Regeringens proposition
1992/93:213
om delegering av arbetsuppgifter till
kanslipersonal vid domstol

Prop.
1992/93:213

Regeringen föreslår riksdagen att anta de
förslag som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 25
mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i
rättegångsbalken och i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar för att
klargöra i vilken omfattning olika
uppgifter som avser beredning av mål i
tingsrätt, hovrätt, länsrätt och
kammarrätt får utföras av kanslipersonal
vid domstolen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 juli 1993.

1
Propositionens lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
rättegångsbalken
dels att 2 kap. 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i 1 kap. skall införas en
ny paragraf, 3 e §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
3 e §
Åtgärder som avser
endast beredandet av
ett mål och som inte
är av sådant slag
att de bör för-
behållas lagfarna
domare får utföras
av en annan
tjänsteman vid
tingsrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.
Bestämmelserna i 4
kap. 13 § gäller
även för andra
tjänstemän än domare
när de utför
åtgärder enligt
första stycket.

2 kap.
4 §1
Hovrätten är domför med tre lagfarna
domare. I mål som överklagats från
tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre lagfarna
domare. Flera än fem lagfarna domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med den
sammansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.

1Senaste lydelse 1989:656.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av två lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.
Regeringen Åtgärder som avser
bestämmer i vilken endast beredandet av
omfattning åtgärd, ett mål får utföras
som avser endast av en lagfaren
beredandet av ett domare i hovrätten
mål, får vidtas av eller, om de inte är
en lagfaren domare av sådant slag att
i hovrätten eller de bör förbehållas
av en annan lagfarna domare, av
tjänsteman vid en annan tjänsteman
denna. i hovrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.
Bestämmelserna i
4 kap. 13 § gäller
även för andra
tjänstemän än domare
när de utför åtgär-
der enligt femte
stycket.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

2
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 12 och 18 §§
lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande
lydelse.

12 §1
Kammarrätt är domför med tre lagfarna
ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att
nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna
ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna ledamöter och tre nämndemän får
i sådant fall ej sitta i rätten.
Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut
som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i
avvaktan på målets avgörande samt vid
annan åtgärd som avser endast måls
beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen
skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket
gemensamt med annat mål, får nämndemän
deltaga vid handläggningen även av det
senare målet.
Om domförhet vid behandling av vissa mål
finns bestämmelser i fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) och lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av
filmer och videogram. Bestämmelser om
domförhet vid behandling av kommunal-
besvärsmål finns i 13 a §.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är kammarrätten domför med
en lagfaren domare.
Regeringen Åtgärder som avser
bestämmer i vilken endast beredandet av
omfattning åtgärd ett mål får utföras
som avser endast av en lagfaren
beredandet av ett ledamot i kammar-
mål får vidtas av rätten eller, om de
en lagfaren ledamot inte är av sådant
i kammarrätten slag att de bör
eller av en annan förbehållas lagfarna
tjänsteman vid de- ledamöter, av en
nna. annan tjänsteman i
kammarrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.

1Senaste lydelse 1990:897.

3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §2
Länsrätt är domför med en lagfaren
domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls
beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller
sakkunnig som begärts av annan länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse
av felräkning, felskrivning eller annat
uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills
vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran att
tills vidare godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett
sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 §
körkortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen
(1957:297) om försättande ur kraft av ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis, när det är uppenbart
att ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar
slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild
anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren
domare ensam vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser
endast beredandet av
ett mål och som inte
är av sådant slag
att de bör för-
behållas lagfarna
domare får utföras
av en annan
tjänsteman vid
länsrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.
Vad som sägs i andra stycket gäller även
vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och
avgifts-processen, enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter, om
besiktning enligt fastighets-
taxeringslagen (1979:1152), om handlings-
undantagande från taxeringsrevision,
skatterevision, eller annan granskning
och om befrielse från skyldighet att
lämna upplysningar eller visa upp
handling enligt taxeringslagen (1990:-
324), lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare eller
lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter samt om

2Senaste lydelse 1991:1132.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift enligt lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
3. mål om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §
samma lag, mål om omedelbart omhänderta-
gande enligt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, mål om
tillfälligt omhändertagande enligt 37 §
smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt
33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 § första
stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med särskild
utskrivningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. mål om anstånd med att betala skatt
eller socialavgifter enligt uppbörds-
eller skatteförfattningarna och annat mål
enligt uppbörds- och folkbokförings-
författningarna med undantag av mål om
arbetsgivares ansvarighet för
arbetstagares skatt och mål enligt lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde
enligt 20 kap. 15 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad
inkomst med högst 5 000 kr.,
7. mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna i vilket
beslutet överensstämmer med parternas
samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom offentligt
biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477),
om beslutet innebär att något körkorts-
ingripande inte skall ske eller att
varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt
körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

4
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssamman-
träde den 25 mars 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

____________

Proposition om delegering av
arbetsuppgifter till kanslipersonal vid
domstol

1 Inledning

I en promemoria som har upprättats inom
Justitiedepartementet föreslås vissa
ändringar i rättegångsbalken (RB) och
lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar för att klargöra i
vilken utsträckning olika arbetsuppgifter
får delegeras till kanslipersonal i de
allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Jag avser nu att
ta upp de frågor som behandlas i
promemorian.
Promemorian har remissbehandlats.
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens
ombudsmän (JO), Domstolsverket, Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Hovrätten för
Västra Sverige, Hovrätten för Nedre
Norrland, Göteborgs tingsrätt,
Norrköpings tingsrätt, Bodens tingsrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Stockholms län, Statstjänstemanna-
förbundet och Sveriges advokatsamfund.
Remissyttrandena finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet (dnr 93-63). Till
protokollet i detta ärende bör som bilaga
1 fogas de lagförslag som läggs fram i
promemorian.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 mars 1993 att
inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som utarbetats i ärendet. De
till Lagrådet remitterade förslagen bör
fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.
Lagrådet har lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.
Jag har gjort en redaktionell ändring i
förhållande till de remitterade
lagförslagen.

2 Bakgrund

Vid domstolarna förekommer många
arbetsuppgifter som utförs av andra än
domare. Möjligheterna att delegera
arbetsuppgifter till kanslipersonal har
utvidgats väsentligt jämfört med vad som
t.ex. gällde vid rättegångsbalkens
tillkomst för snart femtio år sedan. I
första hand har detta gällt vid allmän
domstol och avsett de s.k.
sidofunktionerna, dvs. olika typer av
ärenden bl.a. inom inskrivningsväsendet.
Domstolsverket överlämnade 1986 till
Justitiedepartementet en rapport om
beslutsdelegering i mål och ärenden vid
tingsrätt (DV Rapport 1986:3). I
rapporten redovisades en omfattande
inventering av sådana arbetsuppgifter som
ansågs kunna komma i fråga för delegering
från domare till kanslipersonal.
Regeringen ansåg att endast vissa av
dessa uppgifter var lämpliga för
delegering. Hit hörde beslut om dödande
av förkomna pantbrev och förordnande av
boutredningsman. Beslut som inte ansågs
lämpliga att delegera var bl.a. beslut i
mål om gemensam ansökan om äktenskaps-
skillnad och beslut om ersättning till
vittnen.
I två skrivelser till
Justitiedepartementet 1990 aktualiserade
Domstolsverket på nytt frågor om
delegering när det gällde bl.a. mål om
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan
och mål om vårdnad efter gemensam ansökan
samt registrering av enklare
bouppteckningar. Regeringen tog ställning
till skrivelserna i 1992 års budgetpro-
position (prop. 1991/92:100 bil 3, s.12
f.). Jag anförde där att förslaget när
det gällde äktenskapsskillnad och vårdnad
hade fått ett övervägande negativt
remissmottagande och att jag för min del
ansåg att de aktuella måltyperna ställde
sådana krav på juridisk kompetens hos
beslutsfattaren att det inte var lämpligt
att genomföra förslaget. När det gällde
bl.a. bouppteckningsärenden anförde jag
att man borde avvakta Domstols-
utredningens förslag (jfr SOU 1991:106).
Sedan några år pågår försöksverksamhet
vid en tingsrätt och en hovrätt som
medger utvidgad delegering av arbets-
uppgifter i det egentliga målarbetet.
Ytterligare en hovrätt har under 1992
anslutits till försöksverksamheten.
Domstolsverket har också satt igång ett
projekt för att utreda om ytterligare
uppgifter kan delegeras. Detta projekt
omfattar såväl de allmänna domstolarna
som de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Den utveckling som äger rum mot en
utvidgad delegering av arbetet i
domstolarna aktualiserar frågan i vilken
utsträckning den gällande lagstiftningen
lämnar utrymme för delegering.

3 Den nuvarande ordningen

I rättegångsbalken sägs i allmänhet att
olika åtgärder skall vidtas av rätten.
Vad som avses med rätten följer av
domförhetsreglerna i 1-3 kap. RB. För
exempelvis tingsrätt gäller enligt
huvudregeln (1 kap. 3 § RB) att tings-
rätten, om inte annat är föreskrivet,
skall bestå av en lagfaren domare.
Ursprungligen förutsattes i
domförhetsreglerna att en lagfaren domare
skulle vara ordinarie. I 1 kap. 4 § RB
föreskrevs sålunda att häradsrätt skulle
bestå av häradshövding jämte nämnd.
I 4 kap. 4 § RB finns en regel enligt
vilken regeringen meddelar bestämmelser
om beviljande av ledighet och förordnande
av vikarie för lagfaren domare i hovrätt
eller underrätt. Av paragrafen framgår
alltså att även icke ordinarie domare kan
tjänstgöra i hovrätt och tingsrätt i den
utsträckning regeringen bestämmer. I
hovrätten tjänstgör med stöd av denna
bestämmelse bl.a. hovrättsassessorer och
i tingsrätt bl.a. tingsfiskaler. Närmare
bestämmelser har meddelats i förordningen
(1979:569) med hovrättsinstruktion och
förordningen (1979:572) med
tingsrättsinstruktion.
Härav torde också den slutsatsen kunna
dras att begreppet lagfaren domare även
omfattar t.ex notarier och
hovrättsfiskaler när dessa utför
domargöromål. Det kan här nämnas att det
enligt tingsrättsinstruktionen bara är en
tingsnotarie som "har tillräcklig
erfarenhet och i övrigt bedöms vara
lämplig" som får utföra vissa särskilt
uppräknade domargöromål (19 §). Eftersom
det har viss betydelse för mina
resonemang i det följande (avsnitt 4.2)
vill jag framhålla att notarier -
lagtekniskt sett - inte utför
domargöromål med stöd av en
delegationsbestämmelse utan med stöd av
den nyss redovisade bestämmelsen om
vikarie för ordinarie domare.
I förarbetena till rättegångsbalken
förutsattes att frågan om hur arbetet
skulle fördelas mellan ordinarie och icke
ordinarie domare borde tillkomma
regeringen att avgöra (NJA II:1943 s.
14). Även beträffande de andra
befattningshavare som krävdes för en
domsagas skötsel förutsattes att
bestämmelser meddelades av regeringen.
Några uttalanden om vilka uppgifter som
fick tilldelas kanslipersonal gjordes
dock inte.
Rättegångsbalken innehåller således inga
regler om i vilken utsträckning olika
uppgifter får utföras av kanslipersonal
vid en domstol. Däremot finns en be-
stämmelse i 2 kap. 4 § femte stycket RB
som anses medge delegering till
kanslipersonal. Enligt denna bestämmelse
får regeringen bestämma i vilken
utsträckning åtgärd, som endast avser
beredandet av ett mål, får vidtas av en
lagfaren domare i hovrätten eller av en
annan tjänsteman vid denna. Någon
motsvarande bestämmelse för tjänstemän
vid tingsrätt finns inte. Av 3 kap. 8 §
RB framgår att det finns särskilda
tjänstemän för beredning och föredragning
av mål i Högsta domstolen.
Regleringen är i princip densamma för de
allmänna förvaltningsdomstolarna.

Ursprungligen torde tanken ha varit att
sådana uppgifter som ankommer på rätten
skulle få utföras endast av lagfaren
personal. En domsagostadga från 1943 kan
tolkas på detta sätt. Ett domsagobiträde
fick enligt denna endast sköta stämpelbe-
läggning och liknande göromål. Frågan om
den icke rättsbildade personalens arbets-
uppgifter behandlades därefter i ett
betänkande angående vissa organisations-
och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna
(SOU 1946:57). I detta uttalades att det
ur synpunkten av en rationell ar-
betsfördelning vore önskvärt att
juridiskt utbildade personer i första
hand anlitades för uppgifter där deras
utbildning var av verklig betydelse och
att arbetet i övrigt i största möjliga
utsträckning överläts på domsagobiträden
(s. 66 f). Utredningens förslag innebar
att bl.a. kallelser och delgivning skulle
ombesörjas av biträden. Regeringen gick
dock längre och införde i domsagostadgan
även en möjlighet för domstolsbiträden
att expediera domar och beslut (SFS
1947:911). De uppgifter som därmed kunde
delegeras var sådana som ankom på rätten.

Delegeringen till kanslipersonal vid
tingsrätt har hittills varit relativt be-
gränsad när det gäller olika uppgifter på
rättegångsbalkens område. I den nuvarande
tingsrättsinstruktionen har sedan 1947
tillkommit möjligheten att delegera upp-
giften att utfärda stämning sedan en lag-
faren domare beslutat om stämning, att
vidta de åtgärder som ankommer på rätten
sedan det avgjorts att talan mot en dom
fullföljts inom rätt tid samt att ta emot
häktningsframställningar och liknande
handlingar. Det finns dock även en
generell bestämmelse enligt vilken
arbetsuppgifter, som inte enligt lag
eller annan författning måste utföras av
den som är lagfaren, får delegeras till
kanslipersonal. Det är lagmannen som
avgör vilka uppgifter som kan delegeras
enligt denna bestämmelse.
Under slutet av 1970-talet och under
1980-talet har delegering till kansli-
personal i stället främst avsett
beslutanderätt i olika typer av ärenden
och mål utanför rättegångsbalkens område.
År 1978 genomfördes delegering av be-
slutanderätten till biträdespersonal inom
inskrivningväsendet, först som försöks-
verksamhet och sedan 1980 permanent. År
1980 infördes också en möjlighet att
delegera beslut om registrering av
dödsboanmälan. År 1984 startade en
försöksverksamhet med delegering av be-
slutanderätten i mål om betalningsföre-
läggande och 1985 av beslutanderätten i
förmynderskapsärenden. För-

7
söksverksamheten har sedermera permanen-
tats. Möjligheten att till kanslipersonal
delegera rätten att avgöra ärenden
genomfördes i allmänhet genom
lagändringar. Som exempel kan nämnas 6 §
fjärde stycket lagen (1946:807) om hand-
läggning av domstolsärenden. Av
bestämmelsen framgår att tjänstemän som
inte är lagfarna får handlägga vissa upp-
räknade ärenden om de är av enkel beskaf-
fenhet.
Jag vill i detta sammanhang nämna att
mål om betalningsföreläggande inte längre
handläggs vid domstol eftersom den
summariska processen numera handläggs vid
kronofogdemyndighet. I Domstolsut-
redningens betänkande Domstolarna inför
2000-talet (SOU 1991:106) föreslås att
handläggningen av ett antal ärenden,
bl.a. vissa beslut i förmynder-
skapsärenden, skall flyttas bort från
tingsrätterna.
Sedan 1989 pågår en försöksverksamhet
vid Göteborgs tingsrätt med utvidgad
delegering till kanslipersonal.
Regeringen har utfärdat en särskild
förordning för verksamheten (SFS
1989:851). Enligt denna får kan-
slipersonal bl.a. pröva om överklagande
skett i rätt tid samt bestämma
grundavgift m.m. för rättshjälp.
Beträffande hovrätt finns det som redan
nämnts en uttrycklig bestämmelse som
anses medge delegering till
kanslipersonal, nämligen 2 kap. 4 § femte
stycket RB. Enligt denna bestämmelse får
regeringen bestämma i vilken omfattning
åtgärd, som avser endast beredandet av
ett mål, får vidtas av en lagfaren domare
i hovrätten eller av en annan tjänsteman
vid denna.

Bestämmelsen var föremål för diskussion
under förarbetena till rättegångsbalken
(NJA II 1943 s. 35 ff.) men diskussionen
rörde över huvud taget inte frågan om
delegering till kanslipersonal. Den rörde
i stället huvudsakligen vilka frågor som
skulle avgöras kollegialt av hovrätten
och vilka frågor som skulle få avgöras av
en ledamot av hovrätten ensam. Depar-
tementschefen fann slutligen att en regel
borde anknyta till de olika förberedelse-
åtgärdernas beskaffenhet. Han ansåg
därför övervägande skäl tala för att
överlämna till regeringen att förordna i
ämnet. Han uttalade även att det utan
uttryckligt stadgande var tydligt att
frågor om häktning och reseförbud inte
omfattades av begreppet beredning. Vid
tiden för rättegångsbalkens tillkomst an-
vändes begreppet tjänsteman på olika
sätt. Det är således inte självklart att
man vid denna tid avsåg att innefatta
kanslipersonal i begreppet tjänsteman.
Redan enligt 1947 års hovrättsinstruktion
fick dock en icke rättsbildad tjänsteman
bl.a. föranstalta om skriftväxling som
enligt lag skall äga rum och ej beror av
hovrättens förordnande samt ombesörja
kallelser och delgivningar.

I den nu gällande hovrättsinstruktionen
har det sedan 1947 tillkommit en rad
uppgifter. De kan dock inte sägas i någon
större utsträckning gälla det egentliga
målarbetet. Exempel på vad som har till-
kommit är rätt för kanslipersonal att
expediera domar, föra anteckningar om
rättshjälpskostnader, utfärda
lagakraftbevis samt granska om ett
överklagande skett inom rätt tid.
Av betydelse i sammanhanget är även den
försöksverksamhet som bedrivs i Hovrätten
över Skåne och Blekinge och Hovrätten för
Västra Sverige. Regeringen uppdrog 1989
åt Hovrätten över Skåne och Blekinge att
i samarbete med Domstolsverket se över
hovrättens arbetsformer och
arbetsorganisation. En arbetsgrupp inom
hovrätten föreslog i en promemoria till
regeringen att beredningen av mål i
större utsträckning skulle delegeras till
bl.a. kanslipersonal. Efter remissbehand-
ling utfärdade regeringen förordning
(1991:135) om försöksverksamhet i
Hovrätten över Skåne och Blekinge med
delegering av vissa arbetsuppgifter.
Förordningen har sedermera ersatts av en
försöksförordning som även omfattar
Hovrätten för Västra Sverige (SFS
1992:995). Enligt denna får hovrätterna
förordna domstolsbiträden att bl.a. vidta
beredning av mål i den utsträckning som
rotelinnehavaren bestämmer. En rotel-
innehavare får därvid besluta att sådana
åtgärder för beredning av ett mål som
rotelinnehavaren ensam får vidta istället
skall vidtas av ett domstolsbiträde.
Detta får dock inte gälla mål där någon
är berövad friheten. Det får inte heller
omfatta mål vars beredning är av svår
beskaffenhet eller som av någon annan
orsak kräver särskild kunskap och
erfarenhet.
Av 3 kap. 8 § RB följer att för
beredning och föredragning av mål hos
Högsta domstolen finns hos domstolen
särskilda tjänstemän. Av 9 § i förordning
(1979:567) med instruktion för Högsta
domstolen följer att revisionssekreterare
svarar för beredningen och föredragningen
av målen. Av 10 § i förordningen framgår
dock att i de fall Högsta domstolen så
bestämmer skall beredningen ledas av en
ledamot av domstolen. Av 12 § i
förordningen följer även att revisions-
sekreterare inte får fatta alla beslut
som hör till beredningen. Av 16 §
förordningen framgår vidare att Högsta
domstolen får förordna andra anställda -
dvs. kanslipersonal - som vunnit
tillräcklig erfarenhet att på eget ansvar
vidta åtgärder som hör till beredningen
av ett mål. I stort sett får en sådan
anställd vidta samma åtgärder som
kanslipersonal i hovrätterna.
Enligt 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar är länsrätt som
huvdregel domför med en lagfaren domare
och tre nämndemän. Enligt lagens 18 § är
dock länsrätten i en rad fall domför med
en lagfaren domare ensam. Det gäller
t.ex. åtgärder som endast avser ett måls
beredande. I lagen finns inte någon
uttrycklig bestämmelse om delegering av
beredningsuppgifter till kanslipersonal.
Av 16 § förordningen (1979:573) med
länsrättsinstruktion följer emellertid
att mål bereds till avgörande av personal
som är indelad på rotel eller annan
personal som utsetts därtill.
Rotelinnehavaren deltar i praktiken
normalt i beredningen endast i den mån
det behövs. Av 20 § följer vidare att
lagmannen får förordna kanslipersonal som
har tillräckliga kunskaper och
erfarenheter att utföra olika be-
redningsgöromål. Dessa uppgifter är i
stort sett desamma som kanslipersonal vid
tingsrätter får utföra.
Beträffande kammarrätterna finns en
bestämmelse i 12 § sjätte stycket lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar som i
princip är likalydande med 2 kap. 4 §
femte stycket RB. I förordningen
(1979:571) med kammarrättsinstruktion
finns i 20 § bestämmelser som ger en
möjlighet till delegering till kansli-
personal som i allt väsentligt är
densamma som gäller för hovrätterna.
I 7 § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar finns för
Regeringsrätten en bestämmelse som
motsvarar den som gäller för Högsta dom-
stolen. Möjligheterna till delegering
till kanslipersonal i förordningen
(1979:568) med instruktion för Re-
geringsrätten är också desamma som gäller
för Högsta domstolen.
Det finns också en rad special-
processrättsliga bestämmelser som
reglerar domförheten vid allmän domstol.
Här kan nämnas bestämmelser i äkten-
skapsbalken, konkurslagen (1987:672) och
ackordslagen (1970:847). Några särskilda
bestämmelser om delegering till kansli-
personal finns det inte i dessa
författningar med undantag för 14 kap. 18
§ äktenskapsbalken som beträffande
hovrätterna hänvisar till 2 kap. 4 §
femte stycket RB. I övrigt torde de
bestämmelser som finns om delegering i de
flesta fall vara tillämpliga antingen
genom att det finns en generell
hänvisning till rättegångsbalken eller
genom att en sådan hänvisning är
underförstådd. Exempel på det förstnämnda
finns i vattenlagen (1983:291).
Det kan nämnas att Arbetsdomstolen, Mar-
knadsdomstolen, Bostadsdomstolen,
hyresnämnderna och Patentbesvärsrätten
har instruktioner som medger delegering
till kanslipersonal. Det är dock endast
beträffande Patentbesvärsrätten som det
finns en uttrycklig bestämmelse i lag som
anses medge delegering till kansli-
personal. Denna bestämmelse överens-
stämmer med den som gäller för
hovrätterna.
En särskild fråga är i vilken
utsträckning reglerna i 4 kap. RB om
bl.a. domared och jäv blir tillämpliga på
kanslipersonal. Frågan ställs på sin
spets när uppgifter som traditionellt
uppfattats som domargöromål delegeras
till icke rättsbildad personal.
När det gäller rättegångsbalken har man
inte gått närmare in på denna fråga i
tidigare lagstiftningsärenden. I
doktrinen har uttalats att dessa regler i
praktiken blir tillämpliga endast i fråga
om sådan handläggning som innebär att ett
mål eller ärende avgörs. I en sådan
situation skulle alltså exempelvis jävs-
reglerna bli tillämpliga. Detsamma skulle
gälla för domared ( se Gullnäs m.fl.,
Rättegångsbalken, s. 4:7, 4:18 b och
4:22). Nyligen har uttalats att det inte
är nödvändigt att koppla frågan om jävs-
reglerna gäller för kanslipersonal till
frågan om dessa har avlagt domared (se
Fitger, Om eder, Festskrift till Per Olof
Bolding, s. 148). I
förvaltningsprocesslagen föreskrivs
däremot i 41 § att i fråga om jäv mot den
som handlägger mål enligt förvaltnings-
processlagen gäller bestämmelserna i 4
kap. RB om jäv för domare.
Frågan om ansvaret för de delegerade
uppgifterna aktualiserades år 1990 av JO
i en skrivelse till regeringen. Dom-
stolsverket fick med anledning av det
regeringens uppdrag att utreda frågan.
Domstolsverket fann i första hand att att
det inte var motiverat med en författ-
ningsändring för att reglera
ansvarsfördelningen mellan domare och
annan personal beträffande delegerade
arbetsuppgifter. Domstolsverkets
utredning remissbehandlades. Flertalet
remissinstanser delade Domstolsverkets
bedömning. Ingen av remissinstanserna
hade uppfattningen att domares ansvar för
delegerade arbetsuppgifter skulle ut-
vidgas i förhållande till vad som gäller
redan i dag.
Frågan behandlades i 1992 års
budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil
3 s. 12 f.). Jag anförde följande i min
anmälan av ärendet:

Delegering av arbetsuppgifter i domstol
sker genom förordnanden till enskilda
personer i enlighet med
domstolsinstruktionernas bestämmelser.
Den enskilde blir härigenom behörig att
på eget ansvar utföra vissa göromål. Men
detta innebär inte att det ansvar som kan
åvila andra för att göromålen fullgörs på
rätt sätt upphör helt. Den som förordnar,
normalt domstolschefen, måste förvissa
sig om att personen i fråga har
tillräcklig kunskap och erfarenhet för
att klara arbetsuppgiften. Rotel-
innehavaren har att ge underställd
personal tydliga instruktioner, att i
lämplig omfattning följa upp givna
förordnanden och att ingripa om någon
inte fullgör sina uppgifter
tillfredsställande. Vad som kan krävas av
rotelinnehavare för att denna skall undgå
ansvar för felaktigheter som begåtts av
annan personal varierar avsevärt mellan
olika situationer. Att heltäckande
reglera rotelinnehavarens övergripande
ansvar får därför mycket vaga
bestämmelser till resultat. En
författningsreglering skulle alltså inte
komma att klargöra var gränsen mellan
domarens ansvar och annan personals
ansvar går. Som flertalet remissinstanser
delar jag därför domstolsverkets
bedömning. Liksom remissinstanserna är
jag inte heller beredd att utvidga
rotelinnehavarens ansvar för delegerade
arbetsuppgifter. Enligt min mening ligger
det i sakens natur att ansvar i första
hand måste utkrävas av den som utför
göromålen och därigenom ibland också står
för myndighetsutövningen. I annat fall
förfelas tanken bakom renodlingen av
domarrollen. Om göromål och ansvar inte
följs åt är det snarast ett tecken på att
göromålen inte är lämpliga att delegera.

Frågan om ansvaret för utförda åtgärder
aktualiserar även frågan om rätt forum
för talan om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av brott i utövningen av
tjänsten. Av 2 kap. 2 § RB följer att det
tillkommer hovrätt att som första domstol
uppta sådana mål när det bl.a. gäller
brott som i utövningen av tjänsten eller
uppdraget har begåtts av domare i allmän
underrätt. En motsvarande bestämmelse
finns i 3 kap. 3 § RB för hovrättsdomare.

4 Överväganden och förslag

4.1 Behovet av en lagreglering

Mitt förslag: Regeringens möjigheter
att i förordning besluta att vissa
typer av uppgifter skall kunna dele-
geras till bl.a kanslipersonal regleras
i större utsträckning i lag.

Promemorian: Samma ställningstagande
görs i promemorian.
Remissinstanserna ansluter sig
genomgående till promemorians uppfattning
eller lämnar den utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Vid
rättegångsbalkens tillkomst var det över
huvud taget inte aktuellt att överlämna
uppgifter som tillhör det egentliga
målarbetet till kanslipersonal. Lags-
tiftningen kan därför inte anses ge svar
på frågan var den yttersta gränsen för
det delegeringsbara området går. Hittills
har gränserna för vad som kan och bör de-
legeras till kanslipersonal i stället
satts av regeringen med stöd direkt eller
analogt av 2 kap. 4 § femte stycket RB
och den nästan likalydande regeln i 12 §
sjätte stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar.
Som jag nämnde inledningsvis har det på
senare tid framförts olika önskemål om
att utvidga möjligheterna att delegera
arbetsuppgifter till domstolarnas kansli-
personal. Flera sådana önskemål har
tillgodosetts genom skilda
författningsändringar. Vissa förslag har
däremot avvisats, bl.a. beträffande mål
om äktenskapsskillnad och mål om vårdnad.
Ett skäl som har anförts mot en sådan
delegering har varit att de aktuella
måltyperna ställer sådana krav på
juridisk kompetens hos beslutsfattaren
att delegering inte har ansetts lämplig.
Enligt min mening är det angeläget att
nu ta upp frågan under vilka
förutsättningar regeringen får meddela
föreskrifter som möjliggör delegering
till kanslipersonal. Frågan har särskild
aktualitet med tanke på överväganden om
de båda försöksförordningarna - som
innehåller relativt långtgående dele-
geringsmöjligheter - skall permanentas
eller inte, liksom med tanke på det
delegeringsprojekt som bedrivs av Dom-
stolsverket. Till saken hör också att
rättegångsbalken tillkom på den gamla
regeringsformens tid och att frågan om
lagreglering har kommit i ett nytt läge
genom den nya regeringsformen (RF).
Frågan om delegering i domstolsärenden
får däremot tas upp i samband med
beredningen av Domstolsutredningens
betänkande.
Jag tar i detta ärende inte ställning
till frågan om, och i så fall vilka,
ytterligare uppgifter som skall delegeras
till kanslipersonal. Den frågan bör, som
jag senare skall utveckla närmare,
ankomma på regeringen att pröva. Den
fråga jag nu tar upp är inom vilka ramar
regeringen kan - och bör kunna - meddela
föreskrifter om delegering till
kanslipersonal. Jag vill dock framhålla
att det enligt min mening är angeläget
att domarna i största möjliga
utsträckning får ägna sig åt den dömande
verksamheten. En rationell
arbetsfördelning kräver därför att olika
förberedande arbetsuppgifter i största
möjliga omfattning utförs av annan
personal. Detta innebär inte att jag -
som jag strax skall utveckla närmare - är
beredd att frångå de bedömningar som jag
tidigare gjort, bl.a. i 1992 års
budgetproposition, om att uppgifter som
ställer krav på juridisk kompetens inte
skall delegeras till kanslipersonal. I
detta sammanhang måste även notariernas
arbetsuppgifter uppmärksammas.
Notariernas arbetsuppgifter berörs endast
indirekt i detta ärende.
Enligt 11 kap. 4 § RF skall regler om
domstolarnas rättskipningsuppgifter, om
huvuddragen av deras organisation och om
rättegången ges i form av lag. Av lag
skall således följa vilka uppgifter dom-
stolarna skall ha inom rättskipningens
område. Regler som gäller förfarandet
skall också framgå av lag. Däremot är det
tillräckligt att huvuddragen av or-
ganisationen följer av lag. I förarbetena
uttalades beträffande organisationen att
mindre betydelsefulla bestämmelser i
ämnet bör kunna meddelas av regeringen
(prop. 1973:90 s. 388). Beträffande
gränsdragningen uttalades i samma
proposition att utgångspunkten borde vara
att inte belasta lagar som handlar om
domstolarnas organisation med
bestämmelser som är mindre väsentliga
från rättssäkerhetssynpunkt. Någon
närmare definition av och gränsdragning
mellan begreppen "organisation" och
"rättegång" görs inte i förarbetena.
När bestämmelser om domstolarna enligt
regeringsformen skall ges i lag tillhör
det riksdagens obligatoriska lagområde.
Delegering till regeringen är således
inte möjlig. Däremot kan regeringen
meddela verkställighetsföreskrifter (8
kap. 13 § RF). När det gäller orga-
nisationen måste endast huvuddragen följa
av lag. Vad som inte faller inom
"huvuddragen" av domstolarnas
organisation tillhör enligt ett uttalande
i förarbetena regeringens restkompetens
(prop. 1973:90 s. 388). Under denna rest-
kompetens faller enligt uttalanden i dok-
trinen detaljregleringen av domstols-
organisationen. Även sådana föreskrifter
om domstolarnas inre arbete som inte har
någon direkt betydelse för själva
rättegången torde falla under
restkompetensen (se Strömberg, Normgiv-
ningsmakten, andra upplagan, s. 139 f.).
Till regeringens restkompetens hör
främst förvaltningsrättsliga föreskrifter
som inte rör förhållandet mellan den
enskilde och det allmänna, exempelvis
regler om myndigheternas organisation.
Men även föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna kan höra
hit om det inte gäller åligganden för den
enskilde (jfr 8 kap. 3 § RF). Med verk-
ställighetsföreskrifter enligt 8 kap.
13 § RF avses i första hand
tillämpningsförskrifter av rent
administrativ karaktär. I viss mån kan
regeringen dock även fylla ut lagens
egentliga innehåll i den mån utfyllnaden
inte innebär något väsentligt nytt. Även
här får avgränsningen ske mot bakgrund av
8 kap. 3 § RF. Verkställighetsföre-
skrifter kan meddelas även i fråga om
lagar som faller inom det obligatoriska
lagområdet, dvs. där delegering till
regeringen inte är möjlig. Utrymmet för
detta kan dock variera mellan olika
rättsområden. Inom t.ex. civilrätten är
utrymmet för verkställighetsregler av
regeringen litet.
De processrättsliga lagarna kompletteras
i relativt stor utsträckning av
regeringsförordningar. Eftersom
regeringsformen inte medger delegation av
normgivningsmakten inom det process-
rättsliga området måste dessa
förordningar således grundas antingen på
regeringens restkompetens eller
regeringens rätt att meddela
verkställighetsföreskrifter.
Regeringsformen lämnar inget besked i
frågan om domförhetsreglerna är att
hänföra till rättegången eller till
domstolsorganisationen. En utgångspunkt
för bedömningen av frågan bör vara att
regeringsformen inte varit avsedd att
rubba rådande ordning för uppdelningen av
normgivning på olika konstitutionella
nivåer. I förstone skulle det kunna synas
naturligt att hänföra frågor om
domförheten till rättegången, allra helst
om det gäller uppgifter som tillhör det
egentliga målarbetet. Frågan om vem som
exempelvis skall få fatta beslut om
personutredning i brottmål borde sålunda
sorteras in under reglerna om rättegången
och inte tillhöra de domstolsorga-
nisatoriska frågorna. Samtidigt
förefaller det som om alla frågor om
domförhet hittills ansetts vara att
hänföra just till domstolsorganisationen.
Ett tydligt exempel är den uppdelning
mellan organisation och förfarande som
finns i lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar respektive
förvaltningsprocesslagen, som båda
tillkom strax före den nya
regeringsformen; domförhetsreglerna finns
i den förstnämnda lagen. Även
rättegångsbalken kan sägas bygga på en
sådan uppdelning. De organisatoriska
frågorna behandlas i första avdelningen
(kap. 1-9) och domförhetsreglerna finns i
just denna avdelning. En sådan tolkning
är också bäst förenlig med 2 kap. 4 §
femte stycket RB. Föreskriften att
regeringen bestämmer i vilken omfattning
åtgärder som avser beredandet av mål får
vidtas av en lagfaren domare i hovrätten
eller av någon annan tjänsteman vid denna
kan i så fall ses som en erinran om
regeringens restkompetens när det gäller
detaljregleringen av de dom-
stolsorganisatoriska frågorna.
Det torde knappast råda något tvivel om
att de frågor som hittills har delegerats
till kanslipersonal i bl.a. hovrätts- och
tingsrättsinstruktionerna är sådana att
de inte kräver lagform. Föreskrifter om
vem som skall sköta delgivning och
expediering osv. är sådana detaljregler
om domstolarnas inre arbete som tveklöst
faller utanför det obligatoriska
lagområdet.
Om man däremot överväger att till
kanslipersonal lämna över också uppgifter
som har betydelse för parterna eller som
är väsentliga från rättssäkerhetssynpunkt
är man otvivelaktigt inne på frågor som
man kan tycka bör tillhöra det
obligatoriska lagområdet. Enligt min me-
ning talar starka skäl för att en sådan
lagreglering kommer till stånd. Huruvida
regeringsformen strängt taget kräver en
reglering eller inte kan lämnas därhän,
inget hindrar ju att föreskrifter
meddelas i lag utöver lagområdet där så
anses befogat (8 kap. 14 § RF).
Jag anser således att förutsättningarna
för att delegera olika uppgifter till
kanslipersonal vid de allmänna
domstolarna och de allmänna förvaltnings-
domstolarna bör regleras i lag och att
rättegångsbalken och lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar därför bör ändras.
I promemorian gjordes samma
ställningstagande. Remissinstanserna har
inte anmält någon avvikande uppfattning.

4.2 Bestämmelsernas utformning

Mitt förslag: De grundläggande förut-
sättsättningarna för delegering till
kanslipersonal av uppgifter som gäller
det egentliga målarbetet bör meddelas i
lag. Mer detaljerade föreskrifter bör
meddelas av regeringen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med
mitt förslag men bestämmelserna har
formulerats annorlunda.
Remissinstanserna tillstyrker i
allmänhet den i promemorian valda
lagstiftningstekniken. Från flera håll
framförs synpunkter på den språkliga
utformningen. Sveriges Advokatsamfund
anser att den föreslagna lagändringen
inte bör genomföras eftersom promemorian
inte närmare preciserar vilka uppgifter
som enligt departementets mening bör
kunna delegeras.
Skälen för mitt förslag: I promemorian
föreslås en reglering som innebär att de
grundläggande förutsättningarna för
delegering regleras i lag och att
regeringen därefter får ge närmare
bestämmelser i förordning.
Remissinstanserna, som i allmänhet har
tillstyrkt den valda lagstift-
ningstekniken, har kommenterat frågan
från skilda utgångspunkter. Å ena sidan
framhålls att detaljregleringen bör
överlåtas åt regeringen men att denna
reglering inte bör vara alltför precis,
utan att det bör kunna lämnas åt
domstolschefen att i viss utsträckning
avgöra vilka uppgifter som det är
lämpligt att kanslipersonal utför.
Sveriges Advokatsamfund intar närmast den
motsatta ståndpunkten och framhåller att
den föreslagna regleringen är av generell
natur och därför lämnar ett visst utrymme
för varierande bedömningar och att alla
beslut i domstol som har betydelse för
parterna i princip endast bör fattas av
lagfarna domare. I avsaknad av närmare
preciseringar när det gäller vilka
arbetsuppgifter som kommer att delegeras
med stöd av den föreslagna regleringen
bör lagändringen enligt samfundet inte
genomföras.
Jag delar den uppfattning som framförts
i promemorian att rättegångsbalken och
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
inte behöver innehålla en utförlig
reglering av frågan. Det bör räcka att de
grundläggande förutsättningarna för att
delegering skall få ske tas in i lag och
att regeringen ger närmare bestämmelser i
förordning. Jag skall strax utveckla
denna fråga närmare. En sådan ordning är
enligt min mening förenlig med
regeringsformen eftersom regeringen kan
meddela detaljföreskrifter i
förordningsform, antingen med stöd av
restkompetensen eller genom
verkställighetsföreskrifter. Lagarna bör
emellertid, så som också föreslås i
promemorian, för tydlighets skull
innehålla en erinran om att regeringen är
behörig att meddela sådana
detaljföreskrifter.
När det gäller den närmare utformningen
av en lagreglering om delegering finns
det ett antal olika frågor att beakta.
Enligt en remissinstans bör en lagregel
som tillåter delegering omfatta även
rätten att fatta beslut om måls
avgörande. Jag anser att det åtminstone
för närvarande inte är lämpligt med en så
långtgående delegering. En bestämmelse om
delegering bör i stället - i överens-
stämmelse med vad som redan gäller för
hovrätt och kammarrätt - begränsas till
att avse beredande uppgifter. Det
överensstämmer också med vad som föreslås
i promemorian. Härigenom utesluts alla
uppgifter som innebär att mål avgörs,
också avskrivande av mål.
Vissa uppgifter som i dag får utföras av
kanslipersonal kan inte anses ingå i
begreppet beredning. Hit hör exempelvis
rätten för kanslipersonal att expediera
domar och rätten att pröva om talan mot
en dom eller ett beslut fullföljts inom
rätt tid. Det är från grundlagssynpunkt
inte nödvändigt att lagreglera
regeringens rätt att förordna härom. Det
finns enligt min mening heller inga andra
skäl för en lagreglering. Det innebär
alltså att det även i fortsättningen kom-
mer att finnas regeringsföreskrifter om
delegering som inte uttryckligen stödjer
sig på en lagregel. En sådan ordning är
enligt min mening naturlig eftersom det
här handlar om en detaljreglering av dom-
stolarnas inre arbete (jfr avsnitt 4.1).
Det är enligt min mening inte något som
hindrar att uppgifter som ställer krav på
vissa juridiska kunskaper delegeras till
kanslipersonal. Beredande åtgärder i det
egentliga målarbetet har normalt
rättsliga inslag som erfaren
kanslipersonal kan hantera. Däremot bör
det inte komma i fråga att delegera
uppgifter som kräver större juridiska
kunskaper. Jag syftar här inte bara på
juridiskt komplicerade frågor utan också
på frågor som i och för sig inte
nödvändigtvis är rättsligt komplicerade
men där frågornas art är sådan att de bör
förbehållas en lagfaren domare. Jag skall
strax närmare utveckla innebörden av be-
greppet lagfaren domare.
Enligt min mening är det knappast
möjligt att i lagtext närmare precisera
vilka uppgifter som kräver sådan
kompetens som i princip kan anses för-
behållen en lagfaren domare. Det torde
kräva att alla de uppgifter som får
delegeras till kanslipersonal
uttryckligen skulle få räknas upp i
lagen. En sådan reglering är otymplig och
är heller inte nödvändig. Det är närmast
ofrånkomligt att det måste ankomma på re-
geringen att, uppgiftstyp för
uppgiftstyp, pröva om uppgiften bör
förbehållas en lagfaren domare eller om
uppgiften i fråga är lämplig att
delegera. Det sagda bör i lagen kunna
formuleras så att delegering inte får ske
i fråga om åtgärder som bör förbehållas
en lagfaren domare. Det överensstämmer
med vad som föreslogs i promemorian. Jag
delar alltså inte den uppfattning som
uttryckts av några remissinstanser att
det inte skulle vara nödvändigt att i
lagtexten uttrycka en sådan gräns för det
delegeringsbara området.
Begreppet lagfaren domare omfattar som
jag redan har påpekat (avsnitt 3) även
notarier. De uppgifter som en notarie får
utföra är kraftigt begränsade. Den av mig
föreslagna lagtexten - att uppgifter som
bör förbehållas lagfarna domare inte får
delegeras - innebär med andra ord att
regeringen inte kan öppna möjligheten
till delegering till kanslipersonal när
det gäller uppgifter som är av den art
att de bör förbehållas exempelvis
notarie. Detta hindrar inte att
notariernas och kanslipersonalens
arbetsuppgifter i vissa delar kan
sammanfalla också i framtiden (jfr t.ex.
18 § tingsrättsinstruktionen). Begreppet
lagfaren domare omfattar inte all
lagfaren - juridiskt utbildad - personal
vid domstol. Det omfattar exempelvis inte
lagfaren personal som har tjänster som
handläggare vid länsrätt. Det kan finnas
ett intresse av att i
delegeringshänseende göra en skillnad
mellan sådan lagfaren personal och övrig
personal. Den nu föreslagna regleringen
innebär att det även i fortsättningen får
ankomma på regeringen att lägga fast var
denna gränslinje skall gå.
Tydliga exempel på vad som klart bör
förbehållas lagfarna domare och alltså
klart faller utanför det delegeringsbara
området är interimistiska beslut och
beslut om avvisning av bevisning. Ett
annat exempel är beslut om tvångsmedel.
Sådana beslut faller för övrigt redan
utanför begreppet beredning (jfr NJA II
1943 s. 38 f.). Lika tydliga exempel på
vad som enligt min mening faller inom
området för delegeringsbara uppgifter är
beslut om förskott på ersättning till
vittnen och beslut om förordnande av
tolk.
En remissinstans anser att beredande
åtgärder som har betydelse för parterna i
princip inte bör delegeras. Enligt min
mening är detta för långtgående. I någon
mening har nästan alla beredande
uppgifter betydelse för parterna. Vilken
betydelse en beredande åtgärd har för
parterna är en faktor som regeringen får
väga in vid sin bedömning av om en åtgärd
bör förbehållas en lagfaren domare.
Det handlar emellertid inte bara om att
avgränsa vilka arbetsuppgifter som skall
kunna delegeras till kanslipersonal. En
annan, minst lika viktig fråga, är till
vem sådana uppgifter skall få överlåtas.
All personal kan naturligtvis inte komma
i fråga. Det finns här anledning att
erinra om de uttalanden som jag gjorde i
1992 års budgetproposition och som jag
nämnde tidigare (avsnitt 3). Jag uttalade
där bl.a. att ansvaret för att delegerade
uppgifter utförs på ett riktigt sätt i
första hand måste utkrävas av den som
utför göromålen. Detta innebär emellertid
inte att det ansvar som kan åvila andra
för att göromålen fullgörs på rätt sätt
helt upphör. Den som förordnar, normalt
domstolschefen, måste förvissa sig om att
personen i fråga har tillräckliga
kunskaper och erfarenheter för att klara
arbetsuppgiften. Rotelinnehavaren måste
ge underställd personal tydliga
instruktioner, följa upp givna
förordnanden i lämplig omfattning och
ingripa om någon inte fullgör sina
uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
En utvidgning av möjligheten att delegera
olika uppgifter till kanslipersonal
innebär alltså att den som i det konkreta
fallet skall besluta om delegering med än
större noggrannhet måste pröva om den
person som skall ta hand om uppgifterna
har de kunskaper och erfarenheter som
krävs för uppgiften. I likhet med vad som
föreslogs i promemorian anser jag att det
uttryckligen bör framgå av en lagregel
att den till vilken delegering sker skall
ha tillräcklig kunskap och erfarenhet.
I promemorian föreslås att de nya
bestämmelserna skall formuleras på ett
sätt som nära anknyter till de
bestämmelser som i dag finns för hovrätt
och kammarrätt. Som JO har påpekat kan
dock en sådan formulering ge intryck av
att riksdagen delegerar
lagstiftningskompetens - vilket rege-
ringsformen hindrar - till regeringen.
För att ett sådant intryck skall undvikas
bör reglerna formuleras på ett annat sätt
än som föreslås i promemorian. Jag anser
att den formulering som JO har föreslagit
är lämplig.
En regel om delegering av det slag jag
nu har redogjort för bör införas för
tingsrätt, länsrätt, hovrätt och
kammarrätt. För Högsta domstolen och
Regeringsrätten finns det inte något
behov av lagändring. I de fall en allmän
domstol har att tillämpa
specialprocessrättsliga bestämmelser
blir, som jag redan varit inne på,
rättegångsbalkens regler antingen direkt
eller analogt tillämpliga.
Reglerna om domared är inte tillämpliga
på kanslipersonal i de fall som nu är
aktuella, dvs. vid beredning av mål. Det
finns heller ingen anledning att införa
sådana regler.
När det gäller rättegångsbalkens regler
om jäv torde dessa visserligen i
praktiken aktualiseras främst om ett mål
eller ärende avgörs. Detta utesluter
emellertid inte att de redan i dag bör
tillämpas analogt när det gäller beslut
som fattas under beredningen av ett mål.
I promemorian görs bedömningen att det
inte är nödvändigt att uttryckligen
lagreglera detta. Ett par remissinstanser
ansluter sig till denna bedömning. I
övrigt förbigås frågan med tystnad. För
egen del anser jag att en uttrycklig
regel skulle fylla en viktig funktion och
föreslår därför att en sådan införs i
rättegångsbalken. I regeln bör
föreskrivas att bestämmelserna om jäv i 4
kap. 13 § RB skall gälla även andra
tjänstemän än domare när dessa utför
beredande åtgärder i ett mål. En mot-
svarande uttrycklig lagbestämmelse bör
övervägas också för ärendelagens del. Den
frågan bör lämpligen tas upp i anslutning
till den fortsatta beredningen av
Domstolsutredningens förslag till nya
förfaranderegler för domstolsärenden. I
fråga om förvaltningsprocesslagen finns
redan en tillämplig bestämmelse (jfr
41 §), som dock kan behöva formuleras om.
Den frågan får också övervägas i
anslutning till beredningen av Dom-
stolsutredningens betänkande.
När det gäller rätt forum för mål om
ansvar eller enskilt anspråk på grund av
brott som begåtts i tjänsten finns det,
som jag nämnt tidigare (avsnitt 3),
särskilda bestämmelser när det gäller
bl.a. domare. Dessa specialbestämmelser
gäller inte kanslipersonal som utför
åtgärder under beredningen av ett mål.
Det kan finnas skäl att se över bestäm-
melserna om rätt forum för brott som
domstolspersonal begår i tjänsten, bl.a.
med tanke på regleringen i ärendelagen.
En sådan översyn bör kunna ske i samband
med beredningen av Domstolsutredningens
förslag.

5 Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör kunna
träda i kraft den 1 juli 1993. Några
övergångsbestämmelser behövs inte.
Förslagen är kostnadsneutrala.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har
inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.
Förslagen har granskats av Lagrådet.
I propositionen 1992/93:216 angående
prövningstillstånd i hovrätt och
instansordningen i utsökningsmål föreslås
en ändring i 2 kap. 4 § tredje stycket
rättegångsbalken.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta de förslag som föredraganden har
lagt fram.

8
Promemorians lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
rättegångsbalken
dels att det i 1 kap. skall införas en
ny paragraf, 3 e §, av följande lydelse,
dels att 2 kap. 4 § skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
3 e §
Regeringen
bestämmer i vilken
omfattning åtgärd,
som avser endast be-
redandet av ett mål
och som inte bör
förbehållas lagfaren
domare, får vidtas
av en annan tjänste-
man vid tingsrätten
som har erforderlig
kunskap och
erfarenhet.

2 kap.
4 §1
Hovrätten är domför med tre lagfarna
domare. I mål som överklagats från
tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre lagfarna
domare. Flera än fem lagfarna domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med den
sammansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av två lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.

1Senaste lydelse 1989:656.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen Regeringen
bestämmer i vilken bestämmer i vilken
omfattning åtgärd, omfattning åtgärd,
som avser endast som avser endast
beredandet av ett beredandet av ett
mål, får vidtas av mål, får vidtas av
en lagfaren domare en lagfaren domare i
i hovrätten eller hovrätten.
av en annan Regeringen bestämmer
tjänsteman vid också i vilken
denna. omfattning åtgärd,
som avser endast
beredandet av ett
mål och som inte bör
förbehållas lagfaren
domare, får vidtas
av en annan tjänste-
man i hovrätten som
har erforderlig
kunskap och er-
farenhet.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

24
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 12 och 18 §§
lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1
Kammarrätt är domför med tre lagfarna
ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att
nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna
ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna ledamöter och tre nämndemän får
i sådant fall ej sitta i rätten.
Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut
som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i
avvaktan på målets avgörande samt vid
annan åtgärd som avser endast måls
beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen
skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket
gemensamt med annat mål, får nämndemän
deltaga vid handläggningen även av det
senare målet.
Om domförhet vid behandling av vissa mål
finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och
lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram.
Bestämmelser om domförhet vid behandling
av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är kammarrätten domför med
en lagfaren domare.
Regeringen Regeringen bestämmer
bestämmer i vilken i vilken omfattning
omfattning åtgärd åtgärd som avser
som avser endast endast beredandet av
beredandet av ett ett mål får vidtas
mål får vidtas av av en lagfaren leda-
en lagfaren ledamot mot i kammarrätten.
i kammarrätten Regeringen bestämmer
eller av en annan också i vilken om-
tjänsteman vid de- fattning åtgärd, som
nna. avser endast
beredandet av ett
mål och som inte bör
förbehållas lagfaren
domare, får vidtas
1Senaste lydelse av en annan
1990:897.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tjänsteman i kam-
marrätten som har
erforderlig kunskap
och erfarenhet.

18 §2
Länsrätt är domför med en lagfaren
domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls
beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller
sakkunnig, som begärts av annan länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse
av felräkning, felskrivning eller annat
uppenbart förbiseelse,
4. vid beslut om återkallelse tills
vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran tills
vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett
sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 §
körkortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen
(1957:297) om försättande ur kraft av ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis, när det är uppenbart
att ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar
slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild
anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren
domare ensam vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak.
Regeringen
bestämmer i vilken
omfattning åtgärd,
som avser endast be-
redandet av ett mål
och som inte bör
förbehållas lagfaren
domare, får vidtas
av en annan tjänste-
man vid länsrätten
som har erforderlig
kunskap och er-
farenhet.
Vad som sägs i andra stycket gäller även
vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och avgifts-
processen, enligt lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter, om besiktning enligt fas-
tighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlingsundantagande från taxerings-
revision,
skatterevision, eller annan granskning
och om befrielse från skyldighet att
lämna upplysningar eller visa upp
handling enligt

2Senaste lydelse 1992:1132.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

taxeringslagen (1990:324), lagen
(1968:430) om mervärdeskatt, lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare eller lagen (1984:151)
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter samt om befrielse från
skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt lagen (1990:325) om självdekla-
ration och kontrolluppgifter, om
befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift enligt lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
3. mål om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §
samma lag, mål om omedelbart omhänderta-
gande enligt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, mål om
tillfälligt omhändertagande enligt 37 §
smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt
33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 § första
stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med särskild
utskrivningsprövning eller 5 § lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. mål om anstånd med att betala skatt
eller socialavgifter enligt uppbörds-
eller skatteförfattningarna och annat mål
enligt uppbörds-och folkbokförings-
författningarna med undantag av mål om
arbetsgivares ansvarighet för
arbetstagares skatt och mål enligt lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde
enligt 20 kap. 15 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad
inkomst med högst 5 000 kr,
7. mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna i vilket
beslutet överensstämmer med parternas
samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom offentligt
biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477),
om beslutet innebär att något körkorts-
ingripande inte skall ske eller att
varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt
körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

25
Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om
rättegångsbalken
dels att 2 kap. 4 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i 1 kap. skall införas en
ny paragraf, 3 e §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.
3 e §
Åtgärder som avser
endast beredandet av
ett mål och som inte
är av sådant slag
att de bör för-
behållas lagfarna
domare får utföras
av en annan
tjänsteman vid
tingsrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.
Bestämmelserna i 4
kap. 13 § gäller
även annan
tjänsteman än domare
när denne utför
åtgärder enligt
första stycket.

2 kap.
4 §1
Hovrätten är domför med tre lagfarna
domare. I mål som överklagats från
tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet,
om tingsrätten bestått av tre lagfarna
domare. Flera än fem lagfarna domare får
inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för
bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän får
inte delta. Förekommer ej anledning att
döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är
hovrätten dock domför även med den
sammansättning som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.

1Senaste lydelse 1989:656.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hovrätten bestå
av två lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är hovrätten domför med en
lagfaren domare.
Regeringen Åtgärder som avser
bestämmer i vilken endast beredandet av
omfattning åtgärd, ett mål får utföras
som avser endast av en lagfaren
beredandet av ett domare i hovrätten
mål, får vidtas av eller, om de inte är
en lagfaren domare av sådant slag att
i hovrätten eller de bör förbehållas
av en annan lagfarna domare, av
tjänsteman vid en annan tjänsteman
denna. i hovrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.
Bestämmelserna i
4 kap. 13 § gäller
även annan
tjänsteman än domare
när denne utför åt-
gärder enligt femte
stycket.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

29
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 12 och 18 §§
lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande
lydelse.

12 §1
Kammarrätt är domför med tre lagfarna
ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att
nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna
ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra
lagfarna ledamöter och tre nämndemän får
i sådant fall ej sitta i rätten.
Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut
som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i
avvaktan på målets avgörande samt vid
annan åtgärd som avser endast måls
beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen
skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket
gemensamt med annat mål, får nämndemän
deltaga vid handläggningen även av det
senare målet.
Om domförhet vid behandling av vissa mål
finns bestämmelser i fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) och lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av
filmer och videogram. Bestämmelser om
domförhet vid behandling av kommunal-
besvärsmål finns i 13 a §.
Vid beslut om avskrivning av mål efter
återkallelse är kammarrätten domför med
en lagfaren domare.
Regeringen Åtgärder som avser
bestämmer i vilken endast beredandet av
omfattning åtgärd ett mål får utföras
som avser endast av en lagfaren
beredandet av ett ledamot i kammar-
mål får vidtas av rätten eller, om de
en lagfaren ledamot inte är av sådant
i kammarrätten slag att de bör
eller av en annan förbehållas lagfarna
tjänsteman vid de- ledamöter, av en
nna. annan tjänsteman i
kammarrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.

1Senaste lydelse 1990:897.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §2
Länsrätt är domför med en lagfaren
domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls
beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller
sakkunnig som begärts av annan länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse
av felräkning, felskrivning eller annat
uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills
vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran att
tills vidare godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett
sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 §
körkortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen
(1957:297) om försättande ur kraft av ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis, när det är uppenbart
att ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar
slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild
anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren
domare ensam vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser
endast beredandet av
ett mål och som inte
är av sådant slag
att de bör för-
behållas lagfarna
domare får utföras
av en annan
tjänsteman vid
länsrätten som har
tillräcklig kunskap
och erfarenhet.
Närmare bestämmelser
om detta meddelas av
regeringen.
Vad som sägs i andra stycket gäller även
vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och
avgifts-processen, enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter, om
besiktning enligt fastighets-
taxeringslagen (1979:1152), om handlings-
undantagande från taxeringsrevision,
skatterevision, eller annan granskning
och om befrielse från skyldighet att
lämna upplysningar eller visa upp
handling enligt taxeringslagen (1990:-
324), lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare eller
lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter samt om

2Senaste lydelse 1991:1132.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift enligt lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
3. mål om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §
samma lag, mål om omedelbart omhänderta-
gande enligt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, mål om
tillfälligt omhändertagande enligt 37 §
smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt
33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 § första
stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med särskild
utskrivningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. mål om anstånd med att betala skatt
eller socialavgifter enligt uppbörds-
eller skatteförfattningarna och annat mål
enligt uppbörds- och folkbokförings-
författningarna med undantag av mål om
arbetsgivares ansvarighet för
arbetstagares skatt och mål enligt lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde
enligt 20 kap. 15 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad
inkomst med högst 5 000 kr.,
7. mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna i vilket
beslutet överensstämmer med parternas
samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom offentligt
biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477),
om beslutet innebär att något körkorts-
ingripande inte skall ske eller att
varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt
körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett
certifikat, elevtillstånd eller
behörighetsbevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

30
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1993-03-15

Närvarande: justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad,
f.d. kanslichefen i Riksdagens
justitieutskott Björn Edqvist.
Enligt protokoll vid regeringssamman-
träde den 11 mars 1993 har regeringen på
hemställan av statsrådet Hellsvik be-
slutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.
Förslagen har inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Jan Petersson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

34
Innehåll

Proposition...........................1
Propositionens huvudsakliga innehåll..1
Propositionens lagförslag.............2
Utdrag ur protokoll vid regerings-
sammanträde den 25 mars 1993..........7
1 Inledning...........................7
2 Bakgrund............................8
3 Den nuvarande ordningen.............9
4 Överväganden och förslag...........15
4.1 Behovet av en lagreglering......15
4.2 Bestämmelsernas utformning......18
5 Ikraftträdande m.m.................23
6 Upprättade lagförslag..............23
7 Hemställan.........................23
8 Beslut.............................23

Bilaga 1 Promemorians lagförslag.....24
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.29
Bilaga 3 Lagrådets yttrande..........34

35