Regeringens proposition

1992/93:257

Andrad lagstiftning for
försäkringsverksamhet
med anledning av
EES-avtalet

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

Regeringens proposition
1992/93:257

om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet
med anledning av EES-avtalet

Prop.

1992/93:257

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 juni 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagstiftningen för svenska
och utländska försäkringsföretag. Ändringarna är betingade av de EG-
rättsakter om försäkringsverksamhet som omfattas av avtalet mellan EG
och EFTA-ländema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
framför allt de s.k. första skadeförsäkringsdirektivet, första livförsäk-
ringsdirektivet, andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkrings-
direktivet. Förslagen innehåller regler bl.a. om

- förutsättningar för koncession för svenska försäkringsbolag och för
agenturer och filialer till utländska försäkringsgivare,

- rätt för försäkringsgivare i försäkringssammanslutningar att etablera sig
och få koncession här i landet,

- en ny indelning i försäkringsklasser,

- krav på visst minsta startkapital,

- krav på viss soliditet för svenska försäkringsbolag och för agenturer till
utländska försäkringsföretag från ett land utanför EES,

- rätt för utländska försäkringsgivare från ett EES-land att med stöd av
en auktorisation i sådant land marknadsföra försäkringar i Sverige utan
att etablera sig här (gränsöverskridande verksamhet),

- hemlandstillsyn av soliditeten för försäkringsgivare inom EES,

- tillsyn över bl.a. försäkringstekniska skulder från det EES-land där det
driftställe som marknadsför försäkringar är beläget, när tillstånd inte

krävs här i landet,

- rätt till domstolsprövning av vissa myndighetsbeslut.

Utöver omfattande ändringar i den nuvarande försäkringsrörelselagstifit-
ningen föreslås en helt ny lag om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige. Lagen innehåller enhetliga regler dels för sådana utländska
försäkringsföretag hemmahörande inom EES, vars verksamhet i dag
regleras av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF), dels för utländska försäkrings-
givare i försäkringssammanslutningar hemmahörande inom EES. För
dessa försäkringsgivares verksamhet i Sverige föreslås rörelseregler som
i huvudsak överensstämmer med reglerna i LUF, men med anpassningar
till bestämmelserna enligt EES-avtalet. Vissa särregler föreslås för
försäkringsgivare i försäkringssammanslutningar.

Propositionen innehåller även förslag till en ny lag om vissa av-
talsvillkor för rättsskyddsförsäkring med regler om bl.a. vilken rätt en
försäkringstagare skall ha att välja advokat eller annan person att
företräda honom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen be-
stämmer.

Prop. 1992/93:257

1 Förslag till

Lag om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Tillämpningsområde m.m.

1 § Denna lag tillämpas på verksamhet i Sverige av försäkringsgivare
med säte i ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-land).

Lagen gäller dock inte för

1. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare, om

a) bolagsordningen medger uttag av extra bidrag eller minskning av
förmåner,

b) verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller
annan ansvarsförsäkring än sådan som försäkringsgivaren enligt 2 kap.
3 a § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) får meddela utan
att det särskilt anges i koncessionsbeslutet,

c) den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande
en miljon ecu, och

d) minst hälften av premieinkomsten härrör från medlemmar i försäk-
ringsgivaren,

2. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare som enligt avtal med en annan
sådan försäkringsgivare fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt
försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäkrings-
avtalen,

3. lokala skadeförsäkringsgivare som endast meddelar sådan försäkring
som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klass 18 försäkringsrörelselagen
(assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte
överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ecu,

4. ömsesidiga livförsäkringsgivare, om

a) bolagsordningen medger uttag av extra bidrag, minskning av för-
måner eller uttag av bidrag från personer som förbundit sig till sådant
bidrag, och

b) den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande
500 000 ecu,

5. ömsesidiga understödsinstitut, om förmånerna varierar med till-
gången på medel medan bidragen från medlemmarna utgörs av ett fast-
ställt belopp.

Lagen gäller inte återförsäkring.

Med försäkringssammanslutning avses i denna lag en sammanslutning
av fysiska eller juridiska personer som utan solidarisk ansvarighet med-
delar försäkring. När denna lag hänvisar till försäkringsgivare avses,
såvitt angår försäkringssammanslutningar, medlemmarna i sammanslut-
ningen.

2 § Med skadeförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges
i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).

Prop. 1992/93:257

Med livförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i Prop. 1992/93:257
2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring behöver inte tillämpas för
sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna

1 b och 4 försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd
för längst fem år. De får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i

2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen samt
för avgångsbidragsförsäkringar.

Ersättning, som betalas i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller skadeförsäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkring som har meddelats. Har sådan ränta köpts i ett livförsäkrings-
företag, skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 3 kap. 2 § andra stycket, 3 §
första och andra styckena, 5 kap. 2-7 och 9-11 §§ samt 7 kap. 2 § i
tillämpliga delar.

3 § Med EES-land där risken är belägen avses i denna lag

1. när försäkringen avser byggnad eller byggnad och dess innehåll, till
den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, det EES-
land i vilket egendomen är belägen,

2. när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, det EES-land där
registreringen skall ske,

3. när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre
och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, det
EES-land där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,

4. i andra fäll än dem som uttryckligen omfattas av 1-3, om försäk-
ringstagaren är en fysisk person, det EES-land där försäkringstagaren har
sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person,
det EES-land där det driftställe som försäkringen gäller är beläget.

Det land där försäkringsgivaren har sitt säte anses som försäkrings-
givarens hemland. Försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning
skall anses ha sitt hemland i det land där sammanslutningens verkliga
ledning finns.

4 § Med stora risker avses i denna lag

1. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4-7, 11
och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14 och

15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och
den försäkrade risken avser näringsverksamheten, och

3. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8-

10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är närings-
idkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt senast
fastställda resultat- och balansräkning:

a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst

ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu,

b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst Prop. 1992/93:257
ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu,

c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer
anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovis-
ning skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla koncernen.

5 § Angående trafikförsäkring meddelas vissa särskilda bestämmelser

1 trafikskadelagen (1975:1410).

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid
av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för
längst fem år i sänder, får regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, Finansinspektionen medge undantag från de särskilda bestämmel-
serna om livförsäkring samt, i mån av behov, besluta att bestämmelser
som särskilt gäller skadeförsäkring skall tillämpas i stället.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får i fråga om sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket
klass 3 försäkringsrörelselagen (1982:713) medge undantag från 5 kap.
5 § och, om det finns särskilda skäl, från övriga bestämmelser om livför-
säkring. Ett undantag skall vara förenligt med Sveriges förpliktelser i
fråga om försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

Etablering

I § Försäkringsgivare som avses i 1 kap. 1 § får driva försäkrings-
rörelse här i landet, om tillstånd (koncession) därtill lämnats av rege-
ringen. Rörelsen skall drivas

1. genom en generalagent som syssloman,

2. genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial),
eller

3. såvitt avser försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning,
genom en generalrepresentation.

En generalagent skall vara bosatt här i landet. Han får inte vara under-
årig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt

II kap. 7 § föräldrabalken. Som generalagent får även svensk juridisk
person anlitas. För fullgörande av de skyldigheter som åligger generala-
genten skall den juridiska personen utse ett ombud som uppfyller kraven
i första och andra meningarna.

Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda fullmakt för general-
agenten att ingå för försäkringsgivaren bindande rättshandlingar med
tredje man samt ta emot stämning för den utländska försäkringsgivaren
och själv eller genom annan tala och svara för denne.

För verksamhet som drivs genom filial gäller även bestämmelserna i
lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Verkställande direktör för
en utländsk försäkringsgivares filial skall dock vara bosatt i Sverige.

En generalrepresentation för försäkringsgivare i en försäkrings- Prop. 1992/93:257
sammanslutning skall förestås av ett ombud som uppfyller kraven i andra
stycket. De till sammanslutningen hörande försäkringsgivarna skall ut-
färda fullmakt för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkrings-
avtal ingå för försäkringsgivarna bindande rättshandlingar och att ta emot
stämning för försäkringsgivarna och själv eller genom annan tala och
svara för dem. Särskilda bestämmelser om ombud för försäkringsgivare

1 försäkringssammanslutning finns i 4 kap.

Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör
för en filial samt ombud för generalagent och för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huru-
vida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett sådant förhandsbesked är bindande för den myndighet som har
lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked
är även Finansinspektionen bunden av detta besked.

Gränsöverskridande verksamhet

2 § Efter anmälan till Finansinspektionen får en försäkringsgivare mark-
nadsföra försäkringar här i landet från ett fäst driftställe i ett annat EES-
land (gränsöverskridande verksamhet). Marknadsföring som avser livför-
säkringar och som riktas till enskilda personligen skall ske genom för-
medling av en försäkringsgivare som har koncession att genom ett fest
driftställe i Sverige driva försäkringsrörelse här och som tillhör samma
koncern som försäkringsgivaren eller som denne har samarbetsavtal med.

Efter tillstånd av Finansinspektionen (koncession) får sådan marknads-
föring som avses i första stycket andra meningen ske utan förmedling av
en försäkringsgivare med koncession i Sverige.

3 § Gränsöverskridande verksamhet far inte avse försäkring av följande
risker enligt 2 kap. 3 a § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713):

1. arbetsolycksfell (klass 1),

2. civilrättsligt ansvar för kämeneigi och produktansvar för läkemedel
(klass 13), och

3. byggnadsarbeten, om sådan försäkring är obligatorisk (klass 9 och

13).

Den som deltar i koassuransavtal avseende stora risker på annat sätt än
som ledande försäkringsgivare behöver inte göra sådan anmälan som
avses i 2 §.

Bestämmelserna i 2 § om livförsäkring tillämpas även på verksamhet
avseende tontiner och sådan kapitaliseringsverksamhet som grundas på
försäkringstekniska beräkningar.

Annan verksamhet än försäkringsrörelse

4 § Om det finns särskilda skäl, får en försäkringsgivare som har fått
sådan koncession som anges i 1 § medges att driva annan rörelse här i

landet än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, Prop. 1992/93:257
efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

Om det finns skäl, får ett medgivande enligt första stycket återkallas
av den som får lämna sådant medgivande.

Separationsprincipen

5 § Försäkringsgivare får här i landet bara driva sådan försäkrings-
rörelse som försäkringsgivaren driver i sitt hemland.

Rörelse som avses i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713),
direkt livförsäkringsrörelse, får här i landet förenas endast med direkt
skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna
1 och 2 försäkringsrörelselagen samt med rörelse avseende återförsäkring
(indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och liv-
försäkring om inte annat följer av fjärde stycket.

En försäkringsgivare som i sitt hemland förenar direkt livförsäkrings-
rörelse med någon annan skadeförsäkringsrörelse än sådan som avses i
andra stycket, får genom agentur eller filial här i landet endast driva
skadeförsäkringsrörelse om inte annat följer av fjärde stycket.

Utöver vad som följer av andra och tredje styckena får direkt livförsäk-
ringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse här i landet bedrivas av samma
försäkringsgivare om sådan verksamhet samtidigt bedrevs här vid tid-
punkten för undertecknandet av avtalet om Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet, den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som här i
landet bedrivs av samma försäkringsgivare enligt andra eller fjärde
stycket skall hållas åtskilda hos försäkringsgivaren.

3 kap. Koncession m.m.

Koncession för etablering

1 § Ansökan om koncession för etablering görs hos regeringen. I an-
sökan skall anges försäkringsklass som rörelsen skall avse. Ansökan
skall lämnas in till Finansinspektionen.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten i
Sverige. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall
innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

Finansinspektionen skall överlämna planen och uppgifter om inspek-
tionens iakttagelser vid granskning av planen till behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland för yttrande. Om ett yttrande inte avgetts
inom tre månader efter det att de överlämnade handlingarna tagits emot
av behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland, skall det anses som
om ett yttrande avgetts till försäkringsgivarens förmån.

Finansinspektionen skall med eget yttrande överlämna ansökan till
regeringen.

2 § Regeringen beviljar koncession om den planerade verksamheten kan Prop. 1992/93:257
antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. I
samband därmed godkänner regeringen en företrädare. Koncession får
inte vägras av det skälet att det inte finns behov av ytterligare etable-
ringar på försäkringsmarknaden.

I samband med beviljandet av koncessionen godkänner regeringen de
grunder för verksamheten som anges i 5 kap. 3 § om grunderna överens-
stämmer med denna lag och andra författningar.

Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i

2 kap. 3 a och 3 b §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).

3 § Bestämmelserna i 1-2 §§ gäller också när en försäkringsgivare avser
att ändra grunderna eller utvidga sin verksamhet till en ny försäkrings-
klass eller ett nytt verksamhetsområde.

Avser ansökan endast ändring av grunderna, utvidgning av beviljad
koncession till en ny försäkringsklass eller utbyte av koncession för en
viss försäkringsklass mot koncession för en annan klass, får Finans-
inspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av
principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Utses en ny företrädare skall denne godkännas av Finansinspektionen.

Koncession och anmälan vid gränsöverskridande verksamhet

4 § Ansökan om koncession för gränsöverskridande verksamhet enligt

2 kap. 2 § andra stycket skall göras hos Finansinspektionen. Till ansökan
skall fogas dels en plan för den tilltänkta verksamheten i Sverige, dels
bestämmelser om hur premiereserv skall beräknas, om försäkringstagar-
nas rätt till återköp och fribrev, om återbäring till försäkringstagarna
samt, om inte Finansinspektionen medger undantag, om hur försäkrings-
premier skall beräknas.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla och
vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

Koncession skall beviljas inom sex månader om de uppgifter försäk-
ringsgivaren lämnat står i överensstämmelse med denna lag och andra
författningar. Har koncession inte beviljats inom den angivna tiden skall
det anses som att ansökan avslagits.

Sedan koncession beviljats får försäkringsgivaren inte utan Finans-
inspektionens tillstånd ändra uppgifterna i verksamhetsplanen eller de
bestämmelser som avses i första stycket. Vad som anges i första-tredje
styckena skall gälla för sådana ändringar.

5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som skall fogas till
en anmälan om gränsöverskridande verksamhet enligt 2 kap. 2 § första
stycket.

10

När Finansinspektionen har fått del av en anmälan om gränsöver- Prop. 1992/93:257
skridande verksamhet och de handlingar som skall fogas till denna får
försäkringsgivaren starta verksamheten.

Sedan anmälan skett enligt första stycket får försäkringsgivaren inte
ändra de slag av risker som skall försäkras förrän han har anmält änd-
ringen till Finansinspektionen.

6 § En försäkringsgivare som har koncession att driva försäkringsrörelse
här i landet genom agentur eller filial och som har för avsikt att från
agenturen eller filialen marknadsföra försäkringar avseende risker i ett
annat EES-land skall underrätta Finansinspektionen om detta och därvid
ange i vilket land marknadsföringen skall ske och vilket slag av risker
den skall avse. Vad nu sagts gäller även när en försäkringsgivare avser
att utvidga sådan verksamhet.

Finansinspektionen får från försäkringsgivaren infordra en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Om den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet i det land där marknadsföringen skall
ske och det kan antas att den inte leder till skada för verksamheten här
i landet skall Finansinspektionen på ansökan utfärda intyg som visar
vilka försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession här i landet
omfattar och att inspektionen inte har någon invändning mot att
försäkringsgivaren i ett annat EES-land marknadsför försäkringar genom
agenturen eller filialen.

Medgivande till annan verksamhet än försäkringsrörelse

7 § Ansökan om medgivande för en försäkringsgivare att driva annan
rörelse här i landet än försäkringsrörelse skall ges in till Finansinspektio-
nen och vara åtföljd av fullmakt för företrädaren att beträffande den med
ansökan avsedda verksamheten företräda försäkringsgivaren gentemot
tredje man samt vid domstolar och andra myndigheter.

4 kap. Särskilda bestämmelser om ombud för
försäkringssammanslutningar

1 § I en generalrepresentation för en försäkringssammanslutning an-
svarar ombudet för den verksamhet som försäkringsgivarna i samman-
slutningen driver enligt denna lag. Ombudet är skyldigt att rätta sig efter
svenska myndigheters beslut och föreskrifter i alla de förhållanden som
hänför sig till verksamheten.

2 § Ombudet skall föra en förteckning över dels de särskilda med-
hjälpare som har rätt att för försäkringsgivarna i sammanslutningen
förvärva försäkringsaffärer, dels de försäkringar som dessa medhjälpare
förmedlar för sammanslutningen. Härvid skall för vaije försäkring anges
de premier och skadeersättningar som är att hänföra till försäkringen.
Uppgifterna skall föras in fortlöpande och grundas på handlingar som
härrör från affärshändelser.

11

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen Prop. 1992/93:257
får meddela närmare föreskrifter om förteckningen och handlingarna
enligt första stycket.

5 Kap. Om försäkringsrörelsens bedrivande

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller för försäkringsrörelse som
bedrivs här i landet genom en generalagent, en filial eller, i fråga om
försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, en generalrepresenta-
tion.

För sådan gränsöverskridande verksamhet som avses i 2 kap. 2 § andra
stycket gäller 2 § första-fjärde styckena, 5-7 och 9 §§. Vad som där sägs
om företrädare skall i stället avse försäkringsgivaren.

Försäkringstekniska skulder m.m.

2 § Företrädaren skall för vaije räkenskapsår upprätta en redogörelse för
försäkringsgivarens verksamhet här i landet. Redogörelsen skall upprättas
enligt formulär som fästställts av Finansinspektionen.

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder,
som skuld tas upp det beräknade värdet vid räkenskapsårets utgång av
försäkringsgivarens ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfäll (ersättnings-
reserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfäll (skadebehand-
lingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelse som inte har

förfällit till betalning och                           j

5. sådan tilldelad återbäring inom skadeförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning.

Sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som har förfällit
till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättnings-
reserven.

Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall i
den enskilde försäkringsgivarens redovisning av försäkringstekniska
skulder endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan
försäkringsgivarna belöper på denna försäkringsgivare.

En försäkringsgivare som från ett fäst driftställe här i landet driver
gränsöverskridande verksamhet avseende skadeförsäkring skall, om den
årliga premieintäkten, utan avdrag för återförsäkring, från ett EES-land
överstiger ett belopp som motsvarar 2 500 000 ecu, särskilt redovisa det
försäkringstekniska resultatet avseende sistnämnda verksamhet. Finans-
inspektionen får meddela närmare föreskrifter om denna redovisning.

3 § För livförsäkring skall, om det inte med hänsyn till försäkringens
särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas beträffän-
de

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

12

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,                        Prop. 1992/93:257

3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,

4. verkan av underlåten premiebetalning,

5. försäkringstagares rätt när försäkringen upphör i förtid av annan
anledning än som avses i 2 och 4 eller försäkringsgivaren annars är fri
från ansvar för försäkringsfäll,

6. förräntning av försäkringsbelopp som förfällit till betalning.

4 § Med avseende på de i 3 § 1-4 angivna grunderna tillämpas 7 kap.

3 §, 4 § första-fjärde styckena samt 5-7 §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713). Beträffande övergångsgrunder enligt 7 kap. 4 § första-fjärde
styckena nämnda lag gäller dock 3 kap. 3 § i fråga om ändring av grun-
der och 8 kap. 1 § i fråga om kungörande. Som villkor för godkännande
av övergångsgrunder får bestämmas, att försäkringsgivaren skall införa
tillgångar utöver vad som motsvarar de försäkringstekniska skulderna i
det register som avses i 9 §.

Tillgångarna

5 § Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring skall vid vaije tidpunkt redovisas i sådana tillgångar
som anges i 7 kap. 9 § första stycket 1-8 och 10-12 försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) eller, i den mån Finansinspektionen medger det, värdet
av återförsäkringsgivamas ansvarighet på grund av livförsäkringar som
har övertagits i återförsäkring.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, motsvarande högst tjugo
procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas
i andra tillgångar än sådana som nämns i första stycket, dock inte i
aktier.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen räkning förstås den del
av de försäkringstekniska skulderna som inte motsvarar värdet av åter-
försäkringsgivamas ansvarighet.

6 § För de tillgångar som används för redovisning av de försäkrings-
tekniska skulderna gäller 7 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).

7 § Värdehandlingar far vid redovisning enligt 5 § inte tas upp till högre
värde än som följer av bestämmelserna i bokföringslagen (1976:125) om
värdering av omsättningstillgångar. De får dock tas upp till samma värde
som beräknats närmast föregående räkenskapsår eller, om värdehand-
lingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller
endast om värdehandlingarna kan avyttras till ett värde som motsvarar
detta högre värde vid tidpunkter som får anses tillfredsställande med
hänsyn till de försäkringsutfästelser som värdehandlingarna säkerställer.

8 § För skadeförsäkring av annat slag än sådan sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring beträffande vilken bestämmelserna om livför-
säkring tillämpas med stöd av 1 kap. 2 § tredje stycket, gäller bestäm-

melserna i 7 kap. 10 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen Prop. 1992/93:257
(1982:713).

9 § Företrädaren skall föra ett register som vid vaije tidpunkt utvisar de
tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna enligt 5 §.

Om en tillgång som antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 2 §, skall detta antecknas i registret.

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) omfattar de tillgångar som finns upptagna i registret, när
försäkringsgivaren försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller
särskild administration träder in. Förmånsrätten följer med fordran som
grundas på avtal om livförsäkring eller på avtal om återförsäkring av-
seende livförsäkring. En fordran på grund av ett avtal om livförsäkring
har företräde framför återförsäkrares fordran.

Företrädaren skall se till att det till Finansinspektionen sänds in dels
beräkningar av de försäkringstekniska skulderna, dels kopior av registret.

10 § Om en försäkringsgivare, genom en agentur eller filial här i landet,
driver gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land och om det
krävs tillstånd där för sådan verksamhet, skall för den delen av verksam-
heten bestämmelserna i det landet gälla om

1. beräkning av försäkringstekniska skulder,

2. redovisning av tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skul-
derna,

3. var dessa tillgångar skall vara lokaliserade och hur de skall skyddas
mot valutakursförluster, samt

4. såvitt avser livförsäkring, återbäring samt försäkringars fribrevs- och
återköpsvärde.

Allmänna bestämmelser

11 § Försäkringstekniska utredningar och beräkningar som angår en
försäkringsgivares här i landet drivna livförsäkringsrörelse skall utföras
under överinseende av en av Finansinspektionen godkänd aktuarie.

12 § En försäkringsgivare eller företrädare får inte till fördel för en-
skilda försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt
än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de liv-
försäkringspremier som försäkringsgivaren enligt fastställda grunder
bestämt för sin rörelse här i landet.

13 § Företrädaren skall övervaka att anskaffning av ansökningar om
försäkring hos företaget sker på ett sätt som överensstämmer med god
affärssed i Sverige. I fråga om en försäkringssammanslutning åligger
detta försäkringsgivarna.

På begäran av den som biträtt en försäkringsgivare i dennes verksam-
het enligt första stycket skall Finansinspektionen utfärda intyg över verk-

14

samhetens omfattning och innehåll om sådant intyg krävs for att få driva Prop. 1992/93:257
liknande verksamhet i ett annat EES-land. Försäkringsgivaren och den
som begärt intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs
för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.

14 § Om företrädaren inte kan utöva sitt uppdrag, om han avsäger sig
det eller om fullmakten återkallas, skall Finansinspektionen för tiden till
dess hindret upphört eller en ny företrädare blivit befullmäktigad och
godkänd förordna ett ombud att på försäkringsgivarens vägnar ta emot
stämning och i övrigt företräda denne med avseende på redan meddelade
försäkringar. Ett sådant förordnande skall inspektionen genast kungöra
i Post- och Inrikes Tidningar. Till dess att en sådan kungörelse skett får,
beträffande andra försäkringsgivare än försäkringsgivare i försäkrings-
sammanslutning, försäkringstagare hos inspektionen sätta in förfellen
försäkringspremie med samma verkan som om den blivit betald till för-
säkringsgivaren.

6 kap. Om tillsyn över försäkringsverksamheten

Tillsynens inriktning

1 § Verksamhet som bedrivs enligt denna lag skall stå under tillsyn av
Finansinspektionen i den utsträckning som följer av lagen. Inspektionen
skall verka för en sund utveckling av verksamheten.

Inspektionen skall lämna de uppgifter till behöriga myndigheter i för-
säkringsgivarnas hemländer som dessa myndigheter behöver för kontroll
av försäkringsgivarnas soliditet samt i övrigt ha ett sådant nära samarbete
med övriga EES-länders behöriga myndigheter som föranleds av avtalet
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Xkrksamhet genom etablering

2 § När försäkringsgivaren böijat sin verksamhet här i landet skall före-
trädaren genast underrätta Finansinspektionen om detta.

3 § Företrädaren skall lämna Finansinspektionen de upplysningar som
inspektionen begär om försäkringsgivaren och den verksamhet som denne
driver här i landet genom etablering.

Företrädaren skall hålla tillgångar samt räkenskaper och andra hand-
lingar tillgängliga för granskning av Finansinspektionen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en försäkringsgivare
skall lämna till inspektionen.

4 § Skyldighet enligt 3 § att lämna upplysningar och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning åligger även

1. styrelsen och verkställande direktören i aktiebolag som driver verk-
samhet här i landet med föremål uteslutande att biträda utländsk försäk-
ringsgivare som driver rörelse här i landet,

15

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande befattnings- Prop. 1992/93:257
havare i tariffören ing, skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat

liknande oigan, som här i landet biträder sådan försäkringsgivare vid
rörelsens bedrivande, och

3. personer som är införda i en förteckning som anges i 4 kap. 2 §.

5 § Finansinspektionen far meddela de erinringar i fråga om försäk-
ringsgivares verksamhet här i landet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse,
om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt-
ningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,

3. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska
skulderna inte längre är tillräckliga, eller

4. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte har följts inom den
bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat
sätt undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen.

Följer en försäkringsgivare inte gällande bestämmelser om redovisning

och täckning av försäkringstekniska skulder får regeringen, efter att ha
underrättat behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland, förbjuda
försäkringsgivaren att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Om behörig myndighet i en försäkringsgivares hemland inskränker för-
säkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall Finans-
inspektionen på begäran av myndigheten vidta samma åtgärder beträffan-
de försäkringsgivarens tillgångar i Sverige.

Finansinspektionen får besluta hur skadeförsäkringsverksamhet skall
drivas efter ett sådant beslut som avses i fjärde och femte styckena. För
livförsäkringsverksamhet skall bestämmelserna i 7 kap. 2 § tillämpas.

6 § Regeringen kan förklara koncessionen förverkad, om försäkrings-
givaren

1. inte längre uppfyller kraven för koncession här i landet, eller

2. i annat fäll allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksam-
heten här i landet, särskilt reglerna om redovisning och täckning av
försäkringstekniska skulder.

Innan koncessionen förklaras förverkad skall samråd ske med behörig
myndighet i försäkringsgivarens hemland. I brådskande fäll får konces-
sionen förverkas utan föregående samråd. Hemlandsmyndigheten skall
underrättas så snart det kan ske.

Om försäkringsgivarens koncession i hemlandet har förklarats
förverkad, skall regeringen genast förklara koncessionen i Sverige
förverkad.

16

Gränsöverskridande verksamhet

Prop. 1992/93:257

7 § Om en försäkringsgivare med stöd av 2 kap. 2 § första stycket
marknadsför försäkringar här i landet från ett fest driftställe i ett annat
EES-land, skall Finansinspektionen lämna behörig myndighet i det landet
de uppgifter som den behöver för kontroll av försäkringstekniska skulder
och tillgångar som motsvarar dessa.

8 § Om en försäkringsgivare som marknadsför försäkringar enligt 2 kap.
2 § överträder denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av
lagen, skall Finansinspektionen förelägga försäkringsgivaren att vidta
rättelse.

Underlåter försäkringsgivaren att vidta rättelse, skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland och i det
land varifrån försäkringarna marknadsförs.

Om försäkringsgivaren inte upphör med överträdelserna får Finans-
inspektionen återkalla koncessionen för gränsöverskridande verksamhet
eller, om verksamheten inte är koncessionpliktig, förbjuda försäkrings-
givaren att fortsätta sin marknadsföring och att meddela nya försäkringar
här i landet. Inspektionen får vidta även andra åtgärder som behövs för
att hindra fortsatta överträdelser. Innan åtgärd vidtas skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i det land där det festa driftställe som
marknadsför försäkringarna är beläget.

Om den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland eller i det
land där det festa driftställe som marknadsför försäkringar är beläget
förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina till-
gångar, skall inspektionen vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillvarata
försäkringstagarnas intressen. Om den utländska myndigheten återkallar
försäkringsgivarens, agenturens eller filialens auktorisation, skall inspek-
tionen förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och
att meddela nya försäkringar här i landet.

Om försäkringsgivarens samtliga festa driftställen sammantaget har en
årlig premieintäkt från skadeförsäkring från Sverige som, utan avdrag för
återförsäkring, överstiger ett belopp som motsvarar 2 500 000 ecu får
Finansinspektionen hos behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland
begära att försäkringsgivaren i hemlandet särskilt redovisar det försäk-
ringstekniska resultatet avseende verksamheten i Sverige.

Försäkringsgivaren skall lämna Finansinspektionen de upplysningar och
handlingar som inspektionen begär för tillämpning av denna paragraf.

Vite m.m.

9 § Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet att denna lag
är tillämplig, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upp-
lysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är
tillämplig.

Om Finansinspektionen finner att någon utan koncession driver till-
ståndspliktig verksamhet, skall inspektionen förelägga denne att inom

2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verksamheten Prop. 1992/93:257
som inspektionen anger eller också upphöra med verksamheten.

Bestämmelsen i andra stycket skall i tillämpliga delar gälla om Finans-
inspektionen finner att någon driver gränsöverskridande verksamhet utan
att anmälan skett.

Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas mot såväl försäkrings-
givaren som den som här i landet, i syfte att förmå någon att teckna
försäkring hos försäkringsgivaren, är verksam för försäkringsgivarens
räkning.

10 § Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud enligt
denna lag med vite.

11 § Försäkringsgivare som omfattas av denna lag skall med årliga av-
gifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare före-
skrifter som regeringen meddelar.

7 kap. Om försäkringsverksamhetens upphörande och om
överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Om en försäkringsgivare upphör att driva försäkringsrörelse här i
landet, åligger det försäkringsgivaren att med bifogande av giltig fullmakt
hos Finansinspektionen uppge ombud, som godkänns av inspektionen, att
på försäkringsgivarens vägnar företräda denne med avseende på redan
meddelade försäkringar. För tiden intill dess sådan anmälan har skett får
Finansinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet. Inspek-
tionen skall genast införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar om
godkännandet eller förordnandet. Intill dess sådant kungörande har skett,
far försäkringstagare hos Finansinspektionen sätta in förfallen försäk-
ringspremie med samma verkan som om den blivit inbetald till försäk-
ringsgivaren.

2 § Om en försäkringsgivares koncession att driva livförsäkringsrörelse
här i landet har förklarats förverkad, skall en särskild administration för
tillvaratagande av livförsäkringstagamas rätt träda in. Finansinspektionen
skall förvalta administrationsboet.

Finansinspektionen skall genast för livförsäkringstagamas räkning ta
hand om samtliga tillgångar i vilka livförsäkringstagama har förmånsrätt
enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). Härmed övergår alla försäk-
ringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkrings-
avtalen på administrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats,
gäller samma sak försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter på
grund av återförsäkringama.

Så snart administrationen inträtt skall Finansinspektionen låta värdera
de omhändertagna tillgångarna. Inspektionen skall vidare låta beräkna det
belopp vartill de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring uppgår.
För det belopp med vilket värdet av tillgångarna understiger de försäk-

18

ringstekniska skulderna för livförsäkring, ökade med en tjugondei, har Prop. 1992/93:257
administrationsboet fordringsrätt hos försäkringsgivaren.

De försäkringar som övertagits av administrationsboet skall om möjligt
överföras till en svensk eller utländsk försäkringsgivare som har fått
koncession för livförsäkringsrörelse här i landet. Anser Finansinspek-
tionen att ett anbud om övertagande bör antas, skall inspektionen i Post-
och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra
anbudets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för försäk-
ringstagarna, att inom en bestämd tid - minst en månad efter kungörel-
sens utfärdande - hos inspektionen anmäla om de har något att invända
mot anbudet. Även den som inte är försäkringstagare men som har för-
värvat rätt på grund av en försäkring skall få möjlighet att framföra
invändningar.

Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar. När sådant kungörande sker, övergår ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare
och de som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas om över-
låtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför.

Om inte försäkringsbeståndet överlåtits inom ett år från det att
administrationen trädde in, får tillgångarna säljas och medlen fördelas
mellan försäkringstagarna.

Om det vid överlåtelse av försäkringarna eller annars har uppstått över-
skott, skall detta i första hand användas till att betala kostnaden för
administrationen och sådant bidrag som avses i 6 kap. 11 § och som inte
erlagts. Återstoden skall överlämnas till den försäkringsgivare vars
försäkringar varit föremål för administration.

När en försäkringsgivares koncession förklarats förverkad, får nya för-
säkringar inte meddelas. Under administrationstiden får dock sådana liv-
försäkringar meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.

Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som förfallit till betalning
innan koncessionen förklarats förverkad skall så mycket betalas ut som
skulle ha betalats om koncessionen inte förklarats förverkad.

Av livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfäller till betalning
under administrationstiden, får innan administrationen avslutas endast
betalas ut så mycket som Finansinspektionen anser kunna utbetalas utan
att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Vad som nu har sagts
skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkring eller belåning av
försäkringsbrev hos försäkringsgivaren. Skulle det efteråt visa sig att ett
för stort belopp har utbetalats, skall återbetalning inte ske.

Om en försäkringsgivare i annat fäll än enligt första stycket har
upphört att driva livförsäkringsrörelse här i landet, är försäkringsgivaren
ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 5-7 och 9 §§ redovisa
tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för
redan meddelade livförsäkringar. Det åligger ombud, som har utsetts av
försäkringsgivaren enligt 1 §, att fullgöra de skyldigheter enligt 5 kap.
2 och 9 §§ samt 6 kap. 3 §, som förut åvilat företrädaren. Om inte till-
gångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna redovisas

19

eller om det av annat skäl finns anledning anta att livförsäkringstagamas Prop. 1992/93:257
rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på Finans-
inspektionen att besluta om administration enligt första stycket skall
inträda. Om de till redovisning avsatta tillgångarna anses otillräckliga får
dock administration inte föreskrivas förrän Finansinspektionen har före-
lagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra
veckor efter det att sådant föreläggande skett. Om i ett sådant fåll
admininstration inträder, skall bestämmelserna i första stycket om upp-
hörande av företagets rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i
stället avse meddelandet av beslut om administration.

3 § En försäkringsgivare som har koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkrings-
bestånd till en annan försäkringsgivare som i Sverige har fått koncession
att driva sådan försäkringsrörelse.

Om det försäkringsbestånd som överlåtelsen avser består av försäk-
ringar som meddelats genom gränsöverskridande verksamhet, får tillstånd
ges endast om behörig myndighet i det land där riskerna är belägna sam-
tycker till överlåtelsen och den övertagande försäkringsgivaren där upp-
fyller kraven för gränsöverskridande verksamhet med de försäkringar
som överlåtelsen avser.

Ar den övertagande försäkringsgivaren en utländsk EES-försäkrings-
givare krävs för tillstånd, utöver vad som anges i andra stycket, att
behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland intygar att försäkrings-
givaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats.

En försäkringsgivare som har fått koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkrings-
bestånd som består av försäkringar som meddelats genom gränsöver-
skridande verksamhet till en EES-försäkringsgivare med fest driftställe
i det land där riskerna är belägna. Tillstånd får medges endast om be-
hörig myndighet i övertagande försäkringsgivares hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats
och behörig myndighet i det land där riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen.

Ansökan om tillstånd skall göras av såväl överlåtare som övertagare.
Vid ansökningen skall fogas det avtal, som träffets angående överlåtelsen.
Med avseende på ansökningen gäller vidare vad i 15 kap. 3 § andra
stycket och 4 § andra stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) före-
skrivs i tillämpliga delar.

Om ansökningen bifells, skall överlåtaren anses fritagen från sina för-
pliktelser på grund av det överlåtna försäkringsbeståndet, vilka för-
pliktelser i stället skall åvila övertagaren. Angående underrättelse om
verkställd överlåtelse skall bestämmelsen i 15 kap. 6 § försäkrings-
rörelselagen tillämpas.

Finansinspektionen far meddela närmare föreskrifter om de handlingar
som skall bifogas en ansökan om tillstånd.

20

8 kap. Särskilda bestämmelser                                   Prop. 1992/93:257

1 § Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. beviljande av koncession eller utvidgning av koncession,

2. godkännande av företrädare eller ändring av grunderna,

3. ändring i bolagsordning eller liknande handling som innefattar änd-
ring av försäkringsgivarens firma,

4. förverkande av koncession, och

5. tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd.

2 § Det som enligt denna lag har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av om-
ständigheterna framgår att han varken kände till eller borde ha känt till
det som kungjorts. Innan sådant kungörande skett, kan förhållande som
enligt lagen skall kungöras, inte lagligen åberopas mot annan än den
som visas ha haft kännedom om det.

3 § Är en handling, som enligt denna lag lämnas till Finansinspektionen,
avfattad på främmande språk, skall på begäran en bestyrkt svensk
översättning tillhandahållas.

4 § Ett ombud, som enligt 5 kap. 14 § eller 7 kap. 1 § förordnats av
Finansinspektionen, har rätt att få ersättning av försäkringsgivaren med
det belopp som bestäms av inspektionen.

5 § En försäkringsgivare som driver försäkringsrörelse här i landet skall
i alla meddelanden till allmänheten nämna sin företagsform och sitt hem-
land.

Försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk-
ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses
i brevet.

I meddelanden till allmänheten om företagets fonder skall särskilt anges
beloppet av ännu inte inbetalade förbindelser av delägare eller garanter
om dessa belopp inräknats i fondema.

Om en försäkringsgivare marknadsför försäkringar avseende andra
risker än stora risker genom gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land, skall försäkringstagarna underrättas om i vilket land det fasta
driftställe som avtalet skall ingås med är beläget. Sådan information skall
även finnas på vaije handling som lämnas till försäkringstagarna. Avtalet
och försäkringsansökan, om den är bindande, skall innehålla adress till
försäkringsgivarens huvudkontor och till den agentur eller filial som
avtalet ingås med. Om försäkringen omfattar den försäkringsklass som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713)
skall avtalet och en bindande försäkringsansökan även innehålla namn
och adress till den som företräder försäkringsgivaren vid skadefall.

Innan ett avtal om livförsäkring ingås genom gränsöverskridande verk-
samhet i andra fall än som avses i 2 kap. 2 § andra stycket skall för-
säkringsgivaren till försäkringstagaren överlämna en handling där för-

21

säkringstagaren uppmärksammas på att försäkringsgivaren är underkastad Prop. 1992/93:257
tillsynsreglema i det land där det försäkrande festa driftstället är beläget.

Försäkringstagaren skall skriva under handlingen. Handlingen skall
överensstämma med formulär som festställs av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.

6 § Finansinspektionens beslut om

1. att avslå en ansökan om koncession enligt 3 kap. 3 eller 4 §,

2. att avslå en ansökan om att utfärda intyg enligt 3 kap. 6 § fjärde
stycket,

3. att förbjuda en försäkringsgivare att förfoga över sina tillgångar
enligt 6 kap. 5 § femte stycket,

4. att återkalla koncession för gränsöverskridande verksamhet eller
förbjuda sådan verksamhet enligt 6 kap. 8 § tredje eller fjärde stycket
eller

5. om att förelägga vite

far överklagas till kammarrätten.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.

Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket skall
gälla omedelbart.

7 § Har regeringen eller Finansinspektionen i ett ärende om koncession
inte fettat beslut sex månader efter det att ansökningen gavs in, får
sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppe-
hålls. Har regeringen eller Finansinspektionen inte meddelat beslut inom
sex månader efter det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som
att ansökningen har avslagits.

8 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet till Finansinspektionen meddelar oriktiga eller vilse-
ledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att
lämna uppgift om enligt denna lag.

9 § Till böter döms företrädare, personal eller annan som företräder
försäkringsgivaren om han bryter mot föreskrift i 5 kap. 12 § eller 8 kap.

5 § eller på annat sätt än som anges i det sistnämnda lagrummet lämnar
oriktiga uppgifter om försäkringsgivaren i meddelanden som är avsedda
för allmänheten.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. En försäkringsgivare som omfettas av denna lag och som enligt
lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige har koncession vid denna lags ikraftträdande
får med den tidsbegränsning som kan ha angetts i koncessionsbeslutet
fortsätta med rörelsen till utgången av år 1995 eller, om ansökan om

22

koncession i enlighet med 3 kap. 2 § tredje stycket då har getts in, till Prop. 1992/93:257
dess att ansökningen har prövats slutligt.

3. En ansökan om koncession enligt de nya bestämmelserna skall,
beträffande försäkringsgivare som avses i punkt 2, prövas av Finans-
inspektionen, om inte ett bifall till ansökningen skulle innebära en
förlängning eller en väsentlig utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fäll prövas ansökningen av regeringen. Finansinspektionen skall,
i samband med sin prövning av en koncessionsansökan, även pröva en
därav föranledd ansökan om godkännande av grunder.

4. Försäkringsgivare, som avses i punkt 2 och som har deponerat
värdehandlingar i bankinstitut enligt 6, 10 och 15 a §§ lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige och vars ansökan enligt samma punkt har bifallits, har rätt att få
ut de deponerade tillgångarna. För tiden intill dess ansökningen har
prövats slutligt skall vad som föreskrivs om sådan deponering i 10 §
andra stycket, 13 § andra stycket, 15 a §, 16 §, 21 § första stycket andra
meningen, 25 § andra stycket 3, 27 § andra stycket och 28 § nämnda
lag gälla. Har försäkringsgivaren vid utgången av den tid som anges i
punkt 2 inte gett in ansökan om koncession skall vad som föreskrivs om
de deponerade tillgångarna i 27 och 28 §§ samma lag gälla.

23

2 Förslag till

Lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1992/93:257

1 § Denna lag gäller avtal om försäkring enligt 2 kap. 3 a § första
stycket klass 17 försäkringsrörelselagen (1982:713), rättsskyddsförsäk-
ring.

2 § Om en försäkring omfattar även andra försäkringsklasser än rätts-
skyddsförsäkring, skall avtalet om rättsskyddet utgöra en särskild del av
försäkringsbrevet eller motsvarande handling. Rättsskyddets omfattning
skall alltid anges i brevet eller handlingen.

3 § Ett avtal om rättsskyddsförsäkring, som meddelas av en försäkrings-
givare som har koncession att driva försäkringsrörelse här i landet, skall
ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfäll efter eget val utse en
advokat eller annan lämplig person att biträda honom. Denna rätt får
inskränkas endast om valet av en viss person skulle medföra avsevärt
ökade kostnader som inte är motiverade av den rättsliga angelägenhetens
beskaffenhet eller omfattning. Den försäkrade skall underrättas om rätten
att utse advokat eller annan lämplig person när han anmäler ett försäk-
ringsfäll till försäkringsgivaren.

4 § Bestämmelserna i 3 § gäller inte sådana åtgärder som försäkrings-
givaren vidtar på grund av en ansvarsförsäkring för att företräda den
försäkrade vid undersökningar eller förhandlingar, om åtgärderna vidtas
för att tillvarata även försäkringsgivarens intressen. Bestämmelserna
gäller inte heller vid tvister eller risker som hänför sig till eller har sam-
band med färtyg som används i sjöfärt.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen tilläm-
pas på försäkringar som har meddelats eller förnyats efter ikraftträdandet.

24

3 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)'
dels att 19 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2-8 och 10 §§, 2 kap. 3-6, 13, 14, 16 och 18 §§, 7 kap.
1, 9-11, 16, 17 och 19 §§, 11 kap. 1 §, 13 kap. 1 och 3 §§, 14 kap.
22 §, 15 kap. 1 och 3 §§, 19 kap. 1, 3, 5, 11 och 13 §§ samt 21 kap.
2 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 kap. 9 § skall lyda "Reservfonden,
utjämningsfond för kreditförsäkring och annan användning av försäk-
ringsbolagets egendom",

dels att det i lagen skall föras in ett nytt kapitel, 2 a kap., samt fjorton
nya paragrafer, 1 kap. 8 a §, 2 kap. 3 a-3 c §§, 7 kap. 12 och 22-
28 §§, 12 kap. 9 a § och 19 kap. 13 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

1 kap.

2 §

Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av

staten.

Särskilda bestämmelser finns om
utländska försäkringsföretags rätt
att driva försäkringsrörelse här i
landet.

Särskilda bestämmelser om ut-
ländska försäkringsgivare finns i
lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:000) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse,
om det inte finns särskilda skäl för det.

Med direkt livförsäkringsrörelse Rörelse som avses i 2 kap. 3 b §
får inte förenas försäkringsrörelse (direkt livförsäkringsrörelse) får
som avser annat än personför- förenas endast med direkt skade-
säkring.                             försäkringsrörelse som avses i

2 kap. 3 a § första stycket klasser-
na 1 och 2 samt med rörelse avse-
ende återförsäkring (indirekt för-
säkring) avförsäkring enligt någon

'Senaste lydelse av 19 kap. 4 § 1991:1767.

25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

av dessa klasser och av livför-
säkring, om inte annat följer av
tredje stycket.

Utöver vad som följer av andra
stycket får direkt livförsäkrings-
rörelse och skadeförsäkringsrörelse
bedrivas i samma försäkringsbolag,
om sådan verksamhet samtidigt
bedrevs vid tidpunkten för under-
tecknandet av avtalet om Europeis-
ka ekonomiska samarbetsområdet,
den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och
skadeförsäkringsrörelse som be-
drivs i samma försäkringsbolag
enligt andra eller tredje stycket
skall hållas åtskilda hos bolaget.

Med livförsäkringsbolag förstås i
denna lag bolag vilkas försäkrings-
rörelse uteslutande eller så gott
som uteslutande avser person-
försäkring (livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring, avgångsbi-
dragsförsäkring samt arbetslös-
hetsförsäkring). Andra bolag är
skadeförsäkringsbolag.

Med livförsäkringsbolag förstås i
denna lag bolag som uteslutande
eller så gott som uteslutande driver
direkt livförsäkringsrörelse enligt
2 kap. 3 b § eller rörelse avseende
återförsäkring av livförsäkring.
Andra bolag är skadeförsäkrings-
bolag.

5 §2

Bestämmelserna om livförsäkring
gäller också i fråga om personför-
säkringar av annat slag. De behö-
ver dock inte tillämpas för sådana
personförsäkringar som har med-
delats antingen för en tid av längst
fem år eller mot en premie som är
beräknad och bestämd för längst
fem år i sänder.

Bestämmelserna om livförsäkring,
med undantag för 1 kap. 8 a §
samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§,

- får tillämpas för skadeförsäk-
ringar som avses i 2 kap. 3 a §
första stycket klasserna 1 och 2
samt för avgångsbidragsförsäk-
ringar,

- behöver inte tillämpas för såda-
na livförsäkringar som avses i 2
kap. 3 b § första stycket klasser-
na 1 b och 4 om premien är
beräknad och bestämd för längst
fem år.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livför-
säkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

2Senaste lydelse 1989:1081.

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring i
2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 9, 9 a,
10 a och 11 §§, 8 kap. 18 §, 14
kap. 7, 21 och 24-28 §§ samt 19
kap. 3 och 4 §§.

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring i
2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 9, 9 a,
10 a och 11 §§, 8 kap. 18 § samt
14 kap. 7, 21 och 24-28 §§.

I ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets
förpliktelser.

Försäkringsaktiebolagets ak- Ar bolagets aktiekapital fördelat
tiekapital skall bestämmas med på flera aktier, skall dessa lyda på
hänsyn till omfattningen och be- lika belopp.
skaffenheten av den planerade
rörelsen. Ar aktiekapitalet fördelat
på flera aktier, skall dessa lyda på
lika belopp.

Delägare i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag är försäkringstagarna.
Återförsäkringstagare skall dock
inte på grund av återförsäkringen
anses som delägare. I fråga om
personförsäkring och återförsäkring
svarar endast bolagets tillgångar
för dess förpliktelser. För försäk-
ringar av annat slag svarar del-
ägarna personligen för bolagets
förpliktelser utan begränsning eller
med begränsning till ett visst
belopp.

Delägare i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag är försäkringstagarna.
Återförsäkringstagare skall dock
inte på grund av återförsäkringen
anses som delägare. I fråga om
livförsäkring, sjuk- och olycks-
fallsförsäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 1 och
2, avgångsbidragsförsäkring samt
återförsäkring svarar endast bola-
gets tillgångar för dess förpliktel-
ser. För försäkringar av annat slag
svarar delägarna personligen för
bolagets förpliktelser utan begräns-
ning eller med begränsning till ett
visst belopp.

Delägarnas ansvarighet får göras gällande endast på det sätt som
föreskrivs i denna lag.

Med delägare avses i de följande kapitlen endast delägare i ett
ömsesidigt försäkringsbolag.

Ett ömsesidigt försäkringsbolag får
inte bildas utan garantikapital, om
det inte finns särskilda skäl för det.
Garantikapitalet skall bestämmas

Ett ömsesidigt försäkringsbolag får
inte bildas utan garantikapital, om
det inte finns särskilda skäl för det.
Garantikapitalet skall betalas med

27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

med hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av den planerade
rörelsen. Garantikapitalet skall
betalas med pengar. Garan-
tikapitalet skall återbetalas när det
inte längre behövs för rörelsens
ändamålsenliga bedrivande. Om
villkor för sådan återbetalning
finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.

pengar. Garantikapitalet skall åter-
betalas när det inte längre behövs
för rörelsens ändamålsenliga be-
drivande och en återbetalning är
förenlig med bestämmelserna om
kapitalbasens sammansättning och
storlek i 7 kap. 22-27 §§. Om
villkor för sådan återbetalning
finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.

Sa §

Ett försäkringsbolag skall, utöver
tillgångar motsvarandeförsäkrings-
tekniska skulder enligt 7 kap. 1 §,
vid varje tidpunkt ha en tillräcklig
kapitalbas. Bestämmelser om vilka
poster kapitalbasen får omfatta
finns i 7 kap. 22 § och 26 § tredje
stycket för livförsäkringsrörelse och
i 7 kap. 24 § för skadeförsäkrings-
rörelse.

Vid utövandet av verksamheten
skall kapitalbasen minst uppgå till
en nivå som beräknas med ut-
gångspunkt i verksamhetens art och
omfattning (solvensmarginalen)
enligt bestämmelserna i 7 kap.
23 iför livförsäkringsrörelse och i
7 kap. 25 § för skadeförsäkrings-
rörelse. Dock skall kapitalbasen
aldrig vara mindre än det garan-
tibelopp som anges i 7 kap. 26 §
andra stycket för livförsäkrings-
rörelse och i 7 kap. 27 § för
skadeförsäkringsrörelse.

När ett försäkringsbolag bildas
skall kapitalbasen minst uppgå till
garantibeloppet.

Om kapitalbasen understiger sol-
vensmarginalen eller garanti-
beloppet skall Finansinspektionen
vidta åtgärder enligt bestämmel-
serna i 19 kap. 77 § tredje, femte
och sjätte styckena.

28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

10 §3

I fråga om livförsäkringar, som
gäller endast för dödsfall och med-
delas för en tid av längst fem år
eller mot en premie som är beräk-
nad och bestämd för längst fem år
i sänder, far undantag medges från
bestämmelserna om livförsäkring.
Från bestämmelserna om förbud
mot fondemission i 4 kap. 1 § och
vinstutdelning i 12 kap. 2 § får
dock undantag inte medges.

Avvikelser från denna lag får
medges i fråga om tjänstepensions-
försäkringar, i den mån avvikel-
serna är ändamålsenliga från all-
män synpunkt, och i fråga om mot-
tagna återförsäkringar, i den mån
det prövas skäligt.

I fråga om livförsäkringar, som
gäller endast för dödsfall och med-
delas för en tid av längst fem år
eller mot en premie som är beräk-
nad och bestämd för längst fem år
i sänder, får undantag medges från
bestämmelserna om livförsäkring.
Från bestämmelserna om förbud
mot fondemission i 4 kap. 1 § och
vinstutdelning i 12 kap. 2 § samt
bestämmelserna om kapitalbas,
garantibelopp och solvensmarginal

1 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23
och 26 §§ får dock undantag inte
medges.

Undantag från denna lag får
medges i fråga om mottagna åter-
försäkringar, i den mån det prövas
skäligt. Undantag för ett mot-
tagande bolag som avses i fjärde
stycket 3 skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
direkt försäkring enligt avtalet den

2 maj 1992 om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser
från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller

rättstillämpning.

Om ett ömsesidigt försäkrings-
bolag har ett verksamhetsområde
som är begränsat till viss del av
riket och rörelsen är av ringa stor-
lek, får sådana undantag från den-
na lag medges som föranleds av
verksamhetens omfattning och
bolagets förhållanden i övrigt.

1 fråga om skadeförsäkringar får
undantag från denna lag medges
för

1. ömsesidiga försäkringsbolag
som driver skadeförsäkringsrörelse
under förutsättning att verksam-
heten inte omfattar kredit- eller
borgensförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring än sådan som
enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket
behandlas som underordnad, att
den årliga premieinkomsten från
skadeförsäkringsrörelsen inte över-
stiger ett belopp motsvarande en
miljon ecu samt att minst hälften
av denna premieinkomst härrör
från bolagets delägare,

3Senaste lydelse 1991:1767.

29

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

2. lokala skadeförsäkringsbolag
som meddelar endast försäkring
enligt 2 kap. 3 a § första stycket
klass 18 (assistans) i form av natu-
raförmåner och vilkas årliga
premieinkomst inte överstiger ett
belopp motsvarande 200 000 ecu,

3. ömsesidiga försäkringsbolag
som enligt avtal med ett annat
sådant bolag (det mottagande bo-
laget) fullt ut åtetförsäkrar alla
sina avtal om direkt försäkring
eller överlåter samtliga sina för-
pliktelser enligtförsäkringsavtalen.

Medgivanden enligt första-fjärde styckena lämnas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

2 kap.

3 §4

Stiftarna skall upprätta en bo-
lagsordning som skall underställas
regeringen för stadfästelse. Till
ansökan om koncession skall fogas
en plan för den tilltänkta verksam-
heten. Avser bolagets rörelse Z/v-
försäkring eller avser rörelsen
annat slag av försäkring för längre
tid än tio år, skall dessutom sär-
skilda regler (grunder) för verk-
samheten upprättas enligt vad som
sägs i 6 §. Grunderna skall under-
ställas regeringen för stadfästelse.

Stiftama skall upprätta en
bolagsordning som skall under-
ställas regeringen för stadfästelse.
Till ansökan om koncession skall
fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten. Avser bolagets
rörelse sådan försäkring för vilken
grunder skall upprättas enligt 6 §
eller därför att med stöd av 1 kap.
5 § bestämmelserna om livförsäk-
ring tillämpas skall grunderna
fogas till verksamhetsplanen. Rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vad
verksamhetsplanen skall innehålla.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstämmer
med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån
särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av
bolagets verksamhet.

Regeringen stadfäster bolags-
ordningen och grunderna samt be-
viljar koncession, om inte den
planerade verksamheten bedöms
vara oförenlig med en sund utveck-
ling av försäkringsväsendet. Kon-
cession beviljas tills vidare eller,

Regeringen stadfäster bolags-
ordningen och grunderna samt be-
viljar koncession, om den plane-
rade verksamheten kan antas kom-
ma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet. Koncession
beviljas tills vidare eller, om sär-

4Senaste lydelse 1984:1115.

30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

om särskilda omständigheter föran-
leder detta, för bestämd tid, högst
tio år, och därutöver till det lö-
pande räkenskapsårets slut.

skilda omständigheter föranleder
detta, för bestämd tid, högst tio år,
och därutöver till det löpande
räkenskapsårets slut. Koncession
får inte vägras av det skälet att det
inte behövs något ytterligare för-
säkringsbolag.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag
för bestämd tid gäller första-tredje styckena i tillämpliga delar.

3 a §

Koncession för direkt skadeförsäk-
ringsrörelse skall avse en eller
flera av följande försäkringsklasser
eller risk som hänför sig till en
sådan klass:

1. olycksfall, dock inte försäk-
ring som avses i 3 b § första styc-
ket klass 4,

2. sjukdom, dock inte försäkring
som avses i 3 b § första stycket
klass 4,

3. landfordon (andra än spårfor-
don),

4. spårfordon,

5. luftfartyg,

6- fartyg>

7. godstransport,

8. brand och naturkrafter,

9. annan sakskada,

10. motorfordons ansvar,

11. luftfartygsansvar,

12. fartygsansvar,

13. allmän ansvarighet,

14. kredit,

15. borgen,

16. annan förmögenhetsskada,

17. rättsskydd samt

18. assistans.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om de risker som hän-
för sig till varje försäkringsklass
och om beteckningar för grupper
av försäkringsklasser.

Ett försäkringsbolag får försäkra
risker som inte omfattas av bo-
lagets koncession om risken är
underordnad i förhållande till den
risk som omfattas av koncessionen

31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

(huvudrisken). En rättsskyddsför-
säkring får dock behandlas som
underordnad endast om den avser
tvister eller risker med anknytning
till högsjöfart under klass 6 eller
12 eller om huvudrisken faller
under första stycket 18 (assistans).
Risker enligt första stycket 14 och
15 (kredit och borgen) får inte
behandlas som underordnade.

3 b §

Koncession för direkt livförsäk-
ringsrörelse skall avse en eller
flera av följande försäkringsklasser
eller risk som hänför sig till en
sådan klass:

1 a) försäkring där utbetalning
av försäkringsbelopp (engångs-
belopp eller periodiska utbetal-
ningar) är beroende av en persons
eller flera personers liv, dock inte
försäkringar enligt klass 3,

b) försäkring som meddelas som
tillägg till försäkring enligt a,

2 a) försäkring som utfaller vid
giftermål,

b) försäkring som utfaller vid
födelse,

3. försäkring som avses i klas-
serna 1 a och 2 som är anknuten
till värdepappersfonder,

4.  sjulförsäkring och olycks-
fallsförsäkring som gäller för
längre tid än fem är, under obe-
stämd tid eller till dess den försäk-
rade uppnått en viss ålder och som
inte får sägas upp av försäkrings-
bolaget eller får sägas upp endast
under särskilda förhållanden som
anges i försäkringsavtalet.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om de risker som hän-
för sig till varje försäkringsklass.

3 c§

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om indel-

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

ning i försäkringsklasser beträffan-
de koncession för återförsäkring.

4 §5

Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen stad-
fästas. Regeringen kan uppdra åt Finansinspektionen att i regeringens
ställe meddela stadfästelse i sådana fäll som inte är av principiell
betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Avser ändringen en utvidgning
av bolagets rörelse till en ny för-
säkringsgren eller ett nytt verk-
samhetsområde eller avser änd-
ringen en väsentlig omläggning av
rörelsen, gäller i övrigt 3 § för-
sta-tredje styckena i tillämpliga
delar.

Avser ändringen en utvidgning
av bolagets rörelse eller en väsent-
lig omläggning av rörelsen, gäller
i övrigt 3 § första-tredje styckena i
tillämpliga delar.

5 §

Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag

1. bolagets firma,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återför-
säkring,

4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sveri-
ge,

5. i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i
utlandet,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter,
revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bo-
lagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas
uppdrag,

7. sättet att sammankalla bolagsstämman,

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,

9. de regler enligt vilka bolagsstämman far förfoga över bolagets vinst,

10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring,
om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag

11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall
kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och

5Senaste lydelse 1991:1767.

33

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en
fjärdedel av maximikapitalet,

12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13. garantikapitalet,

14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på
bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning
delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken
utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,

15. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen
ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets till-
gångar svarar för bolagets förpliktelser,

16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara
tecknade innan bolaget kan anses bildat,

17. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i
förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl
direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

18. i vilken ordning garanterna 18. i vilken ordning garanterna

skall betala in de tecknade garan- skall betala in det tecknade garan-
tibeloppen samt                      tikapitalet samt

19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och
vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall
återbetalas.

För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas
särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för

1. beräkning av försäkringspremier,

2. beräkning av premiereserv,

3. försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

5. verkan av underlåtenhet att betala premie,

6. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fäll än som avses
i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäk-
ringsfället,

7. återbäring till försäkringstagarna,

8. skyldighet att teckna återförsäkring och

9. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Om försäkringar, som inte är
personförsäkringar, skall meddelas
för längre tid än tio år, skall grun-
der upprättas för beräkning av
premiereserv för sådana försäk-
ringar liksom för bestämmande av
försäkringstagarnas rätt när sådan

Om andra skadeförsäkringar än
sådana beträffande vilka bestäm-
melserna om livförsäkring tilläm-
pas med stöd av 1 kap. 5 § skall
meddelas för längre tid än tio år,
skall grunder upprättas för beräk-
ning av premiereserv för försäk-

34

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

försäkring upphör i förtid eller bo- ringarna liksom för bestämmande
laget i övrigt inte har ansvar för av försäkringstagarnas rätt när
försäkringsfället.                      försäkringen upphör i förtid eller

bolaget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfellet.

För sådan livränta eller sjukränta, som enligt 1 kap. 5 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräkning av
premiereserv och rätt till återköp.

Om grunder för livförsäkring finns ytterligare bestämmelser i 7 kap.
2-8 §§ och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller
för premiereservgrunder enligt tredje stycket.

13 §6

Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex månader
efter det att koncession har beviljats.

För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs

1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade
och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen och

2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda.

Genom registreringen festställs bolagets aktiekapital till det belopp som
anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 15 § har förklarats
förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.

För registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag, där garantikapital
skall finnas, krävs

1. att minst hälften av garantikapitalet har betalats och

2. att garanterna har lämnat till
bolaget ställda skriftliga förbindel-
ser på de garantibelopp som inte
har betalats.

2. att garanterna har lämnat till
bolaget ställda skriftliga förbindel-
ser på de belopp som inte har beta-
lats.

Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den tid som
anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom lagakraftägande
beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget,
har frågan om bolagets bildande fellit. Styrelseledamöterna ansvarar
solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på de
tecknade aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavtalet eller
de tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen
avkastning vaijämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av
åtgärder enligt 18 § första stycket tredje meningen.

14

Skulder som grundas på aktieteck-
ning eller på teckning av garanti

§

Skulder som grundas på aktieteck-
ning eller på teckning av garanti

6Senaste lydelse 1991:1767.

35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

belopp får inte kvittas mot ford-
ringar hos försäkringsbolaget.

Försäkringsbolaget kan inte över-
låta eller pantsätta fordringar på
aktiebelopp eller garantibelopp.

Den som genom överlåtelse har

kapital får inte kvittas mot ford-
ringar hos försäkringsbolaget.

Försäkringsbolaget kan inte över-
låta eller pantsätta fordringar på
aktiebelopp eller garantikapital.
förvärvat aktier som inte är helt

betalda är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan
han anmält sitt namn för införande i aktieboken.

16 §

Innan styrelsen för ett försäkrings-
bolag som är under bildande har
valts, kan aktierna, garantibe-
loppen eller försäkringarna betalas
endast genom insättning på sådan
räkning som stiftarna öppnat för
detta ändamål hos ett svenskt bank-
institut.

Det på räkningen insatta beloppet
får lyftas för bolaget när styrelsen
valts. Har frågan om bolagets bil-
dande fallit eller är teckningen av
aktier, garantibelopp eller försäk-
ringar av annan orsak inte bin-
dande, skall de inbetalda beloppen
betalas tillbaka med gottgjord ränta
till tecknarna.

Innan styrelsen för ett försäkrings-
bolag som är under bildande har
valts, kan aktierna, garantikapitalet
eller försäkringarna betalas endast
genom insättning på sådan räkning
som stiftarna öppnat för detta
ändamål hos ett svenskt bankinsti-
tut.

Det på räkningen insatta beloppet
får lyftas för bolaget när styrelsen
valts. Har frågan om bolagets
bildande fallit eller är teckningen
av aktier, garantikapital eller för-
säkringar av annan orsak inte bin-
dande, skall de inbetalda beloppen
betalas tillbaka med gottgjord ränta
till tecknarna.

Innan försäkringsbolaget har re-
gistrerats, kan det inte förvärva
rättigheter eller ikläda sig skyl-
digheter. Det kan inte heller söka,
kära eller svara inför domstol eller
någon annan myndighet. Styrelsen
kan dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen och i övrigt vid-
ta åtgärder för att erhålla de teck-
nade aktiebeloppen eller de teck-
nade garantibeloppen.

För en åtgärd som vidtas på bolagets vägnar före registreringen svarar
de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om denna solidariskt. När
bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen
följer av bolagsordningen, teckningslistan eller grunderna eller ha
tillkommit efter det att bolaget har bildats.

18 §7

Innan försäkringsbolaget har re-
gistrerats, kan det inte förvärva
rättigheter eller ikläda sig skyl-
digheter. Det kan inte heller söka,
kära eller svara inför domstol eller
någon annan myndighet. Styrelsen
kan dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen och i övrigt vidta
åtgärder för att erhålla de tecknade
aktiebeloppen eller de belopp som
tecknats som garantikapital.

7Senaste lydelse 1991:1767.

36

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en med-
kontrahent som visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om
något annat inte följer av avtalet, frånträda detta endast

1. om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som
föreskrivs i 13 § eller

2. om Finansinspektionen genom ett lagakrafitägande beslut har
avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.

Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han
frånträda avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap.

Gränsöverskridande verksamhet

1 §

Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en agentur
eller filial i ett annat land inom
Europeiska ekonomiska samarbet-
sområdet (EES-land) marknads-
föra försäkringar avseende risker
belägna i ett tredje land och detta
skall ske på annat sätt än genom
en där etablerad agentur eller
filial, skall bolaget underrätta
Finansinspektionen om sin avsikt
med angivande av i vilket land
marknadsföringen skall ske och
vilket slag av risker den skall avse.

Första stycket gäller också när
ett försäkringsbolag avser att
ändra eller utvidga sådan verksam-
het till att avse ett nytt slag av
risker eller på något annat väsent-
ligt sätt.

Finansinspektionen får från
bolaget infordra en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Finansinspektionen skall på be-
gäran av bolaget, om förutsätt-
ningar därtill föreligger, utfärda
ett intyg som utvisar att bolaget
har en tillräcklig kapitalbas enligt
7 kap. 22-27 §§ och att bolagets
koncession tillåter det att driva
verksamhet utanför det land där
det fasta driftställe är beläget från
vilket marknadsföringen skall ske.
Skall marknadsföringen ske från
Sverige skall intyget även utvisa

37

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

vilka försäkringsklasser bolagets
koncession omfattar och att inspek-
tionen inte har någon erinran mot
att bolaget marknadsförförsäkring-
ar i ett annat land. Intyg skall
utfärdas om den planerade verk-
samheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund försäk-
ringsverksamhet i det land där
marknadsföringen skall ske och det
kan antas att den inte leder till
skada för verksamheten här i lan-
det.

2 §

Ett försäkringsbolag som avser att
marknadsföra försäkringar i
Sverige frän en agentur eller filial
i ett annat EES-land avseende
risker belägna här i landet skall
underrätta Finansinspektionen om
sin avsikt.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om vilka handlingar som skall
fogas till underrättelsen.

Försäkringsbolaget får starta
verksamheten när Finansinspektio-
nen har fått del av de handlingar
som avses i andra stycket.

Ett försäkringsbolag får inte
ändra de slag av risker som skall
försäkras förrän det anmält de
ändringar som skall företas till
Finansinspektionen. Utd som anges
i första-tredje styckena skall gälla
även när bolaget avser att på
något väsentligt sätt utvidga sin
verksamhet.

38

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

7 kap.

I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under benäm-
ningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av
bolagets ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfäll (ersättnings-

reserv),

3. utgifterna för reglering
lingsreserv),

4.  sådan tilldelad återbäring
inom livförsäkringsrörelsen som
inte har förfällit till betalning och

5.  sådan tilldelad återbäring
inom annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning.

av inträffände

försäkringsfäll (skadebehand-

4.  sådan tilldelad återbäring
inom livförsäkringsrörelsen som
inte har förfällit till betalning,

5.  sådan tilldelad återbäring
inom annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning, och

6. avsättningar till utjämnings-
reserv för kreditförsäkring upp till
det belopp för reservens storlek
som anges i 12 kap. 9 a § första
stycket andra meningen.

Sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som har förfällit
till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreser-

ven.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det
enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast beak-
tas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på
bolaget.

9 §8

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar
skall alltid redovisas i följande slag av tillgångar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller
garanterats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfärtens sekundärlånekassa eller av
Nordiska investeringsbanken, eller andra av nu angivna kreditinstitut
utfärdade skuldförbindelser, med undantag av sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

8Senaste lydelse 1992:1626.

39

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

3. obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bankaktie-
bolag, en svensk sparbank eller en central föreningsbank, eller av ett
sådant bankinstitut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbevis,
med undantag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante-
rade av en svensk kommun,

5. av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som offentligen
utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfästighet inom
70 procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärdet har
fästställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av
statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom 75 procent av
pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för
bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskat-
tade värdet av byggnaden eller någon annan egendom som hör till tomt-
rätten eller, om pantvärde har fästställts för egendomen enligt nämnda
bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den ytterligare
begränsning som Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till tomt-
rättsavtalets innehåll eller någon annan omständighet eller

panträtt i en fästighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller
delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av det upp-
skattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den ytterligare
begränsning Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsavta-
lets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förutsättning för att panträtt i fästigheten eller tomt-
rätten skall godkännas - utom i fråga om sådant lån till en svensk
kommun för vilket Finansinspektionen har medgett undantag - är att
tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att driva
försäkringsrörelse här i landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till
den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under 1-6
nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas
i främmande valuta, far användas för redovisning endast i den mån de
motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar
i samma valuta,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäknngsbrev mom återköpsvärdet,

9. värdet av återförsäkrings-
givamas ansvarighet på grund av
de livförsäkringar som har överta-
gits i form av återförsäkring, i den
mån ansvarigheten överstiger vär-
det av reservdeposition som har

9. värdet av återförsäkrings-
givamas ansvarighet på grund av
de livförsäkringar som har överta-
gits i form av återförsäkring, dock
endast i den mån ansvarigheten
överstiger värdet av reservdeposi-

40

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

ställts av återförsäkringsgivare hos
det avgivande bolaget, varvid dock
värdet av utländsktförsäkringsföre-
tags ansvarighet inte får användas
till redovisning av försäkrings-
tekniska skulder i större omfattning
än vad Finansinspektionen medger
med hänsyn till försäkringstagarnas
säkerhet,

tion som har ställts av återförsäk-
ringsgivare hos det avgivande
bolaget och i den omfattning som
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
föreskriver,

10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter,

11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller
tomträtter (fastighetsbolag),

12. medel på konto i bank.

Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsvarar en
avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgivaren använda sin fordran
hos det avgivande bolaget för redovisning av försäkringstekniska skulder
för den mottagna livåterförsäkringen.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst
20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning redo-
visas i andra tillgångar än som avses i första stycket, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av
dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivamas an-

svarighet.

9 a §’

De tillgångar som används för
redovisning av försäkringstekniska
skulder skall finnas i Sverige, dock
med undantag för utländska åter-
försäkringsgivares ansvarighet på
grund av de försäkringar som
övertagits i form av återförsäkring.

Om inte annat medges av Finans-
inspektionen eller följer av 72 §
skall de tillgångar som används för
redovisning av försäkringstekniska
skulder för livförsäkringar finnas i
Sverige. Denna begränsning gäller
dock inte för återförsäkringsgivares
ansvarighet på grund av de försäk-
ringar som övertagits i form av
återförsäkring.

Vid redovisning enligt 9 § skall tillgångarna värderas enligt 11 kap.
med de undantag som nämns i tredje och fjärde styckena.

Tillgångar som nämns i 9 § första stycket 10 får redovisas till högst
den andel av uppskattat värde eller fästställt pantvärde som anges i 9 §
första stycket 6 och endast i den utsträckning fastigheterna och tomt-
rätterna inte utnyttjats för pantsättning. För tomträtter får Finansinspek-
tionen bestämma ytterligare begränsningar enligt vad som sägs i 9 §

9Senaste lydelse 1991:1767.

41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

första stycket 6. För fastigheter och tomträtter som inte omfattas av 9 §
första stycket 6 fästställer Finansinspektionen i vaije särskilt fäll det
värde som får redovisas.

Aktier enligt 9 § första stycket 11 skall redovisas till det lägsta av det
uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fästställts
enligt tredje stycket om fästigheter och tomträtter ägts direkt av försäk-
ringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i fäs-
tighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fästighetemas värde som
svarar mot aktieinnehavet. Om fästighetsbolaget äger fästigheter och
tomträtter såväl i Sverige som i utlandet, beaktas endast de som är
belägna i Sverige.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en särskild värdering.

Som villkor för att tillgångar
enligt 9 § första stycket 10 och 11
skall få redovisas till täckande av
försäkringstekniska skulder gäller
att till fästigheter och tomträtter
hörande byggnader är brandför-
säkrade i ett försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i ett
utländskt försäkringsföretag med
rätt att driva försäkringsrörelse i
Sverige.

Som villkor för att tillgångar
enligt 9 § första stycket 10 och 11
skall få redovisas till täckande av
försäkringstekniska skulder gäller
att till fästigheter och tomträtter
hörande byggnader är brandför-
säkrade.

10 §10

Om ett försäkringsbolag för längre
tid än tio år meddelar försäkringar
av annat slag än personförsäk-
ringar, skall i fråga om redovis-
ning av premiereserv för sådana
försäkringar bestämmelserna i 9 §
första stycket 1-7 och 9-12, andra
och fjärde styckena samt 9 a §
tillämpas.

Om ett försäkringsbolag för längre
tid än tio år meddelar andra skade-
försäkringar än sådana beträffande
vilka bestämmelserna om livförsäk-
ring tillämpas med stöd av 1 kap.
5 §, skall i fråga om redovisning
av premiereserv för sådana försäk-
ringar bestämmelserna i 9 § första
stycket 1-7 och 9-12, andra och
fjärde styckena samt 9 a § tilläm-
pas.

För skadeförsäkringar som med-
delas för kortare tid än tio är och
beträffande vilka inte bestämmel-
serna om livförsäkring tillämpas
med stöd av 1 kap. 5 § skall fö-
ljande gälla. De medel som mot-
svarar de försäkringstekniska

10Senaste lydelse 1989:1081 (jfr 1991:204 och 1992:1311).

42

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

skulderna skall placeras med hän-
syn till det slag av försäkringsverk-
samhet som försäkringsbolaget
bedriver, varvid risken för fram-
tida växlingar i tillgångarnas av-
kastning och värde samt risken för
valutakursförluster skall beaktas.
Dessutom gäller vad som i 9 a §
första stycket sägs om var tillgång-
ar skall vara lokaliserade.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspek-
tionen skall föreskriva hur stor del
av de försäkringstekniska skulderna
som får motsvaras av återförsäk-
ringsgivares ansvarighet på grund
av de försäkringar som övertagits
i form av återförsäkring samt med-
dela närmare föreskrifter om hur
risken för valutakursförluster skall
beaktas.

10 a §n

Ett försäkringsbolag skall föra ett
register som vid vaije tidpunkt
utvisar de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder enligt
9 § och premiereserv enligt 10 §.

Ett försäkringsbolag skall föra ett
register som vid vaije tidpunkt
utvisar de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder enligt
9 § och premiereserv enligt 10 §
första stycket.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 9 § eller premiereserv enligt 10 §, skall detta antecknas i
registret.

Styrelsen och verkställande direktören skall se till att det till
Finansinspektionen sänds in dels beräkningar av försäkringstekniska
skulder respektive premiereserv, dels kopior av registret.

11 §12

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)
omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 9 och 9 a §§
finns upptagna i det register som anges i 10 a §, när bolaget försätts i
konkurs eller utmätning äger rum.

Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om

1. livförsäkring,

“Senaste lydelse 1991:1767.

12Senaste lydelse 1989:1081.

43

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

2. försäkring som inte är per-
sonförsäkring, om den meddelas
for längre tid än tio år, eller

2. annan skadeförsäkring än be-
träffande vilken bestämmelserna
om livförsäkring tillämpas med
stöd av 1 kap. 5 §, om den med-
delas för längre tid än tio år, eller

3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.

12 §

Om ett försäkringsbolag driver
verksamhet i ett annat EES-land
genom agentur, filial eller gräns-
överskridande verksamhet och det
krävs tillstånd i det landet för
verksamheten, skall för den delen
av verksamheten bestämmelserna i
det landet gälla för

1. beräkning av försäkringstek-
niska skulder,

2. redovisning av tillgångar mot-
svarande de försäkringstekniska
skulderna,

3. var dessa tillgångar skall vara
lokaliserade och hur de skall skyd-
das mot valutakursförluster, samt

4.  såvitt avser livförsäkring,
återbäring samt försäkringars fri-
brevs- och återköpsvärde.

16 §

Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av
ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som överensstäm-
mer med god försäkringssed.

Pä begäran av den som biträtt
ett försäkringsbolag i dess verk-
samhet enligt första stycket skall
Finansinspektionen utfärda intyg
över verksamhetens omfattning och
innehåll, om sådant intyg krävs för
att få driva liknande verksamhet i
annat EES-land. Bolaget och den
som begärt intyg skall lämna in-
spektionen de upplysningar som
behövs för att inspektionen skall
kunna fullgöra denna skyldighet.

44

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

17 §13

Ett försäkringsbolag får inte utan Finansinspektionens medgivande äga
större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som
svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga
aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla
koncernen. Vid beräkningen av koncernens innehav skall dock, intill ett
innehav motsvarande fem procent av röstetalet i aktiebolaget, bortses från
aktier som innehas av bankföretag i koncernen eller av dotterföretag till
bank fö re tagen.

Ett försäkringsbolag får inte utan

Finansinspektionens medgivande
äga andelar i en värdepappersfond
eller i annan juridisk person än
aktiebolag.

Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkrings-
bolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till
föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital
i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter
eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Beträffande försäkringsbolags rätt att äga aktier eller andelar i företag
som driver någon form av finansiell verksamhet gäller 17 a §.

19 §

Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som

avses i brevet.

Om ett försäkringsbolag mark-
nadsför försäkringar genom gräns-
överskridande verksamhet i ett
annat EES-land skall försäkrings-
tagarna underrättas om i vilket land
det fästa driftställe som avtalet
skall ingås med är beläget. Sådan
information skall även finnas på
vaije handling som lämnas till
försäkringstagarna. Avtalet och
försäkringsansökan, om den är
bindande, skall innehålla adress till
försäkringsbolagets huvudkontor
och till den agentur eller filial som
avtalet ingås med. Om försäk-
ringen omfattar den försäkrings-
klass som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 10, skall avtalet och
en bindande försäkringsansökan
även innehålla namn och adress till

13Senaste lydelse 1991:1767.

45

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

den representant som företräder
försäkringsbolaget vid skadefall.

\tid som sägs i andra stycket
gäller inte när marknadsföringen
avser

1.  de försäkringsklasser som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket
4-7, 11 och 12,

2.  de försäkringsklasser som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket
14 och 15, om försäkringstagaren
är näringsidkare och risken avser
näringsverksamheten, eller

3.  de försäkringsklasser som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket
3,8- 10, 13 och 16, om försäk-
ringstagaren är näringsidkare och
minst två av följande förutsätt-
ningar är uppfyllda enligt senast
fastställda resultat- och balansräk-
ning:

a) försäkringstagaren har en
balansomslutning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande
6 200 000 ecu,

b) försäkringstagaren har en
bruttoomsättning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande
12 800 000 ecu,

c) försäkringstagaren har haft i
genomsnitt minst 250 personer
anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en
koncern som avger koncernredo-
visning skall förutsättningarna i
tredje stycket gälla koncernen.

Innan ett avtal om livförsäkring
ingås genom sådan gränsöverskri-
dande verksamhet som avses i
2 a kap. 2 § skall försäkringsbola-
get till försäkringstagaren överläm-
na en handling där försäkrings-
tagaren uppmärksammas på att
försäkringsbolaget är underkastat
tillsynsreglerna i det land där det
försäkrande fasta driftstället är
beläget. Försäkringstagaren skall
skriva under handlingen. Hand-
lingen skall överensstämma med
formulär som fastställs av rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.

46

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

22 §

Kapitalbasen för livförsäkrings-
rörelse får omfatta följande poster:

1. inbetalat aktiekapital eller in-
betalat garantikapital,

2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital, om
minst tjugofem procent av kapitalet
inbetalats, samt

3. övrigt eget kapital, återbä-
ringsmedel och obeskattade reser-
ver.

Finansinspektionen får, i den
mån 26 § tredje stycket inte hind-
rar det, medge att också andra
poster än som sägs i första stycket
får ingå i kapitalbasen.

23 §

Solvensmarginalen enligt 1 kap.
8 a § andra stycket skall för livför-
säkringsrörelse bestämmas pä det
sätt som anges i denna paragraf.

Solvensmarginalen för livförsäk-
ring som avses i 2 kap 3 b § första
stycket klasserna 1 a och 2 utgör
summan av följande belopp:

1. fyra procent av premiere-
serven utan avdrag för avgiven
äterförsäkring (bruttopremiereserv)
multiplicerat med en faktor som
motsvararförhållandet för detföre-
gående räkenskapsåret mellan
premiereserven efter avdrag för
avgiven återförsäkring och brut-
topremiereserven; faktorn får dock
inte understiga 0,85, samt

2. tre tiondels procent av samt-
liga positiva risksummor multi-
plicerat med en faktor som mot-
svarar förhållandet för det före-
gående räkenskapsåret mellan de
positiva risksummorna efter avdrag
för avgiven återförsäkring och de
positiva risksummorna utan sådant
avdrag; faktorn får dock inte
understiga 0,5.

För försäkringar enbart för döds-
fall skall vid tillämpning av andra
stycket 2 i stället för tre tiondels

47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

procent gälla en tiondels procent
om försäkringstiden är högst tre år
och femton hundradels procent om
försäkringstiden är längre än tre år
men högst fem år.

Solvensmarginalen för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses i
2 kap. 3 b § första stycket klass 3
beräknas på det sätt som anges i
andra stycket 1.

Solvensmarginalen för försäk-
ringar enligt 2 kap. 3 b § första
stycket klass 1 b (tilläggsförsäk-
ring) beräknas på grundval av
premieindex enligt vad som före-
skrivs i 25 §.

24 §

Kapitalbasen för skadeförsäkrings-
rörelse får omfatta följande poster:

1. inbetalat aktiekapital eller in-
betalat garantikapital,

2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital, om
minst tjugofem procent av kapitalet
inbetalats,

3. övrigt bundet eller fritt eget
kapital, obeskattade reserver, samt

4.  ett belopp som motsvarar
fordran på uttaxering enligt
13 kap. 1 §; beloppet får dock inte
överstiga vare sig hälften av skill-
naden mellan den högst tillåtna
uttaxeringen och vad som faktiskt
har uttaxerats eller halva kapital-
basen.

Finansinspektionen får medge att
också andra poster än som sägs i
första stycket får ingå i kapital-
basen.

25 §

Solvensmarginalen enligt 1 kap.
8 a § andra stycket skall för skade-
försäkringsrörelse bestämmas med
utgångspunkt i premieindex eller
skade index.

Premieindex grundas på ett be-
lopp som uppgår till under det

48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

föregående räkenskapsåret för-
fallna premier brutto för direkt
försäkring och mottagen återför-
säkring med avdrag för dels däri
ingående skatter och avgifter, dels
premier för under samma tid an-
nulerade försäkringsavtal. Premie-
index utgörs av arton procent av
detta belopp till den del beloppet
motsvarar högst tio miljoner ecu
och sexton procent av återstoden.

Skadeindex grundas på ett belopp
bestående av

1.  genomsnittet av utbetalda
ersättningar brutto eller kostnader
för utförd assistans i direkt försäk-
ring och mottagen återförsäkring
för vart och ett av de tre föregå-
ende räkenskapsåren med avdrag
för erhållna regressbelopp under
samma tid, samt

2. en tredjedel av ersättnings-
reserven brutto i direkt försäkring
och mottagen återförsäkring vid det
föregående räkenskapsårets ut-
gång minskad med en tredjedel av
ersättningsreserven brutto i direkt
försäkring och mottagen återför-
säkring vid början av den treårspe-
riod som slutade med det föregåen-
de räkenskapsårets utgång.

Skadeindex utgörs av tjugosex
procent av detta belopp till den del
beloppet motsvarar högst sju mil-
joner ecu och tjugotre procent av
återstoden.

Om försäkringsrörelsen huvud-
sakligen omfattar kreditförsäkring
eller försäkring som omfattar ris-
ker till följd av storm, hagel eller
frost, skall dock beräkningen enligt
tredje stycket beräknas på grundval
av de sju föregående räkenskaps-
åren.

Solvensmarginalen utgör det
högsta av premieindex eller skade-
index, multiplicerat med en kvot
som för det föregående räkenskaps-
året motsvararförhållandet mellan,
ä ena sidan, summan av utbetalda
ersättningar och ersättningsreser-
vens förändring rfter avdrag för

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

åtetförsäkrares andel samt, å
andra sidan, summan av utbetalda
ersättningar och ersättnings-
reservens förändring utan avdrag
för återförsäkrares andel. Kvoten
får dock inte understiga 0,5.

Om försäkringsbolagets verksam-
het inte har pågått så länge som
förutsätts enligt bestämmelserna
om skadeindex i tredje och femte
styckena, skall solvensmarginalen
beräknas med utgångspunkt i
premieindex.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om beräkning av kostnader för
utförd assistans och om annan
beräkning av solvensmarginalenför
sjukränta.

26 §

För livförsäkringsrörelse gäller
följande.

Garantibeloppet enligt 1 kap.
8 a § andra stycket skall uppgå till
ett belopp som motsvarar 800 000
ecu.

Kapitalbasen skall intill en sjätte-
del av solvensmarginalen mot-
svaras av poster som anges i 22 §
första stycket 1-3. Detsamma gäller
garantibeloppet, om det är större
än en sjättedel av solvens-
marginalen.

27 §

För skadeförsäkringsrörelse utgör
garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket ett belopp mot-
svarande

a) 1 400 000 ecu, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i 2
kap. 3 a § första stycket klass 14
och för vart och ett av de tre
senaste räkenskapsåren den sam-
manlagda premieinkomsten av
sådan försäkring överstiger ett be-
lopp motsvarande 2 500 000 ecu

50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

eller fyra procent av bolagets to-
tala premieinkomst,

b) 400 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 10-
13 och 15 samt klass 14 i annat
fall än som avses i a,

c) 300 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 1-8,
16 och 18, samt

d) 200 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 9 och
17.

Om rörelsen omfattar flera för-
säkringsklasser skall endast den
klass beaktas som kräver det
högsta beloppet.

När ett försäkringsbolag till följd
av bestämmelserna i första stycket
a är skyldigt att höja kapitalbasen
skall det ske upp till ett belopp som
motsvarar minst 1 000 000 ecu
inom tre är, minst 1 200 000 ecu
inom fem år och 1 400 000 ecu
inom sju år.

28 §

Om direkt li försäkringsrörelse och
skadeförsäkringsrörelse drivs i
samma försäkringsbolag enligt
1 kap. 3 § andra och tredje stycke-
na skall följande gälla.

Kapitalbasen för liförsäkrings-
rörelsen respektive skadeförsäk-
ringsrörelsen skall redovisas sepa-
rat. Om båda verksamhetsformerna
uppfyller kraven på kapitalbasens
storlek enligt 23 och 25-27 §§ får
dock poster hänförliga till den ena
kapitalbasen, till den del den över-
stiger den föreskrivna storleken,
räknas in i den andra kapitalbasen.
Finansinspektionen skall under-
rättas om ett sådant fö farande.

51

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

11 kap.

1 §14

Kalenderår utgör räkenskapsår, om
inte annat följer av 12 § tredje
stycket bokföringslagen
(1976:125). För vaije räkenskaps-
år skall årsredovisning avges.
Denna består av resultaträkning,
balansräkning och förvaltningsbe-
rättelse. I resultaträkning skall ingå
resultatanalys.

Kalenderår utgör räkenskapsår, om
inte annat följer av 12 § andra
stycket bokföringslagen
(1976:125). För vaije räkenskaps-
år skall årsredovisning avges.
Denna består av resultaträkning,
balansräkning och förvaltningsbe-
rättelse. I resultaträkning skall ingå
resultatanalys.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i
årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i
nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultat för vaije verksam-
hetsgren.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Finansinspektionen,
får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens löpande bok-
föring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl
föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bokföringslagen. Före-
skrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt
av försäkringsbolagets resultat och ställning.

12 kap.

9 a §

Skadeförsäkringsbolag som med-
delar försäkring enligt 2 kap 3 a §
första stycket klass 14 (kreditför-
säkring) skall inrätta en utjäm-
ningsreserv för förlusttäckning
inom denna försäkringsklass. Av-
sättningar till reserven skall göras
till dess den uppgår till ett belopp
som motsvarar 150 procent av den
högsta årliga premieintäkten för
egen räkning under de fem föregå-
ende räkenskapsåren. Avsättningar-
na skall för varje räkenskapsår
motsvara 75 procent av det teknis-
ka överskottet i kreditförsäkrings-
rörelsen. Avsättningarna får dock
inte överstiga tolv procent av pre-
mieintäkten för egen räkning. Ater-
föring av utjämningsreserven får

14Senaste lydelse 1991:1767.

52

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

göras bara för att täcka ett tekniskt
underskott i kreditförsäkringsrörel-
sen.

Första stycket gäller inte bolag
vilkas årliga premieinkomst av
kreditförsäkring understiger fyra
procent av bolagets totala premie-
inkomst och ett belopp motsvaran-
de 2 500 000 ecu.

13 kap.

1 §

Om det i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag uppkommer förlust på
sådan försäkringsrörelse som inte
avser personförsäkring eller åter-
försäkring, skall den del av förlus-
ten, som inte kan täckas genom an-
vändning av obeskattade reserver,
fritt eget kapital och reservfonden,
med tillägg av högst en tiondel
uttaxeras på dem som varit del-
ägare i bolaget under någon del av
det räkenskapsår under vilket för-
lusten har uppkommit. Innehåller
bolagsordningen bestämmelser om
att delägarnas personliga ansvarig-
het är begränsad till ett visst be-
lopp eller om att uttaxeringen i
första hand skall ske inom en
bestämd grupp av delägare eller i
övrigt på annat sätt än som före-
skrivs i denna paragraf, skall ut-
taxeringen ske enligt dessa be-
stämmelser.

Om det i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag uppkommer förlust på
sådan försäkringsrörelse som inte
avser livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring som avses i
2 kap. 3 a § första stycket klasser-
na 1 och 2, avgångsbidragsförsäk-
ring eller återförsäkring, skall den
del av förlusten som inte kan täck-
as genom användning av obeskatta-
de reserver, fritt eget kapital och
reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras på dem som
varit delägare i bolaget under
någon del av det räkenskapsår
under vilket förlusten har uppkom-
mit. Innehåller bolagsordningen
bestämmelser om att delägarnas
personliga ansvarighet är begrän-
sad till ett visst belopp eller om att
uttaxeringen i första hand skall ske
inom en bestämd grupp av del-
ägare eller i övrigt på annat sätt än
som föreskrivs i denna paragraf,
skall uttaxeringen ske enligt dessa
bestämmelser.

Täcks inte förlusten genom uttaxering på det sätt som föreskrivs i
första stycket, skall den kvarstående förlusten utjämnas genom ned-
sättning av delägarnas andel i den del av premiereserven som inte avser
sjuk- eller livränta enligt 1 kap. 5 § tredje stycket. Därvid skall
nedsättning också ske av försäkringsbeloppen liksom av ersättningsbelopp
som belöper på delägarna och svarar mot de försäkringsfäll som inträffat
under det räkenskapsår då förlusten har uppkommit.

Om det finns garantikapital skall täckande av förlust genom uttaxering
endast gälla det belopp varmed förlusten överstiger garantikapitalet.

53

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Uttaxering skall ske i förhållande
till vaije delägares premier som
avser annan direkt försäkring än
personförsäkring och belöper på
det räkenskapsår under vilket för-
lusten har uppkommit.

Uttaxering skall ske i förhållande
till vaije delägares premier som
avser annan direkt försäkring än
livförsäkring, sjuk- och olycks-
fallsförsäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 1 och
2 samt avgångsbidragsförsäkring
och som belöper på det räken-
skapsår under vilket förlusten har
uppkommit.

Vid nedsättning av delägarnas andel i premiereserven och av ersätt-
ningsbelopp som belöper på delägarna skall alla andelar och ersättnings-
belopp sättas ned i förhållande till vaije delägares premier enligt första
stycket.

Har någon redan erhållit större ersättning än som tillkommer honom
sedan ersättningsbeloppen satts ned, är han skyldig att betala tillbaka det
överskjutande beloppet till bolaget.

I bolagsordningen kan meddelas bestämmelser som avviker från första-
tredje styckena.

14 kap.

22 §

Om ett ömsesidigt försäkrings-
bolag har trätt i likvidation eller
blivit försatt i konkurs, får en
garant inte erhålla betalning av bo-
lagets tillgångar för fordran på
grund av ett inbetalt garantibelopp
förrän bolagets övriga skulder har
blivit fullt betalda eller erforder-
liga medel avsatts till detta.

Om ett ömsesidigt försäkrings-
bolag har trätt i likvidation eller
blivit försatt i konkurs, får en
garant inte erhålla betalning av bo-
lagets tillgångar för fordran av-
seende inbetalt garantikapital
förrän bolagets övriga skulder har
blivit fullt betalda eller erforder-
liga medel avsatts till detta.

15 kap.

Avtal om överlåtelse av hela för-
säkringsbeståndet eller del därav i
ett försäkringsbolag (överlåtande
bolag) till ett annat försäkringsbo-
lag (övertagande bolag), skall för
att bli giltigt godkännas av bolags-
stämman i det överlåtande bolaget.
Överlåtelse av försäkringsbeståndet
kan ske utan hinder av att det
överlåtande bolaget trätt i likvida-
tion.

Ett försäkringsbolag (det överlå-
tande bolaget) får med Finans-
inspektionens tillstånd helt eller
delvis överlåta sitt försäkringsbe-
stånd till en annan försäkrings-
givare som har koncession i
Sverige (den övertagande försäk-
ringsgivaren).

54

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Om försäkringsbeståndet består
av försäkringar som har meddelats
genom gränsöverskridande verk-
samhet, får överlåtelsen med in-
spektionens tillstånd också ske till
en försäkringsgivare med fast
driftställe i det land där riskerna
är belägna.

Ett avtal om överlåtelse skall för
att bli giltigt godkännas av bolags-
stämman i det överlåtande bolaget.
Överlåtelse av försäkringsbeståndet
kan ske utan hinder av att det
överlåtande bolaget har trätt i
likvidation.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna respektive
de röstberättigade under minst en vecka före den bolagsstämma vid
vilken frågan om godkännande av överlåtelseavtalet skall behandlas, samt
läggas fram på stämman,

1. ett förslag till bolagsstämmans beslut,

2. avtalet om överlåtelse,

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av
vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och försäk-
ringstagarna,

4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3 samt

5. om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar
som avses i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de
röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

3 §15

Senast fyra månader efter det att
beslutet om godkännande av avtalet
om överlåtelse registrerats skall
försäkringsbolagen ansöka om
Finansinspektionens tillstånd att
verkställa avtalet. Sådant tillstånd
får inte ges om försäkringstagarnas
rätt därigenom försämras.

Senast fyra månader efter det att
beslutet om godkännande av avtalet
om överlåtelse registrerats skall
såväl överlåtande som övertagande
försäkringsgivare ansöka om
Finansinspektionens tillstånd att
verkställa avtalet. Sådant tillstånd
får inte ges om försäkringstagarnas
rätt därigenom försämras.

Om den övertagande försäkrings-
givaren har koncession i Sverige
och det försäkringsbestånd som
överlåtelsen avser består avförsäk-
ringar som har meddelats genom
gränsöverskridande verksamhet,får
tillstånd ges endast om behörig

15Senaste lydelse 1991:1767.

55

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Finansinspektionen kan föreläg-
ga försäkringsbolagen att komma
in med den ytterligare utredning
som är nödvändig för att inspek-
tionen skall kunna fastställa att
försäkringstagarnas rätt inte
försämras.

myndighet i det land där riskerna
är belägna samtycker till överlå-
telsen och den övertagande försäk-
ringsgivaren där uppfyller kraven
för gränsöverskridande verksamhet
med de försäkringar som överlåtel-
sen avser.

I de fall som avses i 1 § andra
stycket får tillstånd ges endast om
behörig myndighet i det land där
riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen.

Är den övertagande försäkrings-
givaren en utländsk försäkrings-
givare krävs för tillstånd, utöver
vad som anges i första-tredje
styckena, att behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland in-
tygar att försäkringsgivaren har
erforderlig kapitalbas sedan
överlåtelsen beaktats.

Finansinspektionen kan före-
lägga försäkringsgivarna att kom-
ma in med den ytterligare utred-
ning som är nödvändig för att
inspektionen skall kunna fastställa
att försäkringstagarnas rätt inte
försämras.

19 kap.

1 §16

Finansinspektionen skall verka för Finansinspektionen skall verka för
en sund utveckling av försäkrings- en sund utveckling av försäkrings-
väsendet.                            väsendet. Inspektionen skall i sin

tillsynsverksamhet ha ett sådant
nära samarbete med övriga EES-
länders tillsynsmyndigheter som
föranleds av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när
bolaget har böljat sin verksamhet, genast underrätta Finansinspektionen
om det.

16Senaste lydelse 1991:1767.

56

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

3

Styrelsen, verkställande direktören
och andra befattningshavare i an-
svarig ställning i försäkringsbolag
är skyldiga att lämna Finansinspek-
tionen de upplysningar om verk-
samheten som inspektionen anser
behövliga.

Styrelsen och verkställande direk-
tören skall ombesörja att det inom
sju månader från föregående rä-
kenskapsårs utgång till Finans-
inspektionen sänds in

1. avskrifter av årsredovisningen
och revisionsberättelsen,

2. en särskild redogörelse för
bolagets verksamhet under räken-
skapsåret och ställning balans-
dagen, och

3. i fråga om livförsäkring, en
redogörelse för beräkningen av
premiereserven.

Redogörelserna skall vara under-
tecknade, redogörelsen för bolagets
verksamhet och ställning av styrel-
sen och verkställande direktören
samt redogörelsen för beräkningen
av premiereserven av aktuarien.

På avskriften av årsredovisning-
en skall finnas av styrelseledamot
eller verkställande direktören un-
dertecknat bevis, om balansräk-
ningen har fastställts eller ej. Har
fastställelse skett skall beviset även
innehålla uppgift om bolagsstäm-
mans beslut beträffande bolagets
vinst eller förlust enligt balansräk-
ningen.

5

Styrelsen och verkställande direk-
tören i de bolag som meddelar

17Senaste lydelse 1991:1767.
18Senaste lydelse 1991:1767.

§17

Styrelsen, verkställande direktören
och andra befattningshavare i an-
svarig ställning i försäkringsbolag
skall lämna Finansinspektionen de
upplysningar om verksamheten
som inspektionen begär. Om bola-
get driver verksamhet i ett annat
EES-land, skall de lämna mot-
svarande upplysningar till behörig
myndighet i det landet i enlighet
med där gällande bestämmelser.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om vilka upplysningar ett för-
säkringsbolag skall lämna till in-
spektionen.

§*’

Styrelsen och verkställande direk-
tören i de bolag som meddelar

57

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

försäkring av annat slag än som
avses i 4 §, skall med hjälp av
fortlöpande statistik eller på annat
sätt övervaka att premiesättningen
är skäligt avvägd med hänsyn till
den risk som försäkringen är av-
sedd att täcka, nödvändiga drifts-
kostnader för försäkringen samt
omständigheterna i övrigt. Statistik
får efter Finansinspektionens
medgivande upprättas för två eller
flera bolag gemensamt. Styrelsen
och verkställande direktören skall
dessutom till Finansinspektionen,
för den tid som inspektionen be-
stämmer, sända in en redogörelse
för den metod som har använts för
övervakning av premiesättningen
och för erfarenheter av övervak-
ningen.

Första stycket gäller inte verksamhet som bedrivs i utlandet. I fråga om
transport- och sjökaskoförsäkring, som bedrivs i Sverige, gäller första
stycket endast reseförsäkring och båtförsäkring tecknad av en konsument
huvudsakligen för enskilt ändamål.

annan försäkring än livförsäkring,
skall med hjälp av fortlöpande
statistik eller på annat sätt över-
vaka att premiesättningen är skäligt
avvägd med hänsyn till den risk
som försäkringen är avsedd att
täcka, nödvändiga driftskostnader
för försäkringen samt omständig-
heterna i övrigt. Statistik får efter
Finansinspektionens medgivande
upprättas för två eller flera bolag
gemensamt. Styrelsen och verk-
ställande direktören skall dessutom
till Finansinspektionen, för den tid
som inspektionen bestämmer,
sända in en redogörelse för den
metod som har använts för över-
vakning av premiesättningen och
för erfarenheter av övervakningen.

11 §19

Finansinspektionen skall föreläg-
ga bolaget eller styrelsen att vidta
rättelse om inspektionen finner att

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbola-
gets verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall föreläg-
ga bolaget eller styrelsen att inom
viss tid vidta erforderliga åtgärder,
om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller
lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller
grunderna, om sådana finns,

2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med
hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. de tillgångar, i vilka försäkringstekniska skulder redovisas, inte är
tillräckliga,

4. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning
eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets

verksamhet.

Om ett försäkringsbolags kapital-
bas understiger solvensmarginalen
enligt 7 kap. 23 eller 25 §, skall

”Senaste lydelse 1991:1767.

58

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Om ett föreläggande enligt andra
stycket inte har följts inom den
bestämda tiden och det anmärkta
förhållandet inte heller på något
annat sätt undanröjts, skall Finans-
inspektionen göra anmälan om
detta till regeringen. Om rege-
ringen finner så svåra missförhål-
landen föreligga, att för-
säkringsverksamheten bör upphöra,
kan regeringen förklara konces-
sionen förverkad.

Finansinspektionen förelägga bola-
get eller dess styrelse att upprätta
en plan för att återställa en sund
finansiell ställning och överlämna
planen till inspektionen för godkän-
nande. Om kapitalbasen under-
stiger en tredjedel av solvens-
marginalen eller garantibeloppet
enligt 7 kap. 26 eller 27 § eller om
kapitalbasen för ett livförsäkrings-
bolag inte har den sammansättning
som anges i 7 kap. 26 § tredje
stycket, skall inspektionen före-
lägga bolaget eller dess styrelse att
upprätta och för godkännande
överlämna en plan för skyndsamt
återställande av kapitalbasen.

Om ett försäkringsbolag driver
gräns överskridande verksamhet och
bolaget inte rättar sig efter Finans-
inspektionens eller behörig ut-
ländsk myndighets anmodan om
rättelse, skall inspektionen vidta de
åtgärder som behövs för att för-
hindra fortsatta överträdelser.
Inspektionen får förbjuda bolaget
att bedriva gräns överskridande
verksamhet.

Om ett föreläggande enligt an-
An-fjärde styckena inte har följts
inom bestämd tid och det anmärkta
förhållandet inte heller på något
annat sätt har undanröjts, skall
Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.

Följer bolaget inte gällande be-
stämmelser om redovisning och
täckning av försäkringstekniska
skulder eller uppfyller bolaget inte
gällande krav på garantibelopp,
får regeringen efter anmälan av
Finansinspektionen förbjuda bola-
get att förfoga över sina tillgångar
i Sverige eller begränsa bolagets
förfoganderätt. Om bolaget driver
verksamhet i ett annat EES-land
och beslutet grundas på att bola-

59

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

gets kapitalbas understiger en
tredjedel av solvensmarginalen
eller garantibeloppet, skall inspek-
tionen underrätta den behöriga
myndigheten i det landet och, om
det behövs, begära att denna vidtar
motsvarande åtgärder.

Finansinspektionen får besluta
hur försäkringsverksamheten skall
drivas efter ett sådant beslut som
avses i sjätte stycket.

En koncession kan förklaras för-
verkad av regeringen om bolaget

1. inte längre uppfyller kraven
för koncession,

2. inte inom angiven tid har vid-
tagit åtgärderna i en plan som har
godkänts enligt tredje stycket, eller

3. i annat fall allvarligt åsido-
sätter gällande bestämmelser för
verksamheten.

13 §“

Finansinspektionens beslut enligt
denna lag överklagas hos regering-
en genom besvär. Inspektionens
beslut får verkställas utan hinder
av anförda besvär, om inte re-
geringen förordnar något annat.

Om besvär över beslut i vissa
fall finns bestämmelser i 20 kap.
7 § och 21 kap. 2 § sista stycket.

Finansinspektionens beslut om att
avslå en begäran om att utfärda
intyg enligt 2 a kap. 1 § fjärde
stycket, om att förbjuda gränsöver-
skridande verksamhet enligt 19
kap. 11 § fjärde stycket eller om
att förelägga eller utdöma vite
enligt 21 kap. 2 § får överklagas
hos kammarrätten. Inspektionens
beslut i övrigt enligt denna lag får
överklagas hos regeringen.

Inspektionen får bestämma att ett
beslut om föreläggande eller om
verksamhetens drivande enligt 11 §
sjunde stycket skall gälla omedel-
bart.

Om överklagande av vissa beslut
finns bestämmelser i 20 kap. 7 §.

13 a §

Har regeringen i ett ärende om
koncession inte fattat beslut sex

“Senaste lydelse 1991:1767.

60

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

månader efter det att ansökningen
gavs in, får sökanden begära för-
klaring av kammarrätten att
ärendet onödigt uppehålls. Har
regeringen inte meddelat beslut sex
månader efter det att kammarrätten
avgett en sådan förklaring, skall
det anses som att ansökningen har
avslagits.

21 kap.

2 §21

Finansinspektionen kan vid vite förelägga verkställande direktören och
styrelseledamöterna att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller
andra författningar att

1. till Finansinspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar
eller revisionsberättelser eller

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.

Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underlåten-
het att göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens beslut
förfaller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Finansinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag än
som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken föreläggandet riktas
genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan
Finansinspektionen döma ut vitet.

Finansinspektionens beslut vari-
genom vite enligt första stycket
förelagts eller utdömts får överkla-
gas hos kammarrätten genom be-
svär.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett försäkringsbolag som har koncession vid lagens ikraftträdande
får med den tidsbegränsning som kan ha angetts i koncessionsbeslutet
fortsätta med rörelsen till utgången av år 1995 eller, om ansökan om
koncession i enlighet med 2 kap. 3 a, 3 b eller 3 c § då har getts in, till
dess att ansökningen har prövats slutligt. Den myndighet som beslutar om
koncession får bestämma att ett pågående räkenskapsår skall avbrytas och
att ett nytt räkenskapsår skall bölja löpa. Det nya räkenskapsåret får
avse kortare tid än tolv månader eller utsträckas till högst arton månader
och skall löpa ut den 31 december.

21Senaste lydelse 1991:1767.

61

3. En ansökan om koncession enligt de nya bestämmelserna skall, Prop. 1992/93:257
beträffande försäkringsbolag som avses i punkt 2, prövas av Finans-
inspektionen, om inte ett bifall till ansökningen skulle innebära en

förlängning eller en väsentlig utvidgning av den tidigare koncessionen.

I sådant fäll prövas ansökningen av regeringen. När ett ärende skall
prövas av Finansinspektionen gäller vad i 19 kap. 13 a § sägs i fråga om
inspektionen. Finansinspektionen skall, i samband med sin prövning av
en koncessionsansökan, även pröva en därav föranledd ansökan om
stadfästelse av ändring av bolagsordning eller grunder.

4.  För ett försäkringsbolag som har koncession vid lagens
ikraftträdande tillämpas bestämmelsen i 1 kap. 4 § om vad som förstås
med livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag i sin äldre lydelse till
dess bolaget erhållit ny koncession eller inte längre får fortsätta med
rörelsen enligt punkt 2.

5. Sådana avvikelser från försäkringsrörelselagen som har medgivits
för tjänstepensionsförsäkringar med stöd av 1 kap. 10 § andra stycket i
dess äldre lydelse gäller fortfarande.

62

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1

dels att i 5, 8, 9, 15, 17, 18, 22, 23, 25 a-28, 31-33, 35, 38 och 40 §§
ordet "försäkringsinspektionen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot
"Finansinspektionen" i motsvarande form,

dels att 1, la, 2, 4, 6, 7, 9 a, 10, 13, 15 a, 16, 20, 21, 22 a, 24, 25
och 29 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in fyra nya paragrafer, 2 a, 13 a, 16 a
och 23 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Utländskt försäkringsföretag får,
under förutsättning att företaget
erhållit tillstånd (koncession)
därtill enligt 7 §, här i riket driva
försäkringsrörelse genom general-
agent som syssloman och i övrigt
under villkor, som stadgas i denna
lag.

Försäkringsinspektionen skall
efter ansökan lämna förhands-
besked om huruvida koncession
enligt första stycket krävs för en
planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra
stycket är bindande för den myn-
dighet som har lämnat beskedet.
Om regeringen har beslutat i fråga
om förhandsbesked är även för-
säkringsinspektionen bunden av
detta besked.

Om det finns särskilda skäl och
företagets reglemente tillåter det,

Denna lag innehåller bestämmelser
om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse
i Sverige. Lagen gäller inte för
sådana försäkringsgivare som om-
fattas av lagen (1993:000) om
EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige.

Utländskt försäkringsföretag får
driva försäkringsrörelse genom
generalagent som syssloman här i
landet, om det har fått tillstånd av
regeringen (koncession) till detta.

Finansinspektionen skall efter
ansökan lämna förhandsbesked om
huruvida koncession enligt andra
stycket krävs för en planerad
verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt tredje
stycket är bindande för den myn-
dighet som har lämnat beskedet.
Om regeringen har beslutat i fråga
om förhandsbesked är även Finans-
inspektionen bunden av detta
besked.

Om det finns särskilda skäl och
företagets reglemente tillåter det,

'Lagen omtryckt 1989:1082. Senaste lydelse av författningens rubrik 1982:1083.

63

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

får ett utländskt försäkringsföretag
som har erhållit koncession medges
att genom generalagenten driva
annan rörelse här i riket än försäk-
ringsrörelse. Medgivande lämnas
av regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, försäk-
ringsinspektionen.

Om det finns skäl, får ett med-
givande enligt fjärde stycket åter-
kallas av den som får lämna sådant
medgivande.

får ett utländskt försäkringsföretag
som har erhållit koncession medges
att genom generalagenten driva
annan rörelse här i landet än
försäkringsrörelse. Medgivande
lämnas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen.

Om det finns skäl, får ett med-
givande enligt femte stycket åter-
kallas av den som får lämna sådant
medgivande.

Det land där företaget har sitt
säte anses som dess hemland.

1 a §2

Utöver vad som följer av 1 §
första stycket får ett utländskt
försäkringsföretag, under för-
utsättning att försäkringsinspek-
tionen lämnar tillstånd därtill, i
Sverige marknadsföra försäkringar
avseende risker i detta land, om
det sker genom förmedling av ett
försäkringsbolag som har kon-
cession i Sverige och de båda
företagen tillhör samma koncern
eller har samarbetsavtal med
varandra.

Tillstånd enligt första stycket
skall lämnas om verksamheten inte
bedöms vara oförenlig med en
sund utveckling av försäkrings-
väsendet. Om förutsättningar för
tillstånd inte längre föreligger, får
försäkringsinspektionen förklara
tillståndet förverkat.

Utöver vad som följer av 1 §
andra stycket får ett utländskt
försäkringsföretag, under förut-
sättning att Finansinspektionen
lämnar tillstånd därtill, i Sverige
marknadsföra försäkringar av-
seende risker i detta land, om det
sker genom förmedling av ett för-
säkringsbolag som har koncession
i Sverige och de båda företagen
tillhör samma koncern eller har
samarbetsavtal med varandra.

Tillstånd enligt första stycket
skall lämnas om verksamheten inte
bedöms vara oförenlig med en
sund utveckling av försäkrings-
väsendet. Om förutsättningar för
tillstånd inte längre föreligger, får
Finansinspektionen förklara till-
ståndet förverkat.

Utländskt försäkringsföretag far
här i riket driva livförsäkrings-
rörelse, endast om företaget i sitt
hemland med laga rätt driver
sådan rörelse, samt annan försäk-
ringsrörelse, endast om företaget i
hemlandet med laga rätt driver

Ett utländskt försäkringsföretag får
här i landet bara driva sådan för-
säkringsrörelse som det driver i sitt
hemland.

2Senaste lydelse 1990:813.

64

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

rörelse avseende något slag av för-
säkring, annan än livförsäkring.

Utländskt försäkringsföretag här
i riket får inte med direkt livför-
säkringsrörelse förena försäkrings-
rörelse som avser annat än person-
försäkring.

Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring gäller också i fråga
om personförsäkringar av annat
slag. De behöver dock inte tilläm-
pas för sådana personförsäkringar
som har meddelats antingen för en
tid av längst fem år eller mot en
premie som är beräknad och be-
stämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livför-
säkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än liv-
försäkring gäller de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring i
6 § fjärde stycket, 7 § tredje
stycket, 9 § första stycket, 10-75
samt 17, 24 och 28 §§ i tillämpliga
delar.

Med skadeförsäkring avses i
denna lag sådana försäkringar som
anges i 2 kap. 3 a § försäkrings-
rörelselagen (1982:713). Med liv-
försäkring avses sådana försäk-
ringar som anges i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen.

Direkt livförsäkringsrörelse får
här i landet förenas endast med
rörelse avseende återförsäkring av
livförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring, med undantag för
I6a§,

- får tillämpas också för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses

1 2 kap. 3 a § första stycket
klasserna 1 och 2 försäkrings-
rörelselagen samt för avgängs-
bidragsförsäkringar,

- behöver inte tillämpas för sådana
livförsäkringar som avses i

2 kap. 3 b § första stycket
klasserna 1 b och 4 om premien
är beräknad och bestämd för
längst fem år.

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring i
6 § sjunde stycket, 7 § tredje
stycket, 9 § första stycket, 10-73
samt 14, 15, 17 och 28 §§ i
tillämpliga delar.

2a §

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får i fråga om sådan livförsäkring
som avses i 2 kap. 3 b § första
stycket klass 3 försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) medge undantag
från 13 § och, om det finns sär-

65

5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

skilda skäl, från övriga bestäm-
melserom livförsäkring. Ett undan-
tag skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
försäkring enligt avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska ekonomiska
samarbets området.

4

Generalagenten skall vara bosatt
här i landet. Han får inte vara
underårig eller i konkurs eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken.

Generalagentur må även inne-
havas av svenskt aktiebolag eller
ömsesidigt försäkringsbolag eller
ock av svenskt handelsbolag, vars
samtliga bolagsmän äga behörig-
het enligt vad i första stycket sägs.
För fullgörande av de skyldig-
heter, som åligga generalagent,
svare i förra fallet envar styrelse-
ledamot och i det senare envar
bolagsman, som ej är enbart kom-
manditdelägare.

§3

Generalagenten skall ha behörighet
att på företagets vägnar här i
landet driva försäkringsrörelsen
samt att ta emot stämning och tala
och svara i alla rättsförhållanden
som har samband med försäkrings-
rörelsen. Han skall vara bosatt här
i landet. Han får inte vara under-
årig, i konkurs eller underkastad
näringsförbud eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Generalagentur får även innehas
av svenskt aktiebolag eller ömse-
sidigt försäkringsbolag eller av
svenskt handelsbolag, vars samtliga
bolagsmän har behörighet enligt
vad som sägs i första stycket. För
fullgörande av de skyldigheter som
åligger generalagenten skall före-
taget utse ett ombud som uppfyller
kraven i första stycket.

Ansökan om koncession görs hos
regeringen. 1 ansökningen skall
anges den försäkringsgren, som
rörelsen skall avse. Ansökningen
skall inlämnas till försäkrings-
inspektionen och vara åtföljd av:

1. handlingar som styrker gene-
ralagentens behörighet enligt 4 §;

2.  det för företaget gällande
reglementet;

3.  bevis att företaget i sitt
hemland driver försäkringsrörelse

3Senaste lydelse 1992:164.

Ansökan om koncession görs hos
regeringen. Ansökan skall lämnas
in till Finansinspektionen som skall
överlämna den till regeringen med
eget yttrande.

66

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

enligt 2 § första stycket jämte be-
hörigen styrkt uppgift om den tid
detta ägt rum samt om anmärk-
ningar, som av myndigheterna i
företagets hemland under de sista
tre åren kan ha framställts mot
företagets verksamhet, och dess-
utom företagets årsredovisningar
och revisionsberättelser för den tid
företaget varit i verksamhet, dock
längst för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för general-
agenten att på företagets vägnar
här i riket driva försäkringsrörel-
sen samt att ta emot stämning och
själv eller genom annan tala och
svara i alla rättsförhållanden som
har samband med försäkrings-
rörelsen;

5. bevis att företaget på det sätt
och under de villkor, som försäk-
ringsinspektionen godkänner, i
bankinstitut har deponerat värde-
handlingar till ett värde som mot-
svarar 300 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då ansök-
ningen lämnades in;

6. en plan för den tilltänkta verk-
samheten.

Deponering enligt första stycket
5 skall ske särskilt för livförsäk-
ring och särskilt för annan försäk-
ring.

Deponeringen skall ske i värde-
handlingar, som försäkrings-
inspektionen godtagit. Inspektion-
en får bestämma att deponeringen
får ske med det lägre belopp som
inspektionen med hänsyn till rörel-
sens omfattning och beskaffenhet

Till ansökan skall fogas dels en
plan för den tilltänkta verk-
samheten, dels bevis att företaget
på det sätt och under de villkor,
som Finansinspektionen godkänner,
i bankinstitut har deponerat värde-
handlingar till ett värde som mot-
svarar 300 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde då ansök-
ningen lämnades in.

Deponering enligt andra stycket
skall ske särskilt för livförsäkring
och särskilt för skadeförsäkring.

Deponeringen skall ske i värde-
handlingar, som Finansinspektion-
en godtagit. Inspektionen får be-
stämma att deponeringen far ske
med det lägre belopp som inspek-
tionen med hänsyn till rörelsens
omfattning och beskaffenhet anser

67

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

anser skäligt. Sådant beslut får
inspektionen återkalla om det finns
skäl till det.

skäligt. Sådant beslut får inspek-
tionen återkalla om det finns skäl
till det.

Bestämmelser om att Finans-
inspektionen får medge företag
undantag från skyldigheten att göra
deponering i vissa fall finns i
23 a §.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om vad verksamhets-
planen skall innehålla och vilka
ytterligare handlingar som skall
fogas till ansökan.

Om rörelsen skall avse livförsäkring, skall enligt 11 § upprättas sär-
skilda grunder för verksamheten. Grunderna, som skall bifogas ansök-
ningen om koncession, skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen beviljar koncession om
ansökningen står i överensstäm-
melse med denna lag och den
planerade verksamheten inte be-
döms vara oförenlig med en sund
utveckling av försäkringsväsendet.
I samband därmed godkänner rege-
ringen generalagenten.

Regeringen beviljar koncession om
ansökan har skett enligt 6 § och
den planerade verksamheten kan
antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet.
I samband därmed godkänner rege-
ringen generalagenten. Koncession
får inte vägras av det skälet att det
inte behövs någon ytterligare för-
säkringsgivare.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omstän-
digheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande

räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för
rörelse, som avser livförsäkring,
prövar regeringen om de upp-
rättade grunderna för verksam-
heten överensstämmer med denna
lag och andra författningar. Rege-
ringen prövar då också om sär-
skilda bestämmelser behövs med

I samband med beviljandet av
koncessionen stadfäster regeringen
enligt 11 § upprättade grunder för
verksamheten om dessa överens-
stämmer med denna lag och andra
författningar.

hänsyn till omfattningen och be-
skaffenheten av den tilltänkta
rörelsen. 1 samband med beviljan-
det av koncessionen stadfäster
regeringen grunderna för verk-
samheten.

Koncession skall meddelas i
enlighet med den indelning som

68

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Avser ansökan endast utvidgning
av beviljad koncession till ny för-
säkringsgren eller utbyte av kon-
cession för viss försäkringsgren
mot koncession för annan gren, får
försäkringsinspektionen besluta i
ärendet i regeringens ställe, om
ärendet icke är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig
vikt.

anges i 2 kap. 3 a och 3 b §§ för-
säkringsrörelselagen (1982:713).

Avser ansökan endast ändring av
beviljad koncession får Finans-
inspektionen besluta i ärendet i
regeringens ställe, om ärendet inte
är av principiell betydelse eller i
övrigt av synnerlig vikt.

9 a
Ansökan om medgivande för ut-
ländskt försäkringsföretag att driva
annan rörelse här i riket än för-
säkringsrörelse skall inlämnas till
försäkringsinspektionen och vara
åtföljd av fullmakt, som angives i
6 § första stycket 4, gällande den
med ansökningen avsedda rörelsen.

§

Ansökan om medgivande för ut-
ländskt försäkringsföretag att driva
annan rörelse här i landet än för-
säkringsrörelse skall lämnas in till
Finansinspektionen och vara åtföljd
av fullmakt för generalagenten att
beträffande den med ansökan av-
sedda verksamheten företräda före-
taget enligt vad som anges i 4 §
första stycket.

10 §

Det åligger generalagenten att för
vaije räkenskapsår enligt formulär,
som festställs av försäkrings-
inspektionen, upprätta redogörelse
för företagets verksamhet inom
riket.

För livförsäkringsverksamhet
skall redogörelsen enligt första
stycket innehålla bevis om att
värdet av den av företaget gjorda
depositionen enligt 6 § första
stycket 5 motsvarar 300 gånger det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde
vid räkenskapsårets utgång. För
den ytterligare deposition, utöver
vad som föreskrivs i 6 § första
stycket 5, som denna bestämmelse
kan ge upphov till gäller bestäm-
melserna i 6 § tredje stycket.

Det åligger generalagenten att för
vaije räkenskapsår enligt formulär,
som festställs av Finansinspek-
tionen, upprätta redogörelse för
företagets verksamhet inom landet.

För livförsäkringsverksamhet
skall redogörelsen enligt första
stycket innehålla bevis om att
värdet av den av företaget gjorda
depositionen enligt 6 § andra
stycket motsvarar 300 gånger det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde
vid räkenskapsårets utgång. För
den ytterligare deposition, utöver
vad som föreskrivs i 6 § andra
stycket, som denna bestämmelse
kan ge upphov till gäller bestäm-
melserna i 6 § fjärde stycket.

69

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder,
som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets
ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfäll (ersättnings-
reserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfäll (skadebehand-
lingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har
förfällit till betalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livför-
säkringsrörelse som inte har förfällit till betalning.

13 §

Tillgångar motsvarande värdet av
de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring skall vid vaije
tidpunkt redovisas i sådana till-
gångar som anges i 7 kap. 9 §
första stycket 1-8 och 10-12 för-
säkringsrörelselagen (1982:713)
eller, i den mån försäkringsinspek-
tionen medger det, värdet av åter-
försäkringsgivamas ansvarighet på
grund av livförsäkringar, som har
övertagits i återförsäkring.

I de tillgångar som skall mot-
svara värdet av de försäkrings-
tekniska skulderna får räknas in
90 procent av deponeringen enligt
6 och 10 §§ under förutsättning att
deponeringen till den delen består
av värdehandlingar som avses i
första stycket.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, motsvarande högst tjugo
procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas
i andra tillgångar än sådana som nämns i första stycket, dock inte i
aktier.

Tillgångar motsvarande värdet av
de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring skall vid vaije
tidpunkt redovisas i sådana till-
gångar som anges i 7 kap. 9 §
första stycket 1-8 och 10-12 för-
säkringsrörelselagen (1982:713)
eller, i den mån Finansinspektionen
medger det, värdet av återförsäk-
ringsgivamas ansvarighet på grund
av livförsäkringar, som har över-
tagits i återförsäkring.

I de tillgångar som skall mot-
svara värdet av de försäkrings-
tekniska skulderna får räknas in
90 procent av deponeringen enligt
6 och 10 §§ under förutsättning att
deponeringen till den delen består
av värdehandlingar som avses i
första stycket och inte beaktas
enligt 16 a § första stycket tredje
meningen.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen räkning förstås den del

av de försäkringstekniska skulderna,
försäkringsgivarnas ansvarighet.

Vid tillämpningen av denna para-
graf gäller bestämmelserna i
7 kap. 9 a § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713).

som icke motsvarar värdet av åter-

De tillgångar som motsvarar
värdet av de försäkringstekniska
skulderna skall finnas i Sverige,
dock med undantag för återförsäk-
ringsgivares ansvarighet på grund

70

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

av livförsäkringar som övertagits i
form av återförsäkring. 1 övrigt
gäller vid tillämpningen av denna
paragraf bestämmelserna i 7 kap.
9 a § andra-sjätte styckena försäk-
ringsrörelselagen .

13 a §

För skadeförsäkringar av annat
slag än sådan sjuk-, olycksfalls-
och avgångsbidragsförsäkring,
beträffande vilken bestämmelserna
om livförsäkring tillämpas med
stöd av 2 § jjärde stycket, skall
13 § femte stycket första meningen
gälla. Dessutom skall bestämmel-
serna i 7 kap. 10 § andra stycket
andra meningen och tredje stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713)
gälla.

För försäkring av annat slag än
sådan personförsäkring, beträffan-
de vilken rörelsen drivs med
tillämpning av de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring,
skall depositionen enligt 6 § första
stycket 5 inom åtta månader efter
utgången av vaije räkenskapsår
uppgå till ett belopp som motsvarar
300 gånger det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring som gällde vid räken-
skapsårets utgång.

15 a §

För försäkring av annat slag än
sådan sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring, beträf-
fande vilken bestämmelserna om
livförsäkring tillämpas med stöd av
2 § fjärde stycket, skall deposi-
tionen enligt 6 § andra stycket
inom åtta månader efter utgången
av vaije räkenskapsår uppgå till ett
belopp som motsvarar 300 gånger
det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde vid räkenskapsårets
utgång.

Om bruttopremieinkomsten under räkenskapsåret överstiger deposi-
tionen enligt första stycket, skall depositionen uppgå till ett belopp som
motsvarar bruttopremieinkomsten under räkenskapsåret.

För den ytterligare deposition,
utöver vad som föreskrivs i 6 §
första stycket 5, som första och
andra styckena kan ge upphov till
gäller bestämmelserna i 6 § tredje
stycket.

Överstiger det sammanlagda be-
loppet av vad ett försäkrings-
företag har deponerat väsentligt

För den ytterligare deposition,
utöver vad som föreskrivs i 6 §
andra stycket, som första och
andra styckena kan ge upphov till
gäller bestämmelserna i 6 § fjärde
stycket.

Överstiger det sammanlagda be-
loppet av vad ett försäkrings-
företag har deponerat väsentligt

71

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

den premieinkomst som anges i
andra stycket, får försäkrings-
inspektionen medge företaget att få
ut det överskjutande beloppet i den
mån detta inte hänför sig till en
deposition enligt företa stycket.

den premieinkomst som anges i
andra stycket, får Finansinspek-
tionen medge företaget att få ut det
överskjutande beloppet i den mån
detta inte hänför sig till en depo-
sition enligt företa stycket.

16 §

Tillgångar som ett utländskt för-
säkringsföretag enligt 6, 10 och
15 a §§ deponerat i bankinstitut
och som inte avsatts till täckande
av försäkringstekniska skulder
enligt 13 § får användas endast till
betalning dels av fordringar på
grund av försäkringsavtal, som
tillhör företagets rörelse här i riket,
dels av böter, viten, avgifter och
ersättningar som i anledning av
denna rörelse kan åläggas före-
taget, generalagenten eller av
företaget utsett ombud som avses i
27 §, dels ock, i händelse av
särskild administration av ett
företags livförsäkringsrörelse här i
riket, av administrationsboets
fordran hos företaget.

Tillgångar som ett utländskt för-
säkringsföretag enligt 6, 10 och
15 a §§ deponerat i bankinstitut
och som inte beaktas enligt 16 a §
första stycket tredje meningen eller
avsatts till täckande av föreäk-
ringstekniska skulder enligt 13 §
får användas endast till betalning
dels av fordringar på grund av för-
säkringsavtal, som tillhör före-
tagets rörelse här i landet, dels av
böter, viten, avgifter och ersätt-
ningar som i anledning av denna
rörelse kan åläggas företaget,
generalagenten eller av företaget
utsett ombud som avses i 4 §
andra stycket eller 27 §, dels, i
händelse av särskild administration
av ett företags livförsäkringsrörelse
här i landet, av administrations-
boets fordran hos företaget.

16 a §

För ett försäkringsföretag som
driver verksamhet enligt denna lag
gäller bestämmelserna om kapital-
bas, solvensmarginal och garanti-
belopp i 1 kap. 8 a § första och
andra styckena och 7 kap. 22-

2 7 § § försäkringsrörelselagen
(1982:713) samt, i fråga om sådan
livförsäkring som avses i 2 kap.

3 b § första stycket klass 3 nämnda

lag, 12 och 13  §§ lagen

(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappers-
fonder. Garantibeloppet för verk-
samheten i Sverige skall dock för
livförsäkring uppgå till ett belopp
som motsvarar 400 000 ecu och för

72

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

skadeförsäkring till halva det
minimibelopp som anges i 7 kap.
27 § första och andra styckena
försäkringsrörelselagen. Tdlgångar
som ett försäkringsföretag enligt 6,
10 och 15 a §§ deponerat i bank-
institut skall beaktas vid bedömning
av om kravet på garantibelopp är
uppfyllt, dock högst intill ett belopp
motsvarande hälften av minsta
beloppet för garantibeloppet.

En tredjedel av solvensmargi-
nalen för livförsäkring, eller
garantibeloppet om det är större,
skall motsvaras av poster som
anges i 7 kap. 22 § första stycket
1-3 försäkringsrörelselagen samt, i
fråga om sådan livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b § första stycket
klass 3 nämnda lag, av balanserad
vinst.

Poster som ingår i kapitalbasen
skall till minst ett belopp mot-
svarande solvensmarginalen finnas
i land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbets-
omrädet, varav de till minst ett
belopp motsvarande en tredjedel av
solvensmarginalen skall finnas i
Sverige.

Bestämmelser om att Finans-
inspektionen i vissa fall får medge
undantag frän bestämmelserna om
beräkning av solvensmarginalen
och lokalisering av tillgångar finns
i 23 a §.

20 §

Generalagenten skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäk-
ring hos företaget sker på ett sätt som överensstämmer med god affärs-
sed.

På begäran av den som biträtt
ett försäkringsföretag i dess
verksamhet enligt första stycket
skall Finansinspektionen utfärda
intyg över verksamhetens omfatt-
ning och innehåll om sådant intyg
erfordras för att få driva liknande
verksamhet i annat land som om-
fattas av avtalet om Europeiska

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

ekonomiska samarbetsområdet
(EES-land). Företaget och den som
begär intyg skall lämna inspek-
tionen de upplysningar som behövs
för att inspektionen skall kunna
fullgöra denna skyldighet.

21 §

Utländskt försäkringsföretag, som
driver försäkringsrörelse här i
riket, vare pliktigt att i alla för
allmänheten avsedda meddelanden
vid teckning av sin firma utsätta
hemlandet samt angiva huruvida
företaget drives såsom aktiebolag
eller ömsesidigt bolag eller i annan
form. Ej må sådant företag eller
dess ombud eller personal i med-
delanden, som åsyfta anskaffning
av försäkring eller äro avsedda för
allmänheten, lämna uppgift av
innebörd att företaget genom att
fullgöra i denna lag föreskriven
skyldighet att nedsätta värdehand-
lingar ställt fullgod säkerhet för
sina svenska försäkringstagare eller
att det beträffande hela sin verk-
samhet är kontrollerat av svenska
staten.

Försäkringsbrev skall innehålla
ej mindre uppgift om de för före-
taget gällande allmänna försäk-
ringsvillkoren än även de särskilda
villkoren för den försäkring, som
avses i brevet.

Där i meddelanden, som äro av-
sedda för allmänheten, vid angiv-
ande av företagets fonder inräknas
oguldna förbindelser av delägare
eller garanter, skall beloppet av
sådana förbindelser särskilt
utsättas.

Utländskt försäkringsföretag, som
driver försäkringsrörelse här i
landet, skall i alla meddelanden till
allmänheten nämna sin företags-
form och sitt hemland. I med-
delandena får inte lämnas uppgift
av innebörd att företaget genom att
fullgöra i denna lag föreskriven
skyldighet att nedsätta värdehand-
lingar ställt fullgod säkerhet för
sina svenska försäkringstagare eller
att det beträffande hela sin verk-
samhet är kontrollerat av svenska
staten.

Försäkringsbrev skall innehålla
uppgifter både om de allmänna för-
säkringsvillkoren och om de sär-
skilda villkoren för den försäk-
ring, som avses i brevet.

I meddelanden till allmänheten
om företagets fonder skall särskilt
anges beloppet av ännu inte in-
betalda förbindelser av delägare
eller garanter om dessa belopp in-
räknats i fonderna.

22 a §

Försäkringsinspektionen skall verka
för en sund utveckling av den
verksamhet som bedrivs av ut-

Finansinspektionen skall verka för
en sund utveckling av den verk-
samhet som bedrivs av utländska

74

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

ländska försäkringsföretag här
riket.

försäkringsföretag här i landet.
Inspektionen skall ha ett nära
samarbete med andra länders be-
höriga myndigheter.

23 a §

Om ett utländskt försäkringsföretag
har ansökt om tillstånd i ett eller
flera andra EES-länder att driva
verksamhet genom agentur eller
filial där, får Finansinspektionen
efter ansökan medge företaget
följande förmåner, vilka endast kan
medges samtidigt:

1. Den del av deponeringen
enligt 6 § andra stycket som skall
beaktas enligt 16 a § första stycket
tredje meningen behöver företaget
inte göra i mer än ett av dessa
länder.

2.  Vid beräkning av solvens-
marginalen skall hänsyn tas till
företagets verksamhet genom agen-
turer eller filialer i de andra
länderna.

3. De tillgångar som motsvarar
garantibeloppet får finnas i ett
annat av dessa länder.

I ansökan skall företaget ange
vilket lands behöriga myndighet
som skall ha tillsyn över den sam-
lade soliditeten hos agenturerna
eller filialerna och varför denna
myndighet valts. Deponeringen
skall göras i det landet.

Ett medgivande får lämnas
endast om samtliga behöriga
myndigheter hos vilka företaget
ansökt om förmåner tillstyrker
ansökan. Om företaget har valt
någon annan myndighet än
Finansinspektionen, gäller med-
givandet från det att inspektionen
av den av företaget angivna utländ-
ska myndigheten underrättats om
att myndigheten kommer att kont-
rollera företagets soliditet även
beträffande företagets verksamhet i
Sverige. Finansinspektionen skall
till den behöriga myndigheten

75

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lämna de uppgifter som denna be-
höver för kontrollen.

Om den behöriga myndigheten i
något av de länder som avses i
första stycket begär det, skall
Finansinspektionen återkalla med-
givandet.

24

Generalagenten vare pliktig:

att, där ändring vidtages i det
för företaget gällande reglementet,
inom tre månader därefter till
försäkringsinspektionen insända
beslutet därom;

att, därest av myndigheterna i
företagets hemland framställs
anmärkning mot företagets
verksamhet, så fort ske kan
skriftligen underrätta försäk-
ringsinspektionen därom;

att, inom ätta månader efter
utgången av varje räkenskapsår till
försäkringsinspektionen insända
den i 10 § avsedda redogörelsen
angående företagets verksamhet
inom riket;

att, beträffande livförsäk-
ringsrörelse, till försäkrings-
inspektionen insända följande
enligt inspektionens anvisningar
upprättade och av aktuarien under-
tecknade handlingar nämligen dels
inom åtta månader efter varje
räkenskapsårs utgång redogörelse
för beräkning av premiereserv och
av återbäring, dels ock, i den mån
så påfordras av inspektionen,
stat ist isk-ekonomisk utredning
angående verksamheten;

att, inom tre månader efter det
att årsredovisningen och revisions-
berättelsen blivit ä sammanträde
med företagets delägare framlagda
tillförsäkringsinspektionen insända
ett exemplar av dessa handlingar;

att, även i andra fall än ovan
sagts lämna försäkringsinspek-
tionen de upplysningar, som av
inspektionen begäras i fråga om

Generalagenten skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar
om försäkringsföretaget och dess
verksamhet här i landet som
inspektionen begär.

Prop. 1992/93:257

76

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

företaget och dess verksamhet inom
riket, samt att när som helst för
befattningshavare hos försäkrings-
inspektionen, som är behörig att
företräda inspektionen, eller annan
som av inspektionen förordnats att
företräda denna, hålla kassa och
övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning.

Innefattar ändring i reglementet
ändring av företagets firma, skall
försäkringsinspektionen låta införa
kungörelse om firmaändringen i
Post- och Inrikes Tidningar.

Generalagenten skall hålla till-
gångar, räkenskaper och andra
handlingar tillgängliga för gransk-
ning av Finansinspektionen.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela före-
skrifter om vilka upplysningar ett
försäkringsföretag skall lämna till
inspektionen.

Innefattar ändring i företagets
reglemente ändring av dess firma,
skall Finansinspektionen låta införa
kungörelse om firmaändringen i
Post- och Inrikes Tidningar.

25

§

Finansinspektionen får meddela de
erinringar i fråga om utländska för-
säkringsföretags verksamhet här i
landet som inspektionen anser be-
hövliga.

Finansinspektionen skall före-
lägga företaget att vidta rättelse om
inspektionen finner att

Försäkringsinspektionen får med-
dela de erinringar i fråga om ut-
ländska försäkringsföretags verk-
samhet här i riket som inspektionen
anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall
förelägga företaget att inom viss tid
vidta erforderliga åtgärder, om
inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt-
ningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15 a § deponerat belopp minskats
genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan an-
ledning,

4. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska
skulderna inte är tillräckliga eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets
verksamhet.

Om ett utländskt försäkrings-
företags kapitalbas understiger

77

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Om ett föreläggande enligt andra
stycket inte har följts inom den
bestämda tiden och det anmärkta
förhållandet inte heller på något
annat sätt undanröjts, skall för-
säkringsinspektionen göra anmälan
om detta till regeringen. Om rege-
ringen finner så svåra missför-
hållanden föreligga, att försäk-
ringsverksamheten bör upphöra,
kan regeringen förklara konces-
sionen förverkad.

solvensmarginalen enligt 7 kap. 23
eller 25 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), skall Finansinspek-
tionen förelägga företaget att
upprätta en plan för att återställa
en sund finansiell ställning och
överlämna planen till inspektionen
för godkännande. Om kapitalbasen
understiger de nivåer som anges i
16 a §, eller om garantibeloppet
för livförsäkringsrörelse inte har en
sådan sammansättning som anges
i 16 a § tredje stycket, skall
inspektionen förelägga företaget att
upprätta och för godkännande
överlämna en plan för skyndsamt
återställande av kapitalbasen.

Mid som sägs i tredje stycket
skall inte gälla i de fall företaget
medgetts förmåner enligt 23 a §
och någon annan myndighet än
Finansinspektionen har tillsyn över
soliditeten. Om den utländska myn-
dighet som kontrollerar företagets
soliditet förbjuder det att helt eller
delvis förfoga över sina tillgångar
skall, på begäran av myndigheten,
Finansinspektionen vidta samma åt-
gärder beträffande företagets
tillgångar i Sverige.

Om ett föreläggande enligt andra
eller tredje stycket inte har följts
inom den bestämda tiden och det
anmärkta förhållandet inte heller på
något annat sätt har undanröjts,
skall Finansinspektionen anmäla
detta till regeringen.

Följer företaget inte gällande
bestämmelser om redovisning och
täckning av försäkringstekniska
skulder eller uppfyller företaget
inte gällande krav pä garantibe-
lopp, får regeringen efter anmälan
av Finansinspektionen förbjuda
företaget att helt eller delvis
förfoga över sina tillgångar. Om
företaget medgetts förmåner enligt

78

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Beslut, varigenom koncessionen
förklaras förverkad, skall av
försäkrinsinspektionen kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar.

23 a § och någon annan myndighet
än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten skall regeringen,
innan åtgärd vidtas, underrätta den
behöriga myndighet som kontrolle-
rar företagets soliditet.

Finansinspektionen får besluta hur
verksamheten skall drivas efter ett
sådant beslut som avses i fjärde
och sjätte styckena.

Regeringen kan förklara konces-
sionen förverkad om så svåra miss-
förhållanden föreligger att försäk-
ringsverksamheten bör upphöra.

Om företaget medgetts förmåner
enligt 23 a § och dess auktorisa-
tion förklarats förverkad av en
utländsk myndighet som kontrolle-
rar företagets soliditet, skall
Finansinspektionen vidta erforder-
liga åtgärder. Om skälet till att
auktorisationen förklarats för-
verkad är att företagets soliditet är
otillräcklig, skall regeringen genast
förklara företagets koncession i
Sverige förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen
förklaras förverkad, skall av
Finansinspektionen kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar.

29 §

Utländskt försäkringsföretag må
med försäkringsinspektionens till-
stånd överlåta hela sitt till
verksamheten här i riket hörande
försäkringsbestånd eller del därav
till svenskt försäkringsbolag eller
utländskt försäkringsföretag, som
erhållit koncession för det slag av
försäkringsrörelse varom fråga är.

Ett utländskt försäkringsföretag får
med Finansinspektionens tillstånd
överlåta hela sitt till verksamheten
här i landet hörande försäkrings-
bestånd eller del därav till svenskt
försäkringsbolag eller utländskt
försäkringsföretag, som har kon-
cession för det slag av försäkrings-
rörelse det är frågan om. Har den
övertagande försäkringsgivaren
säte i ett EES-land får Finans-
inspektionen medge tillstånd bara
om behörig myndighet i försäk-
ringsgivarens hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen
beaktats.

79

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Ansökan om tillstånd skall göras
av såväl överlåtare som övertagare.
Vid ansökningen skall fogas det
avtal, som träffats angående över-
låtelsen. Med avseende på ansök-
ningen skall vidare vad i 15 kap.
3 § andra stycket och 4 § andra
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) stadgas äga mot-
svarande tillämpning.

Bifalles ansökningen, skall över-
låtaren anses fritagen från sina
förpliktelser på grund av det över-
låtna försäkringsbeståndet, vilka
förpliktelser i stället skola åvila
övertagaren. Angående under-
rättelse om verkställd överlåtelse
skall bestämmelsen i 15 kap. 6 §
ovannämnda lag äga motsvarande
tillämpning.

Ansökan om tillstånd skall göras
av såväl överlåtare som övertagare.
Det avtal, som träffats angående
överlåtelsen, skall fogas till ansök-
ningen. För ansökningen gäller 15
kap. 3 § femte stycket och 4 §
andra stycket försäkringsrörelse-
lagen (1982:713).

När ansökan bifallits, övergår
ansvaret för det överlåtna försäk-
ringsbeståndet på den övertagande
försäkringsgivaren. Försäkrings-
tagare och livräntetagare som be-
rörs av överlåtelsen skall under-
rättas om den enligt vad som anges
i 15 kap. 6 § försäkringsrörelse-
lagen.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett försäkringsföretag som har koncession vid lagens ikraftträdande
får med den tidsbegränsning som kan ha angetts i koncessionsbeslutet
fortsätta med rörelsen till utgången av år 1995 eller, om ansökan om
koncession i enlighet med 7 § fjärde stycket då har getts in, till dess att
ansökningen har prövats slutligt.

3. En ansökan om koncession enligt de nya bestämmelserna skall,
beträffande försäkringsföretag som avses i punkt 2, prövas av Finans-
inspektionen, om inte ett bifall till ansökningen skulle innebära en
förlängning eller en väsentlig utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fall prövas ansökningen av regeringen. Finansinspektionen skall,
i samband med sin prövning av en koncessionsansökan, även pröva en
därav föranledd ansökan om stadfästelse av ändring av grunder.

80

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder1

dels att i 11 § ordet "Försäkringsinspektionen" skall bytas ut mot
"Finansinspektionen",

dels att 7 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 och 13 §§, av
följande lydelse.

Prop. 1992/93:257

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om det finns särskilda skäl får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, försäkringsinspek-
tionen medge undantag från be-
stämmelserna i försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) utöver vad som
föreskrivs i 1 kap. 10 § den lagen.

Om det finns särskilda skäl får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
medge undantag från bestämmel-
serna i försäkringsrörelselagen
(1982:713) utöver vad som före-
skrivs i 1 kap. 10 § den lagen. Ett
undantag skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
försäkring enligt avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

12 §

Kapitalbasen för ett försäkrings-
bolag som driver rörelse enligt
denna lag får, utöver vad som an-
ges i 7 kap. 22 § försäkringsrörel-
selagen (1982:713), omfatta balan-
serad vinst. Sådan vinst får beaktas
även vid tillämpning av 7 kap.
26 § tredje stycket samma lag.

13 §

För ett försäkringsbolag som driver
rörelse enligt denna lag utgör
solvensmarginalen summan av

'Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:1117.

81

6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

1. fyra procent av den del av
premiereserven beräknad enligt
7 kap. 23 § andra stycket 1 försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) som
motsvarar åtaganden vilka inne-
håller en finansiell risk för försäk-
ringsgivaren,

2. en procent av premiereserven
i övrigt, beräknad på det sätt som
anges i 1, under förutsättning att
försäkringstiden överstiger fem år
och att det belopp som skall täcka
driftskostnaderna är bestämt för
längre tid än fem år, samt

3. tre tiondels procent av de
positiva risksummorna enligt
7 kap. 23 § andra stycket 2 försäk-
ringsrörelselagen i den utsträck-
ning som försäkringarna gäller för
dödsfall.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

82

6 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:257

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5 och 24 §§ trafikskadelagen (1975:1410)’

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §2

Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd
därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är
skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela
trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör
viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst

område.

Utöver vad som följer av första
stycket får trafdförsäkring med-
delas av en utländsk EES-försäk-
ringsgivare som för sådan försäk-
ring har gjort anmälan enligt
2 kap. 2 § första stycket lagen
(1993:000) om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige och
som har utsett en representant för
sig här i landet. En försäkrings-
givare som har gjort sådan an-
mälan är skyldig att på begäran
meddela trafikförsäkring. Finans-
inspektionen kan på ansökan be-
gränsa denna skyldighet till att
avse personer som tillhör viss
yrkesgrupp eller intressegrupp eller
som är bosatta inom visst område.

En representant som avses i
tredje stycket skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk juri-
disk person. Försäkringsgivaren
skall utfärda en fullmakt för rep-
resentanten att gentemot skade-
lidande företräda försäkringsgiva-
ren och att själv eller genom annan
tala och svara för denne angående
försäkringsfäll. Representanten
skall även ha behörighet att föret-
räda försäkringsgivaren vid

'Lagen omtryckt 1977:949.

2Senaste lydelse 1983:309.

83

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

kontroll av om giltig trafilförsäk-
ring föreligger. Ytterligare före-
skrifter om villkor beträffande rep-
resentanten får meddelas av rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.

24 §3

I fäll som avses i 16 § fördelas
försäkringsanstaltemas inbördes
ersättningsansvar efter förhållandet
mellan beloppen av de premier för
direkt tecknade trafikförsäkringar
som för var och en av dem belöper
på näst föregående kalenderår.

I fäll som avses i 16 § fördelas
försäkringsanstaltemas inbördes
ersättningsansvar efter förhållandet
mellan beloppen av de premier för
direkt tecknade trafikförsäkringar
som härrör frän verksamheten här
i landet och som för var och en av
dem belöper på näst föregående
kalenderår.

Trafikskadeersättning som har utgetts enligt 16 § andra stycket får intill
en tiondedel av det basbelopp som anges i 21 § krävas åter från den som
var skyldig att ha trafikförsäkring. Ersättningen får dock ej krävas åter,
om fordonet vid skadetillfållet brukades olovligen av annan och antingen
ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.

Har trafikskadeersättning utgetts enligt 16 § tredje stycket och blir
fordonet sedermera känt, får ersättningen krävas åter från den försäk-
ringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3Senaste lydelse 1983:309.

84

7 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:257

Lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:508) om försäkrings-

mäklare

dels att i 3, 7, 8, 9, 15, 16 och 17 §§ ordet "försäkringsinspektionen"

i olika böjningsformer skall bytas ut mot "Finansinspektionen" i mot-
svarande form,

dels att 12 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7a §

På begäran av en fysisk person
som är registrerad som försäk-
ringsmäklare eller som har biträtt
en försäkringsmäklare i dennes
verksamhet skall Finansinspek-
tionen utfärda intyg över verk-
samhetens omfattning och innehåll
om sådant intyg erfordras för att få
driva liknande verksamhet i annat
land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbets-
området. Den som begär intyg och,
i förekommande fall, den för vars
räkning denne har förmedlat för-
säkringar skall lämna inspektionen
de upplysningar som behövs för att
inspektionen skall kunna fullgöra
denna skyldighet.

12 §

Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren far den information
som en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 § första stycket konsument-
försäkringslagen (1980:38) är skyldig att lämna i samband med att en

försäkring tecknas.

En försäkringsmäklare som får i
uppdrag att inhämta upplysningar
om ellerförmedla livförsäkringsav-
tal som erbjuds av utländska för-
säkringsgivare, som inte har kon-
cession att driva försäkringsrörelse
i Sverige, skall till uppdragsgiva-

85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:257

ren överlämna en handling i vilken
uppdraget anges. Uppdragsgivaren
skall skriva under handlingen.

Handlingen skall överensstämma
med formulär som fastställs av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

86

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:000) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall ändras så att 2 § 6 mom. samt
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till ändringslagen får
följande lydelse.

Prop. 1992/93:257

Lydelse enligt
prop. 1992/93:187

Föreslagen lydelse

2 §

6 mom. Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars för-
säkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser person-
försäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidrags-
försäkring samt arbetslöshetsförsäkring).

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livför-
säkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkrings-
rörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som före-
taget drivit här.

Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för
dels den del av nettointäkten som avser personförsäkring och som är
hänförlig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas
räkning, dels influtna premier hänförliga till personförsäkring. Avdrag får
inte göras för utgivet belopp hänförligt till sådan försäkring.

Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av livförsäkrings-
företag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skade-
försäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av
inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras
förutom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för
avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller samman-
slutning och som avser att understödja verksamhet med syfte att före-
bygga skador, vilka fäller inom ramen för den av företaget bedrivna
rörelsen, för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för
ökning av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd
premieåterbetalning.

Med försäkringstekniska skulder
för egen räkning förstås sådana
skulder enligt 7 kap. 1 § första
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, ersätt-
ningsreserv, skadebehandlingsre-
serv och tilldelad återbäring) min-
skade med värdet av återförsäk-
ringsgivares ansvarighet.

Med försäkringstekniska skulder
för egen räkning förstås sådana
skulder enligt 7 kap. 1 § första
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, ersätt-
ningsreserv, skadebehandlingsre-
serv, tilldelad återbäring och ut-
jämningsreserv för kreditförsäk-
ring) minskade med värdet

87

Lydelse enligt
prop. 1992/93:187

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

av återförsäkringsgivares ansvarig-
het.

Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fästställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säker-
hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av ut-
jämningsfond skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till ome-
delbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk-
ringsföretag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skade-
försäkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett
belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här be-
driven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av
årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
Äldre bestämmelser tillämpas dock
för beskattningsår som har på-
börjats före ikraftträdandet.

1. De nya bestämmelserna i 2 §
6 mom. sjunde stycket träder i
kraft den dag regeringen bestäm-
mer och tillämpas första gången
vid taxering för det beskattningsår
som påbörjas närmast efter den
tidpunkt då bestämmelsen träder i
kraft.

2. Den nya lagen i övrigt träder
i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995
års taxering. Äldre bestämmelser
tillämpas dock för beskattningsår
som har påbörjats före ikraftträ-
dandet.

88

9 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)’ skall ha
följande lydelse.

Prop. 1992/93:257

Nuvarande lydelse

4 a

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsföretag i den egendom och i
den omfattning som anges i 7 kap.
11   § försäkringsrörelselagen

(1982:713) och 15 § tredje stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige.

Föreslagen lydelse

§2

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsföretag i den egendom och i
den omfattning som anges i 7 kap.
11   § försäkringsrörelselagen

(1982:713), 15 § tredje stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige och 5
kap. 9 § tredje stycket lagen
(1993:000) om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'Lagen omtryckt 1975:1248.

2Senaste lydelse 1989:1083.

89

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1324) om ändring i lagen
(1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1324) om ändring i lagen
(1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
skall ändras så att 3 § och ikraftträdandebestämmelsen till ändringslagen
1992:560 får följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

3 §

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:000) om kreditmarknadsbolag,

4.  för utländska försäkrings- 4. för utländska försäkrings-
företag lagen (1950:272) om rätt givare lagen (1950:272) om rätt för
för utländska försäkringsföretag att utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige, driva försäkringsrörelse i Sverige

och lagen (1993:000) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer
2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a - c §§ lagen (1990:1114) om värde-
pappersfonder.

Prop. 1992/93:257

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 3 § 1, 3, 4 och 6 den dag
regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

90

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:302) om ändring i trafikskade-
lagen (1975:1410) skall ändras så att 16 § och ikraftträdandebestämmel-
sen till ändringslagen får följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

16 §

Beträffande motordrivet fordon
som med stöd av 4 § 2 har undan-
tagits från trafikförsäkringsplikt
och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstal-
ter, som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäk-
ring, solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha
utgått, om försäkring hade funnits.

Beträffande motordrivet fordon
som med stöd av 4 § 2 har undan-
tagits från trafikförsäkringsplikt
och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstal-
ter, som vid skadetillfället hade
tillstånd att meddela trafikförsäk-
ring eller som hade gjort sådan an-
mälan som avses i 5 § tredje styck-
et, solidariskt för den trafikskade-
ersättning som skulle ha utgått, om
försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikför-
säkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma
ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den försäk-
ringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fäll då fordonet brukades
olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var

avställt.

De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även solida-
riskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäk-
ringen för motordrivet fordon vars identitet ej kan festställas. Från ersätt-
ning för sakskada skall därvid avräknas ett belopp som svarar mot en
tjugondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring som gäller för det år då skadehändelsen inträffer.

Denna lag träder i kraft såvitt avser tredje stycket den 1 januari 1994
och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

91

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 juni 1993

Prop. 1992/93:257

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas,
Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
P. Westerbeig, Ask

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om ändrad lagstiftning för försäkrings-
verksamhet med anledning av EES-avtalet

1 Ärendets beredning

I detta ärende tas upp framför allt förslag till ändringar i lagstiftningen
för svenska och utländska försäkringsföretag som har aktualiserats av
avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens med-
lemsländer och EFTA-ländema om Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet (EES). Till grund för förslagen ligger två utredningsbe-
tänkanden och två inom Finansdepartementet utarbetade promemorior.
Den ena promemorian innehåller i huvudsak en bearbetning av de två
betänkandena men behandlar även vissa frågor som inte berörts i dessa.

Hösten 1990 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en
kommitté, Försäkringsutredningen, Fi 1990:11 (justitierådet Bertil
Bengtsson, ordförande, professorn Mats Persson, överinspektören Yngve
Pettersson, docenten Staffan Viotti och numera vice verkställande
direktören Per Welin), för att utreda vissa frågor på försäkringsområdet
och föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen. Syftet med
utredningen är att skapa mera rationella rörelseregler för försäkrings-
bolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är förenligt med det
inom EG.

Jag tar nu upp stora delar av kommitténs delbetänkande Försäkrings-
rörelse i förändring 1 (SOU 1991:89). Betänkandet innehåller framför allt
förslag till regler om soliditet, placeringsregler och regler rörande
koncessionsprövningen. Vidare föreslås en omdefinition av de försäk-
ringstekniska skulderna vid livförsäkring. Betänkandet har remissbehand-
lats.

Sommaren 1990 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande
en särskild utredare, dåvarande avdelningschefen Håkan Wunderman,
med uppdrag att utreda på vilket sätt Lloyd's och andra försäkrings-
sammanslutningar kan få möjlighet att erhålla koncession eller på annat
sätt etablera sig i Sverige (Utredningen om koncession för försäkrings-
sammanslutningar, Fi 1990:06).

92

Utredaren överlämnde i februari 1992 betänkandet Koncession for
försäkringssammanslutningar (SOU 1992:5). I betänkandet föreslås en ny
lag om rätt för utländska försäkringssammanslutningar att driva försäk-
ringsrörelse i Sverige. Betänkandet har inte remissbehandlats.

Inom Finansdepartementet upprättades sommaren 1992 en promemoria
med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om försäk-
ringsverksamhet (huvudpromemorian). Promemorian innehåller förslag
till sådana ändringar i lagstiftningen för svenska försäkringsbolag och
utländska försäkringsgivare som föranleds av EES-avtalet.

I huvudpromemorian bearbetas de frågor som de två nämnda utred-
ningarna tagit upp. Dessutom behandlas i huvudpromemorian frågor om
EG-harmonisering som legat utanför utredningarna. Beträffande soliditet
och koncessionsprövning lämnas förslag till regler som i huvudsak
ansluter till Försäkringsutredningens. Vad däremot gäller placeringsregler
för försäkringsföretagen och vissa därmed sammanhängande frågor
föreslås i promemorian att lagändring skall anstå. De förslag som lämnats
av utredningen om koncession för försäkringssammanslutningar föreslås
inarbetade i en ny lag om utländska EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige som dessutom skall reglera den verksamhet som andra
försäkringsgivare med säte inom EES driver i Sverige. Slutligen
innehåller huvudpromemorian förslag som avser att i svensk rätt införliva
EG:s regler om gränsöverskridande verksamhet, dvs. rätt att driva
verksamhet i ett land utan att etablera sig där. Huvudpromemorian har
remissbehandlats. Remissinstanserna har i samband med remissbehand-
lingen av huvudpromemorian eller i särskild ordning fått ta del av
betänkandet Koncession för försäkringssammanslutningar.

Huvudpromemorian utarbetades med utgångspunkt i att EES-avtalet
skulle träda i kraft den 1 januari 1993. Av tidsskäl behandlades inte alla
de EES-regler som måste införlivas i svensk lagstiftning på grund av
EES-avtalet. Utgången av den folkomröstning som i december 1992 ägde
rum i Schweiz angående EES-avtalet innebar emellertid att avtalet måste
omförhandlas och inte kunde träda i kraft vid den tidpunkt som planerats.
Det försenade ikraftträdandet gjorde det möjligt att behandla de EES-
regler som inte hade kunnat tas upp i huvudpromemorian i en til-
läggspromemoria om EES-regler på försäkringsområdet, som upprättades
inom Finansdepartementet i januari 1993. I tilläggspromemorian
behandlas framför allt frågor om gränsöverskridande verksamhet med
trafikförsäkringar och vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring.
Tilläggspromemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas förteckningar över de
remissinstanser som yttrat sig över Försäkringsutredningens betänkande,
huvudpromemorian och tilläggspromemorian som bilagorna 1-3.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr. 4130/91
och 3682/92).

Regeringen beslutade den 25 mars 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över inom Finansdepartementet upprättade förslag till

1. lag om utländska EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

2. lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring,

Prop. 1992/93:257

93

3. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),                Prop. 1992/93:257

4. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med an-
knytning till värdepappersfonder,

6. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

7. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

8. lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt,

9. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

10. lag om ändring i lagen (1992:1324) om ändring i lagen (1992:560)
om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

De angivna lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.

Lagrådet har den 18 maj 1993 yttrat sig över lagförslagen. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Lagrådet har förordat en omprövning av den ordning som föreslås i 4 §
lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Som kommer att
framgå av den allmänna motiveringen avsnitt 2.10 ansluter jag mig till
vad Lagrådet anfört. Övriga lagförslag har Lagrådet lämnat utan erinran.

Efter lagrådsgranskningen har rubriken på lagen om utländska EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige ändrats på sätt att ordet
"utländska" tagits bort så som obehövligt. Vidare har punkterna 4 i
övergångsbestämmelserna till försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige och lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige också ansetts obehövliga och tagits bort. För att undvika onödig
detaljreglering har bestämmelserna i 2 kap. 3 a § tredje stycket försäk-
ringsrörelselagen om grupper av försäkringsklasser ersatts med en be-
stämmelse om normgivningsdelegation till regeringen eller Finans-
inspektionen som tagits in i paragrafens andra stycke.

I förtydligande syfte har vidare tillägg gjorts i 2 kap. 1 § sjätte stycket
lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, 7 kap. 22 §
andra stycket försäkringsrörelselagen, 16 § lagen om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och i 24 § första
stycket trafikskadelagen.

Av förfettningstekniska skäl har 16 § i det lagrådsgranskade förslaget
till lag om ändring i trafikskadelagen - i oförändrad lydelse - brutits ut
och lagts i ett särskilt förslag till lag om ändring i lagen om ändring i
trafikskadelagen.

Utöver vad som nu angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts i de
remitterade lagförslagen.

94

2 Införlivande av EES-regler om
försäkringsverksamhet

2.1 Allmänt om EES-regler om försäkringsverksamhet

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens medlems-
länder och EFTA-ländema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) undertecknades den 2 maj 1992. Den 6 december 1992 ägde en
folkomröstning rum i Schweiz angående avtalet. Utgången av omröst-
ningen innebar att Schweiz var förhindrat att ratificera avtalet. Avtalet
kunde därför inte träda i kraft som planerat den 1 januari 1993.

De avtalsslutande parterna (utom Schweiz) undertecknade den 17 mars
1993 ett protokoll med en överenskommelse om justering av EES-avtalet
med anledning av att Schweiz inte skall medverka i EES-samarbetet.
Överenskommelsen innebär att EES-avtalet kommer att träda i kraft den
1 juli 1993 under förutsättning att ratificeringsprocedurema då är
genomförda hos samtliga avtalsparter. Om det inte är fallet skall avtalet
träda i kraft den första dagen i en följande månad enligt bestämmelser
som närmare fästlagts i överenskommelsen.

Genom avtalet har Sverige och övriga EFTA-länder bl.a. åtagit sig att
införa regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster,
motsvarande vad som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsländerna i
EG. De grundläggande bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet
att tillhandahålla tjänster finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa
artiklar liksom övriga bestämmelser i huvuddelen av EES-avtalet har
inkorporerats med den svenska rättsordningen genom EES-lagen (SFS
1992:1317). Artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet hänvisar i sin tur till
preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför sig
bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande bl.a. försäk-
ringsverksamhet.

Bilaga IX är i likhet med andra motsvarande bilagor disponerad så att
det refereras till ett antal EG-rättsakter (direktiv, förordningar etc.).
Referenserna till rättsakterna innebär att dessa skall tillämpas inom hela
EES. I några fäll har referenserna kompletterats med särskilda regler,
enligt vilka ett eller flera EFTA-länder har rätt att avvika från det för EG
gällande regelverket. Det kan då vara fråga om temporära lättnader i
tillämpningen eller om utsträckt tid för införlivande i nationell lagstiftning
av de relevanta bestämmelserna. I den mån sådana öveigångsregler inte
gäller för något särskilt land, skall vaije EFTA-land införliva reglerna
vid ikraftträdandet av EES-avtalet. Den nämnda överenskommelsen
innebär dock att Schweiz inte skall omfättas av EES-avtalet. Det skall
inte heller tillämpas på Liechtenstein förrän Liechtenstein klargjort sitt
förhållande med Schweiz samt att EES-rådet konstaterat att detta
förhållande inte hindrar att avtalet fungerar tillfredsställande (jfr prop.
1992/93:225).

I min anmälan till propositionen om Europeiska ekonomiska samarbets-
området (prop. 1991/92:170, bil 6) har jag lämnat en översiktlig redo-

Prop. 1992/93:257

95

görelse för de EG-regler på det finansiella tjänsteområdet som omfattas
av EES-avtalet. I propositionen beskrivs närmare tre grundprinciper for
en inre finansiell marknad: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och
minimiharmonisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas
regelverk. På försäkringsområdet har utvecklingen mot en inre finansiell
marknad gått långsammare än på övriga områden för finansiella tjänster.
De nämnda grundprinciperna gäller således ännu inte fullt ut inom EG
på försäkringssidan.

I korthet innebär EG:s regler på försäkringsområdet att alla medlems-
länder skall uppställa krav på auktorisation för att ett försäkringsföretag
som etablerar ett huvudkontor inom landets territorium skall få driva
försäkringsrörelse där. Detsamma skall gälla för att ett sådant företag i
ett annat medlemsland skall få driva försäkringsrörelse genom en agentur
eller filial. Principen om etableringsfrihet innebär att auktorisation alltid
skall beviljas om i direktiven fastställda krav uppfyllts.

Hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning av
företagets soliditet inom hela gemenskapen. Hemlandets tillsynsansvar för
soliditeten omfattar således även den verksamhet som bedrivs genom
agenturer och filialer etablerade i andra medlemsländer. För övrig tillsyn
svarar myndigheterna i det land där verksamheten bedrivs.

I vissa fäll far försäkringsföretaget med stöd av sin auktorisation i
hemlandet eller i det land där en agentur eller en filial är belägen erbjuda
försäkringar i andra länder utan att det där får ställas krav på etablering
eller särskilt tillstånd. Det är fäll där försäkringstagarna typiskt sett inte
anses ha behov av särskilt skydd i sitt land. Om försäkringstagarna anses
ha behov av sådant skydd har det land mot vilket verksamheten riktas en
valmöjlighet om man vill uppställa krav på tillstånd eller inte. Däremot
får etablering inte krävas.

När särskilt tillstånd inte krävs skall myndigheterna i det land där
huvudkontoret, agenturen eller filialen finns (beroende på från vilket
driftställe försäkringarna tillhandahålls) ha tillsyn över beräkningen av de
försäkringstekniska skulderna och över att tillgångar finns till tryggande
av dessa skulder.

Denna ordning, där tillsynen i vissa fäll utövas av myndigheterna i ett
annat land än det där riskerna finns, förutsätter att vaije medlemsland
godtar övriga medlemsländers regler om bl.a. soliditet. Direktiven inne-
håller därför regler som syftar till harmonisering av grundläggande regler
för verksamheten i ett försäkringsföretag. Detta gäller bl.a. i fråga om
auktorisationskrav och soliditetsberäkning. Direktiven innehåller även
regler om ömsesidigt godkännande av andra länders bestämmelser om
bl.a. beräkning av försäkringstekniska skulder. För att tillsynen skall
kunna fungera smidigt har också antagits regler om rutiner för administ-
rativt samarbete mellan medlemsländernas behöriga myndigheter.

Etableringsreglema skall i princip tillämpas på alla försäkringsföretag
på den gemensamma marknaden, således även på agenturer och filialer
till företag med huvudkontor utanför EG. Med hänsyn till att sådana
företags tillgångar befinner sig utanför EG har dock för dessa företag
införts särskilda bestämmelser om bl.a. tillsyn.

Prop. 1992/93:257

96

De rättsakter på försäkringsområdet som berör Finansdepartementets Prop. 1992/93:257
ansvarsområde och som upptas i den till EES-avtalet fogade bilagan IX
är följande. (Rättsakterna finns samlade i skriften EES-avtalet, bilagor
med rättsakter, band 2).

Annan försäkring än livförsäkring

1. Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande

av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla
tjänster avseende återförsäkring och retrocession. (Återförsäkrings-
direktivet).

2. Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samord-
ning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och
driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring. (Första
skadeförsäkringsdirektivet).

3. Rådets direktiv 76/580/EEG av den 29 juni 1976 om ändring av
direktiv 73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar
angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt
försäkring än livförsäkring. (Ändring av första skadeförsäkrings-
direktivet).

4. Rådets direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om avskaffande av
inskränkningar i etableringsfriheten för verksamhet med annan direkt
försäkring än livförsäkring. 73/240/EEG. (Direktivet om avskaffande av
inskränkningar i etableringsfriheten för skadeförsäkringsverksamhet).

5. Rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av
lagar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom
gemenskapen. (Koassuransdirektivet).

6. Rådets direktiv 84/641/EEG av den 10 december 1984 om ändring,
speciellt med avseende på reserisker, av första direktivet (73/239/EEG)
om samordning av lagar och andra författningar om rätten att etablera
och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring.
(Assistansdirektivet).

7. Rådets direktiv 87/343/EEG av den 22 juni 1987 om ändring, såvitt
avser kreditförsäkring och borgensförsäkring, av första direktivet
73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående
rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än
livförsäkring. (Kreditförsäkringsdirektivet).

8. Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av
lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring. (Rätts-
skyddsdirektivet).

9. Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samord-
ning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring
än livförsäkring och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att
effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av
direktiv 73/239/EEG. (Andra skadeförsäkringsdirektivet).

10. Rådets direktiv 90/618/EEG av den 8 november 1990 om ändring,
särskilt såvitt avser ansvarsförsäkring för motorfordon, av direktiv
73/239/EEG och direktiv 88/357/EEG, vilka avser samordning av lagar

7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

och andra författningar angående annan direkt försäkring än livför- Prop. 1992/93:257
säkring. (Direktivet om gränsöverskridande verksamhet för motorfordons-
försäkring).

Livförsäkring

1. Rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samord-
ning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt
livförsäkringsrörelse. (Första livförsäkringsdirektivet).

2. Rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samord-
ning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med
bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att
tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG. (Andra
livförsäkringsdirektivet).

Övriga områden

Rådets direktiv 77/92/EEG av den 13 december 1976 om åtgärder för att
underlätta det effektiva utövandet av etableringsfriheten och friheten att
tillhandahålla tjänster vid verksamhet som försäkringsagent eller
försäkringsmäklare (ur grupp 630 ISIC) och särskilt om öveigångs-
bestämmelser för sådan verksamhet. (Försäkringsmäklardirektivet).

Regler i andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkrings-
direktivet såvitt avser tillämplig lag på försäkringsavtal och försäkrings-
tagarens rätt att säga upp avtal har behandlats i proposition 1992/93:222
om ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-
avtalet. Propositionen har utskottsbehandlats (bet. 1992/93:LU16).

EG-rådet har dessutom den 19 december 1991 antagit ett direktiv
91/674/EEG om årsredovisning och koncernredovisning för försäkrings-
företag, den 18 juni 1992 ett tredje direktiv om skadeförsäkring
(92/49/EEG) och den 10 november 1992 ett tredje direktiv om livförsäk-
ring (92/96/EEG). Dessa direktiv ingår ännu inte i EES-avtalet.

De förslag som kommer att läggas fram i det följande tar sikte främst
på svenska och utländska försäkringsbolag. Även lagstiftningen om
understödsföreningar behöver harmoniseras med EES-reglema. Jag anser
emellertid att det bör göras i anslutning till en mer övergripande
reformering av lagstiftningen på området. Ett förslag till en sådan reform
presenterades år 1990 av Understödsföreningsutredningen i betänkandet
Försäkringsföreningar (SOU 1990:101). Utgångspunkten för utredningens
arbete var att understödsföreningar skulle finnas kvar jämsides med
försäkringsbolagen och att föreningarna skulle regleras i särskild lag.
Utredningens förslag utformades i enlighet härmed. De senaste årens
utveckling har emellertid medfört att en reformering bör göras från andra
utgångspunkter än utredningens. I första hand bör en lösning övervägas
som innebär att understödsföreningarna helt eller delvis inordnas i

98

försäkringsrörelselagens regelsystem. Dessa överväganden kräver sådana Prop. 1992/93:257
insatser att det inte är möjligt att lägga fram något förslag i detta
sammanhang. Arbetet bör i stället utföras i särskild ordning. Jag skall se
till att detta arbete kommer till stånd så snart som möjligt.

De förslag jag här lägger fram är delvis komplicerade och svårtill-
gängliga. Det beror i stor utsträckning på att den inre marknaden på
försäkringsområdet ännu inte är helt genomförd. Den svenska lagstift-
ningen måste därför anpassas till olika begränsningar i etablerings- och
tjänstefriheten. Först i och med genomförandet av tredje skadeför-
säkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet skapas förutsätt-
ningar för en inre marknad på försäkringsområdet. Bortsett från dessa
övergångsvisa förhållanden är de aktuella EG-reglema till sin natur ofta
komplicerade och svårtillgängliga. Det har dessutom inte varit möjligt att
göra någon genomgripande systematisk förändring av den svenska
försäkringsrörelselagstiftningen i detta sammanhang. De ändringar som
krävs på grund av EES-avtalet har i stället måst göras inom ramen för
den nuvarande svenska systematiken som i väsentliga delar avviker från
EG:s. Detta har inte befrämjat regelverkets överskådlighet.

Några remissinstanser har framhållit att bl.a. innebörden av vissa
begrepp och uttryck hämtade från direktiven bör bli föremål för närmare
överväganden. Vidare har efterlysts ytterligare vägledning för tolkning
och tillämpning av de föreslagna reglerna.

Syftet med lagstiftningsarbetet är att anpassa svensk rätt till EG-
direktivens regler. Dessa regler är i vissa fäll så utformade att möjlig-
heterna att avvika från direktivtexten är mycket begränsade. Man måste
då gå mycket försiktigt till väga för att inte avlägsna sig från direktivens
EG-rättsliga innebörd. Vissa begrepp och uttryck i direktivtexten måste
användas också i de svenska reglerna eftersom det inte finns utrymme för
att ersätta dem med andra inarbetade nationella formuleringar.

Till EG:s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är vana
vid. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan kompromisser inom
rådet och kommissionen, beslut som dessutom har förhandlats fram utan
offentlig insyn. De enda officiella motiv som finns till EG-lagstiftning är
de relativt kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder
vaije förordning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resoneran-
de eller argumenterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner
och utskottsbetänkanden. Några uttalanden om hur en viss bestämmelse
i en förordning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte
heller i några andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller
ministerrådet i samband med att nya regler antas ges någon sådan
vägledning. Detta beror på att det är EG-domstolen som enligt EG:s
rättsordning är exklusivt behörig att göra auktoritativa uttalanden om
innebörden av EG:s rättsregler.

I EES-avtalet finns regler om en enhetlig tolkning och tillämpning av
EES-regler som materiellt motsvaras av regler i EG-rätten (artikel 105-
107 och 111). Förordningar skall införlivas utan några som helst
ändringar eller tillägg. Vad gäller direktiv finns valfrihet endast i fråga
om formerna för och sättet för införlivande.

99

Vad jag nu anfört innebär alltså att det endast finns begränsat utrymme
för att genom lagbestämmelser eller motivuttalanden genomföra en
svensk tolkning av direktivens regler. En lagbestämmelse eller ett
motivuttalande som ger uttryck för en specifikt nationell uppfattning
riskerar nämligen att underkännas av EG-domstolen eller - inom ramen
för EES-avtalet - av EFTA-domstolen och skulle därigenom kunna skapa
en vilseledande bild av det faktiska rättsläget.

På grund av det anförda ansluter jag mig till den lagstiftningsteknik
som tillämpats i huvudpromemorian och tilläggspromemorian.

Det bör också framhållas att även Sveriges övriga internationella
åtaganden måste beaktas när EES-reglema införlivas i den svenska
lagstiftningen. Jag tänker då närmast på Sveriges förpliktelser i förhållan-
de till OECD. De åtaganden som OECD:s medlemsländer har gjort på
försäkringsområdet ingår i stadgan för liberalisering av löpande osynliga
betalningar (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations) och
i kapitalliberaliseringsstadgan (Code of Liberalisation of Capital
Movements). Ett medlemsland som inte förmår uppfylla en eller flera
liberaliseringsförpliktelser enligt stadgorna har möjlighet att reservera sig.
Sverige har på försäkringsområdet endast gjort en reservation, som inte
är aktuell i detta sammanhang. Sverige uppfyller alltså i allt väsentligt
sina åtaganden gentemot OECD. Flera av de reformer som föreslås i det
följande avser endast de OECD-länder som omfattas av EES. Det är
angeläget att - i den omfattning EES-reglerna så medger - motsvarande
reformer genomförs även för sådana försäkringsföretag utanför EES
beträffande vilka grundläggande skyddsintressen och tillsynskrav är
tillgodosedda. Detta kräver emellertid så genomgripande ändringar i den
nuvarande lagstiftningen att de inte kan genomföras i detta sammanhang.
Jag avser emellertid att föreslå sådana ändringar så snart som möjligt.

Prop. 1992/93:257

100

2.2 Förutsättningar för koncession

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Det nuvarande kravet på att koncession skall beviljas
om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en
sund utveckling av försäkringsväsendet ersätts med ett krav som
enbart tar sikte på sundheten i den enskilda försäkringsgivarens
verksamhet. Dessutom införs en uttrycklig regel om att koncession
inte får vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare
försäkringsgivare.

Koncession får beviljas en utländsk försäkringsgivare hemma-
hörande inom EES som i Sverige etablerar en agentur eller filial.
Sådan försäkringsgivare behöver inte deponera värdehandlingar här
i landet för att få koncession.

En koncession för direkt försäkring skall beviljas med utgångs-
punkt i en ny indelning i försäkringsklasser hänförliga till direkt
skadeförsäkringsrörelse respektive direkt livförsäkringsrörelse.
Direkt livförsäkringsrörelse och (direkt och indirekt) skadeförsäk-
ringsrörelse far som huvudregel inte bedrivas i samma försäkrings-
bolag. Detta gäller dock inte om sådan samtidig verksamhet bedrevs
vid tidpunkten för EES-avtalets undertecknande, den 2 maj 1992.
Dessutom får rörelse avseende sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring
som enligt den nya klassindelningen är att anse som skadeförsäkring
alltid bedrivas tillsammans med direkt livförsäkringsrörelse.

Gränsdragningen mellan livförsäkringsbolag och skadeförsäkrings-
bolag anknyts till uppdelningen mellan livförsäkring och skadeför-
säkring enligt den nya klassindelningen och inte, som hittills, till
begreppet personförsäkring.

En utländsk försäkringsgivare hemmahörande inom EES, som i
sitt hemland samtidigt driver livförsäkringsrörelse och rörelse
avseende annan skadeförsäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring,
får beviljas koncession endast för skadeförsäkringsrörelse.

Huvudpromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Promemorian innehåller dock inte något uttryckligt förbud mot
behovsprövning. Promemorians indelning i försäkringsklasser omfattar
såväl direkt som indirekt försäkring. Dessutom innebär promemorians
förslag, till skillnad från mitt förslag, att indirekt livförsäkringsrörelse
inte får förenas med skadeförsäkringsrörelse samt att viss sjuk- och
olycksfallsförsäkring inte får förenas med livförsäkringsrörelse.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har varit positiva eller
inte haft någon erinran mot syftet med omformuleringen av sundhets-
kravet, nämligen att undvika all form av behovsprövning. Svea hovrätt
och Försäkringsförbundet anser dock att hänvisningen till sundhet vid
koncessionsprövningen bör undvikas helt och hållet. Konkurrensverket
förordar i första hand att de kriterier som ligger till grund för det nya

101

sundhetskravet konkretiseras i lag och i andra hand att förbudet mot Prop. 1992/93:257
behovsprövning uttryckligen anges i lag.

Finansinspektionen och Försäkringsförbundet anser att indirekt
försäkring inte skall omfattas av den nya indelningen i försäkringsklasser.
Enligt Försäkringsförbundet bör indirekt livförsäkringsrörelse, som
hittills, få förenas med såväl direkt som indirekt skadeförsäkringsrörelse.
Försäkringsförbundet, Folksam och SEB Försäkring anser att sjuk- och
olycksfallsförsäkring, hänförlig till skadeförsäkring, i enlighet med
förslaget till det tredje livförsäkringsdirektivet skall få drivas i livförsäk-
ringsbolag. Försäkringsförbundet anser att verksamhetsformerna tontiner
och Capital redemption skall få drivas av svenska försäkringsbolag.

EES-avtalet: Enligt artikel 6 i både första skadeförsäkringsdirektivet
och första livförsäkringsdirektivet skall vaije medlemsland för direkt
försäkringsrörelse inom sitt territorium föreskriva auktorisation av
behörig myndighet. En ansökan om auktorisation skall göras dels av
vaije företag som etablerar sitt huvudkontor inom medlemslandet, dels
av vaije företag som etablerar en agentur eller filial i medlemslandet och
har sitt huvudkontor i ett annat medlemsland.

I artikel 8 i båda direktiven anges vilka krav som skall vara uppfyllda
för att auktorisation skall beviljas ett försäkringsföretag som etablerar sitt
huvudkontor i ett medlemsland. Företaget skall anta viss associations-
form, begränsa sin verksamhet till försäkringsområdet och till sådan
verksamhet som är direkt anknuten till detta område, förete en verksam-
hetsplan och ha ett minsta startkapital.

I artikel 10 i båda direktiven anges vilka krav som skall vara uppfyllda
för att auktorisation skall beviljas en agentur eller en filial till ett
försäkringsföretag som har huvudkontor i ett annat medlemsland. Före-
taget skall förete dels sin bolagsordning, dels en förteckning över
styrelsemedlemmar och personer i den verkställande ledningen, dels en
verksamhetsplan och ett intyg från hemlandsmyndigheten som visar både
vilka försäkringsklasser företaget har auktorisation för och vilka risker
företaget faktiskt försäkrar och som visar att företaget har en tillräcklig
soliditet och tillräckliga medel avsatta för uppbyggnad av administration
och nödvändiga företagsfunktioner.

En ansökan om auktorisation får enligt artiklarna 8 och 10 i båda
direktiven inte behandlas med hänsyn tagen till marknadens ekonomiska
behov. Enligt artikel 6.3 i direktiven får medlemsländerna inte heller
föreskriva deposition eller ställande av säkerhet som villkor för auktorisa-
tion. Vad en verksamhetsplan skall innehålla anges närmare i direktiven,
i artikel 9 för huvudkontor och i artikel 11 för agentur och filial.

I det följande (avsnitt 2.4) utvecklas närmare direktivens krav på
företagets startkapital.

När ansökan om auktorisation avser etablering av en agentur eller filial
skall, enligt artikel 11 i båda direktiven, den tillståndsgivande myndighet-
en överlämna verksamhetsplanen till behöriga myndigheter i försäkrings-
företagets hemland. Samtidigt skall uppgifter lämnas om de iakttagelser
som gjorts. Hemlandsmyndigheten skall inom tre månader lämna sin
uppfattning om verksamhetsplanen. Om något yttrande inte avgetts inom

102

denna tid skall det anses som att hemlandsmyndigheten avgett yttrande Prop. 1992/93:257
till försäkringsföretagets förmån.

En auktorisation skall, enligt artikel 7 i båda direktiven, beviljas för en
viss försäkringsklass eller för vissa risker i en försäkringsklass.
Indelningen i försäkringsklasser framgår av bilagor till direktiven, med
de ändringar som för skadeförsäkringens del gjorts genom assistans-
direktivet artikel 14 och rättsskyddsdirektivet artikel 9. En auktorisation
för skadeförsäkring kan även avse vissa grupper av försäkringsklasser.
Dessa grupper skall enligt bilagan till det första skadeförsäkrings-
direktivet ha särskilda beteckningar.

Särskilda bestämmelser finns som reglerar vilka krav som skall ställas
på ett försäkringsföretag som har sitt säte utanför EG och som avser att
etablera en agentur eller filial inom EG. Vaije medlemsland skall kräva
auktorisation för en sådan etablering. Förutsättningarna för att få
auktorisation är utformade som minimivillkor. Det är alltså möjligt för
vaije medlemsland att uppställa strängare krav. För att erhålla auktorisa-
tion skall företaget enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
första livförsäkringsdirektivet artikel 27 ha rätt att utöva försäkringsverk-
samhet enligt sitt eget lands lag, etablera en agentur eller filial i det
medlemsland där det avser att driva verksamhet, förbinda sig att föra
räkenskaper hänförliga till verksamheten på den plats där agenturen eller
filialen är belägen och att där förvara alla handlingar som hör till
verksamheten samt befullmäktiga ett ombud som skall godkännas av
behöriga myndigheter. Företaget skall dessutom i det land där verksam-
heten bedrivs inneha tillgångar av en viss storlek och deponera tillgångar
till ett visst belopp samt ha en viss soliditet. Slutligen skall företaget
förete en verksamhetsplan.

Skälen för mitt förslag: Enligt 1 kap. 1 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) (FRL) och 1 § lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) krävs
tillstånd (koncession) för att driva försäkringsrörelse här i landet.
Försäkringsrörelse enligt FRL får drivas endast av försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag.

Ett utländskt försäkringsföretag kan driva försäkringsrörelse här i
landet genom ett svenskt dotterbolag eller genom en generalagent.
Alternativet med ett svenskt dotterbolag innebär att för detta bolag gäller
samma regler som för svenska bolag i allmänhet, dvs. främst FRL. Om
verksamheten drivs genom en generalagent gäller i stället LUF.

För att ett utländskt försäkringsföretag skall få koncession i Sverige
krävs enligt gällande rätt att det här etablerar en generalagentur. Av 6 §
LUF följer vidare att företaget till sin koncessionsansökan skall foga
bevis om att det i bankinstitut deponerat värdehandlingar till ett värde
som motsvarar 300 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. För sådana företag som har sitt huvudkontor inom
EES, och som omfettas av direktiven, är kravet på etablering av en
generalagentur inte förenligt med EES-reglema som även tillåter
etablering genom filialer. Filialetablering måste därför tillåtas i nu
angivna fall. Inte heller kravet på deponering av värdepapper är förenligt

103

med EES-reglema och måste således avskaffas. När det däremot gäller
andra utländska försäkringsföretags etablering här i landet strider de
nuvarande bestämmelserna om agenturetablering och deponering inte mot
direktivens minimiregler och bör kvarstå. Det gäller både företag från
tredje land och sådana företag från EES-land som inte omfattas av
direktiven.

När det gäller direkt respektive indirekt försäkringsrörelse avviker de
aktuella försäkringsdirektiven från det svenska regelsystemet. Direktiven
avser endast direkt försäkringsrörelse. FRL däremot är tillämplig på både
direkt och indirekt försäkringsrörelse medan LUF endast gäller för direkt
försäkringsrörelse. I den svenska motsvarigheten till direktivens indelning
i försäkringsklasser ingår även indirekt försäkring. I redovisnings-
hänseende behandlas mottagen indirekt försäkring som en separat
verksamhetsgren, trots att den verksamheten i vissa bolag har mycket
stor omfattning och egentligen avser många olika verksamhetsgrenar.
Eftersom direktiven endast avser direkt försäkringsrörelse står det
Sverige fritt att avgöra i vilken utsträckning anpassningen av svensk rätt
till EES-reglema på försäkringsområdet skall omfatta även indirekt
försäkringsrörelse. Enligt min mening bör man i detta sammanhang vara
återhållsam när det gäller sakliga ändringar i regelsystemet för indirekt
försäkring.

Den materiella koncessionsprövningen

Enligt 2 kap. 3 § FRL skall regeringen bevilja koncession om inte den
planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling
av försäkringsväsendet. Bestämmelsen trädde ikraft den 1 januari 1985
samtidigt som den dittills gällande behovsprincipen upphävdes. Enligt
Försäkringsutredningen finns det dock utrymme för ett visst mått av
behovsprövning även inom ramen för den nuvarande regeln. Ut-
redningen har därvid hänvisat till uttalanden i prop. 1984/85:77 s. 47 ff.
Utredningen har därför föreslagit att det nuvarande sundhetskravet skall
ersättas med ett krav på förenlighet med FRL. I promemorian ställer man
sig bakom utredningens synsätt. Man har emellertid valt en annan teknik
än utredningen. Prövningen bör enligt promemorian knytas till sundheten
i det enskilda försäkringsbolagets verksamhet. Svea hovrätt har förordat
försäkringsutredningens förslag med motiveringen att detta minskar
utrymmet för skönsmässiga bedömningar. Försäkringsförbundet anser att
tiden är mogen att helt avskaffa sundhetsprincipen i FRL. Enligt
Konkurrensverket bör de objektiva kriterier som gäller för koncessions-
prövningen framgå av lagtexten.

För att uppnå överensstämmelse med EES-reglema bör vaije form av
behovsprövning av koncessionsansökningar undvikas. På bankområdet
avskaffades behovsprincipen år 1990 genom att det infördes ett sundhets-
krav som endast fick avse sundheten i den enskilda bankens verksamhet,
se prop. 1989/90:116 s. 58-62 och 82. Motsvarande regel har införts på
värdepappersområdet, se prop. 1990/91:142 s. 115, 116, 155 och 156
samt 2 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Enligt min

Prop. 1992/93:257

104

mening är det värdefullt om man i det nu aktuella hänseendet har en Prop. 1992/93:257
enhetlig reglering inom Finansinspektionens tillsynsområden. Jag anser
därför, i likhet med vad som föreslagits i promemorian, att det nuvarande
sundhetskravet skall ersättas med ett krav som enbart tar sikte på
sundheten i det enskilda försäkringsbolagets verksamhet. Motsvarande
sundhetskrav bör gälla även för utländska försäkringsföretag som avser
att etablera sig här. Vad gäller den närmare innebörden av sundhetskravet
hänvisas till specialmotiveringen. För att undvika missförstånd om
innebörden i sundhetskravet kan det också, som Konkurrensverket
föreslagit, vara lämpligt att i lagtexten uttryckligen ange att behovs-
prövning inte är tillåten. En sådan bestämmelse har införts för bl.a.

banker (SFS 1992:1613).

Svea hovrätt anser att koncessionsprövningen bör anförtros Finans-
inspektionen, eftersom några näringspolitiska bedömningar knappast
längre kan bli aktuella. Jag återkommer till detta när jag behandlar
frågan om rätt till domstolsprövning av vissa beslut (avsnitt 2.15).

Försäkringsklasser

Den svenska motsvarigheten till EES-reglemas indelning i försäkrings-
klasser återfinns i den branschkatalog som dåvarande försäkrings-
inspektionen utfärdade år 1962 och i Finansinspektionens föreskrifter om
försäkringsbolagens årsredovisning (FFFS 1991:20). Branschkatalogen
lägger fäst den indelning i grenar som - i tillämpliga delar - skall finnas
i den s.k. ändamålsparagrafen i ett försäkringsbolags bolagsordning.
Föreskrifterna om årsredovisning innehåller bl.a. regler om de verksam-
hetsgrenar som skall användas i redovisningssammanhang. Den svenska
indelningen avviker i flera hänseenden från klassificeringen i första
skadeförsäkringdirektivet och första livförsäkringsdirektivet. I svensk rätt
görs en uppdelning mellan skadeförsäkring och personförsäkring. Till
personförsäkring räknas bl.a. livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsför-
säkring. En viss begreppsförvirring råder så till vida att enligt 1 kap. 4 §
FRL definieras livförsäkringsbolag som ett bolag som uteslutande eller
så gott som uteslutande meddelar personförsäkring, trots att livförsäkring
definitionsmässigt är underordnat personförsäkring. EES-reglemas
klassindelning innebär bl.a., till skillnad från den svenska försäkrings-
rörelselagstiftningen, att sjuk- och olycksfallsförsäkring som huvudregel
skall hänföras till skadeförsäkring. Det bör dock påpekas att den
klassindelning som föreskrivs i direktiven inte är tillämplig när det gäller
försäkringsbolagens redovisning. Klassindelningen syftar i stället till en
harmonisering av ländernas koncessions- och soliditetsregler. Den
indelning som skall tillämpas i redovisningshänseende behandlas i det
direktiv 91/674/EEG om årsredovisning och koncernredovisning för
försäkringsföretag som antogs i december 1991 och bygger närmast på
grupper av försäkringsklasser. Det direktivet omfettas ännu inte av EES-
avtalet.

Som tidigare nämnts avser de aktuella försäkringsdirektiven endast
direkt försäkring. Promemorians förslag till indelning i försäkringsklasser

105

omfattar emellertid även indirekt försäkring. Finansinspektionen har Prop. 1992/93:257
avstyrkt förslaget i denna del eftersom det torde medföra att koncession
inte kan meddelas för enbart indirekt försäkring. Även Försäkrings-
förbundet har avstyrkt förslaget i denna del. Förbundet har anfört att ett
skadeförsäkringsbolag bör kunna få koncession för indirekt försäkring,
tillhörande även andra försäkringsklasser än dem som omfattas av
koncessionen för direkt försäkring. En sådan förändring av det nuvarande
systemet som promemorians förslag innebär är enligt min mening inte
motiverad. Jag delar därför uppfattningen att den nya indelningen i
försäkringsklasser endast skall avse direkt försäkring.

Enligt första livförsäkringdirektivet kan vissa verksamhetsformer utgöra
särskilda försäkringsklasser (se bilagan klasserna V-IX) under förutsätt-
ning bl.a. att verksamheten står under tillsyn och är auktoriserad. I
promemorian uttalades att det för närvarande inte finns anledning att
öppna för dessa verksamhetsformer inom ramen för FRL.

Försäkringsförbundet anser att i vaije fall de verksamhetsformer som
avses i klasserna V och VI (tontiner och Capital redemption) skall få
drivas av svenska bolag, för att inte dessa skall diskrimineras i förhållan-
de till utländska bolag som far driva sådana verksamhetsformer.
Försäkringsförbundet har framhållit att det i Tyskland och Danmark har
ansetts nödvändigt att ge inhemska bolag möjlighet att tillhandahålla
motsvarande produkter som andra EES-försäkringsgivare får tillhanda-
hålla genom gränsöverskridande verksamhet.

Klass V avser tontiner (efter den italienske bankmannen Lorenzo Tonti,
1630-1695), "som innebär inrättande av medlemssammanslutningar för
gemensam kapitalisering av bidragen och för fördelning av därigenom
uppbyggda medel bland de överlevande eller förmånstagare till den
avlidne", se artikel 1.2 a. Tontiner kan också beskrivas som en form av
livräntelån som innebär att det aktuella institutet i stället för att betala
vanlig ränta till långivarna åtar sig att betala livränta under långivarnas
livstid. När en långivare avlider övergår hans livränta till de övriga. Den
långivare som lever längst får till slut samtliga livräntor.

Klass VI avser "capital redemption". Detta är enligt artikel 1.2 b en
form av kapitaliseringsverksamhet grundad på försäkringstekniska
beräkningar, som omfattar förpliktelser med fastställd varaktighet och
beloppsstorlek mot inbetalning av engångsbelopp eller fastställda
periodiska inbetalningar.

Frågan om dessa verksamhetsformer skall omfattas av det svenska
koncessionssystemet aktualiserar flera frågor. I vaije fäll beträffande
Capital redemption föreligger ingen försäkringsrisk. Någon definition av
begreppet försäkring finns inte i svensk rätt. Begreppet har i stället
avgränsats i rättstillämpningen. Den rådande uppfattningen har varit att
det måste finnas en försäkringsrisk som täcks genom försäkringsavtalet.
Frågan om hur stort riskmomentet måste vara har ytterst fått prövas mot
bakgrund av sundhetsprincipen (se prop. 1989/90:34 s. 42). Denna fråga
har fatt förnyad aktualitet på senare tid. Som Försäkringsförbundet berört
har utländska livförsäkringar med lägre riskinnehåll än vad svenska

106

försäkringsbolag får tillhandahålla kommit in på den svenska marknaden.
Riksdagen antog den 28 maj 1993 en proposition om individuellt
pensionssparande utan försäkringsinslag (prop. 1992/93:187, bet.
1992/93:SkU31, rskr. 1992/93:359). Tillstånd att driva sådan pensions-
sparrörelse skall kunna ges till banker och värdepappersbolag men inte
till försäkringsbolag. I propositionen konstateras att den gällande
försäkringslagstiftningen hindrar försäkringsbolag att vara kontraktspart
i avtal om rent sparande utan försäkringsinslag. I avvaktan på resultatet
av Försäkringsutredningens arbete föreslås inga ändringar i dessa
grundläggande förutsättningar för försäkringsverksamhet. Propositionens
utgångspunkt är dock att försäkringsbolagen har administrativa rutiner
och kompetens som skulle göra dem väl lämpade som pensionssparinsti-
tut. Försäkringsbolagen bör ha samma goda förmåga att administrera
Capital redemption. Detsamma gäller tontiner. Enligt min mening kan
dock de båda verksamhetsformerna inte föras in i det svenska kon-
cessionssystemet utan att deras rättsliga karaktär samt deras civilrättsliga
och skatterättsliga behandling blir föremål för ytterligare utredning. Jag
avser att senare återkomma i frågan.

De verksamhetsformer som avses i klasserna VII-IX bör enligt min
mening tills vidare hållas utanför det svenska koncessionssystemet. Det
kan emellertid finnas anledning att senare återkomma även i denna fråga.

Den klassindelning som nu föreslås skall gälla även för utländska
försäkringsgivare som etablerar sig här i landet.

För att undvika två samtidigt existerande klassindelningar måste även
redan beviljade koncessioner anpassas. Detta kommer att innebära
praktiska problem. De redan etablerade försäkringsgivarna bör därför
under en övergångsperiod få fortsätta att driva verksamhet med stöd av
sina gamla koncessioner. Beträflände den närmare utformningen av
öveigångsbestämmelsema hänvisas till specialmotiveringen.

Separationsprincipen

Enligt EES-reglema råder ett förbud mot att driva direkt liv- och
skadeförsäkringsrörelse i ett och samma bolag (den s.k. separations-
principen), se första livförsäkringsdirektivet artikel 13.1. Separations-
principen är inte undantagslös. Enligt en övergångsregel i bilaga IX till
EES-avtalet (avsnitt I.ll.f) får försäkringsbolag som vid tidpunkten för
EES-avtalets undertecknande samtidigt bedriver liv- och skadeförsäk-
ringsrörelse fortsätta med detta (öveigångsregeln motsvarar första
livförsäkringsdirektivet artikel 13.3). De båda verksamhetsformerna
måste dock hållas isär hos bolaget. En ytterligare uppmjukning av
separationsprincipen finns i det tredje livförsäkringsdirektivet. Ett
försäkringsbolag kan få koncession för både livförsäkringsrörelse och
rörelse avseende sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som hänförs till
skadeförsäkring. Även i detta fäll måste verksamhetsformerna hållas
åtskilda hos bolaget.

I den svenska försäkringsrörelselagstiftningen gäller också en separa-
tionsprincip, se 1 kap. 3 § andra stycket FRL (jämför även 1 kap. 4 §

Prop. 1992/93:257

107

och 5 § första stycket samma lag) och 2 § andra stycket LUF. Bestäm- Prop. 1992/93:257
melserna innebär bl.a. följande. Direkt livförsäkringsrörelse får endast
förenas med försäkringsrörelse som avser personförsäkring (till person-
försäkring räknas bl.a. sjuk- och olycksfallsförsäkring). Indirekt
livförsäkringsrörelse får däremot förenas med (direkt och indirekt)
skadeförsäkringsrörelse. "Lång" sjuk- och olycksfallsförsäkring, dvs.
försäkring som meddelas för längre tid än fem år och mot en premie som
är beräknad och bestämd för längre tid än fem år i sänder, får meddelas
endast av livförsäkringsbolag. "Kort" sjuk- och olycksfallsförsäkring får
meddelas av såväl skade- som livförsäkringsbolag.

Huvudpromemorians förslag innebär bl.a. att rörelse avseende kort
sjuk- och olycksfallsförsäkring, i enlighet med EES-avtalet, som
huvudregel skall hänföras till skadeförsäkringsrörelse, vilken får drivas
tillsammans med direkt livförsäkringsrörelse endast under förutsättning
att den samtidiga verksamheten bedrevs vid tidpunkten för EES-avtalets
undertecknande, den 2 maj 1992. Detta är helt i enlighet med den
nämnda övergångsregeln till bilaga IX till EES-avtalet. Ett försäkrings-
bolag som etableras efter den tidpunkten skulle, enligt huvudpromemo-
rians förslag, som huvudregel alltså vara förhindrat att samtidigt meddela
direkt livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring. Några remiss-
instanser, bl.a. Försäkringsförbundet och Folksam, har haft invändningar
mot promemorians förslag i denna del. Remissinstanserna har därvid
hänvisat till den möjlighet att förena direkt livförsäkringsrörelse med
rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring i nystartade bolag som
ges i det tredje livförsäkringsdirektivet. Jag håller med om att det vore
opraktiskt att ta bort möjligheten att förena livförsäkring med kort sjuk-
och olycksfallsförsäkring för bolag som nu vill starta sådan samtidig
verksamhet, för att sedan återinföra denna rätt när Sverige blir bundet av
det tredje livförsäkringsdirektivet vilket ännu inte ingår i EES-avtalet.
Mot denna bakgrund bör möjligheten att även efter den 2 maj 1992 starta
samtidig livförsäkringsrörelse och rörelse avseende sjuk- och olycksfalls-
försäkring som hänförs till skadeförsäkring behållas. Att detta under en
övergångsperiod innebär en viss avvikelse från EES-avtalet måste
accepteras eftersom de aktuella reglerna kommer att bli förenliga med
EES-avtalet då det tredje livförsäkringsdirektivet integreras i EES-
avtalet.

Motsvarande separationskrav som för svenska försäkringsbolag skall
gälla för verksamhet som drivs här i landet av utländska försäkrings-
företag hemmahörande inom EES. För andra utländska försäkrings-
företags verksamhet här i landet finns i det tredje livförsäkringsdirektivet
inte någon möjlighet att förena livförsäkringsrörelse med rörelse avseende
sjuk- och olycksfallsförsäkring som hänförs till skadeförsäkring. För att
inte komma i konflikt med separationskravet i första livförsäkrings-
direktivet kan utländska försäkringsföretag hemmahörande utanför EES
inte här i landet få förena direkt livförsäkringsrörelse med rörelse
avseende annat än återförsäkring av livförsäkring.

För utländska företag hemmahörande inom EES som i sitt hemland får
fortsätta att förena liv- och skadeförsäkringsrörelse innebär EES-reglema

108

ytterligare en begränsning av möjligheterna att nyetablera agenturer eller
filialer i andra länder. En sådan nyetablering får endast avse skade-
försäkringsverksamhet (första livförsäkringsdirektivet artikel 13.4). De
agenturer och filialer till blandade företag som vid den tid första
livförsäkringsdirektivet anmäldes till EG-medlemsländerna drev endast
livförsäkringsverksamhet far fortsätta med detta. Om företaget i samma
land även avser att driva skadeförsäkringsrörelse måste livförsäkrings-
verksamheten drivas i ett dotterbolag (artikel 13.6 c).

Huvudpromemorians förslag innebär en anpassning även till dessa be-
gränsningar. Enligt vad jag redan anfört anser jag att en viss ändring av
promemorians förslag skall ske på så sätt att möjligheten att förena liv-
försäkringsrörelse med rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring
som hänförs till skadeförsäkring skall behållas även för nyetableringar.
En utländsk försäkringsgivare, som i sitt hemland förenar livförsäkrings-
rörelse med annan skadeförsäkringsrörelse än sådan som avser sjuk- och
olycksfallsförsäkring, bör dock i enlighet med EES-reglema inte kunna
nyetablera sig här för annat än skadeförsäkringsrörelse. Det finns annars
risk att svenska livförsäkringstagares intressen äventyras av skadeförsäk-
ringsdelen i företagets hemland. Det finns inget utländskt företag som här
i landet bedriver endast livförsäkringsverksamhet. Det finns därför inte
något behov av övergångsbestämmelser som tillåter sådan fortsatt
verksamhet. Beträffande blandade företags möjlighet att driva gränsöver-
skridande verksamhet återkommer jag i det följande (avsnitt 2.5).

Gränsdragningen mellan livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag
Gränsdragningen mellan livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag
görs i FRL med ledning av begreppet personförsäkring (1 kap. 4 § FRL).
Till livförsäkringsbolag räknas sådana bolag vars försäkringsrörelse
uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring (dvs.
livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring). Med skadeförsäkringsbolag avses andra
bolag än livförsäkringsbolag.

Den nya indelningen i försäkringsklasser innebär att begreppet person-
försäkring inte längre bör användas i FRL. Gränsdragningen mellan
livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag bör i stället knytas till den
uppdelning som görs mellan livförsäkring och skadeförsäkring enligt den
nya klassindelningen (se specialmotiveringen till 1 kap. 4 § FRL).

Gränsdragningen mellan livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag
har framför allt betydelse i redovisnings- och skattehänseende. Den nu
gällande gränsdragningen i FRL överensstämmer således med den som
görs i skattelagstiftningen, jämför 2 § 6 mom. (lagen 1947:576) om
statlig inkomstskatt. Gränsdragningen mellan de båda företagsformerna
måste därför ändras även på skatteområdet. Detta bör dock inte göras nu
eftersom det kan finnas skäl att överväga även andra ändringar än rena
följdändringar, främst med anledning av att sjuk- och olycksfalls-
försäkringar delvis kommer att räknas som skadeförsäkringar. Jag avser

Prop. 1992/93:257

109

emellertid att snarast möjligt återkomma med förslag i gränsdragnings- Prop. 1992/93:257
frågan på skattesidan.

2.3 Placeringsregler m.m.

Mitt förslag: Förbudet för försäkringsbolag att utan Finansinspek-
tionens medgivande äga större andel av aktierna i ett aktiebolag än
som motsvarar fem procent av röstetalet (femprocentsregeln) behålls
i avvaktan på att EG:s placeringsregler blir bindande för Sverige.
Däremot skall ett försäkringsbolags förvärv av andelar i värde-
pappersfonder eller i andra juridiska personer än aktiebolag inte
längre kräva Finansinspektionens medgivande.

För skadeförsäkringsbolag införs en allmänt formulerad placerings-
regel av provisorisk natur.

Försäkringsutredningens förslag: För samtliga försäkringsbolag före-
slås placeringsregler grundade på ännu inte antagna direktiv. Vidare
föreslås att femprocentsregeln upphävs, att försäkringsbolag skall få driva
arman verksamhet genom dotterbolag och att större delen av den nuva-
rande återbäringsfonden för livförsäkring skall ingå i de försäkrings-
tekniska skulderna. Därtill föreslås en skyldighet för skadeförsäk-
ringsbolag att föra register över de tillgångar som motsvarar försäkrings-
tekniska skulder.

Huvudpromemorians förslag: Överenstämmer med mitt förslag i
fråga om femprocentsregeln och en allmänt formulerad placeringsregel
för skadeförsäkringsbolag. Promemorian innehåller inget förslag
angående kravet på Finansinspektionens medgivande för förvärv av
andelar i värdepappersfonder m.m.

Remissinstanserna: Försäkringsförbundet och Folksam anser att
femprocentsregeln strider mot EG:s direktiv och bör avskaffas samt att,
i varje fäll provisoriska, EG-anpassade placeringsregler skall införas
redan nu. Även TCO förordar friare placeringsregler redan i detta skede.
Folksam menar dessutom att det principiella förbudet att äga andelar i
värdepappersfonder strider mot EG:s direktiv och därför skall tas bort.

Skälen för mitt förslag: För livförsäkring (samt därmed jämställd
annan personförsäkring och försäkring av annat slag om den meddelas
för längre tid än tio år) innebär nu gällande placeringsregler att de
försäkringstekniska skulderna till stor del skall motsvaras av obligationer
eller andra säkra tillgångar. Ett belopp motsvarande högst 20 procent av
de försäkringstekniska skulderna för egen räkning får emellertid
motsvaras av andra tillgångar (den s.k. fria sektorn), dock inte aktier.
De försäkringstekniska skulderna får, med ett smärre undantag, inte
motsvaras av aktier. För medel som inte motsvaras av försäkringstek-
niska skulder (i dagligt tal kallade "fria" medel) gäller den begränsning
som följer av den s.k. femprocentsregeln. I det officiella bokslutet
motsvaras de fria medlen till stor del av återbäringsfonden. Femprocents-

110

regeln innebär att ett försäkringsbolag, eller en koncern vari bolaget
ingår, inte utan Finansinspektionens medgivande får äga större andel av
aktierna i ett enskilt aktiebolag än som motsvarar fem procent av det
totala röstvärdet i bolaget. Dessutom gäller att ett försäkringsbolag inte
utan Finansinspektionens medgivande får äga andelar i en värdepappers-
fond eller i en annan juridisk person än aktiebolag. För annan skadeför-
säkring än sådan som är jämställd med livförsäkring eller som meddelas
för längre tid än tio år gäller inga andra placeringsbegränsningar än
femprocentsregeln samt förbudet att äga andelar i värdepappersfonder och
andra juridiska personer än aktiebolag.

Försäkringsutredningens uppdrag innebär bl.a. att den skall överväga
en uppmjukning av nuvarande placeringsrestriktioner i syfte att skapa
ekonomiskt mer effektiva placeringsregler. Frågor som föranleds av
anpassningen till EG:s regelsystem skall behandlas med förtur.

EG:s ministerråd antog den 18 juni 1992 det tredje skadeförsäkrings-
direktivet (92/49/EEG) och den 10 november 1992 det tredje livförsäk-
ringsdirektivet (92/96/EEG) vilka innehåller placeringsregler avseende
försäkringstekniska skulder. Direktiven ingår ännu inte i EES-avtalet.

Då Försäkringsutredningen lämnade sitt betänkande fanns således inte
några EG-direktiv med placeringsregler avseende de försäkringstekniska
skulderna. Utredningen ansåg sig dock inte kunna avvakta den slutliga
utformningen av EG:s placeringsregler i de kommande direktiven.

Utredningens ställningstagande är en följd av att den anser att
femprocentsregeln strider mot bestämmelser i de första skade- och
livförsäkringsdirektiven och därför måste avskaffas. Ett avskaffande av
regeln skulle, enligt utredningen, emellertid medföra att försäkrings-
bolagen får så stor frihet att förfoga över återbäringsmedlen att det inte
ens övergångsvis är acceptabelt. Med anledning därav har utredningen
föreslagit att större delen av återbäringsfonden skall redovisas som en
försäkringsteknisk skuld. En sådan utvidgning av begreppet försäkrings-
teknisk skuld innebär att det "fria" placeringsutrymmet minskar i
motsvarande mån. Med oförändrade placeringsregler skulle därför
försäkringsbolagen tvingas avveckla stora innehav av vissa tillgångsslag,
främst aktier. För att undvika sådana konsekvenser har utredningen lagt
fram förslag till nya placeringsregler. Reglerna har karaktären av
riskspridningsregler och är flexiblare än de nuvarande.

Utgångspunkten för utredningens förslag till placeringsbestämmelser
har varit EG-kommissionens ursprungliga förslag till tredje skadeförsäk-
ringsdirektiv (COM(90)348) och tredje livförsäkringsdirektiv
(COM(91)57). I de nu antagna tredje skadeförsäkringsdirektivet och
tredje livförsäkringsdirektivet har emellertid placeringsbestämmelserna
reviderats i en inte obetydlig omfattning. Framför allt har direktivens
detalj föreskrifter kompletterats med allmänt formulerade krav och
riktlinjer. Direktiven överlämnar i högre utsträckning åt de enskilda
länderna att självständigt bestämma hur de skall uppnå de mål som
direktiven anger.

Mot denna bakgrund fänn regeringen i beslut den 17 december 1992
att Försäkringsutredningens förslag till placeringsregler bör bearbetas

Prop. 1992/93:257

111

med hänsyn till innehållet i tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet samt att detta kräver sådana insatser och över-
väganden att arbetet bör utföras i särskild ordning. Regeringen uppdrog
därför i beslutet åt docenten Lars Nyberg att föreslå nya placeringsregler
för försäkringsbolag. Uppdraget är ännu inte slutfört. Det är därför inte
aktuellt att nu lägga fram förslag om placeringsregler som grundas på de
nämnda direktiven.

Vid remissbehandlingen av Försäkringsutredningens förslag ansåg vissa
remissinstanser att man kan nöja sig med en övergripande, allmänt
formulerad, placeringsregel. Vad gäller livförsäkring skulle en sådan
ordning, enligt min mening, inte ge tillräckligt tydliga regler för
kapitalförvaltningen och allvarligt försämra möjligheterna att upprätthålla
en godtagbar tillsyn. De nuvarande placeringsreglema för livförsäkring
bör därför inte ens övergångsvis ersättas med en sådan regel.

Vad däremot gäller skadeförsäkringsbolagen kan konstateras att dessa
inte omfattas av några placeringsbestämmelser utöver femprocentsregeln
samt förbudet avseende placeringar i andelar i värdepappersfonder och
i andra juridiska personer än aktiebolag. Enligt första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 15.2 skall för de försäkringstekniska skulderna finnas
motsvarande och valutamatchande tillgångar lokaliserade till vaije land
där verksamheten bedrivs. I promemorian har därför föreslagits en
allmänt formulerad placeringsregel för skadeförsäkring. Folksam har
invänt att direktivet inte innebär att det krävs någon placeringsregel för
skadeförsäkring. Jag anser att direktivbestämmelsen kräver någon form
av nationell reglering i vaije fäll avseende valutamatchning och tillgång-
arnas lokalisering. Enligt min mening är det naturligt att man i samband
med detta inför även en sådan allmän placeringsregel som föreslagits i
promemorian. Finansinspektionen anser att den regel som föreslagits i
promemorian är alltför allmänt hållen för att ha en funktion att fylla i
lagstiftningen. För egen del vill jag framhålla att en sådan allmän regel
främst syftar till att provisoriskt anpassa lagstiftningen till den aktuella
direktivbestämmelsen i avvaktan på utförligare placeringsregler grundade
på det tredje skadeförsäkringsdirektivet och det tredje livförsäkrings-
direktivet. Jag föreslår därför att det i linje med promemorians förslag
införs en allmän placeringsregel, som inbegriper krav på valutamatchning
och lokalisering av tillgångarna. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen bör ges möjlighet att utfärda närmare
föreskrifter om krav på valutamatchning. En reglering av motsvarande
innehåll bör gälla även för utländska försäkringsgivares etableringar här
i landet.

Det sagda innebär att jag anser att de nuvarande placeringsreglema för
livförsäkring bör behållas tills vidare. Den föreslagna utvidgningen av de
försäkringstekniska skulderna bör också övervägas senare eftersom
bolagen, som utredningen konstaterat, annars skulle tvingas avveckla
stora innehav av främst aktier.

Under sådana förhållanden är livförsäkringsbolagens relativt stora fria
placeringsutrymme oförändrat tills vidare. Av den anledningen är det
enligt min mening önskvärt att behålla femprocentsregeln. Som utred-

Prop. 1992/93:257

112

ningen framhållit skulle bolagen annars få alltför stor frihet att förfoga Prop. 1992/93:257
över återbäringsmedlen. I detta sammanhang är naturligtvis frågan om
femprocentsregeln är förenlig med EES-reglema av största betydelse.
Detsamma gäller i fråga om förbudet att äga andelar i värdepappers-
fonder och andra juridiska personer än aktiebolag. Utredningen anser,
som nämnts, att femprocentsregeln strider mot första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 18.1 och första livförsäkringsdirektivet artikel 21.1.
Enligt dessa bestämmelser får medlemsländerna, för de medel som inte
motsvarar de s.k. tekniska reserverna, inte föreskriva några regler för
valet av tillgångar, i den engelska versionen uttryckt som ".. as to the
choice of the assets in excess of those representing the technical reserves

I fråga om femprocentsregelns förenlighet med dessa direktivbestäm-
melser gör jag följande bedömning. Femprocentsregeln är ingen absolut
gräns för ett försäkringsbolags aktieinnehav i ett och samma aktiebolag.
Finansinspektionen kan medge att ett försäkringsbolag får överskrida
femprocentsgränsen. Dessutom kan ett försäkringsbolag, utan inspektio-
nens medgivande, äga aktier med lågt röstvärde till ett samlat belopp som
svarar mot en långt större andel av ett företags totala aktiekapital än fem
procent. Det kan därför inte med säkerhet hävdas att femprocentsregeln
är oförenlig med EES-reglema. Det bör dessutom beaktas att de fria
medlen utgör ca 40 procent av de svenska livförsäkringsbolagens
balansomslutning, medan livförsäkringsbolag i andra europeiska länder
ofta endast har 5-10 procent fria medel. Skillnaderna sammanhänger bl.a.
med olikheter i fråga om redovisning och återbäringshantering.

Femprocentsregeln kan mot denna bakgrund behållas tills vidare.
Frågan om regelns avskaffande får övervägas i samband med att
placeringsbestämmelsema i det tredje skadeförsäkringsdirektivet och det
tredje livförsäkringsdirektivet införlivas i svensk rätt. Direktivens
placeringsbestämmelser bygger på att riskerna skall spridas genom att
placeringarna fördelas mellan flera olika tillgångsslag och att den tillåtna
storleken på enskilda engagemang begränsas.

Utredningens förslag om att försäkringsbolag skall tillåtas att genom
dotterbolag driva annan verksamhet än försäkringsrörelse har ett sådant
samband med femprocentsregeln att även den frågan får prövas i ett
senare sammanhang.

Det principiella förbudet för försäkringsbolag att äga andelar i värde-
pappersfonder och andra juridiska personer än aktiebolag framstår som
mer svårförenligt med de aktuella direktivbestämmelsema. Förbudet bör
därför tas bort. Under sådana förhållanden kan det sättas i fråga om i
stället möjligheten att placera i sådana andelar inom den tidigare nämnda
fria sektorn skall begränsas. Jag anser emellertid inte att en sådan
begränsning är påkallad, främst med hänsyn till att försäkringsbolagens
placeringsregler relativt snart kommer att reformeras med utgångspunkt
i det tredje skadeförsäkringsdirektivet och det tredje livförsäkrings-
direktivet. Därtill kommer att värdepappersfonderna är underkastade
placeringsbestämmelser som tar sikte på riskspridning och begränsning
av enhandsengagemang.

113

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

Försäkringsutredningen har, för att möjliggöra kontroll av placerings-
reglemas efterlevnad, föreslagit en skyldighet för skadeförsäkringsbolag
att föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
skulderna. Eftersom detaljerade placeringsregler nu inte införs bör även
den frågan anstå och övervägas i ett senare sammanhang.

2.4 Soliditetsregler

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Krav på ett minsta konsolideringskapital (kapitalbas)
i ett försäkringsbolag införs i enlighet med EES-reglema.

Skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring skall
dessutom inrätta en särskild utjämningsreserv för förlusttäckning
inom den försäkringsklassen. Utjämningsreserven skall ingå i de
försäkringstekniska skulderna.

Huvudpromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Till skillnad från mitt förslag har utjämningsreserven för
kreditförsäkringsrörelse inte behandlats som en försäkringsteknisk skuld.

Remissinstanserna: Har överlag varit positiva till förslaget. De syn-
punkter som framförts har i huvudsak varit av terminologisk och teknisk
karaktär. Enligt Finansinspektionen och Bokföringsnämnden bör det klar-
göras om utjämningsreserven för kreditförsäkringsverksamhet skall
betraktas som en del av de försäkringstekniska skulderna eller som en
obeskattad reserv.

EES-avtalet: EG: s konsolideringsbestämmelser återfinns huvudsakligen
i det första skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16, 17 och 25 (med de
ändringar som gjorts genom assistansdirektivet artikel 9 och 10 och
kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.4-1.6) och det första livförsäkrings-
direktivet artiklarna 18-20 och 29. Reglerna har sitt ursprung i diskus-
sioner som böljade inom OECD:s föregångare, OEEC, i mitten av 1950-
talet. Enligt de båda direktiven skall medlemsländerna föreskriva att
försäkringsbolagen upprätthåller en tillräcklig solvensmarginal i för-
hållande till sin totala verksamhet.

Direktiven behandlar först kraven på solvensmarginalens sammansätt-
ning och därefter på dess storlek. I det första livförsäkringsdirektivet
används begreppet minsta solvensmarginalen i fråga om solvensmaigina-
lens storlek. I första skadeförsäkringsdirektivet däremot används
beteckningen solvensmaiginal både beträffande sammansättningen och
storlekskravet.

Solvensmaiginalen skall, enligt direktiven, i huvudsak motsvaras av
poster på passivsidan av viss kvalitet. De far inte vara belastade med
förpliktelser. Det skall främst vara fråga om eget kapital och reserver
som inte ingår i de försäkringstekniska skulderna. Med tillsynsmyndighe-
tens medgivande får också andra poster räknas in.

För skadeförsäkring är storleken på solvensmaiginalen väsentligen
relaterad till premieinkomst respektive (genomsnittliga) skadeersättningar,

114

med viss reduktion med hänsyn till avgiven affär. För att hantera för- Prop. 1992/93:257
säkringsriskema (dvs. riskerna i själva försäkringsrörelsen och inte i
kapitalförvaltningen) beräknas skadeersättningarna som ett genomsnitt av
ersättningarna under flera räkenskapsår. Premieinkomsten och skadeer-
sättningarna ger ett mått på rörelsens omfattning.

För livförsäkring bestäms solvensmaiginalens storlek oftast som en viss
procent av premiereserven respektive av de s.k. positiva risksummoma,
efter avdrag upp till en viss nivå för avgiven återförsäkring. Premie-
reserven utgör värdet av försäkringsbolagets samlade ansvarighet för
löpande försäkringar. Med risksumma avseende en viss persons liv
menas det belopp varmed premiereserven förändras vid vederbörandes
död. Risksumman är positiv om premiereserven ökar och negativ om den
minskar. Genom att knyta an till en viss procent av de positiva risk-
summoma är soliditetskravet relaterat till det totala belopp som ett
försäkringsbolag riskerar att betala om samtliga försäkrade skulle avlida
samtidigt.

Om de poster som motsvarar solvensmarginalen är otillräckliga och
marginalen därför underskrider den föreskrivna storleken skall tillsyns-
myndigheten begära att försäkringsbolaget upprättar en plan för att åter-
ställa en sund finansiell ställning.

En tredjedel av den föreskrivna solvensmarginalen kallas garantifonden.
Garantifonden får dock aldrig underskrida vissa absoluta miniminivåer
(minsta garanti fonden). För skadeförsäkring har dessa nivåer bestämts
med hänsyn till riskernas storlek i vaije försäkringsklass. Beträffande
livförsäkring är miniminivån 800 000 ecu. De enskilda länderna får dock
underskrida dessa nivåer i fråga om vissa institut. För livförsäkring gäller
att en del av garanti fonden och den minsta garanti fonden skall ha en viss
sammansättning.

Om solvensmaiginalen underskrider en tredjedel av den föreskrivna
storleken på solvensmaiginalen (dvs. garanti fonden) eller den minsta
garantifonden (om den är större än en tredjedel av den föreskrivna sol-
vensmaiginalen) skall försäkringsbolaget åläggas att upprätta en plan för
kortfristig finansiering. Tillsynsmyndigheten far även inskränka försäk-
ringsbolagets rätt, eller helt förbjuda det, att förfoga över sina tillgångar.

Det sagda innebär att solvensmaiginalen aldrig får understiga den
minsta garanti fonden även om verksamheten varit av mycket blygsam
omfattning. Om bolaget inte tidigare bedrivit någon verksamhet får
solvensmaiginalen inte heller underskrida den minsta garantifonden. Med
andra ord skall den minsta garantifonden dessutom säkerställa att vaije
bolag vid bildandet har ett tillräckligt startkapital.

Skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkringar skall dessutom,
enligt kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.3, ha en extra säkerhet i form
av en utjämningsreserv som får användas endast för förlusttäckning i
kreditförsäkringsverksamheten. I direktivet anges fyra alternativa metoder
för beräkning av utjämningsreserven, vilka skall anses inbördes likvär-
diga och som länderna därför får välja fritt mellan. Utjämningsreserven
utgör en säkerhet utöver solvensmarginalen. Reserven får användas för
att täcka solvensmarginalen endast till den del reservens storlek översti-

115

ger det belopp som den minst skall uppgå till enligt någon av beräknings-
metoderna. Såvitt framgår av direktivet 91/674/EEG om årsredovisning
och koncernredovisning för försäkringsföretag skall utjämningsreserven,
till den del den inte får ingå i solvensmarginalen, utgöra en försäkrings-
teknisk skuld.

Skälen för mitt förslag: FRL innehåller ett flertal regler som ytterst
syftar till att försäkringsbolagen skall kunna fullgöra sina förpliktelser
mot försäkringstagarna. Exempel på sådana regler är bestämmelserna om
försäkringstekniska skulder, kraven på grunder för livförsäkring och
skyldigheten att teckna återförsäkring. Den svenska lagstiftningen inne-
håller dock inga uttalade krav på minimikonsolidering i ett försäkrings-
bolag.

Försäkringsbolagens konsolideringskapital, dvs. reserver utöver de
försäkringstekniska skulderna, utgör en extra buffert mot riskerna i verk-
samheten. Riskerna kan delas in i försäkringsrisker respektive finansiella
risker. Försäkringsriskema avser, som tidigare nämnts, riskerna i själva
försäkringsrörelsen. Finansiell risk är en sammanfattande benämning på
olika risker som förekommer i kapitalförvaltningen.

Enligt Försäkringsutredningen och huvudpromemorian föreligger föl-
jande skillnader i konsolideringsbehov mellan livförsäkring och skade-
försäkring. Inom livförsäkring finns det goda möjligheter att hantera
försäkringsriskema medan de finansiella riskerna är svårare att bemästra.
Stora variationer i dödligheten är nämligen ovanliga och förändringar av
den genomsnittliga livslängden är en långsam process som till stor del
kan förutses. Inom skadeförsäkring råder det omvända förhållandet. De
ofta korta avtalstiderna gör de finansiella riskerna förhållandevis lätta att
bemästra. Försäkringsriskema däremot kan vara mycket svårhanterliga
till följd av slumpmässiga variationer i skadeutfall och ersättningsbelopp.

Jag vill för egen del tillägga att skillnaderna mellan konsoliderings-
behoven i praktiken inte är så tydliga. Livförsäkring har ju återbäring
som en, visserligen inte utfäst, förmån. Skadeförsäkring med lång av-
vecklingstid eller katastrofrisker kan också vara känslig för den finans-
iella risken.

Enligt Försäkringsutredningen och huvudpromemorian är de beskrivna
EG-reglema absoluta, dvs. medlemsländerna får inte avvika från reglerna
genom att föreskriva mildare eller strängare bestämmelser. Jag är
emellertid själv inte helt övertygad om att ett land skulle vara förhindrat
att föreskriva strängare regler för sina egna försäkringsbolag. EG:s
regler om minimikonsolidering tillkom på 1970-talet (det första skadeför-
säkringsdirektivet antogs år 1973 och det första livförsäkringsdirektivet
år 1979). Syftet var då att åstadkomma en heltäckande harmonisering av
medlemsländernas regler. Efter hand blev det emellertid uppenbart att det
var omöjligt att åstadkomma en heltäckande harmonisering av ländernas
lagar. Denna insikt kom till uttryck i EG-kommissionens s.k. vitbok år
1985. Harmoniseringsarbetet skall enligt vitboken i fortsättningen inriktas
på att åstadkomma en minimiharmonisering, dvs. samordningen
begränsas till de punkter som är oundgängligen nödvändiga för att
reglerna skall bli likvärdiga. De skillnader som därför kommer att finnas

Prop. 1992/93:257

116

mellan ländernas regelsystem hanteras enligt principen om ömsesidigt
erkännande. Denna innebär att man godtar ett annat lands regleringar
som likvärdiga det egna landets. Mot denna bakgrund kan EG:s regler
om minimikonsolidering ursprungligen ha upplättats som absoluta. Till
följd av den redovisade utvecklingen inom EG kan emellertid detta
synsätt sättas i fråga. Enligt uppgift uppställer också flera EG-länder
strängare krav på konsolidering för sina försäkringsbolag än EG-
direktiven. Det kan därför, enligt min mening, inte uteslutas att ett land
för sina egna försäkringsbolag får föreskriva strängare regler i fråga om
konsolidering än vad direktiven kräver.

I Försäkringsutredningens och huvudpromemorians förslag har man
inte övervägt att införa strängare bestämmelser än vad EG:s regler före-
skriver eftersom dessa betraktats som absoluta. Inte heller jag är nu
beredd att föreslå strängare regler eftersom detta skulle kräva övervägan-
den och beredning som det inte finns utrymme för i förevarande ärende.
Det är emellertid möjligt att jag återkommer i frågan om det visar sig att
de föreslagna bestämmelserna behöver justeras sedan de aktuella EG-
reglemas rättsliga karaktär blivit klarlagd.

Försäkringsutredningen har föreslagit en utformning av lagtexten i
denna del som nära ansluter till direktiven. I huvudpromemorian utfor-
mades lagtexten på ett något avvikande sätt för att göra den ganska
komplicerade regleringen lättare att förstå. Mitt förslag knyter an till
promemorians. Ytterligare justeringar har gjorts för att göra lagtexten i
denna del mer lättillgänglig. För att undvika förväxlingar används termen
kapitalbas som grundläggande begrepp i stället för sol vensmarginal.
Begreppet solvensmarginal behålls dock som beteckning för kravet på
kapitalbasens storlek. Begreppet garantifond kan ge det felaktiga intrycket
att bolagen skall redovisa en fond i sina balansräkningar. Det finns
dessutom risk för förväxling mellan begreppen garantifond och minsta
garantifond. Lagtexten har därför utformats så att en särskild term för att
motsvara begreppet garantifond inte behövs och att termen garantibelopp
används för att motsvara begreppet minsta garantifond. Beträffande
utformningen av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen.

De gällande svenska reglerna innebär att livförsäkringsbolag får räkna
in återbäringsmedel (dock inte tilldelad återbäring) i konsoliderings-
kapitalet. Enligt de föreslagna reglerna kommer samma sak gälla i fråga
om vad som far ingå i kapitalbasen. De svenska livförsäkringsbolagen
kommer därför inte att ha några problem med att uppfylla kraven på
minimikonsolidering. I samband med att det tredje livförsäkrings-
direktivet införlivas i den svenska lagstiftningen kan emellertid möjlig-
heten att räkna in återbäringsmedlen i kapitalbasen komma att inskränkas.

För kreditförsäkring föreslås, i enlighet med EG:s direktiv, vissa
bestämmelser som avviker från övrig skadeförsäkring. Det gäller inte
bara den nämnda utjämningsreserven utan också bestämmelserna om
solvensmarginal och minsta garantibelopp. Särbestämmelserna motiveras
av att kreditförsäkringsverksamheten är särskilt utsatt för stora konjunk-
turbundna svängningar i rörelsen. Detta förhållande belyses av de
inträffade konkurserna i Försäkringsaktiebolaget Njord och Svenska

Prop. 1992/93:257

117

Kreditförsäkringsaktiebolaget. Försäkringsförbundet har framhållit att
avgångsbidragsförsäkring i samma utsträckning som kreditförsäkring är
känslig för konjunktursvängningar. Förbundet anser därför att mot-
svarande särregler som för kreditförsäkring skall införas även för
avgångsbidragsförsäkring. Jag håller med om att det kan vara motiverat
med likartade regler för kreditförsäkring och avgångsbidragsförsäkring.
Frågan kräver emellertid ytterligare överväganden. Jag avser att ta upp
frågan i ett senare sammanhang.

För utländska försäkringsgivare hemmahörande inom EES innebär
EES-reglema att det är det land där företaget har sitt huvudkontor som
skall föreskriva regler som uppfyller direktivens konsolideringsbestäm-
melser. Sådana regler skall avse företagets samlade verksamhet, även
sådan som drivs i andra länder. Det finns därför inte behov av svenska
konsolideringsregler för dessa företags verksamhet här i landet. För
utländska försäkringsföretag hemmahörande i ett land utanför EES
innebär EES-reglema däremot att vaije EES-land där företaget driver
verksamhet skall föreskriva konsolideringsbestämmelser för verksamheten
i det landet. Jag föreslår därför sådana regler. Beträffande den närmare
utformningen av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen.

2.5 Gränsöverskridande verksamhet

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Utländska försäkringsgivare hemmahörande i ett EES-
land skall ha rätt att med stöd av en auktorisation i ett EES-land
marknadsföra och meddela skadeförsäkringar och, i vissa fall, liv-
försäkringar i Sverige utan tillstånd av svensk myndighet och utan
att etablera sig här i landet. Innan en sådan verksamhet inleds skall
viss information ges in till Finansinspektionen. Tillstånd krävs om
marknadsföring av livförsäkringar riktas direkt mot enskilda och
verksamheten inte sker genom förmedling av ett försäkringsbolag
som har koncession i Sverige.

För svenska försäkringsbolag införs ett formaliserat förfarande för
att få försäkra risker i ett annat land.

Huvudpromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. I promemorian föreslås dock att en försäkringsgivare
hemmahörande inom EES skall få bedriva gränsöverskridande verksamhet
med livförsäkring i Sverige utan några begränsningar även när
marknadsföringen riktar sig direkt mot enskilda.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt prome-
morians förslag eller lämnat det utan erinran. Konsumentverket har
förordat att den möjlighet som EES-reglema ger att kräva särskilt
tillstånd för att en utländsk försäkringsgivare skall få bedriva gränsöver-
skridande verksamhet i Sverige med vissa livförsäkringar skall utnyttjas.
Finansinspektionen har av tillsynsskäl förordat att koncession skall krävas
för utländska försäkringsgivares gränsöverskridande verksamhet i Sverige

118

med s.k. massrisker och avstyrkt förslaget om att tillåta samtidig
verksamhet genom etablering och genom gränsöverskridande verksamhet
(kumulation). Dessutom har Finansinspektionen ifrågasatt om bestämmel-
sen i 1 a § LUF är förenlig med EG:s direktiv. Inspektionen har
dessutom, liksom Folksam och Försäkringsförbundet, av konkurrensskäl
inte ansett det lämpligt att införa möjlighet till gränsöverskridande
verksamhet innan andra länder inom EES infört motsvarande möjligheter
för svenska försäkringsbolag att där bedriva gränsöverskridande
verksamhet. Folksam har också anfört att det inte är lämpligt att medge
gränsöverskridande verksamhet utan krav på tillstånd utan att närmare ha
utrett vilka konsekvenser detta kan få för försäkringstagarskyddet.
Finansinspektionen har vidare pekat på det förhållandet att direktiv-
bestämmelserna om gränsöverskridande verksamhet inte gäller samtliga
försäkringsbolag och samtliga försäkringsformer. En komplettering av
promemorians förslag behövs därför enligt inspektionens mening för att
inspektionen skall kunna vägra ett svenskt försäkringsbolag tillstånd till
gränsöverskridande verksamhet om direktivens bestämmelser inte är
uppfyllda.

EES-avtalet: Regler om frihet att tillhandahålla tjänster utan krav på
etablering (gränsöverskridande verksamhet) har i EG-rätten införts genom
andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet. De
aktuella reglerna gäller när ett företag genom ett fast driftställe (huvud-
kontor, agentur eller filial) beläget i ett visst medlemsland försäkrar en
risk som är belägen i ett annat medlemsland.

Förutsättningarna för att genom gränsöverskridande verksamhet få
försäkra risker i ett annat medlemsland är i direktiven beroende på om
försäkringstagarna anses typiskt sett vara i behov av särskilt skydd i det
land där risken är belägen eller inte. Om försäkringstagaren anses ha
sådant skyddsvärde får medlemslandet där risken är belägen uppställa
krav på särskild auktorisation. Föreligger däremot inte sådant skyddsvär-
de får medlemsländerna inte uppställa sådant krav. I det senare fallet får
en försäkringsgivare tillhandahålla försäkringstjänster i ett annat land
efter att behöriga myndigheter där underrättats om den planerade
verksamheten. En förutsättning är dock att den auktorisation försäkrings-
givaren redan har i ett annat land omfattar den planerade verksamheten.

Frågan vilka försäkringstagare som anses särskilt skyddsvärda har lösts
på olika sätt för skadeförsäkring och livförsäkring. Av andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 16, jämfört med första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 5 d som införts genom det andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
5, framgår att s.k. stora risker hänför sig till sådana kategorier försäk-
ringstagare som inte anses vara i behov av särskilt skydd. Det är här
fråga om försäkringstagare av viss ställning eller som har en verksamhet
av viss omfattning eller som försäkrar vissa särskilda risker. Gemensamt
för dessa kategorier är att det typiskt sett är fråga om försäkringstagare
som har möjlighet att själva tillvarata sina intressen gentemot försäkrings-
givaren. Övriga risker kallas allmänt för massrisker. (Jämför specialmoti-
veringen till 1 kap. 4 § lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige).

Prop. 1992/93:257

119

För livförsäkring görs i stället skillnad mellan försäkringstagare som Prop. 1992/93:257
själva tar initiativ till att ingå försäkringsavtal med en utländsk försäk-
ringsgivare och andra försäkringstagare (andra livförsäkringsdirektivet
artiklarna 12-14). Försäkringstagaren skall inte anses ha tagit initiativ
t.ex. när försäkringsgivare först genom direktreklam vänder sig till en
presumtiv försäkringstagare via telefonförsäljning eller försäljning genom
direktadresserad post. Däremot anses försäkringstagaren ha tagit initiativ
när han kontaktar en utländsk försäkringsgivare som har marknadsfört sig
i t.ex. tidningar och TV.

Innan en försäkringsgivare inleder sin gränsöverskridande verksamhet
skall i samtliga fäll behöriga myndigheter i hemlandet underrättas (andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och andra livförsäkringsdirektivet
artikel 11). Underrättelsen skall innehålla vissa uppgifter och det finns
en möjlighet för myndigheten att även begära in en plan för den
planerade verksamheten.

I samtliga fäll innebär bestämmelserna i skadeförsäkringsdirektivet
artiklarna 15 och 16 samt i livförsäkringsdirektivet artiklarna 12 och 14
att försäkringsgivaren därefter måste inge vissa handlingar till värdlandets
behöriga myndigheter. Det är intyg från behöriga myndigheter om att
försäkringsgivaren har tillräcklig soliditet och erforderlig auktorisation för
att driva den planerade verksamheten. Uppställer värdlandet krav på
auktorisation skall försäkringsgivaren dessutom inge en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Om auktorisation krävs i värdlandet har behörig myndighet där en tid
om sex månader för att bifälla eller avslå en ansökan. Om auktorisation
inte krävs får försäkringsgivaren inleda sin verksamhet sedan myndighe-
terna i värdlandet mottagit erforderliga handlingar.

Andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 13 och andra livförsäkrings-
direktivet artikel 16 behandlar frågan om kumulation, d.v.s. frågan om
en försäkringsgivares möjlighet att i ett land driva verksamhet både
genom etablering och genom gränsöverskridande verksamhet. Direktivens
bestämmelser innebär att värdlandet far hindra viss gränsöverskridande
verksamhet om försäkringsgivaren redan har etablerat en agentur eller
filial där.

Tillsyn över verksamhet som drivs genom gränsöverskridande
verksamhet behandlas i det följande (avsnitt 2.14).

I andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 21 och i andra livförsäkrings-
direktivet artikel 22 finns bestämmelser som anger vilken minsta
information som en försäkringsgivare är skyldig att lämna både innan ett
avtal ingås och sedan avtal har träffäts.

Skälen för mitt förslag:

Rätt för utländska försäkringsgivare hemmahörande i ett EES-land att
driva gränsöverskridande verksamhet i Sverige

För utländska försäkringsföretag gäller enligt 1 § LUF att de far driva
försäkringsrörelse i Sverige genom generalagent endast om de har
koncession därtill. Genom 1 a § samma lag infördes år 1990 en möjlighet

120

for utländska försäkringsföretag att marknadsföra försäkringar här i
landet utan att vara etablerade här. För sådan verksamhet krävs att
Finansinspektionen gett sitt tillstånd till verksamheten och att förmedling
sker genom ett svenskt eller utländskt försäkringsföretag som har
koncession att driva försäkringsrörelse i Sverige. Dessutom krävs att
försäkringsgivarna tillhör samma koncern eller att det finns ett samarbets-
avtal mellan dem. Bestämmelsen tillkom på näringsutskottets initiativ
(bet. 1989/90:NU22, rskr. 1989/90:353, SFS 1990:813) för att undanröja
konkurrensnackdelar av att försäkringsmäklare redan hade möjlighet att
rekommendera försäkringar hos utländska försäkringsgivare medan
samma möjlighet inte fanns för koncessionerade försäkringsbolag.

Medlemsländerna inom EG har avancerat olika långt vid införlivandet
av andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet. Av
de länder som redan infört bestämmelser om gränsöverskridande verk-
samhet med skadeförsäkringar är det endast Storbritannien och Neder-
länderna som valt att inte uppställa krav på tillstånd för s.k. massrisker.
Finansinspektionen, Folksam och Försäkringsförbundet har avstyrkt
huvudpromemorians förslag att tillåta utländska försäkringsgivare
hemmahörande inom EES att marknadsföra försäkringar i Sverige utan
krav på tillstånd eftersom svenska försäkringsbolag inte kommer att ha
motsvarande möjlighet i andra länder. De menar att förslaget skulle
kunna få negativa verkningar för svenska bolags konkurrenskraft. Enligt
Försäkringsförbundet har Tyskland och Danmark inte för avsikt att
införliva andra livförsäkringsdirektivet; de avvaktar tredje livförsäkrings-
direktivet.

Det kan konstateras att svenska och utländska försäkringsgivare med
koncession i Sverige redan i dag är utsatta för konkurrens från utländska
försäkringsgivare utan sådan koncession. Jag har redan nämnt den
möjlighet som finns för utländska försäkringsgivare att marknadsföra
försäkringar här i landet genom samverkande koncessionerade försäk-
ringsbolag. Till detta kommer att försäkringsmäklare är oförhindrade att
förmedla försäkringavtal med utländska försäkringsgivare. Det kan därför
sättas i fråga om konkurrenssituationen på den svenska marknaden
kommer att påverkas i någon större grad om promemorians förslag
genomförs.

De svenska försäkringsbolagen är inte heller helt betagna möjligheten
att konkurrera på EES-marknaden, låt vara att de flesta länder fortfarande
uppställer krav på tillstånd för viss gränsöverskridande verksamhet och
att andra livförsäkringsdirektivet ännu inte införlivats i vissa länders
lagstiftning.

Enligt min mening talar alltså konkurrensskäl bara med begränsad
styrka mot huvudpromemorians förslag.

EES-reglema om fri gränsöverskridande verksamhet innebär att krav
på tillstånd i värdlandet inte kan uppställas för vissa typer av risker som
inte ansetts som särskilt skyddsvärda. I dessa fall har värdlandet att godta
den auktorisation som medgetts i andra länder och dessa länders tillsyn.
EES-reglema för dessa risker medger inte någon avvikelse. För de
försäkringsgivare som har sitt hemland inom EES och som inte har en

Prop. 1992/93:257

121

etablering här kan därför de villkor som idag uppställs för marknads- Prop. 1992/93:257
föring i Sverige inte behållas såvitt avser dessa risker. Jag föreslår därför
lagstiftning som avser att införliva EES-reglema för dessa risker. Innan
marknadsföring inleds skall viss information ges till Finansinspektionen.

Vad sedan angår de risker som i direktiven ansetts särskilt skyddsvärda
föreligger för värdlandet en valmöjlighet. Det är tillåtet att uppställa krav
på tillstånd i värdlandet. Finansinspektionen, Folksam och Försäkrings-
förbundet har förordat att tillstånd skall krävas beträffande dessa risker.
Konsumentverket har förordat att särskilt tillstånd skall krävas för att en
utländsk försäkringsgivare skall få bedriva gränsöverskridande verksam-
het i Sverige med vissa livförsäkringar.

Det tredje skadeförsäkringsdirektivet och det tredje livförsäkrings-
direktivet har nyligen antagits. Genom dessa direktiv skall den inre
marknaden på försäkringsområdet öppnas helt. Det innebär att principen
om en enda auktorisation ("one single licence") och hemlandskontroll
genomförs. Det kommer då inte att vara möjligt att vidmakthålla krav på
tillstånd i värdlandet för gränsöverskridande verksamhet ens för de
särskilt skyddsvärda riskerna. De begränsningar som nu skulle kunna
ställas upp här i landet kan därför endast bli aktuella under en över-
gångsperiod.

Livförsäkringstagare har i svensk lagstiftning ansetts var i behov av
särskilt skydd. Det har motiverats med att livförsäkringsavtal oftast ingås
för mycket lång tid och är av stor social betydelse för de enskilda. Mot
denna bakgrund delar jag Konkurrensverkets, Finansinspektionens,
Folksams och Försäkringsförbundets uppfattning att det finns anledning
att vara restriktiv med att fullt ut, utan tillstånd, tillåta gränsöver-
skridande verksamhet beträffande livförsäkring innan någon erfarenhet
av denna verksamhet vunnits. Jag återkommer till frågan under vilka
förutsättningar denna verksamhet skall tillåtas.

Vid skadeförsäkring är skyddsbehovet inte lika uttalat. Oftast är avtals-
tiderna korta och den sociala betydelsen inte lika stor som vid livför-
säkring. Det finns därför enligt min mening inte anledning att kräva
särskilt tillstånd för att gränsöverskridande verksamhet beträffande
massrisker skall få bedrivas. På samma sätt som för stora risker skall
dock ett anmälningsförfarande gälla.

Bestämmelserna om framför allt beräkning av försäkringstekniska
skulder och vilka tillgångar dessa skall motsvaras av har ännu inte
harmoniserats inom EG. För gränsöverskridande verksamhet innehåller
direktiven därför regler om vilket lands bestämmelser som skall gälla för
sådan verksamhet. Om tillstånd inte krävs i värdlandet skall bestäm-
melserna i det land från vilket den gränsöverskridande verksamheten sker
gälla. Tillsynen över att dessa bestämmelser efterlevs åvilar behöriga
myndigheter i samma land. Om tillstånd krävs i värdlandet skall däremot
de bestämmelser tillämpas som gäller där och tillsynen ske från samma
land. Möjligheterna att ingripa om dessa bestämmelser inte följs har
fördelats mellan de inblandade ländernas myndigheter.

Det system som direktiven föreskriver innebär således att om tillstånd
krävs i Sverige för viss gränsöverskridande verksamhet med livförsäkring

122

skall bl.a. svenska placeringsregler gälla för den utländska försäkrings-
givarens verksamhet här i landet. Finansinspektionen skulle emellertid
inte ha full möjlighet att ingripa mot överträdelser av de svenska
reglerna. Med hänsyn till att det i praktiken endast är fråga om ett
övergångsarrangemang innebär EES-reglema enligt min mening ett
onödigt komplicerat regelverk som dessutom kan visa sig svårt att
tillämpa i praktiken.

Som jag redan nämnt kan utländska försäkringsgivare i dag, efter
Finansinspektionens tillstånd, marknadsföra sig här genom försäkrings-
bolag som har koncession i Sverige och som de har samarbetsavtal med
eller med vilket de ingår i ett koncemförhållande. Det kan inte komma
i fråga att inskränka denna möjlighet till gränsöverskridande verksamhet
för försäkringsgivare hemmahörande inom EES. Det faller sig i stället
naturligt att i första hand knyta an till de förutsättningar som nu gäller
för att ett utländskt försäkringsföretag skall få bedriva gränsöverskridande
verksamhet i Sverige. Till skillnad mot vad som följer av EES-reglerna
gäller, trots att Finansinspektionens tillstånd krävs, för den utländska
försäkringsgivaren utländska bestämmelser om försäkringstekniska
skulder m.m. Om det nu gällande kravet på tillstånd från inspektionen
behålls skulle, enligt EES-reglema, denna ordning behöva ändras och de
svenska reglerna om bl.a. försäkringstekniska skulder och vilka tillgångar
dessa skall motsvaras av bli tillämpliga för den utländska försäkrings-
givarens verksamhet gentemot Sverige. Något behov av en sådan föränd-
ring föreligger enligt min mening inte i dessa fall. Finansinspektionens
tillstånd bör därför inte krävas.

Den lösning jag nu föreslagit innebär emellertid att utländska försäk-
ringsgivare inte självständigt skulle kunna driva gränsöverskridande
verksamhet här i landet. En sådan begränsning skulle innebära en
avvikelse från EES-reglema. Det bör därför dessutom finnas en möjlighet
till gränsöverskridande verksamhet utan förmedling av en i Sverige
koncessionerad försäkringsgivare även för sådan verksamhet som avser
livförsäkringar och som riktas direkt till enskilda. För sådana fäll bör
dock EES-reglemas möjlighet att kräva Finansinspektionens tillstånd
tillämpas.

Finansinspektionen har ansett att tillsynsskäl talar för en gradvis
övergång till fri gränsöverskridande verksamhet. Det är ofrånkomligt att
problem uppstår med det delade tillsynsansvar som EES-reglema bygger
på. Det är naturligt när ett delvis nytt system införs. De får dock lösas
genom kontakter mellan berörda länders tillsynsmyndigheter.

För att en blivande försäkringstagare skall uppmärksamma att en
utländsk försäkringsgivare inte är underkastad tillsynsreglema i Sverige
skall han underteckna en handling med information om detta. (Jämför
andra livförsäkringsdirektivet artikel 13.2). Enligt direktivet skall detta
ske när avtal skall ingås efter marknadsföring som inte riktats till
försäkringstagaren personligen. Om en enskild tar kontakt med en
försäkringsmäklare för att få information om livförsäkringar som erbjuds
av utländska försäkringsgivare som inte är etablerade här i landet eller
kontaktar en försäkringsmäklare för att ingå livförsäkringsavtal med en

Prop. 1992/93:257

123

sådan försäkringsgivare skall den enskilde först skriva under en handling Prop. 1992/93:257
med en uttrycklig begäran om detta (jämför andra livförsäkringsdirektivet
artikel 13.1 andra stycket andra strecksatsen).

Svenska försäkringsbolags rätt att driva gränsöverskridande verksamhet

i ett annat land

För svenska försäkringsbolag gäller att de i sin bolagsordning skall ange
om de skall driva försäkringsrörelse i utlandet. Några bestämmelser om
hur denna verksamhet skall bedrivas finns inte i FRL. Under förutsätt-
ning att det är tillåtet att i ett annat land driva försäkringsrörelse utan att
vara etablerad där torde bolaget därför kunna driva verksamheten genom
gränsöverskridande verksamhet. Genom det tidigare nämnda kravet på
bolagsordningens innehåll sker viss prövning av verksamheten i samband
med att bolagsordningen stadfästs. EES-reglema innehåller ett formalise-
rat förfarande för bolag som avser att driva gränsöverskridande verksam-
het inom EES. Direktiven medger inte några avvikelser och bestämmelser
som införlivar dessa skall därför införas i FRL. Samma förfarande bör
också gälla om ett bolag avser att driva gränsöverskridande verksamhet
i ett land utanför EES.

Som Finansinspektionen har påpekat gäller EES-reglema om gränsöver-
skridande verksamhet inte alla försäkringsbolag och försäkringsformer.
För sådana fall anser inspektionen att den skall kunna vägra svenska
försäkringsbolag tillstånd till gränsöverskridande handel. Att bl.a. vissa
ömsesidiga bolag av mindre omfattning är helt uteslutna från direktivens
tillämpningsområde innebär endast att det står de olika länderna fritt att
utforma den lagstiftning som skall gälla dessa bolag. Detsamma gäller de
risker som undantagits från andra skadeförsäkringsdirektivets bestäm-
melser om gränsöverskridande verksamhet. I den mån något land medger
dessa bolag rätt till gränsöverskridande verksamhet eller tillåter verksam-
het avseende de aktuella riskerna bör bestämmelser i FRL inte ställa upp
hinder. Jag anser därför att det inte finns något behov av sådana särskilda
regler som inspektionen efterlyst.

Möjlighet för svenska försäkringstagare att vända sig till en utländsk
försäkringsgi vare

Enligt nuvarande praxis är det tillåtet för enskilda i Sverige att själva
vända sig till en utländsk försäkringsgivare för att ingå avtal om
försäkringsskydd. Bland annat därför att denna rätt inte finns i alla EES-
länder bör denna möjlighet för en försäkringssökande att vända sig
utomlands komma till uttryck i lagtext.

Frågan om kumulation

Frågan om kumulation - alltså möjligheten för en försäkringsgivare att
samtidigt i ett land bedriva verksamhet genom etablering och genom
gränsöverskridande verksamhet - har relevans både för svenska försäk-
ringsbolag och för utländska EES-försäkringsgivare som här i landet

124

etablerat agentur eller filial. Det är möjligt för ett värdland att förbjuda Prop. 1992/93:257
kumulation i vissa fäll. Finansinspektionen har pekat på att huvudprome-
morians förslag, som inte förbjuder kumulation, kan leda till att problem
kan uppstå vid bedömning av om en försäkringsaffär är att hänföra till
verksamhet som drivs genom ett fäst etableringsställe här i landet eller
om den är att hänföra till det utländska etableringsställets verksamhet.

Samma problem uppstår emellertid även i de fäll kumulation enligt
direktivbestämmelsema inte är möjlig att förhindra. Dessutom innebär det
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet att
kumulation inte kan förbjudas. Mot denna bakgrund är det, enligt min
mening, inte meningsfullt att nu begränsa möjligheterna till kumulation.

Försäkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES

De nu föreslagna reglerna om rätt för utländska försäkringsgivare att
genom gränsöverskridande verksamhet marknadsföra försäkringar i
Sverige har relevans för försäkringsgivare hemmahörande i ett land inom
EES. I fråga om försäkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES
innebär nuvarande regler att de under vissa villkor får marknadsföra
försäkringar i Sverige utan krav på etablering (1 a § LUF). Finans-
inspektionen har satt i fråga om detta är förenligt med EES-reglema som
uppställer krav på etablering och koncession. Första skadeförsäkrings-
direktivet och första livförsäkringsdirektivet rör endast rätten att driva
försäkringsverksamhet för försäkringsföretag som är etablerade i ett
medlemsland eller som avser att etablera sig där (första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 1, i dess lydelse enligt assistansdirektivet artikel 1, och
första livförsäkringsdirektivet artikel 1). Den verksamhet som nu avses
innebär inte att någon etablering kommer till stånd i Sverige. Den
regleras därför inte av bestämmelserna i dessa två direktiv. Inte heller
regleras den av bestämmelserna i andra skadeförsäkringsdirektivet och
andra livförsäkringsdirektivet om gränsöverskridande verksamhet. De
bestämmelserna är tillämpliga endast för verksamhet som drivs av ett
försäkringsföretag hemmahörande inom EES (andra skadeförsäkrings-
direktivet artikel 12.1 jämförd med artikel 2 b och andra livförsäkrings-
direktivet artikel 10.1 jämförd med artikel 2 b). Frågan om möjligheten
för ett företag hemmahörande utanför EES att driva gränsöverskridande
verksamhet mot Sverige är således inte reglerad i EES-reglema. (Se även
Pool, Bill, The creation of the intemal market of insurance, Office for
Official Publications of the European Communities, 1990, s. 105 ff).
EES-avtalet hindrar alltså inte att även fortsättningsvis tillåta denna
verksamhet om villkoren enligt 1 a § LUF är uppfyllda.

Försäkringsgivare som samtidigt bedriver livförsäkrings- och
skadeförsäkringsrörelse

I det föregående (avsnitt 2.2) har jag behandlat frågan om vilken
verksamhet ett företag, som i sitt hemland den 2 maj 1992 samtidigt drev
livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet, får driva genom en
agentur eller filial i ett annat land inom EES. Andra livförsäkrings-

125

direktivet innehåller för sådana företag även en bestämmelse om vilka
livförsäkringsavtal de får ingå genom gränsöverskridande verksamhet
(artikel 18.1). Direktivbestämmelsen innebär att sådana företag till och
med den 31 december 1995 får bedriva gränsöverskridande verksamhet
beträffande livförsäkringar oavsett om risklandet tillåter det eller inte.
Om risklandet inte tillåter ett blandat företag att försäkra livförsäkringar
får, efter den 31 december 1995, gränsöverskridande verksamhet med
livförsäkring till det landet endast ske beträffande sådana risker som inte
ansetts särskilt skyddsvärda. Det tredje livförsäkringsdirektivet innebär
att den nämnda bestämmelsen i andra livförsäkringsdirektivet upphävs.

Huvudpromemorians förslag i denna del innebär ett förbud för
blandade företag att driva gränsöverskridande verksamhet med livförsäk-
ring om den sker genom personligt riktad marknadsföring. Jag anser att
det inte är meningsfullt att nu införa en sådan begränsning eftersom den
skulle få effekt först efter den 31 december 1995. Dessutom skulle
begränsningen inte kunna behållas när Sverige blir bundet av det tredje
livförsäkringsdirektivet.

2.6 Trafikförsäkring

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Trafikförsäkring skall kunna meddelas av utländska
försäkringsgivare hemmahörande inom EES genom gränsöver-
skridande verksamhet. Försäkringsgivaren skall i sådant fall ha en
representant i Sverige som skall företräda försäkringsgivaren
gentemot skadelidande.

Utländsk försäkringsgivare som meddelar trafikförsäkring i Sverige
genom gränsöverskridande verksamhet skall, tillsammans med de
försäkringsgivare som har fått regeringens tillstånd att driva sådan
försäkring, i vissa fall svara solidariskt för trafikskadeersättningar.

Tilläggspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Trafiiförsäkringsföreningen har anfört att ett fler-
tal länder inte kommer att införa reglerna i direktivet 90/618/EEG om
gränsöverskridande verksamhet för motorfordonsförsäkring ens för stora
risker före den 1 juli 1994. För att eliminera den ojämlika konkurrens-
situation som annars skulle uppstå anser föreningen att gränsöver-
skridande verksamhet med trafikförsäkring skall göras beroende av
reciprocitet mellan Sverige och annat EES-land. Enligt föreningen bör
dessutom gränsöverskridande verksamhet med massrisker göras beroende
av tillstånd. Försäkringsförbundet har anslutit sig till Trafikförsäkrings-
föreningens ståndpunkter. Finansinspektionen har anfört att det bör finnas
en möjlighet att begränsa skyldigheten att meddela försäkringar.

EES-avtalet: Genom direktivet 90/618/EEG om gränsöverskridande
verksamhet för motorfordonsförsäkring har andra skadeförsäkrings-
direktivets bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet gjorts

126

tillämpliga även för ansvarsförsäkring för motorfordon (med undantag för
försäkring avseende fraktförares ansvar). Vissa särskilda bestämmelser
har dock införts för att säkerställa att skadelidande inte kommer i en
mindre förmånlig ställning på grund av att försäkringsgivaren driver
verksamheten genom gränsöverskridande verksamhet i stället för genom
etablering. Av denna anledning skall försäkringsgivaren befullmäktiga en
representant i värdlandet att företräda försäkringsgivaren i händelse av
skadefall, andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 12 a.4 (införd genom
direktiv 90/618/EEG artikel 6).

En medlemsstat som har bestämmelser om förhöjda risker får före-
skriva att sådana bestämmelser skall iakttas även av försäkringsgivare
som driver verksamhet genom gränsöverskridande verksamhet, andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 12 a. 3 (införd genom direktiv
90/618/EEG artikel 6).

Enligt andra skadeförsäkringsdirektivet skall värdlandets regler om
bl.a. beräkning av försäkringstekniska skulder och vilka tillgångar dessa
skulder får motsvaras av gälla om tillstånd krävs i värdlandet för gräns-
överskridande verksamhet. Om sådant tillstånd inte krävs, gäller i dessa
frågor reglerna i det land från vilket verksamheten bedrivs. För s.k. stora
risker får, som tidigare nämnts, tillstånd inte krävas. För ansvars-
försäkring för motorfordon ges i direktiv 90/618/EEG en möjlighet till
avvikelse från dessa bestämmelser på så sätt att värdlandet beträffande
stora risker får föreskriva att dess bestämmelser om bl.a. beräkning av
försäkringstekniska skulder och vilka tillgångar dessa skall motsvaras av
skall gälla (artikel 11).

Värdlandet skall kräva att försäkringsgivarna blir medlem i och deltar
i finansieringen av värdlandets nationella försäkringsbyrå och dess
nationella garantifond. De far dock inte åläggas att bidra med mer än vad
försäkringsgivare som är etablerade skall bidra med, andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 12 a. 2 (införd genom direktiv 90/618/EEG artikel
6). Värdlandet får också kräva att försäkringsgivaren avger en förklaring
att denne har blivit medlem i byrån och fonden, andra skadeförsäkrings-
direktivet artikel 15.1 andra stycket och 16.1 andra stycket (införda
genom direktiv 90/618/EEG artikel 7).

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 § trafikskadelagen (1975:1410) får
trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd
därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är
skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring (kontraheringsplikt).
Koncession för trafikförsäkring kan medges ett svenskt försäkringsbolag
och ett utländskt försäkringsföretag som är etablerat här i landet.

I det föregående (avsnitt 2.5) har jag i enlighet med det andra
skadeförsäkringsdirektivet föreslagit att en utländsk försäkringsgivare som
hör hemma inom EES skall få försäkra risker i Sverige genom gränsöver-
skridande verksamhet, dvs. utan att vara etablerad här. Direktiv
90/618/EEG innebär att det andra skadeförsäkringsdirektivets bestäm-
melser om gränsöverskridande verksamhet gjorts tillämpliga även för
trafikförsäkring. Trafikskadelagens bestämmelser måste därför ändras.
En förutsättning för sådan gränsöverskridande verksamhet för trafik-

Prop. 1992/93:257

127

försäkring är att försäkringsgivaren här i landet har en befullmäktigad Prop. 1992/93:257
representant som kan företräda försäkringsgivaren gentemot skadelidande
och vid domstolar och myndigheter.

Trafikförsäkringsföreningen har föreslagit att gränsöverskridande
verksamhet med trafikförsäkring skall göras beroende av reciprocitet,
mot bakgrund av att flera EG-länder enligt uppgift kommer att avvika
från direktivet genom att införliva dess regler först den 1 juli 1994. Jag
har förståelse för Trafikförsäkringsföreningens ståndpunkt. EES-avtalet
hindrar emellertid att gränsöverskridande verksamhet görs beroende av
sådan reciprocitet som föreningen efterlyst. I likhet med skadeförsäkring
i allmänhet finns det i fråga om trafikförsäkring möjlighet att kräva
tillstånd här i landet för gränsöverskridande verksamhet avseende
massrisker. Vid en sådan tillståndsprövning skulle dock inte någon
reciprocitetsbedömning kunna göras såvitt avser försäkringsgivare med
säte i ett annat EES-land. Jag har beträffande skadeförsäkring i allmänhet
funnit att det inte finns anledning att kräva tillstånd för gränsöver-
skridande verksamhet, bl.a. med hänsyn till att den sociala betydelsen
inte är lika stor som vid livförsäkring (avsnitt 2.5). Som Trafikför-
säkringsföreningen framhållit är inslaget av socialt skydd större för
trafikförsäkring än för flertalet övriga skadeförsäkringar. Med hänsyn
till det nämnda kravet att försäkringsgivaren skall ha en befullmäktigad
representant här i landet anser jag emellertid att inte heller gränsöverskri-
dande verksamhet med trafikförsäkring skall göras beroende av tillstånd.

Om värdlandet kräver tillstånd för gränsöverskridande verksamhet med
skadeförsäkring gäller, som tidigare nämnts (avsnitt 2.5), det landets
regler om beräkning av försäkringstekniska skulder och vilka tillgångar
dessa får motsvaras av. Om tillstånd inte krävs gäller i stället bestämmel-
serna i det land från vilken verksamheten sker. EES-avtalet innebär att
tillstånd aldrig kan komina i fråga för s.k. stora risker. För trafikförsäk-
ring avseende stora risker får värdlandet, till skillnad från övrig
skadeförsäkring, föreskriva att dess bestämmelser angående försäkrings-
tekniska skulder skall gälla (direktiv 90/618/EEG artikel 11). I fråga om
trafikförsäkring avseende massrisker gäller i nu aktuellt hänseende
samma ordning som för övrig skadeförsäkring. Enligt min mening är det
inte påkallat att tillämpa svenska regler angående försäkringstekniska
skulder vid gränsöverskridande verksamhet med trafikförsäkring avseende
stora risker. I fråga om massrisker kan det inte komma i fråga att
tillämpa svenska regler eftersom jag förslagit att tillstånd inte skall krävas
för gränsöverskridande verksamhet.

Genom direktiv 90/618/EEG har öppnats en möjlighet för medlems-
stater som har bestämmelser om förhöjda risker att tillämpa dessa
bestämmelser även för försäkringsgivare som bedriver verksamhet genom
gränsöverskridande verksamhet, andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
12 a.3 (som införts genom direktiv 90/618/EEG artikel 6). Syftet med
sådana bestämmelser är enligt direktivets ingress att den obligatoriska
karaktären hos trafikförsäkring skall motsvaras av en möjlighet för
bilister att erhålla sådan försäkring. Direktivbestämmelsen innebär med
andra ord att den tidigare nämnda svenska kontraheringsplikten i 5 §

128

trafikskadelagen får utvidgas till att omfatta även de försäkringsgivare Prop. 1992/93:257
som genom gränsöverskridande verksamhet meddelar trafikförsäkring här
i landet. Jag anser att denna möjlighet att utvidga kontraheringsplikten
bör utnyttjas. Som Finansinspektionen har anfört finns det en möjlighet
att begränsa kontraheringsplikten för koncessionerade försäkringsgivare
till att avse personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller
som är bosatta inom visst område. Någon motsvarande möjlighet till
begränsning har inte föreslagits i promemorian såvitt avser försäkrings-
givare som bedriver gränsöverskridande verksamhet. Jag delar inspek-
tionens uppfattning att det bör finnas en motsvarande möjlighet till
begränsning även vid gränsöverskridande verksamhet.

Enligt det s.k. andra motorfordonsförsäkringsdirektivet 84/5/EEG skall
varje land inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för
ersättning för sak- och personskador som orsakas av oidentifierade eller
oförsäkrade fordon. Den skadelidande skall ha rätt att vända sig direkt
till detta organ och därifrån få ett motiverat besked angående utbetalning
av ersättning. För svensk del gäller enligt 16 § trafikskadelagen att om
ett trafikförsäkringspliktigt fordon saknar trafikförsäkring, samtliga
trafikförsäkringsanstalter som har tillstånd att meddela försäkring svarar
för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade
funnits. De nämnda försäkringsanstaltema svarar enligt samma paragraf
även solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från
trafikförsäkring för motordrivet fordon vars identitet inte kan fästställas.
Av 30 § följer att trafikförsäkringsanstaltema i nu angivna fäll företräds
av Trafikförsäkringsföreningen.

I proposition 1992/93:8 om den svenska trafikskadelagens anpassning
till EG:s regelverk m.m. (s. 17) har gjorts den bedömningen att, efter-
som Sverige har auktoriserat ett organ att betala sådan ersättning som
avses i det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet och till vilket den
skadelidande kan vända sig, någon lagändring inte är erforderlig i detta
avseende med anledning av andra motorfordonsförsäkringsdirektivet.

Trafikskadelagens bestämmelse om solidarisk ansvarighet gäller för de
försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela trafikförsäkring.
Bestämmelsen i direktiv 90/618/EEG om att företagen skall åläggas att
delta i finansieringen av värdlandets nationella garantifond bör beaktas
genom att det solidariska ansvaret utvidgas till att omfätta även de
försäkringsgivare som genom gränsöverskridande verksamhet meddelar
trafikförsäkring. Till följd av bestämmelsen i 30 § trafikskadelagen blir
sådan försäkringsgivare också medlem i Trafikförsäkringsföreningen.

129

9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

2.7 Koassurans

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Endast den ledande försäkringsgivaren i ett koassu-
ransavtal omfattas av den anmälningsskyldighet som eljest gäller för
en försäkringsgivare som avser att från ett etableringsställe inom
EES försäkra risker i Sverige.

Tilläggspromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft någon erinran
mot promemorians förslag.

EES-avtalet: Med koassurans menas försäkringsverksamhet där flera
försäkringsgivare genom ett avtal försäkrar en risk och där var och en av
försäkringsgivarna är ansvariga för en viss del. En av försäkringsgivarna
är ledande försäkringsgivare.

Syftet med koassuransdirektivet 78/473/EEG är att underlätta viss
internationell koassuransverksamhet. Avsikten är inte att påverka den
frihet som råder i flera av länderna. Direktivet är det första steget i
riktning mot samordning av de former av verksamhet som får bedrivas
genom gränsöverskridande verksamhet.

I andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 26 har det preciserats att de
risker som får omfattas av koassurans skall vara de s.k. stora riskerna
enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel 5 d (införd genom andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 5). Definitionen av stora risker har
senast ändrats genom artikel 2 i direktivet 90/618/EEG om gränsöver-
skridande verksamhet för motorfordonsförsäkring. Det sägs särskilt i
ingressen till detta direktiv att ändringen även skall innebära en ändring
av vilka risker som får omlättas av koassurans.

Utöver att risken skall vara en stor risk uppställs enligt koassurans-
direktivet artikel 2 ytterligare förutsättningar för att direktivets bestäm-
melser skall vara tillämpliga. Risken skall finnas inom EES och den skall
täckas av två eller flera försäkringsgivare genom ett enda avtal med en
samlad premie och för samma termin. Var och en av försäkringsgivarna
skall svara för sin del och en av dem skall vara ledande försäkringsgi-
vare. Minst en av försäkringsgivarna skall delta i avtalet genom ett fest
etableringsställe i ett annat land än det där den ledande försäkringsgi-
varen är etablerad. Den ledande försäkringsgivaren skall vara auktorise-
rad enligt villkoren i första skadeförsäkringsdirektivet, "dvs han skall
behandlas som om han är den assuradör som täcker hela risken". Han
skall vidare till fullo åta sig den roll som enligt praxis tillkommer
honom, bl.a. att festställa försäkringsvillkor och tariffer.

Enligt artikel 3 får rätten att delta i koassurans inte villkoras av andra
bestämmelser än direktivets.

De försäkringsgivare som medverkar i ett koassuransavtal skall enligt
artikel 4 var och en beräkna storleken på de tekniska reserverna enligt
de regler eller den praxis som gäller i respektive etableringsland.
Reserven för ej reglerade försäkringsfäll skall dock vara minst lika stor

130

som den som fästställts av den ledande försäkringsgivaren enligt de regler Prop. 1992/93:257
som gäller i det land där denne är etablerad.

De tekniska reserverna skall motsvaras av valutamatchande tillgångar
vilka skall finnas i de länder där försäkringsgivarna eller den ledande
försäkringsgivaren är etablerade. Det finns möjlighet att medge lättnader
från kraven på valutamatchande tillgångar.

Direktivet innehåller slutligen bestämmelser om skyldighet för
försäkringsgivarna att föra statistik, om informationsutbyte och samarbete
mellan tillsynsmyndigheterna och om behandlingen av försäkringstagare
när ett försäkringsföretag träder i likvidation (artiklarna 5-7).

Enligt andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 26.2 skall de bestämmel-
ser i direktivet som gäller för stora risker tillämpas på den ledande
försäkringsgivaren.

EG-domstolen har i några fäll haft att tolka koassuransdirektivet.
Domarna meddelades av EG-domstolen i december 1986 (målet 220/83
kommissionen mot Frankrike [1986] ECR s. 3663, målet 252/83
kommissionen mot Danmark [1986] ECR s. 3713, målet 205/84
kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland [1986] ECR s. 3755
och målet 206/84 kommissionen mot Irland [1986] ECR s. 3817).
Domstolens avgöranden innebär bl.a. att det land där risken finns inte får
kräva att vare sig den ledande försäkringsgivaren eller de andra
försäkringsgivarna är etablerade och har auktorisation i det landet.

Skälen för mitt förslag: I den svenska lagstiftningen finns inga
särskilda bestämmelser om koassurans. Direktivets bestämmelser innebär
enligt EG-domstolens tolkning att auktorisation och etablering inte kan
krävas här i landet om en i Sverige belägen stor risk skall försäkras
genom sådan koassurans som direktivet gäller av försäkringsgivare
etablerade i andra EES-länder.

Det andra skadeförsäkringsdirektivets bestämmelser om gränsöver-
skridande verksamhet har behandlats i det föregående (avsnitt 2.5). Jag
har i fråga om stora risker föreslagit att en försäkringsgivare kan försäkra
risker belägna i Sverige utan att vara etablerad här i landet och utan
särskilt tillstånd här. Det krävs endast att försäkringsgivaren till
Finansinspektionen anmält sin avsikt att marknadsföra försäkringar här
i landet och ingett vissa handlingar till inspektionen. Uttrycket marknads-
föra försäkringar har valts för att markera att det skall vara fråga om ett
aktivt handlande från försäkringsgivaren. Bestämmelserna skall alltså inte
tillämpas vid ett passivt mottagande av order från en svensk kund. För
sådana fäll krävs enligt gällande praxis inte tillstånd för den utländska
försäkringsgivaren.

Den föreslagna anmälningsskyldigheten vid marknadsföring här i landet
får vid koassuransverksamhet, enligt andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 26.2, endast tillämpas på den ledande försäkringsgivaren. Ett
undantag från anmälningsskyldigheten måste därför göras för försäkrings-
givare som avser att delta i koassuransverksamhet på annat sätt än som
ledande försäkringsgivare.

En sådan marknadsföring torde dock inte vara vanlig. För risker som
har sådan storlek att de kräver medverkan av flera försäkringsgivare

131

genom koassurans torde det vanligaste vara att ett försäkringsbolag Prop. 1992/93:257
kontaktas av en försäkringssökande som vill försäkra en viss risk eller att
kontakten etableras genom en försäkringsmäklare. De andra försäkrings-
givarna kontaktas sedan av detta försäkringsbolag eller mäklaren. Om en
utländsk försäkringsgivare genom koassurans skall delta i ett avtal
avseende en risk belägen i Sverige efiter kontakt från försäkringstagaren
(eventuellt genom en försäkringsmäklare) eller en annan försäkrings-
givare, finns enligt vad som nämnts idag inte något krav på etablering
och koncession här i landet.

Utöver vad som nu angivits föreligger mot den angivna bakgrunden
inte något behov av ytterligare lagändring såvitt avser rätten för utländska
försäkringsgivare hemmahörande inom EES att delta i koassurans-
verksamhet när det gäller risker belägna i Sverige.

För svenska försäkringsbolag gäller att de alltid skall ha koncession i
Sverige. Driver ett bolag verksamhet i utlandet skall bolagets koncession
omfatta även den verksamheten. Detta står i överensstämmelse med
bestämmelserna i första skadeförsäkringsdirektivet som föreskriver krav
på auktorisation för etablering av huvudkontor i ett land. Nu förevarande
direktiv avser inte att göra någon ändring av dessa regler. Direktivet
gäller endast vilka krav ett land kan ställa på de försäkringsgivare som
skall delta i koassurans genom gränsöverskridande verksamhet, dvs. utan
att vara etablerade i landet.

Det finns inga svenska särregler för beräkning av försäkringstekniska
skulder vid koassuransverksamhet. Generella bestämmelser avseende
skadeförsäkringsbolag finns i Finansinspektionens s.k. normalplan.
Normalplanen får anpassas till direktivets bestämmelser i artikel 4 om
beräkning av de försäkringstekniska skulderna. Det kan i detta samman-
hang nämnas att det i direktivet 91/674/EEG om årsredovisning och
koncernredovisning för försäkringsföretag finns bestämmelser om
beräkning av försäkringstekniska skulder för skadeförsäkringsrörelse.
Detta direktiv ingår ännu inte i EES-avtalet.

I det föregående (avsnitt 2.3) har jag föreslagit att en allmän regel
införs för svenska försäkringsbolag om hur tillgångar motsvarande
försäkringstekniska skulder skall placeras. Placeringsregeln omfattar krav
på valutamatchning och lokalisering av tillgångarna. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall närmare
föreskriva hur risken för valutakursförluster skall beaktas. Detta förslag
uppfyller enligt min mening direktivets bestämmelser om krav på valuta-
matchade tillgångar och tillgångarnas lokalisering.

För utländska försäkringsgivares gränsöverskridande verksamhet i
Sverige innebär mina förslag (avsnitt 2.3) att beträffande stora risker
skall tillämpas de bestämmelser om beräkning av försäkringstekniska
skulder, tillgångarnas lokalisering och valutamatchning som gäller i
etableringslandet. Dessa förslag uppfyller även koassuransdirektivets
bestämmelser. Någon ytterligare lagändring i detta avseende erfordas
därför inte.

132

Bestämmelsen i artikel 5 om att koassuradörer skall fora viss statistik Prop. 1992/93:257
får beaktas i regeringens eller Finansinspektionens föreskrifter enligt 19
kap. 3 § FRL (se specialmotiveringen till det lagrummet).

Jag återkommer till frågan om Finansinspektionens samarbete med
utländska tillsynsmyndigheter (avsnitt 2.14).

2.8 Försäkringssammanslutningar

Mitt förslag: Utländska försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning inom EES skall ha rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige
om de här etablerar en generalrepresentation och utser ett ombud att
företräda försäkringsgivarna i händelse av tvist. Koncession skall
beviljas försäkringsgivarna i sammanslutningen som grupp. Ombudet
skall inte medverka vid anskaffning av försäkringsaffärer men skall
i övrigt svara för försäkringsgivarnas verksamhet här i landet.

Huvudpromemorians förslag: Avviker från mitt förslag endast på så
sätt att rätten att bedriva försäkringsrörelse begränsas till skadeförsäkring.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt promemo-
rians förslag eller lämnat det utan erinran. Konkurrensverket har anfört
att det vore önskvärt att finna former för att tillåta försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningar att meddela även andra försäkringar än
skadeförsäkringar. Verket har även anfört att det av promemorian inte
framgår om förslaget i denna del står i överensstämmelse med EES-
avtalet.

EES-avtalet: Artikel 8 i både första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet anger att försäkringsföretag som etableras
i ett land skall anta någon av i artikeln uppräknade företagsformer. För
Storbritannien anges därvid särskilt "försäkringsgivare som uppträder
under beteckningen Lloyd's". Av artiklarna 10 och 11 i båda direktiven
framgår vidare de krav som skall ställas för att en försäkringsgivare som
etablerar en agentur eller filial i ett annat medlemsland skall få auktorisa-
tion där. Vissa särskilda bestämmelser finns därvid för Lloyd's.

Skälen för mitt förslag: Enligt LUF får ett utländskt försäkrings-
företag driva försäkringsrörelse genom generalagent om företaget fått
tillstånd till detta. Vad som avses med begreppet försäkringsföretag har
inte angetts i lagen eller dess förarbeten. Det har dock ansetts endast
omfatta försäkringsgivare som är juridiska personer. I begreppet ingår
därför inte försäkringsgivare som verkar i en sammanslutning som inte
är en juridisk person.

Utomlands finns sammanslutningar som i form av försäkringsbörser
verkar som försäkringsgivare. Den äldsta och bäst kända är Lloyd's i
London. Lloyd's är inte ett försäkringsbolag utan en sammanslutning av
individer som, med Lloyd's i London som marknadsplats, kan acceptera
att överta försäkringsrisker som erbjuds dem. Medlemmarna är samman-
slutna i syndikat vars storlek kan variera från några få till några tusen

133

medlemmar som överenskommit att samverka under ett års tid vid Prop. 1992/93:257
meddelande av försäkring. Enligt den lagstiftning som reglerar verksam-
heten får en Lloyd's underwriter, dvs. en person som för ett syndikats
räkning beslutar om vilka risker som skall accepteras, endast acceptera
försäkringsaffärer hos Lloyd's i London. Det är därför inte möjligt för
underwriters hos Lloyd's att etablera sig som bolag, agentur eller filial
i andra länder. Lloyd's underwriters får inte heller acceptera försäkrings-
affärer från annan än en Lloyd's broker, dvs. en mäklare som är
verksam på Lloyd's marknadsplats i London.

Trots de begränsningar i möjligheterna att etablera sig utomlands som
följer av Lloyd's särpräglade organisation och svårigheterna att anpassa
denna till regelsystemen för försäkringsväsendet i andra länder, har
Lloyd's bl.a. ett kontor i Frankrike. Kontoret är inte något riktigt
avdelningskontor eftersom man inte där kan utfärda försäkringar utan
dessa förmedlas till Lloyd's i London. Genom kontoret har Lloyd's i
Frankrike vissa tillgångar som skall svara mot de förpliktelser som
Lloyd's har avseende fransk försäkringsaffär. Liknande kontor finns i
Nederländerna, Belgien, Tyskland, Italien och Irland.

En närmare redogörelse för Lloyd's uppbyggnad och verksamhet finns
i betänkandena Försäkringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58) och
Koncession för försäkringssammanslutningar (SOU 1992:5).

Frågan om möjlighet för Lloyd's att etablera sig i Sverige uppmärk-
sammades redan i samband med förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 2 och 17 §§ lagen den 10 april 1959 (nr 74) med vissa bestämmelser
om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m.m. (prop. 1965:48).
Försäkringsinspektionen hade i skrivelse den 18 oktober 1963 bl.a.
hemställt om införande av en dispensregel som skulle öppna möjlighet för
Lloyd's att få koncession i Sverige. Skrivelsen remissbehandlades. Under
remissbehandlingen mötte förslaget avsevärd kritik och med hänsyn
därtill togs frågan inte upp till vidare behandling i det sammanhanget.

Försäkringsverksamhetskommittén har i sitt slutbetänkande Försäk-
ringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58) behandlat frågan om koncession
för försäkringssammanslutningar. Kommittén utgick därvid från Lloyd's
och beskrev dess historik, uppbyggnad, särprägel m.m. I en särskild
framställning till kommittén i januari 1982 framförde Lloyd's önskemål
om att få möjlighet att på något sätt bli koncessionerat i Sverige. I
framställningen lämnade Lloyd's förslag till hur man skulle kunna
bedriva verksamheten i Sverige. Eftersom försäkringsverksamhetskom-
mittén i sina direktiv inte uttryckligen ålagts att lägga fram förslag i
frågan, avstod kommittén från att förorda någon av modellerna som
föreslagits av Lloyd's. Kommittén avstod också från att lägga fram egna
förslag i saken.

Senast har frågan om möjlighet för utländska försäkringssamman-
slutningar i allmänhet, och Lloyd's i synnerhet, att få koncession för
försäkringsrörelse i Sverige behandlats av Utredningen om koncession för
försäkringssammanslutningar. Utredningen lämnade i december 1991 sitt
betänkande Koncession för försäkringssammanslutningar (SOU 1992:5).
Utredningen har föreslagit att försäkringsgivare i försäkringssamman-

134

slutningar skall få rätt att genom en generalrepresentation få koncession Prop. 1992/93:257
for skadeförsäkringsrörelse. När utredningsdirektiven meddelades var
EES-avtalet inte färdigförhandlat. Eftersom de förslag som betänkandet
innehåller inte i alla delar är konformt med EES-reglema har det inte
varit föremål för någon separat remissbehandling. I sak överensstämmer
betänkandets förslag med huvudpromemorians förutom att betänkandet
innehåller förslag till en särskild lag om rätt för utländska försäkrings-
sammanslutningar att driva försäkringsrörelse i Sverige och att lagen
även gäller sammanslutningar hemmahörande utanför EES.

Utredningens och promemorians förslag innebär att Lloyd's endast
skall kunna driva skadeförsäkringsrörelse i Sverige. Det har motiverats
med att sammanslutningarna har en tidbegränsad varaktighet (ett år)
medan livförsäkringsavtal normalt ingås för längre tider. Konkurrens-
verket har anfört att det vore önskvärt att finna former som gör det
möjligt för försäkringssammanslutningar att försäkra även annat än
skadeförsäkring och har även ifrågasatt om en begränsning till skade-
försäkring är förenlig med EES-avtalet. EES-reglema om auktorisation
och etablering i ett annat land än hemlandet innebär för försäkringsgivare
som uppträder under beteckningen Lloyd's och som har koncession i sitt
hemland Storbritannien att de skall ha rätt att etablera sig och erhålla
koncession i ett annat land både för livförsäkringsrörelse och för
skadeförsäkringsrörelse om de där utser ett ombud. Trots det problem
som kan ligga i den tidsbegränsade samarbetsformen tillåter EES-
reglema inte en sådan begränsning som föreslagits i promemorian. För
att uppfylla skyldigheterna till följd av EES-avtalet bör Lloyd's därför
få rätt att etablera sig och erhålla koncession i Sverige både för
skadeförsäkringsrörelse och för livförsäkringsrörelse.

Frågan är då om det finns skäl att särbehandla Lloyd's, eller om
lagstiftningen skall göras generell. Har försäkringsgivare i en samman-
slutning i ett annat land inom EES medgetts auktorisation och uppfylls
de krav som ställs för koncession här i Sverige, bör möjligheten till
etablering och koncession i Sverige stå öppen. För försäkringssamman-
slutningar hemmahörande i ett land utanför EES finns i EES-reglema inte
någon skyldighet att möjliggöra etablering och koncession i Sverige. Jag
lägger därför för närvarande inte fram något förslag i den delen. Frågan
torde sakna praktisk betydelse.

Med hänsyn till försäkringssammanslutningars speciella organisation
måste vissa särskilda lösningar övervägas. Det gäller framför allt
beträffande frågor om hur etableringen här i landet skall ske och vilket
rättssubjekt som skall få koncession. Som jag nyss angett bör etablerings-
möjligheten stå öppen också för andra försäkringssammanslutningar än
Lloyd's, om de är hemmahörande inom EES, men det är ofrånkomligt
att de tekniska lösningar som nu väljs utformas med tanke på Lloyd's
speciella konstruktion.

Av vad som ovan angetts följer att försäkringsgivarna i Lloyd's inte
kan etablera en agentur eller filial i värdlandet eftersom försäkringar inte
kan meddelas på annan plats än hos Lloyd's i London eller genom annan
än en Lloyd's broker. Det är däremot möjligt för Lloyd's att ha en

135

representation i värdlandet med ett ombud som svarar for representa- Prop. 1992/93:257
tionen i övrigt. Detta ombud skall, såsom även följer av EES-reglema,
ha behörighet att företräda sammanslutningen gentemot tredje man samt
vid domstolar och myndigheter, åtminstone såvitt avser redan ingångna
avtal. Förmedlingen av försäkringsaffärer kan ske genom andra med-
hjälpare som anlitas av försäkringsgivarna i sammanslutningen. Ombudet
skall svara for verksamheten i övrigt. Denna lösning är enligt min
mening godtagbar.

Vad gäller frågan vilket rättssubjekt som skall medges koncession kan
man först konstatera att sammanslutningen som sådan inte utgör en
juridisk person. Med hänsyn härtill och till att det är de medlemmar som
ingår i sammanslutningen som meddelar försäkring anser jag att
koncession inte kan medges sammanslutningen. På grund av det stora
antal medlemmar som kan ingå i en sammanslutning skulle det dock
medföra betydande praktiska problem om koncession skulle beviljas varje
enskild medlem. Den lösning som jag finner lämpligast är att medlem-
marna som grupp beviljas koncession. Därmed avser jag inte medlem-
marna i ett enskilt syndikat utan samtliga medlemmar i Lloyd's som
grupp. En sådan koncession kommer naturligtvis att gälla för gruppen
som sådan, även om enskilda medlemmar efter hand byts ut.

I det föreslagna systemet krävs garantier för att den verksamhet som
försäkringsgivarna i sammanslutningen bedriver här i landet blir korrekt
redovisad och att det går att beräkna hur stora förpliktelser försäkrings-
givarna i sammanslutningen har till följd av svenska försäkringsaffärer.
Ombudet bör därför ha en skyldighet att föra en förteckning över vilka
affärer som är att hänföra till sammanslutningens verksamhet här i
landet. Häri skall naturligtvis inte inräknas de affärer som försäkrings-
givarna i sammanslutningen tecknar med anledning av att en svensk
försäkringssökande antingen på egen hand eller genom en förmedlare,
som inte anlitats av sammanslutningen för anskaffning av affärer i
Sverige, vänder sig till den utländska sammanslutningen i utlandet.

I övrigt skall för försäkringsgivare i en sammanslutning gälla i allt
väsentligt samma rörelsevillkor som för andra försäkringsgivare inom
EES.

Vad jag tidigare anfört om gränsöverskridande verksamhet (avsnitt 2.5)
gäller också för försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning.

136

2.9 Ny lag om försäkringsgivare med säte i annat EES-land Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: En ny lag infors som skall gälla for utländska
försäkringsgivare med säte i annat EES-land. Regleringen överens-
stämmer i huvudsak med vad som idag gäller för utländska försäk-
ringsföretag med de avvikelser som föranleds av EES-bestämmelser-
na. I lagen intas också de särskilda regler som skall gälla för
försäkringsgivare i sammanslutningar och bestämmelser om gräns-
överskridande verksamhet.

Huvudpromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt promemo-
rians förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Utländska försäkringsföretags verksamhet i
Sverige regleras i dag genom lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Genom de
förslag som jag nu presenterar kommer vissa särskilda bestämmelser att
gälla för utländska försäkringsgivare hemmahörande inom EES. Jag
tänker då framför allt på förslagen om rätt för försäkringsgivare att
marknadsföra försäkringar här i landet utan etablering och om rätt för
försäkringsgivare i sammanslutningar att erhålla koncession.

LUF är redan i sin nuvarande utformning svåröverskådlig. Att - som
Försäkringsutredningen föreslagit - införa erforderliga nya bestämmelser
för utländska försäkringsföretag i den nu gällande lagen om utländska
försäkringsföretag skulle medföra betydande lagtekniska svårigheter och
göra lagen ännu svårare att överblicka. En ny lag bör därför införas för
de försäkringsföretag som har sitt säte i ett annat EES-land. Lagen bör
dessutom omfatta försäkringsgivare i försäkringssammanslutningar.

Vissa försäkringsgivare, huvudsakligen ömsesidiga försäkringsgivare
med en verksamhet av mindre omfattning, är undantagna från EG-direk-
tivens tillämpningsområde. I huvudpromemorian föreslås därför att dessa
försäkringsgivare inte skall omfattas av den nya lagen. Det har under
remissbehandlingen emellertid framförts att samma regler bör gälla för
dessa försäkringsgivare som för andra försäkringsgivare hemmahörande
inom EES. Den nya lagen utgår bl.a. från att det i försäkringsgivarens
hemland finns bestämmelser som uppställer krav på tillräcklig konsolide-
ring. I fråga om försäkringsgivare som faller utanför direktivens
tillämpningsområde finns det inga garantier för att dessa krav är
uppfyllda. Den nya lagen bör därför, som föreslagits i huvudprome-
morian, inte gälla för dessa försäkringsgivare.

De grundläggande reglerna i den nya lagen för rörelsens bedrivande
bör i huvudsak överensstämma med vad som i dag gäller för utländska
försäkringsföretag.

137

2.10 Rättsskyddsförsäkring

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Ett avtal om rättsskyddsförsäkring skall innebära att
den försäkrade har rätt till juridiskt biträde av valfri advokat eller
annan lämplig person. Denna rätt får begränsas för att undvika avse-
värt ökade kostnader.

Bestämmelserna tas in i en ny lag.

Tilläggspromemorians förslag: Avviker från mitt förslag på så sätt att
en försäkrad, om han är näringsidkare, alltid skall ha rätt att få en tvist
om rättsskyddsförsäkring avgjord genom skiljeförfarande. Rätten att fritt
utse ombud gäller enligt promemorian bara om den försäkrade enligt
avtalet hade rätt till sådant biträde.

Remissinstanserna: Beträffande val av lösning för att förhindra
intressekonflikter mellan försäkrad och försäkringsgivare har de
remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrkt promemorians förslag.
Försäkringsförbundet har dock ifrågasatt om lagstiftning behövs.

Skilda uppfattningar har framförts vad avser de begränsningar som
föreslagits i fråga om rätten att utse biträde. Svea hovrätt, Konsumentver-
ket och Sveriges Advokatsamfund har anfört att det inte står i överens-
stämmelse med direktivet att begränsa rätten att utse biträde till de fall
den försäkrade har rätt till sådant biträde enligt avtalsvillkoren. LO har
avvisat att valet skall kunna begränsas till personer verksamma i närheten
av domstolsorten. Konkurrensverket önskar ett förtydligande med
innebörd att det endast är rätten till ersättning som kan inskränkas, inte
rätten att utse person.

Flera remissinstanser har varit kritiska mot promemorians förlag
beträffande tvistlösningsförfarande. Svea hovrätt anser att det bör
övervägas om inte en mindre kostsam procedur bör tillhandahållas även
för en näringsidkare som har en tvist med försäkringsgivaren. Skiljedoms-
utredningen anser det i första hand bör övervägas en bestämmelse om
skyndsam handläggning vid domstol. Försäkringsförbundet har anfört att
försäkringsbranschen är beredd att diskutera en eventuell ombildning av
Rättsskyddsnämnden så att denna kan anses behörig att pröva tvister
enligt vad som avses i direktivet.

EES-avtalet: Syftet med rättskyddsdirektivet 87/344/EEG är att så
långt som möjligt förhindra att det uppstår intressekonflikter mellan en
rättsskyddsförsäkrad och försäkringsgivaren till följd av att försäkrings-
givaren ger försäkringstagaren skydd även för andra risker eller till följd
av att försäkringsgivaren försäkrar någon annan.

Direktivets bestämmelser gäller inte tvister eller risker som har
samband med användningen av högsjöfartyg eller åtgärder som vidtas
inom ramen för en ansvarsförsäkring, om dessa samtidigt utövas för att
tillvarata försäkringsgivarens intresse. Direktivets bestämmelser behöver
inte heller tillämpas för rättsskyddsförsäkring som meddelas av en
assistansförsäkringsgivare som del av en assistansförsäkring om

138

verksamheten utövas i ett annat land än försäkringstagarens normala Prop. 1992/93:257
uppehållsland. I sådant fall skall försäkringen klart ange att skyddet är
begränsat till sådana skador och är underordnat assistansen.

Direktivet ger tre olika alternativ för att förhindra intressekonflikter
mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren (artikel 3). Valet mellan
de tre lösningarna kan överlåtas till försäkringsgivarna eller bestämmas
av respektive land.

Oavsett vilket alternativ som väljs enligt artikel 3 föreskriver artikel 4
att det av vaije avtal om rättsskyddsförsäkring skall framgå att försäk-
ringstagaren fritt skall kunna välja advokat, eller annan person som enligt
nationell lag har behörighet att försvara eller företräda de försäkrade eller
i övrigt tillvarata hans intressen, vid undersökningar eller förhandlingar
samt när en intressekonflikt uppstår. För vissa försäkringsavtal finns en
undan tagsmöjlighet i artikel 5.

Om en intressekonflikt trots allt uppstår är det angeläget att den kan
lösas på ett rättvist och skyndsamt sätt. Direktivet föreskriver därför att
länderna skall se till att det, genom skiljeförfarande eller något annat
förfarande som ger motsvarande garantier om objektivitet, kan fattas
beslut om hur tvister mellan försäkringsgivare och försäkringstagare kan
lösas. Den rätt till överklagande som kan finnas enligt nationell lag får
dock inte påverkas av ett sådant förfärande.

Direktivet föreskriver vidare att en försäkringsgivare i vissa fäll skall
informera den försäkrade om rättigheten att utse advokat och att använda
sig av ett skiljeförfärande.

Enligt artikel 3.1 skall rättsskyddsförsäkringen meddelas genom ett
separat avtal eller tas upp som en separat del av ett försäkringsbrev.
Dessutom skall rättsskyddets omfättning särskilt anges.

Skälen för mitt förslag: Några särskilda regler om rättsskydds-
försäkring finns inte i nu gällande lagstiftning. Vad först gäller åtgärder
för att förebygga att intressekonflikter uppstår föreskriver direktivet tre
alternativ som anses på ett likvärdigt sätt tillvarata de rättsskydds-
försäkrades intressen. De två första alternativen förhindrar konflikter
genom föreskrifter om försäkringsgivarens organisation. Det tredje
alternativet förhindrar intressekonflikter genom att de försäkrade skall ha
rätt att fritt utse advokat eller annan kvalificerad person.

Enligt min mening är en lösning som riktar in sig på en rätt för en
försäkrad att utse ombud mest smidig och ändamålsenlig.

I tilläggspromemorian anfördes, mot bakgrund av att syftet med
direktivet är att förhindra att intressekonflikter uppstår mellan en
försäkrad och hans försäkringsgivare, att direktivet inte kan tolkas så att
det materiellt reglerar innehållet i avtalet på så sätt att en försäkrad alltid
skall ges tillgång till biträde när försäkringsfäll inträffar. Svea hovrätt,
Konsumentverket och Sveriges Advokatsamfund har ifrågasatt om denna
tolkning är korrekt. Även jag anser att tolkningen är i hög grad tveksam.
Lagen bör i stället utformas så att en rättsskyddsförsäkring alltid skall ge
den försäkrade rätt att vid försäkringsfäll utse ombud.

Det kan tyckas som att det tredje alternativet enligt artikel 3 och
bestämmelsen i artikel 4 innebär samma rätt för den försäkrade.

139

Direktivet föreskriver i båda fellen en rätt att fritt utse advokat eller, om Prop. 1992/93:257
den nationella lagen medger det, någon annan behörig person. I artikel
3 ges emellertid en längre gående möjlighet att utse biträde. Denna rätt
skall gälla så snart en försäkrad kan rikta anspråk mot försäkrings-
givaren, dvs. när ett försäkringsfell föreligger enligt rättsskydds-
försäkringens villkor. Artikel 4 gäller rätten att utse advokat vid
undersökningar eller förhandlingar eller vid intressekonflikter med
försäkringsgivaren. Rätten att utse biträde aktualiseras således i ett senare
skede enligt artikel 4 än enligt artikel 3. Den lösning som valts för att
förhindra intressekonflikter enligt artikel 3 har utformats så att den även
omfettar bestämmelsen i artikel 4.

Det kan sättas i fråga om de försäkrades rätt att fritt välja biträde skall
kunna inskränkas till att t.ex. endast gälla personer verksamma i närheten
av domstolsorten. En sådan möjlighet är inte oförenlig med direktivets
bestämmelser och bör införas. Den bör dock endast gälla vid angelägen-
heter som inte kräver särskild kompetens. Det bör även finnas en
möjlighet att utse annan än advokat. Det bör framför allt finnas en
möjlighet att utse t.ex. biträdande jurister vid advokatbyråer eller andra
personer med tillräckliga kvalifikationer. Av 8 kap. 9 § rättegångsbalken,
som träder i kraft den dag regeringen bestämmer, följer att vad som
föreskrivs i lag om advokater i tillämpliga delar skall gälla även den som
är auktoriserad som advokat i något annat EES-land om han är verksam
i Sverige (prop. 1992/93:64, bet. 1992/93:JuU13, rskr. 1992/93:73, SFS
1992:1511).

Om det trots allt uppstår en intressekonflikt, skall de försäkrade -
utöver tvistlösning vid allmän domstol - ha tillgång till ett förfarande som
är objektivt och där det kan fettas beslut om hur tvisten kan lösas. Det
finns redan vissa möjligheter att utom rätta lösa försäkringstvister. Om
försäkringen tecknats av en konsument för enskilt syfte, har försäkrings-
tagaren möjlighet att anmäla tvisten till Allmänna reklamationsnämnden.
Det finns även branschgemensamma nämnder. Slutligen kan parterna
avtala att tvister skall prövas av skiljemän.

Allmänna reklamationsnämnden har en särskild avdelning för tvister
rörande försäkringar. Vissa typer av tvister är undantagna från nämndens
prövning. Det är bl.a. tvister rörande vållandefrågor vid trafikolyckor,
försäkringar som grundar sig på kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
parter, tvister som rör rätt till tecknande eller behållande av försäkring
samt tvister som kan prövas av trafikskadenämnden. Vidare kan nämnden
avvisa ärenden för det fell erforderlig utredning inte kan företas inom
ramen för nämndens arbetsformer. Ärenden, som kräver medicinska
bedömningar, och sådana, i vilka motstridiga uppgifter om ett händelse-
förlopp har lämnats, avvisas regelmässigt på denna grund. Nämnden har
vidare festställt ett visst minsta belopp som tvisten måste röra för att
nämnden skall pröva ett ärende.

Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd är en branschgemensam nämnd
som avger yttranden beträffende ombuds lämplighet samt arvodets
storlek. Ytterligare en branschgemensam nämnd, Skadeförsäkringens
Villkorsnämnd, kan nämnas i detta sammanhang. Denna nämnd har till

140

uppgift att främja en enhetlig tillämpning av försäkringsvillkoren för Prop. 1992/93:257
skadeförsäkring, dock inte inom olycksfalls- och sjukförsäkring.
Skadeförsäkringens Villkorsnämnd avger yttranden på begäran av bolag,
Försäkringsförbundet eller domstol.

I de branschgemensamma nämnderna deltar företrädare för försäkrings-
bolagen i avgörandena. Även om någon av dessa nämnder skulle
anpassas för att pröva även nu aktuella tvister ställer jag mig tveksam till
om de uppfyller direktivets krav på objektivitet. I lagrådsremissen
föreslogs därför att den försäkrade alltid skall ha rätt att begära att en
tvist med försäkringsgivaren skall prövas av tre skiljemän, dvs. oavsett
om det i villkoren föreskrivits annat sätt för tvistlösning.

Enligt lagen (1929:145) om skiljemän klandras en skiljedom vid allmän
domstol. Parterna kan dock endast klandra en skiljedom på formella
grunder, inte på materiella grunder. Skiljemännens avgörande är alltså
i princip slutgiltigt. Enligt lagrådsremissens förslag är det endast
försäkringstagaren som ges möjlighet att välja mellan skiljeförfarande och
domstol. För att inte komma i konflikt med den Europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna föreslogs i lagrådsremissen att en skiljedom skall kunna
överklagas även på materiell grund. Annars hade inte konventionens krav
att envar skall ha rätt till domstolsprövning av hans civila rättigheter
(artikel 6) uppfyllts i fråga om försäkringsgivaren.

Lagrådet har uttalat att den föreslagna lösningen är behäftad med vissa
nackdelar och att andra lösningar bör prövas. Ett alternativ där en tvist
kan bli prövad av skiljemän och därefter i tre instanser kan bli både
kostsamt och tidsödande och infriar enligt Lagrådet därigenom knappast
direktivets intentioner angående hur intressekonflikter av ifrågavarande
slag skall lösas. Lagrådet har föreslagit två ordningar som det anser
bättre skulle tillgodose båda parters intressen i sammanhanget. Den ena
ger även försäkringsgivare möjlighet att välja mellan skiljenämnd och
allmän domstol varför det inte skulle vara erforderligt att medge någon
rätt till materiell omprövning. Den andra innebär att parterna får frihet
att i förväg avtala om hur uppkommande tvistefrågor mellan dem skall
lösas.

Jag kan ansluta mig till vad Lagrådet anfört. Lagrådets första alternativ
om valmöjlighet även för försäkringsgivaren ger emellertid upphov till
frågan vilken tvistlösningsordning som skall gälla om försäkringsgivare
och försäkringstagare inte är ense. Något annat alternativ än allmän
domstol kan, mot bakgrund av den nämnda konventionsbestämmelsen,
knappast bli aktuellt. En sådan ordning skulle inte ge parterna tillgång till
skiljeförfarande i större utsträckning än vad som gäller i dag.

Det andra alternativet innebär att parterna, i enlighet med nu gällande
regler, i förväg får avtala om hur tvister mellan dem skall lösas. Om
parterna är ense om skiljeförfarande är det inte nödvändigt att föreskriva
en möjlighet till materiell omprövning. Därigenom skulle direktivets krav
på snabbhet och objektivitet vara bättre tillgodosett än med förslaget i
lagrådsremissen. Jag förordar därför en ordning i enlighet med Lagrådets
andra alternativ. En sådan lösning kräver ingen lagstiftning.

141

När en intressekonflikt uppstår eller det råder oenighet om tvistens Prop. 1992/93:257
lösning skall försäkringsgivaren enligt artikel 7 informera den försäkrade
om hans rätt att utse ombud. Promemorians förslag ålägger försäkringsgi-
varen denna informationsskyldighet redan när ett försäkringsfäll anmäls.
Även om denna informationsskyldighet går längre än direktivet föreskri-
ver är anmälningstillfället enligt min mening en lämplig tidpunkt att
informera den försäkrade om hans rättigheter.

Lagen (1927:77) om försäkringsavtal är för närvarande föremål för
omarbetning inom Justitedepartementet. De särskilda bestämmelser om
avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring som mitt förslag innehåller bör
därför regleras i en särskild lag.

Bestämmelsen i artikel 3.1 om att rättsskyddsförsäkring skall tas upp
som en separat del av ett försäkringsbrev och att omfattningen av
rättsskyddet därvid skall anges behandlas i specialmotiveringen.

2.11 Försäkringsmäklare m.m.

Mitt förslag: Finansinspektionen skall utfärda sådant intyg som
behövs för att den som biträtt ett försäkringsbolag i dess anskaff-
ningsverksamhet skall kunna driva liknande verksamhet i annat EES-
land.

Tilläggspromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har,
mot bakgrund av att försäkringsbolagen har sagt upp den bransch-
gemensamma utbildningen, avstyrkt promemorians förslag tills en
tillfredsställande lösning hittats beträffande garantier för utbildningens
kvalitet i framtiden. Försäkringsutredningen har ansett det lämpligare att
ta in bestämmelserna i en förordning. Sveriges Advokatsamfund har
anfört att direktivet indirekt kan innebära att begreppet försäkringsmäk-
lare får en annan innebörd än det har i svensk lagstiftning. Samfundet har
vidare anmärkt att direktivet i realiteten förändrar kraven för att bli
försäkringsmäklare eller försäkringsombud. I den mån övriga remissin-
stanser yttrat sig i denna del har de tillstyrkt förslagen eller lämnat dem
utan erinran.

EES-avtalet: Försäkringsmäklardirektivet 77/92/EEG rör försäkrings-
mäklare och vissa andra mellanmän på försäkringsområdet. Enligt EES-
avtalet skall direktivet särskilt gälla verksamhet som i Sverige bedrivs av
försäkringsmäklare och försäkringsombud (annex IX punkt I.iv. 13).
Direktivet syftar till att underlätta för sådana mellanmän att starta
verksamhet i annat land.

Den som avser att etablera sig eller som avser att tillfälligt driva sådan
verksamhet som direktivet gäller skall på begäran få information om de
bestämmelser som reglerar yrket innan han startar sin verksamhet (artikel
3).

142

Om ett land uppställer vissa kunskapskrav eller krav på färdighet skall Prop. 1992/93:257
viss i direktivet närmare angiven verksamhet i ett annat land anses
uppfylla dessa krav om liknande verksamhet har bedrivits under den tid
som anges i direktivet (artikel 4-8). Ett intyg om att de förutsättningar
som anges i direktivet uppfyllts skall utfärdas av de myndigheter eller
organisationer som vaije land utsett (artikel 9).

Ett land som kräver skötsamhetsbevis, konkursfrihetsbevis eller bevis
om ekonomisk ställning skall enligt artikel 10 godta vissa andra intyg
eller uppgifter lämnade under ed.

Skälen för mitt förslag: Någon svensk lagstiftning finns inte om
försäkringsombud. Däremot är lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
tillämplig på sådan verksamhet som avses i direktivets artikel 2.2 a.
Enligt 1 § nämnda lag avses nämligen med försäkringsmäklare en
juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare
förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäk-
ringsgivare.

Sveriges Advokatsamfund har anfört att direktivet indirekt innebär att
begreppet försäkringsmäklare far en ändrad innebörd. Jag delar inte den
uppfattningen. En person som i ett land drivit sådan verksamhet att han
enligt svensk uppfattning skulle betecknas som försäkringsombud måste,
för att få bli registrerad som försäkringsmäklare här i landet, vara
oberoende av försäkringsgivarintressen och förmedla försäkringar från
flera fristående försäkringsgivare. Direktivets bestämmelser avser endast
att underlätta för en sådan person att starta verksamhet i ett annat land
framfor allt genom att han på grund av sin tidigare verksamhet skall
anses ha tillräckliga kvalifikationer även i det land han vill etablera sig
i.

För att en fysisk person skall kunna bli registrerad som försäkrings-
mäklare krävs enligt 5 § lagen om försäkringsmäklare att han inte är i
konkurs eller underkastad näringsförbud, har en tillfredsställande
utbildning och i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare. Närmare
föreskrifter om villkoren för registrering har, med stöd av bemyndigande
i lagen, meddelats av regeringen genom förordningen (1989:854) om
försäkringsmäklare. Enligt förordningen skall till en ansökan om
registrering fogas bevis om att sökanden inte är i konkurs eller under-
kastad näringsförbud och bevis om att sökanden har sådan utbildning som
avses i lagen om försäkringsmäklare. Om inte Finansinspektionen i det
särskilda fallet bestämmer annat skall den utbildning som avses i lagen
uppfylla de krav som allmänt ställs på utbildning för fälttjänstemän i
försäkringsbolag.

I tilläggspromemorian har angetts att den möjlighet Finansinspektionen
har att i särskilda fall godta annan utbildning än som anges i förordning-
en innebär att inspektionen redan enligt gällande bestämmelser kan godta
att sökanden varit verksam i ett annat land på det sätt direktivet
föreskriver. Bestämmelserna i artiklarna 4-8 gäller dock enligt direktivets
ingress endast i andra fall än då det ställs krav på utbildning. De skall i
stället gälla när det ställs krav på allmän, affärs- eller yrkesrelaterad
kunskap och färdighet. Några sådana krav finns inte i lagen om

143

försäkringsmäklare. Den svenska lagstiftningen behöver därför inte
harmoniseras med bestämmelserna i artiklarna 4-8.

Någon bestämmelse om hur konkursfrihet skall visas finns inte. Det
torde därför vara möjligt att använda sådan bevisning som anges i
direktivet. Förordningen torde dock behöva ändras för att säkerställa att
bevisning enligt direktivet godtas.

Det följer av Finansinspektionens serviceskyldighet enligt 4 §
förvaltningslagen (1986:223) att inspektionen på förfrågan skall ge
upplysningar om de villkor som gäller för att driva verksamhet som
försäkringsmäklare. Någon ytterligare reglering med anledning av artikel
3 i direktivet är därför inte nödvändig.

Vad däremot gäller en i Sverige bosatt person som i annat EES-land
önskar driva verksamhet som försäkringsmäklare, försäkringsombud eller
liknande mellanman följer av artikel 9.2 i direktivet att en myndighet
eller organisation skall utses som kan utfärda intyg om vilken verksamhet
sådan person bedrivit här i landet. Finansinspektionen bör åläggas denna
uppgift. För att inspektionen skall kunna fullgöra detta skall det bolag
som anlitat vederbörande mellanman lämna erforderliga upplysningar.
Bestämmelser med detta innehåll bör föras in i försäkringsrörelselagen
(1982:713), lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen om försäkringsmäklare.
Den föreslagna lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
bör innehålla en motsvarande bestämmelse.

Kräver det land i vilket en mellanman avser att bedriva verksamhet
skötsamhetsbevis kan det fullgöras med ett utdrag ur kriminalregistret.
Enligt 9 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister har en enskild
rätt att utan kostnad fa utdrag ur registret beträffande sig själv. Ett bevis
om att personen inte är försatt i konkurs kan erhållas från tingsrätten.
Det finns därför inget behov av lagstiftningsåtgärd med anledning av
artikel 10.

2.12 Assistansverksamhet

Prop. 1992/93:257

Min bedömning: Någon lagändring är inte nödvändig.

Tilläggspromemorians bedömning: Överensstämmer med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
bedömningen i promemorian.

EES-avtalet: Assistansdirektivet 84/641/EEG innehåller bestämmelser
som rör assistansverksamhet och som ändrar det första skadeförsäkrings-
direktivet.

Ett av direktivets syften är, enligt dess ingress, att klargöra att en
verksamhet inte är undantagen från första skadeförsäkringsdirektivets
tillämpning endast för att verksamheten är begränsad till tjänstepresta-
tioner eller prestationer där den presterande parten använder enbart sin

144

egen personal eller utrustning. Enbart den omständigheten att viss form
av assistans tillhandahålls vid olyckshändelse eller skadefell med
vägfordon inblandat skall dock inte medföra att direktivet blir tillämpligt
på en person eller ett företag som inte är ett försäkringsföretag.

Med assistansverksamhet menas assistans som lämnas till en person
som råkar i svårigheter under resa eller vid vistelse utanför hemorten
eller den stadigvarande vistelseorten. Assistansen skall bestå i åtagande
att, mot förskottsbetald premie, genast ge hjälp när den assis-
tansberättigade befinner sig i svårigheter till följd av en oförutsedd
händelse i de fäll och enligt de villkor som anges i avtalet (artikel 1).
Artikel 15 ger möjlighet att tillämpa första skadeförsäkringsdirektivets
bestämmelser även för assistans som tillhandahålls personer som råkar
i svårigheter under andra omständigheter.

Den verksamhetsplan som enligt första skadeförsäkringsdirektivet skall
fogas till en ansökan om koncession skall ange de resurser som står till
bolagets förfogande för att tillhandahålla assistans (artikel 7).

Försäkringsbolag som driver assistansverksamhet kan underkastas
kontroll av de tillgångar som står till företagets förfogande för att
fullgöra sina åtaganden. Detta gäller även medicinsk personals kvalifika-
tioner och utrustningens kvalitet (artikel 6). Föreskrivs sådan tillsyn skall
länderna samarbeta vid utövandet av tillsynen (artikel 8). Årsbokslut och
periodiska redovisningar skall i sådant fäll utvisa dessa resurser (artikel
19).

Vid beräkning av solvensmarginal för ett bolag som bedriver assis-
tansverksamhet skall bolagets kostnader för lämnad assistans läggas till
grund för beräkning av skadeindex. Kostnaderna skall beräknas enligt de
bestämmelser som gäller i försäkringsgivarens hemland (artikel 9).

Skälen för min bedömning: Enligt 1 kap. 1 § FRL får försäkringsrö-
relse endast bedrivas av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäk-
ringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta. Därtill kommer att ett
utländskt försäkringsföretag enligt 1 § LUF under förutsättning av
regeringens tillstånd (koncession), får driva försäkringsrörelse här i
landet. Ett försäkringsföretag får enligt 1 kap. 3 § första stycket FRL och
1 § fjärde stycket LUF inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om
det inte finns särskilda skäl för det.

Vad som avses med försäkringsrörelse finns inte närmare definierat i
lag. 1 prop. 1984/85:77 om koncession för försäkringsrörelse s. 40 f.
angav departementschefen vissa kriterier som bör ha avgörande betydelse
för bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som försäk-
ringsrörelse. Dessa grundläggande kriterier på försäkringsrörelse är att
verksamheten går ut på att yrkesmässigt göra åtaganden att mot vederlag
utge ekonomisk ersättning eller utföra en bestämd prestation vid ovissa
händelsers inträffande. Om en verksamhet uppfyller dessa kriterier är det
enligt departementschefen oftast befogat att hänföra den till försäkrings-
rörelse. Ytterligare några faktorer bör dock påverka bedömningen
huruvida en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse.
Försäkringsliknande biåtaganden till ett huvudavtal rörande t.ex.
transport, entreprenad och försäljning av fest egendom där biåtagandet

Prop. 1992/93:257

145

10 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

i regel är av liten omfattning i forhållande till huvudåtagandet och som Prop. 1992/93:257
utgör en fäst etablerad sedvana inom branschen har, även om biåtagandet
uppfyller de grundläggande kriterierna för försäkringsrörelse, ändå inte
ansetts böra bedömas som sådan. Även behovet av samhällskontroll
måste tillmätas betydelse för frågan om en viss verksamhet skall anses
som försäkringsrörelse.

Den assistansverksamhet som avses i direktivet är sådan att de angivna
grundläggande kriterierna på försäkringsrörelse är uppfyllda. I den mån
assistansen inte utgör ett mindre biåtagande, som enligt fäst sedvana inte
betraktas som försäkringsrörelse, är den därför att betrakta som
försäkringsrörelse om det finns ett behov av samhällskontroll. Avgörande
i detta hänseende är bl.a. verksamhetens omfattning och åtagandenas
ekonomiska betydelse för tilltänkta kunder eller andra samt om kontroll
i andra former är ordnad. För sådan verksamhet som nu är i fråga finns
annan kontroll inte ordnad. Om verksamheten har en inte alltför
begränsad omfattning föreligger det enligt min mening ett behov av
samhällskontroll. Sådan assistansverksamhet är alltså enligt gällande rätt
koncessionspliktig försäkringsrörelse.

Enligt artikel 7 får ett land underkasta ett företag kontroll av de direkta
eller indirekta tillgångar i form av personal och utrustning som står till
företagets förfogande för att uppfylla åtagandena enligt assistansavtal.
Bestämmelserna i 19 kap. 3 § första stycket FRL ålägger styrelsen,
verkställande direktören och andra befattningshavare att lämna Finans-
inspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen anser
behövliga. Styrelsen och verkställande direktören skall dessutom enligt
19 kap. 9 § första stycket samma lag hålla bl.a. tillgångar och handlingar
tillgängliga för granskning. Detsamma gäller styrelsen och verkställande
direktören i de aktiebolag som har till föremål att biträda försäkringsbo-
lag.

Det finns enligt direktivet ingen skyldighet för ett land att utöva tillsyn
över de resurser ett bolag har för att utföra sina åtaganden enligt
assistansavtal. Visserligen är det av stor vikt att de bolag som driver
assistansverksamhet har tillräckligt kompetent personal och utrustning av
tillräckligt hög kvalitet. Enligt min mening ger redan de nämnda
bestämmelserna i FRL möjlighet till god insyn i företaget. Jag anser
därför att det inte behövs någon särskild bestämmelse om kontroll av
företagets resurser. Vid denna bedömning krävs inte heller någon åtgärd
med anledning av artikel 8 och 11.

Artikel 15 i assistansdirektivet medger att direktivets bestämmelser
tillämpas även på annan assistansverksamhet än sådan som består i att
lämna assistans till personer som råkar i fåra under andra omständigheter
än under resa eller vid vistelse utanför hemorten eller den stadigvarande
uppehållsorten. Om sådan verksamhet uppfyller kriterierna för vad som
anses som försäkringsrörelse är naturligtvis bestämmelserna i FRL och
LUF tillämpliga. Det kan finnas anledning att i framtiden överväga
lagstiftningsåtgärder till följd av produktutvecklingen på assistansområdet.

146

2.13 Dotterföretag till tredje lands försäkringsföretag

Prop. 1992/93:257

Min bedömning: Någon särreglering är inte nödvändig avseende
försäkringsföretag i Sverige som är dotterföretag till försäkrings-
företag i tredje land.

Tilläggspromemorians bedömning: Överensstämmer med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
promemorians bedömning.

EES-avtalet: Utländska försäkringsföretag kan etablera sig i ett land
på i huvudsak två skilda sätt, antingen genom en filial (eller agentur)
eller genom dotterföretag. EES-reglema om etablering genom agentur
eller filial har behandlats närmare i det föregående (avsnitt 2.2).

Regler om ett tredje lands försäkringsföretags etablering av dot-
terföretag inom EES finns i första skadeförsäkringsdirektivet artikel 29
a och 29 b (införda genom artikel 4 i direktivet 90/618/EEG om
gränsöverskridande verksamhet för motorfordonsförsäkring) och i första
livförsäkringsdirektivet artikel 32 a och 32 b (införda genom andra
livförsäkringsdirektivet artikel 9). Bestämmelserna är likalydande. Första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 29 b och första livförsäkringsdirektivet
artikel 32 b har ersatts genom bilaga IX till EES-avtalet (I.i.2.e samt
I.iii.ll.e).

När ett dotterföretag till försäkringsföretag hemmahörande i ett land
utanför EES beviljas auktorisation skall den behöriga myndigheten lämna
uppgifter om detta till EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA:s
ständiga kommitté (jämför EES-avtalet, protokoll 1 punkt 4.a). Detsam-
ma gäller när ett sådant utländskt försäkringsföretag förvärvar aktier i ett
försäkringsföretag hemmahörande inom EES och det senare företaget
därigenom blir dotterföretag till det utländska företaget. Företagsgruppens
struktur skall anges i anmälan.

Inom ramen för gemensamma EES-kommitténs verksamhet skall
informationsutbyte och samråd ske i vissa frågor för att uppnå största
möjliga enhetlighet vid tillämpning av regler som avser förhållandet till
tredje land på försäkringsområdet.

Om ett EES-land beviljar ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett
tredje lands försäkringsföretag auktorisation skall denna auktorisation ha
giltighet inom hela EES enligt direktivens bestämmelser. Från denna
huvudregel finns emellertid undantag. En auktorisation som ett EG-land
beviljar ett sådant dotterföretag skall endast gälla inom EG om det land
där moderföretaget finns tillämpar kvantitativa restriktioner för etablering
av försäkringsföretag från ett EFTA-land eller tillämpar restriktioner för
EFTA-företag som landet inte tillämpar för EG-företag. Ett EFTA-land
får dock för egen del besluta annorlunda. Om EG har beslutat att
beviljande av auktorisationer skall begränsas eller uppskjutas såvitt avser
dotterföretag till visst tredje lands försäkringsföretag skall en auktorisa-

147

tion för sådant företag som beviljats i ett EFTA-land endast gälla i det Prop. 1992/93:257
landet. Ett land får dock för egen del besluta annorlunda. Begränsningar
och restriktioner får dock inte tillämpas mot företag som redan är
auktoriserade i ett EES-land.

Slutligen föreskrivs att EG-ländema, i förhandlingar med tredje land
om nationell behandling och effektivt marknadstillträde för sina försäk-
ringsföretag, skall eftersträva lika behandling för EFTA-ländemas
försäkringsföretag.

Skälen för min bedömning: I avsnittet om tillsyn (2.14) föreslås en
skyldighet för Finansinspektionen att ha sådant samarbete med utländska
myndigheter som EES-avtalet föreskriver. Någon ytterligare skyldighet
för Finansinspektionen att lämna uppgifter och att samråda erfordras
därför inte.

Att en auktorisation som beviljas ett dotterföretag till ett tredje lands
försäkringsföretag skall ha giltighet inom hela EES innebär att dot-
terföretaget skall anses som ett EES-företag. Ett försäkringsbolag med
säte i Sverige anses enligt gällande rätt alltid som ett svenskt försäkrings-
bolag. För detta bolag gäller bestämmelserna i FRL. Förslaget till lag om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall, med vissa undantag
som saknar betydelse i detta sammanhang, tillämpas på utländska
försäkringsgivare med säte i ett land inom EES. Varken i FRL eller den
föreslagna lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige görs
åtskillnad mellan företag som har ett utländskt moderföretag och andra
företag. EES-reglema ger dock en möjlighet att i vissa situationer göra
avsteg från denna ordning.

Beträffande den materiella koncessionsprövning som skall göras av
regeringen inom ramen för prövningen av en sund utveckling av
försäkringsväsendet har föredragande departementschefen i prop.
1984/85:77 s. 51 uttalat att det måste finnas möjligheter för den
myndighet som prövar en ansökan om koncession att ta hänsyn till
reciprocitetssynpunkter. I det föregående (avsnitt 2.2) har jag föreslagit
en delvis ny utformning av den koncessionsprövning regeringen skall
göra, där prövningen skall inriktas på en bedömning av sundheten i det
enskilda företaget. Inom ramen för en sådan koncessionsprövning torde
det inte finnas utrymme för att beakta reciprocitetssynpunkter. Jag anser
inte heller att det finns behov att utnyttja den möjlighet till reciprocitets-
prövning som EES-reglema ger.

148

2.14 Tillsyn

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Ett svenskt försäkringsbolag som driver verksamhet
i ett annat EES-land skall i vissa fall tillämpa utländska regler i
stället för svenska och stå under tillsyn även av utländsk myndighet.

En i Sverige etablerad agentur eller filial till en försäkringsgivare
hemmahörande inom EES skall stå under tillsyn av både behörig
myndighet i hemlandet och av Finansinspektionen. Tillsynen skall
i huvudsak fördelas så att hemlandsmyndigheten kontrollerar
försäkringsgivarens soliditet och Finansinspektionen kontrollerar
etableringens verksamhet i övrigt.

En försäkringsgivare hemmahörande inom EES och som driver
gränsöverskridande verksamhet i Sverige skall stå under tillsyn av
hemlandets behöriga myndigheter såvitt avser soliditeten. Tillsyn
avseende försäkringstekniska skulder och motsvarande tillgångar
skall åligga behörig myndighet i det land från vilket tjänsterna
tillhandahålls när tillstånd inte krävs här i landet för verksamheten.
Krävs sådant tillstånd åvilar tillsynen Finansinspektionen.

Verksamhet som ett försäkringsföretag i tredje land driver i
Sverige genom en generalagent skall som huvudregel stå under
Finansinspektionens tillsyn. På ansökan av sådant företag får dock
tillsynen över soliditeten överlåtas till behöriga myndigheter i annat
EES-land där företaget etablerat agentur eller filial. Under sådana
förhållanden far företaget också deponera tillgångar i det andra
landet och lokalisera vissa tillgångar i något av de EES-länder där
företaget bedriver verksamhet.

Vid överträdelser av regler för försäkringsgivares verksamhet här
i landet skall Finansinspektionen eller regeringen i vissa fall samråda
med behörig utländsk myndighet och i vissa fall underrätta sådan
myndighet innan åtgärder vidtas.

Försäkringsutredningens förslag: Utredningens förslag överensstäm-
mer i huvudsak med mitt förslag i fråga om tillsyn över verksamhet som
drivs genom etablering. Försäkringsutredningen har inte lämnat något
förslag beträffande gränsöverskridande verksamhet.

Huvudpromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt
promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Enligt Försäkrings-
förbundet leder dock vissa av de föreslagna reglerna till att det geogra-
fiska tillämpningsområdet för försäkringsrörelselagen (FRL) blir oklart.
Förbundet har ifrågasatt om alla FRL:s regler är tillämpliga på ett
svenskt försäkringsbolags verksamhet i annat land. Konsumentverket har
påpekat vikten av att det finns möjlighet att med stöd av bestämmelser
i konsumentförsäkringslagen och marknadsföringslagen ingripa mot
utländska försäkringsgivare som marknadsför sina produkter till svenska
konsumenter.

149

EES-avtalet: Enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel 15 och Prop. 1992/93:257
första livförsäkringsdirektivet artikel 13 skall medlemsländerna i nära
samarbete utöva tillsyn över de auktoriserade företagens finansiella
ställning. Av första skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och första
livförsäkringsdirektivet artikel 16 följer att den behöriga myndigheten i
det land där företagets huvudkontor finns skall kontrollera företagets
soliditet beträffande all verksamhet och att övriga tillsynsmyndigheter
skall tillhandahålla all information som behövs för att göra denna kontroll
möjlig. De krav som hemlandsmyndigheten skall ställa på soliditeten har
jag angett i det föregående (avsnitt 2.4).

I första skadeförsäkringsdirektivet artikel 20 och första livförsäkrings-
direktivet artikel 24 regleras möjligheterna att ingripa mot företag som
inte följer bestämmelserna om soliditet.

Efterlevs inte bestämmelserna om solvensmarginal skall hemlands-
myndigheten begära att företaget upprättar en plan för att återställa en
sund finansiell ställning. Planen skall godkännas av hemlandsmyn-
digheten. Om bestämmelserna om garantifond eller minsta garantifond
(garantibelopp) inte följs skall företaget även åläggas att upprätta en plan
för kortfristig finansiering. Även denna plan skall godkännas av
hemlandsmyndigheten som får inskränka företagets rätt att fritt förfoga
över sina tillgångar eller helt förbjuda det att förfoga däröver. Behöriga
myndigheter i andra länder där företaget driver verksamhet skall
underrättas om beslut varigenom förfoganderätten inskränks. På
hemlandsmyndighetens begäran skall även dessa myndigheter fatta
motsvarande beslut. De får också vidta andra åtgärder för att skydda de
försäkrades intressen.

Möjligheterna att ingripa mot företag som inte följer bestämmelserna
om försäkringstekniska skulder och om avsättning av tillgångar som
motsvarar dessa skulder återfinns i första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 20 och första skadeförsäkringsdirektivet artikel 24. Om inte dessa
bestämmelser efterlevs skall behörig myndighet i det land där verksam-
heten drivs (antingen genom huvudkontor eller genom agentur eller filial)
förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar i landet. Innan ett
sådant beslut fattas av en myndighet i något annat land skall hemlands-
myndigheten underrättas.

För att sanktionssystemet skall fungera skall, enligt första skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 20.5 och första livförsäkringsdirektivet artikel 24.5,
samarbete ske mellan behöriga myndigheter i alla de länder där företaget
är auktoriserat.

I första skadeförsäkringsdirektivet artikel 22 och första livförsäkrings-
direktivet artikel 26 anges under vilka förutsättningar en auktorisation
kan återkallas. Huvudkontorets auktorisation kan återkallas om företaget
inte längre uppfyller kraven för etablering eller inom angiven tid inte
kunnat vidta de åtgärder som fastställts i den plan som skall upprättas för
att återställa en sund finansiell ställning eller för kortfristig finansiering.
Vidare kan huvudkontorets auktorisation återkallas om företaget allvarligt
åsidosätter de skyldigheter det har enligt nationella bestämmelser.
Auktorisationen för en agentur eller en filial kan återkallas om agenturen

150

eller filialen inte längre uppfyller kraven för etablering eller om den Prop. 1992/93:257
allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt gällande bestämmelser i det
land där verksamheten drivs, särskilt såvitt avser försäkringstekniska
skulder.

När huvudkontorets auktorisation återkallas skall hemlandsmyndigheten
underrätta behöriga myndigheter i de länder där företaget har erhållit
auktorisation. Var och en av dessa myndigheter skall då återkalla den där
medgivna auktorisationen. Hemlandsmyndigheten skall i samarbete med
övriga tillsynsmyndigheter vidta alla åtgärder som behövs för att skydda
de försäkrades intresse. Om företagets förfoganderätt över sina tillgångar
inte redan har inskränkts enligt de bestämmelser som redogjorts för ovan,
skall sådan åtgärd vidtas.

Innan auktorisationen för en agentur eller filial återkallas skall behörig
myndighet i det land där agenturen eller filialen finns samråda med
företagets hemlandsmyndighet. Om sådant samrådsförfärande inte kan
avvaktas skall hemlandsmyndigheten omedelbart underrättas om
återkall el sebeslutet.

För tillsyn över verksamhet som drivs genom gränsöverskridande
verksamhet gäller, enligt andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel 24, olika regler beroende på om
auktorisation erfordras i det land verksamheten riktas mot (värdlandet)
eller inte. Uppställs sådant krav skall storleken av de försäkringstekniska
skulderna, frågan om vilka tillgångar som skall motsvara dessa skulder
och tillgångarnas lokalisering och valutamatchning bestämmas av
värdlandets lagar eller praxis. Tillsynen över att dessa bestämmelser följs
åvilar i första hand myndigheterna i värdlandet. Om tillstånd inte krävs
i värdlandet skall däremot reglerna i det land där det fästa driftställe som
försäkrar riskerna är beläget gälla. Tillsynen åvilar då i första hand
myndigheterna i det landet.

Om den gränsöverskridande verksamheten beträffande skadeförsäkring
har en viss omfattning skall ett särskilt försäkringstekniskt resultat
redovisas såvitt avser denna verksamhet. Regler om detta finns i andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 22.

Möjligheterna att ingripa mot en försäkringsgivare, som i sin gräns-
överskridande verksamhet inte följer de bestämmelser som gäller i
värdlandet, regleras i andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 19 och i
andra livförsäkringsdirektivet artikel 20. Värdlandet skall först anmoda
försäkringsgivaren att vidta rättelse. Följs inte en sådan anmodan skall
underrättelse lämnas till behöriga myndigheter i det land där det fästa
driftställe som driver verksamheten är beläget. Även hemlandets
myndigheter kan underrättas. Det åligger därefter dessa myndigheter att
vidta åtgärder för att få till stånd rättelse. Värdlandets myndigheter skall
informeras om vilka åtgärder som vidtas. Om rättelse trots allt inte sker
får värdlandet vidta de åtgärder som kan behövas. Bland sådana åtgärder
kan ingå att förbjuda försäkringsgivaren att ingå ytterligare avtal i
värdlandet. Innan värdlandet beslutar om åtgärder skall behöriga
myndigheter i etableringsställets land underrättas. Beslut om olika
åtgärder skall kunna överklagas till domstol.

151

Om behörig myndighet i ett land återkallar den auktorisation som
medgetts ett driftställe skall det land mot vilket driftstället driver
gränsöverskridande verksamhet hindra försäkringsgivaren att fortsätta
ingå avtal.

Det system med uppdelad tillsyn som gäller för agenturer eller filialer
med säte i ett EES-land kan av naturliga skäl inte tillämpas på agenturer
till försäkringsföretag hemmahörande utanför EES. Huvudregeln for
tillsyn över dessa är i stället att vaije land där företaget driver verksam-
het skall utöva kontroll över verksamheten i det landet. Denna regel är
dock inte utan undantag. Ett försäkringsföretag som har sitt huvudkontor
utanför EES men som har fått eller ansökt om auktorisation i mer än ett
EES-land kan beviljas vissa förmåner. Dessa förmåner följer av första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 26 (i dess lydelse enligt artikel 12 i
assistansdirektivet) och första livförsäkringsdirektivet artikel 30.
Förmånerna innebär att företagets solvensmaiginal skall beräknas med
hänsyn tagen till all den verksamhet som företaget driver genom agentur
och filial inom EES och att den deponering företaget måste göra sker
endast i ett av dessa länder samt att tillgångar motsvarande garantifonden
lokaliseras till ett av dessa länder. I ansökan skall företaget ange vilken
myndighet som i framtiden skall övervaka dess samlade soliditet.
Deponeringen skall göras i samma land.

En beviljad ansökan innebär att utvald myndighet skall, på samma sätt
som gäller för hemlandsmyndighet för försäkringsgivare hemmahörande
inom EES, utöva tillsyn över företagets soliditet beträffande hela dess
verksamhet genom agenturer och filialer inom EES. Ansökan skall
beviljas endast om den tillstyrks av samtliga myndigheter hos vilka
ansökan gjorts. Förmånerna skall gälla från det att den utvalda myndig-
heten informerat övriga myndigheter om att den kommer att övervaka
företagets samlade soliditet inom EES. För att den samlade soliditetsöver-
vakningen skall fungera skall den utvalda myndigheten från övriga
tillsynsmyndigheter inhämta all information som behövs. Om en av
myndigheterna begär det skall förmånerna återkallas.

Beträffande möjligheterna att ingripa mot försäkringsföretag hemma-
hörande utanför EES skall, enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel
27 (i dess lydelse enligt artikel 13 i assistansdirektivet) och första
livförsäkringsdirektivet artikel 31.2, samma bestämmelser gälla som för
försäkringsgivare inom EES. Har försäkringsföretaget beviljats sådana
förmåner som angivits ovan skall den myndighet som utvalts att bevaka
försäkringsföretagets samlade soliditet behandlas som försäkrings-
företagets hemlandsmyndighet.

Om den myndighet som övervakar försäkringsföretagets samlade
soliditet återkallar företagets auktorisation i det landet skall myndigheten,
enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel 28 och första livförsäk-
ringsdirektivet artikel 31.3, underrätta behöriga myndigheter i de länder
där företaget driver verksamhet. Dessa myndigheter skall därefter vidta
behövliga åtgärder. Om auktorisationen återkallats för att soliditeten är
otillräcklig skall behöriga myndigheter i övriga länder återkalla där
beviljade auktorisationer.

Prop. 1992/93:257

152

Skälen för mitt förslag: Det enskilda försäkringsväsendet i Sverige Prop. 1992/93:257
står under tillsyn av Finansinspektionen. Med den öppnare marknad som
nu förbereds blir tillsynen ett delat ansvar för de berörda länderna.

EES-reglema innebär att det lagts fäst hur tillsynen skall fördelas
mellan de länder som berörs av en försäkringsgivares verksamhet och att
berörda tillsynsmyndigheter skall ha lagliga möjligheter att göra de
ingripanden som föreskrivs i direktiven.

Försäkringsförbundet har i detta sammanhang ifrågasatt om alla regler
i FRL är tillämpliga på svenska försäkringsbolags agenturer och fdialer
i utlandet. I princip är lagen gällande för ett bolags hela verksamhet,
således även den som bedrivs i andra länder. Enligt 1 kap. 10 § tredje
stycket FRL får sådana avvikelser från lagen medges som föranleds av
hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning. Det är dock en fråga som
skall avgöras från fäll till fäll. För de bolag som etablerar sig eller driver
gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land innehåller dock
direktiven bestämmelser som innebär att vissa svenska regler generellt
inte skall tillämpas på bolagets verksamhet i andra länder. Jag föreslår
en anpassning av de svenska reglerna till dessa bestämmelser.

Bedriver ett svenskt försäkringsbolag verksamhet i ett annat EES-land
innebär mitt förslag i huvudsak följande fördelning av tillsynen.

Finansinspektionen skall övervaka bolagets samlade soliditet och
ingripa om soliditetskraven inte uppfylls. Detta inbegriper även den del
av verksamheten som bedrivs i andra länder. Beträffande beräkning av
försäkringstekniska skulder, vilka tillgångar dessa skulder skall motsvaras
av samt sådana tillgångars lokalisering och valutamatchning skall, om
bolaget etablerat en agentur eller filial i ett annat EES-land, lagen i det
land där etableringsstället finns gälla för den del av verksamheten som
drivs där. Det är också tillsynsmyndigheten där som har det primära
ansvaret för att bolaget där följer gällande regler i dessa delar, med
möjlighet att ingripa mot överträdelser av dessa. Om bolaget bedriver
gränsöverskridande verksamhet i ett EES-land beror tillsynens fördelning
beträffande dessa frågor på om tillståndsplikt råder i värdlandet eller inte.
Uppställs krav på tillstånd skall behörig tillsynsmyndighet i värdlandet ha
huvudansvaret för tillsynen över dessa frågor för den verksamhet som
bedrivs där och värdlandets regler skall gälla. Finns inte sådant
tillståndskrav åvilar tillsynen behörig myndighet i etableringslandet enligt
där gällande regler. När verksamheten drivs från Sverige, blir det alltså
i det senare fallet svensk tillsyn och svenska regler som gäller. Om ett
svenskt försäkringsbolag exempelvis har en filial i Tyskland och därifrån
bedriver gränsöverskridande verksamhet i England, blir det tysk tillsyn
och tyska regler som gäller.

Möjligheten att ingripa mot ett svenskt bolag som bedriver gränsöver-
skridande verksamhet i ett EES-land, och som i värdlandet inte följer
gällande bestämmelser, skall vara fördelad mellan de inblandade
ländernas myndigheter. Efter underrättelse från värdlandet om överträdel-
ser som inte rättats efter anmodan skall Finansinspektionen eller, i vissa
fall, regeringen vidta åtgärder för att fa till stånd rättelse. Sådan
underrättelse kan tillställas inspektionen antingen i dess egenskap av

153

tillsynsmyndighet i etableringslandet (om den gränsöverskridande Prop. 1992/93:257
verksamheten sker från huvudkontoret i Sverige) eller i dess egenskap av
tillsynsmyndighet i hemlandet (om den gränsöverskridande verksamheten
sker från ett bolags agentur eller filial i ett annat EES-land). Huvudan-
svaret för att rättelse kommer till stånd åvilar det land från vilket den
gränsöverskridande verksamheten bedrivs. Värdlandet skall underrättas
om vilka åtgärder som vidtas.

För agenturer och filialer till försäkringsgivare hemmahörande inom
EES, som bedriver verksamhet i Sverige, skall följande gälla.

Behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland skall utöva övervak-
ningen över soliditeten. Beträffande beräkning av försäkringstekniska
skulder, vilka tillgångar dessa skall motsvaras av samt sådana tillgångars
lokalisering och valutamatchning skall svenska regler gälla och Finansin-
spektionen skall ha tillsynsansvaret med möjlighet att ingripa vid
överträdelser. Bedriver agenturen eller filialen gränsöverskridande
verksamhet i ett annat EES-land skall dock för den delen av verksam-
heten där gällande regler tillämpas i dessa delar och tillsynen ske av där
behörig myndighet, om det i det aktuella landet uppställs krav på tillstånd
för verksamheten.

Om agenturen eller filialen bedriver gränsöverskridande verksamhet i
ett annat EES-land och inte följer de regler som gäller i värdlandet för
sådan verksamhet skall Finansinspektionen eller, i vissa fäll, regeringen
ingripa för att få till stånd rättelse. Sådant ingripande skall ske efter
underrättelse från värdlandet om att agenturen eller filialen inte rättat sig
trots anmodan därom.

Vad gäller EES-försäkringsgivares gränsöverskridande verksamhet i
Sverige innebär mitt förslag att tillsynen oftast åvilar myndigheterna i det
land från vilket verksamheten bedrivs. Finansinspektionen skall dock ha
viss möjlighet att ingripa mot överträdelser av svenska regler. Det ligger
i sakens natur att gränsöverskridande verksamhet i allt väsentligt fäller
under de lagar som gäller i det land från vilket verksamheten bedrivs.
Den utländska försäkringsgivarens aktivitet i Sverige manifesterar sig
främst genom marknadsföringsåtgärder. I den mån en försäkringsgivare
erbjuder sina tjänster i Sverige genom t.ex. ovederhäftig reklam måste
dock Finansinspektionen kunna ingripa mot verksamheten. Det måste
också, som Konsumentverket anfört, vara möjligt för Konsumentom-
budsmannen att hos Marknadsdomstolen ansöka om förbudsföreläggande
enligt marknadsföringslagen (1975:1418). I de fäll tillståndsplikt gäller
för gränsöverskridande verksamhet här i landet åvilar tillsynen i viss
omfattning Finansinspektionen.

Såvitt avser agenturer till försäkringsföretag hemmahörande utanför
EES finns i de flesta fäll inte förutsättningar för någon form av delad
tillsyn. Finansinspektionen skall därför även fortsättningsvis utöva
tillsynen över dessa agenturer. Ett avsteg från denna princip bör dock
göras om företaget driver verksamhet genom agentur eller filial i mer än
ett land inom EES. För dessa fäll finns genom EES-reglema praktiska
förutsättningar för en samlad soliditetstillsyn av den verksamhet som

154

drivs inom EES. En sådan lösning bör dock vara frivillig för försäkrings-
givarna i enlighet med bestämmelserna i direktiven.

En skyldighet för Finansinspektionen eller regeringen att samråda med
eller underrätta behöriga utländska myndigheter om åtgärder som kan
beröra dessa myndigheter måste införas. Om åtgärder skall vidtas mot
t.ex. en i Sverige etablerad agentur eller filial till en försäkringsgivare
hemmahörande inom EES på grund av att soliditeten inte är tillräcklig
och de åtgärder som vidtagits i försäkringsgivarens hemland inte leder till
rättelse, skall samråd ske med hemlandets behöriga myndigheter. Dylikt
samråd skall ske även med behörig myndighet som övervakar den
samlade soliditeten för en agentur till en försäkringsgivare hemmahörande
utanför EES. Finansinspektionen bör även i övrigt ha ett nära samarbete
med utländska tillsynsmyndigheter i andra länder.

2.15 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Prop. 1992/93:257

Mitt förslag: Om ett beslut om koncession inte har fattats inom sex
månader, har sökanden rätt att begära förklaring hos kammarrätt att
ärendet onödigt uppehålls. Har beslut inte meddelats inom sex
månader efter en sådan förklaring, skall ansökningen anses ha
avslagits.

Vissa beslut av Finansinspektionen skall kunna överklagas till
kammarrätt.

Huvudpromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Svea hovrätt har ifrågasatt om Regerings-
rättens rättsprövning är tillräckligt omlättande för att uppfylla EES-
reglemas krav på domstolsprövning av vissa beslut. Hovrätten har anfört
att en överprövningsordning inom ramen för försäkringslagstiftningen
vore att föredra. Vidare har hovrätten anfört att en ordning bör övervägas
där Finansinspektionen som huvudregel anförtros prövningen av frågor
om auktorisation, med kammarrätt som överprövande domstol. Kammar-
rätten i Jönköping har förordat att vissa beslut i princip bör vara
överklagbara till domstol i den ordning som stadgas i förvaltningsprocess-
lagen. Konkurrensverket har anfört att överklagandereglema bör anpassas
till vad som gäller inom EG.

EES-avtalet: Enligt artikel 12 i både första skadeförsäkringsdirektivet
och första livförsäkringsdirektivet skall beslut om avslag på en ansökan
om auktorisation kunna göras till föremål för prövning av domstol.
Detsamma skall gälla även i de fäll där behöriga myndigheter inte
behandlat en ansökan om auktorisation sex månader från den dag ansökan
mottogs.

Enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel 22 och första livför-
säkringsdirektivet artikel 26 skall också ett beslut att återkalla en
auktorisation eller att avbryta en verksamhet kunna göras till föremål för

155

prövning av domstol. Bestämmelser om rätt till domstolsprövning finns Prop. 1992/93:257
även i andra skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16 och 19 samt i andra
livförsäkringsdirektivet artiklarna 14 och 20 beträffande beslut om att
avslå en ansökan om intyg och beslut om begränsningar i rätten att
bedriva gränsöverskridande verksamhet.

Skälen för mitt förslag: Sådana beslut som avses i de nu nämnda
direktivreglema meddelas i Sverige av regeringen och av Finans-
inspektionen. Finansinspektionens beslut på försäkringsområdet överkla-
gas enligt gällande rätt hos regeringen. Regeringens beslut kan i vissa fäll
bli föremål för rättsprövning av Regeringsrätten.

EES-reglema innehåller bestämmelser om domstolsprövning av vissa
beslut även på andra områden än försäkringsområdet. Jag har i min
anmälan till proposition 1992/93:89 om ändrad lagstiftning för banker
och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet, m.m. (s. 136 ff)
behandlat frågan om Regeringsrättens prövning av regeringsbeslut på
bankområdet uppfyller EES-reglemas krav på domstolsprövning av vissa
beslut. Jag fänn därvid att Regeringsrättens rättsprövning uppfyller
direktivens krav. Jag gör nu samma bedömning beträffande försäkrings-
området.

Lagen om rättsprövning är tidsbegränsad och gäller, i avvaktan på en
slutlig utvärdering, för beslut som meddelas under tiden från lagens
ikraftträdande till utgången av år 1994 (SFS 1991:1825). I lagens
förarbeten (se prop. 1987/88:69) uttalades också att det bör vara en
riktlinje för utvecklingen på längre sikt att man områdesvis överväger i
vilken mån det är ändamålsenligt att ersätta den överprövning som i dag
sker i administrativ ordning med domstolsprövning.

Den utveckling som förutskickades vid rättsprövningslagens tillkomst
har kommit ett stycke på väg inom området för finansiell lagstiftning.
Vissa beslut av Finansinspektionen skall numera överklagas direkt till
förvaltningsdomstol. Enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument, lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet gäller som huvudregel att
Finansinspektionens beslut skall överklagas hos kammarrätten.

Mot denna bakgrund kan det diskuteras om inte tiden är mogen för en
motsvarande reform i försäkringslagstiftningen. Utrymmet för näringspo-
litiska överväganden i samband med auktorisation av försäkringsgivare
har i stort sett försvunnit i och med att möjligheten till behovsprövning
tagits bort. Det kan därför väl tänkas att koncessionsgivningen, som Svea
hovrätt förordat (se avsnitt 2.2), anförtros Finansinspektionen, med rätt
till överklagande hos kammarrätt. En sådan ändring kan dock inte göras
utan att samtidigt motsvarande ändring övervägs för samtliga förekom-
mande försäkringsärenden som prövas av regeringen. Vissa mera
begränsade ändringar av reglerna om överklagande bör dock ske nu. Det
gäller sådana beslut av Finansinspektionen som enligt direktivbestämmel-
sema skall kunna överklagas hos domstol. En möjlighet att överklaga
dessa beslut till kammarrätt måste införas.

Den i direktiven föreskrivna ordningen att ett uteblivet beslut i vissa
fall skulle kunna föranleda domstolsprövning infördes nyligen genom

156

ändringar i bankrörelselagen (1987:617), och i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder, SFS 1992:1613 resp. 1320. Lagstiftningen kommer
att träda i kraft i anslutning till EES-avtalets ikraftträdande. Syftet med
lagändringarna är att tillskapa en procedur som tvingar tillstånds-
myndigheten att avgöra det aktuella ärendet. Förslagen innebär att
sökanden får rätt att begära domstols förklaring att ärendet onödigt
uppehålls. De skäl jag har redovisat i förarbetena till de nämnda
lagändringarna (prop. 1992/93:89 s. 139 f. och prop. 1992/93:90 s. 42
ff.) är giltiga även på försäkringsområdet. Jag föreslår därför att det i
försäkringsrörelselagstiftningen skall införas en möjlighet att hos domstol
begära förklaring att ett koncessionärende onödigt uppehålls.

Domstolen skall i första hand endast pröva om samtliga handlingar och
uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats till myn-
digheten och om ärendet är färdigt för avgörande. Mitt förslag om
införlivande av direktivreglema innebär att sökanden får en ovillkorlig
rätt att vända sig till domstol när den föreskrivna tiden om sex månader
har gått från det att ansökningen först gavs in. Finner domstolen att
ärendet inte är färdigt för avgörande och att detta förhållande inte kan
lastas myndigheten, kan sökanden när som helst begära en ny förklaring
om onödigt uppehållande. När domstolen väl har kommit fram till att
ärendet är moget för avgörande böljar en ny period om sex månader att
löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut,
får det anses som att ett avslagsbeslut meddelats samma dag. I denna
situation tillämpas de generella reglerna om överklagande. Sannolikt
kommer denna utväg aldrig att behöva tillgripas.

Frågor om onödigt uppehållande bör prövas av kammarrätten. Det bör
påpekas att instansordningen kan komma att ändras bl.a. på grundval av
Domstolsutredningens förslag på sådant sätt att länsrätten blir första
instans (se prop. 1992/93:100 Bilaga 3 s. 25).

2.16 Övriga EES-regler på försäkringsområdet

Prop. 1992/93:257

Min bedömning: Någon lagändring är inte nödvändig med anled-
ning av EG:s regler om återförsäkring, vandelsintyg vid etablering,
m.m.

1. Återförsäkringsdirektivet 64/225/EEG

Tilläggspromemorians bedömning: Överensstämmer med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
promemorians bedömning.

EES-avtalet: Direktivet avser verksamhet med återförsäkring och
retrocession. Enligt annex IX punkt I.i.l till EES-avtalet gäller artikel 3
i direktivet inte inom EES.

Artikel 1 föreskriver att sådana inskränkningar som påverkar rätten att
starta och driva verksamhet med återförsäkring och retrocession och som

157

anges i avdelning III i de allmänna handlingsprogrammen for avskaffande
av inskränkningar i etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla
tjänster skall avskaffas till förmån för de fysiska personer, bolag och
andra företag som anges i avdelning I i dessa program. Om verksamheten
med återförsäkring och retrocession drivs tillsammans med direkt
försäkringsverksamhet skall direktivet gälla den del av verksamheten som
avser återförsäkring och retrocession.

Skälen för min bedömning: LUF och den föreslagna lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige gäller endast för direkt försäk-
ringsrörelse. FRL däremot gäller för såväl direkt som indirekt försäk-
ringsrörelse.

Vissa medborgarskapskrav har redan, från och med den 1 januari
1991, upphävts i FRL. Därtill kommer att krav på bosättning i Sverige
genom nyligen beslutade lagändringar ersätts med ett krav på bosättning
inom EES (SFS 1992:1241). Ändringarna i denna del avses träda i kraft
i anslutning till EES-avtalets ikraftträdande.

Beträffande lagen (1992:160) om utländska filialer har motsvarande
ändringar beslutats varför det numera endast uppställs krav på bosättning
inom EES.

Mot denna bakgrund anser jag att det i den svenska försäkringsrörelse-
lagstiftningen inte längre finns sådana inskränkningar i rätten att starta
och driva verksamhet med återförsäkring och retrocession som direktivet
avser. Någon lagändring behövs därför inte.

2. Direktivet 73/240/EEG om avskaffande av inskränkningar i etable-
ringsfriheten för skadeförsäkringsverksamhet

Tilläggspromemorians bedömning: Överensstämmer med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
promemorians bedömning.

EES-avtalet: Enligt annex IX punkt I.i.3 till EES-avtalet gäller
artiklarna 1, 2 och 5 i direktivet inte inom EES. De återstående artiklarna
3 och 4 innehåller bestämmelser om ömsesidigt erkännande av bevis om
vandel eller konkursfrihet och om rätten att ansluta sig till yrkes- eller
näringsorganisationer på samma villkor som för medboigare i det egna
landet.

Skälen för min bedömning: Vad först gäller bevis om vandel eller
konkursfrihet anges i 2 kap. 1 § andra stycket samt 8 kap. 1 § sjätte
stycket och 4 § FRL att stiftare, verkställande direktören och styrel-
seledamöter inte får vara försatta i konkurs. En generalagent för ett
utländskt försäkringsföretag får enligt 4 § första stycket LUF inte vara
försatt i konkurs. Det anges inte i lagtexten hur detta skall visas. Det
finns inte någon bestämmelse om vandelsintyg. Någon lagändring med
anledning av artikel 3 i direktivet behövs därför inte. Däremot innehåller
försäkringsrörelseförordningen en bestämmelse om att konkursfrihetsbevis
skall inges när ett bolag registreras. Denna bestämmelse torde behöva
ändras så att även andra sätt att intyga konkursfrihet godtas.

Prop. 1992/93:257

158

Vad sedan gäller i artikel 4 angiven rätt att ansluta sig till yrkes- eller Prop. 1992/93:257
näringsorganisationer torde några inskränkningar inte finnas.

3. Direktiv 76/580/EEG om ändring av första skadeförsäkringsdirek-
tivet

Tilläggspromemorians bedömning: Överensstämmer med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
promemorians bedömning.

EES-avtalet: Syftet med direktivet är att ändra första skadeförsäkrings-
direktivets definition av beräkningsenhet utan att detta minskar de
finansiella krav som direktivet uppställer. I första skadeförsäkringsdirek-
tivet angavs alla värden i beräkningsenheter. Med beräkningsenheter
avsågs den enhet som definierats i Europeiska Inversteringsbankens
stadgar. I ett beslut 1975 definierade EG-rådet en europeisk beräknings-
enhet som ett genomsnitt av alla värdeförändringar i EG-ländemas
valutor. Även den Europeiska Investeringsbanken använder därefter den
beräkningsenhet som definierats 1975.

Direktivet är till största delen överspelat genom ett beslut av EG-rådet
1980 om att beräkningsenheten i alla rättsakter skall ersättas med ecu.

Enligt protokoll 39 till EES-avtalet skall beräkningsenheten ersättas
med ecu.

Skälen för min bedömning: Vid behandlingen av försäkringsdirektiven
har hänsyn tagits till den ändrade betydelsen av begreppet beräkningsen-
heter. Några särskilda lagstiftningsåtgärder med anledning av direktiv
76/580 behövs inte.

3 Övriga frågor

Vid remissbehandlingen av huvudpromemorian har av Försäkringsför-
bundet och Finansinspektionen begärts lagändringar i frågor som inte
behandlats i promemorian.

Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse

Enligt 8 kap. 1 § FRL skall minst en av styrelseledamöterna i ett
försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver återförsäkring utses
med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas.

Försäkringsförbundet anser att denna bestämmelse skall upphävas.
Förbundet har därvid hänvisat till att det i en promemoria från våren
1992 med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om
banker och kreditmarknadsbolag, m.m. föreslogs att systemet med
offentliga styrelseledamöter i bankaktiebolag skulle avskaffas. Detta
förslag har nu genomförts genom ändringar i bankaktiebolagslagen
(1987:618), SFS 1992:1611. Enligt förbundet föreligger liknande skäl för
avskaffande av systemet med försäkringstagarrepresentanter i försäkrings-

159

aktiebolag som för slopandet av systemet med offentliga styrel- Prop. 1992/93:257
seledamöter i bankaktiebolag (se prop. 1992/93:89 s. 168-170).

Genom ändringar i lagen (1983:890) om allemanssparande har systemet
med offentliga styrelseledamöter tagits bort även beträffande fondbolag
som förvaltar en allemansfond, SFS 1992:1319 (se prop. 1992/93:90 s.
63).

Enligt min mening sammanfaller principfrågan om offentliga styrel-
seledamöter i bankaktiebolag och i fondbolag som förvaltar en
allemansfond inte helt med frågan om försäkringstagarrepresentant i
försäkringsaktiebolag. Jag är därför inte beredd att utan föregående
remissbehandling föreslå att bestämmelsen om försäkringstagarrepresen-
tant skall avskaffas. Jag har dock för avsikt att senare återkomma till
frågan.

Möjlighet att omhänderta handlingar

Finansinspektionen anser att det bör öppnas en möjlighet för inspektionen
att omhänderta handlingar för granskning, om särskilda skäl föreligger.
Inspektionen har härvid anfört att, enligt gällande lagstiftning och även
enligt promemorians förslag, har företrädare för inspektionen rätt att när
som helst verkställa inventering hos ett försäkringsbolag. Det har dock
enligt inspektionen visat sig att det i bland uppstått behov av att inte bara
granska ett försäkringsbolags handlingar vid ett platsbesök utan även av
att kunna omhänderta handlingar för granskning.

Inte heller i denna fråga är jag beredd att lägga fram något lagförslag
utan föregående remissbehandling. Det kan dock finnas anledning att
återkomma i frågan i samband med en mer övergripande översyn av
tillsynssystemet.

4 Ekonomiska effekter av mitt förslag

Finansinspektionens beslut föreslås i vissa fall kunna överklagas till
allmän förvaltningsdomstol i stället för, som hittills, hos regeringen. Det
föreslås också att sökanden i ett koncessionsärende hos kammarrätten
skall kunna begära förklaring att ärendet onödigt uppehålls. Enligt min
mening kan dessa ändringar endast medföra en ringa ökning i förvalt-
ningsdomstolarnas arbetsbelastning. Dessutom föreslås vissa vites- och
straffbestämmelser för utländska försäkringsgivare inom EES som
bedriver verksamhet i Sverige. Sådana bestämmelser gäller redan i dag
enligt lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige, för alla utländska försäkringsföretag som är
verksamma här. Det förslaget medför alltså inte några nya uppgifter.

Finansinspektionen åläggs enligt förslaget nya uppgifter. I budgetpro-
positionen 1993 föreslog jag att Finansinspektionen skulle tilldelas ökade
resurser med anledning av att nya och ändrade krav ställs på verksam-
heten. Därvid beaktades den pågående internationaliseringen och
närmandet till EG (prop. 1992/93:100, bilaga 8, s. 66-72). De nya

160

uppgifter som enligt förevarande förslag åläggs inspektionen bör därför Prop. 1992/93:257
rymmas inom tillgängliga resurser.

5 Ikraftträdande

Förslagen är föranledda av EES-avtalet. De föreslagna bestämmelserna
är direkt beroende av att avtalet blir gällande. Eftersom det fortfarande
råder osäkerhet om när EES-avtalet kan träda i kraft, föreslår jag att
lagförslagen skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Behovet av övergångsbestämmelser i vissa fäll återkommer jag till i
specialmotiveringen i den mån det inte redan har behandlats i den
allmänna motiveringen.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

2. lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring,

3. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

4. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,

6. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

7. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

8. lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt,

9. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

10. lag om ändring i lagen (1992:1324) om ändring i lagen (1992:560)

om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

11. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslagen 2, 6,

9 och 11 och med chefen för Näringsdepartementet beträffande lagförslag

10.

Lagrådet har granskat lagförslagen 1-10.

Lagförslag 11 är av så enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

161

11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige

1 kap. 1 §

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och ger en definition av vad
som avses med försäkringssammanslutning.

Av första stycket framgår att lagen endast skall tillämpas på försäk-
ringsgivare som har sitt säte i ett EES-land, dvs. i ett land som omfattas
av EES-avtalet. Med uttrycket försäkringsgivare avses inte endast försäk-
ringsbolag utan även försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning
och andra institut som bedriver försäkringsverksamhet och som har sådan
associationsform i sitt hemland som anges i artikel 8.1 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet. Däremot
avses inte andra organisationer vars verksamhet har till syfte att till-
handahålla förmåner i händelse av dödsfall eller överlevnad eller vid
nedläggning eller inskränkning av verksamhetskälla för anställda eller
självständiga näringsidkare, som är knutna till ett företag eller en grupp
av företag eller till en bransch eller en grupp av branscher, oavsett om
de åtaganden som verksamheten omfattar vid vaije tillfälle helt motsvaras
av premiereserven. Denna verksamhet är undantagen från första livför-
säkringsdirektivets tillämpning (artikel 2.3).

Från lagens tillämpningsområde undantas i andra stycket under
punkterna 1-5 sådana försäkringsgivare som endast har en viss begränsad
verksamhet och som svarar mot vissa andra närmare fastställda kriterier.
Undantagen motsvarar i huvudsak de undantag som gjorts från tillämp-
ningsområdet för assistansdirektivet, första skade- och livförsäkrings-
direktiven samt andra skade- och livförsäkringsdirektiven och som även
återfinns i 1 kap. 10 § fjärde stycket FRL. Följden av att de uppräknade
försäkringsgivarna undantas från denna lags tillämpningsområde är att
deras verksamhet i Sverige regleras av lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF),
se 1 § första stycket i förslaget till lag om ändring i LUF. Detta gäller
dock inte den verksamhet som avses under punkten 5. Innebörden av
enheten ecu har behandlats i protokoll 39 till EES-avtalet.

Enligt tredje stycket gäller lagen, i likhet med LUF, inte återförsäkring
(se 38 § LUF). En utländsk försäkringsgivare kan alltså fritt bedriva
återförsäkringsrörelse utan att behöva följa denna lags bestämmelser.

I sista stycket ges en definition av försäkringssammanslutning. I den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) har det redogjorts närmare för denna
form av samverkan mellan försäkringsgivare. Den enda försäkringssam-
manslutning som för närvarande finns i EES är Lloyd's. Av bestämmel-
sen framgår även att det med försäkringsgivare avses inte själva försäk-
ringssammanslutningen, utan medlemmarna i sammanslutningen.

Prop. 1992/93:257

162

1 kap. 2 §

Paragrafen innehåller i första och andra styckena en definition av vad
som i lagen avses med skade- respektive livförsäkring. Avsikten är att
begreppsbestämningen skall vara överensstämmande i LUF och i denna
lag. Motsvarande definition föreslås i 2 § LUF och behandlas närmare
i specialmotiveringen till den bestämmelsen.

Tredje stycket motsvarar i huvudsak 1 kap. 5 § FRL.

Fjärde och femte styckena motsvarar 2 § femte och sjätte styckena LUF
efter de redaktionella ändringar som föreslagits i den paragrafen.

1 kap. 3 §

Paragrafen innehåller en bestämning av var en risk skall anses belägen.
Bestämmelsen motsvarar andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 2 d och
andra livförsäkringsdirektivet artikel 2 e. Huvudregeln, som tagits in i
första stycket 4, är att en risk anses belägen i det land där försäkrings-
tagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga vistelseort eller, om
försäkringstagaren är en juridisk person, i det land där försäkringstagaren
har det driftställe som försäkringen gäller för. Begreppet "vanliga vis-
telseort" avviker från den svenska översättningen av direktiven, som an-
vänder uttrycket "stadigvarande bosatt". Valet av terminologi bygger på
de överväganden som gjorts i proposition 1992/93:222 om ändringar i
svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet (s. 9, 10, 35,
36, 40, 41 och 87). Begreppet driftställe behandlas i samma proposition
på s. 41 och berörs också i specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.

Från huvudregeln finns tre undantag, som tagits in i första stycket 1-
3. När försäkringen avser en byggnad eller en byggnad och dess innehåll
anses risken belägen i det land där egendomen finns. Avser försäkringen
fordon som skall registreras anses risken belägen i det land där registre-
ringen skall ske. Det sista undantaget gäller försäkringar som täcker rese-
eller semesterrisker och som har en giltighetstid av fyra månader eller
mindre. I sådant fäll anses risken belägen i det land där försäkringstaga-
ren tecknat försäkringen.

I förtydligande syfte har i andra stycket angetts att som hemland anses
det land där försäkringsgivaren har sitt säte. Eftersom försäkringsgivare
i sammanslutningar kan vara fysiska personer och de personer som deltar
i sammanslutningen kan ha hemvist i olika länder skall hemlandet för
dessa försäkringsgivare anses vara det land där sammanslutningens verk-
liga ledning finns. För Lloyd's innebär det att Storbritannien anses som
dess hemland.

1 kap. 4 §

Paragrafen anger vad som avses med stora risker. Definitionen överens-
stämmer med bestämmelsen i första skadeförsäkringsdirektivet artikel 5 d
(införd genom andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 5 och ändrad
genom direktivet om gränsöverskridande verksamhet för motorfordons-
försäkring artikel 2). Stora risker definieras i vissa fäll med hänsyn till

Prop. 1992/93:257

163

riskens art och i vissa fäll med hänsyn till försäkringstagarens ställning Prop. 1992/93:257
eller omfattningen på dennes verksamhet. Gemensamt är dock att det
skall vara sådana fäll där försäkringstagaren, åtmistone typiskt sett, själv
kan tillvarata sina intressen gentemot en försäkringsgivare. Punkten 1
omfättar försäkringsklassema spårbundna fordon, luftfärtyg, färtyg,
godstransport, luftfärtygsansvar och färtygsansvar. Punkten 2 omfättar
kredit- och borgensförsäkring om den försäkrade risken avser försäk-
ringstagarens näringsverksamhet. I punkten 3 ingår slutligen de fäll där
försäkringstagarens verksamhet har en sådan omfättning att den skall
hänföras till stor risk. Riskerna skall i detta fäll ingå i försäkringsklas-
sema landfordon, brand och naturkrafter, annan skada på egendom,
motorfordonsansvar, allmän ansvarighet och ekonomiska förluster av
olika slag. Försäkringstagaren skall uppfylla minst två av de villkor som
anges under punkterna a-c.

Ett av villkoren hänför sig enligt lagtexten till försäkringstagarens
bruttoomsättning. Direktivet anger i stället värdet av nettoomsättningen.
I rådets fjärde direktiv av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i
fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag, 78/660/EEG, finns be-
greppet nettoomsättning definierat i artikel 28. Med nettoomsättning
avses intäkter från försäljning av produkter och utförda tjänster som
avser bolagets normala verksamhet med avdrag för lämnade rabatter,
mervärdeskatt och annan skatt som är direkt anknuten till omsättningen.
Den definitionen stämmer överens med innebörden av det svenska be-
greppet bruttoomsättning (jfr SOU 1973:57 Förslag till bokföringslag
s. 158 f., Kedner, G och Roos, C M, Aktiebolagslagen del II, 3 uppl.,
Stockholm, s. 87 f. samt Bökmark, J, och Svensson, B, Bokföringslagen,
5 uppl., Stockholm, s.lll). I lagtexten används därför, till skillnad från
direktivets text, beteckningen bruttoomsättning.

Ingår försäkringstagaren i en koncern skall hela koncernens balansom-
slutning, omsättning och antal anställda beaktas när man avgör om för-
säkringstagarens verksamhet har en sådan omfättning att det enligt första
stycket punkten 3 skall anses föreligga en stor risk. Direktivet hänvisar
här till de företagsgrupper för vilka upprättas en sammanställd redovis-
ning enligt direktiv 83/349/EEG. I avvaktan på att detta direktiv inför-
livas i svensk lagstiftning får med koncern förstås sådana företags-
grupper för vilka det enligt gällande rätt skall upprättas koncernredovis-
ning.

1 kap. 5 §

Första stycket innehåller en hänvisning till trafikskadelagen, där det finns
vissa bestämmelser om trafikförsäkring som avviker från bestämmelserna
i förevarande lag.

Paragrafens andra stycke överensstämmer med 38 § tredje stycket

LUF.

Enligt tredje stycket far för s.k. unit linked-försäkring undantag medges
från bestämmelserna om livförsäkring. Sådant undantag får medges av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Ett

164

undantag måste alltid vara förenligt med EES-reglema om forsäkring.
Det är vanligt i utlandet att det vid unit linked-försäkringar är försäk-
ringstagaren och inte försäkringsbolaget som på grund av avtalets utform-
ning står den finansiella risken. Undantag får därför medges från
placeringsreglema i 5 kap. 5 §. På grund av unit linked-försäkringens
särskilda karaktär kan det även finnas skäl att medge undantag från andra
bestämmelser om livförsäkring bl.a. från bestämmelserna om grunder.
För sådant undantag krävs dock särskilda skäl. Bestämmelsen motsvarar

1 denna del 7 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder.

2 kap. 1 §

Paragrafen reglerar en utländsk försäkringsgivares rätt att etablera sig i
Sverige och möjligheten att få ett förhandsbesked om huruvida konces-
sion krävs för en viss verksamhet eller inte.

Av första stycket framgår att det krävs regeringens tillstånd för att
genom etablering få driva försäkringsrörelse i Sverige. Bestämmelsen
motsvarar huvudsakligen 1 § LUF. En försäkringsgivare från EES har
dock möjlighet att driva rörelse både genom en generalagent och genom
en filial. Med en filial i denna lag avses även ett företags ständiga
närvaro på annat sätt genom ett kontor (jämför artikel 3 i både andra
skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet). Kontoret
skall i sådant fäll förestås av företagets egen personal eller av någon som
är fristående från företaget men med en stående fullmakt att företräda
detta på samma sätt som en agentur. Stycket innehåller även en särregle-
ring för försäkringssammanslutningar. En sådan kan etablera sig genom
en generalrepresentation. Av skäl som angetts i den allmänna motivering-
en (avsnitt 2.8) kan en sammanslutning inte i ett värdland etablera en
agentur eller filial.

Bestämmelserna i andra-femte styckena överensstämmer med behörig-
hetskraven i artikel 10 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet.

Andra stycket anger de krav som skall ställas på en generalagent. Han
skall vara bosatt här i Sverige och får inte vara underårig, i konkurs eller
underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt föräldrabalken.
Försäkringsgivaren kan som generalagent även anlita en svensk juridisk
person. Det krävs dock att generalagenten i sådant fäll i sin tur utser ett
ombud som skall uppfylla kraven för en generalagent. Den behörighet
generalagenten skall ha framgår av tredje stycket.

Om verksamheten drivs genom en filial gäller enligt fjärde stycket,
förutom bestämmelserna i denna lag, även lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m. I den lagen finns bestämmelser bl.a. om att filialen skall stå
under ledning av en verkställande direktör. För verkställande direktören
finns behörighetskrav som motsvarar kraven för en generalagent. Genom
en ändring i 9 § lagen om utländska filialer (SFS 1992:1243) har
behörighetsvillkoren för verkställande direktör ändrats på så sätt att han
skall vara bosatt i ett EES-land. Lagändringen skall träda i kraft i

Prop. 1992/93:257

165

anslutning till EES-avtalet. För utländska försäkringsgivare innebär dock
EES-reglema att den som har fullmakt att företräda försäkringsgivaren
alltid skall vara bosatt i det land där verksamheten bedrivs. Fjärde
stycket innehåller därför en regel av detta innehåll.

En generalrepresentation för försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning skall företrädas av ett ombud. Ombudet skall uppfylla de krav
som gäller för en generalagent. Ombudets behörighet får vara mer
begränsad än en generalagents. Vid en tvist angående redan tecknade
försäkringar måste dock ombudet kunna ingå bindande rättshandlingar
och företräda försäkringsgivarna inför domstolar och andra myndigheter.

Enligt sjätte stycket skall i förevarande lag företrädare användas som
en gemensam beteckning för generalagent, verkställande direktör för filial
och ombud för försäkringsgivare i försäkringssammanslutning. Efter
lagrådsgranskningen har - i förtydligande syfte - ett tillägg gjorts som
innebär att beteckningen skall avse även ombud för en generalagent.

Sjunde och åttonde styckena motsvarar bestämmelserna i 1 kap. 1 §
FRL och 1 § LUF.

2 kap. 2 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för en försäkringsgivare att här i
landet få marknadsföra försäkringar utan att vara etablerad här (gräns-
överskridande verksamhet). Bestämmelsen gäller både när riskerna är
belägna här i landet och när riskerna är belägna i ett annat land. Det
senare fallet är inte reglerat i EES-avtalet.

För sådan verksamhet som avses i första stycket erfordras endast en
anmälan till Finansinspektionen, som inte skall göra någon tillståndspröv-
ning. Bestämmelsen har 1 a § LUF som förebild.

Om den utländska försäkringsgivaren självständigt, utan förmedling av
ett i Sverige etablerat och koncessionerat försäkringsföretag, avser att
marknadsföra livförsäkringar genom åtgärder som riktas till enskilda
personligen krävs enligt andra stycket koncession som medges av
Finansinspektionen. Marknadsföringsåtgärder anses riktade till enskilda
personligen när de sker t.ex. genom direktadresserad post eller telefon-
försäljning och det alltså inte är sådana situationer som avses i andra
livförsäkringsdirektivet artikel 13.

Begreppet "marknadsföra försäkringar" har valts för att beteckna den
gränsöverskridande verksamheten. Därmed markeras att det skall vara
fråga om ett aktivt handlande från bolagets sida. Ett passivt mottagande
av order från en kund omfattas därför inte av bestämmelserna om
gränsöverskridande verksamhet. Begreppet marknadsföra försäkringar
förekommer redan i 1 a § LUF.

Uttrycket fast driftställe, "establishment", finns definierat i art 2 c i
andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet.
Härmed avses ett huvudkontor, en agentur, en filial eller en sådan annan
representation som följer av artikel 3 i de båda direktiven. Uttrycket har
samma betydelse här.

Prop. 1992/93:257

166

2 kap. 3 §

Paragrafen innehåller i första stycket undantag från möjligheten att driva
gränsöverskridande verksamhet med skadeförsäkring. Undantagen för-
anleds av andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 12.2 (i dess lydelse
enligt artikel 5 i direktivet om gränsöverskridande verksamhet för
motorfordonsförsäkring).

Andra stycket innebär att den som på annat sätt än som ledande försäk-
ringsgivare avser att delta i koassurans avseende stora risker belägna i
Sverige, inte behöver iaktta det anmälningsförfarande som regleras i 2 §.
För den ledande försäkringsgivaren gäller däremot anmälningsskyldig-
heten. Bestämmelsen avser att införliva andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 26.2.

Enligt andra livförsäkringsdirektivet artikel 10 gäller direktiv-
bestämmelserna om gränsöverskridande verksamhet, förutom de former
av livförsäkring som finns uppräknade i 2 kap. 3 b § FRL, även de
verksamhetsformer som benämns tontinverksamhet och kapitaliserings-
verksamhet. Avsikten med tredje stycket är att möjliggöra för försäk-
ringsgivarna att marknadsföra dessa verksamhetsformer i Sverige. Med
tontinverksamhet avses en verksamhet där medlemssammanslutningar
bildas för att gemensamt kapitalisera medlemmarnas bidrag och för att
fördela de uppbyggda medlen mellan dem av medlemmarna, eller
förmånstagare till avlidna medlemmar, som överlever de andra. Med
kapitaliseringsverksamhet, "capital redemption operations", avses en
verksamhet som omfattar förpliktelser med fästställd varaktighet och
storlek mot betalning av ett engångsbelopp eller fastställda periodiska
inbetalningar och som grundas på försäkringstekniska beräkningar (se den
allmänna motiveringen avsnitt 2.2).

2 kap. 4 §

1 paragrafen anges möjligheten för en försäkringsgivare att driva annan
rörelse än försäkringsrörelse här i landet. Bestämmelsen motsvarar 1 §
femte och sjätte styckena LUF i dess nu föreslagna utformning. Hänvis-
ningen till 1 § innebär att det endast är de försäkringsgivare som driver
verksamhet genom etablering som kan få tillstånd att driva annan rörelse
än försäkringsrörelse.

2 kap. 5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser dels om ytterligare förutsättningar för
att i Sverige få driva försäkringsrörelse, dels om det krav på separation
av skade- och livförsäkringsrörelse som skall gälla för verksamheten här
i landet.

Första stycket motsvarar 2 § första stycket LUF i dess nu föreslagna
utformning.

Andra stycket motsvarar 1 kap. 3 § andra stycket FRL. Den närmare
innebörden av bestämmelsen framgår av specialmotiveringen till den
paragrafen.

Prop. 1992/93:257

Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar första livförsäkringsdirektivet Prop. 1992/93:257
artikel 13.4. Den innebär att en försäkringsgivare, som i sitt hemland
driver både livförsäkringsrörelse och annan skadeförsäkringsrörelse än
som avser sjuk- och olycksfallsförsäkring, inte har möjlighet att här i
landet etablera en agentur eller filial för annat än skadeförsäkringsrörelse.

Fjärde stycket innebär en möjlighet för försäkringsgivare som den 2
maj 1992 förenar liv- och skadeförsäkringsrörelse i en agentur att
fortsätta med det, trots vad som stadgas i andra och tredje styckena.
Bestämmelsen motsvarar första livförsäkringsdirektivet artikel 13.3 och
bilaga IX till EES-avtalet, avsnitt I.ll.f.

Femte stycket motsvarar 1 kap. 3 § fjärde stycket FRL.

3 kap. 1 §

Paragrafen reglerar förfärandet vid ansökan om koncession.

Bestämmelsen motsvarar 6 § LUF. Vissa skillnader föreligger dock.
Enligt artikel 6 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet får det inte föreskrivas krav på deposition eller
ställande av säkerhet som villkor för auktorisation. Det är därför inte i
överensstämmelse med EES-reglema att i denna lag uppställa sådant krav
på deposition som finns i 6 § LUF. Detaljerade bestämmelser om vilka
handlingar och uppgifter verksamhetsplanen skall innehålla finns i
artiklarna 10 och 11 i första skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet. Regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Finansinspektionen får i föreskrifter närmare ange vilka
uppgifter som skall finnas i en verksamhetsplan och vilka ytterligare
handlingar som skall fogas till ansökan.

Tredje stycket föreskriver skyldighet för Finansinspektionen att
överlämna verksamhetsplanen till behörig myndighet i försäkringsgiva-
rens hemland för yttrande inom tre månader. Om något yttrande inte ges
inom denna tid skall det anses som om yttrande avgetts till sökandens
förmån. Bestämmelserna överensstämmer med artikel 11 i första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet.
Finansinspektionen skall därefter enligt jjärde stycket överlämna ansökan
till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.

3 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § LUF i dess nu föreslagna lydelse.

Utformningen av sundhetskravet och det uttryckliga förbudet mot
behovsprövning i första stycket grundas på artikel 10.4 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet. Beträffande
den närmare bakgrunden till förslaget hänvisas till den allmänna
motiveringen avsnitt 2.2 och specialmotiveringen till 2 kap 3 § tredje
stycket FRL.

168

3 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 9 § LUF och reglerar förtärandet vid ändringar av
grunder eller verksamhet.

3 kap. 4 §

I paragrafen regleras förtärandet då en försäkringsgivare avser att inleda
gränsöverskridande verksamhet i Sverige från ett fäst driftställe i ett
annat land inom EES och det krävs koncession för verksamheten.

Av första stycket framgår att en verksamhetsplan och vissa grundläg-
gande bestämmelser som försäkringsgivaren avser att tillämpa skall fogas
till ansökan om koncession. Regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Finansinspektionen far enligt andra stycket utfärda föreskrifter
om vad verksamhetsplanen skall innehålla och vilka ytterligare handlingar
som skall fogas till ansökan. Bestämmelsen motsvarar andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 12, 17.1 och 2, 19.1 och 24.1.

Enligt tredje stycket skall beslut meddelas inom sex månader. Meddelas
inte något beslut inom denna tid skall ansökan anses avslagen (andra
livförsäkringsdirektivet artikel 12.3 och 4).

Om försäkringsgivaren avser att ändra uppgifterna i verksamhetsplanen
eller de bestämmelser som anges i första stycket skall, enligt fjärde
stycket, samma förfärande gälla som när ansökan ursprungligen gjordes.
Se andra livförsäkringsdirektivet artikel 17.1.

Koncession krävs naturligtvis om en försäkringsgivare avser att utvidga
sin verksamhet till koncessionspliktig sådan (andra livförsäkringsdirekti-
vet artikel 17.2).

3 kap. 5 §

I paragrafen regleras förfärandet då en försäkringsgivare avser att inleda
gränsöverskridande verksamhet i Sverige som inte kräver koncession utan
endast anmälan.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får enligt första stycket utfärda föreskrifter om vilka handlingar som skall
bifogas anmälan. Vilka handlingar som skall inges av försäkringsgivaren
regleras i andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 16 och andra livförsäk-
ringsdirektivet artikel 14.

Av andra stycket framgår att en försäkringsgivare kan inleda sin verk-
samhet redan då inspektionen fått del av de handlingar som erfordras
(se andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 16.3 och andra livförsäkrings-
direktivet artikel 14.3). Försäkringsgivaren behöver alltså inte avvakta
besked från inspektionen.

Att försäkringsgivaren inte får ändra de risker som skall försäkras utan
att anmäla detta till inspektionen framgår av tredje stycket (se båda direk-
tiven artikel 17.3).

Avser försäkringsgivaren att utvidga sin verksamhet från sådan som är
koncessionspliktig till verksamhet som endast kräver anmälan skall natur-

Prop. 1992/93:257

169

ligtvis det förfarande som stadgas för anmälan gälla (se andra livförsäk- Prop. 1992/93:257
ringsdirektivet artikel 17.3).

3 kap. 6 §

1 paragrafen regleras förfärandet om en i Sverige belägen agentur eller
filial till en EES-försäkringsgivare avser att driva gränsöverskridande
verksamhet i ett annat EES-land. Motsvarande direktivbestämmelser
återfinns i andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och i andra
livförsäkringsdirektivet artikel 11. Paragrafen överensstämmer med 2 a
kap. 1 § FRL. Med hänsyn till att Sverige i de fall som regleras i denna
lag inte är försäkringsgivarens hemland skall Finansinspektionen i intyget
inte uttala sig om försäkringsgivarens soliditet, se specialmotiveringen till

2 a kap. 1 § FRL. Eftersom avsikten endast är att formalisera be-
stämmelser om gränsöverskridande verksamhet inom EES gäller nu
angiven underrättelseskyldighet inte om marknadsföringen skall riktas
mot ett land utanför EES.

3 kap. 7 §

Paragrafen reglerar ansökningsförfärandet för att i Sverige driva annan
rörelse än försäkringsrörelse och motsvarar 9 a § LUF i dess föreslagna
nya lydelse.

4 kap.

Enligt 2 kap. 1 § femte stycket skall en generalrepresentation för en för-
säkringsgivare i en försäkringssammanslutning förestås av ett ombud.
Förevarande kapitel innehåller vissa särbestämmelser för sådana ombud.

4 kap. 1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om ombudets ansvar för rörelsen.
Ombudet skall svara för verksamheten. Av vad som angetts i den all-
männa motiveringen följer att ombudet inte meddelar försäkringar. Betal-
ning av försäkringspremie och försäkringsersättning sker inte heller
genom ombudet.

4 kap. 2 §

Paragrafen anger ombudets skyldighet att föra en förteckning dels över
vilka som har rätt att medverka i meddelande av försäkring för försäk-
ringsgivarna, dels över de avtal som slutits.

Bestämmelsen i första stycket erfordras för att ombudet skall få sådan
kontroll över rörelsen i Sverige att skyldigheterna såvitt avser bl.a.
redovisning av försäkringstekniska skulder kan uppfyllas av ombudet. De
särskilda medhjälpare som skall föras in i förteckningen kan dels vara
personer som befullmäktigats att ingå försäkringsavtal för försäkrings-
givarna, dels andra personer som av sammanslutningen anlitats att
förvärva försäkringsaffärer i Sverige.

170

I andra stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Prop. 1992/93:257
Finansinspektionen möjlighet att ge närmare föreskrifter om förteck-
ningen och handlingarna som uppgifterna i förteckningen skall härröra
från.

5 kap. 1 §

Av första stycket följer att bestämmelserna i 5 kap. skall gälla när en
försäkringsgivare driver försäkringsrörelse här i landet genom en etable-
ring, dvs genom en agentur, en filial eller en generalrepresentation.

Enligt andra stycket skall vissa av bestämmelserna om rörelsens be-
drivande i 5 kap. gälla också för verksamhet som drivs genom gräns-
överskridande verksamhet. Det gäller emellertid endast om Finans-
inspektionens tillstånd erfordras för verksamheten. De bestämmelser som
avses rör redovisning av försäkringstekniska skulder, vilka tillgångar
dessa får redovisas i, var tillgångarna skall vara lokaliserade och hur de
skall värderas samt registerföring av sådana tillgångar. Bestämmelsen
motsvaras av andra livförsäkringsdirektivet artikel 24.1.

5 kap. 2 §

Paragrafen reglerar företrädarens skyldighet att årligen lämna en redo-
görelse över verksamheten i Sverige till Finansinspektionen utvisande
de försäkringstekniska skulderna.

Första och andra styckena motsvarar 10 § första och tredje styckena
LUF. Tredje och fjärde styckena motsvarar 7 kap. 1 § andra och tredje
styckena FRL.

Enligt andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 22 skall en försäkrings-
givare, med viss större premieinkomst från gränsöverskridande verksam-
het avseende skadeförsäkring, redovisa ett särskilt försäkringstekniskt
resultat för denna verksamhet. Om agenturen eller filialen i Sverige har
en årlig premieintäkt från ett annat land inom EES som, utan avdrag för
återförsäkring, överstiger 2 500 000 ecu skall sådant resultat enligt femte
stycket redovisas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen kan meddela närmare föreskrifter om denna redovis-
ning. Innebörden av uttrycket fäst driftställe har behandlats i special-
motiveringen till 2 kap 2 §.

5 kap. 3 §

Bestämmelsen reglerar skyldigheten att upprätta grunder för livförsäkring
och motsvarar 11 § LUF.

5 kap. 4 §

Bestämmelsen motsvarar 12 § LUF.

171

5 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar 13 § första, tredje och fjärde styckena LUF. Att
Finansinspektionen har möjlighet att medge undantag från bestämmelsen
för s.k. unit linked-försäkring följer av 1 kap. 5 § tredje stycket.

5 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar - med undantag för lokaliseringskravet - 13 § sista
stycket LUF i dess nu förslagna lydelse.

5 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar 14 § LUF.

5 kap. 8 §

Paragrafen motsvarar förslaget till 13 a § LUF. Beträffande bakgrunden
till bestämmelsen hänvisas till specialmotiveringen till 7 kap. 10 § FRL.

5 kap. 9 §

Paragrafen motsvarar 15 § LUF.

5 kap. 10 §

Paragrafen reglerar vilket lands lag som gäller om en försäkringsgivare
från en agentur eller filial i Sverige driver gränsöverskridande verksam-
het i ett annat EES-land. Om det landet uppställer krav på tillstånd för
sådan verksamhet är de där gällande reglerna i de uppräknade delarna
tillämpliga på verksamheten där. Bestämmelsen har sin motsvarighet i
7 kap. 12 § FRL (se andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och
andra livförsäkringsdirektivet artikel 24).

5 kap. 11 §

Paragrafen motsvarar 17 § LUF.

5 kap. 12 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 19 § LUF.

5 kap. 13 §

Paragrafens första stycke första meningen motsvarar 20 § LUF. I andra
meningen finns en särbestämmelse för försäkringsgivare i en försäkrings-
sammanslutning. Eftersom ett ombud i sådant fäll inte medverkar vid
anskaffningen av försäkringsansökningar skall ansvaret för att an-
skaffhingsverksamheten bedrivs enligt god affärssed åvila försäkrings-
givarna. Bestämmelsen i andra stycket motsvarar förslaget till 7 kap.
16 § andra stycket FRL.

Prop. 1992/93:257

172

5 kap. 14 §

Paragrafen motsvarar 22 § LUF och anger vad Finansinspektionen skall
göra om behörig företrädare inte finns för rörelsen i Sverige. För
försäkringsgivare i sammanslutningar finns dock i förevarande be-
stämmelse en särreglering. Eftersom premieinbetalningar i sådana fåll
inte sker till ombudet är en bestämmelse som reglerar en möjlighet att
göra sådan betalning till inspektionen inte behövlig.

6 kap. 1 §

Paragrafen reglerar tillsynens inriktning. Första stycket motsvarar 5 §
andra stycket och 22 a § LUF.

EES-reglema innebär att tillsynen över en försäkringsgivares soliditet
åvilar hemlandets behöriga myndigheter. Soliditeten för de försäkrings-
givare som denna lag gäller för kontrolleras därför av utländska
myndigheter. För att möjliggöra denna tillsyn åligger det Finansinspek-
tionen att lämna erforderliga uppgifter till de behöriga myndigheter som
har att utföra tillsynen. I de försäkringsdirektiv som ingår i EES-avtalet
finns bestämmelser om att de behöriga myndigheterna skall samarbeta i
olika frågor. Finansinspektionen skall medverka i detta samarbete. En
bestämmelse härom har tagits in i andra stycket.

6 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 23 § LUF.

6 kap. 3 §

Paragrafen reglerar företrädarens skyldighet i första stycket att lämna
upplysningar till Finansinspektionen och i andra stycket att hålla till-
gångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för inspektionens
granskning. I tredje stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Finansinspektionen möjlighet att meddela föreskrifter om vilka
upplysningar som skall lämnas.

6 kap. 4 §

Paragrafen motsvarar huvudsakligen 24 a § LUF. I en tredje punkt
åläggs även den som upptagits i en sådan förteckning som skall föras av
ombudet för försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning att lämna
upplysningar till Finansinspektionen.

6 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar huvudsakligen 19 kap. 11 § FRL i dess föreslagna
nya lydelse. Vissa särskilda bestämmelser erfordras dock med anledning
av att soliditeten kontrolleras av utländska myndigheter. Således kan
regeringen, till skillnad mot vad som gäller enligt FRL, inte förbjuda
företagets fria förfoganderätt över tillgångarna på grund av att soliditets-
reglema inte följts. Enligt femte stycket skall Finansinspektionen

Prop. 1992/93:257

173

efterkomma en utländsk behörig myndighets begäran om att i vissa fell Prop. 1992/93:257
inskränka försäkringsgivarens förfoganderätt över sina tillgångar.
Finansinspektionen skall i sådant fäll inte göra någon egen bedömning.

Av sjätte stycket framgår att inspektionen skall besluta om verksamhetens
fortsatta drivande såvitt avser skadeförsäkring. Om det däremot gäller
livförsäkring skall bestämmelserna om särskild administration tillämpas.

6 kap. 6 §

Paragrafen behandlar regeringens möjligheter att förklara en koncession
förverkad. Bestämmelsen motsvarar första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 22.2 och första livförsäkringsdirektivet artikel 26.2. Det är
obligatoriskt att innan beslut fattas samråda med myndigheterna i
försäkringsgivarens hemland om beslutet inte är brådskande. Har samråd
inte skett innan beslutet, skall hemlandsmyndighetema dock underrättas
så snart det kan ske. Samrådsskyldigheten gäller inte om koncessionen
skall förklaras förverkad på den grunden att försäkringsgivarens
koncession i hemlandet återkallats.

6 kap. 7 §

Av andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 23.2 och andra livförsäkrings-
direktivet artikel 24.2 följer att, i de fell värdlandet inte uppställer krav
på tillstånd för att en försäkringsgivare skall få driva gränsöverskridande
verksamhet där, viss tillsyn inte skall åvila värdlandets behöriga myndig-
het. Tillsynen skall i stället åvila myndigheten i det land där det festa
driftställe som driver den gränsöverskridande verksamheten är beläget.
Vid sådan marknadsföring som enligt 2 kap. 2 § första stycket inte
kräver tillstånd skall Finansinspektionen således inte ha tillsynsansvaret
såvitt avser bl.a. beräkningen av försäkringstekniska skulder och de till
dessa motsvarande tillgångarna. För att möjliggöra för de utländska
myndigheterna att genomföra sådan tillsyn skall Finansinspektionen förse
dessa myndigheter med all nödvändig information. Innebörden av
uttrycket fest driftställe har behandlats i specialmotiveringen till 2 kap.

2 §.

6 kap. 8 §

Paragrafen reglerar möjligheterna att ingripa mot försäkringsgivare som
utan att vara etablerade i Sverige driver gränsöverskridande verksamhet
här. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 19 och andra livförsäkringsdirektivet artikel 20.

Av första-tredje styckena följer att Finansinspektionen först skall före-
lägga försäkringsgivaren att vidta rättelse. Följs inte ett sådant före-
läggande skall underrättelse ske både till hemlandsmyndighetema och
till myndigheterna där det festa driftställe som driver verksamheten är
beläget (i de fell det inte är frågan om samma myndighet). Om rättelse
trots detta inte sker skall Finansinspektionen ingripa. Inspektionen får
därvid återkalla koncessionen för gränsöverskridande verksamhet (om

174

sådan koncession meddelats). Drivs verksamheten endast efter anmälan Prop. 1992/93:257
får inspektionen förbjuda fortsatt gränsöverskridande verksamhet i
Sverige. Innan inspektionen fattar beslut skall dock det fasta driftställets
tillsynsmyndighet underrättas. Innebörden av uttrycket fest driftställe har
behandlats i specialmotiveringen till 2 kap 2 §.

I fjärde stycket regleras Finansinspektionens skyldigheter att vidta
åtgärder som en följd av beslut av utländska myndigheter. Har försäk-
ringsgivarens koncession i hemlandet återkallats eller har den agentur
eller filial som driver gränsöverskridande verksamhet här i Sverige fått
sin koncession återkallad, skall Finansinspektionen alltid förbjuda fortsatt
gränsöverskridande verksamhet här i landet.

Femte stycket reglerar möjligheten för Finansinspektionen att hos
myndigheterna i försäkringsgivarens hemland begära att en särskild
redovisning görs av det försäkringstekniska resultatet av den gränsöver-
skridande verksamheten i Sverige. Sådan redovisning kan begäras om
försäkringsgivarens samtliga festa driftställen har en årlig premieintäkt
från gränsöverskridande verksamhet i Sverige med skadeförsäkring som
överstiger 2 500 000 ecu, utan avdrag för återförsäkring. Bestämmelsen
motsvarar andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 22.

I sjätte stycket upptas en skyldighet för försäkringsgivare att lämna alla
upplysningar och handlingar som inspektionen begär för att kunna
tillämpa denna paragraf.

6 kap. 9 §

Paragrafen reglerar möjligheten att ingripa om det misstänks att någon
driver verksamhet enligt denna lag utan att ha fått koncession respektive
utan att ha gjort anmälan till Finansinspektionen.

Första, andra och fjärde styckena motsvarar 25 b § LUF. Enligt tredje
stycket skall bestämmelserna i paragrafen tillämpas även om någon driver
gränsöverskridande verksamhet utan att ha underrättat Finansinspektionen
om detta.

6 kap. 10 §

I paragrafen anges Finansinspektionens möjlighet att förena ett föreläg-
gande eller ett förbud med vite.

6 kap. 11 §

I paragrafen regleras försäkringsgivarnas skyldighet att bekosta
Finansinspektionens verksamhet. Innehållet i bestämmelsen motsvarar
19 kap. 15 § FRL.

7 kap. 1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som skall göras då en
utländsk EES-försäkringsgivare upphör med verksamheten här i Sverige.
Paragrafen överensstämmer i sak med 27 § första stycket LUF.
Bestämmelsen i 27 § andra stycket LUF om återlämnande av deponerade

175

tillgångar saknar relevans för EES-försäkringsgivare eftersom dessa inte Prop. 1992/93:257
behöver göra någon deposition.

7 kap. 2 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om särskild administration då
utländsk EES-försäkringsgivares koncession att driva livförsäkringsrörelse
här i landet förklarats förverkad eller livförsäkringsrörelsen i annat fell
upphört, överenstämmer i sak med 28 § LUF. Överlåtelse av försäkrings-
beståndet kan ske till samtliga försäkringsgivare som har koncession här
i landet, dvs. både till svenska bolag och till utländska bolag inom och
utom EES.

7 kap. 3 §

Paragrafen, som anger vad som krävs för att Finansinspektionen skall ge
tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd, har sin motsvarighet delvis
i 29 § LUF och delvis i 15 kap. 3 § FRL. Första, femte och sjätte
styckena överensstämmer i sak med 29 § LUF, och andra-fjärde styckena
motsvarar 15 kap. 3 § tredje-femte styckena FRL som utformats i enlig-
het med reglerna i andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 11 och andra
livförsäkringsdirektivet artikel 6. Bestämmelserna innebär att Finans-
inspektionen inte kan ge tillstånd till överlåtelse om inte angivna intyg
getts in. I övrigt har genom sjunde stycket Finansinspektionen getts möj-
lighet att närmare bestämma om vad som skall krävas för tillstånd.
Överlåtelse kan ske inte endast till sådana försäkringsgivare som regleras

1 denna lag utan även till svenska försäkringsbolag och utländska försäk-
ringsföretag med säte utanför EES om den övertagande försäkrings-
givaren har koncession att driva försäkringsrörelse i Sverige. Innebörden
av uttrycket fast driftställe har behandlats i specialmotiveringen till 2 kap.

2 §.

8 kap. 1 §

I paragrafen finns en uppräkning av vissa centrala förhållanden som
angår försäkringsverksamheten och som Finansinspektionen skall införa
kungörelse om. Motsvarande krav på kungörelse finns i LUF.

8 kap. 2 §

Paragrafen motsvarar 30 § LUF.

8 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 31 § LUF.

8 kap. 4 §

Paragrafen motvarar 32 § LUF.

176

8 kap. 5 §

I paragrafen regleras vad ett försäkringsbrev och vissa andra handlingar
måste innehålla. Första och andra styckena motsvarar huvudsakligen 21 §
första och andra styckena LUF i deras nya lydelse. Tredje stycket
motsvarar sista stycket i 21 § LUF. Paragrafens jjärde stycke har
utformats på samma sätt som det nya andra stycket som föreslagits i

7 kap. 19 § FRL (se specialmotiveringen till det lagrummet). Uttrycket
fäst driftställe har behandlats i specialmotiveringen till 2 kap. 2 §.

Femte stycket avser att införliva andra livförsäkringsdirektivet artikel
13.2 enligt vilken försäkringstagaren skall underteckna en handling för
att uppmärksammas på att försäkringsgivaren vid gränsöverskridande
verksamhet är underkastad utländska tillsynsregler, se även den allmänna
motiveringen avsnitt 2.5. Bestämmelsen gäller i alla de fäll där den
gränsöverskridande verksamheten inte kräver tillstånd här i landet.

8 kap. 6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionens beslut
enligt denna lag överklagas. I första stycket anges de beslut av Finans-
inspektionen som får överklagas till kammarrätten. Övriga beslut av
Finansinspektionen får enligt andra stycket överklagas till regeringen.
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 2.15.

Av tredje stycket framgår att i fråga om beslut enligt första stycket kan
Finansinspektionen i brådskande fäll meddela interimistiskt beslut. I
beslutet måste då särskilt anges att det skall gälla omedelbart.

8 kap. 7 §

Paragrafen grundas på artikel 12 i både första skadeförsäkringsdirektivet
och första livförsäkringsdirektivet. Enligt direktivbestämmelsema skall
det finnas en rätt till domstolsprövning om en ansökan om koncession
inte behandlats inom sex månader från det den gavs in.

En ansökan som enligt paragrafens bestämmelser skall anses som
avslagen av Finansinspektionen kan naturligtvis överklagas till regeringen
enligt reglerna i 6 §, se den allmänna motiveringen (avsnitt 2.15).

8 kap. 8 §

Paragrafen motsvarar 35 § LUF.

8 kap. 9 §

Paragrafen motsvarar 36 § LUF.

Övergångsbestämmelser

Regleringen i punkterna 1-3 av vad som övergångsvis skall gälla för de
utländska försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande har koncession
enligt LUF överensstämmer med övergångsbestämmelserna till de

Prop. 1992/93:257

177

12 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

föreslagna ändringarna i FRL. Beträffande den närmare innebörden Prop. 1992/93:257
hänvisas till specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna i FRL.

En försäkringsgivare som vid lagens ikraftträdande har koncession
enligt bestämmelserna i LUF har värdehandlingar deponerade i bankins-
titut. Av punkt 4 framgår att för sådana försäkringsgivare skall de
bestämmelser i LUF som gäller deponering gälla även efter det att denna
lag trätt i kraft. När ny koncession beviljas skall försäkringsgivarna
återfå de deponerade tillgångarna.

7.2 Förslaget till lag om vissa avtalsvillkor för rätts-
skyddsförsäkring

1 §

Bestämmelsen anger lagens omfättning. Lagen skall tillämpas på rätts-
skyddsförsäkringar, dvs. försäkringar inom försäkringsklass 17 som före-
slås i 2 kap. 3 a § FRL.

Bestämmelsen reglerar försäkringsbrevets innehåll. Rättsskyddet skall
anges i en särskild avdelning. Rättsskyddets omfättning måste anges sär-
skilt. Det betyder emellertid inte att alla villkor måste anges i försäk-
ringsbrevet. En beskrivning av innebörden i det skydd försäkringen ger
skall dock finnas i försäkringsbrevet eller i en särskild handling som
fogas till försäkringsbrevet. Vid gruppförsäkring brukar, som Försäk-
ringsförbundet påpekat, försäkringsbrev inte utfärdas. I stället tillställs de
försäkrade ett försäkringsbesked. Med uttrycket motsvarande handling
avses sådant försäkringsbesked. Bestämmelsen avser att införliva rätts-
skyddsförsäkringsdirektivet artikel 3.1.

3 §

Bestämmelsen motsvarar rättsskyddsförsäkringsdirektivet artikel 3.2 c.
Den innebär att ett avtal om rättsskyddsförsäkring som meddelas av en
i Sverige koncessionerad försäkringsgivare alltid skall ge försäkringsta-
garen en rätt att, efter eget val, utse en advokat eller annan lämplig
person när det enligt rättsskyddsförsäkringens villkor föreligger ett
försäkringsfäll. Försäkringsgivaren kan i vissa fell begränsa rätten till
fritt val av ombud. Vid fell som inte kräver särskild kompetens bör bo-
laget kunna begränsa försäkringstagarens val för att inte avsevärt ökade
kostnader skall uppstå. Sådan begränsning kan t.ex. innebära att endast
personer verksamma i närheten av domstolsorten kan utses. Försäkrings-
givaren skall underrätta den försäkrade om rätten att utse ombud när ett
försäkringsfäll anmäls.

Paragrafen motsvarar rättsskyddsförsäkringsdirektivet artikel 2.2. Den
innebär att en rättsskyddsförsäkring i de angivna fellen inte behöver ge

178

en försäkrad den rätt att välja biträde som följer av 3 §. Det första Prop. 1992/93:257
undantaget gäller för sådana åtgärder som försäkringsbolaget vidtar för
att tillvarata sina egna intressen på grund av en ansvarsförsäkring som
meddelats samma försäkringstagare. Därefter görs undantag för sådana
avtal som har anknytning till fartyg som används i sjöfart.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft i anslutning till EES-
avtalets ikraftträdande. Det är inte säkert när detta kommer att ske. Det
har därför föreskrivits att lagen skall träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. Lagen kan dock föranleda att villkoren för rättsskyddsförsäk-
ringar kan behöva ändras. Dessa bestämmelser bör därför gälla endast de
försäkringar som har meddelats efter ikraftträdandet eller som efter
ikraftträdandet förnyats vid försäkringstidens utgång.

7.3 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

1 kap. 2 §

Ändringen i andra stycket innebär att en hänvisning görs till de två lagar
som gäller för utländska försäkringsgivare.

1 kap. 3 §

Andra stycket ger uttryck för den s.k. separationsprincipen. Ämnet har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Den nu gällande lydelsen av andra stycket innebär att direkt livförsäk-
ringsrörelse får förenas med försäkringsrörelse avseende direkt eller
indirekt (återförsäkring) personförsäkring (dvs. livförsäkring, sjukförsäk-
ring, olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring och arbetslöshets-
försäkring), men inte med direkt eller indirekt skadeförsäkringsrörelse.

Som beskrivits i den allmänna motiveringen görs nu ingen grund-
läggande ändring av den gällande separationsprincipen. Redaktionella
ändringar har gjorts med anledning av att begreppet personförsäkring
utmönstras ur FRL, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

Direkt livförsäkringsrörelse får som hittills förenas med rörelse av-
seende sjuk- och olycksfallsförsäkring. Detta gäller inte bara när sjuk-
och olycksfallsförsäkring skall hänföras till direkt livförsäkring enligt
den nya klassindelningen, utan även när de klassificeras som direkt
skadeförsäkring (se 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt
3 b § första stycket klass 4). Som berörts i den allmänna motiveringen
avsnitt 2.2 ligger detta i linje med det tredje livförsäkringsdirektivet.

Vad gäller avgångsbidragsförsäkring får separationsprincipen emellertid
ändrad innebörd. I dag får avgångsbidragsförsäkring förenas både med
liv- och skadeförsäkringsrörelse. På grund av EES-avtalet torde avgångs-
bidragsförsäkring hänföras till skadeförsäkring och därför inte kunna
förenas med direkt livförsäkringsrörelse. Enligt tredje stycket kan dock

179

försäkringsbolag som vid tidpunkten för EES-avtalets undertecknande, Prop. 1992/93:257
den 2 maj 1992, samtidigt bedrev liv- och skadeförsäkringsrörelse enligt
EG:s klassificering fortsätta med blandad verksamhet. Bestämmelsen
grundas på en övergångsregel i bilaga IX till EES-avtalet (avsnitt I.ll.f),
se även den allmänna motiveringen avsnitt 2.2. Huruvida dessa redan
etablerade bolag skall betraktas som livförsäkringsbolag eller skadeför-
säkringsbolag får bedömas i anslutning till att de anpassar sig till det nya
koncessionssystemet, jämför specialmotiveringen till 1 kap. 4 § och över-
gångsbestämmelserna punkt 4. Bolag som startar sin verksamhet efter den
2 maj 1992 kan inte få koncession för både livförsäkring och avgångs-
bidragsförsäkring enligt den nya lagstiftningen.

Hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen i det nya systemet behandlas

i specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

Den nämnda övergångsregeln i bilaga IX till EES-avtalet motsvarar det
första livförsäkringsdirektivet artikel 13.3. Enligt den direktivbestäm-
melsen skall det upprättas en särskild förvaltning för vaije verksamhets-
form. Enligt artikel 14.1 skall den särskilda förvaltningen organiseras så
att liv- och skadeverksamheten hålls avskilda från varandra. Kravet på
separation grundas, enligt samma artikel, på att livförsäkringstagamas
och skadeförsäkringstagamas respektive intressen inte skall åsidosättas.
I synnerhet skall avkastningen från livförsäkringsrörelsen komina livför-
säkringstagama till godo på samma sätt som om bolaget endast bedrev
sådan rörelse. Mot denna bakgrund har i fjärde stycket angivits att livför-
säkringsrörelsen och skadeförsäkringsrörelsen skall hållas åtskilda hos
bolaget.

Av artikel 14.1 framgår också att separationen av skadeförsäkrings-
rörelsen och livförsäkringsrörelsen föranleds av att kraven på minimikon-
solidering skall hänföras till respektive verksamhetsform. En bestämmelse
härom har tagits in i 7 kap. 28 §.

1 kap. 4 §

I paragrafen definieras livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag.
Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) har gränsdrag-
ningen mellan bolagsformerna framför allt betydelse i redovisnings- och
skattehänseende. Den gällande definitionen överenstämmer således med
den som görs i 2 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
SIL.

Definitionerna i FRL har ändrats för att bättre överenstämma med den
föreslagna uppdelningen mellan livförsäkring och skadeförsäkring enligt
den nya klassindelningen i 2 kap. 3 a och 3 b §§.

Den nuvarande definitionen av livförsäkringsbolag knyter an till be-
greppet personförsäkring, varmed i FRL avses livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshets-
försäkring. Andra bolag än livförsäkringsbolag är skadeförsäkringsbolag.
Detta överensstämmer med att man med skadeförsäkring brukar avse
annan försäkring än personförsäkring. Enligt den nya indelningen i
försäkringsklasser kommer emellertid sjuk- och olycksfallsförsäkring

180

delvis att hänföras till skadeförsäkringsrörelse. Även avgångsbidragsför- Prop. 1992/93:257
säkring torde hänföras till skadeförsäkring. Mot denna bakgrund är det
inte längre ändamålsenligt att knyta definitionen av livförsäkringsbolag
till begreppet personförsäkring. Termen har därför tagits bort.

Begreppet förekommer för övrigt endast i ett fåtal lagrum i FRL. Ter-
men personförsäkring kan därför helt tas bort ur FRL. I stället får de
olika försäkringsformerna anges i de aktuella lagrummen.

Arbetslöshetsförsäkring är en av de försäkringsformer som nu räknas
till personförsäkring. Arbetslöshetsförsäkring meddelas inte av försäk-
ringsbolag utan av erkända arbetslöshetskassor. Kassornas verksamhet
regleras i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och är därför
undantagna från FRL:s bestämmelser (se 1 kap. 2 § första stycket FRL).
Arbetslöshetsförsäkring behöver därför inte nämnas i de lagrum där be-
greppet personförsäkring tagits bort. Detta är en rent lagteknisk hantering
som naturligtvis inte innebär att försäkringsbolagen skulle vara för-
hindrade att i framtiden meddela arbetslöshetsförsäkring.

Avgångsbidragsförsäkringar meddelas för närvarande endast av Arbets-
marknadens försäkringsaktiebolag (AFA) och Folksam ömsesidig sakför-
säkring. Frågan om avgångsbidragsförsäkringama behöver nämnas i de
lagrum där termen personförsäkring utmönstras får bedömas i vaije en-
skilt fall.

Med livförsäkringsbolag enligt den nya lydelsen avses inte bara bolag
som uteslutande driver direkt livförsäkringsrörelse enligt 2 kap. 3 b §
eller indirekt livförsäkringsrörelse. Även bolag som sä gott som ute-
slutande driver sådan verksamhet skall anses som livförsäkringsbolag.
Detta är en konsekvens av att separationsprincipen utformats så att direkt
livförsäkringsrörelse och sjuk- och olycksfallsförsäkring, som enligt de
nya reglerna hänförs till skadeförsäkring, kan drivas i samma bolag, se
allmänna motiveringen avsnitt 2.2. Dessutom kan indirekt livförsäkring
och all sorts skadeförsäkring, som hittills, meddelas av samma bolag (se
specialmotiveringen till 1 kap. 3 §).

Även bestämmelserna om gränsdragning mellan livförsäkringsföretag
och skadeförsäkringsföretag i 2 § 6 mom. SIL måste samordnas med
ändringarna i förevarande paragraf. Som nämns i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 2.2) får emellertid det göras i senare sammanhang.

1 kap. 5 §

Enligt den nuvarande bestämmelsen i första stycket första meningen skall
reglerna om livförsäkring tillämpas även på all annan person försäkring
än livförsäkring. Från denna princip medges undantag i den andra me-
ningen. Beträffande sådana personförsäkringar som meddelas för längst
fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem
år i sänder ("kort annan personförsäkring") får försäkringsbolagen välja
mellan att tillämpa reglerna för skadeförsäkring och livförsäkring. Detta
undantag fick sin nuvarande utformning år 1961 och avser i praktiken
sjuk- och olycksfallsförsäkring, se prop. 1961:171 s. 208. Det överens-
stämmer med den gränsdragning som samtidigt infördes mellan livförsäk-

181

ringsrörelse som kan drivas utan grunder och annan livförsäkring, se Prop. 1992/93:257

1 kap. 10 § FRL. Avsikten var bl.a. att underlätta tillkomsten av kom-
binerade enhetsförsäkringar, vilket ansågs vara värdefullt, särskilt inom
gruppförsäkringsområdet.

Ändringarna i första stycket är en följd av att termen personförsäkring
tagits bort (se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §) och att indelningen i
försäkringsklasser fått en ny utformning enligt 2 kap. 3 a och 3 b §§.
Syftet har varit att så långt som möjligt undvika sakliga ändringar i för-
hållande till den nuvarande ordningen.

I den första strecksatsen behandlas sjukförsäkringar och olycksfalls-
försäkringar som enligt den nya klassindelningen hänförs till skadeförsäk-
ringsrörelsen (se 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2). Dessa
försäkringar motsvarar i huvudsak de sjuk- och olycksfallsförsäkringar
där, enligt nu gällande regler, den korta avtalstiden gör att det finns
möjlighet att välja mellan att tillämpa reglerna om skadeförsäkring och
livförsäkring. För att behålla denna valmöjlighet har det införts en
möjlighet att tillämpa bestämmelserna om livförsäkring för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som betraktas som skadeförsäkringar enligt de nya
reglerna.

Motsvarande valmöjlighet har införts beträffande avgångsbidragsförsäk-
ringar. Dessa försäkringar är att anse som skadeförsäkringar enligt den
nya klassindelningen. Den föreslagna valmöjligheten avviker från de nu-
varande reglerna på så sätt att det i dag är obligatoriskt att tillämpa
reglerna om livförsäkring för "långa" avgångsbidragsförsäkringar. Enligt
gällande försäkringsvillkor för avgångsbidragsförsäkring beräknas och
fastställs premien för ett år i taget efter en procentsats av företagets
årslönesumma för arbetstagaren. I dag existerar alltså inte avgångsbi-
dragsförsäkringar av det långa slag som medför obligatorisk tillämpning
av bestämmelserna om livförsäkring. Det kan inte anses motiverat att
upprätthålla en särreglering för sådan lång avgångbidragsförsäkring.
Försäkringsbolagen kan alltså enligt förslaget alltid välja mellan att
tillämpa reglerna för skadeförsäkring och livförsäkring oavsett om
avgångsbidragsförsäkringen är kort eller lång. Som tidigare konstaterats
är FRL inte tillämplig på arbetslöshetsförsäkring.

Den nya klassindelningen innebär bl.a. att sjukförsäkringar och olycks-
fallsförsäkringar som meddelats för längre tid än fem år eller för
obestämd tid och som normalt inte får sägas upp av försäkringbolaget (se

2 kap. 3 b § första stycket klass 4) hänförs till livförsäkringsrörelsen och
därför definitionsmässigt bör betraktas som livförsäkringar. Den andra
strecksatsen innebär att det inte är obligatoriskt att tillämpa bestämmel-
serna om livförsäkring för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar om
premien är beräknad och bestämd för längst fem år. Anknytningen till
premieberäkningen överensstämmer med den ordning som gäller i dag.
Den nya klassindelningen innebär dessutom att försäkring som tecknas
som tillägg till konventionell livförsäkring utgör en särskild livförsäk-
ringsklass (se 2 kap. 3 b § första stycket klass 1 b). En sådan tilläggs-
försäkring blir därför definitionsmässigt en livförsäkringsform även om
den skulle hänföras till skadeförsäkring om den tecknades separat. Det

182

har i andra strecksatsen inforts en möjlighet att avvika från bestäm- Prop. 1992/93:257
melserna om livförsäkring även avseende tilläggsförsäkringar.

Med undantag för de föreslagna reglerna om minimikonsolidering i

1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§ avseende livförsäkringsrörelse
strider det inte mot EES-reglema att tillämpa livförsäkringsreglema i
FRL på skadeförsäkringsrörelse eller att inte tillämpa livreglerna för
vissa former av livförsäkring. Paragrafen har utformats i enlighet här-
med.

Ändringen i sista stycket är en följd av att särbestämmelserna om liv-
försäkring i 19 kap. 3 § tagits bort och att 19 kap. 4 § upphävts.

1 kap. 6 §

Bestämmelsen i andra stycket enligt vilken ett försäkringsaktiebolags
aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffen-
heten av den planerade rörelsen har tagits bort. Ändringen är en följd av
att de föreslagna soliditetsreglema innehåller uttömmande bestämmelser
om startkapitalets storlek och sammansättning, se 1 kap. 8 a § tredje
stycket med hänvisningar. Motsvarande ändring har gjorts beträffande
ömsesidiga försäkringsbolag i 1 kap. 8 § första stycket.

1 kap. 7 §

Ändringen i första stycket är en följd av att begreppet personförsäkring
utmönstrats ur FRL, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

1 kap. 8 §

Ändringen innebär att bestämmelsen enligt vilken ett ömsesidigt försäk-
ringsbolags garantikapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av den planerade rörelsen har tagits bort. Ändringen
är en följd av att de föreslagna soliditetsreglema innehåller uttömmande
bestämmelser om startkapitalets storlek och sammansättning, se 1 kap.
8 a § tredje stycket med hänvisningar. Motsvarande ändring har gjorts
beträffande försäkringsaktiebolag i 1 kap. 6 § andra stycket.

I paragrafen har vidare, som en ytterligare förutsättning för återbetal-
ning av garantikapitalet, gjorts ett tillägg som innebär att återbetalningen
måste vara förenlig med de föreslagna soliditetsreglema.

1 kap. 8 a §

Paragrafen är ny och formulerad med ledning av soliditetsreglema i
första skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16 och 17 samt första livför-
säkringsdirektivet artiklarna 18-20 jämte de båda direktivens ingresser.
Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) kan det sättas
i fråga om uppfattningen att EG:s soliditetsregler är absoluta är riktig.
Om reglerna inte är absoluta får Sverige för sina egna försäkringsbolag
uppställa strängare krav än vad direktivbestämmelsema föreskriver. Av
skäl som framgår av den allmänna motiveringen föreslås i detta lagstift-
ningsärende ingen avvikelse från de nivåer som föreskrivs i direktiven.

183

Enligt första livförsäkringsdirektivet skall solvensmarginalen ha en viss Prop. 1992/93:257
sammansättning (artikel 18). Den minsta solvensmarginalen betecknar
kravet på solvensmarginalens storlek (artikel 19). I första skadeförsäk-
ringsdirektivet används beteckningen solvensmaiginal både i fråga om
sammansättningen och storlekskravet. Detta kan ge upphov till förväxling
och begreppsförvirring. I första stycket har därför införts den nya
beteckningen kapitalbas som grundläggande begrepp i stället för solvens-
maiginal.

Första stycket innehåller vidare en hänvisning till de bestämmelser som
reglerar kapitalbasens sammansättning.

I andra stycket införs begreppen solvensmarginal och garantibelopp.
Innebörden av motsvarande begrepp i EG:s direktiv har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4). Solvensmarginalen betecknar här
kravet på kapitalbasens storlek med utgångspunkt i verksamhetens art och
omfattning. Garantibeloppet motsvarar vad som i direktiven betecknas
minsta garantifonden. Denna terminologiska avvikelse har gjorts för att
undvika det felaktiga intrycket att bolagen i sina balansräkningar måste
redovisa en ny överskottsfond. Enligt direktiven skall en tredjedel av den
föreskrivna solvensmarginalen utgöra garantifonden, vilket inte är det-
samma som den minsta garantifonden. Garantifonden har en förhållande-
vis liten självständig betydelse och är lätt att förväxla med minsta
garantifonden. I FRL har därför inte införts något begrepp som motsva-
rar direktivens garantifond.

Kapitalbasen får aldrig underskrida garantibeloppet även om verksam-
heten varit så blygsam att solvensmarginalen är lägre än detta belopp.

Garantibeloppet skall även säkerställa att ett försäkringsbolag vid
bildandet har ett tillräckligt startkapital. Denna funktion anges i tredje
stycket. Denna bestämmelse och reglerna om garantibeloppets storlek i
7 kap. 26 och 27 §§ ersätter de nuvarande reglerna i 1 kap. 6 och 8 §§
om aktiekapitalets respektive garantikapitalets storlek. Detta innebär att
det vid koncessionsprövningen i regel inte kommer att kunna krävas lika
stort startkapital som hittills. En annan sak är att det står ett försäkrings-
bolags stiftare fritt att välja ett större startkapital än den miniminivå som
föreskrivs i lag.

I fjärde stycket hänvisas till de bestämmelser i 19 kap. 11 § enligt vilka
Finansinspektionen skall ingripa om kapitalbasen underskrider solvens-
marginalen eller garantibeloppet.

1 kap. 10 §

Ändringarna i paragrafen är huvudsakligen en följd av anpassningen till
EG:s regelsystem.

Ändringen i första stycket innebär att möjligheterna till undantag från
FRL:s särskilda bestämmelser om livförsäkring inte gäller de nya soli-
ditetsreglema. En generell dispensmöjlighet skulle inte vara förenlig med
EES-reglema om minimikonsolidering för livförsäkringsrörelse. Däremot
strider det inte mot EES-reglema att medge undantag från övriga sär-
skilda bestämmelser om livförsäkring.

184

Den nuvarande dispensmöjligheten avseende tjänstepensionsförsäkringar Prop. 1992/93:257
och indirekt försäkring i andra stycket är så allmänt utformad att det är
teoretiskt möjligt att medge avvikelser från FRL:s samtliga bestämmelser.
En så omfattande dispensmöjlighet kan, beträffande tjänstepensionsför-
säkringar, komma i konflikt med EES-reglema på försäkringsområdet.
Bestämmelsen om tjänstepensionsförsäkringar har därför fått utgå.
Bestämmelsen tillkom genom 1948 års lag om försäkringsrörelse. En
redogörelse för bakgrunden till dispensregelns införande i FRL och för
meddelade dispenser finns i betänkandet (SOU 1986:8) Soliditet och
skälighet i försäkringsverksamheten s. 171 ff. Redan beviljade dispenser
bör bestå. En regel härom har tagits in i öveigångsbestämmelserna.

Det andra stycket innehåller dessutom en generell dispensmöjlighet för
mottagen återförsäkring. Samtliga försäkringsdirektiv på försäkringsom-
rådet, med ett undantag som saknar praktisk betydelse, avser direkt för-
säkring. Dispensmöjligheten kan därför behållas. Ett tillägg har gjorts
som inskränker utrymmet för dispens i ett visst fäll, som kommenteras
i anslutning till fjärde stycket punkt 3.

Enligt det nuvarande fjärde stycket får undantag medges från FRL för
vissa lokala ömsesidiga försäkringsbolag. De föreslagna ändringarna för-
anleds av att de bolag som anges i punkterna 1-3 inte omfattas av EG:s
direktiv på försäkringsområdet.

Punkt 1 avser ömsesidiga försäkringbolag som driver skadeförsäkrings-
rörelse med viss närmare angiven begränsad verksamhet och motsvarar
första skadeförsäkringdirektivet artikel 3.1 första stycket.

Punkl 2 avser vissa mindre lokala skadeförsäkringsbolag som endast
meddelar assistansförsäkring. Även om sådana bolag ännu inte förekom-
mer i Sverige har undantag möjliggjorts även för dessa. Den föreslagna
bestämmelsen motsvarar första skadeförsäkringsdirektivet artikel 3.1
andra stycket (bestämmelsen införd genom assistansdirektivet artikel 3).

Enligt punkt 3 kan undantag medges för sådana ömsesidiga försäkrings-
bolag som har full återförsäkring för sina åtaganden i ett annat ömsesidigt
bolag. Bestämmelsen motsvarar första skadeförsäkringsdirektivet artikel
3.2. Enligt samma artikel skall det övertagande bolaget omfettas av
bestämmelserna i direktivet, som eljest inte är tillämpligt på återförsäk-
ringsrörelse. Förfärandet är närmast att jämställa med s.k. fronting. Även
om fronting för närvarande knappast förekommer i Sverige föreslås en
möjlighet att medge undantag för sådana fell. Innan en tillämpning av
bestämmelsen kan komma i fråga bör det emellertid prövas om det
aktuella förfärandet är förenligt med en sund utveckling av försäkrings-
väsendet.

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig endast vid avtäckning av
direkttecknade försäkringsavtal. Det mottagande bolaget kan alltså inte
medges undantag med stöd av denna bestämmelse om det i sin tur av-
täcker hela sitt mottagna ansvar på ett tredje ömsesidigt skadeförsäk-
ringsbolag. Bestämmelserna i punkt 3 har utformats i enlighet härmed.

Som nämnts är det första skadeförsäkringsdirektivet (och andra direktiv
på försäkringsområdet som knyter an till det direktivets tillämpningsom-
råde) tillämpligt på det mottagande bolaget. Om det mottagande bolaget

185

begär dispens enligt andra stycket (avser mottagen återförsäkring) far Prop. 1992/93:257
därför undantag inte medges i vidare omfättning än att det är förenligt
med det första skadeförsäkringsdirektivet och andra anknytande direktiv.

Det andra stycket har kompletterats med en bestämmelse av denna inne-
börd.

Enligt första livförsäkringsdirektivet artikel 3 undantas från direktivets
tillämpningsområde institut som motsvarar de svenska begravnings-
kassoma samt ömsesidiga livförsäkringsbolag vilkas årliga premieinkomst
inte överstiger 500 000 ecu. Någon undantagsbestämmelse för begrav-
ningskassoma är inte aktuell eftersom dessa fäller utanför FRL:s tillämp-
ningsområde. En undantagsbestämmelse för de nämnda ömsesidiga för-
säkringsbolagen torde sakna praktisk betydelse. Bestämmelserna i artikel
3 föranleder därför inga undantagsbestämmelser i FRL.

Dispensmöjligheten enligt fjärde stycket omfattar i princip alla
bestämmelser i FRL. A andra sidan har Finansinspektionen stor frihet att
förena en dispens med lämpliga villkor.

Innebörden av enheten ecu har behandlats i protokoll 39 till EES-
avtalet.

2 kap. 3 §

Första stycket har ändrats i fråga om den verksamhetsplan som nämns i
bestämmelsen. Artikel 9 i både första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet samt assistansdirektivet artikel 7 anger de
uppgifter som en verksamhetsplan skall innehålla. I andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artiklarna 5 och 9 samt i direktivet 90/618/EEG om gräns-
överskridande verksamhet för motorfordonsförsäkring artikel 2 har
undantag gjorts från viss uppgiftsskyldighet i fråga om s.k. stora risker,
varmed avses i huvudsak transport- och sjöförsäkring, kreditförsäkring
tecknad av näringsidkare samt skadeförsäkringar som tecknas av större
företag (angående begreppet stora risker, se specialmotiveringen till
1 kap. 4 § förslaget till lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige). Enligt första livförsäkringsdirektivet skall verksamhetsplanen
för livförsäkring innehålla uppgifter eller dokumentation om grunder för
den planerade verksamheten. I enlighet härmed har i första stycket an-
getts att grunderna skall fogas till verksamhetsplanen. I övrigt föreslås
att regeringen eller Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter
om verksamhetsplanens innehåll. Föreskrifterna måste naturligtvis vara
förenliga med EES-reglema på området.

EG:s regler innebär att verksamhetsplanen, utöver grunder, skall ange
bl.a. försäkringsvillkor och premietariffer. Flera remissinstanser, bl.a.
Försäkringsförbundet och SAF, har hävdat att kollektivavtalsgrundade
försäkringar skall undantas från denna uppgiftsskyldighet. Beträffande
uppgifter om försäkringsvillkor och premietariffer får regeringen eller
Finansinspektionen pröva i vilken utsträckning undantag kan komma i
fråga. När det gäller grunder kan undantag från uppgiffsskyldigheten inte
anses vara förenligt med EES-reglema. Något sådant undantag har därför
inte införts. Det skall tilläggas att dessa förhållanden kan komma att

186

ändras när Sverige blir bundet av det tredje livförsäkringsdirektivet. Prop. 1992/93:257
Direktivet innebär att länderna inte får anta regler om förhandsgod-
kännande av grunder. Ett land är dock, enligt direktivet, oförhindrat att
kräva en löpande uppgiftsskyldighet.

Vidare har en redaktionell ändring gjorts i fråga om i vilka fäll grunder
skall upprättas.

Den sista meningen i första stycket har tagits bort såsom obehövlig.

Ändringen i tredje stycket innebär att kravet på sundhet i den planerade
verksamheten skall avse endast förhållandena i det enskilda försäkrings-
bolaget och inte, som hittills, i försäkringsväsendet som helhet. Ändring-
en har gjorts för att undvika alla inslag av behovsprövning. Dessutom har
det ansetts befogat att i sista meningen uttryckligen förbjuda en sådan
prövning. Ändringarna föranleds av artikel 8.4 i både första skadeförsäk-
ringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet enligt vilka någon
behovsprövning inte är tillåten. Det föreslagna sundhetskravet har ut-
formats efter förebild i banklagstiftningen. Vad sundhetskravet skall
omfatta har utvecklats i prop 1989/90:116 om ägande i banker och andra
kreditinstitut m.m. (s. 58-62 och 82). Med stöd av sundhetskravet skall
bl.a. en banks organisation, verksamhet enligt bolagsordningen samt inre
kontroll- och säkerhetsuppbyggnad prövas. Vidare sägs att bankens verk-
ställande ledning och större ägare skall bedömas uppfylla de kunskaps-
mässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som erfordras för
att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva sund bankverk-
samhet. Även de organisatoriska förhållandena skall bedömas. Uppmärk-
samheten skall också riktas på t.ex. verksamhet som en ägare driver vid
sidan av den tillståndspliktiga rörelsen. Principen om en sund försäk-
ringsverksamhet är avsedd att uttrycka samma krav som de nämnda i
fråga om bankverksamhet. Innebörden av begreppet sund försäkrings-
verksamhet är naturligtvis inte statisk utan kan förändras beroende på hur
försäkringsmarknaden utvecklas.

2 kap. 3 a §

Paragrafen är ny och innehåller den klassindelning som skall tillämpas
vid beviljandet av koncession för direkt skadeförsäkringsrörelse enligt
första skadeförsäkringsdirektivet artikel 7.2 och bilaga till direktivet samt
med de tillägg som gjorts enligt assistansdirektivet artikel 14 och rätts-
skyddsdirektivet artikel 9.

En koncession skall med undantag för bestämmelserna i tredje och
fjärde styckena omfatta en eller flera av försäkringsklassema 1-18 eller
risk som hänför sig till en sådan klass.

Första stycket klasserna 1 och 2 avser olycksfalls- respektive sjukför-
säkring. EES-reglema innebär att dessa försäkringar skall hänföras till
skadeförsäkringsrörelse. Ett undantag från paragrafens tillämpningsom-
råde har emellertid gjorts för sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som
anges i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4. Undantaget motsvarar sådan
"permanent health insurance not subject to cancellation" som finns i
Irland och Storbritannien, se specialmotiveringen till 2 kap. 3 b § första

187

stycket klass 4. Enligt 2 kap. 3 b § första stycket klass 1 b skall dess- Prop. 1992/93:257
utom försäkringar som är tillägg till en konventionell livförsäkring
hänföras till livförsäkringsrörelse. Bestämmelsen är tillämplig om
tilläggsförsäkringen är t.ex. en sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Det kan
inte anses nödvändigt att uttryckligen undanta tilläggsförsäkringar från
förevarande paragrafs tillämpningsområde.

I bilagan till första skadeförsäkringsdirektivet har under A närmare
angivits vilka risker som hänförs till vaije försäkringsklass. För att inte
onödigt belasta lagtexten har det i andra stycket överlåtits till regeringen
eller Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter härvidlag.
Dessutom kan en sådan beskrivning behöva ändras till följd av utveck-
lingen på försäkringsområdet.

I avsnitt B i bilagan till första skadeförsäkringsdirektivet anges att
försäkringsklasser får grupperas på vissa sätt. Av samma direktiv artikel
7.2.a framgår att vaije grupp måste ha en viss beteckning. I det till
Lagrådet remitterade förslaget innehöll det tredje stycket motsvarande
regler. För att undvika onödig detaljreglering har i stället regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen i andra stycket
fått möjlighet att meddela föreskrifter om sådana grupperingar.

Tredje stycket, som motsvarar fjärde stycket i det till Lagrådet
remitterade förslaget, behandlar risker som är underordnade den risk som
koncessionen avser. Bestämmelsen motsvarar avsnitt C i den nämnda
bilagan. För underordnade risker krävs inte koncession. Enligt avsnitt C
i bilagan skall en risk anses underordnad om den hör samman med
huvudrisken, avser samma försäkringsobjekt som huvudrisken och täcks
av det försäkringsavtal som omfättar huvudrisken. I enlighet med samma
avsnitt i bilagan får vissa risker inte vara underordnade. Tredje stycket
har utformats på motsvarande sätt.

Den nya klassindelningen blir tillämplig på bolag som söker koncession
efter lagens ikraftträdande och efter en övergångstid även på redan
etablerade bolag. Flera remissinstanser har uttryckt farhågor när det
gäller de svenska försäkringsbolagens möjligheter att i fortsättningen
driva verksamhet inom ramen för de verksamhetsgrenar som skall
tillämpas i redovisningssammanhang. Det har föreslagits att Finans-
inspektionen i fråga om redovisning skall få föreskriva avvikelser från
indelningen.

Det nya begreppet försäkringsklass har inte samma innebörd som be-
greppet verksamhetsgren. Den nya klassindelningen är direkt tillämplig
vid beviljande av koncessioner och är grundläggande för soliditets-
reglema. Med verksamhetsgren avses den del av ett försäkringsbolags
verksamhet som enligt Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1991:20)
skall särredovisas i årsredovisningen. Det direktiv 91/674/EEG om års-
redovisning och koncernredovisning som antogs inom EG i december
1991 bygger på uppdelningen mellan livförsäkring och skadeförsäkring
enligt den nya klassindelningen. Därutöver förekommer en viss upp-
delning som främst bygger på vissa grupperingar av skadeförsäkrings-
klasser. Beteckningen verksamhetsgren får kvarstå i FRL i vaije fäll till
dess den svenska lagstiftningen harmoniseras med redovisningsdirektivet.

188

Finansinspektionens redovisningsföreskrifter, som alltså ligger till grund Prop. 1992/93:257
for uppdelningen i verksamhetsgrenar, kan behöva anpassas med hänsyn
till att nya koncessioner söks och gamla koncessioner anpassas till den
nu föreslagna klassindelningen. Däremot behöver inspektionen inte få
möjlighet att föreskriva om sådana avvikelser som remissinstanserna
föreslagit. Se även specialmotiveringen till punkt 2 i öveigångsbe-
s tämmelserna.

2 kap. 3 b §

Paragrafen är ny och innehåller den klassindelning som skall tillämpas
vid beviljandet av koncession för livförsäkringsrörelse enligt första liv-
försäkringsdirektivet artikel 7.2 och bilaga till direktivet.

\ första stycket anges att en koncession kan avse en eller flera av de
angivna klasserna (jämför första livförsäkringsdirektivet artikel 7.3).

Klass 1 a avser konventionella livförsäkringar. Livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder skall utgöra en särskild försäkrings-
klass och alltså inte ingå i klass 1 a. Bestämmelsen har utformats i
enlighet härmed.

Till klass 1 b hänförs försäkringar som utgör tillägg till en konven-
tionell livförsäkring. I direktivet nämns främst olika olycksfallsförsäk-
ringar och sjukförsäkring. Uppräkningen kan dock inte anses vara ut-
tömmande. Exempelvis torde premiebefrielseförsäkring omfattas av
bestämmelsen. I enlighet med direktivtexten krävs inte att försäkringen
skall tecknas i direkt samband med den konventionella livförsäkringen.

Klass 2 omfättar två försäkringsformer som ännu inte förekommer i
Sverige, giftermålsförsäkring och födelseförsäkring. Försäkringarna fäller
ut om en person ingår äktenskap eller vid ett barns födelse.

Klass 3 omfättar livföräkringar med anknytning till värdepapperfonder.
Sådana försäkringar skall, som nämnts, utgöra en särskild försäkrings-
klass. Bestämmelsen innebär att livförsäkring med fondanknytning, ut-
över de traditionella livförsäkringsformema, kan avse giftermålsför-
säkring och födelseförsäkring enligt klass 2.

Klass 4 beskrivs i den svenska översättningen av första livförsäkrings-
direktivet som det slags permanent, inte uppsägningsbar sjukförsäkring
som finns i Irland och Storbritannien ("permanent health insurance not
subject to cancellation"). Av den engelska versionen av direktivet fram-
går att det är en viss form av sjuk- och olycksfallsförsäkring som avses.
Den omständigheten att Irland och Storbritannien särskilt nämns i direk-
tivtexten kan inte innebära att försäkringsklassen skulle vara förbehållen
försäkringsgivare i dessa länder. Försäkringar som meddelas i andra
EES-länder och som i allt väsentligt innehåller samma försäkringsvillkor
som de irländska och brittiska försäkringarna bör kunna hänföras till den
aktuella försäkringsklassen. Förevarande bestämmelse har således ut-
formats efter förebild från motsvarande försäkringsklass i Storbritanni-
ens Insurance Companies Act 1982 (Schedule 1). Enligt de brittiska
bestämmelserna skall det vara fråga om sjuk- eller olycksfallsförsäkring.
Försäkringstiden skall vara obestämd eller minst fem år eller löpa ut när

189

den försäkrade uppnått normal pensionsålder. Vidare skall försäkrings- Prop. 1992/93:257
avtalet vara ouppsägbart från försäkringsgivarens sida eller vara uppsäg-
bart endast under speciella omständigheter som skall anges i försäkrings-
avtalet.

Enligt andra stycket har på samma sätt som beträffande skadeförsäkring
regeringen eller Finansinspektionen möjlighet att meddela föreskrifter om
vilka risker som hänför sig till vaije försäkringsklass.

2 kap. 3 c §

Paragrafen är ny. EES-avtalet ställer inget krav på koncession för återför-
säkringsrörelse. Detta krävs emellertid enligt FRL (1 kap. 1 §). Den
föreslagna indelningen i försäkringsklasser vid koncession för direkt
försäkringsrörelse enligt 2 kap. 3 a och 3 b §§ innebär att den av då-
varande försäkringsinspektionen utfärdade branschkatalogen förlorar sin
giltighet, se den allmänna motiveringen avsnitt 2.2. Katalogen omfättar
även indirekt försäkring. Sådan försäkring kan enligt den indelning som
för närvarande tillämpas i viss mån betraktas som en egen försäkrings-
klass. Den gällande indelningen kan emellertid behöva justeras till följd
av den nya klassindelningen för direkt försäkring. Regeringen eller
Finansinspektionen har därför fått möjlighet att meddela föreskrifter om
indelning i försäkringsklasser beträffande koncession för indirekt försäk-
ringsrörelse.

2 kap. 4 §

Enligt den nuvarande lydelsen av andra stycket skall bestämmelserna om
koncession och stadfästelse gälla i tillämpliga delar om en utvidgning av
bolagets rörelse avser bl.a. en ny försäkringsgren. För att undvika
oklarheter i terminologiskt hänseende till följd av den nya klassindel-
ningen har en redaktionell ändring gjorts.

2 kap. 5 §

1 punkt 18 har ordet "garantibeloppen" ersatts med "garantikapitalet" för
att undvika förväxling med begreppet garantibelopp som införts i anslut-
ning till de nya soliditetsreglerna, se den allmänna motiveringen (avsnitt
2.4) och specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.

2 kap. 6 §

Ändringen i andra stycket är en följd av att begreppet personförsäkringar
utmönstrats, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §. De försäkringar som
åsyftas är desamma som enligt bestämmelsens nuvarande lydelse, dvs. i
praktiken brandförsäkringar för mer än tio år. Dessutom blir bestämmel-
sen tillämplig på sådana avgångsbidragsförsäkringar som meddelas för
längre tid än tio år och inte omfattas av de särskilda bestämmelserna om
livförsäkring med stöd av 1 kap. 5 §. Sådana avgångsbidragsförsäkringar
förekommer dock inte i dag.

190

2 kap. 13, 14, 16 och 18 §§

1 dessa paragrafer har ordet "garantibelopp" i olika böjningsformer bytts
ut för att undvika förväxling med begreppet garantibelopp som införts i
anslutning till de nya soliditetsreglema, se den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4) och specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.

2 a kap.

Kapitlet är nytt och innehåller bestämmelser om svenska försäkrings-
bolags gränsöverskridande verksamhet. Direktivbestämmelsema om
gränsöverskridande verksamhet finns i tredje avdelningen i andra skade-
försäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet.

2 a kap. 1 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vad ett svenskt försäkrings-
bolag skall iaktta i Sverige för att få driva gränsöverskridande verksam-
het i ett annat land, antingen det sker direkt från huvudkontoret i Sverige
eller från en agentur eller filial i ett annat EES-land.

Enligt första stycket skall ett försäkringsbolag som avser att starta
gränsöverskridande verksamhet först underrätta Finansinspektionen om
detta. Eftersom inspektionens tillsynsansvar över verksamheten varierar,
beroende på om det land verksamheten skall riktas mot uppställer krav
på tillstånd eller inte och vilket slag av risker verksamheten skall avse,
måste en underrättelse innehålla uppgifter om vilka slags risker som skall
försäkras och i vilket land marknadsföringen skall ske. Bestämmelsen
motsvarar andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 14 och andra livför-
säkringsdirektivet artikel 11.

Beträffande uttrycket "marknadsföra försäkringar" hänvisas till special-
motiveringen till 2 kap. 2 § förslaget till lag om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.

För att det skall vara fråga om gränsöverskridande verksamhet krävs
att risken är belägen i ett annat land än det land där det försäkrande fästa
driftstället finns. I fråga om var en risk skall anses belägen hänvisas till
bestämmelserna i 1 kap. 3 § förslaget till lag om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige och specialmotiveringen till det lagrummet.

Andra stycket innebär att samma förfärande skall gälla när ett bolag
avser att utvidga sin gränsöverskridande verksamhet bl.a. till nya försäk-
ringsklasser eller nya länder. Även denna bestämmelse är motiverad av
att finansinspektionen måste få en möjlighet att bedöma tillsynens omfätt-
ning, se artikel 17.2 i både andra skadeförsäkringsdirektivet och andra
livförsäkringsdirektivet.

Tredje stycket ger Finansinspektionen möjlighet att från bolaget kräva
in en verksamhetsplan, se andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 14
andra stycket.

För att bolaget skall kunna uppfylla de bestämmelser som reglerar
gränsöverskridande verksamhet i värdlandet, skall Finansinspektionen
enligt fjärde stycket utfärda ett intyg till bolaget. Intygets innehåll

Prop. 1992/93:257

191

varierar beroende på om marknadsföringen skall ske från bolagets huvud-
kontor i Sverige eller från en agentur eller filial i ett annat EES-land. I
samtliga fäll skall intyget innehålla uppgifter om att bolagets soliditet är
tillräcklig för att driva den avsedda verksamheten och att koncessionen
medger bolaget att bedriva verksamhet utanför etableringslandet. Skall
marknadsföringen ske från bolagets huvudkontor i Sverige skall intyget
även ange de försäkringsklasser bolaget har koncession för och att
Finansinspektionen inte har något att erinra mot sådan verksamhet.
Finansinspektionen skall utfärda intyget om det kan antas att den plane-
rade verksamheten kommer att uppfylla kraven på en sund verksamhet

1 det land där marknadsföringen skall ske och att verksamheten inte är
skadlig för den verksamhet som bolaget driver här i Sverige. Vad som
menas med en sund verksamhet har berörts i den allmänna motiveringen
avsnitt 2.2. I huvudsak samma kriterier får anläggas på bedömningen om
den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund verksamhet i värdlandet, varvid viss hänsyn dock naturligtvis måste
tas till gällande tillsynspraxis m.m. i värdlandet. Finansinspektionen bör
dock vid sin prövning av om kraven är uppfyllda kunna bortse från all-
deles speciella krav som ett värdland utanför EES uppställer. Angående
uttrycket fäst driftställe, se specialmotiveringen till 2 kap. 2 § lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Omfättar bolagets koncession inte verksamhet i utlandet följer av

2 kap. 5 § första stycket 5 att bolaget först måste ändra sin bolagsordning
och få sin koncession utvidgad. Koncessionsprövningen och bedömningen
av om intyg skall utfärdas blir i stort sett densamma. Vid intygspröv-
ningen skall dock även övervägas om den planerade verksamheten kan
antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet i värdlandet.

Skall marknadsföringen ske från ett bolags agentur eller filial i ett
annat EES-land måste bolaget även följa där gällande regler om under-
rättelseskyldighet till behörig myndighet.

2 a kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad ett svenskt försäkringsbolag
skall iaktta om det har en agentur eller filial i ett annat EES-land och
därifrån vill driva gränsöverskridande verksamhet mot Sverige, se andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 16 och andra livförsäkringsdirektivet
artikel 14.

Första stycket innebär att bolaget först skall underrätta Finansinspektio-
nen om sin avsikt.

I andra stycket får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen möjlighet att föreskriva vilka handlingar som skall
fogas till underrättelsen. Detaljerade bestämmelser om vilka handlingar
som skall inges tillsammans med en underrättelse finns i andra skadeför-
säkringsdirektivet artikel 16 och i andra livförsäkringsdirektivet artikel
14. Det är bl. a. fråga om handlingar som visar att agenturen eller filia-
len har den auktorisation som krävs för att få driva gränsöverskridande
verksamhet. Eftersom bolaget har sitt säte i Sverige och dess soliditet

Prop. 1992/93:257

192

därför kontrolleras av inspektionen krävs dock i detta fåll inte något intyg Prop. 1992/93:257
om att bolaget har erforderlig soliditet.

Av tredje stycket följer att bolaget inte får starta sin marknadsföring
förrän Finansinspektionen fått del av de handlingar som krävs.

Om bolaget avser att ändra eller utvidga sin verksamhet gäller bestäm-
melserna i fjärde stycket. Innebär ändringen endast att andra risker än de
som angetts i den ursprungliga underrättelsen till inspektionen skall
försäkras, räcker det att bolaget ger in en anmälan om ändringarna. Om
ändringen däremot innebär att verksamheten utvidgas till t.ex. nya för-
säkringsklasser skall bolaget även inge de handlingar som regeringen
eller inspektionen med stöd av andra stycket föreskrivit (artikel 17 i både
andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet).

7 kap. 1 §

Ändringen i första stycket innebär att utjämningsreserven för kredit-
försäkring enligt 12 kap. 9 a § ingår i de försäkringstekniska skulderna.
Om utjämningsreserven överskrider det belopp som föreskrivs i 12 kap.
9 a § (150 procent av den högsta årliga premieintäkten för egen räkning
under de fem föregående räkenskapsåren) skall den delen av reserven
dock inte räknas in i de försäkringstekniska skulderna, se även den all-
männa motiveringen avsnitt 2.4 och specialmotiveringen till 12 kap.

9 a §.

7 kap. 9 §

Ändringen i första stycket 9 motsvarar första livförsäkringsdirektivet
artikel 17.3. Enligt direktivbestämmelsen skall det fästställas hur många
procent av de tekniska reserverna som får utgöras av fordran på återför-
säkringsgivare.

7 kap. 9 a §

I första stycket regleras lokaliseringen av de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder för livförsäkringar. Enligt första livförsäk-
ringsdirektivet artikel 17.2 skall dessa tillgångar vara lokaliserade till det
land där verksamheten bedrivs. Tillgångar som utgörs av fordringar skall
därvid anses belägna i det land där de skall betalas (artikel 5 c). Det
enskilda landet kan medge undantag från lokaliseringskravet. Finans-
inspektionen har därför fått möjlighet att medge undantag i enskilda fall.
När det kommande tredje livförsäkringsdirektivet omfettas av EES-
avtalet får sannolikt krävas endast att tillgångarna skall finnas i ett EES-
land.

Bestämmelsen är inte tillämplig när ett svenskt bolag driver tillstånds-
pliktig verksamhet i ett annat EES-land. För sådana fell gäller 12 §.
Förevarande bestämmelse blir alltså tillämplig för verksamhet som be-
drivs här i landet, verksamhet i annat EES-land som inte kräver tillstånd
(i praktiken gränsöverskridande verksamhet som inte kräver tillstånd i
värdlandet) eller verksamhet utanför EES-området.

193

13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

Något lokaliseringskrav får inte uppställas for fordringar på återförsäk- Prop. 1992/93:257
ringsgivare (artikel 17.3). Den andra meningen i första stycket har ut-
formats i enlighet därmed.

Enligt sista stycket i sin nuvarande lydelse skall de byggnader som där
avses vara brandförsäkrade i ett försäkringsbolag som har koncession
enligt FRL eller LUF. Vid remissbehandlingen av Försäkringsutred-
ningens förslag ansåg flera remissinstanser att kravet på koncession enligt
FRL eller LUF skulle tas bort. Huvudpromemorians förslag utformades
i enlighet härmed. Enligt Aktuarieföreningen bör ett villkor vara att
brandförsäkringen skall tecknas i ett försäkringsbolag med rätt att driva
verksamhet inom EES. Något sådant villkor har emellertid inte ansetts
nödvändigt och bestämmelsen överensstämmer med promemorians för-
slag. Brandförsäkringen får alltså tecknas i försäkringsbolag oavsett var
det hör hemma. Vad gäller kravet på brandförsäkring i 9 § första stycket

6 har, p.g.a. lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur
ersättning på grund av brand försäkringsavtal, motsvarande ändring inte
gjorts.

7 kap. 10 §

Ändringen i första stycket är en följd av att begreppet personförsäkringar
utmönstrats ur FRL, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §. Bestämmelsen
avser, som hittills, i praktiken brandförsäkringar för mer än tio år.
Dessutom blir bestämmelsen tillämplig på sådana avgångsbidragsförsäk-
ringar som meddelas för längre tid än tio år och inte omfattas av de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring med stöd av 1 kap. 5 §.
Sådana avgångsbidragsförsäkringar förekommer dock inte i dag.

I det nya andra stycket har införts en placeringsregel, som inbegriper
krav på valutamatchning och lokalisering av tillgångarna, för skadeför-
säkringar som inte redan omfattas av sådana regler till följd av be-
stämmelserna i 1 kap 5 § och första stycket i förevarande paragraf.
Bestämmelsen har införts för att uppfylla det krav avseende tillgångar
motsvarande de tekniska reserverna som anges i första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 15.2. Den nya bestämmelsen är av provisorisk natur och
kommer att ses över i samband med att den svenska lagstiftningen an-
passas till de mer omfettande placeringsregler som ingår i det tredje
skadeförsäkringsdirektivet, se den allmänna motiveringen avsnitt 2.3.

Bemyndigandena för regeringen eller Finansinspektionen i det nya
tredje stycket motsvarar första skadeförsäkringsdirektivet artikel 15.3 och
andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 6. Enligt artikel 15.3 i det första
direktivet skall det festställas hur många procent av de tekniska reserver-
na som får utgöras av fordran på återförsäkringsgivare. Motsvarande
bestämmelse för livförsäkringar har införts i 9 § första stycket 9. Enligt
artikel 6 i det andra direktivet har den allmänna valutamatchningsregeln
i första skadeförsäkringsdirektivet artikel 15.2 kompletterats med tillämp-
ningsföreskrifter i en bilaga till andra skadeförsäkringsdirektivet.

194

7 kap. 10 a §

Ändringen i första stycket är en foljd av ändringarna i 10 §.

Prop. 1992/93:257

7 kap. 11 §

Ändringen i andra stycket 2 är en följd av att begreppet personförsäk-
ringar utmönstrats ur FRL, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §. De
försäkringar som åsyftas är desamma som i 10 § första stycket, dvs. i
praktiken brandförsäkringar för mer än tio år. Dessutom blir bestäm-
melsen tillämplig på sådana avgångsbidragsförsäkringar som meddelas för
längre tid än tio år och inte omfattas av de särskilda bestämmelserna om
livförsäkring med stöd av 1 kap. 5 §. Sådana avgångsbidragsförsäkringar
förekommer dock inte i dag.

7 kap. 12 §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om undantag från vissa
regler om rörelsens bedrivande. Paragrafen innebär en anpassning till
första skadeförsäkringsdirektivet artikel 15, första livförsäkringsdirektivet
artikel 17, andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 23 och andra livför-
säkringsdirektivet artikel 24.

När ett bolag i ett annat EES-land driver verksamhet genom en agentur
eller en filial skall värdlandets nationella lagstiftning och praxis vara
bestämmande i stället för svensk lag och praxis. Detsamma gäller om
bolaget driver gränsöverskridande verksamhet i ett EES-land där det
krävs tillstånd för sådan verksamhet. Alla EG:s medlemsländer utom
Storbritannien och Nederländerna kräver sådant tillstånd beträffande
skadeförsäkring.

7 kap. 16 §

I det nya andra stycket åläggs Finansinspektionen en skyldighet att
utfärda intyg om den verksamhet som bedrivits av den som biträtt ett
försäkringsbolag i dess anskaffningsverksamhet. Det kan gälla både per-
soner som varit verksamma som försäkringsombud och personer som
på annat sätt biträtt bolaget eller ett sådant försäkringsombud. För att
inspektionen skall kunna fullgöra sin skyldighet, skall den som begär
intyget och det bolag som anlitat denna person lämna inspektionen
erforderliga uppgifter. Bestämmelsen avser att införliva försäkrings-
mäklardirektivet artikel 9.2. I förslaget till 7 a § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare finns motsvarande bestämmelse såvitt avser personer
som varit verksamma som försäkringsmäklare.

7 kap. 17 §

Det principiella förbudet i andra stycket för försäkringsbolag att äga
andelar i värdepappersfonder eller i andra juridiska personer än aktie-
bolag har ansetts inte vara förenlig med EES-reglema, se den allmänna
motiveringen avsnitt 2.3. Bestämmelsen har därför tagits bort.

195

Prop. 1992/93:257

7 kap. 19 §

Andra stycket är nytt och gäller endast for ett bolags gränsöverskridande
verksamhet inom EES. Bestämmelsen innebär en anpassning till andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 21, andra livförsäkringdirektivet artikel
22 samt direktivet 90/618/EEG om gränsöverskridande verksamhet för
motorfordonsförsäkring artikel 8. Bolaget skall redan i sin marknads-
föring informera om i vilket land det fasta driftställe finns som avtal skall
ingås med. Samma information skall finnas på alla de handlingar som
lämnas till försäkringstagare. Adressen till bolagets huvudkontor och till
det fästa driftställe som avtalet ingås med skall finnas i avtalet och även
i försäkringsansökningar som är bindande. För sådan motorfordonsför-
säkring som anges i klassindelningen, p 10, skall även försäkrings-
bolagets representant vid skadefäll anges. Angående innebörden av ut-
trycket fäst driftställe, se specialmotiveringen till 2 kap. 2 § lagen om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Tredje och fjärde styckena är nya och innebär att information om i
vilket land det fästa driftställe som avtal skall ingås med är beläget inte
behöver ges i de fäll som räknas upp. Uppräkningen motsvarar de risker
som i andra skadeförsäkringsdirektivet kallas stora risker (andra skade-
försäkringsdirektivet artikel 21.1 tredje stycket). Beträffände definition
av stora risker, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 § lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Det nya femte stycket avser att införliva andra livförsäkringsdirektivet
artikel 13.2 och gäller endast gränsöverskridande verksamhet från en
agentur eller filial i ett annat EES-land. Försäkringstagaren skall upplysas
om att det fästa driftställe genom vilket försäkringen tecknas är under-
kastat tillsynsregler i det land där driftstället finns.

7 kap. 22 §

Paragrafen är ny och reglerar kapitalbasens sammansättning för livför-
säkringsrörelse. Vad gäller begreppet kapitalbas hänvisas till den all-
männa motiveringen avsnitt 2.4 och specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.
Paragrafen motsvarar första livförsäkringsdirektivet artikel 18. Posterna
enligt första stycket motsvarar punkt 1 i artikeln. En av de poster som
anges där, balanserad vinst, har inte tagits med i paragrafen eftersom den
inte blir aktuell beträffände traditionella livförsäkringsbolag. Årsvinsten
skall avsättas till återbäringsfonden. Däremot blir posten balanserad vinst
aktuell för livförsäkringsbolag som meddelar livförsäkringar med fondan-
knytning. Ordalydelsen i paragrafens punkt 3 avviker från motsvarande
post i direktivet, "lagstadgade och fria reserver som inte motsvarar in-
gångna försäkringsförpliktelser". Den valda ordalydelsen knyter an till
den terminologi som används i Finansinspektionens redovisningsföre-
skrifter (FFFS 1991:20). I återbäringsmedel ingår där återbäringsfond,
andra till framtida förfogande avsatta medel och årets resultat.

Den post som avses under punkt 2 i artikeln torde inte ha någon svensk
motsvarighet.

196

Enligt andra stycket kan Finansinspektionen i enskilda fell medge att Prop. 1992/93:257
ytterligare poster får ingå i kapitalbasen. Bestämmelsen tar i första hand
sikte på posterna enligt punkt 3 i den nämnda artikeln. Dessa poster
förutsätter tillsynsmyndighetens medgivande. Finansinspektionen kan
dessutom medge att ytterligare poster inräknas eftersom uppräkningen
enligt artikelns punkt 1 inte förefaller vara uttömmande. Vissa remissin-
stanser har hävdat att förlagslån skall få inräknas i kapitalbasen. Den
frågan kan i fortsättningen bli föremål för Finansinspektionens prövning.

7 kap. 23 §

Paragrafen är ny. Den innehåller regler om beräkning av solvensmargina-
len för livförsäkringsrörelse och motsvarar första livförsäkringsdirektivet
artikel 19. Artikelns punkt e avser livförsäkringar med fondanknytning
och motsvaras av en ny bestämmelse i lagen om sådana försäkringar.

Beträffände innebörden av positiva risksummor som nämns i andra
stycket 2 hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Den särskilda regeln i tredje stycket för dödsfellsförsäkringar med en
försäkringstid av högst tre år bör gälla även om försäkringen innehåller
rätt till förlängning utan särskild prövning som ofta är fellet vid grupp-
försäkring.

7 kap. 24 §

Paragrafen är ny och reglerar kapitalbasens sammansättning för skadeför-
säkringsrörelse. Vad gäller begreppet kapitalbas hänvisas till den all-
männa motiveringen avsnitt 2.4 och specialmotiveringen till 1 kap. 8 a §.
Paragrafen motsvarar första skadeförsäkringsdirektivet artikel 16.1.
Ordalydelsen i paragrafens punkt 3 avviker från motsvarande poster i
artikel 16.1, tredje och fjärde strecksatserna. Den valda ordalydelsen
knyter an till den terminologi som används i Finansinspektionens redo-
visningsföreskrifter (FFFS 1991:20).

Den del av utjämningsreserven för kreditförsäkring enligt 12 kap. 9 a §
som överstiger det i den paragrafen föreskrivna beloppet får ingå i kapi-
talbasen som en fri fond under fritt eget kapital enligt första stycket 3,
se specialmotiveringen till 12 kap. 9 a §.

Enligt andra stycket har, i likhet med 22 § andra stycket, Finans-
inspektionen fått möjlighet att medge att ytterligare poster räknas in i
kapitalbasen, se specialmotiveringen till 22 §.

7 kap. 25 §

Paragrafen är ny och reglerar beräkningen av solvensmaiginalen för
skadeförsäkringsrörelse. Paragrafen motsvarar första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 16.2 och 3, kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.4 samt
assistansdirektivet artikel 9.

Enligt första stycket skall solvensmaiginalen för ett skadeförsäkrings-
företag bestämmas med utgångspunkt i premieindex eller skadeindex.

197

Andra stycket innehåller regler om beräkningen av premieindex. Beräk- Prop. 1992/93:257
ningen grundas på förhållandena under det föregående räkenskapsåret.
Med förfallna premier brutto avses de förfallna premiema utan avdrag
för avgiven återförsäkring. Vad gäller i premiema ingående skatter och
avgifter enligt första meningen torde dessa inte ha någon svensk mot-
svarighet.

Tredje-femte styckena innehåller regler om beräkningen av skadeindex.
Beräkningsmetoden grundas på den genomsnittliga skadebelastningen
under de tre föregående räkenskapsåren. Referensperioden for kredit-
försäkring och för försäkring mot vissa väderskador är dock de sju
föregående räkenskapsåren (femte stycket). Den längre referensperioden
föranleds av att skadefällen för sådana försäkringar normalt inträder med
större periodiska variationer än beträffände andra försäkringar.

Av sjätte stycket följer att solvensmarginalen skall beräknas med
utgångspunkt i det högsta av premieindex eller skadeindex.

Sjunde stycket behandlar det fallet att bolagets verksamhet pågått så
kort tid att referensperioderna för beräkning av skadeindex inte går att
tillämpa. I sådana fäll skall solvensmarginalen beräknas med utgångs-
punkt i premieindex. Det har i ärendet hävdats att en sådan ordning
strider mot EES-reglema. Emellertid är den aktuella sitationen inte
reglerad i EES-reglema. Det står därför de enskilda länderna fritt att
välja en lämplig metod för beräkning av solvensmaiginalen för sådana
fäll. Den metod som nu valts har sin förebild i Storbritanniens försäk-
ringsrörelselagstiftning (The Insurance Companies Regulations 1981,
Schedule 2 paragraph 2).

För att paragrafen inte skall tyngas med utförliga specialregler om viss
grundbunden sjukförsäkring enligt första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 16.4 far enligt sista stycket motsvarande regler meddelas av rege-
ringen eller Finansinspektionen. Regeringen eller Finansinspektionen får
av samma skäl meddela föreskrifter om beräkning av kostnader för assi-
stans (jämför assistansdirektivet artikel 9).

7 kap. 26 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om garantibeloppets storlek och vissa
absoluta krav på kapitalbasens sammansättning för livförsäkringsrörelse.

I andra stycket anges storleken på garantibeloppet för livförsäkrings-
rörelse. Bestämmelsen motsvarar första livförsäkringsdirektivet artikel
20.2.a. Enligt punkt 2.b i artikeln får medlemsländerna föreskriva att
minsta storleken på garantifonden för ömsesidiga försäkringsbolag far
sättas ned till 600 000 ecu. Någon motsvarande bestämmelse har inte
förts in i detta förslag.

Enligt tredje stycket skall en sjättedel av solvensmarginalen eller
garantibeloppet vara sammansatt av de poster som anges i 22 § första
stycket 1-3, dvs. garantikapital, eget kapital, återbäringsmedel och
obeskattade reserver. Bestämmelsen motsvarar första livförsäkrings-
direktivet artikel 20.1 och samma artikel punkt 2.d. Genom bestämmel-
sen säkerställs att kapitalbasen till viss del eller hela kapitalbasen, om

198

den inte är större än garantibeloppet, består av de nämnda posterna. Prop. 1992/93:257
Någon motsvarande bestämmelse finns inte för skadeförsäkringsbolag.

Det innebär att kapitalbasen för skadeförsäkringsbolag till större del än
för livförsäkringsbolag kan bestå av andra poster, dvs. sådana poster som
får ingå i kapitalbasen efter Finansinspektionens medgivande enligt 22 §
andra stycket.

7 kap. 27 §

I första stycket anges storleken på garantibeloppet för skadeförsäkrings-
rörelse. De olika miniminivåerna knyts till den försäkringsklass som
verksamheten omfättar. Bestämmelsen motsvarar första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 17.2.a med de ändringar som gjorts genom kredit-
försäkringsdirektivet artikel 1.5 och assistansdirektivet artikel 10.

Om försäkringsbolagets verksamhet omfättar flera försäkringsklasser
skall, enligt andra stycket, endast den försäkringsklass beaktas som
kräver det högsta beloppet. Bestämmelsen motsvarar det första skadeför-
säkringsdirektivet artikel 17.2.b.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse om förfärandet vid höjning av
minsta garantibeloppet för kreditförsäkring. Bestämmelsen motsvarar
kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.6.

Enligt första skadeförsäkringsdirektivet artikel 17.2.c får varje med-
lemsland föreskriva att minsta garantifonden för ömsesidiga försäkrings-
bolag får reduceras med en fjärdedel. Förevarande förslag innehåller inte
någon motsvarande bestämmelse.

7 kap. 28 §

Paragrafen innebär att separationen enligt 1 kap. 3 § av livförsäkrings-
rörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i samma bolag gäller
även i fråga om bestämmelserna om kapitalbas, solvensmarginal och
garantibelopp, se specialmotiveringen till 1 kap. 3 §. Bestämmelserna i
förevarande paragraf motsvaras av första livförsäkringsdirektivet artikel
14.1 (i första stycket dock endast andra strecksatsen).

II kap. 1 §

Genom en lagändring (SFS 1990:665) som trädde i kraft den 1 juli 1990
motsvarar 12 § tredje stycket bokföringslagen (1976:125) det tidigare
andra stycket i samma lagrum. En redaktionell följdändring har nu gjorts
i första stycket i förevarande paragraf.

12 kap. 9 a §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om utjämningsreserv för
skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring. Bestämmelserna
motsvarar kreditförsäkringsdirektivet artikel 1.3 varigenom en ny artikel
15a införs i första skadeförsäkringsdirektivet. I direktivbestämmelsen
anges fyra alternativa och likvärdiga metoder som medlemsländerna får

199

tillämpa for beräkning av reservens storlek, se den allmänna motivering- Prop. 1992/93:257
en avsnitt 2.4.

Första stycket har utformats med ledning av den första av de angivna
beräkningsmetoderna. Med tekniskt överskott respektive underskott (tek-
niskt resultat) avses saldot av premieintäkt, försäkringsersättningar och
driftskostnader på affärer för egen räkning (den delen av försäkringsaf-
färema som försäkringsbolaget själv står risken för och som alltså inte
är återförsäkrad hos andra bolag).

Som nämnts i den allmänna motiveringen är utjämningsreserven en
extra säkerhet som får användas endast för förlusttäckning av kredit-
försäkringsverksamheten. Utjämningsreserven är en säkerhet utöver
kapitalbasen. Reserven får användas för att täcka kapitalbasen endast till
den del reservens storlek överstiger det belopp som anges i första stycket
(150 procent av den högsta årliga premieintäkten för egen räkning under
de fem föregående räkenskapsåren). Upp till detta belopp är utjämnings-
reserven att anse som en försäkringsteknisk skuld (se 7 kap. 1 §). Den
del av utjämningsreserven som får ingå i kapitalbasen blir att betrakta
som en fri fond under fritt eget kapital enligt 7 kap 24 § första stycket
3.

Från kravet på att en utjämningsreserv skall inrättas får enligt artikel
15a.4 undantag göras om kreditförsäkringverksamheten är av viss an-
given mindre omfättning. En motsvarande bestämmelse har tagits in i
andra stycket. Bestämmelsen har samband med regleringen i 7 kap. 27 §
första stycket a och b.

13 kap. 1 och 3 §§

Ändringarna i dessa paragrafer är en följd av att begreppet personför-
säkring utmönstrats ur FRL, se specialmotiveringen till 1 kap. 4 §.

14 kap. 22 §

Motsvarande ändring har gjorts i 2 kap 5, 13, 14, 16 och 18 §§. Se spe-
cialmotiveringama till de lagrummen.

15 kap. 1 §

Ändringen innebär att det i första stycket anges att ett bolag med Finans-
inspektionens tillstånd kan överlåta beståndet förutom till ett svenskt
bolag även till en utländsk försäkringsgivare som har koncession för de
risker som ingår i beståndet.

Enligt andra stycket, som är nytt, kan överlåtelse ske även till en för-
säkringsgivare som inte har koncession i Sverige. Det krävs dock att
försäkringsbeståndet består av försäkringar som meddelats genom gräns-
överskridande verksamhet och att risken till följd därav är belägen i ett
annat land än Sverige, samt att övertagande försäkringsgivare finns i det
land där riskerna är belägna. Direktivbestämmelsema om överlåtelse av
försäkringsbestånd återfinns i andra skadeförsäkringsdirektivet artikel 11
och andra livförsäkringsdirektivet artikel 6. EES-avtalet reglerar endast

200

överlåtelser till EES-försäkringsgivare. Förevarande bestämmelse har Prop. 1992/93:257
emellertid utformats så att överlåtelse kan göras även till en försäkrings-
givare utanför EES.

Det nya tredje stycket har av redaktionella skäl brutits ut ur första
stycket.

Angående innebörden av uttrycket fast driftställe, se specialmotive-
ringen till 2 kap. 2 § lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

15 kap. 3 §

Ändringen i första stycket har gjorts för att bestämmelsen skall bli
tillämplig även på försäkringssammanslutningar som Lloyd's.

I de nya andra-Jjärde styckena anges närmare den utredning som skall
ligga till grund för Finansinspektionens tillståndsprövning. Bestämmelser-
na innebär en anpassning till reglerna i andra skadeförsäkringsdirektivet
artikel 11 och i andra livförsäkringsdirektivet artikel 6.

Sista stycket motsvarar det nuvarande andra stycket. Den föreslagna
ändringen ha gjorts av samma orsak som ändringen i första stycket.

19 kap. 1 §

I de försäkringsdirektiv som ingår i EES-avtalet finns bestämmelser om
att de behöriga myndigheterna skall samarbeta i olika frågor. Ändringen
i första stycket innebär att Finansinspektionen skall medverka i detta
samarbete. Finansinspektionen har ansett att bestämmelsen inte har sådan
dignitet att den bör tas in i lag. Även en allmänt utformad skyldighet för
Finansinspektionen att samarbeta med andra tillsynsmyndigheter kan dock
ha en funktion att fylla och bestämmelsen överensstämmer därför med
promemorians förslag.

19 kap. 3 §

Ändringen i första stycket innebär att bolagens nuvarande upplysnings-
skyldighet utvidgas till att omfetta behöriga myndigheter i andra EES-
länder där bolaget driver verksamhet antingen genom agentur, filial eller
gränsöverskridande verksamhet.

Detaljbestämmelsema om upplysningsskyldighet har i andra stycket
ersatts med ett bemyndigande för regeringen eller Finansinspektionen att
meddela föreskrifter i ämnet. Avsikten med ändringen är att tillsynen
skall kunna bedrivas effektivt och på ett flexibelt sätt kunna anpassas
efter ändrade förhållanden på marknaden. Den föreslagna bestämmelsen
ersätter även de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 4 §. Det lagrummet
har därför upphävts.

19 kap. 5 §

Ändringen i första stycket är en redaktionell ändring till följd av att 4 §
upphör att gälla.

201

19 kap. 11 §

Ändringarna i andra stycket är endast redaktionella.

Det nya tredje stycket motsvarar första skadeförsäkringsdirektivet arti-
kel 20 och första livförsäkringsdirektivet artikel 24. Om bolaget inte
uppfyller uppställda krav på solvensmaiginal skall inspektionen förelägga
bolaget eller dess styrelse att göra upp en plan för på vilket sätt bolaget
avser att agera för att kunna uppfylla de krav som ställs på soliditeten.
Planen skall godkännas av inspektionen. Om bolagets kapitalbas t.o.m.
underskrider en tredjedel av solvensmarginalen eller underskrider garanti-
beloppet skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att göra
upp en plan för hur kapitalbasen skyndsamt skall återställas. Även en
sådan plan skall godkännas av inspektionen. Regeringens möjlighet att
ingripa följer av sjätte stycket, om kraven på garantibelopp inte uppfylls,
och av åttonde stycket, om en uppgjord plan inte följs.

Fjärde stycket innebär en anpassning till de regler i andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 19 och i andra livförsäkringsdirektivet artikel 20
som gäller för hemlandsmyndigheter. En av de åtgärder inspektionen kan
vidta är att förbjuda fortsatt gränsöverskridande verksamhet varvid bola-
get kan förbjudas både att vidta ytterligare marknadsföringsåtgärder och
att teckna nya avtal som är en följd av redan vidtagna marknadsföringsåt-
gärder.

Ändringarna i femte stycket första meningen är redaktionella följdänd-
ringar. Regeringens möjlighet att förklara en koncession förverkad regle-
ras nu i åttonde stycket.

I det nya sjätte stycket införs en möjlighet att inskränka ett bolags fria
förfoganderätt över sina tillgångar eller att helt förbjuda bolaget att för-
foga över dem. Regleringen är en följd av första skadeförsäkringsdirek-
tivet artikel 20 och första livförsäkringsdirektivet artikel 24. Med hänsyn
till åtgärdernas ingripande karaktär skall beslutet fattas av regeringen.

Enligt sjunde stycket överlämnas åt Finansinspektionen att därefter be-
sluta om hur verksamheten i fortsättningen skall drivas.

Åttonde stycket motsvaras av första skadeförsäkringsdirektivet artikel
22 och första livförsäkringsdirektivet artikel 26.

19 kap. 13 §

Ändringen i första stycket innebär att Finansinspektionens beslut i vissa
fall far överklagas till kammarrätten. Ändringen är en följd av andra
skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 16.2 och 19.7 samt andra livförsäk-
ringsdirektivet artiklarna 14.2 och 20.7. Av redaktionella skäl har dess-
utom den nuvarande bestämmelsen i 21 kap. 2 § sista stycket om över-
klagande av beslut angående vite förts över till förevarande paragraf.

Enligt andra stycket far Finansinspektionen i brådskande fäll meddela
interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall
gälla omedelbart. En motsvarande bestämmelse finns i bankrörelselagen
(1987:617), lagen (1990:114) om värdepappersfonder, lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse och lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
I dag gäller för försäkringsbolag att Finansinspektionens beslut får

Prop. 1992/93:257

202

verkställas utan hinder av att det överklagats, om inte regeringen Prop. 1992/93:257
förordnar något annat.

Det tredje stycket motsvarar det nuvarande andra stycket. Ändringen
är en följd av att bestämmelsen om överklagande i 21 kap. 2 § sista
stycket förts över till första stycket i förevarande paragraf.

19 kap. 13 a §

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i den allmänna motiveringen
avsnitt 2.15.

21 kap. 2 §

Av redaktionella skäl har bestämmelsen om överklagande i sista stycket
flyttats till 19 kap. 13 §.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft i anslutning till EES-
avtalets ikraftträdande. Det är inte säkert när detta kommer att ske.
Enligt punkt 1 har därför föreskrivits att lagen skall träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

Den nya indelningen i försäkringsklasser enligt 2 kap. 3 a-3 c §§ skall
tillämpas för koncessioner som beviljas efter lagens ikraftträdande.
Emellertid måste, som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2),
även koncessioner som beviljats dessförinnan anpassas till det nya
systemet för att undvika två samtidigt existerande ordningar. I punkt 2
har införts övergångsbestämmelser som syftar till att mildra konsekven-
serna av denna anpassning.

Bestämmelserna om bl.a. separationsprincipen enligt 1 kap. 3 § samt
om kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp bygger i stor ut-
sträckning på den nya försäkringsklassindelningen. EES-avtalet medger
dock inte någon övergångstid för dessa bestämmelser. Bestämmelserna
skall alltså tillämpas för etablerade bolag redan vid lagens ikraftträdande
trots att dessa bolag då ännu inte anpassat sina koncessioner och
verksamheter till den nya klassindelningen.

När ett försäkringsbolag går över till det nya koncessionssystemet kan
det uppstå komplikationer i redovisningshänseende. Försäkringsbolaget
kan behöva justera uppdelningen i verksamhetsgrenar med hänsyn till den
nya klassindelningen. Dessutom kan ett skadeförsäkringsbolag bli att
betrakta som ett livförsäkringsbolag och vice versa. Det har därför i
punkt 2 införts en möjlighet att avbryta ett räkenskapsår och att påböija
ett nytt efter beslut av den myndighet som beviljar koncession, dvs.
Finansinspektionen eller regeringen. I linje med 12 § tredje stycket bok-
föringslagen (1976:125) om räkenskapsårets längd i samband med att
bokföringsskyldighet inträder och att räkenskapsår läggs om får det nya
räkenskapsåret vara kortare än tolv månader men inte längre än arton
månader. Enligt 11 kap. 1 § FRL är som huvudregel ett kalenderår ett
försäkringsbolags räkenskapsår. Det nya räkenskapsåret skall därför,

203

enligt punkt 2, löpa ut den 31 december. Bestämmelsen kan medföra två Prop. 1992/93:257
brutna räkenskapsår efter varandra trots att ett försäkringsbolag har
kalenderår som räkenskapsår.

Enligt punkt 3 skall Finansinspektionen, och inte regeringen, pröva de
ansökningar som görs enbart för att anpassa redan etablerad verksamhet
till de nya koncessionsbestämmelsema. Syftet är att åstadkomma en smi-
digare och snabbare hantering av dessa ärenden.

Den nya definitionen av livförsäkringsbolag respektive skadeförsäk-
ringsbolag i 1 kap. 4 § knyter an till den nya försäkringsklassindel-
ningen. Övergångsbestämmelsen i punkt 4 innebär emellertid att den
gamla definitionen skall gälla för bolag som driver verksamhet med stöd
av koncessioner som beviljats före lagens ikraftträdande.

Möjligheten att medge dispens från FRL:s bestämmelser för tjänstepen-
sionsförsäkringar med stöd av 1 kap. 10 § andra stycket har tagits bort.
Enligt punki 5 skall emellertid beviljade dispenser alltjämt gälla.
Promulgationsbestämmelsema för FRL innebär att dispenser från be-
stämmelser i den gamla lagen (1948:433) om försäkringsrörelse skall
avse motsvarande bestämmelser i FRL, se 4 § tredje stycket lagen
(1982:728) om införande av försäkringsrörelselagen (1982:713).
Förevarande öveigångsbestämmelse är därför tillämplig även för dis-
penser från bestämmelser i den gamla lagen.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige

Utländska försäkringsföretags verksamhet här i landet regleras i LUF.
Denna lag innehåller rörelseregler som till stor del överensstämmer med
vad som gäller enligt FRL för de svenska försäkringsbolagens verksam-
het. Nu föreslagna ändringar har begränsats till ändringar som föranleds
av den svenska anpassningen till EES-reglema på försäkringsområdet.
Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts.

Riksdagen beslutade i juni 1991 att per den 1 juli samma år slå
samman bankinspektionen och försäkringsinspektionen till en myndighet,
Finansinspektionen (prop. 1990/91:177, NU 44, rskr. 383). I det
sammanhanget antogs en särskild lag som generellt föreskriver att
författningsbestämmelser om bankinspektionen och försäkringsinspek-
tionen skall avse Finansinspektionen (SFS 1991:936). Däremot gjordes
inga ändringar i de författningar som innehåller bestämmelser om
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen. Tanken är att detta skall
göras i det löpande författningsarbetet. I samband med nedan föreslagna
författningsändringar bör därför bestämmelserna om försäkringsinspek-
tionen ändras så att de i stället avser Finansinspektionen.

1 §

En ny lag införs som gäller för verksamhet i Sverige utövad i huvudsak
av sådana utländska försäkringsgivare som har säte i ett EES-land. Med

204

anledning härav begränsas tillämpningsområdet for förevarande lag till Prop. 1992/93:257
sådana utländska försäkringsgivare som inte lagen om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige gäller för, främst sådana som har säte i ett
land utanför EES. Detta föreskrivs i första stycket, som är nytt.

Ändringen i andra stycket är redaktionell.

I förtydligande syfte har i sista stycket angetts att som hemland anses
det land där företaget har sitt säte. I övrigt är ändringarna i paragrafen
redaktionella.

1 a §

Hänvisningen i första stycket till 1 § har justerats till följd av ändringarna

1 den paragrafen.

2 §

1 2 kap. 3 a § FRL anges vad en koncession för skadeförsäkring skall
avse. Uppräkningen i den paragrafen motsvarar de försäkringsklasser
som anges i bilaga till första skadeförsäkringsdirektivet (med den ändring
som gjorts genom artikel 14 i assistansdirektivet). Vad en koncession för
livförsäkring skall avse anges i 2 kap. 3 b § FRL där uppräkningen av
försäkringsklassser grundar sig på första livförsäkringsdirektivet artikel
7.2 och bilaga till direktivet. Genom andra stycket förevarande lag gäller
motsvarande begreppsbestämning för utländska försäkringsföretag. I
tredje stycket regleras kravet på separation. Separationsprincipen har
behandlats närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2, och innebär
för utländska försäkringsgivare hemmahörande utanför EES att direkt
livförsäkring endast får förenas med återförsäkring av livförsäkring.
Bestämmelsen motsvarar första livförsäkringsdirektivet artikel 31.
Ändringen av begreppet personförsäkring i fjärde stycket överensstämmer
med motsvarande ändring i 1 kap. 5 § FRL. Beträffande innebörden av
uttrycket hänvisas till specialmotiveringen till nämnda lagrum. I övrigt
är ändringarna i paragrafen antingen föranledda av den nya gränsdrag-
ningen mellan skade- och livförsäkringsföretag eller av redaktionell art.

2 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller en möjlighet för regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att medge undantag från
livförsäkringsbestämmelsema såvitt avser s.k. unit linked-försäkring.
Bestämmelsen överensstämmer med 1 kap. 5 § tredje stycket förslaget till
lag om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (EES-lagen) och har
kommenterats i specialmotiveringen till den paragrafen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörighetsvillkor för en general-
agent. Ändringen i första stycket innebär att bestämmelsen i 6 § första
stycket 4 förts över till förevarande paragraf. Dessutom anges att
generalagenten inte får vara underkastad näringsförbud, vilket följer av

205

1 § lagen (1986:436) om näringsförbud. Ändringen i andra stycket Prop. 1992/93:257
innebär att i de fa.ll en juridisk person med säte i Sverige är generalagent
skall ett särskilt ombud utses. Detta ombud skall uppfylla kraven for en
generalagent. Ändringen är en följd av första skadeförsäkringsdirektivet
artikel 23 och första livförsäkringsdirektivet artikel 27. I övrigt är
ändringarna redaktionella.

6 §

Bestämmelserna om vad som skall fogas till en ansökan om tillstånd har
förenklats och moderniserats. Onödiga detalj bestämmelser har tagits bort.
Med oförändrad innebörd men i ett nytt andra stycke finns dock kravet
på att till en ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten
och kravet att företaget skall i bankinstitut deponera värdehandlingar
motsvarande 300 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Storleken av detta belopp bedöms inte vara oförenligt med
EES-reglema som innebär ett minimikrav för deponering uppgående till
en fjärdedel av det minsta garantibelopp som företaget skall ha (jfr. första
skadeförsäkringsdirektivet artikel 23.2 e och första livförsäkringsdirekti-
vet artikel 27.2 e). I ett nytt sjätte stycke får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen rätt att meddela föreskrif-
ter varigenom preciseras vilka uppgifter som skall finnas med i en
verksamhetsplan och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till
ansökan. Prövningen av en ansökan skall innefatta bl.a. en allmän
bedömning av omfattningen och beskaffenheten av den planerade
verksamheten. Syftet med uppgifterna i verksamhetsplanen är att de skall
komplettera de uppgifter om den tilltänkta verksamheten som finns i
bolagsordningen. I ett nytt femte stycke görs en hänvisning till 23 a §.
Ändringarna i övrigt är väsentligen av redaktionell art.

7 §

1 första stycket har sundhetsprincipen omformulerats och ett uttryckligt
förbud mot behovsprövning införts. Motsvarande bestämmelser har före-
slagits i 2 kap 3 § FRL och i 3 kap 2 § i EES-lagen. Den EG-rättsliga
grunden för förslagen i förevarande paragraf är emellertid en annan än
i de nämnda förslagen i FRL och EES-lagen. De sistnämnda förslagen
grundas på EES-reglernas förbud mot behovsprövning vid ansökan om
auktorisation (se den allmänna motiveringen avsnitt 2.2 och specialmoti-
veringama till bestämmelserna i FRL och EES-lagen). Något sådant
förbud gäller emellertid inte för etableringar som regleras i förevarande
lag, jämför både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäk-
ringsdirektivet AVDELNING III A (ändrad lydelse enligt direktivet
90/618/EEG om gränsöverskridande verksamhet för motorfordons-
försäkring artikel 3.1 respektive andra livförsäkringsdirektivet artikel
8.1). Det är emellertid inte aktuellt att i Sverige införa någon behovs-
prövning i dessa fäll. Den materiella koncessionsprövningen skall i
princip grundas på samma kriterier som för försäkringsgivare med säte
inom EES. Det nya fjärde stycket innebär att en koncession alltid skall

206

avse bestämda försäkringsklasser, risker som hänför sig till sädan Prop. 1992/93:257
försäkringsklass eller grupper av försäkringsklasser. Den närmare
innebörden härav framgår av specialmotiveringen till 2 kap. 3 a och 3 b
§§ FRL. Tredje och sista stycket har omarbetats redaktionellt.

9 a §

Ändringen i denna paragraf föranleds huvudsakligen av att bestämmel-
serna i 6 § om vad som skall fogas till en ansökan om tillstånd har för-
enklats.

10 §

Ändringarna i paragrafen är redaktionella.

13 §

Paragrafen reglerar bl.a. utländska försäkringsföretags placeringar.
Ändringen i andra stycket är en följd av bestämmelsen i 16 a § att viss
del av deponeringen skall beaktas vid bedömning av om kraven på
garantibelopp uppfyllts. Den delen av deponeringen far inte användas för
att motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna. I fråga om krav
på lokalisering av tillgångarna föreslås ändring av femte stycket innebä-
rande att utländska försäkringsföretags samtliga tillgångar som motsvarar
värdet av de försäkringstekniska skulderna skall finnas i Sverige (se
första livförsäkringsdirektivet artikel 28). Ett undantag har gjorts för
återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av livförsäkringar som har
övertagits i återförsäkring. Undantaget är en följd av första livförsäk-
ringsdirektivet artiklarna 17.3. och 28. Att det krävs medgivande från
Finansinspektionen för att över huvud få använda återförsäkringsgivares
ansvarighet för redovisning av de försäkringstekniska skulderna framgår
av paragrafens första stycke.

13 a §

Paragrafen är ny och reglerar utländska försäkringsföretags placeringar
såvitt avser skadeförsäkring. Beträffande den närmare motiveringen, se
specialmotiveringen till 7 kap. 10 § FRL. Bestämmelsen är en följd av
första skadeförsäkringsdirektivet artiklarna 15.3 och 24.

15 a §

Ändringarna i första stycket är en följd av den nya indelningen i försäk-
ringsklasser och avskaffandet av begreppet personförsäkring i 2 §. I
övrigt är ändringarna väsentligen redaktionella.

16 §

Bestämmelsen har ändrats så att den inte gäller den del av de deponerade
tillgångarna som beaktas vid bedömning av om kraven på garantibelopp

207

uppfyllts. Efter lagrådsgranskningen har - i förtydligande syfte - även Prop. 1992/93:257
ombud för generalagenten nämnts i bestämmelsen.

16 a §

Paragrafen är ny och reglerar soliditetskraven på utländska försäkrings-
företag med avseende på rörelsen i Sverige (se första skadeförsäkrings-
direktivet artikel 25 och första livförsäkringsdirektivet artikel 29). Vid
tillämpningen av 1 kap. 8 a § och 7 kap. 22-27 §§ FRL samt 12 och
13 §§ lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder är det således endast verksamheten i Sverige som
skall beaktas och inte företagets hela verksamhet.

Den initialdeposition som måste göras enligt EES-reglema skall beaktas
vid bedömning av om kraven på garantibelopp uppfyllts. Eftersom ett
företag måste göra en större deposition enligt LUF än EES-reglema
föreskriver (första skadeförsäkringsdirektivet artikel 23.2 e och första
livförsäkringsdirektivet artikel 27.2 e) har den del av de deponerade
tillgångarna som skall beaktas mot garantibeloppet begränsats i första
stycket sista meningen till att motsvara deponeringens storlek enligt
direktivbestämmelsema.

Ett företag som ansökt om auktorisation att genom agentur eller filial
driva verksamhet även i annat EES-land kan hos Finansinspektionen
ansöka om vissa i 23 a § närmare angivna förmåner. I paragrafens sista
stycke görs en hänvisning till 23 a §.

Innebörden av enheten ecu har behandlats i protokoll 39 till EES-
avtalet.

20 §

Bestämmelsen i andra stycket är nytt och motsvarar förslaget till 7 kap.

16 § andra stycket FRL.

21 §

Paragrafen har omarbetats redaktionellt.

22 a §

I paragrafen har gjorts ett tillägg om att Finansinspektionen skall ha ett
nära samarbete med andra, utländska tillsynsmyndigheter.

23 a §

Paragrafen är ny och innebär en anpassning till reglerna i EG:s första
livförsäkringsdirektiv artikel 30 och första skadeförsäkringsdirektiv
artikel 26 (i dess lydelse enligt artikel 12 i assistansdirektivet). Enligt
paragrafens bestämmelser kan ett utländskt försäkringsföretag med säte
utanför EES som ansökt om auktorisation att genom agentur eller filial
driva verksamhet även i annat EES-land än Sverige ansöka hos Finans-
inspektionen om vissa förmåner innebärande undantag från bestämmelser-

208

na om beräkning av solvensmaiginalen och lokalisering av tillgångarna. Prop. 1992/93:257
Ett medgivande av Finansinspektionen till undantag måste enligt direk-
tiven omfetta samtliga förmåner gemensamt.

24 §

Detaljregleringen har tagits bort. Kvar finns i första stycket en allmän
bestämmelse om att generalagenten skall lämna Finansinspektionen de
upplysningar som begärs om försäkringsföretaget och dess verksamhet
här i landet och i andra stycket kravet på att generalagenten skall hålla
tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för inspek-
tionens granskning. I tredje stycket, som är nytt, har införts en möjlighet
för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
att meddela närmare föreskrifter om vilka upplysningar, som skall
lämnas. Ändringen i fjärde stycket är av redaktionell art.

25 §

Paragrafen reglerar Finansinspektionens och regeringens befogenheter att
ingripa mot utländskt försäkringsföretags verksamhet här i landet.
Ändringarna i första stycket är huvudsakligen redaktionella. Utform-
ningen av paragrafen, som har sin förebild i det företa skadeförsäkrings-
direktivet artikel 20 och det företa livförsäkringsdirektivet artikel 24,
motsvarar i huvudsak utformningen av 19 kap. 11 § FRL och innebär
främst att Finansinspektionen i enlighet med EES-reglema i fortsättningen
kommer att kunna ingripa och i sista hand hos regeringen väcka frågan
om förverkande av koncessionen. Beträffände den närmare innebörden
av 25 § hänvisas till specialmotiveringen till 19 kap 11 § FRL.

För sådana företag som medgetts förmåner enligt 23 a § finns
särbestämmelser i jjärde, sjätte och nionde styckena. Dessa bestämmelser
har utformats i enlighet med det företa skadeförsäkringsdirektivet artikel
27 jämfört med artikel 12 i assistansdirektivet och med det företa
livförsäkringsdirektivet artikel 30.

29 §

Paragrafens första stycke har anpassats till reglerna i andra skadeförsäk-
ringsdirektivet artikel 11.2 och andra livförsäkringsdirektivet artikel 6.2.
Bestämmelsen innebär att överlåtelse till en i Sverige koncessionerad
agentur eller filial till en försäkringsgivare med säte i ett annat EES-
land kan medges endast om den övertagande försäkringsgivarens
hemlandsmyndighet intygar att försäkringsgivaren har tillräcklig soliditet
även med beaktande av överlåtelsen. De övriga fell av överlåtelse av
försäkringsbestånd som regleras i andra skadeförsäkringsdirektivet artikel
11 och andra livförsäkringsdirektivet artikel 6 saknar aktualitet när den
överlåtande försäkringsgivaren är hemmahörande i ett land utanför det
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Andra och tredje styckena har
omarbetats redaktionellt.

209

14 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

Övergångsbestämmelser                                          Prop. 1992/93:257

Regleringen av vad som skall gälla öveigångsvis för de utländska
försäkringsföretag som redan har koncession att bedriva försäkringsrö-
relse i Sverige överensstämmer med övergångsbestämmelserna till de
föreslagna ändringarna i FRL. Beträffände den närmare innebörden
hänvisas till specialmotiveringen till dessa bestämmelser. För de
utländska försäkringsföretag vars verksamhet hittills reglerats av LUF
men som till följd av den föreslagna bestämmelsen i 1 § första stycket
skall regleras av lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
gäller övergångsbestämmelserna till den lagen.

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

7 §

I bestämmelsen har ett tillägg gjorts om att undantag inte far strida mot
EES-reglema om försäkring.

12 §

Paragrafen är ny. Första meningen innehåller ett tillägg i fråga om vilka
poster som kan ingå i kapitalbasen. Den ytterligare post som avses är
balanserad vinst. Någon sådan kan inte bli aktuell för traditionella livför-
säkringsbolag på grund av vinstutdelningsförbudet. Försäkringsbolag
som meddelar fondanknutna livförsäkringar omfattas dock inte av detta
förbud, se även specialmotiveringen till 7 kap. 22 § FRL.

I andra meningen har motsvarande tillägg gjorts avseende de poster
som enligt 7 kap. 26 § tredje stycket FRL skall motsvara en sjättedel av
solvensmarginalen eller hela garantibeloppet, jämför första livförsäkrings-
direktivet artikel 20 punkterna 1 och 2 d.

13 §

Paragrafen är ny och avser beräkningen av solvensmarginalen för försäk-
ringsbolag som meddelar fondanknutna livförsäkringar. Bestämmelsen
motsvarar första livförsäkringsdirektivet artikel 19 e. Förslaget innebär
bl.a. att även den del av premiereserven som motsvarar åtaganden vilka
inte innehåller en finansiell risk för försäkringsbolaget skall läggas till
grund för beräkning av solvensmaiginalen (i den delen är solvensmargi-
nalen dock endast en procent mot normalt fyra procent). S-E-Banken
Försäkring har ifrågasatt denna ordning och pekat på att bankernas kapi-
talkrav inte omfättar inlåningsmedel. Den aktuella direktivbestämmelsen
innebär dock att det inte är möjligt att frångå kravet på solvensmarginal
för den del av premiereserven som motsvarar åtaganden vilka inte inne-
håller någon finansiell risk.

210

7.6 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen           Prop. 1992/93:257

(1975:1410)

Ändringar i fråga om trafikskadelagen tas upp i två skilda förfettnings-
förslag dels det förevarande, dels förslaget till lag om ändring i lagen om
ändring i trafikskadelagen. Sistnämnda förslag kommenteras i avsnitt
7.11.

5 §

Det nya tredje stycket innebär att trafikförsäkring även kan meddelas av
en försäkringsgivare som inte har koncession här i landet. Försäkringen
skall dock meddelas av en försäkringsgivare hemmahörande inom EES.
Samma förfärande skall tillämpas som har föreslagits för andra skadeför-
säkringar i lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, se
även avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen. De försäkringsgivare som
till Finansinspektionen gjort anmälan om att de har för avsikt att
marknadsföra trafikförsäkringar är skyldiga att på begäran meddela sådan
försäkring. Denna skyldighet kan, på samma sätt som gäller för
koncessionerade försäkringsgivare, begränsas. Eftersom något tillstånd
inte krävs för den gränsöverskridande verksamheten får frågan om sådan
begränsning avgöras av Finansinspektionen efter ansökan från försäk-
ringsgivaren.

Enligt det nya fjärde stycket skall den försäkringsgivare som meddelar
trafikförsäkring genom gränsöverskridande verksamhet alltid ha en
representant i Sverige. Representanten skall ha behörighet att företräda
försäkringsgivaren mot skadelidande. Bestämmelsen motsvarar andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 12 a.4 (införd genom artikel 6 i
direktivet 90/618/EEG om gränsöverskridande verksamhet för motorfor-
donsförsäkring). Att en representant utses innebär inte att den utländska
försäkringsgivaren skall anses ha etablerat sig här i landet (andra
skadeförsäkringsdirektivet artikel 12 a.4 femte stycket). Finansinspektio-
nen har anfört att det av hänsyn till främst tredjemansintressen kan vara
av vikt att en representant uppfyller vissa kompetenskrav. En möjlighet
för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
att föreskriva sådana ytterligare krav på representanten finns i styckets
sista mening.

24 §

Ändringen i första stycket avser att förtydliga att fördelningen av
ersättningsansvaret skall ske på grundval av de premier som härrör från
trafikförsäkringsverksamhet här i landet. Förtydligandet behövs eftersom
det blir möjligt med gränsöverskridande verksamhet med trafikförsäkring.

211

1.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om Prop. 1992/93:257
försäkringsmäklare

Bestämmelserna i lagen om försäkringsinspektionen har ändrats så att de

1 stället avser Finansinspektionen. Bakgrunden till ändringen har beskri-
vits i specialmotiveringen till ändringarna i LUF.

7 a §

Bestämmelsen, som är ny, motsvarar i sak förslaget till 7 kap. 16 §
andra stycket FRL. Till skillnad från den paragrafen är förevarande
bestämmelse endast tillämplig beträffände sådana som här i landet varit
verksamma som försäkringsmäklare.

12 §

Enligt det nya andra stycket skall en försäkringsmäklare i vissa fell över-
lämna en handling till uppdragsgivare för undertecknande. Så skall ske
när uppdragsgivare önskar erhålla upplysningar om livförsäkringsavtal
som tillhandahålls av utländska försäkringsgivare som inte har koncession
här i landet eller om uppdragsgivare önskar ingå ett livförsäkringsavtal
med sådan försäkringsgivare. Handlingen skall innebära ett bekräftande
av uppdraget och skall överensstämma med formulär som festställs av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.
Bestämmelsen motsvarar andra livförsäkringsdirektivet artikel 13.1 andra
stycket andra strecksatsen.

7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:000) om
ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Riksdagen antog den 28 maj 1993 en proposition om individuellt
pensionssparande i vilken föreslås ändringar i bl.a. 2 § 6 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL (prop. 1992/93:187, bet.
1992/93:SkU31, rskr. 1992/93:359). Den ändring som nu föreslås görs
med utgångspunkt i paragrafens lydelse enligt den propositionen. Ikraft-
trädande- och övergångsbestämmelserna till den i propositionen föreslag-
na ändringslagen måste justeras till följd av den nu föreslagna ändringen.

2 § 6 mom.

I sjunde stycket har, i enlighet med ändringen i 7 kap. 1 § FRL,
uppräkningen av de poster som utgör försäkringstekniska skulder
kompletterats med utjämningsreserven för kreditförsäkring. Enligt 7 kap.

1 § FRL skall dock den del av utjämningsreserven som eventuellt
överskrider det föreskrivna beloppet för reserven i 12 kap. 9 a § FRL
inte räknas in i de försäkringstekniska skulderna, se även special-
motiveringen till de nämnda paragraferna.

Försäkringsföretagen får enligt gällande bestämmelser göra avdrag för
ökning av de försäkringstekniska skulderna. Vid minskning av de
försäkringstekniska skulderna skall motsvarande intäktsföring ske. En

212

ökning eller minskning av utjämningsreserven får betydelse i skat- Prop. 1992/93:257
tehänseende i den utsträckning som förändringen av reserven påverkar de
försäkringstekniska skulderna. Den del av utjämningsreserven som
eventuellt överskrider den föreskrivna nivån enligt 12 kap. 9 a § FRL
medför ingen rätt till avdrag utan skall redovisas som en fri fond under
fritt eget kapital.

Utjämningsreserven för kreditförsäkring har väsentligen samma syfte
som säkerhetsreserven. Den sistnämnda reserven är en frivillig reserv i
skadeförsäkringsbolagens balansräkning och utgör en kollektiv förstärk-
ning av premie- och ersättningsreservema. Försäkringsföretagen får göra
avdrag för ökning av säkerhetsreserven. En minskning av säkerhetsreser-
ven är skattepliktig. Finansinspektionen föreskriver den maximala
storleken för säkerhetsreserven i normalplanen för skadeförsäkringsbolag
(FFFS 1992:8).

Normalplanens föreskrifter om säkerhetsreserv behöver troligen justeras
med hänsyn till bestämmelserna om utjämningsreserven för kreditförsäk-
ring. En sådan justering får övervägas av Finansinspektionen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Justeringen är en följd av att bestämmelserna om ikraftträdande och
tillämpning av den nu föreslagna ändringen i 2 kap. 6 § mom. SIL
avviker från motsvarande bestämmelser i den nämnda propositionen om
individuellt pensionssparande.

7.9  Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

4 a §

Ändringen innebär att bestämmelserna om försäkringstagares förmånsrätt
blir tillämpliga i fråga om verksamhet som en utländsk EES-försäkrings-
givare bedriver här genom etablering, dvs. genom generalagent, filial
eller, beträffande försäkringsgivare i försäkringssammanslutningar,
generalrepresentation.

7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1324) om
ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen (1992:160)
om utländska filialer m.m.

3 §

Ändringen i punkt 4 innebär att hänvisning görs också till den nya lagen
om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:302) om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Som anmärkts i inledningen av avsnitt 7.6 är ändringarna i trafikskade-
lagen uppdelade på två förfättningsförslag.

213

Prop. 1992/93:257

16 §

Ändringen innebär att det solidariska ansvaret även gäller för sådana
försäkringsgivare som till Finansinspektionen anmält att de har för avsikt
att marknadsföra trafikförsäkringar i Sverige. Bestämmelsen har behand-
lats i den allmänna motiveringen avsnitt 2.6 och motsvarar andra skade-
försäkringsdirektivet artikel 12 a.2 som införts genom direktivet
90/618/EEG om gränsöverskridande verksamhet för motorfordonsförsäk-
ring.

8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

dels anta de av Lagrådet granskade förslagen till

1. lag om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

2. lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring,

3. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

4. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,

6. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

7. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

8. lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt,

9. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

10. lag om ändring i lagen (1992:1324) om ändring i lagen (1992:560)
om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

dels anta förslaget till

11. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den lagt fram.

214

Förteckning över remissinstanser vid beredning av Pr°P- 1992/93:257
betänkandet (SOU) Försäkringsrörelse i förändring Bllaga 1

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av fullmäktige i
Sveriges riksbank, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Bokförings-
nämnden, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret,
Riksskatteverket, Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Statens pris- och
konkurrensverk, Konsumentverket, Sveriges Försäkringsförbund, Folk-
sam, Försäkringsbolaget LIVIA ömsesidigt, Utländska Försäkringsbolags
Förening, Svenska bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa, Statens bostadsfmansieringsaktiebolag
(SBAB), Allmänna pensionsfonden, första - tredje fondstyrelserna,
Finansbolagens förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Civilekonomers Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges industriförbund, Industrins finansförening, Svenska
handelskammarförbundet, Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR),
Stiftelsen Aktiefrämjandet, Obligationsfrämjandet, Sveriges Advokat-
samfund, AMF-Pension, AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar, AFA-
Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, Svenska Bankmannaförbundet
och Svenska Aktuarieföreningen.

Centralorganisationen SACO och Värdepapperscentralen VPC AB har
förklarat sig avstå från att lämna remissyttranden.

215

Förteckning över remissinstanser vid beredningen av
Finansdepartementets promemoria med utkast till
lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om
försäkringsverksamhet

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av fullmäktige i
Sveriges riksbank, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Kommers-
kollegium, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Konkurrensverket,
Konsumentverket, Datainspektionen, Riksskatteverket, Bokföringsnämn-
den, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, SEB Försäkring, Svenska
Försäkringsmäklares förening, Sveriges Advokatsamfund, Tjänstemän-
nens centralorganisation (TCO), Svenska Aktuarieföreningen, Fri- och
rättighetskommittén (Ju 1992:01) och AMF-sjukförsäkring.

Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO,
Svenska Arbetsgivareföreningen SAF och Kommittén om översyn av
redovisningslagstiftningen (Ju 1991:07) har förklarat sig avstå från att
lämna remissyttranden.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 2

216

Förteckning över remissinstanser vid beredning av
finansdepartementets tilläggspromemoria med utkast
till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om
försäkringsverksamhet

Efter remiss har yttranden över tilläggspromemorian avgetts av Svea
hovrätt, Finansinspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Riks-
skatteverket, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Försäkringsmäklares
förbund, Trafikförsäkringsföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska Aktuarieföreningen, Försäkringsutredningen (Fi
1990:11) och Skiljedomsutredningen (Ju 1992:04).

Centralorganisationen SACO och Svenska Arbetsgivareföreningen SAF
har förklarat sig avstå från att lämna remissytranden.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 3

217

1 Förslag till

Lag om utländska EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Tillämpningsområde m.m.

1 § Denna lag tillämpas på verksamhet i Sverige av utländska försäk-
ringsgivare med säte i ett annat land inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES-land).

Lagen gäller dock inte för

1. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare, om

a. bolagsordningen medger uttag av extra bidrag eller minskning av
förmåner,

b. verksamheten inte omfättar kredit- eller borgensförsäkring eller
annan ansvarsförsäkring än sådan som försäkringsgivaren enligt 2 kap.

3 a § fjärde stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) får meddela
utan att det särskilt anges i koncessionsbeslutet,

c. den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande
en miljon ecu, och

d. minst hälften av premieinkomsten härrör från medlemmar i försäk-
ringsgivaren,

2. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare som enligt avtal med en annan
sådan försäkringsgivare (den mottagande försäkringsgivaren) fullt ut åter-
försäkrar alla sina avtal om direkt försäkring eller överlåter samtliga
sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen,

3. lokala skadeförsäkringsgivare som endast meddelar sådan försäkring
som avses i 2 kap. 3 a § klass 18 försäkringsrörelselagen (assistans) i
form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger
ett belopp motsvarande 200 000 ecu,

4. ömsesidiga livförsäkringsgivare, om

a. bolagsordningen medger uttag av extra bidrag, minskning av för-
måner eller uttag av bidrag från personer som förbundit sig till sådant
bidrag, och

b. den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande

500 000 ecu,

5. ömsesidiga understödsinstituts verksamhet där förmånerna varierar
med tillgången på medel medan bidragen från medlemmarna utgörs av
ett fastställt belopp.

Lagen gäller inte återförsäkring.

Med försäkringssammanslutning avses i denna lag en sammanslutning
av fysiska eller juridiska personer som utan solidarisk ansvarighet med-
delar försäkring. När denna lag hänvisar till försäkringsgivare avses,
såvitt angår försäkringssammanslutningar, medlemmarna i sammanslut-
ningen.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

218

2 § Med skadeförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges

1 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).

Med livförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i

2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring behöver inte tillämpas för
sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § klasserna 1 b och 4
försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst
fem år. De får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a §
klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen samt för avgångsbidragsför-
säkringar.

Ersättning, som betalas i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller skadeförsäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkring som har meddelats. Har sådan ränta köpts i ett livförsäkrings-
företag, skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 3 kap. 2 § andra stycket, 3 §
första och andra styckena, 5 kap. 2-7 och 9-11 §§ samt 7 kap. 2 § i
tillämpliga delar.

3 § Med EES-land där risken är belägen avses i denna lag

1. när försäkringen avser byggnad eller byggnad och dess innehåll, till
den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, det EES-
land i vilken egendomen är belägen,

2. när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, det EES-land där
registreringen skall ske,

3. när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre
och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, det
EES-land där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,

4. i andra fall än de som uttryckligen omfattas av 1-3, om försäkrings-
tagaren är en fysisk person, det EES-land där försäkringstagaren har sin
vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, det
EES-land där det driftställe som försäkringen gäller för är beläget.

Det land där försäkringsgivaren har sitt säte anses som försäkrings-
givarens hemland. Försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning
skall anses ha sitt hemland i det land där sammanslutningens verkliga
ledning finns.

4 § Med stora risker avses i denna lag

1. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4-7, 11
och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14 och
15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är näringsidkare och
den försäkrade risken avser näringsverksamheten, och

3. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8-
10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är
näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt
senast fastställda resultat- och balansräkning:

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

219

a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu,

b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu,

c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer
anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovis-
ning skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla koncernen.

5 § Angående trafikförsäkring meddelas vissa särskilda bestämmelser

1 trafikskadelagen (1975:1410).

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid
av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för
längst fem år i sänder, får regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, Finansinspektionen medge undantag från de särskilda bestämmel-
serna om livförsäkring samt, i mån av behov, besluta att bestämmelser
som särskilt gäller skadeförsäkring skall tillämpas i stället.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får i fråga om sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket
klass 3 försäkringsrörelselagen (1982:713) medge undantag från 5 kap.
5 § och, om det finns särskilda skäl, från övriga bestämmelser om livför-
säkring. Ett undantag skall vara förenligt med Sveriges förpliktelser i
fråga om försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

Etablering

I § Utländska försäkringsgivare får driva försäkringsrörelse här i landet,
om de har fått tillstånd av regeringen (koncession) till detta. Rörelsen
skall drivas

1. genom en generalagent som syssloman,

2. genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial),
eller 3. såvitt avser försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning,
genom en generalrepresentation.

En generalagent skall vara bosatt här i landet. Han får inte vara under-
årig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt

II kap. 7 § föräldrabalken. Som generalagent får även svensk juridisk
person anlitas. För fullgörande av de skyldigheter, som åligger generala-
genten, skall den juridiska personen utse en fysisk person som uppfyller
kraven i första och andra meningarna.

Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda fullmakt för generala-
genten att ingå för försäkringsgivaren bindande rättshandlingar med tredje
man samt ta emot stämning för den utländska försäkringsgivaren och
själv eller genom annan tala och svara för denne.

För verksamhet som drivs genom filial gäller även bestämmelserna i
lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Verkställande direktör för
en utländsk försäkringsgivares filial skall dock vara bosatt i Sverige.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

220

En generalrepresentation for försäkringsgivare i en försäkrings-
sammanslutning skall förestås av ett ombud som uppfyller kraven i andra
stycket. De utländska försäkringsgivarna skall utfärda fullmakt för
ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal ingå för
försäkringsgivarna i sammanslutningen bindande rättshandlingar och att
ta emot stämning för försäkringsgivarna och själv eller genom annan tala
och svara för dem. Särskilda bestämmelser om ombud för försäkrings-
givare i försäkringssammanslutning finns i 4 kap.

Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör
för en filial och ombud för försäkringsgivare i en försäkringssammanslut-
ning.

Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huru-
vida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett sådant förhandsbesked är bindande för den myndighet som har
lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked
är även Finansinspektionen bunden av detta besked.

Gränsöverskridande verksamhet

2 § Efter anmälan till Finansinspektionen far en försäkringsgivare mark-
nadsföra försäkringar här i landet från ett fast driftställe i ett annat EES-
land. Marknadsföring som avser livförsäkringar och som riktas till en-
skilda personligen skall ske genom förmedling av ett försäkringsbolag
som har koncession i Sverige och som tillhör samma koncern som för-
säkringsgivaren eller som denne har samarbetsavtal med.

Efter tillstånd av Finansinspektionen (koncession) får sådan marknads-
föring som avses i första stycket andra meningen ske utan förmedling av
ett försäkringsföretag med koncession i Sverige.

3 § Bestämmelserna i 2 § gäller inte försäkring av följande risker enligt
2 kap. 3 a § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713):

1. arbetsolycksfall (klass 1),

2. civilrättsligt ansvar för kärnenergi och produktansvar för läkemedel
(klass 13) och

3. byggnadsarbeten, om sådan försäkring är obligatorisk (klass 9 och
13).

Den som deltar i koassuransavtal avseende stora risker på annat sätt än
som ledande försäkringsgivare behöver inte göra sådan anmälan som
avses i 2 §.

Bestämmelserna i 2 § om livförsäkring tillämpas även på verksamhet
avseende tontiner och sådan kapitaliseringsverksamhet som grundas på
försäkringstekniska beräkningar.

Annan verksamhet än försäkringsrörelse

4 § Om det finns särskilda skäl, får en försäkringsgivare som har fått
sådan koncession som anges i 1 § medges att driva annan rörelse här i
landet än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

221

Om det finns skäl, får ett medgivande enligt första stycket återkallas
av den som får lämna sådant medgivande.

Separationsprincip m.m.

5 § Försäkringsgivare får här i landet bara driva sådan försäkrings-
rörelse som försäkringsgivaren driver i sitt hemland.

Rörelse som avses i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713),
direkt livförsäkringsrörelse, får här i landet förenas endast med direkt
skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a § klasserna 1 och 2 för-
säkringsrörelselagen samt med rörelse avseende återförsäkring av sådan
försäkring och livförsäkring om inte annat följer av fjärde stycket.

En försäkringsgivare som i sitt hemland förenar direkt livförsäkrings-
rörelse med någon annan skadeförsäkringsrörelse än sådan som avses i
andra stycket, får genom agentur eller filial här i landet endast driva
skadeförsäkringsrörelse om inte annat följer av fjärde stycket.

Utöver vad som följer av andra och tredje styckena får direkt livförsäk-
ringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse här i landet bedrivas av samma
försäkringsgivare om sådan samtidig verksamhet bedrevs vid tidpunkten
för undertecknandet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsom-
rådet, den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som här i
landet bedrivs av samma försäkringsgivare enligt andra eller fjärde
stycket skall hållas åtskilda inom försäkringsgivaren.

3 kap. Koncession m.m.

Koncession för etablering

1 § Ansökan om koncession för etablering görs hos regeringen. I an-
sökan skall anges den försäkringsklass, som rörelsen skall avse. Ansökan
skall lämnas in till Finansinspektionen.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten i
Sverige. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall
innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

Finansinspektionen skall överlämna planen och uppgifter om inspektio-
nens iakttagelser vid granskning av planen till behöriga myndigheter i
försäkringsgivarens hemland för yttrande. Om ett yttrande inte avgetts
inom tre månader efter det att de överlämnade handlingarna tagits emot
av behöriga myndigheter i försäkringsgivarens hemland, skall det anses
som om ett yttrande avgetts till försäkringsgivarens förmån.

Finansinspektionen skall med eget yttrande överlämna ansökan till
regeringen.

2 § Regeringen beviljar koncession om den planerade verksamheten kan
antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. I
samband därmed godkänner regeringen en företrädare. Koncession får

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

222

inte vägras på den grunden att det inte finns behov av ytterligare
etableringar på försäkringsmarknaden.

I samband med beviljandet av koncessionen godkänner regeringen de
grunder för verksamheten som anges i 5 kap. 3 §. Grunderna skall god-
kännas om de överensstämmer med denna lag och andra författningar.

Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i

2 kap. 3 a och 3 b §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).

3 § Bestämmelserna i 1-2 §§ gäller också när en försäkringsgivare avser
att ändra grunderna eller utvidga sin verksamhet till en ny försäkrings-
klass eller ett nytt verksamhetsområde.

Avser ansökan endast ändring av grunderna, utvidgning av beviljad
koncession till en ny försäkringsklass eller utbyte av koncession för en
viss försäkringsklass mot koncession för en annan klass, far Finans-
inspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av
principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Utses en ny företrädare skall denne godkännas av Finansinspektionen.

Koncession och anmälan vid gränsöverskridande verksamhet

4 § Ansökan om koncession för gränsöverskridande verksamhet enligt
2 kap. 2 § andra stycket skall göras hos Finansinspektionen. Till ansökan
skall fogas dels en plan för den tilltänkta verksamheten i Sverige, dels
bestämmelser om hur premiereserv skall beräknas, om försäkringstagar-
nas rätt till återköp och fribrev, om återbäring till försäkringstagarna
samt, om inte Finansinspektionen medger undantag, om hur försäkrings-
premier skall beräknas.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla och
vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

Koncession skall beviljas inom sex månader om de uppgifter försäk-
ringsgivaren lämnat står i överensstämmelse med denna lag och andra
författningar. Har koncession inte beviljats inom den angivna tiden skall
det anses som att ansökan avslagits.

Sedan koncession beviljats får försäkringsgivaren inte utan Finans-
inspektionens tillstånd ändra uppgifterna i verksamhetsplanen eller de
bestämmelser som avses i första stycket. Vad som anges i första-tredje
styckena skall gälla för sådana ändringar.

5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektio-
nen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som skall fogas till en
anmälan om gränsöverskridande verksamhet enligt 2 kap. 2 § första
stycket.

När Finansinspektionen har fått del av en anmälan om gränsöverskri-
dande verksamhet och de handlingar som skall fogas till denna får för-
säkringsgivaren starta sin verksamhet.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

223

Sedan anmälan skett enligt första stycket får en försäkringsgivare inte
ändra de slag av risker som skall försäkras förrän han har anmält änd-
ringen till Finansinspektionen.

6 § En försäkringsgivare som har koncession att driva försäkringsrörelse
här i landet genom agentur eller filial och som har för avsikt att från
agenturen eller filialen marknadsföra försäkringar avseende risker i ett
annat EES-land skall underrätta Finansinspektionen om detta med an-
givande av i vilket land marknadsföringen skall ske och vilket slag av
risker denna skall avse.

Vad som anges i första stycket skall gälla även när en försäkrings-
givare avser att utvidga sin verksamhet.

Finansinspektionen får från försäkringsgivaren infordra en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Finansinspektionen skall på ansökan utfärda intyg om vilka försäkrings-
klasser försäkringsgivarens koncession här i landet omfattar och om att
inspektionen inte har någon invändning mot att försäkringsgivaren i ett
annat EES-land marknadsför försäkringar genom agenturen eller filialen.
Intyg skall utfärdas om den planerade verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet i det land där mark-
nadsföringen skall ske och det kan antas att den inte leder till skada för
verksamheten här i landet.

Medgivande till annan verksamhet än försäkringsrörelse

7 § Ansökan om medgivande för en försäkringsgivare att driva annan
rörelse här i landet än försäkringsrörelse skall ges in till Finansinspektio-
nen och vara åtföljd av fullmakt för företrädaren att beträffände den med
ansökan avsedda verksamheten företräda försäkringsgivaren gentemot
tredje man samt vid domstolar och andra myndigheter.

4 kap. Särskilda bestämmelser om ombud för
försäkringssammanslutningar

1 § I en generalrepresentation för en försäkringssammanslutning an-
svarar ombudet för den verksamhet som försäkringsgivarna i samman-
slutningen driver enligt denna lag. Ombudet är skyldigt att rätta sig efter
svenska myndigheters beslut och föreskrifter i alla de förhållanden som
hänför sig till verksamheten.

2 § Ombudet skall föra en förteckning över dels de särskilda med-
hjälpare som har rätt att för försäkringsgivarna i sammanslutningen
förvärva försäkringsaffärer, dels de försäkringar som dessa medhjälpare
förmedlar för sammanslutningen. Härvid skall för vaije försäkring anges
de premier och skadeersättningar som är att hänföra till försäkringen.
Uppgifterna skall föras in fortlöpande och grundas på handlingar som
härrör från affärshändelser.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

224

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen Prop. 1992/93:257
får meddela närmare föreskrifter om förteckningen och handlingarna Bilaga 4
enligt första stycket.

5 Kap. Om försäkringsrörelsens bedrivande

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller för försäkringsrörelse som
bedrivs här i landet genom en generalagent, en filial eller, i fråga om
försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, en generalrepresenta-
tion.

För sådan gränsöverskridande verksamhet som avses i 2 kap. 2 § andra
stycket gäller 2 § första-fjärde styckena, 5-7 och 9 §§. Vad som där sägs
om företrädare skall i stället avse försäkringsgivaren.

Försäkringstekniska skulder m.m.

2 § Företrädaren skall för vaije räkenskapsår upprätta en redogörelse för
försäkringsgivarens verksamhet här i landet. Redogörelsen skall upprättas
enligt formulär som fastställts av Finansinspektionen.

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder,
som skuld tas upp det beräknade värdet vid räkenskapsårets utgång av
försäkringsgivarens ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfäll (ersättnings-
reserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfäll (skadebehand-
lingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning och

5. sådan tilldelad återbäring inom skadeförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning.

Sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som har förfallit
till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättnings-
reserven.

Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall i
den enskilda försäkringsgivarens redovisning av försäkringstekniska skul-
der endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan för-
säkringsgivarna belöper på denna försäkringsgivare.

En försäkringsgivare som från ett fest driftställe här i landet driver
gränsöverskridande verksamhet avseende skadeförsäkring skall särskilt
redovisa det försäkringstekniska resultatet avseende denna verksamhet om
den årliga premieintäkten, utan avdrag för återförsäkring, från ett EES-
land överstiger ett belopp som motsvarar 2 500 000 ecu. Finansinspektio-
nen får meddela närmare föreskrifter avseende denna redovisning.

3 § För livförsäkring skall, om det inte med hänsyn till försäkringens
särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas be-
träffände

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

225

15 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,                        Prop. 1992/93:257

3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,                  Bilaga 4

4. verkan av underlåten premiebetalning,

5. försäkringstagares rätt när försäkringen upphör i förtid av annan
anledning än som avses i 2 och 4 eller försäkringsgivaren annars är fri
från ansvar för försäkringsfäll,

6. förräntning av försäkringsbelopp som förfällit till betalning.

4 § Med avseende på de i 3 § 1-4 angivna grunderna tillämpas 7 kap.

3 §, 4 § första-fjärde styckena samt 5-7 §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713). Beträffände övergångsgrunder enligt 7 kap. 4 § första-fjärde
styckena nämnda lag gäller dock 3 kap. 3 § i fråga om ändring av
grunder och 8 kap. 1 § i fråga om kungörande. Som villkor för god-
kännande av övergångsgrunder får bestämmas, att försäkringsgivaren
skall införa tillgångar utöver vad som motsvarar de försäkringstekniska
skulderna i det register som avses i 9 §.

Tillgångarna

5 § Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring skall vid vaije tidpunkt redovisas i sådana tillgångar
som anges i 7 kap. 9 § första stycket 1-8 och 10-12 försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) eller, i den mån Finansinspektionen medger det, värdet
av återförsäkringsgivamas ansvarighet på grund av livförsäkringar som
har övertagits i återförsäkring.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, motsvarande högst tjugo
procent av de försäkringstekniska skulderna for egen räkning, redovisas
i andra tillgångar än sådana som nämns i första stycket, dock inte i
aktier.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen räkning förstås den del
av de försäkringstekniska skulderna, som inte motsvarar värdet av åter-
försäkringsgivamas ansvarighet.

6 § För de tillgångar som används för redovisning av de försäkrings-
tekniska skulderna gäller 7 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).

7 § Värdehandlingar får vid redovisning enligt 5 § inte tas upp till högre
värde än som följer av bestämmelserna i bokföringslagen (1976:125) om
värdering av omsättningstillgångar. De får dock tas upp till samma värde
som beräknats närmast föregående räkenskapsår eller, om värdehand-
lingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller
endast om värdehandlingarna kan avyttras till ett värde, som motsvarar
detta högre värde vid tidpunkter som får anses tillfredsställande med
hänsyn till de försäkringsutfästelser som värdehandlingarna säkerställer.

8 § För skadeförsäkring av annat slag än sådan sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring beträffande vilken bestämmelserna om livför-
säkring tillämpas med stöd av 1 kap. 2 tredje stycket, gäller bestämmel-

226

serna i 7 kap. 10 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen Prop. 1992/93:257
(1982:713).                                                           Bilaga 4

9 § Det skall föras ett register som vid vaije tidpunkt utvisar de till-
gångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna enligt 5 §.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 2 §, skall detta antecknas i registret.

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) omfattar de tillgångar som finns upptagna i registret, när
försäkringsgivaren försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller
särskild administration träder in. Förmånsrätten följer med fordran som
grundas på avtal om livförsäkring eller på avtal om återförsäkring av-
seende livförsäkring. En fordran på grund av ett avtal om livförsäkring
har företräde framför återförsäkrares fordran.

Företrädaren skall se till att det till Finansinspektionen sänds in dels
beräkningar av de försäkringstekniska skulderna, dels kopior av registret.

10 § Om en försäkringsgivare, genom en agentur eller filial här i landet,
driver gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land och om det
krävs tillstånd där för sådan verksamhet, skall för den delen av verksam-
heten bestämmelserna i det landet gälla om

1. beräkning av försäkringstekniska skulder,

2.  redovisning av tillgångar motsvarande de försäkringstekniska
skulderna,

3. var dessa tillgångar skall vara lokaliserade och hur de skall skyddas
mot valutakursförluster, samt

4. såvitt avser livförsäkring, återbäring samt försäkringars fribrevs- och
återköpsvärde.

Allmänna bestämmelser

11 § Försäkringstekniska utredningar och beräkningar som angår försäk-
ringsgivares här i landet drivna livförsäkringsrörelse skall utföras under
överinseende av en av Finansinspektionen godkänd aktuarie.

12 § En försäkringsgivare eller företrädare får inte till fördel för en-
skilda försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt
än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de liv-
försäkringspremier, som försäkringsgivaren enligt fastställda grunder
bestämt för sin rörelse här i landet.

13 § Företrädaren skall övervaka att anskaffning av ansökningar om
försäkring hos företaget sker på ett sätt som överensstämmer med god
affärssed i Sverige. I fråga om en försäkringssammanslutning åligger
detta försäkringsgivarna.

227

14 § På begäran av den som biträtt en försäkringsgivare i dennes an-
skaffningsverksamhet skall Finansinspektionen utfärda intyg över verk-
samhetens omfattning och innehåll om sådant intyg krävs för att få driva
liknande verksamhet i ett annat EES-land. Försäkringsgivaren och den
som begärt intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs
för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.

15 § Om företrädaren inte kan utöva sitt uppdrag, om han avsäger sig
det eller om fullmakten återkallas, skall Finansinspektionen för tiden till
dess hindret upphört eller en ny företrädare blivit befullmäktigad och
godkänd förordna ett ombud att på försäkringsgivarens vägnar ta emot
stämning och i övrigt företräda denne med avseende på redan meddelade
försäkringar. Ett sådant förordnande skall inspektionen genast kungöra
i Post- och Inrikes Tidningar. Till dess att en sådan kungörelse skett får,
beträffande andra försäkringsgivare än försäkringsgivare i försäkrings-
sammanslutning, försäkringstagare hos inspektionen sätta in förfallen
försäkringspremie med samma verkan som om den blivit betald till för-
säkringsgivaren.

6 kap. Om tillsyn över försäkringsverksamheten

Tillsynens inriktning

1 § Verksamhet som bedrivs enligt denna lag skall stå under tillsyn av
Finansinspektionen i den utsträckning som följer av lagen. Inspektionen
skall verka för en sund utveckling av verksamheten.

Inspektionen skall lämna de uppgifter till behöriga myndigheter i för-
säkringsgivarnas hemländer som dessa myndigheter behöver för kont-
roll av försäkringsgivarnas soliditet samt i övrigt ha ett sådant nära
samarbete med övriga EES-länders behöriga myndigheter som föranleds
av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Vid verksamhet genom etablering

2 § När försäkringsgivaren böljat sin verksamhet här i landet skall
företrädaren genast underrätta Finansinspektionen om detta.

3 § Företrädaren skall lämna Finansinspektionen de upplysningar som
inspektionen begär om försäkringsgivaren och den verksamhet som denne
driver här i landet genom etablering.

Företrädaren skall hålla tillgångar samt räkenskaper och andra hand-
lingar tillgängliga för granskning av Finansinspektionen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en försäkringsgivare
skall lämna till inspektionen.

4 § Skyldighet enligt 3 § att lämna upplysningar och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning åligger även

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

228

1. styrelsen och verkställande direktören i aktiebolag som driver verk-
samhet här i landet med föremål uteslutande att biträda försäkringsgivare
som driver rörelse här i landet,

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande befattnings-
havare i tarifförening, skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som här i landet biträder sådan försäkringsgivare vid
rörelsens bedrivande, och

3. personer som är införda i en förteckning som anges i 4 kap. 2 §.

5 § Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkrings-
givares verksamhet här i landet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse,
om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt-
ningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,

3. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska
skulderna inte längre är tillräckliga, eller

4. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte har följts inom den be-
stämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat
sätt undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen.

Följer en försäkringsgivare inte gällande bestämmelser om redovisning
och täckning av försäkringstekniska skulder får regeringen, efter att ha
underrättat behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland, förbjuda
försäkringsgivaren att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Om behörig myndighet i en försäkringsgivares hemland inskränker
försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall på begäran
av myndigheten Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffände
försäkringsgivarens tillgångar i Sverige.

Finansinspektionen får besluta hur skadeförsäkringsverksamhet skall
drivas efter ett sådant beslut som avses i tredje och fjärde styckena. För
livförsäkringsverksamhet skall bestämmelserna i 7 kap. 2 § tillämpas.

6 § Regeringen kan förklara koncessionen förverkad, om försäkrings-
givaren

1. inte längre uppfyller kraven för koncession här i landet, eller

2. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksam-
heten här i landet, särskilt reglerna om redovisning och täckning av för-
säkringstekniska skulder.

Innan regeringen förklarar koncessionen förverkad skall samråd ske
med behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland. I brådskande fall
får regeringen förklara koncessionen förverkad utan föregående samråd.
Hemlandsmyndigheten skall underrättas så snart det kan ske.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

229

Om försäkringsgivarens koncession i hemlandet har förklarats för-
verkad, skall regeringen genast förklara koncessionen i Sverige förver-
kad.

Vid gräns överskridande verksamhet

7 § Om en försäkringsgivare med stöd av 2 kap. 2 § första stycket
marknadsför försäkringar här i landet från ett fast driftställe i ett annat
EES-land, skall Finansinspektionen lämna behöriga myndigheter i det
landet de uppgifter som dessa behöver för kontroll av försäkringstekniska
skulder och tillgångar som motsvarar dessa.

8 § Om en försäkringsgivare som marknadsför försäkringar enligt 2 kap.
2 § överträder denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av
lagen, skall Finansinspektionen förelägga försäkringsgivaren att vidta
rättelse.

Underlåter försäkringsgivaren att vidta rättelse, skall inspektionen
underrätta behöriga myndigheter i försäkringsgivarens hemland och i det
land varifrån försäkringarna marknadsförs.

Om försäkringsgivaren inte upphör med överträdelserna får Finans-
inspektionen återkalla koncessionen för gränsöverskridande verksamhet
eller, om verksamheten inte är koncessionpliktig, förbjuda försäkrings-
givaren att fortsätta sin marknadsföring och att meddela nya försäkringar
här i landet. Inspektionen får vidta även andra åtgärder som behövs för
att hindra fortsatta överträdelser. Innan åtgärd vidtas skall inspektionen
underrätta behörig myndighet i det land där det festa driftställe som
marknadsför försäkringarna är beläget.

Om den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland eller i det
land där det festa driftställe som marknadsför försäkringar är beläget
förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över tillgångar-
na, skall inspektionen vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillvarata
försäkringstagarnas intressen. Om den utländska myndigheten återkallar
försäkringsgivarens, agenturens eller filialens auktorisation, skall
inspektionen förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring
och att meddela nya försäkringar här i landet.

Om försäkringsgivarens samtliga festa driftställen sammantaget har en
årlig premieintäkt från skadeförsäkring från Sverige som, utan avdrag för
återförsäkring, överstiger ett belopp som motsvarar 2 500 000 ecu får
Finansinspektionen hos behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland
begära att försäkringsgivaren i hemlandet särskilt redovisar det försäk-
ringstekniska resultatet avseende verksamheten i Sverige.

Försäkringsgivaren skall lämna Finansinspektionen de upplysningar och
handlingar som inspektionen begär för tillämpning av denna paragraf.

Vite m.m.

9 § Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet att denna lag
är tillämplig, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upplys-

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

230

ningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämp-
lig.

Om Finansinspektionen finner att någon utan koncession driver till-
ståndspliktig verksamhet, skall inspektionen förelägga denne att inom
viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verksamheten
som inspektionen anger eller också upphöra med verksamheten.

Bestämmelsen i andra stycket skall i tillämpliga delar gälla om Finans-
inspektionen finner att någon driver gränsöverskridande verksamhet utan
att anmälan skett.

Ett föreläggande enligt denna paragraf far riktas såväl mot försäkrings-
givaren som mot den som här i landet, i syfte att förmå någon att teckna
försäkring hos försäkringsgivaren, är verksam för försäkringsgivarens
räkning.

10 § Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud enligt
denna lag med vite.

11 § En försäkringsgivare skall med årliga avgifter bekosta Finans-
inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen
meddelar.

7 kap. Om försäkringsverksamhetens upphörande och om
överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Upphör en försäkringsgivare att driva försäkringsrörelse här i
landet, åligger det försäkringsgivaren att med bifogande av giltig fullmakt
hos Finansinspektionen uppge ombud, som godkänns av inspektionen, att
på företagets vägnar företräda försäkringsgivaren med avseende på redan
meddelade försäkringar. För tiden intill dess sådan anmälan har skett får
Finansinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet.
Inspektionen skall genast införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
om godkännandet eller förordnandet. Intill dess sådant kungörande har
skett, får försäkringstagare hos Finansinspektionen sätta in förfallen
försäkringspremie med samma verkan som om den blivit inbetald till
försäkringsgivaren.

2 § Om en försäkringsgivares koncession att driva livförsäkringsrörelse
här i landet har förklarats förverkad, skall en särskild administration för
tillvaratagande av livförsäkringstagamas rätt träda in. Finansinspektionen
skall förvalta administrationsboet.

Finansinspektionen skall genast för livförsäkringstagamas räkning ta
hand om samtliga tillgångar i vilka livförsäkringstagama har förmånsrätt
enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). Härmed öveigår alla försäk-
ringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavta-
len på administrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats, gäller
samma sak försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av
återförsäkringama.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

231

Så snart administrationen inträtt skall Finansinspektionen låta värdera
de omhändertagna tillgångarna. Inspektionen skall vidare låta beräkna det
belopp vartill de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring uppgår.
För det belopp med vilket värdet av tillgångarna understiger de försäk-
ringstekniska skulderna för livförsäkring, ökade med en tjugondei, har
administrationsboet fordringsrätt hos försäkringsgivaren.

De försäkringar som övertagits av administrationsboet skall om möjligt
överföras till en svensk eller utländsk försäkringsgivare, som har fått
koncession för livförsäkringsrörelse här i landet. Anser Finansinspektio-
nen att ett anbud om övertagande bör antas, skall inspektionen i Post-
och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra
anbudets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för försäk-
ringstagarna, att inom en bestämd tid - minst en månad efter kungörel-
sens utfärdande - hos inspektionen anmäla om de har något att invända
mot anbudet. Även den som inte är försäkringstagare men som har för-
värvat rätt på grund av en försäkring skall få möjlighet att framföra
invändningar.

Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar. När sådant kungörande sker, öveigår ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Genom denna försäkringsgivares försoig skall samtliga försäkringstagare
och de som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas om över-
låtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför.

Om inte försäkringsbeståndet överlåtits inom ett år från det att
administrationen trädde in, får tillgångarna säljas och medlen fördelas
mellan försäkringstagarna.

Om det vid överlåtelse av försäkringarna eller annars har uppstått
överskott, skall detta i första hand användas till att betala kostnaden för
administrationen och sådant bidrag som avses i 6 kap. 11 § och som inte
erlagts. Återstoden skall överlämnas till den försäkringsgivare vars
försäkringar varit föremål för administration.

När en försäkringsgivares koncession förklarats förverkad, får nya för-
säkringar inte meddelas. Under administrationstiden får dock sådana liv-
försäkringar meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.

Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som forfallit till betalning
innan koncessionen förklarats förverkad skall så mycket betalas ut som
skulle ha betalats om koncessionen inte förklarats förverkad.

Av livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfaller till betalning
under administrationstiden, får innan administrationen avslutas endast
betalas ut så mycket som Finansinspektionen anser kunna utbetalas utan
att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Vad som nu har sagts
skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkring eller belåning av
försäkringsbrev hos försäkringsgivaren. Skulle det efteråt visa sig att ett
för stort belopp har utbetalts, skall återbetalning inte ske.

Har en försäkringsgivare i annat fall än enligt första stycket upphört att
driva livförsäkringsrörelse här i landet, är försäkringsgivaren likväl
skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 5-7 och 9 § § redovisa tillgångar
motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för redan med-

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

232

delade livförsäkringar. Det åligger ombud, som har utsetts av försäk-
ringsgivaren enligt 1 §, att fullgöra de skyldigheter enligt 5 kap. 2 och
9 §§ samt 6 kap. 3 §, som förut åvilat företrädaren. Om ej tillgångar
motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna redovisas eller
om det av annat skäl finns anledning anta att livförsäkringstagamas rätt
på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på Finans-
inspektionen att besluta om administration enligt första stycket skall
inträda. Om de till redovisning avsatta tillgångarna anses otillräckliga far
dock administration inte föreskrivas, förrän Finansinspektionen har före-
lagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra
veckor efter det att sådant föreläggande skett. Om i ett sådant fäll
admininstration inträder, skall bestämmelserna i första stycket om upp-
hörande av företagets rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i
stället avse meddelandet av beslut om administration.

3 § En försäkringsgivare som har koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbe-
stånd till en annan försäkringsgivare, som i Sverige har fått koncession
att driva sådan försäkringsrörelse.

Om det försäkringsbestånd som överlåtelsen avser består av försäkring-
ar som meddelats genom gränsöverskridande verksamhet får tillstånd ges
endast om behörig myndighet i det land där riskerna är belägna sam-
tycker till överlåtelsen och den övertagande försäkringsgivaren där
uppfyller kraven för gränsöverskridande verksamhet med de försäkringar
som överlåtelsen avser.

Är den övertagande försäkringsgivaren en utländsk EES-försäkrings-
givare krävs för tillstånd, utöver vad som anges i andra stycket, att
behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland intygar att försäkrings-
givaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats.

En försäkringsgivare som har fått koncession enligt 2 kap. 1 § får med
Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkrings-
bestånd som består av försäkringar som meddelats genom gränsöver-
skridande verksamhet till en EES-försäkringsgivare med fast driftställe
i det land där riskerna är belägna. Tillstånd far medges endast om
behörig myndighet i övertagande försäkringsgivares hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats
och behörig myndighet i det land där riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen.

Ansökan om tillstånd skall göras av såväl överlåtare som övertagare.
Vid ansökningen skall fogas det avtal, som träffets angående överlåtelsen.
Med avseende på ansökningen gäller vidare vad i 15 kap. 3 § andra
stycket och 4 § andra stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) före-
skrivs i tillämpliga delar.

Bifells ansökningen, skall överlåtaren anses fritagen från sina förpliktel-
ser på grund av det överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i
stället skall åvila övertagaren. Angående underrättelse om verkställd
överlåtelse skall bestämmelsen i 15 kap. 6 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) tillämpas.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

233

Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om de handlingar
som erfordras för tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. beviljande av koncession eller utvidgning av koncession,

2. godkännande av företrädare eller ändring av grunderna,

3. ändring i bolagsordning eller liknande handling som innefattar
ändring av försäkringsgivarens firma,

4. förverkande av koncession, och

5. tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd.

2 § Det som enligt denna lag har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omstän-
digheterna framgår att han varken kände till eller hade bort känna till det
som kungjorts. Innan sådant kungörande skett, kan förhållande, som
enligt lagen skall kungöras, inte lagligen åberopas mot annan än den,
som visas ha haft kännedom om det.

3 § Ar en handling, som enligt denna lag lämnas till Finansinspektionen,
avfattad på främmande språk, skall den på begäran åtföljas av en bestyrkt
svensk översättning.

4 § Ett ombud, som enligt 5 kap. 15 § eller 7 kap. 1 § förordnats av
Finansinspektionen, har rätt att få ersättning av försäkringsgivaren med
det belopp som bestäms av inspektionen.

5 § En försäkringsgivare, som driver försäkringsrörelse här i landet,
skall i alla meddelanden till allmänheten nämna sin associationsform och
sitt hemland.

Försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk-
ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som
avses i brevet.

I meddelanden till allmänheten om företagets fonder skall särskilt anges
beloppet av ännu inte inbetalade förbindelser av delägare eller garanter
om dessa belopp inräknats i fondema.

Om en försäkringsgivare marknadsför försäkringar avseende andra
risker än stora risker genom gränsöverskridande verksamhet i ett annat
EES-land, skall försäkringstagarna underrättas om i vilket land det fästa
driftställe som avtalet skall ingås med är beläget. Sådan information skall
även finnas på vatje handling som lämnas till försäkringstagarna. Avtalet
och försäkringsansökan, om den är bindande, skall innehålla adress till
försäkringsgivarens huvudkontor och den agentur eller filial som avtalet
ingås med. Om försäkringen omfättar den försäkringsklass som anges i
2 kap. 3 a § första stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713) skall
avtalet och en bindande försäkringsansökan även innehålla namn och
adress till den som företräder försäkringsgivaren vid skadefäll.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

234

Innan ett avtal om livförsäkring ingås genom gränsöverskridande verk-
samhet i andra fäll än som avses i 2 kap. 2 § andra stycket skall för-
säkringsgivaren till försäkringstagaren överlämna en handling där försäk-
ringstagaren uppmärksammas på att försäkringsgivaren är underkastad
tillsynsreglema i det land där det försäkrande fästa driftstället är beläget.
Försäkringstagaren skall skriva under handlingen. Handlingen skall
överensstämma med formulär som lästställs av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.

6 § Finansinspektionens beslut om

1. att avslå en ansökan om koncession enligt 3 kap. 3 eller 4 §,

2. att avslå en ansökan om att utfärda intyg enligt 3 kap. 6 § fjärde
stycket,

3. att förbjuda en försäkringsgivare att förfoga över sina tillgångar
enligt 6 kap. 5 § femte stycket,

4. att återkalla koncession för gränsöverskridande verksamhet eller
förbjuda sådan verksamhet enligt 6 kap. 8 § tredje eller fjärde stycket
eller

5. om att förelägga vite far överklagas till kammarrätten.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.

Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket skall
gälla omedelbart.

7 § Har regeringen eller Finansinspektionen i ett ärende om koncession
inte lättat beslut sex månader efter det att ansökningen gavs in, får
sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppe-
hålls. Har regeringen eller Finansinspektionen inte meddelat beslut inom
sex månader efter det att en sådan förklaring avgetts, skall det anses som
att ansökningen har avslagits.

8 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet till Finansinspektionen meddelar oriktiga eller vilse-
ledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att
lämna uppgift om enligt denna lag.

9 § Till böter döms företrädare, personal eller annan som företräder
försäkringsgivaren som bryter mot föreskrift i 5 kap. 12 § eller 8 kap.

5 § eller som på annat sätt än som anges i det sistnämnda lagrummet
lämnar oriktiga uppgifter om försäkringsgivaren i meddelanden, som är
avsedda för allmänheten.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. En försäkringsgivare som omfättas av denna lag och som enligt
lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige har koncession vid denna lags ikraftträdande

235

får med den tidsbegränsning som kan ha angetts i koncessionsbeslutet
fortsätta med rörelsen till utgången av år 1995 eller, om ansökan om
koncession i enlighet med 3 kap. 2 § tredje stycket då har getts in, till
dess att ansökningen har prövats slutligt.

3. En ansökan om koncession enligt de nya bestämmelserna skall
prövas av Finansinspektionen, om inte bifall till ansökningen innebär en
förlängning eller en väsentlig utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fäll prövas ansökningen av regeringen. När ett sådant ärende
skall prövas av Finansinspektionen gäller 8 kap. 7 §. Finansinspektionen
skall, i samband med prövningen av en koncessionsansökan, även pröva
ansökan om godkännande av grunder.

4. Bestämmelserna om förbud mot att förena livförsäkringsrörelse med
skadeförsäkringsrörelse enligt 2 kap. 5 § skall tillämpas även för försäk-
ringsgivare som avses i punkt 2.

5. Försäkringsgivare som avses i 2 och som har deponerat värdehand-
lingar i bankinstitut enligt 6 § första stycket 5, 10 och 15 a §§ lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige, har rätt att få ut de deponerade tillgångarna när sådan
ansökning som avses i 2 har bifallits. För tiden intill dess ansökningen
har prövats slutligt skall vad som föreskrivs om sådan deponering i 10 §
andra stycket, 13 § andra stycket, 15 a §, 16 §, 21 § första stycket andra
meningen, 25 § andra stycket 3, 27 § andra stycket och 28 § lagen om
rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige
gälla. Har försäkringsgivaren vid utgången av den tid som anges i 2 inte
gett in ansökan om koncession skall vad som föreskrivs om de deponera-
de tillgångarna i 27 och 28 §§ lagen om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige gälla.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

236

2 Förslag till

Lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller avtal om försäkringar enligt 2 kap. 3 a § första
stycket klass 17 försäkringsrörelselagen (1982:713), rättsskyddsförsäk-
ring.

2 § Om en försäkring omfättar även andra försäkringsklasser än rätts-
skyddsförsäkring, skall rättsskyddet tas upp som en särskild del av
försäkringsbrevet eller motsvarande handling. Rättsskyddets omfättning
skall anges i brevet eller handlingen.

3 § Ett avtal om rättsskyddsförsäkring som meddelas av en försäkrings-
givare som har koncession att driva försäkringsrörelse här i landet, skall
innebära att den försäkrade vid försäkringsfäll har rätt att efter eget val
utse en advokat eller annan lämplig person att biträda honom. Denna rätt
får inskränkas endast om valet av en viss person skulle medföra avsevärt
ökade kostnader som inte är motiverade av den rättsliga angelägenhetens
beskaffenhet eller omfättning. Den försäkrade skall underrättas om rätten
att utse advokat eller annan lämplig person när han anmäler försäkrings-
fället till försäkringsgivaren.

4 § En tvist om rättsskyddsförsäkring mellan försäkringsgivaren och den
försäkrade skall prövas av tre skiljemän om försäkringstagaren begär det.
Om inte annat följer av denna paragraf, gäller i fråga om skiljemännen
och förfärandet inför dem i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i
lagen (1929:145) om skiljemän. Part som är missnöjd med skiljedomen
har rätt att väcka talan vid domstol inom sextio dagar från det att han
fick del av skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Rätt domstol
vid klander av skiljedom är tingsrätten i den ort där den försäkrade har
sitt hemvist. En försäkrad kan även väcka talan mot försäkringsgivaren
vid tingsrätten i den ort där försäkringsgivarens styrelse har sitt säte.
Finns inte någon domstol som är behörig, skall målet tas upp av Stock-
holms tingsrätt.

Rätten att påkalla sådant förfärande som anges i första stycket skall
anges i försäkringsvillkoren. När tvist uppstår skall den försäkrade
underrättas om att han har rätt att påkalla sådant förfärande. Om den
försäkrade är konsument skall han även underättas om vilka andra möj-
ligheter som finns att få tvisten prövad.

5 § Bestämmelserna i 3 och 4 §§ gäller inte sådana åtgärder som försäk-
ringsgivaren vidtar på grund av en ansvarsförsäkring för att företräda den
försäkrade vid undersökningar eller förhandlingar, om åtgärderna vidtas
för att tillvarata även försäkringsgivarens intressen. Bestämmelserna
gäller inte heller vid tvister eller risker som hänför sig till eller har
samband med färtyg som används i sjöfärt.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

237

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen
tillämpas på forsäkringar som har meddelats eller förnyats efter
ikraftträdandet.

238

3 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)’
dels att 19 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2-8 och 10 §§, 2 kap. 3-6, 13, 14, 16 och 18 §§, 7 kap.
1, 9-11, 17 och 19 §§, 11 kap. 1 §, 13 kap. 1 och 3 §§, 14 kap. 22 §,
15 kap. 1 och 3 §§, 19 kap. 1, 3, 5, 11 och 13 §§ samt 21 kap. 2 § skall
ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 kap. 9 § skall lyda "Reservfonden,
utjämningsfond för kreditförsäkring och annan användning av försäk-
ringsbolagets egendom",

dels att det i lagen skall föras in ett nytt kapitel, 2 a kap., samt femton
nya paragrafer, 1 kap. 8 a §, 2 kap. 3 a-3 c §§, 7 kap. 12, 16 a och 22-
28 §§, 12 kap. 9 a § och 19 kap. 13 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

1 kap.

2 §

Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av
staten.

Särskilda bestämmelser finns om
utländska försäkringsföretags rätt
att driva försäkringsrörelse här i
landet.

Särskilda bestämmelser om ut-
ländska försäkringsgivare finns i
lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och lagen (1993:000) om utländska
EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige.

Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse,
om det inte finns särskilda skäl för det.

Med direkt livförsäkringsrörelse Rörelse som avses i 2 kap. 3 b §
får inte förenas försäkringsrörelse (direkt livförsäkringsrörelse) får
som avser annat än per- förenas endast med direkt skade-
sonförsäkring.                       försäkringsrörelse som avses i 2

kap. 3 a § klasserna 1 och 2 samt
med rörelse avseende återförsäk-
ring av sådan försäkring och av
livförsäkring om inte annat följer
av tredje stycket.

'Senaste lydelse av 19 kap. 4 § 1991:1767.

239

Utöver vad som följer av andra
stycket får direkt livförsäkrings-
rörelse och skadeförsäkringsrörelse
bedrivas i samma försäkringsbolag
om sådan samtidig verksamhet
bedrevs vid tidpunkten för under-
tecknandet av avtalet om Europeis-
ka ekonomiska samarbetsområdet,
den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och
skadeförsäkringsrörelse som be-
drivs i samma försäkringsbolag
enligt andra och tredje styckena
skall hållas åtskilda inom bolaget.

Med livförsäkringsbolag förstås i
denna lag bolag vilkas försäkrings-
rörelse uteslutande eller så gott
som uteslutande avser person-
försäkring (livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring, avgångsbi-
drags försäkring samt arbetslös-
hetsförsäkring). Andra bolag är
skadeförsäkringsbolag.

Med livförsäkringsbolag förstås i
denna lag bolag som uteslutande
eller så gott som uteslutande driver
direkt livförsäkringsrörelse enligt 2
kap. 3 b § eller rörelse avseende
återförsäkring av livförsäkring.
Andra bolag är skadeförsäkrings-
bolag.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

5 §2

Bestämmelserna om livförsäkring
gäller också i fråga om personför-
säkringar av annat slag. De behö-
ver dock inte tillämpas för sådana
personförsäkringar som har med-
delats antingen för en tid av längst
fem år eller mot en premie som är
beräknad och bestämd för längst
fem år i sänder.

Bestämmelserna om livförsäkring,
med undantag för 1 kap. 8 a §, 7
kap. 22, 23 och 26 §§,

- får tillämpas för skadeförsäk-
ringar som avses i 2 kap. 3 a §
klasserna 1 och 2 samt för
avgångsbidragsförsäkringar,

- behöver inte tillämpas för såda-
na livförsäkringar som avses i 2
kap. 3 b § klasserna 1 b och 4
om premien är beräknad och
bestämd för längst fem år.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett
livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

2Senaste lydelse 1989:1081.

240

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring i
2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 9, 9 a,
10 a och 11 §§, 8 kap. 18 §, 14
kap. 7, 21 och 24-28 §§ samt
19 kap. 3 och 4 §§.

6 §

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller de särskilda
bestämmelserna om livförsäkring i
2 kap. 3 och 4 §§, 7 kap. 9, 9 a,
10 a och 11 §§, 8 kap. 18 § samt
14 kap. 7, 21 och 24-28 §§.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

I ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets
förpliktelser.

Försäkringsaktiebolagets ak- Är bolagets aktiekapital fördelat
tiekapital skall bestämmas med på flera aktier, skall dessa lyda på
hänsyn till omfattningen och be- lika belopp.
skaffenheten av den planerade
rörelsen. Är aktiekapitalet fördelat
på flera aktier, skall dessa lyda på
lika belopp.

Delägare i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag är försäkringstagarna.
Återförsäkringstagare skall dock
inte på grund av återförsäkringen
anses som delägare. I fråga om
personförsäkring och återförsäkring
svarar endast bolagets tillgångar
för dess förpliktelser. För försäk-
ringar av annat slag svarar del-
ägarna personligen för bolagets
förpliktelser utan begränsning eller
med begränsning till ett visst
belopp.

Delägare i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag är försäkringstagarna.
Återförsäkringstagare skall dock
inte på grund av återförsäkringen
anses som delägare. I fråga om
livförsäkring, sjuk- och olycks-
fallsförsäkring som avses i 2 kap.
3 a § klasserna 1 och 2 , avgångs-
bidragsförsäkring samt återförsäk-
ring svarar endast bolagets till-
gångar för dess förpliktelser. För
försäkringar av annat slag svarar
delägarna personligen för bolagets
förpliktelser utan begränsning eller
med begränsning till ett visst be-
lopp.

Delägarnas ansvarighet får göras gällande endast på det sätt som
föreskrivs i denna lag.

Med delägare avses i de följande kapitlen endast delägare i ett
ömsesidigt försäkringsbolag.

Ett ömsesidigt försäkringsbolag får
inte bildas utan garantikapital, om
det inte finns särskilda skäl för det.
Garantikapitalet skall bestämmas
med hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av den planerade

Ett ömsesidigt försäkringsbolag får
inte bildas utan garantikapital, om
det inte finns särskilda skäl för det.
Garantikapitalet skall betalas med
pengar. Garantikapitalet skall
återbetalas när det inte längre

241

16 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

rörelsen. Garantikapitalet skall
betalas med pengar. Garan-
tikapitalet skall återbetalas när det
inte längre behövs för rörelsens
ändamålsenliga bedrivande. Om
villkor för sådan återbetalning
finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.

behövs för rörelsens ändamåls- Prop. 1992/93:257
enliga bedrivande och det är fören- Bilaga 4

ligt med bestämmelserna om
kapitalbasens sammansättning och
storlek i 7 kap. 22-27 §§. Om
villkor för sådan återbetalning
finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.

Ett försäkringsbolag skall, utöver
tillgångar motsvarandeförsäkrings-
tekniska skulder enligt 7 kap. 1 §,
vid varje tidpunkt ha en tillräcklig
kapitalbas. Bestämmelser om kapi-
talbasens sammansättning finns i 7
kap. 22 § och 26 § andra stycket
för livförsäkringsrörelse och i 7
kap. 24 § för skadeförsäkrings-
rörelse.

Vid utövandet av verksamheten
skall kapitalbasen minst uppgå till
en nivå som beräknas med
utgångspunkt i verksamhetens art
och omfattning (solvensmarginalen)
enligt bestämmelserna i 7 kap. 23
§ för livförsäkringsrörelse och i 7
kap. 25 § för skadeförsäkrings-
rörelse. Dock skall kapitalbasen
aldrig vara mindre än det garan-
tibelopp som anges i 7 kap. 26 §
första stycket för livförsäkrings-
rörelse och i 7 kap. 27 § för
skadeförsäkringsrörelse.

När ett försäkringsbolag bildas
skall kapitalbasen minst uppgå till
garantibeloppet.

Om kapitalbasen understiger sol-
vensmarginalen eller garanti-
beloppet skall Finansinspektionen
vidta åtgärder enligt be-
stämmelserna i 19 kap. 11 §
tredje, femte och sjätte styckena.

10 §3

I fråga om livförsäkringar, som
gäller endast för dödsfall och med-
delas för en tid av längst fem år
eller mot en premie som är beräk-
nad och bestämd för längst fem år
i sänder, får undantag medges från

I fråga om livförsäkringar, som
gäller endast för dödsfall och med-
delas för en tid av längst fem år
eller mot en premie som är beräk-
nad och bestämd för längst fem år
i sänder, får undantag medges från

3Senaste lydelse 1991:1767.

242

bestämmelserna om livförsäkring.
Från bestämmelserna om förbud
mot fondemission i 4 kap. 1 § och
vinstutdelning i 12 kap. 2 § får
dock undantag inte medges.

Avvikelser från denna lag får
medges i fråga om tjänstepensions-
försäkringar, i den mån avvikel-
serna är ändamålsenliga från all-
män synpunkt, och i fråga om
mottagna återförsäkringar, i den
mån det prövas skäligt.

bestämmelserna om livförsäkring.
Från bestämmelserna om förbud
mot fondemission i 4 kap. 1 § och
vinstutdelning i 12 kap. 2 § samt
bestämmelserna om kapitalbas,
garantibelopp och solvensmarginal

1 1 kap. 8 a §, 7 kap. 22, 23, och
26 §§ får dock undantag inte med-
ges.

Undantag från denna lag får
medges i fråga om mottagna åter-
försäkringar, i den mån det prövas
skäligt. Undantag för ett mot-
tagande bolag som avses i fjärde
stycket 3 skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
direkt försäkring enligt avtalet den

2 maj 1992 om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser
från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller
rättstillämpning.

Om ett ömsesidigt försäkrings-
bolag har ett verksamhetsområde
som är begränsat till viss del av
riket och rörelsen är av ringa stor-
lek, får sådana undantag från den-
na lag medges som föranleds av
verksamhetens omfattning och
bolagets förhållanden i övrigt.

1 fråga om skadeförsäkringsrö-
relse får undantag från denna lag
medges för

1. ömsesidiga försäkringsbolag
som driver skadeförsäkringsrörelse
under förutsättning att verksam-
heten inte omfattar kredit- eller
borgensförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring än sådan som är
underordnad enligt 2 kap. 3 a §
fjärde stycket, att den årliga
premieinkomsten från skadeförsäk-
rings rörelsen inte överstiger ett
belopp motsvarande en miljon ecu
samt att minst hälften av denna
premieinkomst härrör från bola-
gets delägare,

2. lokala skadeförsäkringsbolag
som meddelar endast försäkring
enligt 2 kap. 3 a § klass 18
(turistassistans) i form av natura-
förmåner och vilkas årliga
premieinkomst inte överstiger ett
belopp motsvarande 200 000 ecu,

3. ömsesidiga försäkringsbolag
som enligt avtal med ett annat
sådant bolag (det mottagande bo-
laget) fullt ut återförsäkrar alla
sina avtal om direkt försäkring
eller överlåter samtliga sina för-
pliktelser enligt försäkringsavtalen.

243

Medgivanden enligt första-fjärde Prop. 1992/93:257
styckena lämnas av regeringen Bilaga 4
eller, efter regeringens bemyn-
digande, av Finansinspektionen.

2 kap.

3

Stiftarna skall upprätta en bo-
lagsordning som skall underställas
regeringen för stadfästelse. Till
ansökan om koncession skall fogas
en plan för den tilltänkta verksam-
heten. Avser bolagets rörelse liv-
försäkring eller avser rörelsen
annat slag av försäkring för längre
tid än tio år, skall dessutom sär-
skilda regler (grunder) för verk-
samheten upprättas enligt vad som
sägs i 6 §. Grunderna skall under-
ställas regeringen för stadfästelse.

§4

Stiftarna skall upprätta en
bolagsordning som skall under-
ställas regeringen för stadfästelse.
Till ansökan om koncession skall
fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten. Avser bolagets
rörelse sådan försäkring för vilken
grunder skall upprättas enligt 6 §
eller med stöd av 1 kap. 5 § skall
dessa fogas till verksamhetsplanen.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vad
verksamhetsplanen skall innehålla.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstämmer
med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån
särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av
bolagets verksamhet.

Regeringen stadfäster bolags-
ordningen och grunderna samt
beviljar koncession, om inte den
planerade verksamheten bedöms
vara oförenlig med en sund utveck-
ling av försäkringsväsendet. Kon-
cession beviljas tills vidare eller,
om särskilda omständigheter föran-
leder detta, för bestämd tid, högst
tio år, och därutöver till det lö-
pande räkenskapsårets slut.

Regeringen stadfäster bolags-
ordningen och grunderna samt
beviljar koncession, om den plane-
rade verksamheten kan antas kom-
ma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet. Koncession
beviljas tills vidare eller, om sär-
skilda omständigheter föranleder
detta, för bestämd tid, högst tio år,
och därutöver till det löpande
räkenskapsårets slut. Koncession
får inte vägras på den grunden att
det inte behövs något ytterligare
försäkringsbolag.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag
för bestämd tid gäller första-tredje styckena i tillämpliga delar.

4Senaste lydelse 1984:1115.

244

3 « §                           Prop. 1992/93:257

Koncession för direkt skadeförsäk- bilaga 4
ringsrörelse skall avse en eller
flera av följande försäkringsklasser
eller risk som hänför sig till en

sådan klass:

1. olycksfall, dock inte försäk-
ring som avses i 3 b § klass 4,

2. sjukdom, dock inte försäkring

som avses i 3 b § klass 4,

3. landfordon (andra än spårfor-

don),

4. spårfordon,

5. luftfartyg,

6. fartyg,

7. godstransport,

8. brand och naturkrafter,

9. annan sakskada,

10. motoifordonsansvar,

11. luftfartygsansvar,

12. fartygs ansvar,

13. allmän ansvarighet,

14. kredit,

15. borgen,

16. annan förmögenhetsskada,

17. rättsskydd samt

18. turistassistans.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om de risker som hän-
för sig till varje försäkringsklass.

En koncession kan även avse föl-
jande grupper av försäkringsklas-
ser, varvid de beteckningar som
anges inom parentes skall tilläm-
pas:

a) klasserna 1 och 2 (sjuk- och
olycksfallsförsäkring),

b) passagerarskada under klass

1 samt klasserna 3, 7 och 10
(motorfordonsförsäkring),

c) passagerarskada under klass 1
samt klasserna 4, 6, 7 och 12 (sjö-

och transportförsäkring),

d) passagerarskada under klass

1 samt klasserna 5, 7 och 11 (luft-
fartsförsäkring),

e) klasserna 8 och 9 (brand- och

annan sakskadeförsäkring),

245

f) klasserna 10-13 (ansvarsför- Prop. 1992/93:257

säkring),                           Bilaga 4

g) klasserna 14 och 15 (kredit-
och borgensförsäkring),

h) samtliga klasser (skadeförsäk-
ring).

Ett försäkringsbolag får försäkra
risker som inte omfattas av bo-
lagets koncession om risken är
underordnad i förhållande till den
risk som omfattas av koncessionen
(huvudrisken). En rättsskyddsför-
säkring får dock behandlas som
underordnad endast om den avser
tvister eller risker med anknytning
till högsjöfart under klass 6 eller
12 eller om huvudrisken faller
under första stycket 18 (turistas-
sistans). Risker enligt första stycket
14 och 15 (kredit och borgen) får
inte behandlas som underordnade.

3 b §

Koncession för direkt livförsäk-
ringsrörelse skall avse en eller
flera av följande försäkringsklasser
eller risk som hänför sig till en
sådan klass:

1. a) försäkring där utbetalning
av försäkringsbelopp (engångs-
belopp eller periodiska utbetal-
ningar) är beroende av en persons
eller flera personers liv, dock inte
försäkringar enligt klass 3,

b) försäkring som meddelas som
tillägg tillförsäkring enligt a,

2. a) försäkring som utfaller vid
giftermål,

b) försäkring som utfaller vid
födelse,

3. försäkring som avses i klas-
serna 1 a och 2 som är anknuten
till värdepappersfonder,

4.  sjukförsäkring och olycks-
fallsförsäkring som gäller för
längre tid än fem år, under obe-
stämd tid eller till dess den försäk-
rade uppnått en viss ålder och som
inte får sägas upp av försäkrings-
bolaget eller får sägas upp endast
under särskilda förhållanden som
anges i försäkringsavtalet.

Regeringen eller, efter rege-

246

ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om de risker som hän-
för sig till varje försäkringsklass.

3 c §

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om indel-
ning i försäkringsklasser beträffan-
de koncession för återförsäkring.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

4 §5

Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen
stadfästas. Regeringen kan uppdra åt Finansinspektionen att i regeringens
ställe meddela stadfästelse i sådana fäll som inte är av principiell
betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Avser ändringen en utvidgning
av bolagets rörelse till en ny
försäkringsgren eller ett nytt verk-
samhetsområde eller avser änd-
ringen en väsentlig omläggning av
rörelsen, gäller i övrigt 3 § första—
tredje styckena i tillämpliga delar.

Avser ändringen en utvidgning av
bolagets rörelse eller en väsentlig
omläggning av rörelsen, gäller i
övrigt 3 § första-tredje styckena i
tillämpliga delar.

Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag

1. bolagets firma,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återför-
säkring,

4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige,

5. i förekommande fäll, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i
utlandet,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter,
revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som far utses av bolagsstäm-
man, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,

7. sättet att sammankalla bolagsstämman,

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,

9. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst,

10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring,
om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

5Senaste lydelse 1991:1767.

247

för försäkringsaktiebolag

11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall
kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och
maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en
fjärdedel av maximikapitalet,

12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13. garantikapitalet,

14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall lättas på
bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning
delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken
utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,

15. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen
ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets
tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,

16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara
tecknade innan bolaget kan anses bildat,

17. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i
förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl
direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

18. i vilken ordning garanterna 18. i vilken ordning garanterna

skall betala in de tecknade garan- skall betala in det tecknade garan-
tibeloppen samt                     tikapitalet samt

19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och
vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall
återbetalas.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas
särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för

1. beräkning av försäkringspremier,

2. beräkning av premiereserv,

3. försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

5. verkan av underlåtenhet att betala premie,

6. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fäll än som avses
i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfället,

7. återbäring till försäkringstagarna,

8. skyldighet att teckna återförsäkring och

9. förräntning av försäkringsbelopp som förfällit till betalning.

Om försäkringar, som inte är
personförsäkringar, skall meddelas
för längre tid än tio år, skall grun-
der upprättas för beräkning av
premiereserv för sådana försäk-
ringar liksom för bestämmande av

Om andra skadeförsäkringar än
beträffande vilka bestämmelserna
om livförsäkring tillämpas med
stöd av 1 kap. 5 §, skall meddelas
för längre tid än tio år, skall grun-
der upprättas för beräkning av

248

försäkringstagarnas rätt när sådan
försäkring upphör i förtid eller bo-
laget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfället.

premiereserv för sådana försäk-
ringar liksom för bestämmande av
försäkringstagarnas rätt när sådan
försäkring upphör i förtid eller bo-
laget i övrigt inte har ansvar för
försäkringsfället.

För sådan livränta eller sjukränta, som enligt 1 kap. 5 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräkning av
premiereserv och rätt till återköp.

Om grunder för livförsäkring finns ytterligare bestämmelser i 7 kap.
2-8 §§ och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller
för premiereservgrunder enligt tredje stycket.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex månader
efter det att koncession har beviljats.

För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs

1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade
och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen och

2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda.

Genom registreringen fästställs bolagets aktiekapital till det belopp som
anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 15 § har förklarats för-
verkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.

För registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag, där garantikapital
skall finnas, krävs

1. att minst hälften av garantikapitalet har betalats och

2. att garanterna har lämnat till
bolaget ställda skriftliga förbindel-
ser på de garantibelopp som inte
har betalats.

2. att garanterna har lämnat till
bolaget ställda skriftliga förbindel-
ser på de belopp som inte har beta-
lats.

Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den tid som
anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom lagakraftägande
beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget,
har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansvarar soli-
dariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på de teck-
nade aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavtalet eller de
tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen
avkastning varjämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av
åtgärder enligt 18 § första stycket tredje meningen.

14 §

Skulder som grundas på aktieteck-
ning eller på teckning av garanti

Skulder som grundas på aktieteck-
ning eller på teckning av garanti

6Senaste lydelse 1991:1767.

249

belopp får inte kvittas mot ford-
ringar hos försäkringsbolaget.

Försäkringsbolaget kan inte över-
låta eller pantsätta fordringar på
aktiebelopp eller garantibelopp.

Den som genom överlåtelse har

kapital får inte kvittas mot ford-
ringar hos försäkringsbolaget.

Försäkringsbolaget kan inte över-
låta eller pantsätta fordringar på
aktiebelopp eller garantikapital.
förvärvat aktier som inte är helt

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

betalda är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan

han anmält sitt namn för införande i aktieboken.

16 §

Innan styrelsen för ett försäkrings-
bolag som är under bildande har
valts, kan aktierna, garantibe-
loppen eller försäkringarna betalas
endast genom insättning på sådan
räkning som stiftarna öppnat för
detta ändamål hos ett svenskt bank-
institut.

Det på räkningen insatta beloppet
får lyftas för bolaget när styrelsen
valts. Har frågan om bolagets bil-
dande fallit eller är teckningen av
aktier, garantibelopp eller försäk-
ringar av annan orsak inte bin-
dande, skall de inbetalda beloppen
betalas tillbaka med gottgjord ränta
till tecknarna.

Innan styrelsen för ett försäkrings-
bolag som är under bildande har
valts, kan aktierna, garantikapitalet
eller försäkringarna betalas endast
genom insättning på sådan räkning
som stiftarna öppnat för detta
ändamål hos ett svenskt bankins-
titut.

Det på räkningen insatta beloppet
får lyftas för bolaget när styrelsen
valts. Har frågan om bolagets
bildande fallit eller är teckningen
av aktier, garantikapital eller för-
säkringar av annan orsak inte bin-
dande, skall de inbetalda beloppen
betalas tillbaka med gottgjord ränta
till tecknarna.

18 §7

Innan försäkringsbolaget har re-
gistrerats, kan det inte förvärva
rättigheter eller ikläda sig skyl-
digheter. Det kan inte heller söka,
kära eller svara inför domstol eller
någon annan myndighet. Styrelsen
kan dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen och i övrigt vidta
åtgärder för att erhålla de tecknade
aktiebeloppen eller de belopp som
tecknats som garantikapital.

Innan försäkringsbolaget har re-
gistrerats, kan det inte förvärva
rättigheter eller ikläda sig skyl-
digheter. Det kan inte heller söka,
kära eller svara inför domstol eller
någon annan myndighet. Styrelsen
kan dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen och i övrigt vid-
ta åtgärder för att erhålla de teck-
nade aktiebeloppen eller de teck-
nade garantibeloppen.

För en åtgärd som vidtas på bolagets vägnar före registreringen svarar
de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om denna solidariskt. När
bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen
följer av bolagsordningen, teckningslistan eller grunderna eller ha
tillkommit efter det att bolaget har bildats.

Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en med-
kontrahent som visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om
något annat inte följer av avtalet, frånträda detta endast

7Senaste lydelse 1991:1767.

250

1. om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som
föreskrivs i 13 § eller

2. om Finansinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har
avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.

Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han
frånträda avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap.

Gränsöverskridande verksamhet

1 §

Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en agentur
ellerfilial i ett land inom Europeis-
ka ekonomiska samarbetsområdet
(EES-land) marknadsföra försäk-
ringar avseende risker belägna i ett
tredje land och detta skall ske på
annat sätt än genom en där etable-
rad agentur eller filial, skall bo-
laget underrätta Finansinspektionen
om sin avsikt med angivande av i
vilket land marknadsföringen skall
ske och vilket slag av risker den
skall avse.

Första stycket gäller också när
ett försäkringsbolag avser att
ändra eller utvidga sådan verksam-
het till att avse ett nytt slag av
risker eller på något annat väsent-
ligt sätt.

Finansinspektionen får från
bolaget infordra en plan för den
tilltänkta verksamheten.

Finansinspektionen skall på
begäran av bolaget utfärda ett
intyg som utvisar att bolaget har
en tillräcklig kapitalbas enligt
7 kap. 22-27 §§ och att bolagets
koncession tillåter det att driva
verksamhet utanför det land där
det fasta driftställe som skall mark-
nadsföra försäkringarna är belä-
get. Skall marknadsföringen ske
från Sverige skall intyget även
utvisa vilka försäkringsklasser
bolagets koncession omfattar och
att inspektionen inte har någon
erinran mot att bolaget marknads-
för försäkringar i ett annat land.
Intyg skall utfärdas om den planer-
ade verksamheten kan antas kom-

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

251

ma att uppfylla kraven på en sund
försäkringsverksamhet i det land
där marknadsföringen skall ske och
det kan antas att den inte leder till
skada för verksamheten här i lan-
det.

2 §

Ett försäkringsbolag som avser att
marknadsföra försäkringar i
Sverige från en agentur eller filial
i ett annat EES-land avseende
risker belägna här i landet skall
underrätta Finansinspektionen om
sin avsikt.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om vilka handlingar som skall
fogas till underrättelsen.

Försäkringsbolaget får starta sin
verksamhet när Finansinspektionen
har fått del av de handlingar som
avses i andra stycket.

Ett försäkringsbolag får inte
ändra de slag av risker som skall
försäkras förrän det anmält de
ändringar som skall företas till
Finansinspektionen. Vid som anges
i första-tredje styckena skall gälla
även när bolaget avser att pä
något väsentligt sätt utvidga sin
verksamhet.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

252

7 kap.

1 §

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

1 ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under benäm-
ningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av
bolagets ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfäll (ersättnings-
reserv),

3. utgifterna för reglering av inträffande försäkringsfäll (skadebehand-

lingsreserv),

4.  sådan tilldelad återbäring
inom livförsäkringsrörelsen som
inte har förfallit till betalning och

5.  sådan tilldelad återbäring
inom annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning.

4.  sådan tilldelad återbäring
inom livförsäkringsrörelsen som
inte har förfällit till betalning,

5.  sådan tilldelad återbäring
inom annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har
förfällit till betalning och

6. avsättningar till utjämnings-
reserv för kreditförsäkring upp till
det belopp för reservens storlek
som anges i 12 kap. 9 a § första
stycket.

Sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som har förfällit
till betalning men inte kunnat betalats ut skall föras till ersättningsreser-

ven.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det
enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast
beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper
på bolaget.

9 §8

Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar
skall alltid redovisas i följande slag av tillgångar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller
garanterats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfärtens sekundärlånekassa eller av
Nordiska investeringsbanken, eller andra av nu angivna kreditinstitut
utfärdade skuldförbindelser, med undantag av sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

3. obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bank-
aktiebolag, en svensk sparbank eller en central föreningsbank, eller av

8Senaste lydelse 1992:1626.

253

ett sådant bankinstitut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbe-
vis, med undantag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante-
rade av en svensk kommun,

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

enligt gällande bestämmelser om lån
av bostadsbyggandet, inom 75 procent

vilken hör en byggnad som är avsedd

av

av

för

5. av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som offentligen
utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser for vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfästighet inom
70 procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärdet har
fastställts för fastigheten
statsmedel till främjande
pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till

bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskat-
tade värdet av byggnaden eller någon annan egendom som hör till
tomträtten eller, om pantvärde har fästställts för egendomen enligt
nämnda bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den ytter-
ligare begränsning som Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller
delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av det
uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den
ytterligare begränsning Finansinspektionen föreskriver med hänsyn till
tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förutsättning för att panträtt i fastigheten eller tomt-
rätten skall godkännas - utom i fråga om sådant lån till en svensk
kommun för vilket Finansinspektionen har medgett undantag - är att
tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att driva
försäkringsrörelse här i landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till
den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under 1-6
nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas
i främmande valuta, får användas för redovisning endast i den mån de
motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar
i samma valuta,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9.   värdet av återförsäk-
ringsgivamas ansvarighet på grund
av de livförsäkringar som har
övertagits i form av återförsäkring,
i den mån ansvarigheten överstiger
värdet av reservdeposition som har
ställts av återförsäkringsgivare hos
det avgivande bolaget, varvid dock
värdet av utländskt försäkringsföre-
tags ansvarighet inte får användas
till redovisning av försäkrings-

9. värdet av återförsäk-
ringsgivamas ansvarighet på grund
av de livförsäkringar som har
övertagits i form av återförsäkring,
dock endast i den mån ansvarighe-
ten överstiger värdet av
reservdeposition som har ställts av
återförsäkringsgivare hos det av-
givande bolaget och i den omfatt-
ning som regeringen eller, efter

254

tekniska skulder i större omfattning  regeringens bemyndigande,  Prop. 1992/93:257

än vad finansinspektionen medger Finansinspektionen föreskriver,      Bilaga 4

med hänsyn till försäkringstagarnas
säkerhet,

10. försäkringsbolagets egna fastigheter och tomträtter,

11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller
tomträtter (fastighetsbolag),

12. medel på konto i bank.

Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsvarar en
avgiven livåterförsäkring, får återförsäkringsgivaren använda sin fordran
hos det avgivande bolaget för redovisning av försäkringstekniska skulder
för den mottagna livåterförsäkringen.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst

20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning redo-
visas i andra tillgångar än som avses i första stycket, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av
dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivarnas ansva-
righet.

9
De tillgångar som används för
redovisning av försäkringstekniska
skulder skall finnas i Sverige, dock
med undantag för utländska åter-
försäkringsgivares ansvarighet på
grund av de försäkringar som
övertagits i form av återförsäkring.

§’

Om inte annat medges av
Finansinspektionen eller följer av
12 § skall de tillgångar som
används för redovisning av försäk-
ringstekniska skulder för livför-
säkringar finnas i Sverige. Denna
begränsning gäller dock inte för
återförsäkringsgivares ansvarighet
på grund av de försäkringar som
övertagits i form av återförsäkring.

Vid redovisning enligt 9 § skall tillgångarna värderas enligt 11 kap.
med de undantag som nämns i tredje och fjärde styckena.

Tillgångar som nämns i 9 § första stycket 10 får redovisas till högst
den andel av uppskattat värde eller festställt pantvärde som anges i 9 §
första stycket 6 och endast i den utsträckning fastigheterna och tomt-
rätterna inte utnyttjats för pantsättning. För tomträtter får Finansinspek-
tionen bestämma ytterligare begränsningar enligt vad som sägs i 9 §
första stycket 6. För fastigheter och tomträtter som inte omfattas av 9 §
första stycket 6 fästställer Finansinspektionen i vaije särskilt fäll det

värde som får redovisas.

Aktier enligt 9 § första stycket 11 skall redovisas till det lägsta av det
uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fästställts
enligt tredje stycket om fästigheter och tomträtter ägts direkt av
försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i fäs-

9Senaste lydelse 1991:1767.

255

tighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fastigheternas värde som
svarar mot aktieinnehavet. Om fastighetsbolaget äger fästigheter och
tomträtter såväl i Sverige som i utlandet, beaktas endast de som är
belägna i Sverige.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget
bestämt på grundval av en särskild värdering.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Som villkor för att tillgångar
enligt 9 § första stycket 10 och 11
skall få redovisas till täckande av
försäkringstekniska skulder gäller
att till fästigheter och tomträtter
hörande byggnader är brandför-
säkrade i ett försäkringsbolag som
avses i denna lag eller i ett
utländskt försäkringsföretag med
rätt att driva försäkringsrörelse i
Sverige.

10
Om ett försäkringsbolag för längre
tid än tio år meddelar försäkringar
av annat slag än personförsäk-
ringar, skall i fråga om redovis-
ning av premiereserv för sådana
försäkringar bestämmelserna i 9 §
första stycket 1-7 och 9-12, andra
och fjärde styckena samt 9 a §
tillämpas.

Som villkor för att tillgångar
enligt 9 § första stycket 10 och 11
skall få redovisas till täckande av
försäkringstekniska skulder gäller
att till fästigheter och tomträtter
hörande byggnader är brandför-
säkrade.

§1°

Om ett försäkringsbolag för längre
tid än tio år meddelar andra skade-
försäkringar än sådana beträffande
vilka bestämmelserna om livförsäk-
ring tillämpas med stöd av 1 kap.
5 §, skall i fråga om redovisning
av premiereserv för sådana försäk-
ringar bestämmelserna i 9 § första
stycket 1-7 och 9-12, andra och
fjärde styckena samt 9 a § tilläm-
pas.

För skadeförsäkringar som med-
delas för kortare tid än tio år och
beträffande vilka inte be-
stämmelserna om livförsäkring
tillämpas med stöd av 1 kap. 5 §
skall följande gälla. De medel som
motsvarar de försäkringstekniska
skulderna skall placeras med hän-
syn till det slag avförsäkringsverk-
samhet som försäkringsbolaget
bedriver, varvid risken för fram-
tida växlingar i tillgångarnas av-
kastning och värde samt risken för
valutakursförluster skall beaktas.
Dessutom skall 9 a § första stycket
tillämpas.

10 Senaste lydelse 1989:1081 (jfr 1991:204 och 1992:1311)

256

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
skall föreskriva hur stor del av de
försäkringstekniska skulderna som
får motsvaras av återförsäkrings-
givares ansvarighet på grund av de
försäkringar som övertagits i form
av återförsäkring samt meddela
närmare föreskrifter om hur risken
för valutakursförluster skall beak-
tas.

10 a §"

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Ett försäkringsbolag skall föra ett
register som vid vaije tidpunkt
utvisar de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder enligt 9
§ och premiereserv enligt 10 §.

Ett försäkringsbolag skall föra ett
register som vid vaije tidpunkt
utvisar de tillgångar som motsvarar
försäkringstekniska skulder enligt 9
§ och premiereserv enligt 10 §
första stycket.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäkringstekniska
skulder enligt 9 § eller premiereserv enligt 10 §, skall detta antecknas i
registret.

Styrelsen och verkställande direktören skall se till att det till
Finansinspektionen sänds in dels beräkningar av försäkringstekniska
skulder respektive premiereserv, dels kopior av registret.

11 §12

Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)
omfättar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 9 och 9 a §§
finns upptagna i det register som anges i 10 a §, när bolaget försätts i
konkurs eller utmätning äger rum.

Förmånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om

1. livförsäkring,

2. försäkring som inte är per- 2. annan skadeförsäkring än be-

sonförsäkring, om den meddelas träffande vilken bestämmelserna
för längre tid än tio år, eller         om livförsäkring tillämpas med

stöd av 1 kap. 5 §, om den med-
delas för längre tid än tio år, eller

3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.

“Senaste lydelse 1991:1767.

12Senaste lydelse 1989:1081.

257

17 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

12 §

Om ett försäkringsbolag driver
verksamhet i ett annat EES-land
genom agentur, filial eller gräns-
överskridande verksamhet och det
krävs tillstånd i det landet för
verksamheten, skall för den delen
av verksamheten bestämmelserna i
det landet gälla om

1. beräkning av försäkringstek-
niska skulder,

2. redovisning av tillgångar mot-
svarande de försäkringstekniska
skulderna,

3. var dessa tillgångar skall vara
lokaliserade och hur de skall skyd-
das mot valutakursförluster, samt

4.  såvitt avser livförsäkring,
återbäring samt försäkringars fri-
brevs- och återköpsvärde.

16 a §

På begäran av den som biträtt ett
försäkringsbolag i dess an-
skaffningsverksamhet skall
Finansinspektionen utfärda intyg
över verksamhetens omfattning och
innehåll om sådant intyg krävs för
att få driva liknande verksamhet i
annat EES-land. Bolaget och den
som begärt intyg skall lämna in-
spektionen de upplysningar som
behövs för att inspektionen skall
kunna fullgöra denna skyldighet.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

17 §13

Ett försäkringsbolag får inte utan Finansinspektionens medgivande äga
större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som
svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga
aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla
koncernen. Vid beräkningen av koncernens innehav skall dock intill ett
innehav motsvarande fem procent av röstetalet i aktiebolaget, bortses från
aktier som innehas av bankföretag i koncernen eller av dotterföretag till
bank fö re tagen.

13Senaste lydelse 1991:1767.

258

Ett försäkringsbolag får inte utan
finansinspektionens medgivande
äga andelar i en värdepappersfond
eller i annan juridisk person än
aktiebolag.

Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkrings-
bolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till före-
mål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i
ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens lustigheter
eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Beträffände försäkringsbolags rätt att äga aktier eller andelar i företag
som driver någon form av finansiell verksamhet gäller 17 a §.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

19 §

Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som

avses i brevet.

Om ett försäkringsbolag mark-
nadsför försäkringar genom gräns-
överskridande verksamhet i ett
annat EES-land skall försäkrings-
tagarna underrättas om i vilket
land det fasta driftställe som av-
talet skall ingås med är beläget.
Sådan information skall även fin-
nas pä varje handling som lämnas
till försäkringstagarna. Avtalet och
försäkringsansökan, om den är
bindande, skall innehålla adress
till försäkringsbolagets huvud-
kontor och den agentur eller filial
som avtalet ingås med. Omförsäk-
ringen omfattar den försäkrings-
klass som anges i 2 kap. 3 a §
första stycket 10, skall avtalet och
en bindande försäkringsansökan
även innehålla namn och adress till
den representant som företräder
försäkringsbolaget vid skadefall.

\hd som sägs i andra stycket gäl-
ler inte när marknadsföringen
avser

1.  de försäkringsklasser som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket
4-7, 11 och 12,

2.  de försäkringsklasser som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket
14 och 15, om försäkringstagaren
är näringsidkare och risken avser
näringsverksamheten, eller

3.  de försäkringsklasser som
anges i 2 kap. 3 a § första stycket

259

3, 8 - 10, 13 och 16, om försäk- Prop. 1992/93:257
ringstagaren är näringsidkare och Bilaga 4
minst två av följande förutsätt-
ningar är uppfyllda enligt senast
fastställda resultat- och balansräk-
ning:

a) försäkringstagaren har en
balansomslutning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande 6 200
000 ecu,

b) försäkringstagaren har en
bruttoomsättning som uppgår till
minst ett belopp motsvarande 12
800 000 ecu,

c) försäkringstagaren har haft i
genomsnitt minst 250 personer
anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en
koncern som avger kon-
cernredovisning skall förutsätt-
ningarna i tredje stycket gälla
koncernen.

Innan ett avtal om livförsäkring
ingås genom sådan gränsöverskri-
dande verksamhet som avses i 2 a
kap. 2 § skall försäkringsbolaget
till försäkringstagaren överlämna
en handling därförsäkringstagaren
uppmärksammas på att försäkrings-
bolaget är underkastat tillsynsreg-
lerna i det land där det försäk-
rande fasta driftstället är beläget.
Försäkringstagaren skall skriva
under handlingen. Handlingen
skall överensstämma med formulär
som fastställs av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen.

22 §

Kapitalbasen för liyförsäkrings-
rörelse får omfatta följande poster:

1. inbetalat aktiekapital eller in-
betalat garantikapital,

2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital, om
minst tjugofem procent av kapitalet
inbetalats, samt

3. övrigt eget kapital, äterbä-
ringsmedel och obeskattade reser-
ver.

Finansinspektionen får medge att
också andra poster än som sägs i

260

första stycket får ingå i kapital- Prop. 1992/93:257
fcaren.                               Bilaga 4

23 §

Solvensmarginalen enligt

1 kap. 8 a § andra stycket för
livförsäkringsrörelse skall
bestämmas på det sätt som anges i
denna paragraf.

Solvensmarginalen för livförsäk-
ring som avses i 2 kap 3 b § första
stycket klasserna 1 a och 2 utgör
summan av följande belopp:

1. fyra procent av premiere-
serven utan avdrag för avgiven
återförsäkring (bruttopremiereserv)
multiplicerat med en faktor som
motsvarar förhållandet för det
föregående räkenskapsåret mellan
premiereserven efter avdrag för
avgiven återförsäkring och brut-
topremiereserven; faktorn får dock
inte understiga 0,85, samt

2. tre tiondels procent av samt-
liga positiva risksummor multi-
plicerat med en faktor som mot-
svarar förhållandet för det före-
gående räkenskapsåret mellan de
positiva risksummorna efter avdrag
för avgiven återförsäkring och de
positiva risksummorna utan sådant
avdrag; faktorn får dock inte
understiga 0,5.

För försäkringar enbart för döds-
fall skall vid tillämpning av andra
stycket 2 i stället för tre tiondels
procent gälla en tiondels procent
om försäkringstiden är högst tre år
och femton hundradels procent om
försäkringstiden är längre än tre år
men högst fem är.

Solvensmarginalen för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses i

2 kap. 3 b § klass 3 beräknas på
det sätt som anges i andra stycket

1.

Solvensmarginalen för försäk-
ringar enligt 2 kap. 3 b § klass 1 b
(tilläggsförsäkring) beräknas på
grundval av premieindex enligt vad
som föreskrivs i 25 §.

261

24 §

Kapitalbasen för skadeförsäkrings-
rörelse får omfatta följande poster:

1. inbetalat aktiekapital eller in-
betalat garantikapital,

2. hälften av ännu ej inbetalat
aktie- eller garantikapital, om
minst tjugofem procent av kapitalet
inbetalats,

3. övrigt bundet eller fritt eget
kapital, obeskattade reserver samt

4.  ett belopp som motsvarar
fordran på uttaxering enligt 13
kap. 1 §; beloppet får dock inte
överstiga vare sig hälften av skill-
naden mellan den högst tillåtna
uttaxeringen och vad som faktiski
har uttaxerats eller halva kapital-
basen.

Finansinspektionen får medge att
också andra poster än som sägs i
första stycket får ingå i kapital-
basen.

25 §

Solvensmarginalen enligt

1 kap. 8 a § andra stycket för
skadeförsäkringsrörelse skall be-
stämmas med utgångspunkt i pre-
mieindex eller skadeindex.

Premieindex grundas pä ett be-
lopp som uppgår till under det
föregående räkenskapsåret för-
fallna premier brutto för direkt
försäkring och mottagen återför-
säkring med avdrag för dels däri
ingående skatter och avgifter, dels
premier för under samma tid an-
nulerade försäkringsavtal. Premie-
index utgörs av arton procent av
detta belopp till den del beloppet
motsvarar högst tio miljoner ecu
och sexton procent av återstoden.

Skadeindex grundas på ett belopp
bestående av

- genomsnittet av utbetalda ersätt-
ningar brutto eller kostnader för
utförd turistassistans i direkt
försäkring och mottagen återför-
säkring för vart och ett av de tre
föregående räkenskapsåren med
avdrag för erhållna regress-
belopp under samma tid, samt

- en tredjedel av ersättningsreser-
ven brutto i direkt försäkring och

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

262

mottagen återförsäkring vid det Prop. 1992/93:257
föregående räkenskapsårets ut- Bilaga 4
gäng minskad med en tredjedel
av ersättningsreserven brutto i
direkt försäkring och mottagen
återförsäkring vid början av den
treårsperiod som slutade med det
föregående räkenskapsårets
utgång.

Skadeindex utgörs av tjugosex
procent av detta belopp till den del
beloppet motsvarar högst sju mil-
joner ecu och tjugotre procent av
återstoden.

Om försäkringsrörelsen huvud-
sakligen omfattar kreditförsäkring
eller försäkring som omfattar ris-
ker till följd av storm, hagel eller
frost, skall dock beräkningen enligt
tredje stycket beräknas på grundval
av de sju föregående räkenskaps-
åren.

Solvensmarginalen utgör det
högsta av premieindex eller skade-
index, multiplicerat med en kvot
somför det föregående räkenskaps-
året motsvararförhållandet mellan,
å ena sidan, summan av utbetalda
ersättningar och ersättningsreser-
vens förändring efter avdrag för
återförsäkrares andel samt, å
andra sidan, summan av utbetalda
ersättningar och ersättnings-
reservens förändring utan avdrag
för återförsäkrares andel. Kvoten
får dock inte understiga 0,5.

Om försäkringsbolagets verksam-
het inte har pågått så länge som
förutsätts enligt bestämmelserna
om skadeindex i tredje-femte
styckena, skall solvensmarginalen
beräknas med utgångspunkt i
premieindex.

Regeringen eller, rfter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om beräkning av kostnader för
utförd turistassistans och om annan
beräkning av solvensmarginalenför
sjukränta.

26 §

För livförsäkringsrörelse gäller
följande.

263

Garantibeloppet enligt 1 kap. Prop. 1992/93:257
8 a § andra stycket skall uppgå till Bilaga 4
ett belopp som motsvarar 800 000
ecu.

En sjättedel av solvens-
marginalen skall motsvaras av
poster som anges i 22 § första
stycket 1-3. Detsamma gäller
garantibeloppet, om det är större
än en sjättedel av solvens-
marginalen.

27 §

För skadeförsäkringsrörelse utgör
garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a §
andra stycket ett belopp mot-
svarande

a) 1 400 000 ecu, om rörelsen
omfattar försäkring som avses i 2
kap. 3 a § första stycket klass 14
och för vart och ett av de tre
senaste räkenskapsåren den sam-
manlagda premieinkomsten av
sådan försäkring överstiger ett be-
lopp motsvarande 2 500 000 ecu
eller fyra procent av bolagets to-
tala premieinkomst,

b) 400 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 10 -

13 och 15 samt klass 14 i annat
fall än som avses i a,

c) 300 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 1-8,
16 och 18, samt

d) 200 000 ecu, om rörelsen om-
fattar försäkring som avses i 2 kap.
3 a § första stycket klasserna 9 och
17.

Om rörelsen omfattar flera för-
säkringsklasser skall endast den
klass beaktas som kräver det
högsta beloppet.

När ett försäkringsbolag tillföljd
av bestämmelserna i första stycket
a är skyldigt att höja kapitalbasen
skall det ske upp till ett belopp som
motsvarar minst 1 000 000 ecu
inom tre år, minst 1 200 000 ecu
inom fem år och 1 400 000 ecu
inom sju år.

264

2S§

Om direkt livförsäkringsrörelse och
skadeförsäkringsrörelse drivs i
samma försäkringsbolag enligt 1
kap. 3 § andra och tredje styckena
skall följande gälla.

Kapitalbasen för skadeförsä-
kringsröreisen respektive livförsäk-
ringsrörelsen skall redovisas sepa-
rat. Om båda verksamhetsformerna
uppfyller kraven på kapitalbasens
storlek enligt 23 och 25-27 §§får
dock poster hänförliga till den ena
kapitalbasen, till den del den över-
stiger den föreskrivna storleken,
räknas in i den andra kapitalbasen.
Finansinspektionen skall under-
rättas om ett sådant förfarande.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

11 kap.

1 §14

Kalenderår utgör räkenskapsår, om
inte annat följer av 12 § tredje
stycket bokföringslagen
(1976:125). För varje räkenskapsår
skall årsredovisning avges. Denna
består av resultaträkning, balans-
räkning och förvaltningsberättelse.
I resultaträkning skall ingå resul-
tatanalys.

Kalenderår utgör räkenskapsår, om
inte annat följer av 12 § andra
stycket bokföringslagen
(1976:125). För vaije räkenskapsår
skall årsredovisning avges. Denna
består av resultaträkning, balans-
räkning och förvaltningsberättelse.
I resultaträkning skall ingå resul-
tatanalys.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i
årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i
nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultat för varje verksam-
hetsgren.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Finansinspektionen,
får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens löpande bok-
föring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl
föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bokföringslagen.
Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande
översikt av försäkringsbolagets resultat och ställning.

14Senaste lydelse 1991:1767.

265

12 kap.

9 a §

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Skadeförsäkringsbolag som med-
delar försäkring enligt 2 kap 3 a §
första stycket klass 14 (kreditför-
säkring) skall inrätta en utjäm-
ningsreserv för förlusttäckning
inom denna försäkringsklass.
Avsättningar till reserven skall
göras till dess den uppgår till ett
belopp som motsvarar 150 procent
av den högsta årliga premiein-
täkten för egen räkning under de
fem föregående räkenskapsåren.
Avsättningarna skall för varje
räkenskapsår motsvara 75 procent
av det tekniska överskottet i kredit-
försäkringsrörelsen. Avsättningarna
får dock inte överstiga tolv procent
av premieintäkten för egen räk-
ning. Återföring av utjämningsre-
serven får göras bara för att täcka
ett tekniskt underskott i kreditför-
säkringsrörelsen.

Första stycket gäller inte bolag
vilkas årliga premieinkomst av
kreditförsäkring understiger fyra
procent av bolagets totala premie-
inkomst och ett belopp motsvaran-
de 2 500 000 ecu.

13 kap.

Om det i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag uppkommer förlust på
sådan försäkringsrörelse som inte
avser personförsäkring eller åter-
försäkring, skall den del av förlus-
ten, som inte kan täckas genom an-
vändning av obeskattade reserver,
fritt eget kapital och reservfonden,
med tillägg av högst en tiondel
uttaxeras på dem som varit del-
ägare i bolaget under någon del av
det räkenskapsår under vilket för-
lusten har uppkommit. Innehåller

Om det i ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag uppkommer förlust på
sådan försäkringsrörelse som inte
avser livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring som avses i 2
kap. 3 a § klasserna 1 och 2,
a vgångsbidragsförsäkring eller
återförsäkring, skall den del av
förlusten, som inte kan täckas
genom användning av obeskattade
reserver, fritt eget kapital och
reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras på dem som

266

bolagsordningen bestämmelser om
att delägarnas personliga ansvarig-
het är begränsad till ett visst be-
lopp eller om att uttaxeringen i
första hand skall ske inom en
bestämd grupp av delägare eller i
övrigt på annat sätt än som före-
skrivs i denna paragraf, skall ut-
taxeringen ske enligt dessa be-
stämmelser.

varit delägare i bolaget under Prop. 1992/93:257
någon del av det räkenskapsår Bilaga 4
under vilket förlusten har uppkom-
mit. Innehåller bolagsordningen
bestämmelser om att delägarnas
personliga ansvarighet är begrän-
sad till ett visst belopp eller om att
uttaxeringen i första hand skall ske
inom en bestämd grupp av del-
ägare eller i övrigt på annat sätt än
som föreskrivs i denna paragraf,
skall uttaxeringen ske enligt dessa
bestämmelser.

Täcks inte förlusten genom uttaxering på det sätt som föreskrivs i
första stycket, skall den kvarstående förlusten utjämnas genom ned-
sättning av delägarnas andel i den del av premiereserven som inte avser
sjuk- eller livränta enligt 1 kap. 5 § tredje stycket. Därvid skall
nedsättning också ske av försäkringsbeloppen liksom av ersättningsbelopp
som belöper på delägarna och svarar mot de försäkringsfäll som inträffat
under det räkenskapsår då förlusten har uppkommit.

Om det finns garantikapital skall täckande av förlust genom uttaxering
endast gälla det belopp varmed förlusten överstiger garantikapitalet.

Uttaxering skall ske i förhållande
till vaije delägares premier som
avser arman direkt försäkring än
personförsäkring och belöper på
det räkenskapsår under vilket för-
lusten har uppkommit.

Vid nedsättning av delägarnas andel i premiereserven och av ersätt-
ningsbelopp som belöper på delägarna skall alla andelar och ersättnings-
belopp sättas ned i förhållande till vaije delägares premier enligt första

Uttaxering skall ske i förhållande
till vaije delägares premier som
avser annan direkt försäkring än
livförsäkring, sjuk- och
olycksfallsförsäkring som avses i 2
kap. 3 a § klasserna 1 och 2 samt
avgångsbidragsförsäkring och som
belöper på det räkenskapsår under
vilket förlusten har uppkommit.

stycket.

Har någon redan erhållit större ersättning än som tillkommer honom
sedan ersättningsbeloppen satts ned, är han skyldig att betala tillbaka det

överskjutande beloppet till bolaget.

I bolagsordningen kan meddelas bestämmelser som avviker från
första-tredje styckena.

14 kap.

22 §

Om ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag har rätt i likvidation
eller blivit försatt i konkurs, får en

Om ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag har trätt i likvidation
eller blivit försatt i konkurs, får en

267

garant inte erhålla betalning av bo-
lagets tillgångar for fordran på
grund av ett inbetalt garantibelopp
förrän bolagets övriga skulder har
blivit fullt betalda eller erforder-
liga medel avsatts till detta.

garant inte erhålla betalning av bo-
lagets tillgångar för fordran av-
seende inbetalt garantikapital
förrän bolagets övriga skulder har
blivit fullt betalda eller erforder-
liga medel avsatts till detta.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

15 kap.

Avtal om överlåtelse av hela för-
säkringsbeståndet eller del därav i
ett försäkringsbolag (överlåtande
bolag) till ett annat försäkringsbo-
lag (övertagande bolag), skall för
att bli giltigt godkännas av bolags-
stämman i det överlåtande bolaget.
Överlåtelse av försäkringsbeståndet
kan ske utan hinder av att det
överlåtande bolaget trätt i likvida-
tion.

§

Ett försäkringsbolag (det överlå-
tande bolaget) får med
Finansinspektionens tillstånd helt
eller delvis överlåta sitt försäk-
ringsbestånd till en annan försäk-
ringsgivare, som har koncession i
Sverige (den övertagande försäk-
ringsgivaren).

Om försäkringsbeståndet består
av försäkringar som har meddelats
genom gräns överskridande verk-
samhet, får bolaget med inspek-
tionens tillstånd också överlåta
försäkringsbeståndet till en försäk-
ringsgivare med fast driftställe i
det land där riskerna är belägna.

Ett avtal om överlåtelse skall för
att bli giltigt godkännas av bolags-
stämman i det överlåtande bolaget.
Överlåtelse av försäkringsbeståndet
kan ske utan hinder av att det
överlåtande bolaget har trätt i
likvidation.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna respektive
de röstberättigade under minst en vecka före den bolagsstämma vid
vilken frågan om godkännande av överlåtelseavtalet skall behandlas, samt
läggas fram på stämman,

1. ett förslag till bolagsstämmans beslut,

2. avtalet om överlåtelse,

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av
vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och försäkring-
stagarna,

4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3 samt

5. om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar
som avses i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de
röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

268

Senast fyra månader efter det att
beslutet om godkännande av avtalet
om överlåtelse registrerats skall
försäkringsbolagen ansöka om
finansinspektionens tillstånd att
verkställa avtalet. Sådant tillstånd
får inte ges om försäkringstagarnas
rätt därigenom försämras.

Finansinspektionen kan föreläg-
ga försäkringsbolagen att komma
in med den ytterligare utredning
som är nödvändig för att inspek-
tionen skall kunna fastställa att
försäkringstagarnas rätt inte
försämras.

15

Senast fyra månader efter det att
beslutet om godkännande av avtalet
om överlåtelse registrerats skall
såväl överlåtande som övertagande
försäkringsgivare ansöka om
Finansinspektionens tillstånd att
verkställa avtalet. Sådant tillstånd
får inte ges om försäkringstagarnas
rätt därigenom försämras.

Om den övertagande försäk-
ringsgivaren har koncession i
Sverige och det försäkringsbestånd
som överlåtelsen avser består av
försäkringar som har meddelats
genom gränsöverskridande verk-
samhet, får tillstånd ges endast om
behörig myndighet i det land där
riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen och den övertagande
försäkringsgivaren där uppfyller
kraven för gränsöverskridande
verksamhet med de försäkringar
som överlåtelsen avser.

I de fall som avses i 1 § andra
stycket får tillstånd ges endast om
behörig myndighet i det land där
riskerna är belägna samtycker till
överlåtelsen.

Är den övertagande försäkrings-
givaren en utländsk försäkrings-
givare krävs för tillstånd, utöver
vad som anges i första-tredje
styckena, att behörig myndighet i
försäkringsgivarens hemland in-
tygar att försäkringsgivaren har
erforderlig kapitalbas sedan
överlåtelsen beaktats.

Finansinspektionen kan före-
lägga försäkringsgivarna att kom-
ma in med den ytterligare utred-
ning som är nödvändig för att
inspektionen skall kunna fastställa
att försäkringstagarnas rätt inte
försämras.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

15Senaste lydelse 1991:1767.

269

19 kap.

1 §16

Finansinspektionen skall verka för Finansinspektionen skall verka för
en sund utveckling av försäkrings- en sund utveckling av försäkrings-
väsendet.                            väsendet. Inspektionen skall i sin

tillsynsverksamhet ha ett sådant
nära samarbete med övriga EES-
länders tillsynsmyndigheter som
föranleds av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när
bolaget har böljat sin verksamhet, genast underrätta Finansinspektionen
om det.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

3

Styrelsen, verkställande direktören
och andra befattningshavare i
ansvarig ställning i försäkringsbo-
lag är skyldiga att lämna
finansinspektionen de upplysningar
om verksamheten som inspektionen
anser behövliga.

Styrelsen och verkställande direk-
tören skall ombesörja att det inom
sju månader från föregående
räkenskapsårs utgång till finans-
inspektionen sänds in

1. avskrifter av årsredovisningen
och revisionsberättelsen,

2. en särskild redogörelse för
bolagets verksamhet under räken-
skapsåret och ställning balans-
dagen, och

3. i fråga om livförsäkring, en
redogörelse för beräkningen av
premiereserven.

Redogörelserna skall vara under-
tecknade, redogörelsen för bolagets
verksamhet och ställning av styrel-
sen och verkställande direktören
samt redogörelsen för beräkningen
av premiereserven av aktuarien.

§17

Styrelsen, verkställande direktören
och andra befattningshavare i
ansvarig ställning i försäkringsbo-
lag skall lämna Finansinspektionen
de upplysningar om verksamheten
som inspektionen begär. Om bola-
get driver verksamhet i ett annat
EES-land, skall de lämna mot-
svarande upplysningar till behörig
myndighet i det landet i enlighet
med där gällande bestämmelser.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela föreskrif-
ter om vilka upplysningar ett för-
säkringsbolag skall lämna till
inspektionen.

16Senaste lydelse 1991:1767.

17Senaste lydelse 1991:1767.

270

På avskriften av årsredovisning-
en skall finnas av styrelseledamot
eller verkställande direktören un-
dertecknat bevis, om balansräk-
ningen har fastställts eller ej. Har
fastställelse skett skall beviset även
innehålla uppgift om bolagsstäm-
mans beslut beträffande bolagets
vinst eller förlust enligt balansräk-
ningen.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

5 §18

Styrelsen och verkställande direk-
tören i de bolag som meddelar
försäkring av annat slag än som
avses i 4 §, skall med hjälp av
fortlöpande statistik eller på annat
sätt övervaka att premiesättningen
är skäligt avvägd med hänsyn till
den risk som försäkringen är av-
sedd att täcka, nödvändiga drifts-
kostnader för försäkringen samt
omständigheterna i övrigt. Statistik
får efter Finansinspektionens
medgivande upprättas för två eller
flera bolag gemensamt. Styrelsen
och verkställande direktören skall
dessutom till Finansinspektionen,
för den tid som inspektionen be-
stämmer, sända in en redogörelse
för den metod som har använts för
övervakning av premiesättningen
och för erfarenheter av övervakni-

Styrelsen och verkställande direk-
tören i de bolag som meddelar
annan försäkring än livförsäkring,
skall med hjälp av fortlöpande
statistik eller på annat sätt
övervaka att premiesättningen är
skäligt avvägd med hänsyn till den
risk som försäkringen är avsedd att
täcka, nödvändiga driftskostnader
för försäkringen samt omständig-
heterna i övrigt. Statistik får efter
Finansinspektionens medgivande
upprättas för två eller flera bolag
gemensamt. Styrelsen och verk-
ställande direktören skall dessutom
till Finansinspektionen, för den tid
som inspektionen bestämmer,
sända in en redogörelse för den
metod som har använts för
övervakning av premiesättningen
och för erfarenheter av

ngen.                              övervakningen.

Första stycket gäller inte verksamhet som bedrivs i utlandet. I fråga om
transport- och sjökaskoförsäkring, som bedrivs i Sverige, gäller första
stycket endast reseförsäkring och båtförsäkring tecknad av en konsument
huvudsakligen för enskilt ändamål.

11 §”

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbola-
gets verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga
bolaget eller styrelsen att inom viss
tid vidta erforderliga åtgärder, om
inspektionen finner att

Finansinspektionen skall förelägga
bolaget eller styrelsen att vidta
rättelse om inspektionen finner att

18Senaste lydelse 1991:1767.

19Senaste lydelse 1991:1767.

271

1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller
lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller
grunderna, om sådana finns,

2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med
hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. de tillgångar, i vilka försäkringstekniska skulder redovisas, inte är
tillräckliga,

4. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning
eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets
verksamhet.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Om ett föreläggande enligt andra
stycket inte har följts inom den
bestämda tiden och det anmärkta
förhållandet inte heller på något
annat sätt undanröjts, skall
finansinspektionen göra anmälan
om detta till regeringen. Om rege-
ringen finner så svåra missförhål-
landen föreligga, att för-
säkringsverksamheten bör upphöra,

Om ett försäkringsbolags kapital-
bas understiger solvensmarginalen
enligt 7 kap. 23 eller 25 §, skall
Finansinspektionen förelägga bola-
get eller dess styrelse att upprätta
en plan för att återställa en sund
finansiell ställning och överlämna
planen till inspektionen för godkän-
nande. Om kapitalbasen under-
stiger en tredjedel av solvens-
marginalen eller garantibeloppet
enligt 7 kap. 26 § eller 27 § eller
om kapitalbasen för ett livförsäk-
ringsbolag inte har den samman-
sättning som anges i 7 kap. 26 §
andra stycket, skall inspektionen
förelägga bolaget eller dess sty-
relse att upprätta och för godkän-
nande överlämna en plan som
avser kortfristig finansiering.

Om ett försäkringsbolag driver
gränsöverskridande verksamhet och
bolaget inte efterkommer
Finansinspektionens eller behörig
utländsk myndighets anmodan om
rättelse, skall inspektionen vidta de
åtgärder som behövs för att för-
hindra fortsatta överträdelser.
Inspektionen får förbjuda bolaget
att bedriva gränsöverskridande
verksamhet.

Om ett föreläggande enligt and-
ra -fjärde styckena inte har följts
inom bestämd tid och det anmärkta
förhållandet inte heller på något
annat sätt har undanröjts, skall
Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.

272

kan regeringen förklara konces-
sionen förverkad.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Följer bolaget inte gällande be-
stämmelser om redovisning och
täckning av försäkringstekniska
skulder eller uppfyller bolaget inte
gällande krav på garantibelopp,
får regeringen efter anmälan av
Finansinspektionen förbjuda bola-
get att förfoga över sina tillgångar
i Sverige eller begränsa bolagets
förfoganderätt. Om bolaget driver
verksamhet i ett annat EES-land
och beslutet grundas på bolagets
kapitalbas understiger en tredjedel
av solvensmarginalen eller garan-
tibeloppet, skall den behöriga
myndigheten i det landet under-
rättas och, om det behövs, an-
modas att vidta motsvarande åtgär-
der.

Finansinspektionen får besluta
hur försäkringsverksamheten skall
drivas efter ett sådant beslut som
avses i sjätte stycket.

En koncession kan förklaras för-
verkad av regeringen om bolaget

1. inte längre uppfyller kraven
för koncession,

2. inte inom angiven tid har vid-
tagit åtgärderna i en plan som har
godkänts enligt tredje stycket, eller

3. i annat fall allvarligt åsido-
sätter gällande bestämmelser för
verksamheten.

13

Finansinspektionens beslut enligt
denna lag överklagas hos rege-
ringen genom besvär. Inspek-
tionens beslut får verkställas utan
hinder av anförda besvär, om inte
regeringen förordnar något annat.

Finansinspektionens beslut om att
avslå en begäran om att utfärda
intyg enligt 2 a kap. 1 § fjärde
stycket, om att förbjuda gräns över-
skridande verksamhet enligt 19
kap. 11 § fjärde stycket eller om
att förelägga eller utdöma vite
enligt 21 kap. 2 § får överklagas
hos kammarrätten. Inspektionens
beslut i övrigt enligt denna lag får
överklagas hos regeringen.

^Senaste lydelse 1991:1767.

273

18 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 257

Inspektionen får bestämma att ett
beslut om föreläggande, in-
skränkningar i förfoganderätten
enligt 7 7 § sjätte stycket eller verk-
samhetens drivande enligt 77 §
sjunde stycket skall gälla omedel-
bart.

Om besvär över beslut i vissa Om överklagande av vissa beslut
fall finns bestämmelser i 20 kap. 7 finns bestämmelser i 20 kap. 7 §.
§ och 21 kap. 2 § sista stycket.

13 a §

Har regeringen i ett ärende om
koncession inte fattat beslut sex
månader efter det att ansökningen
gavs in, får sökanden begära för-
klaring av kammarrätten att
ärendet onödigt uppehålls. Har
regeringen inte meddelat beslut sex
månader efter det att kammarrätten
avgett en sådan förklaring, skall
det anses som att ansökningen har
avslagits.

21 kap.

2 §21

Finansinspektionen kan vid vite förelägga verkställande direktören och
styrelseledamöterna att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller
andra författningar att

1. till Finansinspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar
eller revisionsberättelser eller

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.

Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om un-
derlåtenhet att göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens
beslut förfäller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Finansinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag än
som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken föreläggandet riktas
genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan
Finansinspektionen döma ut vitet.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

21Senaste lydelse 1991:1767.

274

Finansinspektionens beslut vari-
genom vite enligt första stycket
förelagts eller utdömts får överkla-
gas hos kammarrätten genom be-
svär.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett försäkringsbolag som har koncession vid lagens ikraftträdande
får med den tidsbegränsning som kan ha angetts i koncessionsbeslutet
fortsätta med rörelsen till utgången av år 1995 eller, om ansökan om
koncession i enlighet med 2 kap. 3 a eller 3 b § då har getts in, till dess
att ansökningen har prövats slutligt. Den myndighet som beslutar om
koncession får bestämma att ett pågående räkenskapsår skall avbrytas och
att ett nytt räkenskapsår skall böija löpa. Det nya räkenskapsåret får avse
kortare tid än tolv månader eller utsträckas till högst arton månader och
skall löpa ut den 31 december.

3. En ansökan om koncession enligt de nya bestämmelserna skall
prövas av Finansinspektionen, om inte bifall till ansökningen innebär en
förlängning eller en väsentlig utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fäll prövas ansökningen av regeringen. När ett sådant ärende
skall prövas av Finansinspektionen gäller 19 kap. 13 a §. Finansinspek-
tionen skall, i samband med prövningen av en koncessionsansökan, även
pröva ansökan om stadfästelse av ändring av bolagsordning eller grunder.

4. Bestämmelserna angående förbud mot att förena direkt livförsäk-
ringsrörelse med skadeförsäkringsrörelse enligt 1 kap. 3 § andra-fjärde
styckena samt om kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp enligt
1 kap. 8 a § och 7 kap. 22-27 §§ skall tillämpas även för försäkrings-
bolag som avses i punkt 2.

5. För ett försäkringsbolag som har koncession vid lagens ikraft-
trädande tillämpas bestämmelsen i 1 kap. 4 § om vad som förstås med
livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag i sin äldre lydelse till dess
bolaget erhållit ny koncession eller inte längre får fortsätta med rörelsen
enligt punkt 2.

6. Sådana avvikelser från försäkringsrörelselagen som har medgivits
för tjänstepensionsförsäkringar med stöd av 1 kap. 10 § andra stycket i
sin äldre lydelse gäller fortfarande.

275

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1

dels att i 5, 8, 9, 15, 17, 18, 22, 23, 25 a-28, 31-33, 35, 38 och 40 §§
ordet "försäkringsinspektionen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot
"Finansinspektionen" i motsvarande form,

dels att 1, la, 2, 4, 6, 7, 9 a, 10, 13, 15 a, 16, 21, 22 a, 24, 25 och
29 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in fem nya paragrafer, 2 a, 13 a, 16 a,
20 a och 23 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Utländskt försäkringsföretag får,
under förutsättning att företaget
erhållit tillstånd (koncession)
därtill enligt 7 §, här i riket driva
försäkringsrörelse genom general-
agent som syssloman och i övrigt
under villkor, som stadgas i denna
lag.

Försäkringsinspektionen skall
efter ansökan lämna förhands-
besked om huruvida koncession
enligt första stycket krävs för en
planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra
stycket är bindande för den myn-
dighet som har lämnat beskedet.
Om regeringen har beslutat i fråga
om förhandsbesked är även för-
säkringsinspektionen bunden av
detta besked.

Om det finns särskilda skäl och
företagets reglemente tillåter det,
får ett utländskt försäkringsföretag

Denna lag innehåller bestämmelser
om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige. Lagen
gäller inte för sådana
försäkringsgivare som omfattas av
lagen (1993:000) om utländska
EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige.

Utländska försäkringsföretag får
driva försäkringsrörelse genom
generalagent som syssloman här i
landet, om de har fått tillstånd av
regeringen (koncession) till detta.

Finansinspektionen skall efter
ansökan lämna förhandsbesked om
huruvida koncession enligt andra
stycket krävs för en planerad
verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt tredje
stycket är bindande för den myn-
dighet som har lämnat beskedet.
Om regeringen har beslutat i fråga
om förhandsbesked är även Finans-
inspektionen bunden av detta
besked.

Om det finns särskilda skäl och
företagets reglemente tillåter det,
får ett utländskt försäkringsföretag

276

som har erhållit koncession medges
att genom generalagenten driva
annan rörelse här i riket än
försäkringsrörelse. Medgivande
lämnas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
försäkringsinspektionen.

Om det finns skäl, far ett
medgivande enligt fjärde stycket
återkallas av den som får lämna
sådant medgivande.

som har erhållit koncession medges Prop. 1992/93:257
att genom generalagenten driva Bilaga 4
annan rörelse här i landet än
försäkringsrörelse. Medgivande
lämnas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen.

Om det finns skäl, får ett
medgivande enligt femte stycket
återkallas av den som får lämna
sådant medgivande.

Det land där företaget har sitt
säte anses som dess hemland.

1 a §2

Utöver vad som följer av 1 §
första stycket får ett utländskt
försäkringsföretag, under för-
utsättning att försäkrings-
inspektionen lämnar tillstånd
därtill, i Sverige marknadsföra
försäkringar avseende risker i detta
land, om det sker genom förmed-
ling av ett försäkringsbolag som
har koncession i Sverige och de
båda företagen tillhör samma kon-
cern eller har samarbetsavtal med
varandra.

Tillstånd enligt första stycket
skall lämnas om verksamheten inte
bedöms vara oförenlig med en
sund utveckling av försäkrings-
väsendet. Om förutsättningar för
tillstånd inte längre föreligger, får
försäkringsinspektionen förklara
tillståndet förverkat.

Utöver vad som följer av 1 §
andra stycket får ett utländskt
försäkringsföretag, under förut-
sättning att Finansinspektionen
lämnar tillstånd därtill, i Sverige
marknadsföra försäkringar av-
seende risker i detta land, om det
sker genom förmedling av ett för-
säkringsbolag som har koncession
i Sverige och de båda företagen
tillhör samma koncern eller har
samarbetsavtal med varandra.

Tillstånd enligt första stycket
skall lämnas om verksamheten inte
bedöms vara oförenlig med en
sund utveckling av försäkrings-
väsendet. Om förutsättningar för
tillstånd inte längre föreligger, får
Finansinspektionen förklara
tillståndet förverkat.

Utländskt försäkringsföretag får
här i riket driva livförsäk-
ringsrörelse, endast om företaget i
sitt hemland med laga rätt driver
sådan rörelse, samt annan försäk-
ringsrörelse, endast om företaget i
hemlandet med laga rätt driver
rörelse avseende något slag av
försäkring, annan än livförsäkring.

Ett utländskt försäkringsföretag får
här i landet bara driva sådan för-
säkringsrörelse som det driver i sitt
hemland.

Med skadeförsäkring avses i
denna lag sådana försäkringar som
anges i 2 kap. 3 a § försäkrings-

277

Utländskt försäkringsföretag här
i riket får inte med direkt
livförsäkringsrörelse förena
försäkringsrörelse som avser annat
än personförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring gäller också i fråga
om personförsäkringar av annat
slag. De behöver dock inte tilläm-
pas för sådana personförsäkringar
som har meddelats antingen för en
tid av längst fem år eller mot en
premie som är beräknad och be-
stämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera
livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av
försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livför-
säkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än liv-
försäkring gäller de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring i
6 § fjärde stycket, 7 § tredje
stycket, 9 § första stycket, 10-75
samt 17, 24 och 28 §§ i tillämpliga
delar.

rörelselagen (1982:713). Med
livförsäkring avses sådana försäk-
ringar som anges i 2 kap. 3 b §
försäkringsrörelselagen.

Direkt livförsäkringsrörelse får
här i landet förenas endast med
rörelse avseende återförsäkring av
livförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring, med undantag för 16
a §,

- får tillämpas också för sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses
i 2 kap. 3 a § klasserna 1 och 2
försäkringsrörelselagen samt för
avgångsbidragsförsäkringar,

- behöver inte tillämpas för sådana
livförsäkringar som avses i 2
kap. 3 b § klasserna 1 b och 4
om premien är beräknad och
bestämd för längst fem år.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

För sådan livränta eller sjukränta
som tillhör annan försäkring än
livförsäkring gäller de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring i
6 § sjunde stycket, 7 § tredje
stycket, 9 § första stycket, 10-77
samt 14, 15, 77 och 28 §§ i
tillämpliga delar.

2 a §

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
får i fråga om sådan livförsäkring
som avses i 2 kap. 3 b § första
stycket klass 3 försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) medge undantag
från 13 § och, om det finns sär-
skilda skäl, från övriga bestäm-
melser om livförsäkring. Ett undan-
tag skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
försäkring enligt avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

278

4 §3

Generalagenten skall vara bosatt
här i landet. Han får inte vara
underårig eller i konkurs eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken.

Generalagentur må även
innehavas av svenskt aktiebolag
eller ömsesidigt försäkringsbolag
eller ock av svenskt handelsbolag,
vars samtliga bolagsmän äga be-
hörighet enligt vad i första stycket
sägs. För fullgörande av de skyl-
digheter, som åligga generalagent,
svare i förra fallet envar styrelse-
ledamot och i det senare envar
bolagsman, som ej är enbart
kommanditdelägare.

Generalagenten skall ha behörighet
att pä företagets vägnar här i
landet driva försäkringsrörelsen
samt att motta stämning och tala
och svara i alla rättsförhållanden
som har samband med försäkrings-
rörelsen. Han skall vara bosatt här
i landet. Han får inte vara under-
årig, i konkurs eller underkastad
näringsförbud eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Generalagentur får även innehas
av svenskt aktiebolag eller ömse-
sidigt försäkringsbolag eller av
svenskt handelsbolag, vars samtliga
bolagsmän har behörighet enligt
vad som sägs i första stycket. För
fullgörande av de skyldigheter som
åligger generalagenten skall
företaget utse ett ombud som upp-
fyller kraven i första stycket.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

6

Ansökan om koncession görs hos
regeringen. / ansökningen skall
anges den försäkringsgren, som
rörelsen skall avse. Ansökningen
skall inlämnas till-
försäkringsinspektionen och vara
åtföljd av:

1.   handlingar som styrker
generalagentens behörighet enligt
4 §,•

2.  det för företaget gällande
reglementet;

3.  bevis att företaget i sitt
hemland driver försäkringsrörelse
enligt 2 § första stycket jämte
behörigen styrkt uppgift om den tid
detta ägt rum samt om anmärk-
ningar, som av myndigheterna i
företagets hemland under de sista
tre åren kan ha framställts mot
företagets verksamhet, och
dessutom företagets årsredovis-

§

Ansökan om koncession görs hos
regeringen. Ansökan skall lämnas
in till Finansinspektionen som skall
överlämna den till regeringen med
eget yttrande.

279

ningar och revisionsberättelser för
den tid företaget varit i verksam-
het, dock längst för de tio sista
åren;

4. behörig fullmakt för general-
agenten att på företagets vägnar
här i riket driva försäkringsrörel-
sen samt att ta emot stämning och
själv eller genom annan tala och
svara i alla rättsförhållanden som
har samband med försäkrings-
rörelsen;

5. bevis att företaget på det sätt
och under de villkor, som försäk-
ringsinspektionen godkänner, i
bankinstitut har deponerat värde-
handlingar till ett värde som
motsvarar 300 gånger det bas-
belopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde då
ansökningen lämnades in;

6.  en plan för den tilltänkta
verksamheten.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Deponering enligt första stycket
5 skall ske särskilt för livför-
säkring och särskilt för annan
försäkring.

Deponeringen skall ske i värde-
handlingar, som försäkrings-
inspektionen godtagit. Inspek-
tionen far bestämma att depone-
ringen fär ske med det lägre be-
lopp som inspektionen med hän-
syn till rörelsens omfättning och
beskaffenhet anser skäligt. Sådant
beslut får inspektionen återkalla om
det finns skäl till det.

Till ansökan skall fogas dels en
plan för den tilltänkta verk-
samheten, dels bevis att företaget
på det sätt och under de villkor
som Finansinspektionen godkänner,
i bankinstitut har deponerat värde-
handlingar till ett värde som
motsvarar 300 gånger det bas-
belopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde då
ansökningen lämnades in.

Deponering enligt andra stycket
skall ske särskilt för livförsäkring
och särskilt för skadeförsäkring.

Deponeringen skall ske i värde-
handlingar, som Finansinspek-
tionen godtagit. Inspektionen får
bestämma att deponeringen får ske
med det lägre belopp som inspek-
tionen med hänsyn till rörelsens
omfättning och beskaffenhet anser
skäligt. Sådant beslut får inspek-
tionen återkalla om det finns skäl
till det.

Bestämmelser om att Finans-
inspektionen får medge företag

280

undantag från skyldigheten att göra Prop. 1992/93:257
deponering i vissa fall finns i Bilaga 4
25 a §.

Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får meddela
närmare föreskrifter om vad
verksamhetsplanen skall innehålla
och vilka ytterligare handlingar
som skall fogas till ansökan.

Om rörelsen skall avse livförsäkring, skall enligt 11 § upprättas
särskilda grunder för verksamheten. Grunderna, som skall bifogas ansök-
ningen om koncession, skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen beviljar koncession om
ansökningen står i överens-
stämmelse med denna lag och den
planerade verksamheten inte be-
döms vara oförenlig med en sund
utveckling av försäkringsväsendet.
I samband därmed godkänner rege-
ringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda
omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det

löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för
rörelse, som avser livförsäkring,
prövar regeringen om de upp-
rättade grunderna för verksam-
heten överensstämmer med denna
lag och andra författningar.
Regeringen prövar då också om
särskilda bestämmelser behövs med
hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av den tilltänkta
rörelsen. I samband med beviljan-
det av koncessionen stadfäster
regeringen grunderna för verk-
samheten.

Avser ansökan endast utvidgning
av beviljad koncession till ny för-
säkringsgren eller utbyte av kon-
cession för viss försäkringsgren
mot koncession för annan gren, får
försäkringsinspektionen besluta i

Regeringen beviljar koncession om
ansökan har skett enligt 6 § och
den planerade verksamheten kan
antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet.
I samband därmed godkänner rege-
ringen generalagenten. Koncession
får inte vägras på den grunden att
det inte behövs någon ytterligare
försäkringsgivare.

I samband med beviljandet av
koncessionen stadfäster regeringen
enligt 11 § upprättade grunder för
verksamheten. Stadfästelse skall
ske om grunderna överensstämmer
med denna lag och andra
författningar.

Koncession skall meddelas i
enlighet med den indelning som
anges i 2 kap. 3 a och 3 b §§
försäkringsrörelselagen
(1982:713).

Avser ansökan endast ändring av
beviljad koncession får Finans-
inspektionen besluta i ärendet i
regeringens ställe, om ärendet inte
är av principiell betydelse eller i
övrigt av synnerlig vikt.

281

ärendet i regeringens ställe, om
ärendet icke är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig
vikt.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Ansökan om medgivande för ut-
ländskt försäkringsföretag att driva
annan rörelse här i riket än för-
säkringsrörelse skall inlämnas till
försäkringsinspektionen och vara
åtföljd av fullmakt, som angives i
6 § första stycket 4, gällande den
med ansökningen avsedda rörelsen.

Ansökan om medgivande för ut-
ländskt försäkringsföretag att driva
annan rörelse här i landet än för-
säkringsrörelse skall inlämnas till
Finansinspektionen och vara åtföljd
av fullmakt för generalagenten att
beträffande den med ansökan av-
sedda verksamheten företräda före-
taget enligt vad som anges i 4 §
första stycket.

10 §

Det åligger generalagenten att för
vaije räkenskapsår enligt formulär,
som fastställs av försäkrings-
inspektionen, upprätta redogörelse
för företagets verksamhet inom
riket.

För livförsäkringsverksamhet
skall redogörelsen enligt första
stycket innehålla bevis om att
värdet av den av företaget gjorda
depositionen enligt 6  § första

stycket 5 motsvarar 300 gånger det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde
vid räkenskapsårets utgång. För
den ytterligare deposition, utöver
vad som föreskrivs i 6 § första
stycket 5, som denna bestämmelse
kan ge upphov till gäller
bestämmelserna i 6  § tredje

stycket.

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder,
som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets
ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfäll (ersättnings-
reserv),

Det åligger generalagenten att för
vaije räkenskapsår enligt formulär,
som fästställs av Finansinspek-
tionen, upprätta redogörelse för
företagets verksamhet inom landet.

För livförsäkringsverksamhet
skall redogörelsen enligt första
stycket innehålla bevis om att
värdet av den av företaget gjorda
depositionen enligt 6 § andra
stycket motsvarar 300 gånger det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde
vid räkenskapsårets utgång. För
den ytterligare deposition, utöver
vad som föreskrivs i 6 § andra
stycket, som denna bestämmelse
kan ge upphov till gäller
bestämmelserna i 6  § fjärde

stycket.

3. utgifterna för reglering av inträffäde försäkringsfäll (skadebehand-
lingsreserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har
förfällit till betalning och

282

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livför- Prop. 1992/93:257
säkringsrörelse som inte har förfällit till betalning.                          Bilaga 4

13 §

Tillgångar motsvarande värdet av
de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring skall vid vaije
tidpunkt redovisas i sådana till-
gångar som anges i 7 kap. 9 §
första stycket 1-8 och 10-12
försäkringsrörelselagen( 1982:713),
eller i den mån försäkringsinspek-
tionen medger det, värdet av åter-
försäkringsgivamas ansvarighet på
grund av livförsäkringar, som har
övertagits i återförsäkring.

I de tillgångar som skall mot-
svara värdet av de försäkrings-
tekniska skulderna får räknas in
90 procent av deponeringen enligt
6 och 10 §§ under förutsättning att
deponeringen till den delen består
av värdehandlingar som avses i
första stycket.

Tillgångar motsvarande värdet av
de försäkringstekniska skulderna
för livförsäkring skall vid vaije
tidpunkt redovisas i sådana till-
gångar som anges i 7 kap. 9 §
första stycket 1-8 och 10-12
försäkringsrörel sel agen( 1982:713),
eller i den mån Finansinspektionen
medger det, värdet av återförsäk-
ringsgivamas ansvarighet på grund
av livförsäkringar, som har över-
tagits i återförsäkring.

I de tillgångar som skall mot-
svara värdet av de försäkrings-
tekniska skulderna får räknas in
90 procent av deponeringen enligt
6 och 10 §§ under förutsättning att
deponeringen till den delen består
av värdehandlingar som avses i
första stycket och inte räknas in i
garantibeloppet enligt 16 a §.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, motsvarande högst tjugo
procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, redovisas
i andra tillgångar än sådana som nämns i första stycket, dock inte i
aktier.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen räkning förstås den del
av de försäkringstekniska skulderna, som icke motsvarar värdet av åter-
försäkringsgivamas ansvarighet.

Vid tillämpningen av denna para- De tillgångar som motsvarar
graf gäller bestämmelserna i värdet av de försäkringstekniska
7 kap. 9 a § försäkringsrörelse- skulderna skall finnas i Sverige,
lagen (1982:713).                  dock med undantag för återförsäk-

ringsgivares ansvarighet på grund
av livförsäkringar som övertagits i
form av åtetförsäkring. 1 övrigt
gäller vid tillämpningen av denna
paragraf bestämmelserna i 7 kap.
9 a § andra-sjätte styckena försäk-
ri ngsrörelselagen.

13 a §

För skadeförsäkringar av annat
slag än sådan sjuk-, olycksfells-
och avgångsbidragsförsäkring,
beträffande vilken bestämmelserna

283

om livförsäkring tillämpas med Prop. 1992/93:257
stöd av 2 § fjärde stycket, skall Bilaga 4

13 § femte stycket första meningen
gälla. Dessutom skall bestämmel-
serna i 7 kap. 10 § andra stycket
andra meningen och tredje stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713)
gälla.

15 a §

För försäkring av annat slag än
sådan personförsäkring, beträffän-
de vilken rörelsen drivs med
tillämpning av de särskilda be-
stämmelserna om livförsäkring,
skall depositionen enligt 6 § första
stycket 5 inom åtta månader efter
utgången av vaije räkenskapsår
uppgå till ett belopp som motsvarar
300 gånger det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring som gällde vid räken-
skapsårets utgång.

Om bruttopremieinkomsten under räkenskapsåret överstiger deposi-
tionen enligt första stycket, skall depositionen uppgå till ett belopp som
motsvarar bruttopremieinkomsten under räkenskapsåret.

För den ytterligare deposition,
utöver vad som föreskrivs i 6 §
första stycket 5, som första och
andra styckena kan ge upphov till
gäller bestämmelserna i 6 § tredje
stycket.

Överstiger det sammanlagda
beloppet av vad ett försäkrings-
företag har deponerat väsentligt
den premieinkomst som anges i
andra stycket, får försäkrings-
inspekiionen medge företaget att få
ut det överskjutande beloppet i den
mån detta inte hänför sig till en
deposition enligt första stycket.

För försäkring av annat slag än
sådan sjuk-, olycksfalls- och
avgångsbidragsförsäkring, beträf-
fände vilken bestämmelserna om
livförsäkring tillämpas med stöd av
2 § fjärde stycket, skall deposi-
tionen enligt 6 § andra stycket
inom åtta månader efter utgången
av vaije räkenskapsår uppgå till ett
belopp som motsvarar 300 gånger
det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde vid räkenskapsårets
utgång.

För den ytterligare deposition,
utöver vad som föreskrivs i 6 §
andra stycket, som första och
andra styckena kan ge upphov till
gäller bestämmelserna i 6 § fjärde
stycket.

Överstiger det sammanlagda
beloppet av vad ett försäkrings-
företag har deponerat väsentligt
den premieinkomst som anges i
andra stycket, får Finansinspek-
tionen medge företaget att få ut det
överskjutande beloppet i den mån
detta inte hänför sig till en depo-
sition enligt första stycket.

16 §

Tillgångar som ett utländskt för-
säkringsföretag enligt 6, 10 och
15 a §§ deponerat i bankinstitut
och som inte avsatts till täckande
av försäkringstekniska skulder
enligt 13 § får användas endast till

Tillgångar som ett utländskt för-
säkringsföretag enligt 6, 10 och
15 a §§ deponerat i bankinstitut
och som inte inräknas i garanti-
beloppet enligt 16 a § eller avsatts
till täckande av försäkringstekniska

284

betalning dels av fordringar på
grund av försäkringsavtal, som
tillhör företagets rörelse här i riket,
dels av böter, viten, avgifter och
ersättningar som i anledning av
denna rörelse kan åläggas före-
taget, generalagenten eller av
företaget utsett ombud som avses i
27 §, dels ock, i händelse av
särskild administration av ett
företags livförsäkringsrörelse här i
riket, av administrationsboets
fordran hos företaget.

skulder enligt 13 § får användas
endast till betalning dels av
fordringar på grund av försäk-
ringsavtal, som tillhör företagets
rörelse här i landet, dels av böter,
viten, avgifter och ersättningar som
i anledning av denna rörelse kan
åläggas företaget, generalagenten
eller av företaget utsett ombud som
avses i 27 §, dels, i händelse av
särskild administration av ett före-
tags livförsäkringsrörelse här i
landet, av administrationsboets
fordran hos företaget.

16 a §

För ett försäkringsföretag som
driver verksamhet enligt denna lag
gäller bestämmelserna om kapital-
bas, solvensmarginal och garanti-
belopp i 1 kap. 8 a § första och
andra styckena och 7 kap. 22-
28 § § försäkringsrörelselagen
(1982:713) samt, i fråga om sådan
livförsäkring som avses i 2 kap.
3 b § första stycket klass 3 nämnda
lag, 12 och 13  §§ lagen

(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappers-
fonder. Garantibeloppet för verk-
samheten i Sverige skall dock för
livförsäkring uppgå till ett belopp
som motsvarar 400 000 ecu och för
skadeförsäkring till halva det
minimibelopp som anges i 7 kap.
27 § första och andra styckena
försäkringsrörelselagen. Tillgångar
som ett försäkringsföretag enligt 6,
10 och 15 a §§ deponerat i bank-
institut skall inräknas i garanti-
beloppet, dock högst intill ett
belopp motsvarande hälften av
minsta beloppet för garanti-
beloppet.

En tredjedel av solvens-
marginalen för livförsäkring, eller
garantibeloppet om det är större,
skall motsvaras av poster som
anges i 7 kap. 22 § första stycket
1-3 försäkringsrörelselagen eller, i
fråga om sådan livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b § första stycket
klass 3 nämnda lag, av balanserad
vinst.

Poster ingående i kapitalbasen

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

285

skall till minst ett belopp Prop. 1992/93:257
motsvarande solvensmarginalen Bilaga 4
finnas i land som omfattas av
avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, varav de till
minst ett belopp motsvarande en
tredjedel av solvensmarginalen
skall finnas i Sverige.

Bestämmelser om att Finans-
inspektionen i vissa fall får medge
undantag från bestämmelserna om
beräkning av solvensmarginalen
och lokalisering av tillgångar finns
i 23 a §.

20 a §

Pä begäran av den som biträtt ett
försäkringsföretag i dess anskaff-
ningsverksamhet skall Finans-
inspektionen utfärda intyg över
verksamhetens omfattning och inne-
håll om sådant intyg erfordras för
att få driva liknande verksamhet i
annat land som omfattas av avtalet
om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-land).
Företaget och den som begär intyg
skall lämna inspektionen de
upplysningar som behövs för att
inspektionen skall kunna fullgöra
denna skyldighet.

21 §

Utländskt försäkringsföretag, som
driver försäkringsrörelse här i
riket, vare pliktigt att i alla för
allmänheten avsedda meddelanden
vid teckning av sin firma utsätta
hemlandet samt angiva huruvida
företaget drives såsom aktiebolag
eller ömsesidigt bolag eller i annan
form. Ej må sådant företag eller
dess ombud eller personal i med-
delanden, som åsyfta anskaffning
av försäkring eller äro avsedda för
allmänheten, lämna uppgift av
innebörd att företaget genom att
fullgöra i denna lag föreskriven
skyldighet att nedsätta värde-
handlingar ställt fullgod säkerhet
för sina svenska försäkringstagare

Utländskt försäkringsföretag, som
driver försäkringsrörelse här i
landet, skall i alla meddelanden till
allmänheten nämna sin associa-
tionsform och sitt hemland. I med-
delandena får inte lämnas uppgift
av innebörd att företaget genom att
fullgöra i denna lag föreskriven
skyldighet att nedsätta värdehand-
lingar ställt fullgod säkerhet för
sina svenska försäkringstagare eller
att det beträffande hela sin verk-
samhet är kontrollerat av svenska
staten.

286

eller att det beträffände hela sin
verksamhet är kontrollerat av
svenska staten.

Försäkringsbrev skall innehålla
ej mindre uppgift om de för före-
taget gällande allmänna försäk-
ringsvillkoren än även de särskilda
villkoren för den försäkring, som
avses i brevet.

Där i meddelanden, som äro
avsedda för allmänheten, vid
angivande av företagets fonder
inräknas oguldna förbindelser av
delägare eller garanter, skall
beloppet av sådana förbindelser
särskilt utsättas.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Försäkringsbrev skall innehålla
uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de sär-
skilda villkoren för den försäk-
ring, som avses i brevet.

1 meddelanden till allmänheten
om företagets fonder skall särskilt
anges beloppet av ännu inte
inbetalda förbindelser av delägare
eller garanter om dessa belopp
inräknats i fonderna.

22 a §

Försäkringsinspektionen skall verka
för en sund utveckling av den
verksamhet som bedrivs av ut-
ländska försäkringsföretag här i
riket.

Finansinspektionen skall verka för
en sund utveckling av den verk-
samhet som bedrivs av utländska
försäkringsföretag här i landet.
Inspektionen skall ha ett nära
samarbete med andra länders
behöriga myndigheter.

23 a §

Om ett utländskt försäkringsföretag
har ansökt om tillstånd i ett eller
flera andra EES-länder att driva
verksamhet genom agentur eller
filial även där, får Finansinspek-
tionen efter ansökan medge före-
taget följande förmåner, vilka
endast kan medges samtidigt:

1.  Den del av deponeringen
enligt 6 § andra stycket som skall
räknas in i garantibeloppet enligt
16 a § behöver företaget inte göra
i mer än ett av dessa länder.

2.  Vid beräkning av solvens-
marginalen skall hänsyn tas till
företagets verksamhet genom agen-
turer eller filialer även i de andra
länderna.

3. De tillgångar som motsvarar
garantibeloppet får finnas i ett
annat av dessa länder.

1 ansökan skall företaget ange
vilket lands behöriga myndighet
som skall ha tillsyn över den

287

samlade soliditeten hos agen- Prop. 1992/93:257
turerna eller filialerna och varför Bilaga 4
denna myndighet valts. Depone-
ringen skall göras i det landet.

Ett medgivande får lämnas endast
om samtliga behöriga myndigheter
hos vilka företaget ansökt om
förmåner tillstyrker ansökan. Om
företaget har valt någon annan
myndighet än Finansinspektionen,
gäller medgivandet från det att
inspektionen av den av företaget
angivna utländska myndigheten
underrättats om att myndigheten
kommer att kontrollera företagets
soliditet även beträffandeföretagets
verksamhet i Sverige.

Finansinspektionen skall till den
behöriga myndigheten lämna de
uppgifter som denna behöver för
kontrollen.

Om den behöriga myndigheten i
något av de länder som avses i
första stycket begär det, skall
Finansinspektionen återkalla
medgivandet.

24

Generalagenten vare pliktig:
att, där ändring vidtages i det för
företaget gällande reglementet,
inom tre månader därefter till
försäkringsinspektionen insända
beslutet därom;

att, därest av myndigheterna i
företagets hemland framställs
anmärkning mot företagets
verksamhet, så fort ske kan
skriftligen underrätta försäk-
ringsinspektionen därom;

att, inom åtta månader efter
utgången av varje räkenskapsår till
försäkringsinspektionen insända
den i 10 § avsedda redogörelsen
angående företagets verksamhet
inom riket;

att, beträffande livförsäk-
ringsrörelse, till försäkrings-
inspektionen insända följande
enligt inspektionens anvisningar
upprättade och av aktuarien
undertecknadehandlingar nämligen

Generalagenten skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar
om försäkringsföretaget och dess
verksamhet här i landet som
inspektionen begär.

288

dels inom ätta mänader efter varje
räkenskapsårs utgång redogörelse
för beräkning av premiereserv och
av återbäring, dels ock, i den mån
så påfordras av inspektionen,
statistisk-ekonomisk utredning
angående verksamheten;

att, inom tre månader efter det
att årsredovisningen och revi-
sionsberättelsen blivit å samman-
träde med företagets delägare
framlagda till försäkringsinspek-
tionen insända ett exemplar av
dessa handlingar;

att, även i andra fall än ovan
sagts lämna försäkringsinspek-
tionen de upplysningar, som av
inspektionen begäras i fråga om
företaget och dess verksamhet inom
riket, samt att när som helst för
befattningshavare hos försäk-
ringsinspektionen, som är behörig
att företräda inspektionen, eller
annan som av inspektionen för-
ordnats att företräda denna, hålla
kassa och övriga tillgångar samt
böcker, räkenskaper och andra
handlingar tillgänliga för gransk-
ning.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Innefattar ändring i reglementet
ändring av företagets firma, skall
försäkringsinspektionen låta införa
kungörelse om firmaändringen i
Post- och Inrikes Tidningar.

Generalagenten skall hålla till-
gångar, räkenskaper och andra
handlingar tillgängliga för gransk-
ning av Finansinspektionen.

Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finans-
inspektionen får meddela före-
skrifter om vilka upplysningar ett
försäkringsföretag skall lämna till
inspektionen.

Innefattar ändring i reglementet
ändring av företagets firma, skall
Finansinspektionen låta införa
kungörelse om firmaändringen i
Post- och Inrikes Tidningar.

25 §

Försäkringsinspektionen får
meddela de erinringar i fråga om
utländska försäkringsföretags
verksamhet här i riket som
inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen får meddela de
erinringar i fråga om utländska
försäkringsföretags verksamhet här
i landet som inspektionen anser
behövliga.

289

19 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

Försäkringsinspektionen skall Finansinspektionen skall före-
förelägga företaget att inom viss tid lägga företaget att vidta rättelse om
vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att
inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

2.  grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15 a § deponerat belopp minskats
genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan
anledning,

4. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska
skulderna inte är tillräckliga eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets
verksamhet.

Om ett utländskt försäkrings-
företags kapitalbas understiger
solvensmarginalen enligt 7 kap. 23
eller 25 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), skall Finansinspek-
tionen förelägga företaget att
upprätta en plan för att återställa
en sund finansiell ställning och
överlämna planen till inspektionen
för godkännande. Om kapitalbasen
understiger de nivåer som anges i
16 a §, eller om garantibeloppet
för livförsäkringsrörelse inte har en
sådan sammansättning som anges
i 16 a § tredje stycket, skall
inspektionen förelägga företaget att
upprätta och för godkännande
överlämna en plan som avser
kortfristig finansiering.

\tid som sägs i tredje stycket
skall inte gälla i de fall företaget
medgetts förmåner enligt 23 a §
och någon annan myndighet än
Finansinspektionen har tillsyn över
soliditeten. Om den utländska myn-
dighet som kontrollerar företagets
soliditet förbjuder det att helt eller
delvis förfoga över sina tillgångar
skall, pä begäran av myndigheten,
Finansinspektionen vidta samma
åtgärder beträffande företagets
tillgångar i Sverige.

Om ett föreläggande enligt andra Om ett föreläggande enligt andra
stycket inte har följts inom den eller tredje stycket inte har följts
bestämda tiden och det anmärkta inom den bestämda tiden och det

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

290

förhållandet inte heller på något
annat sätt undanröjts, skall
försäkringsinspektionen göra
anmälan om detta till regeringen.
Om regeringen finner så svåra
missförhållanden föreligga, att
försäkringsverksamheten bör
upphöra, kan regeringen förklara
koncessionen förverkad.

anmärkta förhållandet inte heller på
något annat sätt har undanröjts,
skall Finansinspektionen anmäla
detta till regeringen.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Beslut, varigenom koncessionen
förklaras förverkad, skall av
försäkrinsinspektionen kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar.

Följer företaget inte gällande
bestämmelser om redovisning och
täckning av försäkringstekniska
skulder eller uppfyller företaget
inte gällande krav på garanti-
belopp, får regeringen efter an-
mälan av Finansinspektionen för-
bjuda företaget att helt eller delvis
förfoga över sina tillgångar. Om
företaget medgetts förmåner enligt
23 a § och någon annan myndighet
än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten skall regeringen,
innan åtgärd vidtas, underrätta den
behöriga myndighet som kontrolle-
rar företagets soliditet.

Finansinspektionen får besluta hur
verksamheten skall drivas efter ett
sådant beslut som avses i fjärde
och sjätte styckena.

Regeringen kan förklara konces-
sionen förverkad om så svåra
missförhållanden föreligger att
försäkringsverksamheten bör
upphöra.

Om företaget medgetts förmåner
enligt 23 a § och dess aukto-
risation förklarats förverkad av en
utländsk myndighet som kontrolle-
rar företagets soliditet, skall
Finansinspektionen vidta erforder-
liga åtgärder. Om skälet till att
auktorisationen förklarats för-
verkad är att företagets soliditet är
otillräcklig, skall regeringen genast
förklara företagets koncession i
Sverige förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen
förklaras förverkad, skall av
Finansinspektionen kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar.

29 §

291

Utländskt försäkringsföretag må
med försäkringsinspektionens till-
stånd överlåta hela sitt till
verksamheten här i riket hörande
försäkringsbestånd eller del därav
till svenskt försäkringsbolag eller
utländskt försäkringsföretag, som
erhållit koncession för det slag av
försäkringsrörelse varom fråga är.

Ansökan om tillstånd skall göras
av såväl överlåtare som övertagare.
Vid ansökningen skall fogas det
avtal, som träffats angående
överlåtelsen. Med avseende på
ansökningen skall vidare vad i
15 kap. 3 § andra stycket och 4 §
andra stycket försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Bifalles ansökningen, skall över-
låtaren anses fritagen från sina
förpliktelser på grund av det över-
låtna försäkringsbeståndet, vilka
förpliktelser i stället skola åvila
övertagaren. Angående under-
rättelse om verkställd överlåtelse
skall bestämmelsen i 15 kap. 6 §
ovannämnda lag äga motsvarande
tillämpning.

Ett utländskt försäkringsföretag får
med Finansinspektionens tillstånd
överlåta hela sitt till verksamheten
här i landet hörande försäkrings-
bestånd eller del därav till svenskt
försäkringsbolag eller utländskt
försäkringsföretag, som har kon-
cession för det slag av försäkrings-
rörelse det är frågan om. Har den
övertagande försäkringsgivaren
säte i ett EES-land får Finans-
inspektionen medge tillstånd bara
om behörig myndighet i försäk-
ringsgivarens hemland intygar att
försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen
beaktats.

Ansökan om tillstånd skall göras
av såväl överlåtare som övertagare.
Det avtal, som träffats angående
överlåtelsen, skall fogas till
ansökningen. För ansökningen
gäller 15 kap. 3 § andra stycket
och 4 § andra stycket försäkrings-
rörelselagen (1982:713).

När ansökan bifallits, övergår
ansvaret för det överlåtna försäk-
ringsbeståndet på den övertagande
försäkringsgivaren. Försäkrings-
tagare och livräntetagare som
berörs av överlåtelsen skall
underrättas om den enligt vad som
anges i 15 kap. 6 § försäkrings-
rörelselagen.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Ett försäkringsföretag som har koncession vid lagens ikraftträdande
får med den tidsbegränsning som kan ha angetts i koncessionsbeslutet
fortsätta med rörelsen till utgången av år 1995 eller, om ansökan om
koncession i enlighet med 7 § fjärde stycket då har getts in, till dess att
ansökningen har prövats slutligt.

3. En ansökan om koncession enligt de nya bestämmelserna skall
prövas av Finansinspektionen, om inte bifall till ansökningen innebär en
förlängning eller en väsentlig utvidgning av den tidigare koncessionen.
I sådant fåll prövas ansökningen av regeringen. Finansinspektionen skall,
i samband med prövningen av en koncessionsansökan, även pröva an-
sökan om stadfästelse av ändring av grunder.

292

4. Bestämmelserna om forbud mot att förena livförsäkringsrörelse med Prop. 1992/93:257
skadeförsäkringsrörelse enligt 2 § tredje stycket samt om kapitalbas, Bilaga 4
solvensmarginal och garantibelopp enligt 16 a § skall tillämpas även för
försäkringsföretag som avses i 2.

'Lagen omtryckt 1989:1082. Senaste lydelse av författningens rubrik 1982:1083.
lenaste lydelse 1990:813.

3Senaste lydelse 1992:164.

293

20 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 257

5 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:1079) om livförsäkringar

med anknytning till värdepappersfonder

dels att i 11 § ordet "Försäkringsinspektionen" skall bytas ut mot

"Finansinspektionen",

dels att 7 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 och 13 §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

7

Om det finns särskilda skäl får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Försäkringsinspek-
tionen medge undantag från
bestämmelserna i försäkrings-
rörelselagen (1982:713) utöver vad
som föreskrivs i 1 kap. 10 § den
lagen.

Föreslagen lydelse

§

Om det finns särskilda skäl får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen
medge undantag från bestäm-
melserna i försäkringsrörelselagen
(1982:713) utöver vad som före-
skrivs i 1 kap. 10 § den lagen. Ett
undantag skall vara förenligt med
Sveriges förpliktelser i fråga om
försäkring enligt avtalet den 2 maj
1992 om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

12 §

Kapitalbasen för ett försäkrings-
bolag som driver rörelse enligt
denna lag får, utöver vad som
anges i 7 kap. 22 § försäkrings-
rörelselagen (1982:713), omfatta
balanserad vinst.

Vid tillämpning av bestäm-
melserna i 7 kap. 26 § tredje
stycket försäkringsrörelselagen får
även den balanserade vinsten ingå.

13 §

För ett försäkringsbolag som driver
rörelse enligt denna lag utgör
solvensmarginalen summan av

1. fyra procent av den del av
premiereserven beräknad enligt 7
kap. 23 § andra stycket 1 försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) som

294

innehåller en finansiell risk för
försäkringsgivaren,

2. en procent av premiereserven
i övrigt beräknad på det sätt som
anges i 1, under förutsättning att
försäkringstiden överstiger fem år
och att det belopp som skall täcka
driftskostnaderna är bestämt för
längre tid än fem är, samt

3.  tre tiondels procent av de
positiva risksummorna enligt 7
kap. 23 § andra stycket 2 försäk-
ringsrörelselagen i den utsträck-
ning som försäkringarna gäller för
dödsfall.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

295

6 Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5,  16 och 24 §§ trafikskadelagen

(1975:1410)* skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 §2

Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd
därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är
skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela
trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör
viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst
område.

Utöver vad som följer av första
stycket får trafikförsäkring
meddelas av en utländsk EES-
försäkringsgivare som för sådan
försäkring har gjort anmälan enligt
3 kap. 5 § lagen (1993:000) om
utländska EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, om försäk-
ringsgivaren har utsett en
representant här i landet. En
försäkringsgivare som har gjort
sådan anmälan angående trafik-
försäkring är skyldig att på
begäran meddela trafikförsäkring.
Finansinspektionen kan på ansökan
begränsa denna skyldighet till att
avse personer som tillhör viss
yrkesgrupp eller intressegrupp eller
som är bosatta inom visst område.

En representant som avses i
tredje stycket skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk
juridisk person. Försäkringsgivaren
skall utfärda en fullmakt för
representanten att företräda denne
gentemot skadelidande och själv
eller genom annan tala och svara
för denne angåendeförsäkringsfäll.
Representanten skall även ha
behörighet att företräda
försäkringsgivaren vid kontroll av
att giltig trafikförsäkring före-
ligger. Ytterligare föreskrifter om
villkor för representanten får
meddelas av regeringen eller, efter

296

regeringens bemyndigande, Finans- Prop. 1992/93:257
inspektionen.                        Bilaga 4

16 §3

Beträffande motordrivet fordon
som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkrings-
plikt och som saknar trafikför-
säkring svarar samtliga försäk-
ringsanstalter, som vid skadetill-
fället hade tillstånd att meddela
trafikförsäkring, solidariskt för den
trafikskadeersättning som skulle ha
utgått om försäkring hade funnits.

Beträffände motordrivet fordon
som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkrings-
plikt och som saknar trafikförsäk-
ring svarar samtliga försäkrings-
anstalter, som vid skadetillfället
hade tillstånd att meddela trafik-
försäkring eller som hade gjort
sådan anmälan som avses i 5 §
tredje stycket, solidariskt för den
trafikskadeersättning som skulle ha
utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafik-
försäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma
ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den
försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fäll då fordonet
brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret

eller var avställt.

De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även
solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafik-
försäkringen för motordrivet fordon vars identitet ej kan fästställas.

24 §4

I fell som avses i 16 § fördelas
försäkringsanstaltemas inbördes-
ersättningsansvar efter förhållandet
mellan beloppen av de premier för
direkt tecknade trafikförsäkringar
som för var och en av dem belöper
på näst föregående kalenderår.

I fell som avses i 16 § fördelas
försäkringsanstaltemas inbördes
ersättningsansvar efter förhållandet
mellan beloppen av de premier för
direkt tecknade trafikförsäkringar
här i landet som för var och en av
dem belöper på näst föregående
kalenderår.

Trafikskadeersättning som har utgetts enligt 16 § andra stycket får intill
en tiondedel av det basbelopp som anges i 21 § krävas åter från den som
var skyldig att ha trafikförsäkring. Ersättningen får dock ej krävas åter,
om fordonet vid skadetillfället brukades olovligen av annan och antingen
ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.

Har trafikskadeersättning utgetts enligt 16 § tredje stycket och blir
fordonet sedermera känt, får ersättningen krävas åter från den
försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'Lagen omtryckt 1977:949.

2Senaste lydelse 1983:309.

3Senastelydelse 1983:309 (jfrprop. 1992/93:8, bet. 1992/93:LU7, rskr. 1992/93:45).

4Senaste lydelse 1983:309.

297

7 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:257

.                                                           Bilaga 4

Lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:508) om försäkrings-
mäklare

dels att i 3, 7, 8, 9, 15, 16 och 17 §§ ordet "försäkringsinspektionen"

i olika böjningsformer skall bytas ut mot "Finansinspektionen" i mot-
svarande form

dels att 12 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 a §

På begäran av en fysisk person
som är registrerad som försäk-
ringsmäklare eller som har biträtt
en försäkringsmäklare i dennes
verksamhet skall Finansinspek-
tionen utfärda intyg över verk-
samhetens omfättning och innehåll
om sådant intyg erfordras för att få
driva liknande verksamhet i annat
EES-land. Den som begär intyg
och, i förekommande fäll, den för
vars räkning denne har förmedlat
försäkringar, skall lämna inspek-
tionen de upplysningar som behövs
för att inspektionen skall kunna
fullgöra denna skyldighet.

12 §

Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information
som en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 § första stycket konsument-
försäkringslagen (1980:38) är skyldig att lämna i samband med att en

försäkring tecknas.

En försäkringsmäklare som får i
uppdrag att inhämta upplysningar
om li försäkringsavtal som erbjuds
av utländska försäkringsgivare som
inte har koncession att driva för-
säkringsrörelse i Sverige eller att
förmedla ett sådant avtal skall till
uppdragsgivaren överlämna en
handling innehållande en upp-
maning att utföra uppdraget. Upp-
dragsgivaren skall skriva under
handlingen. Handlingen skall över-
ensstämma med formulär som

298

fastställs av regeringen eller, efter Prop. 1992/93:257
regeringens bemyndigande, Finans- Bilaga 4
inspektionen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

299

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:000) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall ändras så att 2 § 6 mom. samt
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till ändringslagen får
följande lydelse.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

Lydelse enligt
prop. 1992/93:187

Föreslagen lydelse

2 §

6 mom. Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars
försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser
personförsäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring,
avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring).

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än
livförsäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäk-
ringsrörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som
företaget drivit här.

Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för
dels den del av nettointäkten som avser personförsäkring och som är
hänförlig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas
räkning, dels influtna premier hänförliga till personförsäkring. Avdrag får
inte göras för utgivet belopp hänförligt till sådan försäkring.

Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av livförsäkrings-
företag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt
skadeförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av
inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras
förutom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för
avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller samman-
slutning och som avser att understödja verksamhet med syfte att före-
bygga skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedrivna
rörelsen, för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för
ökning av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd
premieåterbetalning.

Med försäkringstekniska skulder
för egen räkning förstås sådana
skulder enligt 7 kap. 1 § första
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, ersätt-
ningsreserv, skadebehandlingsre-
serv och tilldelad återbäring)
minskade med värdet av återför-
säkringsgivares ansvarighet.

Med försäkringstekniska skulder
för egen räkning förstås sådana
skulder enligt 7 kap. 1 § första
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, ersätt-
ningsreserv, skadebehandlingsre-
serv, tilldelad återbäring och
utjämningsreserv för kredit-
försäkring) minskade med värdet

300

av återförsäkringsgivares ansvarig- Prop. 1992/93:257
het.                                 Bilaga 4

Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fästställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säker-
hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till ome-
delbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt
livförsäkringsföretag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skade-
försäkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett
belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här
bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet
av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skä-
ligt sätt.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.
Äldre bestämmelser tillämpas dock
för beskattningsår som har
påbörjats före ikraftträdandet.

1. De nya bestämmelserna i 2 §
6 mom. sjunde stycket träder i
kraft den dag regeringen
bestämmer och tillämpas första
gången vid taxering för det
beskattningsår som påbörjas
närmast efter den tidpunkt då
bestämmelsen träder i kraft.

2. Den nya lagen i övrigt träder
i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995
års taxering. Äldre bestämmelser
tillämpas dock för beskattningsår
som har påbörjats före
ikraftträdandet.

301

9 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

4 a §2

försäk-
försäk-

Förmånsrätt följer med
ringstagares fordran hos
ringsföretag i den egendom och i
den omfättning som anges i 7 kap.
11   § försäkringsrörelselagen

(1982:713) och 15 § tredje stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige.

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsföretag i den egendom och i
den omfättning som anges i 7 kap.
11   § försäkringsrörelselagen

(1982:713), 15 § tredje stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige och i 5
kap. 9 § tredje stycket lagen
(1993:000) om utländska EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'Lagen omtryckt 1975:1248.

2Senaste lydelse 1989:1083.

302

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1324) om ändring i lagen
(1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1324) om ändring i lagen
(1992:560) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
skall ändras så att 3 § och ikraftträdandebestämmelsen till ändringslagen
1992:560 får följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:257

Bilaga 4

3 §

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:000) om kreditmarknadsbolag,

4.  för utländska försäkrings-
företag lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige,

4. för utländska försäkrings-
företag lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och lagen (1993:000) om utländska
EES-försäkringsgivares verksamhet
i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer
2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a - c §§ lagen (1990:1114) om värde-
pappersfonder.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 3 § 1, 3, 4 och 6 den dag
regeringen bestämmer och i övrigt den 1 januari 1993.

303

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-05-18

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om utländska EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

2. lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring,

3. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

4. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

5. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknyt-
ning till värdepappersfonder,

6. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

7. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

8. lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt,

9. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

10. lag om ändring i lagen (1992:1324) om ändring i lagen (1992:560)
om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Håkan
Nyholm och hovrättsassessorn Lena Friman Blomgren.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslag till lag om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring

I 4 § ges vissa bestämmelser om hur en tvist om rättsskyddsförsäkring
mellan en försäkringstagare och försäkringsgivaren skall behandlas. Av
första stycket framgår att försäkringstagaren kan fa saken prövad av tre
skiljemän. Det framgår vidare att båda parter sedan har möjlighet att vid
allmän domstol föra talan mot en av skiljemännen meddelad skiljedom.

Av den allmänna motiveringen framgår att det förutsätts att försäk-
ringstagaren, men inte försäkringsgivaren, alltid skall kunna få tvisten
prövad direkt av allmän domstol.

Den sålunda föreslagna ordningen - som bl.a. avser att tillgodose
artikel 6.1 i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - är enligt
lagrådets mening behäftad med vissa nackdelar. För den händelse
försäkringstagaren väljer att hänskjuta en tvist till skiljenämnd och dess
avgörande går i hans favör riskerar han att saken därefter tas upp igen
i en tingsrätt och sedan i värsta fäll förs vidare i ytterligare två instanser.
Det säger sig självt att ett sådant alternativ kan bli både mycket kostsamt
och tidsödande och därigenom knappast infriar direktivets intentioner
angående hur intressekonflikter av ifrågavarande slag skall lösas.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 5

304

Enligt lagrådets mening bör därför under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet prövas om det inte finns någon annan tänkbar ordning som bättre
skulle tillgodose båda parters intressen i sammanhanget. Vad som därvid
bl.a. kan övervägas är om inte även försäkringsgivaren borde få möjlig-
het att välja mellan alternativen skiljenämnd och allmän domstol. Om
parterna är ense om att utnyttja skiljenämnd för att slita sin tvist torde det
inte vara erforderligt att medge någon rätt till materiell omprövning av
skiljedomen. Därmed skulle tvisten i allmänhet lösas inom ramen för
skiljeförfarandet. Samma resultat skulle för övrigt uppnås om parterna
fick frihet att i förväg avtala om hur uppkommande tvistefrågor mellan
dem skall lösas. En försäkringstagare skulle i sådant fall därtill kunna få
frågan om en skiljeklausuls giltighet prövad enligt 36 § avtalslagen.

Övriga lagförslag

Lagårdet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1992/93:257

Bilaga 5

305

Innehåll

Prop. 1992/93:257

Proposition................................ 3

Propositionens huvudsakliga innehåll ................ 3

Propositionens lagforslag........................ 5

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 juni 1993 . 92

1 Ärendets beredning..........................92

2 Införlivande av EES-regler om försäkringsverksamhet.....95

2.1 Allmänt om EES-regler om försäkringsverksamhet .... 95

2.2 Förutsättningar för koncession ...............101

2.3 Placeringsregler m.m.....................110

2.4 Soliditetsregler.........................114

2.5 Gränsöverskridande verksamhet...............118

2.6 Trafikförsäkring........................126

2.7 Koassurans...........................130

2.8 Försäkringssammanslutningar................133

2.9 Ny lag om utländska försäkringsgivare med säte i annat

EES-land............................137

2.10 Rättsskyddsförsäkring ....................138

2.11 Försäkringsmäklare m.m...................142

2.12 Assistansverksamhet .....................144

2.13 Dotterföretag till tredje lands försäkringsföretag .... 147

2.14 Tillsyn .............................149

2.15 Rätt till domstolsprövning av vissa förvaltningsbeslut . 155

2.16 Övriga EES-regler på försäkringsområdet ........157

3 Övriga frågor ............................159

4 Ekonomiska effekter av mitt förslag...............160

5 Ikraftträdande ............................161

6 Upprättade lagförslag........................161

7 Specialmotivering..........................162

7.1 Förslaget till lag om utländska EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige.................162

7.2 Förslaget till lag om vissa avtalsvillkor för

rättsskyddsförsäkring .....................178

7.3 Förslaget till lag om ändring i försäkrings-
rörelselagen (1982:713).................... 179

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om

rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige ........................204

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om liv-
försäkringar med anknytning till värdepappersfonder . . 210

7.6 Förslaget till lag om ändring i trafikskade-
lagen (1975:1410) .......................211

7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om för-
säkringsmäklare .........................212

7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:000) om

ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt . . . 212

306

7.9 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979)........................... 213

7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1324) om

ändring i lagen (1992:560) om ändring i lagen
(1992:160) om utländska filialer m.m...........213

7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:302) om

ändring i trafikskadelagen (1975:1410).......... 213

8 Hemställan..............................214

9 Beslut.................................214

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Försäkringsrörelse i förändring 1
(SOU 1991:89)....................... 215

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
Finansdepartementets promemoria med utkast till
lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning om
försäkringsverksamhet...................216

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
Finansdepartementets tilläggspromemoria om
EES-regler på försäkringsområdet...........217

Bilaga 4 Remitterade lagförslag ..................218

Bilaga 5 Lagrådets yttrande.....................304

Prop. 1992/93:257

307

gotab 43932, Stockholm 1993