Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 mars 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen läggs fram förslag om att Regeringsrätten skall bli
högsta instans i socialförsäkringsmål m.m. och att de allmänna
förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första instans skall pröva
vissa mål som överklagas från Arbetsmarknadsstyrelsen.
Förslagen innebär att Försäkringsöverdomstolen skall läggas ned.
Avsikten är att den nya instansordningen skall träda i kraft den
1 juli 1995.
Besvärsordningen beträffande målen från Arbetsmarknadsstyrelsen
föreslås bli delvis införd redan fr.o.m. den 1 juli 1993. Det föreslås
vidare att möjligheten att få överklaganden prövade i Försäkringsöver-
domstolen efter ändringsdispens avskaffas vid samma tidpunkt.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 215
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1992:1529) om ändring i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 skall ha följande
lydelse.
Lydelse enligt prop. 1992/93:185 Föreslagen lydelse
samt lagrådsremiss
14 §2
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och
bilregisterförfattningama samt lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökan-
de m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m., lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be-
handling, körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännan-
de och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den utsträckning som är föreskrivet i dessa
lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den ut-
sträckning som är särskilt föreskrivet,
6. mål som enligt bestämmelse i annan lag prövas av länsrätt.
Prop. 1992/93:215
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1992:1529 samt proposition 1992/93:185 om tobakslag och
lagrådsremiss med telelag och lag om radiokommunikation.
Lydelse enligt prop. 1992/93:185 Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:215
samt lagrådsremiss
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av
Länsrätten i Stockholms län.
Länsrätten i Stockholms län prövar även mål enligt telelagen
(1993:000) och mål enligt lagen (1993:000) om radiokommunikation
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Mål som överklagas från
Arbetsmarknadsstyrelsen en-
ligt lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och
lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd prövas av
länsrätten i det län i vilket den
arbetslöshetskassa eller den
länsarbetsnämnd som beslutat
i första instans är belägen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-,
taxerings- eller uppbördsförfattningama som har nära samband med
varandra, får målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske
utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om
överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 14 § första stycket 2 den
1 januari 1993, och i övrigt den 1 juli 1993.
1* Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 215
2 Förslag till
Prop. 1992/93:215
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs att 37 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
37 a g1
Vad som sägs i 35 § första
och andra styckena, 36 § och
37 § tredje stycket om besvär
hos Regeringsrätten över kam-
marrättens beslut skall även
tillämpas på besvär hos För-
säkringsöverdomstolen över
kammarrättens beslut. Försäk-
ringsöverdomstolen skall dock
alltid meddela prövningstill-
stånd, om det finns anledning
att ändra det slut som kam-
marrätten har kommit till.
Besvär som har anförts av
Riksförsäkringsverket prövas
av Försäkringsöverdomstolen
utan prövningstillstånd.
Föreslagen lydelse
Vad som sägs i 35 § första
och andra styckena, 36 § och
37 § tredje stycket om besvär
hos Regeringsrätten över kam-
marrättens beslut skall även
tillämpas på besvär hos För-
säkringsöverdomstolen över
kammarrättens beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om mål som avgjorts av kammarrätt före ikraftträ-
dandet.
1 Senaste lydelse 1991:211 (jfr 1991:363).
3 Förslag till
Prop. 1992/93:215
Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
Härigenom föreskrivs att 98 och 102 §§ lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
98 §
Talan mot Arbetsmarknads-
styrelsens beslut i ärende
angående medlems rätt till
ersättning eller medlemskap i
en arbetslöshetskassa enligt
denna lag överklagas hos
Försäkringsöverdomstolen,
om inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbets-
konflikt.
Beslut som avses i första
stycket och som ej innebär
tillämpning av sistnämnda lag
får av Arbetsmarknadssty-
relsen underställas Försäk-
ringsöverdomstolens pröv-
ning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rätts-
tillämpning är av synnerlig
vikt att saken prövas av dom-
stolen eller annars särskilda
skäl finns för sådan prövning.
Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut enligt denna lag i annat
fall än som avses i första eller
andra stycket överklagas hos
regeringen. Arbetsmarknads-
styrelsens beslut om fusion får
överklagas endast av sådan
arbetslöshetskassa som berörs
av beslutet.
Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut i ärende angående med-
lems rätt till ersättning eller
medlemskap i en arbetslöshets-
kassa enligt denna lag överkla-
gas hos länsrätt, om inte annat
följer av lagen (1969:93) om
begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt.
Vid prövning av överklagan-
de av länsrättens beslut i mål
som avses i första stycket skall
nämndemän ingå i kammarrät-
ten, om nämndemän deltagit i
länsrätten.
Kammarrättens beslut i mål
som avses i denna paragraf
överklagas hos Försäkrings-
överdomstolen.
Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut enligt denna lag i annat
fall än som avses i första
stycket överklagas hos rege-
ringen. Arbetsmarknadsstyrel-
sens beslut om fusion får
överklagas endast av sådan
arbetslöshetskassa som berörs
av beslutet.
Utan hinder av vad som sägs i 41 § första stycket får styrelsen för
en förening som vägrats registrering såsom arbetslöshetskassa över-
klaga Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärendet om registrering.
Lagen omtryckt 1991:1334.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:215
102 §
En arbetslöshetskassas eller
Arbetsmarknadsstyrelsens be-
slut enligt denna lag gäller
omedelbart, om inte annat har
angetts i beslutet eller bestäms
av den myndighet som skall
pröva beslutet.
En arbetslöshetskassas, Ar-
betsmarknadsstyrelsens eller
domstols beslut enligt denna
lag gäller omedelbart, om inte
annat har angetts i beslutet
eller bestäms av den myndig-
het som skall pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om ärenden som avgjorts av Arbetsmarknadsstyrel-
sen före ikraftträdandet.
4 Förslag till
Prop. 1992/93:215
Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknads-
stöd
Härigenom förskrivs att 32 § lagen (1973:371) om kontant arbets-
marknadsstöd1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §
Talan mot Arbetsmarknads-
styrelsens beslut angående rätt
till ersättning enligt denna lag
föres genom besvär hos För-
säkringsöverdomstolen, om ej
annat följer av lagen (1969:93)
om begränsning av samhälls-
stöd vid arbetskonflikt.
Beslut som avses i första
stycket och som ej innebär
tillämpning av sistnämnda lag
får av Arbetsmarknadsstyrel-
sen underställas Försäkrings-
överdomstolens prövning, om
det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av
synnerlig vikt att saken prövas
av domstolen eller annars
särskilda skäl finns för sådan
prövning.
Mot Arbetsmarknadsstyrel-
sens och Riksförsäkringsver-
kets beslut enligt denna lag i
annat fall än som avses i
första eller andra stycket föres
talan hos regeringen genom
besvär.
Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut angående rätt till ersätt-
ning enligt denna lag överkla-
gas genom besvär hos läns-
rätt, om inte annat följer av
lagen (1969:93) om begräns-
ning av samhällsstöd vid ar-
betskonflikt.
Vid prövning av överklagan-
de av länsrättens beslut i mål
som avses i första stycket skall
nämndemän ingå i kammar-
rätten, om nämndemän deltag it
i länsrätten.
Kammarrättens beslut i mål
som avses i denna paragraf
överklagas hos Försäkrings-
överdomstolen.
Arbetsmarknadsstyrelsens
och Riksförsäkringsverkets
beslut enligt denna lag i annat
fall än som avses i första
stycket överklagas hos rege-
ringen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om ärenden som avgjorts av Arbetsmarknads-
styrelsen före ikraftträdandet.
1 Lagen omtryckt 1982:433.
5 Förslag till
Prop. 1992/93:215
Lag om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöver-
domstolen
Härigenom föreskrivs att lagen (1978:28) om Försäkringsöver-
domstolen1 skall upphöra att gälla.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Mål som inte avgjorts av Försäkringsöverdomstolen före
upphävandet skall överlämnas till Regeringsrätten för prövning.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:209 (jfr 1991:363).
Prop. 1992/93:215
Utdrag ur regeringsprotokollet vid regeringssammanträde den 11 mars
1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Under våren 1992 utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian
(Ds 1992:38) Domstolsväsendet - Organisation och administration i
framtiden. Promemorian utarbetades bl.a. mot bakgrund av dels
Domstolsutredningens (Ju 1989:06) förslag i betänkandet
(SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, dels den generella
omvandlingen av de centrala förvaltningsmyndigheternas roll.
Promemorian innehåller förslag beträffande bl.a. tingsrättsorga-
nisationen och Domstolsverkets framtid. Den behandlar, såvitt nu är
av intresse, även specialdomstolama. Det konstateras att starka skäl
talar för att specialdomstolarna avskaffas och att deras verksamheter
inordnas i de allmänna domstolarna eller i de allmänna förvaltnings-
domstolarna. I promemorian aviseras därför en närmare utredning om
specialdomstolarna. Det föreslås dock redan i promemorian att
Försäkringsöverdomstolen skall läggas ned samt att Regeringsrätten
skall bli högsta instans i socialförsäkringsmål och länsrätt första
domstolsinstans i mål som överklagas från Arbetsmarknadsstyrelsen.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över de
remissinstanser som yttrat sig över promemorian bör fogas till
protokollet i detta lagstiftningsärende som bilaga 1. En samman-
ställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet
(dnr 92-1995).
Regeringen beslutade den 25 februari 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över lagförslag om nedläggning av Försäkringsöverdomstolen
m.m. Förslagen är likalydande med de som nu läggs fram. Lagrådet
lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Jag får nu anmäla frågan om en proposition om Försäkrings-
överdomstolen.
I det följande redovisar jag huvudsakligen mina överväganden och
förslag angående lagändringar. Det kan emellertid för dagen inte
fastslås när Försäkringsöverdomstolen kan läggas ned. Jag återkommer
därför till följdlagändringar till avskaffandet av domstolen när det kan
överblickas bättre när en nyordning kan träda i kraft.
Till belysning av reformen kommer jag utöver lagförslagen att
uppehålla mig också vid några frågor som inte kräver riksdagens
ställningstagande. Mina närmare överväganden i dessa delar - bl.a.
rörande personalfrågor - kommer att ske vid senare tidpunkt.
Det är även min avsikt att senare återkomma till regeringen med
förslag till de förordningsändringar som den nya ordningen medför.
Prop. 1992/93:215
För överprövning av framför allt de allmänna försäkringskassornas
beslut inrättades den 1 januari 1979 tre försäkringsrätter. Försäkrings-
rätternas beslut skulle överklagas till Försäkringsöverdomstolen,
tidigare kallad Försäkringsdomstolen. Domstolen hade dessförinnan
varit högsta instans i ärenden som hade prövats av Riksförsäkrings-
verkets besvärsavdelning och i vissa ärenden där verket beslutat som
första instans.
Den 1 juli 1991 infördes en ny instansordning för socialförsäk-
ringsmål, dvs. mål enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och
andra författningar om socialförsäkring. Den nya ordningen innebär
att socialförsäkringsmål nu överklagas från allmän försäkringskassa
eller Riksförsäkringsverket till länsrätt och därifrån till kammarrätt
samt till Försäkringsöverdomstolen som slutinstans. Försäkrings-
överdomstolen överprövar också vissa beslut av Arbetsmarknads-
styrelsen.
10
För att få ett socialförsäkringsmål prövat i Försäkringsöver-
domstolen krävs i regel prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall
meddelas om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att
talan prövas, s.k. prejudikatdispens, eller om det föreligger synnerliga
skäl att pröva talan, s.k. extraordinär dispens. Domstolen skall dock
alltid meddela prövningstillstånd, om domstolen anser att det finns
anledning att ändra på underinstansens slut, s.k. ändringsdispens.
I Försäkringsöverdomstolen finns i dag 38 personer anställda,
varav en president, nio forsäkringsdomare och tretton föredragande.
I domstolens dömande verksamhet deltar icke lagfarna ledamöter som
förordnas av regeringen. De icke lagfarna ledamöterna nomineras av
arbetsmarknadens parter.
Försäkringsöverdomstolens verksamhet regleras i lagen (1978:28)
om Försäkringsöverdomstolen och förordningen (1978:632) med
instruktion för Försäkringsöverdomstolen.
Bakgrunden till den år 1991 införda instansordningen var att försäk-
ringsdomstolarna i en särskild rapport till regeringen hade framhållit
att det inom organisationen fanns betydande svårigheter, främst när det
gällde att rekrytera och behålla domare och föredragande. Dåvarande
justitieministern konstaterade i anledning härav i sin anmälan till 1988
års budgetproposition att det fanns skäl att överväga frågor om
domstolarnas arbetsformer och organisation m.m. (prop. 1987/88:100
bil. 4 s. 79).
Domstolsverket fick därefter i uppdrag att analysera förutsätt-
ningarna för att på sikt samordna försäkringsrätterna med de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Vid riksdagsbehandlingen av 1988 års
budgetproposition uttalade justitieutskottet att Domstolsverket inom
ramen för sitt uppdrag också borde överväga Försäkrings-
överdomstolens ställning (bet. 1987/88:JuU29 s. 14).
Domstolsverket redovisade sitt uppdrag i rapporten (DV Rapport
1988:5) Försäkringsdomstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. I
rapporten förordade verket en integration av försäkringsrätterna med
fem länsrätter. Verket förordade också en avveckling av Försäkrings-
överdomstolen så snart rättsläget inom socialförsäkringen stabiliserat
sig och förklarade att endast mycket starka skäl borde kunna föranleda
att överdomstolen bibehölls efter mitten av 1990-talet.
Frågan om försäkringsdomstolamas organisation togs härefter upp
i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 4 s. 55 ff). I
propositionen föreslog regeringen vissa riktlinjer för en reform. Enligt
dessa skulle försäkringsrätterna i ett första skede integreras med tre av
kammarrätterna och Försäkringsöverdomstolen behållas som högsta
Prop. 1992/93:215
11
1** Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr215
instans inom socialförsäkringsområdet. På sikt skulle bl.a. frågan om
Försäkringsöverdomstolens ställning övervägas. Riksdagen godkände
riktlinjerna (bet. 1989/90: JuU24, rskr. 1989/90:192).
Regeringen uppdrog därefter åt Domstolsverket att utreda bl.a. de
organisatoriska frågor som den föreslagna integrationen av försäkrings-
rätterna med kammarrätterna skulle föranleda. Domstolsverket
redovisade en första del av sitt uppdrag i rapporten (DV Rapport
1990:2) Redovisning av regeringsuppdrag inför samordningen av
försäkringsrätterna med kammarrätterna; delrapport.
Regeringens slutliga förslag om instansordningen i socialförsäk-
ringsmål och försäkringsrätternas framtid kom, såsom framgått, att få
en annan inriktning än den som redovisades i 1990 års budgetpro-
position. I sin anmälan till en proposition om rättskipningen i social-
försäkringsmål anförde dåvarande justitieministern som skäl härför
bl.a. vissa kostnadsaspekter samt möjligheterna till en snabbare
handläggning med länsrätterna som första domstolsinstans (prop.
1990/91:80 s. 39 ff). Vidare hänvisade hon till det förändringsarbete
som pågick beträffande de materiella reglerna inom socialförsäk-
ringsområdet och till den övergripande målsättningen att tyngdpunkten
i dömandet bör ligga så långt ned i domstolshierarkin som möjligt. I
propositionen konstaterades också (s. 45) att reformen på sikt högst
väsentligt skulle komma att påverka flödet av mål till Försäkrings-
överdomstolen men att en utvärdering av reformen borde ske innan
man övervägde domstolens framtida ställning.
I samband med riksdagens beslut att lägga ned försäkringsrätterna
behandlades frågan om inte rättskipningen i socialförsäkringsmål på
sikt i dess helhet skulle föras över till de allmänna förvaltningsdom-
stolarna så att Regeringsrätten skulle bli högsta instans för dessa mål.
Justitieutskottet (bet. 1990/91 :JuU 18) noterade att en av orsakerna till
svårigheterna inom socialförsäkringsrättskipningen har sin grund i att
Försäkringsöverdomstolen tillförs mål inte bara efter prejudikatdispens
utan också efter ändringsdispens. Enligt utskottet har denna ordning
begränsat överdomstolens möjligheter att fullgöra den viktiga uppgiften
att leda rättstillämpningen. Av intresse i sammanhanget ansåg utskottet
vara att systemet med ändringsdispens i den högsta instansen var ett
motiv för det tidigare fattade principbeslutet om enbart en domstols-
instans under överdomstolen. Det fanns därför - med hänsyn till de
försäkrades intresse av att snabbt nå rättskraftiga avgöranden - skäl att
överväga reformer också i frågan om den högsta instansen. Utskottet
menade emellertid att det också fanns omständigheter som talade för
att domstolen åtminstone under en övergångstid skulle finnas kvar.
Härtill kom att en förändring skulle påkalla överväganden om t.ex.
domstolens sammansättning och för detta saknades beslutsunderlag.
Utskottet anslöt sig därför till regeringens uppfattning att ett ställ-
ningstagande borde anstå till dess en utvärdering skett av den
förestående integrationen.
Prop. 1992/93:215
12
Mot den nu angivna bakgrunden utarbetades förslaget om
Försäkringsöverdomstolen i den inledningsvis nämnda promemorian
Domstolsväsendet - Organisation och administration i framtiden.
Prop. 1992/93:215
3.1.1 Reformbehovet
Min bedömning: Frågan om slutinstans i socialförsäkringsmål
bör lösas snarast. Ställning bör därför nu tas till om Försäk-
ringsöverdomstolen bör läggas ned och domstolens uppgifter
föras över till Regeringsrätten.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har
ställt sig bakom de grundläggande resonemangen om Försäkrings-
överdomstolen i promemorian. Riksrevisionsverket anser dock att
frågan om Försäkringsöverdomstolens framtid bör övervägas i
samband med övervägandena om övriga specialdomstolar. Enligt
Försäkringskasseförbundet finns det skäl att skynda långsamt. Förbun-
det anser att den år 1991 införda instansordningen för socialförsäk-
ringsmål bör följas och utvärderas innan ytterligare steg tas. Kritiska
synpunkter har vidare framförts av Landsorganisationen i Sverige
(LO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Deras syn-
punkter redovisas i anslutning till övervägandena om en ändrad
slutinstans (avsnitt 3.1.2).
Skälen för min bedömning: Den nya instansordningen för
rättskipningen i socialförsäkringsmål har nu varit i kraft under drygt
ett och ett halvt år. Instansordningens effekter på tillströmningen av
mål till Försäkringsöverdomstolen kan emellertid ännu inte utläsas.
Någon utvärdering av integrationen har således inte gjorts. Hittills
vunna erfarenheter tyder dock på att den nya ordningen fungerar väl.
Till skillnad från Riksrevisionsverket och Försäkringskasseförbundet
anser jag att det inte är försvarbart att avvakta ytterligare tid innan
frågan om överdomstolens ställning övervägs. Skälet härtill är främst
13
den stora tillströmningen av socialförsäkringsmål till domstolarna.
Frågan om instansordningen i dessa mål har därmed blivit akut.
Försäkringsöverdomstolen hade vid ingången av år 1979, när
försäkringsrätterna inrättades, en balans på drygt 2 OCX) mål. Under
den första tiden var försäkringsrätterna under ett uppbyggnadsskede.
Det fick till följd en låg måltillströmning till överdomstolen som
möjliggjorde en viss minskning av balansen. För tiden härefter ökade
balansen ständigt och vid halvårsskiftet 1986 var balansen närmare
3 700 mål. Efter en viss nedgång de följande åren var den vid
utgången av år 1989 uppe i samma nivå. Den har härefter, trots en
ökande avverkningstakt, stigit ytterligare. Vid ingången av år 1993
uppgick balansen till ca 4 700 mål.
Under senare år har måltillförseln till Försäkringsöverdomstolen
varit mycket stor. År 1987 inkom omkring 1 800 mål. För år 1992
uppgick antalet till 2 928. Av dessa mål härrörde 1 939 från försäk-
ringsrätterna, 670 från kammarrätterna och 319 från Arbetsmarknads-
styrelsen. Antalet socialförsäkringsmål som hade prövats enligt den
nya instansordningen av såväl länsrätt som kammarrätt uppgick till
218. Under år 1992 inkom till länsrätterna 14 544 mål. Det innebär
en ökning med ca 280 procent jämfört med antalet inkomna mål år
1987 i försäkringsrätterna. Till kammarrätterna inkom 2 463 mål år
1992. Samtidigt övertog de ca 6 700 oavgjorda mål från försäkrings-
rätterna. Det finns således inga tecken på trendbrott vad gäller antalet
inkomna socialförsäkringsmål i domstolarna.
Orsaken till den stora tillströmningen av mål till Försäkrings-
överdomstolen har under åren generellt sett inte haft sin förklaring i
att försäkringsrätterna avgjort fler mål utan i en ökad överklagandefre-
kvens från försäkringsrätterna till överdomstolen. I början av 1980-
talet låg den på 17 procent och från mitten av 1980-talet höll den sig
omkring 25 procent. Under år 1989 steg den till 31 procent och den
låg år 1991 på 34 procent. Den sammanvägda överklagandefrekvensen
från försäkringsrätterna och kammarrätterna uppgick år 1992 till 40
procent.
Parallellt med den stigande överklagandefrekvensen har dels
andelen mål i vilka prövningstillstånd inte beviljats ökat, dels ändrings-
frekvensen i mål som prövats sjunkit i Försäkringsöverdomstolen.
Andelen mål i vilka prövningstillstånd inte beviljades var 55 procent
år 1989. År 1992 hade den ökat till 73 procent. Av det totala antalet
avgjorda mål uppgick ändringsfrekvensen år 1989 till 24 procent, 1990
till 13 procent, 1991 till 9 procent och 1992 till 7 procent. Ändrings-
frekvensen i de 732 mål som prövades i sak år 1990 uppgick till 51
procent och i de 646 mål som prövades i sak år 1991 till 38 procent.
I de 678 mål som prövades i sak 1992, varav knappt hälften härrörde
från Arbetsmarknadsstyrelsen, uppgick ändringsfrekvensen till 31
procent. Siffrorna tyder på att rättsläget har stabiliserat sig.
Mot bakgrund av flödet av socialförsäkringsmål i domstolarna är
Prop. 1992/93:215
14
enligt min mening skälen för en ändrad ordning i fråga om den högsta
instansen starka.
Till skillnad från i Regeringsrätten tillämpas i Försäkringsöver-
domstolen, som jag nyss nämnt, såväl prejudikatdispens som ändrings-
dispens. Detta påverkar i sig flödet av mål till överdomstolen men
givetvis också det arbete domstolen får lägga ned på mål som inte har
något prejudikatvärde. Det är inte rimligt med en instansordning där
en förvaltningsmyndighets beslut kan överprövas av tre domstolar
samtidigt som den högsta instansen också handlägger andra mål än
sådana som har värde för prejudikatbildningen. Effekten blir också den
att mycket lång tid hinner gå innan de försäkrade får ett slutligt
besked. Vad avser åtskilliga mål kan detta vara mycket otillfreds-
ställande från rehabiliteringssynpunkt.
Dömandet i första domstolsinstans i socialförsäkringsmål är nu
utspritt på 24 länsrätter. Det är därför angeläget att det finns en
stadgad praxis inom socialförsäkringsområdet. Den bästa vägen att
skapa garantier för detta är att den högsta instansen är en renodlad
prejudikatinstans. Det är också angeläget att den processordning som
tillämpas i olika typer av förvaltningsmål är likartad.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att frågan om slutinstans
i socialförsäkringsmål bör lösas snarast möjligt, även om - som
framgår av det följande - det behövs en viss övergångstid innan en
nyordning kan börja tillämpas. Jag instämmer följaktligen i den
bedömning som görs i promemorian att ställning nu bör tas till om
domstolen bör läggas ned och domstolens uppgifter föras över till
Regeringsrätten.
Prop. 1992/93:215
3.1.2 Ändrad slutinstans
Mitt förslag: Regeringsrätten blir högsta instans i socialför-
säkringsmål.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Försäkrings-
kasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO) har tillstyrkt att Regeringsrätten
blir högsta instans i socialförsäkringsmål. Försäkringskasseförbundet
framför att tillströmningen av socialförsäkringsmål, förändrad lagstift-
ning och Försäkringsöverdomstolens särskilda sammansättning i stället
kan tala för att domstolen behöver vara kvar. LO och TCO påpekar
bl.a. vikten av att ledamöter med särskild insikt i arbetsförhållanden
15
deltar i dömandet i socialförsäkringsmål. Förbunden anser vidare att
det är av synnerlig vikt att ta till vara den specialistkompetens som
finns i Försäkringsöverdomstolen, en kompetens som förbunden anser
går förlorad om Regeringsrätten blir högsta instans. LO påpekar också
att det är olyckligt att ta bort möjligheten till ändringsdispens i
socialförsäkringsmål.
Skälen för mitt förslag: I samband med beslutet år 1979 om
införande av försäkringsdomstolarna prövades frågan om inte besvärs-
organisationen inom socialförsäkringen i stället borde knytas till de
allmänna förvaltningsdomstolarna (bet. 1977/78:SfUl5). Till stöd för
en sådan ordning anfördes bl.a. att nya specialdomstolar borde inrättas
endast om mycket starka skäl talar för det. Socialförsäkringsutskottet
tog emellertid avstånd från tanken under hänvisning till att social-
försäkringsärendena är en relativt enhetlig grupp av ärenden som rör
den enskildes behov av stöd i olika situationer och att kravet på snabb
handläggning därför är särskilt framträdande. Det anfördes också att
den pågående differentieringen av socialförsäkringsförmånerna medfört
att ärendeprövningen otvivelaktigt blivit svårare. Utskottet underströk
dock samtidigt att ställningstagandet inte hindrade att man i en framtid
kunde överväga att integrera försäkringsdomstolarna med de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Så har nu skett beträffande försäkrings-
rätterna, bl.a. för att just tillgodose kravet på snabb handläggning.
Redan det förhållandet att försäkringsrätterna avskaffats och deras
mål överförts till länsrätterna med överklagande till kammarrätt talar
med betydande styrka för att också Försäkringsöverdomstolen upphör
som speciell sista instans. Socialförsäkringsområdet är en betydelsefull
del av förvaltningsrättskipningen. Med hänsyn härtill motiverar också
den nackdel som ligger i att det i dag finns två högsta instanser inom
förvaltningsrättskipningen att det bara skall finnas en slutinstans,
nämligen Regeringsrätten. Regeringsrätten är också den domstol som
prövar frågor om resning och återställande av försutten tid i fråga om
mål där Försäkringsöverdomstolen är högsta instans.
I samma riktning verkar det förslag som jag återkommer till och
som innebär att ändringsdispensen slopas hos Försäkringsöver-
domstolen. Om ändringsdispensen avskaffas kommer nämligen
sannolikt de mål som skall prövas i sak att bli så få att det inte är
befogat att ha en särskild domstol för dessa.
Även från utbildnings- och rekryteringssynpunkt är det en nackdel
med specialdomstolar. Detta har visat sig inte minst beträffande
försäkringsrätternas, men också beträffande Försäkringsöverdom-
stolens möjligheter att rekrytera föredragande. Överdomstolen
rekryterade tidigare sina föredragande från huvudsakligen försäkrings-
rätterna. Härefter har visserligen kammarrättsassessorerna ålagts
tjänstgöringsskyldighet i domstolen. Det framstår emellertid inte som
någon tillfredsställande lösning att kammarrätterna vid nyrekrytering
skall ha återväxten av föredragande i två högsta domstolsinstanser i
Prop. 1992/93:215
16
åtanke. Detta gäller i synnerhet som stora personalförändringar inom
de allmänna förvaltningsdomstolarna kan förväntas ske som en följd
av Domstolsutredningens förslag. Det är lättare att tillgodose behovet
av föredragande om målen är koncentrerade till en slutinstans.
Vad som kan tala för ett bibehållande av Försäkringsöverdomstolen
är behovet av specialkompetens och önskvärdheten av deltagande av
icke lagfarna ledamöter i slutinstansen på målområdet.
Till skillnad från vissa remissinstanser anser jag att behovet av
specialkunskaper inom ett visst rättsområde kan tillgodoses på annat
sätt än genom särskilda domstolar för vissa måltyper. I den mån en
allmän förvaltningsdomstol behöver tillföras ytterligare sakkunskap bör
det i första hand ske i form av sakkunnigbevisning. Detta är för övrigt
även förhållandet för Försäkringsöverdomstolen. Den medicinska
sakkunskapen innehas inte av ledamöterna.
Frågan återstår då om det enda och bärande skälet till att bibehålla
Försäkringsöverdomstolen är den särskilda sammansättning som
domstolen har. Det kan nämligen inte komma i fråga att mål i
Regeringsrätten skall avgöras med deltagande av särskilda ledamöter
(jfr 11 kap. 1 § regeringsformen).
De icke lagfarna ledamöterna i Försäkringsöverdomstolen och
ersättarna för dessa förordnas av regeringen för tre år i sänder. Sådana
ledamöter och ersättare skall ha särskild erfarenhet av arbets-
förhållanden eller på annat sätt ha kunskaper av särskilt värde för
domstolen. Till skillnad mot vad som gäller för vissa andra special-
domstolar finns enligt lagen om Försäkringsöverdomstolen inte någon
uttrycklig rätt för en organisation att lämna förslag i fråga om vilka
ledamöter som skall förordnas. I praktiken har det emellertid utbildats
en ordning som överensstämmer med vad som tillämpas när intresse-
ledamöter förordnas vid andra specialdomstolar. Regeringen har
nämligen regelmässigt inhämtat förslag från organisationerna på
arbetsmarknaden när icke lagfarna ledamöter i Försäkringsöver-
domstolen skall förordnas.
Frågan om lämpligheten av intresserepresentation i domstolar och
nämnder har sedan länge varit föremål för meningsskiljaktigheter.
Diskussionerna och den kritik som har förekommit har gällt intresse-
ledamöternas ställning och i vilken utsträckning jävsregler är tillämp-
liga på dem. Vissa har ansett att systemet har fördelar genom den
sakkunskap som tillförs domstolen. Andra har framhållit att det är
ofrånkomligt att det till ledamöter utses sådana personer som på ett
eller annat sätt är knutna till de förslagsställande organisationerna samt
att det kan förväntas att dessa personer solidariserar sig med syftet hos
den organisation de tillhör och att de är inställda på att verka för detta
syfte.
De invändningar av mer principiell natur som kan riktas mot
intresseledamöter har enligt min mening bärkraft även avseende de
icke lagfarna ledamöterna i Försäkringsöverdomstolen.
Prop. 1992/93:215
17
Som jag redan nämnt förordar jag att ändringsdispensen slopas i
socialförsäkringsmålen. Prövningen i sista instans blir därmed mer
inriktad på rättsfrågor och minskar i motsvarande mån skälen för att
icke lagfarna ledamöter deltar i avgörandena där.
Ståndpunkten blir därför att det inte längre finns tillräckliga motiv
att ha kvar andra ledamöter än yrkesdomare i slutinstansen.
Mot bakgrund av det anförda är min slutsats att det inte finns skäl
att ha en särskild högsta domstol inom socialförsäkringsområdet.
Försäkringsöverdomstolens uppgift att överpröva kammarrätts beslut
i socialförsäkringsmål bör därför övertas av Regeringsrätten.
3.1.3 Ändrad instansordning i arbetslöshetsförsäkringsmål m.m.
Prop. 1992/93:215
Mitt förslag: Mål som överklagas från Arbetsmarknadsstyrelsen
till domstol skall handläggas av länsrätt för att därefter kunna
överklagas enligt den instansordning som gäller för de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget om en ny besvärsordning för mål
från Arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av en majoritet av remissinstanserna. Försäkringsöverdomstolen och
Svenska Arbetsgivareföreningen förordar dock att länsrätt görs till
besvärsinstans i Arbetsmarknadsstyrelsens ställe. Arbetsmark-
nadsstyrelsen själv påpekar att den utgår från att den föreslagna
besvärsordningen blir provisorisk i avvaktan på resultatet av den
pågående utredningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Utredaren (A 1992:03), som upplyser att Arbetsmarknadsstyrelsens
roll som besvärsinstans kan komma att förändras, anser att den
nuvarande ordningen med Försäkringsöverdomstolen som enda
domstolsinstans bör behållas i avvaktan på utredarens förslag.
Skälen för mitt förslag: Försäkringsöverdomstolen överprövar
inte bara socialförsäkringsmål som härrör från allmän försäkringskassa
och Riksförsäkringsverket utan också mål från Arbetsmarknads-
styrelsen. Överdomstolen är i dessa mål både första och sista
domstolsinstans. Målen överklagas till styrelsen från arbetslöshetskassa
och länsarbetsnämnd. Det är fråga om mål om ersättning och med-
lemskap enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring samt mål
om ersättning enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
I styrelsens tillsynsbefogenheter avseende arbetslöshetskassorna har
också ansetts ligga att den - utan samband med ett överklagande - kan
18
ändra ett beslut vari en kassa tillerkänt en medlem ersättning, men där
rätten till ersättning satts i fråga. Ett sådant beslut av styrelsen anses
ha prejudiciell betydelse i fråga om arbetslöshetskassas rätt till
statsbidrag för den utgivna ersättningen och kan prövas av över-
domstolen efter överklagande av kassan. Både i fråga om ersättning
och medlemskap enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring samt
ersättning enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd har av prejudi-
katintresse styrelsen också rätt att underställa beslut överdomstolens
prövning.
Den nu nämnda ordningen med Försäkringsöverdomstolen som
första och sista domstolsinstans i vissa mål strider helt mot de gällande
principerna för förvaltningsrättskipningen. Tillräckligt starka skäl för
att frångå dessa principer kan inte anses föreligga i fråga om de
aktuella måltyperna. Arbetsmarknadsstyrelsens ifrågavarande beslut
bör därför överklagas till länsrätt och helt följa den instansordning som
gäller för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det finns inga
principiella eller andra bärande skäl att koncentrera länsrättsprövningen
till viss domstol. Samtliga länsrätter bör därför bli behöriga att döma
i målen.
Vid avgörande av socialförsäkringsmål består länsrätt som regel av
en lagfaren domare och tre nämndemän. Samma domförhetsregel bör
gälla för nu aktuella typer av mål. Vid överprövning av sådana mål
bör också nämndemän ingå i kammarrätten.
Det kan ifrågasättas om den gällande ordningen med Arbetsmark-
nadsstyrelsen som tillsynsmyndighet, besvärsinstans och part är lyckad
från processuell och allmän principiell utgångspunkt med tanke på att
den innebär en kombination av olika roller i en och samma myndighet.
Arbetslöshetsförsäkringen och administrationsordningen för denna är
emellertid för närvarande föremål för utredning (dir. 1992:24). Även
om en mindre tillfredsställande processordning konstrueras genom att
föra över målen till de allmänna förvaltningsdomstolarna och behålla
styrelsen som besvärsinstans, bör därför frågan om styrelsens ställning
inte övervägas närmare i detta lagstiftningsärende. Det kan emellertid
inte komma i fråga att låta bestämmelsen om rätt för styrelsen att i
vissa fall underställa sina beslut domstols prövning kvarstå. Detta är
en rätt som för övrigt numera inte utnyttjas.
Jag anser att man vad gäller målen från Arbetsmarknadsstyrelsen
inte bör avvakta utredarens förslag om styrelsens framtida roll. En
reform i fråga om Försäkringsöverdomstolen bör omfatta också dessa
mål. Sedan utredaren avslutat sitt arbete får i stället frågan om
processordningen aktualiseras på nytt. Liksom Arbetsmarknads-
styrelsen anser jag den här förordade ordningen vara provisorisk.
Jag föreslår alltså att länsrätt blir första domstolsinstans i fråga om
sådana beslut av Arbetsmarknadsstyrelsen som överklagas till domstol
och att målen därefter skall följa den instansordning som gäller för de
allmänna förvaltningsdomstolarna.
Prop. 1992/93:215
19
Prop. 1992/93:215
3.1.4 Övergången till en ny slutinstansprövning
Mitt förslag: Regeringsrätten blir högsta instans i socialförsäk-
ringsmål och arbetslöshetsförsäkringsmål m.m. samtidigt med att
Försäkringsöverdomstolen läggs ned.
Promemorians förslag: Den nya instansordningen träder beträf-
fande nya mål i kraft den 1 juli 1993. Försäkringsöverdomstolen finns
kvar under en övergångstid, troligen till den 1 juli 1995, enbart för att
arbeta av inneliggande målbalanser.
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som
tillstyrkt att Regeringsrätten blir högsta instans i socialförsäkringsmål
m.m. - däribland Regeringsrätten själv och Försäkringsöverdomstolen
- har avstyrkt den i promemorian föreslagna övergångslösningen. De
anser det olämpligt med två högsta instanser inom samma målområde,
även om det handlar om endast en övergångstid.
Skälen för mitt förslag: Den i promemorian angivna lösningen
innebär att det under några år skulle finnas två prejudikatinstanser i
socialförsäkringsmål och mål från Arbetsmarknadsstyrelsen. I likhet
med flertalet remissinstanser anser jag att en sådan lösning är
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns nämligen en
risk att Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen gör olika
bedömningar i samma måltyper. Den nya instansordningen bör därför
införas samtidigt med att Försäkringsöverdomstolen läggs ned. Jag är
dock väl medveten om att det inte är möjligt att flytta över nu
inneliggande målbalanser, ca 4 700 mål, från Försäkringsöverdom-
stolen till Regeringsrätten för fortsatt handläggning enligt det regel-
system för prövningstillstånd som gäller för överdomstolen. Ett sätt att
komma till rätta med målbalanserna är att avskaffa möjligheten till
ändringsdispens för nya mål i Försäkringsöverdomstolen innan den
ändrade instansordningen genomförs. Sedan överdomstolens målbalans
på grund av dels den år 1991 införda instansordningen, dels slopandet
av ändringsdispensen sjunkit till en rimlig nivå kan Regeringsrätten bli
högsta instans i socialförsäkringsmål. Samtidigt skulle återstående mål
i Försäkringsöverdomstolen kunna överlämnas till Regeringsrätten och
Försäkringsöverdomstolen läggas ned. Jag bedömer att målbalansen
under angivna förutsättningar om ett par år kan vara sådan att
domstolen kan läggas ned. Jag förordar en lösning av det slaget.
Förslaget innebär att Försäkringsöverdomstolen blir sista instans i
arbetslöshetsförsäkringsmålen m.m. under samma övergångstid.
20
Jag återkommer till tidpunkten för ikraftträdandet av den nya Prop. 1992/93:215
instansordningen (avsnitt 3.4) efter det att jag närmare redovisat min
inställning till bl.a. frågan om ändringsdispens.
3.1.5 Avskaffande av ändringsdispens m.m.
Mitt förslag: Ändringsdispensen avskaffas i Försäkrings-
överdomstolen snarast möjligt. Även bestämmelsen att dom-
stolen skall pröva besvär av Riksförsäkringsverket utan pröv-
ningstillstånd avskaffas.
Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte något förslag
i dessa delar.
Remissinstanserna: Ett stort antal av de remissinstanser som
framfört kritik mot den i promemorian föreslagna övergångslösningen
har föreslagit att ändringsdispensen i Försäkringsöverdomstolen
avskaffas för domstolens återstående verksamhetstid. Även Försäk-
ringskasseförbundet, som i och för sig anser att domstolen skall finnas
kvar, förordar att domstolen görs till en renodlad prejudikatinstans.
Skälen för mitt förslag: Som jag sagt i det föregående finns det
anledning att överväga att avskaffa ändringsdispensen i Försäkrings-
överdomstolen. Det är inte en tillfredsställande ordning att i social-
försäkringsmål, samtidigt med den långa instanskedjan, ha en ordning
där den högsta instansen även prövar mål som inte är av betydelse för
prejudikatbildningen. Ifrågavarande förvaltningsärenden har prövats av
en förvaltningsmyndighet och dessutom omprövats av myndigheten
innan de når första domstolsinstans. Under sådana förhållanden kan
det inte av rättssäkerhetsskäl krävas ändringsdispens i den högsta
instansen. Tvärtom kan det påstås att rättssäkerheten gagnas av att den
högsta instansen kan koncentrera sig på de svårbedömda fallen och
meddela avgöranden som kan främja en enhetlig rättspraxis. Vikten av
prejudikatbildning gör sig inte mindre gällande för verksamheten i
Försäkringsöverdomstolen än för verksamheten i Regeringsrätten.
Detta ställningstagande påverkas inte av det förhållandet att Försäk-
ringsöverdomstolen senare läggs ned. Det är nämligen också nödvän-
digt att komma till rätta med målbalansen innan så sker. Jag anser
därför att ändringsdispensen i domstolen bör avskaffas snarast möjligt.
Riksförsäkringsverket har att verka för att bestämmelserna om den
allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist. Verket får,
även till förmån för enskild part, överklaga domstols och allmän
försäkringskassas beslut. Verket har rätt att få sina överklaganden till
21
Försäkringsöverdomstolen prövade av domstolen utan prövningstill-
stånd. En motsvarande rättighet har givits Riksdagens ombudsmän
(JO) och Justitiekanslern (JK) beträffande vissa mål i Regeringsrätten.
Frågan huruvida det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen
att ett överklagande prövas bör enligt min mening i princip vara förbe-
hållen domstolen. I betänkandet (SOU 1992:138) Några frågor
angående Regeringsrätten, som för närvarande remissbehandlas, har
i linje härmed föreslagits att dispensprövning skall införas avseende
bl.a. de mål i vilka JO och JK för talan i Regeringsrätten. Riksför-
säkringsverket har i vart fall inte en med exempelvis JO eller JK
jämförbar ställning. Även utan en rätt att föra upp mål i högsta instans
utan prövningstillstånd har verket möjlighet att följa och påverka rätts-
tillämpningen. Verket bör därför fortsättningsvis inte undantas från
regeln om prövningstillstånd.
3.2.1 Försäkringsdomarna
Prop. 1992/93:215
Min bedömning: Vid nedläggningen förflyttas försäkrings-
domarna till annan jämställd tjänst. Bedömningen av vilka
domartjänster som kan komma i fråga får anstå.
Bedömningen i promemorian: Promemorian innehåller inte någon
bedömning av denna fråga.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna
fråga.
Skälen för min bedömning: Som jag redan nämnt finns det tio
domare i Försäkringsöverdomstolen i dag. Av dessa är nio ordinarie
domare. De omfattas därför av bestämmelsen i 11 kap. 5 § regerings-
formen enligt vilken ordinarie domare får förflyttas till annan jämställd
tjänst, om det påkallas av organisatoriska skäl. Enligt lagrummets
förarbeten är det ett villkor att domaruppgifterna är väsentligen
likartade i de båda tjänsterna. Förflyttning från allmän domstol till
förvaltningsdomstol och omvänt är enligt förarbetena inte tillåten mot
vederbörandes vilja. Däremot anses hinder inte möta mot en förflytt-
ning från överrätt till underrätt.
Försäkringsöverdomstolen är en förvaltningsdomstol. Arten av
arbetsuppgifter är väsentligen likartade i Försäkringsöverdomstolen
och de allmänna förvaltningsdomstolarna. De innebär i de flesta fall
22
en överprövning av förvaltningsmyndighets beslut. Det torde därför
inte råda någon tvekan om att det i princip finns en förflyttningsskyl-
dighet för de ordinarie domarna i Försäkringsöverdomstolen till de
allmänna förvaltningsdomstolarna, om en omorganisation så kräver.
Det andra villkoret som enligt förarbetena skall uppfyllas är att det
skall vara fråga om en förflyttning till en domartjänst med samma eller
i huvudsak samma löneställning.
Regeln i 11 kap. 5 § regeringsformen innebär således att rege-
ringen vid en reform som den förestående får förflytta en ordinarie
domare i Försäkringsöverdomstolen till en tjänst som vad gäller
löneställning och domaruppgifter är väsentligen likartad med den
innehavda tjänsten. Vilka sådana tjänster som blir aktuella kan i dag
inte överblickas. Personalsituationen inom domstolsväsendet kring
mitten av år 1995 är svårbedömbar. Detta har bl.a. sin förklaring i
Domstolsutredningens förslag om omfördelning av domstolarnas
arbetsuppgifter och om instansordningen i de allmänna förvaltnings-
domstolarna. Dessa förslag kommer nämligen att få stora personal-
effekter. Bedömningen av vilka nya domartjänster som kan komma i
fråga för försäkringsdomama får därför anstå till dess jag ser vilka av
Domstolsutredningens förslag som skall genomföras.
3.2.2 Övrig personal
Prop. 1992/93:215
Min bedömning: Föredragandena återgår till sina s.k. botten-
tjänster. Bedömningen av möjligheten att bereda kansli-
personalen och den administrativa personalen plats inom
domstolsväsendet i övrigt får anstå.
Bedömningen i promemorian: Promemorian innehåller inte någon
bedömning av dessa frågor.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i dessa
frågor.
Skälen för min bedömning: De nuvarande föredragandena i
Försäkringsöverdomstolen har samtliga tjänster i allmän förvaltnings-
domstol. De är förordnade på viss tid i Försäkringsöverdomstolen.
Föredragandenas anställningsförhållanden får antas vara likartade vid
nedläggningen av domstolen. De kan därför vid nedläggningen återgå
till sina s.k. bottentjänster.
Antalet tillsvidareanställda inom grupperna kanslipersonal och
administrativ personal i Försäkringsöverdomstolen uppgår till 14
personer. Ambitionen bör vara att bereda dem plats inom domstols-
23
väsendet i övrigt vid nedläggningen. I vilken utsträckning detta
kommer att vara möjligt kan jag av skäl som jag angett i det före-
gående (avsnitt 3.2.1) för närvarande inte överblicka.
Prop. 1992/93:215
Min bedömning: Reformerna är inledningsvis kostnadsneutrala.
Nedläggningen av Försäkringsöverdomstolen kommer att leda
till besparingar.
Bedömningen i promemorian: Överenstämmer med min.
Remissinstanserna: Regeringsrätten har uppgivit att den nya
instansordningen för socialförsäkringsmål kommer att leda till att
antalet årligen till Regeringsrätten inkomna mål ökar med ca 4 (XX).
Skälen för min bedömning: Det kan antas att effekterna av den
nya ordningen med en renodlad prejudikatinstans som högsta domstol
i socialförsäkringsmål m.m. inte omedelbart kommer att påverka
benägenheten att överklaga. Mot den bakgrunden samt det förhållandet
att nu tillgängliga resurser i Försäkringsöverdomstolen så långt möjligt
bör avsättas till att arbeta ned målbalansen finns det inte anledning att
räkna med några rationaliseringsvinster under domstolens kvarstående
verksamhetstid.
Målen från Arbetsmarknadsstyrelsen kommer att spridas på
länsrätterna. Den ökade arbetsbelastningen på flertalet domstolar blir
därför marginell. För främst Länsrätten i Stockholms län kommer
dock arbetsbelastningen att bli märkbar i organisationen. Förklaringen
härtill är att arbetslöshetskassorna till stor del är koncentrerade till
Stockholm. En viss förstärkning av den domstolen kan därför behöva
ske. Hänsyn skall emellertid tas till att den nya instansordningen totalt
sett medför en kostnadsminskning jämfört med dagens förhållande då
målen är koncentrerade till Försäkringsöverdomstolen. En resursför-
stärkning av de allmänna förvaltningsdomstolarna på grund av den nya
måltypen bör därför ske genom en omfördelning av medel inom
domstolsväsendets anslagsram.
En nedläggning av Försäkringsöverdomstolen kommer att leda till
besparingar. Storleken på dessa är dock för närvarande svår att
uppskatta. Overklagandefrekvensen till Regeringsrätten i de aktuella
måltyperna är svårbedömbar. Detsamma gäller för antalet mål som
Regeringsrätten kan komma att ta upp till prövning. Därtill kommer
att resurserna i Regeringsrätten inledningsvis måste anpassas till antalet
oavgjorda mål i Försäkringsöverdomstolen vid nedläggningen. Det
24
finns dock inte anledning att tro att tillströmningen av socialför-
säkringsmål blir så stor som Regeringsrätten uppgivit. Enligt Dom-
stolsverkets beräkningar kan den uppskattas till ca 1 500 mål i ett
skede då den nya ordningen fått fullständig genomslagskraft. Med
beaktande av reglerna om prövningstillstånd skulle då de ökade
lönekostnaderna i Regeringsrätten enligt Domstolsverket uppgå till ca
7 miljoner kr. Den totala kostnaden för Försäkringsöverdomstolen
uppgår till ungefär 18 miljoner kr. Den nya instansordningen skulle
alltså medföra en årlig besparing på ungefär 11 miljoner kr., om inga
lokalkostnader uppstår. Hänsyn skall dessutom tas till att den nu
aktuella reformen kan komma att sammanfalla med genomförandet av
reformförslag som lämnats av Domstolsutredningen och som innebär
besparingar i Regeringsrätten. En samlad bedömning av resursbehovet
i Regeringsrätten får därför göras vid en senare tidpunkt.
Det är med hänsyn till målutvecklingen och det fortsatta reformarbetet
av stor vikt att ändringsdispensen i Försäkringsöverdomstolen tas bort
snarast möjligt, nämligen den 1 juli 1993. Samma tidpunkt bör gälla
beträffande den delvis nya besvärsordningen för målen från Arbets-
marknadsstyrelsen.
Den nya ordningen bör emellertid enbart komma i fråga beträf-
fande mål som inte avgjorts av kammarrätt eller Arbetsmarknads-
styrelsen före ikraftträdandet.
Såvitt nu kan bedömas bör målbalansen i Försäkringsöver-
domstolen om ca två år ha sjunkit väsentligt. Det kan antas att det då
knappast finns kvar några mål som skall prövas enligt den nuvarande
regeln om ändringsdispens. Vid sådant förhållande kan kvarvarande
oavgjorda mål lämnas över till Regeringsrätten. Det skulle innebära att
Försäkringsöverdomstolen kan läggas ned den 1 juli 1995. Med
hänsyn till den osäkerhet som finns beträffande tidpunkten, bör
emellertid regeringen inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om
denna.
De oavgjorda mål som i samband med nedläggningen av Försäk-
ringsöverdomstolen överlämnas till Regeringsrätten för prövning kan
komma att ha handlagts enligt flera olika besvärsordningar och med
olika regler om prövningstillstånd. Förslagen erfordrar därför vissa
övergångsbestämmelser som jag återkommer till i samband med
följdlagstiftningen.
Prop. 1992/93:215
25
Prop. 1992/93:215
I enlighet med det anförda har inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
3. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
4. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmark-
nadsstöd,
5. lag om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöver-
domstolen.
Förslagen 3 och 4 har upprättats i samråd med chefen för Arbets-
marknadsdepartementet. Jag har också samrått i ärendet med statsrådet
Könberg.
14 §
Paragrafen reglerar länsrätternas målområde. Tillägget i femte stycket
innebär att varje länsrätt, i enlighet med vad som följer av 98 § lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och 32 § lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd, är behörig att pröva mål som överklagas
från Arbetsmarknadsstyrelsen. Avgörande för länsrättens behörighet
är om den arbetslöshetshetskassa eller länsarbetsnämnd som beslutat
i första instans är belägen i samma län. Med belägen avses för arbets-
löshetskassa orten där styrelsen har sitt säte. Styrelsens säte skall
enligt 43 § lagen om arbetslöshetsförsäkring anges i kassans stadgar.
Ansökningar om kontant arbetsmarknadsstöd handläggs av endast fyra
av landets länsarbetsnämnder. Vilka dessa är framgår av 4 a §
förordningen (1976:1067) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Det bör anmärkas att paragrafen föreslås ändrad den 1 juli 1993
även i andra propositioner. Det gäller bl.a. propositionen 1992/93:185
om tobakslag. Paragrafen föreslås också ändrad i en lagrådsremiss
med förslag om telelag och lag om radiokommunikation. I propo-
26
sitionen om tobakslag har i punkten 6 till här aktuell paragraf tagits in
en generell bestämmelse om länsrättsprövning. Den nya lydelsen av
punkten 6 kommer därigenom att omfatta bl.a. ett förslag om en ny
punkt 8 i propositionen 1992/93:140 om svensk verksamhet i
Antarktis.
Paragrafen, som redan i dag har vissa lagtekniska brister, får
genom propositionen om tobakslag en provisorisk utformning. En helt
ny lydelse av paragrafen kommer att aktualiseras sedan beredningen
av Domstolsutredningens betänkande i denna del avslutats.
Ikraftträdandet
Genom lagen (1992:1529) om ändring i lagen har gjorts en ändring i
14 § första stycket punkten 2. Den ändringen har trätt i kraft den 1
januari 1993. I samma lagändring har i första stycket lagts till två nya
punkter, 6 och 7. Dessa punkter omfattas fr.o.m. den 1 juli 1993 av
den nya lydelsen av punkten 6 i propositionen om tobakslag, då också
här föreslagen ändring träder i kraft.
37 a §
Paragrafen reglerar bl.a. förutsättningarna för prövningstillstånd i
Försäkringsöverdomstolen. Som nämnts i den allmänna motiveringen
kan enligt gällande föreskrifter överklaganden prövas i överdomstolen
efter antingen prejudikatdispens, extraordinär dispens eller ändrings-
dispens. Förslaget innebär att möjligheten att få överklaganden
prövade efter ändringsdispens tas bort och att prövningstillstånd
således endast får meddelas enligt föreskrifterna i 36 §.
Förslaget innebär vidare att paragrafens andra stycke upphävs.
Följden härav blir att prövningstillstånd erfordras även i mål där
Riksförsäkringsverket överklagat.
Övergångsbestämmelsen
Mål som redan finns i Försäkringsöverdomstolen vid ikraftträdandet
skall givetvis handläggas enligt 37 a § i sin äldre lydelse. Detsamma
skall gälla för vissa mål som ännu inte kommit in till överdomstolen.
Utslagsgivande för om de äldre eller nya föreskrifterna skall tillämpas
blir tidpunkten för kammarrättens avgörande.
Prop. 1992/93:215
27
Det sagda innebär att mål som vid nedläggningen av försäkrings-
rätterna den 1 juli 1992 överlämnades från försäkringsrätt till
kammarrätt för prövning kan komma att omfattas av den nya regeln
om prövningstillstånd.
Att mål som avgjorts av försäkringsrätt enligt den före den 1 juli
1991 gällande instansordningen inte omfattas av de nya föreskrifterna
framgår av övergångsbestämmelsen till lagen (1991:211; jfr 1991:363)
om ändring i förvaltningsprocesslagen.
Allmänt
Förslagen innebär att de beslut av Arbetsmarknadstyrelsen som i dag
överklagas direkt till Försäkringsöverdomstolen fortsättningsvis skall
överklagas till länsrätt och därifrån till kammarrätt samt att Försäk-
ringsöverdomstolen blir högsta instans. Att länsrättens beslut kan över-
klagas till kammarrätten följer av 33 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Den nuvarande möjligheten för styrelsen att i vissa fall
underställa sina beslut domstols prövning har tagits bort.
I Försäkringsöverdomstolen kommer i och med den ändrade
instansordningen den nya lydelsen av 37 a § förvaltningsprocesslagen
att bli tillämplig.
Ändringarna innebär vidare att nämndemän skall ingå i kammarrätt
vid överprövning av målen, om nämndemän deltagit i länsrätt.
Övriga förslag innebär enbart redaktionella ändringar. Eftersom
lagarna är föremål för översyn har begreppet besvär inte utmönstrats
ur lagtexten.
Övergångsbestämmelserna
Förslagen innebär att Försäkringsöverdomstolen är behörig att i
enlighet med de äldre föreskrifterna direkt överpröva samtliga ärenden
som avgjorts av Arbetsmarknadsstyrelsen före ikraftträdandet. I dessa
mål gäller som i dag ingen dispensprövning.
Prop. 1992/93:215
28
Allmänt
Lagen reglerar Försäkringsöverdomstolens organisation och verk-
samhet. Förslaget innebär att lagen upphävs och därmed att Försäk-
ringsöverdomstolen läggs ned.
Man bör, som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4),
utgå från att verksamheten i Försäkringsöverdomstolen fortgår till den
1 juli 1995. Ett bemyndigande för regeringen att bestämma den
närmare tidpunkten har tagits in i förslaget.
Övergångsbestämmelsen
Med all sannolikhet kommer det att finnas oavgjorda mål i Försäk-
ringsöverdomstolen vid nedläggningen. Dessa mål skall enligt förslaget
lämnas över till Regeringsrätten för handläggning. Vilka regler om
prövningstillstånd m.m. som skall gälla för målen kommer att framgå
av övergångsbestämmelser till följdlagstiftning som avses komma vid
senare tidpunkt.
Prop. 1992/93:215
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
3. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
4. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmark-
nadsstöd,
5. lag om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöver-
domstolen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
29
Prop. 1992/93:215
Bilaga 1
Yttranden över departementspromemorian har efter remiss avgivits av
Högsta domstolen, Regeringsrätten, Justitiekanslem, Försäkringsöver-
domstolen, Bostadsdomstolen, Domstolsverket, Rättshjälpsmyndig-
heten, Riksåklagaren, Riksförsäkringsverket, Arbetsdomstolen,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Patentbesvärsrätten, Patent- och registre-
ringsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Marknadsdomstolen,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Svea hovrätt, Göta hovrätt,
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige,
Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norrland,
Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Hallsbergs tingsrätt,
Karlskoga tingsrätt, Lindesbergs tingsrätt, Örebro tingsrätt, Falu
tingsrätt, Hedemora tingsrätt, Leksands tingsrätt, Ludvika tingsrätt,
Mora tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Mjölby tingsrätt, Motala tingsrätt,
Jönköpings tingsrätt, Oskarshamns tingsrätt, Västerviks tingsrätt,
Falköpings tingsrätt, Skövde tingsrätt, Karlshamns tingsrätt, Karls-
krona tingsrätt, Ronneby tingsrätt, Sölvesborgs tingsrätt, Klippans
tingsrätt, Simrishamns tingsrätt, Ängelholms tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Ystads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Strömstads tingsrätt,
Uddevalla tingsrätt, Borås tingsrätt, Sjuhäradsbygdens tingsrätt,
Vänersborgs tingsrätt, Åmåls tingsrätt, Arvika tingsrätt, Kristinehamns
tingsrätt, Sunne tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Ljusdals tingsrätt,
Sollefteå tingsrätt, Örnsköldsviks tingsrätt, Svegs tingsrätt, Östersunds
tingsrätt, Umeå tingsrätt, Bodens tingsrätt, Haparanda tingsrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten
i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Malmöhus län,
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i
Västernorrlands län, Hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm,
Hyresnämnden och arrendenämnden i Västerås, Hyresnämnden och
arrendenämnden i Örebro, Hyresnämnden och arrendenämnden i
Malmö, Hyresnämnden och arrendenämnden i Göteborg, Hyresnämn-
den och arrendenämnden i Gävle, Hyresnämnden och arrendenämnden
i Sundsvall, Hyresnämnden och arrendenämen i Umeå, Hyresnämnden
och arrendenämnden i Luleå, Riksdagens ombudmän (JO), Utred-
ningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (A 1992:03),
Riksskatteverket, Centralnämnden för fastighetsdata, Rikspolis-
styrelsen, Nacka tingsrätt, Riksskatteverket, Nyköpings tingsrätt,
Gotlands tingsrätt, Sala tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Värnamo
tingsrätt, Ljungby tingsrätt, Mariestads tingsrätt, Hässleholms
tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Eslövs tingsrätt, Halmstads tingsrätt,
Mölndals tingsrätt, Gävle tingsrätt, Sandvikens tingsrätt, Gällivare
tingsrätt, Länsrätten i Uppsala län, Länsrätten i Kristianstads län,
Länsrätten i Älvsborgs län, Länsrätten i Värmlands län, Länsrätten i
30
Jönköpings län, Länsrätten i Kronobergs län, Länsrätten i Blekinge
län, Länsrätten i Örebro län, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Östergötlands
län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs
län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Tierps kommun, Mjölby kommun,
Motala kommun, Jönköpings kommun, Oskarshamns kommun,
Karlshamns kommun, Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun,
Simrishamns kommun, Strömstads kommun, Åmåls kommun,
Falköpings kommun, Sunne kommun, Hallsbergs kommun, Karlskoga
kommun, Lindesbergs kommun, Hedemora kommun, Leksands
kommun, Ludvika kommun, Ljusdals kommun, Sollefteå kommun,
Härjedalens kommun, Bodens kommun, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Nämndemännens Riksförbund, Grossist-
förbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund, Kooperativa Förbundet, Försäkringskasseförbundet,
Svenska Arbetsgivareföreningen, HSB:s Riksförbund, Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Fastighetsägareförbund,
Hyresgästernas Riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
Akademikers Centralorganisation [med yttrande från Förbundet för
jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK ) som sitt eget],
Tjänstemännens Centralorganisation, Statstjänstemannaförbundet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund och Sveriges
Jordbruksarrendatorers Förbund (SJA).
Prop. 1992/93:215
Bilaga 1
31
Prop. 1992/93:215
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-02
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
3. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
4. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmark-
nadsstöd,
5. lag om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöver-
domstolen.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulla
Pålsson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
32
Prop. 1992/93:215
Proposition ............................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............. 1
Propositionens lagförslag .................... 2
Utdrag ur regeringsprotokoll vid regeringssammanträde
den 11 mars 1993 9
1 Inledning ............................ 9
2 Bakgrund ............................ 10
2.1 Organisationen m.m.................... 10
2.2 Utredningsarbetet m.m.................. 11
3 Allmän motivering ....................... 13
3.1 Instansordningen m.m.................. 13
3.1.1 Reformbehovet ................... 13
3.1.2 Ändrad slutinstans ................. 15
3.1.3 Ändrad instansordning i arbetslöshets-
försäkringsmål m.m................ 18
3.1.4 Övergången till en ny slutinstansprövning ... 20
3.1.5 Avskaffande av ändringsdispens m.m...... 21
3.2 Personalfrågor ....................... 22
3.2.1 Försäkringsdomama ............... 22
3.2.2 Övrig personal ................... 23
3.3 Kostnader ......................... 24
3.4 Ikraftträdande m.m.................... 25
4 Upprättade lagförslag ..................... 26
5 Specialmotivering ....................... 26
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1529)
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar .................. 26
5.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) ..................... 27
5.3 Förslagen till lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och lag om ändring i lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd ..... 28
5.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1978:28)
om Försäkringsöverdomstolen ............. 29
33
6 Hemställan
29
iom/o
7 Beslut
............................. 29
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser .......... 30
Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde
den 2 mars 1993 ................... 32
34
gotab 43292. Stockholm 1993