Prop.
1992/93:222
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen behandlas frågan om en anpassning av svensk
försäkringsavtalsrätt till reglerna i EG-direktiven om livförsäkring
och skadeförsäkring. Direktiven ingår i det regelverk som omfattas
av EES-avtalet.
I propositionen föreslås nya lagregler på två områden. Det gäller
dels frågan om vilket lands lag som skall tillämpas på avtal om
livförsäkring eller skadeförsäkring, dels frågan om försäkringstaga-
rens rätt att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom en
viss tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har kommit
till stånd.
Det föreslås att direktivens regler om lagval skall införlivas i svensk
rätt genom en särskild lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
som har anknytning till stater inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet. Enligt den nya lagen blir huvudregeln för avtal om
livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren, om han
är en fysisk person, har sin vanliga vistelseort skall tillämpas på
försäkringsavtalet. Är försäkringstagaren en juridisk person, tillämpas
i stället lagen i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för
är beläget. För avtal om skadeförsäkring innebär huvudregeln att
lagen i den EES-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet,
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 222
om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin centrala Prop. 1992/93:222
förvaltning i den staten.
En EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om
livförsäkring föreslås bli införd i svensk rätt genom en ny paragraf
i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
Härigenom föreskrivs följande1.
1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har
anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk
person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkrings-
tagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är
beläget i en EES-stat.
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i
2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713)?.
2 § Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring som
har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade risken
är belägen i en EES-stat.
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges
i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)?.
3 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess
innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäk-
ring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat där
registreringen har skett,
c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre
och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den
EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-c, om försäk-
ringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga
vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-
stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
‘Jfr EES-avtalet bilaga IX och rådets direktiv 88/357/EEG (EGT nr
L 172, 4.7.1988, s. 1) m.fl.
2Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-
ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
3Se not 2.
4 § Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen Prop. 1992/93:222
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslöshets-
försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1979:84)
om delpensionsförsäkring, lagen (1991:1047) om sjuklön eller lagen
(1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader.
5 § På ett avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där
försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga
vistelseort. Om försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas lagen
i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
Om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga
vistelseort i en EES-stat och är medborgare i en annan EES-stat, får
parterna avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall
tillämpas.
Om den lag som är tillämplig enligt första stycket är utländsk och
medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall
tillämpas.
6 § Om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin
centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen i
den staten tillämpas på ett avtal om skadeförsäkring. Om den lagen är
utländsk och medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat
skall tillämpas.
7 § Om försäkringstagaren inte har sin vanliga vistelseort eller inte har
sin centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, får parterna
avtala att tillämplig lag för ett avtal om skadeförsäkring skall vara
antingen lagen i den EES-stat där risken är belägen eller lagen i den stat
där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin centrala
förvaltning.
Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet omfattar
två eller flera risker hänförliga till sådan verksamhet och belägna i skilda
EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i första stycket avtala
att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i någon av dessa EES-stater
eller i den stat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har
sin centrala förvaltning.
Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger
parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får parterna
utnyttja denna avtalsfrihet.
8 § Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till
händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat där
risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda staten
skall tillämpas trots bestämmelserna i 6 och 7 §§.
Prop. 1992/93:222
9 § Trots bestämmelserna i 6 och 7 §§ får parterna avtala vilken stats
lag som skall vara tillämplig på försäkringsavtalet, om detta gäller en risk
som hänför sig till
1. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 4-7, 11 och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713)',
2. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 14 och 15 försäkringsrörelselagen, om försäkringstagaren är
näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten, eller
3. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 3, 8-10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen, om försäkrings-
tagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är
uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:
a) Försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 6 200 000 ecu.
b) Försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 12 800 000 ecu.
c) Försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer
anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovis-
ning, skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla koncernen.
10 § Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en viss
stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av betydelse vid
tiden för nämnda avtal anknyter till en och samma EES-stat, skall sådana
bestämmelser i den sistnämnda statens lag tillämpas som enligt den lagen
inte får åsidosättas genom avtal.
11 § Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen
uttiyckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständigheterna.
Om så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på avtalet
tillämpas lagen i den av staterna enligt 7, 8 eller 10 § till vilken avtalet
har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas, skall avtalet anses ha
sin närmaste anknytning till den EES-stat där risken är belägen.
Har en avskiljbar del av avtalet en starkare anknytning till någon annan
av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat vars lag enligt
första stycket andra meningen skall tillämpas på avtalet, får lagen i den
förstnämnda staten tillämpas på denna del av avtalet, om det finns
synnerliga skäl för det.
'Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning
för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
12 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för
vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har
föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
13 § Om en tvist om försäkringsavtal handläggs vid svensk domstol,
skall utan hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska be-
stämmelser tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag som
i övrigt är tillämplig på avtalet.
Prop. 1992/93:222
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.
Prop. 1992/93:222
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall införas en ny paragraf, 97 a §, av följande lydelse.
97 a § Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom
två veckor från den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit
till stånd. Detta gäller dock inte
1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på
gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller
2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller
mindre.
Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,
befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av
avtalet.
Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till
nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgiva-
ren.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdan-
det.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Riksdagen har nyligen godkänt avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet.
1992/93 :EU1, rskr. 1992/93:18). Genom avtalet har Sverige och
övriga deltagande EFTA-länder förbundit sig att införliva stora delar
av EG:s regelverk i sin rättsordning. Regeringen har den 18 mars
1993 beslutat prop. 1992/93:225 om godkännande av protokoll med
justeringar av avtalet om EES m.m. Protokollet är föranlett av att
Schweiz på grund av ett negativt utfall i en folkomröstning inte kan
ratificera EES-avtalet.
Genom EES-avtalet skapas ett samarbetsområde där varor, tjänster,
personer och kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Man
talar om de fyra friheterna. Samarbetet skall ske på grundval av de
delar av EG:s regelverk - 1’acquis communautaire - som har bedömts
relevanta för ett deltagande i EG:s inre marknad. Dessa regler har
integrerats i EES-avtalet och skall inordnas i EFTA-ländemas
rättsordningar. Enhetliga regler skall gälla inom hela samarbets-
området.
På området för finansiella tjänster har Sverige och övriga EES-stater
genom avtalet åtagit sig att införa regler om etableringsfrihet och om
rätt att tillhandahålla tjänster motsvarande vad som enligt Romför-
draget gäller för medlemsländerna i EG. De grundläggande reglerna
om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster finns i
artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa artiklar hänvisar i sin tur
till preciserade regler i särskilda bilagor till avtalet. Av dessa hänför
sig bilaga IX till området för finansiella tjänster, omfattande bl.a.
försäkringsverksamhet. De centrala EES-reglema för försäkringsverk- Prop. 1992/93:222
samhet finns i de EG-direktiv som benämns första skadeförsäkrings-
direktivet (73/239/EEG) och andra skadeförsäkringsdirektivet
(88/357/EEG) samt första livförsäkringsdirektivet (79/267/EEG) och
andra livförsäkringsdirektivet (90/619/EEG). Under år 1992 har EG
antagit såväl ett tredje skadeförsäkringsdirektiv (92/49/EEG) som ett
tredje livförsäkringsdirektiv (92/96/EEG). Dessa båda direktiv ingår
inte ännu i EES-avtalet men avsikten är att de skall integreras i detta.
Gemensamt för alla de nämnda direktiven är att de avser huvudsak-
ligen frågor om försäkringsrörelse.
Första och andra livförsäkringsdirektiven samt första och andra
skadeförsäkringsdirektiven ligger till grund för förslag till lagstiftning
som utarbetats inom Finansdepartementet. Statsrådet Lundgren
kommer senare i dag att anmäla frågan om remiss till Lagrådet av
detta förslag.
I Finansdepartementets lagstiftningsärende undantas två frågor som
hör till Justitiedepartementets ansvarsområde. Det gäller dels regler
om lagval i det andra skadeförsäkringsdirektivet och i det andra
livförsäkringsdirektivet, dels en regel om uppsägningsrätt för
försäkringstagaren i det andra livförsäkringsdirektivet. Utdrag ur
dessa direktiv på engelska resp, svenska bör fogas som bilagor 1 och
2 resp. 3 och 4 till protokollet i detta ärende.
Nyssnämnda regler har behandlats i en inom Justitiedepartementet
upprättad promemoria, EG-anpassning av svensk försäkringsavtalsrätt
(Ds 1992:28). I promemorian föreslås att lagvalsreglerna införlivas
i svensk rätt genom en särskild lag samt att regeln om uppsägnings-
rätt tas in i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Promemorian har
remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av promemorian som bilaga 5, dels promemorians
lagförslag som bilaga 6, dels en förteckning över remissinstanserna
som bilaga 7. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementets dnr 92-1474).
Jag kommer i det följande att ta upp de lagstiftningsfrågor som har
behandlats i promemorian från Justitiedepartementet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 10 september 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om tillämplig lag för vissa försäkringsav-
tal, m.m. som hade upprättats inom Justitiedepartementet. Lagråds-
remissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 8.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 9.
Lagrådet har godtagit förslagen men har på en punkt ifrågasatt valet
av terminologi. Lagrådet har förordat att uttrycket "hemvist" byts Prop. 1992/93:222
mot "vanliga vistelseort" som motsvarighet till uttrycket "habitual
residence" i den engelska versionen av EG-direktiven. Som framgår
av det följande (se avsnitt 4.1) delar jag Lagrådets uppfattning.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i de remitterade
lagförslagen. Vidare föreslår jag en ändring som är föranledd av
senare tillkommen lagstiftning (se specialmotiveringen till 4 § i för-
slaget till lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal). Slutligen
har utformningen av 1 och 9 §§ i förslaget till lag om tillämplig lag
för vissa försäkringsavtal anpassats för att stämma överens med
lagförslagen i Finansdepartementets lagstiftningsärende.
I ärendet har jag samrått med statsrådet Lundgren.
Promemorians förslag har av de flesta remissinstanserna bemötts
positivt eller lämnats utan erinran. Jag lägger därför promemorians
förslag i de flesta avseenden till grund för mina ställningstaganden.
På ett par punkter gör jag en annan bedömning än den som redovisas
i promemorian.
Några remissinstanser har kritiserat att de svenska lagvalsreglema
lagtekniskt nära återspeglar direktivens bestämmelser. I några fall har
anförts att vissa frågor behöver utvecklas närmare, såsom innebörden
av vissa begrepp och uttryck hämtade från direktiven. Från flera håll
har man pekat på oklarheter och efterlyst ytterligare vägledning för
tolkning och tillämpning av reglerna.
Till detta vill jag erinra om att syftet med lagstiftningen är att
anpassa svensk rätt till EG-direktivens regler. Reglerna i direktiven
är utformade så att möjligheterna att avvika från direktivtexten är
mycket begränsade. Man måste då gå försiktigt till väga för att inte
avlägsna sig från direktivens EG-rättsliga innebörd. Vissa begrepp
och uttryck i direktivtexten måste användas också i de svenska
reglerna, eftersom det inte finns utrymme för att ersätta dem med
andra inarbetade nationella formuleringar. Vidare är det uteslutet att
med utförliga svenska lagmotiv ge anvisningar för tolkningen av
oklara bestämmelser i EG-direktiv.
Vad jag nu anfört gäller på motsvarande sätt när andra EG-regler
till följd av EES-avtalet skall införlivas i svensk rätt, se prop.
1991/92:170 s. 149 f. och bet. 1992/93:EU1 s. 170 f. I praktiken
betyder detta att hittillsvarande svensk lagstiftningsteknik kommer att
i vissa avseenden grundligt förändras med ett EES-avtal och, längre
fram, genom ett EG-medlemskap.
Till EG:s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är
10
vana vid i Sverige. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan Prop. 1992/93:222
kompromisser inom rådet och kommissionen, beslut som dessutom
har förhandlats fram utan offentlig insyn. De enda officiella motiv
som finns till EG-lagstiftning är de relativt kortfattade och allmänt
hållna ingresser (preamblar) som vanligen inleder varje förordning
eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller
argumenterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och
utskottsbetänkanden. Några uttalanden om hur en viss bestämmelse
i en förordning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där.
Inte heller i några andra dokument eller uttalanden från kommis-
sionen eller ministerrådet i samband med att nya regler antas ges
någon sådan vägledning. Detta beror på att det är EG-domstolen som
enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra auktoritativa
uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler.
I EES-avtalet (artikel 6) finns regler om en enhetlig tolkning och
tillämpning av EES-regler som materiellt motsvaras av regler i EG-
rätten. Redan detta förhållande omöjliggör i princip att vi i proposi-
tioner eller utskottsbetänkanden i samband med att vi införlivar
sådana regler med svensk rätt ger anvisningar om hur dessa regler
bör tolkas. Härtill kommer att vi enligt avtalet skall införliva
förordningar som sådana, dvs. utan några som helst ändringar eller
tillägg, och att vi när det gäller direktiv har valfrihet endast i fråga
om formerna för och sättet för införlivande.
I lagförarbeten på de områden som omfattas av EES-avtalet finns
det inte något utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa
regler bör tolkas som hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse
i domstolarnas rättstillämpning. Detta innebär emellertid inte att
motivuttalanden helt kommer att saknas på dessa områden. Bl.a. kan
det vara lämpligt att i en lagrådsremiss eller en proposition som
gäller införlivande av ett EG-direktiv göra uttalanden om varför en
viss föreslagen reglering kan anses överensstämma med vad det
ifrågavarande direktivet kräver. Till ledning för rättstillämpningen
kan det vidare finnas anledning att beskriva reglernas bakgrund,
inbördes förhållande och dylikt.
Vad jag nu anfört innebär alltså att det inte kan komma i fråga att
genom lagbestämmelser eller motivuttalanden genomföra en svensk
tolkning av direktivens regler som riskerar att avvika från EG-rättens.
Det medför att man i Sverige på samma sätt som inom EG får leva
med en viss osäkerhet om direktivens innebörd intill dess denna
preciseras genom domstolsavgöranden eller på annat sätt.
Som framhålls i prop. 1991/92:170 och som också riksdagen har
understrukit medför denna förändrade lagstiftningsteknik att dom-
stolarnas betydelse över huvud taget torde komma att öka, samtidigt
som det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna.
På grund av det anförda ansluter jag mig till den lagstiftningsteknik
11
som använts i promemorian. Beträffande några bestämmelser föreslår Prop. 1992/93:222
jag vissa omformuleringar för att bestämmelserna skall stämma bättre
överens med EG-reglema.
I detta sammanhang vill jag nämna att en remissinstans, Hovrätten
för Västra Sverige, har efterlyst vägledning även beträffande en del
allmänna frågor som aktualiseras inom den internationella privaträt-
ten, såsom frågan om en domstol skall tillämpa lagvalsreglema
självmant eller först om de åberopas av någon av parterna. Frågor av
den karaktären regleras inte i direktiven och de måste även i
fortsättningen lösas i rättstillämpningen.
Avtalsstatutet'
I den svenska internationella privaträtten anses varje enskilt för-
mögenhetsrättsligt avtal i princip vara underkastat ett visst lands lag.
Denna rättsordning betecknas som kontraktets avtalsstatut. Man skall
således kunna hänföra varje avtal under en viss rättsordning.
Enligt avtalsstatutet prövas först och främst frågor om ett avtals
giltighet. Det gäller regler om hur avtal kommer till stånd och
huruvida avtalet är ogiltigt på grund av tvång, svek, misstag o.d.
Avtalsstatutet används också för att avgöra frågor om de avtals-
slutande parternas inbördes rättigheter och förpliktelser på grund av
avtalet. Avtalsstatutet bestämmer ramen för parternas avtalsfrihet,
såtillvida att avtal eller enskilda avtalsvillkor som strider mot
tvingande regler i avtalsstatutet är ogiltiga. Om parterna inte utnyttjar
den avtalsfrihet som de har enligt avtalsstatutet, blir det de dispositiva
bestämmelserna i den rättsordningen som skall användas för att tolka
och utfylla avtalet. Avtalsstatutet tillämpas också i fråga om skade-
ståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott, preskription och
skyldighet att betala ränta. Vidare anses frågor om en avtalsparts
överlåtelse av rättigheter enligt avtalet och andra typer av ändringar
i avtalet följa avtalsstatutets regler. Också frågor om kvittning anses
höra till avtalsstatutets tillämpningsområde.
Som exempel på frågor där avtalsstatutet inte är tillämpligt kan
nämnas parternas rättskapacitet och rättshandlingsförmåga. Frågan
om en person har behörighet att på grund av fullmakt ingå avtal i
annans namn anses också ligga utanför avtalsstatutets tillämpnings-
område. Detsamma gäller avtalets sakrättsliga verkningar; här gäller
1 Framställningen i detta avsnitt baseras huvudsakligen på Bogdan,
Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl., avsnitt 14.
12
i stället de sakrättsliga lagvalsreglerna. Prop. 1992/93:222
I svensk rätt finns det inte några allmänna internationellt privaträtts-
liga lagregler om sättet att fastställa avtalsstatutet. Skrivna lag-
valsregler finns i första hand i lagen (1964:528) om tillämplig lag
beträffande internationella köp av lösa saker, växellagen (1932:130)
och checklagen (1932:131). Dessutom finner man i vissa lagar
enstaka, ofta ofullständiga och ensidiga, lagvalsregler avseende vissa
speciella rättsförhållanden.
När man skall fastställa avtalsstatutet utanför nu nämnda reglers
tillämpningsområde är man hänvisad till den juridiska litteraturen och
till ett antal rättsfall. Utgångspunkten är här att parterna i ett avtal
som har internationell karaktär själva får bestämma vilket lands lag
som skall vara avtalsstatut för deras överenskommelse. Det har dock
i den rättsliga litteraturen hävdats att deras valfrihet skulle begränsas
till de rättsordningar som har en stark naturlig anknytning till
rättsförhållandet för att inte parterna skulle ha obegränsade möjlig-
heter att undkomma tvingande civilrättslig lagstiftning. Den moderna
inställningen torde vara att en anknytning till den valda lagen inte
erfordras så snart ett rimligt intresse för det gjorda lagvalet kan
konstateras hos parterna eller en av dem.
En annan begränsning som föreslagits i litteraturen går ut på att
man i den svagare partens intresse i det närmaste utesluter av-
talsparternas rätt att själva välja tillämplig lag i anställnings- och
konsumentavtal, så att parternas lagval skall vara avgörande endast
i fråga om vanliga kommersiella avtal. Tanken har då varit att
tvingande bestämmelser på dessa områden är ett slags ordre public-
regler, dvs. de slår igenom i vissa fall även när utländsk rätt i princip
är tillämplig på rättsförhållandet. Man skall därvid fastställa tillämplig
lag med hjälp av vanliga internationellt privaträttsliga principer, men
vissa svenska ordre public-regler slår igenom även när rättsförhållan-
det i princip är underkastat ett främmande avtalsstatut.
Om parterna inte har valt något visst lands lag, anses avtalsstatutet
vara rättsordningen i det land som uppvisar den starkaste och mest
relevanta anknytningen till avtalet. För att fastställa vilken denna
rättsordning är använder sig svenska domstolar av den s.k. indivi-
dualiserande metoden.
Metoden innebär att man tar hänsyn till avtalets alla individuella
anknytningar till olika länder, såsom parternas nationalitet och
hemvist (eventuellt var det fasta driftställe som avtalet rör är beläget),
platsen för avtalets tillkomst, platsen där avtalsförpliktelserna skall
uppfyllas, avtalat myntslag, avtalets språk osv. Valet av avtalsstatut
beror på de olika anknytningarnas intensitet och samspel i det
enskilda fallet, varvid vissa anknytningar (t.ex. parternas hemvist)
tillmäts avsevärt större betydelse än andra (t.ex. avtalets språk).
Genom att väga de olika anknytningarna mot varandra försöker man
13
få en helhetsbild av till vilket land avtalet har sin starkaste naturliga Prop. 1992/93:222
anknytning.
För vissa ofta förekommande avtal har man i den juridiska lit-
teraturen och i rättspraxis utvecklat s.k. presumtionsregler som
används för att bestämma avtalsstatutet, om omständigheterna i det
enskilda fallet inte ger vid handen att avtalet har en starkare anknyt-
ning till någon annan rättsordning. Reglerna är inte bindande utan
kan närmast betecknas som rekommendationer. De s.k. massavtalen,
dvs. sådana avtal med visst typiskt och standardiserat innehåll som i
mängder ingås av företag som försäkringsbolag, banker, transport-
företag, resebyråer osv. anses i tveksamma fall böra prövas enligt
lagen i det land där företaget har sitt säte. Om avtalet har ingåtts
genom ett fast driftställe, anses driftställets ort i stället vara avgöran-
de.
Svensk lagstiftning om försäkringsavtal
Avtal om privat försäkring regleras i dag väsentligen i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller skadeförsäkring
för konsumenter har reglerna i den lagen dock ersatts av kon-
sumentförsäkringslagen (1980:38, KFL).
En statlig utredning, den s.k. Försäkringsrättskommittén, har i ett
delbetänkande (SOU 1986:56) föreslagit en personförsäkringslag, som
skall ersätta FAL:s regler om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Kommitténs slutbetänkande (SOU 1989:88) innehåller förslag till en
skadeförsäkringslag, som tillsammans med den tidigare föreslagna
personförsäkringslagen avses ersätta såväl FAL som KFL. Skadeför-
säkringslagen avses gälla försäkring för både företag och kon-
sumenter.
Avtalsstatut för försäkring
Varken i FAL eller KFL finns det några internationellt privaträttsliga
regler om tillämplig lag. Sådana regler föreslås inte heller i förslaget
till personförsäkringslag (SOU 1986:56) eller i förslaget till skadeför-
säkringslag (SOU 1989:88). Här blir i stället allmänna rättsprinciper
tillämpliga.
I brist på avtalsreglering gäller grundsatsen att lagen på försäkrings-
bolagets domicilort blir tillämplig såsom avtalsstatut; om avtalet
ingåtts genom ett fast driftställe, tillämpas i stället lagen på drift-
ställets ort (se Bogdan, Internationell privat- och processrätt, 4 uppl.
s. 243). Genom avtalet kan emellertid bestämmas att ett annat lands
lag skall vara avtalsstatut. Den omständigheten att den utländska
rättsordningen inte är förenlig med svensk tvingande lagstiftning
anses inte hindra att en hänvisning till den utländska lagen slår
14
igenom. För att de svenska reglerna skall ta över torde fordras att Prop. 1992/93:222
den utländska lagstiftningen på ett mera markant sätt avviker från de
svenska rättsreglerna; det är då närmast fråga om tillämpning av
grundsatsen om ordre public, varvid man dock synes ge denna ett
mer vidsträckt område än annars (se SOU 1989:88 s. 138; jfr Bogdan,
avsnitt 14.6 med hänvisningar).
En regel i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige bör nämnas i detta sammanhang.
Enligt 5 § första stycket i den lagen skall ett utländskt försäkrings-
bolag som driver försäkringsrörelse i Sverige lyda under svensk lag
i alla rättsförhållanden som härrör från bolagets verksamhet här i
landet. Bestämmelsen torde inte vara att anse som en lagvalsregel
utan som en regel om att försäkringsbolaget i dessa förhållanden
måste underkasta sig svensk lag, inklusive svensk internationell
privaträtt (jfr beträffande motsvarande regel i dansk rätt, Lovforslag
nr. L 8 FT 1983-84 [2. samling] s. 29).
Romkon ventionen
Den 19 juni 1980 undertecknades i Rom EG-konventionen om
tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser. Romkonventionen är
avsedd att unifiera EG-ländemas lagvalsregler på avtalsrättens
område. Vissa undantag har gjorts i fråga om tillämpningsområdet.
Konventionen är t.ex. inte tillämplig på sådana avtal om direkt
försäkring som avser risker belägna i EG-ländema (artikel 1.3). En
beskrivning av konventionens huvudsakliga innehåll finns i promemo-
rian (s. 18 f.).
Domstols behörighet och verkställighet av domar
De internationellt privaträttsliga frågorna om tillämplig lag har nära
samband med de internationellt processrättsliga frågorna, särskilt
frågan om svensk domsrätt. För att frågan om tillämplig lag över
huvud taget skall uppkomma inför svensk domstol krävs det att
svensk domsrätt föreligger.
Som påpekas i promemorian (s. 21) har svensk rätt hittills i stor
utsträckning saknat lagregler om domstols internationella behörighet
på privaträttens område. Möjligheterna till verkställighet av utländska
domar har också varit begränsade.
Mellan EG:s medlemsländer gäller den s.k. Brysselkonventionen,
1968 års konvention om domstols behörighet och om verkställighet
av domar i civila och kommersiella mål. Genom denna konvention
har EG-ländema åstadkommit en enhetlig reglering av domstols
internationella behörighet och i fråga om erkännande och verkställig-
het av domar på privaträttens område. Brysselkonventionen kan
15
tillträdas endast av EG:s medlemsländer.
De enhetliga regler som genom Brysselkonventionen gäller för EG-
ländema utsträcks till EFTA-ländema genom den s.k. Luganokonven-
tionen, 1988 års konvention om domstols behörighet och om verkstäl-
lighet av domar på privaträttens område.
Luganokonventionen gäller inte bara i förhållandet mellan å ena
sidan EFTA-ländema och å andra sidan EG-länderna utan gäller
också i EFTA-ländemas inbördes förhållanden. Den gäller däremot
inte mellan EG-ländema. I deras inbördes förhållande gäller Bryssel-
konventionen.
Luganokonventionen innehåller i avsnitt 3 tvingande behörighetsreg-
ler för försäkringstvister. Syftet bakom dessa regler är att skydda
försäkringstagaren, som normalt är den svagare parten i ett avtalsför-
hållande. Reglerna tillåter i princip försäkringstagaren att alltid
processa i sitt eget hemvistland, oavsett om försäkringstagaren är
kärande eller svarande i målet. Försäkringstagaren har själv dämtöver
olika fora att välja mellan när han är kärandepart.
Sverige har ratificerat Luganokonventionen. Den särskilda lagstift-
ningen med anledning av Sveriges tillträde till konventionen (SFS
1992:794-800) har trätt i kraft den 1 januari 1993 (se SFS 1992:973).
Avtal om skadeförsäkring
EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv (88/357/EEG) innehåller regler
om tillämplig lag för sådana försäkringsavtal som avser risker
belägna i medlemsstaterna (se artiklarna 7 och 8). Vad som avses
med att en risk är belägen i en viss medlemsstat framgår av definitio-
nen i artikel 2 (d). Enligt huvudregeln anses risken vara belägen där
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort ("habitual residence")
eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, där han har det
driftställe som försäkringen gäller för. Andra regler gäller dock för
försäkring av byggnader, fordon och vissa risker i samband med resa.
Av artikel 7 framgår dels i vilken utsträckning parterna får avtala
om tillämplig lag för sitt försäkringsavtal och vilket lands lag som
partema i så fall kan välja, dels vilken lag som är tillämplig på
avtalet, om partema inte har gjort något giltigt lagval.
Den grundläggande regeln i artikel 7.1 innebär att, om risken är
belägen i den medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga
vistelseort eller sin centrala förvaltning, lagen i den staten skall
tillämpas. Definitionen av uttrycket "den medlemsstat där risken är
belägen" leder till att det anknytningsmomentet i regel pekar på
samma land som det andra momentet, dvs. försäkringstagarens
vanliga vistelseort eller centrala förvaltning.
Ifall dessa båda moment inte pekar på samma land och om partema
Prop. 1992/93:222
16
inte har valt något lands lag, tillämpas lagen i den stat som avtalet Prop. 1992/93:222
har sin närmaste anknytning till. Därvid presumeras avtalet ha sin
närmaste anknytning till den medlemsstat där risken är belägen. Med
detta uttryck avses som nyss nämnts enligt huvudregeln lagen i den
medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller,
om försäkringstagaren är en juridisk person, lagen i den stat där
försäkringstagaren har det driftställe som försäkringen gäller för.
Försäkringsbolagets säte är alltså inte någon avgörande omständighet
för lag val et.
Parternas valmöjligheter framgår av artikel 7.1 a) - f). Endast i
fråga om vissa stora risker, närmast olika former av transportförsäk-
ring, har parterna full frihet vid lagvalet. I övrigt har parterna
möjlighet att välja mellan lagarna i de medlemsstater som avtalet har
anknytning till. Valmöjligheterna är beroende av vissa omständigheter
såsom försäkringstagarens vanliga vistelseort och riskens belägenhet.
Av betydelse är också om den försäkrade risken är hänförlig till
näringsverksamhet eller inte. Om de utpekade lagarna medger det,
har parterna möjlighet att välja även ett annat lands lag.
Enligt artikel 7.2 första stycket får medlemsstaterna tillämpa be-
stämmelser i den egna rättsordningen som är tvingande på sådant sätt
att de skall tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig
på avtalet. Artikeln handlar alltså inte om samtliga tvingande regler
utan endast om en särskild grupp bland dem, nämligen regler vilka
till den grad är tvingande att de är avsedda att bli tillämpliga oavsett
vilken rättsordning som i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.
Enligt artikelns andra stycke kan en medlemsstat föreskriva att även
sådana tvingande regler i den medlemsstat där risken är belägen eller
i den medlemsstat där obligatorisk försäkring är föreskriven får
tillämpas, oavsett vilket lands lag som skall tillämpas i övrigt.
Artikel 8 innehåller vissa specialregler för obligatorisk försäkring.
Om lagen i den stat där risken är belägen och lagen i den stat där
obligatorisk försäkring föreskrivs står i strid med varandra, skall
enligt artikel 8.3 den senare medlemsstatens lag gälla.
Enligt artikel 8.4 c) får en medlemsstat avvika från lag valsreglerna
i artikel 7 och föreskriva att i stället lagen i det land som påbjudit
försäkringsplikten skall tillämpas på försäkringsavtalet.
Direktivets regler är begränsade till själva lagvalet. Därutöver skall
medlemsstaterna tillämpa sina allmänna internationellt privaträttsliga
regler för avtalsförhållanden på de försäkringsavtal som omfattas av
direktivet (se artikel 7.3).
Medlemsstaterna var enligt artikel 32 förpliktade att ändra sin
nationella lagstiftning så att den stämmer överens med direktivet
senast den 30 december 1989. De nya reglerna skulle träda i kraft
senast den 30 juni 1990.
I det tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) har parternas
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 222
avtalsfrihet vid lagvalet utvidgats till att gälla alla stora risker. Stora Prop. 1992/93:222
risker hänför sig till sådana kategorier försäkringstagare som inte
anses vara i behov av särskilt skydd. Det är här fråga om för-
säkringstagare med viss ställning eller som har en verksamhet av viss
omfattning eller som försäkrar vissa särskilda risker. Gemensamt för
dessa kategorier är att det typiskt sett är fråga om försäkringstagare
som har möjlighet att själva tillvarata sina intressen gentemot
försäkringsgivare. Andra risker än stora risker kallas allmänt för
massrisker. För massrisker skall, såsom framgår av det andra
skadeförsäkringsdirektivet, lagen i den medlemsstat där risken är
belägen tillämpas. I dessa fall bedöms försäkringstagaren vara i behov
av särskilt skydd och det anses han få om lagen i den stat där han har
sin vanliga vistelseort blir tillämplig.
Avtal om livförsäkring
EG:s andra livförsäkringsdirektiv (90/619/EEG) innehåller i artikel 4
lagvalsregler för livförsäkring. Av artikeln framgår att tillämpnings-
området för lagvalsreglema begränsas till sådana fall där livförsäkring
meddelas någon som har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat
eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, där det driftställe
som avtalet gäller för är beläget i en medlemsstat.
Av artikel 4.1 i det andra livförsäkringsdirektivet framgår att avtal
om livförsäkring skall vara underkastat lagen i den medlemsstat där
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller, om försäkrings-
tagaren är en juridisk person, lagen i den medlemsstat där han har det
driftställe som avtalet gäller för. Om den utpekade lagen tillåter det,
får parterna välja något annat lands lag. Om försäkringstagaren är en
fysisk person och har sin vanliga vistelseort i en annan medlemsstat
än den där han är medborgare, får parterna enligt artikel 4.2 avtala
att lagen i sist nämnda stat skall tillämpas i stället för lagen i det land
där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort.
Liksom för avtal om skadeförsäkring får medlemsstaterna även vid
livförsäkring tillämpa sådana nationella bestämmelser som är
tvingande på det sättet att de skall tillämpas oavsett vilket lands lag
som i övrigt är tillämplig på avtalet (se artikel 4.4 första stycket). I
andra stycket av artikel 4.4. finns en regel motsvarande artikel 7.2
andra stycket i det andra skadeförsäkringsdirektivet. Av andra stycket
i artikel 4.4. framgår att en medlemsstat kan föreskriva att även
tvingande regler av den angivna karaktären i lagen i det medlemsland
där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sitt driftställe
skall tillämpas, oavsett vilket lands lag som skall tillämpas i övrigt.
Enligt artikel 4.5 skall medlemsstaterna i övrigt tillämpa sina
allmänna internationellt privaträttsliga regler på avtalet.
Enligt direktivets artikel 30 skall medlemsstaterna ha införlivat
18
direktivet med nationell rätt senast den 20 november 1992. De nya Prop. 1992/93:222
reglerna skall träda i kraft senast den 20 maj 1993.
Det nyligen antagna tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG)
bygger beträffande lagvalsfrågoma helt på reglerna i det andra
livförsäkringsdirektivet.
Mitt förslag: Lagvalsreglema i det andra livförsäkringsdirektivet
och i det andra skadeförsäkringsdirektivet införlivas med svensk
rätt genom en ny lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 25 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag: I syfte att uppfylla EES-avtalet i denna del
bör lagvalsreglema i det andra skadeförsäkringsdirektivet och i det
andra livförsäkringsdirektivet införlivas i svensk rätt. Den svenska
lagstiftningen bör ske på sådant sätt att de nya reglerna kan träda i
kraft samtidigt med EES-avtalet.
Tillämpningsområdet för lagvalsreglema i det andra livförsäkrings-
direktivet begränsas till sådana fall där livförsäkring meddelas någon
som har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat eller, om för-
säkringstagaren är en juridisk person, där det driftställe som avtalet
gäller för är beläget i en medlemsstat. Det andra skadeförsäkrings-
direktivets lagvalsregler gäller sådana försäkringsavtal som avser
risker belägna i medlemsstaterna. Dessa begränsningar av reglernas
tillämpningsområde bör ses mot bakgrund av undantaget i Romkon-
ventionen om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser för
sådana försäkringsavtal som avser risker belägna i medlemsstaterna
(se avsnitt 2.2.1).
Som framgått av vad jag sagt i det föregående (se avsnitt 2.2.1) har
Sverige inte några allmänna lagregler om lagval vid kontraktsrättsliga
förpliktelser. Mot den bakgrunden behandlas i promemorian frågan
huruvida en svensk lagstiftning om tillämplig lag vid försäkringsavtal
bör begränsas till sådana fall som omfattas av EG-direktivens
lagvalsregler. Analysen i promemorian mynnar ut i att övervägande
skäl talar för en sådan begränsning.
Direktivens lagvalsregler är utformade på ett sätt som försvårar att
reglerna görs tillämpliga även utanför EES. Parternas möjligheter att
avtala om tillämplig lag är i de flesta fall knutna till att avtalet har
anknytning till flera medlemsländer. Enligt direktivens regler är
parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag begränsade till
19
rättsordningen i någon av flera utpekade medlemsstater, se ex- Prop. 1992/93:222
empelvis artikel 7.1 b)-d) i det andra skadeförsäkringsdirektivet.
Endast undantagsvis medger direktivet att parterna får välja lagen i
ett land utanför EES. De regler som skall gälla för avtal som på
angivet sätt har anknytning till flera EES-stater kan inte göras
universellt tillämpliga, eftersom valmöjligheterna då skulle bli för
vida i förhållande till direktivets regler.
Såsom anförs i promemorian kan det vidare finnas skäl att se
utformningen av lagvalsregler för försäkringsavtal utanför EES i ett
vidare perspektiv än vad som är möjligt inom ramen för detta
lagstiftningsärende. Sådana regler kan t.ex. böra övervägas i samband
med frågan om en lagreglering av lagval vid kontraktsrättsliga
förpliktelser i allmänhet.
På grund av det anförda ansluter jag mig i likhet med remissinstan-
serna till promemorians bedömning att tillämpningsområdet för de
föreslagna lagvalsreglema bör begränsas till sådana försäkringsavtal
som har anknytning till två eller flera EES-stater.
Jag går härefter över till frågan om hur EG:s regler lagtekniskt skall
införlivas med svensk rätt. Ett direktiv är inom EG bindande för
medlemsstaterna på det sättet att dessa är skyldiga att uppnå de mål
som anges i direktivet. Hur detta närmare skall gå till överlämnas
emellertid åt medlemsstaterna att själva avgöra. När reglerna i ett
direktiv skall införas i den nationella lagen får medlemsstaterna alltså
välja form och metod. Genom EES-avtalet gäller motsvarande
ordning för EFTA-ländema när de skall bringa den nationella rätten
i överensstämmelse med reglerna i de direktiv som omfattas av
avtalet.
Som framgått av det föregående (se avsnitt 2.2.1) regleras avtal om
privat försäkring i svensk rätt huvudsakligen i FAL. Såvitt gäller
skadeförsäkring för konsumenter gäller i stället KFL. I EG:s
lagvalsregler skiljer man inte på samma sätt mellan konsumentför-
säkring och företagsförsäkring.
Vidare skiljer sig EG-direktivens gränsdragning mellan livförsäkring
och skadeförsäkring från gällande svensk försäkringslagstiftning.
Livförsäkringsdirektiven är sålunda tillämpliga även på två försäk-
ringsformer som inte förekommer i Sverige, nämligen giftermåls-
försäkring och födelseförsäkring. Vidare omfattar livförsäkrings-
direktiven försäkring (främst sjuk- och olycksfallsförsäkring) som
utgör tillägg till en konventionell livförsäkring samt inte uppsägnings-
bar sjuk- och olycksfallsförsäkring av det slag som finns i Irland och
Storbritannien (artikel 1 i det första livförsäkringsdirektivet).
Som jag inledningsvis nämnde skall regeringen senare i dag besluta
om en lagrådsremiss om anpassning av den svenska lagstiftningen om
försäkringsverksamhet till EG:s regler. Det förslaget syftar bl.a. till
att de svenska reglerna om indelning i försäkringsklasser skall
20
anpassas till EG-reglemas gränsdragning mellan livförsäkring och Prop. 1992/93:222
skadeförsäkring. För att de svenska lagvalsreglema skall stämma
överens med EG:s regler måste också de utformas med utgångspunkt
från denna gränsdragning.
Dessa skillnader mellan EG-reglernas uppbyggnad och nu gällande
ordning i Sverige talar för att lagvalsreglema inte bör tillföras FAL
och KFL. Därtill kommer de överväganden som nyss redovisades
angående begränsningen av lagvalsreglemas tillämpningsområde. I
sammanhanget kan anmärkas att det i Justitiedepartementet pågår ett
arbete på en ny försäkringsavtalslagstiftning på grundval av Försäk-
ringsrättskommitténs betänkanden. Beredningen av det ärendet
kommer inte att bli klar innan EES-avtalet avses träda i kraft.
På grund av det anförda anser jag i likhet med remissinstanserna att
lagvalsreglema bör införas i svensk rätt genom en särskild in-
ternationellt privaträttslig lag.
Försäkringsförbundet har anfört att vissa understödsföreningar som
är undantagna från livförsäkringsdirektiven borde undantas också från
de föreslagna svenska lagvalsreglema.
Understödsföreningar är föreningar för inbördes bistånd som
bedriver försäkringsverksamhet. Verksamheten regleras främst i lagen
(1972:262) om understödsföreningar (UFL). I betänkandet Försäk-
ringsföreningar (SOU 1990:101) föreslås att UFL skall ersättas av en
ny lag om försäkringsföreningar. Betänkandet har remissbehandlats
och övervägs för närvarande i Finansdepartementet.
EG-direktivens undantag för vissa understödsföreningar får antas ha
sin förklaring i att direktivens regler om olika försäkringsrörel-
sefrågor inte är anpassade till dessa föreningars verksamhet. Det finns
däremot inte skäl att beträffande lagvalsreglema behandla under-
stödsföreningarna på annat sätt än andra försäkringsgivare inom EES.
Det har inte framkommit att det skulle vara förenat med någon
olägenhet om lagvalsreglema blir tillämpliga också på under-
stödsföreningarna. Jag anser därför att det för närvarande inte finns
skäl att undanta dessa från lagvalsreglema. Om den fortsatta bered-
ningen av betänkandet om försäkringsföreningar ger anledning att
ompröva denna ståndpunkt, får frågan om lagvalsreglemas tillämplig-
het på understödsföreningarnas verksamhet då tas upp på nytt.
Mitt förslag: Om försäkringsavtalet avser s.k. stora risker, skall
partema ha full frihet att avtala om tillämplig lag. I övrigt skall de
svenska lagvalsreglema bygga på EG-reglemas miniminivå i fråga
om parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag. Den svenska
lagen skall således inte innehålla några regler om möjlighet för
parterna att avtala om att något annat lands lag skall tillämpas i
stället för svensk lag, om svensk lag pekas ut som tillämplig enligt
direktivens grundläggande regler.
21
Promemorians förslag: Enligt promemorians förslag omfattar Prop. 1992/93:222
parternas avtalsfrihet vid lagvalet endast sådana stora risker som
avser transportförsäkring. I övrigt stämmer förslaget överens med
mitt (se promemorian s. 28 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Några instanser
har dock förespråkat att partsautonomin skall ges större utrymme än
i promemorieförslaget.
Skälen för mitt förslag: Som framgått av det föregående (se avsnitt
2.2.2) anger direktivens lagvalsregler i vilken utsträckning parterna
har möjlighet att avtala om tillämplig lag. Vilka rättsordningar som
parterna i det enskilda fallet kan välja mellan beror på vilken typ av
försäkring som avtalet gäller och vilka anknytningsmoment till olika
stater som föreligger. Gemensamt för reglerna är att det inte tillmäts
någon vikt var försäkringsbolaget har sitt säte. I stället är det
försäkringstagarens vanliga vistelseort och platsen där den försäkrade
risken finns som är avgörande.
Lagvalsreglema är utformade som minimiregler för avtalsfriheten
på så sätt att den nationella lag som utpekas enligt de grundläggande
reglerna kan tillåta parterna större frihet när det gäller lagvalet.
Partema har alltså i så fall en möjlighet att avtala om att ett annat
lands lag skall tillämpas på avtalet i stället för den lag som pekas ut
genom direktivets grundläggande lagvalsregler.
Frågan är nu om de svenska lagvalsreglema för försäkringsavtal
skall erbjuda partema större avtalsfrihet än vad som framgår av dessa
grundläggande regler i direktiven. Promemorians förslag innebär att
de svenska lagvalsreglema skall bygga på EG-reglemas miniminivå
i fråga om parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag. Enligt
promemorians förslag skall således den svenska lagen inte ge partema
några möjligheter att välja ett annat lands lag för det fall att svensk
lag utpekas som tillämplig.
Promemorians förslag har godtagits av de flesta remissinstanserna.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har dock förespråkat att
partema i enlighet med den sedvanliga svenska inställningen till
partsautonomi bör ges full frihet att avtala om tillämplig lag för det
fall att svensk lag utpekas som tillämplig enligt de grundläggande
principerna i direktivet. Företagarnas Riksorganisation och Köpman-
naförbundet har anfört att lagvalsreglema bör utformas så att parterna
skall kunna avtala om vilket lands lag som skall tillämpas vid
tolkning av avtalet. Enligt organisationerna skulle partema därigenom
kunna komma överens om att lagen i företagets hemland skall
användas vid tolkning av försäkringsavtalet.
Vad först gäller livförsäkring innebär direktivets huvudregel (artikel
4.1) att försäkringsavtalet skall vara underkastat lagen i det land där
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort. Om den utpekade lagen
22
tillåter det, får parterna välja något annat lands lag. Prop. 1992/93:222
Om svensk lag utpekas som tillämplig, är det reglerna i FAL som
skall tillämpas på försäkringsavtalet. Med hänsyn till att försäkrings-
tagaren typiskt sett befinner sig i underläge mot försäkringsbolaget
framstår det som ändamålsenligt att lagen i det land där han har sin
vanliga vistelseort blir tillämplig på avtalet. Det är den lag som han
i regel har de bästa möjligheterna att sätta sig in i. Om försäkrings-
tagaren är utländsk medborgare, kan han naturligtvis ha minst lika
goda möjligheter att tillgodogöra sig medborgarskapslandet lag. För
sådant fall finns dock redan en valmöjlighet enligt direktivets artikel
4.2. Med hänsyn härtill finns det i den angivna situationen inte några
starka skäl för att ge parterna utrymme för någon ytterligare lag-
valsmöjlighet.
När det sedan gäller skadeförsäkring finns det på grund av den
svenska lagstiftningens utformning anledning att först beröra sådana
fall där försäkringstagaren är en konsument. Om svensk lag utpekas
som tillämplig, blir försäkringsavtalet i de flesta fall underkastat
KFL:s bestämmelser (se 1 § KFL). KFL är tvingande lag till förmån
för försäkringstagaren, försäkrad eller annan som kan vara berättigad
till ersättning (3 §). Syftet att skydda försäkringstagaren genom
tvingande regler gör sig lika starkt gällande i fall det finns något
internationellt anknytningsmoment som när det gäller kon-
sumentförsäkringsavtal utan sådan anknytning. Det bör även här
tillmätas betydelse att försäkringstagarens lands lag är den rättsord-
ning som han har lättast att sätta sig in i. Dessa skyddssynpunkter
talar enligt min mening starkt för att parterna vid konsumentför-
säkring inte bör medges någon rätt att avtala om att något annat lands
lag skall tillämpas för det fall att svensk lag utpekas som tillämplig
enligt direktivets minimiregler.
Vad slutligen angår skadeförsäkring som meddelas annan än
konsument bör till en början beaktas att redan direktivets grundläg-
gande regler ger parterna flera möjligheter att avtala vilket lands lag
som skall tillämpas på deras avtal. I sådana fall där försäkringstaga-
rens vanliga vistelseort eller centrala förvaltning samt risken är
belägen i en och samma stat gäller det bara om den statens lag ger
parterna valmöjlighet. Men i andra fall, där inte de båda viktigaste
anknytningsmomenten pekar mot samma stat, tillåter direktivet större
valmöjligheter.
För de stora risker som anges i artikel 7.1 (f) har parterna i princip
full valfrihet. Det rör sig här om olika former av transportförsäkring.
Denna partsautonomi har genom det tredje skadeförsäkringsdirektivet
(artikel 27) utvidgats till att gälla alla stora risker. Som påpekats i
avsnitt 1 ingår detta direktiv inte ännu i EES-avtalet. Svenska
avdelningen av AIDA (Association Internationale de Droit des
Assurances) har dock förespråkat att regeln om partsautonomin vid
23
stora risker genomförs redan nu.
Som jag nyss påpekat (se avsnitt 2.2.2) grundas uppdelningen
mellan stora risker och massrisker på uppfattningen att försäkrings-
tagaren vid stora risker genom sin ställning eller storlek eller det slag
av risk som skall försäkras får anses inte behöva det särskilda skydd
som påkallas för övriga försäkringstagare.
Den gräns som dras i direktiven mellan stora risker och massrisker
bör enligt min mening ligga till grund också för utformningen av de
svenska lagvalsreglema i nu berört avseende. Det finns därvid
anledning att redan nu anpassa den svenska lagstiftningen till regeln
i det tredje skadeförsäkringsdirektivet. Partemas avtalsfrihet vid stora
risker i förening med de valmöjligheter som direktivens övriga
grundläggande regler erbjuder får anses utgöra en rimlig balans
mellan de olika intressen som gör sig gällande. Härtill kommer att de
flesta reglerna i FAL inte är tvingande. Parterna har alltså möjlighet
att ersätta FAL:s dispositiva bestämmelser med andra regler i
försäkringsavtalet. Med hänsyn till det anförda anser jag att det inte
finns skäl att i den svenska lagen införa regler som går längre i fråga
om möjligheterna för parterna att avtala om att något annat lands lag
skall vara tillämplig.
Mitt förslag: På avtal om obligatorisk skadeförsäkring skall lagen
i den EES-stat som har påbjudit försäkringsplikten tillämpas.
Prop. 1992/93:222
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 30 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag: Artikel 8 i det andra skadeförsäkrings-
direktivet innehåller vissa specialregler för obligatorisk försäkring.
Om lagen i den medlemsstat där risken är belägen och lagen i den
medlemsstat där obligatorisk försäkring föreskrivs står i strid med
varandra, skall enligt artikel 8.3 den senare medlemsstatens lag gälla.
Enligt artikel 8.4 c) får en medlemsstat avvika från lagvalsreglema
i artikel 7 och föreskriva att i stället lagen i det land som påbjudit
försäkringsplikten skall tillämpas på försäkringsavtalet.
I promemorian påpekas att föreskrifter om att en viss skadeförsäk-
ring skall vara obligatorisk i regel syftar till att skydda en skadelidan-
de tredje man och är betingade av nationella bedömningar av vilket
skydd som behövs och hur det bör utformas. Reglerna om vem som
skall vara skyldig att teckna sådan försäkring, vem försäkringsskyddet
skall gälla, hur ansvaret skall begränsas, och liknande frågor, kan
24
skilja sig åt mellan olika länder. Vidare kan vissa typer av försäkring- Prop. 1992/93:222
ar vara obligatoriska endast i vissa länder. Som exempel på en sådan
obligatorisk försäkring kan nämnas den svenska miljöskadeförsäkring-
en. Regler om den försäkringen finns i 65 - 68 §§ miljöskyddslagen
(1969:387).
Det anförda talar för att lagvalsreglema bör anpassas till de
speciella förhållandena vid obligatorisk försäkring. I likhet med
remissinstanserna anser jag därför att det i de svenska lagvalsreglema
bör föreskrivas att ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring skall vara
underkastat lagen i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplik-
ten. Som påpekas i promemorian står en sådan regel för övrigt också
i överensstämmelse med föreskriften i direktivets artikel 8.3 om
företräde för den statens lag.
Mitt förslag: EG-direktivens lagvalsregler skall inte hindra
tillämpning av vissa tvingande regler i domstolslandets lag vid
sidan av avtalsstatutet. Sverige bör därutöver inte utnyttja möj-
ligheten i EG-direktiven att införa regler om rätt för domstolen att
vid sidan av avtalsstatutet beakta vissa tvingande regler i andra
länders rättsordningar.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 31 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag: Artikel 7.2 i det andra skadeförsäkrings-
direktivet och artikel 4.4 i det andra livförsäkringsdirektivet in-
nehåller föreskrifter om vissa tvingande regler. Reglerna har sin
motsvarighet i Romkonventionens artikel 7. Det är fråga om vissa
särskilt kvalificerade regler som anses ha sådan genomslagskraft att
de skall tillämpas oberoende av vilket lands lag som i övrigt är
tillämplig på avtalet. I den juridiska litteraturen har de ibland kallats
internationellt tvingande regler (se Bogdan i Tidsskrift for Rettsviten-
skab, TfR, 1982 s.35).
Första stycket i artikel 7.2 i det andra skadeförsäkringsdirektivet
och första stycket i artikel 4.4 i det andra livförsäkringsdirektivet
innebär att direktivens lagvalsregler inte skall hindra tillämpning av
internationellt tvingande regler i domstolslandets lag. En regel av den
innebörden måste införas också i de svenska lagvalsreglema.
Andra stycket i nyss angivna artiklar ger ett medlemsland valfrihet
i frågan om landets domstolar skall ha möjlighet att utöver domstols-
landets egna internationellt tvingande regler tillämpa sådana regler i
25
rättsordningar i länder som försäkringsavtalet har anknytning till. Prop. 1992/93:222
Som påpekas i promemorian finns det motsvarande regler i Rom-
konventionen (artikel 7.1). En stat kan dock reservera sig mot denna
regel i samband med anslutning till konventionen. Regeln kan
närmast tolkas så att den förpliktar de konventionsanslutna staterna -
i den mån de inte har reserverat sig mot den - att ge sina domstolar
nästan fria händer såvitt fråga är om tillämpning av sådana inter-
nationellt tvingande regler som inte tillhör avtalsstatutet. Regeln har
kritiserats i den juridiska litteraturen (se Bogdan i TfR 1982 s.40).
Motsvarande regel i det andra skadeförsäkringsdirektivet innebär att
internationellt tvingande regler i den medlemsstat där risken är
belägen, eller i den medlemsstat där obligatorisk försäkring är
föreskriven, får tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt är
tillämplig på avtalet. I det andra livförsäkringsdirektivet gäller
detsamma beträffande internationellt tvingande regler i den med-
lemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller det
driftställe som avtalet gäller för. I stället för den reservationsmöjlig-
het som Romkonventionen innehåller i detta avseende förutsätter EG-
direktivens regler en uttrycklig föreskrift i domstolslandets lag (se
Philip, Private International Law of Insurance in Denmark and the
European Communities, i Festskrift till Grönfors s. 356).
Vad först gäller obligatorisk skadeförsäkring påkallar direktivets
regel inte någon särskild föreskrift i den svenska lagen. Enligt den
ordning jag föreslagit i det föregående (se avsnitt 2.2.5) skall lagen
i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplikten tillämpas i dess
helhet på sådan försäkring.
Beträffande övriga fall vore det främmande för svensk rätt att ge
domstolarna möjlighet att vid sidan av avtalsstatutet och eventuella
tvingande regler i domstolslandets lag tillämpa andra staters tvingande
regler. En sådan möjlighet skulle leda till bl.a. att olika länders regler
kan bli tillämpliga på samma avtalsförhållande. En sådan ordning
försvårar parternas möjligheter att förutse vilka regler som skall
tillämpas på deras avtal. Därtill kommer att de redan tidigare
invecklade lagvalsreglema därigenom blir än svårare att tillämpa. På
grund av vad jag nu anfört bör Sverige undvika att komplicera
lagstiftningen med en föreskrift motsvarande de nu berörda fakultati-
va EG-reglema.
Det återstår att något beröra regeln i tredje stycket i artikel 7.2 i det
andra skadeförsäkringsdirektivet. Den föreskriver att när ett avtal
täcker risker belägna i mer än en medlemsstat, avtalet vid tillämpning
av artikel 7.2 skall anses utgöra flera avtal, vart och ett hänförligt till
endast en medlemsstat. Enligt artikel 8.4 a) skall nyssnämnda regel
gälla i de fall försäkringsavtalet ger skydd i flera medlemsstater, av
vilka åtminstone en infört skyldighet att teckna försäkring. Vad nu
sagts skall dock inte gälla om annat följer av artikel 8.4 b) och c).
26
Som framgått av det föregående (se avsnitt 2.2.5) föreslår jag med Prop. 1992/93:222
stöd av artikel 8.4 c) att avtal om obligatorisk försäkring skall vara
underkastat lagen i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplik-
ten. I andra fall torde en tillämpning av övriga lagvalsregler i
direktivet i förening med allmänna internationellt privaträttsliga
grundsatser ge samma resultat som förevarande regel i direktivet.
Det anförda betyder att jag, i likhet med remissinstanserna, delar
promemorians bedömning att det inte erfordras någon uttrycklig
lagregel om detta.
Min bedömning: En regel i direktiven om stater som består av
flera territoriella enheter med olika avtalsrättsliga regler behöver
inte införas i den svenska lagen eftersom regeln redan framgår av
allmänna principer i svensk internationell privaträtt.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning
(se promemorian s. 33).
Remissinstanserna: Bedömningen godtas genomgående av remiss-
instanserna.
Skälen för min bedömning: Artikel 4.3 i det andra livförsäkrings-
direktivet och artikel 7.1 i) i det andra skadeförsäkringsdirektivet
innehåller en regel som avser förbunds stater och andra stater inom
vilka det finns olika rättssystem.
En stat kan omfatta flera delstater eller territoriella enheter som har
olika avtalsrättsliga regler. Förevarande bestämmelser i direktiven
innebär att varje delstat eller territoriell enhet, inom vilken särskilda
avtalsrättsliga regler gäller, skall anses som en stat när det bestäms
vilket lands lag som är tillämplig på försäkringsavtalet.
Denna regel får redan anses framgå av allmänna principer i svensk
internationell privaträtt, jfr Bogdan, Svensk internationell privat- och
processrätt, 4 uppl., s. 31. Jag ansluter mig därför liksom remiss-
instanserna till promemorians bedömning att det inte är erforderligt
att införa en motsvarande regel i den svenska lagen.
EG-regeln om uppsägningsrätt
Artikel 15 i det andra livförsäkringsdirektivet har följande lydelse.
27
1. Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare, som Prop. 1992/93:222
i något av de fall som avses i avdelning III ingår ett individuellt
livförsäkringsavtal, skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan
14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har
kommit till stånd.
Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från
alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.
Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall
bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel 4 gäller
för avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket försäkringstaga-
ren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.
2. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa punkt 1 på avtal med en
giltighetstid om sex månader eller mindre.
I direktivet görs skillnad mellan å ena sidan rätten för ett försäk-
ringsbolag att bedriva försäkringsverksamhet i en medlemsstat genom
etablering i den staten och å andra sidan rätten för ett försäkrings-
bolag som är etablerat i en medlemsstat att tillhandahålla försäkrings-
tjänster i andra medlemsstater. Avdelning III, vartill hänvisas i
artikelns första stycke, innehåller särskilda regler som gäller i sådana
fall där ett försäkringsbolag genom ett driftställe beläget i en viss
medlemsstat har försäkrat en risk i en annan medlemsstat.
I artikelns tredje stycke hänvisas till reglerna i artikel 4 om
tillämplig lag, vilka behandlats närmare i föregående avsnitt.
Svensk rätt
I FAL finns det inte någon allmän regel om försäkringstagarens rätt
att säga upp försäkringen. I 26 § finns vissa specialregler om
uppsägning vid försäkringsgivarens obestånd. En annan regel om
uppsägning finns i 27 § för det fall att försäkringsgivarens rätt att
driva försäkringsrörelse här i landet upphör.
Vid livförsäkringsavtal har försäkringstagaren ingen skyldighet att
fortsätta ett försäkringsavtal under hela den avtalade tiden. Enligt
98 § FAL är han, om premiebetalning skall ske periodvis, inte
skyldig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för
en senare period.
Försäkringsrättskommittén har i betänkandet om personförsäk-
ringslag föreslagit en regel av innebörd att försäkringstagaren skall
ha rätt att när som helst säga upp försäkringen, se 3 kap. 3 §
förslaget till personförsäkringslag. Den föreslagna bestämmelsen
innehåller också kompletterande regler om rätt till återköp och rätt till
s.k. fribrev (se SOU 1986:56 s. 61 f.).
Enligt motiven till den föreslagna regeln skall försäkringstagaren ha
en i princip oinskränkt rätt att säga upp sin försäkring till omedelbart
upphörande. Detta skall inte bara gälla långvariga livförsäkringar med
inslag av sparande. Även den som har tecknat en ettårig olycksfalls-
eller sjukförsäkring men som kort därefter får samma skydd t.ex.
28
som anställningsförmån på en ny arbetsplats, har enligt Försäkrings- Prop. 1992/93:222
rättskommittén ett befogat intresse av att kunna säga upp försäkringen
(se SOU 1986:56 s. 520).
Den föreslagna regeln om rätt för försäkringstagaren att säga upp
försäkringen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen av
betänkandet. Förslaget till personförsäkringslag bereds i Justitiedepar-
tementet tillsammans med kommitténs slutbetänkande med förslag till
skadeförsäkringslag.
Enligt KFL har försäkringstagaren endast i vissa fall rätt att säga
upp försäkringen under försäkringstiden. Enligt 20 § KFL får
försäkringstagaren säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar
verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en
annan liknande omständighet.
Försäkringstagaren har också rätt att säga upp en försäkring som
förnyats så länge han inte har betalt premien för den. Motsvarande
omedelbara uppsägningsrätt föreligger, om försäkringsbolaget enligt
19 § KFL ändrar försäkrings villkoren under försäkringstiden. En
förnyad försäkring upphör också omedelbart, om försäkringstagaren
utan att betala premie för denna försäkring tecknar en motsvarande
försäkring hos ett annat försäkringsbolag.
I detta sammanhang bör nämnas att hemförsäljningslagen
(1981:1361) innehåller regler om ångerrätt. Lagen har nyligen
anpassats till reglerna i ett EG-direktiv om konsumentskydd vid avtal
som ingås utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe (se prop.
1992/93:167). Enligt den nya lydelsen (SFS 1992:1111), som gäller
från och med den 1 januari 1993, omfattar lagen även tjänster men
i enlighet med EG-direktivet är försäkringsavtal undantagna.
Mitt förslag: I FAL införs en tvingande regel om rätt för försäk-
ringstagaren att säga upp en individuell livförsäkring inom två
veckor efter det att han har fått kännedom om att försäkrings-
avtalet har kommit till stånd. Den särskilda uppsägningsrätten
skall inte gälla försäkringar med en avtalad giltighetstid om högst
sex månader. Om försäkringstagaren säger upp avtalet, skall han
befrias från alla framtida förpliktelser som annars skulle följa av
avtalet.
29
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt Prop. 1992/93:222
förslag till uppsägningsrätt för livförsäkringsavtal. I promemorian har
bestämmelsen dock utformats annorlunda. Promemorian innehåller
dessutom ett förslag till regel om uppsägningsrätt vid sådan olycks-
falls- eller sjukförsäkring som tecknats som tillägg till livförsäkring.
Det förslaget saknar motsvarighet i mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker prome-
morians förslag eller lämnar det utan erinran. Två instanser anser
dock att det inte finns behov av någon regel om uppsägningsrätt för
livförsäkringsavtal. Tre instanser anser att uppsägningsfristen bör
förlängas till 30 dagar.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss nämnt ingår det andra
livförsäkringsdirektivet i den del av EG:s regelverk som Sverige
genom EES-avtalet åtagit sig att införliva i sin rättsordning. Direk-
tivets artikel 15 innebär en skyldighet att införa en regel om uppsäg-
ningsrätt i lagstiftningen om försäkringsavtal.
Denna fråga måste beredas i sådan ordning att en lagändring kan
träda i kraft samtidigt som EES-avtalet. Det innebär att Sverige inte
kan vänta med denna reglering till dess att en reform av försäkrings-
lagstiftningen på grundval av Försäkringsrättskommitténs förslag till
personförsäkringslag kan genomföras. I stället bör en på direktivet
byggd lagregel om rätt för försäkringstagaren att säga upp försäkring-
en föras in i FAL. Regleringen bör därvid begränsas i huvudsak till
vad som erfordras för att Sverige skall leva upp till sina åtaganden
enligt EES-avtalet.
Försäkringsförbundet har, med instämmande av Försäkringsjuridis-
ka föreningen, ifrågasatt behovet av att komplettera FAL med'en
regel om uppsägningsrätt för livförsäkringsavtal. Försäkringsför-
bundet har hänvisat till regeln i 98 § FAL som innebär att en
försäkringstagare inte mot sin vilja kan avkrävas premie för en senare
premieperiod.
För egen del vill jag till en början betona att bestämmelsen i 98 §
FAL avser betalning av premie för en senare period (fömyelsepre-
mie), se Eklund - Hemberg, Lagen om försäkringsavtal, 3 uppl.,
s. 178). Regeln torde däremot inte kunna åberopas av försäkrings-
tagaren för att komma ifrån betalning av premien för den första
perioden. Vidare innebär direktivet just att det skall införas en regel
om uppsägningsrätt. En sådan regel får betydelse också i det fallet att
försäkringsavtalet sägs upp efter att första premien har erlagts. Som
jag återkommer till i det följande skall i sådant fall en avräkning
göras mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren.
På grund av det anförda ansluter jag mig i likhet med det stora
flertalet remissinstanser till promemorians bedömning att Sverige för
att uppfylla direktivet måste komplettera sin lagstiftning om försäk-
ringsavtal med en särskild uppsägningsregel.
30
Direktivets regel om uppsägningsrätt gäller endast för sådana för- Prop. 1992/93:222
säkringsavtal som ingåtts inom ramen för friheten inom EG att till-
handahålla försäkringstjänster över nationsgränserna. Genom EES-
avtalet blir direktivets regel tillämplig på sådana avtal inom hela
samarbetsområdet.
Som jag nyss påpekade (se avsnitt 2.3.1) finns det inte någon
allmän lagregel om rätt för försäkringstagaren att säga upp ett avtal
om livförsäkring. En specialregel om uppsägningsrätt för sådana
försäk-ringsavtal som ingåtts inom ramen för den fria gränsöverskri-
dande tjänstehandeln inom EES kan leda till felaktiga motsatsslut
angående möjligheterna för försäkringstagaren att säga upp andra
försäkringsavtal. Regeln bör därför enligt min mening ges generell
giltighet och alltså gälla även för sådana livförsäkringsavtal som ingås
av försäkringsbolag som på något sätt är etablerade här i landet. En
sådan regel ligger för övrigt i linje med det tredje livförsäkringsdirek-
tivet (92/96/EEG). Enligt direktivets artikel 30 skall nämligen
begränsningen till sådana försäkringsavtal som träffats inom ramen
för den fria tjänstehandeln inte längre gälla.
Den svenska bestämmelsens tillämplighet bör inte heller begränsas
till avtal om försäkring inom EES. Regeln bör gälla närhelst svenska
uppsägningsregler blir tillämpliga enligt de internationellt privaträtts-
liga reglerna, oavsett om det försäkringsbolag som meddelat
försäkringen är etablerat i något EES-land.
Det återstår att ta ställning till vilka försäkringsformer som regeln
om uppsägningsrätt skall vara tillämplig på. Som jag nyss påpekat (se
avsnitt 2.2.3) gäller livförsäkringsdirektivet även sådana försäkringar
som tecknas som tillägg till livförsäkring (främst sjuk- och olycks-
fallsförsäkring). I promemorian föreslås också en regel om uppsäg-
ningsrätt för sådana tilläggsförsäkringar. Direktivets artikel 15 gäller
emellertid enligt sin ordalydelse endast livförsäkringsavtal. Enligt en
definition i artikel 1 i det första livförsäkringsdirektivet omfattar
begreppet livförsäkring inte tilläggsförsäkring av det nu nämnda
slaget. Till skillnad från vad som anförs i promemorian har jag därför
funnit att direktivet inte innehåller någon förpliktelse för med-
lemsländerna att införa regler om uppsägningsrätt även för tilläggs-
försäkringar.
Fråga uppkommer då om en sådan regel för tilläggsförsäkringar är
påkallad av andra skäl. På den svenska marknaden torde avsedda
tilläggsförsäkringar inte förekomma i någon större utsträckning. En
form av tilläggsförsäkring är emellertid den s.k. premiebefriel-
seförsäkringen som tecknas som tillägg till exempelvis en pen-
sionsförsäkring. Premiebefrielseförsäkringen är utformad så att den
får anses upphöra utan någon särskild uppsägning, om huvudförsäk-
ringen sägs upp. Man får i framtiden räkna med att andra former av
tilläggsförsäkring kan utvecklas på den svenska marknaden när
31
branschen anpassar sig till den nya indelningen i försäkringsklasser Prop. 1992/93:222
som föreskrivs i EG-direktiven. Det är rimligt att anta att försäkrings-
bolagen i så fall kommer att klargöra i försäkringsvillkoren under
vilka förutsättningar sådana tilläggsförsäkringar kan sägas upp.
I avvaktan på resultatet av den fortsatta beredningen av Försäkrings-
rättskommitténs förslag finns det inte anledning att nu göra andra
ändringar i den svenska försäkringsavtalsrätten än som är nödvändiga
för att uppfylla EES-avtalet. Jag föreslår därför att den särskilda
uppsägningsregeln i enlighet med EG-direktivets regel begränsas till
att avse endast livförsäkringsavtal.
Enligt direktivets artikel 15.2 behöver regeln om den särskilda
uppsägningsrätten inte tillämpas på avtal som har en giltighetstid på
sex månader eller mindre. En uppsägningsrätt behövs främst vid avtal
som innebär ett långsiktigt åtagande. Den svenska bestämmelsen bör
därför begränsas på det sätt som direktivet ger möjlighet till. I
förhållande till promemorieförslaget föreslår jag att bestämmelsen i
detta avseende omformuleras för att bättre stämma överens med
direktivets regel.
EG-direktivets artikel 15 gäller uttryckligen endast avtal om
individuell livförsäkring. Den skall alltså inte tillämpas på kollektiv
försäkring. FAL:s regler är skrivna för att reglera individuella
försäkringsavtal. De kollektiva privata försäkringarna har utvecklats
efter FAL:s tillkomst. I avsaknad av andra regler blir FAL:s
bestämmelser i tillämpliga delar normerande även för de kollektiva
försäkringarna.
Förslaget till personförsäkringslag innehåller särskilda regler om
gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. Som nämnts
bereds detta lagförslag för närvarande i Justitiedepartementet. De
särskilda överväganden som erfordras i fråga om regleringen av nyss
nämnda typer av försäkring såvitt avser rätten för en enskild
gruppmedlem resp, den försäkrade gruppens företrädare att säga upp
en försäkring bör göras inom ramen för det arbetet. Det bör därför
inte nu komma i fråga att utsträcka den särskilda EES-regleringen till
gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. I enlighet med
EG-reglema bör den svenska uppsägningsregeln uttryckligen
begränsas till individuell försäkring.
Enligt EG-reglema skall tidsfristen för uppsägningen uppgå till
minst 14 dagar och högst 30 dagar. Fristen skall räknas från den dag
då försäkringstagaren informerades om att försäkringsavtal har
kommit till stånd. Av artikel 15.1 tredje stycket framgår att reglerna
i den nationella lag som enligt artikel 4 är tillämplig på försäkrings-
avtalet avgör hur försäkringstagaren skall informeras om att avtal har
kommit till stånd.
I FAL finns det inte några särskilda bestämmelser om försäkrings-
givarens information till försäkringstagaren. Utförliga informations-
32
regler har föreslagits i betänkandet om personförsäkringslag (se SOU Prop. 1992/93:222
1986:56 s. 253 f.). I avvaktan på den fortsatta beredningen av detta
förslag bör Sverige kunna undvara särskilda regler om försäkrings-
bolagens informationsskyldighet. Tidsfristen för den nu föreslagna
uppsägningsrätten bör knytas till den tidpunkt då försäkringstagaren
fick kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till stånd.
I promemorian föreslås uppsägningsfristen vara 14 dagar. Förslaget
godtas av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket, Företagarnas
Riksorganisation och Köpmannaförbundet har dock förespråkat att
fristen skall förlängas till 30 dagar.
Som en jämförelse kan nämnas att ångerfristen enligt hemförsälj-
ningslagen utgör en vecka från den dag då konsumenten tagit emot
en skriftlig handling där han informeras om innehållet i den lagen.
Som Konsumentverket framhållit innebär livförsäkringsavtal ofta
långsiktiga åtaganden och avtalen kan vara komplicerade att sätta sig
in i. Innan ett avtal om individuell livförsäkring kommer till stånd har
det emellertid i regel förekommit flera kontakter mellan försäkrings-
bolagets representant och försäkringstagaren. Vanligtvis får försäk-
ringstagaren därvid information om försäkringen och avkrävs även
vissa uppgifter om sina personliga förhållanden. Med hänsyn härtill
får det anses räcka med 14 dagar för att försäkringstagaren skall
kunna ta ställning till om han skall fullfölja det ingångna avtalet. Vid
bedömningen av hur lång frist som erfordras får man också beakta att
försäkringstagaren även senare har möjlighet att upphöra med
försäkringen. Som tidigare nämnts är han enligt 98 § FAL inte
skyldig att erlägga premie för en senare period när premiebetalningen
skall ske periodvis. Det är naturligtvis också av värde för försäk-
ringsbolaget att det utan alltför lång tidsutdräkt får klart för sig om
avtalet blir bestående. På grund av det anförda delar jag i likhet med
de flesta remissinstanserna uppfattningen i promemorian att en
tidsfrist om 14 dagar är lämplig. Jag återkommer i specialmotive-
ringen till den lagtekniska utformningen av bestämmelsen.
I enlighet med EG-direktivets regel bör den svenska bestämmelsen
om försäkringstagarens uppsägningsrätt vara tvingande till förmån för
försäkringstagaren.
Det återstår att behandla konsekvenserna av att försäkringstagaren
utnyttjar den föreslagna uppsägningsrätten. Härom föreskriver EG-
direktivets artikel 15.1 andra stycket endast att försäkringstagarens
uppsägning skall innebära att han befrias från alla från avtalet
härrörande framtida förpliktelser. Beträffande övriga rättsverkningar
av en uppsägning hänvisas i direktivet till reglerna i den nationella
lag som enligt artikel 4 är tillämplig på avtalet.
Ett par bestämmelser i FAL får här viss betydelse. Om försäkrings-
avtalet upphör av annan anledning än försäkringsgivarens uppsägning,
får enligt 16 § andra stycket FAL försäkringsgivaren åtnjuta endast
3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222
så stor del av premien som belöper på tilländalupen del av försäk- Prop. 1992/93:222
ringstiden. Av 17 § andra stycket FAL framgår dock att vad som
sägs i 16 § inte skall tillämpas i de fall då de försäkringsmässiga
grunderna skall innehålla bestämmelser om försäkringstagarens rätt
när försäkringen upphör i förtid. Med grunder avses de särskilda
regler som enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) skall upprättas,
om ett försäkringsbolags rörelse avser vissa typer av försäkring, t.ex.
livförsäkring. Grunderna är att anse som komplement till bolagsord-
ning och avtalsvillkor.
Dessa svenska bestämmelser får anses vara förenliga med EG-direk-
tivets artikel 15.1 andra stycket. Försäkringsbolaget har alltså rätt att
tillgodoräkna sig så stor del av premien som motsvarar den tid
försäkringen varit gällande. Frågor om avräkning vid försäkringens
upphörande regleras vanligtvis i grunderna och försäkrings villkoren.
En allmän bestämmelse av samma innebörd som direktivets artikel
15.1 andra stycket bör föras in i den svenska lagen. Ytterligare
lagregler om rättsförhållandet mellan parterna i anledning av avtalets
upphörande bör enligt min mening anstå till dess resultatet av
beredningen av förslaget till personförsäkringslag föreligger.
Den föreslagna lagreglerade uppsägningsrätten för försäkringstagaren
kan antas leda till att avtal om livförsäkring sägs upp i något fler fall
än tidigare. Merarbetet för försäkringsbolagen torde dock endast bli
marginellt.
Genom de föreslagna lagvalsreglerna beträffande försäkringsavtal
införs lagstiftning på ett område som hittills byggt på rättspraxis och
uttalanden i den juridiska litteraturen. De nya lagreglerna bör kunna
minska behovet av att anlita domstolarna för att få frågan om
tillämplig lag bedömd. I de fall då domstolarna trots allt får pröva
försäkringstvister med anknytning till flera stater, bör den nya
internationellt privaträttsliga lagstiftningen kunna bidra till att
underlätta det rättsliga förfarandet.
Inte heller i övrigt torde den nya lagstiftningen medföra några
kostnader och resursbehov för enskilda eller det allmänna som bör
beaktas i sammanhanget.
Den nya lagstiftningen är föranledd av EES-avtalet och bör därför
träda i kraft vid samma tidpunkt som avtalet.
Det är för närvarande inte klart när EES-avtalet kan träda i kraft.
Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma när de föreslagna
reglerna om lagval och uppsägningsrätt skall träda i kraft.
34
I enlighet med allmänna rättsgrundsatser bör de nya reglerna i Prop. 1992/93:222
princip tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Beträffande båda lagförslagen har jag samrått med statsrådet
Lundgren.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
Lagens rubrik och disposition
Av lagens rubrik framgår att det är fråga om en internationellt
privaträttslig lag samt att den är tillämplig endast på vissa för-
säkringsavtal.
I 1 och 2 §§ anges lagens tillämpningsområde. Där anges också vad
som i lagen avses med begreppen livförsäkring och skadeförsäkring.
I 3 § finns en definition av uttrycket "EES-stat där risken är
belägen", som är centralt i lagvalsreglema för skadeförsäkring. Enligt
4 § undantas vissa typer av försäkring från lagen.
De egentliga lagvalsreglema beträffande livförsäkringsavtal finns i
5 §.
De närmast följande paragraferna, 6-11 §§, innehåller lagvalsregler-
na för skadeförsäkringsavtal. En specialregel om tillämplig lag
beträffande avtal om obligatorisk skadeförsäkring finns i 12 §.
Lagens avslutande paragraf, 13 §, innehåller en regel om företräde
vid tillämpningen för sådana svenska bestämmelser som är tvingande
oavsett vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.
Lagen har samma disposition som promemorians lagförslag. De
enskilda paragraferna i lagen överensstämmer nära med motsvarande
paragrafer i promemorieförslaget. Vissa redaktionella ändringar har
dock gjorts. På några punkter har bestämmelser ändrats i sak, vilket
anges särskilt i motiveringen till de enskilda paragraferna.
Som jag nämnde i min inledning har Lagrådet på en punkt ifrågasatt
valet av terminologi i det remitterade lagförslaget. Det gäller be-
skrivningen av den anknytning som fysiska personer har till ett visst
land på grund av bosättning där. I EG-direktiven om livförsäkring
35
och skadeförsäkring används termen "habitual residence". I prome- Prop. 1992/93:222
morian och det lagförslag som remitterades till Lagrådet användes
uttrycket hemvist. I enlighet med vad Lagrådet förordat används i den
nu föreslagna lagtexten i stället uttrycket "vanliga vistelseort".
1 §
Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har
anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk
person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om
försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet
gäller för är beläget i en EES-stat.
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges
i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713)’.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde beträffande avtal om
livförsäkring. Lagens regler om livförsäkring är föranledda av att
EG:s livförsäkringsdirektiv till följd av EES-avtalet skall införlivas
i svensk rätt.
Av första stycket framgår att lagen gäller vissa försäkringsavtal som
har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Tillämpningsområdet begränsas genom kravet på
att försäkringstagaren, om han är en fysisk person, skall ha sin
vanliga vistelseort i en EES-stat. Är försäkringstagaren en juridisk
person, krävs i stället att det driftställe som avtalet gäller för är
beläget i en EES-stat.
Med försäkringsavtal avses här detsamma som i FAL, dvs. sådana
avtal varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäk-
ringsrörelse. Det innebär bl.a. att lagen är tillämplig även på sådana
försäkringsavtal som ingås av understödsföreningar.
I lagen finns det inte någon närmare definition av vad som menas
med att ett försäkringsavtal har anknytning till två eller flera stater.
Till följd härav får man i varje särskilt fall avgöra om ett försäkrings-
avtal har sådan anknytning till mer än en stat - t.ex. på grund av att
försäkringsbolaget har sitt säte i en annan stat än den där försäkrings-
tagaren har sin vanliga vistelseort - att det faller under lagen.
I andra stycket anges vad som i denna lag avses med livförsäkring.
Till skillnad från promemorieförslaget definieras begreppet livförsäk-
ring i lagen genom en hänvisning till indelningen i försäkringsklasser
enligt lagstiftningen om försäkringsverksamhet. Bestämmelsen syftar
1 Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-
ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
36
till att uppfylla artikel 4 i det andra livförsäkringsdirektivet, som Prop. 1992/93:222
föreskriver att lagvalsreglema skall tillämpas på sådana verksamheter
som avses i det första livförsäkringsdirektivet.
Hänvisningen till försäkringsrörelselagen gäller den lydelse av lagen
som föreslås i en inom Finansdepartementet utarbetad lagrådsremiss
den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet
med anledning av EES-avtalet. Enligt förslaget skall en ny paragraf
1 försäkringsrörelselagen, 2 kap. 3 b §, innehålla den klassindelning
som enligt det första livförsäkringsdirektivet skall tillämpas vid
beviljande av koncession för livförsäkring. Klassindelningen grundar
sig på det första livförsäkringsdirektivet artikel 7.2 och bilagan till
direktivet.
Enligt förslaget avser klass 1 a konventionella livförsäkringar.
Klass 1 b avser sådan försäkring som meddelas som tillägg till en
konventionell livförsäkring. I direktivet nämns främst olika olycks-
fallsförsäkringar och sjukförsäkring. Uppräkningen kan dock inte
anses vara uttömmande. Exempelvis torde premiebefrielseförsäkring
omfattas av bestämmelsen. Klass 2 omfattar två försäkringsformer
som ännu inte förekommer i Sverige, nämligen giftermålsförsäkring
och födelseförsäkring. Klass 3 omfattar försäkring som avses i
klasserna 1 a och 2 och som är anknuten till värdepappersfonder.
Klass 4 omfattar sådan sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring som
gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den
försäkrade uppnått en viss ålder och som inte får sägas upp av försäk-
ringsbolaget eller får sägas upp endast under särskilda förhållanden
som anges i försäkringsavtalet. I det första livförsäkringsdirektivet
beskrivs motsvarande klass som det slags permanent, inte uppsäg-
ningsbar sjukförsäkring som finns i Irland och Storbritannien
("permanent health insurance not subject to cancellation").
Genom hänvisningarna i förevarande stycke och i 2 § andra stycket
till försäkringsrörelselagen kommer definitionerna av begreppen
livförsäkring och skadeförsäkring att stämma överens med gräns-
dragningen mellan dessa försäkringsformer i EG-direktiven.
2 §
Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring som
har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade
risken är belägen i en EES-stat.
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som
anges i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)'.
'Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-
ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
37
Lagens regler om avtal om skadeförsäkring är föranledda av att EG:s Prop. 1992/93:222
skadeförsäkringsdirektiv till följd av EES-avtalet skall införlivas i
svensk rätt. Genom EES-avtalet kommer lagvalsreglema i skadeför-
säkringsdirektivet att gälla sådana försäkringsavtal som avser risker
belägna i EES-statema. Som framgår av första stycket i förevarande
paragraf är den svenska lagen begränsad på motsvarande sätt.
Beträffande vad som menas med försäkringsavtal och med att ett
försäkringsavtal har anknytning till två eller flera stater hänvisas till
specialmotiveringen till 1 §.
I andra stycket anges vad som i denna lag avses med skadeförsäk-
ring. Till skillnad från promemorieförslaget definieras begreppet
skadeförsäkring i lagen genom en hänvisning till den nya indelning
i försäkringsklasser som föreslås i lagrådsremissen om ändrad
lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
I den föreslagna lydelsen av 2 kap 3 a § försäkringsrörelselagen
anges vad en koncession för skadeförsäkringsrörelse skall avse.
Uppräkningen motsvarar de försäkringsklasser som anges i bilaga till
det första skadeförsäkringsdirektivet i den lydelse som gäller sedan
bilagan ändrats genom turistassistansdirektivet (84/641/EEG) och
rättsskyddsdirektivet (87/344/EEG).
Den föreslagna indelningen omfattar följande försäkringsklasser:
1. olycksfall, dock inte försäkring som avses i 2 kap. 3 b § klass 4
försäkringsrörelselagen (se ovan specialmotiveringen till 1 § i
förevarande lag), 2. sjukdom, dock inte försäkring som avses i 2 kap.
3 b § klass 4 försäkringsrörelselagen, 3. landfordon, 4. spårfordon,
5. luftfartyg, 6. fartyg, 7. godstransport, 8. brand och naturkrafter,
9. annan sakskada, 10. motorfordonsansvar, 11. luftfartygsansvar,
12. fartygsansvar, 13. allmän ansvarighet, 14. kredit, 15. borgen, 16.
annan förmögenhetsskada, 17. rättsskydd, samt 18. assistans.
3 §
Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess
innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma
försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat
där registreringen har skett,
c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre
och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker,
den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-c, om försäk-
ringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga
vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den
EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
Enligt 2 § första stycket begränsas lagens tillämpningsområde
beträffande avtal om skadeförsäkring till sådana fall där den försäk-
rade risken är belägen i en EES-stat. I förevarande paragraf klargörs Prop. 1992/93:222
innebörden av uttrycket "EES-stat där risken är belägen", som är
centralt för lagvalsreglema om skadeförsäkring. Regeln har sin
förebild i artikel 2 d) i det andra skadeförsäkringsdirektivet.
Definitionen får betydelse när man skall avgöra dels vilket lagval
som partema har rätt att avtala om, dels vilken stats lag som skall
gälla, om partema inte har avtalat om någon tillämplig lag (se 6-8 §§
och 11 §).
Bestämningen av vilken EES-stat risken skall anses vara belägen i
är avhängig av vilket slags försäkring som det gäller. Huvudregeln
(d) är att den EES-stat där risken är belägen är den stat där för-
säkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga
vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den stat
där det driftställe som försäkringsavtalet gäller för är beläget.
Begreppen vanlig vistelseort och driftställe behandlas i specialmotive-
ringen till 5 §.
Undantag från huvudregeln i d) gäller när försäkringsavtalet avser
a) byggnad och dess innehåll, b) registreringspliktiga fordon, eller c)
risker i samband med resor eller semester under förutsättning att
försäkringsavtalet har en giltighetstid av högst fyra månader. I dessa
fall är "EES-stat där risken är belägen" det land a) där fastigheten
finns, b) där fordonet har registrerats, resp, c) där försäkringstagaren
tecknade försäkringen.
4 §
Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslös-
hetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen
(1979:84) om delpensionsförsäkring, lagen (1991:1047) om sjuklön
eller lagen (1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader.
Liksom EG-direktiven om livförsäkring och skadeförsäkring gäller
den svenska lagen endast direkt försäkring. Som framgår av föreva-
rande paragraf faller avtal om återförsäkring utanför lagen.
I överensstämmelse med EG-direktiven om livförsäkring och
skadeförsäkring gäller lagen endast avtal om privat försäkring. Detta
framgår av förevarande paragraf där vissa typer av försäkring
undantas från lagens tillämpningsområde. Lagen är således inte
tillämplig på socialförsäkring.
De försäkringar som anges i paragrafen undantas också från FAL:s
tillämpningsområde (se senast SFS 1993:17, som träder i kraft den
1 juli 1993). Paragrafens lydelse skiljer sig från det lagförslag som
remitterades till Lagrådet genom undantaget för den nyligen beslutade
lagen om försäkring mot vissa semesterlönekostnader, som träder i
kraft den 1 juli 1993.
39
Det bör påpekas att lagen är tillämplig på såväl individuell försäk- Prop. 1992/93:222
ring som kollektiv försäkring. Någon uttrycklig regel om detta har
inte bedömts vara nödvändig.
5 §
På ett avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där
försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga
vistelseort. Om försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas
lagen i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är
beläget.
Om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga
vistelseort i en EES-stat och är medborgare i en annan EES-stat, får
parterna avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall
tillämpas.
Om den lag som är tillämplig enligt första stycket är utländsk och
medger det, får parterna avtala att lagen i nagon annan stat skall
tillämpas.
Paragrafen reglerar lagvalet vid avtal om livförsäkring. Vad som
avses med livförsäkring anges i 1 § andra stycket. Lagvalsreglema i
förevarande paragraf motsvaras av artikel 4.1-2 i det andra livförsäk-
ringsdirektivet.
Av första stycket framgår att avtal om livförsäkring skall regleras
av lagen i den EES-stat där försäkringstagaren, om han är en fysisk
person, har sin vanliga vistelseort. Om försäkringstagaren är en
juridisk person, blir lagen i den EES-stat tillämplig där det driftställe
som avtalet gäller för är beläget. Vid bestämningen av tillämplig lag
är det försäkringstagarens förhållanden som är avgörande och inte
försäkringsbolagets eller den försäkrades förhållanden. Om en fysisk
person tecknar en livförsäkring på någon annan persons liv, är det
alltså för lagvalet avgörande var den som har tecknat försäkringen
har sin vanliga vistelseort. Om en juridisk person tecknar en kollektiv
försäkring för de anställda vid ett visst driftställe, blir det för lagvalet
avgörande i vilket land driftstället är beläget.
Av direktivets regler framgår inte uttryckligen vilken tidpunkt som
är relevant för bedömningen av var försäkringstagaren har sin vanliga
vistelseort. Enligt Romkonventionen är den avgörande tidpunkten när
avtalet ingås (artikel 4.2). Denna princip får antas gälla även vid
tillämpning av direktivet. Principen innebär att förändringar av t.ex.
en persons vanliga vistelseort inte inverkar på lagvalet för redan
ingångna avtal. Som framhållits i den svenska juridiska litteraturen
vore det oacceptabelt om avtalsparternas inbördes rättigheter och
skyldigheter skulle ändras genom ena partens ensidiga handlande (se
Bogdan i TfR 1980 s. 22). Om försäkringstagaren är en fysisk
person, torde det vara hans vanliga vistelseort när avtalet ingås som
40
är avgörande för lagvalet. Om försäkringstagaren är en juridisk Prop. 1992/93:222
person, torde avgörande bli var det ifrågavarande driftstället finns när
avtalet ingås.
I regeln läggs avgörande vikt vid anknytningsmomentet "vanlig
vistelseort". I direktivets artikel 4 används uttrycket "habitual
residence". Detta uttryck har tidigare ofta översatts med "hemvist"
då konventioner på den internationella privaträttens område har
införlivats med svensk rätt (se SOU 1987:18 s. 60). Som Lagrådet
har påpekat har dock uttrycket "vanlig vistelseort" nyligen använts
när det har varit fråga om lagstiftning med anknytning till EG-rätten.
På Lagrådets inrådan har samma uttryckssätt valts även här. Be-
greppet "habitual residence" definieras inte i direktivet. Innebörden
får bestämmas i rättstillämpningen.
Uttrycket "driftställe" motsvaras i den engelska direktivtexten av
ordet "establishment". Med uttrycket avses enligt artikel 2 c) i det
andra livförsäkringsdirektivet ett företags huvudkontor, agentur eller
filial (jfr det andra skadeförsäkringsdirektivets artikel 2 c). Enligt
artikel 3 skall ett företags stadigvarande närvaro i en stat betraktas
som en agentur eller en filial, även om närvaron inte har formen av
en filial eller en agentur utan endast består av ett kontor som förestås
av företagets egen personal eller av någon som är fristående från
företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på
samma sätt som en agentur.
Avgörande för lagvalet när försäkringstagaren är en juridisk person
är i vilken EES-stat den rörelse bedrivs som försäkringsavtalet gäller.
Det har alltså inte någon betydelse var bolaget har sitt säte. Om t.ex.
ett tyskt bolag, som bedriver verksamhet i Sverige, genom ett
dotterbolag eller en filial försäkrar sina anställda i Sverige, kommer
svensk lag att bli tillämplig på avtalet, oavsett om det är moderbola-
get i Tyskland eller det svenska dotterbolaget eller den svenska
filialen som sluter försäkringsavtalet. Eftersom de flesta anställda bor
i det land där deras ordinarie arbetsplats ligger, kommer den lag som
skall tillämpas på sådana kollektiva försäkringar att vara samma lag
som skulle ha tillämpats, om i stället de anställda hade tecknat
individuella livförsäkringar.
I andra stycket finns en särskild valmöjlighet för det fall att
försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort
i en annan EES-stat än den EES-stat där han är medborgare. Parterna
får då avtala om att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren är
medborgare skall tillämpas i stället för den lag som avses i första
stycket första meningen, dvs. lagen i den stat där han har sin vanliga
vistelseort.
Som påpekats gäller bestämmelsen i andra stycket endast om försäk-
ringstagaren är en fysisk person. När försäkringstagaren är en
juridisk person finns det inte någon motsvarande valmöjlighet. Den
41
omständigheten att de som blir försäkrade enligt avtalet är fysiska Prop. 1992/93:222
personer har alltså inte någon betydelse för lagvalet.
Direktivets artikel 4.1 andra meningen förutsätter att inte bara de
materiella reglerna i den utpekade lagen skall tillämpas utan även den
lagens lagvalsregler. Om den lag som pekas ut i första meningen
tillåter det, får parterna enligt andra meningen avtala att lagen i
någon annan stat skall tillämpas. Denna valmöjlighet behöver inte
vara begränsad till EES-stater. Den utpekade lagen kan alltså
innehålla en lagvalsregel som ger parterna rätt att välja lagen även i
en stat utanför EES.
Motsvarande regel har i den svenska lagen tagits in i tredje stycket
i förevarande paragraf. Som framgår av lydelsen blir den regeln
tillämplig endast om den lag som pekas ut är utländsk. Sverige har
alltså inte utnyttjat möjligheten att på det sättet utvidga parternas
valmöjligheter. Om svensk lag utpekas enligt bestämmelsen i första
stycket, ger den alltså inte parterna någon rätt att avtala att lagen i
någon annan stat skall tillämpas.
I direktivet finns det inte någon regel om vid vilken tidpunkt som
en överenskommelse om tillämplig lag måste föreligga för att den i
händelse av en tvist mellan parterna skall kunna beaktas. Eventuella
överenskommelser om tillämplig lag brukar träffas i samband med att
avtalet ingås, men det har påpekats i den svenska juridiska litteratu-
ren att det inte tycks föreligga några hinder för att domstolen
tillämpar den lag som parterna väljer först senare, t.ex. i samband
med själva processen (se Bogdan, Internationell privat- och process-
rätt, 4 uppl., s. 42 med hänvisningar).
6 §
Om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin
centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen
i den staten tillämpas på ett avtal om skadeförsäkring. Om den lagen
är utländsk och medger det, får parterna avtala att lagen i någon
annan stat skall tillämpas.
I 6-11 §§ regleras tillämplig lag vid avtal om skadeförsäkring som
inte är obligatorisk. Obligatorisk skadeförsäkring regleras i stället av
bestämmelsen i 12 §. Bestämmelserna i 6-11 §§ bygger på motsva-
rande regler i det andra skadeförsäkringsdirektivets artikel 7. Ett
övergripande syfte med bestämmelserna är, liksom beträffande
reglerna om lagval vid livförsäkring, att försäkringstagaren inte skall
bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom.
De relevanta anknytningsmomenten här är den stat där risken är
belägen (6, 7 och 11 §§), den stat där försäkringstagaren har sin
vanliga vistelseort resp, sin centrala förvaltning (6 och 7 §§) och den
42
stat där den händelse kan uppkomma som den försäkrade risken avser Prop. 1992/93:222
(8 §)•
I förhållande till promemorieförslaget har lagtexten i 6 § justerats
genom att uttrycket central ledning har ersatts med central förvalt-
ning, som bättre motsvarar direktivets uttryck, vilket enligt den
engelska versionen är "central administration". Flera remissinstanser
har önskat få klarlagt om detta anknytningsmoment avser endast
juridiska personer. Direktivet ger inte någon uttrycklig vägledning i
den frågan. Det är ovanligt att en fysisk person bedriver rörelse på
sådant sätt att han skall anses ha den centrala förvaltningen av
rörelsen i ett annat land än där han har sin vanliga vistelseort. Den
svenska regeln kan dock inte i detta hänseende preciseras närmare än
vad som har gjorts i direktivet. Frågan får alltså prövas i rättstillämp-
ningen.
I förevarande paragraf, som motsvarar artikel 7.1 a) i det andra
skadeförsäkringsdirektivet, föreskrivs att den tillämpliga lagen skall
vara lagen i den EES-stat där försäkringstagaren har sin vanliga
vistelseort resp, har sin centrala förvaltning, om det är den stat där
risken är belägen. Detta är oftast fallet i konsumentförsäkring, t.ex.
när en konsument försäkrar sitt hem, sin bil e.d. eller när han tecknar
reseförsäkring för vanliga semesterresor. Regeln gäller även när ett
företag med sin centrala förvaltning i Sverige försäkrar sin egendom
och verksamhet i Sverige.
Liksom är fallet vid livförsäkring enligt 5 § finns i 6 § en regel som
tillåter parterna att välja en annan lag än den utländska lag som
utpekas, under förutsättning att den lagen medger det. Denna val-
möjlighet behöver inte vara begränsad till EES-stater. Om den
utpekade EES-statens lag i sin tur innehåller en lagvalsregel som
innebär att även lagen i stater utanför EES kan väljas, får parterna
utnyttja denna valmöjlighet. I likhet med vad som påpekats i special-
motiveringen till 5 § angående lagvalet vid livförsäkring bör här
erinras om att Sverige inte heller beträffande skadeförsäkring har
utnyttjat möjligheten enligt direktivet att utvidga parternas valmöjlig-
heter. Om svensk lag utpekas enligt bestämmelsen i förevarande
paragraf, ger den alltså i och för sig inte parterna någon rätt att avtala
om att lagen i någon annan stat skall tillämpas. En annan sak är att
parterna kan utnyttja det förhållandet att de flesta bestämmelserna i
FAL inte är tvingande och därigenom avtala bort FAL i dessa delår.
Vad som sägs i specialmotiveringen till reglerna om livförsäkrings-
avtal i 5 § om inverkan på lagvalet av förändringar i anknytnings-
momenten och om tidpunkten för eventuella överenskommelser om
tillämplig lag har bäring också på motsvarande frågor beträffande
avtal om skadeförsäkring.
43
7 §
Om försäkringstagaren inte har sin vanliga vistelseort eller inte har
sin centrala förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, får
parterna avtala att tillämplig lag för ett avtal om skadeförsäkring skall
vara antingen lagen i den EES-stat där risken är belägen eller lagen
i den stat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har
sin centrala förvaltning.
Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet
omfattar två eller flera risker hänförliga til) sådan verksamhet och
belägna i skilda EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i
första stycket avtala att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i
någon av dessa EES-stater eller i den stat där försäkringstagaren har
sin vanliga vistelseort eller har sin centrala förvaltning.
Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger
parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får
parterna utnyttja denna avtalsfrihet.
Paragrafen motsvarar artikel 7.1 b)-d) i det andra skadeförsäkringsdi-
rektivet. Av bestämmelsen i första stycket framgår vilket lands lag
som kan väljas i de fall då risken är belägen i en EES-stat men
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller har sin centrala
förvaltning i en annan stat inom eller utanför EES. Parterna har då
möjlighet att avtala om att tillämplig lag skall vara någon av dessa
båda staters lagar.
När den som bedriver näringsverksamhet ingår ett försäkringsavtal
som täcker två eller flera risker i flera EES-stater skall parterna enligt
bestämmelsen i andra stycket kunna avtala om att tillämplig lag skall
vara någon av dessa EES-staters lagar eller lagen i den stat där
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort resp, har sin centrala
förvaltning. Det sistnämnda alternativet omfattar såväl EES-stater
som andra stater.
Regeln i tredje stycket slår fast att parterna i fall som avses i första
eller andra stycket får avtala om att någon annan lag skall vara
tillämplig, om lagen i de EES-stater som enligt första eller andra
stycket kan vara tillämplig på försäkringsavtalet ger parterna denna
möjlighet. Som påpekats i specialmotiveringen till 6 § har Sverige
inte utnyttjat denna möjlighet för det fall att svensk lag utpekas som
tillämplig.
Bestämmelsen i tredje stycket har utformats i överensstämmelse med
artikel 7.1 d). Direktivets regel utvisar inte klart om det krävs att
lagen i samtliga de stater som avses i 7.1 b) resp, c) skall innehålla
regler som ger parterna större möjligheter att avtala om tillämplig lag
eller om det är tillräckligt att lagen i exempelvis den stat där
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort möjliggör ett friare
lag val. Det är emellertid rimligt att utgå från att regeln blir tillämplig
redan om lagen i någon av de angivna staterna ger parterna större
frihet vid lagvalet.
Prop. 1992/93:222
44
8 §
Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till
händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat där
risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda
staten skall tillämpas trots bestämmelserna i 6 och 7 §§.
Paragrafen motsvarar artikel 7.1 e) i det andra skadeförsäkringsdirek-
tivet. Bestämmelsen ger parterna ytterligare en valmöjlighet. Om de
försäkrade riskerna är begränsade till händelser som uppkommer i en
annan EES-stat än den där risken är belägen enligt definitionen i 3 §,
får parterna avtala att lagen i den förstnämnda staten skall tillämpas
på deras försäkringsavtal oavsett vad som sägs i 6 och 7 §§. Om
försäkringen exempelvis gäller lösöre som uteslutande befinner sig i
en annan EES-stat än den EES-stat där försäkringstagaren har sin
vanliga vistelseort, är det enligt förevarande paragraf möjligt för
parterna att avtala om att lagen i den EES-stat där skadan kan uppstå
skall vara tillämplig på försäkringsavtalet.
Det bör påpekas att ordet risk här används i två betydelser. I
paragrafens inledning avser risk det objekt eller intresse som skyddas
genom försäkringen medan ordet i paragrafens senare del ingår i den
lagtekniska termen "EES-stat där risken är belägen", som definieras
i 3 §. Den svenska regeln har utformats för att stämma helt överens
med artikel 7.1 e) i det andra skadeförsäkringsdirektivet, där termen
risk används på dessa sätt.
9 §
Trots bestämmelserna i 6 och 7 §§ får parterna avtala vilken stats
lag som skall vara tillämplig på försäkringsavtalet, om detta gäller en
risk som hänför sig till
1. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 4-7, 11 och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713)’,
2. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 14 och 15 försäkringsrörelselagen1, om försäknngstagaren är
näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten,
eller
3. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 3, 8-10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen1, om försäkrings-
tagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är
uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:
a) Försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst
Prop. 1992/93:222
‘Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstift-
ning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
45
ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu. Prop. 1992/93:222
b) Försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu.
c) Försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer
anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncern-
redovisning, skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla koncernen.
Paragrafen motsvarar artikel 7.1 f) i det andra skadeförsäkringsdir.ek-
tivet enligt den lydelse som föreskrivs i artikel 27 i det nyligen
antagna tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG). Bestämmelsen
i förevarande paragraf avser sådana risker som i dessa direktiv
betecknas som stora risker. Stora risker hänför sig till sådana
kategorier försäkringstagare som inte anses vara i behov av särskilt
skydd. Det är här fråga om försäkringstagare med viss ställning eller
som har en verksamhet av viss omfattning eller som försäkrar vissa
särskilda risker. Paragrafen skiljer sig från promemorieförslaget
därigenom att den gäller alla typer av stora risker och således inte är
begränsad till olika former av transportförsäkring. Frågan har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).
Hänvisningarna till försäkringsrörelselagen gäller den lydelse av
lagen som föreslås i lagrådsremissen om ändrad lagstiftning för
försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
Uppräkningen av risker i paragrafen stämmer överens med artikel
5 d) i första skadeförsäkringsdirektivet, som införts genom artikel 5
i det andra skadeförsäkringsdirektivet och senast ändrats genom
artikel 2 i direktivet om fri tjänstehandel för motorfordonsförsäkring
(90/618/EEG). I vissa fall är det riskens art och i vissa fall är det
försäkringstagarens ställning och omfattningen av hans verksamhet
som kvalificerar risken som stor. Gemensamt är dock att det skall
vara sådana fall där försäkringstagaren, åtminstone typiskt sett, själv
kan tillvarata sina intressen gentemot en försäkringsgivare.
Punkt 1 i första stycket upptar sådana fall där riskens art motiverar
klassificeringen till stora risker och omfattar försäkringsklassema
spårfordon, luftfartyg, fartyg, godstransport, lufitfartygsansvar och
fartygsansvar.
I punkt 2 regleras det fall att försäkringstagarens ställning motiverar
en behandling som stor risk. Denna punkt omfattar kredit- och
borgensförsäkring, om den försäkrade risken avser försäkringstaga-
rens näringsverksamhet.
I punkt 3 slutligen ingår de fall där försäkringstagaren har en sådan
omfattning på verksamheten att denna skall hänföras till stor risk.
Risken skall dock i detta fall ingå i försäkringsklassema landfordon,
brand och naturkrafter, annan sakskada, motorfordonsansvar, allmän
ansvarighet eller annan förmögenhetsskada. Försäkringstagaren skall
uppfylla minst två av de villkor som anges under punkterna a-c.
Ingår försäkringstagaren i en koncern skall, enligt andra stycket i
46
förevarande paragraf, hela koncernens balansomslutning, bruttoom- Prop. 1992/93:222
sättning och antal anställda beaktas när man avgör om försäkrings-
tagarens verksamhet har en sådan omfattning att det enligt första
stycket punkt 3 skall anses föreligga en stor risk.
Det andra skadeförsäkringsdirektivets definition av stora risker
(artikel 5) innehåller en hänvisning till direktivet om sammanställd
redovisning (83/349/EEG). Detta direktiv har ännu inte införlivats i
svensk rätt. För bestämningen av vad som i förevarande stycke menas
med koncern som avger koncernredovisning blir de nuvarande
reglerna i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1980:1103) om
årsredovisning m.m. i vissa företag tillämpliga. Lydelsen av
paragrafens andra stycke kan behöva justeras när det berörda
redovisningsdirektivet införlivas i svensk rätt.
Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att parterna vid avtal
om försäkring av stora risker har frihet att avtala om vilken lag som
skall vara tillämplig. Parterna är inte hänvisade till ett val mellan
olika EES-stater utan de kan välja även lagen i ett land utanför EES.
En inskränkning i parternas avtalsfrihet finns dock i 10 § i lagen.
10 §
Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en viss
stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av betydelse
vid tiden för nämnda avtal anknyter till en och samma EES-stat, skall
sådana bestämmelser i den sistnämnda statens lag tillämpas som enligt
den lagen inte får åsidosättas genom avtal.
Paragrafen motsvarar artikel 7.1 g) i det andra skadeförsäkringsdirek-
tivet. Paragrafen innehåller en reglering av det fall att parterna, trots
att avtalsförhållandet har reell anknytning endast till en EES-stat, har
avtalat att en annan stats lag skall vara tillämplig på av-
talsförhållandet. Bestämmelsen innebär att parterna inte kan avtala
bort tvingande regler i en EES-stats lag, om alla övriga relevanta
omständigheter vid tiden för lagvalet hänför sig till just den staten.
Med tvingande regler avses här inte bara den begränsade kategori
av bestämmelser som är tvingande i internationella förhållanden (jfr
specialmotiveringen till 13 §) utan alla indispositiva regler i den
interna rätten i den stat som avtalet har sin reella anknytning till. Som
exempel på sådana tvingande regler för svensk del kan nämnas
bestämmelserna i KFL.
H §
Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen uttryck-
ligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständigheterna. Om
så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på avtalet
tillämpas lagen i den av staterna enligt 7, 8 eller 10 § till vilken
47
avtalet har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas, skall avtalet Prop. 1992/93:222
anses ha sin närmaste anknytning till den EES-stat där risken är
belägen.
Har en avskiljbar del av avtalet en starkare anknytning till någon
annan av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat vars lag
enligt första stycket andra meningen skall tillämpas på avtalet, får
lagen i den förstnämnda staten tillämpas på denna del av avtalet, om
det finns synnerliga skäl för det.
Paragrafen motsvarar artikel 7.1 h) i det andra skadeförsäkringsdirek-
tivet. I första stycket slås till en början fast att valet av tillämplig lag
skall antingen uttryckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av
omständigheterna i det enskilda fallet.
I andra meningen av första stycket regleras det fallet att lagvalet
inte framgår vare sig av avtalet eller av omständigheterna i övrigt. I
sådana fall blir den grundläggande lagvalsregeln i 6 § första me-
ningen tillämplig. Den innebär att lagen i den EES-stat där risken är
belägen blir tillämplig om försäkringstagaren har sin vanliga
vistelseort eller har sin centrala förvaltning där. Om inte heller
förutsättningarna för den regeln föreligger, innebär bestämmelsen i
andra meningen av förevarande stycke att tillämplig lag skall vara
lagen i den stat till vilken parternas försäkringsavtal har sin närmaste
anknytning. Detta innebär ett fastställande av den individualiserings-
metod som har godtagits i rättspraxis och i den rättsliga litteraturen
(se avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen). Enligt tredje me-
ningen i första stycket skall avtalet presumeras ha sin närmaste
anknytning till den EES-stat där risken är belägen. Uttrycket "EES-
stat där risken är belägen" definieras i 3 §.
Anses någon viss del som kan särskiljas från avtalet i övrigt ha en
närmare anknytning till någon annan stat än den vars lag skall
tillämpas på avtalet, kan enligt andra stycket på denna del tillämpas
lagen i den stat till vilken delen har sin närmaste anknytning. Genom
denna regel undviker man att valet av tillämplig lag blir beroende av
om ett avtal betraktas som ett enda avtal eller som flera separata
avtal.
Bestämmelsen i andra stycket skiljer sig från promemorieförslaget
därigenom att det krävs synnerliga skäl för att olika länders lagar
skall kunna tillämpas på skilda delar av avtalet. Genom tillägget
uppnås bättre överensstämmelse med regeln i direktivet där motsva-
rande begränsning anges med orden "by way of exception". Denna
begränsning ligger i linje med svensk internationell privaträtts
negativa inställning till s.k. dépe^age (se Bogdan, Internationell
privat- och processrätt, 4 uppl. s. 249). Bedömningen av vad som
skall anses utgöra synnerliga skäl måste överlämnas till rättstillämp-
ningen.
48
12 §
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för
vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har
föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
Paragrafen innehåller en specialregel för avtal om obligatorisk
skadeförsäkring.
Artikel 8 i det andra skadeförsäkringsdirektivet innehåller särskilda
bestämmelser om obligatorisk skadeförsäkring.
Enligt direktivets artikel 8.3 skall lagen i den EES-stat som påbjudit
försäkringsplikten gälla, om den lagen strider mot lagen i den EES-
stat där risken är belägen.
Artikel 8.4 c) i det andra skadeförsäkringsdirektivet ger en
medlemsstat rätt att avvika från reglerna i artikel 7 och föreskriva att
för avtal om obligatorisk försäkring den lag skall tillämpas som gäller
i den stat som påbjudit försäkringsplikten.
Denna valmöjlighet har utnyttjats i förevarande paragraf. Den ger
också uttryck för den regel som finns i direktivets artikel 8.3.
Bestämmelsen innebär att det är lagen i den EES-stat som har
påbjudit försäkringsplikten som skall vara exklusivt tillämplig på avtal
om obligatorisk försäkring. Som påpekas i specialmotiveringen till
13 § kan dock, när en tvist om ett avtal om obligatorisk försäkring
prövas här i riket, sådana tvingande svenska regler som inte får
åsidosättas oavsett vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på avtalet
tillåtas slå genom vid prövningen.
B §
Om en tvist om försäkringsavtal handläggs vid svensk domstol,
skall utan hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska be-
stämmelser tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag
som i övrigt är tillämplig på avtalet.
Paragrafen har sina förebilder i artikel 4.4 första stycket i det andra
livförsäkringsdirektivet och artikel 7.2 första stycket i det andra
skadeförsäkringsdirektivet. Det kan nämnas att en regel med motsva-
rande innebörd finns i Romkonventionen om tillämplig lag på
kontraktsrättsliga förpliktelser (artikel 7.2). Regeln ger svenska
domstolar utrymme för att tillämpa vissa tvingande regler i svensk
rätt på försäkringsavtalet oavsett vilket lands lag som annars skall
användas. Det är här fråga om regler som är tvingande på ett sådant
sätt att de inte kan åsidosättas ens genom parternas frihet att välja
tillämplig lag.
4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222
Paragrafen avser således inte samtliga tvingande regler utan endast Prop. 1992/93:222
en särskild grupp av dessa. Det är fråga om vissa särskilt kvalificera-
de regler som anses ha sådan genomslagskraft att de skall tillämpas
oberoende av vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.
Dessa regler påkallar tillämpning vid sidan av den lag som i övrigt
utgör avtalsstatutet och medför vissa modifikationer i den lagens
faktiska verkan. Regler av detta slag betecknas i den juridiska
litteraturen som "absoluta regler" (se Eek, Lagkonflikter i tvistemål,
s. 265 f. och Lagkonflikter i tvistemål II, s. 107), "internationellt
tvingande regler" (se Bogdan i Tidsskrift for Rettsvitenskab (TfR)
1982 s. 35) respektive "positiv ordre public" (se Bogdan, Svensk
internationell privat- och processrätt, 4. uppl. s. 78 f.).
Vilka regler som faller in i denna kategori beror uteslutande på
svensk rätt. Några uttryckliga lagbestämmelser härom finns inte. Inte
heller finns det några avgöranden i rättspraxis som kan ge vägled-
ning. Frågan får besvaras särskilt för varje regel efter en bedömning
med hänsyn till regelns syfte och karaktär. Inom privaträttens område
rör det sig oftast om regler som är avsedda att skydda en av
avtalsparterna. Därmed är dock inte sagt att alla civilrättsliga
tvingande skyddsregler är "internationellt tvingande". Som ett
tänkbart exempel på regler inom avtalsrätten som är tvingande oavsett
lagvalsreglema har i litteraturen nämnts 36 § avtalslagen (se TfR
1982 s. 35).
Som framgår av det anförda går det inte nu att ange vilka regler i
svensk rätt som förevarande paragraf kan tillämpas på. Den närmare
bestämningen av vilka svenska regler som har denna tvingande
karaktär i internationella förhållanden får överlämnas till rättstillämp-
ningen.
Av paragrafen framgår att de tvingande regler som här avses skall
ges företräde framför de regler som annars skulle vara tillämpliga på
avtalet enligt lagens övriga bestämmelser. Vad nu sagts gäller i och
för sig även när det är fråga om obligatorisk skadeförsäkring.
Liksom i promemorian föreslås i lagrådsremissen en ny paragraf,
97 a §. Däremot saknar lagrådsremissen en motsvarighet till den
andra paragrafen, 119 a, som föreslogs i promemorian. Frågan har
behandlats i avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen.
97 a §
Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom två
veckor från den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit till
stånd. Detta gäller dock inte
50
1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på Prop. 1992/93:222
gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller
2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller
mindre.
Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,
befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av
avtalet.
Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till
nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgiva-
ren.
Paragrafen är ny. Enligt första stycket har försäkringstagaren en i
princip oinskränkt rätt att säga upp ett avtal om livförsäkring inom
två veckor efter att han fått kännedom om att försäkringsavtalet har
kommit till stånd.
Bestämmelsen är föranledd av artikel 15 i EG:s andra livförsäk-
ringsdirektiv men den har ett vidare tillämpningsområde än EG-
regeln. I direktivet görs skillnad mellan verksamhet genom etablering
och verksamhet som utövas inom ramen för friheten att tillhandahålla
tjänster. Enligt artikel 15 skall försäkringstagaren ges möjlighet att
säga upp livförsäkringsavtal som ingåtts inom ramen för ett fritt
tillhandahållande av tjänster inom en tid av 14 till 30 dagar. Denna
regel ingår i de särskilda föreskrifter som gäller i sådana fall där ett
försäkringsbolag genom ett driftställe beläget i en viss medlemsstat
har försäkrat en risk i en annan medlemsstat (direktivets avsnitt III).
Den svenska motsvarigheten är emellertid inte begränsad till dessa
fall utan har generell giltighet. Den gäller alltså även vid försäkring
som tillhandahålls i Sverige genom ett försäkringsbolags driftställe
här i landet.
Med hänsyn till bestämmelserna i lagen (1930:173) om beräkning
av lagstadgad tid har tidsfristen angetts till "två veckor" i stället för
"14 dagar" som föreslogs i promemorian.
Den särskilda uppsägningsrätten gäller endast vid avtal om in-
dividuell livförsäkring. Enligt första stycket 1 undantas försäkringar
som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och
handhas av företrädare för gruppen (jfr 1 § tredje stycket KFL).
Med stöd av direktivets artikel 15 undantas i den svenska lagen
också försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller
mindre, se första stycket 2 i förevarande paragraf. Undantaget har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Paragrafen
har i förhållande till promemorieförslaget formulerats på ett sätt som
stämmer bättre överens med direktivtexten. Genom den ändrade
lydelsen klarläggs att uppsägningsregeln omfattar alla individuella
livförsäkringsavtal utom dem som har en avtalad giltighetstid av högst
sex månader. Därav framgår att uppsägningsrätten gäller också
försäkringar som gäller tills vidare.
Tidsfristen på två veckor skall räknas från den dag då försäkrings-
51
tagaren fick kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till Prop. 1992/93:222
stånd. Den tidpunkt då försäkringen skall börja gälla saknar däremot
betydelse i sammanhanget. Det finns ingen reglering i lagtexten om
vid vilken tidpunkt eller på vilket sätt försäkringstagaren skall få
information om att avtal kommit till stånd.
För ingående av försäkringsavtal gäller allmänna avtalsrättsliga
principer. Bindande avtal föreligger, när antagande svar avgetts på
motpartens anbud och denne tagit del av accepten. Ofta består
accepten i att bolaget sänder försäkringsbrev till försäkringstagaren
med anledning av hans begäran om försäkring. Ibland får försäkrings-
tagaren bara ett skriftligt besked om att försäkring gäller för honom
enligt bolagets allmänna villkor. Vid muntligt avtal torde försäkrings-
tagaren vid samtalet mellan honom och företrädare för försäkrings-
givaren få klart för sig att avtal kommit till stånd. Tidsfristen för
uppsägning börjar då löpa vid denna tidpunkt.
Eftersom det ligger i försäkringsbolagets intresse att tidsfristen för
uppsägning börjar löpa, får bolaget anses ha bevisbördan för att
försäkringstagaren har fått kännedom om att försäkringsavtalet
kommit till stånd vid den tidpunkt som bolaget gör gällande.
Görs uppsägningen muntligen, bör försäkringen anses upphöra
omedelbart, om inte annat framgår av omständigheterna. Vid skriftlig
uppsägning torde allmänna avtalsrättsliga principer innebära att
försäkringen normalt fortsätter att gälla tills uppsägningshandlingen
kom in till försäkringsbolaget. Om försäkringstagaren råkar ut för ett
försäkringsfall efter det att uppsägningen har avsänts men innan den
nått fram till försäkringsbolaget, omfattas skadan alltså av försäkring-
en trots uppsägningen.
Enligt EG-regeln skall uppsägningen innebära att försäkringstagaren
befrias från alla framtida förpliktelser som härrör från försäkrings-
avtalet. Motsvarande regel har intagits i andra stycket av förevarande
paragraf. I övrigt innehåller paragrafen inte någon bestämmelse om
avräkningen mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren med
anledning av uppsägningen. Beträffande försäkringsbolagets rätt till
premie för förfluten tid gäller reglerna i 16 och 17 §§. Enligt 16 §
andra stycket får försäkringsgivaren åtnjuta endast så stor del av
premien som belöper på tilländalupen del av försäkringstiden, om
avtalet upphör av annan anledning än försäkringsgivarens uppsägning.
Enligt 17 § andra stycket skall dock vad som sägs i 16 § inte
tillämpas i de fall då grunderna för försäkringen skall innehålla
bestämmelser om försäkringstagarens rätt när försäkringen upphör i
förtid. Med grunderna avses de särskilda regler som enligt försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) skall upprättas, om ett försäkringsbolags
rörelse avser vissa typer av försäkring, t.ex. livförsäkring.
Om försäkringstagaren har betalat hela eller någon del av premien,
uppkommer också frågor om försäkringstagarens rätt till försäkring-
52
ens värde. Dessa spörsmål regleras i försäkringsvillkoren och Prop. 1992/93:222
grunderna.
I det enklaste fallet, när försäkringen inte har något återköps- eller
fribrevsvärde, torde uppsägningen innebära att försäkringen upphör
att gälla vid uppsägningen och att en del av premien betalas tillbaka.
Något mer komplicerad blir situationen när försäkringen har ett
positivt försäkringstekniskt värde, som skall tillgodogöras för-
säkringstagaren vid uppsägningen. Detta kan ske genom att för-
säkringsbolaget återköper försäkringen - dvs. betalar ut försäkringens
återköpsvärde - eller genom att försäkringen övergår till fribrev. Det
finns inte några bestämmelser i FAL om rätten till fribrev eller
återköp. Däremot är även dessa frågor reglerade i försäkringsvillko-
ren och grunderna.
När det finns ett värde att tillgå, torde försäkringstagaren enligt
dessa regler vanligtvis ha rätt att välja om han vill ha fribrev eller få
försäkringen återköpt. Vissa inskränkningar i valfriheten finns dock.
Av tredje stycket framgår att reglerna i första och andra styckena är
tvingande till förmån för försäkringstagaren. Uppsägningsrätten kan
alltså inte avtalas bort eller inskränkas. Däremot utgör regeln inte
något hinder mot att försäkringstagaren genom avtalet tillförsäkras en
uppsägningsrätt som går längre än den föreskrivna, t.ex. i form av en
längre tidsfrist för uppsägningen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regering-
en föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
53
SECOND COUNCEL DIRECTIVE
of 22 June 1988
on the coordination of laws, regulations and administrative
provisions relating to direct insurance other than life assurance
and laying down provisions to facilitate the effective exercise of
freedom to provide services and amending Directive 73/239/EEC
Prop. 1992/93:222
Bilaga 1
(88/357/EEC)
Article 1
The object of this Directive is:
(a) to supplement the first Directive 73/239/EEC;
(b) to lay down special provisions relating to freedom to provide
services for the undertakings and in respect of the classes of
insurance covered by that first Directive.
Artide 2
For the purposes of this Directive:
(a) 'first Directive’ means:
Directive 73/239/EEC;
(b) 'undertaking':
- for the purposes of applying Titles I and II, means:
any undertaking which has received official authorization under
Article 6 or 23 of the first Directive,
- for the purposes of applying Title III and Title V, means:
any undertaking which has received official authorization under
Article 6 of the first Directive;
(c) 'establishmenf:
means the head office, agency or branch of an undertaking,
account being taken of Article 3;
(d) 'Member State where the risk is situated’ means:
54
- the Member State in which the property is situated, where the Prop. 1992/93:222
insurance relätes either to buildings or to buildings and their Bilaga 1
contents, in so far as the contents are covered by the same
insurance policy,
- the Member State of registration, where the insurance relätes to
vehicles of any type,
- the Member State where the policy-holder took out the policy in
the case of policies of a duration of four months or less covering
travel or holiday risks, whatever the class concerned,
- the Member State where the policy-holder has his habitual
residence or, if the policy-holder is a legal person, the Member
State where the latter’s establishment, to which the contract
relätes, is situated, in all cases not explicitly covered by the
forego ing indents;
(e) Member State of establishment’ means:
- the Member State in which the establishment covering the risk is
situated;
(f) 'Member State of provision of services’ means:
- the Member State in which the risk is situated when it is covered
by an establishment situated in another Member State.
Article 3
For the purposes of the first Directive and of this Directive, any
permanent presence of an undertaking in the territory of a Member
State shall be treated in the same way as an agency or branch, even
if that presence does not take the form of a branch or agency, but
consists merely of an office managed by the undertaking’s own staff
or by a person who is independent but has permanent authority to act
for the undertaking as an agency would.
Article 4
For the purposes of this Directive and the first Directive, general and
special policy conditions shall not include specific conditions intended
to meet, in an individual case, the particular circumstances of the risk
to be covered.
55
Prop. 1992/93:222
Bilaga 1
Article 5
The following is added to Article 5 of the first Directive:
’(d) "large risks" means:
(i) risks classified under classes 4, 5, 6, 7, 11 and 12 of point A of
the Annex;
(ii) risks classified under classes 14 and 15 of point A of the
Annex, where the policy-holder is engaged professionally in an
industrial or commercial activity or in one of the liberal profes-
sions, and the risks reläte to such activity;
(iii) risks classified under classes 8, 9, 13 and 16 of point A of the
Annex in so far as the policy-holder exceeds the limits of at least
two of the following three criteria:
first stage: until 31 December 1992:
- balance-sheet total: 12,4 million ECU,
- net turnover: 24 million ECU,
- average number of employees during the financial year: 500.
second stage: from 1 January 1993:
- balance-sheet total: 6,2 million ECU,
- net turnover: 12,8 million ECU,
- average number of employees during the financial year: 250.
If the policy-holder belongs to a group of undertakings for which
Consolidated accounts within the meaning of Directive 83/349/EEC 1
are drawn up, the criteria mentioned above shall be applied on the
basis of the Consolidated accounts.
Each Member State may add to the category mentioned under (iii)
risks insured by professional associations, joint ventures or temporary
groupings.’
1 OJ No L 193, 18.7.1983, p.l.
56
Article 6
For the purposes of applying the first subparagraph of Article 15 (2)
and Article 24 of the first Directive, the Member States shall comply
with Annex 1 to this Directive as regards the matching rules.
Article 7
1. The law applicable to contracts of insurance referred to by this
Directive and covering risks situated within the Member States is
determined in accordance with the following provisions:
(a) Where a policy-holder has his habitual residence or central
administration within the territory of the Member State in which
the risk is situated, the law applicable to the insurance contract
shall be the law of that Member State. However, where the law
of that Member State so allows, the parties may choose the law of
another country.
(b) Where a policy-holder does not have his habitual residence or
central administration in the Member State in which the risk is
situated, the parties to the contract of insurance may choose to
apply either the law of the Member State in which the risk is
situated or the law of the country in which the policy-holder has
his habitual residence or central administration.
(c) Where a policy-holder pursues a commercial or industrial activity
or a liberal profession and where the contract covers two or more
risks relating to these activities and situated in different Member
States, the freedom of choice of the law applicable to the contract
shall extend to the laws of those Member States and of the country
in which the policy-holder has his habitual residence or central ad-
ministration.
(d) Notwithstanding subparagraphs (b) and (c), where the Member
States referred to in those subparagraphs grant greater freedom of
choice of the law applicable to the contract, the parties may take
advantage of this freedom.
(e) Notwithstanding subparagraphs (a), (b) and (c), when the risks
covered by the contract are limited to events occurring in one
Member State other than the Member State where the risk is
situated, as defined in Article 2 (d), the parties may always
choose the law of the former State.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 1
57
(f) For the risks referred to in Article 5 (d) (i) of the first Directive, Prop. 1992/93:222
the parties to the contract may choose any law. Bilaga 1
(g) The fact that, in the cases referred to in subparagraph (a) or (f),
the parties have chosen a law shall not, where all the other
elements relevant to the situation at the time of the choice are
connected with one Member State only, prejudice the application
of the mandatory rules of the law of that Member State, which
means the rules from which the law of that Member State allows
no derogation by means of a contract.
(h) The choice referred to in the preceding subparagraphs must be
expressed or demonstrated with reasonable certainty by the terms
of the contract or the circumstances of the case. If this is not so,
or if no choice has been made, the contract shall be govemed by
the law of the country, from amongst those considered in the
relevant subparagraphs above, with which it is most closely
connected. Nevertheless, a severable part of the contract which
has a closer connection with another country, from amongst those
considered in the relevant subparagraphs, may by way of
exception be govemed by the law of that other country. The
contract shall be rebuttably presumed to be most closely connected
with the Member State in which the risk is situated.
(i) Where a State includes several territorial units, each of which has
its own rules of law conceming contractual obligations, each unit
shall be considered as a country for the purposes of identifying
the law applicable under this Directive.
A Member State in which various territorial units have their own
rules of law conceming contractual obligations shall not be bound
to apply the provisions of this Directive to conflicts which arise
between the laws of those units.
2. Nothing in this Article shall restrict the application of the rules of
the law of the forum in a situation where they are mandatory,
irrespective of the law otherwise applicable to the contract.
If the law of a Member State so stipulates, the mandatory rules of the
law of the Member State in which the risk is situated or of the
Member State imposing the obligation to take out insurance may be
applied if and in so far as, under the law of those States, those rules
must be applied whatever the law applicable to the contract.
Where the contract covers risks situated in more than one Member
58
State, the contract is considered for the purposes of applying this Prop. 1992/93:222
paragraph as constituting several contracts each relating to only one Bilaga 1
Member State.
3. Subject to the preceding paragraphs, the Member States shall apply
to the insurance contracts referred to by this Directive their general
rules of private international law conceming contractual obligations.
Article 8
1. Under the conditions set out in this Article, insurance undertakings
may offer and conclude compulsory insurance contracts in accordance
with the rules of this Directive and of the first Directive.
2. When a Member State imposes an obligation to take out insurance,
the contract shall not satisfy that obligation unless it is in accordance
with the specific provisions relating to that insurance laid down by
that Member State.
3. When, in the case of compulsory insurance, the law of the
Member State in which the risk is situated and the law of the
Member State imposing the obligation to take out insurance contradict
each other, the latter shall prevail.
4. (a) Subject to subparagraphs (b) and (c) of this paragraph, the
third subparagraph of Article 7 (2) shall apply where the
insurance contract provides cover in several Member States of
which at least one imposes an obligation to take out insurance.
(b) A Member State which, on the date of notification of this
Directive, requires that any undertaking established within its
territory must obtain approval for the general and special condi-
tions of its compulsory insurance, may also, by way of derogation
from Artides 9 and 18, require such conditions to be approved in
the case of any insurance undertaking offering such cover, within
its territory, under the conditions provided for in Article 12 (1).
(c) A Member State may, by way of derogation from Article 7,
lay down that the law applicable to a compulsory insurance
contract is the law of the State which imposes the obligation to
take out insurance.
(d) Where a Member State imposes compulsory insurance and the
insurer must notify the competent authorities of any cessation of
cover, such cessation may be invoked against injured third parties
59
only in the circumstances laid down in the legislation of that State.
5. (a) Each Member State shall communicate to the Commission the
risks against which insurance is compulsory under its legislation,
stating:
- the specific legal provisions relating to that insurance,
- the particulars which must be given in the certificate which
an insurer must issue to an insured person where that State
requires proof that the obligation to take out insurance has
been complied with. A Member State may require that
those particulars include a declaration by the insurer to the
effect that the contract complies with the specific provisions
relating to that insurance.
(b) The Commission shall publish the particulars referred to in
subparagraph (a) in the Official Journal of the European
Communities.
(c) A Member State shall accept, as proof that the insurance
obligation has been fulfilled, a certificate, the content of
which is in conformity with the second indent of subparagraph
(a).
Prop. 1992/93:222
Bilaga 1
Article 32
Member States shall amend their national provisions to comply with
this Directive within 18 months of the date of its notification ' and
shall forthwith inform the Commission thereof.
The provisions amended in accordance with this Article shall be
applied within 24 months of the date of the notification of the
Directive.
1 This Directive was notified to Member States on 30 June 1988.
60
COUNCIL DIRECTIVE
of 8 November 1990
on the coordination of laws, regulations and administrative
provisions relating to direct life assurance, laying down provisions
to facilitate the effective exercise of freedom to provide services
and amending Directive 79/267/EEC
Prop. 1992/93:222
Bilaga 2
(90/619/EEC)
Article 1
The object of this Directive is to:
(a) supplement Directive 79/267/EEC;
(b) lay down specific provisions relating to freedom to provide
services in respect of the activities referred to in the said Directive,
such provisions being set forth in Title III of this Directive.
Article 2
For the purposes of this Directive:
(a) 'First Directive’: means Directive 79/267/EEC;
(b) ’undertaking’:
- for the purposes of Titles I and II, means any undertaking
which has received official authorization under Article 6 or
Article 27 of the First Directive,
- for the purposes of Titles III and IV, means any undertaking
which has received official authorization under Article 6 of the
First Directive;
(c) 'establishment’:
means the head office, an agency or a branch of an undertaking,
having regard to Article 3;
(d) 'commitment’:
means a commitment represented by one of the kinds of insurance
61
or operation referred to in Article 1 of the First Directive; Prop. 1992/93:222
Bilaga 2
(e) 'Member State of the commitment’:
means the Member State where the policy-holder has his habitual
residence or, if the policy-holder is a legal person, the Member
State where the latter’s establishment, to which the contract relätes
is situated;
(f) ’Member State of establishment’;
means the Member State in which the establishment covering the
commitment is situated;
(g) 'Member State of provision of services’;
means the Member State of the commitment where the commit-
ment is covered by an establishment situated in another Member
State;
(h) ’parent undertaking’:
means a parent undertaking within the meaning of Artides 1 and
2 of Directive 83/349/EEC (’);
(i) ’subsidiary’;
means a subsidiary undertaking within the meaning of Artides 1
and 2 of Directive 83/349/EEC; any subsidiary undertaking of a
subsidiary undertaking shall also be regarded as a subsidiary of
the parent undertaking which is at the head of those undertakings.
Article 3
For the purposes of the First Directive and of this Directive, any
permanent presence of an undertaking in the territory of a Member
State shall be treated in the same way as an agency or branch, even
if that presence does not take the form of a branch or agency, but
consists merely of an office managed by the undertaking’s own staff
or by a person who is independent but has permanent authority to act
for the undertaking as an agency would.
Article 4
1. The law applicable to contracts relating to the activities referred
to in the First Directive shall be the law of the Member State of the
62
commitment. However, where the law of that State so allows, the Prop. 1992/93:222
parties may choose the law of another country. Bilaga 2
2. Where the policy-holder is a natural person and has his habitual
residence in a Member State other than that of which he is a national,
the parties may choose the law of the Member State of which he is
a national.
3. Where a State includes several territorial units, each of which has
its own rules of law conceming contractual obligations, each unit
shall be considered a country for the purposes of identifying the law
applicable under this Directive.
A Member State in which various territorial units have their own
rules of law conceming contractual obligations shall not be bound to
apply the provisions of this Directive to conflicts which arise between
the laws of those units.
4. Nothing in this Article shall restrict the application of the rules of
the law of the forum in a situation where they are mandatory,
irrespective of the law otherwise applicable to the contract.
If the law of a Member State so stipulates, the mandatory rules of the
law of the Member State of the commitment may be applied if and
in so far as, under the law of that Member State, those rules must be
applied whatever the law applicable to the contract.
5. Subject to the preceding paragraphs, the Member States shall
apply to the assurance contracts referred to in this Directive their
general rules of private international law conceming contractual
obligations.
TITLE III
Article 15
1. Each Member State shall prescribe that a policy-holder who
concludes an individual life-assurance contract in one of the cases
referred to in Title III shall have a period of between 14 and 30 days
63
from the time when he was informed that the contract had been Prop. 1992/93:222
concluded within which to cancel the contract. Bilaga 2
The giving of notice of cancellation by the policy-holder shall have
the effect of releasing him from any future obligation arising from the
contract.
The other legal effects and the conditions of cancellation shall be
determined by the law applicable to the contract as defined in Article
4, notably as regards the arrangements for informing the policy-
holder that the contract has been concluded.
2. The Member States need not apply paragraph 1 to contracts of six
month’s duration or less.
TITLE V
Article 30
Member States shall amend their national provisions to comply with
this Directive within 24 months of the date of its notification 1 and
shall forthwith inform the Commission thereof.
The provisions amended in accordance with the first paragraph shall
be applied within 30 months of the date of notification of this
Directive.
1 This Directive was notified to the Member States on 20 November
1990.
64
RÅDETS ANDRA DIREKTIV ProP 1992/93:222
Bilaga 3
av den 22 juni 1988
om samordning av lagar och andra författningar som avser annan
direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda
att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla
tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG
(88/357/EEG)
AVDELNING I
Artikel 1
Detta direktiv har till ändamål
a) att komplettera första direktivet 73/239/EEG, och
b) att ge särskilda bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster
för sådana företag och med avseende på sådana försäkringsklasser
som omfattas av första direktivet.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
a) första direktivet'.
direktiv 73/239/EEG,
b) företag:
- vid tillämpning av avdelning I och avdelning II:
företag som beviljats auktorisation enligt artikel 6 eller 23 i första
direktivet,
- vid tillämpning av avdelning III och avdelning V:
företag som beviljats auktorisation enligt artikel 6 i första direktivet,
65
5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222
c) etableringsställe:
ett företags huvudkontor, agentur eller filial, med beaktande av
artikel 3,
d) medlemsstat där risken är belägen:
- den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när försäkringen
avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del
byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring;
- den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen avser
fordon av något slag;
- den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäkring, när
försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och
omfattar rese- eller semesterrisker, oberoende av försäkringsklass;
- den medlemsstat där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt
eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den medlemsstat
där försäkringstagarens etableringsställe, för vilket försäkringen
gäller, är beläget, i alla andra fall än dem som uttryckligen omfattas
av föregående strecksatser,
e) medlemsstat för etableringsstället:
den medlemsstat i vilken det etableringsställe från vilket risken
försäkras är beläget,
f) medlemsstat där tjänsterna utförs:
den medlemsstat i vilken risken är belägen, när denna försäkras från
ett etableringsställe i en annan medlemsstat.
Artikel 3
Vid tillämpning av första direktivet och av detta direktiv skall ett
företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium
betraktas som en agentur eller en filial, även om närvaron inte har
formen av en filial eller en agentur utan endast består av ett kontor
som förestås av företagets egen personal eller av någon som är
fristående från företaget men har en stående fullmakt att företräda
företaget på samma sätt som en agentur.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 3
66
Artikel 4 Prop. 1992/93:222
Bilaga 3
Vid tillämpning av detta direktiv och av första direktivet skall till
allmänna och särskilda försäkringsvillkor inte räknas sådana speciella
villkor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständig-
heter som hänför sig till den risk som skall försäkras.
AVDELNING II
Artikel 5
I artikel 5 i första direktivet skall följande läggas till:
"d) stora risker
i) sådana risker som anges under försäkringsklassema 4, 5, 6, 7, 11
och 12 i punkt A i bilagan;
ii) sådana risker som anges under försäkringsklassema 14 och 15 i
punkt A i bilagan, i fall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver
industriell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i något av
de fria yrkena, och riskerna avser sådan verksamhet;
iii) sådana risker som anges under försäkringsklassema 8, 9, 13, och
16 i punkt A i bilagan, såvida försäkringstagaren överskrider
gränserna för åtminstone två av följande tre kriterier:
första stadiet: till och med den 31 december 1992:
- balansomslutning: 12,4 miljoner ecu,
- nettoomsättning: 24 miljoner ecu,
- genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret: 500;
andra stadiet: från och med den 1 januari 1993:
- balansomslutning: 6,2 miljoner ecu
- nettoomsättning: 12,8 miljoner ecu,
- genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret: 250.
67
För det fall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken
upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv 83/349/EEG (1)
skall den sammanställda redovisningen ligga till grund för tillämpning
av ovan nämnda kriterier.
(1) EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1.
Varje medlemsstat får till den ovan under iii) beskrivna riskkategorin
hänföra sådana risker som försäkras av yrkessammanslutningar, sam-
riskföretag (’joint ventures’) eller tillfälliga sammanslutningar."
Artikel 6
Vid tillämpning av artikel 15.2 första stycket och artikel 24 i första
direktivet, skall medlemsstaterna iaktta matchningsreglerna i bilaga
1 till detta direktiv.
Artikel 7
1. Följande regler är bestämmande för vilken lag som är tillämplig
på sådana försäkringsavtal som avses i detta direktiv och som
omfattar risker belägna inom medlemsstaterna:
a) När försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller har sin
centrala ledning inom territoriet för den medlemsstat där risken är
belägen, skall lagen i den medlemsstaten tillämpas på avtalet. Där
lagen i denna medlemsstat så medger har dock parterna frihet att
välja ett annat lands lag.
b) När försäkringstagaren inte är stadigvarande bosatt eller har sin
centrala ledning i den medlemsstat där risken är belägen, får parterna
i försäkringsavtalet välja att tillämpa antingen lagen i den medlemsstat
där risken är belägen eller lagen i det land där försäkringstagaren är
stadigvarande bosatt eller har sin centrala ledning.
c) När försäkringstagaren driver kommersiell eller industriell
verksamhet eller är verksam inom något av de fria yrkena och avtalet
omfattar två eller flera risker, hänförliga till sådan verksamhet och
belägna i skilda medlemsstater, får som tillämplig lag på avtalet
väljas lagen i någon av dessa medlemsstater eller i det land där
försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller har sin centrala
ledning.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 3
d) För det fall medlemsstaterna som avses i styckena b och c medger
större valfrihet avseende tillämplig lag på avtalet, får parterna trots
68
bestämmelserna i de nämnda styckena utnyttja denna frihet. Prop. 1992/93:222
Bilaga 3
e) När de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade till
händelser som uppkommer i en annan medlemsstat än den där risken
är belägen, i enlighet med definitionen i artikel 2 d, får parterna
oavsett bestämmelserna i a, b och c ovan, välja lagen i den först-
nämnda medlemsstaten.
f) För risker som avses i artikel 5 d i) i första direktivet, får
avtalsparterna fritt välja lag.
g) Det förhållandet att parterna i ett fall som avses i a eller f ovan har
valt en lag skall inte, om alla övriga relevanta omständigheter vid
tiden för valet av lag hänför sig till endast en medlemsstat, hindra
tillämpning av tvingande föreskrifter i den medlemsstaten, alltså
sådana föreskrifter från vilka medlemsstatens lag inte medger någon
avvikelse genom avtal.
h) Det val av lag som avses i föregående stycken skall antingen
uttryckligen anges eller tillräckligt klart framgå av villkoren i försäk-
ringsavtalet eller av omständigheterna i det enskilda fallet. Om så inte
är förhållandet, eller om något val inte har gjorts, skall för avtalet
gälla lagen i det av de länder, som avses i styckena ovan, med vilket
avtalet har närmast anknytning. För det fall en avskiljbar del av
avtalet har starkare anknytning till ett annat av de länder som avses
i styckena ovan, får dock lagen i det landet undantagsvis tillämpas på
denna del av avtalet. Avtalet skall presumeras ha närmast samband
med den medlemsstat där risken är belägen.
i) Om en medlemsstat består av flera territoriella enheter, som var
och en har sina lagregler om avtalsrättsliga förpliktelser, skall varje
sådan enhet betraktas som ett land vid bestämmandet av den lag som
skall gälla enligt detta direktiv.
En medlemsstat, i vilken olika territoriella enheter har särskilda
regler om avtalsrättsliga skyldigheter, behöver inte tillämpa
bestämmelserna i detta direktiv i de fall där sådana enheters lagar står
i strid med varandra.
2. Ingenting i denna artikel skall begränsa tillämpning av tvingande
lag i domstolslandet, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på
avtalet.
Om det är föreskrivet i en viss medlemsstats lag får tvingande
lagregler i den medlemsstat där risken är belägen, eller i den
69
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 222
medlemsstat där obligatorisk försäkring är föreskriven, tillämpas, om Prop. 1992/93:222
och i den utsträckning som sådana regler enligt dessa staters lag skall Bilaga 3
tillämpas, oavsett vilken lag som gäller för avtalet.
När ett avtal omfattar risker belägna i mer än en medlemsstat, skall
avtalet vid tillämpning av denna punkt anses utgöra flera avtal, vart
och ett hänförligt till endast en medlemsstat.
3. Om inte annat följer av föregående punkter skall medlemsstaterna
på försäkringsavtal som avses i detta direktiv tillämpa sina allmänna
regler inom området för internationell privaträtt, tillämpliga på
avtalsrättsliga skyldigheter.
Artikel 8
1. På de villkor som anges i denna artikel får försäkringsföretagen
erbjuda och meddela obligatorisk försäkring i enlighet med be-
stämmelserna i detta direktiv och i första direktivet.
2. När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäkring,
skall ett avtal anses uppfylla en sådan skyldighet endast om det är i
överensstämmelse med de särskilda bestämmelser som gäller för
sådan försäkring i den medlemsstat där försäkringsskyldigheten
föreskrivits.
3. Om, när det gäller obligatorisk försäkring, lagen i den medlemsstat
där risken är belägen och lagen i den medlemsstat där obligatorisk
försäkring föreskrivs står i strid med varandra, skall den senare
medlemsstatens lagstiftning gälla.
4. a) Om inte annat följer av b och c i denna punkt skall artikel 7.2
tredje stycket gälla i de fall försäkringsavtalet ger skydd i flera med-
lemsstater, av vilka minst en infört skyldighet att teckna försäkring.
b) En medlemsstat vilken vid tiden för anmälan av detta direktiv
kräver att varje företag som etablerats inom dess territorium skall
erhålla godkännande av allmänna och särskilda villkor i sin obligato-
riska försäkring, får, med avvikelse från bestämmelserna i artiklarna
9 och 18, kräva godkännande av sådana villkor även för alla andra
försäkringsföretag som på de villkor som sägs i artikel 12.1 erbjuder
sådant försäkringsskydd inom statens territorium.
c) En medlemsstat får, med avvikelse från bestämmelserna i artikel
7, föreskriva att för avtal om obligatorisk försäkring skall tillämpas
den lag som gäller i den medlemsstat som föreskriver skyldigheten att
teckna försäkring.
d) Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och försäk-
ringsgivaren är skyldig att anmäla till de behöriga myndigheterna att
försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande göras gällande
gentemot skadelidande tredje man endast under de förutsättningar
som anges i denna stats lagstiftning.
5. a) Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen om de risker
för vilka försäkring är obligatorisk enligt statens lag, och därvid ange
- de särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring, och
- vad som skall anges i ett sådant intyg som en försäkringsgivare är
skyldig att utfärda till en försäkrad, i fall där denna stat fordrar bevis
om att skyldigheten att teckna försäkring har uppfyllts. En med-
lemsstat får kräva att intyget även skall innehålla en förklaring av
försäkringsgivaren att försäkringsavtalet är i överensstämmelse med
de särskilda regler som gäller för sådan försäkring.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 3
b) Kommissionen skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
publicera de upplysningar som avses i stycke a ovan.
c) Varje medlemsstat skall som bevis för att försäkringsskyldigheten
har uppfyllts godta ett intyg vars innehåll är i överensstämmelse med
stycke a andra strecksatsen.
AVDELNING V
Artikel 32
Medlemsstaterna skall inom 18 månader från dagen för anmälan av
detta direktiv (1) vidta de ändringar i sina nationella bestämmelser
som behövs för att följa detta direktiv och genast underrätta kommis-
sionen om detta.
De bestämmelser som ändrats i enlighet med denna artikel skall börja
tillämpas inom 24 månader från dagen för anmälan av detta direktiv.
(1) Detta direktiv anmäldes till medlemsstaterna den 30 juni 1988.
71
RÅDETS DIREKTIV
av den 8 november 1990
Prop. 1992/93:222
Bilaga 4
om samordning av lagar och andra författningar om direkt
livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare
att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om
ändring av direktiv 79/267/EEG
(90/619/EEG)
AVDELNING I
Artikel 1
Detta direktiv har till ändamål
a) att komplettera direktiv 79/267/EEG,
b) att ge särskilda bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster
såvitt avser de verksamheter som avses i nämnda direktiv, vilka be-
stämmelser närmare anges i avdelning III i föreliggande direktiv.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
a) första direktivet: direktiv 79/267/EEG,
b) foretag:
- i avdelning I och II: varje företag som har beviljats behörig
auktorisation i enlighet med artikel 6 eller 27 i första direktivet;
- i avdelning III och IV: varje företag som har beviljats behörig
auktorisation i enlighet med artikel 6 i första direktivet,
c) etableringsställe:
ett företags huvudkontor, agentur eller filial, med beaktande av
artikel 3,
72
d) åtagande:
ett åtagande i någon av de försäkringsformer eller verksamhetsformer
som avses i artikel 1 i första direktivet,
e) medlemsstat för åtagandet:
den medlemsstat där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller,
om försäkringstagaren är en juridisk person, den medlemsstat där
försäkringstagarens etableringsställe, för vilket avtalet gäller, är
beläget,
f) medlemsstat för etableringsstället:
den medlemsstat i vilken det etableringsställe, från vilket åtagandet
försäkras, är beläget,
g) medlemsstat där tjänsterna utförs:
medlemsstaten för åtagandet, när detta försäkras från ett
etableringsställe beläget i en annan medlemsstat,
h) moderföretag:
ett moderföretag i den betydelse som sägs i artiklarna 1 och 2 i
direktiv 83/349/EEG (1),
(1) EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1.
i) dotterföretag:
ett dotterföretag i den betydelse som anges i artiklarna 1 och 2 i
direktiv 83/349/EEG; ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också
anses vara ett dotterföretag till det moderföretag som är överordnat
dessa företag.
Artikel 3
Vid tillämpning av första direktivet och av detta direktiv skall ett
företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium
betraktas som en agentur eller en filial, även om närvaron inte har
formen av en filial eller en agentur utan endast består av ett kontor
som förestås av företagets egen personal eller av någon som är
fristående från företaget men som har en stående fullmakt att
företräda företaget på samma sätt som en agentur.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 4
73
AVDELNING II
Artikel 4
1. På sådana avtal som rör verksamheter som avses i första
direktivet, skall lagen i medlemsstaten för åtagandet tillämpas. Där
denna lag så medger, har dock parterna frihet att välja ett annat lands
lag.
2. När försäkringstagaren är en fysisk person som är stadigvarande
bosatt i en annan medlemsstat än den där han är medborgare, får
parterna välja lagen i den medlemsstat där han är medborgare.
3. Om en stat består av flera territoriella enheter, som var och en har
sin avtalsrättsliga lagstiftning, skall varje sådan enhet anses som ett
land vid bestämmandet av den lag som skall gälla enligt detta
direktiv.
En medlemsstat, i vilken olika territoriella enheter inte har samma
avtalsrättsliga lagstiftning, behöver inte tillämpa bestämmelserna i
detta direktiv i de fall sådana enheters lagar står i strid med varandra.
4. Ingenting i denna artikel skall begränsa tillämpning av tvingande
lag i domstolslandet, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på
avtalet.
Om det är föreskrivet i en viss medlemsstats lag, får tvingande
lagregler i medlemsstaten för åtagandet tillämpas, om och i den
utsträckning sådana regler enligt denna stats lag skall tillämpas,
oavsett vilken lag som gäller för avtalet.
5. Om inte annat följer av föregående punkter skall medlemsstaterna
på försäkringsavtal som avses i detta direktiv tillämpa sina allmänna
regler inom området för internationell privaträtt, tillämpliga på
avtalsrättsliga förhållanden.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 4
AVDELNING III
Särskilda bestämmelser rörande friheten att tillhandahålla tjänster
74
Artikel 15
1. Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare, som
i något av de fall som avses i avdelning III ingår ett individuellt
livförsäkringsavtal, skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan
14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har
kommit till stånd.
Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från
alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.
Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall
bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel 4 gäller
för avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket
försäkringstagaren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.
2. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa punkt 1 på avtal med en
giltighetstid om sex månader eller mindre.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 4
AVDELNING V
Artikel 30
Medlemsstaterna skall inom 24 månader från anmälan (1) av detta
direktiv vidta de ändringar i sina nationella bestämmelser som behövs
för att följa detta direktiv och genast underrätta kommissionen om
detta.
De bestämmelser som ändrats enligt första stycket skall börja
tillämpas inom 30 månader från dagen för anmälan av detta direktiv.
(1) Detta direktiv anmäldes till medlemsstaterna den 20 november
1990.
75
I denna promemoria behandlas frågan om en anpassning av svensk
försäkringsavtalsrätt till reglerna i EG-direktiven om livförsäkring
och skadeförsäkring. Direktiven ingår i det regelverk som omfattas
av EES-avtalet.
I promemorian föreslås nya lagregler på två områden. Det gäller
dels frågan om vilket lands lag som skall tillämpas på avtal om
livförsäkring eller skadeförsäkring, dels frågan om försäkringstaga-
rens rätt att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom en
viss tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har ingåtts.
Det föreslås att direktivens regler om lagval skall införlivas i svensk
rätt genom en särskild lag om tillämplig lag beträffande vissa
försäkringsavtal som har anknytning till stater inom det europeiska
ekonomiska samarbetsområdet. Enligt den nya lagen blir huvudregeln
för avtal om livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkrings-
tagaren har hemvist skall tillämpas på försäkringsavtalet. Ar försäk-
ringstagaren en juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EES-
stat där han har det driftställe som avtalet gäller för. För avtal om
skadeförsäkring innebär huvudregeln att lagen i den EES-stat där
risken är belägen skall tillämpas på avtalet, om försäkringstagaren har
hemvist eller har sin centrala ledning i den staten.
En EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om
livförsäkring föreslås bli införd i svensk rätt genom två nya paragra-
fer i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
76
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har
anknytning till två eller flera stater inom det europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren har hemvist i
en EES-stat. Är försäkringstagaren en juridisk person, tillämpas lagen
om det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat.
Med livförsäkring avses i denna lag också olycksfalls- eller
sjukförsäkring som tecknas som tillägg till livförsäkring.
2 § Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring
som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade
risken är belägen i en EES-stat.
Med skadeförsäkring avses i denna lag annan försäkring än
livförsäkring.
3 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess
innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma
försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser fordon som skall registreras, den EES-stat
där registreringen har skett,
c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre
och oberoende av verksamhetsgren täcker rese- eller semesterrisker,
den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a) - c) den EES-
stat där försäkringstagaren har hemvist eller, om försäkringstagaren
är en juridisk person, den EES-stat där han har det driftställe som
försäkringen gäller för.
4 § Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om ar-
betslöshetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring eller lagen (1991:1047) om
sjuklön.
7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 222
5 § På avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där &
försäkringstagaren har hemvist eller, om försäkringstagaren är en
juridisk person, lagen i den EES-stat där han har det driftställe som
avtalet gäller för.
Om den lag som är tillämplig enligt första stycket medger det, får
parterna avtala att lagen i någon annan stat skall tillämpas.
Om försäkringstagaren är en fysisk person som har hemvist i en
annan EES-stat än i den EES-stat där han är medborgare, får parterna
i stället avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall
tillämpas.
6 § Om försäkringstagaren har hemvist eller har sin centrala ledning
i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen i den staten tillämpas
på avtalet. Om den lagen medger det, får parterna avtala att lagen i
någon annan stat skall tillämpas.
7 § Om försäkringstagaren inte har hemvist eller inte har sin centrala
ledning i den EES-stat där risken är belägen, får parterna avtala att
tillämplig lag för avtalet skall vara antingen lagen i den EES-stat där
risken är belägen eller lagen i den stat där försäkringstagaren har
hemvist eller har sin centrala ledning.
Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet
omfattar två eller flera risker hänförliga till sådan verksamhet och
belägna i skilda EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i
första stycket avtala att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i
någon av dessa EES-stater eller i den stat där försäkringstagaren har
hemvist eller har sin centrala ledning.
Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger
parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får
parterna utnyttja denna avtalsfrihet.
8 § Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade
till händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat
där risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda
staten skall tillämpas utan hinder av bestämmelserna i 6 och 7 §§.
9 § Om avtalet avser jämvägsförsäkring, luftfartsförsäkring, sjö-
kaskoförsäkring, transportförsäkring, luftansvarsförsäkring eller
sjöfartsansvarsförsäkring får parterna avtala vilken stats lag som skall
vara tillämplig på avtalet utan hinder av bestämmelserna i 6-8 §§.
78
10 § Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en
viss stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av
betydelse vid tiden för lagvalet anknyter till en och samma EES-stat,
skall sådana bestämmelser i den sist nämnda statens lag tillämpas som
enligt den lagen inte får åsidosättas genom avtal.
11 § Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen
uttryckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständighe-
terna. Om så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på
avtalet tillämpas lagen i den av de stater som avses i 7, 8 eller 10 §§
till vilken avtalet har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas,
skall avtalet anses ha sin närmaste anknytning till den EES-stat där
risken är belägen.
Om en avskiljbar del av avtalet har en starkare anknytning till
någon annan av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat
vars lag enligt första stycket andra meningen skall tillämpas på
avtalet, får lagen i den förstnämnda staten tillämpas på denna del av
avtalet.
12 § På avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för
vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har
föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
13 § Om en tvist om försäkringsavtal handläggs här i riket, skall
utan hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska be-
stämmelser tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag
som i övrigt är tillämplig på avtalet.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 6
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraft-
trädandet.
79
Prop. 1992/93:222
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall införas två nya paragrafer, 97 a § och 119 a §, av följande
lydelse.
97 a § Om försäkringens avtalade giltighetstid överstiger sex
månader, har försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen inom
fjorton dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet
ingåtts. Detta gäller dock inte försäkringar som grundas på kollek-
tivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare
för gruppen.
Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,
befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av
avtalet.
Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till
nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkrings-
givaren.
119 a § Bestämmelserna i 97 a § om försäkringstagarens uppsäg-
ningsrätt gäller även sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som
tecknats som tillägg till livförsäkring, dock inte försäkring som
grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och
handhas av företrädare för gruppen.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraft-
trädandet.
80
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten
för Västra Sverige, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Konsu-
mentverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam,
Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska avdelningen av Association
Internationale de Droit des Assurances, Konsumenternas Försäkrings-
byrå, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund.
Vidare har Sjöassuradöremas Förening avgett ett yttrande.
Södertälje tingsrätt, Sveriges Domareförbund, Utländska Försäk-
ringsbolags Förening, Svenska Försäkringsmäklares Förening,
Kooperativa Förbundet och Svenska Handelskammarförbundet har
beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.
81
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har
anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk
person som har hemvist i en EES-stat. Är försäkringstagaren en
juridisk person, tillämpas lagen, om det driftställe som avtalet gäller
för är beläget i en EES-stat.
Med livförsäkring avses i denna lag dels sådana försäkringar som
anges i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen (1982:713)', dels sådana
försäkringar som avses i 1 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder1.
2 § Denna lag tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring
som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade
risken är belägen i en EES-stat.
Med skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som
anges i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)'.
3 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess
innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma
försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat
där registreringen har skett,
c) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre
och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker,
den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
d) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-c, om försäk-
'Föreslagen lydelse enligt promemoria med utkast till lagrådsremiss
om EES-anpassad lagstiftning om försäkringsverksamhet (Finansde-
partementet dnr 3682/92).
82
ringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har hemvist
eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där
det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
4 § Lagen gäller inte återförsäkring eller försäkring som avses i
lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring eller lagen (1991:1047) om
sjuklön.
5 § På ett avtal om livförsäkring tillämpas lagen i den EES-stat där
försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har hemvist. Om
försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas lagen i den EES-
stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
Om försäkringstagaren är en fysisk person som har hemvist i en
annan EES-stat än i den EES-stat där han är medborgare, får parterna
avtala att lagen i den EES-stat där han är medborgare skall tillämpas.
Om den lag som är tillämplig enligt första stycket är utländsk och
medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall
tillämpas.
6 § Om försäkringstagaren har hemvist eller har sin centrala för-
valtning i den EES-stat där risken är belägen, skall lagen i den staten
tillämpas på ett avtal om skadeförsäkring. Om den lagen är utländsk
och medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall
tillämpas.
7 § Om försäkringstagaren inte har hemvist eller inte har sin centrala
förvaltning i den EES-stat där risken är belägen, får parterna avtala
att tillämplig lag för ett avtal om skadeförsäkring skall vara antingen
lagen i den EES-stat där risken är belägen eller lagen i den stat där
försäkringstagaren har hemvist eller har sin centrala förvaltning.
Om försäkringstagaren bedriver näringsverksamhet och avtalet
omfattar två eller flera risker hänförliga till sådan verksamhet och
belägna i skilda EES-stater, får parterna i stället för vad som sägs i
första stycket avtala att tillämplig lag för avtalet skall vara lagen i
någon av dessa EES-stater eller i den stat där försäkringstagaren har
hemvist eller har sin centrala förvaltning.
Om lagen i de EES-stater som avses i första eller andra stycket ger
parterna större frihet att avtala om tillämplig lag för avtalet, får
parterna utnyttja denna avtalsfrihet.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 8
83
8 § Om de risker som omfattas av försäkringsavtalet är begränsade Prop. 1992/93:222
till händelser som uppkommer i en annan EES-stat än den EES-stat Bilaga 8
där risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda
staten skall tillämpas trots bestämmelserna i 6 och 7 §§.
9 § Trots bestämmelserna i 6 och 7 §§ får parterna avtala vilken
stats lag som skall vara tillämplig på försäkringsavtalet, om detta
gäller en risk som hänför sig till
1. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 4-7, 11 och 12 försäkringsrörelselagen (1982:713)’,
2. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 14 och 15 försäkringsrörelselagen', om försäkringstagaren är
näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten,
eller
3. någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a § första
stycket 3, 8, 9, 10, 13 och 16 försäkringsrörelselagen1, om försäk-
ringstagaren är näringsidkare och minst två av följande tre förutsätt-
ningar är uppfyllda:
a) Försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst
ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu.
b) Försäkringstagaren har en omsättning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 12 800 000 ecu.
c) Försäkringstagaren har under det senaste räkenskapsåret haft i
genomsnitt minst 250 personer anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger kon-
cernredovisning, skall förutsättningarna i första stycket 3 gälla
koncernen.
10 § Om parterna i ett fall som avses i 6 eller 9 § har avtalat att en
viss stats lag skall tillämpas men alla övriga omständigheter av
betydelse vid tiden för lagvalet anknyter till en och samma EES-stat,
skall sådana bestämmelser i den sistnämnda statens lag tillämpas som
enligt den lagen inte får åsidosättas genom avtal.
‘Föreslagen lydelse enligt promemoria med utkast till lagrådsremiss
om EES-anpassad lagstiftning om försäkringsverksamhet (Finans-
departementet dnr 3682/92).
84
11 § Parternas val av tillämplig lag enligt 6-9 §§ skall antingen Prop. 1992/93:222
uttryckligen anges i försäkringsavtalet eller framgå av omständig- Bilaga 8
heterna. Om så inte är fallet skall, såvida inte annat följer av 6 §, på
avtalet tillämpas lagen i den av staterna enligt 7, 8 eller 10 § till
vilken avtalet har sin närmaste anknytning. Om inte annat visas, skall
avtalet anses ha sin närmaste anknytning till den EES-stat där risken
är belägen.
Har en avskiljbar del av avtalet en starkare anknytning till någon
annan av de stater som avses i 7, 8 eller 10 § än till den stat vars lag
enligt första stycket andra meningen skall tillämpas på avtalet, får
lagen i den förstnämnda staten tillämpas på denna del av avtalet, om
det finns synnerliga skäl för det.
12 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället
för vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som
har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
13 § Om en tvist om försäkringsavtal handläggs i Sverige, skall utan
hinder av bestämmelserna i denna lag sådana svenska bestämmelser
tillämpas som inte får åsidosättas oavsett vilken stats lag som i övrigt
är tillämplig på avtalet.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdan-
det.
85
Prop. 1992/93:222
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall införas en ny paragraf, 97 a §, av följande lydelse.
97 a § Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom
fjorton dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet
kommit till stånd. Detta gäller dock inte
1. försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på
gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller
2. försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller
mindre.
Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket,
befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av
avtalet.
Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till
nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgiva-
ren.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Lagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdan-
det.
86
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-13
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 september 1992
har regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om tillämplig lag för vissa
försäkringsavtal, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per-
Anders Broqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.
Lagrådet anser att de remitterade lagförslagen i allt väsentligt väl
svarar mot önskemålet om en nära anslutning till EG-direktiven om
livförsäkring och skadeförsäkring.
På en punkt vill lagrådet dock ifrågasätta valet av terminologi. Det
gäller beskrivningen i förslaget till lag om tillämplig lag för vissa
försäkringsavtal av den anknytning som fysiska personer har till ett
visst land på grund av bosättning där. Några länder gör skillnad
mellan "domicile" och "habitual residence" och det förekommer att
dessa termer används vid sidan av varandra i en och samma text. Ett
exempel är artikel 5.2 i Luganokonventionen, där de båda begreppen
i den svenska versionen återgetts med uttrycken "hemvist" respektive
"vanliga vistelseort". I EG-direktiven om livförsäkring och skadeför-
säkring används termen "habitual residence", medan det remitterade
lagförslaget genomgående använder uttrycket "hemvist". Även om det
från rent internrättsliga synpunkter knappast hade funnits något att
erinra mot detta ordval (jfr prop. 1991/92:128 s. 174), anser lagrådet
att önskemålet om en nära anslutning till direktivtexten gör det
motiverat att i den nu aktuella internationellt privaträttsliga reglering-
en välja ett annat uttryck. I den svenska översättningen av direktiven
används uttrycket "stadigvarande bosatt", vilket i och för sig kunde
ha varit ett godtagbart ordval. Lagrådet vill emellertid erinra om att
det nyligen remitterade förslaget till lag om skydd för kretsmönster
för halvledarprodukter, som också ansluter till EG-direktiv där
termen "habitual residence" används, innehåller uttrycket "vanliga
vistelseort", dvs. samma uttryck som i den svenska versionen av
Luganokonventionen. För enhetlighetens skull förordar lagrådet att
det uttrycket används också i lagen om tillämplig lag för vissa
försäkringsavtal.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
lämnas utan erinran.
Prop. 1992/93:222
Bilaga 9
87
Prop. 1992/93:222
Propositionens huvudsakliga innehåll............... 1
Propositionens lagförslag...................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 mars 1993 .......................... 8
1 Inledning.............................. 8
2 Allmän motivering........................10
2.1 Allmänna utgångspunkter.................10
2.2 Regler om lag val......................12
2.2.1 Gällande rätt.....................12
2.2.2 EG-reglema om lagval vid försäkringsavtal . . 16
2.2.3 Lagvalsreglemas införande i svensk rätt .... 19
2.2.4 Parternas möjligheter att välja tillämplig lag . . 21
2.2.5 Tillämplig lag vid obligatorisk skadeförsäkring 24
2.2.6 Vissa tvingande regler...............25
2.2.7 Stater med mer än ett rättssystem ........27
2.3 Rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om
livförsäkring............................27
2.3.1 Bakgrund.......................27
2.3.2 En ny regel om uppsägningsrätt.........29
2.4 Kostnader och resursbehov................34
2.5 Ikraftträdande m.m.....................34
3 Upprättade lagförslag......................35
4 Specialmotivering ........................35
4.1 Förslaget till lag om tillämplig lag för vissa försäk-
ringsavtal .............................35
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal..........................50
5 Hemställan ............................53
6 Beslut................................53
Bilaga 1 Utdrag ur EG:s andra skadeförsäkrings-
direktiv (88/357/EEG) i engelsk version ............54
Bilaga 2 Utdrag ur EG:s andra livförsäkringsdirektiv
(90/619/EEG) i engelsk version..................61
Bilaga 3 Utdrag ur EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv
(88/357/EEG) i svensk version..................65
Bilaga 4 Utdrag ur EG:s andra livförsäkringsdirektiv
(90/619/EEG) i svensk version..................72
Bilaga 5 Sammanfattning av departementspromemorian
(Ds 1992:28) EG-anpassning av svensk försäkrings-
avtalsrätt ...............................76
Bilaga 6 Promemorians lagförslag................77
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna .........81
88
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag .............82 Prop. 1992/93:222
Bilaga 9 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde
den 13 oktober 1992 ........................ 87
89
gotab 43451, Stockholm 1993