försäk-
ringsvillkoren och om de särskilda
villkoren för den försäkring som avses i
brevet.
I meddelanden till allmänheten om
företagets fonder skall särskilt anges
beloppet av ännu inte inbetalade
förbindelser av delägare eller garanter
om dessa belopp inräknats i fonderna.
Om en försäkringsgivare marknadsför
försäkringar avseende andra risker än
stora risker genom gränsöverskridande
verksamhet i ett annat EES-land, skall
försäkringstagarna underrättas om i
vilket land det fasta driftställe som
avtalet skall ingås med är beläget. Sådan
information skall även finnas på varje
handling som lämnas till
försäkringstagarna. Avtalet och
försäkringsansökan, om den är bindande,
skall innehålla adress till försäkrings-
givarens huvudkontor och till den agentur
eller filial som avtalet ingås med. Om
försäkringen omfattar den
försäkringsklass som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 10 försäkringsrörelselagen
(1982:713) skall avtalet och en bindande
försäkringsansökan även innehålla namn
och adress till den som företräder för-
säkringsgivaren vid skadefall.
Innan ett avtal om livförsäkring ingås
genom gränsöverskridande verksamhet i
andra fall än som avses i 2 kap. 2 §
andra stycket skall försäkringsgivaren
till försäkringstagaren överlämna en
handling där försäkringstagaren
uppmärksammas på att försäkringsgivaren
är underkastad tillsynsreglerna i det
land där det försäkrande fasta
driftstället är beläget.
Försäkringstagaren skall skriva under
handlingen. Handlingen skall överens-
stämma med formulär som fastställs av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.

6 § Finansinspektionens beslut om
1. att avslå en ansökan om koncession
enligt 3 kap. 3 eller 4 §,
2. att avslå en ansökan om att utfärda
intyg enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket,
3. att förbjuda en försäkringsgivare att
förfoga över sina tillgångar enligt 6
kap. 5 § femte stycket,
4. att återkalla koncession för
gränsöverskridande verksamhet eller för-
bjuda sådan verksamhet enligt 6 kap. 8 §
tredje eller fjärde stycket eller
5. om att förelägga vite
får överklagas till kammarrätten.
Finansinspektionens beslut i övrigt
enligt denna lag får överklagas hos rege-
ringen.
Finansinspektionen får bestämma att
beslut enligt första stycket skall gälla
omedelbart.

7 § Har regeringen eller
Finansinspektionen i ett ärende om
koncession inte fattat beslut sex månader
efter det att ansökningen gavs in, får
sökanden begära förklaring av kammarrät-
ten att ärendet onödigt uppehålls. Har
regeringen eller Finansinspektionen inte
meddelat beslut inom sex månader efter
det att en sådan förklaring avgetts,
skall det anses som att ansökningen har
avslagits.

8 § Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet till Finansinspektionen
meddelar oriktiga eller vilseledande
uppgifter om sådana omständigheter som
han är skyldig att lämna uppgift om
enligt denna lag.

9 § Till böter döms företrädare,
personal eller annan som företräder
försäkringsgivaren om han bryter mot
föreskrift i 5 kap. 12 § eller 8 kap. 5 §
eller på annat sätt än som anges i det
sistnämnda lagrummet lämnar oriktiga
uppgifter om försäkringsgivaren i
meddelanden som är avsedda för
allmänheten.

1. Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
2. En försäkringsgivare som omfattas av
denna lag och som enligt lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige
har koncession vid denna lags
ikraftträdande får med den
tidsbegränsning som kan ha angetts i
koncessionsbeslutet fortsätta med
rörelsen till utgången av år 1995 eller,
om ansökan om koncession i enlighet med 3
kap. 2 § tredje stycket då har getts in,
till dess att ansökningen har prövats
slutligt.
3. En ansökan om koncession enligt de
nya bestämmelserna skall, beträffande
försäkringsgivare som avses i punkt 2,
prövas av Finansinspektionen, om inte ett
bifall till ansökningen skulle innebära
en förlängning eller en väsentlig
utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fall prövas ansökningen av
regeringen. Finansinspektionen skall, i
samband med sin prövning av en
koncessionsansökan, även pröva en därav
föranledd ansökan om godkännande av
grunder.
4. Försäkringsgivare, som avses i
punkt 2 och som har deponerat
värdehandlingar i bankinstitut enligt 6,
10 och 15 a §§ lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige och
vars ansökan enligt samma punkt har
bifallits, har rätt att få ut de
deponerade tillgångarna. För tiden intill
dess ansökningen har prövats slutligt
skall vad som föreskrivs om sådan
deponering i 10 § andra stycket, 13 §
andra stycket, 15 a §, 16 §, 21 § första
stycket andra meningen, 25 § andra
stycket 3, 27 § andra stycket och 28 §
nämnda lag gälla. Har försäkringsgivaren
vid utgången av den tid som anges i
punkt 2 inte gett in ansökan om
koncession skall vad som föreskrivs om de
deponerade tillgångarna i 27 och 28 §§
samma lag gälla.
5

2 Förslag till

Lag om vissa avtalsvillkor för

rättsskyddsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller avtal om försäkring
enligt 2 kap. 3 a § första stycket klass
17 försäkringsrörelselagen (1982:713),
rättsskyddsförsäkring.

2 § Om en försäkring omfattar även andra
försäkringsklasser än rättsskydds-
försäkring, skall avtalet om rättsskyddet
utgöra en särskild del av försäk-
ringsbrevet eller motsvarande handling.
Rättsskyddets omfattning skall alltid
anges i brevet eller handlingen.

3 § Ett avtal om rättsskyddsförsäkring,
som meddelas av en försäkringsgivare som
har koncession att driva
försäkringsrörelse här i landet, skall ge
den försäkrade rätt att vid
försäkringsfall efter eget val utse en
advokat eller annan lämplig person att
biträda honom. Denna rätt får inskränkas
endast om valet av en viss person skulle
medföra avsevärt ökade kostnader som inte
är motiverade av den rättsliga
angelägenhetens beskaffenhet eller
omfattning. Den försäkrade skall
underrättas om rätten att utse advokat
eller annan lämplig person när han
anmäler ett försäkringsfall till
försäkringsgivaren.

4 § Bestämmelserna i 3 § gäller inte
sådana åtgärder som försäkringsgivaren
vidtar på grund av en ansvarsförsäkring
för att företräda den försäkrade vid
undersökningar eller förhandlingar, om
åtgärderna vidtas för att tillvarata även
försäkringsgivarens intressen.
Bestämmelserna gäller inte heller vid
tvister eller risker som hänför sig till
eller har samband med fartyg som används
i sjöfart.

Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer. Lagen tillämpas på
försäkringar som har meddelats eller
förnyats efter ikraftträdandet.
24

3 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om
försäkringsrörelselagen (1982:713)1 dels
att 19 kap. 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 2-8 och 10 §§, 2 kap.
3-6, 13, 14, 16 och 18 §§, 7 kap. 1,
9-11, 16, 17 och 19 §§, 11 kap. 1 §, 13
kap. 1 och 3 §§, 14 kap. 22 §, 15 kap. 1
och 3 §§, 19 kap. 1, 3, 5, 11 och 13 §§
samt 21 kap. 2 § skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken närmast före 12 kap. 9
§ skall lyda "Reservfonden, utjäm-
ningsfond för kreditförsäkring och annan
användning av försäkringsbolagets
egendom",
dels att det i lagen skall föras in ett
nytt kapitel, 2 a kap., samt fjorton nya
paragrafer, 1 kap. 8 a §, 2 kap. 3 a-3 c
§§, 7 kap. 12 och 22-28 §§, 12 kap. 9 a §
och 19 kap. 13 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Denna lag gäller inte för försäk-
ringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av
försäkringsanstalter som inrättats av
staten.
Särskilda Särskilda
bestämmelser finns bestämmelser om ut-
om utländska ländska
försäkringsföretags försäkringsgivare
rätt att driva för- finns i lagen
säkringsrörelse här (1950:272) om rätt
i landet. för utländska
försäkringsföretag
att driva försäk-
ringsrörelse i
Sverige och i lagen
(1993:000) om
EES-försäk-
ringsgivares verk-
samhet i Sverige.

3 §

Ett försäkringsbolag får inte driva annan
rörelse än försäkringsrörelse, om det
inte finns särskilda skäl för det.
Med direkt Rörelse som avses
livförsäkrings- i 2 kap. 3 b §
rörelse får inte (direkt
förenas försäk-
livförsäkringsrörel-
ringsrörelse som se) får förenas
avser annat än per- endast med direkt
sonförsäkring. skade-
försäkringsrörelse
som avses i 2 kap.
3 a § första
stycket klasserna 1
och 2 samt med
rörelse avseende
återförsäkring
(indirekt för-
säkring) av
försäkring enligt
någon

1Senaste lydelse av 19 kap. 4 §
1991:1767.
av dessa klasser
och av livför-
säkring, om inte
annat följer av
tredje stycket.
Utöver vad som
följer av andra
stycket får direkt
livförsäkrings-
rörelse och
skadeför-
säkringsrörelse
bedrivas i samma
försäkringsbolag,
om sådan verksamhet
samtidigt bedrevs
vid tidpunkten för
undertecknandet av
avtalet om
Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet,
den 2 maj 1992.
Direkt
livförsäkringsrörelse
och skade-
försäkringsrörelse
som bedrivs i samma
försäkringsbolag
enligt andra eller
tredje stycket
skall hållas åtsk-
ilda hos bolaget.

4 §

Med Med
livförsäkringsbolag livförsäkringsbolag
förstås i denna lag förstås i denna lag
bolag vilkas försäk- bolag som uteslu-
ringsrörelse ute- tande eller så gott
slutande eller så som uteslutande
gott som uteslutande driver direkt
avser person- livförsäk-
försäkring ringsrörelse enligt
(livförsäkring, 2 kap. 3 b § eller
sjuk- och olyck- rörelse avseende
sfallsförsäkring, återförsäkring av
avgångsbi- livförsäkring.
dragsförsäkring samt Andra bolag är
arbetslös- skadeförsäkringsbo-
hetsförsäkring). lag.
Andra bolag är
skadeförsäkringsbo-
lag.

5 §2

Bestämmelserna om Bestämmelserna om
livförsäkring gäller livförsäkring, med
också i fråga om undantag för 1 kap.
personförsäkringar 8 a § samt 7 kap.
av annat slag. De 22, 23 och 26 §§,
behöver dock inte -får tillämpas för
tillämpas för sådana skadeförsäkringar
personförsäkringar som avses i 2 kap.
som har meddelats 3 a § första
antingen för en tid stycket klasserna
av längst fem år 1 och 2 samt för
eller mot en premie avgån-
som är beräknad och gsbidragsförsäk-
bestämd för längst ringar,
fem år i sänder. -behöver inte
tillämpas för
sådana livför-
säkringar som
avses i 2 kap. 3 b
§ första stycket
klasserna 1 b och
4 om premien är
beräknad och
bestämd för längst
fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta
eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring
beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en
sådan ränta inköpts i ett livförsäkrings-
bolag, skall den dock i detta bolag höra
till livförsäkring.

2Senaste lydelse 1989:1081.
För sådan livränta För sådan livränta
eller sjukränta som eller sjukränta som
tillhör annan för- tillhör annan
säkring än försäkring än
livförsäkring gäller livförsäkring
de särskilda be- gäller de särskilda
stämmelserna om bestämmelserna om
livförsäkring i livförsäkring i 2
2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 3 och 4 §§, 7
kap. 9, 9 a, 10 a kap. 9, 9 a, 10 a
och 11 §§, 8 kap. 18 och 11 §§, 8 kap.
§, 14 kap. 7, 21 och 18 § samt 14 kap.
24*28 §§ samt 19 7, 21 och 24*28 §§.
kap. 3 och 4 §§.

6 §

I ett försäkringsaktiebolag svarar
delägarna inte personligen för bolagets
förpliktelser.
FörsäkringsaktiebolagetsÄr bolagets
aktiekapital skall aktiekapital för-
bestämmas med hänsyn delat på flera
till omfattningen aktier, skall dessa
och beskaffenheten lyda på lika
av den planerade belopp.
rörelsen. Är ak-
tiekapitalet
fördelat på flera
aktier, skall dessa
lyda på lika belopp.

7 §

Delägare i ett Delägare i ett
ömsesidigt försäk- ömsesidigt försäk-
ringsbolag är ringsbolag är
försäkringstagarna. försäkringstagarna.
Återförsäk- Återförsäk-
ringstagare skall ringstagare skall
dock inte på grund dock inte på grund
av återförsäkringen av återförsäkringen
anses som delägare. anses som delägare.
I fråga om I fråga om
personförsäkring och livförsäkring,
återförsäkring sjuk- och olycks-
svarar endast fallsförsäkring som
bolagets tillgångar avses i 2 kap. 3 a
för dess § första stycket
förpliktelser. För klasserna 1 och 2,
försäkringar av
avgångsbidragsförsäkring
annat slag svarar samt återförsäkring
delägarna person- svarar endast bola-
ligen för bolagets gets tillgångar för
förpliktelser utan dess förpliktelser.
begränsning eller För försäkringar av
med begränsning till annat slag svarar
ett visst belopp. delägarna
personligen för
bolagets för-
pliktelser utan
begränsning eller
med begränsning
till ett visst be-
lopp.
Delägarnas ansvarighet får göras
gällande endast på det sätt som
föreskrivs i denna lag.
Med delägare avses i de följande
kapitlen endast delägare i ett ömsesidigt
försäkringsbolag.

8 §

Ett ömsesidigt Ett ömsesidigt
försäkringsbolag får försäkringsbolag
inte bildas utan får inte bildas
garantikapital, om utan garantikapi-
det inte finns tal, om det inte
särskilda skäl för finns särskilda
det. Garan- skäl för det.
tikapitalet skall Garantikapitalet
bestämmas med hänsyn skall betalas med
till omfattningen pengar. Ga-
och beskaffenheten rantikapitalet
av den planerade rö- skall återbetalas
relsen. när det inte längre
Garantikapitalet behövs för
skall betalas med rörelsens ändamåls-
pengar. Garan- enliga bedrivande
tikapitalet skall och en
återbetalas när det återbetalning är
inte längre behövs förenlig med
för rörelsens bestämmelserna om
ändamålsenliga be- kapitalbasens
drivande. Om villkor sammansättning och
för sådan storlek i 7 kap.
återbetalning finns 22-27 §§. Om
bestämmelser i 12 villkor för sådan
kap. 4 §. återbetalning finns
bestämmelser i 12
kap. 4 §.

8 a §

Ett
försäkringsbolag
skall, utöver till-
gångar motsvarande
försäkringstekniska
skulder enligt 7
kap. 1 §, vid varje
tidpunkt ha en
tillräcklig kapi-
talbas.
Bestämmelser om
vilka poster
kapitalbasen får
omfatta finns i 7
kap. 22 § och 26 §
tredje stycket för
livförsäk-
ringsrörelse och i
7 kap. 24 § för
skadeförsäkrings-
rörelse.
Vid utövandet av
verksamheten skall
kapitalbasen minst
uppgå till en nivå
som beräknas med
utgångspunkt i
verksamhetens art
och omfattning
(solvensmarginalen)
enligt be-
stämmelserna i 7
kap. 23 § för
livför-
säkringsrörelse och
i 7 kap. 25 § för
skadeförsäkrings-
rörelse. Dock skall
kapitalbasen aldrig
vara mindre än det
garantibelopp som
anges i 7 kap. 26 §
andra stycket för
livförsäkrings-
rörelse och i 7
kap. 27 § för
skadeförsäkrings-
rörelse.
När ett
försäkringsbolag
bildas skall
kapitalbasen minst
uppgå till garan-
tibeloppet.
Om kapitalbasen
understiger sol-
vensmarginalen
eller garanti-
beloppet skall
Finansinspektionen
vidta åtgärder
enligt bestämmel-
serna i 19 kap. 11
§ tredje, femte och
sjätte styckena.

10 §3

I fråga om I fråga om
livförsäkringar, som livförsäkringar,
gäller endast för som gäller endast
dödsfall och med- för dödsfall och
delas för en tid av meddelas för en tid
längst fem år eller av längst fem år
mot en premie som är eller mot en premie
beräknad och bestämd som är beräknad och
för längst fem år bestämd för längst
fem år
i sänder, får i sänder, får
undantag medges från undantag medges
bestämmelserna om från bestämmelserna
livförsäkring. Från om livförsäkring.
bestämmelserna om Från bestämmelserna
förbud mot om förbud mot
fondemission i fondemission i
4 kap. 1 § och 4 kap. 1 § och
vinstutdelning i vinstutdelning i
12 kap. 2 § får dock 12 kap. 2 § samt
undantag inte bestämmelserna om
medges. kapitalbas, garan-
tibelopp och
solvensmarginal i 1
kap. 8 a § samt 7
kap. 22, 23 och 26
§§ får dock
undantag inte med-
ges.
Avvikelser från Undantag från
denna lag får medges denna lag får med-
i fråga om ges i fråga om
tjänstepensions- mottagna återför-
försäkringar, i den säkringar, i den
mån avvikelserna är mån det prövas
ändamålsenliga från skäligt. Undantag
allmän synpunkt, och för ett mottagande
i fråga om mottagna bolag som avses i
återförsäkringar, i fjärde stycket 3
den mån det prövas skall vara
skäligt. förenligt med
Sveriges
förpliktelser i
fråga om direkt
försäkring enligt
avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska
ekono-miska samar-
betsområdet.
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i
utlandet, får sådana avvikelser från
denna lag medges som föranleds av hänsyn
till utländsk rätt eller
rättstillämpning.
Om ett ömsesidigt I fråga om
försäkringsbolag har skadeförsäkringar
ett verksam- får undantag från
hetsområde som är denna lag medges
begränsat till viss för
del av riket och 1. ömsesidiga
rörelsen är av ringa försäkringsbolag
storlek, får sådana som driver
undantag från denna skadeförsäk-
lag medges som ringsrörelse under
föranleds av förutsättning att
verksamhetens verksamheten inte
omfattning och omfattar kredit-
bolagets förhål- eller
landen i övrigt. borgensförsäkring
eller annan
ansvarsförsäkring
än sådan som enligt
2 kap. 3 a § tredje
stycket behandlas
som underordnad,
att den årliga
premieinkomsten
från skadeförsäk-
ringsrörelsen inte
överstiger ett
belopp motsvarande
en miljon ecu samt
att minst hälften
av denna premiein-
komst härrör från
bolagets delägare,

3Senaste lydelse 1991:1767.
2. lokala
skadeförsäkrings-
bolag som meddelar
endast försäkring
enligt 2 kap. 3 a §
första stycket
klass 18 (assis-
tans) i form av
naturaförmåner och
vilkas årliga
premieinkomst inte
överstiger ett
belopp motsvarande
200 000 ecu,
3. ömsesidiga
försäkringsbolag
som enligt avtal
med ett annat
sådant bolag (det
mottagande bolaget)
fullt ut åter-
försäkrar alla sina
avtal om direkt
försäkring eller
överlåter samtliga
sina förpliktelser
enligt
försäkringsavtalen.
Medgivanden enligt första-fjärde
styckena lämnas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av
Finansinspektionen.

2 kap.

3 §4

Stiftarna skall Stiftarna skall
upprätta en bo- upprätta en
lagsordning som bolagsordning som
skall underställas skall underställas
regeringen för regeringen för
stadfästelse. Till stadfästelse. Till
ansökan om kon- ansökan om kon-
cession skall fogas cession skall fogas
en plan för den en plan för den
tilltänkta verksam- tilltänkta verksam-
heten. Avser heten. Avser
bolagets rörelse bolagets rörelse
livförsäkring eller sådan försäkring
avser rörelsen annat för vilken grunder
slag av försäkring skall upprättas
för längre tid än enligt 6 § eller
tio år, skall dessu- därför att med stöd
tom särskilda regler av 1 kap. 5 §
(grunder) för verk- bestämmelserna om
samheten upprättas livförsäkring
enligt vad som sägs tillämpas skall
i 6 §. Grunderna grunderna fogas
skall underställas till verksam-
regeringen för stad- hetsplanen. Rege-
fästelse. ringen eller, efter
regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela före-
skrifter om vad
verksamhetsplanen
skall innehålla.
Regeringen prövar att bolagsordningen
och grunderna överensstämmer med denna
lag och med andra författningar samt om
och i vad mån särskilda bestämmelser
behövs med hänsyn till omfattningen och
arten av bolagets verksamhet.
Regeringen Regeringen
stadfäster bolags- stadfäster bolags-
ordningen och ordningen och
grunderna samt be- grunderna samt be-
viljar koncession, viljar koncession,
om inte den om den planerade
planerade verksam- verksamheten kan
heten bedöms vara antas komma att
oförenlig med en uppfylla kraven på
sund utveckling av en sund
försäkringsväsendet. försäkrings-
Koncession beviljas verksamhet.
tills vidare eller, Koncession beviljas
tills vidare eller,
om sär-

4Senaste lydelse 1984:1115.
om särskilda om- skilda omstän-
ständigheter föran- digheter föranleder
leder detta, för detta, för bestämd
bestämd tid, högst tid, högst tio år,
tio år, och och därutöver till
därutöver till det det löpande räken-
löpande räkenskaps- skapsårets slut.
årets slut. Koncession får inte
vägras av det
skälet att det inte
behövs något
ytterligare försäk-
ringsbolag.
Vid förlängning av en koncession som har
beviljats ett försäkringsbolag för
bestämd tid gäller första-tredje styckena
i tillämpliga delar.

3 a §

Koncession för
direkt skadeförsäk-
ringsrörelse skall
avse en eller flera
av följande försäk-
ringsklasser eller
risk som hänför sig
till en sådan
klass:
1. olycksfall,
dock inte försäk-
ring som avses i 3
b § första stycket
klass 4,
2. sjukdom, dock
inte försäkring som
avses i 3 b §
första stycket
klass 4,
3. landfordon
(andra än spårfor-
don),
4. spårfordon,
5. luftfartyg,
6. fartyg,
7. godstransport,
8. brand och
naturkrafter,
9. annan sakskada,
10.
motorfordonsansvar,
11.
luftfartygsansvar,
12. fartygsansvar,
13. allmän
ansvarighet,
14. kredit,
15. borgen,
16. annan
förmögenhetsskada,
17. rättsskydd
samt
18. assistans.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finans-
inspektionen får
meddela närmare
föreskrifter om de
risker som hänför
sig till varje
försäkringsklass
och om beteckningar
för grupper av
försäkringsklasser.
Ett
försäkringsbolag
får försäkra risker
som inte omfattas
av bolagets konces-
sion om risken är
underordnad i
förhållande till
den risk som
omfattas av
koncessionen
(huvudrisken). En
rättsskyddsför-
säkring får dock
behandlas som
underordnad endast
om den avser
tvister eller
risker med anknyt-
ning till
högsjöfart under
klass 6 eller 12
eller om
huvudrisken faller
under första
stycket 18 (as-
sistans). Risker
enligt första
stycket 14 och 15
(kredit och borgen)
får inte behandlas
som underordnade.

3 b §

Koncession för
direkt livförsäk-
ringsrörelse skall
avse en eller flera
av följande
försäkringsklasser
eller risk som
hänför sig till en
sådan klass:
1 a) försäkring
där utbetalning av
försäkringsbelopp
(engångsbelopp
eller periodiska
utbetalningar) är
beroende av en
persons eller flera
personers liv, dock
inte försäkringar
enligt klass 3,
b) försäkring som
meddelas som
tillägg till
försäkring enligt
a,
2 a) försäkring
som utfaller vid
giftermål,
b) försäkring som
utfaller vid
födelse,
3. försäkring som
avses i klasserna 1
a och 2 som är
anknuten till
värdepappersfonder,
4. sjukförsäkring
och olycks- falls-
försäkring som
gäller för längre
tid än fem år,
under obestämd tid
eller till dess den
försäkrade uppnått
en viss ålder och
som inte får sägas
upp av försäkrings-
bolaget eller får
sägas upp endast
under särskilda
förhållanden som
anges i
försäkringsavtalet.
Regeringen eller,
efter rege- ringens
bemyndigande,
Finans-
inspektionen får
meddela närmare
föreskrifter om de
risker som hänför
sig till varje
försäkringsklass.

3 c §

Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela före-
skrifter om indel-
ning i försäk-
ringsklasser
beträffande konces-
sion för
återförsäkring.

4 §5

Om bolagsordningen eller grunderna ändras
skall även ändringen stadfästas.
Regeringen kan uppdra åt
Finansinspektionen att i regeringens
ställe meddela stadfästelse i sådana fall
som inte är av principiell betydelse
eller som i övrigt inte är av synnerlig
vikt.
Avser ändringen en Avser ändringen en
utvidgning av bola- utvidgning av bola-
gets rörelse till en gets rörelse eller
ny försäkringsgren en väsentlig
eller ett nytt verk- omläggning av
samhetsområde eller rörelsen, gäller i
avser ändringen en övrigt 3 §
väsentlig omläggning första-tredje
av rörelsen, gäller styckena i tillämp-
i övrigt 3 § för- liga delar.
sta-tredje styckena
i tillämpliga delar.

5 §

Bolagsordningen skall ange
för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets
styrelse skall ha sitt säte,
3. föremålet för bolagets verksamhet,
varvid det särskilt skall anges om
verksamheten skall avse såväl direkt
försäkring som mottagen återförsäkring,
4. området för verksamheten, om det
gäller direkt försäkring i Sverige,
5. i förekommande fall, att bolaget
skall driva försäkringsrörelse i
utlandet,
6. antalet eller lägsta och högsta
antalet av de styrelseledamöter,
revisorer och eventuella styrelses-
uppleanter, som får utses av bolagsstäm-
man, samt tiden för styrelseledamöternas
och revisorernas uppdrag,
7. sättet att sammankalla bolagsstämman,
8. vilka ärenden som skall förekomma på
den ordinarie stämman,
9. de regler enligt vilka bolagsstämman
får förfoga över bolagets vinst,
10. i vilken utsträckning bolaget är
skyldigt att teckna återförsäkring, om
det gäller annan försäkring än
livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag
11. aktiekapitalet eller, om detta utan
ändring av bolagsordningen skall kunna
bestämmas till lägre eller högre belopp,
minimikapitalet och

5Senaste lydelse 1991:1767.
maximikapitalet, varvid minimikapitalet
inte får vara mindre än en fjärdedel av
maximikapitalet,
12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag
13. garantikapitalet,
14. regler för hur rösträtten skall
utövas och hur beslut skall fattas på
bolagsstämman, varvid särskilt skall
anges om och i vilken utsträckning
delägarnas rösträtt skall utövas genom
utsedda delegerade samt i vilken
utsträckning rösträtt skall tillkomma
garanterna,
15. intill vilket belopp och i vilken
ordning delägarna är personligen
ansvariga för bolagets förpliktelser, om
inte uteslutande bolagets tillgångar
svarar för bolagets förpliktelser,
16. antal och sammanlagt belopp av de
försäkringar som skall vara tecknade
innan bolaget kan anses bildat,
17. vilken begränsning som skall gälla
för mottagen återförsäkring i förhållande
till den direkta försäkringen, om
verksamheten avser såväl direkt
försäkring som mottagen återförsäkring,
18. i vilken 18. i vilken
ordning garanterna ordning garanterna
skall betala in de skall betala in det
tecknade garan- tecknade garan-
tibeloppen samt tikapitalet samt
19. om och i vilken ordning ränta skall
betalas på garantikapitalet och vinst
delas ut till garanterna och i vilken
ordning garantikapitalet skall
återbetalas.

6 §

För livförsäkringar skall, om det inte
med hänsyn till försäkringarnas särskilda
natur finns anledning till undantag,
grunder upprättas för
1. beräkning av försäkringspremier,
2. beräkning av premiereserv,
3. försäkringstagarnas rätt till återköp
och fribrev,
4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget,
5. verkan av underlåtenhet att betala
premie,
6. försäkringstagarens rätt när
försäkringen i andra fall än som avses i
3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i
övrigt inte har ansvar för försäk-
ringsfallet,
7. återbäring till försäkringstagarna,
8. skyldighet att teckna återförsäkring
och
9. förräntning av försäkringsbelopp som
förfallit till betalning.
Om försäkringar, Om andra
som inte är per- skadeförsäkringar
sonförsäkringar, än sådana beträf-
skall meddelas för fande vilka bestäm-
längre tid än tio melserna om livför-
år, skall grunder säkring tillämpas
upprättas för med stöd av 1 kap.
beräkning av premie- 5 § skall meddelas
reserv för sådana för längre tid än
försäkringar liksom tio år, skall grun-
för bestämmande av der upprättas för
försäkringstagarnas beräkning av
rätt när sådan premiereserv för
försäkring upphör i försäkringarna
förtid eller bolaget liksom för bestäm-
i övrigt inte har mande av försäk-
ansvar för ringstagarnas rätt
försäkringsfallet. när försäkringen
upphör i förtid
eller bolaget i
övrigt inte har an-
svar för
försäkringsfallet.
För sådan livränta eller sjukränta, som
enligt 1 kap. 5 § tillhör annan försäk-
ring än livförsäkring, skall grunder
upprättas för beräkning av premiereserv
och rätt till återköp.
Om grunder för livförsäkring finns
ytterligare bestämmelser i 7 kap. 2-8 §§
och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i
tillämpliga delar även gäller för
premiereservgrunder enligt tredje
stycket.

13 §6

Ett försäkringsbolag skall anmälas för
registrering senast sex månader efter det
att koncession har beviljats.
För registrering av ett
försäkringsaktiebolag krävs
1. att det sammanlagda nominella
beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som
enligt 15 § har förklarats förverkade och
inte har övertagits av någon annan
(bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet
enligt bolagsordningen och
2. att de aktier som ingår i bolagets
aktiekapital är helt betalda.
Genom registreringen fastställs bolagets
aktiekapital till det belopp som anges i
andra stycket 1. De aktier som enligt
15 § har förklarats förverkade och inte
övertagits av någon annan blir därvid
ogiltiga.
För registrering av ett ömsesidigt
försäkringsbolag, där garantikapital
skall finnas, krävs
1. att minst hälften av garantikapitalet
har betalats och
2. att garanterna 2. att garanterna
har lämnat till har lämnat till
bolaget ställda bolaget ställda
skriftliga skriftliga
förbindelser på de förbindelser på de
garantibelopp som belopp som inte har
inte har betalats. betalats.
Om inte försäkringsbolaget anmäls för
registrering inom den tid som anges i
första stycket eller om
Finansinspektionen genom lagakraftägande
beslut har avskrivit en sådan anmälan
eller vägrat registrering av bolaget, har
frågan om bolagets bildande fallit.
Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt
för återbetalningen av de belopp som har
betalats in på de tecknade aktierna,
eller som har erlagts på grund av
garantiavtalet eller de tecknade
försäkringarna. Till beloppen skall
läggas uppkommen avkastning varjämte
avdrag skall göras för kostnaderna på
grund av åtgärder enligt 18 § första
stycket tredje meningen.

14 §

Skulder som grundas Skulder som grundas
på aktieteckning på aktieteckning
eller på teckning av eller på teckning
garanti av garanti

6Senaste lydelse 1991:1767.
belopp får inte kapital får inte
kvittas mot ford- kvittas mot ford-
ringar hos försäk- ringar hos försäk-
ringsbolaget. ringsbolaget.
Försäkringsbolaget Försäkringsbolaget
kan inte överlåta kan inte överlåta
eller pantsätta for- eller pantsätta
dringar på aktie- fordringar på
belopp eller aktiebelopp eller
garantibelopp. garantikapital.
Den som genom överlåtelse har förvärvat
aktier som inte är helt betalda är
tillsammans med överlåtaren ansvarig för
betalningen, sedan han anmält sitt namn
för införande i aktieboken.

16 §

Innan styrelsen för Innan styrelsen för
ett försäkringsbolag ett försäkrings-
som är under bildan- bolag som är under
de har valts, kan bildande har valts,
aktierna, garantibe- kan aktierna,
loppen eller försäk- garantikapitalet
ringarna betalas eller försäk-
endast genom ringarna betalas
insättning på sådan endast genom
räkning som insättning på sådan
stiftarna öppnat för räkning som
detta ändamål hos stiftarna öppnat
ett svenskt bankins- för detta ändamål
titut. hos ett svenskt
bankinstitut.
Det på räkningen Det på räkningen
insatta beloppet får insatta beloppet
lyftas för bolaget får lyftas för
när styrelsen valts. bolaget när
Har frågan om styrelsen valts.
bolagets bildande Har frågan om
fallit eller är bolagets bildande
teckningen av fallit eller är
aktier, garantibe- teckningen av
lopp eller försäk- aktier, garan-
ringar av annan tikapital eller
orsak inte bindande, försäkringar av
skall de inbetalda annan orsak inte
beloppen betalas bindande, skall de
tillbaka med gott- inbetalda beloppen
gjord ränta till betalas tillbaka
tecknarna. med gottgjord ränta
till tecknarna.

18 §7

Innan Innan
försäkringsbolaget försäkringsbolaget
har registrerats, har registrerats,
kan det inte för- kan det inte för-
värva rättigheter värva rättigheter
eller ikläda sig eller ikläda sig
skyldigheter. Det skyldigheter. Det
kan inte heller kan inte heller
söka, kära eller söka, kära eller
svara inför domstol svara inför domstol
eller någon annan eller någon annan
myndighet. Styrelsen myndighet.
kan dock föra talan Styrelsen kan dock
i mål rörande föra talan i mål
bolagsbildningen och rörande
i övrigt vidta bolagsbildningen
åtgärder för att och i övrigt vidta
erhålla de tecknade åtgärder för att
aktiebeloppen eller erhålla de tecknade
de tecknade garanti- aktiebeloppen eller
beloppen. de belopp som teck-
nats som
garantikapital.
För en åtgärd som vidtas på bolagets
vägnar före registreringen svarar de som
har deltagit i åtgärden eller beslutet om
denna solidariskt. När bolaget har
registrerats, övergår ansvaret på
bolaget, om förpliktelsen följer av
bolagsordningen, teckningslistan eller
grunderna eller ha tillkommit efter det
att bolaget har bildats.

7Senaste lydelse 1991:1767.
Har ett avtal för bolaget slutits före
registreringen med en medkontrahent som
visste att bolaget inte var registrerat,
kan denne, om något annat inte följer av
avtalet, frånträda detta endast
1. om bolaget inte har anmälts för
registrering inom den tid som föreskrivs
i 13 § eller
2. om Finansinspektionen genom ett
lagakraftägande beslut har avskrivit en
sådan anmälan eller vägrat registrering
av bolaget.
Visste medkontrahenten inte att bolaget
var oregistrerat, kan han frånträda
avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap.

Gränsöverskridande
verksamhet

1 §

Om ett
försäkringsbolag
avser att från
Sverige eller från
en agentur eller
filial i ett annat
land inom Europeis-
ka ekonomiska
samarbetsområdet
(EES-land)
marknadsföra
försäkringar
avseende risker
belägna i ett
tredje land och
detta skall ske på
annat sätt än genom
en där etablerad
agentur eller
filial, skall
bolaget underrätta
Finansinspektionen
om sin avsikt med
angivande av i
vilket land mark-
nadsföringen skall
ske och vilket slag
av risker den skall
avse.
Första stycket
gäller också när
ett försäk-
ringsbolag avser
att ändra eller ut-
vidga sådan
verksamhet till att
avse ett nytt slag
av risker eller på
något annat väsent-
ligt sätt.
Finansinspektionen
får från bolaget
infordra en plan
för den tilltänkta
verksamheten.
Finansinspektionen
skall på begäran av
bolaget, om förut-
sättningar därtill
föreligger, utfärda
ett intyg som ut-
visar att bolaget
har en tillräcklig
kapitalbas enligt 7
kap. 22-27 §§ och
att bolagets
koncession tillåter
det att driva
verksamhet utanför
det land där det
fasta driftställe
är beläget från
vilket
marknadsföringen
skall ske. Skall
marknadsföringen
ske från Sverige
skall intyget även
utvisa vilka
försäkringsklasser
bolagets koncession
omfattar och att
inspektionen inte
har någon erinran
mot att bolaget
marknadsför
försäkringar i ett
annat land. Intyg
skall utfärdas om
den planerade verk-
samheten kan antas
komma att uppfylla
kraven på en sund
försäkringsverk-
samhet i det land
där marknads-
föringen skall ske
och det kan antas
att den inte leder
till skada för
verksamheten här i
landet.

2 §

Ett
försäkringsbolag
som avser att mar-
knadsföra
försäkringar i
Sverige från en
agentur eller
filial i ett annat
EES-land avseende
risker belägna här
i landet skall
underrätta Finans-
inspektionen om sin
avsikt.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finans-
inspektionen får
meddela föreskrif-
ter om vilka hand-
lingar som skall
fogas till under-
rättelsen.
Försäkringsbolaget
får starta verk-
samheten när
Finansinspektionen
har fått del av de
handlingar som
avses i andra
stycket.
Ett
försäkringsbolag
får inte ändra de
slag av risker som
skall försäkras
förrän det anmält
de ändringar som
skall företas till
Finansinspektionen.
Vad som anges i
första-tredje
styckena skall
gälla även när
bolaget avser att
på något väsentligt
sätt utvidga sin
verksamhet.

7 kap.

1 §

I ett försäkringsbolags balansräkning
skall som skulder, under benämningen
försäkringstekniska skulder, tas upp
värdet på balansdagen av bolagets
ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för
inträffade försäkringsfall (ersättnings-
reserv),
3. utgifterna för reglering av
inträffande försäkringsfall (skadebehand-
lingsreserv),
4. sådan tilldelad 4. sådan tilldelad
återbäring inom återbäring inom
livför- livför-
säkringsrörelsen som säkringsrörelsen
inte har förfallit som inte har
till betalning och förfallit till
betalning,
5. sådan tilldelad 5. sådan tilldelad
återbäring inom återbäring inom
annan annan
försäkringsrörelse försäkringsrörelse
än livförsäkringsrö- än livför-
relse som inte har säkringsrörelse som
förfallit till inte har förfallit
betalning. till betalning, och
6. avsättningar
till utjämnings-
reserv för
kreditförsäkring
upp till det belopp
för reservens
storlek som anges i
12 kap. 9 a §
första stycket
andra meningen.
Sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen som har förfallit
till betalning men inte kunnat betalas ut
skall föras till ersättningsreserven.
Ansvarar flera försäkringsbolag
solidariskt för en försäkring, skall i
det enskilda bolagets redovisning av
försäkringstekniska skulder endast beak-
tas den del av försäkringen som enligt
avtal mellan bolagen belöper på bolaget.

9 §8

Ett belopp motsvarande försäkrings-
tekniska skulder för livförsäkringar
skall alltid redovisas i följande slag av
tillgångar:
1. obligationer eller andra skuldför-
bindelser som utfärdats eller garanterats
av staten,
2. obligationer, som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Svenska
skeppshypotekskassan, Skeppsfartens
sekundärlånekassa eller av Nordiska
investeringsbanken, eller andra av nu
angivna kreditinstitut utfärdade
skuldförbindelser, med undantag av sådana
för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar som medför rätt till
betalning först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis),

8Senaste lydelse 1992:1626.
3. obligationer, utfärdade eller
garanterade av ett svenskt bankaktie-
bolag, en svensk sparbank eller en
central föreningsbank, eller av ett
sådant bankinstitut eller av riksbanken
utfärdade andra fordringsbevis, med
undantag av förlagsbevis,
4. obligationer eller andra
skuldförbindelser, utfärdade eller
garanterade av en svensk kommun,
5. av ett svenskt näringsföretag
utfärdade obligationer som offentligen
utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag
eller Nordiska investeringsbanken,
6. skuldförbindelser för vilka bolaget
äger säkerhet genom
panträtt i en jordbruks-, bostads-,
kontors- eller affärsfastighet inom
70 procent av fastighetens uppskattade
värde eller, om pantvärdet har
fastställts för fastigheten enligt
gällande bestämmelser om lån av
statsmedel till främjande av bostads-
byggandet, inom 75 procent av pantvärdet,
panträtt i tomträtt, till vilken hör en
byggnad som är avsedd för bostads-,
kontors- eller affärsändamål, inom
70 procent av det uppskattade värdet av
byggnaden eller någon annan egendom som
hör till tomträtten eller, om pantvärde
har fastställts för egendomen enligt
nämnda bestämmelser, inom 75 procent av
pantvärdet, allt med den ytterligare
begränsning som Finansinspektionen
föreskriver med hänsyn till tomträtts-
avtalets innehåll eller någon annan
omständighet eller
panträtt i en fastighet, som helt eller
delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i en tomträtt till
vilken hör byggnad som helt eller delvis
är inrättad för sådan verksamhet, inom
60 procent av det uppskattade värdet av
egendomen, såvitt avser tomträtt med den
ytterligare begränsning Finansinspektio-
nen föreskriver med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller någon
annan omständighet,
varvid dock en förutsättning för att
panträtt i fastigheten eller tomträtten
skall godkännas * utom i fråga om sådant
lån till en svensk kommun för vilket
Finansinspektionen har medgett undantag *
är att tillhörande byggnader skall vara
brandförsäkrade i försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i utländskt
försäkringsföretag med rätt att driva
försäkringsrörelse här i landet,
7. inhemska eller utländska
värdehandlingar, som till sin art och
till den säkerhet de erbjuder kan anses
jämförliga med några av de under 1-6
nämnda, varvid dock värdehandlingar, som
enligt sin lydelse skall inlösas i
främmande valuta, får användas för
redovisning endast i den mån de motsvarar
försäkringstekniska skulder för egen
räkning för försäkringar i samma valuta,
8. lån mot säkerhet i bolagets
försäkringsbrev inom återköpsvärdet,
9. värdet av 9. värdet av
återförsäkrings- återförsäkrings-
givarnas ansvarighet givarnas
på grund av de ansvarighet på
livförsäkringar som grund av de
har övertagits i livförsäkringar som
form av återför- har övertagits i
säkring, i den mån form av återför-
ansvarigheten säkring, dock
överstiger värdet av endast i den mån
reservdeposition som ansvarigheten
har ställts av överstiger värdet
återför- av reservdeposition
säkringsgivare hos som har ställts av
det avgivande återförsäk-
bolaget, varvid dock ringsgivare hos det
värdet av utländskt avgivande bolaget
försäkringsföretags och i den omfatt-
ansvarighet inte får ning som regeringen
användas till redo- eller, efter
visning av regeringens bemyn-
försäkringstekniska digande,
skulder i större om- Finansinspektionen
fattning än vad föreskriver,
Finansinspektionen
medger med hänsyn
till försäkrings-
tagarnas säkerhet,
10. försäkringsbolagets egna fastigheter
och tomträtter,
11. aktier i dotterbolag, som har till
ändamål att äga fastigheter eller
tomträtter (fastighetsbolag),
12. medel på konto i bank.
Om ett försäkringsbolag har hållit kvar
tillgångar som motsvarar en avgiven
livåterförsäkring, får
återförsäkringsgivaren använda sin
fordran hos det avgivande bolaget för
redovisning av försäkringstekniska
skulder för den mottagna
livåterförsäkringen.
Med det uppskattade värdet avses det
värde som försäkringsbolaget bestämt på
grundval av en särskild värdering.
Utan hinder av första stycket får ett
belopp motsvarande högst 20 procent av de
försäkringstekniska skulderna för egen
räkning redovisas i andra tillgångar än
som avses i första stycket, dock inte i
aktier.
Med försäkringstekniska skulder för egen
räkning förstås den del av dessa skulder
som överstiger värdet av återförsäkrings-
givarnas ansvarighet.

9 a §9

De tillgångar som Om inte annat
används för redovis- medges av Finans-
ning av försäk- inspektionen eller
ringstekniska följer av 12 §
skulder skall finnas skall de tillgångar
i Sverige, dock med som används för
undantag för redovisning av
utländska åter- försäkringstekniska
försäkringsgivares skulder för livför-
ansvarighet på grund säkringar finnas i
av de försäkringar Sverige. Denna
som övertagits i begränsning gäller
form av dock inte för åter-
återförsäkring. försäkringsgivares
ansvarighet på
grund av de försäk-
ringar som
övertagits i form
av återförsäkring.
Vid redovisning enligt 9 § skall
tillgångarna värderas enligt 11 kap. med
de undantag som nämns i tredje och fjärde
styckena.
Tillgångar som nämns i 9 § första
stycket 10 får redovisas till högst den
andel av uppskattat värde eller
fastställt pantvärde som anges i 9 §
första stycket 6 och endast i den
utsträckning fastigheterna och tomt-
rätterna inte utnyttjats för
pantsättning. För tomträtter får
Finansinspektionen bestämma ytterligare
begränsningar enligt vad som sägs i 9 §

9Senaste lydelse 1991:1767.
första stycket 6. För fastigheter och
tomträtter som inte omfattas av 9 §
första stycket 6 fastställer
Finansinspektionen i varje särskilt fall
det värde som får redovisas.
Aktier enligt 9 § första stycket 11
skall redovisas till det lägsta av det
uppskattade värdet av aktierna och det
värde som skulle ha fastställts enligt
tredje stycket om fastigheter och
tomträtter ägts direkt av försäk-
ringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte
äger samtliga aktier i fastighetsbolaget,
beaktas endast så stor del av
fastigheternas värde som svarar mot
aktieinnehavet. Om fastighetsbolaget äger
fastigheter och tomträtter såväl i
Sverige som i utlandet, beaktas endast de
som är belägna i Sverige.
Med det uppskattade värdet avses det
värde som försäkringsbolaget bestämt på
grundval av en särskild värdering.
Som villkor för att Som villkor för
tillgångar enligt 9 att tillgångar
§ första stycket 10 enligt 9 § första
och 11 skall få stycket 10 och 11
redovisas till skall få redovisas
täckande av försäk- till täckande av
ringstekniska försäkringstekniska
skulder gäller att skulder gäller att
till fastigheter och till fastigheter
tomträtter hörande och tomträtter hö-
byggnader är brand- rande byggnader är
försäkrade i ett brandförsäkrade.
försäkringsbolag som
avses i denna lag
eller i ett
utländskt
försäkringsföretag
med rätt att driva
försäkringsrörelse i
Sverige.

10 §10

Om ett Om ett
försäkringsbolag för försäkringsbolag
längre tid än tio år för längre tid än
meddelar tio år meddelar
försäkringar av andra skadeförsäk-
annat slag än ringar än sådana
personförsäkringar, beträffande vilka
skall i fråga om bestämmelserna om
redovisning av livförsäkring
premiereserv för tillämpas med stöd
sådana försäkringar av 1 kap. 5 §,
bestämmelserna i 9 § skall i fråga om
första stycket 1-7 redovisning av
och 9-12, andra och premiereserv för
fjärde styckena samt sådana försäkringar
9 a § tillämpas. bestämmelserna i 9
§ första stycket
1-7 och 9-12, andra
och fjärde styckena
samt 9 a § tilläm-
pas.
För
skadeförsäkringar
som meddelas för
kortare tid än tio
år och beträffande
vilka inte bestäm-
melserna om
livförsäkring
tillämpas med stöd
av 1 kap. 5 § skall
följande gälla. De
medel som motsvarar
de för-
säkringstekniska

10Senaste lydelse 1989:1081 (jfr 1991:204
och 1992:1311).
skulderna skall
placeras med hänsyn
till det slag av
försäkringsverk-
samhet som försäk-
ringsbolaget
bedriver, varvid
risken för framtida
växlingar i
tillgångarnas av-
kastning och värde
samt risken för
valutakursförluster
skall beaktas.
Dessutom gäller vad
som i 9 a § första
stycket sägs om var
tillgångar skall
vara lokaliserade.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
skall föreskriva
hur stor del av de
försäkringstekniska
skulderna som får
motsvaras av
återförsäkrings-
givares ansvarighet
på grund av de
försäkringar som
övertagits i form
av återförsäkring
samt meddela när-
mare föreskrifter
om hur risken för
valutakursförluster
skall beaktas.

10 a §11

Ett försäkringsbolag Ett
skall föra ett försäkringsbolag
register som vid skall föra ett
varje tidpunkt register som vid
utvisar de varje tidpunkt
tillgångar som utvisar de
motsvarar tillgångar som
försäkringstekniska motsvarar
skulder enligt 9 § försäkringstekniska
och premiereserv skulder enligt 9 §
enligt 10 §. och premiereserv
enligt 10 § första
stycket.
Om en tillgång, som antecknats i
registret, har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas
till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 9 § eller premiereserv
enligt 10 §, skall detta antecknas i
registret.
Styrelsen och verkställande direktören
skall se till att det till
Finansinspektionen sänds in dels
beräkningar av försäkringstekniska
skulder respektive premiereserv, dels
kopior av registret.

11 §12

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4
a § förmånsrättslagen (1970:979) omfattar
de tillgångar som i enlighet med före-
skrifterna i 9 och 9 a §§ finns upptagna
i det register som anges i 10 a §, när
bolaget försätts i konkurs eller
utmätning äger rum.
Förmånsrätten följer med fordran som
grundas på avtal om
1. livförsäkring,

11Senaste lydelse 1991:1767.
12Senaste lydelse 1989:1081.
2. försäkring som 2. annan
inte är per- skadeförsäkring än
sonförsäkring, om beträffande vilken
den meddelas för bestämmelserna om
längre tid än tio livförsäkring
år, eller tillämpas med stöd
av 1 kap. 5 §, om
den meddelas för
längre tid än tio
år, eller
3. återförsäkring avseende sådan
försäkring som sägs i 1 och 2.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde
framför fordran enligt 3.

12 §

Om ett
försäkringsbolag
driver verksamhet i
ett annat EES-land
genom agentur,
filial eller gräns-
överskridande
verksamhet och det
krävs tillstånd i
det landet för
verksamheten, skall
för den delen av
verksamheten
bestämmelserna i
det landet gälla
för
1. beräkning av
försäkringstekniska
skulder,
2. redovisning av
tillgångar mot-
svarande de
försäkringstekniska
skulderna,
3. var dessa
tillgångar skall
vara lokaliserade
och hur de skall
skyddas mot
valutakurs-
förluster, samt
4. såvitt avser
livförsäkring,
återbäring samt
försäkringars fri-
brevs- och
återköpsvärde.

16 §

Styrelsen och verkställande direktören
skall övervaka att anskaffning av
ansökningar om försäkring hos bolaget
sker på ett sätt som överensstämmer med
god försäkringssed.
På begäran av den
som biträtt ett
försäkringsbolag i
dess verksamhet
enligt första
stycket skall
Finansinspektionen
utfärda intyg över
verksamhetens
omfattning och in-
nehåll, om sådant
intyg krävs för att
få driva liknande
verksamhet i annat
EES-land. Bolaget
och den som begärt
intyg skall lämna
inspektionen de up-
plysningar som
behövs för att
inspektionen skall
kunna fullgöra
denna skyldighet.

17 §13

Ett försäkringsbolag får inte utan
Finansinspektionens medgivande äga större
andel av aktierna i ett svenskt eller
utländskt aktiebolag än som svarar mot
ett röstetal om högst fem procent av
röstetalet för samtliga aktier. Tillhör
försäkringsbolaget en koncern, skall
bestämmelsen gälla koncernen. Vid
beräkningen av koncernens innehav skall
dock, intill ett innehav motsvarande fem
procent av röstetalet i aktiebolaget,
bortses från aktier som innehas av bank-
företag i koncernen eller av
dotterföretag till bankföretagen.
Ett
försäkringsbolag får
inte utan
Finansinspektionens
medgivande äga
andelar i en värde-
pappersfond eller i
annan juridisk
person än
aktiebolag.
Första stycket skall inte tillämpas på
aktier eller andelar i försäkringsbolag
eller i juridiska personer vars
verksamhet uteslutande har till föremål
att äga aktier i försäkringsaktiebolag,
att tillskjuta garantikapital i
ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta
försäkringsbolagens fastigheter eller att
biträda försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande.
Beträffande försäkringsbolags rätt att
äga aktier eller andelar i företag som
driver någon form av finansiell
verksamhet gäller 17 a §.

19 §

Ett försäkringsbrev skall innehålla
uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda
villkoren för den försäkring som avses i
brevet.
Om ett
försäkringsbolag
marknadsför
försäkringar genom
gränsöverskridande
verksamhet i ett
annat EES-land
skall försäkrings-
tagarna underrättas
om i vilket land
det fasta
driftställe som av-
talet skall ingås
med är beläget.
Sådan information
skall även finnas
på varje handling
som lämnas till
försäkringstagarna.
Avtalet och
försäkringsansökan,
om den är bindande,
skall innehålla
adress till
försäkringsbolagets
huvudkontor och
till den agentur
eller filial som
avtalet ingås med.
Om försäkringen
omfattar den
försäkringsklass
som anges i 2 kap.
3 a § första styck-
et 10, skall
avtalet och en
bindande
försäkringsansökan
även innehålla namn
och adress till

13Senaste lydelse 1991:1767.
den representant
som företräder
försäkringsbolaget
vid skadefall.
Vad som sägs i
andra stycket gäl-
ler inte när
marknadsföringen
avser
1. de
försäkringsklasser
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 4-7, 11 och
12,
2. de
försäkringsklasser
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 14 och 15,
om för-
säkringstagaren är
näringsidkare och
risken avser nä-
ringsverksamheten,
eller
3. de
försäkringsklasser
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 3, 8 - 10,
13 och 16, om
försäkringstagaren
är näringsidkare
och minst två av
följande förutsätt-
ningar är uppfyllda
enligt senast fast-
ställda resultat-
och balansräkning:
a)
försäkringstagaren
har en
balansomslutning
som uppgår till
minst ett belopp
motsvarande
6 200 000 ecu,
b)
försäkringstagaren
har en
bruttoomsättning
som uppgår till
minst ett belopp
motsvarande 12 800
000 ecu,
c)
försäkringstagaren
har haft i
genomsnitt minst
250 personer
anställda.
Om
försäkringstagaren
ingår i en koncern
som avger kon-
cernredovisning
skall förutsätt-
ningarna i tredje
stycket gälla
koncernen.
Innan ett avtal om
livförsäkring ingås
genom sådan
gränsöverskridande
verksamhet som
avses i 2 a kap. 2
§ skall
försäkringsbolaget
till
försäkringstagaren
överlämna en
handling där
försäkringstagaren
uppmärksammas på
att försäkrings-
bolaget är under-
kastat tillsynsreg-
lerna i det land
där det försäkrande
fasta driftstället
är beläget. Försäk-
ringstagaren skall
skriva under
handlingen. Hand-
lingen skall
överensstämma med
formulär som
fastställs av rege-
ringen eller, efter
regeringens bemyn-
digande,
Finansinspektionen.
22 §

Kapitalbasen för
livförsäkrings-
rörelse får omfatta
följande poster:
1. inbetalat
aktiekapital eller
inbetalat
garantikapital,
2. hälften av ännu
ej inbetalat aktie-
eller
garantikapital, om
minst tjugofem
procent av
kapitalet in-
betalats, samt
3. övrigt eget
kapital, återbä-
ringsmedel och
obeskattade reser-
ver.
Finansinspektionen
får, i den mån 26 §
tredje stycket inte
hindrar det, medge
att också andra
poster än som sägs
i första stycket
får ingå i kapital-
basen.

23 §

Solvensmarginalen
enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket skall
för livför-
säkringsrörelse
bestämmas på det
sätt som anges i
denna paragraf.
Solvensmarginalen
för livförsäkring
som avses i 2 kap 3
b § första stycket
klasserna 1 a och 2
utgör summan av
följande belopp:
1. fyra procent av
premiereserven utan
avdrag för avgiven
återförsäkring
(bruttopremiere-
serv) multiplicerat
med en faktor som
motsvarar
förhållandet för
det föregående
räkenskapsåret
mellan premiereser-
ven efter avdrag
för avgiven åter-
försäkring och
bruttopremiereser-
ven; faktorn får
dock inte under-
stiga 0,85, samt
2. tre tiondels
procent av samtliga
positiva risksummor
multiplicerat med
en faktor som mot-
svarar förhållandet
för det föregående
räkenskapsåret
mellan de positiva
risksummorna efter
avdrag för avgiven
återförsäkring och
de positiva
risksummorna utan
sådant avdrag;
faktorn får dock
inte understiga
0,5.
För försäkringar
enbart för dödsfall
skall vid
tillämpning av
andra stycket 2 i
stället för tre
tiondels procent
gälla en tiondels
procent om
försäkringstiden är
högst tre år och
femton hundradels
procent om för-
säkringstiden är
längre än tre år
men högst fem år.
Solvensmarginalen
för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar
som avses i 2 kap.
3 b § första
stycket klass 3
beräknas på det
sätt som anges i
andra stycket 1.
Solvensmarginalen
för försäkringar
enligt 2 kap. 3 b §
första stycket
klass 1 b
(tilläggsförsäk-
ring) beräknas på
grundval av
premieindex enligt
vad som föreskrivs
i 25 §.

24 §

Kapitalbasen för
skadeförsäkrings-
rörelse får omfatta
följande poster:
1. inbetalat
aktiekapital eller
inbetalat
garantikapital,
2. hälften av ännu
ej inbetalat aktie-
eller
garantikapital, om
minst tjugofem
procent av
kapitalet in-
betalats,
3. övrigt bundet
eller fritt eget
kapital,
obeskattade reser-
ver, samt
4. ett belopp som
motsvarar fordran
på uttaxering
enligt 13 kap. 1 §;
beloppet får dock
inte överstiga vare
sig hälften av
skillnaden mellan
den högst tillåtna
uttaxeringen och
vad som faktiskt
har uttaxerats
eller halva
kapitalbasen.
Finansinspektionen
får medge att också
andra poster än som
sägs i första
stycket får ingå i
kapitalbasen.

25 §

Solvensmarginalen
enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket skall
för skadeförsäk-
ringsrörelse be-
stämmas med
utgångspunkt i pre-
mieindex eller
skadeindex.
Premieindex
grundas på ett be-
lopp som uppgår
till under det
föregående
räkenskapsåret för-
fallna premier
brutto för direkt
försäkring och
mottagen återför-
säkring med avdrag
för dels däri
ingående skatter
och avgifter, dels
premier för under
samma tid an-
nulerade försäk-
ringsavtal. Premie-
index utgörs av
arton procent av
detta belopp till
den del beloppet
motsvarar högst tio
miljoner ecu och
sexton procent av
återstoden.
Skadeindex grundas
på ett belopp
bestående av
1. genomsnittet av
utbetalda ersätt-
ningar brutto eller
kostnader för
utförd assistans i
direkt försäkring
och mottagen
återförsäkring för
vart och ett av de
tre föregående
räkenskapsåren med
avdrag för erhållna
regressbelopp under
samma tid, samt
2. en tredjedel av
ersättningsreserven
brutto i direkt
försäkring och
mottagen åter-
försäkring vid det
föregående
räkenskapsårets ut-
gång minskad med en
tredjedel av er-
sättningsreserven
brutto i direkt
försäkring och
mottagen återför-
säkring vid början
av den treårsperiod
som slutade med det
föregående
räkenskapsårets
utgång.
Skadeindex utgörs
av tjugosex procent
av detta belopp
till den del
beloppet motsvarar
högst sju miljoner
ecu och tjugotre
procent av
återstoden.
Om
försäkringsrörelsen
huvudsakligen
omfattar kreditför-
säkring eller
försäkring som
omfattar risker
till följd av
storm, hagel eller
frost, skall dock
beräkningen enligt
tredje stycket
beräknas på
grundval av de sju
föregående räken-
skapsåren.
Solvensmarginalen
utgör det högsta av
premieindex eller
skadeindex,
multiplicerat med
en kvot som för det
föregående
räkenskapsåret
motsvarar
förhållandet
mellan, å ena
sidan, summan av
utbetalda
ersättningar och
ersättningsreser-
vens förändring
efter avdrag för
återförsäkrares
andel samt, å andra
sidan, summan av
utbetalda ersätt-
ningar och
ersättnings-
reservens
förändring utan
avdrag för återför-
säkrares andel.
Kvoten får dock
inte understiga
0,5.
Om
försäkringsbolagets
verksamhet inte har
pågått så länge som
förutsätts enligt
bestämmelserna om
skadeindex i tredje
och femte styckena,
skall solvensmargi-
nalen beräknas med
utgångspunkt i
premieindex.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela före-
skrifter om beräk-
ning av kostnader
för utförd
assistans och om
annan beräkning av
solvensmarginalen
för sjukränta.

26 §

För
livförsäkringsrörelse
gäller följande.
Garantibeloppet
enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket skall
uppgå till ett
belopp som
motsvarar 800 000
ecu.
Kapitalbasen skall
intill en sjättedel
av solvens-
marginalen mot-
svaras av poster
som anges i 22 §
första stycket 1-3.
Detsamma gäller
garantibeloppet, om
det är större än en
sjättedel av
solvensmarginalen.

27 §

För
skadeförsäkringsrörelse
utgör garanti-
beloppet enligt 1
kap. 8 a § andra
stycket ett belopp
motsvarande
a) 1 400 000 ecu,
om rörelsen om-
fattar försäkring
som avses i 2 kap.
3 a § första
stycket klass 14
och för vart och
ett av de tre
senaste rä-
kenskapsåren den
sammanlagda
premieinkomsten av
sådan försäkring
överstiger ett be-
lopp motsvarande
2 500 000 ecu eller
fyra procent av
bolagets totala
premieinkomst,
b) 400 000 ecu, om
rörelsen omfattar
försäkring som
avses i 2 kap. 3
a § första stycket
klasserna 10-13 och
15 samt klass 14 i
annat fall än som
avses i a,
c) 300 000 ecu, om
rörelsen omfattar
försäkring som
avses i 2 kap. 3 a
§ första stycket
klasserna 1 - 8, 16
och 18, samt
d) 200 000 ecu, om
rörelsen omfattar
försäkring som
avses i 2 kap. 3 a
§ första stycket
klasserna 9 och 17.
Om rörelsen
omfattar flera för-
säkringsklasser
skall endast den
klass beaktas som
kräver det högsta
beloppet.
När ett
försäkringsbolag
till följd av
bestämmelserna i
första stycket a är
skyldigt att höja
kapitalbasen skall
det ske upp till
ett belopp som
motsvarar minst
1 000 000 ecu inom
tre år, minst
1 200 000 ecu inom
fem år och
1 400 000 ecu inom
sju år.

28 §

Om direkt
livförsäkringsrörelse
och
skadeförsäkringsrörelse
drivs i samma
försäkringsbolag
enligt 1 kap. 3 §
andra och tredje
styckena skall
följande gälla.
Kapitalbasen för
livförsäkrings-
rörelsen respektive
skadeförsäkrings-
rörelsen skall
redovisas separat.
Om båda verks-
amhetsformerna
uppfyller kraven på
kapitalbasens
storlek enligt 23
och 25*27 §§ får
dock poster
hänförliga till den
ena kapitalbasen,
till den del den
överstiger den
föreskrivna
storleken, räknas
in i den andra
kapitalbasen.
Finansinspektionen
skall underrättas
om ett sådant
förfarande.

11 kap.

1 §14

Kalenderår utgör Kalenderår utgör
räkenskapsår, om räkenskapsår, om
inte annat följer av inte annat följer
12 § andra stycket av 12 § tredje
bokföringslagen stycket
(1976:125). För bokföringslagen
varje räkenskapsår (1976:125). För
skall årsredovisning varje räkenskapsår
avges. skall års-
redovisning avges.
Denna består av Denna består av
resultaträkning, resultaträkning,
balansräkning och balansräkning och
förvaltningsbe- förvaltningsbe-
rättelse. I resul- rättelse. I
taträkning skall resultaträkning
ingå resultatanalys. skall ingå resul-
tatanalys.
I fråga om resultaträkning och
balansräkning i årsredovisning och i
årsbokslut enligt bokföringslagen gäller,
förutom bestämmelserna i nämnda lag,
föreskrifterna nedan i detta kapitel.
Resultatanalysen skall närmare utvisa
rörelseresultat för varje verksam-
hetsgren.
Regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande Finansinspektionen, får
utfärda närmare föreskrifter om
försäkringsbolagens löpande bokföring,
årsbokslut och årsredovisning samt
därvid, om särskilda skäl föreligger,
meddela föreskrifter som avviker från
bokföringslagen. Föreskrifterna skall
utformas så att de främjar en klar och
rättvisande översikt av
försäkringsbolagets resultat och ställ-
ning.

12 kap.

9 a §

Skadeförsäkringsbolag
som meddelar
försäkring enligt 2
kap 3 a § första
stycket klass 14
(kreditförsäkring)
skall inrätta en
utjämningsreserv
för förlusttäckning
inom denna
försäkringsklass.
Avsättningar till
reserven skall
göras till dess den
uppgår till ett
belopp som
motsvarar 150
procent av den
högsta årliga
premieintäkten för
egen räkning under
de fem föregående
räkenskapsåren.
Avsättningarna
skall för varje
räkenskapsår mot-
svara 75 procent av
det tekniska över-
skottet i kredit-
försäkringsrörel-
sen. Avsättningarna
får dock inte
överstiga tolv
procent av pre-
mieintäkten för
egen räkning. Åter-
föring av
utjämningsreserven
får

14Senaste lydelse 1991:1767.
göras bara för att
täcka ett tekniskt
underskott i
kreditförsäk-
ringsrörelsen.
Första stycket
gäller inte bolag
vilkas årliga
premieinkomst av
kreditförsäkring
understiger fyra
procent av bolagets
totala premie-
inkomst och ett
belopp motsvarande
2 500 000 ecu.

13 kap.

1 §

Om det i ett Om det i ett
ömsesidigt försäk- ömsesidigt försäk-
ringsbolag uppkommer ringsbolag
förlust på sådan uppkommer förlust
försäkringsrörelse på sådan försäk-
som inte avser per- ringsrörelse som
sonförsäkring eller inte avser
återförsäkring, livförsäkring,
skall den del av sjuk- och
förlusten, som inte
olycksfallsförsäkring
kan täckas genom an- som avses i 2 kap.
vändning av obeskat- 3 a § första
tade reserver, fritt stycket klasserna 1
eget kapital och re- och 2,
servfonden, med
avgångsbidragsförsäk-
tillägg av högst en ring eller åter-
tiondel uttaxeras på försäkring, skall
dem som varit del- den del av förlus-
ägare i bolaget ten som inte kan
under någon del av täckas genom an-
det räkenskapsår vändning av obe-
under vilket för- skattade reserver,
lusten har fritt eget kapital
uppkommit. Innehål- och reservfonden,
ler bolagsordningen med tillägg av
bestämmelser om att högst en tiondel
delägarnas per- uttaxeras på dem
sonliga ansvarighet som varit delägare
är begränsad till i bolaget under
ett visst belopp någon del av det
eller om att ut- räkenskapsår under
taxeringen i första vilket förlusten
hand skall ske inom har uppkommit. In-
en bestämd grupp av nehåller
delägare eller i bolagsordningen
övrigt på annat sätt bestämmelser om att
än som föreskrivs i delägarnas per-
denna paragraf, sonliga ansvarighet
skall uttaxeringen är begränsad till
ske enligt dessa be- ett visst belopp
stämmelser. eller om att
uttaxeringen i
första hand skall
ske inom en bestämd
grupp av delägare
eller i övrigt på
annat sätt än som
föreskrivs i denna
paragraf, skall
uttaxeringen ske
enligt dessa
bestämmelser.
Täcks inte förlusten genom uttaxering på
det sätt som föreskrivs i första stycket,
skall den kvarstående förlusten utjämnas
genom nedsättning av delägarnas andel i
den del av premiereserven som inte avser
sjuk- eller livränta enligt 1 kap. 5 §
tredje stycket. Därvid skall nedsättning
också ske av försäkringsbeloppen liksom
av ersättningsbelopp som belöper på
delägarna och svarar mot de
försäkringsfall som inträffat under det
räkenskapsår då förlusten har uppkommit.
Om det finns garantikapital skall
täckande av förlust genom uttaxering
endast gälla det belopp varmed förlusten
överstiger garantikapitalet.

3 §

Uttaxering skall ske Uttaxering skall
i förhållande till ske i förhållande
varje delägares till varje
premier som avser delägares premier
annan direkt för- som avser annan
säkring än per- direkt försäkring
sonförsäkring och än livförsäkring,
belöper på det sjuk- och olycks-
räkenskapsår under fallsförsäkring som
vilket förlusten har avses i 2 kap. 3 a
uppkommit. § första stycket
klasserna 1 och 2
samt av-
gångsbidragsförsäkring
och som belöper på
det räkenskapsår
under vilket
förlusten har
uppkommit.
Vid nedsättning av delägarnas andel i
premiereserven och av ersättningsbelopp
som belöper på delägarna skall alla
andelar och ersättningsbelopp sättas ned
i förhållande till varje delägares
premier enligt första stycket.
Har någon redan erhållit större
ersättning än som tillkommer honom sedan
ersättningsbeloppen satts ned, är han
skyldig att betala tillbaka det
överskjutande beloppet till bolaget.
I bolagsordningen kan meddelas
bestämmelser som avviker från
första-tredje styckena.
14 kap.

22 §

Om ett ömsesidigt Om ett ömsesidigt
försäkringsbolag har försäkringsbolag
trätt i likvidation har trätt i lik-
eller blivit försatt vidation eller
i konkurs, får en blivit försatt i
garant inte erhålla konkurs, får en
betalning av bo- garant inte erhålla
lagets tillgångar betalning av bo-
för fordran på grund lagets tillgångar
av ett inbetalt för fordran av-
garantibelopp förrän seende inbetalt
bolagets övriga garantikapital
skulder har blivit förrän bolagets
fullt betalda eller övriga skulder har
erforderliga medel blivit fullt
avsatts till detta. betalda eller
erforderliga medel
avsatts till detta.

15 kap.

1 §

Avtal om överlåtelse Ett
av hela försäk- försäkringsbolag
ringsbeståndet eller (det överlåtande
del därav i ett bolaget) får med
försäkringsbolag Finansinspektionens
(överlåtande bolag) tillstånd helt
till ett annat eller delvis
försäkringsbolag överlåta sitt
(övertagande bolag), försäkringsbestånd
skall för att bli till en annan
giltigt godkännas av försäkringsgivare
bolagsstämman i det som har koncession
överlåtande bolaget. i Sverige (den
Överlåtelse av för- övertagande försäk-
säkringsbeståndet ringsgivaren).
kan ske utan hinder
av att det över-
låtande bolaget
trätt i likvidation.
Om
försäkringsbeståndet
består av för-
säkringar som har
meddelats genom
gränsöverskridande
verksamhet, får
överlåtelsen med
inspektionens
tillstånd också ske
till en försäk-
ringsgivare med
fast driftställe i
det land där
riskerna är
belägna.
Ett avtal om
överlåtelse skall
för att bli giltigt
godkännas av
bolagsstämman i det
överlåtande
bolaget.
Överlåtelse av
försäkringsbeståndet
kan ske utan hinder
av att det över-
låtande bolaget har
trätt i
likvidation.
Följande handlingar skall hållas
tillgängliga för aktieägarna respektive
de röstberättigade under minst en vecka
före den bolagsstämma vid vilken frågan
om godkännande av överlåtelseavtalet
skall behandlas, samt läggas fram på
stämman,
1. ett förslag till bolagsstämmans
beslut,
2. avtalet om överlåtelse,
3. en redogörelse av styrelsen för de
omständigheter som kan vara av vikt vid
bedömningen av förslagets lämplighet för
bolaget och försäkringstagarna,
4. ett yttrande av revisorerna över
styrelsens redogörelse enligt 3 samt
5. om årsredovisningen inte skall
behandlas på stämman, de handlingar som
avses i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.
Handlingarna skall genast sändas till de
aktieägare respektive till de
röstberättigade som begär det och uppger
sin postadress.

3 §15

Senast fyra månader Senast fyra månader
efter det att be- efter det att be-
slutet om godkän- slutet om
nande av avtalet om godkännande av
överlåtelse regi- avtalet om
strerats skall överlåtelse regi-
försäkringsbolagen strerats skall
ansöka om Finans- såväl överlåtande
inspektionens till- som övertagande
stånd att verkställa försäkringsgivare
avtalet. Sådant ansöka om
tillstånd får inte Finansinspektionens
ges om försäkrings- tillstånd att
tagarnas rätt verkställa avtalet.
därigenom försämras. Sådant tillstånd
får inte ges om
försäkringstagarnas
rätt därigenom
försämras.
Om den övertagande
försäkringsgivaren
har koncession i
Sverige och det
försäkringsbestånd
som överlåtelsen
avser består av
försäkringar som
har meddelats genom
gränsöverskridande
verksamhet, får
tillstånd ges
endast om behörig

15Senaste lydelse 1991:1767.
myndighet i det
land där riskerna
är belägna
samtycker till
överlåtelsen och
den övertagande
försäkringsgivaren
där uppfyller
kraven för gränsö-
verskridande
verksamhet med de
försäkringar som
överlåtelsen avser.
I de fall som
avses i 1 § andra
stycket får
tillstånd ges
endast om behörig
myndighet i det
land där riskerna
är belägna
samtycker till
överlåtelsen.
Är den övertagande
försäkringsgivaren
en utländsk för-
säkringsgivare
krävs för till-
stånd, utöver
vad som anges i
första-tredje
styckena, att
behörig myndighet i
försäkringsgivarens
hemland intygar att
Finansinspektionen försäkringsgivaren
kan förelägga har erforderlig
försäkringsbolagen kapitalbas sedan
att komma in med den överlåtelsen be-
ytterligare utred- aktats.
ning som är nödvän- Finansinspektionen
dig för att inspek- kan förelägga
tionen skall kunna försäkringsgivarna
fastställa att att komma in med
försäkringstagarnas den ytterligare
rätt inte försämras. utredning som är
nödvändig för att
inspektionen skall
kunna fastställa
att försäk-
ringstagarnas rätt
inte försämras.

19 kap.

1 §16

Finansinspektionen Finansinspektionen
skall verka för en skall verka för en
sund utveckling av sund utveckling av
försäkringsväsendet. försäkrings-
väsendet.
Inspektionen skall
i sin
tillsynsverksamhet
ha ett sådant nära
samarbete med
övriga EES-länders
tillsynsmyndigheter
som föranleds av
avtalet om
Europeiska ekono-
miska
samarbetsområdet.
Styrelsen och verkställande direktören i
ett försäkringsbolag skall, när bolaget
har börjat sin verksamhet, genast
underrätta Finansinspektionen om det.

16Senaste lydelse 1991:1767.
3 §17

Styrelsen, Styrelsen,
verkställande direk- verkställande
tören och andra direktören och
befattningshavare i andra be-
an-svarig ställning fattningshavare i
i försäkringsbolag an-svarig ställning
är skyldiga att i försäkringsbolag
lämna Finansinspek- skall lämna
tionen de upplysnin- Finansinspektionen
gar om verksamheten de upplysningar om
som inspektionen verksamheten som
anser behövliga. inspektionen begär.
Om bolaget driver
verksamhet i ett
annat EES-land,
Styrelsen och skall de lämna mot-
verkställande direk- svarande upplys-
tören skall ningar till behörig
ombesörja att det myndighet i det
inom sju månader landet i enlighet
från föregående rä- med där gällande
kenskapsårs utgång bestämmelser.
till Finans- Regeringen eller,
inspektionen sänds efter regeringens
in bemyndigande,
1. avskrifter av Finansinspektionen
årsredovisningen och får meddela före-
revisions- skrifter om vilka
berättelsen, upplysningar ett
försäkringsbolag
skall lämna till
inspektionen.
2. en särskild
redogörelse för
bolagets verksamhet
under räkenskapsåret
och ställning
balansdagen, och
3. i fråga om
livförsäkring, en
redogörelse för
beräkningen av
premiereserven.
Redogörelserna
skall vara under-
tecknade,
redogörelsen för
bolagets verksamhet
och ställning av
styrelsen och verk-
ställande direktören
samt redogörelsen
för beräkningen av
premiereserven av
aktuarien.
På avskriften av
årsredovisningen
skall finnas av
styrelseledamot
eller verkställande
direktören under-
tecknat bevis, om
balansräkningen har
fastställts eller
ej. Har faststäl-
lelse skett skall
beviset även inne-
hålla uppgift om
bolagsstämmans
beslut beträffande
bolagets vinst eller
förlust enligt
balansräkningen.

5 §18

Styrelsen och Styrelsen och
verkställande direk- verkställande
tören i de bolag som direktören i de
meddelar bolag som meddelar

17Senaste lydelse 1991:1767.
18Senaste lydelse 1991:1767.
försäkring av annat annan försäkring än
slag än som avses i livförsäkring,
4 §, skall med hjälp skall med hjälp av
av fortlöpande fortlöpande
statistik eller på statistik eller på
annat sätt övervaka annat sätt övervaka
att premiesättningen att premiesätt-
är skäligt avvägd ningen är skäligt
med hänsyn till den avvägd med hänsyn
risk som till den risk som
försäkringen är av- försäkringen är
sedd att täcka, avsedd att täcka,
nödvändiga drifts- nödvändiga
kostnader för driftskostnader för
försäkringen samt försäkringen samt
omständigheterna i omständigheterna i
övrigt. Statistik övrigt. Statistik
får efter Finansin- får efter
spektionens medg- Finansinspektionens
ivande upprättas för medgivande upp-
två eller flera rättas för två
bolag gemensamt. eller flera bolag
Styrelsen och gemensamt. Styrel-
verkställande sen och verk-
direktören skall ställande direktör-
dessutom till en skall dessutom
Finansinspektionen, till Finansin-
för den tid som spektionen, för den
inspektionen be- tid som
stämmer, sända in en inspektionen
redogörelse för den bestämmer, sända in
metod som har en redogörelse för
använts för över- den metod som har
vakning av använts för över-
premiesättningen och vakning av
för erfarenheter av premiesättningen
övervakningen. och för
erfarenheter av
övervakningen.
Första stycket gäller inte verksamhet
som bedrivs i utlandet. I fråga om
transport- och sjökaskoförsäkring, som
bedrivs i Sverige, gäller första stycket
endast reseförsäkring och båtförsäkring
tecknad av en konsument huvudsakligen för
enskilt ändamål.

11 §19

Finansinspektionen får meddela de
erinringar i fråga om försäkringsbolagets
verksamhet som inspektionen anser
behövliga.
Finansinspektionen Finansinspektionen
skall förelägga skall förelägga
bolaget eller sty- bolaget eller
relsen att inom viss styrelsen att vidta
tid vidta rättelse om in-
erforderliga spektionen finner
åtgärder, om in- att
spektionen finner
att
1. avvikelse skett från denna lag,
trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring
eller föreskrifter som har meddelats med
stöd av dessa lagar eller från
bolagsordningen eller grunderna, om
sådana finns,
2. bolagsordningen eller grunderna inte
längre är tillfredsställande med hänsyn
till omfattningen och beskaffenheten av
bolagets rörelse,
3. de tillgångar, i vilka
försäkringstekniska skulder redovisas,
inte är tillräckliga,
4. försäkringsbeståndet inte är
tillräckligt för erforderlig
riskutjämning eller
5. det i övrigt finns allvarliga
anmärkningar mot försäkringsbolagets
verksamhet.
Om ett
försäkringsbolags
kapitalbas
understiger
solvensmarginalen
enligt 7 kap. 23
eller 25 §, skall
19Senaste lydelse 1991:1767.
Finansinspektionen
förelägga bolaget
eller dess styrelse
att upprätta en
plan för att åter-
ställa en sund
finansiell ställ-
ning och överlämna
planen till
inspektionen för
godkännande. Om
kapitalbasen under-
stiger en tredjedel
av solvens-
marginalen eller
garantibeloppet
enligt 7 kap. 26
eller 27 § eller om
kapitalbasen för
ett livförsäkrings-
bolag inte har den
sammansättning som
anges i 7 kap. 26 §
tredje stycket,
skall inspektionen
förelägga bolaget
eller dess styrelse
att upprätta och
för godkännande
överlämna en plan
för skyndsamt åter-
ställande av
kapitalbasen.
Om ett
försäkringsbolag
driver gräns-
överskridande verk-
samhet och bolaget
inte rättar sig
efter Finans-
inspektionens eller
behörig utländsk
myndighets anmodan
om rättelse, skall
inspektionen vidta
de åtgärder som
behövs för att för-
hindra fortsatta
överträdelser.
Inspektionen får
förbjuda bolaget
att bedriva gränsö-
verskridande
verksamhet.
Om ett föreläggande Om ett
enligt andra stycket föreläggande enligt
inte har följts inom andra-fjärde
den bestämda tiden styckena inte har
och det anmärkta följts inom bestämd
förhållandet inte tid och det
heller på något anmärkta förhållan-
annat sätt det inte heller på
undanröjts, skall något annat sätt
Finansinspektionen har undanröjts,
göra anmälan om skall Finansinspek-
detta till tionen anmäla detta
regeringen. Om rege- till regeringen.
ringen finner så
svåra missförhållan-
den föreligga, att
för-
säkringsverksamheten
bör upphöra, kan
regeringen förklara
koncessionen förver-
kad.
Följer bolaget
inte gällande be-
stämmelser om
redovisning och
täckning av
försäkringstekniska
skulder eller
uppfyller bolaget
inte gällande krav
på garantibelopp,
får regeringen
efter anmälan av
Finansinspektionen
förbjuda bolaget
att förfoga över
sina tillgångar i
Sverige eller be-
gränsa bolagets
förfoganderätt. Om
bolaget driver
verksamhet i ett
annat EES-land och
beslutet grundas på
att bolagets
kapitalbas under-
stiger en tredjedel
av
solvensmarginalen
eller garan-
tibeloppet, skall
inspektionen
underrätta den
behöriga
myndigheten i det
landet och, om det
behövs, begära att
denna vidtar mots-
varande åtgärder.
Finansinspektionen
får besluta hur
försäkringsverksamheten
skall drivas efter
ett sådant beslut
som avses i sjätte
stycket.
En koncession kan
förklaras förverkad
av regeringen om
bolaget
1. inte längre
uppfyller kraven
för koncession,
2. inte inom
angiven tid har
vidtagit åtgärderna
i en plan som har
godkänts enligt
tredje stycket,
eller
3. i annat fall
allvarligt åsido-
sätter gällande
bestämmelser för
verksamheten.

13 §20

Finansinspektionens Finansinspektionens
beslut enligt denna beslut om att avslå
lag överklagas hos en begäran om att
regeringen genom utfärda intyg
besvär. Inspek- enligt 2 a kap. 1 §
tionens beslut får fjärde stycket, om
verkställas utan att förbjuda
hinder av anförda gränsöverskridande
besvär, om inte re- verksamhet enligt
geringen förordnar 19 kap. 11 § fjärde
något annat. stycket eller om
att förelägga eller
utdöma vite enligt
21 kap. 2 § får
överklagas hos kam-
marrätten.
Inspektionens
beslut i övrigt
enligt denna lag
får överklagas hos
regeringen.
Inspektionen får
bestämma att ett
beslut om föreläg-
gande eller om
verksamhetens
drivande enligt 11
§ sjunde stycket
skall gälla omedel-
bart.
Om besvär över Om överklagande av
beslut i vissa fall vissa beslut finns
finns bestämmelser i bestämmelser i 20
20 kap. 7 § och 21 kap. 7 §.
kap. 2 § sista
stycket.

13 a §

Har regeringen i
ett ärende om
koncession inte
fattat beslut sex

20Senaste lydelse 1991:1767.
månader efter det
att ansökningen
gavs in, får sökan-
den begära för-
klaring av kammar-
rätten att ärendet
onödigt uppehålls.
Har regeringen inte
meddelat beslut sex
månader efter det
att kammarrätten
avgett en sådan
förklaring, skall
det anses som att
ansökningen har
avslagits.

21 kap.

2 §21

Finansinspektionen kan vid vite förelägga
verkställande direktören och
styrelseledamöterna att fullgöra sina
skyldigheter enligt denna lag eller andra
författningar att
1. till Finansinspektionen sända in
behöriga redovisningshandlingar eller
revisionsberättelser eller
2. hos inspektionen göra behöriga
anmälningar för registrering.
Föreläggande enligt första stycket 2 får
inte meddelas, om underlåtenhet att göra
anmälan medför att bolagsstämmans eller
styrelsens beslut förfaller eller bolaget
blir skyldigt att träda i likvidation.
Finansinspektionen kan förena annat
föreläggande enligt denna lag än som
avses i första stycket med vite.
Har inspektionen förelagt vite skall den
mot vilken föreläggandet riktas genast
skriftligen underrättas om detta.
Följs inte ett sådant vitesföreläggande
som avses i första stycket kan
Finansinspektionen döma ut vitet.
Finansinspektionens
beslut varigenom
vite enligt första
stycket förelagts
eller utdömts får
överklagas hos kam-
marrätten genom be-
svär.

1. Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
2. Ett försäkringsbolag som har
koncession vid lagens ikraftträdande får
med den tidsbegränsning som kan ha
angetts i koncessionsbeslutet fortsätta
med rörelsen till utgången av år 1995
eller, om ansökan om koncession i
enlighet med 2 kap. 3 a, 3 b eller 3 c §
då har getts in, till dess att
ansökningen har prövats slutligt. Den
myndighet som beslutar om koncession får
bestämma att ett pågående räkenskapsår
skall avbrytas och att ett nytt
räkenskapsår skall börja löpa. Det nya
räkenskapsåret får avse kortare tid än
tolv månader eller utsträckas till högst
arton månader och skall löpa ut den 31
december.

21Senaste lydelse 1991:1767.
3. En ansökan om koncession enligt de
nya bestämmelserna skall, beträffande
försäkringsbolag som avses i punkt 2,
prövas av Finansinspektionen, om inte ett
bifall till ansökningen skulle innebära
en förlängning eller en väsentlig
utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fall prövas ansökningen av
regeringen. När ett ärende skall prövas
av Finansinspektionen gäller vad i 19
kap. 13 a § sägs i fråga om inspektionen.
Finansinspektionen skall, i samband med
sin prövning av en koncessionsansökan,
även pröva en därav föranledd ansökan om
stadfästelse av ändring av bolagsordning
eller grunder.
4. För ett försäkringsbolag som har
koncession vid lagens ikraftträdande
tillämpas bestämmelsen i 1 kap. 4 § om
vad som förstås med livförsäkringsbolag
och skadeförsäkringsbolag i sin äldre
lydelse till dess bolaget erhållit ny
koncession eller inte längre får
fortsätta med rörelsen enligt punkt 2.
5. Sådana avvikelser från
försäkringsrörelselagen som har medgivits
för tjänstepensionsförsäkringar med stöd
av 1 kap. 10 § andra stycket i dess äldre
lydelse gäller fortfarande.
25

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt
för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige1
dels att i 5, 8, 9, 15, 17, 18, 22, 23,
25 a-28, 31-33, 35, 38 och 40 §§ ordet
"försäkringsinspektionen" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot
"Finansinspektionen" i motsvarande form,
dels att 1, 1a, 2, 4, 6, 7, 9 a, 10, 13,
15 a, 16, 20, 21, 22 a, 24, 25 och 29 §§
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in fyra
nya paragrafer, 2 a, 13 a, 16 a och 23 a
§§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag
innehåller
bestämmelser om
rätt för utländska
försäkringsföretag
att driva
försäkringsrörelse
i Sverige. Lagen
gäller inte för
sådana
försäkringsgivare
som omfattas av
lagen (1993:000) om
EES-försäkringsgivares
verksamhet i
Sverige.
Utländskt Utländskt
försäkringsföretag försäkringsföretag
får, under får driva
förutsättning att försäkringsrörelse
företaget erhållit genom generalagent
tillstånd som syssloman här i
(koncession) därtill landet, om det har
enligt 7 §, här i fått tillstånd av
riket driva regeringen
försäkringsrörelse (koncession) till
genom generalagent detta.
som syssloman och i
övrigt under
villkor, som stadgas
i denna lag.
Försäkringsinspektionen
Finansinspektionen
skall efter ansökan skall efter ansökan
lämna förhandsbesked lämna
om huruvida förhandsbesked om
koncession enligt huruvida koncession
första stycket krävs enligt andra
för en planerad stycket krävs för
verksamhet. en planerad
verksamhet.
Ett förhandsbesked Ett förhandsbesked
enligt andra stycket enligt tredje
är bindande för den stycket är bindande
myndighet som har för den myndighet
lämnat beskedet. Om som har lämnat
regeringen har beskedet. Om
beslutat i fråga om regeringen har
förhandsbesked är beslutat i fråga om
även försäk- förhandsbesked är
ringsinspektionen även Finans-
bunden av detta inspektionen bunden
besked. av detta besked.
Om det finns Om det finns
särskilda skäl och särskilda skäl och
företagets företagets
reglemente tillåter reglemente tillåter
det, det,

1Lagen omtryckt 1989:1082. Senaste
lydelse av författningens rubrik
1982:1083.
får ett utländskt får ett utländskt
försäkringsföretag försäkringsföretag
som har erhållit som har erhållit
koncession medges koncession medges
att genom att genom
generalagenten driva generalagenten
annan rörelse här i driva annan rörelse
riket än försäk- här i landet än
ringsrörelse. försäkringsrörelse.
Medgivande lämnas av Medgivande lämnas
regeringen eller, av regeringen
efter regeringens eller, efter
bemyndigande, regeringens
försäkrings- bemyndigande,
inspektionen. Finansinspektionen.
Om det finns skäl, Om det finns skäl,
får ett medgivande får ett medgivande
enligt fjärde enligt femte
stycket återkallas stycket återkallas
av den som får lämna av den som får
sådant medgivande. lämna sådant
medgivande.
Det land där
företaget har sitt
säte anses som dess
hemland.

1 a §2

Utöver vad som Utöver vad som
följer av 1 § första följer av 1 § andra
stycket får ett stycket får ett
utländskt utländskt
försäkringsföretag, försäkringsföretag,
under förutsättning under förutsättning
att försäkrings- att
inspektionen lämnar Finansinspektionen
tillstånd därtill, i lämnar tillstånd
Sverige marknadsföra därtill, i Sverige
försäkringar marknadsföra
avseende risker i försäkringar av-
detta land, om det seende risker i
sker genom förmed- detta land, om det
ling av ett sker genom
försäkringsbolag som förmedling av ett
har koncession i försäkringsbolag
Sverige och de båda som har koncession
företagen tillhör i Sverige och de
samma koncern eller båda företagen
har samarbetsavtal tillhör samma
med varandra. koncern eller har
samarbetsavtal med
varandra.
Tillstånd enligt Tillstånd enligt
första stycket skall första stycket
lämnas om skall lämnas om
verksamheten inte verksamheten inte
bedöms vara bedöms vara
oförenlig med en oförenlig med en
sund utveckling av sund utveckling av
försäkringsväsendet. försäkrings-
Om förutsättningar väsendet. Om
för tillstånd inte förutsättningar för
längre föreligger, tillstånd inte
får längre föreligger,
försäkringsinspektionenfår
förklara tillståndet Finansinspektionen
förverkat. förklara till-
ståndet förverkat.

2 §

Utländskt Ett utländskt
försäkringsföretag försäkringsföretag
får här i riket får här i landet
driva livförsäk- bara driva sådan
ringsrörelse, endast försäkringsrörelse
om företaget i sitt som det driver i
hemland med laga sitt hemland.
rätt driver sådan
rörelse, samt annan
försäkringsrörelse,
endast om företaget
i hemlandet med laga
rätt driver

2Senaste lydelse 1990:813.
rörelse avseende
något slag av för-
säkring, annan än
livförsäkring.
Med
skadeförsäkring
avses i denna lag
sådana försäkringar
som anges i 2 kap.
3 a § försäkrings-
rörelselagen
(1982:713). Med
livförsäkring avses
sådana försäkringar
som anges i 2 kap.
3 b §
försäkringsrörelselagen.
Utländskt Direkt
försäkringsföretag
livförsäkringsrörelse
här i riket får inte får här i landet
med direkt livför- förenas endast med
säkringsrörelse rörelse avseende
förena försäkrings- återförsäkring av
rörelse som avser livförsäkring.
annat än person-
försäkring.
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
denna lag om denna lag om
livförsäkring gäller livförsäkring, med
också i fråga om undantag för
personförsäkringar 16 a §,
av annat slag. De -får tillämpas
behöver dock inte också för sjuk-
tillämpas för sådana och
personförsäkringar
olycksfallsförsäkringar
som har meddelats som avses i 2 kap.
antingen för en tid 3 a § första
av längst fem år stycket klasserna
eller mot en premie 1 och 2
som är beräknad och försäkrings-
bestämd för längst rörelselagen samt
fem år i sänder. för avgångs-
bidragsförsäkringar,
-behöver inte
tillämpas för
sådana
livförsäkringar
som avses i 2 kap.
3 b § första
stycket klasserna
1 b och 4 om
premien är
beräknad och
bestämd för längst
fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta
eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring
beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en
sådan ränta inköpts i ett livför-
säkringsbolag, skall den dock i detta
bolag höra till livförsäkring.
För sådan livränta För sådan livränta
eller sjukränta som eller sjukränta som
tillhör annan tillhör annan
försäkring än liv- försäkring än
försäkring gäller de livförsäkring
särskilda be- gäller de särskilda
stämmelserna om bestämmelserna om
livförsäkring i 6 § livförsäkring i 6 §
fjärde stycket, 7 § sjunde stycket, 7 §
tredje stycket, 9 § tredje stycket, 9 §
första stycket, första stycket,
10-15 samt 17, 24 10-13 samt 14, 15,
och 28 §§ i 17 och 28 §§ i
tillämpliga delar. tillämpliga delar.

2 a §

Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får i fråga om
sådan livförsäkring
som avses i 2 kap.
3 b § första
stycket klass 3
försäkringsrörelse-
lagen (1982:713)
medge undantag från
13 § och, om det
finns särskilda
skäl, från övriga
bestämmelser om
livförsäkring. Ett
undantag skall vara
förenligt med
Sveriges
förpliktelser i
fråga om försäkring
enligt avtalet den
2 maj 1992 om
Europeiska
ekonomiska sam-
arbetsområdet.

4 §3

Generalagenten skall Generalagenten
vara bosatt här i skall ha behörighet
landet. Han får inte att på företagets
vara underårig eller vägnar här i landet
i konkurs eller ha driva
förvaltare enligt 11 försäkringsrörelsen
kap. 7 § för- samt att ta emot
äldrabalken. stämning och tala
och svara i alla
rättsförhållanden
som har samband med
försäkrings-
rörelsen. Han skall
vara bosatt här i
landet. Han får
inte vara under-
årig, i konkurs
eller underkastad
näringsförbud eller
ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken.
Generalagentur må Generalagentur får
även innehavas av även innehas av
svenskt aktiebolag svenskt aktiebolag
eller ömsesidigt eller ömsesidigt
försäkringsbolag försäkringsbolag
eller ock av svenskt eller av svenskt
handelsbolag, vars handelsbolag, vars
samtliga bolagsmän samtliga bolagsmän
äga behörighet har behörighet
enligt vad i första enligt vad som sägs
stycket sägs. För i första stycket.
fullgörande av de För fullgörande av
skyldigheter, som de skyldigheter som
åligga generalagent, åligger
svare i förra fallet generalagenten
envar styrelse- skall företaget
ledamot och i det utse ett ombud som
senare envar uppfyller kraven i
bolagsman, som ej är första stycket.
enbart kommandit-
delägare.

6 §

Ansökan om Ansökan om
koncession görs hos koncession görs hos
regeringen. I regeringen. Ansökan
ansökningen skall skall lämnas in
anges den till
försäkringsgren, som Finansinspektionen
rörelsen skall avse. som skall överlämna
Ansökningen skall den till regeringen
inlämnas till med eget yttrande.
försäkrings-
inspektionen och
vara åtföljd av:
1. handlingar som
styrker general-
agentens behörighet
enligt 4 §;
2. det för
företaget gällande
reglementet;
3. bevis att
företaget i sitt
hemland driver
försäkringsrörelse

3Senaste lydelse 1992:164.
enligt 2 § första
stycket jämte be-
hörigen styrkt
uppgift om den tid
detta ägt rum samt
om anmärkningar, som
av myndigheterna i
företagets hemland
under de sista tre
åren kan ha
framställts mot
företagets
verksamhet, och
dessutom företagets
årsredovisningar och
revisionsberättelser
för den tid
företaget varit i
verksamhet, dock
längst för de tio
sista åren;
4. behörig fullmakt
för generalagenten
att på företagets
vägnar här i riket
driva försäkrings-
rörelsen samt att ta
emot stämning och
själv eller genom
annan tala och svara
i alla
rättsförhållanden
som har samband med
försäkringsrörelsen;
5. bevis att
företaget på det
sätt och under de
villkor, som försäk-
ringsinspektionen
godkänner, i bank-
institut har
deponerat värde-
handlingar till ett
värde som motsvarar
300 gånger det bas-
belopp enligt lagen
(1962:381) om allmän
försäkring som
gällde då ansök-
ningen lämnades in;
6. en plan för den
tilltänkta verk-
samheten.
Till ansökan skall
fogas dels en plan
för den tilltänkta
verksamheten, dels
bevis att företaget
på det sätt och
under de villkor,
som
Finansinspektionen
godkänner, i
bankinstitut har
deponerat värde-
handlingar till ett
värde som motsvarar
300 gånger det bas-
belopp enligt lagen
(1962:381) om
allmän försäkring
som gällde då
ansökningen
lämnades in.
Deponering enligt Deponering enligt
första stycket 5 andra stycket skall
skall ske särskilt ske särskilt för
för livförsäkring livförsäkring och
och särskilt för särskilt för
annan försäkring. skadeförsäkring.
Deponeringen skall Deponeringen skall
ske i värde- ske i värde-
handlingar, som handlingar, som
försäkringsinspek- Finansinspektionen
tionen godtagit. godtagit.
Inspektionen får Inspektionen får
bestämma att depone- bestämma att
ringen får ske med deponeringen får
det lägre belopp som ske med det lägre
inspektionen med belopp som inspek-
hänsyn till rörel- tionen med hänsyn
sens omfattning och till rörelsens
beskaffenhet anser omfattning och
skäligt. Sådant beskaffenhet anser
beslut får skäligt. Sådant
inspektionen beslut får inspek-
återkalla om det tionen återkalla om
finns skäl till det. det finns skäl till
det.
Bestämmelser om
att Finansinspek-
tionen får medge
företag undantag
från skyldigheten
att göra deponering
i vissa fall finns
i 23 a §.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela närmare
föreskrifter om vad
verksamhetsplanen
skall innehålla och
vilka ytterligare
handlingar som
skall fogas till
ansökan.
Om rörelsen skall avse livförsäkring,
skall enligt 11 § upprättas särskilda
grunder för verksamheten. Grunderna, som
skall bifogas ansökningen om koncession,
skall underställas regeringen för
stadfästelse.

7 §

Regeringen beviljar Regeringen beviljar
koncession om koncession om
ansökningen står i ansökan har skett
överensstämmelse med enligt 6 § och den
denna lag och den planerade
planerade verksamheten kan
verksamheten inte antas komma att
bedöms vara uppfylla kraven på
oförenlig med en en sund
sund utveckling av
försäkringsverksamhet.
försäkringsväsendet. I samband därmed
I samband därmed godkänner rege-
godkänner regeringen ringen
generalagenten. generalagenten.
Koncession får inte
vägras av det
skälet att det inte
behövs någon
ytterligare för-
säkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller,
om det finns särskilda omständigheter,
för bestämd tid, högst tio år, och
därutöver till det löpande räken-
skapsårets slut.
Innan koncession I samband med
meddelas för beviljandet av kon-
rörelse, som avser cessionen
livförsäkring, stadfäster
prövar regeringen om regeringen enligt
de upprättade 11 § upprättade
grunderna för grunder för
verksamheten verksamheten om
överensstämmer med dessa överens-
denna lag och andra stämmer med denna
författningar. Rege- lag och andra
ringen prövar då författningar.
också om särskilda
bestämmelser behövs
med hänsyn till
omfattningen och be-
skaffenheten av den
tilltänkta rörelsen.
I samband med
beviljandet av
koncessionen
stadfäster
regeringen grunderna
för verksamheten.
Koncession skall
meddelas i enlighet
med den indelning
som anges i 2 kap.
3 a och 3 b §§ för-
säkringsrörelselagen
(1982:713).
Avser ansökan Avser ansökan
endast utvidgning av endast ändring av
beviljad koncession beviljad koncession
till ny för- får Finansinspek-
säkringsgren eller tionen besluta i
utbyte av koncession ärendet i
för viss regeringens ställe,
försäkringsgren mot om ärendet inte är
koncession för annan av principiell
gren, får betydelse eller i
försäkringsinspektionenövrigt av
synnerlig
besluta i ärendet i vikt.
regeringens ställe,
om ärendet icke är
av principiell
betydelse eller i
övrigt av synnerlig
vikt.

9 a §

Ansökan om Ansökan om
medgivande för ut- medgivande för ut-
ländskt ländskt
försäkringsföretag försäkringsföretag
att driva annan att driva annan
rörelse här i riket rörelse här i
än för- landet än för-
säkringsrörelse säkringsrörelse
skall inlämnas till skall lämnas in
försäkringsinspektionentill
och vara åtföljd av Finansinspektionen
fullmakt, som och vara åtföljd av
angives i 6 § första fullmakt för
stycket 4, gällande generalagenten att
den med ansökningen beträffande den med
avsedda rörelsen. ansökan avsedda
verksamheten
företräda företaget
enligt vad som
anges i 4 § första
stycket.

10 §

Det åligger Det åligger
generalagenten att generalagenten att
för varje för varje
räkenskapsår enligt räkenskapsår enligt
formulär, som formulär, som
fastställs av fastställs av
försäkrings- Finansinspektionen,
inspektionen, upprätta
upprätta redogörelse redogörelse för
för företagets företagets
verksamhet inom verksamhet inom
riket. landet.
För För
livförsäkringsverksamhet
livförsäkringsverksamhet
skall redogörelsen skall redogörelsen
enligt första enligt första styc-
stycket innehålla ket innehålla bevis
bevis om att värdet om att värdet av
av den av företaget den av företaget
gjorda depositionen gjorda depositionen
enligt 6 § första enligt 6 § andra
stycket 5 motsvarar stycket motsvarar
300 gånger det 300 gånger det
basbelopp enligt basbelopp enligt
lagen (1962:381) om lagen (1962:381) om
allmän försäkring allmän försäkring
som gällde vid som gällde vid
räkenskapsårets räkenskapsårets
utgång. För den utgång. För den
ytterligare ytterligare
deposition, utöver deposition, utöver
vad som föreskrivs i vad som föreskrivs
6 § första stycket i 6 § andra
5, som denna stycket, som denna
bestämmelse kan ge bestämmelse kan ge
upphov till gäller upphov till gäller
bestämmelserna i 6 § bestämmelserna i 6
tredje stycket. § fjärde stycket.
I redogörelsen skall, under beteckningen
försäkringstekniska skulder, som skuld
tas upp det vid samma tidpunkt beräknade
värdet av företagets ansvarighet på grund
av
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för
inträffade försäkringsfall (ersättnings-
reserv),
3. utgifterna för reglering av
inträffade försäkringsfall (skadebehand-
lingsreserv),
4. sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen som inte har för-
fallit till betalning och
5. sådan tilldelad återbäring inom annan
försäkringsrörelse än livförsäk-
ringsrörelse som inte har förfallit till
betalning.

13 §

Tillgångar Tillgångar
motsvarande värdet motsvarande värdet
av de av de
försäkringstekniska försäkringstekniska
skulderna för skulderna för
livförsäkring skall livförsäkring skall
vid varje tidpunkt vid varje tidpunkt
redovisas i sådana redovisas i sådana
tillgångar som anges tillgångar som
i 7 kap. 9 § första anges i 7 kap. 9 §
stycket 1-8 och första stycket 1-8
10-12 försäk- och 10-12 försäk-
ringsrörelselagen ringsrörelselagen
(1982:713) eller, i (1982:713) eller, i
den mån försäkrings- den mån
inspektionen medger Finansinspektionen
det, värdet av åter- medger det, värdet
försäkringsgivarnas av återförsäk-
ansvarighet på grund ringsgivarnas
av livförsäkringar, ansvarighet på
som har övertagits i grund av
återförsäkring. livförsäkringar,
som har övertagits
i återförsäkring.
I de tillgångar som I de tillgångar
skall motsvara som skall motsvara
värdet av de värdet av de
försäkringstekniska försäkringstekniska
skulderna får räknas skulderna får
in 90 procent av räknas in
deponeringen enligt 90 procent av
6 och 10 §§ under deponeringen enligt
förutsättning att 6 och 10 §§ under
deponeringen till förutsättning att
den delen består av deponeringen till
värdehandlingar som den delen består av
avses i första värdehandlingar som
stycket. avses i första
stycket och inte
beaktas enligt
16 a § första
stycket tredje
meningen.
Utan hinder av första stycket får ett
belopp, motsvarande högst tjugo procent
av de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning, redovisas i andra
tillgångar än sådana som nämns i första
stycket, dock inte i aktier.
Med de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning förstås den del av de
försäkringstekniska skulderna, som icke
motsvarar värdet av återförsäk-
ringsgivarnas ansvarighet.
Vid tillämpningen De tillgångar som
av denna paragraf motsvarar värdet av
gäller de
bestämmelserna i försäkringstekniska
7 kap. 9 a § skulderna skall
försäkringsrörelse- finnas i Sverige,
lagen (1982:713). dock med undantag
för återförsäk-
ringsgivares
ansvarighet på
grund av
livförsäkringar som
övertagits i form
av återförsäkring.
I övrigt gäller vid
tillämpningen av
denna paragraf
bestämmelserna i 7
kap. 9 a §
andra-sjätte
styckena försäk-
ringsrörelselagen.

13 a §

För
skadeförsäkringar
av annat slag än
sådan sjuk-,
olycksfalls- och
avgångsbidrags-
försäkring,
beträffande vilken
bestämmelserna om
livförsäkring
tillämpas med stöd
av 2 § fjärde
stycket, skall 13 §
femte stycket
första meningen
gälla. Dessutom
skall bestämmel-
serna i 7 kap. 10 §
andra stycket andra
meningen och tredje
stycket
försäkrings-
rörelselagen
(1982:713) gälla.

15 a §

För försäkring av För försäkring av
annat slag än sådan annat slag än sådan
personförsäkring, sjuk-, olycksfalls-
beträffande vilken och
rörelsen drivs med
avgångsbidragsförsäkring,
tillämpning av de beträffande vilken
särskilda bestämmel- bestämmelserna om
serna om livförsäkring
livförsäkring, skall tillämpas med stöd
depositionen enligt av 2 § fjärde
6 § första stycket 5 stycket, skall
inom åtta månader depositionen enligt
efter utgången av 6 § andra stycket
varje räkenskapsår inom åtta månader
uppgå till ett efter utgången av
belopp som motsvarar varje räkenskapsår
300 gånger det uppgå till ett
basbelopp enligt belopp som
lagen (1962:381) om motsvarar 300
allmän försäkring gånger det
som gällde vid basbelopp enligt
räkenskapsårets lagen (1962:381) om
utgång. allmän försäkring
som gällde vid
räkenskapsårets
utgång.
Om bruttopremieinkomsten under
räkenskapsåret överstiger depositionen
enligt första stycket, skall depositionen
uppgå till ett belopp som motsvarar
bruttopremieinkomsten under
räkenskapsåret.
För den ytterligare För den
deposition, utöver ytterligare
vad som föreskrivs i deposition, utöver
6 § första stycket vad som föreskrivs
5, som första och i 6 § andra
andra styckena kan stycket, som första
ge upphov till och andra styckena
gäller kan ge upphov till
bestämmelserna i 6 § gäller
tredje stycket. bestämmelserna i 6
§ fjärde stycket.
Överstiger det Överstiger det
sammanlagda beloppet sammanlagda be-
av vad ett loppet av vad ett
försäkringsföretag försäkringsföretag
har deponerat har deponerat
väsentligt den väsentligt den
premieinkomst som premieinkomst som
anges i andra anges i andra
stycket, får stycket, får
försäkrings- Finansinspektionen
inspektionen medge medge företaget att
företaget att få ut få ut det
det överskjutande överskjutande
beloppet i den mån beloppet i den mån
detta inte hänför detta inte hänför
sig till en sig till en depo-
deposition enligt sition enligt
första stycket. första stycket.

16 §

Tillgångar som ett Tillgångar som ett
utländskt försäk- utländskt för-
ringsföretag enligt säkringsföretag
6, 10 och 15 a §§ enligt 6, 10 och
deponerat i 15 a §§ deponerat i
bankinstitut och som bankinstitut och
inte avsatts till som inte beaktas
täckande av enligt 16 a §
försäkringstekniska första stycket
skulder enligt 13 § tredje meningen
får användas endast eller avsatts till
till betalning dels täckande av försäk-
av fordringar på ringstekniska
grund av skulder enligt 13 §
försäkringsavtal, får användas endast
som tillhör till betalning dels
företagets rörelse av fordringar på
här i riket, dels av grund av försäk-
böter, viten, ringsavtal, som
avgifter och tillhör företagets
ersättningar som i rörelse här i
anledning av denna landet, dels av
rörelse kan åläggas böter, viten,
företaget, avgifter och
generalagenten eller ersättningar som i
av företaget utsett anledning av denna
ombud som avses i 27 rörelse kan åläggas
§, dels ock, i företaget, general-
händelse av särskild agenten eller av
administration av företaget utsett
ett företags ombud som avses i
livförsäkringsrörelse 4 § andra stycket
här i riket, av eller 27 §, dels, i
administrationsboets händelse av
fordran hos särskild ad-
företaget. ministration av ett
företags liv-
försäkringsrörelse
här i landet, av
administrations-
boets fordran hos
företaget.

16 a §

För ett
försäkringsföretag
som driver
verksamhet enligt
denna lag gäller
bestämmelserna om
kapitalbas,
solvensmarginal och
garantibelopp i 1
kap. 8 a § första
och andra styckena
och 7 kap. 22-27 §§
försäkringsrörelselagen
(1982:713) samt, i
fråga om sådan
livförsäkring som
avses i 2 kap.
3 b § första
stycket klass 3
nämnda lag, 12 och
13 §§ lagen
(1989:1079) om
livförsäkringar med
anknytning till
värdepappersfonder.
Garantibeloppet för
verksamheten i
Sverige skall dock
för livförsäkring
uppgå till ett
belopp som
motsvarar 400 000
ecu och för
skadeförsäkring
till halva det
minimibelopp som
anges i 7 kap. 27 §
första och andra
styckena
försäkringsrörelselagen.
Tillgångar som ett
försäkringsföretag
enligt 6, 10 och 15
a §§ deponerat i
bankinstitut skall
beaktas vid
bedömning av om
kravet på
garantibelopp är
uppfyllt, dock
högst intill ett
belopp motsvarande
hälften av minsta
beloppet för
garantibeloppet.
En tredjedel av
solvensmarginalen
för livförsäkring,
eller garanti-
beloppet om det är
större, skall
motsvaras av poster
som anges i 7 kap.
22 § första stycket
1-3 för-
säkringsrörelselagen
samt, i fråga om
sådan livförsäkring
som avses i 2 kap.
3 b § första
stycket klass 3
nämnda lag, av
balanserad vinst.
Poster som ingår i
kapitalbasen skall
till minst ett
belopp motsvarande
solvensmarginalen
finnas i land som
omfattas av avtalet
om Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet,
varav de till minst
ett belopp
motsvarande en
tredjedel av
solvensmarginalen
skall finnas i
Sverige.
Bestämmelser om
att Finansinspek-
tionen i vissa fall
får medge undantag
från bestämmelserna
om beräkning av
solvensmarginalen
och lokalisering av
tillgångar finns i
23 a §.

20 §

Generalagenten skall övervaka att
anskaffning av ansökningar om försäkring
hos företaget sker på ett sätt som
överensstämmer med god affärssed.
På begäran av den
som biträtt ett
försäkringsföretag
i dess verksamhet
enligt första
stycket skall
Finansinspektionen
utfärda intyg över
verksamhetens
omfattning och
innehåll om sådant
intyg erfordras för
att få driva
liknande verksamhet
i annat land som
omfattas av avtalet
om Europeiska
ekonomiska sam-
arbetsområdet
(EES-land). Före-
taget och den som
begär intyg skall
lämna inspektionen
de upplysningar som
behövs för att
inspektionen skall
kunna fullgöra
denna skyldighet.

21 §

Utländskt Utländskt
försäkringsföretag, försäkringsföretag,
som driver som driver
försäkringsrörelse försäkringsrörelse
här i riket, vare här i landet, skall
pliktigt att i alla i alla meddelanden
för allmänheten till allmänheten
avsedda meddelanden nämna sin företags-
vid teckning av sin form och sitt
firma utsätta hemland. I med-
hemlandet samt delandena får inte
angiva huruvida lämnas uppgift av
företaget drives innebörd att
såsom aktiebolag företaget genom att
eller ömsesidigt fullgöra i denna
bolag eller i annan lag föreskriven
form. Ej må sådant skyldighet att
företag eller dess nedsätta värdehand-
ombud eller personal lingar ställt
i meddelanden, som fullgod säkerhet
åsyfta anskaffning för sina svenska
av försäkring eller försäkringstagare
äro avsedda för eller att det
allmänheten, lämna beträffande hela
uppgift av innebörd sin verksamhet är
att företaget genom kontrollerat av
att fullgöra i denna svenska staten.
lag föreskriven
skyldighet att
nedsätta värdehand-
lingar ställt
fullgod säkerhet för
sina svenska
försäkringstagare
eller att det
beträffande hela sin
verksamhet är
kontrollerat av
svenska staten.
Försäkringsbrev Försäkringsbrev
skall innehålla ej skall innehålla
mindre uppgift om de uppgifter både om
för företaget de allmänna försäk-
gällande allmänna ringsvillkoren och
försäkringsvillkoren om de särskilda
än även de särskilda villkoren för den
villkoren för den försäkring, som
försäkring, som avses i brevet.
avses i brevet.
Där i meddelanden, I meddelanden till
som äro avsedda för allmänheten om
allmänheten, vid an- företagets fonder
givande av skall särskilt
företagets fonder anges beloppet av
inräknas oguldna ännu inte inbetalda
förbindelser av del- förbindelser av
ägare eller delägare eller
garanter, skall be- garanter om dessa
loppet av sådana belopp inräknats i
förbindelser sär- fonderna.
skilt utsättas.

22 a §

FörsäkringsinspektionenFinansinspektionen
skall verka för en skall verka för en
sund utveckling av sund utveckling av
den verksamhet som den verksamhet som
bedrivs av ut- bedrivs av
ländska utländska
försäkringsföretag försäkringsföretag
här i riket. här i landet.
Inspektionen skall
ha ett nära
samarbete med andra
länders behöriga
myndigheter.

23 a §

Om ett utländskt
försäkringsföretag
har ansökt om
tillstånd i ett
eller flera andra
EES-länder att
driva verksamhet
genom agentur eller
filial där, får
Finansinspektionen
efter ansökan medge
företaget följande
förmåner, vilka
endast kan medges
samtidigt:
1. Den del av
deponeringen enligt
6 § andra stycket
som skall beaktas
enligt 16 a §
första stycket
tredje meningen
behöver företaget
inte göra i mer än
ett av dessa
länder.
2. Vid beräkning
av solvens-
marginalen skall
hänsyn tas till
företagets
verksamhet genom
agenturer eller
filialer i de andra
länderna.
3. De tillgångar
som motsvarar
garantibeloppet får
finnas i ett annat
av dessa länder.
I ansökan skall
företaget ange
vilket lands
behöriga myndighet
som skall ha
tillsyn över den
samlade soliditeten
hos agenturerna
eller filialerna
och varför denna
myndighet valts.
Deponeringen skall
göras i det landet.
Ett medgivande får
lämnas endast om
samtliga behöriga
myndigheter hos
vilka företaget
ansökt om förmåner
tillstyrker
ansökan. Om
företaget har valt
någon annan
myndighet än
Finansinspektionen,
gäller medgivandet
från det att
inspektionen av den
av företaget
angivna utländska
myndigheten
underrättats om att
myndigheten kommer
att kontrollera
företagets
soliditet även
beträffande
företagets verk-
samhet i Sverige.
Finansinspektionen
skall till den
behöriga
myndigheten lämna
de uppgifter som
denna behöver för
kontrollen.
Om den behöriga
myndigheten i något
av de länder som
avses i första
stycket begär det,
skall
Finansinspektionen
återkalla med-
givandet.

24 §

Generalagenten vare Generalagenten
pliktig: skall lämna Finans-
att, där ändring inspektionen de
vidtages i det för upplysningar om
företaget gällande
försäkringsföretaget
reglementet, inom och dess verksamhet
tre månader därefter här i landet som
till inspektionen begär.
försäkringsinspektionen
insända beslutet
därom;
att, därest av
myndigheterna i
företagets hemland
framställs
anmärkning mot
företagets
verksamhet, så fort
ske kan skriftligen
underrätta försäk-
ringsinspektionen
därom;
att, inom åtta
månader efter
utgången av varje
räkenskapsår till
försäkringsinspektionen
insända den i 10 §
avsedda redogörelsen
angående företagets
verksamhet inom
riket;
att, beträffande
livförsäk-
ringsrörelse, till
försäkrings-
inspektionen insända
följande enligt
inspektionens
anvisningar
upprättade och av
aktuarien under-
tecknade handlingar
nämligen dels inom
åtta månader efter
varje räkenskapsårs
utgång redogörelse
för beräkning av
premiereserv och av
återbäring, dels
ock, i den mån så
påfordras av
inspektionen,
statistisk-ekonomisk
utredning angående
verksamheten;
att, inom tre
månader efter det
att årsredovisningen
och revisions-
berättelsen blivit å
sammanträde med
företagets delägare
framlagda till
försäkringsinspek-
tionen insända ett
exemplar av dessa
handlingar;
att, även i andra
fall än ovan sagts
lämna
försäkringsinspek-
tionen de
upplysningar, som av
inspektionen begäras
i fråga om företaget
och dess verksamhet
inom riket, samt att
när som helst för
befattningshavare
hos försäkrings-
inspektionen, som är
behörig att
företräda
inspektionen, eller
annan som av
inspektionen för-
ordnats att
företräda denna,
hålla kassa och
övriga tillgångar
samt böcker,
räkenskaper och
andra handlingar
tillgängliga för
granskning.
Generalagenten
skall hålla till-
gångar, räkenskaper
och andra hand-
lingar tillgängliga
för granskning av
Finansinspektionen.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela före-
skrifter om vilka
upplysningar ett
försäkringsföretag
skall lämna till
inspektionen.
Innefattar ändring Innefattar ändring
i reglementet i företagets
ändring av reglemente ändring
företagets firma, av dess firma,
skall skall
försäkringsinspektionenFinansinspektionen
låta införa låta införa
kungörelse om kungörelse om
firmaändringen i firmaändringen i
Post- och Inrikes Post- och Inrikes
Tidningar. Tidningar.

25 §

FörsäkringsinspektionenFinansinspektionen
får meddela de får meddela de
erinringar i fråga erinringar i fråga
om utländska om utländska för-
försäkringsföretags säkringsföretags
verksamhet här i verksamhet här i
riket som landet som
inspektionen anser inspektionen anser
behövliga. behövliga.
Försäkringsinspektionen
Finansinspektionen
skall förelägga skall förelägga
företaget att inom företaget att vidta
viss tid vidta rättelse om
erforderliga inspektionen finner
åtgärder, om att
inspektionen finner
att
1. avvikelse skett från denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd
av denna lag eller grunderna, om sådana
finns,
2. grunderna inte längre är
tillfredsställande med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av
bolagets rörelse,
3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15
a § deponerat belopp minskats genom att
värdehandlingarna avsevärt nedgått i
värde eller av annan anledning,
4. de tillgångar som motsvarar värdet av
de försäkringstekniska skulderna inte är
tillräckliga eller
5. det i övrigt finns allvarliga
anmärkningar mot försäkringsföretagets
verksamhet.
Om ett utländskt
försäkringsföretags
kapitalbas
understiger
solvensmarginalen
enligt 7 kap. 23
eller 25 §
försäkringsrörelselagen
(1982:713), skall
Finansinspektionen
förelägga företaget
att upprätta en
plan för att
återställa en sund
finansiell
ställning och
överlämna planen
till inspektionen
för godkännande. Om
kapitalbasen
understiger de
nivåer som anges i
16 a §, eller om
garantibeloppet för
livförsäkringsrörelse
inte har en sådan
sammansättning som
anges i 16 a §
tredje stycket,
skall inspektionen
förelägga företaget
att upprätta och
för godkännande
överlämna en plan
för skyndsamt
återställande av
kapitalbasen.
Vad som sägs i
tredje stycket
skall inte gälla i
de fall företaget
medgetts förmåner
enligt 23 a § och
någon annan
myndighet än
Finansinspektionen
har tillsyn över
soliditeten. Om den
utländska myndighet
som kontrollerar
företagets
soliditet förbjuder
det att helt eller
delvis förfoga över
sina tillgångar
skall, på begäran
av myndigheten,
Finansinspektionen
vidta samma åt-
gärder beträffande
företagets
tillgångar i
Sverige.
Om ett föreläggande Om ett
enligt andra stycket föreläggande enligt
inte har följts inom andra eller tredje
den bestämda tiden stycket inte har
och det anmärkta följts inom den
förhållandet inte bestämda tiden och
heller på något det anmärkta
annat sätt förhållandet inte
undanröjts, skall heller på något
för- annat sätt har
säkringsinspektionen undanröjts, skall
göra anmälan om Finansinspektionen
detta till anmäla detta till
regeringen. Om rege- regeringen.
ringen finner så
svåra missför-
hållanden föreligga,
att försäk-
ringsverksamheten
bör upphöra, kan
regeringen förklara
koncessionen
förverkad.
Följer företaget
inte gällande
bestämmelser om
redovisning och
täckning av
försäkringstekniska
skulder eller
uppfyller företaget
inte gällande krav
på garantibelopp,
får regeringen
efter anmälan av
Finansinspektionen
förbjuda företaget
att helt eller
delvis förfoga över
sina tillgångar. Om
företaget medgetts
förmåner enligt 23
a § och någon annan
myndighet än
Finansinspektionen
har tillsyn över
soliditeten skall
regeringen, innan
åtgärd vidtas,
underrätta den
behöriga myndighet
som kontrollerar
företagets
soliditet.
Finansinspektionen
får besluta hur
verksamheten skall
drivas efter ett
sådant beslut som
avses i fjärde och
sjätte styckena.
Regeringen kan
förklara konces-
sionen förverkad om
så svåra miss-
förhållanden
föreligger att
försäk-
ringsverksamheten
bör upphöra.
Om företaget
medgetts förmåner
enligt 23 a § och
dess auktorisation
förklarats
förverkad av en
utländsk myndighet
som kontrollerar
företagets
soliditet, skall
Finansinspektionen
vidta erforderliga
åtgärder. Om skälet
till att
auktorisationen
förklarats för-
verkad är att
företagets
soliditet är
otillräcklig, skall
regeringen genast
förklara företagets
koncession i
Sverige förverkad.
Beslut, varigenom Beslut, varigenom
koncessionen koncessionen för-
förklaras förverkad, klaras förverkad,
skall av skall av Finans-
försäkrinsinspektioneninspektionen
kungöras i Post- och kungöras i Post-
Inrikes Tidningar. och Inrikes
Tidningar.

29 §

Utländskt Ett utländskt
försäkringsföretag försäkringsföretag
må med får med
försäkringsinspektionens
Finansinspektionens
tillstånd överlåta tillstånd överlåta
hela sitt till hela sitt till
verksamheten här i verksamheten här i
riket hörande landet hörande
försäkringsbestånd försäkringsbestånd
eller del därav till eller del därav
svenskt till svenskt
försäkringsbolag försäkringsbolag
eller utländskt eller utländskt
försäkringsföretag, försäkringsföretag,
som erhållit som har koncession
koncession för det för det slag av
slag av försäkringsrörelse
försäkringsrörelse det är frågan om.
varom fråga är. Har den övertagande
försäkringsgivaren
säte i ett EES-land
får Finans-
inspektionen medge
tillstånd bara om
behörig myndighet i
försäkringsgivarens
hemland intygar att
försäkringsgivaren
har erforderlig
kapitalbas sedan
överlåtelsen
beaktats.
Ansökan om Ansökan om
tillstånd skall tillstånd skall
göras av såväl göras av såväl
överlåtare som överlåtare som
övertagare. Vid övertagare. Det
ansökningen skall avtal, som träffats
fogas det avtal, som angående
träffats angående överlåtelsen, skall
överlåtelsen. Med fogas till ansök-
avseende på ansök- ningen. För
ningen skall vidare ansökningen gäller
vad i 15 kap. 3 § 15 kap. 3 § femte
andra stycket och 4 stycket och 4 §
§ andra stycket andra stycket
försäkringsrörelse- försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) lagen (1982:713).
stadgas äga mot-
svarande
tillämpning.
Bifalles När ansökan
ansökningen, skall bifallits, övergår
överlåtaren anses ansvaret för det
fritagen från sina överlåtna försäk-
förpliktelser på ringsbeståndet på
grund av det över- den övertagande
låtna försäkringsgivaren.
försäkringsbeståndet, Försäkringstagare
vilka förpliktelser och livräntetagare
i stället skola som berörs av
åvila övertagaren. överlåtelsen skall
Angående under- underrättas om den
rättelse om enligt vad som
verkställd anges i 15 kap. 6 §
överlåtelse skall försäkringsrörelse-
bestämmelsen i 15 lagen.
kap. 6 § ovannämnda
lag äga motsvarande
tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
2. Ett försäkringsföretag som har
koncession vid lagens ikraftträdande får
med den tidsbegränsning som kan ha
angetts i koncessionsbeslutet fortsätta
med rörelsen till utgången av år 1995
eller, om ansökan om koncession i
enlighet med 7 § fjärde stycket då har
getts in, till dess att ansökningen har
prövats slutligt.
3. En ansökan om koncession enligt de
nya bestämmelserna skall, beträffande
försäkringsföretag som avses i punkt 2,
prövas av Finansinspektionen, om inte ett
bifall till ansökningen skulle innebära
en förlängning eller en väsentlig
utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fall prövas ansökningen av
regeringen. Finansinspektionen skall, i
samband med sin prövning av en
koncessionsansökan, även pröva en därav
föranledd ansökan om stadfästelse av
ändring av grunder.
63

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder1
dels att i 11 § ordet
"Försäkringsinspektionen" skall bytas ut
mot "Finansinspektionen",
dels att 7 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två
nya paragrafer, 12 och 13 §§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Om det finns Om det finns
särskilda skäl får särskilda skäl får
regeringen eller, regeringen eller,
efter regeringens efter regeringens
bemyndigande, bemyndigande,
försäkringsinspek- Finansinspektionen
tionen medge un- medge undantag från
dantag från bestäm- bestämmelserna i
melserna i försäk-
försäkringsrörelse- ringsrörelselagen
lagen (1982:713) (1982:713) utöver
utöver vad som vad som föreskrivs
föreskrivs i 1 kap. i 1 kap. 10 § den
10 § den lagen. lagen. Ett undantag
skall vara
förenligt med
Sveriges
förpliktelser i
fråga om försäkring
enligt avtalet den
2 maj 1992 om
Europeiska
ekonomiska sam-
arbetsområdet.

12 §

Kapitalbasen för
ett försäkrings-
bolag som driver
rörelse enligt
denna lag får,
utöver vad som an-
ges i 7 kap. 22 §
försäkringsrörel-
selagen (1982:713),
omfatta balanserad
vinst. Sådan vinst
får beaktas även
vid tillämpning av
7 kap. 26 § tredje
stycket samma lag.

13 §

För ett
försäkringsbolag
som driver rörelse
enligt denna lag
utgör
solvensmarginalen
summan av

1Senaste lydelse av lagens rubrik
1990:1117.
1. fyra procent av
den del av
premiereserven
beräknad enligt
7 kap. 23 § andra
stycket 1 försäk-
ringsrörelselagen
(1982:713) som
motsvarar åtaganden
vilka innehåller en
finansiell risk för
försäkringsgivaren,
2. en procent av
premiereserven i
övrigt, beräknad på
det sätt som anges
i 1, under
förutsättning att
försäkringstiden
överstiger fem år
och att det belopp
som skall täcka
driftskostnaderna
är bestämt för
längre tid än fem
år, samt
3. tre tiondels
procent av de
positiva
risksummorna enligt
7 kap. 23 § andra
stycket 2 försäk-
ringsrörelselagen i
den utsträckning
som försäkringarna
gäller för
dödsfall.

Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
81

6 Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5 och 24 §§
trafikskadelagen (1975:1410)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2

Trafikförsäkring meddelas av
försäkringsanstalt som har fått tillstånd
därtill av regeringen. Försäkringsanstalt
som har fått sådant tillstånd är skyldig
att på begäran meddela trafikförsäkring.
I tillstånd som avses i första stycket
kan skyldigheten att meddela trafik-
försäkring begränsas till att gälla
försäkring åt personer som tillhör viss
yrkesgrupp eller intressegrupp eller som
är bosatta inom visst område.
Utöver vad som
följer av första
stycket får
trafikförsäkring
meddelas av en
utländsk EES-för-
säkringsgivare som
för sådan försäk-
ring har gjort
anmälan enligt
2 kap. 2 § första
stycket lagen
(1993:000) om
EES-försäkrings-
givares verksamhet
i Sverige och som
har utsett en rep-
resentant för sig
här i landet. En
försäkringsgivare
som har gjort sådan
anmälan är skyldig
att på begäran
meddela
trafikförsäkring.
Finansinspektionen
kan på ansökan be-
gränsa denna
skyldighet till att
avse personer som
tillhör viss yrkes-
grupp eller
intressegrupp eller
som är bosatta inom
visst område.
En representant
som avses i tredje
stycket skall vara
bosatt i Sverige
eller vara en
svensk juridisk
person.
Försäkringsgivaren
skall utfärda en
fullmakt för rep-
resentanten att
gentemot skade-
lidande företräda
försäkringsgivaren
och att själv eller
genom annan tala
och svara för denne
angående
försäkringsfall.
Representanten
skall även ha
behörighet att
företräda
försäkringsgivaren
vid
1Lagen omtryckt 1977:949.
2Senaste lydelse 1983:309.
kontroll av om
giltig trafikför-
säkring föreligger.
Ytterligare före-
skrifter om villkor
beträffande rep-
resentanten får
meddelas av rege-
ringen eller, efter
regeringens bemyn-
digande, Finans-
inspektionen.

24 §3

I fall som avses i I fall som avses i
16 § fördelas för- 16 § fördelas
säkringsanstalternas
försäkringsanstalternas
inbördes ersätt- inbördes
ningsansvar efter ersättningsansvar
förhållandet mellan efter förhållandet
beloppen av de mellan beloppen av
premier för direkt de premier för
tecknade direkt tecknade
trafikförsäkringar trafikförsäkringar
som för var och en som härrör från
av dem belöper på verksamheten här i
näst föregående landet och som för
kalenderår. var och en av dem
belöper på näst
föregående
kalenderår.
Trafikskadeersättning som har utgetts
enligt 16 § andra stycket får intill en
tiondedel av det basbelopp som anges i 21
§ krävas åter från den som var skyldig
att ha trafikförsäkring. Ersättningen får
dock ej krävas åter, om fordonet vid
skadetillfället brukades olovligen av
annan och antingen ej var registrerat i
bilregistret eller var avställt.
Har trafikskadeersättning utgetts enligt
16 § tredje stycket och blir fordonet
sedermera känt, får ersättningen krävas
åter från den försäkringsanstalt som har
meddelat trafikförsäkring för fordonet.

Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.

3Senaste lydelse 1983:309.
83

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1989:508) om försäkringsmäklare
dels att i 3, 7, 8, 9, 15, 16 och 17 §§
ordet "försäkringsinspektionen" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot
"Finansinspektionen" i motsvarande form,
dels att 12 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en
ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §

På begäran av en
fysisk person som
är registrerad som
försäkringsmäklare
eller som har
biträtt en
försäkringsmäklare
i dennes verksamhet
skall Finansinspek-
tionen utfärda
intyg över verk-
samhetens omfatt-
ning och innehåll
om sådant intyg
erfordras för att
få driva liknande
verksamhet i annat
land som omfattas
av avtalet om
Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet.
Den som begär intyg
och, i förekommande
fall, den för vars
räkning denne har
förmedlat för-
säkringar skall
lämna inspektionen
de upplysningar som
behövs för att
inspektionen skall
kunna fullgöra
denna skyldighet.

12 §

Försäkringsmäklaren skall se till att
uppdragsgivaren får den information som
en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 §
första stycket konsumentförsäkringslagen
(1980:38) är skyldig att lämna i samband
med att en försäkring tecknas.
En
försäkringsmäklare
som får i uppdrag
att inhämta upp-
lysningar om eller
förmedla
livförsäkringsavtal
som erbjuds av
utländska för-
säkringsgivare, som
inte har koncession
att driva för-
säkringsrörelse i
Sverige, skall till
uppdragsgivaren
överlämna en hand-
ling i vilken
uppdraget anges.
Uppdragsgivaren
skall skriva under
handlingen. Hand-
lingen skall över-
ensstämma med
formulär som
fastställs av
regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
85

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:000) om
ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att lagen
(1993:000) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt skall ändras så
att 2 § 6 mom. samt ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till
ändringslagen får följande lydelse.

Lydelse enligt Föreslagen lydelse
prop. 1992/93:187

2 §

6 mom. Med livförsäkringsföretag förstås
i denna lag företag vars försäkrings-
rörelse uteslutande eller så gott som
uteslutande avser personförsäkring
(livförsäkring, sjuk- och olycksfallsför-
säkring, avgångsbidragsförsäkring samt
arbetslöshetsförsäkring).
Med skadeförsäkringsföretag förstås
annat försäkringsföretag än livförsäk-
ringsföretag. Utländskt
försäkringsföretag, som drivit försäk-
ringsrörelse här i riket, bedöms med
hänsyn endast till den rörelse som före-
taget drivit här.
Livförsäkringsföretag frikallas från
skattskyldighet enligt denna lag för dels
den del av nettointäkten som avser
personförsäkring och som är hänförlig
till tillgångar och skulder som förvaltas
för försäkringstagarnas räkning, dels
influtna premier hänförliga till
personförsäkring. Avdrag får inte göras
för utgivet belopp hänförligt till sådan
försäkring.
Att särskilda bestämmelser gäller vid
beskattning av livförsäkringsföretag
följer av lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel.
Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse,
som drivits av inländskt skadeför-
säkringsföretag, anses överskottet av
försäkringsrörelsen.
Vid beräkning av överskottet av
försäkringsrörelse, som drivits av
inländskt skadeförsäkringsföretag, får
från bruttointäkten avdrag göras förutom
för driftkostnader, som avses i 23 §
kommunalskattelagen, för avgifter och
bidrag, som utgivits till kommun,
förening eller sammanslutning och som
avser att understödja verksamhet med
syfte att förebygga skador, vilka faller
inom ramen för den av företaget bedrivna
rörelsen, för ökning av
försäkringstekniska skulder för egen
räkning, för ökning av säkerhetsreserv
samt för utbetald återbäring och
verkställd premieåterbetalning.
Med Med
försäkringstekniska försäkringstekniska
skulder för egen skulder för egen
räkning förstås räkning förstås
sådana skulder sådana skulder
enligt 7 kap. 1 § enligt 7 kap. 1 §
första stycket för- första stycket för-
säkringsrörelselagen
säkringsrörelselagen
(1982:713) (1982:713)
(premiereserv, (premiereserv,
ersättningsreserv, ersättningsreserv,
skadebehandlingsre- skadebehandlingsre-
serv och tilldelad serv, tilldelad
återbäring) minskade återbäring och ut-
med värdet av jämningsreserv för
återförsäkrings- kreditförsäkring)
givares ansvarighet. minskade med värdet

Lydelse enligt Föreslagen lydelse
prop. 1992/93:187

av återförsäkrings-
givares ansvarig-
het.
Med säkerhetsreserv förstås den reserv
skadeförsäkringsföretag får redovisa
enligt en av regeringen eller efter
regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fastställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska skulder
för egen räkning, av säkerhetsreserv, av
regleringsfond för trafikförsäkring och
minskning av utjämningsfond skall anses
som intäkt.
Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte
ske för avsättning till omedelbar eller
framtida vinstutdelning till
försäkringstagare.
Bestämmelserna i detta moment om
inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på
försäkringsrörelse som utländskt
livförsäkringsföretag drivit här i riket.
Beträffande försäkringsrörelse, som här
drivits av utländskt skadeförsäkrings-
företag, anses som här i riket
skattepliktig nettointäkt ett belopp
motsvarande två procent av företagets
premieinkomst av här bedriven försäk-
ringsrörelse. Med premieinkomst förstås
bruttobeloppet av årets
försäkringspremier, dvs. utan avdrag för
återförsäkringspremier.
Blir det på grund av bestämmelserna i
detta moment nödvändigt att dela upp
intäkt eller avdrag mellan olika delar av
ett försäkringsföretags verksamhet, skall
fördelningen av intäkten eller avdraget
göras på skäligt sätt.

Denna lag träder i 1. De nya
kraft den 1 januari bestämmelserna i 2
1994 och tillämpas § 6 mom. sjunde
första gången vid stycket träder i
1995 års taxering. kraft den dag
Äldre bestämmelser regeringen bestäm-
tillämpas dock för mer och tillämpas
beskattningsår som första gången vid
har påbörjats före taxering för det
ikraftträdandet. beskattningsår som
påbörjas närmast
efter den tidpunkt
då bestämmelsen
träder i kraft.
2. Den nya lagen i
övrigt träder i
kraft den 1 januari
1994 och tillämpas
första gången vid
1995 års taxering.
Äldre bestämmelser
tillämpas dock för
beskattningsår som
har påbörjats före
ikraftträdandet.
87

9 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a §
förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §2

Förmånsrätt följer Förmånsrätt följer
med försäkringstaga- med försäk-
res fordran hos för- ringstagares
säkringsföretag i fordran hos försäk-
den egendom och i ringsföretag i den
den omfattning som egendom och i den
anges i 7 kap. 11 § omfattning som
försäkringsrörel- anges i 7 kap. 11 §
selagen (1982:713) försäk-
och 15 § tredje ringsrörelselagen
stycket lagen (1982:713), 15 §
(1950:272) om rätt tredje stycket
för utländska lagen (1950:272) om
försäkringsföretag rätt för utländska
att driva försäkringsföretag
försäkringsrörelse i att driva
Sverige. försäkringsrörelse
i Sverige och 5
kap. 9 § tredje
stycket lagen
(1993:000) om
EES-försäkrings-
givares verksamhet
i Sverige.

Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1975:1248.
2Senaste lydelse 1989:1083.
89

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1324) om
ändring i lagen
(1992:560) om ändring i lagen (1992:160)
om utländska
filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen
(1992:1324) om ändring i lagen (1992:560)
om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. skall ändras så
att 3 § och ikraftträdandebestämmelsen
till ändringslagen 1992:560 får följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Om rätt för vissa utländska företag att
driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§
bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 §
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
3. för företag som driver
finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§
lagen (1992:000) om kreditmarknadsbolag,
4. för utländska 4. för utländska
försäkringsföretag försäkringsgivare
lagen (1950:272) om lagen (1950:272) om
rätt för utländska rätt för utländska
försäkringsföretag försäkringsföretag
att driva att driva
försäkringsrörelse i försäkringsrörelse
Sverige, i Sverige och lagen
(1993:000) om
EES-försäk-
ringsgivares
verksamhet i Sve-
rige,
5. för börser, auktoriserade
marknadsplatser och clearingorga-
nisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 §
respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om
börs-och clearingverksamhet,
6. för utländska fondföretag 7 a - c §§
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 3
§ 1, 3, 4 och 6 den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 januari
1993.
90

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:302) om
ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att lagen
(1993:302) om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410) skall ändras så att 16 § och
ikraftträdandebestämmelsen till
ändringslagen får följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Beträffande Beträffande
motordrivet fordon motordrivet fordon
som med stöd av 4 § som med stöd av 4 §
2 har undantagits 2 har undantagits
från från
trafikförsäkringsplikt
trafikförsäkringsplikt
och som saknar och som saknar
trafikförsäkring trafikförsäkring
svarar samtliga svarar samtliga
försäkringsanstal- försäkringsanstal-
ter, som vid ter, som vid
skadetillfället hade skadetillfället
tillstånd att hade tillstånd att
meddela meddela trafik-
trafikförsäkring, försäkring eller
solidariskt för den som hade gjort
trafik- sådan anmälan som
skadeersättning som avses i 5 § tredje
skulle ha utgått, om stycket,
försäkring hade solidariskt för den
funnits. trafikskadeer-
sättning som skulle
ha utgått, om
försäkring hade
funnits.
I fråga om fordon som är
försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de
försäkringsanstalter som avses i första
stycket samma ersättningsansvar som anges
där. För sakskada som tillfogas den
försäkringspliktige gäller dock detta
ansvar endast i fall då fordonet brukades
olovligen av annan och antingen ej var
registrerat i bilregistret eller var
avställt.
De försäkringsanstalter som avses i
första stycket svarar även solidariskt
för den trafikskadeersättning som skulle
ha utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet ej kan
fastställas. Från ersättning för sakskada
skall därvid avräknas ett belopp som
svarar mot en tjugondedel av det
basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gäller för det år
då skadehändelsen inträffar.

Denna lag träder i kraft såvitt avser
tredje stycket den 1 januari 1994 och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.
91

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 3 juni 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, af Ugglas, Thurdin, Hellsvik,
Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om ändrad lagstiftning för
försäkringsverksamhet med anledning av

EES-avtalet

1 Ärendets beredning

I detta ärende tas upp framför allt
förslag till ändringar i lagstiftningen
för svenska och utländska
försäkringsföretag som har aktualiserats
av avtalet mellan Europeiska gemenskapen
(EG), gemenskapens medlemsländer och
EFTA-länderna om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Till grund för
förslagen ligger två utredningsbe-
tänkanden och två inom Finansdeparte-
mentet utarbetade promemorior. Den ena
promemorian innehåller i huvudsak en
bearbetning av de två betänkandena men
behandlar även vissa frågor som inte
berörts i dessa.
Hösten 1990 tillkallades med stöd av
regeringens bemyndigande en kommitté,
Försäkringsutredningen, Fi 1990:11
(justitierådet Bertil Bengtsson,
ordförande, professorn Mats Persson,
överinspektören Yngve Pettersson,
docenten Staffan Viotti och numera vice
verkställande direktören Per Welin), för
att utreda vissa frågor på
försäkringsområdet och föreslå ändringar
i försäkringsrörelselagstiftningen.
Syftet med utredningen är att skapa mera
rationella rörelseregler för försäkrings-
bolagen och att åstadkomma ett
regelsystem som är förenligt med det inom
EG.
Jag tar nu upp stora delar av kommitténs
delbetänkande Försäkringsrörelse i
förändring 1 (SOU 1991:89). Betänkandet
innehåller framför allt förslag till
regler om soliditet, placeringsregler och
regler rörande koncessionsprövningen.
Vidare föreslås en omdefinition av de
försäkringstekniska skulderna vid livför-
säkring. Betänkandet har remissbehand-
lats.
Sommaren 1990 tillkallades med stöd av
regeringens bemyndigande en särskild
utredare, dåvarande avdelningschefen
Håkan Wunderman, med uppdrag att utreda
på vilket sätt Lloyd''''s och andra
försäkringssammanslutningar kan få
möjlighet att erhålla koncession eller på
annat sätt etablera sig i Sverige
(Utredningen om koncession för
försäkringssammanslutningar, Fi 1990:06).
Utredaren överlämnde i februari 1992
betänkandet Koncession för
försäkringssammanslutningar (SOU 1992:5).
I betänkandet föreslås en ny lag om rätt
för utländska försäkringssammanslutningar
att driva försäkringsrörelse i Sverige.
Betänkandet har inte remissbehandlats.
Inom Finansdepartementet upprättades
sommaren 1992 en promemoria med utkast
till lagrådsremiss om EES-anpassad
lagstiftning om försäkringsverksamhet
(huvudpromemorian). Promemorian
innehåller förslag till sådana ändringar
i lagstiftningen för svenska
försäkringsbolag och utländska
försäkringsgivare som föranleds av
EES-avtalet.
I huvudpromemorian bearbetas de frågor
som de två nämnda utredningarna tagit
upp. Dessutom behandlas i huvudpromemori-
an frågor om EG-harmonisering som legat
utanför utredningarna. Beträffande
soliditet och koncessionsprövning lämnas
förslag till regler som i huvudsak
ansluter till Försäkringsutredningens.
Vad däremot gäller placeringsregler för
försäkringsföretagen och vissa därmed
sammanhängande frågor föreslås i
promemorian att lagändring skall anstå.
De förslag som lämnats av utredningen om
koncession för
försäkringssammanslutningar föreslås
inarbetade i en ny lag om utländska
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige som dessutom skall reglera den
verksamhet som andra försäkringsgivare
med säte inom EES driver i Sverige.
Slutligen innehåller huvudpromemorian
förslag som avser att i svensk rätt
införliva EG:s regler om
gränsöverskridande verksamhet, dvs. rätt
att driva verksamhet i ett land utan att
etablera sig där. Huvudpromemorian har
remissbehandlats. Remissinstanserna har i
samband med remissbehandlingen av
huvudpromemorian eller i särskild ordning
fått ta del av betänkandet Koncession för
försäkringssammanslutningar.
Huvudpromemorian utarbetades med
utgångspunkt i att EES-avtalet skulle
träda i kraft den 1 januari 1993. Av
tidsskäl behandlades inte alla de
EES-regler som måste införlivas i svensk
lagstiftning på grund av EES-avtalet.
Utgången av den folkomröstning som i
december 1992 ägde rum i Schweiz angående
EES-avtalet innebar emellertid att
avtalet måste omförhandlas och inte kunde
träda i kraft vid den tidpunkt som
planerats. Det försenade ikraftträdandet
gjorde det möjligt att behandla de
EES-regler som inte hade kunnat tas upp i
huvudpromemorian i en tilläggspromemoria
om EES-regler på försäkringsområdet, som
upprättades inom Finansdepartementet i
januari 1993. I tilläggspromemorian
behandlas framför allt frågor om
gränsöverskridande verksamhet med
trafikförsäkringar och vissa
avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring.
Tilläggspromemorian har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör
fogas förteckningar över de
remissinstanser som yttrat sig över
Försäkringsutredningens betänkande,
huvudpromemorian och tilläggspromemorian
som bilagorna 1-3. Remissyttrandena finns
tillgängliga i Finansdepartementet (dnr.
4130/91 och 3682/92).
Regeringen beslutade den 25 mars 1993
att inhämta Lagrådets yttrande över inom
Finansdepartementet upprättade förslag
till
1. lag om utländska
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
2. lag om vissa avtalsvillkor för
rättsskyddsförsäkring,
3. lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
4. lag om ändring i lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige,
5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder,
6. lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),
7. lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare,
8. lag om ändring i lagen (1993:000) om
ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt,
9. lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979),
10. lag om ändring i lagen (1992:1324)
om ändring i lagen (1992:560) om ändring
i lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m.
De angivna lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet har den 18 maj 1993 yttrat sig
över lagförslagen. Lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5.
Lagrådet har förordat en omprövning av
den ordning som föreslås i 4 § lagen om
vissa avtalsvillkor för rättsskyddsför-
säkring. Som kommer att framgå av den
allmänna motiveringen avsnitt 2.10
ansluter jag mig till vad Lagrådet
anfört. Övriga lagförslag har Lagrådet
lämnat utan erinran.
Efter lagrådsgranskningen har rubriken
på lagen om utländska EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige ändrats på
sätt att ordet "utländska" tagits bort så
som obehövligt. Vidare har punkterna 4 i
övergångsbestämmelserna till försäkrings-
rörelselagen (1982:713), lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige
och lagen om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige också ansetts
obehövliga och tagits bort. För att
undvika onödig detaljreglering har
bestämmelserna i 2 kap. 3 a § tredje
stycket försäkringsrörelselagen om
grupper av försäkringsklasser ersatts med
en bestämmelse om normgivningsdelegation
till regeringen eller Finansinspektionen
som tagits in i paragrafens andra stycke.
I förtydligande syfte har vidare tillägg
gjorts i 2 kap. 1 § sjätte stycket lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, 7 kap. 22 § andra stycket
försäkringsrörelselagen, 16 § lagen om
rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige och i
24 § första stycket trafikskadelagen.
Av författningstekniska skäl har 16 § i
det lagrådsgranskade förslaget till lag
om ändring i trafikskadelagen * i
oförändrad lydelse * brutits ut och lagts
i ett särskilt förslag till lag om
ändring i lagen om ändring i
trafikskadelagen.
Utöver vad som nu angetts har vissa
redaktionella ändringar gjorts i de
remitterade lagförslagen.

2 Införlivande av EES-regler om
försäkringsverksamhet

2.1 Allmänt om EES-regler om

försäkringsverksamhet

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen
(EG), gemenskapens medlemsländer och
EFTA-länderna om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) undertecknades den
2 maj 1992. Den 6 december 1992 ägde en
folkomröstning rum i Schweiz angående
avtalet. Utgången av omröstningen innebar
att Schweiz var förhindrat att ratificera
avtalet. Avtalet kunde därför inte träda
i kraft som planerat den 1 januari 1993.
De avtalsslutande parterna (utom
Schweiz) undertecknade den 17 mars 1993
ett protokoll med en överenskommelse om
justering av EES-avtalet med anledning av
att Schweiz inte skall medverka i
EES-samarbetet. Överenskommelsen innebär
att EES-avtalet kommer att träda i kraft
den 1 juli 1993 under förutsättning att
ratificeringsprocedurerna då är
genomförda hos samtliga avtalsparter. Om
det inte är fallet skall avtalet träda i
kraft den första dagen i en följande
månad enligt bestämmelser som närmare
fastlagts i överenskommelsen.
Genom avtalet har Sverige och övriga
EFTA-länder bl.a. åtagit sig att införa
regler om etableringsfrihet och om rätt
att tillhandahålla tjänster, motsvarande
vad som enligt Fördraget om upprättandet
av Europeiska ekonomiska gemenskapen
(Romfördraget) gäller för medlemsländerna
i EG. De grundläggande bestämmelserna om
etableringsfrihet och frihet att
tillhandahålla tjänster finns i
artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa
artiklar liksom övriga bestämmelser i
huvuddelen av EES-avtalet har
inkorporerats med den svenska
rättsordningen genom EES-lagen (SFS
1992:1317). Artiklarna 31 och 36 i
EES-avtalet hänvisar i sin tur till
preciserade regler i särskilda bilagor
till avtalet. Av dessa hänför sig bilaga
IX till området för finansiella tjänster,
omfattande bl.a. försäkringsverksamhet.
Bilaga IX är i likhet med andra
motsvarande bilagor disponerad så att det
refereras till ett antal EG-rättsakter
(direktiv, förordningar etc.).
Referenserna till rättsakterna innebär
att dessa skall tillämpas inom hela EES.
I några fall har referenserna
kompletterats med särskilda regler,
enligt vilka ett eller flera EFTA-länder
har rätt att avvika från det för EG
gällande regelverket. Det kan då vara
fråga om temporära lättnader i
tillämpningen eller om utsträckt tid för
införlivande i nationell lagstiftning av
de relevanta bestämmelserna. I den mån
sådana övergångsregler inte gäller för
något särskilt land, skall varje
EFTA-land införliva reglerna vid
ikraftträdandet av EES-avtalet. Den
nämnda överenskommelsen innebär dock att
Schweiz inte skall omfattas av
EES-avtalet. Det skall inte heller
tillämpas på Liechtenstein förrän
Liechtenstein klargjort sitt förhållande
med Schweiz samt att EES-rådet
konstaterat att detta förhållande inte
hindrar att avtalet fungerar
tillfredsställande (jfr prop.
1992/93:225).
I min anmälan till propositionen om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(prop. 1991/92:170, bil 6) har jag lämnat
en översiktlig redogörelse för de
EG-regler på det finansiella
tjänsteområdet som omfattas av
EES-avtalet. I propositionen beskrivs
närmare tre grundprinciper för en inre
finansiell marknad: en enda
auktorisation, hemlandstillsyn och
minimiharmonisering för ömsesidigt
godtagande av medlemsstaternas regelverk.
På försäkringsområdet har utvecklingen
mot en inre finansiell marknad gått
långsammare än på övriga områden för
finansiella tjänster. De nämnda
grundprinciperna gäller således ännu inte
fullt ut inom EG på försäkringssidan.
I korthet innebär EG:s regler på
försäkringsområdet att alla medlemsländer
skall uppställa krav på auktorisation för
att ett försäkringsföretag som etablerar
ett huvudkontor inom landets territorium
skall få driva försäkringsrörelse där.
Detsamma skall gälla för att ett sådant
företag i ett annat medlemsland skall få
driva försäkringsrörelse genom en agentur
eller filial. Principen om
etableringsfrihet innebär att
auktorisation alltid skall beviljas om i
direktiven fastställda krav uppfyllts.
Hemlandets myndigheter skall ha
huvudansvaret för övervakning av
företagets soliditet inom hela
gemenskapen. Hemlandets tillsynsansvar
för soliditeten omfattar således även den
verksamhet som bedrivs genom agenturer
och filialer etablerade i andra
medlemsländer. För övrig tillsyn svarar
myndigheterna i det land där verksamheten
bedrivs.
I vissa fall får försäkringsföretaget
med stöd av sin auktorisation i hemlandet
eller i det land där en agentur eller en
filial är belägen erbjuda försäkringar i
andra länder utan att det där får ställas
krav på etablering eller särskilt
tillstånd. Det är fall där
försäkringstagarna typiskt sett inte
anses ha behov av särskilt skydd i sitt
land. Om försäkringstagarna anses ha
behov av sådant skydd har det land mot
vilket verksamheten riktas en
valmöjlighet om man vill uppställa krav
på tillstånd eller inte. Däremot får
etablering inte krävas.
När särskilt tillstånd inte krävs skall
myndigheterna i det land där
huvudkontoret, agenturen eller filialen
finns (beroende på från vilket
driftställe försäkringarna
tillhandahålls) ha tillsyn över
beräkningen av de försäkringstekniska
skulderna och över att tillgångar finns
till tryggande av dessa skulder.
Denna ordning, där tillsynen i vissa
fall utövas av myndigheterna i ett annat
land än det där riskerna finns,
förutsätter att varje medlemsland godtar
övriga medlemsländers regler om bl.a.
soliditet. Direktiven innehåller därför
regler som syftar till harmonisering av
grundläggande regler för verksamheten i
ett försäkringsföretag. Detta gäller
bl.a. i fråga om auktorisationskrav och
soliditetsberäkning. Direktiven
innehåller även regler om ömsesidigt
godkännande av andra länders bestämmelser
om bl.a. beräkning av försäkringstekniska
skulder. För att tillsynen skall kunna
fungera smidigt har också antagits regler
om rutiner för administrativt samarbete
mellan medlemsländernas behöriga
myndigheter.
Etableringsreglerna skall i princip
tillämpas på alla försäkringsföretag på
den gemensamma marknaden, således även på
agenturer och filialer till företag med
huvudkontor utanför EG. Med hänsyn till
att sådana företags tillgångar befinner
sig utanför EG har dock för dessa företag
införts särskilda bestämmelser om bl.a.
tillsyn.
De rättsakter på försäkringsområdet som
berör Finansdepartementets ansvarsområde
och som upptas i den till EES-avtalet
fogade bilagan IX är följande.
(Rättsakterna finns samlade i skriften
EES-avtalet, bilagor med rättsakter, band
2).

Annan försäkring än livförsäkring

1. Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25
februari 1964 om avskaffande av
inskränkningar i etableringsfriheten och
i friheten att tillhandahålla tjänster
avseende återförsäkring och retrocession.
(Återförsäkringsdirektivet).
2. Rådets första direktiv 73/239/EEG av
den 24 juli 1973 om samordning av lagar
och andra författningar angående rätten
att etablera och driva verksamhet med
annan direkt försäkring än livförsäkring.
(Första skadeförsäkringsdirektivet).
3. Rådets direktiv 76/580/EEG av den 29
juni 1976 om ändring av direktiv
73/239/EEG om samordning av lagar och
andra författningar angående rätten att
etablera och driva verksamhet med annan
direkt försäkring än livförsäkring.
(Ändring av första skadeförsäkrings-
direktivet).
4. Rådets direktiv 73/240/EEG av den 24
juli 1973 om avskaffande av
inskränkningar i etableringsfriheten för
verksamhet med annan direkt försäkring än
livförsäkring. 73/240/EEG. (Direktivet om
avskaffande av inskränkningar i
etableringsfriheten för
skadeförsäkringsverksamhet).
5. Rådets direktiv 78/473/EEG av den 30
maj 1978 om samordning av lagar och andra
författningar som avser koassu-
ransverksamhet inom gemenskapen.
(Koassuransdirektivet).
6. Rådets direktiv 84/641/EEG av den 10
december 1984 om ändring, speciellt med
avseende på reserisker, av första
direktivet (73/239/EEG) om samordning av
lagar och andra författningar om rätten
att etablera och driva verksamhet med
annan direkt försäkring än livförsäkring.
(Assistansdirektivet).
7. Rådets direktiv 87/343/EEG av den 22
juni 1987 om ändring, såvitt avser
kreditförsäkring och borgensförsäkring,
av första direktivet 73/239/EEG om
samordning av lagar och andra
författningar angående rätten att
etablera och driva verksamhet med annan
direkt försäkring än livförsäkring.
(Kreditförsäkringsdirektivet).
8. Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22
juni 1987 om samordning av lagar och
andra författningar angående rätts-
skyddsförsäkring. (Rätts-
skyddsdirektivet).
9. Rådets andra direktiv 88/357/EEG av
den 22 juni 1988 om samordning av lagar
och andra författningar som avser annan
direkt försäkring än livförsäkring och
med bestämmelser avsedda att göra det
lättare att effektivt utöva friheten att
tillhandahålla tjänster samt om ändring
av direktiv 73/239/EEG. (Andra
skadeförsäkringsdirektivet).
10. Rådets direktiv 90/618/EEG av den 8
november 1990 om ändring, särskilt såvitt
avser ansvarsförsäkring för motorfordon,
av direktiv 73/239/EEG och direktiv
88/357/EEG, vilka avser samordning av
lagar och andra författningar angående
annan direkt försäkring än livförsäkring.
(Direktivet om gränsöverskridande
verksamhet för motorfordonsförsäkring).

Livförsäkring

1. Rådets första direktiv 79/267/EEG av
den 5 mars 1979 om samordning av lagar
och andra författningar om rätten att
starta och driva direkt
livförsäkringsrörelse. (Första
livförsäkringsdirektivet).
2. Rådets direktiv 90/619/EEG av den 8
november 1990 om samordning av lagar och
andra författningar om direkt livför-
säkring, och med bestämmelser avsedda att
göra det lättare att effektivt utöva
friheten att tillhandahålla tjänster, och
om ändring av direktiv 79/267/EEG. (Andra
livförsäkringsdirektivet).

Övriga områden

Rådets direktiv 77/92/EEG av den 13
december 1976 om åtgärder för att
underlätta det effektiva utövandet av
etableringsfriheten och friheten att
tillhandahålla tjänster vid verksamhet
som försäkringsagent eller försäkrings-
mäklare (ur grupp 630 ISIC) och särskilt
om övergångsbestämmelser för sådan
verksamhet.
(Försäkringsmäklardirektivet).

---------------------

Regler i andra skadeförsäkringsdirektivet
och andra livförsäkringsdirektivet såvitt
avser tillämplig lag på försäkringsavtal
och försäkringstagarens rätt att säga upp
avtal har behandlats i proposition
1992/93:222 om ändringar i svensk
försäkringsavtalsrätt med anledning av
EES-avtalet. Propositionen har
utskottsbehandlats (bet. 1992/93:LU16).
EG-rådet har dessutom den 19 december
1991 antagit ett direktiv 91/674/EEG om
årsredovisning och koncernredovisning för
försäkringsföretag, den 18 juni 1992 ett
tredje direktiv om skadeförsäkring
(92/49/EEG) och den 10 november 1992 ett
tredje direktiv om livförsäkring
(92/96/EEG). Dessa direktiv ingår ännu
inte i EES-avtalet.
De förslag som kommer att läggas fram i
det följande tar sikte främst på svenska
och utländska försäkringsbolag. Även
lagstiftningen om understödsföreningar
behöver harmoniseras med EES-reglerna.
Jag anser emellertid att det bör göras i
anslutning till en mer övergripande
reformering av lagstiftningen på området.
Ett förslag till en sådan reform
presenterades år 1990 av
Understödsföreningsutredningen i
betänkandet Försäkringsföreningar (SOU
1990:101). Utgångspunkten för
utredningens arbete var att
understödsföreningar skulle finnas kvar
jämsides med försäkringsbolagen och att
föreningarna skulle regleras i särskild
lag. Utredningens förslag utformades i
enlighet härmed. De senaste årens
utveckling har emellertid medfört att en
reformering bör göras från andra
utgångspunkter än utredningens. I första
hand bör en lösning övervägas som innebär
att understödsföreningarna helt eller
delvis inordnas i försäkrings-
rörelselagens regelsystem. Dessa
överväganden kräver sådana insatser att
det inte är möjligt att lägga fram något
förslag i detta sammanhang. Arbetet bör i
stället utföras i särskild ordning. Jag
skall se till att detta arbete kommer
till stånd så snart som möjligt.
De förslag jag här lägger fram är delvis
komplicerade och svårtillgängliga. Det
beror i stor utsträckning på att den inre
marknaden på försäkringsområdet ännu inte
är helt genomförd. Den svenska lagstift-
ningen måste därför anpassas till olika
begränsningar i etablerings- och
tjänstefriheten. Först i och med
genomförandet av tredje skadeförsäkrings-
direktivet och tredje
livförsäkringsdirektivet skapas
förutsättningar för en inre marknad på
försäkringsområdet. Bortsett från dessa
övergångsvisa förhållanden är de aktuella
EG-reglerna till sin natur ofta
komplicerade och svårtillgängliga. Det
har dessutom inte varit möjligt att göra
någon genomgripande systematisk
förändring av den svenska försäkrings-
rörelselagstiftningen i detta sammanhang.
De ändringar som krävs på grund av
EES-avtalet har i stället måst göras inom
ramen för den nuvarande svenska
systematiken som i väsentliga delar
avviker från EG:s. Detta har inte
befrämjat regelverkets överskådlighet.
Några remissinstanser har framhållit att
bl.a. innebörden av vissa begrepp och
uttryck hämtade från direktiven bör bli
föremål för närmare överväganden. Vidare
har efterlysts ytterligare vägledning för
tolkning och tillämpning av de föreslagna
reglerna.
Syftet med lagstiftningsarbetet är att
anpassa svensk rätt till EG-direktivens
regler. Dessa regler är i vissa fall så
utformade att möjligheterna att avvika
från direktivtexten är mycket begränsade.
Man måste då gå mycket försiktigt till
väga för att inte avlägsna sig från
direktivens EG-rättsliga innebörd. Vissa
begrepp och uttryck i direktivtexten
måste användas också i de svenska
reglerna eftersom det inte finns utrymme
för att ersätta dem med andra inarbetade
nationella formuleringar.
Till EG:s lagstiftning finns inte
förarbeten av den typ som vi är vana vid.
Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte
sällan kompromisser inom rådet och
kommissionen, beslut som dessutom har
förhandlats fram utan offentlig insyn. De
enda officiella motiv som finns till
EG-lagstiftning är de relativt
kortfattade och allmänt hållna ingresser
som vanligen inleder varje förordning
eller direktiv. Dessa ingresser är inte
av den resonerande eller argumenterande
karaktär som vi hos oss finner i
propositioner och utskottsbetänkanden.
Några uttalanden om hur en viss
bestämmelse i en förordning eller ett
direktiv skall tolkas förekommer inte
där. Inte heller i några andra dokument
eller uttalanden från kommissionen eller
ministerrådet i samband med att nya
regler antas ges någon sådan vägledning.
Detta beror på att det är EG-domstolen
som enligt EG:s rättsordning är exklusivt
behörig att göra auktoritativa uttalanden
om innebörden av EG:s rättsregler.
I EES-avtalet finns regler om en
enhetlig tolkning och tillämpning av
EES-regler som materiellt motsvaras av
regler i EG-rätten (artikel 105-107 och
111). Förordningar skall införlivas utan
några som helst ändringar eller tillägg.
Vad gäller direktiv finns valfrihet
endast i fråga om formerna för och sättet
för införlivande.
Vad jag nu anfört innebär alltså att det
endast finns begränsat utrymme för att
genom lagbestämmelser eller
motivuttalanden genomföra en svensk
tolkning av direktivens regler. En lagbe-
stämmelse eller ett motivuttalande som
ger uttryck för en specifikt nationell
uppfattning riskerar nämligen att
underkännas av EG-domstolen eller * inom
ramen för EES-avtalet * av EFTA-domstolen
och skulle därigenom kunna skapa en
vilseledande bild av det faktiska
rättsläget.
På grund av det anförda ansluter jag mig
till den lagstiftningsteknik som
tillämpats i huvudpromemorian och
tilläggspromemorian.
Det bör också framhållas att även
Sveriges övriga internationella åtaganden
måste beaktas när EES-reglerna införlivas
i den svenska lagstiftningen. Jag tänker
då närmast på Sveriges förpliktelser i
förhållande till OECD. De åtaganden som
OECD:s medlemsländer har gjort på
försäkringsområdet ingår i stadgan för
liberalisering av löpande osynliga
betalningar (Code of Liberalisation of
Current Invisible Operations) och i
kapitalliberaliseringsstadgan (Code of
Liberalisation of Capital Movements). Ett
medlemsland som inte förmår uppfylla en
eller flera liberaliseringsförpliktelser
enligt stadgorna har möjlighet att
reservera sig. Sverige har på
försäkringsområdet endast gjort en
reservation, som inte är aktuell i detta
sammanhang. Sverige uppfyller alltså i
allt väsentligt sina åtaganden gentemot
OECD. Flera av de reformer som föreslås i
det följande avser endast de OECD-länder
som omfattas av EES. Det är angeläget att
- i den omfattning EES-reglerna så medger
- motsvarande reformer genomförs även för
sådana försäkringsföretag utanför EES
beträffande vilka grundläggande skydds-
intressen och tillsynskrav är
tillgodosedda. Detta kräver emellertid så
genomgripande ändringar i den nuvarande
lagstiftningen att de inte kan genomföras
i detta sammanhang. Jag avser emellertid
att föreslå sådana ändringar så snart som
möjligt.
2.2 Förutsättningar för koncession

Huvudpromemorians förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Promemorian innehåller dock inte
något uttryckligt förbud mot
behovsprövning. Promemorians indelning i
försäkringsklasser omfattar såväl direkt
som indirekt försäkring. Dessutom innebär
promemorians förslag, till skillnad från
mitt förslag, att indirekt
livförsäkringsrörelse inte får förenas
med skadeförsäkringsrörelse samt att viss
sjuk- och olycksfallsförsäkring inte får
förenas med livförsäkringsrörelse.
Remissinstanserna: Samtliga
remissinstanser har varit positiva eller
inte haft någon erinran mot syftet med
omformuleringen av sundhetskravet,
nämligen att undvika all form av
behovsprövning. Svea hovrätt och
Försäkringsförbundet anser dock att
hänvisningen till sundhet vid
koncessionsprövningen bör undvikas helt
och hållet. Konkurrensverket förordar i
första hand att de kriterier som ligger
till grund för det nya sundhetskravet
konkretiseras i lag och i andra hand att
förbudet mot behovsprövning uttryckligen
anges i lag.
Finansinspektionen och
Försäkringsförbundet anser att indirekt
försäkring inte skall omfattas av den nya
indelningen i försäkringsklasser. Enligt
Försäkringsförbundet bör indirekt livför-
säkringsrörelse, som hittills, få förenas
med såväl direkt som indirekt
skadeförsäkringsrörelse.
Försäkringsförbundet, Folksam och SEB
Försäkring anser att sjuk- och
olycksfallsförsäkring, hänförlig till
skadeförsäkring, i enlighet med förslaget
till det tredje livförsäkringsdirektivet
skall få drivas i livförsäkringsbolag.
Försäkringsförbundet anser att
verksamhetsformerna tontiner och capital
redemption skall få drivas av svenska
försäkringsbolag.
EES-avtalet: Enligt artikel 6 i både
första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet skall
varje medlemsland för direkt
försäkringsrörelse inom sitt territorium
föreskriva auktorisation av behörig
myndighet. En ansökan om auktorisation
skall göras dels av varje företag som
etablerar sitt huvudkontor inom
medlemslandet, dels av varje företag som
etablerar en agentur eller filial i
medlemslandet och har sitt huvudkontor i
ett annat medlemsland.
I artikel 8 i båda direktiven anges
vilka krav som skall vara uppfyllda för
att auktorisation skall beviljas ett
försäkringsföretag som etablerar sitt
huvudkontor i ett medlemsland. Företaget
skall anta viss associationsform,
begränsa sin verksamhet till för-
säkringsområdet och till sådan verksamhet
som är direkt anknuten till detta område,
förete en verksamhetsplan och ha ett
minsta startkapital.
I artikel 10 i båda direktiven anges
vilka krav som skall vara uppfyllda för
att auktorisation skall beviljas en
agentur eller en filial till ett
försäkringsföretag som har huvudkontor i
ett annat medlemsland. Företaget skall
förete dels sin bolagsordning, dels en
förteckning över styrelsemedlemmar och
personer i den verkställande ledningen,
dels en verksamhetsplan och ett intyg
från hemlandsmyndigheten som visar både
vilka försäkringsklasser företaget har
auktorisation för och vilka risker
företaget faktiskt försäkrar och som
visar att företaget har en tillräcklig
soliditet och tillräckliga medel avsatta
för uppbyggnad av administration och
nödvändiga företagsfunktioner.
En ansökan om auktorisation får enligt
artiklarna 8 och 10 i båda direktiven
inte behandlas med hänsyn tagen till
marknadens ekonomiska behov. Enligt
artikel 6.3 i direktiven får medlemslän-
derna inte heller föreskriva deposition
eller ställande av säkerhet som villkor
för auktorisation. Vad en verksamhetsplan
skall innehålla anges närmare i
direktiven, i artikel 9 för huvudkontor
och i artikel 11 för agentur och filial.
I det följande (avsnitt 2.4) utvecklas
närmare direktivens krav på företagets
startkapital.
När ansökan om auktorisation avser
etablering av en agentur eller filial
skall, enligt artikel 11 i båda
direktiven, den tillståndsgivande
myndigheten överlämna verksamhetsplanen
till behöriga myndigheter i försäkrings-
företagets hemland. Samtidigt skall
uppgifter lämnas om de iakttagelser som
gjorts. Hemlandsmyndigheten skall inom
tre månader lämna sin uppfattning om
verksamhetsplanen. Om något yttrande inte
avgetts inom denna tid skall det anses
som att hemlandsmyndigheten avgett
yttrande till försäkringsföretagets
förmån.
En auktorisation skall, enligt artikel 7
i båda direktiven, beviljas för en viss
försäkringsklass eller för vissa risker i
en försäkringsklass. Indelningen i
försäkringsklasser framgår av bilagor
till direktiven, med de ändringar som för
skadeförsäkringens del gjorts genom
assistansdirektivet artikel 14 och
rättsskyddsdirektivet artikel 9. En
auktorisation för skadeförsäkring kan
även avse vissa grupper av
försäkringsklasser. Dessa grupper skall
enligt bilagan till det första
skadeförsäkringsdirektivet ha särskilda
beteckningar.
Särskilda bestämmelser finns som
reglerar vilka krav som skall ställas på
ett försäkringsföretag som har sitt säte
utanför EG och som avser att etablera en
agentur eller filial inom EG. Varje
medlemsland skall kräva auktorisation för
en sådan etablering. Förutsättningarna
för att få auktorisation är utformade som
minimivillkor. Det är alltså möjligt för
varje medlemsland att uppställa strängare
krav. För att erhålla auktorisation skall
företaget enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
27 ha rätt att utöva försäkringsverk-
samhet enligt sitt eget lands lag,
etablera en agentur eller filial i det
medlemsland där det avser att driva
verksamhet, förbinda sig att föra
räkenskaper hänförliga till verksamheten
på den plats där agenturen eller filialen
är belägen och att där förvara alla
handlingar som hör till verksamheten samt
befullmäktiga ett ombud som skall
godkännas av behöriga myndigheter.
Företaget skall dessutom i det land där
verksamheten bedrivs inneha tillgångar av
en viss storlek och deponera tillgångar
till ett visst belopp samt ha en viss
soliditet. Slutligen skall företaget
förete en verksamhetsplan.
Skälen för mitt förslag: Enligt 1 kap. 1
§ försäkringsrörelselagen (1982:713)
(FRL) och 1 § lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF)
krävs tillstånd (koncession) för att
driva försäkringsrörelse här i landet.
Försäkringsrörelse enligt FRL får drivas
endast av försäkringsaktiebolag och
ömsesidiga försäkringsbolag.
Ett utländskt försäkringsföretag kan
driva försäkringsrörelse här i landet
genom ett svenskt dotterbolag eller genom
en generalagent. Alternativet med ett
svenskt dotterbolag innebär att för detta
bolag gäller samma regler som för svenska
bolag i allmänhet, dvs. främst FRL. Om
verksamheten drivs genom en generalagent
gäller i stället LUF.
För att ett utländskt försäkringsföretag
skall få koncession i Sverige krävs
enligt gällande rätt att det här
etablerar en generalagentur. Av 6 § LUF
följer vidare att företaget till sin
koncessionsansökan skall foga bevis om
att det i bankinstitut deponerat
värdehandlingar till ett värde som
motsvarar 300 gånger basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
För sådana företag som har sitt
huvudkontor inom EES, och som omfattas av
direktiven, är kravet på etablering av en
generalagentur inte förenligt med
EES-reglerna som även tillåter etablering
genom filialer. Filialetablering måste
därför tillåtas i nu angivna fall. Inte
heller kravet på deponering av
värdepapper är förenligt med EES-reglerna
och måste således avskaffas. När det
däremot gäller andra utländska
försäkringsföretags etablering här i
landet strider de nuvarande
bestämmelserna om agenturetablering och
deponering inte mot direktivens
minimiregler och bör kvarstå. Det gäller
både företag från tredje land och sådana
företag från EES-land som inte omfattas
av direktiven.
När det gäller direkt respektive
indirekt försäkringsrörelse avviker de
aktuella försäkringsdirektiven från det
svenska regelsystemet. Direktiven avser
endast direkt försäkringsrörelse. FRL
däremot är tillämplig på både direkt och
indirekt försäkringsrörelse medan LUF
endast gäller för direkt
försäkringsrörelse. I den svenska
motsvarigheten till direktivens indelning
i försäkringsklasser ingår även indirekt
försäkring. I redovisningshänseende
behandlas mottagen indirekt försäkring
som en separat verksamhetsgren, trots att
den verksamheten i vissa bolag har mycket
stor omfattning och egentligen avser
många olika verksamhetsgrenar. Eftersom
direktiven endast avser direkt
försäkringsrörelse står det Sverige fritt
att avgöra i vilken utsträckning
anpassningen av svensk rätt till
EES-reglerna på försäkringsområdet skall
omfatta även indirekt försäkringsrörelse.
Enligt min mening bör man i detta
sammanhang vara återhållsam när det
gäller sakliga ändringar i regelsystemet
för indirekt försäkring.
Den materiella koncessionsprövningen

Enligt 2 kap. 3 § FRL skall regeringen
bevilja koncession om inte den planerade
verksamheten bedöms vara oförenlig med en
sund utveckling av försäkringsväsendet.
Bestämmelsen trädde ikraft den 1 januari
1985 samtidigt som den dittills gällande
behovsprincipen upphävdes. Enligt
Försäkringsutredningen finns det dock
utrymme för ett visst mått av
behovsprövning även inom ramen för den
nuvarande regeln. Utredningen har därvid
hänvisat till uttalanden i prop.
1984/85:77 s. 47 ff. Utredningen har
därför föreslagit att det nuvarande
sundhetskravet skall ersättas med ett
krav på förenlighet med FRL. I
promemorian ställer man sig bakom
utredningens synsätt. Man har emellertid
valt en annan teknik än utredningen.
Prövningen bör enligt promemorian knytas
till sundheten i det enskilda
försäkringsbolagets verksamhet. Svea
hovrätt har förordat
försäkringsutredningens förslag med
motiveringen att detta minskar utrymmet
för skönsmässiga bedömningar.
Försäkringsförbundet anser att tiden är
mogen att helt avskaffa sundhetsprincipen
i FRL. Enligt Konkurrensverket bör de
objektiva kriterier som gäller för
koncessionsprövningen framgå av
lagtexten.
För att uppnå överensstämmelse med
EES-reglerna bör varje form av
behovsprövning av koncessionsansökningar
undvikas. På bankområdet avskaffades
behovsprincipen år 1990 genom att det
infördes ett sundhetskrav som endast fick
avse sundheten i den enskilda bankens
verksamhet, se prop. 1989/90:116 s. 58-62
och 82. Motsvarande regel har införts på
värdepappersområdet, se prop. 1990/91:142
s. 115, 116, 155 och 156 samt 2 kap. 1 §
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Enligt min mening är det värdefullt om
man i det nu aktuella hänseendet har en
enhetlig reglering inom
Finansinspektionens tillsynsområden. Jag
anser därför, i likhet med vad som
föreslagits i promemorian, att det
nuvarande sundhetskravet skall ersättas
med ett krav som enbart tar sikte på
sundheten i det enskilda försäkrings-
bolagets verksamhet. Motsvarande
sundhetskrav bör gälla även för utländska
försäkringsföretag som avser att etablera
sig här. Vad gäller den närmare
innebörden av sundhetskravet hänvisas
till specialmotiveringen. För att undvika
missförstånd om innebörden i
sundhetskravet kan det också, som
Konkurrensverket föreslagit, vara
lämpligt att i lagtexten uttryckligen
ange att behovsprövning inte är tillåten.
En sådan bestämmelse har införts för
bl.a. banker (SFS 1992:1613).
Svea hovrätt anser att
koncessionsprövningen bör anförtros
Finansinspektionen, eftersom några
näringspolitiska bedömningar knappast
längre kan bli aktuella. Jag återkommer
till detta när jag behandlar frågan om
rätt till domstolsprövning av vissa
beslut (avsnitt 2.15).

Försäkringsklasser

Den svenska motsvarigheten till
EES-reglernas indelning i försäkrings-
klasser återfinns i den branschkatalog
som dåvarande försäkringsinspektionen
utfärdade år 1962 och i Finansinspektio-
nens föreskrifter om försäkringsbolagens
årsredovisning (FFFS 1991:20).
Branschkatalogen lägger fast den
indelning i grenar som - i tillämpliga
delar - skall finnas i den s.k.
ändamålsparagrafen i ett
försäkringsbolags bolagsordning.
Föreskrifterna om årsredovisning
innehåller bl.a. regler om de verksam-
hetsgrenar som skall användas i
redovisningssammanhang. Den svenska
indelningen avviker i flera hänseenden
från klassificeringen i första
skadeförsäkringdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet. I svensk rätt
görs en uppdelning mellan skadeförsäkring
och personförsäkring. Till
personförsäkring räknas bl.a.
livförsäkring samt sjuk- och
olycksfallsförsäkring. En viss
begreppsförvirring råder så till vida att
enligt 1 kap. 4 § FRL definieras livför-
säkringsbolag som ett bolag som
uteslutande eller så gott som uteslutande
meddelar personförsäkring, trots att
livförsäkring definitionsmässigt är
underordnat personförsäkring. EES-regler-
nas klassindelning innebär bl.a., till
skillnad från den svenska försäkrings-
rörelselagstiftningen, att sjuk- och
olycksfallsförsäkring som huvudregel
skall hänföras till skadeförsäkring. Det
bör dock påpekas att den klassindelning
som föreskrivs i direktiven inte är
tillämplig när det gäller
försäkringsbolagens redovisning.
Klassindelningen syftar i stället till en
harmonisering av ländernas koncessions-
och soliditetsregler. Den indelning som
skall tillämpas i redovisningshänseende
behandlas i det direktiv 91/674/EEG om
årsredovisning och koncernredovisning för
försäkringsföretag som antogs i december
1991 och bygger närmast på grupper av
försäkringsklasser. Det direktivet om-
fattas ännu inte av EES-avtalet.
Som tidigare nämnts avser de aktuella
försäkringsdirektiven endast direkt
försäkring. Promemorians förslag till
indelning i försäkringsklasser omfattar
emellertid även indirekt försäkring.
Finansinspektionen har avstyrkt förslaget
i denna del eftersom det torde medföra
att koncession inte kan meddelas för
enbart indirekt försäkring. Även
Försäkringsförbundet har avstyrkt
förslaget i denna del. Förbundet har
anfört att ett skadeförsäkringsbolag bör
kunna få koncession för indirekt
försäkring, tillhörande även andra
försäkringsklasser än dem som omfattas av
koncessionen för direkt försäkring. En
sådan förändring av det nuvarande
systemet som promemorians förslag innebär
är enligt min mening inte motiverad. Jag
delar därför uppfattningen att den nya
indelningen i försäkringsklasser endast
skall avse direkt försäkring.
Enligt första livförsäkringdirektivet
kan vissa verksamhetsformer utgöra
särskilda försäkringsklasser (se bilagan
klasserna V-IX) under förutsättning bl.a.
att verksamheten står under tillsyn och
är auktoriserad. I promemorian uttalades
att det för närvarande inte finns
anledning att öppna för dessa
verksamhetsformer inom ramen för FRL.
Försäkringsförbundet anser att i varje
fall de verksamhetsformer som avses i
klasserna V och VI (tontiner och capital
redemption) skall få drivas av svenska
bolag, för att inte dessa skall
diskrimineras i förhållande till
utländska bolag som får driva sådana
verksamhetsformer. Försäkringsförbundet
har framhållit att det i Tyskland och
Danmark har ansetts nödvändigt att ge
inhemska bolag möjlighet att
tillhandahålla motsvarande produkter som
andra EES-försäkringsgivare får
tillhandahålla genom gränsöverskridande
verksamhet.
Klass V avser tontiner (efter den
italienske bankmannen Lorenzo Tonti,
1630-1695), "som innebär inrättande av
medlemssammanslutningar för gemensam
kapitalisering av bidragen och för
fördelning av därigenom uppbyggda medel
bland de överlevande eller förmånstagare
till den avlidne", se artikel 1.2 a.
Tontiner kan också beskrivas som en form
av livräntelån som innebär att det
aktuella institutet i stället för att
betala vanlig ränta till långivarna åtar
sig att betala livränta under långivarnas
livstid. När en långivare avlider övergår
hans livränta till de övriga. Den
långivare som lever längst får till slut
samtliga livräntor.
Klass VI avser "capital redemption".
Detta är enligt artikel 1.2 b en form av
kapitaliseringsverksamhet grundad på
försäkringstekniska beräkningar, som
omfattar förpliktelser med fastställd
varaktighet och beloppsstorlek mot
inbetalning av engångsbelopp eller
fastställda periodiska inbetalningar.
Frågan om dessa verksamhetsformer skall
omfattas av det svenska
koncessionssystemet aktualiserar flera
frågor. I varje fall beträffande capital
redemption föreligger ingen
försäkringsrisk. Någon definition av
begreppet försäkring finns inte i svensk
rätt. Begreppet har i stället avgränsats
i rättstillämpningen. Den rådande
uppfattningen har varit att det måste
finnas en försäkringsrisk som täcks genom
försäkringsavtalet. Frågan om hur stort
riskmomentet måste vara har ytterst fått
prövas mot bakgrund av sundhetsprincipen
(se prop. 1989/90:34 s. 42). Denna fråga
har fått förnyad aktualitet på senare
tid. Som Försäkringsförbundet berört har
utländska livförsäkringar med lägre
riskinnehåll än vad svenska
försäkringsbolag får tillhandahålla
kommit in på den svenska marknaden.
Riksdagen antog den 28 maj 1993 en
proposition om individuellt
pensionssparande utan försäkringsinslag
(prop. 1992/93:187, bet. 1992/93:SkU31,
rskr. 1992/93:359). Tillstånd att driva
sådan pensionssparrörelse skall kunna ges
till banker och värdepappersbolag men
inte till försäkringsbolag. I
propositionen konstateras att den
gällande försäkringslagstiftningen
hindrar försäkringsbolag att vara
kontraktspart i avtal om rent sparande
utan försäkringsinslag. I avvaktan på
resultatet av Försäkringsutredningens
arbete föreslås inga ändringar i dessa
grundläggande förutsättningar för
försäkringsverksamhet. Propositionens
utgångspunkt är dock att
försäkringsbolagen har administrativa
rutiner och kompetens som skulle göra dem
väl lämpade som pensionssparinstitut.
Försäkringsbolagen bör ha samma goda
förmåga att administrera capital
redemption. Detsamma gäller tontiner.
Enligt min mening kan dock de båda
verksamhetsformerna inte föras in i det
svenska koncessionssystemet utan att
deras rättsliga karaktär samt deras
civilrättsliga och skatterättsliga
behandling blir föremål för ytterligare
utredning. Jag avser att senare återkomma
i frågan.
De verksamhetsformer som avses i
klasserna VII-IX bör enligt min mening
tills vidare hållas utanför det svenska
koncessionssystemet. Det kan emellertid
finnas anledning att senare återkomma
även i denna fråga.
Den klassindelning som nu föreslås skall
gälla även för utländska försäkrings-
givare som etablerar sig här i landet.
För att undvika två samtidigt
existerande klassindelningar måste även
redan beviljade koncessioner anpassas.
Detta kommer att innebära praktiska
problem. De redan etablerade
försäkringsgivarna bör därför under en
övergångsperiod få fortsätta att driva
verksamhet med stöd av sina gamla kon-
cessioner. Beträffande den närmare
utformningen av övergångsbestämmelserna
hänvisas till specialmotiveringen.

Separationsprincipen

Enligt EES-reglerna råder ett förbud mot
att driva direkt liv- och
skadeförsäkringsrörelse i ett och samma
bolag (den s.k. separationsprincipen), se
första livförsäkringsdirektivet artikel
13.1. Separationsprincipen är inte
undantagslös. Enligt en övergångsregel i
bilaga IX till EES-avtalet (avsnitt
I.11.f) får försäkringsbolag som vid
tidpunkten för EES-avtalets
undertecknande samtidigt bedriver liv-
och skadeförsäkringsrörelse fortsätta med
detta (övergångsregeln motsvarar första
livförsäkringsdirektivet artikel 13.3).
De båda verksamhetsformerna måste dock
hållas isär hos bolaget. En ytterligare
uppmjukning av separationsprincipen finns
i det tredje livförsäkringsdirektivet.
Ett försäkringsbolag kan få koncession
för både livförsäkringsrörelse och
rörelse avseende sådan sjuk- och
olycksfallsförsäkring som hänförs till
skadeförsäkring. Även i detta fall måste
verksamhetsformerna hållas åtskilda hos
bolaget.
I den svenska
försäkringsrörelselagstiftningen gäller
också en separationsprincip, se 1 kap. 3
§ andra stycket FRL (jämför även 1 kap. 4
§ och 5 § första stycket samma lag) och 2
§ andra stycket LUF. Bestämmelserna
innebär bl.a. följande. Direkt
livförsäkringsrörelse får endast förenas
med försäkringsrörelse som avser
personförsäkring (till personförsäkring
räknas bl.a. sjuk- och
olycksfallsförsäkring). Indirekt
livförsäkringsrörelse får däremot förenas
med (direkt och indirekt)
skadeförsäkringsrörelse. "Lång" sjuk- och
olycksfallsförsäkring, dvs. försäkring
som meddelas för längre tid än fem år och
mot en premie som är beräknad och bestämd
för längre tid än fem år i sänder, får
meddelas endast av livförsäkringsbolag.
"Kort" sjuk- och olycksfallsförsäkring
får meddelas av såväl skade- som livför-
säkringsbolag.
Huvudpromemorians förslag innebär bl.a.
att rörelse avseende kort sjuk- och
olycksfallsförsäkring, i enlighet med
EES-avtalet, som huvudregel skall
hänföras till skadeförsäkringsrörelse,
vilken får drivas tillsammans med direkt
livförsäkringsrörelse endast under
förutsättning att den samtidiga
verksamheten bedrevs vid tidpunkten för
EES-avtalets undertecknande, den 2 maj
1992. Detta är helt i enlighet med den
nämnda övergångsregeln till bilaga IX
till EES-avtalet. Ett försäkringsbolag
som etableras efter den tidpunkten
skulle, enligt huvudpromemorians förslag,
som huvudregel alltså vara förhindrat att
samtidigt meddela direkt livförsäkring
och sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Några remissinstanser, bl.a.
Försäkringsförbundet och Folksam, har
haft invändningar mot promemorians
förslag i denna del. Remissinstanserna
har därvid hänvisat till den möjlighet
att förena direkt livförsäkringsrörelse
med rörelse avseende sjuk- och
olycksfallsförsäkring i nystartade bolag
som ges i det tredje livförsäkrings-
direktivet. Jag håller med om att det
vore opraktiskt att ta bort möjligheten
att förena livförsäkring med kort sjuk-
och olycksfallsförsäkring för bolag som
nu vill starta sådan samtidig verksamhet,
för att sedan återinföra denna rätt när
Sverige blir bundet av det tredje
livförsäkringsdirektivet vilket ännu inte
ingår i EES-avtalet. Mot denna bakgrund
bör möjligheten att även efter den 2 maj
1992 starta samtidig
livförsäkringsrörelse och rörelse
avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring
som hänförs till skadeförsäkring
behållas. Att detta under en
övergångsperiod innebär en viss avvikelse
från EES-avtalet måste accepteras
eftersom de aktuella reglerna kommer att
bli förenliga med EES-avtalet då det
tredje livförsäkringsdirektivet
integreras i EES-avtalet.
Motsvarande separationskrav som för
svenska försäkringsbolag skall gälla för
verksamhet som drivs här i landet av
utländska försäkringsföretag hemmahörande
inom EES. För andra utländska
försäkringsföretags verksamhet här i
landet finns i det tredje
livförsäkringsdirektivet inte någon
möjlighet att förena livför-
säkringsrörelse med rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring som
hänförs till skadeförsäkring. För att
inte komma i konflikt med
separationskravet i första
livförsäkringsdirektivet kan utländska
försäkringsföretag hemmahörande utanför
EES inte här i landet få förena direkt
livförsäkringsrörelse med rörelse
avseende annat än återförsäkring av
livförsäkring.
För utländska företag hemmahörande inom
EES som i sitt hemland får fortsätta att
förena liv- och skadeförsäkringsrörelse
innebär EES-reglerna ytterligare en
begränsning av möjligheterna att
nyetablera agenturer eller filialer i
andra länder. En sådan nyetablering får
endast avse skadeförsäkringsverksamhet
(första livförsäkringsdirektivet artikel
13.4). De agenturer och filialer till
blandade företag som vid den tid första
livförsäkringsdirektivet anmäldes till
EG-medlemsländerna drev endast
livförsäkringsverksamhet får fortsätta
med detta. Om företaget i samma land även
avser att driva skadeförsäkringsrörelse
måste livförsäkringsverksamheten drivas i
ett dotterbolag (artikel 13.6 c).
Huvudpromemorians förslag innebär en
anpassning även till dessa begränsningar.
Enligt vad jag redan anfört anser jag att
en viss ändring av promemorians förslag
skall ske på så sätt att möjligheten att
förena livförsäkringsrörelse med rörelse
avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring
som hänförs till skadeförsäkring skall
behållas även för nyetableringar. En
utländsk försäkringsgivare, som i sitt
hemland förenar livförsäkringsrörelse med
annan skadeförsäkringsrörelse än sådan
som avser sjuk- och
olycksfallsförsäkring, bör dock i
enlighet med EES-reglerna inte kunna
nyetablera sig här för annat än
skadeförsäkringsrörelse. Det finns annars
risk att svenska livförsäkringstagares
intressen äventyras av skadeförsäk-
ringsdelen i företagets hemland. Det
finns inget utländskt företag som här i
landet bedriver endast
livförsäkringsverksamhet. Det finns
därför inte något behov av
övergångsbestämmelser som tillåter sådan
fortsatt verksamhet. Beträffande blandade
företags möjlighet att driva gränsöver-
skridande verksamhet återkommer jag i det
följande (avsnitt 2.5).

Gränsdragningen mellan

livförsäkringsbolag och skadeförsäk-

ringsbolag

Gränsdragningen mellan
livförsäkringsbolag och skadeförsäk-
ringsbolag görs i FRL med ledning av
begreppet personförsäkring (1 kap. 4 §
FRL). Till livförsäkringsbolag räknas
sådana bolag vars försäkringsrörelse
uteslutande eller så gott som uteslutande
avser personförsäkring (dvs.
livförsäkring, sjuk- och olycksfalls-
försäkring, avgångsbidragsförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring). Med
skadeförsäkringsbolag avses andra bolag
än livförsäkringsbolag.
Den nya indelningen i försäkringsklasser
innebär att begreppet personförsäkring
inte längre bör användas i FRL.
Gränsdragningen mellan
livförsäkringsbolag och
skadeförsäkringsbolag bör i stället
knytas till den uppdelning som görs
mellan livförsäkring och skadeförsäkring
enligt den nya klassindelningen (se
specialmotiveringen till 1 kap. 4 § FRL).
Gränsdragningen mellan
livförsäkringsbolag och skadeförsäk-
ringsbolag har framför allt betydelse i
redovisnings- och skattehänseende. Den nu
gällande gränsdragningen i FRL
överensstämmer således med den som görs i
skattelagstiftningen, jämför 2 § 6 mom.
(lagen 1947:576) om statlig inkomstskatt.
Gränsdragningen mellan de båda
företagsformerna måste därför ändras även
på skatteområdet. Detta bör dock inte
göras nu eftersom det kan finnas skäl att
överväga även andra ändringar än rena
följdändringar, främst med anledning av
att sjuk- och olycksfallsförsäkringar
delvis kommer att räknas som
skadeförsäkringar. Jag avser emellertid
att snarast möjligt återkomma med förslag
i gränsdragningsfrågan på skattesidan.

2.3 Placeringsregler m.m.

Försäkringsutredningens förslag: För
samtliga försäkringsbolag föreslås
placeringsregler grundade på ännu inte
antagna direktiv. Vidare föreslås att
femprocentsregeln upphävs, att
försäkringsbolag skall få driva annan
verksamhet genom dotterbolag och att
större delen av den nuvarande
återbäringsfonden för livförsäkring skall
ingå i de försäkringstekniska skulderna.
Därtill föreslås en skyldighet för
skadeförsäkringsbolag att föra register
över de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder.
Huvudpromemorians förslag: Överenstämmer
med mitt förslag i fråga om
femprocentsregeln och en allmänt
formulerad placeringsregel för
skadeförsäkringsbolag. Promemorian
innehåller inget förslag angående kravet
på Finansinspektionens medgivande för
förvärv av andelar i värdepappersfonder
m.m.
Remissinstanserna: Försäkringsförbundet
och Folksam anser att femprocentsregeln
strider mot EG:s direktiv och bör
avskaffas samt att, i varje fall
provisoriska, EG-anpassade
placeringsregler skall införas redan nu.
Även TCO förordar friare placeringsregler
redan i detta skede. Folksam menar
dessutom att det principiella förbudet
att äga andelar i värdepappersfonder
strider mot EG:s direktiv och därför
skall tas bort.
Skälen för mitt förslag: För
livförsäkring (samt därmed jämställd
annan personförsäkring och försäkring av
annat slag om den meddelas för längre tid
än tio år) innebär nu gällande
placeringsregler att de
försäkringstekniska skulderna till stor
del skall motsvaras av obligationer eller
andra säkra tillgångar. Ett belopp
motsvarande högst 20 procent av de
försäkringstekniska skulderna för egen
räkning får emellertid motsvaras av andra
tillgångar (den s.k. fria sektorn), dock
inte aktier. De försäkringstekniska
skulderna får, med ett smärre undantag,
inte motsvaras av aktier. För medel som
inte motsvaras av försäkringstekniska
skulder (i dagligt tal kallade "fria"
medel) gäller den begränsning som följer
av den s.k. femprocentsregeln. I det
officiella bokslutet motsvaras de fria
medlen till stor del av
återbäringsfonden. Femprocentsregeln
innebär att ett försäkringsbolag, eller
en koncern vari bolaget ingår, inte utan
Finansinspektionens medgivande får äga
större andel av aktierna i ett enskilt
aktiebolag än som motsvarar fem procent
av det totala röstvärdet i bolaget.
Dessutom gäller att ett försäkringsbolag
inte utan Finansinspektionens medgivande
får äga andelar i en värdepappersfond
eller i en annan juridisk person än
aktiebolag. För annan skadeförsäkring än
sådan som är jämställd med livförsäkring
eller som meddelas för längre tid än tio
år gäller inga andra
placeringsbegränsningar än
femprocentsregeln samt förbudet att äga
andelar i värdepappersfonder och andra
juridiska personer än aktiebolag.
Försäkringsutredningens uppdrag innebär
bl.a. att den skall överväga en
uppmjukning av nuvarande
placeringsrestriktioner i syfte att skapa
ekonomiskt mer effektiva
placeringsregler. Frågor som föranleds av
anpassningen till EG:s regelsystem skall
behandlas med förtur.
EG:s ministerråd antog den 18 juni 1992
det tredje skadeförsäkringsdirektivet
(92/49/EEG) och den 10 november 1992 det
tredje livförsäkringsdirektivet
(92/96/EEG) vilka innehåller placerings-
regler avseende försäkringstekniska
skulder. Direktiven ingår ännu inte i
EES-avtalet.
Då Försäkringsutredningen lämnade sitt
betänkande fanns således inte några
EG-direktiv med placeringsregler avseende
de försäkringstekniska skulderna.
Utredningen ansåg sig dock inte kunna
avvakta den slutliga utformningen av EG:s
placeringsregler i de kommande
direktiven.
Utredningens ställningstagande är en
följd av att den anser att
femprocentsregeln strider mot
bestämmelser i de första skade- och
livförsäkringsdirektiven och därför måste
avskaffas. Ett avskaffande av regeln
skulle, enligt utredningen, emellertid
medföra att försäkringsbolagen får så
stor frihet att förfoga över
återbäringsmedlen att det inte ens
övergångsvis är acceptabelt. Med
anledning därav har utredningen
föreslagit att större delen av
återbäringsfonden skall redovisas som en
försäkringsteknisk skuld. En sådan
utvidgning av begreppet försäkrings-
teknisk skuld innebär att det "fria"
placeringsutrymmet minskar i motsvarande
mån. Med oförändrade placeringsregler
skulle därför försäkringsbolagen tvingas
avveckla stora innehav av vissa
tillgångsslag, främst aktier. För att
undvika sådana konsekvenser har ut-
redningen lagt fram förslag till nya
placeringsregler. Reglerna har karaktären
av riskspridningsregler och är flexiblare
än de nuvarande.
Utgångspunkten för utredningens förslag
till placeringsbestämmelser har varit
EG-kommissionens ursprungliga förslag
till tredje skadeförsäkringsdirektiv
(COM(90)348) och tredje
livförsäkringsdirektiv (COM(91)57). I de
nu antagna tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet har emellertid
placeringsbestämmelserna reviderats i en
inte obetydlig omfattning. Framför allt
har direktivens detaljföreskrifter
kompletterats med allmänt formulerade
krav och riktlinjer. Direktiven
överlämnar i högre utsträckning åt de
enskilda länderna att självständigt
bestämma hur de skall uppnå de mål som
direktiven anger.
Mot denna bakgrund fann regeringen i
beslut den 17 december 1992 att
Försäkringsutredningens förslag till
placeringsregler bör bearbetas med hänsyn
till innehållet i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet samt att detta
kräver sådana insatser och överväganden
att arbetet bör utföras i särskild
ordning. Regeringen uppdrog därför i
beslutet åt docenten Lars Nyberg att
föreslå nya placeringsregler för
försäkringsbolag. Uppdraget är ännu inte
slutfört. Det är därför inte aktuellt att
nu lägga fram förslag om placeringsregler
som grundas på de nämnda direktiven.
Vid remissbehandlingen av
Försäkringsutredningens förslag ansåg
vissa remissinstanser att man kan nöja
sig med en övergripande, allmänt
formulerad, placeringsregel. Vad gäller
livförsäkring skulle en sådan ordning,
enligt min mening, inte ge tillräckligt
tydliga regler för kapitalförvaltningen
och allvarligt försämra möjligheterna att
upprätthålla en godtagbar tillsyn. De
nuvarande placeringsreglerna för livför-
säkring bör därför inte ens övergångsvis
ersättas med en sådan regel.
Vad däremot gäller
skadeförsäkringsbolagen kan konstateras
att dessa inte omfattas av några
placeringsbestämmelser utöver
femprocentsregeln samt förbudet avseende
placeringar i andelar i
värdepappersfonder och i andra juridiska
personer än aktiebolag. Enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 15.2
skall för de försäkringstekniska
skulderna finnas motsvarande och
valutamatchande tillgångar lokaliserade
till varje land där verksamheten bedrivs.
I promemorian har därför föreslagits en
allmänt formulerad placeringsregel för
skadeförsäkring. Folksam har invänt att
direktivet inte innebär att det krävs
någon placeringsregel för
skadeförsäkring. Jag anser att
direktivbestämmelsen kräver någon form av
nationell reglering i varje fall avseende
valutamatchning och tillgångarnas
lokalisering. Enligt min mening är det
naturligt att man i samband med detta
inför även en sådan allmän
placeringsregel som föreslagits i
promemorian. Finansinspektionen anser att
den regel som föreslagits i promemorian
är alltför allmänt hållen för att ha en
funktion att fylla i lagstiftningen. För
egen del vill jag framhålla att en sådan
allmän regel främst syftar till att
provisoriskt anpassa lagstiftningen till
den aktuella direktivbestämmelsen i
avvaktan på utförligare placeringsregler
grundade på det tredje skadeförsäk-
ringsdirektivet och det tredje
livförsäkringsdirektivet. Jag föreslår
därför att det i linje med promemorians
förslag införs en allmän placeringsregel,
som inbegriper krav på valutamatchning
och lokalisering av tillgångarna.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen bör ges
möjlighet att utfärda närmare
föreskrifter om krav på valutamatchning.
En reglering av motsvarande innehåll bör
gälla även för utländska försäkrings-
givares etableringar här i landet.
Det sagda innebär att jag anser att de
nuvarande placeringsreglerna för
livförsäkring bör behållas tills vidare.
Den föreslagna utvidgningen av de
försäkringstekniska skulderna bör också
övervägas senare eftersom bolagen, som
utredningen konstaterat, annars skulle
tvingas avveckla stora innehav av främst
aktier.
Under sådana förhållanden är
livförsäkringsbolagens relativt stora
fria placeringsutrymme oförändrat tills
vidare. Av den anledningen är det enligt
min mening önskvärt att behålla
femprocentsregeln. Som utredningen
framhållit skulle bolagen annars få
alltför stor frihet att förfoga över
återbäringsmedlen. I detta sammanhang är
naturligtvis frågan om femprocentsregeln
är förenlig med EES-reglerna av största
betydelse. Detsamma gäller i fråga om
förbudet att äga andelar i värdepappers-
fonder och andra juridiska personer än
aktiebolag. Utredningen anser, som
nämnts, att femprocentsregeln strider mot
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
18.1 och första livförsäkringsdirektivet
artikel 21.1. Enligt dessa bestämmelser
får medlemsländerna, för de medel som
inte motsvarar de s.k. tekniska
reserverna, inte föreskriva några regler
för valet av tillgångar, i den engelska
versionen uttryckt som ".. as to the
choice of the assets in excess of those
representing the technical reserves ..".
I fråga om femprocentsregelns
förenlighet med dessa direktivbestäm-
melser gör jag följande bedömning.
Femprocentsregeln är ingen absolut gräns
för ett försäkringsbolags aktieinnehav i
ett och samma aktiebolag.
Finansinspektionen kan medge att ett
försäkringsbolag får överskrida
femprocentsgränsen. Dessutom kan ett
försäkringsbolag, utan inspektionens
medgivande, äga aktier med lågt röstvärde
till ett samlat belopp som svarar mot en
långt större andel av ett företags totala
aktiekapital än fem procent. Det kan
därför inte med säkerhet hävdas att
femprocentsregeln är oförenlig med
EES-reglerna. Det bör dessutom beaktas
att de fria medlen utgör ca 40 procent av
de svenska livförsäkringsbolagens
balansomslutning, medan livförsäkrings-
bolag i andra europeiska länder ofta
endast har 5-10 procent fria medel.
Skillnaderna sammanhänger bl.a. med
olikheter i fråga om redovisning och
återbäringshantering.
Femprocentsregeln kan mot denna bakgrund
behållas tills vidare. Frågan om regelns
avskaffande får övervägas i samband med
att placeringsbestämmelserna i det tredje
skadeförsäkringsdirektivet och det tredje
livförsäkringsdirektivet införlivas i
svensk rätt. Direktivens
placeringsbestämmelser bygger på att
riskerna skall spridas genom att
placeringarna fördelas mellan flera olika
tillgångsslag och att den tillåtna
storleken på enskilda engagemang
begränsas.
Utredningens förslag om att
försäkringsbolag skall tillåtas att genom
dotterbolag driva annan verksamhet än
försäkringsrörelse har ett sådant samband
med femprocentsregeln att även den frågan
får prövas i ett senare sammanhang.
Det principiella förbudet för
försäkringsbolag att äga andelar i värde-
pappersfonder och andra juridiska
personer än aktiebolag framstår som mer
svårförenligt med de aktuella direktivbe-
stämmelserna. Förbudet bör därför tas
bort. Under sådana förhållanden kan det
sättas i fråga om i stället möjligheten
att placera i sådana andelar inom den
tidigare nämnda fria sektorn skall
begränsas. Jag anser emellertid inte att
en sådan begränsning är påkallad, främst
med hänsyn till att försäkringsbolagens
placeringsregler relativt snart kommer
att reformeras med utgångspunkt i det
tredje skadeförsäkringsdirektivet och det
tredje livförsäkringsdirektivet. Därtill
kommer att värdepappersfonderna är
underkastade placeringsbestämmelser som
tar sikte på riskspridning och
begränsning av enhandsengagemang.
Försäkringsutredningen har, för att
möjliggöra kontroll av placerings-
reglernas efterlevnad, föreslagit en
skyldighet för skadeförsäkringsbolag att
föra register över de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska
skulderna. Eftersom detaljerade
placeringsregler nu inte införs bör även
den frågan anstå och övervägas i ett
senare sammanhang.

2.4 Soliditetsregler

Huvudpromemorians förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Till skillnad från mitt förslag
har utjämningsreserven för
kreditförsäkringsrörelse inte behandlats
som en försäkringsteknisk skuld.
Remissinstanserna: Har överlag varit
positiva till förslaget. De synpunkter
som framförts har i huvudsak varit av
terminologisk och teknisk karaktär.
Enligt Finansinspektionen och Bokför-
ingsnämnden bör det klargöras om
utjämningsreserven för
kreditförsäkringsverksamhet skall
betraktas som en del av de
försäkringstekniska skulderna eller som
en obeskattad reserv.
EES-avtalet: EG:s
konsolideringsbestämmelser återfinns
huvudsakligen i det första
skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16,
17 och 25 (med de ändringar som gjorts
genom assistansdirektivet artikel 9 och
10 och kreditförsäkringsdirektivet
artikel 1.4-1.6) och det första
livförsäkringsdirektivet artiklarna 18-20
och 29. Reglerna har sitt ursprung i
diskussioner som började inom OECD:s
föregångare, OEEC, i mitten av
1950-talet. Enligt de båda direktiven
skall medlemsländerna föreskriva att för-
säkringsbolagen upprätthåller en
tillräcklig solvensmarginal i förhållande
till sin totala verksamhet.
Direktiven behandlar först kraven på
solvensmarginalens sammansättning och
därefter på dess storlek. I det första
livförsäkringsdirektivet används
begreppet minsta solvensmarginalen i
fråga om solvensmarginalens storlek. I
första skadeförsäkringsdirektivet däremot
används beteckningen solvensmarginal både
beträffande sammansättningen och
storlekskravet.
Solvensmarginalen skall, enligt
direktiven, i huvudsak motsvaras av
poster på passivsidan av viss kvalitet.
De får inte vara belastade med
förpliktelser. Det skall främst vara
fråga om eget kapital och reserver som
inte ingår i de försäkringstekniska
skulderna. Med tillsynsmyndighetens
medgivande får också andra poster räknas
in.
För skadeförsäkring är storleken på
solvensmarginalen väsentligen relaterad
till premieinkomst respektive
(genomsnittliga) skadeersättningar, med
viss reduktion med hänsyn till avgiven
affär. För att hantera försäk-
ringsriskerna (dvs. riskerna i själva
försäkringsrörelsen och inte i
kapitalförvaltningen) beräknas
skadeersättningarna som ett genomsnitt av
ersättningarna under flera räkenskapsår.
Premieinkomsten och skadeersättningarna
ger ett mått på rörelsens omfattning.
För livförsäkring bestäms
solvensmarginalens storlek oftast som en
viss procent av premiereserven respektive
av de s.k. positiva risksummorna, efter
avdrag upp till en viss nivå för avgiven
återförsäkring. Premiereserven utgör
värdet av försäkringsbolagets samlade
ansvarighet för löpande försäkringar. Med
risksumma avseende en viss persons liv
menas det belopp varmed premiereserven
förändras vid vederbörandes död.
Risksumman är positiv om premiereserven
ökar och negativ om den minskar. Genom
att knyta an till en viss procent av de
positiva risksummorna är soliditetskravet
relaterat till det totala belopp som ett
försäkringsbolag riskerar att betala om
samtliga försäkrade skulle avlida
samtidigt.
Om de poster som motsvarar
solvensmarginalen är otillräckliga och
marginalen därför underskrider den
föreskrivna storleken skall tillsyns-
myndigheten begära att försäkringsbolaget
upprättar en plan för att återställa en
sund finansiell ställning.
En tredjedel av den föreskrivna
solvensmarginalen kallas garantifonden.
Garantifonden får dock aldrig underskrida
vissa absoluta miniminivåer (minsta
garantifonden). För skadeförsäkring har
dessa nivåer bestämts med hänsyn till
riskernas storlek i varje
försäkringsklass. Beträffande
livförsäkring är miniminivån 800 000 ecu.
De enskilda länderna får dock underskrida
dessa nivåer i fråga om vissa institut.
För livförsäkring gäller att en del av
garantifonden och den minsta
garantifonden skall ha en viss
sammansättning.
Om solvensmarginalen underskrider en
tredjedel av den föreskrivna storleken på
solvensmarginalen (dvs. garantifonden)
eller den minsta garantifonden (om den är
större än en tredjedel av den föreskrivna
solvensmarginalen) skall
försäkringsbolaget åläggas att upprätta
en plan för kortfristig finansiering.
Tillsynsmyndigheten får även inskränka
försäkringsbolagets rätt, eller helt
förbjuda det, att förfoga över sina
tillgångar.
Det sagda innebär att solvensmarginalen
aldrig får understiga den minsta
garantifonden även om verksamheten varit
av mycket blygsam omfattning. Om bolaget
inte tidigare bedrivit någon verksamhet
får solvensmarginalen inte heller
underskrida den minsta garantifonden. Med
andra ord skall den minsta garantifonden
dessutom säkerställa att varje bolag vid
bildandet har ett tillräckligt
startkapital.
Skadeförsäkringsbolag som meddelar
kreditförsäkringar skall dessutom, enligt
kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.3,
ha en extra säkerhet i form av en
utjämningsreserv som får användas endast
för förlusttäckning i
kreditförsäkringsverksamheten. I
direktivet anges fyra alternativa metoder
för beräkning av utjämningsreserven,
vilka skall anses inbördes likvärdiga och
som länderna därför får välja fritt
mellan. Utjämningsreserven utgör en
säkerhet utöver solvensmarginalen.
Reserven får användas för att täcka
solvensmarginalen endast till den del
reservens storlek överstiger det belopp
som den minst skall uppgå till enligt
någon av beräkningsmetoderna. Såvitt
framgår av direktivet 91/674/EEG om
årsredovisning och koncernredovisning för
försäkringsföretag skall
utjämningsreserven, till den del den inte
får ingå i solvensmarginalen, utgöra en
försäkringsteknisk skuld.
Skälen för mitt förslag: FRL innehåller
ett flertal regler som ytterst syftar
till att försäkringsbolagen skall kunna
fullgöra sina förpliktelser mot
försäkringstagarna. Exempel på sådana
regler är bestämmelserna om
försäkringstekniska skulder, kraven på
grunder för livförsäkring och skyl-
digheten att teckna återförsäkring. Den
svenska lagstiftningen innehåller dock
inga uttalade krav på minimikonsolidering
i ett försäkringsbolag.
Försäkringsbolagens
konsolideringskapital, dvs. reserver
utöver de försäkringstekniska skulderna,
utgör en extra buffert mot riskerna i
verksamheten. Riskerna kan delas in i
försäkringsrisker respektive finansiella
risker. Försäkringsriskerna avser, som
tidigare nämnts, riskerna i själva
försäkringsrörelsen. Finansiell risk är
en sammanfattande benämning på olika
risker som förekommer i
kapitalförvaltningen.
Enligt Försäkringsutredningen och
huvudpromemorian föreligger följande
skillnader i konsolideringsbehov mellan
livförsäkring och skadeförsäkring. Inom
livförsäkring finns det goda möjligheter
att hantera försäkringsriskerna medan de
finansiella riskerna är svårare att
bemästra. Stora variationer i dödligheten
är nämligen ovanliga och förändringar av
den genomsnittliga livslängden är en
långsam process som till stor del kan
förutses. Inom skadeförsäkring råder det
omvända förhållandet. De ofta korta
avtalstiderna gör de finansiella riskerna
förhållandevis lätta att bemästra.
Försäkringsriskerna däremot kan vara
mycket svårhanterliga till följd av
slumpmässiga variationer i skadeutfall
och ersättningsbelopp.
Jag vill för egen del tillägga att
skillnaderna mellan konsolideringsbehoven
i praktiken inte är så tydliga.
Livförsäkring har ju återbäring som en,
visserligen inte utfäst, förmån.
Skadeförsäkring med lång avvecklingstid
eller katastrofrisker kan också vara
känslig för den finansiella risken.
Enligt Försäkringsutredningen och
huvudpromemorian är de beskrivna
EG-reglerna absoluta, dvs.
medlemsländerna får inte avvika från
reglerna genom att föreskriva mildare
eller strängare bestämmelser. Jag är
emellertid själv inte helt övertygad om
att ett land skulle vara förhindrat att
föreskriva strängare regler för sina egna
försäkringsbolag. EG:s regler om
minimikonsolidering tillkom på 1970-talet
(det första skadeförsäkringsdirektivet
antogs år 1973 och det första
livförsäkringsdirektivet år 1979). Syftet
var då att åstadkomma en heltäckande
harmonisering av medlemsländernas regler.
Efter hand blev det emellertid uppenbart
att det var omöjligt att åstadkomma en
heltäckande harmonisering av ländernas
lagar. Denna insikt kom till uttryck i
EG-kommissionens s.k. vitbok år 1985.
Harmoniseringsarbetet skall enligt
vitboken i fortsättningen inriktas på att
åstadkomma en minimiharmonisering, dvs.
samordningen begränsas till de punkter
som är oundgängligen nödvändiga för att
reglerna skall bli likvärdiga. De
skillnader som därför kommer att finnas
mellan ländernas regelsystem hanteras
enligt principen om ömsesidigt erkännan-
de. Denna innebär att man godtar ett
annat lands regleringar som likvärdiga
det egna landets. Mot denna bakgrund kan
EG:s regler om minimikonsolidering
ursprungligen ha uppfattats som absoluta.
Till följd av den redovisade utvecklingen
inom EG kan emellertid detta synsätt
sättas i fråga. Enligt uppgift uppställer
också flera EG-länder strängare krav på
konsolidering för sina försäkringsbolag
än EG-direktiven. Det kan därför, enligt
min mening, inte uteslutas att ett land
för sina egna försäkringsbolag får
föreskriva strängare regler i fråga om
konsolidering än vad direktiven kräver.
I Försäkringsutredningens och
huvudpromemorians förslag har man inte
övervägt att införa strängare
bestämmelser än vad EG:s regler före-
skriver eftersom dessa betraktats som
absoluta. Inte heller jag är nu beredd
att föreslå strängare regler eftersom
detta skulle kräva överväganden och
beredning som det inte finns utrymme för
i förevarande ärende. Det är emellertid
möjligt att jag återkommer i frågan om
det visar sig att de föreslagna
bestämmelserna behöver justeras sedan de
aktuella EG-reglernas rättsliga karaktär
blivit klarlagd.
Försäkringsutredningen har föreslagit en
utformning av lagtexten i denna del som
nära ansluter till direktiven. I huvud-
promemorian utformades lagtexten på ett
något avvikande sätt för att göra den
ganska komplicerade regleringen lättare
att förstå. Mitt förslag knyter an till
promemorians. Ytterligare justeringar har
gjorts för att göra lagtexten i denna del
mer lättillgänglig. För att undvika
förväxlingar används termen kapitalbas
som grundläggande begrepp i stället för
solvensmarginal. Begreppet
solvensmarginal behålls dock som
beteckning för kravet på kapitalbasens
storlek. Begreppet garantifond kan ge det
felaktiga intrycket att bolagen skall
redovisa en fond i sina balansräkningar.
Det finns dessutom risk för förväxling
mellan begreppen garantifond och minsta
garantifond. Lagtexten har därför
utformats så att en särskild term för att
motsvara begreppet garantifond inte
behövs och att termen garantibelopp
används för att motsvara begreppet minsta
garantifond. Beträffande utformningen av
dessa regler hänvisas till specialmoti-
veringen.
De gällande svenska reglerna innebär att
livförsäkringsbolag får räkna in
återbäringsmedel (dock inte tilldelad
återbäring) i konsolideringskapitalet.
Enligt de föreslagna reglerna kommer
samma sak gälla i fråga om vad som får
ingå i kapitalbasen. De svenska
livförsäkringsbolagen kommer därför inte
att ha några problem med att uppfylla
kraven på minimikonsolidering. I samband
med att det tredje livförsäkrings-
direktivet införlivas i den svenska
lagstiftningen kan emellertid möjligheten
att räkna in återbäringsmedlen i
kapitalbasen komma att inskränkas.För
kreditförsäkring föreslås, i enlighet med
EG:s direktiv, vissa bestämmelser som
avviker från övrig skadeförsäkring. Det
gäller inte bara den nämnda
utjämningsreserven utan också bestämmel-
serna om solvensmarginal och minsta
garantibelopp. Särbestämmelserna
motiveras av att
kreditförsäkringsverksamheten är särskilt
utsatt för stora konjunkturbundna
svängningar i rörelsen. Detta förhållande
belyses av de inträffade konkurserna i
Försäkringsaktiebolaget Njord och Svenska
Kreditförsäkringsaktiebolaget.
Försäkringsförbundet har framhållit att
avgångsbidragsförsäkring i samma
utsträckning som kreditförsäkring är
känslig för konjunktursvängningar.
Förbundet anser därför att motsvarande
särregler som för kreditförsäkring skall
införas även för
avgångsbidragsförsäkring. Jag håller med
om att det kan vara motiverat med
likartade regler för kreditförsäkring och
avgångsbidragsförsäkring. Frågan kräver
emellertid ytterligare överväganden. Jag
avser att ta upp frågan i ett senare
sammanhang.
För utländska försäkringsgivare
hemmahörande inom EES innebär
EES-reglerna att det är det land där
företaget har sitt huvudkontor som skall
föreskriva regler som uppfyller
direktivens konsolideringsbestämmelser.
Sådana regler skall avse företagets
samlade verksamhet, även sådan som drivs
i andra länder. Det finns därför inte
behov av svenska konsolideringsregler för
dessa företags verksamhet här i landet.
För utländska försäkringsföretag
hemmahörande i ett land utanför EES
innebär EES-reglerna däremot att varje
EES-land där företaget driver verksamhet
skall föreskriva
konsolideringsbestämmelser för
verksamheten i det landet. Jag föreslår
därför sådana regler. Beträffande den
närmare utformningen av dessa regler
hänvisas till specialmotiveringen.

2.5 Gränsöverskridande verksamhet

Huvudpromemorians förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. I promemorian föreslås dock att
en försäkringsgivare hemmahörande inom
EES skall få bedriva gränsöverskridande
verksamhet med livförsäkring i Sverige
utan några begränsningar även när
marknadsföringen riktar sig direkt mot
enskilda.
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanser har tillstyrkt prome-
morians förslag eller lämnat det utan
erinran. Konsumentverket har förordat att
den möjlighet som EES-reglerna ger att
kräva särskilt tillstånd för att en
utländsk försäkringsgivare skall få
bedriva gränsöverskridande verksamhet i
Sverige med vissa livförsäkringar skall
utnyttjas. Finansinspektionen har av
tillsynsskäl förordat att koncession
skall krävas för utländska
försäkringsgivares gränsöverskridande
verksamhet i Sverige med s.k. massrisker
och avstyrkt förslaget om att tillåta
samtidig verksamhet genom etablering och
genom gränsöverskridande verksamhet
(kumulation). Dessutom har
Finansinspektionen ifrågasatt om
bestämmelsen i 1 a § LUF är förenlig med
EG:s direktiv. Inspektionen har dessutom,
liksom Folksam och Försäkringsförbundet,
av konkurrensskäl inte ansett det
lämpligt att införa möjlighet till
gränsöverskridande verksamhet innan andra
länder inom EES infört motsvarande
möjligheter för svenska försäkringsbolag
att där bedriva gränsöverskridande
verksamhet. Folksam har också anfört att
det inte är lämpligt att medge
gränsöverskridande verksamhet utan krav
på tillstånd utan att närmare ha utrett
vilka konsekvenser detta kan få för
försäkringstagarskyddet.
Finansinspektionen har vidare pekat på
det förhållandet att direktiv-
bestämmelserna om gränsöverskridande
verksamhet inte gäller samtliga
försäkringsbolag och samtliga
försäkringsformer. En komplettering av
promemorians förslag behövs därför enligt
inspektionens mening för att inspektionen
skall kunna vägra ett svenskt
försäkringsbolag tillstånd till
gränsöverskridande verksamhet om
direktivens bestämmelser inte är
uppfyllda.
EES-avtalet: Regler om frihet att
tillhandahålla tjänster utan krav på
etablering (gränsöverskridande
verksamhet) har i EG-rätten införts genom
andra skadeförsäkringsdirektivet och
andra livförsäkringsdirektivet. De
aktuella reglerna gäller när ett företag
genom ett fast driftställe (huvudkontor,
agentur eller filial) beläget i ett visst
medlemsland försäkrar en risk som är
belägen i ett annat medlemsland.
Förutsättningarna för att genom
gränsöverskridande verksamhet få försäkra
risker i ett annat medlemsland är i
direktiven beroende på om
försäkringstagarna anses typiskt sett
vara i behov av särskilt skydd i det land
där risken är belägen eller inte. Om
försäkringstagaren anses ha sådant
skyddsvärde får medlemslandet där risken
är belägen uppställa krav på särskild
auktorisation. Föreligger däremot inte
sådant skyddsvärde får medlemsländerna
inte uppställa sådant krav. I det senare
fallet får en försäkringsgivare
tillhandahålla försäkringstjänster i ett
annat land efter att behöriga myndigheter
där underrättats om den planerade
verksamheten. En förutsättning är dock
att den auktorisation försäkringsgivaren
redan har i ett annat land omfattar den
planerade verksamheten.
Frågan vilka försäkringstagare som anses
särskilt skyddsvärda har lösts på olika
sätt för skadeförsäkring och
livförsäkring. Av andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 16, jämfört med
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
5 d som införts genom det andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 5,
framgår att s.k. stora risker hänför sig
till sådana kategorier försäkringstagare
som inte anses vara i behov av särskilt
skydd. Det är här fråga om
försäkringstagare av viss ställning eller
som har en verksamhet av viss omfattning
eller som försäkrar vissa särskilda
risker. Gemensamt för dessa kategorier är
att det typiskt sett är fråga om
försäkringstagare som har möjlighet att
själva tillvarata sina intressen gentemot
försäkringsgivaren. Övriga risker kallas
allmänt för massrisker. (Jämför
specialmotiveringen till 1 kap. 4 § lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige).
För livförsäkring görs i stället
skillnad mellan försäkringstagare som
själva tar initiativ till att ingå
försäkringsavtal med en utländsk försäk-
ringsgivare och andra försäkringstagare
(andra livförsäkringsdirektivet
artiklarna 12-14). Försäkringstagaren
skall inte anses ha tagit initiativ t.ex.
när försäkringsgivare först genom
direktreklam vänder sig till en presumtiv
försäkringstagare via telefonförsäljning
eller försäljning genom direktadresserad
post. Däremot anses försäkringstagaren ha
tagit initiativ när han kontaktar en
utländsk försäkringsgivare som har
marknadsfört sig i t.ex. tidningar och
TV.
Innan en försäkringsgivare inleder sin
gränsöverskridande verksamhet skall i
samtliga fall behöriga myndigheter i
hemlandet underrättas (andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel
11). Underrättelsen skall innehålla vissa
uppgifter och det finns en möjlighet för
myndigheten att även begära in en plan
för den planerade verksamheten.
I samtliga fall innebär bestämmelserna i
skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 15
och 16 samt i livförsäkringsdirektivet
artiklarna 12 och 14 att
försäkringsgivaren därefter måste inge
vissa handlingar till värdlandets
behöriga myndigheter. Det är intyg från
behöriga myndigheter om att
försäkringsgivaren har tillräcklig
soliditet och erforderlig auktorisation
för att driva den planerade verksamheten.
Uppställer värdlandet krav på auktorisa-
tion skall försäkringsgivaren dessutom
inge en plan för den tilltänkta
verksamheten.
Om auktorisation krävs i värdlandet har
behörig myndighet där en tid om sex
månader för att bifalla eller avslå en
ansökan. Om auktorisation inte krävs får
försäkringsgivaren inleda sin verksamhet
sedan myndigheterna i värdlandet mottagit
erforderliga handlingar.
Andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
13 och andra livförsäkringsdirektivet
artikel 16 behandlar frågan om
kumulation, d.v.s. frågan om en
försäkringsgivares möjlighet att i ett
land driva verksamhet både genom
etablering och genom gränsöverskridande
verksamhet. Direktivens bestämmelser
innebär att värdlandet får hindra viss
gränsöverskridande verksamhet om
försäkringsgivaren redan har etablerat en
agentur eller filial där.
Tillsyn över verksamhet som drivs genom
gränsöverskridande verksamhet behandlas i
det följande (avsnitt 2.14).
I andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 21 och i andra livförsäkrings-
direktivet artikel 22 finns bestämmelser
som anger vilken minsta information som
en försäkringsgivare är skyldig att lämna
både innan ett avtal ingås och sedan
avtal har träffats.

Skälen för mitt förslag:

Rätt för utländska försäkringsgivare
hemmahörande i ett EES-land att
driva gränsöverskridande verksamhet i

Sverige

För utländska försäkringsföretag gäller
enligt 1 § LUF att de får driva
försäkringsrörelse i Sverige genom
generalagent endast om de har koncession
därtill. Genom 1 a § samma lag infördes
år 1990 en möjlighet för utländska
försäkringsföretag att marknadsföra
försäkringar här i landet utan att vara
etablerade här. För sådan verksamhet
krävs att Finansinspektionen gett sitt
tillstånd till verksamheten och att
förmedling sker genom ett svenskt eller
utländskt försäkringsföretag som har
koncession att driva försäkringsrörelse i
Sverige. Dessutom krävs att försäkrings-
givarna tillhör samma koncern eller att
det finns ett samarbetsavtal mellan dem.
Bestämmelsen tillkom på näringsutskottets
initiativ (bet. 1989/90:NU22, rskr.
1989/90:353, SFS 1990:813) för att
undanröja konkurrensnackdelar av att
försäkringsmäklare redan hade möjlighet
att rekommendera försäkringar hos
utländska försäkringsgivare medan samma
möjlighet inte fanns för koncessionerade
försäkringsbolag.
Medlemsländerna inom EG har avancerat
olika långt vid införlivandet av andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet. Av de länder
som redan infört bestämmelser om
gränsöverskridande verksamhet med
skadeförsäkringar är det endast
Storbritannien och Nederländerna som valt
att inte uppställa krav på tillstånd för
s.k. massrisker. Finansinspektionen,
Folksam och Försäkringsförbundet har
avstyrkt huvudpromemorians förslag att
tillåta utländska försäkringsgivare
hemmahörande inom EES att marknadsföra
försäkringar i Sverige utan krav på
tillstånd eftersom svenska
försäkringsbolag inte kommer att ha
motsvarande möjlighet i andra länder. De
menar att förslaget skulle kunna få
negativa verkningar för svenska bolags
konkurrenskraft. Enligt
Försäkringsförbundet har Tyskland och
Danmark inte för avsikt att införliva
andra livförsäkringsdirektivet; de
avvaktar tredje livförsäkringsdirektivet.
Det kan konstateras att svenska och
utländska försäkringsgivare med
koncession i Sverige redan i dag är
utsatta för konkurrens från utländska
försäkringsgivare utan sådan koncession.
Jag har redan nämnt den möjlighet som
finns för utländska försäkringsgivare att
marknadsföra försäkringar här i landet
genom samverkande koncessionerade försäk-
ringsbolag. Till detta kommer att
försäkringsmäklare är oförhindrade att
förmedla försäkringavtal med utländska
försäkringsgivare. Det kan därför sättas
i fråga om konkurrenssituationen på den
svenska marknaden kommer att påverkas i
någon större grad om promemorians förslag
genomförs.
De svenska försäkringsbolagen är inte
heller helt betagna möjligheten att
konkurrera på EES-marknaden, låt vara att
de flesta länder fortfarande uppställer
krav på tillstånd för viss
gränsöverskridande verksamhet och att
andra livförsäkringsdirektivet ännu inte
införlivats i vissa länders lagstiftning.
Enligt min mening talar alltså
konkurrensskäl bara med begränsad styrka
mot huvudpromemorians förslag.
EES-reglerna om fri gränsöverskridande
verksamhet innebär att krav på tillstånd
i värdlandet inte kan uppställas för
vissa typer av risker som inte ansetts
som särskilt skyddsvärda. I dessa fall
har värdlandet att godta den
auktorisation som medgetts i andra länder
och dessa länders tillsyn. EES-reglerna
för dessa risker medger inte någon
avvikelse. För de försäkringsgivare som
har sitt hemland inom EES och som inte
har en etablering här kan därför de
villkor som idag uppställs för marknads-
föring i Sverige inte behållas såvitt
avser dessa risker. Jag föreslår därför
lagstiftning som avser att införliva
EES-reglerna för dessa risker. Innan
marknadsföring inleds skall viss
information ges till Finansinspektionen.
Vad sedan angår de risker som i
direktiven ansetts särskilt skyddsvärda
föreligger för värdlandet en
valmöjlighet. Det är tillåtet att
uppställa krav på tillstånd i värdlandet.
Finansinspektionen, Folksam och
Försäkringsförbundet har förordat att
tillstånd skall krävas beträffande dessa
risker. Konsumentverket har förordat att
särskilt tillstånd skall krävas för att
en utländsk försäkringsgivare skall få
bedriva gränsöverskridande verksamhet i
Sverige med vissa livförsäkringar.
Det tredje skadeförsäkringsdirektivet
och det tredje livförsäkringsdirektivet
har nyligen antagits. Genom dessa
direktiv skall den inre marknaden på
försäkringsområdet öppnas helt. Det
innebär att principen om en enda
auktorisation ("one single licence") och
hemlandskontroll genomförs. Det kommer då
inte att vara möjligt att vidmakthålla
krav på tillstånd i värdlandet för
gränsöverskridande verksamhet ens för de
särskilt skyddsvärda riskerna. De
begränsningar som nu skulle kunna ställas
upp här i landet kan därför endast bli
aktuella under en övergångsperiod.
Livförsäkringstagare har i svensk
lagstiftning ansetts var i behov av
särskilt skydd. Det har motiverats med
att livförsäkringsavtal oftast ingås för
mycket lång tid och är av stor social
betydelse för de enskilda. Mot denna
bakgrund delar jag Konkurrensverkets,
Finansinspektionens, Folksams och För-
säkringsförbundets uppfattning att det
finns anledning att vara restriktiv med
att fullt ut, utan tillstånd, tillåta
gränsöverskridande verksamhet beträffande
livförsäkring innan någon erfarenhet av
denna verksamhet vunnits. Jag återkommer
till frågan under vilka förutsättningar
denna verksamhet skall tillåtas.
Vid skadeförsäkring är skyddsbehovet
inte lika uttalat. Oftast är avtals-
tiderna korta och den sociala betydelsen
inte lika stor som vid livförsäkring. Det
finns därför enligt min mening inte
anledning att kräva särskilt tillstånd
för att gränsöverskridande verksamhet
beträffande massrisker skall få bedrivas.
På samma sätt som för stora risker skall
dock ett anmälningsförfarande gälla.
Bestämmelserna om framför allt beräkning
av försäkringstekniska skulder och vilka
tillgångar dessa skall motsvaras av har
ännu inte harmoniserats inom EG. För
gränsöverskridande verksamhet innehåller
direktiven därför regler om vilket lands
bestämmelser som skall gälla för sådan
verksamhet. Om tillstånd inte krävs i
värdlandet skall bestämmelserna i det
land från vilket den gränsöverskridande
verksamheten sker gälla. Tillsynen över
att dessa bestämmelser efterlevs åvilar
behöriga myndigheter i samma land. Om
tillstånd krävs i värdlandet skall
däremot de bestämmelser tillämpas som
gäller där och tillsynen ske från samma
land. Möjligheterna att ingripa om dessa
bestämmelser inte följs har fördelats
mellan de inblandade ländernas myndig-
heter.
Det system som direktiven föreskriver
innebär således att om tillstånd krävs i
Sverige för viss gränsöverskridande
verksamhet med livförsäkring skall bl.a.
svenska placeringsregler gälla för den
utländska försäkringsgivarens verksamhet
här i landet. Finansinspektionen skulle
emellertid inte ha full möjlighet att
ingripa mot överträdelser av de svenska
reglerna. Med hänsyn till att det i
praktiken endast är fråga om ett
övergångsarrangemang innebär EES-reglerna
enligt min mening ett onödigt komplicerat
regelverk som dessutom kan visa sig svårt
att tillämpa i praktiken.
Som jag redan nämnt kan utländska
försäkringsgivare i dag, efter
Finansinspektionens tillstånd,
marknadsföra sig här genom försäkrings-
bolag som har koncession i Sverige och
som de har samarbetsavtal med eller med
vilket de ingår i ett koncernförhållande.
Det kan inte komma i fråga att inskränka
denna möjlighet till gränsöverskridande
verksamhet för försäkringsgivare
hemmahörande inom EES. Det faller sig i
stället naturligt att i första hand knyta
an till de förutsättningar som nu gäller
för att ett utländskt försäkringsföretag
skall få bedriva gränsöverskridande
verksamhet i Sverige. Till skillnad mot
vad som följer av EES-reglerna gäller,
trots att Finansinspektionens tillstånd
krävs, för den utländska
försäkringsgivaren utländska bestämmelser
om försäkringstekniska skulder m.m. Om
det nu gällande kravet på tillstånd från
inspektionen behålls skulle, enligt
EES-reglerna, denna ordning behöva ändras
och de svenska reglerna om bl.a.
försäkringstekniska skulder och vilka
tillgångar dessa skall motsvaras av bli
tillämpliga för den utländska
försäkringsgivarens verksamhet gentemot
Sverige. Något behov av en sådan föränd-
ring föreligger enligt min mening inte i
dessa fall. Finansinspektionens tillstånd
bör därför inte krävas.
Den lösning jag nu föreslagit innebär
emellertid att utländska försäkrings-
givare inte självständigt skulle kunna
driva gränsöverskridande verksamhet här i
landet. En sådan begränsning skulle
innebära en avvikelse från EES-reglerna.
Det bör därför dessutom finnas en
möjlighet till gränsöverskridande
verksamhet utan förmedling av en i
Sverige koncessionerad försäkringsgivare
även för sådan verksamhet som avser
livförsäkringar och som riktas direkt
till enskilda. För sådana fall bör dock
EES-reglernas möjlighet att kräva
Finansinspektionens tillstånd tillämpas.
Finansinspektionen har ansett att
tillsynsskäl talar för en gradvis
övergång till fri gränsöverskridande
verksamhet. Det är ofrånkomligt att
problem uppstår med det delade
tillsynsansvar som EES-reglerna bygger
på. Det är naturligt när ett delvis nytt
system införs. De får dock lösas genom
kontakter mellan berörda länders
tillsynsmyndigheter.
För att en blivande försäkringstagare
skall uppmärksamma att en utländsk
försäkringsgivare inte är underkastad
tillsynsreglerna i Sverige skall han
underteckna en handling med information
om detta. (Jämför andra
livförsäkringsdirektivet artikel 13.2).
Enligt direktivet skall detta ske när
avtal skall ingås efter marknadsföring
som inte riktats till försäkringstagaren
personligen. Om en enskild tar kontakt
med en försäkringsmäklare för att få in-
formation om livförsäkringar som erbjuds
av utländska försäkringsgivare som inte
är etablerade här i landet eller
kontaktar en försäkringsmäklare för att
ingå livförsäkringsavtal med en sådan
försäkringsgivare skall den enskilde
först skriva under en handling med en
uttrycklig begäran om detta (jämför andra
livförsäkringsdirektivet artikel 13.1
andra stycket andra strecksatsen).

Svenska försäkringsbolags rätt att driva
gränsöverskridande verksamhet
i ett annat land

För svenska försäkringsbolag gäller att
de i sin bolagsordning skall ange om de
skall driva försäkringsrörelse i
utlandet. Några bestämmelser om hur denna
verksamhet skall bedrivas finns inte i
FRL. Under förutsättning att det är
tillåtet att i ett annat land driva
försäkringsrörelse utan att vara
etablerad där torde bolaget därför kunna
driva verksamheten genom
gränsöverskridande verksamhet. Genom det
tidigare nämnda kravet på bolagsord-
ningens innehåll sker viss prövning av
verksamheten i samband med att
bolagsordningen stadfästs. EES-reglerna
innehåller ett formaliserat förfarande
för bolag som avser att driva gräns-
överskridande verksamhet inom EES.
Direktiven medger inte några avvikelser
och bestämmelser som införlivar dessa
skall därför införas i FRL. Samma
förfarande bör också gälla om ett bolag
avser att driva gränsöverskridande
verksamhet i ett land utanför EES.
Som Finansinspektionen har påpekat
gäller EES-reglerna om gränsöverskridande
verksamhet inte alla försäkringsbolag och
försäkringsformer. För sådana fall anser
inspektionen att den skall kunna vägra
svenska försäkringsbolag tillstånd till
gränsöverskridande handel. Att bl.a.
vissa ömsesidiga bolag av mindre
omfattning är helt uteslutna från
direktivens tillämpningsområde innebär
endast att det står de olika länderna
fritt att utforma den lagstiftning som
skall gälla dessa bolag. Detsamma gäller
de risker som undantagits från andra
skadeförsäkringsdirektivets bestämmelser
om gränsöverskridande verksamhet. I den
mån något land medger dessa bolag rätt
till gränsöverskridande verksamhet eller
tillåter verksamhet avseende de aktuella
riskerna bör bestämmelser i FRL inte
ställa upp hinder. Jag anser därför att
det inte finns något behov av sådana
särskilda regler som inspektionen
efterlyst.

Möjlighet för svenska försäkringstagare
att vända sig till en utländsk
försäkringsgivare

Enligt nuvarande praxis är det tillåtet
för enskilda i Sverige att själva vända
sig till en utländsk försäkringsgivare
för att ingå avtal om försäkringsskydd.
Bland annat därför att denna rätt inte
finns i alla EES-länder bör denna
möjlighet för en försäkringssökande att
vända sig utomlands komma till uttryck i
lagtext.

Frågan om kumulation

Frågan om kumulation - alltså möjligheten
för en försäkringsgivare att samtidigt i
ett land bedriva verksamhet genom
etablering och genom gränsöverskridande
verksamhet - har relevans både för
svenska försäkringsbolag och för
utländska EES-försäkringsgivare som här i
landet etablerat agentur eller filial.
Det är möjligt för ett värdland att
förbjuda kumulation i vissa fall.
Finansinspektionen har pekat på att
huvudpromemorians förslag, som inte
förbjuder kumulation, kan leda till att
problem kan uppstå vid bedömning av om en
försäkringsaffär är att hänföra till
verksamhet som drivs genom ett fast
etableringsställe här i landet eller om
den är att hänföra till det utländska
etableringsställets verksamhet. Samma
problem uppstår emellertid även i de fall
kumulation enligt direktivbestämmelserna
inte är möjlig att förhindra. Dessutom
innebär det tredje skadeförsäk-
ringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet att kumulation
inte kan förbjudas. Mot denna bakgrund är
det, enligt min mening, inte meningsfullt
att nu begränsa möjligheterna till
kumulation.

Försäkringsgivare hemmahörande i ett land

utanför EES

De nu föreslagna reglerna om rätt för
utländska försäkringsgivare att genom
gränsöverskridande verksamhet
marknadsföra försäkringar i Sverige har
relevans för försäkringsgivare hem-
mahörande i ett land inom EES. I fråga om
försäkringsgivare hemmahörande i ett land
utanför EES innebär nuvarande regler att
de under vissa villkor får marknadsföra
försäkringar i Sverige utan krav på
etablering (1 a § LUF). Finans-
inspektionen har satt i fråga om detta är
förenligt med EES-reglerna som uppställer
krav på etablering och koncession. Första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet rör endast
rätten att driva försäkringsverksamhet
för försäkringsföretag som är etablerade
i ett medlemsland eller som avser att
etablera sig där (första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 1, i
dess lydelse enligt assistansdirektivet
artikel 1, och första
livförsäkringsdirektivet artikel 1). Den
verksamhet som nu avses innebär inte att
någon etablering kommer till stånd i
Sverige. Den regleras därför inte av
bestämmelserna i dessa två direktiv. Inte
heller regleras den av bestämmelserna i
andra skadeförsäkringsdirektivet och
andra livförsäkringsdirektivet om
gränsöverskridande verksamhet. De
bestämmelserna är tillämpliga endast för
verksamhet som drivs av ett
försäkringsföretag hemmahörande inom EES
(andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
12.1 jämförd med artikel 2 b och andra
livförsäkringsdirektivet artikel 10.1
jämförd med artikel 2 b). Frågan om
möjligheten för ett företag hemmahörande
utanför EES att driva gränsöverskridande
verksamhet mot Sverige är således inte
reglerad i EES-reglerna. (Se även Pool,
Bill, The creation of the internal market
of insurance, Office for Official
Publications of the European Communities,
1990, s. 105 ff). EES-avtalet hindrar
alltså inte att även fortsättningsvis
tillåta denna verksamhet om villkoren
enligt 1 a § LUF är uppfyllda.

Försäkringsgivare som samtidigt bedriver
livförsäkrings- och
skadeförsäkringsrörelse

I det föregående (avsnitt 2.2) har jag
behandlat frågan om vilken verksamhet ett
företag, som i sitt hemland den 2 maj
1992 samtidigt drev livförsäkrings- och
skadeförsäkringsverksamhet, får driva
genom en agentur eller filial i ett annat
land inom EES. Andra livförsäkrings-
direktivet innehåller för sådana företag
även en bestämmelse om vilka
livförsäkringsavtal de får ingå genom
gränsöverskridande verksamhet (artikel
18.1). Direktivbestämmelsen innebär att
sådana företag till och med den 31
december 1995 får bedriva gränsöver-
skridande verksamhet beträffande
livförsäkringar oavsett om risklandet
tillåter det eller inte. Om risklandet
inte tillåter ett blandat företag att
försäkra livförsäkringar får, efter den
31 december 1995, gränsöverskridande
verksamhet med livförsäkring till det
landet endast ske beträffande sådana
risker som inte ansetts särskilt
skyddsvärda. Det tredje
livförsäkringsdirektivet innebär att den
nämnda bestämmelsen i andra
livförsäkringsdirektivet upphävs.
Huvudpromemorians förslag i denna del
innebär ett förbud för blandade företag
att driva gränsöverskridande verksamhet
med livförsäkring om den sker genom
personligt riktad marknadsföring. Jag
anser att det inte är meningsfullt att nu
införa en sådan begränsning eftersom den
skulle få effekt först efter den 31
december 1995. Dessutom skulle
begränsningen inte kunna behållas när
Sverige blir bundet av det tredje
livförsäkringsdirektivet.

2.6 Trafikförsäkring

Tilläggspromemorians förslag:
Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.
Remissinstanserna:
Trafikförsäkringsföreningen har anfört
att ett flertal länder inte kommer att
införa reglerna i direktivet 90/618/EEG
om gränsöverskridande verksamhet för
motorfordonsförsäkring ens för stora
risker före den 1 juli 1994. För att
eliminera den ojämlika konkurrens-
situation som annars skulle uppstå anser
föreningen att gränsöverskridande
verksamhet med trafikförsäkring skall
göras beroende av reciprocitet mellan
Sverige och annat EES-land. Enligt
föreningen bör dessutom
gränsöverskridande verksamhet med
massrisker göras beroende av tillstånd.
Försäkringsförbundet har anslutit sig
till Trafikförsäkringsföreningens
ståndpunkter. Finansinspektionen har
anfört att det bör finnas en möjlighet
att begränsa skyldigheten att meddela
försäkringar.
EES-avtalet: Genom direktivet 90/618/EEG
om gränsöverskridande verksamhet för
motorfordonsförsäkring har andra skade-
försäkringsdirektivets bestämmelser om
gränsöverskridande verksamhet gjorts
tillämpliga även för ansvarsförsäkring
för motorfordon (med undantag för
försäkring avseende fraktförares ansvar).
Vissa särskilda bestämmelser har dock
införts för att säkerställa att
skadelidande inte kommer i en mindre
förmånlig ställning på grund av att
försäkringsgivaren driver verksamheten
genom gränsöverskridande verksamhet i
stället för genom etablering. Av denna
anledning skall försäkringsgivaren be-
fullmäktiga en representant i värdlandet
att företräda försäkringsgivaren i
händelse av skadefall, andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 12 a.4
(införd genom direktiv 90/618/EEG artikel
6).
En medlemsstat som har bestämmelser om
förhöjda risker får föreskriva att sådana
bestämmelser skall iakttas även av
försäkringsgivare som driver verksamhet
genom gränsöverskridande verksamhet,
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
12 a.3 (införd genom direktiv 90/618/EEG
artikel 6).
Enligt andra skadeförsäkringsdirektivet
skall värdlandets regler om bl.a.
beräkning av försäkringstekniska skulder
och vilka tillgångar dessa skulder får
motsvaras av gälla om tillstånd krävs i
värdlandet för gränsöverskridande
verksamhet. Om sådant tillstånd inte
krävs, gäller i dessa frågor reglerna i
det land från vilket verksamheten
bedrivs. För s.k. stora risker får, som
tidigare nämnts, tillstånd inte krävas.
För ansvarsförsäkring för motorfordon ges
i direktiv 90/618/EEG en möjlighet till
avvikelse från dessa bestämmelser på så
sätt att värdlandet beträffande stora
risker får föreskriva att dess
bestämmelser om bl.a. beräkning av
försäkringstekniska skulder och vilka
tillgångar dessa skall motsvaras av skall
gälla (artikel 11).
Värdlandet skall kräva att
försäkringsgivarna blir medlem i och
deltar i finansieringen av värdlandets
nationella försäkringsbyrå och dess
nationella garantifond. De får dock inte
åläggas att bidra med mer än vad
försäkringsgivare som är etablerade skall
bidra med, andra skadeförsäkrings-
direktivet artikel 12 a.2 (införd genom
direktiv 90/618/EEG artikel 6).
Värdlandet får också kräva att
försäkringsgivaren avger en förklaring
att denne har blivit medlem i byrån och
fonden, andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 15.1 andra stycket och 16.1 andra
stycket (införda genom direktiv
90/618/EEG artikel 7).
Skälen för mitt förslag: Enligt 5 §
trafikskadelagen (1975:1410) får
trafikförsäkring meddelas av
försäkringsanstalt som har fått tillstånd
därtill av regeringen. Försäkringsanstalt
som har fått sådant tillstånd är skyldig
att på begäran meddela trafikförsäkring
(kontraheringsplikt). Koncession för
trafikförsäkring kan medges ett svenskt
försäkringsbolag och ett utländskt
försäkringsföretag som är etablerat här i
landet.
I det föregående (avsnitt 2.5) har jag i
enlighet med det andra skadeförsäk-
ringsdirektivet föreslagit att en
utländsk försäkringsgivare som hör hemma
inom EES skall få försäkra risker i
Sverige genom gränsöverskridande
verksamhet, dvs. utan att vara etablerad
här. Direktiv 90/618/EEG innebär att det
andra skadeförsäkringsdirektivets bestäm-
melser om gränsöverskridande verksamhet
gjorts tillämpliga även för
trafikförsäkring. Trafikskadelagens
bestämmelser måste därför ändras. En
förutsättning för sådan
gränsöverskridande verksamhet för trafik-
försäkring är att försäkringsgivaren här
i landet har en befullmäktigad represen-
tant som kan företräda försäkringsgivaren
gentemot skadelidande och vid domstolar
och myndigheter.
Trafikförsäkringsföreningen har
föreslagit att gränsöverskridande
verksamhet med trafikförsäkring skall
göras beroende av reciprocitet, mot
bakgrund av att flera EG-länder enligt
uppgift kommer att avvika från direktivet
genom att införliva dess regler först den
1 juli 1994. Jag har förståelse för
Trafikförsäkringsföreningens ståndpunkt.
EES-avtalet hindrar emellertid att gräns-
överskridande verksamhet görs beroende av
sådan reciprocitet som föreningen
efterlyst. I likhet med skadeförsäkring i
allmänhet finns det i fråga om
trafikförsäkring möjlighet att kräva
tillstånd här i landet för
gränsöverskridande verksamhet avseende
massrisker. Vid en sådan
tillståndsprövning skulle dock inte någon
reciprocitetsbedömning kunna göras såvitt
avser försäkringsgivare med säte i ett
annat EES-land. Jag har beträffande
skadeförsäkring i allmänhet funnit att
det inte finns anledning att kräva
tillstånd för gränsöverskridande
verksamhet, bl.a. med hänsyn till att den
sociala betydelsen inte är lika stor som
vid livförsäkring (avsnitt 2.5). Som
Trafikförsäkringsföreningen framhållit är
inslaget av socialt skydd större för
trafikförsäkring än för flertalet övriga
skadeförsäkringar. Med hänsyn till det
nämnda kravet att försäkringsgivaren
skall ha en befullmäktigad representant
här i landet anser jag emellertid att
inte heller gränsöverskridande verksamhet
med trafikförsäkring skall göras beroende
av tillstånd.
Om värdlandet kräver tillstånd för
gränsöverskridande verksamhet med
skadeförsäkring gäller, som tidigare
nämnts (avsnitt 2.5), det landets regler
om beräkning av försäkringstekniska
skulder och vilka tillgångar dessa får
motsvaras av. Om tillstånd inte krävs
gäller i stället bestämmelserna i det
land från vilken verksamheten sker.
EES-avtalet innebär att tillstånd aldrig
kan komma i fråga för s.k. stora risker.
För trafikförsäkring avseende stora
risker får värdlandet, till skillnad från
övrig skadeförsäkring, föreskriva att
dess bestämmelser angående försäkrings-
tekniska skulder skall gälla (direktiv
90/618/EEG artikel 11). I fråga om
trafikförsäkring avseende massrisker
gäller i nu aktuellt hänseende samma
ordning som för övrig skadeförsäkring.
Enligt min mening är det inte påkallat
att tillämpa svenska regler angående
försäkringstekniska skulder vid
gränsöverskridande verksamhet med
trafikförsäkring avseende stora risker. I
fråga om massrisker kan det inte komma i
fråga att tillämpa svenska regler
eftersom jag förslagit att tillstånd inte
skall krävas för gränsöverskridande
verksamhet.
Genom direktiv 90/618/EEG har öppnats en
möjlighet för medlemsstater som har
bestämmelser om förhöjda risker att
tillämpa dessa bestämmelser även för
försäkringsgivare som bedriver verksamhet
genom gränsöverskridande verksamhet,
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
12 a.3 (som införts genom direktiv
90/618/EEG artikel 6). Syftet med sådana
bestämmelser är enligt direktivets
ingress att den obligatoriska karaktären
hos trafikförsäkring skall motsvaras av
en möjlighet för bilister att erhålla
sådan försäkring. Direktivbestämmelsen
innebär med andra ord att den tidigare
nämnda svenska kontraheringsplikten i 5 §
trafikskadelagen får utvidgas till att
omfatta även de försäkringsgivare som
genom gränsöverskridande verksamhet
meddelar trafikförsäkring här i landet.
Jag anser att denna möjlighet att utvidga
kontraheringsplikten bör utnyttjas. Som
Finansinspektionen har anfört finns det
en möjlighet att begränsa
kontraheringsplikten för koncessionerade
försäkringsgivare till att avse personer
som tillhör viss yrkesgrupp eller
intressegrupp eller som är bosatta inom
visst område. Någon motsvarande möjlighet
till begränsning har inte föreslagits i
promemorian såvitt avser försäkrings-
givare som bedriver gränsöverskridande
verksamhet. Jag delar inspektionens
uppfattning att det bör finnas en
motsvarande möjlighet till begränsning
även vid gränsöverskridande verksamhet.
Enligt det s.k. andra
motorfordonsförsäkringsdirektivet
84/5/EEG skall varje land inrätta eller
auktorisera ett organ med uppgift att
svara för ersättning för sak- och
personskador som orsakas av
oidentifierade eller oförsäkrade fordon.
Den skadelidande skall ha rätt att vända
sig direkt till detta organ och därifrån
få ett motiverat besked angående
utbetalning av ersättning. För svensk del
gäller enligt 16 § trafikskadelagen att
om ett trafikförsäkringspliktigt fordon
saknar trafikförsäkring, samtliga
trafikförsäkringsanstalter som har
tillstånd att meddela försäkring svarar
för den trafikskadeersättning som skulle
ha utgått, om försäkring hade funnits. De
nämnda försäkringsanstalterna svarar
enligt samma paragraf även solidariskt
för den trafikskadeersättning som skulle
ha utgått från trafikförsäkring för
motordrivet fordon vars identitet inte
kan fastställas. Av 30 § följer att
trafikförsäkringsanstalterna i nu angivna
fall företräds av
Trafikförsäkringsföreningen.
I proposition 1992/93:8 om den svenska
trafikskadelagens anpassning till EG:s
regelverk m.m. (s. 17) har gjorts den
bedömningen att, eftersom Sverige har
auktoriserat ett organ att betala sådan
ersättning som avses i det andra
motorfordonsförsäkringsdirektivet och
till vilket den skadelidande kan vända
sig, någon lagändring inte är erforderlig
i detta avseende med anledning av andra
motorfordonsförsäkringsdirektivet.
Trafikskadelagens bestämmelse om
solidarisk ansvarighet gäller för de
försäkringsanstalter som har tillstånd
att meddela trafikförsäkring.
Bestämmelsen i direktiv 90/618/EEG om att
företagen skall åläggas att delta i
finansieringen av värdlandets nationella
garantifond bör beaktas genom att det
solidariska ansvaret utvidgas till att
omfatta även de försäkringsgivare som
genom gränsöverskridande verksamhet
meddelar trafikförsäkring. Till följd av
bestämmelsen i 30 § trafikskadelagen blir
sådan försäkringsgivare också medlem i
Trafikförsäkringsföreningen.

2.7 Koassurans

Tilläggspromemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Ingen av
remissinstanserna har haft någon erinran
mot promemorians förslag.
EES-avtalet: Med koassurans menas
försäkringsverksamhet där flera
försäkringsgivare genom ett avtal
försäkrar en risk och där var och en av
försäkringsgivarna är ansvariga för en
viss del. En av försäkringsgivarna är
ledande försäkringsgivare.
Syftet med koassuransdirektivet
78/473/EEG är att underlätta viss
internationell koassuransverksamhet.
Avsikten är inte att påverka den frihet
som råder i flera av länderna. Direktivet
är det första steget i riktning mot
samordning av de former av verksamhet som
får bedrivas genom gränsöverskridande
verksamhet.
I andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 26 har det preciserats att de
risker som får omfattas av koassurans
skall vara de s.k. stora riskerna enligt
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
5 d (införd genom andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 5).
Definitionen av stora risker har senast
ändrats genom artikel 2 i direktivet
90/618/EEG om gränsöverskridande
verksamhet för motorfordonsförsäkring.
Det sägs särskilt i ingressen till detta
direktiv att ändringen även skall
innebära en ändring av vilka risker som
får omfattas av koassurans.
Utöver att risken skall vara en stor
risk uppställs enligt koassurans-
direktivet artikel 2 ytterligare
förutsättningar för att direktivets
bestämmelser skall vara tillämpliga.
Risken skall finnas inom EES och den
skall täckas av två eller flera
försäkringsgivare genom ett enda avtal
med en samlad premie och för samma
termin. Var och en av försäkringsgivarna
skall svara för sin del och en av dem
skall vara ledande försäkringsgivare.
Minst en av försäkringsgivarna skall
delta i avtalet genom ett fast
etableringsställe i ett annat land än det
där den ledande försäkringsgivaren är
etablerad. Den ledande försäkringsgivaren
skall vara auktoriserad enligt villkoren
i första skadeförsäkringsdirektivet, "dvs
han skall behandlas som om han är den
assuradör som täcker hela risken". Han
skall vidare till fullo åta sig den roll
som enligt praxis tillkommer honom, bl.a.
att fastställa försäkringsvillkor och
tariffer.
Enligt artikel 3 får rätten att delta i
koassurans inte villkoras av andra
bestämmelser än direktivets.
De försäkringsgivare som medverkar i ett
koassuransavtal skall enligt artikel 4
var och en beräkna storleken på de
tekniska reserverna enligt de regler
eller den praxis som gäller i respektive
etableringsland. Reserven för ej
reglerade försäkringsfall skall dock vara
minst lika stor som den som fastställts
av den ledande försäkringsgivaren enligt
de regler som gäller i det land där denne
är etablerad.
De tekniska reserverna skall motsvaras
av valutamatchande tillgångar vilka skall
finnas i de länder där försäkringsgivarna
eller den ledande försäkringsgivaren är
etablerade. Det finns möjlighet att medge
lättnader från kraven på valutamatchande
tillgångar.
Direktivet innehåller slutligen
bestämmelser om skyldighet för
försäkringsgivarna att föra statistik, om
informationsutbyte och samarbete mellan
tillsynsmyndigheterna och om behandlingen
av försäkringstagare när ett
försäkringsföretag träder i likvidation
(artiklarna 5-7).
Enligt andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 26.2 skall de bestämmelser i
direktivet som gäller för stora risker
tillämpas på den ledande
försäkringsgivaren.
EG-domstolen har i några fall haft att
tolka koassuransdirektivet. Domarna
meddelades av EG-domstolen i december
1986 (målet 220/83 kommissionen mot
Frankrike [1986] ECR s. 3663, målet
252/83 kommissionen mot Danmark [1986]
ECR s. 3713, målet 205/84 kommissionen
mot Förbundsrepubliken Tyskland [1986]
ECR s. 3755 och målet 206/84 kommissionen
mot Irland [1986] ECR s. 3817).
Domstolens avgöranden innebär bl.a. att
det land där risken finns inte får kräva
att vare sig den ledande
försäkringsgivaren eller de andra
försäkringsgivarna är etablerade och har
auktorisation i det landet.
Skälen för mitt förslag: I den svenska
lagstiftningen finns inga särskilda
bestämmelser om koassurans. Direktivets
bestämmelser innebär enligt EG-domstolens
tolkning att auktorisation och etablering
inte kan krävas här i landet om en i
Sverige belägen stor risk skall försäkras
genom sådan koassurans som direktivet
gäller av försäkringsgivare etablerade i
andra EES-länder.
Det andra skadeförsäkringsdirektivets
bestämmelser om gränsöverskridande
verksamhet har behandlats i det
föregående (avsnitt 2.5). Jag har i fråga
om stora risker föreslagit att en
försäkringsgivare kan försäkra risker
belägna i Sverige utan att vara etablerad
här i landet och utan särskilt tillstånd
här. Det krävs endast att
försäkringsgivaren till
Finansinspektionen anmält sin avsikt att
marknadsföra försäkringar här i landet
och ingett vissa handlingar till
inspektionen. Uttrycket marknadsföra
försäkringar har valts för att markera
att det skall vara fråga om ett aktivt
handlande från försäkringsgivaren.
Bestämmelserna skall alltså inte
tillämpas vid ett passivt mottagande av
order från en svensk kund. För sådana
fall krävs enligt gällande praxis inte
tillstånd för den utländska
försäkringsgivaren.
Den föreslagna anmälningsskyldigheten
vid marknadsföring här i landet får vid
koassuransverksamhet, enligt andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 26.2,
endast tillämpas på den ledande
försäkringsgivaren. Ett undantag från
anmälningsskyldigheten måste därför göras
för försäkringsgivare som avser att delta
i koassuransverksamhet på annat sätt än
som ledande försäkringsgivare.
En sådan marknadsföring torde dock inte
vara vanlig. För risker som har sådan
storlek att de kräver medverkan av flera
försäkringsgivare genom koassurans torde
det vanligaste vara att ett
försäkringsbolag kontaktas av en
försäkringssökande som vill försäkra en
viss risk eller att kontakten etableras
genom en försäkringsmäklare. De andra
försäkringsgivarna kontaktas sedan av
detta försäkringsbolag eller mäklaren. Om
en utländsk försäkringsgivare genom
koassurans skall delta i ett avtal
avseende en risk belägen i Sverige efter
kontakt från försäkringstagaren
(eventuellt genom en försäkringsmäklare)
eller en annan försäkringsgivare, finns
enligt vad som nämnts idag inte något
krav på etablering och koncession här i
landet.
Utöver vad som nu angivits föreligger
mot den angivna bakgrunden inte något
behov av ytterligare lagändring såvitt
avser rätten för utländska
försäkringsgivare hemmahörande inom EES
att delta i koassuransverksamhet när det
gäller risker belägna i Sverige.
För svenska försäkringsbolag gäller att
de alltid skall ha koncession i Sverige.
Driver ett bolag verksamhet i utlandet
skall bolagets koncession omfatta även
den verksamheten. Detta står i
överensstämmelse med bestämmelserna i
första skadeförsäkringsdirektivet som
föreskriver krav på auktorisation för
etablering av huvudkontor i ett land. Nu
förevarande direktiv avser inte att göra
någon ändring av dessa regler. Direktivet
gäller endast vilka krav ett land kan
ställa på de försäkringsgivare som skall
delta i koassurans genom
gränsöverskridande verksamhet, dvs. utan
att vara etablerade i landet.
Det finns inga svenska särregler för
beräkning av försäkringstekniska skulder
vid koassuransverksamhet. Generella be-
stämmelser avseende skadeförsäkringsbolag
finns i Finansinspektionens s.k.
normalplan. Normalplanen får anpassas
till direktivets bestämmelser i artikel 4
om beräkning av de försäkringstekniska
skulderna. Det kan i detta sammanhang
nämnas att det i direktivet 91/674/EEG om
årsredovisning och koncernredovisning för
försäkringsföretag finns bestämmelser om
beräkning av försäkringstekniska skulder
för skadeförsäkringsrörelse. Detta
direktiv ingår ännu inte i EES-avtalet.
I det föregående (avsnitt 2.3) har jag
föreslagit att en allmän regel införs för
svenska försäkringsbolag om hur
tillgångar motsvarande försäkrings-
tekniska skulder skall placeras. Place-
ringsregeln omfattar krav på
valutamatchning och lokalisering av
tillgångarna. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall närmare
föreskriva hur risken för
valutakursförluster skall beaktas. Detta
förslag uppfyller enligt min mening
direktivets bestämmelser om krav på
valutamatchade tillgångar och
tillgångarnas lokalisering.
För utländska försäkringsgivares
gränsöverskridande verksamhet i Sverige
innebär mina förslag (avsnitt 2.3) att
beträffande stora risker skall tillämpas
de bestämmelser om beräkning av
försäkringstekniska skulder,
tillgångarnas lokalisering och
valutamatchning som gäller i
etableringslandet. Dessa förslag
uppfyller även koassuransdirektivets
bestämmelser. Någon ytterligare
lagändring i detta avseende erfordas
därför inte.
Bestämmelsen i artikel 5 om att
koassuradörer skall föra viss statistik
får beaktas i regeringens eller
Finansinspektionens föreskrifter enligt
19 kap. 3 § FRL (se specialmotiveringen
till det lagrummet).
Jag återkommer till frågan om
Finansinspektionens samarbete med
utländska tillsynsmyndigheter (avsnitt
2.14).

2.8 Försäkringssammanslutningar

Huvudpromemorians förslag: Avviker från
mitt förslag endast på så sätt att rätten
att bedriva försäkringsrörelse begränsas
till skadeförsäkring.
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanser har tillstyrkt promemo-
rians förslag eller lämnat det utan
erinran. Konkurrensverket har anfört att
det vore önskvärt att finna former för
att tillåta försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar att meddela
även andra försäkringar än
skadeförsäkringar. Verket har även anfört
att det av promemorian inte framgår om
förslaget i denna del står i överens-
stämmelse med EES-avtalet.
EES-avtalet: Artikel 8 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet anger att
försäkringsföretag som etableras i ett
land skall anta någon av i artikeln
uppräknade företagsformer. För
Storbritannien anges därvid särskilt
"försäkringsgivare som uppträder under
beteckningen Lloyd''''s". Av artiklarna 10
och 11 i båda direktiven framgår vidare
de krav som skall ställas för att en
försäkringsgivare som etablerar en
agentur eller filial i ett annat
medlemsland skall få auktorisation där.
Vissa särskilda bestämmelser finns därvid
för Lloyd''''s.
Skälen för mitt förslag: Enligt LUF får
ett utländskt försäkringsföretag driva
försäkringsrörelse genom generalagent om
företaget fått tillstånd till detta. Vad
som avses med begreppet
försäkringsföretag har inte angetts i
lagen eller dess förarbeten. Det har dock
ansetts endast omfatta försäkringsgivare
som är juridiska personer. I begreppet
ingår därför inte försäkringsgivare som
verkar i en sammanslutning som inte är en
juridisk person.
Utomlands finns sammanslutningar som i
form av försäkringsbörser verkar som
försäkringsgivare. Den äldsta och bäst
kända är Lloyd''''s i London. Lloyd''''s är
inte ett försäkringsbolag utan en
sammanslutning av individer som, med
Lloyd''''s i London som marknadsplats, kan
acceptera att överta försäkringsrisker
som erbjuds dem. Medlemmarna är samman-
slutna i syndikat vars storlek kan
variera från några få till några tusen
medlemmar som överenskommit att samverka
under ett års tid vid meddelande av
försäkring. Enligt den lagstiftning som
reglerar verksamheten får en Lloyd''''s
underwriter, dvs. en person som för ett
syndikats räkning beslutar om vilka
risker som skall accepteras, endast
acceptera försäkringsaffärer hos Lloyd''''s
i London. Det är därför inte möjligt för
underwriters hos Lloyd''''s att etablera sig
som bolag, agentur eller filial i andra
länder. Lloyd''''s underwriters får inte
heller acceptera försäkringsaffärer från
annan än en Lloyd''''s broker, dvs. en
mäklare som är verksam på Lloyd''''s
marknadsplats i London.
Trots de begränsningar i möjligheterna
att etablera sig utomlands som följer av
Lloyd''''s särpräglade organisation och
svårigheterna att anpassa denna till
regelsystemen för försäkringsväsendet i
andra länder, har Lloyd''''s bl.a. ett
kontor i Frankrike. Kontoret är inte
något riktigt avdelningskontor eftersom
man inte där kan utfärda försäkringar
utan dessa förmedlas till Lloyd''''s i
London. Genom kontoret har Lloyd''''s i
Frankrike vissa tillgångar som skall
svara mot de förpliktelser som Lloyd''''s
har avseende fransk försäkringsaffär.
Liknande kontor finns i Nederländerna,
Belgien, Tyskland, Italien och Irland.
En närmare redogörelse för Lloyd''''s
uppbyggnad och verksamhet finns i
betänkandena Försäkringsväsendet i
framtiden (SOU 1987:58) och Koncession
för försäkringssammanslutningar (SOU
1992:5).
Frågan om möjlighet för Lloyd''''s att
etablera sig i Sverige uppmärksammades
redan i samband med förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 17 §§
lagen den 10 april 1959 (nr 74) med vissa
bestämmelser om utländsk försäkrings-
rörelse här i riket vid krig m.m. (prop.
1965:48). Försäkringsinspektionen hade i
skrivelse den 18 oktober 1963 bl.a.
hemställt om införande av en dispensregel
som skulle öppna möjlighet för Lloyd''''s
att få koncession i Sverige. Skrivelsen
remissbehandlades. Under
remissbehandlingen mötte förslaget
avsevärd kritik och med hänsyn därtill
togs frågan inte upp till vidare
behandling i det sammanhanget.
Försäkringsverksamhetskommittén har i
sitt slutbetänkande Försäkringsväsendet i
framtiden (SOU 1987:58) behandlat frågan
om koncession för
försäkringssammanslutningar. Kommittén
utgick därvid från Lloyd''''s och beskrev
dess historik, uppbyggnad, särprägel m.m.
I en särskild framställning till
kommittén i januari 1982 framförde
Lloyd''''s önskemål om att få möjlighet att
på något sätt bli koncessionerat i
Sverige. I framställningen lämnade
Lloyd''''s förslag till hur man skulle kunna
bedriva verksamheten i Sverige. Eftersom
försäkringsverksamhetskommittén i sina
direktiv inte uttryckligen ålagts att
lägga fram förslag i frågan, avstod
kommittén från att förorda någon av
modellerna som föreslagits av Lloyd''''s.
Kommittén avstod också från att lägga
fram egna förslag i saken.
Senast har frågan om möjlighet för
utländska försäkringssammanslutningar i
allmänhet, och Lloyd''''s i synnerhet, att
få koncession för försäkringsrörelse i
Sverige behandlats av Utredningen om
koncession för
försäkringssammanslutningar. Utredningen
lämnade i december 1991 sitt betänkande
Koncession för
försäkringssammanslutningar (SOU 1992:5).
Utredningen har föreslagit att
försäkringsgivare i försäkringssamman-
slutningar skall få rätt att genom en
generalrepresentation få koncession för
skadeförsäkringsrörelse. När
utredningsdirektiven meddelades var
EES-avtalet inte färdigförhandlat.
Eftersom de förslag som betänkandet
innehåller inte i alla delar är konformt
med EES-reglerna har det inte varit
föremål för någon separat
remissbehandling. I sak överensstämmer
betänkandets förslag med
huvudpromemorians förutom att betänkandet
innehåller förslag till en särskild lag
om rätt för utländska försäkrings-
sammanslutningar att driva
försäkringsrörelse i Sverige och att
lagen även gäller sammanslutningar
hemmahörande utanför EES.
Utredningens och promemorians förslag
innebär att Lloyd''''s endast skall kunna
driva skadeförsäkringsrörelse i Sverige.
Det har motiverats med att
sammanslutningarna har en tidbegränsad
varaktighet (ett år) medan
livförsäkringsavtal normalt ingås för
längre tider. Konkurrensverket har anfört
att det vore önskvärt att finna former
som gör det möjligt för
försäkringssammanslutningar att försäkra
även annat än skadeförsäkring och har
även ifrågasatt om en begränsning till
skadeförsäkring är förenlig med
EES-avtalet. EES-reglerna om
auktorisation och etablering i ett annat
land än hemlandet innebär för
försäkringsgivare som uppträder under
beteckningen Lloyd''''s och som har
koncession i sitt hemland Storbritannien
att de skall ha rätt att etablera sig och
erhålla koncession i ett annat land både
för livförsäkringsrörelse och för
skadeförsäkringsrörelse om de där utser
ett ombud. Trots det problem som kan
ligga i den tidsbegränsade
samarbetsformen tillåter EES-reglerna
inte en sådan begränsning som föreslagits
i promemorian. För att uppfylla
skyldigheterna till följd av EES-avtalet
bör Lloyd''''s därför få rätt att etablera
sig och erhålla koncession i Sverige både
för skadeförsäkringsrörelse och för
livförsäkringsrörelse.
Frågan är då om det finns skäl att
särbehandla Lloyd''''s, eller om
lagstiftningen skall göras generell. Har
försäkringsgivare i en sammanslutning i
ett annat land inom EES medgetts
auktorisation och uppfylls de krav som
ställs för koncession här i Sverige, bör
möjligheten till etablering och
koncession i Sverige stå öppen. För
försäkringssammanslutningar hemmahörande
i ett land utanför EES finns i
EES-reglerna inte någon skyldighet att
möjliggöra etablering och koncession i
Sverige. Jag lägger därför för närvarande
inte fram något förslag i den delen.
Frågan torde sakna praktisk betydelse.
Med hänsyn till
försäkringssammanslutningars speciella
organisation måste vissa särskilda
lösningar övervägas. Det gäller framför
allt beträffande frågor om hur
etableringen här i landet skall ske och
vilket rättssubjekt som skall få
koncession. Som jag nyss angett bör
etableringsmöjligheten stå öppen också
för andra försäkringssammanslutningar än
Lloyd''''s, om de är hemmahörande inom EES,
men det är ofrånkomligt att de tekniska
lösningar som nu väljs utformas med tanke
på Lloyd''''s speciella konstruktion.
Av vad som ovan angetts följer att
försäkringsgivarna i Lloyd''''s inte kan
etablera en agentur eller filial i
värdlandet eftersom försäkringar inte kan
meddelas på annan plats än hos Lloyd''''s i
London eller genom annan än en Lloyd''''s
broker. Det är däremot möjligt för
Lloyd''''s att ha en representation i
värdlandet med ett ombud som svarar för
representationen i övrigt. Detta ombud
skall, såsom även följer av EES-reglerna,
ha behörighet att företräda
sammanslutningen gentemot tredje man samt
vid domstolar och myndigheter, åtminstone
såvitt avser redan ingångna avtal.
Förmedlingen av försäkringsaffärer kan
ske genom andra medhjälpare som anlitas
av försäkringsgivarna i sammanslutningen.
Ombudet skall svara för verksamheten i
övrigt. Denna lösning är enligt min
mening godtagbar.
Vad gäller frågan vilket rättssubjekt
som skall medges koncession kan man först
konstatera att sammanslutningen som sådan
inte utgör en juridisk person. Med hänsyn
härtill och till att det är de medlemmar
som ingår i sammanslutningen som meddelar
försäkring anser jag att koncession inte
kan medges sammanslutningen. På grund av
det stora antal medlemmar som kan ingå i
en sammanslutning skulle det dock medföra
betydande praktiska problem om koncession
skulle beviljas varje enskild medlem. Den
lösning som jag finner lämpligast är att
medlemmarna som grupp beviljas
koncession. Därmed avser jag inte medlem-
marna i ett enskilt syndikat utan
samtliga medlemmar i Lloyd''''s som grupp.
En sådan koncession kommer naturligtvis
att gälla för gruppen som sådan, även om
enskilda medlemmar efter hand byts ut.
I det föreslagna systemet krävs
garantier för att den verksamhet som
försäkringsgivarna i sammanslutningen
bedriver här i landet blir korrekt
redovisad och att det går att beräkna hur
stora förpliktelser försäkringsgivarna i
sammanslutningen har till följd av
svenska försäkringsaffärer. Ombudet bör
därför ha en skyldighet att föra en
förteckning över vilka affärer som är att
hänföra till sammanslutningens verksamhet
här i landet. Häri skall naturligtvis
inte inräknas de affärer som försäkrings-
givarna i sammanslutningen tecknar med
anledning av att en svensk
försäkringssökande antingen på egen hand
eller genom en förmedlare, som inte
anlitats av sammanslutningen för an-
skaffning av affärer i Sverige, vänder
sig till den utländska sammanslutningen i
utlandet.
I övrigt skall för försäkringsgivare i
en sammanslutning gälla i allt väsentligt
samma rörelsevillkor som för andra
försäkringsgivare inom EES.
Vad jag tidigare anfört om
gränsöverskridande verksamhet (avsnitt
2.5) gäller också för försäkringsgivare i
en försäkringssammanslutning.

2.9 Ny lag om försäkringsgivare med säte
i annat EES-land

Huvudpromemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga
remissinstanser har tillstyrkt promemo-
rians förslag eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för mitt förslag: Utländska
försäkringsföretags verksamhet i Sverige
regleras i dag genom lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige. Genom
de förslag som jag nu presenterar kommer
vissa särskilda bestämmelser att gälla
för utländska försäkringsgivare
hemmahörande inom EES. Jag tänker då
framför allt på förslagen om rätt för
försäkringsgivare att marknadsföra
försäkringar här i landet utan etablering
och om rätt för försäkringsgivare i
sammanslutningar att erhålla koncession.
LUF är redan i sin nuvarande utformning
svåröverskådlig. Att * som
Försäkringsutredningen föreslagit *
införa erforderliga nya bestämmelser för
utländska försäkringsföretag i den nu
gällande lagen om utländska
försäkringsföretag skulle medföra
betydande lagtekniska svårigheter och
göra lagen ännu svårare att överblicka.
En ny lag bör därför införas för de
försäkringsföretag som har sitt säte i
ett annat EES-land. Lagen bör dessutom
omfatta försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar.
Vissa försäkringsgivare, huvudsakligen
ömsesidiga försäkringsgivare med en
verksamhet av mindre omfattning, är
undantagna från EG-direktivens
tillämpningsområde. I huvudpromemorian
föreslås därför att dessa
försäkringsgivare inte skall omfattas av
den nya lagen. Det har under
remissbehandlingen emellertid framförts
att samma regler bör gälla för dessa
försäkringsgivare som för andra
försäkringsgivare hemmahörande inom EES.
Den nya lagen utgår bl.a. från att det i
försäkringsgivarens hemland finns
bestämmelser som uppställer krav på
tillräcklig konsolidering. I fråga om
försäkringsgivare som faller utanför
direktivens tillämpningsområde finns det
inga garantier för att dessa krav är
uppfyllda. Den nya lagen bör därför, som
föreslagits i huvudpromemorian, inte
gälla för dessa försäkringsgivare.
De grundläggande reglerna i den nya
lagen för rörelsens bedrivande bör i
huvudsak överensstämma med vad som i dag
gäller för utländska försäkringsföretag.

2.10 Rättsskyddsförsäkring

Tilläggspromemorians förslag: Avviker
från mitt förslag på så sätt att en
försäkrad, om han är näringsidkare,
alltid skall ha rätt att få en tvist om
rättsskyddsförsäkring avgjord genom
skiljeförfarande. Rätten att fritt utse
ombud gäller enligt promemorian bara om
den försäkrade enligt avtalet hade rätt
till sådant biträde.
Remissinstanserna: Beträffande val av
lösning för att förhindra
intressekonflikter mellan försäkrad och
försäkringsgivare har de remissinstanser
som yttrat sig i frågan tillstyrkt
promemorians förslag.
Försäkringsförbundet har dock ifrågasatt
om lagstiftning behövs.
Skilda uppfattningar har framförts vad
avser de begränsningar som föreslagits i
fråga om rätten att utse biträde. Svea
hovrätt, Konsumentverket och Sveriges
Advokatsamfund har anfört att det inte
står i överensstämmelse med direktivet
att begränsa rätten att utse biträde till
de fall den försäkrade har rätt till
sådant biträde enligt avtalsvillkoren. LO
har avvisat att valet skall kunna
begränsas till personer verksamma i
närheten av domstolsorten.
Konkurrensverket önskar ett förtydligande
med innebörd att det endast är rätten
till ersättning som kan inskränkas, inte
rätten att utse person.
Flera remissinstanser har varit kritiska
mot promemorians förlag beträffande
tvistlösningsförfarande. Svea hovrätt
anser att det bör övervägas om inte en
mindre kostsam procedur bör till-
handahållas även för en näringsidkare som
har en tvist med försäkringsgivaren.
Skiljedomsutredningen anser det i första
hand bör övervägas en bestämmelse om
skyndsam handläggning vid domstol.
Försäkringsförbundet har anfört att
försäkringsbranschen är beredd att
diskutera en eventuell ombildning av
Rättsskyddsnämnden så att denna kan anses
behörig att pröva tvister enligt vad som
avses i direktivet.
EES-avtalet: Syftet med
rättskyddsdirektivet 87/344/EEG är att så
långt som möjligt förhindra att det
uppstår intressekonflikter mellan en
rättsskyddsförsäkrad och
försäkringsgivaren till följd av att
försäkringsgivaren ger försäkringstagaren
skydd även för andra risker eller till
följd av att försäkringsgivaren försäkrar
någon annan.
Direktivets bestämmelser gäller inte
tvister eller risker som har samband med
användningen av högsjöfartyg eller
åtgärder som vidtas inom ramen för en
ansvarsförsäkring, om dessa samtidigt
utövas för att tillvarata
försäkringsgivarens intresse. Direktivets
bestämmelser behöver inte heller
tillämpas för rättsskyddsförsäkring som
meddelas av en assistansförsäkringsgivare
som del av en assistansförsäkring om
verksamheten utövas i ett annat land än
försäkringstagarens normala
uppehållsland. I sådant fall skall
försäkringen klart ange att skyddet är
begränsat till sådana skador och är
underordnat assistansen.
Direktivet ger tre olika alternativ för
att förhindra intressekonflikter mellan
försäkringstagaren och försäkringsgivaren
(artikel 3). Valet mellan de tre
lösningarna kan överlåtas till
försäkringsgivarna eller bestämmas av
respektive land.
Oavsett vilket alternativ som väljs
enligt artikel 3 föreskriver artikel 4
att det av varje avtal om
rättsskyddsförsäkring skall framgå att
försäkringstagaren fritt skall kunna
välja advokat, eller annan person som
enligt nationell lag har behörighet att
försvara eller företräda de försäkrade
eller i övrigt tillvarata hans intressen,
vid undersökningar eller förhandlingar
samt när en intressekonflikt uppstår. För
vissa försäkringsavtal finns en
undantagsmöjlighet i artikel 5.
Om en intressekonflikt trots allt
uppstår är det angeläget att den kan
lösas på ett rättvist och skyndsamt sätt.
Direktivet föreskriver därför att
länderna skall se till att det, genom
skiljeförfarande eller något annat
förfarande som ger motsvarande garantier
om objektivitet, kan fattas beslut om hur
tvister mellan försäkringsgivare och
försäkringstagare kan lösas. Den rätt
till överklagande som kan finnas enligt
nationell lag får dock inte påverkas av
ett sådant förfarande.
Direktivet föreskriver vidare att en
försäkringsgivare i vissa fall skall
informera den försäkrade om rättigheten
att utse advokat och att använda sig av
ett skiljeförfarande.
Enligt artikel 3.1 skall
rättsskyddsförsäkringen meddelas genom
ett separat avtal eller tas upp som en
separat del av ett försäkringsbrev.
Dessutom skall rättsskyddets omfattning
särskilt anges.
Skälen för mitt förslag: Några särskilda
regler om rättsskyddsförsäkring finns
inte i nu gällande lagstiftning. Vad
först gäller åtgärder för att förebygga
att intressekonflikter uppstår före-
skriver direktivet tre alternativ som
anses på ett likvärdigt sätt tillvarata
de rättsskyddsförsäkrades intressen. De
två första alternativen förhindrar
konflikter genom föreskrifter om för-
säkringsgivarens organisation. Det tredje
alternativet förhindrar
intressekonflikter genom att de
försäkrade skall ha rätt att fritt utse
advokat eller annan kvalificerad person.
Enligt min mening är en lösning som
riktar in sig på en rätt för en försäkrad
att utse ombud mest smidig och
ändamålsenlig.
I tilläggspromemorian anfördes, mot
bakgrund av att syftet med direktivet är
att förhindra att intressekonflikter
uppstår mellan en försäkrad och hans
försäkringsgivare, att direktivet inte
kan tolkas så att det materiellt reglerar
innehållet i avtalet på så sätt att en
försäkrad alltid skall ges tillgång till
biträde när försäkringsfall inträffar.
Svea hovrätt, Konsumentverket och
Sveriges Advokatsamfund har ifrågasatt om
denna tolkning är korrekt. Även jag anser
att tolkningen är i hög grad tveksam.
Lagen bör i stället utformas så att en
rättsskyddsförsäkring alltid skall ge den
försäkrade rätt att vid försäkringsfall
utse ombud.
Det kan tyckas som att det tredje
alternativet enligt artikel 3 och
bestämmelsen i artikel 4 innebär samma
rätt för den försäkrade. Direktivet
föreskriver i båda fallen en rätt att
fritt utse advokat eller, om den
nationella lagen medger det, någon annan
behörig person. I artikel 3 ges
emellertid en längre gående möjlighet att
utse biträde. Denna rätt skall gälla så
snart en försäkrad kan rikta anspråk mot
försäkringsgivaren, dvs. när ett
försäkringsfall föreligger enligt
rättsskyddsförsäkringens villkor. Artikel
4 gäller rätten att utse advokat vid
undersökningar eller förhandlingar eller
vid intressekonflikter med
försäkringsgivaren. Rätten att utse
biträde aktualiseras således i ett senare
skede enligt artikel 4 än enligt artikel
3. Den lösning som valts för att
förhindra intressekonflikter enligt
artikel 3 har utformats så att den även
omfattar bestämmelsen i artikel 4.
Det kan sättas i fråga om de försäkrades
rätt att fritt välja biträde skall kunna
inskränkas till att t.ex. endast gälla
personer verksamma i närheten av
domstolsorten. En sådan möjlighet är inte
oförenlig med direktivets bestämmelser
och bör införas. Den bör dock endast
gälla vid angelägenheter som inte kräver
särskild kompetens. Det bör även finnas
en möjlighet att utse annan än advokat.
Det bör framför allt finnas en möjlighet
att utse t.ex. biträdande jurister vid
advokatbyråer eller andra personer med
tillräckliga kvalifikationer. Av 8 kap. 9
§ rättegångsbalken, som träder i kraft
den dag regeringen bestämmer, följer att
vad som föreskrivs i lag om advokater i
tillämpliga delar skall gälla även den
som är auktoriserad som advokat i något
annat EES-land om han är verksam i
Sverige (prop. 1992/93:64, bet.
1992/93:JuU13, rskr. 1992/93:73, SFS
1992:1511).
Om det trots allt uppstår en
intressekonflikt, skall de försäkrade -
utöver tvistlösning vid allmän domstol -
ha tillgång till ett förfarande som är
objektivt och där det kan fattas beslut
om hur tvisten kan lösas. Det finns redan
vissa möjligheter att utom rätta lösa
försäkringstvister. Om försäkringen
tecknats av en konsument för enskilt
syfte, har försäkringstagaren möjlighet
att anmäla tvisten till Allmänna
reklamationsnämnden. Det finns även
branschgemensamma nämnder. Slutligen kan
parterna avtala att tvister skall prövas
av skiljemän.
Allmänna reklamationsnämnden har en
särskild avdelning för tvister rörande
försäkringar. Vissa typer av tvister är
undantagna från nämndens prövning. Det är
bl.a. tvister rörande vållandefrågor vid
trafikolyckor, försäkringar som grundar
sig på kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens parter, tvister som rör
rätt till tecknande eller behållande av
försäkring samt tvister som kan prövas av
trafikskadenämnden. Vidare kan nämnden
avvisa ärenden för det fall erforderlig
utredning inte kan företas inom ramen för
nämndens arbetsformer. Ärenden, som
kräver medicinska bedömningar, och
sådana, i vilka motstridiga uppgifter om
ett händelseförlopp har lämnats, avvisas
regelmässigt på denna grund. Nämnden har
vidare fastställt ett visst minsta belopp
som tvisten måste röra för att nämnden
skall pröva ett ärende.
Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd är
en branschgemensam nämnd som avger
yttranden beträffande ombuds lämplighet
samt arvodets storlek. Ytterligare en
branschgemensam nämnd, Skadeförsäkringens
Villkorsnämnd, kan nämnas i detta samman-
hang. Denna nämnd har till uppgift att
främja en enhetlig tillämpning av
försäkringsvillkoren för skadeförsäkring,
dock inte inom olycksfalls- och
sjukförsäkring. Skadeförsäkringens
Villkorsnämnd avger yttranden på begäran
av bolag, Försäkringsförbundet eller
domstol.
I de branschgemensamma nämnderna deltar
företrädare för försäkringsbolagen i
avgörandena. Även om någon av dessa
nämnder skulle anpassas för att pröva
även nu aktuella tvister ställer jag mig
tveksam till om de uppfyller direktivets
krav på objektivitet. I lagrådsremissen
föreslogs därför att den försäkrade
alltid skall ha rätt att begära att en
tvist med försäkringsgivaren skall prövas
av tre skiljemän, dvs. oavsett om det i
villkoren föreskrivits annat sätt för
tvistlösning.
Enligt lagen (1929:145) om skiljemän
klandras en skiljedom vid allmän domstol.
Parterna kan dock endast klandra en
skiljedom på formella grunder, inte på
materiella grunder. Skiljemännens
avgörande är alltså i princip
slutgiltigt. Enligt lagrådsremissens
förslag är det endast försäkringstagaren
som ges möjlighet att välja mellan
skiljeförfarande och domstol. För att
inte komma i konflikt med den Europeiska
konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna föreslogs i
lagrådsremissen att en skiljedom skall
kunna överklagas även på materiell grund.
Annars hade inte konventionens krav att
envar skall ha rätt till domstolsprövning
av hans civila rättigheter (artikel 6)
uppfyllts i fråga om försäkringsgivaren.
Lagrådet har uttalat att den föreslagna
lösningen är behäftad med vissa nackdelar
och att andra lösningar bör prövas. Ett
alternativ där en tvist kan bli prövad av
skiljemän och därefter i tre instanser
kan bli både kostsamt och tidsödande och
infriar enligt Lagrådet därigenom
knappast direktivets intentioner angående
hur intressekonflikter av ifrågavarande
slag skall lösas. Lagrådet har föreslagit
två ordningar som det anser bättre skulle
tillgodose båda parters intressen i
sammanhanget. Den ena ger även
försäkringsgivare möjlighet att välja
mellan skiljenämnd och allmän domstol
varför det inte skulle vara erforderligt
att medge någon rätt till materiell
omprövning. Den andra innebär att
parterna får frihet att i förväg avtala
om hur uppkommande tvistefrågor mellan
dem skall lösas.
Jag kan ansluta mig till vad Lagrådet
anfört. Lagrådets första alternativ om
valmöjlighet även för försäkringsgivaren
ger emellertid upphov till frågan vilken
tvistlösningsordning som skall gälla om
försäkringsgivare och försäkringstagare
inte är ense. Något annat alternativ än
allmän domstol kan, mot bakgrund av den
nämnda konventionsbestämmelsen, knappast
bli aktuellt. En sådan ordning skulle
inte ge parterna tillgång till
skiljeförfarande i större utsträckning än
vad som gäller i dag.
Det andra alternativet innebär att
parterna, i enlighet med nu gällande
regler, i förväg får avtala om hur
tvister mellan dem skall lösas. Om
parterna är ense om skiljeförfarande är
det inte nödvändigt att föreskriva en
möjlighet till materiell omprövning.
Därigenom skulle direktivets krav på
snabbhet och objektivitet vara bättre
tillgodosett än med förslaget i
lagrådsremissen. Jag förordar därför en
ordning i enlighet med Lagrådets andra
alternativ. En sådan lösning kräver ingen
lagstiftning.
När en intressekonflikt uppstår eller
det råder oenighet om tvistens lösning
skall försäkringsgivaren enligt artikel 7
informera den försäkrade om hans rätt att
utse ombud. Promemorians förslag ålägger
försäkringsgivaren denna
informationsskyldighet redan när ett
försäkringsfall anmäls. Även om denna
informationsskyldighet går längre än
direktivet föreskriver är anmälnings-
tillfället enligt min mening en lämplig
tidpunkt att informera den försäkrade om
hans rättigheter.
Lagen (1927:77) om försäkringsavtal är
för närvarande föremål för omarbetning
inom Justitedepartementet. De särskilda
bestämmelser om avtalsvillkor för
rättsskyddsförsäkring som mitt förslag
innehåller bör därför regleras i en
särskild lag.
Bestämmelsen i artikel 3.1 om att
rättsskyddsförsäkring skall tas upp som
en separat del av ett försäkringsbrev och
att omfattningen av rättsskyddet därvid
skall anges behandlas i
specialmotiveringen.

2.11 Försäkringsmäklare m.m.

Tilläggspromemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) har, mot
bakgrund av att försäkringsbolagen har
sagt upp den branschgemensamma
utbildningen, avstyrkt promemorians
förslag tills en tillfredsställande
lösning hittats beträffande garantier för
utbildningens kvalitet i framtiden.
Försäkringsutredningen har ansett det
lämpligare att ta in bestämmelserna i en
förordning. Sveriges Advokatsamfund har
anfört att direktivet indirekt kan
innebära att begreppet försäkringsmäklare
får en annan innebörd än det har i svensk
lagstiftning. Samfundet har vidare
anmärkt att direktivet i realiteten
förändrar kraven för att bli
försäkringsmäklare eller
försäkringsombud. I den mån övriga
remissinstanser yttrat sig i denna del
har de tillstyrkt förslagen eller lämnat
dem utan erinran.
EES-avtalet: Försäkringsmäklardirektivet
77/92/EEG rör försäkringsmäklare och
vissa andra mellanmän på försäkringsom-
rådet. Enligt EES-avtalet skall
direktivet särskilt gälla verksamhet som
i Sverige bedrivs av försäkringsmäklare
och försäkringsombud (annex IX punkt
I.iv.13). Direktivet syftar till att
underlätta för sådana mellanmän att
starta verksamhet i annat land.
Den som avser att etablera sig eller som
avser att tillfälligt driva sådan
verksamhet som direktivet gäller skall på
begäran få information om de bestämmelser
som reglerar yrket innan han startar sin
verksamhet (artikel 3).
Om ett land uppställer vissa
kunskapskrav eller krav på färdighet
skall viss i direktivet närmare angiven
verksamhet i ett annat land anses
uppfylla dessa krav om liknande
verksamhet har bedrivits under den tid
som anges i direktivet (artikel 4-8). Ett
intyg om att de förutsättningar som anges
i direktivet uppfyllts skall utfärdas av
de myndigheter eller organisationer som
varje land utsett (artikel 9).
Ett land som kräver skötsamhetsbevis,
konkursfrihetsbevis eller bevis om
ekonomisk ställning skall enligt artikel
10 godta vissa andra intyg eller
uppgifter lämnade under ed.
Skälen för mitt förslag: Någon svensk
lagstiftning finns inte om
försäkringsombud. Däremot är lagen
(1989:508) om försäkringsmäklare
tillämplig på sådan verksamhet som avses
i direktivets artikel 2.2 a. Enligt 1 §
nämnda lag avses nämligen med
försäkringsmäklare en juridisk eller
fysisk person som yrkesmässigt till olika
uppdragsgivare förmedlar
direktförsäkringar från flera från
varandra fristående försäkringsgivare.
Sveriges Advokatsamfund har anfört att
direktivet indirekt innebär att begreppet
försäkringsmäklare får en ändrad
innebörd. Jag delar inte den
uppfattningen. En person som i ett land
drivit sådan verksamhet att han enligt
svensk uppfattning skulle betecknas som
försäkringsombud måste, för att få bli
registrerad som försäkringsmäklare här i
landet, vara oberoende av för-
säkringsgivarintressen och förmedla
försäkringar från flera fristående
försäkringsgivare. Direktivets
bestämmelser avser endast att underlätta
för en sådan person att starta verksamhet
i ett annat land framför allt genom att
han på grund av sin tidigare verksamhet
skall anses ha tillräckliga
kvalifikationer även i det land han vill
etablera sig i.
För att en fysisk person skall kunna bli
registrerad som försäkringsmäklare krävs
enligt 5 § lagen om försäkringsmäklare
att han inte är i konkurs eller
underkastad näringsförbud, har en
tillfredsställande utbildning och i
övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.
Närmare föreskrifter om villkoren för
registrering har, med stöd av
bemyndigande i lagen, meddelats av
regeringen genom förordningen (1989:854)
om försäkringsmäklare. Enligt
förordningen skall till en ansökan om
registrering fogas bevis om att sökanden
inte är i konkurs eller underkastad
näringsförbud och bevis om att sökanden
har sådan utbildning som avses i lagen om
försäkringsmäklare. Om inte Finansinspek-
tionen i det särskilda fallet bestämmer
annat skall den utbildning som avses i
lagen uppfylla de krav som allmänt ställs
på utbildning för fälttjänstemän i
försäkringsbolag.
I tilläggspromemorian har angetts att
den möjlighet Finansinspektionen har att
i särskilda fall godta annan utbildning
än som anges i förordningen innebär att
inspektionen redan enligt gällande
bestämmelser kan godta att sökanden varit
verksam i ett annat land på det sätt
direktivet föreskriver. Bestämmelserna i
artiklarna 4-8 gäller dock enligt
direktivets ingress endast i andra fall
än då det ställs krav på utbildning. De
skall i stället gälla när det ställs krav
på allmän, affärs- eller yrkesrelaterad
kunskap och färdighet. Några sådana krav
finns inte i lagen om försäkringsmäklare.
Den svenska lagstiftningen behöver därför
inte harmoniseras med bestämmelserna i
artiklarna 4-8.
Någon bestämmelse om hur konkursfrihet
skall visas finns inte. Det torde därför
vara möjligt att använda sådan bevisning
som anges i direktivet. Förordningen
torde dock behöva ändras för att
säkerställa att bevisning enligt
direktivet godtas.
Det följer av Finansinspektionens
serviceskyldighet enligt 4 §
förvaltningslagen (1986:223) att
inspektionen på förfrågan skall ge
upplysningar om de villkor som gäller för
att driva verksamhet som
försäkringsmäklare. Någon ytterligare
reglering med anledning av artikel 3 i
direktivet är därför inte nödvändig.
Vad däremot gäller en i Sverige bosatt
person som i annat EES-land önskar driva
verksamhet som försäkringsmäklare, för-
säkringsombud eller liknande mellanman
följer av artikel 9.2 i direktivet att en
myndighet eller organisation skall utses
som kan utfärda intyg om vilken
verksamhet sådan person bedrivit här i
landet. Finansinspektionen bör åläggas
denna uppgift. För att inspektionen skall
kunna fullgöra detta skall det bolag som
anlitat vederbörande mellanman lämna
erforderliga upplysningar. Bestämmelser
med detta innehåll bör föras in i
försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige och lagen om
försäkringsmäklare. Den föreslagna lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige bör innehålla en motsvarande
bestämmelse.
Kräver det land i vilket en mellanman
avser att bedriva verksamhet
skötsamhetsbevis kan det fullgöras med
ett utdrag ur kriminalregistret. Enligt 9
§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister har en enskild rätt att
utan kostnad få utdrag ur registret
beträffande sig själv. Ett bevis om att
personen inte är försatt i konkurs kan
erhållas från tingsrätten. Det finns
därför inget behov av lagstiftningsåtgärd
med anledning av artikel 10.

2.12 Assistansverksamhet

Tilläggspromemorians bedömning:
Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har
inte haft någon erinran mot bedömningen i
promemorian.
EES-avtalet: Assistansdirektivet
84/641/EEG innehåller bestämmelser som
rör assistansverksamhet och som ändrar
det första skadeförsäkringsdirektivet.
Ett av direktivets syften är, enligt
dess ingress, att klargöra att en
verksamhet inte är undantagen från första
skadeförsäkringsdirektivets tillämpning
endast för att verksamheten är begränsad
till tjänsteprestationer eller
prestationer där den presterande parten
använder enbart sin egen personal eller
utrustning. Enbart den omständigheten att
viss form av assistans tillhandahålls vid
olyckshändelse eller skadefall med
vägfordon inblandat skall dock inte
medföra att direktivet blir tillämpligt
på en person eller ett företag som inte
är ett försäkringsföretag.
Med assistansverksamhet menas assistans
som lämnas till en person som råkar i
svårigheter under resa eller vid vistelse
utanför hemorten eller den stadigvarande
vistelseorten. Assistansen skall bestå i
åtagande att, mot förskottsbetald premie,
genast ge hjälp när den assis-
tansberättigade befinner sig i
svårigheter till följd av en oförutsedd
händelse i de fall och enligt de villkor
som anges i avtalet (artikel 1). Artikel
15 ger möjlighet att tillämpa första
skadeförsäkringsdirektivets bestämmelser
även för assistans som tillhandahålls
personer som råkar i svårigheter under
andra omständigheter.
Den verksamhetsplan som enligt första
skadeförsäkringsdirektivet skall fogas
till en ansökan om koncession skall ange
de resurser som står till bolagets
förfogande för att tillhandahålla
assistans (artikel 7).
Försäkringsbolag som driver
assistansverksamhet kan underkastas
kontroll av de tillgångar som står till
företagets förfogande för att fullgöra
sina åtaganden. Detta gäller även
medicinsk personals kvalifikationer och
utrustningens kvalitet (artikel 6).
Föreskrivs sådan tillsyn skall länderna
samarbeta vid utövandet av tillsynen
(artikel 8). Årsbokslut och periodiska
redovisningar skall i sådant fall utvisa
dessa resurser (artikel 19).
Vid beräkning av solvensmarginal för ett
bolag som bedriver assistansverksamhet
skall bolagets kostnader för lämnad
assistans läggas till grund för beräkning
av skadeindex. Kostnaderna skall beräknas
enligt de bestämmelser som gäller i
försäkringsgivarens hemland (artikel 9).
Skälen för min bedömning: Enligt 1 kap.
1 § FRL får försäkringsrörelse endast
bedrivas av försäkringsaktiebolag och
ömsesidiga försäkringsbolag som fått
tillstånd (koncession) till detta.
Därtill kommer att ett utländskt
försäkringsföretag enligt 1 § LUF under
förutsättning av regeringens tillstånd
(koncession), får driva
försäkringsrörelse här i landet. Ett
försäkringsföretag får enligt 1 kap. 3 §
första stycket FRL och 1 § fjärde stycket
LUF inte driva annan rörelse än
försäkringsrörelse, om det inte finns
särskilda skäl för det.
Vad som avses med försäkringsrörelse
finns inte närmare definierat i lag. I
prop. 1984/85:77 om koncession för för-
säkringsrörelse s. 40 f. angav
departementschefen vissa kriterier som
bör ha avgörande betydelse för
bedömningen huruvida en viss verksamhet
skall anses som försäkringsrörelse. Dessa
grundläggande kriterier på
försäkringsrörelse är att verksamheten
går ut på att yrkesmässigt göra åtaganden
att mot vederlag utge ekonomisk
ersättning eller utföra en bestämd
prestation vid ovissa händelsers
inträffande. Om en verksamhet uppfyller
dessa kriterier är det enligt
departementschefen oftast befogat att
hänföra den till försäkringsrörelse.
Ytterligare några faktorer bör dock
påverka bedömningen huruvida en viss
verksamhet skall anses som
försäkringsrörelse. Försäkringsliknande
biåtaganden till ett huvudavtal rörande
t.ex. transport, entreprenad och
försäljning av fast egendom där
biåtagandet i regel är av liten
omfattning i förhållande till
huvudåtagandet och som utgör en fast
etablerad sedvana inom branschen har,
även om biåtagandet uppfyller de
grundläggande kriterierna för
försäkringsrörelse, ändå inte ansetts
böra bedömas som sådan. Även behovet av
samhällskontroll måste tillmätas
betydelse för frågan om en viss
verksamhet skall anses som
försäkringsrörelse.
Den assistansverksamhet som avses i
direktivet är sådan att de angivna
grundläggande kriterierna på
försäkringsrörelse är uppfyllda. I den
mån assistansen inte utgör ett mindre
biåtagande, som enligt fast sedvana inte
betraktas som försäkringsrörelse, är den
därför att betrakta som försäkrings-
rörelse om det finns ett behov av
samhällskontroll. Avgörande i detta
hänseende är bl.a. verksamhetens
omfattning och åtagandenas ekonomiska
betydelse för tilltänkta kunder eller
andra samt om kontroll i andra former är
ordnad. För sådan verksamhet som nu är i
fråga finns annan kontroll inte ordnad.
Om verksamheten har en inte alltför
begränsad omfattning föreligger det
enligt min mening ett behov av
samhällskontroll. Sådan
assistansverksamhet är alltså enligt
gällande rätt koncessionspliktig
försäkringsrörelse.
Enligt artikel 7 får ett land underkasta
ett företag kontroll av de direkta eller
indirekta tillgångar i form av personal
och utrustning som står till företagets
förfogande för att uppfylla åtagandena
enligt assistansavtal. Bestämmelserna i
19 kap. 3 § första stycket FRL ålägger
styrelsen, verkställande direktören och
andra befattningshavare att lämna Finans-
inspektionen de upplysningar om
verksamheten som inspektionen anser
behövliga. Styrelsen och verkställande
direktören skall dessutom enligt 19 kap.
9 § första stycket samma lag hålla bl.a.
tillgångar och handlingar tillgängliga
för granskning. Detsamma gäller styrelsen
och verkställande direktören i de
aktiebolag som har till föremål att
biträda försäkringsbolag.
Det finns enligt direktivet ingen
skyldighet för ett land att utöva tillsyn
över de resurser ett bolag har för att
utföra sina åtaganden enligt
assistansavtal. Visserligen är det av
stor vikt att de bolag som driver
assistansverksamhet har tillräckligt
kompetent personal och utrustning av
tillräckligt hög kvalitet. Enligt min
mening ger redan de nämnda bestämmelserna
i FRL möjlighet till god insyn i
företaget. Jag anser därför att det inte
behövs någon särskild bestämmelse om
kontroll av företagets resurser. Vid
denna bedömning krävs inte heller någon
åtgärd med anledning av artikel 8 och 11.
Artikel 15 i assistansdirektivet medger
att direktivets bestämmelser tillämpas
även på annan assistansverksamhet än
sådan som består i att lämna assistans
till personer som råkar i fara under
andra omständigheter än under resa eller
vid vistelse utanför hemorten eller den
stadigvarande uppehållsorten. Om sådan
verksamhet uppfyller kriterierna för vad
som anses som försäkringsrörelse är
naturligtvis bestämmelserna i FRL och LUF
tillämpliga. Det kan finnas anledning att
i framtiden överväga
lagstiftningsåtgärder till följd av
produktutvecklingen på assistansområdet.

2.13 Dotterföretag till tredje lands

försäkringsföretag

Tilläggspromemorians bedömning:
Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har
inte haft någon erinran mot promemorians
bedömning.
EES-avtalet: Utländska
försäkringsföretag kan etablera sig i ett
land på i huvudsak två skilda sätt,
antingen genom en filial (eller agentur)
eller genom dotterföretag. EES-reglerna
om etablering genom agentur eller filial
har behandlats närmare i det föregående
(avsnitt 2.2).
Regler om ett tredje lands
försäkringsföretags etablering av dot-
terföretag inom EES finns i första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 29 a
och 29 b (införda genom artikel 4 i
direktivet 90/618/EEG om
gränsöverskridande verksamhet för
motorfordonsförsäkring) och i första
livförsäkringsdirektivet artikel 32 a och
32 b (införda genom andra
livförsäkringsdirektivet artikel 9).
Bestämmelserna är likalydande. Första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 29 b
och första livförsäkringsdirektivet
artikel 32 b har ersatts genom bilaga IX
till EES-avtalet (I.i.2.e samt
I.iii.11.e).
När ett dotterföretag till
försäkringsföretag hemmahörande i ett
land utanför EES beviljas auktorisation
skall den behöriga myndigheten lämna
uppgifter om detta till EFTA:s
övervakningsmyndighet och EFTA:s ständiga
kommitté (jämför EES-avtalet, protokoll 1
punkt 4.a). Detsamma gäller när ett
sådant utländskt försäkringsföretag
förvärvar aktier i ett försäkringsföretag
hemmahörande inom EES och det senare
företaget därigenom blir dotterföretag
till det utländska företaget.
Företagsgruppens struktur skall anges i
anmälan.
Inom ramen för gemensamma EES-kommitténs
verksamhet skall informationsutbyte och
samråd ske i vissa frågor för att uppnå
största möjliga enhetlighet vid
tillämpning av regler som avser
förhållandet till tredje land på
försäkringsområdet.
Om ett EES-land beviljar ett direkt
eller indirekt dotterföretag till ett
tredje lands försäkringsföretag
auktorisation skall denna auktorisation
ha giltighet inom hela EES enligt
direktivens bestämmelser. Från denna
huvudregel finns emellertid undantag. En
auktorisation som ett EG-land beviljar
ett sådant dotterföretag skall endast
gälla inom EG om det land där
moderföretaget finns tillämpar
kvantitativa restriktioner för etablering
av försäkringsföretag från ett EFTA-land
eller tillämpar restriktioner för
EFTA-företag som landet inte tillämpar
för EG-företag. Ett EFTA-land får dock
för egen del besluta annorlunda. Om EG
har beslutat att beviljande av
auktorisationer skall begränsas eller
uppskjutas såvitt avser dotterföretag
till visst tredje lands
försäkringsföretag skall en auktorisation
för sådant företag som beviljats i ett
EFTA-land endast gälla i det landet. Ett
land får dock för egen del besluta
annorlunda. Begränsningar och
restriktioner får dock inte tillämpas mot
företag som redan är auktoriserade i ett
EES-land.
Slutligen föreskrivs att EG-länderna, i
förhandlingar med tredje land om
nationell behandling och effektivt
marknadstillträde för sina försäk-
ringsföretag, skall eftersträva lika
behandling för EFTA-ländernas
försäkringsföretag.
Skälen för min bedömning: I avsnittet om
tillsyn (2.14) föreslås en skyldighet för
Finansinspektionen att ha sådant
samarbete med utländska myndigheter som
EES-avtalet föreskriver. Någon
ytterligare skyldighet för
Finansinspektionen att lämna uppgifter
och att samråda erfordras därför inte.
Att en auktorisation som beviljas ett
dotterföretag till ett tredje lands
försäkringsföretag skall ha giltighet
inom hela EES innebär att dotterföretaget
skall anses som ett EES-företag. Ett för-
säkringsbolag med säte i Sverige anses
enligt gällande rätt alltid som ett
svenskt försäkringsbolag. För detta bolag
gäller bestämmelserna i FRL. Förslaget
till lag om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige skall, med vissa
undantag som saknar betydelse i detta
sammanhang, tillämpas på utländska för-
säkringsgivare med säte i ett land inom
EES. Varken i FRL eller den föreslagna
lagen om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige görs åtskillnad
mellan företag som har ett utländskt
moderföretag och andra företag.
EES-reglerna ger dock en möjlighet att i
vissa situationer göra avsteg från denna
ordning.
Beträffande den materiella
koncessionsprövning som skall göras av
regeringen inom ramen för prövningen av
en sund utveckling av försäkringsväsendet
har föredragande departementschefen i
prop. 1984/85:77 s. 51 uttalat att det
måste finnas möjligheter för den
myndighet som prövar en ansökan om
koncession att ta hänsyn till
reciprocitetssynpunkter. I det föregående
(avsnitt 2.2) har jag föreslagit en
delvis ny utformning av den
koncessionsprövning regeringen skall
göra, där prövningen skall inriktas på en
bedömning av sundheten i det enskilda
företaget. Inom ramen för en sådan
koncessionsprövning torde det inte finnas
utrymme för att beakta reciprocitets-
synpunkter. Jag anser inte heller att det
finns behov att utnyttja den möjlighet
till reciprocitetsprövning som
EES-reglerna ger.

2.14 Tillsyn

Försäkringsutredningens förslag:
Utredningens förslag överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag i fråga om
tillsyn över verksamhet som drivs genom
etablering. Försäkringsutredningen har
inte lämnat något förslag beträffande
gränsöverskridande verksamhet.
Huvudpromemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga
remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt
promemorians förslag eller lämnat det
utan erinran. Enligt Försäkringsförbundet
leder dock vissa av de föreslagna
reglerna till att det geografiska
tillämpningsområdet för för-
säkringsrörelselagen (FRL) blir oklart.
Förbundet har ifrågasatt om alla FRL:s
regler är tillämpliga på ett svenskt
försäkringsbolags verksamhet i annat
land. Konsumentverket har påpekat vikten
av att det finns möjlighet att med stöd
av bestämmelser i konsu-
mentförsäkringslagen och marknadsförings-
lagen ingripa mot utländska
försäkringsgivare som marknadsför sina
produkter till svenska konsumenter.
EES-avtalet: Enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 15 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
13 skall medlemsländerna i nära samarbete
utöva tillsyn över de auktoriserade före-
tagens finansiella ställning. Av första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
16 följer att den behöriga myndigheten i
det land där företagets huvudkontor finns
skall kontrollera företagets soliditet
beträffande all verksamhet och att övriga
tillsynsmyndigheter skall tillhandahålla
all information som behövs för att göra
denna kontroll möjlig. De krav som
hemlandsmyndigheten skall ställa på
soliditeten har jag angett i det
föregående (avsnitt 2.4).
I första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 20 och första livförsäkrings-
direktivet artikel 24 regleras
möjligheterna att ingripa mot företag som
inte följer bestämmelserna om soliditet.
Efterlevs inte bestämmelserna om
solvensmarginal skall hemlandsmyndigheten
begära att företaget upprättar en plan
för att återställa en sund finansiell
ställning. Planen skall godkännas av
hemlandsmyndigheten. Om bestämmelserna om
garantifond eller minsta garantifond
(garantibelopp) inte följs skall
företaget även åläggas att upprätta en
plan för kortfristig finansiering. Även
denna plan skall godkännas av
hemlandsmyndigheten som får inskränka
företagets rätt att fritt förfoga över
sina tillgångar eller helt förbjuda det
att förfoga däröver. Behöriga myndigheter
i andra länder där företaget driver
verksamhet skall underrättas om beslut
varigenom förfoganderätten inskränks. På
hemlandsmyndighetens begäran skall även
dessa myndigheter fatta motsvarande
beslut. De får också vidta andra åtgärder
för att skydda de försäkrades intressen.
Möjligheterna att ingripa mot företag
som inte följer bestämmelserna om
försäkringstekniska skulder och om
avsättning av tillgångar som motsvarar
dessa skulder återfinns i första skade-
försäkringsdirektivet artikel 20 och
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
24. Om inte dessa bestämmelser efterlevs
skall behörig myndighet i det land där
verksamheten drivs (antingen genom
huvudkontor eller genom agentur eller
filial) förbjuda företaget att fritt
förfoga över sina tillgångar i landet.
Innan ett sådant beslut fattas av en
myndighet i något annat land skall
hemlandsmyndigheten underrättas.
För att sanktionssystemet skall fungera
skall, enligt första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 20.5 och första
livförsäkringsdirektivet artikel 24.5,
samarbete ske mellan behöriga myndigheter
i alla de länder där företaget är
auktoriserat.
I första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 22 och första livförsäkrings-
direktivet artikel 26 anges under vilka
förutsättningar en auktorisation kan
återkallas. Huvudkontorets auktorisation
kan återkallas om företaget inte längre
uppfyller kraven för etablering eller
inom angiven tid inte kunnat vidta de
åtgärder som fastställts i den plan som
skall upprättas för att återställa en
sund finansiell ställning eller för
kortfristig finansiering. Vidare kan
huvudkontorets auktorisation återkallas
om företaget allvarligt åsidosätter de
skyldigheter det har enligt nationella
bestämmelser. Auktorisationen för en
agentur eller en filial kan återkallas om
agenturen eller filialen inte längre
uppfyller kraven för etablering eller om
den allvarligt åsidosätter sina
skyldigheter enligt gällande bestämmelser
i det land där verksamheten drivs,
särskilt såvitt avser försäkringstekniska
skulder.
När huvudkontorets auktorisation
återkallas skall hemlandsmyndigheten
underrätta behöriga myndigheter i de
länder där företaget har erhållit
auktorisation. Var och en av dessa
myndigheter skall då återkalla den där
medgivna auktorisationen.
Hemlandsmyndigheten skall i samarbete med
övriga tillsynsmyndigheter vidta alla
åtgärder som behövs för att skydda de
försäkrades intresse. Om företagets
förfoganderätt över sina tillgångar inte
redan har inskränkts enligt de
bestämmelser som redogjorts för ovan,
skall sådan åtgärd vidtas.
Innan auktorisationen för en agentur
eller filial återkallas skall behörig
myndighet i det land där agenturen eller
filialen finns samråda med företagets
hemlandsmyndighet. Om sådant
samrådsförfarande inte kan avvaktas skall
hemlandsmyndigheten omedelbart
underrättas om återkallelsebeslutet.
För tillsyn över verksamhet som drivs
genom gränsöverskridande verksamhet
gäller, enligt andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel
24, olika regler beroende på om
auktorisation erfordras i det land
verksamheten riktas mot (värdlandet)
eller inte. Uppställs sådant krav skall
storleken av de försäkringstekniska
skulderna, frågan om vilka tillgångar som
skall motsvara dessa skulder och
tillgångarnas lokalisering och
valutamatchning bestämmas av värdlandets
lagar eller praxis. Tillsynen över att
dessa bestämmelser följs åvilar i första
hand myndigheterna i värdlandet. Om
tillstånd inte krävs i värdlandet skall
däremot reglerna i det land där det fasta
driftställe som försäkrar riskerna är
beläget gälla. Tillsynen åvilar då i
första hand myndigheterna i det landet.
Om den gränsöverskridande verksamheten
beträffande skadeförsäkring har en viss
omfattning skall ett särskilt för-
säkringstekniskt resultat redovisas
såvitt avser denna verksamhet. Regler om
detta finns i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 22.
Möjligheterna att ingripa mot en
försäkringsgivare, som i sin gräns-
överskridande verksamhet inte följer de
bestämmelser som gäller i värdlandet,
regleras i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 19 och
i andra livförsäkringsdirektivet artikel
20. Värdlandet skall först anmoda
försäkringsgivaren att vidta rättelse.
Följs inte en sådan anmodan skall
underrättelse lämnas till behöriga
myndigheter i det land där det fasta
driftställe som driver verksamheten är
beläget. Även hemlandets myndigheter kan
underrättas. Det åligger därefter dessa
myndigheter att vidta åtgärder för att få
till stånd rättelse. Värdlandets
myndigheter skall informeras om vilka
åtgärder som vidtas. Om rättelse trots
allt inte sker får värdlandet vidta de
åtgärder som kan behövas. Bland sådana
åtgärder kan ingå att förbjuda
försäkringsgivaren att ingå ytterligare
avtal i värdlandet. Innan värdlandet
beslutar om åtgärder skall behöriga
myndigheter i etableringsställets land
underrättas. Beslut om olika åtgärder
skall kunna överklagas till domstol.
Om behörig myndighet i ett land
återkallar den auktorisation som medgetts
ett driftställe skall det land mot vilket
driftstället driver gränsöverskridande
verksamhet hindra försäkringsgivaren att
fortsätta ingå avtal.
Det system med uppdelad tillsyn som
gäller för agenturer eller filialer med
säte i ett EES-land kan av naturliga skäl
inte tillämpas på agenturer till
försäkringsföretag hemmahörande utanför
EES. Huvudregeln för tillsyn över dessa
är i stället att varje land där företaget
driver verksamhet skall utöva kontroll
över verksamheten i det landet. Denna
regel är dock inte utan undantag. Ett
försäkringsföretag som har sitt
huvudkontor utanför EES men som har fått
eller ansökt om auktorisation i mer än
ett EES-land kan beviljas vissa förmåner.
Dessa förmåner följer av första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 26 (i
dess lydelse enligt artikel 12 i
assistansdirektivet) och första
livförsäkringsdirektivet artikel 30.
Förmånerna innebär att företagets
solvensmarginal skall beräknas med hänsyn
tagen till all den verksamhet som
företaget driver genom agentur och filial
inom EES och att den deponering företaget
måste göra sker endast i ett av dessa
länder samt att tillgångar motsvarande
garantifonden lokaliseras till ett av
dessa länder. I ansökan skall företaget
ange vilken myndighet som i framtiden
skall övervaka dess samlade soliditet.
Deponeringen skall göras i samma land.
En beviljad ansökan innebär att utvald
myndighet skall, på samma sätt som gäller
för hemlandsmyndighet för försäkrings-
givare hemmahörande inom EES, utöva
tillsyn över företagets soliditet
beträffande hela dess verksamhet genom
agenturer och filialer inom EES. Ansökan
skall beviljas endast om den tillstyrks
av samtliga myndigheter hos vilka ansökan
gjorts. Förmånerna skall gälla från det
att den utvalda myndigheten informerat
övriga myndigheter om att den kommer att
övervaka företagets samlade soliditet
inom EES. För att den samlade
soliditetsövervakningen skall fungera
skall den utvalda myndigheten från övriga
tillsynsmyndigheter inhämta all
information som behövs. Om en av
myndigheterna begär det skall förmånerna
återkallas.
Beträffande möjligheterna att ingripa
mot försäkringsföretag hemmahörande
utanför EES skall, enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 27 (i
dess lydelse enligt artikel 13 i
assistansdirektivet) och första
livförsäkringsdirektivet artikel 31.2,
samma bestämmelser gälla som för
försäkringsgivare inom EES. Har
försäkringsföretaget beviljats sådana
förmåner som angivits ovan skall den
myndighet som utvalts att bevaka
försäkringsföretagets samlade soliditet
behandlas som försäkringsföretagets
hemlandsmyndighet.
Om den myndighet som övervakar
försäkringsföretagets samlade soliditet
återkallar företagets auktorisation i det
landet skall myndigheten, enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 28 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
31.3, underrätta behöriga myndigheter i
de länder där företaget driver verksam-
het. Dessa myndigheter skall därefter
vidta behövliga åtgärder. Om
auktorisationen återkallats för att
soliditeten är otillräcklig skall
behöriga myndigheter i övriga länder
återkalla där beviljade auktorisationer.
Skälen för mitt förslag: Det enskilda
försäkringsväsendet i Sverige står under
tillsyn av Finansinspektionen. Med den
öppnare marknad som nu förbereds blir
tillsynen ett delat ansvar för de berörda
länderna.
EES-reglerna innebär att det lagts fast
hur tillsynen skall fördelas mellan de
länder som berörs av en
försäkringsgivares verksamhet och att
berörda tillsynsmyndigheter skall ha
lagliga möjligheter att göra de
ingripanden som föreskrivs i direktiven.
Försäkringsförbundet har i detta
sammanhang ifrågasatt om alla regler i
FRL är tillämpliga på svenska
försäkringsbolags agenturer och filialer
i utlandet. I princip är lagen gällande
för ett bolags hela verksamhet, således
även den som bedrivs i andra länder.
Enligt 1 kap. 10 § tredje stycket FRL får
sådana avvikelser från lagen medges som
föranleds av hänsyn till utländsk rätt
eller rättstillämpning. Det är dock en
fråga som skall avgöras från fall till
fall. För de bolag som etablerar sig
eller driver gränsöverskridande
verksamhet i ett annat EES-land
innehåller dock direktiven bestämmelser
som innebär att vissa svenska regler
generellt inte skall tillämpas på
bolagets verksamhet i andra länder. Jag
föreslår en anpassning av de svenska
reglerna till dessa bestämmelser.
Bedriver ett svenskt försäkringsbolag
verksamhet i ett annat EES-land innebär
mitt förslag i huvudsak följande
fördelning av tillsynen.
Finansinspektionen skall övervaka
bolagets samlade soliditet och ingripa om
soliditetskraven inte uppfylls. Detta
inbegriper även den del av verksamheten
som bedrivs i andra länder. Beträffande
beräkning av försäkringstekniska skulder,
vilka tillgångar dessa skulder skall
motsvaras av samt sådana tillgångars
lokalisering och valutamatchning skall,
om bolaget etablerat en agentur eller
filial i ett annat EES-land, lagen i det
land där etableringsstället finns gälla
för den del av verksamheten som drivs
där. Det är också tillsynsmyndigheten där
som har det primära ansvaret för att
bolaget där följer gällande regler i
dessa delar, med möjlighet att ingripa
mot överträdelser av dessa. Om bolaget
bedriver gränsöverskridande verksamhet i
ett EES-land beror tillsynens fördelning
beträffande dessa frågor på om
tillståndsplikt råder i värdlandet eller
inte. Uppställs krav på tillstånd skall
behörig tillsynsmyndighet i värdlandet ha
huvudansvaret för tillsynen över dessa
frågor för den verksamhet som bedrivs där
och värdlandets regler skall gälla. Finns
inte sådant tillståndskrav åvilar
tillsynen behörig myndighet i
etableringslandet enligt där gällande
regler. När verksamheten drivs från
Sverige, blir det alltså i det senare
fallet svensk tillsyn och svenska regler
som gäller. Om ett svenskt
försäkringsbolag exempelvis har en filial
i Tyskland och därifrån bedriver gräns-
överskridande verksamhet i England, blir
det tysk tillsyn och tyska regler som
gäller.
Möjligheten att ingripa mot ett svenskt
bolag som bedriver gränsöverskridande
verksamhet i ett EES-land, och som i
värdlandet inte följer gällande
bestämmelser, skall vara fördelad mellan
de inblandade ländernas myndigheter.
Efter underrättelse från värdlandet om
överträdelser som inte rättats efter
anmodan skall Finansinspektionen eller, i
vissa fall, regeringen vidta åtgärder för
att få till stånd rättelse. Sådan
underrättelse kan tillställas
inspektionen antingen i dess egenskap av
tillsynsmyndighet i etableringslandet (om
den gränsöverskridande verksamheten sker
från huvudkontoret i Sverige) eller i
dess egenskap av tillsynsmyndighet i
hemlandet (om den gränsöverskridande
verksamheten sker från ett bolags agentur
eller filial i ett annat EES-land).
Huvudansvaret för att rättelse kommer
till stånd åvilar det land från vilket
den gränsöverskridande verksamheten
bedrivs. Värdlandet skall underrättas om
vilka åtgärder som vidtas.
För agenturer och filialer till
försäkringsgivare hemmahörande inom EES,
som bedriver verksamhet i Sverige, skall
följande gälla.
Behörig myndighet i försäkringsgivarens
hemland skall utöva övervakningen över
soliditeten. Beträffande beräkning av
försäkringstekniska skulder, vilka
tillgångar dessa skall motsvaras av samt
sådana tillgångars lokalisering och
valutamatchning skall svenska regler
gälla och Finansinspektionen skall ha
tillsynsansvaret med möjlighet att
ingripa vid överträdelser. Bedriver
agenturen eller filialen
gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land skall dock för den delen av
verksamheten där gällande regler
tillämpas i dessa delar och tillsynen ske
av där behörig myndighet, om det i det
aktuella landet uppställs krav på
tillstånd för verksamheten.
Om agenturen eller filialen bedriver
gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land och inte följer de regler som
gäller i värdlandet för sådan verksamhet
skall Finansinspektionen eller, i vissa
fall, regeringen ingripa för att få till
stånd rättelse. Sådant ingripande skall
ske efter underrättelse från värdlandet
om att agenturen eller filialen inte
rättat sig trots anmodan därom.
Vad gäller EES-försäkringsgivares
gränsöverskridande verksamhet i Sverige
innebär mitt förslag att tillsynen oftast
åvilar myndigheterna i det land från
vilket verksamheten bedrivs.
Finansinspektionen skall dock ha viss
möjlighet att ingripa mot överträdelser
av svenska regler. Det ligger i sakens
natur att gränsöverskridande verksamhet i
allt väsentligt faller under de lagar som
gäller i det land från vilket
verksamheten bedrivs. Den utländska
försäkringsgivarens aktivitet i Sverige
manifesterar sig främst genom
marknadsföringsåtgärder. I den mån en
försäkringsgivare erbjuder sina tjänster
i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam
måste dock Finansinspektionen kunna
ingripa mot verksamheten. Det måste
också, som Konsumentverket anfört, vara
möjligt för Konsumentombudsmannen att hos
Marknadsdomstolen ansöka om
förbudsföreläggande enligt
marknadsföringslagen (1975:1418). I de
fall tillståndsplikt gäller för
gränsöverskridande verksamhet här i
landet åvilar tillsynen i viss omfattning
Finansinspektionen.
Såvitt avser agenturer till
försäkringsföretag hemmahörande utanför
EES finns i de flesta fall inte
förutsättningar för någon form av delad
tillsyn. Finansinspektionen skall därför
även fortsättningsvis utöva tillsynen
över dessa agenturer. Ett avsteg från
denna princip bör dock göras om företaget
driver verksamhet genom agentur eller
filial i mer än ett land inom EES. För
dessa fall finns genom EES-reglerna
praktiska förutsättningar för en samlad
soliditetstillsyn av den verksamhet som
drivs inom EES. En sådan lösning bör dock
vara frivillig för försäkringsgivarna i
enlighet med bestämmelserna i direktiven.
En skyldighet för Finansinspektionen
eller regeringen att samråda med eller
underrätta behöriga utländska myndigheter
om åtgärder som kan beröra dessa
myndigheter måste införas. Om åtgärder
skall vidtas mot t.ex. en i Sverige
etablerad agentur eller filial till en
försäkringsgivare hemmahörande inom EES
på grund av att soliditeten inte är
tillräcklig och de åtgärder som vidtagits
i försäkringsgivarens hemland inte leder
till rättelse, skall samråd ske med
hemlandets behöriga myndigheter. Dylikt
samråd skall ske även med behörig
myndighet som övervakar den samlade
soliditeten för en agentur till en
försäkringsgivare hemmahörande utanför
EES. Finansinspektionen bör även i övrigt
ha ett nära samarbete med utländska
tillsynsmyndigheter i andra länder.

2.15 Rätt till domstolsprövning av vissa
förvaltningsbeslut

Huvudpromemorians förslag:
Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Svea
hovrätt har ifrågasatt om Regerings-
rättens rättsprövning är tillräckligt
omfattande för att uppfylla EES-reglernas
krav på domstolsprövning av vissa beslut.
Hovrätten har anfört att en
överprövningsordning inom ramen för
försäkringslagstiftningen vore att
föredra. Vidare har hovrätten anfört att
en ordning bör övervägas där Finansin-
spektionen som huvudregel anförtros
prövningen av frågor om auktorisation,
med kammarrätt som överprövande domstol.
Kammarrätten i Jönköping har förordat att
vissa beslut i princip bör vara
överklagbara till domstol i den ordning
som stadgas i förvaltningsprocesslagen.
Konkurrensverket har anfört att
överklagandereglerna bör anpassas till
vad som gäller inom EG.
EES-avtalet: Enligt artikel 12 i både
första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet skall
beslut om avslag på en ansökan om
auktorisation kunna göras till föremål
för prövning av domstol. Detsamma skall
gälla även i de fall där behöriga
myndigheter inte behandlat en ansökan om
auktorisation sex månader från den dag
ansökan mottogs.
Enligt första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 22 och första livförsäkrings-
direktivet artikel 26 skall också ett
beslut att återkalla en auktorisation
eller att avbryta en verksamhet kunna
göras till föremål för prövning av
domstol. Bestämmelser om rätt till
domstolsprövning finns även i andra
skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16
och 19 samt i andra
livförsäkringsdirektivet artiklarna 14
och 20 beträffande beslut om att avslå en
ansökan om intyg och beslut om
begränsningar i rätten att bedriva
gränsöverskridande verksamhet.
Skälen för mitt förslag: Sådana beslut
som avses i de nu nämnda direktivreglerna
meddelas i Sverige av regeringen och av
Finansinspektionen. Finansinspektionens
beslut på försäkringsområdet överklagas
enligt gällande rätt hos regeringen.
Regeringens beslut kan i vissa fall bli
föremål för rättsprövning av
Regeringsrätten.
EES-reglerna innehåller bestämmelser om
domstolsprövning av vissa beslut även på
andra områden än försäkringsområdet. Jag
har i min anmälan till proposition
1992/93:89 om ändrad lagstiftning för
banker och andra kreditinstitut med
anledning av EES-avtalet, m.m. (s. 136
ff) behandlat frågan om Regeringsrättens
prövning av regeringsbeslut på
bankområdet uppfyller EES-reglernas krav
på domstolsprövning av vissa beslut. Jag
fann därvid att Regeringsrättens
rättsprövning uppfyller direktivens krav.
Jag gör nu samma bedömning beträffande
försäkringsområdet.
Lagen om rättsprövning är tidsbegränsad
och gäller, i avvaktan på en slutlig
utvärdering, för beslut som meddelas
under tiden från lagens ikraftträdande
till utgången av år 1994 (SFS 1991:1825).
I lagens förarbeten (se prop. 1987/88:69)
uttalades också att det bör vara en
riktlinje för utvecklingen på längre sikt
att man områdesvis överväger i vilken mån
det är ändamålsenligt att ersätta den
överprövning som i dag sker i
administrativ ordning med
domstolsprövning.
Den utveckling som förutskickades vid
rättsprövningslagens tillkomst har kommit
ett stycke på väg inom området för
finansiell lagstiftning. Vissa beslut av
Finansinspektionen skall numera
överklagas direkt till
förvaltningsdomstol. Enligt lagen
(1991:980) om handel med finansiella
instrument, lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse och lagen (1992:543)
om börs- och clearingverksamhet gäller
som huvudregel att Finansinspektionens
beslut skall överklagas hos kammarrätten.
Mot denna bakgrund kan det diskuteras om
inte tiden är mogen för en motsvarande
reform i försäkringslagstiftningen.
Utrymmet för näringspolitiska
överväganden i samband med auktorisation
av försäkringsgivare har i stort sett
försvunnit i och med att möjligheten till
behovsprövning tagits bort. Det kan
därför väl tänkas att koncessions-
givningen, som Svea hovrätt förordat (se
avsnitt 2.2), anförtros
Finansinspektionen, med rätt till över-
klagande hos kammarrätt. En sådan ändring
kan dock inte göras utan att samtidigt
motsvarande ändring övervägs för samtliga
förekommande försäkringsärenden som
prövas av regeringen. Vissa mera
begränsade ändringar av reglerna om
överklagande bör dock ske nu. Det gäller
sådana beslut av Finansinspektionen som
enligt direktivbestämmelserna skall kunna
överklagas hos domstol. En möjlighet att
överklaga dessa beslut till kammarrätt
måste införas.
Den i direktiven föreskrivna ordningen
att ett uteblivet beslut i vissa fall
skulle kunna föranleda domstolsprövning
infördes nyligen genom ändringar i
bankrörelselagen (1987:617), och i lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder, SFS
1992:1613 resp. 1320. Lagstiftningen
kommer att träda i kraft i anslutning
till EES-avtalets ikraftträdande. Syftet
med lagändringarna är att tillskapa en
procedur som tvingar tillstånds-
myndigheten att avgöra det aktuella
ärendet. Förslagen innebär att sökanden
får rätt att begära domstols förklaring
att ärendet onödigt uppehålls. De skäl
jag har redovisat i förarbetena till de
nämnda lagändringarna (prop. 1992/93:89
s. 139 f. och prop. 1992/93:90 s. 42 ff.)
är giltiga även på försäkringsområdet.
Jag föreslår därför att det i
försäkringsrörelselagstiftningen skall
införas en möjlighet att hos domstol
begära förklaring att ett
koncessionärende onödigt uppehålls.
Domstolen skall i första hand endast
pröva om samtliga handlingar och
uppgifter som behövs som underlag för
beslutet har lämnats till myndigheten och
om ärendet är färdigt för avgörande. Mitt
förslag om införlivande av
direktivreglerna innebär att sökanden får
en ovillkorlig rätt att vända sig till
domstol när den föreskrivna tiden om sex
månader har gått från det att ansökningen
först gavs in. Finner domstolen att
ärendet inte är färdigt för avgörande och
att detta förhållande inte kan lastas
myndigheten, kan sökanden när som helst
begära en ny förklaring om onödigt
uppehållande. När domstolen väl har
kommit fram till att ärendet är moget för
avgörande börjar en ny period om sex
månader att löpa. Föreligger det vid
utgången av denna frist fortfarande inget
beslut, får det anses som att ett
avslagsbeslut meddelats samma dag. I
denna situation tillämpas de generella
reglerna om överklagande. Sannolikt
kommer denna utväg aldrig att behöva
tillgripas.
Frågor om onödigt uppehållande bör
prövas av kammarrätten. Det bör påpekas
att instansordningen kan komma att ändras
bl.a. på grundval av Domstolsutredningens
förslag på sådant sätt att länsrätten
blir första instans (se prop. 1992/93:100
Bilaga 3 s. 25).

2.16 Övriga EES-regler på

försäkringsområdet

1. Återförsäkringsdirektivet 64/225/EEG

Tilläggspromemorians bedömning:
Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har
inte haft någon erinran mot promemorians
bedömning.
EES-avtalet: Direktivet avser verksamhet
med återförsäkring och retrocession.
Enligt annex IX punkt I.i.1 till
EES-avtalet gäller artikel 3 i direktivet
inte inom EES.
Artikel 1 föreskriver att sådana
inskränkningar som påverkar rätten att
starta och driva verksamhet med
återförsäkring och retrocession och som
anges i avdelning III i de allmänna hand-
lingsprogrammen för avskaffande av
inskränkningar i etableringsfriheten och
friheten att tillhandahålla tjänster
skall avskaffas till förmån för de
fysiska personer, bolag och andra företag
som anges i avdelning I i dessa program.
Om verksamheten med återförsäkring och
retrocession drivs tillsammans med direkt
försäkringsverksamhet skall direktivet
gälla den del av verksamheten som avser
återförsäkring och retrocession.
Skälen för min bedömning: LUF och den
föreslagna lagen om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige gäller
endast för direkt försäkringsrörelse. FRL
däremot gäller för såväl direkt som
indirekt försäkringsrörelse.
Vissa medborgarskapskrav har redan, från
och med den 1 januari 1991, upphävts i
FRL. Därtill kommer att krav på
bosättning i Sverige genom nyligen
beslutade lagändringar ersätts med ett
krav på bosättning inom EES (SFS
1992:1241). Ändringarna i denna del avses
träda i kraft i anslutning till
EES-avtalets ikraftträdande.
Beträffande lagen (1992:160) om
utländska filialer har motsvarande
ändringar beslutats varför det numera
endast uppställs krav på bosättning inom
EES.
Mot denna bakgrund anser jag att det i
den svenska försäkringsrörelse-
lagstiftningen inte längre finns sådana
inskränkningar i rätten att starta och
driva verksamhet med återförsäkring och
retrocession som direktivet avser. Någon
lagändring behövs därför inte.

2. Direktivet 73/240/EEG om avskaffande
av inskränkningar i etableringsfriheten
för skadeförsäkringsverksamhet

Tilläggspromemorians bedömning:
Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har
inte haft någon erinran mot promemorians
bedömning.
EES-avtalet: Enligt annex IX punkt I.i.3
till EES-avtalet gäller artiklarna 1, 2
och 5 i direktivet inte inom EES. De
återstående artiklarna 3 och 4 innehåller
bestämmelser om ömsesidigt erkännande av
bevis om vandel eller konkursfrihet och
om rätten att ansluta sig till yrkes-
eller näringsorganisationer på samma
villkor som för medborgare i det egna
landet.
Skälen för min bedömning: Vad först
gäller bevis om vandel eller
konkursfrihet anges i 2 kap. 1 § andra
stycket samt 8 kap. 1 § sjätte stycket
och 4 § FRL att stiftare, verkställande
direktören och styrelseledamöter inte får
vara försatta i konkurs. En generalagent
för ett utländskt försäkringsföretag får
enligt 4 § första stycket LUF inte vara
försatt i konkurs. Det anges inte i
lagtexten hur detta skall visas. Det
finns inte någon bestämmelse om
vandelsintyg. Någon lagändring med
anledning av artikel 3 i direktivet
behövs därför inte. Däremot innehåller
försäkringsrörelseförordningen en
bestämmelse om att konkursfrihetsbevis
skall inges när ett bolag registreras.
Denna bestämmelse torde behöva ändras så
att även andra sätt att intyga
konkursfrihet godtas.
Vad sedan gäller i artikel 4 angiven
rätt att ansluta sig till yrkes- eller
näringsorganisationer torde några
inskränkningar inte finnas.

3. Direktiv 76/580/EEG om ändring av
första skadeförsäkringsdirektivet

Tilläggspromemorians bedömning:
Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har
inte haft någon erinran mot promemorians
bedömning.
EES-avtalet: Syftet med direktivet är
att ändra första skadeförsäkrings-
direktivets definition av beräkningsenhet
utan att detta minskar de finansiella
krav som direktivet uppställer. I första
skadeförsäkringsdirektivet angavs alla
värden i beräkningsenheter. Med
beräkningsenheter avsågs den enhet som
definierats i Europeiska
Inversteringsbankens stadgar. I ett
beslut 1975 definierade EG-rådet en
europeisk beräkningsenhet som ett
genomsnitt av alla värdeförändringar i
EG-ländernas valutor. Även den Europeiska
Investeringsbanken använder därefter den
beräkningsenhet som definierats 1975.
Direktivet är till största delen
överspelat genom ett beslut av EG-rådet
1980 om att beräkningsenheten i alla
rättsakter skall ersättas med ecu.
Enligt protokoll 39 till EES-avtalet
skall beräkningsenheten ersättas med ecu.
Skälen för min bedömning: Vid
behandlingen av försäkringsdirektiven har
hänsyn tagits till den ändrade betydelsen
av begreppet beräkningsenheter. Några
särskilda lagstiftningsåtgärder med
anledning av direktiv 76/580 behövs inte.

3 Övriga frågor

Vid remissbehandlingen av
huvudpromemorian har av Försäkringsför-
bundet och Finansinspektionen begärts
lagändringar i frågor som inte behandlats
i promemorian.

Försäkringstagarrepresentanter i
försäkringsaktiebolags styrelse

Enligt 8 kap. 1 § FRL skall minst en av
styrelseledamöterna i ett
försäkringsaktiebolag som inte
uteslutande driver återförsäkring utses
med uppgift att särskilt vaka över att
försäkringstagarnas intresse beaktas.
Försäkringsförbundet anser att denna
bestämmelse skall upphävas. Förbundet har
därvid hänvisat till att det i en pro-
memoria från våren 1992 med utkast till
lagrådsremiss om EES-anpassad
lagstiftning om banker och
kreditmarknadsbolag, m.m. föreslogs att
systemet med offentliga styrelseledamöter
i bankaktiebolag skulle avskaffas. Detta
förslag har nu genomförts genom ändringar
i bankaktiebolagslagen (1987:618), SFS
1992:1611. Enligt förbundet föreligger
liknande skäl för avskaffande av systemet
med försäkringstagarrepresentanter i
försäkringsaktiebolag som för slopandet
av systemet med offentliga styrel-
seledamöter i bankaktiebolag (se prop.
1992/93:89 s. 168-170).
Genom ändringar i lagen (1983:890) om
allemanssparande har systemet med
offentliga styrelseledamöter tagits bort
även beträffande fondbolag som förvaltar
en allemansfond, SFS 1992:1319 (se prop.
1992/93:90 s. 63).
Enligt min mening sammanfaller
principfrågan om offentliga styrel-
seledamöter i bankaktiebolag och i
fondbolag som förvaltar en allemansfond
inte helt med frågan om
försäkringstagarrepresentant i
försäkringsaktiebolag. Jag är därför inte
beredd att utan föregående
remissbehandling föreslå att bestämmelsen
om försäkringstagarrepresentant skall
avskaffas. Jag har dock för avsikt att
senare återkomma till frågan.

Möjlighet att omhänderta handlingar

Finansinspektionen anser att det bör
öppnas en möjlighet för inspektionen att
omhänderta handlingar för granskning, om
särskilda skäl föreligger. Inspektionen
har härvid anfört att, enligt gällande
lagstiftning och även enligt promemorians
förslag, har företrädare för inspektionen
rätt att när som helst verkställa
inventering hos ett försäkringsbolag. Det
har dock enligt inspektionen visat sig
att det i bland uppstått behov av att
inte bara granska ett försäkringsbolags
handlingar vid ett platsbesök utan även
av att kunna omhänderta handlingar för
granskning.
Inte heller i denna fråga är jag beredd
att lägga fram något lagförslag utan
föregående remissbehandling. Det kan dock
finnas anledning att återkomma i frågan i
samband med en mer övergripande översyn
av tillsynssystemet.

4 Ekonomiska effekter av mitt förslag

Finansinspektionens beslut föreslås i
vissa fall kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol i stället för, som
hittills, hos regeringen. Det föreslås
också att sökanden i ett koncessionsä-
rende hos kammarrätten skall kunna begära
förklaring att ärendet onödigt uppehålls.
Enligt min mening kan dessa ändringar
endast medföra en ringa ökning i förvalt-
ningsdomstolarnas arbetsbelastning.
Dessutom föreslås vissa vites- och
straffbestämmelser för utländska
försäkringsgivare inom EES som bedriver
verksamhet i Sverige. Sådana bestämmelser
gäller redan i dag enligt lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige, för alla
utländska försäkringsföretag som är
verksamma här. Det förslaget medför
alltså inte några nya uppgifter.
Finansinspektionen åläggs enligt
förslaget nya uppgifter. I budgetproposi-
tionen 1993 föreslog jag att
Finansinspektionen skulle tilldelas ökade
resurser med anledning av att nya och
ändrade krav ställs på verksamheten.
Därvid beaktades den pågående
internationaliseringen och närmandet till
EG (prop. 1992/93:100, bilaga 8, s.
66-72). De nya uppgifter som enligt
förevarande förslag åläggs inspektionen
bör därför rymmas inom tillgängliga
resurser.

5 Ikraftträdande

Förslagen är föranledda av EES-avtalet.
De föreslagna bestämmelserna är direkt
beroende av att avtalet blir gällande.
Eftersom det fortfarande råder osäkerhet
om när EES-avtalet kan träda i kraft,
föreslår jag att lagförslagen skall träda
i kraft den dag regeringen bestämmer.
Behovet av övergångsbestämmelser i vissa
fall återkommer jag till i
specialmotiveringen i den mån det inte
redan har behandlats i den allmänna
motiveringen.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har
inom Finansdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige,
2. lag om vissa avtalsvillkor för

rättsskyddsförsäkring,
3. lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
4. lag om ändring i lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige,
5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder,
6. lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),
7. lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare,
8. lag om ändring i lagen (1993:000) om
ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt,
9. lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979),
10. lag om ändring i lagen (1992:1324)
om ändring i lagen (1992:560) om ändring
i lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m.,
11. lag om ändring i lagen (1993:302) om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Samråd har skett med statsrådet Laurén
beträffande lagförslagen 2, 6, 9 och 11
och med chefen för Näringsdepartementet
beträffande lagförslag 10.
Lagrådet har granskat lagförslagen 1-10.
Lagförslag 11 är av så enkel
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om
EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige

1 kap. 1 §

Paragrafen anger lagens
tillämpningsområde och ger en definition
av vad som avses med
försäkringssammanslutning.
Av första stycket framgår att lagen
endast skall tillämpas på försäk-
ringsgivare som har sitt säte i ett
EES-land, dvs. i ett land som omfattas av
EES-avtalet. Med uttrycket
försäkringsgivare avses inte endast
försäkringsbolag utan även
försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning och andra
institut som bedriver
försäkringsverksamhet och som har sådan
associationsform i sitt hemland som anges
i artikel 8.1 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet. Däremot avses
inte andra organisationer vars verksamhet
har till syfte att tillhandahålla
förmåner i händelse av dödsfall eller
överlevnad eller vid nedläggning eller
inskränkning av verksamhetskälla för
anställda eller självständiga
näringsidkare, som är knutna till ett
företag eller en grupp av företag eller
till en bransch eller en grupp av
branscher, oavsett om de åtaganden som
verksamheten omfattar vid varje tillfälle
helt motsvaras av premiereserven. Denna
verksamhet är undantagen från första
livförsäkringsdirektivets tillämpning
(artikel 2.3).
Från lagens tillämpningsområde undantas
i andra stycket under punkterna 1-5
sådana försäkringsgivare som endast har
en viss begränsad verksamhet och som
svarar mot vissa andra närmare
fastställda kriterier. Undantagen
motsvarar i huvudsak de undantag som
gjorts från tillämpningsområdet för
assistansdirektivet, första skade- och
livförsäkringsdirektiven samt andra
skade- och livförsäkringsdirektiven och
som även återfinns i 1 kap. 10 § fjärde
stycket FRL. Följden av att de uppräknade
försäkringsgivarna undantas från denna
lags tillämpningsområde är att deras
verksamhet i Sverige regleras av lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige (LUF), se 1 § första
stycket i förslaget till lag om ändring i
LUF. Detta gäller dock inte den
verksamhet som avses under punkten 5.
Innebörden av enheten ecu har behandlats
i protokoll 39 till EES-avtalet.
Enligt tredje stycket gäller lagen, i
likhet med LUF, inte återförsäkring (se
38 § LUF). En utländsk försäkringsgivare
kan alltså fritt bedriva
återförsäkringsrörelse utan att behöva
följa denna lags bestämmelser.
I sista stycket ges en definition av
försäkringssammanslutning. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.8) har det
redogjorts närmare för denna form av
samverkan mellan försäkringsgivare. Den
enda försäkringssammanslutning som för
närvarande finns i EES är Lloyd''''s. Av be-
stämmelsen framgår även att det med
försäkringsgivare avses inte själva
försäkringssammanslutningen, utan
medlemmarna i sammanslutningen.

1 kap. 2 §

Paragrafen innehåller i första och andra
styckena en definition av vad som i lagen
avses med skade- respektive
livförsäkring. Avsikten är att begrepps-
bestämningen skall vara överensstämmande
i LUF och i denna lag. Motsvarande
definition föreslås i 2 § LUF och
behandlas närmare i specialmotiveringen
till den bestämmelsen.
Tredje stycket motsvarar i huvudsak 1
kap. 5 § FRL.
Fjärde och femte styckena motsvarar 2 §
femte och sjätte styckena LUF efter de
redaktionella ändringar som föreslagits i
den paragrafen.

1 kap. 3 §

Paragrafen innehåller en bestämning av
var en risk skall anses belägen.
Bestämmelsen motsvarar andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 2 d
och andra livförsäkringsdirektivet
artikel 2 e. Huvudregeln, som tagits in i
första stycket 4, är att en risk anses
belägen i det land där försäkrings-
tagaren, om han är en fysisk person, har
sin vanliga vistelseort eller, om
försäkringstagaren är en juridisk person,
i det land där försäkringstagaren har det
driftställe som försäkringen gäller för.
Begreppet "vanliga vistelseort" avviker
från den svenska översättningen av
direktiven, som använder uttrycket
"stadigvarande bosatt". Valet av
terminologi bygger på de överväganden som
gjorts i proposition 1992/93:222 om
ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt
med anledning av EES-avtalet (s. 9, 10,
35, 36, 40, 41 och 87). Begreppet
driftställe behandlas i samma proposition
på s. 41 och berörs också i
specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.
Från huvudregeln finns tre undantag, som
tagits in i första stycket 1-3. När
försäkringen avser en byggnad eller en
byggnad och dess innehåll anses risken
belägen i det land där egendomen finns.
Avser försäkringen fordon som skall
registreras anses risken belägen i det
land där registreringen skall ske. Det
sista undantaget gäller försäkringar som
täcker rese-eller semesterrisker och som
har en giltighetstid av fyra månader
eller mindre. I sådant fall anses risken
belägen i det land där försäkringstagaren
tecknat försäkringen.
I förtydligande syfte har i andra
stycket angetts att som hemland anses det
land där försäkringsgivaren har sitt
säte. Eftersom försäkringsgivare i
sammanslutningar kan vara fysiska
personer och de personer som deltar i
sammanslutningen kan ha hemvist i olika
länder skall hemlandet för dessa
försäkringsgivare anses vara det land där
sammanslutningens verkliga ledning finns.
För Lloyd''''s innebär det att
Storbritannien anses som dess hemland.

1 kap. 4 §

Paragrafen anger vad som avses med stora
risker. Definitionen överensstämmer med
bestämmelsen i första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 5 d (införd genom
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
5 och ändrad genom direktivet om gräns-
överskridande verksamhet för motorfor-
donsförsäkring artikel 2). Stora risker
definieras i vissa fall med hänsyn till
riskens art och i vissa fall med hänsyn
till försäkringstagarens ställning eller
omfattningen på dennes verksamhet.
Gemensamt är dock att det skall vara
sådana fall där försäkringstagaren,
åtmistone typiskt sett, själv kan
tillvarata sina intressen gentemot en
försäkringsgivare. Punkten 1 omfattar
försäkringsklasserna spårbundna fordon,
luftfartyg, fartyg, godstransport,
luftfartygsansvar och fartygsansvar.
Punkten 2 omfattar kredit- och
borgensförsäkring om den försäkrade
risken avser försäkringstagarens
näringsverksamhet. I punkten 3 ingår
slutligen de fall där försäkringstagarens
verksamhet har en sådan omfattning att
den skall hänföras till stor risk.
Riskerna skall i detta fall ingå i
försäkringsklasserna landfordon, brand
och naturkrafter, annan skada på egendom,
motorfordonsansvar, allmän ansvarighet
och ekonomiska förluster av olika slag.
Försäkringstagaren skall uppfylla minst
två av de villkor som anges under
punkterna a-c.
Ett av villkoren hänför sig enligt
lagtexten till försäkringstagarens
bruttoomsättning. Direktivet anger i
stället värdet av nettoomsättningen. I
rådets fjärde direktiv av den 25 juli
1978 grundat på artikel 54.3 g i
fördraget om årsbokslut i vissa typer av
bolag, 78/660/EEG, finns begreppet
nettoomsättning definierat i artikel 28.
Med nettoomsättning avses intäkter från
försäljning av produkter och utförda
tjänster som avser bolagets normala
verksamhet med avdrag för lämnade
rabatter, mervärdeskatt och annan skatt
som är direkt anknuten till omsättningen.
Den definitionen stämmer överens med
innebörden av det svenska begreppet
bruttoomsättning (jfr SOU 1973:57 Förslag
till bokföringslag s. 158 f., Kedner, G
och Roos, C M, Aktiebolagslagen del II, 3
uppl., Stockholm, s. 87 f. samt Bökmark,
J, och Svensson, B, Bokföringslagen, 5
uppl., Stockholm, s.111). I lagtexten
används därför, till skillnad från
direktivets text, beteckningen
bruttoomsättning.
Ingår försäkringstagaren i en koncern
skall hela koncernens balansomslutning,
omsättning och antal anställda beaktas
när man avgör om försäkringstagarens
verksamhet har en sådan omfattning att
det enligt första stycket punkten 3 skall
anses föreligga en stor risk. Direktivet
hänvisar här till de företagsgrupper för
vilka upprättas en sammanställd redovis-
ning enligt direktiv 83/349/EEG. I
avvaktan på att detta direktiv införlivas
i svensk lagstiftning får med koncern
förstås sådana företagsgrupper för vilka
det enligt gällande rätt skall upprättas
koncernredovisning.

1 kap. 5 §

Första stycket innehåller en hänvisning
till trafikskadelagen, där det finns
vissa bestämmelser om trafikförsäkring
som avviker från bestämmelserna i
förevarande lag.
Paragrafens andra stycke överensstämmer
med 38 § tredje stycket LUF.
Enligt tredje stycket får för s.k. unit
linked-försäkring undantag medges från
bestämmelserna om livförsäkring. Sådant
undantag får medges av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen. Ett undantag måste
alltid vara förenligt med EES-reglerna om
försäkring. Det är vanligt i utlandet att
det vid unit linked-försäkringar är
försäkringstagaren och inte försäk-
ringsbolaget som på grund av avtalets
utformning står den finansiella risken.
Undantag får därför medges från
placeringsreglerna i 5 kap. 5 §. På grund
av unit linked-försäkringens särskilda
karaktär kan det även finnas skäl att
medge undantag från andra bestämmelser om
livförsäkring bl.a. från bestämmelserna
om grunder. För sådant undantag krävs
dock särskilda skäl. Bestämmelsen
motsvarar i denna del 7 § lagen
(1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder.

2 kap. 1 §

Paragrafen reglerar en utländsk
försäkringsgivares rätt att etablera sig
i Sverige och möjligheten att få ett
förhandsbesked om huruvida koncession
krävs för en viss verksamhet eller inte.
Av första stycket framgår att det krävs
regeringens tillstånd för att genom
etablering få driva försäkringsrörelse i
Sverige. Bestämmelsen motsvarar
huvudsakligen 1 § LUF. En försäkrings-
givare från EES har dock möjlighet att
driva rörelse både genom en generalagent
och genom en filial. Med en filial i
denna lag avses även ett företags
ständiga närvaro på annat sätt genom ett
kontor (jämför artikel 3 i både andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet). Kontoret skall
i sådant fall förestås av företagets egen
personal eller av någon som är fristående
från företaget men med en stående
fullmakt att företräda detta på samma
sätt som en agentur. Stycket innehåller
även en särreglering för
försäkringssammanslutningar. En sådan kan
etablera sig genom en
generalrepresentation. Av skäl som
angetts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.8) kan en sammanslutning inte
i ett värdland etablera en agentur eller
filial.
Bestämmelserna i andra-femte styckena
överensstämmer med behörighetskraven i
artikel 10 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet.
Andra stycket anger de krav som skall
ställas på en generalagent. Han skall
vara bosatt här i Sverige och får inte
vara underårig, i konkurs eller
underkastad näringsförbud eller ha
förvaltare enligt föräldrabalken. Försäk-
ringsgivaren kan som generalagent även
anlita en svensk juridisk person. Det
krävs dock att generalagenten i sådant
fall i sin tur utser ett ombud som skall
uppfylla kraven för en generalagent. Den
behörighet generalagenten skall ha
framgår av tredje stycket.
Om verksamheten drivs genom en filial
gäller enligt fjärde stycket, förutom
bestämmelserna i denna lag, även lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m. I
den lagen finns bestämmelser bl.a. om att
filialen skall stå under ledning av en
verkställande direktör. För verkställande
direktören finns behörighetskrav som
motsvarar kraven för en generalagent.
Genom en ändring i 9 § lagen om utländska
filialer (SFS 1992:1243) har behörig-
hetsvillkoren för verkställande direktör
ändrats på så sätt att han skall vara
bosatt i ett EES-land. Lagändringen skall
träda i kraft i anslutning till
EES-avtalet. För utländska försäkrings-
givare innebär dock EES-reglerna att den
som har fullmakt att företräda
försäkringsgivaren alltid skall vara
bosatt i det land där verksamheten
bedrivs. Fjärde stycket innehåller därför
en regel av detta innehåll.
En generalrepresentation för
försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning skall företrädas av ett ombud.
Ombudet skall uppfylla de krav som gäller
för en generalagent. Ombudets behörighet
får vara mer begränsad än en
generalagents. Vid en tvist angående
redan tecknade försäkringar måste dock
ombudet kunna ingå bindande
rättshandlingar och företräda
försäkringsgivarna inför domstolar och
andra myndigheter.
Enligt sjätte stycket skall i
förevarande lag företrädare användas som
en gemensam beteckning för generalagent,
verkställande direktör för filial och
ombud för försäkringsgivare i för-
säkringssammanslutning. Efter
lagrådsgranskningen har * i förtydligande
syfte * ett tillägg gjorts som innebär
att beteckningen skall avse även ombud
för en generalagent.
Sjunde och åttonde styckena motsvarar
bestämmelserna i 1 kap. 1 § FRL och 1 §
LUF.

2 kap. 2 §

I paragrafen regleras förutsättningarna
för en försäkringsgivare att här i landet
få marknadsföra försäkringar utan att
vara etablerad här (gränsöverskridande
verksamhet). Bestämmelsen gäller både när
riskerna är belägna här i landet och när
riskerna är belägna i ett annat land. Det
senare fallet är inte reglerat i
EES-avtalet.
För sådan verksamhet som avses i första
stycket erfordras endast en anmälan till
Finansinspektionen, som inte skall göra
någon tillståndsprövning. Bestämmelsen
har 1 a § LUF som förebild.
Om den utländska försäkringsgivaren
självständigt, utan förmedling av ett i
Sverige etablerat och koncessionerat för-
säkringsföretag, avser att marknadsföra
livförsäkringar genom åtgärder som riktas
till enskilda personligen krävs enligt
andra stycket koncession som medges av
Finansinspektionen. Mar-
knadsföringsåtgärder anses riktade till
enskilda personligen när de sker t.ex.
genom direktadresserad post eller
telefonförsäljning och det alltså inte är
sådana situationer som avses i andra
livförsäkringsdirektivet artikel 13.
Begreppet "marknadsföra försäkringar"
har valts för att beteckna den
gränsöverskridande verksamheten. Därmed
markeras att det skall vara fråga om ett
aktivt handlande från bolagets sida. Ett
passivt mottagande av order från en kund
omfattas därför inte av bestämmelserna om
gränsöverskridande verksamhet. Begreppet
marknadsföra försäkringar förekommer
redan i 1 a § LUF.
Uttrycket fast driftställe,
"establishment", finns definierat i art 2
c i andra skadeförsäkringsdirektivet och
andra livförsäkringsdirektivet. Härmed
avses ett huvudkontor, en agentur, en
filial eller en sådan annan
representation som följer av artikel 3 i
de båda direktiven. Uttrycket har samma
betydelse här.

2 kap. 3 §

Paragrafen innehåller i första stycket
undantag från möjligheten att driva
gränsöverskridande verksamhet med
skadeförsäkring. Undantagen föranleds av
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
12.2 (i dess lydelse enligt artikel 5 i
direktivet om gränsöverskridande
verksamhet för motorfordonsförsäkring).
Andra stycket innebär att den som på
annat sätt än som ledande försäk-
ringsgivare avser att delta i koassurans
avseende stora risker belägna i Sverige,
inte behöver iaktta det anmälnings-
förfarande som regleras i 2 §. För den
ledande försäkringsgivaren gäller däremot
anmälningsskyldigheten. Bestämmelsen
avser att införliva andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 26.2.
Enligt andra livförsäkringsdirektivet
artikel 10 gäller direktivbestämmelserna
om gränsöverskridande verksamhet, förutom
de former av livförsäkring som finns
uppräknade i 2 kap. 3 b § FRL, även de
verksamhetsformer som benämns
tontinverksamhet och kapitaliserings-
verksamhet. Avsikten med tredje stycket
är att möjliggöra för försäkringsgivarna
att marknadsföra dessa verksamhetsformer
i Sverige. Med tontinverksamhet avses en
verksamhet där medlemssammanslutningar
bildas för att gemensamt kapitalisera
medlemmarnas bidrag och för att fördela
de uppbyggda medlen mellan dem av
medlemmarna, eller förmånstagare till
avlidna medlemmar, som överlever de
andra. Med kapitaliseringsverksamhet,
"capital redemption operations", avses en
verksamhet som omfattar förpliktelser med
fastställd varaktighet och storlek mot
betalning av ett engångsbelopp eller
fastställda periodiska inbetalningar och
som grundas på försäkringstekniska
beräkningar (se den allmänna motiveringen
avsnitt 2.2).

2 kap. 4 §

I paragrafen anges möjligheten för en
försäkringsgivare att driva annan rörelse
än försäkringsrörelse här i landet.
Bestämmelsen motsvarar 1 § femte och
sjätte styckena LUF i dess nu föreslagna
utformning. Hänvisningen till 1 § innebär
att det endast är de försäkringsgivare
som driver verksamhet genom etablering
som kan få tillstånd att driva annan
rörelse än försäkringsrörelse.

2 kap. 5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser dels
om ytterligare förutsättningar för att i
Sverige få driva försäkringsrörelse, dels
om det krav på separation av skade- och
livförsäkringsrörelse som skall gälla för
verksamheten här i landet.
Första stycket motsvarar 2 § första
stycket LUF i dess nu föreslagna ut-
formning.
Andra stycket motsvarar 1 kap. 3 § andra
stycket FRL. Den närmare innebörden av
bestämmelsen framgår av specialmotive-
ringen till den paragrafen.
Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar
första livförsäkringsdirektivet artikel
13.4. Den innebär att en
försäkringsgivare, som i sitt hemland
driver både livförsäkringsrörelse och
annan skadeförsäkringsrörelse än som
avser sjuk- och olycksfallsförsäkring,
inte har möjlighet att här i landet
etablera en agentur eller filial för
annat än skadeförsäkringsrörelse.
Fjärde stycket innebär en möjlighet för
försäkringsgivare som den 2 maj 1992
förenar liv- och skadeförsäkringsrörelse
i en agentur att fortsätta med det, trots
vad som stadgas i andra och tredje
styckena. Bestämmelsen motsvarar första
livförsäkringsdirektivet artikel 13.3 och
bilaga IX till EES-avtalet, avsnitt
I.11.f.
Femte stycket motsvarar 1 kap. 3 §
fjärde stycket FRL.

3 kap. 1 §

Paragrafen reglerar förfarandet vid
ansökan om koncession.
Bestämmelsen motsvarar 6 § LUF. Vissa
skillnader föreligger dock. Enligt
artikel 6 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet får det inte
föreskrivas krav på deposition eller
ställande av säkerhet som villkor för
auktorisation. Det är därför inte i
överensstämmelse med EES-reglerna att i
denna lag uppställa sådant krav på
deposition som finns i 6 § LUF.
Detaljerade bestämmelser om vilka
handlingar och uppgifter
verksamhetsplanen skall innehålla finns i
artiklarna 10 och 11 i första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får i föreskrifter
närmare ange vilka uppgifter som skall
finnas i en verksamhetsplan och vilka
ytterligare handlingar som skall fogas
till ansökan.
Tredje stycket föreskriver skyldighet
för Finansinspektionen att överlämna
verksamhetsplanen till behörig myndighet
i försäkringsgivarens hemland för
yttrande inom tre månader. Om något
yttrande inte ges inom denna tid skall
det anses som om yttrande avgetts till
sökandens förmån. Bestämmelserna över-
ensstämmer med artikel 11 i första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet.
Finansinspektionen skall därefter enligt
fjärde stycket överlämna ansökan till
regeringen tillsammans med ett eget
yttrande.

3 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § LUF i
dess nu föreslagna lydelse.
Utformningen av sundhetskravet och det
uttryckliga förbudet mot behovsprövning i
första stycket grundas på artikel 10.4 i
både första skadeförsäkringsdirektivet
och första livförsäkringsdirektivet.
Beträffande den närmare bakgrunden till
förslaget hänvisas till den allmänna
motiveringen avsnitt 2.2 och special-
motiveringen till 2 kap 3 § tredje
stycket FRL.

3 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 9 § LUF och reglerar
förfarandet vid ändringar av grunder
eller verksamhet.
3 kap. 4 §

I paragrafen regleras förfarandet då en
försäkringsgivare avser att inleda
gränsöverskridande verksamhet i Sverige
från ett fast driftställe i ett annat
land inom EES och det krävs koncession
för verksamheten.
Av första stycket framgår att en
verksamhetsplan och vissa grundläggande
bestämmelser som försäkringsgivaren avser
att tillämpa skall fogas till ansökan om
koncession. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får enligt andra
stycket utfärda föreskrifter om vad
verksamhetsplanen skall innehålla och
vilka ytterligare handlingar som skall
fogas till ansökan. Bestämmelsen
motsvarar andra skadeförsäkrings-
direktivet artikel 12, 17.1 och 2, 19.1
och 24.1.
Enligt tredje stycket skall beslut
meddelas inom sex månader. Meddelas inte
något beslut inom denna tid skall ansökan
anses avslagen (andra livför-
säkringsdirektivet artikel 12.3 och 4).
Om försäkringsgivaren avser att ändra
uppgifterna i verksamhetsplanen eller de
bestämmelser som anges i första stycket
skall, enligt fjärde stycket, samma
förfarande gälla som när ansökan
ursprungligen gjordes. Se andra
livförsäkringsdirektivet artikel 17.1.
Koncession krävs naturligtvis om en
försäkringsgivare avser att utvidga sin
verksamhet till koncessionspliktig sådan
(andra livförsäkringsdirektivet artikel
17.2).

3 kap. 5 §

I paragrafen regleras förfarandet då en
försäkringsgivare avser att inleda
gränsöverskridande verksamhet i Sverige
som inte kräver koncession utan endast
anmälan.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
enligt första stycket utfärda
föreskrifter om vilka handlingar som
skall bifogas anmälan. Vilka handlingar
som skall inges av försäkringsgivaren
regleras i andra skadeförsäkrings-
direktivet artikel 16 och andra
livförsäkringsdirektivet artikel 14.
Av andra stycket framgår att en
försäkringsgivare kan inleda sin verksam-
het redan då inspektionen fått del av de
handlingar som erfordras (se andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 16.3
och andra livförsäkringsdirektivet
artikel 14.3). Försäkringsgivaren behöver
alltså inte avvakta besked från
inspektionen.
Att försäkringsgivaren inte får ändra de
risker som skall försäkras utan att
anmäla detta till inspektionen framgår av
tredje stycket (se båda direktiven
artikel 17.3).
Avser försäkringsgivaren att utvidga sin
verksamhet från sådan som är
koncessionspliktig till verksamhet som
endast kräver anmälan skall naturligtvis
det förfarande som stadgas för anmälan
gälla (se andra livförsäkringsdirektivet
artikel 17.3).

3 kap. 6 §

I paragrafen regleras förfarandet om en i
Sverige belägen agentur eller filial till
en EES-försäkringsgivare avser att driva
gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land. Motsvarande
direktivbestämmelser återfinns i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och
i andra livförsäkringsdirektivet artikel
11. Paragrafen överensstämmer med 2 a
kap. 1 § FRL. Med hänsyn till att Sverige
i de fall som regleras i denna lag inte
är försäkringsgivarens hemland skall
Finansinspektionen i intyget inte uttala
sig om försäkringsgivarens soliditet, se
specialmotiveringen till 2 a kap. 1 §
FRL. Eftersom avsikten endast är att
formalisera bestämmelser om
gränsöverskridande verksamhet inom EES
gäller nu angiven underrättelseskyldighet
inte om marknadsföringen skall riktas mot
ett land utanför EES.

3 kap. 7 §

Paragrafen reglerar ansökningsförfarandet
för att i Sverige driva annan rörelse än
försäkringsrörelse och motsvarar 9 a §
LUF i dess föreslagna nya lydelse.

4 kap.

Enligt 2 kap. 1 § femte stycket skall en
generalrepresentation för en försäk-
ringsgivare i en
försäkringssammanslutning förestås av ett
ombud. Förevarande kapitel innehåller
vissa särbestämmelser för sådana ombud.

4 kap. 1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om
ombudets ansvar för rörelsen. Ombudet
skall svara för verksamheten. Av vad som
angetts i den allmänna motiveringen
följer att ombudet inte meddelar
försäkringar. Betalning av
försäkringspremie och
försäkringsersättning sker inte heller
genom ombudet.

4 kap. 2 §

Paragrafen anger ombudets skyldighet att
föra en förteckning dels över vilka som
har rätt att medverka i meddelande av
försäkring för försäkringsgivarna, dels
över de avtal som slutits.
Bestämmelsen i första stycket erfordras
för att ombudet skall få sådan kontroll
över rörelsen i Sverige att
skyldigheterna såvitt avser bl.a.
redovisning av försäkringstekniska
skulder kan uppfyllas av ombudet. De
särskilda medhjälpare som skall föras in
i förteckningen kan dels vara personer
som befullmäktigats att ingå
försäkringsavtal för försäkringsgivarna,
dels andra personer som av
sammanslutningen anlitats att förvärva
försäkringsaffärer i Sverige.
I andra stycket får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen möjlighet att ge
närmare föreskrifter om förteckningen och
handlingarna som uppgifterna i
förteckningen skall härröra från.

5 kap. 1 §

Av första stycket följer att
bestämmelserna i 5 kap. skall gälla när
en försäkringsgivare driver
försäkringsrörelse här i landet genom en
etablering, dvs genom en agentur, en
filial eller en generalrepresentation.
Enligt andra stycket skall vissa av
bestämmelserna om rörelsens bedrivande i
5 kap. gälla också för verksamhet som
drivs genom gränsöverskridande
verksamhet. Det gäller emellertid endast
om Finansinspektionens tillstånd
erfordras för verksamheten. De be-
stämmelser som avses rör redovisning av
försäkringstekniska skulder, vilka
tillgångar dessa får redovisas i, var
tillgångarna skall vara lokaliserade och
hur de skall värderas samt registerföring
av sådana tillgångar. Bestämmelsen
motsvaras av andra
livförsäkringsdirektivet artikel 24.1.

5 kap. 2 §

Paragrafen reglerar företrädarens
skyldighet att årligen lämna en redo-
görelse över verksamheten i Sverige till
Finansinspektionen utvisande de
försäkringstekniska skulderna.
Första och andra styckena motsvarar 10 §
första och tredje styckena LUF. Tredje
och fjärde styckena motsvarar 7 kap. 1 §
andra och tredje styckena FRL.
Enligt andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 22 skall en försäkringsgivare,
med viss större premieinkomst från gräns-
överskridande verksamhet avseende
skadeförsäkring, redovisa ett särskilt
försäkringstekniskt resultat för denna
verksamhet. Om agenturen eller filialen i
Sverige har en årlig premieintäkt från
ett annat land inom EES som, utan avdrag
för återförsäkring, överstiger 2 500 000
ecu skall sådant resultat enligt femte
stycket redovisas. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen kan meddela närmare
föreskrifter om denna redovisning.
Innebörden av uttrycket fast driftställe
har behandlats i specialmotiveringen till
2 kap 2 §.

5 kap. 3 §

Bestämmelsen reglerar skyldigheten att
upprätta grunder för livförsäkring och
motsvarar 11 § LUF.

5 kap. 4 §

Bestämmelsen motsvarar 12 § LUF.

5 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar 13 § första, tredje
och fjärde styckena LUF. Att
Finansinspektionen har möjlighet att
medge undantag från bestämmelsen för s.k.
unit linked-försäkring följer av 1 kap. 5
§ tredje stycket.

5 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar * med undantag för
lokaliseringskravet * 13 § sista stycket
LUF i dess nu förslagna lydelse.

5 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar 14 § LUF.

5 kap. 8 §

Paragrafen motsvarar förslaget till 13 a
§ LUF. Beträffande bakgrunden till
bestämmelsen hänvisas till
specialmotiveringen till 7 kap. 10 § FRL.

5 kap. 9 §

Paragrafen motsvarar 15 § LUF.

5 kap. 10 §

Paragrafen reglerar vilket lands lag som
gäller om en försäkringsgivare från en
agentur eller filial i Sverige driver
gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land. Om det landet uppställer krav
på tillstånd för sådan verksamhet är de
där gällande reglerna i de uppräknade
delarna tillämpliga på verksamheten där.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i
7 kap. 12 § FRL (se andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel
24).

5 kap. 11 §

Paragrafen motsvarar 17 § LUF.

5 kap. 12 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 19 §
LUF.

5 kap. 13 §

Paragrafens första stycke första meningen
motsvarar 20 § LUF. I andra meningen
finns en särbestämmelse för
försäkringsgivare i en försäkrings-
sammanslutning. Eftersom ett ombud i
sådant fall inte medverkar vid
anskaffningen av försäkringsansökningar
skall ansvaret för att an-
skaffningsverksamheten bedrivs enligt god
affärssed åvila försäkringsgivarna.
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar
förslaget till 7 kap. 16 § andra stycket
FRL.

5 kap. 14 §

Paragrafen motsvarar 22 § LUF och anger
vad Finansinspektionen skall göra om
behörig företrädare inte finns för
rörelsen i Sverige. För försäkringsgivare
i sammanslutningar finns dock i
förevarande bestämmelse en särreglering.
Eftersom premieinbetalningar i sådana
fall inte sker till ombudet är en
bestämmelse som reglerar en möjlighet att
göra sådan betalning till inspektionen
inte behövlig.

6 kap. 1 §

Paragrafen reglerar tillsynens
inriktning. Första stycket motsvarar 5 §
andra stycket och 22 a § LUF.
EES-reglerna innebär att tillsynen över
en försäkringsgivares soliditet åvilar
hemlandets behöriga myndigheter.
Soliditeten för de försäkringsgivare som
denna lag gäller för kontrolleras därför
av utländska myndigheter. För att
möjliggöra denna tillsyn åligger det
Finansinspektionen att lämna erforderliga
uppgifter till de behöriga myndigheter
som har att utföra tillsynen. I de för-
säkringsdirektiv som ingår i EES-avtalet
finns bestämmelser om att de behöriga
myndigheterna skall samarbeta i olika
frågor. Finansinspektionen skall medverka
i detta samarbete. En bestämmelse härom
har tagits in i andra stycket.

6 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 23 § LUF.

6 kap. 3 §

Paragrafen reglerar företrädarens
skyldighet i första stycket att lämna
upplysningar till Finansinspektionen och
i andra stycket att hålla tillgångar,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för inspektionens
granskning. I tredje stycket får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
möjlighet att meddela föreskrifter om
vilka upplysningar som skall lämnas.

6 kap. 4 §

Paragrafen motsvarar huvudsakligen 24 a §
LUF. I en tredje punkt åläggs även den
som upptagits i en sådan förteckning som
skall föras av ombudet för
försäkringsgivare i en försäkringssam-
manslutning att lämna upplysningar till
Finansinspektionen.

6 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar huvudsakligen 19
kap. 11 § FRL i dess föreslagna nya
lydelse. Vissa särskilda bestämmelser
erfordras dock med anledning av att
soliditeten kontrolleras av utländska
myndigheter. Således kan regeringen, till
skillnad mot vad som gäller enligt FRL,
inte förbjuda företagets fria
förfoganderätt över tillgångarna på grund
av att soliditetsreglerna inte följts.
Enligt femte stycket skall
Finansinspektionen efterkomma en utländsk
behörig myndighets begäran om att i vissa
fall inskränka försäkringsgivarens
förfoganderätt över sina tillgångar.
Finansinspektionen skall i sådant fall
inte göra någon egen bedömning. Av sjätte
stycket framgår att inspektionen skall
besluta om verksamhetens fortsatta
drivande såvitt avser skadeförsäkring. Om
det däremot gäller livförsäkring skall
bestämmelserna om särskild administration
tillämpas.

6 kap. 6 §

Paragrafen behandlar regeringens
möjligheter att förklara en koncession
förverkad. Bestämmelsen motsvarar första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 22.2
och första livförsäkringsdirektivet
artikel 26.2. Det är obligatoriskt att
innan beslut fattas samråda med myn-
digheterna i försäkringsgivarens hemland
om beslutet inte är brådskande. Har
samråd inte skett innan beslutet, skall
hemlandsmyndigheterna dock underrättas så
snart det kan ske. Samrådsskyldigheten
gäller inte om koncessionen skall
förklaras förverkad på den grunden att
försäkringsgivarens koncession i
hemlandet återkallats.

6 kap. 7 §

Av andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 23.2 och andra livförsäkrings-
direktivet artikel 24.2 följer att, i de
fall värdlandet inte uppställer krav på
tillstånd för att en försäkringsgivare
skall få driva gränsöverskridande
verksamhet där, viss tillsyn inte skall
åvila värdlandets behöriga myndighet.
Tillsynen skall i stället åvila
myndigheten i det land där det fasta
driftställe som driver den
gränsöverskridande verksamheten är
beläget. Vid sådan marknadsföring som
enligt 2 kap. 2 § första stycket inte
kräver tillstånd skall Finansinspektionen
således inte ha tillsynsansvaret såvitt
avser bl.a. beräkningen av
försäkringstekniska skulder och de till
dessa motsvarande tillgångarna. För att
möjliggöra för de utländska myndigheterna
att genomföra sådan tillsyn skall
Finansinspektionen förse dessa
myndigheter med all nödvändig
information. Innebörden av uttrycket fast
driftställe har behandlats i
specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.

6 kap. 8 §

Paragrafen reglerar möjligheterna att
ingripa mot försäkringsgivare som utan
att vara etablerade i Sverige driver
gränsöverskridande verksamhet här.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 19 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel
20.
Av första-tredje styckena följer att
Finansinspektionen först skall förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse.
Följs inte ett sådant föreläggande skall
underrättelse ske både till hemlands-
myndigheterna och till myndigheterna där
det fasta driftställe som driver
verksamheten är beläget (i de fall det
inte är frågan om samma myndighet). Om
rättelse trots detta inte sker skall
Finansinspektionen ingripa. Inspektionen
får därvid återkalla koncessionen för
gränsöverskridande verksamhet (om sådan
koncession meddelats). Drivs verksamheten
endast efter anmälan får inspektionen
förbjuda fortsatt gränsöverskridande
verksamhet i Sverige. Innan inspektionen
fattar beslut skall dock det fasta
driftställets tillsynsmyndighet
underrättas. Innebörden av uttrycket fast
driftställe har behandlats i
specialmotiveringen till 2 kap 2 §.
I fjärde stycket regleras
Finansinspektionens skyldigheter att
vidta åtgärder som en följd av beslut av
utländska myndigheter. Har försäk-
ringsgivarens koncession i hemlandet
återkallats eller har den agentur eller
filial som driver gränsöverskridande
verksamhet här i Sverige fått sin
koncession återkallad, skall
Finansinspektionen alltid förbjuda
fortsatt gränsöverskridande verksamhet
här i landet.
Femte stycket reglerar möjligheten för
Finansinspektionen att hos myndigheterna
i försäkringsgivarens hemland begära att
en särskild redovisning görs av det
försäkringstekniska resultatet av den
gränsöverskridande verksamheten i
Sverige. Sådan redovisning kan begäras om
försäkringsgivarens samtliga fasta
driftställen har en årlig premieintäkt
från gränsöverskridande verksamhet i
Sverige med skadeförsäkring som
överstiger 2 500 000 ecu, utan avdrag för
återförsäkring. Bestämmelsen motsvarar
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
22.
I sjätte stycket upptas en skyldighet
för försäkringsgivare att lämna alla
upplysningar och handlingar som
inspektionen begär för att kunna tillämpa
denna paragraf.

6 kap. 9 §

Paragrafen reglerar möjligheten att
ingripa om det misstänks att någon driver
verksamhet enligt denna lag utan att ha
fått koncession respektive utan att ha
gjort anmälan till Finansinspektionen.
Första, andra och fjärde styckena
motsvarar 25 b § LUF. Enligt tredje
stycket skall bestämmelserna i paragrafen
tillämpas även om någon driver
gränsöverskridande verksamhet utan att ha
underrättat Finansinspektionen om detta.

6 kap. 10 §

I paragrafen anges Finansinspektionens
möjlighet att förena ett föreläggande
eller ett förbud med vite.

6 kap. 11 §

I paragrafen regleras försäkringsgivarnas
skyldighet att bekosta
Finansinspektionens verksamhet.
Innehållet i bestämmelsen motsvarar
19 kap. 15 § FRL.

7 kap. 1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad
som skall göras då en utländsk
EES-försäkringsgivare upphör med
verksamheten här i Sverige. Paragrafen
överensstämmer i sak med 27 § första
stycket LUF. Bestämmelsen i 27 § andra
stycket LUF om återlämnande av deponerade
tillgångar saknar relevans för
EES-försäkringsgivare eftersom dessa inte
behöver göra någon deposition.

7 kap. 2 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser
om särskild administration då utländsk
EES-försäkringsgivares koncession att
driva livförsäkringsrörelse här i landet
förklarats förverkad eller
livförsäkringsrörelsen i annat fall
upphört, överenstämmer i sak med 28 §
LUF. Överlåtelse av försäkringsbeståndet
kan ske till samtliga försäkringsgivare
som har koncession här i landet, dvs.
både till svenska bolag och till
utländska bolag inom och utom EES.
7 kap. 3 §

Paragrafen, som anger vad som krävs för
att Finansinspektionen skall ge tillstånd
till överlåtelse av försäkringsbestånd,
har sin motsvarighet delvis i 29 § LUF
och delvis i 15 kap. 3 § FRL. Första,
femte och sjätte styckena överensstämmer
i sak med 29 § LUF, och andra-fjärde
styckena motsvarar 15 kap. 3 §
tredje-femte styckena FRL som utformats i
enlighet med reglerna i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 11 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel 6.
Bestämmelserna innebär att Finans-
inspektionen inte kan ge tillstånd till
överlåtelse om inte angivna intyg getts
in. I övrigt har genom sjunde stycket
Finansinspektionen getts möjlighet att
närmare bestämma om vad som skall krävas
för tillstånd. Överlåtelse kan ske inte
endast till sådana försäkringsgivare som
regleras i denna lag utan även till
svenska försäkringsbolag och utländska
försäkringsföretag med säte utanför EES
om den övertagande försäkringsgivaren har
koncession att driva försäkringsrörelse i
Sverige. Innebörden av uttrycket fast
driftställe har behandlats i
specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.

8 kap. 1 §

I paragrafen finns en uppräkning av vissa
centrala förhållanden som angår
försäkringsverksamheten och som
Finansinspektionen skall införa
kungörelse om. Motsvarande krav på
kungörelse finns i LUF.

8 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 30 § LUF.

8 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 31 § LUF.

8 kap. 4 §

Paragrafen motvarar 32 § LUF.

8 kap. 5 §

I paragrafen regleras vad ett
försäkringsbrev och vissa andra
handlingar måste innehålla. Första och
andra styckena motsvarar huvudsakligen
21 § första och andra styckena LUF i
deras nya lydelse. Tredje stycket
motsvarar sista stycket i 21 § LUF.
Paragrafens fjärde stycke har utformats
på samma sätt som det nya andra stycket
som föreslagits i 7 kap. 19 § FRL (se
specialmotiveringen till det lagrummet).
Uttrycket fast driftställe har behandlats
i specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.
Femte stycket avser att införliva andra
livförsäkringsdirektivet artikel 13.2
enligt vilken försäkringstagaren skall
underteckna en handling för att
uppmärksammas på att försäkringsgivaren
vid gränsöverskridande verksamhet är
underkastad utländska tillsynsregler, se
även den allmänna motiveringen avsnitt
2.5. Bestämmelsen gäller i alla de fall
där den gränsöverskridande verksamheten
inte kräver tillstånd här i landet.

8 kap. 6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur
Finansinspektionens beslut enligt denna
lag överklagas. I första stycket anges de
beslut av Finansinspektionen som får
överklagas till kammarrätten. Övriga
beslut av Finansinspektionen får enligt
andra stycket överklagas till regeringen.
Se den allmänna motiveringen, avsnitt
2.15.
Av tredje stycket framgår att i fråga om
beslut enligt första stycket kan
Finansinspektionen i brådskande fall
meddela interimistiskt beslut. I beslutet
måste då särskilt anges att det skall
gälla omedelbart.

8 kap. 7 §

Paragrafen grundas på artikel 12 i både
första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet. Enligt
direktivbestämmelserna skall det finnas
en rätt till domstolsprövning om en
ansökan om koncession inte behandlats
inom sex månader från det den gavs in.
En ansökan som enligt paragrafens
bestämmelser skall anses som avslagen av
Finansinspektionen kan naturligtvis
överklagas till regeringen enligt
reglerna i 6 §, se den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.15).

8 kap. 8 §

Paragrafen motsvarar 35 § LUF.

8 kap. 9 §

Paragrafen motsvarar 36 § LUF.

Övergångsbestämmelser

Regleringen i punkterna 1-3 av vad som
övergångsvis skall gälla för de utländska
försäkringsföretag som vid lagens
ikraftträdande har koncession enligt LUF
överensstämmer med övergångsbe-
stämmelserna till de föreslagna
ändringarna i FRL. Beträffande den
närmare innebörden hänvisas till
specialmotiveringen till
övergångsbestämmelserna i FRL.
En försäkringsgivare som vid lagens
ikraftträdande har koncession enligt
bestämmelserna i LUF har värdehandlingar
deponerade i bankinstitut. Av punkt 4
framgår att för sådana försäkringsgivare
skall de bestämmelser i LUF som gäller
deponering gälla även efter det att denna
lag trätt i kraft. När ny koncession
beviljas skall försäkringsgivarna återfå
de deponerade tillgångarna.

7.2 Förslaget till lag om vissa
avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring

1 §

Bestämmelsen anger lagens omfattning.
Lagen skall tillämpas på rättsskydds-
försäkringar, dvs. försäkringar inom
försäkringsklass 17 som föreslås i 2 kap.
3 a § FRL.

2 §

Bestämmelsen reglerar försäkringsbrevets
innehåll. Rättsskyddet skall anges i en
särskild avdelning. Rättsskyddets
omfattning måste anges särskilt. Det
betyder emellertid inte att alla villkor
måste anges i försäkringsbrevet. En
beskrivning av innebörden i det skydd
försäkringen ger skall dock finnas i
försäkringsbrevet eller i en särskild
handling som fogas till
försäkringsbrevet. Vid gruppförsäkring
brukar, som Försäkringsförbundet påpekat,
försäkringsbrev inte utfärdas. I stället
tillställs de försäkrade ett
försäkringsbesked. Med uttrycket
motsvarande handling avses sådant
försäkringsbesked. Bestämmelsen avser att
införliva rättsskydds-
försäkringsdirektivet artikel 3.1.

3 §

Bestämmelsen motsvarar
rättsskyddsförsäkringsdirektivet artikel
3.2 c. Den innebär att ett avtal om
rättsskyddsförsäkring som meddelas av en
i Sverige koncessionerad
försäkringsgivare alltid skall ge
försäkringstagaren en rätt att, efter
eget val, utse en advokat eller annan
lämplig person när det enligt
rättsskyddsförsäkringens villkor
föreligger ett försäkringsfall.
Försäkringsgivaren kan i vissa fall
begränsa rätten till fritt val av ombud.
Vid fall som inte kräver särskild
kompetens bör bolaget kunna begränsa
försäkringstagarens val för att inte
avsevärt ökade kostnader skall uppstå.
Sådan begränsning kan t.ex. innebära att
endast personer verksamma i närheten av
domstolsorten kan utses. Försäkrings-
givaren skall underrätta den försäkrade
om rätten att utse ombud när ett
försäkringsfall anmäls.

4 §

Paragrafen motsvarar
rättsskyddsförsäkringsdirektivet artikel
2.2. Den innebär att en
rättsskyddsförsäkring i de angivna fallen
inte behöver ge en försäkrad den rätt att
välja biträde som följer av 3 §. Det
första undantaget gäller för sådana
åtgärder som försäkringsbolaget vidtar
för att tillvarata sina egna intressen på
grund av en ansvarsförsäkring som
meddelats samma försäkringstagare.
Därefter görs undantag för sådana avtal
som har anknytning till fartyg som
används i sjöfart.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i
kraft i anslutning till EES-avtalets
ikraftträdande. Det är inte säkert när
detta kommer att ske. Det har därför
föreskrivits att lagen skall träda i
kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen
kan dock föranleda att villkoren för
rättsskyddsförsäkringar kan behöva
ändras. Dessa bestämmelser bör därför
gälla endast de försäkringar som har
meddelats efter ikraftträdandet eller som
efter ikraftträdandet förnyats vid
försäkringstidens utgång.

7.3 Förslaget till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen
(1982:713)

1 kap. 2 §

Ändringen i andra stycket innebär att en
hänvisning görs till de två lagar som
gäller för utländska försäkringsgivare.

1 kap. 3 §

Andra stycket ger uttryck för den s.k.
separationsprincipen. Ämnet har be-
handlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2).
Den nu gällande lydelsen av andra
stycket innebär att direkt livförsäk-
ringsrörelse får förenas med
försäkringsrörelse avseende direkt eller
indirekt (återförsäkring)
personförsäkring (dvs. livförsäkring,
sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring,
avgångsbidragsförsäkring och arbets-
löshetsförsäkring), men inte med direkt
eller indirekt skadeförsäkringsrörelse.
Som beskrivits i den allmänna
motiveringen görs nu ingen grundläggande
ändring av den gällande
separationsprincipen. Redaktionella
ändringar har gjorts med anledning av att
begreppet personförsäkring utmönstras ur
FRL, se specialmotiveringen till 1 kap. 4
§.
Direkt livförsäkringsrörelse får som
hittills förenas med rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring. Detta
gäller inte bara när sjuk-och
olycksfallsförsäkring skall hänföras till
direkt livförsäkring enligt den nya
klassindelningen, utan även när de
klassificeras som direkt skadeförsäkring
(se 2 kap. 3 a § första stycket klasserna
1 och 2 samt 3 b § första stycket klass
4). Som berörts i den allmänna
motiveringen avsnitt 2.2 ligger detta i
linje med det tredje
livförsäkringsdirektivet.
Vad gäller avgångsbidragsförsäkring får
separationsprincipen emellertid ändrad
innebörd. I dag får
avgångsbidragsförsäkring förenas både med
liv- och skadeförsäkringsrörelse. På
grund av EES-avtalet torde avgångs-
bidragsförsäkring hänföras till skade-
försäkring och därför inte kunna förenas
med direkt livförsäkringsrörelse. Enligt
tredje stycket kan dock försäkringsbolag
som vid tidpunkten för EES-avtalets
undertecknande, den 2 maj 1992, samtidigt
bedrev liv- och skadeförsäkringsrörelse
enligt EG:s klassificering fortsätta med
blandad verksamhet. Bestämmelsen grundas
på en övergångsregel i bilaga IX till
EES-avtalet (avsnitt I.11.f), se även den
allmänna motiveringen avsnitt 2.2.
Huruvida dessa redan etablerade bolag
skall betraktas som livförsäkringsbolag
eller skadeförsäkringsbolag får bedömas i
anslutning till att de anpassar sig till
det nya koncessionssystemet, jämför
specialmotiveringen till 1 kap. 4 § och
övergångsbestämmelserna punkt 4. Bolag
som startar sin verksamhet efter den 2
maj 1992 kan inte få koncession för både
livförsäkring och avgångs-
bidragsförsäkring enligt den nya
lagstiftningen.
Hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen
i det nya systemet behandlas i
specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.
Den nämnda övergångsregeln i bilaga IX
till EES-avtalet motsvarar det första
livförsäkringsdirektivet artikel 13.3.
Enligt den direktivbestämmelsen skall det
upprättas en särskild förvaltning för
varje verksamhetsform. Enligt artikel
14.1 skall den särskilda förvaltningen
organiseras så att liv- och skadeverk-
samheten hålls avskilda från varandra.
Kravet på separation grundas, enligt
samma artikel, på att
livförsäkringstagarnas och
skadeförsäkringstagarnas respektive
intressen inte skall åsidosättas. I
synnerhet skall avkastningen från
livförsäkringsrörelsen komma livför-
säkringstagarna till godo på samma sätt
som om bolaget endast bedrev sådan
rörelse. Mot denna bakgrund har i fjärde
stycket angivits att livförsäk-
ringsrörelsen och skadeförsäk-
ringsrörelsen skall hållas åtskilda hos
bolaget.
Av artikel 14.1 framgår också att
separationen av skadeförsäkringsrörelsen
och livförsäkringsrörelsen föranleds av
att kraven på minimikonsolidering skall
hänföras till respektive verksamhetsform.
En bestämmelse härom har tagits in i 7
kap. 28 §.

1 kap. 4 §

I paragrafen definieras
livförsäkringsbolag och skadeförsäkrings-
bolag. Som nämnts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) har gränsdrag-
ningen mellan bolagsformerna framför allt
betydelse i redovisnings- och
skattehänseende. Den gällande
definitionen överenstämmer således med
den som görs i 2 § 6 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL.
Definitionerna i FRL har ändrats för att
bättre överenstämma med den föreslagna
uppdelningen mellan livförsäkring och
skadeförsäkring enligt den nya
klassindelningen i 2 kap. 3 a och 3 b §§.
Den nuvarande definitionen av
livförsäkringsbolag knyter an till be-
greppet personförsäkring, varmed i FRL
avses livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring,
avgångsbidragsförsäkring samt
arbetslöshetsförsäkring. Andra bolag än
livförsäkringsbolag är skadeför-
säkringsbolag. Detta överensstämmer med
att man med skadeförsäkring brukar avse
annan försäkring än personförsäkring.
Enligt den nya indelningen i
försäkringsklasser kommer emellertid
sjuk- och olycksfallsförsäkring delvis
att hänföras till
skadeförsäkringsrörelse. Även
avgångsbidragsförsäkring torde hänföras
till skadeförsäkring. Mot denna bakgrund
är det inte längre ändamålsenligt att
knyta definitionen av livförsäkringsbolag
till begreppet personförsäkring. Termen
har därför tagits bort.
Begreppet förekommer för övrigt endast i
ett fåtal lagrum i FRL. Termen
personförsäkring kan därför helt tas bort
ur FRL. I stället får de olika
försäkringsformerna anges i de aktuella
lagrummen.
Arbetslöshetsförsäkring är en av de
försäkringsformer som nu räknas till
personförsäkring. Arbetslöshetsförsäkring
meddelas inte av försäkringsbolag utan av
erkända arbetslöshetskassor. Kassornas
verksamhet regleras i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och är därför
undantagna från FRL:s bestämmelser (se 1
kap. 2 § första stycket FRL).
Arbetslöshetsförsäkring behöver därför
inte nämnas i de lagrum där begreppet
personförsäkring tagits bort. Detta är en
rent lagteknisk hantering som
naturligtvis inte innebär att
försäkringsbolagen skulle vara för-
hindrade att i framtiden meddela arbets-
löshetsförsäkring.
Avgångsbidragsförsäkringar meddelas för
närvarande endast av Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag (AFA) och Folksam
ömsesidig sakförsäkring. Frågan om
avgångsbidragsförsäkringarna behöver
nämnas i de lagrum där termen
personförsäkring utmönstras får bedömas i
varje enskilt fall.
Med livförsäkringsbolag enligt den nya
lydelsen avses inte bara bolag som
uteslutande driver direkt
livförsäkringsrörelse enligt 2 kap. 3 b §
eller indirekt livförsäkringsrörelse.
Även bolag som så gott som uteslutande
driver sådan verksamhet skall anses som
livförsäkringsbolag. Detta är en
konsekvens av att separationsprincipen
utformats så att direkt
livförsäkringsrörelse och sjuk- och
olycksfallsförsäkring, som enligt de nya
reglerna hänförs till skadeförsäkring,
kan drivas i samma bolag, se allmänna
motiveringen avsnitt 2.2. Dessutom kan
indirekt livförsäkring och all sorts
skadeförsäkring, som hittills, meddelas
av samma bolag (se specialmotiveringen
till 1 kap. 3 §).
Även bestämmelserna om gränsdragning
mellan livförsäkringsföretag och
skadeförsäkringsföretag i 2 § 6 mom. SIL
måste samordnas med ändringarna i
förevarande paragraf. Som nämns i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) får
emellertid det göras i senare sammanhang.

1 kap. 5 §

Enligt den nuvarande bestämmelsen i
första stycket första meningen skall
reglerna om livförsäkring tillämpas även
på all annan personförsäkring än
livförsäkring. Från denna princip medges
undantag i den andra meningen.
Beträffande sådana personförsäkringar som
meddelas för längst fem år eller mot en
premie som är beräknad och bestämd för
längst fem år i sänder ("kort annan
personförsäkring") får försäkringsbolagen
välja mellan att tillämpa reglerna för
skadeförsäkring och livförsäkring. Detta
undantag fick sin nuvarande utformning år
1961 och avser i praktiken sjuk- och
olycksfallsförsäkring, se prop. 1961:171
s. 208. Det överensstämmer med den
gränsdragning som samtidigt infördes
mellan livförsäkringsrörelse som kan
drivas utan grunder och annan
livförsäkring, se 1 kap. 10 § FRL.
Avsikten var bl.a. att underlätta
tillkomsten av kombinerade
enhetsförsäkringar, vilket ansågs vara
värdefullt, särskilt inom
gruppförsäkringsområdet.
Ändringarna i första stycket är en följd
av att termen personförsäkring tagits
bort (se specialmotiveringen till 1 kap.
4 §) och att indelningen i
försäkringsklasser fått en ny utformning
enligt 2 kap. 3 a och 3 b §§. Syftet har
varit att så långt som möjligt undvika
sakliga ändringar i förhållande till den
nuvarande ordningen.
I den första strecksatsen behandlas
sjukförsäkringar och olycksfallsförsäk-
ringar som enligt den nya
klassindelningen hänförs till
skadeförsäkringsrörelsen (se 2 kap. 3 a §
första stycket klasserna 1 och 2). Dessa
försäkringar motsvarar i huvudsak de
sjuk- och olycksfallsförsäkringar där,
enligt nu gällande regler, den korta
avtalstiden gör att det finns möjlighet
att välja mellan att tillämpa reglerna om
skadeförsäkring och livförsäkring. För
att behålla denna valmöjlighet har det
införts en möjlighet att tillämpa
bestämmelserna om livförsäkring för sjuk-
och olycksfallsförsäkringar som betraktas
som skadeförsäkringar enligt de nya
reglerna.
Motsvarande valmöjlighet har införts
beträffande avgångsbidragsförsäkringar.
Dessa försäkringar är att anse som
skadeförsäkringar enligt den nya
klassindelningen. Den föreslagna
valmöjligheten avviker från de nuvarande
reglerna på så sätt att det i dag är
obligatoriskt att tillämpa reglerna om
livförsäkring för "långa"
avgångsbidragsförsäkringar. Enligt
gällande försäkringsvillkor för
avgångsbidragsförsäkring beräknas och
fastställs premien för ett år i taget
efter en procentsats av företagets
årslönesumma för arbetstagaren. I dag
existerar alltså inte avgångsbi-
dragsförsäkringar av det långa slag som
medför obligatorisk tillämpning av
bestämmelserna om livförsäkring. Det kan
inte anses motiverat att upprätthålla en
särreglering för sådan lång
avgångbidragsförsäkring.
Försäkringsbolagen kan alltså enligt
förslaget alltid välja mellan att
tillämpa reglerna för skadeförsäkring och
livförsäkring oavsett om avgångs-
bidragsförsäkringen är kort eller lång.
Som tidigare konstaterats är FRL inte
tillämplig på arbetslöshetsförsäkring.
Den nya klassindelningen innebär bl.a.
att sjukförsäkringar och olycks-
fallsförsäkringar som meddelats för
längre tid än fem år eller för obestämd
tid och som normalt inte får sägas upp av
försäkringbolaget (se 2 kap. 3 b § första
stycket klass 4) hänförs till
livförsäkringsrörelsen och därför
definitionsmässigt bör betraktas som
livförsäkringar. Den andra strecksatsen
innebär att det inte är obligatoriskt att
tillämpa bestämmelserna om livförsäkring
för sådana sjuk- och olycksfallsförsäk-
ringar om premien är beräknad och bestämd
för längst fem år. Anknytningen till
premieberäkningen överensstämmer med den
ordning som gäller i dag. Den nya
klassindelningen innebär dessutom att
försäkring som tecknas som tillägg till
konventionell livförsäkring utgör en
särskild livförsäkringsklass (se 2 kap. 3
b § första stycket klass 1 b). En sådan
tilläggsförsäkring blir därför
definitionsmässigt en livförsäkringsform
även om den skulle hänföras till
skadeförsäkring om den tecknades separat.
Det har i andra strecksatsen införts en
möjlighet att avvika från bestämmelserna
om livförsäkring även avseende
tilläggsförsäkringar.
Med undantag för de föreslagna reglerna
om minimikonsolidering i 1 kap. 8 a §
samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§ avseende
livförsäkringsrörelse strider det inte
mot EES-reglerna att tillämpa
livförsäkringsreglerna i FRL på
skadeförsäkringsrörelse eller att inte
tillämpa livreglerna för vissa former av
livförsäkring. Paragrafen har utformats i
enlighet härmed.
Ändringen i sista stycket är en följd av
att särbestämmelserna om livförsäkring i
19 kap. 3 § tagits bort och att 19 kap. 4
§ upphävts.

1 kap. 6 §

Bestämmelsen i andra stycket enligt
vilken ett försäkringsaktiebolags
aktiekapital skall bestämmas med hänsyn
till omfattningen och beskaffenheten av
den planerade rörelsen har tagits bort.
Ändringen är en följd av att de
föreslagna soliditetsreglerna innehåller
uttömmande bestämmelser om
startkapitalets storlek och
sammansättning, se 1 kap. 8 a § tredje
stycket med hänvisningar. Motsvarande
ändring har gjorts beträffande ömsesidiga
försäkringsbolag i 1 kap. 8 § första
stycket.

1 kap. 7 §

Ändringen i första stycket är en följd av
att begreppet personförsäkring
utmönstrats ur FRL, se
specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

1 kap. 8 §

Ändringen innebär att bestämmelsen enligt
vilken ett ömsesidigt försäkringsbolags
garantikapital skall bestämmas med hänsyn
till omfattningen och beskaffenheten av
den planerade rörelsen har tagits bort.
Ändringen är en följd av att de
föreslagna soliditetsreglerna innehåller
uttömmande bestämmelser om
startkapitalets storlek och
sammansättning, se 1 kap. 8 a § tredje
stycket med hänvisningar. Motsvarande
ändring har gjorts beträffande
försäkringsaktiebolag i 1 kap. 6 § andra
stycket.
I paragrafen har vidare, som en
ytterligare förutsättning för återbetal-
ning av garantikapitalet, gjorts ett
tillägg som innebär att återbetalningen
måste vara förenlig med de föreslagna
soliditetsreglerna.

1 kap. 8 a §

Paragrafen är ny och formulerad med
ledning av soliditetsreglerna i första
skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16
och 17 samt första livför-
säkringsdirektivet artiklarna 18-20 jämte
de båda direktivens ingresser. Som
framhållits i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4) kan det sättas i fråga om
uppfattningen att EG:s soliditetsregler
är absoluta är riktig. Om reglerna inte
är absoluta får Sverige för sina egna
försäkringsbolag uppställa strängare krav
än vad direktivbestämmelserna före-
skriver. Av skäl som framgår av den
allmänna motiveringen föreslås i detta
lagstiftningsärende ingen avvikelse från
de nivåer som föreskrivs i direktiven.
Enligt första livförsäkringsdirektivet
skall solvensmarginalen ha en viss
sammansättning (artikel 18). Den minsta
solvensmarginalen betecknar kravet på
solvensmarginalens storlek (artikel 19).
I första skadeförsäkringsdirektivet
används beteckningen solvensmarginal både
i fråga om sammansättningen och storlek-
skravet. Detta kan ge upphov till
förväxling och begreppsförvirring. I
första stycket har därför införts den nya
beteckningen kapitalbas som grundläggande
begrepp i stället för solvensmarginal.
Första stycket innehåller vidare en
hänvisning till de bestämmelser som
reglerar kapitalbasens sammansättning.
I andra stycket införs begreppen
solvensmarginal och garantibelopp. Inne-
börden av motsvarande begrepp i EG:s
direktiv har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4). Solvens-
marginalen betecknar här kravet på
kapitalbasens storlek med utgångspunkt i
verksamhetens art och omfattning.
Garantibeloppet motsvarar vad som i
direktiven betecknas minsta garantifon-
den. Denna terminologiska avvikelse har
gjorts för att undvika det felaktiga
intrycket att bolagen i sina
balansräkningar måste redovisa en ny
överskottsfond. Enligt direktiven skall
en tredjedel av den föreskrivna
solvensmarginalen utgöra garantifonden,
vilket inte är detsamma som den minsta
garantifonden. Garantifonden har en för-
hållandevis liten självständig betydelse
och är lätt att förväxla med minsta
garantifonden. I FRL har därför inte
införts något begrepp som motsvarar
direktivens garantifond.
Kapitalbasen får aldrig underskrida
garantibeloppet även om verksamheten
varit så blygsam att solvensmarginalen är
lägre än detta belopp.
Garantibeloppet skall även säkerställa
att ett försäkringsbolag vid bildandet
har ett tillräckligt startkapital. Denna
funktion anges i tredje stycket. Denna
bestämmelse och reglerna om garantibe-
loppets storlek i 7 kap. 26 och 27 §§
ersätter de nuvarande reglerna i 1 kap. 6
och 8 §§ om aktiekapitalets respektive
garantikapitalets storlek. Detta innebär
att det vid koncessionsprövningen i regel
inte kommer att kunna krävas lika stort
startkapital som hittills. En annan sak
är att det står ett försäkringsbolags
stiftare fritt att välja ett större
startkapital än den miniminivå som
föreskrivs i lag.
I fjärde stycket hänvisas till de
bestämmelser i 19 kap. 11 § enligt vilka
Finansinspektionen skall ingripa om
kapitalbasen underskrider solvensmargi-
nalen eller garantibeloppet.

1 kap. 10 §

Ändringarna i paragrafen är huvudsakligen
en följd av anpassningen till EG:s
regelsystem.
Ändringen i första stycket innebär att
möjligheterna till undantag från FRL:s
särskilda bestämmelser om livförsäkring
inte gäller de nya soliditetsreglerna. En
generell dispensmöjlighet skulle inte
vara förenlig med EES-reglerna om
minimikonsolidering för
livförsäkringsrörelse. Däremot strider
det inte mot EES-reglerna att medge
undantag från övriga särskilda
bestämmelser om livförsäkring.
Den nuvarande dispensmöjligheten
avseende tjänstepensionsförsäkringar och
indirekt försäkring i andra stycket är så
allmänt utformad att det är teoretiskt
möjligt att medge avvikelser från FRL:s
samtliga bestämmelser. En så omfattande
dispensmöjlighet kan, beträffande
tjänstepensionsförsäkringar, komma i
konflikt med EES-reglerna på
försäkringsområdet. Bestämmelsen om
tjänstepensionsförsäkringar har därför
fått utgå. Bestämmelsen tillkom genom
1948 års lag om försäkringsrörelse. En
redogörelse för bakgrunden till
dispensregelns införande i FRL och för
meddelade dispenser finns i betänkandet
(SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i
försäkringsverksamheten s. 171 ff. Redan
beviljade dispenser bör bestå. En regel
härom har tagits in i
övergångsbestämmelserna.
Det andra stycket innehåller dessutom en
generell dispensmöjlighet för mottagen
återförsäkring. Samtliga
försäkringsdirektiv på försäkringsom-
rådet, med ett undantag som saknar
praktisk betydelse, avser direkt för-
säkring. Dispensmöjligheten kan därför
behållas. Ett tillägg har gjorts som
inskränker utrymmet för dispens i ett
visst fall, som kommenteras i anslutning
till fjärde stycket punkt 3.
Enligt det nuvarande fjärde stycket får
undantag medges från FRL för vissa lokala
ömsesidiga försäkringsbolag. De
föreslagna ändringarna föranleds av att
de bolag som anges i punkterna 1-3 inte
omfattas av EG:s direktiv på
försäkringsområdet.
Punkt 1 avser ömsesidiga försäkringbolag
som driver skadeförsäkringsrörelse med
viss närmare angiven begränsad verksamhet
och motsvarar första
skadeförsäkringdirektivet artikel 3.1
första stycket.
Punkt 2 avser vissa mindre lokala
skadeförsäkringsbolag som endast meddelar
assistansförsäkring. Även om sådana bolag
ännu inte förekommer i Sverige har
undantag möjliggjorts även för dessa. Den
föreslagna bestämmelsen motsvarar första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 3.1
andra stycket (bestämmelsen införd genom
assistansdirektivet artikel 3).
Enligt punkt 3 kan undantag medges för
sådana ömsesidiga försäkringsbolag som
har full återförsäkring för sina
åtaganden i ett annat ömsesidigt bolag.
Bestämmelsen motsvarar första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 3.2.
Enligt samma artikel skall det
övertagande bolaget omfattas av bestäm-
melserna i direktivet, som eljest inte är
tillämpligt på återförsäkringsrörelse.
Förfarandet är närmast att jämställa med
s.k. fronting. Även om fronting för
närvarande knappast förekommer i Sverige
föreslås en möjlighet att medge undantag
för sådana fall. Innan en tillämpning av
bestämmelsen kan komma i fråga bör det
emellertid prövas om det aktuella
förfarandet är förenligt med en sund
utveckling av försäkringsväsendet.
Den föreslagna bestämmelsen är
tillämplig endast vid avtäckning av
direkttecknade försäkringsavtal. Det
mottagande bolaget kan alltså inte medges
undantag med stöd av denna bestämmelse om
det i sin tur avtäcker hela sitt mottagna
ansvar på ett tredje ömsesidigt
skadeförsäkringsbolag. Bestämmelserna i
punkt 3 har utformats i enlighet härmed.
Som nämnts är det första
skadeförsäkringsdirektivet (och andra
direktiv på försäkringsområdet som knyter
an till det direktivets tillämpningsom-
råde) tillämpligt på det mottagande
bolaget. Om det mottagande bolaget begär
dispens enligt andra stycket (avser
mottagen återförsäkring) får därför
undantag inte medges i vidare omfattning
än att det är förenligt med det första
skadeförsäkringsdirektivet och andra
anknytande direktiv. Det andra stycket
har kompletterats med en bestämmelse av
denna innebörd.
Enligt första livförsäkringsdirektivet
artikel 3 undantas från direktivets
tillämpningsområde institut som motsvarar
de svenska begravningskassorna samt
ömsesidiga livförsäkringsbolag vilkas
årliga premieinkomst inte överstiger 500
000 ecu. Någon undantagsbestämmelse för
begravningskassorna är inte aktuell
eftersom dessa faller utanför FRL:s
tillämpningsområde. En
undantagsbestämmelse för de nämnda
ömsesidiga försäkringsbolagen torde sakna
praktisk betydelse. Bestämmelserna i
artikel 3 föranleder därför inga
undantagsbestämmelser i FRL.
Dispensmöjligheten enligt fjärde stycket
omfattar i princip alla bestämmelser i
FRL. Å andra sidan har Finansinspektionen
stor frihet att förena en dispens med
lämpliga villkor.
Innebörden av enheten ecu har behandlats
i protokoll 39 till EES-avtalet.

2 kap. 3 §

Första stycket har ändrats i fråga om den
verksamhetsplan som nämns i bestämmelsen.
Artikel 9 i både första skadeförsäkrings-
direktivet och första
livförsäkringsdirektivet samt assistans-
direktivet artikel 7 anger de uppgifter
som en verksamhetsplan skall innehålla. I
andra skadeförsäkringsdirektivet
artiklarna 5 och 9 samt i direktivet
90/618/EEG om gränsöverskridande verksam-
het för motorfordonsförsäkring artikel 2
har undantag gjorts från viss
uppgiftsskyldighet i fråga om s.k. stora
risker, varmed avses i huvudsak
transport- och sjöförsäkring,
kreditförsäkring tecknad av näringsidkare
samt skadeförsäkringar som tecknas av
större företag (angående begreppet stora
risker, se specialmotiveringen till
1 kap. 4 § förslaget till lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige). Enligt första
livförsäkringsdirektivet skall
verksamhetsplanen för livförsäkring
innehålla uppgifter eller dokumentation
om grunder för den planerade
verksamheten. I enlighet härmed har i
första stycket angetts att grunderna
skall fogas till verksamhetsplanen. I
övrigt föreslås att regeringen eller
Finansinspektionen skall meddela närmare
föreskrifter om verksamhetsplanens
innehåll. Föreskrifterna måste
naturligtvis vara förenliga med
EES-reglerna på området.
EG:s regler innebär att
verksamhetsplanen, utöver grunder, skall
ange bl.a. försäkringsvillkor och
premietariffer. Flera remissinstanser,
bl.a. Försäkringsförbundet och SAF, har
hävdat att kollektivavtalsgrundade för-
säkringar skall undantas från denna
uppgiftsskyldighet. Beträffande uppgifter
om försäkringsvillkor och premietariffer
får regeringen eller Finansinspektionen
pröva i vilken utsträckning undantag kan
komma i fråga. När det gäller grunder kan
undantag från uppgiftsskyldigheten inte
anses vara förenligt med EES-reglerna.
Något sådant undantag har därför inte
införts. Det skall tilläggas att dessa
förhållanden kan komma att ändras när
Sverige blir bundet av det tredje livför-
säkringsdirektivet. Direktivet innebär
att länderna inte får anta regler om
förhandsgodkännande av grunder. Ett land
är dock, enligt direktivet, oförhindrat
att kräva en löpande uppgiftsskyldighet.
Vidare har en redaktionell ändring
gjorts i fråga om i vilka fall grunder
skall upprättas.
Den sista meningen i första stycket har
tagits bort såsom obehövlig.
Ändringen i tredje stycket innebär att
kravet på sundhet i den planerade
verksamheten skall avse endast
förhållandena i det enskilda försäkrings-
bolaget och inte, som hittills, i
försäkringsväsendet som helhet. Ändringen
har gjorts för att undvika alla inslag av
behovsprövning. Dessutom har det ansetts
befogat att i sista meningen uttryckligen
förbjuda en sådan prövning. Ändringarna
föranleds av artikel 8.4 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet enligt vilka
någon behovsprövning inte är tillåten.
Det föreslagna sundhetskravet har ut-
formats efter förebild i
banklagstiftningen. Vad sundhetskravet
skall omfatta har utvecklats i prop
1989/90:116 om ägande i banker och andra
kreditinstitut m.m. (s. 58-62 och 82).
Med stöd av sundhetskravet skall bl.a. en
banks organisation, verksamhet enligt
bolagsordningen samt inre kontroll- och
säkerhetsuppbyggnad prövas. Vidare sägs
att bankens verkställande ledning och
större ägare skall bedömas uppfylla de
kunskapsmässiga krav och vara så
omdömesgilla i sitt handlande som
erfordras för att de skall kunna på ett
långsiktigt och stabilt sätt driva sund
bankverksamhet. Även de organisatoriska
förhållandena skall bedömas. Uppmärk-
samheten skall också riktas på t.ex.
verksamhet som en ägare driver vid sidan
av den tillståndspliktiga rörelsen.
Principen om en sund försäkringsverk-
samhet är avsedd att uttrycka samma krav
som de nämnda i fråga om bankverksamhet.
Innebörden av begreppet sund försäkrings-
verksamhet är naturligtvis inte statisk
utan kan förändras beroende på hur
försäkringsmarknaden utvecklas.

2 kap. 3 a §

Paragrafen är ny och innehåller den
klassindelning som skall tillämpas vid
beviljandet av koncession för direkt
skadeförsäkringsrörelse enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 7.2
och bilaga till direktivet samt med de
tillägg som gjorts enligt
assistansdirektivet artikel 14 och rätts-
skyddsdirektivet artikel 9.
En koncession skall med undantag för
bestämmelserna i tredje och fjärde
styckena omfatta en eller flera av
försäkringsklasserna 1-18 eller risk som
hänför sig till en sådan klass.
Första stycket klasserna 1 och 2 avser
olycksfalls- respektive sjukförsäkring.
EES-reglerna innebär att dessa
försäkringar skall hänföras till
skadeförsäkringsrörelse. Ett undantag
från paragrafens tillämpningsområde har
emellertid gjorts för sådan sjuk- och
olycksfallsförsäkring som anges i 2 kap.
3 b § första stycket klass 4. Undantaget
motsvarar sådan "permanent health
insurance not subject to cancellation"
som finns i Irland och Storbritannien, se
specialmotiveringen till 2 kap. 3 b §
första stycket klass 4. Enligt 2 kap. 3 b
§ första stycket klass 1 b skall dessutom
försäkringar som är tillägg till en
konventionell livförsäkring hänföras till
livförsäkringsrörelse. Bestämmelsen är
tillämplig om tilläggsförsäkringen är
t.ex. en sjuk- eller olycks-
fallsförsäkring. Det kan inte anses
nödvändigt att uttryckligen undanta
tilläggsförsäkringar från förevarande
paragrafs tillämpningsområde.
I bilagan till första
skadeförsäkringsdirektivet har under A
närmare angivits vilka risker som hänförs
till varje försäkringsklass. För att inte
onödigt belasta lagtexten har det i andra
stycket överlåtits till regeringen eller
Finansinspektionen att meddela närmare
föreskrifter härvidlag. Dessutom kan en
sådan beskrivning behöva ändras till
följd av utvecklingen på för-
säkringsområdet.
I avsnitt B i bilagan till första
skadeförsäkringsdirektivet anges att
försäkringsklasser får grupperas på vissa
sätt. Av samma direktiv artikel 7.2.a
framgår att varje grupp måste ha en viss
beteckning. I det till Lagrådet
remitterade förslaget innehöll det tredje
stycket motsvarande regler. För att
undvika onödig detaljreglering har i
stället regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen i andra stycket fått
möjlighet att meddela föreskrifter om
sådana grupperingar.
Tredje stycket, som motsvarar fjärde
stycket i det till Lagrådet remitterade
förslaget, behandlar risker som är
underordnade den risk som koncessionen
avser. Bestämmelsen motsvarar avsnitt C i
den nämnda bilagan. För underordnade
risker krävs inte koncession. Enligt
avsnitt C i bilagan skall en risk anses
underordnad om den hör samman med huvud-
risken, avser samma försäkringsobjekt som
huvudrisken och täcks av det försäkrings-
avtal som omfattar huvudrisken. I
enlighet med samma avsnitt i bilagan får
vissa risker inte vara underordnade.
Tredje stycket har utformats på
motsvarande sätt.
Den nya klassindelningen blir tillämplig
på bolag som söker koncession efter
lagens ikraftträdande och efter en
övergångstid även på redan etablerade
bolag. Flera remissinstanser har uttryckt
farhågor när det gäller de svenska
försäkringsbolagens möjligheter att i
fortsättningen driva verksamhet inom
ramen för de verksamhetsgrenar som skall
tillämpas i redovisningssammanhang. Det
har föreslagits att Finansinspektionen i
fråga om redovisning skall få föreskriva
avvikelser från indelningen.
Det nya begreppet försäkringsklass har
inte samma innebörd som begreppet
verksamhetsgren. Den nya klassindelningen
är direkt tillämplig vid beviljande av
koncessioner och är grundläggande för
soliditetsreglerna. Med verksamhetsgren
avses den del av ett försäkringsbolags
verksamhet som enligt Finansinspektionens
föreskrifter (FFFS 1991:20) skall
särredovisas i årsredovisningen. Det
direktiv 91/674/EEG om årsredovisning och
koncernredovisning som antogs inom EG i
december 1991 bygger på uppdelningen
mellan livförsäkring och skadeförsäkring
enligt den nya klassindelningen.
Därutöver förekommer en viss uppdelning
som främst bygger på vissa grupperingar
av skadeförsäkringsklasser. Beteckningen
verksamhetsgren får kvarstå i FRL i varje
fall till dess den svenska lagstiftningen
harmoniseras med redovisningsdirektivet.
Finansinspektionens redovisningsföre-
skrifter, som alltså ligger till grund
för uppdelningen i verksamhetsgrenar, kan
behöva anpassas med hänsyn till att nya
koncessioner söks och gamla koncessioner
anpassas till den nu föreslagna
klassindelningen. Däremot behöver
inspektionen inte få möjlighet att
föreskriva om sådana avvikelser som
remissinstanserna föreslagit. Se även
specialmotiveringen till punkt 2 i över-
gångsbestämmelserna.

2 kap. 3 b §

Paragrafen är ny och innehåller den
klassindelning som skall tillämpas vid
beviljandet av koncession för
livförsäkringsrörelse enligt första liv-
försäkringsdirektivet artikel 7.2 och
bilaga till direktivet.
I första stycket anges att en koncession
kan avse en eller flera av de angivna
klasserna (jämför första
livförsäkringsdirektivet artikel 7.3).
Klass 1 a avser konventionella
livförsäkringar. Livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder skall
utgöra en särskild försäkringsklass och
alltså inte ingå i klass 1 a.
Bestämmelsen har utformats i enlighet
härmed.
Till klass 1 b hänförs försäkringar som
utgör tillägg till en konventionell
livförsäkring. I direktivet nämns främst
olika olycksfallsförsäkringar och
sjukförsäkring. Uppräkningen kan dock
inte anses vara uttömmande. Exempelvis
torde premiebefrielseförsäkring omfattas
av bestämmelsen. I enlighet med
direktivtexten krävs inte att
försäkringen skall tecknas i direkt
samband med den konventionella
livförsäkringen.
Klass 2 omfattar två försäkringsformer
som ännu inte förekommer i Sverige,
giftermålsförsäkring och
födelseförsäkring. Försäkringarna faller
ut om en person ingår äktenskap eller vid
ett barns födelse.
Klass 3 omfattar livföräkringar med
anknytning till värdepapperfonder. Sådana
försäkringar skall, som nämnts, utgöra en
särskild försäkringsklass. Bestämmelsen
innebär att livförsäkring med
fondanknytning, utöver de traditionella
livförsäkringsformerna, kan avse
giftermålsförsäkring och
födelseförsäkring enligt klass 2.
Klass 4 beskrivs i den svenska
översättningen av första livförsäkrings-
direktivet som det slags permanent, inte
uppsägningsbar sjukförsäkring som finns i
Irland och Storbritannien ("permanent
health insurance not subject to
cancellation"). Av den engelska versionen
av direktivet framgår att det är en viss
form av sjuk- och olycksfallsförsäkring
som avses. Den omständigheten att Irland
och Storbritannien särskilt nämns i
direktivtexten kan inte innebära att
försäkringsklassen skulle vara
förbehållen försäkringsgivare i dessa
länder. Försäkringar som meddelas i andra
EES-länder och som i allt väsentligt
innehåller samma försäkringsvillkor som
de irländska och brittiska försäkringarna
bör kunna hänföras till den aktuella
försäkringsklassen. Förevarande
bestämmelse har således utformats efter
förebild från motsvarande
försäkringsklass i Storbritanniens
Insurance Companies Act 1982 (Schedule
1). Enligt de brittiska bestämmelserna
skall det vara fråga om sjuk- eller
olycksfallsförsäkring. Försäkringstiden
skall vara obestämd eller minst fem år
eller löpa ut när den försäkrade uppnått
normal pensionsålder. Vidare skall
försäkringsavtalet vara ouppsägbart från
försäkringsgivarens sida eller vara
uppsägbart endast under speciella
omständigheter som skall anges i
försäkringsavtalet.
Enligt andra stycket har på samma sätt
som beträffande skadeförsäkring
regeringen eller Finansinspektionen
möjlighet att meddela föreskrifter om
vilka risker som hänför sig till varje
försäkringsklass.

2 kap. 3 c §

Paragrafen är ny. EES-avtalet ställer
inget krav på koncession för återför-
säkringsrörelse. Detta krävs emellertid
enligt FRL (1 kap. 1 §). Den föreslagna
indelningen i försäkringsklasser vid kon-
cession för direkt försäkringsrörelse
enligt 2 kap. 3 a och 3 b §§ innebär att
den av dåvarande försäkringsinspektionen
utfärdade branschkatalogen förlorar sin
giltighet, se den allmänna motiveringen
avsnitt 2.2. Katalogen omfattar även
indirekt försäkring. Sådan försäkring kan
enligt den indelning som för närvarande
tillämpas i viss mån betraktas som en
egen försäkringsklass. Den gällande
indelningen kan emellertid behöva
justeras till följd av den nya
klassindelningen för direkt försäkring.
Regeringen eller Finansinspektionen har
därför fått möjlighet att meddela före-
skrifter om indelning i
försäkringsklasser beträffande koncession
för indirekt försäkringsrörelse.

2 kap. 4 §

Enligt den nuvarande lydelsen av andra
stycket skall bestämmelserna om konces-
sion och stadfästelse gälla i tillämpliga
delar om en utvidgning av bolagets
rörelse avser bl.a. en ny försäkrings-
gren. För att undvika oklarheter i
terminologiskt hänseende till följd av
den nya klassindelningen har en
redaktionell ändring gjorts.

2 kap. 5 §

I punkt 18 har ordet "garantibeloppen"
ersatts med "garantikapitalet" för att
undvika förväxling med begreppet
garantibelopp som införts i anslutning
till de nya soliditetsreglerna, se den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) och
specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.

2 kap. 6 §

Ändringen i andra stycket är en följd av
att begreppet personförsäkringar
utmönstrats, se specialmotiveringen till
1 kap. 4 §. De försäkringar som åsyftas
är desamma som enligt bestämmelsens
nuvarande lydelse, dvs. i praktiken
brandförsäkringar för mer än tio år.
Dessutom blir bestämmelsen tillämplig på
sådana avgångsbidragsförsäkringar som
meddelas för längre tid än tio år och
inte omfattas av de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring med stöd
av 1 kap. 5 §. Sådana
avgångsbidragsförsäkringar förekommer
dock inte i dag.

2 kap. 13, 14, 16 och 18 §§

I dessa paragrafer har ordet
"garantibelopp" i olika böjningsformer
bytts ut för att undvika förväxling med
begreppet garantibelopp som införts i
anslutning till de nya soliditets-
reglerna, se den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4) och specialmotiveringen
till 1 kap. 8 a §.

2 a kap.

Kapitlet är nytt och innehåller
bestämmelser om svenska försäkringsbolags
gränsöverskridande verksamhet.
Direktivbestämmelserna om gräns-
överskridande verksamhet finns i tredje
avdelningen i andra skade-
försäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet.

2 a kap. 1 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om
vad ett svenskt försäkringsbolag skall
iaktta i Sverige för att få driva gräns-
överskridande verksamhet i ett annat
land, antingen det sker direkt från
huvudkontoret i Sverige eller från en
agentur eller filial i ett annat
EES-land.
Enligt första stycket skall ett
försäkringsbolag som avser att starta
gränsöverskridande verksamhet först
underrätta Finansinspektionen om detta.
Eftersom inspektionens tillsynsansvar
över verksamheten varierar, beroende på
om det land verksamheten skall riktas mot
uppställer krav på tillstånd eller inte
och vilket slag av risker verksamheten
skall avse, måste en underrättelse
innehålla uppgifter om vilka slags risker
som skall försäkras och i vilket land
marknadsföringen skall ske. Bestämmelsen
motsvarar andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel
11.
Beträffande uttrycket "marknadsföra
försäkringar" hänvisas till special-
motiveringen till 2 kap. 2 § förslaget
till lag om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.
För att det skall vara fråga om
gränsöverskridande verksamhet krävs att
risken är belägen i ett annat land än det
land där det försäkrande fasta
driftstället finns. I fråga om var en
risk skall anses belägen hänvisas till
bestämmelserna i 1 kap. 3 § förslaget
till lag om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige och specialmotiveringen
till det lagrummet.
Andra stycket innebär att samma
förfarande skall gälla när ett bolag
avser att utvidga sin gränsöverskridande
verksamhet bl.a. till nya försäk-
ringsklasser eller nya länder. Även denna
bestämmelse är motiverad av att
finansinspektionen måste få en möjlighet
att bedöma tillsynens omfattning, se
artikel 17.2 i både andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet.
Tredje stycket ger Finansinspektionen
möjlighet att från bolaget kräva in en
verksamhetsplan, se andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 14
andra stycket.
För att bolaget skall kunna uppfylla de
bestämmelser som reglerar gräns-
överskridande verksamhet i värdlandet,
skall Finansinspektionen enligt fjärde
stycket utfärda ett intyg till bolaget.
Intygets innehåll varierar beroende på om
marknadsföringen skall ske från bolagets
huvudkontor i Sverige eller från en
agentur eller filial i ett annat
EES-land. I samtliga fall skall intyget
innehålla uppgifter om att bolagets
soliditet är tillräcklig för att driva
den avsedda verksamheten och att
koncessionen medger bolaget att bedriva
verksamhet utanför etableringslandet.
Skall marknadsföringen ske från bolagets
huvudkontor i Sverige skall intyget även
ange de försäkringsklasser bolaget har
koncession för och att Finansinspektionen
inte har något att erinra mot sådan
verksamhet. Finansinspektionen skall
utfärda intyget om det kan antas att den
planerade verksamheten kommer att
uppfylla kraven på en sund verksamhet i
det land där marknadsföringen skall ske
och att verksamheten inte är skadlig för
den verksamhet som bolaget driver här i
Sverige. Vad som menas med en sund
verksamhet har berörts i den allmänna
motiveringen avsnitt 2.2. I huvudsak
samma kriterier får anläggas på be-
dömningen om den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund verksamhet i värdlandet, varvid viss
hänsyn dock naturligtvis måste tas till
gällande tillsynspraxis m.m. i
värdlandet. Finansinspektionen bör dock
vid sin prövning av om kraven är
uppfyllda kunna bortse från alldeles
speciella krav som ett värdland utanför
EES uppställer. Angående uttrycket fast
driftställe, se specialmotiveringen till
2 kap. 2 § lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Omfattar bolagets koncession inte
verksamhet i utlandet följer av 2 kap. 5
§ första stycket 5 att bolaget först
måste ändra sin bolagsordning och få sin
koncession utvidgad. Koncessionspröv-
ningen och bedömningen av om intyg skall
utfärdas blir i stort sett densamma. Vid
intygsprövningen skall dock även
övervägas om den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund verksamhet i värdlandet.
Skall marknadsföringen ske från ett
bolags agentur eller filial i ett annat
EES-land måste bolaget även följa där
gällande regler om underrättelse-
skyldighet till behörig myndighet.

2 a kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad
ett svenskt försäkringsbolag skall iaktta
om det har en agentur eller filial i ett
annat EES-land och därifrån vill driva
gränsöverskridande verksamhet mot
Sverige, se andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 16 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel
14.
Första stycket innebär att bolaget först
skall underrätta Finansinspektionen om
sin avsikt.
I andra stycket får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen möjlighet att föreskriva
vilka handlingar som skall fogas till
underrättelsen. Detaljerade bestämmelser
om vilka handlingar som skall inges
tillsammans med en underrättelse finns i
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
16 och i andra livförsäkringsdirektivet
artikel 14. Det är bl. a. fråga om
handlingar som visar att agenturen eller
filialen har den auktorisation som krävs
för att få driva gränsöverskridande
verksamhet. Eftersom bolaget har sitt
säte i Sverige och dess soliditet därför
kontrolleras av inspektionen krävs dock i
detta fall inte något intyg om att
bolaget har erforderlig soliditet.
Av tredje stycket följer att bolaget
inte får starta sin marknadsföring förrän
Finansinspektionen fått del av de
handlingar som krävs.
Om bolaget avser att ändra eller utvidga
sin verksamhet gäller bestämmelserna i
fjärde stycket. Innebär ändringen endast
att andra risker än de som angetts i den
ursprungliga underrättelsen till
inspektionen skall försäkras, räcker det
att bolaget ger in en anmälan om
ändringarna. Om ändringen däremot innebär
att verksamheten utvidgas till t.ex. nya
försäkringsklasser skall bolaget även
inge de handlingar som regeringen eller
inspektionen med stöd av andra stycket
föreskrivit (artikel 17 i både andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet).

7 kap. 1 §

Ändringen i första stycket innebär att
utjämningsreserven för kreditförsäkring
enligt 12 kap. 9 a § ingår i de
försäkringstekniska skulderna. Om
utjämningsreserven överskrider det belopp
som föreskrivs i 12 kap. 9 a § (150
procent av den högsta årliga
premieintäkten för egen räkning under de
fem föregående räkenskapsåren) skall den
delen av reserven dock inte räknas in i
de försäkringstekniska skulderna, se även
den allmänna motiveringen avsnitt 2.4 och
specialmotiveringen till 12 kap. 9 a §.

7 kap. 9 §

Ändringen i första stycket 9 motsvarar
första livförsäkringsdirektivet artikel
17.3. Enligt direktivbestämmelsen skall
det fastställas hur många procent av de
tekniska reserverna som får utgöras av
fordran på återförsäkringsgivare.

7 kap. 9 a §

I första stycket regleras lokaliseringen
av de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder för
livförsäkringar. Enligt första livförsäk-
ringsdirektivet artikel 17.2 skall dessa
tillgångar vara lokaliserade till det
land där verksamheten bedrivs. Tillgångar
som utgörs av fordringar skall därvid
anses belägna i det land där de skall
betalas (artikel 5 c). Det enskilda
landet kan medge undantag från
lokaliseringskravet. Finansinspektionen
har därför fått möjlighet att medge
undantag i enskilda fall. När det
kommande tredje livförsäkringsdirektivet
omfattas av EES-avtalet får sannolikt
krävas endast att tillgångarna skall
finnas i ett EES-land.
Bestämmelsen är inte tillämplig när ett
svenskt bolag driver tillståndspliktig
verksamhet i ett annat EES-land. För
sådana fall gäller 12 §. Förevarande
bestämmelse blir alltså tillämplig för
verksamhet som bedrivs här i landet,
verksamhet i annat EES-land som inte
kräver tillstånd (i praktiken
gränsöverskridande verksamhet som inte
kräver tillstånd i värdlandet) eller
verksamhet utanför EES-området.
Något lokaliseringskrav får inte
uppställas för fordringar på återförsäk-
ringsgivare (artikel 17.3). Den andra
meningen i första stycket har utformats i
enlighet därmed.
Enligt sista stycket i sin nuvarande
lydelse skall de byggnader som där avses
vara brandförsäkrade i ett
försäkringsbolag som har koncession
enligt FRL eller LUF. Vid
remissbehandlingen av Försäkringsutred-
ningens förslag ansåg flera
remissinstanser att kravet på koncession
enligt FRL eller LUF skulle tas bort.
Huvudpromemorians förslag utformades i
enlighet härmed. Enligt
Aktuarieföreningen bör ett villkor vara
att brandförsäkringen skall tecknas i ett
försäkringsbolag med rätt att driva
verksamhet inom EES. Något sådant villkor
har emellertid inte ansetts nödvändigt
och bestämmelsen överensstämmer med
promemorians förslag. Brandförsäkringen
får alltså tecknas i försäkringsbolag
oavsett var det hör hemma. Vad gäller
kravet på brandförsäkring i 9 § första
stycket 6 har, p.g.a. lagen (1927:79) om
rätt för borgenär till betalning ur
ersättning på grund av
brandförsäkringsavtal, motsvarande
ändring inte gjorts.

7 kap. 10 §

Ändringen i första stycket är en följd av
att begreppet personförsäkringar
utmönstrats ur FRL, se
specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.
Bestämmelsen avser, som hittills, i
praktiken brandförsäkringar för mer än
tio år. Dessutom blir bestämmelsen till-
ämplig på sådana avgångsbidragsförsäk-
ringar som meddelas för längre tid än tio
år och inte omfattas av de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring med stöd
av 1 kap. 5 §. Sådana avgångs-
bidragsförsäkringar förekommer dock inte
i dag.
I det nya andra stycket har införts en
placeringsregel, som inbegriper krav på
valutamatchning och lokalisering av till-
gångarna, för skadeförsäkringar som inte
redan omfattas av sådana regler till
följd av bestämmelserna i 1 kap 5 § och
första stycket i förevarande paragraf.
Bestämmelsen har införts för att uppfylla
det krav avseende tillgångar motsvarande
de tekniska reserverna som anges i första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 15.2.
Den nya bestämmelsen är av provisorisk
natur och kommer att ses över i samband
med att den svenska lagstiftningen an-
passas till de mer omfattande
placeringsregler som ingår i det tredje
skadeförsäkringsdirektivet, se den
allmänna motiveringen avsnitt 2.3.
Bemyndigandena för regeringen eller
Finansinspektionen i det nya tredje
stycket motsvarar första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 15.3
och andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 6. Enligt artikel 15.3 i det
första direktivet skall det fastställas
hur många procent av de tekniska
reserverna som får utgöras av fordran på
återförsäkringsgivare. Motsvarande
bestämmelse för livförsäkringar har
införts i 9 § första stycket 9. Enligt
artikel 6 i det andra direktivet har den
allmänna valutamatchningsregeln i första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 15.2
kompletterats med tillämp-
ningsföreskrifter i en bilaga till andra
skadeförsäkringsdirektivet.

7 kap. 10 a §

Ändringen i första stycket är en följd av
ändringarna i 10 §.

7 kap. 11 §

Ändringen i andra stycket 2 är en följd
av att begreppet personförsäkringar
utmönstrats ur FRL, se
specialmotiveringen till 1 kap. 4 §. De
försäkringar som åsyftas är desamma som i
10 § första stycket, dvs. i praktiken
brandförsäkringar för mer än tio år.
Dessutom blir bestämmelsen tillämplig på
sådana avgångsbidragsförsäkringar som
meddelas för längre tid än tio år och
inte omfattas av de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring med stöd
av 1 kap. 5 §. Sådana
avgångsbidragsförsäkringar förekommer
dock inte i dag.

7 kap. 12 §

Paragrafen är ny och innehåller
bestämmelser om undantag från vissa reg-
ler om rörelsens bedrivande. Paragrafen
innebär en anpassning till första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 15,
första livförsäkringsdirektivet artikel
17, andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 23 och andra livförsäkrings-
direktivet artikel 24.
När ett bolag i ett annat EES-land
driver verksamhet genom en agentur eller
en filial skall värdlandets nationella
lagstiftning och praxis vara bestämmande
i stället för svensk lag och praxis.
Detsamma gäller om bolaget driver
gränsöverskridande verksamhet i ett
EES-land där det krävs tillstånd för
sådan verksamhet. Alla EG:s medlemsländer
utom Storbritannien och Nederländerna
kräver sådant tillstånd beträffande
skadeförsäkring.

7 kap. 16 §

I det nya andra stycket åläggs
Finansinspektionen en skyldighet att
utfärda intyg om den verksamhet som
bedrivits av den som biträtt ett försäk-
ringsbolag i dess anskaffningsverksamhet.
Det kan gälla både personer som varit
verksamma som försäkringsombud och
personer som på annat sätt biträtt
bolaget eller ett sådant
försäkringsombud. För att inspektionen
skall kunna fullgöra sin skyldighet,
skall den som begär intyget och det bolag
som anlitat denna person lämna
inspektionen erforderliga uppgifter.
Bestämmelsen avser att införliva
försäkringsmäklardirektivet artikel 9.2.
I förslaget till 7 a § lagen (1989:508)
om försäkringsmäklare finns motsvarande
bestämmelse såvitt avser personer som
varit verksamma som försäkringsmäklare.

7 kap. 17 §

Det principiella förbudet i andra stycket
för försäkringsbolag att äga andelar i
värdepappersfonder eller i andra
juridiska personer än aktiebolag har
ansetts inte vara förenlig med
EES-reglerna, se den allmänna
motiveringen avsnitt 2.3. Bestämmelsen
har därför tagits bort.

7 kap. 19 §

Andra stycket är nytt och gäller endast
för ett bolags gränsöverskridande
verksamhet inom EES. Bestämmelsen innebär
en anpassning till andra skade-
försäkringsdirektivet artikel 21, andra
livförsäkringdirektivet artikel 22 samt
direktivet 90/618/EEG om
gränsöverskridande verksamhet för motor-
fordonsförsäkring artikel 8. Bolaget
skall redan i sin marknadsföring
informera om i vilket land det fasta
driftställe finns som avtal skall ingås
med. Samma information skall finnas på
alla de handlingar som lämnas till
försäkringstagare. Adressen till bolagets
huvudkontor och till det fasta
driftställe som avtalet ingås med skall
finnas i avtalet och även i
försäkringsansökningar som är bindande.
För sådan motorfordonsförsäkring som
anges i klassindelningen, p 10, skall
även försäkringsbolagets representant vid
skadefall anges. Angående innebörden av
uttrycket fast driftställe, se
specialmotiveringen till 2 kap. 2 § lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Tredje och fjärde styckena är nya och
innebär att information om i vilket land
det fasta driftställe som avtal skall
ingås med är beläget inte behöver ges i
de fall som räknas upp. Uppräkningen
motsvarar de risker som i andra
skadeförsäkringsdirektivet kallas stora
risker (andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 21.1 tredje stycket). Beträffande
definition av stora risker, se
specialmotiveringen till 1 kap. 4 § lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Det nya femte stycket avser att
införliva andra livförsäkringsdirektivet
artikel 13.2 och gäller endast
gränsöverskridande verksamhet från en
agentur eller filial i ett annat
EES-land. Försäkringstagaren skall
upplysas om att det fasta driftställe
genom vilket försäkringen tecknas är
underkastat tillsynsregler i det land där
driftstället finns.

7 kap. 22 §

Paragrafen är ny och reglerar
kapitalbasens sammansättning för livför-
säkringsrörelse. Vad gäller begreppet
kapitalbas hänvisas till den allmänna
motiveringen avsnitt 2.4 och
specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.
Paragrafen motsvarar första
livförsäkringsdirektivet artikel 18.
Posterna enligt första stycket motsvarar
punkt 1 i artikeln. En av de poster som
anges där, balanserad vinst, har inte
tagits med i paragrafen eftersom den inte
blir aktuell beträffande traditionella
livförsäkringsbolag. Årsvinsten skall
avsättas till återbäringsfonden. Däremot
blir posten balanserad vinst aktuell för
livförsäkringsbolag som meddelar
livförsäkringar med fondanknytning.
Ordalydelsen i paragrafens punkt 3
avviker från motsvarande post i
direktivet, "lagstadgade och fria
reserver som inte motsvarar ingångna
försäkringsförpliktelser". Den valda
ordalydelsen knyter an till den
terminologi som används i
Finansinspektionens redovisningsföre-
skrifter (FFFS 1991:20). I
återbäringsmedel ingår där
återbäringsfond, andra till framtida
förfogande avsatta medel och årets
resultat.
Den post som avses under punkt 2 i
artikeln torde inte ha någon svensk
motsvarighet.
Enligt andra stycket kan
Finansinspektionen i enskilda fall medge
att ytterligare poster får ingå i
kapitalbasen. Bestämmelsen tar i första
hand sikte på posterna enligt punkt 3 i
den nämnda artikeln. Dessa poster
förutsätter tillsynsmyndighetens
medgivande. Finansinspektionen kan dess-
utom medge att ytterligare poster
inräknas eftersom uppräkningen enligt
artikelns punkt 1 inte förefaller vara
uttömmande. Vissa remissinstanser har
hävdat att förlagslån skall få inräknas i
kapitalbasen. Den frågan kan i
fortsättningen bli föremål för
Finansinspektionens prövning.

7 kap. 23 §

Paragrafen är ny. Den innehåller regler
om beräkning av solvensmarginalen för
livförsäkringsrörelse och motsvarar
första livförsäkringsdirektivet artikel
19. Artikelns punkt e avser
livförsäkringar med fondanknytning och
motsvaras av en ny bestämmelse i lagen om
sådana försäkringar.
Beträffande innebörden av positiva
risksummor som nämns i andra stycket 2
hänvisas till den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4).
Den särskilda regeln i tredje stycket
för dödsfallsförsäkringar med en
försäkringstid av högst tre år bör gälla
även om försäkringen innehåller rätt till
förlängning utan särskild prövning som
ofta är fallet vid gruppförsäkring.

7 kap. 24 §

Paragrafen är ny och reglerar
kapitalbasens sammansättning för
skadeförsäkringsrörelse. Vad gäller
begreppet kapitalbas hänvisas till den
allmänna motiveringen avsnitt 2.4 och
specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.
Paragrafen motsvarar första skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 16.1.
Ordalydelsen i paragrafens punkt 3
avviker från motsvarande poster i artikel
16.1, tredje och fjärde strecksatserna.
Den valda ordalydelsen knyter an till den
terminologi som används i
Finansinspektionens redovisningsföre-
skrifter (FFFS 1991:20).
Den del av utjämningsreserven för
kreditförsäkring enligt 12 kap. 9 a § som
överstiger det i den paragrafen
föreskrivna beloppet får ingå i kapi-
talbasen som en fri fond under fritt eget
kapital enligt första stycket 3, se
specialmotiveringen till 12 kap. 9 a §.
Enligt andra stycket har, i likhet med
22 § andra stycket, Finansinspektionen
fått möjlighet att medge att ytterligare
poster räknas in i kapitalbasen, se
specialmotiveringen till 22 §.

7 kap. 25 §

Paragrafen är ny och reglerar beräkningen
av solvensmarginalen för skade-
försäkringsrörelse. Paragrafen motsvarar
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
16.2 och 3, kreditförsäkringsdirektivet
artikel 1.4 samt assistansdirektivet
artikel 9.
Enligt första stycket skall
solvensmarginalen för ett skadeför-
säkringsföretag bestämmas med
utgångspunkt i premieindex eller
skadeindex.
Andra stycket innehåller regler om
beräkningen av premieindex. Beräkningen
grundas på förhållandena under det
föregående räkenskapsåret. Med förfallna
premier brutto avses de förfallna
premierna utan avdrag för avgiven
återförsäkring. Vad gäller i premierna
ingående skatter och avgifter enligt
första meningen torde dessa inte ha någon
svensk motsvarighet.
Tredje-femte styckena innehåller regler
om beräkningen av skadeindex.
Beräkningsmetoden grundas på den
genomsnittliga skadebelastningen under de
tre föregående räkenskapsåren.
Referensperioden för kreditförsäkring och
för försäkring mot vissa väderskador är
dock de sju föregående räkenskapsåren
(femte stycket). Den längre
referensperioden föranleds av att
skadefallen för sådana försäkringar
normalt inträder med större periodiska
variationer än beträffande andra
försäkringar.
Av sjätte stycket följer att
solvensmarginalen skall beräknas med
utgångspunkt i det högsta av premieindex
eller skadeindex.
Sjunde stycket behandlar det fallet att
bolagets verksamhet pågått så kort tid
att referensperioderna för beräkning av
skadeindex inte går att tillämpa. I
sådana fall skall solvensmarginalen
beräknas med utgångspunkt i premieindex.
Det har i ärendet hävdats att en sådan
ordning strider mot EES-reglerna.
Emellertid är den aktuella sitationen
inte reglerad i EES-reglerna. Det står
därför de enskilda länderna fritt att
välja en lämplig metod för beräkning av
solvensmarginalen för sådana fall. Den
metod som nu valts har sin förebild i
Storbritanniens försäk-
ringsrörelselagstiftning (The Insurance
Companies Regulations 1981, Schedule 2
paragraph 2).
För att paragrafen inte skall tyngas med
utförliga specialregler om viss
grundbunden sjukförsäkring enligt första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 16.4
får enligt sista stycket motsvarande
regler meddelas av regeringen eller
Finansinspektionen. Regeringen eller
Finansinspektionen får av samma skäl
meddela föreskrifter om beräkning av
kostnader för assistans (jämför assis-
tansdirektivet artikel 9).

7 kap. 26 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om
garantibeloppets storlek och vissa
absoluta krav på kapitalbasens
sammansättning för livförsäkringsrörelse.
I andra stycket anges storleken på
garantibeloppet för livförsäkrings-
rörelse. Bestämmelsen motsvarar första
livförsäkringsdirektivet artikel 20.2.a.
Enligt punkt 2.b i artikeln får med-
lemsländerna föreskriva att minsta
storleken på garantifonden för ömsesidiga
försäkringsbolag får sättas ned till 600
000 ecu. Någon motsvarande bestämmelse
har inte förts in i detta förslag.
Enligt tredje stycket skall en sjättedel
av solvensmarginalen eller garanti-
beloppet vara sammansatt av de poster som
anges i 22 § första stycket 1-3, dvs.
garantikapital, eget kapital,
återbäringsmedel och obeskattade
reserver. Bestämmelsen motsvarar första
livförsäkringsdirektivet artikel 20.1 och
samma artikel punkt 2.d. Genom bestämmel-
sen säkerställs att kapitalbasen till
viss del eller hela kapitalbasen, om den
inte är större än garantibeloppet, består
av de nämnda posterna. Någon motsvarande
bestämmelse finns inte för
skadeförsäkringsbolag. Det innebär att
kapitalbasen för skadeförsäkringsbolag
till större del än för
livförsäkringsbolag kan bestå av andra
poster, dvs. sådana poster som får ingå i
kapitalbasen efter Finansinspektionens
medgivande enligt 22 § andra stycket.

7 kap. 27 §

I första stycket anges storleken på
garantibeloppet för skadeförsäkrings-
rörelse. De olika miniminivåerna knyts
till den försäkringsklass som verk-
samheten omfattar. Bestämmelsen motsvarar
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
17.2.a med de ändringar som gjorts genom
kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.5
och assistansdirektivet artikel 10.
Om försäkringsbolagets verksamhet
omfattar flera försäkringsklasser skall,
enligt andra stycket, endast den
försäkringsklass beaktas som kräver det
högsta beloppet. Bestämmelsen motsvarar
det första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 17.2.b.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse
om förfarandet vid höjning av minsta
garantibeloppet för kreditförsäkring. Be-
stämmelsen motsvarar kredit-
försäkringsdirektivet artikel 1.6.
Enligt första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 17.2.c får varje medlemsland
föreskriva att minsta garantifonden för
ömsesidiga försäkringsbolag får reduceras
med en fjärdedel. Förevarande förslag
innehåller inte någon motsvarande
bestämmelse.

7 kap. 28 §

Paragrafen innebär att separationen
enligt 1 kap. 3 § av livförsäkrings-
rörelse och skadeförsäkringsrörelse som
bedrivs i samma bolag gäller även i fråga
om bestämmelserna om kapitalbas,
solvensmarginal och garantibelopp, se
specialmotiveringen till 1 kap. 3 §.
Bestämmelserna i förevarande paragraf
motsvaras av första
livförsäkringsdirektivet artikel 14.1 (i
första stycket dock endast andra
strecksatsen).

11 kap. 1 §

Genom en lagändring (SFS 1990:665) som
trädde i kraft den 1 juli 1990 motsvarar
12 § tredje stycket bokföringslagen
(1976:125) det tidigare andra stycket i
samma lagrum. En redaktionell
följdändring har nu gjorts i första
stycket i förevarande paragraf.

12 kap. 9 a §

Paragrafen är ny och innehåller
bestämmelser om utjämningsreserv för
skadeförsäkringsbolag som meddelar
kreditförsäkring. Bestämmelserna mot-
svarar kreditförsäkringsdirektivet
artikel 1.3 varigenom en ny artikel 15a
införs i första skadeförsäkrings-
direktivet. I direktivbestämmelsen anges
fyra alternativa och likvärdiga metoder
som medlemsländerna får tillämpa för
beräkning av reservens storlek, se den
allmänna motiveringen avsnitt 2.4.
Första stycket har utformats med ledning
av den första av de angivna
beräkningsmetoderna. Med tekniskt
överskott respektive underskott (tekniskt
resultat) avses saldot av premieintäkt,
försäkringsersättningar och
driftskostnader på affärer för egen
räkning (den delen av försäkringsaf-
färerna som försäkringsbolaget själv står
risken för och som alltså inte är
återförsäkrad hos andra bolag).
Som nämnts i den allmänna motiveringen
är utjämningsreserven en extra säkerhet
som får användas endast för för-
lusttäckning av kreditförsäk-
ringsverksamheten. Utjämningsreserven är
en säkerhet utöver kapitalbasen. Reserven
får användas för att täcka kapitalbasen
endast till den del reservens storlek
överstiger det belopp som anges i första
stycket (150 procent av den högsta årliga
premieintäkten för egen räkning under de
fem föregående räkenskapsåren). Upp till
detta belopp är utjämningsreserven att
anse som en försäkringsteknisk skuld (se
7 kap. 1 §). Den del av
utjämningsreserven som får ingå i
kapitalbasen blir att betrakta som en fri
fond under fritt eget kapital enligt 7
kap 24 § första stycket 3.
Från kravet på att en utjämningsreserv
skall inrättas får enligt artikel 15a.4
undantag göras om
kreditförsäkringverksamheten är av viss
angiven mindre omfattning. En motsvarande
bestämmelse har tagits in i andra
stycket. Bestämmelsen har samband med
regleringen i 7 kap. 27 § första stycket
a och b.

13 kap. 1 och 3 §§

Ändringarna i dessa paragrafer är en
följd av att begreppet personförsäkring
utmönstrats ur FRL, se
specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

14 kap. 22 §

Motsvarande ändring har gjorts i 2 kap 5,
13, 14, 16 och 18 §§. Se special-
motiveringarna till de lagrummen.

15 kap. 1 §

Ändringen innebär att det i första
stycket anges att ett bolag med Finans-
inspektionens tillstånd kan överlåta
beståndet förutom till ett svenskt bolag
även till en utländsk försäkringsgivare
som har koncession för de risker som
ingår i beståndet.
Enligt andra stycket, som är nytt, kan
överlåtelse ske även till en försäk-
ringsgivare som inte har koncession i
Sverige. Det krävs dock att försäk-
ringsbeståndet består av försäkringar som
meddelats genom gränsöverskridande
verksamhet och att risken till följd
därav är belägen i ett annat land än
Sverige, samt att övertagande
försäkringsgivare finns i det land där
riskerna är belägna.
Direktivbestämmelserna om överlåtelse av
försäkringsbestånd återfinns i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 11 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel 6.
EES-avtalet reglerar endast överlåtelser
till EES-försäkringsgivare. Förevarande
bestämmelse har emellertid utformats så
att överlåtelse kan göras även till en
försäkringsgivare utanför EES.
Det nya tredje stycket har av
redaktionella skäl brutits ut ur första
stycket.
Angående innebörden av uttrycket fast
driftställe, se specialmotiveringen till
2 kap. 2 § lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sve-
rige.

15 kap. 3 §

Ändringen i första stycket har gjorts för
att bestämmelsen skall bli tillämplig
även på försäkringssammanslutningar som
Lloyd''''s.
I de nya andra-fjärde styckena anges
närmare den utredning som skall ligga
till grund för Finansinspektionens
tillståndsprövning. Bestämmelserna
innebär en anpassning till reglerna i
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
11 och i andra livförsäkringsdirektivet
artikel 6.
Sista stycket motsvarar det nuvarande
andra stycket. Den föreslagna ändringen
ha gjorts av samma orsak som ändringen i
första stycket.

19 kap. 1 §

I de försäkringsdirektiv som ingår i
EES-avtalet finns bestämmelser om att de
behöriga myndigheterna skall samarbeta i
olika frågor. Ändringen i första stycket
innebär att Finansinspektionen skall
medverka i detta samarbete.
Finansinspektionen har ansett att
bestämmelsen inte har sådan dignitet att
den bör tas in i lag. Även en allmänt
utformad skyldighet för
Finansinspektionen att samarbeta med
andra tillsynsmyndigheter kan dock ha en
funktion att fylla och bestämmelsen
överensstämmer därför med promemorians
förslag.

19 kap. 3 §

Ändringen i första stycket innebär att
bolagens nuvarande upplysningsskyldighet
utvidgas till att omfatta behöriga
myndigheter i andra EES-länder där
bolaget driver verksamhet antingen genom
agentur, filial eller gränsöverskridande
verksamhet.
Detaljbestämmelserna om
upplysningsskyldighet har i andra stycket
ersatts med ett bemyndigande för
regeringen eller Finansinspektionen att
meddela föreskrifter i ämnet. Avsikten
med ändringen är att tillsynen skall
kunna bedrivas effektivt och på ett
flexibelt sätt kunna anpassas efter
ändrade förhållanden på marknaden. Den
föreslagna bestämmelsen ersätter även de
nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 4 §.
Det lagrummet har därför upphävts.

19 kap. 5 §

Ändringen i första stycket är en
redaktionell ändring till följd av att 4
§ upphör att gälla.
19 kap. 11 §

Ändringarna i andra stycket är endast
redaktionella.
Det nya tredje stycket motsvarar första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 20 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
24. Om bolaget inte uppfyller uppställda
krav på solvensmarginal skall
inspektionen förelägga bolaget eller dess
styrelse att göra upp en plan för på
vilket sätt bolaget avser att agera för
att kunna uppfylla de krav som ställs på
soliditeten. Planen skall godkännas av
inspektionen. Om bolagets kapitalbas
t.o.m. underskrider en tredjedel av
solvensmarginalen eller underskrider
garantibeloppet skall inspektionen
förelägga bolaget eller dess styrelse att
göra upp en plan för hur kapitalbasen
skyndsamt skall återställas. Även en
sådan plan skall godkännas av in-
spektionen. Regeringens möjlighet att in-
gripa följer av sjätte stycket, om kraven
på garantibelopp inte uppfylls, och av
åttonde stycket, om en uppgjord plan inte
följs.
Fjärde stycket innebär en anpassning
till de regler i andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 19 och i andra
livförsäkringsdirektivet artikel 20 som
gäller för hemlandsmyndigheter. En av de
åtgärder inspektionen kan vidta är att
förbjuda fortsatt gränsöverskridande
verksamhet varvid bolaget kan förbjudas
både att vidta ytterligare
marknadsföringsåtgärder och att teckna
nya avtal som är en följd av redan
vidtagna marknadsföringsåtgärder.
Ändringarna i femte stycket första
meningen är redaktionella följdändringar.
Regeringens möjlighet att förklara en
koncession förverkad regleras nu i
åttonde stycket.
I det nya sjätte stycket införs en
möjlighet att inskränka ett bolags fria
förfoganderätt över sina tillgångar eller
att helt förbjuda bolaget att förfoga
över dem. Regleringen är en följd av
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
20 och första livförsäkringsdirektivet
artikel 24. Med hänsyn till åtgärdernas
ingripande karaktär skall beslutet fattas
av regeringen.
Enligt sjunde stycket överlämnas åt
Finansinspektionen att därefter besluta
om hur verksamheten i fortsättningen
skall drivas.
Åttonde stycket motsvaras av första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 22 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
26.

19 kap. 13 §

Ändringen i första stycket innebär att
Finansinspektionens beslut i vissa fall
får överklagas till kammarrätten.
Ändringen är en följd av andra skade-
försäkringsdirektivet artiklarna 16.2 och
19.7 samt andra livförsäkringsdirektivet
artiklarna 14.2 och 20.7. Av
redaktionella skäl har dessutom den
nuvarande bestämmelsen i 21 kap. 2 §
sista stycket om överklagande av beslut
angående vite förts över till förevarande
paragraf.
Enligt andra stycket får
Finansinspektionen i brådskande fall
meddela interimistiskt beslut. Det måste
då särskilt anges i beslutet att det
skall gälla omedelbart. En motsvarande
bestämmelse finns i bankrörelselagen
(1987:617), lagen (1990:114) om
värdepappersfonder, lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse och lagen (1992:1610)
om kreditmarknadsbolag. I dag gäller för
försäkringsbolag att Finansinspektionens
beslut får verkställas utan hinder av att
det överklagats, om inte regeringen
förordnar något annat.
Det tredje stycket motsvarar det
nuvarande andra stycket. Ändringen är en
följd av att bestämmelsen om överklagande
i 21 kap. 2 § sista stycket förts över
till första stycket i förevarande
paragraf.

19 kap. 13 a §

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i
den allmänna motiveringen avsnitt 2.15.

21 kap. 2 §

Av redaktionella skäl har bestämmelsen om
överklagande i sista stycket flyttats
till 19 kap. 13 §.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i
kraft i anslutning till EES-avtalets
ikraftträdande. Det är inte säkert när
detta kommer att ske. Enligt punkt 1 har
därför föreskrivits att lagen skall träda
i kraft den dag regeringen bestämmer.
Den nya indelningen i försäkringsklasser
enligt 2 kap. 3 a-3 c §§ skall tillämpas
för koncessioner som beviljas efter
lagens ikraftträdande. Emellertid måste,
som nämnts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2), även koncessioner som
beviljats dessförinnan anpassas till det
nya systemet för att undvika två
samtidigt existerande ordningar. I punkt
2 har införts övergångsbestämmelser som
syftar till att mildra konsekvenserna av
denna anpassning.
Bestämmelserna om bl.a.
separationsprincipen enligt 1 kap. 3 §
samt om kapitalbas, solvensmarginal och
garantibelopp bygger i stor utsträckning
på den nya försäkringsklassindelningen.
EES-avtalet medger dock inte någon
övergångstid för dessa bestämmelser.
Bestämmelserna skall alltså tillämpas för
etablerade bolag redan vid lagens
ikraftträdande trots att dessa bolag då
ännu inte anpassat sina koncessioner och
verksamheter till den nya
klassindelningen.
När ett försäkringsbolag går över till
det nya koncessionssystemet kan det
uppstå komplikationer i
redovisningshänseende. Försäkringsbolaget
kan behöva justera uppdelningen i
verksamhetsgrenar med hänsyn till den nya
klassindelningen. Dessutom kan ett
skadeförsäkringsbolag bli att betrakta
som ett livförsäkringsbolag och vice
versa. Det har därför i punkt 2 införts
en möjlighet att avbryta ett räkenskapsår
och att påbörja ett nytt efter beslut av
den myndighet som beviljar koncession,
dvs. Finansinspektionen eller regeringen.
I linje med 12 § tredje stycket bok-
föringslagen (1976:125) om
räkenskapsårets längd i samband med att
bokföringsskyldighet inträder och att
räkenskapsår läggs om får det nya
räkenskapsåret vara kortare än tolv
månader men inte längre än arton månader.
Enligt 11 kap. 1 § FRL är som huvudregel
ett kalenderår ett försäkringsbolags
räkenskapsår. Det nya räkenskapsåret
skall därför, enligt punkt 2, löpa ut den
31 december. Bestämmelsen kan medföra två
brutna räkenskapsår efter varandra trots
att ett försäkringsbolag har kalenderår
som räkenskapsår.
Enligt punkt 3 skall Finansinspektionen,
och inte regeringen, pröva de ansökningar
som görs enbart för att anpassa redan
etablerad verksamhet till de nya
koncessionsbestämmelserna. Syftet är att
åstadkomma en smidigare och snabbare
hantering av dessa ärenden.
Den nya definitionen av
livförsäkringsbolag respektive skade-
försäkringsbolag i 1 kap. 4 § knyter an
till den nya försäkringsklassindelningen.
Övergångsbestämmelsen i punkt 4 innebär
emellertid att den gamla definitionen
skall gälla för bolag som driver
verksamhet med stöd av koncessioner som
beviljats före lagens ikraftträdande.
Möjligheten att medge dispens från FRL:s
bestämmelser för tjänstepen-
sionsförsäkringar med stöd av 1 kap. 10 §
andra stycket har tagits bort. Enligt
punkt 5 skall emellertid beviljade
dispenser alltjämt gälla.
Promulgationsbestämmelserna för FRL
innebär att dispenser från bestämmelser i
den gamla lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse skall avse motsvarande
bestämmelser i FRL, se 4 § tredje stycket
lagen (1982:728) om införande av
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Förevarande övergångsbestämmelse är
därför tillämplig även för dispenser från
bestämmelser i den gamla lagen.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige

Utländska försäkringsföretags verksamhet
här i landet regleras i LUF. Denna lag
innehåller rörelseregler som till stor
del överensstämmer med vad som gäller
enligt FRL för de svenska
försäkringsbolagens verksamhet. Nu
föreslagna ändringar har begränsats till
ändringar som föranleds av den svenska
anpassningen till EES-reglerna på
försäkringsområdet. Därutöver har vissa
redaktionella ändringar gjorts.
Riksdagen beslutade i juni 1991 att per
den 1 juli samma år slå samman
bankinspektionen och
försäkringsinspektionen till en
myndighet, Finansinspektionen (prop.
1990/91:177, NU 44, rskr. 383). I det
sammanhanget antogs en särskild lag som
generellt föreskriver att
författningsbestämmelser om
bankinspektionen och försäkringsinspek-
tionen skall avse Finansinspektionen (SFS
1991:936). Däremot gjordes inga ändringar
i de författningar som innehåller
bestämmelser om bankinspektionen eller
försäkringsinspektionen. Tanken är att
detta skall göras i det löpande
författningsarbetet. I samband med nedan
föreslagna författningsändringar bör
därför bestämmelserna om försäkrings-
inspektionen ändras så att de i stället
avser Finansinspektionen.

1 §

En ny lag införs som gäller för
verksamhet i Sverige utövad i huvudsak av
sådana utländska försäkringsgivare som
har säte i ett EES-land. Med anledning
härav begränsas tillämpningsområdet för
förevarande lag till sådana utländska
försäkringsgivare som inte lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige gäller för, främst sådana som har
säte i ett land utanför EES. Detta
föreskrivs i första stycket, som är nytt.
Ändringen i andra stycket är
redaktionell.
I förtydligande syfte har i sista
stycket angetts att som hemland anses det
land där företaget har sitt säte. I
övrigt är ändringarna i paragrafen
redaktionella.

1 a §

Hänvisningen i första stycket till 1 §
har justerats till följd av ändringarna i
den paragrafen.

2 §

I 2 kap. 3 a § FRL anges vad en
koncession för skadeförsäkring skall
avse. Uppräkningen i den paragrafen
motsvarar de försäkringsklasser som anges
i bilaga till första skadeförsäkrings-
direktivet (med den ändring som gjorts
genom artikel 14 i assistansdirektivet).
Vad en koncession för livförsäkring skall
avse anges i 2 kap. 3 b § FRL där
uppräkningen av försäkringsklassser
grundar sig på första
livförsäkringsdirektivet artikel 7.2 och
bilaga till direktivet. Genom andra
stycket förevarande lag gäller
motsvarande begreppsbestämning för
utländska försäkringsföretag. I tredje
stycket regleras kravet på separation.
Separationsprincipen har behandlats
närmare i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.2, och innebär för utländska
försäkringsgivare hemmahörande utanför
EES att direkt livförsäkring endast får
förenas med återförsäkring av
livförsäkring. Bestämmelsen motsvarar
första livförsäkringsdirektivet artikel
31. Ändringen av begreppet
personförsäkring i fjärde stycket
överensstämmer med motsvarande ändring i
1 kap. 5 § FRL. Beträffande innebörden av
uttrycket hänvisas till
specialmotiveringen till nämnda lagrum. I
övrigt är ändringarna i paragrafen
antingen föranledda av den nya gränsdrag-
ningen mellan skade- och
livförsäkringsföretag eller av
redaktionell art.

2 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller en
möjlighet för regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen att medge undantag
från livförsäkringsbestämmelserna såvitt
avser s.k. unit linked-försäkring.
Bestämmelsen överensstämmer med 1 kap. 5
§ tredje stycket förslaget till lag om
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige (EES-lagen) och har kommenterats
i specialmotiveringen till den
paragrafen.

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om
behörighetsvillkor för en generalagent.
Ändringen i första stycket innebär att
bestämmelsen i 6 § första stycket 4 förts
över till förevarande paragraf. Dessutom
anges att generalagenten inte får vara
underkastad näringsförbud, vilket följer
av 1 § lagen (1986:436) om näringsförbud.
Ändringen i andra stycket innebär att i
de fall en juridisk person med säte i
Sverige är generalagent skall ett
särskilt ombud utses. Detta ombud skall
uppfylla kraven för en generalagent.
Ändringen är en följd av första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
första livförsäkringsdirektivet artikel
27. I övrigt är ändringarna
redaktionella.

6 §

Bestämmelserna om vad som skall fogas
till en ansökan om tillstånd har
förenklats och moderniserats. Onödiga
detaljbestämmelser har tagits bort. Med
oförändrad innebörd men i ett nytt andra
stycke finns dock kravet på att till en
ansökan skall fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten och kravet att
företaget skall i bankinstitut deponera
värdehandlingar motsvarande 300 gånger
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Storleken av detta
belopp bedöms inte vara oförenligt med
EES-reglerna som innebär ett minimikrav
för deponering uppgående till en
fjärdedel av det minsta garantibelopp som
företaget skall ha (jfr. första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23.2 e
och första livförsäkringsdirektivet
artikel 27.2 e). I ett nytt sjätte stycke
får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen rätt att
meddela föreskrifter varigenom preciseras
vilka uppgifter som skall finnas med i en
verksamhetsplan och vilka ytterligare
handlingar som skall fogas till ansökan.
Prövningen av en ansökan skall innefatta
bl.a. en allmän bedömning av omfattningen
och beskaffenheten av den planerade
verksamheten. Syftet med uppgifterna i
verksamhetsplanen är att de skall
komplettera de uppgifter om den
tilltänkta verksamheten som finns i
bolagsordningen. I ett nytt femte stycke
görs en hänvisning till 23 a §.
Ändringarna i övrigt är väsentligen av
redaktionell art.

7 §

I första stycket har sundhetsprincipen
omformulerats och ett uttryckligt förbud
mot behovsprövning införts. Motsvarande
bestämmelser har föreslagits i 2 kap 3 §
FRL och i 3 kap 2 § i EES-lagen. Den
EG-rättsliga grunden för förslagen i
förevarande paragraf är emellertid en
annan än i de nämnda förslagen i FRL och
EES-lagen. De sistnämnda förslagen
grundas på EES-reglernas förbud mot
behovsprövning vid ansökan om auktorisa-
tion (se den allmänna motiveringen
avsnitt 2.2 och specialmotiveringarna
till bestämmelserna i FRL och EES-lagen).
Något sådant förbud gäller emellertid
inte för etableringar som regleras i
förevarande lag, jämför både första
skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet AVDELNING III A
(ändrad lydelse enligt direktivet
90/618/EEG om gränsöverskridande
verksamhet för motorfordonsförsäkring
artikel 3.1 respektive andra
livförsäkringsdirektivet artikel 8.1).
Det är emellertid inte aktuellt att i
Sverige införa någon behovsprövning i
dessa fall. Den materiella
koncessionsprövningen skall i princip
grundas på samma kriterier som för
försäkringsgivare med säte inom EES. Det
nya fjärde stycket innebär att en
koncession alltid skall avse bestämda
försäkringsklasser, risker som hänför sig
till sådan försäkringsklass eller grupper
av försäkringsklasser. Den närmare
innebörden härav framgår av special-
motiveringen till 2 kap. 3 a och 3 b §§
FRL. Tredje och sista stycket har
omarbetats redaktionellt.

9 a §

Ändringen i denna paragraf föranleds
huvudsakligen av att bestämmelserna i 6 §
om vad som skall fogas till en ansökan om
tillstånd har förenklats.

10 §

Ändringarna i paragrafen är
redaktionella.

13 §

Paragrafen reglerar bl.a. utländska
försäkringsföretags placeringar.
Ändringen i andra stycket är en följd av
bestämmelsen i 16 a § att viss del av
deponeringen skall beaktas vid bedömning
av om kraven på garantibelopp uppfyllts.
Den delen av deponeringen får inte
användas för att motsvara värdet av de
försäkringstekniska skulderna. I fråga om
krav på lokalisering av tillgångarna
föreslås ändring av femte stycket innebä-
rande att utländska försäkringsföretags
samtliga tillgångar som motsvarar värdet
av de försäkringstekniska skulderna skall
finnas i Sverige (se första
livförsäkringsdirektivet artikel 28). Ett
undantag har gjorts för
återförsäkringsgivares ansvarighet på
grund av livförsäkringar som har
övertagits i återförsäkring. Undantaget
är en följd av första livförsäk-
ringsdirektivet artiklarna 17.3. och 28.
Att det krävs medgivande från
Finansinspektionen för att över huvud få
använda återförsäkringsgivares
ansvarighet för redovisning av de
försäkringstekniska skulderna framgår av
paragrafens första stycke.

13 a §

Paragrafen är ny och reglerar utländska
försäkringsföretags placeringar såvitt
avser skadeförsäkring. Beträffande den
närmare motiveringen, se
specialmotiveringen till 7 kap. 10 § FRL.
Bestämmelsen är en följd av första
skadeförsäkringsdirektivet artiklarna
15.3 och 24.

15 a §

Ändringarna i första stycket är en följd
av den nya indelningen i försäk-
ringsklasser och avskaffandet av
begreppet personförsäkring i 2 §. I
övrigt är ändringarna väsentligen
redaktionella.

16 §

Bestämmelsen har ändrats så att den inte
gäller den del av de deponerade
tillgångarna som beaktas vid bedömning av
om kraven på garantibelopp uppfyllts.
Efter lagrådsgranskningen har * i
förtydligande syfte * även ombud för
generalagenten nämnts i bestämmelsen.

16 a §

Paragrafen är ny och reglerar soliditets-
kraven på utländska försäkringsföretag
med avseende på rörelsen i Sverige (se
första skadeförsäkringsdirektivet artikel
25 och första livförsäkringsdirektivet
artikel 29). Vid tillämpningen av 1 kap.
8 a § och 7 kap. 22-27 §§ FRL samt 12 och
13 §§ lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder är det således endast
verksamheten i Sverige som skall beaktas
och inte företagets hela verksamhet.
Den initialdeposition som måste göras
enligt EES-reglerna skall beaktas vid
bedömning av om kraven på garantibelopp
uppfyllts. Eftersom ett företag måste
göra en större deposition enligt LUF än
EES-reglerna föreskriver (första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23.2 e
och första livförsäkringsdirektivet
artikel 27.2 e) har den del av de
deponerade tillgångarna som skall beaktas
mot garantibeloppet begränsats i första
stycket sista meningen till att motsvara
deponeringens storlek enligt
direktivbestämmelserna.
Ett företag som ansökt om auktorisation
att genom agentur eller filial driva
verksamhet även i annat EES-land kan hos
Finansinspektionen ansöka om vissa i 23 a
§ närmare angivna förmåner. I paragrafens
sista stycke görs en hänvisning till 23 a
§.
Innebörden av enheten ecu har behandlats
i protokoll 39 till EES-avtalet.

20 §

Bestämmelsen i andra stycket är nytt och
motsvarar förslaget till 7 kap. 16 §
andra stycket FRL.

21 §

Paragrafen har omarbetats redaktionellt.

22 a §

I paragrafen har gjorts ett tillägg om
att Finansinspektionen skall ha ett nära
samarbete med andra, utländska
tillsynsmyndigheter.

23 a §

Paragrafen är ny och innebär en
anpassning till reglerna i EG:s första
livförsäkringsdirektiv artikel 30 och
första skadeförsäkringsdirektiv artikel
26 (i dess lydelse enligt artikel 12 i
assistansdirektivet). Enligt paragrafens
bestämmelser kan ett utländskt
försäkringsföretag med säte utanför EES
som ansökt om auktorisation att genom
agentur eller filial driva verksamhet
även i annat EES-land än Sverige ansöka
hos Finansinspektionen om vissa förmåner
innebärande undantag från bestämmelserna
om beräkning av solvensmarginalen och
lokalisering av tillgångarna. Ett
medgivande av Finansinspektionen till
undantag måste enligt direktiven omfatta
samtliga förmåner gemensamt.

24 §

Detaljregleringen har tagits bort. Kvar
finns i första stycket en allmän
bestämmelse om att generalagenten skall
lämna Finansinspektionen de upplysningar
som begärs om försäkringsföretaget och
dess verksamhet här i landet och i andra
stycket kravet på att generalagenten
skall hålla tillgångar, räkenskaper och
andra handlingar tillgängliga för inspek-
tionens granskning. I tredje stycket, som
är nytt, har införts en möjlighet för
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen att
meddela närmare föreskrifter om vilka
upplysningar, som skall lämnas. Ändringen
i fjärde stycket är av redaktionell art.

25 §

Paragrafen reglerar Finansinspektionens
och regeringens befogenheter att ingripa
mot utländskt försäkringsföretags verk-
samhet här i landet. Ändringarna i första
stycket är huvudsakligen redaktionella.
Utformningen av paragrafen, som har sin
förebild i det första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 20 och det första
livförsäkringsdirektivet artikel 24,
motsvarar i huvudsak utformningen av 19
kap. 11 § FRL och innebär främst att
Finansinspektionen i enlighet med
EES-reglerna i fortsättningen kommer att
kunna ingripa och i sista hand hos
regeringen väcka frågan om förverkande av
koncessionen. Beträffande den närmare
innebörden av 25 § hänvisas till
specialmotiveringen till 19 kap 11 § FRL.
För sådana företag som medgetts förmåner
enligt 23 a § finns särbestämmelser i
fjärde, sjätte och nionde styckena. Dessa
bestämmelser har utformats i enlighet med
det första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 27 jämfört med artikel 12 i
assistansdirektivet och med det första
livförsäkringsdirektivet artikel 30.

29 §

Paragrafens första stycke har anpassats
till reglerna i andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 11.2 och andra
livförsäkringsdirektivet artikel 6.2.
Bestämmelsen innebär att överlåtelse till
en i Sverige koncessionerad agentur eller
filial till en försäkringsgivare med säte
i ett annat EES-land kan medges endast om
den övertagande försäkringsgivarens
hemlandsmyndighet intygar att
försäkringsgivaren har tillräcklig
soliditet även med beaktande av
överlåtelsen. De övriga fall av
överlåtelse av försäkringsbestånd som
regleras i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 11 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel 6
saknar aktualitet när den överlåtande
försäkringsgivaren är hemmahörande i ett
land utanför det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Andra och tredje
styckena har omarbetats redaktionellt.

Övergångsbestämmelser

Regleringen av vad som skall gälla
övergångsvis för de utländska
försäkringsföretag som redan har
koncession att bedriva försäkringsrörelse
i Sverige överensstämmer med övergångsbe-
stämmelserna till de föreslagna
ändringarna i FRL. Beträffande den
närmare innebörden hänvisas till
specialmotiveringen till dessa
bestämmelser. För de utländska
försäkringsföretag vars verksamhet
hittills reglerats av LUF men som till
följd av den föreslagna bestämmelsen i 1
§ första stycket skall regleras av lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige gäller övergångsbestämmelserna
till den lagen.

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till

värdepappersfonder

7 §

I bestämmelsen har ett tillägg gjorts om
att undantag inte får strida mot
EES-reglerna om försäkring.

12 §

Paragrafen är ny. Första meningen
innehåller ett tillägg i fråga om vilka
poster som kan ingå i kapitalbasen. Den
ytterligare post som avses är balanserad
vinst. Någon sådan kan inte bli aktuell
för traditionella livförsäkringsbolag på
grund av vinstutdelningsförbudet.
Försäkringsbolag som meddelar
fondanknutna livförsäkringar omfattas
dock inte av detta förbud, se även
specialmotiveringen till 7 kap. 22 § FRL.
I andra meningen har motsvarande tillägg
gjorts avseende de poster som enligt 7
kap. 26 § tredje stycket FRL skall
motsvara en sjättedel av
solvensmarginalen eller hela
garantibeloppet, jämför första
livförsäkringsdirektivet artikel 20
punkterna 1 och 2 d.
13 §

Paragrafen är ny och avser beräkningen av
solvensmarginalen för försäkringsbolag
som meddelar fondanknutna
livförsäkringar. Bestämmelsen motsvarar
första livförsäkringsdirektivet artikel
19 e. Förslaget innebär bl.a. att även
den del av premiereserven som motsvarar
åtaganden vilka inte innehåller en
finansiell risk för försäkringsbolaget
skall läggas till grund för beräkning av
solvensmarginalen (i den delen är
solvensmarginalen dock endast en procent
mot normalt fyra procent). S-E-Banken
Försäkring har ifrågasatt denna ordning
och pekat på att bankernas kapitalkrav
inte omfattar inlåningsmedel. Den
aktuella direktivbestämmelsen innebär
dock att det inte är möjligt att frångå
kravet på solvensmarginal för den del av
premiereserven som motsvarar åtaganden
vilka inte innehåller någon finansiell
risk.

7.6 Förslaget till lag om ändring i
trafikskadelagen
(1975:1410)

Ändringar i fråga om trafikskadelagen tas
upp i två skilda författningsförslag dels
det förevarande, dels förslaget till lag
om ändring i lagen om ändring i
trafikskadelagen. Sistnämnda förslag
kommenteras i avsnitt 7.11.

5 §

Det nya tredje stycket innebär att
trafikförsäkring även kan meddelas av en
försäkringsgivare som inte har koncession
här i landet. Försäkringen skall dock
meddelas av en försäkringsgivare
hemmahörande inom EES. Samma förfarande
skall tillämpas som har föreslagits för
andra skadeförsäkringar i lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, se även avsnitt 2.5 i den
allmänna motiveringen. De försäkrings-
givare som till Finansinspektionen gjort
anmälan om att de har för avsikt att
marknadsföra trafikförsäkringar är
skyldiga att på begäran meddela sådan
försäkring. Denna skyldighet kan, på
samma sätt som gäller för koncessionerade
försäkringsgivare, begränsas. Eftersom
något tillstånd inte krävs för den
gränsöverskridande verksamheten får
frågan om sådan begränsning avgöras av
Finansinspektionen efter ansökan från
försäkringsgivaren.
Enligt det nya fjärde stycket skall den
försäkringsgivare som meddelar
trafikförsäkring genom gränsöverskridande
verksamhet alltid ha en representant i
Sverige. Representanten skall ha
behörighet att företräda
försäkringsgivaren mot skadelidande.
Bestämmelsen motsvarar andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 12 a.4
(införd genom artikel 6 i direktivet
90/618/EEG om gränsöverskridande
verksamhet för motorfordonsförsäkring).
Att en representant utses innebär inte
att den utländska försäkringsgivaren
skall anses ha etablerat sig här i landet
(andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
12 a.4 femte stycket). Finansinspektionen
har anfört att det av hänsyn till främst
tredjemansintressen kan vara av vikt att
en representant uppfyller vissa kompeten-
skrav. En möjlighet för regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen att föreskriva sådana
ytterligare krav på representanten finns
i styckets sista mening.

24 §

Ändringen i första stycket avser att
förtydliga att fördelningen av
ersättningsansvaret skall ske på grundval
av de premier som härrör från
trafikförsäkringsverksamhet här i landet.
Förtydligandet behövs eftersom det blir
möjligt med gränsöverskridande verksamhet
med trafikförsäkring.
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1989:508) om
försäkringsmäklare

Bestämmelserna i lagen om
försäkringsinspektionen har ändrats så
att de i stället avser
Finansinspektionen. Bakgrunden till
ändringen har beskrivits i
specialmotiveringen till ändringarna i
LUF.

7 a §

Bestämmelsen, som är ny, motsvarar i sak
förslaget till 7 kap. 16 § andra stycket
FRL. Till skillnad från den paragrafen är
förevarande bestämmelse endast tillämplig
beträffande sådana som här i landet varit
verksamma som försäkringsmäklare.

12 §

Enligt det nya andra stycket skall en
försäkringsmäklare i vissa fall överlämna
en handling till uppdragsgivare för
undertecknande. Så skall ske när
uppdragsgivare önskar erhålla
upplysningar om livförsäkringsavtal som
tillhandahålls av utländska för-
säkringsgivare som inte har koncession
här i landet eller om uppdragsgivare
önskar ingå ett livförsäkringsavtal med
sådan försäkringsgivare. Handlingen skall
innebära ett bekräftande av uppdraget och
skall överensstämma med formulär som
fastställs av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen. Bestämmelsen motsvarar
andra livförsäkringsdirektivet artikel
13.1 andra stycket andra strecksatsen.

7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:000) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt

Riksdagen antog den 28 maj 1993 en
proposition om individuellt
pensionssparande i vilken föreslås
ändringar i bl.a. 2 § 6 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL
(prop. 1992/93:187, bet. 1992/93:SkU31,
rskr. 1992/93:359). Den ändring som nu
föreslås görs med utgångspunkt i
paragrafens lydelse enligt den
propositionen. Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till den i
propositionen föreslagna ändringslagen
måste justeras till följd av den nu
föreslagna ändringen.

2 § 6 mom.

I sjunde stycket har, i enlighet med
ändringen i 7 kap. 1 § FRL, uppräkningen
av de poster som utgör
försäkringstekniska skulder kompletterats
med utjämningsreserven för
kreditförsäkring. Enligt 7 kap. 1 § FRL
skall dock den del av utjämningsreserven
som eventuellt överskrider det
föreskrivna beloppet för reserven i 12
kap. 9 a § FRL inte räknas in i de
försäkringstekniska skulderna, se även
specialmotiveringen till de nämnda
paragraferna.
Försäkringsföretagen får enligt gällande
bestämmelser göra avdrag för ökning av de
försäkringstekniska skulderna. Vid
minskning av de försäkringstekniska
skulderna skall motsvarande intäktsföring
ske. En ökning eller minskning av
utjämningsreserven får betydelse i skat-
tehänseende i den utsträckning som
förändringen av reserven påverkar de
försäkringstekniska skulderna. Den del av
utjämningsreserven som eventuellt
överskrider den föreskrivna nivån enligt
12 kap. 9 a § FRL medför ingen rätt till
avdrag utan skall redovisas som en fri
fond under fritt eget kapital.
Utjämningsreserven för kreditförsäkring
har väsentligen samma syfte som
säkerhetsreserven. Den sistnämnda
reserven är en frivillig reserv i
skadeförsäkringsbolagens balansräkning
och utgör en kollektiv förstärkning av
premie- och ersättningsreserverna.
Försäkringsföretagen får göra avdrag för
ökning av säkerhetsreserven. En minskning
av säkerhetsreserven är skattepliktig.
Finansinspektionen föreskriver den
maximala storleken för säkerhetsreserven
i normalplanen för skadeförsäkringsbolag
(FFFS 1992:8).
Normalplanens föreskrifter om
säkerhetsreserv behöver troligen justeras
med hänsyn till bestämmelserna om
utjämningsreserven för kreditförsäkring.
En sådan justering får övervägas av
Finansinspektionen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Justeringen är en följd av att
bestämmelserna om ikraftträdande och
tillämpning av den nu föreslagna
ändringen i 2 kap. 6 § mom. SIL avviker
från motsvarande bestämmelser i den
nämnda propositionen om individuellt
pensionssparande.

7.9 Förslaget till lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970:979)

4 a §

Ändringen innebär att bestämmelserna om
försäkringstagares förmånsrätt blir
tillämpliga i fråga om verksamhet som en
utländsk EES-försäkringsgivare bedriver
här genom etablering, dvs. genom
generalagent, filial eller, beträffande
försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar,
generalrepresentation.

7.10 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1992:1324) om
ändring i lagen (1992:560) om ändring i
lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m.

3 §

Ändringen i punkt 4 innebär att
hänvisning görs också till den nya lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

7.11 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1993:302) om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Som anmärkts i inledningen av avsnitt 7.6
är ändringarna i trafikskadelagen
uppdelade på två författningsförslag.

16 §

Ändringen innebär att det solidariska
ansvaret även gäller för sådana för-
säkringsgivare som till
Finansinspektionen anmält att de har för
avsikt att marknadsföra
trafikförsäkringar i Sverige.
Bestämmelsen har behandlats i den
allmänna motiveringen avsnitt 2.6 och
motsvarar andra skadeför-
säkringsdirektivet artikel 12 a.2 som
införts genom direktivet 90/618/EEG om
gränsöverskridande verksamhet för
motorfordonsförsäkring.

8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår
riksdagen att
dels anta de av Lagrådet granskade
förslagen till
1. lag om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige,
2. lag om vissa avtalsvillkor för
rättsskyddsförsäkring,
3. lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
4. lag om ändring i lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige,
5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder,
6. lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),
7. lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare,
8. lag om ändring i lagen (1993:000) om
ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt,
9. lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979),
10. lag om ändring i lagen (1992:1324)
om ändring i lagen (1992:560) om ändring
i lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m.,
dels anta förslaget till
11. lag om ändring i lagen (1993:302) om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
92

Förteckning över remissinstanser vid
beredning av
betänkandet (SOU) Försäkringsrörelse i
förändring

Efter remiss har yttrande över
betänkandet avgetts av fullmäktige i
Sveriges riksbank, Svea hovrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Bokförings-
nämnden, Kommerskollegium,
Finansinspektionen, Riksgäldskontoret,
Riksskatteverket,
Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Statens
pris- och konkurrensverk,
Konsumentverket, Sveriges
Försäkringsförbund, Folksam,
Försäkringsbolaget LIVIA ömsesidigt,
Utländska Försäkringsbolags Förening,
Svenska bankföreningen, Sparbanksgruppen
AB, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Statens
bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB),
Allmänna pensionsfonden, första - tredje
fondstyrelserna, Finansbolagens förening,
Svenska Fondhandlareföreningen, Lands-
organisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Civilekonomers Riksförbund, Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
industriförbund, Industrins
finansförening, Svenska
handelskammarförbundet, Föreningen
Auktoriserade revisorer (FAR), Stiftelsen
Aktiefrämjandet, Obligationsfrämjandet,
Sveriges Advokatsamfund, AMF-Pension,
AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar,
AFA-Arbetsmarknadens
Försäkringsaktiebolag, Svenska
Bankmannaförbundet och Svenska
Aktuarieföreningen.
Centralorganisationen SACO och
Värdepapperscentralen VPC AB har
förklarat sig avstå från att lämna
remissyttranden.
215

Förteckning över remissinstanser vid
beredningen av
Finansdepartementets promemoria med
utkast till
lagrådsremiss om EES-anpassad
lagstiftning om
försäkringsverksamhet

Efter remiss har yttranden över
promemorian avgetts av fullmäktige i
Sveriges riksbank, Svea hovrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Kommers-
kollegium, Finansinspektionen,
Riksgäldskontoret, Konkurrensverket,
Konsumentverket, Datainspektionen, Riks-
skatteverket, Bokföringsnämnden, Sveriges
Försäkringsförbund, Folksam, SEB
Försäkring, Svenska Försäkringsmäklares
förening, Sveriges Advokatsamfund,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska Aktuarieföreningen, Fri- och
rättighetskommittén (Ju 1992:01) och
AMF-sjukförsäkring.
Landsorganisationen i Sverige (LO),
Centralorganisationen SACO, Svenska
Arbetsgivareföreningen SAF och Kommittén
om översyn av redovisningslagstiftningen
(Ju 1991:07) har förklarat sig avstå från
att lämna remissyttranden.
216

Förteckning över remissinstanser vid
beredning av
finansdepartementets tilläggspromemoria
med utkast
till lagrådsremiss om EES-anpassad
lagstiftning om
försäkringsverksamhet

Efter remiss har yttranden över
tilläggspromemorian avgetts av Svea hov-
rätt, Finansinspektionen,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Riks-
skatteverket, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Försäkrings-
mäklares förbund,
Trafikförsäkringsföreningen, Sveriges
Advokatsamfund, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska
Aktuarieföreningen,
Försäkringsutredningen (Fi 1990:11) och
Skiljedomsutredningen (Ju 1992:04).
Centralorganisationen SACO och Svenska
Arbetsgivareföreningen SAF har förklarat
sig avstå från att lämna remissytranden.
217

1 Förslag till

Lag om utländska EES-försäkringsgivares
verksamhet i
Sverige

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Tillämpningsområde m.m.

1 § Denna lag tillämpas på verksamhet i
Sverige av utländska försäkringsgivare
med säte i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-land).
Lagen gäller dock inte för
1. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare, om
a. bolagsordningen medger uttag av
extra bidrag eller minskning av
förmåner,
b. verksamheten inte omfattar kredit-
eller borgensförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring än sådan som
försäkringsgivaren enligt 2 kap. 3 a §
fjärde stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) får meddela utan att det
särskilt anges i koncessionsbeslutet,
c. den årliga premieinkomsten inte
överstiger ett belopp motsvarande en
miljon ecu, och
d. minst hälften av premieinkomsten
härrör från medlemmar i försäkrings-
givaren,
2. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare som
enligt avtal med en annan sådan
försäkringsgivare (den mottagande
försäkringsgivaren) fullt ut åter-
försäkrar alla sina avtal om direkt
försäkring eller överlåter samtliga sina
förpliktelser enligt försäkringsavtalen,
3. lokala skadeförsäkringsgivare som
endast meddelar sådan försäkring som
avses i 2 kap. 3 a § klass 18
försäkringsrörelselagen (assistans) i
form av naturaförmåner och vilkas årliga
premieinkomst inte överstiger ett belopp
motsvarande 200 000 ecu,
4. ömsesidiga livförsäkringsgivare, om
a. bolagsordningen medger uttag av
extra bidrag, minskning av förmåner
eller uttag av bidrag från personer som
förbundit sig till sådant bidrag, och
b. den årliga premieinkomsten inte
överstiger ett belopp motsvarande 500
000 ecu,
5. ömsesidiga understödsinstituts
verksamhet där förmånerna varierar med
tillgången på medel medan bidragen från
medlemmarna utgörs av ett fastställt
belopp.
Lagen gäller inte återförsäkring.
Med försäkringssammanslutning avses i
denna lag en sammanslutning av fysiska
eller juridiska personer som utan
solidarisk ansvarighet meddelar
försäkring. När denna lag hänvisar till
försäkringsgivare avses, såvitt angår
försäkringssammanslutningar, medlemmarna
i sammanslutningen.
2 § Med skadeförsäkring avses i denna
lag sådan försäkring som anges i 2 kap. 3
a § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring avses i denna lag
sådan försäkring som anges i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen.
Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring behöver inte tillämpas för
sådana livförsäkringar som avses i 2 kap.
3 b § klasserna 1 b och 4
försäkringsrörelselagen om premien är
beräknad och bestämd för längst fem år.
De får tillämpas för skadeförsäkringar
som avses i 2 kap. 3 a § klasserna 1 och
2 försäkringsrörelselagen samt för
avgångsbidragsförsäkringar.
Ersättning, som betalas i form av
livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller skadeförsäkring
beroende på vilket av dessa slag av för-
säkring som har meddelats. Har sådan
ränta köpts i ett livförsäkringsföretag,
skall den dock i detta företag höra till
livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som
tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring
i 3 kap. 2 § andra stycket, 3 § första
och andra styckena, 5 kap. 2-7 och 9-11
§§ samt 7 kap. 2 § i tillämpliga delar.

3 § Med EES-land där risken är belägen
avses i denna lag
1. när försäkringen avser byggnad eller
byggnad och dess innehåll, till den del
byggnaden och innehållet täcks av samma
försäkring, det EES-land i vilken
egendomen är belägen,
2. när försäkringen avser
registreringspliktigt fordon, det
EES-land där registreringen skall ske,
3. när försäkringen har en giltighetstid
av fyra månader eller mindre och
oberoende av försäkringsklass täcker
rese- eller semesterrisker, det EES-land
där försäkringstagaren har tecknat
försäkringen,
4. i andra fall än de som uttryckligen
omfattas av 1-3, om försäkringstagaren är
en fysisk person, det EES-land där för-
säkringstagaren har sin vanliga
vistelseort eller, om försäkringstagaren
är en juridisk person, det EES-land där
det driftställe som försäkringen gäller
för är beläget.
Det land där försäkringsgivaren har sitt
säte anses som försäkringsgivarens
hemland. Försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning skall anses ha
sitt hemland i det land där
sammanslutningens verkliga ledning finns.

4 § Med stora risker avses i denna lag
1. de försäkringsklasser som anges i 2
kap. 3 a § första stycket 4-7, 11 och 12
försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. de försäkringsklasser som anges i 2
kap. 3 a § första stycket 14 och 15
försäkringsrörelselagen, om
försäkringstagaren är näringsidkare och
den försäkrade risken avser näringsverk-
samheten, och
3. de försäkringsklasser som anges i 2
kap. 3 a § första stycket 3, 8-10, 13 och
16 försäkringsrörelselagen, om för-
säkringstagaren är näringsidkare och
minst två av följande förutsättningar är
uppfyllda enligt senast fastställda
resultat- och balansräkning:
a) försäkringstagaren har en
balansomslutning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu,
b) försäkringstagaren har en
bruttoomsättning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu,
c) försäkringstagaren har haft i
genomsnitt minst 250 personer anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern
som avger koncernredovisning skall
förutsättningarna i första stycket 3
gälla koncernen.

5 § Angående trafikförsäkring meddelas
vissa särskilda bestämmelser i
trafikskadelagen (1975:1410).
I fråga om livförsäkring endast för
dödsfall, som meddelas för en tid av
längst fem år eller mot en premie som är
beräknad och bestämd för längst fem år i
sänder, får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen medge undantag från de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring
samt, i mån av behov, besluta att
bestämmelser som särskilt gäller
skadeförsäkring skall tillämpas i
stället.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får i
fråga om sådan livförsäkring som avses i
2 kap. 3 b § första stycket klass 3
försäkringsrörelselagen (1982:713) medge
undantag från 5 kap. 5 § och, om det
finns särskilda skäl, från övriga
bestämmelser om livförsäkring. Ett
undantag skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992
om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

2 kap. Rätt att driva verksamhet i

Sverige

Etablering

1 § Utländska försäkringsgivare får
driva försäkringsrörelse här i landet, om
de har fått tillstånd av regeringen
(koncession) till detta. Rörelsen skall
drivas
1. genom en generalagent som syssloman,
2. genom ett avdelningskontor med
självständig förvaltning (filial), eller
3. såvitt avser försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning, genom en
generalrepresentation.
En generalagent skall vara bosatt här i
landet. Han får inte vara underårig, i
konkurs eller underkastad näringsförbud
eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken. Som generalagent får även
svensk juridisk person anlitas. För
fullgörande av de skyldigheter, som
åligger generalagenten, skall den
juridiska personen utse en fysisk person
som uppfyller kraven i första och andra
meningarna.
Den utländska försäkringsgivaren skall
utfärda fullmakt för generalagenten att
ingå för försäkringsgivaren bindande
rättshandlingar med tredje man samt ta
emot stämning för den utländska
försäkringsgivaren och själv eller genom
annan tala och svara för denne.
För verksamhet som drivs genom filial
gäller även bestämmelserna i lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m.
Verkställande direktör för en utländsk
försäkringsgivares filial skall dock vara
bosatt i Sverige.
En generalrepresentation för
försäkringsgivare i en försäkrings-
sammanslutning skall förestås av ett
ombud som uppfyller kraven i andra
stycket. De utländska försäkringsgivarna
skall utfärda fullmakt för ombudet att
vid tvister som rör ingångna
försäkringsavtal ingå för
försäkringsgivarna i sammanslutningen
bindande rättshandlingar och att ta emot
stämning för försäkringsgivarna och själv
eller genom annan tala och svara för dem.
Särskilda bestämmelser om ombud för
försäkringsgivare i
försäkringssammanslutning finns i 4 kap.
Med företrädare avses i denna lag
generalagent, verkställande direktör för
en filial och ombud för försäkringsgivare
i en försäkringssammanslutning.
Finansinspektionen skall efter ansökan
lämna förhandsbesked om huruvida
koncession enligt första stycket krävs
för en planerad verksamhet.
Ett sådant förhandsbesked är bindande
för den myndighet som har lämnat
beskedet. Om regeringen har beslutat i
fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta
besked.

Gränsöverskridande verksamhet

2 § Efter anmälan till
Finansinspektionen får en
försäkringsgivare marknadsföra
försäkringar här i landet från ett fast
driftställe i ett annat EES-land.
Marknadsföring som avser livförsäkringar
och som riktas till enskilda personligen
skall ske genom förmedling av ett
försäkringsbolag som har koncession i
Sverige och som tillhör samma koncern som
försäkringsgivaren eller som denne har
samarbetsavtal med.
Efter tillstånd av Finansinspektionen
(koncession) får sådan marknadsföring som
avses i första stycket andra meningen ske
utan förmedling av ett försäkringsföretag
med koncession i Sverige.

3 § Bestämmelserna i 2 § gäller inte
försäkring av följande risker enligt 2
kap. 3 a § första stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713):
1. arbetsolycksfall (klass 1),
2. civilrättsligt ansvar för kärnenergi
och produktansvar för läkemedel (klass
13) och
3. byggnadsarbeten, om sådan försäkring
är obligatorisk (klass 9 och 13).
Den som deltar i koassuransavtal
avseende stora risker på annat sätt än
som ledande försäkringsgivare behöver
inte göra sådan anmälan som avses i 2 §.
Bestämmelserna i 2 § om livförsäkring
tillämpas även på verksamhet avseende
tontiner och sådan
kapitaliseringsverksamhet som grundas på
försäkringstekniska beräkningar.

Annan verksamhet än försäkringsrörelse

4 § Om det finns särskilda skäl, får en
försäkringsgivare som har fått sådan
koncession som anges i 1 § medges att
driva annan rörelse här i landet än
försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av Finansinspektionen.
Om det finns skäl, får ett medgivande
enligt första stycket återkallas av den
som får lämna sådant medgivande.

Separationsprincip m.m.

5 § Försäkringsgivare får här i landet
bara driva sådan försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren driver i sitt hemland.
Rörelse som avses i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen (1982:713),
direkt livförsäkringsrörelse, får här i
landet förenas endast med direkt
skadeförsäkringsrörelse som avses i 2
kap. 3 a § klasserna 1 och 2 försäk-
ringsrörelselagen samt med rörelse
avseende återförsäkring av sådan
försäkring och livförsäkring om inte
annat följer av fjärde stycket.
En försäkringsgivare som i sitt hemland
förenar direkt livförsäkringsrörelse med
någon annan skadeförsäkringsrörelse än
sådan som avses i andra stycket, får
genom agentur eller filial här i landet
endast driva skadeförsäkringsrörelse om
inte annat följer av fjärde stycket.
Utöver vad som följer av andra och
tredje styckena får direkt livförsäk-
ringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse
här i landet bedrivas av samma
försäkringsgivare om sådan samtidig
verksamhet bedrevs vid tidpunkten för
undertecknandet av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj
1992.
Direkt livförsäkringsrörelse och
skadeförsäkringsrörelse som här i landet
bedrivs av samma försäkringsgivare enligt
andra eller fjärde stycket skall hållas
åtskilda inom försäkringsgivaren.

3 kap. Koncession m.m.

Koncession för etablering

1 § Ansökan om koncession för etablering
görs hos regeringen. I ansökan skall
anges den försäkringsklass, som rörelsen
skall avse. Ansökan skall lämnas in till
Finansinspektionen.
Till ansökan skall fogas en plan för den
tilltänkta verksamheten i Sverige.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vad verksam-
hetsplanen skall innehålla och vilka
ytterligare handlingar som skall fogas
till ansökan.
Finansinspektionen skall överlämna
planen och uppgifter om inspektionens
iakttagelser vid granskning av planen
till behöriga myndigheter i
försäkringsgivarens hemland för yttrande.
Om ett yttrande inte avgetts inom tre
månader efter det att de överlämnade
handlingarna tagits emot av behöriga
myndigheter i försäkringsgivarens
hemland, skall det anses som om ett
yttrande avgetts till försäkringsgivarens
förmån.
Finansinspektionen skall med eget
yttrande överlämna ansökan till rege-
ringen.

2 § Regeringen beviljar koncession om
den planerade verksamheten kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund för-
säkringsverksamhet. I samband därmed
godkänner regeringen en företrädare.
Koncession får inte vägras på den grunden
att det inte finns behov av ytterligare
etableringar på försäkringsmarknaden.
I samband med beviljandet av
koncessionen godkänner regeringen de
grunder för verksamheten som anges i 5
kap. 3 §. Grunderna skall godkännas om de
överensstämmer med denna lag och andra
författningar.
Koncession skall meddelas i enlighet med
den indelning som anges i 2 kap. 3 a och
3 b §§ försäkringsrörelselagen (1982:7-
13).

3 § Bestämmelserna i 1-2 §§ gäller också
när en försäkringsgivare avser att ändra
grunderna eller utvidga sin verksamhet
till en ny försäkringsklass eller ett
nytt verksamhetsområde.
Avser ansökan endast ändring av
grunderna, utvidgning av beviljad kon-
cession till en ny försäkringsklass eller
utbyte av koncession för en viss
försäkringsklass mot koncession för en
annan klass, får Finansinspektionen
besluta i ärendet i regeringens ställe,
om ärendet inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig
vikt.
Utses en ny företrädare skall denne
godkännas av Finansinspektionen.

Koncession och anmälan vid

gränsöverskridande verksamhet

4 § Ansökan om koncession för
gränsöverskridande verksamhet enligt 2
kap. 2 § andra stycket skall göras hos
Finansinspektionen. Till ansökan skall
fogas dels en plan för den tilltänkta
verksamheten i Sverige, dels bestämmelser
om hur premiereserv skall beräknas, om
försäkringstagarnas rätt till återköp och
fribrev, om återbäring till
försäkringstagarna samt, om inte
Finansinspektionen medger undantag, om
hur försäkringspremier skall beräknas.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vad
verksamhetsplanen skall innehålla och
vilka ytterligare handlingar som skall
fogas till ansökan.
Koncession skall beviljas inom sex
månader om de uppgifter försäkrings-
givaren lämnat står i överensstämmelse
med denna lag och andra författningar.
Har koncession inte beviljats inom den
angivna tiden skall det anses som att
ansökan avslagits.
Sedan koncession beviljats får
försäkringsgivaren inte utan Finans-
inspektionens tillstånd ändra uppgifterna
i verksamhetsplanen eller de bestämmelser
som avses i första stycket. Vad som anges
i första-tredje styckena skall gälla för
sådana ändringar.

5 § Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vilka handlingar
som skall fogas till en anmälan om
gränsöverskridande verksamhet enligt 2
kap. 2 § första stycket.
När Finansinspektionen har fått del av
en anmälan om gränsöverskridande
verksamhet och de handlingar som skall
fogas till denna får försäkringsgivaren
starta sin verksamhet.
Sedan anmälan skett enligt första
stycket får en försäkringsgivare inte
ändra de slag av risker som skall
försäkras förrän han har anmält ändringen
till Finansinspektionen.
6 § En försäkringsgivare som har
koncession att driva försäkringsrörelse
här i landet genom agentur eller filial
och som har för avsikt att från agenturen
eller filialen marknadsföra försäkringar
avseende risker i ett annat EES-land
skall underrätta Finansinspektionen om
detta med angivande av i vilket land
marknadsföringen skall ske och vilket
slag av risker denna skall avse.
Vad som anges i första stycket skall
gälla även när en försäkringsgivare avser
att utvidga sin verksamhet.
Finansinspektionen får från
försäkringsgivaren infordra en plan för
den tilltänkta verksamheten.
Finansinspektionen skall på ansökan
utfärda intyg om vilka försäkringsklasser
försäkringsgivarens koncession här i
landet omfattar och om att inspektionen
inte har någon invändning mot att
försäkringsgivaren i ett annat EES-land
marknadsför försäkringar genom agenturen
eller filialen. Intyg skall utfärdas om
den planerade verksamheten kan antas
komma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet i det land där
marknadsföringen skall ske och det kan
antas att den inte leder till skada för
verksamheten här i landet.

Medgivande till annan verksamhet än

försäkringsrörelse

7 § Ansökan om medgivande för en
försäkringsgivare att driva annan rörelse
här i landet än försäkringsrörelse skall
ges in till Finansinspektionen och vara
åtföljd av fullmakt för företrädaren att
beträffande den med ansökan avsedda
verksamheten företräda försäkringsgivaren
gentemot tredje man samt vid domstolar
och andra myndigheter.

4 kap. Särskilda bestämmelser om ombud
för
försäkringssammanslutningar

1 § I en generalrepresentation för en
försäkringssammanslutning ansvarar
ombudet för den verksamhet som
försäkringsgivarna i sammanslutningen
driver enligt denna lag. Ombudet är
skyldigt att rätta sig efter svenska
myndigheters beslut och föreskrifter i
alla de förhållanden som hänför sig till
verksamheten.

2 § Ombudet skall föra en förteckning
över dels de särskilda medhjälpare som
har rätt att för försäkringsgivarna i
sammanslutningen förvärva
försäkringsaffärer, dels de försäkringar
som dessa medhjälpare förmedlar för
sammanslutningen. Härvid skall för varje
försäkring anges de premier och
skadeersättningar som är att hänföra till
försäkringen. Uppgifterna skall föras in
fortlöpande och grundas på handlingar som
härrör från affärshändelser.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela närmare föreskrifter om
förteckningen och handlingarna enligt
första stycket.

5 Kap. Om försäkringsrörelsens bedrivande

1 § Bestämmelserna i detta kapitel
gäller för försäkringsrörelse som bedrivs
här i landet genom en generalagent, en
filial eller, i fråga om
försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning, en general-
representation.
För sådan gränsöverskridande verksamhet
som avses i 2 kap. 2 § andra stycket
gäller 2 § första-fjärde styckena, 5-7
och 9 §§. Vad som där sägs om företrädare
skall i stället avse försäkringsgivaren.

Försäkringstekniska skulder m.m.

2 § Företrädaren skall för varje
räkenskapsår upprätta en redogörelse för
försäkringsgivarens verksamhet här i
landet. Redogörelsen skall upprättas
enligt formulär som fastställts av
Finansinspektionen.
I redogörelsen skall, under beteckningen
försäkringstekniska skulder, som skuld
tas upp det beräknade värdet vid
räkenskapsårets utgång av för-
säkringsgivarens ansvarighet på grund av
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för
inträffade försäkringsfall (ersättnings-
reserv),
3. utgifterna för reglering av
inträffade försäkringsfall (skadebehand-
lingsreserv),
4. sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelse som inte har för-
fallit till betalning och
5. sådan tilldelad återbäring inom
skadeförsäkringsrörelse som inte har
förfallit till betalning.
Sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen som har förfallit
till betalning men inte kunnat betalas ut
skall föras till ersättningsreserven.
Ansvarar flera försäkringsgivare
solidariskt för en försäkring, skall i
den enskilda försäkringsgivarens
redovisning av försäkringstekniska skul-
der endast beaktas den del av
försäkringen som enligt avtal mellan för-
säkringsgivarna belöper på denna
försäkringsgivare.
En försäkringsgivare som från ett fast
driftställe här i landet driver
gränsöverskridande verksamhet avseende
skadeförsäkring skall särskilt redovisa
det försäkringstekniska resultatet
avseende denna verksamhet om den årliga
premieintäkten, utan avdrag för
återförsäkring, från ett EES-land
överstiger ett belopp som motsvarar 2 500
000 ecu. Finansinspektionen får meddela
närmare föreskrifter avseende denna
redovisning.

3 § För livförsäkring skall, om det inte
med hänsyn till försäkringens särskilda
natur finns anledning till undantag,
grunder upprättas beträffande
1. beräkning av försäkringspremier och
premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos
försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premiebetalning,
5. försäkringstagares rätt när
försäkringen upphör i förtid av annan
anledning än som avses i 2 och 4 eller
försäkringsgivaren annars är fri från
ansvar för försäkringsfall,
6. förräntning av försäkringsbelopp som
förfallit till betalning.

4 § Med avseende på de i 3 § 1-4 angivna
grunderna tillämpas 7 kap. 3 §, 4 §
första-fjärde styckena samt 5-7 §§
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Beträffande övergångsgrunder enligt 7
kap. 4 § första-fjärde styckena nämnda
lag gäller dock 3 kap. 3 § i fråga om
ändring av grunder och 8 kap. 1 § i fråga
om kungörande. Som villkor för god-
kännande av övergångsgrunder får
bestämmas, att försäkringsgivaren skall
införa tillgångar utöver vad som
motsvarar de försäkringstekniska
skulderna i det register som avses i 9 §.

Tillgångarna

5 § Tillgångar motsvarande värdet av de
försäkringstekniska skulderna för
livförsäkring skall vid varje tidpunkt
redovisas i sådana tillgångar som anges i
7 kap. 9 § första stycket 1-8 och 10-12
försäkringsrörelselagen (1982:713) eller,
i den mån Finansinspektionen medger det,
värdet av återförsäkringsgivarnas
ansvarighet på grund av livförsäkringar
som har övertagits i återförsäkring.
Utan hinder av första stycket får ett
belopp, motsvarande högst tjugo procent
av de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning, redovisas i andra
tillgångar än sådana som nämns i första
stycket, dock inte i aktier.
Med de försäkringstekniska skulderna för
egen räkning förstås den del av de
försäkringstekniska skulderna, som inte
motsvarar värdet av åter-
försäkringsgivarnas ansvarighet.

6 § För de tillgångar som används för
redovisning av de försäkringstekniska
skulderna gäller 7 kap. 9 a §
försäkringsrörelselagen (1982:713).

7 § Värdehandlingar får vid redovisning
enligt 5 § inte tas upp till högre värde
än som följer av bestämmelserna i
bokföringslagen (1976:125) om värdering
av omsättningstillgångar. De får dock tas
upp till samma värde som beräknats
närmast föregående räkenskapsår eller, om
värdehandlingen anskaffats under
räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta
gäller endast om värdehandlingarna kan
avyttras till ett värde, som motsvarar
detta högre värde vid tidpunkter som får
anses tillfredsställande med hänsyn till
de försäkringsutfästelser som
värdehandlingarna säkerställer.

8 § För skadeförsäkring av annat slag än
sådan sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring beträffande
vilken bestämmelserna om livförsäkring
tillämpas med stöd av 1 kap. 2 tredje
stycket, gäller bestämmelserna i 7 kap.
10 § andra och tredje styckena
försäkringsrörelselagen (1982:713).

9 § Det skall föras ett register som vid
varje tidpunkt utvisar de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska
skulderna enligt 5 §.
Om en tillgång, som antecknats i
registret, har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas
till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 2 §, skall detta antecknas
i registret.
Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4
a § förmånsrättslagen (1970:979) omfattar
de tillgångar som finns upptagna i
registret, när försäkringsgivaren
försätts i konkurs eller utmätning äger
rum eller särskild administration träder
in. Förmånsrätten följer med fordran som
grundas på avtal om livförsäkring eller
på avtal om återförsäkring avseende
livförsäkring. En fordran på grund av ett
avtal om livförsäkring har företräde
framför återförsäkrares fordran.
Företrädaren skall se till att det till
Finansinspektionen sänds in dels
beräkningar av de försäkringstekniska
skulderna, dels kopior av registret.

10 § Om en försäkringsgivare, genom en
agentur eller filial här i landet, driver
gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land och om det krävs tillstånd där
för sådan verksamhet, skall för den delen
av verksamheten bestämmelserna i det
landet gälla om
1. beräkning av försäkringstekniska
skulder,
2. redovisning av tillgångar motsvarande
de försäkringstekniska skulderna,
3. var dessa tillgångar skall vara
lokaliserade och hur de skall skyddas mot
valutakursförluster, samt
4. såvitt avser livförsäkring,
återbäring samt försäkringars fribrevs-
och återköpsvärde.

Allmänna bestämmelser

11 § Försäkringstekniska utredningar och
beräkningar som angår försäkringsgivares
här i landet drivna livförsäkringsrörelse
skall utföras under överinseende av en av
Finansinspektionen godkänd aktuarie.

12 § En försäkringsgivare eller
företrädare får inte till fördel för en-
skilda försäkringstagare eller grupper av
försäkringstagare, på annat sätt än genom
återbäring, medge direkt eller indirekt
nedsättning av de livförsäkringspremier,
som försäkringsgivaren enligt fastställda
grunder bestämt för sin rörelse här i
landet.

13 § Företrädaren skall övervaka att
anskaffning av ansökningar om försäkring
hos företaget sker på ett sätt som
överensstämmer med god affärssed i
Sverige. I fråga om en försäkringssam-
manslutning åligger detta
försäkringsgivarna.

14 § På begäran av den som biträtt en
försäkringsgivare i dennes anskaff-
ningsverksamhet skall Finansinspektionen
utfärda intyg över verksamhetens
omfattning och innehåll om sådant intyg
krävs för att få driva liknande
verksamhet i ett annat EES-land.
Försäkringsgivaren och den som begärt
intyg skall lämna inspektionen de
upplysningar som behövs för att
inspektionen skall kunna fullgöra denna
skyldighet.

15 § Om företrädaren inte kan utöva sitt
uppdrag, om han avsäger sig det eller om
fullmakten återkallas, skall Finansin-
spektionen för tiden till dess hindret
upphört eller en ny företrädare blivit
befullmäktigad och godkänd förordna ett
ombud att på försäkringsgivarens vägnar
ta emot stämning och i övrigt företräda
denne med avseende på redan meddelade
försäkringar. Ett sådant förordnande
skall inspektionen genast kungöra i Post-
och Inrikes Tidningar. Till dess att en
sådan kungörelse skett får, beträffande
andra försäkringsgivare än
försäkringsgivare i försäkrings-
sammanslutning, försäkringstagare hos
inspektionen sätta in förfallen
försäkringspremie med samma verkan som om
den blivit betald till försäk-
ringsgivaren.

6 kap. Om tillsyn över

försäkringsverksamheten

Tillsynens inriktning

1 § Verksamhet som bedrivs enligt denna
lag skall stå under tillsyn av
Finansinspektionen i den utsträckning som
följer av lagen. Inspektionen skall verka
för en sund utveckling av verksamheten.
Inspektionen skall lämna de uppgifter
till behöriga myndigheter i försäk-
ringsgivarnas hemländer som dessa
myndigheter behöver för kontroll av
försäkringsgivarnas soliditet samt i
övrigt ha ett sådant nära samarbete med
övriga EES-länders behöriga myndigheter
som föranleds av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

Vid verksamhet genom etablering

2 § När försäkringsgivaren börjat sin
verksamhet här i landet skall
företrädaren genast underrätta
Finansinspektionen om detta.

3 § Företrädaren skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar som
inspektionen begär om försäkringsgivaren
och den verksamhet som denne driver här i
landet genom etablering.
Företrädaren skall hålla tillgångar samt
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning av
Finansinspektionen.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen får
meddela föreskrifter om vilka
upplysningar som en försäkringsgivare
skall lämna till inspektionen.

4 § Skyldighet enligt 3 § att lämna
upplysningar och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning
åligger även
1. styrelsen och verkställande
direktören i aktiebolag som driver verk-
samhet här i landet med föremål
uteslutande att biträda försäkringsgivare
som driver rörelse här i landet,
2. ordförande och verkställande direktör
eller motsvarande befattningshavare i
tarifförening, skaderegleringsnämnd,
villkorsnämnd eller annat liknande organ,
som här i landet biträder sådan
försäkringsgivare vid rörelsens
bedrivande, och
3. personer som är införda i en
förteckning som anges i 4 kap. 2 §.

5 § Finansinspektionen får meddela de
erinringar i fråga om försäkringsgivares
verksamhet här i landet som inspektionen
anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse, om
inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd
av denna lag eller grunderna, om sådana
finns,
2. grunderna inte längre är
tillfredsställande med hänsyn till om-
fattningen och beskaffenheten av
försäkringsgivarens rörelse,
3. de tillgångar som motsvarar värdet av
de försäkringstekniska skulderna inte
längre är tillräckliga, eller
4. det i övrigt finns allvarliga
anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.
Om ett föreläggande enligt första
stycket inte har följts inom den bestämda
tiden och det anmärkta förhållandet inte
heller på något annat sätt undanröjts,
skall Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.
Följer en försäkringsgivare inte
gällande bestämmelser om redovisning och
täckning av försäkringstekniska skulder
får regeringen, efter att ha underrättat
behörig myndighet i försäkringsgivarens
hemland, förbjuda försäkringsgivaren att
fritt förfoga över sina tillgångar i
Sverige.
Om behörig myndighet i en
försäkringsgivares hemland inskränker
försäkringsgivarens rätt att förfoga över
sina tillgångar, skall på begäran av
myndigheten Finansinspektionen vidta
samma åtgärder beträffande försäk-
ringsgivarens tillgångar i Sverige.
Finansinspektionen får besluta hur
skadeförsäkringsverksamhet skall drivas
efter ett sådant beslut som avses i
tredje och fjärde styckena. För
livförsäkringsverksamhet skall
bestämmelserna i 7 kap. 2 § tillämpas.

6 § Regeringen kan förklara koncessionen
förverkad, om försäkringsgivaren
1. inte längre uppfyller kraven för
koncession här i landet, eller
2. i annat fall allvarligt åsidosätter
gällande bestämmelser för verksamheten
här i landet, särskilt reglerna om
redovisning och täckning av försäk-
ringstekniska skulder.
Innan regeringen förklarar koncessionen
förverkad skall samråd ske med behörig
myndighet i försäkringsgivarens hemland.
I brådskande fall får regeringen förklara
koncessionen förverkad utan föregående
samråd. Hemlandsmyndigheten skall
underrättas så snart det kan ske.
Om försäkringsgivarens koncession i
hemlandet har förklarats förverkad, skall
regeringen genast förklara koncessionen i
Sverige förverkad.

Vid gränsöverskridande verksamhet

7 § Om en försäkringsgivare med stöd av
2 kap. 2 § första stycket marknadsför
försäkringar här i landet från ett fast
driftställe i ett annat EES-land, skall
Finansinspektionen lämna behöriga
myndigheter i det landet de uppgifter som
dessa behöver för kontroll av
försäkringstekniska skulder och
tillgångar som motsvarar dessa.

8 § Om en försäkringsgivare som
marknadsför försäkringar enligt 2 kap. 2
§ överträder denna lag eller föreskrift
som har meddelats med stöd av lagen,
skall Finansinspektionen förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse.
Underlåter försäkringsgivaren att vidta
rättelse, skall inspektionen underrätta
behöriga myndigheter i
försäkringsgivarens hemland och i det
land varifrån försäkringarna
marknadsförs.
Om försäkringsgivaren inte upphör med
överträdelserna får Finansinspektionen
återkalla koncessionen för
gränsöverskridande verksamhet eller, om
verksamheten inte är koncessionpliktig,
förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta
sin marknadsföring och att meddela nya
försäkringar här i landet. Inspektionen
får vidta även andra åtgärder som behövs
för att hindra fortsatta överträdelser.
Innan åtgärd vidtas skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i det land
där det fasta driftställe som marknadsför
försäkringarna är beläget.
Om den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland eller i det
land där det fasta driftställe som
marknadsför försäkringar är beläget
förbjuder försäkringsgivaren att helt
eller delvis förfoga över tillgångarna,
skall inspektionen vidta alla nödvändiga
åtgärder för att tillvarata
försäkringstagarnas intressen. Om den
utländska myndigheten återkallar
försäkringsgivarens, agenturens eller
filialens auktorisation, skall inspektio-
nen förbjuda försäkringsgivaren att
fortsätta sin marknadsföring och att
meddela nya försäkringar här i landet.
Om försäkringsgivarens samtliga fasta
driftställen sammantaget har en årlig
premieintäkt från skadeförsäkring från
Sverige som, utan avdrag för
återförsäkring, överstiger ett belopp som
motsvarar 2 500 000 ecu får
Finansinspektionen hos behörig myndighet
i försäkringsgivarens hemland begära att
försäkringsgivaren i hemlandet särskilt
redovisar det försäkringstekniska
resultatet avseende verksamheten i
Sverige.
Försäkringsgivaren skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar och
handlingar som inspektionen begär för
tillämpning av denna paragraf.

Vite m.m.

9 § Om det kan antas att någon driver
sådan verksamhet att denna lag är
tillämplig, får Finansinspektionen
förelägga denne att lämna de upplysningar
om verksamheten som behövs för att bedöma
om lagen är tillämplig.
Om Finansinspektionen finner att någon
utan koncession driver tillståndspliktig
verksamhet, skall inspektionen förelägga
denne att inom viss tid ansöka om
koncession eller vidta de ändringar i
verksamheten som inspektionen anger eller
också upphöra med verksamheten.
Bestämmelsen i andra stycket skall i
tillämpliga delar gälla om Finans-
inspektionen finner att någon driver
gränsöverskridande verksamhet utan att
anmälan skett.
Ett föreläggande enligt denna paragraf
får riktas såväl mot försäkringsgivaren
som mot den som här i landet, i syfte att
förmå någon att teckna försäkring hos
försäkringsgivaren, är verksam för
försäkringsgivarens räkning.

10 § Finansinspektionen kan förena ett
föreläggande eller förbud enligt denna
lag med vite.

11 § En försäkringsgivare skall med
årliga avgifter bekosta Finansinspek-
tionens verksamhet enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar.

7 kap. Om försäkringsverksamhetens
upphörande och om
överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Upphör en försäkringsgivare att
driva försäkringsrörelse här i landet,
åligger det försäkringsgivaren att med
bifogande av giltig fullmakt hos
Finansinspektionen uppge ombud, som
godkänns av inspektionen, att på
företagets vägnar företräda
försäkringsgivaren med avseende på redan
meddelade försäkringar. För tiden intill
dess sådan anmälan har skett får
Finansinspektionen förordna ett ombud med
nämnda befogenhet. Inspektionen skall
genast införa kungörelse i Post- och
Inrikes Tidningar om godkännandet eller
förordnandet. Intill dess sådant
kungörande har skett, får
försäkringstagare hos Finansinspektionen
sätta in förfallen försäkringspremie med
samma verkan som om den blivit inbetald
till försäkringsgivaren.

2 § Om en försäkringsgivares koncession
att driva livförsäkringsrörelse här i
landet har förklarats förverkad, skall en
särskild administration för
tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt träda in. Finansinspektionen skall
förvalta administrationsboet.
Finansinspektionen skall genast för
livförsäkringstagarnas räkning ta hand om
samtliga tillgångar i vilka
livförsäkringstagarna har förmånsrätt
enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979). Härmed övergår alla försäk-
ringsgivarens rättigheter och skyldig-
heter på grund av livförsäkringsavtalen
på administrationsboet. Har
livförsäkringarna återförsäkrats, gäller
samma sak försäkringsgivarens rättigheter
och skyldigheter på grund av
återförsäkringarna.
Så snart administrationen inträtt skall
Finansinspektionen låta värdera de
omhändertagna tillgångarna. Inspektionen
skall vidare låta beräkna det belopp
vartill de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring uppgår. För det belopp
med vilket värdet av tillgångarna
understiger de försäkringstekniska
skulderna för livförsäkring, ökade med en
tjugondel, har administrationsboet
fordringsrätt hos försäkringsgivaren.
De försäkringar som övertagits av
administrationsboet skall om möjligt
överföras till en svensk eller utländsk
försäkringsgivare, som har fått
koncession för livförsäkringsrörelse här
i landet. Anser Finansinspektionen att
ett anbud om övertagande bör antas, skall
inspektionen i Post- och Inrikes
Tidningar och i övrigt på ett
ändamålsenligt sätt kungöra anbudets
innehåll. Kungörelsen skall innehålla
föreläggande för försäkringstagarna, att
inom en bestämd tid - minst en månad
efter kungörelsens utfärdande - hos
inspektionen anmäla om de har något att
invända mot anbudet. Även den som inte är
försäkringstagare men som har förvärvat
rätt på grund av en försäkring skall få
möjlighet att framföra invändningar.
Finansinspektionens beslut att anta ett
anbud skall kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. När sådant kungörande sker,
övergår ansvaret för det överlåtna
försäkringsbeståndet på den övertagande
försäkringsgivaren. Genom denna
försäkringsgivares försorg skall samtliga
försäkringstagare och de som förvärvat
rätt på grund av en försäkring
underrättas om överlåtelsen och de
eventuella ändringar i villkoren som
överlåtelsen medför.
Om inte försäkringsbeståndet överlåtits
inom ett år från det att administrationen
trädde in, får tillgångarna säljas och
medlen fördelas mellan
försäkringstagarna.
Om det vid överlåtelse av försäkringarna
eller annars har uppstått överskott,
skall detta i första hand användas till
att betala kostnaden för administrationen
och sådant bidrag som avses i 6 kap. 11 §
och som inte erlagts. Återstoden skall
överlämnas till den försäkringsgivare
vars försäkringar varit föremål för
administration.
När en försäkringsgivares koncession
förklarats förverkad, får nya för-
säkringar inte meddelas. Under
administrationstiden får dock sådana liv-
försäkringar meddelas som föranleds av
gällande försäkringsavtal.
Av de livförsäkrings- och
återbäringsbelopp som förfallit till
betalning innan koncessionen förklarats
förverkad skall så mycket betalas ut som
skulle ha betalats om koncessionen inte
förklarats förverkad.
Av livförsäkrings- och
återbäringsbelopp, som förfaller till
betalning under administrationstiden, får
innan administrationen avslutas endast
betalas ut så mycket som
Finansinspektionen anser kunna utbetalas
utan att övriga livförsäkringstagares
rätt försämras. Vad som nu har sagts
skall även tillämpas i fråga om återköp
av försäkring eller belåning av
försäkringsbrev hos försäkringsgivaren.
Skulle det efteråt visa sig att ett för
stort belopp har utbetalts, skall
återbetalning inte ske.
Har en försäkringsgivare i annat fall än
enligt första stycket upphört att driva
livförsäkringsrörelse här i landet, är
försäkringsgivaren likväl skyldig att på
det sätt som anges i 5 kap. 5-7 och 9 §§
redovisa tillgångar motsvarande värdet av
de försäkringstekniska skulderna för
redan meddelade livförsäkringar. Det
åligger ombud, som har utsetts av försäk-
ringsgivaren enligt 1 §, att fullgöra de
skyldigheter enligt 5 kap. 2 och 9 §§
samt 6 kap. 3 §, som förut åvilat
företrädaren. Om ej tillgångar
motsvarande värdet av de
försäkringstekniska skulderna redovisas
eller om det av annat skäl finns
anledning anta att livförsäkringstagarnas
rätt på grund av försäkringsavtalen
äventyras, ankommer det på Finansinspek-
tionen att besluta om administration
enligt första stycket skall inträda. Om
de till redovisning avsatta tillgångarna
anses otillräckliga får dock
administration inte föreskrivas, förrän
Finansinspektionen har förelagt
försäkringsgivaren att fylla bristen och
denna inte täckts inom fyra veckor efter
det att sådant föreläggande skett. Om i
ett sådant fall admininstration inträder,
skall bestämmelserna i första stycket om
upphörande av företagets rätt att driva
livförsäkringsrörelse här i landet i
stället avse meddelandet av beslut om
administration.

3 § En försäkringsgivare som har
koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller
delvis överlåta sitt försäkringsbestånd
till en annan försäkringsgivare, som i
Sverige har fått koncession att driva
sådan försäkringsrörelse.
Om det försäkringsbestånd som
överlåtelsen avser består av försäkringar
som meddelats genom gränsöverskridande
verksamhet får tillstånd ges endast om
behörig myndighet i det land där riskerna
är belägna samtycker till överlåtelsen
och den övertagande försäkringsgivaren
där uppfyller kraven för gräns-
överskridande verksamhet med de
försäkringar som överlåtelsen avser.
Är den övertagande försäkringsgivaren en
utländsk EES-försäkringsgivare krävs för
tillstånd, utöver vad som anges i andra
stycket, att behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats.
En försäkringsgivare som har fått
koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller
delvis överlåta sitt försäkringsbestånd
som består av försäkringar som meddelats
genom gränsöverskridande verksamhet till
en EES-försäkringsgivare med fast
driftställe i det land där riskerna är
belägna. Tillstånd får medges endast om
behörig myndighet i övertagande
försäkringsgivares hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats
och behörig myndighet i det land där
riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen.
Ansökan om tillstånd skall göras av
såväl överlåtare som övertagare. Vid
ansökningen skall fogas det avtal, som
träffats angående överlåtelsen. Med
avseende på ansökningen gäller vidare vad
i 15 kap. 3 § andra stycket och 4 § andra
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) föreskrivs i tillämpliga
delar.
Bifalls ansökningen, skall överlåtaren
anses fritagen från sina förpliktelser på
grund av det överlåtna
försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser
i stället skall åvila övertagaren.
Angående underrättelse om verkställd
överlåtelse skall bestämmelsen i 15 kap.
6 § försäkringsrörelselagen (1982:713)
tillämpas.
Finansinspektionen får meddela närmare
föreskrifter om de handlingar som
erfordras för tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Finansinspektionen skall i Post- och
Inrikes Tidningar kungöra
1. beviljande av koncession eller
utvidgning av koncession,
2. godkännande av företrädare eller
ändring av grunderna,
3. ändring i bolagsordning eller
liknande handling som innefattar ändring
av försäkringsgivarens firma,
4. förverkande av koncession, och
5. tillstånd till överlåtelse av
försäkringsbestånd.

2 § Det som enligt denna lag har
kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans
kännedom, om det inte av omständigheterna
framgår att han varken kände till eller
hade bort känna till det som kungjorts.
Innan sådant kungörande skett, kan
förhållande, som enligt lagen skall
kungöras, inte lagligen åberopas mot
annan än den, som visas ha haft kännedom
om det.
3 § Är en handling, som enligt denna lag
lämnas till Finansinspektionen, avfattad
på främmande språk, skall den på begäran
åtföljas av en bestyrkt svensk
översättning.

4 § Ett ombud, som enligt 5 kap. 15 §
eller 7 kap. 1 § förordnats av Finans-
inspektionen, har rätt att få ersättning
av försäkringsgivaren med det belopp som
bestäms av inspektionen.

5 § En försäkringsgivare, som driver
försäkringsrörelse här i landet, skall i
alla meddelanden till allmänheten nämna
sin associationsform och sitt hemland.
Försäkringsbrev skall innehålla
uppgifter både om de allmänna försäk-
ringsvillkoren och om de särskilda
villkoren för den försäkring som avses i
brevet.
I meddelanden till allmänheten om
företagets fonder skall särskilt anges
beloppet av ännu inte inbetalade
förbindelser av delägare eller garanter
om dessa belopp inräknats i fonderna.
Om en försäkringsgivare marknadsför
försäkringar avseende andra risker än
stora risker genom gränsöverskridande
verksamhet i ett annat EES-land, skall
försäkringstagarna underrättas om i
vilket land det fasta driftställe som
avtalet skall ingås med är beläget. Sådan
information skall även finnas på varje
handling som lämnas till
försäkringstagarna. Avtalet och
försäkringsansökan, om den är bindande,
skall innehålla adress till försäkrings-
givarens huvudkontor och den agentur
eller filial som avtalet ingås med. Om
försäkringen omfattar den
försäkringsklass som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 10 försäkringsrörelselagen
(1982:713) skall avtalet och en bindande
försäkringsansökan även innehålla namn
och adress till den som företräder för-
säkringsgivaren vid skadefall.
Innan ett avtal om livförsäkring ingås
genom gränsöverskridande verksamhet i
andra fall än som avses i 2 kap. 2 §
andra stycket skall försäkringsgivaren
till försäkringstagaren överlämna en
handling där försäkringstagaren
uppmärksammas på att försäkringsgivaren
är underkastad tillsynsreglerna i det
land där det försäkrande fasta driftstäl-
let är beläget. Försäkringstagaren skall
skriva under handlingen. Handlingen skall
överensstämma med formulär som fastställs
av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.

6 § Finansinspektionens beslut om
1. att avslå en ansökan om koncession
enligt 3 kap. 3 eller 4 §,
2. att avslå en ansökan om att utfärda
intyg enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket,
3. att förbjuda en försäkringsgivare att
förfoga över sina tillgångar enligt 6
kap. 5 § femte stycket,
4. att återkalla koncession för
gränsöverskridande verksamhet eller
förbjuda sådan verksamhet enligt 6 kap. 8
§ tredje eller fjärde stycket eller
5. om att förelägga vite får överklagas
till kammarrätten.
Finansinspektionens beslut i övrigt
enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.
Finansinspektionen får bestämma att
beslut enligt första stycket skall gälla
omedelbart.

7 § Har regeringen eller
Finansinspektionen i ett ärende om
koncession inte fattat beslut sex månader
efter det att ansökningen gavs in, får
sökanden begära förklaring av kammarrät-
ten att ärendet onödigt uppehålls. Har
regeringen eller Finansinspektionen inte
meddelat beslut inom sex månader efter
det att en sådan förklaring avgetts,
skall det anses som att ansökningen har
avslagits.

8 § Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet till Finansinspektionen
meddelar oriktiga eller vilseledande
uppgifter om sådana omständigheter som
han är skyldig att lämna uppgift om
enligt denna lag.

9 § Till böter döms företrädare,
personal eller annan som företräder
försäkringsgivaren som bryter mot
föreskrift i 5 kap. 12 § eller 8 kap. 5 §
eller som på annat sätt än som anges i
det sistnämnda lagrummet lämnar oriktiga
uppgifter om försäkringsgivaren i
meddelanden, som är avsedda för
allmänheten.

1. Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
2. En försäkringsgivare som omfattas av
denna lag och som enligt lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige
har koncession vid denna lags
ikraftträdande får med den
tidsbegränsning som kan ha angetts i
koncessionsbeslutet fortsätta med
rörelsen till utgången av år 1995 eller,
om ansökan om koncession i enlighet med 3
kap. 2 § tredje stycket då har getts in,
till dess att ansökningen har prövats
slutligt.
3. En ansökan om koncession enligt de
nya bestämmelserna skall prövas av
Finansinspektionen, om inte bifall till
ansökningen innebär en förlängning eller
en väsentlig utvidgning av den tidigare
koncessionen. I sådant fall prövas
ansökningen av regeringen. När ett sådant
ärende skall prövas av Finansinspektionen
gäller 8 kap. 7 §. Finansinspektionen
skall, i samband med prövningen av en
koncessionsansökan, även pröva ansökan om
godkännande av grunder.
4. Bestämmelserna om förbud mot att
förena livförsäkringsrörelse med
skadeförsäkringsrörelse enligt 2 kap. 5 §
skall tillämpas även för försäk-
ringsgivare som avses i punkt 2.
5. Försäkringsgivare som avses i 2 och
som har deponerat värdehandlingar i
bankinstitut enligt 6 § första stycket 5,
10 och 15 a §§ lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige, har
rätt att få ut de deponerade tillgångarna
när sådan ansökning som avses i 2 har
bifallits. För tiden intill dess
ansökningen har prövats slutligt skall
vad som föreskrivs om sådan deponering i
10 § andra stycket, 13 § andra stycket,
15 a §, 16 §, 21 § första stycket andra
meningen, 25 § andra stycket 3, 27 §
andra stycket och 28 § lagen om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige gälla. Har
försäkringsgivaren vid utgången av den
tid som anges i 2 inte gett in ansökan om
koncession skall vad som föreskrivs om de
deponerade tillgångarna i 27 och 28 §§
lagen om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i
Sverige gälla.
218

2 Förslag till
Lag om vissa avtalsvillkor för

rättsskyddsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller avtal om
försäkringar enligt 2 kap. 3 a § första
stycket klass 17 försäkringsrörelselagen
(1982:713), rättsskyddsförsäkring.

2 § Om en försäkring omfattar även andra
försäkringsklasser än rättsskydds-
försäkring, skall rättsskyddet tas upp
som en särskild del av försäkringsbrevet
eller motsvarande handling. Rättsskyddets
omfattning skall anges i brevet eller
handlingen.

3 § Ett avtal om rättsskyddsförsäkring
som meddelas av en försäkringsgivare som
har koncession att driva
försäkringsrörelse här i landet, skall
innebära att den försäkrade vid
försäkringsfall har rätt att efter eget
val utse en advokat eller annan lämplig
person att biträda honom. Denna rätt får
inskränkas endast om valet av en viss
person skulle medföra avsevärt ökade
kostnader som inte är motiverade av den
rättsliga angelägenhetens beskaffenhet
eller omfattning. Den försäkrade skall
underrättas om rätten att utse advokat
eller annan lämplig person när han
anmäler försäkringsfallet till
försäkringsgivaren.

4 § En tvist om rättsskyddsförsäkring
mellan försäkringsgivaren och den
försäkrade skall prövas av tre skiljemän
om försäkringstagaren begär det. Om inte
annat följer av denna paragraf, gäller i
fråga om skiljemännen och förfarandet
inför dem i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet i lagen (1929:145) om
skiljemän. Part som är missnöjd med
skiljedomen har rätt att väcka talan vid
domstol inom sextio dagar från det att
han fick del av skiljedomen i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift. Rätt domstol vid
klander av skiljedom är tingsrätten i den
ort där den försäkrade har sitt hemvist.
En försäkrad kan även väcka talan mot
försäkringsgivaren vid tingsrätten i den
ort där försäkringsgivarens styrelse har
sitt säte. Finns inte någon domstol som
är behörig, skall målet tas upp av Stock-
holms tingsrätt.
Rätten att påkalla sådant förfarande som
anges i första stycket skall anges i
försäkringsvillkoren. När tvist uppstår
skall den försäkrade underrättas om att
han har rätt att påkalla sådant
förfarande. Om den försäkrade är
konsument skall han även underättas om
vilka andra möjligheter som finns att få
tvisten prövad.

5 § Bestämmelserna i 3 och 4 §§ gäller
inte sådana åtgärder som försäk-
ringsgivaren vidtar på grund av en
ansvarsförsäkring för att företräda den
försäkrade vid undersökningar eller för-
handlingar, om åtgärderna vidtas för att
tillvarata även försäkringsgivarens
intressen. Bestämmelserna gäller inte
heller vid tvister eller risker som
hänför sig till eller har samband med
fartyg som används i sjöfart.

Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer. Lagen tillämpas på
försäkringar som har meddelats eller
förnyats efter ikraftträdandet.
219

3 Förslag till
Lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om
försäkringsrörelselagen (1982:713)1
dels att 19 kap. 4 § skall upphöra att
gälla,
dels att 1 kap. 2-8 och 10 §§, 2 kap.
3-6, 13, 14, 16 och 18 §§, 7 kap. 1,
9-11, 17 och 19 §§, 11 kap. 1 §, 13 kap.
1 och 3 §§, 14 kap. 22 §, 15 kap. 1 och
3 §§, 19 kap. 1, 3, 5, 11 och 13 §§ samt
21 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 12 kap. 9
§ skall lyda "Reservfonden,
utjämningsfond för kreditförsäkring och
annan användning av försäkringsbolagets
egendom",
dels att det i lagen skall föras in ett
nytt kapitel, 2 a kap., samt femton nya
paragrafer, 1 kap. 8 a §, 2 kap. 3 a-3 c
§§, 7 kap. 12, 16 a och 22-28 §§, 12 kap.
9 a § och 19 kap. 13 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §

Denna lag gäller inte för försäk-
ringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av
försäkringsanstalter som inrättats av
staten.
Särskilda Särskilda
bestämmelser finns bestämmelser om ut-
om utländska ländska
försäkringsföretags försäkringsgivare
rätt att driva för- finns i lagen
säkringsrörelse här (1950:272) om rätt
i landet. för utländska
försäkringsföretag
att driva försäk-
ringsrörelse i
Sverige och lagen
(1993:000) om
utländska
EES-försäkringsgivares
verksamhet i
Sverige.

3 §

Ett försäkringsbolag får inte driva annan
rörelse än försäkringsrörelse, om det
inte finns särskilda skäl för det.
Med direkt Rörelse som avses
livförsäkrings- i 2 kap. 3 b §
rörelse får inte (direkt
förenas försäk-
livförsäkringsrörel-
ringsrörelse som se) får förenas
avser annat än per- endast med direkt
sonförsäkring. skade-
försäkringsrörelse
som avses i 2 kap.
3 a § klasserna 1
och 2 samt med
rörelse avseende
återförsäkring av
sådan försäkring
och av livför-
säkring om inte
annat följer av
tredje stycket.

1Senaste lydelse av 19 kap. 4 §
1991:1767.
220

Utöver vad som
följer av andra
stycket får direkt
livförsäkrings-
rörelse och
skadeför-
säkringsrörelse
bedrivas i samma
försäkringsbolag om
sådan samtidig
verksamhet bedrevs
vid tidpunkten för
undertecknandet av
avtalet om
Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet,
den 2 maj 1992.
Direkt
livförsäkringsrörelse
och skade-
försäkringsrörelse
som bedrivs i samma
försäkringsbolag
enligt andra och
tredje styckena
skall hållas
åtskilda inom
bolaget.

4 §

Med Med
livförsäkringsbolag livförsäkringsbolag
förstås i denna lag förstås i denna lag
bolag vilkas försäk- bolag som uteslu-
ringsrörelse ute- tande eller så gott
slutande eller så som uteslutande
gott som uteslutande driver direkt
avser person- livförsäk-
försäkring ringsrörelse enligt
(livförsäkring, 2 kap. 3 b § eller
sjuk- och olyck- rörelse avseende
sfallsförsäkring, återförsäkring av
avgångsbi- livförsäkring.
drags försäkring Andra bolag är
samt arbetslös- skadeförsäkringsbo-
hetsförsäkring). lag.
Andra bolag är
skadeförsäkr-
ingsbolag.

5 §2

Bestämmelserna om Bestämmelserna om
livförsäkring gäller livförsäkring, med
också i fråga om undantag för 1 kap.
personförsäkringar 8 a §, 7 kap. 22,
av annat slag. De 23 och 26 §§,
behöver dock inte -får tillämpas för
tillämpas för sådana skadeförsäkringar
personförsäkringar som avses i 2 kap.
som har meddelats 3 a § klasserna 1
antingen för en tid och 2 samt för
av längst fem år avgån-
eller mot en premie
gsbidragsförsäkringar,
som är beräknad och -behöver inte
bestämd för längst tillämpas för
fem år i sänder. sådana livför-
säkringar som
avses i 2 kap. 3 b
§ klasserna 1 b
och 4 om premien
är beräknad och
bestämd för längst
fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta
eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring
beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en
sådan ränta inköpts i ett
livförsäkringsbolag, skall den dock i
detta bolag höra till livförsäkring.

2Senaste lydelse 1989:1081.
221

För sådan livränta För sådan livränta
eller sjukränta som eller sjukränta som
tillhör annan för- tillhör annan
säkring än försäkring än
livförsäkring gäller livförsäkring
de särskilda be- gäller de särskilda
stämmelserna om bestämmelserna om
livförsäkring i livförsäkring i 2
2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 3 och 4 §§, 7
kap. 9, 9 a, 10 a kap. 9, 9 a, 10 a
och 11 §§, 8 kap. 18 och 11 §§, 8 kap.
§, 14 kap. 7, 21 och 18 § samt 14 kap.
24*28 §§ samt 19 k- 7, 21 och 24*28 §§.
ap. 3 och 4 §§.

6 §

I ett försäkringsaktiebolag svarar
delägarna inte personligen för bolagets
förpliktelser.
FörsäkringsaktiebolagetsÄr bolagets
aktiekapital skall aktiekapital för-
bestämmas med hänsyn delat på flera
till omfattningen aktier, skall dessa
och beskaffenheten lyda på lika
av den planerade belopp.
rörelsen. Är ak-
tiekapitalet
fördelat på flera
aktier, skall dessa
lyda på lika belopp.

7 §

Delägare i ett Delägare i ett
ömsesidigt försäk- ömsesidigt försäk-
ringsbolag är ringsbolag är
försäkringstagarna. försäkringstagarna.
Återförsäk- Återförsäk-
ringstagare skall ringstagare skall
dock inte på grund dock inte på grund
av återförsäkringen av återförsäkringen
anses som delägare. anses som delägare.
I fråga om I fråga om
personförsäkring och livförsäkring,
återförsäkring sjuk- och olycks-
svarar endast fallsförsäkring som
bolagets tillgångar avses i 2 kap. 3 a
för dess § klasserna 1 och 2
förpliktelser. För ,
försäkringar av
avgångs-bidragsförsäkring
annat slag svarar samt återförsäkring
delägarna person- svarar endast bola-
ligen för bolagets gets tillgångar för
förpliktelser utan dess förpliktelser.
begränsning eller För försäkringar av
med begränsning till annat slag svarar
ett visst belopp. delägarna
personligen för
bolagets
förpliktelser utan
begränsning eller
med begränsning
till ett visst be-
lopp.
Delägarnas ansvarighet får göras
gällande endast på det sätt som
föreskrivs i denna lag.
Med delägare avses i de följande
kapitlen endast delägare i ett ömsesidigt
försäkringsbolag.

8 §

Ett ömsesidigt Ett ömsesidigt
försäkringsbolag får försäkringsbolag
inte bildas utan får inte bildas
garantikapital, om utan garantikapi-
det inte finns tal, om det inte
särskilda skäl för finns särskilda
det. Garan- skäl för det.
tikapitalet skall Garantikapitalet
bestämmas med hänsyn skall betalas med
till omfattningen pengar. Ga-
och beskaffenheten rantikapitalet
av den planerade rö- skall återbetalas
relsen. när det inte längre
Garantikapitalet behövs för
skall betalas med rörelsens ändamåls-
pengar. Garan- enliga bedrivande
tikapitalet skall och det är fören-
återbetalas när det ligt med
inte längre behövs bestämmelserna om
för rörelsens kapitalbasens
ändamålsenliga be- sammansättning och
drivande. Om villkor storlek i 7 kap.
för sådan 22-27 §§. Om
återbetalning finns villkor för sådan
bestämmelser i 12 återbetalning finns
kap. 4 §. bestämmelser i 12
kap. 4 §.
8 a §

Ett
försäkringsbolag
skall, utöver till-
gångar motsvarande
försäkringstekniska
skulder enligt 7
kap. 1 §, vid varje
tidpunkt ha en
tillräcklig kapi-
talbas.
Bestämmelser om
kapitalbasens sam-
mansättning finns i
7 kap. 22 § och 26
§ andra stycket för
livförsäk-
ringsrörelse och i
7 kap. 24 § för
skadeförsäkrings-
rörelse.
Vid utövandet av
verksamheten skall
kapitalbasen minst
uppgå till en nivå
som beräknas med
utgångspunkt i
verksamhetens art
och omfattning
(solvensmarginalen)
enligt be-
stämmelserna i 7
kap. 23 § för
livför-
säkringsrörelse och
i 7 kap. 25 § för
skadeförsäkrings-
rörelse. Dock skall
kapitalbasen aldrig
vara mindre än det
garantibelopp som
anges i 7 kap. 26 §
första stycket för
livförsäkrings-
rörelse och i 7
kap. 27 § för
skadeförsäkrings-
rörelse.
När ett
försäkringsbolag
bildas skall
kapitalbasen minst
uppgå till garan-
tibeloppet.
Om kapitalbasen
understiger sol-
vensmarginalen
eller garanti-
beloppet skall
Finansinspektionen
vidta åtgärder
enligt be-
stämmelserna i 19
kap. 11 § tredje,
femte och sjätte
styckena.
10 §3

I fråga om I fråga om
livförsäkringar, som livförsäkringar,
gäller endast för som gäller endast
dödsfall och med- för dödsfall och
delas för en tid av meddelas för en tid
längst fem år eller av längst fem år
mot en premie som är eller mot en premie
beräknad och bestämd som är beräknad och
för längst fem år i bestämd för längst
sänder, får undantag fem år i sänder,
medges från får undantag medges
från

3Senaste lydelse 1991:1767.
222

bestämmelserna om bestämmelserna om
livförsäkring. Från livförsäkring. Från
bestämmelserna om bestämmelserna om
förbud mot förbud mot
fondemission i fondemission i
4 kap. 1 § och 4 kap. 1 § och
vinstutdelning i vinstutdelning i
12 kap. 2 § får dock 12 kap. 2 § samt
undantag inte bestämmelserna om
medges. kapitalbas, garan-
tibelopp och
solvensmarginal i 1
kap. 8 a §, 7 kap.
22, 23, och 26 §§
får dock undantag
inte medges.
Avvikelser från Undantag från
denna lag får medges denna lag får med-
i fråga om ges i fråga om
tjänstepensions- mottagna återför-
försäkringar, i den säkringar, i den
mån avvikelserna är mån det prövas
ändamålsenliga från skäligt. Undantag
allmän synpunkt, och för ett mottagande
i fråga om mottagna bolag som avses i
återförsäkringar, i fjärde stycket 3
den mån det prövas skall vara
skäligt. förenligt med
Sveriges
förpliktelser i
fråga om direkt
försäkring enligt
avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska
ekono-miska samar-
betsområdet.
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i
utlandet, får sådana avvikelser från
denna lag medges som föranleds av hänsyn
till utländsk rätt eller
rättstillämpning.
Om ett ömsesidigt I fråga om
försäkringsbolag har skadeförsäkringsrö-
ett verksam- relse får undantag
hetsområde som är från denna lag med-
begränsat till viss ges för
del av riket och 1. ömsesidiga
rörelsen är av ringa försäkringsbolag
storlek, får sådana som driver
undantag från denna skadeförsäk-
lag medges som ringsrörelse under
föranleds av förutsättning att
verksamhetens verksamheten inte
omfattning och omfattar kredit-
bolagets förhål- eller
landen i övrigt. borgensförsäkring
eller annan
ansvarsförsäkring
än sådan som är
underordnad enligt
2 kap. 3 a § fjärde
stycket, att den
årliga premiein-
komsten från
skadeförsäkrings-
rörelsen inte
överstiger ett
belopp motsvarande
en miljon ecu samt
att minst hälften
av denna
premieinkomst
härrör från bola-
gets delägare,
2. lokala
skadeförsäkrings-
bolag som meddelar
endast försäkring
enligt 2 kap. 3 a §
klass 18
(turistassistans) i
form av naturaför-
måner och vilkas
årliga
premieinkomst inte
överstiger ett
belopp motsvarande
200 000 ecu,
3. ömsesidiga
försäkringsbolag
som enligt avtal
med ett annat
sådant bolag (det
mottagande bolaget)
fullt ut åter-
försäkrar alla sina
avtal om direkt
försäkring eller
överlåter samtliga
sina förpliktelser
enligt
försäkringsavtalen.
Medgivanden enligt
första-fjärde
styckena lämnas av
regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande, av
Finansinspektionen.

2 kap.

3 §4

Stiftarna skall Stiftarna skall
upprätta en bo- upprätta en
lagsordning som bolagsordning som
skall underställas skall underställas
regeringen för regeringen för
stadfästelse. Till stadfästelse. Till
ansökan om kon- ansökan om kon-
cession skall fogas cession skall fogas
en plan för den en plan för den
tilltänkta verksam- tilltänkta verksam-
heten. Avser heten. Avser
bolagets rörelse bolagets rörelse
livförsäkring eller sådan försäkring
avser rörelsen annat för vilken grunder
slag av försäkring skall upprättas
för längre tid än enligt 6 § eller
tio år, skall dessu- med stöd av 1 kap.
tom särskilda regler 5 § skall dessa
(grunder) för verk- fogas till verksam-
samheten upprättas hetsplanen.
enligt vad som sägs Regeringen eller,
i 6 §. Grunderna efter regeringens
skall underställas bemyndigande,
regeringen för stad- Finansinspektionen
fästelse. får meddela före-
skrifter om vad
verksamhetsplanen
skall innehålla.
Regeringen prövar att bolagsordningen
och grunderna överensstämmer med denna
lag och med andra författningar samt om
och i vad mån särskilda bestämmelser
behövs med hänsyn till omfattningen och
arten av bolagets verksamhet.
Regeringen Regeringen
stadfäster bolags- stadfäster bolags-
ordningen och ordningen och
grunderna samt grunderna samt
beviljar koncession, beviljar
om inte den koncession, om den
planerade verksam- planerade
heten bedöms vara verksamheten kan
oförenlig med en antas komma att
sund utveckling av uppfylla kraven på
försäkringsväsendet. en sund
Koncession beviljas försäkrings-
tills vidare eller, verksamhet.
om särskilda om- Koncession beviljas
ständigheter föran- tills vidare eller,
leder detta, för om särskilda
bestämd tid, högst omständigheter
tio år, och föranleder detta,
därutöver till det för bestämd tid,
löpande räkenskaps- högst tio år, och
årets slut. därutöver till det
löpande räkenskaps-
årets slut.
Koncession får inte
vägras på den grun-
den att det inte
behövs något
ytterligare för-
säkringsbolag.
Vid förlängning av en koncession som har
beviljats ett försäkringsbolag för
bestämd tid gäller första-tredje styckena
i tillämpliga delar.

4Senaste lydelse 1984:1115.
223

3 a §

Koncession för
direkt skadeförsäk-
ringsrörelse skall
avse en eller flera
av följande försäk-
ringsklasser eller
risk som hänför sig
till en sådan
klass:
1. olycksfall,
dock inte försäk-
ring som avses i 3
b § klass 4,
2. sjukdom, dock
inte försäkring som
avses i 3 b § klass
4,
3. landfordon
(andra än spårfor-
don),
4. spårfordon,
5. luftfartyg,
6. fartyg,
7. godstransport,
8. brand och
naturkrafter,
9. annan sakskada,
10.
motorfordonsansvar,
11.
luftfartygsansvar,
12. fartygsansvar,
13. allmän
ansvarighet,
14. kredit,
15. borgen,
16. annan
förmögenhetsskada,
17. rättsskydd
samt
18.
turistassistans.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finans-
inspektionen får
meddela närmare
föreskrifter om de
risker som hänför
sig till varje
försäkringsklass.
En koncession kan
även avse följande
grupper av försäk-
ringsklasser,
varvid de beteck-
ningar som anges
inom parentes skall
tillämpas:
a) klasserna 1 och
2 (sjuk- och
olycksfallsförsäkring),
b) passagerarskada
under klass 1 samt
klasserna 3, 7 och
10 (motor-
fordonsförsäkring),
c) passagerarskada
under klass 1 samt
klasserna 4, 6, 7
och 12 (sjö- och
transportför-
säkring),
d) passagerarskada
under klass 1 samt
klasserna 5, 7 och
11 (luft-
fartsförsäkring),
e) klasserna 8 och
9 (brand- och annan
sakskadeförsäk-
ring),
f) klasserna 10-13
(ansvarsförsäk-
ring),
g) klasserna 14
och 15 (kredit- och
borgensförsäkring),
h) samtliga
klasser (skadeför-
säkring).
Ett
försäkringsbolag
får försäkra risker
som inte omfattas
av bolagets konces-
sion om risken är
underordnad i
förhållande till
den risk som
omfattas av
koncessionen
(huvudrisken). En
rättsskyddsför-
säkring får dock
behandlas som
underordnad endast
om den avser
tvister eller
risker med anknyt-
ning till
högsjöfart under
klass 6 eller 12
eller om
huvudrisken faller
under första
stycket 18
(turistassistans).
Risker enligt
första stycket 14
och 15 (kredit och
borgen) får inte
behandlas som
underordnade.

3 b §

Koncession för
direkt livförsäk-
ringsrörelse skall
avse en eller flera
av följande
försäkringsklasser
eller risk som
hänför sig till en
sådan klass:
1.a) försäkring
där utbetalning av
försäkringsbelopp
(engångsbelopp
eller periodiska
utbetalningar) är
beroende av en
persons eller flera
personers liv, dock
inte försäkringar
enligt klass 3,
b) försäkring som
meddelas som
tillägg till
försäkring enligt
a,
2.a) försäkring
som utfaller vid
giftermål,
b) försäkring som
utfaller vid
födelse,
3. försäkring som
avses i klasserna 1
a och 2 som är
anknuten till
värdepappersfonder,
4. sjukförsäkring
och olycks-
fallsförsäkring som
gäller för längre
tid än fem år,
under obestämd tid
eller till dess den
försäkrade uppnått
en viss ålder och
som inte får sägas
upp av försäkrings-
bolaget eller får
sägas upp endast
under särskilda
förhållanden som
anges i
försäkringsavtalet.
Regeringen eller,
efter rege- ringens
bemyndigande,
Finans-
inspektionen får
meddela närmare
föreskrifter om de
risker som hänför
sig till varje
försäkringsklass.

3 c §

Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela före-
skrifter om indel-
ning i försäk-
ringsklasser
beträffande konces-
sion för
återförsäkring.

4 §5

Om bolagsordningen eller grunderna ändras
skall även ändringen stadfästas.
Regeringen kan uppdra åt
Finansinspektionen att i regeringens
ställe meddela stadfästelse i sådana fall
som inte är av principiell betydelse
eller som i övrigt inte är av synnerlig
vikt.
Avser ändringen en Avser ändringen en
utvidgning av bola- utvidgning av bola-
gets rörelse till en gets rörelse eller
ny en väsentlig
försäkringsgren omläggning av
eller ett nytt verk- rörelsen, gäller i
samhetsområde eller övrigt 3 § första--
avser ändringen en tredje styckena i
väsentlig omläggning tillämpliga delar.
av rörelsen, gäller
i övrigt 3 §
första-tredje
styckena i
tillämpliga delar.

5 §

Bolagsordningen skall ange
för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets
styrelse skall ha sitt säte,
3. föremålet för bolagets verksamhet,
varvid det särskilt skall anges om
verksamheten skall avse såväl direkt
försäkring som mottagen återförsäkring,
4. området för verksamheten, om det
gäller direkt försäkring i Sverige,
5. i förekommande fall, att bolaget
skall driva försäkringsrörelse i
utlandet,
6. antalet eller lägsta och högsta
antalet av de styrelseledamöter,
revisorer och eventuella
styrelsesuppleanter, som får utses av
bolagsstämman, samt tiden för
styrelseledamöternas och revisorernas
uppdrag,
7. sättet att sammankalla bolagsstämman,
8. vilka ärenden som skall förekomma på
den ordinarie stämman,
9. de regler enligt vilka bolagsstämman
får förfoga över bolagets vinst,
10. i vilken utsträckning bolaget är
skyldigt att teckna återförsäkring, om
det gäller annan försäkring än
livförsäkring,

5Senaste lydelse 1991:1767.
för försäkringsaktiebolag
11. aktiekapitalet eller, om detta utan
ändring av bolagsordningen skall kunna
bestämmas till lägre eller högre belopp,
minimikapitalet och maximikapitalet,
varvid minimikapitalet inte får vara
mindre än en fjärdedel av
maximikapitalet,
12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag
13. garantikapitalet,
14. regler för hur rösträtten skall
utövas och hur beslut skall fattas på
bolagsstämman, varvid särskilt skall
anges om och i vilken utsträckning
delägarnas rösträtt skall utövas genom
utsedda delegerade samt i vilken
utsträckning rösträtt skall tillkomma
garanterna,
15. intill vilket belopp och i vilken
ordning delägarna är personligen
ansvariga för bolagets förpliktelser, om
inte uteslutande bolagets tillgångar
svarar för bolagets förpliktelser,
16. antal och sammanlagt belopp av de
försäkringar som skall vara tecknade
innan bolaget kan anses bildat,
17. vilken begränsning som skall gälla
för mottagen återförsäkring i förhållande
till den direkta försäkringen, om
verksamheten avser såväl direkt
försäkring som mottagen återförsäkring,
18. i vilken 18. i vilken
ordning garanterna ordning garanterna
skall betala in de skall betala in det
tecknade garan- tecknade garan-
tibeloppen samt tikapitalet samt
19. om och i vilken ordning ränta skall
betalas på garantikapitalet och vinst
delas ut till garanterna och i vilken
ordning garantikapitalet skall
återbetalas.

6 §

För livförsäkringar skall, om det inte
med hänsyn till försäkringarnas särskilda
natur finns anledning till undantag,
grunder upprättas för
1. beräkning av försäkringspremier,
2. beräkning av premiereserv,
3. försäkringstagarnas rätt till återköp
och fribrev,
4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget,
5. verkan av underlåtenhet att betala
premie,
6. försäkringstagarens rätt när
försäkringen i andra fall än som avses i
3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i
övrigt inte har ansvar för
försäkringsfallet,
7. återbäring till försäkringstagarna,
8. skyldighet att teckna återförsäkring
och
9. förräntning av försäkringsbelopp som
förfallit till betalning.
Om försäkringar, Om andra
som inte är per- skadeförsäkringar
sonförsäkringar, än beträffande
skall meddelas för vilka bestäm-
längre tid än tio melserna om livför-
år, skall grunder säkring tillämpas
upprättas för med stöd av 1 kap.
beräkning av premie- 5 §, skall meddelas
reserv för sådana för längre tid än
försäkringar liksom tio år, skall grun-
för bestämmande av der upprättas för
försäkringstagarnas beräkning av
rätt när sådan premiereserv för
försäkring upphör i sådana försäkringar
förtid eller bolaget liksom för
i övrigt inte har bestämmande av för-
ansvar för säkringstagarnas
försäkringsfallet. rätt när sådan
försäkring upphör i
förtid eller bo-
laget i övrigt inte
har ansvar för
försäkringsfallet.
För sådan livränta eller sjukränta, som
enligt 1 kap. 5 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring, skall
grunder upprättas för beräkning av
premiereserv och rätt till återköp.
Om grunder för livförsäkring finns
ytterligare bestämmelser i 7 kap. 2-8 §§
och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i
tillämpliga delar även gäller för
premiereservgrunder enligt tredje
stycket.

13 §6

Ett försäkringsbolag skall anmälas för
registrering senast sex månader efter det
att koncession har beviljats.
För registrering av ett
försäkringsaktiebolag krävs
1. att det sammanlagda nominella
beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som
enligt 15 § har förklarats förverkade och
inte har övertagits av någon annan
(bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet
enligt bolagsordningen och
2. att de aktier som ingår i bolagets
aktiekapital är helt betalda.
Genom registreringen fastställs bolagets
aktiekapital till det belopp som anges i
andra stycket 1. De aktier som enligt
15 § har förklarats förverkade och inte
övertagits av någon annan blir därvid
ogiltiga.
För registrering av ett ömsesidigt
försäkringsbolag, där garantikapital
skall finnas, krävs
1. att minst hälften av garantikapitalet
har betalats och
2. att garanterna 2. att garanterna
har lämnat till har lämnat till
bolaget ställda bolaget ställda
skriftliga skriftliga
förbindelser på de förbindelser på de
garantibelopp som belopp som inte har
inte har betalats. betalats.
Om inte försäkringsbolaget anmäls för
registrering inom den tid som anges i
första stycket eller om
Finansinspektionen genom lagakraftägande
beslut har avskrivit en sådan anmälan
eller vägrat registrering av bolaget, har
frågan om bolagets bildande fallit.
Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt
för återbetalningen av de belopp som har
betalats in på de tecknade aktierna,
eller som har erlagts på grund av
garantiavtalet eller de tecknade
försäkringarna. Till beloppen skall
läggas uppkommen avkastning varjämte
avdrag skall göras för kostnaderna på
grund av åtgärder enligt 18 § första
stycket tredje meningen.

14 §

Skulder som grundas Skulder som grundas
på aktieteckning på aktieteckning
eller på teckning av eller på teckning
garanti av garanti

6Senaste lydelse 1991:1767.
belopp får inte kapital får inte
kvittas mot ford- kvittas mot ford-
ringar hos försäk- ringar hos försäk-
ringsbolaget. ringsbolaget.
Försäkringsbolaget Försäkringsbolaget
kan inte överlåta kan inte överlåta
eller pantsätta for- eller pantsätta
dringar på aktie- fordringar på
belopp eller aktiebelopp eller
garantibelopp. garantikapital.
Den som genom överlåtelse har förvärvat
aktier som inte är helt betalda är
tillsammans med överlåtaren ansvarig för
betalningen, sedan han anmält sitt namn
för införande i aktieboken.

16 §

Innan styrelsen för Innan styrelsen för
ett försäkringsbolag ett försäkrings-
som är under bildan- bolag som är under
de har valts, kan bildande har valts,
aktierna, garantibe- kan aktierna,
loppen eller försäk- garantikapitalet
ringarna betalas eller försäk-
endast genom ringarna betalas
insättning på sådan endast genom
räkning som insättning på sådan
stiftarna öppnat för räkning som
detta ändamål hos stiftarna öppnat
ett svenskt bankins- för detta ändamål
titut. hos ett svenskt
bankinstitut.
Det på räkningen Det på räkningen
insatta beloppet får insatta beloppet
lyftas för bolaget får lyftas för
när styrelsen valts. bolaget när
Har frågan om styrelsen valts.
bolagets bildande Har frågan om
fallit eller är bolagets bildande
teckningen av fallit eller är
aktier, garantibe- teckningen av
lopp eller försäk- aktier, garan-
ringar av annan tikapital eller
orsak inte bindande, försäkringar av
skall de inbetalda annan orsak inte
beloppen betalas bindande, skall de
tillbaka med gott- inbetalda beloppen
gjord ränta till betalas tillbaka
tecknarna. med gottgjord ränta
till tecknarna.

18 §7

Innan Innan
försäkringsbolaget försäkringsbolaget
har registrerats, har registrerats,
kan det inte för- kan det inte för-
värva rättigheter värva rättigheter
eller ikläda sig eller ikläda sig
skyldigheter. Det skyldigheter. Det
kan inte heller kan inte heller
söka, kära eller söka, kära eller
svara inför domstol svara inför domstol
eller någon annan eller någon annan
myndighet. Styrelsen myndighet.
kan dock föra talan Styrelsen kan dock
i mål rörande föra talan i mål
bolagsbildningen och rörande
i övrigt vidta bolagsbildningen
åtgärder för att och i övrigt vidta
erhålla de tecknade åtgärder för att
aktiebeloppen eller erhålla de tecknade
de tecknade garanti- aktiebeloppen eller
beloppen. de belopp som teck-
nats som
garantikapital.
För en åtgärd som vidtas på bolagets
vägnar före registreringen svarar de som
har deltagit i åtgärden eller beslutet om
denna solidariskt. När bolaget har
registrerats, övergår ansvaret på
bolaget, om förpliktelsen följer av
bolagsordningen, teckningslistan eller
grunderna eller ha tillkommit efter det
att bolaget har bildats.
Har ett avtal för bolaget slutits före
registreringen med en medkontrahent som
visste att bolaget inte var registrerat,
kan denne, om något annat inte följer av
avtalet, frånträda detta endast

7Senaste lydelse 1991:1767.
1. om bolaget inte har anmälts för
registrering inom den tid som föreskrivs
i 13 § eller
2. om Finansinspektionen genom ett
lagakraftägande beslut har avskrivit en
sådan anmälan eller vägrat registrering
av bolaget.
Visste medkontrahenten inte att bolaget
var oregistrerat, kan han frånträda
avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap.

Gränsöverskridande
verksamhet

1 §

Om ett
försäkringsbolag
avser att från
Sverige eller från
en agentur eller
filial i ett land
inom Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet
(EES-land)
marknadsföra
försäkringar
avseende risker
belägna i ett
tredje land och
detta skall ske på
annat sätt än genom
en där etablerad
agentur eller
filial, skall bo-
laget underrätta
Finansinspektionen
om sin avsikt med
angivande av i
vilket land mark-
nadsföringen skall
ske och vilket slag
av risker den skall
avse.
Första stycket
gäller också när
ett försäk-
ringsbolag avser
att ändra eller ut-
vidga sådan
verksamhet till att
avse ett nytt slag
av risker eller på
något annat väsent-
ligt sätt.
Finansinspektionen
får från bolaget
infordra en plan
för den tilltänkta
verksamheten.
Finansinspektionen
skall på begäran av
bolaget utfärda ett
intyg som utvisar
att bolaget har en
tillräcklig
kapitalbas enligt
7 kap. 22-27 §§ och
att bolagets
koncession tillåter
det att driva
verksamhet utanför
det land där det
fasta driftställe
som skall mark-
nadsföra försäk-
ringarna är belä-
get. Skall mar-
knadsföringen ske
från Sverige skall
intyget även utvisa
vilka
försäkringsklasser
bolagets koncession
omfattar och att
inspektionen inte
har någon erinran
mot att bolaget
marknadsför
försäkringar i ett
annat land. Intyg
skall utfärdas om
den planerade
verksamheten kan
antas komma att
uppfylla kraven på
en sund
försäkringsverk-
samhet i det land
där marknads-
föringen skall ske
och det kan antas
att den inte leder
till skada för
verksamheten här i
landet.

2 §

Ett
försäkringsbolag
som avser att mar-
knadsföra
försäkringar i
Sverige från en
agentur eller
filial i ett annat
EES-land avseende
risker belägna här
i landet skall
underrätta Finans-
inspektionen om sin
avsikt.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finans-
inspektionen får
meddela föreskrif-
ter om vilka hand-
lingar som skall
fogas till under-
rättelsen.
Försäkringsbolaget
får starta sin
verksamhet när
Finansinspektionen
har fått del av de
handlingar som
avses i andra
stycket.
Ett
försäkringsbolag
får inte ändra de
slag av risker som
skall försäkras
förrän det anmält
de ändringar som
skall företas till
Finansinspektionen.
Vad som anges i
första-tredje
styckena skall
gälla även när
bolaget avser att
på något väsentligt
sätt utvidga sin
verksamhet.

7 kap.
1 §

I ett försäkringsbolags balansräkning
skall som skulder, under benämningen
försäkringstekniska skulder, tas upp
värdet på balansdagen av bolagets
ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. försäkringsersättningar för
inträffade försäkringsfall (ersättnings-
reserv),
3. utgifterna för reglering av
inträffande försäkringsfall (skadebehand-
lingsreserv),
4. sådan tilldelad 4. sådan tilldelad
återbäring inom återbäring inom
livför- livför-
säkringsrörelsen som säkringsrörelsen
inte har förfallit som inte har
till betalning och förfallit till
betalning,
5. sådan tilldelad 5. sådan tilldelad
återbäring inom återbäring inom
annan annan
försäkringsrörelse försäkringsrörelse
än livförsäkringsrö- än livför-
relse som inte har säkringsrörelse som
förfallit till inte har förfallit
betalning. till betalning och
6. avsättningar
till utjämnings-
reserv för
kreditförsäkring
upp till det belopp
för reservens
storlek som anges i
12 kap. 9 a §
första stycket.
Sådan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen som har förfallit
till betalning men inte kunnat betalats
ut skall föras till ersättningsreserven.
Ansvarar flera försäkringsbolag
solidariskt för en försäkring, skall i
det enskilda bolagets redovisning av
försäkringstekniska skulder endast
beaktas den del av försäkringen som
enligt avtal mellan bolagen belöper på
bolaget.

9 §8

Ett belopp motsvarande
försäkringstekniska skulder för livför-
säkringar skall alltid redovisas i
följande slag av tillgångar:
1. obligationer eller andra
skuldförbindelser som utfärdats eller
garanterats av staten,
2. obligationer, som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Svenska
skeppshypotekskassan, Skeppsfartens
sekundärlånekassa eller av Nordiska
investeringsbanken, eller andra av nu
angivna kreditinstitut utfärdade
skuldförbindelser, med undantag av sådana
för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar som medför rätt till
betalning först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis),
3. obligationer, utfärdade eller
garanterade av ett svenskt bank-
aktiebolag, en svensk sparbank eller en
central föreningsbank, eller av

8Senaste lydelse 1992:1626.
ett sådant bankinstitut eller av
riksbanken utfärdade andra fordringsbe-
vis, med undantag av förlagsbevis,
4. obligationer eller andra
skuldförbindelser, utfärdade eller
garanterade av en svensk kommun,
5. av ett svenskt näringsföretag
utfärdade obligationer som offentligen
utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag
eller Nordiska investeringsbanken,
6. skuldförbindelser för vilka bolaget
äger säkerhet genom
panträtt i en jordbruks-, bostads-,
kontors- eller affärsfastighet inom
70 procent av fastighetens uppskattade
värde eller, om pantvärdet har
fastställts för fastigheten enligt
gällande bestämmelser om lån av
statsmedel till främjande av bostads-
byggandet, inom 75 procent av pantvärdet,
panträtt i tomträtt, till vilken hör en
byggnad som är avsedd för bostads-,
kontors- eller affärsändamål, inom
70 procent av det uppskattade värdet av
byggnaden eller någon annan egendom som
hör till tomträtten eller, om pantvärde
har fastställts för egendomen enligt
nämnda bestämmelser, inom 75 procent av
pantvärdet, allt med den ytterligare
begränsning som Finansinspektionen
föreskriver med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller någon
annan omständighet eller
panträtt i en fastighet, som helt eller
delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i en tomträtt till
vilken hör byggnad som helt eller delvis
är inrättad för sådan verksamhet, inom
60 procent av det uppskattade värdet av
egendomen, såvitt avser tomträtt med den
ytterligare begränsning Finansinspektio-
nen föreskriver med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller någon
annan omständighet,
varvid dock en förutsättning för att
panträtt i fastigheten eller tomträtten
skall godkännas - utom i fråga om sådant
lån till en svensk kommun för vilket
Finansinspektionen har medgett undantag -
är att tillhörande byggnader skall vara
brandförsäkrade i försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i utländskt
försäkringsföretag med rätt att driva
försäkringsrörelse här i landet,
7. inhemska eller utländska
värdehandlingar, som till sin art och
till den säkerhet de erbjuder kan anses
jämförliga med några av de under 1-6
nämnda, varvid dock värdehandlingar, som
enligt sin lydelse skall inlösas i
främmande valuta, får användas för
redovisning endast i den mån de motsvarar
försäkringstekniska skulder för egen
räkning för försäkringar i samma valuta,
8. lån mot säkerhet i bolagets
försäkringsbrev inom återköpsvärdet,
9. värdet av 9. värdet av
återförsäk- återförsäk-
ringsgivarnas ringsgivarnas
ansvarighet på grund ansvarighet på
av de livförsäk- grund av de
ringar som har livförsäkringar som
övertagits i form av har övertagits i
återförsäkring, i form av åter-
den mån ansvarig- försäkring, dock
heten överstiger endast i den mån
värdet av ansvarigheten
reservdeposition som överstiger värdet
har ställts av av reservdeposition
återför- som har ställts av
säkringsgivare hos återförsäkrings-
det avgivande givare hos det av-
bolaget, varvid dock givande bolaget och
värdet av utländskt i den omfattning
försäkringsföretags som regeringen
ansvarighet inte får eller, efter
användas till redo- regeringens bemyn-
visning av digande,
försäkringstekniska Finansinspektionen
skulder i större om- föreskriver,
fattning än vad
finansinspektionen
medger med hänsyn
till försäkrings-
tagarnas säkerhet,
10. försäkringsbolagets egna fastigheter
och tomträtter,
11. aktier i dotterbolag, som har till
ändamål att äga fastigheter eller
tomträtter (fastighetsbolag),
12. medel på konto i bank.
Om ett försäkringsbolag har hållit kvar
tillgångar som motsvarar en avgiven
livåterförsäkring, får
återförsäkringsgivaren använda sin
fordran hos det avgivande bolaget för
redovisning av försäkringstekniska
skulder för den mottagna
livåterförsäkringen.
Med det uppskattade värdet avses det
värde som försäkringsbolaget bestämt på
grundval av en särskild värdering.
Utan hinder av första stycket får ett
belopp motsvarande högst 20 procent av de
försäkringstekniska skulderna för egen
räkning redovisas i andra tillgångar än
som avses i första stycket, dock inte i
aktier.
Med försäkringstekniska skulder för egen
räkning förstås den del av dessa skulder
som överstiger värdet av återförsäkrings-
givarnas ansvarighet.

9 a §9
De tillgångar som Om inte annat
används för redovis- medges av
ning av försäk- Finansinspektionen
ringstekniska eller följer av 12
skulder skall finnas § skall de till-
i Sverige, dock med gångar som används
undantag för för redovisning av
utländska åter- försäkringstekniska
försäkringsgivares skulder för livför-
ansvarighet på grund säkringar finnas i
av de försäkringar Sverige. Denna
som övertagits i begränsning gäller
form av dock inte för åter-
återförsäkring. försäkringsgivares
ansvarighet på
grund av de
försäkringar som
övertagits i form
av återförsäkring.
Vid redovisning enligt 9 § skall
tillgångarna värderas enligt 11 kap. med
de undantag som nämns i tredje och fjärde
styckena.
Tillgångar som nämns i 9 § första
stycket 10 får redovisas till högst den
andel av uppskattat värde eller
fastställt pantvärde som anges i 9 §
första stycket 6 och endast i den
utsträckning fastigheterna och tomt-
rätterna inte utnyttjats för
pantsättning. För tomträtter får
Finansinspektionen bestämma ytterligare
begränsningar enligt vad som sägs i 9 §
första stycket 6. För fastigheter och
tomträtter som inte omfattas av 9 §
första stycket 6 fastställer
Finansinspektionen i varje särskilt fall
det värde som får redovisas.
Aktier enligt 9 § första stycket 11
skall redovisas till det lägsta av det
uppskattade värdet av aktierna och det
värde som skulle ha fastställts enligt
tredje stycket om fastigheter och
tomträtter ägts direkt av
försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget
inte äger samtliga aktier i fas-

9Senaste lydelse 1991:1767.
tighetsbolaget, beaktas endast så stor
del av fastigheternas värde som svarar
mot aktieinnehavet. Om fastighetsbolaget
äger fastigheter och tomträtter såväl i
Sverige som i utlandet, beaktas endast de
som är belägna i Sverige.
Med det uppskattade värdet avses det
värde som försäkringsbolaget bestämt på
grundval av en särskild värdering.
Som villkor för att Som villkor för
tillgångar enligt 9 att tillgångar
§ första stycket 10 enligt 9 § första
och 11 skall få stycket 10 och 11
redovisas till skall få redovisas
täckande av försäk- till täckande av
ringstekniska försäkringstekniska
skulder gäller att skulder gäller att
till fastigheter och till fastigheter
tomträtter hörande och tomträtter hö-
byggnader är brand- rande byggnader är
försäkrade i ett brandförsäkrade.
försäkringsbolag som
avses i denna lag
eller i ett
utländskt
försäkringsföretag
med rätt att driva
försäkringsrörelse i
Sverige.
10 §10
Om ett Om ett
försäkringsbolag för försäkringsbolag
längre tid än tio år för längre tid än
meddelar tio år meddelar
försäkringar av andra skadeförsäk-
annat slag än ringar än sådana
personförsäkringar, beträffande vilka
skall i fråga om bestämmelserna om
redovisning av livförsäkring
premiereserv för tillämpas med stöd
sådana försäkringar av 1 kap. 5 §,
bestämmelserna i 9 § skall i fråga om
första stycket 1-7 redovisning av
och 9-12, andra och premiereserv för
fjärde styckena samt sådana försäkringar
9 a § tillämpas. bestämmelserna i 9
§ första stycket
1-7 och 9-12, andra
och fjärde styckena
samt 9 a § tilläm-
pas.
För
skadeförsäkringar
som meddelas för
kortare tid än tio
år och beträffande
vilka inte be-
stämmelserna om
livförsäkring
tillämpas med stöd
av 1 kap. 5 § skall
följande gälla. De
medel som motsvarar
de för-
säkringstekniska
skulderna skall
placeras med hänsyn
till det slag av
försäkringsverk-
samhet som
försäkringsbolaget
bedriver, varvid
risken för framtida
växlingar i
tillgångarnas av-
kastning och värde
samt risken för
valutakursförluster
skall beaktas.
Dessutom skall 9 a
§ första stycket
tillämpas.

10 Senaste lydelse 1989:1081 (jfr
1991:204 och 1992:1311)
224

Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
skall föreskriva
hur stor del av de
försäkringstekniska
skulderna som får
motsvaras av
återförsäkrings-
givares ansvarighet
på grund av de
försäkringar som
övertagits i form
av återförsäkring
samt meddela när-
mare föreskrifter
om hur risken för
valutakursförluster
skall beaktas.

10 a §11

Ett försäkringsbolag Ett
skall föra ett försäkringsbolag
register som vid skall föra ett
varje tidpunkt register som vid
utvisar de varje tidpunkt
tillgångar som utvisar de
motsvarar tillgångar som
försäkringstekniska motsvarar
skulder enligt 9 § försäkringstekniska
och premiereserv skulder enligt 9 §
enligt 10 §. och premiereserv
enligt 10 § första
stycket.

Om en tillgång, som antecknats i
registret, har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas
till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 9 § eller premiereserv
enligt 10 §, skall detta antecknas i
registret.
Styrelsen och verkställande direktören
skall se till att det till
Finansinspektionen sänds in dels
beräkningar av försäkringstekniska
skulder respektive premiereserv, dels
kopior av registret.

11 §12

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4
a § förmånsrättslagen (1970:979) omfattar
de tillgångar som i enlighet med före-
skrifterna i 9 och 9 a §§ finns upptagna
i det register som anges i 10 a §, när
bolaget försätts i konkurs eller
utmätning äger rum.
Förmånsrätten följer med fordran som
grundas på avtal om
1. livförsäkring,
2. försäkring som 2. annan
inte är per- skadeförsäkring än
sonförsäkring, om beträffande vilken
den meddelas för bestämmelserna om
längre tid än tio livförsäkring
år, eller tillämpas med stöd
av 1 kap. 5 §, om
den meddelas för
längre tid än tio
år, eller
3. återförsäkring avseende sådan
försäkring som sägs i 1 och 2.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde
framför fordran enligt 3.

11Senaste lydelse 1991:1767.
12Senaste lydelse 1989:1081.
225

12 §

Om ett
försäkringsbolag
driver verksamhet i
ett annat EES-land
genom agentur,
filial eller gräns-
överskridande
verksamhet och det
krävs tillstånd i
det landet för
verksamheten, skall
för den delen av
verksamheten
bestämmelserna i
det landet gälla om
1. beräkning av
försäkringstekniska
skulder,
2. redovisning av
tillgångar mot-
svarande de
försäkringstekniska
skulderna,
3. var dessa
tillgångar skall
vara lokaliserade
och hur de skall
skyddas mot
valutakurs-
förluster, samt
4. såvitt avser
livförsäkring,
återbäring samt
försäkringars fri-
brevs- och
återköpsvärde.

16 a §

På begäran av den
som biträtt ett
försäkringsbolag i
dess an-
skaffningsverksam-
het skall
Finansinspektionen
utfärda intyg över
verksamhetens
omfattning och in-
nehåll om sådant
intyg krävs för att
få driva liknande
verksamhet i annat
EES-land. Bolaget
och den som begärt
intyg skall lämna
inspektionen de up-
plysningar som
behövs för att
inspektionen skall
kunna fullgöra
denna skyldighet.

17 §13

Ett försäkringsbolag får inte utan
Finansinspektionens medgivande äga större
andel av aktierna i ett svenskt eller
utländskt aktiebolag än som svarar mot
ett röstetal om högst fem procent av
röstetalet för samtliga aktier. Tillhör
försäkringsbolaget en koncern, skall
bestämmelsen gälla koncernen. Vid
beräkningen av koncernens innehav skall
dock intill ett innehav motsvarande fem
procent av röstetalet i aktiebolaget,
bortses från aktier som innehas av
bankföretag i koncernen eller av
dotterföretag till bankföretagen.

13Senaste lydelse 1991:1767.
Ett
försäkringsbolag får
inte utan
finansinspektionens
medgivande äga
andelar i en värde-
pappersfond eller i
annan juridisk
person än
aktiebolag.
Första stycket skall inte tillämpas på
aktier eller andelar i försäkringsbolag
eller i juridiska personer vars
verksamhet uteslutande har till föremål
att äga aktier i försäkringsaktiebolag,
att tillskjuta garantikapital i
ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta
försäkringsbolagens fastigheter eller att
biträda försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande.
Beträffande försäkringsbolags rätt att
äga aktier eller andelar i företag som
driver någon form av finansiell
verksamhet gäller 17 a §.

19 §

Ett försäkringsbrev skall innehålla
uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda
villkoren för den försäkring som avses i
brevet.
Om ett
försäkringsbolag
marknadsför
försäkringar genom
gränsöverskridande
verksamhet i ett
annat EES-land
skall försäkrings-
tagarna underrättas
om i vilket land
det fasta drift-
ställe som avtalet
skall ingås med är
beläget. Sådan
information skall
även finnas på
varje handling som
lämnas till för-
säkringstagarna.
Avtalet och
försäkringsansökan,
om den är bindande,
skall innehålla
adress till
försäkringsbolagets
huvudkontor och den
agentur eller
filial som avtalet
ingås med. Om
försäkringen
omfattar den
försäkringsklass
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 10, skall
avtalet och en
bindande
försäkringsansökan
även innehålla namn
och adress till den
representant som
företräder
försäkringsbolaget
vid skadefall.
Vad som sägs i
andra stycket gäl-
ler inte när
marknadsföringen
avser
1. de
försäkringsklasser
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 4-7, 11 och
12,
2. de
försäkringsklasser
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 14 och 15,
om för-
säkringstagaren är
näringsidkare och
risken avser nä-
ringsverksamheten,
eller
3. de
försäkringsklasser
som anges i 2 kap.
3 a § första
stycket 3, 8 - 10,
13 och 16, om
försäkringstagaren
är näringsidkare
och minst två av
följande förutsätt-
ningar är uppfyllda
enligt senast fast-
ställda resultat-
och balansräkning:
a)
försäkringstagaren
har en
balansomslutning
som uppgår till
minst ett belopp
motsvarande 6 200
000 ecu,
b)
försäkringstagaren
har en
bruttoomsättning
som uppgår till
minst ett belopp
motsvarande 12 800
000 ecu,
c)
försäkringstagaren
har haft i
genomsnitt minst
250 personer
anställda.
Om
försäkringstagaren
ingår i en koncern
som avger kon-
cernredovisning
skall förutsätt-
ningarna i tredje
stycket gälla
koncernen.
Innan ett avtal om
livförsäkring ingås
genom sådan
gränsöverskridande
verksamhet som
avses i 2 a kap. 2
§ skall
försäkringsbolaget
till
försäkringstagaren
överlämna en
handling där
försäkringstagaren
uppmärksammas på
att försäkrings-
bolaget är under-
kastat tillsynsreg-
lerna i det land
där det försäkrande
fasta driftstället
är beläget. Försäk-
ringstagaren skall
skriva under
handlingen.
Handlingen skall
överensstämma med
formulär som
fastställs av
regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen.

22 §

Kapitalbasen för
livförsäkrings-
rörelse får omfatta
följande poster:
1. inbetalat
aktiekapital eller
inbetalat
garantikapital,
2. hälften av ännu
ej inbetalat aktie-
eller
garantikapital, om
minst tjugofem
procent av
kapitalet in-
betalats, samt
3. övrigt eget
kapital, återbä-
ringsmedel och
obeskattade reser-
ver.
Finansinspektionen
får medge att också
andra poster än som
sägs i första
stycket får ingå i
kapitalbasen.

23 §

Solvensmarginalen
enligt
1 kap. 8 a § andra
stycket för
livförsäkringsrörelse
skall bestämmas på
det sätt som anges
i denna paragraf.
Solvensmarginalen
för livförsäkring
som avses i 2 kap 3
b § första stycket
klasserna 1 a och 2
utgör summan av
följande belopp:
1. fyra procent av
premiereserven utan
avdrag för avgiven
återförsäkring
(bruttopremiere-
serv) multiplicerat
med en faktor som
motsvarar
förhållandet för
det föregående
räkenskapsåret
mellan premiereser-
ven efter avdrag
för avgiven åter-
försäkring och
bruttopremiereser-
ven; faktorn får
dock inte under-
stiga 0,85, samt
2. tre tiondels
procent av samtliga
positiva risksummor
multiplicerat med
en faktor som mot-
svarar förhållandet
för det föregående
räkenskapsåret
mellan de positiva
risksummorna efter
avdrag för avgiven
återförsäkring och
de positiva
risksummorna utan
sådant avdrag;
faktorn får dock
inte understiga
0,5.
För försäkringar
enbart för dödsfall
skall vid
tillämpning av
andra stycket 2 i
stället för tre
tiondels procent
gälla en tiondels
procent om
försäkringstiden är
högst tre år och
femton hundradels
procent om för-
säkringstiden är
längre än tre år
men högst fem år.
Solvensmarginalen
för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar
som avses i 2 kap.
3 b § klass 3
beräknas på det
sätt som anges i
andra stycket 1.
Solvensmarginalen
för försäkringar
enligt 2 kap. 3 b §
klass 1 b
(tilläggsförsäkring)
beräknas på
grundval av premi-
eindex enligt vad
som föreskrivs i 25
§.

24 §

Kapitalbasen för
skadeförsäkrings-
rörelse får omfatta
följande poster:
1. inbetalat
aktiekapital eller
inbetalat
garantikapital,
2. hälften av ännu
ej inbetalat aktie-
eller
garantikapital, om
minst tjugofem
procent av
kapitalet in-
betalats,
3. övrigt bundet
eller fritt eget
kapital,
obeskattade reser-
ver samt
4. ett belopp som
motsvarar fordran
på uttaxering
enligt 13 kap. 1 §;
beloppet får dock
inte överstiga vare
sig hälften av
skillnaden mellan
den högst tillåtna
uttaxeringen och
vad som faktiskt
har uttaxerats
eller halva
kapitalbasen.
Finansinspektionen
får medge att också
andra poster än som
sägs i första
stycket får ingå i
kapitalbasen.
25 §

Solvensmarginalen
enligt
1 kap. 8 a § andra
stycket för
skadeförsäkringsrörelse
skall bestämmas med
utgångspunkt i pre-
mieindex eller
skadeindex.
Premieindex
grundas på ett be-
lopp som uppgår
till under det
föregående
räkenskapsåret för-
fallna premier
brutto för direkt
försäkring och
mottagen återför-
säkring med avdrag
för dels däri
ingående skatter
och avgifter, dels
premier för under
samma tid an-
nulerade försäk-
ringsavtal. Premie-
index utgörs av
arton procent av
detta belopp till
den del beloppet
motsvarar högst tio
miljoner ecu och
sexton procent av
återstoden.
Skadeindex grundas
på ett belopp
bestående av
-genomsnittet av
utbetalda ersätt-
ningar brutto
eller kostnader
för utförd
turistassistans i
direkt försäkring
och mottagen
återförsäkring för
vart och ett av de
tre föregående
räkenskapsåren med
avdrag för
erhållna regress-
belopp under samma
tid, samt
- en tredjedel av
ersättningsreser-
ven brutto i
direkt försäkring
och mottagen åter-
försäkring vid det
föregående
räkenskapsårets
utgång minskad med
en tredjedel av
ersättningsreserven
brutto i direkt
försäkring och
mottagen
återförsäkring vid
början av den
treårsperiod som
slutade med det
föregående
räkenskapsårets
utgång.
Skadeindex utgörs
av tjugosex procent
av detta belopp
till den del
beloppet motsvarar
högst sju miljoner
ecu och tjugotre
procent av
återstoden.
Om
försäkringsrörelsen
huvudsakligen
omfattar kreditför-
säkring eller
försäkring som
omfattar risker
till följd av
storm, hagel eller
frost, skall dock
beräkningen enligt
tredje stycket
beräknas på
grundval av de sju
föregående räken-
skapsåren.
Solvensmarginalen
utgör det högsta av
premieindex eller
skadeindex,
multiplicerat med
en kvot som för det
föregående
räkenskapsåret
motsvarar
förhållandet
mellan, å ena
sidan, summan av
utbetalda
ersättningar och
ersättningsreser-
vens förändring
efter avdrag för
återförsäkrares
andel samt, å andra
sidan, summan av
utbetalda ersätt-
ningar och
ersättnings-
reservens
förändring utan
avdrag för återför-
säkrares andel.
Kvoten får dock
inte understiga
0,5.
Om
försäkringsbolagets
verksamhet inte har
pågått så länge som
förutsätts enligt
bestämmelserna om
skadeindex i
tredje-femte
styckena, skall
solvensmarginalen
beräknas med
utgångspunkt i
premieindex.
Regeringen eller,
efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen
får meddela före-
skrifter om beräk-
ning av kostnader
för utförd
turistassistans och
om annan beräkning
av solvensmarginalen
för sjukränta.

26 §

För
livförsäkringsrörelse
gäller följande.
Garantibeloppet
enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket skall
uppgå till ett
belopp som
motsvarar 800 000
ecu.
En sjättedel av
solvensmarginalen
skall motsvaras av
poster som anges i
22 § första stycket
1-3. Detsamma
gäller
garantibeloppet, om
det är större än en
sjättedel av sol-
vensmarginalen.

27 §

För
skadeförsäkringsrörelse
utgör
garantibeloppet
enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket ett
belopp motsvarande
a) 1 400 000 ecu,
om rörelsen
omfattar försäkring
som avses i 2 kap.
3 a § första
stycket klass 14
och för vart och
ett av de tre
senaste rä-
kenskapsåren den
sammanlagda
premieinkomsten av
sådan försäkring
överstiger ett be-
lopp motsvarande
2 500 000 ecu eller
fyra procent av
bolagets totala
premieinkomst,
b) 400 000 ecu, om
rörelsen omfattar
försäkring som
avses i 2 kap. 3
a § första stycket
klasserna 10 - 13
och 15 samt klass
14 i annat fall än
som avses i a,
c) 300 000 ecu, om
rörelsen omfattar
försäkring som
avses i 2 kap. 3 a
§ första stycket
klasserna 1 - 8, 16
och 18, samt
d) 200 000 ecu, om
rörelsen omfattar
försäkring som
avses i 2 kap. 3 a
§ första stycket
klasserna 9 och 17.
Om rörelsen
omfattar flera för-
säkringsklasser
skall endast den
klass beaktas som
kräver det högsta
beloppet.
När ett
försäkringsbolag
till följd av
bestämmelserna i
första stycket a är
skyldigt att höja
kapitalbasen skall
det ske upp till
ett belopp som
motsvarar minst
1 000 000 ecu inom
tre år, minst
1 200 000 ecu inom
fem år och
1 400 000 ecu inom
sju år.

28 §

Om direkt
livförsäkringsrörelse
och
skadeförsäkringsrörelse
drivs i samma
försäkringsbolag
enligt 1 kap. 3 §
andra och tredje
styckena skall
följande gälla.
Kapitalbasen för
skadeförsäkrings-
rörelsen respektive
livförsäkrings-
rörelsen skall
redovisas separat.
Om båda verksam-
hetsformerna
uppfyller kraven på
kapitalbasens
storlek enligt 23
och 25*27 §§ får
dock poster
hänförliga till den
ena kapitalbasen,
till den del den
överstiger den
föreskrivna
storleken, räknas
in i den andra
kapitalbasen.
Finansinspektionen
skall underrättas
om ett sådant
förfarande.

11 kap.

1 §14

Kalenderår utgör Kalenderår utgör
räkenskapsår, om räkenskapsår, om
inte annat följer av inte annat följer
12 § andra stycket av 12 § tredje
bokföringslagen stycket
(1976:125). För bokföringslagen
varje räkenskapsår (1976:125). För
skall årsredovisning varje räkenskapsår
avges. Denna består skall års-
av resultaträkning, redovisning avges.
balansräkning och Denna består av
förvalt- resultaträkning,
ningsberättelse. I balansräkning och
resultaträkning
förvaltningsberättelse.
skall ingå resul- I resultaträkning
tatanalys. skall ingå resul-
tatanalys.
I fråga om resultaträkning och
balansräkning i årsredovisning och i
årsbokslut enligt bokföringslagen gäller,
förutom bestämmelserna i nämnda lag,
föreskrifterna nedan i detta kapitel.
Resultatanalysen skall närmare utvisa
rörelseresultat för varje verksam-
hetsgren.
Regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande Finansinspektionen, får
utfärda närmare föreskrifter om
försäkringsbolagens löpande bokföring,
årsbokslut och årsredovisning samt
därvid, om särskilda skäl föreligger,
meddela föreskrifter som avviker från
bokföringslagen. Föreskrifterna skall
utformas så att de främjar en klar och
rättvisande översikt av
försäkringsbolagets resultat och ställ-
ning.

14Senaste lydelse 1991:1767.
226

12 kap.
9 a §

Skadeförsäkringsbolag
som meddelar
försäkring enligt 2