Regeringens proposition
1992/93:216
om prövningstillstånd i hovrätt och in-
stansordningen i utsökningsmål

Regeringen föreslår riksdagen att anta de
förslag som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 25
mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att förfarandet
med prövningstillstånd utvidgas till att
omfatta alla tvistemål där värdet av
tvisteföremålet uppenbart inte överstiger
ett basbelopp (34 400 kr för år 1993). I
dag är motsvarande gräns ett halvt
basbelopp (17 200 kr för år 1993).
I propositionen föreslås vidare att
regler om prövningstillstånd införs i
ledet tingsrätt-hovrätt i brottmål, där
tingsrätten endast har dömt den
tilltalade till böter eller frikänt den
tilltalade från ansvar. Prövnings-
tillstånd skall krävas oavsett vem - den
tilltalade, åklagaren eller målsäganden -
som överklagar. Undantag föreslås dock
för det fåtal fall där Riksåklagaren,
Justitiekanslern eller Riksdagens
ombudsmän för talan i hovrätten.
Prövningstillståndsförfarandet i
hovrätten föreslås utformat i huvudsak på
samma sätt för brottmål och tvistemål.
Förslaget innebär att prövningstillstånd
skall kunna beviljas om det finns
anledning att ändra tingsrättens
avgörande (ändringsdispens), om det är av
vikt för ledningen av rättstillämpningen
att överprövning sker (prejudikatdispens)
eller om det annars föreligger synnerliga
skäl till överprövning (extraordinär
dispens).
I propositionen föreslås att hovrätten
vid dispensprövningen skall vara domför
med tre lagfarna domare. I dag gäller att
hovrätten skall bestå av två domare.
I propositionen föreslås vidare att
beslut som har meddelats av krono-
fogdemyndighet skall överklagas först
till tingsrätt i stället för som nu
direkt till hovrätt. För prövning i
hovrätt krävs prövningstillstånd.
Propositionen innehåller också ett
förslag om att reglerna om s.k.
hovrättsting skall avskaffas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 juli 1993 såvitt gäller reglerna om
prövningstillstånd i hovrätt och om av-
skaffande av hovrättsting och i övrigt
den 1 januari 1994.

1
Propositionens lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
rättegångsbalken
dels att 2 kap. 4 och 5 §§, 16 kap. 3 §,
49 kap. 12 § och 51 kap. 4 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två
nya paragrafer, 49 kap. 12 a § och
51 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §1
Hovrätten är domför med tre lagfarna
domare. I mål som överklagats från tings-
rätt skall dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre lagfarna
domare. Flera än fem lagfarna domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med den
sammansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av Vid behandling av
frågor om pröv- frågor om pröv-
ningstillstånd ningstillstånd skall
skall hovrätten hovrätten bestå av
bestå av två tre lagfarna domare.
lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.
Regeringen bestämmer i vilken omfattning
åtgärd, som avser endast beredandet av
ett mål, får vidtas av en lagfaren domare
i hovrätten eller av en annan tjänsteman
vid denna.

5 §2
Hovrätt skall Hovrätt skall
sammanträda på ort, sammanträda på den
där den har sitt ort där den har sitt
säte. säte.

1Senaste lydelse 1989:656.
2Senaste lydelse 1974:573.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sammanträde får
Sammanträde må ock, också hållas på
om särskilda skäl någon annan ort om
äro därtill, hållas det finns skäl till
å annan ort. det.
Sammanträde skall Sammanträde skall
hållas så ofta det hållas så ofta det
för arbetet kräves. krävs för arbetet.
Hovrätt,
beträffande vilken
regeringen meddelat
förordnande därom,
skall årligen å
bestämda tider
hålla hovrättsting
utom
förläggningsorten å
viss eller vissa
orter inom
domkretsen för
huvudförhandling i
mål från den delen
av domkretsen.

16 kap.
3 §3
Vid omröstning Vid omröstning
skall den mening skall den mening
gälla, som gälla, som omfattats
omfattats av mer än av mer än hälften av
hälften av rättens rättens ledamöter.
ledamöter. Om någon Om någon mening har
mening har erhållit erhållit hälften av
hälften av rösterna rösterna och ordfö-
och ordförandens randens röst är
röst är bland dem, bland dem, skall
skall dock den dock den meningen
meningen gälla. Vid gälla.
avgörande av frågor
om pröv-
ningstillstånd
enligt 49 kap. 12 §
skall dock, om en
av ledamöterna vill
bevilja prövnings-
tillstånd, hans
mening gälla som
hovrättens beslut.

49 kap.
12 §4
Talan mot I tvistemål där
tingsrättens dom förlikning om saken
eller beslut i mål är tillåten krävs
som handlagts av en prövningstillstånd
lagfaren domare för att hovrätten
enligt 1 kap. 3 d § skall pröva tings-
första stycket får rättens dom eller
be-

3Senaste lydelse 1987:747.
4Senaste lydelse 1990:443.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

slut i mål som hand-
lagts av en lagfaren
inte prövas av domare enligt 1 kap.
hovrätten i vidare 3 d § första stycket
mån än som framgår och i annat mål där
av 13 §, om inte det värde som sägs i
hovrätten meddelat 1 kap. 3 d § tredje
parten stycket uppenbart
prövningstillstånd. inte överstiger
basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Prövningstilllstånd Prövningstillstånd
behövs inte vid behövs inte om
talan mot beslut överklagandet avser
som rör någon annan 1. ett avgörande i
än en part eller en mål som skall hand-
intervenient, läggas av tingsrätt
beslut varigenom i
tingsrätten ogillat särskild sam-
jäv mot en domare, mansättning,
beslut angående 2. ett beslut som
utdömande av före- rör någon annan än
lagt vite eller om en part eller en
ansvar för en intervenient,
rättegångsförseelse 3. ett beslut genom
eller beslut vilket tingsrätten
varigenom en miss- ogillat jäv mot en
nöjesanmälan eller domare, eller
en vade- eller 4. ett beslut genom
besvärstalan av- vilket en miss-
visats. nöjesanmälan eller
en ansökan om
återvinning eller
ett överklagande
avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd
skall 54 kap. 11 § tredje stycket och
13 § gälla i tillämpliga delar.

12 a §
I brottmål krävs
prövningstillstånd
för att hovrätten
skall pröva en
tingsrätts dom genom
vilken den
tilltalade inte
dömts till annan
påföljd än böter
eller helt frikänts
från ansvar.
Om tingsrätten i
sin dom även prövat
enskilt anspråk mot
den tilltalade,
gäller i den delen
bestämmelserna i
12 §.
Första stycket
gäller inte om domen
överklagas av Riks-
åklagaren,
Justitiekanslern
eller

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Justitieombudsman.
Krav på
prövningstillstånd
enligt första eller
andra stycket
omfattar även beslut
som får överklagas
endast i samband med
överklagande av dom.
I fråga om
meddelade prövnings-
tillstånd skall
54 kap. 11 § tredje
stycket och 13 §
gälla.

51 kap.
4 §5
I vadeinlagan skall vadekäranden
uppgiva:
1. den dom, mot vilken talan föres;
2. grunderna för vadetalan med
angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro
oriktiga; samt
3. i vilken del domen överklagas och den
ändring i domen, som käranden yrkar.
Om
prövningstillstånd
behövs, skall
käranden i
vadeinlagan ange de
omständigheter som
han åberopar till
stöd för att sådant
tillstånd skall
meddelas.
Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de
bevis han vill åberopa och vad han vill
styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.
Vill käranden, att förnyat förhör med
vittne eller sakkunnig skall äga rum
eller förnyad syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i vadeinlagan jämte
skälen därtill. I vadeinlagan skall kä-
randen ock angiva, om han vill, att
målsägande eller den tilltalade skall in-
finna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.
Är den tilltalade anhållen eller häktad,
skall det angivas.
Vadeinlagan skall vara egenhändigt
undertecknad av käranden eller hans
ombud.

10 a §
Behövs
prövningstillstånd,
beslutar hovrätten
sedan skrift-
växlingen avslutats,
om sådant
5senaste lydelse
1963:149.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillstånd skall
meddelas. När det
finns skäl för det,
får frågan upptas
utan att
skriftväxling skett.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993. Om en dom eller ett beslut har
meddelats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om
överklagande och krav på
prövningstillstånd.

3
2 Förslag till
Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
utsökningsbalken
dels att 18 kap. 3 § skall upphöra att
gälla,
dels att 2 kap. 19 §, 18 kap. 1 och 2,
4-16 och 17-19 §§ samt rubrikerna närmast
före 18 kap. 2, 12 och 16 a §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en
ny paragraf, 18 kap. 16 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
19 §
Kronofogdemyndighetens
Kronofogdemyndighetens
beslut länder till beslut gäller
efterrättelse omedelbart. Vite får
omedelbart. Vite dock inte utsökas
får dock ej utsökas innan det beslut,
innan det beslut, genom vilket
varigenom kro- kronofogdemyndig-
nofogdemyndigheten heten har dömt ut
har dömt ut vitet, vitet, har vunnit
har vunnit laga laga kraft.
kraft.
Verkställigheten Verkställigheten
fortgår även om fortgår även om
talan förs mot
kronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut överklagas,
hetens beslut, om inte något annat
såvida ej annat föreskrivs i denna
föreskrivs i denna balk eller förordnas
balk eller för- av en domstol.
ordnas av hovrätten
eller högsta
domstolen.

18 kap.
1 §
Talan mot Kronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut överklagas
hetens beslut förs skriftligen hos den
i hovrätten genom tingsrätt inom vars
besvär. domkrets kronofog-
demyndigheten har
sitt säte.
I den mån ej annat I den mån det inte
föreskrivs i detta föreskrivs något
kapitel skall annat i detta
bestämmelserna i kapitel skall be-
rättegångsbalken om stämmelserna i lagen
fullföljd av talan (1946:807) om
i hovrätten och handläggning av
högsta domstolen domstolsärenden
och om rättegången tillämpas be-
där tillämpas i ut- träffande
sökningsmål. överklaganden i
utsökningsmål.
Tingsrätten skall
dock alltid bestå av
en lagfaren domare.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan mot Överklagande av
kronofogdemyndighe- kronofogdemyn-
tens beslut dighetens beslut

2 §
Talan mot
Kronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut får
hetens beslut får överklagas av den
föras av den som som beslutet angår,
beslutet angår, om om det har gått
det har gått honom honom emot. Sökanden
emot. Sökanden eller svaranden får
eller svaranden får klaga även över att
klaga även över att beslut gör intrång i
beslut gör intrång tredje mans rätt.
i tredje mans rätt.
Talan mot beslut, Ett beslut, genom
varigenom rättighet vilket en rättighet
har förbehållits har förbehållits
enligt 12 kap. 33 § enligt 12 kap. 33 §
andra stycket, får andra stycket, får
föras endast av den överklagas endast av
som har bestritt den som har bestritt
att sådant att sådant förbehåll
förbehåll görs. görs.

4 §
Klagan får ej Ett beslut, genom
föras över att vilket kronofogde-
krono- myndigheten har fun-
fogdemyndigheten nit sig behörig att
har funnit sig be- ta upp en ansökan om
hörig att upptaga verkställighet, får
en ansökan om inte överklagas.
verkställighet.
Har Om
kronofogdemyndigheten
kronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig har funnit sig
att upptaga en an- obehörig att ta upp
sökan, kan en ansökan, kan
hovrätten efter tingsrätten efter
klagan bestämma överklagande
vilken krono- bestämma vilken kro-
fogdemyndighet som nofogdemyndighet som
skall handlägga skall handlägga
målet och hänvisa målet och hänvisa
det till den det till den
myndigheten. Härvid myndigheten. Härvid
tillämpas 2 kap. tillämpas 2 kap. 4 §
4 § första stycket första stycket andra
andra meningen. meningen.

5 §
Talan får ej föras Följande beslut får
mot beslut, inte överklagas:
varigenom begäran 1. ett beslut genom
om rättelse av vilket
utmätning enligt begäran om rättelse
4 kap. 33 eller av utmätning enligt
34 § eller av 4 kap. 33 eller 34 §
kvarstad för eller
fordran enligt av kvarstad för
16 kap. 13 § har fordran enligt
lämnats utan Föreslagen lydelse
bifall.
Nuvarande lydelse 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall,

2. ett beslut genom
vilket en rättighet
Mot beslut, inte har
varigenom rättighet förbehållits enligt
ej har förbehållits 12 kap. 33 § andra
enligt 12 kap. 33 § stycket,
andra stycket, får 3. ett beslut genom
talan ej föras. vilket en förrätt-
Talan får ej heller ningsman har
föras mot beslut, förklarats jävig.
varigenom en
förrättningsman har
förklarats jävig.

6 §
Talan får ej föras Ett beslut i en
mot beslut i fråga fråga som avses i
som avses i 2 kap. 2 kap. 10 eller 11 §
10 eller 11 §. I får inte överklagas.
samband med talan I samband med att
mot beslut, ett beslut
varigenom överklagas, genom
föreläggande av vilket föreläggande
vite eller annan av vite eller annan
påföljd har påföljd har
tillämpats, får tillämpats, får dock
dock prövning av prövning av
föreläggandets föreläggandets gil-
giltighet påkallas. tighet påkallas.
Mot beslut som Ett beslut som
innefattar endast innefattar endast
förberedelse till förberedelse till
senare beslut och senare beslut och
ej rör tredje man inte rör tredje man
får talan föras får överklagas
endast i samband endast i samband med
med talan mot det överklagande av det
senare beslutet. senare beslutet.
Talan får dock Beslutet får dock
föras särskilt på överklagas särskilt
den grund att målet på den grund att
onödigt uppehålls målet onödigt
genom beslutet. uppehålls genom be-
slutet.
Klagan över En sakägarförteck-
sakägarförteckning ning får överklagas
får föras endast i endast i samband med
samband med talan att en auktion eller
mot auktion eller ett beslut om
talan mot beslut om fördelning av in-
fördelning av flutna medel över-
influtna medel. klagas.

7 §
Talan mot beslut Ett beslut om
om utmätning som utmätning som avses
avses i 7 kap. i 7 kap. eller ett
eller mot beslut om beslut om införsel
införsel får föras får överklagas utan
utan inskränkning inskränkning till
till viss tid. viss tid.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om annan Ett beslut om annan
utmätning skall utmätning skall
talan av sökanden överklagas av
eller svaranden sökanden eller sva-
föras inom tre randen inom tre
veckor från det att veckor från det att
beslutet delgavs beslutet delgavs
honom. Tredje man honom. Tredje man
får föra talan mot får överklaga sådan
sådan utmätning utmätning utan in-
utan inskränkning skränkning till viss
till viss tid. tid. Ett beslut som
Talan mot beslut avses i 8 kap. 9 §
som avses i 8 kap. första stycket eller
9 § första stycket 12 kap. 49 § tredje
eller 12 kap. 49 § stycket skall dock
tredje stycket överklagas inom tre
skall dock föras veckor från det att
inom tre veckor beslutet delgavs
från det att klaganden.
beslutet delgavs
klaganden.
Klagan över En exekutiv för-
exekutiv försälj- säljning skall
ning skall föras överklagas inom tre
inom tre veckor veckor från
från försäljningen. försäljningen. Ett
Mot beslut om för- beslut om fördelning
delning eller eller utbetalning av
utbetalning av medel skall överkla-
medel skall talan gas inom tre veckor
föras inom tre från beslutet.
veckor från Ett sådant
beslutet. överklagande som
Talan som avses i avses i 6 § andra
6 § andra stycket stycket andra me-
andra meningen får ningen får göras
föras utan utan inskränkning
inskränkning till till viss tid.
viss tid.
Talan mot Kronofogdemyndig-
kronofogdemyndighe- hetens beslut i
tens beslut i andra andra fall skall
fall skall föras överklagas inom tre
inom tre veckor veckor från det att
från det att beslutet delgavs
beslutet delgavs klaganden.
klaganden.
8 §
I besvärsinlagan I överklagandet
skall klaganden skall klaganden ange
ange det det överklagade
överklagade beslu- beslutet, den
tet, den ändring ändring som yrkas i
som yrkas däri och beslutet och grun-
grunderna för derna för
besvärstalan. överklagandet.
Klaganden skall i Klaganden skall
inlagan lämna lämna uppgift om de
uppgift om de bevis bevis som han vill
som han vill åberopa och om vad
åberopa och vad han han vill styrka med
vill styrka med varje särskilt
varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis. Skriftligt bevis som inte har
bevis som ej har givits in tidigare
ingivits tidigare skall bifogas i
skall fogas vid in- original eller
lagan i huvudskrift styrkt kopia.
eller

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bestyrkt avskrift. Överklagandet skall
Besvärsinlagan vara undertecknat av
skall vara egen- klaganden eller hans
händigt ombud.
undertecknad av
klaganden eller
hans ombud.
9 §
Besvärsinlagan Ett överklagande
skall inges till skall ges in till
krono- kronofogdemyndigheten.
fogdemyndigheten.
Besvär som ej har Ett överklagande
anförts i rätt tid som inte har kommit
skall avvisas av in i rätt tid skall
kronofogdemyndig- avvisas av
heten. Har kronofogde-
besvärsinlagan myndigheten. Om
kommit in till överklagandet har
hovrätten före be- kommit in till
svärstidens utgång, tingsrätten inom
skall den om- tiden för över-
ständigheten att klagande, skall den
inlagan har kommit omständigheten att
in till överklagandet har
kronofogdemyndighe- kommit in till
ten först därefter kronofogdemyndighe-
ej föranleda att ten först därefter
besvären avvisas. inte föranleda att
det avvisas.
Om den som vill Om den som vill
anföra besvär visar överklaga ett beslut
laga förfall före visar laga förfall
besvärstidens innan tiden för
utgång, skall överklagande gått
kronofogdemyndig- ut, skall krono-
heten sätta ut ny fogdemyndigheten
tid. sätta ut ny tid.

10 §
Avvisas ej Om överklagandet
besvärstalan, skall inte avvisas, skall
kronofogdemyndigheten
kronofogdemyndigheten
så snart som så snart som möjligt
möjligt sända sända detta och
besvärsinlagan och övriga handlingar i
övriga handlingar i målet till
målet till tingsrätten.
hovrätten.

11 §
Frågan huruvida Frågan huruvida ett
besvär har anförts beslut har
i rätt tid får överklagats i rätt
komma under hov- tid får komma under
rättens bedömande tingsrättens
endast i samband bedömande endast i
med prövning av samband med prövning
besvär över beslut, av ett överklagande
varigenom av ett beslut genom
kronofogdemyndig- vilket
heten har avvisat kronofogdemyndig-
besvären. heten har avvisat
överklagandet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vissa bestämmelser Vissa bestämmelser
om förfarandet i om förfarandet i
hovrätten tingsrätten
12 §
Hovrätten får, Tingsrätten får,
utan att motparten utan att motparten
dessförinnan har dessförinnan har
beretts tillfälle beretts tillfälle
att inkomma med att yttra sig över
förklaring, överklagandet,
förordna att åtgärd förordna att någon
för verkställighet åtgärd för verk-
ej skall vidtagas ställighet tills
tills vidare eller, vidare inte skall
om synnerliga skäl vidtas eller, om det
föreligger, att finns synnerliga
redan vidtagen skäl, att en redan
åtgärd skall hävas. vidtagen åtgärd
skall hävas.
Hovrätten får Tingsrätten får
också omedelbart också omedelbart
förordna att åtgärd förordna att en
för verkställighet åtgärd för verk-
skall genomföras ställighet skall
och bestå till dess genomföras och bestå
annat förordnas. till dess annat för-
ordnas.

13 §
Den omständigheten Den omständigheten
att beslut har att ett beslut har
meddelats av en meddelats av en
jävig förrättnings- jävig förrätt-
man skall ej ningsman skall inte
föranleda att föranleda att
beslutet hävs, om beslutet hävs, om
jävet uppenbarligen jävet uppenbarligen
ej har inverkat på inte har inverkat på
beslutet. beslutet.

14 §
Vid bifall till Vid bifall till ett
talan mot visst överklagande av ett
beslut får även visst beslut får
senare beslut i må- även ett senare be-
let, som har slut i målet hävas
samband med det när det kan ske, om
förra beslutet och detta beslut har
som ej hade vunnit samband med det
laga kraft mot förra beslutet och
klaganden när inte hade vunnit
besvär anfördes, laga kraft mot
hävas när det kan klaganden när han
ske. överklagade det
första beslutet.

15 §
Bifalls talan mot Om ett överklagande
beslut om för- av ett beslut om
delning av medel, fördelning av medel
gäller det till bifalls, gäller det
förmån även för den till förmån
som ej själv Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
även för den som
har fört talan mot inte själv har
beslutet. överklagat beslutet.

16 §
Hovrättens beslut Tingsrättens beslut
i dit fullföljd i en fråga som
fråga länder till överklagats dit
efterrättelse en- gäller på det sätt
ligt vad som sägs i som i 2 kap. 19 §
2 kap. 19 § om sägs om krono-
kronofogde- fogdemyndighetens
myndighetens be- beslut.
slut.
I mål om utmätning I mål om utmätning
eller införsel eller införsel skall
skall dock vidtagen dock en vidtagen
åtgärd ej utan åtgärd inte utan
särskilt särskilt förordnande
förordnande återgå återgå innan
innan hovrättens tingsrättens beslut
beslut har vunnit har vunnit laga
laga kraft. kraft.

Talan mot Överklagande av
hovrättens beslut tingsrättens beslut,
m.m.

16 a §
Tingsrättens beslut
överklagas hos
hovrätten.
Hovrätten får inte
pröva ett över-
klagande av ett
beslut av en tings-
rätt, om inte
hovrätten meddelat
parten
prövningstillstånd.
Prövningstillstånd
behövs inte om
överklagandet avser
ett beslut som rör
någon annan än en
part, ett beslut
genom vilket tings-
rätten ogillat jäv
mot en domare eller
ett beslut genom
vilket en miss-
nöjesanmälan eller
ett överklagande har
avvisats.
I fråga om
meddelade prövnings-
tillstånd skall
54 kap. 11 § tredje
stycket
rättegångsbalken
gälla.
Nuvarande lydelse Prövningstillstånd
får meddelas endast
om
1. det är av vikt
för ledning av
Föreslagen lydelse

rättstillämpningen
att överklagandet
prövas av högre
rätt,
2. det finns
anledning till änd-
ring i i
tingsrättens beslut,
eller
3. det annars finns
synnerliga skäl att
pröva överklagandet.
Kan ett
överklagande av
tingsrättens beslut
prövas av hovrätten
endast om denna
meddelat prövnings-
tillstånd, skall
tingsrätten i
samband med under-
rättelse om vad som
gäller i fråga om
överklagande upplysa
parterna om detta
och därvid också
ange innehållet i
närmast föregående
stycke.

17 §
Mot beslut, Ett beslut, genom
varigenom hovrätten vilket en domstol
har funnit har funnit
kronofogdemyndig- kronofogdemyndig-
heten behörig att heten behörig att ta
upptaga en ansökan upp en ansökan om
om verkställighet verkställighet eller
eller har hänvisat har hänvisat ett mål
mål till viss till en viss krono-
krono- fogdemyndighet, får
fogdemyndighet, får inte överklagas.
talan ej föras. Detsamma gäller ett
Detsamma gäller beslut av en domstol
hovrättens beslut med anledning av ett
med anledning av sådant överklagande
talan som avses i som avses i 6 §
6 § andra stycket andra stycket andra
andra meningen. meningen.

18 §
Talan mot beslut, Ett beslut, genom
varigenom hovrätten vilket en domstol
innan innan
ändringsyrkandet ändringsyrkandet
prövas slutligt har prövas slutligt har
meddelat för- meddelat ett
ordnande som avses förordnande som
i 12 § eller har avses i 12 § eller
utlåtit sig har uttalat sig i
angående före- fråga om ett
läggande som avses föreläggande som
i 2 kap. 15 §, avses i 2 kap. 15 §,
skall föras får överklagas
särskilt. särskilt.

19 §
Vad som sägs i 4 § Vad som sägs i 4 §
andra Nuvarande andra stycFöreslagen
lydelse lydelse

stycket och 12, 14 ket och 12, 14 och
och 15 §§ tillämpas 15 §§ tillämpas även
även i högsta i hovrätten och
domstolen. Högsta domstolen.
Vad som sägs i 16 §
tillämpas även i
hovrätten.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. I fråga om beslut som meddelats av
kronofogdemyndighet före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter.

4
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs att 10 a och 11 §§
lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §1
Talan mot Tingsrättens beslut
tingsrättens beslut får överklagas hos
förs genom besvär i hovrätten. Överkla-
hovrätten. Talan gandet får inte
får inte prövas av prövas av hovrätten
hovrätten om inte om inte hovrätten
hovrätten meddelat meddelat parten
parten prövnings- prövningstillstånd.
tillstånd.
Prövningstillstånd Prövningstillstånd
behövs inte vid behövs inte om
talan mot beslut överklagandet avser
som rör någon annan beslut som rör någon
än en part, beslut annan än en part,
varigenom beslut i vilket
tingsrätten ogillat tingsrätten ogillat
jäv mot en domare, jäv mot en domare
beslut angående ut- eller beslut genom
dömande av förelagt vilket en
vite eller om missnöjesanmälan
ansvar för en eller en anmälan av
rättegångsförseelse bestridande av-
eller beslut visats. I fråga om
varigenom anmälan meddelade
av bestridande prövningstillstånd
avvisats. I fråga skall 54 kap. 11 §
om meddelade tredje stycket
prövningstillstånd rättegångsbalken
skall 54 kap. 11 § gälla.
tredje stycket
rättegångsbalken
gälla i tillämpliga
delar.
Prövningstillstånd får meddelas endast
om
1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prövas av
högre rätt,
2. det finns anledning till ändring i
det slut vartill tingsrätten kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att
pröva talan.
Kan talan mot Kan talan mot
tingsrättens beslut tingsrättens beslut
prövas av hovrätten prövas av hovrätten
endast om denna endast om denna med-
meddelat prövnings- delat prövnings-
tillstånd, skall tillstånd skall
tingsrätten i tingsrätten i sam-
samband med under- band med under-
rättelse om vad som rättelse om vad som
gäller i fråga om gäller i fråga om
fullföljd av talan överklagande upplysa
upplysa parterna om parterna om detta
detta och därvid och därvid också
också ange ange

1Senaste lydelse
1989:358. Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
innehållet i närmast
innehållet i föregående stycke.
närmast föregående
stycke.
Hovrättens beslut Hovrättens beslut
får inte över- får inte överklagas
klagas. Hovrätten av en enskild part.
får dock tillåta Hovrätten får dock
att beslutet tillåta att beslutet
överklagas, om det överklagas, om det
finns särskilda finns särskilda skäl
skäl för en pröv- för en prövning om
ning om tillstånd tillstånd skall ges
skall ges enligt enligt 54 kap. 10 §
54 kap. 10 § första första stycket 1
stycket 1 rätte- rättegångsbalken.
gångsbalken.

11 §
I tingsrätt och I tingsrätt,
hovrätt för allmän hovrätt och Högsta
åklagare det domstolen för allmän
allmännas talan. åklagare det all-
männas talan.
Bestämmelserna i
54 kap. 9 § första
stycket rätte-
gångsbalken gäller
inte talan som förs
av Riksåklagaren.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

5
4 Förslag till
Lag om ändring i bötesverkställighets-
lagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 23 §
bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
Ett beslut av Ett beslut av
hovrätten i ett mål hovrätten i ett mål
om bötesförvandling om bötesförvandling
får inte över- får inte överklagas
klagas. Hovrätten av enskild part.
får dock tillåta Hovrätten får dock
att beslutet tillåta att beslutet
överklagas, om det överklagas, om det
finns särskilda finns särskilda skäl
skäl för en för en prövning om
prövning om tillstånd skall ges
tillstånd skall ges enligt 54 kap.
enligt 54 kap. 10 § 1 rättegångs-
10 § 1 rättegångs- balken.
balken.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

1Senaste lydelse 1989:359.

6
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 §§
lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut får inte beslut får inte
överklagas i den överklagas i den del
mån det innebär att det innebär att
avräkning inte avräkning inte skall
skall ske. I övrigt ske. I övrigt
tillämpas i fråga tillämpas i fråga om
om kronofogde- kronofogdemyndighe-
myndighetens beslut tens beslut enligt
enligt denna lag denna lag
bestämmelserna om bestämmelserna om
besvär över överklagande av
utmätning i utmätning i
allmänhet, i den allmänhet, om inte
mån inte annat annat följer av
följer av 12 §. 12 §.
I mål som avses i första stycket förs
det allmännas talan av Riksskatteverket.

12 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut enligt denna beslut enligt denna
lag gäller utan lag gäller utan hin-
hinder av att det der av att det inte
inte har vunnit har vunnit laga
laga kraft. kraft. Tingsrättens
Hovrättens beslut och hovrättens
gäller först sedan beslut gäller först
det har vunnit laga sedan det har vunnit
kraft. laga kraft.

13 §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
10 § andra och 10 § andra och
tredje styckena tredje styckena
skall tillämpas på skall tillämpas på
belopp, som belopp, som
överförts till överförts till
krono- krono-
fogdemyndigheten fogdemyndigheten men
men på grund av på grund av beslut
beslut av kronofog- av kronofogdemyn-
demyndigheten i digheten i andra
andra fall än som fall än som avses i
avses i 10 § första 10 § första stycket
stycket eller av eller av en domstol
hovrätten eller inte skall tas i an-
högsta domstolen språk genom
inte skall tas i avräkning.
anspråk genom
avräkning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §
Skall ett avräknat Skall ett avräknat
belopp enligt belopp enligt beslut
beslut av av kronofogdemyndig-
kronofogdemyndighe- heten eller en
ten, hovrätten domstol inte tas i
eller högsta dom- anspråk genom
stolen inte tas i avräkning, skall den
anspråk genom som fått sin fordran
avräkning, skall helt eller delvis
den som fått sin betald genom avräk-
fordran helt eller ningen överföra
delvis betald genom beloppet till
avräkningen över- kronofogdemyndig-
föra beloppet till heten.
kronofogdemyndig-
heten.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. I fråga om beslut som meddelats av
kronofogdemyndighet före ikraftträdandet
gäller äldre föreskrifter.

7
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 20 och 55 -
58 §§ lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §
Är ansökningen så bristfällig att den
inte kan läggas till grund för
handläggning av målet, skall sökanden
föreläggas att avhjälpa bristen. Sådant
föreläggande får sändas till sökanden med
posten under hans i målet uppgivna adress
eller förmedlas på annat lämpligt sätt.
Följer sökanden inte föreläggandet, skall
ansökningen avvisas. Sökanden skall
upplysas om detta i föreläggandet.
Första stycket skall också tillämpas, om
kronofogdemyndigheten begär att sökanden
skall betala ansökningsavgiften i
förskott.
Om sökanden inte
har betalat ansök-
ningsavgiften i
förskott men krono-
fogdemyndigheten
ändå har tagit upp
ansökningen, får an-
sökningsavgiften
genast utsökas hos
sökanden.

55 §
Den som är Den som är missnöjd
missnöjd med ett med ett utslag i ett
utslag i ett mål om mål om särskild
särskild handräckning, får
handräckning, får överklaga utslaget
överklaga utslaget hos tingsrätten inom
genom besvär till tre veckor från
hovrätten inom tre dagen för utslaget.
veckor från dagen Detsamma gäller om
för utslaget. sökanden i ett mål
Detsamma gäller om om betalningsföre-
sökanden i ett mål läggande eller
om betalnings- vanlig handräckning
föreläggande eller är missnöjd med ett
vanlig handräckning utslag.
är missnöjd med ett
utslag.

56 §
Ett beslut Ett beslut, genom
varigenom ett mål vilket ett mål har
har avgjorts på avgjorts på annat
annat sätt än genom sätt än genom ut-
utslag får slag, får överklagas
överklagas genom hos tingsrätten
besvär till inom tre veckor från
hovrätten inom tre dagen för beslutet.
veckor från dagen Föreslagen lydelse
för beslutet.
Nuvarande lydelse

Beslut att överlämna mål till tingsrätt
och avskrivningsbeslut enligt 37 § får
dock inte överklagas.

57 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut under beslut under
handläggningen av handläggningen av
ett mål får inte ett mål får inte
överklagas sär- överklagas särskilt.
skilt. Beslut som Beslut som avses i
avses i 63 § får 63 § får dock
dock överklagas överklagas särskilt
särskilt genom hos tingsrätten inom
besvär till tre veckor från
hovrätten inom tre dagen för beslutet.
veckor från dagen
för beslutet.

58 §
Vid överklagande Vid överklagande av
av kronofogdemyn- kronofogdemyn-
dighetens utslag dighetens utslag och
och beslut beslut samt vid
tillämpas 18 kap. 8 handläggningen i
- 11 §§ utsök- domstol tillämpas 18
ningsbalken. kap. 1, 8 - 11 och
16 a §§ utsöknings-
balken.
__________

1. Föreskrifterna i 20 § träder i kraft
den 1 juli 1993. Om ansökan har gjorts
före ikraftträdandet gäller dock äldre
föreskrifter.
2. Föreskrifterna i 55-58 §§ träder i
kraft den 1 januari 1994. I fråga om
beslut som meddelats av kronofog-
demyndighet före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

8
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssamman-
träde den 25 mars 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om prövningstillstånd i
hovrätt och instansordningen i
utsökningsmål

1 Inledning

År 1989 tillkallades en parlamentariskt
sammansatt kommitté för att se över
domstolarnas uppgifter, arbetssätt och
organisation. Kommittén antog namnet
Domstolsutredningen. Utredningens uppdrag
begränsades 1991 genom tilläggsdirektiv
till att inte längre omfatta domstolarnas
organisation.
I december 1991 avgav utredningen
(Ledamöter: presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg,
ordförande, samt ledamöterna av riksdagen
Lars Andersson, Britta Bjelle, Holger
Gustavsson och Birgit Henriksson,
lagmannen Arnold Joelsson, ledamöterna av
riksdagen Göran Magnusson och Martin
Olsson, jur.lic. Lotti Ryberg,
riksdagsledamoten Gunnar Thollander,
lagmannen Carl-Anton Spak,
riksdagsledamoten Birthe Sörestedt samt
hovrättspresidenten Håkan Winberg.)
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet Arbetsuppgifter och
förfaranderegler. Förslagen i betänkandet
tar sikte på arbetsfördelningen mellan
domstolar och förvaltning och mellan de
allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar
också upp omprövning, överklagande och
instansordningen och vissa
processrättsliga frågor. Jag tar i detta
ärende upp två av de frågor utredningen
har behandlat. Det gäller dels
utredningens förslag om att reglerna om
prövningstillstånd i hovrätt skall
utvidgas, dels förslaget att
kronofogdemyndighetens avgöranden i mål
om utsökning, avräkning samt
betalningsföreläggande och handräckning
skall överklagas först till tingsrätt i
stället för som nu direkt till hovrätt.
Betänkandet har remissbehandlats.
Utredningens lagförslag i här aktuella
delar bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1. En förteckning över
remissinstanserna finns intagen i Ds
1993:5 (i bilaga 1), liksom en
sammanställning av remissvaren (i avsnitt
IV:21.4 och IV:22.9).
Vidare diskuterar jag i detta sammanhang
ett förslag som Riksskatteverket (RSV)
har fört fram i en delrapport om översyn
av utsökningsbalken (RSV Rapport 1990:5
Översyn av utsökningsbalken) och som
gäller kronofogdemyndighetens omprövning
av sina egna beslut. Jag för dock inte
fram några förslag till regler om om-
prövning. En sammanfattning av RSV:s
förslag bör fogas till protokollet som
bilaga 2. Rapporten har remissbehandlats.
En förteckning över de remissinstanser
som har yttrat sig över rapporten bör
fogas till protokollet som bilaga 3.
Remissvaren finns tillgängliga i Justi-
tiedepartementet (dnr 90-1697).
Slutligen tar jag i detta sammanhang upp
ett förslag från hovrätterna om att
avskaffa särreglerna om hovrättsting.
Förslaget har remissbehandlats. Yttranden
har avgetts av Domstolsverket,
Riksåklagaren, Göta hovrätt, Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Hovrätten för
Västra Sverige, Hovrätten för Nedre
Norrland, Hovrätten för Övre Norrland
samt Linköpings, Kalmar, Karlshamns,
Karlskrona, Karlstads, Örebro, Falu och
Östersunds kommuner. Remissyttrandena
finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr 93-677).

Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 mars 1993 att
inhämta Lagrådets yttrande över de
förslag som utarbetats i ärendet.
Remissen till Lagrådet omfattade dock
inte förslaget till ändring i 2 kap. 5 §,
51 kap. 4 och 10 a §§ rättegångsbalken.
De till Lagrådet remitterade lagförslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat vissa allmänna
synpunkter på förslagen som gäller
prövningstillstånd i hovrätten och har i
ett avseende förordat en annan lagteknisk
utformning av reglerna. Jag återkommer
till Lagrådets synpunkter i min följande
framställning (avsnitt 2.6.1, 2.6.3 och
2.6.4). Lagrådet har i övrigt lämnat
förslagen utan erinran. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som
bilaga 5. Jag har gjort vissa
redaktionella ändringar i lagtexten.
Dessutom har jag gjort en smärre saklig
ändring i förhållande till det
remitterade förslaget vilket jag
återkommer till i specialmotiveringen.

2 Prövningstillstånd i hovrätt

2.1 Inledning

Vid tillkomsten av rättegångsbalken (RB)
och under lång tid därefter fanns det i
princip inga begränsningar när det gällde
en parts möjligheter att få ett
tingsrättsavgörande fullständigt
överprövat av hovrätten. Rättsmedlen vad
och besvär stod i huvudsak öppna i alla
de fall en tingsrätt meddelat en dom
respektive ett beslut. Ett undantag
utgjordes och utgörs alltjämt av
tredskodomar meddelade av tingsrätt.
Sådana kan inte överklagas till högre
instans utan får i stället angripas genom
återvinning vid tingsrätten. Ett annat
fall då ett tingsrättsavgörande inte kan
överklagas är då parterna har avtalat att
tingsrättens avgörande skall vara
slutgiltigt (se 49 kap. 1 § tredje
stycket RB).
År 1974 infördes för första gången en
regel som innebär ett undantag från den
angivna ordningen. I samband med den s.k.
småmålslagens tillkomst infördes nämligen
också de regler om prövningstillstånd för
tvistemål om mindre värden, s.k. småmål
(eller FT-mål), som numera - efter vissa
ändringar - återfinns i rättegångsbalken.
Dessa regler innebär att den som vill
överklaga ett tingsrättsavgörande i ett
tvistemål där tvisteföremålets värde
uppenbart inte överstiger hälften av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, måste beviljas
prövningstillstånd av hovrätten för att
få en fullständig överprövning till stånd
(49 kap. 12 § RB). Enligt 49 kap. 13 § RB
får sådant prövningstillstånd meddelas i
tre fall, nämligen om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt (prejudikatdispens),
om det finns anledning till ändring i det
slut vartill tingsrätten kommit
(ändringsdispens) eller om det annars
finns synnerliga skäl att pröva talan
(extraordinär dispens).
I och med att småmålslagen upphävdes den
1 januari 1988 och reglerna inarbetades i
rättegångsbalken kom reglerna om
prövningstillstånd att bli tillämpliga på
ytterligare några kategorier av mål,
nämligen vissa mål vid
fastighetsdomstolarna. Ännu ett liknande
undantag infördes den 1 juli 1989 då
regler infördes om prövningstillstånd i
lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.
Under de gångna åren har vissa andra
reformer tagit sikte på förhållandena i
hovrätterna, bl.a beträffande
domförhetsreglerna i olika typer av mål.
Den 1 september 1989 reformerades
hovrättsförfarandet på flera punkter
(prop. 1988/89:95). Till grund för
reformen låg Rättegångsutredningens
arbete, framför allt dess slutbetänkande
(SOU 1987:46) Översyn av rättegångsbalken
4. Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor
m.m. Syftet var främst att förenkla och
effektivisera förfarandet så att
hovrättsarbetet kan koncentreras till de
viktigaste frågorna. Hovrättens
skyldighet att pröva skuldfrågan
inskränktes i sådana brottmål där endast
påföljdsfrågan hade överklagats.
Parternas möjlighet att i tvistemål
införa nytt processmaterial (nya omstän-
digheter och nya bevis) inskränktes
också. Flera andra ändringar om för-
farandet vid hovrätterna genomfördes.
Bl.a. blev hovrätterna domföra med tre i
stället för fyra juristdomare i ännu
flera fall än dittills.
Rättegångsutredningens slutbetänkande
innehöll inte några regler om
prövningstillstånd i ledet
tingsrätt-hovrätt. Tvärtom föreslog man
att dispensprövningen i småmålen skulle
avskaffas. Utredningen var emellertid
inte enig på denna punkt. I en
reservation föreslogs att kravet på
prövningstillstånd skulle utvidgas för
tvistemålens del och införas vad gäller
vissa brottmål. I propositionen (prop.
1988/89:95) förutskickades att frågan om
en utvidgning av systemet med prövnings-
tillstånd skulle tas upp i en
departementspromemoria. Frågan
behandlades i departementspromemorian (Ds
1989:2) Domstolarna i framtiden - en
idéskiss och togs därefter upp i
direktiven till Domstolsutredningen.
Domstolsutredningen föreslår att
prövningstillstånd införs i vissa
brottmål och att systemet utvidgas för
tvistemålens del. Bakgrunden till
utredningens förslag är att arbetsläget
vid de allmänna domstolarna sedan flera
år är ansträngt och att några lättnader i
arbetsbördan inte kan skönjas under en
överblickbar framtid. Särskilt ansträngda
är hovrätterna. Under de senaste åren har
det varje år kommit in fler mål till
hovrätterna än det närmast föregående
året. Trots en ökande målavverkning
bedöms nu balanserna på flera hålla vara
så stora att läget är svårbemästrat.
Domstolsutredningen redovisar att flera
hovrätter påpekat att det krävs snabba
åtgärder för att hovrätterna skall kunna
fungera godtagbart.

2.2 Gällande rätt och allmänna
utgångspunkter

De allmänna domstolarna tillhandahåller
sedan lång tid tre instanser, tingsrätt
(tidigare rådhusrätt och häradsrätt),
hovrätt och Högsta domstolen.
Möjligheterna att få såväl tvistemål som
brottmål prövade fullständigt i de två
lägre instanserna var i princip
obegränsade innan de nyss redovisade
reglerna om prövningstillstånd i de s.k.
småmålen infördes år 1974 (avsnitt 2.1).
Möjligheten till prövning i den högsta
instansen har däremot alltid varit
förbunden med vissa restriktioner.
I fråga om vissa hovrättsavgöranden får
överklagande till Högsta domstolen
överhuvudtaget inte ske
(fullföljdsförbud). Så är exempelvis
fallet när hovrätten har överprövat
interimistiska beslut av tingsrätt i
familjemål (18 kap. 4 § äktenskapsbalken,
ÄktB, och 20 kap. 12 § föräldrabalken,
FB).
Under senare år har det också i vissa
fall införts regler om fullföljdsförbud
med s.k. ventil. Med detta avses att det
i princip råder fullföljdsförbud, men att
hovrätten i ett enskilt fall kan tillåta
ett överklagande om saken har
prejudikatintresse. Ett exempel på detta
är när hovrätten har överprövat ett
tingsrättsbeslut angående ersättning till
offentlig försvarare (54 kap. 2 a § RB).
I övrigt finns normalt inga begränsningar
i rätten att överklaga hovrätternas
avgöranden till Högsta domstolen. Rätten
att få målet fullständigt prövat är dock
kraftigt inskränkt genom reglerna om
prövningstillstånd. Högsta domstolen kan
inte bevilja ändringsdispens utan endast
prejudikatdispens och extraordinär
dispens. Ett prövningstillstånd kan
vidare begränsas till viss del av domen
eller beslutet (partiell dispens) eller
till en viss prejudikatfråga i målet.
Instansordningen bygger på en viss
funktionsfördelning mellan de olika
domstolsnivåerna. Man skiljer mellan
underrätter och överrätter. Tingsrätt är
allmän underrätt, om inte annat är
föreskrivet (1 kap. 1 § RB). Tingsrättens
funktion är att som första instans döma i
alla mål som har väckts i behörig
ordning. Hovrätt är sedan överinstans i
alla mål som överklagas från tingsrätt (2
kap. 1 § RB) och Högsta domstolen är
överinstans i alla mål som överklagas
från hovrätt (3 kap. 1 § RB). Från dessa
huvudregler finns vissa undantag. Ett
exempel är att åtal mot underrättsdomare
för brott begångna i tjänsten skall
väckas vid hovrätt respektive Högsta
domstolen som första instans (2 kap. 2 §
och 3 kap. 3 § RB). Högsta domstolen är
även första instans i mål om ansvar på
grund av brott som begåtts i tjänsten av
vissa andra högre befattningshavare
(3 kap. 3 § RB). Dessa undantag är
emellertid inte av intresse i detta
sammanhang.
Tingsrätterna handlägger alltså såväl
brottmål som tvistemål som första
instans. Detta innebär i praktiken att de
allra flesta målen inte kommer att prövas
av någon ytterligare instans.
Tingsrätternas avgöranden blir därför i
hög utsträckning det slutliga avgörandet.
Av bl.a. det skälet är det givetvis
väsentligt att processen vid
tingsrätterna är utformad så att
avgörandena håller en hög kvalitet; att
den är snabb, billig och säker. I många
sammanhang har det också framhållits att
tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga
i första instans. Samtidigt är det
angeläget att mål som är av särskild vikt
för parterna eller som från allmän
synpunkt är viktiga inte fördröjs, därför
att resurser binds till mer
bagatellartade mål eller ärenden. En
ledstjärna för tingsrättsprocessen är att
förfarandet skall präglas av muntlighet,
omedelbarhet och koncentration. Av olika
skäl, bl.a effektivitetsskäl finns det
ibland anledning att göra avsteg från
dessa principer.
Senare års reformer har inneburit att
tingsrättsförfarandet har blivit mer
flexibelt. Möjligheterna för den enskilde
domaren att ta hänsyn till det enskilda
målets beskaffenhet har blivit större.
Sålunda kan tingsrättsdomaren exempelvis
under förberedelsen i tvistemål växla
förhållandevis fritt mellan muntlig och
skriftlig handläggning. Denna ökade
flexibilitet och smidighet - som till
stora delar är en frukt av
Rättegångsutredningens mångåriga arbete -
har till syfte att befästa tingsrätternas
grundläggande funktion, som alltjämt är
att tillhandahålla en process som så
snabbt och enkelt som möjligt leder fram
till ett avgörande av hög kvalitet.
Hovrätterna befinner sig i den speciella
situationen att de är såväl över- som
underinstans. De skall överpröva
tingsrätternas avgöranden och deras
avgöranden kan i sin tur bli överprövade
av Högsta domstolen. En väsentlig
skillnad jämfört med tingsrätterna är att
hovrätternas avgöranden, på grund av de
kraftiga begränsningarna i möjligheterna
att få till stånd en fullständig prövning
i Högsta domstolen, i de flesta fall inte
går att få överprövade. Tingsrätternas
avgöranden kan däremot med ytterst få
undantag bli fullständigt överprövade av
hovrätten.
Vad är då utmärkande för
hovrättsprövningen och vilka funktioner
har närmare bestämt hovrätten? I fråga om
de till hovrätten överklagade målen
lämnar rättegångsbalken ett ganska stort
utrymme för de grundläggande
processprinciperna om muntlighet,
omedelbarhet och koncentration. Det finns
emellertid viktiga undantag från dessa
principer. Vid en jämförelse med vad som
gäller för tingsrättsprocessen går dessa
undantag längre. För det första gäller de
nämnda principerna inte alls för
besvärsprocessen. Den processen är i
princip alltid skriftlig, även om det
finns möjlighet att hålla muntliga förhör
(52 kap. 10 § RB). Denna möjlighet
utnyttjas emellertid sällan.
I tvistemål och brottmål gäller i och
för sig de grundläggande process-
principerna. Det finns dock möjligheter
att avgöra även sådana mål efter enbart
skriftlig handläggning. Reglerna innebär
dock - med undantag för dispensprövningen
för småmål - att hela processmaterialet
kan komma att prövas på nytt i hovrätten.
I hovrätten kan det dessutom tillkomma
ytterligare processmaterial, även om det
finns vissa restriktioner. I dispositiva
tvistemål får sålunda en part åberopa nya
omständigheter eller bevis endast under
vissa stränga förutsättningar (50 kap. 25
§ RB). I brottmål är part oförhindrad att
åberopa nya omständigheter, så länge det
är fråga om samma gärning (45 kap. 5 §
tredje stycket RB). Ny bevisning i
brottmål får åberopas utan inskränkning,
så länge den är relevant (35 kap. 7 §
RB). Hovrättens prövning i brottmål kan
dock inskränkas, om den tilltalade dömts
för den åtalade gärningen av tingsrätten
och han överklagar domen bara beträffande
annat än skuldfrågan (51 kap. 23 a § RB).
I sådana fall kan huvudförhandlingen i
hovrätten förenklas och förkortas
avsevärt.
En annan inte oviktig skillnad mellan
tingsrätt och hovrätt är rättens
sammansättning. Sammansättningen i
hovrätt är mer kvalificerad än i
tingsrätt. I brottmål deltar normalt tre
juristdomare i hovrätt mot normalt en
domare i tingsrätt. I dispositiva
tvistemål deltar i hovrätt tre
juristdomare om tingsrätten har bestått
av en domare och fyra domare om
tingsrätten har bestått av tre domare. I
brottmål och vissa familjemål deltar
dessutom i allmänhet nämndemän i såväl
tingsrätt som hovrätt.
Sammanfattningsvis kan konstateras att
hovrätternas prövning i viss mån kan
begränsas jämfört med vad som har prövats
vid tingsrätten. I det stora flertalet
fall skall dock enligt den gällande
ordningen en fullständig prövning ske.
Hovrättens huvudsakliga funktion kan
därvid sägas vara korrigerande i det att
hovrätten skall rätta till eventuella
felaktigheter i tingsrätternas
avgöranden. I viss mån har dock hov-
rätterna en rättsskapande funktion bl.a.
i det att vissa frågor inte kan föras
vidare till Högsta domstolen. För att
tillgodose den huvudsakliga, korrigerande
funktionen har hovrätten en starkare
sammansättning än tingsrätten. Det har
inte på allvar ifrågasatts att ändra på
detta. Frågan är om den korrigerande
funktionen kan bibehållas, eller kanske
till och med stärkas, om man inför
ytterligare begränsningar beträffande
hovrätternas prövning.

2.3 Internationella åtaganden

För utformningen av reglerna om prövning
av mål i domstol har det betydelse vilka
åtaganden Sverige har gjort i förhållande
till andra stater.
En sådan folkrättslig förpliktelse finns
i artikel 14 i Förenta nationernas
Internationella konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter
från 1966. Denna konvention ställer bl.a.
krav på att den som har dömts för ett
brott skall ha rätt att få skuldfrågan
och det ådömda straffet prövade av högre
instans i enlighet med lag.
Det i praktiken viktigaste
internationella åtagandet finns i den
europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna
(Europakonventionen) från år 1950 som
reglerar i vilken omfattning den enskilde
har rätt till domstolsprövning och hur
domstolsförfarandet skall vara
organiserat.
Av Europakonventionens artikel 6 framgår
att den enskilde har rätt till
domstolsprövning beträffande såväl
tvister om civila rättigheter och
skyldigheter som anklagelser om brott.
Den enskilde ges med andra ord genom
artikel 6 tillträde till domstol. Vidare
ställs vissa krav på förfarandet vid
domstol i dessa fall, bl.a. att
rättegången skall vara opartisk och
offentlig.
Artikel 6 i Europakonventionen
garanterar inte den enskilde rätt till
domstolsprövning i mer än en instans. I
artikel 2.1 i Protokoll nr 7 till
Europakonventionen (tilläggsprotokoll nr
7) garanteras dock var och en som av
domstol har dömts för brottslig gärning
rätten att få skuldfrågan eller straffet
omprövat av högre domstol. Artikeln har
följande lydelse:

1. Var och en som dömts av domstol för
brottslig gärning skall ha rätt att få
skuldfrågan eller straffet omprövat av
högre domstol. Utövandet av denna rätt,
inbegripet grunderna för dess utövande,
skall regleras i lag.
2. Undantag från denna rätt får göras
vad avser mindre grova gärningar, enligt
föreskrift i lag, eller i de fall då
vederbörande har dömts i första instans
av den högsta domstolen eller har dömts
efter det att en frikännande dom har
överklagats.

Undantag från rätten till omprövning får
alltså göras i fråga om mindre grova
gärningar eller i fall då den enskilde
har dömts i första instans av den högsta
domstolen eller har dömts av en
överinstans efter det att lägre rätts
frikännande dom har överklagats (artikel
2, punkt 2). För svenskt vidkommande kan
det förekomma att vissa befattningshavare
döms av Högsta domstolen som första och
samtidigt sista instans (3 kap. 3 § RB).
Ett sådant förfarande är alltså ut-
tryckligen konventionsenligt.
Rätten till omprövning enligt artikel 2
i tilläggsprotokoll nr 7 omfattar inte
tvistemål. Det är således inte
konventionsstridigt att tillhandahålla
endast ett eninstansförfarande i
tvistemål.
Av Europadomstolens praxis följer att
artikel 6 i Europakonventionen i princip
blir tillämplig även på
överrättsprocessen, om en sådan
tillhandahålls i det nationella systemet.
När det gäller frågan hur ett system med
prövningstillstånd stämmer överens med
konventionsregleringen kan följande
sägas. Först kan sammanfattningsvis
konstateras att det inte finns några
åtaganden som hindrar ett förbud att
överklaga avgöranden i tvistemål. Däremot
innebär nämnda konventioner att det inte
får finnas fullföljdsförbud i brottmål. I
brottmål gäller att staten - med vissa
undantag - skall tillhandahålla ett
system med möjlighet till prövning i
åtminstone två instanser. Om en stat
tillhandahåller ett överrättsförfarande,
måste staten också garantera att det
förfarandet inte strider mot vad som
gäller enligt artikel 6 i
Europakonventionen och artikel 14:5 i
1966 års FN-konvention.
Av den praxis som har utbildats kring
artikel 6 i Europakonventionen framgår
att innebörden av denna artikel bl.a. är
att det i allmänhet krävs muntliga inslag
i förfarandet. Ett rent skriftligt
förfarande anses emellertid i vissa fall
uppfylla konventionens krav. Bl.a. gäller
detta om det är utformat som ett
prövningstillståndsförfarande. I
förarbetena till 1966 års FN-konvention
sägs att en dispensprövning i sig är att
anse som en omprövning i den mening som
anges i artikel 14:5 i konventionen.
Det kan alltså sammanfattningsvis
konstateras att ett system med
prövningstillstånd för omprövning i en
andra instans, som enbart innehåller
skriftliga moment, är förenligt med våra
konventionsåtaganden, såväl vad gäller
tvistemål som brottmål. Inte heller våra
övriga internationella förpliktelser
innebär några hinder mot en ordning som
innefattar ett system med
dispensprövning. I själva verket är det
internationellt sett inget ovanligt med
en sådan ordning.

2.4 Förhållandena i vissa andra länder

Redovisningen i det följande tar i första
hand sikte på förhållandena i brottmål
och beskriver endast i begränsad ut-
sträckning förhållandena i tvistemål.

I Finland är första instans häradsrätt
eller rådstuvurätt. Häradsrätt dömer med
en lagfaren domare och nämndemän medan
rådstuvurätt dömer med tre lagfarna
domare. Det finns inga regler om
prövningstillstånd eller
fullföljdsbegränsningar utan i princip
kan alla avgöranden från underrätt
överprövas av hovrätt, som består av fyra
lagfarna domare. Det skall påpekas att
det i Finland pågår ett reformarbete på
det här området och att en ny
organisation, delvis efter svensk
förebild, trädde i kraft den 1 januari
1993. Inte heller då är avsikten att det
skall införas några begränsningar i
rätten till överprövning.
I Norge gäller att den som vill
anhängiggöra ett tvistemål i många fall
först måste vända sig till forliksrådet,
som har till uppgift att medla mellan
parterna. Det finns ett eller flera
forliksråd i varje kommun. Forliksråden
består av tre lekmän och har vid sidan av
sin medlande uppgift begränsad
domsmyndighet i vissa saker. Den första
domstolsinstansen i tvistemål är i regel
herredsrett eller byrett, som i tvistemål
i princip bara består av en juristdomare.
Om någon av parterna begär det, eller
rätten finner det lämpligt, skall två
lekmän ingå i rätten. I vissa fall skall
dessa lekmän vara sakkunniga. Det går att
överklaga alla tvistemålsdomar till
lagmannsretten som är andra instans. Om
överklagandet gäller ett
förmögenhetsvärde under 20 000 norska
kronor, krävs det samtycke av lagmannen
(lagmannsrettens chef) för att
lagmannsretten skall pröva överklagandet.
Samtycke kan i regel bara ges om
avgörandet har betydelse för andra mål
eller när saken har särskilt stor
betydelse för klaganden och lär i
praktiken ges mycket sällan. Lagmannens
beslut i dessa frågor kan inte
överklagas. När ett överklagat tvistemål
prövas, är lagmannsretten sammansatt av
tre juristdomare och - om parterna ber om
det - två eller fyra lekmän.De flesta
brottmål anhängiggörs i byrett eller
herredsrett som första instans i en
sammansättning med en juristdomare och
två nämndemän. Reglerna om överklagande
av en byretts eller en herredsrett dom i
ett brottmål är ganska invecklade. Den
som är missnöjd med bedömningen av
bevisfrågan kan inte överklaga domen.
Däremot kan han begära att bevisfrågan
prövas på nytt av lagmannsretten. För att
få en sådan ny behandling av bevisfrågan
krävs det samtycke av Höyesteretts
kjaeremålsutvalg, som består av tre
domare. Enligt lagen skall samtycke ges
om det kan finnas skäl att vara tveksam
om bevisbedömningen i underinstansen är
riktig eller om det finns andra särskilda
skäl för prövning. Vid den förnyade
behandlingen består lagmannsretten av två
juristdomare och tre lekmän, som
tillsammans avgör både skuld- och
påföljdsfrågan. Praxis sägs vara
restriktiv när det gäller att ge samtycke
till ny prövning. Kjaeremålsutvalget kan
i vissa situationer i stället för att
bevilja ny rättegång upphäva domen eller
frikänna den dömde. Det lär förekomma
mycket sällan.
Den som i ett norskt brottmål som har
anhänggiggjorts i byrett eller
herredsrett i stället är missnöjd med
underinstansens dom beträffande något
annat än bevisprövningen (i allmänhet
påföljdsval eller straffmätning) kan
överklaga domen till Höyesterett. Även
här krävs det tillstånd av
kjaeremålsutvalget för att prövning skall
äga rum. Enligt lagen skall tillstånd
inte beviljas om kjaeremålsutvalget
finner det klart att klagomålen inte
kommer att leda till framgång. När det
gäller klagomål från åklagare kan
härutöver tillstånd nekas om frågan är av
mindre betydelse eller om det annars inte
finns skäl att saken prövas av
Höyesterätt. Om Höyesterätt tar upp en
fråga till prövning, består rätten av fem
juristdomare. Kjaeremålsutvalget kan
avgöra ett mål i sak under vissa
förutsättningar.
De allra grövsta brottmålen anhängiggörs
i Norge direkt i lagmannsretten.
Lagmannsretten består av tre juristdomare
och en jury som kallas för lagretten.
Huvudprincipen är att lagretten avgör om
den tilltalade är skyldig eller inte och
lagrettens avgörande kan inte överklagas.
Härutöver gäller i dessa mål som
huvudregel att åklagarsidan inte kan
överklaga rättsfrågan i ansvarsdelen till
nackdel för den dömde. I övrigt kan
rättsfrågor och påföljdsfrågor överklagas
till Höyesterett enligt samma regler som
gäller för avgöranden av byrett och
herredsrett.
I Danmark anhängiggörs de flesta
tvistemål och brottmål i byret, som i
tvistemål i allmänhet består av en enda
lagfaren domare. För att en tvistemålsdom
skall få överklagas till landsret
(motsvarigheten till våra hovrätter)
krävs tillstånd av justitieministern, om
målet rör mindre än 10 000 danska kronor.
Tillstånd ges om saken är av ingripande
betydelse för klaganden eller om den
rymmer väsentliga rättsliga eller
bevismässiga tveksamheter. Vid
behandlingen av överklaganden i tvistemål
består landsretten av minst tre lagfarna
domare. I brottmål består byretten av en
juristdomare och två nämndemän eller av
ensam juristdomare. Huvudregel är att
byrettens dom i ett brottmål kan
överklagas till landsret både när det
gäller skuldfrågan och påföljdsfrågan.
Det finns dock undantag när det gäller
smärre förseelser. Åklagaren kan i
politisaker (de flesta bötesbrott samt
vissa andra brott) överklaga byrettens
dom endast om andra påföljder än böter
eller konfiskation kan följa på brottet.
Den dömde kan i politisaker överklaga
endast om högre straff än 30 dagsböter
eller 3 000 danska kronor i böter eller
konfiskation av egendom till motsvarande
värde har ådömts. Justitieministern kan
tillåta överklagande som annars skulle
vara förbjudet om saken är av principiell
karaktär eller om det finns särskilda
skäl i övrigt för det. Vid överprövningen
av byrets eller herredsrets brottmålsdom
består landsret av tre juristdomare, i
vissa fall dessutom tre nämndemän.
De grövsta brottmålen anhänggigörs i
Danmark i landsret som första instans.
Därvid medverkar förutom tre juristdomare
en jury som kallas för naevninger. I
princip avgör juryn skuldfrågan.
Påföljdsfrågan avgörs sedan av
juristdomarna och juryn gemensamt varvid
varje juristdomare har fyra röster.
Juryns beslut i skuldfrågan kan i princip
inte överklagas. Däremot kan
påföljdsfrågan överklagas; dock bara på
den grund att straffet ligger utanför de
gränser som har bestämts i lagen eller
står i uppenbart missförhållande till
brotten.
I Island finns det i princip bara två
domstolsinstanser. Inga lekmän deltar i
dömandet. Domar från underrätterna kan
överklagas till överrätten som normalt
består av fem domare. Domstolens
president kan dock efter invecklade
regler besluta att rätten skall vara
domför med tre domare. Det gäller framför
allt tvistemål om mindre värden och
straffsaker som inte är så komplicerade.
I tvistemål får överklagande från den
lägsta instansen inte ske rörande saker
vars värde understiger 7 000 isländska
kronor (motsvarar ungefär 650 svenska
kronor).
I Frankrike är domstolarna organiserade
efter ett tvåinstanssystem vartill kommer
en kassationsdomstol. Tribunal d''''Instance
dömer i tvistemål om högst 30 000 francs.
Tribunal de police dömer i brottmål där
maximistraffet inte överstiger två
månaders fängelse eller 12 000 francs i
böter. Dessa domstolar är domföra med en
lagfaren domare.
Tribunal de grande Instance dömer i
tvistemål som rör högre värden än 30 000
francs. Tribunal correctionel dömer i
grövre brottmål än dem som ankommer på
tribunal de police, dock inte de grövsta.
Domstolarna är domföra med tre lagfarna
domare.
Cour d''''Assises dömer i de allra grövsta
brottmålen. Domstolen är sammansatt av
tre lagfarna domare och nio
jurymedlemmar. Domare och jurymedlemmar
avgör gemensamt både skuldfrågan och
påföljdsfrågan, varvid åtta röster av de
tolv är nödvändiga för en fällande dom.
Domar meddelade av en tribunal
d`instance, en tribunal de police, en
tribunal de grande instance eller en
tribunal correctionel kan överklagas till
cour d''''appel. Mot domar av en cour
d''''assises finns däremot inte motsvarande
rättsmedel. Dessutom saknas möjligheten
att överklaga till cour d''''appel i fråga
om sådana domar av en tribunal de police
där den utdömda påföljden inte överstiger
fem dagars fängelse eller 1 300 francs i
böter. Den prövning som görs av cour
d''''appel kan gälla såväl bevisfrågor som
rättsfrågor.
Alla domar som har meddelats i sista
instans inom ramen för det ovan nämnda
förfarandet - dvs. av cour d''''appel efter
överklagande dit, av cour d''''assises eller
av tribunal de police i de fall då rätten
till överklagande till cour d''''appel är
avskuren - kan, men enbart under
påstående om felaktig rättstillämpning,
angripas genom begäran om kassation hos
cour de cassation. Om cour de cassation
finner den tidigare meddelade domen vara
rättsligt felaktig, upphävs domen och
målet återförvisas för ny prövning av en
annan domstol av samma slag som den som
sist har dömt i målet.
I Förbundsrepubliken Tyskland
anhängiggörs de mindre grova brottmålen i
Amtsgericht medan de grövre brottmålen
anhängiggörs i Landgericht som första
instans. Amtsgericht är sammansatt
antingen av ensamdomare - så är fallet då
det på brottet inte kan följa strängare
straff än sex månaders frihetsstraff -
eller av en juristdomare och två lekmän,
som benämns Schöffen. I det senare fallet
kallas domstolen Schöffengericht. En dom
av Amtsgericht i den ena eller den andra
sammansättningen kan överklagas - både
beträffande bevisfrågor och
påföljdsfrågor - till Landgericht.
Landgericht är sammansatt av tre
juristdomare och två Schöffen eller, vid
behandling av överklagande av avgörande
av ensamdomare i Amtsgericht, av en
juristdomare och två Schöffen. De domar
som meddelas av Landgericht kan angripas,
men enbart på rent rättsliga grunder,
genom rättsmedlet Revision. Vid mål som
Landgericht har handlagt i andra instans,
dvs. efter överklagande från Amtsgericht,
sker överklagande genom Revision till
Oberlandesgericht som därvid består av
tre domare. Vid mål som Landgericht har
handlagt i första instans sker
överklagande genom Revision till
Bundesgerichthof, som består av fem
domare. Det finns ingen form av
prövningstillstånd i den tyska
straffprocessen.
I England avgörs mindre grova brottmål i
första instans av Magistrates''''Court som
inte får döma ut strängare straff än sex
månaders fängelse eller 2 000 pund.
Magistrates'''' Court är sammansatt av två
eller flera lekmannadomare eller, i de
större städerna, av en yrkesdomare.
Brottmålsdomar som har meddelats av
Magistrates'''' Court kan överklagas till
Crown Court utan krav på prövningstill-
stånd. Crown Court består därvid av en
yrkesdomare och två - fyra
lekmannadomare. De grövre brottmålen
prövas i första instans av Crown Court
som därvid består av en yrkesdomare och
jury (utom när den tilltalade erkänner
brottet eftersom jury då inte behövs).
Juryn har till uppgift att besluta i
skuldfrågan medan domaren i förekommande
fall utmäter straffet. Domen i Crown
Court kan överklagas till Court of Appeal
(Criminal Division), som består av tre
eller flera domare. Överklagandet kan
gälla skuldfrågan eller påföljden eller
bådadera. Om ett överklagande gäller
skuldfrågan och grundar sig enbart på
påstående om felaktig rättstillämpning,
behövs inte något prövningstillstånd.
Däremot krävs det prövningstillstånd om
grunden för överklagandet avser
bevisningen i målet eller utgörs av en
blandning av argument rörande både
bevisning och rättstillämpning. Ett
undantag från kravet på
prövningstillstånd gäller när domaren i
Crown Court har intygat att överklagandet
är försvarbart. Om överklagandet avser
påföljden, krävs emellertid alltid
prövningstillstånd. Prövningstillstånd
lämnas av Court of Appeal.
I Nederländerna handläggs de minsta
tvisterna och de lindrigaste brottmålen
inför s.k. underdistriktsdomstolar. De är
i regel sammansatta med en ensam
juristdomare. Vissa avgöranden av
underdistriktsdomstolarna går inte att
överklaga; det gäller brottmål där böter
om mindre än 50 gulden (omkring 150
kronor) ådömts och tvistemål som rör
lägre belopp än 2 500 gulden (omkring
7 500 kronor). Andra avgöranden av
underdistriktsdomstolarna kan överklagas
till distriktsdomstolarna som vid
prövning av överklaganden består av tre
juristdomare. Distriktsdomstolarnas
avgöranden i andra instans går inte att
överklaga.
Distriktsdomstolarna fungerar också som
första instans i de fall som inte faller
inom underdistriktsdomtolarnas kompetens.
Härvid är distriktsdomstolarna
sammansatta med en eller tre
juristdomare. Avgöranden av
distriktsdomstolarna i brottmål där ett
lägre bötesbelopp än 250 gulden (omkring
750 kronor) har ådömts går inte att över-
klaga. Andra avgöranden kan överklagas
till en av de fem överpröv-
ningsdomstolarna som i regel består av
tre juristdomare (utom i vissa mål som
rör skatter där rätten består av en
domare). Den högsta domstolen i
Nederländerna är en kassationsdomstol.
Den kan inte pröva sakfrågor utan bara
rättsfrågor och den kan inte själv sätta
ett nytt avgörande i det överklagade
avgörandets ställe utan den får i stället
återförvisa felaktigt avgjorda mål till
ny prövning i underinstansen. Också i de
fall där det enligt vad som utvecklats
inte går att överklaga kan man vända sig
till kassationsdomstolen och påstå att
avgörandet är behäftat med någon rättslig
felaktighet. Kassationsdomstolen är i
regel sammansatt av fem domare.

2.5 Reformbehovet

Min bedömning: Det krävs snabba åtgär-
der för att komma till rätta med hov-
rätternas alltmer ökande målbalanser.
Det finns många sådana åtgärder som är
tänkbara. Det saknas dock tillräckligt
underlag för att nu genomföra flertalet
av dessa. Den utväg som står till buds
är att bygga vidare på det system med
prövningstillstånd i hovrätt som gäller
i begränsad utsträckning i dag.

2.5.1 Allmänt

Som jag inledningsvis framhöll är
arbetsläget vid hovrätterna mycket
ansträngt. Domstolsverket har på uppdrag
av regeringen undersökt hovrätternas
målutveckling och målstruktur.
Undersökningen har redovisats i en
rapport (Dv rapport 1990:4). Av rapporten
framgår bl.a. att den totala målökningen
i hovrätterna under tioårsperioden 1980 -
1989 uppgått till 29 procent samtidigt
som målen genomsnittligt har blivit mer
komplicerade. Även om hovrätterna har
förmått att successivt öka
målavverkningen, har de inte kunnat hålla
jämna steg med den ökande
tillströmningen. Också under de senaste
åren har måltillströmningen ökat
kraftigt. År 1991 kom det in drygt 22 000
mål till hovrätterna vilket var en ökning
med nästan 1500 mål eller drygt 7 procent
jämfört med år 1990. År 1992 kom det in
drygt 26 000 mål vilket innebär en ökning
med omkring 4 000 mål eller nästan 18
procent jämfört med år 1991. Trots att
antalet avgjorda mål under 1980-talet har
ökat med 24 procent har målbalanserna
samtidigt ökat kraftigt. Trots en ökande
målavverkning ökade målbalanserna med 31
procent under 1992 jämfört med 1991.
Läget har således förvärrats avsevärt
sedan Domstolsutredningen lämnade sitt
betänkande.
Domstolsutredningen har i sitt
betänkande diskuterat olika sätt att
åstadkomma begränsningar och förenklingar
av hovrättens överprövning. Skälen för
att begränsa möjligheterna till
omprövning av domstolsavgöranden är
framför allt två. För det första innebär
det - både för parterna och för
domstolsväsendet - mindre kostnader och
besvär om instanskedjan förkortas så att
ett slutligt avgörande kommer snabbare.
För det andra finns det ett starkt
intresse av att överrätternas resurser
koncentreras på de mer svårbedömda och
kvalificerade målen.
Instansordningen inom domstolsväsendet
bygger - vilket tidigare har berörts - på
att de olika instanserna har delvis
skilda funktioner. För de allmänna
domstolarnas del innebär det bl.a. att
processen i hovrätten skall kunna
begränsas till de frågor som parterna
vill ha prövade. Det är alltså inte fråga
om att målen i hovrätten skall under-
kastas en fullständig omprövning. Idealet
är i stället en ordning där processen i
hovrätten innebär en till varje mål
anpassad överprövning.Domstolsutredningen
beskriver olika sätt att begränsa och
förenkla processen i hovrätten. Det kan
ske genom åtgärder som syftar till att
minska flödet av mål till hovrätterna och
genom att se till att de mål som väl når
hovrätterna överprövas på ett
ändamålsenligt sätt. Åtgärder som kan
sägas begränsa flödet av mål till
hovrätterna är t.ex. fullföljdsförbud med
eller utan s.k. ventil, omprövning av
tingsrätten, s.k. språngrevision, dvs.
att tillåta att tingsrätts avgörande
överklagas direkt till Högsta domstolen,
slopande av rätten till avräkning av
häktestid för dem som dömts till fängelse
samt inskränkningar av möjligheterna till
rättshjälp m.m. vid överklagande. En
åtgärd som syftar till att förenkla
processen i hovrätten och göra den mer
ändamålsenlig i vissa fall är ett ökat
inslag av skriftlighet. Även reglerna om
hovrättens sammansättning kan utformas så
att hovrättsarbetet förenklas.
Ett system med prövningstillstånd kan -
beroende på hur det utformas - sägas
innebära en åtgärd som såväl begränsar
som förenklar hovrättens överprövning.
Det fyller därmed samma dubbla syfte som
regler som på olika sätt inskränker
omfattningen av hovrättens prövning
(t.ex. den relativt nya 51 kap. 23 a §
RB, vilken inskränker hovrättens
skyldighet att pröva skuldfrågan i
brottmål i vissa fall). Ett system med
prövningstillstånd kan också antas leda
till att flödet av mål till hovrätterna
minskas. Ett sådant system berör i och
för sig inte alls möjligheterna att
överklaga mål till hovrätterna. Systemet
som sådant innebär inte annat än att
vissa mål kan handläggas på ett mer
ändamålsenligt sätt i hovrätterna. Man
kan visserligen förmoda att vissa parter
gör den bedömningen att
prövningstillstånd inte kommer att
beviljas och därför avstår från att
överklaga tingsrättens dom. Denna effekt
av ett system med prövningstillstånd
torde dock endast bli marginell.

2.5.2 Olika sätt att begränsa och
förenkla hovrättsprocessen

I det följande skall jag översiktligt
redogöra för de olika sätt att minska
måltillförseln samt begränsa och förenkla
hovrättsprocessen som Domstolsutredningen
behandlar i sitt betänkande.

Förbud att överklaga tingsrättens
avgörande

Det mest radikala sättet att inskränka
hovrättsprövningen är naturligtvis att
helt ta bort möjligheten att överklaga
tingsrättens dom eller beslut.
Redan enligt gällande ordning finns för
ett fåtal fall sådana regler om
fullföljdsförbud. Det gäller främst vissa
beslut som en tingsrätt kan fatta under
handläggningen av ett mål. Om en
tingsrätt har förklarat en domare jävig,
får tingsrättens beslut inte överklagas.
Detsamma gäller om tingsrätten har
bifallit en begäran om rättshjälp åt
misstänkt i brottmål eller har förordnat
målsägandebiträde (49 kap. 7 § RB).
Vidare gäller att, om en tingsrätt har
funnit att en dom eller ett beslut av
tingsrätten har överklagats i rätt tid,
detta ställningstagande av tingsrätten
inte kan överklagas. Vissa avgöranden,
varigenom tingsrätt i egenskap av
fastighetsdomstol överprövat arrendenämn-
dens beslut, kan inte heller överklagas
till hovrätt (se t.ex. 8 kap. 33 §
jordabalken, JB).
Regler om fullföljdsförbud i tvistemål
och brottmål torde vara ovanliga
internationellt. Som framgår av
redogörelsen om förhållandena i vissa
andra länder finns dock ett totalt
fullföljdsförbud för vissa tvistemål i
Island. Även i Frankrike och
Nederländerna finns regler om
fullföljdsförbud, men i dessa länder
genombryts förbuden av den allmänna
möjligheten att hos kassationsdomstolen
påstå att det överklagade avgörandet är
behäftat med rättsliga felaktigheter. Det
hindrar inte att det i dessa länder är så
att den som har fällts för ett lindrigt
brott och menar att han är oskyldig i
princip inte har några möjligheter att få
skuldfrågan omprövad av högre rätt.
Vid sidan av de förut angivna
bestämmelserna finns det inte i Sverige
några regler om förbud att överklaga ett
tingsrättsavgörande till hovrätt. Däremot
finns det, som nämnts, regler av innebörd
att det är förbjudet att överklaga ett
hovrättsavgörande till Högsta domstolen
(se t.ex. 18 kap. 4 § ÄktB och 20 kap. 12
§ FB).
Domstolsutredningen föreslår i
betänkandet inte några nya regler om
fullföljdsförbud i ledet tingsrätt -
hovrätt. Det främsta skälet till detta är
att ett oinskränkt fullföljdsförbud leder
till nackdelar för rättstillämpningen
genom att det inte går att få fram
vägledande avgöranden av högre rätt. Vid
sidan av detta anförs ytterligare två
skäl. Dels skulle ett fullföljdsförbud
inte kunna avse annat än de allra mest
bagatellartade frågorna och skulle därför
inte nämnvärt avlasta hovrätterna arbete.
Dels skulle man med ett sådant system
trots allt göra rejäla ingrepp i den
hävdvunna rätten att få överklaga
domstolsavgöranden. Om ett sådant ingrepp
inte medför några avsevärda fördelar, bör
man avstå ifrån det är utredningens
slutsats.

Fullföljdsförbud med s.k. ventil

I vissa fall har regler om
fullföljdsförbud i ledet hovrätt - Högsta
domstolen försetts med undantag, en s.k.
ventil. Tanken är att pre-
judikatbildningen blir lidande i de fall
det inte går att överklaga avgöranden
ända upp till Högsta domstolen. Man har
därför konstruerat ett system som innebär
att hovrätten kan medge rätt att över-
klaga, om det föreligger särskilda skäl
för att låta Högsta domstolen ta
ställning till frågan om
prejudikatdispensprövning. Då vinner man
den stora fördelen att Högsta domstolen
inte behöver befatta sig med en mängd
frågor som inte är av prejudikatintresse
medan man ändå skapar garantier för att
de mål som är av intresse från prejudi-
katsynpunkt kan föras upp till prövning.
Sådana regler finns i mål om
underhållsbidrag till make och barn (18
kap. 4 § ÄktB och 20 kap. 12 § FB), mål
om ersättning till offentlig försvarare
och ersättning enligt rättshjälpslagen
enligt 54 kap. 2 a § RB samt 49 § rätts-
hjälpslagen (1972:429, omtryckt 1993:9),
felparkeringsavgift enligt 10 a § lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift, samt
mål om förvandling av böter enligt 23 §
bötesverkställighetslagen (1979:189).
Domstolsutredningen har utvärderat
reglerna om fullsföljdsförbud med ventil.
Utredningen kommer fram till att sådana
regler är ett användbart instrument för
att minska Högsta domstolens arbetsbörda
utan att intresset av prejudikatbildning
eftersätts. Domstolsutredningen föreslår
också vad gäller överklagande till högsta
instans att fullföljdsförbud med ventil
införs för vissa ytterligare måltyper,
bl.a. mål enligt 21 kap. FB. Utredningen
ser det också som angeläget att man även
vid framtida lagöversyner överväger denna
möjlighet att begränsa Högsta domstolens
arbetsbörda.
Några regler om fullföljdsförbud med
ventil i ledet tingsrätt - hovrätt finns
inte. Domstolsutredningen föreslår inte
heller att sådana regler införs.

S.k. språngrevision

En annan metod att begränsa överklaganden
till hovrätt utan att äventyra
prejudikatbildningen skulle vara att i
prejudikatfall tillåta att tingsrättens
avgörande överklagas direkt till Högsta
domstolen. En sådan metod, s.k.
språngrevision, övervägdes i samband med
de senaste ändringarna i reglerna om
fullföljd till Högsta domstolen (prop.
1988/89:78). Departementschefen anförde
att hon inte i sakens dåvarande läge var
övertygad om att en sådan metod var en
framkomlig väg för att förbättra
prejudikatbildningen. Domstolsutredningen
går av detta skäl inte närmare in på
denna fråga, men konstaterar att det även
i ett sådant system - liksom vad gäller
fullföljdsförbud med ventil - krävs en
överblick över hela det juridiska fältet
för att rätt kunna bedöma om det aktuella
fallet lämpar sig som prejudikat.

Omprövning

Ett förslag som har framförts för att
begränsa hovrätternas arbetsbörda och som
Domstolsutredningen tar upp är att öka
möjligheterna för tingsrätterna att
själva ompröva sina avgöranden.
Domstolsutredningen konstaterar dock att
den frågan nyligen har utretts och att
den utredningen har resulterat i att det
nu finns regler om omprövning i s.k.
domstolsärenden medan tanken att i övrigt
införa omprövningsregler i allmän domstol
har avvisats (jfr Ds 1988:66 och prop.
1989/90:71).

Förbud mot avräkning av häktestid

Ett annat uppslag som säkert skulle
innebära att hovrätternas arbete med
grova brottmål skulle minska högst
avsevärt, är att ta bort den ovillkorliga
rätten för personer, som är häktade och
dömts till fängelse av tingsrätt och som
överklagar, att tillgodoräkna sig tiden
mellan tingsrättens dom och hovrättens
dom som verkställighet av
fängelsestraffet. En sådan förändring
genomfördes i England år 1969 då det
bedömdes att anhopningen av grundlösa
överklaganden hindrade domstolarna att
syssla med de överklaganden som var
befogade. Inom fjorton dagar efter
förändringen hade antalet överklaganden i
brottmål halverats. Domstolsutredningen
konstaterar emellertid att det ligger
utanför dess uppdrag att vidare överväga
denna fråga.

Ekonomiska styrmedel

Man kan också tänka sig ekonomiska
styrmedel för att minska måltill-
strömningen till hovrätterna. Ett exempel
på detta är att begränsa förmånerna
enligt rättshjälpslagstiftningen eller
reglerna om offentlig försvarare i
brottmål. Ett annat exempel är att införa
någon form av avgifter för överklagande
till hovrätt, möjligen i kombination med
en rätt att få tillbaka erlagd avgift för
den som vinner målet i hovrätten.
Domstolsutredningen lägger dock inte fram
några förslag i dessa hänseenden.

Inskränkningar i omfattningen av
hovrättens prövning

Rättegångsutredningen övervägde olika
möjligheter att inskränka omfattningen av
hovrättens prövning. Som ett resultat av
de övervägandena är sedan den 1 september
1989 hovrättens skyldighet att pröva
skuldfrågan i brottmål där endast
påföljdsfrågan har överklagats kraftigt
inskränkt (51 kap. 23 a § RB).
Rättegångsutredningen behandlade i sitt
slutbetänkande (SOU 1987:46) också den
ofta diskuterade tanken att i största
möjliga utsträckning inskränka hovrättens
prövningsskyldighet till rättsfrågor men
avfärdade den. I korthet är tanken att
tingsrättens prövning av sakfrågan
(bevisfrågan) i de allra flesta fall inte
skulle kunna överklagas. Om tingsrätten i
ett brottmål funnit att den tilltalade
har begått den åtalade gärningen, skulle
domen alltså i den delen inte kunna över-
klagas. Däremot skulle tingsrättens val
av påföljd och straffmätning kunna
överklagas. Och motsvarande begränsning
skulle naturligtvis gälla i tvistemål.
System av detta slag finns på flera håll
utomlands. Tanken har dock hittills inte
omsatts i lagstiftning i Sverige. Framför
allt har mot en begränsning av
överprövningen till rättsfrågor åberopats
att just frågan om vad som är sakfråga
och vad som är rättsfråga är så
problematisk i de länder där denna
uppdelning förekommer. Man har befarat
att man genom en sådan uppdelning skulle
skapa ett nytt processrättsligt
problemområde som i sig skulle ge upphov
till ett antal praktiska svårigheter. I
tre lagstiftningsärenden på senare tid
har man tagit avstånd från tanken att
föra in en sådan distinktion mellan
sakfråga och rättsfråga i den
processrättsliga lagstiftningen (prop.
1988/89:78, prop. 1988/89:95 och prop.
1989/90:71). Domstolsutredningen föreslår
därför inte att överprövningen i
hovrätten begränsas till rättsfrågor.

Ökat inslag av skriftlighet i
hovrättsprocessen

I olika sammanhang sägs det ibland att
ett bra sätt att förenkla förfarandet i
hovrätterna skulle vara att i ökad
utsträckning gå över till skriftligt
förfarande i brottmål och tvistemål.
Huvudregeln för hovrättsförfarandet är
att målen skall avgöras efter
huvudförhandling. Det finns dock undantag
från denna huvudregel. Det gäller i
huvudsak mål där utredningen inte kräver
huvudförhandling och där parterna är ense
om att målet kan avgöras efter ett
skriftligt förfarande. Möjligheterna att
avgöra mål utan huvudförhandling
utvidgades som nämnts genom en reform år
1984. Genom reformen stärktes också par-
ternas inflytande över frågan om muntlig
eller skriftlig handläggning.
I motsatt riktning talar Sveriges
konventionsåtaganden. I flera fall har de
svenska reglerna om möjligheterna till
enbart skriftlig handläggning i brottmål
i hovrätt varit föremål för prövning i
Europadomstolen med hänsyn till artikel 6
i Europakonventionen. Den praxis som har
utbildats innebär - som redan har berörts
- att den enskilde i mycket stor
utsträckning anses ha rätt att få sin sak
prövad i ett muntligt förfarande även i
högre rätt.
Domstolsutredningen anser det därför
vara uteslutet att öka möjligheterna till
skriftlig handläggning i hovrätt på ett
sätt som nämnvärt kan påverka
hovrätternas arbetsbörda.

Hovrättens sammansättning

Regler om hovrätts sammansättning finns i
2 kap. 4 § RB. Enligt huvudregeln är
hovrätt domför med tre lagfarna domare. I
tvistemål som av tingsrätt har avgjorts
med tre lagfarna domare skall dock
hovrätten bestå av minst fyra lagfarna
domare när den avgör målet. Fler än fem
lagfarna domare får inte delta i
hovrätten. I brottmål är hovrätten domför
med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän får inte delta. Dessa
regler gäller också för vissa familjemål.
I brottmål där det inte är fråga om att
döma till strängare straff än böter och
inte heller är fråga om företagsbot är
hovrätten domför även med tre lagfarna
domare. När hovrätten behandlar frågor om
prövningstillstånd är hovrätten domför
med två lagfarna domare. Vid beslut om
avskrivning av mål efter återkallelse är
hovrätten domför med en lagfaren domare.
Frågan om hovrätts sammansättning har
varit föremål för överväganden i ett
flertal lagstiftningsärenden under senare
år. Vissa smärre förändringar har också
skett. Riksdagen har dock vid flera till-
fällen framhållit vikten av att hovrätten
har en stark sammansättning.
Domstolsutredningen har - utan att göra
någon totalöversyn -gått igenom vad som
förevarit i frågan och utredningens
slutsats blir att man inte ser ändringar
i domförhetsreglerna som en realistisk
möjlighet att underlätta hovrätternas
arbete.

Prövningstillstånd

Rättegångsutredningen behandlade frågor
om ändringsdispens i de allmänna
domstolarna i 1987 års slutbetänkande.
Utredningens majoritet föreslog därvid
att dispenssystemet för de s.k. småmålen
skulle avskaffas och att dispensregler
för andra mål inte skulle införas. I en
reservation föreslogs en viss utvidgning
av systemet med prövningstillstånd i
tvistemål samt nya regler om
prövningstillstånd för mål om ansvar för
brott med endast böter i straffskalan.
Under remissbehandlingen tillstyrkte
knappt hälften av remissinstanserna
utredningens förslag att avskaffa
reglerna om prövningstillstånd i
tvistemål. Återstoden tillstyrkte regler
om prövningstillstånd i någon form men
flera av dessa var negativa till ett krav
på prövningstillstånd för brottmål.
Utredningens förslag togs upp i prop.
1988/89:95. I propositionen anfördes att
förslaget i reservationen låg väl i linje
med önskemålet om att i högre grad än nu
kunna anpassa förfarandet till vad det
enskilda målet kräver och med strävandena
att koncentrera hovrättens resurser till
de mer komplicerade fallen. I
propositionen konstaterades emellertid
att frågan om dispensprövning borde
belysas ytterligare såväl från
rättssäkerhetssynpunkt som från rent
lagteknisk utgångspunkt. Frågan togs upp
i idéskissen (Ds 1989:2) Domstolarna i
framtiden och sedermera av
Domstolsutredningen.
Domstolsutredningen har utrett olika
sätt att utforma ett system med
prövningstillstånd och föreslår att en
ordning med prövningstillstånd i ledet
tingsrätt - hovrätt införs för vissa
brottmål och att nuvarande system
utvidgas för tvistemålens del.
Utredningens förslag innebär att
prövningstillstånd skulle krävas i alla
brottmål där tingsrätten inte dömt till
svårare påföljd än böter samt dessutom i
vissa fall av frikännande dom. För
tvistemålen innebär förslaget att alla
tvistemål där tvisteföremålets värde inte
överstiger ett basbelopp (34 400 kr år
1993) skulle kräva prövningstillstånd.
Dispensförfarandet föreslås utformat på i
huvudsak samma sätt för brottmål som för
tvistemål. Det innebär att hovrätterna
skall ha möjlighet att förutom
prejudikatdispens och extraordinär
dispens också bevilja ändringsdispens.
Enligt utredningen skulle ett sådant
system på ett effektivt sätt bidra till
att lätta på hovrätternas arbetsbörda
utan att rättssäkerheten försämrades.
Domstolsutredningen är inte enig i frågan
om prövningstillstånd. Enligt en
reservation bör prövningstillstånd i
brottmål av rättssäkerhetsskäl inte
införas och frågor om bl.a.
överrättsprocessens framtida utformning
ses över i det vidare perspektiv som
följer med Sveriges europaintegration. I
en annan reservation anförs bl.a. att
frågan är otillräckligt utredd.

24
2.5.3 Mina slutsatser

För min del anser jag att situationen för
hovrätternas del är så bekymmersam på
grund av det alltmer ökande målantalet
att det krävs snabba åtgärder.
Situationen har, som jag nyss redovisade,
förvärrats ytterligare under den tid som
gått sedan Domstolsutredningen lämnade
sina förslag. Görs ingenting nu, riskerar
man att hovrätterna kommer att få så
stora balanser att ett stort antal mål
förblir oavgjorda under en oacceptabelt
lång tid. En sådan situation måste
undvikas, allra helst som
Europakonventionen ställer krav på att
rättegång skall hållas inom skälig tid
(artikel 6).
Samtidigt står det klart att problemet
inte kan lösas genom resursökningar.
Lösningen måste därför vara att göra
överrättsprocessen mer effektiv.
Min genomgång visar att det finns flera
tänkbara sätt att minska flödet av mål
och ärenden till hovrätterna och att i
övrigt göra hovrättsprocessen mer
ändamålsenlig. Fördelarna från
effektivitetssynpunkt med de skilda
sätten måste dock vägas mot nackdelar av
olika slag. Vissa lösningar framstår som
oförenliga med principiella grundvalar
för rättssystemet eller med Sveriges
internationella åtaganden. Andra
förefaller vara tämligen ineffektiva.
Vissa andra tänkbara lösningar har
Domstolsutredningen ansett falla utanför
ramen för dess utredningsuppdrag och
utredningen har därför inte gått till
botten med dem.
Så mycket kan dock sägas att det finns
olika sätt att gå vidare. Det är
emellertid en besvärlig och grannlaga
uppgift att ta definitiv ställning till
olika metoder för att komma till rätta
med problemen. Dessa svårigheter kan vara
av såväl principiell som lagteknisk
natur. Jag avser därför att senare i dag
återkomma till regeringen med ett förslag
om att en utredning skall få i uppdrag
att undersöka och analysera olika
möjligheter samt lägga fram förslag som
syftar till att med bibehållen
rättssäkerhet och med iakttagande av våra
internationella förpliktelser
effektivisera hovrättsprocessen.
Det som för dagen är möjligt att göra är
att ta fasta på Domstolsutredningens
förslag om ett utökat system med
prövningstillstånd i hovrätt. Detta
förslag har också vunnit relativt bred
anslutning bland remissinstanserna. Jag
skall därför i det följande föreslå
lagstiftning av denna innebörd.
Till det sagda kan följande läggas.
Också i de allmänna förvaltnings-
domstolarna finns liknande problem.
Domstolsutredningen har uttalat sig för
ett system med prövningstillstånd i ledet
länsrätt-kammarrätt, en tanke som har
vunnit anslutning under
remissbehandlingen. Några konkreta
förslag lägger utredningen dock inte
fram. Jag avser därför att gå vidare i
saken och låta utarbeta förslag om krav
på prövningstillstånd för vissa måltyper
inom förvaltningsrättskipningen.

2.6 Överväganden och förslag

2.6.1 Allmänna synpunkter på
prövningstillstånd i hovrätt

Som jag tidigare har framhållit bygger
instansordningen inom domstolsväsendet på
att parterna inför den högre instansen
begränsar processen till de frågor som de
vill ha överprövade. Det är alltså i
princip inte fråga om att de mål som förs
vidare till högre rätt skall underkastas
en fullständig omprövning i den andra
instansen. Idealet är i stället en
ordning där processen i andra instans
innebär en till varje mål anpassad
överprövning. Som Domstolsutredningen har
funnit är systemet med prövningstillstånd
utan tvekan ett intressant alternativ när
det gäller att komma till rätta med
hovrätternas problem. Därvid är enligt
utredningen en naturlig utgångspunkt den
ordning som hovrätterna nu tillämpar.
I de mål där det i dag krävs
prövningstillstånd är handläggningen i
hovrätten i allmänhet snabb och enkel när
det gäller att avgöra om anledning finns
att meddela prejudikatdispens eller
extraordinär dispens. Mer tidskrävande
överväganden krävs regelmässigt
beträffande frågan om ändringsdispens
skall beviljas. När hovrätten överväger
denna fråga, har hovrätten att ta
ställning till både bevisfrågor och
rättsfrågor i målet. När det gäller
bevisfrågorna har hovrätten att gå igenom
den bevisning som har förebragts vid
tingsrätten och studera hur tingsrätten
har värderat den. Om bevisning som inte
har förebragts vid tingsrätten åberopas i
hovrätten, har hovrätten att ta ställning
till om det finns skäl att tillåta denna
bevisning och, i så fall, om den kan
påverka utgången i målet. Om det vid
denna genomgång av bevisfrågorna
uppkommer någon tvekan om riktigheten av
utgången i tingsrätten, är rekvisiten för
ändringsdispens uppfyllda; det finns i så
fall, som det uttrycks i lagen, anledning
till ändring i det slut vartill
tingsrätten kommit. Hovrätten skall då ge
tillstånd till fullständig prövning av
målet i hovrätten. Och motsvarande bedöm-
ningar gör hovrätten när det gäller
rättsfrågorna. Om det vid den granskning
som hovrätten gör vid dispensprövningen
förefaller som om tingsrättens bedömning
i en rättsfråga är tveksam, har hovrätten
att bevilja dispens för att rättsfrågan
skall kunna prövas av en fullsutten
hovrätt.
Om en av de två domarna som utför denna
dispensprövning vill bevilja
prövningstillstånd, gäller hans mening.
Hovrätten beviljar då prövningstillstånd
och det beslutet går inte att överklaga.
Sedan prövningstillstånd har beviljats
handläggs målet som vanligt, vilket ofta
innebär att det sätts ut till
huvudförhandling inför tre lagfarna
domare som avgör det genom motiverad dom.
Om hovrätten inte beviljar
prövningstillstånd, står tingsrättens
avgörande fast. Hovrättens beslut att
inte meddela prövningstillstånd motiveras
inte närmare. Ett sådant beslut kan
överklagas till Högsta domstolen.
Det som gör ett system med
prövningstillstånd arbetsbesparande för
hovrätterna är enligt utredningen att de
mål där hovrätten inte beviljar
prövningstillstånd kan avgöras på ett
förenklat sätt: med två ledamöter i
stället för tre, med möjligheter att
avstå från skriftväxling, inga muntliga
förhandlingar med eventuella problem med
kallelser och delgivningar behövs och
slutligen finns inget krav på att ett
avgörande förses med en motivering.
Det nyss sagda gör att också jag tycker
att det finns goda skäl att utvidga
systemet med ändringsdispens till fler av
hovrätternas mål. Det grundläggande
motivet för ett system med
prövningstillstånd med ändringsdispens är
att ett sådant system medför att
överrätternas resurser kan användas på
ett mer effektivt sätt. I ett system med
ändringsdispens tas ett mål upp till
fullständig prövning i den andra
domstolsinstansen bara om det vid en
granskning visar sig finnas något som
tyder på att det överklagade avgörandet
kan behöva ändras. Härigenom uppnår man
att de enklaste fallen - de fall där det
framstår som helt klart att någon ändring
inte är aktuell - kan hanteras snabbt,
enkelt och billigt. En förutsättning för
att systemet skall fungera effektivt är
naturligtvis att tingsrätten utformat de
egentliga domskälen i sin dom
tillräckligt utförligt; risken finns
annars att hovrätten hyser tvivel om att
tingsrättens dom är riktig och därför
beviljar prövningstillstånd.
Genom att domstolen inte behöver lägga
ned onödig tid på de enkla fallen kan
dess resurser koncentreras till de mer
komplicerade målen, alltså de mål där en
närmare granskning är sakligt motiverad.
Detta måste generellt sett antas vara
till fördel för avgörandenas kvalitet i
de målen och - inte minst - påverka
handläggningstiden i positiv riktning.
Ett system med ändringsdispens ger
således ökade möjligheter för domstolen
att ägna de mer kvalificerade målen den
tid och den behandling som dessa mål
kräver. Självfallet är detta till fördel
för domstolarnas egen arbetssituation.
Men minst lika viktigt är att parterna i
de mål där någon ändring inte är aktuell
kan få ett snabbare avgörande av målet
utan onödiga kostnader och onödigt
besvär; särskilt gäller detta
naturligtvis den part som har den
materiella rätten på sin sida. Och även
parterna i de mål som tas upp till
fullständig prövning kan få fördelar av
ett dispenssystem genom att mer resurser
kan frigöras för dessa mål.
Drastiskt uttryckt kan det sägas att ett
system med prövningstillstånd motverkar
meningslös omprövning i en del mål och
medverkar till att hovrätterna kan
koncentrera sig på de andra mål där en
rejäl prövning annars riskerar att
försvåras på grund av arbetsbördan.
En - ibland bortglömd - aspekt av
rättssäkerheten är det krav på snabbhet i
förfarandet som bör ställas. Om en reform
som innebär ett utvidgat förfarande med
prövningstillstånd införs, kommer ett
större antal mål att bli slutligt
avgjorda på ett snabbare sätt. Detta är
enligt min mening inte oväsentligt i
sammanhanget. En sådan reform kan även på
andra sätt bidra till att rättssäkerheten
stärks. Hovrätternas resurser kan
därigenom i större utsträckning
koncentreras på att ta itu med de mål som
av olika skäl verkligen förtjänar en
kvalificerad, fullständig överprövning.
Genom den sållning ett utvidgat dispens-
system innebär kan också de mål som
prövas fullständigt av hovrätterna komma
att bli snabbare avgjorda.
En god sak med prövningstillstånd kan
också vara att parterna verkligen ser
till att tingsrättsprövningen blir så
fullständig som möjligt och inte väntar
med att föra in material senare i
processen.
Till detta kommer att tingsrätten av
naturliga skäl alltid har ett
förhållandevis färskt processmaterial att
bedöma. Utredningen i sak är typiskt sett
som bäst vid tingsrättens handläggning.
Vid överinstansernas prövning har
processmaterialet nötts av tidens tand.
Vittnens minnesbilder har i varierande
grad förbleknat, liksom parternas
hågkomster. Det finns alltså på intet
sätt någon garanti för att en ytterligare
fullständig prövning, utöver
tingsrättens, leder till ett avgörande av
högre kvalitet. Detta gäller framför allt
om hovrätternas arbetssituation är så
ansträngd att man där har svårt att
koncentrera sina resurser till en
verkligt meningsfull fullständig prövning
av tingsrättsavgöranden, i de fall en
fullständig sådan verkligen är befogad.
Att utgången blir en annan i hovrätten än
i tingsrätten kan bero på att
processmaterialet blivit sämre i stället
för bättre.
De nackdelar som är förknippade med
systemet har främst att göra med risken
för att dispens avslås utan saklig grund,
dvs. trots att det har funnits skäl att
ändra den överklagade domen. Man kan
naturligtvis inte totalt utesluta att
dispens avslås i något fall där det, om
målet hade tagits upp till fullständig
prövning, skulle ha visat sig att det
funnits skäl att ändra det överklagade
avgörandet. Dessa farhågor bör varken
underskattas eller överdrivas. De manar
dock till försiktighet och innebär att
det inte kan komma ifråga att införa
prövningstillstånd för alla måltyper i
hovrätten.
Det finns också andra aspekter som bör
vägas in vid bedömningen av frågan om
prövningstillstånd skall införas på nya
områden. Ett system med
prövningstillstånd för ett helt
rättsområde kan tänkas försvåra
möjligheterna till prejudikatavgöranden
inom det aktuella målområdet. Systemet
innebär nämligen att det i första hand är
hovrätterna som prövar om ett mål har
prejudikatvärde. Det ligger i sakens
natur att Högsta domstolen har bättre
förutsättningar än hovrätterna att bedöma
ett måls prejudikatvärde. Man kan alltså
inte blunda för att det kan finnas risk
för att hovrätterna vid sina
dispensprövningar inte uppmärksammar att
ett mål kan ha ett allmänt intresse för
rättstillämpningen. Bland de
remissinstanser som har yttrat sig över
Domstolsutredningens förslag i dessa
delar redovisas ingen större oro för
dessa risker. Enligt min uppfattning
skall inte heller dessa överdrivas.
Hovrätterna torde ha så pass god
överblick över de rättsområden som kan
bli aktuella för ett system med pröv-
ningstillstånd, att man beviljar
prejudikatdispens i de allra flesta fall
då det är befogat. I övrigt torde
ändringsdispens komma att beviljas i
sådan utsträckning att rättsbildningen
även därigenom tillgodoses på ett
acceptabelt sätt.
Innan jag går närmare in på frågan om en
eventuell utvidgning av systemet med
prövningstillstånd vill jag något beröra
frågan om vinsterna från
effektivitetssynpunkt blir tillräckligt
stora för att det skall vara meningsfullt
att överväga det närmare. Det är
uppenbart att dispensprövningen ger de
största vinsterna i de mål som, om de
företogs till fullständig handläggning,
skulle avgöras efter muntlig förhandling.
I tvistemål och brottmål vid hovrätterna
är muntlig förhandling huvudregel. Endast
ett mindre antal mål avgörs efter enbart
skriftlig handläggning. En faktor som har
betydelse i detta sammanhang är givetvis
i vilken utsträckning som hovrätterna kan
förväntas medge prövningstillstånd. Om
krav på prövningstillstånd skall införas
i fler fall än i dag, måste de
effektivitetsvinster som kan uppnås med
ett sådant system relateras till de
merkostnader som uppstår på grund av att
mål i vilka prövningstillstånd meddelas
skall handläggas två gånger. Av
förklarliga skäl är dessa mål mer
resurskrävande än sådana mål där
prövningstillstånd inte meddelas. Vilka
effektivitetsvinster man kan förvänta sig
är nära förknippat med frågan om vilka
kategorier av mål som skall omfattas av
ett krav på prövningstillstånd. Jag
återkommer till dessa frågor i det
följande. Som kommer att framgå uppstår
vinster som inte kan negligeras.
Oavsett hur man drar gränserna för vilka
mål som skall omfattas av en eventuell
reform med prövningstillstånd i hovrätt
är utgångspunkten för min del att en
sådan reform huvudsakligen måste inriktas
på typiskt sett enklare mål.
En fråga som bör beröras i sammanhanget
är notariebehörigheten och att enkla mål
vid tingsrätterna i stor utsträckning
handläggs av tingsnotarier, alltså av
nyexaminerade jurister som under två år
tjänstgör vid domstol närmast som en
introduktion till praktiskt juridiskt
arbete. Frågan om hur ett system med
prövningstillstånd går att förena med de
regler som ger möjlighet att delegera
vissa domargöromål till tingsnotarier har
diskuterats tidigare. I idéskissen (Ds
1989:2) påpekades att det, om rätten till
överprövning begränsades, var särskilt
viktigt att rättegången i första instans
var av så hög kvalitet som möjligt.
Därför ansågs det finnas anledning att se
över behörigheten för tingsnotarier att
handlägga vissa mål.
Riksdagen beslöt under våren 1990 att
notarietjänstgöringen skulle kortas ned
från två och ett halvt år till två år. I
propositionen (prop. 1989/90:100 bil. 4)
gjordes en del uttalanden om
tjänstgöringens innehåll. Bl.a. uttalades
att tyngdpunkten i notarietjänstgöringen
borde ligga på arbete på en domarrotel
och att på eget ansvar utföra domar-
göromål. Vidare underströks att
domstolen, för att förordna en notarie
att självständigt utföra domargöromål,
alltid måste bedöma såväl den enskilde
notariens lämplighet för uppgiften som
svårighetsgraden på de mål och ärenden
som notarien skall handlägga. I många
fall måste detta enligt vad som sades i
propositionen tillämpas så att den or-
dinarie rotelinnehavaren eller den annars
ansvarige domaren bedömer lämpligheten av
varje enskilt mål eller ärende för sig.
För att allmänhetens förtroende för
rättskipningen skall kunna upprätthållas
är det av största vikt att de notarier
som anförtros domargöromål är
tillräckligt erfarna och mogna för den
ålagda uppgiften. Riksdagen lämnade dessa
uttalanden utan erinran.
Domstolsutredningen redovisar en del
statistik vad gäller brottmål respektive
tvistemål som har handlagts av notarier.
Av denna redogörelse framgår att notarier
- alltid tillsammans med nämndemän -
handlägger omkring 10 000 bötesbrottmål
om året. Dessa mål överklagas inte i
större utsträckning än andra mål.
Statistiken visar dessutom att de
notariemål som överklagas ändras av
hovrätterna i mindre utsträckning än
andra brottmål. Domstolsutredningen drar
den slutsatsen att domsluten i de
brottmål som handläggs av notarier är
lika riktiga som de som handläggs av
andra domare. Man skulle därför inte
kunna åberopa avgörandenas kvalitet som
skäl för att ta bort notariernas
behörighet om man vill införa
prövningstillstånd i vissa brottmål.
Bland remissinstanserna reses ingen
kritik mot denna slutsats. Jag har ingen
avvikande uppfattning.
Domstolsutredningen tar emellertid upp
en annan aspekt, som också berörs av
flera remissinstanser, nämligen frågan om
allmänhetens förtroende för den dömande
verksamheten. Inte som den speglar sig i
domar och beslut, utan som den framstår i
förhandlingssalen. Notarier är av
naturliga skäl i allmänhet helt unga och
de saknar vana att leda förhandlingar.
Det är givet att de någon gång kan göra
ett osäkert intryck på parter och andra
som uppträder inför rätta. Även om
avgörandena till slut blir riktiga, kan
en valhänt handläggning göra att de
inblandade får en känsla av att allt inte
har gått riktigt till.
Enligt min mening är detta en viktig
aspekt. Domstolsutredningen framhåller
dock att det för närvarande inte synes
finnas någon kritik mot notariernas sätt
att handlägga bötesbrottmål. Utredningens
slutsats blir att notariebehörigheten
inte bör utgöra hinder för att införa
krav på prövningstillstånd i dessa mål.
Ett viktigt skäl för denna ståndpunkt -
som också jag ansluter mig till - är att
det skulle negativt påverka hela
domarutbildningen, om notarierna inte
fick handlägga bötesbrottmål. De skulle
inte få någon erfarenhet av att leda
förhandlingar och deras träning i att
självständigt fatta beslut skulle bli
avsevärt försämrad. Det innebär i sin tur
att de notarier som sedan väljer att
fortsätta på domarbanan och något år
senare kommer ut på tingsrätterna för att
handlägga även svårare brottmål kommer
att vara sämre rustade än nu för sina
viktiga arbetsuppgifter. Enligt min
mening skulle innebörden bli att man bara
sköt fram eventuella problem till en
senare tidpunkt, en tidpunkt då
handläggningen dessutom avser mer
kvalificerade mål. Jag anser det inte
vara rimligt att försämra
domarutbildningen i sådan grad genom att
inskränka notariernas behörighet att
handlägga bötesbrottmål. Om regler om
prövningstillstånd införs för vissa
brottmål, bör notarierna enligt min
mening ändå kunna behålla sin behörighet
att döma i bötesbrottmål.
I tvistemål förhåller det sig något
annorlunda. Reglerna om notariers
behörighet att handlägga tvistemål om
penningfordringar kan sammanfattas på
följande sätt. Om tvisten handläggs som
ett småmål och alltså rör låga värden -
upp till ett halvt basbelopp - kan en
notarie inte utan särskild prövning av
lagmannen enligt 20 § tingsrättsinstruk-
tionen (TI, 1979:572, omtryckt 1990:463)
förordnas att handlägga målet. Men om
tvisteföremålets värde är över ett halvt
basbelopp, finns inga begränsningar
utöver den allmänna regeln att en notarie
inte får utföra uppgifter som är av
vidlyftig eller svår beskaffenhet eller
som av annan orsak kräver särskild
erfarenhet (19 § TI). Det finns ingen
statistik över hur många tvistemål som
notarier handlägger per år eller om hur
deras avgöranden står sig i högre rätt.
Uppenbarligen är det dock fråga om ganska
få avgöranden i jämförelse med
brottmålsavgörandena. Påpekas kan också
att reglerna i rättegångsbalken är så
konstruerade att det i princip krävs
samtycke av båda parter för att ett
tvistemål slutligt skall få avgöras av en
ensamdomare. Mot den nu angivna
bakgrunden är det svårt att se varför
tingsnotarier inte skall få handlägga
tvistemål utan hinder av att det finns
regler om prövningstillstånd i ledet
tingsrätt - hovrätt. Domstolsutredningen
går ett steg vidare och föreslår att
notarier skall ges behörighet att, utan
särskilt förordnande enligt 20 § TI, även
handlägga tvistemål som handläggs som
småmål. Jag är för dagen inte beredd att
ta ställning till en sådan ändring i
tingsrättsinstruktionen.
Jag är emellertid beredd att dra den
slutsatsen att frågan om notarie-
behörighetens närmare innehåll inte bör
påverka frågan om reglerna om
prövningstillstånd i hovrätt skall
utvidgas eller inte.
Avslutningsvis vill jag här framhålla
följande. En ordning med prövnings-
tillstånd innebär ett undantag från
huvudregeln att den som överklagar
tingsrättens dom har en oinskränkt rätt
att få en fullständig omprövning av målet
i hovrätten. Den nuvarande ordningen i de
s.k. småmålen innebär enligt bestämmelsen
i 49 kap. 13 § RB, som jag tidigare har
redovisat, att prövningstillstånd kan
beviljas i form av prejudikatdispens,
ändringsdispens eller extraordinär
dispens. Den i praktiken viktigaste
dispensgrunden enligt denna bestämmelse
är ändringsdispensen. Ett system med
ändringsdispens är något annat än den
dispensprövning som förekommer i Högsta
domstolen. Där är det i princip bara mål
med prejudikatintresse som skall tas upp
till prövning. Ett system med
ändringsdispens innebär inte att det blir
förbjudet att klaga till högre rätt. Den
part som vill överklaga kan göra det vare
sig det finns regler om
prövningstillstånd eller inte. Vad som
skiljer ett system med prövningstillstånd
från ett system med obegränsad rätt till
prövning i högre rätt är inte rätten att
överklaga utan överrättens handläggning
av de mål som överklagas. Det kan alltså
konstateras att det inte är fråga om att
själva fullföljdssystemet principiellt
förändras utan bara att man skapar
utrymme för ett mera flexibelt sätt att
handlägga de fullföljda målen.
När jag förordar en utvidgning av
systemet med prövningstillstånd i hovrätt
vill jag framhålla att en sådan reform
måste vara förbunden med garantier för
att rättssäkerheten inte försämras och
att stora krav måste ställas på
utformningen av ett system med
prövningstillstånd. Ett sätt att gå fram
är att förstärka hovrättens
sammansättning vid dispensprövningen. Jag
vill redan här nämna att jag - som jag
senare (avsnitt 2.6.4) skall redovisa
närmare - anser att frågor om prövnings-
tillstånd skall avgöras av tre i stället
för två ledamöter. En sådan ordning är
ägnad att bidra till att rättssäkerheten
upprätthålls. Jag vill också framhålla
att jag är angelägen om att en reform på
detta område utvärderas relativt omgående
och att det bör kunna bli en viktig
uppgift för den utredning som jag nyss
nämnde (avsnitt 2.5.3).
Lagrådet har beträffande förslaget att
utvidga systemet med prövningstillstånd i
hovrätt anfört följande: Remissen
innehåller i denna del förslag till
reformer som innebär betydande
förändringar i gällande rättsordning i
och med att möjligheterna att få en
fullständig omprövning i hovrätt av vissa
avgöranden av tingsrätt minskas. Vad

25
gäller dispositiva tvistemål utgör
förslaget närmast en vidareutveckling av
ett system som redan tillämpats under en
förhållandevis lång tid och utan att
några mer påtagliga nackdelar därav har
framkommit. Förslaget att införa krav på
prövningstillstånd för att hovrätt skall
ta upp vissa avgöranden i brottmål till
ny behandling är däremot en nyhet som
aktualiserar åtskilliga svårbedömda och
känsliga frågor av både principiell och
praktisk natur. Inte minst
remissbehandlingen av
domstolsutredningens förslag i denna del
ger här en god överblick över såväl de
invändningar av skilda slag som kan
riktas mot den tänkta ordningens som
behovet av en reform för att bättre än i
dag tillvarata hovrätternas starkt
ansträngda resurser.

2.6.2 Prövningstillstånd i tvistemål

Mitt förslag: Den nu gällande värde-
gränsen för vilka tvistemål som kräver
prövningstillstånd i hovrätt höjs från
ett halvt basbelopp till ett basbelopp.

Utredningens förslag: Utredningens
förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Det stora flertalet
av remissinstanserna tillstyrker i
huvudsak utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran. Några få
remissinstanser avstyrker utredningens
förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: För de
dispositiva tvistemålens del gäller redan
i dag regler om prövningstillstånd för
s.k. småmål. Av de omkring 3 200
tvistemål som år 1989 kom in till
hovrätterna var 506 småmål. Under nämnda
år överklagades 6,8 procent av
tingsrätternas avgöranden i ordinära
tvistemål till hovrätterna medan 4,8
procent av avgörandena i småmål
överklagades. Under samma år ändrade
hovrätterna drygt 30 procent av de
överklagade avgörandena i ordinära
tvistemål och omkring 10 procent av
avgörandena i småmål. Den officiella
statistiken innehåller inga uppgifter om
hur många av småmålen som avgörs av
hovrätterna genom beslut att inte meddela
prövningstillstånd. Av en undersökning
som Domstolsverket har gjort framgår
emellertid att ungefär 80 procent av de
överklagade småmålen avgjordes av hov-
rätterna genom sådana beslut år 1985 (Dv
rapport 1987:8). Det finns inte anledning
att tro att det skett några större
förändringar i detta hänseende under de
år som har gått sedan år 1985. Även om
man givetvis får vara mycket försiktig
att dra längre gående slutsatser av dessa
siffror kan konstateras att en utvidgning
av reglerna om prövningstillstånd med all
säkerhet kommer att innebära att arbetet
vid hovrätterna kan effektiviseras. En
sådan reform skulle alltså kunna bidra
till att hovrätternas arbetssituation
förbättras.
Domstolsutredningen föreslår att det
nuvarande systemet med prövningstillstånd
för att få tvistemål fullständigt
överprövade av hovrätten, utvidgas från
att gälla mål där värdet - dvs. värdet av
vad parterna tvistade om i tingsrätten -
inte uppenbart överstiger ett halvt
basbelopp till ett basbelopp. Förslaget
har i denna del allmänt vunnit
remissinstansernas gillande. Några
remissinstanser är dock kritiska. De
påpekar att redan ett halvt basbelopp för
många personer är en betydande summa
pengar och att 34 400 kr (som är
basbeloppet för år 1993) är mer än vad de
flesta människor har omedelbart tillgäng-
ligt.
Till detta vill jag först framhålla
följande. Alla tvistemål - oavsett
tvisteföremålets värde - kommer att
prövas fullständigt vid tingsrätten. Där
skall tyngdpunkten i rättskipningen ligga
och där ligger den också. Flera faktorer
bidrar till att tingsrätternas avgöranden
har en hög kvalitet. Den utformning
förberedelsen har bidrar - tillsammans
med de taleändringsregler m.m. som finns
- till att parterna har ett starkt
incitament till att ett tvistemål blir
fullständigt behandlat redan i första
instans. Under förberedelsen åligger det
dessutom domaren att genom materiell
processledning aktivt verka för att
otydligheter och ofullständigheter
avhjälps. Allt detta syftar till att
tingsrätten inför sitt avgörande skall ha
ett komplett processmaterial och en klar
och avgränsad processram.
Förutsättningarna för att tingsrättens
avgörande skall kunna hålla en mycket hög
kvalitet måste sägas vara utomordentligt
goda.
Enligt min mening kan hovrättens
funktion att korrigera felaktiga
tingsrättsavgöranden underlättas och
förstärkas om hovrätterna får en utvidgad
möjlighet att sålla bort de mål som
enligt hovrättens mening är korrekt
avgjorda redan av tingsrätten. Jag vill
återigen betona att ett system med
prövningstillstånd inte innebär att
själva fullföljdssystemet förändras utan
endast att det skapas utrymme för att
handlägga de fullföljda målen i hovrätt
på olika sätt, vilket medför att
rättssäkerheten totalt sett stärks. Alla
överklagade mål kommer - liksom i dag -
även i ett system med utvidgat
prövningstillstånd att prövas. Denna
prövning behöver emellertid inte alltid
vara fullständig. Så snart en ändring i
tingsrättens domslut kan tänkas, skall
dock hovrätten göra en fullständig
omprövning.
Att använda sig av en fast beloppsgräns
för att skilja de tvistemål som bör kräva
prövningstillstånd från andra mål har
visat sig fungera utan problem vid den
hittillsvarande tillämpningen av reglerna
om prövningstillstånd i hovrätten. Om en
utvidgning av systemet skall göras
förefaller det mig lämpligt att även
fortsättningsvis använda sig av en fast
beloppsgräns. På vilken nivå denna
beloppsgräns skall ligga är givetvis en
avvägningsfråga. För att
effektivitetsvinster skall uppnås måste
gränsen ligga inte endast obetydligt
högre än i dag. Utredningen föreslår en
beloppsgräns på ett basbelopp. Enligt min
mening kan det ifrågasättas om inte
gränsen borde ligga på en högre nivå. Jag
anser dock att det, om en utvidgning nu
skall göras, finns anledning att här
begränsa sig till en mer försiktig
utvidgning. Efter någon tid när
erfarenheter vunnits av ett utvidgat
system, och reformen har utvärderats, kan
man ta ställning till om det finns anled-
ning att justera värdegränsen, uppåt
eller nedåt. Jag ansluter mig därför till
utredningens förslag att värdegränsen bör
bestämmas till ett basbelopp.
Några remissinstanser föreslår att man
bör knyta regeln om prövningstillstånd
till det värde som har fullföljts till
hovrätten i stället för till
tvisteföremålets värde vid tingsrätten.
Med en sådan regel skulle det krävas
prövningstillstånd om värdet av vad som
fullföljs uppenbart inte överstiger ett
basbelopp. Det skulle innebära att om
käranden vid tingsrätten exempelvis har
yrkat att utfå 100 000 kr av svaranden
och tingsrätten bifaller käromålet på så
vis att svaranden förpliktas att betala
80 000 kr, så skulle det krävas
prövningstillstånd om käranden överklagar
och vidhåller sitt yrkande om 100 000 kr
eftersom det fullföljda värdet i sådant
fall endast är 20 000 kr. Jag kan hålla
med om att en sådan regel kan ha goda
skäl för sig. Jag är också förvissad om
att den lagtekniska frågan går att lösa.
Jag är emellertid inte beredd att på det
befintliga beredningsunderlaget föreslå
en sådan reglering. Det är en fråga som
bör kunna övervägas i samband med den
utredning jag tidigare aviserade (avsnitt
2.5.3).
Från något håll uttrycks också oro över
att prejudikatbildningen kan bli lidande
av ett utvidgat system med
prövningstillstånd. Som jag tidigare har
sagt kan man inte bortse från detta men
jag anser att denna oro inte skall
överdrivas. Särskilt när det gäller
tvistemålen kan jag lägga till att ett
utvidgat system med prövningstillstånd
där man använder en beloppsgräns inte
innebär att hela grupper av mål inom ett
visst rättsområde alltid kommer att
omfattas av kravet på prövningstillstånd.
Enligt min uppfattning finns det alltså
inte av detta skäl anledning att avstå
från ett utvidgat system med
prövningstillstånd för tvistemålens del.
En fråga som har uppkommit under
remissbehandlingen av utredningens
betänkande är huruvida man, om man höjer
beloppsgränsen för krav på
prövningstillstånd, också skall ta
ytterligare ett steg och samtidigt i
samma mån höja även värdegränsen för mål
som skall handläggas som s.k. småmål.
Jag tycker i och för sig att flera skäl
talar för att ta det steget. Om man inte
gör det kommer det att tillskapas en ny
variant av tvistemål. Dessa tvistemål
skulle utgöras av sådana där
tvisteföremålets värde ligger i
intervallet ett halvt till ett basbelopp.
Dessa mål skulle kännetecknas av att de
vid tingsrätten skulle handläggas som
s.k. ordinära tvistemål, men ändå kräva
prövningstillstånd. Det kan ses som ett
sätt att onödigtvis komplicera det
civilprocessuella systemet. Uppdelning i
s.k. ordinära tvistemål och s.k. småmål
har nu hunnit bli etablerad och
gränsdragningen mellan de två
handläggningsformerna har kommit att
vinna fasthet i den praktiska
tillämpningen. Om man nu också höjde
värdegränsen för småmålen skulle det
bidra till enhetlighet och överskådlighet
i systematiskt hänseende. Enligt min
uppfattning bidrar också en reform i
denna riktning till att effektivisera
förfarandet vid tingsrätterna.
Tingsrätterna kan härigenom avgöra flera
tvistemål med ensamdomare, eftersom sådan
sammansättning är obligatorisk i dessa
mål. Även om reformen med
prövningstillstånd i första hand siktar
på att avlasta hovrätterna från visst
arbete och effektivisera förfarandet där,
ligger det väl i linje med mina
strävanden på domstolsområdet över huvud
taget att uppnå effektivitetsvinster även
för tingsrätterna, som också är kraftigt
arbetstyngda. Jag kan också i detta
sammanhang tillägga att den fakultativa
och dispositiva regel som finns i
rättegångsbalken om
ensamdomarsammansättning vid tingsrätten
även i ordinära tvistemål utnyttjas i en
inte obetydlig omfattning. Detta
sammantaget med tingsrätternas
möjligheter att avgöra tvistemål vid s.k.
förenklad huvudförhandling gör att ett
stort antal tvistemål, oavsett tviste-
föremålets värde redan i dag avgörs av
ensamdomare. Någon bärande kritik har mig
veterligen inte framförts mot denna
ordning. En utökad möjlighet för
tingsrätterna att avgöra tvistemål med
ensamdomare innebär givetvis att
förfarandet vid tingsrätten kan bli
snabbare, vilket - som jag tidigare har
framhållit - i sig är ägnat att stärka
rättssäkerheten.
Trots att det onekligen skulle vara
förbundet med ett flertal fördelar är jag
emellertid inte beredd att nu föreslå en
höjning av värdegränsen för småmål. En
sådan höjning aktualiserar nämligen ett
antal andra frågor, exempelvis reglerna
om rättegångskostnader, som kräver ytter-
ligare beredning. Även reglerna om
notariebehörigheten hör hit, som jag har
utvecklat tidigare. Det finns anledning
för mig att återkomma till detta i ett
annat sammanhang. I det sammanhanget bör
också frågan om sammansättningen i
tingsrätt i tvistemål i allmänhet kunna
tas upp.

26
2.6.3 Prövningstillstånd i brottmål

Mitt förslag: Prövningstillstånd skall
krävas i brottmål i ledet tingsrätt-
hovrätt i de fall tingsrätten inte dömt
den tilltalade till annan påföljd än
böter eller helt frikänt den tilltalade
från ansvar. För Riksåklagaren,
Justitiekanslern och Justitieombudsman
skall inte kravet på prövningstillstånd
gälla.

Utredningens förslag: Utredningens
förslag överensstämmer i huvudsak med
mitt förslag. Utredningens förslag
rörande frikännande domar är dock
annorlunda utformad. Det föreslås att
prövningstillstånd skall krävas då den
tilltalade har frikänts från ansvar för
ett brott för vilket det inte stadgats
svårare straff än fängelse i sex månader.
Remissinstanserna: Ett stort antal
remissinstanser motsätter sig
utredningens förslag om att införa
prövningstillstånd i brottmål. Vissa
instanser förespråkar en ordning med
prövningstillstånd i ledet tings-
rätt-hovrätt som är mer begränsad än vad
utredningen föreslår. Ett inte obetydligt
antal remissinstanser, däribland de
flesta hovrätterna, tillstyrker dock
utredningens förslag eller lämnar det
utan erinran. Några få instanser föreslår
att man går längre och inför ett krav på
prövningstillstånd även i de fall
tingsrätten har dömt till villkorlig dom.
Skälen för mitt förslag: Enligt gällande
ordning kan ett tingsrättsavgörande i ett
brottmål överklagas till hovrätt och där
prövas fullständigt utan några
begränsningar. Utredningen föreslår att
det i stället för en fullständig prövning
i vissa mål endast skall ske en prövning
i begränsad omfattning och att dessa mål
tas upp till fullständig prövning endast
om hovrätten först har meddelat
prövningstillstånd. Sådant tillstånd
skall hovrätten enligt utredningens
förslag meddela när det finns anledning
att ändra tingsrättens domslut
(ändringsdispens) eller om målet har
prejudikatintresse (prejudikatdispens).
Dessutom skall möjlighet finnas till
extraordinär dispens.
De remissinstanser som motsätter sig
utredningens förslag anför som skäl
huvudsakligen att rättssäkerheten kräver
en fullständig prövning i åtminstone två
instanser. Detta skulle gälla särskilt i
brottmål där det är samhället som
initierar en rättegång mot den enskilde.
Enligt en lång rättstradition har det i
Sverige varit möjligt för den enskilde
att oavsett ett brottmåls art och allvar
få det prövat fullt ut i åtminstone två
instanser. Många remissinstanser anser
att det krävs starka skäl för att bryta
denna tradition.
Det kan med fog hävdas - vilket också
vissa remissinstanser gör -att den som är
föremål för brottsmisstankar har särskild
anledning att ställa anspråk på att
prövningen sker under betryggande och
kvalificerade former. Från något håll
sägs att det närmast är att betrakta som
en oförytterlig rättighet för den som i
en instans har dömts för ett brott att få
saken överprövad av ytterligare en
instans. Man påpekar bl.a. att det även i
vissa bötesmål kan förhålla sig så att
den enskildes ära och vandel står på
spel. Det nu sagda skulle alltså hindra
att man införde ett system med
prövningstillstånd överhuvud taget i
ledet tingsrätt-hovrätt.
Jag håller med om att det är viktigt att
även den som har dömts enbart till böter
har en möjlighet att få domen prövad i
högre instans. Denna rättighet kan jag
inte tänka mig att rucka på. För övrigt
följer det av våra internationella
åtaganden att en sådan möjlighet måste
finnas i vår rättsordning. Det är också
viktigt att denna prövning sker under
betryggande och kvalificerade former och
att rättssäkerhetskraven upprätthålls.
Utredningens förslag om ett system med
prövningstillstånd i vissa brottmål
innebär emellertid inte att några avsteg
görs från de nämnda kraven. Rätten för
den enskilde att överklaga en
tingsrättsdom och att få den överprövad
behålls i princip ograverad i
Domstolsutredningens förslag. Däremot
innebär förslaget att formerna för
prövningen i hovrätten förändras. Jag har
i det föregående uttalat att jag
principiellt ställer mig positiv till
utredningens förslag om
prövningstillstånd under den
förutsättningen att systemet utformas på
ett sätt som tillgodoser de ovan nämnda
kraven.
Ett system med prövningstillstånd enligt
utredningens förslag innebär för det
första att hovrätten skall göra en
bedömning av om det kan tänkas finnas
anledning att ändra tingsrättens dom. Är
detta fallet skall målet prövas
fullständigt. I motsatt fall avgör
hovrätten målet genom ett beslut som går
ut på att någon fullständig prövning i
hovrätten inte tillåts. Underlaget för
denna prövning är tingsrättens dom och
det processmaterial i övrigt som har
presenterats vid tingsrätten samt vad
klaganden har anfört i sitt överklagande.
Detta underlag granskas av hovrätten i
syfte att utröna om det finns något som
tyder på att tingsrätten har bedömt
bevis- eller rättsfrågorna felaktigt. För
den enskilde innebär det att han - om han
har dömts av tingsrätten -redan i sitt
överklagande bör ha pekat på de
omständigheter som kan få hovrätten att
känna tvivel på riktigheten av
tingsrättens avgörande. Hovrättens
prövning är dock inte begränsad till vad
den enskilde har anfört. Så snart det
finns något som ger anledning att ändra
tingsrättens dom skall prövningstillstånd
ges och en fullständig prövning komma
till stånd. Ett skäl att bevilja
prövningstillstånd kan vara att de
egentliga domskälen i tingsrättens dom är
så kortfattade eller otydliga att de inte
tillräckligt belyser hur tingsrätten har
kommit fram till domslutet.
Ändringsdispensen innebär att det är
tillräckligt att hovrätten hyser tvivel
om tingsrättsavgörandets riktighet. Det
krävs inte att hovrätten är övertygad om
att avgörandet är felaktigt. Enligt min
mening är denna ordning en mycket viktig
beståndsdel som är ägnad att bevara
rättssäkerheten i ett system med
prövningstillstånd.
För det andra innebär utredningens
förslag att hovrätten också skall kunna
bevilja prövningstillstånd då ett mål har
prejudikatintresse, dvs. är av vikt för
ledningen av rättstillämpningen. Denna
dispensgrund är ofta inte lika intressant
för den enskilde som möjligheten till
ändringsdispens. Den är emellertid
betydelsefull för rättssystemet som
sådant eftersom det är viktigt att sörja
för rättsbildningen.
För det tredje, slutligen, skall
hovrätten kunna bevilja prövningstill-
stånd i form av extraordinär dispens.
Denna dispensgrund avser de fall då det
vid tingsrättens handläggning har
förekommit vissa grövre felaktigheter.
Denna dispensgrund är inte betydelselös
för den enskilde. Den utgör en särskild
garanti för att grövre felaktigheter i
förfarandet kan korrigeras.
Ett system med prövningstillstånd som
innehåller de beskrivna dispensgrunderna
är inte någon ovanlig företeelse i ett
internationellt perspektiv. Den tidigare
gjorda genomgången av förhållandena i
vissa andra länder visar att det är
relativt vanligt med krav på prövnings-
tillstånd för överklaganden till andra
instans. Det synes svårt att hävda att
dessa andra länder erbjuder en
otillräcklig rättssäkerhet. Ett system
med prövningstillstånd utformat som ett
skriftligt förfarande är också förenligt
med Europakonventionen och våra
internationella åtaganden i övrigt.
En avgörande fråga är då vilka
målkategorier som skall omfattas av en
regel om prövningstillstånd.
Den enda avgränsning som är praktisk
möjlig är att på något sätt knyta regler
om prövningstillstånd till vilken påföljd
som är aktuell i målet. De påföljder som
förekommer i svensk strafflagstiftning är
straffen böter och fängelse samt de
övriga påföljderna villkorlig dom,
skyddstillsyn och överlämnande till
särskild vård. Principen i lagstiftningen
är den att de enskilda straffbuden anger
en straffskala i böter eller fängelse
eller bådadera och att straffet enligt
särskilda bestämmelser kan bytas ut mot
en av de andra påföljderna. Fängelse är
alltid att anse som svårare straff än
böter. Det innebär att det för de lind-
rigaste brotten bara föreskrivs böter i
straffskalan. Även på bötesnivån finns en
indelning. Huvudregeln är att böter ådöms
i ett visst antal dagsböter där storleken
av varje dagsbot bestäms av den dömdes
ekonomiska förhållanden. Från och med den
1 januari 1992 gäller att dagsböter skall
bestämmas till ett antal av minst 30 och
högst 150 (200 som gemensamt straff för
flera brott) samt att varje dagsbot skall
bestämmas till lägst 30 och högst 1 000
kr. Det innebär att det maximala
dagsbotsstraffet är 150 000 kr för ett
brott och 200 000 kr för flera brott. Vid
sidan härav finns för de allra
lindrigaste brotten, ibland kallade
ordningsförseelser, ett enklare system
med penningböter. De brott som straffas
med penningböter är till alldeles över-
vägande delen trafikförseelser. Systemet
går ut på att bötesbeloppet fastställs
enbart på grund av brottets beskaffenhet
utan hänsyn till den dömdes ekonomi.
Förutom dagsböter och penningböter
förekommer i två fall s.k. normerade
böter. Det ena är olaga trålfiske enligt
35 c § lagen (1950:596) om rätt till
fiske där böterna högst kan bestämmas
till etthundra gånger antalet hästkrafter
(DIN) på det fiskefartyg som använts för
bogsering av trålen. Det andra fallet är
brott mot vissa bestämmelser i lagen
(1919:426) om flottning i allmän
flottled. Enligt lagens 77 § bestäms
straffet till ett belopp från och med fem
till och med femtio öre för varje stycke
flottgods, dock lägst tio kr.
I tidigare sammanhang (SOU 1987:46) har
föreslagits att en reform bör ta sikte på
mål där någon annan påföljd än böter inte
är aktuell. Domstolsutredningen ansluter
sig till den uppfattningen. Det är också
min uppfattning. Att införa regler om
prövningstillstånd för den som dömts till
ett fängelsestraff skulle innebära ett
för stort ingrepp i rätten till prövning
i andra instans.
Några remissinstanser föreslår att ett
system med prövningstillstånd också skall
omfatta de fall där någon av tingsrätten
har ådömts villkorlig dom. Jag är inte
beredd att nu föreslå något sådant. Om
ett system med prövningstillstånd i
brottmål skall införas bör det enligt min
mening i första hand användas för
bötesmål. Men även med en sådan
begränsning kan ytterligare avgränsningar
göras.
Domstolsutredningen föreslår att kravet
på prövningstillstånd skall omfatta alla
mål där tingsrätten har dömt till böter.
Med en sådan avgränsning spelar det i
praktiken ingen roll hur straffskalan för
brottet är utformad. Flera
remissinstanser förordar dock en snävare
avgränsning. Ett sådant förslag är att
man knyter an till just straffskalan och
kräver prövningstillstånd i de fall där
enbart böter - och inte fängelse - ingår
i straffskalan. Ett annat förslag är att
man skulle begränsa förfarandet med
prövningstillstånd på det viset att
förfarandet skall omfatta endast de fall
där tingsrätten har dömt ut ett visst
lägre bötesstraff, exempelvis endast i de
fall tingsrätten har dömt ut mindre än 50
dagsböter. Ett tredje sätt vore att knyta
an till den faktiska bötessumma som
tingsrätten har dömt ut. Ytterligare ett
sätt att göra gränsdragningen är att i
stället knyta an till den ändring som
begärs i hovrätten. Några remissinstanser
för fram detta senare sätt att avgränsa
vilka mål som skall kräva
prövningstillstånd, men påtalar samtidigt
att en sådan avgränsning skulle medföra
att fullföljdshänvisningarna skulle bli
komplicerade. Det problemet skulle i och
för sig kunna lösas lagtekniskt. Jag är
emellertid inte beredd att på det
befintliga beredningsunderlaget överväga
förslag i den riktningen. Det kan finnas
anledning att arbeta vidare med denna
fråga inom ramen för den utredning jag
avser att ta initiativ till (avsnitt
2.5.3).
Närmast till hands ligger i stället att
knyta frågan om prövningstillstånd till
den påföljd som faktiskt har ådömts i
målet. Systemet kan då utformas så att
prövningstillstånd skall krävas i mål där
tingsrätten i påföljdsdelen endast har
dömt till böter. Ett sådant system skulle
för det första omfatta alla mål som bara
rört de ordningsförseelser som straffas
med penningböter. Dessutom skulle man i
systemet få med mål som i tingsrätten
rört brott som straffas med dagsböter som
högsta straff. Hit hör bl.a.
brottsbalksbrotten vållande till annans
död (ringa brott), hemfridsbrott, olaga
intrång, förtal, förolämpning, tillgrepp
av fortskaffningsmedel (ringa brott),
fyndförseelse, åverkan, tagande av
olovlig väg, olaga spridande av
efterbildning, missbruk av larmanordning,
hindrande av förrättning och föregivande
av ställning som advokat. Dessutom
tillkommer en del brott inom
specialstraffrätten, exempelvis
vårdslöshet i trafik, bristande
uppbördsredovisning samt vissa brott mot
jakt- och fiskelagstiftningen.
Det skulle med en sådan ordning också
krävas prövningstillstånd i mål om brott
där det ingår både böter och fängelse i
straffskalan och där tingsrätten har
bestämt straffet till böter. Exempel på
brott med sådan straffskala är ofredande,
olaga hot, sexuellt ofredande, förförelse
av ungdom, snatteri, egenmäktigt
förfarande, bedrägligt beteende,
undandräkt och rattfylleri. Tingsrätten
kan också bestämma straffet till böter i
fall av försök, förberedelse och
stämpling till brott där det endast ingår
fängelse i straffskalan och då skulle det
krävas prövningstillstånd vid
överklagande till hovrätt. Slutligen kan
tingsrätten i vissa fall där det endast
ingår fängelse i straffskalan sätta ned
straffet till böter. De fallen är
exempelvis nödvärnsliknande situationer
(24 kap. 5 § BrB) och om den tilltalade
är under 21 år (29 kap. 7 § BrB). Även i
sådana fall skulle det krävas
prövningstillstånd vid överklagande till
hovrätt.
Ett system med prövningstillstånd där
avgränsningen görs på det nyss beskrivna
sättet innebär i och för sig att det blir
en i viss mån flytande gräns mellan mål
som kan komma att överprövas utan krav på
prövningstillstånd och mål där sådant
tillstånd krävs. Systemet innebär också
att en del mål om förhållandevis
allvarliga brott där straffet på grund av
särskilda omständigheter satts under
straffminimum kommer att omfattas av
kravet på prövningstillstånd. Detsamma
gäller om tingsrätten dömer för ett
lindrigare brott än det åklagaren har
yrkat ansvar för. Det ligger emellertid i
sakens natur att det relativt ofta kommer
att finnas skäl att bevilja
prövningstillstånd i sådana mål. Den
gränsdragning utredningen gör är dock
enligt min mening förhållandevis klar och
lättfattlig.
Systemet med prövningstillstånd måste
omfatta ett stort antal mål för att det
skall ge önskade effektivitetsvinster. En
undersökning som Domstolsutredningen har
genomfört visar att cirka 2 000 mål eller
ungefär 26 procent av alla brottmål som
hovrätterna handlägger årligen skulle
komma att omfattas av ett system med
prövningstillstånd som utformas enligt
utredningens förslag. Enligt min mening
innebär den modell utredningen föreslår
en lämplig avvägning av de intressen som
gör sig gällande.
Jag föreslår därför att
prövningstillstånd skall krävas i ledet
tingsrätt - hovrätt i alla de brottmål
där tingsrätten inte har dömt till annan
påföljd än böter. Jag återkommer strax
till frågan om vad som bör gälla i de
fall tingsrätten frikänt den tilltalade
från ansvar.
En särskild fråga är om det skall finnas
några undantag från kravet på
prövningstillstånd i hovrätt vid
bötesdomar. Från åklagarhåll har under
remissbehandlingen med viss kraft
framhållits att åklagaren inte skall
behöva vara underkastad kravet på
prövningstillstånd. Det hävdas att
åklagaren har att iaktta
objektivitetsprincipen och det regel-
mässigt görs mycket noggranna
överväganden innan ett mål förs vidare
till hovrätten. Risken för onödiga
överklaganden skulle vara i det närmaste
obefintlig. Dessutom hävdas att det inte
är arbetsekonomiskt försvarbart att en
sådan noggrann prövning först görs av en
åklagare och sedan dessutom av hovrätten.
I sak anser jag att vad som sålunda
framhålls väger tungt. Det finns
emellertid enligt min mening en annan
sida av saken. Om man ser det från den
enskildes synpunkt kan det framstå som
orättvist att han eller hon måste
beviljas prövningstillstånd för att saken
skall överprövas fullständigt, medan
detta inte gäller för motparten. Denna
aspekt skall enligt min uppfattning inte
underskattas. Det är väsentligt att
rättssystemet för den enskilde ter sig
rättvist, särskilt i dessa fall, där den
enskilde står mot en part som är, eller i
vart fall kan upplevas som, starkare. I
konventionssammanhang talas om "equality
of arms", ett intresse som gör sig
gällande också i detta sammanhang. Jag
anser alltså att något generellt undantag
för åklagaren inte skall gälla och jag
föreslår därför ingen sådan regel.
På en punkt finns det dock enligt min
mening anledning att modifiera det nyss
gjorda ställningstagandet. Det gäller de
ytterst sällsynta fall åklagarens talan
förs av Riksåklagaren, Justitiekanslern
eller Riksdagens ombudsmän. Dessa är inte
underkastade dispenskrav vid överklagande
till Högsta domstolen. I likhet med
utredningen anser jag att det vore
inkonsekvent om de då skulle skulle vara
underkastade ett sådant krav vid
överklagande till hovrätten. I
betänkandet (SOU 1992:138) Några frågor
angående Regeringsrätten föreslås dock
att de skall vara underkastade kravet på
prövningstillstånd för att få talan
prövad i Regeringsrätten. Promemorian
remissbehandlas för närvarande. Om detta
förslag genomförs kan det tänkas finnas
anledning att ompröva frågan också för de
allmänna domstolarnas del. För närvarande
saknas emellertid skäl att inte undanta
dem från kravet på prövningstillstånd för
att få talan fullständigt prövad av
hovrätten. Ett undantag bör alltså göras
för dessa fall, innebärande att Riksåkla-
garen, Justitiekanslern och Riksdagens
ombudsmän har en ovillkorlig rätt att få
en bötesdom fullständigt överprövad av
hovrätten.
En annan fråga är om kravet på
prövningstillstånd skall gälla även i de
fall tingsrätten har ogillat åtalet. Om
denna fråga inte regleras särskilt,
skulle resultatet bli att det inte kommer
att krävas prövningstillstånd i de fall
tingsrätten helt har frikänt den
tilltalade (oavsett brottets svårhet).
Inte heller skulle det krävas
prövningstillstånd om tingsrätten
samtidigt dömt den tilltalade till
fängelse för ett annat brott. Däremot
skulle det krävas prövningstillstånd om
tingsrätten samtidigt dömt den tilltalade
för ett bötesbrott och detta således även
om frikännandet avser ett åtal för ett
mycket allvarligt brott.
Enligt utredningen skulle en sådan
ordning ibland leda till mindre lämpliga
resultat. Som exempel nämns det fallet
att tingsrätten i ett mål om ansvar för
mord och hastighetsöverträdelse frikänner
den tilltalade för åtalet för mord och
dömer till böter för fortkörning. Då
skulle det krävas prövningstillstånd för
att hovrätten skulle pröva ett
överklagande från åklagaren beträffande
mordet. En sådan konsekvens skulle enligt
utredningen kunna undvikas om lagen
utformas så att det inte krävs
prövningstillstånd vid frikännande dom i
mål av viss svårhet. Utredningen drar här
gränsen så att prövningstillstånd skall
krävas då någon av tingsrätten frikänts
från ansvar för brott för vilket det inte
är föreskrivet svårare straff än fängelse
i sex månader. Utredningens förslag i
denna del röner ingen större
uppmärksamhet från remissinstanserna.
Den av utredningen föreslagna regeln har
i och för sig sina fördelar. I praktiken
torde det nämligen sällan vara aktuellt
att döma till annan påföljd än böter för
brott med en sådan straffskala. Man når
alltså ganska väl en kongruens med
gränsdragningen för mål med fällande dom.
En sådan regel innebär emellertid - helt
i enlighet med vad Domstolsutredningen
åsyftat - att det å andra sidan inte
kommer att krävas prövningstillstånd i de
fall tingsrätten frikänt den tilltalade
för ett allvarligare brott samtidigt som
tingsrätten dömt den tilltalade för annat
brott till böter. Denna situation
regleras alltså annorlunda än den jag
nyss redovisade, nämligen den att
tingsrätten hänför den åtalade gärningen
till ett - kanske betydligt - lindrigare
brott än åklagaren yrkat ansvar för och
dömer den tilltalade till böter i stället
för fängelse. För sådana situationer
kommer det ju att ställas krav på
prövningstillstånd om avgränsningen görs
som jag nyss har redovisat.I stället för
att begränsa kravet på prövningstillstånd
till de fall då den tilltalade frikänts
från ett lindrigt brott ifrågasattes i
lagrådsremissen om det inte generellt
skall ställas krav på prövningstillstånd
vid frikännande domar.
En regel om prövningstillstånd i
brottmål måste emellertid enligt
lagrådsremissen utformas så att svaret på
frågan om det krävs prövningstillstånd
eller inte blir detsamma oavsett vem av
parterna som överklagar domen och i
vilken del domen överklagas. Även utred-
ningens förslag bygger på denna förut-
sättning. Härav följer bl.a. att krav på
prövningstillstånd inte kan gälla om
tingsrätten har frikänt den tilltalade
för ett brott och samtidigt har dömt
honom till fängelse för ett annat brott.
En särskild regel med krav på
prövningstillstånd vid frikännande domar
måste enligt lagrådsremissen därför
utformas så att det bara skall gälla om
tingsrätten helt har frikänt den
tilltalade från ansvar. Om tingsrätten
samtidigt har dömt den tilltalade för
annan brottslighet skulle däremot
huvudregeln bli tillämplig, dvs. det
ställs krav på prövningstillstånd om
påföljden är böter men inget sådant krav
om påföljden är fängelse. Det innebär
bl.a. att frågan om det krävs pröv-
ningstillstånd eller inte i vissa fall
blir beroende av om åtal samtidigt har
väckts för andra gärningar och av om
dessa andra gärningar är allvarliga brott
eller inte.
I lagrådsremissen föreslogs mot angiven
bakgrund en ordning som innebär att det
skall krävas prövningstillstånd i
hovrätten vid överklagande av en dom
varigenom tingsrätten helt har frikänt
den tilltalade.
Lagrådet har lämnat följande allmänna
synpunkter på utformningen av det
remitterade förslaget i denna del: Genom
bestämningen att tillståndskravet skall
omfatta dom - eller del därav - i vilken
den tilltalade inte dömts till svårare
påföljd än böter eller blivit frikänd
kommer regleringen att gälla avgöranden
av mycket skiftande slag. Som exempel kan
nämnas, å ena sidan, domar genom vilka
den tilltalade ådömts mycket höga
bötesstraff, t.ex. för trafikonykterhets-
brott eller förmögenhetsbrott, och å
andra sidan, frikännande domar där åtalet
avsett mycket grova brott, t.ex. mord
eller våldtäkt. Det framstår mot bakgrund
härav som troligt att den valda
avgränsningen kommer att leda till att
prövningstillstånd beviljas i betydligt
större utsträckning än som kan antas ha
blivit fallet om utredningens förslag -
att det skulle vara fråga om brott som
straffas med böter eller fängelse i högst
sex månader - genomförts samt en
begränsning eventuellt även gjorts
avseende det ådömda bötesstraffets
storlek. Vid sidan av de principiella
synpunkter som kan anföras mot en sådan
ordning där det formella kravet på
prövningstillstånd går längre än som i
praktiken kan antas vara motiverat
tillkommer den negativa effekt från
resurssynpunkt som varje "onödig"
behandling av en tillståndsfråga innebär.
Som jag framhöll i lagrådsremissen är
ingen av de lösningar som jag har
redovisat när det gäller frikännande
domar helt invändningsfri. Invändningar
kan också riktas mot det resultat som
skulle uppstå om de frikännande domarna
över huvud taget inte reglerades
särskilt. Frågan om vilka preciseringar
som krävs för att uppnå en mer nyanserad
reglering kräver ytterligare överväganden
som lämpligen bör kunna göras inom ramen
för den utredning jag i dag avser att ta
initiativ till (jfr avsnitt 2.5.3).
I valet mellan de tre alternativen
föredrar jag därför på sakens nuvarande
ståndpunkt den ordning som förordades i
lagrådsremissen och som alltså innebär
att det skall krävas prövningstillstånd i
hovrätten vid överklagande av en dom
varigenom tingsrätten helt har frikänt
den tilltalade. En sådan regel är
förhållandevis klar och enkel och är
dessutom ägnad att stärka rättssäkerheten
för den enskilde.
Jag vill också ta upp frågan om
tingsrättens sammansättning i de mål där
prövningstillstånd föreslås för en
fullständig överprövning i hovrätt. Som
jag redan har nämnt handläggs många av
dessa mål i dag av tingsnotarier. En
ordning med prövningstillstånd enligt
mitt förslag skulle innebära att vissa
brottmål blir fullständigt prövade i
endast en instans och att juristdomaren i
denna instans är en notarie, som har
begränsad domarerfarenhet. I enlighet med
vad jag redan tidigare har sagt (avsnitt
2.6.1) anser jag inte att detta äventyrar
rättssäkerheten. Tillgänglig statistik
visar att brottmål som vid tingsrätterna
har avgjorts av notarier inte överklagas
i större utsträckning än andra mål och
att ändringsfrekvensen i dessa mål t.o.m.
är lägre än i andra mål (jfr utredningens
betänkande s. 321). Dessutom dömer en
tingsnotarie aldrig ensam i dessa mål.
Notarien har alltid tre nämndemän vid sin
sida. De skäl jag har framfört i denna
fråga beträffande tvistemålen tidigare,
har samma bärkraft vad gäller brottmålen.
Jag anser alltså att det inte finns någon
anledning att ändra på de
behörighetsregler som i dag gäller
härvidlag.

2.6.4 Hovrättens sammansättning vid
dispensprövningen

Mitt förslag: Reglerna om hovrättens
sammansättning ändras så att hovrätten
vid dispensprövningen skall vara domför
med tre, i stället för med två leda-
möter.

27
Utredningen föreslår att de nuvarande
sammansättnings- och omröstningsreglerna
behålls även i ett utvidgat system med
prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Från ett par
remissinstanser framförs att dispens-
prövningen borde göras av tre ledamöter
och att det skall vara tillräckligt att
en av de tre ledamöterna vill bevilja
prövningstillstånd för att detta också
skall bli hovrättens beslut.
Skälen för mitt förslag: I de mål där
det för närvarande förekommer
dispensprövning i hovrätt, dvs. småmålen,
görs dispensprövningen av två ledamöter.
Om en av ledamöterna vill bevilja pröv-
ningstillstånd blir det också hovrättens
mening. Domstolsutredningen föreslår att
denna sammansättnings- och
omröstningsregel behålls även i ett
utvidgat system med prövningstillstånd.
Som skäl anger utredningen att det bidrar
till effektivitetsvinsten att ett större
antal mål kan avgöras slutligt av två i
stället för tre ledamöter. Dessutom
nämner utredningen att det kan vara
praktiskt på de hovrättsavdelningar som
består av totalt fem ledamöter att
dispensprövningen görs av två ledamöter.
De tre övriga kan då handlägga andra mål
eller ärenden.
Från några remissinstanser framförs att
dispensprövningen i stället borde göras
av tre ledamöter och att det skall vara
tillräckligt att en av dessa tre vill
bevilja prövningstillstånd för att detta
också skall bli hovrättens mening. Den
enskilde får då tre ledamöter som
granskar hans överklagande och det är
tillräckligt att han lyckas övertyga en
av dessa tre, för att han skall få till
stånd en fullständig överprövning av sin
sak.
I lagrådsremissen föreslogs att
dispensprövningen skall göras av tre
ledamöter. Lagrådet har i denna del
anfört: Med utgångspunkt från att
domstolsutredningen föreslog att
hovrätten vid dispensprövningen skulle
bestå av två ledamöter framstår det
enligt lagrådets mening som något osäkert
vad effekten från resurssynpunkt kommer
att bli av remissens förslag, att tre
ledamöter skall tas i anspråk för sådan
prövning. Det är också svårt att bedöma
hur förslaget att vanliga omröst-
ningsregler skall tillämpas vid frågornas
avgörande - i stället för nu gällande
regler i 16 kap. 3 § rättegångsbalken,
enligt vilken den av två ledamöter som
vill bevilja prövningstillstånd har
utslagsröst - kommer att inverka på
frekvensen beviljade tillstånd. Det
antagande som ligger närmast till hands
är dock att det från rent statistisk
synpunkt kommer att bli något svårare att
få prövningstillstånd med den i remissen
föreslagna ordningen angående
sammansättning och omröstning.
För egen del vill jag anföra följande.
En ordning som innebär att
dispensprövningen skall göras av tre le-
damöter är enligt min uppfattning ägnad
att skapa starka garantier för att
prövningen görs under mycket
kvalificerade och rättssäkra former. En
sådan ordning är också naturlig inte
minst som huvudregeln när det gäller
hovrättens sammansättning är just tre
lagfarna domare; det är den sammansätt-
ning som gäller i tvistemål när tings-
rätten bestått av en lagfaren domare, i
bötesmål och vid all skriftlig
handläggning. Om tre ledamöter deltar vid
dispensprövningen minskar också risken
för felbedömningar. En sådan
sammansättning torde inte heller märkbart
försvåra eller fördröja
dispensprövningarna vid hovrätterna.
Många hovrättsavdelningar består av sex
ledamöter och tredomarsammansättningen är
en naturlig och invand arbetsform för
hovrätternas ledamöter och passar många
hovrättsavdelningars rutiner väl.
Prövningstillståndsfrågorna kan då
blandas med andra frågor som avgörs efter
föredragning inför tre domare. Det finns
inte heller någon anledning att anta att
de effektivitetsvinster ett system med
prövningstillstånd förväntas medföra
skulle rubbas på något avgörande sätt med
en sådan ordning. Jag kan i detta
sammanhang inte se något skäl till att
skilja på brottmål och tvistemål. Som
Domstolsutredningen också framhåller har
det ett egenvärde att eftersträva att ha
så få sammansättningsregler som möjligt.
Jag föreslår därför att
dispensprövningen skall göras av tre
ledamöter och är inte beredd att ansluta
mig till det under remissbehandlingen
framförda förslaget om att
omröstningsreglerna skall utformas så att
det skall räcka att en av de tre
ledamöterna vill bevilja prövnings-
tillstånd.

2.6.5 Tvistemål som handläggs
tillsammans med brottmål

Min bedömning: Någon särregel för de
fall ett skadeståndsanspråk handläggs
tillsammans med ett brottmål föreslås
inte. Detta innebär att man vid
dispensprövningen får behandla avsvars-
frågorna i den för brottmål stadgade
ordningen och de enskilda anspråken
enligt den för tvistemål stadgade ord-
ningen.

Utredningens förslag: Utredningen
föreslår att det införs en särskild regel
för dessa fall. Denna regel innebär att
det skall krävas prövningstillstånd i
ledet tingsrätt-hovrätt i de fall
tingsrätten har handlagt ett enskilt
anspråk tillsammans med ett brottmål och
tingsrätten därvid har dömt den
tilltalade/svaranden att utge ett belopp
som inte uppenbart överstiger ett
basbelopp.
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanser som har yttrat sig över
utredningens förslag om
prövningstillstånd i ledet
tingsrätt-hovrätt berör inte närmare
förslaget i den nu aktuella delen. Flera
remissinstanser tillstyrker dock
utredningens förslag i denna del eller
lämnar det utan erinran. Några
remissinstanser anser emellertid att den
föreslagna ordningen inte är genomtänkt.
Skälen för min bedömning:
Rättegångsbalken känner två huvudtyper av
mål: brottmål och tvistemål. En mycket
vanlig typ av tvistemål är de dispositiva
tvistemålen. En inte helt sällsynt
situation är att brottmål och dispositiva
tvistemål handläggs i en och samma rätte-
gång. Målen sägs då ha lagts samman eller
med ett annat ord kumulerats.
Rättegångsbalken förutsätter att så kan
ske och innehåller därför ett antal
särskilda regler för sådana fall.
Exempelvis kan ett dispositivt tvistemål
i anledning av ett brott inledas på ett
förenklat sätt, jämfört med vad som
annars gäller för tvistemål. Målsäganden
kan utan att ge in en skriftlig ansökan
om stämning anhängiggöra ett tvistemål i
en pågående brottmålsrättegång om
anspråket på visst bestämt sätt har
samband med den ansvarstalan som förs i
brottmålet (jfr 45 kap. 5 § RB). Så kan
ske på ett så sent stadium av
brottmålsrättegången som vid
huvudförhandlingen (jfr 45 kap. 6 § RB).
Det finns också regler om att åklagaren i
vissa fall är skyldig att föra
målsägandens talan om den grundar sig på
brottet och det kan ske utan väsentlig
olägenhet och anspråket inte är uppenbart
obefogat (jfr 22 kap. 2 § första stycket
RB).
Enligt Domstolsutredningen är det
angeläget att brottmål där det också
prövats skadeståndsanspråk inte faller
utanför prövningstillståndssystemet på
grund av det enskilda anspråket. Vidare
bör enligt utredningen enskilda anspråk
som rör stora belopp kunna prövas utan
krav på prövningstillstånd. Utredningen
konstaterar därför att det krävs en
begränsning när det gäller krav på
prövningstillstånd för sådana enskilda
anspråk som liknar den som gäller för
tvistemål. Utredningen föreslår här en
lösning som avviker från den som gäller
för tvistemålens del - som ju utgår från
det belopp som yrkats i tingsrätten - och
knyter i stället an till den som föreslås
gälla för brottmålen. Enligt utredningens
förslag skall således hovrätten såväl när
det gäller påföljden som när det gäller
det enskilda anspråket utgå från vad
tingsrätten har bestämt i sin dom; krav
på prövningstillstånd skall gälla om det
utdömda skadeståndet uppenbart inte
överstiger ett basbelopp.
Jag är av flera skäl kritisk till den
lösning utredningen valt. Det vore t.ex.
otillfredsställande om ett tvistemål
skulle kräva prövningstillstånd bara för
att det har handlagts tillsammans med ett
brottmål, när så inte skulle bli fallet
om det handlagts för sig. Låt säga att en
målsägande begär 50 000 kr i ersättning
för förstörd egendom i samband med en
ansvarstalan för skadegörelse. Antag att
tingsrätten fäller den tilltalade till
ansvar för skadegörelse och dömer till
böter samt bifaller målsägandens talan om
enskilt anspråk, men med ett lägre be-
lopp, exempelvis 20 000 kr. Enligt
utredningens förslag skulle måls-
äganden/käranden då vara beroende av att
prövningstillstånd meddelas av hovrätten
för att han skall få sin skadeståndstalan
fullständigt överprövad av hovrätten.
Hade målsäganden/käranden i stället valt
- eller av tingsrätten genom ett beslut
om avskiljande (jfr 22 kap. 5 § RB)
tvingats till - att föra talan om enskilt
anspråk för sig, skulle han vid
motsvarande domslut inte vara beroende av
att först erhålla prövningstillstånd för
att hovrätten skulle tillhandahålla en
fullständig prövning. Denna inkonsekvens
talar mot den av utredningen föreslagna
lösningen.
För egen del ser jag inget hinder mot
att hovrätten i dessa situationer
tillämpar tvistemålsreglerna (jfr också
rättsfallet NJA 1987 s. 193 där Högsta
domstolen, sedan prövningstillstånd
vägrats i ansvarsfrågan, beslöt att
frågan om prövningstillstånd i
skadeståndsdelen skulle tas upp senare
som tvistemål). I de fall ett enskilt
anspråk handlagts tillsammans med ett
brottmål bör därför de av mig föreslagna
reglerna för tvistemål som jag tidigare
har redogjort för vara tillämpliga.
Innebörden härav är att hovrätten får
göra två bedömningar vid sin
dispensprövning, om tingsrättens dom
överklagas även i skadeståndsdelen (om
det yrkade skadeståndet inte överstiger
ett basbelopp). Detta kan leda till att
prövningstillstånd beviljas i den ena
delen men inte i den andra. Om hovrätten
vid sin dispensprövning anser att tings-
rättens domslut i ansvarsdelen är riktigt
men anser att tingsrätten har bedömt en
skadeståndsfråga felaktigt, skall
prövningstillstånd meddelas, men endast
beträffande tvistemålet. Detta innebär
bl.a. också att åklagaren inte är skyldig
att föra målsägandens talan i hovrätten i
ett sådant fall eftersom skyldigheten
enligt 22 kap. 2 § RB är knuten till att
åklagaren också för talan om ansvar.

2.6.6 Fullföljdsförbud med ventil till
Högsta domstolen

Mitt förslag: Regeln om fullföljds-
förbud med s.k. ventil i lagen (1976:
206) om felparkeringsavgift och i
bötesverkställighetslagen (1979:189)
ändras så att fullföljsförbudet inte
omfattar talan som förs av
Riksåklagaren. Lagen om felparkerings-
avgift ändras så att det framgår att
det inte skall krävas prövningstill-
stånd för talan som förs av
Riksåklagaren i Högsta domstolen.

Utredningens förslag: Utredningen
föreslår en ändring som klargör att
hovrätten kan tillåta överklagande också
i de fall hovrätten bifaller den
enskildes talan och att ventilen alltså
skall omfatta också talan som förs av
allmän åklagare. Prövningstillstånd skall
enligt utredningens förslag krävas i
Högsta domstolen.
Remissinstanserna: Förslaget i denna del
förbigås av de flesta remissinstanser med
tystnad eller lämnas utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift och
bötesverkställighetslagen (1979:189) är
reglerna om fullföljd från hovrätt till
Högsta domstolen så konstruerade att det
råder ett principiellt fullföljdsförbud,
men att hovrätten kan tillåta att dess
avgörande överklagas om det finns
särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 §
första stycket 1 RB.
I felparkerings- och
bötesverkställighetsmålen är det allmän
åklagare som för det allmännas talan.
Riksåklagaren för det allmännas talan i
Högsta domstolen utan krav på föregående
dispensprövning. Enligt lagtextens
ordalydelse skall hovrättens prövning av
om ett överklagande skall tillåtas vara
beroende av om det finns särskilda skäl
för en dispensprövning. Eftersom en sådan
prövning således aldrig skulle bli
aktuell när Riksåklagaren för talan
skulle det kunna innebära att, om
hovrätten i ett felparkeringsmål eller i
ett bötesverkställighetsmål helt bifaller
den enskildes talan, det inte finns någon
laglig möjlighet att öppna ventilen.
Domstolsutredningen redovisar en
utvärdering av vilken framgår att lagen
på vissa håll tolkas på detta sätt medan
man på andra håll anser att det inte
finns något som hindrar hovrätten från
att öppna ventilen i dessa fall.
Det finns bl.a. mot denna bakgrund
anledning att förtydliga lagtexten.
Domstolsutredningen föreslår att de
aktuella bestämmelserna skall formuleras
så att hovrätten kan tillåta ett
överklagande om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen att talan
prövas av Högsta domstolen. Utredningen
konstaterar samtidigt att nackdelen med
en sådan formulering är att det inte lika
tydligt framgår att dispensfrågan inte är
avgjord genom att hovrätten har tillåtit
ett överklagande; huruvida en fullständig
överprövning skall komma till stånd är ju
en fråga som enbart Högsta domstolen kan
avgöra.
Jag förordar en annan lösning. Enligt
min mening bör Riksåklagaren inte vara
beroende av att hovrätten ger tillstånd
för att han skall kunna överklaga de
aktuella avgörandena till Högsta
domstolen. Lagtekniskt kan detta
klargöras genom att fullföljdsförbudet i
10 a § lagen om felparkeringsavgift och
23 § bötesverkställighetslagen begränsas
till att gälla överklaganden av enskild
part.
Frågan är vidare om prövningstillstånd
skall krävas för Riksåklagaren i Högsta
domstolen. Bestämmelsen i 54 kap. 9 §
andra stycket RB, enligt vilken
Riksåklagaren inte behöver
prövningstillstånd i Högsta domstolen,
tar enbart sikte på mål om allmänt åtal
och gäller numera - sedan 20 § lagen om
införande av RB (RP) avskaffats - inte i
ärenden om felparkering. Däremot gäller
detta undantag i fråga om ärenden om
bötesförvandling (se 17 § sista stycket
lagen om bötesförvandling som hänvisar
till vad som är föreskrivet i fråga om
allmänt åtal). Den naturligaste ordningen
synes här vara att ändra lagen om
felparkeringsavgift så att det framgår
att prövningstillstånd inte krävs för
Riksåklagaren i ärenden om
felparkeringsavgift i Högsta domstolen.
En ändring bör också göras i 11 § lagen
om felparkeringsavgift för att klargöra
att allmän åklagare för det allmännas
talan inte bara i tingsrätt och hovrätt
utan även i Högsta domstolen.

3 Överklagande av kronofogdemyndighetens
beslut

3.1 Utsökningsmål

3.1.1 Bakgrund

Kronofogdemyndighetens huvudsakliga
uppgift är att verkställa domar och andra
beslut. Mål om sådan verkställighet
kallas utsökningsmål. Målen kan avse
betalningsskyldighet men även annat,
t.ex. avhysning. Det finns 24 kronofogde-
myndigheter, en i varje län.
Kronofogdemyndighetens verksamhet bedrivs
både på den ort (vanligen residensstaden)
där myndigheten har sitt huvudkontor och
på kronokontor belägna på andra orter i
länet.
Enligt regler i utsökningsbalken (UB)
överklagas kronofogdemyndighetens beslut
till hovrätten genom besvär.
Överklagandena till hovrätten kan gälla
t.ex. utmätning av lös egendom, fastighet
eller lön, försäljning av egendom,
fördelning av köpeskilling samt kvarstad
och annan handräckning. Klaganden kan
vara gäldenären själv men även en
borgenär eller tredje man.
Fram till den 1 januari 1982, då UB
trädde i kraft, var det till överexekutor
och inte till hovrätt, som man skulle
överklaga beslut i utsökningsmål. Det var
länsstyrelserna som fungerade som
överexekutorer. Mot överexekutors beslut
kunde man sedan anföra besvär i
hovrätten.
I sin anmälan till propositionen med
förslag till utsökningsbalk (prop.
1980/81:8 s. 146 - 151) diskuterade
departementschefen vilken myndighet som
borde överpröva kronofogdemyndigheternas
beslut i utsökningsmål. Han ansåg att
övervägande skäl talade för att avskaffa
länsstyrelsen som besvärsinstans. Vidare
konstaterade han att det fanns skäl som
talade för att tingsrätten skulle väljas
som överprövningsinstans. Ett skäl var
att utsökningsmålen hade nära anknytning
till de allmänna domstolarnas
rättskipning och ett annat att
tingsrättsorganisationen medgav att målen
handlades i lämpliga former. Även mot
bakgrund av att hovrätterna är
överinstanser i förhållande till
tingsrätterna kunde det enligt
departementschefen synas naturligt att
det blev tingsrätterna som fick uppgiften
att överpröva kronofogdemyndigheternas
beslut.
Men departementschefen fann också en del
nackdelar med en ordning med
tingsrätterna som överinstanser till
kronofogdemyndigheterna. Antalet
domkretsar var större än antalet
kronofogdedistrikt (som då var 81
stycken) och man skulle därför enligt
departementschefen bli tvungen att låta
endast vissa tingsrätter fungera som be-
svärsinstans, t.ex. en i varje län. Även
med en sådan ordning skulle emellertid
flera tingsrätter utgöra besvärsinstans
till endast en eller två kronofogdemyn-
digheter. Som ytterligare ett skäl mot en
tingsrättslösning anfördes att
instanskedjan blev lång.
Efter diskussion om andra tänkbara
överinstanser till kronofogdemyn-
digheterna stannade departementschefen
slutligen för att föreslå hovrätterna.
Genom en sådan ordning uppnådde man
enligt honom flera fördelar. Saken blev
då redan i den första besvärsinstansen
prövad av domstol, samtidigt som antalet
instanser inskränktes till tre. Parterna
kunde snabbare erhålla ett slutligt
avgörande av saken och en mera likformig
praxis främjades. Det skapades
möjligheter till muntlig förhandling
redan i andra instans. Dessutom var sex
hovrätter, påpekades det, ett lämpligt
antal besvärsmyndigheter i förhållande
till antalet kronofogdemyndigheter.
Den nya ordningen infördes som nämnts
den 1 januari 1982.
Det finns ingen officiell statistik över
hur många mål om året som överklagas från
kronofogdemyndigheterna till hovrätterna.
Domstolsverket har emellertid gjort en
undersökning av de s.k. Ö-målen i
hovrätterna och därvid beräknat att under
år 1989 ungefär 17 procent av Ö-målen
utgjordes av besvärsmål från
kronofogdemyndighet, alltså
utsökningsmål, mål om avräkning och
lönegarantimål. Det innebär att det då
kom in omkring 1 500 mål från
kronofogdemyndigheterna till hovrätterna.
De flesta av dessa mål var utsökningsmål.
Sedan dess har vissa ändringar skett
såvitt gäller lönegarantimålen. Besluten
fattas numera av konkursförvaltaren och
överprövning begärs genom att någon part
väcker talan vid tingsrätten. Detta
innebär att hovrätterna har avlastats
lönegarantimålen, bortsett från de fall
då tingsrättens avgörande överklagas. I
gengäld har det tillkommit en grupp mål,
nämligen målen i den summariska
processen, alltså mål om betalnings-
föreläggande och handräckning, som sedan
den 1 januari 1992 handläggs hos
kronofogdemyndigheterna och där en mindre
grupp avgöranden överklagas till
hovrätten. Med 1992 års totalsiffra
(12 799 Ö-mål) utgör 17 procent av dessa
2 175 stycken.

28
3.1.2 Instansordningen i utsökningsmålen

Mitt förslag: Målen skall överklagas
till den tingsrätt inom vars domkrets
den kronofogdemyndighet som har avgjort
målet finns. Tingsrättens avgörande
skall överklagas till hovrätt, men där
bör krävas prövningstillstånd efter
samma mönster som gäller för tvistemål
om mindre värden. Hovrättens avgörande
får överklagas till Högsta domstolen.
Därvid skall gälla krav på prövnings-
tillstånd enligt vanliga regler.

Utredningens förslag: Målen skall
överklagas till tingsrätt. Klaganden
skall själv få välja vilken av
tingsrätterna i länet han vill överklaga
till. Det skall krävas prövningstillstånd
i hovrätten. Hovrättens avgörande skall
få överklagas bara om hovrätten tillåter
det, dvs. s.k. fullföljdsförbud med
ventil.
Remissinstanserna: Från
exekutionsväsendets sida avstyrks försla-
get om att målen skall överklagas till
tingsrätt. Domstolarna och övriga
remissinstanser är i allmänhet positiva
till denna del av förslaget.
Remissinstanserna har från olika
utgångspunkter nästan genomgående kri-
tiserat Domstolsutredningens förslag om
att klaganden skall få välja tingsrätt.
Förslaget om prövningstillstånd i
hovrätten har godtagits överlag. I viss
utsträckning har man ställt sig tveksam
till förslaget om fullföljdsförbud med
ventil.
Skälen för mitt förslag:

Till vilken instans skall utsökningsmålen
överklagas?

Enligt sina direktiv skulle
Domstolsutredningen överväga instansord-
ningen beträffande kronofogdemålen. Bakom
uppdraget låg önskemålet att fullt ut
kunna upprätthålla den princip för
organisationen av domstolsväsendet som
sedan gammalt har gällt, nämligen att
tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga
i den första domstolsinstansen.
Utredningen föreslår att överprövningen
av kronofogdebesluten skall flyttas från
hovrätt till tingsrätt.
Från hovrättshåll har under
remissbehandlingen - och även under
Domstolsutredningens arbete - framförts
önskemål om att hovrätterna skall
avlastas uppgiften att vara första
domstolsinstans i de överklagade
utsökningsmålen. Man har menat att målen
kommer till hovrätten i ett sämre skick
utredningsmässigt sett än vad som är
vanligt beträffande flertalet andra mål.
Man har härutöver påpekat att en ordning
enligt vilken den första
domstolsprövningen i stället sker i
tingsrätt borde ge en ekonomisk vinst
bl.a. med hänsyn till de stora kostnader
som är förenade med att i hovrätterna
förbereda och komplettera ofullständiga
mål samt avgöra dem i första överinstans
med fler domare än som skulle vara
nödvändigt vid prövning i tingsrätt. Även
hänsynen till hovrätternas arbetsbe-
lastning har åberopats som skäl för en
ändrad ordning.
Särskilt från exekutionsväsendet har man
uttryckt tveksamhet till en förändring av
instansordningen och menat bl.a. att
instanskedjan skulle bli alltför lång och
att det skulle bli för många besvärs-
myndigheter om målen överklagas till alla
tingsrätter.
Det finns alltså när det gäller
utsökningsmålen skäl både för och emot en
nedflyttning av den första
domstolsprövningen från hovrätt till
tingsrätt. Enligt Domstolsutredningen är
ett viktigt skäl för förslaget att målen
helt enkelt passar bättre för
handläggning i tingsrätt än i hovrätt.
När den nuvarande ordningen infördes
antogs att kronofogdemyndigheternas
beslut och åtgärder skulle bli föremål
för en tillräckligt kvalificerad
bedömning för att kunna utgöra ett
omedelbart underlag för överprövning i
hovrätt (prop. 1980/81:8 s. 151).
Utvecklingen har nog inte helt motsvarat
dessa förhoppningar. Det är också
naturligt att utredningen och
beslutsmotiveringen ofta är knapphändiga
i dessa mål, som ju i stor utsträckning
utmärks av masshantering. Målen är alltså
sådana att det ofta finns anledning för
rätten att komplettera dem på något sätt
innan de är klara för avgörande. Sådan
komplettering utförs enklare i tingsrätt,
där reglerna om rättens sammansättning
och arbetsformer gör att förberedande
åtgärder normalt sett utförs smidigare än
i hovrätt. Framför allt kan själva
avgörandet i målet klaras av med färre
domare i tingsrätt än i hovrätt. Även
tingsrätternas bättre lokala förankring
är ägnad att förenkla handläggningen av
målen. Härav följer också att tingsrätten
är den mest ändamålsenliga domstolen när
det gäller att hålla muntlig förhandling.
Detta har stor betydelse särskilt mot
bakgrund av krav som ställs enligt
Europakonventionen på muntlig förhandling
i utsökningsmål.
Ett annat skäl för en nedflyttning är
hovrätternas arbetsbelastning.
Det är självklart värdefullt att ta till
vara möjligheten att avlasta hovrätterna
den relativt arbetskrävande målgrupp som
utsökningsmålen utgör. Det gäller i
synnerhet som allt tyder på att målen
sett för domstolsväsendet totalt inte
blir lika betungande om de handläggs i
tingsrätterna.
Vad jag nu sagt talar för att
utsökningsmålen först skall överklagas
till tingsrätt.

Forumfrågan

Ett skäl som år 1981 ansågs tala mot att
utsökningsmålen skulle överprövas av
tingsrätterna var att antalet tingsrätter
var större än antalet kronofogdemyn-
digheter. Det förhållandet är ännu mera
påtagligt i dag. Det finns nu 24
kronofogdemyndigheter - mot tidigare 81 -
och 97 tingsrätter.
Enligt Domstolsutredningens förslag
skall kronofogdemyndighetens beslut
överklagas hos en tingsrätt i det län där
myndigheten finns. Det innebär alltså att
klaganden får välja mellan alla
tingsrätterna i länet. Om ett beslut
redan har överklagats, skall dock även
senare överklaganden kanaliseras till
samma tingsrätt som det första.
Det har under remissbehandlingen
framförts i huvudsak följande argument
mot utredningens förslag:
- Med 97 besvärsinstanser riskerar
kvaliteten på avgörandena att bli låg och
praxis ge dålig vägledning.
- Om klaganden får välja tingsrätt finns
risk för missbruk. Dessutom krävs
reservregler för de fall klaganden inte
uttrycker något val eller försöker välja
en tingsrätt utanför länet. Vidare krävs,
såsom utredningen också observerat och
lagt förslag om, regler för att
säkerställa att överklaganden av samma
beslut inte hamnar i olika tingsrätter,
och sådana regler kan vara svåra att
upprätthålla.
- Utredningens forumregel ger dålig
förutsebarhet för parterna och för
tingsrätterna; det sistnämnda är också en
resurstilldelningsfråga.
Jag tror inte det lönar sig att försöka
i detalj analysera vilken tyngd de olika
argumenten har. Det är dock helt klart
att det finns problem med
Domstolsutredningens lösning.
Ett sätt att komma till rätta med de
nackdelar som följer med utredningens
förslag är att utse en av tingsrätterna i
varje län att pröva överklagandena. En
sådan forumregel är klar och enkel att
tillämpa. De utsedda tingsrätterna får
också bättre förutsättningar att bygga
upp sin kompetens på utsökningsrättens
område. Parterna kan visserligen riskera
att få en något längre resväg till
tingsrättsförhandlingen än med
utredningens förslag. Jämfört med den
ordning som gäller i dag blir emellertid
den lokala förankringen avsevärt bättre.
Jag anser alltså att en sådan forumregel
har klara fördelar.
Inom förvaltningen är grundregeln att
myndighetsbeslut överklagas till den
domstol inom vars domkrets myndigheten
ligger. Om man överför denna ordning på
utsökningsmålen, blir resultatet just att
målen skulle överklagas till tingsrätten
på den ort där kronofogdemyndigheten
finns.
Jag förordar av dessa skäl en ordning
där målen överprövas av den tingsrätt
inom vars domkrets kronofogdemyndigheten
finns.
Jag vill nämna ett par andra grupper av
mål som med stöd av regler i UB handläggs
vid tingsrätt redan i dag. Det gäller
utdömande av viten som
kronofogdemyndigheten har förelagt,
framställningar från
kronofogdemyndigheten om häktning av
gäldenär eller tredje man samt talan om
bättre rätt till utmätt egendom som någon
väcker efter att ha fått föreläggande om
det av kronofogdemyndigheten eller en
domstol. I dessa fall är huvudregeln att
saken skall prövas av någon tingsrätt i
det län där kronofogdemyndigheten finns,
alltså den lösning som
Domstolsutredningen föreslagit för
överklagandena i utsökningsmålen.
Eftersom jag har föreslagit att
utsökningsmålen skall överklagas till
endast en tingsrätt i varje län, har jag
övervägt om man borde koncentrera även de
nu nämnda målgrupperna till samma tings-
rätt i länet. De skäl som motiverar mitt
förslag såvitt gäller utsökningsmålen har
emellertid knappast någon bäring på de
andra målgrupperna. Jag ser alltså
åtminstone för närvarande inget behov av
koncentrera handläggningen av dessa mål.
Överklagande av tingsrättens och
hovrättens avgörande

Ett av de skäl mot en tingsrättslösning
som åberopades år 1981 väger alltjämt
tungt, nämligen att instanskedjan blir
lång. Det kan alltså anföras skäl mot att
man - utan att vidta några andra åtgärder
- bara skjuter in tingsrätten som ny
överprövningsinstans mellan kronofogde-
myndighet och hovrätt. Visserligen skulle
den ordningen på grund av domförhets-
reglerna medföra besparingar för staten.
Men för parterna skulle förlängningen av
instanskedjan ofta medföra att också
väntetiden på ett slutligt avgörande kom
att förlängas. När det gäller utsök-
ningsmål är det ju särskilt angeläget att
ett slutligt avgörande kommer snabbt.
Domstolsutredningen har föreslagit att
utsökningsmålen skall kunna komma under
hovrättens prövning endast om hovrätten
meddelar prövningstillstånd. Knappast
någon remissinstans har motsatt sig detta
förslag. Enligt min mening är det
ofrånkomligt med ett krav på pröv-
ningstillstånd i hovrätten. Annars skulle
intresset av snabba avgöranden i ärendena
bli alltför mycket lidande. Reglerna bör,
såsom utredningen föreslagit, utformas på
samma sätt som när det gäller tvistemål
om mindre värden. Detta innebär bl.a. att
s.k. ändringsdispens kan meddelas. Därmed
avses att prövningstillstånd kan meddelas
om det finns anledning att ändra
tingsrättens avgörande.
Enligt Domstolsutredningens förslag
skall hovrättens avgöranden i
utsökningsmålen i princip inte få
överklagas. Dock skall hovrätten få
tillåta att ett mål överklagas om det
finns särskilda skäl för att Högsta
domstolen skall ta ställning till om den
skall meddela prövningstillstånd. Denna
modell brukar kallas fullföljdsförbud med
ventil och gäller sedan några år i bl.a.
mål om felparkeringsavgift och bötesför-
vandling (jfr avsnitt 2.5.2).
Utredningens förslag i denna del har
kritiserats av några remissinstanser,
bl.a. Högsta domstolen. Kritiken går ut
på att prejudikatbildningen på detta
område riskerar att bli för tunn om
förslaget genomförs.
För egen del vill jag betona att
materian i utsökningsmålen inte sällan
tillhör den centrala juridiken. Högsta
domstolens prejudikatbildande uppgift på
detta område är enligt min mening för
stor för att kunna tillgodoses inom ramen
för en ventil. Vanliga regler för över-
klagande till Högsta domstolen bör därför
gälla i utsökningsmålen.
Särskilt med de nu angivna lösningarna
av forum- och överklagandefrågorna ser
jag avsevärda fördelar med en
nedflyttning av överprövningen från
hovrätt till tingsrätt och förordar att
förslagen genomförs.

3.1.3 Förfarandet i tingsrätten

Mitt förslag: Lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden
(ärendelagen) skall gälla i tillämpliga
delar för handläggningen vid tings-
rätten. Tingsrätten skall dock alltid
bestå av en lagfaren domare. För hand-
läggningen i hovrätten och Högsta
domstolen skall RB:s regler om överkla-
gande gälla. För alla domstolsinstanser
föreslås kompletterande regler i 18
kap. UB.

Utredningens förslag: Målen handläggs,
tillsammans med ett flertal andra
måltyper, enligt en ny föreslagen
domstolsförfarandelag.
Remissinstanserna har i stor
utsträckning kritiserat den föreslagna
domstolsförfarandelagen.
Skälen för mitt förslag: Utsökningsmålen
bör handläggas i ett flexibelt
processystem som ger utrymme för både
muntlig och skriftlig handläggning. RB:s
regler om rättegången i tingsrätt
framstår emellertid som en onödigt
omfattande rättslig reglering för dessa
mål.
Domstolsutredningen föreslår i sitt
betänkande en ny lag om förfarandet i mål
i förvaltningsdomstol och i vissa mål i
allmän domstol samt att överklagandena i
utsökningsmålen skall handläggas enligt
denna domstolsförfarandelag. Förslaget
bygger på att förvaltningsprocesslagen
(1971:291) och lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden
(ärendelagen) upphävs.
Remissinstanserna har nästan genomgående
avstyrkt att det införs en gemensam
förfarandelag för de allmänna domstolarna
och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Enskildheterna i förslaget har däremot
fått ett mer positivt gensvar och det
tillstyrks i allmänhet att
förvaltningsprocesslagen och ärendelagen
revideras i enlighet med vad
Domstolsutredningen föreslagit. Jag har
nu siktet inställt i första hand på att
reglerna i ärendelagen bör kunna
revideras med utgångspunkt i utredningens
förslag. En reform av ärendelagen bör
kunna genomföras inom en inte alltför
avlägsen framtid. I avvaktan på detta bör
handläggningen vid tingsrätterna kunna
äga rum enligt ärendelagen. Att
överklaganden handläggs enligt denna lag
är ingen principiell nyhet med tanke på
att så har skett alltsedan 1970-talet i
överklagade ärenden enligt lagen
(1976:603) om felparkeringsavgift. Vissa
kompletterande regler om
domstolsförfarandet bör tas in i UB.
Ärendena bör i tingsrätten handläggas av
en lagfaren domare, precis som
tvistemålen om mindre värden och
felparkeringsärendena. Det är också den
sammansättning som är den i praktiken
vanligaste i alla tvistemål.
En särskild fråga är om systemet måste
kompletteras med några
nya regler om muntlig förhandling vid
tingsrätten.
Europakonventionen innebär vissa krav på
muntlig förhandling vid domstol i mål som
gäller civila rättigheter och
skyldigheter. Svensk lag skall tolkas och
tillämpas i ljuset av de förpliktelser
som följer av konventionen (se NJA 1988
s. 572 och 1991 s. 188). Genom avgöranden
av Högsta domstolen (bl.a. NJA 1992 s.
363 och 513) har också klargjorts att
klaganden i utsökningsmål i stor
utsträckning är berättigad till muntlig
förhandling i åtminstone en
domstolsinstans, om han begär det. En av
fördelarna med mitt förslag i instansord-
ningsfrågan är just att sådan förhandling
kan äga rum vid tingsrätten.
I fråga om muntlig förhandling
föreskrivs i ärendelagen att rätten skall
hålla sådan om rätten finner att sökanden
eller annan som ärendet angår bör höras
muntligen för ärendets prövning. Frågan
är närmast om denna regel behöver skärpas
i belysning av de krav Europakonventionen
ställer.
Om man låter en sådan skärpt regel
omfatta endast mål som överklagats från
kronofogdemyndighet, riskerar man
omotiverade motsatsslut om att muntlig
förhandling inte är påkallad i samma
utsträckning i övriga sorters ärenden som
handläggs enligt ärendelagen.
Om man å andra sidan skärper regeln mera
generellt riskerar man att träffa
ärendegrupper som inte omfattas av rätten
enligt konventionen till muntlig
förhandling vid domstolsprövningen. Jag
har inte beredningsunderlag nu för att i
författning precisera vilka ärenden som
bör omfattas. Dessutom vill jag ogärna
föregripa den kommande översyn av
ärendelagen som jag nyss aviserade.
Ärendelagens regel om muntlig
förhandling är mycket öppet formulerad;
rätten skall hålla förhandling om den
finner att någon bör höras muntligen. Ett
skäl att hålla muntlig förhandling kan
alltså vara just detta att saken faller
inom ramen för Europakonventionens
definition av civila rättigheter och
skyldigheter och att någon part begär att
det hålls förhandling. Att konventionen i
stor utsträckning ställer krav på muntlig
förhandling i utsökningsmål, och att de
svenska reglerna skall tolkas och
tillämpas i ljuset av dessa krav, har
klargjorts genom Högsta domstolens
ovannämnda praxis. Med tanke på de
möjligheter till en flexibel tillämpning
som ärendelagens regel sålunda ger,
finner jag tills vidare inte behov av att
skärpa regeln.

3.1.4 Omprövning av kronofogdemyndig-
hetens beslut

Min bedömning: Inga förslag till regler
om omprövning läggs fram.

Riksskatteverkets förslag: Talan mot
kronofogdemyndighetens beslut skall föras
genom begäran om omprövning och endast
omprövade beslut får överklagas till
högre instans. Myndigheten kan ändra sitt
beslut även till nackdel för en enskild
part.
Remissinstanserna har i stor
utsträckning avstyrkt förslaget.
Skälen för min bedömning: Som jag nämnde
i inledningen har Riksskatteverket (RSV)
på regeringens uppdrag utfört en översyn
av UB. RSV har därvid föreslagit bl.a.
att det införs ett omprövningsinstitut
hos kronofogdemyndigheterna. Förslaget
innebär att ett överklagande av ett
beslut av kronofogdemyndighet alltid
måste föregås av en begäran om omprövning
hos myndigheten. Huvudsyftet med
förslaget är att avlasta hovrätterna
arbete. Regeringen har tidigare förklarat
sig vilja vänta med att ta ställning till
RSV:s förslag till dess
Domstolsutredningens förslag rörande
instansordningen avlämnats (prop.
1990/91:126 s. 44).
RSV:s förslag remissbehandlades under år
1990 och utsattes då för kritik i flera
avseenden. Främst gällde kritiken att
omprövningsförfarandet hos
kronofogdemyndigheten skulle bli
omständligt och att domstolsprövningen
skulle fördröjas.
Jag kan i stor utsträckning ansluta mig
till den kritik som riktats mot RSV:s
förslag.
Förslaget innebär att alla beslut av
kronofogdemyndigheten skall kunna
omprövas men att myndigheten inte skall
kunna ändra ett beslut till nackdel för
en enskild part utan att denne beretts
tillfälle att yttra sig över begäran om
omprövning. Detta skulle medföra
betydande merarbete och tidsutdräkt hos
kronofogdemyndigheten.
Först sedan ett beslut omprövats skulle
det få överklagas till högre instans.
Därigenom skulle i praktiken skapas ett
system med fem instanser, om tingsrätten
såsom jag föreslår blir första
domstolsinstans. Instanskedjan skulle då
bli för lång.
Statsmakterna har nyligen i ett annat
närliggande sammanhang, nämligen när det
gällde den nya taxeringslagen (prop.
1986/87:47 och 1989/90:74, SFS 1990:324),
tagit avstånd från tanken att endast
omprövade beslut skulle få överklagas.
Främst av dessa skäl vill jag inte föra
vidare RSV:s förslag. Jag har då övervägt
om förslaget kunde tas till vara i
modifierad form, närmast efter förebild i
förvaltningslagen (1986:223), för att
ändå i någon mån försöka avlasta
domstolarna onödigt arbete med överkla-
ganden. Omprövning borde i så fall
begränsas just till mål som överklagats.
För att kunna avvara skriftväxling,
delgivning m.m. måste vidare
tillämpningsområdet begränsas till s.k.
allmänna mål, dvs. mål där
kronofogdemyndigheten företräder
sökanden, oftast staten eller en kommun,
och ändring skulle inte kunna göras till
nackdel för någon annan än det allmänna.
I sådana fall har kronofogdemyndigheten
emellertid redan enligt vad som gäller i
dag möjlighet att ändra sina beslut.
Detta följer dels av uttryckliga regler i
bl.a. UB om rättelse och ändring av
beslut, dels just av det förhållandet att
myndigheten företräder borgenären i de
allmänna målen (se bl.a. prop. 1980/81:8
s. 168 och 488). Ett modifierat system
för omprövning skulle alltså inte skapa
något nytt utrymme för att ändra
besluten. Därför för jag inte fram några
sådana förslag.

3.2 Överklagande i mål om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter
samt i den summariska processen

Mitt förslag: Samma ordning för över-
klagande som föreslås för utsöknings-
målen skall gälla i avräkningsmålen och
i den summariska processen.

Domstolsutredningens förslag
överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna godtar i princip
förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt lagen
(1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter (avräkningslagen)
skall i vissa fall avräkning för skulder
gentemot det allmänna göras från belopp
som det allmänna annars skulle ha betalat
till den enskilde, exempelvis
överskjutande skatt. Frågor om avräkning
prövas av kronofogdemyndigheten inom
ramen för allmänna mål.
Kronofogdemyndighetens beslut om
avräkning kan överklagas på samma sätt
som dess beslut i utsökningsmål.
Domstolsutredningen har föreslagit att
kronofogdemyndighetens beslut om
avräkning skall överklagas till tingsrätt
och även i övrigt behandlas som
utsökningsmålen. Remissinstanserna har
inte haft något att erinra mot förslaget.
Enligt min mening är det naturligt att
reglerna för överklagande av
avräkningsbeslut även i fortsättningen
överensstämmer med motsvarande regler för
utsökningsmål. Vad jag föreslagit för
dessa mål bör således genomföras även för
beslut om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter. Detta innebär
alltså bl.a. att dessa skall överklagas
till tingsrätt och att
prövningstillstånd i hovrätten är en
förutsättning för prövning där.
Summarisk process var till nyligen den
gemensamma benämningen för handläggning
av mål om lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning
vid tingsrätterna. Processen gick ut på
att den som har ett krav mot någon annan
skulle kunna få detta fastställt av
tingsrätten på ett enklare sätt än genom
vanlig rättegång. Med tingsrättens av-
görande som grund kunde sedan
verkställighet begäras hos kronofogdemyn-
digheten.
Den 1 januari 1992 skedde genomgripande
förändringar av den summariska processen
(se bl.a. prop. 1989/90:85).
Handläggningen flyttades från tingsrät-
terna till kronofogdemyndigheterna och
gjordes enklare och mer enhetlig. I
övrigt innebär de nya reglerna i huvudsak
följande. Lagsökning och
betalningsföreläggande har förts samman
till en enda processform som kallas
betalningsföreläggande. En del handräck-
ningsmål följer samma regler som målen om
betalningsföreläggande. Dessutom har
införts en särskild handräckningsform för
att man i vissa fall utan omgång skall
kunna återställa olovligen rubbad
besittning eller vidta annan rättelse.
Den nya summariska processen regleras i
en enda lag, lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning (BfL).
Om ett mål om betalningsföreläggande
eller vanlig handräckning avgörs till
sökandens fördel, sker detta genom ett
utslag. Om svaranden är missnöjd med ett
utslag, har han rätt att söka återvinning
vid tingsrätten. Återvinning innebär att
tingsrätten tar upp hela målet till ny
prövning.
Men vissa avgöranden av
kronofogdemyndighet enligt BfL överklagas
till hovrätt. Ett mål om
betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning som inte avgörs till
sökandens förmån kan avgöras genom beslut
om avvisning eller avskrivning. Om
sökanden är missnöjd med ett sådant
beslut, kan han överklaga det till
hovrätt. Om sökanden är missnöjd med ett
utslag enligt BfL såvitt gäller hans rätt
till ersättning för kostnader, får han
överklaga utslaget i den delen till
hovrätt. Även kronofogdemyndighetens
utslag i mål om särskild handräckning
överklagas till hovrätten. Slutligen kan
kronofogdemyndighetens interimistiska
beslut i mål om särskild handräckning
överklagas till hovrätten.
I propositionen anfördes (s. 89) att den
då förordade lösningen beträffande
överklagande kunde behöva omprövas i
ljuset av vad som kommer ut av
Domstolsutredningens arbete. Utredningen
har nu föreslagit att överklagandena i
den summariska processen skall göras till
tingsrätt, vilket remissinstanserna har
godtagit.
De skäl som i det föregående har anförts
i fråga om utsökningsmålen talar för att
kronofogdemyndigheternas avgöranden också
i målen enligt BfL skall överklagas till
tingsrätterna i stället för till
hovrätterna. En sådan ordning har också
den fördelen att instansordningen enligt
BfL blir enhetlig genom att såväl
överklaganden som ansökningar om
återvinning skall handläggas vid
tingsrätt. Jag föreslår därför att BfL
ändras i enlighet med detta.
I samband härmed föreslår jag också en
ändring i 20 § BfL, så att
ansökningsavgiften i ett mål om
betalningsföreläggande eller handräckning
genast skall få utsökas hos sökanden.
Regleringen blir därmed, som RSV påtalat
under hand, i överensstämmelse med vad
som gäller avgifter i utsökningsmål
enligt 17 kap. UB.

4 Reglerna om hovrättsting

Mitt förslag: Bestämmelserna om hov-
rättsting i 2 kap. 5 § tredje stycket
RB upphävs och bestämmelsen i 2 kap. 5
§ första stycket RB ändras så att det
inte längre skall krävas särskilda skäl
för att hålla sammanträde utanför hov-
rättens kansliort.

Hovrätternas förslag: Överensstämmer med
mitt.
Remissinstanserna har, med undantag för
en kommun som avstyrkt, tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Bakgrunden till mitt förslag: I 2 kap. 5
§ första stycket RB föreskrivs att en
hovrätt skall hålla sammanträden på den
ort där den har sitt säte och att den om
särskilda skäl finns får hålla
sammanträde även på annan ort.
Hovrätterna använder sig i ganska stor
utsträckning av denna möjlighet att hålla
sammanträden på annan ort än kansliorten.
I paragrafens tredje stycke föreskrivs
en skyldighet för de hovrätter för vilka
regeringen så bestämt, att årligen på
bestämda tider hålla hovrättsting för
huvudförhandling i vissa orter utanför
förläggningsorten för att där behandla
mål från den delen av domkretsen. Rege-
ringen har med detta stöd föreskrivit i
kungörelsen (1949:501) om hovrättsting
närmare i vilka orter och för vilka
tingsområden hovrätterna skall hålla
hovrättsting. I kungörelsen är vidare
föreskrivet bl.a. att hovrätterna är
skyldiga att inom varje uppräknat
tingsområde hålla minst fyra hovrättsting
varje år. Det föreskrivs också att hov-
rätten på bestämt sätt och vid vissa
bestämda tider skall kungöra vilka dagar
och på vilken ort hovrättsting skall
hållas inom respektive tingsområde. I
kungörelsen lämnas vidare föreskrifter om
hur en part skall förfara för att få sitt
mål handlagt på ett hovrättsting och hur
hovrätten skall förfara i de fall ett
utlyst ting bör avlysas.
Av följande tabell framgår på vilka
tingsorter och för vilka tingsområden
hovrätterna enligt kungörelsen är
skyldiga att hålla hovrättsting:

Tingsort Tingsområde

Svea hovrätt Falun Kopparbergs
län

Göta hovrätt Linköping Linköpings
eller Norr- domsaga,
köping Norrköpings
domsaga och
Västerviks
domsaga

Kalmar Kalmar län
utom Väster-
viks domsaga

Örebro Örebro län

Hovrätten Karlskrona Blekinge län
över Skåne eller Karls-
och Blekinge hamn

Hovrätten Karlstad Värmlands län
för Västra
Sverige

Hovrätten Gävle Gävle domsaga
för Nedre och
Norrland Sandvikens
domsaga

Östersund Jämtlands län

Hovrätten Luleå Norrbottens
för Övre län
Norrland

Skälen för mitt förslag: Hovrätternas
domkretsar är geografiskt vidsträckta.
Detta gäller särskilt
norrlandshovrätternas områden men också
Svea hovrätts. En hovrätt håller därför i
relativt stor utsträckning av hänsyn till
bl.a. parter, ombud och vittnen samman-
träden utanför sin kansliort. En hovrätt
måste ibland också, i likhet med andra
domstolar, av rent processuella skäl
hålla huvudförhandling eller annat
sammanträde utanför kansliorten
exempelvis i de fall syn måste företas.
Som framgått av min tidigare lämnade
redogörelse är hovrätterna härutöver
ålagda att i föreskriven omfattning
regelbundet hålla sammanträden för
huvudförhandling på vissa orter utanför
kansliorten. Detta gäller oavsett om
processekonomiska eller andra rent
sakliga skäl för detta föreligger i
målen. Det torde dock vara endast i
undantagsfall som hovrätterna i enlighet
med de uttryckliga bestämmelserna om
hovrättsting vid ett sådant handlägger
andra än sådana mål som ändå hade
föranlett hovrätten att resa utanför sin
kansliort. Vidare gäller allmänt att
hovrätterna redan av bl.a.
processekonomiska skäl i praktiken håller
fler sammanträden på de orter som är
uppräknade i kungörelsen än vad som är
formellt föreskrivet i denna. Härutöver
reser hovrätterna ofta också till andra
orter än dem som är föreskrivna för
regelrätta hovrättsting.
Hovrätterna har föreslagit att reglerna
om hovrättsting skall upphävas.
Remissinstanserna har, med ett undantag,
tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Mot bakgrund av vad jag
tidigare har anfört skulle ett genom-
förande av hovrätternas förslag inte
komma att inverka på den omfattning i
vilken de håller förhandlingar utanför
kansliorten. Det skulle med all
sannolikhet inte heller innebära ett
minskat antal sammanträden för
huvudförhandling inför hovrätten i de
orter som i dag är obligatoriska för
hovrättsting. Detta talar för att regeln
inte behövs och bör upphävas.
Vidare måste man enligt min mening också
ta fasta på de invändningar av rent
praktisk natur som hovrätterna rest mot
systemet med obligatoriska, långt i
förväg kungjorda, tingsdagar. Som
hovrätterna anfört kan detta innebära en
negativ inverkan på deras planering av
sin verksamhet. Även om en
sammanträdesdag är bokad och kungjord
långt i förväg kan det hända att den
visar sig passa dåligt då de enskilda
målen skall sättas ut. Om ett eller fler
på en sådan tingsdag utsatta mål skulle
komma att få ställas in, måste ett
omständligt förfarande för avlysande av
hovrättstinget äga rum. I praktiken visar
det sig nog också att varken åklagare,
försvarare eller andra partsföreträdare
och ombud på de olika orterna i någon
större utsträckning inrättar sin
verksamhet efter de kungjorda
hovrättstingen. Kungörelse i förväg
medför alltså förmodligen inte att det i
allmänhet blir lättare att boka in
företrädare för någon av dessa
yrkeskategorier för huvudförhandling
inför hovrätten på den utlysta
tingsdagen. Allmänheten torde inte heller
ha något stort intresse av att i förväg
få reda på att hovrätten en viss dag
avser att hålla ting i orten.
Det sagda leder mig till slutsatsen att
det inte längre finns anledning att
bibehålla reglerna om hovrättsting utan
att dessa numera mest medför nackdelar.
Därför föreslår jag att regeln i 2 kap.
5 § tredje stycket RB upphävs.
Av det tidigare anförda följer också att
det knappast finns anledning att längre
behålla kravet på särskilda skäl för att
hovrätten skall få handlägga mål vid
sammanträde utanför kansliorten. En regel
som medger hovrätten att sammanträda på
annan ort behövs dock. Den ändring som
bör göras är då att ordet "särskilda" i
lagtexten utgår. Avsikten med ändringen
är inte att hovrätterna nu skall utöka
sin verksamhet utanför kansliorten. Jag
utgår ifrån att hovrätterna även
fortsättningsvis kommer att handlägga mål
utanför sin kansliort bara i de fall det
föreligger tillräckliga processekonomiska
eller andra skäl för detta.

5 Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna är inte
förenade med några beaktansvärda
kostnader för staten.
Förslagen om prövningstillstånd medför
som jag tidigare beskrivit att målen kan
handläggas enklare i hovrätten. Målen som
överklagas från kronofogdemyndigheten kan
handläggas smidigare och med färre domare
vid tingsrätten än vid hovrätten.
Reformen kan alltså frigöra resurser att
användas där förstärkningar bäst behövs
inom domstolsväsendet. Med stöd av bl.a.
beräkningar som Domstolsverket gjort
bedömer jag att omkring tolv årsarbets-
krafter för domare kan frigöras, varav
större delen hänför sig till förslagen om
prövningstillstånd.

6 Ikraftträdande

De föreslagna ändringarna som gäller
prövningstillstånd i hovrätt bör kunna
träda i kraft den 1 juli 1993. Avgöranden
som en tingsrätt har träffat före detta
datum bör inte omfattas av de nya
reglerna om överklagande och
prövningstillstånd. I övrigt behövs inga
övergångsbestämmelser.
De föreslagna nya reglerna om
instansordningen i utsökningsmål m.m. bör
träda i kraft snarast möjligt. Eftersom
de för med sig vissa
organisationsförändringar bedömer jag att
den 1 januari 1994 är tidigaste möjliga
datum. Undantag kan göras för förslaget
om ändring av 20 § lagen om
betalningsföreläggande och handräckning,
som bör kunna träda i kraft redan den 1
juli 1993.
Reglerna om avskaffande av hovrättsting
bör träda i kraft den 1 juli 1993.

29
7 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har
inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i
bötesverkställighetslagen (1979:189),
5. lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter samt
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning.
Förslaget 3 har upprättats i samråd med
chefen för Kommunikationsdepartementet
och förslaget 5 i samråd med chefen för
Finansdepartementet.
Förslagen har granskats av Lagrådet,
utom såvitt gäller förslaget till ändring
i 2 kap. 5 §, 51 kap. 4 och 10 a §§.
Förslaget i denna del är av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.
I min anmälan till proposition om
delegering av arbetsuppgifter till
kanslipersonal vid domstol (prop.
1992/93:213) kommer jag att föreslå en
ändring i 2 kap. 4 § femte stycket
rättegångsbalken.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken

2 kap. 4 §

Paragrafen innehåller i de två första
styckena de huvudsakliga sam-
mansättningsreglerna i hovrätt för både
tvistemål och brottmål. Bestämmelserna är
oförändrade, liksom paragrafens fjärde
och femte stycken.
I tredje stycket stadgas för närvarande
att hovrätten skall vara domför med två
lagfarna domare vid behandling av frågor
som prövningstillstånd. Detta berör de
s.k. småmålen. Detta stycke har ändrats,
så att sammansättningen i stället skall
vara tre lagfarna ledamöter i samtliga
fall av dispensprövning. Detta innebär
att hovrätten vid behandlingen av frågor
om prövningstillstånd alltid skall vara
domför enligt regeln i detta stycke.
Regeln är alltså utformad som en
obligatorisk regel, vilket innebär att
någon annan sammansättning i dessa fall
inte kan komma i fråga. Detta gäller
dispensprövningar i såväl tvistemål som
brottmål. Sålunda skall exempelvis
hovrätten alltid bestå av tre - och inte
fyra - ledamöter vid sin dispensprövning,
också i de fall tingsrätten har bestått
av tre ledamöter.

2 kap. 5 §

Första stycket har ändrats så att kravet
på att särskilda skäl skall föreligga för
att hovrätterna skall få handlägga mål
utanför kansliorten har tagits bort. Som
anförts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4) är ingen ändring åsyftad i
förhållande till vad som nu tillämpas i
praktiken. En viss språklig justering har
skett i första och andra styckena.
Paragrafens tredje stycke är upphävt.

16 kap. 3 §

Paragrafen innehåller regler om
omröstning i tvistemål. Den särskilda
omröstningsregeln vid dispensprövning i
hovrätt har utgått till följd av att
domförhetsreglerna vid dispensprövningen
har ändrats från två till tre ledamöter
(se 2 kap. 4 § ovan).

49 kap. 12 §

Paragrafen innehåller i första stycket
regler om att det krävs pröv-
ningstillstånd för att hovrätten
fullständigt skall pröva ett avgörande
som tingsrätten har meddelat i mål som
har handlagts enligt 1 kap. 3 d § RB,
s.k. småmål. Kravet på prövningstillstånd
har utvidgats till att även gälla
tvistemål i skiktet mellan ett halvt och
ett helt basbelopp. Prövningstillstånd
skall alltså krävas i de fall
tvisteföremålets värde uppenbart inte
överstiger ett basbelopp (34 400 kr år
1993). Det värde som är avgörande knyter
an till regeln i 1 kap. 3 d § RB och
regleringen i den förevarande paragrafen
har därför kunnat förenklas.
När det gäller frågor kring denna
värdegräns kan viss vägledning hämtas
från den praxis som har utvecklats kring
småmålsgränsen i nuvarande 1 kap. 3 d §
RB. Det bör dock påpekas att gränsen
mellan småmål och ordinära tvistemål inte
uteslutande är en beloppsgräns. Av 1 kap.
3 d § RB följer nämligen att ett
tvistemål, som rör ett belopp lägre än
ett halvt basbelopp, ändå i vissa fall
kan komma att handläggas i ordinär
ordning, nämligen om det är sannolikt att
den bakomliggande tvisten rör ett högre
värde eller att utgången annars är av
synnerlig betydelse för bedömningen av
andra föreliggande rättsförhållanden.
Gränsen för vilka ordinära tvistemål som
skall kräva prövningstillstånd i ledet
tingsrätt-hovrätt är däremot en ren be-
loppsgräns.
Utanför småmålsområdet är det alltså
tvisteföremålets värde, och inget annat,
som avgör om prövningstillstånd krävs.
Detta betyder bl.a. att en
fastställelsetalan (jfr 13 kap. 2 § RB)
utanför småmålsområdet aldrig kommer att
kräva prövningstillstånd för att
överprövas fullständigt i hovrätten. Med
tvisteföremålets värde avses - i likhet
med vad som gäller vid bestämmandet av
småmålsgränsen - vad som har yrkats i
målet, dvs. i tingsrätten. Det är alltså
käranden som, när han bestämmer sitt
yrkande, avgör om ett eventuellt
överklagande kommer att vara beroende av
en dispensprövning. Den avgörande
tidpunkten för bestämmandet av värdet är
när talan väckts vid tingsrätten, dvs.
normalt när ansökan om stämning kom in
till tingsrätten (jfr 13 kap. 4 § tredje
stycket RB). Det som då skall beaktas är
yrkat kapitalbelopp jämte upplupen ränta,
däremot inte rättegångskostnaderna. I de
fall käranden sätter ned sitt yrkande
under rättegången vid tingsrätten är det
det lägre beloppet som skall beaktas vid
avgörandet om prövningstillstånd krävs.
Framställs alternativa yrkanden får man
bedöma om prövningstillstånd krävs
utifrån det högsta beloppet som har
yrkats. Allt detta överensstämmer med vad
som gäller vid bestämmandet av gränsen
för småmål (jfr. 1 kap. 3 d § tredje
stycket RB).
Det kan anmärkas att tingsrättens
fullföljdshänvisning inte är avgörande
för om prövningstillstånd skall krävas
eller inte. Det är en fråga som
uteslutande ankommer på hovrätten att
avgöra. Tingsrätternas
fullföljdshänvisningar bör utan några
större svårigheter kunna utformas så att
detta framgår tydligt (jfr 49 kap.
10 § RB).
Paragrafens andra stycke innehåller
undantag från kravet på pröv-
ningstillstånd. Första punkten, som är
ny, har tillfogats på grund av att det nu
blir även andra mål än sådana som
omfattas av småmålsreglerna som är
underkastade reglerna om
prövningstillstånd. Enligt denna gäller
inte reglerna om prövningstillstånd i mål
som skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning. Exempel på
sådana mål är tryckfrihetsmål enligt
12 kap. tryckfrihetsförordningen,
yttrandefrihetsmål enligt 9 kap.
yttrandefrihetsgrundlagen, patentmål
enligt 66 § patentlagen (1967:837), och
familjemål enligt 14 kap. 17 §
äktenskapsbalken och 20 kap. 1 §
föräldrabalken. Det krävs inte att det
aktuella målet faktiskt har prövats av
tingsrätten i den föreskrivna särskilda
sammansättningen. Även om en tingsrätt
exempelvis har handlagt ett familjemål
vid huvudförhandling i förenklad form med
en lagfaren domare, krävs enligt den nu
aktuella undantagsbestämmelsen inte något
prövningstillstånd. Det kan i frågasättas
om det i framtiden finns behov av
undantaget i första punkten. Frågan kan
bli föremål för förnyade överväganden i
den utredning som aviserats (avsnitt
2.5.3).
Punkterna 2 - 4 är nya men oförändrade i
sak. Däremot har den nuvarande
bestämmelsen om att det inte behövs
prövningstillstånd när tingsrätten har
fattat beslut angående utdömande av vite
eller om ansvar för en
rättegångsförseelse, utgått.
Rättegångsförseelse kan bara föranleda
böter och frågor om viten behandlas som
bötesmål (jfr 9 kap. RB och 8 § lagen
1985:206 om viten). Eftersom det nu före-
slås regler om prövningstillstånd för
bötesmål som omfattar också dessa mål
finns det inga skäl att ha kvar denna
regel.
Paragrafens tredje stycke är oförändrat.

49 kap. 12 a §

Paragrafen som är ny innehåller regler om
prövningstillstånd i brottmål i ledet
tingsrätt-hovrätt. De har kommenterats
utförligt i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.6.3).
Regleringen i första stycket, som har
utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, innebär att prövningstillstånd
krävs i de fall tingsrätten inte dömt den
tilltalade till annan påföljd än till
böter eller frikänt honom från ansvar.
Till skillnad från vad som gäller för
prövningstillstånd i tvistemål har kravet
på prövningstillstånd inte knutits till
yrkandena i tingsrätten, utan till den
faktiska utgången i målet. Det innebär
bl.a. att det inte enligt denna paragraf
föreligger något krav på
prövningstillstånd för beslut som har
fattats innan tingsrätten har avgjort
målet.
Kravet på prövningstillstånd gäller
oavsett vem av den tilltalade, åklagaren
eller målsäganden som överklagar domen.
Kravet på prövningstillstånd gäller
också om tingsrätten ogillat åtalet och
helt frikänt den tilltalade från ansvar.
Det saknar därvid betydelse hur
allvarligt det åtalade brottet var.
Reglerna är utformade så att svaret på
frågan om prövningstillstånd krävs eller
inte blir detsamma oavsett vem av
parterna som överklagar domen och i
vilken del domen överklagas. Av
regleringen följer att det krävs
prövningstillstånd om tingsrätten har
dömt den tilltalade till böter för vissa
brott och samtidigt frikänt för andra
brott och det oavsett om den dömde
överklagar och vill bli helt frikänd
eller åklagaren överklagar domen i den
del åtalet ogillats. Vidare följer att
prövningstillstånd inte krävs om
åklagaren överklagar ett frikännande om
tingsrätten i samma dom har dömt den
tilltalade till fängelse för ett annat
brott; den dömde är i detta fall inte
underkastad krav på prövningstillstånd
och då kan domen också överklagas av
åklagaren utan dispensprövning.
I de fall tingsrätten har dömt ut ett
bötesstraff saknar det betydelse om det
också finns fängelse i straffskalan för
brottet. Det saknar också betydelse av
vilken anledning straffet har kommit att
stanna vid böter, i de fall fängelse hade
varit ett alternativ.
I de fall den tilltalade fälls till
ansvar för flera brott skall en gemensam
påföljd bestämmas, om inte annat är
föreskrivet (30 kap. 3 § första stycket
BrB). Böter kan användas som gemensamt
straff för flera brott (25 kap. 5 § BrB).
Om böter valts som gemensamt straff för
flera brott krävs prövningtillstånd vare
sig domen överklagas i sin helhet eller
endast beträffande något eller några av
brotten. Det kan också vara så att
tingsrätten i en och samma dom har dömt
till böter för viss brottslighet och till
annan påföljd för annan brottslighet
(30 kap. 3 § andra stycket BrB).
Överklagas domen endast beträffande det
eller de brott där påföljden har bestämts
till annan påföljd än böter krävs
givetvis inte prövningstillstånd för en
fullständig överprövning. Överklagas
domen endast beträffande de brott där
påföljden har bestämts till böter krävs
inte heller prövningstillstånd. Detta
framgår av ordalydelsen eftersom kravet
på prövningstillstånd bara gäller i de
fall tingsrätten inte har dömt till annan
påföljd än till böter (eller helt frikänt
från ansvar).
Om en dom omfattar flera tilltalade får
hovrätten göra en bedömning för varje
tilltalad för sig när det gäller frågan
om prövningstillstånd krävs eller inte.
Har t.ex. den ene av två tilltalade dömts
till böter och den andre till fängelse
krävs det alltså prövningstillstånd för
att domen såvitt avser den förstnämnde
skall kunna prövas fullständigt av
hovrätten medan prövningstillstånd inte
krävs för den av de tilltalade som dömts
till fängelse.
Av paragrafens formulering, att
tingsrätten inte dömt den tilltalade till
annat än böter, följer att det krävs
prövningstillstånd även om tingsrätten
samtidigt som den bestämt påföljden till
böter beslutat om t.ex. förverkande.
Förverkande utgör nämligen inte en
påföljd, vare sig enligt brottsbalkens
eller rättegångsbalkens terminologi.
Brottsbalken skiljer uttryckligen mellan
påföljd och förverkande eller annan
särskild rättsverkan (1 kap. 8 § BrB) och
rättegångsbalken har ingen avvikande
terminologi (jfr t.ex. 29 kap. 2 § andra
stycket 2 och 4).
Om det krävs prövningstillstånd,
omfattas - med ett undantag (se nedan) -
alla frågor som har avgjorts i domen,
t.ex. förverkande, av kravet på
prövningstillstånd, och detta oavsett om
domen överklagas i påföljdsdelen eller
inte. Om den tilltalade överklagar en dom
endast i den del som avser förverkande
krävs det alltså prövningstillstånd om
påföljden i domen har bestämts till böter
medan det däremot inte krävs
prövningstillstånd för att få
förverkandefrågan prövad i de fall
påföljden har bestämts till fängelse.
Det enda undantaget från denna regel är
avgöranden om enskilda anspråk som tagits
in i domen. Frågan om det krävs
prövningstillstånd eller inte för
enskilda anspråk skall i stället avgöras
med tillämpning av tvistemålsreglerna.
Detta framgår av paragrafens andra
stycke. Frågan har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.5)
Av tredje stycket framgår att
Riksåklagaren, Justitiekanslern och
Justitieombudsman är befriade från kravet
på prövningstillstånd i de ytterst
ovanliga fall någon av dem för talan i
hovrätten (jfr avsnitt 2.6.3).
Att kravet på prövningstillstånd även
gäller vissa beslut som får överklagas
endast i samband med överklagande av
domen, exempelvis beträffande
återbetalningsskyldighet för
rättegångskostnader, framgår av
paragrafens fjärde stycke. Beslut som
skall överklagas särskilt omfattas inte
av kravet på prövningstillstånd.
Bestämmelsen i femte stycket
överensstämmer med vad som gäller för
tvistemålen (jfr 49 kap. 12 § sista
stycket).
Dispensgrunderna är desamma för
tvistemål och brottmål. De framgår av
49 kap. 13 §. Vissa omständigheter som
kan vara av betydelse för frågan om
prövningstillstånd skall beviljas eller
inte i ett mål har berörts i avsnitt
2.6.3. Den omständigheten att tingsrätten
avgjort ett brottmål i den tilltalades
utevaro har ingen självständig betydelse
utan får vägas in bland andra
omständigheter i målet.

51 kap. 4 §

I paragrafen har - i överensstämmelse med
vad som enligt 50 kap. 4 § RB gäller för
tvistemålens del - ett nytt andra stycke
tagits in. Av detta stycke framgår att
vadekäranden i sin vadeinlaga skall ange
de omständigheter som han åberopar till
stöd för att prövnignstillstånd skall
meddelas i de fall sådant tillstånd
erfordras. Paragrafen är i övrigt
oförändrad.

51 kap. 10 a §

Paragrafen är ny och har sin motsvarighet
i 50 kap. 10 a § RB.Där anges att
hovrätten efter det att skriftväxlingen
har avslutats skall besluta i frågan om
prövningstillstånd. När det finns skäl
för det kan hovrätten fatta sådant beslut
utan att skriftväxling har skett.

8.2 Förslaget till lag om ändring i
utsökningsbalken

2 kap. 19 §

Paragrafen har anpassats till att
kronofogdemyndighetens beslut skall
överklagas till tingsrätt. Även några
andra redaktionella ändringar har gjorts.

30
18 kap. 1 §

I paragrafens första stycke föreskrivs
att beslut av kronofogdemyndighet
överklagas till den tingsrätt inom vars
domkrets kronofogdemyndigheten har sitt
säte. Av förordningen (1987:1314) om
lokaliseringen av kronofogdemyndigheterna
framgår att det finns en kronofogdemyn-
dighet i varje län, alltså 24 stycken,
och i vilka orter myndigheterna har säte.
Verksamheten bedrivs inte bara från
huvudkontoret i länet, utan också från
kronokontor på andra orter i länet, men
forumregeln utpekar alltså tingsrätten på
den orten där kronofogdemyndigheten har
sitt säte. Överklaganden kommer således
att prövas av sammanlagt 24 tingsrätter.
I överklagade utsöknings- och
avräkningsmål är det RSV som för det
allmännas talan (se 2 kap. 30 § UB och 11
§ avräkningslagen). Enligt 2 kap. 3 §
förordningen (1988:784) med instruktion
för exekutionsväsendet får RSV bestämma
att en kronofogdemyndighet skall
företräda staten i ett visst ärende eller
en viss grupp av ärenden. I utsöknings-
och avräkningsmål där staten är part får
alltså RSV företräda staten i domstolarna
eller bestämma att kronofogdemyndigheten
skall göra det.
I första stycket anges vidare att
överklagandet skall göras skriftligen.
Detta innebär förstås ingen nyordning,
men det behövs en uttrycklig regel därom
som komplettering till reglerna i
ärendelagen. I andra stycket anges
nämligen att ärendelagen skall gälla för
överklaganden i utsökningsmål i den mån
inget annat föreskrivs i 18 kap. UB. En
del regler i ärendelagen blir emellertid
naturligen inte aktuella att tillämpa på
överklagandena av kronofogdemyndighetens
beslut, eftersom ärendelagen inte från
början är skriven för handläggning av
överklaganden. Någon principiell nyhet
innebär detta inte för tingsrätterna,
eftersom överklagade felparkeringsärenden
sedan länge handläggs enligt ärendelagen.
Ärendelagens 11 § ger en generell
hänvisning till vad som är föreskrivet om
tvistemål. RB:s regler om rättegång och
överklagande blir alltså tillämpliga på
utsökningsmålen, dock bara i den mån det
inte finns särskilda regler i 18 kap. UB
eller i ärendelagen.
En kort genomgång av ärendelagens
tillämpning på överklagandena är här på
sin plats.
1 § handlar om tillämpningsområdet.
Paragrafen saknar intresse i detta
sammanhang, eftersom ärendelagen pekas ut
särskilt i UB som tillämplig processlag.
2 § anger vilka krav som ställs på
ansökan. Denna motsvaras i detta
sammanhang av överklagandeskriften.
Enligt vad som sagts i anslutning till
18 kap. 1 § första stycket UB skall
överklagande ske skriftligen. Av 2 §
ärendelagen följer att klaganden skall
ange den åtgärd som han påkallar och
grunderna för yrkandet. De preciserade
kraven på överklagandet finns i 18 kap. 8
och 9 §§ UB. Bl.a. skall klaganden ange
det överklagade beslutet, den ändring han
yrkar och grunderna för den samt
bevisuppgift. 2 § ärendelagen i övrigt
behandlar huvudsakligen skyldigheten att
lämna uppgifter om parter och vittnen.
3 § säger att rätten skall förelägga
sökanden, dvs. klaganden, att komplettera
en ofullständig ansökan och att ansökan
får avvisas om föreläggandet inte följs.
Här bör tingsrätterna kunna finna ledning
för sina ställningstaganden i motsvarande
regler för överklagande till hovrätt,
t.ex. 52 kap. 6 § RB.
4 § behandlar bl.a. förberedande
åtgärder och kallelse till förhandling.
Enligt första stycket skall rätten utan
dröjsmål bestämma om något yttrande skall
inhämtas eller om någon annan
förberedande åtgärd skall vidtas. Rätten
får alltså bestämma med hänsyn till
omständigheterna om klagandens motpart
eller någon annan som saken angår skall
beredas tillfälle att svara på
överklagandet. Givetvis kan rätten inte
ändra det överklagade beslutet utan att
motsidan har fått möjlighet att yttra
sig. Dock följer av 18 kap. 12 § UB att
rätten kan meddela inhibition och andra
interimistiska förordnanden utan att
motparten beretts tillfälle att yttra
sig.
Enligt andra stycket skall rätten hålla
förhandling om någon som ärendet angår
bör höras muntligen. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.1.3) har
tillämpningen av denna regel diskuterats,
bl.a. mot bakgrund av de krav som
Europakonventionen ställer. Tingsrätten
får kalla parter och andra vid vite.
Sökanden får kallas att inställa sig vid
påföljd att ansökan annars förfaller.
Detta gäller dock bara i ärenden som får
upptas av rätten "endast efter ansökan"
och således inte i ärenden som rätten
tagit upp på eget initiativ. Denna regel
blir alltså tillämplig på ärenden som har
anhängiggjorts vid tingsrätten genom
överklagande. Att ett överklagande
förfaller vid bristande inställelse till
förhandling är inte någon principiell
nyhet, utan gäller t.ex. enligt 50 kap.
19 § RB.
Paragrafens tredje stycke saknar
intresse i detta sammanhang.
5 § anger att RB:s regler om
huvudförhandling i tvistemål gäller i
tillämpliga delar för förhandling enligt
ärendelagen. Vidare ges regler för
utevaro vid förhandling.
6 § innehåller domförhetsregler. Dessa
blir inte tillämpliga här. I 18 kap. 1 §
andra stycket andra meningen UB föreslås
nämligen att tingsrätten alltid skall
bestå av en lagfaren domare.
9 a och b §§ behandlar omprövning. Dessa
regler gäller endast beslut som
tingsrätten har meddelat som första
instans och gäller alltså inte
överklagandena.
11 § innehåller en generell hänvisning
till RB:s tvistemålsregler, vilka
därigenom utpekas som komplement till
ärendelagen. RB:s regler om rättegång och
överklagande skall alltså tillämpas på
utsökningsmålen i den mån det inte finns
några särskilda regler i 18 kap. UB eller
i ärendelagen.
12 § anger att andra författningar som
avser ärenden enligt ärendelagen skall
gälla, även om de strider mot vad
ärendelagen föreskriver.
Övriga paragrafer, 9 och 10 §§, fordrar
inga särskilda kommentarer.
I andra stycket fastläggs också att
tingsrätten alltid skall bestå av en
lagfaren domare i utsökningsärendena. Det
blir alltså samma domförhetsregel som
gäller i felparkeringsärenden och i
tvistemål om mindre värden.

2 och 4-9 §§

Paragraferna innehåller bl.a. regler om i
vilken utsträckning krono-
fogdemyndighetens beslut får överklagas
och när och hur det skall ske.
Paragraferna har ändrats i terminologiskt
hänseende och har anpassats till att
överklagande skall ske till tingsrätt i
stället för till hovrätt.

3 §

Paragrafen säger för närvarande att
reglerna i 4-6 §§ skall tillämpas i
stället för 49 kap. RB. Detta följer
redan av 1 §, varför paragrafen föreslås
upphävd såsom onödig.

10 §

Paragrafen anger att
kronofogdemyndigheten så snart som
möjligt skall sända överklagandet och
övriga handlingar i målet till
tingsrätten men att detta dock inte
gäller om överklagandet avvisas.

11 §

Paragrafen har anpassats till att
överklagande skall ske till tingsrätten.
I övrigt har endast redaktionella
ändringar vidtagits.

12-16 §§

Paragraferna ger vissa bestämmelser om
förfarandet i tingsrätten. De motsvarar i
sak nuvarande bestämmelser om förfarandet
i hovrätten.

16 a §

Paragrafen är ny. Den anger inledningsvis
- för tydlighets skull - att tingsrättens
beslut överklagas till hovrätten. Vidare
innebär paragrafen att prövningstillstånd
krävs vid överklagandet till hovrätten,
utom i vissa fall, jfr
specialmotiveringen till 49 kap. 12 § RB
vid punkt 2-4. I förhållande till
lagrådsremissens förslag har gjorts den
kompletteringen att överklagande av ett
beslut om avvisning av en miss-
nöjesanmälan har undantagits från kravet
på prövningstillstånd. Ändringen har sin
förebild i 49 kap. 12 § andra stycket
punkt 4 RB.
Dispensgrunderna är desamma som i
49 kap. 13 § RB.

17-19 §§

I dessa paragrafer har endast gjorts de
ändringar som beror på den nya
instansordningen m.m.

Ikraftträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 januari 1994. Beslut som meddelats av
kronofogdemyndigheten före
ikraftträdandet skall överklagas och
handläggas enligt de äldre reglerna.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift

10 a §

Paragrafen som innehåller regler om
överklagande i felparkeringsärenden har
endast ändrats i andra och femte stycket.
Bestämmelsen i andra stycket om att det
inte krävs prövningstillstånd vid
överklagande av beslut angående utdömande
av förelagt vite eller om ansvar för en
rättegångsförseelse har, liksom
motsvarande bestämmelse i 49 kap. 12 §
andra stycket RB, utgått (jfr vid
specialmotiveringen till 49 kap. 12 § RB
vid punkterna 2-4). Uppräkningen av
överklaganden som inte kräver
prövningstillstånd har kompletterats med
avvisning av missnöjesanmälan (jfr
specialmotiveringen till 18 kap. 16 a §
UB).
Bestämmelserna i femte stycket har
ändrats så att fullföljdsförbudet inte
längre omfattar Riksåklagarens
överklagande till Högsta domstolen.
Ändringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.6.6).

11 §

Bestämmelsen har ändrats för att klargöra
dels att allmän åklagare för det
allmännas talan vid Högsta domstolen dels
att prövningstillstånd inte krävs i
Högsta domstolen när Riksåklagaren
överklagar hovrättens avgörande (jfr den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.6).

8.4 Förslaget till ändring i
bötesverkställighetslagen (1979:189)

Bestämmelsen har ändrats så att
fullföljdsförbudet inte längre omfattar
Riksåklagarens överklagande till Högsta
domstolen. Att prövningstillstånd inte
krävs vid sådant överklagande framgår av
54 kap. 9 § andra stycket jämfört med
17 § lagen om bötesförvandling (jfr den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.6, och
specialmotiveringen, avsnitt 8.3).

8.5 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter

11-14 §§ har ändrats i redaktionellt
hänseende och har anpassats till att
kronofogdemyndighetens beslut om
avräkning skall överklagas till tingsrätt
(jfr den allmänna motiveringen, avsnitt
3.2). Ändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1994, med det undantaget
att beslut som meddelats av
kronofogdemyndigheten dessförinnan skall
överklagas och handläggas enligt äldre
bestämmelser.

8.6 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1990:746) om betalningsföreläggan-
de och handräckning

Förslaget har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.2).

20 §

I ett nytt tredje stycke föreslås att
ansökningsavgiften i ett mål enligt denna
lag genast skall få utsökas hos sökanden.
Därmed blir regleringen i
överensstämmelse med vad som gäller
avgifter i utsökningsmål enligt 17 kap.
UB.

55-58 §§

Paragraferna har ändrats redaktionellt
och har anpassats till att överklagande
av de aktuella utslagen och besluten
skall ske till tingsrätten.
Hänvisningarna i 58 § har ändrats med
hänsyn till de föreslagna ändringarna i
18 kap. UB. Genom hänvisningen till
18 kap. 1 § UB utpekas tingsrätten inom
vars domkrets kronofogdemyndigheten har
sitt säte som rätt klagoinstans.

Ikraftträdande

Reglerna i 55-58 §§ innebär
organisationsändringar och föreslås träda
ikraft den 1 januari 1994. I fråga om
beslut som en kronofogdemyndighet
meddelat dessförinnan gäller äldre
bestämmelser. Ändringen i 20 § som är
fristående föreslås träda i kraft redan
den 1 juli 1993. För ansökningar som
gjorts dessförinnan gäller äldre
bestämmelser.

9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i
bötesverkställighetslagen (1979:189),
5. lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter samt
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräck-
ning.

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta de förslag som föredraganden har
lagt fram.

31
Utredningens lagförslag

Förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
rättegångsbalken
dels att 49 kap. 12 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i 49 kap. skall införas en
ny paragraf, 13 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 kap.
12 §1
Talan mot I tvistemål krävs
tingsrättens dom prövningstillstånd
eller beslut i mål för att hovrätten
som handlagts av en skall pröva tings-
lagfaren domare rättens avgörande
enligt 1 kap. 3 d § 1. vid överklagande
första stycket får av tingsrättens dom
inte prövas av hov- eller beslut i mål
rätten i vidare mån som handlagts av en
än som framgår av lagfaren domare
13 §, om inte enligt 1 kap. 3 d §
hovrätten meddelat första stycket, och
parten 2. vid överklagande
prövningstillstånd. av tingsrättens dom
eller beslut i andra
tvistemål där
förlikning om saken
är tillåten, där det
värde som sägs i
1 kap. 3 d § uppen-
bart inte överstiger
basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Prövningstillstånd Prövningstillstånd
behövs inte vid behövs inte vid
talan mot beslut överklagande av
som rör någon annan 1. ett avgörande i
än en part eller en mål som skall hand-
intervenient, läggas av tingsrätt
beslut varigenom i särskild sam-
tingsrätten ogillat mansättning,
jäv mot en domare, 2. beslut som rör
beslut angående någon annan än en
utdömande av före- part eller en
lagt vite eller om intervenient,
ansvar för en 3. beslut genom
rättegångsförseelse vilket tingsrätten
eller beslut va- ogillat jäv mot en
rigenom en miss- domare, eller
nöjesanmälan eller
en vade- eller
besvärstalan av-
visats.
Föreslagen lydelse

1Senaste lydelse
1990:443.
Nuvarande lydelse
4. beslut genom
vilket en miss-
nöjesanmälan eller
en ansökan om
I fråga om återvinning eller
meddelade pröv- ett överklagande
ningstillstånd avvisats.
skall 54 kap. 11 § I fråga om
tredje stycket och meddelade prövnings-
13 § gälla i tillstånd skall
tillämpliga delar. 54 kap. 12 § tredje
stycket och 15 §
gälla i tillämpliga
delar.
13 §
Prövningstillstånd
behövs, om åkla-
garen, målsäganden
eller den tilltalade
överklagat en dom i
brottmål genom
vilken tingsrätten i
påföljdsdelen endast
dömt den tilltalade
till böter eller
frikänt honom från
ansvar för brott för
vilket det inte
stadgats svårare
straff än fängelse i
sex månader. Om
tingsrätten i sin
dom även prövat en-
skilda anspråk
gentemot den till-
talade, krävs
prövningstillstånd,
om det sammanlagda
värdet av vad den
tilltalade ålagts i
fråga om enskilda
anspråk uppenbart
inte överstiger ett
basbelopp enligt
lagen (1962:381) om
Nuvarande lydelse allmän försäkring.
Första stycket
gäller inte riks-
åklagarens,
justitiekanslerns
och
justitieombudsmannens
överklaganden.
I fråga om
meddelade prövnings-
tillstånd skall 54
kap. 12 § tredje
stycket och 15 §
gälla i tillämpliga
delar.
Om det krävs
prövningstillstånd
vid överklagande av
en dom, gäller kra-
vet på
prövningstillstånd
även vid
överklagande av
Föreslagen lydelse

ett beslut som får
överklagas i samband
med överklagande av
domen.

97
Förslag till
Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
utsökningsbalken
dels att 18 kap. 3 §, 8, 10 och 18 §§
skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 18 kap. 17 § skall
benämnas 18 kap. 18 §,
dels att 18 kap. 1-12, samt 14-16 §§,
den nya 18 §, 19 § samt rubrikerna
närmast före 18 kap. 2, 12 och 17 §§
skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en
ny bestämmelse, 18 kap. 17 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.
1 §
Talan mot
Kronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut överklagas
hetens beslut förs hos en tingsrätt i
i hovrätten genom det län där
besvär. kronofogdemyn-
digheten finns. Om
ett beslut har över-
klagats, skall
senare överklaganden
av beslutet prövas
av den tingsrätt som
har att pröva det
första
överklagandet. Om
klaganden i ett
sådant fall har
överklagat beslutet
hos en annan tings-
rätt i länet, skall
kronofogdemyndig-
heten skicka
skrivelsen med
överklagandet till
rätt tingsrätt.
I den mån ej annat I den mån det inte
föreskrivs i detta föreskrivs något
kapitel skall annat i detta
bestämmelserna i kapitel skall lagen
rättegångsbalken om (1993:000) om
fullföljd av talan förfarandet i mål i
i hovrätten och förvaltningsdomstol
högsta domstolen och i vissa mål i
och om rättegången allmän domstol (dom-
där tillämpas i ut- stolsförfarande-
sökningsmål. lagen) tillämpas
beträffande över-
klaganden i utsök-
ningsmål.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan mot Överklagande av
kronofogdemyndighe- kronofogdemyndig-
tens beslut hetens beslut

2 §
Talan mot
Kronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut får
hetens beslut får överklagas av den
föras av den som som beslutet angår,
beslutet angår, om om det har gått
det har gått honom honom emot. Sökanden
emot. Sökanden eller svaranden får
eller svaranden får klaga även över att
klaga även över att beslut gör intrång i
beslut gör intrång tredje mans rätt.
i tredje mans rätt.
Talan mot beslut, Beslut, varigenom
varigenom rättighet rättighet har förbe-
har förbehållits hållits enligt
enligt 12 kap. 33 § 12 kap. 33 § andra
andra stycket, får stycket, får
föras endast av den överklagas endast av
som har bestritt den som har bestritt
att sådant för- att sådant förbehåll
behåll görs. görs.

4 §
Klagan får ej Ett beslut
föras över att varigenom kronofog-
krono- demyndigheten har
fogdemyndigheten funnit sig behörig
har funnit sig be- att upptaga en
hörig att upptaga ansökan om verk-
en ansökan om verk- ställighet får inte
ställighet. överklagas.
Har Har
kronofogdemyndigheten
kronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig funnit sig obehörig
att upptaga en an- att upptaga en an-
sökan, kan sökan, kan
hovrätten efter tingsrätten efter
klagan bestämma överklagande
vilken kronofogde- bestämma vilken kro-
myndighet som skall nofogdemyndighet som
handlägga målet och skall handlägga
hänvisa det till målet och hänvisa
den myndigheten. det till den
Härvid tillämpas myndigheten. Härvid
2 kap. 4 § första tillämpas 2 kap. 4 §
stycket andra första stycket andra
meningen. meningen.

5 §
Talan får ej föras Ett beslut,
mot beslut, varigenom begäran om
varigenom begäran rättelse av
om rättelse av utmätning enligt
utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 §
4 kap. 33 eller eller av kvarstad
34 § eller av för fordran enligt
kvarstad för 16 kap. 13 § har
fordran enligt lämnats utan bifall,
16 kap. 13 § har får inte överklagas.
lämnats utan
bifall.
Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse Ett beslut,
varigenom rättighet
Mot beslut, ej har förbehållits
varigenom rättighet enligt 12 kap. 33 §
ej har förbehållits andra stycket, får
enligt 12 kap. 33 § inte överklagas.
andra stycket, får Ett beslut,
talan ej föras. varigenom en
Talan får ej förrättningsman har
heller föras mot förklarats jävig,
beslut, varigenom får inte heller
en förrättningsman överklagas.
har förklarats
jävig.

6 §
Talan får ej föras Ett beslut i en
mot beslut i fråga fråga som avses i
som avses i 2 kap. 2 kap. 10 eller 11 §
10 eller 11 §. I får inte överklagas.
samband med talan I samband med att
mot beslut, ett beslut varigenom
varigenom föreläggande av vite
föreläggande av eller annan påföljd
vite eller annan har tillämpats
påföljd har överklagas får dock
tillämpats, får prövning av
dock prövning av föreläggandets gil-
föreläggandets tighet påkallas.
giltighet påkallas.
Mot beslut som Ett beslut som
innefattar endast innefattar endast
förberedelse till förberedelse till
senare beslut och senare beslut och ej
ej rör tredje man rör tredje man får
får talan föras överklagas endast i
endast i samband samband med talan
med talan mot det mot det senare
senare beslutet. beslutet. Beslutet
Talan får dock får dock överklagas
föras särskilt på särskilt på den
den grund att målet grund att målet
onödigt uppehålls onödigt uppehålls
genom beslutet. genom beslutet.
Klagan över Ett beslut om en
sakägarförteckning sakägarförteckning
får föras endast i får överklagas
samband med talan endast i samband med
mot auktion eller att ett beslut som
talan mot beslut om fattats vid en
fördelning av auktion eller ett
influtna medel. beslut om fördelning
av influtna medel
överklagas.

7 §
Talan mot beslut Ett beslut om
om utmätning som utmätning som avses
avses i 7 kap. i 7 kap. eller ett
eller mot beslut om beslut om införsel
införsel får föras får överklagas utan
utan inskränkning inskränkning till
till viss tid. viss tid.
I fråga om annan Tredje man får
utmätning skall överklaga även ett
talan av sökanden beslut om annan
eller svaranden utmätning utan in-
föras inom tre skränkning till viss
veckor från det att tid. Ett beslut som
beslutet delgavs avses i 8 kap. 9 §
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

honom. Tredje man första stycket eller
får föra talan mot 12 kap. 49 § tredje
sådan utmätning stycket skall dock
utan inskränkning alltid överklagas
till viss tid. inom tre veckor från
Talan mot beslut det att beslutet
som avses i 8 kap. delgavs klaganden.
9 § första stycket
eller 12 kap. 49 §
tredje stycket
skall dock föras
inom tre veckor
från det att
beslutet delgavs
klaganden.
Klagan över Ett beslut om en
exekutiv försälj- exekutiv försäljning
ning skall föras skall överklagas
inom tre veckor inom tre veckor från
från försäljningen. försäljningen. Ett
Mot beslut om för- beslut om fördelning
delning eller eller utbetalning av
utbetalning av medel skall överkla-
medel skall talan gas inom tre veckor
föras inom tre från beslutet.
veckor från Ett sådant
beslutet. överklagande som
avses i 6 § andra
Talan som avses i stycket andra me-
6 § andra stycket ningen får göras
andra meningen får utan inskränkning
föras utan in- till viss tid.
skränkning till
viss tid.
Talan mot
kronofogdemyndig-
hetens beslut i
andra fall skall
föras inom tre
veckor från det att
beslutet delgavs
klaganden.

9 §
Besvärsinlagan
skall inges till
krono-
fogdemyndigheten.
Besvär som ej har
anförts i rätt tid
skall avvisas av
kronofogdemyndig-
heten. Har
besvärsinlagan
kommit in till
hovrätten före
besvärstidens
utgång, skall den
omständigheten att
inlagan har kommit
in till kronofogde-
myndigheten först
därefter ej för-
anleda att besvären
avvisas.
Om den som vill Om den som vill
anföra besvär visar överklaga ett beslut
laga förfall före visar laga förfall
besvärstidens innan tiden för
utgång, skall överklagande gått
kronofogdemyndig- ut, skall kronofog-
heten sätta ut ny demyndigheten sätta
tid. ut ny tid.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
Frågan huruvida Frågan huruvida ett
besvär har anförts beslut har över-
i rätt tid får klagats i rätt tid
komma under hov- får komma under
rättens bedömande tingsrättens
endast i samband bedömande endast i
med prövning av samband med prövning
besvär över beslut, av överklagande av
varigenom beslut, varigenom
kronofogdemyn- vilket
digheten har av- kronofogdemyn-
visat besvären. digheten har avvisat
överklagandet.

Vissa bestämmelser Förfarandet i
om förfarandet i domstol m.m.
hovrätten

12 §
Hovrätten får, Tingsrätten får,
utan att motparten utan att motparten
dessförinnan har dessförinnan har
beretts tillfälle beretts tillfälle
att inkomma med att svara på
förklaring, överklagandet,
förordna att åtgärd förordna att åtgärd
för verkställighet för verkställighet
ej skall vidtagas ej skall vidtagas
tills vidare eller, tills vidare eller,
om synnerliga skäl om synnerliga skäl
föreligger, att föreligger, att
redan vidtagen redan vidtagen
åtgärd skall hävas. åtgärd skall hävas.
Hovrätten får Tingsrätten får
också omedelbart också omedelbart
förordna att åtgärd förordna att åtgärd
för verkställighet för verkställighet
skall genomföras skall genomföras och
och bestå till dess bestå till dess
annat förordnas. annat förordnas.

14 §
Vid bifall till Vid bifall till ett
talan mot visst överklagande av ett
beslut får även visst beslut får
senare beslut i även senare beslut i
målet, som har målet, som har
samband med det samband med det
förra beslutet och förra beslutet och
som ej hade vunnit som ej hade vunnit
laga kraft mot laga kraft mot
klaganden när klaganden när han
besvär anfördes, överklagade det
hävas när det kan första beslutet,
ske. hävas när det kan
ske.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Bifalls talan mot Om ett överklagande
beslut om för- av ett beslut om
delning av medel, fördelning av medel
gäller det till bifalls, gäller det
förmån även för den till förmån även för
som ej själv har den som ej själv har
fört talan mot överklagat beslutet.
beslutet.

16 §
Hovrättens beslut Tingsrättens beslut
i dit fullföljd i en fråga som
fråga länder till överklagats dit
efterrättelse länder till efter-
enligt vad som sägs rättelse enligt vad
i 2 kap. 19 § om som sägs i 2 kap.
krono- 19 § om kronofogde-
fogdemyndighetens myndighetens beslut.
beslut.
I mål om utmätning I mål om utmätning
eller införsel eller införsel skall
skall dock vidtagen dock vidtagen åtgärd
åtgärd ej utan ej utan särskilt
särskilt förordnande återgå
förordnande återgå innan tingsrättens
innan hovrättens beslut har vunnit
beslut har vunnit laga kraft.
laga kraft.

Talan mot Överklagande av
hovrättens beslut tingsrättens beslut,
m.m.

17 §
Hovrätten får inte
pröva ett över-
klagande av ett
beslut av en tings-
rätt, om inte
hovrätten meddelat
parten
prövningstillstånd.
Prövningstillstånd
behövs inte vid
överklagande av
1. beslut som rör
någon annan än en
part,
2. beslut varigenom
tingsrätten ogillat
jäv mot en domare,
eller
3. beslut varigenom
ett överklagande har
avvisats.
I fråga om
meddelade prövnings-
tillstånd skall
54 kap. 11 § tredje
stycket
rättegångsbalken
gälla i tillämpliga
delar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prövningstillstånd
får meddelas endast
om
1. det är av vikt
för ledning av
rättstillämpningen
att överklagandet
prövas av högre
rätt,
2. det finns
anledning till änd-
ring i det slut
vartill tingsrätten
kommit, eller
3. det annars finns
synnerliga skäl att
pröva överklagandet.
Kan ett
överklagande av
tingsrättens beslut
prövas av hovrätten
endast om denna
meddelat prövnings-
tillstånd, skall
tingsrätten i
samband med under-
rättelse om vad som
gäller i fråga om
överklagande upplysa
parterna om detta
och därvid också
ange innehållet i
närmast föregående
stycke.
Hovrättens beslut
får inte överklagas.
Hovrätten får dock
tillåta att beslutet
överklagas, om det
finns särskilda skäl
för en prövning om
tillstånd skall ges
enligt 54 kap. 10 §
första stycket 1
rättegångsbalken.

18 §
Mot beslut, Beslut, varigenom
varigenom hovrätten en domstol har
har funnit funnit
kronofogdemyndig- kronofogdemyndig-
heten behörig att heten behörig att
upptaga en ansökan upptaga en ansökan
om verkställighet om verkställighet
eller har hänvisat eller har hänvisat
mål till viss mål till viss krono-
krono- fogdemyndighet, får
fogdemyndighet, får inte överklagas.
talan ej föras. Detsamma gäller ett
Detsamma gäller beslut av en domstol
hovrättens beslut med anledning av ett
med anledning av sådant överklagande
talan som avses i som avses i 6 §
6 § andra stycket andra stycket andra
andra meningen. meningen.

Nuvarande lydele Föreslagen lydelse

19 §
Vad som sägs i 4 § Vad som sägs i 4 §
andra stycket och andra stycket och
12, 14 och 15 §§ 12, 14 och 15 §§
tillämpas även i tillämpas även i
högsta domstolen. hovrätten och Högsta
domstolen. Vad som
sägs i 16 § tilläm-
pas även i
hovrätten.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1993. Beslut som fattats av krono-
fogdemyndighet före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre föreskrifter.

98
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §1
Talan mot tingsrättens beslut förs genom
besvär i hovrätten. Talan får inte prövas
av hovrätten om inte hovrätten meddelat
parten prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte vid talan
mot beslut som rör någon annan än en
part, beslut varigenom tingsrätten
ogillat jäv mot en domare, beslut
angående utdömande av förelagt vite eller
om ansvar för en rättegångsförseelse
eller beslut varigenom anmälan av bestri-
dande avvisats. I fråga om meddelade
prövningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken gälla i
tillämpliga delar.
Prövningstillstånd får meddelas endast
om
1. det är av vikt för ledningen av
rättstillämpningen att talan prövas av
högre rätt,
2. att det finns anledning till ändring
i det slut vartill tingsrätten kommit
eller
3. det annars finns synnerliga skäl att
pröva talan.
Kan tingsrättens beslut prövas av
hovrätten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om vad som
gäller i fråga om fullföljd av talan
upplysa parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.
Hovrättens beslut Hovrättens beslut
får inte över- får inte överklagas.
klagas. Hovrätten Hovrätten får dock
får dock tillåta tillåta att beslutet
att beslutet överklagas, om det
överklagas, om det är av vikt för
finns särskilda ledning av rätts-
skäl för en pröv- tillämpningen att
ning om tillstånd talan prövas av
skall ges enligt 54 högsta domstolen.
kap. 10 § första
stycket 1 rätte-
gångsbalken.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

1Senaste lydelse 1989:358.

99
Förslag till
Lag om ändring i bötesverkställighets-
lagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 23 § bötesverk-
ställighetslagen (1979:189) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
Ett beslut av Ett beslut av
hovrätten i ett mål hovrätten i ett mål
om bötesförvandling om bötesförvandling
får inte överkla- får inte överklagas.
gas. Hovrätten får Hovrätten får dock
dock tillåta att tillåta att beslutet
beslutet överklagas, om det
överklagas, om det är av vikt för
finns särskilda ledning av
skäl för en rättstillämpningen
prövning om att talan prövas av
tillstånd skall ges högsta domstolen.
enligt 54 kap. 10 §
1 rättegångsbalken.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

1Senaste lydelse 1989:359.

100
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 §§
lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut får inte beslut får inte
överklagas i den överklagas i den mån
mån det innebär att det innebär att
avräkning inte avräkning inte skall
skall ske. I övrigt ske. I övrigt
tillämpas i fråga tillämpas i fråga om
om kronofogde- kronofogdemyndighe-
myndighetens beslut tens beslut enligt
enligt denna lag denna lag
bestämmelserna om bestämmelserna om
besvär över överklagande av
utmätning i utmätning i all-
allmänhet, i den mänhet, i den mån
mån inte annat inte annat följer av
följer av 12 §. 12 §.
I mål som avses i första stycket förs
det allmännas talan av Riksskatteverket.

12 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut enligt denna beslut enligt denna
lag gäller utan lag gäller utan hin-
hinder av att det der av att det inte
inte har vunnit har vunnit laga
laga kraft. kraft. Tingsrättens
Hovrättens beslut och hovrättens
gäller först sedan beslut gäller först
det har vunnit laga sedan det har vunnit
kraft. laga kraft.

13 §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
10 § andra och 10 § andra och
tredje styckena tredje styckena
skall tillämpas på skall tillämpas på
belopp, som belopp, som
överförts till överförts till
krono- krono-
fogdemyndigheten fogdemyndigheten men
men på grund av på grund av beslut
beslut av kronofog- av kronofogdemyn-
demyndigheten i digheten i andra
andra fall än som fall än som avses i
avses i 10 § första 10 § första stycket
stycket eller av eller av en domstol
hovrätten eller inte skall tas i
högsta domstolen anspråk genom
inte skall tas i avräkning.
anspråk genom
avräkning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §
Skall ett avräknat Skall ett avräknat
belopp enligt belopp enligt beslut
beslut av av kronofogdemyn-
kronofogdemyndighe- digheten eller en
ten, hovrätten domstol inte tas i
eller högsta anspråk genom
domstolen inte tas avräkning, skall den
i anspråk genom som fått sin fordran
avräkning, skall helt eller delvis
den som fått sin betald genom avräk-
fordran helt eller ningen överföra
delvis betald genom beloppet till
avräkningen över- kronofogdemyndig-
föra beloppet till heten.
kronofogde-
myndigheten.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1993. Beslut som meddelats av
kronofogdemyndighet före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre föreskrifter.

101
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 55 - 58 §§
lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 §
Den som är Den som är missnöjd
missnöjd med ett med ett utslag i ett
utslag i ett mål om mål om särskild
särskild handräckning, får
handräckning, får överklaga utslaget
överklaga utslaget till en tingsrätt i
genom besvär till det län där
hovrätten inom tre kronofogdemyndig-
veckor från dagen heten finns inom tre
för utslaget. veckor från dagen
Detsamma gäller om för utslaget.
sökanden i ett mål Detsamma gäller om
om betalnings- sökanden i ett mål
föreläggande eller om betalnings-
vanlig handräckning föreläggande eller
är missnöjd med ett vanlig handräckning
utslag. är missnöjd med ett
utslag.

56 §
Ett beslut Ett beslut
varigenom ett mål varigenom ett mål
har avgjorts på har avgjorts på
annat sätt än genom annat sätt än genom
utslag får utslag får
överklagas genom överklagas till en
besvär till tingsrätt i det län
hovrätten inom tre där kro-
veckor från dagen nofogdemyndigheten
för beslutet. finns inom tre
veckor från dagen
för beslutet.
Beslut att överlämna mål till tingsrätt
och avskrivningsbeslut enligt 37 § får
dock inte överklagas.

57 §
Kronofogdemyndighetens
Kronofogdemyndighetens
beslut under beslut under
handläggningen av handläggningen av
ett mål får inte ett mål får inte
överklagas överklagas särskilt.
särskilt. Beslut Beslut som avses i
som avses i 63 § 63 § får dock
får dock överklagas överklagas särskilt
särskilt genom till en tingsrätt i
besvär till det län där krono-
hovrätten inom tre fogdemyndighetens
veckor från dagen finns inom tre
för beslutet. veckor från dagen
för beslutet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

58 §
Vid överklagande Beträffande
av kronofogdemyn- överklagande av
dighetens utslag kronofogdemyn-
och beslut dighetens utslag och
tillämpas 18 kap. 8 beslut samt
- 11 §§ utsök- handläggningen i
ningsbalken. domstol tillämpas 18
kap. 1, 9, 11 och
17 §§
utsökningsbalken.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993. Beslut av kronofogdemyndighet som
meddelats före ikraftträdandet överklagas
enligt äldre föreskrifter.

102
Sammanfattning av Riksskatteverkets
förslag

Enligt den tidigare gällande
utsökningslagen skulle talan mot exe-
kutiva beslut föras hos överexekutor.
Andra besvärsinstans var hovrätt och
tredje Högsta domstolen. Vid
utsökningsbalkens (UB:s) ikraftträdande
den 1 januari 1982 avskaffades över-
exekutor och hovrätterna blev första
besvärsinstans. Detta har lett till att
dessa belastats med ett stort antal
exekutiva mål.
För att minska antalet besvär och
samtidigt höja kvaliteten på kronofog-
demyndigheternas (KFM:s) beslut föreslås
i rapporten bl.a. att ett
omprövningsinstitut införs. Överklagande
av KFM:s beslut måste alltid föregås av
en begäran om omprövning hos myndigheten.
Beslutet redovisas till den som begärt
omprövning, oavsett om begärd omprövning
bifallits eller inte. Förutsättningen för
att få ett mål prövat av hovrätt är att
det finns ett omprövningsbeslut som kan
överklagas. Talan skall föras inom tre
veckor från det att beslutet delgavs den
som begärt omprövning. Avsikten är att
omprövningen skall ske på hög nivå vid
den KFM där beslutet meddelats. För-
farandet regleras av bestämmelser som har
placerats huvudsakligen i 18 kap. UB. KFM
föreslås kunna meddela inhibition. Vissa
kompletterande bestämmelser föreslås som
inte direkt berör omprövningsinstitutet.
Omprövning av beslut om utmätning av lön
resp. införselbeslut regleras genom
särkilda bestämmelser i 7 resp. 15 kap.
UB.

114
Förteckning över remissinstanser som
yttrat sig över Riksskatteverkets översyn
av utsökningsbalken (RSV Rapport 1990:5)

Yttranden över rapporten har till
Justitiedepartementet avgetts av
Justitiekanslern, Domstolsverket,
Datainspektion, Riksförsäkringsverket,
Konsumentverket, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Svea hovrätt,
hovrätten för Övre Norrland, Stockholms
tingsrätt, Riksdagens ombudsmän,
Televerket, Kronofogdemyndigheterna i
Stockholms län, Uppsala län,
Östergötlands län, Jönköpings län, Krono-
bergs län, Blekinge län, Kristianstads
län, Malmöhus län, Hallands län,
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län,
Skaraborgs län, Värmlands län,
Västernorrlands län, Jämtlands län och
Västerbottens län, Domstolsutredningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges
föreningsbankers förbund, Sveriges
akademikers centralorganisation, Svenska
Bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges domareför-
bund, Föreningen Sveriges kronofogdar,
Finansbolagens förening, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges
fastighetsägareförbund,
Trafikförsäkringsföreningen, Svenska
Inkassoföreningen och Sveriges
inkassoorganisation SIO.

115
Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
rättegångsbalken
dels att 2 kap. 4 §, 16 kap. 3 § och
49 kap. 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 49 kap. skall införas en
ny paragraf, 12 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §1
Hovrätten är domför med tre lagfarna
domare. I mål som överklagats från tings-
rätt skall dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre lagfarna
domare. Flera än fem lagfarna domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med den
sammansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av Vid behandling av
frågor om pröv- frågor om pröv-
ningstillstånd ningstillstånd skall
skall hovrätten hovrätten bestå av
bestå av två tre lagfarna domare.
lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.
Regeringen bestämmer i vilken omfattning
åtgärd, som avser endast beredandet av
ett mål, får vidtas av en lagfaren domare
i hovrätten eller av en annan tjänsteman
vid denna.

16 kap.
3 §2
Vid omröstning Vid omröstning
skall den mening skall den mening
gälla, som gälla, som omfattats
omfattats av av
1Senaste lydelse
1989:656.
2Senaste lydelse Föreslagen lydelse
1987:747.
Nuvarande lydelse mer än hälften av
rättens ledamöter.
mer än hälften av Om någon mening har
rättens ledamöter. erhållit hälften av
Om någon mening har rösterna och
har erhållit ordförandens röst är
hälften av rösterna bland dem, skall
och ordförandens dock den meningen
röst är bland dem, gälla.
skall dock den
meningen gälla. Vid
avgörande av frågor
om
prövningstillstånd
enligt 49 kap. 12 §
skall dock, om en
av ledamöterna vill
bevilja prövnings-
tillstånd, hans
mening gälla som
hovrättens beslut.

49 kap.
12 §3
Talan mot I tvistemål krävs
tingsrättens dom prövningstillstånd
eller beslut i mål för att hovrätten
som handlagts av en skall pröva tings-
lagfaren domare rättens dom eller
enligt 1 kap. 3 d § beslut i mål som
första stycket får handlagts av en
inte prövas av lagfaren domare
hovrätten i vidare enligt 1 kap. 3 d §
mån än som framgår första stycket, och
av 13 §, om inte i andra tvistemål
hovrätten meddelat där förlikning om
parten saken är tillåten,
prövningstillstånd. om det värde som
sägs i 1 kap. 3 d §
tredje stycket
uppenbart inte
överstiger basbe-
loppet enligt lagen
(1962:381) om allmän
försäkring.
Prövningstilllstånd Prövningstillstånd
behövs inte vid behövs inte vid
talan mot beslut överklagande av
som rör någon annan 1. ett avgörande i
än en part eller en mål som skall hand-
intervenient, läggas av tingsrätt
beslut varigenom i särskild sam-
tingsrätten ogillat mansättning,
jäv mot en 2. ett beslut som
domare,beslut rör någon annan än
angående utdömande en part eller en
av förelagt vite intervenient,
eller om ansvar för 3. ett beslut genom
en vilket tingsrätten
rättegångsförseelse ogillat jäv mot en
eller beslut domare, eller
varigenom en miss- 4. ett beslut genom
nöjesanmälan en vilket en miss-
ansökan om nöjesanmälan eller
återvinning eller en
en vade- eller
besvärstalan av-
visats. Föreslagen lydelse

ansökan om
3Senaste lydelse återvinning eller
1990:443. ett överklagande
Nuvarande lydelse avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd
skall 54 kap. 11 § tredje stycket och
13 § gälla i tillämpliga delar.

12 a §
I brottmål krävs
prövningstillstånd,
om åklagaren,
målsäganden eller
den tilltalade
överklagat en dom
genom vilken tings-
rätten inte dömt
till svårare påföljd
än böter eller helt
frikänt från ansvar.
Om tingsrätten i
sin dom även prövat
enskilt anspråk mot
den tilltalade,
gäller i den delen
bestämmelserna i
12 §.
Första stycket
gäller inte Riks-
åklagarens,
Justitiekanslerns
och
Justitieombudsmannens
överklaganden.
Om det krävs
prövningstillstånd
vid överklagande av
en dom, gäller kra-
vet på
prövningstillstånd
även vid
överklagande av ett
beslut som får
överklagas i samband
med överklagande av
domen.
I fråga om
meddelade prövnings-
tillstånd skall
54 kap. 11 § tredje
stycket och 13 §
gälla.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993. Om en dom eller ett beslut har
meddelats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om
överklagande och krav på
prövningstillstånd.

116
2 Förslag till
Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
utsökningsbalken
dels att 18 kap. 3 § skall upphöra att
gälla,
dels att 2 kap. 19 §, 18 kap. 1 och 2,
4-16 och 17-19 §§ samt rubrikerna närmast
före 18 kap. 2, 12 och 16 a §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en
ny paragraf, 18 kap. 16 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
19 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut länder till beslut gäller
efterrättelse omedelbart. Vite får
omedelbart. Vite dock inte utsökas
får dock ej utsökas innan det beslut,
innan det beslut, genom vilket
varigenom kro- kronofogdemyndig-
nofogdemyndigheten heten har dömt ut
har dömt ut vitet, vitet, har vunnit
har vunnit laga laga kraft.
kraft.
Verkställigheten Verkställigheten
fortgår även om fortgår även om
talan förs mot
kronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut överklagas,
hetens beslut, om inte något annat
såvida ej annat föreskrivs i denna
föreskrivs i denna balk eller förordnas
balk eller för- av en domstol.
ordnas av hovrätten
eller högsta
domstolen.

18 kap.
1 §
Talan motKronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut överklagas
hetens beslut förs skriftligen hos den
i hovrätten genom tingsrätt inom vars
besvär. domkrets kronofog-
demyndigheten har
sitt säte.
I den mån ej annat I den mån det inte
föreskrivs i detta föreskrivs något
kapitel skall annat i detta
bestämmelserna i kapitel skall be-
rättegångsbalken om stämmelserna i lagen
fullföljd av talan (1946:807) om
i hovrätten och handläggning av
högsta domstolen domstolsärenden
och om rättegången tillämpas be-
där tillämpas i ut- träffande
sökningsmål. överklaganden i
utsökningsmål.
Tingsrätten skall
dock alltid bestå av
en lagfaren domare.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan mot Överklagande av
kronofogdemyndighe- kronofogdemyn-
tens beslut dighetens beslut

2 §
Talan motKronofogdemyndighetens
kronofogdemyndig- beslut får
hetens beslut får överklagas av den
föras av den som som beslutet angår,
beslutet angår, om om det har gått
det har gått honom honom emot. Sökanden
emot. Sökanden eller svaranden får
eller svaranden får klaga även över att
klaga även över att beslut gör intrång i
beslut gör intrång tredje mans rätt.
i tredje mans rätt.
Talan mot beslut, Ett beslut, genom
varigenom rättighet vilket en rättighet
har förbehållits har förbehållits
enligt 12 kap. 33 § enligt 12 kap. 33 §
andra stycket, får andra stycket, får
föras endast av den överklagas endast av
som har bestritt den som har bestritt
att sådant att sådant förbehåll
förbehåll görs. görs.

4 §
Klagan får ej Ett beslut, genom
föras över att vilket kronofogde-
krono- myndigheten har fun-
fogdemyndigheten nit sig behörig att
har funnit sig be- ta upp en ansökan om
hörig att upptaga verkställighet, får
en ansökan om inte överklagas.
verkställighet.
Har Om
kronofogdemyndighetenkronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig har funnit sig
att upptaga en an- obehörig att ta upp
sökan, kan en ansökan, kan
hovrätten efter tingsrätten efter
klagan bestämma överklagande
vilken krono- bestämma vilken kro-
fogdemyndighet som nofogdemyndighet som
skall handlägga skall handlägga
målet och hänvisa målet och hänvisa
det till den det till den
myndigheten. Härvid myndigheten. Härvid
tillämpas 2 kap. tillämpas 2 kap. 4 §
4 § första stycket första stycket andra
andra meningen. meningen.

5 §
Talan får ej föras Följande beslut får
mot beslut, inte överklagas:
varigenom begäran 1. ett beslut genom
om rättelse av vilket
utmätning enligt begäran om rättelse
4 kap. 33 eller av utmätning enligt
34 § eller av 4 kap. 33 eller 34 §
kvarstad för eller
fordran enligt av kvarstad för
16 kap. 13 § har fordran enligt
lämnats utan Föreslagen lydelse
bifall.
Nuvarande lydelse 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall,

2. ett beslut genom
vilket en rättighet
Mot beslut, inte har
varigenom rättighet förbehållits enligt
ej har förbehållits 12 kap. 33 § andra
enligt 12 kap. 33 § stycket,
andra stycket, får 3. ett beslut genom
talan ej föras. vilket en förrätt-
Talan får ej heller ningsman har
föras mot beslut, förklarats jävig.
varigenom en
förrättningsman har
förklarats jävig.

6 §
Talan får ej föras Ett beslut i en
mot beslut i fråga fråga som avses i
som avses i 2 kap. 2 kap. 10 eller 11 §
10 eller 11 §. I får inte överklagas.
samband med talan I samband med att
mot beslut, ett beslut
varigenom överklagas, genom
föreläggande av vilket föreläggande
vite eller annan av vite eller annan
påföljd har påföljd har
tillämpats, får tillämpats, får dock
dock prövning av prövning av
föreläggandets föreläggandets gil-
giltighet påkallas. tighet påkallas.
Mot beslut som Ett beslut som
innefattar endast innefattar endast
förberedelse till förberedelse till
senare beslut och senare beslut och
ej rör tredje man inte rör tredje man
får talan föras får överklagas
endast i samband endast i samband med
med talan mot det överklagande av det
senare beslutet. senare beslutet.
Talan får dock Beslutet får dock
föras särskilt på överklagas särskilt
den grund att målet på den grund att
onödigt uppehålls målet onödigt
genom beslutet. uppehålls genom be-
slutet.
Klagan över Ett beslut om en
sakägarförteckning sakägarförteckning
får föras endast i får överklagas
samband med talan endast i samband med
mot auktion eller att en auktion eller
talan mot beslut om ett beslut om
fördelning av fördelning av in-
influtna medel. flutna medel över-
klagas.

7 §
Talan mot beslut Ett beslut om
om utmätning som utmätning som avses
avses i 7 kap. i 7 kap. eller ett
eller mot beslut om beslut om införsel
införsel får föras får överklagas utan
utan inskränkning inskränkning till
till viss tid. viss tid.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om annan Ett beslut om annan
utmätning skall utmätning skall
talan av sökanden överklagas av
eller svaranden sökanden eller sva-
föras inom tre randen inom tre
veckor från det att veckor från det att
beslutet delgavs beslutet delgavs
honom. Tredje man honom. Tredje man
får föra talan mot får överklaga sådan
sådan utmätning utmätning utan in-
utan inskränkning skränkning till viss
till viss tid. tid. Ett beslut som
Talan mot beslut avses i 8 kap. 9 §
som avses i 8 kap. första stycket eller
9 § första stycket 12 kap. 49 § tredje
eller 12 kap. 49 § stycket skall dock
tredje stycket alltid överklagas
skall dock föras inom tre veckor från
inom tre veckor det att beslutet
från det att delgavs klaganden.
beslutet delgavs
klaganden.
Klagan över Ett beslut om en
exekutiv försälj- exekutiv försäljning
ning skall föras skall överklagas
inom tre veckor inom tre veckor från
från försäljningen. försäljningen. Ett
Mot beslut om för- beslut om fördelning
delning eller eller utbetalning av
utbetalning av medel skall överkla-
medel skall talan gas inom tre veckor
föras inom tre från beslutet.
veckor från Ett sådant
beslutet. överklagande som
avses i 6 § andra
Talan som avses i stycket andra me-
6 § andra stycket ningen får göras
andra meningen får utan inskränkning
föras utan till viss tid.
inskränkning till
viss tid.
Talan mot Överklagande av
kronofogdemyndighe- kronofogdemyndig-
tens beslut i andra hetens beslut i
fall skall föras andra fall skall
inom tre veckor göras inom tre
från det att veckor från det att
beslutet delgavs beslutet delgavs
klaganden. klaganden.

8 §
I besvärsinlagan I överklagandet
skall klaganden skall klaganden ange
ange det det överklagade
överklagade beslu- beslutet, den
tet, den ändring ändring som yrkas i
som yrkas däri och beslutet och grun-
grunderna för derna för
besvärstalan. överklagandet.
Klaganden skall i Klaganden skall
inlagan lämna lämna uppgift om de
uppgift om de bevis bevis som han vill
som han vill åberopa och om vad
åberopa och vad han han vill styrka med
vill styrka med varje särskilt
varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis. Skriftligt bevis som inte har
bevis som ej har givits in tidigare
ingivits tidigare skall bifogas i
skall fogas vid original eller
inlagan i huvud- styrkt kopia.
skrift eller Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse

bestyrkt avskrift. Överklagandet skall
Besvärsinlagan vara undertecknat av
skall vara egen- klaganden eller hans
händigt ombud.
undertecknad av
klaganden eller
hans ombud.
9 §
Besvärsinlagan Ett överklagande
skall inges till skall ges in till
krono- kronofogdemyndigheten.
fogdemyndigheten.
Besvär som ej har Ett överklagande
anförts i rätt tid som inte har kommit
skall avvisas av in i rätt tid skall
kronofogdemyndig- avvisas av
heten. Har kronofogde-
besvärsinlagan myndigheten. Om
kommit in till överklagandet har
hovrätten före be- kommit in till
svärstidens utgång, tingsrätten inom
skall den om- tiden för över-
ständigheten att klagande, skall den
inlagan har kommit omständigheten att
in till överklagandet har
kronofogdemyndighe- kommit in till
ten först därefter kronofogdemyndighe-
ej föranleda att ten först därefter
besvären avvisas. inte föranleda att
det avvisas.
Om den som vill Om den som vill
anföra besvär visar överklaga ett beslut
laga förfall före visar laga förfall
besvärstidens innan tiden för
utgång, skall överklagande gått
kronofogdemyndig- ut, skall krono-
heten sätta ut ny fogdemyndigheten
tid. sätta ut ny tid.

10 §
Avvisas ej Om överklagandet
besvärstalan, skall inte avvisas, skall
kronofogdemyndighetenkronofogdemyndigheten
så snart som så snart som möjligt
möjligt sända sända detta och
besvärsinlagan och övriga handlingar i
övriga handlingar i målet till
målet till tingsrätten.
hovrätten.

11 §
Frågan huruvida Frågan huruvida ett
besvär har anförts beslut har
i rätt tid får överklagats i rätt
komma under hov- tid får komma under
rättens bedömande tingsrättens
endast i samband bedömande endast i
med prövning av samband med prövning
besvär över beslut, av ett överklagande
varigenom av ett beslut genom
kronofogdemyndig- vilket
heten har avvisat kronofogdemyndig-
besvären. heten har avvisat
överklagandet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vissa bestämmelser Vissa bestämmelser
om förfarandet i om förfarandet i
hovrätten tingsrätten

12 §
Hovrätten får, Tingsrätten får,
utan att motparten utan att motparten
dessförinnan har dessförinnan har
beretts tillfälle beretts tillfälle
att inkomma med att svara på
förklaring, överklagandet,
förordna att åtgärd förordna att någon
för verkställighet åtgärd för verk-
ej skall vidtagas ställighet tills
tills vidare eller, vidare inte skall
om synnerliga skäl vidtas eller, om det
föreligger, att finns synnerliga
redan vidtagen skäl, att en redan
åtgärd skall hävas. vidtagen åtgärd
skall hävas.
Hovrätten får Tingsrätten får
också omedelbart också omedelbart
förordna att åtgärd förordna att en
för verkställighet åtgärd för verk-
skall genomföras ställighet skall
och bestå till dess genomföras och bestå
annat förordnas. till dess annat för-
ordnas.

13 §
Den omständigheten Den omständigheten
att beslut har att ett beslut har
meddelats av en meddelats av en
jävig förrättnings- jävig förrätt-
man skall ej ningsman skall inte
föranleda att föranleda att
beslutet hävs, om beslutet hävs, om
jävet uppenbarligen jävet uppenbarligen
ej har inverkat på inte har inverkat på
beslutet. beslutet.

14 §
Vid bifall till Vid bifall till ett
talan mot visst överklagande av ett
beslut får även visst beslut får
senare beslut i må- även ett senare be-
let, som har slut i målet hävas
samband med det när det kan ske, om
förra beslutet och detta beslut har
som ej hade vunnit samband med det
laga kraft mot förra beslutet och
klaganden när inte hade vunnit
besvär anfördes, laga kraft mot
hävas när det kan klaganden när han
ske. överklagade det
första beslutet.

15 §
Bifalls talan mot Om ett överklagande
beslut om för- av ett beslut om
delning av medel, fördelning av medel
gäller det till bifalls, gäller det
förmån även för den till förmån
som ej själv Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
även för den som
har fört talan mot inte själv har
beslutet. överklagat beslutet.

16 §
Hovrättens beslut Tingsrättens beslut
i dit fullföljd i en fråga som
fråga länder till överklagats dit
efterrättelse en- gäller enligt vad
ligt vad som sägs i som sägs i 2 kap.
2 kap. 19 § om 19 § om krono-
kronofogde- fogdemyndighetens
myndighetens be- beslut.
slut.
I mål om utmätning I mål om utmätning
eller införsel eller införsel skall
skall dock vidtagen dock en vidtagen
åtgärd ej utan åtgärd inte utan
särskilt särskilt förordnande
förordnande återgå återgå innan
innan hovrättens tingsrättens beslut
beslut har vunnit har vunnit laga
laga kraft. kraft.

Talan mot Överklagande av
hovrättens beslut tingsrättens beslut,
m.m.

16 a §
Tingsrättens beslut
överklagas hos
hovrätten.
Hovrätten får inte
pröva ett över-
klagande av ett
beslut av en tings-
rätt, om inte
hovrätten meddelat
parten
prövningstillstånd.
Prövningstillstånd
behövs inte vid
överklagande av ett
beslut som rör någon
annan än en part,
ett beslut genom
vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en
domare eller ett
beslut genom vilket
ett överklagande har
avvisats.
I fråga om
meddelade prövnings-
tillstånd skall
54 kap. 11 § tredje
stycket
rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd
Nuvarande lydelse får meddelas endast
om
1. det är av vikt
för ledning av
Föreslagen lydelse

rättstillämpningen
att överklagandet
prövas av högre
rätt,
2. det finns
anledning till änd-
ring i i
tingsrättens beslut,
eller
3. det annars finns
synnerliga skäl att
pröva överklagandet.
Kan ett
överklagande av
tingsrättens beslut
prövas av hovrätten
endast om denna
meddelat prövnings-
tillstånd, skall
tingsrätten i
samband med under-
rättelse om vad som
gäller i fråga om
överklagande upplysa
parterna om detta
och därvid också
ange innehållet i
närmast föregående
stycke.

17 §
Mot beslut, Ett beslut, genom
varigenom hovrätten vilket en domstol
har funnit har funnit
kronofogdemyndig- kronofogdemyndig-
heten behörig att heten behörig att ta
upptaga en ansökan upp en ansökan om
om verkställighet verkställighet eller
eller har hänvisat har hänvisat ett mål
mål till viss till en viss krono-
krono- fogdemyndighet, får
fogdemyndighet, får inte överklagas.
talan ej föras. Detsamma gäller ett
Detsamma gäller beslut av en domstol
hovrättens beslut med anledning av ett
med anledning av sådant överklagande
talan som avses i som avses i 6 §
6 § andra stycket andra stycket andra
andra meningen. meningen.

18 §
Talan mot beslut, Ett beslut, genom
varigenom hovrätten vilket en domstol
innan innan
ändringsyrkandet ändringsyrkandet
prövas slutligt har prövas slutligt har
meddelat för- meddelat ett
ordnande som avses förordnande som
i 12 § eller har avses i 12 § eller
utlåtit sig har uttalat sig i
angående före- fråga om ett
läggande som avses föreläggande som
i 2 kap. 15 §, avses i 2 kap. 15 §,
skall föras får överklagas
särskilt. särskilt.

19 §
Vad som sägs i 4 § Vad som sägs i 4 §
andra Nuvarande andra stycFöreslagen
lydelse lydelse

stycket och 12, 14 ket och 12, 14 och
och 15 §§ tillämpas 15 §§ tillämpas även
även i högsta i hovrätten och
domstolen. Högsta domstolen.
Vad som sägs i 16 §
tillämpas även i
hovrätten.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. Beslut som meddelats av krono-
fogdemyndighet före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre föreskrifter.

117
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs att 10 a och 11 §§
lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §1
Talan mot Tingsrättens beslut
tingsrättens beslut får överklagas hos
förs genom besvär i hovrätten. Överkla-
hovrätten. Talan gandet får inte
får inte prövas av prövas av hovrätten
hovrätten om inte om inte hovrätten
hovrätten meddelat meddelat parten
parten prövnings- prövningstillstånd.
tillstånd.
Prövningstillstånd Prövningstillstånd
behövs inte vid behövs inte vid
talan mot beslut överklagande av
som rör någon annan beslut som rör någon
än en part, beslut annan än en part,
varigenom beslut i vilket
tingsrätten ogillat tingsrätten ogillat
jäv mot en domare, jäv mot en domare
beslut angående ut- eller beslut genom
dömande av förelagt vilket anmälan av
vite eller om bestridande av-
ansvar för en visats. I fråga om
rättegångsförseelse meddelade
eller beslut prövningstillstånd
varigenom anmälan skall 54 kap. 11 §
av bestridande tredje stycket
avvisats. I fråga rättegångsbalken
om meddelade gälla.
prövningstillstånd
skall 54 kap. 11 §
tredje stycket
rättegångsbalken
gälla i tillämpliga
delar.
Prövningstillstånd får meddelas endast
om
1. det är av vikt för ledningen av
rättstillämpningen att talan prövas av
högre rätt,
2. att det finns anledning till ändring
i det slut vartill tingsrätten kommit
eller
3. det annars finns synnerliga skäl att
pröva talan.
Kan talan mot Kan talan mot
tingsrättens beslut tingsrättens beslut
prövas av hovrätten prövas av hovrätten
endast om denna endast om denna med-
meddelat prövnings- delat prövnings-
tillstånd, skall tillstånd, skall
tingsrätten i tingsrätten i
samband med under- samband med under-
rättelse om vad som rättelse om vad som
gäller i fråga om gäller i fråga om
fullföljd av talan överklagande av
upplysa parterna om talan upplysa
detta och parterna om detta
och

1Senaste lydelse 1989:358.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

därvid också ange
innehållet i därvid också ange
närmast föregående innehållet i närmast
stycke. föregående stycke.
Hovrättens beslut Hovrättens beslut
får inte över- får inte överklagas
klagas. Hovrätten av en enskild part.
får dock tillåta Hovrätten får dock
att beslutet tillåta att beslutet
överklagas, om det överklagas, om det
finns särskilda finns särskilda skäl
skäl för en pröv- för en prövning om
ning om tillstånd tillstånd skall ges
skall ges enligt enligt 54 kap. 10 §
54 kap. 10 § första första stycket 1
stycket 1 rätte- rättegångsbalken.
gångsbalken.

11 §
I tingsrätt och I tingsrätt,
hovrätt för allmän hovrätt och Högsta
åklagare det domstolen för allmän
allmännas talan. åklagare det all-
männas talan.
Bestämmelserna i
54 kap. 9 § första
stycket rätte-
gångsbalken gäller
inte talan som förs
av Riksåklagaren.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

118
4 Förslag till
Lag om ändring i bötesverkställighets-
lagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 23 § bötesverk-
ställighetslagen (1979:189) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
Ett beslut av Ett beslut av
hovrätten i ett mål hovrätten i ett mål
om bötesförvandling om bötesförvandling
får inte över- får inte överklagas
klagas. Hovrätten av enskild part.
får dock tillåta Hovrätten får dock
att beslutet tillåta att beslutet
överklagas, om det överklagas, om det
finns särskilda finns särskilda skäl
skäl för en för en prövning om
prövning om tillstånd skall ges
tillstånd skall ges enligt 54 kap.
enligt 54 kap. 10 § 1 rättegångs-
10 § 1 rättegångs- balken.
balken.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

1Senaste lydelse 1989:359.

119
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 §§
lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut får inte beslut får inte
överklagas i den överklagas i den mån
mån det innebär att det innebär att
avräkning inte avräkning inte skall
skall ske. I övrigt ske. I övrigt
tillämpas i fråga tillämpas i fråga om
om kronofogde- kronofogdemyndighe-
myndighetens beslut tens beslut enligt
enligt denna lag denna lag
bestämmelserna om bestämmelserna om
besvär över överklagande av
utmätning i utmätning i
allmänhet, i den allmänhet, i den mån
mån inte annat inte annat följer av
följer av 12 §. 12 §.
I mål som avses i första stycket förs
det allmännas talan av Riksskatteverket.

12 §
KronofogdemyndighetensKronofogdemyndighetens
beslut enligt denna beslut enligt denna
lag gäller utan lag gäller utan hin-
hinder av att det der av att det inte
inte har vunnit har vunnit laga
laga kraft. kraft. Tingsrättens
Hovrättens beslut och hovrättens
gäller först sedan beslut gäller först
det har vunnit laga sedan det har vunnit
kraft. laga kraft.

13 §
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
10 § andra och 10 § andra och
tredje styckena tredje styckena
skall tillämpas på skall tillämpas på
belopp, som belopp, som
överförts till överförts till
krono- krono-
fogdemyndigheten fogdemyndigheten men
men på grund av på grund av beslut
beslut av kronofog- av kronofogdemyn-
demyndigheten i digheten i andra
andra fall än som fall än som avses i
avses i 10 § första 10 § första stycket
stycket eller av eller av en domstol
hovrätten eller inte skall tas i an-
högsta domstolen språk genom
inte skall tas i avräkning.
anspråk genom
avräkning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §
Skall ett avräknat Skall ett avräknat
belopp enligt belopp enligt beslut
beslut av av kronofogdemyn-
kronofogdemyndighe- digheten eller en
ten, hovrätten domstol inte tas i
eller högsta dom- anspråk genom
stolen inte tas i avräkning, skall den
anspråk genom som fått sin fordran
avräkning, skall helt eller delvis
den som fått sin betald genom avräk-
fordran helt eller ningen överföra
delvis betald genom beloppet till
avräkningen över- kronofogdemyndig-
föra beloppet till heten.
kronofogdemyndig-
heten.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. Beslut som meddelats av
kronofogdemyndighet före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre föreskrifter.

120
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 20 och 55 -
58 §§ lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §
Är ansökningen så bristfällig att den
inte kan läggas till grund för
handläggning av målet, skall sökanden
föreläggas att avhjälpa bristen. Sådant
föreläggande får sändas till sökanden med
posten under hans i målet uppgivna adress
eller förmedlas på annat lämpligt sätt.
Följer sökanden inte föreläggandet, skall
ansökningen avvisas. Sökanden skall
upplysas om detta i föreläggandet.
Första stycket skall också tillämpas, om
kronofogdemyndigheten begär att sökanden
skall betala ansökningsavgiften i
förskott.
Om sökanden inte
har betalat ansök-
ningsavgiften i
förskott men krono-
fogdemyndigheten
ändå har tagit upp
ansökningen, får
ansökningsavgiften
genast utsökas hos
sökanden.

55 §
Den som är Den som är missnöjd
missnöjd med ett med ett utslag i ett
utslag i ett mål om mål om särskild
särskild handräckning, får
handräckning, får överklaga utslaget
överklaga utslaget hos tingsrätten inom
genom besvär till tre veckor från
hovrätten inom tre dagen för utslaget.
veckor från dagen Detsamma gäller om
för utslaget. sökanden i ett mål
Detsamma gäller om om betalningsföre-
sökanden i ett mål läggande eller
om betalnings- vanlig handräckning
föreläggande eller är missnöjd med ett
vanlig handräckning utslag.
är missnöjd med ett
utslag.

56 §
Ett beslut Ett beslut, genom
varigenom ett mål vilket ett mål har
har avgjorts på avgjorts på annat
annat sätt än genom sätt än genom ut-
utslag får slag, får överklagas
överklagas genom hos tingsrätten
besvär till inom tre veckor från
hovrätten inom tre dagen för beslutet.
veckor från dagen Föreslagen lydelse
för beslutet.
Nuvarande lydelse

Beslut att överlämna mål till tingsrätt
och avskrivningsbeslut enligt 37 § får
dock inte överklagas.

57 §
Kronofogdemyndig- Kronofogdemyndig-
hetens hetens
beslut under beslut under
handläggningen av handläggningen av
ett mål får inte ett mål får inte
överklagas överklagas särskilt.
särskilt. Beslut Beslut som avses i
som avses i 63 § 63 § får dock
får dock överklagas överklagas särskilt
särskilt genom hos tingsrätten inom
besvär till tre veckor från
hovrätten inom tre dagen för beslutet.
veckor från dagen
för beslutet.

58 §
Vid överklagande Vid överklagande av
av kronofogdemyn- kronofogdemyn-
dighetens utslag dighetens utslag och
och beslut beslut samt vid
tillämpas 18 kap. 8 handläggningen i
- 11 §§ utsök- domstol tillämpas 18
ningsbalken. kap. 1, 8 - 11 och
16 a §§ utsöknings-
balken.
__________

1. Föreskrifterna i 20 § träder i kraft
den 1 juli 1993. Om ansökan har gjorts
före ikraftträdandet gäller dock äldre
föreskrifter.
2. Föreskrifterna i 55-58 §§ träder i
kraft den 1 januari 1994.
Beslut som meddelats av kronofog-
demyndighet före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre föreskrifter.

121
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1993-03-18

Närvarande: justitierådet Per Jermsten,
regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid
regeringssammanträde den 4 mars 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet
Hellsvik beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i bötesverkställig-
hetslagen (1979:189),
5. lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter samt
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning.
Förslagen har inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorerna Mikael Mellqvist
och Göran Anér.
Förslagen föranleder följande yttrande
av lagrådet:

Förslag till ändring i rättegångsbalken

Remissen innehåller i denna del förslag
till reformer som innebär betydande
förändringar i gällande rättsordning i
och med att möjligheterna att få en
fullständig omprövning i hovrätt av vissa
avgöranden av tingsrätt minskas. Vad
gäller dispositiva tvistemål utgör
förslaget närmast en vidareutveckling av
ett system som redan tillämpats under en
förhållandevis lång tid och utan att
några mer påtagliga nackdelar därav har
framkommit. Förslaget att införa krav på
prövningstillstånd för att hovrätt skall
ta upp vissa avgöranden i brottmål till
ny behandling är däremot en nyhet som
aktualiserar åtskilliga svårbedömda och
känsliga frågor av både principiell och
praktisk natur. Inte minst
remissbehandlingen av
domstolsutredningens förslag i denna del
ger här en god överblick över såväl de
invändningar av skilda slag som kan
riktas mot den tänkta ordningen som
behovet av en reform för att bättre än i
dag tillvarata hovrätternas starkt
ansträngda resurser.
Vad gäller den utformning förslaget fått
i remissen vill lagrådet vidare anföra
följande allmänna synpunkter. Genom
bestämningen att tillståndskravet skall
omfatta dom - eller del därav - i vilken
den tilltalade inte dömts till svårare
påföljd än böter eller blivit frikänd
kommer regleringen att gälla avgöranden
av mycket skiftande slag. Som exempel kan
nämnas, å ena sidan, domar genom vilka
den tilltalade ådömts mycket höga
bötesstraff, t.ex. för trafikonykter-
hetsbrott eller förmögenhetsbrott, och å
andra sidan, frikännande domar där åtalet
avsett mycket grova brott, t.ex. mord
eller våldtäkt. Det framstår mot bakgrund
härav som troligt att den valda avgräns-
ningen kommer att leda till att
prövningstillstånd beviljas i betydligt
större utsträckning än som kan antas ha
blivit fallet om utredningens förslag -
att det skulle vara fråga om brott som
straffas med böter eller fängelse i högst
sex månader - genomförts samt en
begränsning eventuellt även gjorts
avseende det ådömda bötesstraffets
storlek. Vid sidan av de principiella
synpunkter som kan anföras mot en ordning
där det formella kravet på
prövningstillstånd går längre än som i
praktiken kan antas vara motiverat
tillkommer den negativa effekt från
resurssynpunkt som varje "onödig"
behandling av en tillståndsfråga innebär.
Med utgångspunkt från att
domstolsutredningen föreslog att hov-
rätten vid dispensprövningen skulle bestå
av två ledamöter framstår det enligt
lagrådets mening som något osäkert vad
effekten från resurssynpunkt kommer att
bli av remissens förslag, att tre
ledamöter skall tas i anspråk för sådan
prövning. Det är också svårt att bedöma
hur förslaget att vanliga
omröstningsregler skall tillämpas vid
frågornas avgörande - i stället för nu
gällande regel i 16 kap. 3 §
rättegångsbalken, enligt vilken den av
två ledamöter som vill bevilja
prövningstillstånd har utslagsröst -
kommer att inverka på frekvensen
beviljade tillstånd. Det antagande som
ligger närmast till hands är dock att det
från rent statistisk synpunkt kommer att
bli något svårare att få
prövningstillstånd med den i remissen
föreslagna ordningen angående
sammansättning och omröstning.

49 kap. 12 a §

Avfattningen av första stycket i
paragrafen har enligt lagrådets mening
den bristen att lagtexten inte tar fasta
på att det ibland kan vara fråga om en
eller flera delar av en tingsrätts dom,
nämligen där det i målet funnits mer än
en tilltalad. Därtill kommer att
uppräkningen av tänkbara klagande inte
torde omfatta sådana efterlevande som
enligt 21 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken också har möjlighet att
föra talan mot en tingsrätts fällande
dom. Lagrådet förordar därför att
ifrågavarande stycke ges följande
lydelse:
"I brottmål krävs prövningstillstånd för
att hovrätten skall pröva en tingsrätts
dom genom vilken den tilltalade inte
dömts till annan påföljd än böter eller
helt frikänts från ansvar."

135
Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

136
Innehåll

Proposition...........................1
Propositionens huvudsakliga innehåll..1
Propositionens lagförslag.............3
Utdrag ur protokoll vid regerings-
sammanträde den 25 mars 1993.........24
1 Inledning..........................24
2 Prövningstillstånd i hovrätt.......26
2.1 Inledning.......................26
2.2 Gällande rätt och allmänna
utgångspunkter..................27
2.3 Internationella åtaganden.......30
2.4 Förhållandena i vissa andra
länder..........................32
2.5 Reformbehovet...................36
2.5.1 Allmänt....................36
2.5.2 Olika sätt att begränsa
och förenkla hovrätts-
processen..................38
2.5.3 Mina slutsatser............44
2.6 Överväganden och förslag........45
2.6.1 Allmänna synpunkter på
prövningstillstånd i
hovrätt....................45
2.6.2 Prövningstillstånd i
tvistemål..................52
2.6.3 Prövningstillstånd i brott-
mål........................56
2.6.4 Hovrättens sammansättning
vid dispensprövningen......64
2.6.5 Tvistemål som handläggs
tillsammans med brottmål...66
2.6.6 Fullföljdsförbud med ventil
till Högsta domstolen......68
3 Överklagande av kronofogdemyndig-
heternas beslut....................70
3.1 Utsökningsmål...................70
3.1.1 Bakgrund...................70
3.1.2 Instansordningen i utsök-
ningsmålen.................72
3.1.3 Förfarandet i tingsrätten..76
3.1.4 Omprövning av kronofogde-
myndighetens beslut........78
3.2 Överklagande i mål om avräkning
vid återbetalning av skatter
och avgifter samt i den
summariska processen............79
4 Reglerna om hovrättsting...........81
5 Ekonomiska konsekvenser............84
6 Ikraftträdande.....................84
7 Upprättade lagförslag..............85
8 Specialmotivering..................85
8.1 Förslaget till ändring rätte-
gångsbalken.....................85
8.2 Förslaget till ändring i utsök-
ningsbalken.....................90
8.3 Förslaget till ändring i lagen
(1976:206) om felparkeringsav-
gift............................94
8.4 Förslaget till ändring i
bötesverkställighetslagen
(1979:189)......................95
8.5 Förslaget till ändring i
(1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och
avgifter........................95
8.6 Förslaget om ändring i lagen
(1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning......95
9 Hemställan.........................96
10 Beslut............................96

Bilagor
1 Utredningens lagförslag............97
2 Sammanfattning av Riksskatteverkets
förslag...........................114
3 Förteckning över de remissinstan-
ser som yttrat sig över
Riksskatteverkets förslag.........115
4 Lagrådsremissens lagförslag.......116
5 Lagrådets yttrande................135

138