Prop.
1992/93:218
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Börje Hörnlund
I propositionen föreslås en ny lag om privat arbetsförmedling och ut-
hyrning av arbetskraft. Lagen ersätter 1991 års lag i samma ämne.
Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att åstadkomma en bättre
fungerande arbetsmarknad genom att det s.k. arbetsförmedlingsmono-
polet avregleras. Samtidigt skall den offentliga arbetsförmedlingens
uppgift även i framtiden vara att tillhandahålla en god och avgiftsfri
förmedling av arbete på hela arbetsmarknaden. Den offentliga arbetsför-
medlingen skall också disponera över de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.
I lagen föreslås att det nuvarande förbudet mot att bedriva privat
arbetsförmedling mot ersättning avskaffas utom såvitt gäller arbetsför-
medling för sjömän. Kravet på tillstånd av Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) för att få bedriva viss privat arbetsförmedling avskaffas också.
AMS nuvarande tillsynsfunktion enligt lagen slopas, såväl när det
gäller privat arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft. Som en
följd av detta upphävs AMS möjligheter att ingripa med vitesföreläg-
gande eller vitesförbud mot verksamhet som strider mot lagen. De
privata arbetsförmedlingarna skall få bedriva sin verksamhet utan att
styras av några i lag eller annan författning angivna riktlinjer.
I syfte att förhindra oseriös verksamhet och skapa konkurrens på lika
villkor föreslås emellertid ett straffsanktionerat förbud att ta betalt av
arbetssökande eller arbetstagare. Det betyder att den som förmedlar
eller hyr ut arbetskraft enbart får ta betalt av arbetsgivaren eller be-
ställaren.
När det gäller uthyrning av arbetskraft föreslås dessutom vissa lättna-
der i uthyrningsföretagens verksamhet. Den nuvarande begränsningen
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 218
Omtryckt
att en enskild arbetstagare får hyras ut eller hyras in for en samman- Prop. 1992/93:218
hängande tid av högst fyra månader avskaffas, liksom begränsningarna
i förhållande till anställningsskyddslagen när det gäller möjligheten att
träffa tidsbegränsade anställningar. Vidare försvinner alla krav som den
nuvarande lagen ställer upp i förhållande till beställaren, bl.a. kravet att
en beställare får anlita uthyrd arbetskraft endast om det föranleds av ett
tillfälligt behov av extra arbetskraft.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:218
Regeringen föreskriver följande
1 § Denna lag gäller arbetsförmedling som bedrivs av någon annan än
den offentliga arbetsförmedlingen. Lagen gäller dock inte arbetsförmed-
ling som sker genom skrifter, överföringar eller upptagningar på vilka
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.
Med arbetsförmedling avses i denna lag verksamhet som har till ända-
mål att skaffa arbete till arbetssökande eller arbetskraft åt arbetsgivare
och som inte innebär uthyrning av arbetskraft enligt 2 §.
2 § I lagen ges också bestämmelser om uthyrning av arbetskraft. Med
uthyrning av arbetskraft avses ett rättsförhållande mellan en beställare
och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mot ersättning ställer
arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra arbete som hör till
beställarens verksamhet.
3 § Arbetsförmedling för sjömän får inte bedrivas mot ersättning.
4 § Arbetsgivare som bedriver uthyrning av arbetskraft skall iaktta
följande.
1. Mellan arbetsgivaren och arbetstagaren skall det finnas ett skriftligt
anställningsavtal som reglerar anställningsformen samt lön och allmänna
anställningsvillkor.
2. Arbetstagare får inte genom villkor i avtal eller på något annat sätt
hindras att ta anställning hos beställare för vilka de utfor eller utfört
arbete.
3. En arbetstagare som har sagt upp sig från en anställning och tar
anställning hos en arbetsgivare som hyr ut arbetskraft får inte hyras ut
till sin förra arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att anställ-
ningen hos denne upphörde.
5 § Avvikelser får göras från 4 § 1 genom kollektivavtal som har slutits Prop. 1992/93:218
eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.
6 § Den som bedriver arbetsförmedling eller uthyrning av arbetskraft
får inte begära, avtala om eller ta emot ersättning av arbetssökande eller
arbetstagare för att erbjuda eller anvisa dem arbete.
7 § Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid
med 4 §, utan att detta är tillåtet enligt avtal som avses i 5 §, döms till
böter.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 eller 6 § döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då lagen (1991:746) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft skall upphöra att gälla.
Prop. 1992/93:218
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets-
livet.
Härigenom föreskrivs att 38 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Facklig vetorätt i visst fall
38 §’
Innan arbetsgivare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans
räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbets-
tagare hos honom, skall han på eget initiativ förhandla med arbets-
tagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektiv-
avtal för sådant arbete. Arbetsgivaren är vid förhandlingen skyldig att
lämna den information om det tilltänkta arbetet som arbetstagarorga-
nisationen behöver för att kunna ta ställning i förhandlingsfrågan.
Första stycket gäller ej, om
arbetet är av kortvarig och till-
fällig natur eller kräver särskild
sakkunskap och det inte är fråga
om anlitande av uthyrd arbetskraft
enligt lagen (1991:746) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft. Första stycket gäller
ej heller om den tilltänkta åt-
gärden i allt väsentligt motsvarar
åtgärd som har godtagits av
arbetstagarorganisationen. Om
organisationen i särskilt fall på-
kallar det, är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan han
fattar eller verkställer beslut.
Första stycket gäller ej, om
arbetet är av kortvarig och till-
fällig natur eller kräver särskild
sakkunskap och det inte är fråga
om anlitande av uthyrd arbetskraft
enligt lagen (1993:000) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft. Första stycket gäller
ej heller om den tilltänkta åt-
gärden i allt väsentligt motsvarar
åtgärd som har godtagits av
arbetstagarorganisationen. Om
organisationen i särskilt fäll på-
kallar det, är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan han
fattar eller verkställer beslut.
‘Senaste lydelse 1991:747.
Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren lätta och verkställa
beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första
stycket. Påkallas förhandling enligt andra stycket, är arbetsgivaren icke
skyldig att uppskjuta beslutet eller verkställigheten till dess förhand-
lingsskyldigheten har fullgjorts, om särskilda skäl föreligger mot upp-
skov. I fråga om förhandling enligt första och andra styckena äger 14 §
motsvarande tillämpning.
Har förhandling påkallats enligt första eller andra stycket är arbets-
givaren skyldig att på begäran av arbetstagarorganisationen lämna sådan
information om det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att
kunna ta ställning i frågan.
Prop. 1992/93:218
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
3. Förslag till
Lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83)
Prop. 1992/93:218
Härigenom föreskrivs att 4 § allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) skall
ha följande lydelse.
Arbetsförmedlingstvång m.m.
Konungen äger i den omfattning
som prövas erforderlig förordna
om förbud mot annan arbetsför-
medling än den offentliga samt om
inskränkning i rätten att utöva
sådan arbetsförmedling vartill
tillstånd meddelats med stöd av
lagen den 18 april 1935 med vissa
bestämmelser om arbetsförmed-
ling.
Utan hinder av förordnande som
nu sagts må Arbetsmarknads-
styrelsen medgiva, att annan
arbetsförmedling än den offentliga
må tills vidare utövas i samverkan
med denna på villkor som styrel-
sen föreskriver.
Regeringen får i den omfattning
som behövs föreskriva om förbud
mot annan arbetsförmedling än
den offentliga samt om inskränk-
ning i rätten att bedriva sådan
annan arbetsförmedling.
Arbetsmarknadsstyrelsen får trots
föreskrift som avses i första stycket
besluta att en annan arbetsförmed-
ling än den offentliga tills vidare
får bedrivas i samverkan med den
offentliga arbetsförmedlingen på
de villkor som styrelsen bestäm-
mer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Arbetsmarknadsdepartementet
Prop. 1992/93:218
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask.
Föredragande: statsrådet Hörnlund
En ny lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft
(1991:746) trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen innebär vissa upp-
mjukningar i förhållande till 1935 års arbetsförmedlingslag främst när
det gäller möjligheten att bedriva uthyrning av arbetskraft och förmed-
ling av arbetskraft i företags- eller verksledande ställning. Samtidigt kan
konstateras att reglerna fortfarande är omgärdade av ett stort antal
begränsningar vilket innebär svårigheter för de aktuella företagen att
fungera tillfredsställande. Det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet påverka-
des inte heller, vilket innebär att privat arbetsförmedling mot ersättning
även med den nya lagen är en i princip förbjuden verksamhet.
I propositionen om en ny småföretagarpolitik (prop. 1991/92:51) an-
mälde regeringen att tiden nu är kommen att avskaffa arbetsförmed-
lingsmonopolet och att säga upp ILO-konventionen (nr 96) om av-
giftskrävande arbetsförmedlingsbyrårer. Denna konvention ligger till
grund för den svenska lagstiftningen och innebär att privat arbetsför-
medling inte får bedrivas i vinstsyfte. Vidare uttalades att en utredning
bör tillsättas med uppgift att lämna förslag till en avreglering av arbets-
förmedlingsmonopolet och behandla frågan om uthyrning av arbetskraft.
Regeringen föreslog därefter i prop. 1991/92:89 att Sverige skulle
säga upp ILO-konventionen nr 96. Riksdagen beslöt våren 1992 i enlig-
het härmed (bet. 1991/92:AU 10, rskr. 1991/92:174) Regeringen sade
därefter upp konventionen. Registreringen hos ILO av den svenska upp-
sägningen skedde den 4 juni 1992 vilket betyder att Sverige är bundet
av konventionen till den 4 juni 1993.
Genom beslut den 30 januari 1992 bemyndigade regeringen chefen för
Arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att lämna förslag till en avreglering av arbetsförmedlingsmono-
polet. Till utredare utsågs landshövdingen Birger Bäckström.
Utredningen som antog namnet "Utredningen om avreglering av Prop. 1992/93:218
arbetsförmedlingsmonopolet" avlämnade i början av november 1992 be-
tänkandet Privat förmedling och uthyrning av arbetskraft (SOU
1992:116).
Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning
av betänkandet som bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Remissyttrandena finns att tillgå i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr
92/2434).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 25 februari 1993 att inhämta Lagrådets yttran-
de över förslag till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft, lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet och lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83).
Förslagen hade upprättats inom Arbetsmarknadsdepartementet på grund-
val av betänkandet Privat förmedling och uthyrning av arbetskraft (SOU
1992:116) av utredningen om avreglering av arbetsförmedlingsmono-
polet. De förslag som remitterades till Lagrådet bör fogas till proto-
kollet som bilaga 3.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4. Lagrådets
granskning har lett till vissa redaktionella ändringar i lagförslagen. Jag
behandlar Lagrådets synpunkter i samband med de olika sakfrågorna (se
avsnitt 3.2, 3.5 samt 5.1 och 5.3).
Jag redovisar i det följande bakgrunden till det nuvarande regelsyste-
met. I övrigt hänvisas till betänkandet.
Arbetsförmedlingsmonopolet innebär i princip att arbetsförmedlingen i
Sverige är en offentlig angelägenhet. Även privat arbetsförmedling får
dock förekomma i viss begränsad omfattning och i noga reglerade
former. Sådan arbetsförmedling regleras fr.o.m. den 1 januari 1992 i
lagen (1991:746) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbets-
kraft (arbetsförmedlingslagen).
Lagen innebär vissa uppmjukningar i förhållande till vad som tidigare
gällde enligt 1935 års arbetsförmedlingslag, men fortfarande gäller som
huvudregel att arbetsförmedling inte får bedrivas i förvärvssyfte. De
enda undantagen härifrån avser arbetsförmedling till och från utlandet
av musiker och sceniska artister samt förmedling av arbetstagare som
skall ha företags- eller verksledande ställning (s.k. head-hunting).
Tillstånd till sådan verksamhet kan beviljas av Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) för högst ett år i sänder. Den som bedriver arbetsförmedling
utan förvärvssyfte men mot ersättning måste också ha tillstånd av AMS.
Sådana tillstånd får dock inte beviljas enskilda personer eller avse Prop. 1992/93:218
arbetsförmedling for sjömän.
En förutsättning för att få tillstånd är att det finns ett behov av verk-
samheten från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. När tillstånd meddelas
skall AMS fastställa den högsta ersättning som får tas ut och även
fastställa de villkor i övrigt för verksamheten som bedöms nödvändiga.
Under vissa förutsättningar kan villkor återkallas eller ändrade villkor
meddelas för verksamheten.
När det gäller uthyrning av arbetskraft innebär 1991 års lagstiftning
att denna verksamhet legaliserades, samtidigt som den som hyr ut eller
hyr in arbetskraft måste iaktta vissa regler som syftar till att arbets-
tagare som fått arbete via uthymingsföretag inte skall hamna i svårig-
heter av olika slag. Bl.a. får uthyrd arbetskraft endast anlitas om detta
föranleds av ett tillfälligt behov av extra arbetskraft. Vissa begräns-
ningar gäller i förhållande till anställningsskyddslagens möjligheter att
träffa tidsbegränsade anställningsavtal. En enskild arbetstagare får, inom
ramen för uthymingsuppdraget, ställas till en beställares förfogande för
en sammanhängande tid av högst fyra månader. Genom kollektivavtal
får avvikelser träffas från bl.a. den angivna tidsfristen.
AMS är tillsynsmyndighet och kan gentemot den som bryter mot
lagens bestämmelser i vissa avseenden meddela de förelägganden eller
förbud som behövs för lagens efterlevnad. Ett sådant beslut kan förenas
med vite. AMS får även från den som omfattas av tillsyn enligt lagen
på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.
Den som bedriver olaglig arbetsförmedling kan även dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader.
I syfte att förstärka de fackliga organisationernas möjligheter att utöva
inflytande i samband med att en arbetsgivare avser att anlita icke an-
ställd arbetskraft har också fr.o.m den 1 januari 1992 vissa ändringar
skett i medbestämmandelagen (SFS 1991:747). Ändringarna innebär en
förstärkt förhandlings- och informationsskyldighet.
Den svenska lagstiftningen om privat arbetsförmedling hämtar sitt
innehåll från ILO-konventioner om avgiftskrävande arbetsförmedlings-
byråer. Även om konventionerna numera är uppsagda finns ändå an-
ledning att kortfattat redovisa innehållet i dem samt i ett par andra
konventioner som har betydelse för den privata och offentliga arbetsför-
medlingen i Sverige.
Konvention (nr 34) om av gift skräv ande arbetsförmedlingsbyråer
Under 1930-talet kom de privata arbetsförmedlingarnas ställning att
omprövas. ILO antog år 1933 en konvention om avgiftskrävande arbets-
förmedlingsbyråer (nr 34). Konventionen behandlade såväl privat
arbetsförmedling som bedrevs i vinstsyfte som förmedling som bedrevs
utan vinstsyfte eller utan ersättning. Bestämmelserna i konventionen
10
syftade till att inskränka och reglera arbetsförmedling som bedrevs i Prop. 1992/93:218
privat regi. Enligt konventionen förband sig ratificerande stater att inom
tre år från konventionens ikraftträdande avskaffa avgiftskrävande arbets-
förmedlingsbyråer som bedrevs i vinstsyfte.
Avgiftskrävande byråer som drevs utan vinstsyfte skulle ha tillstånd av
myndighet att driva sin verksamhet. De fick inte ta ut mer ersättning än
enligt en av myndigheten fastställd taxa, beräknad efter självkostnads-
principen.
I konventionen fanns också en bestämmelse om att den som - mot
avgift eller kostnadsfritt - bedrev arbetsförmedling skulle göra anmälan
om detta till vederbörande myndighet.
Konventionen ratificerades av Sverige år 1936 och trädde i kraft för
Sveriges del den 1 januari 1937. Konventionen ratificerades - förutom
av Sverige - endast av nio stater.
Konventionen sades upp i samband med att Sverige ratificerade kon-
ventionen nr 96 (se nedan).
Reviderad konvention (nr 96) om avgiftskrävande arbetsförmedlings-
byråer
År 1949 antog ILO en reviderad konvention (nr 96) angående av-
giftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Frågan om en revision hade
väckts av Sverige, närmast för att underlätta möjligheterna till interna-
tionell arbetsförmedling inom musiker- och artistbranschen.
Den reviderade konventionen gav medlemmarna möjlighet att ratifi-
cera ettdera av två olika alternativ. Enligt det alternativ som Sverige
valde (del II) skall, liksom enligt 1933 års konvention, avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte avskaffas. Del III föreskriver
vissa villkor för och kontroll av sådana byråer, men de behöver inte av-
skaffas.
Den reviderade konventionen ratificerades av Sverige den 18 juli 1950
och trädde i kraft ett år senare. Närmare fyrtio länder är bundna av
konventionen (nr 96), varav flertalet har ratificerat del II. Konventionen
kan sägas upp av ett medlemsland under en tolvmånadersperiod vart
tionde år. Den senaste perioden löpte ut den 17 juli 1992. Som tidigare
nämnts sade Sverige upp konventionen under våren 1992. Uppsägningen
registrerades hos ILO den 4 juni 1992, varför uppsägningen med ett års
uppsägningstid, träder i kraft den 4 juni 1993.
Konventionen (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation
Även i fråga om offentlig arbetsförmedling har ILO antagit en konven-
tion, nämligen konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsför-
medlingens organisation. Konventionen som antogs år 1948, innebär att
offentlig arbetsförmedling skall finnas och vara avgiftsfri, att sådan
förmedling skall verka for bästa möjliga organisation av arbetsmark-
naden och att syftet skall vara full sysselsättning samt utveckling och [ j
tillvaratagande av produktionsresurserna. Samverkan med representanter
för arbetsgivare och arbetstagare skall tryggas genom rådgivande Prop. 1992/93:218
nämnder för verksamheten. Sverige ratificerade konventionen år 1949.
Internationell tendens att mjuka upp monopolet
ILO har konstaterat en alltmer bristande efterlevnad av konvention nr
96, del II i samband med en översyn av tillämpningen av konventionen
som Internationella arbetsbyrån gjorde åren 1988-1990. I ett dokument
till ILO:s styrelse i november 1991 redovisades att flera länder under
1970-talet t.ex. tillåtit uthymingsföretag, även om de reglerat deras
verksamhet. Eftersom uthymingsföretags och privata arbetsförmed-
lingars verksamhet uppvisar likheter innebär ländernas lagstiftning om
uthymingsföretag ett avsteg från principen om offentligt monopol.
Rapporten slår också fäst att privata förmedlingsbyråer har expanderat i
medlemsländerna helt enkelt för att de förmått möta de behov som
företagen har av tillfällig extra arbetskraft.
ILO:s styrelse beslöt i november 1992 att på dagordningen för 1994
års arbetskonferens sätta upp ämnet Privata arbetsförmedlingars roll för
arbetsmarknadens funktion. I detta sammanhang bör enligt arbetsbyrån
övervägas om det är lämpligt att revidera konvention nr 96, anta ett helt
nytt instrument eller bibehålla status quo.
Förhållandena i vissa andra länder
I betänkandet finns redovisat förhållandena i ett antal länder när det
gäller privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Det gäller
Storbritannien, Danmark, Norge, Finland och Tyskland.
I Storbritannien finns ett system med licensgivning och tillsyn. I mars
1992 fanns 15 600 licenserade privata förmedlingar och uthymingsföre-
tag. Lagen innehåller ett förbud att ta betalt av arbetssökande. I Dan-
mark skedde den 1 juli 1990 en i princip fullständig avreglering av
arbetsförmedlingsmonopolet. I Norge och Finland är det i princip för-
bjudet att bedriva privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.
Vissa undantag finns dock och diskussioner pågår om att mjuka upp
reglerna ytterligare. I Tyskland är såväl privat arbetsförmedling som
uthyrning av arbetskraft förbjudet och noga reglerat i den inhemska
lagstiftningen. För en närmare beskrivning av förhållandena i de nu
angivna länderna hänvisas till betänkandet.
EES-avtalet
I böijan av maj 1992 undertecknade EFTA-ländema och EG avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Avtalet, som
ännu inte har trätt i kraft, innebär ett åtagande för Sverige att i svensk
rätt införliva vissa EG-förordningar (EEG) bl.a. nr 1612/68 om arbets-
kraftens fria rörlighet inom gemenskapen. I regeringens proposition
1991/92:170 bil. 10 föreslogs bl.a. att förordningens artikel 5, som
innehåller regler om arbetsförmedling, skulle gälla som svensk lag.
Skälet till lagform uppgavs i propositionen vara att kraven i artikel 5
12
riktar sig även mot privata arbetsförmedlingar. Riksdagen beslöt i enlig- Prop. 1992/93:218
het med förslaget i propositionen (bet.l992/93:EUl,rskr.l992/93:18).
Enligt artikel 5 skall en medborgare som söker anställning inom en
annan medlemsstats territorium få samma hjälp där som den som ges av
arbetsförmedlingarna i denna stat till dess egna medborgare som söker
anställning. Det nu sagda innebär alltså att privata arbetsförmedlare i
Sverige inte får ge sämre arbetsförmedlingsservice åt en "EES-med-
borgare" än den som ges till svenska medborgare när lagen träder i
kraft.
Ett viktigt inslag i EES-avtalet är den fria rörligheten för personer.
Härigenom skapas en gemensam arbetsmarknad till vilken alla personer
som omfattas av avtalet skall äga tillträde. Personer har rätt att förflytta
sig fritt och söka anställningar inom de länder som slutit avtal. Hinder
som begränsar möjligheten att ta arbete i annat land undanröjs inom
områden som rör uppehållstillstånd, socialförsäkringsskydd, ömsesidigt
erkännande av examina m.m.
Inom EES kommer det att råda fri etableringsrätt och i princip kom-
mer ingen särbehandling, som grundar sig på nationalitet, att tillåtas.
Genom en ny lag, lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., som
trädde i kraft den 1 juli 1992, krävs inte längre näringstillstånd för en
utländsk medborgare eller ett utländskt företag som vill bedriva närings-
verksamhet i Sverige. Även den särskilda prövningen av rätten att
bedriva verksamhet i Sverige genom filial har upphävts. Lagen ställer
dock upp vissa villkor för hur verksamheten skall bedrivas, bl.a. att
verksamheten skall bedrivas genom filial. EES-avtalets etableringsfrihet
gäller även självständiga näringsidkare. Det nu sagda har tillämpning på
utländska arbetsförmedlings- och uthymingsföretag som vill bedriva
näringsverksamhet i Sverige.
EG-rätten
I EG-rätten finns inte valet av privat eller offentlig arbetsförmedling
eller balansen mellan dem reglerat. Det är en fråga för varje land att
själv besluta om.
EG-rättens konsekvenser för den offentliga arbetsförmedlingen har
dock aktualiserats genom en dom i EG-domstolen våren 1991 (målet C-
41/90 Höfner och Elser / Macrotron GmbH). Domen rörde den tyska
lagstiftningen om offentlig arbetsförmedling. Frågan om Rom-fördragets
regler om konkurrens var tillämpliga på en offentlig arbetsförmedling
behandlades i domstolen. Domstolen kom fram till att så var fallet. Det
nationella arbetsförmedlingsmonopolet i Tyskland var - såvitt gäller
chefsrekrytering - inte förenligt med konkurrensreglerna. Reglerna i
EG-rätten förbjuder visserligen inte monopol eller en dominerande
ställning på marknaden. De syftar till att hindra att monopol eller domi-
nerande ställning används för att försvåra uppkomsten av eller före-
komsten av konkurrerande företag.
Bland de slutsatser som kan dras av domen är att missbruk av mark-
nadsdominerande ställning föreligger om utbudet av tjänster på det 13
ifrågavarande området begränsas. Begränsningen kan ske dels genom att
monopolföretaget saknar möjlighet att tillgodose efterfrågan, dels genom Prop. 1992/93:218
att privata företags verksamhet omöjliggörs på grund av att monopolet
upprätthålls och avtal inom ramen för verksamheten ogiltigförklaras.
Domen har inte anförts som skäl till att Tyskland sagt upp ILO-kon-
ventionen nr 96. Enligt vad utredningen inhämtat avser man för när-
varande inte att göra några ändringar i den tyska arbetsförmedlings-
lagen. Enligt utredningens uppfattning får domen inte heller några
konsekvenser för den svenska lagstiftningen på området - inte minst mot
bakgrund av den legalisering av arbetsförmedling av företagsledande
personer, som genomfördes med verkan från den 1 januari 1992.
EG-direktiv och förslag till direktiv
EG-direktiv (91/383/EEG), antaget den 25 juni 1991, gäller förbättring
av säkerhet och hälsa för arbetstagare med tidsbegränsade eller tillfäl-
liga arbetsförhållanden.
Där understryks att tillfälligt anställda och inhyrd arbetskraft bör ha
tillgång till samma säkerhet i arbetsmiljön som andra anställda. Enligt
direktivet skall arbetstagare som omfattas av direktivet informeras om
de risker de utsätts för innan arbetet påbötjas. Informationen skall
lämnas av det företag som arbetet utförs åt, dvs., vid uthyrning av
arbetskraft, av inhyraren. Även i andra avseenden har inhyraren ansvar
för den inhyrda personalens säkerhet på arbetsplatsen.
Enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) har arbetsgivaren huvudansvaret
för de anställdas arbetsmiljö. Hur svensk lagstiftning på arbetsmiljö-
området skall anpassas till nämnda direktiv utreds för närvarande av
Arbetsmiljölagsutredningen (dir. 1991:75).
Två förslag till direktiv (COM 90/228) finns som avser deltidsanställd
och visstidsanställd arbetskraft samt uthyrd arbetskraft.
Det ena förslaget till direktiv uttrycker att arbetskraft som omfattas av
direktivet bör ha samma arbetsvillkor som fäst anställda. De bör få
samma möjligheter till vidareutbildning och åtnjuta samma sociala
förmåner. För anställda i dessa tillfälliga arbeten skall finnas ett
kontrakt som anger grunden för anställningsförhållandet. Lämnliga
åtgärder skall vidtas av medlemsländerna för att uthymingsföretagets
förpliktelser mot sina anställda uppfylls, i synnerhet vad gäller ut-
betalning av lön och sociala avgifter, även om uthymingsföretaget inte
är i stånd till det.
Det andra förslaget till direktiv innebär att deltidsanställda, visstids-
anställda och uthyrd arbetskraft bör ha samma sociala skydd som tillls-
vidareanställda på full tid och alltså få samma möjligheter till betald
semester m.m. Förslaget tar också upp att det i nationell lagstiftning bör
finnas en gräns på tolv månader för vilken tid en arbetstagare samman-
hängande kan hyras ut för ett och samma arbete. Med möjlighet till
förlängning av uppdragslängden får den totala uthymingstiden inte
överstiga 36 månader.
Båda förslagen är endast tillämpliga för anställda som arbetar minst
åtta timmar per vecka. De skall gälla såväl anställda i privat som i
offentlig tjänst.
14
Det senare förslaget till direktiv lämnades till rådet i juni 1990 som Prop. 1992/93:218
diskuterade förslaget i november 1990. Därefter tycks behandlingen av
förslaget ha stannat upp. Det är högst osäkert om dessa direktiv är en
framkomlig väg att reglera uthyrningsverksamheten.
Ytterligare ett förslag till direktiv berör uthyrning. Det är förslag av-
seende arbetsvillkor för tillfälliga arbeten i främmande medlemsstat
(COM 91/230 final).
Det går ut på att arbetstagare som arbetar i annat land än där före-
taget har säte måste ha ett visst socialt skydd i landet där arbetet utförs.
Är arbetstagaren engagerad mer än tre månader, inom en period av ett
år från första tillfället, så skall arbetstagaren ha samma villkor som
värdlandets arbetstagare (minimivillkor) vad gäller t.ex. maximal arbets-
tid, betald semester och lön. De villkor som uthyrning av arbetskraft är
reglerade med i värdlandet skall också gälla för den arbetskraft som
avses i förslaget.
Det är i dagsläget svårt att bedöma vad som kommer att hända med de
nämnda direktivförslagen.
Min bedömning: Den offentliga arbetsförmedlingen bör även i fram-
tiden vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. Den bör
bedriva en sammanhållen och effektiv arbetsmarknadspolitik samt
förfoga över de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedlen. Kontant stöd
vid arbetslöshet bör även i fortsättningen förutsätta kontakt med den
offentliga arbetsförmedlingen. Arbetsgivarnas skyldighet att anmäla
lediga platser till den offentliga arbetsförmedlingen bör kvarstå. Den
föreslagna avregleringen begränsas till den rent platsförmedlande
funktionen.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med min bedömning
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har ställt sig bakom utred-
ningens bedömning att den offentliga arbetsförmedlingen även fortsätt-
ningsvis skall vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri samt
förfoga över de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Handikappförbundens
Centralkommitté (HCK) anser att den offentliga arbetsförmedlingen skall
ha skyldighet att fortlöpande informera de privata arbetsförmedlingarna om
aktuella arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder. Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO) har föreslagit att den offentliga arbetsförmed-
lingen skall kunna ta betalt av arbetsgivarna för mer krävande förmed-
15
lingstjänster. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Företagarnas Prop. 1992/93:218
Riksorganisation har föreslagit att arbetsgivarnas skyldighet att anmäla
lediga platser till den offentliga arbetsförmedlingen bör upphöra. Lands-
organisationen i Sverige (LO) har pekat på risken för uppkomsten av
segregerade arbetsmarknader där den offentliga arbetsförmedlingen får ta
hand om de svagare grupperna. Även Samhall AB och HCK har fört fram
liknande synpunkter.
Skälen för min bedömning: Den offentliga arbetsförmedlingen är det
centrala instrumentet i en aktiv arbetsmarknadspolitik. Förmedlingen har
befogenheter att ge ekonomiskt stöd av olika slag för att påverka utbud och
efterfrågan på arbetskraft. Förmedlingen har också en kontrollfunktion mot
de arbetslösa medlemmarna i arbetslöshetskassorna när det gäller att be-
döma om medlemmarna står till arbetsmarknadens förfogande.
En arbetssökande kan kostnadsfritt orientera sig på arbetsmarknaden om
utbudet av lediga platser samt vid behov få tillgång till vägledning eller
annan service. Arbetsgivaren skall också kostnadsfritt kunna få tillgång till
den samlade kunskapen om var det finns ledig arbetskraft och få hjälp med
att tillsätta lediga platser.
Genom den offentliga arbetsförmedlingen får arbetssökande och arbets-
givare kontakt med det samhällsorgan som har hand om de arbetsmark-
nadspolitiska medlen. Att den offentliga arbetsförmedlingen har såväl
platsförmedling som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i sin hand ger
den dess centrala roll.
Enligt min mening måste den offentliga arbetsförmedlingen också fort-
sättningsvis förfoga över de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedlen. Den
offentliga förmedlingen måste kunna bedriva sin verksamhet enligt de
arbetsmarknadspolitiska riktlinjer som statsmakterna lägger fast. Det an-
kommer på statsmakterna att ge den offentliga förmedlingen förutsättningar
för det. En uppsplittring av åtgärderna eller medlen på flera olika aktörer
skulle försvåra statsmakternas möjligheter att bedriva en sammanhållen och
effektiv arbetmarknadspolitik. Avregleringen av monopolet skall begränsas
till den rent platsförmedlande funktionen.
En väl fungerande offentlig förmedling motverkar också den risk för
segregering av rekryteringsmarknaden som bl.a. LO och HCK pekat på. På
en segregerad marknad får den offentliga förmedlingen enbart ta hand om
den mest svårplacerade och minst attraktiva arbetskraften. Det kan gälla
långtidsarbetslösa eller arbetshandikappade eller personer som av andra
skäl har en svag ställning på arbetsmarknaden. Detta försämrar i sin tur
möjligheterna för andra sökande som behöver utnyttja arbetsförmedlingens
tjänster för att kunna hävda sig på arbetsmarknaden.
Kontant stöd vid arbetslöshet skall även i fortsättningen förutsätta kontakt
med den offentliga arbetsförmedlingen. Genom förmedlings- eller vägled-
ningsinsatser skall den arbetslöse få erbjudande om arbete, utbildning eller
annan åtgärd så att arbetslösheten bryts.
För den enskilde arbetslöse är det viktigt att ha en fortlöpande och nära
kontakt med den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen skall
ha tillgång till i princip samtliga lediga platser och kan därtill diskutera
olika individinriktade åtgärder med den arbetslöse. Även ur arbetsmark- [g
nadspolitisk synvinkel är det nödvändigt att arbetsförmedlingen har ett
fortlöpande informationsutbyte med alla arbetslösa för att kunna ge en rätt Prop. 1992/93:218
inriktad service till olika grupper på arbetsmarknaden. Givetvis är det
ingenting som hindrar att olika former av samverkan etableras mellan
offentlig och privat förmedling så att även privata arbetsförmedlingar kan
få tillgång till information om lediga platser och aktuella åtgärdsmedel.
Detta informationsutbyte bör emellertid inte regleras genom lagstiftning
som ett par remissinstanser varit inne på, utan bör växa fram på frivillig
väg inom ramen för offentlighetsprincipen.
Ett aktivt engagemang från arbetsmarknadens parter i frågor rörande
verksamhetens inriktning och dess genomförande är viktigt. Att parterna
bidrar med sitt engagemang och kunnande på olika nivåer i Arbetsmark-
nadsverket har utomordentligt stor betydelse för att arbetsmarknadspoli-
tiken kan genomföras på ett effektivt sätt.
Av platsanmälningslagen (1976:157) framgår att arbetsgivare har en
skyldighet att anmäla lediga platser till den offentliga förmedlingen.
Frågan om den skyldigheten skall finnas kvar eller inte har stor betydelse
för bedömningen av vilka effekter ett avskaffande av arbetsförmedlings-
monopolet får på arbetsmarknadens sätt att fungera och på möjligheterna
att driva arbetsmarknadspolitik. Platsanmälan har också stor betydelse för
den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att vara heltäckande.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SACO och HCK instämmer
i utredningens bedömning att inga ändringar bör göras i lagen om allmän
platsanmälan. Såväl SAF som Företagarnas Riksförbund har föreslagit att
den nuvarande anmälningsskyldigheten bör upphöra. Enligt SAFs mening
är den allmänna platsanmälan behäftad med så många felkällor att värdet
av de insamlade uppgifterna inte motiverar en straffsanktionerad skyldighet
att lämna dessa. Enligt SAF anmäler i vissa fall arbetsgivare, med arbets-
förmedlingens goda minne, platser som i praktiken redan tillsatts.
Enligt min mening är det viktigt att den allmänna platsanmälan bibehålls.
Skälen är bl.a. följande.
En effektiv arbetsmarknad måste ha en effektiv spridning av information
om lediga platser. Platserna skall tillsättas så fort som möjligt och med rätt
person. Möjligheten att snabbt och utan kostnad erhålla information om
lediga arbeten underlättar sökprocessen för de arbetssökande. Arbetsgivare
å sin sida får ett större antal sökande att välja mellan och därmed bättre
möjligheter att kunna anställa "rätt person på rätt plats", eventuellt efter att
en förmedlande länk medverkat vid urvalet.
Samhällsekonomiskt är ett system med allmän platsanmälan effektivt. En
effektiv lösning är i princip att den offentliga förmedlingen tar emot plats-
informationen, bearbetar den och snabbt gör den tillgänglig för alla sökan-
de, liksom för de övriga förmedlingar som önskar ta del av informationen.
Den allmänna platsanmälan ger möjlighet att ge översiktlig information
till arbetsgivare, arbetssökande och statsmakterna om hur delarbetsmark-
nadema ser ut och utvecklas. Den utgör ett underlag för t.ex. beslut om
hur yrkesutbildningar skall dimensioneras. För vägledare, SYO-funktio-
närer m.fl. är detta viktig information vid diskussionen om utbildnings-
och yrkesval. För bedömning av den allmänna konjunkturutvecklingen är
t.ex. flödena av nyanmälda platser en tidig indikator. [7
2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 218
Omtryckt
Den allmänna platsanmälan har bidragit till att fler grupper av sökande - Prop. 1992/93:218
inte minst många tjänstemannagrupper - sökt sig till förmedlingen för att ta
del av platsutbudet som exponerats alltmer lättillgängligt. Att platser med
skilda utbildnings- och kvalifikationskrav finns hos den offentliga förmed-
lingen är en förutsättning för att den på ett effektivt sätt skall kunna arbeta
med alla slags sökande som ställer krav på service vid arbetslöshet.
När det gäller frågan om uppdragsintäkter för den offentliga arbetsför-
medlingen föreslår utredningen att det inte skall öppnas några möjligheter
att ta betalt för offentlig arbetsförmedlingsservice. SACO har här framhållit
att det finns flera fördelar att vinna om den offentliga förmedlingen skulle
tillåtas att ta betalt för mer krävande förmedlingstjänster av arbetsgivarna.
Förutom att ge förmedlingen ett resurstillskott kommer möjligheten att ta
betalt för vissa rekryteringstjänster att öka konkurrensen och förstärka
kostnadsmedvetandet hos arbetsförmedlingspersonalen.
Enligt min mening finns åtminstone två skäl att inte öppna några möjlig-
heter att ta betalt för offentlig arbetsförmedlingsservice. Till en början
föreskrivs i ILO-konventionen (nr 88) angående den offentliga arbetsför-
medlingens organisation, vilken Sverige ratificerade år 1949, att offentlig
arbetsförmedling skall vara avgiftsfri. Ett annat skäl är att den offentliga
förmedlingens neutrala ställning mellan arbetsgivare och arbetssökande är
viktig för att upprätthålla förtroendet för verksamheten.
Att den offentliga arbetsförmedlingen inte skall ta betalt för arbetsför-
medlingsservice får dock inte innebära att den avstår från att arbeta med
enskilda resurskrävande förmedlingsuppdrag. Det kan vara väl förenligt
med det arbetsmarknadspolitiska uppdraget att ägna kraft och tid åt enstaka
uppdrag. I vissa lägen kan det vara motiverat av t.ex. regionalpolitiska
skal att lägga ner mycket resurser på att rekrytera nyckelpersoner eller
annan arbetskraft. På motsvarande sätt kan särskilda resurser läggas ned på
arbetskraft som har särskilt svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden.
Det kan t.ex. röra sig om långtidsarbetslösa eller arbetssökande som på
grund av handikapp, ålder eller av andra skäl har en svag ställning på
arbetsmarknaden.
Mitt förslag: Det nuvarande förbudet mot att bedriva privat arbets-
förmedling mot ersättning avskaffas utom såvitt avser arbetsförmed-
ling för sjömän. Det innebär att kravet på tillstånd av AMS för att
under vissa förutsättningar få bedriva arbetsförmedlingsverksamhet
slopas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt en av-
reglering av arbetsförmedlingsmonopolet i huvudsak i enlighet med utred-
18
ningens förslag. Konkurrensverket och SAF har föreslagit att ILO- kon- Prop. 1992/93:218
ventionen (nr 9) angående arbetsförmedling för sjömän bör sägas upp för
att möjliggöra även privat sjömansförmedling. LO har avvisat utredningens
förslag om en avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet. Enligt TCO
behövs en fortsatt särreglering för scenartister. HCK har förklarat att man
vill avstyrka utredningens förslag om resultatet av avregleringen blir att
funktionshindrade inte kan ges samma stöd och service som andra. HCK
har även pekat på att frågan om den enskildes integritet och frågan om
sekretess måste beaktas i ett kommande regeringsförslag.
Skälen för mitt förslag: Som tidigare redovisats godkände riksdagen
våren 1992 att Sverige sade upp ILO- konventionen (nr 96) angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
I propositionen som låg till grund för uppsägningen (prop. 1991/92:89)
framhölls att enligt ILO:s arbetsbyrå visade tillämpningen av konventionen
på en alltmer bristande efterlevnad. Medan regeringar som antagit kon-
ventionens del II åtagit sig att inom viss tid avskaffa avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer har den faktiska utvecklingen de senaste tio åren
gått i motsatt riktning, dvs. en avtagande dominans för den offentliga
förmedlingen och en gradvis utveckling av privata förmedlingar. Förutom
Sverige har under perioden den 18 juli 1991-den 17 juli 1992 även Tysk-
land, Finland, Nederländerna och Elfenbenskusten sagt upp den aktuella
konventionen (Nederländerna och Elfenbenskusten har dock ratificerat
konventionen på nytt med accepterande av del III).
Enligt min mening är det uppenbart, vilket också tillämpningen av kon-
ventionen utvisar, att statligt monopol på arbetsförmedlingsområdet har
spelat ut sin roll. De skäl som en gång i tiden låg bakom förbudet att
bedriva privat arbetsförmedling har idag, med en väl utbyggd offentlig
arbetsförmedling, starka fackliga organisationer och en omfattande arbets-
rättslig och social skyddslagstiftning inte någon större relevans. Några
missförhållanden av det slag som förelåg vid tiden för förbudets införande
skall inte behöva uppkomma vid en avreglering. På sätt jag senare kommer
att föreslå kommer det inte heller att bli tillåtet för de privata förmed-
lingarna att ta betalt av de arbetssökande utan endast av arbetsgivare som
söker arbetskraft.
Inte desto mindre är det viktigt att Sverige har en heltäckande och av-
giftsfri offentlig arbetsförmedling. Det finns emellertid inget som talar för
att arbetsförmedling bedrivs bäst och mest rationellt enbart i form av ett
offentligt monopol. Privata och andra fristående arbetsförmedlingar, som
ett komplement till den offentliga arbetsförmedlingen, innebär flera för-
delar. Argumenten för ökad valfrihet är relevanta även på detta område.
Servicen till arbetssökande och arbetsgivare förbättras och torde även
innebära en stimulans för den offentliga arbetsförmedlingen. Samtidigt
delar jag utredningens uppfattning att de privata arbetsförmedlingarna inte
kommer att bli några stora konkurrenter, annat än på vissa delarbetsmark-
nader, till den offentliga arbetsförmedlingen när det gäller de lediga
platserna. Privata förmedlingar kommer att uppträda där det finns en
betalningsvilja från arbetsgivarnas sida. Det kommer framför allt att gälla
områden där arbetsgivarna redan idag lägger ned stora kostnader för sin 19
rekrytering, t.ex. till högre arbetsledande befattningar och specialistfunk-
tioner. Utredningen har här pekat på risken att vissa negativa effekter kan Prop. 1992/93:218
uppstå om branschvisa arbetsförmedlingar skulle etableras och få en så
dominerande ställning inom sina områden att det i praktiken blir monopol.
Enligt min mening bör faran för uppkomsten av sådana monopol inte
överdrivas. Som Statens Arbetsgivarverk (SAV) har påpekat har arbets-
tagarna full frihet att på en öppen marknad kostnadsfritt anlita så många
arbetsförmedlingar de önskar.
Finns några skäl mot en fullständig avreglering ?
De privata förmedlingarnas roll blir att komplettera den offentliga arbets-
förmedlingen i själva platsförmedlingsarbetet. Utgångspunkten måste här
vara att så långt det är möjligt avskaffa de regleringar som försvårar för
kompletterande förmedlingsservice att etableras. Den dynamik och mång-
fald i förmedlingsverksamheten som en ny lagstiftning skall skapa förut-
sättningar för kräver att etableringshinder sätts upp i så liten utsträckning
som möjligt.
Det nu sagda innebär till en böijan att den nuvarande tillståndspröv-
ningen inte kan upprätthållas. I de fall där AMS har lagliga möjligheter att
bevilja tillstånd sker exempelvis en arbetsmarknadspolitisk prövning av
behovet av verksamheten. På sätt som utredningen konstaterar får det
anses vara principiellt felaktigt att den dominerande aktören på marknaden
skall kunna kontrollera etableringen av förmedlingar som kan uppfattas
som konkurrenter. Den omständigheten att AMS har att fastställa vilken
högsta ersättning som får tas ut innebär vidare i praktiken en prisreglering.
Som Konkurrensverket framhåller i sitt remissyttrande motverkar en
centralt bestämd prissättning strukturförändringar på marknaden, vilket i
sin tur bidrar till ett mindre effektivt utnyttjande av de samlade resurserna
på arbetsförmedlingsområdet.
Mot denna bakgrund föreslår jag, i likhet med utredningen, att det nu-
varande tillståndskravet för privata arbetsförmedlingar helt tas bort. Över-
vägande flertalet av remissinstanserna har också tillstyrkt förslaget på
denna punkt. Utredningen har heller inte funnit några bärande skäl att
föreslå någon särskild prövning av vandeln eller den personliga lämplig-
heten för den som vill bedriva arbetsförmedling. Jag delar denna uppfatt-
ning och anser i likhet med utredningen att den prövning och registrering
som sker hos länsstyrelse eller hos Patent- och registreringsverket vid
etablering av företag är tillräcklig. Det betyder att jag inte delar TCO.s
uppfattning om behovet av en fortsatt särreglering och tillståndsprövning
för scenartister för att möjliggöra etablering av s.k. artistagenter.
När det därefter gäller frågan om det finns några hinder för en fullstän-
dig avreglering med hänsyn till internationella åtaganden har utredningen
pekat på ILO-konventionen (nr 9) angående arbetsförmedling för sjömän.
Den nuvarande arbetsförmedlingslagen innebär ett förbud att mot ersätt-
ning bedriva arbetsförmedling för sjömän. Detta framgår av lagens 3 och
4 §§. Förbudet att bedriva arbetsförmedling för sjömän regleras emellertid
inte i den av Sverige uppsagda ILO-konventionen nr 96 angående avgifts-
krävande arbetsförmedlingsbyråer. Istället regleras detta förbud i en annan 20
ILO-konvention, nämligen konventionen nr (9/1920) angående arbetsför-
medling av sjömän. Denna konvention ratificerades av Sverige år 1921. Prop. 1992/93:218
Totalt har 32 länder ratificerat konventionen, bl.a. ett stort antal västeuro-
peiska länder. Konventionen kan sägas upp utan några särskilda bindnings-
tider. En uppsägning träder i kraft ett år efter det att den registrerats.
Förutom förbudet att bedriva avgiftskrävande arbetsförmedling för sjö-
män innehåller konventionen bestämmelser om hur den offentliga sjömans-
förmedlingen skall vara organiserad. Bl.a. skall varje medlemsland tillse
att ett effektivt system av avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalter inrättas och
upprätthålls. Rådgivande kommittéer skall upprättas med lika antal repre-
sentanter för redare och sjömän. Enligt konventionen skall vid arbetsför-
medlingen sjömännen fritt få välja fartyg och redarna fritt få välja besätt-
ning. I konventionen regleras också vad sjömännens anställningsavtal skall
innehålla. Sammanfattningsvis kan sägas att konventionen huvudsakligen
syftar till att reglera den offentliga sjömansförmedlingen. Mot denna bak-
grund och med hänsyn till att det enligt utredningen inte framkommit att
det skulle föreligga något egentligt behov av privat sjömansförmedling har
utredningen bedömt att det vore förenat med betydande nackdelar att säga
upp den aktuella konventionen enbart för att kunna möjliggöra privat
arbetsförmedling för sjömän.
Enligt Konkurrensverket och SAF finns det inga sakskäl till varför det
inte skulle finnas ett behov av konkurrens även på detta område. Verket
och SAF förordar därför att Sveriges anslutning till ILO-konventionen nr 9
sägs upp. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå att ILO-konventionen
nr 9 sägs upp. Frågan om en eventuell uppsägning bör dock analyseras
närmare, inte minst mot bakgrund av själva syftet med en avreglering av
arbetsförmedlingsmonopolet. Jag avser därför att om så visar sig erforder-
ligt senare återkomma i denna fråga. Den föreslagna lagen bör därför tills
vidare bibehålla ett uttryckligt förbud att mot ersättning bedriva arbetsför-
medling för sjömän. Förbudet föreslås bli straffsanktionerat. I övrigt torde
det på sätt utredningen konstaterat inte finnas några internationella åtagan-
den eller hinder av annat slag mot en fullständig avreglering.
En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang och som rör lagens
tillämpningsområde gäller undantaget i 1 § första stycket arbetsförmed-
lingslagen (SFS 1991:746 ändrat genom SFS 1991:1568) för arbetsförmed-
ling som sker på det sätt som avses i tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen. Jag delar utredningens uppfattning att även den
nu föreslagna lagen bör innehålla ett motsvarande undantag. Liksom ut-
redningen vill jag emellertid understryka att exempelvis annonsering i
tryckt skrift eller sändningar i radioprogram kan vara ett led i en mer
omfattande arbetsförmedlingsverksamhet. Andra slag av åtgärder som
vidtas i en sådan förmedlingsverksamhet, t.ex. direkta kontakter med
enskilda arbetssökande och arbetsgivare samt förmedling av kontakt dem
emellan kan därför komma att omfattas av lagens bestämmelser (jfr
bet. 1990/9l:AU20 s.22-23 samt Högsta domstolens dom nr DB 141 den 5
mars 1992 i mål B 479/91).
Enligt ett par remissinstanser kan den i betänkandet föreslagna 1 § första
stycket vara svår att förstå. Jag delar uppfattningen att bestämmelsen kan
få en bättre utformning och föreslår därför att bestämmelsen ändras så att 21
syftet med bestämmelsen framgår tydligare. Jag ansluter mig här till vad Prop. 1992/93:218
Lagrådet har föreslagit.
När det slutligen gäller den av HCK berörda sekretessfrågan kommer de
privata arbetsförmedlingarnas möjligheter till framgång att vila på om man
lyckas att etablera ett förtroendefullt samarbete i förhållande till dem som
anlitar förmedlingarna. Givetvis är det viktigt att man i detta sammanhang
gör klart vilka uppgifter som bör hanteras med särskild försiktighet. När
det gäller personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling
och personuppgifter i sådant register finns bestämmelser i datalagen
(1973:289).
Mitt förslag: AMS myndighetstillsyn avskaffas, såväl när det gäller
privat arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft, liksom AMS
nuvarande möjligheter att ingripa med vitesföreläggande och vitesför-
bud. Den tillsyn som kan behövas för att förhindra oseriös verksam-
het bör marknaden själv kunna klara av genom egen tillsyn i form av
branschorganisationer, etiknämnder m.m. Någon särskild anmälnings-
plikt eller något registreringsförfarande föreslås heller inte. De pri-
vata förmedlingarna skall få verka utan styrning i form av arbets-
marknadspolitiska riktlinjer och liknande.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i utredningens
förslag att AMS tillsynsverksamhet bör upphöra. LO och TCO har före-
språkat fortsatt tillsyn och kontroll. Samhall AB och HCK har framhållit
vikten av att privata arbetsförmedlingar inte får diskriminera arbetssökande
med funktionshinder. Samhall AB har även förordat att särskilda löne-
bidragsmedel avsätts för att underlätta Samhall-anställdas övergångar till
anställningar hos andra arbetsgivare. Svenska Personaluthyrnings- och
Rekryteringsförbundet (SPUR) har ställt sig positivt till tanken på en skyl-
dighet för rekryteringsföretagen att lämna information till AMS som kunde
komma branschen till godo som en slags marknadsinformation.
Skälen för mitt förslag: Enligt 12 § arbetsförmedlingslagen utövar AMS
tillsyn över efterlevnaden av lagen och enligt 13 § har AMS rätt att på
begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Som
en nyhet i 1991 års lagstiftningsärende infördes en möjlighet för AMS att
gentemot den som bryter mot lagens bestämmelser meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs för lagens efterlevnad. Sådana beslut kan
förenas med vite. Möjligheten för AMS att ingripa med förelägganden och
förbud har dock inte utnyttjats under den tid lagen har varit i kraft.
Frågan är då om det på en avreglerad arbetsmarknad behövs någon form
av myndighetstillsyn för att kontrollera att de privata förmedlingarna be-
driver en verksamhet som uppfyller vissa kvalitetskrav? En annan fråga
22
gäller om de privata arbetsförmedlingarna borde styras med arbetsmark- Prop. 1992/93:218
nadspolitiska riktlinjer av liknande slag som gäller för den offentliga för-
medlingen?
Enligt min mening behövs det varken någon myndighetstillsyn med
vitessanktioner eller några särskilda riktlinjer för förmedlingarnas verk-
samhet.
De privata arbetsförmedlingarna kommer att arbeta på en fri marknad
och det är arbetsgivaren som kommer att betala för förmedlingstjänsten.
Det bör därför, som Konkurrensverket också påpekat, vara aktörerna på
marknaden, dvs arbetsgivarna samt de arbetssökande, som i första hand
skall avgöra om förmedlingen håller tillräcklig kvalitet i sin verksamhet.
Endast de som förmår skapa goda relationer med sina uppdragsgivare och
får uppdragsinkomster har förutsättningar att etablera sig och bli kvar på
marknaden.
Tillämpningen av den nuvarande arbetsförmedlingslagstiftningen visar
med önskvärd tydlighet på svårigheten att med en tillsyns- och kontrollag-
stiftning upprätthålla ett system som många anser försvårar och förhindrar
ett effektivt utnyttjande av de samlade arbetsförmedlingsresursema. Även
de av utredningen redovisade erfarenheterna från Storbritannien går i
samma riktning. Det kan konstateras att AMS traditionella tillsynsverksam-
het helt enkelt inte fungerat och heller inte kan fungera på det sätt som det
en gång i tiden var tänkt. En av orsakerna till detta är naturligtvis att AMS
roll som servicemyndighet gentemot arbetsmarknadens aktörer inte är
förenlig med rollen som tillsynsmyndighet gentemot samma aktörer och
som dessutom i vissa avseenden kan uppfattas som konkurrenter på rekry-
teringsmarknaden.
Mot denna bakgrund anser jag, liksom utredningen och övervägande
flertalet av remissinstanserna, det inte motiverat att föreskriva någon sär-
skild myndighetstillsyn av de privata förmedlingarnas verksamhet. Samma
resonemang kan för övrigt föras när det gäller uthymingsföretagens verk-
samhet. Jag kommer senare att närmare redovisa mina förslag när det
gäller förenklingar och avregleringar för uthyrningsverksamhetens del.
Utredningen har i detta sammanhang pekat på att erfarenheterna från
såväl Sverige som Storbritannien och Danmark visar att de frivilliga
branschorganisationer som växer fram vill ta ett ansvar för att medlems-
företagen uppträder korrekt och etiskt. De kontakter utredningen haft med
olika förmedlingsföretag visar att det finns ett intresse av starka bransch-
förbund som verkar för goda normer. Det ger medlemsföretagen en "kvali-
tetsstämpel". Jag delar således utredningens uppfattning att man vid en
avreglering bör ge branschen möjligheten att genom egen tillsyn av med-
lemsföretagen se till att olika avarter förhindras. Utvecklingen inom detta
område bör dock följas noga och vara en viktig aspekt i den uppföljning
och utvärdering av avregleringen som jag senare kommer att föreslå.
Skulle det visa sig att branschen inte förmår att ta till vara detta förtroende
kan det finnas skäl att överväga lagstiftning.
Utredningen har även varit inne på frågan om privata förmedlingar som
startar verksamhet skulle vara skyldiga att anmäla sig eller registrera sig
hos AMS på samma sätt som avgiftsfria förmedlingar är skyldiga att göra
idag. Någon prövning eller tillsyn skulle inte ske, men AMS skulle få
23
kännedom om de företag som arbetar på marknaden och den vägen kunna Prop. 1992/93:218
få information från företagen om förhållanden av intresse för att följa
utvecklingen på arbetsmarknaden. Även företagen skulle, på sätt SPUR
framhållit kunna ha nytta av en sådan information. Jag delar emellertid här
utredningens uppfattning att behovet av information om arbetsmarknads-
utvecklingen ändå är väl tillgodosett genom bl.a. den allmänna platsan-
mälan och de särskilda undersökningar om rekryteringsmönster (AKU)
som årligen görs. Jag är därför inte beredd att föreslå någon anmälnings-
plikt eller något registreringsförfarande för de privata arbetsförmedlingar-
na.
Utredningen har också övervägt frågan om de privata förmedlingarnas
verksamhet borde styras med arbetsmarknadspolitiska riktlinjer av liknande
slag som gäller för de offentliga förmedlingarna. Dit hör t.ex. att verka för
jämställdhet på arbetsmarknaden, att motverka långtidsarbetslöshet, att
anstränga sig för att flyktingar och andra invandrare skall få arbete, att
arbetshandikappade skall få ökad del i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
m.m. HCK har i detta sammanhang uttalat att utan riktlinjer blir det svåra-
re för funktionshindrade att få del av den service som privata arbetsför-
medlingar kan komma att ge.
Enligt utredningens mening bör de privata förmedlingarna få verka på
arbetsmarknaden utan några särskilda riktlinjer av angivet slag. Jag in-
stämmer i denna bedömning. I enlighet med vad jag tidigare redovisat
skall även i fortsättningen ansvaret för individinriktade arbetsmarknads-
politiska åtgärder vila på den offentliga arbetsförmedlingen. Det är då inte
lämpligt att splittra upp arbetsmarknadspolitiken genom att lägga något
delansvar för denna på privata förmedlingar, exempelvis på det sätt som
Samhall föreslagit, nämligen att lönebidragsmedel avsätts för Samhall-
anställdas övergångar. En sådan åtgärd skulle dessutom strida mot syftet
med en avreglering eftersom detta skulle förutsätta någon form av regle-
ring och kontroll. Ett syfte med avregleringen är att privata förmedlingar
skall kunna upptäcka områden där förutsättningar finns för att finansiera en
kompletterande förmedlingsservice med uppdragsinkomster från den som
söker arbetskraft. Uppställs krav på att privata förmedlingar skall ta sär-
skild hänsyn till eller uppnå vissa resultat för olika grupper av sökande
skulle detta förutsätta styrmedel i form av statsbidrag eller åtgärdsmedel
eller en lagreglering. Detta är något som man enligt min mening bör und-
vika. Den roll som de privata arbetsförmedlingarna skall ha i syfte att
effektivisera arbetsmarknaden skulle bli oklar om de arbetade med två
olika uppdragsgivare.
Det nu sagda hindrar naturligtvis inte att, på sätt utredningen framhållit,
olika former av samverkan bör kunna växa fram mellan offentliga och
privata arbetsförmedlingar. En samverkan sform kunde t. ex. vara att pri-
vata förmedlingar får i uppdrag av den offentliga att arbeta med någon
eller några svårplacerade sökandegrupper.
Utredningen har i detta sammanhang särskilt uppmärksammat möjlig-
heterna för människor med funktionshinder att utnyttja de privata förmed-
lingarnas service. 1989 års Handikapputredning har i sitt slutbetänkande
"Ett samhälle för alla" (SOU 1992:52) betonat att de funktionshindrades 24
behov av särskilda stöd- och vägledningsinsatser måste beaktas vid ett
eventuellt upphävande av arbetsförmedlingsmonopolet. Handikapputred- Prop. 1992/93:218
ningen förutsätter att eventuellt tillkommande arbetsförmedlingar vid sidan
av den offentliga också måste ha en lagfäst skyldighet att biträda arbets-
sökande med funktionshinder. En sådan lagfäst skyldighet har även Sam-
hall AB föreslagit.
På de skäl som jag nu har redovisats delar jag emellertid utredningens
bedömning att någon lagfäst skyldighet att biträda arbetssökande med
funktionshinder inte bör införas. Liksom utredningen utgår jag dock från
att även utan en lagreglering de privata arbetsförmedlingarnas tjänster och
service skall vara tillgängliga för arbetssökande med olika funktionshinder.
I detta sammanhang vill jag också peka på det förslag till lag om arbets-
livets tillgänglighet för personer med funktionshinder som Handikapputred-
ningen föreslagit i det nämnda betänkandet. Betänkandet är för närvarande
ute på remiss och kommer därefter att beredas inom regeringskansliet. Jag
avser att även på detta område följa utvecklingen noga.
Mitt förslag: Ett straffsanktionerat förbud för privata arbetsförmed-
lings- och uthymingsföretag att begära, avtala om eller ta emot ersätt-
ning av arbetssökande eller arbetstagare för att erbjuda eller anvisa
arbete införs i lagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag
Remissinstanserna: Övervägande flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren (RÅ) har inget att
erinra mot ett förbud men förordar inte någon straffsanktion. Företagarnas
Riksorganisation och SAF anser att något förbud inte bör införas.
Skälen för mitt förslag: 13-5 §§ i 1991 års arbetsförmedlingslag regle-
ras när arbetsförmedling får bedrivas mot ersättning. I de tillstånd som
AMS meddelar med stöd av lagen anger AMS regelmässigt som villkor
bl.a. att ersättning inte på något sätt får tas ut av de arbetssökande.
Utredningen har i sina kontakter på den svenska, den brittiska och den
danska förmedlingsmarknaden inte funnit någon som anser att privata
arbetsförmedlingar skall kunna få ta betalt av arbetssökande för själva
förmedlingsuppdraget. Tvärtom är exempelvis företrädare för brittiska
privata förmedlare mycket angelägna om att ett förbud finns klart uttryckt
i lagen. Det förhindrar oseriösa förmedlare och medverkar till att privata
förmedlare och uthyrare uppfattas som seriösa bland allmänhet, arbetsgiva-
re och sökande.
De hittillsvarande danska erfarenheterna talar möjligen för att det inte
uppstår så stora problem ens om man avstår från ett uttryckligt förbud.
Etiska regler har framarbetats inom vikariebyråbranschen som anger att
medlemmarna inte får ta betalt av sökande. Det förekommer att vissa
andra förmedlingar kräver betalning av sökande, exempelvis för att komma
|
i ett sökanderegister. Sådana förmedlingar har snabbt fått negativ publici- Utredningen har således kommit fram till att det är en utbredd uppfatt- Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot ett |
Prop. 1992/93:218 |
|
tillräckligt att frivilliga överenskommelser i frågan träffas. Ett skäl till Sammanfattningsvis råder det i stort sett samstämmighet om att det är Även om förhållandena idag på den svenska arbetsmarknaden är avsevärt Förbudet skall vara så utformat att det blir lätt att förstå och lätt att se |
26 |
eller arbetstagare för att erbjuda eller anvisa arbete. Förbudet innebär bl.a. Prop. 1992/93:218
att en arbetssökande inte skall behöva betala för förmedlingsservice,
varken direkt i samband med tjänsten, eller indirekt genom att betala för
"kringservice" som ett villkor för att komma i åtnjutande av tjänsten.
Något undantag från förbudet bör därför inte finnas. Förbudet gäller dock
endast sådan arbetsförmedling som omfattas av lagen (jfr avsnitt 3.2).
Även arbetsgivare som hyr ut arbetskraft omfattas av förbudet.
Det nu sagda innebär att t.ex. registreringsavgifter för att finnas med i
ett arbetssökanderegister omfattas av förbudet. Utredningen har erfarit att
det redan i dag förekommer i viss utsträckning att förmedlingsbyråer
försöker ta ut en registeravgift av arbetssökande. Ofta är det då fråga om
arbetssökande inom speciella yrkes- eller utbildningsgrupper. För förmed-
lingar som är nystartade uppträder kostnader för register, datautrustning
etc. tidigt i verksamheten men uppdragsinkomster från arbetsgivare saknas.
Det är därför sannolikt att vissa förmedlingsföretag skulle överväga möj-
ligheten att finansiera sin verksamhet i starten genom olika former av s.k.
registeravgifter från de sökande. Det är inte otänkbart att en arbetssökande
skulle avkrävas återkommande registeravgifter för att behålla sin plats i
arbetssökanderegistret.
Förbudet mot att ta betalt av arbetssökande eller arbetstagare innebär
sammanfattningsvis att privata arbetsförmedlingar och uthymingsföretag
inte får sätta upp några som helst ekonomiska krav för att de skall komma
i åtnjutande av förmedlingsservicen eller bli anvisade arbete. Det kan
exempelvis gälla avläggande av depositions- eller deponeringsavgifter eller
att de måste utnyttja någon slags service som kan debiteras.
Förbudet syftar bl.a. till att utestänga oseriösa förmedlare och skapa
förutsättningar för konkurrens på lika villkor. Förmedlingarna blir beroen-
de av uppdragsintäkter från företagen. Flertalet företag har erfarenhet av
tidigare rekryteringar och kan bedöma seriositeten i den privata förmed-
lingens arbete.
Förbudet mot att ta betalt för förmedlingstjänster av arbetssökande gäller
naturligvis också intresseorganisationer, fackliga organisationer och lik-
nande som avser att bedriva privat arbetsförmedling.
Som tidigare framhållits bör förbudet vara straffsanktionerat. Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet skall kunna dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.
27
Mitt förslag: Regelverket kring uthyrning av arbetskraft förenklas.
AMS nuvarande tillsynsfunktion upphör, liksom möjligheten för AMS
att ingripa med vitesföreläggande och vitesförbud. Den nuvarande
begränsningen att en arbetstagare får hyras ut eller hyras in för en
sammanhängande tid av högst fyra månader avskaffas, liksom in-
skränkningarna i förhållande till anställningsskyddslagen när det
gäller möjligheten att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar.
Vidare försvinner alla krav som riktas mot en beställare, bl.a. kravet
att en beställare får anlita uthyrd arbetsskraft endast om detta föran-
leds av ett tillfälligt behov av extra arbetskraft. Vissa kvarstående
regler som bl.a. har till syfte att skydda den uthyrda arbetskraften
föreslås bli straffsanktionerade.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft
något att erinra mot förslagen. SAF menar dock att samtliga regler för
uthyrning av arbetskraft kan tas bort. LO och TCO har ställt sig avvisande
till en avreglering av regelverket och pekat på risken för en urholkning av
anställningsskyddet och en ökad ekonomisk brottslighet. TCO har särskilt
pekat på att någon form av kontroll och tillsyn är nödvändig för att komma
tillrätta med avarterna. Enligt SACO bör övervägas om inte möjligheten till
långtidsuthyming skall begränsas till högst 12 månader och att längre
inhyming än ett år borde medföra anställning hos inhyraren. RÅ har före-
språkat ett bibehållande av möjligheten till vitesföreläggande istället för att
införa straffbestämmelser. Ett par remissinstanser har haft smärre syn-
punkter på lagtexten.
Skälen för mitt förslag: I prop. 1990/91:124 Privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft m.m. beskrivs såväl fördelar som nackdelar med
uthyrning av arbetskraft. Till fördelarna hör att anlitande av arbetskraft
från ett uthymingsföretag uppfattas som ett bekvämt och smidigt sätt att
lösa tillfälliga eller snabbt uppkomna behov av extra arbetskraft. Behoven
kan bero på sjukdom, semester eller annan ledighet, oväntade arbetstoppar
eller omorganisation, vakanser, specialprojekt med begränsad varaktighet
m.m. Uthymingsföretaget debiterar kundföretaget (inhyraren) ersättning
som täcker den anställdes lön, skatt, sociala avgifter samt de egna admini-
strativa kostnaderna inkl, eventuell vinst.
Till de problem som nämndes hörde otillfredsställande anställningstrygg-
het i uthymingsföretagen, där s.k. uppdragsanställningar var vanliga, dvs.
arbetstagarna anställs uppdrag för uppdrag. Det bäddade för oseriösa
uthymingsföretag som vältrar över arbetsgivaransvaret på de anställda.
Uthymingsföretag visade ibland bristande vilja att fullgöra sina skyldig-
heter mot det allmänna och försökte kringgå arbetsrättslig lagstiftning och
gällande kollektivavtal samt undandra sig skatter och avgifter.
Prop. 1992/93:218
28
Allmänna överväganden
Enligt utredningen har det inte funnits möjlighet att avgöra om legalise-
ringen den 1 januari 1992 av uthymingsföretagens verksamhet har påverkat
antalet uthymingsuppdrag. Legaliseringen har sammanfallit med en för-
svagning av arbetsmarknadsläget vilket givit en allmänt lägre efterfrågan
på tjänster. Företag kan i större utsträckning under en lågkonjunktur kom-
pensera tillfälliga personalbehov med omdisponeringar av egen personal
som kanske inte har full sysselsättning.
Uthymingstjänster kommer emellertid att vara ett efterfrågat alternativ
även i fortsättningen. Det finns alltid ett behov av att smidigt och utan
onödigt besvär få en ersättare på plats vid oförutsedd frånvaro, såsom
sjukdom etc. Att kostnader faktureras för inhyrd personal är ofta att före-
dra även om utgiften skulle vara högre än lönekostnaden för en anställd
vikarie.
Inhyming som ett alternativ tillgrips också för att klara säsongsvaria-
tioner eller andra arbetstoppar. Företag finner det lönsamt att som ett
alternativ till sin fasta bemanning överväga om variationer i sysselsätt-
ningen i stället skall mötas med inhyming. Kostnader för att ha anställd
personal som tidvis inte har full sysselsättning kan vara betydande.
Uthyrning av arbetskraft förekommer över stora delar av arbetsmark-
naden. Seriösa uthymingsföretag medverkar till en effektiv arbetsmarknad.
Deras verksamhet och möjligheterna att utnyttja deras service bör inte
onödigtvis inskränkas. Ett problem som utredningen pekat på är att ut-
hyrningsverksamheten som sådan tycks ge större möjligheter än annan
näringsverksamhet för oseriösa företag att undandra sig skyldigheter mot
anställda och det allmänna. Detta är emellertid något som enligt min upp-
fattning får lösas inom ramen för annan lagstiftning än den nu aktuella.
Jag delar heller inte de farhågor som bl.a. LO och TCO har fört fram att
det nu föreslagna förenklingarna skulle påverka risken för framväxandet av
oseriös verksamhet av olika slag. Den stora förändringen när det gäller
uthyrning av arbetskraft genomfördes nämligen redan med 1991 års lag-
stiftning då verksamheten legaliserades utan något krav på tillstånd.
Jag har i det föregående (avsnitt 3.3) redovisat mina skäl till varför jag
anser att AMS nuvarande tillsynsfunktion skall upphöra såväl när det gäller
de privata arbetsförmedlingarnas verksamhet som när det gäller uthyr-
ningsföretagens verksamhet. Något krav på anmälningsplikt eller registre-
ringsförfarande föreslås inte heller. Något sådant krav på uthymingsföretag
finns för övrigt inte heller enligt gällande lagstiftning.
Den s.k. fyramånadersregeln
Enligt 9 § 1 arbetsförmedlingslagen får en arbetstagare, inom ramen för
det enskilda uthymingsuppdraget, ställas till en beställares förfogande för
en sammanhängande tid av högst fyra månader. Bestämmelsen är dispositiv
vilket innebär att avvikande regler kan träffas i form av kollektivavtal.
Exempelvis har ett sådant kollektivavtal träffats mellan Handelns och
Tjänsteföretagens Arbetsgivarorganisation (HAO) Centrala Gruppen och
Prop. 1992/93:218
29
Handelstjänstemannaförbundet (HTF), det s.k. ambulerandeavtalet. I av- Prop. 1992/93:218
talet har den aktuella tidsbegränsningsregeln förhandlats bort.
Begränsningen av längden på det enskilda uthymingsuppdraget riktar sig
mot både uthyrare och inhyrare och har kritiserats från olika utgångs-
punkter. I takt med en allt hårdare internationell konkurrens och minskad
tillväxt blir det allt viktigare för företagen att inte ha mer personal än
nödvändigt. Företagen blir sårbara för frånvaro och därmed ökar behovet
av inhyrd arbetskraft. Gränsen om fyra månader innebär t.ex. att ett in-
hymingsuppdrag inte kan sträcka sig över en normal föräldraledighet.
Enligt utredningen har företrädare för kontorsservicebranschen uppgett
att det ofta är svårt att från böljan avgöra hur lång den totala hyrestiden
blir i vaije enskilt uppdrag. Beställare vill inte sällan förlänga hyrestiden i
perioder. Även om det i efterhand skulle visat sig att det vid längre upp-
drag hade varit att föredra att anställa en vikarie eller annan visstidsan-
ställd, så bestäms företagets beslut vaije gång av den bedömning som då
görs av hyrestidens längd. Detta vägs vid vaije nytt tillfälle mot arbetet
och kostnaderna att få en visstidsanställd på plats och i funktion.
Det anses opraktiskt och ineffektivt att tvingas ersätta en inhyrd person
som lärt sig arbetsuppgifterna med en annan. Det ligger därmed varken i
inhyrarens eller samhällets intresse att sådana personalbyten tvingas fram
av fyramånadersregeln.
Det är relativt dyrt för en beställare att hyra in arbetskraft. Enligt ut-
redningen är därför uthymingstidema normalt kortare än fyra månader.
För telefonister, receptionister och annan personal som alltid måste finnas
på plats är hyrtidema oftast endast ett par dagar. För redovisningspersonal
som hyrs i samband med bokslut etc. är hyrestiden längre. De längsta
hyrtidema inom kontorsområdet förekommer normalt för dataspecialister.
Tiden kan där överstiga sex månader. Längre uthymingstider kan också
förekomma i andra branscher t.ex. byggnads- och verkstadsindustrin.
Jag delar utredningens uppfattning att den s.k. fyramånadersregeln kan
tas bort och att något behov av en ny tidsbegränsningsregel inte föreligger.
Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker också den föreslagna
ordningen. SACO har emellertid föreslagit en tidsbegränsning om högst 12
månader i enlighet med det tidigare redovisade förslaget till EG-direktiv. I
dagsläget är det dock högst osäkert om och i så fall när detta direktivför-
slag kan tänkas bli antaget. Frågan om en tidsbegränsningsregel blir
aktuellt först den dag Sverige åtager sig att införliva direktivet i den
svenska rättsordningen. Liksom utredningen anser jag vidare, närmast som
en konsekvens av tidsgränsens borttagande, att det nuvarande kravet på
beställaren att en inhyming måste vara föranledd av ett tillfälligt behov av
extra arbetskraft kan avskaffas.
Här skall inte bortses från de negativa effekter som skulle kunna uppstå
om den framtida utvecklingen för med sig att uthymingsperiodema tende-
rar att bli mycket långa, t.ex. över flera år. Det finns då anledning att
överväga vilka konsekvenser detta kan få för den uthyrda arbetskraftens
möjligheter att kunna arbeta på samma arbetsrättsliga villkor som andra
arbetstagare. Detta bör särskilt uppmärksammas i den uppföljning av
avregleringen som utredningen föreslår. Som SAV framhållit bör emellertid 30
riskerna för långa uthymingstider inte vara speciellt stora. Eftersom kost-
naderna för hyrd arbetskraft är betydligt större än för anställd personal Prop. 1992/93:218
kommer arbetsgivarna att undvika längre hyresperioder.
Särskilda regler för uthyrning av arbetskraft
Enligt 9 § 2 första meningen arbetsförmedlingslagen föreskrivs att det
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren skall finnas ett skriftligt anställ-
ningsavtal som reglerar anställningsformen samt lön och allmänna anställ-
ningsvillkor. Enligt 11 § får avvikelser göras från denna bestämmelse
genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbets-
tagarorganisation.
EG har den 14 oktober 1991 utfärdat ett direktiv om arbetsgivarens
skyldighet att skriftligen informera en arbetstagare om de förutsättningar
och villkor som gäller för anställningen (91/533/EEG). I detta direktiv
finns föreskrifter som delvis motsvarar innehållet i nuvarande 9 § 2 första
meningen. Avsikten är att det svenska regelsystemet skall anpassas till EG-
direktivet genom en för hela arbetsmarknaden gemensam reglering av
frågan. Detta arbete bedrivs för närvarande inom ramen för 1992 års
Arbetsrättskommitté (dir. 1991:118). Mot denna bakgrund har utredningen
inte behandlat frågan om skriftliga anställningsbevis närmare. Utredningen
föreslår att bestämmelsen om skriftlighetskrav, liksom möjligheten att
träffa kollektivavtal i frågan, förs över oförändrad till den nya lagen.
Enligt SAF finns det i detta sammanhang inte något behov av särregle-
ring eftersom en för hela arbetsmarknaden gemensam reglering av frågan
övervägs av Arbetsrättskommittén. Enligt min mening finns det, i av-
vaktan på kommitténs slutliga förslag i frågan, inte skäl att frångå den nu
gällande ordningen för uthymingsföretagens del. Kravet på skriftlighet
ligger rent allmänt i linje med det aktuella EG-direktivet, liksom även
kravet att det av anställningsavtalet skall framgå vilken anställningsform
som gäller för den aktuella anställningen. Detta senare är viktigt inte minst
mot bakgrund av att jag i det följande kommer att föreslå en utökad möj-
lighet för uthymingsföretagen att träffa tidsbegränsade anställningsavtal.
Jag föreslår därför att kravet på skriftliga anställningsavtal liksom möjlig-
heten att träffa avvikande regler i kollektivavtal förs över oförändrade till
den nya lagen (lagförslagets 4 § 1 och 5 §).
Enligt 9 § 3 arbetsförmedlingslagen får en arbetstagare inte genom vill-
kor i avtal eller på annat sätt hindras att ta anställning hos en beställare för
vilken arbete utförs.
Enligt 9 § 4 får en arbetstagare som har sagt upp sig från en anställning
och tar anställning hos en annan arbetsgivare inte hyras ut till sin tidigare
arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att anställningen hos denne
upphörde. Regeln syftar bl.a. till att motverka en oönskad rekryterings-
verksamhet från uthymingsföretagets sida.
Båda dessa regler bör enligt utredningen finnas kvar i en ny lag, dock
med den skillnaden att bestämmelserna, som idag riktar sig mot både
uthyraren och beställaren, endast bör ta sikte på uthyrarens verksamhet.
SAF har ifrågasatt om det i dessa fall verkligen finns ett behov av särreg-
ler och att i vart fall dessa inte är av den digniteten att det motiverar en
reglering i lag. SPUR har pekat på att förbudet att inom sex månader hyra
31
ut till den tidigare arbetsgivaren kan leda till gränsdragningsproblem bl.a. Prop. 1992/93:218
i den situationen då ett företag tar över en hel funktion på entreprenad från
en kund. Landstingsförbundet har särskilt pekat på vikten av att förhindra
osund rekryteringsverksamhet, som kan bli fallet, vid bristsituationer inom
hälso- och sjukvårdens nyckelgrupper. Den övervägande majoriteten av
övriga remissinstanser har utan några närmare kommentarer tillstyrkt
utredningens förslag. Även jag är av uppfattningen att bestämmelserna i
stort sett oförändrade kan föras över till den nya lagen (lagförslagets 4 § 2
och 3). På sätt utredningen föreslagit bör bestämmelserna enbart rikta sig
till den som hyr ut arbetskraft och inte till beställaren. I motsats till SAF
anser jag således att reglerna är av ett sådant skyddsintresse att en lagreg-
lering är önskvärd. Det av SPUR angivna gränsdragningsproblemet när ett
företag tar över en hel funktion på entreprenad torde aldrig behöva aktuali-
seras med hänsyn till kravet att det aktuella arbetet måste utföras i den
tidigare arbetsgivarens dvs. beställarens verksamhet för att lagens bestäm-
melser skall bli tillämpliga. Bestämmelsen i 9 § 3, vilket i den föreslagna
lagen motsvaras av 4 § 2, bör emellertid få en något annorlunda utform-
ning. Eftersom bestämmelsen, som Stockholms tingsrätt påpekat, även
syftar till att förhindra att arbetsgivaren försvårar för arbetstagaren att ta
anställning hos beställaren efter uppdragets slut bör detta uttryckligen
framgå av bestämmelsen.
Sanktioner
Idag finns en möjlighet för AMS att ingripa med vitesföreläggande mot
den som bryter mot de nu redovisade bestämmelserna. Mot bakgrund av
utredningens förslag att AMS tillsynsfunktion skall upphöra föreslår ut-
redningen att den arbetsgivare som inte iakttar skriftlighetskravet, utan att
kollektivavtal träffats, liksom den arbetsgivare som i övrigt bryter mot
lagförslagets 4 §, skall kunna dömas till böter. Någon möjlighet att före-
lägga vite föreslås inte. Förslaget om straff istället för vite har inte närma-
re kommenterats av remissinstanserna. RA har emellertid ifrågasatt om det
inte skulle bli både effektivare och samtidigt innebära en bättre hushållning
med rättsväsendets resurser att behålla möjligheten till vitesföreläggande i
stället för att införa straffbestämmelser.
Enligt min mening förutsätter möjligheten för AMS eller någon annan
myndighet att använda sig av vitespåföljd att denna myndighet också har
ett tillsynsansvar. Eftersom ett sådant ansvar inte föreslås och reglerna inte
bör lämnas osanktionerade delar jag utredningens förslag om införande av
en straffbestämmelse. I lagförslagets 7 § föreslås därför att arbetsgivare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med 4 §, utan att detta
är tillåtet enligt avtal som avses i 5 §, döms till böter. Bestämmelsen har i
förhållande till lagrådsremissens lagförslag genomgått en språklig justering
efter förslag av Lagrådet.
Ökade möjligheter till tidsbegränsade anställningar
För uthymingsföretag kan det vara av intresse att ha möjlighet att anställa 32
arbetskraft endast för den tid ett enskilt uthymingsuppdrag erhållits. Där-
igenom undviker företaget kostnader för den personal som inte har upp- Prop. 1992/93:218
drag. I stället kan det vara det allmänna som genom t.ex. arbetslöshetsför-
säkringen eller på annat sätt får bära kostnaden för att arbetskraften inte
är fullt sysselsatt.
Mot denna bakgrund har det i 9 § 2 sista meningen arbetsförmedlings-
lagen föreskrivits att avtal om tidsbegränsad anställning inte får träffas i de
fall som avses i 5 § 1 och 3 samt 6 § lagen (1982:80) om anställnings-
skydd (LAS). Föreskriften som riktar sig till arbetsgivare som avser att
hyra ut arbetskraft innebär alltså vissa inskränkningar i förhållande till
LAS möjligheter att träffa tidsbegränsade anställningsavtal. De fall som
avses och där det alltså inte är möjligt att träffa tidsbegränsade avtal gäller
tidsbegränsningar med hänsyn till arbetets särskilda beskaffenhet (5 § 1),
tillfällig arbetsanhopning (5 § 3) samt provanställningar (6 §).
Av 11 § arbetsförmedlingslagen följer vidare att avvikelser från bl.a. 9 §
2 får göras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central
arbetstagarorganisation. Av 14 § framgår slutligen att AMS får meddela
föreläggande eller förbud (ev. förenat med vite) bl.a. gentemot den som i
strid mot 9 § hyr ut arbetskraft utan att avtal om avvikelse har träffats
enligt 11 §.
Enligt föredragande departementschef (prop. 1990/91:124 s. 39) var
syftet med de angivna undantagen att hindra att de mer långtgående regler-
na om anställningsskydd vid tillsvidareanställning skulle kunna kringgås
genom utnyttjande av andra anställningsformer. I sammanhanget uttalade
också departementschefen en förhoppning att frågan om vilka villkor som
bör gälla inom olika branscher när det gäller uthyrd arbetskraft snarast
skulle bli föremål för branschöverenskommelser mellan parterna på arbets-
marknaden. Ett exempel på en sådan branschöverenskommelse är det
tidigare nämnda s.k. ambulerandeavtalet mellan HAO och HTF för vissa
tjänstemän vid kontorsserviceföretag och skrivbyråer. I avtalet har bl.a.
förhandlats bort de ovan nämnda förbuden för vissa tidsbegränsade an-
ställningar. Anställningen skall dock gälla tills vidare om inte arbetsgiva-
ren och tjänstemannen överenskommit om annat.
Enligt utredningens uppfattning är det principiellt olyckligt att för vissa
grupper av arbetstagare upprätthålla en särreglering i förhållande till reg-
lerna i övrigt på arbetsmarknaden. En särreglering innebär ofta gränsdrag-
ningsproblem och svårigheter att överblicka och tillämpa regelsystemet på
ett enkelt sätt. Detta gör sig gällande inte minst på ett område som uthyr-
ning av arbetskraft, där exempelvis gränsdragningen mot entreprenadverk-
samhet alltid har vållat problem.
Enligt utredningen bör en särreglering på detta område upprätthållas
endast om starka skäl talar för det och det är nödvändigt för att ifråga-
varande arbetstagarkategori inte skall hamna utanför det anställningsskydd
som LAS avser att tillförsäkra alla arbetstagare. Vidare är det svårt att
motivera varför eventuella inskränkningar i rätten att träffa avtal om tids-
begränsningar bara skall gälla för uthymingsarbetsgivare. Även inom
andra områden förekommer att arbetsgivare mer eller mindre i syfte att
kringgå lagens regler använder sig av tvivelaktiga anställningsformer.
Detta har i så fall fått lösas inom ramen för LAS regelsystem. 33
3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 218
Omtryckt
Jag delar utredningens uppfattning att LAS regelssystem bör gälla fullt ut Prop. 1992/93:218
även för anställda i uthymingsföretag. Övervägande majoriteten av remiss-
instanserna har också ställt sig bakom förslaget i denna del.
LAS innebär att anställning normalt skall gälla tills vidare och att tids-
begränsade anställningar bara får träffas i vissa angivna situationer. Med
förslaget följer att även uthymingsföretagen skulle få rätt att träffa tids-
begränsade anställningar under i denna lag angivna kriterier och att lovlig-
heten inte blir beroende av var arbetsinsatsen utförs. Det kan tilläggas att
Arbetsdomstolen när det gäller lovligheten av tidsbegränsade anställningar
p.g.a. arbetets särskilda beskaffenhet eller när det gäller fall av upprepade
anställningar för viss tid, har anlagt ett restriktivt synsätt, speciellt när det
varit fråga om försök att kringgå lagens regler om tillsvidareanställning.
Domstolen nöjer sig i regel inte med en noggrann prövning av om arbetet
är av särskild beskaffenhet, utan prövar även om arbetsgivarens verksam-
het i det enskilda fallet motiverat tidsbegränsad anställning eller om verk-
samheten möjligen varit organiserad så att arbetstagaren bort tillsvidare-
anställas trots att anställningen i första hand avsett vissa tidsbegränsade
arbetsuppgifter (jfr ex.vis AD 1977 nr 17, 1984 nr 77; beträffande s.k.
äkta vikariat se dock 1984 nr 66).
Mot denna bakgrund torde det stå klart att vissa former av upprepade
tidsbegränsade anställningar som i dag förekommer i samband med ut-
hymingsuppdrag och som innebär att arbetstagare anställs uppdrag för
uppdrag (utan att något anställningsförhållande föreligger mellan upp-
dragen) vid en rättslig prövning skulle komma att betraktas som otillåtna
visstidsanställningar. När det gäller lovligheten av andra tidsbegränsade
anställningar som är en följd av ett uthymingsuppdrag är detta en fråga
som från fall till fall får lösas i rättstillämpningen och inom ramen för det
grundläggande syfte som bär upp bestämmelserna om tidsbegränsade an-
ställningar enligt LAS.
Min bedömning: Inga ändringar i sak görs i 38 § MBL.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat
förslaget i denna del. SAF, Företagarnas Riksorganisation och SPUR delar
inte utredningens uppfattning att det kan vara av värde att behålla den
förstärkta förhandlings- och informationsskyldigheten enligt 38 § MBL i
samband med inhyming av arbetskraft. SACO stöder utredningens uppfatt-
ning.
Skälen för min bedömning: I samband med arbetsförmedlingslagens till-
komst vidtogs även vissa ändringar i 38 § MBL. Ändringarna hade rent
allmänt till syfte att stärka löntagarorganisationernas inflytande enligt 38 §.
34
Bl.a. infördes en uttrycklig lagbestämmelse som innebar att undantagen i Prop. 1992/93:218
arbetsgivarens förhandlingsskyldighet i 38 § andra stycket avseende kort-
varigt och tillfälligt arbete resp, arbete som kräver särskild sakkunskap
slopades i det fall att den av arbetsgivaren tilltänkta åtgärden avsåg an-
litande av uthyrd arbetskraft. I dessa fåll blir arbetsgivaren alltid förhand-
lingsskyldig innan han fattar beslut. Denna regel kan frångås endast genom
att parterna träffar kollektivavtal om det.
I samma lagstiftningsärende infördes också en förstärkt informations-
skyldighet för arbetsgivaren i samband med förhandlingar enligt 38 §. Dels
preciserades arbetsgivarens skyldighet att självmant lämna den information
som arbetstagarorganisationen behöver för att kunna ta ställning i förhand-
lingsfrågan, dels infördes en rätt för arbetstagarorganisationen att på be-
gäran få del av sådant som den anser angeläget.
Utredningen har i sina överväganden inte funnit skäl att föreslå några
ändringar i sak i 38 § MBL. Jag har ingen annan uppfattning i denna
fråga. Förhandlings- och vetorättsreglema i 38-40 §§ MBL är för när-
varande föremål för en allmän översyn inom ramen för 1992 års
Arbetsrättskommitté. Enligt direktiven (dir. 1991:118) skall kommittén
utreda förutsättningarna för ett avskaffande av den fackliga vetorätten.
Frågan skall behandlas med förtur. Det finns därför ingen anledning att i
detta sammanhang föregripa kommitténs arbete.
Min bedömning: Förslagets direkta effekter på statsfinanserna torde
bli obetydliga. En avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet innebär
till en böijan att polis- och åklagarmyndigheter samt allmänna dom-
stolar avlastas ett antal ärendegrupper rörande brott mot arbetsför-
medlingslagen. Den omständigheten att AMS tillstånds- och tillsyns-
funktion upphör, liksom AMS möjligheter att ingripa med föreläggan-
de och förbud innebär kostnadsbesparande effekter hos AMS, all-
männa förvaltningsdomstolar och regeringen. Genom avreglering°n
skapas en effektivare arbetsmarknad vilket är positivt för samhälls-
ekonomin.
Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att de omedelbara
effekterna av förslaget troligtvis blir små men att kostnadsbesparande
effekter kan uppstå på sikt.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har rent allmänt pekat på de
fördelar som en avreglering innebär från konkurrenssynpunkt och i form
av ett effektivare utnyttjande av de samlade arbetsförmedlingsresursema.
Skälen för min bedömning: Den offentliga arbetsförmedlingen skall
även i fortsättningen finansieras över statsbudgeten. Såvitt kan bedömas
kommer AMS utgifter inte att påverkas vid en avreglering. Anslagen kom-
35
mer heller inte att påverkas nämnvärt genom att AMS tillstånds- och till- Prop. 1992/93:218
synsfunktion upphör. Ett bättre utnyttjande av AMS resurser torde emeller-
tid bli följden av en avreglering.
Mål rörande olaga arbetsförmedling har ofta varit komplicerade och gått
till högsta instans. Detta har varit resurskrävande och åsamkat staten kost-
nader. Införandet av vitessanktion genom 1991 års lagstiftning innebär
också en risk för uppkomsten av vissa merkostnader för förvaltningsdom-
stolarna. Med förslaget till avreglering försvinner dessa målgrupper, lik-
som regeringens befattning med från AMS överklagade tillståndsärenden.
Härigenom uppstår vissa kostnadsbesparingar.
Med förslaget kan ett par nya målgrupper komma upp vid de allmänna
domstolarna. Vad som i praktiken kan bli aktuellt är fall där förbudet att ta
betalt av arbetstagare eller arbetssökande prövas. Sammantaget är det
emellertid min bedömning att kostnaderna för rättsväsendet till följd av
förslaget kommer att minska.
Syftet med avregleringen är att den skall bidra till en effektivare och
flexiblare arbetsmarknad. Kompletterande förmedlingar kan medverka till
snabbare och mer träffsäkra rekryteringar. Därmed minskar "väntekost-
naden" som för den sökande yttrar sig i utebliven inkomst och för arbets-
givaren i produktionsbortfall. Snabbare tillsättningar av nyckelbefattningar
med vissa sökande kan i sin tur också leda till att andra arbetssökande får
kortare väntetider och därmed sänks väntekostnaden ytterligare. Mer träff-
säkra rekryteringar påverkar produktiviteten gynnsamt.
Om privata förmedlingar medverkar till att arbetskraft "låses in" i vissa
yrkes- och branschområden finns det visserligen en risk att man härigenom
motverkar en rörlighet som vore önskvärd ut arbetsmarknadspolitisk och
samhällsekonomisk synvinkel. Som bl.a. SAV har framhållit bör emellertid
inte risken för inlåsningseffekter överdrivas.
Lättnaderna för uthyrningsverksamheten torde medföra att konkurrens-
kraften och produktiviteten i näringslivet ökar genom att inhyming i vissa
situationer kan bli en effektivare lösning än att anställa "egen" arbetskraft.
En förutsättning för detta är naturligtvis, som ett par remissinstanser också
har påpekat, att oseriös verksamhet inte tillåts breda ut sig på de seriösa
företagens bekostnad.
Min bedömning: En utvärdering och analys av effekter och konse-
kvenser av avregleringen bör göras efter en treårsperiod.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en utvärdering efter två år.
Remissinstanserna: Kommunförbundet, Landstingsförbundet, TCO,
SACO och HCK har alla ställt sig bakom förslaget att en uppföljning och
utvärdering av verksamheten görs inom en tvåårsperiod.
36
Skälen för min bedömning: I det föregående har jag gjort vissa all- Prop. 1992/93:218
männa bedömningar av vad som kan hända efter en avreglering. Till en
del är dessa bedömningar grundade på erfarenheter i Storbritannien och
Danmark, som inte utan vidare kan överföras till svenska förhållanden.
Det är med andra ord svårt att mer i detalj förutse vad som kommer att
hända inom olika områden. Den allmänna ekonomiska utvecklingen kom-
mer att ha stor betydelse för avregleringens effekter. Det finns därför goda
skäl att följa utvecklingen efter avregleringen.
Utredningen föreslår att reformen följs upp, förslagsvis efter två år.
Eftersom mycket talar för att de närmaste två åren kommer att känne-
tecknas av en svag efterfrågan på arbetskraft är det enligt min mening
lämpligt att senarelägga uppföljningen ytterligare ett år, dvs. efter tre år.
Av de frågor som särskilt bör beaktas vid en uppföljning kan nämnas
avregleringens effekter på den offentliga arbetsförmedlingen och informa-
tionen om lediga platser (platsanmälningslagen). Vidare bör effekterna för
särskilt utsatta grupper samt uthyrning av arbetskraft analyseras.
I enlighet med det anförda har inom Arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
3. lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83).
Förslagen har granskats av Lagrådet.
Under denna rubrik har samlats vissa regler om lagens tillämpningsområde
samt definitioner av allmän betydelse för de följande bestämmelserna i
lagen.
1 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 1 §. I paragrafen har endast gjorts
vissa språkliga förändringar.
4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 218
Omtryckt
I paragrafens andra stycke ges en definition på begreppet arbetsförmed- Prop. 1992/93:218
ling (se prop. 1990/91:124 s. 24-27 och 51-52).
2 §
I paragrafen ges en definition på vad som avses med uthyrning av arbets-
kraft. Definitionen har direkt motsvarighet i nuvarande 2 § (se ovan
nämndaprop, s. 18-21 samt 52).
3 §
I denna paragraf anges det enda undantaget när privat arbetsförmedling
inte får bedrivas. Undantaget gäller arbetsförmedling mot ersättning för
sjömän. Bestämmelsen har sin motsvarighet i nuvarande 3 § första stycket
och 4 § andra meningen. Paragrafen som hämtar sitt innehåll från en ILO-
konvention har närmare kommenterats under avsnitt 3.2. Av 7 § andra
stycket framgår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
förbudet kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
4 och 5 §§
I 4 § har från nuvarande 9 § förts över några av de bestämmelser som en
arbetsgivare som hyr ut arbetskraft har att iaktta i sin verksamhet. Det
gäller kravet på skriftliga anställningsavtal, att en arbetstagare inte får
hindras att ta anställning hos beställaren samt att en arbetstagare inte får
hyras ut till sin tidigare arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att
anställningen hos denne upphörde. När det gäller de närmare övervägan-
dena till bestämmelsen hänvisas till avsnitt 3.5. Bestämmelsen har justerats
enligt Lagrådets förslag. Av 7 § första stycket framgår att bestämmelsen
är straffsanktionerad.
Av 5 § framgår att genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en
central arbetstagarorganisation får avvikelser göras från kravet på skriftliga
anställningsavtal. Bestämmelsen har delvis sin motsvarighet i nuvarande
H §•
I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, stadgas ett förbud
för privata arbetsförmedlings- och uthymingföretag att begära, avtala om
eller att ta emot ersättning av arbetssökande eller arbetstagare för att er-
bjuda eller anvisa dem arbete. Paragrafen, som justerats enligt Lagrådets
förslag, har närmare behandlats under avsnitt 3.4.
38
Förbudet innebär att privata arbetsförmedlings- och uthymingsföretag Prop. 1992/93:218
inte får ställa upp några som helst ekonomiska krav, varken direkt eller
indirekt, från arbetssökande eller arbetstagare för att dessa skall komma i
åtnjutande av förmedlingsservicen eller bli anvisade arbete. Det kan gälla
exempelvis registrerings- eller deponeringsavgifter av skilda slag eller att
de som ett villkor måste utnyttja någon slags service som debiteras.
7 §
Av paragrafens första stycke framgår att arbetsgivare som uppsåtligen eller
av oaktsamhet handlar i strid med 4 §, utan att detta är tillåtet enligt avtal
som avses i 5 §, döms till böter. Detta är en nyhet i förhållande till gällan-
de rätt där AMS har en möjlighet att för överträdelser mot de aktuella
bestämmelserna ingripa med föreläggande och förbud. Stycket har justerats
enligt Lagrådets förslag.
Paragrafens andra stycke föreskriver att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot förbudet i 3 § mot sjömansförmedling eller förbudet
i 6 § mot att begära, avtala om eller ta emot ersättning av en arbets-
sökande eller en arbetstagare kan dömas till böter eller fängelse.
Ikraftträdande
Lagen träder i kraft den 1 juli 1993. Samtidigt upphör lagen (1991:746)
om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft att gälla.
I 38 § andra stycket MBL finns en hänvisning till den nu gällande aibets-
förmedlingslagen. Som en konsekvens av den nya lagen om arbetsförmed-
ling och uthyrning av arbetskraft har en följdändring vidtagits i 38 § MBL.
Som en konsekvens av att arbetsförmedlingsverksamheten legaliseras har
en följdändring vidtagits i 4 § tjänstepliktslagen. Bestämmelsen har formu-
lerats i enlighet med Lagrådets förslag.
39
Prop. 1992/93:218
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
3. lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
40
Prop. 1992/93:218
Bilaga 1
En ny lag om privata arbetsförmedlingar och uthyrning av arbetskraft
trädde i kraft år 1992. Lagen, som ersatte 1935 års arbetsförmedlings-
lag, innebär vissa uppmjukningar främst när det gäller möjligheten att
hyra ut arbetskraft och att förmedla personer i företagsledande eller
jämförbar ställning. Till grund för den svenska lagstiftningen ligger en
ILO-konvention (nr 96) enligt vilken Sverige förbundit sig att förbjuda
inrättandet av privata vinstsyftande arbetsförmedlingar och att avskaffa
de som fanns. Konventionen har numera sagts upp av Sverige med
verkan från och med den 4 juni 1993.
Utredningens uppgift har varit att föreslå hur en avreglering av den
offentliga arbetsförmedlingens monopol bör genomföras när Sverige inte
längre är bundet av konventionen. Därvid har utredningen särskilt
beaktat den offentliga arbetsförmedlingens roll och funktion.
Det förslag till ny lag om privata arbetsförmedlingar som utredningen
lägger fram innebär att regleringar, som försvårar för privata förmed-
lingar och uthymingsföretag att etableras, avskaffas.
De viktigaste förändringarna i förhållande till gällande lag kan sam-
manfattas enligt följande.
- Privat arbetsförmedling får bedrivas i vinstsyfte och får etableras utan
krav på licens eller annat tillstånd.
- Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) tillsyn av de privata arbetsförmed-
lingarnas och uthymingsföretagens verksamhet avskaffas. AMS möj-
ligheter att ingripa med vitesföreläggande eller vitesförbud avskaffas
också.
- Ett uttryckligt och straffsanktionerat förbud mot att ta betalt av arbets-
sökande eller arbetstagare som hyrs ut införs i lagen.
- Den nuvarande begränsningen att en enskild arbetstagare får hyras ut
för en sammanhängande tid av högst fyra månader avskaffas.
- Anställningsskyddslagens regler om anställningsform skall gälla vid
uthyrning, dvs. tillsvidareanställning skall vara huvudregeln. Särregle-
ringar för uthymingsföretag avskaffas.
När utredningen har bedömt vilka effekterna kan bli har en utgångs-
punkt varit att den offentliga förmedlingen även i fortsättningen skall
vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. Den skall också
disponera över de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Skyldigheten att
anmäla lediga platser till den offentliga arbetsförmedlingen skall kvar-
stå.
41
De privata arbetsförmedlingarnas uppgift blir att upptäcka var det
finns affärsmässiga förutsättningar för en kompletterande förmedlings-
service, som arbetsgivare är beredda att betala för. Utredningen anser
inte att de privata förmedlingarna skall styras av några i lag eller annan
författning angivna riktlinjer, ej heller att taxorna skall regleras.
Utredningen räknar inte med att de privata arbetsförmedlingarna skall
få någon stor omfattning. Deras verksamhet kommer bl.a. att bli
mycket konjunkturkänslig. Inom vissa delar av arbetsmarknaden kan de
dock få större betydelse. Det gäller - liksom i dag - for rekrytering av
personer i företagsledande befattningar, men de kan också väntas få
betydelse för vissa specialister samt för vissa yrkes- och bransch-
områden.
Arbetsförmedlingar drivna av fackförbund kan få större betydelse -
inte minst om förmedlingen är avgiftsfri. Om ett ökat engagemang hos
parterna i egna förmedlingar medför ett minskat engagemang för den
offentliga arbetsförmedlingen eller om det uppstår monopolliknande
tendenser på olika delarbetsmarknader, kan utredningen se risker med
en sådan utveckling.
Utredningen föreslår att en uppföljning av avregleringens effekter
lämpligen sker efter två år.
Prop. 1992/93:218
Bilaga 1
42
Prop. 1992/93:218
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kommerskollegium, Statens
Arbetsgivarverk (SAV), Konkurrensverket, Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), ILO-kommittén, Svenska Kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas Riksorga-
nisation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Föreningen Sveriges Executive Search Konsulter (ESK),
Svenska Personaluthyrnings- och Rekryteringsförbundet (SPUR), Sam-
hall AB och Handikappförbundens Centralkommitté (HCK). LO har
bifogat yttranden från Svenska Byggnads- arbetareförbundet, Svenska
Metallindustriarbetareförbundet, Statsanställdas Förbund och LO-
Rättsskydd AB. Slutligen har Senior Service inkommit med yttrande.
43
Prop. 1992/93:218
Bilaga 3
1 § Denna lag gäller arbetsförmedling som bedrivs av någon annan än
den offentliga arbetsförmedlingen. Lagen gäller dock inte arbetsförmed-
ling som sker genom skrift som omfattas av tryckfrihetsförordningen
eller genom media som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.
Med arbetsförmedling avses i denna lag verksamhet som har till ända-
mål att skaffa arbete till arbetssökande eller arbetskraft åt arbetsgivare
och som inte innebär uthyrning av arbetskraft enligt 2 §.
2 § I lagen ges också bestämmelser om uthyrning av arbetskraft. Med
uthyrning av arbetskraft avses ett rättsförhållande mellan en beställare
och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mot ersättning ställer
arbetstagare Ull beställarens förfogande för att utföra arbete som hör till
beställarens verksamhet.
3 § Arbetsförmedling för sjömän får inte bedrivas mot ersättning.
4 § Arbetsgivare som hyr ut arbetskraft skall iaktta följande.
1. Mellan arbetsgivaren och arbetstagaren skall det finnas ett skriftligt
anställningsavtal som reglerar anställningsformen samt lön och allmänna
anställningsvillkor.
2. Arbetstagare får inte genom villkor i avtal eller på något annat sätt
hindras att ta anställning hos beställare for vilka de utför eller utfört
arbete.
3. En arbetstagare som har sagt upp sig från en anställning och tar
anställning hos en arbetsgivare som hyr ut arbetskraft får inte hyras ut
till sin förra arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att anställ-
ningen hos denne upphörde.
5 § Avvikelser får göras från 4 § 1 genom kollektivavtal som har slutits
eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.
44
6 § Den som förmedlar arbete eller hyr ut arbetskraft får inte begära,
avtala om eller ta emot ersättning av arbetssökande eller arbetstagare
för att erbjuda eller anvisa dem arbete.
7 § Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 §,
utan att avtal om avvikelse träffats enligt 5 §, döms till böter.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 eller 6 §§
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Prop. 1992/93:218
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då lagen (1991:746) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft skall upphöra att gälla.
45
Prop. 1992/93:218
Bilaga 3
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets-
livet.
Härigenom föreskrivs att 38 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Facklig vetorätt i visst fall
38 §'
Innan arbetsgivare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans
räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbets-
tagare hos honom, skall han på eget initiativ förhandla med arbets-
tagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektiv-
avtal för sådant arbete. Arbetsgivaren är vid förhandlingen skyldig att
lämna den information om det tilltänkta arbetet som arbetstagarorga-
nisationen behöver för att kunna ta ställning i förhandlingsfrågan.
Första stycket gäller ej, om
arbetet är av kortvarig och till-
fällig natur eller kräver särskild
sakkunskap och det inte är fråga
om anlitande av uthyrd arbetskraft
enligt lagen (1991:746) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft. Första stycket gäller
ej heller om den tilltänkta åt-
gärden i allt väsentligt motsvarar
åtgärd som har godtagits av
arbetstagarorganisationen. Om
organisationen i särskilt fall på-
kallar det, är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan han
fattar eller verkställer beslut.
Första stycket gäller ej, om
arbetet är av kortvarig och till-
fällig natur eller kräver särskild
sakkunskap och det inte är fråga
om anlitande av uthyrd arbetskraft
enligt lagen (1993:000) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft. Första stycket gäller
ej heller om den tilltänkta åt-
gärden i allt väsentligt motsvarar
åtgärd som har godtagits av
arbetstagarorganisationen. Om
organisationen i särskilt fall på-
kallar det, är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan han
lättar eller verkställer beslut.
Senaste lydelse 1991:747.
46
Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren fatta och verkställa
beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första
stycket. Påkallas förhandling enligt andra stycket, är arbetsgivaren icke
skyldig att uppskjuta beslutet eller verkställigheten till dess förhand-
lingsskyldigheten har fullgjorts, om särskilda skäl föreligger mot upp-
skov. I fråga om förhandling enligt första och andra styckena äger 14 §
motsvarande tillämpning.
Har förhandling påkallats enligt första eller andra stycket är arbets-
givaren skyldig att på begäran av arbetstagarorganisationen lämna sådan
information om det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att
kunna ta ställning i frågan.
Prop. 1992/93:218
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
47
Prop. 1992/93:218
Bilaga 3
3. Förslag till
Lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83)
Härigenom föreskrivs att 4 § allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) skall
ha följande lydelse.
Arbetsförmedlingstvång m.m.
Konungen äger i den omfattning
som prövas erforderlig förordna
om förbud mot annan arbetsför-
medling än den offentliga samt om
inskränkning i rätten att utöva
sådan arbetsförmedling vartill
tillstånd meddelats med stöd av
lagen den 18 april 1935 med vissa
bestämmelser om arbetsförmed-
ling.
Utan hinder av förordnande som
nu sagts må Arbetsmarknads-
styrelsen medgiva, att annan
arbetsförmedling än den offentliga
må Ulls vidare utövas i samverkan
med denna på villkor som styrel-
sen föreskriver.
Regeringen får i den omfattning
som behövs föreskriva om förbud
mot annan arbetsförmedling än
den offentliga samt om inskränk-
ning i rätten att utöva sådan annan
arbetsförmedling.
Arbetsmarknadsstyrelsen får trots
detta förordnande bestämma att en
annan arbetsförmedling än den
offentliga på styrelsens villkor tills
vidare får utövas i samverkan med
den offentliga arbetsförmedlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
48
Prop. 1992/93:218
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-23
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Hörnlund beslutat inhämta lag-
rådets yttrande över förslag till lag om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans
Blyme.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbets-
kraft
I 1 § bör undantaget för arbetsförmedling som sker genom media som
skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen få
följande lydelse:
"Lagen gäller dock inte arbetsförmedling som sker genom skrifter,
överföringar eller upptagningar på vilka tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig."
Andra stycket i 1 § innehåller en definition av begreppet arbetsför-
medling. Begreppet uthyrning av arbetskraft definieras i 2 §. Dessa
definitioner används sedan endast i 3 § och i rubriken närmast före 4 §.
Lagrådet förordar att begreppen i fråga kommer till användning så att
första stycket i 4 § får lyda:
"Arbetsgivare som bedriver uthyrning av arbetskraft skall iaktta
följande"
samt att 6 § formuleras på detta sätt:
"Den som bedriver arbetsförmedling eller uthyrning av arbetskraft får
inte begära, avtala om eller ta emot ersättning av arbetssökande eller
arbetstagare för att erbjuda eller anvisa dem arbete."
Straffbestämmelsen i 7 § första stycket bör förtydligas och lyda som
följer:
"Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med
4 §, utan att detta är tillåtet enligt avtal som avses i 5 §, döms till
böter."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Förslaget lämnas utan erinran.
Förslaget till lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83)
Lagrådet föreslår följande formulering av 4 §:
"Regeringen får i den omfattning som behövs föreskriva om förbud
mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning i
rätten att bedriva sådan annan arbetsförmedling.
49
Arbetsmarknadsstyrelsen får trots föreskrift som avses i första stycket
besluta att en annan arbetsförmedling än den offentliga tills vidare får
bedrivas i samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen på de
villkor som styrelsen bestämmer. ”
Prop. 1992/93:218
Bilaga 4
50
Propositionen................................ 1
Propositionens lagförslag ........................ 3
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 25 mars .................. 8
1 Inledning................................ 8
2 Arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft............................... 9
2.1 Gällande bestämmelser..................... 9
2.2 Vissa internationella åtaganden................10
3 Allmän motivering.......................... 15
3.1 Den offentliga förmedlingens roll och
ställning............................. 15
3.2 Arbetsförmedlingsmonopolets
avskaffande ........................... 18
3.3 Myndighetstillsynen avskaffas................22
3.4 Förbud att ta betalt av arbetssökande
och arbetstagande .......................25
3.5 Uthyrning av arbetskraft ...................28
3.6 Medbestämmandelagen (MBL)...............34
3.7 Kostnader............................35
3.8 Uppföljning och utvärdering.................36
4 Upprättade lagförslag ........................37
5 Specialmotivering ..........................37
5.1 Förslaget till lag om privat arbets-
förmedling och uthyrning av
arbetskraft............................37
5.2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet............................39
5.3 Förslag till lag om ändring i allmänna
tjänstepliktslagen........................39
6 Hemställan...............................40
7 Beslut..................................40
51
Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av
betänkandet SOU 1992:116 .................. 41
Bilaga 2 Sammanställning av inkommna remiss-
yttranden .............................43
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................44
Bilaga 4 Lagrådets yttrande...................... 49
gotab 43469, Stockholm 1993
52