Prop.
1992/93:200
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Mats Odell
I propositionen föreslås en telelag och en lag om radiokommunikation
samt en förändrad verksamhetsform för Televerket. I sistnämnda hän-
seende föreslås att regeringen ges bemyndigande att genomföra en om-
bildning av Televerket till aktiebolag. I propositionen lämnas också vissa
andra förslag till lagändringar som sammanhänger med de nyssnämnnda
lagförslagen och bolagiseringen av Televerket.
I anslutning till förslaget till telelag föreslås att de telepolitiska målen
ges ett nytt innehåll. Betydelsen av effektiva telekommunikationer i sam-
hällsutvecklingen betonas starkare än tidigare som det övergripande
telepolitiska målet både på kort och lång sikt. Ambitionsnivån höjs
genom att statens ansvar för grundläggande telekommunikationer utvidgas
från taltelefoni till att omfatta även telefax och viss datakommunikation.
Det föreslås vidare att staten skall ta ett övergripande ansvar för andra
teletjänster. Det skall ske bl.a. genom att s.k. hyrda förbindelser, t.ex.
för datakommunikation, skall tillhandahållas där de efterfrågas.
Förslaget till telelag har till syfte att ge staten förutsättningar att på en
öppen telemarknad styra och kontrollera verksamheten på telekommu-
nikationsområdet så att de telepolitiska målen kan uppfyllas. En till-
ståndsplikt föreslås gälla för sådan televerksamhet i allmänt tillgängliga
telenät som består i att tillhandahålla telefonitjänster och mobila teletjäns-
ter eller i att hyra ut fästa teleförbindelser för telekommunikation. Enligt
förslaget skall tillstånd kunna förenas med de villkor som behövs bl.a.
för att främja de telepolitiska målen.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
Särskilda bestämmelser föreslås om samtrafik och nummerplaner. Vi- Prop. 1992/93:200
dare föreslås regeringen få befogenhet att bestämma pristak för telefoni-
tjänsten. Förslaget innehåller även regler om avgifter för tillståndsmyn-
dighetens verksamhet, tystnadsplikt, tillsyn, straff och televerksamhet i
krig m.m.
I anslutning till förslaget till telelag föreslås ändringar i bl.a. brotts-
balken, rättegångsbalken och ledningsrättslagen. Ändringarna motiveras
huvudsakligen av att även privaträttsliga subjekt som driver televerksam-
het skall omfattas av bestämmelserna.
Förslaget till lag om radiokommunikation innefattar nya och utbyggda
regler om användning av radio. Syftet är främst att åstadkomma moderna
och ändamålsenliga regler för fördelning av den begränsade resurs som
för Sverige tillgängliga radiofrekvenser utgör. Härigenom främjas effek-
tivitet i etern samtidigt som så många som möjligt får möjlighet att
använda radiosändare. Regleringen bygger på ett tillståndsförfarande och
avses gälla anordningar för radiokommunikation eller radiobestämning
samt i vissa fall anläggningar for alstring av radiofrekvent energi.
Tillståndsplikt föreslås gälla för den som innehar eller använder en
radiosändare liksom för den som för in en radiosändare till riket. Över-
låtelse eller upplåtelse av radiosändare avses få ske i princip endast till
den som har fått tillstånd. Enligt förslaget skall tillstånd att få använda
radiosändare ges om inte vissa särskilt angivna hinder föreligger. Dessa
kan avse t.ex. skadlig inverkan på annan radioanvändning och bristande
uppfyllelse av tekniska krav. Det föreslås också att användningar av be-
tydelse från yttrandefrihets- och informationsfrihetssynpunkt samt den
radioanvändning som behövs inom försvaret skall ha företräde i för-
hållande till annan användning.
Tillståndsprövningen avses ske på grundval av bestämmelser i lag. Me-
ningen är att den som har fått tillstånd till radioanvändning så långt det
är möjligt skall vara skyddad från ingrepp under tillståndstiden.
Förslaget till lag om radiokommunikation innehåller även bestämmelser
om åtgärder mot störningar på radiokommunikation, avgifter för till-
ståndsmyndighetens verksamhet, straff och förverkande samt om använd-
ning av radiosändare i krig m.m.
I propositionen redovisas hur förändringen av Televerkets verksamhets-
form är avsedd att genomföras. Televerkets verksamhet med tillgångar
och skulder överförs till Telia AB resp, till de av Telia AB helägda dotter-
bolagen Telia Mobiltel AB och Fastighets AB Telaris. Därvid kommer
staten att inneha samtliga aktier i Telia AB. En redogörelse lämnas för
skilda överväganden inför bolagiseringen avseende konstitutionella
aspekter, såsom styrning och kontroll av det nya bolaget, konkur-
rensfrågor och strukturella åtgärder. Information lämnas även om den
blivande Teliakoncemens organisation samt om målsättning och
inriktning för verksamheten inom koncernen. Huvudinriktningen för
verksamheten anges oförändrat vara att erbjuda telekommunikationstjäns-
ter åt konsumenter på den svenska telemarknaden.
I anslutning till förslaget om förändring av Televerkets verksamhets-
form lämnas förslag till vissa särskilda åtgärder för utveckling av konkur- 2
rensen på telemarknaden. Förslag lämnas också om det framtida funk-
tionsansvaret för det svenska telesystemet samt hur särskilda samhälls- Prop. 1992/93:200
åtaganden på telekommunikationsområdet, såsom upprätthållande av olön-
samma telefonautomater i glesbygd, handikappades behov av bl.a. grund-
läggande telekommunikationer och alarmeringstjänst skall genomföras
och finansieras.
Anslagsfrågor för den på telekommunikationsområdet avsedda till-
stånds- och tillsynsmyndigheten Telestyrelsen samt för kostnader för-
enade med statens ägande i SOS Alarmering AB behandlas också i pro-
positionen.
De lämnade lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. Ombild-
ningen av Televerket till aktiebolag m.m. föreslås att genomföras vid
samma tidpunkt.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om televerksamhet.
I lagen avses med
telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som
förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska
svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare,
teletjänst: förmedling av telemeddelande for någon annan,
mobil teletjänst: teletjänst där abonnentanslutning upprättas med hjälp
av radio,
telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal och som medger
överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastig-
hetsmodem,
televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller till-
handahållande av förbindelser för sådan verksamhet,
telenät: anläggning för förmedling av telemeddelanden.
Med televerksamhet avses inte utsändning till allmänheten av program
1 ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket första me-
ningen yttrandefrihetsgrundlagen.
2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter
skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga sam-
hällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlig-
het att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe ut-
nyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta
att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till teletjänster
eller festa teleförbindelser genom statlig upphandling.
3 § Vid tillämpningen av lagen skall en strävan vara att skapa utrymme
för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekom-
munikationsområdet såsom ett medel att uppnå de i 2 § angivna syftena.
4 § För sådan televerksamhet som innefattar användning av radiosän-
dare gäller, utöver denna lag, lagen (1993:000) om radiokommunikation.
5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt
tillgängligt telenät tillhandahålla
1. telefonitjänst eller mobil teletjänst, om verksamheten har en om- Prop. 1992/93:200
fattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller
annat jämförbart förhållande är betydande, eller
2. festa teleförbindelser, om upplåtelsen görs av nätets ägare eller av
någon annan som disponerar kapacitet i nätet och tillhandahåller sådana
förbindelser i en omfattning som är betydande.
Tillstånd får avse ett visst område eller hela landet.
6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be-
stämmer (tillståndsmyndigheten).
7 § Tillståndsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked
om tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhandsbesked
gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som anges i be-
skedet.
8 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten
enligt 5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fell får tillståndsplikten
ersättas med en anmälningsplikt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om anmälningsplikt för den som inom ett allmänt till-
gängligt telenät tillhandahåller teletjänster som inte omfattas av tillstånds-
plikten enligt 5 §.
Beslut och föreskrifter om anmälningsplikt får meddelas endast i den
utsträckning som det behövs från allmän synpunkt för att följa utveck-
lingen på telekommunikationsområdet.
9 § Ett tillstånd skall gälla tills vidare. Tillstånd som avser tillhandahål-
lande av mobil teletjänst får dock tidsbegränsas.
10 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid med
denna lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats
med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre be-
tydelse. Om inte särskilda skäl föreligger får dock återkallelse ske först
sedan tillståndshavaren har lämnats tillfälle att vidta rättelse.
Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får återkallelsen
begränsas till denna del.
11 § Tillstånd enligt 5 § skall beviljas om inte den sökande saknar förut-
sättningar att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och
kvalitet. Särskilda bestämmelser om tillstånd att tillhandahålla mobil tele-
tjänst i vissa fell finns i 12 §.
12 § När fråga uppkommer om att meddela tillstånd att inom ett allmänt
tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila tele-
tjänster och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för
verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva Prop. 1992/93:200
sådan verksamhet, skall prövningen ske efter ett förfarande med allmän
inbjudan till ansökan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning
enligt första stycket.
13 § Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet får förenas med vill-
kor.
Tillständsvillkor kan avse bl.a. skyldighet for tillståndshavare
1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som
efterfrågar denna tjänst,
2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor tillhanda-
hålla fasta teleförbindelser åt den som efterfrågar sådana,
3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de
internationella överenskommelser som Sverige har biträtt,
4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster,
5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets
alarmerings- och räddningstjänst,
6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd
beredskap,
7. att årligen redovisa sin verksamhet i de delar som berörs av till-
ståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att ställa
redovisningen till förfogande för tillståndsmyndigheten eller den som an-
visas av myndigheten,
8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana
publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfettas av
tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt
9. att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera och i sin verksam-
het till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang hos
annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfettas av tystnadsplikt
enligt lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om tillständsvillkor.
14 § Tillständsvillkor skall gälla för en bestämd tid. Ändring av till-
ståndsvillkor under löpande villkorsperiod får ske endast enligt förbehåll
i meddelade villkor eller efter medgivande av tillståndshavaren och efter
hörande av annan tillståndshavare vars verksamhet direkt påverkas av
ändringen.
15 § Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller tele-
tjänster eller festa teleförbindelser skall tillgodose rimliga krav på teknisk
säkerhet i verksamheten.
16 § Tillståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala kom-
mersiella villkor, inte ställa upp andra krav for anslutning till telenät än
sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan teletjäns-
ter eller som behövs for att förebygga att nätet eller dess användare
skadas eller att nätets drift störs.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om krav enligt 15 och 16 §§.
18 § Tillståndshavares taxor för användning av telefonitjänst till en fest
anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät och för tillhandahål-
lande av festa teleförbindelser inom ett sådant nät skall grunda sig på till-
ståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt tillgängliga av till-
ståndsha varna.
19 § Regeringen får, utan hinder av 18 §, föreskriva att taxor för tele-
fonitjänst till en fest anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät
inte får överstiga en viss nivå.
20 § Den som har tillstånd enligt 5 § att tillhandahålla telefonitjänst
inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran bedriva
samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av en annan tillstånds-
havare eller av den som är anmälningsskyldig. Om samtrafik upprättas
med en anmälningsskyldig, har tillståndshavaren rätt till samtrafik med
motsvarande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige.
Ersättningen för förmedling av telefonitjänster enligt första stycket skall
vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationerna.
Vid beräkning av ersättningen får skälig hänsyn tas till kostnader för sär-
skilda uppgifter enligt upplåtarens tillständsvillkor.
Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan tele-
tjänst än telefonitjänst i sådan omfattning som avses i 5 § första stycket 1
är skyldig att, om så begärs, på marknadsmässiga villkor bedriva sam-
trafik med en tillståndshavare eller en anmälningsskyldig som tillhanda-
håller teletjänster enligt denna lag. Om samtrafik upprättas med en
anmälningsskyldig har den som på begäran har medgett samtrafik rätt till
samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den anmälnings-
skyldige.
Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telejänst är Prop. 1992/93:200
inte skyldig att bedriva samtrafik i den mån sådan trafik skulle i beak-
tansvärd utsträckning begränsa hans möjlighet att i den egna verksam-
heten utnyttja den nätkapacitet han förfogar över.
21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att främja effektiva tele-
kommunikationer.
Nummerplanerna fastställs av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter för nummerplanerna och får ta initiativ till att ändra
dessa.
22 § Den som tillhandahåller teletjänster inom ett allmänt tillgängligt
telenät eller i samtrafik med ett sådant telenät är skyldig att följa fast-
ställda nummerplaner.
23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om skyldighet för den som bedriver televerksamhet eller an-
söker om tillstånd att bedriva sådan verksamhet eller ansöker om för-
handsbesked enligt 7 § att betala avgift for tillståndsmyndighetens verk-
samhet enligt denna lag.
24 § Ett telemeddelande får avlyssnas i televerksamhet endast i den ut-
sträckning som det är nödvändigt för att verksamheten skall kunna dri-
vas.
25 § Den som i televerksamhet har fått del av eller tillgång till
1. uppgift om teleabonnemang,
2. innehållet i ett telemeddelande, eller
3. annan uppgift som angår ett särskilt telemeddelande
får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller till-
gång till.
Tystnadsplikt enligt första stycket gäller inte i förhållande till den som
har tagit del i utväxlingen av ett telemeddelande eller som på annat sätt
har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande. Tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållan-
de till innehavare av ett abonnemang som använts för ett telemeddelande.
26 § Tystnadsplikt enligt 25 § första stycket gäller även för uppgift som
hänför sig till ®
1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångs- Prop. 1992/93:200
balken och
2. angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken.
27 § Den som driver televerksamhet och därvid har fått del av eller till-
gång till uppgift som avses i 25 § första stycket skall på begäran lämna
1. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1, till en myndighet som i
ett särskilt fell behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgiv-
ningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den
som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synner-
liga skäl,
2. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1 och som angår misstanke
om brott, till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn-
dighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan på-
följd än böter,
3. uppgift, som avses i 25 § första stycket 3 och som angår misstanke
om brott, till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn-
dighet som har att ingripa mot brottet, om det för brottet inte är före-
skrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
28 § I det allmännas verksamhet skall, i stället för 25-27 §§, bestäm-
melserna i sekretesslagen (1980:100) tillämpas.
För annan personuppgift som ingår i personregister i televerksamhet än
som avses i 25 § första stycket gäller bestämmelserna i datalagen
(1973:289).
29 § Den som i annat fell än som avses i 25 § första stycket och 26 §
i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av
sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat telemeddelande som
inte är avsett för honom själv eller för allmänheten får inte obehörigen
föra det vidare.
30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som behövs i fråga om erkännande av tele-
operatör enligt den internationella telekonventionen.
31 § Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna
lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av
lagen.
Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen
1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte Prop. 1992/93:200
bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
Tillståndsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn-
digheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt andra stycket.
32 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärk-
samhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av fasta teleförbin-
delser träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor
samt åt att överenskommelser ingås angående användningen av nummer-
resurser enligt fastställda nummerplaner.
Uppkommer tvist som rör villkor för samtrafik eller i övrigt tillämp-
ning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har med-
delats med stöd av lagen, skall tillståndsmyndigheten skyndsamt under-
söka förhållandena och, om särskilda skäl inte talar för annat, medla
mellan parterna. I tvist som nu sagts kan tillståndsmyndigheten på be-
gäran av part yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och
ekonomiska villkor för samtrafik eller uthyrning av fasta teleförbindelser
är godtagbara.
33 § Tillståndsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud
som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvillkor eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Sådana förelägganden
och förbud får förenas med vite.
Straff m.m.
34 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. utan tillstånd bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt
denna lag,
2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är med-
givet i en föreskrift som avses i 19 §, eller
3. inte följer en myndighets begäran att lämna uppgifter enligt 27 §.
Bestämmelser om ansvar for den som bryter mot den tystnadsplikt som
föreskrivs i 25 eller 26 § finns i brottsbalken.
35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnads-
plikt som föreskrivs i 29 § döms till böter. I ringa fall döms inte till
ansvar.
36 § Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 33 §
eller som har överträtt ett vitesförbud enligt samma paragraf får inte
dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av före-
läggandet eller förbudet.
10
37 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av lagen får över-
klagas hos länsrätten.
Beslut som inte avser återkallelse av tillstånd eller påförande av avgift,
gäller omedelbart om inte annat har bestämts.
Tillståndsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande får
bestämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart,
om det finns särskilda skäl för det.
38 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordent-
liga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen
meddela de föreskrifter om televerksamhet som behövs med hänsyn till
landets försvar eller säkerhet i övrigt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov
av telekommunikationer under sådana förhållanden som anges i första
stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Ansökan om tillstånd av den som vid lagens ikraftträdande bedriver
tillståndspliktig verksamhet skall ha kommit in till tillståndsmyndigheten
senast den 30 september 1993. Verksamheten får fortsätta efter det att
lagen har trätt i kraft till dess en sådan ansökan om tillstånd har prövats.
11
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om innehav och användning av
radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunika-
tion, m.m.
Bestämmelserna i lagen syftar till att, med beaktande av vad som i
annan lag kan vara särskilt föreskrivet om viss radioanvändning, främja
ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och
andra användningar av radiovågor.
Vid tillämpningen av lagen skall radiokommunikationens betydelse för
yttrandefriheten och informationsfriheten beaktas särskilt.
2 § I denna lag avses med
radiovågor: elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 giga-
hertz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare,
radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av teck-
en, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av vaije slag med hjälp
av radiovågor,
radiobestämning: bestämning av position, hastighet eller andra känne-
tecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenska-
per,
radioanläggning: en anordning avsedd för radiokommunikation eller
radiobestämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mot-
tagning av radiovågor (radiomottagare).
3 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utom-
lands få inneha eller använda en radiosändare krävs tillstånd enligt denna
lag. Krav på tillstånd gäller i samma utsträckning för att få inneha en
radiosändare som är ofullständig eller en byggsats för tillverkning av
radiosändare.
Endast den som har tillstånd enligt första stycket får till Sverige införa
radiosändare, ofullständiga radiosändare och byggsatser för tillverkning
av radiosändare.
Radiosändare, ofullständiga radiosändare och byggsatser för tillverk-
ning av radiosändare får inte överlåtas eller upplåtas till någon som
saknar tillstånd enligt första stycket. Överlåtelse eller upplåtelse får dock
ske till någon, som inte skall inneha eller använda radiosändaren, under
förutsättning att denne visar att den som skall inneha eller använda radio-
sändaren har tillstånd enligt första stycket.
Prop. 1992/93:200
12
4 § Den som enligt 6, 7 eller 8 § är undantagen från tillståndsplikt skall Prop. 1992/93:200
vid tillämpning av bestämmelserna i denna lag anses ha tillstånd enligt
3 § första stycket.
5 § Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av den myndighet som
regeringen bestämmer (tillståndsmyndigheten).
Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna lag
och av de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen
1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
För genomförande av tillsynen får tillståndsmyndigheten meddela de
förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Tillståndsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn-
digheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt tredje stycket.
6 § Det krav på tillstånd som föreskrivs i 3 § första stycket gäller inte
för försvarsmakten. Efter hörande av Överbefälhavaren beslutar till-
ståndsmyndigheten om frekvenstilldelning för försvarsmakten och de ytter-
ligare villkor som behövs.
7 § Kravet på tillstånd enligt 3 § första stycket gäller inte för statliga
myndigheters innehav till följd av särskilda föreskrifter.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten enligt 3 § första
stycket i fråga om
1. radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda, gemensamma fre-
kvenser,
2. radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon, och
3. radiosändare som innehas eller används av en person som inte har
hemvist i Sverige.
Undantag enligt första stycket 1 får förenas med villkor att den radio-
anläggning i vilken sändaren ingår uppfyller bestämda tekniska krav.
Undantag enligt första stycket 2 eller 3 får föreskrivas endast om inne-
havet är tillåtet i hemlandet.
9 § Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall på ansökan
meddelas, om
13
1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant Prop. 1992/93:200
sätt att annan tillåten radioanvändning i Sverige och i utlandet inte ris-
kerar att bli skadligt påverkad,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så be-
skaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv
frekvensanvändning och på möjligheten att verka i den miljö som den är
avsedd för,
3. det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radio-
kommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbild-
ningen,
4. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme
som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av
befintliga och nya radioanvändningar, och
5. det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på det fre-
kvensutrymme som behövs för försvarsmakten.
Tillstånd att inneha och använda radiosändare för sådana utsändningar
som förutsätter att sökanden eller någon annan som sökanden utför sänd-
ningsuppdrag åt fått medgivande enligt annan lag eller enligt bestäm-
melser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant
medgivande föreligger.
10 § Tillstånd att enbart inneha radiosändare samt tillstånd att inneha
ofullständiga radiosändare eller byggsatser för tillverkning av radiosända-
re får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det.
11 § Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall avse en viss
radioanvändning.
När ett tillstånd beviljas skall i den mån det behövs tillståndet förenas
med villkor angående
1. den frekvens som sökanden tilldelats,
2. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,
3. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får an-
vändas,
4. var antennen till en fäst radiosändare skall vara belägen,
5. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,
6. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan,
samt
7. annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensutnyttjande.
12 § Tillstånd skall gälla för en bestämd tid.
Vid bestämmande av tillståndstiden skall följande särskilt beaktas:
1. framtida förändringar i radioanvändningen,
2. den tid som sändaren är avsedd att användas,
3. den tekniska utveckling som kan väntas,
4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av ut-
rustningen, och
5. sådant medgivande som avses i 9 § andra stycket.
Prop. 1992/93:200
13 § Ett tillstånd skall återkallas om
1. radiosändaren har använts i strid med tillståndsvillkoren och av-
vikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse,
2. radiosändaren har använts i en betydligt mindre omfattning än vad
som svarar mot tillståndsvillkoren eller ett sådant medgivande som avses
i 9 § andra stycket har upphört att gälla och särskilda skäl inte talar mot
återkallelse,
3. tillståndet i något avseende av betydelse har påverkats av felaktiga
uppgifter från sökanden,
4. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen
i utlandet på grund av internationella överenskommelser som Sverige an-
slutit sig till medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle
kunna meddelas, eller
5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.
Återkallelse enligt första stycket 1 får, om inte omedelbar återkallelse
krävs för att förhindra fortsatt missbruk, ske först om tillståndshavaren
inte har följt ett föreläggande att tillämpa meddelade tillståndsvillkor. Ett
sådant föreläggande meddelas av den myndighet som regeringen be-
stämmer och får förenas med vite.
I fall som avses i första stycket 2, 3 och 4 får tillståndet återkallas
endast om det inte är tillräckligt att tillståndsvillkoren ändras.
14 § Återkallelse av tillstånd eller ändring av frekvenstilldelning eller
andra tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får
beslutas endast om det med hänsyn till intresset av en effektiv använd-
ning av radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid
skall beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrust-
ningen uppnåtts, effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en åter-
kallelse eller förändring av tillståndsvillkoren samt omständigheterna i
övrigt.
Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om
det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva
sådan verksamhet.
15 § För att täcka kostnaderna för tillståndsmyndighetens verksamhet
enligt denna lag skall den som får ett tillstånd betala en avgift. Avgiften
skall tas ut enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel
fördelas på innehavare med olika typer av tillstånd. Särskild avgift får tas
ut för kostnaderna att behandla en ansökan om tillstånd.
Avgifter påförs av tillståndsmyndigheten.
15
16 § Om en radiosändare stör användningen av en annan radioanlägg-
ning skall den som har tillstånd till att inneha och använda radiosändaren
ombesörja att störningen upphör eller i görligaste mån minskas. Motsvar-
ande skyldighet gäller för innehavare av en radiomottagare som stör an-
vändningen av en annan radiomottagare.
Den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga den som enligt
första stycket är skyldig att vidta åtgärder mot en störning att fullgöra
denna skyldighet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
17 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radio-
anläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunika-
tionsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något
liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de förelägg-
anden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att föreskrifterna i
första stycket skall följas. Ett sådant föreläggande eller förbud får förenas
med vite.
Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha
elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första
stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända
radiovågor.
18 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. innehar eller använder radiosändare utan tillstånd där sådant krävs
enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett villkor som
har bestämts vid meddelandet av tillstånd,
2. innehar en ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning
av radiosändare utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag,
3. överlåter eller upplåter en radiosändare, ofullständig radiosändare
eller byggsats för tillverkning av radiosändare till någon som saknar till-
stånd där sådant krävs enligt denna lag, eller
4. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 17 § tredje
stycket.
Sådana radiosändare, ofullständiga radiosändare, byggsatser för till-
verkning av radiosändare eller elektriska anläggningar som har varit före-
mål för brott enligt första stycket kan förklaras förverkade. Bestäm-
melserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.
Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot 3 § andra stycket
finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Prop. 1992/93:200
16
Överklagande Prop. 1992/93:200
19 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten.
Första stycket gäller inte beslut som avses i 6 §.
Beslut enligt denna lag, som inte gäller påförande av avgifter, skall
gälla omedelbart om inte annat har bestämts.
20 § Är Sverige i krig upphör giltigheten av de tillstånd som har be-
slutats enligt 3 § och av de undantag från tillståndsplikten som har be-
slutats med stöd av 8 §. Detta gäller inte tillstånd som har meddelats stat-
liga myndigheter eller kommuner eller tillstånd som har meddelats en-
skilda organisationer eller foretag som under krig skall bedriva verksam-
het som är av särskild betydelse for totalförsvaret.
Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela
de föreskrifter om tillstånd att inneha och använda radiosändare som be-
hövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Kravet på tillstånd enligt denna lag för statliga myndigheter gäller
först från och med den 1 juli 1994.
3. Ett tillstånd som har meddelats enligt äldre föreskrifter skall fortsätta
att gälla enligt dessa för den som ansöker om tillstånd enligt denna lag
före den 1 januari 1994 till dess en sådan ansökan har prövats.
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 § brottsbalken skall ha följande lyd-
else.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
8 §
Om någon olovligen bereder sig
tillgång till meddelande, vilket
såsom postförsändelse eller såsom
telefonsamtal, telegram eller annat
telemeddelande är under befordran
genom allmän befordringsanstalt,
dömes for brytande av post- eller
telehemlighet till böter eller fängel-
se i högst två år.
Den som olovligen bereder sig
tillgång till ett meddelande, som ett
post- eller telebefordringsforetag
förmedlar som postförsändelse eller
telemeddelande, döms för brytande
av post- eller telehemlighet till
böter eller fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
18
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 27 kap. 3-4, 9, 11 samt 18-19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 27 kap. skall införas en ny paragraf, 25 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
3
Brev, telegram eller annan för-
sändelse, som finnes i post- eller
televerkets vård, må tagas i beslag
allenast om för brottet är stadgat
fängelse i ett år eller däröver samt
försändelsen hos mottagaren skulle
vara underkastad beslag.
4
Den som med laga rätt griper
eller anhåller misstänkt eller verk-
ställer häktning, husrannsakan eller
kroppsvisitation må lägga beslag å
föremål, som därvid påträffas.
Föremål, som eljest påträffas, må
efter beslut av undersökningsle-
daren eller åklagaren tagas i be-
slag. År fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärden vid-
tagas av polisman, dock ej i fråga
om försändelse i post- eller tele-
grafverkets vård.
Wrkställes beslag av annan än
undersökningsledaren eller åkla-
garen och har denne ej beslutat be-
slaget, skall anmälan skyndsamt
göras hos honom, som har att
omedelbart pröva, om beslaget
skall bestå.
§’
Brev, telegram eller annan för-
sändelse som finns hos ett post-
eller telebefordringsforetag, får tas
i beslag endast om det för brottet
är föreskrivet fängelse i ett år eller
däröver och försändelsen hade
kunnat tas i beslag hos mottagaren.
§
Den som med laga rätt griper
eller anhåller en misstänkt eller
verkställer häktning, husrannsakan
eller kroppsvisitation får lägga be-
slag pä föremål som därvid på-
träffas.
Föremål, som i annat fall påträf-
fas, får tas i beslag efter beslut av
undersökningsledaren eller åkla-
garen. Vid fora i dröjsmål, får
även utan sådant beslut åtgärden
vidtas av polisman, om det inte är
fråga om en försändelse som avses
Verkställs beslag av någon annan
än undersökningsledaren eller åkla-
garen och har denne inte beslutat
beslaget, skall anmälan skyndsamt
göras hos honom, som omedelbart
skall pröva om beslaget skall bestå.
'Senaste lydelse 1964:166.
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
9
Är anledning, att försändelse,
som må tagas i beslag, skall in-
komma till post-, telegraf-, järn-
vägs- eller annan befordringsan-
stalt, äge rätten förordna, att för-
sändelsen, när den inkommer, skall
kvarhållas, till dess frågan om be-
slag blivit avgjord. Fråga därom
må upptagas allenast på yrkande
av undersökningsledaren eller åkla-
garen.
Förordnande skall meddelas att
gälla viss tid, högst en månad, från
den dag, då förordnandet delgavs
anstaltens föreståndare. I förord-
nandet skall intagas underrättelse,
att meddelande om åtgärden icke
må utan tillstånd av undersöknings-
ledaren eller åklagaren lämnas av-
sändaren, mottagaren eller annan.
När försändelse på grund av för-
ordnande kvarhållits, skall före-
ståndaren utan dröjsmål göra an-
mälan hos den som begärt förord-
nandet; denne har att omedelbart
pröva, om beslag skall äga rum.
§
Rätten får förordna, att försän-
delse som får tas i beslag och som
väntas komma in till ett beford-
ringsföretag skall, när försändelsen
kommer in, hållas kvar till dess
frågan om beslag har avgjorts.
Fråga därom får tas upp endast på
yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.
Ett förordnande skall meddelas
att gälla viss tid, högst en månad,
från den dag då förordnandet
delgavs befordringsföretaget. I för-
ordnandet skall det tas in en under-
rättelse om att meddelande om
åtgärden inte utan tillstånd av
undersökningsledaren eller åkla-
garen får lämnas till avsändaren,
mottagaren eller någon annan.
När en försändelse på grund av
ett förordnande hållits kvar, skall
befordringsföretaget utan dröjsmål
göra anmälan hos den som har
begärt förordnandet. Denne skall
omedelbart pröva, om beslag skall
ske.
Är den, från vilken beslag sker,
ej närvarande vid beslaget, skall
han utan dröjsmål underrättas där-
om och huru förfarits med det be-
slagtagna. Har försändelse hos
post-, telegraf-, jämvägs- eller
annan befordringsanstalt tagits i
beslag, skall, så snart det kan ske
utan men för utredningen, motta-
garen underrättas och, om avsän-
daren är känd, även denne.
Om den från vilken beslag sker,
inte är närvarande vid beslaget,
skall han utan dröjsmål underrättas
om det och om vad som har skett
med det beslagtagna. Om en för-
sändelse hos ett befordringsföretag
har tagits i beslag, skall, så snart
det kan ske utan men för utred-
ningen, mottagaren underrättas
och, om avsändaren är känd, även
denne.
20
Nuvarande ty delse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
18
Hemlig teleavlyssning innebär att
samtal eller andra telemeddel-
anden, som befordras av televerket
till eller från en viss telefonapparat
eller annan teleanläggning, i hem-
lighet avlyssnas eller upptas genom
ett tekniskt hjälpmedel för återgiv-
ning av innehållet i meddelandet.
§2
Hemlig teleavlyssning innebär att
telemeddelanden som befordras via
ett allmänt tillgängligt telenät till
eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller tas upp
genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i med-
delandet.
Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gär-
ning är belagd med straff.
19 §’
Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet lämnas av
televerket om samtal eller andra
telemeddelanden som har expedi-
erats eller beställts till eller från en
viss telefonapparat eller annan
teleanläggning eller att en sådan
anläggning avstängs för samtal
eller meddelanden.
Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet hämtas in
om telemeddelanden som har ex-
pedierats eller beställts till eller
från en viss teleanläggning som är
ansluten till ett allmänt tillgängligt
telenät eller att en sådan anlägg-
ning stängs av för telemeddelan-
den.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
2. brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser nar-
kotika eller
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är före-
skrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd
med straff.
25 §
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning, får de tekniska
hjälpmedel som behövs för avlyss-
2Senaste lydelse 1989:650.
3Senaste lydelse 1989:650.
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
ningen eller övervakningen an-
slutas, underhållas och återtas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
22
Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)'
dels att 2-4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 21 och 22 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Radiosändare får här i riket eller
på svenskt fartyg eller luftfartyg
utom riket innehas eller användas
endast av den som erhållit tillstånd
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer. Sådant till-
stånd erfordras även for innehav
här i riket av radiosändare som är
ofullständig eller av byggsats för
tillverkning av radiosändare. Till-
stånd meddelas för viss tid.
Införsel till riket av radiosän-
dare, ofullständig radiosändare
eller byggsats för tillverkning av
radiosändare är tillåten endast för
den som har tillstånd enligt första
stycket.
Radiosändare, ofullständig radio-
sändare eller byggsats för tillverk-
ning av radiosändare får ej över-
låtas eller upplåtas till den som
saknar tillstånd enligt första
stycket.
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer äger för-
ordna om avgift för innehav av
radiosändare.
3 §
Mottagare får innehas och an-
vändas av var och en. Bestäm-
melser om avgift för innehav av
vissa mottagare finns i lagen
(1989:41) om TV-avgift.
'Lagen omtryckt 1991:1066.
Prop. 1992/93:200
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Mottagare får inte användas på
sådant sätt att mottagning på
andra platser störs.
Om radarvamare finns särskilda
bestämmelser i lagen (1988:15) om
förbud mot radarvamare.
3a§
Den som i mottagare har avlyss-
nat telefonsamtal, telegram eller
annat telemeddelande får ej obe-
hörigen föra detta vidare.
Anordning, som automatiskt regi-
strerar innehållet i radio- eller
trådsändning, får användas tillsam-
mans med mottagaren endast om
regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer medger det
i särskilt fall. Sådant medgivande
krävs dock ej om registreringen
avser sändning som uppenbarligen
är avsedd för allmänheten.
Bestämmelserna i denna paragraf
om mottagare avse även återgiv-
ningsanordning som är ansluten till
mottagaren. Bestämmelserna i
paragrafen gälla ej navigerings-
mottagare.
4§
Bestämmelserna i 2 § första,
andra och fjärde styckena samt 3 §
äga ej tillämpning pä radiosändare
eller mottagare på utländskt fartyg,
luftfartyg eller motorfordon.
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer äger med-
dela föreskrifter för innehav och
användning av sådan radiosändare
och mottagare.
24
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
21
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som
1. innehar eller använder radio-
sändare utan att ha tillstånd enligt
2 § första stycket eller använder
radiosändare i strid mot villkor
som föreskrivits vid meddelande av
sådant tillstånd,
2. innehar ofullständig radiosän-
dare eller byggsats för tillverkning
av radiosändare utan att ha er-
hållit tillstånd enligt 2 § första
stycket,
3. uppsåtligen eller av oaktsam-
het överlåter eller upplåter radio-
sändare, ofullständig radiosändare
eller byggsats för tillverkning av
radiosändare i strid mot bestäm-
melsen i 2 § tredje stycket,
4. sänder radioprogram utan er-
forderligt tillstånd, eller
5. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 4 § andra
stycket om det ej är fråga om
radiosändare eller mottagare på
örlogsfartyg, militärt luftfartyg
eller militärt motorfordon.
Sändare som använts såsom hjälp-
medel vid brott enligt första
stycket 4 och radiosändare, ofull-
ständig radiosändare eller byggsats
för tillverkning av radiosändare
som varit föremål för brott enligt
första stycket 1, 2 eller 3 kan
förklaras förverkad. Bestämmel-
serna i 36 kap. brottsbalken skall
därvid tillämpas.
Om ansvar för den som bryter
mot 2 § andra stycket finns bestäm-
melser i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
§
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som sänder radio-
program utan erforderligt tillstånd.
Sändare som använts som hjälp-
medel vid brott enligt första
stycket kan förklaras förverkad.
Bestämmelserna i 36 kap. brotts-
balken skall därvid tillämpas.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
22 §2
Till böter döms den som
1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som avses i 20 § första
eller andra stycket, eller
2. uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämnar ofullständig eller oriktig
uppgift i anmälan som avses i 20 §
första eller andra stycket, om ej
gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Till penningböter döms den som
bryter mot föreskrifterna i 3 §
andra stycket eller 3 a § första
eller andra stycket. Detsamma
gäller den som vid fullgörande av
ersättningsskyldighet som avses i
20 § tredje stycket uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift, om inte gärningen är be-
lagd med straff i brottsbalken.
2. uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämnar ofullständiga eller
oriktiga uppgifter i en anmälan
som avses i 20 § första eller andra
stycket, om inte gärningen är be-
lagd med straff i brottsbalken, eller
3. vid fullgörande av den upp-
giftsskyldighet som avses i 20 §
tredje stycket uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar oriktiga upp-
gifter, om inte gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Tillståndsbeslut som har meddelats enligt de upphävda paragraferna
skall fortsätta att gälla i enlighet med vad som anges i punkten 3 i över-
gångsbestämmelserna till lagen (1993:000) om radiokommunikation.
3. I fråga om ärenden som har avgjorts i första instans före ikraftträ-
dandet skall äldre föreskrifter tillämpas i fråga om såväl förfarandet som
ärendenas prövning i sak.
2Senaste lydelse 1991:2028.
26
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs att 2 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §'
Lagen gäller för ledningar av följande slag,
1. allmän teleledning samt annan
allmän svagströmsledning för sig-
nalering, ljärrmanövrering, data-
överföring eller liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning
för vilken koncession fordras eller
1. teleledning som ingår i tele-
kommunikationssystem för allmänt
ändamål samt allmän svagströms-
ledning för signalering, fjärr-
manövrering, dataöverföring eller
liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning
för vilken koncession fordras eller
som ingår i telekommunikationssy-
stem,
som behövs för sådana ledningar
som avses i 1,
3. vatten- eller avloppsledning som
a) ingår i allmän va-anläggning,
b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller
annan orenlighet,
c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betyd-
else för riket eller viss ort eller
d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte till-
godoser endast en enstaka fastighets husbehov,
4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller
produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och
som
a) tillgodoser ett allmänt behov,
b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betyd-
else för riket eller viss ort eller
c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av an-
läggningslagen (1973:1149).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
'Senaste lydelse 1992:1213.
27
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som ombesöijes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för jämvägsbefordran som avses
under 1,
4. postbefordran eller telekommu- 4. postbefordran,
nikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt far-
tyg.
6. trafikregler, sjövägmärken eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken
inom Sveriges sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg, sjö-
flygplan och svävare utanför Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och utrustning,
10. registrering eller annan kontroll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra
uppgifter som rör förhållandena i trafiken,
12. riksfardtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare,
14. kör- och vilotider vid vägtransporter samt förbud mot vissa typer
av beräkningar av lön till förare vid sådana transporter.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för gransk-
ning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 9, 10
eller 13. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om av-
gifter för farledsverksamheten samt om avgifter för skeppsmätning och
avgifter för tillstånd enligt första stycket 5.
Prop. 1992/93:200
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
'Lagen omtryckt 1978:233.
2Senaste lydelse 1992:592.
28
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § fästighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2 kap.
2 §*
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
Specialbyggnad Med specialbyggnad avses
Kommunikationsbyggnad Garage, hangar, lokstall, termi-
nal, stationsbyggnad, expeditions-
byggnad, vänthall, godsmagasin,
reparationsverkstad och liknande,
om byggnaden används för all-
männa kommunikationsändamål.
Byggnad som används i Post-
verkets, Televerkets, Statens järn-
vägars, Luftfartsverkets, Ban-
verkets, Svensk Rundradio Aktie-
bolags, Sveriges Radio Aktiebo-
lags, Sveriges Television Aktie-
bolags och Sveriges Utbildnings-
radio Aktiebolags verksamhet.
‘Senaste lydelse 1992:1667.
Prop. 1992/93:200
29
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
|
2 kap. 2 §‘ |
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
|
Specialbyggnad |
Med specialbyggnad avses |
|
Kommunikationsbyggnad |
Garage, hangar, lokstall, ter- Byggnad som används i Post- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
30
Senaste lydelse 1992:1667.
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)' att 9 kap.
8 § och 14 kap. 2 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
8 §
Sekretess gäller inom Postverket för uppgift som angår särskild postför-
sändelse. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare.
Sekretess gäller inom Postverket även för uppgift om enskilds förbindelse
med postgirorörelsen eller bank.
Sekretess gäller inom Televerket
för uppgift som angår särskilt tele-
fonsamtal eller annat telemeddel-
ande. Om sekretess inte följer av
annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som har
tagit del i telefonsamtalet eller
annars är telemeddelandets avsän-
dare eller mottagare eller som
innehar apparat som har använts
för telemeddelandet.
Sekretess gäller hos Postverket,
Televerket och annan myndighet
som handhar allmän samfärdsel för
uppgift som angår enskilds förbin-
delse med samfärdselverksamheten
och som inte avses i första eller
andra stycket, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde lider skada eller
men. Sekretessen hos Postverket
för uppgift om enskilds adress
gäller dock endast, om det kan an-
tas att röjande av uppgiften skulle
medföra fara för att någon utsätts
för övergrepp eller annat allvarligt
men.
Sekretess gäller hos myndighet
som driver televerksamhet för upp-
gift som angår särskilt telefonsam-
tal eller annat telemeddelande. Om
sekretess inte följer av annan be-
stämmelse, får dock sådan uppgift
lämnas till den som har tagit del i
telefonsamtalet eller annars är
telemeddelandets avsändare eller
mottagare eller som innehar
apparat som har använts för tele-
meddelandet.
Sekretess gäller hos Postverket
och annan myndighet som handhar
allmän samfärdsel för uppgift som
angår enskilds förbindelse med
samfärdselverksamheten och som
inte avses i första eller andra
stycket, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den en-
skilde lider skada eller men. Sekre-
tessen hos Postverket för uppgift
om enskilds adress gäller dock
endast, om det kan antas att röj-
ande av uppgiften skulle medföra
fara för att någon utsätts för över-
grepp eller annat allvarligt men.
'Lagen omtryckt 1992:1474.
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Sekretess gäller for uppgift vid
särskild sambandstjänst inom total-
försvaret, om uppgiften avser
telemeddelande som utomstående
Sekretess gäller för uppgift vid
särskild sambandstjänst inom total-
försvaret, om uppgiften avser
telemeddelande som utomstående
utväxlar på allmänt telenät.
Sekretess gäller i ärenden som
utväxlar på telenät.
avser TV-avgifter för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om upp-
giften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första
stycket tredje meningen samt tredje och femte styckena i högst tjugo år.
14 kap.
2§
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndig-
heten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myn-
dighet där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften före-
kommer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt
yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver för-
undersökning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). Uppgift hos
Televerket om enskilds telefonnum-
mer får dock, om den enskilde hos
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). Uppgift hos
myndighet som driver televerksam-
het om enskilds telefonnummer får
Televerket begärt att abonnemanget
skall hållas hemligt och uppgiften
omfattas av sekretess enligt 9 kap.
8 § tredje stycket, lämnas ut endast
om den myndighet som begär upp-
giften finner att det kan antas att
den som söks för delgivning håller
sig undan eller att det annars finns
synnerliga skäl.
dock, om den enskilde hos myndig-
heten begärt att abonnemanget
skall hållas hemligt och uppgiften
omfattas av sekretess enligt 9 kap.
8 § tredje stycket, lämnas ut endast
om den myndighet som begär upp-
giften finner att det kan antas att
den som söks for delgivning håller
sig undan eller att det annars finns
synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
32
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 33 §§,
8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första
eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i
fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess
enligt 7 kap. 1, 4 eller 33 § inte att uppgift som angår misstanke om
brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt
arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller när-
stående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den en-
skilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående
till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det
väntade barnet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1981:1104) om verksam-
heten hos vissa regionala alarmeringscentraler skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
]
Denna lag gäller verksamheten
hos regionala alarmeringscentraler
som har till syfte att möjliggöra
snabba och effektiva hjälpinsatser
i nödsituationer och som har upp-
rättats efter avtal med televerket.
Föreslagen lydelse
§
Denna lag gäller verksamheten
hos regionala alarmeringscentraler
som har till syfte att möjliggöra
snabba och effektiva hjälpinsatser
i nödsituationer och som har upp-
rättats efter avtal med staten.
2§
Den som svarar för alarmerings-
centraler som anges i 1 § får inte
utan tillstånd av regeringen spela
in telefonsamtal, varigenom någon
avser att tillkalla eller annars
komma i förbindelse med polis,
brandkår, ambulans eller något
annat hjälporgan och som be-
fordras genom televerket till eller
från en sådan central.
Den som svarar för alarmerings-
centraler som anges i 1 § får inte
utan tillstånd av regeringen spela
in telefonsamtal, varigenom någon
avser att tillkalla eller annars
komma i förbindelse med polis,
brandkår, ambulans eller något
annat hjälporgan och som be-
fordras via ett allmänt tillgängligt
telenät till eller från en sådan
central.
Tillstånd får även i den utsträckning som krävs for snabba och effektiva
hjälpinsatser innefatta rätt att
1. avlyssna och spela in sådana telefonsamtal som avses i första stycket
och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,
2. avbryta pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas
vidare från en alarmeringscentral till ett hjälporgan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
34
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs att 10 § förvaltningslagen (1986:223) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
En handling anses komma in till
en myndighet den dag då hand-
lingen, eller en avi om en betald
postförsändelse som innehåller
handlingen, anländer till myndig-
heten eller kommer en behörig
tjänsteman till handa. Underrättas
en myndighet särskilt om att ett
telegram till myndigheten finns hos
televerket, anses telegrammet
komma in redan när underrättelsen
når en behörig tjänsteman.
En handling anses komma in till
en myndighet den dag då hand-
lingen, eller en avi om en betald
postförsändelse som innehåller
handlingen, anländer till myndig-
heten eller kommer en behörig
tjänsteman till handa. Underrättas
en myndighet särskilt om att ett
telegram till myndigheten finns hos
ett företag som driver televerksam-
het, anses telegrammet komma in
redan när underrättelsen når en
behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har
lämnats i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på en post-
anstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommer en behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Ett telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall
bekräftas av avsändaren genom en egenhändigt undertecknad handling,
om myndigheten begär det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
35
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1991:572) om särskild ut-
länningskontroll skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
För ett sådant ändamål som avses i 19 § första stycket kan rätten, om
det finns synnerliga skäl, meddela Rikspolisstyrelsen eller en polismyn-
dighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig teleavlyssning
eller, om det är tillräckligt, hemlig
Rätten kan för ett sådant ändamål
som avses i 19 § första stycket, om
det finns synnerliga skäl, även
meddela Rikspolisstyrelsen eller en
polismyndighet tillstånd att när-
mare undersöka, öppna eller
granska post- eller telegrafförsän-
delser, brev, andra slutna hand-
lingar eller paket som har ställts
till utlänningen eller som avsänts
från honom och som påträffas vid
husrannsakan, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning eller som
finns hos posten, telegrafen, järn-
vägen eller annan befordringsan-
stalt.
I det tillstånd som avses i andra
stycket kan rätten förordna att en
försändelse som avses i tillståndet
och som ankommer till en be-
fordringsanstalt, skall hållas kvar
till dess den närmare undersökts,
öppnats eller granskats. Förord-
nandet skall innehålla underrättelse
om att meddelande om åtgärden
inte får lämnas till avsändaren,
mottagaren eller någon annan, utan
tillstånd av den som har begärt åt-
gärden.
teleövervakning.
Rätten kan för ett sådant ändamål
som avses i 19 § första stycket, om
det finns synnerliga skäl, även
meddela Rikspolisstyrelsen eller en
polismyndighet tillstånd att
närmare undersöka, öppna eller
granska post- eller telegrafförsän-
delser, brev, andra slutna hand-
lingar eller paket som har ställts
till utlänningen eller som avsänts
från honom och som påträffas vid
husrannsakan, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning eller som
finns hos ett befordringsföretag.
I det tillstånd som avses i andra
stycket kan rätten förordna att en
försändelse som avses i tillståndet
och som ankommer till ett be-
fordringsföretag, skall hållas kvar
till dess den närmare undersökts,
öppnats eller granskats. Förord-
nandet skall innehålla underrättelse
om att meddelande om åtgärden
inte får lämnas till avsändaren,
mottagaren eller någon annan, utan
tillstånd av den som har begärt åt-
gärden.
36
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
22 §
En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig teleavlyss-
ning skall granskas snarast möjligt. Granskningen får utföras endast av
rätten, Rikspolisstyrelsen, en polismyndighet eller en åklagare. Om
upptagningen eller uppteckningen
betydelse för det ändamål som har
denna del omedelbart förstöras efter
En försändelse eller någon annan
handling som omfattas av tillstånd
enligt 20 § får inte närmare under-
sökas, öppnas eller granskas av
någon annan än rätten, Rikspolis-
styrelsen, en polismyndighet eller
en åklagare. En sådan handling
skall undersökas snarast möjligt.
När undersökningen har slutförts,
skall en försändelse som finns hos
en befordringsanstalt tillställas den
till vilken försändelsen är ställd
och en annan handling återlämnas
till den hos vilken handlingen
påträffats, om den inte tas i beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
innehåller något som mte är av
föranlett avlyssningen, skall den i
granskningen.
En försändelse eller någon annan
handling som omfattas av tillstånd
enligt 20 § får inte närmare under-
sökas, öppnas eller granskas av
någon annan än rätten, Rikspolis-
styrelsen, en polismyndighet eller
en åklagare. En sådan handling
skall undersökas snarast möjligt.
När undersökningen har slutförts,
skall en försändelse som finns hos
ett befordringsföretag tillställas den
till vilken försändelsen är ställd
och en annan handling återlämnas
till den hos vilken handlingen
påträffats, om den inte tas i beslag.
1993.
37
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1992:1527) om teleterminalutrustning skall ändras så att lagen träder i
kraft den 1 juli 1993.
38
Prop. 1992/93:200
Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ändras så att 14 §
samt ikraftträdandebestämmelsen får följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfattningama samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader
i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är föreskrivet
i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fell, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.,
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1992:1574) om bo-
stadsanpassningsbidrag m.m., lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen
(1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen (1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling, körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m.
och om överflyttning av barn, allt i den utsträckning som är föreskrivet
i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,
6. mål som avses i 12 § lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning,
7. mål om överprövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av Läns-
rätten i Stockholms län.
Mål som enligt telelagen
(1993:000) och lagen (1993:000)
om radiokommunikation skall
prövas av länsrätt, prövas av
Länsrätten i Stockholms Län.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
39
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Denna hg träder i kraft den
1 januari 1993 i vad gäller 14 §
första stycket punkten 2 och i
övrigt den dag regeringen bestäm-
mer.
Denna lag träder i kraft, i fråga
om 14 § första stycket punkten 2
den 1 januari 1993, i fråga om
14 § första stycket punkten 6 och
14 § tredje stycket den 1 juli 1993
och i övrigt den dag regeringen
bestämmer.
40
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)* i
paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1775) om ändring i nämnda lag
samt ikraftträdandebestämmelsen till ändringsförfattningen skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
16 kap.
1 §2
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall
av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
|
3. denna lag enligt | |
|
3 kap. 1 § |
såvitt avser uppgift hos Riks- |
|
5 kap. 1 § |
såvitt avser uppgift om kvarhål- |
|
5 kap. 2-4 §§ | |
‘Lagen omtryckt 1992:1474.
2Senaste lydelse 1992:1775.
Prop. 1992/93:200
41
Lydelse enligt prop. 1992/93:167
Prop. 1992/93:200
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om bilagan den 1 Juli 1993, och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.
2. Intill dess lagen (1992:1119) om teknisk kontroll träder i kraft skall
rätten att ta del av handlingar i stället tillämpas i verksamhet enligt lagen
(1989:164) om kontroll genom teknisk provning och om mätning.
42
Prop. 1992/93:200
Föreslagen lydelse
|
16 kap. 1 § |
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fåll är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall
av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
|
3 kap. 1 § |
såvitt avser uppgift hos Riks- |
|
5 kap. 1 § |
såvitt avser uppgift om kvarhål- |
5 kap. 2-4 §§
9. 25 § första stycket telelagen såvitt avser uppgift om innehållet
|
(1993:000) |
i ett telemeddelande eller annan |
|
26 § telelagen (1993:000) |
såvitt avser uppgift om kvarhål- |
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Intill dess lagen (1992:1119) om teknisk kontroll träder i kraft skall
rätten att ta del av handlingar i stället tillämpas i verksamhet enligt lagen
(1989:164) om kontroll genom teknisk provning och om mätning.
43
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask
Föredragande: statsrådet Odell
En telelag
Målet för den svenska telepolitiken är att ge hushåll, företag och
myndigheter tillgång till ett ändamålsenligt telesystem som bidrar till ett
effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet. I 1988 års telepolitiska
beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402) slog
riksdagen fast bl.a. att staten skall svara för att det finns ett sammanhållet
och öppet telenät som täcker hela landet. De regionalpolitiska och sociala
aspekterna angavs som särskilt viktiga liksom att telesystemet skall vara
uthålligt och tillgängligt under kriser och i krig. Vidare betonades vikten
av att staten skapar förutsättningar för en effektiv konkurrens på utrust-
ningsmarknaden och vid utvecklingen av teletjänster.
I regeringens proposition 1990/91:87 om näringspolitik for tillväxt
föreslogs en ytterligare precisering av de telepolitiska målen. Regeringens
ställningstagande grundade sig på ett förslag från Post- och teleutred-
ningen i betänkandet Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt
ansvar (SOU 1990:27). Riksdagens beslut med anledning av proposi-
tionen innebär att det statliga ansvaret skall omfatta telefonitjänsten i hela
landet (bet. 1990/91 :TU28, rskr. 1990/91:369). Enligt beslutet skall sta-
tens ansvar också omfatta telefonautomater i glesbygd, handikappades
tillgång till teletjänster, beredskapsåtgärder och samhällets alarmerings-
tjänst.
Mot bakgrund av den ökande konkurrensen på telekommunikations-
marknaden och den snabba tekniska utvecklingen aviserade regeringen i
nyssnämnda proposition ett genomgripande översynsarbete på teleom-
rådet. Enligt propositionen skulle en del av arbetet inriktas på att utarbeta
en lag som skulle ge utgångspunkterna för den nödvändiga regleringen
Prop. 1992/93:200
44
på telekommunikationsområdet. Frågan om en lagreglering av televerk- Prop. 1992/93:200
samhet ansågs grundläggande. Andra utgångspunkter var en förändrad
verksamhetsform for Televerket och en utvidgad myndighetsfunktion på
teleområdet vilken skulle vara skild från Televerket.
Den 2 maj 1991 beslutade regeringen om direktiv (dir. 1991:34) till en
särskild utredare. Utredningen (K 1991:03), som antog namnet Telelags-
utredningen, fick i uppdrag att utarbeta förslag till den lagstiftning och
den ändrade reglering i övrigt som behövs på telekommunikationsom-
rådet. Vidare skulle utredningen lämna de förslag som behövs för att föra
över Televerkets återstående myndighetsutövning till någon annan myn-
dighet.
I juli 1992 överlämnade Telelagsutredningen sitt betänkande Telelag
(SOU 1992:70). Utredningen föreslog en samlad reglering inom tele-
området i en särskild telelag samt vissa andra lagändringar. En samman-
fattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bi-
laga 1.
Telelagsutredningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna och övriga som inkommit med yttranden bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. Remissyttrandena och en
sammanställning av dessa finns tillgängliga i Kommunikationsdeparte-
mentet (dnr K92/2289/RS).
En lag om radiokommunikation
Enligt gällande bestämmelser i radiolagen (1966:755) krävs det tillstånd
for att inneha eller använda radiosändare, ofullständig radiosändare och
byggsats för tillverkning av radiosändare. Genom en ändring i kun-
görelsen (1967:466) om radiosändare är fr.o.m. den 1 juli 1992 Tele-
styrelsen tillståndsgivande myndighet. Telestyrelsen meddelar radiofre-
kvenser för sändarna samt föreskriver tekniska och operativa förutsätt-
ningar för innehav och användning av dem. Frekvenstilldelningen sker
på grundval av frekvensplaner som fästställs av Telestyrelsen.
I 1988 års telepolitiska proposition (prop. 1987/88: 118) anfördes att
föreskrifter om fördelningen av frekvensutrymmet numera enligt rege-
ringsformen kräver lagform. Samtidigt angavs att det fanns behov av ett
bättre underlag för ett ställningstagande till frågan efter vilka grunder fre-
kvenstilldelningen i fortsättningen bör ske. Riksdagen anslöt sig till vad
som sagts i propositionen om behovet av en översyn av grunderna för
fördelning av frekvensutrymmet (bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402).
I november 1988 gav regeringen Televerket i uppdrag att bedöma såväl
efterfrågan på utrymme för radiokommunikation i olika delar av landet
som möjligheterna att tillgodose denna efterfrågan på kort, medellång och
lång sikt med hänsyn till den tekniska utveckling som kan förutses. Sedan
uppdraget redovisats (dnr KII 1419/89) beslutade regeringen den
8 februari 1990 om direktiv (dir. 1990:4) till en särskild utredare. Ut-
redningen (K 1990:02), som antog namnet Frekvensrättsutredningen, till-
kallades för att föreslå tillägg och ändringar i den radiorättsliga lagstift-
45
ning som gäller planering och fördelning av radiofrekvenser samt till- Prop. 1992/93:200
stånd att inneha radiosändare.
I september 1991 redovisade utredningen en del av sitt uppdrag i pro-
memorian "Organisationen av en ny myndighet på radioområdet m.m.".
I december samma år lämnade utredningen betänkandet Lag om radio-
kommunikation, m.m. (SOU 1991:107). I betänkandet redovisas överväg-
anden om och förslag till lagbestämmelser om innehav och användning
av radiosändare för kommunikation m.m. En sammanfattning av betänk-
andet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissin-
stanser och övriga som har kommit in med yttranden bör fogas till proto-
kollet i detta ärende som bilaga 4. Remissyttrandena och en sammanställ-
ning av dessa finns tillgängliga i Kommunikationsdepartementet (dnr
K92/162/RS).
Lagrådet
Regeringen beslöt den 4 februari 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över inom Kommunikationsdepartementet upprättade forslag till telelag
och lag om radiokommunikation, m.m. De sålunda remitterade förslagen
bör fogas till protokollet som bilaga 5.
Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen den 11 mars 1993. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 6.
Enligt Lagrådet föranleder det sätt på vilket regeringsformens och
yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser beaktats vid utformningen av
förslagen till telelag och lag om radiokommunikation ingen erinran. Lag-
rådet har dock framfört vissa synpunkter på frågan om en längre gående
konkretisering i yttrandefrihetsgrundlagen av de principer som skall till-
lämpas vid fördelning av radiofrekvenser. Lagrådet har avstått från att
göra några uttalanden i saken eftersom Frekvensrättsutredningen inte ut-
format något förslag till kompletterande grundlagsregler - utredningen
fann det inte vara ändamålsenligt - och med hänsyn till att denna fråga
är under övervägande.
I övrigt har de remitterade förslagen godtagits av Lagrådet med några
förslag till smärre sakliga ändringar, bl.a. med anledning av vissa ut-
talanden av riksdagen i samband med antagandet av lagstiftning om privat
lokalradio m.m., samt vissa förslag till omformuleringar av en del be-
stämmelser i förtydligande syfte. Lagrådet har också föreslagit vissa
redaktionella ändringar av förslagen till telelag och lag om radiokom-
munikation.
Som kommer att framgå av det följande kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till dessa förslag från Lagrådets sida. Härutöver har de till Lagrådet
remitterade förslagen till vissa delar bearbetats i bl.a. redaktionellt och
systematiskt hänseende.
46
En förändrad verksamhetsform för Televerket Prop.
I samband med tillsättandet av Telelagsutredningen under våren 1991
inleddes inom regeringskansliet ett arbete med att se över förutsätt-
ningarna för en förändrad verksamhetsform for Televerket. Denna
översyn ansågs påkallad redan på grund av den successivt förändrade
marknadssituationen på telekommunikationsområdet. Som ett led i detta
arbete tillsattes inom regeringskansliet en arbetsgrupp med uppgift att
överväga möjligheterna att driva Televerkets verksamhet inom ramen för
en utvecklad affärsverksform. En sådan analys ansågs motiverad med
hänsyn till Televerkets omfattande sociala och regionala betydelse (prop.
1990/91:87 s. 149).
Riksdagen ställde sig under våren 1991 bakom regeringens uppfattning
att de förändrade förutsättningarna för Televerkets verksamhet nödvän-
diggjorde en sådan förändring i fråga om formerna för Televerkets verk-
samhet som regeringen visat på (bet. 1990/91 :TU28 s. 22, rskr.
1990/91:369). Härvid framhöll riksdagen, liksom tidigare (bet.
1984/85:TU28 och 1987/88:TU28), det angelägna i att det finns en
sammanhållen koncern där Televerkets breda verksamhet behålls.
Riksdagen anförde att starka skäl synes tala för att Televerket ombildas
till aktiebolag. Samtidigt underströks att vaije ändring av verksamhets-
formen borde ske på ett sådant sätt att riksdagens insyn i och inflytande
över Televerket som telepolitiskt instrument säkerställs. Även Televerkets
omfattande sociala och regionala betydelse anfördes som skäl för in-
gående och allsidiga överväganden. Enligt riksdagen såg det fortsatta ut-
redningsarbetet inom regeringskansliet ut att vara ägnat att säkerställa
detta.
Behovet av överväganden om för- och nackdelar med en bolagisering
av Televerket framhölls av riksdagens revisorer i förslag 1990/91:20.
Enligt revisorerna borde särskilt belysas hur en bolagisering skulle
komma att påverka Televerkets marknadsförutsättningar, dess regionala
och sociala ansvar, statsmakternas insyn i och kontroll av verksamheten
samt affärssekretessen och offentlighetsprincipen.
I december 1991 redovisades i rapporten "Televerket AB?" en analys
av möjligheterna att driva Televerkets verksamhet inom ramen för en ut-
vecklad affärsverksform (dnr. K91/3000/2). Slutsatsen i rapporten är att
aktiebolagsformen är den bästa verksamhetsformen för att uppnå det
centrala målet för telepolitiken - att erbjuda kunderna, både företag och
hushåll, väl fungerande telekommunikationer till lägsta möjliga pris. (Jfr
promemorian SJ, POSTEN OCH TELEVERKET - bättre som bolag?,
Ds 1991:77.)
Mot bakgrund härav föreslog regeringen i 1992 års budgetproposition
att Televerket skulle ombildas till aktiebolag (prop. 1991/92:100 bil. 7).
Samtidigt hänvisades till ett intensifierat arbete med att anpassa den
svenska telemarknaden till ökad internationalisering och konkurrens, i
vilket sammanhang arbetet med en telelag angavs vara centralt. I bud-
getpropositionen förutskickades fördjupade analyser avseende bl.a.
organisation och styrning av ett bolagiserat Televerk och i fråga om en
strategi för ägandet av verksamheten, innefattande en genomlysning av
1992/93:200
47
marknaden och av Televerket. Ett område för fördjupad analys angavs Prop. 1992/93:200
vidare vara alternativa pristak för teletaxorna för hushållssektom och
innebörden av en kostnadsanpassning av taxorna.
Parallellt med pågående utredningsarbete tillkallades i januari 1992 med
stöd av regeringens bemyndigande en kommitté (K 1992:01), Organisa-
tionskommittén för en ny telemyndighet, med uppgift att utarbeta förslag
till en ny myndighetsorganisation på telekommunikationsområdet. (I
underlaget för kommitténs arbete har ingått promemorian "Organisa-
tionen av en ny myndighet på radioområdet m.m." som av Frekvensrätts-
utredningen lämnats över till regeringen i september 1991.) Regeringen
tillsatte vidare i maj 1992 en särskild expertgrupp inom regeringskansliet
med uppgift att närmare utreda de konstitutionella aspekterna vid en
ändrad verksamhetsform for bl.a. Televerket.
Riksdagen godkände förslaget att ombilda Televerket till aktiebolag
(bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312). Med anledning av ett förslag
från riksdagens revisorer (förs. 1991/92:17) om behovet av ett klarlägg-
ande av de konstitutionella konsekvenserna vid ändrade associations-
former för affärsverken (jfr yttrande 1991/92:KU1) hänvisade riksdagen
till det arbete som pågick i den av regeringen tillsatta särskilda expert-
gruppen (bet. 1991/92:TU22, rskr. 1991/92:333 och 334).
Organisationskommittén för en ny telemyndighet redovisade huvud-
delen av sitt uppdrag i maj 1992, vilket ledde till inrättandet av Telestyr-
elsen den 1 juli samma år. Vid den nya myndigheten utövas den verk-
samhet som tidigare bedrivits vid Statens telenämnd och vid Frekvensför-
valtningen inom Televerket.
I augusti 1992 presenterades promemorian Svensk telemarknad i
förändring (Ds 1992:86), som i väsentliga delar sammanfattar den
genomlysning av bl.a. telemarknaden och av Televerket som förut-
skickades i 1992 års budgetproposition. En redogörelse lämnas i
promemorian för förhållandena och utvecklingen på telemarknaden i
Sverige och vissa andra länder. Dessutom diskuteras åtgärder for en
bättre fungerande marknad med avseende på bl.a. konkurrenshinder och
strukturella ingrepp. Även frågan om prisreglering och ombalansering av
teletaxorna berörs.
Den av regeringen i maj 1992 tillsatta särskilda expertgruppen
redovisade sitt arbete den 1 september 1992 i promemorian Bolagisering
av affärsverk - Konstitutionella aspekter (Ds 1992:101). I promemorian
konstateras bl.a. att det från konstitutionella utgångspunkter inte finns
några hinder mot en bolagisering av Televerket.
I regeringens proposition 1992/93:132 om vissa frågor inom Kom-
munikationsdepartementets område har anmälts att arbetet med lagstift-
ning på telekommunikationsområdet och bolagisering av Televerket
pågår. I propositionen informerade regeringen om vissa strukturella
åtgärder beträffande Televerket och att en samlad proposition med förslag
till telelag och förslag rörande bolagsbildningen av Televerket avsågs
föreläggas riksdagen i sådan tid att såväl ikraftträdande av en telelag som
bolagsbildning av Televerket skall kunna ske senast den 1 juli 1993. Jag
tar nu upp även dessa frågor.
48
Den digitala tekniken håller på att inforas i telenäten i många länder. Prop. 1992/93:200
Näten får härigenom högre kapacitet, blir effektivare i övrigt samt lättare
att övervaka och underhålla. Digitaliseringen ger också möjlighet att
införa nya tjänster och är en grundförutsättning för många nya använd-
ningsområden, t.ex. videokonferenser och 020-nummer.
En rad olika faktorer ligger till grund för utvecklingen inom telekom-
munikationsområdet. Bland dessa faktorer kan, förutom tekniska och
ekonomiska förändringar, nämnas förändrad efterfrågan och ett utvecklat
tjänsteutbud samt liberaliseringen av telemarknaden.
Marknadsförändringar
Telekommunikationsbranschen har i dag en mycket hög omsättning och
tillväxttakt. Med den tekniska utvecklingen som grund har, som nyss
nämnts, stora förändringar skett inom teleområdet. Möjlighet har skapats
att utveckla nya tjänster. Samtidigt har förutsättningarna för konkurrens
ökat inom olika delar av telemarknaden. Utvecklingen i sig har fort med
sig kraftigt fallande priser. Som exempel på utvecklingen av tjänster i
Sverige kan nämnas att den första telefaxen kom till Sverige år 1980 och
att det år 1991 fanns ca 250 000 telefaxabonnemang. I fråga om mobil-
telefoni har antalet abonnemang i Sverige vuxit från drygt 100 000 år
1986 till nästan 600 000 år 1991. Antalet hushåll i Sverige som var an-
slutna till kabel-TV var år 1985 ca 100 000 för att ha ökat till knappt två
miljoner år 1990.
Andra exempel på nya tjänster i Sverige som har följt av den tekniska
utvecklingen är medflyttning, automatisk uppringning, mottagaren betalar
(020-nummer), 071-nummer, telefonkonferenser, videokonferenser, röst-
brevlådor och bank på telefon.
En annan följd av den tekniska utvecklingen är att den på en öppen
marknad möjliggör en relativt snabb etablering och utbyggnad av nya
telekommunikationsnät baserade på modem teknik. Som exempel kan
nämnas Banverkets utbyggnad av ett rikstäckande fiberoptiskt nät under
en tvåårsperiod. Vidare ger radioteknikens utveckling nya möjligheter att
etablera både fästa och mobila nät.
Med nya aktörer på telekommunikationsområdet följer större valfrihet
för användarna. En marknadsbild med nya och ökat antal konkurrenter
innebär att man inte bara kommer att behöva möta en dominerande
operatör på marknaden, utan flera och däribland också internationella
operatörer.
Avreglering och liberalisering
Den tekniska utvecklingen liksom efterfrågeförändringar tvingar fram en
liberalisering av den internationella telekommunikationsmarknaden. Libe-
50
Prop. 1992/93:200
De tekniska och ekonomiska förändringarna under senare år har haft stor
betydelse for utvecklingen inom området för telekommunikationer. Sär-
skilt bör framhållas den snabba utvecklingen av dator- och radiotekniken
och användningen av optisk fiber. Nya möjligheter har skapats genom ny
överforingsteknik och utökad överföringskapacitet. Förutsättningarna för
konkurrens inom teleområdet har härigenom ökat. Betydelsen av effek-
tiva telekommunikationer har blivit allt större.
För Sverige är ett effektivt telekommunikationssystem av särskild be-
tydelse på grund av bl.a. landets stora geografiska yta och därmed sam-
manhängande sociala och regionala aspekter. En företeelse som har blivit
allt vanligare är utflyttning av vissa arbetsenheter från tjänsteföretag i
storstadsregioner. Denna utflyttning har byggt på att det finns tillgång till
goda telekommunikationer, t.ex. olika datakommunikationstjänster. Den
höga andelen storföretag med internationell anknytning har också ett stort
behov av väl utbyggda telekommunikationer. Det bör framhållas att
Sverige vid en internationell jämförelse har hög kvalitet och låga priser
på de flesta teletjänster.
Den snabba utvecklingen inom området for telekommunikationer har
sin grund i datorteknikens utveckling med allt mindre och kraftfullare
mikroelektroniska komponenter. Som exempel kan nämnas mikroproces-
sorernas kraftigt ökade hastighet och minneskapacitet. Ett nytt transmis-
sionsmedium av stor betydelse är optiska fibrer. Den optiska fibern och
utvecklad transmissionsteknik ger en mycket stor överföringskapacitet.
Genom dels miniatyriseringen inom elektronikområdet i allmänhet och
inom telekommunikationsområdet i synnerhet, dels utvecklingen av radio-
teknik, optisk fiberteknik, digitalteknik, satellitteknik och kopplingsteknik
har användarna fått helt nya möjligheter. I dag kan telefoner, telefaxter-
minaler, datorer och alarmutrustningar användas i telenätet. I tur står bild-
telefoner och med tiden s.k. multiterminaler för ljud, text och bild.
Den tekniska utvecklingen har vidare inneburit en rad olika förändring-
ar av nätets karakteristika. Som exempel på sådana kan nämnas följande.
- Avståndet betyder allt mindre för kostnaderna. Dessa är för ett
telefonsamtal inom Stockholm i princip desamma som för ett samtal
mellan Malmö och Luleå.
- Ett samtal kan gå flera olika vägar. Exempelvis kan ett samtal från
Uppsala till Stockholm dirigeras via Örebro eller via satellit.
- Kapacitetsökningar i nätet gör detta till en nära nog obegränsad
resurs. Härigenom skapas möjligheter att sända kabel-TV, att ha flera
olika abonnemang och att använda nya tjänster.
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
raliseringsprocessen fortskrider genom ett växelspel mellan teknik och Prop. 1992/93:200
marknad. Handelspolitiskt motiverade strävanden till liberalisering i olika
länder har också gjort sig alltmer gällande. I det hänseendet märks sär-
skilt strävandena inom EG mot en öppen marknad.
Liberaliseringen inleddes emellertid i USA. Under 1980-talet har denna
kommit att innefatta olika områden i allt fler länder, såsom Japan, Eng-
land, Nya Zeeland och Australien.
Inledningsvis var det enbart fråga om en liberalisering av marknaden
för telefonapparater, följd av att marknaden för annan kundutrustning,
inkl, kontorsväxlar, öppnades för konkurrens inom och över nationella
gränser. Nästa steg var en öppning för konkurrens också beträffande s.k.
mervärdestjänster, dvs. tjänster som utnyttjar telenätet för transport av
olika tilläggstjänster utöver vanlig telefoni. De flesta former av datakom-
munikation och andra s.k. "non-voice services" böljade under 1980-talet
att säljas på en internationell konkurrensmarknad med ett växande antal
aktörer.
Liberaliseringen inom EG kom ursprungligen till uttryck i 1987 års
grönbok (COM(87)290) om utvecklingen av den gemensamma mark-
naden för teletjänster och utrustning. Flera olika rättsakter har härefter
beslutats inom EG med inriktning mot liberalisering och ökad konkurrens
på teleområdet (se avsnitt 3.1). Vid en jämförelse med EG avseende
restriktioner och reglering i fråga om marknadstillträde framstår
förhållandena i Sverige som liberalare i de flesta hänseenden.
Avregleringen och liberaliseringen av telemarknaderna i några länder
kan schematiskt beskrivas på följande sätt, se figuren.
|
Spanien |
Norge |
Frankrike |
Tyskland |
Storbritannien Sverige |
USA |
Japan | ||
|
Publik telefoni |
O |
O |
O |
O |
• |
3 |
3 |
• |
|
Återförsäljning av |
o |
3 |
o |
3 |
• |
• |
• |
3 |
|
Mobil teletoni |
o |
3 |
3 |
• |
• |
3 |
• | |
|
Försäljning av |
• |
• |
• |
• |
• |
• |
• |
• |
|
O |
Monopol |
3 |
Begränsad |
a (Nästan) Full | ||||
Källa: Gemini Consulting
51
Marknaden för telekommunikationer är redan i dag internationell och Prop. 1992/93:200
tendensen är att det internationella beroendet ökar. Ett förhållande som
särskilt kan nämnas är internationaliseringen av de stora företagens mark-
nader och affärsförbindelser. Sverige liksom flera andra länder är starkt
beroende av omvärlden genom sina många företag med stor internationell
verksamhet.
En internationell tendens i dag är att nationella ägare av telenät söker
partners för att öka sin konkurrenskraft och att internationella operatörer
söker nationella distributionskanaler för att minimera egna etabler-
ingskostnader och effektivisera marknadsföringen. Vidare visar även
andra än de traditionella teleföretagen intresse för den växande tele-
kommunikationsmarknaden och ingår ofta i olika allianser. Utvecklingen
kan leda till att det inom några år är ett fåtal större grupperingar av
aktörer som dominerar i första hand den internationella marknaden. De
största operatörerna i USA och Storbritannien, AT&T (American
Telephone & Telegraph) resp. BT (British Telecom), håller båda på att
etablera världsomspännande telekommunikationsnät och teletjänster. Även
Cable & Wireless, MCI, de amerikanska Bellbolagen, France Telecom,
m.fl. har omfattande internationella planer. Detsamma gäller aktörer från
Danmark och Finland som nu söker sig ut på den internationella
marknaden.
Bakgrund
Telefonen uppfanns tidigt på 1870-talet och kom till Sverige redan år
1877.1 böijan av 1900-talet var det mindre enskilda företag (ekonomiska
föreningar) som ägde telefonnäten i de större städerna. I Stockholm fanns
det två nät, Telegrafverkets resp. Stockholms allmänna telefonaktiebolags
nät. Konkurrensen mellan de två nätägama var tidvis så hård att möjlig-
heten till samtrafik mellan näten avbröts.
Vissa försök till monopollagstiftning gjordes i slutet av 1800-talet men
ledde inte till beslut. Genom successiva uppköp av konkurrerande företag
blev Telegrafstyrelsen (nuvarande Televerket) alltmer dominerande som
teleoperatör. Under 1950-talet blev staten genom Televerket ägare av
hela produktionssystemet för teletjänster med telefoner och andra
apparater, ledningar och växlar.
I motsats till vad som är fallet i de flesta andra länder har det i Sverige
aldrig funnits något rättsligt monopol eller licenstvång för anläggning av
telenät eller för att erbjuda teletjänster. En reglering av marknaden har
emellertid utgjorts av olika anslutningsmonopol för Televerket avseende
det allmänna telenätet vilka avvecklats successivt under 1980-talet.
52
Marknadssituationen i dag Prop. 1992/93:200
Under de senaste åren har den svenska telemarknaden vuxit starkt och
omsätter i dag ca 40 miljarder kronor, varav merparten hänför sig till
tjänstemarknaden.
På tjänstemarknaden svarar telefonitjänster (lokal-, riks- och utlands-
samtal) för mer än hälften av omsättningen. Televerket har ett de facto-
monopol på marknaderna för lokal- och rikssamtal. Av den internatio-
nella trafiken har andra aktörer såsom AT&T, Tele2 och BT ungefär en
tiondel av marknaden. Tele2 avser att starta riks- och utlandstrafik under
år 1993.
Marknaden för mobila teletjänster domineras av Televerket med NMT-
systemen. Är 1991 hade Televerket ca 568 000 abonnemang. Kinnevik-
ägda Comvik AB har ca 18 000 abonnemang. Nästa generation mobiltele-
system, det digitala GSM-systemet, har introducerats under år 1992. Tre
frekvenstillstånd för GSM har meddelats. Ett innehas av Televerket
medan de andra gäller för Comvik AB resp. AB NordicTel. Sistnämnda
företag ägs av Vodafone, som driver Storbritanniens största mobiltelenät,
Volvo, SpectraPhysics och Trelleborg. I fråga om personsökning har
Televerket hela marknaden.
Personliga teletjänster är tjänster med personlig service av telefonist.
Exempel på sådana tjänster är nummerupplysning, påskyndande av sam-
tal, telegram, telefonistservice och telemarketing. Televerkets marknads-
andel är drygt 80 procent.
Leverantörer på marknaden for datatjänster och andra mervärdes-
tjänster är bl.a. Tele2, GEIS (General Electric Information Services),
IBM, DEC och vissa banker. Televerket är marknadsledande med en an-
del av marknaden på knappt 40 procent.
Marknaden för hyrda ledningar domineras av Televerket med en mark-
nadsandel på drygt 75 procent. Övriga aktörer är France Telecom, BT,
GEIS, AT&T och Sprint/Tele2.
Inom området for kabel-TV dominerar Televerket marknaden med en
andel på ca 60 procent. Det motsvarar drygt en miljon hushåll.
Marknaden for telekataloger domineras av Televerket som har ca 80
procent av marknaden.
Olika aktörers marknadsandelar inom tjänstemarknaden kan översiktligt
beskrivas på följande sätt (se figur 1 på följande sida).
På utrustningsmarknaden (i försäljningsledet) är Televerket domine-
rande vad gäller företagsväxlar. Televerket har en marknadsandel på ca
50 procent för små växlar och ca 80 procent för stora växlar. Bland
övriga aktörer kan nämnas Doro, Licencia, Philips och Dotcom, som
säljer växlar från Siemens, Alcatel och Philips. Vanliga telefonapparater
tillverkas av ett femtontal större företag. Televerket har ca 50 procent av
marknaden.
Olika aktörers andelar av utrustningsmarknaden kan schematiskt be-
skrivas enligt följande (se figur 2 på följande sida).
53
Prop. 1992/93:200
Marknadsandelar delmarknader (1991)
Marknads-
Onsätt ning
MSEK 0ooo
5500
3000 3000 500-1000 1000-
1500
100
1300
1500
2000
Figur 1
Källa: Gemini Consulting
Marknadsandelar delmarknader (1991)
Marknads-
andel
|
% 100--- |
Föret ags-växlar |
Teleloner |
Telefax- | |||
|
övriga 12% | ||||||
|
80 --- 60--- |
Oolcom 87 |
övriga 50% | ||||
|
övriga 70-80% | ||||||
|
— |
Televerket | |||||
|
80% | ||||||
|
40 -- | ||||||
|
- |
Televerket 50% | |||||
|
20 -- | ||||||
|
- |
Televerket 20-30% | |||||
|
0 | ||||||
|
Person- |
Modem |
Multiplexorer |
Telefon- | |||
|
övriga 25% |
övriga |
övriga 60-70% |
övriga | |||
|
55% |
40% | |||||
|
Televerket 75% |
Televerket 60% | |||||
|
Televerket |
Televerket 30-40% | |||||
Omsättning MSEK: 1500
500
600
30
250
250 250
Figur 2
Källa: Gemini Consulting
54
Med telekommunikation avses i regel överföring av information genom
ljus eller elektromagnetiska svängningar via tråd eller med radiovågor.
När radiovågor används talar man om radiokommunikation.
Radiovågor är således en form av elektromagnetisk strålning. Den
elektromagnetiska strålningen förekommer med olika våglängd. Våg-
längden beror på svängningstalet, frekvensen, alltså det antal gånger som
en vågrörelse når sin yttre gräns per tidsenhet. Ju högre svängningstalet
är desto kortare är våglängden. Om ljusets hastighet (300 000 km/sek)
divideras med frekvensen i kilohertz erhålls våglängden uttryckt i meter.
Det elektromagnetiska spektrumet sträcker sig från ultrakort gamma-
strålning och röntgenstrålning via ultraviolett strålning, synligt ljus till
infraröd strålning. Med ytterligare ökande våglängder övergår strålningen
till att vara radiovågor.
Radiovågorna har våglängder från ca en tiondels millimeter upp till ca
30 000 meter. Den del av det elektromagnetiska spektrumet som omfattar
radiovågor brukar benämnas radiofrekvensspektrum. Avgränsat efter
frekvensen hos de utstrålade vågorna utgörs radiofrekvensspektrum av
vågor med frekvenser som är lägre än 3 000 GHz.
Av radiofrekvensspektrum är det med dagens teknik möjligt att använda
endast en mindre del. Den tekniska utvecklingen har visserligen lett till
att det har blivit möjligt att ta i anspråk radiovågor med allt högre fre-
kvenser for praktisk användning. Men ännu är det så att den största delen
av radiofrekvensspektrum inte är tekniskt möjlig att använda. De
användbara delarna av radiofrekvensspektrum delas vanligtvis upp i
mindre sektioner efter frekvensen och våglängden.
Radiovågorna har väsentligt olika utbredningsegenskaper i olika
frekvensområden. Detta förhållande påverkar bl.a. den räckvidd som en
radiosändning får och vilka risker det finns för att mottagningen av
sändningen från en radiosändare som använder samma frekvens som en
annan radiosändare skall störas. Givetvis har även andra förhållanden,
såsom styrkan på den utsända signalen och antennens placering, betydelse
för vilken räckvidd en sändning kommer att få.
I det frekvensområde som betecknas långvågs- och mellanvågsbandet
strålas radioenergin vanligtvis ut i alla riktningar. Dämpningen av den
del av signalen som fortplantas längs jordytan, markvågen, beror på jord-
ytans elektriska egenskaper, den använda våglängden, topografi, m.m.
Strålningen mot rymden, rymdvågen, har andra egenskaper som skiftar
beroende på om det är dag eller natt. Egenskaperna hos radiovågorna
inom detta frekvensområde har gjort det möjligt att dela in världen i
regioner inom vilka olika sändare kan tilldelas frekvenser oberoende av
motsvarande tilldelningar inom andra regioner.
På kortvågsbandet är markvågens räckvidd liten medan rymdvågens
utbredning i praktiken når alla delar av världen. Det har därför inte varit
möjligt att göra någon uppdelning av jorden i olika regioner med
oberoende frekvenstilldelning. I stället krävs en global fördelning av
frekvenserna.
De ultrakorta vågorna har egenskaper som i många avseenden liknar Prop. 1992/93:200
det vanliga ljusets. Vågorna förutsätter i princip fri sikt från sändare till
mottagare och avtar således en bit bortom horisonten. Till följd härav är
det möjligt att på nytt använda samma frekvens inom förhållandevis korta
avstånd. Utbredningsförhållandena för ännu kortare vågor liknar i än
högre grad ljusets. Det förekommer dock stora variationer i egenska-
perna. För vissa frekvensband är dämpningen i atmosfären betydande
medan andra knappt påverkas. Användningen av frekvenserna anpassas
naturligtvis till dessa förhållanden.
Det främsta användningssättet för radiovågor var redan från böljan att
föra över information i någon bemärkelse. Fortfarande är radiovågornas
användning som ett medium för informationsöverföring dominerande. Det
sker numera i allt flera varianter. En annan användningsform, som kan
sägas ligga nära informationsöverföringen, är radiobestämning (radio-
fyrar, radar m.m.). Radiovågorna har även här funktion som budbärare,
men den information som erfordras för att bestämma position, etc. ut-
vinns genom mätning av egenskaper hos den mottagna signalen (riktning,
tidsfördröjning m.m.). Vidare kan radiovågor utnyttjas för överföring av
energi. Denna tillämpning används i vissa apparater för värmealstring.
Sägas bör också att det krävs en sändare och en mottagare för att det
skall vara möjligt att använda sig av radiovågor för exempelvis informa-
tionsöverföring.
Radioanvändningen är, som redovisas längre fram, i betydande ut-
sträckning internationellt reglerad. Behovet av internationell samordning
framstår som naturligt med tanke på att radiostrålningen inom betydande
delar av radiofrekvensspektrum med nödvändighet påverkar radioanvänd-
ningen utanför det lands gräns där en utsändning sker. Mot bakgrund
härav får den internationella regleringen betydelse för den nationella
radioanvändningen. Hur denna användning med utgångspunkt i bl.a. vad
som har överenskommits internationellt hänförs till olika frekvensom-
råden framgår av den svenska frekvensfördelningsplanen. Den finns
återgiven i Frekvensrättsutredningens betänkande Lag om radiokommu-
nikation, m.m. (SOU 1991:107 s. 40).
Telekommunikationsområdet har i regleringshänseende traditionellt delats
in i tele- och radioområdet. Gränsen har under senare år alltmer kommit
att suddas ut genom att olika kommunikationsformer mer än tidigare
griper in i varandra. Den som är verksam på teletjänstmarknaden berörs
därför i allmänhet av bestämmelser inom båda områdena, dvs. av
regleringen på hela telekommunikationsområdet.
Olika faktorer har haft betydelse för omfattningen och utformningen av
föreskrifter inom tele- resp, radioområdet. Radioanvändningen har på
grund av radiovågornas utbredning och begränsningen av radiofrekvens-
spektrumet sedan lång tid tillbaka reglerats såväl internationellt som na-
56
tionellt. Denna reglering har i stor utsträckning varit tekniskt betingad. Prop. 1992/93:200
På teleområdet är det i princip först under senare år som det träffats
bindande internationella överenskommelser och då från delvis andra ut-
gångspunkter än på radioområdet. Nationellt präglas teleområdet fort-
farande - om än i mindre utsträckning än tidigare - av reglering kring
uppgifter som utövas av Televerket.
I det följande redogörs kortfattat för huvuddragen i den internationella
regleringen på telekommunikationsområdet. Efter det redovisas nationella
regler på tele- resp, radioområdet. En beskrivning lämnas också av
nuvarande ordning på radioområdet i fråga om tillståndsgivning och
frekvenstilldelning m.m. För en närmare redogörelse i dessa hänseenden
hänvisas till betänkandena Lag om radiokommunikation, m.m. (SOU
1991:107) och Telelag (SOU 1992:70).
Internationella telekonventionen
Den internationella telekonventionen (TTC) är den internationella överens-
kommelse på vilken verksamheten inom den internationella teleunionen
(ITU) bygger. Den nu gällande konventionen, som antogs i Nairobi
1982, ratificerades av Sverige år 1985 (SÖ 1985:66). ITU skall bl.a.
upprätthålla och utvidga det internationella samarbetet mellan med-
lemmarna för förbättring och rationellt bruk av varje form av tele-
kommunikation samt erbjuda utvecklingsländerna tekniskt bistånd inom
televäsendet. Konventionsbestämmelsema har främst karaktär av att vara
gemensamma avsiktsförklaringar från de deltagande staterna. Medlen för
att nå målen för det internationella samarbetet får sitt närmare innehåll
genom de särskilda tillämpningsföreskrifter kallade reglementen för
radio, telegrafi och telefoni som kompletterar konventionen. Med-
lemsstaterna är skyldiga att följa bestämmelserna i konventionen.
Detsamma gäller beträffande reglementena.
De bestämmelser i konventionen och i reglementet som gäller specifikt
på teleområdet utgörs av rekommendationer i olika frågor. Några
bindande regler förekommer i princip inte. Nämnas särskilt bör emeller-
tid konventionens bestämmelser om RPOA (Recognized Private Oper-
ating Agency). Enligt artikel 44 i konventionen är medlemsstaterna för-
pliktade att följa konventionen i fråga om egen internationell telekommu-
nikationsverksamhet och sådan verksamhet som på ett skadligt sätt kan
störa andra länders radioförbindelser. En förpliktelse gäller vidare att
vidta nödvändiga åtgärder för att sådana privata operatörer som erkänts
eller fått s.k. auktorisation, RPOA, för att driva och etablera telekommu-
nikationer efterlever konventionens bestämmelser.
På radioområdet har det internationella samarbetet inom ITU och andra
organ hittills fört med sig fler bindande överenskommelser än på tele-
området.
IITC anges att medlemsstaterna är skyldiga att se till att konventionen
följs av sådana radioanvändare som har fått tillstånd av staten för inter-
nationell radiotrafik eller för radiotrafik som kan orsaka störningar i
57
andra länder. Enligt en grundläggande bestämmelse i konventionen Prop. 1992/93:200
(artikel 33) skall medlemsstaterna sträva efter att begränsa antalet till-
delade frekvenser och tilldelat frekvensutrymme till vad som behövs för
att på ett tillfredsställande sätt tillgodose nödvändiga tjänster. Därvid
skall de senaste tekniska framstegen utnyttjas så snart som möjligt. Det
sägs också i konventionen att medlemsstaterna åtar sig att se till att radio-
användningen sker på sådant sätt att skadliga störningar från radioanvänd-
ning och från elektriska apparater inte uppkommer (artikel 35). Vidare
slås skyldigheten att vidta åtgärder vid nödanrop och liknande fäst i kon-
ventionen (artikel 36) liksom en betydande frihet för medlemsstaterna att
utforma radionät for försvarsändamål (artikel 38).
Konventionens radioreglemente är en samling regler för radioan-
vändning som skall gälla mellan de stater som genom ratifikation av den
internationella telekonventionen har åtagit sig att se till att dessa regler
iakttas. En central del av reglementet är den s.k. frekvensfördelnings-
tabellen. I denna fordelas frekvensspektrumet på olika slag av radiotrafik.
Det finns ett stort antal trafikslag (eller radiotjänster), t.ex. fäst radio,
landmobil radio, luftmobil radio, maritim mobil radio, rundradio, fast
satellitradio, satellitrundradio, radionavigation, amatörradio, radio-
astronomi och radiolokalisering.
EG
Ett flertal rättsakter på telekommunikationsområdet har beslutats inom
ramen för den pågående liberaliserings- och harmoniseringsprocessen
inom EG.
Ett av de viktigaste direktiven inom telekommunikationsområdet är
kommissionens direktiv 90/388/EEG om konkurrens på marknaderna för
teletjänster, det s.k. tjänstedirektivet. Detta direktiv medför att teletjänst-
marknaden öppnas för konkurrens utom beträffande telefoni som får för-
behållas en monopoloperatör. Vidare får exklusiva eller speciella rättig-
heter upprätthållas for tillhandahållande och drift av allmänt tillgängliga
telenät. I så fall skall nödvändiga åtgärder vidtas så att villkoren för att
få tillgång till den allmänt tillgängliga infrastrukturen är objektiva och
icke-diskriminerande. I direktivet föreskrivs dessutom att medlemssta-
terna skall säkerställa att beviljande av driftlicenser, kontroll av typgod-
kännanden, tilldelning av frekvenser, övervakning av användningsvillkor
och andra myndighetsuppgifter utförs av ett organ som är oberoende av
teleorganisationerna, dvs. att regulators- och operatörsfunktionema skils
åt.
Centrala rättsakter är vidare kommissionens direktiv (88/301/EEG) om
konkurrens på marknaden för teleterminalutrustning samt rådsdirektivet
(91/263/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tele-
terminalutrustning och om erkännande av utrustningens överensstäm-
melse, det s.k. terminaldirektivet. Terminaldirektivet syftar till en full-
ständig liberalisering av teleterminalmarknaden. (Jfr den nyligen be-
slutade lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning.)
58
Nämnas kan också rådsbeslutet (87/95/EEG) beträffande standardi- Prop. 1992/93:200
sering inom området for informationsteknologi och telekommunikation.
För teleområdet särskilt bör nämnas rådsdirektivet (90/387/EEG) om
upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhanda-
hålla öppna nät, det s.k. ONP-direktivet (Open NetWork Provision).
Syftet med direktivet, som är ett ramdirektiv och skall följas av specifika
direktiv och rekommendationer for olika områden, är att främja ett full-
ständigt genomförande av en marknad för teletjänster genom harmoni-
serade principer och villkor för att tillhandahålla öppna nät. Tillgången
till nät får inte hindras annat än av hänsyn till allmänintressen vilka be-
tecknas som "väsentliga krav". Sådana inskränkningar skall vara objektivt
motiverade och får inte överdrivas i förhållande till det mål som efter-
strävas.
Den 5 juni 1992 antogs ett direktiv avseende ONP för uthyrda fästa för-
bindelser (94/44/EEG). Direktivet innehåller regler som har betydelse för
hur överenskommelser om att hyra fästa förbindelser med avseende på
villkor m.m. kan utformas. Medlemsstaterna skall garantera att före-
kommande restriktioner i fråga om tillgängligheten till och användningen
av hyrda förbindelser har sin grund i s.k. väsentliga krav som upprätt-
hålls av resp, lands telemyndighet. Inga tekniska restriktioner får införas
eller behållas beträffande anslutning av olika hyrda förbindelser till
varandra eller för sammankoppling av hyrda förbindelser och allmänt till-
gängliga telenät. En medlemsstats telemyndighet ges i direktivet vissa be-
fogenheter som har betydelse for de villkor som kan användas. En sär-
skild ordning skall finnas for myndigheten att på kortast möjliga tid pröva
om de begränsningar som ställs upp av den som tillhandahåller hyrda för-
bindelser skall tillåtas. Begränsningarna kan avse vägran, avbrott eller
reducering i tillhandahållandet av förbindelser. Förfärandet skall inte be-
gränsa parternas rätt till domstolsprövning. Telemyndigheten skall garan-
tera att den som tillhandahåller förbindelser följer principen om icke-dis-
kriminering när det allmänt tillgängliga telenätet används för att tillhanda-
hålla tjänster som kan tillhandahållas även av andra. När hyrda för-
bindelser används för att tillhandahålla tjänster som inte reserverats
genom speciella eller exklusiva rättigheter, måste samma slag av hyrda
förbindelser erbjudas användare på lika villkor. Medlemsstaterna skall
garantera att taxorna för hyrda förbindelser följer grundläggande
principer om kostnadsorientering och öppenhet (transparens). För att
åstadkomma detta skall det samtidigt garanteras att den som tillhanda-
håller förbindelser använder ett redovisningssystem som gör det möjligt
att kontrollera att principerna följs. Förutom att de ovan beskrivna all-
männa principerna för tillhandahållande av fästa förbindelser skall iakttas
åläggs i direktivet medlemsstaterna att säkerställa att de som har speciella
eller exklusiva rättigheter med avseende på telenät tillhandahåller en s.k.
minimiuppsättning fästa teleförbindelser för uthyrning.
Rådsrekommendationer finns vidare beträffande ONP for paketkopplad
datakommunikation (92/382/EEG) och ISDN (Integrated Services Digital
NetWork) (92/382/EEG). För närvarande bereds inom EG dessutom ett
direktiv gällande s.k. ONP för taltelefoni (voice telephony), 59
(COM(92)247 - SYN 437).
På radioomrädet har i vissa fall beslutats direktiv i frekvensfrågor; av- Prop. 1992/93:200
göranden i dessa frågor har i övrigt lämnats över till medlemsstaterna
och till samarbetet inom ITU och i viss mån inom CEPT. Följande
direktiv rör reservering av frekvensband.
- rådets direktiv (90/544/EEG) om reservering av frekvensband för det
samordnade införandet av alleuropeisk, landbaserad, allmänt
tillgänglig personsökning inom gemenskapen (ERMES)
- rådets direktiv (87/372/EEG) om reservering av frekvensband för det
samordnade införandet av allmänt tillgänglig, alleuropeisk, cellulär,
digital, landbaserad mobilkommunikation inom gemenskapen (GSM)
- rådets direktiv (91/287/EEG) om reservering av frekvensband för det
samordnade införandet av digital, europeisk, trådlös telekommunika-
tion inom gemenskapen (DECT)
Den europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT)
Vid sidan av folkrättsligt bindande avtal, såsom den internationella tele-
konventionen, har det internationella samarbetet till stor del lett till över-
enskommelser som inte är av tvingande karaktär. Formellt sett utgör
dessa överenskommelser endast ömsesidiga avsiktsförklaringar i något be-
stämt avseende. Arbetet inom ramen för de europeiska post- och teleför-
valtningarnas samarbetsorgan, Conférence Européenne des Administra-
tions des Pöstes et des Télécommunications (CEPT), har i stor utsträck-
ning haft denna karaktär. CEPT bygger på en överenskommelse som år
1959 ingicks mellan bl.a. ett antal teleförvaltningar i olika stater. Liberali-
seringen av telemarknaden har efter hand lett till att det har ansetts
behövligt att hålla isär regulativa och operativa frågor inom organisa-
tionen. Under hösten 1991 fattades sålunda beslut om att CEPT skall bli
ett renodlat regulatörsorgan vilket har genomförts i september månad
1992.
Satellitkonventioner
De internationella satellitkonventionema Intelsat, Inmarsat och Eutelsat
har alla formen av mellanstatliga konventioner. De är uppbyggda på i
stort sett samma sätt med huvudöverenskommelser och driftöverenskom-
melser.
Intelsat har inrättats genom överenskommelser uppdelade på en huvud-
överenskommelse, avsedd att ingås mellan stater, och en driftöverens-
kommelse, avsedd att ingås mellan staterna eller av dem utsedda tele-
kommunikationsorgan (prop. 1971:149, bet. 1971:TU26, rskr.
1971:305). Huvudsyftet med Intelsat är att på permanent grundval
fortsätta projekteringen, utvecklingen, konstruktionen, upprättandet,
driften och underhållet av rymdsektom för det världsomfattande kom-
mersiella telesatellitsystemet. Den främsta uppgiften är att på kom-
60
mersiell grundval upplåta rymdsektorskapacitet for allmänna intematio- Prop. 1992/93:200
nella telekommunikationer mellan alla delar av världen.
Inmarsat (prop. 1978/79:166, 1978/79:TU24, rskr. 1978/79:375) har
till syfte att tillhandahålla en rymdsektor, dvs. en del av ett satellitsys-
tem, bestående av själva satelliterna och tillhörande anläggningar på
jorden for styrning och kontroll, för att förbättra de maritima telekommu-
nikationerna och därigenom bidra till bl.a. förbättrad sjösäkerhet.
Eutelsats (prop. 1982/83:173, 1982/83:TU24, rskr. 1982/83:364)
huvudsyfte är att tillhandahålla en rymdsektor för internationella allmänna
telekommunikationer i Europa.
Övergripande författningsreglering på teleområdet förekommer i endast
begränsad omfattning. Den nationella reglering som finns rör teletermi-
nalutrustning, det allmänna telenätet eller specifikt Televerket. Dessutom
finns vissa föreskrifter om bl.a. integritetsskyddet för teleanvändare.
Den nyligen antagna lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning
innehåller bestämmelser om teleterminaler som går att ansluta till telenät
som står till förfogande för användning av allmänheten (allmänt till-
gängligt telenät). Till ett sådant telenät får anslutas endast sådan
utrustning som uppfyller de krav beträffande utformning, tillverkning,
märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt som föreskrivs
av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer (2 §).
Enligt 3 § får utrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt
tillgängligt telenät släppas ut på marknaden endast om den uppfyller de
krav som fastställts med stöd av 2 §. Lagen innehåller även föreskrifter
om teleterminalutrustning som går att ansluta till allmänt tillgängligt
telenät men som inte är avsedd för det samt regler om tillsyn och straff.
Lagen har inte trätt i kraft.
Teleförordningen (1985:765) innehåller bestämmelser om vissa avgifter
som regeringen har fastställt för nyttjande av det allmänna telenätet.
Vidare ges Televerket enligt förordningen en befogenhet att under
beredskapstillstånd eller krig inskränka teletrafiken på det allmänna
telenätet i den utsträckning som krävs för att tillgodose totalförsvarets
behov.
Teleförordningen innehåller också bestämmelser om bl.a. krav på
utrustning som ansluts till det allmänna telenätet. I denna del har Tele-
styrelsen lämnats bemyndigande att meddela föreskrifter om den tekniska
utformningen av utrustningen. Denna reglering avses upphävas i samband
med att lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning sätts i kraft.
Utöver angivna författningar kan som en del av regleringen på telekom-
munikationsområdet nämnas regeringens beslut den 24 januari 1991 om
villkor för viss samtrafik med Televerkets kopplade telenät m.m.
På teleområdet gäller vidare viss reglering som är inriktad på Tele-
verket men som rör även teleanvändama. I brottsbalken finns bestäm-
melser om brytande av telehemlighet. I sekretesslagen (1980:100) ges
regler om sekretess för uppgift som angår ett särskilt telemeddelande, 61
enskilds förbindelse med Televerket och om uppgift vid särskild Prop. 1992/93:200
sambandstjänst inom totalförsvaret avseende utomståendes telemed-
delanden som utväxlas på allmänt telenät. Sekretesslagen reglerar också
i vilka fell uppgifter som omfattas av sekretess får lämnas ut.
Rättegångsbalken innehåller föreskrifter om beslag av försändelser hos
Televerket samt om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Nämnas bör även lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1981:1104) om verksamheten hos
vissa regionala alarmeringscentraler, lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskon-
troll.
De grundläggande bestämmelserna på radioområdet finns i radiolagen
(1966:755). Den trädde i kraft den 1 juli 1967. Radiolagen kan sägas
bestå av två delar. Någon formell uppdelning av bestämmelserna är
emellertid inte gjord. Urskiljas kan en del som innehåller dels regler om
rätt till innehav eller användning av radiosändare och radiomottagare,
dels därtill anslutande bestämmelser. Till en andra del kan hänföras be-
stämmelser som reglerar förutsättningarna for bedrivande av rundradio-
verksamhet, varmed förstås radiosändning som är avsedd att tas emot
direkt av allmänheten. Härutöver finns bestämmelser av gemensam
karaktär, såsom begreppsdefinitioner och straffbestämmelser.
Lagen inleds med en rad begreppsdefinitioner. De bygger i stor
utsträckning på definitionerna i ITC:s radioreglemente. Full över-
ensstämmelse med reglementet föreligger dock inte, utan vissa an-
passningar till vad som ansetts vara mest ändamålsenligt för den svenska
regleringen har gjorts.
Tillståndskrav för radiosändare
En grundläggande bestämmelse är 2 § radiolagen. Genom denna slås det
generella tillståndskravet fest: radiosändare får innehas eller användas här
i riket eller på svenskt fertyg eller luftfartyg utom riket endast av den
som erhållit tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
Lagstiftningen innehåller inte några bestämmelser om vad som skall
vara styrande for tillståndsprövningen. Förarbetena ger inte något
egentligt besked härvidlag även om den redovisade bakgrunden till till-
ståndskravet möjligen kan sägas ge en viss ledning. Skälen till att det
skall föreligga en tillståndsplikt är, enligt prop. 1966:149 s. 28, att
utrymmet i etern är begränsat, och att de frekvenser som är tillgängliga
för radiosändningar därför genom internationella överenskommelser har
fördelats mellan olika kategorier av radiotrafik och mellan skilda stater
och geografiska områden. Ansvaret för att denna internationellt gällande Prop. 1992/93:200
ordning iakttas vilar ytterst på de deltagande staterna. Att varje enskild
person skulle äga rätt att inneha och använda radiosändare har ansetts
uteslutet.
I ett senare lagstiftningsärende rörande skydd mot avlyssning (prop.
1975:19) berördes grunderna för tillståndsgivningen. Det anfördes att
tillståndsmyndigheten vid prövningen av en ansökan om tillstånd till
innehav av radiosändare skulle utgå endast från behovet av ordning i
etern. Det konstaterades vidare, att några närmare föreskrifter om
normer för denna prövning inte hade utfärdats och att det som blev
utslagsgivande därför var radiosändarens tekniska kvaliteter och frek-
vensområde samt det behov sökanden hade av sändaren (prop. s. 98).
Radiomottagare
Enligt 3 § radiolagen får en mottagare innehas och användas av var och
en. Någon begränsning av den rättigheten, t. ex. att mottagaren skall
vara avsedd endast för vissa frekvensband, görs inte. Det innebär att det
är tillåtet att inneha och använda mottagare även på frekvensområden
som inte används för sändningar till allmänheten. Av förarbetena får
anses framgå att rätten att inneha och använda mottagare har sin grund
i att det skall vara möjligt för var och en att ta emot rundradiosändning-
ar. Enligt 3 § andra stycket radiolagen får en mottagare emellertid inte
användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs. Bakgrunden
till den bestämmelsen är att även en mottagare ger upphov till radiostrål-
ning.
Utländska sändare och mottagare
De bestämmelser som finns i 2 § första, andra och fjärde styckena radio-
lagen om tillståndsplikt för innehav eller användning av radiosändare
samt om införsel av radiosändare skall inte tillämpas på radiosändare på
utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon. Inte heller är 3 § radio-
lagen tillämplig på mottagare på utländska fartyg, luftfartyg eller motor-
fordon. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
emellertid meddela föreskrifter för innehav och användning av sådana
radiosändare och mottagare (4 §).
Radiolagens bestämmelser kompletteras av ett antal förordningar och
myndighetsföreskrifter.
Enligt kungörelsen (1967:446) om radiosändare är det Telestyrelsen
som meddelar tillstånd att inneha eller använda radiosändare, ofullständig
radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare. Statliga
myndigheter är undantagna från tillståndskravet. Dessa skall i stället 63
anmäla till Telestyrelsen om en sändare planeras; Telestyrelsen meddelar
då, i den omfattning det behövs, frekvenser för sändaren, tekniska Prop. 1992/93:200
bestämmelser, anropssignaler och övriga föreskrifter i fråga om innehav
och användning av sändaren. Telestyrelsen och Överbefälhavaren
samråder om tillståndsgivning för annan än statlig myndighet beträffande
innehav och användning av radiosändare samt om frekvenser som skall
meddelas för statliga myndigheters sändare. Det är enligt kungörelsen
möjligt för Telestyrelsen att meddela generellt tillstånd att inneha eller
använda radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats for
tillverkning av radiosändare av visst angivet slag.
Förordningen (1980:140) om användning av radiosändare under krig
m.m. böijar tillämpas om riket kommer i krig. De tillstånd som har
meddelats enligt kungörelsen (1967:446) om radiosändare upphör då,
med vissa undantag, att gälla i fråga om användningen av radiosändare.
Telestyrelsen har att efter hörande av Överbefälhavaren och Över-
styrelsen för civil beredskap meddela föreskrifter för tillämpningen av
förordningen.
Den nu gällande ordningen for tillståndsgivning och tilldelning av fre-
kvensutrymme för olika radioanvändare har sin utgångspunkt i radio-
lagens bestämmelser. Några föreskrifter i lag eller i förordning härutöver
om grunderna för tillståndsgivningen finns inte. Det finns inte heller
några av riksdagen eller regeringen beslutade föreskrifter för den med
tillståndsgivningen sammanhängande frekvenstilldelningen.
Försvaret har i dag ett väsentligt inflytande över frekvensanvändningen.
Som nämnts tidigare skall Telestyrelsens tillståndsgivning ske efter sam-
råd med Överbefälhavaren. Telestyrelsen och Överbefälhavaren måste så-
ledes vara överens om i princip all tilldelning av frekvenser. Bakgrunden
till detta förhållande är den stora betydelse som tillgången till radio har
för försvaret och intresset av att försvarets behov tillgodoses. Försvaret,
varmed här avses det militära försvaret, är en mycket stor frekvensan-
vändare redan i fredstid och i än högre grad i en krigssituation. Inom
försvaret används radio i en rad olika tillämpningar, såsom radiolänk,
mobil radio, radar och radiostyming i vissa vapensystem.
När frågor om tillståndsgivning och frekvenstilldelning skall prövas
inom Telestyrelsen måste alltså styrelsen beakta försvarets radioanvänd-
ning. Om ansökan gäller radioanvändning i ett band som avsatts för
civila ändamål krävs inget vidare samråd. Avser däremot ansökan radio-
användning i band som avsatts för militär användning måste Telestyrelsen
höra med Överbefälhavaren om användningen skulle komma att skadligt
påverka försvarets verksamhet.
64
Beträffande radioanvändning är det, vilket har framgått av den tekniska
bakgrunden och redogörelsen för de internationella överenskommelserna,
av mycket stor betydelse vilka villkor som är knutna till ett tillstånd. Det
viktigaste villkoret torde vara det som anger var inom radiofrekvens-
spektrum som en radiosändare får verka. Andra villkor som ger förutsätt-
ningarna för radioanvändningen är bl.a. storleken på det frekvensut-
rymme som tilldelas, belägenheten av det geografiska område inom vilket
en sändare får användas och skyldigheten att ta hänsyn till andra radioan-
vändare som verkar på samma eller närliggande frekvenser.
Ett tillstånd till att inneha eller använda radiosändare är inte något som
är lika för alla fell. Det är inte heller så att tillstånd till användning av
radiosändare innefattar någon slags generell behörighet. Tvärtom är
tillståndsgivningen till radioanvändning i hög grad individuellt utformad
för varje särskild tillståndshavare. Tillståndet gäller i konsekvens härmed
endast under i tillståndsbeslutet angivna förutsättningar med avseende på
exempelvis antalet sändare med angivna tekniska betingelser.
Det sagda utesluter givetvis inte att det finns tillståndsbeslut som i
praktiken är helt identiska. Det rör sig då framför allt om tillstånd till an-
vändning av radiosändare som arbetar på särskilt bestämda gemensamt
upplåtna frekvenser, t.ex. privatradio (Citizens Band), där kraven på
utrustningens tekniska beskaffenhet är lika för alla tillståndshavare. Som
huvudregel gäller dock att tillståndsbeslutet är ett individuellt ställ-
ningstagande till en speciell ansökan.
För de flesta slag av radioanvändning anges följande i tillståndsbeslutet.
1. Tilldelad frekvens
2. Antal radiosändare och slag av sändare
3. Antennens läge för fest radiosändare
4. Antennhöjd
5. Utstrålad effekt
6. Om flera radioanvändare inom samma trafikområde utnyttjar
tilldelad frekvens (kanaldelning)
7. Tekniska och operativa villkor i övrigt
I fråga om den övergripande fördelningen av frekvensområdena inom
radiofrekvensspektrum till olika radioanvändningar följer Telestyrelsen
vad som har bestämts på det internationella planet. Detta medverkar till
att Sveriges folkrättsliga åtaganden på radioområdet kan uppfyllas.
Samtidigt ger det internationella systemet utrymme för nationella olik-
heter exempelvis vad avser sådan användning av radiosändare som inte
kan påverka radioanvändningen utanför landets gränser. Dessutom finns
det också i övrigt ett relativt stort nationellt handlingsutrymme inom
ramen för vad som överenskommits internationellt.
5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
Prop. 1992/93:200
Tillståndsbeslut för rundradiosändare anger frekvens, antennplats,
sändarstyrka, etc. Förutom rundradio sänds via rundradiosändare också
vissa extra tjänster, t.ex. mobilsökning, taltidningar och Radio Data
System-information.
Tillstånd for mobiltelenät meddelas den teleoperatör som driver nätet,
medan de enskilda abonnenterna inte behöver söka något individuellt
tillstånd hos Telestyrelsen; ett sådant ombesötjs via operatören. För de
mobiltelesystem som utnyttjar analog teknik förekommer i nuläget två
operatörer. I det nya all-europeiska digitala mobil telesystemet GSM, som
liksom NMT 900 är placerat i 900 MHz-bandet, har tillstånd meddelats
tre nationella operatörer, nämligen Televerket Radio, Comvik GSM AB
och AB NordicTel.
Maritim radio och luftmobil radio
Tillståndsgivning för användning av radiosändare på fartyg följer de in-
ternationella överenskommelser som finns på radio- och sjöfartsom-
rådena. På motsvarande sätt finns inom luftfarten internationella överens-
kommelser om radioanvändningen.
Övrig radioanvändning
Övrig radioanvändning innefattar i sig betydande skillnader vad gäller
utrustning och användningsområde. För att ge en översikt med avseende
på grunderna för tillståndsgivningen kan de emellertid behandlas i ett
sammanhang. Det är knappast möjligt att i alla detaljer ange de bedöm-
ningsgrunder som tillämpas. Sammanfattningsvis kan dock följande
sägas.
Den grundläggande utgångspunkten i tillståndsprövningen är en strävan
att i möjligaste mån bevilja tillstånd. Tillståndsgivningen syftar till att
hela samhället skall få sitt behov av radiokommunikation tillgodosett
under hänsynstagande till ordningen i etern. Presumtionen vid behand-
lingen av en ansökan är alltså för att den som söker skall få det begärda
tillståndet med en lämplig frekvens och väl avpassade villkor i övrigt. En
begränsande faktor är emellertid, som sagts tidigare, den trängsel som
råder i radiofrekvensspektrum, särskilt i vissa frekvensband och inom
vissa geografiska områden. Såväl i syfte att upprätthålla nödvändig ord-
ning som med hänsyn till den begränsade tillgången på radiofrekvenser
krävs därför en prövning av varje ansökan.
En utgångspunkt vid prövningen av en ansökan är att radiosändaren
skall användas för yrkesmässig verksamhet eller verksamhet med yrkes-
mässig prägel. Icke yrkesmässiga användningar hänvisas i stor utsträck-
ning till kollektiva lösningar såsom mobiltelefoni eller privatradio.
66
Tilldelningen av frekvens sker med utgångspunkt i den övergripande Prop. 1992/93:200
fördelning som har gjorts i den s.k. frekvensplanen. Inom ramen för
planen sker tilldelningen utifrån principen att de frekvenser som för när-
varande används skall utnyttjas fullt ut innan helt fria tas i bruk. Den
hushållningsaspekten kan också leda till en viss gradering av behov. Be-
dömningen av hur angelägen sökandens radioanvändning är kan, be-
roende på trängselsituationen i det aktuella geografiska området, leda till
placering i frekvensband som från teknisk eller utrustningsmässig syn-
punkt kan anses bättre eller sämre.
Vid sidan av de individuella tillstånd som nyss nämnts kan nämnas vissa
särskilda slag av tillstånd.
Prov- och demonstrationstillstånd meddelas av Telestyrelsen för inregi-
strerade foretag i radio- eller elektronikbranschen för verksamhet som in-
begriper reparation, tillverkning, teknisk utveckling och import av radio-
sändare.
Vissa personer liksom muséer kan få samlartillstånd, s.k. innehavartill-
stånd, vilket innebär att de får inneha radiosändare men inte använda
dem.
För vissa slag av radiosändare har Telestyrelsen meddelat generella till-
stånd. Sådana har lämnats för bl.a. sladdlösa telefoner och radiosändare
for fjärrstyrning av modellfarkoster och leksaker. Tillstånden innebär att
radiosändare, under förutsättning av typgodkännande, får användas på an-
givna frekvenser utan att innehavaren av utrustningen behöver ha ett indi-
viduellt tillstånd.
Jag tar nu upp till behandling de förslag till lagregler som lämnats av
Telelagsutredningen och Frekvensrättsutredningen. Som tidigare redo-
visats har Telelagsutredningen lagt fram förslag om en telelag, medan
Frekvensrättsutredningens betänkande innehåller förslag till en lag om
radiokommunikation. Utredningarna har vidare lämnat vissa ytterligare
lagförslag avseende bl.a. ändringar i brottsbalken, rättegångsbalken och
sekretesslagen (1980:100).
Inledningsvis finns skäl att ta upp en fråga av övergripande systematisk
betydelse som gäller om regler om televerksamhet och grundläggande be-
stämmelser om radiokommunikation bör samordnas i en lag eller om de
bör hänföras till olika lagar. Frågan har tagits upp av Telelagsutred-
ningen (SOU 1992:70 s. 381 f). Enligt utredningens uppfattning bör be-
stämmelserna hållas åtskilda. Utredningen pekar bl.a. på det förhållandet
att de lagregler, som föreslås ingå i en lag om radiokommunikation,
gäller användning av endast ett av flera sätt att fora över telemeddelan-
den, nämligen radiovågor, medan förslaget till telelag avser även tråd-
67
bunden överföring. Utredningens ståndpunkt har inte kommenterats i Prop. 1992/93:200
remissyttrandena.
I sammanhanget bör beröras även hur förslagen inverkar på radiolagen
(1966:755). Som redovisats i det föregående finns den grundläggande
föreskriften om tillståndsskyldighet för innehav och användning av radio-
sändare för närvarande i radiolagen. I övrigt innehåller radiolagen huvud-
sakligen bestämmelser som anger förutsättningarna för rätten att sända
radioprogram i rundradiosändning. Frekvensrättsutredningens lagförslag
innebär att nyssnämnda bestämmelser om tillståndsskyldighet enligt
radiolagen i stället skall finnas i en särskild lag om radiokommunikation.
Endast en av remissinstanserna har haft invändningar i denna del och
anfört att de föreslagna bestämmelserna borde införas i radiolagen.
För egen del vill jag framhålla att lagreglerna om radiokommunikation
resp, televerksamhet har betydande beröringspunkter. Bestämmelserna är
avsedda att tillämpas inom i huvudsak samma område, dvs. telekom-
munikationsområdet. Detta förhållande kan i och för sig anses utgöra skäl
för att samla alla regler i en lag. Samtidigt bör hänsyn tas till att bestäm-
melserna för radioanvändning i förslaget till lag om radiokommunikation
är grundläggande och gemensamma för all slags radioanvändning. De får
således betydelse inte bara för sådan verksamhet som förslaget till telelag
omfattar. Även exempelvis rundradioverksamhet kommer att omfattas av
föreskrifterna, framför allt i fråga om de mera tekniskt betingade förut-
sättningarna för sådan verksamhet. Ur systematisk synvinkel får det
därför anses som en fördel att ha skilda lagar för de grundläggande be-
stämmelserna för all radioanvändning och för de bestämmelser som är
direkt inriktade på televerksamhet i mer allmän mening.
Jag förordar alltså att de grundläggande tekniskt betingade reglerna om
förutsättningarna för radiokommunikation tas upp i en särskild lag om
radiokommunikation. För verksamhet i vilken telekommunikationstjänster
tillhandahålls bör föreskrifter ges i en telelag. Rundradio och likartad
verksamhet som innefattar radioanvändning men där det mediapolitiska
inslaget är framträdande skulle då komma att regleras i särskild ordning.
De regler som föreslås innefattar bl.a. krav på tillstånd för vissa
verksamheter. Föreskrifterna avser förhållandet mellan enskilda och det
allmänna och kräver lagform enligt 8 kap. 3 § regeringsformen. Såvitt
avser förslaget till lag om radiokommunikation gäller, som jag åter-
kommer till senare (avsnitt 4.11), kravet på lagform redan genom den
begränsning i yttrande- och informationsfriheten enligt 2 kap. regerings-
formen som de föreslagna bestämmelserna får anses innebära. Förslaget
till telelag innehåller föreskrifter som berör enskildas inbördes ekono-
miska förhållanden. Sådana föreskrifter skall enligt 8 kap. 2 § regerings-
formen meddelas genom lag. Enligt 2 kap. 12 § första stycket regerings-
formen krävs lagform för sådana föreskrifter i föreslagna bestämmelser
som innefattar begränsningar i skyddet för den enskildes integritet.
Begränsningarna får dessutom enligt andra stycket i nämnda bestämmelse
ske endast för att tillgodose visst ändamål och inom vissa ramar.
I det följande redogör jag först för mina förslag om innehållet i en
telelag. Efter det gör jag en motsvarande redovisning av innehållet i en 68
lag om radiokommunikation. I ett tredje avsnitt av den allmänna
motiveringen belyser jag vissa frågor som är gemensamma för de båda Prop. 1992/93:200
lagförslagen. Den allmänna motiveringen avslutas med överväganden och
förslag angående vissa lagändringar som utgör en anpassning till den
förväntade nya situationen med i huvudsak endast privaträttsliga subjekt
på telemarknaden.
En särskild fråga som jag vill ta upp redan i detta sammanhang är hur
regleringen främst i en telelag bör utformas i förhållande till vad som
gäller i omvärlden. Televerksamheten har under senare tid i ökande ut-
sträckning blivit mer intemationaliserad genom bl.a. olika samarbets-
former över gränserna och gemensamma regleringar, såväl i standardi-
seringsfrågor som på andra områden. I detta sammanhang har EG:s
regler på telekommunikationsområdet stor betydelse, särskilt mot
bakgrund av den svenska ansökan om medlemskap i EG. Den svenska
regleringen i en telelag och i en lag om radiokommunikation bör, i
belysningen av det internationella samarbetets betydelse för telekom-
munikationerna, i den utsträckning det är möjligt och lämpligt vara
anpassad till denna och annan internationell reglering. Härigenom kan
också de rättsakter som omfattas av ett EES-avtal, om och i så fall när
ett sådant träder i kraft, bli införlivade med svensk rätt. De regler som
i förslagen innefattar en anpassning till EG:s regelsystem anser jag mot
den lämnade bakgrunden bör införas alldeles oavsett om Sverige blir
bundet av ett EES-avtal eller ej. Jag återkommer i det senare till frågan
om anpassning till dessa regler där den har aktualitet.
69
Prop. 1992/93:200
Mitt förslag: De telepolitiska målen ges ett nytt innehåll. Betydelsen
av effektiva telekommunikationer i samhällsutvecklingen framhålls
starkare än tidigare.
Det statliga ansvaret för grundläggande telekommunikationer
utvidgas från taltelefoni till att omfatta även telefax och viss datakom-
munikation. Vidare tas ett övergripande ansvar för andra teletjänster.
Det sker bl.a. genom att fasta teleförbindelser, exempelvis för
datakommunikation, skall tillhandahållas där de efterfrågas. Bestäm-
melser om televerksamhet samlas i en telelag. Från tillämpningsom-
rådet undantas utsändning av program i ljudradio m.m.
Tillämpningen av bestämmelserna i telelagen skall ske med den
grundläggande inriktningen att enskilda och myndigheter skall erbjudas
tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhälls-
ekonomiska kostnad. Det bör vidare föreskrivas att det statliga an-
svaret för att enskilda och myndigheter erbjuds grundläggande tele-
kommunikationer, dvs. telefonitjänst till stadigvarande bostad eller fast
driftställe, skall upprätthållas inom ramen för lagtillämpningen.
Det viktigaste medlet för att nå de angivna syftena skall vara att
skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom tele-
kommunikationsområdet.
Bestämmelserna i telelagen skall tillgodose totalförsvarets behov av
telekommunikationer under krig eller likartade förhållanden genom
bl.a. en möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter såväl under krig eller likartade för-
hållanden som i fredstid.
Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar frågan om
behovet av en lagreglering på teleområdet utan särskilda kommentarer.
Några, bl.a. STÄ11 LL-de legationen och Internationella handelskam-
marens svenska nationalkommitté (ICC), välkomnar tillkomsten av en
telelag. Statsanställdas Förbund (SF) framhåller att man inte delar utred-
ningens uppfattning att nya regler behövs för att säkra de telepolitiska
mål som staten ställer upp. Enligt förbundets uppfattning har riksdagens
mål för telepolitiken i allt väsentligt uppnåtts med nuvarande ordning,
dvs. Televerket i affärsverksform som regeringens telepolitiska instru-
ment. En ändring av regelverket torde enligt SF främst kunna motiveras
utifrån en önskan om att utveckla den konkurrens på marknaden som den
nya tekniken och andra förändringar har möjliggjort. Därvidlag saknar
förbundet en mål - medelanalys med fokus på hur en telelag skall
70
utformas för att effektiviteten inom telebranschen skall öka samtidigt som Prop. 1992/93:200
de telepolitiska målen uppnås.
Flera remissinstanser tar upp vad som bör vara målsättningen med
regleringen. De remissinstanser som uttalar sig i frågan delar i huvudsak
utredningens ståndpunkt att regleringen skall bidra till att de telepolitiska
målen uppfylls och att det viktigaste medlet att uppnå detta är att det
genom tillämpningen av lagen skapas och upprätthålls en effektiv
konkurrens inom telekommunikationsområdet. Därvid pekar man dock
på behov av precisering och komplettering av dessa i skilda avseenden.
I flera yttranden framhålls betydelsen av att regleringen leder till att
effektiv konkurrens kommer att råda på telemarknaden.
Konsumentverket framhåller att det i anslutning till de grundläggande
målen i lagen klart bör uttryckas att alla skall kunna utnyttja telefoni-
tjänsten och att kostnaderna för detta skall betalas solidariskt. Dessutom
föreslår verket att det bör föreskrivas att möjligheten att utnyttja
telefonitjänsten skall stå öppen enligt allmänt gällande villkor.
Överbefälhavaren (ÖB) pekar på vikten av att totalförsvarets behov av
telekommunikationer under kriser och vid höjd beredskap kan tillgodoses.
Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) anser att totalförsvarets behov
av telekommunikationer i kriser och i krig skall beaktas genom att
betydelsen härav tas in som en del av målsättningen för regleringen. Det
bör enligt ÖCB därvid föreskrivas att dessa behov skall beaktas vid den
fredstida utformningen av telekommunikationerna.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) avstyrker utredningens
förslag till telelag med hänvisning till att utredningen inte tillräckligt har
behandlat frågan om hur telelagens bestämmelser skall främja både en
effektiv konkurrens och ge alla tillgång till effektiva telekommunika-
tioner. NUTEK framhåller att i de telepolitiska målen ingår att tele-
systemet skall utformas så att det bidrar till regional balans och sociala
hänsynstaganden. Verket anser att begränsningen av grundläggande
telekommunikation i de telepolitiska målen till enbart telefoni kan vara
ett hinder att uppnå detta mål. Man efterlyser härvidlag en bedömning av
konsekvenserna av att utvidga statens övergripande ansvar till att omfatta
såväl telefoni som paketkopplad datakommunikation. STATTEL-delega-
tionen anser att de telepolitiska målen behöver preciseras för att markna-
dens aktörer och Telestyrelsen skall kunna göra tydliga prioriteringar och
fatta rätt beslut. Möjligheterna att effektivisera telesystemet genom ökad
konkurrens bör enligt STATTEL-delegationen uttalas tydligare. Delega-
tionen noterar att en tydlig utgångspunkt för utredningen har varit målet
att statens ansvar är begränsat till grundläggande telekommunikationer.
Detta har utgjort ett viktigt kriterium för valet av vad som skall vara
tillståndspliktig verksamhet. STATTEL-delegationen menar att en
utveckling av en effektiv infrastruktur inom datakommunikation förmod-
ligen är viktigare för svensk industri i dagsläget än telefonitjänsten som
nu är relativt sett väl utbyggd.
Leverantörföreningen Kontor och Data (LKD) anser att telelagen bör
ha två primära uppgifter. Statsmakterna måste förfoga över de medel som
krävs för att uppfylla de åtaganden som Sverige gör i avtal med andra 71
länder om internationell teletrafik och vad som krävs för att garantera att
landet får tillgång till grundläggande teletjänster. De Handikappades Prop. 1992/93:200
Riksförbund (DHR) anser att förslaget till telelag helt utelämnar frågan
om tillgänglighet för människor med funktionshinder. Enligt DHR bör
grundläggande telekommunikation förutom en fungerande telefontjänst
också vara möjligheten att med telekommunikation i kombination med
datateknik utföra vardagliga sysslor m.m. Motsvarande synpunkter
framförs av Handikappförbundens Centralkommitté och Neurologiski
Handikappades Riksförbund. Synskadades Riksförbund anser att begreppet
grundläggande teletjänst också bör omfatta nummerupplysningstjänsten.
Tele2 AB anser att de statliga telepolitiska målen i vissa fall är både
motstridiga och obsoleta. Om lagen skall kunna gälla under en längre tid
är det därför nödvändigt att i möjligaste mån undvika att bygga den på
sådana mål. Tele2 framhåller vidare att tyngdpunkten i telelagen måste
ligga på att uppfylla målet om effektiva telekommunikationer med
konkurrens som ett prioriterat medel för att uppnå detta. Statsanställdas
Förbund (SF) anser att den övergripande telepolitiska målsättningen att
enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunika-
tioner till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad inte är tillräcklig
som syftesbestämning och bakgrund mot vilken alla bedömningar enligt
lagen skall göras. Syftesbestämningen bör enligt SF också innehålla ett
antal preciseringar som festslår att de övergripande bedömningarna skall
ske gentemot andra politiskt bestämda, övergripande mål som t.ex. ett
öppet och sammanhållet telenät, att alla skall ha råd att utnyttja telefoni-
tjänster samt sociala och försvarspolitiska mål. SF framhåller dessutom
att det enda av lagförslaget uttryckligen angivna medlet att nå det
övergripande målet, en effektiv konkurrens, inte är det enda medel som
garanterar att målen uppnås. Man har svårt att se att den effektiva
konkurrensen kan vara eftersträvansvärd inom alla delar av telekom-
munikationsområdet. Krav av social, regional och försvarspolitisk
karaktär inom grundläggande telefoni torde i vissa fell enligt SF bäst
uppnås med hjälp av ett fåtal aktörer.
Skälen för mitt förslag: Som jag redovisat i det tidigare finns på tele-
kommunikationsområdet inte någon lagreglering, frånsett kravet på
tillstånd för innehav och användning av radiosändare. Mot bakgrund av
Televerkets ställning på detta område och med den möjlighet till styrning
av denna verksamhet från statsmakterna som detta inneburit har något
behov av lagregler tidigare inte ansetts föreligga. Som jag också fram-
hållit har emellertid situationen på telekommunikationsområdet ändrats
väsentligt under senare år. Televerket är inte längre ensamt om att till-
handahålla telekommunikationstjänster. Nya teleföretag gör inbrytningar
på områden som verket tidigare i praktiken har haft monopol på. Detta
har blivit möjligt till följd av den tekniska utvecklingen och en politisk
viljeinriktning innebärande att konkurrens välkomnas vad gäller
tillhandahållande av teletjänster m.m.
Den nya situationen med flera aktörer på marknaden har accentuerat
behovet av en lagreglering av televerksamheten. En sådan reglering är
nödvändig redan av det skälet att aktörerna själva behöver klara
spelregler för sin verksamhet. I en situation med ökad konkurrens är det 72
vidare av avgörande betydelse att staten skaffar sig instrument för att se
till att vissa grundläggande behov av telekommunikation kan tillgodoses Prop. 1992/93:200
överallt och inte bara där den är lönsam.
Behovet av lagregler är således inte omedelbart beroende av att Tele-
verkets verksamhet överförs till att drivas i aktiebolag, utan är en konse-
kvens av den tekniska utvecklingen, den angivna strävan mot en liberali-
sering av marknaden med förekomsten av ett flertal aktörer som till-
handahåller teletjänster samt den alltmera påtagliga internationaliseringen
av telesektom.
Telelagens inriktning
Som jag redovisat i bakgrundsbeskrivningen går utvecklingen inom
teleområdet i dag mycket snabbt. Det gäller särskilt i fråga om utveck-
lingen av nya tekniska lösningar och av nya tjänster. Mot bakgrund härav
är det svårt att närmare förutsäga utvecklingen annat än på kort sikt.
I takt med att handeln, informationsutbytet och internationaliseringen
har ökat har betydelsen av telekommunikationer blivit större. Effektiva
telekommunikationer spelar en stor roll för ekonomiers tillväxt och för
utvecklingen av industri och handel. Telekommunikationerna har också
stor betydelse socialt, kulturellt och regionalpolitiskt.
Produktionen av teletjänster och produkter för telekommunikation utgör
i sig betydande delar av samhällets totala produktion. Telekommunika-
tioner är viktiga som stöd för verksamheter såsom bank- och försäkrings-
verksamhet, offentlig förvaltning, turism, transporter och tillverkning.
Det kan sålunda konstateras att det är ett gemensamt nationellt intresse
att det finns goda telekommunikationer, som kan bidra till att bibehålla
och utveckla välfärden.
Telekommunikationer har tidigt varit ett intresse för staten. Detta har
bl.a. tagit sig uttryck i att uppbyggnad av telenät och tillhandahållande
av teletjänster ombesörjts av staten genom Televerket, som haft ett de
facto-monopol på stora delar av telemarknaden. Med hänsyn till den stora
betydelsen av telekommunikationer har inriktningen av politiken på
teleområdet lagts fäst av riksdagen.
Nu gällande telepolitiska mål beslutades av riksdagen år 1988 (prop.
1987/88:118, bet. 1987/88.TU28, rskr. 1987/88:402). Det fastlades då
att det övergripande målet för den svenska telepolitiken skall vara att
medborgarna, näringslivet och den offentliga förvaltningen i landets olika
delar skall erbjudas en tillfredsställande tillgång till telekommunikationer
till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Detta mål vidareutveck-
lades samtidigt i fem delmål, nämligen:
- Telesystemet skall utformas så att det ger en god tillgänglighet och
service for grundläggande telekommunikationer.
- Telesystemet skall utformas så att det bidrar till ett effektivt resursut-
nyttjande i samhället som helhet. Samtidigt skall systemet i sig vara
effektivt.
- Telesystemet skall utformas så att utvecklingsmöjligheterna tas till
vara.
73
- Telesystemet skall utformas så att det bidrar till regional balans och Prop. 1992/93:200
möjliggör sociala hänsynstaganden.
- Telesystemet skall vara uthålligt och tillgängligt under kriser och i
krig.
Med utgångspunkt i de angivna målen utvecklade den föredragande
departementschefen sin syn på inriktningen av telepolitiken (prop.
1987/88:118 s. 14 ff). Han framhöll bl.a. att konsumenterna skall ha så
stor valfrihet som möjligt i sin användning av teletjänster. Han förklarade
också att staten skall skapa förutsättningar for en effektiv konkurrens på
utrustningsmarknaden och vid utveckling av teletjänster. Vidare skall
staten ansvara för att det finns ett sammanhållet och öppet telenät som
täcker hela landet. Den sålunda angivna inriktningen av telepolitiken
biträddes av riksdagen.
Post- och teleutredningen, som hade uppdrag att överväga och föreslå
avgränsning och precisering av statens ansvar på teleområdet, föreslog
att staten skulle garantera tillgång till en väl fungerande normal tele-
fonkommunikation i hela landet till enhetliga priser för företag och för
hushåll (SOU 1990:27). Utredningen hade också att överväga vilka
telekommunikationer som skulle betraktas som grundläggande. Därvidlag
sammanfattade utredningen de grundläggande telekommunikationernas
karakteristika för överblickbar tid på följande vis:
- De skall ha stor betydelse för möjligheterna att kommunicera,
- de skall kunna användas av alla och alla skall i princip ha råd att
använda dem,
- de skall erbjudas med god tillgänglighet och service,
- kostnaderna för att säkerställa tillgängligheten skall i princip betalas
solidariskt, samt
- användarnas avgifter och taxor skall utjämnas mellan olika geogra-
fiska områden.
Post- och teleutredningens förslag togs upp i propositionen om närings-
politik för tillväxt (1990/91:87 s. 137 f). Den dåvarande regeringen
framhöll därvid att staten måste ta ansvar för att samhället har tillgång
till ett modernt telesystem. Med hänsyn till den snabba utvecklingen inom
telesektom ansågs det emellertid inte möjligt att i detalj definiera vad
som skulle omfattas av det statliga ansvaret. I propositionen anförs härvid
att det statliga ansvaret för telepolitiken kan delas upp i två huvudfrågor.
Dels är det fråga om att bedriva en telepolitik som möjliggör och
underlättar en teknisk utveckling av sektorn, dels gäller det att garantera
att de tjänster som omfattas av ett specificerat statligt ansvar också kan
utnyttjas av alla. Genom propositionen anslöt sig den dåvarande
regeringen till de överväganden som Post- och teleutredningen hade gjort
när det gällde avgränsningen av vilka tjänster som skulle anses ingå i det
statliga ansvaret. Det anförs i propositionen att full enighet råder om att
telefonitjänsten skall ses som en sådan grundläggande teletjänst.
Samtidigt framhålls att tjänster utöver den grundläggande telefonitjänsten 74
förvisso är väsentliga inslag i samhällets infrastruktur. Det ansågs i detta
sammanhang emellertid knappast praktiskt möjligt att definiera ett Prop. 1992/93:200
generellt behov av "tilläggstjänster". Genom regeringsförslaget, som
antogs av riksdagen, har det således lagts fest att det statliga ansvaret
skall omfatta telefonitjänsten i hela landet (prop. 1990/91:87, bet.
1990/91 :TU28, rskr. 1990/91:369).
De nyss redovisade målen har formulerats i en situation, där staten har
haft möjlighet att genom Televerket se till att utvecklingen går i den be-
slutade riktningen. Det finns anledning att betrakta målangivelsen i detta
perspektiv. Med den ombildning av Televerket till aktiebolag som jag
återkommer till i ett senare sammanhang blir förhållandena i viss ut-
sträckning förändrade med avseende på de direkta styrmöjligheterna.
Frågan som då bör ställas är om de redovisade telepolitiska målen är
de riktmärken som bör gälla också för den nya situation som följer av ut-
vecklingen på telemarknaden med snabba tekniska landvinningar, en ny
verksamhetsform för Televerket, flera nya företag som tillhandahåller
telekommunikationstjänster av skilda slag och ett utökat kommersiellt
intresse av att ta till vara de valmöjligheter beträffande telekommunika-
tionslösningar som därvid kan erbjudas.
Utredningens författningsförslag utgår från att de redovisade telepoli-
tiska målen skall utgöra grunden för regleringen. Dessutom bör enligt
förslaget regleringen vara konkurrensneutral och bygga på likabehand-
ling. Samtidigt framhålls som ett betydelsefullt medel för att i den
förväntade situationen nå de uppställda målen att det skapas utrymme för
och upprätthålls en effektiv konkurrens inom alla delar av teleområdet.
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig om inriktningen av
lagbestämmelserna har mer eller mindre uttalat anslutit sig till huvudinne-
hållet i de beslutade telepolitiska målen. De synpunkter som har lämnats
i denna del gäller företrädesvis behovet av en precisering av målsätt-
ningarna och därmed inriktningen av den framtida lagtillämpningen samt
önskemål om en ytterligare betoning av konkurrensmedlet för att uppnå
målen.
De telepolitiska mål och den inriktning av telepolitiken som beslutats
år 1988 och som har preciserats år 1991 har tillkommit i en delvis annor-
lunda marknadssituation än den som med hänsyn till bl.a. den snabba
tekniska utvecklingen kan tänkas vara för handen redan inom några år.
Det finns därför skäl att ytterligare överväga de telepolitiska målsätt-
ningar som skall tjäna som rättesnöre för de framtida ställningstagandena
på teleområdet. Enligt min mening är tiden nu mogen för att höja
ambitionsnivån i fråga om de målsättningar som bör gälla på telekom-
munikationsområdet. Min bedömning är att det redan på kort sikt finns
utrymme för att ge preciserade mål ett reellt innehåll.
Det övergripande målet på teleområdet och därmed syftet med telelagen
bör formuleras så att enskilda, såväl fysiska som juridiska personer, och
myndigheter i landets olika delar skall ges tillgång till effektiva telekom-
munikationer. Strävan skall givetvis vara att detta skall ske till lägsta
samhällsekonomiska kostnad. En sådan övergripande och långsiktigt
inriktad bestämning är avsedd att inrymma även de under denna målsätt-
ning tidigare angivna delmålen och den utvecklingsinriktning avseende 75
konkurrensförutsättningarna som riksdagen har beslutat om.
Härutöver vill jag tillägga följande. Prop. 1992/93:200
I vårt informationsteknologiskt inriktade samhälle blir betydelsen av
effektiva telekommunikationer alltmer påtaglig. Den tekniska utveck-
lingen har gjort det möjligt att successivt introducera utvecklade och nya
kommunikationsformer. Även för framtiden finns skäl att utgå från att
utvecklingspotentialen på telekommunikationsområdet består. Enligt min
mening är det av största vikt att ta till vara de möjligheter som tele-
systemet som infrastruktur kan ha för samhällsutvecklingen. Detta gäller
inte minst den regionala utjämning som härigenom kan åstadkommas av
förutsättningarna att driva näringsverksamhet. Som jag ser det måste
vaije möjlighet till regional utveckling som kan skapas genom teleinfra-
strukturen utnyttjas. Goda förutsättningar för tillgång till teletjänster är
i detta sammanhang centralt. Utöver den grundläggande telefonitjänsten
gäller detta exempelvis olika former av datakommunikation. Att aktivt
utnyttja den utvecklingspotential som infrastrukturen på telekommunika-
tionsområdet och olika kommunikationsformer utgör bör vidare bidra till
att "föra skilda delar av Sverige närmare varandra" med de fördelar som
detta för med sig för enskilda och för samhällets funktion.
Genom teknikens utveckling och de investeringar som gjorts i det all-
männa telenätet har kvaliteten på nätet successivt utvecklats och upp-
graderats. Härigenom har förutsättningarna ökat för väl fungerande
telekommunikationer liksom för att erbjuda nya nättjänster. Denna
process fortskrider i snabb takt.
Mot bakgrund av den ökande betydelsen av telekommunikationer av
olika slag för företag men också för hushåll anser jag det nu rimligt att
i grundläggande telefoni innefatta möjlighet att utnyttja telefaxtjänster och
vissa datakommunikationstjänster. Det bör således vara möjligt för
teleoperatörer att med ett mycket litet antal undantag i enskilda fell vid
efterfrågan tillhandahålla telefonitjänst som håller en sådan kvalitet att
även telefex och datakommunikation via låghastighetsmodem kan
förmedlas. Den enskilde abonnenten bör inte belastas med några merkost-
nader för detta. Men det får förutsättas att terminalutrustningen håller en
rimligt god teknisk kvalitet.
För egen del är jag övertygad om att denna grundläggande teletjänst
som kommunikationsform - med den nyss angivna utvidgningen av vad
tjänsten innefattar - kommer att ha avgörande betydelse under över-
skådlig tid för flertalet teleanvändare. Detta motiverar att telefonitjänsten
även fortsättningsvis ges en särställning. Jag delar således inte den
uppfettning som förts fram under remissbehandlingen att en reglering av
telefoni är föråldrad. Regleringen av denna tjänst måste nämligen vidare
ses i sitt sammanhang, dvs. i det samlade regelsystem som föreslås.
Målet om att det skall tillhandahållas effektiva telekommunikationer är
väsentligt mera vidsträckt än att avse vissa specifika tjänster. Sett i ett
övergripande perspektiv inbegriper denna inriktning vaije form av
telekommunikation av betydelse från allmän synpunkt. Särskilt kan dock
nämnas datakommunikation av sådan kvalitet att den överföringskapacitet
som tillhandahålls genom telefonitjänsten inte är tillräcklig. Det är enligt
min mening, som nyss framhållits, av stor betydelse att det skapas
76
förutsättningar för att exempelvis sådana tjänster finns tillgängliga på Prop. 1992/93:200
marknaden på rimliga villkor.
De förslag som jag närmare redovisar i det följande, och som redan här
bör nämnas, har till syfte att åstadkomma vad som nu sagts. Genom krav
på tillstånd kan i tillståndsvillkor anges att telefonitjänst som håller viss
kvalitet skall finnas tillgänglig till alla permanentbostäder och till fasta
driftställen för näringsverksamhet. Som nyss sagts kommer det häri-
genom samtidigt att finnas möjlighet att utnyttja tjänster som exempelvis
telefax, elektronisk post och databassökningar. Motsvarande gäller i fråga
om kravet på tillstånd för att tillhandahålla fasta teleförbindelser. Detta
innebär att tillståndsvillkor kan användas på så sätt att ledningar för
exempelvis högkvalitativ datakommunikation kommer att erbjudas tele-
användama. Även kravet på anmälningsplikt i vissa fall för att till-
handahålla teletjänster eller teleförbindelser av olika slag kommer att
bidra till att utveckla förutsättningarna för goda telekommunikationer i
angiven riktning. Till detta kommer den skyldighet till samtrafik som
föreslås. Som jag ser det har goda förutsättningar for samtrafik av-
görande betydelse for ökad konkurrens och därmed för att skapa en
fungerande marknad på teletjänstområdet. Mitt förslag om samtra-
fikskyldighet är därför väsentligt mer omfattande än vad utredningen har
föreslagit och inbegriper i princip alla slag av teletjänster.
Med hänsyn till den samhälleliga betydelsen av fungerande telekom-
munikationer är det motiverat att staten genom föreskrifter lägger fast en
ordning för bestämmande av vilka förutsättningar som skall gälla för att
bedriva verksamhet på detta område. Det ligger dock i sakens natur att
lagregleringen inte bör vara alltför detaljerad. Tvärtom är det av vikt för
att undvika onödiga låsningar av utvecklingen på detta dynamiska område
att regleringen utformas så att ett relativt stort handlingsutrymme ges vid
lagtillämpningen med möjlighet att komplettera med bestämmelser som
är anpassade till marknadssituation, teknikutveckling m.m. Således är det
inte lämpligt att i lag detaljerat ta upp alla de situationer som därvid
kommer att behöva regleras. En betydande risk skulle då föreligga för att
bestämmelserna snabbt skulle bli otidsenliga. I stället bör i lagen anges
den målsättning eller inriktning mot vilken tillämpningen skall kunna
återföras. Generellt bör således inslaget av regler på detta dynamiska
område så långt möjligt begränsas och marknadskrafterna ges utrymme
att leda utvecklingen mot nya tjänster och kommunikationsformer. Men
som nämnts i samband med den ytterligare precisering av inriktningen
mot effektiva telekommunikationer som jag har uppehållit mig vid i det
föregående får regleringen ett vidsträckt tillämpningsområde.
Med hänsyn till den betydelse som bör tillmätas huvudmålet för tele-
politiken är det lämpligt att dess innehåll återfinns i en syftesbestämmelse
i telelagen. Det bör därför i lagen föreskrivas att det övergripande syftet
med bestämmelserna i lagen är att enskilda och myndigheter skall få
tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällseko-
nomiska kostnad. Vidare bör i lag slås fast det ansvar som staten åtar sig
i fråga om grundläggande telekommunikationer i hela landet. Med grund-
läggande telekommunikationer skall härvid förstås telefonitjänsten. Med 77
hänsyn till den avgränsning av ansvaret som gjorts beträffande hushåll
och foretag bör det föreskrivas att var och en skall ha möjlighet att från Prop. 1992/93:200
sin stadigvarande bostad eller från fast verksamhetsställe utnyttja telefoni-
tjänst inom allmänt tillgängligt telenät. Fast verksamhetsställe gäller då
inte bara för näringsverksamhet utan även for bl.a. myndighetsverksam-
het.
Utifrån de angivna målen får det ankomma på den tillämpande myndig-
heten på teleområdet och överprövande domstolar att utforma en närmare
praxis på detta område. Jag anser således att lagen skall ge ett utrymme
for flexibilitet i myndighetsverksamheten och anpassning till den
marknadsmässiga och tekniska utvecklingen.
Konsumentverket har framhållit vikten av att telefonitjänsten erbjuds
under sådana villkor att alla har råd att nyttja tjänsten. Det har också
föreslagits att i lagens syftesbestämmelser uttryckligen föreskrivs att
telefonitjänsten skall erbjudas på allmänt gällande villkor.
Jag delar uppfattningen att inriktningen bör vara att telefonitjänsten
tillhandahålls under sådana villkor att priset inte skall vara ett hinder för
utnyttjandet. Detta följer emellertid enligt min mening redan av de
fastlagda telepolitiska målen. Mot bakgrund av det övergripande syftet
för regleringen som jag har angett kan det förutsättas att detta kommer
att beaktas. Något behov av att ange detta särskilt i en syftesbestämmelse
anser jag inte föreligga. Inte heller finns det anledning att i detta
sammanhang särskilt framhålla betydelsen av enhetliga taxor för identiska
tjänster. Däremot bör lagen innehålla bestämmelser som ger utrymme för
prisreglering av telefonitjänsten. Jag återkommer senare till detta (avsnitt
4.5.2).
Handikapporganisationerna har tagit upp frågan om vad som bör
hänföras till begreppet grundläggande telekommunikationer och menar att
en utvidgning är befogad från den vanliga telefonitjänsten till vad som
därutöver kan behövas av teletjänster för att den som har ett funk-
tionshinder eller annat handikapp skall kunna utföra dagliga sysslor.
Min uppfattning härvidlag är följande. För att uppnå ett effektivt
telesystem är det viktigt att det skapas förutsättningar for en effektiv
konkurrens på marknaden. Jag kommer senare att närmare utveckla min
syn på detta. En förutsättning för att verklig konkurrens skall uppkomma
är att skyldigheter för marknadsaktörerna att tillhandahålla tjänster som
inte är kommersiellt motiverade begränsas så långt möjligt. Risken är
annars att konkurrensförutsättningarna kan komma att skilja sig åt mellan
olika företag beroende på vilken omfattning som deras särskilda
skyldigheter kommer att få i praktiken. Redan mitt förslag att regleringen
skall säkerställa att telefonitjänsten tillhandahålls med rikstäckning trots
att full kostnadstäckning för detta inte alltid kan förväntas innebär risk
for att konkurrensförutsättningarna på grund av denna omständighet i
framtiden inte blir helt lika för teleforetagen. Att utvidga denna målsätt-
ning till att också omfatta handikappades behov av olika teletjänster anser
jag inte vara en riktig väg. I stället bör lagregleringen ge möjligheter för
tillämpande myndighet att, med beaktande av bl.a. konkurrensaspekter,
se till att teleforetagen kommer att erbjuda de tjänster som leder till att
handikappades behov kan tillgodoses. Utrymmet for myndigheten att 78
ålägga skyldigheter härvidlag bör dock i princip vara beroende av om det
finns möjlighet att erbjuda kompensation för den uppoffring som skyl- Prop. 1992/93:200
digheten kan innebära.
I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på att Handi-
kapputredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla
har föreslagit åtgärder för att säkra handikappades tillgång till tele-
kommunikationer. Det föreslås där bl.a. inrättandet av en s.k. telefond,
finansierad av teleforetagen med tillskott i förhållande till dessas om-
sättning. Ur fonden skall det kunna utgå bidrag exempelvis till enskilda
för dagliga merkostnader som avser telekommunikation. Handikapput-
redningens förslag måste övervägas i ett vidare sammanhang och det är
därför ännu för tidigt att ta ställning till om några av förslagen skall
genomföras.
Med anledning av vad ÖB och ÖCB yttrat vill jag framhålla att i de
telepolitiska målen ingår att telesystemet skall vara uppbyggt så att det
är uthålligt och tillgängligt under kriser och i krig (prop. 1987/88:118 s.
13 f). Utredningen har tolkat denna målsättning så att de televerksam-
heter som har betydelse för upprätthållande av väsentliga funktioner i
samhället skall vara utformade så att de har motståndskraft mot avbrott,
störningar, etc. De delar av telesystemet som har betydelse för verksam-
heten i krig eller krigsfara skall vara så beskaffade att det finns möjlighet
att dirigera om trafik för prioritering av sådan trafik som är av betydelse
för rikets säkerhet. Vidare ligger enligt utredningen i denna målsättning
att ledningsnät, växlar och ledningscentraler skall ha motståndskraft mot
fysisk påverkan.
Såväl utredningen som ÖB och ÖCB har framhållit den stora betydelse
som telekommunikationerna har för beredskapen för krigs- och krissitua-
tioner. Utredningen har låtit detta komma till uttryck genom att peka på
möjligheten för Telestyrelsen att rikta särskilda krav på teleforetagen i
denna del vid tillståndsförfarandet. Jag återkommer till detta vid mina
överväganden om tillståndsgivningen m.m. Någon särskild bestämmelse
om att hänsyn till försvarets behov skall tas vid tillämpningen av lagen
har utredningen inte ansett påkallad.
Jag delar utredningens uppfattning. Att komplettera syftesbestämningen
med en uttrycklig föreskrift om att försvarets behov av telekommunika-
tioner under beredskap och i krig skall beaktas vid den fredstida
utformningen av telekommunikationerna anser jag sålunda inte påkallat.
Däremot bör i telelagen tas in ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som tillgodoser
detta behov. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen
(38 §). Jag återkommer också i det senare till de frågor om finansiering
av särskilda uppgifter som kan uppkomma mot bakgrund av totalförsva-
rets behov.
Betydelsen av konkurrens på teleområdet
Under huvuddelen av 1900-talet har Televerket haft ett faktiskt monopol
på att tillhandahålla teletjänster åt hushåll, företag och myndigheter. De
första telefonnäten och stationerna, som etablerades redan under senare
79
delen av 1800-talet, drevs emellertid av enskilda bolag. I böijan av 1880- Prop. 1992/93:200
talet fick dock Telegrafverket regeringens bemyndigande att driva
telefonrörelse. Verket påbörjade då utbyggnad av telefonnät även i
glesbygder och byggde teleförbindelser till industrier och andra foretag
utanför de befintliga telegrafstationernas områden. En plan för rikstele-
fonnät gjordes upp och under den fortsatta utbyggnaden köptes så gott
som alla enskilda telefonanläggningar upp av verket. Härigenom nåddes
syftet att skapa ett för landet enhetligt telefonsystem som möjliggjorde
snabba förbindelser mellan olika delar av landet. Ett grundläggande
motiv till statens engagemang vid uppbyggnaden och driften av telefon-
nätet, förutom intresset av att försäkra sig om goda förutsättningar för
näringsverksamhet, har varit att televerksamheten har ansetts ha karaktär
av naturligt monopol. Härmed avses att verksamheten har sådana skal-
och flerproduktfördelar vid driften att den av effektivitetsskäl bör skötas
av en producent. Statens motiv för att ta på sig denna funktion har byggt
på en strävan att förhindra utbudsbegränsning, höga priser och andra
former av missbruk av monopolställningen från privata aktörers sida.
Under framför allt 1980-talet och därefter har betydande förändringar
inträffat vad gäller de rent tekniska förutsättningarna för driften av
televerksamhet. Därmed har konkurrenssituationen också förändrats. Den
förändrade bilden är emellertid även uttryck för en politisk vilja att skapa
mångfald och valmöjlighet för telekonsumentema och ge nya företag
möjlighet att etablera sig på telemarknaden (prop. 1991/92:100 bil. 7).
Remissinstanserna har i flera fall gett uttryck for en uppfattning som
innebär att utvecklingen med denna inriktning måste fortsätta inom ramen
for den nya regleringen. Det har därvid framhållits betydelsen av att
effektiv konkurrens etableras. Denna uppfattning delar jag fullt ut. Ett av
de viktigaste medlen för att uppnå effektiva telekommunikationer
innefattande ett mångfacetterat utbud och låga priser är enligt min
mening att se till att konkurrens kommer att råda inom ett så brett falt av
telemarknaden som möjligt. En sådan inriktning får också anses stå i
överensstämmelse med EG-rådets direktiv (90/387/EEG) om upprättande
av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät
(Open Network Provision, ONP). Jag anser därför, i likhet med vad
utredningen har föreslagit, att det bör ges en uttrycklig föreskrift i
telelagen som innebär att vid tillämpningen av reglerna skall en strävan
vara att skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom
alla delar av telekommunikationsområdet for att därigenom uppnå de
grundläggande målen. En sådan föreskrift får sin främsta funktion som
ett riktmärke for den tillämpande myndigheten, Telestyrelsen, så att de
beslut som fattas får ett sådant innehåll att verktig konkurrens blir möjlig
inom allt flera områden av telemarknaden.
Det finns i detta sammanhang anledning att peka på den nya konkur-
renslagen (prop. 1992/93:56, bet. 1992/93:NU17, rskr. 1992/93:144,
SFS 1993:20). Lagen är avsedd att vara ett instrument för samhället att
motverka konkurrensbegränsningar i näringslivet i stort. Den innebär att
det blir möjligt att direkt möta konkurrensbegränsningar med ekonomiska
sanktioner som drabbar de företag som vidtar åtgärderna. Regleringen 80
kommer naturligtvis att bli tillämplig också på telemarknaden. I själva
verket kommer konkurrenslagen, vid sidan av den specifika konkurrens- Prop. 1992/93:200
främjande regleringen, som ges i telelagen, att bli det övergripande
medlet for att komma till rätta med konkurrensbegränsande uppträdande
på denna marknad. Den praxis som efter hand kommer att utbildas vid
tillämpningen av konkurrenslagen kommer därför att vara vägledande
också på teleområdet. Med hänsyn till att konkurrenslagens regler i
huvudsak stämmer överens med Romfördragets konkurrensregler och
med vissa europeiska länders konkurrensregleringar kommer det även att
bli möjligt att hämta ledning från EG-domstolens avgöranden men också
från praxis i andra länder där förbudsprincipen tillämpas (prop.
1992/93:56 s. 21). Den nya konkurrenslagen träder i kraft den 1 juli
1993, dvs. vid samma tidpunkt som telelagen föreslås böija gälla.
Yttrandefrihet och televerksamhet
Verksamhet med att fora över information med hjälp av radiovågor eller
på ledning med hjälp av elektriska svängningar eller ljus innefattar också
utsändning och mottagning av ljudradio- och TV-program. Sändning av
ljudradio- och TV-program skiljer sig från "vanlig" televerksamhet på det
sättet att programmen är ämnade för en bred krets av mottagare, medan
telefoni, datakommunikation, etc. vanligtvis sker mellan två parter. Det
karakteristiska för ljudradio- och TV-program är just deras egenskap av
att vara massmedier, alltså avsedda att tas emot av allmänheten.
Sändningar av sådana program har stor betydelse for opinionsbildning,
kunskapsuppbyggnad och nyhetsspridning bland allmänheten.
Tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) innebar att
yttrandefriheten i bl.a. ljudradio och television fick ett särskilt skydd. I
denna yttrandefrihet får inte göras andra begränsningar än sådana som
följer av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det finns därför anledning att,
mot bakgrund av mina överväganden i det tidigare om vilka verksamheter
som skall vara tillståndspliktiga och därmed föremål for viss styrning och
kontroll från det allmänna, belysa i vad mån detta kan komma att stå i
konflikt med YGL och i så fall undanröja sådana effekter av den
föreslagna regleringen.
I 1 kap. 1 § första stycket YGL föreskrivs:
Vaije svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande över-
föringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder
samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor
och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
1 samma paragrafs tredje stycke föreskrivs:
Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program
i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sänd-
ningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska
vågor. Vad som sägs om filmer avser även videogram och andra
upptagningar av rörliga bilder. 81
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
Även 1 kap. 6 § första stycket YGL är av intresse. Denna bestämmelse Prop. 1992/93:200
har följande lydelse:
Grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade
till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.
Enligt motiven till bestämmelserna avses med uttrycket radioprogram
såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra överföringar
av information till allmänheten som telefax och videotex. Med radio-
program avses innehållet i vaije sändning. Något undantag görs alltså
inte för s.k. enkla meddelanden i radiolagens (1966:755) mening (prop.
1990/91:64 s. 107 f samt prop. 1986/87:151 s. 298 och 311).
Även bestämmelserna i 1 kap. 3 § tredje stycket YGL är av visst
intresse i förevarande sammanhang. Det föreskrivs där:
Det får inte utan stöd i denna grundlag förekomma att myndigheter och
andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram, filmer
och ljudupptagningar förbjuder eller hindrar innehav eller användning
av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radio-
program eller för att kunna uppfatta innehållet i filmer eller ljudupp-
tagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för
sändning av radioprogram.
Departementschefen anförde beträffande denna bestämmelse, vilken fick
sin slutliga utformning efter lagrådets yttrande, att det inte behöver
uppstå någon osäkerhet om att det är tillåtet att reglera anläggandet av
trådnät med hänsyn till motstående intressen som kulturminnesvård,
försvarshänsyn, etc. (prop. 1990/91:64 s. 218).
I 3 kap. 1 § första stycket YGL slås fäst en principiell frihet att sända
radioprogram genom tråd. Där föreskrivs:
Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända
radioprogram genom tråd.
Formuleringen innebär en principiell etableringsfrihet for verksamhet för
trådsändningar (prop. 1990/91:64 s. 115).
3 kap. 2 § första stycket YGL innehåller den grundläggande bestäm-
melsen om sändningar av radioprogram på annat sätt än genom tråd, dvs.
i praktiken genom radiosändning. Det föreskrivs:
Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras
genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att
sända.
Innehållet i YGL:s skydd är olika för trådsändningar och radiosänd-
ningar. För trådsändningar skyddas både rätten att sända program och
rätten att anlägga kabelnät. Som framgår av motivtexten är emellertid
innebörden inte att anläggandet av trådnät inte alls får regleras. En
reglering får ske på grund av motstående intressen och om den inte direkt
har med innehållet att göra.
82
För radiosändningar medger YGL krav på tillstånd, men utrymmet for Prop. 1992/93:200
tillståndsvillkor inskränks genom att regeringsformens (RF) regler om fri-
och rättighetsbegränsande lagstiftning skall tillämpas (3 kap. 3 § YGL
som hänvisar till 2 kap. 12 § andra - femte styckena och 13 § RF).
Dessa regler innebär i huvudsak att begränsning får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, att den
skall stå i proportion till syftet och inte utgöra ett hot mot den fria
åsiktsbildningen, att den inte får göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning och att begränsning endast
får göras om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Slutsatsen av det sagda är att omfattningen av YGL:s skydd inte skiljer
sig så mycket för trådsändningar och radiosändningar. Detta konsta-
terande gäller fullt ut i vart fall för anläggandet av trådnät och etersänd-
ning av radioprogram. I båda fallen får inskränkningar ske om de skäl
som motiverar dem är tillräckligt starka och inte direkt har med
innehållet att göra.
Jag anser emellertid inte att de skäl som kan anföras for att kräva
tillstånd för viss televerksamhet i en telelag är tillräckligt starka för att
det skall anses motiverat att sändningar av radioprogram till allmänheten
skall omfattas av ett sådant tillståndskrav. Vad gäller sändning av
radioprogram genom tråd torde ett tillståndskrav över huvud inte vara
förenligt med YGL.
Telelagens tillståndskrav syftar i och för sig inte till att reglera sänd-
ning av radioprogram, vare sig genom tråd eller med radio. Det kan
dock inte uteslutas att tillståndspliktens omfattning skulle kunna komma
att leda till en begränsning i praktiken av sändningsmöjligheterna. För att
detta inte skall bli fallet och för att det inte skall råda någon oklarhet här-
vidlag bör därför det av telelagen framgå att tillståndskravet inte gäller
i den mån verksamheten avser utsändningar till allmänheten av program
i ljudradio m.m.
Telelagens tillståndskrav är, som framgår av mina överväganden i det
tidigare, tänkt att omfatta dels bl.a. telefoni av olika slag, dels tillhanda-
hållande av teleförbindelser åt annan.
När det gäller tillhandahållande av teleförbindelser åt annan bör således
tillstånd inte krävas i den mån förbindelserna skall användas för att sända
radioprogram till allmänheten. Detta bör gälla såväl i fråga om trådnät,
t.ex. kabel-TV-nät, som radiosändare, t.ex. satellitförbindelser.
Undantaget från tillståndsplikten i här aktuella avseenden bör framgå
av regleringen på det sättet att utsändningar till allmänheten av program
i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket första
meningen yttrandefrihetsgrundlagen undantas från lagens tillämpnings-
område.
83
Prop. 1992/93:200
Mitt förslag: I telelagen föreskrivs krav på tillstånd för den som vill
driva vissa slag av televerksamhet. Frågor om tillstånd skall prövas av
den myndighet regeringen bestämmer, dvs. Telestyrelsen.
Den som bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt tele-
lagen utan att ha tillstånd skall kunna dömas till böter eller fängelse.
Utredningens förslag stämmer överens med mitt.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens
förslag.
Skälen för mitt förslag: Det svenska telekommunikationsområdet är
såsom framgått av bakgrundsbeskrivningen reglerat i förhållandevis liten
utsträckning. Sverige skiljer sig härvidlag från flertalet andra länder.
Något legalt monopol finns inte på området, utan det råder fri etablerings-
rätt for företag att bygga och driva telenät i konkurrens med det statliga
nätet. Under senare år har det också i viss utsträckning tillkommit
alternativ till detta nät såvitt gäller internationell trafik och nationell
långdistanstrafik. Vidare är tredjepartstrafik med användning av det all-
männa telenätet tillåten, vilket innebär att det finns möjligheter för den
som hyr överföringskapacitet av Televerket att i sin tur utbjuda tjänster
till egna kunder med utnyttjande av detta nät.
Något krav på tillstånd för den som önskar etablera sig och bedriva
näringsverksamhet med att tillhandahålla teletjänster på den svenska tele-
marknaden ställs inte för närvarande, med undantag av det tillståndskrav
som gäller enligt radiolagen (1966:755) för rätt till användning av radio-
sändare. Frågan är då om en reglering av teleområdet bör innehålla en
föreskrift om tillstånd som förutsättning för att driva sådan näringsverk-
samhet.
Den strävan mot att öppna telemarknaden för konkurrens som allmänt
uttalats såväl av riksdagen (se t.ex. prop. 1990/91:87 s. 136, bet.
1990/91 :TU28, rskr. 1990/91:369) som inom ramen för det europeiska
integrationsarbetet får anses innebära att eventuella hinder för etablering
av flera marknadsaktörer bör undanröjas. Att mot den bakgrunden infora
en ordning som innebär att en tidigare fri verksamhet blir tillståndsbe-
roende synes i sig knappast framstå som följdriktigt. Emellertid innebär
en övergång till en ny marknadssituation med förväntningar om ett flertal
nätoperatörer och tjänsteutbjudare, som verkar i konkurrens, vissa för-
ändringar.
En förändring hänger samman med den konkurrensutveckling som
eftersträvas på telemarknaden. Denna kommer som sagt troligtvis att leda
till en successiv ökning av antalet nätinnehavare och företag som bjuder
ut teletjänster. Telenät och teletjänster hänger samman i en komplicerad
struktur och samhället är i hög grad beroende av att detta system fun-
gerar. För att säkerställa dess grundläggande funktion kan staten i fram-
tiden behöva utöva styrning och kontroll samt ha tillsyn över inte bara en
84
operatör som i nuläget utan flera. Dessutom kan deras inbördes sam- Prop. 1992/93:200
verkan behöva styras.
En annan förändring torde följa av att Televerket ombildas till
aktiebolag. Staten har genom Televerket som affärsverk haft tillgång till
de medel genom vilka de telepolitiska målen i huvudsak har varit avsedda
att förverkligas. Genom att ombilda Televerket till ett privaträttsligt
subjekt ändras dessa förutsättningar. Så länge staten är ägare av det nya
bolaget kan bolagets verksamhet fortfarande styras så att det medverkar
till att samma politiska målsättningar som för närvarande gäller för
Televerkets verksamhet kan uppfyllas. I den situationen att betydande
delar av aktiestocken i bolaget har övergått i privat ägo ställer sig saken
annorlunda. Det är då mindre sannolikt att bolaget kommer att drivas uti-
från andra syften än de som gäller för alla andra privata verksamheter,
dvs. med inriktningen att ge ägarna en så hög avkastning som möjligt på
det satsade kapitalet. I vart fall på lite sikt kan staten inte som i
nuvarande läge räkna med att uppnå de telepolitiska målen genom di-
rektstyrning av den dominerande teleoperatören.
Härtill kommer en tredje förändring, som är betingad av närmandet till
EG, vilket - förenklat uttryckt - innebär att Sverige förväntas åta sig att
se till att vissa regler iakttas på skilda teletjänstområden, framför allt
tillhandahållande av telefonitjänsten och uthyrning av överföringskapa-
citet. Dessa åtaganden torde komma att förutsätta en rättslig reglering av
förhållandena på telemarknaden, bl.a. i fråga om grunderna för upp-
låtelsevillkor.
Tillståndssystem tillämpas i de flesta andra länder. Verksamheten på
telekommunikationsområdet intemationaliseras i ökande utsträckning,
vilket kan motivera att den ordning vi väljer i Sverige inte alltför mycket
kommer att skilja sig från de system som tillämpas i andra länder.
Den föreliggande marknadssituationen med ett begränsat antal företag
etablerade på den svenska teletjänstmarknaden och där Televerket ännu
är klart dominerande på de flesta delmarknader, gör också att det enligt
min mening inte är lämpligt eller möjligt att styra den ifrågavarande
verksamheten enbart med generellt avfattade regler. För detta talar också
att marknadssituationen snabbt kan förändras. För att uppnå målen
bedömer jag det nödvändigt att styra verksamheten genom att den till-
lämpande myndigheten mot bakgrund av de i lagen angivna syftena ut-
formar speciella villkor under vilka respektive verksamhet skall bedrivas.
Slutsatsen av vad jag här redovisat blir att det bör införas ett krav på
tillstånd för den som bedriver viss televerksamhet. Ett system med
tillståndsplikt för viss verksamhet anser jag vara det som mest verksamt
främjar uppfyllelsen av de beslutade målen samtidigt som det ger ut-
rymme för en nödvändig flexibilitet. De olika teleföretagens skilda
förutsättningar motiverar att tillståndsvillkoren för att bedriva verksam-
heten avpassas till vad som är påkallat för vaije särskilt företag, dock
självfallet med beaktande av kraven på konkurrensneutralitet och
likabehandling.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd bedriver till-
ståndspliktig verksamhet skall kunna dömas till böter eller fängelse i 85
högst sex månader.
I detta sammanhang bör jag nämna att jag har för avsikt att föreslå Prop. 1992/93:200
regeringen att tillståndsprövningen och därmed anknutna uppgifter skall
anförtros Telestyrelsen. I det följande kommer jag att direkt ange Tele-
styrelsen trots att den lag som jag föreslår inte innefattar ett direkt ut-
pekande av en viss förvaltningsmyndighet utan endast anger att rege-
ringen bestämmer vilken myndighet som skall ha uppgifterna.
Mitt förslag: Krav på tillstånd skall gälla för rätten att inom ett
allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst eller mobil tele-
tjänst (telefoni eller annan tjänst) om verksamheten har en omfattning
som är betydande i fråga om utbredningsområde, antalet användare
eller annat jämförbart förhållande.
Rätten att driva verksamhet som består i uthyrning av fasta teleför-
bindelser som är avsedda för överföring av information skall också i
vissa fall vara beroende av tillstånd.
Om det behövs för att utvecklingen på telekommunikationsområdet
skall kunna följas får anmälningsskyldighet föreskrivas beträffande den
som åt allmänheten tillhandahåller teletjänster som inte omfattas av
tillståndsplikt.
Tillståndsmyndigheten skall på ansökan meddela bindande för-
handsbesked om tillståndsplikt föreligger för viss televerksamhet.
Utredningens förslag stämmer överens med mitt.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har haft synpunkter på utred-
ningens förslag om tillståndspliktens omfattning. De flesta av dem som
uttalat sig kritiskt om utredningens förslag har framhållit att tillstånds-
plikten inte bör vara inskränkt till de verksamheter som utredningen har
angett. Från flera håll har det föreslagits att tillhandahållandet av ytter-
ligare teletjänster än de av utredningen utpekade skall grunda tillstånds-
plikt.
Av de remissinstanser som yttrat sig i denna del har Konkurrensverket
förklarat sig inte ha någon erinran mot den föreslagna avgränsningen av
vilka verksamheter som skall kräva tillstånd. Inte heller Banverket eller
Riksrevisionsverket framför någon erinran mot den huvudsakliga om-
fattning av tillståndsplikten som utredningen har föreslagit. RRV fram-
håller dock att det med ny teknik kommer att bli allt svårare att särskilja
telefoni från övrig televerksamhet, varför avgränsningen till telefoni
riskerar att snabbt bli överspelad. Verket anser därutöver att avgräns-
ningen beträffande tillståndspliktig verksamhet är alltför vagt formulerad.
Denna brist kompenseras enligt verkets uppfattning i viss utsträckning av
möjligheten att erhålla förhandsbesked, men det vore att föredra att av-
gränsningen kunde göras tydligare från böijan. Från Banverkets sida
framhålls det att utredningens förslag till definition av "allmänt tillgäng-
ligt telenät", vilket begrepp är en grund för avgränsningen av tillstånds-
86
plikten, är alldeles för vid och bör inskränkas till att avse sådana telenät Prop. 1992/93:200
i vilket tjänster och förbindelser av innehavaren aktivt marknadsförs till
mer än en begränsad grupp av användare. Telestyrelsen anser att alla
tjänster i allmänt tillgängliga telenät skall kunna omfattas av tillstånds-
krav. En liknande uppfattning framförs av STATTEL-delegationen, som
framhåller att flertalet av de skäl som redovisas av utredningen genom
citat av olika regeringsuttalanden när det gäller samhällsekonomisk effek-
tivitet är relevanta för såväl telefoni som för datakommunikation. Stats-
kontoret har ungefärligen samma uppfattning och menar att behovet av
konkurrens, tele- och datakommunikation som tillväxtfaktor och
samtrafikfrågor är områden som är lika för telefonitjänster och data-
tjänster.
Enligt Internationella handelskammarens svenska nationalkommitté
(ICC) skulle den av utredningen föreslagna regleringen förmodligen med-
föra att de aktörer som det utifrån regleringens allmänna syften finns skäl
att reglera kommer att omfattas av tillståndsplikten. Emellertid skulle
enligt ICC:s mening denna reglering inte ge tillståndsmyndigheten erfor-
derligt mandat, eftersom detta torde vara begränsat till den tjänsteverk-
samhet som är tillståndspliktig. ICC menar därför att tillståndsskyldig-
heten bör utvidgas i förhållande till utredningens förslag. ICC föreslår att
tillståndsplikt skall gälla for "publika teletjänster" som inte är av endast
obetydlig omfattning. Enligt ICC:s mening bör tillståndsplikt föreskrivas
även for innehav av telenät som sådant om nätet är av den karaktären att
en reglering behövs för att säkerställa konkurrens. Denna uppfattning
delas av AB NordicTel, Sveriges Industriförbund och Näringslivets
telekommitté. Tele2 AB anser att det är svårt att av de föreslagna bestäm-
melserna utläsa vem som är tillståndspliktig. Tele2 föreslår att den som
tillhandahåller publika teletjänster skall ha tillstånd. Tele2 anser vidare
att den som innehar infrastruktur av allmän betydelse och tillhandahåller
den till andra bör omfattas av krav på tillstånd. Sistnämnda uppfattning
delas däremot inte av Leverantörföreningen Kontor och Data (LKD), som
menar att det saknas skäl för att införa en reglering av drift och ägande
av telenät. Enligt LKD:s mening bör tillståndsplikt gälla för ett antal "all-
männa teletjänster", såsom taltelefoni, datex, datapak, telex/teletex,
GSM, NMT och hyrda förbindelser. Det bör dessutom enligt LKD vara
möjligt för Telestyrelsen att successivt tillföra nya allmänna teletjänster,
t.ex. på grund av att Sverige träffat internationella avtal om sådana tjäns-
ter. BT Mbrldwide (Sweden) AB anser att den föreslagna lagen är alltför
beroende av föränderliga faktorer och riskerar att få göras om inom
några år. Enligt BT bör därför en uppräkning av tillståndspliktig verk-
samhet brytas ut ur lagen. Begreppet "allmänt tillgängligt telenät" anser
BT vara alltför vitt definierat. I stället för att utgå från huruvida telenätet
står till förfogande för användning av allmänheten menar BT att grund-
läggande för tillståndsplikten bör vara om tjänsterna marknadsförs all-
mänt på kommersiella villkor. BT invänder också beträffande det före-
slagna tillståndskravet för verksamhet med vidareförsäljning av hyrda
ledningar. Härvidlag gör BT gällande att EG:s ONP-direktiv inriktas
endast mot ägare av infrastruktur och därför skulle tillståndskravet kunna 87
inskränkas till denna kategori.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 4.2) redo- Prop. 1992/93:200
visat skälen för att den reglering som bör införas på teleområdet bör
innehålla ett krav på tillstånd for den som bedriver vissa slag av
televerksamhet. Detta ställningstagande är framför allt betingat av att jag
kommit till uppfattningen att de telepolitiska mål som lagts fest av
riksdagen och som jag föreslagit skall utvidgas bäst kan genomföras med
en sådan ordning. Ett EES-avtal med därav följande krav på iakttagande
av vissa direktiv på teleområdet och beredskapen infor ett framtida med-
lemskap i EG bidrar också till att ett tillståndsförferande för vissa
verksamheter är lämpligt. Med ett tillståndsförferande ges möjligheter att
utforma individuella villkor för olika tillståndshavares verksamhet.
Frågan är då för vilka verksamheter som det kan anses motiverat att ha
en tillståndsplikt.
Inom teleområdet bedrivs verksamheter av skiftande beskaffenhet med
siktet inställt på att tillfredsställa skilda behov. Den ursprungliga och
fortfarande dominerande verksamheten utgörs av telefonin. Den vanliga
taltelefonin kompletteras i vårt moderna samhälle av telefex. Med en
telefexapparat är det möjligt att föra över kopior av dokument och bilder
till en annan telefexapparat. Överföringen kan göras på en vanlig tele-
foniförbindelse under förutsättning att förbindelsen har tillräcklig kvalitet.
Under samma förutsättningar är det också möjligt att fora över informa-
tion mellan datorer på en förbindelse som vanligen används för telefoni.
Man använder då ett s.k. modem för att anpassa signalerna till telenätet,
respektive återanpassa dem till datorn.
I ursprungligt syfte att fora över uppgifter mellan olika datorer byggs
också särskilda nät upp. Näten kan i princip vara av två olika slag,
allmänna eller enskilda (slutna). Allmänna datanät är, på samma sätt som
gäller för allmänna telefonnät, öppna för abonnemang. Exempelvis driver
Televerket i Sverige datanät (Datex och Datapak) som är öppna for
anslutning av envar. Likheterna är stora med telefonnätet med den
skillnaden att datanäten är avsedda uteslutande for datakommunikation.
Kommunikationen kan ske med olika överföringshastigheter beroende på
vilka terminaler som används av abonnenterna och på vilka begränsningar
som finns i näten.
Enskilda nät baseras ofta på att användaren hyr överföringskapaciteten.
I Sverige är det företrädesvis Televerket som tillhandahåller festa tele-
förbindelser. Sådana teleförbindelser tillhandahålls för olika över-
föringshastigheter och därmed olika kapacitet vad gäller möjlighet att
överföra information. Den som hyrt teleförbindelserna kan föra över
såväl egen information som information för annans räkning. Det
sistnämnda brukar kallas tredjepartstrafik. Det kan också förekomma att
den som hyr en viss uppsättning festa teleförbindelser i sin tur tillhanda-
håller dessa utan att ombesöija någon tjänst på teleförbindelserna, alltså
en ren vidareupplåtelse av teleinfrastruktur.
För såväl sådana datanät som är öppna for abonnemang som enskilda
datanät tillämpas vanligtvis standardiserade gränssnitt, dvs. anslutnings-
punkter. Dessa utformas med ledning av rekommendationer utarbetade
inom den internationella teleunionens (ITU) konsultativa kommitté för 88
telefonifrågor (CCITT).
Förutom de telenät som har anslutning av abonnenterna med tråd före- Prop. 1992/93:200
kommer verksamhet där abonnentanslutningen sker med radio. Detta
möjliggör att användaren kan nå och bli nådd av andra abonnenter också
då han är på rörlig fot. Nät med mobil anslutning förekommer framför
allt för telefoni men finns även med inriktning på kommunikation mellan
datorer.
Förutom mobiltelefoni förekommer enskilda radionät, s.k. kommunika-
tionsradio, för intern kommunikation inom olika företag och verksam-
heter, exempelvis inom taxi och andra transportförtag, polisväsendet och
samhällets räddningsverksamhet.
I likhet med vad som vanligtvis är fallet beträffande fast ansluten
telefoni kan mobiltelefonitjänsten utnyttjas inte bara för talkommunika-
tion. Också telefax och viss datakommunikation kan förekomma inom
dessa system.
Inom ramen för telefonitjänsten och även inom de andra tillämp-
ningarna förekommer ett antal diversifieringar och utvecklingar. Ofta
kallas dessa för extrafunktioner, tilläggstjänster eller särskilda teletjäns-
ter. Det kan t.ex. röra sig om möjlighet till automatisk vidarekoppling
eller överflyttning av telefonsamtal, förenklad återuppringning eller an-
vändning av kortnummer. Information om abonnentnummer, sekreterar-
service, påskyndning av samtal eller gruppsamtal är exempel på andra
teletjänster som kan erbjudas.
Som jag nyss framhållit är avsikten med regleringen bl.a. att den skall
bidra till att telemarknaden kommer att liberaliseras och att flera företag
skall kunna verka på marknaden i inbördes konkurrens. Att i denna situa-
tion, ifrån den nuvarande ordningen med en närmast total etableringsfri-
het utan någon reglering som hindrar marknadsutvecklingen, införa en
reglering som ger vidsträckta möjligheter till ingrepp från statsmakternas
sida inom betydande delar av näringsverksamheten på detta område synes
knappast lämpligt. Tvärtom bör enligt min uppfattning strävan från
statens sida vara att, vid sidan av generellt tillämplig reglering av
näringsverksamhet såsom aktiebolagslag, konkurrenslag, etc., styra
näringsverksamheterna på teleområdet endast när sådan styrning är på-
kallad från allmän synpunkt. Om det anses nödvändigt att regler ges för
en viss verksamhet bör dessa ha en så begränsad omfattning som är möj-
ligt. Enligt min uppfattning bör utgångspunkten for regleringen på tele-
området vara att tillståndskravet inte skall omfatta andra verksamhets-
grenar än vad som är nödvändigt för att det skall vara möjligt att säker-
ställa att de grundläggande mål som jag har angett för lagtillämpningen
kommer att uppfyllas. Verksamheter som ligger utanför denna sfar bör,
såsom fallet är redan i dag, också i framtiden kunna drivas utan tillstånd.
Jag tar mot den nyss angivna bakgrunden upp vilka verksamheter som
jag anser skall vara tillståndspliktiga. Samtidigt redovisar jag min upp-
fattning om hur de tillståndspliktiga verksamheterna skall avgränsas från
de verksamheter som skall kunna drivas utan tillstånd enligt telelagen.
Jag redovisar därefter mina överväganden med anledning av de synpunk-
ter som kommit från vissa remissinstanser angående en utvidgning av till-
ståndsplikten utöver mitt förslag. Beträffande den särskilda form av tele- 89
verksamhet som består i överföring till allmänheten av ljudradio- och
televisionsprogram och därmed likartad verksamhet behandlar jag gräns- Prop. 1992/93:200
dragningen i ett särskilt avsnitt.
Som jag har angett i det tidigare bör ett ledande syfte med telelagen vara
att målet att skapa effektiva telekommunikationer och därvid tillhanda-
hålla telefonitjänsten på likartade villkor skall uppfyllas. För att detta mål
skall säkras också i den mera konkurrensutsatta miljö, som kan förväntas
när flera aktörer träder in på marknaden, är det befogat att kunna ålägga
dem som vill driva verksamhet med att tillhandahålla telefonitjänster
skyldighet att bidra till måluppfyllelsen.
I och för sig skulle man kunna göra gällande att detta mål ändå
kommer att uppfyllas genom marknadens funktion. Om det finns en efter-
frågan på telefonitjänsten så kommer det alltid att finnas någon som vill
tillgodose föreliggande behov. Problemet är att det knappast kan för-
väntas vara en fungerande marknad under överblickbar framtid vad gäller
tillhandahållandet av anslutning till det allmänt tillgängliga telefonnätet.
Skulle marknadskrafterna få råda utan inverkan från samhället finns det
risk för att målet inte skulle komma att uppfyllas helt. Det kan i vissa
fall, t.ex. till en avlägset belägen plats, visa sig vara svårt att över huvud
taget få någon att erbjuda ett abonnemang. Om någon trots allt erbjuder
anslutningen finns det anledning anta att det pris som begärs kommer att
vara avsevärt högre än det som tillämpas för andra abonnemang.
Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av den grundläggande
betydelse för människors möjlighet att kommunicera som telekommunika-
tioner har i dagens samhälle finns det enligt min mening motiv for att
föreskriva krav på tillstånd for den som vill tillhandahålla telefonitjänst.
Tillståndskravet bör vara begränsat till att gälla verksamhet i telenät
som är att anse som allmänt tillgängligt, varmed jag avser att det i prak-
tiken är öppet för utnyttjande av allmänheten. Allmänt tillgängligt telenät
är ett begrepp som används inom EG. Det förekommer bl.a. i EG-rådets
direktiv (90/387/EEG) om upprättande av den inre marknaden för tele-
tjänster genom att tillhandahålla öppna nät, det s.k. ONP-ramdirektivet,
och i det s.k. terminaldirektivet (91/263/EEG). Den engelska motsvarig-
heten till det svenska uttrycket "allmänt tillgängligt" är "public”. Detta
uttryck definieras dock inte i direktivet. Frågan om hur detta uttryck
skall förstås är fortfarande föremål för diskussion inom EG och EFTA.
Med hänsyn härtill kan det vid den närmare bestämningen av uttrycket
allmänt tillgängligt komma att finnas anledning att beakta inte endast den
inhemska praxis som kommer att utvecklas utan också avgöranden av
EG-domstolen och medlemsländernas domstolar. Det bör framhållas att
i den mån begreppet har direkt betydelse för tillämpningen av ett EES-
avtal och däri ingående rättsakter på teleområdet ankommer den närmare
uttolkningen slutligt på EG- och EFTA-domstolama. Med hänsyn till den
betydelse som uttolkningen av begreppet allmänt tillgängligt kan få för
avgränsning av tillståndsplikten vill jag dock något utveckla min syn på
hur begreppet bör förstås.
90
Karakteristiskt för ett allmänt tillgängligt telenät bör som jag nyss sagt Prop. 1992/93:200
vara att det står till allmänhetens förfogande. I dagens läge torde detta
under alla förhållanden gälla för det befintliga allmänna telenätet. Det-
samma kan sägas om de befintliga mobiltelenäten. Det kan efter hand
komma att gälla flera nät.
Enligt min mening bör ett kännetecken på att ett telenät skall anses all-
mänt tillgängligt vara att det står öppet för en vid krets av användare att
ansluta sig till nätet. Att en operatör aktivt värvar kunder på marknaden
och därvid erbjuder anslutning på bestämda villkor bör leda till att det nät
som härvid skapas blir att anse som allmänt tillgängligt. Ett annat
exempel på vad som i detta sammanhang bör förstås med allmänt till-
gängligt är att alla inom ett visst geografiskt avgränsat område kan
ansluta sig till ett nät. Vidare kan ett telenät anses allmänt tillgängligt om
anslutningsmöjlighet i praktiken erbjuds för verksamheter med funktionell
gemenskap, t.ex. olika företag inom en viss bransch eller samarbetspart-
ners. Begreppet allmänheten i här avsedd bemärkelse behöver således
inte motsvara alla och envar. Det bör således enligt min mening vara till-
räckligt att redan en på visst sätt avgränsad användarkategori kan an-
vända nätet för att detta skall betraktas som allmänt tillgängligt.
För den som önskar tillhandahålla telefonitjänster i konkurrens med det
bolagiserade Televerket är det i praktiken nödvändigt att sammankoppling
sker med det befintliga allmänna telenätet. Redan genom att erbjuda
abonnemang till en allmänt bestämd krets av potentiella kunder torde det
upprättade nätet bli allmänt tillgängligt i nu angiven mening. Samman-
kopplingen med det allmänna telenätet och den därav följande möjlig-
heten för abonnenterna i de respektive näten att ringa till varandra torde
i sig också medverka till att det nya nätet kan betraktas som allmänt till-
gängligt. Mina nyss redovisade synpunkter stämmer i stora drag överens
med den syn som utredningen lagt på begreppet allmänt tillgängligt tele-
nät. Jag anser inte, som Banverket gjort gällande, att denna tolkning är
för vid.
Av det anförda följer också att det förhållandet att telefonitjänsten
enligt förslaget skall "tillhandahållas" för att det skall krävas tillstånd
innebär att den som driver televerksamhet endast för egen del inte skall
vara tillståndsskyldig. Tillståndsplikten bör enligt min mening relateras
till just det förhållandet att verksamheten innefattar överföring av in-
formation för annans räkning. Det relevanta är om verksamheten bedrivs
inom ett allmänt tillgängligt telenät.
Utredningen har föreslagit den ytterligare begränsningen i tillstånds-
plikten att tillstånd krävs endast för verksamhet som har betydelse för att
skapa effektiva telekommunikationer. Detta innebär att om en viss tele-
verksamhet med avseende på utbredningsområde, antalet användare och
övriga omständigheter inte är av sådan omfattning att den har betydelse
for att uppnå dessa syften den inte heller är tillståndspliktig. Det kan röra
sig om mycket begränsade verksamheter med liten betydelse for det
öppna och sammanhållna telesystemet. Verksamheter inom nät som
betjänar en eller ett par fastigheter blir med den avgränsningen i regel
inte heller tillståndspliktiga. Även verksamhet inom ett till allmänt till- 91
gängligt telenät anslutet lokalt nät som omfattar flera fysiska eller
juridiska personers telekommunikation kan vara tillståndsfri. Är de an- Prop. 1992/93:200
sluma personerna naturligen sammanhållna kring en begränsad tillverk-
ningsprocess eller om de utgörs av olika bolag inom samma koncern bör
verksamheten inte omfattas av tillståndsplikten. Även i andra fall, t.ex.
när det är fråga om ett nät av ringa omfattning eller med en speciell an-
vändning, kan det tänkas att förhållandena är av den arten att tillstånds-
plikt inte bör föreligga för verksamheten att tillhandahålla telefonitjäns-
ten. Det finns dock en gräns för när kommunikationen på nätet har en
sådan omfattning att den får anses vara av betydelse utifrån de synpunk-
ter som enligt den här förda diskussionen bör vara vägledande.
Jag kan för egen del i huvudsak ansluta mig till vad utredningen har
anfört i denna del men vill tillägga följande.
Det får anses givet att verksamheter som är begränsade till sin omfatt-
ning i princip inte behöver omfattas av tillståndsplikt. Snarare bör den re-
glering som följer av tillståndsplikten inriktas mot verksamheter som är
betydande. För att ta ställning till detta är verksamhetens omfattning
central. I linje med de exempel som utredningen har angett bör omsätt-
ningen hos den som driver televerksamhet liksom marknadsandelar kunna
ligga till grund för bedömningen. Det är emellertid förenat med stora
svårigheter att närmare ange var gränsen skall dras för vad som kan
anses som betydande i dessa hänseenden.
Vad gäller marknadsandelar blir det avgörande hur marknaden
definieras. Telefonitjänsten tillhandahålls inom olika delmarknader. Som
exempel kan nämnas marknaden för rikstelefoni. Givetvis kan som
marknad anges även olika geografiska områden inom vilka omfattningen
av aktörernas verksamhet kan variera. I allmänhet torde marknadsandelar
omkring 10-15 % kunna betraktas som betydande. Om andelen inom
relevant marknad understiger 5 % får det däremot anses tveksamt om
tillståndsplikt - annat än undantagsvis - bör bli aktuell. Sett till omsätt-
ningen hos den som driver televerksamhet kan bl.a. mindre mark-
nadsandelar inom olika delmarknader sammantaget innebära att verksam-
heten kan anses som betydande. Jag vill särskilt framhålla att det är den
samlade bedömningen av samtliga angivna omständigheter som är
avgörande för om det föreligger tillståndsplikt.
En undantagsmöjlighet från tillståndsplikten kan behövas för vissa
särskilda fall då omständigheterna är så speciella att en verksamhet, som
i och för sig är tillståndspliktig enligt nyss angivna bedömningsgrunder,
likväl bör undantas. Det bör ankomma på tillståndsmyndigheten att
bestämma om ett sådant undantag.
Om undantag från tillståndsplikten beslutas kan det finnas skäl att ha
en anmälningsplikt. Jag tar senare upp frågor om anmälningsskyldighet
(avsnitt 4.3.5).
Överföring av information inom teleområdet kan ske på tekniskt skilda
sätt. Tidigare var sändning av signaler i kabel med metallisk ledare den
vanligaste metoden. Efter hand introducerades också tekniken att använda
92
radiovågor för överföringen. De nya ledningar som installeras i dag Prop. 1992/93:200
utgörs av s.k. fiberoptisk kabel, där överföringen sker med hjälp av ljus.
Radiovågor används, som jag nyss påpekade, för att föra över
information i telenät. Det rör sig då företrädesvis om fest radio eller
radiolänk, alltså stationära sändnings- och mottagningsutrustningar, som
är en del av transmissionsnätet. För att klara av överföringar på långa
sträckor behövs ett antal sändare och mottagare med antenner i master
på lagom långa avstånd från varandra.
Det vanliga telefonnätet kallas också för det festa kopplade nätet.
Begreppet fest står i detta sammanhang för att anslutningen av abonnenter
sker till en bestämd geografisk punkt, ett bostadshus, en kontorsfastighet,
etc. Oftast sker denna anslutning med en metallisk ledning. Anslutningen
i det festa nätet medger således inte att den som använder sig av
teletjänsten rör sig några längre sträckor.
Under de senare årtiondena, särskilt från böljan av 1980-talet, har
radio böljat användas i allt större utsträckning också för abonnent-
anslutning. Vi har fått mobiltelefoni, dvs. telefoni där användaren inte är
knuten till en bestämd anslutningspunkts geografiska belägenhet utan kan
röra sig fritt och ändå kunna samtala med andra abonnenter såväl inom
det festa nätet som inom det mobila.
Andra användningsområden där anslutningen till den enskilde abon-
nenten sker med radio är personsökning och mobil dataöverföring.
Personsökning, som även kan vara en underfunktion till mobiltelefoni-
tjänsten, innebär möjlighet att från en telefon eller en mobiltelefon sända
ett kort meddelande till en person som bär en särskild radiomottagare på
sig. Mobil dataöverföring, som kan ske såväl inom mobiltelefoninät som
i särskilda nät, utförs ungefärligen på samma sätt som vid överföring av
telefonsamtal. Den huvudsakliga skillnaden är att abonnenterna inte har
telefoner som terminaler utan datorer.
En grundförutsättning för att radiovågor skall vara användbara som
överföringsmedium är att överföringen kan ske på en frekvens, där
störningar från annan radiosändning inte förekommer. Med andra ord
måste sändare och mottagare lokalt vara ensamma på en viss frekvens för
att överföringen skall fungera. Detta förutsätter att det finns ett system
för fördelning av radiofrekvenser mellan olika användningsområden och
olika användare.
Fördelningen av radiofrekvenser sker i Sverige av Telestyrelsen. Den
som vill inneha eller använda en radiosändare måste ha tillstånd. Ett
tillstånd innefattar alltid en bestämning av den frekvens på vilken radio-
användningen får ske. Frekvenser är en ändlig resurs och inom de
frekvensområden som från tekniska och ekonomiska synpunkter är
attraktiva är tillgången på ledigt frekvensutrymme starkt begränsad.
Hittills har det inte funnits några lagbestämmelser som anger efter vilka
grunder tillståndsgivningen på radioområdet skall ske. Genom förslaget
till lag om radiokommunikation som jag redovisar senare (se avsnitten
4.11 och 4.12) är det meningen att de framtida besluten direkt skall
kunna återföras till lagföreskrifter.
Förslaget till lag om radiokommunikation innehåller de grunder för 93
tillståndsgivningen och frekvenstilldelningen som skall styra myndig-
hetsbesluten. Den huvudsakliga inriktningen är att tillstånd skall ges för Prop. 1992/93:200
användning av en radiosändare, om det kan antas att denna inte kommer
att störa annan radioanvändning. Systemet kan således sägas bygga på att
den befintliga radioanvändningen som huvudregel skall vara skyddad för
skadlig påverkan från tillkommande radioanvändning.
Nämnda lagförslag upptar en föreskrift om s.k. dubbelt tillståndskrav.
Det förutsätts i enlighet härmed för bifall till en ansökan om rätt att
använda radiosändare för sådan verksamhet som är särskilt reglerad i
annan lag att medgivande enligt den andra lagen föreligger. Med andra
ord är en förutsättning för att få tillstånd att använda radiosändare inom
en verksamhet som är tillståndspliktig enligt telelagen, att tillstånd
beviljas enligt sistnämnda lag. Tillstånd enligt telelagen för rätten att
bedriva verksamhet med tillhandahållande av en viss mobil teletjänst
inom allmänt tillgängligt telenät måste således formellt sett vara beviljat
för att tillstånd enligt lagen om radiokommunikation skall kunna beviljas
för innehav och användning av radiosändare. Motsvarande bör gälla för
annan verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt telelagen.
Det kan synas vara en onödig omgång med dubbla tillstånd. Motiven
för att det trots allt bör vara en sådan ordning hänger samman med att de
olika lagarna, som jag har påpekat i det tidigare, i grunden har skilda
regleringsobjekt. Lagen om radiokommunikation ger regler för all
användning av radiofrekvenser, medan telelagen ger regler för den
näringsverksamhet som består i att tillhandahålla teletjänster, där radio
är ett av flera transmissions- och anslutningsmedier. De två slagen av
tillståndsbeslut måste givetvis samordnas. 1 praktiken bör det inte
innebära några särskilda komplikationer, eftersom jag avser föreslå
regeringen att anförtro Telestyrelsen uppgiften att vara tillståndsmyn-
dighet såväl enligt telelagen som enligt lagen om radiokommunikation.
Av det sagda följer också att tillståndsplikten enligt telelagen vid
verksamhet med att tillhandahålla mobil anslutning inte kan inskränkas
till enbart telefonitjänsten. Samma knapphetsproblem med avseende på
frekvensutrymme föreligger oavsett om det rör anslutning för telefoni
eller för annan tjänst. Tillståndsplikten bör därför omfatta alla teletjänster
med radioburen abonnentanslutning, dvs. även exempelvis datatjänster
och personsökningstjänster, allt i den utsträckning som de tillhandahålls
inom ett allmänt tillgängligt telenät.
På motsvarande sätt som jag angett för tillståndspliktens omfattning för
telefonitjänsten (avsnitt 4.3.1) bör tillståndsplikt enligt telelagen för till-
handahållande av mobila tjänster inte gälla om den verksamhet det är
fråga om är av den omfattning att den i praktiken saknar betydelse för att
uppnå de grundläggande syften som skall vara ledande för lagen. Har
verksamheten ingen eller ytterst begränsad inverkan på strävandena att
få till stånd effektiva telekommunikationer skall tillståndsplikt inte gälla.
I så fall sker prövning uteslutande enligt lagen om radiokommunikation.
94
Dagens kopplade telefonnät erbjuder förutom utväxling av telefonsamtal
också möjligheter till användning for annat slag av informationsöver-
föring i de flesta delar av landet. Sålunda kan det användas för över-
föring av telefaxmeddelanden. Det finns, som jag nyss påpekat, också
möjlighet att föra över information mellan datorer på detta nät. All
kommunikation ombesöijs av nätoperatören efter samma grundkoncept.
Den abonnent som önskar komma i kontakt med en annan abonnent
ringer upp denne och sedan förbindelsen har etablerats förs informationen
över, dvs. samtalet, telefaxmeddelandet eller datamängden. Förbindelsen
kopplas ned efter det att överföringen är klar. Kostnaden för kunden är
beroende av hur länge förbindelsen har varit upprättad.
För framför allt företag med stora informationsflöden är användning av
det kopplade telefonnätet ibland alltför kostsamt, långsamt och i vissa fåll
osäkert. Man önskar i stället bygga upp egna kommunikationsnät, dels
internt mellan företagets olika befattningshavare, dels externt för kom-
munikation med samarbetspartners, underleverantörer, etc. Förutom att
man därigenom kan skaffa sig en bättre överblick över kostnaderna för
sina telekommunikationer kan företaget också se till att det ständigt har
tillgång till viktiga informationskällor i form av interna eller externa
databaser.
Eftersom företagen mestadels saknar egna resurser för att bygga upp
telenät, hyrs fästa teleförbindelser från teleföretag. I Sverige tillhanda-
håller Televerket ledningar i stor omfattning för företagsnät och kan
sägas vara dominerande på detta område. Det finns emellertid även andra
företag som tillhandahåller fästa teleförbindelser, exempelvis Banverket
och vissa kraftföretag. Eftersom företagsnät ofta har internationella för-
greningar, måste ledningar hyras från utländska teleföretag.
Den ledning som upplåts av teleföretaget kan praktiskt taget aldrig
fysiskt pekas ut för den som hyr den. Det som hyrs ut är oftast inte en
specifik kabel, radiokanal eller liknande utan är snarast att betrakta som
en resurs för informationsöverföring med viss bestämd kvalitet,
överföringshastighet, etc. mellan bestämda ändpunkter (terminerings-
punkter). Om överföringen sker på kabel med metalledare, med optisk
fiberkabel, med markbunden radio (radiolänk) eller med radio via satellit
är sällan känt hos hyresmannen. Oftast spelar detta inte heller någon roll
för denne. Han önskar endast att få disponera en säker förbindelse med
beställda kvaliteter från punkt till punkt.
Den grundtjänst som teleföretaget tillhandahåller är alltså att ställa en
viss överföringskapacitet till hyresmannens disposition. Ofta innefättar
detta en skyldighet att inom viss tid åtgärda eventuella fel på förbindelsen
samt att i övrigt underhålla förbindelsen så att det kan förväntas att den
kommer att fungera. Det är därefter en sak för den som hyrt ledningen
att förse denna med den terminalutrustning i ändpunkterna som behövs
för att den önskade informationsöverföringen skall kunna ske. Naturligt-
vis kan teleföretaget ofta bistå även härvidlag, men detta är i princip att
betrakta som ett från uthyrningen av förbindelsen skilt uppdrag.
Prop. 1992/93:200
95
Genom att hyra teleförbindelser kan således företag eller motsvarande Prop. 1992/93:200
bygga upp dels egna nät med anslutning till allmänt tillgängliga telenät,
dels nät som vad avser hyresmannens disposition inte har någon beröring
med ett allmänt tillgängligt telenät utan används enbart för kommunika-
tion mellan i det egna nätet ingående anslutningar.
Som exempel på den förstnämnda användningen av hyrda teleförbin-
delser kan nämnas ett företags egna nät under sin kontorsväxel, vilken är
ansluten till allmänt tillgängligt telenät. Det egna nätet kan därvid finnas
på flera fastigheter på skilda orter, varvid de hyrda ledningarna används
för att koppla samman de olika fastigheterna under samma växel.
Samtliga enheter kan genom kontorsväxeln nås av abonnenter i ett
allmänt tillgängligt telenät.
Den andra användningen av hyrda teleförbindelser förekommer bl.a.
när företag har behov av att kunna föra över stora datamängder mellan
datorer. I sådana fall kan det vara bättre att ha en egen permanent
uppkopplad förbindelse än att behöva lita till kopplade teleförbindelser
i ett allmänt tillgängligt telenät. En egen förbindelse kan i praktiken ofta
vara nödvändig med hänsyn till omfattningen av dataflödet. Det finns
dessutom möjlighet att hyra fasta teleförbindelser med särskilda krav på
tillförlitlighet och service, vilket kan vara av mycket stor betydelse för
användaren. Genom att hyra en förbindelse kan överföringen ske med
den hastighet som är önskvärd med hänsyn till datamängden.
Fasta teleförbindelser tillhandahålls inte enbart åt företag som har ett
eget överföringsbehov. Även andra företag hyr teleförbindelser. Det rör
sig då om företag vars verksamhet består i att i sin tur erbjuda tjänster
inom teleområdet åt andra. Detta brukar kallas tredjepartstrafik. Det kan
exempelvis gälla tjänster som innefattar överföring av datauppgifter på
de hyrda teleförbindelserna. Inte sällan kombineras sådana tjänster med
att den överförda informationen också ges någon behandling utöver själva
överföringen. Det kan gälla ytterligare bearbetning i dator och därvid
utförande av någon form av kontorstjänst, såsom fakturering på grundval
av den behandlade datainformationen. Även andra s.k. mervärdestjänster
kan förekomma. Utvecklingen av nya tjänster på detta område är snabb.
Fasta teleförbindelser kan också hyras av företag som avser att erbjuda
telefonitjänster åt andra.
Även det företag som hyr teleförbindelser i första hand för sina egna
överföringsbehov kan ha ett intresse av att därutöver utnyttja den
disponerade överföringskapaciteten för ytterligare uppgifter. Det kan då
förekomma att förbindelsen upplåts vidare. Detta kan tänkas om det egna
överföringsbehovet inte är så stort att förbindelsen nyttjas fullt ut. Att då
medge annan rätt att använda outnyttjad kapacitet kan vara ett sätt att
nedbringa kostnaderna för den egna användningen.
Det kan konstateras att upplåtelse för s.k. tredjepartstrafik i praktiken
innebär att den till vilken förbindelsen i första hand upplåts kommer att
konkurrera med förstahandsupplåtaren med avseende på överförings-
tjänsten. Detta kan givetvis ge upphov till intressekonflikter.
Inom EG har stor vikt fasts vid att det från teleföretagens sida
tillhandahålls teleförbindelser. Detta ligger i linje med strävandena vad 96
gäller utveckling av konkurrensen inom telekommunikationsområdet.
Enligt ett av EG-rådet i juni 1992 beslutat direktiv (92/44/EEG) om Prop. 1992/93:200
tillämpningen av bestämmelser om öppna nät på hyrda teleförbindelser
skall vaije medlemsstat se till att det tillhandahålls vissa slag av låsta tele-
förbindelser för den som önskar hyra sådana. Förbindelserna skall
uppfylla i direktivet angivna tekniska specifikationer. För dessa teleför-
bindelser och för de teleförbindelser som erbjuds i övrigt skall vissa
regler iakttas med avseende på varaktighet av upplåtelsen, tillgänglighet
för olika användningsområden, prissättning m.m. (Innehållet i nämnda
direktiv har närmare redovisats i avsnitt 3.1.) Det finns anledning anta
att direktivet kommer att gälla inom ett EES (jfr prop. 1991/92:170, bil.
1, s. 130).
Som angetts nyss har tillhandahållandet av s.k. hyrda teleförbindelser
stor betydelse for att åstadkomma ett effektivt telesystem i hela landet.
Särskilt bör betonas den betydelse som en sådan användning av tele-
infrastrukturen kan ha för olika former av regional utveckling. Enligt vad
som nyss redovisats kan nyttjandet av teleförbindelser anpassas efter det
behov som finns i vaije enskild situation. Förbindelserna kan användas
för allt från telefoni till högkvalitativ datakommunikation och kommer att
fylla en viktig funktion inom olika delar av teleområdet.
Den angivna telepolitiska inriktningen är att det skall råda konkurrens
inom olika delar av telekommunikationsområdet. För att uppnå en
marknad med ett flertal aktörer, som erbjuder tjänster i konkurrens, är
det enligt min uppfattning av stor betydelse att det från statens sida finns
möjlighet till viss styrning och kontroll vad gäller tillgången till och
villkoren for utnyttjande av överföringskapacitet (teleförbindelser). För
utvecklingen på detta område kommer EG:s nämnda regler om öppna nät
att spela en roll. Genom ett samarbete inom ett EES torde Sverige bli
skyldigt att se till att bl.a. reglerna i det s.k. ONP-direktivet om hyrda
teleförbindelser uppfylls här i landet. Sammantaget talar omständighe-
terna starkt för att tillståndskrav bör gälla för verksamhet med tillhanda-
hållande av fästa teleförbindelser.
Med hänsyn till att den från allmän synpunkt betydelsefulla verksam-
heten i detta hänseende torde vara den uthyrning som sker inom allmänt
tillgängligt telenät bör tillståndskravet inskränkas till verksamhet inom
sådant nät. En sådan avgränsning torde också stå i överensstämmelse med
EG:s ovan nämnda direktiv. Vidare bör tillståndsplikt träffa endast
verksamhet med tillhandahållande av teleförbindelser som är betydande
i sådant hänseende som angetts i det föregående.
Vad gäller den tillståndsskyldiga kretsen bör dessutom följande beaktas.
Det är inte bara ägaren av kabeln, radioutrustningen, etc., alltså det som
utgör förutsättningen för överföringen, som kan upplåta överförings-
kapacitet. Även vidareupplåtelse, s.k. tredjepartstrafik kan förekomma.
Det finns dock inte behov från samhällets sida av att kunna styra all den
verksamheten. Det kan nämligen förekomma att vidareupplåtelse bedrivs
i flera led och på de mest skiftande sätt efter den forstahandsupplåtelse
som ägaren har gjort. En lämplig avvägning av tillståndskravet kan vara
att i första hand ägare av uthymingskapacitet omfattas därav. Härutöver
finns det operatörer som med hyrd eller på annat sätt förvärvad kapacitet 97
tillhandahåller teleförbindelser åt andra i en sådan omfattning och på
7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
sådant sätt att uthyrningen har betydelse för att skapa effektiva telekom- Prop. 1992/93:200
munikationer. Till skillnad från vad BT har anfört i sitt remissvar anser
jag att vidareuthyming av förbindelser i angiven omfattning motiverar
tillståndsplikt. Det torde nämligen inte vara otänkbart att det är första-
handshyresmannen och inte främst ägaren som har de verkliga möjlighe-
terna att påverka tillgången och villkoren for tillhandahållandet på
marknaden. Den som disponerar förbindelser for uthyrning bör således
omfattas av tillståndskravet om det är fråga om betydande verksamhet.
Däremot bör tillståndskravet inte träffa exempelvis den som nyttjar hyrd
kapacitet huvudsakligen för egna ändamål och som vidareerbjuder över-
skottskapacitet endast i sådan skala att verksamheten till sin omfattning
inte kan anses betydande (jfr avsnitt 4.3.1).
Den avgränsning av tillståndsplikten som jag föreslår bygger på begrepp
som allmänt tillgängligt telenät, teletjänst, telefonitjänst, etc. För frågan
om tillståndsplikt föreligger i det särskilda fallet är det också av betydelse
om verksamheten har en sådan omfattning att den påverkar möjligheterna
att uppfylla de grundläggande syftena i lagen.
Vissa remissinstanser har kritiserat utredningsförslaget och framhållit
att det kan vara svårt att avgöra om tillståndsplikt föreligger för en viss
verksamhet. Jag kan hysa en viss förståelse for sådana synpunkter.
Betydelsen därav bör emellertid inte överdrivas. För de allra flesta
företag inom telebranschen torde det inte innebära några större svårig-
heter att med den föreslagna avgränsningen och det som anförts i det
föregående konstatera om den verksamhet som man bedriver är till-
ståndspliktig. Svårigheterna torde förekomma främst beträffande verk-
samheter vars omfattning är relativt blygsam. Att ge en mera exakt
bestämning av tillståndspliktens omfattning än som gjorts i det föregående
är emellertid knappast möjligt. Förhållandena på marknaden förändras
hela tiden och teknikens utveckling är så snabb att det inte torde vara
meningsfullt att mera preciserat än vad nu angetts bestämma när till-
ståndsplikt föreligger. De närmare avgränsningama får därför göras i
praxis. Det ankommer därvid på tillståndsmyndigheten och domstolarna
att inom lagens ram dra upp riktlinjerna härför. Genom att det är en enda
myndighet som skall handlägga frågorna och genom att instansordningen
- Länsrätten i Stockholms län, Kammarrätten i Stockholm och Rege-
ringsrätten - är enhetlig, bör det finnas goda förutsättningar för att finna
en fäst praxis för avgränsningama. Det kan givetvis vara lämpligt att
Telestyrelsen ställer samman praxis och bekantgör denna för intres-
senterna på telemarknaden.
För att ytterligare underlätta för enskilda att bedöma tillståndspliktens
omfattning, föreslår jag att förhandsbesked skall kunna erhållas i frågan
om tillståndsplikt föreligger för viss verksamhet eller inte. Det bör
således i telelagen ges en föreskrift om att tillståndsmyndigheten på
särskild ansökan skall ge ett bindande besked huruvida en viss i ansökan
98
beskriven verksamhet är tillståndspliktig.
I och för sig kan ett sådant besked behövas även i vissa andra Prop. 1992/93:200
avseenden, t.ex. för att få klarlagt vilka villkor som skall knytas till ett
tillstånd. Det mest angelägna är dock att få klarhet i frågan om till-
ståndsplikt. För att ett institut med förhandsbesked skall fungera till-
fredsställande är det enligt min mening angeläget att förfarandet går
snabbt. Att bestämma tillståndsvillkoren kan vara en komplicerad pro-
cedur, som kräver en fullständig ansökan. Det framstår därför inte som
meningsfullt att använda sig av förhandsbesked i det sammanhanget. I
stället torde det vara så, att om man väl har fått besked om att till-
ståndsplikt föreligger, kan man vid kontakter under hand med myndig-
heten få en relativt god uppfattning om hur villkoren kan bli. Institutet
med bindande förhandsbesked bör sålunda omfatta endast frågan om till-
ståndsplikten.
För att förhandsbesked skall kunna meddelas krävs det en utförlig redo-
görelse för den verksamhet som avses. Tillståndsmyndigheten kan - lik-
som i fråga om prövning av en ansökan om tillstånd - av regeringen ges
bemyndigande att meddela verkställighetsföreskrifter om hur en ansökan
bör utformas och i vilka hänseenden som sökanden kan behöva ge upp-
lysningar.
Mina förslag beträffande vad som skall vara tillståndspliktigt stämmer
överens med utredningens. Av den bestämning av tillståndspliktiga verk-
samheter som jag har redovisat följer att betydande delar av de aktiviteter
som förekommer på telekommunikationsområdet kommer att kunna be-
drivas utan tillstånd. Det lär knappast vara möjligt att heltäckande redo-
visa vad som blir tillståndsfritt men vissa exempel kan vara av intresse.
Det kan konstateras att televerksamhet som sker för egen räkning,
alltså utan något element av tjänst för annan, alltid blir tillståndsfri. Helt
slutna nät inom ramen för en fysisk eller juridisk persons egen verksam-
het får således etableras utan tillstånd. Snabbtelefonnät inom företag eller
andra företagsnät som är slutna på sätt som nyss sagts omfattas alltså inte
av tillståndskravet. Även slutna radionät, exempelvis kommunikations-
radio inom åkeriföretag, taxi eller liknande, får förekomma utan tillstånd
enligt telelagen. Förhållandet att det finns vissa (begränsade) möjligheter
att utväxla meddelanden med vanliga teleabonnenter bör inte föranleda
någon annan bedömning. Däremot krävs det tillstånd enligt lagen om
radiokommunikation (se avsnitten 4.11-4.12) för användning av radiosän-
dare.
Vidare blir mindre fastighetsnät och vissa företagsnät som saknar be-
tydelse for ett effektivt telekommunikationssystem i stort tillståndsfria
även om de anses ingå i ett allmänt tillgängligt telenät.
Det blir också tillståndsfritt att tillhandahålla olika tilläggstjänster. Den
som önskar etablera en viss upplysningsverksamhet i ett telenät kan så-
ledes göra det utan något särskilt tillstånd. Inte heller föreslås att till-
handahållande av telextjänsten förenas med krav på tillstånd. Den som
tillhandahåller endast datakommunikationstjänster på egna eller hyrda för-
bindelser behöver inte tillstånd, såvida det inte rör sig om radiobaserad Prop. 1992/93:200
abonnentanslutning. Förhållandet är detsamma om det därutöver till-
handahålls s.k. värdeökande tjänster. Skulle det däremot utbjudas också
telefonitjänst kan verksamheten bli tillståndspliktig.
Flera remissinstanser såsom Telestyrelsen, Statskontoret, ICC och LKD
har, som jag nyss redovisat, kritiserat utedningsforslaget och anser att i
huvudsak alla teletjänster som tillhandahålls allmänt i en inte obetydlig
omfattning skall omfattas av tillståndskravet och därmed kunna regleras
av Telestyrelsen genom tillståndsvillkor. Några remissinstanser förordar
dessutom att redan innehav som sådant av telenät skall vara tillstånds-
pliktigt under vissa förutsättningar.
Vad gäller sistnämnda åsikt kan det konstateras att de remissinstanser
som uttalat sig i denna fråga inte är eniga. Också den motsatta åsikten,
alltså att tillståndsfrihet bör råda för innehav av nät, finns företrädd. För
egen del vill jag framhålla vad jag anfört i det tidigare med avseende på
mitt förslag om att tillståndsplikt bör råda för verksamhet med tillhanda-
hållande av förbindelser. I den utsträckning som det handlar om att
tillhandahålla överföringskapacitet är innebörden av mitt förslag att
tillståndsplikt skall gälla om verksamheten har betydelse för att åstad-
komma effektiva telekommunikationer. Motiven för detta har jag
utvecklat i det föregående (bl.a. avsnitt 4.3.3). Jag anser således att den
reglering som behövs av telenät kan genomföras inom ramen för till-
ståndsforfarandet. Såvitt jag kan se föreligger härvidlag i huvudsak sam-
stämmighet mellan mitt för förslag och de flesta remissinstansernas upp-
fattning.
Vad gäller frågan om tillståndsplikten bör utsträckas till andra tele-
tjänster än vad utredningen har föreslagit har jag följande kommentarer
till de förslag som har framförts.
En utgångspunkt vid utformningen av telelagen bör enligt min
uppfattning vara att regleringen skall hållas på en så begränsad nivå som
det är möjligt. Den liberalisering som eftersträvas bör åstadkommas utan
annan inblandning från statsmakterna än den som inte kan undvaras.
Viktiga motiv finns for att utifrån allmän synpunkt tillståndsbelägga de
i det föregående angivna verksamheterna (se avsnitten 4.3.1-4.3.3).
Givetvis är också, som vissa remissinstanser framhållit, tillhandahållandet
av andra teletjänster viktigt för samhällsutvecklingen och effektiviteten
på teleområdet. Att med hänvisning till detta eller till svårigheterna att
i nätet skilja telefonitjänst från andra teletjänster tillståndsbelägga vaije
teletjänst kan dock knappast vara befogat. Det förhållandet att det, i vart
fall under de närmaste åren, kan vara svårt att uppnå en situation med
flera kraftfulla aktörer är inte heller skäl att föreskriva tillståndsplikt för
allehanda verksamheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om att be-
vakningen av att konkurrensen inte begränsas inom näringslivet i första
hand bör ske mot bakgrund av generellt tillämpliga föreskrifter i konkur-
renslagen. Ett missbruk av en dominerande ställning på någon del av
telemarknaden bör således i första hand angripas med användning av de
maktmedel som anvisas i den lagen. Det bör dessutom noteras att det till-
ståndskrav för tillhandahållandet av teleförbindelser som innefattas i mitt 100
förslag i inte obetydlig omfattning kan bidra till att rimliga förutsättningar
för konkurrens mellan olika tjänsteutbjudare som utnyttjar annans telenät Prop. 1992/93:200
och sådana som använder eget nät kommer till stånd. Det sagda bör vi-
dare ses mot bakgrund av det utvidgade stadiga ansvaret på teleområdet
som jag har redovisat i det föregående (avsnitt 4.1).
Om det i framtiden skulle bli aktuellt att utsträcka tillståndsplikten till
ytterligare specifikt angivna tjänster eller på annat sätt får detta i så fall
övervägas mot bakgrund av erfarenheter som vunnits av telelagens
tillämpning, konkurrenslagens verkan inom teleområdet och den
utveckling som skett tekniskt och marknadsmässigt. Det kan inte heller
uteslutas att den vidare utvecklingen inom EG kan leda till att regle-
ringsbehovet i viss utsträckning kan komma att öka. Min uppfattning är
att det inte för närvarande finns tillräckliga skäl att utvidga tillstånds-
området utöver vad jag föreslagit.
Även om det enligt min uppfattning inte finns tillräckliga skäl for att
tillståndsbelägga flera verksamheter anser jag det vara viktigt att Tele-
styrelsen ges möjligheter att vid sidan av villkorsreglering av de
tillståndspliktiga verksamheterna ha en god överblick över telemarknaden
i övrigt. En generell möjlighet att föreskriva om anmälningsplikt bör
därför finnas i fråga om televerksamhet inom allmänt tillgängligt telenät
som inte är tillståndspliktig, dvs. dels verksamhet som i och för sig ingår
i den tillståndspliktiga gruppen men som med avseende på utbrednings-
område, antalet användare eller omständigheterna i övrigt inte kan anses
betydande och därför är tillståndsfri, dels sådana verksamheter, t.ex.
tillhandahållande av olika datakommunikationstjänster, som över huvud
taget inte specifikt är tillståndspliktiga. Härigenom kan tillstånds-
myndigheten följa verksamheter av olika slag och skaffa sig ett gott
underlag för att bedöma om någon särskild regleringsåtgärd är påkallad.
Skulle så bedömas vara fallet får myndigheten mot bakgrund av bl.a. den
information som inhämtats inom ramen för anmälningsskyldigheten
anmäla detta till regeringen för att på så sätt initiera de förslag i
författning som kan vara behövliga. Av naturliga skäl bör behörigheten
att bestämma eller föreskriva om anmälningsplikt begränsas till de fall
där det finns ett verkligt behov för det allmänna av att följa verksam-
heten. Det betyder att verksamhet av endast obetydlig omfattning inte bör
bli föremål för anmälningsplikt.
Genom att det i telelagen ges möjlighet att föreskriva om anmälnings-
skyldighet och på så sätt utöva en viss tillsyn över betydande delar av
telemarknaden anser jag att de invändningar som vissa remissinstanser
riktat mot den enligt dessas mening alltför begränsade tillståndsplikten till
väsentliga delar får anses beaktade. Den föreslagna ordningen innebär
bl.a. att underlaget för den rent konkurrensvårdande verksamheten
breddas. Jag kommer senare att beröra viss särskild reglering som träffar
anmälningspliktig verksamhet (se avsnitten 4.6-4.7).
101
Mitt förslag: Den som vill driva tillståndspliktig televerksamhet skall
beviljas tillstånd. En ansökan om tillstånd skall kunna avslås om
sökanden saknar förutsättningar att driva verksamheten varaktigt och
med god kapacitet och kvalitet.
För att tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster
inom allmänt tillgängligt telenät skall prövning av vem som skall ges
tillstånd kunna göras på grundval av särskilda föreskrifter rörande den
ifrågavarande teletjänsten då det kan antas att det frekvensutrymme
som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge till-
stånd åt alla som vill driva sådan verksamhet.
Tillstånd skall som huvudregel gälla tills vidare. För tillhanda-
hållande av mobila teletjänster skall dock tillståndet gälla bestämd tid.
Ett tillstånd skall kunna förenas med villkor. Tillståndsvillkor skall
bestämmas utifrån lagens syften och kan innefatta en skyldighet för
tillståndshavare att på särskilt angivna villkor tillhandahålla telefoni-
tjänst åt var och en som efterfrågar denna tjänst, att i sin verksamhet
ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster, m.m.
Tillståndsvillkor skall gälla för bestämd tid.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt utom i så måtto
att mitt förslag också innefattar att en tillståndshavare skall som villkor
för ett tillstånd även kunna åläggas en skyldighet att på skäliga villkor
dels till annan tillståndshavare lämna ut sådana publicerade uppgifter om
enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt, dels i egen
telekatalog publicera och i sin verksamhet till allmänheten lämna ut
motsvarande uppgifter hos annan tillståndshavare.
Remissinstanserna: Televerket anför att möjligheten för tillståndsmyn-
digheten att föreskriva om särskilda redovisningssystem för tillstånds-
pliktig verksamhet är alltför långtgående. Enligt Televerket är det ovisst
om det direktivförslag som utredningen i denna del grundar sig på
kommer att genomföras och de nya reglerna kommer i vart fell inte att
slå igenom inom EG under de närmaste åren. Eftersom den svenska
telemarknaden, till skillnad från vad som gäller i aktuellt fell inom EG,
är öppen för konkurrens, finns det enligt Televerkets mening inte skäl att
här föreskriva om särskilda redovisningsprinciper. Om så ändå sker
menar Televerket att villkoren måste gälla lika för alla operatörer. I fråga
om de ekonomiska och affärsmässiga bedömningar som enligt utred-
ningen bör ligga till grund för att fastställa tillståndsvillkorens giltighets-
tid anser Televerket att dessa i särskilt hög grad bör gälla tillstånd
avseende publika teletjänster baserade på radio. Som skäl härför anför
Televerket att särskild hänsyn bör tas till tredje part som har investerat
avsevärda belopp i terminalutrustning. Banverket har vissa synpunkter
angående upplåtelse av förbindelser inom allmänt tillgängliga telenät och
anför bl.a. följande. Under de senaste åren har Banverket accelererat
utbyggnaden av det nu praktiskt taget landstäckande fiberoptiska tele-
Prop. 1992/93:200
102
nätet. Nätet skall tillfredsställa järnvägens behov av nätkapacitet på kort Prop. 1992/93:200
och lång sikt. En del av nätets reservkapacitet upplåts till Kinnevik och
Svenska Kraftnät. Det är härtill möjligt att upplåta kapacitet till ett fåtal
andra externa användare. I utredningens förslag förordas en skyldighet
att inom allmänt tillgängliga telenät leverera teletjänster till den som
efterfrågar dem. Banverkets resurser är dimensionerade för att i första
hand motsvara järnvägens behov såväl vad gäller nätkapacitet som
organisation. Ett krav på att leverera nätkapacitet till den som efterfrågar
sådan kapacitet skulle äventyra Banverkets möjligheter att säkerställa
järnvägens kort- och långsiktiga behov av effektiva och säkra telekommu-
nikationer.
Beträffande tillståndsprövningen anför Telestyrelsen att funktions-
ansvaret för telesystemet motiverar att prövningen i vissa fell bör kunna
mynna ut i att sökanden inte får något tillstånd. Prövningen bör enligt
styrelsen syfta till att förebygga bortfall av funktioner i ett allmänt
tillgängligt telenät genom en operatörs konkurs eller bristande resurser
i övrigt. Den bedömning som skall göras måste, framhåller styrelsen,
avse såväl sökandens förmåga att följa föreskrifter och villkor som
dennes förmåga att under de förutsättningar som därvid föreligger
erbjuda den ifrågavarande tjänsten. En fråga som enligt Telestyrelsen bör
behandlas är om ny prövning skall ske vid överlåtelse av en anläggning
eller ett företag där verksamheten bedrivs. Styrelsen anser att åtminstone
en anmälningsplikt torde behövas, men pekar på att situationen också bör
kunna regleras genom tillståndsvillkor. I fråga om utredningens exemp-
lifiering av olika villkor för tillstånd anför Telestyrelsen att samtrafik-
villkor bör tas in i lagtexten som ett ytterligare exempel. Enligt styrelsen
är det mest ändamålsenliga sättet att föreskriva om samtrafik att styrelsen
kan göra det genom villkor i det enskilda fallet. Telestyrelsen menar
vidare att även deltagande i nummerplanering och villkor om ny prövning
vid ägarförändringar bör tas in som exempel på vad tillståndsvillkor kan
avse. För att få kontroll över sådant som korssubventionering hos tele-
företag bör man enligt Telestyrelsen inte begränsa möjligheten att före-
skriva om särskilt redovisningssystem till den tillståndspliktiga verksam-
heten utan den bör avse tillståndshavarens hela verksamhet, vilket bör
framgå av telelagen. Även Riksrevisionsverket, ICC, Sveriges Industri-
förbund, Näringslivets Telekommitté och AB NordicTel anför att möjlig-
heten att bedöma korssubventionering måste grundas på all bedriven
verksamhet. RRV understryker vidare att det måste vara möjligt att
justera tillståndsvillkor med tanke på den snabba tekniska utvecklingen.
I syfte att minska osäkerheten för operatörerna anser emellertid RRV att
tillståndsmyndighetens befogenheter i detta hänseende bör definieras
klarare. ICC, Sveriges Industriförbund och Näringslivets Telekommitté
samt Comvik GSM AB och Tele2 AB anser att förbud mot korssubventio-
nering, skyldigheter avseende särredovisning, förbud mot att otillbörligt
gynna egen konkurrensutsatt verksamhet samt en skyldighet att tillhanda-
hålla information bör kunna utgöra villkor för tillstånd. Beträffande
giltigheten för tillståndsvillkor anför ICC m.fl. att det bör vara möjligt
för tillståndsmyndigheten att ändra villkor under löpande giltighetstid, 103
även mot tillståndshavarens bestridande, om detta föranleds av dennes
bristande uppfyllelse av tidigare meddelade villkor, att myndigheten bör Prop. 1992/93:200
kunna förbehålla sig rätten att ändra tillståndsvillkoren under villkors-
perioden och att meddelade villkor bör vara offentliga. NordicTel anför
vidare att det inte finns skäl att anpassa giltighetstiden för villkor enligt
telelagen avseende mobila teletjänster till den tillståndstid som kommer
att bestämmas enligt lagen om radiokommunikation. I stället anser
NordicTel att huvudregeln, dvs. att tillstånd skall gälla tills vidare, bör
omfatta även verksamhet med mobila teletjänster. Enligt NordicTel
saknar utredningens argument för avvikelse från huvudregeln om ett
effektivt utnyttjande av radiofrekvensspektrum relevans för bedömningen
av tillståndstiden enligt telelagen. Däremot menar NordicTel att det even-
tuellt kan finnas skäl att anpassa giltighetstiderna för vissa tillståndsvill-
kor enligt telelagen och tillstånd enligt lagen om radiokommunikation
under förutsättning att ett sakligt samband finns mellan tillståndsvillkoren
och tillståndet. NordicTel anför att mobilteleverksamhet innebär mycket
stora investeringar i nät under en lång följd av år och att det även mot
den bakgrunden inte finns skäl till en tidsbegränsning enligt telelagen
utan endast enligt kriterierna i lagen om radiokommunikation. Om till-
stånden tidsbegränsas skulle detta enligt NordicTel innebära att nya an-
sökningar och ett nytt förfarande med allmän inbjudan till ansökan skulle
krävas när tillståndstiden löper ut. I fråga om ett sådant ansökningsför-
farande anför NordicTel att detta uttryckligen bör begränsas till att avse
nya system. Om tillstånd för verksamhet med mobila teletjänster tidsbe-
gränsas torde det enligt NordicTel under alla förhållanden vara nöd-
vändigt att undanta ansökningar om förnyade tillstånd från det av utred-
ningen föreslagna stadgandets tillämpningsområde.
Konkurrensverket anser att rätten att driva verksamhet inte bör knytas
till en skyldighet att tillhandahålla telefonitjänst i olika delar av landet.
En sådan skyldighet skulle enligt Konkurrensverket kunna hämma
nyetableringar och leda till en för konkurrensen negativ korssubventio-
nering. Detta menar Konkurrensverket skulle försämra möjligheterna att
nå de telepolitiska målen. Konkurrensverket anser att samhällsåtaganden
av olika slag så långt möjligt bör upphandlas i konkurrens mellan olika
företag. Konsumentverket, som menar att Telestyrelsen bör få ett
övergripande ansvar för bevakning av hushållsmarknaden for att där
fånga upp konsumentsynpunkter och klagomål, anser att operatörernas
skyldigheter i fråga om konsumentinflytande och reklamationshantering
bör kunna tas in som tillståndsvillkor. Som en yttersta konsekvens bör
enligt Konsumentverket tillståndet för en operatör kunna återkallas om
denne inte uppfyller sina skyldigheter. Räddningsverket framhåller att
lagen bör omfatta ett ansvar för teleforetagen att upprätthålla en hög
säkerhetsnivå i sina nät med avseende på 90 000-funktionen med till-
hörande telefunktioner. STATTEL-delegationen anser att standardise-
ringens betydelse bör markeras genom att detta införs i telelagen som
exempel på villkor som kan ställas upp för tillstånd. Handikappförbun-
dens Centralkommitté och Synskadades Riksförbund framhåller att opera-
törer enligt villkor bör vara skyldiga att anpassa verksamheten till män-
niskor med funktionshinder.
104
Skälen för mitt förslag:
Prop. 1992/93:200
Som redovisats i fråga om skälen för ett tillståndskrav för vissa verksam-
heter på teleområdet är detta krav inte betingat av en avsikt att begränsa
möjligheterna att bedriva televerksamhet. Avsikten är i stället den mot-
satta. Tillståndskravet med därtill hörande möjligheter att bestämma vill-
kor för hur verksamheten skall bedrivas är närmast motiverat av behovet
att kunna styra de största aktörerna for att därigenom bl.a. nå förutsätt-
ningar för en fungerande marknad med ett flertal teleoperatörer. Härvid-
lag finns det behov av att se till att regionalpolitiska och sociala åtagan-
den inom ramen för den beslutade telepolitiken blir uppfyllda. Även i
vissa andra avseenden kan det finnas skäl att ha möjlighet att inom ramen
for de telepolitiska målen kunna ställa upp bestämda krav på de betyd-
elsefulla operatörerna. Min uppfattning är således att tillståndskravet i sig
inte bör medföra något särskilt hinder för den som vill etablera sig på
den svenska telemarknaden.
Prövningen av en ansökan om att bedriva tillståndspliktig televerksam-
het skall därför göras med utgångspunkt i att den bör leda till ett positivt
utfall för sökanden, dvs. att ansökan skall beviljas. En ansökan bör så-
ledes avslås endast då det närmast är klarlagt att sökanden, med iakt-
tagande av aktuella föreskrifter och de tillståndsvillkor som tillståndsmyn-
digheten finner skäligt att ställa upp for verksamheten, inte har möjlighet
att erbjuda den ifrågavarande tjänsten. Det får anses rimligt att en
prövning i någon mån kan göras utifrån de blivande kundernas perspek-
tiv. Att fungerande telekommunikationer är något mycket viktigt för ett
effektivt näringsliv har påtalats i skilda sammanhang. Det företag som
vänder sig till en viss teleoperatör för att få hjälp med telekommunika-
tionerna kan därmed bli helt beroende av att dennes tjänster fungerar.
Huvudsakligen får det ankomma på den som står i begrepp att sluta avtal
med ett teleföretag att själv bedöma om företaget uppfyller de krav som
ställs på servicenivå, tillförlitlighet, varaktighet, etc. Det förhållandet att
teleföretaget har tillstånd enligt telelagen eller på annat motsvarande sätt
står under tillståndsmyndighetens tillsyn kommer emellertid sannolikt att
uppfattas som en slags auktorisation med åtföljande kvalitetsstämpel.
Dessa omständigheter talar för att det bör finnas ett visst, om än be-
gränsat, utrymme för att lämna en ansökan utan bifall.
Den prövning som skall företas bör göras mot det övergripande
ändamålet att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva tele-
kommunikationer. Vad som skall kunna föranleda avslag på en ansökan
skall därför vara omständigheter hos sökanden som gör att denne inte kan
förväntas uppfylla rimliga krav på att tjänsterna tillhandahålls under en
längre tid, att tjänsterna inte uppfyller rimlig kvalitet eller att erforderlig
kapacitet inte är tillgänglig för att tillhandahålla de erbjudna tjänsterna.
Det närmare innehållet i dessa krav bestäms framför allt i samband med
att de villkor som det sökta tillståndet bör förenas med övervägs. Till-
ståndsprövningen blir så till vida beroende av tillståndsvillkoren att pröv-
ningen av om tillstånd skall beviljas skall göras med utgångspunkt i bl.a.
105
de villkor som skall gälla för verksamheten. Detta torde leda till att verk- Prop. 1992/93:200
samhet av mindre omfattning och betydelse inte kommer att drabbas av
särskilt ingripande krav.
Att närmare beskriva vilka fall som bör föranleda avslag är förenat
med betydande svårigheter. Ett exempel som kan nämnas är att det bör
finnas möjlighet att hindra den som till följd av brott mot föreskrifter
eller villkor fått ett tidigare tillstånd återkallat att erhålla ett nytt tillstånd.
Utvecklingen på teleområdet går fort och det är viktigt att utrymme
finns för anpassning till ändrade förutsättningar. Med den allmänna in-
riktning som jag angett, nämligen att presumtionen skall vara att en an-
sökan leder till ett positivt utfall för sökanden, får det ankomma på till-
ståndsmyndigheten att i den praktiska tillämpningen närmare bestämma
hur högt kraven för ett tillstånd i de olika fallen bör ställas. Som på-
pekats i det tidigare kommer denna bedömning att vara nära samman-
bunden med övervägandena om de villkor som bör ställas för rätten att
utöva den sökta verksamheten (se avsnitt 4.4.4).
I föregående avsnitt har jag redogjort för vad som bör gälla i fråga om
tillståndsprövningen i allmänhet, alltså vad som bör gälla för alla sökande
som önskar erbjuda tillståndspliktiga tjänster.
För teletjänster som har abonnentanslutningen uppbyggd på radioan-
vändning blir det fråga om en utvidgad tillståndsprövning. Bakgrunden
till detta är att frekvensutrymmet är begränsat och att telesystem som ut-
nyttjar radio för anslutning av abonnenter därför inte kan etableras i hur
stor omfattning som helst. Denna tillståndsprövning är tänkt endast för
den som vill tillhandahålla mobila teletjänster i allmänt tillgängligt tele-
nät. För närvarande finns endast ett begränsat antal system som skulle
omfattas av bestämmelsen. Det är bl.a. Televerkets två mobiltelefonsy-
stem NMT 450 och NMT 900, Comviks analoga mobiltelefonsystem,
Televerkets personsökningssystem MBS och Minicall, Comviks person-
sökningssystem Metagram samt Televerkets mobila datakommunikations-
system Mobitex. Beslut om tilldelning av radiofrekvenser har fattats
också för tre operatörer av det alleuropeiska cellulära mobiltelefonsy-
stemet GSM. Tilldelning har skett till Televerket, Comvik GSM AB och
AB NordicTel.
Nämnda system har tilldelats frekvenser enligt bestämmelserna i radio-
lagen (1966:755). I vissa fall har besluten efter överklagande fattats av
regeringen. Det förslag till lag om radiokommunikation som jag tar upp
i det senare är avsett att uppfylla regeringsformens krav på lagreglering
av de grundläggande förutsättningarna för radioanvändning. Enligt detta
lagförslag skall det även fortsättningsvis gälla krav på tillstånd för att få
inneha och använda radiosändare. I tillståndsbeslutet skall innefattas att
sökanden tilldelas en viss frekvens, vilken får utnyttjas under närmare an-
givna förutsättningar. Bestämmelserna för tillståndsgivningen är i lag-
förslaget uppbyggda så att en ansökan om att få använda radiosändare
skall beviljas om inte i lagen angivna hinder mot bifall föreligger. Ett
sådant hinder är att radioanvändningen riskerar att skadligt påverka annan Prop. 1992/93:200
tillåten radioanvändning i Sverige eller i utlandet. Ett annat hinder mot
bifall är att radioanläggningen i fråga inte uppfyller rimliga tekniska
krav. Den sökta radioanvändningen får inte heller leda till att rimlig be-
redskap för utveckling av befintliga eller nya radioanvändningar inte kan
upprätthållas.
När det skall introduceras nya radiotjänster eller så väsentligt ändrade
tjänster att de kan jämställas med nya, kan det komma att uppstå situa-
tioner då en prövning av vaije ansökan för sig efter hand inte är en lämp-
lig ordning med hänsyn dels till intresset av frekvenseffektivitet, dels till
intresset av att få till stånd rimliga konkurrensförutsättningar. Om det kan
förväntas intresse från flera håll att driva den nya tjänsten - det kan ex-
empelvis röra sig om ett nytt mobiltelefonsystem - och det kan antas att
det inte är möjligt att med bibehållande av rimlig frekvenseffektivitet låta
alla få plats i frekvensspektrum föreligger omständigheter som pekar på
att det kan finnas anledning att tillgripa en ordning med offentlig in-
bjudan till ansökan.
Den grundläggande regleringen för användning av radio som föreslås,
alltså förslaget till lag om radiokommunikation, kommer inte alltid att ge
tillräcklig ledning for tillståndsmyndigheten att fatta beslut. Den före-
slagna lagen kan nämligen knappast anses innehålla heltäckande
bestämmelser som direkt hanterar en situation innefattande krav vid val
av en eller flera ur en grupp sökande för en bestämd radioanvändning
inom ett visst begränsat frekvensområde. Därför bör en möjlighet ges till
ett särskilt förfarande för att välja ut vem av flera sökande som skall få
tillstånd att driva nya telesystem med abonnentanslutning på radio när det
kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för dessa inte är till-
räckligt för att ge tillstånd till alla som vill driva sådan verksamhet. Där-
vidlag kan det behövas särskilda föreskrifter för urvalet. Dessa föreskrif-
ter bör lämpligen meddelas inom ramen för telelagen. Som Lagrådet på-
pekat bör ett bemyndigande att meddela föreskrifter anges avse de sakliga
grunder som skall tillämpas.
Enligt förslaget till lag om radiokommunikation är utgångspunkten att
sådana regler skall ges i form av lag. Bakgrunden härtill är den betydelse
som rätten att använda radio har från yttrande- och informationsfrihets-
synpunkt. Detta gäller för den övergripande reglering som avser alla
möjliga former av radioutnyttjande inklusive sådana som har karaktär av
massmedier. Lagformen torde också krävas om det gäller att ge före-
skrifter om urval av tillståndshavare för radioanvändning som har direkt
betydelse från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt, exempelvis till-
delning av frekvenser for rundradioutsändningar. Däremot torde före-
skrifter som innehåller vad som skall vara bestämmande för att utse till-
ståndshavare för verksamhet inom området mobila teletjänster knappast
ha denna betydelse. Sådana föreskrifter bör rymmas inom den grupp av
föreskrifter som kan delegeras till regeringen eller förvaltningsmyndighet
att meddela. I telelagen bör det i enlighet härmed tas in en föreskrift om
att det för tillståndsprövning av ansökningar om att tillhandahålla mobila
teletjänster inom allmänt tillgängligt telenät skall vara möjligt för 107
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ge före-
skrifter om vad som skall vara bestämmande for att utse tillständshavare. Prop. 1992/93:200
Av naturliga skäl måste sådana föreskrifter utformas mot bakgrund av det
system som avses. Vissa möjligen kommande radiotillämpningar inom
telelagens område är redan kända och det kan finnas skäl att inom en rela-
tivt närliggande framtid överväga att ge föreskrifter för några av dessa.
Det som jag syftar på är bl.a. det alleuropeiska, landbaserade, allmänt
tillgängliga, radiobaserade personsökningssystemet kallat Europeiska
radiomeddelandesystemet ERMES. I specifikationerna for detta system
sägs bl.a. att det skall tillåta samtidig drift av två eller flera oberoende
system inom samma geografiska område. Av blivande föreskrifter kan
lämpligen framgå hur många operatörer som skall finnas i Sverige, vilka
krav som bör ställas på den som vill driva ett system inom ERMES med
avseende på exempelvis täckningsgrad och tillhandahållande av grund-
tjänster samt vad som i övrigt skall ha betydelse vid utseende av till-
ståndshavare. Jag tänker även på ett nytt system kallat DCS 1800 (Digital
Cellulär System), som baseras på GSM-standarden men där anslutningen
av abonnenter skall ske inom 1,8 GHz-bandet. Detta system kallas ibland
PCN (Personal Communication Network) eller persontelefon. En variant
av dessa system kallas DECT (Digital European Cordless Telephone).
För att systemen skall fungera torde det disponerade frekvensutrymmet
inte kunna vara alltför begränsat. Det kan därför komma att krävas sär-
skilda föreskrifter för förfarandet att utse ett begränsat antal operatörer.
Sådana föreskrifter kan, som Lagrådet påpekat, meddelas med stöd av
8 kap. 13 § regeringsformen.
Mina överväganden i frågan om prövning av ansökningar om tillstånd
bygger, som framgått av det nyss sagda, på att kravet på tillstånd för att
driva viss verksamhet, om man bortser från mobila teletjänster, endast
undantagsvis skall innebära en begränsning av möjligheterna att få
etablera sig på telemarknaden. Någon ändring av gällande inriktning mot
en öppen telemarknad i Sverige är alltså inte i någon del avsedd. Från
statens sida skall de åsyftade målen om effektiva telekommunikationer
m.m. nås företrädesvis med hjälp av tillståndsvillkor och föreskrifter.
Det finns med det anlagda synsättet knappast några skäl att tidsbegränsa
meddelade tillstånds giltighet. Den som har fått ett tillstånd för en viss
verksamhet bör kunna räkna med att tillståndet som sådant kommer att
gälla utan någon särskild tidsbegränsning. En annan sak är att de med
tillståndet förenade villkoren måste kunna ändras under tillståndets be-
stånd (se avsnitten 4.4.4 och 4.4.5). Huvudregeln beträffande tillstånds-
besluten i sig bör vara att tillstånden skall gälla tills vidare. Det bör
emellertid finnas möjlighet att återkalla meddelade tillstånd men endast
om tillståndshavaren inte driver verksamheten i enlighet med villkor eller
föreskrifter.
Det nyss sagda om en obegränsad tillståndstid gäller dock inte för alla
fall. Vad gäller verksamhet som avser tillhandahållande av mobila tele-
108
tjänster gör sig strävandena rörande ett effektivt utnyttjande av radiofre-
kvensspektrum påminda. Som nyss påpekats innebär forslaget till lag om Prop. 1992/93:200
radiokommunikation att tillstånd till användningen av radioutrustning och
därmed följande frekvensupplåtelse skall vara tidsbegränsade. Bak-
grunden till detta synsätt är att det efter ett bestämt antal år med
användning av vissa frekvenser för en verksamhet skall finnas möjlighet
att se till att befintliga system görs ännu mera spektrumeffektiva eller att
ändra användningen av ett frekvensutrymme så att nya och mera effektiva
system skall kunna beredas plats. För verksamhet med mobila teletjäns-
ter, som ju karakteriseras av att abonnentanslutningen kräver att ett visst
frekvensutrymme disponeras, bör mot denna bakgrund även tillståndet
enligt telelagen kunna tidsbegränsas. I likhet med vad utredningen har
föreslagit anser jag att det bör eftersträvas att giltighetstiden blir den-
samma som kommer att gälla enligt lagen om radiokommunikation.
Grunden härför är det nära sambandet med tillståndsprövningen enligt
förslaget till lag om radiokommunikation. Enligt såväl denna lag som
telelagen bör rimlig hänsyn tas till tillståndshavarens krav på avkastning
på gjorda investeringar, vilka såsom framhållits av NordicTel är be-
tydande beträffande mobilteleverksamhet.
I telelagen bör denna möjlighet till avvikelse från huvudregeln om att
tillstånd skall gälla tills vidare i enlighet med vad Lagrådet har föreslagit
uttryckas på så sätt att tillstånd som avser tillhandahållande av mobil tele-
tjänst får tidsbegränsas.
NordicTel har vidare pekat på sambandet mellan en bestämd tillstånds-
tid för tillhandahållande av mobila teletjänster och förfarandet med
allmän inbjudan till ansökan. Som jag ser det kan det knappast anses
rimligt att den som efter ett ansökningsförfarande har fått tillstånd för
viss verksamhet på nytt skall genomgå en bedömning enligt ett sådant
förfarande när tillståndstiden löper ut. Detta bör i vart fåll gälla om det
är enahanda verksamhet som skall bedrivas.
Om det däremot rör sig om nya tjänster bör ett inbjudningsförfarande
användas, dvs. att tillståndshavare utses sedan alla de som kan komma
i fråga genom en allmän inbjudan getts tillfälle att komma in med en an-
sökan. Detsamma gäller när befintlig verksamhet med mobila teletjänster
på grund av väsentligt ändrade förutsättningar i tekniskt eller annat hän-
seende bör prövas på nytt. Dessa förändringar bör då vara så påtagliga
att det närmast kan anses vara fråga om att det kommer att tillhandahållas
en ny tjänst eller i vart fall en väsentligt ändrad tillämpning av en tjänst.
De närmare föreskrifter härom som behövs bör meddelas av regeringen
eller, om regeringen bestämmer det, av tillståndsmyndigheten.
Min bedömning att det för viss slags televerksamhet skall krävas tillstånd
bygger, som nyss redovisats, bl.a. på att det med en sådan ordning blir
möjligt att utforma villkor som avpassas individuellt till resp, tillstånds-
havare. Det ges härigenom möjlighet för Telestyrelsen att inom ramen
för lagen aktivt påverka utvecklingen på teleområdet och mot bakgrund
109
av olika tillståndshavares förutsättningar bestämma villkor som främjar Prop. 1992/93:200
en utveckling för uppfyllelse av de telepolitiska målen.
För vissa förhållanden kan det emellertid vara lämpligare att bestäm-
melserna ges i form av föreskrifter, alltså generellt bestämda regler.
Sålunda kan det finnas skäl att välja föreskrifter, om det som skall
regleras skall gälla lika för alla eller för en bestämd grupp av aktörer
som låter sig bestämmas i generella termer. Om bestämmelserna skall
gälla inte bara för dem som driver tillståndspliktig verksamhet utan även
för andra på telekommunikationsområdet måste givetvis föreskriftsformen
användas.
I det följande redovisar jag mina överväganden angående vad till-
ståndsvillkoren skall kunna innehålla. I senare avsnitt kommer jag att
separat ta upp vissa frågor som jag föreslår skall regleras med före-
skrifter. Redan här vill jag emellertid peka på att det inte alltid är möjligt
att dra en skarp gräns mellan dessa båda former för regelgivning. Det
kan därför förekomma att vissa förhållanden för den tillståndspliktiga
verksamheten kommer att regleras såväl av villkor som av föreskrifter.
Den närmare anpassningen härvidlag bör överlämnas företrädesvis åt
tillståndsmyndigheten, som inom ramen för vad som medges i lagen och
mot bakgrund av utvecklingen på teleområdet får bedöma vilket slag av
reglering som är mest lämplig för att nå lagens syften.
De tillståndsvillkor som ställs upp skall bestämmas mot bakgrund av
de syften som lagen skall främja. Den nya innebörden i begreppet effek-
tiva telekommunikationer har jag angett i det föregående (avsnitt 4.1).
Vid tolkningen av hur dessa syften skall tillämpas på de olika verksam-
heter som är tillståndspliktiga har tillståndsmyndigheten anledning att
beakta de bakomliggande uttalanden som finns redovisade i samband med
att de nuvarande telepolitiska målen bestämdes (prop. 1987/88:118, bet.
1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402). Ledning för tillämpningen kan också
hämtas i senare riksdagsbeslut, där det har gjorts vissa preciseringar av
målen. Jag tänker då främst på riksdagsbelutet med anledning av proposi-
tionen om näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet.
1990/91 :TU28, rskr. 1990/91:369). Visserligen ger ställningstagandena
såvitt avser mål och inriktning på teleområdet visst tolkningsutrymme
men betydelsen av detta förhållande bör inte överdrivas. Det får anses
ligga i sakens natur att tillståndsmyndigheten inte utan bärande skäl
ställer upp villkor som är betungande för tillståndshavaren. Som jag se-
nare kommer att beröra närmare finns det i detta sammanhang anledning
att beakta att myndighetens beslut i här aktuella avseenden blir möjliga
att överklaga till domstol. Detta förhållande torde också vara ägnat att
motverka att det ställs upp villkor för verksamheten som inte är rimliga.
I lagen bör lämpligen ges vissa exempel på förhållanden som kan
regleras i form av villkor för tillståndshavare. Det skall understrykas att
uppräkningen av olika förhållanden som föreslås i telelagen inte är
avsedd att vara uttömmande. Villkor för tillståndspliktig verksamhet kan
avse även andra förhållanden inom ramen för lagen. Dessutom bör det
finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer, Telestyrelsen, att tillföra ytterligare föreskrifter om 110
tillståndsvillkor.
Vissa remissinstanser har kommit med förslag till komplettering av Prop. 1992/93:200
utredningens förslag i fråga om tillståndsvillkor som man anser bör
finnas med i den exemplifiering som görs i lagen. Det gäller t.ex stan-
dardiseringsfrågor, förbud mot korssubventionering och förbud mot att
otillbörligt gynna egen konkurrensutsatt verksamhet. Telestyrelsen menar
att samtrafikvillkor, deltagande i nummerplanering och villkor om ny
prövning vid ägarförändringar bör finnas med i lagen som exempel på
vad tillståndsvillkor kan avse. Konsumentverket anser att skyldigheter
avseende konsumentinflytande och reklamationshantering bör kunna
utgöra tillståndsvillkor.
Som redan sagts är det tillståndsmyndighetens sak att formulera
tillståndsvillkoren. Även om lagens syften ger inriktningen för vad
villkoren kan avse, finns härigenom ett visst spelrum för myndigheten i
villkorsgivningen. I lagen bör endast vissa centrala villkor räknas upp.
Jag anser inte heller att det finns skäl att kommentera varje förslag till
exempel på tillståndsvillkor som har kommit fram under remissbehand-
lingen utan nöjer mig med att stryka under att vaije villkor måste kunna
direkt återföras till lagens syften. Beträffande några framförda synpunkter
bör emellertid följande sägas. Såsom framhållits av STATTEL-delega-
tionen är standardiseringsfrågoma väsentliga för fungerande telekom-
munikationer. Jag delar således delegationens uppfattning att krav på
standard kan ges formen av tillståndsvillkor, men anser inte att exempli-
fieringen i lagen behöver omfatta sådana krav. Villkor för samtrafik kan
röra tekniska eller ekonomiska frågor. I princip bestämmer dessa villkor
det inbördes förhållandet mellan två eller flera parter. De regler som ges
för att styra detta förhållande skall därför ha lagform och inte formen av
myndighetsföreskrifter. Mot bakgrund härav anser jag att samtrafikfrågor
inte heller bör styras av tillståndsvillkor (se vidare avsnitt 4.6). Till
skillnad från Telestyrelsen anser jag vidare att den reglering som behövs
om nummerplanering bör ha föreskriftsform på grund av denna frågas
generella betydelse (se avsnitt 4.7). Ägarförändringar har av Tele-
styrelsen angetts som exempel på tillståndsvillkor. Detta grundar sig på
styrelsens uppfattning att villkor om vad som skall iakttas vid ägarför-
ändringar hos tillståndshavaren bör kunna ges i tillståndet. För egen del
kan jag - i vart fall for närvarande - inte se att det finns några bärande
skäl för att inom ramen för telelagen reglera frågan om ägarförändringar
hos tillståndshavare. Om det på sikt visar sig att det finns ett särskilt
regleringsbehov i denna fråga får den aktualiseras på nytt. Konsument-
inflytande och reklamationshantering kan inte heller anses lämpligt att ge
regler om i en telelag även om Telestyrelsen som tillståndsmyndighet på
telekommunikationsområdet kommer att få ta del av klagomål som en-
skilda konsumenter och olika kundgrupper kan komma att rikta mot till-
ståndshavare.
111
Skyldighet för tillståndshavare att tillhandahålla telefonitjänst åt var och Prop. 1992/93:200
en som efterfrågar tjänsten
Kostnaderna för att ansluta och vidmakthålla telefonabonnemang skiftar
väsentligt. Ofta är det således förenat med betydande kostnader för ett
teleföretag att upprätta abonnemang i glesbygd, medan motsvarande an-
slutning i tätbebyggda områden vanligen kostar betydligt mindre.
Som framgått av det föregående skall staten ansvara för att alla erbjuds
telefon varhelst i landet man bor. Alltså skall även de kostsamma anslut-
ningarna göras. För närvarande är det endast Televerket som erbjuder
telefonitjänst åt alla och envar i hela landet. På detta sätt uppfylls med
nuvarande ordning målet att grundläggande telekommunikationer skall
tillförsäkras alla till enhetliga priser för hushåll och företag.
Att Televerket ser till att det regionalpolitiska och sociala ansvaret i
denna del uppfylls hänger samman med Televerkets roll som statligt verk
och det bestämmande som riksdagen och regeringen utövar över hur
verksamheten skall bedrivas.
En ny situation håller emellertid på att uppstå på telemarknaden med
ombildning av Televerket till aktiebolag och nya operatörer som etablerar
sig på marknaden och erbjuder telefonitjänst. Konkurrensen kan komma
att skärpas mellan de olika aktörerna. Det kan vidare inte anses som
självklart att Televerket efter ombildningen till aktiebolag utan vidare
skall se till att det statliga ansvaret för telefoni i glesbygdsområden
kommer att uppfyllas. I det läget att det skulle få menliga konsekvenser
för det bolagiserade Televerkets möjligheter att konkurrera med nya ak-
törer kan det inte anses rimligt att endast detta bolag skall ha detta
ansvar. I den nya situationen måste det finnas möjligheter för tillstånds-
myndigheten att kunna verkställa det statliga ansvaret för att alla skall ha
möjlighet att utnyttja telefonitjänsten, något som kan ske på olika sätt.
Enligt utredningen bör detta åstadkommas på så sätt att tillståndshavare
åläggs skyldigheter genom tillståndsvillkor. Av remissinstanserna är det
endast Konkurrensverket som har haft synpunkter på detta. Enligt verket
skulle en sådan skyldighet kunna hämma nyetableringar. Konkurrens-
verket menar att samhällsåtaganden av olika slag så långt möjligt bör
upphandlas i konkurrens mellan olika företag.
Även jag anser att ett förfarande med upphandling av betungande åta-
ganden är att föredra. För att en sådan ordning skall vara ändamålsenlig
fullt ut bör emellertid upphandlingen kunna ske i konkurrens. Under över-
skådlig tid framöver kommer konkurrenssituationen knappast att vara så
utvecklad på telemarknaden. Av de olika modeller som är tänkbara för
att klara det övergripande samhälleliga åtagandet beträffande telefoni är
enligt min mening det av utredningen föreslagna villkorsförfarandet det
lämpligaste. Det innebär således att tillståndsmyndigheten skall kunna
ålägga tillståndshavare att erbjuda anslutning för telefonitjänst åt alla som
efterfrågar denna tjänst. Ett tillståndsvillkor med denna innebörd bör
alltså kunna föreskrivas. Det räcker emellertid inte med att kunna ålägga
en inkopplingsskyldighet och skyldighet att underhålla anslutningen. För
att erbjudandet om telefoni skall ha något värde för kunden och för att
målet att alla skall ha råd att använda telefon skall sägas vara uppfyllt
112
måste villkorsbestämningen ha samband med den avgift som skall få ut- Prop. 1992/93:200
taxeras av kunden. I linje med detta bör villkoret också uppta en bestäm-
melse om att anslutningen skall ske på samma abonnemangsvillkor som
tillämpas for teleforetagets övriga kunder. Det bör härvid givetvis vara
möjligt att ha olika taxestrukturer, såsom skilda taxor for hushåll resp,
företag, hög- och lågförbrukartaxa, etc. Av villkorsbestämmelsen kan
också behöva framgå vilka kvalitetskrav som skall vara uppfyllda för tele-
fonitjänsten, dvs. i princip i enlighet med det som i dag gäller for
Televerket med avseende på kvalitet och service, m.m. I sistnämnda
hänseende bör beaktas särskilt krav på kvalitet såvitt avser nyttjande av
telefax och datakommunikation via låghastighetsmodem.
Tillståndsmyndighetens bedömning av om en eller flera tillståndshavare
skall åläggas att utföra de kostsamma anslutningarna är en besvärlig upp-
gift. I den nuvarande situationen, med endast en operatör som tillhanda-
håller telefonitjänst, torde det emellertid inte vara så stora svårigheter.
Svårigheter kan uppkomma när någon eller några nya aktörer aktivt
utnyttjar den inneboende snedbalansen i kostnadsbilden genom att ansluta
endast inom lågkostnadsområden och därigenom tillskansar sig en kost-
nadsfördel i förhållande till det bolagiserade Televerket. Eftersom det för
dagen knappast går att förutsäga hur marknaden kommer att se ut om
några år, är det också svårt att mera bestämt ange grunderna för till-
ståndsmyndighetens bedömning. Det finns dock anledning att beakta be-
tydelsen av att konkurrensförutsättningarna på marknaden inte snedvrids
till följd av opåkallade olikheter för de skilda tillståndshavama.
Samtidigt bör det, i enlighet med det som nyss angetts, redan nu finnas
en möjlighet för regeringen eller telemyndigheten att i stället kunna träffa
avtal med ett eller flera teleföretag, varvid företaget eller företagen åtar
sig att mot en bestämd ersättning från staten ansluta abonnenter till tele-
fonitjänst i hela landet. Som jag har pekat på i det tidigare kan detta ha
vissa fördelar. För närvarande är det emellertid inte en realistisk ordning.
Vid mina överväganden angående tillståndsvillkor har jag utgått från
att tillståndshavare, som genom ett villkor blir ålagda att ansluta även
inte lönsamma kunder, som huvudregel skall göra detta utan särskild er-
sättning från staten. Visserligen kan det i stället övervägas ett system där
kostnaderna för särskilt dyrbara inkopplingar m.m. finansieras genom av-
gifter. Mot bakgrund av den föreliggande marknadssituationen förordar
jag emellertid, som nyss nämnts, det av utredningen föreslagna för-
farandet att förena tillstånd med villkor. En sådan ordning gör det möjligt
att uppfylla det statliga ansvaret för telefoniabonnemang i glesbygd och
har den fördelen att den är förhållandevis enkel att administrera. Den
innebär vidare att ett särskilt system för ekonomisk utjämning av skyldig-
heterna mellan olika aktörer inte måste skapas. Det bör här framhållas
att det vid bestämmandet av de ekonomiska villkoren för samtrafik bör
kunna beaktas kommersiellt betungande åtaganden som inte ersätts på
annat sätt (se avsnitt 4.6).
Mina överväganden leder till att jag inte föreslår någon särskild
avgiftsreglering för finansiering av olönsamma abonnemang för telefoni.
Jag anser dock att den i det tidigare föreslagna bestämmelsen om möj- 113
lighet för staten att genom avtal med en eller flera tillståndshavare tillför-
8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
säkra att enskilda och myndigheter får del av teletjänster och teleförbind- Prop. 1992/93:200
elser skall kunna omfatta också avtal rörande tillhandahållande av olön-
samma telefoniabonnemang. Det skall alltså vara möjligt att använda ett
upphandlingsförfarande. I avsaknad av finansiering från telesektom får
en upphandling av olönsamma telefoniabonnemang i så fall ske med
allmänna medel. Det bör emellertid framhållas att bestämmelsen annars
främst är motiverad av att det direkt bör framgå av lagen att det kan
finnas skäl att genom upphandling tillgodose behovet av teletjänster för
handikappade (se avsnitt 5.8) resp, för försvaret (se avsnitt 5.7).
Skyldighet att tillhandahålla fasta teleförbindelser
Jag har i det tidigare uppehållit mig vid vikten av att den som har
resurser i form av telenät också gör dessa resurser tillgängliga genom att
hyra ut fasta teleförbindelser för telekommunikation till den som
efterfrågar sådana (se avsnitt 4.3.3). Detta har betydelse bl.a. från
konkurrenssynpunkt. I det sammanhanget pekade jag på EG:s direktiv om
hyrda förbindelser.
Utredningens förslag innebär att den som driver tillståndspliktig verk-
samhet med att hyra ut fasta teleförbindelser skall kunna ges tillstånds-
villkor innebärande att teleförbindelser på vissa villkor skall tillhanda-
hållas den som efterfrågar sådana.
Banverket har i denna del fört fram kritik mot utredningens förslag som
enligt verkets tolkning skulle äventyra möjligheterna att säkerställa järn-
vägens kort- och långsiktiga behov av effektiva och säkra telekommu-
nikationer. Till detta bör följande sägas. Den som, oavsett verksamhets-
form, hyr ut fästa teleförbindelser och har en sådan ställning på denna
marknad att verksamheten är av betydelse för att få till stånd effektiva
telekommunikationer eller konkurrens kommer att bli tillståndsskyldig.
Det betyder att tillståndet kommer att kunna förenas med villkor om att
hyra ut teleförbindelser till den som efterfrågar sådana. Denna skyldighet
för den som disponerar överföringskapacitet i sådan omfattning som här
avses och som ägnar sig åt uthyrning av kapaciteten har självfallet en
begränsning. Den sträcker sig av uppenbara skäl inte så långt att det kan
komma i fråga att ta i anspråk kapacitet som tillståndshavaren behöver
för eget bruk eller för annan verksamhet som denne enligt föreskrifter
eller på annat sätt är ålagd att svara för eller har behov av som reservka-
pacitet i sin verksamhet. Banverkets farhågor anser jag därför vara
ogrundade.
För att säkerställa att det tillhandahålls fasta teleförbindelser som till-
godoser telelagens mål att åstadkomma effektiva telekommunikationer
genom konkurrens som t.ex. i fråga om sådana hyrda teleförbindelser
som avses i EG-direktivet bör tillståndsmyndigheten kunna ge bestämmel-
ser i detta hänseende i form av villkor.
114
Skyldighet för tillståndshavare att bedriva verksamheten så att interna- Prop. 1992/93:200
tionella åtaganden iakttas
Televerksamhet bygger i betydande utsträckning på internationella över-
enskommelser. Detta är naturligt genom den betydelse som tilläggs möj-
ligheterna att kunna kommunicera över gränserna. Även för nationell
teletrafik blir vad som är bestämt i internationella församlingar styrande
i viss utsträckning.
På det internationella området är samarbetet inom ramen för den inter-
nationella teleunionen (ITU) betydelsefullt. De konsultativa kommittéerna
för telegrafi och telefoni (CCITT) respektive för radio (CCIR) fastställer
regler för hur kommunikationerna på de olika områdena skall bedrivas.
Vad gäller radioområdet är de mest betydelsefulla reglerna samlade i det
s.k. radioreglementet. Genom förslaget till lag om radiokommunikation
beaktas dessa regler för svenska förhållanden (se avsnitt 4.12). För tele-
kommunikationsområdet i övrigt fastställs inom ramen för verksamheten
i CCITT en lång rad rekommendationer om hur den internationella tele-
trafiken skall bedrivas. Dessa är formellt inte bindande för staterna men
i praktiken har de avgörande betydelse för att trafiken skall fungera. På
motsvarande sätt kan de standarder avseende tekniska specifikationer som
skall gälla för gränssnitt ofta inte anses folkrättsligt bindande men i prak-
tiken är det nödvändigt att de iakttas för att verksamheten skall fungera.
Även andra internationella överenskommelser än de som jag har tagit upp
här kan vara av stor vikt för fungerande telekommunikationer.
Det bör vara möjligt för tillståndsmyndigheten att genom villkorsbe-
stämmelser se till bl.a. att den som vill driva verksamhet, som har sam-
band med angivna slag av internationella överenskommelser, iakttar vad
som rekommenderats för den ifrågavarande verksamheten.
Skyldighet att ta hänsyn till handikappades behov av teletjänster
Enligt de telepolitiska målen skall telesystemet utformas så att det
möjliggör sociala hänsynstaganden. Alla bör på ett rättvist sätt få del av
de fördelar som utvecklingen av teknik och tjänster på telekommunika-
tionsområdet innebär. Det gäller inte minst de handikappade som har fått
nya möjligheter till aktivitet och delaktighet genom den nya tekniken
(prop. 1987/88:118 s. 13 och prop. 1990/91:87 s. 150).
Så långt det är tekniskt möjligt och resursmässigt rimligt skall staten
se till att handikappade får möjlighet att utnyttja telefonitjänsten. För att
detta skall bli möjligt kan det krävas tillgång till vissa tilläggstjänster, ex-
empelvis texttelefon och nummerupplysning. Det kan också krävas sär-
skilt anpassade telefonapparater, m.m.
Driften av tillståndspliktig verksamhet med tillhandahållande av tele-
fonitjänst kan med den utveckling av terminalmarknaden som varit under
senare år knappast sägas vara naturligt förbunden med försäljning av ter-
minaler. Visserligen säljer Televerket terminaler, men detta är snarast att
betrakta som en separat verksamhetsgren utan något nödvändigt samband
med tillhandahållandet av telefonitjänsten eller andra teletjänster. Det
115
finns därför enligt min mening knappast något reellt motiv för att ålägga Prop. 1992/93:200
den som driver ett telefoninät att tillhandahålla vissa slag av terminaler.
Vad däremot gäller att tillhandahålla tjänster inom telenätet är förhåll-
andena andra. Det bör därför vara möjligt att, såsom understrukits av
vissa remissinstanser, som förutsättning för rätten att tillhandahålla tele-
fonitjänst ställa upp villkor med det innehållet att tillståndshavaren skall
ombesöija att nummerupplysning, texttelefoni tjänst och liknande för
handikappade särskilt viktiga tjänster finns att tillgå. Det bör vara möjligt
för tillståndsmyndigheten att genom avtal med en eller flera tillstånds-
havare se till att tjänsterna finns tillgängliga. Alternativt kan tillstånds-
havare genom villkor åläggas att tillhandahålla särskilda teletjänster för
handikappade och kompenseras med statsmedel för dessa uppgifter. Det
finns skäl att erinra om att bestämmelser for offentlig upphandling därvid
kan behöva beaktas (se vidare avsnitten 5.8 och 5.9).
Skyldighet att medverka till att det går att komma i kontakt med
samhällets räddningstjänst
För närvarande kan man komma i kontakt med samhällets alarmerings-
och räddningstjänst genom att ringa telefonnummer 90 000. Inom EG har
initiativ tagits till införande av ett nytt gemensamt larmnummer. Numret
blir 112.
Den som vill driva verksamhet med att tillhandahålla telefonitjänst bör
kunna åläggas att, i likhet med vad som för närvarande gäller inom Tele-
verkets nät, tillhandahålla en möjlighet att på ett enkelt sätt komma i kon-
takt med räddningstjänsten. Tillståndsmyndigheten bör, genom att i vill-
kor ange vad tillståndshavaren har att iaktta i detta hänseende, kunna för-
säkra sig om att möjligheten att alarmera kommer att finnas. Det kan
också finnas skäl att tillståndsmyndigheten mot bakgrund av tillstånds-
havarens verksamhet bestämmer vad denne har att rätta sig efter i fråga
om alarmering. Detta kan exempelvis, såsom påpekats av Räddnings-
verket, avse vilken säkerhetsnivå som skall upprätthållas i telenäten.
Skyldighet att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer
Det är en given utgångspunkt att det även i den framtida situation då
Televerket är ombildat till aktiebolag skall finnas en beredskap för kriser
och krig på telekommunikationsområdet. I takt med att det tillkommer
nya tillståndshavare med resurser som har betydelse för en fungerande
televerksamhet bör dessa kunna åläggas att delta i försvarsberedskapen.
Mot bakgrund av resp, tillståndshavares betydelse bör tillståndsmyndig-
heten i villkorsform kunna bestämma vad som skall iakttas för att total-
försvarsaspektema skall tillgodoses.
En tillståndshavare bör kompenseras av staten om han till följd av
bestämmelser i ett tillståndsvillkor har att vidta åtgärder som har sin
grund i beredskaps- och försvarsaspekter och som går utöver vad andra
verksamheter av betydelse för totalförsvaret blir ålagda. Jag återkommer
116
i det senare till frågan om finansieringen av uppkommande kostnader för Prop. 1992/93:200
totalförsvarshänsynen (se avsnitten 5.7 och 5.9).
Skyldighet att använda särskilda redovisningssystem
I förslaget till telelag ingår regler om bl.a. bestämning av taxor för tele-
fonitjänst och uthyrning av festa teleförbindelser. Den grundläggande
utgångspunkten för taxesättning är att priserna skall vara baserade på
kostnaderna för att tillhandahålla tjänsten resp, förbindelserna. Vad gäller
den ersättning som skall lämnas vid samtrafik mellan olika operatörers
telenät föreslår jag att det i telelagen föreskrivs att den skall vara rättvis
och skälig med hänsyn till kostnaderna (se avsnitt 4.6). EG:s antagna
direktiv om hyrda teleförbindelser innehåller, vilket kan förväntas även
i kommande direktiv avseende ONP för telefoni (voice telephony),
bestämmelser som ålägger den nationella telemyndigheten att se till att
det används redovisningssystem som gör det möjligt att kontrollera att
taxorna är kostnadsorienterade.
De ovan upptagna reglerna gör det nödvändigt att kunna bestämma hur
tillståndshavama skall ordna sin redovisning eller på annat sätt presentera
underlag för att möjliggöra en effektiv kontroll. Detta bör enligt min
mening lämpligast ske genom tillståndsmyndigheten i form av tillstånds-
villkor. Det krävs också möjligheter för myndigheten att ge bestämmelser
om hur ett underlag skall hållas tillgängligt för myndigheten och informa-
tion lämnas för kontroll av att telelagens regler följs i nu nämnda hän-
seenden. I linje med vad flera remissinstanser har framhållit anser jag det
rimligt att krav på ett särskilt redovisnings- eller kalkylsystem i före-
kommande fell inte bör avse endast den del av tillståndshavarens verk-
samhet som är tillståndspliktig. Att all tillståndshavarens verksamhet
skulle omfattas får emellertid - utom i undantagsfall - anses leda för
långt. Villkor bör därför kunna ställas beträffande dels tillståndspliktig
verksamhet, dels annan verksamhet som tillståndshavaren bedriver som
har ett sådant samband med den förstnämnda verksamheten att uppgifter
är nödvändiga för att kunna bedöma grunderna för tillämpade taxor e.d.
I övrigt får det anses tillräckligt att tillståndsmyndigheten kan begära in
uppgifter om den verksamhet som bedrivs. Givetvis bör kravet på till-
ståndshavare på underlag i form av exempelvis särskilda kalkylsystem
inskränkas till vad som är nödvändigt för en tillräcklig kontroll.
Skyldighet att lämna ut vissa uppgifter om enskildas teleabonnemang och
att publicera och i televerksamhet till allmänheten lämna ut motsvarande
uppgifter hos annan tillståndshavare
Som jag återkommer till senare (avsnitt 4.10.3) bör i televerksamhet
tystnadsplikt gälla för bl.a. uppgift om enskilds teleabonnemang. Mitt
förslag i den delen kommer också att innefetta goda möjligheter för tele-
företagen att kunna publicera abonnentnummer m.m. i telekataloger
genom att abonnenterna i avtalen med teleforetagen efterger tystnads-
plikten i detta hänseende. För att ytterligare säkerställa att sådana upp-
117
gifter avseende abonnenter hos samtliga tillståndshavare på den konkur- Prop. 1992/93:200
rensutsatta teletjänstmarknaden på ett neutralt och ändamålsenligt sätt kan
publiceras och genom t.ex. nummerupplysning tillhandahålls på ett enhet-
ligt sätt for allmänheten bör tillståndsmyndigheten ha möjlighet att förena
tillstånd enligt lagen med särskilda villkor i detta avseende. Sålunda bör
tillståndsmyndigheten kunna ålägga en tillståndhavare en skyldighet dels
att till en annan tillståndshavare lämna ut sådana uppgifter om enskildas
teleabonnemang, dels att i egen telekatalog publicera och i sin verk-
samhet till allmänheten lämna ut sådana uppgifter om enskildas teleabon-
nemang som finns hos andra tillståndshavare. Om uppgifterna skall
lämnas ut på ADB-medium gäller givetvis även bestämmelserna i data-
lagen (1973:289).
Med hänsyn till att berörda kataloguppgifter har upphovsrättsligt skydd
enligt 49 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk och till de kostnader som är förenade med uppfyllelsen av villkoren
bör en tillståndshavare vars tillstånd förenas med sådant villkor alltid
vara berättigad till skälig ersättning av den tillståndshavare i vars intresse
villkoren meddelas. Även övriga villkor för uppfyllelsen bör vara
skäliga.
Av mina i det föregående redovisade överväganden framgår att jag anser
det vara mest ändamålsenligt att som huvudregel inte tidsbegränsa
tillstånden. Det är endast om tillståndet gäller tillhandahållande av mobil
teletjänst som det finns skäl att bestämma en viss tillståndstid. Detta
hänger samman med den reglering för radioanvändning som jag föreslår
i det senare. Det förhållandet att ett tillstånd att bedriva verksamhet inom
teleområdet beviljas att gälla tills vidare bör emellertid inte hindra att det
tillämpas en annan ordning vad gäller tillståndsvillkoren.
Utvecklingen på telekommunikationsområdet håller ett högt tempo.
Möjligheterna att tillhandahålla teletjänster kan antas komma att utvidgas
allteftersom nya tekniska lösningar introduceras. Nya aktörer kan förutses
försöka komma in på marknaden. Marknadsbilden kan till följd av bl.a.
dessa förhållanden komma att förändras redan en relativt kort tid efter
det att de första tillståndshavama har fått sina tillstånd och tillståndsvill-
kor fastställda. Angivna omständigheter, vilka av naturliga skäl kan vara
svåra att förutse i detalj, nödvändiggör att det finns möjlighet att ändra
meddelade tillståndsvillkor. Även andra förhållanden, såsom att riksdagen
beslutar om en ändrad inriktning av telepolitiken och de syften som skall
gälla för telelagens tillämpning, gör att det bör finnas möjlighet att ändra
tillståndsvillkor.
Mot den angivna bakgrunden bör enligt min mening tillståndsvillkoren
ha en bestämd giltighetstid, vilken i vaije särskilt fall skall fastställas av
tillståndsmyndigheten. Innan den bestämda tiden har löpt ut bör myndig-
heten ta upp frågan om nya och eventuellt ändrade villkor till behandling.
Frågan om hur lång tid som bör gälla för villkoren bör överlämnas åt
tillståndsmyndigheten att ta ställning till i vaije enskilt fall. Det är i detta
118
sammanhang viktigt att tillståndshavama får rimliga förutsättningar att Prop. 1992/93:200
kunna planera sin verksamhet. Det får således inte bestämmas så korta
villkorstider att det inte ges utrymme för vanliga affärsmässiga bedöm-
ningar av framtiden mot bakgrund av investeringsbehov, avkastningskrav,
etc. Sådana avvägningar bör göras med stor noggrannhet oavsett vilken
form av televerksamhet som är i fråga. Å andra sidan bör beaktas att ut-
vecklingen går mycket fort inom detta område. Det är för vissa delar av
teleområdet svårt att förutse utvecklingen redan på så kort sikt som tre
till fem år. Detta förhållande gör att det inte är orimligt att villkoren kan
omprövas efter relativt korta tidsperioder. Med hänsyn till villkorens
varierande innehåll bör olika långa tider kunna användas för olika vill-
kor.
Om villkoren fastställs med tillräcklig noggrannhet och efter grundligt
övervägande av den överblickbara framtiden kan det antas att något
behov av förändringar inte bör uppkomma under den tid som är bestämd.
Det kan emellertid inte uteslutas att det trots allt inträffar omständigheter
som gör att ett sådant behov blir påtagligt. Förhållandet att villkorstiden
inte har löpt ut bör inte göra att det är omöjligt att ändra ett villkor.
Tillståndshavaren bör dock som huvudregel vara skyddad från föränd-
ringar av betungande karaktär under den tid som villkoret skall gälla.
Även om en ändring i och för sig innebär en börda för honom kan han
finna att det bäst överensstämmer med hans långsiktiga intentioner att
acceptera denna i den uppkomna situationen. Utan hans medgivande bör
det emellertid inte komma i fråga att ändra villkoren under löpande
giltighetstid. Det kan också vara så att ändringen kan innebära en lättnad
i hans skyldigheter. I denna situation har han antagligen inga invänd-
ningar mot att medge ändringen. Samtidigt bör beaktas att andra till-
ståndshavare kan komma att beröras av en ändring av ett villkor. För att
deras synpunkter skall bli kända för tillståndsmyndigheten bör det före-
skrivas en skyldighet att höra dessa innan en ändring beslutas.
Om huvudregeln skall vara att ändringar av tillståndsvillkor inte skall
kunna göras under den tid som ett villkor gäller kan det övervägas om
inte myndigheten i villkorsbeslutet för bestämda ändamål skall kunna för-
behålla sig rätten att göra ändringar i och tillägg till villkoren under löp-
ande villkorsperiod. Flera remissinstanser menar att en ändring enligt
förbehåll bör kunna ske. Även jag anser att en sådan ordning bör kunna
godtas. För att inte inriktningen rörande förutsebarhet för tillstånds-
havaren skall kringgås är det av stor vikt att förbehållsvillkor formuleras
tydligt. I övrigt bör, som redan angetts, någon ändring av tillståndsvillkor
under löpande giltighetstid inte komma i fråga.
119
Mitt förslag: Den som har tillstånd till televerksamhet enligt telelagen
skall vara skyldig att ansluta den som önskar detta. Denna skyldighet
skall gälla oavsett om inkopplingen avser en slutanvändare eller någon
som vid uthyrning av fasta teleförbindelser avser att använda dessa för
vidareupplåtelse. Endast särskilt angivna hinder mot anslutning skall
kunna föranleda att anslutning vägras.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna har i allt väsentligt lämnat utredningens förslag
utan erinringar. Ett par remissinstanser har i sammanhanget pekat på
svårigheterna att applicera EG:s rättsakter på de marknadsförhållanden
som råder i Sverige.
Skälen för mitt förslag: De av riksdagen beslutade telepolitiska målen
(prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402) anger bl.a.
att staten skall ha ett ansvar för att det finns ett sammanhållet och öppet
telenät. Det uttalades i det sammanhanget att det var angeläget att landets
samlade teleresurser samordnades i ett sammanhållet telesystem. Det
underströks också att det var viktigt att det gemensamma telenätets
tillgänglighet underlättades på olika sätt. Telesystemet skulle vara öppet
för alla i den meningen att det skulle vara lätt att ansluta sig till och
använda de gemensamma teleanläggningama (prop. 1987/88:118 s. 16 f).
EG-rådets direktiv den 28 juni 1990 om upprättande av den inre
marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät, Open
Network Provision, ONP (90/387/EEG) berör harmoniseringen av vill-
koren för öppen och effektiv tillgång till och användning av allmänt till-
gängliga telenät och där så är tillämpligt allmänt tillgängliga teletjänster.
I detta ramdirektiv anges bl.a., att det fullständiga införandet av en mark-
nad för teletjänster inom hela gemenskapen kommer att främjas av ett
snabbt införande av harmoniserade principer och betingelser för att till-
handahålla öppna nät. Det framgår vidare, att förutsättningar för att till-
handahålla öppna nät måste stämma överens med vissa principer och inte
får förhindra tillgång till nät och tjänster annat än av hänsyn till allmän-
intressen. Sådana allmänintressen kallas i detta sammanhang för "väsent-
liga krav". Enligt direktivet gäller att villkor för tillhandahållande av
öppna nät måste stämma överens med ett antal grundläggande principer,
såsom att de måste baseras på objektiva kriterier och vara öppna och
publiceras på lämpligt sätt samt att de måste garantera likformighet vid
anslutning och i enlighet med gemenskapsrätten inte får vara diskrimi-
nerande. Dessa bestämmelser torde vara tillämpliga i de fall en stat åt en
eller flera offentliga eller privaträttsliga organisationer (företag) har gett
den eller dem rätten att inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla en
tjänst eller utöva en viss verksamhet (speciella eller exklusiva rättighe-
ter). Det framgår vidare av direktivet att väsentliga krav är krav som är
hänförliga till nätets driftsäkerhet, bevarandet av nätets funktion, sam-
Prop. 1992/93:200
120
verkan mellan tjänster i berättigade fell samt skydd av data i tillämpliga Prop. 1992/93:200
fell.
Enligt den i ramdirektivet angivna inriktningen har det utarbetats bl.a.
ett direktiv om tillämpningen av ONP-principema for verksamhet med
uthyrning av festa teleförbindelser (ONP - leased lines). Genom detta
direktiv skall det åstadkommas dels en harmonisering av använd-
ningsvillkoren och taxeprincipema för all uthyrning av festa teleförbin-
delser inom allmänt tillgängligt telenät, dels en skyldighet för medlems-
staterna att se till att det finns vissa slag av teleförbindelser med
harmoniserade tekniska specifikationer tillgängliga för förhyrning.
Direktivet bygger på de angivna principerna att endast sådana begränsade
användningsrestriktioner som kan hänföras till väsentliga krav får utgöra
skäl för att vägra någon tillträde till nätet. Även om den exakta inne-
börden av de väsentliga kraven inte kan anses vara helt klar torde dessa
innebära att den som har speciella eller exklusiva rättigheter att till-
handahålla festa teleförbindelser för uthyrning får anses ha en mycket
långtgående kontraheringsplikt gentemot den som vill hyra teleförbin-
delser.
Av direktivet framgår vad gäller tolkningen av "väsentliga krav" att
dessa skall vara förenliga med innehållet i gemenskapsrätten. Med re-
striktioner på grund av hänsyn till nätets driftsäkerhet avses att den som
tillhandahåller festa teleförbindelser har rätt att avbryta förbindelsen,
inskränka servicen och vägra tillträde till förbindelser om det råder en
nödsituation, dvs. extraordinära förhållanden såsom extrema väderförhål-
landen, översvämning, åsknedslag, brand, strejk eller lockout, krig, mili-
tära operationer eller oroligheter. Bevarandet av nätets funktion (network
integrity) innebär att operatören kan kräva att det används endast sådan
terminalutrustning som uppfyller bestämmelserna i EG:s terminaldirektiv
(91/263/EEG, jfr prop. 1992/93:72). Det är däremot inte tillåtet i detta
sammanhang att begränsa användningsrätten till vissa tjänster utan an-
vändaren skall ha fullständig frihet att nyttja den hyrda förbindelsen för
all slags verksamhet. Detsamma gäller med avseende på det väsentliga
kravet rörande möjlighet till samverkan mellan olika tjänster. Är ter-
minaldirektivets krav uppfyllda med avseende på de terminaler som skall
användas får en upplåtelse av festa teleförbindelser inte hindras under på-
stående av att därmed avses garantera interoperabilitet mellan tjänster.
Vad gäller väsentliga krav med avseende på dataskydd får det enligt
direktivet ställas upp inskränkningar i den mån det behövs för att säkra
att bestämmelser om dataskydd, däribland skydd av personuppgifter som
överförs eller lagras, kommer att följas.
Det har i skilda sammanhang framhållits vikten av att telemarknaden
utvecklas så att det kommer att finnas teletjänster med det innehåll och
den kvalitet som efterfrågas till så låga priser som möjligt. Ett sätt att
åstadkomma detta är att förutsättningar finns för konkurrens mellan flera
operatörer. Konkurrensens betydelse har poängterats vid flera tillfällen.
Redan i de telepolitiska målen (prop. 1987/88:118 s. 16) slås det fest att
staten skall skapa förutsättningar for en effektiv konkurrens på utrust-
ningssidan och vid utveckling av teletjänster. I 1991/92 års budgetpro- 121
position uttalas med anledning av de telepolitiska målens framtida inne-
håll, att konkurrens är ett av de viktigaste medlen för att uppnå ett mång- Prop. 1992/93:200
fåcetterat utbud och låga priser (prop. 1991/92:100 bil. 7, s. 145).
För att åstadkomma konkurrens i utbudet av teletjänster är det viktigt
att tillgången till telekommunikationer inte hindras. Hinder av olika slag
skulle nämligen kunna göra att konkurrensförutsättningarna blev så olika
att det i praktiken skulle visa sig svårt att nå det mångfacetterade utbud
som eftersträvas och den prispress som en effektiv konkurrens leder till.
För den teleoperatör som har en sådan ställning att han kan sägas vara
dominerande på marknaden eller på någon del av marknaden kan det
visserligen tänkas att generella konkurrensregler skulle komma att utgöra
ett korrektiv mot ett eventuellt missbruk av ställningen. Det finns
emellertid enligt min mening skäl att genom en bestämmelse i telelagen
slå fast den grundläggande inriktning som bör råda specifikt på telekom-
munikationsområdet. Den som har tillstånd att inom allmänt tillgängligt
telenät bedriva telefonitjänst eller tillhandahålla teleförbindelser skall
således inte få ställa upp andra hinder mot anslutning till nätet än sådana
som kan anses motiverade utifrån det allmännas intresse. Det intresse
som jag i detta sammanhang tänker på svarar i huvudsak mot vad som
enligt direktivet om öppna nät tas upp som väsentliga krav.
De redovisade övervägandena ligger väl i linje med den av riksdagen
redan fastslagna inriktningen att telenätet skall vara sammanhållet och
öppet. Den beslutade inriktningen bör i och for sig ses i belysning av den
roll som Televerket har haft under lång tid som instrument för statsmak-
terna att genomföra samhällets intentioner på telekommunikationsom-
rådet. Även om Televerkets roll kan komma att förändras genom att
verket, efter det att flera nya aktörer har etablerat egna nät av betydelse,
inte längre är den ende operatör som tillhandahåller telekommunikationer
inom allmänt tillgängligt telenät anser jag inte att det finns skäl att avvika
från den sålunda angivna inriktningen. Tvärtom finns det anledning att
i en ny marknadssituation, med flera aktörer som bedriver verksamhet
inom allmänt tillgängligt telenät, ställa motsvarande krav även på de nya
operatörerna. Inriktningen att det skall finnas ett öppet nät bör således
gälla generellt för tillståndspliktig verksamhet.
Den angivna regleringen om vilka hinder for anslutning som får ställas
upp bör gälla i fråga om anslutning av såväl den som själv är slutan-
vändare som i de fall det gäller teleförbindelser som skall hyras för att
användas för vidareupplåtelse, antingen det rör sig om ren vidareupp-
låtelse av överföringskapacitet eller det gäller överföring i kombination
med någon form av tilläggstjänst. De hindrande förutsättningar för upp-
låtelse som en tillståndshavare skall ha rätt att ställa upp skall vara
hänförliga till åtgärder som krävs för att möjliggöra samverkan mellan
teletjänster. Tillträde till nätet får också hindras för att förebygga att nätet
eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. Vad gäller det
möjliga hinder avseende dataskydd som anges i direktivet om öppna nät
torde detta väsentligen komma att beaktas i de bestämmelser som jag
föreslår om integritetskydd för teleanvändare (se avsnitt 4.10).
EG:s bestämmelser syftar i huvudsak till fri rörlighet för - såvitt här
är av intresse - teletjänster och tillhandahållande av fasta teleförbin- 122
delser. De riktar sig mot åtgärder som kan betraktas som tekniska
handelshinder eller som innebär ekonomisk eller annan diskriminering av Prop. 1992/93:200
aktörer på telemarknaden. Däremot åsyftas givetvis inte att åstadkomma
en ordning där olagligt eller illojalt uppträdande skall behandlas på
samma sätt som lagligt och lojalt. Detsamma gäller for inriktningen att
det i Sverige skall finnas ett öppet telenät.
Som jag har påpekat är de av EG använda väsentliga kraven inte helt
klara till sitt innehåll och därmed omfattning. Det får därför komma an
på Telestyrelsen att, i belysning av det närmare innehåll som bestämmel-
serna kommer att få när de tillämpas inom EG och EES, ge den närmare
bestämningen av vad som kan vara ett acceptabelt hinder.
För att det skall vara möjligt for Telestyrelsen att upprätthålla ett
funktionsansvar för det sammanhållna telenätet (se avsnitt 5.7) bör det
dessutom ges en föreskrift om att teletjänster av skilda slag och fasta tele-
förbindelser skall tillhandahållas under förhållanden som gör att rimliga
krav på säkerhet i driften upprätthålls.
Det bör också finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela de närmare föreskrifter i före-
varande hänseenden som behövs. Det bör dock beaktas att det i vissa fall
kan vara lämpligare att ge sådana bestämmelser i form av tillståndsvill-
kor. Som jag nyss har påpekat bör därvid tillämpningen av bestäm-
melserna inom EG beaktas.
Eftersom bestämmelser om tillträde till nät torde kunna få stor
betydelse för bl.a. konkurrensförutsättningarna inom telekommunika-
tionsområdet blir det en viktig uppgift för Telestyrelsen att övervaka be-
stämmelsernas efterlevnad. Genom de befogenheter som jag föreslår att
myndigheten skall få för att utöva tillsyn bör det vara möjligt att göra
denna tillsyn till ett verksamt instrument för att uppnå de angivna
syftena.
123
Mitt förslag: I telelagen ges en föreskrift om att tillståndshavares taxor
för användning av telefonitjänst till fast anslutningspunkt inom allmänt
tillgängligt telenät och för tillhandahållande av fasta teleförbindelser i
sådant nät skall vara kostnadsorienterade.
Det skall finnas en möjlighet för regeringen att genom föreskrifter
avvika från principen om kostnadsorientering vad gäller telefonitjänst
till fast anslutningspunkt. Härigenom skall det kunna föreskrivas ett
pristak för denna teletjänst.
Den som begär eller tar emot ersättning i strid med föreskrifter om
pristak skall kunna dömas till straff.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Televerket understryker att den snabba händelseut-
vecklingen vad gäller konkurrenssituationen inom rikstrafik och utlands-
trafik leder till prisfall för båda dessa kategorier. Härigenom minskar en-
ligt Televerket väsentligt möjligheterna för verket att med intäkter från
utlands- och rikstrafiken täcka underskottet i lokalnäten. Televerket fram-
håller att fortsatta investeringar i lokalnätet bara kan motiveras om detta
som sådant är en sund ekonomisk affär där intäkterna räcker för att täcka
kostnaderna och ge en skälig vinst. Intäkterna kan, anför Televerket,
bara komma från abonnenterna och från andra teleoperatörer i form av
samtrafikavgifter, vilkas höjd bestäms av konkurrerande tekniska lös-
ningar. Enligt Televerket blir följden oundvikligen högre priser för alla
som använder lokalnätet, eftersom statliga subventioner anses uteslutna.
Televerket anför att det på en konkurrensutsatt marknad är ofrånkomligt
med kostnadsanpassad prissättning, vilket gör att det inte behövs någon
bestämmelse om kostnadsorienterade taxor. Enligt Televerket kan dock
en sådan reglering ha en funktion att fylla i ett övergångsskede om här-
med avses att målet är att långsiktigt uppnå en sund prissättning på de tre
delmarknaderna telefoni i utlandsnät, i riksnätet och i lokalnätet. Tele-
verket menar vidare att den föreslagna pristaksregleringen bör utgå,
eftersom den motverkar det långsiktiga syftet med prissättningen. Ett
bättre alternativ är enligt Televerket att infora en särskild abonnemangs-
typ för lågförbrukare for att mildra effekterna av marknadsprissättningen.
Banverket anser att regleringen av priserna behöver omfatta endast några
få tjänster och bara gälla Televerket. Den av utredningen förordade till-
lämpning av principen om kostnadsbaserad prissättning för alla delom-
råden och för alla teletjänster leder enligt Banverket till en omfattande
byråkratisering, som främst gynnar de redan stora aktörerna som har upp-
byggda egna resurser. Den främsta invändningen anser Banverket dock
vara att principen bara skenbart ger en objektiv sanning. Banverket för-
ordar en reglering bara av den dominerande leverantörens villkor på del-
områden utan fungerande konkurrens eller utan realistiska möjligheter till
fungerande konkurrens medan prisreglering inte behövs på delområden
med fungerande konkurrens eller med realistiska möjligheter att kon-
Prop. 1992/93:200
124
kurrens kan uppstå. Telestyrelsen framhåller att en kostnadsorienterad Prop. 1992/93:200
teletaxa är en nödvändighet för att utveckla en konkurrenssituation med
flera likvärdiga aktörer på den svenska telemarknaden. Statskontoret
menar att utgångspunkten för en taxereglering bör vara att det skall vara
möjligt att göra vinster. Ytterligare principer är enligt Statskontoret att
det inte behövs någon prisreglering för tjänster som verkligen tillhanda-
hålls på konkurrensmarknader och att det för tjänster där marknaden
domineras av en stor aktör räcker med reglering av den dominerande
aktörens taxor. Liknande synpunkter förs fram av LKD. Enligt LKD bör
det vara operatörerna som får göra avvägningen mellan kvaliteter och
priser och värdera de risker som det innebär att marknadsfora tjänster på
en konkurrensutsatt marknad. LKD anför i fråga om utredningens förslag
om pristaksreglering att detta innebär att operatören tvingas korssubven-
tionera den reglerade verksamheten genom att ta ut övervinster från
annan verksamhet. Enligt LKD är det direkt olämpligt att på sådant sätt
ålägga företag att leverera tjänster till priser som understiger det som är
företagsekonomiskt motiverat. LKD menar att den framtvingade kors-
subventioneringen kan anses strida mot EG:s regler om kostnadsorien-
tering. Konkurrensverket framhåller att behovet av att införa pristak för
vissa abonnenter minskar i takt med att en fungerande konkurrens
kommer till stånd även vad gäller hushållstelefonin, t.ex. genom den tek-
niska utvecklingen. Statsanställdas Förbund uppfattar utredningens för-
slag på så sätt att teleforetagen inte får möjlighet att tillämpa enhetstaxor
ens inom olika kundgrupper vilket enligt förbundet omöjliggör vaije form
av korssubventionering mellan kunderna. Förbundet anför att detta torde
vara samhällsekonomiskt ineffektivt och att regleringen bör kompletteras
med en precisering av vilka kundkollektiv som kostnadsanpassningen
skall avse, t.ex. företag och hushåll. AB NordicTel menar att mobil tele-
fonitjänst bör undantas från tillämpningsområdet för en bestämmelse om
kostnadsorienterade taxor, eftersom någon direkt motsvarighet till en
sådan reglering ännu inte finns inom EG. Tele2 AB anser att det inte
finns anledning att på den svenska telemarknaden ha en generell reglering
enligt EG:s direktiv om öppna nät utan att angivna syften bör nås med
tillståndsvillkor.
Kostnadsorienterade taxor för telefoni och för uthyrning av fasta
teleförbindelser
Prissättningen på teletjänstmarknaden och formerna för denna är centrala
frågor för såväl skilda kundgrupper som de företag som tillhandahåller
tjänsterna. Taxoma kan användas som instrument att direkt styra olika
delmarknader. Det kan också lämnas över åt marknaden att bestämma
priset för en tjänst. Detta förutsätter i allmänhet en i någon mening med
avseende på konkurrensförhållandena fungerande marknad. I annat fall
finns risk för kostnadsineffektivitet och överprissättning.
125
Betydelsen av att det finns förutsättningar för en effektiv konkurrens Prop. 1992/93:200
på telekommunikationsområdet har betonats i olika sammanhang. Det har
härvid strukits under att förekomsten av konkurrens är av stor vikt för att
det skall utvecklas en fungerande marknad med ett mångfacetterat utbud
och låga priser (prop. 1991/92:100 bil. 7, s. 145). Ett viktigt medel,
kanske det viktigaste, för att kunna konkurrera framgångsrikt är priset.
Prissättningen kan emellertid också leda till att konkurrensen snedvrids
i olika avseenden. En felaktig prissättning kan leda till skada såväl för
den som tillhandahåller den efterfrågade tjänsten som för den som
efterfrågar denna.
I 1986/87 års budgetproposition diskuterades frågan om en ökad
kostnadsanpassning av teleavgiftema (prop. 1986/87:100 bil. 8, s. 181
ff, bet. 1986/87:TU17, rskr. 1986/87:212). Härvid hänvisades till att en
genomgång av taxefrågan lett fram till slutsatsen att avgifterna för lång-
distanstrafiken borde sänkas för att bättre spegla Televerkets kostnader
för den. Skälen härtill var bl.a. hänsynen till de allt starkare tendenserna
till konkurrens på området. Det angavs vidare föreligga starka regional-
politiska skäl för att minska kostnaderna för rikssamtalen. Som skäl för
en ökad kostnadsanpassning anfördes även strävandena att i en konkur-
renssituation på teleområdet värna om ett sammanhållet telenät. Med
gällande taxesättning angavs att Televerket skulle komma att göra stora
förluster och kraftigt subventionera konkurrenterna.
Frågan om teletaxor togs upp även i den telepolitiska propositionen år
1988 (prop. 1987/88:118 s. 15 och 18). Det angavs då som väsentligt att
utbudet av andra än grundläggande telekommunikationer styrs av kun-
dernas individuella preferenser och efterfrågan. Priserna för dessa
tjänster skulle i princip kostnadsanpassas. Det angavs även föreligga skäl
att bättre kostnadsanpassa avgifterna för grundläggande telekommunika-
tioner, eftersom taxestrukturen i telefonnätet visade dålig överensstäm-
melse med Televerkets kostnader. Detta angavs i sin tur medföra bl.a.
ett ineffektivt utnyttjande av teletjänsterna. Samtidigt anfördes att till-
gången till telefon var en så grundläggande nyttighet att taxesättningen
borde spegla en vilja hos statsmaktema att se till att alla har råd att ha
telefon.
Våren 1991 beslutade riksdagen att införa ett pristak för telefoni som
innebar att telefontaxorna skulle få öka med högst 70 % av förändringen
av nettoprisindex (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91 :TU28, rskr.
1990/91:369). Pristaket kombinerades med ett krav på att Televerkets to-
talproduktivitet skulle öka med 3 %/år. Med det sålunda fastlagda
prismålet och mot bakgrund av riksdagsbeslutet i anledning av 1986/87
års budgetproposition om en omstrukturering av taxorna bedömdes
taxebesluten kunna fullt ut delegeras till Televerket.
Beslutet omprövades av riksdagen i december år 1991 (bet.
1991/92:FiU10, rskr. 1991/92:108). Riksdagen uttalade att pristaket för
telefontaxorna borde formuleras om. Det framhölls att pristaket borde
knytas till den del av verksamheten där Televerket saknar konkurrens,
dvs. till hushållens telefonkostnader.
Våren 1992 återkom regeringen till riksdagen i taxefrågan (prop. 126
1991/92:150 bil. 1:4). Regeringen angav att en analys av Televerkets
taxestruktur m.m. pågick inom regeringskansliet. I avvaktan på resultatet Prop. 1992/93:200
av det arbetet ansåg regeringen att någon genomgripande förändring av
Televerkets taxor inom telefoniområdet inte skulle genomföras under år
1992. Mot bakgrund av det pågående utredningsarbetet ansåg riksdagen
att tidpunkten för delegering av taxebesluten skulle bestämmas i samband
med riksdagens ställningstagande till förslag om principer för taxesätt-
ningen (bet. 1991/92:TU23, rskr. 1991/92:349).
När teletaxorna och grunderna för dessa diskuteras bör även uppmärk-
sammas EG-rådets direktiv (90/387/EEG) om upprättandet av den inre
marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (ONP-
direktivet). De grundläggande principerna för de villkor som enligt
direktivet skall gälla för tillhandahållande av öppna nät är följande.
- Taxor måste baseras på objektiva kriterier, speciellt då det gäller
tjänster, och områden som innefattas av speciella eller exklusiva
rättigheter måste i princip vara kostnadsorienterade, varvid skall gälla
att fastställandet av den aktuella taxenivån skall fortsätta att ligga
inom ramen för nationell lagstiftning och inte beröras av de villkor
som gäller för tillhandahållande av öppna nät. När dessa taxor fast-
ställs, bör ett av målen vara utformning av effektiva taxeprinciper
inom hela gemenskapen, samtidigt som en allmän service garanteras
åt alla.
- Taxorna måste vara transparenta och måste vederbörligen publiceras.
- För att ge användare möjlighet att välja mellan de individuella tjänste-
elementen, i den utsträckning tekniken så medger, måste taxor vara
tillräckligt specifika i enlighet med konkurrensreglerna i Romfördra-
get. I synnerhet skall tilläggsfunktioner, som införs for att tillhanda-
hålla speciella extra tjänster, i allmänhet debiteras, oberoende av
övriga inkluderade funktioner och överföringen som sådan.
- Taxorna får inte vara diskriminerande och skall garantera likformig
behandling.
Vaije debitering för tillgång till nätresurser eller nättjänster måste enligt
direktivet stämma överens med angivna principer och med konkurrens-
reglerna i Romfördraget. Vidare måste vid debitering hänsyn tas till prin-
cipen om en rättvis fördelning av de övergripande kostnaderna for de an-
vända resurserna och behovet av en rimlig avkastningsnivå för investe-
ringar. Det sägs att det kan finnas olika taxor. Detta gäller i synnerhet
för att hänsyn skall kunna tas till överskottstrafiken under högtrafikperio-
der och bristen på trafik under lågtrafikperioder, förutsatt att taxedif-
ferensema kan rättfärdigas kommersiellt och inte strider mot de angivna
principerna.
Taxebestämmelser finns också i rådsdirektivet om tillämpning av
villkor för öppna nät i fråga om uthyrning av fästa teleförbindelser (ONP
- leased lines). I direktivet hänvisas till de grundläggande principerna om
kostnadsorientering och transparens. Det framhålls dessutom att taxesätt-
ningen inte får vara beroende av vad den fasta förbindelsen skall an-
vändas till. Enligt direktivet bör taxorna normalt innefatta en anslutnings- 127
avgift och en abonnemangsavgift, dvs. en fäst avgift för viss period. Om
andra avgiftselement förekommer skall dessa vara transparenta och Prop. 1992/93:200
baserade på objektiva kriterier.
I ett förslag till rådsdirektiv om tillämpning av ramdirektivets principer
om öppna nät beträffande telefoni (ONP - voice telephony, COM,92,247
- SYN 437) tillämpas ett synsätt motsvarande det som nyss redovisats.
Det föreslås där att taxor för anslutning till och användning av allmänt
tillgängliga telefonnät inte får vara beroende av vilket slag av teleanvänd-
ning som kommer att ske. Därmed torde t.ex. avses att taxan inte får
vara olika beroende på om abonnemanget utnyttjas för telefoni eller
telefax. Det föreslås också regler om förbud mot att ha en sammanslagen
taxa för flera teletjänster. På motsvarande sätt som föreslås i direktivet
om uthyrning av fästa teleförbindelser finns här förslag om hur avgifter
för telefoni normalt skall vara uppdelade. Med avseende på den grund-
läggande principen om att taxorna skall vara kostnadsorienterade ges i det
antagna direktivet resp, direktivförslaget vissa utgångspunkter för hur
detta skall genomföras. Det framhålls att de nationella myndigheterna
skall se till att de som tillhandahåller teleförbindelser resp, telefonitjänst
inom allmänt tillgängliga telenät har ett sådant redovisningssystem som
gör att det blir möjligt att identifiera följande kostnadsdelar:
- direkta kostnader som operatören har för att etablera, driva, under-
hålla, marknadsföra och fakturera teleförbindelserna resp, telefoni-
tjänsten,
- gemensamma kostnader, dvs. kostnader som inte kan direkt hänföras
vare sig till uthyrningen av teleförbindelser resp, telefonitjänsten eller
till andra verksamheter,
- såvitt gäller rösttelefoni, andra kostnader som ingår i taxan av policy-
skäl, t.ex. kostnader för tillhandahållande av telefonitjänst över hela
landet, kostnader för service åt handikappade och människor med
särskilda behov, kostnader för alarmeringsverksamhet, etc.
Som framgår av redovisningen av riksdagsbehandlingen av taxefrågoma
har prissättningen på teleområdet i Sverige ansetts felaktig. Det synsätt
som har anlagts har inneburit att de olika tjänsterna eller delar av tjäns-
terna antingen har ansetts överprissatta eller underprissatta. Följden har
blivit korssubventionering mellan olika verksamheter inom Televerket.
Det har ansetts föreligga ett antal olika fäll av obalans inom teletaxorna.
Man har således ansett att samtalsavgiftema subventionerar hushållens
abonnemangsavgifter, långdistanstrafiken (internationell och långväga in-
rikestrafik) subventionerar lokaltrafiken och den lokala tätortstrafiken
subventionerar den lokala glesbygdstrafiken. I enlighet med vad riks-
dagen har angett tidigare kan dessa förhållanden ha skadliga verkningar.
För att komma till rätta med taxeobalansen har riksdagen principiellt be-
slutat att priserna på Televerkets tjänster skall anpassas till de kostnader
som svarar mot produktionen av dessa tjänster. Inriktningen är med andra
ord att priserna skall kostnadsanpassas.
Beträffande EG:s direktiv om öppna nät bör sägas att rättsakterna skall
ses mot bakgrund av den marknadssituation som råder i så gott som 128
samtliga EG-länder med monopol eller monopolliknande förhållanden på
de flesta delmarknader. I princip kan reglerna om öppna nät ses som en Prop. 1992/93:200
temporär ordning i avvaktan på en öppen fungerande konkurrensmark-
nad. Det ledande begreppet inom EG beträffande taxor för teletjänster är
kostnadsorientering. Någon avgörande skillnad i förhållande till uttrycket
kostnadsanpassning torde knappast föreligga.
Televerkets marknadsdominans inom olika delar av telekommunikations-
området är påtaglig. Detta gäller i synnerhet den fäst kopplade telefonin,
dvs. den grundläggande telekommunikationstjänsten. På några delmark-
nader har viss konkurrens börjat växa fram, men förhållandena är i allt
väsentligt sådana att de grundläggande principerna i EG:s direktiv om
öppna nät passar in på situationen i Sverige.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts bör med hänsyn till den
betydelse som prissättningen har tas in en föreskrift i telelagen om den
ledande principen för prissättningen. Det bör föreskrivas att tillstånds-
havares taxor för användning av telefonitjänst till låst anslutningspunkt
inom allmänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av fasta teleför-
bindelser inom sådant nät skall grunda sig på tillståndshavarens kost-
nader, dvs. vara kostnadsorienterade. Såvitt avser telefonitjänsten bör
regleringen gälla generellt. Den kommer då att omfatta alla delmark-
nader. Den blir däremot inte tillämplig beträffande mobil telefonitjänst.
Enligt min mening är denna avgränsning rimlig mot bakgrund av den
framväxande konkurrens med flera aktörer som kan skönjas på detta
område.
Den av riksdagen fastlagda inriktningen mot kostnadsanpassning
kommer således att följa direkt av telelagen. Samtidigt innebär bestäm-
melsen om kostnadsorientering ett närmande till en inom EG gällande
grundläggande princip.
Kostnadsorientering som begrepp låter sig knappast definieras entydigt.
Det finns inom ramen för detta uttryck utrymme för olika bedömningar
av om en taxa verkligen kan anses uppfylla ett sådant krav. För att
närmare bestämma innehållet i begreppet torde de nyss redovisade direk-
tiven utgöra viss ledning. Vidare kommer det genom Telestyrelsens till-
synsåtgärder att utbildas en praxis på området. Det kan också förväntas
att praxis kommer att utvecklas med EG-rätten som grund.
Det förhållandet att begreppet kostnadsorienterad i och för sig lämnar
ett visst tolkningsutrymme förtar enligt min mening inte nyttan av att ha
en föreskrift med sådant innehåll. Genom bestämmelsen görs det klart för
alla aktörer som har att beakta lagen, vilken betydelse som prissättningen
har. Klart får vidare anses vara att den skapar förutsättningar för att in-
gripa mot uppenbara fall av felaktig prissättning. Sådan prissättning kan
bestå inte bara i ett pris som överstiger kostnaderna. Det kan också vara
fråga om ett pris som klart understiger dessa. I sistnämnda fall kan syftet
vara att genom prisdumpning under en begränsad tid konkurrera ut andra
aktörer. Även detta bör kunna angripas med stöd av bestämmelsen.
Ersättningen vid samtrafik och grunderna för denna behandlar jag för sig
längre fram (se avsnitt 4.6).
En särskild fråga som rör teletaxorna är hur dessa skall publiceras.
Inom EG fästs stor vikt vid detta. Att det är av stor betydelse att fullödig 129
information om taxorna görs tillgänglig av dem som tillhandahåller tele-
9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
tjänster och teleförbindelser torde vara helt klart. Det bör därför Prop. 1992/93:200
föreskrivas att tillämpade taxor skall hållas allmänt tillgängliga av
tillståndshavarna.
Bestämmelser om pristak
Såsom angetts i det föregående finns sektorer av telemarknaden inom
vilka konkurrens knappast kan förväntas eller där konkurrensen kan
förväntas vara svag under lång tid framöver. Det gäller särskilt telefoni-
tjänsten. Att det finns en obalans i taxorna och subventionsströmmar
mellan olika användningsområden står klart. Grunden till detta förhåll-
ande har ansetts vara sedan lång tid tillbaka gällande politiska ställnings-
taganden i regionalt och socialt hänseende. De analyser som har genom-
förts beträffande Televerkets taxor visar att kostnadssambanden mellan
olika tjänster och olika grupper av abonnenter är komplexa och inte alltid
kan definieras på ett entydigt sätt. Vad som kan påvisas är emellertid att
riks- och utlandstrafiken bidrar till att täcka kostnaderna för den lokala
trafiken även om det är förenat med betydande svårigheter att ange hur
stort detta bidrag är. Olika beräkningssätt kan här ge varierande resultat.
En kostnadsorientering av taxorna enligt nuvarande taxestruktur kan
förväntas leda till en ökning av abonnemangsavgifterna och av priset för
lokalsamtal i samband med sänkt pris for riks- och utlandssamtal. Att
omedelbart kostnadsanpassa hela telefonisektom kan komma att leda till
alltför betungande kostnadsökningar för i första hand hushållen. Så länge
konkurrensen är obetydlig på denna marknad finns vidare inte samma
incitament till effektivisering och kostnadspress som är naturliga inslag
hos företag på en marknad utsatt för konkurrens. Inom den monopollik-
nande marknaden for telefoni är det enligt min mening inte tillräckligt
endast med en regel om kostnadsorientering, eftersom en renodlad kost-
nadsanpassning inte säger något om kostnadsnivån i sig.
I syfte att skydda hushåll och de företag som inledningsvis inte har
någon alternativ leverantör av telefonitjänsten från alltför kraftiga
prishöjningar och från överprissättning på grund av bristande kostnads-
effektivitet i tillhandahållandet av tjänsten anser jag att en prisreglering
inledningsvis är nödvändig. Genom en bestämmelse i telelagen bör
regeringen ges rätt att meddela föreskrifter som innebär att det blir
möjligt att avvika från principen om kostnadsorientering. Denna
befogenhet att föreskriva om pristak skall avse den grundläggande
telekommunikationstjänsten, dvs. telefonitjänsten till fest anslutnings-
punkt. Något pristak för mobila teletjänster eller festa teleförbindelser
skall alltså inte kunna föreskrivas.
Uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av en pristaksbestämmelse skall
kunna föranleda att den ansvarige döms till böter eller fängelse.
Jag återkommer i det senare till min syn på hur en bestämmelse om
pristak bör användas (avsnitt 5.6). Men jag vill redan här peka på att en
särskild uppgift för Telestyrelsen kommer att vara att övervaka prisut-
vecklingen.
130
Riksdagen bör i fortsättningen årligen informeras om prisutvecklingen Prop. 1992/93:200
och pristaket.
Mitt förslag: Skyldighet skall gälla för tillståndshavare som tillhanda-
håller telefonitjänst att på begäran upprätta samtrafik med annan
tillståndshavare eller anmälningsskyldig som tillhandahåller sådan
tjänst. Om den som är anmälningsskyldig upprättar samtrafik med en
tillståndshavare har tillståndshavaren rätt till samtrafik med motsvar-
ande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige.
Den som upplåter sitt nät för samtrafik avseende telefonitjänst skall
ha rätt till ersättning. Ersättningen skall vara rättvis och skälig med
hänsyn till kostnaderna för prestationerna. Vid beräkning av ersätt-
ningen får skälig hänsyn tas till kostnader för särskilda uppgifter enligt
upplåtarens tillståndsvillkor.
En skyldighet att på begäran på marknadsmässiga villkor upprätta
samtrafik skall gälla beträffande andra teletjänster. Denna skyldighet
skall gälla mellan dem som tillhandahåller teletjänster i en omfattning
som är betydande och för dessa även i förhållande till den som är
anmälningsskyldig. Om samtrafik upprättas med en anmälningsskyldig
har den som på begäran har medgett samtrafik rätt till samtrafik med
motsvarande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige.
Skyldigheten att bedriva samtrafik gäller inte, om sådan trafik
skulle i beaktansvärd utsträckning begränsa möjligheten för den som
tillhandahåller teletjänster att i den egna verksamheten utnyttja den nät-
kapacitet han förfogar över.
Utredningens forslag innebär en samtrafikskyldighet endast mellan till-
ståndshavare och endast i fråga om telefonitjänsten.
Remissinstanserna: Televerket tillstyrker utredningens förslag beträf-
fande samtrafikskyldighet. Verket framhåller att anledningen till att sam-
trafik även på en öppen marknad kan vara aktuell for en reglering är att
det fasta kopplade telefonnätet utgör en sådan väsentlig investering att det
från samhällsekonomisk synpunkt är naturligt att detta nät står till andra
telefonioperatörers förfogande på rimliga villkor. Däremot saknas enligt
verket anledning att ha samtrafikvillkor på övriga delar av telemark-
naden, eftersom det finns en frihet att bygga eller hyra egna nät i
Sverige. Verket anser att en påtvingad samtrafik på t.ex. datanät, som
ger konkurrenter rätt att utnyttja nätet till något sorts självkostnadspris,
kan påverka motivationen att bygga sådana nät. En sådan ordning skulle
därmed kunna motverka de telepolitiska målen. En annan sak enligt
verket är att olika operatörer på helt affärsmässiga villkor kan komma
överens om att delvis använda varandras nät för egen trafik. Telestyrelsen
invänder mot begränsningen i utredningsförslaget av samtrafikskyldig-
heten till telefonitjänsten. Telestyrelsen anser att det står i överensstäm-
131
melse med de telepolitiska målen och strävandena mot öppna nät att Prop. 1992/93:200
staten får möjlighet att säkerställa att olika fysiska nät är sammankopp-
lade så att även andra tjänster kan erbjudas utan geografisk begränsning.
Samtrafikskyldighet bör därför enligt Telestyrelsens mening gälla i prin-
cip alla allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster av
betydelse. Telestyrelsen framhåller att skyldigheten att delta i samtrafik
i vissa fall kan vara svår att uppfylla av tekniska skäl eller på grund av
att kapacitet saknas. Det är enligt Telestyrelsens mening svårt att i före-
skrifter fånga in de ofta tekniskt och ekonomiskt komplicerade bedöm-
ningar som måste göras för att avgöra om sådan skyldighet bör föreligga
och vad denna skall avse eller omfatta. Det mest ändamålsenliga sättet
att föreskriva om samtrafik är enligt Telestyrelsens mening att styrelsen
får möjlighet till detta genom villkor i det enskilda fallet. Detta förut-
sätter att tillståndsplikten blir generell med avseende på de tjänster som
tillhandahålls. Även Statskontoret anser att datakommunikationstjänster
bör omfattas av tillståndsplikten och därigenom innefattas i de föreslagna
reglerna om samtrafik. Enligt Riksrevisionsverket är det från konkurrens-
synpunkt ytterst angeläget att sam trafikskyldigheten omfattar all televerk-
samhet. Konkurrensverket ifrågasätter om inte samtrafikreglema bör om-
fetta datatjänster. STA17 LL-de legationen anser att det sociala och regio-
nalpolitiska ansvaret för datakommunikation inte bör utsträckas mer än
vad som är festslaget. Däremot finns det enligt delegationen skäl att
utifrån samhällsekonomisk effektivitet kunna ange vissa villkor for
publika datatjänster av större omfattning, t.ex. standardiserade gränssnitt
och krav på att publika datanätsleverantörer skall vara skyldiga att öppna
sina nät för samtrafik till rimliga kostnader. Internationella handelskam-
marens svenska nationalkommitté (ICC), Sveriges Industriförbund och
Näringslivets telekommitté (NTK), anser att begränsningen av skyldig-
heten att upplåta nät för samtrafik till telefoni är olämplig. Enligt ICC:s
m.fl. mening bör de skyldigheter angående samtrafik som bör framgå av
telelagen tillämpas endast där detta enligt tillståndsmyndigheten framstår
som motiverat. Viss väsentlig storlek och omfattning på verksamheten
bör föreligga innan det kan bli aktuellt att en operatör skall ha denna
skyldighet. Enligt Leverantörföreningen Kontor och Data, LKD, bör tele-
operatörerna, när det tekniskt är möjligt, vara skyldiga att medverka till
att samtrafik kommer till stånd mellan de olika allmänna teletjänster som
operatörerna tillhandahåller. Samtrafikskyldighet bör föreligga för såväl
telefoni som flertalet övriga allmänna teletjänster. AB NordicTel anser att
det inte finns några bärande skäl för att begränsa samtrafikskyldigheten
till telefonitjänsten. Skyldigheten bör därför omfatta alla teletjänster.
Tele2 AB anser att utredningen genom den föreslagna avgränsningen av
samtrafik till telefoni har bortsett från samtrafikens betydelse för det
övergripande målet om effektiva telekommunikationer. Samtidigt är av-
gränsningen enligt Tele2 tekniskt obsolet och svår att tillämpa. Den ger
inte heller utrymme for utveckling. Frågan om samtrafik bör därför
enligt Tele2 inte knytas till en viss teknik. Utgångspunkten måste i stället
vara att samtrafik skall ske i fråga om tjänster där användarnas kom-
munikationsfrihet annars riskerar att begränsas. I nuläget betyder detta 132
enligt Tele2 att även exempelvis publika datakommunikationstjänster bör
omfattas. Myndigheten bör kunna ålägga en dominerande operatör att Prop. 1992/93:200
bedriva samtrafik med en annan operatör som så begär. BT Vbrldwide
(Sweden) AB anser att det for datanät bör fastställas en rätt for en
tjänsteleverantör att ansluta sig till infrastrukturägarens nät. Infrastruk-
turägaren skall således enligt BT vara skyldig att upplåta sitt nät.
Televerket framhåller att både kunder och konkurrenter är starkt
beroende av Televerkets lokalnät, som är access till alla andra abonnenter
och till konkurrenternas riks- och utlandsnät. Fortsatta investeringar i
lokalnätet kan enligt verket bara motiveras om lokalnätet som sådant är
en sund ekonomisk affär där intäkterna räcker for att täcka kostnaderna
och ge skälig vinst. Banverket anser att reglerna om priser i praktiken
endast behöver gälla några få tjänster och endast omfatta Televerket. Vad
gäller samtrafikavgiften anser Banverket att utgångspunkten vid
beräkning av avgiften bör vara de påvisbara årliga merkostnader som
Televerket förorsakas för upplåtelsen av de egna resurserna. Ersättningen
för att etablera samtrafik mellan Banverkets nät och andra telenät skall
enligt Banverket beräknas och fördelas utgående från de merkostnader,
som respektive nätägare åsamkas för att åstadkomma samtrafiken.
Riksrevisionsverket konstaterar att en framtida ökad konkurrens på
telemarknaden skulle medföra att de möjligheter till korssubventionering
som i dag finns mellan lönsamma och olönsamma abonnenter minskar for
Televerket. De merkostnader som samhällsåtagandet om telefonitjänsten
ger upphov till kan enligt RRV betraktas som i stora delar fasta eller
halvfasta kostnader. Televerket har hittills låtit dessa samhällsåtaganden
avspegla sig i samtrafikavgiftema i de fell andra operatörer utnyttjar det
allmänna telenätet. RRV ser olägenheter med utredningens förslag att be-
tungande samhällsåtaganden tillåts belasta samtrafikavgiftema. Detta
riskerar enligt RRV:s mening att komma i konflikt med kravet på
konkurrensneutrala villkor i syfte att öka effektiviteten i systemet.
Konkurrensverket framför i huvudsak liknande synpunkter. Verket
framhåller vidare att det bästa vore om prissättningen inte bestämdes av
Televerket och andra operatörer utan anförtroddes en neutral aktör. Detta
skulle öka konkurrensförutsättningarna. STATTEL-delegationen fram-
håller att det är nödvändigt att gynna konkurrens på ett aktivt sätt. Ett
sådant sätt är enligt delegationen att den dominerande aktörens konkur-
rensfördel balanseras genom att de särskilda åtaganden som Televerket
får när det gäller telefoni till hushåll inte får kompenseras via samtrafik-
avgifter. ICC, Industriförbundet och NTK anser att det bör åligga den
dominerande aktören att styrka att begärda avgifter är skäliga och
kostnadsorienterade samt att utdebitering av "glesbygdsavgift" vid
samtrafikarrangemang är olämpligt. Dessa synpunkter delas av Nordic-
Tel. LKD framhåller att samtrafikvillkoren bör tillgodose de regler som
är angivna i EG:s ONP-regler, dvs. vara objektiva, transparenta, icke-
diskriminerande, m.m. Tele2 avstyrker förslaget att det vid festställandet
av samtrafikvillkor får tas skälig hänsyn till kostnader för särskilda
uppgifter enligt upplåtarens tillståndsvillkor. Dessa kostnader är följden
av ett politiskt fördelningsbeslut och bör enligt Tele2 i princip fördelas
via statsbudgeten. I inledningsskedet bör dock Televerket, mot bakgrund 133
av verkets stora konkurrensfördelar, enligt Tele2:s mening åläggas att
tillhandahålla denna tjänst utan särskild ersättning. Statsanställdas Prop. 1992/93:200
Förbund, framhåller att även om en aktör har en dominerande ställning
får detta inte vara ett skäl att undergräva hans konkurrensförutsättningar
vid fastställande av samtrafikvillkor. BT anser att samtrafikavgiftema
skall vara kostnadsbaserade. Enligt BT:s mening kan samtrafikavgifter
användas som en mekanism för att finansiera ett åtagande om telefoni till
alla. BT framhåller dock att en sådan lösning endast bör vara temporär
i avvaktan på att en total tariffbalans uppnås.
Skälen för mitt förslag: Som jag har framhållit i det tidigare är det av
stor betydelse att den framtida telekommunikationsmarknaden kommer
att präglas av effektivitet. Det främsta medlet att nå effektivitet i
verksamheten är att det etableras flera kraftfulla företag som erbjuder
teletjänster i konkurrens. En sådan utveckling torde leda till att tjänsteut-
budet ökar och att valmöjligheterna för användarna blir flera. Till-
vägagångssätten för att åstadkomma det diversifierade tjänsteutbudet
kommer säkerligen att skifta med hänsyn till förutsättningarna för
respektive tjänst och till de tekniska möjligheter som står till buds.
Telekommunikation innebär praktiskt taget alltid att information av
något slag överförs mellan olika aktörer. Det ligger därför i sakens natur
att den som vill driva näringsverksamhet med att tillhandahålla tjänster
för informationsöverföring ofta har ett intresse av att kunna erbjuda ett
så brett kontaktnät som möjligt. Ju flera som är anslutna till den krets
som verksamheten drivs inom, nätet, desto större är intresset från andra
att ansluta sig. Utsikterna till att komma i kontakt med dem som man
söker för informationsutbyte ökar givetvis om kretsen av dem som är
anslutna till nätet är stor.
Tillämpat på den i Sverige föreliggande marknadssituationen med Tele-
verket som dominerande aktör på marknaden innebär detta att den som
önskar driva verksamhet med att i konkurrens med Televerket tillhanda-
hålla telefonitjänst åt allmänheten har ett omedelbart intresse av att se till
att de som ansluter sig till nätet kan komma i kontakt med abonnenterna
i Televerkets telefonnät. Sådan samverkan mellan Televerket och andra
tjänsteoperatörer förekommer redan i dag. I praktiken torde det vara en
nödvändighet för att nätet skall kunna få någon större omfattning att
denna möjlighet kommer att finnas. Det bör påpekas att det kan finnas
kunder som inte är intresserade av de kontaktmöjligheter som ett omfatt-
ande nät erbjuder utan har intresset fokuserat på andra omständigheter,
exempelvis säker kommunikation med ett fåtal väl definierade kommuni-
kationspartners, betydande överföringskapacitet, lågt pris, etc. För
sådana kunder spelar anknytningen till ett stort nät kanske mindre roll.
Generellt sett torde emellertid vad gäller sådan verksamhet som vänder
sig till allmänheten eller en betydande del därav det vara av betydelse att
kommunikationsmöjligheterna är så omfattande som möjligt. Det är
därför av intresse att olika näringsidkare på teleområdet samverkar.
De frågor som jag här tar upp är i vilken utsträckning som det i regle-
ringen skall slås fäst en skyldighet att upplåta nät för samtrafik och, som
en följd av en samtrafikskyldighet, vad som skall gälla för regleringen av
de samverkande parternas rättsförhållanden.
134
Innan jag redovisar mina överväganden om hur samverkan mellan olika Prop. 1992/93:200
näringsverksamheter på teleområdet skall regleras vill jag ta upp några
definitionsfrågor. I detta sammanhang avser jag med abonnent den som
träffar avtal med ett teleföretag om att detta skall tillhandahålla en viss
tjänst inom sitt kopplade nät. Samtrafik innebär däremot att två eller flera
tjänsteutbjudande teleföretag ombesöijer att kopplad teletrafik från en
abonnent hos det ena företaget transporteras genom det andra företagets
nät åter till det första företagets nät eller vidare till ett annat nät eller till
en abonnent hos det andra företaget. Överlämnandet från ett nät till ett
annat sker vid en punkt som brukar benämnas gränssnitt. Med samtrafik
i angiven bemärkelse jämställer jag anslutningsformer mellan nät och
tjänster som innebär att med samtrafik jämförbara förhållanden kommer
till stånd såvitt avser utväxling av tjänster.
De vanligast förekommande fallen av samtrafik sker mellan Televerkets
telenät och telenät i andra länder samt mellan Televerkets nät och verkets
egna eller andra teleföretags mobiltelenät.
Vad gäller den internationella samtrafiken har denna sin grund i
samarbete mellan olika länders teleoperatörer. Sammankoppling av näten
sker enligt internationellt standardiserade transmissions- och signal-
system. Ett sådant system är signalsystem nr 7, s.k. Röd ITUP (Interna-
tional Telephone User Part). Ersättning för transporter av teletrafiken
utgår enligt avtal mellan Televerket och respektive utländsk teleoperatör.
Beloppen regleras enligt internationella avräkningsavtal.
Samtrafik inom Sverige förekommer i huvudsak mellan det allmänna
fasta telefonnätet och Televerkets NMT-nät, Comviks analoga mobil-
telenät samt de nyetablerade GSM-näten. Televerket tar i dessa fall enligt
särskilda avtal ut ersättning av mobilteleoperatörema för förmedlingen av
teletrafiken och andra tjänster, t.ex. betalningsförmedling. I dag gäller
avgifter för samtrafik som fastställts av Televerket på grundval av rege-
ringens beslut den 24 januari 1991 om villkor for viss samtrafik med
Televerkets kopplade telenät. Av detta beslut, som har sin direkta till-
lämpning på samtrafiken mellan det fästa kopplade telenätet och GSM-
näten, följer att det internationella signalprotokollet Röd ITUP skall an-
vändas för gränssnitten mellan det fästa nätet och GSM-näten. De eko-
nomiska villkoren för anslutningarna skall enligt beslutet bestämmas på
basis av de fäktiska kostnaderna och de ekonomiska villkoren för sam-
trafiken skall baseras på den taxa som gäller vid nationell förlängning av
nordiska operatörers trafik i det allmänna telenätet. Härigenom säkerställs
likabehandling av nationella och utländska teleoperatörer (s.k. national
treatment).
Det finns i detta sammanhang också anledning att något belysa den in-
riktning och de strävanden som gäller inom EG. Grunden for denna re-
glering utgörs av Romfördragets konkurrensregler (artiklarna 85 och 86).
Det som främst är av intresse är kommissionens direktiv (90/388/EEG)
om konkurrens på marknaderna för teletjänster, som påbjuder liberalise-
ring för tillhandahållandet av olika teletjänster och enligt vilket medlems-
länderna skall se till att kontroll av specifikationer och övervakning av
föreskrivna villkor för användning utförs av från teleoperatörerna obero- 135
ende organ. Av intresse är också rådsdirektivet (90/387/EEG) om upp-
rättandet av den inre marknaden for teletjänster genom att tillhandahålla Prop. 1992/93:200
öppna nät (ONP-ramdirektivet), som anger de grundläggande utgångs-
punkterna för harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv till-
gång till och användning av allmänt tillgängliga telenät.
Utgångspunkten i EG-regleringen är att skapa förutsättningar för en
öppen marknad och konkurrens inom medlemsstaterna i det allmänt till-
gängliga telenätet, dvs. den allmänt tillgängliga infrastruktur för telekom-
munikation som finns uppbyggd i staterna. De villkor som tillämpas då
nätet tillhandahålls skall baseras på objektiva kriterier, vara tydliga och
klara, icke-diskriminerande samt offentliga.
Skyldighet till samtrafik
Den inriktning av telepolitiken som riksdagen beslutade om år 1988
innebär bl.a. att det skall finnas ett öppet och sammanhållet telenät som
täcker hela landet (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr.
1987/88:402). Denna inriktning har sin utgångspunkt främst i målet att
alla skall ha möjlighet att utnyttja telefonitjänsten. Med det föreslagna ut-
vidgade statliga ansvaret för grundläggande telekommunikationer avses
detta innebära att det så gott som utan undantag skall vara möjligt att an-
vända telefonnätet för vanlig taltelefoni, telefaxöverföring och för sådana
dataöverföringar som sker via låghastighetsmodem.
Med hänsyn till att inriktningen mot ett öppet och sammanhållet nät
närmast får anses utformad mot bakgrund av att det huvudsakligen finns
endast ett nät, dvs. det av Televerket disponerade statliga allmänna tele-
nätet, kan det sättas i fråga om det bör omfatta även andra telenät som
etableras efter hand. Med andra ord är frågan om staten skall svara för
att telenät binds samman så att det blir möjligt att utöva samtrafik.
Vad gäller området för telefoni är det enligt min mening givet att det
bör genomföras en ordning som innebär att samtrafikskyldighet skall
gälla. Detta har också föreslagits av utredningen. Utredningens förslag
bygger på en uttolkning av den av rikdagen antagna ovan angivna
inriktningen. Utredningen har framhållit att tveksamhet kan råda om det
telenät som avses är det som huvudsakligen är avsett för taltelefoni eller
om inriktningen skall vara tillämplig också för nät som byggts upp för
andra tjänster. Med hänsyn till att statens ansvar är begränsat till grund-
läggande telekommunikationer, dvs. till telefonitjänsten, kan det enligt
utredningen vara skäl anse att det öppna och sammanhållna telenätet skall
vara inskränkt till nät som ombesörjer taltelefoni. Emellertid är det mot
bakgrund av teknikutvecklingen svårt att göra en skarp gränsdragning
mellan nät för telefoni och andra nät. Redan nu och antagligen än mera
i framtiden används samma nät för såväl tal som andra tillämpningar. Ut-
redningen uttalar mot bakgrund härav att kravet på att nätet skall vara
öppet och sammanhållet får anses bäst upprätthållas genom att alla nät-
innehavare av betydelse åläggs att ge tillträde för alla motsvarande näts
innehavare. Med hänvisning till den fastlagda begränsningen av sam-
hällets ansvar till grundläggande teletjänster, dvs. telefonitjänsten, stannar
136
dock utredningen för att samtrafikskyldighet inte skall föreskrivas utöver Prop. 1992/93:200
denna tjänst.
Jag instämmer således i utredningens förslag att det bör gälla en skyl-
dighet till samtrafik beträffande verksamhet med att tillhandahålla tele-
fonitjänst. Med hänsyn till betydelsen av telefonitjänsten är det väsentligt
att resurserna i landet härvidlag samordnas. Det bör även i den nya situa-
tion på teleområdet som följer av ombildningen av Televerket till aktie-
bolag och den förväntade etableringen av flera teleföretag vara ett ansvar
för staten att se till att en sådan samordning kommer till stånd. Detta
skall då gälla med den nyss nämnda föreslagna utvidgningen av inne-
börden i begreppet grundläggande telekommunikationer.
Av naturliga skäl torde intresset att få till stånd samtrafik vara störst
hos de teleföretag som har mindre nät. Exempelvis är en grundläggande
förutsättning för en attraktiv mobiltelefoniverksamhet att möjlighet ges
for dess abonnenter att ringa till abonnenter i det fasta kopplade telefon-
nätet. Det kunde därför, som några remissinstanser framfört, vara till-
räckligt att samtrafikskyldighet gällde för den som innehar det största
nätet. Någon föreskrift innebärande en generell skyldighet för dem som
har mindre nät torde knappast erfordras i praktiken, eftersom det ligger
i dessas eget intresse att det blir samtrafik. Ur principiell synpunkt finns
mot bakgrund av syftet bakom bestämmelsen knappast skäl att undanta
någon tillståndshavare från skyldigheten att delta i samtrafik. Den vars
nät är av så begränsad omfattning att det saknar betydelse för effektivitet
och konkurrens omfattas ju inte av tillståndsskyldigheten. För att undan-
röja vaije tvivel angående omfattningen är det enligt min mening av be-
tydelse att samtrafikskyldigheten för tillståndshavare gäller generellt i
detta avseende. Såsom utredningen har föreslagit bör därför samtliga som
har tillstånd att tillhandahålla telefonitjänst, fest ansluten eller mobil, ut-
tryckligen omfettas av samtrafikskyldigheten.
Med hänsyn till betydelsen av att samtrafik kan förekomma anser jag
emellertid ätt den av utredningen föreslagna skyldigheten till samtrafik
för tillståndshavare bör utsträckas till att gälla även i förhållande till an-
mälningspliktig verksamhet med tillhandahållande av telefonitjänst inom
allmänt tillgängligt telenät. Samtidigt får det anses rimligt att det i sådana
fell råder ömsesidighet i fråga om skyldigheten till samtrafik. Om sam-
trafik upprättas mellan den som är anmälningsskyldig och en tillstånds-
havare gäller således skyldigheten till samtrafik båda parter.
En uppfattning som framförts av några remissorgan är att avgräns-
ningen till telefonitjänsten är svår att tillämpa i praktiken. Det har också
framhållits att det kan vara svårt att i föreskrifter fånga in de ofta tek-
niskt och ekonomiskt komplicerade bedömningar som måste göras för att
bedöma om samtrafikskyldighet bör föreligga.
Enligt min bedömning bör svårigheterna härvidlag inte överdrivas. Det
torde kunna antas att den som har en sådan omfattning av verksamheten
att tillståndsplikt kan föreligga också informerar om vilka tjänster som
erbjuds. Från tillståndsmyndighetens synvinkel bör det mot denna bak-
grund inte vara förenat med större svårigheter att avgöra om telefoni-
tjänsten tillhandahålls. Det förhållandet att verksamheten medger även 137
överföring av andra teletjänster ändrar inte skyldigheten till samtrafik.
Flera remissinstanser, exempelvis Telestyrelsen och ICC, har framhållit Prop. 1992/93:200
att samtrafikskyldigheten bör gälla inte endast for telefonitjänsten. Vissa
menar att samtrafikskyldighet bör gälla för alla teletjänster av betydelse,
medan andra pekar på att vissa s.k. datakommunikationstjänster bör om-
fattas. Det framhålls, av exempelvis Telestyrelsen och Tele2, att samtra-
fikskyldigheten inte bör vara generellt bestämd utan bör bestämmas av
tillståndsmyndigheten i fall där det framstår som motiverat med sam-
trafik.
Som jag har framhållit i det föregående är det min uppfattning att det
kan finnas vinster att göra, såväl ur ett nationellt perspektiv som för den
enskilde, om olika teleföretags verksamheter samordnas genom exempel-
vis samtrafik. Min bedömning är att samtrafik mellan nät och tjänster är
bland det mest betydelsefulla för att främja konkurrensen och därmed
möjligheterna att få till stånd en fungerande marknad.
Bakgrunden för min bedömning att en skyldighet att upplåta nät för
samtrafik skall föreskrivas vad gäller tillhandahållande av telefonitjänsten
är den betydelse som denna tjänst har i alla delar av samhället. Det bör
dessutom noteras att inom EG pågår arbete med att utforma regler om
bl.a. samtrafik just med avseende på telefoni inom ramen för direktivet
om öppna nät (ONP on voice telephony). Det kan därför antas att samtra-
fikskyldighet med avseende på telefoni i någon utsträckning i framtiden
kommer att gälla såväl mellan EG-statema som inom desamma. Även
med hänsyn härtill kan det vara motiverat att Sverige anlägger ett mot-
svarande synsätt.
Det torde i regel ligga i de olika teleföretagens eget intresse att i de fall
samtrafik är möjlig sådan också etableras. Som framförts från vissa
remissinstanser torde det ofta vara en effektivitetsvinst för den som
driver televerksamhet att samtrafik kommer till stånd. Självfallet är det
en effektivitetsvinst ur samhällelig synpunkt att kostsam infrastruktur inte
byggs utöver vad som är motiverat av det samlade behovet. Samtidigt
finns det anledning att förvänta sig att överkapacitet i sådant avseende
inte skall behöva uppstå under förutsättning av att de enskilda teleföre-
tagen gör riktiga bedömningar utifrån marknadssituationen.
Enligt min mening bör vaije möjlighet i samtrafikhänseende tas till
vara som skapar förutsättningar för ökad konkurrens i utbudet av tele-
tjänster. Detta gäller inte minst i fråga om olika datakommunikations-
tjänster och då även andra än sådana som kommer att omfattas av det ut-
vidgade kvalitetskravet på telefonitjänsten. Samtrafikens centrala roll för
att skapa effektiva telekommunikationer gör som jag ser det att en i prin-
cip generell samtrafikskyldighet, dvs. beträffande alla teletjänster, bör
gälla på motsvarande sätt som jag har föreslagit i fråga om telefoni. En
regel härom bör ges i lag.
I fråga om samtrafikskyldighetens omfattning delar jag Lagrådets upp-
fattning att en helt obegränsad skyldighet skulle för den som tillhanda-
håller teletjänster kunna medföra, om än inte betydande, men väl beak-
tansvärda svårigheter att själv utnyttja den nätkapacitet han förfogar över.
En sådan bestämmelse som Lagrådet föreslagit i detta hänseende bör där-
för ges i lagen.
138
Ersättning vid samtrafik Prop.
Möjligheterna att använda samtrafikskyldigheten är i hög grad beroende
av hur ekonomiska och andra mellanhavanden mellan parterna bestäms.
Visserligen innehåller allmänna avtalsregler och näringsrättslig lagstift-
ning grundläggande utgångspunkter för bestämning av parternas hand-
lingsmöjligheter härvidlag, men med hänsyn till att skyldigheten till sam-
trafik föreskrivs i telelagen finns det skäl att också ge bestämmelser om
villkoren för utövande av samtrafiken. Det bör därför i telelagen före-
skrivas efter vilka grunder som förmedlingen av annan teleoperatörs tra-
fik skall ersättas.
Utredningen, vars förslag avser samtrafik endast i fråga om telefoni-
tjänsten, har föreslagit att det föreskrivs att ersättningen vid samtrafik
skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna. Bakgrunden till
utredningens förslag i denna del är utvecklingen inom EG som denna har
tagit sig uttryck i gemenskapernas direktiv om öppna nät (ONP-ram-
direktivet). Enligt dessa regler skall taxeprinciper baseras på objektiva
kriterier och vara kostnadsorienterade och öppna. De skall vidare
garantera likformighet vid anslutning och får inte vara diskriminerande.
Vaije debitering för tillgång till nätresurser eller nättjänster måste
stämma överens med dessa principer och med konkurrensreglerna i Rom-
fördraget. Hänsyn måste också tas till principen om en rättvis fördelning
av globala resurser och behovet av en rimlig avkastningsnivå för
investeringar.
Det i det tidigare nämnda regeringsbeslutet om villkor för viss sam-
trafik anger att de villkor som fastställs skall medge konkurrensneu-
tralitet. Såvitt avser anslutningsnivå och antalet anslutningspunkter sägs
i beslutet, att operatörens önskemål skall ges stor tyngd inom ramen för
vad som är tekniskt möjligt. De ekonomiska villkoren för anslutningarna
får enligt beslutet bestämmas på basis av de faktiska kostnaderna.
Som jag ser det bör självfallet de verkliga kostnaderna för att upplåta
nät för samtrafik beaktas. I huvudsak får detta också anses stämma väl
överens med de synpunkter som remissorganen framfört. I beräknade
kostnader bör ingå en rimlig avkastning på investerat kapital. Såvitt avser
tekniska applikationer bör önskemål från operatörer beaktas i största
möjliga utsträckning varvid hänsyn bör kunna tas till förväntningar om
utveckling eller andra förändringar av tillämpad teknik.
Som en allmän utgångspunkt för de ekonomiska villkoren för samtrafik
torde kunna anges att de bör bestämmas utifrån skäliga affärsmässiga
principer. Det får enligt min mening anses rimligt att den som tillhanda-
håller nät för samtrafik kan ställa krav på skälig lönsamhet med an-
ledning av upplåtelsen. Intäkterna av upplåtelsen, dvs. priset för sam-
trafik, bör då täcka de självkostnader, avskrivningar, den förräntning av
kapital samt de underhålls- och utvecklingskostnader som kan hänföras
till den samtrafik som är aktuell. En sådan inriktning ligger väl i linje
med begreppet kostnadsorientering.
Det är självfallet möjligt att ange specifika grunder för de villkor som
skall tillämpas. Detta kan ha betydelse, eftersom samtrafikvillkoren är
centrala för förändringar av konkurrensen i fråga om utbudet av tele-
1992/93:200
139
fonitjänster. Det är emellertid förenat med stora svårigheter att i detalj Prop. 1992/93:200
- särskilt när det gäller de ekonomiska villkoren - ange hur dessa bör ut-
formas. I princip gäller detsamma beträffande andra villkor for verksam-
heten. Det är med hänsyn härtill inte lämpligt att i telelagen mera pre-
ciserat ange vad som skall gälla beträffande parternas mellanhavanden.
Eftersom villkoren till sin karaktär är privaträttsliga anser jag, såsom jag
förut framhållit, att det är mindre lämpligt att gripa in med offentligrätts-
lig reglering.
Utredningen har föreslagit att det förutom principen om kostnadsorien-
tering vid bestämning av ersättningen för samtrafik också skall finnas ut-
rymme för att beakta kostnader som hänför sig till särskilda uppgifter
som den ersättningsberättigade har enligt tillståndsvillkoren. Vad som
avses är tillståndsvillkor som är bestämda mot bakgrund av målet att tele-
fonitjänsten skall tillhandahållas på likartade villkor i hela landet. Detta
förslag har kritiserats av flera remissinstanser, bl.a. Riksrevisionsverket,
Konkurrensverket, ICC och Tele2. Det framhålls att risk finns för att
samtrafiken härigenom skulle hämmas. En uppfattning som framförs är
att ersättning för sådana villkors uppfyllande bör finansieras via stats-
budgeten.
I nuvarande situation är det Televerket som ser till att det angivna
målet uppfylls. Verket får inte någon särskild ersättning för detta utan
kostnaderna för kostsamma "glesbygdsabonnemang" belastar verkets
rörelseresultat.
Enligt min uppfattning kan det i nuvarande situation inte komma i fråga
att, som några remissinstanser har föreslagit, finansiera merkostnaderna
för vissa telefoniabonnemang via statsbudgeten. Det är, som jag ser det,
med hänsyn till det allmänna intresset av att det på i huvudsak enhetliga
villkor skall kunna gå att telefonera över hela landet inte orimligt att
sådana kostnader får betalas av telefonanvändama som kollektiv, vilket
principiellt innebär att teleforetagen får räkna dessa kostnader som en del
av totalkostnaderna för att bedriva verksamhet.
Mot bakgrund av den nuvarande situationen har utredningen tagit upp
frågan om Televerket med sin dominerande ställning på telefoniområdet
även i framtiden bör åläggas att se till att målet uppfylls utan att för detta
erhålla någon särskild kompensation eller om det bör införas en ordning
med fördelning av dessa kostnader på även de nya aktörer som finns eller
är på väg att etablera sig på telemarknaden. Det diskuteras därvid att
införa ett system där kostnaderna för särskilt dyrbara abonnentanslut-
ningar finansieras genom avgifter. Detta skulle bl.a. öppna för att införa
ett system där samhällsåtaganden av detta slag skulle kunna upphandlas
i konkurrens mellan flera teleföretag. En ordning med avgiftsuttag skulle
även kunna ha gynnsamma effekter på den framtida konkurrenssitua-
tionen genom att marknaden kom att rensas från belastande åtaganden
som är svåra att fördela rättvist.
Det finns dock, som utredningen framhållit, vissa problem med ett
system som baseras på att tillståndshavama skall betala merkostnaderna
för telefoniabonnemang i glesbygd. I den marknadssituation som råder
för närvarande med i praktiken endast Televerket som tillhandahåller 140
telefonitjänst blir det mycket svårt att beräkna vad kostnaden för att
utföra sådana abonnemang verkligen uppgår till. Eftersom det knappast Prop. 1992/93:200
kan förväntas vara en fungerande marknad vad gäller telefoni inom de
närmaste åren är det inte okomplicerat att bestämma vilka abonnemang
som skall hänföras till denna grupp och bedöma kostnaderna för dessa.
Omfattningen av finansieringsbehovet kan i denna situation inte säkert
bestämmas.
Mot bakgrund av nyss redovisade förhållanden anser jag, i likhet med
utredningen, att det för närvarande inte finns skäl att införa en ordning
med avgiftsuttag från olika teleföretag för finansiering av kostnader för
särskilt dyrbara telefoniabonnemang. Härvid beaktar jag även de inte
obetydliga administrativa kostnader som skulle uppkomma med ett system
med avgifter, vilka i praktiken i allt väsentligt skulle komma att betalas
av Televerket.
Mina överväganden leder i stället till att finansieringen av telefoni-
abonnemangen i glesbygd bör ske inom ramen för det här föreslagna
förfarandet att förena tillstånd med villkor innefattande en förpliktelse att
tillhandahålla telefoniabonnemang i hela landet. Detta tillvägagångssätt
är det som jag, mot bakgrund av den föreliggande marknadssituationen,
anser bör komma i fråga. Det har fördelen att det är enkelt att admini-
strera och det innebär att ett särskilt system för ekonomisk utjämning av
skyldigheterna mellan olika aktörer inte måste skapas.
Tillämpat på den föreliggande situationen och den situation som kan
förutses under de närmaste åren torde detta innebära att någon förändring
jämfört med dagens förhållanden inte omedelbart sker. Det finns mycket
som talar för att det bolagiserade Televerket kommer att få svara för att
alla har möjlighet att utnyttja telefonitjänsten. Mot bakgrund av den
dominerande ställning som verket har torde den belastning som detta
innebär i sig knappast vara orimlig.
Min uppfattning att det i princip bör ankomma på samtliga telefonan-
vändare att bidra till kostnaderna för särskilt kostsamma anslutningar
leder emellertid till att jag anser det vara motiverat att någon form av
balansering av dessa extrakostnader kan ske inom ramen för den
samtrafik som utväxlas på telefoniområdet. Så sker för övrigt sedan länge
inom ramen för den samtrafik som bedrivs med utländska telefonnät i den
internationella teletrafiken. Det bör enligt min mening vara möjligt att
när samtrafikersättningen skall bestämmas beakta även kostnader för att
uppfylla målet om telefoni i hela landet. Vid bedömningen av omfatt-
ningen av dessa kostnader bör dock finnas utrymme att ta hänsyn till de
kostnadsfördelar som en dominerande teleoperatör har till följd av sin
ställning på marknaden. En möjlighet att på detta sätt beakta särskilda
kostnader bör enligt min mening inte få någon hämmande inverkan på
samtrafiken. Eftersom kostnaderna för nämnda betungande åtagande
avser tillhandahållandet av telefonitjänsten, bör den ekonomiska kompen-
sationen i detta hänseende i första hand tas ut vid samtrafik avseende
denna tjänst.
Jag vill framhålla att om utvecklingen leder till att dominansen från
Televerket på telefonisidan i framtiden inte blir lika påtaglig och det visar
sig vara lämpligare att fördela skyldigheterna att tillhandahålla olön- 141
samma telefoniabonnemang på annat sätt än genom tillståndsvillkor, det
kan finnas anledning att på nytt pröva frågan om ett avgiftssystem for Prop. 1992/93:200
fördelning av dessa merkostnader. I en sådan situation bortfaller givetvis
möjligheten att kompensera sig for denna börda via samtrafikersätt-
ningen. Detsamma bör bli fallet, som BT framhållit, i en framtida situa-
tion med total tariffbalans.
Marknaden för andra teletjänster än telefonitjänsten har expanderat
starkt under senare år. Inslaget av nya aktörer blir här allt större. Nya
teletjänster introduceras successivt. Redan den föreslagna skyldigheten
att på begäran upprätta samtrafik innebär enligt min mening en tydlig och
ingripande styrning av denna marknad i syfte att ytterligare förbättra
konkurrensförutsättningarna. Med hänsyn härtill samt till den pågående
och väntade marknadsutvecklingen bör samtrafiken såvitt avser andra
teletjänster än telefonitjänsten ske på marknadsmässiga villkor.
Det förhållandet att marknadsmässiga villkor bör tillämpas innebär inte
en möjlighet till överprissättning, s.k. monopolvinst, av den som har en
dominerande ställning på marknaden. Genom den nya konkurrenslagen
(1993:20) kommer ingripanden att kunna vidtas mot missbruk av
dominerande ställning i form av bl.a. etableringshindrande prissättning
eller användning av andra oskäliga afTärsvillkor. Redan det förhållandet
att ersättningen för samtrafik framstår som överdrivet hög vid en
jämförelse med motsvarande ersättning i liknande fell får anses utgöra en
avvikelse från vad som bör godtas. Vidare får ersättningen inte vara
oskäligt hög i förhållande till vad den är avsedd för. Den skall således
inte påtagligt avvika från värdet av den samtrafik som upprättas. Det bör
inte heller krävas att de villkor som ställs upp har någon påvisbar effekt
på konkurrensen för att de skall bedömas som oskäliga (jfr prop.
1992/93:56 s. 85 ff).
Som jag återkommer till senare bör Telestyrelsen ha till särskild upp-
gift att följa samtrafikfrågoma. Telestyrelsen skall kunna ingripa genom
medling, avge yttranden och meddela vissa förelägganden. Tyngdpunkten
bör ligga i Telestyrelsens medlande verksamhet (se avsnitt 4.9). Givetvis
kommer samtidigt den övergripande konkurrensrättsliga regleringen så-
som den nya konkurrenslagen att fylla en viktig funktion i detta samman-
hang. Vid sidan av nyss nämnda befogenheter till ingripande som Tele-
styrelsen föreslås få har styrelsen liksom naturligtvis aktörerna på tele-
marknaden alltid rätt att anmäla ett ifrågasatt missförhållande som kan
innefetta missbruk av dominerande ställning till Konkurrensverket för åt-
gärder enligt konkurrenslagen.
142
Prop. 1992/93:200
Mitt förslag: Nummerplanering skall ske i syfte att skapa effektiva
telekommunikationer. Härvid skall nummerplanernas betydelse från
konkurrenssynpunkt beaktas.
Telestyrelsen skall fastställa nummerplanerna. Telestyrelsen skall
också kunna ingripa vid fördelning av delar av en nummerplan till tele-
operatörer.
Remissinstanserna lämnar i de flesta fall denna fråga utan kommen-
tarer. Telestyrelsen och Konkurrensverket instämmer i utredningens för-
slag.
Skälen för mitt förslag: Nummerplanering har ända sedan uppbygg-
naden av det allmänna telenätet varit en naturlig del av Televerkets verk-
samhet. Den nuvarande nummerplanen har tre syften, vilka är gemen-
samma med syftena i de flesta andra länders eller operatörers nät. De är
att peka ut abonnenterna, att taxera och att dirigera teletrafiken.
Eftersom teletrafiken i Sverige automatiserades tidigt, har nätet i stor
utsträckning äldre utrustning. På grund av kostnadsskäl har detta fört
med sig en viss tröghet i moderniseringen. I sammanhanget bör inte
heller glömmas bort de problem som abonnenterna kan få vid nummer-
ändringar. Nummerplanen anpassas emellertid i dag kontinuerligt efter
behoven. År 1987 beslöts att planen skulle utökas från nuvarande 0 +
åtta siffror till 0 + nio siffror och att detta skulle ske från år 1992.
Utöver nummerplaner för telefonnätet finns nummerplaner for datanät
som datex och datapak samt vissa tjänster.
Televerket svarar, som nyss nämnts, för att upprätta nummerplaner för
det som i dag betecknas som det allmänna telenätet. Verket ombesörjer
också fördelning av nummerresursema enligt den övergripande nummer-
planen geografiskt respektive för olika verksamheter. I samband med att
ett abonnenmangsavtal tecknas sker tilldelning av nummer till tele-
fonledningar och växelledningar.
Nummerplaneringen pågår kontinuerligt. Exempelvis har för en tid
sedan beslutats om modifiering av nummerplanen och kopplingsutrust-
ningen för telefonnätet for att medge nationella nummer med upp till tio
siffror inklusive prefix.
Att upprätta nummerplaner eller att ändra befintliga planer kräver
ingående kunskap om det befintliga och även det planerade nätets möjlig-
heter och begränsningar. Det krävs också insikt om operationella krav på
dirigering och taxering. Betydelse har självfallet även bl.a. marknadsför-
ändringar i olika hänseenden, såsom exempelvis ökad efterfrågan eller
önskemål om att införa nya tjänster, samt tillkomsten av nya operatörer.
Nummerplanernas betydelse har under många år uppmärksammats i det
internationella samarbetet. Bland annat har beskrivningar av och rekom-
mendationer till strukturer utarbetats. Tankar finns inom EG om en ge-
nomgripande harmonisering av nummerplanerna.
143
Nummerplanen för telefoni berörs i EG-kommissionens utkast till Prop. 1992/93:200
förslag till rådsdirektiv om öppna nät för telefoni (ONP on voice tele-
phony). Enligt utkastet skall medlemsstaterna garantera att en nationell
regleringsmyndighet har ansvaret för kontroll av nummerplanen och att
nummer fördelas rättvist, under likabehandling och utan diskriminering
av olika operatörer.
I fråga om internationella accesskoder har medlemsstaterna for när-
varande olika utlandsprefix. Ett flertal länder har dock "00" som prefix.
Genom ett rådsbeslut i juli 1991 gäller att detta prefix skall användas
inom EG. Vidare har rådet i juli 1991 beslutat att nummer 112 skall
införas som nödnummer inom EG, antingen som enda nummer eller
parallellt med existerande nationella nödnummer.
Betydelsen av att dels nummerplaner, dels nummerresurser, t.ex. för
accesser mellan olika nät och möjligheten att nå eller utnyttja olika
tjänster, handhas på ett konkurrensneutralt sätt har framhållits såväl från
Televerkets sida som av andra aktörer på telemarknaden. Det ligger i
sakens natur att tillgången till nummerresurser i en plan för en operatör
kan utgöra en konkurrensfördel för denne. Det är enligt min mening av
stor betydelse att en framtida struktur på den nationella nummerplanen
möjliggör en konkurrensneutral tilldelning av delar av nummerplanen till
olika operatörer. Jag anser därför att ansvaret för övergripande struktur
och tilldelning inom denna ytterst bör vila på Telestyrelsen. I samman-
hanget bör självfallet betydelsen av internationell samordning beaktas.
En ordning av nämnt slag bör skapa förtroende för att de övergripande
planerna upprättas utan hänsyn till ovidkommande intressen och bör leda
till att tvister om fördelning i planen i möjligaste mån kan undvikas.
Telestyrelsen bör således ansvara för nummerplanens struktur, lands-
nummer, accesskoder till nät, gemensamma tjänster (t.ex. nödnummer)
och internationell samordning. Med hänsyn till hur den nuvarande
nummerplanen är uppbyggd bör Telestyrelsen också kunna ingripa med
avseende på fördelningen av nummerresurser i situationer då teleopera-
törer inte kan komma överens. Myndigheten bör däremot inte ha del i
tilldelning av abonnentnummer eller numrering av access till egna tjäns-
ter. Det sagda innebär att ansvaret för att nummerplaner upprättas och
upprätthålls bör läggas hos Telestyrelsen, vilket ligger väl i linje med
uppgiften att vara funktionsansvarig myndighet för telesystemet.
Av avgörande betydelse i arbetet med att upprätta nummerplaner är in-
gående kunskap om telesystemets uppbyggnad och utvecklingsmöjlig-
heter. Sådan kunskap finns i dag främst hos operatörerna och för det be-
fintliga telefonnätet hos Televerket. Det kan därför vara naturligt att
Televerket, i samråd med övriga operatörer och i enlighet med telemyn-
dighetens anvisningar, bereder underlag for den övergripande strukturen
på nummerplanen med beaktande av bl.a. internationell samordning.
Telestyrelsen bör ha möjlighet att vid behov anvisa hur arbetet skall be-
drivas och underlag presenteras. Inom styrelsen måste finnas sådan sak-
kunskap att myndigheten om nödvändigt kan gripa in i arbetet och effek-
tivt styra detta. Även om det normalt bör vara nätägaren som tar initiativ
till utvidgning, förbättring eller förändring i övrigt av befintliga nummer-
144
planer och av resurstillgången bör telemyndigheten ha möjlighet att ini- Prop. 1992/93:200
tiera och driva sådant arbete.
För att förekommande synpunkter med avseende på utvecklingen och
tillämpningen av nummerplaner skall kunna beaktas är det naturligt att
operatörer och andra intressenter ges tillfälle att delta i och därigenom
utöva inflytande över arbetet med nya, utvecklade eller förändrade
planer. Det bör ankomma på Telestyrelsen att finna lämpliga former for
samarbetet mellan berörda intressenter. Telestyrelsen bör om det behövs
initiera, leda och i övrigt verka for att arbetet drivs på ett ändamålsenligt
sätt. Som funktionsansvarig myndighet for det svenska telesystemet har
styrelsen i detta sammanhang att särskilt beakta att nummerplanerna
utformas med beaktande av samhälleliga krav, såsom totalförsvarets
behov, behovet av en fungerande alarmeringstjänst och den internatio-
nella teletrafikens funktion.
För att undvika oklarhet vill jag lägga till följande. Av det förhållandet
att Telestyrelsen skall ha det övergripande ansvaret för nummerplanens
struktur och skall fastställa planen följer att planen inte kommer att
festställas förrän den stämmer överens med de givna målen avseende
effektiva telekommunikationer och konkurrens. För att utan dröjsmål nå
dit kan myndigheten använda förelägganden som får förenas med vite.
Syftet med en sådan åtgärd kan vara att få fram det underlag som behövs
för att planen skall kunna festställas. Motsvarande gäller i de fell då det
handlar om att ändra en gällande plan. Min bedömning är dock att dessa
frågor bör kunna lösas i samförstånd under Telestyrelsens ledning.
Sedan en nummerplan upprättats eller arbetats om helt eller delvis bör
planen fastställas genom beslut av Telestyrelsen. Dessförinnan bör be-
rörda intressenter genom lämpligt förfarande beredas tillfälle att yttra sig
slutligt över innehållet i planen. Ett beslut att fastställa nummerplan bör
kunna överklagas av den som berörs av beslutet. Med hänsyn till det om-
fettande arbete som är förenat med t.ex. större förändringar av en
nummerplan är det väsentligt att eventuella motstående intressen noga
vägs mot varandra innan en plan festställs. Härigenom kan överklaganden
i möjligaste mån undvikas. Jag återkommer längre fram till frågan om
överklagande av telemyndighetens beslut, se avsnitt 4.15.
Beträffande fördelning av nummerresurser inom en plan, dvs. till-
delning av nummerserier, delar av en nummerserie eller motsvarande i
fråga om nummerblock, bör följande gälla utöver de möjligheter som
finns inom operatörens egna nummerplan enligt den övergripande struk-
turen. Grunderna för fördelningen bör läggas fest vid den övergripande
planeringen av nummerplanen och resursfördelningen inom planen för
olika verksamheter. Härvid bör särskilt beaktas att olika operatörer be-
handlas lika. En operatör bör härefter, såsom strukturen för närvarande
är uppbyggd, när så krävs för ett angivet ändamål i första hand begära
viss tilldelning av nummerserier eller nummerblock hos den operatör som
disponerar över det nät som behöver utnyttjas. Det sker då vid förhand-
lingar mellan parterna. Om operatören inte är nöjd med tilldelningen
eller parterna av annat skäl inte kommer överens bör frågan på begäran
av någon av parterna kunna hänskjutas till Telestyrelsen for medling. Om 145
parterna inte kan enas bör myndigheten kunna använda de befogenheter
10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
som ges i telelagen i överensstämmelse med den ordning som jag föreslår Prop. 1992/93:200
for samtrafikfrågor, se avsnitt 4.9. De principer som jag menar bör
tillämpas generellt men också särskilt med avseende på samtrafikfållen
bör alltså även här styra de myndighetsingripanden som behövs.
När väl en plan har fastställts bör de samhälleliga intressena ha be-
aktats av myndigheten i form av en systemanpassad planering och re-
servationer för samhällsviktiga funktioner. Likaså skall hänsyn ha tagits
till inriktningen mot en effektiv konkurrens. Enligt mitt sätt att se finns
det i nuläget inte något intresse från samhällets sida att gå längre när det
gäller att styra det konkreta handhavandet inom nummerplanens struktur.
Kravet på konkurrensneutralitet och likabehandling vid fördelningen av
nummerresurser får anses tillräckligt beaktat genom Telestyrelsens be-
fogenhet att vidta åtgärder för att upprätta och ändra nummerplanen samt
genom myndighetens befogenhet att göra ingripanden i form av föreläg-
ganden och förbud enligt telelagen. Även möjligheten att i särskilda fall
avge yttranden kan ha betydelse i detta sammanhang.
Enskilda abonnemang (teleledningar och växelledningar) tilldelas i dag
nummer i samband med att abonnemanget tecknas. Även i denna del är
det för parterna fråga om att ingå en privaträttslig överenskommelse. För
kunden gäller detta oavsett vilken operatör som han vill teckna ett
abonnemang hos. Några särskilda åtgärder i denna del anser jag inte vara
motiverade.
Mitt förslag: Telestyrelsen bemyndigas att erkänna en teleoperatör
som s.k. RPOA. Det förfarande som behövs för detta bör i största
möjliga utsträckning samordnas med tillståndsförfarandet enligt tele-
lagen.
Utredningens förslag stämmer överens med mitt.
Remissinstanserna: Telestyrelsen har instämt i utredningens förslag.
Övriga remissinstanser har avstått från att kommentera förslaget.
Skälen för mitt förslag: Internationella teleunionens (ITU) grunddoku-
ment, den Internationella telekonventionen (ITC) reglerar de internatio-
nella telekommunikationerna. Enligt artikel 44 i konventionen (Nairobi
1982, SÖ 1985:66) är Sverige förpliktat att uppfylla konventionens be-
stämmelser i fråga om sin egen internationella telekommunikationsverk-
samhet eller när det gäller sådan verksamhet som på ett skadligt sätt kan
inverka på andra länders radioförbindelser. Sverige är vidare förpliktat
att vidta nödvändiga åtgärder för att sådana privata operatörer (Private
Operating Agencies, POA) som erkänts eller fått s.k. auktorisation,
RPOA, för att driva och etablera telekommunikationer efterlever
konventionens bestämmelser.
För att anses som en RPOA i ITU-konventionens mening måste Prop. 1992/93:200
operatören förmedla telekommunikation/telemeddelanden åt var och en
som vill nyttja de telekommunikationstjänster som operatören tillhanda-
håller. Vilka internationella telekommunikationstjänster som en operatör
skall tillhandahålla for att kunna betraktas som RPOA framgår inte av
konventionen. Oavsett vilka slags tjänster som operatören marknadsför
måste i vart fall någon av tjänsterna i princip stå till förfogande för envar
som vill nyttja dem, alltså vara "public" i konventionens mening, for att
operatören skall kunna anses som en RPOA enligt definitionen i ITU-
konventionen.
Begreppet RPOA definieras alltså i ITC som vaije Private Operating
Agency (POA), som tillhandahåller allmänna teletjänster eller rundradio
och som har ålagts att följa ITC:s bestämmelser om internationella
tjänster av den medlemsstat där verksamheten bedrivs. Med POA avses
i samma konvention vaije individ, bolag eller sammanslutning som driver
en anordning för telekommunikation avsedd for internationella teletjänster
eller som kan orsaka skadlig inverkan på sådana tjänster. Både begreppet
POA och RPOA innehåller uttrycket "private". Trots det sätt på vilket
POA definieras torde även exempelvis ett helstatligt aktiebolag kunna
anses som RPOA enligt ITC. Det uttrycket torde kunna förstås som ett
företag eller annan sammanslutning som utgör en juridisk person och som
enligt svensk terminologi inte utgör en del av det allmänna. Inom ITU
har frågan om att låta termen "private" i begreppen POA och RPOA utgå
såsom otidsenlig varit föremål för särskild behandling. I de nya
grundinstrument som utarbetats vid ITU:s extra fullmaktskonferens i
december 1992 har termen "private" i detta sammanhang utmönstrats.
Instrumenten skall träda i kraft den 1 juli 1994.
Av de redovisade definitionerna kan synas framgå att den som
uppfyller kraven därigenom är en RPOA. I termen "recognized" torde
emellertid i ITU:s praxis ha intolkats att något slags bekräftelse,
erkännande eller godkännande från medlemsstatens sida härutöver krävs
och att detta godkännande tar sig uttryck i att medlemsstaten formellt
ålägger operatören att följa bestämmelserna i ITU-konventionen. Härefter
meddelar medlemsstaten detta till ITU:s sekretariat. Prövningen av den
som vill bli erkänd förutsätts ske diskretionärt av medlemsstaten.
Som redan nämnts hänför sig statusen som RPOA uteslutande till den
internationella teletrafiken. Några rättigheter enligt svensk rätt följer inte
av beslutet. Deltagande som medlem i ITU:s organ, av vilka de i detta
sammanhang viktigaste är plenarförsamlingama i the International Radio
Consultative Committee (CCIR) och the International Telegraph and
Thelephone Consultative Committee (CCITT) samt de s.k. administrativa
konferenserna, är förbehållet medlemsstaten och RPOA:s. Dock krävs
särskild tillåtelse av medlemsstaten för att en RPOA skall få delta.
Deltagande i ITU:s organ är av stor betydelse för en internationell
teleoperatör som därigenom kan få nödvändig information och utöva in-
flytande på utvecklingen i flera hänseenden. Härtill kommer den väsent-
liga effekten att operatören lättare blir godtagen som likvärdig av andra
RPOA:s och statliga operatörer på den internationella telemarknaden. 147
Detta kan vara av betydelse för att inte riskera att bli diskriminerad pris-
mässigt i förhållande till dessa operatörer. Det kan också innebära att Prop. 1992/93:200
operatören möter större acceptans av övriga i samarbetet vid utväxling
av trafik och vid investeringar i internationell teletrafik.
Regeringen har i tre fall beslutat att erkänna en operatör som RPOA.
Det har skett under år 1991 och 1992 och avser Tele2 AB, Svensk Rund-
radio AB och Fonetel Global Communications AB.
Det är otvetydigt så att det bland de operatörer med internationell
verksamhet som deltar i samarbetet internationellt anses föreligga ett
behov av att kunna bli erkända, dvs. få status som RPOA.
Enligt ITC svarar Sverige för att erkända operatörer efterlever konven-
tionens bestämmelser. Den materiella reglering som skall följas finns i
de två administrativa reglementen för tele- resp, radiofrågor som formellt
utgör bihang till konventionen. Telereglementet innehåller vissa bindande
bestämmelser och hänvisar i övrigt till ett stort antal rekommendationer
i olika frågor. I konventionens radioreglemente finns bindande bestäm-
melser om bl.a. innehav av radiosändare och fördelning av frekvenser.
Såvitt avser radiokommunikation kommer ett åläggande att följa ITC
i princip inte att innebära krav på en operatör utöver vad som följer av
ett tillstånd eller av regleringen enligt den föreslagna lagen om radiokom-
munikation. Det gäller oberoende av om operatören tillhandahåller tele-
tjänster eller distribuerar rundradio. Den som har fått ett tillstånd enligt
nämnda lag och som inte driver televerksamhet enligt telelagen behöver
således i princip inte åläggas något ytterligare för att kunna ges RPOA-
s ta tus.
Vad härutöver gäller rekommendationerna på teleområdet bör dessa
kunna hanteras så att det i tillstånd för sådan televerksamhet som avses
i ITC som villkor anges vad som skall iakttas. Möjlighet bör också finnas
att meddela beslut om erkännande i annan ordning, alltså utan samband
med tillståndsgivning.
Mot bakgrund av det anförda får det anses naturligt att det blir
Telestyrelsens uppgift att meddela beslut i frågor om erkännande av
operatörer. Jag anser därför att en befogenhet i detta hänseende bör ges
Telestyrelsen. I flertalet fåll torde, som nyss nämnts, RPOA-frågan (er-
kännandefrågan) kunna hanteras i samband med tillståndsprövningen. En
förutsättning är givetvis även i dessa fåll att operatören ansöker om att
få status som RPOA.
I telelagen bör regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer bemyndigas att meddela de föreskrifter som behövs i fråga om
erkännande av privat teleoperatör enligt telekonventionen. Vid beslut om
erkännande m.m. skall Telestyrelsen naturligtvis beakta bestämmelserna
i lagen om radiokommunikation.
Sedan ett beslut om erkännande fåttats ankommer det på Telestyrelsen
att anmäla beslutet till ITU.
I enlighet med den beskrivna ordningen bör Telestyrelsen även kunna
handlägga medgivande för en RPOA att på egen bekostnad delta i arbetet
i ITU:s olika organ. Detta torde närmast kunna betraktas som en
följdfråga till själva erkännandet.
De fördelar som en RPOA åtnjuter i förhållande till operatörer utan 148
den statusen är, som jag redovisat ovan, att hänföra till den intematio-
nella teletrafiken. I flera hänseenden är de helt beroende av den vilja till Prop. 1992/93:200
samarbete som andra operatörer med denna status har. De sanktioner
som drabbar en RPOA som inte uppfyller de förutsatta kraven är således
i första hand att dennes medoperatörer drar sig undan detta samarbete.
Enligt konventionens krav bör det emellertid finnas en möjlighet att, om
operatören åsidosätter vad som åligger honom, förklara att han inte
längre betraktas som RPOA.
Telestyrelsens beslut att vägra erkännande eller att häva ett erkännande
bör kunna överklagas. Detsamma gäller beträffande de förelägganden
eller förbud som bör föregå ett beslut att häva ett erkännande. De
befogenheter avseende tillsyn som ges myndigheten enligt telelagen (se
avsnitt 4.9) bör vara tillämpliga även i fråga om tillsyn av efterlevnaden
av villkor i ett beslut om RPOA-status. Enligt min mening bör behovet
av särskild tillsyn inte överdrivas. Efter ett beslut om erkännande torde
i flertalet fall någon tillsyn i detalj inte krävas så länge operatören till-
handahåller teletjänster enligt konventionen och i övrigt uppfyller de
grundläggande kraven i denna. Tillsynen torde i princip kunna inskränkas
till att avse att operatören uppfyller dessa grundläggande krav. Man torde
vidare kunna förlita sig på att en seriös operatör - vilket en RPOA får
förutsättas vara - kommer att frivilligt medverka till att bereda myndig-
heten erforderligt underlag för att kunna fullgöra sin tillsynsuppgift. En
anmärkning om att underlag skall tillhandahållas myndigheten kan tas in
i beslutet.
Även om en tillståndsfråga enligt någon av de nämnda lagstiftningarna
och erkännandefrågan i allmänhet torde kunna följas åt, är inte grunden
för prövningarna densamma. Vid bedömningen av om en operatör kan
erkännas är det rimligtvis de kriterier som anges i ITC som skall styra
prövningen. Det är ju i de internationella överenskommelserna inom
ramen för ITU som RPOA-begreppet har sitt ursprung och i det inter-
nationella samarbetet som det har betydelse. Att för ett erkännande av en
operatör ställa längre gående krav synes därför inte vara förenligt med
konventionen. Däremot torde det finnas utrymme för att formulera
kraven på olika sätt. I princip torde det vara så att den som getts tillstånd
att driva televerksamhet enligt telelagen får anses uppfylla sådana all-
männa krav som kan ställas upp. De specifika krav som uttryckligt följer
av ITC tillkommer dock och får prövas för sig.
149
Prop. 1992/93:200
Mitt förslag: Telestyrelsen skall utöva tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna i telelagen och av de villkor och föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.
Telestyrelsen skall medla i tvister mellan teleföretag om samtrafik,
uthyrning av förbindelser och andra frågor. En part skall kunna begära
att myndigheten yttrar sig i fråga om ett avtalsvillkor är förenligt med
telelagens bestämmelser. Telestyrelsen skall i detta sammanhang också
kunna meddela förelägganden och förbud.
Förfaranden som omfattas av vitesföreläggande eller vitesförbud
skall inte också kunna föranleda ansvar enligt straffbestämmelser i
lagen.
Utredningens förslag stämmer överens med mitt.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har kommenterat utred-
ningens förslag till tvistlösningsåtgärder. Några av dessa har i huvudsak
ingen erinran mot förslaget. Synpunkterna från de övriga går ut på att
Telestyrelsens befogenheter bör vidgas.
Telestyrelsen har i huvudsak instämt i utredningens förslag. Konkur-
rensverket har framhållit att det är viktigt att tvistlösningsprocessen är
snabb, bl.a. för att konkurrerande företags inträde på marknaden inte
skall hindras. STA11 LL-de. legationen framhåller att Telestyrelsen bör ha
rätt att på eget initiativ yttra sig om villkor for samtrafik eller uthyrning
av förbindelser. Internationella handelskammarens svenska nationalkom-
mitté (ICC), Sverige Industriförbund och Näringslivets telekommitté,
anser att utredningens förslag till medel för tvistelösning är helt otillräck-
liga. Denna uppfattning anges främst bygga på det förhållandet att
tillståndsmyndigheten inte har tillerkänts rätten att i sista hand bestämma
samtrafikvillkoren. Även AB NordicTel anser att Telestyrelsen borde ges
rätt att fastställa samtrafikvillkor. Enligt ICC:s m.fl. uppfattning är det
inget unikt att en myndighet ges rätt att meddela föreskrifter om vad som
civilrättsligt skall gälla mellan två parter. Leverantörforeningen Kontor
och Data (LKD), framhåller att det finns anledning att tro att allvarliga
tvister mellan samtrafikerande operatörer inte blir vanliga. Telestyrelsens
föreslagna roll som medlare i samtrafiktvister m.m. har enligt LKD både
för- och nackdelar. LKD pekar på att avtal om samtrafik faller under all-
männa avtals- och köprättsliga bestämmelser. Enligt LKD bör många
problem av detta slag hanteras med hjälp av konkurrenslagen. I förslaget
till konkurrenslag ingår en snabb handläggningsprocedur som enligt LKD
bör kunna tillgodose teleoperatörernas önskemål i detta avseende. LKD
anser att det är motiverat att tills vidare se huruvida de nämnda lagarna
kan lösa de problem som möjligen kan uppstå. Tele2 AB påpekar att det
i de allra flesta fall inte varit möjligt för konkurrerande operatörer att
komma överens om samtrafikvillkor. Detta visar att det är nödvändigt
med ett förfarande som gör det möjligt att snabbt och smidigt lösa kon-
flikter. Tele2 anser att det är svårt att utläsa vilka möjligheter Telestyr-
150
elsen i praktiken har enligt utredningsförslaget att fatta beslut som kon- Prop. 1992/93:200
kret anger vad parterna har att rätta sig efter.
Skälen for mitt förslag: Som jag nyss sagt avser jag att föreslå rege-
ringen att Telestyrelsen anförtros uppgiften att pröva tillståndsansök-
ningar och fastställa tillståndsvillkor enligt telelagen. Det bör dessutom
ankomma på Telestyrelsen att utöva tillsyn av att bestämmelserna i tele-
lagen och därtill anslutande föreskrifter och tillståndsvillkor efterlevs.
Utredningen har föreslagit att Telestyrelsen i sitt tillsynsarbete skall
kunna meddela förelägganden för att kunna få till stånd rättelse av
felaktiga beteenden. Visst beteende från ett teleföretag skall också kunna
förbjudas om det strider mot lagen, på denna byggda föreskrifter eller
mot tillståndsvillkor. För att öka styrkan bakom påbuden skall föreläg-
ganden och förbud kunna förenas med vite.
Jag delar utredningens uppfattning att det måste vara möjligt för till-
synsmyndigheten att ge anvisningar i form av förelägganden och förbud
for att felaktiga beteenden bland teleforetagen skall rättas till. För att
sätta kraft bakom orden bör förelägganden och förbud kunna förenas med
vite. Utsättande av vite bör kunna användas såväl vid konstaterad
obenägenhet att rätta sig efter ett tidigare föreläggande som redan vid ett
första föreläggande om det finns anledning anta att det behövs för att
uppnå rättelse inom angiven tid.
Ett kraftfullt verkande vite bör enligt min mening i flertalet fall vara
ett verksamt medel för att få till stånd rättelse. I vissa fåll kan dock
tänkas att detta inte är tillräckligt för att komma till rätta med situationen.
Den yttersta sanktionen mot en tillståndshavare blir då att återkalla till-
ståndet.
Vad gäller vitesföreläggandes utformning, storleken på vitesbelopp, ut-
dömande av vitet m.m. skall bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten
tillämpas.
Den tekniska utvecklingen och dynamiken på telemarknaden kommer
sannolikt att föra med sig nya former eller tillämpningar i fråga om sam-
verkan mellan telenät och mellan olika aktörer. Redan i nuvarande situa-
tion förekommer som jag redovisat i det föregående (avsnitt 4.6) samtra-
fik mellan olika nät. Detta förutsätter att teleforetagen har träffat överens-
kommelse om vad som skall gälla för deras samverkan. I vaije överens-
kommelse om villkor för samtrafik som skall träffas finns risk för att det
uppstår konflikter. Självfallet är det så att parterna i vissa hänseenden har
olika intressen att bevaka i förhandlingssituationerna. Det är därför också
närmast naturligt att det kan bli svårt för parterna att komma överens i
en del fell. I vissa hänseenden kan det bli så att parterna står så långt
ifrån varandra att någon uppgörelse inte kan träffas. Det kan också vara
på det sättet att det kan upplevas som att överläggningar förhalas i syfte
att undvika uppkommande konkurrens eller av andra skäl. Andra tvister
kan gälla konkreta frågor, såsom ekonomiska villkor för samtrafik. Det
är notoriskt hur betydelsefull avgiften är för de kommersiella förut-
sättningarna att driva televerksamhet. I stort sett lika viktiga kan olika
tekniska förutsättningar eller villkor vara. Som potentiella tvistefrågor
kan här nämnas antalet överlämningspunkter eller anslutningspunkter, var 15 j
dessa kan vara placerade, kostnaderna för att upprätta punkter etc. Även
tillämpningar av befintlig teknik beträffande nummerfrågor, accesskoder Prop. 1992/93:200
eller taxerings- och dirigeringsfrågor kan bli tvisteämnen. Ytterligare
exempel kan vara oenighet om vad som är möjligt att åstadkomma inom
ramen för den teknik och det system som finns tillgängligt och vilken
information som skall lämnas om ny teknik eller ändrade tekniska
tillämpningar.
En del av nämnda frågor kan vara av enkel beskaffenhet. Andra
däremot kan vara komplicerade i olika hänseenden. Ingående kunskap i
teletekniska frågor är en forutsättning för förståelse av problemställ-
ningarna. Likaså måste ekonomiska bedömningar av olika slag göras om
ett kostnadsorienterat pris skall kunna bestämmas. Ett viktigt led här är
att få fram tillräckligt underlag for att ta ställning i olika frågor.
De villkor för samtrafik som kan förekomma kan till sin karaktär i
princip jämställas med vilka andra privaträttsliga avtalsvillkor som helst.
Det är därför naturligt att det i första hand bör ankomma på berörda
parter att på egen hand sluta avtal om villkor och att inom ramen för
affärsmässiga förhandlingar lösa uppkommande tvister. Detta sätt att be-
trakta villkorens rättsliga karaktär stämmer inte endast med det svenska
synsättet (jfr SOU 1990:100 s. 123 flf) utan även med hur samtrafikfrågor
behandlas inom EG och i länder som i aktuellt hänseende kan jämföras
med Sverige.
Någon reglering särskilt för frågor om samtrafik eller andra privaträtts-
liga relationer mellan teleoperatörer finns inte i dag. I relationen mellan
parterna gäller emellertid allmänna avtals- och köprättsliga bestämmelser.
Oskäliga villkor i ett ingånget avtal kan angripas med avtalslagens
generalklausul (36 §). Enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare kan vidare domstol förbjuda en näringsidkare att i fort-
sättningen använda ett villkor som anses oskäligt eller väsentligen samma
villkor i liknande fall.
Som jag påpekat i det tidigare har en ny konkurrenslag (1993:20)
antagits. Avsikten med den regleringen är att hindra konkur-
rensbegränsande beteenden från företag. Givetvis får den lagen inverkan
också på näringsverksamheten inom teleområdet.
Önskemål om ett effektivt förfarande för tvistelösning finns inom vaije
område där tvister behöver slitas. Det som i första hand efterfrågas är
snabb handläggning och en möjlighet att snabbt få ett definitivt besked
i den fråga som tvisten avser. Detta har också särskilt framhållits av
vissa av remissorganen. Kraven kan i olika grad uppfyllas beroende på
vilken form som väljs för att lösa tvistefrågor. På teleområdet finns det
ytterligare krav som hänger samman med att överenskommelser om ex-
empelvis samtrafik är särpräglade med avseende på tekniska och eko-
nomiska aspekter. Särskild sakkunskap behövs därför. Dessutom är kon-
tinuitet i de bedömningar som görs önskvärd. I synnerhet inledningsvis
kommer avgörandena att få stor betydelse för efterföljande tvister.
Utredningen har diskuterat olika sätt att tillhandahålla ett effektivt
tvistelösningsförfarande. En lösning som redovisats är att parterna hän-
visas till att använda sig av ett skiljeförfarande enligt lagen (1929:145)
om skiljemän. För egen del vill jag framhålla att denna möjlighet givetvis
152
alltid står öppen under förutsättning av att parterna kan träffa sådana Prop. 1992/93:200
avtal.
Ett alternativ enligt utredningen vore att direkt i telelagen föreskriva att
prövning av tvister skall ske enligt lagen om skiljemän, ett s.k. legalt
skiljeförfarande. I denna variant skulle ordföranden och övriga ledamöter
förordnas av regeringen. Ordföranden skulle vara eller ha varit ordinarie
domare och övriga ledamöter ha särskild sakkunskap inom teleområdet,
ekonomi och teknik. Det tillskapade organet blev att betrakta som en s.k.
domstolsliknande nämnd, vars avgöranden skulle kunna gälla utan
överprövning.
Mot en sådan ordning talar dock de allmänna strävandena mot enhet-
lighet och samordning av domstolsväsendet (jfr Ds 1992:38, Domstols-
väsendet, Organisation och administration i framtiden). Enligt prome-
morian skall ett sammanhållet domstolsväsende vara utgångspunkten för
framtiden. Starka skäl sägs tala för att befintliga specialdomstolar av-
skaffas och deras verksamhet i möjligaste mån inordnas i de vanliga
domstolarna. En principiell utgångspunkt anges vara att en fristående spe-
cialdomstol skall accepteras endast om det finns mycket starka skäl för
en särreglering inom ett visst rättsområde (jfr prop. 1992/93:100 bil. 3,
s. 27).
Mot denna bakgrund anser jag det mindre lämpligt att inrätta nya
specialorgan för att lösa tvister på teleområdet. De skäl som talar for att
skapa en särskild ordning for tvistelösning på teleområdet är visserligen
starka. Med beaktande av de synpunkter som förts fram vid den hittills
gjorda översynen i specialdomstolsfrågan anser jag emellertid inte att en
lösning som innebär att det tillskapas en s.k. domstolsliknade nämnd för
avgörande av tvistefrågor på teleområdet bör läggas fram.
Utredningens förslag for att komma till rätta med tvister på teleområdet
innebär att Telestyrelsen ges en mycket aktiv roll, dock utan att den for-
mellt har rätt att slita parternas interna mellanhavande. Jag kan för egen
del ansluta mig till den av utredningen föreslagna ordningen som enligt
min mening bör regleras inom ramen för Telestyrelsens tillsynsverksam-
het.
Utgångspunkten bör som jag ser det vara att de privaträttsliga frågor
som det här gäller i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan
berörda parter. Om det visar sig att någon överenskommelse inte kan nås
bör part kunna anmäla detta hos Telestyrelsen. Myndighetens första
uppgift är härefter att medla mellan parterna i syfte att en överenskom-
melse skall träffas. På motsvarande sätt bör en anmälan i en tvist rörande
ingångna avtal behandlas. Ett viktigt led i myndighetens agerande i dessa
fall är att utreda de förhållanden som skall utgöra grunden för en
överenskommelse. Telestyrelsen kan här använda de befogenheter i till-
synshänseende som bör ges enligt telelagen. Jag utgår emellertid från att
parterna efter begäran från myndigheten kommer att lägga fram det
underlag som behövs. Förhandlings- och medlingsstadiet bör enligt min
mening utgöra tyngdpunkten i förfarandet. Samtidigt är snabbhet och
effektivitet i myndighetens agerande viktigt. Myndigheten bör så snart det
går söka bedöma förutsättningarna för att träffa en överenskommelse 153
mellan parterna.
I samband med medling bör myndigheten, om en part begär det, kunna Prop. 1992/93:200
yttra sig om erbjudna eller tillämpade villkor är förenliga med föreskrif-
terna i telelagen. Ett sådant yttrande är inte avsett att vara bindande för
parterna. Att möjlighet finns att begära ett yttrande skall i stället ses som
en service i förhållande till berörda parter. STATTEL-delegationen har
föreslagit att myndigheten skall kunna avge ett sådant yttrande också utan
någon partsbegäran. Jag vill framhålla att avsikten är att parten på detta
sätt skall kunna begära ett uttalande av myndigheten med tanken att det
skall kunna leda till att tvisten löses. En ordning där myndigheten yttrar
sig utan att en part har begärt det bör således inte användas.
Att Telestyrelsen agerar som medlare mellan parterna eller avger ett
yttrande på parts begäran hindrar inte att myndigheten tillgriper andra
medel som står till dess förfogande i tillsynsverksamheten. Telestyrelsen
kan också, om den anser att en prövning enligt konkurrenslagen är
befogad, anmäla ett vid sin tillsyn konstaterat förhållande till Konkurrens-
verket. Att göra detta i ett pågående medlings- eller yttrandeärende kan
dock ofta vara olämpligt. ICC m.fl. har framhållit att ett överlämnande
till Konkurrensverket inte bör ske utan att parten har medgett detta. Även
jag anser att partens åsikt därvidlag skall tillmätas stor betydelse.
Emellertid anser jag inte att det bör vara förbjudet for Telestyrelsen att
utan ett sådant medgivande anmäla förhållandet till Konkurrensverket.
De medel som kan komma att användas av Telestyrelsen är föreläg-
ganden och förbud. Föreläggandena får förenas med vite. Denna ordning
skall, som framhållits ovan, ses mot bakgrund av den skyldighet till
samtrafik i syfte att skapa effektiva telekommunikationer som skall gälla
enligt telelagen. Ett föreläggande eller förbud får givetvis olika form
beroende på aktuell frågeställning. Myndigheten skall bl.a. kunna för-
bjuda tillämpning av vissa villkor. I enlighet med vad som framhållits av
Lagrådet bör strykas under att möjligheterna att använda förelägganden
och förbud i de ifrågavarande tvisterna begränsas av det måste röra sig
om "förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna
lag eller av tillståndsvillkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen”. Således får det anses uteslutet bl.a. att en part skall kunna
föreläggas att godta vissa avtalsvillkor. I samband med förelägganden
och förbud kan det emellertid vara ändamålsenligt att Telestyrelsen i
grunderna för ett beslut mer eller mindre ingående anger hur ett god-
tagbart villkor bör vara utformat. Strävan att åstadkomma villkor som är
förenliga med bestämmelserna i telelagen skall vara grunden för myndig-
hetens ingripanden.
Om parterna inte kan komma överens, kan alltså Telestyrelsen kraftfullt
påverka parterna i riktning mot en överenskommelse genom att utfärda
förbud eller föreläggande. Ett sådant beslut, som i allmänhet bör gälla
omedelbart, skall kunna överklagas.
Enligt min uppfattning utgör den här beskrivna ordningen ett gott
instrument för att på ett praktiskt och kompetent sätt verksamt åstad-
komma att tvister mellan teleföretag löses. Jag kan därför inte dela de re-
missynpunkter som går ut på att det finns anledning att därutöver vidga
Telestyrelsens beslutsbefogenheter. 154
Naturligtvis hindrar inte den här beskrivna ordningen parterna från att Prop. 1992/93:200
väcka talan i allmän domstol enligt avtalslagen eller att initiera en process
enligt lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vid missbruk av domi-
nerande ställning bör konkurrenslagen tillämpas.
I det föregående har talats främst om samtrafikvillkor. På sätt som an-
getts inledningsvis är det i detta hänseende fråga om samtrafik inom all-
mänt tillgängliga telenät.
Vid sidan härav finns frågor som lämpligen kan hanteras på samma sätt
som villkor for samtrafik, dvs. av Telestyrelsen med stöd av de befogen-
heter som ges i telelagen. För det första bör detta gälla villkoren för
hyrda förbindelser. I den här delen kan oenighet uppkomma om tolk-
ningen av givna tillståndsvillkor. Vidare skall de taxor som en tillstånds-
havare tillämpar för ledningarna vara kostnadsorienterade, vilket också
skapar utrymme för att ha olika meningar om bl.a. det skäliga i ett pris
och om hur en taxa skall varä uppbyggd.
Enligt samma principer bör Telestyrelsen kunna gripa in och agera i
tvister mellan operatörer såvitt avser användning av befintlig nummerplan
(tilldelning av nummerresurser eller fördelning av delar av planen).
Dessa privaträttsliga delar av hanteringen av nummerplaner har utpräglad
betydelse i konkurrenshänseende. En motsvarande ordning som beträf-
fande samtrafikfrågoma bör därför användas i förekommande fall.
Med tanke på att de förfaranden som kriminaliseras i förslaget till
telelag kan komma att omfattas av vitesföreläggande eller vitesförbud
enligt vad jag redogjort for i det tidigare har Lagrådet förordat att det i
lagen införs en bestämmelse av innebörd att förfaranden som omfattas av
sådana förelägganden eller förbud inte också skall föranleda straffansvar.
Jag delar Lagrådets uppfattning att en sådan bestämmelse bör införas i
lagen.
Regeringsformen
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd kan enligt
2 kap. 12 § regeringsformen begränsas genom lag. Begränsning får enligt
paragrafens andra stycke göras endast för att tillgodose ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. Begräns-
ning kan t.ex. ske med hänsyn till beivrandet av brott.
Sekretesslagen
I 9 kap. 8 § sekretesslagen (1980:100) finns föreskrifter om sekretess för
uppgifter hos Televerket, Postverket och andra myndigheter som handhar
allmän samfärdsel. Bestämmelserna gäller endast i det allmännas verk-
155
samhet. Såvitt avser Televerket omfattar sekretessen enligt paragrafens Prop. 1992/93:200
andra stycke uppgift som angår ett särskilt telefonsamtal eller ett annat
telemeddelande. Med telemeddelanden avses telefonsamtal, telegram,
telex- och telefaxmeddelanden samt dataöverföring, bildöverföring och
andra teletjänster. Den som har tagit del i utväxlingen av ett telemeddel-
ande eller som innehar en apparat som har använts för telemeddelandet
har dock rätt att få uppgift om meddelandet. Detta gäller emellertid
endast om inte sekretess för uppgiften följer av annan bestämmelse.
Tredje stycket i paragrafen reglerar sekretessen i övrigt inom allmän
samfärdsel. Sekretessen gäller för uppgifter som angår enskildas för-
bindelser med samfärdselverksamheten. Sekretessen begränsas genom ett
omvänt skaderekvisit, där presumtionen är för sekretess. Enligt detta
stycke gäller sekretess för uppgift om bl.a. telefonnummer. Sekretessen
gäller även för uppgift om en enskilds affärsangelägenheter i förbindelse
med en anstalt som handhar allmän samfärdsel.
Enligt paragrafens fjärde stycke gäller absolut sekretess för uppgift vid
särskild sambandstjänst inom totalförsvaret. Personalen kan vid sam-
bandstjänst komma att höra eller läsa telemeddelanden som utväxlas på
det allmänna telenätet. Sekretess gäller för sådana uppgifter.
I 14 kap. sekretesslagen finns bestämmelser bl.a. om vissa begräns-
ningar och förbehåll i sekretessen.
Enligt 14 kap. 2 § tredje stycket hindrar sekretess inte att en uppgift
om en enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en
myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). En uppgift hos Televerket om enskilds telefonnummer
får dock, om den enskilde hos Televerket begärt att abonnemanget skall
hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje
stycket, lämnas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner
att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att
det annars finns synnerliga skäl.
Enligt 14 kap. 2 § ljärde stycket hindrar sekretessen inte att en uppgift
som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyn-
dighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om
fängelse är föreskrivet for brottet och detta kan antas föranleda annan
påföljd än böter. Om en uppgift omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 §
andra stycket sekretesslagen gäller vad som nyss sagts endast såvitt avser
misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år (14 kap. 2 § femte stycket).
I fråga om tillämpningen av 14 kap. 2 § fjärde och femte styckena
sekretesslagen på uppgifter som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 §
andra stycket samma lag kan anmärkas att det av 15 kap. 5 § sekretess-
lagen följer att en myndighet på begäran av en annan myndighet normalt
är skyldig att lämna ut uppgifter till den andra myndigheten, om upp-
gifterna kan lämnas utan hinder av sekretess. Att hinder mot utlämnande
inte föreligger på grund av sekretess kan som redan sagts följa av bl.a.
14 kap. 2 § fjärde och femte styckena. Det är den utlämnande myndig-
heten som i vaije enskilt fall har att pröva om förutsättningar föreligger
för ett utlämnande av uppgifter. De angivna bestämmelserna gör ingen
skillnad mellan det fallet att ett brott riktar sig mot ett intresse inom en
156
myndighets eget ansvarsområde och det fallet att ett brott riktar sig mot Prop. 1992/93:200
någon annan myndighet eller mot en enskild. Bestämmelserna är till-
lämpliga i båda fallen. Inte heller gör bestämmelserna skillnad mellan det
fallet att misstanken om brott uppstått hos myndigheten och det fallet att
brottsmisstanken uppstått hos annan myndighet men att myndigheten
genom denna andra myndighets försorg fått vetskap om misstanken.
I sammanhanget bör även 14 kap. 3 § sekretesslagen nämnas. I denna
bestämmelse anges att en sekretessbelagd uppgift får lämnas till myn-
dighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har före-
träde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen
är emellertid inte tillämplig på uppgifter som omfattas av sekretess enligt
9 kap. 8 § andra stycket.
Enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen gäller sekretess till skydd för enskild
inte i förhållande till honom själv och han kan efterge sekretessen helt
eller delvis. Det sagda gäller inte om annat följer av bestämmelserna i
sekretesslagen.
Den tystnadsplikt som följer av bestämmelserna i sekretesslagen i fråga
om bl.a. uppgift om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
har enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen företräde framför meddelarfriheten
enligt tryckfrihetsförordningen.
Brottsbalken
Enligt 4 kap. 8 § brottsbalken är det straffbart att olovligen bereda sig
tillgång till ett meddelande, vilket såsom postförsändelse eller såsom tele-
fonsamtal, telegram eller annat telemeddelande är under befordran genom
allmän befordringsanstalt, dvs. Televerket eller Postverket. Skyddet
gäller endast under den tid som meddelandet är under befordran. Det
sträcker sig med andra ord från den tidpunkt då meddelandet avlämnats
till befordran fram till det att meddelandet har lämnats ut. Om någon i
annat fall bereder sig tillgång till ett meddelande kan gärningen vara
straffbar enligt 4 kap. 9 § BrB (intrång i förvar).
Med hänsyn särskilt till Televerkets och Postverkets dominerande ställ-
ning i fråga om att förmedla meddelanden ansågs det vid tillkomsten av
4 kap. 8 § brottsbalken inte föreligga något behov av att utvidga tillämp-
ningsområdet för bestämmelsen till att gälla även sådan förmedlingstrafik
som bedrivs av andra, enskilda eller allmänna, befordringsanstalter. Ett
visst skydd för annan förmedlingsverksamhet finns dock genom bestäm-
melserna om intrång i förvar och olovlig avlyssning i 4 kap. 9-9 a §§
brottsbalken.
Beträffande telemeddelanden nämns i 4 kap. 8 § telefonsamtal, tele-
gram eller annat telemeddelande. Uttrycket "annat telemeddelande" kom
till under utskottsbehandlingen sedan den dåvarande telestyrelsen påpekat
att bestämmelsen i annat fall inte skulle komma att omfatta telexmeddel-
anden. - I Straffrättskommitténs förslag hade undantag gjorts för det fåll
att telemeddelandet befordrades via radio. Sedan telestyrelsen framfört
önskemål om skydd även för sådana meddelanden i radio, som inte är av-
sedda för allmänheten, fick det föreslagna undantaget på hemställan av
Lagrådet utgå såsom inte erforderligt. Visserligen är det inte klarlagt hur Prop. 1992/93:200
skydd skall kunna vinnas för meddelanden via radio. I paragrafen förut-
sätts emellertid, att någon olovligen bereder sig tillgång till meddelandet,
och straffbestämmelsen kan sålunda inte tillämpas i fråga om befordran
via radio, om det inte är förbjudet att lyssna på meddelanden i radio. Å
andra sidan skulle ett undantag möjligen kunna missförstås så, att det
ansågs inbegripa även sådana fell som att någon på en telegrafstation
bereder sig tillgång till telegram som skall avsändas eller har ankommit
med radio.
I 20 kap. 3 § brottsbalken anges att den som röjer uppgift, som han är
pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt för-
ordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan
författning, eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet, döms - om
inte gärningen eljest är särskilt belagd med straff - för brott mot tyst-
nadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. Vid gärning som begås av
oaktsamhet är påföljden böter. I ringa fell av oaktsamhet döms inte till
ansvar.
Radiolagen
I 3 a § radiolagen (1966:755) anges att den som i mottagare har avlyssnat
telefonsamtal, telegram eller annat telemeddelande inte obehörigen får
föra detta vidare. Vidare anges att anordning, som automatiskt registrerar
innehållet i radio- eller trådsändning, får användas tillsammans med en
mottagare endast om regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer medger det i särskilt fall. Ett sådant medgivande krävs emel-
lertid inte om registreringen avser sändning som uppenbarligen är avsedd
for allmänheten. Bestämmelsen i fråga om mottagare avser även en åter-
givningsanordning som är ansluten till mottagaren, men den gäller inte
navigeringsmottagare.
Enligt 22 § andra stycket radiolagen döms den som bryter mot 3 a §
första eller andra stycket till böter.
Datalagen
Enligt 11 § datalagen (1973:289) får en personuppgift som ingår i
personregister inte lämnas ut, om det finns anledning anta att uppgiften
skall användas för automatisk databehandling i strid med lagen. I det all-
männas verksamhet skall i stället sekretesslagen tillämpas.
Med en personuppgift avses i datalagen en upplysning som avser en-
skild person. Ett personregister förs enligt lagen med hjälp av ADB och
innehåller förteckning eller motsvarande där en personuppgift kan hän-
föras till den som avses med uppgiften.
Enligt 20 § datalagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar ut personuppgift i strid mot 11 § till böter eller fängelse i högst
ett år.
Enligt 13 § datalagen gäller tystnadsplikt for registeransvarig eller 158
annan som har tagit befattning med personregister eller med uppgifter
som samlats in for att ingå i sådant register för uppgifter om enskilds Prop. 1992/93:200
personliga förhållanden. I det allmännas verksamhet skall i stället bestäm-
melserna i sekretesslagen tillämpas. Den som bryter mot denna bestäm-
melse om tystnadsplikt kan straffas för brott mot tystnadsplikt enligt
20 kap. 3 § brottsbalken.
I 21 § datalagen stadgas om straff för dataintrång. Den straffbara
gärningen innefattar att någon olovligen bereder sig tillgång till upp-
tagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller
utplånar eller i register för in sådan upptagning. Med upptagning avses
även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat
liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling.
Datalagen avser i princip endast personregister. Denna begränsning till
ADB-register som innehåller uppgifter av visst slag gäller emellertid inte
21 § (prop. 1973:33 s. 105, 144 f). Straffbestämmelsen är subsidiär i
förhållande till brottsbalken.
Allmänt
Frågan om integritetsskydd är och har varit central i flera olika interna-
tionella sammanhang, främst inom FN, OECD, EG och Europarådet.
I FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna anges att
envar är skyddad mot godtyckliga ingripanden i fråga om bl.a. korre-
spondens och har rätt att utan ingripanden söka, motta och sprida upplys-
ningar och tankar genom vaije slags uttrycksmedel utan hänsyn till
gränser (artikel 12 och 19). En motsvarande reglering finns i 1966 års
internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
(artikel 14 och 19) samt i den Europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel
8 och 10). Med uttrycket korrespondens avses i de internationella kon-
ventionerna olika former för överförande av meddelanden mellan indivi-
der såsom telefoni.
Europeiska ekonomiska gemenskapen
I rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av
den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät,
det s.k. ONP-direktivet, talas om vissa väsentliga krav som kan motivera
en begränsning av åtkomsten av ett allmänt tillgängligt telenät eller en
allmänt tillgänglig teletjänst. För att anses som väsentligt krav skall det
vara fråga om skäl av allmänt intresse såsom nätens integritet och
dataskydd. Villkoren för tillhandahållande av öppna telenät får inte
utgöra hinder för tillgång till allmänt tillgängliga telenät eller allmänt till-
gängliga teletjänster, bortsett från skäl som baseras på väsentliga krav
som t.ex. skydd av data i tillämpliga fåll. Av bilaga 2 till direktivet
framgår att användningsvillkor kan innefatta åtgärder som berör skydd
av persondata och kommunikationssekretess om så behövs.
Uttrycket väsentliga krav innefattande dataskydd nämns även i kommis- Prop. 1992/93:200
sionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på
marknaderna för teletjänster.
Enligt direktivet kan dataskydd innefatta skydd av persondata, sekretess
för information som överförs eller lagras och skydd av privatlivet.
EG-kommissionen antog i september 1990 ett förslag till direktiv ( SYN
287) angående skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter.
Bakgrunden till förslaget är att en hög nivå for skydd mot integritets-
kränkning i samband med framför allt automatisk eller elektronisk be-
handling av personuppgifter inom EG-kommissionen har ansetts nöd-
vändig för att säkerställa det önskade fria flödet av information mellan
medlemsländerna (förslaget finns utförligare redovisat i Datalagsutred-
ningens betänkanden SOU 1991:21 s. 21 ff och SOU 1991:62 s. 45 ff).
Förslaget föranledde kritik när det behandlades av bl.a. EG-parlamentet.
I oktober 1992 presenterade kommissionen ett reviderat förslag. EG:s
ministerråd förväntas ta slutlig ställning till det reviderade förslaget
tidigast under hösten 1993 (det reviderade förslaget finns redovisat i
Datalagsutredningens slutbetänkande En ny datalag, SOU 1993:10).
Ett annat förslag till direktiv (SYN 288) som också är under beredning
inom EG gäller skydd för personuppgifter vid användning av allmän
digital telekommunikation, särskilt ISDN (Integrated Services Digital
Network). Enligt vad jag har inhämtat avser kommissionen att lägga fram
ett reviderat förslag i denna fråga.
Den övergripande målsättningen i förslaget är att garantera att med-
borgarna överallt i gemenskapen får samma grundläggande skydd i fråga
om personuppgifter och kommunikationssekretess och att detta skydd
ingår som en integrerad del i det nya digitala tjänsteutbudet. Förslaget,
som avser taltelefoni, tar sikte på att säkra ett visst minimiskydd för
abonnenter med utgångspunkt från två grundläggande principer. För det
första gäller att risken for missbruk skall minimeras genom att den
mängd data som behandlas och lagras skall begränsas till det absolut nöd-
vändiga. För det andra skall abonnentens rätt att själv bestämma över in-
formationen skyddas. Detta gäller i förhållande till såväl den teleorgani-
sation som tillhandahåller tjänsten som andra parter som vill få tillgång
till data som förmedlas eller finns tillgängliga i samband med överföring
i ett allmänt telenät.
Europarådet
Europarådets ministerkommitté antog år 1980 en konvention till skydd
för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (Con-
vention for the Protection of Individuals with regard to Automatic Pro-
cessing of Personal Data - Dataskyddskonventionen). Konventionen
trädde i kraft den 1 oktober 1985. Dess syfte är att stärka dataskyddet,
dvs. att säkerställa respekten för grundläggande fri- och rättigheter, sär-
skilt den enskildes rätt till personlig integritet i samband med automatisk
databehandling av personuppgifter.
160
Inom Europarådet har under senare tid utarbetats ett utkast till rekom- Prop. 1992/93:200
mendation om skydd för personuppgifter inom telekommunikations-
sektorn. Syftet med detta förslag är bl.a. att reglera de nya möjligheter
till kommunikation och lagring av personuppgifter som digitaliserade
telenät för med sig. Förslaget innefattar en detaljreglering av bl.a.
telefonkataloguppgifter, telemarketing (marknadsföring per telefon),
specificerade teleräkningar, privata telefonväxlar, identifikation av abon-
nentnummer (Calling Line Identification, CLI), vidarekoppling och
mobiltelefoni.
4 kap. 8 § brottsbalken
Mitt förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 8 § brottsbalken om brytande av
post- eller telehemlighet ändras så att tillämpningsområdet utvidgas till
att omfatta meddelanden som post- eller telebefordringsforetag för-
medlar som postförsändelser eller telemeddelanden oavsett om de be-
fordringsföretag som förmedlar dem tillhör det allmänna eller utgörs
av enskilda företag.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt.
Remissinstanserna har inte haft några erinringar i sak mot utred-
ningens förslag i denna del. Vissa synpunkter har emellertid av Riksåkla-
garen framförts beträffande uttrycket "befordringsföretag".
Skälen för mitt förslag: I dag skyddar bestämmelsen i 4 kap. 8 §
brottsbalken endast meddelanden i form av postförsändelser och telemed-
delanden som är under befordran genom allmän befordringsanstalt, dvs.
genom Postverket och Televerket. Med hänsyn till bolagiseringen av
Televerket och till att andra enskilda företag i ökad utsträckning kommer
att bedriva motsvarande verksamhet bör uttrycket "allmän befordringsan-
stalt" bytas ut mot "post- eller telebefordringsforetag".
Den föreslagna ändringen utvidgar som framgått tillämpningsområdet
även i fråga om brytande av posthemligheten. Skyddet för posthemlig-
heten kommer således att gälla inte bara i Postverkets förmedling av post-
försändelser utan även i sådan förmedling som utförs av enskilda företag.
Med hänsyn till den förväntade och redan påböljade utvecklingen mot en
ökad konkurrens på postområdet och till att kungörelsen (1947:175) an-
gående Postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m. har upphävts
genom lagen (1992:1723) om upphävande av denna kungörelse vid ut-
gången av år 1992, är det följdriktigt att genomföra denna ändring redan
nu utan att avvakta en bolagisering av Postverket och en samlad postlag-
stiftning.
Med post- och telebefordringsforetag avses företag som på affärs-
mässiga grunder huvudsakligen förmedlar information - meddelanden i
161
11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
form av postförsändelser och olika former av telemeddelanden - som Prop. 1992/93:200
andra lämnar for distribution.
Tystnadsplikt i televerksamhet
Mitt förslag: Bestämmelser om tystnadsplikt i enskild televerksamhet
för uppgift om teleabonnemang, innehållet i ett telemeddelande och
annan uppgift som angår ett särskilt sådant meddelande, dvs. en
huvudsaklig motsvarighet till vad som i dag gäller inom Televerkets
verksamhet enligt sekretesslagen, införs i telelagen samtidigt som en
klargörande bestämmelse införs om i vilken utsträckning ett tele-
meddelande i enskild televerksamhet får avlyssnas. Tystnadsplikten ges
företräde framför principen om meddelarfrihet, vilket erhålls genom
ett tillägg i 16 kap. 1 § sekretesslagen.
I fråga om myndigheters behov av uppgifter om teleabonnemang
för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428) samt i fråga om
brottsutredande myndigheters behov av uppgifter som angår misstanke
om brott och som omfattas av tystnadsplikten införs i telelagen bestäm-
melser som i huvudsak motsvarar de nuvarande bestämmelserna i
sekretesslagen. Prövningen av om en uppgift skall lämnas ut skall dock
i samtliga fall göras av den begärande myndigheten. Den som inte
följer en myndighets begäran att lämna ut uppgifter skall kunna dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader.
I telelagen införs också en bestämmelse som klargör förhållandet
mellan bestämmelserna i datalagen (1973:289) om personuppgifter i
personregister och bestämmelserna om tystnadsplikt i telelagen.
Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte framfört några
erinringar i sak mot utredningens förslag. Riksdagens ombudsmän (JO)
och Riksåklagaren (RA) har kritiserat utredningsförslaget huvudsakligen
på den grunden att de föreslagna reglerna inte är förenliga med bestäm-
melserna i 27 kap. rättegångsbalken om hemlig teleövervakning särskilt
i vad avser skyddet för den enskildes personliga integritet. Från några re-
missinstansers sida har framförts synpunkter i fråga om enskildheter i
utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Televerket är en myndighet och därmed
underkastat den reglering som finns i tryckfrihetsförordningen om all-
männa handlingars offentlighet och de inskränkningar i denna som före-
skrivs i sekretesslagen (1980:100). När verksamheten i Televerket över-
förs till aktiebolag kommer den huvudsakliga televerksamheten i landet
inte längre att bedrivas av en myndighet utan av enskilda företag, Telia
AB och andra teleoperatörer. Detta nödvändiggör att den reglering som
behövs till skydd för den enskildes integritet utformas på ett annat sätt.
Utgångspunkten är därvid att uppgifter som finns hos enskilda företag
som bedriver televerksamhet i princip inte är offentliga men att å andra
162
sidan sådana uppgifter också kan lämnas ut om inte annat föreskrivs i Prop. 1992/93:200
lag. En ny reglering måste därför bygga på bestämmelser om tystnads-
plikt i stället för på bestämmelser om inskränkningar i offentlighetsprin-
cipen.
Telelagsutredningens förslag bygger på denna princip. Förslaget avser
att så långt möjligt tillgodose samma skyddsintressen som den nuvarande
regleringen i sekretesslagen med de begränsningar i sekretessen för vissa
ändamål som föreskrivs i främst 14 kap. 2 § sekretesslagen.
JO och RÅ har kritiserat utredningsförslaget huvudsakligen på den
grunden att de föreslagna reglerna inte är förenliga med bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken om hemlig teleövervakning. Enligt JO och RÅ
är det skydd för den personliga integriteten som ges i förslaget avsevärt
mindre än som följer av bestämmelserna i rättegångsbalken. Bestämmel-
serna där uppställer krav på bl.a. domstolsprövning som saknar motsva-
righet i utredningsförslaget.
Jag kan så till vida ansluta mig till denna kritik som att regleringen i
rättegångbalken och i förslaget inte är helt kongruent. Den kritiken
drabbar emellertid även den nuvarande regleringen i sekretesslagen. För-
hållandet torde ha sin grund i att regleringen i 14 kap. 2 § sekretesslagen
delvis är generell, dvs. inte enbart avser uppgifter som angår televerk-
samhet, medan bestämmelserna i rättegångsbalken tar sikte just på upp-
gifter i sådan verksamhet. Den avvägning mellan de motstående intressen
som gjorts i sekretesslagen är emellertid enligt min mening godtagbar.
Som påpekats av utredningen ligger en viktig skillnad i att reglerna om
hemlig teleövervakning ger möjlighet att planerat ta in särskilda uppgifter
medan sekretesslagens bestämmelser förutsätter att uppgifterna finns till-
gängliga när de begärs. Dessutom är kraven avseende brottspåföljd för
att få ut begärda uppgifter väsentligt högre i sekretesslagen än i rätte-
gångsbalken. De skillnader mellan sekretesslagen och rättegångsbalken
som JO och RÅ påtalat och som bygger på olika syn på hur integritets-
aspektema skall tillgodoses kan inte lämpligen tas upp i detta samman-
hang utan bör bli föremål för överväganden i särskild ordning.
Sammanfattningsvis ansluter jag mig alltså i huvudsak till Telelags-
utredningens förslag, med de ändringar som jag återkommer till i special-
motiveringen.
Jag vill i detta sammanhang ta upp några särskilda frågor som aktuali-
seras av att regleringen i fortsättningen bör bygga på bestämmelser om
tystnadsplikt i stället för på bestämmelser om offentlighet och sekretess.
En sådan fråga har tagits upp av Riksåklagaren och avser om den
begärande myndigheten eller annan skall pröva att uppgifter som angår
misstanke om brott och som omfattas av tystnadsplikten skall lämnas till
myndighet. I detta avseende föreligger den skillnaden mellan den före-
slagna regleringen och den nuvarande regleringen i sekretesslagen att det
enligt den sistnämnda alltid är den utlämnande myndigheten som i vaije
enskilt fall har att pröva om förutsättningar föreligger för ett utlämnande
av uppgifter. Utlämnandet sker härvid under myndighetsansvar och kan
bli föremål för kontroll av det allmänna. Det är enligt min uppfattning
inte lämpligt att genom lag överlämna denna myndighetsutövande 163
uppgift, som berör intresset för enskildas personliga integritet i förhål-
lande till det allmännas intresse att utreda och beivra brott, till de en- Prop. 1992/93:200
skilda teleforetagen. I likhet med utredningen anser jag att prövningen av
om skyddade uppgifter skall utlämnas alltid bör göras av den myndighet
som begär sådana uppgifter.
Som jag återkommer till senare (avsnitt 4.16.2) har Riksåklagaren när
det gäller den av utredningen föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt
i enskild televerksamhet i fråga om kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
påpekat att en motsvarighet till sekretesslagens begränsningar i meddelar-
friheten bör införas i anslutning till den föreslagna bestämmelsen. Den
bestämmelse om tystnadsplikt som jag förordar i förevarande samman-
hang har delvis sin motsvarighet i 9 kap. 8 § andra stycket sekretess-
lagen. Denna sekretess har enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen företräde
framför principen om meddelarfrihet. Genom ett tillägg i denna be-
stämmelse bör även den av mig nu föreslagna bestämmelsen om tystnads-
plikt i enskild televerksamhet i vad avser uppgift om innehållet i ett
telemeddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt sådant med-
delande undantas från meddelarfriheten.
En annan fråga som jag anser bör belysas här är hur den föreslagna
tystnadsplikten förhåller sig till enskildas och det allmännas intresse av
att sedvanliga telefonkataloger kan publiceras. Att uppgifter inte obe-
hörigen får föras vidare innefattar en möjlighet för den enskilde abon-
nenten att efterge tystnadsplikten för bl.a. uppgifter om sitt teleabon-
nemang. I de allra flesta fell har den som ingår ett avtal om teleabon-
nemang intresse av att namn, titel, adress och abonnentnummer, dvs. s.k.
grunduppgifter om ett abonnemang, publiceras. I vissa fell vill däremot
abonnenten själv bestämma över till vem hans abonnentnummer skall
lämnas ut. I Televerkets nuvarande allmänna villkor för teleabonnemang
anges att Televerket får lämna ut nämnda uppgifter om abonnenten inte
begärt att uppgifterna skall skyddas (s.k. hemligt telefonnummer). Jag
utgår från att det bolagiserade Televerket och övriga företag som driver
televerksamhet, på samma sätt som hittills hos Televerket, avtalsvägen
genom medgivanden från abonnenterna, dvs. genom att de efterger
tystnadsplikten i detta hänseende, i tillräcklig utsträckning kommer att
kunna publicera abonnentnummer m.m. i telefonkataloger. Samtidigt
finns alltså fortfarande möjligheten kvar för de abonnenter hos enskilda
teleföretag som så önskar att ha hemligt abonnentnummer på samma sätt
som nu hos Televerket.
Vad slutligen angår tystnadspliktens omfattning har som redan framgått
inte heller jag funnit skäl föreligga för att denna skulle vara mera
långtgående. De föreslagna bestämmelserna går redan längre än vad som
normalt gäller i enskild näringsverksamhet. Jag delar utredningens upp-
fattning att de uppgifter som fäller utanför regleringen, t.ex. uppgifter
hos teleforetagen om kundförhållanden i andra avseenden, liksom i nä-
ringslivet i allmänhet, kommer att behandlas på ett sätt som väl mot-
svarar de krav som i detta sammanhang kan ställas på integritetsskydd,
eftersom detta ligger i teleföretagens eget intresse på en konkurrensutsatt
marknad. 154
Sekretess i det allmännas verksamhet
Prop. 1992/93:200
Mitt förslag: Sekretesslagens bestämmelser om skydd för telemed-
delanden kvarstår med en sådan ändring av bestämmelserna i 9 kap.
8 § och 14 kap. 2 § att tillämpningsområdet för den sekretess och den
uppgiftsskyldighet som i dag gäller hos Televerket utvidgas till att
omfatta myndigheter som driver televerksamhet. I telelagen införs en
erinran om att bestämmelserna i sekretesslagen gäller i det allmännas
verksamhet i stället för bestämmelserna om tystnadsplikt och upp-
giftsskyldighet i telelagen.
Bestämmelsen i 9 kap. 8 § fjärde stycket om sekretess för uppgift
vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret utvidgas till att omfatta
uppgifter som utomstående utväxlar på alla telenät, såväl allmänna som
enskilda.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte framfört
några erinringar mot utredningens förslag. Datastraffrättsutredningen har
uttalat att det föreligger behov av att anpassa 9 kap. 8 § sekretesslagen
till ny teknik, såsom ett förväntat framtida bruk av personliga s.k. smarta
kort som möjliggör att vilken teleanläggning som helst kan användas för
ett visst abonnemang.
Skälen för mitt förslag: Genom ändringarna i 9 kap. 8 § andra stycket
och 14 kap. 2 § sekretesslagen utvidgas tillämpningsområdet för dessa
bestämmelser till att avse myndigheter som driver televerksamhet. Dessa
ändringar är av betydelse för en framtida telemarknad med konkurrens
där även myndigheter i viss utsträckning kan komma att bedriva tele-
verksamhet.
Ändringen i 9 kap. 8 § fjärde stycket utvidgar tillämpningsområdet till
att omfatta uppgifter som utomstående utväxlar på alla telenät oavsett om
de innehas av ett allmänt eller ett enskilt rättssubjekt. Ändringen är
motiverad av att sekretess för uppgifter som kommer totalförsvarets
personal till del inte som i dag bör omfatta endast telemeddelanden som
förmedlas i det nuvarande allmänna telenätet utan telemeddelanden i vaije
telenät.
Vad Datastraffrättsutredningen uttalat i fråga om behov av att anpassa
9 kap. 8 § sekretesslagen till ny teknik kan lämpligen tas upp i samband
med beredningen av Datastraffrättsutredningens betänkande Information
och den nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110).
165
Tystnadsplikt för den som i mottagare har avlyssnat ett radiobefordrat Prop. 1992/93:200
telemeddelande
Mitt förslag: För att åstadkomma en sammanhållen reglering överförs
till telelagen den nuvarande straffsanktionerade tystnadsplikten i 3 a
och 22 §§ radiolagen (1966:755) för den som i radiomottagare har av-
lyssnat ett telemeddelande med den ändringen att uttryckligt undantag
ges för telemeddelanden avsedda för den avlyssnande eller allmän-
heten.
Övriga bestämmelser i 3 a § radiolagen utmönstras.
I stället för ett principiellt förbud att använda registreringsutrust-
ning tillsammans med radiomottagare ges bestämmelsen om tystnads-
plikt i telelagen ett sådant innehåll att även den som genom registre-
ringsutrustning tillsammans med radiomottagare fått tillgång till ett
radiobefordrat telemeddelande inte obehörigen får föra det vidare.
Den särskilda straffbestämmelsen för den som bryter mot tystnads-
plikten ges sådant innehåll att såväl uppsåtliga fall som oaktsamhets-
fall, med undantag för sådana som är ringa, kan föranleda dagsböter.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt utom i så måtto att
utredningens förslag inte anger att tystnadsplikt gäller endast för
telemeddelanden som avlyssnats i radiomottagare och att det omfattar
telemeddelanden i vaije förmedlingsform, dvs. även trådbuma telemed-
delanden.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte framfört
några erinringar mot utredningens förslag. En remissinstans, Datastraff-
rättsutredningen, har framfört synpunkter främst i fråga om konkurrens-
problem i förhållande till straffbestämmelserna i 4 kap. brottsbalken samt
beträffande utredningens förslag att utmönstra bestämmelsen i 3 a § andra
stycket radiolagen.
Skälen for mitt förslag: Den huvudsakliga utgångspunkten för den
nuvarande regleringen av tystnadsplikt för den som i mottagare avlyssnat
ett telemeddelande är att etern är fri och att envar enligt radiolagstift-
ningen i princip fritt kan lyssna till radiobefordrade meddelanden. Be-
stämmelsen om tystnadsplikt i 3 a § radiolagen är särskilt straffsanktio-
nerad i lagens 22 §. Straffbestämmelserna i 4 kap. 8-9 b §§ brottsbalken
gäller i princip trådbuma telemeddelanden medan radiobefordrade sådana
i princip inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde.
Telelagsutredningens förslag bygger i huvudsak på dessa utgångs-
punkter. Förslaget innefattar emellertid också en straffsanktionerad
tystnadsplikt for alla telemeddelanden som avlyssnas oavsett förmedlings-
form och även sådana som avlyssnats på annat sätt än i mottagare.
Datastraffrättsutredningen, som i det nyligen avlämnade betänkandet
Information och den nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110) lämnat
förslag till vissa ändringar i de straff- och processrättsliga reglerna mot
bakgrund av utvecklingen inom data- och teletekniken, har i sina syn-
punkter över förslaget främst uppehållit sig vid de konkurrensproblem i
förhållande till straffbestämmelserna i 4 kap. brottsbalken som telelagsut-
166
redningens forslag kan föranleda samt vid förslaget att utmönstra bestäm- Prop. 1992/93:200
melsen i 3 a § andra stycket radiolagen. I sistnämnda hänseende har
datastraffrättsutredningen uttalat att en föreskrift med endast tystnadsplikt
kan vara svår att förena med intresset av integritetsskydd.
Jag delar den uppfattning som Datastraffrättsutredningen uttalat i fråga
om konkurrensproblem i förhållande till straffbestämmelserna i 4 kap.
brottsbalken beträffande trådbuma telemeddelanden och vad avser annan
avlyssning än i radiomottagare. Bestämmelsen om tystnadsplikt i
telelagen bör därför inte ges vidare omfattning än vad som huvudsakligen
torde avses med den nuvarande regleringen i radiolagen, dvs. den bör
avse den som i radiomottagare har avlyssnat ett radiobefordrat telemed-
delande.
Däremot anser jag i likhet med utredningen att regleringen i 3 a §
andra stycket bör utmönstras. Det indirekta förbudet mot att använda
registreringsutrustning tillsammans med mottagare torde vara omöjligt att
upprätthålla med tanke särskilt på det allmänt utbredda innehavet av
bandspelare. Som utredningen påpekat kommer förbudet att obehörigen
föra vidare ett telemeddelande som avlyssnats att gälla oberoende av på
vilket sätt det som avlyssnats förs vidare. Bestämmelsen bör emllertid ges
ett sådant innehåll att även sådana fall som att ett telemeddelande som
inte direkt avlyssnas utan endast registreras, som är fallet vid användande
av bandspelare tillsammans med en radiomottagare, inte obehörigen får
föras vidare, t.ex genom att en kopia av bandet överlämnas till annan
eller genom att det registrerade avlyssnas och sedan förs vidare.
Härigenom tillgodoses enligt min mening i tillräcklig utsträckning de
integritetsaspekter som datastraffrättsutredningen påtalat.
I övrigt ansluter jag mig till utredningens förslag.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en särskild fråga som aktualiserats
med anledning av konstitutionsutskottets betänkande (bet. 1992/93 :KU2)
Fri och rättigheter m.m. I betänkandet anger utskottet att frågan om det
är möjligt att utvidga skyddet mot hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal till att avse även telefonsamtal som befordras på annat sätt
än genom tråd förutsätts bli föremål för överväganden i det fortsatta
beredningsarbetet avseende Telelagsutredningens och Datastraffrättsutred-
ningens betänkanden. Jag bedömer att denna fråga inte lämpligen kan tas
upp i detta sammanhang utan bör bli föremål för överväganden vid
beredningen av Datastraffrättsutredningens betänkande, vilket mer
generellt behandlar frågan om ansvar för intrång i uppgifter som
förmedlas också på trådlös väg, eller i annan särskild ordning.
167
Mitt förslag: En reglering behövs för användningen av radiofrekvens-
spektrum. Den skall bygga på ett tillståndsförfarande.
Regleringen, som kräver lagform, riktas in mot vidaste möjliga
yttrandefrihet och informationsfrihet.
Lagbestämmelserna skall medverka till att åtaganden i det interna-
tionella samarbetet på radioområdet kan beaktas.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Jag vill först ta upp vissa övergripande frågor
om frekvensfördelningen samt om inriktningen och omfattningen av en
reglering.
Inledningsvis berörs statens ansvar för radiofrekvensema och inrikt-
ningen av en ny reglering med avseende på yttrande- och informationsfri-
hetsrättsliga aspekter. Vidare är det frågan om hur detaljerad regleringen
på lagnivå bör vara. Det är också frågan om hur regleringen bör på-
verkas av de folkrättsliga bindningar som gäller beträffande radioanvänd-
ningen.
Allmänt
Radiofrekvenser är en begränsad naturtillgång, en gemensam ändlig
resurs. Begränsningen ligger främst i att det med dagens teknik är möjligt
att använda endast en liten del av radiofrekvensspektrum och att det för
många användningar gäller att var och en kräver stort frekvensutrymme.
Så länge det i praktiken har funnits tekniska förutsättningar för radioan-
vändning har uppgiften att vårda och skydda dessa möjligheter tillkommit
staten. Eftersom utbredningen av radiovågor inte håller sig inom natio-
nella gränser och eftersom ett internationellt samarbete mellan världens
stater är nödvändigt, bör staten ha kvar denna roll. Utgångspunkten bör
således vara att det övergripande ansvaret för frekvensanvändningen även
i fortsättningen ligger på staten. I uppgiften för staten bör ligga att se till
att de tillgängliga resurserna används på ett från teknisk och ekonomisk
synpunkt så effektivt sätt som möjligt. Eftersom radiofrekvensspektrum
är en ändlig resurs och efterfrågan på frekvensutrymme ökar, kan det
antas att olika intressen kan komma att stå emot varandra med sinsemel-
lan oförenliga krav på tillgång till radiofrekvenser. En lagstiftning bör
därför anvisa efter vilka grunder som tilldelning av frekvenser skall ske.
Att upprätthålla den ordning som krävs för att det skall vara möjligt att
med effektivitet och säkerhet använda radiomediet kan samtidigt medföra
att det måste göras någon form av prioritering mellan olika önskemål om
tillgång till radiofrekvenser. Detta konstaterande bygger på att det inte är
Prop. 1992/93:200
168
tekniskt möjligt att bibehålla en rimlig kvalitet på kommunikationen Prop. 1992/93:200
samtidigt som alla anspråk tillgodoses. Att göra den avvägning som krävs
är en vansklig uppgift. I takt med den tekniska utvecklingen kan
emellertid bristen på frekvenser minska och behovet av en begränsande
reglering därmed bli mindre. En lagstiftning måste så långt som möjligt
främja eller i vart fall inte lägga hinder i vägen för möjligheten att
utnyttja sådana framsteg. Exempelvis kan den digitala teknik som införs
inom radioområdet efter hand leda till större effektivitet i frekvensan-
vändningen. Samtidigt bör dock beaktas att det finns gränser också med
tillämpning av ny teknik för i vilken grad det går att göra effektivitets-
vinster. Även med beaktande av den potential som ligger i teknikutveck-
lingen tyder tillgängliga bedömningar på att det inom överblickbar fram-
tid kommer att råda brist på frekvenser inom betydande delar av radiofre-
kvensspektrum.
Yttrande- och informationsfrihetsrättsliga frågor m.m.
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet. Med
yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informa-
tionsfrihet består i frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att
i övrigt ta del av andras yttranden. Begränsningar av yttrandefriheten och
informationsfriheten får i princip göras endast genom lag.
I RF föreskrivs bl.a. att begränsning av de grundläggande fri- och
rättigheterna får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtag-
bara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och
inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsikts-
bildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Vidare får begränsning
inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan
sådan åskådning. Dessutom får begränsningar i yttrande- och informa-
tionsfriheten över huvud taget endast ske i viss utsträckning. Dessa
friheter får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsöijningen,
allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller
förebyggandet och beivrandet av brott. Yttrandefriheten får också be-
gränsas i näringsverksamhet. I övrigt får begränsningar av yttrandefri-
heten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föran-
leder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall sär-
skilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informations-
frihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella ange-
lägenheter. Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten
anses emellertid inte meddelande av föreskrifter som utan avseende på
yttrandets innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller motta yttran-
den.
Som framgått av det som sagts i det tidigare torde en frihet för var och
en att utnyttja vilken radiofrekvens som helst i praktiken knappast
innebära någon frihet. Störningar från andra radioanvändare och
svårigheterna att bestämma en frekvens som mottagaren kan förväntas Prop. 1992/93:200
lyssna på skulle medföra att radiomediet inte fullt ut kunde användas för
informations- och åsiktsspridning. Jag delar den av utredningen redo-
visade uppfattningen att föreskrifter om krav på tillstånd för rätten att
använda radio och hur användning får ske inte bör betraktas som
ordningsföreskrifter enligt 2 kap. 13 § sista stycket RF utan får ses som
begränsningar i informationsfriheten och yttrandefriheten som dessa
friheter har definierats i RF (se SOU 1991:107, s. 111 f).
Som nyss nämnts får begränsningar av yttrandefriheten och informa-
tionsfriheten göras endast for att uppnå något av vissa i RF angivna
ändamål. Eftersom det måste finnas en viss ordning för att det skall vara
möjligt att på ett effektivt och för samhällslivet tillfredsställande sätt
använda radio, får den begränsning av yttrandefriheten som en reglering
av radioanvändningen innebär i RF:s mening anses motiverad av särskilt
viktiga skäl enligt 2 kap. 13 § första stycket RF.
I syfte att upprätthålla ordningen i utnyttjandet av radiofrekvensspekt-
rum bör regleringen bygga på ett tillståndsförfarande. Ett krav på till-
stånd för att använda radiosändare måste anses som omedelbart yttrande-
frihetsbegränsande. Detsamma gäller villkoren, att radioanvändningen,
för att vara tillåten, måste ske enligt vissa förutsättningar av främst tek-
nisk men stundom även av närmast administrativ art.
En framtida reglering bör dock omfatta inte bara dessa i sig själva be-
gränsande moment. Även grunderna for prövningen av tillståndsfrågor,
vad som skall vara avgörande för huruvida tillstånd skall beviljas, inne-
hållet i beviljade tillstånd, m.m. bör tas upp. Det skulle möjligen kunna
sättas i fråga om sistnämnda slag av regler är yttrandefrihetsbegränsande,
och om det som en konsekvens av detta, om endast reglerna i 2 kap. RF
beaktas, skulle vara möjligt att inskränka lagregleringen till att ange
endast tillståndskravet som sådant och grunderna för att uppställa in-
skränkningar i radioanvändningen. De olika delarna får emellertid anses
vara så nära förbundna med varandra att det mest följdriktiga är att se
dem som en helhet. Dessutom omfattas föreskrifter om grunderna för till-
ståndsgivning i vart fall av bestämmelsen i 8 kap. 3 § RF. Det innebär
att lagformen är föreskriven inte bara for tillståndskravet utan även för
regleringen av de grunder efter vilka tillstånd skall meddelas. Med hän-
syn till att delegation av normgivningsmakten såvitt avser bestämmelser
om användning av radiosändare och därmed sammanhängande regler inte
torde vara möjlig och då det enligt vad som nyss sagts finns goda skäl
som talar för att även grunderna för tillståndsgivningen bör ingå i de före-
skrifter som skall anses vara yttrandefrihetsbegränsande bör slutsatsen bli
att regleringen i allt väsentligt måste beslutas av riksdagen genom lag.
Således måste hela det materiella innehållet i regleringen i princip framgå
redan av själva lagtexten och kompletteringar kan göras endast i form av
s.k. verkställighetsföreskrifter.
Jag vill i detta sammanhang ta upp även vissa frågor som rör yttrande-
frihetsgrundlagen (YGL) (prop. 1990/91:64, bet. 1990/91 :KU21, rskr.
1990/91:254 samt bet. 1991/92:KU1, rskr. 1991/92:2). Enligt yttrande-
frihetsgrundlagen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäk- 170
rad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer,
videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptag- Prop. 1992/93:200
ningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna
uppgifter i vilket ämne som helst (1 kap. 1 § första stycket YGL). Ytt-
randefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt me-
ningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skap-
ande. I den får inga andra begränsningar göras än som följer av grund-
lagen (1 kap. 1 § andra stycket YGL).
Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram
som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska
hjälpmedel (1 kap. 6 § första stycket YGL). Dess huvudregel om radio-
program avser därmed främst rundradiosändningar, dvs. television och
ljudradio. Den omfattar således inte medier som typiskt sett är riktade till
enstaka personer. Detta innebär att kommunikationsradio, mobiltelefoni,
personsökning och liknande radioanvändningar inte skyddas av yttrande-
frihetsgrundlagen och inte direkt berörs av denna. En annan sak är att
dessa och andra radiotillämpningar torde kunna komma att påverkas av
yttrandefrihetsgrundlagen till följd av att radiofrekvensema totalt sett är
begränsade. Den bestämmelse i yttrandefrihetsgrundlagen (3 kap. 2 §
YGL) som föreskriver efter vilka grunder som fördelning av det totala
frekvensutrymmet skall göras, torde nämligen komma att beröra även
andra radioanvändningar än de som gäller radioprogram.
Vad gäller sändningar av radioprogram på annat sätt än genom tråd,
dvs. i praktiken genom radio, har det med hänvisning till de tekniska be-
gränsningarna ansetts inte vara möjligt att föreskriva om en etablerings-
frihet i den mening som gäller enligt tryckfrihetsförordningen. Det
konstateras i förarbetena till YGL att utrymmet i radiofrekvensspektrum
inte är obegränsat och att åtminstone någon fördelning av frekvenserna
är nödvändig for att möjligheterna till radiotrafik av skilda slag skall
kunna tas till vara fullt ut (prop. 1990/91:64 s. 82). Det tillåts därför,
och i praktiken torde det förutsättas, att det genom lag meddelas före-
skrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 2 § första stycket
YGL). I bestämmelsen slås också fast att det allmänna skall sträva efter
att radiofrekvensema tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste
möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. I motiven till denna
föreskrift anfördes (prop. 1990/91:64 s. 82):
På konstitutionell nivå kan en reglering för närvarande inte gärna gå
längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse som
måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla överväganden om
fördelningen av radiofrekvenser. En föreskrift av sådan innebörd
skulle ha till syfte att utgöra en spärr mot obehöriga inskränkningar
eller ett undergrävande av den frihet att begagna radiomediet för
sändningar till allmänheten som är möjlig och rimlig med hänsyn till
andra anspråk på utrymme for radiotrafik. Den skulle inte heller
hindra sådana överväganden och hänsynstaganden som även i ett
demokratiskt samhälle är ofrånkomliga vid fördelningen av radiofre-
kvenser.
I specialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 1990/91:64 s. 116)
anfördes bl.a. följande:
171
I syfte att så långt som möjligt låta de värderingar som bör vara Prop. 1992/93:200
vägledande vid sådan lagstiftning som avses i första stycket komma
till uttryck i grundlagen föreskrivs i andra stycket särskilt att ytt-
rande- och informationsfriheterna skall vara grundläggande mål vid
normgivning som berör fördelningen av det tillgängliga utrymmet i
radiofrekvensspektrum, givetvis inom ramarna för Sveriges folkrätts-
liga förpliktelser i fråga om användningen.---
Uttrycken yttrande- och informationsfrihet används här i samma
betydelse som i RF. Därav följer det i och för sig självklara att
bestämmelsen inte syftar till att begränsa användningen av radio-
frekvenser for andra ändamål än programverksamhet eller att mera
i detalj styra hur radiofrekvensspektrum tas i anspråk for program-
verksamhet. Sålunda måste hänsyn kunna tas till behovet av fre-
kvenser för t.ex. kommunikationsradio och annan trafik från person
till person. Hänsyn måste självfallet också kunna tas till sådana
behov som användning av radio vid sjö- och fjällräddning m.m. samt
för andra sådana användningar av tekniken för radiosändningar som
inte är av egentlig betydelse från yttrande- och informationsfrihets-
synpunkt, t.ex. radar.
Vid granskningen av förslaget konstaterade Lagrådet (prop. 1990/91:64
s. 210) att det i den allmänna motiveringen uttalas att på konstitutionell
nivå en reglering för närvarande inte kan gå längre. Lagrådet anförde:
Enligt lagrådets mening kan man i och för sig tänka sig en något
längre gående konkretisering i grundlagen av de principer som skall
tillämpas vid frekvensfördelningen. Så skulle här kunna skrivas in
grunder på vilka tilldelning av frekvens for rundradio exklusivt skall
få vägras såsom att ingen frekvens är ledig eller att grundad anled-
ning finns att anta att den sökta frekvensen inte kommer att utnyttjas
av sökanden. Vidare skulle man kunna lägga fest en ram för de vill-
kor, med vilka frekvenstilldelning eller sändningstillstånd skall kunna
förenas, exempelvis i fråga om sändarstyrka, sändningstid och
utnyttjandegrad. På detta sätt skulle i grundlagen redan från böijan
utrymmet för allmänna lämplighetsöverväganden i fördelningsför-
ferandet snävas in.
Under 5 § föreslås att frågor om rätt att sända radioprogram - vari
tilldelning av radiofrekvens ingår som en betydelsefull del - skall
kunna prövas av domstol eller en på visst sätt kvalificerad nämnd.
Systemet förutsätter därmed att fördelningen sker efter regler som i
princip tillhandahåller underlag för en materiellrättslig prövning.
I remissprotokollet anmärks att en särskild utredare har uppdraget
att utarbeta förslag till lag om fördelningen av radiofrekvenser. Innan
uppdraget är slutfört saknas material for ett ställningstagande i frågan
om och i så fell i vilken utsträckning konkreta regler för frekvensfor-
delningen bör tas in i grundlagen. Till följd härav får man såsom
skett i det remitterade förslaget också enligt lagrådets mening nöja
sig med allmänna riktlinjer i ämnet. Lagrådet utgår från att man vid
den aviserade lagstiftningen om frekvensfördelningen tar upp frågan
vilka regler som kan vara ägnade att verksamt tillvarata yttrandefri-
hetsintresset och därför förtjänar inflyta i yttrandefrihetsgrundlagen.
Lagrådet finner emellertid att grundlagen redan i nuvarande läge,
framfor allt med hänsyn till innehållet i 5 § om möjlighet till dom-
stolsprövning, bör tillföras en föreskrift om att den särskilda lagen
om tillståndstvång skall innehålla grunderna för tillståndsgivningen.
172
Föredragande departementschefen ansåg inte att Lagrådets yttrande borde Prop. 1992/93:200
föranleda någon ändring i den aktuella bestämmelsen. Hon framhöll att
det även enligt Lagrådets mening fanns anledning att avvakta resultatet
av Frekvensrättsutredningen innan frågan om att närmare precisera ytt-
randefrihetsgrundlagens föreskrift om frekvensfördelning kunde tas upp.
Hon påpekade att den också borde ses i ett större sammanhang. Tanken
att grunderna för frekvensfördelningen av hänsyn till möjligheterna till
prövning enligt 3 kap. 5 § bör anges i vanlig lag syntes nämligen, enligt
departementschefen, ha en större räckvidd än blott vad som gällde den
aktuella paragrafen (prop. 1990/91:64 s. 219).
Även vid riksdagsbehandlingen hänvisades till att det pågående utred-
ningsarbetet borde avvaktas innan ställning tas till frågan om och i så fall
i vilken utsträckning som regler för frekvensfördelningen bör tas in i
YGL (bet. 1990/91 :KU21 s. 9 ff).
Utredningen har vid sina överväganden i denna fråga framhållit regler-
ingens stora betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten. På
grund av den nära anknytningen till rent tekniska förhållanden som regler
om fördelning av frekvenser bygger på har utredningen strukit under att
det måste finnas möjligheter till en smidig anpassning till ny teknik.
Enligt utredningen finns det annars risk för att utvecklingen låses. Ut-
redningen har därför, med hänvisning till det eftertryckliga påbud om
beaktande av yttrande- och informationsfrihetsintressena vid ffekvensför-
delning som redan finns i yttrandefrihetsgrundlagen, inte funnit det lämp-
ligt att ta in ytterligare föreskrifter om frekvensfördelning i grundlag.
Ställningstagandet grundas också på de slutsatser som utredningen har
kommit fram till i fråga om hur frekvensfördelningen bör regleras i
vanlig lag (SOU 1991:107, s. 150).
För egen del vill jag anföra följande. En reglering om fördelning av
frekvenser har stor betydelse för yttrandefriheten och informations-
friheten. Frågan om en närmare precisering av yttrandefrihetsgrundlagens
föreskrift om frekvensfördelning övervägs. Som sagts i det tidigare måste
emellertid grunderna för tillståndsgivningen anges i lag. Den föreskrift
av målsättningskaraktär beträffande frekvensfördelningen som redan finns
i yttrandefrihetsgrundlagen är enligt min mening ett eftertryckligt påbud
om att yttrande- och informationsfrihetsintressena skall beaktas vid
frekvensfördelningen. Med hänvisning till yttrandefrihetsgrundlagen är
det således uppenbart att lagbestämmelser som rör frekvenstilldelning,
vilket i praktiken innebär tillståndsgivningen i stort, måste ha ett sådant
innehåll, såvitt gäller sättet for att ta i anspråk radiofrekvensema, att de
leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. För närvarande
får därför godtas att detta krav i vart fell kommer till uttryck i den lag
om radiokommunikation som nu föreslås.
Den internationella regleringens betydelse
Som sagts i det föregående innebär radiovågornas utbredning att
internationella överenskommelser i praktiken är ett nödvändigt element
för att effektivt kunna utnyttja den naturresurs som radiofrekvensspekt-
173
rum utgör. Redan av detta skäl måste de överenskommelser som Sverige Prop. 1992/93:200
ingått med andra stater påverka den interna ordningen for radioan-
vändningen. Dessutom hör det till saken att Sverige genom att ingå ett
bindande avtal givetvis också har åtagit sig en skyldighet att se till att
avtalsförpliktelsema uppfylls.
Mot bakgrund av att de väsentliga reglerna om tillståndsprövning,
m.m. skall ges i lag, uppkommer frågan i vilken utsträckning och på
vilket sätt de internationella åtaganden som Sverige har gjort skall på-
verka lagstiftningens innehåll.
Av det föregående har framgått att ITC, den internationella telekonven-
tionen, med åtföljande radioreglemente är av grundläggande betydelse för
det internationella samarbetet på radioområdet. För Sveriges del är det
främst dessa konventionsbestämmelser som gör att frågor om införlivande
av internationella åtaganden med svensk rätt måste övervägas, när en
reglering av radioområdet skall utformas i lag. Även i det tidigare
nämnda EG-direktiv om reservering av frekvensband aktualiserar den
frågan.
Konventionsbestämmelsema i ITC har främst karaktär av att vara
gemensamma avsiktsförklaringar från medlemsstaterna angående de mål
som man strävar efter att uppnå på teleområdet. Medlen för att nå dessa
mål preciseras knappast i konventionstexten, utan dessa får sin närmare
utformning, såvitt gäller radio, i det internationella radioreglementet
(RR).
Innehållet i RR får bedömas ha omedelbar betydelse for hur använd-
ning av radiosändare i Sverige kan ske. Exempel på sådana förut-
sättningar för radioanvändning som mer eller mindre detaljerat fostläggs
i RR är ffekvensallokering, tillåtna sändareffekter och grunder för fre-
kvenstilldelning. Även bestämmelser om hur vissa frekvensband får ut-
nyttjas och om användningen av de skilda trafikslagen måste följas vid
myndighetsutövningen och vid radioanvändningen.
Eftersom RR innehåller krav på tillståndsförfarandet i vaije medlems-
land och även i betydande omfattning reglerar hur frekvenserna får an-
vändas kan dess tillämpning i Sverige till stora delar anses utgöra en be-
gränsning av yttrande- och informationsfriheterna enligt regeringsformen.
En väg att säkerställa att alla dessa regler tillförs den interna svenska
rättsordningen skulle naturligtvis vara att med tillämpning av inkorpora-
tionsmetoden i lag förskriva att reglementet skall gälla som svensk rätt.
Ett sådant förfarande skulle dock knappast vara invändningsfritt. RR
är mycket omfattande och inte lätt att överblicka för den som inte har
specialkunskaper i ämnet. Även om reglementet innehåller vissa bestäm-
melser som får anses ge grundläggande förutsättningar för radioanvänd-
ningen, förekommer där också en stor mängd bestämmelser som får be-
dömas ha en mera detaljbetonad karaktär. En inkorporation skulle med
hänsyn härtill kunna leda till att regleringen blev alldeles för vidlyftig.
En omständighet som är värd att nämnas är att det med en inkorpo-
rerad text skulle kunna bli besvärligt att bestämma tillämpningsområdet
inom Sverige. Med hänsyn till sin uppbyggnad av att vara ett avtal
mellan stater tillåter nämligen RR avvikelser i den utsträckning som 174
radioanvändningen i andra stater inte påverkas. För svenska förhållanden
är situationen for närvarande sådan att det beträffande viss radioan- Prop. 1992/93:200
vändning förekommer sådana avvikelser. I själva verket är Sveriges
bundenhet begränsad till att inte medverka till att en radiosändning i
landet medför skadliga följder på radioanvändningen i annat land. Det
kan antas att det även fortsättningsvis kan finnas skäl att inte till alla
delar följa reglementets regler beträffande sådan radioanvändning som
inte kan ge skadlig påverkan på utländska radiostationer. Detta torde leda
till att det for sådana fall fick ges regler om undantag från delar av den
inkorporerade texten.
Med hänsyn till i första hand nämnda omständigheter synes över-
vägande skäl tala för att en ny svensk lagstiftning om radio utformas med
den inriktningen att lagregleringen ges ett sådant innehåll att de grund-
läggande reglerna for radioanvändning i RR, i de fell påverkan på ut-
ländska radioanvändare kan förekomma, kommer till uttryck i den
svenska lagtexten.
Lagbestämmelserna skall således medverka till att tillståndsgivningen
kommer att ske på ett sådant sätt att radioanvändningen i Sverige inte
kommer att stå i strid med vad Sverige åtagit sig i det internationella
samarbetet. Det som härvid främst är att beakta är reglerna i RR.
Samma synsätt bör anläggas i fråga om EG:s direktiv om reservering
av vissa frekvensband.
Regleringens detaljeringsgrad
Den fråga som härefter inställer sig är hur detaljerad lagregleringen
måste vara för att uppfylla kravet på att förutsättningarna för tillstånds-
givningen skall anges i lag.
Självklart får reglerna inte vara så allmänt formulerade att det är fritt
för den tillämpande myndigheten att efter eget skön bestämma vad som
skall gälla. De rekvisit som ställs upp för tillståndsprövningen får inte
vara sådana att de kan betecknas som innehållslösa.
Å andra sidan kan det knappast komma i fråga att i detalj lägga fest
förutsättningarna for tillståndsgivningen i lag. Det skulle leda till en
mycket omfattande och säkerligen svåröverskådlig reglering. Dessutom
förutsätter det ställningstaganden från lagstiftaren till en sådan mångfeld
av frågor att lagstiftningsarbetet dels skulle behöva bli mycket omfattande
och ta upp en lång rad av detaljfrågor från politiska, tekniska, konkur-
rensmässiga och andra synvinklar, dels skulle medföra en uppenbar risk
för att en eljest önskvärd utveckling på radioområdet skulle kunna
komma att hindras av lagstiftningen. Vidare finns det anledning befera
att vissa regler snabbt kunde bli inaktuella.
Som en allmän utgångspunkt för vilken detaljeringsgrad som lagreg-
lerna bör ha kan det vara befogat att peka på det utrymme som finns att
komplettera lagreglerna med verkställighetsföreskrifter. Dessa skall ut-
göra tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär och får inte
innehålla något nytt åliggande för enskilda eller något ytterligare ingrepp
i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Det betyder att re-
gleringen i lag måste vara komplett så att den ger tillräckligt underlag för
prövning av enskilda ärenden. Som nyss sagts föreligger det å andra Prop. 1992/93:200
sidan ett praktiskt behov av att inte göra lagen sä detaljerad att den
hindrar följsamhet till den tekniska utvecklingens landvinningar på radio-
området.
Mot bakgrund av angivna förutsättningar för lagstiftningen bör de
materiella lagregler efter vilka prövningen av ansökningar om tillstånd
till användning av radiosändare i framtiden skall ske, utformats med in-
riktning mot att ange de grundläggande förutsättningar som är av be-
tydelse för all slags radioanvändning för kommunikationsändamål.
Mitt förslag: Nya och utbyggda regler om användning av radiokom-
munikation samlas i en särskild lag om radiokommunikation.
Den nya lagen skall gälla anordningar som är avsedda för radio-
kommunikation eller radiobestämning. Lagen skall också innehålla
vissa föreskrifter rörande användning av andra anläggningar för
alstring av radiofrekvent energi.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna har endast Riksåklagaren
framfört erinringar mot förslaget. RÅ sätter i fråga om inte en ökad
lättillgänglighet skulle åstadkommas om den föreslagna lagen slås
samman med radiolagen.
En särskild lag om radiokommunikation
En fråga att ta ställning till är om det är mest lämpligt att föra in nya
övergripande bestämmelser för radioanvändning i den nuvarande radio-
lagen (1966:755) eller låta ändrade och utbyggda lagregler bilda en egen
lag.
Radiolagen i nuvarande skepnad kan sägas innehålla två huvuddelar.
Den består dels av de bestämmelser som tar upp tillståndsplikten för
innehav och användning av radiosändare samt därtill anslutande regler,
dels av de bestämmelser som gäller rundradioverksamheten.
Tillgång till radiofrekvenser är av stor betydelse för en lång rad verk-
samheter i ett modernt samhälle. Kommunikationsradio, mobiltelefon, per-
sonsökare och liknande användningar bidrar till att det på ett smidigt sätt
går att få kontakt med personer som är utom räckhåll för andra mera sta-
tionära sambandsmedel. Radioanvändningen inom luftfarten och sjöfarten
underlättar navigeringen och betjänar viktiga delar av säkerhetssystemen.
I övrigt räcker det med att peka på ljudradions och televisionens ökande
vikt för kunskapsuppbyggnaden och åsiktsbildningen rörande olika för-
hållanden i samhället för att alla skall inse värdet av radiotekniken.
176
Även om de radiotekniska landvinningarna har varit stora under 1900- Prop.
talet är det i dagens läge inte möjligt att använda sig av mer än en liten
del av radiofrekvensspektrum. De frekvenser som med dagens teknik är
tillgängliga måste delas mellan alla förekommande användningssätt. Av
det förhållandet att radiofrekvensspektrum som ändlig resurs är gemen-
samt för alla användningar, följer att vaije användningssätt i någon be-
märkelse är beroende av övriga. Rundradio och exempelvis butikslarm
är med avseende på överföringsmedium i princip konkurrenter om till-
gången till den naturresurs som radiofrekvenser utgör. I den mån regler
rörande vissa radioanvändningar måste ges i lag till följd av dessa
användningars i grundlag skyddade ställning, innebär det förhållandet att
lagformen ibland måste användas även för de användningssätt som i och
för sig inte har detta grundlagsskydd.
Den utbyggnad som i enlighet härmed måste ske i förhållande till
nuvarande reglering kommer att medföra att lagregleringens omfattning
blir betydligt större än vad den är i nuläget. Från systematisk synpunkt
finns vidare skäl som talar för att man bör ha en mera markerad skilje-
linje mellan radioanvändningen i stort och användningen av radio inom
ett särskilt område, nämligen rundradio. Styrkan av dessa skäl ökar dess-
utom när det inte är möjligt att inskränka regleringen till att i princip om-
fatta endast en föreskrift om tillståndsskyldighet på det sätt som är fallet
i dag. De övergripande reglerna som skall gälla för all radioanvändning
bör därför föras till en särskild lag. Som en följd härav kommer radiola-
gens regler som gäller rundradio att utgöra den enda kvarvarande
beståndsdelen av nuvarande radiolagen. Till skillnad från RÅ anser jag
att en sådan systematik gör regleringen på radioområdet överskådligare
och mera lättillgänglig.
Tillämpningsområdet för en ny lag
Nuvarande reglering i radiolagen (1966:755) gäller sådana anordningar
som enligt de definitioner som upptas i lagen utgör radiosändare.
En radiosändare är enligt lagen en anordning för radiosändning.
Radiosändning är ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp
av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz
och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. I för-
arbetena till radiolagen (prop. 1966:149 s. 35) poängteras att alla former
av meddelanden avses. Även radarsändning, fjärrmanövrering, fjärrskrift
och liknande överföring av tecken, signaler eller skrift är enligt motiven
radiosändning.
De bestämmelser som finns i radiolagen tar alltså sikte på apparater för
överföring av meddelanden med hjälp av radiovågor. Varken apparater
för överföring av radiofrekvent energi eller sådana elektriska anordningar
som, utan att utnyttja radiostrålningen, till följd av sin funktion alstrar
radiovågor omfattas av denna reglering.
Sistnämnda två kategorier av apparater regleras med avseende på sina
egenskaper att alstra radiofrekvent energi i radiostömingsförordningen
(1985:625). Enligt bestämmelserna där skall elektrisk materiel som kan
1992/93:200
177
12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
orsaka störningar på radiokommunikation genom elektromagnetiska vågor Prop. 1992/93:200
utföras så att sådana störningar förebyggs.
Anordningar som i någon bemärkelse tar i anspråk radiofrekvenser kan
således delas in i olika kategorier.
Den första kategorien består av vad som i dagligt tal kallas radiosända-
re, dvs. en anordning som fungerar så att den sänder ut radiovågor med
avsikten att med hjälp av dessa kunna kommunicera eller med andra ord
överföra information. Till den andra kategorin kan hänföras de anord-
ningar som likaledes använder radiofrekvent energi för kommunikation
men inte genom radiovågor utan genom ledningsbunden eller närfälts-
mässig överföring. Till den tredje kategorin kan hänföras de anordningar
som använder radiofrekvent energi for alstring av värme eller for
apparatens interna funktion. En fjärde kategori består av anordningar som
inte nyttjar energi for sin funktion utan alstrar den och därmed radiostrål-
ning som en följd av sin konstruktion. Beträffande den sistnämnda
kategorin kan radiostrålning karakteriseras som en närmast ofrånkomlig
men inte önskad bieffekt.
En reglering på radiokommunikationsområdet är givetvis i första hand
avsedd att tillämpas på radiosändare för informationsöverföring. Det är
ju för detta slag av radioutnyttjande som det visat sig föreligga behov av
en ny och utbyggd reglering i lag.
Med hänvisning till betydelsen av att den svenska regleringen såväl
funktionellt som begreppsmässigt stämmer överens med vad som gäller
i det internationella samarbetet på radioområdet bör det eftersträvas att
i största möjliga utsträckning använda internationellt vedertagna be-
nämningar. Detta medverkar också till att de folkrättsliga förpliktelser
som vi genom medlemsskapet i ITU har åtagit oss att följa kan uppfyllas.
Radiokommunikation definieras i ITC:s radioreglemente (RR) som
telekommunikation med användning av radio. Telekommunikation
definieras i sin tur som vaije överföring, utsändning eller mottagning av
tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av vaije slag med
användning av tråd, radio, optiska eller andra elektromagnetiska system.
Om tillämpningsområdet för de nya reglerna bestäms med utgångspunkt
i begreppet radiokommunikation enligt den betydelse detta begrepp har
internationellt, kan det anses oklart om sådan radioanvändning som inne-
fattar utsändning och mottagning av en omodulerad bärvåg, alltså en
radiovåg som inte har något informationsinnehåll i sig själv, omfattas av
detta begrepp. Vissa radartillämpningar arbetar med sådana radiovågor.
För att det inte skall råda någon tvekan om att användningen av radio för
bestämning av ett föremåls position m.m. skall omfattas av reglerna bör
detta uttryckligen framgå av lagtexten.
Givetvis har anordningar ur alla nyssnämnda kategorier betydelse för
möjligheterna att få till stånd en effektiv frekvensanvändning. Ur det per-
spektivet är det således önskvärt att radiostrålningen kan styras och
kontrolleras beträffande alla slagen.
Det är emellertid en betydande skillnad framför allt mellan de tre första
kategorierna och den fjärde. När radiofrekvensutrymme tas i anspråk för
de förra kategorierna sker det utifrån en avsikt att nyttja själva radio-
mediet för ett bestämt ändamål. Vad gäller den fjärde kategorin är det
178
inte någon särskild nytta med radiostrålningen som sådan. Det kan därför Prop. 1992/93:200
antas att motmedel eller skydd mot att strålningen från sådan materiel
kommer ut i etern är vad som bör eftersträvas. Däremot finns det inte
något behov av att bestämma ett visst frekvensutrymme för att säkra
dessa anordningars egentliga huvudfunktion. Slutsatsen blir således att
regler angående dessa slag av anordningar bör ta sikte på att den
strålning som alstras i så liten grad som möjligt skall kunna påverka det
utnyttjande av radiovågor som är avsiktligt.
Vidare föreligger det en skillnad mellan användningen av radiosändare
för överföring av information och en anordning som är avsedd att alstra
radiofrekvent energi för annat ändamål. Förutom sådana som överför
information ledningsbundet eller genom närfalt eller som använder energi
för sin interna funktion, finns en kategori som är avsedd att alstra värme.
Vanliga tillämpningar av det sistnämnda användningssättet är mikrovågs-
ugnar, plastsvetsar och medicinska kortvågsbehandlingsapparater. Dessa
radioanvändningar brukar i internationella sammanhang betecknas ISM
(Industrial, Scientific and Medical) för att ange inom vilka områden som
sådana användningssätt främst förekommer. Enligt den terminologi som
används i RR skiljer sig ISM-användning i förhållande till övrig radioan-
vändning som tas upp i reglementet. Trots att ISM inte går in under RR:s
begrepp Radiocommunication finns det upptaget i RR:s allokeringstabell.
ISM-användning har således ansetts så betydelsefull i förhållande till
annan radioanvändning att den blivit placerad i bestämda frekvensband.
Med hänsyn till detta förhållande och eftersom användningen av radio för
ISM-ändamål liksom den användning som gäller för radiokommunikation
lämpligen bör inordnas inom samma system, finns det anledning att ha
vissa regler i lag också om sådan radioanvändning.
Beträffande sådana anordningar som tillhör kategorierna två och tre är
det givetvis av största betydelse att skyddsåtgärder kan vidtas för att en
så ren radiomiljö som möjligt skall kunna åstadkommas. Jag återkommer
till detta längre fram och belyser då något behovet av åtgärder för att
komma till rätta med störningar på radiokommunikation.
Mitt förslag: Tillståndsplikt skall gälla för den som här i landet eller
på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands innehar eller använder
en radiosändare. I regel skall ett meddelat tillstånd avse såväl rätt att
inneha som att använda radiosändare.
Tillståndsplikt skall gälla även för den som för in radiosändare till
Sverige.
Överlåtelse eller upplåtelse av radiosändare skall som huvudregel
få ske endast till den som har tillstånd.
En i princip motsvarande reglering skall gälla för ofullständiga
radiosändare och byggsatser för tillverkning av radiosändare.
179
Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag. Prop. 1992/93:200
Remissinstanserna: Remissinstanserna har - frånsett Hovrätten för
Västra Sverige och Närradionämnden - inte haft något att erinra mot
förslaget. Hovrätten för Västra Sverige anser att det hade varit av värde
om utredningen till ledning för rättstillämpningen närmare utvecklat vad
som avses med ofullständiga radiosändare resp, byggsatser for tillverk-
ning av radiosändare. Närradionämnden har anfört att utredningens för-
slag bör uppfattas så att den som hyr en radiosändare inte behöver sär-
skilt tillstånd till att använda sändaren. Om Televerket är uthyrare skall
dess tillstånd enligt Närradionämnden således avse innehav och använd-
ning för uthyrning till rundradiosändande sammanslutningar. Nämnden
menar att en förutsättning för avtalet mellan Televerket och en sådan
sammanslutning är att sammanslutningen har och behåller sändningstill-
ståndet. Enligt nämnden skall och kan avtalet brytas av Televerket om
sändningstillståndet upphör. I tydlighetens intresse anser Närradio-
nämnden att lagförslaget kan behöva kompletteras i dessa hänseenden.
Skälen for mitt förslag: Enligt nuvarande lagstiftning får radiosändare
innehas eller användas endast av den som har fått tillstånd. Tillstånds-
plikten omfattar inte endast kompletta och driftsklara radiosändare. Även
för innehav av radiosändare som är ofullständiga och för innehav av
byggsatser for tillverkning av radiosändare måste tillstånd finnas. Dessa
bestämmelser kompletteras med en föreskrift om att en radiosändare,
ofullständig radiosändare eller en byggsats för tillverkning av radio-
sändare inte får överlåtas eller upplåtas till den som saknar tillstånd. Till-
stånd krävs också för att få införa nämnda slag av apparater till riket.
Genom kravet på tillstånd blir det möjligt att upprätthålla ordning i fre-
kvensanvändningen. Som nämnts nyss innefattar tillståndet inte enbart en
rätt i sig att inneha och använda en radiosändare. Användningen får ske
endast i enlighet med de villkor som fastställs i anslutning till tillstånds-
givningen. Innehållet i dessa villkor bestäms med tillämpning av vad som
enligt författningar och praxis gäller för aktuellt slag av radioanvändning
utifrån de närmare preciseringar av användningsändamål, typ av radio-
sändare och funktion hos denna, som den tilltänkta radioanvändaren har
angett i sin ansökan till tillståndsmyndigheten.
Kravet på tillstånd har sin rationella grund i att någon form av ordning
är en förutsättning för att användning av radio i praktiken skall vara
möjlig. Till detta kommer att det föreskrivs i RR (artikel 24) att ingen
sändarstation får upprättas eller drivas av en privatperson eller av ett
företag utan att regeringen i det land under vilket stationen lyder på
lämpligt sätt och i överensstämmelse med reglerna i reglementet har
lämnat sitt tillstånd. Det kan således hävdas att Sverige folkrättsligt är
bundet av att ha ett tillståndsförfarande med avseende på användning av
radiosändare.
Innehav eller användning av radiosändare
Den i det tidigare fastlagda utgångspunkten, som anses nödvändig med
hänsyn till den ordning i radiofrekvensspektrum som måste upprätthållas,
180
är kravet på ett tillståndsförfarande. Tillståndsplikten bör vara fastställd Prop. 1992/93:200
i lag.
Emellertid är det egentligen inte tillståndet i och för sig som får anses
vara det väsentliga med lagstiftningen. Det väsentliga är i stället att an-
vändning av radio for annat ändamål än sökandens eller i övrigt annans
användning av radio inte onödigtvis begränsas eller hindras och att sökan-
dens användning sker på ett sådant sätt att annan kommunikation inte
störs, dvs. med andra ord att ordning råder. För den myndighet som har
att handlägga dessa frekvensfrågor blir normalt den omedelbart relevanta
frågan inte om, utan snarare hur sökanden skall få sitt önskemål om
radioanvändning tillgodosett. Uttrycken tillstånd och tillståndsplikt passar
därför i och för sig mindre väl, eftersom de närmast ger uttryck för en
begränsning. En riktig beskrivning vore i stället att ta fästa på de möjlig-
heter som tillståndsförfärandet och den därav följande ordningen ger för
användning av radio. I avsaknad av lämpligare begrepp att använda, får
nämnda inriktning hållas i minnet vid tillståndsprövningen. Jag åter-
kommer senare till detta.
Det torde vara uppenbart att ordningsskälet som grund för tillstånds-
plikten har bärkraft enbart vad gäller användningen av radiosändare. Den
som endast innehar en radiosändare men inte använder den påverkar
givetvis inte andras användning av radiofrekvenser. Mot denna bakgrund
kan det förefalla onödigt att föreskriva om tillståndsplikt inte bara för
användningen utan redan för innehavet av en radiosändare.
Behovet av en tillståndsplikt avseende innehav har emellertid sin grund
i att användning av en radiosändare utan tillstånd kan skada andras ra-
dioanvändning. Det är självfallet av vikt att så inte sker. För att komma
åt otillåten radiosändning bör det, i likhet med vad som gäller for när-
varande, föreskrivas straff för sådan radioanvändning. Dessutom bör ut-
rustningen kunna förverkas till staten. Syftet med ett sådant förfarande
är givetvis att det inte skall vara möjligt att ställa till oordning i systemet.
Emellertid kan det vara förenat med betydande svårigheter att ingripa
mot en otillåten radiosändare just när sändning pågår. Svårigheterna i be-
vishänseende med avseende på att en påträffad radiosändare verkligen har
använts kan bli så betydande att det i praktiken inte går att upprätthålla
den nödvändiga ordningen i användningen. Krav på tillstånd bör därför
gälla inte bara för användningen utan också för innehavet av en radiosän-
dare. Konsekvensen härav blir att även otillåtet innehav av radiosändare
måste vara straffbelagt.
I 2 § radiolagen finns bestämmelser om gällande tillståndskravs geo-
grafiska tillämpningsområde. Det remitterade förslaget innehöll inte
någon motsvarande föreskrift. Lagrädet har anfört att bestämmelser som
anger den geografiska avgränsningen för tillståndskravet bör tas in i lag-
förslaget. Enligt Lagrådet bör regleringen - till skillnad mot vad som
gäller enligt radiolagen - fullt ut omfatta också radiosändare som är
ofullständiga och byggsatser för tillverkning av radiosändare. Jag har för
egen del inte något att erinra mot Lagrådets förslag som leder till enhet-
lighet i fråga om tillämpningsområdet i geografiskt hänseende. Tillstånds-
kravet för att inneha eller använda radiosändare skall således gälla här i jg 1
landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands. Det skall i
samma utsträckning gälla for att få inneha en radiosändare som är ofull- Prop. 1992/93:200
ständig eller en byggsats för tillverkning av radiosändare.
Vid utformningen av en ny reglering finns det skäl att närmare gå in
på frågan vad som skall avses med begreppen innehav och användning
samt hur dessa begrepp skall förhålla sig till varandra. Belysas bör vilka
omständigheter som skall anses konstituera att tillståndspliktigt innehav
av en radiosändare föreligger samt om innehavare och användare alltid
måste vara samma person. Det kan exempelvis tänkas att någons rätt till
innehav och användning också bör innebära en rätt att låta någon annan
i praktiken såväl inneha sändaren som att använda den. Något särskilt
tillstånd för denne skulle i så fall inte vara behövligt. Det är också skäl
att beröra frågan om det skall vara möjligt att få inneha en radiosändare
utan att ha rätt att använda den.
I fråga om begreppet inneha får det liksom i andra sammanhang anses
naturligt att utgå från besittningsförhållandet. Exempelvis får således det
företag som monterat in en radio i sin firmabil (hyrd eller ägd), anses
vara innehavare av radion, trots att den de fecto befinner sig i en
anställds omedelbara besittning. Innehavet förändras alltså inte av att be-
sittningen till radiosändaren endast är medelbar via ett besittningsbiträde.
Tillståndskravet för innehav av radiosändare kan i en sådan situation
knappast riktas mot besittningsbiträdet. Det bör anses räcka att den själv-
ständige besittaren har tillstånd. I de fall det finns två eller flera lik-
värdiga besittare, t.ex. vid gemensam verksamhet bedriven i enkelt bolag
eller när radioanläggningen i andra fall innehas under samäganderätt, får
det anses tillräckligt att en av dem har tillstånd.
Det kan också tänkas situationer där besittningsförhållandet blir mera
uttunnat vad gäller den självständiga besittningen. I den mån andras an-
knytning till radiosändaren blir svagare närmar sig den osjälvständige
besittaren ställningen som självständig innehavare. Tillståndsplikten faller
därmed på honom.
Förutsättningarna för att någon skall anses vara självständig innehavare
och därmed tillståndspliktig för innehavet kan svårligen uttryckas heltäck-
ande för alla situationer. Äganderätten till radiosändaren bör inte i sig
tillmätas någon avgörande betydelse. Det kan dock tänkas fell med oklar-
het i besittningsläget då omständigheten att någon är ägare till en radio-
sändare kan leda till att tillståndsplikten bör anses åvila denne.
Även en mera begränsad rätt till en radiosändare kan leda till att
tillståndsplikt för innehav av radiosändare bör inträda. Reglerna i nuva-
rande lag om att den till vilken en radiosändare upplåts måste ha tillstånd
är ett uttryck för detta förhållande. När begreppet upplåtelse används i
detta sammanhang leder detta tankarna firämst till utlåning av ej helt
kortvarig karaktär. Typfell torde vara långtidshyra eller leasing av radio-
sändare.
Således bör beträffande en förhyrd (oftast genom leasing) radiosändare
tillståndsplikten normalt gälla hyrestagaren. Att kräva att hyresmannen,
oftast ett kreditföretag, skulle ha tillstånd förefaller inte naturligt. Oftast
har denne inget annat med radiosändaren att göra än att bistå med
finansieringen av den. Hyresmannen äger emellertid utrustningen vilket 182
är ägnat att komplicera förhållandet på det sättet att den som marknadsför
utrustningen inte har rätt att överlåta den till annan än den som har Prop. 1992/93:200
tillstånd. En uttrycklig föreskrift bör ges i fråga om överlåtelse eller
upplåtelse till den som saknar tillstånd, då den till vilken överlåtelsen
eller upplåtelsen sker inte skall inneha eller använda radiosändaren. I
dessa fall bör krävas att den som överlåtelsen eller upplåtelsen sker till
visar att tillstånd finns för den som skall inneha eller använda anlägg-
ningen. Med en sådan regel står det klart att en hyresman, trots att det
är han som civilrättsligt kommer att vara ägare till utrustningen, inte blir
skyldig att ha tillstånd om hans medverkan inskränks till finansieringen.
Eftersom överlåtaren medverkar till att sändaren upplåts till den som
skall inneha och använda den, har han en skyldighet att se till att hyres-
mannen visar att anläggningen skall upplåtas till någon som har tillstånd.
Det kan emellertid tänkas situationer, där det är svårare att komma
fram till vem som skall anses vara innehavare. Frågan om det föreligger
en självständig besittning och därmed tillståndsplikt måste därvid avgöras
utifrån en helhetsbedömning, där omständigheter som äganderätten eller
annan rätt till radiosändaren, graden av självständighet i dispositionen av
denna och förhållandet till andra som har anknytning till radiosändaren
får vägas in.
Vad härefter gäller begreppet användning av en radiosändare bör
följande sägas. Normalt sett bör den som har tillstånd till innehav också
vara den som skall ha tillstånd till användning. För de flesta fall är det
därför naturligt att ha samma bedömningsgrunder för att fastställa vem
som är användare som dem som redovisats nyss beträffande vad som
skall konstituera ett innehav av radiosändare. Med tillämpning av vad
som nyss sagts om besittningsbegreppet bör det alltså inte krävas att ett
besittningsbiträde, som använder en radiosändare som en självständig be-
sittare har tillstånd att inneha, skall ha tillstånd för att använda radiosän-
daren. Den självständige besittarens tillstånd bör omfatta både innehavs-
rätten och rätten att använda radiosändaren. Följaktligen får besittningsbi-
trädets användning liksom innehavet anses ske för huvudmannens räkning
och därför inte konstituera någon självständig tillståndsplikt för besitt-
ningsbiträdet. Gränsen mellan användning som innebär skyldighet att ha
eget tillstånd och användning som kan sägas mera ske för annans räkning
och därmed inte innebär någon skyldighet för den faktiske användaren att
ha tillstånd får dras på motsvarande sätt som angetts i det tidigare för
innehav.
Begreppen innehav av radiosändare och användning av radiosändare
bör såtillvida höra ihop att innehavet får anses utgöra en nödvändig förut-
sättning för användningen. Mot detta skulle det visserligen kunna hävdas
att det förekommer att radiosändare används av någon utan att veder-
börande innehar den. Exempelvis kan den som med en mobil radiosän-
dare ansluter sig till ett radionät, där någon annan innehar sändaren i bas-
stationen, sägas använda basstationssändaren utan att inneha den. Bassta-
tionens utsändning av signaler sker ju som en direkt följd av att de från
mobilsändaren utsända signalerna innehåller en begäran om att kommuni-
kationen skall vidarebefordras. Att for sådana fell hävda att innehavaren
av den mobila sändaren bör anses som tillståndspliktig användare med 183
avseende på bassändaren skulle dock leda för långt. I förlängningen
skulle då en vanlig telefonabonnent kunna anses som användare av radio- Prop. 1992/93:200
sändare, när telefonsamtalet på någon sträcka förmedlas med radio. Det
finns därför anledning att beträffande sådana radiosändare som kan på-
verkas och användas av flera rikta kravet på tillstånd för användningen
till den som enligt vad som nyss redovisats bör betraktas som besittare
av radiosändaren.
Beträffande Närradionämndens remissynpunkter bör sägas att den som
hyr en radiosändare och själv använder den förutsätts behöva tillstånd.
Man måste här skilja på att hyra ut radiosändare och att genom avtal
upplåta sändningskapacitet. En rundradiosändande sammanslutning som
inte förfogar över en egen radiosändare kan således i princip inte anses
behöva tillstånd enligt den reglering som här föreslås.
Även om det normala bör vara att en innehavare av en radiosändare
också använder den finns det i detta sammanhang anledning att påpeka
att det bör kunna vara möjligt att i undantagsfall meddela tillstånd till
innehav utan att tillståndet också omfattar rätt till användning av
radiosändaren. Detta kan vara aktuellt när radiosändare innehas exempel-
vis för museiändamål eller som samlingsobjekt. Restriktivitet vid sådan
tillståndsgivning motiveras av att det inte skall vara lätt att kringgå kravet
på tillstånd för användning.
Mot den redovisade bakgrunden av hur begreppen innehav och an-
vändning bör förstås anser jag att tillståndsplikten i en ny lagstiftning bör
formuleras så att tillstånd skall krävas för innehav eller användning av
radiosändare. Dessa begrepp bör då ha den innebörd som nyss angetts.
Av regleringens uppbyggnad bör framgå att det normala bör vara att till-
ståndet gäller såväl innehav som användning. Men det bör, som nyss på-
pekats, finnas möjlighet att erhålla tillstånd till innehav utan att detta
innefattar rätt till användning av radiosändaren. Trots att ordalydelsen av
den föreslagna regeln inte direkt kan sägas utesluta det, lär det i prak-
tiken knappast förekomma fall då någon medges rätt till användning av
en radiosändare som han inte skall ha tillstånd att inneha.
Grunderna för tillståndsprövningen när det gäller enbart innehav av
radiosändare har berörts i det föregående. Det kan förväntas att
prövningen av om sådant tillstånd skall meddelas oftast inte kommer att
innehålla så svåra avvägningar. När det däremot gäller tillståndspröv-
ningen beträffande innehav och användning av radiosändare ställs det
högre krav på bedömningsgrundernas omfattning. Jag återkommer längre
fram till denna fråga.
Såvitt avser gällande tillståndskrav för innehav av ofullständig radiosän-
dare eller av byggsats för tillverkning av radiosändare samt införsel,
överlåtelse och upplåtelse av radiosändare finner jag i detta sammanhang
inte skäl att föreslå någon ändring.
184
Mitt förslag: På samma sätt som i dag skall det i framtiden finnas en
nationell frekvensfördelningsplan. Den skall fastställas av myndigheten
på radioområdet. Planen skall emellertid inte vara bindande för
enskilda och myndigheter vid prövningen av ansökningar om tillstånd
att inneha eller använda radiosändare. Den prövningen skall ske direkt
på grundval av bestämmelser i lag.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Med undantag av Länsrätten i Stockholms län har
remissinstanserna inte haft något att erinra mot förslaget. Enligt
länsrätten skulle rättstillämpningen bli påfallande mycket enklare med en
frekvensfördelningsplan som beslutas i form av lag. Länsrätten anser att
frekvensfördelningsplanen i praktiken lär få en helt annan genomslags-
kraft än som tillkommer allmänna råd. Enligt länsrätten talar dessutom
Sveriges internationella åtaganden för att planen ges lagform. Om ändå
den ordning som utredningen föreslår väljs menar länsrätten att det klart
måste framgå att planen endast har karaktär av allmänna råd. Den
karaktären skulle enligt länsrätten framträda tydligare om planen tas fram
utan regeringsföreskrifter.
Skälen för mitt förslag: Det finns redan inledningsvis anledning att
framhålla att den tillståndsprövning som sker med utgångspunkt i radio-
lagen inte är inskränkt till frågan om tillstånd skall meddelas eller inte.
Av väl så stor betydelse är de villkor som regelmässigt förenas med till-
ståndet. Genom dessa fastläggs under vilka förutsättningar som radioan-
vändningen får förekomma. Av villkoren följer bl.a. på vilken frekvens
och med vilken styrka som sändningen skall få ske.
Den praxis som utvecklats i Sverige bygger på den reglering som är
fastlagd inom ramen för ITU. Det internationella radioreglementet (RR)
är i detta sammanhang det mest betydelsefulla regelverket. Det innehåller
bestämmelser av olika slag. Vissa tar direkt sikte på användningen av
radiofrekvensema, medan andra är inriktade på de nationella myndig-
heternas skyldigheter. Reglerna är utarbetade mot bakgrund av att det
måste råda ordning för att det skall bli möjligt att effektivt kunna ta till-
vara den resurs som radiovågor utgör.
En huvuddel i RR är den s.k. frekvensfördelningsplanen eller frekvens-
allokeringstabellen (artikel 8 i RR). Av frekvensfördelningsplanen, som
omfattar alla tekniskt användbara radiofrekvenser, framgår för vilket eller
för vilka slag av radioanvändning som frekvenser inom olika frekvens-
områden, frekvensband, är bestämda. Av planen framgår exempelvis att
i den geografiska region som Sverige tillhör är frekvensbandet 174-223
MHz avsett för rundradio och bandet 230-235 MHz avsett för fast radio
och för mobil radio. Genom ratifikation av den internationella överens-
kommelsen om RR har Sverige åtagit sig att vid tilldelning av frekvenser
till sändare som kan åstadkomma menliga störningar i andra länders ra-
diotrafik iaktta den i frekvensfördelningsplanen angivna fördelningen
samt övriga bestämmelser i RR.
Prop. 1992/93:200
185
RR:s frekvensfördelningsplan ger de enskilda länderna utrymme att Prop. 1992/93:200
utnyttja vissa frekvensband för annan användning än den som primärt
gäller enligt planen. Även i övrigt finns vissa möjligheter till nationella
särlösningar av mer eller mindre omfattande art. RR ger också möjlig-
heter for enskilda stater att träffa överenskommelser om frekvensfördel-
ningen mellan sig.
Som framgår av det anförda är RR bindande for Sverige endast såvitt
svenska sändare kan påverka andra länders radiotrafik. Möjligen skulle
man därav kunna förledas tro att dess betydelse för den svenska radioan-
vändningen inte är så stor. Det bör emellertid beaktas att radiovågor
inom vissa frekvensområden har sådana egenskaper att de redan vid be-
gränsade sändningseffekter får en betydande utbredning. I praktiken är
det så att det knappast är möjligt att sända på dessa frekvenser om påver-
kan på andra länders radiotrafik skall kunna undvikas. Även inom andra
frekvensområden, där utbredningen av radiovågorna är mera begränsad,
måste tillståndsgivningen för sändare i närhet av landets gränser i många
fåll ske med beaktande av riskerna för att störa grannländernas radiotra-
fik. Detta leder till att också de sändare som är verksamma på längre av-
stånd från gränserna i praktiken måste vara anpassade beträffande fre-
kvensval m.m. till den gränsnära radioanvändningen. På detta sätt blir
RR:s frekvensfördelningsplan styrande även i de fall där sändningen inte
kan påverka radiotrafiken i andra länder.
Telestyrelsen har med utgångspunkt i RR:s frekvensfördelningsplan
utarbetat en nationell frekvensfördelningsplan. Den nationella frekvens-
fördelningsplanen finns kungjord i Telestyrelsens författningssamling.
Uppdelningen i olika frekvensband följer i huvudsak RR:s frekvensför-
delningsplan. Det anges att det tabellverk som är intaget i bilagan till
författningen är den nationella frekvensplan som skall tillämpas vid
frekvensplanering för olika radiotjänster samt vid frekvenstilldelning för
radiosändare.
Första kolumnen i frekvensplanen anger RR:s fördelning av frekvens-
banden mellan tjänsterna i den region av världen som Sverige tillhör.
Andra kolumnen anger såväl avvikelser av generell karaktär från första
kolumnen som är beslutade nationellt som mer preciserade uppgifter om
bandindelning, trafikslag, tillämpningar och speciella bestämmelser samt
hänvisningar till andra författningar som gäller för den speciella tillämp-
ningen. Dessutom hänvisas ibland till RR, varvid aktuell artikel och
fotnot anges.
Nationellt beslutade avvikelser från RR kan bestå i att en viss till-
lämpning, som är tillåten enligt RR, inte tillåts nationellt. Detta är fallet
exempelvis beträffande bandet 146-149,9 MHz, som enligt RR är upp-
låtet för fäst radio och mobil radio utom luftmobil, medan det nationellt
inte tillåts fast radio och av mobil radio endast landmobil. I detta band
har den preciseringen införts att frekvenser inom delbandet 146-147
MHz skall tilldelas bassändare och utgöra duplexfrekvenser till frekven-
ser inom delbandet 150-151 MHz. På motsvarande sätt har beträffande
frekvensbandet 150,05-151 MHz i den nationella planen bestämts att fre-
kvenser inom detta band skall tilldelas mobila sändare.
186
Speciella bestämmelser, som förekommer i den nationella frekvensför- Prop. 1992/93:200
delningsplanen, kan bestå i att vissa delband eller vissa frekvenser är
anslagna för bestämda tillämpningar. Inom frekvensbandet 164-171 MHz
har det sålunda anmärkts att delbandet 169,425-170,0375 MHz är avsatt
för personsökning m.m. och frekvensen 166,9875 MHz för radiofirmors
prov och demonstration samt att larmöverföring skall ske på frekvensen
169,3875 MHz.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att frekvensfördelningsplanen
ger anvisning om vilka frekvenser som är avsatta för olika slags radio-
tillämpningar. Begreppet radiotillämpning torde härvid huvudsakligen
vara hänförligt antingen till arten av sändningen, såsom rundradio och
amatörradio, eller sändarens belägenhet, såsom fast radio, landmobil
radio och maritim mobil radio.
Frekvensfördelningsplanen kan sägas vara det instrument som gör att
Sverige kan uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser på radioområdet. Dess
existens medverkar till att det finns förutsättningar för en effektiv fre-
kvensanvändning. Planen utgör därvidlag ett grundläggande underlag för
behandlingen av ansökningar om tillstånd till användning av radiosän-
dare. Den ger däremot inte någon anvisning om efter vilka kriterier som
tillståndsprövningen skall ske i fell där radiotekniken inte medger att alla
som önskar använda radio kan göra det. Dess utformning och innehåll
talar för att den i nuvarande ordning är att betrakta som en myndighets-
föreskrift med i princip bindande verkan. Detta hindrar dock inte att det
fortlöpande göres förändringar i planen och kompletteringar av denna.
Detta kan vara föranlett av exempelvis förändringar i RR, introduktion
på marknaden av nya radiotillämpningar och expansion av befintliga till-
lämpningar.
Behovet av en svensk frekvensfördelningsplan
En förutsättning för att radiotekniken skall kunna utnyttjas på ett effektivt
sätt är att det begränsade frekvensutrymmet utnyttjas optimalt och att
störningar undviks. För att åstadkomma detta måste utnyttjandet samord-
nas mellan länderna och internt inom vaije land. Det måste därför finnas
en planering av utnyttjandet. Genom planeringen blir det möjligt att passa
in olika användningar av radiovågor i ett system och därigenom lägga
fest förutsättningar för hur befintliga och nytillkommande användningar
skall kunnas samordnas.
Genom medlemskapet i ITU och ratifikationen av telekonventionema
skall Sverige se till att radioanvändningen inom Sverige sker inom de
ramar och efter de premisser som läggs fest i RR. Härigenom är vi, åt-
minstone beträffande väsentliga delar av radioanvändningen inom
Sverige, styrda av RR:s frekvensfördelningsplan. Det får exempelvis inte
förekomma att rundradiosändning sker på frekvensband som enligt RR
inte är upplåtna för sådan radioanvändning. Detta gäller visserligen
endast i den utsträckning som utsändningen kan menligt påverka radiotra-
fiken i ett annat land, men med hänsyn till att risken för detta torde vara
betydande i stora delar av landet finns det anledning att utgå från att RR
187
följs. (En annan väsentlig omständighet, som gör att t.ex. rundradiosänd- Prop. 1992/93:200
ning av praktiska skäl inte torde vara aktuell utanför de frekvensband
som internationellt upplåtits for detta, är att de mottagare som finns på
marknaden inte kan ta emot utsändning på andra frekvenser.) Att ha
denna grundläggande planering lätt tillgänglig och på svenska språket kan
bidra till förståelse för de begränsningar som ligger i regleringen och
befordra att Sverige kommer att uppfylla de folkrättsliga förpliktelserna
på radioområdet.
Det är tydligtvis också av betydelse för olika intressenter att veta vilka
förutsättningar som gäller för användning av radio inom landet. Berörda
intressenter är tillverkare och leverantörer av radioutrustning, nätope-
ratörer, företag som utnyttjar radiokommunikation m.fl. Även om de
större företagen kan hålla sig underrättade om vad som bestäms in-
ternationellt, finns det säkert en stor grupp av enstaka användare, företag
och enskilda, som inte kan förväntas ha sådan kunskap. Myndighetens
uppfattning om hur framtida tillämpningar skall implementeras med hän-
syn till frekvensfördelningen i Sverige kan också vara betydelsefullt att
ha redovisad i ett sammanhang.
En sammanhållen frekvensfördelningsplan har dessutom den funktionen
att tjäna som ett underlag för den dagliga verksamheten inom tillstånds-
myndigheten.
Det finns således ett flertal goda skäl till att det skall finnas en samman-
hållen grundläggande frekvensfördelningsplan för landet. Vi förordar
därför att en sådan skall finnas.
Den rättsliga statusen på frekvensfördelningsplanen
Med anledning av slutsatsen att det bör finnas en nationell frekvensför-
delningsplan måste ställning tas till frågan om planen skall vara bindande
för myndigheter och enskilda eller inte. Med andra ord; skall frekvens-
fördelningsplanen utfärdas som en föreskrift eller som allmänna råd?
Allmänna råd skall främja en enhetlig tillämpning av en viss författning
eller skall bidra till en utvecklingen av praxis i viss riktning. Däremot är
allmänna råd inte bindande, dvs. på sätt som föreskrifter, men de kan i
realiteten ha stor betydelse för rättsutvecklingen.
Som slagits fest i det tidigare kräver föreskrifter om fördelningen av
frekvensutrymmet lagform. Något utrymme for delegation av norm-
givningskompetens från riksdagen till regeringen och till myndigheter
under regeringen finns således inte. De bestämmelser utöver lagregle-
ringen som kan förekomma får inte vara mera betydande än att de kan
betecknas som s.k. verkställighetsforeskrifter, alltså tillämpningsföre-
skrifter av i huvudsak rent administrativ karaktär.
Enligt vad jag har redovisat i det tidigare är den svenska frekvens-
fördelningsplanens innehåll sådant att den i betydande utsträckning tar
upp förhållanden som är av grundläggande betydelse för hur tilldelning
av frekvenser till enskilda användare skall ske. Eftersom frekvenstilldel-
ning och tillståndsgivning torde vara att anse som olika sidor av samma
sak, kan motsvarande sägas gälla om frekvensfördelningsplanens
betydelse för tillståndsgivningen. Med hänsyn härtill kan det i och för sig Prop. 1992/93:200
sättas i fråga om inte planen borde fastställas av riksdagen genom lag.
Det som kan tala för en sådan ordning är att riksdagen därmed får ett
betydande direkt inflytande över frekvensanvändningen. Dessutom löses
till stor del de problem som följer av att de folkrättsliga förpliktelserna
för Sverige som stat inte anses automatiskt gälla i den interna rättsord-
ningen. Bestämmer riksdagen en frekvensfördelningsplan innebär ju detta
att den mest betydelsefulla delen av RR samtidigt transformeras till
svensk rätt.
Mot en ordning med frekvensfördelningsplanen fastställd i lag talar å
andra sidan det förhållandet att radioområdet till sin karaktär är utpräglat
dynamiskt. Det sker fortlöpande förändringar i utnyttjandet av radiofre-
kvenser, vilket bl.a. tar sig uttryck i återkommande ändringar av RR.
Även med avseende på förhållanden som berör endast svensk radioan-
vändning måste justeringar i frekvensfördelningsplanen göras relativt
ofta. Om frekvensfördelningsplanen togs in i lag kan det därför antas att
riksdagen skulle få besluta om förändringar ganska ofta. Även om den
omgång som är förenad med en lagändring och den tid som åtgår innan
en lagändring kan komma till stånd i och för sig inte utgör något
avgörande argument mot att riksdagen föreskriver frekvensfördelnings-
planen är det risk att systemet ofta skulle komma att upplevas som
tungrott och röra tekniska detaljer av ringa politisk betydelse.
Frekvensfördelningsplanen har prägel av detaljreglering. Samtidigt kan
det sägas att den innehåller vissa grundläggande förutsättningar för
radioanvändningen. Enligt min mening är det önskvärt att skilja ut de
grundläggande elementen och lagfästa endast dessa, medan de delar som
har karaktär av detaljbestämningar lämpligen bör få sitt innehåll i annan
ordning. Med denna inriktning följer att en nationell frekvensfördelnings-
plan med en här angiven omfattning inte bör lagfästas. Om inte bara de
grundläggande och såsom grunder för frekvenstilldelning betraktade be-
ståndsdelarna beslutas av riksdagen, utan även mera detaljbetonade delar
av frekvensfördelningsplanen, är det som jag ser det nämligen risk för att
utvecklingen på radioområdet hindras. Min slutsats är således att fre-
kvensfördelningsplanen inte bör ges lagform.
Frågan härefter är om den nationella frekvensfördelningsplanen skall
fästställas som bindande norm eller om den skall ha karaktär av endast
allmänna råd och planeringshjälpmedel.
Som skäl mot föreskriftsformen talar att det knappast kan vara en
lämplig utgångspunkt för en normativ plan att den skall ändras med täta
intervaller. Över huvud taget präglas frekvensfrågor av en fortlöpande
förändring av mer eller mindre ingripande slag. Det krävs därför en
smidighet i hanteringen av de frågor som tillståndsmyndigheten tid efter
annan har att ta ställning till. En detaljerad föreskrift kan visserligen
säkert ha sin betydelse som rättesnöre för bedömningarna, men det finns
också en risk att en detaljbetonad bindning kan vara ett besvärande
hinder för en effektiv och pragmatisk myndighetsutövning med syftet att
ge utrymme åt så många som möjligt med så hög effektivitet i ut-
nyttjandet av radiofrekvensspektrum som rimligen kan uppnås.
189
När det dessutom, enligt vad som angetts nyss angående kravet på Prop. 1992/93:200
lagform, kan konstateras att en bindande frekvensfördelningsplan,
bestämd av regeringen eller av en myndighet under regeringen, i princip
inte får ge något substantiellt tillskott till regleringen finns det inte skäl
att på förhand binda tillämpningen utöver vad som direkt följer av lagbe-
stämmelser rörande tillståndsgivning och av de verkställighetsföreskrifter
av mera allmän art som regeringen kan komma att tillföra.
Min slutsats är således att skälen för att frekvensfördelningsplanen skall
vara bindande för myndigheter och enskilda inte är så starka att de
uppväger de nackdelar som är förenade med en sådan ordning.
Som redogjorts för i det tidigare får det dock anses vara av betydelse
att det finns en frekvensfördelningsplan. Den bör då lämpligen festställas
av myndigheten på radioområdet och givetvis bygga på de regler i lag
som skall finnas samt på de erfarenheter och rön som förvärvas från tid
till annan. Det är alltså avsikten att lagreglerna om den materiella pröv-
ningen av tillståndsfrågor också skall tjäna som underlag för frekvens-
fördelningsplanen. Jag återkommer i det följande till dessa. Planen bör
dessutom uppta information om förhållanden som regeringen och
myndigheten närmare kan ha reglerat i form av verkställighetsföreskrif-
ter.
Ur konstitutionell synvinkel blir frekvensfördelningsplanen att betrakta
som allmänna råd. Den kommer givetvis att ha sin betydelse som en
intern källa för den policy som myndigheten vill upprätthålla, men också
som information till radioanvändare, aktuella såväl som potentiella, om
myndighetens ställningstaganden till hur olika tillämpningar av radio skall
passas in i radiofrekvensspektrum. Däremot får den inte någon självstän-
dig betydelse vid prövning av ett tillståndsärende. Denna prövning
förutsätts äga rum uteslutande mot de bestämmelser för tillståndsgivning,
frekvenstilldelning och festställande av övriga villkor för radioan-
vändningen som skall finnas i lag.
I enlighet med det nyss sagda bör det ankomma på tillståndsmyndig-
heten att utforma frekvensfördelningsplanen. Såsom framhållits av
Länsrätten i Stockholms län är det därvid väsentligt att det görs klart att
planen inte utgör en föreskrift.
Länsrätten i Stockholms län har vidare anfört att frekvensfördel-
ningsplanens karaktär av allmänna råd skulle framträda tydligare om den
tas fram utan regeringsföreskrifter. Till detta kan sägas att allmänna råd
som sådana inte förutsätter något bemyndigande. Vaije myndighet kan
alltså fritt besluta om allmänna råd inom sitt område, till skillnad från
vad som är fellet beträffande föreskrifter. Någon författningsreglering på
förordningsnivå till stöd för planen är vid angivna förhållanden inte
nödvändig. En annan sak är att planen torde komma att återspegla de
grunder för indelning av radioanvändningen som följer av lag och
meddelade verkställighetsföreskrifter.
190
Mitt förslag: Genom reglerna skall ordning i etern upprätthållas för
att så många som möjligt skall kunna få rätt att använda radio och för
att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Reglerna skall
vidare syfta till att den som har fått tillstånd till radioanvändning skall
vara skyddad från ingrepp och till att användningar av betydelse från
yttrande- och informationsfrihetssynpunkt samt den radioanvändning
som behövs inom försvaret skall ha företräde.
Som grund for tillståndsprövningen skall gälla att en ansökan om
att få använda radiosändare skall beviljas under förutsättning av att
- radioanvändningen inte kommer att skadligt påverka annan radioan-
vändning i Sverige eller i utlandet,
- radioanläggningen uppfyller bestämda tekniska krav,
- radioanvändningen inte kommer att hindra den fria åsiktsbild-
ningen,
- radioanvändningen kan ske med bibehållande av beredskap för
utveckling av befintliga och nya radioanvändningar samt att
- radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensut-
rymme som behövs för försvarsmakten.
För bifall till en ansökan om rätt att använda radiosändare för sådan
verksamhet som är särskilt reglerad i annan lag förutsätts dessutom att
medgivande enligt den lagstiftningen föreligger.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har med vissa kommentarer i
allt väsentligt anslutit sig till utredningens forslag. Justitiekanslem tar
upp frågan om fördelning av frekvenser genom ett förfarande med
inbjudan till ansökan avseende en bestämd radiotjänst. Justitiekanslem
påpekar att frågan hur bl.a. de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna skall
beaktas i samband med ett inbjudningsförfarande framstår som ett nytt
problem för rättstillämpningen och är, liksom auktionsförfarandet, värt
en närmare genomlysning. Kammarrätten i Stockholm anför att ett
förtydligande behövs beträffande det krav som ställs upp att tillstånd kan
bli beroende av att användningen av radio inte kommer att hindra
radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria
åsiktsbildningen. Länsrätten i Stockholms län menar att utredningen inte
tillräckligt noggrant behandlat tillståndsprövningen dels när det i största
allmänhet rör sig om konkurrens mellan flera sökande, dels när det i
samband med ny radioanvändning kan föreligga behov av något särskilt
prövningsförfarande. Enligt länsrätten förefaller den första situationen i
de flesta fåll kunna lösas inom ramen för de föreslagna reglerna. Rent
principiellt och för att eliminera sådant som kan uppfattas som godtycke
anser länsrätten dock att en konkurrensregel borde tas in i lagtexten. En
sådan regel kunde enligt länsrätten förslagsvis bygga på användningsom-
191
rådets prioritet, graden av nytta och behov eller, i sista hand, tidigaste Prop. 1992/93:200
ansökan. För den andra situationen - understryker länsrätten - borde det
inte kunna komma i fråga att tillståndsmyndigheten, till förfång för en sö-
kande, utan lagstöd frångår normala handläggningsregler genom att t.ex.
"tillgripa en ordning med offentlig inbjudan till ansökan". Televerket
anför bl.a. följande. Eftersom radiofrekvenser är en begränsad natur-
resurs av mycket stor betydelse för samhället bör det tydligt markeras
vikten av att frekvenserna används effektivt. Lagstiftning och tilldelnings-
grunder bör favorisera teknik och system som kan påvisa ett effektivt
spektrumutnyttjande, t.ex. fler användare inom samma spektrum-
utrymme. Vid val mellan att effektivt nyttja spektrum och önskan att
skapa konkurrens, bör spektrumeffektiviteten ha en betydande påverkan.
Som tilldelningsgrund bör också vägas in publika näts samhällsekono-
miska fördelar och situationen för kunderna i dessa nät. Det förhållandet
att en operatör gör en vidareutveckling av sitt system och härvid kan på-
visa ett klart och effektivare frekvensutnyttjande än sina konkurrenter,
bör på ett positivt sätt påverka aktuell frekvenstilldelning. För att kunna
utnyttja frekvensbanden så effektivt som möjligt samtidigt som kostna-
derna hålls nere, är det nödvändigt att tillstånd kan erhållas inte endast
för de frekvenser som tas i anspråk omedelbart utan även för planerade
behov i samma frekvensband, i samma system eller i samma anläggning,
t.ex. på en radiolänksträcka eller i ett punkt-till-multipunktsystem. Tele-
verket framhåller vidare att frekvenstillstånden med anpassning till före-
kommande system bör utformas av tillståndsmyndigheten från fall till
fåll. Närradionämnden anser att det av lagen tydligare än vad som är
fallet bör framgå att tillstånd enligt annan lag exempelvis för rundradio
utgör villkor för att få behålla ett tillstånd att inneha radiosändare.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) anför att det är svårt att från konkur-
renssynpunkt ange några generella lösningar på hur man skall hantera
problem som består i att en resurs är otillräcklig och att problemet torde
få lösas från fall till fall. NO anför vidare. Den naturliga lösningen i ett
marknadsekonomiskt system består i att allokera resurserna med hjälp av
priset. Mot en sådan lösning kan invändas att det inte inom alla områden
är lämpligt att låta priset avgöra vilka som skall få del av en knapp
resurs. På marknader där det finns en eller ett fåtal kapitalistiska aktörer
finns risk för att ekonomiskt svagare aktörer trängs tillbaka med påföljd
att marknaden utvecklas mot dominans för ett företag eller mot uppkomst
av oligopol. Det ligger i sakens natur att vissa marknadsimperfektioner
såsom knapphet på en viss resurs inte alltid kan avhjälpas med typiskt
marknadsekonomiska lösningar. Det kan vara bättre att reglera i ett kon-
kurrensfrämjande syfte. Sålunda bör man söka tillse att den knappa re-
sursen fördelas så att förutsättningar skapas för konkurrens på markna-
den. Inte sällan kan dock förekomsten av skalfördelar tala för att inte
sprida ut resursen på för många aktörer. Internationella erfarenheter visar
emellertid att skalfördelar ofta inte tas till vara om konkurrensen uteblir.
Till sist bör därför fördelningen av en knapp resurs ske med beaktande
av flera olika omständigheter, varav nödvändigheten att bibehålla en
någorlunda effektiv konkurrens är en. Statens pris- och konkurrensverk 192
(SPK) för fram liknande synpunkter som NO. Effektivitetsbegreppet bör
enligt SPK omfatta en analys av samhällsekonomisk effektivitet där hän- Prop. 1992/93:200
syn tas till marknadens konkurrensförhållanden och en avvägning mellan
teknisk effektivitet och konkurrensintresset bör kunna ske i anslutning till
prövning av ansökan om frekvenser. SPK berör vidare frågan om för-
säljning av frekvenser genom auktionsförferande. SPK anser det vara av
intresse att närmare utreda förutsättningarna för att införa alternativa sy-
stem, som kan bidra till effektivare resursanvändning. Sådana system kan
enligt SPK vara aktuella, t.ex. i samband med introduktionen och den
fortsatta driften av det nya gemensamma europeiska mobiltelefonisy-
stemet GSM. SPK påpekar att det i det sammanhanget är aktuellt att för-
dela frekvenser inom ett begränsat frekvensband till ett flertal samtidigt
ansökande operatörer. Enligt SPK bör det alltid när det råder brist på fre-
kvenser inom ett specifikt frekvensområde tillämpas en ordning som
innebär att samtliga intressenter uppmärksammas på att tillstånd kan
sökas.
Skälen för mitt förslag: Vägledande för nya regler om tillståndsgiv-
ning bör liksom nuvarande reglering vara det grundläggande syftet att
upprätthålla ordning i etern. Ordningen skall givetvis ha sin grund i att
det skall kunna gå att få till stånd fungerande radioanvändning. Förhål-
landen av rent radioteknisk art som därvid måste beaktas skall således
vägas in vid bestämningen av om erforderlig ordning kan anses råda.
Förutom att skapa ordning i etern skall regleringen ha till syfte att till-
delning av radiofrekvenser skall ske efter bestämda utgångspunkter som
bör finnas som en bakgrund till tillståndsprövningen i vaije enskilt fell.
Dessa utgångspunkter är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet
i radioanvändningen, särskild hänsyn till yttrandefriheten samt likaledes
särskild hänsyn till försvarsmakten.
Positiv inriktning
Den grundläggande inriktningen bör vara att var och en som anser sig ha
behov av radio skall beviljas tillstånd till sådan användning. Vid pröv-
ningen av en ansökan bör inställningen från tillståndsmyndigheten vara
att på bästa sätt tillgodose sökandens önskemål inom ramarna för de möj-
ligheter som finns. Denna inriktning bör också genomsyra lagtexten på
det sättet att presumtionen vid prövning av en ansökan skall vara att sök-
anden skall få tillstånd. Myndigheten skall ha rätt att lämna en ansökan
utan bifall endast om det i det särskilda fallet brister i någon i lagen upp-
tagen förutsättning för tillstånd.
Effektivitet i radioanvändningen
Tillståndsgivningen skall syfta till att det begränsade område som står till
buds utnyttjas på ett från radioteknisk synpunkt så effektivt sätt som
möjligt. Villkor med vilka tillstånd förenas skall med avseende på utrust-
ningsstandard och uppbyggnaden av radionät utformas mot bakgrund av
effektivitetsaspekter. Det blir härvid nödvändigt att beakta den tekniska 193
utvecklingen i ett brett perspektiv, så att hänsyn inte tas endast till vilken
13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
teknik som är tillgänglig för dagen. Även den teknikutveckling som kan Prop. 1992/93:200
förväntas skall tas med i bedömningen och få betydelse bl.a. när en
lämplig tillståndstid skall bestämmas.
Reglerna skall syfta till att system som är spektrumeffektiva, dvs. som
med samma funktion kan nöja sig med mindre frekvensbandbredd, skall
användas i stället för system som tar upp större frekvensutrymme.
Förutsebarhet i radioanvändningen
Som senare kommer att beröras närmare skall tillståndstiden bestämmas
utifrån en prognos om vad som med hänsyn till den tekniska utveck-
lingen, användningen av de aktuella frekvenserna i framtiden och andra
omständigheter kan anses rimligt för den ifrågavarande användningen när
tillståndsbeslutet fattas. Regleringen i denna del skall syfta till att den
som har fått tillstånd för exempelvis etableringen av ett radionät också
skall kunna utgå från att de radiomässiga förutsättningar som har lagts
fest i tillståndet skall gälla tillståndstiden ut. Ä andra sidan skall det inte
vara självklart att tillståndet förnyas eller förlängs på oförändrade villkor
vid tillståndstidens utgång.
Särskild hänsyn till yttrandefriheten
Det skall vara en allmän strävan vid fördelningen av frekvenser att
sådana användningsområden som inrymmer ett betydande mått av för-
medling av tankar och känslor och som bidrar till åsiktsbildningen i sam-
hället och till att information om olika förhållanden sprids skall ha
företräde. Det bakomliggande syftet med reglerna skall i dessa fell vara
att gynna sådan användning som har särskilt intresse från yttrande- och
informationsfrihetssynpunkter, t.ex. rundradio.
Särskild hänsyn till försvarsmakten
Inom försvaret används radio i skilda sammanhang. Det är ett grund-
läggande intresse från samhällssynpunkt att försvarets behov av radiofre-
kvenser blir tillgodosedda. Regleringen skall syfta till att så kan ske.
Radio används i dag i många olika sammanhang. Vissa näringsverksam-
heter är i hög grad beroende av radio för att kunna fungera effektivt.
Detta gäller t.ex. åkerirörelser inom lastbils- och bussbranschema, taxi-
och budbilsverksamheter och ett stort antal serviceverksamheter i övrigt
som har det gemensamt att verksamheten till stor del bedrivs ute på
fältet. För dessa är det ytterligt betydelsefullt att det på ett billigt, säkert
och snabbt sätt går att ha kontakt med de olika rörliga enheterna. Även
samhällets räddningstjänst är uppbyggd utifrån att det finns en fungerande 194
radiokommunikation. Betydande delar av teletjänstverksamheten såsom
taltelefoni, telefax och dataöverföring bedrivs numera med hjälp av radio. Prop. 1992/93:200
Utsändning av radioprogram i ljudradio och television sker till största
delen med hjälp av radio. Betydelsen av denna verksamhet ur yttrande-
och informationsfrihetssynpunkt är notorisk. Radio används också i
betydande utsträckning for distribution av rundradioprogram till de olika
sändarplatsema och för insamling av programmaterial från olika håll
inom och utom landet.
När de grunder formuleras som skall vara avgörande för om en
bestämd radioanvändning skall tillåtas måste den nuvarande pågående
radioanvändningen finnas som bakgrund. Denna radioanvändning är
uppbyggd efter ett system som vuxit fram allteftersom de tekniska förut-
sättningarna för att kunna tillgodogöra sig radiomediets möjligheter har
utvecklats. Teknikens landvinningar har gjort att efter hand tillkommande
krav på tillgång till radiokommunikation i stor utsträckning har kunnat
tillgodoses genom att nya frekvensområden med allt högre frekvenser har
kunnat tas i anspråk. Totalt sett utgör radioanvändningen i dag ett
fungerande system där all pågående radioanvändning är inordnad så att
den skall kunna bedrivas under förhållanden som medger en säker
funktion.
Som jag nyss framhållit bör inriktningen av tillståndsprövningen vara
att sökanden skall ges tillstånd till användning av radiosändare. De regler
som föreslås for tillståndsgivningen skall således förmedla en i grunden
positiv inställning till radioanvändning. Endast om det av framför allt
tekniskt betingade skäl inte är möjligt att medge den begärda använd-
ningen skall en ansökan kunna avslås. I det följande tar jag upp de
förutsättningar mot vilka en ansökan sålunda skall prövas.
Ingen risk för skadlig påverkan
Jag har redan flera gånger framhållit vikten av att radioanvändningen
sker på ett sådant sätt att annan radioanvändning inte störs. Frihet från
skadlig påverkan från annan radiostrålning är en grundläggande förut-
sättning för att radiomediet skall kunna användas effektivt. En ansökan
om tillstånd skall därför beviljas endast om redan förekommande
radioanvändning inte kommer att störas av den radioanvändning som
sökanden vill etablera. I allmänhet innebär detta att vaije enskild radioan-
vändare i princip måste vara ensam på sin frekvens inom det geografiska
område där det är avsett att mottagning av hans sändning skall kunna
ske. Som jag har redogjort för i det tidigare varierar detta områdes
storlek med hänsyn till vilken frekvens det rör sig om. Utsändning av
radiovågor på kortvåg kan nå mycket långt, medan ultrakorta vågor i
huvudsak knappast når längre än till horisonten. Detta förhållande måste
givetvis beaktas när bedömningen görs. För att alla radiosändare skall få
plats kan det dock i vissa fell vara nödvändigt att låta flera användare
samsas om en frekvens.
Vidare är det så att det just uppställda kravet på att ensam få disponera
en viss frekvens måste innefetta ett ställningstagande till vad som i detta
sammanhang avses med en frekvens. Den frekvens som avses när
tilldelning sker är i princip den s.k. bärvågsfrekvensen. Utöver tekniska Prop. 1992/93:200
frågor inryms här frågor om kvaliteten på överföringen avseende den
frekvensbredd som behövs för en viss användning. Frågor av nämnda
slag bör med beaktande av bl.a. den tekniska utvecklingen ankomma på
tillståndsmyndigheten att ta ställning till i samband med tillståndspröv-
ningen.
En förutsättning for att bevilja tillstånd till radioanvändning bör således
vara att tillståndsgivande myndighet mot bakgrund av sin kunskap om
befintlig radioanvändning har anledning att anta att sökandens radio-
användning inte kommer att ske under sådana förhållanden att annan
radioanvändning blir skadligt påverkad.
Genom att denna grund för prövningen måste vara uppfylld för att an-
sökningen skall kunna bifallas säkras i betydande utsträckning att Sverige
inte bryter de internationella åtaganden som följer av RR. För den
reglering som finns i RR är nämligen just friheten från skadlig påverkan
ett bärande syfte.
Vid denna bedömning bör naturligtvis hänsyn tas inte endast till
radioanvändningen inom Sverige. Även den radioanvändning som sker
utanför våra gränser och som till följd av radiovågornas utbrednings-
egenskaper kan tänkas bli skadligt påverkad av en radiosändare i Sverige
skall beaktas vid prövningen. Kunskap om radioanvändningen i andra
länder finns hos den internationella frekvensregistreringsbyrån (IFRB).
Denna information är tillgänglig för Telestyrelsen. Vad gäller våra
närmaste grannländer sker ett nära samarbete mellan myndigheterna på
radioområdet. I vissa fall förekommer det att det mellan myndigheterna
träffas överenskommelser om utnyttjande av vissa frekvensband i de
geografiska områden som ligger på sådant avstånd att radioanvändningen
påverkar det andra landets möjligheter att utnyttja radio. Således har det
mellan förvaltningsmyndigheterna på radioområdet i Danmark och
Sverige träffats ett skriftligt avtal om frekvensutnyttjande och frekvens-
koordinering i band for mobila och fasta stationer i de geografiska gräns-
områdena mellan Danmark och Sverige. Avtalet är uppbyggt på att vissa
frekvenser är avsatta till användning i Danmark och vissa i Sverige. Det
är emellertid förutsatt att tilldelning skall kunna förekomma i strid med
denna grunduppdelning och det är också avsatt vissa band för s.k. fri till-
delning, men då krävs ett mera arbetskrävande koordineringsförfarande
för att säkra att inte störningar uppstår på någondera sidan av gränsen.
Beträffande de övriga grannländerna sker koordineringen i princip i vaije
särskilt fall.
Hänsynen till radioanvändningen i andra länder kan således innebära
att en ansökan om användning av radiosändare i Sverige kan komma att
lämnas utan bifall med hänvisning till att det skulle leda till störningar på
radioanvändningen i det andra landet. Det bör påpekas att skadlighets-
prövningen härvidlag inte nödvändigtvis måste ske mot en befintlig ut-
ländsk radioanvändning. Även om det inte finns någon pågående radio-
användning i utlandet i det frekvensområde som är föremål för en svensk
ansökan kan den regel om skadlighetsprövning som här föreslås ändå
komma att leda till att en ansökan inte bör bifallas. Det får nämligen i de
flesta fall antas att sådan radioanvändning som sker i enlighet med RR:s
196
bestämmelser internationellt sett måste ha företräde. Kan det antas att det Prop. 1992/93:200
andra landet kommer att tillåta en viss radioanvändning som står i över-
ensstämmelse med RR, bör inte en svensk användning som kommer att
störa den utländska användningen tillåtas om denna användning inte har
samma prioritet enligt RR. Vid en prövning mot RR skulle nämligen den
svenska användningen i så fall rätteligen vika. Om tillståndsmyndigheten
kan förutse en sådan utveckling bör därför ansökan lämnas utan bifall
med hänvisning till risken av att den framtida utländska radioanvänd-
ningen skulle komma att bli skadligt påverkad.
Det krav på att användningen skall ske på sätt som inte medför risk för
skadlig inverkan på annans radioanvändning bör inte endast ha avseende
på inplaceringen av en ny användare i det befintliga systemet för fre-
kvenstilldelning. Det bör också innebära att krav kan ställas på den
personliga kompetensen hos radioanvändaren i fråga om att hantera
radioutrustningen när detta är motiverat utifrån risken för skadlig på-
verkan. Detta får till följd beträffande amatörradioverksamheten, som
äger rum i särskilt avsedda frekvensband, att kravet på att det skall kunna
förutses att skadlig påverkan inte kommer att ske får utgöra grund för att
ställa upp även kompetenskrav med avseende på användarens kunskaper
och färdigheter. Först om dessa krav, vars huvuddrag är internationellt
bestämda, uppfylls bör vederbörande beviljas tillstånd till att inneha och
använda radiosändare.
Tekniska krav pä radioanläggningen
För att det skall vara möjligt att uppnå den eftersträvade ordningen vad
gäller användning av frekvenser är det av stor betydelse vilka krav som
ställs på den radioutrustning som används. Vid tillståndsprövningen bör
som ett särskilt moment undersökas om den utrustning som sökanden vill
använda svarar mot vad som bör krävas för att så många som möjligt
skall beredas möjlighet att använda radio.
Inledningsvis bör en fråga av närmast terminologisk art beröras. Jag
har i det föregående föreslagit att tillståndskrav, i likhet med vad som
gäller för närvarande, skall uppställas för rätt till innehav eller använd-
ning av radiosändare. Det är alltså radiosändare som tillståndskravet är
inriktat på. Det kan synas följdriktigt att eventuella föreskrifter om
radioutrustning då borde vara tillämpliga på endast radiosändare. Inom
den nuvarande handläggningen av frågor om tekniska krav förekommer
emellertid att det från myndighetens sida även ställs krav på radiomot-
tagaren. Det finns i huvudsak två bakomliggande skäl för denna ordning.
Det ena skälet är betingat av att mottagaren inte får vara så utformad
att den kan störa annan radioanvändning genom att ge ifrån sig radiostrål-
ning. Jag kommer att kommentera detta förhållande närmare längre fram
i samband med övervägandena om behovet av åtgärder mot radiostör-
ningar.
Det andra skälet för att ställa upp tekniska krav på radiomottagare har
sin bakgrund i det förhållandet att radiomottagarens tekniska kvaliteter
har betydelse för möjligheterna att bedriva en frekvenseffektiv kommu-
nikation. Om mottagarens kvalitet skall styra skulle detta kunna leda till Prop. 1992/93:200
en minskad effektivitet i frekvensanvändningen.
I detta sammanhang bör också beaktas hur en radioanläggning rent
faktiskt är uppbyggd. I många användningar är det på det sättet att
sändare och mottagare finns i samma apparathölje och apparaten är
avsedd att användas för både sändning och mottagning. Detta är fallet be-
träffande kommunikationsradioapparater, mobiltelefoner, m.m. Med
undantag av rundradiotillämpningar är innehavaren av den tillståndsplik-
tiga sändaren också innehavare av mottagaren eller har i vart fall ett
bestämmande inflytande över mottagarens utformning, även om sändare
och mottagare inte är sammanbyggda. Det synes med hänsyn härtill
naturligt, att när tekniska krav skall fastställas för radiosändaren också
beakta mottagardelen av anläggningen.
Mina överväganden leder mig alltså till att de tekniska krav som skall
uppställas for att nå en frekvenseffektiv radioanvändning inte bör avse
enbart radiosändaren. För de mottagare som är avsedda att motta radio-
vågorna bör krav med samma bakomliggande syfte kunna ställas. Här-
vidlag skall de tekniska kraven utformas med beaktande av att sändare
och mottagare skall i samverkan kunna fungera på ett frekvenseffektivt
sätt. Krav enligt lagstiftningen på en mottagare får emellertid inte med-
föra att ingrepp görs i informationsfriheten. Rätten att inneha en radio-
mottagare för rundradiomottagning får således inte göras beroende av att
mottagaren uppfyller bestämda kvalitetskrav i nu aktuellt avseende. Be-
träffande sådana mottagare får eventuella kvalitetsbrister återfalla helt på
den enskilde innehavaren och inskränkas till att möjligheterna till mot-
tagning och kvaliteten på denna kommer att variera.
Jag föreslår alltså att det införs en möjlighet att ställa krav på mot-
tagaren endast för sådan radioanvändning där de olika delarna av radio-
anläggningen finns hos samme innehavare och där sändarägaren har möj-
lighet till följd av ägande, ställning av operatör enligt avtal eller liknande
anknytning att direkt påverka kvaliteten hos mottagaren.
Som jag har berört i samband med den grundläggande förutsättningen
angående frihet från skadlig påverkan i radioanvändningen, innefattar
denna förutsättning också vissa grundelement som är hänförliga till den
tekniska standard som anses lämplig för olika radioanvändningar.
Beroende på vilken kvalitet i överföringen som anses önskvärd kan det
gå åt mer eller mindre frekvensutrymme. Detta är emellertid endast en
av flera omständigheter som har betydelse för radioanvändningen.
I frågor om vilken utrustning som bör vara tillåten att använda finns
det flera andra omständigheter att beakta. Mina överväganden i denna del
bygger på att de förutsättningar som bör gälla för användningen av olika
radioanläggningar skall ha som utgångspunkt att nå största frekvenseffek-
tivitet.
Med frekvenseffektiv utrustning avses då radiosändare och radiomot-
tagare som i förening har förmåga att verka på ett så litet frekvensut-
rymme som möjligt i förhållande till den mängd information som skall
överföras under en given tidsperiod.
Det är inte möjligt att i föreskrifter av så generell karaktär som det
måste bli fråga om här närmare ange vilka tekniska krav som bör ställas.
198
För att i någon mån antyda inriktningen och arten av dessa krav finns det Prop. 1992/93:200
emellertid anledning att exemplifiera sådana förhållanden hänförliga till
radiosändares och radiomottagares tekniska beskaffenhet som bör beaktas
vid bedömningen.
För radiosändare bör det sålunda ingå i bedömningen vilken stabilitet
på avsedd frekvens som sändaren skall ha. Det bör också bedömas i
vilken utsträckning avvikelser från av tillverkaren angiven bärvågsfre-
kvens kan godtas. Vidare kan ett moment i bedömningen vara att be-
stämma i vad mån utsändning på annan frekvens än den avsedda skall
vara acceptabel.
För mottagare bör det, med nyss gjorda reservationer, ingå i bedöm-
ningen exempelvis vilken känslighet som utrustningen bör ha och vilken
förmåga mottagaren skall ha att skilja bort sådana signaler som ligger vid
sidan av den kanal inom vilken den önskade mottagningen skall ske.
Vid ställningstagande till vilka krav som skall ställas för att viss teknisk
utrustning skall anses vara acceptabel ur synvinkeln om frekvenseffek-
tivitet måste det bli fråga om en rimlighetsbedömning. De omständigheter
som skall ha betydelse vid denna bedömning måste naturligen variera
med hänsyn till att det rör sig om skilda slag av utrustning och olika
former av användning av radio.
Den effektivitet i användningen som skall krävas bör bestämmas med
utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt och vad som finns tillgängligt
på marknaden. En given utgångspunkt är de standarder gällande olika
slag av radioutrustning som utarbetas i internationella sammanslutningar.
På radioområdet är det särskilt att beakta de standarder som utarbetas
inom ramen för den internationella standardiseringskommissionen (ISO)
och inom det europeiska standardiseringsinstitutet för telekommunika-
tionsutrustning (ETSI).
Det finns också skäl att i bedömningen ta hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna av olika tekniska lösningar. Framför allt bör dock de
ekonomiska aspekterna vägas in i bedömningen vid bestämmandet av den
tillståndstid som kan vara lämplig med användning av en viss utrustning.
Det bör således vara tänkbart att tillstånd meddelas för användning av en
utrustning som är mindre spektrumeffektiv än vad som med utnyttjande
av de allra senaste tekniska framstegen går att uppnå. En sådan bedöm-
ning kan godtas mot bakgrund av att det från frekvenseffektivitets-
synpunkt bättre alternativet under en viss tid kan förväntas leda till
avsevärt högre kostnader för radioanvändaren. I ett sådant fall kan det
vara skäl att bestämma en tillståndstid som medger en kortare användning
av den sämre utrustningen än vad som annars hade beslutats, med den
bakomliggande tanken att de tidigare ekonomiskt betingade hindren for
en bättre utrustning kan vara undanröjda efter denna tillståndstid.
Visserligen ligger det i ett sådant ställningstagande också en avvägning
av vad som utgör en acceptabel avskrivningstid, vilket kan leda till att det
trots allt måste medges en längre tillståndstid än som i förstone kan synas
motiverad av kostnadsutvecklingen för en bättre utrustning. Det går dock
inte att komma ifrån att ett strikt krav på att utrustningen i vaije stund
skall vara så frekvenseffektiv som möjligt skulle kunna leda till en 199
betydande kapitalförstöring och därför inte kan upprätthållas.
En avvägning måste göras av de i vissa fall motstående kraven på å ena Prop. 1992/93:200
sidan det övergripande intresset av frekvenseffektivitet och å andra sidan
kostnadseffektivitet hos användaren. Den avvägningen får ske utifrån de
omständigheter jag har belyst här. Vid sådana ställningstaganden måste
hänsyn tas även till den knapphet på frekvensutrymme som råder inom
just det frekvensområde som det i vaije särskilt fall är fråga om.
Resultatet av de överväganden i fråga om kraven på utrustningens be-
skaffenhet som här avses bör naturligtvis återspeglas i de villkor som
vaije tillstånd skall vara förenat med. Jag återkommer senare till inne-
hållet i tillståndsvillkoren. Det finns emellertid anledning att redan här
påpeka att de tekniska krav som bör uppställas bör kunna intas i verk-
ställighetsföreskrifter, vilka i sin tur kan utgöra underlag för typgod-
kännande av radioutrustning i de fäll där samma slag av utrustning är
ofta förekommande.
Skydd för yttrande- och informationsfriheterna
Den ovan redovisade grundläggande förutsättningen för radioanvänd-
ningen innebär att en ny radioanvändning inte får medges om det finns
anledning anta att denna kommer att störa en tillåten befintlig radioan-
vändning. Härigenom ges ett gott skydd mot att nya tillståndshavare
skadar radioanvändning som är sanktionerad sedan tidigare.
Mot bakgrund av bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket yttrande-
frihetsgrundlagen (YGL) har jag, som redovisats i det föregående, funnit
det lämpligt att det finns ett ytterligare skydd för sådana radioanvänd-
ningar som kan sägas innefatta informationsöverföring av särskild be-
tydelse med hänsyn till den fria åsiktsbildningen. Jag anser det alltså vara
väsentligt, för att säkra att radiofrekvensema används på ett sätt som
leder till största möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet, att det tas
särskilda hänsyn till radioanvändningar med sådan prägel. För att fram-
hålla detta bör den lag som här föreslås inte bara innehålla utan inledas
med en bestämmelse där betydelsen av yttrande- och informationsfriheten
läggs fast.
De radioanvändningar som jag härvid närmast tänker på är givetvis
sådana som omfattas av begreppet radioprogram som detta är definierat
i YGL, dvs. program i ljudradio och television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller text. Det gäller alltså inte endast de
vanligaste rundradiotillämpningama. Också sådana som vänder sig till
särskilda målgrupper omfattas av det särskilda skyddet. För exempelvis
synskadade är verksamheten med radiosända dagstidningar, radiotid-
ningar, av stor betydelse med avseende på yttrande- och informationsfri-
heten.
Även om YGL:s begrepp radioprogram täcker de viktigaste och van-
ligaste användningarna vad gäller överföring av upplysningar, tankar,
åsikter och känslor, kan det inte uteslutas att det kan finnas andra radio-
användningar som också har betydelse för yttrandefriheten. Med hänsyn
till snabbheten i den tekniska utvecklingen under de senaste årtiondena
är det dessutom antagligt att det i framtiden kan komma nya använd-
ningar som på motsvarande sätt måste ha ett särskilt skydd för att vidaste Prop. 1992/93:200
möjliga yttrandefrihet skall kunna uppnås.
Det särskilda skydd som jag anser skall ges radioanvändningen bör
komma till uttryck i en föreskrift att tillstånd inte får ges för användning
av en radiosändare där det finns risk att den radioanvändningen kan
hindra radioanvändning som är särskilt viktig med hänsyn till den fria
åsiktsbildningen. Jag avser härmed i första hand att bereda en särskild
grund för att de frekvensområden som enligt de internationella överens-
kommelserna har anslagits för rundradioanvändning också skall användas
för detta. Det bör alltså inte få komma i fråga att använda dessa fre-
kvensområden för andra radioanvändningar om inte detta kan ske utan
risk för att möjligheterna till rundradioverksamhet blir reducerade. Be-
dömningen av om det kan finnas en sådan risk bör göras inte bara utifrån
den radioanvändning som sker för närvarande, utan även från vad som
kan tänkas behövas i fråga om frekvensutrymme för sådana särskilt
skyddsvärda användningar i framtiden.
Att alltför strikt upprätthålla något slags förbud mot annan verksamhet
inom de frekvensområden som är avsedda för rundradio kan dock tänkas
leda till ett slöseri med frekvensresurser i vissa fall. Kravet på att
verksamhet som innehåller moment av uttryck för yttrandefrihet skall ha
särskilt skydd får enligt min uppfattning inte leda till att vissa frekvenser
skall ligga för fafot under långa tider om det finns andra verksamheter
som önskar utnyttja frekvenserna och om användningen av frekvenserna
för denna verksamhet inte skulle medföra att radioanvändningen i andra
länder skulle bli skadligt påverkad. Tilldelning av frekvenser inom rund-
radiobanden för annan användning bör emellertid ske endast under
förutsättning att det finns möjlighet att evakuera den radioanvändningen
till andra band om rundradioverksamhet skulle bli aktuell. Vid tillstånds-
givningen måste därför särskild uppmärksamhet ägnas åt bestämningen
av tillståndstiden och vad som skall gälla för det fell att den andra använd-
ningen måste flyttas under löpande tillståndstid.
Hänsyn till framtida frekvenstilldelningsbehov
I likhet med vad som gäller för andra naturresurser varierar behovet av
att ta radiofrekvenser i anspråk från tid till annan. Den planering som
tillståndsmyndigheten måste göra för att det skall vara möjligt att utnyttja
radiofrekvensema så effektivt som möjligt innebär att olika radioanvänd-
ningssätt inordnas i bestämda frekvensområden eller frekvensband.
Planeringsverksamheten är ett uttryck för bl.a. det behov som finns av
att ha en beredskap dels för de nya användningar som kan tänkas komma
i framtiden, dels för utvidgning och utveckling av sådana användningar
av radio som förekommer för närvarande. Som jag har framhållit i det
tidigare måste det vara en väsentlig uppgift för tillståndsmyndigheten att
genom frekvensplanering ha en framförhållning så att onödiga låsningar
undviks till följd av oförtänksam frekvenstilldelning. Genom frekvenspla-
neringen skapas dessutom förutsättningar för att fylla ianspråktagna
frekvensband innan nya band böljar användas. Detta leder givetvis till att ^01
effektiviteten i frekvensanvändningen ökar. Tillståndsprövningen bör Prop. 1992/93:200
därför ske med beaktande av att det skall vara möjligt att upprätthålla en
rimlig beredskap för behov av ytterligare frekvensutrymme för befintliga
och nya radioanvändningar.
Vad gäller behovet av att reservera frekvenser för att det skall vara
möjligt att utvidga befintliga radioanvändningar kan detta givetvis inte
anses vara för handen så fort någon användare anmäler att han i en oviss
framtid tror sig ha behov av flera frekvenser. I den mån han sedermera
inte kan vara kvar med sin radioanvändning i det frekvensband som han
först fick tilldelning i bör han vid behov av utökning som huvudregel
anvisas frekvensutrymme i ett annat band, där tillräcklig kapacitet för det
uppkomna behovet finns. Något skyddat anspråk på att angränsande fre-
kvenser skall hållas obrukade i avvaktan på att hans behov har vuxit så
att det finns anledning att tilldela honom dessa kan knappast försvaras.
Givetvis kan det finnas enskilda fall där en viss beredskap i nämnda av-
seende ändå kan anses motiverad, men som huvudregel bör användaren
inte kunna kräva detta om inte särskilda omständigheter med hänsyn till
verksamhetens art motiverar det.
Sådana undantag som kan tänkas motivera att vissa frekvenser hålls i
beredskap för en framtida utökning kan röra exempelvis verksamhet av
utpräglat samhällsnyttig karaktär, såsom användning av kommunikations-
radio inom polisverksamhet, verksamhet inom samhällets räddningstjänst
eller motsvarande verksamheter. Det får också anses motiverat att visst
frekvensutrymme i anslutning till gjord tilldelning hålls i beredskap när
det rör sig om så stora radionät att det kan förutses att en flyttning av
nätet till andra frekvenser för att ge ökat trafikutrymme skulle vara
mycket svår att genomföra. Det kan ju tänkas att det i framtiden inte
skulle finnas något tillräckligt brett frekvensområde som är tillgängligt
utan att det samtidigt innebär att nätets funktion och tekniska förutsätt-
ningar skulle behöva ändras i grunden. Att i sådana fall förbehålla en viss
kapacitet för framtida utveckling inom nätet synes knappast kunna an-
gripas utifrån frekvenseffektivitetsaspekter. Sistnämnda synsätt torde vara
tillämpligt på exempelvis mobiltelenäten.
Givetvis finns det en gräns för hur mycket utrymme som bör kunna
hållas i beredskap. Det är emellertid varken möjligt eller lämpligt att i
lagstiftning exakt ange var denna gräns går i vaije särskilt fell. Det får
bli tillståndsmyndighetens uppgift att med hänsyn till förväntningar om
nätets utveckling, utvecklingen av konkurrerande verksamheter och verk-
samheter som i framtiden kan förväntas ta över vissa av funktionerna
samt den trängselsituation som råder i det aktuella frekvensbandet
bedöma den beredskap för utvecklingsmöjligheter av ett bestämt radionät
som kan anses rimlig.
Det finns även ett behov av att ha visst frekvensutrymme i beredskap
för utveckling av användningen av radio för rundradio och andra verk-
samheter för masskommunikation. Att det med tillämpade kvalitetsbedöm-
ningar för rundradioanvändning finns ett antal frekvenser kvar, som for
närvarande är outnyttjade, får alltså inte tas till intäkt för att det skulle
vara fritt att tilldela dessa frekvenser till exempelvis kommunikations- 202
radio eller radiolänkförbindelser.
Som framhållits i det föregående har Sverige till följd av bl.a. landets Prop. 1992/93:200
geografiska läge i stor utsträckning anslutit sig till vad som bestämts in-
ternationellt angående radioanvändning. Även om Sverige skulle vilja
använda de frekvenser som internationellt är anslagna för rundradio till
annan radioverksamhet skulle det i många fell stöta på hinder med hän-
visning till vårt internationella beroende. Detta beroende är i huvudsak
av två slag. Dels är rundradiomottagare konstruerade så att de medger
mottagning på vissa bestämda frekvensområden. Om annan radioanvänd-
ning tilläts inom dessa frekvensområden skulle det kanske bli möjligt att
motta den kommunikationen på rundradiomottagare, vilket kunde
upplevas som besvärande såväl av sändaranvändaren som av mottagarin-
nehavaren. Dels torde riskerna vara uppenbara for att det skulle bli
problem att koordinera den svenska frekvensanvändningen med våra
grannländer om vi i Sverige inte har samma slag av radioanvändning
inom dessa frekvensband. Slutsatsen av detta blir därför att rundradio-
verksamheten som sådan måste ha ett givet företräde for användning av
radio inom de band som internationellt anslagits till detta ändamål. I den
mån det finns utrymme kvar inom dessa band bör således dessa
frekvenser hållas i beredskap för utveckling av rundradioverksamheten.
Endast i den mån sådan annan radioanvändning inom dessa band som inte
påverkar rundradiosändningar är möjlig bör detta kunna accepteras.
Jag anser vidare att det måste hållas en viss beredskap för att möjlig-
göra att nya radioanvändningar kan inforas. Även här måste betydelsen
av det internationella samarbetet på radioområdet beaktas. Även om
ansökningar om tillstånd till att använda radiosändare i Sverige enligt
mina förslag här inte skall prövas mot andra normer än de som läggs fest
i svensk lag och därtill hörande svenska föreskrifter går det inte att
komma ifrån att dessa normer i betydande utsträckning måste få sitt
materiella innehåll av den utveckling som sker på det internationella
planet. Än en gång finns det anledning att peka på beroendet av våra
grannländer vid bedömningen av de praktiska följderna av viss radioan-
vändning och på tillgången till utrustning av viss bestämd teknisk
beskaffenhet.
Genom det internationella förhandlingsarbetet, exempelvis inom ramen
för ITU, läggs fest vilka radioanvändningar som skall få utrymme i
frekvensspektrum. De beslut om nya radiotillämpningar som tas i det in-
ternationella samarbetet blir i praktiken i mycket betydande grad styrande
för de krav på frekvensutrymme som kommer att ställas i Sverige från
dem som vill utnyttja de nya tekniska möjligheterna. Det förtjänar att
påpekas att detta förhållande knappast påverkas av om Sverige formellt
sett binder sig for att följa överenskommelsen eller om vi väljer att stå
utanför densamma. Vårt beroende av de omgivande ländernas radioan-
vändning sammantaget med standardiseringen på utrustningssidan gör att
vi i praktiken ändå måste anpassa oss, om vi vill kunna använda oss av
den nya tekniken. För att det skall vara möjligt att använda dessa till-
lämpningar även inom Sverige måste därför en beredskap hållas så att de
band som genom internationella överenskommelser anslagits for vissa
radiotillämpningar inte tas i anspråk av andra användningar i sådan grad 203
att det medför att de nya tillämpningarna inte kan beredas plats.
Det kan i detta sammanhang nämnas att det inom EG har tagits vissa Prop. 1992/93:200
beslut om nya radioanvändningar. Det gäller exempelvis införandet av ett
alleuropeiskt personsökningssystem, ERMES, (European Radio Mes-
saging System), där rådet i direktiv den 9 oktober 1990 (90/544/EEG)
föreskrivit att medlemsstaterna skall upplåta vissa uttryckligen angivna
frekvenser för användning för personsökningssystemet. Det föreskrivs
vidare att systemet skall utformas efter en gemensam specifikation.
Direktiv med motsvarande innebörd finns beträffande införandet av dels
allmänt tillgänglig, alleuropeisk, landbaserad mobilkommunikation,
GSM, (87/372/EEG), dels europeisk, trådlös telekommunikation, DECT,
(91/287/EEG).
Oavsett vilket formellt förhållande som Sverige har till överenskom-
melserna inom ITU och EG kommer vi redan på det sätt som beskrivits
i det föregående att påverkas av utvecklingen i vår omvärld. I den mån
vi i Sverige vill använda oss av de tekniska framstegen måste vi i många
fell också ha en beredskap för detta, genom att så fort den nya tekniken
har fått mera festa konturer söka hitta ett frekvensområde, där det går att
få plats för det nya. I vissa fell måste det vara ett bestämt frekvensom-
råde för att utrustning som är tillverkad enligt den gemensamma
standarden skall kunna gå att använda. Detta område måste då skyddas
från sådan radioanvändning som kan innebära att den framtida radioan-
vändningen kan komma att bli skadligt påverkad.
I vilken utsträckning frekvensutrymme bör hållas i beredskap för
utvidgning av befintliga radioanvändningar och i vad mån det skall göras
"reservationer" för nya tillkommande radioanvändningar kan inte be-
stämmas en gång for alla. Det kan ibland bli fråga om att vägra tillstånd
för en viss omedelbart brukbar radioanvändning till förmån för en
framtida. En sådan vägran kan synas strida mot den grundläggande
inriktning för tillståndsprövningen som bör gälla, nämligen att så långt
som möjligt den som önskar det skall beredas tillgång till radiokom-
munikation. Emellertid måste det vid den bedömning som skall ligga till
grund för ett sådant beslut vara ett övergripande syfte att nå ett så
effektivt utnyttjande av radiofrekvensema som situationen nu och inom
överblickbar framtid medger. Det bör därför vara befogat att vägra
tillstånd till ett visst frekvensutnyttjande om det kan förutses att en effek-
tivare och dessutom internationellt koordinerad användning kan komma
till stånd inom rimlig framtid.
Av samma skäl bör det inte delas ut frekvenser som ligger i sådan
närhet till frekvenser som utnyttjas för stora radionät, om det finns
anledning att anta att nätet inom den närmaste tiden kommer att
expandera. Dock bör "reservationerna" inte hållas låsta alltför länge. När
tendenser till att tillväxten mattas visar sig eller teknikutvecklingen tyder
på att andra likartade radiosystem med högre kvalitet, bättre konkur-
rensförutsättningar, etc. kan komma att introduceras, bör detta givetvis
påverka bedömningen av om det finns anledning att även fortsättningsvis
hålla på frekvenserna.
Det är lätt att inse att det här finns ett inte obetydligt utrymme för
divergerande bedömningar. En mycket viktig uppgift för tillståndsmyn- 204
digheten blir därför att skaffa sig ett så gott faktaunderlag som möjligt.
Det bör ligga i myndighetens uppgifter att ha en bred kunskapsbank Prop. 1992/93:200
beträffande såväl de pågående radioanvändningama och dessas utveck-
lingsmöjligheter som utvecklingen av nya radioanvändningar inom och
utom Sverige. Erfarenhetsutbyte med radiotillverkare och stora radioan-
vändare torde kunna bidra till en sådan kunskapsuppbyggnad. Genom att
aktivt delta i det internationella samarbetet inom radioområdet finns
möjlighet att redan i ett tidigt skede av utvecklingen få kännedom om
kommande radioanvändningar.
Med stöd av den kunskap som följaktligen bör finnas hos tillståndsmyn-
digheten får det i första hand ankomma på myndigheten att mot bakgrund
av de förhållanden som jag har redovisat bedöma i vilken utsträckning
det skall finnas frekvenser i beredskap för utveckling av nya och
befintliga radioanvändningar. Det måste här bli fråga om en rimlighets-
bedömning som får utfalla efter styrkan hos de argument som kan anföras
för respektive emot de olika intressena. Även om det i många fell kanske
inte utgör något egentligt alternativ bör det påpekas att det kan finnas
tillfallen då en kompromiss mellan motstående intressen kan bestå i att
tilldelning sker med en kortare tillståndstid än som annars skulle ha
bestämts.
Hänsyn till försvarsmaktens frekvensbehov
Försvaret är en mycket stor användare av frekvenser. Många av de sätt
att nyttja radio som förekommer inom civil verksamhet finns också inom
försvaret. Radiomateriel används således inom försvaret på ett stort antal
områden, t.ex. talkommunikation mellan mobila enheter, sjö- och
flygsäkerhet, marksensorer, radarstationer på marken, till sjöss och i
luften, styrsystem för robotar och andra vapen, radiolänkar inom ramen
för försvarets telenät, etc. Det kan konstateras att tillgången till goda
radiokommunikationer i skilda hänseenden är av utomordentligt stor
betydelse for försvarets möjligheter att utföra sina uppgifter.
Att säkra att landets försvar har tillgång till radiofrekvenser i tillräcklig
omfattning får anses vara ett grundläggande samhällsintresse. Det är
givet att särskilda krav ställs i krig eller därmed jämställda situationer.
Sådana fell skall dock inte behandlas här. Även i fredstid måste
emellertid betydande frekvensutrymme förbehållas försvaret. För att
materiel och handhavande skall fungera i en krigssituation måste det
nämligen finnas möjligheter att öva i fred. Dessutom har försvaret
operativa uppgifter i fred for bevakning och liknande verksamhet. I
förhållande till annan radioanvändning anser jag att försvaret bör ha en
prioriterad ställning. I likhet med vad som sker för närvarande, måste det
vid tillståndsprövning av annan radioverksamhet ses till att försvarets
frekvensbehov beaktas och att tillståndsgivningen för civila användningar
inte kan komma att inkräkta på dessa behov.
När försvarets behov skall tillgodoses är olika tillvägagångssätt
tänkbara. Ett alternativ kan vara att det i lagstiftningen uttryckligen anges
vilka frekvensområden som skall vara förbehållna försvaret. Fördelen
med en sådan ordning är att det inte kräver några ytterligare avgöranden,
205
utan var och en kan konstatera att några utsikter till framgång med en Prop. 1992/93:200
tillståndsansökan i ett sådant frekvensområde inte finns.
Det kan emellertid vara svårt att i alla fell festställa vilka frekvens-
områden som bör förbehållas försvaret. Svårigheterna beror dels på att
försvarets frekvensanvändning, i likhet med den civila, ändras med
hänsyn till den tekniska utvecklingen och dessutom mot bakgrund av
ändringar i försvarets uppgifter. Dels finns det inte alltid anledning att
förbehålla ett helt frekvensområde, utan försvarets behov kanske
inskränker sig till vissa enskilda frekvenser inom bestämda geografiska
områden. I sistnämnda fell vore det knappast förenligt med strävandena
att nå ett så effektivt utnyttjande av frekvenserna som möjligt att låta ett
helt frekvensområde vara uteslutet för civil användning. Det kan å andra
sidan vara oförenligt med berättigade sekretesskrav att i sådana fell
inskränka försvarets tilldelning till vissa direkt i lagen angivna fre-
kvenser. Möjligen skulle kunna godtas en ordning som innebär att vissa
frekvensband förbehölls försvaret med skyldighet för försvaret att medge
civil användning i dessa band i de fell det var förenligt med försvarets
egen användning. Ur principiell synpunkt kan anföras betänkligheter mot
ett sådant förfarande. Det skulle ju i praktiken innebära att den civila
frekvenstilldelningen i dessa band skulle ankomma på försvaret.
Ett annat alternativ för att tillgodose försvarets behov är att i lag
föreskriva att tillstånd inte får meddelas annan om det innebär att det
frekvensutrymme som behövs för försvaret därigenom skulle komma att
tas i anspråk. En sådan ordning förutsätter naturligtvis att tillståndsmyn-
digheten har kunskap om försvarets frekvensbehov. Tillståndsmyn-
digheten och försvaret måste därför stå i nära kontakt med varandra.
Givetvis kan då det system som för närvarande tillämpas med en i
huvudsak heltäckande överenskommelse som grund för samrådet
tillämpas.
Nackdelen med en ordning där det inte i lag är angivet vilka band som
förbehålls försvaret är att den civile användaren inte kan utesluta
forsvarsanvändning i något frekvensband. Det kan också uppstå be-
svärliga förhållanden vad gäller möjligheten för den som önskar använda
radio i ett bestämt frekvensband och möts av beskedet att tillstånd inte
kan beviljas med hänvisning till att försvaret har behov av de aktuella
frekvenserna. Med hänsyn till intresset av att försvarets frekvens-
användning inte blir närmare känd kan det hända att det av sekretesskäl
bedöms inte vara möjligt att mera detaljerat motivera avslaget. Ur rätts-
säkerhetssynpunkter kan detta synas betänkligt.
Fördelarna med den angivna ordningen, å andra sidan, är att be-
slutskompetensen beträffande hela frekvensspektrum i princip hålles inom
en och samma myndighet. Den stelbenthet och det revirtänkande som
gärna blir följden av absoluta gränser kan därvid förmodas i högre grad
undvikas än om försvarets frekvensbehov är exakt angivet i lag. Det
finns dessutom anledning att anta att den strävan mot effektivitet i
frekvensanvändningen som, enligt vad jag framhållit i det tidigare, bör
vara ett bärande syfte för all frekvenstilldelning, i den mån verksamhe-
tens innehåll kan anses medge det, kan få genomslag också i frekvensom- 206
råden med forsvarsanvändning. Dessutom torde möjligheterna att dela
frekvensband, så att även de civila användningarna tillgodoses vara större Prop. 1992/93:200
med en sådan ordning.
Med hänvisning till det anförda finner jag att övervägande skäl talar för
att ansökan om tillstånd till användning av radiosändare skall lämnas utan
bifall om det kan antas att den sökta användningen av frekvensutrymme
skulle komma att inkräkta på det utrymme som behövs for försvarsmak-
ten.
Det får ankomma på tillståndsmyndigheten att efter att ha hört försvaret
bilda sig en uppfattning om omfattningen av försvarets behov. Det system
som for närvarande tillämpas med en relativt detaljerad överenskommelse
om användningen av de olika frekvensbanden kan, som nyss påpekats,
vara en lämplig form för att tillståndsmyndigheten skall få ett tillräckligt
underlag för sina bedömningar av hur försvarets behov skall beaktas.
Givetvis måste samrådet mellan tillståndsmyndigheten och försvaret ske
i det närmaste kontinuerligt så att alla möjligheter att nå en effektiv och
ändamålsenlig frekvensanvändning för såväl försvaret som den civila
sidan tas tillvara.
Ett särskilt problem som kan uppkomma i detta sammanhang hänger
ihop med att sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) ofta
torde gälla för försvarets frekvensanvändning. Detta kan innebära att en
sökande, som inte får sin ansökan beviljad med hänvisning till att det
skulle inkräkta på försvarets frekvensbehov, inte kan erbjudas möjlighet
att kontrollera riktigheten av myndighetens bedömning. Ur rättssäker-
hetssynpunkt kan detta upplevas som betänkligt. I viss utsträckning kan
sökandens intresse bli tillgodosett genom att myndigheten enligt 14 kap.
5 § sekretesslagen har en skyldighet att lämna parten upplysning om vad
det sekretesskyddade materialet innehåller, i den mån det behövs för att
han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada
för det intresse som sekretessen skall skydda. Att en sökande som vill få
tillgång till frekvenser som behövs för försvaret fullt ut kan få kunskap
om försvarsmaktens radioanvändning i det aktuella frekvensområdet är
dock inte troligt. Det är således ofrånkomligt att det i vissa fell inte går
att motivera ett avslag i alla detaljer.
För övrigt torde problemställningen knappast vara unik för försvaret.
Motsvarande spörsmål kan tänkas uppkomma också när det gäller civila
användningar. Sekretess kan exempelvis gälla enligt 5 kap. 2 § (brotts-
förebyggande åtgärder) och 8 kap. 6 § sekretesslagen (statlig verksamhet
för bl.a. planering och tillståndsgivning). Även här får myndigheten
lämna sökanden information i den mån denne behöver det för att ta till-
vara sin rätt och det kan ske utan att det intresse som sekretessen skall
skydda lider allvarlig skada.
Krav på tillstånd enligt annan lag
De ovan redovisade grunderna for tillståndsprövningen har utformats med
det syftet att de skall kunna vara tillämpliga för i princip all slags
radioanvändning. Avsikten är att de skall bilda ett gemensamt underlag
for tillståndsgivningen på radioområdet oavsett vilket slag av radioverk-
207
samhet det rör sig om. Det är mot denna bakgrund man bör se den Prop. 1992/93:200
genomgående betoningen av effektiviteten i frekvensutnyttjandet. Strävan
bör vara att det genom långt drivna effektivitetskrav med avseende på
frekvensutnyttjandet skall bli möjligt att bereda plats för så många
radioanvändningar som möjligt.
Det går dock inte att komma ifrån att trängselsituationen i framtiden,
liksom den är for närvarande, kommer att vara sådan att det kommer att
råda brist på frekvenser i vissa frekvensband inom vissa geografiska
områden. Visserligen är det möjligt att fora ett resonemang som går ut
på att plats kan beredas alla som vill komma i fråga för radioanvändning.
Lösningen skulle ligga i att mångfalden i användarmöjlighetema gjordes
beroende av kvalitetsaspekter. Genom att reducera kraven på kvalitet i
överföringen och låta vaije användare nyttja endast ett smalt frekvensom-
råde är det, åtminstone teoretiskt, tänkbart att göra plats för flera
användare inom ett givet frekvensutrymme. Det är inte omöjligt att ett
sådant tillvägagångssätt skulle kunna vara acceptabelt ur en funktionssyn-
vinkel och praktiskt genomförbart inom vissa användningsområden. Mitt
redovisade förslag till prövningsgrunder medger också att sådana
möjligheter prövas vid tillståndsgivningen. Detta får då ske främst inom
ramen för vilka krav som bör ställas på radiosändarens (och i viss
utsträckning radiomottagarens) tekniska beskaffenhet. Det finns anledning
att i detta sammanhang peka på nödvändigheten av lång framförhållning
vid teknikskifte samt det internationella samarbetets betydelse vid bedöm-
ningar härvidlag.
Några snabba förändringar beträffande grundläggande utgångspunkter
för kvalitetskrav kan knappast förutses i sådana frekvensområden som för
närvarande är belagda. Det finns snarast en risk för att trängselsitua-
tionen kan komma att förvärras i vissa områden.
För vissa slag av radioanvändningar är de grunder för tillståndspröv-
ning som nyss redogjorts för tillräckliga för att de krav på prövningen
som bör ställas skall anses uppfyllda. I den situation som för närvarande
råder och som kan förväntas råda inom den näraliggande framtiden bör
detta enligt min mening gälla för majoriteten av radioanvändningar.
Det finns emellertid radioanvändningar, där det inte räcker med att
göra en prövning utifrån de mera tekniskt betingade utgångspunkter som
jag har haft som bakgrund vid utformningen av förslaget till pröv-
ningsgrunder enligt vad som redovisats i det tidigare. Redan nu finns det
beträffande vissa sådana radioanvändningar särskild lagstiftning.
Det gäller sådan verksamhet som består i utsändning av radioprogram
i rundradiosändning. Rundradioverksamhet i Sverige bedrivs i flera olika
former. Rikstäckande ljudradio- eller televisionssändningar bedrivs av
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildnings-
radio AB och Nordisk Television AB. Det är de angivna programföre-
tagen som svarar för sändningarnas innehåll, medan verksamheten med
utsändning av de program som framställs bedrivs av Svensk Rundradio
AB. Annan rundradioverksamhet förekommer i form av närradio och
radiotidningar. Tillstånd att sända närradio kan erhållas av olika lokalt
verksamma sammanslutningar medan det normalt är särskilda företag 208
som ombesöijer utsändningen. I allmänhet finns det på en ort flera
programtillståndshavare för närradio, vilka sänder under olika tider. Prop. 1992/93:200
Radiotidningar sänds under natten över de sändare som på dagtid används
för utsändning av ljudradio.
För programverksamheten gäller att tillstånd måste vara meddelat, for
Sveriges Radio och övriga nämnda programföretag av regeringen enligt
5 § radiolagen (1966:755), för sändningsberättigade sammanslutningar av
Närradionämnden enligt 3 § närradiolagen (1982:459) och för ägaren till
den nyhetstidning som skall vara förlaga till radiotidningen av Taltid-
ningsnämnden enligt 2 § lagen (1981:508) om radiotidningar.
Nämnas här kan även den nyligen antagna lokalradiolagen (prop.
1992/93:70, bet. 1992/93:KU15, rskr. 1992/93:168). Här gäller en
särskild tillståndsreglering. Detsamma gäller för vissa teletjänster enligt
förslaget till telelag.
En särskild uppgift i nu aktuellt sammanhang är att se till att de olika
regleringar som finns och som kan förväntas för skilda verksamheter
samordnas med de regler som här föreslås för tillståndsprövningen vad
gäller tillgången till radiofrekvenser.
Jag föreslår i denna del att en särskild förutsättning skall föreligga för
att en ansökan om tillstånd till att inneha och använda radiosändare skall
bifallas. I de fell sändaren skall användas för sådan verksamhet som
kräver medgivande enligt annan lag skall således ett dylikt medgivande
föreligga. Detta innebär således att ett tillstånd att exempelvis sända
radioprogram i rundradiosändning utgör en förutsättning för att för den
verksamheten få och kunna behålla ett tillstånd till att inneha och använda
radiosändare. Det är emellertid inte så att det måste vara den som söker
tillstånd till att inneha och använda radiosändare som själv skall ha
medgivandet enligt den särskilda lagstiftningen. Det kan nämligen mycket
väl tänkas att det är i förhållande till de sändningsberättigade samman-
slutningarna helt fristående personer eller företag som har för avsikt att
tillhandahålla sändartjänster åt sammanslutningarna. I ett sådant fell
måste det emellertid föreligga en koppling till sammanslutningarna på det
sättet att de förklarar sig ha för avsikt att nyttja just sökandens tjänster.
Motsvarande kan tänkas beträffande annan rundradioverksamhet och
telekommunikationsverksamhet. Det avgörande är att det medgivande
som behövs for att utöva programverksamheten har lämnats av den
myndighet som har ansvar for tillämpningen av den lagstiftningen och att
det föreligger ett avtal om att sökanden skall tillhandahålla sändartjäns-
ten.
Tillkommande förutsättningar för radioanvändning
Avsikten med de ovan redovisade bedömningsgrunderna är att de i
förening med den kunskap om radioteknik och radioanvändning som skall
finnas hos tillståndsmyndigheten, skall utgöra ett i princip heltäckande
underlag för prövningen av tillståndsansökningar.
Det sagda innebär inte att det för särskilda radioanvändningssätt är
uteslutet att det kan finnas anledning att ge mer detaljerade bestämmelser.
I den mån sådana bestämmelser går utanför ramen för vad som kan
14 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
tänkas regleras genom verkställighetsföreskrifter måste de, som nyss Prop. 1992/93:200
sagts, ges i lag. Utöver sådana kan det emellertid uppkomma frågor som
bör behandlas i riksdagen utifrån politiska utgångspunkter. Även då
kommer den kompletterande regleringen för den särskilda radioan-
vändningen således att bli lagfäst. Jag föreställer mig att detta möjligen
kan komma att anses behövligt för exempelvis etableringen av nya om-
fattande radionät, där det kan anses påkallat att reglera hur många opera-
törer som skall finnas, de operationella kraven på verksamheten, tek-
nikval, etc. Jag återkommer till denna fråga i anslutning till att jag tar
upp behovet av särskilda regler för tillståndsgivning i de fell det kan
antas att flera tänkbara sökande vill bedriva samma slag av radiotjänst
och någon begränsning av antalet tillståndshavare med hänsyn till
trängselsituationen i frekvensspektrum då måste göras.
Lagstiftning beträffande särskilda radioanvändningar, särskilt angivna
frekvensområden, etc. måste givetvis beaktas av tillståndsmyndigheten.
Detta följer av att tillståndsgivningen inte får stå i strid med annan lag-
stiftning. Jag anser det inte behövligt att i den här föreslagna lagstift-
ningen göra någon särskild anmärkning om detta.
Mina överväganden i det föregående beträffande de grunder som skall
tillämpas för prövningen av ansökningar om att använda radiosändare har
i huvudsak haft som utgångspunkt att det vid varje tillfälle gäller en
sökande som vill komma in i systemet av radioanvändare och få sig
tilldelat frekvensutrymme. Bedömningen vid prövningen av ansökan skall
bygga på den användning av radio som förekommer sedan tidigare.
Inriktningen bör därvid vara att den radioanvändning, som den tillkom-
mande sökanden vill få tillstånd till, så långt de tekniska förhållandena
medger det skall beredas plats. Förslagen i den delen syftar till att
prövningen skall ske med utgångspunkt i att användningen av frekvenser
skall vara så effektiv som möjligt. Jag har härigenom som ett gemensamt
samhälleligt intresse framhållit vikten av att man på detta sätt hushållar
med frekvenserna.
Det kan emellertid förekomma situationer då det inte rör sig om endast
en sökande, utan flera sökande har anmält intresse att komma i fråga för
tilldelning av frekvensutrymme. Som jag har berört i de nyss redovisade
övervägandena skall tillstånd inte ges om radioanvändningen kommer att
ta i anspråk frekvenser som behövs för att upprätthålla en beredskap för
utveckling av nya radioanvändningar. Tanken med denna regel är att fre-
kvenssituationen inte skall utgöra något hinder när nya tekniska lösningar
är utvecklade och det finns ett intresse för tekniken och ett kommersiellt
underlag för att infora dessa. Teknikutvecklingen sker oftast i ett inter-
nationellt sammanhang och internationellt fastställda standarder ger
grunden för utrustningens beskaffenhet och systemens prestanda. Utveck-
lingen av nya radioanvändningar är mestadels inte inskränkt till enstaka
tillverkare eller operatörer. Kunskapen om utvecklingen och om de nya
möjligheterna blir föremål bl.a. för kommersiella överväganden och det
utvecklas ett samarbete mellan tillverkare och operatörer som kan leda Prop. 1992/93:200
till att det finns ett antal potentiella intressenter. Det är just kunskap i
dessa avseenden sammantaget med beslut i det internationella samarbetet
på radioområdet som utgör grunden för att upprätthålla den nämnda
beredskapen i frekvenshänseende.
I och med att nya tillämpningar blir kända och tekniskt beredda för in-
troduktion på marknaden kan det således antas att det inte är endast en
sökande som vill komma i fråga för att få tillstånd. För nya radioan-
vändningar som vänder sig till en bred kundkrets kan det i framtiden
antas förekomma flera sökande som vill ha frekvensutrymme for att
kunna bedriva kommersiell verksamhet. En sådan utveckling är tänkbar
beträffande nya system för personsökning, system för kommunikation
med persontelefon, m.m. Också på rundradiosidan kan det tänkas att ny
teknik kan leda till en utveckling mot att flera önskar tillhandahålla
sändartjänster för programutgivare.
För sådana omfattande radionät som det här kan bli fråga om är det
knappast rimligt att den omständigheten att någon operatör lämnat in sin
ansökan till tillståndsmyndigheten någon tid före en annan skall leda till
att den först inkomna ansökan skall ha förtur till det behövliga frekvens-
utrymmet. Tillståndsfrågorna kan således behöva bedömas i ett något
bredare perspektiv än det hittills diskuterade.
Riksdagen har i enlighet med förslag i regeringens proposition om in-
riktning av telepolitiken uttalat, att staten skall skapa förutsättningar för
en effektiv konkurrens på utrustningsmarknaden och vid utvecklingen av
teletjänster (prop. 1987/88:118 s. 16, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:
402). Intresset av att konkurrens råder beträffande tillhandahållandet av
olika radiotjänster talar för att det bör finnas mer än en operatör, även
om detta leder till att effektiviteten i frekvensutnyttjandet totalt sett inte
kan hållas på samma nivå. Det gäller då att hitta en rimlig avvägning
mellan dessa båda, ibland svårförenliga, intressen.
I stater där det råder ett stort tryck vad gäller efterfrågan på frekvenser
har olika system för frekvenstilldelning för nya radiotjänster prövats.
I Storbritannien förekommer ibland, när nya radiotjänster skall intro-
duceras på marknaden, ett förfarande med offentlig inbjudan till ansökan.
De olika sökandena värderas då i ett sammanhang och någon eller några
av dem tilldelas tillstånd att bedriva den aktuella radiotjänsten.
I USA har för radiotjänster inom telekommunikationsområdet och rund-
radioområdet förekommit ett motsvarande system med inbjudan till an-
sökan. De olika sökandena har då undersökts genom offentliga utfråg-
ningar. Det har från tillståndsmyndigheten också prövats ett system, där
lottdragning mellan sökandena har fått avgöra vem eller vilka som skall
tilldelas tillstånd. Tillståndsmyndigheten FCC (Federal Communications
Commission) har, som ett alternativ till bedömning av sökanden genom
förhör och till lottdragningsförfarande, föreslagit att tillstånd for en viss
radiotjänst skall kunna tilldelas efter ett auktionsförfarande, varvid den
som bjuder högst skall få tillståndet. Kongressen har dock inte gett till-
ståndsmyndigheten rätt att tilldela tillstånd genom auktionsförfarande,
utan framställningarna härvidlag har hittills avslagits. För att undvika en 211
del av avigsidorna med tillståndsgivning på grundval av offentlig utffåg-
ning och efter lottdragning har FCC vid något tillfälle använt sig av ett Prop. 1992/93:200
"open entry"-förfarande. Detta innebär att myndigheten fastställer för-
handskrav beträffande vilka kvalifikationer som skall uppfyllas i bl.a. fi-
nansiella och tekniska avseenden. Härigenom uppnås att ansökningar på
ren spekulation gjorda med baktanken att kunna överlåta ett eventuellt
tillstånd, inte kommer i fråga, utan endast sökande som har möjlighet att
uppfylla de uppställda kraven tilldelas frekvenser. Genom ett förenklat
tilldelningsfÖrfarande leder "open entry"-systemet till att det blir möjligt
att göra tilldelningar mycket snabbare än annars.
När i framtiden nya radiotjänster skall introduceras, kan det också i
Sverige komma att uppstå situationer då en prövning av varje ansökan for
sig efter hand som de kommer in från olika sökande inte är en lämplig
ordning med hänsyn dels till intresset av frekvenseffektivitet, dels till
intresset av att få till stånd rimliga konkurrensförutsättningar. Det jag
närmast tänker på här är nya radiotjänster, som vänder sig till en stor
grupp av tilltänkta abonnenter eller med stora delar av allmänheten som
avnämare. Företrädesvis torde det röra sig om radioanvändning på
rundradioområdet och inom det område som förslaget till telelag är avsett
att reglera. Beträffande dessa uppkommer frågor om andra tillstånd än
frekvenstillstånd, vilket i sig kan anses kräva ett särskilt förfarande (jfr
prop. 1992/93:70 s. 22 ff).
Ett särskilt förfarande kan emellertid vara lämpligt också vid in-
troduktion av innovationer inom ramen för befintliga radioanvändningar.
En situation där det kan tänkas komma i fråga med särskild reglering är
den då det har ansetts vara befogat att förbehålla visst frekvensutrymme
att ha i beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvänd-
ningar. Om det finns anledning att förvänta intresse från flera håll att
driva den nya radiotjänsten och det kan antas att det inte är möjligt att
med bibehållande av rimlig frekvenseffektivitet låta alla få plats i fre-
kvensspektrum anser jag i linje med vad framhållits av SPK detta vara
en omständighet som pekar på att det kan finnas anledning att tillgripa en
ordning med offentlig inbjudan till ansökan. Det får ankomma på till-
ståndsmyndigheten att bedöma när det finns anledning att tillgripa ett
sådant förfarande som avviker från det jag redovisat i det föregående, där
i princip den som först söker har företräde till det frekvensutrymme som
behövs för aktuell användning.
Redan inom ramen for de bedömningsgrunder som jag föreslår bör det
vara möjligt för myndigheten att tillämpa ett förfarande med inbjudan till
ansökan avseende en bestämd radiotjänst. Som jag har påpekat i det
tidigare kan det också finnas anledning att överväga om de förutsätt-
ningar som skall gälla för den nya radiotjänsten är av den arten att det
får anses kräva en särskild lagstiftning som ger ramen för dels inbjud-
ningsförfarandet, dels de ytterligare bedömningsgrunder som speciellt för
den aktuella radiotjänsten skall reglera prövningen av vem som skall
tilldelas rätten att bedriva tjänsten. Det får således då bli fråga om
lagstiftning för den speciella radioanvändningen.
Vid övervägandena rörande den nu rådande situationen har jag inte
funnit behov föreligga att här föreslå en sådan lagstiftning för någon spe- 212
ciell radioanvändning. Som antytts i det föregående kan emellertid
utvecklingen inom radioområdet snart nog leda till att ett behov av Prop. 1992/93:200
sådana lagregler visar sig. Det bör ankomma på tillståndsmyndigheten att
vara uppmärksam på detta och när en sådan situation uppstår anmäla
förhållandet till regeringen för eventuell initiering av lagstiftning. Som
jag anmärkt nyss kan det emellertid också tänkas att for särskilda fäll ett
speciellt förfärande kan åstadkommas redan inom ramen för de hand-
lingsmöjligheter som ges i den här föreslagna lagen.
Med anledning av vad Länsrätten i Stockholms län har anfört om lag-
stöd då ett förfärande med inbjudan till ansökan används vill jag säga
följande. I fråga om privat lokalradio finns nu särskilda regler i den
nyligen beslutade lokalradiolagen (se bet. 1992/93 :KU15, rskr.
1992/93:168) och beträffande viss televerksamhet enligt telelagen föreslås
reglering. Nya tillämpningar av befintlig radioanvändning eller nya radio-
tjänster kan dock aktualiseras med relativt kort varsel. I sådana fäll kan
trängselsituationen inledningsvis vara begränsad och därmed även be-
hovet av ett allokeringsförfarande. Oavsett om ett sådant behov finns
initialt eller uppkommer först efter hand torde det enligt min mening föra
för långt att kräva särskilt lagstöd i varje allokeringssituation. I stället bör
det, som nyss sagts, komma an på tillståndsmyndigheten att i förekom-
mande fäll aktualisera eventuellt lagstiftningsbehov. Det bör ske utifrån
de riktlinjer som jag har angett i det föregående. Det är också myndig-
hetens uppgift att inom ramen för här föreslagen reglering handlägga
ansökningar på det sätt som bäst gynnar en effektiv radioanvändning.
Som påpekats i det tidigare och framhållits av ett par remissinstanser kan
detta innebära att effektiviteten i teknisk bemärkelse får ge vika för
konkurrensaspekter i form av intresset av ökad valfrihet för radioanvän-
dama.
Jag har inledningsvis beträffande grunderna för tillståndsprövningen an-
gett den positiva inriktning som bör tillämpas. Den innebär att var och
en som ansöker om tillstånd så långt det är möjligt skall beviljas tillstånd.
Denna grundläggande utgångspunkt är en tydlig anvisning som själv-
fallet gynnar utvecklingen av ett ökat utbud av radiobaserade tjänster av
olika slag. Det är också så att målsättningen att effektivt nyttja radiofre-
kvensutrymmet innefättar en inriktning mot effektivare konkurrens. Med
det nu sagda vill jag stryka under betydelsen av att konkurrensfrågorna
beaktas i effektivitetsbedömningarna.
Av mina nyss redovisade överväganden följer att det är av utom-
ordentlig betydelse att det inom tillståndsmyndigheten byggs upp
tillräcklig kompetens i skilda avseenden. För att det skall vara möjligt att
rätt bedöma när det är dags att utlysa någon viss radiotjänst till ansökan
måste det således finnas goda kunskaper om såväl den tekniska utveck-
lingen som situationen på marknaden för de aktuella radioanordningama.
Det kan också vara befogat för myndigheten, både på ett övergripande
plan och inför ett frekvenstilldelningsbeslut rörande en speciell radio-
tjänst, att genom undersökningar med modeller e.d. söka belysa
fördelningsproblematiken utifrån ett något bredare perspektiv än det
uttalat tekniska.
213
Mitt förslag: Ett tillståndsbeslut skall gälla en bestämd radioanvänd-
ning. Det skall dessutom innefatta de villkor som skall gälla för
radioanvändningen. Villkoren skall bestämmas i enlighet med de
bedömningsgrunder som gäller för prövningen av tillståndsansök-
ningar.
Av tillståndsvillkoren skall framgå vilken frekvenstilldelning som
skall gälla för aktuell radioanvändning. I den mån det är behövligt
skall som villkor för tillståndet också regleras radiosändarens tekniska
beskaffenhet, antennplats, trafikområde och annat som kan vara av be-
tydelse för att nå ett effektivt frekvensutnyttjande.
Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i sak inte haft något att
erinra mot utredningens förslag. Länsrätten i Stockholms län har
kommenterat förslaget att tillståndsmyndigheten efter bemyndigande av
regeringen genom verkställighetsföreskrifter skall kunna på förhand
fastställa de faktiska krav på utrustningen som skall vara uppfyllda,
särskilt för ofta förekommande radioanvändning. Länsrätten anför bl.a.
följande. Som utredningen själv konstaterat är det tillåtna området för
verkställighetsföreskrifter utomordentligt begränsat. Om verkställighets-
föreskriftema konstrueras som undantag, dvs. görs friskrivande från
annars tillämpliga tillståndsvillkor möter detta inga betänkligheter i
förhållande till regeringsformen. Vaije enskilt avslagsbeslut borde dock,
i likhet med konstruktionen med frekvensfördelningsplan, hängas upp
direkt på föreskrifterna i lagen. Länsrätten tar vidare upp frågan om
delning av frekvenser mellan olika radioanvändare. Länsrätten anser att
det skulle vara en klar fördel om detta problem uppmärksammades i
lagtexten t.ex. på det sättet att där anges att som ändring av tillståndsvill-
kor anses inte att ny användare ges tillstånd att dela frekvens. Enligt
länsrätten måste tillståndsmyndigheten rimligen oavsett förbehåll pröva
eventuell skadlig påverkan vid vaije tillkommande delningssituation.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det tidigare framhållit att innehållet
i ett tillståndsbeslut måste variera med den radioanvändning som det
gäller. Detta förhållande gör att det inte går att inskränka reglerna till att
avse endast frågan om tillstånd skall meddelas eller inte. Även de villkor
under vilka tillståndshavaren får använda radiosändaren måste kunna
fastställas med ledning av den föreslagna lagregleringen.
Som framgått av redovisningen i det föregående är det av avgörande
betydelse för tillståndsprövningen under vilka förutsättningar som
radioanvändningen är ämnad att ske. En ansökan som inte anger vilket
användningsområde det gäller, vilket ändamål som avses uppfyllas med
radioanvändningen och vilket slag av utrustning som skall utnyttjas är i
praktiken omöjlig att ta ställning till. Det är inte att räkna med att en
ansökan om ett rent generellt tillstånd till att använda radiosändare kan
bifallas. Beroende på vilket slag av radioanvändning som det gäller kan
Prop. 1992/93:200
214
kraven på detaljupplysningar givetvis variera. I själva verket måste en Prop. 1992/93:200
ansökan alltid göras med vissa utgångspunkter. Det kan gälla beskaffen-
heten av den radioanläggning som skall användas, det sakliga använd-
ningsområdet, det geografiska användningsområdet m.m.
Prövningen av varje ansökan skall enligt mitt förslag ske med till-
lämpning av de bedömningsgrunder som jag angett i det föregående.
Dessa bestämmelser skall alltså ligga till grund för avgöranden om
tillstånd skall meddelas. Förutom denna funktion är bestämmelserna om
tillståndsprövningen emellertid också avsedda att innefatta utgångspunkter
för att bestämma de villkor under vilka tillståndshavaren skall få bedriva
sin radioanvändning.
För att det inte skall finnas utrymme för någon tveksamhet bör det av
lagen framgå att de förutsättningar som legat till grund för tillstånds-
beslutet givetvis måste gälla när den radioverksamhet som avses med till-
ståndet utövas. I den mån en förutsättning har angetts i tillståndsansökan
och således direkt varit föremål för överväganden vid prövningen kan
någon tveksamhet knappast uppkomma. Tillståndsbeslutet får då närmast
uppfattas som en bekräftelse på att dessa förutsättningar i tillämpliga
delar skall gälla vid radioanvändningen.
Det kan emellertid förmodas att tillståndsmyndigheten praktiskt taget
alltid måste komplettera de i ansökan berörda förutsättningarna för
radioanvändningen. Sådana kompletteringar kan tänkas behövas
exempelvis på den grund att det för att vissa förutsättningar skall vara
uppfyllda krävs närmare precisering av vad som måste iakttas vid
radioanvändningen. Det kan gälla tilldelning av bestämd frekvens inom
ett frekvensområde som sökanden angett, närmare bestämning av vilka
tekniska krav som utrustningen måste uppfylla m.m. Förutsättningarna
som legat till grund för tillståndsprövningen kommer alltså att vara
normerande också för utformning av de villkor under vilka radioanvänd-
ningen får ske.
Jag föreslår således att tillståndsbeslutet skall vara förenat med villkor
i den utsträckning det behövs med hänsyn till att radioanvändningen skall
hålla sig inom de ramar som uppställs av de föreslagna reglerna för till-
ståndsprövningen .
Som nyss framhållits skall tillståndsbeslutet gå ut från de förhållanden
som framgår av ansökan. Det är ju uppgifterna i ansökan som beskriver
vad sökanden har för önskemål beträffande radioanvändning. Med
ledning av ansökan fästställs det slag av radioanvändning som tillståndet
skall gälla för. För att det inte skall bli några tveksamheter for framtiden
bör det vara en relativt noggrann angivelse av radioanvändningen. Ofta
kan detta anses vara fastlagt redan vid bestämningen av den utrustning
som tillståndet avser. De flesta slag av radioanläggningar torde vara
utformade så att det i praktiken inte är möjligt att använda dem på mer
än ett sätt. En trådlös mikrofon kan knappast användas för radiolänk-
förbindelse, en mobiltelefon kan inte användas för radar, etc. Det kan
dock i vissa fall vara nödvändigt att precisera användningen.
Jag tänker här exempelvis på fall där radiosändaren skall användas för
sådan programverksamhet på rundradioområdet för vilken det krävs 215
tillstånd även enligt annan lagstiftning. För att inte ett tillstånd till
programverksamhet som har upphört att gälla skall hindra en ny pro- Prop. 1992/93:200
gramtillståndshavare att kunna träffa avtal om sändartjänster utan att vara
bunden av att hålla sig till den som har sändartillståndet, kan det vid
bestämmandet av användningsområdet vara lämpligt att knyta detta till en
bestämd programtillståndshavare. Detta kan även vara behövligt for andra
slag av användningar om tillståndet är meddelat i syfte att tillgodose en
bestämd verksamhet. Skulle denna verksamhet upphöra eller drivas
vidare under förändrade villkor kan detta komma att påverka frågan om
giltigheten av tillståndet till radioanvändningen. I den mån förhållanden
av sådan art kan tänkas påverka radioanvändningen bör detta framgå av
tillståndsbeslutet.
I övrigt bör det av tillståndsbeslutet givetvis framgå vilket frekvensut-
rymme som tilldelas for aktuell radioanvändning. Vanligtvis bör härvid
anges den bärvågsfrekvens som skall utnyttjas. Det kan emellertid också
förekomma tilldelning av flera bärvågsfrekvenser eller ett avgränsat
frekvensband, som i sig innehåller ett antal möjliga bärvågsfrekvenser.
Vilket alternativ som tillämpas beror på vilket slags radioanvändning som
det gäller och på de tekniska förutsättningar som denna bygger på.
Frekvenstilldelningsbeslutet skall återspegla den bedömning som gjorts
vid prövningen av tillståndsansökan. Tilldelningen av frekvens skall
således ske under antagande av att annan tillåten radioanvändning inom
landet och utomlands inte kommer att riskera skadlig påverkan, att
radioanvändning av särskilt intresse för den fria åsiktsbildningen inte
hindras, att frekvensutrymme som behövs för en rimlig beredskap för
utveckling av nya och befintliga radioanvändningar inte ianspråktas samt
att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på frekvensutrymme som
behövs för försvaret. Naturligtvis måste frekvenstilldelningsbeslutet också
grundas på överväganden om vilka krav som den ifrågavarande radio-
anläggningen skall uppfylla med avseende på bl.a. kanalbredd.
Tillståndsbeslutet bör förutom frekvenstilldelningen också uppta vad
som skall gälla beträffande radioanläggningens tekniska beskaffenhet.
Även för villkorsbestämningen i denna del är bedömningen av tillstånds-
ansökan utgångspunkten. Vid prövningen av ansökan skall ju myn-
digheten ta ställning till om den anläggning som sökanden önskar
använda uppfyller de krav som enligt vad som redovisats i det tidigare
utgör en förutsättning för att tillstånd skall kunna meddelas. Ställningsta-
gandet bör visa sig i form av villkor om sändarens tekniska beskaffenhet.
Som nämnts i det föregående kan det för sådan radioanvändning som
förekommer ofta finnas anledning för tillståndsmyndigheten att i förväg
och med generell tillämplighet fastställa de tekniska krav som skall vara
uppfyllda. Detta sker i betydande utsträckning enligt nuvarande ordning
och det finns som jag ser det inte någon anledning att ändra det för-
farandet. Även fortsättningsvis bör närmare krav beträffande utrust-
ningens beskaffenhet i tekniskt avseende kunna uppställas som föreskrif-
ter. Sådana föreskrifter bör lämpligen utfärdas av tillståndsmyndigheten
efter bemyndigande av regeringen enligt 8 kap 13 § regeringsformen.
De uppställda kraven kan utgöra grund för s.k. typgodkännande, dvs.
ett förfarande där prövningen sker av endast ett fåtal exemplar av en 216
bestämd apparat eller apparatserie med avsikten att den skall kunna
godkännas som typ, vilket innebär att övriga apparater som i relevanta Prop. 1992/93:200
hänseenden är identiska inte behöver prövas utan är godkända till följd
av överensstämmelsen med den prövade apparaten. De rekommenda-
tioner och beslut om standarder för olika slag av radioutrustning som
utarbetas i ett internationellt samarbete på utrustningsområdet kan av
flera skäl vara lämpliga att använda också för de interna bedömningarna
av krav på utrustningars beskaffenhet. Det är ofta ett mycket betydande
arbete som läggs ned på att fastställa tekniska specifikationer. Att vi i
Sverige helt självständigt skulle bestämma tekniska krav kan knappast
komma i fråga annat än undantagsvis, dels beroende på de kostnader
detta skulle föra med sig för den som skulle fastställa specifikationen men
också, och inte minst, därför att vi då inte skulle kunna dra nytta av den
stora marknad for utrustning som ett internationellt samarbete skapar
förutsättningar för. I den mån det finns en internationellt utarbetad
standard, vars tillämpning inte står i konflikt med de bedömningsgrunder
som jag har redovisat, bör enligt min mening den standarden kunna
användas for bestämning av tekniska krav på radioanläggningen.
I detta sammanhang finns det skäl att erinra om mina överväganden
angående tekniskt betingade krav inte bara på radiosändaren som sådan,
utan även på den mottagare som är avsedd att verka i ett radionät i
förening med den aktuella sändaren. I den mån det har betydelse för ett
effektivt frekvensutnyttjande bör således den tekniska beskaffenheten hos
mottagaren vara en omständighet som skall beaktas vid prövningen av en
ansökan. Detta bör gälla särskilt om det finns ett nära samband, t.ex. fy-
siskt, mellan sändare och mottagare. Om sändare och mottagare är
sammanbyggda i en apparat eller på annat sätt är nära integrerade eller
om det föreligger ett ägandemässigt nära samband mellan sändare och
mottagare bör det vara naturligt att effektivitetskraven vid tillståndspröv-
ningen också träffar mottagaren. Däremot kan det naturligtvis inte
komma i fråga att rikta krav i detta hänseende på att innehavare av
rundradiomottagare skall vara skyldiga att se till att apparaterna når upp
till vissa mottagningskvaliteter.
För att den elektromagnetiska strålning som alstras i en radiosändare
skall komma ut i det fria rummet och kunna fångas upp av en mottagare
krävs vanligtvis att en antenn är kopplad till sändaren. I vissa fall kan det
förekomma att antennen är integrerad med själva sändaren, men det
vanligaste torde vara att antennen är en särskild beståndsdel utanför
sändaren. Oavsett om antennen är sammanbyggd med sändaren eller
utgör en tillkopplad anordning är det av betydelse for radiovågornas
utbredning hur antennen är konstruerad. I den mån egenskaperna hos
antennen har betydelse för möjligheterna att uppnå en frekvenseffektiv
radioanvändning eller annars kan vara av betydelse exempelvis för risker-
na för skadlig påverkan på andra radioanvändningar bör tillståndsvill-
koren också avse antennens tekniska beskaffenhet såvitt denna fråga inte
regleras i annan ordning.
Som jag har beskrivit i det tidigare är radiovågornas utbredningsegen-
skaper olika beroende på vilken våglängd det gäller. Den nuvarande
användningen av stora delar av frekvensspektrum bygger på tekniken att 217
frekvenser används för radionät inom olika geografiska områden. Ibland
kombineras sådant utnyttjande av radiovågornas utbredningsegenskaper Prop. 1992/93:200
med att sändarstyrkan hålls begränsad i avsikt att radiovågorna skall nå
en kortare sträcka och frekvenserna därigenom kunna användas på nytt
på kortare avstånd.
Nyssnämnda förhållanden visar att det är av stor betydelse att sändaran-
tennens geografiska belägenhet är känd for tillståndsmyndigheten. Med
ledning av denna uppgift, uppgift om antennens höjd över marken och
styrkan på den utsända radiostrålningen kan myndigheten beräkna på
vilket avstånd som samma frekvens kan användas på nytt. Bland vill-
koren för radioanvändningen måste därför den exakta belägenheten av
sändarantennen tas upp i tillståndsbeslutet. När det gäller en radiosändare
som har en stationär antenn skall det anges var den skall finnas. Rör det
sig om en mobil radiosändare, t.ex. en kommunikationsradioanläggning
i ett fordon, måste det bestämmas inom vilket geografiskt område som
sändaren får användas. Ofta kan det vara lämpligt att for ett kommunika-
tionsradionät bestämma ett tillåtet trafikeringsområde inom en viss radie
från den festa radiosändaren, om en sådan finns. För båda slagen av
sändare, men företrädesvis för den festa radiosändaren, kan det finnas
skäl att ange begränsningar med avseende på hur hög antennen får vara.
Som nämnts nyss har också sändarstyrkan betydelse för hur långt en
radiosändning kommer att nå. Bland villkoren bör därför också denna tas
upp.
När det gäller att bestämma villkorens närmare innehåll får bedöm-
ningsgrunderna för tillståndsprövningen styra. Dessa kan därmed bilda
grund också för utformningen av tillståndsvillkoren i förevarande hän-
seende. Bedömningen av sändarstyrka, antennhöjd, trafikområde, osv. i
det enskilda fellet får alltså bygga på att radioanvändningen skall antas
kunna ske utan risker för skadlig påverkan av annan radioanvändning,
etc.
Villkor av något annorlunda karaktär än de som hittills belysts bör
också beröras i detta sammanhang. Om återanvändningen av frekvenser
är ett sätt att se till att ffekvensspektrum utnyttjas effektivt kan ett annat
sätt vara att flera användare får dela på en frekvens. Till skillnad från
systemet med återanvändning av samma frekvens med vissa geografiska
avstånd mellan radionäten bygger delning av frekvens på att flera radio-
nät utnyttjar samma frekvens inom i huvudsak samma geografiska om-
råde. Detta förfarande används exempelvis för landmobil s.k. kommuni-
kationsradio.
På grund av trängsel, framför allt i storstadsområdena, men även i
övriga delar av landet är det vanligt att olika radioanvändare får samsas
om en frekvens inom samma geografiska område. Delning av frekvens
kan leda till att det blir sämre tillgänglighet, men samtidigt kan det vara
den möjlighet som står till buds om plats skall kunna beredas flera till-
ståndshavare. Tekniken med s.k. selektivanrop, alltså utrustning där mot-
tagaren öppnar för mottagning av radiotrafik först efter en viss kodsignal,
gör att en del av avigsidorna med detta system reduceras. Enligt min
mening måste kravet på effektiv radioanvändning även i framtiden
innefetta en möjlighet att ha en ordning där villkor kan ställas upp om att 218
en upplåten frekvens delas med andra användare. Även om det när
tillstånd ges inte finns behov av frekvensdelning bör det mot bakgrund Prop. 1992/93:200
av en förväntad trängselsituation kunna göras förbehåll för tillkommande
radioanvänding och därav uppkommande behov av att dela frekvenser.
Någon ytterligare reglering i lag av denna fråga anser jag inte behövlig.
Mot bakgrund av det som nu sagts bör tillståndsbeslutet också kunna
innehålla villkor mera av administrativ än uttalat teknisk karaktär i syfte
att det skall bli möjligt för var och en som har tilldelats en frekvens att
i praktiken kunna utnyttja den i rimlig omfattning.
Mitt förslag: Ett tillstånd skall gälla för en bestämd tid. Tillståndstiden
skall med utgångspunkt i sökandens önskemål bestämmas särskilt för
vaije fall utifrån de förutsättningar som skall gälla för tillståndspröv-
ningen. Härvid skall beaktas även den förväntade utvecklingen på
radioteknikområdet, den ekonomiska nyttan som tillståndshavaren får
anses berättigad att räkna med samt eventuell anknytning till att
tillstånd för radioanvändningen är beroende av tillstånd enligt annan
lag.
Någon rätt till automatisk förlängning av ett tillstånd vid tillstånds-
tidens utgång skall inte gälla.
Tillståndshavaren skall under löpande tillståndstid vara skyddad
från ingrepp i form av återkallelse av tillstånd eller förändring av till-
ståndsvillkor. Ingrepp skall dock kunna göras om tillståndshavaren inte
har följt tillståndsvillkoren men först efter att möjlighet i allmänhet
lämnats tillståndshavaren att vidta rättelse, om tillståndet inte utnyttjats
eller utnyttjats i en utsträckning som inte svarar mot det behov som
var förutsatt vid tillståndsbeslutet eller om tillståndet eller tillståndsvill-
koren meddelats på grundval av felaktiga uppgifter från sökanden.
Vidare skall det undantagsvis kunna förekomma antingen återkall-
else av tillstånd eller villkorsförändring till följd av ändringar i
radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen i utlandet på grund
av internationella överenskommelser.
Villkorsändring i form av ändrad frekvenstilldelning för den som
sänder rundradio skall kunna ske om det är nödvändigt för att nya
användare skall få möjlighet att bedriva rundradiosändning.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran. I fråga om tillståndstiden har Televerket, Svenska Kraftnät,
Mittenfall AB och Nordic Tel Holdings AB framhållit att tillståndstider på
15-20 år eller längre bör kunna beslutas. Televerket menar att inte bara
den tekniska utvecklingen utan även ändrad frekvensefterfrågan bör
kunna beaktas när tillståndstiden bestäms.
I fråga om ändring av tillståndsvillkor anför Hovrätten för Västra
Sverige att det framstår som väl drastiskt att villkorsstridig användning
som inte kan anses bagatellartad utan vidare och oberoende av om den
219
är avsiktlig skall kunna resultera i återkallelse av ett tillstånd. Enligt Prop. 1992/93:200
hovrätten vore det naturligt att komplettera med föreskrifter om möj-
ligheter till någon mindre långtgående sanktion såsom varning eller före-
läggande för tillståndshavaren att vidta rättelse. Beträffande tillstånd som
påverkats av felaktiga uppgifter från sökanden sätter hovrätten i fråga om
det inte uttryckligen borde anges att tillstånd kan återkallas om oriktiga
uppgifter påverkat endast utformningen av ett betydelsefullt villkor. Hov-
rätten anför vidare att den föreslagna föreskriften om en begränsning i
vissa fall av möjligheten att återkalla tillstånd till då det inte räcker att
ändra tillståndsvillkor ger intrycket att tillståndsmyndigheten skulle ha en
allmän möjlighet att ändra tillståndsvillkor. Televerket och Sveriges Radio
AB anser att det är angeläget att reglerna om återkallelse och ändring av
tillstånd utformas så att de inte hindrar även begränsade omplaneringar
i rundradioanvändningen. Nordic Tel Holdings AB menar att ett mer
begränsat utrymme bör lämnas för att under löpande tillståndstid återkalla
resp, ändra tillståndsvillkor. I samband härmed anför Nordic Tel att det,
såvitt avser sådana omständigheter som är hänförliga till tillståndshavaren
och som kan föranleda antingen ändring av tillståndsvillkor eller
återkallelse av tillstånd, i lagen bör tas in en bestämmelse enligt vilken
åtgärder skall kunna vidtas först sedan den tillståndspliktige efter
anmodan från tillståndsmyndigheten underlåtit att rätta sig.
Generaltullstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på att trafikintensiteten
på vissa frekvenser som används i verksamheten periodvis är låg vilket
enligt förslaget skulle motivera återkallelse. Detta skulle enligt styrelsen
medföra klara olägenheter i ett riksomfattande basradionät. Styrelsen
menar därför att redan vid ansökan sådana omständigeheter bör kunna få
anges så att en förnyad tillståndsprövning inte skall behöva tillgripas.
Statens pris- och konkurrensverk anför att förslaget om en förutbestämd
tillståndstid med möjlighet till återkallelse i undantagsfall kan minska
incitamenten för frekvensplanering. Därmed avses enligt SPK att en
operatör genom att "hushålla" med tilldelade frekvenser kan minska sitt
nuvarande ffekvensbehov vilket gör det möjligt att i framtiden utöka
verksamheten. SPK pekar på utredningens förslag att mindre avvikelser
från ursprunglig frekvenstilldelning inte skall utgöra skäl för att återkalla
tillstånd. Eftersom det torde bli inslag av subjektiva bedömningar vid
avgörande om vad som avses med "mindre avvikelse" kan enligt SPK
förslaget motverka effektiviteten i radiofirekvensanvändningen.
Televerket och Nordic Tel Holdings AB tillägger att regleringen bör
omfatta frågan om ersättning om tillstånd återkallas eller villkor ändras
under tillståndstiden och att staten bör kompensera kostnader som
uppkommer för tillståndshavaren. Televerket anför att dessa kostnader
torde kunna bli betydande.
Skälen för mitt förslag: Användning av radio förutsätter mestadels en
investering av inte obetydlig omfattning. Spännvidden är givetvis stor
mellan kostnaderna för de skilda slagen av radioanläggningar. En
privatradioanläggning kan förvärvas för ett ganska blygsamt belopp,
medan radiosändare och antennanläggningar för rundradio, basstationer
för mobiltelefonnät och radiolänkar i kommersiell televerksamhet kräver
220
betydande investeringar och ofta förutsätter att det finns en organisation Prop. 1992/93:200
för drift, marknadsföring m.m.
Oavsett om det är en enkel och billig radioanläggning eller en
komplicerad och dyrbar innebär ett bifall till en ansökan om att få inneha
och använda den att tillståndshavaren gör en ekonomisk disposition som
han förväntar sig att få utbyte av under en inte alltför begränsad tid. Han
har därför ett intresse av att, sedan han fått det begärda tillståndet, ha ett
visst skydd mot att tillståndet utan hans egen förskyllan antingen upphör
eller förändras vad gäller villkoren för radioanvändningen.
Tillståndshavarens intresse av att få använda sin radioanläggning utan
att villkoren för användningen ändras kan emellertid komma att stå i
motsats till det allmänna intresset av att frekvenserna utnyttjas så effektivt
som de tekniska möjligheterna vid vaije tid medger. Den tekniska
utvecklingen på radioområdet går ibland mycket snabbt. Nya sätt att
använda radio tillkommer och förbättringar görs beträffande de använd-
ningssätt som redan finns. Inte sällan hindrar pågående radioanvändning
nya radioanvändningar och introduktionen av förbättringar av de
befintliga användningarna. Bakgrunden till detta förhållande finns till stor
del i det ovan nämnda intresset av att få utnyttja gjorda investeringar så
långt det ur ett ekonomiskt perspektiv är fördelaktigt. Dessa intressen har
ofta varit av så stor vikt att tillgodose att det i många fell inte har
bedömts som realistiskt att kräva att pågående radioanvändning skall
upphöra för att bereda plats för nya användningar. Till följd härav har
det knappast skett några snabba förändringar av större betydelse i
frekvensanvändningen. De förändringar som trots allt har förekommit har
ofta skett på flera års sikt och efter ett omfattande internationellt förhand-
lingsarbete.
Det finns således en inte obetydlig tröghet inbyggd i systemet för fre-
kvensfördelning. Att det är på det sättet behöver inte vara någon nackdel
om perspektivet vidgas till att omfatta också en samhällsekonomisk be-
dömning i stort. Även om det dyker upp möjligheter att förbättra
radioutnyttjandet behöver sådana förbättringar inte alltid anses så
betydande att de uppväger den ekonomiska uppoffring som det skulle
innebära att använda den nya tekniken. Det gäller alltså att finna en
lämplig avvägning mellan nämnda motstående intressen.
Den nuvarande ordningen med en föreskrift i radiolagen (1966:755) om
att tillstånd skall meddelas för viss tid tillämpas så att tillståndstiden
regelmässigt bestäms till ett år. Denna ordning hänger samman med att
avgiften för innehav av radiosändare tas ut vaije kalenderår och erlagd
betalning fungerar som meddelande från tillståndshavaren om att han
önskar fortsatt tillstånd på oförändrade villkor. Det enda undantaget
härifiån är den grupp av radiosändare som omfattas av bestämmelser om
generellt tillstånd där giltighetstiden antingen inte är angiven, exempelvis
typgodkända sladdlösa telefoner, eller är bestämd till en längre tid,
exempelvis radiosändare i lågeffektsradaranläggningar.
Den ordning som nu gäller innebär alltså att det i princip står myndig-
heten fritt att vid tillståndstidens utgång göra förändringar i villkoren för
radioanvändningen. Myndigheten har formellt sett också möjlighet att 221
vägra förlänga tillståndet.
I praktiken undviker myndigheten dock att ändra tillständsvillkor. I de Prop. 1992/93:200
fall där det är nödvändigt att göra förändringar eftersträvas en så lång
framförhållning som är möjligt. Det betyder att den tillståndshavare som
måste ändra sin radioanläggning eller byta ut den oftast har flera år på
sig att göra det.
Förhållandet att forändringar i radioanvändningen på grund av ändrad
användning av frekvensband, flyttning av tillståndshavare eller liknande
omständigheter måste tillgripas relativt sällan och därvid endast i säll-
synta fell i strid med vad tillståndshavaren anser sig kunna acceptera, kan
tas till intäkt för att tillståndsgivningen och besluten om tillståndsvillkoren
sker efter omsorgsfulla överväganden från myndighetens sida. Det skulle
i och för sig också kunna tyda på att möjligheterna till att nå en så
effektiv frekvensanvändning som skulle vara möjlig inte har tagits till
vara. En tänkbar förklaring kan också vara att trängseln ännu inte har
nått en sådan svårhetsgrad att den motiverat mera drastiska åtgärder.
En bidragande orsak till att man från myndighetens sida har undvikit
att göra stora förändringar i frekvensanvändningen kan vara att det har
rått osäkerhet kring hur den situation skulle bedömas, där en tillstånds-
havare till följd av vägrad förlängning skulle ställa krav på ekonomisk
eller annan kompensation. Den praxis som utvecklats får anses tyda på
att mera betydande förändringar eller upphörande av tillstånd sker först
sedan tillståndshavaren under en rimlig tidrymd fått möjlighet att anpassa
sig till förändringen.
Tillståndstid
Mitt förslag är att tillstånd till att inneha och använda radiosändare även
i fortsättningen skall gälla för en viss bestämd tid. En föreskrift med
detta innehåll bör finnas i den nya lagen. I lagen bör emellertid inte fest-
ställas vilken tillståndstid som skall gälla i det särskilda fellet. LagfÖre-
skriften bör således inskränkas till att slå fest att det för vaije tillstånd
skall finnas bestämt den tid under vilken det skall gälla.
Det bör vara en uppgift för tillståndsmyndigheten att utifrån grunderna
for tillståndsprövningen bestämma vilken tillståndstid som skall gälla för
vaije särskilt tillstånd. Vad som beslutas i denna del skall utgöra en del
av tillståndsbeslutet. Till skillnad från vad som gäller för närvarande bör
föreskriften om att tillståndet skall gälla för viss tid inte tolkas så att det
därmed skall vara samma tid som skall gälla för all slags radioan-
vändning. Tvärtom anser jag att det i framtiden bör göras en ingående
prövning av tillståndstidens längd i samband med prövningen av en till-
ståndsansökan. Denna prövning kan leda till att tillståndstiden för en viss
radioanvändning kommer att bestämmas till en relativt kort tid, i extrema
fell kanske till endast några enstaka dagar. I andra fell bör tillståndstiden
antagligen festställas till en mycket lång tidrymd, kanske tio år eller
längre.
Enligt min mening bör tillståndshavaren kunna räkna med att få vara
kvar med sin radioanvändning under åtminstone så lång tid som det är
möjligt att överblicka vid tillståndsbeslutet. Han skall under denna tid i
princip vara skyddad från ingripanden från tillståndsmyndighetens sida. Prop. 1992/93:200
Endast om vissa angivna omständigheter föranleder det bör tillståndet
kunna antingen återkallas eller förändras med avseende på villkoren. Ä
andra sidan bör det inte, till skillnad från den nu tillämpade ordningen,
vara något hinder mot att det vid tillståndstidens utgång inte beviljas
något nytt tillstånd eller att det därvid kommer att gälla andra till-
ståndsvillkor.
Vad gäller tillståndstidens längd är det naturligtvis sökandens önskemål
som sätter de yttre ramarna. Om avsikten är att radioanläggningen skall
användas endast en kortare tid bör givetvis tillståndet begränsas till att
gälla för den tiden. Detta torde knappast erbjuda några problem. Det som
däremot kan ställa högre krav på prövningen är när sökandens önskemål
om tillståndstid sträcker sig längre än vad som från frekvenseffektivi-
tetssynpunkter kan anses lämpligt.
Som jag har anfört i det tidigare bör tillståndstiden bestämmas i första
hand utifrån redovisade bedömningsgrunder for tillståndsgivningen. För
bedömningen blir det därför av betydelse vilken kunskap som finns om
tänkbara framtida förändringar av utlandets radioanvändning som kan
påverka radioanvändningen inom landet. Kan det förutses att en viss
radioanvändning kommer att förekomma utomlands efter en viss tid i
enlighet med internationella överenskommelser kan en radioanvändning
i Sverige som skulle skadligt påverka denna inte tillåtas därefter. Detta
ligger enligt min uppfattning i den bedömning som myndigheten måste
göra av risken för att sådan påverkan kan förekomma.
Motsvarande betraktelsesätt bör anläggas när det är fråga om att
använda frekvenser inom frekvensband som i första hand bör förbehållas
för rundradio och därmed likställda radioanvändningar. Om det går att
förutse att en viss frekvens inte skall användas for rundradio förrän efter
en bestämd tid bör det, om andra hinder mot en tilldelning av frekvenser
i sådana band inte finns, vara möjligt att använda en sådan frekvens for
annat än rundradio. Tillståndstiden skall då givetvis vara så anpassad att
någon risk for att hinder i utnyttjandet av frekvensen for sådan radio-
användning som är särskilt viktig för den fria åsiktsbildningen inte
uppstår.
Ett par remissinstanser har anmärkt att även den nationella planeringen
av radioanvändningen bör kunna beaktas när tillståndstiden bestäms.
Särskilt har tagits upp begränsade omplaneringar i rundradioanvänd-
ningen. Som ett alternativ har forts fram att sådana frågor skulle kunna
leda till antingen ändring eller återkallelse av tillstånd.
Inte minst för tillståndshavaren och hans möjligheter att planera
verksamheten är det väsentligt att samtliga förhållanden av betydelse
beaktas vid tillståndsprövningen. Det är i detta skede som tyngdpunkten
i förfarandet bör ligga, medan ändring av tillståndsvillkor och återkallelse
av tillstånd bör höra till undantagen. I enlighet med vad utredningen har
anfört och jag själv nyss redogjort för bör tillståndstiden bestämmas
utifrån de bedömningsgrunder som skall gälla för tillståndsgivningen.
Häribiand märks såväl nationell som internationell radioanvändning och
hur denna förväntas komma att utvecklas. De synpunkter som re- 223
missinstanserna har fört fram är således i princip beaktade. Jag anser
dock att utredningens förslag kan förtydligas så till vida att nämnda Prop. 1992/93:200
omständigheter kommer till uttryck i lagtexten.
Vid bedömningen av tillståndstiden bör också beaktas om radioan-
vändningen bygger på att det finns ett särskilt tillstånd enligt annan
lagstiftning. Om det andra tillståndet är tidsbegränsat kan det finnas skäl
att ha en tillståndstid som är anpassad till vad som gäller för det andra
tillståndet.
Andra omständigheter som bör beaktas när tillståndstiden skall be-
stämmas är vad som kan förväntas om den tekniska utvecklingen på
radioområdet och vad som kan anses rimligt att emotse ur ett privateko-
nomiskt perspektiv beträffande nyttan av en viss radioanläggning. Hänsyn
bör således tas till utvecklingen på utrustningssidan med tänkbara
möjligheter att i framtiden nå ett högre utnyttjande av ett givet frekvens-
utrymme. Ett sådant hänsynstagande torde med beaktande av utveck-
lingstakten generellt sett inom radioområdet ofta böra leda till att
tillståndstiden, även om det just vid tillfället för tillståndsbeslutet inte
finns någon information om effektivare utrustning, sällan bör sättas
längre än tio år. Som ett exempel på hur snabb utvecklingen är kan
nämnas att introduktionen av nya generationer av mobiltelefonisystem,
som kräver betydande investeringar, kan antas komma att ske inom fem
till tio år efter en tidigare generation. Ett annat exempel är utvecklingen
av digital överföringsteknik, som kan leda till stora förbättringar av
frekvensekonomin inom bl.a. rundradioområdet.
Det kan dock finnas omständigheter som talar för att tillståndstiden kan
sättas längre än vad som borde bli fallet om endast den förväntade tek-
niska utvecklingen fick styra. Som konstaterats inledningsvis kan upp-
byggnaden av ett radionät vara förenat med betydande kostnader. För att
investeringen skall vara möjlig att göra krävs att ett rimligt ekonomisk
utbyte av utrustningen kan förväntas. Enligt vissa uppgifter har det t.ex.
antagits att det kan ta fyra till sex år innan en ny generation av mobiltele-
fonisystem uppnår lönsamhet. Det bör därför, trots att det därmed kan
finnas en viss risk att kravet på bästa frekvensekonomi inte alltid kan
upprätthållas, finnas utrymme för sådana hänsynstaganden och till-
ståndstiden sättas därefter.
Några remissinstanser har framhållit att tillståndstider på 15-20 år
behövs om den ekonomiska livslängden på vissa anläggningar skall
beaktas.
Med anledning av dessa synpunkter bör följande sägas. Samtliga
grunder som skall beaktas vid tillståndsprövningen kommer att i olika
hög grad ha betydelse för hur lång tillståndstid som bestäms. Det blir till-
ståndsmyndighetens uppgift att väga samman de olika faktorer som skall
beaktas. Som nämnts nyss är en av dessa den tid som krävs för att uppnå
en rimlig avkastning på gjorda investeringar. Samtidigt kommer dock
även en bedömning av bl.a. framtida förändringar i radioanvändningen
och av radiotekniken att spela in. Som jag ser det är det inte lämpligt att
här närmare söka precisera vilken tillståndstid som bör gälla i ett enskilt
fall eller i vissa typfell. Det bör i stället slås fest att tillståndsmyndig-
heten inom ramen för de i lagen angivna förutsättningarna bör ha stort 224
handlingsutrymme i fråga om att avgöra lämplig tillståndstid.
Förlängning av tillståndstiden Prop. 1992/93:200
Med den inriktning som mitt förslag har beträffande tiden för tillstånd
och hur denna bör bestämmas bör det inte finnas någon i lag reglerad rätt
till förlängning av tillstånd att använda radio. Motivet härtill är främst att
det med en sådan ordning ges möjligheter att över tiden upprätthålla höga
krav på att radioanvändningen skall ske på ett från frekvenssynpunkt så
effektivt sätt som vid vaije tid är praktiskt och ekonomiskt möjligt.
Härigenom ges förutsättningar att bereda så många som möjligt plats
inom frekvensspektrum.
Med det anförda är dock inte sagt att det, när ett tillstånd upphör att
gälla, skall presumeras att tillståndshavaren inte skall få tillstånd på nytt.
Tvärtom bör presumtionen - såsom vid prövning av en förstagångsan-
sökan - vara att nytt tillstånd bör meddelas. Ofta kan det nya tillståndet
ha samma innehåll som det gamla men i vissa fall kan det krävas att det
nya tillståndet får ett annat innehåll såvitt avser tillståndsvillkoren.
Däremot bör det mera sällan inträffa att det inte skall bli möjligt att ge
tillstånd över huvud taget. I en forlängningssituation bör den hittills-
varande tillståndshavarens intresse beaktas i den utsträckning effektivi-
tetsaspekter inte kan anses hindrande. Genom sin på det tidigare
tillståndet byggda position torde tillståndshavaren ofta kunna påräkna
företräde till fortsatt tillstånd framför andra sökande. Genom den
föreslagna regleringen anser jag att den som en gång har fått ett tillstånd
ges ett så starkt skydd som går att åstadkomma om samtidigt utgångs-
punkten skall vara en effektiv radioanvändning.
Frånvaron av en uttrycklig förlängningsregel är således ett uttryck for
att tillståndshavaren för att vara bibehållen vid sin rätt till radioan-
vändning viss tid före tillståndets utgång måste göra en ny ansökan till
tillståndsmyndigheten. På samma sätt som sker i dag i samband med av-
giftsuppbörden bör det dock ankomma på myndigheten dels att i god tid
före den kritiska tidpunkten göra tillståndshavaren uppmärksam på att till-
ståndstiden snart går ut, dels på grundval av det gamla tillståndet lämna
ett förslag till ansökan med oförändrade eller nya tillståndsvillkor för den
ffamtida radioanvändningen. Någon koppling till avgiftsuppbörden bör
det dock inte vara i framtiden.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
Den uppbyggnad av reglerna om tillståndstid och den inriktning av
innebörden av en bestämd tillståndstid med ett starkt skydd för den en-
skilde som jag föreslår kommer enligt min bedömning att leda till att
frågor om återkallelse av tillstånd resp, ändring av tillståndsvillkor under
löpande tillståndstid blir förhållandevis sällan förekommande. Detta får
också anses stämma väl överens med allmänna principer om att den som
genom ett tillstånd har fått rätt till att bedriva något, i detta fell att
utnyttja en gemensam naturresurs, också skall kunna lita på att han får
använda sig av den under hela tillståndstiden. Även om den enskilde
sålunda skall ha ett gott skydd mot att tillstånd och tillståndsvillkor 225
rubbas under tillståndstiden kan det inte undvikas att vissa omständigheter
15 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
trots allt bör kunna föranleda att ingrepp får ske. Dessa förhållanden bör Prop. 1992/93:200
framgå av lagen.
Omständigheter som kan föranleda ingrepp i ett tillstånd under löpande
tillståndstid kan vara av i huvudsak två slag. För det första är det sådana
som är hänförliga till tillståndshavaren själv eller till något för vilket han
får anses svara. För det andra finns sådana som avser förhållanden som
tillståndshavaren inte har något inflytande över.
Förstnämnda slag av omständigheter föreligger när det går att
konstatera att tillståndshavaren har använt radiosändaren i strid med
tillståndsvillkoren. Det kan exempelvis vara fråga om att den utsända
effekten varit större än vad som medges i tillståndet. Användning av
sändaren utanför det tillåtna trafikeringsområdet är också en sådan
omständighet, liksom uppsättande av en antenn på annan plats än som
bestämts. Alla dessa förfaranden ökar risken för att andra radioanvändare
blir skadligt påverkade. Även andra fell än sådana som innebär direkt
skadlig påverkan bör behandlas på samma sätt. Om det felaktiga
beteendet eller handhavandet kan anses vara av mindre betydelse bör det
emellertid inte leda till att tillståndet återkallas. Även om ett tillstånd
återkallas bör detta inte utesluta att ett nytt meddelas. Om det finns
förutsättningar att meddela ett nytt tillstånd med tillståndsvillkor som
efter vad som kan konstateras bättre passar den ifrågavarande radioan-
vändningen, bör hinder mot detta givetvis inte anses föreligga. I
prövningen härvidlag kan det dock finnas särskilda skäl att överväga om
risker för skadlig påverkan på annan radioanvändning kan förutses.
Denna möjlighet att i stället för återkallelse av tillstånd ändra tillstånds-
villkoren ger självfallet inte tillståndsmyndigheten någon allmän rätt att
ändra tillståndsvillkor.
Under remissbehandlingen av utredningens förslag har det förts fram
att återkallelse av tillstånd och ändring av villkor borde få ske först sedan
tillståndshavaren underlåtit att rätta sig efter en anmodan från tillstånds-
myndigheten. Detta skulle då gälla sådana omständigheter som är
hänförliga till tillståndshavaren.
I enlighet med de synpunkter som har kommit fram under remiss-
behandlingen anser jag för egen del att det är rimligt att en återkallelse
av ett tillstånd i här aktuella fell görs direkt beroende av att tillstånds-
havaren först förelagts att rätta sig efter givna villkor. En möjlighet bör
emellertid finnas att i undantagsfall ingripa med omedelbar återkallelse,
om en sådan åtgärd är nödvändig för att förhindra fortsatt missbruk. En
föreskrift med angivet innehåll bör ges i lagen.
En annan omständighet som är hänförlig till tillståndshavaren eller hans
intressesfär är att det konstateras att sändaren inte har använts. En regel
om återkallelse vid sådana förhållanden tar sikte på att det inte skall vara
tillåtet att skaffa sig visst frekvensutrymme för eventuellt framtida bruk
eller för spekulation om framtida överlåtelse, vilket aktualiseras främst
om tillståndshavaren är en juridisk person. Detta ligger i den allmänna
inriktningen om ett så effektivt frekvensutnyttjande som möjligt. Sägas
här bör att detta inte behöver stå i motsats till att, i linje med vad Gene-
raltullstyrelsen han anfört, det i vissa fell kan finnas skäl att vid 226
tillståndsprövningen hålla vissa frekvenser i beredskap för utveckling av
nya och befintliga radioanvändningar. I de sistnämnda fållen tillkommer Prop. 1992/93:200
prövningen nämligen tillståndsmyndigheten som därvid kan göra en
bedömning av frekvenssituationen i stort utan sidoblickar på det
ekonomiska värdet i rätten att disponera ett frekvensutrymme. Givetvis
kommer det an på den som söker tillstånd att lämna tillräckligt underlag
för myndighetens beslut.
Det bör även finnas skäl för återkallelse om det visar sig att en
radiosändare visserligen använts men inte i den utsträckning som har
förutsatts vid tillståndsgivningen. Det exempel som här ligger närmast är
att någon får ett tillstånd innefattande rätten att på en viss frekvens
bedriva kommunikation i ett eget radionät med en fast station och ett
antal mobila enheter. Visar det sig att det behov av radiokommunikation
som har legat till grund för tillståndsbeslutet inte finns, exempelvis
genom att radionätet inte blivit så omfattande som varit avsikten, bör
tillståndet kunna återkallas. Behovet av radioanvändning, som jag har
undvikit att göra till en särskild grund för tillståndsprövningen, kommer
här att få betydelse när det verkliga utfallet kan konstateras. Äterkallelsen
bör givetvis inte hindra att det mot bakgrund av en behovsbedömning
skall kunna meddelas ett nytt tillstånd.
En särskild situation där radiosändaren inte har använts och det därför
kan vara aktuellt att återkalla tillståndet är att tillståndet meddelats för att
tillståndshavaren skulle bedriva sådan verksamhet som kräver särskilt
tillstånd eller tillhandahålla radiosändning som en tjänst åt någon annan
vars verksamhet kräver sådant tillstånd. Om det exempelvis beträffande
rundradioverksamhet visar sig att tillståndet för programverksamheten av
någon anledning har upphört bör detta få till följd att tillståndet enligt den
reglering som här föreslås också återkallas.
Äterkallelsemöjlighetema för de fall när omständigheterna har visat att
radiosändaren inte används eller används i mindre utsträckning än som
förutsatts vid tillståndsgivningen bör tillämpas med varsamhet. Mindre
avvikelser i nämnda hänseenden bör knappast motivera ingrepp. Hänsyn
bör också tas till de förhållanden som har föranlett att den aktuella
situationen har uppstått. Återkallelse på denna grund bör inte heller
beslutas om förhållandena har rättats till eller om det finns anledning att
anta att så kommer att ske inom en nära framtid. I exemplet med
tillhandahållande av radiotjänster för utförande av sådan verksamhet som
kräver särskilt tillstånd bör återkallelse inte ske förrän det står klart att
en eventuell ny programutgivare eller motsvarande inte avser att ta i
anspråk tillståndshavarens tjänster. Att emellertid i här angivna fell,
såsom beträffande annan avvikelse från tillståndsvillkoren, göra en
återkallelse beroende av att tillståndshavaren förelagts att följa givna
villkor anser jag vara mindre lämpligt.
I det remitterade förslaget angavs att återkallelse skulle ske om en
radiosändare uppenbarligen inte använts i en omfattning som svarar mot
tillståndsvillkoren och särskilda skäl inte talar mot återkallelse. Enligt
Lagrådets mening skulle den avsedda innebörden i bestämmelsen framgå
tydligare om det anges att det skall vara fråga om en användning i be-
tydligt mindre omfattning än som förutsetts. Jag har för egen del inte
något att erinra mot det förslaget. I överensstämmelse med de nyss
227
angivna grunderna för regleringen anser jag att ett ytterligare förtyd- Prop. 1992/93:200
ligande bör göras. Det bör i lag uttryckligen anges att ett tillstånd skall
återkallas om ett tillstånd eller medgivande till radioanvändning enligt
annan lag har upphört att gälla. Såsom anförts av Lagrådet bör åter-
kallelse i nämnda fell ske endast om det inte är tillräckligt att tillstånds-
villkoren ändras.
En ytterligare omständighet som feller tillbaka på tillståndshavarens
eget handlande och som bör kunna föranleda att ingrepp görs i ett
tillstånd är den att tillståndshavaren har fått tillståndet på grundval av
uppgifter som vid tidpunkten för ansökningen objektivt sett varit
felaktiga. I den mån dessa uppgifter har påverkat tillståndsprövningen bör
antingen tillståndet kunna återkallas eller tillståndsvillkoren ändras så att
de kommer att stämma med vad som skulle ha beslutats om uppgifterna
varit riktiga vid prövningen. Att tillståndet påverkats av felaktiga
uppgifter innefattar givetvis även att någon del av tillståndsbeslutet, dvs.
ett villkor, har fått ett annat innehåll än vad som hade blivit fellet om
riktiga uppgifter hade lämnats. I enlighet med vad som framhållits av
Lagrådet skall tillståndet i något avseende av betydelse ha påverkats av
de felaktiga uppgifterna för att återkallelse skall kunna komma i fråga.
Således bör uppgifter som visserligen är felaktiga men som inte påtagligt
har påverkat tillståndsprövningen inte föranleda återkallelse. Även i detta
fell gäller att återkallelse skall kunna aktualiseras först sedan det konsta-
terats som otillräckligt att ändra givna tillståndsvillkor.
Jag går härefter över till att behandla omständigheter som ligger
utanför vad tillståndshavaren själv kan påverka.
Utvecklingen inom radiotekniken har under senare årtionden varit
snabb. Nya tillämpningar har tillkommit och många äldre användningssätt
har effektiviserats. Detta har lett till att flera nya användningar har
kunnat introduceras på marknaden och fått beredas plats i radiofre-
kvensspektrum. För att så många som möjligt i framtiden skall kunna få
tillgång till radio för olika slag av tjänster måste de innovationer på
radioteknikens område som efter hand kan förväntas bli praktiskt an-
vändbara tas i bruk. Som en särskild förutsättning för tillståndsgivning
har jag därför tagit upp att sökandens radioanvändning inte får hindra att
rimlig beredskap upprätthålls för utveckling av nya och befintliga radio-
användningar. En avvägning mot detta intresse aktualiseras givetvis också
när tillståndstidens längd bestäms.
Det kan emellertid inte uteslutas att den radiotekniska utvecklingen be-
träffande någon enstaka radiotjänst kan komma att gå snabbare än vad
som förutsatts vid tillståndsgivningen. Trots de kunskapskrav som bör
ställas på tillståndsmyndigheten kan i undantagsfall förändringar inom
radiotekniken ske utan att detta varit möjligt att förutse vid tillståndspröv-
ningen av en ansökan. Som huvudregel bör enligt min mening i så fell
gälla att bristande förutseende hos myndigheten i detta avseende inte skall
gå ut över tillståndshavaren. Trots att det efter hand visar sig att ett
tillstånd till användning inte skulle ha meddelats eller meddelats med
andra tillståndsvillkor om frågan varit uppe till bedömning vid ett senare
tillfälle, bör tillståndshavaren inte mot sin vilja tvingas att upphöra med 228
radioanvändningen enligt det meddelade tillståndet.
I sällsynta fell kan det dock tänkas att forändringar inom radiotekniken Prop. 1992/93:200
visas ha en omfattning och ge så stora möjligheter till en från frekvens-
effektivitetssynpunkt förbättrad radioanvändning att den enskildes intresse
av att få vara ostörd i sin radioanvändning måste vika. De fell jag tänker
på är när det har meddelats tillstånd till radioanvändning som har till
följd att det förhindrar att ny radioteknik tillämpas. Det allmänna in-
tresset av att frekvenser utnyttjas så effektivt som möjligt bör här vägas
mot effekterna for den enskilde av att tillståndsvillkoren skulle förändras
eller tillståndet återkallas.
Vid denna bedömning bör det tas stor hänsyn till om en förändring
skulle leda till att tillståndshavaren kommer att betas möjligheterna att få
ett rimligt ekonomiskt utbyte av den investering som förvärvet av radio-
anläggningen m.m. har inneburit. Vidare bör beaktas vilka effekter som
en återkallelse eller villkorsförändring skulle komma att få på den
verksamhet som radioanläggningen betjänar. Blir effekterna av en åter-
kallelse eller en villkorsförändring betydande för den enskilde, varvid det
kan finnas anledning att beakta även möjligheten att utverka viss eko-
nomisk ersättning från övriga som berörs, bör detta oftast leda till att
något ingrepp inte görs.
Lagrådet har till komplettering av vad som har tagits upp i det remit-
terade förslaget angett att en särskild reglering om villkorsändring bör
införas beträffande de fell då nya användare skall ges möjlighet att
bedriva rundradiosändning. Grunden härför är vad som i denna fråga
uttalats vid riksdagsbehandlingen av förslaget om privat lokalradio m.m.
(prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU15, rskr. 1992/93:168). Riksdagen
har antagit förslaget om en lokalradiolag och om ändringar i bl.a. när-
radiolagen (1982:459). Regelverket innebär bl.a. att självständiga, lokalt
förankrade radiostationer skall främjas. Sändningstillstånd för lokalradio
skall ge tillståndshavaren rätt att bedriva sändningar som skall kunna tas
emot med god hörbarhet inom ett angivet sändningsområde. Sändnings-
områdenas utsträckning skall bestämmas med beaktande av vad som är
tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge, hur möjligheterna
att ta emot sändningen påverkas på andra håll samt vad som är naturliga,
lokala intresseområden. Alla delar av det frekvensområde som är till-
gängligt för rundradiosändningar av ljudradio bör kunna utnyttjas för
lokalradion (bet. 1992/93 :KU 15). Vid riksdagsbehandlingen uttalades
bl.a. följande (bet. s. 12):
För att tillgängliga frekvensresurser skall kunna utnyttjas så effektivt
som möjligt kan, som kulturutskottet har anfört, befintliga tillstånds-
havare behöva ändra frekvens under tillståndsperioden. Med hänsyn till
att en sändningsfrekvens kan vara inarbetad bör frekvensbytena - i
såväl privat lokalradio som närradio - dock begränsas till de fell då det
är nödvändigt för att nya användare skall ha möjlighet att bedriva
radiosändning.
Angivna förhållande bör således kunna leda till ingrepp i ett tillstånd i
form av ändring av frekvenstilldelning. Detta har sin grund i den uttalade
betydelsen av att nya användare ges möjlighet att driva rundradio- 229
sändning. För att tillgängliga frekvensresurser skall kunna utnyttjas sä Prop. 1992/93:200
effektivt som möjligt kan därför befintliga tillständshavare som sänder
rundradio behöva ändra frekvens under tillståndsperioden. Med hänsyn
till att en sändningsfrekvens kan vara inarbetad bör, som nyss angetts,
frekvensbytena emellertid begränsas till de fall då det är nödvändigt för
att nya användare skall ha möjlighet att driva rundradiosändning.
Tillkommande användning av radiosändare för rundradio kan i det an-
givna fallet i princip komma att påverka vaije annan befintlig motsvar-
ande verksamhet. I flertalet fell torde emellertid effekterna på annan
rundradioverksamhet bli begränsade.
Det kan också tänkas att förändringar i frekvensanvändningen inträffar
till följd av internationella överenskommelser till vilka Sverige anslutit
sig. Vanligtvis brukar sådana förändringar föregås av ett omfattande be-
rednings- och förhandlingsarbete. Detta leder till att det redan i ett in-
ledande skede av en process för förändring av frekvensutnyttjandet blir
känt att en förändring är att vänta. Det kan dock vara besvärligt att alla
gånger kunna förutse vilka effekter ändringar kan få. Om det i en
internationell förhandling exempelvis beslutas att en viss ny radiotjänst
skall förekomma i ett bestämt frekvensområde är det inte säkert att
innehållet i detta beslut kunnat förutses av den nationella tillståndsmyn-
digheten. För att vi skall uppfylla våra folkrättsliga åtaganden och för att
vi skall ha en nödvändig samordning med grannländernas användning av
vissa frekvensband kan pågående frekvensanvändning behöva upphöra.
Mestadels är det möjligt att inom det internationella samarbetet göra
sådana förbehåll att rimlig tid till att avveckla pågående radioanvändning
finns. I första hand anser jag att en sådan ordning bör tillämpas.
Samtidigt bör det strykas under att det givetvis vid tillståndsprövningen
i största möjliga utsträckning bör eftersträvas att tillståndstiden bestäms
med hänsyn till vad som kan förväntas i det internationella samarbetet.
Skulle det emellertid undantagsvis vara så att en pågående radioanvänd-
ning kommer att störa en radioanvändning i utlandet som är tillåten där
till följd av en internationell överenskommelse till vilken Sverige har
anslutit sig måste det vara möjligt att återkalla tillståndet eller ändra
villkoren. Återkallelsen eller ändringen bygger då på att ett tillstånd inte
skulle ha meddelats om ansökan hade varit föremål för prövning vid detta
senare tillfälle.
Det sistnämnda fallet är så till vida artskilt från det nyss berörda, där
det var fråga om en effektivitetshöjande nyhet på radioteknikens område,
att det med hänsyn till våra internationella förpliktelser inte kan komma
i fråga att ställa behovet av förändring mot de intressen som är hänförliga
till effekterna for den enskilde tillståndshavaren. Någon vägning av den
enskildes intresse mot det gemensamma intresset kan således här inte
komma i fråga.
Utredningen har i detta sammanhang berört frågan om ekonomisk
kompensation till tillståndshavare som drabbas av ändrade villkor,
återkallelse av tillstånd eller vägrad förnyelse av tillstånd. Något förslag
har dock inte presenterats av utredningen. Ett par remissinstanser har
pekat på detta och menar att den lag som föreslås bör innehålla bestäm- 230
melser om tillståndshavares rätt till ekonomisk ersättning.
För egen del vill jag här säga följande. När frågor om bl.a. återkallelse Prop. 1992/93:200
av tillstånd på grund av förhållanden som ligger utanför den enskildes
inflytande behandlas är det naturligt att överväga om tillståndshavare
skall ha rätt till ersättning. En följdfråga är vidare vem som skall utge
eventuell ersättning. Det är härvid inte givet att det skall vara staten. Det
skulle, såvitt nu är i fråga, i stället kunna vara radioanvändarkollektivet
eller den eller de radioanvändare som genom en återkallelse eller en
villkorsändring tillgodoses genom en mot återkallelsen svarande frekvens-
tilldelning.
I huvudfrågan, dvs. om ersättning över huvud taget bör utgå, anser jag
avgörande faktorer vara regleringens syfte och utformning samt vilken
förutsebarhet den möjliggör. Som redovisats i det tidigare är den
övergripande utgångspunkten för en reglering på radioområdet att
åstadkomma en effektiv radioanvändning. Vidare skall, liksom för
närvarande, tillstånd till radioanvändning gälla för viss bestämd tid. I
lagen kommer att anges de förutsättningar mot vilka en ansökan skall
prövas, de faktorer som bör vägas in när tillståndstiden bestäms och de
omständigheter som kan leda till att tillstånd återkallas eller tillstånds-
villkor ändras. Såsom regelsystemet är uppbyggt måste därför enligt min
mening den som söker tillstånd rimligtvis räkna med att det kan råda nya
eller förändrade förhållanden när tillståndstiden går ut. Motsvarande får
anses gälla i fråga om ändrade förutsättningar under löpande tillståndstid,
åtminstone när denna sträcker sig över en längre tidsperiod.
Den som vill driva radioverksamhet med de ibland betydande invester-
ingar som det innebär måste förväntas ha en god inblick i utvecklingen
på radioområdet. Vid investeringstillfället kalkyleras därför med om och
i så fall hur gällande förutsättningar kan ändras. Genom att de lagregler
som jag föreslår i denna del görs tydliga kan den som söker tillstånd inte
heller dra sig undan att planera för nya eller ändrade förhållanden. Enligt
min mening bör han därför inte kunna göra gällande krav på ersättning
med anledning av sådana omständigheter som angetts nyss och som berör
honom under tillståndstiden eller vid en ansökan om förnyat tillstånd.
231
Mitt förslag: Skyldigheten att ha tillstånd för innehav och användning
av radiosändare skall gälla alla med undantag for försvarsmakten. Stat-
liga myndigheter i övrigt skall också undantas från tillståndskravet men
endast såvitt avser innehav av radiosändare till följd av särskilda
föreskrifter utan att dessa radiosändare används.
Tillståndsmyndigheten skall efter bemyndigande från regeringen
kunna göra undantag från kravet på individuellt tillstånd för radiosän-
dare som används på särskilt bestämda gemensamma frekvenser.
Vidare skall föreskrifter om undantag från tillståndsplikten kunna
meddelas för radiosändare på utländskt fartyg, luftfartyg eller
motorfordon samt för radiosändare i övrigt som innehas eller används
av den som inte har hemvist i Sverige.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Endast några remissinstanser har kommenterat
förslaget. Länsrätten i Stockholms län anför att de uppgifter som
tillståndsmyndigheten ges direkt i lag såvitt avser försvarsmaktens
frekvensbehov ligger nära en förbjuden delegation från riksdagen.
Paragrafen borde enligt länsrätten ges innebörden att Överbefälhavaren
anmäler försvarsmaktens behov och tillståndsmyndigheten tillser att
erforderligt frekvensutrymme reserveras. Överbefälhavaren menar att ut-
redningens förslag genom olika uttalanden ger intryck av en försvagning
av försvarsmaktens ställning enligt nuvarande ordning. Överbefälhavaren
ansluter sig till vad utredningen anfört om att frekvenstilldelning och fest-
ställande av övriga villkor för försvarsmaktens fredstida radioanvändning
bör bestämmas av tillståndsmyndigheten efter samråd med Överbefäl-
havaren. Generaltullstyrelsen tar i detta sammanhang upp frågan om
behovet av företräde vid tillståndsgivningen för andra myndigheter än
försvarsmakten. Styrelsen anför att nuvarande ordning innebär att statliga
myndigheter är undantagna från kravet på tillstånd och endast en anmälan
är nödvändig för innehav och användning av radiosändare. Generaltull-
styrelsen menar att det enligt utredningens förslag inte kan uteslutas att
verksamheter av typ tull, polis och kustbevakning inte får tillgång till
erforderligt frekvensutrymme. Vad gäller dessa myndigheters verksamhet
såväl under fred som beredskap och krig anser styrelsen att behovet av
tillstånd kan accepteras, men med hänsyn till verksamhetens karaktär
företräde bör ges vid tillståndsgivningen. ICC anför att det av utred-
ningens lagförslag inte klart framgår om det formellt är förbjudet för
försvarsmakten att i fredstid sända på andra frekvenser än de som
tilldelas försvarsmakten av tillståndsmyndigheten. Ett sådant förbud borde
enligt ICC rimligen gälla och lagtexten bör formuleras om med angiv-
ande av att försvarsmaktens rätt att sända utan radiotillstånd under
fredstid endast gäller för sändning på frekvenser som särskilt tilldelats av
tillståndsmyndigheten.
Prop. 1992/93:200
232
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående behandlat vissa Prop.
frågor om tillståndspliktens omfattning. Övervägandena i det samman-
hanget har varit inriktade främst på innebörden av begreppen innehav och
användning av radiosändare. Ett annat perspektiv på tillståndspliktens
omfattning är om några rättssubjekt skall undantas från tillståndsplikt.
Det finns också anledning att beröra frågan om det kan vara befogat att
för vissa slag av radiosändare ha en ordning som innebär att tillstånd inte
behöver sökas i vaije enskilt fall.
Statliga myndigheter
Enligt radiolagen (1966:755) gäller ett generellt krav på tillstånd från
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att inneha
eller använda radiosändare. Med stöd härav har det i kungörelsen
(1967:446) om radiosändare föreskrivits att statliga myndigheter får
inneha och använda radiosändare efter anmälan till Telestyrelsen, som i
den omfattning det behövs och efter samråd med Överbefälhavaren
meddelar frekvenser för sändaren och övriga föreskrifter for innehavet
och användningen. Något krav på tillstånd för statlig myndighets
radiosändare uppställs alltså inte.
Till följd av denna ordning har stora frekvensanvändare som Tele-
verket, Luftfartsverket och Rikspolisstyrelsen formellt sett haft ett annat
utgångsläge for sina framställningar om frekvenser än vad som gällt för
icke-statliga sökande. Om detta har inneburit en fördel i tilldelningshän-
seende kan det råda olika uppfattningar om. Den fråga som bör ställas är
om den angivna skillnaden från sakliga utgångspunkter fortfarande kan
anses motiverad. Det som härvidlag bör vara utslagsgivande är om de
statliga myndigheternas verksamheter på något avgörande sätt skiljer sig
från de verksamheter som förekommer i övrigt.
Om en gradering skall göras av hur angeläget det är att olika verksam-
heter får tillgång till radiokommunikationer är det inte givet att sådana
som staten driver bör ha företräde. Samhällsviktiga funktioner som be-
tjänar sig av radio förekommer i stor utsträckning också inom kom-
munerna och inom ramen för privat verksamhet. Över huvud taget är en
sådan gradering förenad med så stora svårigheter att det närmast är
ogörligt att utföra den utan att vägande invändningar kan riktas mot
resultatet. Jag anser därför till skillnad från Generaltullstyrelsen att något
särskilt företräde för de verksamheter som bedrivs av statliga myndig-
heter inte bör gälla i tillståndshänseende. De statliga myndigheterna bör
således också vara skyldiga att ha tillstånd for radioanvändning. De
ferhågor som Generaltullstyrelsen har framfört om att verksamheter
såsom polis, tull och kustbevakning inte kommer att få tillräckligt
frekvensutrymme får anses överdrivna. Skulle det emellertid på sikt visa
sig att trängseln i radiofrekvensspektrum hämmar samhällets funktion i
visst hänseende får frågan om att prioritera olika behov tas upp på nytt.
Den ståndpunkt som redovisats i det föregående bör dock modereras
i ett hänseende. När det gäller statens behov av frekvensutrymme for
försvarsmakten skiljer sig förutsättningarna från övrig statlig verksamhet.
1992/93:200
233
Det är ett gemensamt och övergripande samhälleligt intresse att försvaret Prop. 1992/93:200
får tillgång till frekvenser i den utsträckning som det behövs. Som
framhållits i redovisningen av förutsättningarna för tillståndsprövningen
bör det inte komma i fråga att tilldela frekvenser så att det inkräktar på
det frekvensutrymme som behövs för försvarsmakten. Med hänsyn härtill
och till den betydande frekvensanvändning som förekommer i försvaret
och den stora mängd radiosändare som finns inom den verksamheten bör
någon tillståndsplikt inte föreskrivas för försvarsmakten. Frekvenstill-
delning och festställande av övriga villkor för försvarsmaktens fredstida
radioanvändning bör bestämmas av tillståndsmyndigheten efter samråd
med Överbefälhavaren. Denna ordning bör ge en tillräcklig garanti för
försvarsmaktens behov och kan enligt min mening, såsom satts i fråga av
Överbefälhavaren, inte ses som en försvagning av försvarets ställning i
förhållande till nuvarande system. Något behov av föreskrifter i lag
utöver de som här föreslås om försvarsmaktens radioanvändning kan inte
anses föreligga.
Av praktiska skäl bör det härutöver föreskrivas undantag från tillstånds-
plikten för andra statliga myndigheter när det gäller enbart innehav av
radiosändare till följd av särskilda föreskrifter. Om andra statliga myn-
digheter än de inom försvarsmakten vill använda radiosändare gäller för
dessa, liksom för vaije annan användare, kravet på tillstånd för innehav
och användning.
Vissa radiosändare
Enligt kungörelsen (1967:446) om radiosändare kan Televerket meddela
generellt tillstånd att inneha eller använda radiosändare. Med stöd av
detta bemyndigande har Telestyrelsen föreskrivit att vissa bestämda slag
av radiosändare får innehas eller användas utan individuellt tillstånd.
Sådana föreskrifter finns beträffande radioanläggningar for radiostyming,
telemetri och larmöverföring, för radioanläggningar i typgodkända
sladdlösa telefoner och för vissa radiosändare i lågeffektsradaranlägg-
ningar. Av dessa bestämmelser framgår att generellt tillstånd gäller för
angivna slag av radiosändare under förutsättning att de är typgodkända
och används på de i författningarna angivna frekvenserna.
Enligt min mening bör det även i framtiden vara möjligt att inneha
eller använda vissa radiosändare utan att individuellt tillstånd har
meddelats. Detta bör framgå redan av lagen i form av att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om undantag
från den individuella tillståndsplikten. En förutsättning för att sådant
undantag skall få föreskrivas bör vara att radiosändaren skall användas
på vissa i föreskrifterna angivna frekvenser. Dessa frekvenser skall vara
gemensamma för användningen. Såväl enstaka bärvågsfrekvenser som
frekvensband som innehåller ett antal möjliga frekvenser kan komma i
fråga. Genom att ha en ordning med möjlighet för tillståndsmyndigheten
efter regeringens bemyndigande att undanta vissa radiosändare från till-
ståndskravet kan myndighetsarbetet i huvudsak riktas in på mera arbets-
krävande radioanläggningar. De slag av radiosändare som bör komma i ^34
fråga för undantag från det individuella tillståndskravet är först och Prop. 1992/93:200
främst de som i dag omfattas av generellt tillstånd. Det bör efter hand
också vara möjligt att ha en ordning med sådant undantag beträffande
privatradioanläggningar, som ju verkar på ett begränsat antal gemen-
samma kanaler. Också mobiltelefoner bör kunna inordnas under
bestämmelser om undantag från krav på individuellt tillstånd. Däremot
förutsätter jag att den som driver mobilteleverksamheten skall ha tillstånd
för innehav och användning av bassändare och övriga sändare som
behövs för att nätet skall fungera. Uppräkningen här är inte avsedd att
vara fullständig. Det kan alltså mycket väl tänkas att andra slags
radiosändare, som passar för att användas på gemensamma frekvenser,
i framtiden kan komma i fråga för undantag från individuellt tillstånd.
En förutsättning som bör gälla för undantag av detta slag är att ut-
rustningen uppfyller sådana tekniska krav att den kan användas utan att
andra radioanvändningar blir skadligt påverkade. Eftersom dessa
radioanläggningar använder gemensamma frekvenser kan det däremot
inte förutsättas frånvaro av störningar från trafik med samma slag av
radioanläggning. För de flesta av angivna radioanläggningar, med
undantag av mobiltelefoner där den som driver televerksamheten genom
systemet ser till att stömingsfrihet uppnås, får detta accepteras.
Den reglering om radiokommunikation som här föreslås är, i likhet
med nuvarande reglering, avsedd att vara tillämplig på radioanvänd-
ningen inom Sveriges land- och sjöterritorium och luftrummet däröver.
Den skall således gälla oberoende av om innehavaren eller användaren
är svensk eller om han är utländsk medborgare. Det som skall vara
avgörande för tillämpligheten är att radioanvändningen sker inom Sveri-
ges gränser eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket.
Det är vanligt att radiosändare finns på fartyg, luftfartyg och i
motorfordon. Vad gäller fartyg och luftfartyg är det av bl.a. säkerhets-
skäl till yttermera visso ofta föreskrivet nationellt och överenskommet
internationellt att det skall finnas radioanläggning ombord. När utländska
fartyg, luftfartyg och motorfordon kommer till Sverige innebär detta att
radioutrustning också fors in i riket.
I radiolagen föreskrivs att införsel till riket av radiosändare är tillåten
endast för den som har tillstånd. I kungörelsen (1967:448) om innehav
och användning inom svenskt territorium av radiosändare och mottagare
på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon föreskrivs att radiosän-
dare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon får innehas inom
svenskt territorium utan särskilt tillstånd. Det föreskrivs vidare om under
vilka förutsättningar som sådan radiosändare får användas.
Under senare år har det blivit vanligt att också radiosändare som inte
är anknutna till angivna fortskaffningsmedel införs till landet. Det gäller
främst mobiltelefoner som är avsedda för NMT-näten, men också andra
slag av radiosändare. Telestyrelsen har därför föreskrivit att radiosändare
som är avsedda för bl.a. trafik inom mobiltelesystemen NMT-450 och
NMT-900 samt det internationella satellitsystemet för mobil trafik
INMARSAT får innehas och användas i Sverige. Detsamma har före-
skrivits beträffande nödradiosändare i det internationella satellitsystemet 235
COSPAS-SARSAT. Detta tillstånd gäller under förutsättning att tillstånd Prop. 1992/93:200
att inneha och använda radiosändaren har meddelats i annan stat.
Från praktisk synpunkt finns det skäl att även fortsättningsvis ha en
ordning som medger att radiosändare får tas med in i landet utan att till-
stånd måste meddelas i varje särskilt fall. Jag anser därför att det i lagen
bör ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att ge föreskrifter om undantag från tillståndsplik-
ten för radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg och motorfordon.
Dessutom bör undantag kunna föreskrivas beträffande andra radiosändare
som innehas eller används av en person som inte har sin hemvist i
Sverige. En förutsättning för att undantag skall föreskrivas bör vara att
innehavet av radiosändaren är tillåtet i hemlandet, antingen till följd av
ett generellt tillstånd avseende den aktuella typen av radiosändare eller
ett individuellt tillstånd.
Mitt förslag: Möjligheter skall finnas att ingripa mot störningar från
i och för sig tillåten användning av radiosändare och radiomottagare.
Föreskrifter för att skydda mot störningar på radiokommunikation
skall kunna meddelas även avseende användning av elektriska anlägg-
ningar som inte är radioanläggningar utan är avsedda att alstra radio-
frekvent energi för kommunikation via ledning eller med utnyttjande
av närfält.
Samma möjligheter skall finnas beträffande anläggningar som, utan
att vara avsedda för kommunikation, alstrar eller använder radiofre-
kvent energi för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller liknande
ändamål.
Anordningar som inte är avsedda för radiokommunikation utan
endast för annan sändning av radiovågor skall kunna förbjudas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Endast vissa remissinstanser har lämnat syn-
punkter på förslaget. Av dessa har NUTEK anfört att det inte är lämpligt
att frågor som rör elektromagnetisk kompatibilitet regleras i såväl en lag
om radiokommunikation som i lagen om elektromagnetisk kompatibilitet.
NUTEK anser att störningar från såväl sändare och mottagare bör
regleras med EMC-regelverket och inte genom lagen om radiokom-
munikation. Även Svenska Elektriska Kommissionen (SEK) har pekat på
behovet av samordning med anpassningen till EG:s EMC-direktiv. SEK
framhåller att det är väsentligt med hänsyn till handeln över gränserna att
svenska regler avseende elektrisk utrustning utformas i harmoni med de
regler som gäller i vår omvärld. Televerket har anfört att om störningar
påtagligt försämrar eller förstör möjligheterna för tidigare tillståndshavare
att utnyttja redan beviljade tillstånd, krav måste ställas på den nye
tillståndshavaren att helt eliminera störningarna. I annat fell kan enligt
236
Televerket befintliga tillstånd i värsta fell bli oanvändbara. Liknande Prop. 1992/93:200
synpunkter fors fram av Banverket. Televerket har härutöver anfört bl.a.
följande. Det är tveksamt om det i lagförslaget använda uttrycket
"motsvarande ändamål" relativt "industriellt, vetenskapligt eller
medicinskt" kan användas för att omfetta alla slags apparater för alstring
och användning av radiofrekvent energi, när det avsedda överföringsav-
ståndet är så kort att radiovågor inte används, exempelvis beträffande
butiksstöldlarm. Eftersom det för att skydda radiokommunikation mot
störningar finns ett behov av att reglera sådana apparater, är det
angeläget med ett uttalande härom. Vidare går det som i förslaget sägs
om användning av anläggningar på särskilda frekvenser inte att tillämpa
generellt på angivna ISM-apparater. Det är endast en liten andel av
förekommande ISM-applikationer som arbetar inom bestämda, särskilt
avsatta frekvensområden. Detta uttryckssätt bör därför undvikas, vilket
gäller särskilt då de villkor som skall kunna ges vid behov kan omfatta
även frekvensreglering. Luftfartsverket anför att de föreslagna åtgärderna
mot störningar från utrustningar som alstrar radiofrekvent energi inte
utgör ett tillräckligt skydd mot störningar av radiosystem som används
inom luftfarten och som är av väsentlig betydelse för flygsäkerheten.
Luftfartsverket menar att lagförslaget bör kompletteras med möjligheter
till ingripanden mot störningar från system som överför information på
bärvågor, bärfrekvenssystem, t.ex. CATV-sändningar (kabel-TV). Ana-
lyser av möjliga störkällor mot för luftfarten viktiga system visar enligt
Luftfartsverket att system för trådbunden sändning, t.ex. bärfrekvenssy-
stem, utgör ett potentiellt hot. Luftfartsverket framhåller att de utrust-
ningar som avses inte primärt har syftet att sända signaler i luften varför
radiolagen inte har kunnat tillämpas mot sådana störningar. Även Tele-
verket har påpekat att anläggningar för kabelsändning (t.ex. kabel-TV
inkl, festighetsnät) är en stömingskälla som kan bereda stora problem för
bl.a. luftfertsradio och luftfartsradionavigering. Det är enligt Televerket
angeläget att lagförslaget formuleras på ett sådant sätt att anläggningar
för kabelsändning omfattas. SEK anser att det som anges avseende radio-
mottagare bör specificeras. Ett tillräckligt och nödvändigt villkor bör
vara att radiomottagare till följd av utstrålning av radiofrekvent energi
inte får förorsaka störningar av radiomottagning inom en sändares täck-
ningsområde. Sådana störningar anses förekomma om utstrålad radiofre-
kvent energi överstiger vissa vedertagna gränsvärden som finns angivna
som svensk standard. Det torde inte vara förenligt med ovan nämnda
princip att generellt tvinga fram avstömingsåtgärder i de fell utrustningen
uppfyller kraven vad avser gränsvärden men trots detta stör radiokommu-
nikation.
Skälen för mitt förslag:
Någon i svensk författning intagen definition av vad som skall avses med
störningar på radiokommunikation finns inte. Till stor del kan begreppet
anses självdefinierat och i den mån det därutöver har funnits behov av att Prop. 1992/93:200
ha en allmän bestämning har det troligtvis hänvisats till definitionerna i
det internationella radioreglementet (RR). I detta definieras begreppen
"Interference" och "Harmful Interference" enligt följande:
Interference: The effect of unwanted energy due to one or a com-
bination of emissions, radiations, or inductions upon reception in a
radiocommunication system, manifested by any performance degrada-
tion, misinterpretation, or loss of information whiich could be extracted
in the absence of such unwanted energy.
Harmful Interference: Interference which endangers the functioning
of a radionavigation service or of other safety services or seriously
degrades, obstructs, or repeatedly interrupts a radiocommunication
service operating in accordance with these Regulations.
Kort uttryckt kan störningar på radiokommunikation sägas vara skadlig
påverkan på radiokommunikation till följd av oönskad radioutsändning,
annan radiofrekvent strålning eller induktion.
Den svenska regleringen gällande störningar på radiokommunikation
kan sägas innebära att åtgärder mot sådana störningar vidtas ur två olika
perspektiv. Å ena sidan syftar tilldelningen av frekvensutrymme och
fastställandet av tekniska krav på radiosändare och radiomottagare inom
ramen för tillståndsgivningen enligt radiolagen (1966:755) till att olika
radiosändare och radiomottagare skall kunna fungera utan risk för in-
bördes störning. Å andra sidan finns föreskrifter om att elektrisk materiel
skall utföras så att störningar på radiokommunikation från den materielen
förebyggs. Sistnämnda bestämmelser finns i radiostömingsförordningen
(1985:625). Genom den nyligen antagna lagen (1992:1512) om elektro-
magnetisk kompatibilitet ges regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer bemyndigande att meddela sådana föreskrifter.
Enligt 1 § radiostömingsförordningen gäller att elektrisk materiel som
kan orsaka radiostömingar genom elektromagnetiska vågor skall utföras
så att sådana störningar förebyggs. Denna bestämmelse har karaktär av
allmän riktlinje. Elsäkerhetsverket får, efter samråd med Telestyrelsen,
föreskriva att störningar på radiokommunikation från sådan materiel som
avses i 1 § inte får överskrida en viss nivå eller att materielen skall var
utförd på visst sätt. Påpekas bör att radiostömingsförordningen inte är
avsedd att reglera tekniska villkor för radioanläggningar förutom rund-
radiomottagare.
I 3 § radiostömingsförordningen sägs att, om Elsäkerhetsverket inte
föreskriver annat, materiel som skall vara avstörd skall ha registrerats för
att få saluföras eller hyras ut för användning inom landet. Elsäker-
hetsverket får vid vite förbjuda den som saluför eller hyr ut elektrisk
materiel, som inte uppfyller föreskrivna krav om avstöming eller som
inte har registrerats, från att fortsätta saluförandet eller uthyrningen.
Den nyssnämnda lagen om elektromagnetisk kompatibilitet har kommit
till i syfte att implementera EG:s direktiv den 3 maj 1989 avseende sådan
kompatibilitet (89/336/EEG). Enligt detta s.k. EMC-direktiv skall elek-
troniska apparater och utrustningar vara så konstruerade att den elektriska 2jg
störning som de alstrar inte överstiger en nivå som tillåter radio- och tele-
utrustning samt andra apparater att fungera som avsett. Vidare skall de Prop. 1992/93:200
ha en tillräcklig inbyggd tålighet mot elektromagnetiska störningar for att
fungera som avsett. Det s.k. EMC-direktivet förutsätter total harmonise-
ring. Det innebär bl.a. att en medlemsstat inte får hindra att apparater
som uppfyller de väsentliga kraven i direktivet och som kontrollerats i
enlighet med föreskrivna förfaranden släpps ut på marknaden och tas i
bruk.
Direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet är betydligt vidare än
radiostömingsförordningen. Det är också övergripande till sin karaktär
i det avseendet att det berör produkter inom flera olika sektorer. Således
omfattar direktivet alla slag av elektriska och elektroniska apparater.
Detta innebär att det formellt sett omfattar också regleringen av de fre-
kvensmässiga förhållandena for radioanläggningar. Direktivet syftar
emellertid inte till att reglera den utsändning av elektromagnetiska vågor
som sker från radiosändare (prop. 1992/93:47, s. 15). Över huvud taget
avser direktivet inte att reglera användningen av önskade signaler, inkl,
ledningsbundna sådana.
Vid en jämförelse mellan de olika regleringarna, dvs. den nu gällande
radiolagen resp, lagen om elektromagnetisk kompatibilitet och radiostör-
ningsförordningen kan konstateras att radiolagens bestämmelser dels
avser en annan grupp av potentiella störkällor än de som berörs av de
andra författningarna, dels är inriktad på det enskilda innehavet och
användningen av utrustningen medan lagen om elektromagnetisk kompati-
bilitet och radiostömingsförordningen reglerar i huvudsak rätten att
saluföra eller hyra ut viss materiel.
Inom ramen för en reglering om radioanvändning är det naturligt att
överväga även frågor om störningar på radiokommunikation. Frånvaron
av oönskad strålning är ju en förutsättning för att radiokommunikationen
skall kunna fungera som avsett. Liksom utredningen anser jag att det
finns ett behov av kompletterande bestämmelser om störningar på
radiokommunikation.
En särskild fråga i detta sammanhang är i vilken författning regler om
sådana störningar bör ges. Under remissbehandlingen har förslag förts
fram om att dessa frågor bör regleras endast i lagen (1992:1512) om
elektromagnetisk kompatibilitet. En betydelsefull utgångspunkt härvidlag
bör enligt min mening vara vilket syfte som reglerna har. Lämpligt är
naturligtvis också att så långt möjligt sträva efter en sammanhållen
reglering av störningar i etern av annat slag än sådana som har sin grund
i användning av radioanläggningar och andra anläggningar avsedda att
alstra radiofrekvent energi.
239
Radiofrekvent energi, dess alstring och användning Prop. 1992/93:200
Radiofrekvent energi omfattar alla elektromagnetiska svängningar som
alstras inom frekvensområdet 9 kHz-3 000 GHz (radiofrekvensspekt-
rum). Även om begreppet ursprungligen mest var förknippat med
radiovågor, används det sedan länge helt generellt, alltså även när
överföringen är ledningsbunden eller sker på så kort avstånd att den av
svängningarna alstrade energin i huvudsak överförs till mottagnings-
punkten av närfaltet, inte av fjärrfältet (radiovågen). Även inuti radio-
sändare är det fråga om radiofrekvent energi (elektromagnetiska
svängningar). Någon radiovåg existerar inte förrän energin har lämnat
antennen. Således kan begreppet radiovågor användas endast när en våg
har etablerats, dvs. i regel när avståndet mellan sändare och mottagare
är flera meter och när dessutom överföringen sker utan att det används
särskilt anordnad ledare.
All alstring och användning av radiofrekvent energi, oberoende av
området, kan orsaka störningar på radiokommunikation.
Radiofrekvent energi alstras och används inom följande områden.
- Radiokommunikation där överföring mellan sändare och mottagare
sker med radiovågor, via bärvågen, men där såväl sändare som mot-
tagare i förening med bärvågen oundvikligen som bieffekt alstrar
radiofrekvent energi på andra frekvenser än bärvågens, vilken energi
breder ut sig som radiovågor men också närfaltsmässigt eller
ledningsbundet.
Annan kommunikation där överföring sker ledningsbundet, t.ex. i nät
för kabel-TV inkl, fastighetsnät, eller där överföring sker genom när-
faltet från sändarens antenn och inte via radiovågor, t.ex. butiksstöld-
larm eller lokala personsökningsanläggningar.
- Användning av radiofrekvent energi som inte överförs för kom-
munikation utan for alstring av olika former av värme for industri-
ellt, vetenskapligt eller medicinskt ändamål och där överföring for de
flesta applikationer, utom i mikrovågsugnar, sker med närfältet, t.ex.
i plastsvetsar och kortvågsbehandlingsapparater. Läckning från
sådana värmeapparater medför att utstrålning av radiovågor sker
liksom utbredning via elnätet på såväl arbetsfrekvensen som dess
övertoner. Detsamma gäller for användning av radiofrekvent energi
för apparaters interna funktion.
Inom samtliga angivna områden sker alstringen och användningen av
radiofrekvent energi avsiktligt. I de två förstnämnda fållen avser alstring
och användning kommunikationsändamål. Förutom anläggningar med av-
siktlig alstring förekommer en oavsiktlig alstring av radiofrekvent energi
i alla elektriska anläggningar trots att dessa inte är avsedda att använda
sådan energi. Störningar på radiokommunikation kan, som nyss sagts,
orsakas av anläggningar som används inom något av dessa områden.
240
Radioanvändning för kommunikationsändamål Prop.
Jag har i mina i det tidigare redovisade överväganden om grunderna for
tillståndsgivning för användning av radio framhållit att en grundläggande
utgångspunkt för tillståndsgivningen skall vara att annan radioanvändning
inte blir skadligt påverkad. För radiosändare som är avsedda att användas
för radiokommunikation och därmed jämställd funktion (radar m.m.) bör
de regler som därvid har föreslagits leda till att det finns goda förut-
sättningar för att sådana anläggningar inte skall komma att störa annan
radiokommunikation. Någon fullkomlig stömingsfrihet från sådana
radiosändare kan dock knappast alltid uppnås. Vissa radioanvändningar,
t.ex. sådana som inte tilldelas en egen frekvens utan är hänvisade till
gemensamma frekvenser, kan naturligtvis inte räkna med fullständig
frihet från påverkan från andra radiosändare. En huvudsaklig inriktning
av regleringen är att radioanvändningen genom tekniska föreskrifter för
såväl sändare som mottagare skall ske på sådant sätt att andra radioan-
vändare inte störs. Den nya reglering som jag föreslår innebär i detta
hänseende inte någon ändring i förhållande till nuvarande ordning.
Även om tillståndsprövningen görs omsorgsfullt och med beaktande av
den kunskap som finns om pågående radioanvändning kan det inte
uteslutas att också sådan radioanvändning som sker i enlighet med
tillståndsvillkoren kan komma att störa annan radioanvändning. Detta kan
ha sin grund i nya och svårförutsägbara effekter av radioanvändningen
eller bero på att de generella tekniska krav som ställs på radioanlägg-
ningar är kompromisser av ekonomiska skäl. För att sådana effekters
påverkan på andra radioanvändningar skall minimeras bör den störande
radioanvändaren vara skyldig att ombesöija att avstöming sker. Är det
inte möjligt att helt undvika störningar och inte lämpligt att byta frekvens
skall reduktion ske så långt det är möjligt. Dessa skyldigheter för
sändarinnehavaren bör dock inte gå hur långt som helst. Visar det sig att
den mottagare som störs inte uppfyller rimliga tekniska krav bör inne-
havaren av den "störande" sändaren inte lastas.
Under remissbehandlingen har aktualiserats frågan om tillkommande
eller ursprungliga tillståndshavare skall ha att vidta åtgärder i en
stömingssituation.
Enligt min mening bör som nyss framhållits utgångspunkten här vara
att pågående tillåten radioanvändning får styra de villkor som ges nya
tillståndshavare. När tillstånd meddelas kommer det alltså an på
tillståndsmyndigheten att inte ge tillstånd till radioanvändning som
exempelvis frekvensmässigt ligger så nära annan tillåten sådan använd-
ning att störningar kan uppkomma. Detta gäller självfallet i förhållande
till pågående radioanvändning. Men det gäller också planerad radio-
användning som enligt vad som är känt kan förväntas komma att tillåtas
och tas i bruk. Det finns här anledning att påminna om möjligheten att
i undantagsfall ändra givna tillståndsvillkor på grund av förändringar i
radiotekniken.
Beträffande stömingssituationer av nu aktuellt slag är det i regel så att
de uppkommer genom en nyetablerad radioanvändning. Det är därför
naturligt att, såsom påpekats av vissa remissinstanser, det i första hand
1992/93:200
241
16 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
blir tillkommande tillståndshavare som den föreslagna bestämmelsen om Prop. 1992/93:200
störningar på radiokommunikation tar sikte på.
På motsvarande sätt som bör gälla beträffande radiosändare skall den
som innehar och använder en radiomottagare, vars lokaloscillator eller
annan oscillator inte är tillräckligt avstörd och därför ger upphov till
störning i annans mottagning, se till att mottagaren inte längre kommer
att störa. Detta kan ske genom att stömingskällan åtgärdas eller att
förändringar i övrigt görs beträffande den störande mottagaren eller dess
antenn. För att störningar skall kunna åtgärdas effektivt och det därmed
skall bli möjligt att på bästa sätt utnyttja radiomediet bör tillstånds-
myndigheten ha möjlighet att förelägga stömingskällans innehavare att
vidta åtgärder för att störningarna skall upphöra eller nedbringas till vad
som får anses vara rimligt med hänsyn till tekniska och ekonomiska
utgångspunkter. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. En
bestämmelse härom bör tas in i lag. Någon närmare specificering av
angivna krav anser jag inte lämpligt att ta in i lag. Tillståndsmyndigheten
bör vid tillämpningen av bestämmelsen ofta kunna utgå från antagna
standarder som rör radiomottagare.
De frågor som berörts i det föregående anser jag ha ett så naturligt
samband med syftet med regleringen i övrigt om radiokommunikation
och med de överväganden som skall göras vid tillståndsgivningen att
föreskrifter bör ges i lagen om radiokommunikation.
Stömingssändare
En radiosändare tilldelas vid tillståndsgivningen en viss frekvens, s.k.
bärvågsfrekvens. För att det skall vara möjligt att överbringa information
med hjälp av radiovågor måste bärvågen moduleras. Detta är förut-
sättningen för all radiokommunikation och utgör grunden för detta
begrepp. I de fall endast en ren omodulerad bärvåg utsänds kan det inte
sägas röra sig om en informationsöverföring. Det kan dock tänkas att den
som vill störa ut en viss radiokommunikation sänder ut en bärvåg på den
frekvens som används som bärvågsfrekvens för radiokommunikationen.
Denna bärvåg är ofta försedd med en störande modulering som inte
innehåller information. För att det inte skall råda någon tvekan om att
radioanvändning, vars syfte endast kan vara att störa tillåten radiokom-
munikation, inte skall få förekomma, bör det i lagen ges möjlighet att
föreskriva förbud mot innehav och användning av en elektrisk anläggning
som är avsedd att sända ut radiovågor för annat syfte än radiokom-
munikation eller för värmealstring i mikrovågsugnar e.d. För exempelvis
provningsändamål i laboratorier bör emellertid finnas möjlighet att i
stället för förbud kunna ställa upp bestämda krav för faltstyrkenivå m.m.
Även denna fråga har sin utgångspunkt i användning av radio för
kommunikationsändamål och bör regleras i lagen om radiokommunika-
tion.
242
Användning av radiofrekvent energi för annat än radiokommunikation Prop.
Såsom redan redovisats används avsiktligt alstrad radiofrekvent energi
förutom för radiokommunikation, dvs. kommunikation med radiovågor,
för ledningsbunden kommunikation och för närfältsöverförd kommunika-
tion. Genom sin karaktär av kommunikation behövs for dessa använd-
ningar föreskrifter som i princip överensstämmer med den reglering som
behövs for radioanläggningar. Regleringens syfte är att radiokommunika-
tion inte skall störas och bör omfatta t.ex. bestämmelser om frekvenser
och tillåten läckande utstrålning på bärfrekvens och övertoner. Tilläggas
bör att varken EG:s direktiv om elektromagnetisk kompatibilitet eller den
nyligen antagna lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet
innefattar någon reglering av önskade signaler och dessas egenskaper.
Under remissbehandlingen har det förts fram synpunkter om att de av
utredningen föreslagna åtgärderna mot störningar från kommunikations-
system, speciellt nät for kabel-TV o.d., som med radiofrekvens överför
information ledningsbundet inte är tillräckliga för att skydda luftfartsnavi-
gering och luftfartsradio mot störningar. Eftersom dessa är av betydelse
för flygsäkerheten, anses behov föreligga av att kunna ingripa med
förebyggande åtgärder mot sådana störningar, bl.a. gällande tillåtna
frekvenser.
Även jag anser det angeläget med säkra kommunikationsförhållanden
för luftfarten liksom för andra användningar av radiokommunikation. Jag
delar således den uppfattning som kommit fram under remissbehand-
lingen att åtgärder bör kunna vidtas beträffande störningar från t.ex.
bärfrekvenssystem.
När det gäller alstring och användning av radiofrekvent energi för
andra ändamål än kommunikation är förhållandena något annorlunda men
fortfarande snarlika de för radiokommunikation. Speciellt gäller det för
anläggningar där höga radioffekventa effekter används, vilket innebär att
inte bara arbetsfrekvensen utan även dess övertoner medför stor risk för
störningar. För sådana anläggningar anser jag, liksom utredningen, att
användning skall få ske endast under bestämda villkor. Bland villkoren
ingår då frekvenstilldelning.
En ytterligare användning av avsiktligt alstrad radiofrekvent energi sker
i datorer och liknande apparater liksom i många teleterminaler. Här är
användningen avsedd för apparatens interna funktion. Även för sådana
anläggningar är det med utgångspunkt i regleringssyftet att skydda
radiokommunikation och radiobestämning mest ändamålsenligt att villkor
ställs upp med stöd av lagen om radiokommunikation.
Beträffande anläggningar som använder radiofrekvent energi före-
kommer vissa regler i radiostömingsförordningen och i de föreskrifter
som har meddelats med stöd av förordningen. Dessa bestämmelser syftar
emellertid främst på de krav som anläggningar måste uppfylla för att få
marknadsföras eller hyras ut. Några föreskrifter för användningen av
sådana anläggningar ges inte med undantag av bestämmelsen i radiostör-
ningsforordningen om att befintliga stömingsskydd inte får tas bort.
Nämnda fråga regleras inte heller i EG:s direktiv om elektromagnetisk
kompatibilitet. Däremot kommer genom vad jag här föreslagit reglerna
1992/93:200
243
i lagen om radiokommunikation att leda till att möjlighet ges att vidta Prop. 1992/93:200
åtgärder beträffande radioanläggningar. I syfte att skydda radiokommu-
nikation åstadkoms genom lagen om radiokommunikation väsentliga och
enhetliga regler som innebär att villkor kan föreskrivas för alla anord-
ningar som avsiktligt alstrar eller använder radiofrekvent energi. Efter ett
ikraftträdande av ett EES-avtal får bestämmelser inte finnas som hindrar
att apparater som uppfyller de väsentliga kraven i det s.k. EMC-
direktivet och som kontrollerats i enlighet med föreskrivna förfaranden
släpps ut på marknaden och tas i bruk. Med stöd av den nu föreslagna
lagen får då inte meddelas bestämmelser om krav för användningen av
apparater om kraven kan anses som hinder för den fria rörligheten av
apparater som uppfyller direktivets krav. Naturligtvis bör normgivningen
med stöd av föreslagna bestämmelser rörande de nu aktuella anlägg-
ningarna samordnas med normgivningen med stöd av lagen om elektro-
magnetisk kompatibilitet.
Utredningen har tagit upp även frågan om behovet av ytterligare
reglering beträffande apparater där uppkomsten av radiofrekvent energi
inte utgör funktionen utan en närmast ofrånkomlig men inte önskad effekt
av apparaters sätt att fungera. Beträffande sådana apparater har utred-
ningen pekat på de bestämmelser som finns i radiostömingsförordningen.
Som nämnts i det tidigare bygger den regleringen på att de anordningar
som är regleringens föremål måste uppfylla vissa angivna, ofta inter-
nationellt bestämda, standarder för att få marknadsföras i Sverige.
Utredningen har i detta sammanhang hänvisat till det lagstiftningsarbete
som nu lett fram till lagen om elektromagnetisk kompatibilitet. Utred-
ningen har anfört att effekterna av införandet av regleringen till följd av
det s.k. EMC-direktivet, dvs. nyssnämnda lag, bör studeras innan vidare
överväganden görs om behovet av ytterligare bestämmelser om använd-
ning av apparater och anläggningar som kan orsaka störningar på
radiokommunikation. För egen del ansluter jag mig härvidlag till
utredningens bedömning. Jag avser alltså inte att i detta sammanhang
lägga fram förslag till ytterligare regler som rör sådan uppkomst av
radiofrekvent energi.
Mitt förslag: Den myndighet som har till uppgift att pröva tillstånds-
frågor skall svara för tillsynen av radioanvändningen. Häri inbegrips
både radiokommunikation och annan användning av radiofrekvent
energi.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens
förslag.
244
Skälen för mitt förslag: Mina förslag till bestämmelser i en ny Prop. 1992/93:200
lagstiftning bygger på att prövningen av ansökningar om tillstånd till att
inneha och använda radiosändare också i framtiden skall göras av en
särskild myndighet. Härvidlag föreslår jag således inte någon ändring i
förhållande till nu gällande ordning. Såsom jag återkommer till vid
behandlingen av frågan om överklagande av beslut i tillståndsfrågor (av-
snitt 4.15) anser jag däremot att regeringen inte skall ha kvar sin
beslutanderätt i enskilda tillståndsfrågor. Dock bör det formellt ankomma
på regeringen att bestämma vilken myndighet som skall ha till uppgift att
pröva frågor om tillstånd.
Tillståndsmyndigheten, som även i framtiden enligt vad jag har for
avsikt att föreslå regeringen avses vara Telestyrelsen, skall ha till uppgift
att pröva alla frågor som hör samman med tillstånd till radioanvändning,
alltså såväl ställningstaganden till ansökningar om viss radioanvändning
som frågor om återkallelse och ändring av meddelade tillstånd. Till-
ståndsmyndigheten skall också besluta om avgifter (se avsnitt 4.15). Efter
regeringens bestämmande får det vidare ankomma på myndigheten att ge
föreskrifter som behövs för verkställighet av den föreslagna lagen.
Enligt 1 § förordningen (1992:895) med instruktion for Telestyrelsen
är en av Telestyrelsens huvuduppgifter att svara for att möjligheten till
radiokommunikation utnyttjas på bästa sätt. Det viktigaste medlet för att
lösa denna uppgift utgörs av Telestyrelsens befogenhet att besluta om
tillstånd till användning av radiosändare och därmed att bestämma över
hur radiofrekvensema skall användas. Verksamheten vid Telestyrelsen
omfattar inte endast funktionen att ombesörja myndighetsuppgifter med
avseende på prövning av tillståndsfrågor. I arbetsuppgifterna ingår bl.a.
också att bedriva kontroll av att radioanvändningen sker i enlighet med
tillståndsbesluten. Kontrollen av radiotrafiken är uteslutande betingad av
strävan att uppnå ett så effektivt utnyttjande av radioresursema som är
möjligt. I de fall en tillståndshavares radioanvändning sker i strid med
meddelat tillstånd ankommer det på Telestyrelsen att påtala avvikelsen så
att rättelse sker.
I enlighet med vad som gäller för närvarande bör det enligt min upp-
fattning vara en uppgift for tillståndsmyndigheten att, förutom prövningen
av tillståndsfrågor, se till att radioanvändningen sker i enlighet med med-
delade tillstånd. Med andra ord skall det i myndighetsuppgifterna för till-
ståndsmyndigheten ingå att ha tillsyn över radioanvändningen.
I tillsynsuppgiften bör ingå att ha ett övergripande ansvar for att radio-
frekvensspektrum används på ett sätt som gör att de mål som är bak-
grunden for de föreslagna lagreglerna kan uppnås. Fullgörandet av denna
uppgift förutsätter att myndigheten såväl bedriver intern kunskapsupp-
byggnad som genom information till radioleverantörer, radioanvändare,
installatörer, serviceföretag m.fl. undanröjer oklarheter beträffande
gällande bestämmelsers tillämpning. Inom ramen för tillsynsverksamheten
bör också rymmas att göra inspektioner av radioanläggningar och kon-
troller av att användare uppfyller föreskriven behörighet.
Den interna kunskapsuppbyggnaden bör omfatta bl.a. att följa ut-
vecklingen på radioområdet och att ta initiativ till de ytterligare regler 245
som till följd därav kan komma att behövas. Det finns även anledning för
myndigheten att forsöka förutse olika tänkbara prioriteringssituationer Prop. 1992/93:200
och utveckla lämpliga allokeringsmetoder for frekvenstilldelning och ut-
mönstring av befintliga radioanvändningar i de nya situationer som till
foljd av teknikutveckling och marknadsförändringar efter hand kan upp-
stå.
Även om radioanvändningen sker i enlighet med tillståndsvillkoren kan
det förekomma störningar mellan olika radionät. Det är nämligen inte
alltid möjligt att förutse alla konsekvenser för pågående radioanvändning
som kan följa av att ytterligare sändningsverksamhet introduceras. I
myndighetsrollen får därför också ligga att ge riktlinjer och direktiv i det
särskilda fallet om hur störningar mellan skilda radiosystem skall kunna
undvikas. Samma sak gäller vid störningar på radiokommunikation från
andra slags anläggningar för användning av radiofrekvent energi.
De här, liksom de i lagrådsremissen föreslagna, bestämmelserna om
tillsyn riktas in enbart på att störningar på radiokommunikation och av
anläggningar som, utan att vara radioanläggningar alstrar radiofrekvent
energi, skall kunna begränsas. Lagrådsremissen innehöll emellertid inte
någon reglering av tillståndsmyndighetens rätt att i tillsynsverksamheten
få upplysningar och handlingar samt tillträde till områden och lokaler
m.m. där verksamhet enligt lagen bedrivs. I enlighet med vad Lagrådet
har förordat anser jag att en bestämmelse härom bör tas in i lagen.
Mitt förslag: Den som innehar eller använder en radiosändare utan att
ha tillstånd enligt lagen om radiokommunikation eller använder en
radiosändare i strid med villkoren i ett meddelat tillstånd skall kunna
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Till sådan påföljd
skall kunna dömas också den som utan tillstånd innehar ofullständig
radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare. Mot-
svarande skall gälla för den som överlåter eller upplåter en radiosän-
dare, ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radio-
sändare till den som saknar tillstånd.
Radiosändare m.m. som har varit föremål för brott skall kunna för-
verkas.
Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med mitt.
Remissinstanserna: Riksåklagaren (RA) ifrågasätter om det inte är
möjligt att åstadkomma ett fungerande system utan kriminalisering av
oönskade beteenden. Om en avkriminalisering av överträdelser mot
tillståndsplikt m.m. inte anses vara en framkomlig väg anser RÅ att en
sänkning av straffskalan bör övervägas. Enligt RÅ bör det i så fell röra
sig om en en sänkning från den föreslagna straffskalan som motsvarar
bestämmelserna i radiolagen, där det stadgas böter eller fängelse i högst
ett år, till böter eller fängelse i högst sex månader. Näringslivets
Telekommitté (NTK) anser att påföljderna i lagen om radiokommunikation
246
knappast står i rimlig proportion till de missförhållanden som över- Prop. 1992/93:200
trädelser mot tillståndsreglema kan innebära. Detta gäller enligt NTK i
synnerhet möjligheten att döma till fängelse för innehav av byggsats till
radiosändare. Motsvarande synpunkter framförs av Leverantörföreningen
Kontor och Data.
I fråga om förverkandebestämmelserna framhåller RÅ att den nu-
varande ordningen enligt radiolagen med en hänvisning till 36 kap.
brottsbalken är att föredra framför den av utredningen föreslagna
bestämmelsen. En hänvisning till brottsbalkens förverkandebestämmelser
innebär att man kan tillämpa ett regelsystem som sedan länge använts
med alla fördelar som detta innebär i den praktiska tillämpningen. Enligt
RÅ torde det generellt sett innebära en fördel att på så många områden
som möjligt inom specialstraffrätten tillämpa ett enhetligt förfarande i
fråga om förverkande.
Skälen för mitt förslag: För möjligheten att effektivt använda den
resurs som radio utgör är det, som jag utvecklat i det tidigare, av
avgörande betydelse att ordning råder. Tillståndsförfarandet syftar till att
åstadkomma detta.
För närvarande finns det möjlighet att ställa den till ansvar som an-
vänder radiosändare utan tillstånd eller i strid med meddelat tillstånd.
Utredningen har föreslagit att överträdelser också i fortsättningen skall
kunna föranleda straffrättslig påföljd. Med beaktande av vad RÅ har
framfört kan det konstateras att det visserligen finns möjligheter att
komma till rätta med vissa felaktiga beteenden redan inom ramen för till-
synsverksamheten. Av naturliga skäl begränsas dock dessa möjligheter
till dem som har ett tillstånd. För att innehav eller användning av radio-
sändare utan tillstånd skall motverkas är det enligt min mening av be-
tydelse att sådant beteende kan föranleda straff. Med hänsyn till att vissa
beteenden i strid med ett meddelat tillstånd kan anses lika straffvärda som
i de fall tillstånd helt saknas, bör straff föreskrivas även för användning
av radiosändare i strid med tillståndsvillkor.
Jag anser således att det också i framtiden skall vara straffbelagt att
inneha eller använda radiosändare utan tillstånd eller att använda
radiosändare i strid med meddelat tillstånd.
Jag har i mina överväganden angående tillståndskravet för ofullständiga
radiosändare och byggsatser för tillverkning av radiosändare inte före-
slagit någon ändring av tillståndskravet i förhållande till bestämmelserna
i radiolagen (1966:755). Till följd härav föreslås inte heller någon
ändring vad gäller ansvarsbestämmelserna för innehav av ofullständiga
radiosändare och byggsatser för tillverkning av radiosändare. Inte heller
anser jag att det i detta sammanhang finns anledning att göra någon
ändring i det förhållandet att överlåtelse eller upplåtelse av radiosändare
m.m. till den som saknar tillstånd skall kunna föranleda straff. Beträf-
fande bakgrunden till dessa bestämmelser hänvisas till förarbetena till den
ifrågavarande ändringen av radiolagen (prop. 1975:19, bet. 1975:JuU12,
rskr. 1975:90).
Straff bör också kunna ådömas den som bryter mot ett av regeringen
föreskrivet förbud att inneha annan elektrisk eller elektronisk anläggning, 247
som utan att vara radioanläggning, är avsedd att sända radiovågor.
Nuvarande bestämmelser i radiolagen om straff för nyss nämnda Prop. 1992/93:200
gärningar upptar en straffskala innefattande böter och fängelse i högst ett
år. Utredningen har uttalat att den inte är övertygad om att straffvärdet
för de ifrågavarande överträdelserna är så högt att straffskalans övre
gräns bör vara fängelse ett år. Med hänsyn till att utredningen inte upp-
fattat det vara inom ramen för dess uppdrag att underkasta denna fråga
den bedömning som erfordras för att föreslå någon ändring i detta av-
seende har den befintliga straffskalan behållits i utredningens lagförslag.
För egen del är jag beredd att ansluta mig till den uppfattning som fram-
förts av RÄ m.fl. Jag anser således att böter och fängelse i högst sex
månader är en lämplig straflfskala för de ifrågavarande överträdelserna.
I samband härmed bör till det straffbara området - i samtliga angivna fall
- hänföras såväl uppsåtliga som oaktsamma brott.
Radiosändare, ofullständig radiosändare, byggsats for tillverkning av
radiosändare eller sådan i det föregående (avsnitt 4.13.2) angiven elekt-
risk anläggning som varit föremål för brott skall enligt utredningens
förslag kunna förverkas under förutsättning att förverkande är påkallat till
förebyggande av brott eller att särskilda skäl för förverkande annars före-
ligger. Utredningen har utformat förverkandebestämmelserna självstän-
digt inom den föreslagna lagen. Avsikten är enligt utredningen att detta
skall innebära att nuvarande regler bibehålls. Med hänsyn till de
synpunkter som RÄ har framfört anser jag emellertid för egen del att
övervägande skäl talar för att utforma förverkandebestämmelserna på sätt
som gjorts i radiolagen med en hänvisning till reglerna i 36 kap.
brottsbalken.
Lagen om radiokommunikation bör träda i kraft den 1 juli 1993.
Införandet av den föreslagna lagen innebär i princip att all radioan-
vändning måste prövas utifrån de nya reglerna i anslutning till det
årsskifte som följer efter reglernas ikraftträdande.
Behov finns av vissa övergångsbestämmelser med avseende på giltig-
heten av beviljade tillstånd. Med hänsyn till att statliga myndigheter för
närvarande inte är tillståndspliktiga och det därför inte finns några löp-
ande tillstånd bör tillståndsplikten för dessas sändare inte gälla omedel-
bart vid lagens ikraftträdande utan först vid en något senare tidpunkt.
För övriga fall finns behov av en särskild övergångsbestämmelse med
hänsyn till den arbetsbörda som den nya regleringen kommer att innebära
för tillståndsmyndigheten. Ett tillstånd som har meddelats enligt äldre be-
stämmelser bör ges fortsatt giltighet, under förutsättning att tillståndsha-
varen ansöker om tillstånd enligt de nya bestämmelserna före viss lämp-
lig tidpunkt efter det att lagen om radiokommunikation har trätt i kraft.
248
Mitt förslag: Beslut av tillståndsmyndigheten i särskilda fall skall
kunna överklagas till Länsrätten i Stockholms Län.
Utredningarnas förslag: Telelagsutredningen har föreslagit att till-
ståndsmyndighetens beslut skall kunna överklagas till kammarrätten
medan Frekvensrättsutredningens förslag är att överklagande av till-
ståndsmyndighetens beslut skall prövas av länsrätt.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga
om Telelagsutredningens förslag har godtagit att överklagande skall ske
hos kammarrätt. Beträffande Frekvensrättsutredningens förslag har några
remissinstanser förordat att en särskild besvärsnämnd inrättas. Remiss-
instanserna har framhållit att det är väsentligt att snabbt få till stånd
slutliga avgöranden i de frågor som tillståndsmyndigheten prövar. Sam-
tidigt har från vissa håll påpekats att antalet överklaganden torde bli be-
gränsat. Kammarrätten i Stockholm har i yttrande över Frekvensrättsut-
redningens förslag satt i fråga om inte laga kraft i regel bör avvaktas i till-
ståndsfrågor.
Skälen för mitt förslag: De beslut som kan komma i fråga för över-
klagande enligt de föreslagna regleringarna rör bl.a.
- beviljande av tillstånd,
- tillståndsvillkor,
- anmälningsplikt,
- återkallelse av tillstånd,
förbud och förelägganden,
- erkännande av operatör enligt 1982 års internationella telekonvention,
fastställande av nummerplan och
- påförande av avgifter.
Jag delar utredningarnas uppfattning att tillståndsmyndighetens beslut i
särskilda fall enligt de föreslagna lagarna skall kunna överklagas till all-
män förvaltningsdomstol. Såvitt avser frågor om tillstånd enligt förslaget
till lag om radiokommunikation innebär en sådan ordning att regeringen
avlastas från prövningen av motsvarande besvärsärenden enligt radio-
lagen.
I frågan om överklagande skall ske till länsrätten eller kammarrätten
har utredningarna lagt fram olika förslag. Ett antal remissinstanser har
framhållit betydelsen av en effektiv ordning för överklagande. För egen
del gör jag följande bedömning.
Domstolsutredningen har i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet
(SOU 1991:106) föreslagit en rad förändringar, som innebär att dom-
stolarnas verksamhet och funktion skall renodlas, att målen skall fördelas
mellan domstolsorganisationema på ett mer ändamålsenligt sätt än för när-
Prop. 1992/93:200
249
varande och att arbetsbelastningen i överrätten skall begränsas. Tyngd- Prop. 1992/93:200
punkten i rättskipningen skall enligt utredningens förslag ligga i den
första domstolsinstansen (på förvaltningsdomstolssidan länsrätten) och
överrättema skall befrias från uppgiften att som första domstol överpröva
beslut av förvaltningsmyndigheterna. Förslaget övervägs för närvarande
inom regeringskansliet (se prop. 1992/93:100 bil. 3, s. 25). Jag vill här
nämna även den utredning som tillsatts för översyn av skiljemannalag-
stiftningen i syfte att stärka de allmänna domstolarnas roll när det gäller
näringsrättsliga tvister (Ju 1992:04, dir. 1992:22). Enligt direktiven är
utredningsuppdragets inriktning att öka domstolarnas konkurrenskraft i
fråga om näringslivets tvister och att detta skall ske i första hand inom
ramen för nuvarande domstolsorganisation.
Såvitt avser förslagen till telelag och lag om radiokommunikation är det
väsentligt att framhålla den utgångspunkt som avses gälla i tillståndsgiv-
ningen. Avsikten är att tillstånd i normalfallet skall ges den som vill
driva sådan verksamhet som krav på tillstånd gäller för. Av detta följer
bl.a. att tillståndsvillkoren skall ges ett sådant innehåll att de befordrar
förutsättningarna för en ändamålsenlig verksamhet. Mot bakgrund av
bl.a. denna inriktning, som gäller båda regleringarna, och den snäva
krets som tillståndskravet enligt telelagen torde komma att omfatta kan
jag inte finna annat än att det kommer att bli ett mycket begränsat antal
överklaganden om tillstånd och därmed sammanhängande frågor. Be-
träffande det stora flertalet ärenden hos Telestyrelsen får det enligt min
mening anses naturligt att lägga tyngdpunkten i rättskipningen i första in-
stans, dvs. i länsrätten.
Som jag ser det är det i frågor om samtrafik och Telestyrelsens ingrip-
anden i dessa fell som önskemålen om skyndsammare avgöranden än
annars har mest fog för sig. Såsom Telelagsutredningen har anfört torde
emellertid detta gälla främst i ett inledande skede då nya aktörer etablerar
sig på telemarknaden. Vidare reglerar de bestämmelser som föreslås sam-
trafik endast i ett hänseende, nämligen samtrafik avseende teletjänster
inom allmänt tillgängligt telenät. Enligt min mening kan det inte anses
föreligga tillräckliga skäl för att motivera antingen en särlösning för
dessa fell eller att samtliga överklaganden enligt de föreslagna lagarna
skulle föras till kammarrätten som första instans. Beaktas bör nämligen
även att samma ordning för överklagande bör gälla enligt telelagen och
lagen om radiokommunikation. Understrykas bör i detta sammanhang det
väsentliga i ett i alla bemärkelser effektivt agerande från Telestyrelsens
sida. Särskilt detta bör kunna främja förutsättningarna för överenskom-
melser om bl.a. samtrafik liksom en gynnsam utveckling av konkurrensen
med därmed följande ökad valfrihet för konsumenterna.
Jag anser således att alla beslut av tillståndsmyndigheten enligt
telelagen och lagen om radiokommunikation skall överklagas till
länsrätten. Med hänsyn till att antalet mål kan förväntas bli begränsat och
att målen kan antas bli tämligen speciella till sitt innehåll är det lämpligt
att prövningen sker vid en och samma länsrätt. Telestyrelsen ligger i
Stockholms län. Med hänsyn härtill bör naturligen första domstolsinstans
vara Länsrätten i Stockholms län. Detta innebär att en ändring i lagen
(1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
250
domstolar med denna innebörd bör göras. I samband härmed bör 14 § Prop. 1992/93:200
första stycket 6 denna lag i fråga om mål som avses i 12 § lagen
(1992:1527) om teleterminalutrustning sättas i kraft den 1 juli 1993.
Denna ändring är påkallad av förslaget att lagen om teleterminalutrust-
ning skall träda i kraft vid denna tidpunkt. Jag återkommer i det senare
till denna fråga (avsnitt 4.19).
Utöver vad som togs upp i det till Lagrådet remitterade förslaget anser
jag att det i telelagen, med hänsyn till föreskrifterna i 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, bör ges en bestämmelse
om att länsrätten även skall överpröva beslut enligt föreskrifter som med-
delats av regeringen med stöd av telelagen. Det föreslagna tillägget i 14 §
tredje stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör anpassas i
enlighet härmed.
Om förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar i regeringens pro-
position (1992/93:185) om tobakslag, som bl.a. innefattar en annan, mer
generell lydelse av lagens 14 §, leder till lagstiftning som kan träda i
kraft den 1 juli 1993 behövs inte den i detta ärende föreslagna ändringen
i nämnda ändringsförfattning, om i stället Länsrätten i Stockholms Län
uttryckligen anges i 37 § första stycket telelagen och i 19 § första stycket
lagen om radiokommunikation.
Vem som får överklaga Telestyrelsens beslut framgår av 22 § förvalt-
ningslagen (1986:223), där det föreskrivs att ett beslut får överklagas av
den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan
överklagas. Hur vid besvärskretsen blir får avgöras med utgångspunkt i
de allmänna principer som har utvecklats i praxis härför. Det kan
påpekas att i vissa mål flera intressenter torde ha rätt att överklaga.
Beträffande överklagande av domstolsbeslut finns i 33 § förvaltningspro-
cesslagen en mot 22 § förvaltningslagen svarande bestämmelse.
Såsom anförts av utredningarna behövs det tillgång till teknisk och
ekonomisk sakkunskap vid domstolshandläggningen. Detta behov kan
tillgodoses dels genom att parterna anlitar sakkunniga, vars utlåtanden
tillförs processmaterialet, dels genom att domstolen förordnar egna
sakkunniga. Regler härom finns i förvaltningsprocesslagen.
I likhet med utredningarna anser jag att beslut enligt telelagen och
lagen om radiokommunikation i regel bör gälla omedelbart. Undantag i
detta hänseende bör emellertid göras för beslut om påförande av avgifter.
Vidare bör beslut om återkallelse av tillstånd enligt telelagen undantas
med hänsyn till sådana besluts mycket ingripande karaktär. Det bör
emellertid finnas en möjlighet att besluta om omedelbar verkställighet
även av återkallelsebeslut, exempelvis vid upprepade överträdelser av de
regler och villkor som gäller för verksamheten eller om säkerheten i
telesystemet äventyras genom tillståndshavarens åtgärder.
251
Mitt förslag: I telelagen införs en bestämmelse som ger regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att
föreskriva om skyldighet for vissa att betala avgift för tillståndsmyn-
dighetens verksamhet enligt lagen.
För att täcka kostnaderna för tillständsmyndighetens verksamhet
enligt lagen om radiokommunikation införs i denna lag en uttrycklig
bestämmelse om skyldighet för tillständshavare att betala avgifter efter
skälig fördelning av kostnaderna. Särskild avgift får tas ut för kost-
naderna att behandla en ansökan.
Utredningarnas förslag i de delar de tas upp till behandling här
överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna har med kommentarer från vissa håll om betydelsen
av en effektiv myndighetsverksamhet i allt väsentligt godtagit utredning-
arnas förslag. Såvitt avser förslaget till lag om radiokommunikation har
Hovrätten för Västra Sverige satt i fråga om det inte nås en rimligare
fördelning av kostnadsansvaret om en avgift tas ut redan vid ansöknings-
tillfället. Hovrätten anför vidare att det av den föreslagna lagtexten inte
framgår om avgiftsändringar skall kunna ske under löpande tillstånds-
period eller att avgiftens storlek skall bestämmas redan vid tillstånds-
givningen och betalning därefter tas ut i delposter.
Skälen for mitt förslag: Den renodlade myndighetsverksamheten på
teleområdet har genom åren varit relativt begränsad. Televerket har som
ett statens instrument för att åstadkomma goda telekommunikationer ett
övergripande funktionsansvar för telesystemet. Verket har också vissa
särskilda uppgifter därutöver. Det gäller främst ansvaret för standardi-
sering samt för forskning och utveckling på teleområdet. Televerket har
vidare uppgifter som fönktionsansvarig för telekommunikationer inom
totalförsvaret. Till myndighetsfunktionerna kan också räknas åtminstone
viss del av arbetet med nummerplanering. Detsamma kan sägas om delar
av det internationella samarbetet. Samtliga dessa uppgifter har, med
undantag för uppgifterna inom totalförsvaret, finansierats med verkets
rörelsemedel. Vad gäller ansvaret för totalförsvarsfunktioner har Tele-
verket kompenserats genom att inleveransen till staten reducerats med ett
belopp som motsvarat kostnaderna för dessa. Uppgifterna kommer att
skiljas från Televerket i samband med bolagiseringen av verket (se av-
snitt 5.7). Huvudparten av uppgifterna kommer i stället att utföras av den
nya telemyndigheten - Telestyrelsen.
Förutom nämnda verksamhet har fram till halvårsskiftet 1992 inom
Televerkets frekvensförvaltning handlagts en rad frågor som har sin
grund i Televerkets tidigare uppgift att svara för att möjligheten till
radiokommunikation utnyttjas på bästa sätt. Från denna tidpunkt om-
besöijer Telestyrelsen myndighetsutövande uppgifter avseende prövning
av ansökningar om rätt att använda radiosändare. I myndighetsuppgif-
terna ingår att planera frekvensanvändningen i Sverige och delta i det
Prop. 1992/93:200
252
nationella och internationella samarbetet inom radioområdet. Denna Prop. 1992/93:200
verksamhet finansieras genom avgifter från tillståndshavama. Telestyr-
elsens inrättande skedde genom att verksamheterna inom Frekvensförvalt-
ningen och Statens telenämnd (STN) lades samman. Telestyrelsen har
härvid tagit över de sammanslagna myndigheternas finansieringsunderlag.
I lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning ges ett bemyndigande for
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela före-
skrifter om avgifter för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt den lagen.
Avgifter enligt telelagen
Mina förslag angående lagregler om tillståndsgivning, tillsyn, m.m.
förutsätter att det skall finnas en myndighet som har ansvaret for han-
teringen av dessa myndighetsuppgifter. Dessa bör, som jag senare
kommer att föreslå regeringen, överlämnas till Telestyrelsen.
I huvudsak all myndighetsverksamhet som skall förekomma enligt tele-
lagen bör finansieras genom att avgifter betalas av dem som närmast
berörs av verksamheten och för vilka verksamheten får anses vara till
nytta. De som då i första hand kommer i fråga är tillståndshavama. De
som enligt bestämmelserna i telelagen är tillståndsskyldiga och för vilka
undantag från tillståndsskyldigheten inte gäller bör alltså genom avgifter
bidra till att myndighetens verksamhet finansieras. Som framgår av mina
överväganden i frågan om tillståndspliktens omfattning torde det inte
komma att röra sig om ett särskilt stort antal avgiftsskyldiga. Förutom
tillståndshavare bör de som är anmälningsskyldiga och de som ansöker
om förhandsbesked bidra till finansieringen av myndigheten.
Den verksamhet som skall finansieras genom avgifter utgörs främst av
tillståndsgivning och tillsynsverksamhet samt föreskrivande verksamhet.
Även verksamhet som består av marknadsövervakning får anses före-
komma i avgiftsbetalamas intresse. En annan del av myndighetens
verksamhet enligt telelagen som bör omfattas av denna finansiering, är
deltagandet i nationellt och internationellt arbete med harmonisering av
regler och standardisering av tekniska krav. Det torde finnas möjligheter
att samordna myndighetens olika verksamhetsgrenar så att kostnader för
den internationella bevakningen och deltagandet i internationella organs
verksamhet i vissa fall kan fördelas mellan avgiftsbetalama enligt
telelagen och avgiftsbetalama enligt lagen om radiokommunikation.
I ett par hänseenden finns det emellertid anledning till inskränkning i
detta finansieringssystem. Jag tänker då dels på de myndighetsuppgifter
som kommer att utföras av Telestyrelsen för att tillgodose totalförsvarets
behov av telekommunikationer under kriser och i krig, dels på myndig-
hetsuppgifter avseende funktionshindrades behov av särskilda teletjänster
och anpassade terminaler som också kommer att utföras av Telestyrelsen.
Som jag har nämnt i det tidigare har Televerkets inleverans till staten
reducerats bl.a. med hänsyn till de uppgifter som verket har inom total-
försvaret. Den helt dominerande andelen av detta reduktionsbelopp bör
hänföras till verkets operativa verksamhet, särskilda åtgärder för övnings-
ändamål, utförande av skyddsåtgärder på telenätet, etc. I denna del bör
myndighetens verksamhet finansieras på samma sätt som tidigare, dvs. Prop. 1992/93:200
med allmänna budgetmedel. Televerket har på motsvarande sätt kompen-
serats för att tillgodose funktionshindrades särskilda behov, varför även
denna verksamhet i fortsättningen bör finansieras över statsbudgeten.
För utformningen av finansieringssystemet bör i lagen ges ett bemyn-
digande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att meddela föreskrifter om avgifter för tillståndsmyndighetens verksam-
het enligt lagen.
Lagrådet har föreslagit att det i bestämmelsen med bemyndigande
uttryckligen anges vilka som på grund av de föreskrifter som kan komma
att meddelas kan åläggas avgiftsskyldighet. De föreskrifter som är av-
sedda att ges med stöd av bemyndigandet kan ges motsvarande innehåll
även med den av Lagrådet föreslagna preciseringen. Jag kan godta
Lagrådets förslag.
Avgifter enligt lagen om radiokommunikation
Enligt 2 § fjärde stycket radiolagen (1966:755) får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer förordna om avgift för innehav av
radiosändare. Med stöd av detta stadgande har regeringen i 4 § kungörel-
sen (1967:446) om radiosändare bemyndigat Telestyrelsen att förordna
om avgift såväl för statliga myndigheters innehav av sändare som för
andras innehav. Bemyndigandet är dock begränsat till att avse individuellt
meddelade tillstånd och, beträffande statliga sändare som ju inte omfattas
av tillståndskravet, sådana som Telestyrelsen har meddelat frekvenser,
tekniska bestämmelser m.m. för. Radiosändare som får innehas och
användas till följd av att Telestyrelsen har meddelat generellt tillstånd
omfattas således inte av bemyndigandet. Styrelsen har inte heller be-
hörighet att förordna om avgift beträffande sändare som är avsedd för
försvarsmaktens behov. Avgifter tas ut som sändaravgift och som
etableringsavgift. Sändaravgiften är en årlig avgift för innehav av radio-
sändare, som tas ut antingen för vaije sändare eller för vaije tillstånd.
Etableringsavgiften är en engångsavgift för innehav av radiosändare, som
tas ut för nytillkommande radiosändare eller tillstånd.
Här bör även nämnas bemyndigandet för Telestyrelsen enligt fartygs-
säkerhetsförordningen (1988:594) att föreskriva om avgifter för tillsyn av
radiokommunikationsutrustning och sådan utrustnings installation på
fartyg.
Det nuvarande avgiftsuttaget från tillståndshavare finansierar Telestyr-
elsens myndighetsverksamhet inom radioområdet. Finansieringen av
denna verksamhet bör liksom i dag ankomma på tillståndshavama.
Enligt mitt förslag kommer i princip alla tillståndshavare som tar i an-
språk resurser hos myndigheten att belastas med avgifter. Något undantag
från denna ordning är jag i detta sammanhang inte beredd att föreslå.
Enligt nuvarande reglering har riksdagen gett regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer bemyndigande att meddela föreskrifter
om avgifter. I enlighet med vad jag har anfört om den konstitutionella
254
karaktären på den reglering om radiokommunikation som här föreslås bör Prop. 1992/93:200
föreskrifter om avgiftsuttag for tillstånd ges i lag.
I en lagbestämmelse bör slås fest att den väsentliga och grundläggande
förutsättningen for avgiftsuttaget skall vara att avgifterna bestäms så att
de täcker kostnaderna for den verksamhet som enligt den föreslagna
lagen skall bedrivas av tillståndsmyndigheten. I denna verksamhet
innefattas de myndighetsfunktioner som är en förutsättning för att
tillståndsgivningens mål om effektivitet och ordning i radioanvändningen
skall kunna uppnås. Således skall avgifterna täcka inte endast den
omedelbara tillståndsgivningen utan också kostnaderna för kunskapsupp-
byggnaden inom myndigheten, myndighetens föreskrivande verksamhet
och övrig myndighetsverksamhet.
Det bör också föreskrivas att avgifterna skall bestämmas så att till-
ståndshavare med olika typer av radiosändare får bära en skälig andel av
de angivna kostnaderna. Förhållandet att kostnaderna för myndighets-
verksamheten är olika för skilda slag av radioanvändning bör alltså
avspeglas i avgiftsuttaget. Det finns däremot inte anledning att i lagen
festställa avgifternas exakta storlek för vaije slag av radioanvändning.
Den reglering som behövs härvidlag bör regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, tillståndsmyndigheten utfärda i form av verk-
ställighetsföreskrifter. I linje med vad som anförts av Hovrätten for
Västra Sverige bör genom lagen vidare ges möjlighet att ta ut avgift för
de kostnader som kan hänföras till behandlingen av en ansökan om
tillstånd. Detta gäller oberoende av om prövningen leder till att tillstånd
meddelas eller inte.
De föreslagna lagbestämmelserna om tillståndsprövning torde inte leda
till att kostnaderna för myndighetsuppgifterna kommer att öka. I huvud-
sak är det samma uppgifter som skall utföras med de nya reglerna som
grund.
I detta sammanhang bör tas upp frågan om det bör tillmätas någon
betydelse för ett meddelat tillstånds fortsatta giltighet att en avgift inte
betalas. Den ordning som tillämpas för närvarande är att utebliven
avgiftsbetalning uppfattas som en önskan från tillståndshavarens sida att
inte längre ha kvar tillståndet. Betalas inte avgiften upphör därför till-
ståndet och det förutsätts att vidare innehav eller användning inte före-
kommer. Som framgått av det som sagts i det tidigare angående återkall-
else och ändring av tillstånd avses inte utebliven avgiftsbetalning utgöra
grund för återkallelse av tillstånd. En utebliven avgiftsbetalning bör
således i stället föranleda indrivning i vanlig ordning.
övriga kostnadsfrågor
Mitt förslag i frågan om överklagande (avsnitt 4.15) innebär att
domstolarna kommer att tillföras nya målgrupper. Vidare ges genom
förslaget till telelag andra rättsvårdande instanser särskilda uppgifter.
Såvitt avser förslaget till telelag kan antalet överklaganden till allmän
förvaltningsdomstol förväntas bli ytterst begränsat. Detta gäller bl.a. på
grund av regleringens inriktning, som kan antas innebära att det under ett
antal år framöver endast kommer att finnas ett mindre antal aktörer som Prop. 1992/93:200
är tillståndsskyldiga, och att tillstånd endast undantagsvis avses kunna
vägras. I sammanhanget bör beaktas även den medlande roll som till-
ståndsmyndigheten (Telestyrelsen) föreslås få när det gäller bl.a. villkor
för samtrafik. Med hänsyn till det fåtal mål som kan förväntas i dom-
stolarna till följd av bestämmelserna i telelagen bör kostnaderna härför
i vart fall under de första åren kunna rymmas inom ramen för nuvarande
anslag. Jag gör samma bedömning beträffande de uppgifter inom nya
verksamhetsområden som andra rättsvårdande organ får enligt den före-
slagna lagen. Framhållas bör dock att situationen på sikt kan komma att
ändras, när antalet aktörer på telemarknaden ökar. En sådan utveckling
torde motivera att särskilda resurser tillförs rättsväsendet. Det bör därför
sedan den föreslagna lagen varit i kraft under en tid av minst två år, när-
mare undersökas om denna medfört ändrad arbetsbelastning av betydelse
i detta sammanhang för bl.a. domstolarna.
Förslaget till lag om radiokommunikation torde inte leda till någon
ökning av totalkostnaderna för staten. Antalet ärenden som överklagas till
regeringen enligt gällande ordning är mycket begränsat. Den ökning av
resursbehovet på domstolssidan som kan följa med den nya målgruppen
torde i huvudsak balansera mot ett minskat resursbehov inom regerings-
kansliet för avgörandet av dessa frågor. Kostnadseffekterna för dom-
stolsväsendet av förslaget till lag om radiokommunikation bör undersökas
vid samma tidpunkt som i fråga om telelagen.
Inte heller i övrigt anser jag att de förslag som lämnas leder till
kostnadsökningar som nu kräver särskild finansiering.
Anmärkas här bör den ändring som föreslås i fästighetstaxeringslagen
(1979:1152). Den innebär att byggnader som används i Televerkets
verksamhet inte kommer att undantas från skatteplikt sedan verket bolagi-
serats.
Jag har i det tidigare (avsnitt 4.10.1) redovisat föreskrifterna i 2 kap. 6 §
regeringsformen som gentemot det allmänna ger vaije medborgare ett
skydd mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat
förtroligt meddelande. Bestämmelsen ger motsvarande skydd mot kropps-
visitation, husrannsakan och liknande intrång. Skyddet kan begränsas
genom föreskrifter i lag.
I rättegångsbalken finns en utförlig lagreglering i fråga om de tvångs-
medel som står till myndigheternas förfogande vid förundersökning. I
TI kap. rättegångsbalken återfinns bestämmelserna om beslag, hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning. I kapitlets inledande paragraf
anges att tvångsmedel enligt kapitlet får beslutas endast om skälen för åt-
256
gärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär for Prop. 1992/93:200
den misstänkte eller for något annat motstående intresse.
Regleringen av beslag i brottsutredande verksamhet finns i kapitlets
1-17 §§.
Enligt 3 § får brev, telegram eller annan försändelse som finns i
Postverkets eller Televerkets vård tas i beslag endast om det for brottet
är föreskrivet fängelse i minst ett år och försändelsen hos mottagaren
skulle vara underkastad beslag. Det krävs inte att försändelsen finns på
en post- eller telefonstation utan bestämmelsen är tillämplig från det att
försändelsen lämnats in för befordran till dess att den avlämnats till
adressaten.
I 4 § regleras befogenheten att verkställa beslag i vissa fell. Enligt
huvudregeln får föremål som påträffas tas i beslag endast efter beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fera i dröjsmål får emellertid
även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, dock inte i fråga om
försändelse i "post- eller telegrafverkets vård".
Beträffande försändelser som väntas komma in till "post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan befordringsanstalt" får enligt 9 § rätten förordna att
försändelsen, när den kommer in, skall hållas kvar till dess frågan om
beslag har avgjorts.
I 11 § anges att om den från vilken beslag sker inte är närvarande vid
beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas. Avser beslaget en för-
sändelse hos "post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt"
skall mottagaren underrättas så snart det kan ske utan men för utred-
ningen. Om avsändaren är känd, skall även denne underrättas.
Den närmare regleringen av hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-
vakning finns i kapitlets 18-24 §§.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden,
som befordras av Televerket till eller från en viss telefonapparat eller
annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom ett tek-
niskt hjälpmedel (18 §). Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i
hemlighet lämnas av Televerket om samtal eller andra telemeddelanden
som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat
eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning stängs av for
samtal eller meddelanden (12 §).
I samband med att bestämmelserna om hemlig teleavlyssning fick sin
nuvarande utformning och bestämmelserna om hemlig teleövervakning
infördes i rättegångsbalken (prop. 1988/89:124) uttalade departements-
chefen bl.a. att dåvarande ordning i de flesta hänseenden var väl avvägd,
att någon genomgripande nyordning inte var nödvändig och att man - när
det gällde den lagtekniska lösningen - borde anknyta till rättegångs-
balkens dåvarande regler och bygga ut dem i den mån det behövdes. Hon
betonade vidare att omsorgen om bl.a. den personliga integriteten medför
att telefonavlyssning måste begränsas till att vara ett hjälpmedel for att
klara upp vissa, i regel mycket grova brott, men att sådan avlyssning inte
heller i de fallen skulle få användas när avlyssningen är av ringa värde
från utredningssynpunkt. Hon pekade därvid på den risk som finns för
misstro och ryktesspridning bland medborgarna, om tilliten till att 257
telefonhemligheten respekteras skulle rubbas och uttalade att den sekre-
17 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
tess som är nödvändig för att tvångsmedlet skall fungera gör det särskilt Prop. 1992/93:200
angeläget att reglerna inte är tänjbara och att beslutsförfarandet såvitt
möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på
ansökan av åklagare och får ske vid förundersökning endast om någon är
skäligen misstänkt för brott av visst allvarligt slag och om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen. Till skillnad från den nuvarande regler-
ingen i 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) om utlämnande i vissa fell
av sekretessbelagda uppgifter som angår misstanke om brott, enligt
vilken förutsätts att uppgifterna finns tillgängliga hos Televerket när
uppgifterna begärs, avser bestämmelserna om hemlig teleövervakning att
uppgifterna lämnas kontinuerligt under en viss framtida period som
bestäms av rätten.
Mitt förslag: Bestämmelserna i 27 kap. 3-4, 9 och 11 §§ rättegångs-
balken i fråga om beslag som rör tele- och postverksamhet ändras så
att de kommer att gälla generellt beträffande post- och telebefordrings-
företag oavsett om de drivs i allmän eller enskild regi.
Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 27 kap. 18-19 §§ rätte-
gångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
utvidgas så att att de kommer att omfatta telemeddelanden som
befordras via ett allmänt tillgängligt telenät resp, uppgifter om sådana
meddelanden som expedierats eller beställts till eller från en viss
teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät.
En ny bestämmelse införs i 27 kap. rättegångsbalken som möjliggör
att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan
utföras hos enskilda företag som bedriver televerksamhet inom allmänt
tillgängliga telenät.
En bestämmelse om tystnadsplikt i enskild televerksamhet för
uppgift som hänför sig till tvångsmedelsanvändning enligt 27 kap. 9,
18 och 19 §§ rättegångsbalken, dvs. en huvudsaklig motsvarighet till
vad som i dag gäller enligt sekretesslagen för Televerkets medverkan
vid sådan tvångsmedelsanvändning, införs i telelagen. Meddelarfriheten
inskränks beträffande uppgift som omfattas av denna tystnadsplikt i
samma omfattning som i dag gäller inom Televerket genom ett tillägg
i 16 kap. 1 § sekretesslagen.
Telelagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt utom i
fråga om tillämpningsområdet för bestämmelserna om hemlig teleavlyss-
ning och hemlig teleövervakning, där utredningens förslag omfettar
telemeddelanden och uppgifter om sådana som utväxlas inom alla telenät
med endast den begränsning som följer av proportionalitetsprincipen en-
ligt 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken samt i fråga om tystnads-
258
plikten för uppgifter som hänför sig till tvångsmedelsanvändningen, där Prop. 1992/93:200
utredningen inte föreslagit att denna skall ha företräde framför meddelar-
friheten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte framfört några
erinringar mot utredningens förslag. De remissinstanser som har yttrat
sig i dessa frågor har främst uppehållit sig vid integritetsaspekter och
frågor om verkställighet. Hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om
inte så starka integritetsskäl kan göras gällande att bostadsintem telekom-
munikation uttryckligen bör undantas från hemlig teleavlyssning. Riks-
åklagaren har i fråga om den föreslagna tystnadsplikten i detta samman-
hang anfört att de begränsningar i meddelarfriheten som föreskrivs i
16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) vad avser vissa tvångsmedel också
bör gälla på motsvarande sätt för de fall som omfattas av förslaget. Han
har även kritiserat begagnandet av uttrycket "befordringsföretag".
Datastraffrättsutredningen har framfört att regleringen av hemlig teleav-
lyssning och hemlig teleövervakning åtminstone i någon utsträckning bör
kunna anknytas till allmänt tillgängliga telenät och att telemeddelanden
inom en bostad bör undantas från hemlig teleavlyssning. Därjämte har
Datastraffrättsutredningen liksom Rikspolisstyrelsen framfört synpunkter
som sammanhänger med regleringen rörande verkställigheten av hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning hos enskilda teleföretag.
Skälen för mitt förslag: En väsentlig utgångspunkt för den nuvarande
regleringen i 27 kap. rättegångsbalken avseende tvångsmedelsanvändning
i frågor som angår televerksamhet och i fråga om beslag även post-
verksamhet är att den i huvudsak är begränsad till offentligrättsligt
reglerad verksamhet, nämligen Televerkets och Postverkets. En annan
viktig utgångspunkt för denna reglering är att den innefattar en från
integritetssynpunkt noggrann avvägning mellan motstående intressen. När
det gäller de mycket allvarliga ingrepp i den personliga integriteten som
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning innebär har denna
avvägning skett mot den bakgrunden att användningen av dessa tvångs-
medel är begränsad till anläggningar i det av Televerket förvaltade all-
männa telenätet.
I likhet med utredningen anser jag att bolagiseringen av Televerket och
ytterligare förekomst av enskilda företag som bedriver televerksamhet
nödvändiggör en ändrad reglering som omfattar företag i såväl allmän
som enskild regi. När det gäller bestämmelserna om beslag av brev och
andra försändelser finner jag av samma skäl som jag anfört i fråga om
ändringen i 4 kap. 8 § brottsbalken det naturligt att göra denna ändring
redan nu utan att avvakta en bolagisering av Postverket och en samlad
postlagstiftning. Även i fråga om uttrycket "post- eller telebefordrings-
företag" gör sig i huvudsak samma skäl gällande här som i fråga om änd-
ringen i 4 kap 8 § brottsbalken. Jag återkommer till denna fråga i spe-
cialmotiveringen .
Datastraffrättsutredningen, som haft att överväga vilka ändringar som
behövs i de straff- och processrättsliga reglerna mot bakgrund av utveck-
lingen inom data- och teletekniken, har i betänkandet Information och
den nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110) föreslagit bl.a. en 259
sådan ändring i bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning att sådana tvångsmedel inte får användas for sådana tele- Prop. 1992/93:200
meddelanden som befordras med hjälp av teleanläggning som inte kan an-
vändas for kommunikation via allmänt tillgängliga nät. Enligt utredningen
är syftet med detta förslag att utesluta avlyssning av helt intern telekom-
munikation såsom interna snabbtelefoner i en bostad. Däremot omfattas
enligt förslaget alla andra nät, även de som inte är allmänt tillgängliga,
dvs. också privata företagsnät avsedda huvudsakligen för intern tele- och
datatrafik, men som också kan användas for utväxling av telemeddel-
anden via ett allmänt tillgängligt telenät. Datastraffrättsutredningen har
i sitt betänkande också föreslagit verkställighetsregler som är mer långt-
gående än Telelagsutredningens förslag. Datastraffrättsutredningens syn-
punkter på Telelagsutredningens förslag har i huvudsak motsvarande
innehåll.
Telelagsutredningens förslag sträcker sig ännu längre och omfattar
telemeddelanden som utväxlas inom alla telenät med endast den begräns-
ning som följer av proportionalitetsprincipen enligt 27 kap. 1 § tredje
stycket rättegångsbalken.
Som argument för denna vidsträckta möjlighet till dessa från integritets-
synpunkt ingripande tvångsmedel har i första hand framförts att det före-
ligger svårigheter att begränsa inkopplingen av avlyssningsutrustning till
allmänt tillgängliga telenät, eftersom det skulle uppkomma en ökad
mängd överskottsinformation om avlyssningsutrustningen inte kan kopp-
las till aktuell linje till ett icke allmänt tillgängligt telenäts växel, dvs. att
begreppet "allmänt tillgängligt telenät" inte är ändamålsenligt för att
kunna skilja mellan intern och extern kommunikation från ett privat nät.
Som argument har vidare anförts att valet av verksamhetsform for t.ex.
ett företags telekommunikationer inte bör leda till att de som har egna nät
är undantagna från dessa tvångsmedel.
För egen del är jag inte helt övertygad av dessa argument. Det är i och
för sig riktigt att mängden överskottsinformation ökar ju längre bort från
källan, t.ex en anläggning i ett uppkopplat internt nät, som avlyssnings-
utrustningen ansluts i ett allmänt tillgängligt nät. Emellertid skulle sådan
avlyssning utanför ett sådant icke allmänt tillgängligt nät med ökad
överskottsinformation som följd huvudsakligen anses vara utesluten till
följd av den i 27 kap. 1 § rättegångsbalken lagstadgade proportionali-
tetsprincipen. En utvidgning av tillämpningsområdet för dessa tvångs-
medel till att avse telemeddelanden i alla nät innebär också att den totala
mängden överskottsinformation ökar, t.ex. vid hemlig teleavlyssning av
en anläggning i IBM:s interna datanät eller motsvarande i Volvos interna
telenät med överskottsinformation bestående bl.a. i företagshemligheter.
Konsekvenserna av den föreslagna utvidgningen är med det utrednings-
material som finns tillgängligt även i övrigt svåra att överblicka med
avseende på integritetsintrång. En sådan utvidgning som den av utred-
ningen föreslagna måste göras med utgångspunkt från samma noggranna
överväganden mellan motstående intressen som den nuvarande till tele-
anläggningar i det allmänna telenätet begränsade regleringen.
Mot bakgrund av det anförda förordar jag att tillämpningsområdet för
bestämmelserna i 27 kap. 18-19 §§ rättegångsbalken om hemlig teleav- 260
lyssning och hemlig teleövervakning utvidgas endast i sådan utsträckning
att de kommer att omfatta telemeddelanden och uppgifter om sådana som Prop. 1992/93:200
befordras via ett allmänt tillgängligt telenät. En sådan avgränsning är fullt
möjlig att genomfora utan avgränsningsproblem eftersom det vid den
fysiska inkopplingen av avlyssningsutrustningen står klart att telemed-
delanden befordras via ett allmänt tillgängligt telenät. Att meddelandet
har sitt ursprung i eller är riktat till ett annat icke allmänt tillgängligt
telenät eller befordras även via sådana nät kommer härvid att vara utan
betydelse, eftersom avlyssningen och övervakningen sker i det allmänt
tillgängliga nätet. Med den innebörd begreppet allmänt tillgängligt telenät
getts i den allmänna motiveringen till telelagen (avsnitt 4.3.1) torde det
inte uppstå några problem vid tillämpningen av bestämmelserna. Med
denna avgränsning behövs inte heller något uttryckligt undantag för tele-
meddelanden inom en bostad. Den av mig förordade ordningen har också
den fördelen att den så långt möjligt är likartad den nuvarande regle-
ringen med hänsyn till avvägningen mellan motstående intressen från
integritetssynpunkt i fråga om tillämpningsområdet.
Huruvida bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning ändå bör ges en vidare tillämpning kan lämpligen tas upp
i samband med beredningen av Datastraffrättsutredningens betänkande
eller i annan särskild ordning. Detsamma gäller vad som från remissin-
stanserna framförts i fråga om verkställighetsregler. Med tanke på den
fortsatta beredningen av Datastraffrättsutredningens betänkande anser jag
att Telelagsutredningens förslag i detta hänseende för närvarande är till-
räckligt.
I detta sammanhang bör också behandlas den särskilda fråga som
Riksåklagaren tagit upp och som innebär att en motsvarighet till
sekretesslagens begränsningar i meddelarfriheten enligt bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen bör införas i anslutning till den föreslagna be-
stämmelsen om tystnadsplikt i enskild televerksamhet i fråga om kvar-
hållande av försändelse på befordringsanstalt, hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning. I fråga om tystnadspliktsbestämmelsens sakliga
innehåll som sådant ansluter jag mig till utredningens förslag.
Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen som rör meddelarfrihet
gäller generellt medan bestämmelserna i 16 kap. 1 § sekretesslagen med
de begränsningar i denna frihet som Riksåklagaren tänker på endast
gäller i offentlig verksamhet. Jag delar Riksåklagarens uppfattning att den
nya regleringen om tystnadsplikt för enskilda även i detta hänseende så
långt möjligt bör motsvara den reglering som i dag gäller inom Telever-
ket. I 16 kap. 1 § sekretesslagen bör således införas ett tillägg med sådan
innebörd som Riksåklagaren angett.
261
Mitt förslag: Ledningsrättslagen förtydligas. Det görs klart att det går
att få ledningsrätt för teleledningar som tillgodoser ett allmänintresse
oavsett om de innehas av ett allmänt eller ett enskilt rättssubjekt.
Telelagsutredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det endast Svenska
Kommunförbundet som har haft erinringar mot förslaget. Enligt
Kommunförbundet innebär en utvidgning av ledningsrättslagens tillämp-
ningsområde t.ex. att enskilda kabel-TV-företag tvångsvis kan ta kom-
munal gatumark i anspråk för sina ledningar. Kommunförbundet menar
att en sådan situation innebär att oklarheter uppstår beträffande lednings-
rättslagens ersättningssystem, eftersom det t.ex. inte är klarlagt i vilken
utsträckning som en kommun kan kompensera sig för ökade underhålls-
kostnader till följd av sättningar, ojämn asfaltkvalitet m.m. samt för de
olägenheter i övrigt som hör samman med ingrepp i gatumark för olika
ledningsarbeten. Enligt Kommunförbundet påverkas ersättningsfrågorna
av om det rör sig om en mer allmännyttig verksamhet eller om det är
fråga om kommersiell verksamhet. Innan ytterligare bedömningar görs
om en utvidgning av lagens tillämpningsområde anser Kommunförbundet
att ledningsrättslagens ersättningssystem måste ses över och anpassas till
den nya situationen på teleområdet.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om ledningsrätt finns i
ledningsrättslagen (1973:1144) och ledningsrättskungörelsen (1973:1148).
1 2 § ledningsrättslagen anges att lagen gäller för bl.a. allmän teleledning
samt annan allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering,
dataöverföring eller liknande ändamål och för elektrisk starkströmsled-
ning för vilken koncession fordras eller som ingår i telekommunikations-
system. Ledningsrättslagen gäller inte om utrymme för ledning kan
upplåtas med stöd av anläggningslagen (1973:1149).
I 35 § lagen anges att överlåtelse av ledning, för vilken ledningsrätt
upplåtits, är giltig endast om överlåtelsen omfattar även ledningsrätten.
Detta gäller emellertid inte om ledningen överlåtits för att tas bort.
Vidare sägs att, om ledningsrätt överlåts utan att den därmed avsedda
ledningen samtidigt överlåts, överlåtelsen är giltig endast om ledningen
ännu inte byggts eller om den tagits bort.
Med hänsyn till den förebild som ledningsrättslagen har i motsvarande
bestämmelser i expropriationslagen (1972:719) bör nämnas att enligt
2 kap. 2 § expropriationslagen expropriation får ske för att bereda
utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel,
transport eller annan kommunikation.
I motiven till ledningsrättslagen diskuterades frågan om vilka slags
ledningar ledningsrätt skall kunna medges för (prop. 1973:157 s. 90 ff).
Föredragande departementschefen anförde bl.a. följande:
De allmänna expropriationsrättsliga bestämmelserna om rätt att dra
fram och behålla ledning är enligt min mening väl ägnade att tjäna som
Prop. 1992/93:200
262
förebild vid avgränsningen av ledningsrättslagens tillämpningsområde. Prop. 1992/93:200
Jag vill till en böijan understryka att ledningsrätt i allmänhet bör
kunna medges endast under förutsättning att ledningen tillgodoser ett
visst krav på allmänintresse.---Ledningsrätt bör enligt min mening
kunna upplåtas för allmänna teleledningar. Televerket har tagit upp
frågan om ledningsrätt för abonnentledning, dvs. ledning mellan tele-
fonstation och telefonapparat eller telefonväxel. Televerket anser att
expropriationsrätt inte kan medges för abonnentledning och att det
därför inte heller synes kunna komma i fråga att upplåta ledningsrätt
för sådan ledning. Jag vill erinra om att frågan om expropriationsrätt
för teleledningar behandlades under förarbetena till ExL (prop.
1972:109 s. 74 och 198). Därvid uttalades att bestämmelserna i 2 kap.
2 § ExL om expropriationsrätt för anläggning som tillgodoser allmänt
behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation bl.a. täcker
samtliga uppkommande behov av telegraf-, telefon- och andra
svagströmsanläggningar i den mån dessa ingår i ett nät för den
allmänna samfärdselns främjande. Expropriationsutredningen framhöll
att det saknades anledning att göra principiell åtskillnad mellan
huvudledningar och ledningar till enskilda abonnenter, men att den
allmänna bedömningen av det föreliggande behovets styrka kunde
utfalla olika alltefter ledningens karaktär. Mot bakgrunden av dessa
uttalanden synes det enligt min mening inte vara uteslutet att medge
expropriationsrätt för abonnentledning. En sådan ledning får i princip
anses ingå i ett nät för den allmänna samfärdselns främjande och den
bedömning som görs i det enskilda fallet kan mycket väl ge vid handen
att behovet av ledningen är stort. I fråga om möjligheterna att upplåta
ledningsrätt för abonnentledning bör gränsdragningen inte vara snävare
än vid expropriation och jag förordar därför att ledningsrätt skall kunna
upplåtas for alla slags allmänna teleledningar, alltså i princip även för
abonnentledningar.
Såsom Telelagsutredningen har anfört talar det mesta för att man i
framtiden har att räkna med att flera olika konkurrerande ägare eller
innehavare av telenät kan förekomma. I det sammanhanget är att beakta
att Televerkets verksamhet avses drivas i aktiebolagsform och att
Televerket efter en sådan ändring är att se som ett privaträttsligt subjekt.
Televerket kommer då inte längre att vara en del av det allmänna. De
hittills allmänna teleledningarna kommer alltså inte att på samma sätt som
för närvarande betecknas som statliga. Om ledningsrättslagen anses gälla
endast for statliga teleledningar, är frågan om ledningsrätt kommer att
kunna ges det bolagiserade Televerket avseende nya ledningar. Vidare är
frågan vad som inträffar vid en bolagisering och överlåtelse i samband
därmed av Televerkets tillgångar till bolaget. Enligt 35 § ledningsrättsla-
gen är nämligen, som nyss nämnts, en överlåtelse av ledningar för vilka
ledningsrätt upplåtits giltig endast om överlåtelsen omfattar även
ledningsrätten.
Vissa av de uttalanden som har gjorts vid tillkomsten av ledningsrätts-
lagen ger med beaktande av hänvisningen till expropriationslagen intryck
av att andra nät än Televerkets nät - det allmänna telenätet - inte skulle
kunna bli föremål för ledningsrätt. I vart fall torde det vara så att det vid
tiden for lagstiftningsarbetet inte var aktuellt att beakta några andra
telenät för den allmänna samfärdselns främjande än Televerkets nät. Om
263
det vid denna tidpunkt hade förekommit andra telenät av betydelse för Prop. 1992/93:200
den allmänna samfärdseln, är det möjligt att detta kommit till uttryck i
lagtext och motiv. Det kan också sägas att anknytningen i lednings-
rättslagens förarbeten till ett särskilt subjekt, på sätt som gjorts beträff-
ande Televerket, får anses avvika från lagstiftningens uppbyggnad i
övrigt. Den anknytningen har inte heller kommit till uttryck i lagtexten.
I stället relateras däri förutsättningarna för ledningsrätt till det ändamål
- allmänintresse - för vilket en ledning skall dras.
En teleledning för vilken ledningsrätt upplåtits kan, såsom angetts i det
tidigare, inte med rättslig verkan överlåtas om inte ledningsrätten
samtidigt går över till den nye ägaren. Vid en överlåtelse av det allmänna
telenätet till Televerket i samband med bolagiseringen av verket, skall
överlåtelsen således omfatta förekommande ledningsrätt. Utredningen
pekar på att ledningsrätten då kommer att gå över till ett subjekt,
beträffande vilket det får anses råda viss osäkerhet om det ursprungligen
hade kunnat ges sådan rätt. På samma sätt anser utredningen att det inte
kan anses stå helt klart att bolaget, även om det innehar det allmänna
telenätet, kommer att kunna ges ny ledningsrätt för teleledningar enligt
nuvarande lagstiftning.
Utredningen diskuterar vilka slutsatser som kan dras av rättsfallet NJA
1989 s. 650. Frågan i målet var om begreppet allmän teleledning i 2 §
ledningsrättslagen kunde anses omfatta Televerkets ledningar för kabel-
TV. Högsta domstolen prövade alltså inte om ledningsrätt skulle kunna
ges för andra ledningar än Televerkets. Prövningen gällde närmare
bestämt om med uttrycket allmän teleledning avsågs alla Televerkets led-
ningar, dvs. även ledningarna för kabel-TV, eller endast vissa ledningar.
Med tanke på den frågeställning som HD hade att bedöma i målet får det
anses naturligt att det förda resonemanget inskränker sig till möjligheten
för Televerket att få ledningsrätt i vissa fall. HD, som kom fram till att
ledningsrätt kunde ges för ledningarna, uttalade att det får antas att
uttrycket allmän teleledning i ledningsrättslagen i princip omfattar alla
teleledningar som Televerket förvaltar för statens räkning. HD hänvisade
härvid till definitionen av uttrycket "det allmänna telenätet” i teleför-
ordningen (1985:765). Det uttalandet gör enligt utredningen att det kan
finnas anledning att ställa frågan om HD hade gjort samma bedömning
om målet i stället hade gällt ett enskilt subjekts ansökan om ledningsrätt
för ledningar för kabel-TV. Frågeställningen blir, anser utredningen, inte
mindre aktuell om dessa ledningar kunnat användas även för att förmedla
vanliga teletjänster.
Enligt utredningen gör de uttalanden som gjorts i förarbetena till led-
ningsrättslagen och expropriationslagen (se prop. 1972:109 s. 198 f) att
det i dag inte med säkerhet kan sägas om ledningsrätt kan komma i fråga
för andra teleledningar än de som Televerket, som en del av det
allmänna, har hand om. HD:s uttalande i NJA 1989 s. 650 om inne-
börden i uttrycket allmän teleledning i ledningsrättslagen gör, menar
utredningen, inte denna osäkerhet mindre. Utredningen understryker att
det självfallet har betydelse i konkurrenshänseende om begreppet allmän
teleledning i ledningsrättslagen anses omfatta endast statliga teleledningar 264
av skilda slag. Redan osäkerheten om begreppets innebörd kan enligt
utredningen i viss mån sägas verka hämmande på konkurrensen. Till Prop. 1992/93:200
detta, anser utredningen, bör läggas att det inte kan anses givet hur det
allmänna telenätet bör behandlas efter en bolagisering och eventuell
privatisering av Televerket. Enligt utredningen finns det flera skäl som
motiverar ett förtydligande beträffande möjligheten att få ledningsrätt för
teleledningar. För egen del kan jag ansluta mig till vad utredningen har
anfört om behovet av att förtydliga ledningsrättslagens tillämpnings-
område såvitt avser teleledningar.
Utgångspunkten for att få ledningsrätt för teleledningar bör enligt min
mening liksom för närvarande vara att ledningen tillgodoser ett visst
allmänintresse. Det ändamål for vilket en ledning skall användas bör
alltså tillmätas betydelse. Denna utgångspunkt stämmer överens med
ledningsrättslagens övergripande syfte. När allmänintresset beaktas bör
hänsyn tas till att telekommunikation i många olika former spelar en allt
viktigare roll i samhället. Goda telekommunikationer anses i dag vara
grundläggande för att samhällslivet i skilda hänseenden skall fungera
tillfredsställande. Ledningsrätt bör således kunna upplåtas för vaije
teleledning som tjänar ett allmänintresse eller ett allmänt ändamål. Detta
bör gälla oavsett vem som är ägare till den ledning för vilken ledningsrätt
söks.
Att ändamålet är avgörande för förutsättningarna att få ledningsrätt för
teleledningar innebär självfallet gränsdragningsproblem. Dessa skiljer sig
emellertid inte från de olika avvägningar som i dag får göras vid en
tillämpning av ledningsrättslagen både beträffande ändamål och andra
frågor. Exempelvis skall det enligt 6 § i lagen prövas om olägenheterna
av en upplåtelse från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar
som kan vinnas genom den. En bedömning av om bl.a. ett allmänintresse
föreligger måste alltid göras på grundval av de omständigheter som före-
ligger i det enskilda fallet. Utöver det som nyss sagts bör viss vägledning
för bedömningen av förutsättningarna för ledningsrätt kunna fås vid en
jämförelse med de syften som det allmänna telenätet i dag tjänar. Beaktas
bör även det som angetts i motiven till ledningsrättslagen om ledningsrätt
för abonnentledningar.
En motsvarande anpassning till den nya situationen på telemarknaden
bör göras beträffande förutsättningarna att få ledningsrätt för sådana
starkströmsledningar som ingår i telekommunikationssystem.
När det gäller förutsättningarna för ledningsrätt för teleledningar finns
det anledning att särskilt framhålla betydelsen av den snabba tekniska
utvecklingen på telekommunikationsområdet. På sätt som nyss nämnts
har HD i ett visst fall kommit fram till att ledningsrätt kan ges för
ledningar för kabel-TV. Telemeddelanden förmedlas i dag med olika
tillämpningar i Televerkets nät - det allmänna telenätet - eller i andra
nät. Det är redan nu tekniskt möjligt att förmedla vanliga teletjänster via
de nät for kabel-TV som finns. Ett stort och ökande antal tjänster bjuds
ut på marknaden och det är bara en tidsfråga innan nya teletjänster och
tillämpningar för överföring av telemeddelanden dyker upp. Utvecklingen
leder till att gränserna mellan olika former av telekommunikation suddas
ut. Dessa förhållanden bör beaktas vid prövning av förutsättningarna för 265
ledningsrätt. Mot denna bakgrund får rättstillämpningen anpassas till de
förhållanden som råder då ledningsfrågan i det enskilda fallet skall Prop. 1992/93:200
avgöras. Som jag ser det är det således inte meningsfullt att nu försöka
ta ställning till om det ena eller andra sättet att förmedla telemeddelanden
kan bli föremål för ledningsrätt. I förekommande fall får ställning tas till
bl.a. frågan om det grundläggande kravet på att en ledning avser ett
allmänt ändamål är uppfyllt. Genom den ändring i ledningsrättslagen som
jag föreslår undanröjs emellertid den oklarhet som råder om möjligheten
för andra än Televerket att få ledningsrätt för teleledningar. Inom ramen
för ledningsrättslagens tillämpningsområde skapas härigenom förutsätt-
ningar för konkurrens på lika villkor.
Framhållas bör i detta sammanhang att det är av största vikt att man i
fråga om ledningsrätt i första hand söker åstadkomma frivilliga upp-
görelser mellan de i saken intresserade parterna. I möjligaste mån bör
man knyta an till och ta till vara de fördelar som ligger i att frivilliga
överenskommelser träffas om ledningsrätt och ersättning härför.
Härigenom underlättas, påskyndas och förbilligas förfarandet och även
från psykologisk synpunkt framstår det som betydelsefullt att en frivillig
uppgörelse träffas mellan parterna. I förarbetena till ledningsrättslagen
och andra lagar, såsom fastighetsbildningslagen (1970:988), där ett
förrättningsförfarande används, har starkt understrukits betydelsen av
frivilliga överenskommelser. Det som nu har sagts är väsentligt inte
minst mot bakgrund av det ökade antal intressenter (nätägare) som kan
förutses i framtiden. Ytterligare bör framhållas att det är av vikt att dessa
i möjligaste mån samverkar för att därigenom uppnå koordination och
minsta möjliga intrång och olägenhet för de fastighetsägare som berörs.
På detta sätt och i denna form bör de olägenheter som Svenska Kommun-
förbundet har framhållit som väsentliga kunna begränsas. Samtidigt bör
sägas att jag inte delar Kommunförbundets uppfattning att det föreslagna
förtydligandet av ledningsrättslagen förutsätter en översyn av lagens
ersättningssystem. Den skillnad som Kommunförbundet gör mellan
allmännyttig och kommersiell verksamhet görs inte i den föreslagna
ändringen i ledningsrättslagen. Grunden för ledningsrätt för teleledningar
är i stället att ledningarna i vaije enskilt fall tillgodoser ett visst krav på
allmänintresse. I denna del innebär förslaget alltså inte någon ändring i
förhållande till vad som gäller i dag.
När det gäller utformningen av författningstexten vill jag i detta
sammanhang fasta uppmärksamheten på den terminologi som används i
förslaget till telelag. Tillståndsplikten har där knutits till begreppet all-
mänt tillgängligt telenät, varmed förstås telenät, som står till förfogande
för användning av allmänheten. Såsom jag har framhållit nyss är
ledningsrättslagen uppbyggd så att den tar sikte på det ändamål av allmän
karaktär som en ledning skall tjäna. Man kan tänka sig ledningar som
tjänar ett allmänt ändamål men som ändå inte faller under begreppet
allmänt tillgängligt telenät, t.ex. försvarets nät. Mot denna bakgrund
anser jag det vara motiverat att låta ledningsrättslagen omfatta teleledning
som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål.
266
Prop. 1992/93:200
Mitt förslag: Det i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer lämnade
bemyndigandet att meddela föreskrifter om telekommunikationer
utmönstras.
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ lagen (1981:1104) om verksamheten
hos vissa regionala alarmeringscentraler och i 2 kap. 2 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) anpassas på skilda sätt till ombildandet av
Televerket till aktiebolag och, beträffande den förstnämnda lagen, till
förekomsten av ytterligare enskilda företag.
Bestämmelsen i 10 § förvaltningslagen (1986:223) i fråga om när
ett telegram anses komma in till en myndighet ändras så att den
likställer alla företag som driver televerksamhet.
Bestämmelserna i 20 och 22 §§ lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll i fråga om vissa tvångsmedel mot utlänning ändras
så att de kommer att gälla beträffande befordringsföretag.
Ikraftträdandebestämmelsen i lagen (1992:1527) om teleterminal-
utrustning ändras så att lagen träder i kraft den 1 juli 1993.
Ikraftträdandebestämmelsen i lagen (1992:1775) om ändring i
sekretesslagen (1980:100) ändras så att även denna lag träder i kraft
den 1 juli 1993.
Telelagsutredningens förslag överensstämmer i väsentliga delar med
mitt. Mot bakgrund av utredningens uppdrag är förslaget emellertid
mindre omfattande än mitt.
Remissinstansernas synpunkter på utredningens förslag i de delar det
överensstämmer med mitt innefattar inte några invändningar i sak med
det undantaget att Riksåklagaren även i detta sammanhang har kritiserat
begagnandet av uttrycket "befordringsföretag".
Skälen för mitt förslag: Utgångspunkten för den övervägande delen
av de övriga lagstiftningsåtgärder som behövs är att anpassa den nuvar-
ande ordningen till den nya situationen med Televerkets verksamhet över-
förd till aktiebolag och till att den huvudsakliga televerksamheten i landet
härefter inte längre kommer att bedrivas av en myndighet utan av en-
skilda företag, Telia AB och andra teleoperatörer.
Lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer
Genom de bemyndiganden som ges i förslagen till telelag och lag om
radiokommunikation i förening med dem som ges i lagen (1992:1527) om
teleterminalutrustning föreligger inte längre något behov av det särskilda
bemyndigandet i fråga om telekommunikationer som finns i lagen
(1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, trans-
porter och kommunikationer.
267
Fastighetstaxeringslagen (1979:1152)
Det till aktiebolag ombildade Televerket bör i likhet med andra företag
som bedriver televerksamhet inte vara undantaget från skatteplikt för
specialbyggnader som används i verksamheten. Fastighetstaxeringslagen
bör ändras i enlighet härmed.
Lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmerings-
centraler
Lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmerings-
centraler gäller enligt dess 1 § verksamheten hos regionala alarme-
ringscentraler som har till syfte att möjliggöra snabba och effektiva
hjälpinsatser i nödsituationer och som har upprättats efter avtal med Tele-
verket. Det avtal som åsyftas är ett konsortialavtal mellan Televerket for
statens räkning, Teleinvest AB, Svenska Kommunförbundet, Förenade
Kommunföretag AB och Landstingsförbundet om SOS Alarmering AB.
När nu Televerket ombildas till aktiebolag bör i lagens 1 § staten anges
som avtalspart istället for Televerket. Lagens 2 §, som reglerar alarme-
ringscentralemas rätt att avlyssna, spela in och avbryta vissa telefonsam-
tal som befordras genom Televerket, bör ändras till att avse telefonsamtal
som befordras via allmänt tillgängliga telenät.
Förvaltningslagen (1986:223)
Bestämmelsen i 10 § förvaltningslagen (1986:223) i fråga om när ett tele-
gram anses komma in till en myndighet bör anpassas till den nya
situationen med i huvudsak enskilda företag som driver televerksamhet.
Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll
Bestämmelserna i 20 och 22 §§ lagen (1991:572) om särskild utlännings-
kontroll i fråga om vissa tvångsmedel mot utlänning bör anpassas till den
nya situationen på teleområdet på motsvarande sätt som 4 kap. 8 § brotts-
balken och vissa av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, dvs. de
bör ändras till att avse befordringsföretag.
Lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning
Regeringen har getts bemyndigande att sätta i kraft lagen (1992:1527) om
teleterminalutrustning. Genom den anknytning till EES-avtalet som lagen
fått i det lagstiftningsärendet (prop 1992/93:72, bet. 1992/93:TU13, rskr.
1992/93:94) har lagen tidigare ansetts inte kunna sättas i kraft förrän
samtidigt som detta avtal träder i kraft.
Lagen om teleterminalutrustning är utformad med utgångspunkt från att
skapa ett förbättrat svenskt system för den statliga kontrollen av teleter-
minalutrustning och samtidigt ge möjlighet att genom bemyndiganden
Prop. 1992/93:200
268
införliva EG:s regler om teleterminaler parallellt med den svenska Prop. 1992/93:200
ordningen om och när ett EES-avtal träder i kraft. Den dag ett EES-avtal
träder i kraft kommer regelsystemet för sådan teleterminalutrustning som
omfattas av terminaldirektivet (91/263/EEG) att kompletteras av bl.a.
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll och lagen (1992:1534) om EG-
märket, som inte kommer att sättas i kraft förrän vid denna tidpunkt.
Lagen om teleterminalutrustning har emellertid medvetet gjorts fristående
från dessa och andra lagar med särskild anknytning till EES-avtalet.
Lagen innehåller inga hänvisningar till EES-avtalet, till rättsakter som
omfattas av detta eller till andra författningar med anknytning till EES.
Lagen är således inte beroende härav för tillämpningen.
Genom det nya systemet enligt lagen om teleterminalutrustning och den
förordning som jag avser föreslå regeringen att utfärda med stöd av
lagens bemyndiganden kommer det att skapas möjlighet for Telestyrelsen
att med stöd av bemyndiganden infora regler huvudsakligen for nationell
utrustning. Över 80 procent av den totala marknaden för teleterminal-
utrustning kommer att utgöras av sådan utrustning som inte berörs av
EG:s bestämmelser under många år framöver. Det nya regelsystemet ger
även möjlighet för Telestyrelsen att införa föreskrifter beträffande utrust-
ning som kommer att omfattas av ett EES-avtal om och när ett sådant
träder i kraft.
Redan på grund av det anförda men också med beaktande av det sam-
band som det nya väsentligen förbättrade regelsystemet i fråga om den
statliga kontrollen av teleterminalutrustning har med det föreslagna nya
regelsystemet i övrigt bör lagen om teleterminalutrustning träda i kraft
samtidigt som övriga författningar.
Lag om ändring i lagen (1992:1775) om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Regeringen har getts bemyndigande att sätta i kraft lagen (1992:1775) om
ändring i sekretesslagen (1980:100). Genom den anknytning till EES-
avtalet som lagen fått i det lagstiftningsärendet (prop. 1992/93:120, bet.
1992/93 :KU11, rskr. 1992/93:77) har lagen tidigare inte ansetts kunna
träda i kraft förrän samtidigt som detta avtal träder i kraft.
Regeringen har i proposition 1992/93:167 om rätt för Statens Bostads-
finansieringsbolag, SBAB, att besluta i frågor om statligt reglerade lån
för bostadsändamål, m.m. bland annat föreslagit att lagen (1992:1775)
om ändring i sekretesslagen (1980:100) skall ändras och delvis träda i
kraft den 1 juli 1993.
På grund av lagtekniska omständigheter bör återstående ändringar i
lagen (1992:1775) om ändring i sekretesslagen (1980:100) som ännu inte
satts i kraft sättas i kraft samtidigt som de nu föreslagna ändringarna i
sekretesslagen. Detta kommer inte att få några faktiska konsekvenser,
eftersom sekretessen enligt de redan beslutade ändringarna i 8 kap. 6 §,
9 kap. 3 § och 16 kap. 1 § är knutna till EES-avtalet och därför inte
kommer att bli tillämpliga innan EES-avtalet trätt i kraft.
269
Frågan om lämplig verksamhetsform för Televerket i en förändrad
marknadssituation har behandlats i olika sammanhang under de senaste
åren. Jag vill här återknyta något till den redovisning som inledningsvis
lämnats för tidigare överväganden och gjorda utredningar (se avsnitt 1).
Behovet av en förnyelse av Televerkets verksamhetsform redovisades
av regeringen i prop. 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt. Våren
1991 angav riksdagen att det fanns starka skäl som talade för att Tele-
verket ombildades Ull aktiebolag men att en sådan förändring måste före-
gås av analyser bl.a. i fråga om förutsättningarna för statsmakterna att
säkerställa de telepolitiska målen. I maj samma år tillkallade min före-
trädare efter regeringens bemyndigande en särskild utredare med uppgift
att lämna förslag till lagstiftning och ändrad reglering i övrigt inom tele-
kommunikationsområdet - Telelagsutredningen (K 1991:03).
Behovet av överväganden inför en bolagisering av Televerket framhölls
även av riksdagens revisorer (förs. 1990/91:20, jfr förs. 1991/92:17).
I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 7) föreslog rege-
ringen att Televerket skulle ombildas till aktiebolag den 1 januari 1993
och angav att regeringen avsåg att förelägga riksdagen en samlad redovis-
ning av åtgärder och förslag inför bolagiseringen. Mot bakgrund härav
godkände riksdagen vad regeringen anfört om bolagsbildning av Tele-
verket (bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312).
Regeringen återkom till riksdagen i oktober år 1992 (prop.
1992/93:132, bet. 1992/93:TU11, rskr. 1992/93:152). Regeringen angav
då att ett förslag till bolagsbildning och telelag skulle komma att presen-
teras för riksdagen i sådan tid att bolagsbildningen och telelagen skulle
kunna träda i kraft den 1 juli 1993.
Ett antal utredningar och analyser har genomförts som underlag för
bolagsbildningen i enlighet med riksdagens riktlinjer. Här bör nämnas att
regeringen i maj år 1992 tillsatte en särskild expertgrupp inom regerings-
kansliet med uppgift att närmare utreda de konstitutionella aspekterna vid
en ändrad verksamhetsform för Televerket, Postverket och Statens järn-
vägar. Resultatet av gruppens arbete redovisas i promemorian Bolagi-
sering av affärsverk, konstitutionella aspekter (Ds 1992:101).
Här bör även nämnas den analys av villkoren för utveckling av en
effektivare telemarknad och valmöjligheter för en reglering av marknaden
(Swedish Telecommunication Services - Promoting an efficient market,
Gemini Consulting), som genomfördes inom Kommunikationsdeparte-
mentet. Detta arbete finns redovisat i promemorian Svensk telemarknad
i förändring (Ds 1992:86). Särskilda analyser avseende förutsättningarna
för konkurrens på telefoniområdet genom en utveckling av Televerkets
kabel-TV-verksamhet samt i fråga om förutsättningarna för ökad
konkurrens på utrustningsmarknaden har genomförts (Swedish Telecom-
munications - Promoting sustainable competition in the customer
premises equipment market, Gemini Consulting). Frågan om prisregle-
ring av telefonitjänsten har utretts särskilt, bl.a. av konsultföretaget
1992/93:200
270
uppdelad i en affarsverksdel, Televerket, och en bolagsdel, Teleinvest- Prop. 1992/93:200
gruppen.
Inom Televerkets affärsverksdel finns centrala och andra stabsenheter,
geografiskt avgränsade resultatenheter (teleregioner) och vissa andra
resultatenheter (divisioner). För närvarande finns åtta teleregioner i
landet. Divisionerna är Division Nättjänster, Division Teletjänster,
Division Televerket Radio, Division Personliga teletjänster, Division
Materiel & Service samt Fastigheter.
De åtta teleregionema svarar för att den primära televerksamheten
fungerar, dvs. anläggning, underhåll, drift och försäljning. Varje region
har en självständig ställning med ansvar för verksamheten inom sitt
geografiska område och för det ekonomiska resultatet. Regionernas verk-
samhet indelas i två huvudaffarsområden, nämligen Nättjänster och Tele-
tjänster.
Inom Nättjänster sköts drift, underhåll, utbyggnad och utveckling av
telenätet och de tjänster som genereras i nätet, såsom taltelefoni, telefax
och hyrda ledningar. Teletjänster säljer grundläggande tjänster och pro-
dukter till hushåll och företag över hela landet, t.ex. teleabonnemang för
taltelefoni, företagsväxlar och andra teleterminaler. Respektive huvud-
affärsområde inom teleregionema bildar tillsammans med motsvarande
centrala funktioner materieldivisionema Teletjänster och Nättjänster.
Televerkets radioverksamhet finns samlad i Division Televerket Radio.
Exempel på tjänster är mobiltelesystemen NMT 450 och NMT 900, per-
sonsökningssystem och kustradio. (Televerkets organisation och verksam-
het för distribution av rundradiosändningar har fr.o.m. den 1 juli 1992
tagits över av Svensk Rundradio AB.) Inom Division Personliga tele-
tjänster säljs tjänster som nummerupplysning, telegram och telefonist-
service.
Teleinvestgruppen består av moderbolaget Teleinvest AB och ett antal
bolag. Gruppen har verksamhet inom i huvudsak fem olika sektorer näm-
ligen säljrelaterad verksamhet, speciella nättjänster, industrisektor, pro-
gramvara/hjälpmedel samt inom sektom internationell konsultverksamhet.
En mer utförlig redogörelse för Televerkskoncemens organisation och
verksamhet per den 1 juli 1990 finns i betänkandet (SOU 1990:100)
Avtalsvillkor eller föreskrifter - En rättslig översyn av postens och tele-
verkets kundvillkor, s. 231 ff.
Mitt förslag: Televerket ombildas till aktiebolag per den 1 juli 1993.
Samtliga aktier skall innehas av staten.
Regeringen ges bemyndigande att genomföra bolagiseringen. Tele-
verkets verksamhet med tillgångar och skulder överförs till Telia AB
respektive till de av Telia AB helägda dotterbolagen Telia Mobitel AB
och Fastighets AB Telaris.
272
CEPRO. Vidare har det nya bolagets övergripande struktur och inrikt- Prop. 1992/93:200
ning, erforderliga avtal mellan staten och bolaget m.m. behandlats i ar-
betsgrupper med företrädare för regeringskansliet och Televerket.
Bolagiseringen av Televerket innefattar en rad tekniska frågor. Det
gäller t.ex. val av förvärvsmetod, värdering av tillgångar och skulder
samt utformning av avtal. Arbetet har i denna del utförts inom Kom-
munikationsdepartementet med stöd av externa experter inom områdena
för redovisning och affärsjuridik.
Allmänt
Televerkets huvuduppgifter kommer till uttryck i 1 § förordningen
(1988:348) med instruktion för Televerket. Här sägs att verket har till
uppgift att driva telerörelse och därmed sammanhängande verksamhet
samt att förvalta statliga teleanläggningar. Från och med den 1 juli 1992
har en av Televerkets tidigare huvuduppgifter att som statlig myndighet
svara för att möjligheten till radiokommunikation utnyttjas på bästa sätt
tagits över av Telestyrelsen.
Inom ramen för Televerkets roll som funktionsansvarig myndighet for
telesystemet har verket genom riksdagsbeslut fått ett särskilt ansvar för
standardiseringen på telekommunikationsområdet (prop. 1984/85:158
s. 10, bet. 1984/85:TU28, rskr. 1984/85:382). En sådan uppgift har även
lagts på Telestyrelsen som enligt förordningen (1992:895) med in-
struktion for Telestyrelsen skall delta i det internationella standardise-
ringsarbetet.
I Televerkets övergripande ansvar för telekommunikationerna innefattas
att Televerket skall initiera, finansiera och driva forsknings- och utveck-
lingsarbete inom telekommunikationsområdet (prop. 1981/82:106 och
prop. 1984/85:158).
Som funktionsansvarig myndighet har Televerket också att beakta funk-
tionshindrades tillgång till teletjänster (prop. 1987/88:118, bet.
1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402 och prop. 1990/91:87, bet.
1990/91 :TU28, rskr. 1990/91:369).
Det övergripande ansvaret för telekommunikationerna i Sverige in-
begriper att i såväl fred som krig leverera, sätta i drift och underhålla
teleanordningar för totalförsvaret. Enligt 10 § i verkets instruktion skall
Televerkets styrelse särskilt svara för att de krav beaktas som staten
ställer på verksamheten med hänsyn till bl.a. totalförsvaret (jfr prop.
1991/92:102 s. 271 ff., bet. 1991/92:FöU12 s. 124).
Särskilt om organisationen och driften av telerörelsen
Huvuddragen i Televerkets organisation har lagts fäst genom olika
riksdagsbeslut. Enligt Televerkets instruktion bildar Televerket och de
företag där staten genom verket direkt eller indirekt har ett bestämmande 271
inflytande en affärsverkskoncem (4 §). Televerkskoncemen är således
Skälen för mitt förslag:
Prop. 1992/93:200
Televerket driver statlig affärsverksamhet i särskild form, den s.k. affärs-
verksformen, som tillskapades genom 1911 års budgetreform. Detta inne-
bär bl.a. att verkets ekonomiska omslutning inte redovisas över statsbud-
geten. Verket är emellertid en integrerad del av den statliga verksamhe-
ten och fungerar som förvaltare av statlig egendom.
Enligt regeringsformens bestämmelser får statens medel inte användas
på annat sätt än riksdagen har bestämt och statens medel står till rege-
ringens förfogande. Som en följd av detta skall investeringar och fi-
nansieringen av dessa ytterst beslutas av riksdagen. Televerket frikopp-
lades tidigt från statsbudgeten i fråga om medel för investeringar och har
därigenom givits flexibilitet i sin finansiering. Riksdagen godkänner
emellertid Televerkets investeringsplaner.
För affärsverken gäller vidare särskilda bestämmelser om förvärv och
försäljning av fäst egendom samt om förvärv, försäljning och bildande
av bolag. Regelverket har delvis anpassats till förhållandena inom respek-
tive affärsverk.
Aktiebolagsformen är en internationellt vedertagen form för att bedriva
affärsverksamhet. Aktiebolag är i strikt mening en företagsform for eko-
nomisk verksamhet där aktieägarnas ekonomiska ansvar för bolagets för-
pliktelser begränsas till det insatta kapitalet. Aktiebolagets verksamhet
och förpliktelser styrs främst genom lagstiftning såsom aktiebolagslagen,
bokföringslagen och olika skattelagar.
Jag har tidigare (avsnitten 2.1 och 2.2) redogjort for utvecklingen på
telemarknaden nationellt och internationellt. Sammanfattningsvis är det
faktorer såsom den tekniska utvecklingen inom teleområdet, efterfråge-
förändringar och liberalisering som i samverkan har inneburit en för-
ändrad marknadssituation. Genom teknisk utveckling och efterffågeför-
ändringar har antalet aktörer liksom utbudet av nya tjänster ökat, vilket
har lett till en alltmer diversifierad och intemationaliserad marknad. Med
nya aktörer på telekommunikationsområdet följer större valfrihet för an-
vändarna. För dessa är det inte alltid tillräckligt med endast en inhemsk
leverantör. De traditionella teleförvaltningarna är mot denna bakgrund
inte längre de enda och självklara leverantörerna av telekommunikations-
lösningar till företag och allmänhet. Detta gäller i hög grad den svenska
telemarknaden, som i allt större utsträckning har berörts av konkurrens
och nya alternativ till Televerkets tjänster.
Den successivt förändrade marknadssituationen ställer krav på en
utveckling av Televerkets verksamhetsform. Erfarenheten visar att de be-
gränsningar som finns i affärsverksformen i fråga om t.ex. förvärv och
försäljning av fast egendom, försäkringar och upplåning är komplicerade
att lösa. Affärsverksformen begränsar vidare möjligheterna till ändamåls-
enliga former för samarbete och samägande i konsortier och allianser.
Genom att bilda aktiebolag inom ramen för Televerkskoncemen har en
del praktiska problem hittills kunnat lösas. Flexibiliteten i agerandet
behöver emellertid vidgas ytterligare. En förnyelse och utveckling av
273
18 Riksdagen 1992193. 1 sand. Nr 200
Televerkets verksamhetsform är således påkallad, dels av den nya situa- Prop. 1992/93:200
donen på telemarknaden, dels av behovet att möjliggöra en ändamålsenlig
och effektiv styrning av verksamheten. Aktiebolagsformen är en lämplig
associationsform for konkurrensutsatt verksamhet. Det är enligt min
mening rimligt och angeläget att Televerket nu ges samma verksamhets-
form som andra företag på telemarknaden, dvs. aktiebolagsformen. Det
nya bolaget bör så långt jag nu kan överblicka vara helt statligt ägt.
I regeringens proposition om vissa frågor inom Kommunikationsde-
partementets område (prop. 1992/93:132) behandlas bl.a. frågan om en
uppdelning av Televerket i en nät- respektive en tjänstedel i samband
med att Televerket ombildas till aktiebolag. En sådan åtgärd har i olika
sammanhang framförts som nödvändig för att möjliggöra reell konkurrens
på telemarknaden. En redovisning av motiv for respektive emot en upp-
delning mellan telenät och tjänster finns i promemorian Svensk telemark-
nad i förändring, Ds 1992:86.
I propositionen görs bedömningen att en sådan åtgärd varken kan anses
eftersträvansvärd eller nödvändig för att få till stånd ökad konkurrens på
den svenska telemarknaden. Förslag om att organisatoriskt avskilja
Televerkets nät och i praktiken splittra verket i två delar överensstämmer
inte med den faktiska tekniska utvecklingen inom telekommunikationsom-
rådet. Den tekniska utvecklingen såsom utvecklingen av optofiberteknik,
radioteknik och satelliter leder till ett minskat beroende av det allmänna
telenätet. Delvis parallella nät har byggts upp av Banverket och Svenska
Kraftnät. Vidare ökar integrationen mellan nät och teletjänster. Även om
vissa teletjänster kan erbjudas relativt oberoende av nätet, kommer allt
fler att vara helt integrerade med nätet i s.k. kombinerade tjänster. En
uppdelning mellan nät och teletjänster skulle mot denna bakgrund sanno-
likt försvåra Televerkets produktutveckling och vara till nackdel for kun-
derna. Jag har mot denna bakgrund inte aktualiserat någon uppdelning av
Televerket i samband med bolagsbildningen. Riksdagen lade propositio-
nen i denna del till handlingarna (bet. 1992/93 :TU11, rskr.
1992/93:152).
En fråga som har utretts särskilt är möjligheten att skapa konkurrens
på marknaden for telefoni genom en utveckling av Televerkets kabel-TV-
verksamhet (jfr prop. 1992/93:132). Min bedömning är att möjligheterna
att etablera alternativ till telefonitjänsten i det s.k. allmänna telenätet
genom en vidareutveckling av Televerkets kabel-TV-verksamhet för när-
varande är mycket begränsade. Det är mot den bakgrunden inte aktuellt
att, av konkurrensskäl, vid bolagiseringen skilja kabel-TV-verksamheten
från koncernen. Jag vill erinra om att kabel-TV-verksamheten den
1 januari 1992 fördes över från Televerket till ett av Teleinvest AB hel-
ägt dotterbolag, Svenska Kabel-TV AB.
Jag kommer i det senare (avsnitt 5.5) att redovisa förslag till vissa sär-
skilda åtgärder för att utveckla konkurrensen på telemarknaden i Sverige.
274
Ombildningen av Televerket från affärsverk till aktiebolag innebär
förändringar i första hand när det gäller statsmakternas styrning, insyn
och kontroll. Vad beträffar statsmakternas styrning kan konstateras att en
ombildning av Televerket till aktiebolag förutsätter styrning i andra
former än dem som används för ett affärsverk. Det är i princip endast
normgivning i form av lagstiftning som kan användas när det gäller
aktiebolag. I övrigt kan styrningen av ett bolag ske genom bestämmelser
i bolagsordningen, genom röstning på bolagsstämman och genom de av
stämman valda styrelseledamöterna. Ett bolags verksamhet kan också
begränsas eller ges viss inriktning genom avtal.
När det gäller insyn i verksamheten innebär bolagiseringen av Tele-
verket att tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars
offentlighet inte längre blir tillämpliga. Allmänheten kan således inte,
mot bolagets vilja, få tillgång till andra handlingar än de som förvaras
hos Patent- och registreringsverket, dvs. främst redovisningshandlingar.
Inom statsförvaltningen utövas kontroll av flera organ, t.ex. av Riks-
dagens revisorer, Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslem (JK) och
Riksrevisionsverket (RRV). När Televerket bolagiseras upphör kontrollen
av JO, JK och RRV och ersätts av den kontroll som utövas av de av
bolagsstämman valda revisorerna. Riksdagens revisorer kan emellertid
även fortsättningsvis utöva kontroll. Telestyrelsen kommer med tillämp-
ning av bestämmelserna i förslaget till telelag att kunna utöva viss kon-
troll över bolaget i dess egenskap av framtida tillståndhavare enligt tele-
lagen.
Enligt min mening bör Telia AB så långt det är möjligt verka under
samma förutsättningar som icke statligt ägda aktiebolag. Det är en upp-
gift for Telia AB:s styrelse att utforma mål och strategier för verksam-
heten. Eftersom staten äger majoriteten av aktierna i Telia AB kommer
redovisning av verksamheten att lämnas till riksdagen genom de årliga
redogörelserna för de statliga företagen. Avsikten är vidare att en av
Riksrevisionsverkets auktoriserade revisorer skall utses som en av revi-
sorerna i Telia AB.
Jag vill i detta sammanhang också informera om arkivfrågornas be-
handling i anslutning till att Televerket ombildas till aktiebolag. Enligt
arkivlagen (1990:782) skall en myndighet som upphör inom tre månader
överlämna sitt arkiv till en arkivmyndighet, om inte verksamheten över-
förs till en annan myndighet. När verksamhet som tidigare bedrivits i en
statlig myndighet överförts till ett aktiebolag kan arkivmyndigheten enligt
vad jag inhämtat låna ut de delar av arkivet som det nya bolaget behöver
ha tillgång till. Det ankommer på Riksarkivet att utforma föreskrifter och
villkor for lån och deposition hos bolag av handlingar. Tillgången för all-
mänheten till de allmänna handlingar som härrör från tiden före bolagi-
seringen och som inte omfattas av sekretess enligt bestämmelser i sekre-
tesslagen (1980:100) säkerställs genom att ansvaret för dessa handlingar
förs över till Riksarkivet. Enligt vad jag inhämtat pågår ett samråd
mellan Televerket och Riksarkivet avseende arkivfrågor infor bolagise-
ringen av Televerket.
1992/93:200
275
Härutöver bör nämnas en fråga som rör de fastigheter som Televerket Prop. 1992/93:200
förvaltar for statens räkning. I den mån dessa representerar kulturvärden
kommer de att ges skydd som byggnadsminnen innan de överlåts till det
nya bolaget.
Jag har i dessa frågor samrått med chefen for Kulturdepartementet.
I enlighet med det föreslagna bemyndigandet blir det en uppgift för
regeringen att genomföra bolagiseringen av Televerket och därvid bl.a.
fastställa kapitalstruktur samt aktiekapitalets storlek i det nya aktie-
bolaget. Jag vill här informera om hur bolagiseringen är avsedd att
genomföras.
Bolagiseringen av Televerket avses ske genom att Televerket i ett
första steg ändrar firma på Teleinvest AB till Telia AB. I ett andra steg
överlåter staten Televerkets verksamhet, tillgångar och skulder till
Fastighets AB Telaris (fastigheterna), Telia Mobitel AB (radiodivisionen)
och Telia AB (övrig verksamhet). Köpeskillingen erläggs genom ett kvitt-
ningsförfarande varvid staten får nyemitterade aktier i Telia AB. Över-
föringen av tillgångarna sker i huvudsak till bokförda värden.
Telia AB:s kapitalstruktur har betydelse för bolagets utvecklingsmöjlig-
heter. Kapitalstrukturen bör ge en solid bas för bolagets verksamhet.
Vidare bör kapitalstrukturen utformas så att prishöjande effekter undviks.
Den ingående balansen i Teliakoncemen beräknas uppgå till ca 57 mil-
jarder kronor, varav det egna kapitalet uppgår till ca 15 miljarder kronor
före avsättning för vissa skatter, avgifter och övriga extraordinära kost-
nader som följer av bolagsbildningen.
Avsikten är att överlåtelsen av Televerkets verksamhet, tillgångar och
skulder skall regleras i ett avtal mellan staten å ena sidan och Telia AB,
Fastighets AB Telaris och Telia Mobitel AB å andra sidan. Detta över-
låtelseavtal skall bl.a. reglera
- vilka tillgångar och skulder samt rättigheter och åtaganden som över-
förs till respektive bolag,
- överföring av vissa avtalsförpliktelser såsom leverantörsavtal, abonne-
mangsavtal m.m. från Televerket till de nya bolagen,
- överföring av Televerkets immateriella rättigheter till bolagen,
- de nya bolagens förpliktelser beträffande Televerkets pensions-
åtaganden samt borgens- och garantiförpliktelser,
- vissa skatte- och avgiftsfrågor i samband med överlåtelsen.
Avsikten är vidare att ett särskilt avtal skall upprättas mellan staten och
Telia AB om förhållanden som är av tidsbegränsad karaktär och som inte
regleras i överlåtelseavtalet. Jag kommer i det följande att närmare redo-
göra för frågor som avses regleras i det särskilda avtalet. Avtalet skall
bl.a. omfatta pristak för telefonitjänsten (avsnitt 5.6) ansvaret för upprätt-
hållande av olönsamma telefonautomater i glesbygd (avsnitt 5.8.1) samt
vissa förhållanden av betydelse för utvecklingen av konkurrens på tele-
kommunikationsmarknaden (avsnitt 5.5). Överlåtelseavtalet och det sär- Prop. 1992/93:200
skilda avtalet avses tecknas före den 1 juli 1993.
Jag vill här informera om att Televerket inför bolagsbildningen redan
under våren 1993 kommer att marknadsföra tjänster under namnet Telia.
Riksdagen har beslutat att Riksgäldskontoret skall ta över ansvaret för
affärsverkens utestående statliga garantier i samband med ombildning till
aktiebolag (prop. 1990/91:150 bil. 1:1, bet. 1990/91 :FiU30, rskr.
1990/91:386). Televerket garanterar i dag Teleinvest AB:s upplåning
intill ett belopp om 19 miljarder kronor. Som en konsekvens av
bolagsbildningen skall således, i enlighet med riksdagens beslut, de
garantier Televerket ställt för Teleinvest AB:s upplåning överföras från
Televerket till Riksgäldskontoret. Garantierna kommer därefter successivt
att avvecklas. Avsikten är att löptiden på garantierna inte skall överstiga
24 månader vid den tidpunkt då Televerket ombildas till aktiebolag.
Ingen garanti Skall förfalla senare än den 31 december 1998. Som ersätt-
ning för att Riksgäldskontoret övertar garantierna skall Telia AB erlägga
en marknadsmässig s.k. garantiavgift.
Jag har tidigare kortfattat redogjort för Televerkets nuvarande organisa-
tion och verksamhet (avsnitt 5.2). Med den redovisningen som bakgrund
vill jag här informera om hur det bolagiserade Televerket är avsett att
organiseras samt för verksamhetens målsättning och inriktning.
Avsikten är att det skall bildas en koncern med Telia AB som moder-
bolag. Därutöver skall det finnas åtta helägda dotterbolag.
Moderbolaget, Telia AB, skall bestå av åtta teleregioner med de
centrala matrisfunktionema Division Nättjänster respektive Division Tele-
tjänster. Härtill kommer Division Personliga Teletjänster, Division Mate-
riel och Service samt Utbildningsenheten.
Division Nättjänster skall ansvara för drift, underhåll, utbyggnad och
utveckling av telenätet och tjänster som genereras i nätet, t.ex. avseende
telefoni, telefax och hyrda ledningar. Division Teletjänster skall ansvara
för marknadsföring och service beträffande grundläggande teletjänster till
hushåll och företag över hela landet, samt för kundplacerad utrustning
såsom företagsväxlar och terminaler. Division Personliga Teletjänster
skall ansvara för tjänster med personlig service av telefonister. Övriga
enheter skall svara för moderbolagsintema tjänster.
277
Prop. 1992/93:200
Bland de åtta dotterbolagen planeras bolag för rena koncemgemensamma
funktioner såsom Fastighets AB Telaris (koncernens fastigheter), Telia
Research AB (koncernens FoU-verksamhet) samt Telia Data AB (kon-
cernens dataverksamhet).
Avsikten är att Telefinans AB även fortsättningsvis skall vara ett aukto-
riserat finansbolag som skall finansiera koncernens försäljning av pro-
dukter och utrustning till företag och organisationer.
Telia MegaCom AB planeras utgöra ett försäljningsbolag med ansvar
för försäljning och marknadsföring till större kunder.
Swedish TeleCom International AB planeras svara för huvuddelen av
koncernens internationella verksamhet.
Telia Mobitel AB planeras ha hand om mobila teletjänster.
Telia Investgruppen slutligen är avsedd att bestå av moderbolaget Telia
Invest AB och ett antal specialiserade dotterbolag, däribland Teli AB,
Telemedia AB, Telelarm AB och Svenska Kabel-TV AB.
De förändringar som nu föreslås på teleområdet innebär en precisering
och renodling av statsmakternas telepolitiska ansvar respektive ansvaret
för att skapa spelregler som möjliggör och stimulerar konkurrens inom
teleområdet. Detta skapar förutsättningar för att renodla statens roll som
ägare av Telia AB i förhållande till de intressen som statsmakterna i
övrigt har att bevaka inom teleområdet.
Utgångspunkten för staten som ägare är att erhålla avkastning på det
egna kapitalet. Det primära målet för verksamheten i Telia AB är därmed
att ge en räntabilitet på eget kapital och utdelning till ägaren. Det är även
viktigt att företagets effektivitet och finansiella styrka utvecklas gynn-
278
samt. Ekonomiska nyckeltal för att följa upp detta är bl.a. räntabilitet på Prop. 1992/93:200
sysselsatt kapital och soliditet.
Under de senaste åren har telemarknaden utvecklats i riktning mot ökad
konkurrens. Under samma tid har Televerket utvecklats mot en ökad
grad av affärsmässighet och effektivitet. Den snabba och dynamiska
utvecklingen på telemarknaden kommer att innebära fortsatt skärpta kon-
kurrensförhållanden. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att effek-
tiviteten förbättras ytterligare. Målsättningen från ägarens sida bör vara
att Telia AB på 2-3 års sikt uppvisar en effektivitet som är i paritet med
välskötta större svenska industriföretag. Detta bör avläsas bl.a. genom
nyckeltal som exempelvis räntabilitet på eget kapital, räntabilitet på
sysselsatt kapital och soliditet.
Huvudinriktning för Telia AB bör, liksom i dag för Televerket, vara
att erbjuda telekommunikationstjänster på den svenska telemarknaden.
Bolaget bör direkt eller genom dotter- eller intressebolag bedriva denna
verksamhet. Annan verksamhet än kärnverksamheten kan bedrivas under
förutsättning att denna kompletterar huvudinriktningen och att den bidrar
till att stärka koncernens lönsamhet. En annan förutsättning är att detta
sker under ett rimligt risktagande. Med ett rimligt risktagande avses att
denna verksamhet inte får bedrivas på bekostnad av kärnverksamheten.
Televerket har till regeringen lämnat sin treårsplan för åren 1993-1995.
Enligt Televerket överensstämmer dessa planer med den planerade
inriktningen av verksamheten i Telia AB. Den planerade investerings-
verksamheten i Telia AB kan sammanfattas på följande sätt.
Investeringarna för perioden 1993-1995 beräknas sammantaget uppgå
till knappt 8 miljarder kronor per år, varav investeringar i det fasta
telenätet avses uppgå till ca 4 miljarder kronor per år. Detta innebär att
den planerade årliga investeringsnivån under perioden 1993-1995
beräknas motsvara 1992 års investeringsnivå. Under åren 1990 och 1991
var investeringsnivån ca 10 miljarder kronor per år. Minskningen fr.o.m.
år 1992 beror främst på lägre utökningsbehov än tidigare till följd av
lägre trafiktillväxt. Dessutom är investeringarna för mobiltelefoni och i
fastigheter lägre.
Moderniseringen av telenätet är avsedd att ges hög prioritet. Moderni-
seringen sker i princip genom att stationer och linjenät digitaliseras.
Under år 1992 beslutade Televerket att tidigarelägga slutförandet av digi-
taliseringen av telenätet med 15 år från år 2015 till år 2000.
Moderniseringen av stationer innebär bl.a. att elektromekaniska sta-
tioner ersätts av digitala AXE-växlar. Jämsides med kvalitativa förbätt-
ringar betyder detta att alla kunder, som är anslutna till en AXE-station,
automatiskt får tillgång till Televerkets PLUS-tjänster t.ex. medflyttning,
vidarekoppling, återuppringning och specificerad räkning. År 2000
kommer alla abonnenter att vara anslutna till stationer av AXE-typ. Föl-
jande sammanställning visar utvecklingen av antalet AXE-anslutna abon-
279
nenter for åren 1990-1992 samt planeringen för år 1995 respektive år Prop. 1992/93:200
2000.
|
Är |
Antal abonnenter |
Andel abonnenter |
|
1990 |
2,3 miljoner |
38 % |
|
1991 |
2,8 miljoner |
47 % |
|
1992 |
3,3 miljoner |
55 % |
|
1995 |
— |
85 % |
|
2000 |
— |
100 % |
Också i linjenätet pågår införandet av digital teknik. Även här är målet
att hela linjenätet, med undantag av lokallinjenätet, skall vara digitalt år
2000.
Vid sidan av digitaltekniken är det introduktionen av fiberoptiska kablar
som inneburit den största tekniska innovationen inom telekommunika-
tionsområdet. Det beror i första hand på att sådana kablar i förhållande
till kostnaden for dem ger en mycket hög kapacitet jämfört med andra
moderna transmissionsmedia.
Sedan år 1987 har Sverige som ett av de första länderna i världen ett
rikstäckande digitalt långdistansnät som till stor del baseras på fiber-
optiska kablar. Den kommande treårsperioden kommer enligt Televerkets
planer att innebära en fortsatt satsning på fiberoptiska transmissions-
system.
Mer kvalificerade anspråk från samhälle och näringsliv ställer också
ökade krav på lokalnäten. Det handlar både om att kunna upprätthålla en
mycket hög tillgänglighet och teknisk kvalitet samt att kunna möta en
ökande efterfrågan på höghastighetsförbindelser för data- och bildkom-
munikation. För att kunna tillgodose dessa krav går Televerket konse-
kvent in för att bygga optobaserade lokalnät där kundbehoven finns, dvs.
i första hand i större tätorter.
ISDN (Integrated Services Digital Network) innebär att olika nättjänster
(telefoni, data och bild) kan erbjudas i ett och samma nät. Detta ger en
möjlighet till rationalisering såväl for kunden som för nätoperatören. Ett
pilotnät för ISDN är i drift och den kommersiella introduktionen
beräknas ske under år 1993. Ungefär samtidigt öppnas ett nät mellan ett
tjugotal länder i västra Europa där även Sverige ingår.
För att höja kvaliteten i nätet, även i utpräglad glesbygd, krävs nya
tekniska lösningar som förenar småskalighet med hög kostnadseffektivi-
tet. I samarbete med leverantörer bedriver Televerket ett omfattande ut-
vecklingsarbete på detta område. Bland annat testas olika radiobaserade
system. Satsningar på forskning och utveckling rörande teletekniska sy-
stem anpassade för glesbygd genomförs under perioden 1993-1995.
Som jag har redogjort för i samband med förslaget till telelag bör de
telepolitiska målen ges ett delvis nytt innehåll (se avsnitt 4.1). Det
280
statliga ansvaret för grundläggande telekommunikationer utvidgas med Prop. 1992/93:200
mitt förslag till .att omfatta såväl taltelefoni som telefax och viss
datakommunikation. Under de närmaste åren blir det i praktiken Telia
AB som kommer att åläggas att svara för detta (jfr avsnitt 4.3.1). Det ut-
vidgade ansvaret kan komma att innebära en i viss utsträckning ökad eko-
nomisk belastning på Telia AB jämfört med vad som för närvarande
gäller för Televerket. Detta beror emellertid på hur efterfrågan på tele-
faxtjänsten och enklare former av datakommunikationstjänster kommer
att utvecklas. Nämnas kan att antalet klagomål på telefaxkvaliteten i dag
uppges vara farre än 100 stycken per år i hela landet.
Jag anser inte att ett utvidgat ansvar för grundläggande telekommunika-
tioner i grunden förändrar förutsättningarna för omfattningen och
inriktningen av investeringsverksamheten i Telia AB. Jag redovisar
senare (avsnitt 5.6) utformningen av ett pristak för telefonitjänsten till
fest anslutningspunkt riktat mot Telia AB. Jag gör därvid bedömningen
att den planerade investeringsverksamheten, såsom den redovisats i Tele-
verkets reviderade treårsplan, kommer att kunna fullföljas. Denna plan
innebär att ca 90 % av abonnenterna har tillgång till s.k. PLUS-tjänster
år 1997 och 100 % av abonnenterna år 2000.
Riksdagen har lagt fest mål för Televerkets service och kvalitet inom
telefonitjänsten (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88.TU28, rskr.
1987/88:402 samt i prop. 1990/91:87, bet. 1990/91 :TU28,
rskr. 1990/91:369). Kvalitetsmålen avser bl.a. den genomsnittliga
framkomligheten för rikstrafik samt driftssäkerhet i telenätet. Service-
målen avser felavhjälpning samt vissa leveranstider. Televerket har under
de senaste två åren i huvudsak uppfyllt de uppställda målen.
Som anförts tidigare (avsnitt 4.4.4) bör det vara möjligt för Telestyr-
elsen att i sin tillståndsgivning förena rätten att driva tillståndspliktig
verksamhet med villkor beträffande kvalitet och service avseende
telefonitjänsten. I princip anser jag att de kvalitets- och servicemål
avseende telefonitjänsten som lagts fest av riksdagen bör användas vid
tillståndsgivningen för de företag som tillhandahåller telefonitjänst till fest
anslutningspunkt, dvs. i första hand Telia AB. Den närmare utform-
ningen av kraven på kvalitet och service i olika situationer bör emellertid
göras av Telestyrelsen utifrån den grundläggande inriktningen för verk-
samheten på teleområdet, dvs. att det skall tillhandahållas effektiva tele-
kommunikationer till lägsta samhällsekonomiska kostnad. I likhet med
vad jag har anfört beträffande telefonitjänst i alla delar av landet (av-
snitt 4.4.4) bör någon särskild ersättning för tillståndshavares kostnader
för att uppfylla kvalitets- och serviceåtaganden som huvudregel inte
lämnas.
281
Mitt förslag: Fastighetsnät som i dag ägs av staten och förvaltas av
Televerket och som överförs till bolag inom Teliakoncemen skall på
begäran överlåtas till dem som använder dessa nät. Priset bör varken
överstiga bokfört värde eller marknadsvärde.
Telia AB skall i avtal med staten åläggas att upprätthålla telefoni
i hela landet utan att kompensera sig för särskilt kostsamma anslut-
ningar genom samtrafikavgifter.
Skälen for mitt forslag: I ett internationellt perspektiv kännetecknas
den svenska telemarknaden av låga taxor och en allmänt hög kvalitet på
teletjänster. Den svenska telemarknaden kan vid en sådan jämförelse
sägas fungera väl. Som redovisats inledningsvis (avsnitt 2.2) kan vidare
konstateras att telemarknaden i Sverige domineras av Televerket,
samtidigt som verket under senare år mött en växande konkurrens inom
flertalet delmarknader. Det är i denna marknadssituation som det nya
telebolaget kommer att verka.
Även om konkurrensen har ökat påtagligt under senare år kommer
Telia AB under överblickbar tid att inta en stark position inom stora
delar av den svenska telemarknaden. På marknaden for telefoni kommer
Telia AB att ha en klart dominerande ställning. Även på marknaden för
stora företagsväxlar kommer Telia AB att ha en fortsatt stark position.
Ett företag med en dominerande eller stark ställning på marknaden har
möjligheter att genom sitt agerande påverka marknadsutvecklingen och
konkurrerande företags möjligheter till etablering m.m. Det är mot den
bakgrunden motiverat att överväga olika typer av särskilda åtgärder i
syfte att tillskapa och säkerställa förutsättningar för en effektiv konkur-
rens på telemarknaden.
I första hand bör en effektiv konkurrens inom telekommunikationsom-
rådet på ett övergripande plan säkerställas genom den generella konkur-
renslagstiftningen. Den nya konkurrenslagen (1993:20) som träder i kraft
den 1 juli 1993 är avsedd att vara ett instrument för samhället att
motverka konkurrensbegränsningar i näringslivet i stort. Den innebär att
det blir möjligt att direkt möta konkurrensbegränsningar med ekonomiska
sanktioner, som drabbar de företag som vidtar åtgärderna. Regleringen
kommer naturligtvis även att bli tillämplig på telemarknaden. Samtidigt
kommer i enlighet med de förslag som jag tidigare har redogjort för
telelagen att utgöra ett specifikt instrument för statsmakterna inom
telekommunikationsområdet (se bl.a. avsnitt 4.9). Telestyrelsen kan
komma att spela en central roll när det gäller att övervaka marknaden
och kommer vid behov att kunna föreslå ytterligare åtgärder som främjar
en effektiv konkurrens.
Som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 4.1) skall tillämpningen av be-
stämmelserna i telelagen ske med den grundläggande inriktningen att en-
skilda och myndigheter skall erbjudas tillgång till effektiva telekommu-
282
nikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Ett av de Prop. 1992/93:200
viktigaste medlen for att uppnå effektiva telekommunikationer, innefatt-
ande ett mångfacetterat utbud och låga priser, är att se till att konkurrens
kommer att råda inom ett så brett falt av telemarknaden som möjligt. En
sådan inriktning står också i överensstämmelse med EG-rådets direktiv
(90/387/EEG) om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster
genom att tillhandahålla öppna nät.
I samband med mitt nyss redovisade förslag om bolagsbildning (av-
snitt 5.3.1) har jag berört frågan om en organisatorisk uppdelning av
Televerket i en nätdel respektive i en tjänstedel i syfte att öka förut-
sättningarna för konkurrens på telemarknaden. Av skäl som jag tidigare
redovisat har jag inte funnit det motiverat att i samband med bolags-
bildningen separera nät och tjänstedelama i Televerkets nuvarande verk-
samhet. Detta innebär att villkoren for samtrafik med bl.a. det bolagi-
serade Televerkets kopplade nät måste ges hög prioritet.
Jag vill i detta sammanhang nämna att staten också, genom Banverket
och Svenska Kraftnät, medverkat till tillkomsten av andra optofibemät.
Banverket hyr sedan år 1989 i sin tur ut viss kapacitet i nätet, bl.a. till
Tele2 AB och Comvik AB genom avtal med Industriförvaltnings AB
Kinnevik. Detta avtal har nyligen förnyats och Banverket planerar att er-
bjuda ett antal användare utanför jämvägssektom att utnyttja kapacitet i
Banverkets nät. Jag ser positivt på en sådan utveckling. Uthyrningen av
kapacitet i nätet måste givetvis ske i sådana former att jämvägssektoms
behov av telekommunikation i första hand säkerställs.
Som framhållits i det tidigare (avsnitt 4.6) är det min uppfattning att
det kan finnas vinster att göra, såväl ur ett samhällsekonomiskt perspek-
tiv som för den enskilde, om olika teleföretags verksamhet samordnas
genom exempelvis samtrafik. Min bedömning är att samtrafik mellan
olika operatörers nät är bland det mest betydelsefulla för att främja
konkurrensen och därmed möjligheterna att få till stånd en fungerande
telemarknad. Det är därför som förslaget till telelag innehåller en i
princip generell samtrafikskyldighet beträffande alla teletjänster. Som jag
tidigare nämnde anser jag att vaije möjlighet till samtrafik bör tas till
vara för att skapa förutsättningar for ökad konkurrens i utbudet av
teletjänster. Detta gäller inte minst i fråga om olika datakommunikations-
tjänster. Telestyrelsen bör, som berörts i det tidigare (avsnitt 4.9), ha till
särskild uppgift att följa samtrafikfrågoma och kunna ingripa genom t.ex.
medling. Jag vill erinra om att det i förslaget till telelag anges att det vid
bestämmandet av de ekonomiska villkoren för samtrafik skall kunna be-
aktas kommersiellt betungande åtaganden som inte ersätts på annat sätt
(se avsnitt 4.6). Mot bakgrund av den dominerande ställning som
Televerket i dag har på den svenska telemarknaden är det emellertid min
uppfattning att Telia AB i ett initialt skede bör åläggas att upprätthålla
telefoni i hela landet utan att kompensera sig för särskilt kostsamma
anslutningar genom samtrafikavgifter. Detta avses regleras i avtal mellan
staten och Telia AB.
Jag vill i detta sammanhang nämna några exempel där samtrafik till
kostnadsbaserade taxor utgör en betydelsefull faktor för utvecklingen av 283
konkurrens på området för telefoni. Det gäller samtrafik mellan Telias
telenät och de nyetablerade GSM-näten samt samtrafik mellan Telias Prop. 1992/93:200
telenät och Tele2 AB:s nät.
Sammantaget innebär detta att konkurrenslagen, vid sidan av den spe-
cifika konkurrensfrämjande reglering som ges i telelagen, kommer att bli
det övergripande medlet för att komma till rätta med konkurrensbegräns-
ande uppträdande på telemarknaden.
Jag vill avslutningsvis återknyta till frågan om möjligheten att skapa
konkurrens på marknaden för telefoni genom en utveckling av Tele-
verkets kabel-TV-verksamhet (se vidare avsnitt 5.3.1). Som jag tidigare
angivit anser jag att möjligheterna för en sådan utveckling i dagsläget är
begränsade varför jag inte funnit det motiverat att i samband med bolagi-
seringen av Televerket, av konkurrensskäl, skilja ut kabel-TV-verksam-
heten från koncernen. Verksamheten bedrivs redan i ett separat dotter-
bolag till Teleinvest AB, Svenska Kabel-TV AB. Enligt förslaget till
organisation för den nya Teliakoncemen kommer Svenska Kabel-TV AB
att ingå i Telia Investgruppen fr.o.m den 1 juli 1993. Jag bedömer det
som väsentligt att kabel-TV-verksamheten bedrivs i ett separat dotter-
bolag inom Teliakoncemen. Jag vill dock inte utesluta att det senare, be-
roende på marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen, kan vara
motiverat att avskilja kabel-TV-verksamheten från koncernen.
Utrustningsmarknaden
Som nyss nämnts kommer Telia AB att ha en stark position på delar av
utrustningsmarknaden, särskilt på marknaden för stora företagsväxlar.
Det är angeläget att Telia AB i sin roll som leverantör av nättjänster
erbjuder rättvisa och transparenta villkor till utrustningsleverantörer inom
Teliakoncemen respektive utanför koncernen. Enligt den tidigare redo-
visade organisationen för Teliakoncemen per den 1 juli 1993 kommer
Division Nättjänster respektive Division Teletjänster att ingå i moderbo-
laget Telia AB.
Förslaget till telelag och den nya konkurrenslagen kommer enligt min
bedömning att ge tillämpande myndigheter förutsättningar att säkerställa
att de villkor för nättjänster som Telia AB erbjuder är ickediskri-
minerande. Jag vill i detta sammanhang återknyta till mina tidigare för-
slag beträffande bestämmelser om tillståndsvillkor och tillsyn. Jag har
bl.a. föreslagit skyldighet för tillståndshavare att använda särskilda
redovisningssystem m.m. (jfr avsnitten 4.4.4 och 4.9). Tillståndsmyndig-
heten, dvs. Telestyrelsen, kommer med mitt förslag att i samband med
tillståndsgivningen kunna fastställa krav på tillståndshavaren när det
gäller särskilda redovisnings- och kalkylsystem. Sådana krav kan ställas
också på delar av tillståndshavarens verksamhet som inte är tillståndsplik-
tig enligt telelagen. Jag vill också erinra om att telebolagens priser för
olika typer av tjänster skall vara transparenta och vederbörligen
publiceras i enlighet med EG:s antagna direktiv (ONP). Det jag här an-
gett ger enligt min bedömning bl.a. Telestyrelsen möjlighet till nödvändig
insyn, uppföljning och kontroll av bl.a. Telia AB:s prissättning av olika
typer av nättjänster.
En fråga som kan ha betydelse for konkurrensen på utrustningsmark- Prop. 1992/93:200
naden är innehavet av fåstighetsnät. Fram till år 1989 hade Televerket
monopol på anslutningar av företagsväxlar till telenätet. Någon definition
av fåstighetsnät eller gränsdragning mellan Televerkets nät och nätet fram
till fastigheten har därför inte behövts. Med fåstighetsnät avses emellertid
som regel ett nät för telekommunikation, som i en första kopplingspunkt
ansluts till ett allmänt tillgängligt telenät. Ett fåstighetsnät har i allmänhet
begränsad geografisk utbredning och kan omfatta en eller flera fastig-
heter. Merparten av fastighetsnäten ägs fortfarande av staten genom Tele-
verket och avses komma att tillhöra Telia AB.
Jag anser att dessa fåstighetsnät bör kunna överlåtas till dem som an-
vänder näten och önskar överta dessa. Min bedömning är att det framför
allt är i samband med förvärv av företagsväxel som detta kommer att bli
aktuellt. Överlåtelse skall ske på rimliga och på förhand angivna villkor.
I fråga om priset vid överlåtelse skall det varken överstiga bokfört värde
eller marknadsvärde. Vid övertagandet bör möjlighet finnas att få till
stånd en opartisk värdering. Avsikten är att principerna för överlåtelse
av fåstighetsnät skall regleras i avtal mellan staten och Telia AB.
Televerket har i dag exklusivavtal beträffande distribution av vissa
kontorsväxlar. Dessa avtal avvecklas i samband med att Televerket om-
bildas till aktiebolag.
Televerket är den dominerande leverantören av större kontorsväxlar i
Sverige. Verket har i dag ensamrätt när det gäller att lämna service på
växlarna. I syfte att stärka konkurrensförutsättningarna på utrustnings-
marknaden anser jag att tredjepartsservice, dvs. service från annan än
Televerket, bör tillåtas för kontorsväxlar som har levererats av Tele-
verket. Detta bör lämpligen ske genom att formella hinder för tredje-
partsservice undanröjs i samband med bolagiseringen. Enligt vad jag er-
farit är inriktningen hos Televerket redan i dag att skapa förutsättningar
för att tredjepartsservice skall vara möjlig. Villkor för tredjepartsservice
och härmed sammanhängande frågor avses regleras i avtal mellan staten
och Telia AB.
Jag vill här uppmärksamma ytterligare några förhållanden som initialt
kan vara av betydelse för utvecklingen av konkurrens på telekommunika-
tionsmarknaden. I syfte att stimulera konkurrensen avser jag att i avtal
med Telia AB övergångsvis reglera förekomsten av storkundsrabatter vid
uthyrning av teleförbindelser samt av kombinationserbjudanden inom om-
rådet för mobila teletjänster.
Jag har i dessa frågor samrått med chefen för Näringsdepartementet.
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att i avtal med Telia AB reglera
taxeutvecklingen för telefonitjänst till fast anslutningspunkt.
285
Skälen for mitt förslag: Förutsättningarna for att få till stånd Prop. 1992/93:200
konkurrens inom telefonitjänsten på marknaden för hushåll och mindre
företag är under överskådlig tid begränsade. Som jag har redovisat i
samband med förslaget till telelag aktualiserar detta förhållande behov av
en reglering av taxorna för telefonitjänsten. En sådan reglering har till
syfte att skydda hushåll och mindre företag från alltför kraftiga prishöj-
ningar och från överprissättning på grund av bristande kostnadseffektivi-
tet i tillhandahållandet av tjänsten. Ett ytterligare motiv för en reglering
av taxorna för telefonitjänsten är att minska risken för att Telia AB:s
icke-konkurrensutsatta verksamhet subventionerar den konkurrensutsatta
verksamheten.
Ett pristak innebär att taxor för telefonitjänsten inte får överstiga en
viss nivå. Inom ramen för taket för den totala prisutvecklingen bestäms
priserna av de företag som tillhandahåller telefonitjänst till fest anslut-
ningspunkt, dvs. i första hand Telia AB.
I förslaget till telelag är pristaket avsett att utformas som en generell
reglering (avsnitt 4.5.2, 19 § i förslaget till telelag). Med hänsyn till
marknadssituationen på telefoniområdet kommer emellertid regleringen
att träffa i första hand Telia AB. Jag anser att bestämmelser om pristak
under de närmaste åren endast bör avse Telia AB:s priser. Regeringen
bör bemyndigas att i avtal med Telia AB få reglera taxeutvecklingen för
telefonitjänst till fest anslutningspunkt. Jag utesluter dock inte att be-
stämmelser om pristak under kommande år kan komma att tillämpas
generellt på vaije företag som tillhandahåller telefonitjänst till fest an-
slutningspunkt.
Såsom angetts vid redovisningen av förslaget till telelag kommer Tele-
styrelsen att ha till uppgift att bl.a. övervaka prisutvecklingen och att
följa upp prisregleringen. De bestämmelser om tillsyn, insyn, uppgifts-
lämnande m.m. som föreslagits i anslutning till förslaget till telelag och
som krävs för en effektiv uppföljning och kontroll av att pristaket efter-
levs bör regleras i avtal mellan staten och Telia AB. Telestyrelsen skall
ha möjlighet att föreslå regeringen de ändringar av regleringen som anses
befogade. Sedan telelagen varit i kraft ett par år bör enligt min mening
effekterna av pristaket analyseras.
Riksdagen skall årligen informeras om prisutvecklingen och om pris-
regleringen.
Jag vill i detta sammanhang redogöra för hur ett pristak för Telia AB:s
priser inom telefonitjänsten är avsett att utformas de tre närmaste åren.
Pristakets utformning
Den relevanta avvägningen som bör göras när det övervägs att använda
prisreglering är om verksamheten på det aktuella området är konkurrens-
utsatt eller inte. Kostnadssambanden mellan olika tjänster och olika
grupper av abonnenter inom området för telefonitjänsten är komplexa och
kan inte alltid definieras på ett entydigt sätt. Samtidigt är det konkur-
rensen på marknaden som på lång sikt bör bestämma taxestrukturen.
Konkurrensbilden är emellertid under överblickbar tid sådan att det inte 286
kan förmodas utvecklas någon nämnvärd konkurrens inom väsentliga Prop. 1992/93:200
delar av marknaden för telefoni till hushåll och mindre företag. Mot den
bakgrunden är en prisreglering nödvändig för att skydda de hushåll och
företag som inte har någon alternativ leverantör från alltför kraftiga
prisökningar och överprissättning. En prisreglering bör således enligt min
bedömning riktas framför allt mot den icke konkurrensutsatta delen av
marknaden för telefonitjänsten. Marknaderna utrikestelefoni, rikstelefoni
och lokal telefoni är i varierande utsträckning utsatta för konkurrens.
Konkurrensen kommer sannolikt att öka framför allt när det gäller de
större företagens riks- och utlandssamtal.
Med denna inriktning kommer pristaket för telefonitjänsten att omfatta
alla permanenthushåll samt företag med direkttelefon. Detta innebär, med
1992 års uppgifter, att ca 4,6 miljoner abonnemang som avser perma-
nenthushåll samt ca 715 000 abonnemang som avser företag med direkt-
telefon kommer att omfattas av prisregleringen. Pristaket kommer däre-
mot inte att omfatta de ca 700 000 (större) företag som använder sig av
en växel.
Tjänster som bör omfattas av pristaket är förutom abonnemangs- och
samtalsavgifter även engångsavgifter för abonnemang och flyttnings-
avgifter.
År 1992 uppgick Televerkets totala intäkter för telefoni till ca 17 mil-
jarder kronor. Med här angiven prisreglering skulle for Televerkets del
ca 70 % av intäkterna, dvs. ca 12 miljarder kronor, komma att beröras
av pristaket.
Pristaket är avsett att utformas så att den årliga prisutvecklingen knyts
till nettoprisindex (NPI). För de närmaste fyra åren (1993-1996) bör
pristaket sättas till NPI minskat med 1 procent per år med år 1992 som
basår.
Inom ramen för prisregleringen bör olika taxestrukturer utvecklas
såsom lågforbrukartaxor och andra rabattsystem. Härigenom säkerställs
det, i överensstämmelse med de telepolitiska målen, att alla kommer att
kunna utnyttja telefonitjänsten till en överkomlig kostnad. Jag vill i detta
sammanhang informera om att sådana satsningar för närvarande förbereds
inom Televerket och att jag har för avsikt att i arbetet med avtalet mellan
staten och Telia AB verka för att dessa satsningar genomförs.
Med ett pristak, i kombination med lågforbrukartaxor och andra rabatt-
system, gör jag bedömningen att de abonnemangsavgifter och taxor for
lokalsamtal som Televerket/Telia AB tillämpar successivt kommer att
öka, medan nu gällande taxor for riks- och utlandssamtal kommer att
sänkas, allt inom ramen för en långsiktig kostnadsanpassning.
Inom ramen for det pristak jag här redovisat bör Telia AB ha frihet att
utforma taxestrukturen.
287
Mitt förslag: Televerkets återstående ansvar för telesystemets funktion
m.m. skall överföras till annan myndighet.
Regeringen bemyndigas att - utöver vad som följer av bestämmel-
ser i lag - genomföra detta.
Totalförsvarets behov av telekommunikationer skall, i enlighet med
vad som är fallet i dag, finansieras över statsbudgeten.
Skälen för mitt förslag: Televerket har hittills varit s.k. funktions-
ansvarig myndighet for telesystemet även om ansvaret under senare år i
vissa delar har förts över till Telestyrelsen (tidigare Statens telenämnd).
Funktionsansvaret för det svenska telesystemet har traditionellt varit
förbundet med statens roll som ägare av produktionssystemet för
teletjänster med telefoner och andra apparater, ledningar och växlar. Med
åren har emellertid statens roll ändrats. Ansvaret har som en följd härav
kommit att riktas in på det allmänna telenätets funktion, dvs. det nät som
Televerket hittills skött for statens räkning.
Innehållet i det statliga funktionsansvaret har inte i alla delar preciserats
av riksdagen eller regeringen utan får i vissa frågor härledas ur de tele-
politiska beslut som fattats av statsmakterna. I olika sammanhang har ut-
talats att grunden for ett fungerande allmänt telekommunikationssystem
är ett sammanhållet telenät som skall täcka hela landet (se t.ex. prop.
1984/85:158 s. 6 och prop. 1987/88:118 s. 16). Häri innefattas att sy-
stemet skall kunna användas av alla. I sistnämnda hänseende ingår ansvar
for standardisering, hänsyn till den internationella teletrafikens behov, till
handikappades tillgång till telenätet och till totalförsvarets behov. Även
forskning och utveckling inom telekommunikationsområdet kan anses
ingå i funktionsansvaret for telesystemet.
Televerket har också haft i uppdrag att företräda Sverige i det
internationella samarbetet på teleområdet.
Televerket förvaltar för närvarande statens aktier i SOS Alarmering AB
(SOSAB) och har härigenom fått ett ansvar för samhällets behov av
alarmeringstjänst. Verket har ålagts särskilda uppgifter när det gäller
handikappades tillgång till telesystemet. Televerket har även ett åtagande
när det gäller att upprätthålla olönsamma telefonautomater i glesbygd.
Televerkets åtagande när det gäller bl.a. SOSAB, vissa handikappåt-
gärder samt telefonautomater i glesbygd har betraktats som s.k. särskilda
samhällsåtaganden for vilka Televerket kompenserats i särskild ordning.
Handikappåtgärder inom teleområdet finansieras för närvarande även med
anslag över Socialdepartementets huvudtitel. Frågan om hur dessa sam-
hällsåtaganden skall hanteras i fortsättningen, sedan Televerket ombildats
till aktiebolag, återkommer jag till i det följande (avsnitt 5.8).
Telestyrelsen skall för närvarande se till att endast utrustning som har
registrerats får anslutas till det allmänna telenätet, direkt eller indirekt.
Telestyrelsen har härigenom redan i dag ett ansvar för telesystemet så till
vida att nätet inte skadas eller att dess drift och brukande inte störs.
Telestyrelsen har dessutom tidigare fått uppgiften att meddela tillstånd till
Prop. 1992/93:200
288
innehav och användning av radiosändare samt att tilldela frekvenser för Prop. 1992/93:200
radioanvändningen. I förordningen (1992:895) med instruktion for
Telestyrelsen anges vidare att styrelsen har myndighetsansvaret for det
internationella standardiseringsarbetet.
Mot bakgrund av utvecklingen på telekommunikationsområdet med en
ökande konkurrens och ett växande antal aktörer är det enligt min mening
nödvändigt att Televerkets myndighetsfunktioner förs över till någon
annan myndighet. Ansvaret for ett fungerande svenskt telesystem har som
nyss nämnts redan till viss del förts över från Televerket till Telestyr-
elsen. I samband med att den föreslagna telelagen träder i kraft bör enligt
min bedömning Telestyrelsen ges det samlade funktionsansvaret for tele-
systemet i Sverige. Jag kommer således i fortsättningen att ange
Telestyrelsen som den myndighet som bör överta funktionsansvaret på
teleområdet från Televerket och att inom kort föreslå regeringen att an-
svaret i här angivna redovisade delar förs över till Telestyrelsen.
I funktionsansvaret bör ingå att tillgodose behovet av teletjänster för
handikappade och för totalförsvaret. Vidare bör ansvaret omfatta upp-
gifter i samband med standardisering och internationellt samarbete inom
telekommunikationsområdet. Det nu sagda ligger i linje med de uppgifter
som jag i enlighet med förslaget till telelag avser föreslå regeringen att
lägga på Telestyrelsen. Bland dessa kan nämnas den del av funktions-
ansvaret som avser nummerplanering och ansvaret för en fungerande
samtrafik.
Ansvaret för forskning och utveckling för handikappades behov av tele-
tjänster bör föras över till Transportforskningsberedningen i linje med
vad som fÖrelagits om sektorsforskningsansvaret på teleområdet i rege-
ringens proposition om statliga forsknings- och utvecklingssatsningar
(prop. 1992/93:170).
I min genomgång av möjligheterna att förena tillstånd med villkor har jag
tagit upp att det finns skäl att ålägga tillståndshavare att på olika sätt
delta i försvarsberedskapen (avsnitt 4.4.4). Det bör dessutom finnas möj-
lighet för regeringen eller Telestyrelsen att meddela föreskrifter om tele-
verksamhet under kriser och i krig.
Överbefälhavaren (ÖB) och Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB)
redovisade år 1991 i en rapport till regeringen sin syn på totalförsvarets
behov av telekommunikationer. I rapporten framhålls att Televerket, obe-
roende av om verket bolagiseras eller ej, bör skiljas från sitt nuvarande
ansvar inom totalförsvarsområdet. Skälet härtill anges vara konkurrens-
situationen på telemarknaden. ÖB och ÖCB föreslår att Telestyrelsen blir
ny funktionsansvarig myndighet inom totalförsvarsområdet.
Regeringen gav i oktober år 1992 Telestyrelsen i uppdrag att bl.a.
tillsammans med ÖB och ÖCB precisera behoven inom totalförsvarsom-
rådet samt föreslå hur dessa praktiskt och organisatoriskt skall kunna till-
godoses. Telestyrelsen avlämnade sin rapport till regeringen den 15
februari 1993.
19 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
Jag har inte funnit anledning att göra någon annan bedömning än den Prop. 1992/93:200
som gjorts av ÖB och ÖCB. Jag förordar att Telestyrelsen ges ansvar för
att i samråd med ÖB, ÖCB och övriga totalförsvarsmyndigheter säker-
ställa att totalförsvarets krav beaktas i den fredstida verksamheten. I upp-
giften bör ingå att föreslå inriktning och mål för beredskapsåtgärder samt
att planera och fördela medel för dessa. Ansvaret bör också omfatta nät-
operatörernas beredskapsplanläggning och personalkontroll.
I princip anser jag att kvalitetshöjande åtgärder för robusta fredstida
telenät bör vara ett egenintresse för Telia AB och andra företag som
tillhandahåller telenät. Merkostnader förenade med särskilda beredskaps-
åtgärder bör emellertid, i enlighet med vad som är fellet i dag, finansi-
eras över statsbudgeten. En tillståndshavare bör således kompenseras av
staten om han till följd av bestämmelser i ett tillståndsvillkor har att vidta
åtgärder som har sin grund i beredskaps- och försvarsaspekter och som
går utöver vad andra verksamheter av betydelse för totalförsvaret blir
ålagda. Omfattningen av dessa åtgärder bör tills vidare hållas på nu-
varande nivå.
Televerkets nuvarande kostnader för totalförsvarsåtgärder uppgår till
ca 200 miljoner kronor per år. Televerket har i efterhand kompenserats
för dessa kostnader genom en reduktion av inleveransen av vinstmedel
till staten med motsvarande belopp. Jag anser att Telestyrelsen bör dis-
ponera motsvarande belopp för upphandling av nödvändiga tjänster och
utrustning från de teleföretag som är av intresse i beredskapssamman-
hang. Jag återkommer till anslagsfrågorna i det följande (avsnitt 5.9).
Jag har i denna fråga samrått med chefen för Försvarsdepartementet.
Som en konsekvens av att det övergripande funktionsansvaret för tele-
systemet överförs till Telestyrelsen bör även ansvaret för standardisering
på teleområdet i sin helhet föras över till Telestyrelsen. Som nämnts
fyller Telestyrelsen redan i dag en viktig funktion i detta sammanhang.
De uppgifter som Telia AB kan anses få som en operatör bland flera,
t.ex. att delta i det pågående nationella och internationella standardise-
ringsarbetet i frågor som inte i första hand avser tekniskt regleringsun-
derlag, kan inte anses som en myndighetsfunktion och bör inte heller tas
över av Telestyrelsen.
Huvudregeln när det gäller Sveriges internationella åtaganden i förhål-
lande till annan stat är att en överenskommelse med annan stat eller
mellanfolklig organisation ingås av regeringen (10 kap. 1 § regerings-
formen, RF). I vissa fell måste riksdagen godkänna en bindande
överenskommelse. Regeringen får uppdra åt en förvaltningsmyndighet att
ingå internationella överenskommelser i frågor som inte kräver riks-
dagens eller utrikesnämndens medverkan. Enligt RF krävs en uttrycklig
delegation i dessa fell. En förvaltningsmyndighet kan i sådant fell sluta
överenskommelser även med en främmande stats regering eller med
290
något av statens ministerier, vilket har betydelse i de fall motsvarande Prop. 1992/93:200
förvaltningsuppgifter där handläggs av ett sådant organ.
Att företräda och binda Sverige som stat i det internationella samarbetet
torde i allmänhet anses som en s.k. regulatörsfunktion, dvs. en uppgift
för regeringen eller den myndighet som regeringen har utsett. I vissa fall
däremot avser de överenskommelser som ingås på telekommunikations-
området enbart operatörsuppgifter.
Inslaget av myndighetsutövning i internationella överenskommelser är
beroende av avsikten med och innehållet i dessa. Affärsmässigt betingade
överenskommelser, som kan ses som en del av en operatörsfunktion,
fäller då utanför området för myndighetsutövning. Internationellt
regleringssamarbete och överenskommelser i syfte att åstadkomma
exempelvis bindande enhetliga tekniska standarder skulle däremot kunna
betraktas på annat sätt.
Enligt 2 § förordningen med instruktion för Televerket bemyndigas
verket att träffa de avtal med utländska teleförvaltningar, trafikföretag
och organisationer som behövs för teleförbindelserna. Frågor om sådana
avtal av större betydelse skall dock lämnas över till regeringens
prövning. I allmänhet har de internationella överenskommelser som
ingåtts sin grund i detta bemyndigande. I vissa fall har dock Televerket
fått särskilda bemyndiganden.
Eftersom Telestyrelsen kommer att vara regulatören på den svenska
telemarknaden är det nödvändigt att skilja mellan olika slags internatio-
nella överenskommelser på det sätt som jag här har redogjort for. De
överenskommelser som har slutits och det samarbete som har sin grund
i affärsmässiga överväganden mellan operatörer bör inte fullföljas av
Telestyrelsen. Telestyrelsen bör däremot överta ansvaret för de överens-
kommelser som fäller inom området för myndighetsutövning.
De internationella satellitkonventionema beträffande Intelsat, Inmarsat
och Eutelsat bör här nämnas särskilt. Dessa satellitorganisationer har
inrättats genom överenskommelser uppdelade på en huvudöverenskom-
melse, avsedd att ingås mellan stater, och en driftsöverenskommelse,
avsedd att ingås mellan staterna eller av dessa utsedda telekommunika-
tionsorgan. De som undertecknar driftöverenskommelsen kallas signa-
tärer. Eftersom satellitorganisationerna konstruerats som juridiska
personer har organisationerna tagit över äganderätten till de s.k.
rymdsektorer som de förvaltar. För Sveriges del har Televerket genom
särskilda beslut bemyndigats att vara signatär avseende driftsöverenskom-
melsema.
Enligt min mening bör frågan om hur det svenska ägandet i satellit-
organisationerna skall utformas övervägas närmare. Därefter bör det
fästställas en lämplig ordning för hur olika operatörer skall få tillgång till
satellitkapacitet via något svenskt organ. Intill dess att dessa frågor har
klarlagts anser jag att Telia AB bör förvalta det statliga ägandet i satellit-
organisationerna, vilket bör regleras i avtal mellan staten och Telia AB.
Den verksamhet som jag här har redogjort för, deltagandet i nationellt
och internationellt arbete med harmonisering av regler och standardi-
sering av tekniska krav liksom uppgifter relaterade till andra intematio- 291
nella åtaganden inom telekommunikationsområdet, kan betraktas som
myndighetsfunktioner för Telestyrelsen. Dessa bör på sätt som jag har Prop. 1992/93:200
redogjort för i förslaget till telelag (avsnitt 4.17) finansieras genom att
avgifter betalas av dem som berörs av verksamheten.
Televerket har hittills haft ett s.k. sektorsforskningsansvar inom telekom-
munikationsområdet.
Regeringen har nyligen lämnat ett förslag till inriktningen och omfatt-
ningen av statliga forsknings- och utvecklingssatsningar (prop.
1992/93:170). Regeringens förslag innebär bl.a. en förstärkning av den
övergripande kommunikationsforskningen och en ändrad resurs- och
ansvarsfördelning mellan forskningsfinansierande och forskningsutförande
myndigheter inom Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att statens ansvar för över-
gripande kommunikationsforskning skiljs från det ansvar som staten kan
ha som producent och förvaltare av anläggningar respektive som ägare
av företag med verksamhet inom kommunikationssektorn. I enlighet med
detta föreslår regeringen att Televerket bör skiljas från det övergripande
sektorsforskningsansvaret på området i samband med att Televerket
ombildas till aktiebolag.
Enligt förslaget skall sektorsforskningsansvaret på telekommunikations-
området föras över från Televerket till Transportforskningsberedning
(TFB) och till Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). TFB
föreslås få ansvaret for övergripande kommunikationspolitiskt inriktad
forskning medan NUTEK föreslås få ansvaret för sådan övergripande
forskning inom telekommunikationsområdet som har industripolitisk
inriktning. Myndigheterna förutsätts ha ett nära samarbete i dessa frågor.
I funktionsansvaret for telesystemet ingår som nämnts att beakta
funktionshindrades tillgång till telesystemet. Televerket har i sin roll som
funktionsansvarig bedrivit viss forsknings-, utvecklings- och demonstra-
tionsverksamhet på handikappområdet. Det är angeläget att FoU-verk-
samheten inom detta område kan bibehållas. Jag anser att FoU-satsningar
inom teleområdet rörande funktionshindrades behov i fortsättningen bör
upphandlas av TFB. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 5.8).
Regeringen har föreslagit att den forskning och utveckling som staten
via TFB och NUTEK bedriver på telekommunikationsområdet bör fi-
nansieras över statsbudgeten. I propositionen om inriktningen och omfatt-
ningen av statliga FoU-satsningar föreslås att totalt 75 miljoner kronor
anvisas för FoU-satsningar inom telekommunikationsområdet under de
närmaste tre åren.
292
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att träffa avtal med Telia AB om
upprätthållande av olönsamma telefonautomater i glesbygd.
Funktionshindrade behov av särskilda teletjänster och anpassade
teleterminaler skall finansieras på samma sätt som i dag, dvs. över
statsbudgeten.
Statens andel av kostnaderna för alarmeringstjänsten i SOS Alarme-
ring AB skall finansieras över statsbudgeten.
Skälen för mitt förslag: Riksdagen har beslutat att vissa verksamheter
som ligger inom Televerkets ansvarsområde men inte ryms inom normala
affärsmässiga hänsyn skall särbehandlas ekonomiskt. Televerket skall
särredovisa dessa s.k. särskilda åtaganden och kompenseras i efterhand
för kostnaderna genom att inleveransen till staten reduceras med mot-
svarande belopp. Som särskilda åtaganden har angivits totalforsvarsupp-
gifter, olönsamma telefonautomater i glesbygd, handikapphänsyn samt
statens åtagande i SOS Alarmering AB.
Mot bakgrund av den förestående ombildningen av Televerket till
aktiebolag har, som nyss nämnts, Telestyrelsen efter regeringens uppdrag
lagt fram förslag i fråga om det framtida ansvaret för Televerkets
särskilda åtaganden och hur dessa bör finansieras.
Jag har nyss (avsnitt 5.7.1) redovisat min syn på totalförsvarets behov
av telekommunikationer. Jag kommer i det följande att redogöra för hur
jag anser att övriga nämnda samhällsåtaganden inom telekommunikations-
området bör lösas sedan Televerket ombildats till aktiebolag.
Antalet olönsamma telefonautomater i glesbygd beräknas under perioden
1992-1995 uppgå till ca 1 300 stycken. Det genomsnittliga underskottet
per telefonautomat uppgår enligt Televerket till ca 15 000 kronor. Verket
beräknar därmed det totala underskottet för dessa telefonautomater till ca
20 miljoner kronor per år. Det finns i dag inga klara riktlinjer om var
telefonautomater bör upprätthållas.
Telestyrelsens förslag innebär att Telestyrelsen inledningsvis i samband
med tillståndsgivning enligt telelagen bör kunna ålägga Telia AB att utan
särskild ersättning bedriva automatverksamhet med nuvarande omfatt-
ning. Även andra operatörer bör enligt Telestyrelsen kunna åläggas att
tillhandahålla telefonautomater.
Jag gör för min del bedömningen att frågan om bibehållande av olön-
samma telefonautomater i glesbygd inte kan sägas ingå i de telepolitiska
mål som utgör grunden för mitt förslag till telelag. Telefonautomater är
som jag ser det i hög grad en alarmerings- och räddningstjänst snarare
än en grundläggande telekommunikationstjänst. Mot bakgrund av tele-
Prop. 1992/93:200
293
fonautomatemas betydelse i nödsituationer anser jag att nuvarande antal Prop. 1992/93:200
olönsamma telefonautomater i glesbygd bör upprätthållas. Jag föreslår att
Telia AB genom avtal med staten åtar sig att upprätthålla denna service
utan särskild ersättning. Avtalsperioden bör i ett första skede omfatta tre
år. Jag anser vidare att det framtida behovet av telefonautomater i
glesbygd bör ses över mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen
inom telekommunikationsområdet, inte minst när det gäller mobiltelefoni.
Riksdagen har beslutat att telefonitjänsten och teleterminaler skall
utformas så att de så långt som möjligt kan användas oberoende av
handikapp (prop. 1990/91:87 s. 150, bet. 1990/91 :TU28, rskr.
1990/91:369). Statens kostnader förenade med detta åtagande har hittills
finansierats över statsbudgeten, dels genom anslag över Socialdeparte-
mentets huvudtitel, dels genom reduktion av Televerkets inleverans till
staten. Televerket vidtar härutöver egna åtgärder för att underlätta för
kunder med handikapp att använda verkets tjänster och produkter. Det
gäller t.ex. telefonkiosker som dimensioneras for rullstolsbuma samt
handikappanpassning av vissa telefonautomater och telefonapparater.
Denna typ av handikappanpassningsåtgärder betraktas som kommersiellt
motiverade och finansieras redan i dagsläget inom ramen för Televerkets
verksamhet. Televerket finansierar också den rabatterade nummerupplys-
ningen för synskadade.
Jag har föreslagit att funktionsansvaret för telesystemet överförs från
Televerket till annan myndighet samt härvid angett att jag - såvitt avser
huvuddelarna av detta ansvar - avser föreslå regeringen att utse Tele-
styrelsen som ny funktionsansvarig myndighet. Ansvaret for forskning
och utveckling med särskild inriktning på funktionshindrades tillgång till
telekommunikationer får emellertid anses ingå i sektorsforskningsansvaret
på telekommunikationsområdet och i linje härmed upphandlas av Trans-
portforskningsberedningen.
Av mina överväganden rörande tillståndsvillkoren enligt telelagen
(avsnitt 4.4.4) har framgått att det bör vara möjligt for Telestyrelsen som
tillståndsmyndighet att, som en förutsättning för rätten att tillhandahålla
telefonitjänst, ställa upp villkor med innehållet att tillståndshavaren skall
se till att nummerupplysningstjänst, texttelefontjänst och liknande för
handikappade särskilt viktiga tjänster finns att tillgå. Tillståndshavare bör
då kompenseras för sådana åtaganden. Däremot anser jag inte att det
finns tillräckliga skäl att ålägga tillståndshavare att tillhandahålla handi-
kappanpassade teleterminaler.
Telestyrelsen bör dock i första hand upphandla teletjänster för handi-
kappade. Det finns skäl att erinra om att bestämmelser för offentlig upp-
handling därvid kan behöva beaktas. Upphandlingen bör ske med biträde
av Handikappinstitutet.
Nummerupplysningstjänsten skall tillförsäkras genom upphandling av
Telestyrelsen. Jag anser att nummerupplysningstjänsten skall vara
294
avgiftsfri for synskadade och andra funktionshindrade som inte kan Prop. 1992/93:200
utnyttja telefonkataloger.
Teleterminaler med särskilda funktioner skiljer sig inte från handikapp-
hjälpmedel i övrigt och kan, i de fall funktionerna inte redan tillhanda-
hålls hos utrustningsleverantörerna, upphandlas av för handikapphjälp-
medel ansvariga organ, i första hand inom landstingen.
Som jag i det tidigare framhållit är avsikten att Telestyrelsen skall
åläggas hela ansvaret för standardisering på teleområdet. Det är angeläget
att funktionshindrades behov beaktas i detta sammanhang. Det gäller
också i det internationella standardiseringsarbetet. Inom detta område är
det naturligt att Handikappinstitutet biträder Telestyrelsen.
Kostnaderna för handikappades tillgång till teletjänster och terminalut-
rustning bör, på samma sätt som i dag, finansieras över statsbudgeten.
Utöver befintliga medel under Socialdepartementets huvudtitel bör medel
för upphandling av teletjänster och terminalutrustning anvisas Tele-
styrelsen under Kommunikationsdepartementets huvudtitel. Handikappin-
stitutet bör tillföras medel för kostnader for ett utökat samråd med
Telestyrelsen. Jag återkommer till anslagsfrågorna i det följande (av-
snitt 5.9).
Jag vill erinra om att Handikapputredningen (S 1988:03) i sitt slutbe-
tänkande Ett samhälle for alla (SOU 1992:52) har behandlat frågan om
rätten till grundläggande telekommunikationer. Betänkandet remissbe-
handlas for närvarande. Det kan finnas anledning att återkomma till vissa
frågor på telekommunikationsområdet i den fortsatta beredningen av
Handikapputredningens förslag. Jag tänker då bl.a. på förmedlingen av
texttelefonsamtal. Ersättning för förmedling av texttelefonsamtal finansi-
eras för närvarande med anslag över Socialdepartementets huvudtitel.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för Socialdepartementet.
Televerket har i dag ett särskilt åtagande i tillhandahållandet av den s.k.
SOS-tjänsten genom att verket svarar for en andel av kostnaderna för
SOS Alarmering AB (SOSAB).
SOSAB bildades år 1972 genom ett avtal mellan Televerket, Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet. SOSAB ägs till hälften av
staten genom Teleinvest AB (Televerket) och till en fjärdedel vardera av
Förenade Kommunföretag (Svenska Kommunförbundet) och Landstings-
förbundet. Aktiekapitalet i bolaget är 2 miljoner kronor.
Våren 1991 godkände riksdagen ett nytt konsortialavtal för SOSAB
(prop. 1990/91:87, bet. 1990/91 :TU28, rskr. 1990/91:369). Televerket
tog i avtalet på sig ett ökat kostnadsansvar för 90 OOO-tjänsten fram till
år 1994 jämfört med tidigare avtal. I nuvarande konsortialavtal fördelas
kostnaderna för respektive SOS-central enligt fördelningsprincipen
Televerket med 50 %, anslutna landsting med 30 % och anslutna
kommuner med 20 %. En förnyad prövning av fördelningsgrunden för
tiden efter år 1994 pågår. Enligt vad jag erfarit har partema inte kunnat
enas om en sådan fördelning.
295
Fr.o.m. verksamhetsåret 1991 kompenseras Televerket for åtagandet Prop. 1992/93:200
i SOSAB. Detta sker genom att verkets inleverans till staten reduceras
med ett belopp motsvarande kostnaderna for åtagandet. För verksamhets-
året 1991 uppgick Televerkets kostnader i SOSAB till ca 136 miljoner
kronor.
Mot bakgrund av att vissa berörda kommuner framfört kritik mot den
nuvarande finansieringskonstruktionen har riksdagen bemyndigat rege-
ringen att vid behov jämka den i konsortialavtalet fastställda kostnadsför-
delningen (prop. 1992/93:132, bet. 1992/93:TU11, rskr. 1992/93:152).
Beslutet syftar till att ge förutsättningar för att uppnå en mer affärsmässig
relation mellan SOSAB och berörda kommuner. Beslutet ger möjlighet
till en prissättning som är bättre anpassad till kostnaderna för enskilda
tjänster, men skall inte innebära någon övervältring av kostnaderna på
staten eller landstingen.
Det svenska alarmeringssystemet är unikt med den möjlighet som finns
till snabb och effektiv samordning av räddningsinsatser genom 90 000-
numret. Enligt min bedömning har SOSAB:s verksamhet utvecklats på
ett tillfredsställande sätt inom nuvarande ramar. Förutom de tjänster som
enligt konsortialavtalet utförs åt ägarna har bolaget en omfattande kom-
mersiell verksamhet inom alarmeringsområdet. Exempel på kommersiella
tjänster är larmtjänster åt eldistributörer och vattendistributörer.
Televerket representerar för närvarande staten som ägare i SOSAB.
Samtidigt fungerar Televerket i dag som leverantör av nätkapacitet till
SOSAB. Förhållandet mellan bolaget och verket regleras i kommersiella
avtal. Då nya operatörer successivt uppträder på telemarknaden kan det
inte uteslutas att Televerket kan komma att bli en leverantör bland flera
till SOSAB.
På grund av den pågående och förväntade utvecklingen på tele-
marknaden anser jag det inte lämpligt att Telia AB företräder staten som
delägare i SOSAB. Det är mot denna bakgrund som jag i det tidigare (av-
snitt 4.20) föreslagit ändringar i lagen (1981:1104) om verksamheten hos
vissa regionala alarmeringscentraler. Som en följd av ändringen i lagens
1 § (vilken innebär att staten anges som avtalspart i stället för Televerket)
bör statens aktier i bolaget förvaltas direkt av regeringen. Statens
kostnader for SOSAB, som i dag finansieras genom reduktion av Tele-
verkets inleverans, bör i fortsättningen finansieras genom anslag på stats-
budgetens utgiftssida. Jag återkommer till anslagsfrågan i det följande
(avsnitt 5.9.)
Enligt min mening bör nuvarande ägarkonstruktion i bolaget också ses
över från andra utgångspunkter. Det kan t.ex. diskuteras hur ända-
målsenligt det är att vissa medlemmar i Kommunförbundet och Lands-
tingsförbundet uppträder som köpare av SOSAB:s tjänster samtidigt som
förbunden är ägare i bolaget. Jag har därför för avsikt att med de övriga
delägarna initiera en översyn av bolagets framtida ägarstruktur.
Jag har i frågorna som rör SOSAB samrått med cheferna for Försvars-
och Socialdepartementen.
296
Telestyrelsen uppbär avgifter enligt 2 § teleförordningen (1985:765).
Dessa avgifter disponeras inte av Telestyrelsen utan levereras till in-
komsttitel på statsbudgeten. Avgifterna skall täcka kostnaderna för den
anslagsfinansierade verksamhet som före den 1 juli 1992 bedrevs vid
Statens telenämnd. Telestyrelsen har vidare regeringens bemyndigande
att disponera de avgifter som uppbärs med stöd av kungörelsen om radio-
sändare (1967:446). Avgifterna får disponeras för att täcka kostnader
inom radioområdet. Dessutom får Telestyrelsen enligt fartygssäkerhets-
förordningen (1988:594) föreskriva om avgifter for tillsyn av radiokom-
munikationsutrustning och av sådan utrustnings installation på fartyg.
Inför bildandet av Telestyrelsen den 1 juli 1992 angavs att Tele-
styrelsens verksamhet borde finansieras med avgifter (prop. 1991/92:163,
bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312). Myndighetsuppgifter relaterade
till lagregler om tillståndsgivning och tillsyn m.m. enligt kommande tele-
lag respektive lag om radiokommunikation förutsattes komma att över-
lämnas till Telestyrelsen och därvid finansieras genom avgifter. Tele-
styrelsen har mot den bakgrunden, på regeringens uppdrag, utarbetat ett
förslag till avgiftssystem och till långsiktig finansieringsform for verk-
samheten. Uppdraget redovisades i november år 1992.
I det föregående redovisade förslaget till telelag ges regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer ett bemyndigande att före-
skriva om skyldighet att betala avgift för tillståndsmyndighetens verk-
samhet enligt den lagen.
Förslaget till lag om radiokommunikation innehåller en uttrycklig be-
stämmelse om skyldighet for bl.a. tillståndshavare att betala avgifter efter
skälig fördelning av kostnaderna. Syftet med bestämmelsen är att till-
ståndsmyndighetens verksamhet enligt den lagen skall finansieras genom
avgifter.
Enligt lagen (1992:1527) om teleterminalsutrustning ges vidare ett be-
myndigande for regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om avgifter för tillsynsmyndighetens verksamhet
enligt den lagen.
Jag avser inom kort att föreslå regeringen att Telestyrelsen skall få till
uppgift att fungera som tillstånds- resp, tillsynsmyndighet enligt dessa
lagar.
I Telestyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1993/94 föreslås
att all verksamhet, förutom vissa samhällsåtaganden, skall finansieras
med avgifter. Detta innebär att även kostnaderna för den verksamhet som
under innevarande budgetår finansieras med anslag skall täckas av
avgifter. Telestyrelsen avser senare att föreslå regeringen en höjning av
avgifterna för att kostnadstäckning skall kunna uppnås.
I anslagsframställningen föreslår vidare Telestyrelsen att verksamheten
ff.o.m. budgetåret 1993/94 bör finansieras enligt den s.k. uppdrags-
m odeilen.
I princip all myndighetsverksamhet enligt nämnda lagar skall enligt
mina förslag finansieras med avgifter. Jag tänker här främst på tillstånds-
givning, tillsyn och föreskrivande verksamhet. Även verksamhet som
Prop. 1992/93:200
297
består av marknadsövervakning får anses förekomma i avgiftsbetalamas Prop. 1992/93:200
intresse. Jag anser vidare att deltagandet i nationellt och internationellt
arbete med harmonisering av regler och standardisering av tekniska krav
bör finansieras med avgifter liksom uppgifter relaterade till nummerpla-
neringen enligt förslaget till telelag. Även kostnader avseende medlems-
avgifter för svenska staten i internationella organ bör täckas med
avgifter. Som föreslagits i det föregående anser jag emellertid att
myndighetsuppgifter som kommer att utföras av Telestyrelsen for att
tillgodose totalförsvarets behov av telekommunikationer samt handikap-
pades tillgång till teletjänster och terminaler på samma sätt som i dag bör
finansieras över statsbudgeten.
Förslaget till telelag samt förslaget att ombilda Televerket till aktie-
bolag får konsekvenser for statsbudgeten på det sätt som principiellt redo-
visats i propositionen. Det gäller Telestyrelsens anslag, Telestyrelsens
övertagande av vissa samhällsåtaganden från Televerket i samband med
bolagsbildningen samt statens fortsatta ägande i SOS Alarmering AB. Jag
kommer i det följande att behandla anslagsfrågor som en konsekvens av
mina förslag för budgetåret 1993/94.
Sjätte huvudtiteln
A. Kommunikationsdepartementet m.m.
A 5. Kostnader förenade med statens ägande i SOS Alarmering AB
1993/94 Nytt anslag (förslag) 140 000 000
Jag har i det föregående föreslagit att statens ägande i SOS Alarmering
AB förs över direkt till regeringen när Televerket ombildas till aktie-
bolag. Statens andel av kostnader förenade med alarmeringstjänsten bör
föras upp på ett anslag under sjätte huvudtiteln. För budgetåret 1993/94
har jag beräknat statens andel av kostnaderna förenade med alarmerings-
tjänsten till 140 miljoner kronor.
Sjätte huvudtiteln
|
I. |
Telekommunikationer | |
|
11. |
Telestyrelsen | |
|
1992/93 |
Anslag |
20 000 000 |
|
1993/94 |
Förslag |
195 000 000 |
|
12. |
Telestyrelsen: Upphandling av |
särskilda samhällsåtaganden |
|
1993/94 |
Nytt anslag (förslag) |
224 000 000 |
I Telestyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1993/94 redovisas ett
preliminärt medelsbehov enligt följande (1992 års prisnivå).
298
Kostnader och intäkter budgetåret 1993/94 (tkr)
Prop. 1992/93:200
Verksamhetsområden
Budget
medelsbehov
Finansiering
Anslag Avgifter
|
Frekvensverksamhet |
148 907 |
148 907 4 438 12 359 | ||
|
4 438 12 359 17 503 |
17 503 | |||
|
Summa |
183 207 |
= |
17 503 |
+ 165 704 |
Telestyrelsen föreslår att ett anslag med ett formellt belopp på 1 000
kronor anvisas för verksamheten med den innebörden att Telestyrelsen
får disponera avgiftsinkomsterna. Styrelsen föreslår vidare att 17,5 mil-
joner kronor anvisas för att täcka Telestyrelsens tillkommande kostnader
i fråga om ansvaret för särskilda samhällsåtaganden. Telestyrelsen har
därefter, i februari år 1993, i samband med redovisning av uppdrag
avseende Televerkets särskilda åtaganden reviderat resursbehovet.
Telestyrelsen begär regeringens bemyndigande att få disponera en
låneram hos Riksgäldskontoret på 8,2 miljoner kronor för investeringar
i anläggningstillgångar samt att få disponera en kredit hos Riksgäldskon-
toret (räntekonto med kredit) på 18 miljoner kronor.
Telestyrelsens förvaltningskostnader
För Telestyrelsens förvaltningskostnader för budgetåret 1993/94 beräknar
jag medelsbehovet till 195 miljoner kronor. Beloppet är beräknat i 1993
års prisnivå. Anslaget för Telestyrelsen har budgeterats utan hänsyn till
de tekniska justeringar som måste göras till följd av ändringen av nivån
på lönekostnadspålägget, den ändrade finansieringsformen för Stats-
hälsan, övergången till lån i Riksgäldskontoret samt de nya principerna
för budgeteringar av anslagen. Riktlinjer för dessa förändringar har
redovisats i 1993 års finansplan (prop. 1992/93, bil. 1). Det belopp som
kommer att ställas till myndighetens disposition kommer slutligt att
festställas enligt dessa riktlinjer och kan därför avvika från det nu
budgeterade beloppet.
I beräkningen av anslaget för Telestyrelsens verksamhet utgår jag från
förutsättningen att Telestyrelsens verksamhet skall finansieras med
avgifter. Beräkningen baseras på att Telestyrelsens intäkter från avgifter
för budgetåret 1993/94 kommer att uppgå till 195 miljoner kronor.
Telestyrelsen bör senare, när telelagen och lagen om radiokommunikation
299
trätt i kraft, närmare ange behovet av avgiftsnivåer för att uppfylla kravet Prop. 1992/93:200
på full kostnadstäckning i verksamheten.
I 1993 års finansplan föreslås vidare att en generell räntebeläggning av
de medel som myndigheter disponerar i den egna verksamheten
genomförs fr.o.m. budgetåret 1993/94. Myndigheter kommer att tilldelas
ett konto i Riksgäldskontoret till vilket anslagsmedel förs en gång per
månad. Härigenom tillgodoses Telestyrelsens önskemål om räntekonto
med kredit.
Telestyrelsen disponerar för innevarande budgetår en låneram om
7 miljoner kronor. Jag föreslår att Telestyrelsen under budgetåret
1993/94 får disponera en låneram i Riksgäldskontoret om 8,2 miljoner
kronor.
Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att Telestyrelsen får i
uppdrag att se över den nuvarande organisationen mot bakgrund av de
förändringar av verksamheten som följer av mitt förslag till ny lagstift-
ning m.m. Inriktningen bör bl.a. vara att effektivisera den regionala
organisationen. En ny organisation för Telestyrelsen bör kunna träda i
kraft den 1 juli 1993.
Telestyrelsens upphandling av särskilda samhällsåtaganden inom tele-
området m.m.
För Telestyrelsens upphandling av särskilda samhällsåtaganden inom
teleområdet m.m. för budgetåret 1993/94 beräknar jag medelsbehovet till
224 miljoner kronor, varav 220 miljoner kronor avser totalförsvarsom-
rådet och 4 miljoner kronor avser handikappområdet. Av dessa medel
skall Telestyrelsen, senast före utgången av år 1993, utbetala 1 miljon
kronor till Handikappinstitutet för institutets biträde till Telestyrelsen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Kommunikationsdeparte-
mentet upprättats förslag till
1. telelag,
2. lag om radiokommunikation,
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i rättegångsbalken,
5. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
6. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
7. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
8. lag om ändring i fåstighetstaxeringslagen (1979:1152),
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa
regionala alarmeringscentraler,
300
11. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223), Prop.
12. lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,
13. lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning,
14. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,
15. lag om ändring i lagen (1992:1775) om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Förslagen under 3, 4 och 14 har upprättats efter samråd med chefen för
Justitiedepartementet, förslaget under 5 efter samråd med chefen för
Kulturdepartementet, förslaget under 6 efter samråd med statsrådet
Thurdin, förslaget under 8 efter samråd med statsrådet Lundgren, för-
slagen under 9,11 och 15 efter samråd med statsrådet Laurén samt för-
slaget under 12 efter samråd med chefen för Arbetsmarknadsdeparte-
mentet.
Förslagen har granskats av Lagrådet.
Efter Lagrådets granskning har uppmärksammats att tidigare förslag
under 9 delvis avsåg ändringar i en bestämmelse som beslutats av
riksdagen men som ännu inte trätt i kraft. Förslaget avser nu även
ändringar i lagförslag i prop. 1992/93:167 som ännu inte beslutats av
riksdagen. Det av Lagrådet granskade lagförslaget har därför delats upp
i två förslag, 9 och 15.
1 §
Paragrafens första stycke festställer lagens tillämpningsområde. Vad som
avses med televerksamhet framgår av andra stycket.
Andra stycket upptar definitioner av vissa begrepp som återkommer i
lagen. Dessa bygger såväl på de definitioner som används inom den
internationella teleunionen som på EG:s begreppsbestämningar i direktiv
på telekommunikationsområdet. De har dock anpassats till svenska
förhållanden och behovet av reglering här i landet, vilket gör att direkt
överensstämmelse med motsvarande definitioner inom ITU och EG inte
alltid kan presumeras. Några mera betydande skillnader torde dock inte
finnas.
Begreppet telemeddelande innefettar att det är någon form av informa-
tion som överförs. Overföringsmedium kan bestå i radiovågor. Det kan
också bestå i ljus eller elektromagnetiska svängningar, varvid särskilt
anordnade ledare används.
Telefonitjänst utgörs av förmedling för annan av sådana telemed-
delanden som består av tal. Inom EG (ONP-direktivet, 90/387/EEG)
definieras telefoni som det kommersiella tillhandahållandet av allmänt
tillgänglig eller direkt röstöverföring i realtid via allmänt tillgängliga nät.
Inom nät som upplåts för telefoni kan också andra telemeddelanden
förmedlas. Det är inte heller möjligt att vid vaije tillfälle konstatera om
den tjänst som används i ett nät utgörs av telefoni, telefex eller viss
1992/93:200
301
datakommunikation. Med hänsyn till att det statliga ansvaret nu utvidgas Prop. 1992/93:200
bör begreppet telefonitjänst i telelagen omfatta teletjänst som inte endast
innefattar överföring av tal utan även att det inom ramen för denna tjänst
finns möjlighet till överföring av telefäxmeddelanden och datakom-
munikation via läghastighetsmodem.
Begreppet telefonitjänst är i och för sig inte beroende av på vilket sätt
abonnenten är ansluten till nätet. Det finns således såväl telefonitjänst till
fest anslutningspunkt, där abonnentanslutningen är lokaliserad till en
bestämd punkt, som telefonitjänst med anslutningen via radio. I sist-
nämnda fell är det alltså fråga om mobiltelefoni.
Med televerksamhet avses såväl förmedlingen av telemeddelanden via
telenät som tillhandahållande av festa teleförbindelser, alltså förbindelser
där hyresmannen enligt avtal disponerar över en viss överföringskapacitet
for förmedling av telemeddelanden.
På förslag av Lagrådet har i andra stycket dels en definition av be-
greppet mobil teletjänst tillagts, dels definitionen av allmänt tillgängligt
telenät i det till Lagrådet remitterade förslaget utgått såsom inte er-
forderlig. Det sistnämnda skall ses mot bakgrund av de svårigheter som
med hänsyn till regleringen inom EG möter att definiera detta begrepp
i lagtexten.
Med mobil teletjänst avses i regel teletjänst där det for anslutningen av
abonnenter används radiosändare/mottagare. En mobil teletjänst i denna
bemärkelse är således inte användningen av sladdlös telefon. Visserligen
används radio i en sådan terminal, men utgångspunkten är den festa an-
slutningspunkten som teleoperatören tillhandahåller. Det förhållandet att
radio används av operatören för att etablera en stationär anslutningspunkt
för en abonnent innebär inte heller att det är fråga om en mobil teletjänst
i lagens mening. För att det skall vara fråga om en mobil teletjänst får
i allmänhet krävas att abonnenten skall kunna utnyttja tjänsten i huvudsak
oberoende av var han befinner sig inom teleoperatörens täckningsområde.
Genom bestämmelsen i tredje stycket, som erhållit sin slutliga utform-
ning på förslag av Lagrådet, undantas från lagens tillämpningsområde
utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges
i 1 kap. 1 § tredje stycket första meningen yttrandefrihetsgrundlagen.
2§
Bestämmelserna i denna paragraf anger de grundläggande målen for
lagregleringen. Myndighetsutövningen på telekommunikationsområdet
skall utgå härifrån och bl.a. tillståndsprövningen och festställandet av
tillståndsvillkoren skall ske mot bakgrund av dessa mål, se avsnitt 4.1.
Bestämmelserna i andra stycket berörs i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.4.4.
3§
Bestämmelsen har sin utgångspunkt i de uttalanden som i skilda
sammanhang har gjorts angående betydelsen av konkurrens inom
302
telekommunikationsområdet. Uttalanden av sådan innebörd förekommer, Prop. 1992/93:200
förutom det som anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1), bl.a.
i prop. 1987/88:118 s.16, prop. 1990/91:87 s. 146 ff och prop.
1991/92:100 bil. 7, s. 137. Även EG:s reglering har denna inriktning,
vilket bl.a. tar sig uttryck i en strävan mot harmonisering av medlemslän-
dernas lagbestämmelser för att ge möjlighet till konkurrens inom hela
gemenskapen.
Konkurrensen är emellertid självfallet inte ett mål i sig, utan en mark-
nad med konkurrens skall användas som ett medel för att skapa effektiva
telekommunikationer.
4§
Vad gäller televerksamhet som bedrivs med användning av radiosändare
krävs enligt gällande lag tillstånd enligt 2 § radiolagen (1966:755). Denna
reglering kommer enligt mitt förslag att ersättas av lagen om radio-
kommunikation. Till den del verksamheten berör förhållanden som är
hänförliga till radioanvändningen, såsom frekvenstilldelning och tekniska
specifikationer för utrustningen och dess handhavande, skall vad som
föreskrivs i den lagen och därtill anslutande föreskrifter gälla. Det är
härvid att observera att det för de fall verksamheten är tillståndspliktig
enligt telelagen är en förutsättning för tillstånd enligt lagen om radio-
kommunikation att tillstånd enligt telelagen föreligger.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillståndspliktens omfattning.
Bestämmelserna har motiverats bl.a. i avsnitt 4.3.
Vad som avses med allmänt tillgängligt telenät framgår av av-
snitt 4.3.1.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.1) bygger be-
stämmelsen i första stycket första punkten på antagandet att endast ett be-
gränsat antal tillståndsskyldiga som tillhandahåller telefonitjänst kommer
att finnas under överblickbar tid. Inte heller vad gäller mobila teletjänster
(såväl telefonitjänst som andra teletjänster) torde det komma att röra sig
om mer än en begränsad krets.
Tillståndsskyldigheten för den som tillhandahåller fästa teleförbindelser
åt annan festslås i första stycket andra punkten. Bestämmelsen motiveras
i avsnitt 4.3.3. Det är att notera att tillståndsskyldigheten gäller såväl nät-
ägaren som den som har hyrt överföringskapacitet av annan för att hyra
ut teleförbindelser. Tillståndsplikten är dock inskränkt till att enbart gälla
verksamhet i en omfattning som är betydande (jfr avsnitt 4.3.1).
I andra stycket anges att ett tillstånd får avse ett visst område eller hela
landet.
Paragrafen har erhållit sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet.
Inom ramen för bestämmelsen kan det finnas skäl att närmare ange vad
som skall vara styrande för bedömningen av den betydelse som en verk-
samhet har. Även i övrigt kan det visa sig vara befogat med föreskrifter
303
av regeringen eller av tillståndsmyndigheten till verkställighet av bestäm- Prop. 1992/93:200
melserna i andra och tredje stycket. Sådana föreskrifter kan meddelas
med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen.
6§
Tillståndsmyndigheten skall enligt denna paragraf pröva alla frågor om
tillstånd, således även t.ex. frågor om återkallelse av tillstånd.
7§
Denna paragraf upptar en möjlighet att få besked på förhand i frågan om
en verksamhet på teleområdet är tillståndspliktig eller inte. Den som an-
söker om förhandsbesked måste lämna uppgift om verksamheten, dess
omfattning och inriktning, allt i den utsträckning som det behövs för att
myndigheten skall kunna göra en bedömning av huruvida tillståndsplikt
föreligger. Ar ansökan om förhandsbesked bristfällig i något avgörande
hänseende får det ankomma på sökanden att komplettera med behövliga
uppgifter.
Ett förhandsbesked skall ha en begränsad giltighetstid. Den tid som det
skall gälla får bestämmas av tillståndsmyndigheten mot bakgrund av den
utveckling på teleområdet som kan förväntas och hur denna utveckling
kan tänkas komma att påverka den ifrågavarande verksamhetens betyd-
else för uppnåendet av lagens syften. Vidare bör det av beslutet klart
framgå vilka förutsättningar som utgjort grundval för beslutet. Givetvis
gäller förhandsbeskedet endast under dessa förutsättningar. På förslag av
Lagrådet har det särskilt angivna kravet på att ett förhandsbesked skall
ha vunnit laga kraft för att det skall gälla utmönstrats såsom obehövligt.
S§
Paragrafens första stycke innehåller en möjlighet att besluta om undantag
i ett särskilt fall från tillståndsplikten enligt 5 §. Med hänsyn till att till-
ståndsskyldigheten redan i 5 § avgränsats till att omfatta endast en
mycket begränsad krets blir tillämpningsområdet för denna bestämmelse
ytterst snävt. Tillståndsmyndigheten får mot bakgrund av utvecklingen på
telekommunikationsområdet bestämma tillämpningsområdet genom sin
praxis.
Anmälningsplikt enligt andra stycket kan komma i fråga dels beträf-
fande sådana verksamheter som inte omfattas av bestämmelserna i 5 §,
dvs. verksamheter med tillhandahållande av andra teletjänster än tele-
fonitjänst, mobil teletjänst eller fasta teleförbindelser, dels nu nämnda
verksamhetsslag som inte har sådan betydelse som anges i 5 §. Anmäl-
ningsplikten skall ha sin grund i att det från allmän synpunkt finns
anledning att följa verksamheten. Detta innebär bl.a. att verksamhet som
är av endast obetydlig omfattning faller utanför bestämmelsens tillämp-
ningsområde. Vid bedömningen härav är sådana förhållanden som angetts
304
i den allmänna motiveringen i fråga om tillståndspliktens avgränsning av Prop. 1992/93:200
betydelse (se avsnitt 4.3.1).
S>§
Bestämmelsen motiveras i avsnitt 4.4.3.
70 §
Paragrafen upptar bestämmelser om återkallelse av tillstånd. Om
verksamheten drivs i strid med lagen eller föreskrifter eller villkor som
meddelats med stöd av lagen skall detta föranleda att tillståndet åter-
kallas. Det skall dock finnas ett rimligt utrymme för tillståndshavaren att
efter påpekande från myndigheten rätta det felaktiga beteendet. Det kan
förutsättas att den vanligaste formen för myndighetens åtgärd härvidlag
blir ett uttryckligt föreläggande. Även andra former kan dock tänkas.
Huvudsaken är att tillståndshavaren otvetydigt får klart för sig det
felaktiga beteendet och vad som skall göras för att rätta till det. Äter-
kallelse får endast i undantagsfall ske om inte tillståndshavaren har fått
tillfälle till rättelse. Sker rättelse bör det därefter inte komma i fråga att
återkalla tillståndet.
Återkallelse skall inte ske om avvikelsen från bestämmelserna är av
mindre betydelse. Vid bedömningen härav får det övervägas i vilken
utsträckning det felaktiga beteendet har betydelse för uppnåendet av de
i 2 och 3 §§ angivna målen. I det sammanhanget bör det tas hänsyn till
i vilken grad det felaktiga beteendet påverkar enskilda teleanvändare och
andra operatörer. Givetvis har en snar rättelse av huvuddelen av ett
felaktigt beteende också betydelse. Om myndigheten finner att avvikelsen
får anses vara av mindre betydelse har myndigheten ändå möjlighet att
med användning av föreläggandeinstitutet, företrädesvis i kombination
med vite, se till att rättelse åstadkoms.
Beslut i frågor om återkallelse skall fattas av tillståndsmyndigheten, se
under 6 §.
77 §
Se avsnitt 4.4.1 i den allmänna motiveringen. Paragrafen har fått sin
slutliga utformning på förslag av Lagrådet.
12 §
Se avsnitt 4.4.2 och 4.4.3 i den allmänna motiveringen. På förslag av
Lagrådet har paragrafens första stycke jämkats språkligt i förtydligande
syfte så att det klarare framgår att ett förfarande med allmän inbjudan till
ansökan är avsett att tillämpas bara vid knapphet i fråga om frekvens-
utrymme.
305
20 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 200
Andra stycket har på förslag av Lagrådet förtydligats på så sätt att Prop. 1992/93:200
bemyndigandet att meddela föreskrifter uttryckligen anges avse de sakliga
grunder som skall tillämpas vid prövning enligt första stycket. Med stöd
av 8 kap. 13 § regeringsformen kan verkställighetsföreskrifter med
avseende på själva förfarandet meddelas.
13 §
Paragrafen upptar bestämmelser om tillståndsvillkor. Beslut om sådana
skall fattas av tillståndsmyndigheten i samband med att en ansökan om
tillstånd prövas eller i samband med att ett tillståndsvillkors giltighetstid
löper ut.
De bakomliggande syften som skall styra tillståndsmyndighetens beslut
finns angivna i 2 och 3 §§. Beträffande målen för regleringen hänvisas
till specialmotiveringen till 2 och 3 §§ och där gjorda hänvisningar.
Exemplifieringarna i andra stycket har motiverats i avsnitt 4.4.4.
Beträffande de finansieringsfrågor som aktualiseras i samband med
villkorsbestämningen hänvisas till avsnitten 5.7-5.9.
Orden "kriser och i krig" i andra stycket punkten 6 har på förslag av
Lagrådet bytts ut mot "höjd beredskap". Härigenom erhålls en klarare
avgränsning av bestämmelsens tillämpningsområde.
74 §
Till skillnad från huvudregeln i fråga om tillstånd att driva televerksam-
het (jfr 9 §) skall tillståndsvillkor gälla för en bestämd tid. Giltighetstiden
för tillståndsvillkor skall i vaije enskilt fell bestämmas med utgångspunkt
i bl.a. förväntade tekniska förändringar, marknadsförändringar som kan
förutses och rimliga krav på avkastning på nödvändiga investeringar.
Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.5) är det med
hänsyn till bl.a. den snabba tekniska utvecklingen på telekommunika-
tionsområdet inte orimligt att tillståndsvillkoren kan omprövas efter
relativt korta tidsperioder. Det är givetvis möjligt att ange olika lång
giltighetstid för olika tillståndsvillkor.
Bestämmelsen i övrigt anger de särskilda fell då det kan komma i fråga
att ändra ett tillståndsvillkor under löpande villkorsperiod. Om förbehåll
gjorts när ett villkor beslutats, bör ändring av villkoret i enlighet med
vad som förbehållits kunna göras. När förbehåll används bör i beslutet
noga anges förutsättningarna för att de ändringar eller tillägg förbehållet
gäller skall få genomföras.
75 §
Bestämmelsen tar sikte på att ett funktionsansvar för det sammanhållna
telenätet skall kunna upprätthållas. I paragrafen ges grunden för det krav
på teknisk säkerhet i verksamheten som skall kunna föreskrivas för den
som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller
306
fästa teleförbindelser (jfr avsnitt 4.5.1 i den allmänna motiveringen). Ett Prop. 1992/93:200
normgivningsbemyndigande avseende sådana krav ges i 17 §.
16 §
Bestämmelsen har sin grund i strävandena att göra allmänt tillgängliga
nät öppna för inkoppling. Det får därför inte förekomma att den som är
innehavare av ett nät för anslutning till nätet ställer upp krav, som inte
kan motiveras utifrån de i paragrafen angivna grunderna. Dessa utvecklas
närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5.1.
Såsom angetts i den allmänna motiveringen utgör inte upprätthållandet
av vanliga kommersiella villkor hinder i nu angiven bemärkelse. Vad
som i detta sammanhang avses med kommersiella villkor är exempelvis
att det skall vara tillåtet att vägra vidare upplåtelse av förbindelsen om
inte betalning för tjänsten erläggs inom för branschen normal tidrymd.
Det skall vidare vara möjligt att i den ordning som gäller allmänt för
avtalsförhållanden göra gällande påföljder för kontraktsbrott, vidta
rimliga åtgärder för att säkra betalning, företa sedvanlig kreditprövning,
etc. I vissa fell, t.ex. vid leveransvägran eller inhiberande av prestationen
till följd av anteciperad mora, kan frågan om åtgärdens rättsenlighet vara
tveksam. Sådana fell torde emellertid mestadels kunna lösas utifrån
gällande avtalsrättsliga principer, dvs. om åtgärden varit avtalsrättsligt
motiverad torde den kunna accepteras också utifrån de syften som är
bärande för bestämmelsen i telelagen.
Paragrafen reglerar inte skyldigheten att öppna nät för samtrafik eller
att hyra ut festa teleförbindelser. En sådan skyldighet kan emellertid följa
av 20 § eller, såvitt gäller uthyrning av festa teleförbindelser, av
tillståndsvillkor.
77 §
Se avsnitt 4.5.1 i den allmänna motiveringen.
18 §
Paragrafen upptar bestämmelser om tillståndshavares taxor för telefoni-
tjänst till fest anslutningspunkt och för uthyrning av festa teleförbindelser
med avseende på verksamhet inom allmänt tillgängligt telenät.
Med att taxesättningen skall grunda sig på tillståndshavarens kostnader
avses detsamma som det inom EG använda begreppet "kostnadsorien-
terad".
Föreskriften att taxorna skall hållas tillgängliga av tillståndshavama
skall inte uppfettas så att det däri innefettas ett krav på en aktiv
publiceringsåtgärd. Den bör förstås så att taxorna på förfrågan skall till-
handahållas. En annan sak är att det av praktiska skäl och som ett
element i konkurrensen kan vara motiverat för den enskilde tillstånds-
havaren att låta taxorna bli mera allmänt publicerade.
307
Prop. 1992/93:200
Bestämmelsen innebär att regeringen, trots att det i något hänseende kan
komma att strida mot kravet i 18 § på kostnadsanpassad prissättning, kan
meddela bestämmelser om högsta pris for telefonitjänst. En reglering
med sådant innehåll finns för närvarande i bilagan till teleförordningen
(1985:765).
Bestämmelsen har en sådan utformning att det inom dess ram är
möjligt för regeringen att göra en pristaksbestämmelse tillämplig endast
på en viss användarkategori.
Av avgränsningen till telefonitjänst till fest anslutningspunkt följer att
bestämmelsen inte medger pristak för mobiltelefoni.
20 §
Anslutningen mellan telenät och teletjänster och således utväxlingen av
teletjänster sker i dag på annat sätt än vad som i snäv bemärkelse
betecknas som samtrafik. Ett skäl härför är bristande teknisk
kompatibilitet mellan tjänster som inte är identiska. Det i bestämmelsen
använda uttrycket samtrafik innefettar därför även anslutningsformer,
t.ex. anslutning av tjänster på abonnentvillkor, som gör att med samtrafik
jämförbara förhållanden åstadkoms.
Av paragrafens första stycke följer en skyldighet för den som har fått
tillstånd att tillhandahålla telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt tele-
nät att på begäran upplåta det disponerade telenätet för samtrafik med
annan tillståndshavares motsvarande verksamhet. Denna skyldighet för
tillståndshavare gäller även i förhållande till den som är anmälnings-
skyldig enligt 8 § såvitt avser telefonitjänst inom allmänt tillgängligt
telenät. Om samtrafik upprättas med den som är anmälningsskyldig har
tillståndshavaren motsvarande rätt till samtrafik i förhållande till den
anmälningsskyldige. Samtrafikskyldigheten har närmare utvecklats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.
I andra stycket anges de grunder som skall gälla i fråga om ersättning
för samtrafik avseende telefonitjänsten. Se avsnitt 4.6 i den allmänna
motiveringen.
En motsvarande skyldighet till samtrafik som beträffande telefonitjäns-
ten skall enligt tredje stycket gälla även annan teletjänst. Denna skyldig-
het skall gälla för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhanda-
håller sådan teletjänst i en omfattning som kan anses betydande (jfr 5 §).
Skyldigheten gäller i förhållande till tillståndshavare eller en anmälnings-
skyldig som tillhandahåller teletjänster enligt telelagen. Om samtrafik
upprättas med en anmälningsskyldig har den som på begäran har medgett
samtrafik rätt till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av
den anmälningsskyldige. Sistnämnda ömsesidighet i skyldigheten till
samtrafik har på förslag av Lagrådet kommit till klarare uttryck i
lagtexten. Vissa andra redaktionella ändringar har också gjorts i
paragrafens första och andra stycke på förslag av Lagrådet.
Såvitt avser annan teletjänst än telefonitjänsten skall ersättningen vid
samtrafik bestämmas på marknadsmässiga villkor, se avsnitt 4.6.
308
Bestämmelsen i fjärde stycket har lagts till på förslag av Lagrådet. Prop. 1992/93:200
Bestämmelsen innebär att skyldigheten till samtrafik inskränks i de fall
då sådan trafik i beaktansvärd utsträckning skulle begränsa en samtrafik-
skyldigs möjlighet att i den egna verksamheten utnyttja den nätkapacitet
han förfogar över.
21 §
I paragrafen anges syftet med nummerplaneringen mot bakgrund av
denna frågas stora betydelse för ett effektivt telesystem. Här regleras
också ansvaret för nummerplaneringen. Innebörden i att nummerplaner
skall festställas av myndighet och att myndigheten skall ha möjlighet att
ta initiativ till att ändra en plan har motiverats utförligt i avsnitt 4.7.
Ytterligare föreskrifter som närmare anger grunderna för nummerpla-
nernas struktur bör, efter regeringens bemyndigande, meddelas av
tillståndsmyndigheten. Se även 32 §.
22 §
Bestämmelsen anger den skyldighet som skall gälla generellt för den som
tillhandahåller teletjänster inom allmänt tillgängligt telenät att följa de
planer som har festställts enligt 21 §. Skyldigheten är inte inskränkt till
tillståndshavare utan avser vaije slag av teletjänst under förutsättning att
den förmedlas inom eller i samtrafik med ett allmänt tillgängligt telenät.
Regleringen har sin grund i den stora betydelsen av att det allmänt till-
gängliga telenätet fungerar tillfredsställande.
23 §
Se den allmänna motiveringen, avsnitt 4.16. Paragrafen har fått sin
slutliga utformning på förslag av Lagrådet.
24 §
I denna paragraf, som motsvarar 27 § i utredningens förslag, anges att
ett telemeddelande får avlyssnas i televerksamhet endast i den utsträck-
ning som det är nödvändigt för att verksamheten skall kunna drivas. Be-
stämmelsen festlägger möjligheten till och gränsen för den tekniska
avlyssning av teletrafiken som är nödvändig för att kontrollera telesy-
stemets funktion i skilda hänseenden. Betämmelsen, som gäller för tele-
företag i såväl enskild som allmän regi, skall ses mot bakgrund av
straffbestämmelsen i 4 kap. 8 § brottsbalken, där den kan ha avgörande
betydelse för bedömningen av om någon olovligen har berett sig tillgång
till ett telemeddelande. Samtidigt har bestämmelsen formulerats på sådant
sätt att den ger en gräns för den avlyssning som får ske i televerksamhet.
Härigenom kan det integritetsintrång som avlyssningen kan innebära för- 399
väntas bli begränsa5 till vad som är oundgängligen nödvändigt.
25 §
Prop. 1992/93:200
I denna paragrafs första stycke ges en bestämmelse som innebär att den
som i enskild televerksamhet har fått del av eller tillgång till uppgift om
teleabonnemang, innehållet i ett telemeddelande eller annan uppgift som
angår ett särskilt telemeddelande inte obehörigen får föra vidare eller
utnyttja det han fått del av eller tillgång till. Denna tystnadsplikt
motsvarar i huvudsak vad som i dag gäller inom Televerket enligt 9 kap.
8 § andra och tredje styckena sekretesslagen (1980:100). Utöver tele-
meddelandens innehåll omfattar tystnadsplikten således telefonnummer
och vissa andra personuppgifter om teleabonnenter liksom andra upp-
gifter som angår ett särskilt telemeddelande, t.ex. mellan vilka abonne-
mang som ett telefonsamtal har förmedlats.
De personer som avses med bestämmelsen är de som är eller har varit
verksamma i angivet sammanhang, främst på grundval av anställning
eller uppdrag av eller hos foretag som driver televerksamhet.
Endast den som obehörigen för en uppgift vidare bryter mot tystnads-
plikten. Tystnadsplikten kan således efterges av den enskilde. Vidare kan
det av andra föreskrifter, t.ex. de i 27 § telelagen, följa att uppgifter
skall lämnas ut. I de angivna fellen sker utlämnandet av uppgifter inte
obehörigen. Den som bryter mot föreskriven tystnadsplikt kan dömas till
ansvar for brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Bestämmelsen i paragrafens första stycke motsvarar efter redaktionella
ändringar 28 § första stycket i utredningens förslag med det förtydligande
tillägget att förbudet att obehörigen föra vidare eller utnyttja en uppgift
även gäller i det fell att någon inte direkt tagit del av den men väl fått
tillgång till den, t.ex. genom en bandupptagning eller annan registrering.
I paragrafens andra stycke, som motsvarar 29 § första stycket i utred-
ningens förslag, anges att tystnadsplikten enligt första stycket inte gäller
i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett telemeddelande
eller som annars är dess avsändare eller mottagare. Med undantag för ett
telemeddelandes innehåll gäller tystnadsplikten inte heller i förhållande
till innehavare av ett abonnemang som använts för ett telemeddelande.
Bestämmelsen ger möjlighet för en betalningsansvarig abonnent att få
uppgifter om t.ex utväxlade telefonsamtal som debiteras honom. Bestäm-
melsen gör det också möjligt för en abonnent att få veta vilka uppgifter
om hans abonnemang som finns hos ett teleföretag. Regleringen
innefettar emellertid inte någon skyldighet för den som driver tele-
verksamhet att lämna ut sådana uppgifter. Även bestämmelserna i andra
stycket motsvarar i huvudsak vad som för närvarande gäller enligt sek-
retesslagen för verksamheten inom Televerket.
26 §
Enligt denna paragraf, som med redaktionella ändringar i huvudsak
motsvarar 28 § andra stycket i utredningens förslag, gäller tystnadsplikt
i enskild televerksamhet för uppgift som hänför sig till åtgärd enligt
27 kap. 9 § rättegångsbalken och angelägenhet som avser användning av
hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller
310
19 § rättegångsbalken. Bestämmelsen motsvarar i väsentlig utsträckning Prop. 1992/93:200
vad som i dag gäller inom Televerket enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100). Denna tystnadsplikt är så väsentlig att meddelarfriheten
enligt tryckfrihetsförordningen bör genombrytas. Se till denna fråga
specialmotiveringen till ändringen i 16 kap. 1 § sekretesslagen.
27 §
I denna paragraf, som med redaktionella ändringar i huvudsak motsvarar
29 § andra och tredje styckena i utredningens förslag, ges bestämmelser
som tillgodoser myndigheters behov av uppgifter om teleabonnemang för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428) och brottsutredande myn-
digheters behov av sådana uppgifter och uppgifter som angår särskilda
telemeddelanden om de angår misstanke om brott, i fråga om uppgifter
av sistnämnt slag endast brott av allvarligare art, och som omfattas av
tystnadsplikten enligt 25 § första stycket. Prövningen av om en uppgift
skall lämnas ut skall till skillnad från motsvarande reglering i sekre-
tesslagen i samtliga fall göras av den begärande myndigheten. Till
skillnad från bestämmelserna i sekretesslagen innefattar denna paragraf
inte heller något genombrott i tystnadsplikten för uppgifter om ett
telemeddelandes innehåll. De brottsutredande myndigheternas behov i
detta hänseende är tillgodosett genom bestämmelserna i främst rätte-
gångsbalken om hemlig teleavlyssning.
Bestämmelsernas närmare innebörd och skälen härför redovisas i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.10.3).
På inrådan av Lagrådet har paragrafen redigerats om något.
2<8 §
Denna paragraf motsvarar 30 § i utredningens förslag.
Iförsta stycket slås fast att de närmast föregående paragraferna som rör
tystnadsplikt inte gäller i det allmännas verksamhet. Där gäller i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).
Paragrafens andra stycke klargör förhållandet mellan datalagens
(1973:289) bestämmelser om tystnadsplikt för personuppgifter i person-
register och bestämmelsen om tystnadsplikt i 25 § första stycket
telelagen. Bestämmelsen är motiverad av den specialreglering som ges
i telelagen om tystnadsplikt och den i 27 § telelagen reglerade skyldig-
heten för enskilda att lämna ut uppgifter.
29 §
I denna paragraf anges att den som i annat fell än som avses i 25 § första
stycket och 26 § i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med
användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat tele-
meddelande som inte är avsett för honom själv eller för allmänheten inte
obehörigen får föra det vidare.
311
Bestämmelsen har sin nuvarande motsvarighet i 3 a § första stycket och Prop. 1992/93:200
del av andra stycket radiolagen (1966:755) med tillägg av det självklara
undantaget för telemeddelanden avsedda för den avlyssnande eller
allmänheten. Bestämmelsens närmare innebörd och skälen härför
redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.10.3).
30 §
Beträffande erkännande av teleoperatör enligt den internationella telekon-
ventionen hänvisas till avsnitt 4.8. Bestämmelsen innebär att före-
skriftsmakten delegeras.
Beslut i fråga om erkännande av teleoperatör bör kunna överklagas på
samma sätt som tillståndsbeslut.
31 §
Som anges i bestämmelsen är det tillståndsmyndigheten som skall se till
att i vaije enskilt fall den som omfattas av regleringen efterlever
1. lagen,
2. föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigande i lagen och
3. villkor som har beslutats med stöd av lagen.
Tillsynsuppgiften omfattar härigenom hela regleringsområdet såväl i
fråga om den övergripande funktionen av telesystemet enligt 2 och 3 §§
som tekniska, operationella och ekonomiska frågor i andra fell.
De som omfattas av 5 och 8 §§ är skyldiga att lämna de uppgifter som
myndigheten anser behövs för tillsynen. Det kan vara fråga om dels ett
generellt uppgiftslämnande, dels upplysningar eller handlingar som
behövs i ett särskilt fell. Initiativet till att ta in uppgifter kan vara
myndighetens, men det kan också ha sin grund i en anmälan till myndig-
heten om att t.ex. en tillståndshavare inte följer föreskrifter eller sär-
skilda villkor.
Uppgifter torde i många fell kunna hämtas in formlöst vid kontakter
mellan myndigheten och aktörer på marknaden. Enligt 33 § finns
emellertid möjlighet för myndigheten att begära uppgifter efter förelägg-
ande som får förenas med vite. I sista hand, eller i brådskande fell, kan
myndigheten - om det är nödvändigt - få verkställighet hos kronofogde-
myndigheten av beslut som avser åtgärderna för tillsynen enligt para-
grafens andra stycke.
32-33 §§
I 32 § tas upp tillståndsmyndighetens verksamhet för att åstadkomma att
avtal om samtrafik mellan tillståndshavare träffas och festa teleför-
bindelser tillhandahålls, allt i enlighet med lagens syften. Avsikten är att
detta skall ske inom ramen för myndighetens tillsynsverksamhet. Givetvis
kommer myndigheten i denna verksamhet även att behöva ägna sig åt
andra uppgifter än de som nämns i denna paragraf. Den inbördes ^12
prioriteringen av de olika uppgifterna får göras av myndigheten inom Prop. 1992/93:200
ramen for de övergripande syftena med regleringen. Det förhållandet att
frågor om samtrafik, upplåtelse av teleförbindelser och nummerplanering
har tagits upp i paragrafen är betingat av den generellt sett stora
betydelse som dessa frågor har.
I 32 § stryks under att tillståndsmyndigheten vid tillsynen särskilt skall
folja bl.a. sam trafikfrågorna. Det är att observera att samtrafikskyldig-
heten som sådan följer redan av bestämmelserna i 20 §.
Bestämmelserna i 32 § andra stycket anger det sätt som myndigheten
bör agera på i frågor som rör villkor för samtrafik, eller i övrigt till-
lämpning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har
meddelats med stöd av lagen. Regleringen, som utformats på det sätt som
Lagrådet har förordat, innebär att tillståndsmyndigheten är skyldig att
ingripa om det uppkommer tvister rörande exempelvis samtrafikvillkor,
uthyrning av fästa teleförbindelser eller i vissa fäll frågor om nummerpla-
nering. Om det inte finns skäl att omedelbart ingripa med exempelvis ett
föreläggande eller förbud, bör myndigheten genom att medla mellan
parterna söka åstadkomma att den aktuella tvisten får sin lösning.
Tyngdpunkten i myndighetens agerande bör ligga på medlings- och
förhandlingsin satser.
I det remitterade förslaget till 32 § angavs att myndigheten förutom att
medla kunde ingripa i tvister med förelägganden och förbud enligt 33 §.
På förslag av Lagrådet har hänvisningen till 33 § utgått, eftersom denna
kunde ge det felaktiga intrycket att uppräkningen var uttömmande. Såväl
de i 33 § angivna möjligheterna till ingripande, dvs. förelägganden och
förbud, som återkallelse av tillstånd enligt 10 § kan dock i tillämpliga fäll
användas i tillsynsverksamheten. Tillståndsmyndighetens agerande i
tvister om samtrafik m.m. behandlas i avsnitt 4.9 i den allmänna motive-
ringen.
I 33 § regleras tillståndsmyndighetens möjligheter att använda
förelägganden och förbud enligt lagen. Förelägganden och förbud kan an-
vändas för efterlevnaden av lagen eller av tillståndsvillkor eller före-
skrifter som har meddelats med stöd av lagen. Förelägganden och förbud
får förenas med vite, jfr 36 §. Bestämmelser om vite ges i lagen
(1985:206) om viten.
34 §
Punkt 1; se avsnitt 4.2.
Punkt 2; se avsnitt 4.5.2.
Punkt 3; se avsnitt 4.10.3.
Ansvar for den som bryter tystnadsplikten i 25 eller 26 § regleras i
20 kap. 3 § brottsbalken.
313
35 §
Enligt denna bestämmelse kan den som med uppsåt eller av oaktsamhet
bryter mot den i 29 § föreskrivna tystnadsplikten, med undantag för ringa
fåll, dömas till böter.
36 §
Bestämmelsen i denna paragraf, som lagts till på förslag av Lagrådet,
innebär att den som inte rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 33 §
eller som har överträtt ett vitesförbud som meddelats enligt samma be-
stämmelse inte får dömas till ansvar enligt en straffbestämmelse i
telelagen för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
57 §
Första stycket reglerar rätten att överklaga beslut som har meddelats i
särskilda fall enligt lagen och enligt föreskrifter som regeringen har
meddelat med stöd av lagen. Här innefattas beslut avseende bl.a. be-
viljande av tillstånd, förhandsbesked, tillståndsvillkor, anmälningsplikt,
återkallelse av tillstånd, förbud och förelägganden, erkännande av
operatör enligt den internationella telekonventionen, festställande av
nummerplan samt påförande av avgifter. Utanför det överklagbara
området feller sådana i 32 § angivna oförbindande yttranden som
tillståndsmyndigheten på begäran av part kan avge beträffande villkor för
samtrafik eller uthyrning av festa teleförbindelser (se avsnitt 4.9). Se i
övrigt avsnitt 4.15 i den allmänna motiveringen.
5<8 §
Paragrafen ger möjlighet för regeringen att med stöd av 13 kap. 6 §
regeringsformen under krig och under med krig likartade förhållanden
meddela föreskrifter som enligt grundlag annars skulle meddelas i lag.
De bestämmelser som härvid avses är exempelvis föreskrifter om in-
skränkning av teletrafiken för att tillgodose försvarets behov.
I enlighet med vad som uttalats i propositionen 1992/93:76 om höjd be-
redskap har i enlighet med vad Lagrådet förordat orden "extraordinära
förhållanden" i paragrafens första stycke i det till Lagrådet remitterade
förslaget här bytts ut mot "utomordentliga förhållanden".
Eftersom det finns ett behov av att kunna meddela föreskrifter om den
fredstida planeringen för totalförsvarets utnyttjande av telekommunika-
tioner under krig och likartade förhållanden har ett sådant bemyndigande
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tagits upp
i ett nytt andra stycke. Detta är i enlighet med ett förslag av Lagrådet.
Med stöd av bemyndigandet i andra stycket kan vid behov föreskrifter
som rör bl.a. krigstelekatalog för civila myndigheter och organ och som
rör uttagning av s.k. prioriterade teleabonnemang och krigsabonnent-
Prop. 1992/93:200
314
planer meddelas redan under fredstid (jfr avsnitt 4.1 i den allmänna Prop. 1992/93:200
motiveringen).
Ur systematisk synpunkt har på inrådan av Lagrådet paragrafen pla-
cerats sist i lagen. Paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 14 §
i det till Lagrådet remitterade förslaget.
Genom övergångsbestämmelserna (punkt 2) ges skäligt rådrum för den
som driver tillståndspliktig verksamhet att komma in med en ansökan om
tillstånd. Det förhållandet att tillståndsmyndigheten inte har tagit ställning
till en ansökan inverkar inte på förutsättningarna att övergångsvis driva
sådan verksamhet som omfattas av lagen.
I det till Lagrådet remitterade förslaget fanns i en punkt 3 i övergångs-
bestämmelserna en specialreglering angående mobila teletjänster. Jag
delar Lagrådets uppfattning att det inte föreligger något praktiskt behov
av denna bestämmelse. Den bör därför som Lagrådet förordat utgå ur
förslaget. Detta innebär att den som vid lagens ikraftträdande bedriver
tillståndspliktig verksamhet i vad avser mobila teletjänster har att enligt
den generellt avfattade punkt 2 i övergångsbestämmelserna ansöka om
tillstånd hos tillståndsmyndigheten senast den 30 september 1993. De
som i dag har tillstånd innefattande frekvenstilldelning för sådan verk-
samhet enligt radiolagens (1966:755) bestämmelser kommer inte att bli
föremål for ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, eftersom det
inte är fråga om nya eller väsentligt ändrade tjänster.
Som redovisats i den allmänna motiveringen är föreskrifter om använd-
ning av radiosändare till sin natur fri- och rättighetsbegränsande i den
mening som avses i 2 kap. regeringsformen. Den föreslagna lagen är
därför avsedd att vara heltäckande inom sitt område. En följd härav är
att delegationsbestämmelser förekommer mycket sparsamt i lagen.
Det sagda hindrar inte att det finns behov av vissa kompletterande
regler. Dessa förutsätts ges sådant innehåll och vara av den karaktären
att de skall kunna rymmas inom den ram som sätts av bestämmelserna
i 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen. Den utfyllnad av
lagreglerna som behövs i sådana fall får alltså ske i form av verk-
ställighetsföreskrifter beslutade av regeringen eller, efter bemyndigande
från regeringen, av en förvaltningsmyndighet.
1 §
Paragrafens första stycke innehåller en bestämning av lagens tillämp-
ningsområde.
315
Den exakta betydelsen av begreppen radioanläggningar och radiovågor Prop. 1992/93:200
framgår av 2 §. Beträffande vad som avses med innehav respektive an-
vändning hänvisas till specialmotiveringen till 3 §.
Med användning av radiovågor för kommunikation avses alla former
av informationsöverföring genom användning av radiovågor. Det kan
vara både enkelriktad och dubbelriktad överföring. Som exempel på de
båda slagen kan anföras TV och mobiltelefon.
Genom tillägget "m.m." innefattas i tillämpningsområdet också sådan
användning av radio som inte uppfattas som kommunikation. Det vik-
tigaste torde vara radar. Det ges också utrymme att meddela vissa be-
stämmelser om anordningar som inte utgör radiosändare i vanlig bemärk-
else, t.ex. apparater som utnyttjar radiofrekvent energi for värmealstring.
Regler for sistnämnda slag av anordningar behövs framför ällt för att
säkra att sådana inte kommer till användning på ett sätt som gör att de
stör den användning av radiovågor som sker for kommunikationsändamål
och radar.
I andra och tredje styckena anges det övergripande syftet med den
föreslagna lagen. Det framgår där att lagen skall främja ett effektivt
utnyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra an-
vändningar av radiovågor. Med andra användningar avses i detta samman-
hang främst radiobestämning. Även om användningen av radiofrekvent
energi i plastsvetsar, värmeapparater och liknande anläggningar ofta
innebär att det inte är den egentliga radiovågen som utnyttjas bör också
sådana användningssätt omfattas av kravet på effektivitet.
Kravet på effektivitet i radioanvändningen har belysts bl.a. i den all-
männa motiveringen.
I syftesbestämningen innefattas att radiokommunikationens betydelse
för yttrandefriheten och informationsfriheten särskilt skall beaktas. Detta
innebär att sådana radioanvändningar som har särskild betydelse från
yttrande- och informationsfrihetssynpunkt skall ha ett visst företräde vid
konkurrens med andra radioanvändningar. Bestämmelsen bygger på före-
skriften i 3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen enligt vilken
det allmänna skall eftersträva att radiofrekvensema tas i anspråk på ett
sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Effekten av bestämmelsen bör vara att inte endast de frekvenser som
behövs för utsändning av rundradioprogram i ljudradio och television
skall ha företräde framför radioanvändningar med mindre betydelse från
yttrandefrihetssynpunkt, utan att även rundradioverksamhetemas behov
av frekvenser för distribution av program till sändarna och insamling av
programmaterial skall omfattas av detta företräde. Företrädet är dock inte
avsett att vara absolut. Det bör även finnas utrymme för att ta hänsyn till
behov av frekvenser för sådana verksamheter som inte har den angivna
betydelsen för yttrande- och informationsfriheten. Angående bakgrunden
till grundlagsbestämmelsen hänvisas till prop. 1990/91:64 s. 116.
316
2§
Paragrafen innehåller en rad definitioner som i förevarande sammanhang
ersätter de definitioner som finns i 1 § radiolagen. Definitionerna har i
flera fell bestämts med utgångspunkt i det internationella radioregle-
mentet (RR).
Definitionen av radiovågor stämmer helt överens med den definition
som är intagen i RR.
Definitionen av radiokommunikation bygger också på RR:s begreppsbe-
stämningar. I reglementet definieras radiokommunikation som tele-
kommunikation med hjälp av radiovågor. Telekommunikation i sin tur är
enligt reglementet vaije överföring, sändning eller mottagning av tecken,
signaler, text, bilder eller meddelande av vaije slag med tråd, radio,
optiska eller andra elektromagnetiska system. Det är att märka att vaije
led i kommunikationen i sig utgör radiokommunikation. Således är enligt
definitionen också verksamhet som innefattar endast mottagning av
radiovågor att anse som radiokommunikation.
En särskild fråga är om vaije utsändning av radiovågor är att anse som
radiokommunikation. Uppräkningen får i och för sig anses vara endast
en exemplifiering av olika sätt att befordra meddelanden. Det avgörande
torde vara om överföringen, sändningen eller mottagningen innehåller
något meddelande (jfr. motsvarigheten i RR "intelligence of any nature").
Emellertid skulle begreppet "signaler” möjligen kunna uppfettas som
neutralt i detta hänseende och föranleda tvekan om det måste innefatta
någon form av meddelande. Enligt den tekniska vokabulär som är
festställd av International Electrotechnical Commission (International
Electrotechnical Vocabulary, 1988, 701-01-02) skall med signal dock
anses "A physical phenomenon, one or more of whose characteristics
may vary to represent information". Om vanliga tekniska begreppsbe-
stämningar skall gälla bör det alltså for att radiokommunikation skall
anses vara for handen krävas att signalen innehåller någon form av
information. En ren bärvåg, alltså en bärvåg som inte är modulerad, kan
därför vanligtvis inte anses utgöra en signal. En annan sak är att det är
möjligt att för signalering använda en anordning som sänder ut en
högfrekvent våg genom att sätta på och stänga av den med bestämda
intervall. Ar anordningen avsedd att användas på detta sätt för att
överfora information bör detta anses som ett slag av radiokommunika-
tion. En ren bärvågsutsändning utan detta ändamål torde dock inte
uppfylla kraven på att utgöra radiokommunikation.
Enligt radiolagens förarbeten skall begreppet "radiosändning" anses
omfatta alla former av meddelanden, vari innefattas bl.a. radarsändning
(prop. 1966:149 s. 35). Med hänvisning till vad som nyss anförts bör
dock radar vanligtvis inte anses som radiokommunikation. Den utsända
radiovågen kan nämligen knappast anses vara bärare av någon informa-
tion. Informationen utvinns i stället genom mätning av egenskaperna hos
den mottagna radiovågen. För att radaranvändningar, såsom t.ex. över-
vaknings-, lokaliserings- och mätradar, inte skall komma att fella utanför
den föreslagna regleringen har begreppet radiobestämning införts. Defini-
Prop. 1992/93:200
317
tionen av detta begrepp stämmer i huvudsak överens med RR:s begrepp Prop. 1992/93:200
" radiodetermination ".
Vid radiobestämning tjänstgör alltså radiovågorna inte som medium för
överföring av information mellan två punkter, utan informationen erhålls
genom att man med utgångspunkt i radiovågornas utbredningsegenskaper
kan bestämma att ett föremål befinner sig på en bestämd plats, förflyttar
sig med viss hastighet, etc.
Med de använda definitionerna avses givetvis inte att påverka inne-
börden av t.ex. begreppet telemeddelande som används i 4 kap. 8 §
brottsbalken.
Genom definitionerna av radioanläggning, radiosändare och radiomot-
tagare klarläggs att plastsvetsar, mikrovågsugnar och andra apparater för
användning av radiofrekvent energi till uppvärmningsändamål m.m. inte
skall anses som radiosändare enligt denna hg. Att elektriska apparater
som till följd av sin funktion har den bieffekten att de alstrar radiofre-
kventa signaler, som kan störa radiokommunikation och radiobestämning,
inte heller är att anse som radioanläggningar enligt denna lag torde
därmed också stå klart. Den sistnämnda kategorin av utrustningar utgörs
av exempelvis elektriska motorer, effektregulatorer med halvledare och
högspänningständ system.
En radioanläggning kan bestå av antingen en radiosändare eller av en
radiomottagare. Den kan också utgöras av en anordning som i sig
inrymmer både dessa delar. Det kunde kanske ha legat närmast till hands
att i definition använda beteckningen "anläggning". Detta hade emellertid
lätt kunnat uppfattas som att det måste röra sig om en storleksmässigt
betydande apparat för att vara en radioanläggning. Beteckningen "anord-
ning" har valts för att undvika en sådan missuppfattning.
3§
I paragrafens första stycke festslås det generellt gällande kravet på
tillstånd för att inneha eller använda radiosändare. Bestämmelsen
motsvaras av 2 § första stycket radiolagen.
Tillståndskravet gäller endast för sändare. Eftersom något motsvarande
krav inte ställs upp avseende radiomottagare får sådana innehas och
användas av envar. I radiolagen framgår detta för närvarande uttryckligen
av 3 §. I 1 kap. 3 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns också
ett skydd för innehav och användning av sådana tekniska hjälpmedel som
behövs för att kunna ta emot radioprogram.
Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen erinra om de bestämmelser
som för närvarande finns i lagen (1988:15) om förbud mot radarvamare.
Som utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.12.4) kan det
dock förekomma att det ställs tekniska krav även på radiomottagaren.
Kraven blir då en förutsättning för tillståndsgivningen. Det feller då i
första hand på innehavaren av tillståndet beträffande radiosändaren att se
till att mottagaren uppfyller kraven.
Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.12.2) tar den
motsvarande bestämmelsen i radiolagen upp lagens geografiska tillämp- ^18
ningsområde. På förslag av Lagrådet har en uttrycklig reglering av denna Prop. 1992/93:200
fråga behållits och omfattar i samma utsträckning såväl radiosändare som
ofullständiga radiosändare och byggsatser for tillverkning av radiosän-
dare. Således anges att tillståndskravet gäller här i riket eller på svenskt
fartyg eller luftfartyg utomlands.
För belysning av frågan om vem som skall anses som innehavare och
användare av en radiosändare hänvisas till den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.12.2).
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke motsvaras av 2 § andra
stycket radiolagen medan tredje stycket har sin motsvarighet i 2 § tredje
stycket radiolagen. Nuvarande bestämmelse om överlåtelse m.m. av
radiosändare innebär att överlåtelse eller upplåtelse av radiosändare,
ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare
inte får ske till den som saknar tillstånd till innehav eller användning av
sådana anordningar och föremål. I den föreslagna bestämmelsen
föreskrivs som huvudregel att överlåtelse eller upplåtelse inte får ske till
någon som saknar tillstånd. Överlåtelse eller upplåtelse skall dock kunna
ske till någon som inte skall inneha eller använda radiosändaren om
denne visar att den som skall inneha eller använda radiosändaren har
tillstånd. Ändringen är föranledd av det numera vanliga förfarandet att
radiosändare inte ägs av den som innehar eller använder den utan av ett
leasingföretag eller motsvarande. Att då kräva att säljaren av en radiosän-
dare skall vara skyldig att begära att leasingföretaget, som ju är den
civilrättslige förvärvaren av radiosändaren, skall ha tillstånd innan en
överlåtelse kan ske ligger knappast i linje med tankarna bakom till-
ståndskravet. Däremot bör alltså som förutsättning för överlåtelse gälla
att det visas att tillstånd finns för avsedd innehavare eller användare.
Genom bestämmelsen tydliggörs också att Sverige uppfyller kravet i
RR på att användningen av radiosändare får ske endast efter någon form
av tillståndsförfarande.
Förutom for radiosändare gäller föreskrifterna för ofullständiga radio-
sändare och byggsatser för radiosändare.
4§
Denna föreskrift klarlägger att de undantag från den individuella
tillståndsplikten som följer av bestämmelserna i 6, 7 och 8 §§ inte skall
uppfattas som en frihet från att omfattas av regleringen i övrigt. Trots att
något individuellt tillstånd till innehav och användning av radiosändare
inte är meddelat gäller ändå exempelvis reglerna i 15 § (i den mån en
myndighetsfunktion motiverar avgiftsuttag; se specialmotiveringen till
denna paragraf) och 16 § for radiosändarens innehavare. Däremot
innebär förhållandet att en sändare omfattas av ett undantag att det utan
individuellt tillstånd också är tillåtet att införa den till riket.
319
Prop. 1992/93:200
I paragrafens första stycke slås fäst att frågor om tillstånd skall prövas av
den myndighet som regeringen bestämmer. Till skillnad från vad som
gäller enligt radiolagen (2 § första stycket) får alltså regeringen ingen
beslutsrätt i något enskilt tillståndsärende. Detta hänger samman med den
ordning för överprövning av beslut i tillståndsärenden som föreslås, där
överprövning skall ske av domstol (se avsnitt 4.15).
Den föreslagna ordningen innebär att regeringen inte får möjlighet att
påverka praxis i tillståndsfrågor. I den mån regeringen skulle anse att det
finns behov av ändring i tillämpningen får sådan åstadkommas genom att
förslag om ändring i lagen föreläggs riksdagen. Ett sådant förfarande får
anses stå bäst i överensstämmelse med den betydelse som tilldelning av
frekvenser och utformning av villkor i övrigt för användning av radio
tillmäts från yttrandefrihetssynpunkt.
Även med den nu angivna ordningen, där regeringen inte har att fetta
beslut i enskilda ärenden, föreligger en viss möjlighet till styrning från
regeringen genom utfärdande av verkställighetsföreskrifter till den
föreslagna lagen. Något utrymme att tillföra materiellt sett nya bestäm-
melser i denna form finns dock inte.
Av bestämmelsens andra stycke framgår att tillsyn över radioanvänd-
ningen skall ankomma på samma myndighet som har funktionen att vara
tillståndsmyndighet.
Tredje-femte styckena, som har tillkommit på Lagrådets inrådan, ger
tillståndsmyndigheten rätt att i tillsynsverksamheten dels få upplysning
och handlingar samt tillträde till områden m.m., dels meddela förelägg-
anden, dels få verkställighet. Som anförts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.14.1) kan det inom ramen för tillsynsverksamheten bl.a. bli
aktuellt att inspektera radioanläggningar. Syftet är då i regel att
kontrollera att de villkor som meddelats med stöd av 11 § efterlevs.
I allmänhet torde de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen kunna hämtas in formlöst vid kontakter mellan myndigheten och
tillståndshavama. Om ett sådant agerande inte leder till resultat eller om
det behövs av annat skäl är det möjligt att begära uppgifter efter
föreläggande som får förenas med vite. I sista hand, eller i brådskande
fell, kan myndigheten - om det är nödvändigt - få verkställighet hos
kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärderna för tillsynen
enligt tredje stycket.
6§
Bestämmelserna i denna paragraf innebär att försvarsmakten inte behöver
ha tillstånd för innehav eller användning av radiosändare, ofullständiga
radiosändare eller byggsatser för tillverkning av radiosändare. Av detta
undantag följer bl.a. att försvarsmakten också får införa radiosändare etc.
utan att ha tillstånd.
Beträffande vad som avses med försvarsmakten hänvisas till special-
motiveringen till 9 §.
320
Av bestämmelsen i första styckets andra mening följer att det är till- Prop. 1992/93:200
ständsmyndigheten som har beslutanderätten avseende frekvenstilldelning
för försvarsmaktens radioanvändning och i fråga om att fastställa
villkoren for radioanvändningen inom försvarsmakten. Innan beslut fattas
skall tillståndsmyndigheten höra Överbefälhavaren. Beslutet om frekvens-
tilldelning m.m. behöver inte innebära att tillståndsmyndigheten i detalj
lägger fest frekvensutnyttjandet. Inom ramen för vad som bestämts om
frekvensutnyttjande m.m. kan försvaret även i framtiden relativt själv-
ständigt disponera tilldelat utrymme.
Med hänsyn till den koppling som i 9 § görs till försvarets behov måste
det finnas en dialog mellan Överbefälhavaren och tillståndsmyndigheten
för att detta behov skall kunna festställas vid vaije tid. Försvarets
frekvensbehov får därvid anses ha en prioriterad ställning i förhållande
till den civila användningen. Detta kan emellertid inte innebära att
försvaret alltid skall ha företräde. Det får ankomma på berörda myndig-
heter att närmare festställa vad som skall anses utgöra en rimlig
avvägning mellan de inblandade intressena.
7§
Statliga myndigheters användning av radiosändare i övrigt är inte
undantagen från tillståndsplikt. Emellertid är statliga myndigheters
innehav av radiosändare i vissa fell inte tillståndspliktigt. Avsikten med
detta är att det inte skall uppstå tveksamhet om att myndigheter som i
myndighetsutövande verksamhet mer eller mindre tillfälligt kan komma
att inneha radioanläggningar som de inte skall använda inte behöver söka
tillstånd för enbart innehavet. Det gäller exempelvis polis- och tullmyn-
digheternas befettning med gods som tas om hand i verksamheten. På
förslag av Lagrådet har bestämmelsen utformats så att den begränsade
räckvidden av undantaget från tillståndsplikten klart skall framgå.
S§
Paragrafen motsvaras vad gäller radiosändare på utländskt fertyg,
luftfartyg eller motorfordon av bestämmelserna i 4 § radiolagen.
Bestämmelserna innebär att det blir möjligt för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att genom föreskrifter undanta
vissa radiosändare från kravet på tillstånd. Efter påpekande från Lagrådet
har paragrafen formulerats om i förtydligande syfte.
Till skillnad från individuellt beslutade tillstånd föreskrivs inte något
krav på att rätten att inneha och använda radiosändare med stöd av dessa
bestämmelser skall gälla för bestämd tid. Det är i och för sig inget som
hindrar att föreskrifterna innehåller bestämmelser om detta, men for de
flesta fell torde undantaget från tillståndsplikten gälla så länge före-
skrifterna är i kraft.
Frågan om det rör sig om utländskt fertyg osv. får bedömas utifrån
registreringsförhållandena eller vad som eljest anses vara avgörande 321
enligt de regler som i övrigt gäller för resp, slag av transportmedel.
21 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
S>§
Paragrafen innehåller de bestämmelser mot vilka ansökningar om tillstånd
att inneha och använda radiosändare skall prövas. Övervägandena bakom
bestämmelserna, som inte har någon motsvarighet i radiolagen, har
redovisats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 4.12.4.
För prövning av ansökan från den som önskar inneha radiosändare utan
att också ha rätt att använda den skall bestämmelserna i 10 § gälla. I de
fell ansökan gäller en ofullständig radiosändare eller en byggsats for till-
verkning av radiosändare blir dock bestämmelserna i 9 § att tillämpa om
det är avsikten att en radiosändare skall färdigställas och komma till an-
vändning.
Ansökan om att inneha radiosändare för provnings- och demonstra-
tionsverksamhet, t.ex. av tillverkare och försäljare, skall prövas enligt
bestämmelserna i denna paragraf om tillståndet är avsett att innefetta en
rätt att använda anläggningen.
En kanske självklar förutsättning för att tillstånd till användning av
radiosändare skall kunna beviljas är att det genom en uppgift i ansökan
eller på annat sätt är klarlagt vilket slag av radioanvändning som till-
ståndet skall gälla. Detta sammanhänger med att myndighetens plane-
ringsverksamhet i enlighet med den internationella regleringen bygger på
att frekvensområden av tekniska och andra skäl avsätts för viss typ av an-
vändning. Denna uppgift är därför av betydelse bl.a. för att tillstånds-
myndigheten skall kunna pröva om den i första punkten upptagna förut-
sättningen för bifall till ansökan föreligger. Dessutom måste givetvis den
sökta radioanvändningen vara möjlig att identifiera.
Prövningen enligt punkt 1 skall ha sin utgångspunkt i den radioan-
vändning som vid ansökningstillfället är tillåten i Sverige och i de länder
som kan komma att påverkas av radiosändningen. Den sökta använd-
ningen får inte vara sådan att det finns risk för att den tillåtna befintliga
radioanvändningen kan bli skadligt påverkad. Vad som skall innefattas
i begreppet "skadlig påverkan" får bedömas utifrån den radioanvändning
som det i vaije särskilt fell är fråga om. Kvalitetskraven måste helt
naturligt kunna variera med olika slags radioanvändning. Det kan
exempelvis knappast ställas särskilt långt gående krav på frihet från
skadlig påverkan från andra radioanvändare i de fell det gäller tillstånd
till användning av radio på kollektiva band (amatörradio, fertygsradio,
etc.). Det torde vara närmast självklart att påverkan från annan trafik
måste accepteras för dessa användningar. När det gäller tilldelning av
frekvenser för slutna radionät, alltså radionät där endast ett begränsat
antal radioanvändare förekommer på frekvensen, ligger det i sakens natur
att kraven på frihet från skadlig påverkan måste ställas i vart fell så högt
att nätet går att använda för det ändamål som är förutsett vid tillstånds-
givningen. Vilken kvalitet på informationsöverföringen som skall kunna
krävas får bedömas med ledning av användningsändamålet men också
mot bakgrund av den trängselsituation som råder inom det frekvens-
område som sökanden önskar få plats i.
Inom ramen för prövningen enligt denna punkt ligger också att bedöma
om sökanden eller den som i sökandens ställe skall handha radiosändaren
Prop. 1992/93:200
322
har tillräckliga kunskaper för att hantera radiosändaren. Detta har Prop. 1992/93:200
framför allt betydelse inom de slag av radioanvändning som utnyttjar
gemensamma frekvenser. Med stöd av denna bestämmelse ges det således
utrymme för att upprätthålla kravet på viss kompetens exempelvis för den
som vill bedriva amatörradioverksamhet eller tjänstgöra som radio-
operatör på fertyg eller luftfartyg. De detaljerade krav som därvid
behöver uppställas kan utformas som verkställighetsföreskrifter. För de
fell tillståndshavaren inte själv skall sköta radioanläggningen, t.ex.
fertygsradio, bör kravet på anlitande av operatör med särskild kompetens
också vara en del av de med tillståndet förenade villkoren.
I bedömningen av sökandens personliga kompetens att hantera en
radioanläggning bör också innefattas ett visst mått av prövning om
sökanden kan förväntas följa de villkor som ett tillstånd förenas med.
Den som vid tillfället för prövningen nyligen har överträtt bestäm-
melserna i lagen eller använt en radiosändare i strid med villkoren för ett
tillstånd kan sålunda ibland misstänkas använda radioanläggningen så att
det uppstår risk för skadlig påverkan på annan radioanvändning om
tillstånd beviljas.
De i punkt 2 uppställda kraven på anläggningens tekniska beskaffenhet
torde i praktiken ofta kunna återföras till de bedömningar som gjorts i
internationella fora för standardisering. Genom att delta i det internatio-
nella standardiseringsarbetet kan såväl tillverkare och användare som
tillståndsmyndigheten påverka produkternas prestanda. Det sagda hindrar
inte att det kommer att finnas utrymme att inom ramen för denna be-
stämmelse utforma nationella preciseringar.
De krav som skall ställas på radioanläggningen skall vara sådana att de
mot bakgrund av den trängselsituation som råder, skillnader i kostnader
mellan olika tekniska lösningar och tidsperspektivet för möjligheterna av
att kunna införa det ena eller det andra alternativet framstår som rimliga.
Att i generella ordalag närmare beskriva vad som bör vara avgörande vid
prövningen är knappast möjligt, utan får överlämnas åt tillståndsmyn-
digheten och överprövande domstolar. Dessa får mera detaljerat för de
olika situationer som kan tänkas uppkomma bestämma vilka krav som
skall ställas på anläggningarnas tekniska beskaffenhet.
I betydande utsträckning torde sådana krav på den tekniska beskaffen-
het som generellt bör gälla för bestämda slag av radioanläggningar kunna
meddelas i form av verkställighetsföreskrifter. Med dessa föreskrifter
som grund kan förfarandet med typgodkännande av anläggningarna
förekomma även i framtiden.
Beträffande prövningen enligt punkt 3 hänvisas till vad som sagts i
specialmotiveringen till 1 § om radiokommunikationens betydelse för
yttrande- och informationsfriheten och till den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.12.4).
Prövningen enligt punkt 4 kan ge upphov till särskilda problem med
hänsyn till att uppgifter om planering av utbyggnad av befintliga radioan-
vändningar bör ges skydd enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100)
genom ändring i bilagan till sekretessförordningen (1980:657). Bestäm-
melserna i 14 kap. 5 § sekretesslagen blir då att tillämpa i förhållande till 323
en sökande som vill bli tilldelad sådana frekvenser som kan innebära att
skäligheten av beredskapen för utvecklingen av den befintliga radioan- Prop. 1992/93:200
vändningen sätts i fråga.
Även när en sökande nekas tillstånd med hänvisning till att de önskade
frekvenserna enligt bestämmelsen i punkt 5 behövs för försvarsmakten
kan just berörda problem uppkomma; se vidare den allmänna motivering-
en, avsnitt 4.12.4.
Med försvarsmakten avses i denna lag de myndigheter som upptas i 6 §
förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvaret. Det rör sig
alltså om försvarsmaktens organisation i fred. Behövliga frekvenser för
dennas verksamhet skall således festställas av tillståndsmyndigheten och
därmed utgöra bakgrund till ställningstaganden från myndigheten i
enskilda tillståndsprövningsärenden. Detta skall, som framgår av 6 §, ske
efter hörande av Överbefälhavaren.
Det frekvensbehov som tillkommer i en krigssituation eller motsvaran-
de regleras med stöd av 20 §.
Andra stycket, som på förslag av Lagrådet brutits ut från första stycket
och omarbetats redaktionellt, innehåller regler om anknytningen till de
andra slag av tillstånd som krävs enligt särskild lagstiftning. Föreskrifter
om tillstånd av detta slag finns för närvarande i radiolagen, närradiolagen
(1982:459), lagen (1981:508) om radiotidningar och lagen (1986:3) om
rundradiosändning av finländska televisionsprogram (jfr även förslaget till
telelag).
Beträffande innebörden av bestämmelsen bör i detta sammanhang
anmärkas att förhållandena kan vara långt mera komplexa än vad som
framgår av ordalydelsen. Det kan t.ex. förekomma fell då förutsättningar
enligt den här föreslagna lagen (i fråga om frekvens, sändarens effekt,
antennens beskaffenhet m.m.) måste festställas innan ståndpunkt tas till
om koncession skall meddelas enligt annan lag. Som ett exempel kan
anges ett fell där det för koncessionsändamålet anses lämpligast att in-
nehavaren utses efter ett anbudsförfarande. Det kan väl tänkas att varken
anbud eller prövning av sådana kan ske utan att även bestämda förut-
sättningar och villkor enligt detta lagförslag beaktas. Även om den
föreslagna regelns ordalydelse kan antyda en mer begränsad tillämplighet
omfattar den även ett sådant fall.
Formuleringen av bestämmelsen är avsedd att möjliggöra att den som
skall ha tillstånd enligt den andra lagen är annan än den som skall ha
tillstånd enligt denna lag. Även verksamhet som innebär tillhandahållande
av sändartjänster till dem som är tillståndshavare enligt annan lag skall
således kunna förekomma. Ändamålet med den sökta användningen enligt
denna lag skall i sådant fall vara sändarverksamhet för de speciella till-
ståndshavama.
70 §
Bestämmelsen reglerar möjligheterna att få tillstånd till enbart innehav av
radiosändare, ofullständiga radiosändare och byggsatser for tillverkning
av radiosändare. Det torde vara relativt ovanligt att någon önskar inneha
en radiosändare utan att också använda den. En viss restriktivitet i
324
tillståndsgivningen för enbart innehav får anses motiverad av intresset av Prop. 1992/93:200
att sådana radiosändare trots allt inte kommer till användning och därmed
riskerar störa tillåten radioanvändning. Mot bakgrund härav bör tillstånd
till enbart innehav beviljas endast om särskilda skäl för detta finns.
Särskilda skäl kan exempelvis vara att anläggningen skall finnas på ett
museum eller för liknande utställningsändamål. Ett sådant skäl kan också
utgöras av ett samlarintresse hos sökanden. I de fall tillverkare eller
försäljare av radiosändare inte har behov att praktiskt prova eller demon-
strera anläggningar och därför inte behöver ett användartillstånd kan
motiv finnas för att ge innehavartillstånd.
När det gäller tillstånd till innehav av ofullständiga radiosändare och
byggsatser för tillverkning av radiosändare bör motsvarande skäl som
angetts för radiosändare motivera tillstånd för enbart innehav. Det bör
dock påpekas att den som ansöker om tillstånd för förvärv av en byggsats
för tillverkning av radiosändare, i den mån det inte omfattas av ett
generellt tillstånd enligt 8 §, normalt sett får anses ansöka om tillstånd
att också använda den färdigställda radiosändaren.
I den mån det finns behov av villkor för innehavet får tillståndsmyndig-
heten förena tillståndsbeslutet med sådana. De skall i så fell vara
begränsade till vad som är nödvändigt för att förebygga att anläggningen
skall kunna komma att störa radioanvändning.
n §
Paragrafen, som i enlighet med förslag från Lagrådet omarbetats
redaktionellt, reglerar innehållet i tillståndsbesluten.
För att bestämmelserna skall bli aktuella måste prövningen av en
ansökan ha utfallit till förmån för sökanden. Har prövningen enligt 9 §
lett till att ansökan helt eller delvis inte kan bifallas måste givetvis
beslutet motiveras i den ordning som föreskrivs i 20 § förvaltningslagen
(1986:223).
Tillstånd sbeslutets innehåll skall helt kunna återföras till de för-
hållanden som varit av betydelse vid prövningen enligt reglerna i 9 §.
Detta leder till att fastställandet av de villkor med vilka tillståndet således
förenas kommer att utgöra en bekräftelse på att tillståndsmyndigheten har
accepterat de av sökanden angivna förutsättningarna för radioanvänd-
ningen. I den mån sökanden inte har deklarerat någon särskild inställning
i sin ansökan får tillståndsmyndigheten tillföra de ytterligare villkor för
radioanvändningen som är nödvändiga för att användningen skall ske
inom de ramar som tillämpningen av 9 § innebär.
Av första stycket framgår att tillståndet skall avse en viss radioan-
vändning. Det skall alltså av tillståndsbeslutet klart kunna utläsas dels
vilket slag av radioanvändning det rör, exempelvis landmobil radio, fast
radio eller en kombination därav, dels för vilket ändamål som radioan-
läggningen skall användas. Dessa förhållanden har nämligen betydelse
bl.a. som utgångspunkter för den prövning som har gjorts enligt 9 § och
för tillståndsmyndighetens bedömningar av förväntad trafikmängd. Att
detta framgår av beslutet är viktigt med hänsyn till att riktigheten av till- ^25
ståndsmyndighetens avgörande skall kunna kontrolleras. Det har också Prop. 1992/93:200
betydelse i en situation då det är aktuellt att i något avseende förändra
tillståndsvillkoren.
Som påpekats i specialmotiveringen till 9 § kan det för sådana radioan-
vändningar som nyttjar gemensamma frekvenser (exempelvis fertygsradio
och luftfartygsradio) finnas skäl att i tillståndsbeslutet som krav för rätt
till användning av radioanläggningen bestämma att den som sköter an-
läggningen skall ha särskild kompetens för detta.
Under punkt 6 i paragrafen kan inordnas villkor som först efter en tids
utnyttjande av radioanläggningen blir aktuella att tillämpa. Så är fallet då
den som får ett tillstånd att etablera ett radionät för landmobil kom-
munikation kan behöva dela den tilldelade frekvensen med tillkommande
tillståndshavare.
I det remitterade förslaget angavs uttryckligen sådana villkor som är
betingade av villkor som hänger samman med sådant tillstånd för
radioanvändning som måste föreligga enligt annan lag. Innebär ett sådant
villkor att en tillståndshavare enligt den andra lagstiftningen skall vara
skyldig att acceptera ändrade tekniska villkor i något visst angivet
avseende bör detta gälla även för tillståndet enligt denna lag. Villkor av
nu angivet slag får naturligen inte vara alltför allmänt utformade. Det bör
således inte vara villkor av standardkaraktär. Det måste vara möjligt för
tillståndshavaren att överblicka vilka konsekvenser för hans radioanvänd-
ningsmöjligheter som villkoren kan ha. Naturligtvis skall villkor av nyss
angivet slag vara möjliga att överklaga. På Lagrådets inrådan har dessa
villkor inte uttryckligen angetts i lagtexten. Villkoren innefattas i stället
i punkt 7, dvs. annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensut-
nyttjande.
I övrigt hänvisas till avsnitt 4.12.5.
12 §
Paragrafens första stycke motsvaras av 2 § första stycket sista meningen
radiolagen. Någon motsvarighet till resterande delar av paragrafen finns
inte i radiolagen.
Av den allmänna motiveringen, avsnitt 4.12.6, framgår att tillstånds-
tiden skall bestämmas självständigt i vaije särskilt fell. Förhållandet att
det skall göras en bestämning av tillståndstiden för vaije tillstånd skall
inte tolkas så att det är fråga om en bedömning efter fritt skön. Enhetlig-
het i tillämpningen måste givetvis eftersträvas.
Lagrådet har påpekat att den i lagrådsremissen föreslagna bestäm-
melsen gav intryck av att vara uttömmande, trots att det i den allmänna
motiveringen uttalades att tillståndskrav bör bestämmas utifrån de
bedömningsgrunder som enligt 9 § skall gälla för tillståndsgivningen. I
enlighet med Lagrådets synpunkter har paragrafen förtydligats och anger
det som särskilt skall beaktas när tillståndstiden bestäms. Bestämmandet
av tillståndstiden skall alltså ske med utgångspunkt i 9 § och med särskilt
beaktande av angivna förhållanden. Det kan antas att för samma slag av
326
radioanvändning det ofta finns anledning att ha samma längd på Prop. 1992/93:200
tillståndstiden om likartade radioanläggningar nyttjas.
Som framhålls i den allmänna motiveringen kommer en tillstånds-
havare, vars tillstånd löper ut, normalt sett att ha företräde till nytt
tillstånd med i huvudsak samma villkor om inte utvecklingen inom det
aktuella frekvensområdet gör att annat slag av radioanvändning skall
inforas. Det kan dock inte uteslutas att tillståndshavaren därvid måste
acceptera förändringar. Inte heller är det givet att samma längd på till-
ståndstiden som tidigare gällt kan påräknas. Utgångspunkterna för
bestämningen av tillståndstiden kan ju ha förändrats sedan förra be-
sluts tillfallet.
13-14 §§
Bestämmelserna saknar motsvarighet i radiolagen. De är avsedda att
uttömmande reglera under vilka förhållanden det mot tillståndshavarens
vilja får beslutas om ändringar i tillståndsvillkoren (innefattande bl.a.
frekvenstilldelningen) och om återkallelse av tillståndet. Om det bedöms
att det finns anledning till andra ändringar av tillståndsvillkoren än som
kan inordnas under bestämmelserna i paragrafen får dessa anstå till dess
tillståndstiden löpt ut.
Beträffande motiven till bestämmelserna hänvisas till den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.12.6.
En anmälan från tillståndshavaren under löpande tillståndstid om att
radioanvändningen har upphört och att han därför inte längre önskar ha
kvar tillståndet skall innebära att tillståndet skall upphöra. I en sådan
situation har myndigheten att återkalla tillståndet. Denna fråga bör
uttryckligt regleras med hänsyn till föreskriften att tillstånd skall gälla för
bestämd tid och till avgiftsskyldigheten för tillståndshavare. Beroende på
hur regeringen eller myndigheten föreskriver om avgiftsuttaget enligt
15 § kan upphörandet av tillståndet dock inte alltid innebära att avgifts-
skyldigheten bortfaller förrän vid närmast följande debiteringstillfälle.
Såsom exempel på avvikelser av mindre betydelse enligt 13 § första
stycket punkt 1 kan anges smärre fel i radioanläggningen och i denna
ingående antennanläggning som omgående rättats till efter påpekande.
Också marginella överträdelser av gränserna for tillåtet trafikerings-
område får hänföras hit. Däremot bör förändringar i radioanläggningen
syftande till att öka sändarstyrkan utöver den tillåtna normalt inte anses
vara av mindre betydelse. Som angetts i den allmänna motiveringen skall
en återkallelse i här angivet fell föregås av ett föreläggande om att vidta
rättelse - utom då starka skäl talar for ett omedelbart ingripande, se
avsnitt 4.12.6.
Första stycket punkt 2 har utformats med beaktande av Lagrådets
synpunkter. I förhållande till det remitterade förslaget har bestämmelsen
vidare - i överensstämmelse med motiven - förtydligats genom en ut-
trycklig hänvisning till 9 § andra stycket. Ett förhållande som kan för-
anleda att tillståndet återkallas med åberopande av denna punkt är således
om radioanvändningen som tillståndet gäller har bestått i att utföra ^27
sändartjänster åt sådana tillståndshavare som avses i 9 § andra stycket Prop. 1992/93:200
och de medgivanden som avses där har återkallats eller på annat sätt
upphört att gälla. I så fell skall radioanvändningen för det angivna
ändamålet upphöra. Tillståndet bör då återkallas. Det finns emellertid
anledning att avvakta med ställningstagandet till dess det står klart att till-
ståndshavaren inte kommer att få ett nytt motsvarande sändaruppdrag.
Till dess detta står klart bör särskilda skäl mot återkallelse anses
föreligga.
Särskilda skäl mot återkallelse kan också anses föreligga om skillnader-
na i omfattningen av radioanvändningen mellan vad som angetts i till-
ståndsvillkoren och vad som visat sig bli det verkliga utfallet inte är
större än att detta förhållande inte har någon betydelse för möjligheterna
att utnyttja aktuella frekvenser effektivt.
I 73 § första stycket punkt 3 regleras återkallelse på grund av att
tillståndshavaren har lämnat felaktiga uppgifter till tillståndsmyndigheten.
Det är givet att återkallelse enligt denna punkt skall ske endast om de
felaktiga uppgifterna i något avseende av betydelse har påverkat
tillståndet. I enlighet med vad Lagrådet har förordat har bestämmelsen
förtydligats i detta hänseende.
Enligt 73 § tredje stycket får ett tillstånd i angivna fell återkallas endast
om det inte är tillräckligt att tillståndsvillkoren ändras. På sätt som
förordats av Lagrådet ges denna möjlighet till flexibilitet i tillämpningen
beträffande den i första stycket punkt 2 angivna situationen. En sådan
flexibilitet föreligger också när förhållanden som avses i första stycket
punkt 3 eller 4 föreligger. Först om det bedöms vara otillräckligt att
ändra villkoren får således återkallelse ske. Den möjlighet att ändra
villkor som ges här gäller uteslutande då angivna situationer föreligger.
Möjligheterna till återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvill-
kor till följd av att den radiotekniska situationen har förändrats är
avsedda att vara ytterst begränsade. Detta markeras i 74 § med att "syn-
nerliga skäl" måste föreligga för att en sådan åtgärd skall få vidtas.
Bedömningen av om det finns synnerliga skäl skall göras främst utifrån
frekvenseffektivitetsaspekter. Förutom de mera tekniskt betingade skälen
för en sådan åtgärd måste i bedömningen också vägas in de ekonomiska
och andra omständigheter som från tillståndshavarens synpunkt talar mot
en återkallelse eller ändring. I detta sammanhang kan det finnas skäl att
också beakta i vilken utsträckning som en tillståndshavare kan tänkas få
ersättning av en tillkommande radioanvändare. Sistnämnda förhållande
kan emellertid inte ensamt avgöra om en återkallelse eller ändring får
ske.
På sätt som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.12.6) har
vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om privat lokalradio
m.m. (prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU 15, rskr. 1992/93:168)uttalats
att tillståndshavare som bedriver rundradiosändning i vissa fell kan
behöva byta frekvens. I enlighet med vad Lagrådet har föreslagit ges en
bestämmelse härom i 74 § andra stycket.
Ett särskilt fell som kan motivera villkorsändring är således att nya
radioanvändare skall ges möjlighet att bedriva rundradiosändning. Om det 328
är nödvändigt för att ge förutsättningar för tillkommande sådan radio-
användning, skall frekvensändring kunna ske beträffande befintlig Prop. 1992/93:200
rundradiosändning.
Med tillkommande radioanvändning avses i första hand rundradiosänd-
ning enligt den nyligen antagna lokalradiolagen och närradiolagen
(1982:459). Även annan förekommande radioanvändning för rundradio-
sändning och framtida former av rundradiosändning kommer emellertid
att omfattas av bestämmelsen.
Med rundradiosändning förstås detsamma som i radiolagen (1966:755).
15 §
I paragrafen festslås att grunden for uttag av avgifter vid ansökningar om
tillstånd skall vara att kostnaderna för tillståndsmyndighetens verksamhet
enligt lagen täcks. Uttag därutöver får inte förekomma. Ändringar i
kostnaden för myndighetsverksamheten kan leda till att avgiftsuttaget kan
komma att variera.
Avgift får tas ut av alla kategorier av tillståndshavare. En begränsning
härvidlag är att avgiftsuttaget måste vara motiverat av något slag av
myndighetsfunktion inom ramen för myndighetens verksamhet. I den mån
det för någon särskild kategori av tillståndshavare bedöms finnas
anledning till tillståndsbefrielse, jfr 4 § andra stycket kungörelsen
(1967:446) om radiosändare, får det ankomma på staten att täcka den
därå belöpande andelen av myndighetskostnadema.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.16) har framförts att föreskrifter
om avgifternas storlek för olika slag av radioanvändning bör få meddelas
i form av verkställighetsföreskrifter.
76 §
Bestämmelserna om störningar från radiomottagare motsvaras av 3 §
andra stycket radiolagen och har motiverats i avsnitt 4.13.2. Paragrafen
har fått sin slutliga utformning på förslag av Lagrådet.
Bestämmelser om vite ges i lagen (1985:206) om viten.
77 §
Genom denna paragraf avses att ge utrymme för regler om villkor
avseende elektriska och elektroniska anläggningar som inte är radioan-
läggningar enligt definitionen av detta begrepp i 2 § men som är avsedda
att alstra radiofrekvent energi. Den allmänna motiveringen till bestäm-
melserna finns i avsnitt 4.13.2.
Den grupp av anläggningar som alstrar eller utnyttjar radiofrekvent
energi utan att vara radiosändare omfattar anläggningar där överföringen
av energi sker antingen via ledning, via närfältet eller via radiovågor. I
det första feltet avser användningen kommunikation, i det andra
kommunikation på korta avstånd eller alstring av olika former av värme
och i det tredje feltet också alstring av värme. Dessutom förekommer
användning av radiofrekvent energi för apparaters interna funktion. Det Prop. 1992/93:200
är av betydelse för att inte störningar skall uppkomma på radiokom-
munikation eller radiobestämning att användningen sker under bestämda
villkor. Villkor som kan komma i fråga kan avse tillåtet frekvensområde,
högsta tillåtna faltstyrkenivå, etc.
Sådana elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av
bestämmelserna i första och andra styckena men ändå är avsedda att
sända ut radiovågor kan förbjudas. Genom utformningen av föreskrifterna
kan regeringen låta ett förbud gälla endast under bestämda förutsätt-
ningar. Den främsta målgruppen för bestämmelsen torde vara sådana
anordningar som genom att utsända en bärvåg utan informationsinnehåll
kan störa radiokommunikation eller radiobestämning.
7S§
Ansvarsbestämmelsen har i huvudsak oförändrad överförts från radio-
lagen. Dock har straffmaximum sänkts från ett år till sex månader och
i samband härmed bestämmelsen angetts omfatta såväl uppsåtligt som
oaktsamt brott. Dessutom har tillförts en bestämmelse om ansvar för den
som bryter mot en föreskrift enligt 17 § tredje stycket.
Den som utan tillstånd använder radiosändare på utländskt fartyg,
luftfartyg eller motorfordon utan att omfattas av undantag enligt 8 §, kan
drabbas av straff enligt första stycket punkten 1. Angående geografiskt
tillämpningsområde, se specialmotiveringen till 3 §.
79 §
Enligt paragrafen får tillståndsmyndighetens beslut enligt lagen, främst
tillståndsfrågor, överklagas till länsrätten. Med frågor om tillstånd avses
alla förvaltningsbeslut som rör inte bara frågan om tillstånd skall beviljas
eller inte, utan också frågor om tillståndsvillkorens innehåll och
tillståndstidens längd. Dessutom omfattas beslut av myndigheten enligt
16 § andra stycket och 17 § andra stycket.
Det har inte någon betydelse för möjligheterna till överprövning om
tillståndsmyndighetens beslut i tillståndsfrågor är föranlett av en ansökan
eller om ärendet har tagits upp av myndigheten ex officio. Sistnämnda
slag av ärenden kan förekomma exempelvis om det finns anledning att
pröva om skäl för återkallelse av ett tillstånd föreligger.
Paragrafen gäller inte beslut som avses i 6 §.
20 §
Paragrafens första stycke har tillkommit på förslag av Lagrådet. Här ges
en reglering som svarar mot nuvarande bestämmelser i förordningen
(1980:140) om användning av radiosändare under krig m.m. Innebörden
är att meddelade tillstånd upphör att gälla om Sverige kommer i krig och
att detta sker utan föregående förordnande av regeringen. På motsvarande
330
sätt som i 1980 års forordning görs undantag för de tillstånd som har Prop. 1992/93:200
meddelats för statliga myndigheter och kommuner samt enskilda
organisationer och företag som är av särskild betydelse för totalförsvaret.
Andra stycket utgör grund för regeringens befogenhet enligt 13 kap.
6 § regeringsformen att i en krigssituation eller motsvarande meddela
sådana föreskrifter om innehav och användning av radiosändare som
behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.
Nu gällande ordning innebär att statliga myndigheter får inneha och
använda radiosändare till följd av bestämmelserna i 2 § kungörelsen
(1967:446) om radiosändare. Sådana radiosändare skall dock anmälas till
Telestyrelsen som meddelar frekvenser m.m. Enligt den föreslagna lagen
skall statliga myndigheters användning av radiosändare vara tillstånds-
pliktig. För att det skall finnas tid för en smidig övergång bör till-
ståndsplikten för statliga myndigheters sändare inte gälla omedelbart vid
lagens ikraftträdande utan först fr.o.m. den 1 juli 1994. Av praktiska skäl
behövs en övergångsreglering även för dem som har tillstånd enligt
gällande bestämmelser.
Ändringen i 4 kap. 8 § brottsbalken innebär att tillämpningsområdet för
straffbestämmelsen om brytande av post- eller telehemlighet utvidgas till
att omfatta meddelanden som post- eller telebefordringsforetag förmedlar
som postförsändelser eller telemeddelanden, oavsett om företaget är en
myndighet eller en enskild person. Härutöver har vissa redaktionella
ändringar gjorts.
I fråga om innebörden av uttrycket post och telebefordringsforetag
hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.10.3).
27 kap. 3-4, 9 och 11 §§
Den sakliga ändringen i dessa bestämmelser innefattar en nödvändig
anpassning till den nya situation som uppstår till följd av bolagiseringen
av Televerket och ytterligare förekomst av enskilda företag som driver
televerksamhet och innebär att tillämpningsområdet för bestämmelserna
i 27 kap. 3-4 §§ utvidgas till att omfatta post- och telebefordringsforetag
oavsett om de drivs i allmän eller enskild regi.
Bestämmelserna i 27 kap. 9 och 11 §§ har redan enligt sin nuvarande
lydelse en sådan generell innebörd och omfattar även andra befordrings-
företag som inte driver post- eller televerksamhet. Här kan därför
begreppet "befordringsföretag" användas.
Ändringarna i övrigt är närmast redaktionella och innefattar bl.a. att 331
otidsenliga uttryck som "telegrafanstalt" och "anstaltens föreståndare"
ersätts med "befordringsföretag" i olika böjningsformer i syfte att åstad- Prop. 1992/93:200
komma en terminologi som är aktuell och enhetlig.
Anmärkas bör att begreppet "anstaltens föreståndare" i 27 kap. 9 §
andra stycket har spelat ut sin roll. Det är i detta sammanhang tillräckligt
att tiden för ett förordnande böijar gälla från den dag då befordringsföre-
taget delges ett förordnande enligt bestämmelserna i delgivningslagen
(1970:428). Detsamma gäller i fråga om en sådan föreståndares åliggande
enligt samma paragrafs tredje stycke. Det ankommer här ytterst på
befordringsföretagets ledning att svara för att en sådan anmälan som
avses i bestämmelsen görs utan dröjsmål.
27 kap. 18 §
Ändringen i denna paragraf innebär att tillämpningsområdet för bestäm-
melsen om hemlig teleavlyssning utvidgas så att att den kommer att
omfatta telemeddelanden som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät
och oavsett om det sker genom en myndighet eller ett enskilt företag som
driver televerksamhet. Beträffande den närmare innebörden av ändringen
i sak och skälen härför hänvisas till den allmänna motiveringen (av-
snitt 4.17).
Begreppet telemeddelande, som finns definierat i 1 § förslaget till
telelag, omfattar bl.a. telefonsamtal, telefexmeddelanden och telegram.
I fråga om tystnadsplikt i televerksamhet vid användning av hemlig
teleavlyssning hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.17) och
till specialmotiveringen till 26 § förslaget till telelag och till ändringen i
16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
27 kap. 19 §
Ändringen i denna paragraf innebär att tillämpningsområdet för bestäm-
melsen om hemlig teleövervakning utvidgas så att den kommer att om-
fetta telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en
viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät och
oavsett om dessa meddelanden har befordrats genom en myndighet eller
ett enskilt företag som driver televerksamhet.
Vissa redaktionella ändringar har också gjorts i bestämmelsen. Genom
att det anges att uppgifter om telemeddelanden i hemlighet hämias in
läggs tyngdpunkten vid tvångsmedelsanvändningen uttryckligen på den
myndighet som begär och får rättens tillstånd till åtgärden.
Beträffande den närmare innebörden av ändringen i sak och skälen
härför hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.17). I fråga om
tystnadsplikt hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.17) och
till specialmotiveringen till 26 § telelagen och till ändringen i 16 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100).
I 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål och i 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kom-
munerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller 332
krigsfara m.m. finns det hänvisningar till 27 kap. 18 och 19 §§ rätte-
gångsbalken. En motsvarande ändring av tillämpningsområdet för dessa Prop. 1992/93:200
lagar blir därför följden av de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken.
27 kap. 25 §
Bestämmelsen, som är ny, ger den som har fått tillstånd till hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning de befogenheter som behövs
for att kunna verkställa åtgärderna. I övrigt hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.17).
2-4 §§
Rätten att inneha och använda radiosändare regleras genom de nya
bestämmelserna i förslaget till lag om radiokommunikation. Dessa
ersätter i de flesta fall föreskrifterna i radiolagen.
Beträffande radiolagens bestämmelser om mottagare ges emellertid,
med undantag av 3 § andra stycket, inte några motsvarande bestämmelser
i den nya lagen. Föreskriften i 3 § första stycket radiolagen om rätt för
envar att inneha mottagare har ansetts onödig och har därför utgått, se
specialmotiveringen till 3 § i förslaget till lag om radiokommunikation.
I konsekvens härmed har erinringarna om lagen (1989:41) om TV-avgift
och lagen (1988:15) om förbud mot radarvamare utgått.
Upphävandet av bestämmelsen har sin grund i att en i väsentliga delar
motsvarande reglering har tagits in i telelagen, se avsnitt 4.10.3 och
specialmotiveringen till 29 § förslaget till telelag. Eftersom navigerings-
mottagare kan användas för att avlyssna telemeddelande bör inte
undantaget för sådana mottagare kvarstå.
27-22 §§
Den ändrade lydelsen av 21 § har sin grund i att straffbestämmelserna,
utom såvitt avser sändning av radioprogram, i huvudsak oförändrade har
tagits in i 18 § i förslaget till lag om radiokommunikation, se avsnitt
4.14.2 i den allmänna motiveringen.
Ändringen i 22 § innebär, frånsett redaktionella ändringar, att straff-
bestämmelsen för den som bryter mot 3 § andra stycket radiolagen eller
3 a § första eller andra stycket samma lag utgår till följd av att dessa
bestämmelser i sin helhet utmönstras.
En ny bestämmelse om straff för den som bryter mot tystnadsplikten
enligt 29 § förslaget till telelag finns i detta lagförslags 35 §.
333
Tillståndsbeslut som har meddelats enligt radiolagen skall ha fortsatt
giltighet för den som ansöker om tillstånd enligt lagen om radiokom-
munikation före den 1 januari 1994. Ett tillståndsbeslut gäller till dess en
sådan ansökan slutligt har avgjorts.
För beslut som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande bör
äldre föreskrifter tillämpas vid överklagande. Något överlämnande av
överklaganden från regeringen till länsrätten skall inte ske.
Ändringen i 2 § ledningsrättslagen motiveras i avsnitt 4.18.
I fråga om handläggningen av ärenden om ledningsrätt bör framhållas
att det i fell då det är oklart om exempelvis kravet på allmänintresse är
uppfyllt kan vara lämpligt att festighetsbildningsmyndigheten inhämtar
yttrande från Telestyrelsen.
De föreslagna ändringarna i ledningsrättslagen är givetvis inte avsedda
att ändra innebörden av bl.a. uttrycket allmän teleledning vid tillämp-
ningen av lagen (1992:1461) om verkan av vissa förbehåll vid överlåtelse
av fastighet som tillhör staten, m.m. (jfr 2 kap. 4 § jordabalken).
9 kap. 8 § och 14 kap. 2 §
Ändringen i 9 kap. 8 § och 14 kap. 2 § innebär att tillämpningsområdet
för den sekretess och den uppgiftsskyldighet som i dag gäller hos Tele-
verket utvidgas till att omfatta myndigheter som driver televerksamhet.
Samtidigt införs i telelagen en erinran om att i det allmännas verksamhet
gäller bestämmelserna i sekretesslagen i stället för bestämmelserna om
tystnadsplikt och uppgiftsskyldighet i televerksamhet i telelagen.
Ändringen i 14 kap. 8 § fjärde stycket innebär att sekretess för uppgift
vid särskild sambandstjänst inom totalförsvaret utvidgas till att omfatta
uppgifter som utomstående utväxlar på alla telenät, såväl allmänna som
enskilda.
16 kap. 1 §
Ändringen i denna paragraf innebär att den meddelarfrihet som föreskrivs
1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) med stöd av 7 kap. 3 § första stycket
3 TF och 5 kap. 3 § första stycket 3 YGL genombryts i fråga om tyst-
1992/93:200
334
nadsplikt enligt 25 § första stycket och 26 § i den förslagna telelagen. Prop. 1992/93:200
Detta motsvarar vad som i dag föreskrivs i denna bestämmelse för den
sekretess som gäller inom Televerket enligt 5 kap. 1 § och 9 kap. 8 §
andra stycket sekretesslagen.
Ändringarna i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrif-
ter om trafik, transporter och kommunikationer, hstighetstaxeringslagen
(1979:1152), hgen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala
alarmeringscentraler, förvaltningslagen (1986:223), hgen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll, hgen (1992:1527) om teleterminalutrustning
och hgen (1992:1529) om ändring i hgen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar kräver inga särskilda kommentarer utöver vad som
anförts i den allmänna motiveringen.
Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. telelag,
2. hg om radiokommunikation,
3. hg om ändring i brottsbalken,
4. hg om ändring i rättegångsbalken,
5. hg om ändring i radiolagen (1966:755),
6. hg om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
7. hg om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
8. hg om ändring i fåstighetstaxeringslagen (1979:1152),
9. hg om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. hg om ändring i hgen (1981:1104) om verksamheten hos
vissa regionala alarmeringscentraler,
11. hg om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
12. hg om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlännings-
kontroll,
13. hg om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrust-
ning,
14. hg om ändring i hgen (1992:1529) om ändring i hgen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
15. hg om ändring i lagen (1992:1775) om ändring i sekretess-
lagen (1980:100),
dels föreslår riksdagen att
16. godkänna att Televerket ombildas till ett av staten helägt
aktiebolag den 1 juli 1993 (avsnitt 5.3),
17. bemyndiga regeringen att genomföra bolagiseringen och
överföra Televerkets verksamhet med tillgångar och skulder till 335
Telia AB resp, till de av Telia AB helägda dotterbolagen Telia Prop. 1992/93:200
Mobitel AB och Fastighets AB Telaris (avsnitt 5.3),
18. godkänna vad jag förordat om vissa särskilda åtgärder for
utveckling av konkurrensen på telemarknaden beträffande festig-
hetsnät (avsnitt 5.5),
19. bemyndiga regeringen att genom avtal med Telia AB ålägga
detta bolag att upprätthålla telefoni i hela landet utan kompensation
genom samtrafikavgifter (avsnitt 5.5),
20. bemyndiga regeringen att träffa avtal med Telia AB om taxe-
utveckling för telefonitjänst till fest anslutningspunkt (avsnitt 5.6),
21. bemyndiga regeringen att utöver vad som följer av lämnade
lagförslag överföra Televerkets ansvar för telesystemets funktion
m.m. till annan myndighet (avsnitt 5.7),
22. godkänna vad jag föreslagit om finansieringen av totalförsva-
rets behov av telekommunikationer samt handikappades behov av
särskilda teletjänster och anpassade terminaler (avsnitt 5.7 och 5.8),
23. bemyndiga regeringen att träffa avtal med Telia AB om
upprätthållande av olönsamma telefonautomater i glesbygd (avsnitt
5.8),
24. godkänna vad jag anfört om statens andel av kostnaderna för
alarmeringstjänsten i SOS Alarmering AB (avsnitt 5.8),
25. till Kostnader förenade med statens ägande i SOS Alarmering
AB för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på
140 000 000 kronor (avsnitt 5.9),
26. till Telestyrelsen för budgetåret 1993/94 anvisa ett ramanslag
på 195 000 000 kronor (avsnitt 5.9),
27. till Telestyrelsen: Upphandling av särskilda samhällsåtag-
anden för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på
224 000 000 kronor (avsnitt 5.9), samt
28. godkänna att Telestyrelsen budgetåret 1993/94 får disponera
en låneram i Riksgäldskontoret på 8 200 000 kronor.
Vidare hemställer jag att regeringen ger riksdagen tillfälle att ta del av
vad jag anfört om
29. målsättning och huvudinriktning m.m. för Teliakoncemen
(avsnitt 5.4), och
30. vissa särskilda åtgärder för utveckling av konkurrens på
telemarknaden (avsnitt 5.5).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och de ändmål han har hemställt om.
336
De tekniska och ekonomiska förändringarna under senare år har betytt
mycket för telekommunikationernas utveckling. Datortekniken med allt
mindre och kraftfullare mikroelektroniska komponenter har härvid spelat
en stor roll. Ett nytt viktigt överföringsmedium är fibertekniken. Den
optiska fibern och den nya överföringstekniken möjliggör en kraftigt ökad
överföringskapacitet. Härtill kommer satelliter och radiolänksystem som
jämte de optiska fibrerna gjort det möjligt att snabbt och relativt billigt
etablera nya konkurrerande nät. I takt med att informationsutbytet och
internationaliseringen har ökat har telekommunikationerna blivit allt
viktigare för ekonomiers tillväxt och för utvecklingen av industri och
handel. Den snabba tekniska utvecklingen och den internationella liberali-
seringen på telekommunikationsområdet kan förväntas medföra föränd-
ringar och en väsentligt ökad konkurrens på den svenska teletjänst-
marknaden. Antalet enskilda operatörer, såväl svenska som utländska,
torde komma att öka. En annan viktig faktor är telekommunikationers
betydelse socialt, kulturellt och regionalpolitiskt.
Förändringarna innebär en helt ny situation på telekommunikationsom-
rådet. Nya regler krävs för att dels säkra de telepolitiska mål som staten
ställer upp, dels utveckla den konkurrens på marknaden som den nya
tekniken och andra förändringar möjliggjort.
Mot bakgrund av det nya regelverk som sålunda krävs består mitt
uppdrag i att utarbeta förslag till en telelag och de övriga författnings-
ändringar som kan behövas. Jag skall också lägga fram förslag om att
återstående delar av Televerkets myndighetsutövning skall flyttas över till
någon annan myndighet. I det sammanhanget noteras att radioområdet
redan har behandlats av Frekvensrättsutredningen i betänkandet (SOU
1991:107) Lag om radiokommunikation, m.m. Det skall också nämnas
att Televerket avses ombildas till aktiebolag den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:100 bil. 7).
Uppdraget består således av två huvuddelar. Jag behandlar myndig-
hetsutövningen först och därefter förslaget till telelag samt sist övriga
förslag.
En stor del av myndighetsutövningen har tidigare flyttats över till Statens
telenämnd, som den 1 juli 1992 tillsammans med frekvensförvaltningen
inom Televerket har ombildats till Telestyrelsen. Läget är alltså nu det
att vi har Telestyrelsen som föreskrivande myndighet och Televerket som
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
337
22 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
praktiskt utövande organ med funktioner såväl inom den civila sektorn
som inom totalförsvaret. I framtiden får vi, såvitt man kan se, flera
operatörer och flera telenät av olika slag. Det nya telebolag, som
Televerket enligt planerna skall ombildas till, blir alltså en av dessa
operatörer/nätinnehavare. I en sådan situation krävs det att en fristående
myndighet får ansvaret for att telesystemet i dess helhet skall fungera,
alltså funktionsansvaret. Häri innefattas ansvar för standardisering,
tillgänglighet till samhällets alarmeringstjänst och totalförsvarsaspekter.
Detta gäller såväl den civila sidan som den militära. Jag föreslår att
Telestyrelsen skall anförtros funktionsansvaret for telekommunikations-
systemet i Sverige.
Bland övriga myndighetsfunktioner som nu föreslås flyttas över till
Telestyrelsen kan nämnas Televerkets uppdrag att företräda Sverige i det
internationella samarbetet på telekommunikationsområdet och att ingå
internationella överenskommelser.
Beträffande forskningen på telekommunikationsområdet ansluter jag
mig till Transportforskningsutredningens förslag (SOU 1992:55) att Tele-
verkets nuvarande sektoransvar för forskning och utveckling skall tas
över av och delas mellan Transportforskningsberedningen (övergripande
kommunikationspolitiskt inriktad forskning) och Närings- och teknik-
utvecklingsverket (övergripande forskning med industripolitisk inrikt-
ning).
En viktig del av myndighetsansvaret gäller nummerplanerna. Jag
kommer närmare in på denna fråga i samband med att jag behandlar
Telelagen, som även i övrigt medför nya uppgifter för Telestyrelsen.
Med det sagda skiljs regulators- och operatörsfunktionema åt fullt ut.
Detta ligger helt i linje med utvecklingen inom EG.
I direktiven sägs att en grundläggande utgångspunkt är att staten genom
en telelag skall ges förutsättningar att styra och kontrollera verksamheten
på telekommunikationsområdet så att gällande telepolitiska mål kan
uppfyllas. Det sägs också att en telelag skall vara konkurrensneutral och
bygga på likabehandling.
Beträffande de telepolitiska målen gäller 1988 års beslut om inriktning
av telepolitiken (prop. 1987/88:118, TU28, rskr. 402) och riksdagsbe-
slutet år 1991 med anledning av propositionen om näringspolitik för
tillväxt (prop. 1990/91:87, TU28, rskr. 369). Mitt förslag till telelag
bygger på de mål for och den inriktning av telepolitiken som stats-
makterna sålunda har bestämt.
I fråga om konkurrensaspekten har jag noterat de uttalanden som
nyligen har gjorts om önskvärdheten och behovet av en effektiv
konkurrens (prop. 1991/92:100 bil. 7). I lagförslaget sägs att det vid
tillämpningen av lagen skall eftersträvas att det skapas utrymme för och
upprätthålls en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunika-
tionsområdet såsom ett medel att uppnå de syften som lagen skall främja.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
338
Lagförslaget är utformat med hänsyn tagen till EG:s rättsakter (direktiv
m.m.) på telekommunikationsområdet. Vidare bör framhållas att det är
så upplagt att den föreslagna lagen om radiokommunikation, m.m. skall
gälla jämsides med telelagen.
Tillståndsplikt m.m.
Den första komponenten i ett nytt regelsystem som nämns i direktiven är
ett eventuellt krav på tillstånd för att få bedriva kommersiell televerksam-
het. Sverige är ett av de få länder som i dag inte har någon till-
ståndsplikt. Mot den bakgrunden krävs det starka skäl för att införa
tillståndskrav. Man kan komma långt med föreskrifter i lag, regerings-
förordningar och myndighetsförfattningar för att garantera att de telepoli-
tiska målen nås och konkurrens skapas och upprätthålls. Men man når
inte ända fram den vägen. Det behövs individuellt utformade villkor i det
enskilda fallet - villkor som är mer eller mindre skräddarsydda. För att
få stadga i systemet bör sådana villkor knytas till ett tillstånd. Härigenom
och genom en dialog mellan tillståndsmyndigheten (Telestyrelsen) och det
enskilda företaget skapas bättre förutsättningar för ett obyråkratiskt
förfarande än med en rad detaljföreskrifter i olika författningar. Även for
att uppfylla EG:s direktiv på telekommunikationsområdet är det lämpligt
med individuella bestämmelser som ges formen av villkor.
Under utredningsarbetets gång har ingående övervägts olika sätt att
avgränsa tillståndsplikten. Min utgångspunkt har då varit att söka
minimera regleringen. Den avgränsning av tillståndsplikten som görs (se
nedan) skall ses just mot den bakgrunden. Endast ett begränsat antal
operatörer kommer att behöva tillstånd. Att avgränsningen görs direkt i
lag i stället för att lämnas över till myndigheten innebär också minsta
möjliga byråkrati i förfarandet och leder därmed till att kostnaderna
begränsas.
För vilka skall det krävas tillstånd?
1. Den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telefoni-
tjänster till fasta anslutningspunkter. Med allmänt tillgängligt telenät
avses telenät som står till förfogande för användning av allmänheten.
Med telefoni menas den bastjänst som det enligt de telepolitiska
målen åligger staten att tillhandahålla. Att reglera just denna tjänst är
med gällande telepolitiska mål ofrånkomligt.
Utanför telefonitjänsten faller exempelvis olika tilläggstjänster med
anknytning till dataverksamhet. Dessa blir alltså tillståndsfria enligt
förslaget.
2. Den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller mobila
teletjänster (alltså inte bara telefoni). En anledning till denna bredare
tillståndsplikt är att bristen på frekvensutrymme gör en komplet-
terande reglering nödvändig for att ge underlag för att utse dem som
skall få tillstånd (se SOU 1991:107). En samordning av förfarandet
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
339
enligt telelagen och enligt lagen om radiokommunikation, m.m. bör
givetvis ske.
3. Den som inom allmänt tillgängligt telenät hyr ut förbindelser.
Motivet till tillståndsplikt och - inte minst - därmed förenade villkor
är den stora betydelse som denna verksamhetsgren har for kon-
kurrens och effektiva telekommunikationer, ett förhållande som har
strukits under kraftigt inom EG.
Såsom framgått skall tillståndsplikten begränsas till att gälla endast för
tjänster och förbindelser som tillhandahålls inom allmänt tillgängligt
telenät. En ytterligare begränsning föreslås. Den innebär att tillstånd skall
krävas bara om verksamheten har sådan omfattning att den har betydelse
för att skapa effektiva telekommunikationer och konkurrens. Det är alltså
endast i sådana fall som tillstånd skall behövas. Det skall bli möjligt att
få förhandsbesked från tillståndsmyndigheten om tillståndsplikten.
Tillstånd ssystemet föreslås bli kompletterat med ett anmälningsför-
farande. Anmälningsskyldighet skall kunna gälla för dem som inom
allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster men som inte
omfattas av tillståndsplikten. Även anmälningsförfarandet bör vara
begränsat och användas bara i den mån det finns ett behov av att följa
den verksamhet som bedrivs.
Vad skall krävas för att få tillstånd?
Ingen behovsprövning skall förekomma. Presumtionen skall vara för
tillstånd. Endast om det finns särskild anledning att tro att en sökande
inte kommer att kunna uppfylla tillståndsvillkoren skall han diskvali-
ficeras. - Beträffande mobila teletjänster måste det dessutom vara möjligt
att begränsa antalet tillståndshavare for en viss tjänst på grund av bristen
på frekvensutrymme.
Bedrivs verksamheten i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter
eller villkor som meddelats med stöd av lagen skall ett tillstånd åter-
kallas. Även ett sådant beslut fettas av Telestyrelsen.
Tillståndsvillkor
Tillstånd kan förenas med de villkor som behövs for att de telepolitiska
målen skall nås och för att främja och upprätthålla konkurrens. Villkoren
skall festställas av Telestyrelsen. I 12 § av förslaget till telelag ges
exempel på vad villkor kan avse. I lagen sägs också att staten kan ingå
avtal med en eller flera tillståndshavare i syfte att garantera att enskilda
får tillgång till telefonitjänst. Härmed avses att vissa teletjänster, t.ex. för
handikappades behov, kan upphandlas av staten.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
340
Taxor
Abonnenttaxor for telefonitjänst och taxor för uthyrning av förbindelser,
i båda fellen inom allmänt tillgängligt telenät, skall vara kostnadsorien-
terade. Detta är i linje med EG:s ONP-direktiv.
Vidare skall regeringen, med beaktande av telelagens syfte att var och
en skall kunna utnyttja telefonitjänsten, kunna föreskriva att taxor för
sådan tjänst till fest anslutningspunkt inte får överstiga en viss nivå. Detta
är alltså en, som det brukar kallas, pristaksbestämmelse. Den formella
karaktären på bestämmelsen hindrar givetvis inte att det kommer till
stånd en sådan ombalansering av taxorna som allmänt anses nödvändig
för att främja bl.a. en sund konkurrens.
Samtrafik m.m.
I direktiven sägs att det förutsättningslöst bör utredas hur samtrafikvill-
koren (avseende trafik mellan olika operatörer) bör regleras författnings-
mässigt och att det också bör övervägas om en eventuell skyldighet för
operatörer att öppna sina nät för samtrafik bör regleras i lag eller i form
av villkor för tillstånd. I lagförslaget sägs uttryckligen att en tillstånds-
havares verksamhet när det gäller telefonitjänst inom allmänt tillgängligt
telenät skall bedrivas så att samtrafik med annan tillståndshavares
verksamhet kan förekomma. Beträffande avgifterna för sådan samtrafik
sägs vidare i lagförslaget, i överensstämmelse med ONP-reglemas
inriktning, att de skall vara rättvisa och skäliga med hänsyn till kostna-
derna för prestationerna. Skälig hänsyn får tas till kostnader för särskilda
uppgifter som en operatör kan ha i enlighet med villkor i ett tillstånd. Jag
återkommer till tvistelösning nedan under Tillsyn.
Utrustning som är avsedd att anslutas till telenät
EG:s direktiv om teleterminaler, dvs. telefoner, telefexapparater, modem
m.m., omfettas av EES-avtalet. Direktivet bör införlivas med svensk rätt
bl.a. genom vissa bestämmelser i telelagen. Det bör sålunda föreskrivas
att endast sådan terminalutrustning som uppfyller krav beträffande teknisk
utformning, märkning, kontroll m.m. får marknadsföras och anslutas till
allmänt tillgängligt telenät.
Nummerplanering
I dag sköts nummerplaneringen av Televerket. I framtiden, med flera
konkurrerande operatörer, krävs det samordning för denna viktiga
uppgift. Det är naturligt att Telestyrelsen får det övergripande ansvaret
för samordningen. Myndigheten skall fastställa de nummerplaner som
behövs, men operatörerna får ta fram det nödvändiga underlaget. Vid
behov skall myndigheten kunna medla mellan operatörer och ingripa på
annat sätt - se under Tillsyn.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
341
Finansieringsfrågor
Myndighetsverksamheten enligt telelagen skall finansieras genom att
tillståndshavama och de som är anmälningsskyldiga betalar avgifter.
Dessa skall bestämmas av regeringen eller efter regeringens bemyn-
digande av Telestyrelsen. De skall för tillståndshavamas del uttaxeras
efter bruttoomsättningen och innehålla en låst och en rörlig del.
Beträffande dem som är anmälningsskyldiga förordas att avgiften hålls
låg. Den skall i de fellen bestämmas utifrån sådana fektorer som nätets
storlek, utbudets omfattning och den geografiska spridningen.
Beträffande finansiering av särskilda samhällsåtaganden konstateras att
någon eller några tillståndshavare med dominerande ställning enligt
tillståndsvillkoren kan bli skyldiga att tillhandahålla telefonitjänst på
likartade villkor i hela landet. Viss kompensation för denna skyldighet
kan lämnas genom att åliggandet beaktas när de ekonomiska villkoren för
sam trafikav tal bestäms. Något särskilt system med ekonomiska bidrag
från andra tillståndshavare forordas däremot inte för närvarande.
Handikappades behov av särskilda teletjänster och anpassade terminaler
förutsätts finansieras på samma sätt som i dag, dvs. genom medel ur
statsbudgeten. Detsamma föreslås beträffande finansieringen av total-
försvarets behov av telekommunikationer.
Tillsyn
Tillsynsmyndigheten, dvs. Telestyrelsen, föreslås få olika befogenheter
för att kunna utföra sitt arbete. Den skall bl.a. kunna meddela de
förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av telelagen och
av de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Ett
föreläggande får förenas med vite.
Ett viktigt område av tillsynen avser samtrafiken mellan olika tillstånds-
havare och verksamhet med uthyrning av förbindelser inom allmänt
tillgängligt telenät. Det rör sig här om rättsförhållanden mellan två eller
flera rättssubjekt. Samtrafikvillkoren får därför ses utifrån ett privat-
rättsligt betraktelsesätt. Operatörerna får alltså förhandla med varandra
och försöka komma överens, t.ex. om ersättningen för samtrafik. I
direktiven sägs att en lämplig ordning för tvistelösning skall övervägas.
Här kan tänkas olika modeller, där Telestyrelsen medverkar i större eller
mindre utsträckning. Enligt det förslag som läggs fram skall Telestyr-
elsen i första hand fungera som medlare. Om en part begär det kan
styrelsen yttra sig om erbjudna tekniska, operationella och ekonomiska
villkor för samtrafik eller för uthyrning av förbindelser. Telestyrelsen
skall också kunna meddela förelägganden och förbud för att komma till
rätta med en tredskande operatör. I sista hand kan det bli fråga om att
återkalla ett tillstånd. Detta förfarande, som syftar till snabba avgöran-
den, stämmer väl överens med det synsätt som kommit till uttryck i EG-
direktiven på området.
Även nummerplaneringen förutsätts bli föremål för tillsyn på i princip
samma sätt som beskrivits för samtrafik.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
342
Vissa internationella frågor
Det föreslås att frågor om erkännande av privat teleoperatör enligt 1982
års konvention om den internationella teleunionen (Recognized Private
Operating Agency, RPOA) skall prövas av Telestyrelsen. Ett sådant
erkännande kan i internationella sammanhang ha stor betydelse för den
enskilde operatören. Det förutsätts att möjligheterna till samordning av
detta förfarande med tillståndsförfarandet tas till vara.
Överklagande
Alla beslut av tillståndsmyndigheten i särskilda fell skall kunna över-
klagas till kammarrätten. Det gäller t.ex. beslut om tillstånd och om
tillståndsvillkor, förhandsbesked, beslut om festställande av nummerplan
samt förelägganden och förbud.
I motiven till förslaget anges att utvecklingen inom forvaltningspro-
cessen nu visserligen går i den riktningen att beslut av en förvaltnings-
myndighet skall överklagas till länsrätten. Det framhålls emellertid att det
är synnerligen angeläget att instanskedjan på detta område, som är under
omdaning, görs så kort som möjligt för att snabbt få fram slutliga
avgöranden.
Tystnadsplikt m.m.
I telelagen föreslås en bestämmelse om tystnadsplikt för den som i
televerksamhet har fått del av uppgifter om bl.a. teleabonnemang,
innehållet i ett telemeddelande eller andra uppgifter som angår ett särskilt
telemeddelande. Tystnadsplikten skall kunna brytas endast i vissa
specificerade fell.
Hemlig teleavlyssning m.m.
Rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning anpassas till vad den nya situationen med privata
operatörer kräver. Polisen föreslås få tillgång till teleanläggningar i
samband med avlyssning och övervakning utan inskränkning till allmänt
tillgängligt telenät. Dessutom föreslås ändringar i rättegångsbalkens
regler om beslag. Dessa berör även postområdet.
Ledningsrätt
Ledningsrättslagen föreslås förtydligad. Förslaget innebär att det görs
klart att det går att få ledningsrätt för sådana teleledningar, som
tillgodoser ett visst krav på allmänintresse, oavsett om ledningarna
innehas av ett allmänt eller ett enskilt rättssubjekt.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
343
Ikraftträdande
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. De som
vid lagens ikraftträdande bedriver tillståndspliktig verksamhet skall
ansöka om tillstånd enligt lagen senast den 31 mars 1993.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 1
344
Efter remiss har yttranden inkommit från Hovrätten for Övre Norrland,
Kammarrätten i Stockholm, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kommers-
kollegium, Överbefälhavaren, Televerket, Banverket, Transportforsk-
ningsberedningen, Telestyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Konsumentverket, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklings-
verket, Överstyrelsen för civil beredskap, Radiolagsutredningen,
Datalagsutredningen, Datastraffrättsutredningen, STATTEL-delegationen,
Informationstekniska standardiseringen, Svenska kommunförbundet,
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Leveran-
törföreningen Kontor och Data, Sveriges Industriförbund, De handi-
kappades Riksförbund, Handikappförbundens Centralkommitté, Syn-
skadades Riksförbund, SOS Alarmering AB, Comvik GSM AB, AB
NordicTel och Tele2 AB.
Yttranden har dessutom kommit in från Riksdagens ombudsmän,
Statens räddningsverk, Glesbygdsmyndigheten, Statsanställdas Förbund,
Näringslivets Telekommitté, BT Worldwide (Sweden) AB och Neuro-
logiskt Handikappades Riksförbund.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 2
345
Bakgrund
Radiovågor är en form av elektromagnetisk strålning, som utbreder sig
fritt i rymden med en hastighet av 300 000 km/sek. Genom en rad
upptäckter och uppfinningar i slutet av 1800-talet och i början av 1900-
talet har vi fått kunskaper om radiovågor och om möjligheterna att
använda oss av detta naturfenomen.
Radiovågor används främst for överföring av information. Ett annat
sätt att använda radiovågor är radar, där det genom mätning av egen-
skaper hos den utsända och reflekterade radiosignalen blir möjligt att be-
stämma position, förflyttningshastighet m.m. hos ett föremål (radiobe-
stämning).
Användningen av radiovågor har varit lagreglerad i Sverige under
praktiskt taget hela 1900-talet. Genomgående i alla lagar som har gällt
på radioområdet har varit att den som vill använda radiosändare måste
ha tillstånd till detta.
Enligt nuvarande ordning prövas frågor om tillstånd av en särskild
enhet inom televerket, frekvensförvaltningen. Varken radiolagen
(1966:755), som innehåller nu gällande föreskrifter om tillståndsskyldig-
heten, eller den därtill anslutande regeringsforfettningen innehåller några
bestämmelser om vad som skall vara avgörande vid prövningen av
ansökningar om rätt att använda radiosändare.
Uppdraget
Utredningens huvuduppgift har varit att utarbeta forslag till bestämmelser
i lag om tillstånd for innehav och användning av radiosändare samt om
fördelningen av radiofrekvenser.
I de inledande delarna av utredningens betänkande ges en översiktlig
beskrivning av radiotekniken och vad den kan användas till. För att ge
en bakgrund redovisas också det internationella arbetet på radioområdet,
förhållandena inom några andra länder samt den nu gällande svenska
regleringen och den praxis som har utbildats inom ramen för denna.
Utgångspunkter för en ny reglering
Som en inledning till utredningens överväganden belyses vissa utgångs-
punkter som är av betydelse för förslagen till nya lagbestämmelser för
användning av radio.
Utredningen konstaterar därvid att radio kan utnyttjas inom ett flertal
olika områden. Radio används sålunda för utsändningar till allmänheten
av ljudradio- och televisionsprogram. Det utnyttjas som förbindelse-
medium inom såväl det festa telenätet som inom olika mobiltelefoni-
system. Över huvud taget används radio i många tillämpningar där
Prop. 1992/93:200
Bilaga 3
346
överföring av information behöver ske och där det av olika skäl inte är
lämpligare med något annat överföringssätt.
Ett grundläggande krav för att det skall vara möjligt att utnyttja radio
för kommunikation är att denna kan ske inom ett frekvensområde, där
påverkan från användningen av andra radiosändare eller från andra strål-
källor inte förekommer. Med andra ord måste det för en bestämd
radioanvändning kunna förutsättas att de som skall utnyttja radioanlägg-
ningen är ensamma i användningen av ett bestämt frekvensområde.
Tillståndsverksamheten syftar bl.a. till att fördela det tekniskt användbara
frekvensområdet på olika användningsområden och på skilda radioan-
vändare.
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är vaije medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet. Radio har
med den tekniska utvecklingen kommit att få en allt större betydelse för
medborgarnas möjligheter att utöva dessa friheter. Utredningen har funnit
att föreskrifter om krav på tillstånd för rätten att använda radio bör anses
som begränsning av yttrandefriheten i den mening som avses i regerings-
formen. Regler med denna innebörd får utfärdas endast under vissa i
regeringsformen närmare angivna förutsättningar. Dessutom måste
regleringen i sin helhet beslutas av riksdagen. Någon delegation av rätten
att ge föreskrifter med sådant innehåll får således inte förekomma.
Enligt 3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall det
allmänna eftersträva att radiofrekvensema tas i anspråk på ett sätt som
leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Till följd av radiovågornas utbredning måste hänsyn tas inte endast till
den inhemska radioanvändningen utan även till den radioanvändning som
sker i andra länder. Sverige har genom sitt medlemskap i den internatio-
nella teleunionen iklätt sig vissa folkrättsligt bindande förpliktelser
syftande till att radioanvändningen skall samordnas mellan länderna så att
störningar så långt möjligt undviks mellan olika radioanvändare.
En ny lagstiftning
Bestämmelserna om krav på tillstånd för innehav eller användning av
radiosändare finns för närvarande i radiolagen som också innehåller
föreskrifter om rundradio, alltså programverksamhet för ljudradio och
television. De bestämmelser som utredningen har i uppgift att utarbeta
är avsedda att vara gemensamma för alla slag av radioanvändning. Från
systematisk synpunkt är det därför lämpligt att dessa bestämmelser får
bilda en särskild lag.
Den nya lagen bör gälla anordningar som är avsedda för
radiokommunikation eller för radiobestämning. I den utsträckning det är
motiverat av att skydda radiokommunikation och radiobestämning från
störningar bör lagen också ge utrymme för föreskrifter om villkor för an-
vändning av vissa andra elektriska anläggningar än radiosändare.
Tillståndsplikt bör, i likhet med nuvarande ordning, gälla för den som
innehar eller använder en radiosändare. Normalt bör meddelat tillstånd
avse såväl rätt att inneha som att använda radiosändare. Tillståndsplikten
Prop. 1992/93:200
Bilaga 3
347
bör gälla också för den som inför radiosändare till riket. Överlåtelse eller
upplåtelse av radiosändare bör, med visst undantag, få ske endast till den
som har tillstånd.
För att det med någon grad av effektivitet skall vara möjligt att
använda radio måste det finnas en planering av frekvensutnyttjandet. För
närvarande görs denna planering av frekvensförvaltningen. Den
uppgjorda planen, vilken bygger bl.a. på vad som överenskommits
internationellt, är en betydelsefull bakgrund när ställning tas till
ansökningar om tillstånd till användning av radiosändare. Utredningens
förslag innebär att det även i framtiden skall finnas en nationell frekvens-
plan. Liksom nu skall den festställas av myndigheten på radioområdet.
Planen skall dock inte vara bindande för enskilda och myndigheter, utan
prövningen av ansökningar om tillstånd att inneha eller använda
radiosändare skall ske direkt på grundval av bestämmelserna i lagen.
Bestämmelser om tillståndsgivning
Den som vill få tillstånd till att inneha och använda radiosändare skall
ansöka om detta. Ansökningarna skall prövas av tillståndsmyndigheten.
Tillståndsprövningen skall göras med tillämpning av de bestämmelser
om detta som finns i lagen.
Bestämmelserna för tillståndsprövningen är tänkta att leda till att en
ordning beträffande användningen av radio upprätthålls i syfte att så
många som möjligt skall kunna få rätt att använda radio och att radio-
användningen skall ske på ett effektivt sätt.
Bestämmelserna för tillståndsgivning är enligt utredningens förslag
uppbyggda så att en ansökan om att få använda radiosändare skall
beviljas om inte i lagen angivna hinder mot bifell föreligger. Ett sådant
hinder för bifall till ansökan är att radioanvändningen riskerar att skadligt
påverka annan tillåten radioanvändning i Sverige eller i utlandet. Ett
annat hinder är att radioanläggningen inte uppfyller rimliga tekniska
krav. Bifell till sökandens radioanvändning får inte leda till att sådan
radioanvändning som är av särskild vikt för den fria åsiktsbildningen inte
kan förekomma. Den sökta radioanvändningen får inte heller leda till att
rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar
inte kan upprätthållas. Ett annat hinder mot bifell skall vara att radio-
användningen kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs
för försvarsmakten.
Dessutom förutsätts för bifell till en ansökan om rätt att använda
radiosändare för sådan verksamhet som är särskilt reglerad i annan lag
att medgivande enligt den lagstiftningen föreligger. Sådana särskilda
lagbestämmelser finns i dag på rundradioområdet men kan i framtiden
förväntas inom andra områden, t.ex för kommersiell televerksamhet.
De av oss föreslagna bedömningsgrunderna för tillståndsprövningen är
utformade främst med den utgångspunkten att det vid vaije tillfälle är
fråga om att pröva ansökan från en sökande. När det kan antas finnas
intresse från flera möjliga sökande att under i huvudsak likartade tekniska
förhållanden bedriva en viss omfattande radioverksamhet, t.ex ett nytt
Prop. 1992/93:200
Bilaga 3
348
radiosystem för mobil kommunikation som vänder sig till en betydande
del av allmänheten, bör tillständsmyndigheten ha möjlighet att genom ett
förfarande med inbjudan till ansökan se till att samtliga intressenters
ansökningar kan prövas i ett sammanhang.
Tillståndsbeslut
Beslut om tillstånd skall gälla en bestämd radioanvändning. Det skall
dessutom innefatta de villkor som skall gälla för radioanvändningen.
Villkoren skall bestämmas i enlighet med de ovan angivna bedömnings-
grunderna för tillståndsprövning.
Av tillståndsvillkoren skall framgå vilken frekvens som den ifrågava-
rande radioanvändningen tilldelas. I den mån det är behövligt skall som
villkor för tillståndet också bestämmas om radiosändarens tekniska
beskaffenhet, antennplats, trafikområde och övriga förhållanden som kan
vara av betydelse för att nå ett effektivt frekvensutnyttjande.
Utredningen föreslår vidare att ett tillstånd alltid skall gälla för en
bestämd tid. Tillståndstiden skall med utgångspunkt i sökandens önskemål
bestämmas särskilt för vaije radioanvändning mot bakgrund av de
förutsättningar som är styrande för tillståndsgivningen. Därvid skall
dessutom beaktas den förväntade utvecklingen på radioteknikområdet,
den ekonomiska nyttan som tillståndshavaren bör anses berättigad att
räkna med samt eventuell anknytning till ett särskilt tillstånd enligt annan
lag.
Ingrepp mot tillstånd
Tillstånd skall inte förlängas automatiskt.
Under löpande tillståndstid skall tillståndshavaren vara skyddad från
ingrepp i form av återkallelse eller förändring av tillståndsvillkor.
Ingrepp skall dock kunna göras bl.a. om tillståndshavaren inte har följt
villkoren och om tillståndet inte utnyttjats eller har utnyttjats i en
utsträckning som inte svarar mot det behov som var förutsatt vid
tillståndsbeslutet. Vidare skall tillstånd undantagsvis kunna återkallas eller
villkoren för radioanvändningen ändras om det är motiverat av ändringar
i radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen i utlandet på grund
av internationella överenskommelser.
Tillståndspliktens omfattning
Utredningen föreslår att skyldigheten att ha tillstånd för innehav och
användning av radiosändare skall gälla för alla med undantag för
försvarsmakten. Övriga statliga myndigheters användning av radio skall,
på samma sätt som gäller vid privat användning av radiosändare, vara
beroende av tillstånd.
Tillståndsmyndigheten skall efter bemyndigande från regeringen kunna
föreskriva om undantag från kravet på individuellt tillstånd beträffande
Prop. 1992/93:200
Bilaga 3
349
radiosändare som används på särskilt bestämda gemensamma frekvenser.
Vidare skall föreskrifter om undantag från tillståndsplikten kunna utfärdas
för radiosändare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon samt för
radiosändare i övrigt som innehas eller används av en person som inte
har hemvist i Sverige.
Radiostömingar
Utredningen föreslår vissa bestämmelser om åtgärder för att komma till
rätta med störningar av radiokommunikation och radiobestämning.
Bestämmelserna i lagen ger således rätt for tillståndsmyndigheten att
förelägga tillståndshavare och innehavare av en radiomottagare att vidta
åtgärder mot störningar från sina radioanläggningar. För vissa andra
elektriska anläggningar än radioanläggningar skall det finnas möjlighet
att ge bestämmelser i syfte att undvika att sådana anläggningar kommer
att störa radioanvändning enligt denna lag.
Överklagande
Den nuvarande ordningen innebär att regeringen som sista instans
överprövar frekvensforvaltningens beslut i tillståndsfrågor. Utredningen
föreslår att tillståndsmyndighetens beslut skall kunna överklagas till
länsrätten. Sista instans i frågor om tillstånd blir därmed normalt
kammarrätten.
-4vgi/?er
Utredningen föreslår att tillståndshavama skall vara skyldiga att genom
avgifter finansiera de kostnader som är förenade med tillståndsmyndig-
hetens verksamhet enligt lagen. Avgifterna skall bestämmas så att vaije
tillståndshavare får betala en skälig andel av kostnaderna for myndig-
hetsverksamheten .
övrigt
* Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över radioanvändningen. I
denna uppgift bör ingå bl.a. att se till att störningar mellan olika
radioanvändningar åtgärdas, att information ges om förutsättningar
för radioanvändning och att metoder för frekvenstilldelning i olika
tänkbara situationer utvecklas.
* Enligt utredningens uppskattningar kommer genomförandet av
förslagen inte att föranleda någon ökning av totalkostnaderna för
staten.
* De föreslagna bestämmelserna i lagen om radiokommunikation, m.m.
är så utformade att regleringen inom EG kan beaktas vid tillstånds-
prövningen. Något behov av särskild lagharmonisering därutöver
torde för närvarande inte finnas vid ett svenskt närmande till EG.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 3
350
Efter remiss har yttranden inkommit från Justitiekanslem, Hovrätten for
Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Överbefäl-
havaren, Statens räddningsverk, Televerket, Statens telenämnd, Statens
järnvägar, Banverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Generaltullstyrel-
sen, Närradionämnden, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Närings-
frihetsombudsmannen, Statens pris- och konkurrensverk, Vattenfall AB,
Affärsverket Svenska Kraftnät, Standardiseringskommissionen i Sverige,
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté (ICC),
Leverantörföreningen Kontor och Data (LKD), Näringslivets Tele-
kommitté (NTK), Sveriges Industriförbund, Svenska åkeriförbundet, SOS
Alarmering AB, Sveriges Radio AB, Nordisk Television AB, Industriför-
valtnings AB Kinnevik, Nordic Tel Holdings AB och Föreningen
Sveriges Sändare Amatörer (SSA).
Yttranden har dessutom kommit in från Svenska Elektriska Kommis-
sionen (SEK), Närings- och teknikutvecklingsverket, Röda korset och
Mobil Tele Leverantörerna.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 4
351
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om televerksamhet.
I lagen avses med
telemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som
förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska
svängningar som utnyttjar särskilt anordnade ledare,
teletjänst: förmedling av telemeddelande för någon annan,
telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal och som medger
överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastig-
hetsmodem,
televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller till-
handahållande av förbindelser för sådan verksamhet,
telenät: anläggning för förmedling av telemeddelanden,
allmänt tillgängligt telenät: telenät som står till förfogande för använd-
ning av allmänheten.
Med televerksamhet avses inte utsändning av radioprogram till allmän-
heten. Uttrycket radioprogram har därvid samma betydelse som i ytt-
randefrihetsgrundlagen (1991:1469).
2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter
skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnad. Bland annat skall var och en härvid få
möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fästa verksamhets-
ställe utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta
att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till teletjänster
eller förbindelser genom upphandling.
3 § Vid tillämpningen av lagen skall man sträva efter att skapa
utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av
telekommunikationsområdet såsom ett medel att uppnå de i 2 § angivna
syftena.
4 § För sådan televerksamhet som innefattar användning av radiosän-
dare gäller, utöver denna lag, lagen (1992:000) om radiokommunikation.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
352
5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt
tillgängligt telenät tillhandahålla
1. telefonitjänst, eller
2. mobil teletjänst.
Tillståndsplikten gäller endast verksamhet som är betydande i fråga om
utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande.
Tillstånd krävs vidare för rätten att inom ett allmänt tillgängligt telenät
mot ersättning tillhandahålla förbindelser, om upplåtelsen görs av nätets
ägare eller av någon annan som disponerar kapacitet i nätet och till-
handahåller förbindelser i en omfattning som är betydande.
Tillstånd får avse ett visst område eller hela landet.
6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be-
stämmer (tillståndsmyndigheten).
Tillståndsmyndigheten skall efter ansökan meddela förhandsbesked om
tillstånd enligt 5 § behövs för viss televerksamhet. Ett förhandsbesked
som har vunnit laga kraft gäller för den tid och under de förutsättningar
i övrigt som anges i beskedet.
7 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten
enligt 5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fall får tillståndsplikten
ersättas med en anmälningsplikt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om anmälningsplikt för den som inom ett allmänt
tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster som inte omfattas av
tillståndsplikten enligt 5 §.
Beslut och föreskrifter om anmälningsplikt får meddelas endast i den
utsträckning som det behövs från allmän synpunkt för att följa ut-
vecklingen på telekommunikationsområdet.
8 § Ett tillstånd skall gälla tills vidare. Om det finns särskilda skäl får
ett tillstånd bestämmas till att avse en viss tid.
9 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid med
denna lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats
med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre
betydelse. Återkallelse får ske först sedan tillståndshavaren har lämnats
tillfälle att vidta rättelse, om inte särskilda skäl föreligger.
Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får återkallelsen
begränsas till denna del.
10 § Den som söker tillstånd enligt 5 § skall beviljas tillstånd i begärd
omfattning. Tillstånd får dock vägras om den sökande saknar förutsätt-
ningar att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
353
23 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
kvalitet. För tillstånd enligt 5 § första stycket 2 gäller dessutom
bestämmelserna i 11 §.
11 § För tillhandahållande av mobila teletjänster inom ett allmänt till-
gängligt telenät skall tillståndshavare utses efter ett förfarande med
allmän inbjudan till ansökan. Detta gäller när det är fråga om nya eller
väsentligt ändrade tjänster och det kan antas att det frekvensutrymme som
kan avsättas for verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla
som vill driva sådan verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som skall gälla för att utse tillståndshavare
enligt första stycket.
12 § Tillstånd enligt 5 § att driva televerksamhet får förenas med vill-
kor.
Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tillståndshavare
1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst åt var och en som
efterfrågar denna tjänst,
2. att med beaktande av tillgänglig kapacitet på vissa villkor tillhanda-
hålla förbindelser åt den som efterfrågar sådana,
3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de
internationella överenskommelser som Sverige har biträtt,
4. att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda
teletjänster,
5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets
alarmerings- och räddningstjänst,
6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under kriser
och i krig,
7. att årligen redovisa sin verksamhet i de delar som berörs av till-
ståndet efter för verksamheten särskilt avpassade principer samt att ställa
redovisningen till förfogande för tillståndsmyndigheten eller den som an-
visas av myndigheten,
8. att på skäliga villkor till annan tillståndshavare lämna ut sådana
publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av
tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag, samt
9. att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera och i sin verksam-
het till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang hos
annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt
enligt denna lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om tillståndsvillkor.
13 § Tillståndsvillkor skall gälla för en bestämd tid. Ändring av till-
ståndsvillkor under löpande villkorsperiod får ske endast enligt förbehåll
i meddelade villkor eller efter medgivande av tillståndshavaren och efter
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
354
hörande av annan tillståndshavare vars verksamhet direkt påverkas av
ändringen.
14 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana extra-
ordinära förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får
regeringen meddela de föreskrifter om televerksamhet som behövs med
hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.
15 § Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller
teletjänster eller förbindelser skall tillgodose rimliga krav på teknisk
säkerhet.
16 § Tillståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala
kommersiella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät
än sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan tele-
tjänster eller som behövs för att förebygga att nätet eller dess användare
skadas eller att nätets drift störs.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om krav enligt 15 och 16 §§.
18 § Tillståndshavares taxor för användning av telefonitjänst till en fest
anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät och for tillhandahål-
lande av förbindelser inom ett sådant nät skall grunda sig på tillstånds-
havarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt tillgängliga av till-
ståndshavama.
19 § Regeringen får, utan hinder av 18 §, föreskriva att taxor för tele-
fonitjänst till en fest anslutningspunkt inom ett allmänt tillgängligt telenät
inte får överstiga en viss nivå.
20 § Den som har tillstånd enligt 5 § att tillhandahålla telefonitjänst
inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att bedriva samtrafik med
motsvarande verksamhet som drivs av en annan tillståndshavare eller av
den som är anmälningsskyldig, om så begärs. Om samtrafik upprättas
med en anmälningsskyldig, har tillståndshavaren rätt till samtrafik med
motsvarande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige.
Ersättningen för förmedling av telefonitjänster enligt första stycket skall
vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna for prestationerna.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
355
Skälig hänsyn får därvid tas till kostnader for särskilda uppgifter enligt
upplåtarens tillståndsvillkor.
Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan
teletjänst än telefonitjänst i sådan omfattning som avses i 5 § andra
stycket är skyldig att på marknadsmässiga villkor bedriva samtrafik med
en tillståndshavare eller en anmälningsskyldig som tillhandahåller tele-
tjänster enligt denna lag, om så begärs. Om samtrafik upprättas med en
anmälningsskyldig har den som på begäran har medgett samtrafik rätt till
samtrafik även med den anmälningsskyldige.
21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att skapa effektiva telekom-
munikationer.
Nummerplanerna fastställs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter for nummerplanerna och får ta initiativ till att ändra
dessa.
22 § Den som tillhandahåller teletjänster inom ett allmänt tillgängligt
telenät eller i samtrafik med ett sådant telenät är skyldig att följa
fastställda nummerplaner.
23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillståndsmyndighetens verk-
samhet enligt denna lag.
24 § Ett telemeddelande får avlyssnas i televerksamhet endast i den
utsträckning som det är nödvändigt för att driva verksamheten.
25 § Den som i televerksamhet har fått del av eller tillgång till
1. uppgift om teleabonnemang,
2. innehållet i ett telemeddelande, eller
3. annan uppgift som angår ett särskilt telemeddelande
får inte obehörigen föra uppgiften vidare eller utnyttja den.
Tystnadsplikt enligt första stycket gäller inte i förhållande till den som
har tagit del i utväxlingen av ett telemeddelande eller som på annat sätt
har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande. Tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållan-
de till innehavare av ett abonnemang som använts för ett telemeddelande.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
356
26 § Tystnadsplikt enligt 25 § första stycket gäller även för uppgift som
hänför sig till
1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken och
2. angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning eller
hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken.
27 § Trots bestämmelserna i 25 § första stycket skall
1. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 lämnas till en myndighet
som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt
delgivningslagen (1970:428), om det enligt myndighetens bedömning kan
antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller det annars
finns synnerliga skäl,
2. uppgift som avses i 25 § första stycket 1 som angår misstanke om
brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan
påföljd än böter,
3. uppgift som avses i 25 § första stycket 3 och som angår misstanke
om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som har att ingripa mot brottet, om det för brottet inte är före-
skrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
28 § I det allmännas verksamhet skall, i stället för 25-27 §§, be-
stämmelserna i sekretesslagen (1980:100) tillämpas.
För annan personuppgift som ingår i personregister i televerksamhet än
som avses i 25 § första stycket gäller bestämmelserna i datalagen
(1973:289).
29 § Den som i annat fell än som avses i 25 § första stycket och 26 §
i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av
sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat telemeddelande som
inte är avsett för honom själv eller för allmänheten får inte obehörigen
föra det vidare.
30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som behövs i fråga om erkännande av tele-
operatör enligt den internationella telekonventionen (ITU).
31 § Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna
lag och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av
lagen.
Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen
1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
357
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
Tillståndsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyn-
digheten av beslut som avser åtgärder for tillsynen enligt föregående
stycke.
32 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild upp-
märksamhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av förbindelser
träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor. Det-
samma gäller i tillämpliga delar även i fråga om nummerplanering.
Om en tillståndshavare eller anmälningsskyldig inte följer bestämmel-
serna i denna lag eller föreskrifter eller tillståndsvillkor som har med-
delats med stöd av lagen, skall tillståndsmyndigheten skyndsamt under-
söka förhållandena. Myndigheten kan därvid
1. medla i förhandlingar,
2. på begäran yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och
ekonomiska villkor för samtrafik eller för uthyrning av förbindelser är
godtagbara enligt denna lag, eller
3. ingripa enligt 33 §.
33 § Tillståndsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud
som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Sådana förelägganden
och förbud får förenas med vite.
34 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten.
Beslut enligt denna lag, som inte avser återkallelse av tillstånd eller
påförande av avgift, gäller omedelbart om inte annat har bestämts.
Tillståndsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande får
bestämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart,
om det finns särskilda skäl för det.
35 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. utan tillstånd bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt
denna lag,
2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är
medgivet i en föreskrift som avses i 19 §, eller
3. inte följer en myndighets begäran att lämna uppgifter enligt 27 §.
Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den föreskrivna
tystnadsplikten i 25 eller 26 § finns i brottsbalken.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
358
36 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den före-
skrivna tystnadsplikten i 29 § döms till böter. I ringa fall döms inte till
ansvar.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Ansökan om tillstånd av den som vid lagens ikraftträdande bedriver
tillståndspliktig verksamhet skall ha kommit in till tillståndsmyndigheten
senast den 30 september 1993. Verksamheten får fortsätta efter det att
lagen har trätt i kraft till dess en sådan ansökan om tillstånd har avgjorts.
3. Den som vid lagens ikraftträdande inom ett allmänt tillgängligt
telenät tillhandahåller eller avser att tillhandahålla mobila teletjänster och
enligt bestämmelserna i 2 § radiolagen (1966:755) har meddelats tillstånd
att inneha och använda radiosändare skall for verksamheten anses ha
tillstånd enligt 5 § telelagen. Tillståndshavaren skall anmäla sin verksam-
het till tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha kommit in senast den 30
september 1993. Tillståndsmyndigheten skall så snart som möjligt fast-
ställa tillståndstid och tillståndsvillkor enligt telelagen. Trots att beslut i
dessa frågor inte har meddelats får dock sådan verksamhet fortsätta efter
det att lagen har trätt i kraft.
359
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om innehav och användning av
radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunika-
tion, m.m.
Bestämmelserna i lagen syftar till att, med beaktande av vad som i
annan lag kan vara särskilt föreskrivet om viss radioanvändning, främja
ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och
andra användningar av radiovågor.
Vid tillämpningen av lagen skall radiokommunikationens betydelse för
yttrandefriheten och informationsfriheten beaktas särskilt.
2 § I denna lag avses med
radiovågor: elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 giga-
hertz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare,
radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av teck-
en, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av vaije slag med hjälp
av radiovågor,
radiobestämning: bestämning av position, hastighet eller andra känne-
tecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenska-
per,
radioanläggning: en anordning avsedd för radiokommunikation eller
radiobestämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) och mot-
tagning av radiovågor (radiomottagare).
3 § För att få inneha eller använda radiosändare krävs tillstånd enligt
denna lag. Tillstånd krävs även för innehav av dels radiosändare som är
ofullständiga, dels byggsatser för tillverkning av radiosändare.
Endast den som har tillstånd enligt första stycket får till Sverige införa
radiosändare, ofullständiga radiosändare och byggsatser för tillverkning
av radiosändare.
Radiosändare, ofullständiga radiosändare och byggsatser för tillverk-
ning av radiosändare får inte överlåtas eller upplåtas till någon som
saknar tillstånd enligt första stycket. Överlåtelse eller upplåtelse får dock
ske till någon som inte skall inneha eller använda radiosändaren under
förutsättning att denne visar att den som skall inneha eller använda
radiosändaren har tillstånd enligt första stycket.
4 § Den som enligt 6, 7 eller 8 § är undantagen från tillståndsplikt skall
behandlas som om han hade tillstånd enligt 3 § första stycket.
360
5 § Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av den myndighet som
regeringen bestämmer (tillståndsmyndigheten).
Tillståndsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av denna lag
och av de föreskrifter som är meddelade med stöd av lagen.
6 § Det krav på tillstånd som föreskrivs i 3 § första stycket gäller inte
för försvarsmakten. Efter hörande av Överbefälhavaren beslutar till-
ståndsmyndigheten om frekvenstilldelning för försvarsmakten och de
ytterligare villkor som behövs.
7 § Kravet på tillstånd för innehav av radiosändare gäller inte för
statliga myndigheter.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
enskilda fall besluta om undantag från tillståndsplikten enligt 3 § första
stycket i fråga om
1. radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda, gemensamma
frekvenser,
2. radiosändare på utländska fertyg, luftfartyg eller motorfordon, och
3. radiosändare som innehas eller används av en person som inte har
hemvist i Sverige.
Undantag enligt första stycket 1 får villkoras av att den radioanläggning
i vilken sändaren ingår uppfyller bestämda tekniska krav.
Undantag enligt första stycket 2 eller 3 får föreskrivas endast om
innehavet är tillåtet i hemlandet.
9 § Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall på ansökan
meddelas, om
1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant
sätt att annan tillåten radioanvändning i Sverige och i utlandet inte
riskerar att bli skadligt påverkad,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så be-
skaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv
frekvensanvändning och på möjligheten att verka i den miljö som den är
avsedd för,
3. det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radio-
kommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsikts-
bildningen,
4. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme
som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap for utveckling av
befintliga och nya radioanvändningar,
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
361
5. det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på det
frekvensutrymme som behövs for försvarsmakten, och
6. sökanden eller någon annan som sökanden utfor sändningsuppdrag
för har tillstånd for den verksamhet for vilken radiosändaren skall
utnyttjas i de fall detta krävs enligt annan lag eller enligt bestämmelser
meddelade med stöd av lag.
10 § Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall avse en viss
radioanvändning. Tillståndsbeslutet skall ange frekvenstilldelningen samt
i den mån det behövs
1. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,
2. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får
användas,
3. var antennen till en fest radiosändare skall vara belägen, samt
4. kompetenskrav for handhavandet av radioanläggningen, delning av
frekvensutrymme, tillståndsvillkor for verksamhet med radioanvändning
enligt annan lag, eller andra villkor som är av betydelse for ett effektivt
frekvensutnyttjande.
11 § Tillstånd att enbart inneha radiosändare samt tillstånd att inneha
ofullständiga radiosändare eller byggsatser för tillverkning av radiosända-
re får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det.
12 § Tillstånd skall gälla för en bestämd tid.
Vid bestämmande av tillståndstiden skall följande beaktas:
1. framtida förändringar i radioanvändningen,
2. den tid som sändaren är avsedd att användas,
3. den tekniska utveckling som kan väntas,
4. den tid som krävs for att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av ut-
rustningen, och
5. sådant medgivande som avses i 9 § 6.
13 § Ett tillstånd skall återkallas om
1. radiosändaren har använts i strid med tillståndsvillkoren och
avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse,
2. radiosändaren uppenbarligen inte har använts i en omfattning som
svarar mot tillståndsvillkoren och särskilda skäl inte talar mot återkal-
lelse,
3. tillståndet har påverkats av felaktiga uppgifter från sökanden,
4. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen
i utlandet på grund av internationella överenskommelser som Sverige
anslutit sig till medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle
kunna meddelas, eller
5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
362
Återkallelse enligt första stycket 1 får, om inte omedelbar återkallelse
krävs för att förhindra fortsatt missbruk, ske först om tillståndshavaren
inte har följt ett föreläggande att tillämpa meddelade tillståndsvillkor. Ett
sådant föreläggande meddelas av den myndighet som regeringen bestäm-
mer och får förenas med vite.
I fell som avses i första stycket 3 och 4 får tillståndet återkallas endast
om det inte är tillräckligt att tillståndsvillkoren ändras.
Återkallelse av tillstånd eller ändring av frekvenstilldelning eller andra
tillståndsvillkor på grund av ändringar inom radiotekniken får beslutas
endast om det med hänsyn till intresset av en effektiv användning av
radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid skall
beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen
uppnåtts, effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse
eller förändring av tillståndsvillkoren samt omständigheterna i övrigt.
14 § För att täcka kostnaderna för tillståndsmyndighetens verksamhet
enligt denna lag skall den som får ett tillstånd betala en avgift. Avgiften
skall tas ut enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel
fördelas på innehavare med olika typer av tillstånd. Särskild avgift får tas
ut för kostnaderna att behandla en ansökan om tillstånd.
Avgifter påförs av tillståndsmyndigheten.
15 § Om en radiosändare stör användningen av andra radioanläggningar,
skall den som har tillstånd till att inneha och använda radiosändaren
ombesörja avstöming eller i möjligaste mån minska störningen. Om en
radiomottagare stör någon annans mottagning, skall den som innehar den
störande radiomottagaren ombesörja avstöming eller på annat sätt se till
att störningarna upphör.
Den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga tillstånds-
havare respektive innehavare av störande radiomottagare att vidta de
åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att åstadkomma att störning-
arna upphör eller minskar. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
16 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara
radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för
kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt
eller något liknande ändamål, får användas endast under bestämda
villkor. Föreskrifter om villkor för sådana anläggningar meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de förelägg-
anden och förbud som behövs i ett enskilt fell för att föreskrifterna i
första stycket skall följas. Ett sådant föreläggande eller förbud får förenas
med vite.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
363
Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha andra
elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanlägg-
ningar, är avsedda att sända radiovågor.
17 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. innehar eller använder radiosändare utan att ha tillstånd enligt 3 §
första stycket eller använder radiosändare i strid med ett villkor som har
bestämts vid meddelandet av ett sådant tillstånd,
2. innehar en ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning
av radiosändare utan att ha tillstånd enligt 3 § första stycket,
3. överlåter eller upplåter en radiosändare, ofullständig radiosändare
eller byggsats för tillverkning av radiosändare i strid med bestäm-
melserna i 3 § tredje stycket, eller
4. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 16 § tredje
stycket.
Sådana radiosändare, ofullständiga radiosändare, byggsatser för till-
verkning av radiosändare eller elektriska anläggningar som har varit
föremål för brott enligt första stycket kan förklaras förverkade. Be-
stämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.
Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot 3 § andra stycket
finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
18 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsrätten.
Första stycket gäller inte beslut som avses i 6 §.
Beslut enligt denna lag, som inte gäller påförande av avgifter, skall
gälla omedelbart om inte annat har bestämts.
19 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana extra-
ordinära förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får
regeringen meddela de föreskrifter om tillstånd att inneha och använda
radiosändare som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet
i övrigt.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Kravet på tillstånd enligt denna lag för statliga myndigheter gäller
först från och med den 1 juli 1994.
364
3. Ett tillstånd som har meddelats enligt äldre föreskrifter skall fortsätta Prop. 1992/93:200
att gälla enligt dessa för den som ansöker om tillstånd enligt denna lag Bilaga 5
före den 1 januari 1994 till dess en sådan ansökan har avgjorts.
365
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
8 §
Om någon olovligen bereder sig
tillgång till meddelande, vilket
såsom postförsändelse eller såsom
telefonsamtal, telegram eller annat
telemeddelande är under befordran
genom allmän befordringsanstalt,
dömes för brytande av post- eller
telehemlighet till böter eller fängel-
se i högst två år.
Den som olovligen bereder sig
tillgång till ett meddelande, som ett
post- eller telebefordringsforetag
förmedlar som postförsändelse eller
telemeddelande, döms för brytande
av post- eller telehemlighet till
böter eller fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
366
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 27 kap. 3-4, 9, 11, samt 18-19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 27 kap. skall införas en ny paragraf, 25 §, av följande
lydelse.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
3
Brev, telegram eller annan för-
sändelse, som finnes i post- eller
televerkets vård, må tagas i beslag
allenast om för brottet är stadgat
fängelse i ett år eller däröver samt
försändelsen hos mottagaren skulle
vara underkastad beslag.
4
Den som med laga rätt griper
eller anhåller misstänkt eller verk-
ställer häktning, husrannsakan eller
kroppsvisitation må lägga beslag å
föremål, som därvid påträffas.
Föremål, som eljest påträffas, må
efter beslut av undersökningsle-
daren eller åklagaren tagas i be-
slag. Är fara i dröjsmål, må även
utan sådant beslut åtgärden vidta-
gas av polisman, dock ej i fråga
om försändelse i post- eller tele-
grafverkets värd.
Wrkställes beslag av annan än
undersökningsledaren eller åkla-
garen och har denne ej beslutat be-
slaget, skall anmälan skyndsamt
göras hos honom, som har att
omedelbart pröva, om beslaget
skall bestå.
§'
Brev, telegram eller annan för-
sändelse som finns hos ett post-
eller telebefordringsföretag, får tas
i beslag endast om det för brottet
är föreskrivet fängelse i ett år eller
däröver och försändelsen hade
kunnat tas i beslag hos mottagaren.
§
Den som med laga rätt griper
eller anhåller en misstänkt eller
verkställer häktning, husrannsakan
eller kroppsvisitation får lägga be-
slag på föremål som därvid på-
träffas.
Föremål, som på annat sätt på-
träffas, får tas i beslag efter beslut
av undersökningsledaren eller åkla-
garen. Vid fåra i dröjsmål, får
även utan sådant beslut åtgärden
vidtas av polisman, om det inte är
fråga om en försändelse som avses
id§.
Wrkställs beslag av någon annan
än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne inte be-
slutat beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras hos honom, som
omedelbart skall pröva om beslaget
skall bestå.
‘Senaste lydelse 1964:166.
367
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
År anledning, att försändelse,
som må tagas i beslag, skall in-
komma till post-, telegraf-, järn-
vägs- eller annan befordrings-
anstalt, äge rätten förordna, att
försändelsen, när den inkommer,
skall kvarhållas, till dess frågan
om beslag blivit avgjord. Fråga
därom må upptagas allenast på
yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.
Förordnande skall meddelas att
gälla viss tid, högst en månad, från
den dag, då förordnandet delgavs
anstaltens föreståndare. I förord-
nandet skall intagas underrättelse,
att meddelande om åtgärden icke
må utan tillstånd av undersöknings-
ledaren eller åklagaren lämnas av-
sändaren, mottagaren eller annan.
När försändelse på grund av för-
ordnande kvarhållits, skall före-
ståndaren utan dröjsmål göra an-
mälan hos den som begärt förord-
nandet; denne har att omedelbart
pröva, om beslag skall äga rum.
11
Är den, från vilken beslag sker,
ej närvarande vid beslaget, skall
han utan dröjsmål underrättas
därom och huru förfarits med det
beslagtagna. Har försändelse hos
post-, telegraf-, järnvägs- eller
annan befordringsanstalt tagits i
beslag, skall, så snart det kan ske
utan men för utredningen, motta-
garen underrättas och, om avsän-
daren är känd, även denne.
Rätten får förordna, att försän-
delse som får tas i beslag och som
väntas komma in till en beford-
ringsföretag skall, när den kommer
in, hållas kvar, till dess frågan om
beslag har avgjorts. Fråga därom
får tas upp endast på yrkande av
undersökningsledaren eller åkla-
garen.
Ett förordnande skall meddelas
att gälla viss tid, högst en månad,
från den dag då förordnandet del-
gavs befordringsföretaget. I förord-
nandet skall det tas in en under-
rättelse om att meddelande om åt-
gärden inte utan tillstånd av under-
sökningsledaren eller åklagaren får
lämnas till avsändaren, mottagaren
eller någon annan.
När en försändelse på grund av
ett förordnande hållits kvar, skall
befordringsföretaget utan dröjsmål
göra anmälan hos den som har
begärt förordnandet. Denne skall
omedelbart pröva, om beslag skall
ske.
§
Om den från vilken beslag sker,
inte är närvarande vid beslaget,
skall han utan dröjsmål underrättas
om det och om vad som har skett
med det beslagtagna. Har försänd-
else hos ett befordringsföretag
tagits i beslag, skall, så snart det
kan ske utan men för utredningen,
mottagaren underrättas och, om av-
sändaren är känd, även denne.
368
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §2
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Hemlig teleavlyssning innebär att
samtal eller andra telemed-
delanden, som befordras av tele-
verket till eller från en viss telefon-
apparat eller annan teleanläggning,
i hemlighet avlyssnas eller upptas
genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i med-
delandet.
Hemlig teleavlyssning innebär att
telemeddelanden som befordras via
ett allmänt tillgängligt telenät till
eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller tas upp
genom ett tekniskt hjälpmedel for
återgivning av innehållet i med-
delandet.
Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år eller
2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med straff.
19 §3
Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet lämnas av
televerket om samtal eller andra
telemeddelanden som har expedi-
erats eller beställts till eller från en
viss telefonapparat eller annan
teleanläggning eller att en sådan
anläggning avstängs för samtal
eller meddelanden.
Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet hämtas in
om telemeddelanden som har
expedierats eller beställts till eller
från en viss teleanläggning som är
ansluten till ett allmänt tillgängligt
telenät eller att en sådan an-
läggning stängs av för telemed-
delanden.
Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående
1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader,
2. brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser
narkotika eller
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är
belagd med straff.
25 §
Har rätten lämnat tillstånd till
hemlig teleavlyssning eller hemlig
teleövervakning, får de tekniska
hjälpmedel som behövs för avlyss-
2Senaste lydelse 1989:650.
3Senaste lydelse 1989:650.
369
24 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:200 Bilaga 5 ningen eller övervakningen ans- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
370
Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)'
dels att 2-4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 21 och 22 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Radiosändare får här i riket eller
på svenskt fartyg eller luftfartyg
utom riket innehas eller användas
endast av den som erhållit tillstånd
av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer. Sådant till-
stånd erfordras även för innehav
här i riket av radiosändare som är
ofullständig eller av byggsats för
tillverkning av radiosändare. Till-
stånd meddelas för viss tid.
Införsel till riket av radiosän-
dare, ofullständig radiosändare
eller byggsats för tillverkning av
radiosändare är tillåten endast för
den som har tillstånd enligt första
stycket.
Radiosändare, ofullständig radio-
sändare eller byggsats för tillverk-
ning av radiosändare får ej över-
låtas eller upplåtas till den som
saknar tillstånd enligt första
stycket.
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer äger för-
ordna om avgift för innehav av
radiosändare.
3 §
Mottagare får innehas och an-
vändas av var och en. Bestäm-
melser om avgift för innehav av
vissa mottagare finns i lagen
(1989:41) om TV-avgift.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
371
Lagen omtryckt 1991:1066.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Mottagare får inte användas på
sådant sätt att mottagning på
andra platser störs.
Om radarvamare finns särskilda
bestämmelser i lagen (1988:15) om
förbud mot radarvamare.
3 a §
Den som i mottagare har avlyss-
nat telefonsamtal, telegram eller
annat telemeddelande får ej
obehörigen föra detta vidare.
Anordning, som automatiskt regi-
strerar innehållet i radio- eller
trädsändning, får användas till-
sammans med mottagaren endast
om regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer medger det
i särskilt fall. Sådant medgivande
krävs dock ej om registreringen
avser sändning som uppenbarligen
är avsedd för allmänheten.
Bestämmelserna i denna paragraf
om mottagare avse även återgiv-
ningsanordning som är ansluten till
mottagaren. Bestämmelserna i
paragrafen gälla ej navigerings-
mottagare.
4 §
Bestämmelserna i 2 § första,
andra och fjärde styckena samt 3 §
äga ej tillämpning på radiosändare
eller mottagare på utländskt fartyg,
luftfartyg eller motorfordon.
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer äger med-
dela föreskrifter för innehav och
användning av sådan radiosändare
och mottagare.
21 §
Till böter eller fängelse i högst Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som
372
Nuvarande lydelse
1. innehar eller använder radio-
sändare utan att ha tillstånd enligt
2 § första stycket eller använder
radiosändare i strid mot villkor
som föreskrivits vid meddelande av
sådant tillstånd,
2. innehar ofullständig radiosän-
dare eller byggsats för tillverkning
av radiosändare utan att ha er-
hållit tillstånd enligt 2 § första
stycket,
3. uppsåtligen eller av oaktsam-
het överlåter eller upplåter radio-
sändare, ofullständig radiosändare
eller byggsats för tillverkning av
radiosändare i strid mot bestäm-
melsen i 2 § tredje stycket,
4. sänder radioprogram utan er-
forderligt tillstånd, eller
5. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 4 § andra
stycket om det ej är fråga om
radiosändare eller mottagare på
örlogsfartyg, militärt luftfartyg
eller militärt motorfordon.
Sändare som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt första
stycket 4 och radiosändare, ofull-
ständig radiosändare eller byggsats
för tillverkning av radiosändare
som varit föremål för brott enligt
första stycket 1, 2 eller 3 kan
förklaras förverkad. Bestämmel-
serna i 36 kap. brottsbalken skall
därvid tillämpas.
Om ansvar för den som bryter
mot 2 § andra stycket finns bestäm-
melser i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
Föreslagen lydelse
ett år döms den som sänder radio-
program utan erforderligt tillstånd.
Sändare som använts som hjälp-
medel vid brott enligt första
stycket kan förklaras förverkad.
Bestämmelserna i 36 kap. brotts-
balken skall därvid tillämpas.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
373
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22
Till böter döms den som
1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som avses i 20 § första
eller andra stycket, eller
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
2. uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämnar ofullständig eller oriktig
uppgift i anmälan som avses i 20 §
första eller andra stycket, om ej
gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Till böter döms den som bryter
mot föreskrifterna i 3 § andra
stycket eller 3 a § första eller
andra stycket. Detsamma gäller
den som vid fullgörande av ersätt-
ningsskyldighet som avses i 20 §
tredje stycket uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift,
om inte gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.
2. uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämnar ofullständiga eller
oriktiga uppgifter i en anmälan
som avses i 20 § första eller andra
stycket, om inte gärningen är
belagd med straff i brottsbalken,
eller
3. vid fullgörande av den upp-
giftsskyldighet som avses i 20 §
tredje stycket uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar oriktiga upp-
gifter, om inte gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Tillståndsbeslut som har meddelats enligt de upphävda paragraferna
skall fortsätta att gälla i enlighet med vad som anges i punkten 3 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1993:000) om radiokommunikation.
3. I fråga om ärenden som har avgjorts i första instans före ikraft-
trädandet skall äldre föreskrifter tillämpas i fråga om såväl förfarandet
som ärendenas prövning i sak.
2Senaste lydelse 1991:2028.
374
Härigenom föreskrivs att 2 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Lagen gäller för ledningar av följande slag,
1. allmän teleledning samt annan
allmän svagströmsledning för sig-
nalering, fjärrmanövrering, data-
överföring eller liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning
för vilken koncession fordras eller
som ingår i telekommunika-
tionssystem,
1. teleledning som ingår i tele-
kommunikationssystem för allmänt
ändamål samt allmän svagströms-
ledning för signalering, fjärr-
manövrering, dataöverföring eller
liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning
för vilken koncession fordras eller,
som behövs för sådana ledningar
som avses i 1,
3. vatten- eller avloppsledning som
a) ingår i allmän va-anläggning,
b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller
annan orenlighet,
c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av
betydelse for riket eller viss ort eller
d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte
tillgodoser endast en enstaka fastighets husbehov,
4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller
produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och
som
a) tillgodoser ett allmänt behov,
b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av
betydelse för riket eller viss ort eller
c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av
anläggningslagen (1973:1149).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
‘Senaste lydelse 1992:1213.
375
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)' att 9 kap.
8 §, 14 kap. 2 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
9 kap.
8 §
Sekretess gäller inom Postverket för uppgift som angår särskild postför-
sändelse. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare.
Sekretess gäller inom Postverket även för uppgift om enskilds förbindelse
med postgirorörelsen eller bank.
Sekretess gäller inom Televerket
för uppgift som angår särskilt tele-
fonsamtal eller annat telemed-
delande. Om sekretess inte följer
av annan bestämmelse, får dock
sådan uppgift lämnas till den som
har tagit del i telefonsamtalet eller
annars är telemeddelandets av-
sändare eller mottagare eller som
innehar apparat som har använts
för telemeddelandet.
Sekretess gäller hos Postverket,
Televerket och annan myndighet
som handhar allmän samfärdsel för
uppgift som angår enskilds för-
bindelse med samfärdselverksam-
heten och som inte avses i första
eller andra stycket, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde lider skada eller
men. Sekretessen hos Postverket
för uppgift om enskilds adress
gäller dock endast, om det kan
antas att röjande av uppgiften
skulle medföra fara för att någon
utsätts för övergrepp eller annat
allvarligt men.
Sekretess gäller hos myndighet
som driver televerksamhet för
uppgift som angår särskilt tele-
fonsamtal eller annat telemed-
delande. Om sekretess inte följer
av annan bestämmelse, får dock
sådan uppgift lämnas till den som
har tagit del i telefonsamtalet eller
annars är telemeddelandets av-
sändare eller mottagare eller som
innehar apparat som har använts
för telemeddelandet.
Sekretess gäller hos Postverket
och annan myndighet som handhar
allmän samfärdsel för uppgift som
angår enskilds förbindelse med
samfärdselverksamheten och som
inte avses i första eller andra
stycket, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den en-
skilde lider skada eller men. Sekre-
tessen hos Postverket för uppgift
om enskilds adress gäller dock
endast, om det kan antas att
röjande av uppgiften skulle med-
föra fara för att någon utsätts för
övergrepp eller annat allvarligt
men.
'Lagen omtryckt 1992:1474.
376
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Sekretess gäller för uppgift vid
särskild sambandstjänst inom total-
försvaret, om uppgiften avser
telemeddelande som utomstående
Sekretess gäller för uppgift vid
särskild sambandstjänst inom total-
försvaret, om uppgiften avser
telemeddelande som utomstående
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
utväxlar på allmänt telenät.
Sekretess gäller i ärenden som
utväxlar på telenät.
avser TV-avgifter för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om upp-
giften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första
stycket tredje meningen samt tredje och femte styckena i högst tjugo år.
14 kap.
2§
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fell än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndig-
heten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den
myndighet där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften före-
kommer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt
yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver
förundersökning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt del-
givningslagen (1970:428). Uppgift
hos Televerket om enskilds tele-
fonnummer får dock, om den
enskilde hos Televerket begärt att
abonnemanget skall hållas hemligt
och uppgiften omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 8 § tredje stycket,
lämnas ut endast om den myndig-
het som begär uppgiften finner att
det kan antas att den som söks för
delgivning håller sig undan eller att
det annars finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt del-
givningslagen (1970:428). Uppgift
hos en myndighet som driver tele-
verksamhet om enskilds telefon-
nummer får dock, om den enskilde
hos myndigheten begärt att abonne-
manget skall hållas hemligt och
uppgiften omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 8 § tredje stycket,
lämnas ut endast om den myndig-
het som begär uppgiften finner att
det kan antas att den som söks för
delgivning håller sig undan eller att
det annars finns synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
377
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 33 §§,
8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första
eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i
fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess
enligt 7 kap. 1, 4 eller 33 § inte att uppgift som angår misstanke om
brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt
arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller när-
stående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den
enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående
till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det
väntade barnet.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
378
Nuvarande lydelse
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
16 kap.
1 §2
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fell
av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
3. denna lag enligt
|
3 kap. 1 § |
såvitt avser uppgift hos Riks- |
|
5 kap. 1 § |
såvitt avser uppgift om kvarhål- |
5 kap. 2—4 §§
:Senaste lydelse 1992:1775.
379
Föreslagen lydelse
16 kap.
1 §2
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första
stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall
av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt
5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-
lagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
3. denna lag enligt
3 kap. 1 §
5 kap. 1 §
såvitt avser uppgift hos Riks-
banken
såvitt avser uppgift om kvarhål-
lande av försändelse på beford-
ringsföretag eller om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleöver-
vakning på grund av beslut av
domstol, undersökningsledare eller
åklagare
5 kap. 2—4 §§
9. 25 § första stycket telelagen såvitt avser uppgift om innehållet
(1993:000) i ett telemeddelande eller annan
uppgift som angår ett särskilt
sådant meddelande
såvitt avser uppgift om kvarhål-
lande av försändelse på beford-
ringsföretag eller om hemlig tele-
avlyssning och hemlig teleöver-
vakning på grund av beslut av
domstol, undersökningsledare eller
åklagare
26 § telelagen (1993:000)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2Senaste lydelse 1992:1775.
380
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd for allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för jämvägsbefordran som avses
under 1,
4. postbefordran eller telekom- 4. postbefordran,
munikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt
fertyg,
6. trafikregler, sjövägmärken eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken
inom Sveriges sjöterritorium eller for sjötrafiken med svenska fertyg, sjö-
flygplan och svävare utanför Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och utrustning,
10. registrering eller annan kontroll av fordon,
11. skyldighet for kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra
uppgifter som rör förhållandena i trafiken,
12. riksfärdtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare,
14. kör- och vilotider vid vägtransporter samt förbud mot vissa typer
av beräkningar av lön till förare vid sådana transporter.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket
9, 10 eller 13. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om
avgifter för ferledsverksamheten samt om avgifter för skeppsmätning och
avgifter for tillstånd enligt första stycket 5.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
‘Lagen omtryckt 1978:233.
2Senaste lydelse 1992:592.
381
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2 kap.
2 §'
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
Specialbyggnad Med specialbyggnad avses
Kommunikationsbyggnad Garage, hangar, lokstall, ter-
minal, stationsbyggnad, expedi-
tionsbyggnad, vänthall, godsmaga-
sin, reparationsverkstad och lik-
nande, ombyggnaden används för
allmänna kommunikationsändamål.
Byggnad som används i Post-
verkets, Televerkets, Statens järn-
vägars, Luftfartsverkets, Ban-
verkets, Svensk Rundradio Aktie-
bolags, Sveriges Radio Aktiebo-
lags, Sveriges Television Aktie-
bolags och Sveriges Utbildnings-
radio Aktiebolags verksamhet.
'Senaste lydelse 1992:1667.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
382
|
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:200 Bilaga 5 2 kap. 2 §* |
Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
|
Specialbyggnad |
Med specialbyggnad avses |
|
Kommunikationsbyggnad |
Garage, hangar, lokstall, ter- Byggnad som används i Post- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Senaste lydelse 1992:1667.
383
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1981:1104) om verksam-
heten hos vissa regionala alarmeringscentraler skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
]
Denna hg gäller verksamheten
hos regionala alarmeringscentraler
som har till syfte att möjliggöra
snabba och effektiva hjälpinsatser
i nödsituationer och som har upp-
rättats efter avtal med televerket.
Föreslagen lydelse
§
Denna hg gäller verksamheten
hos regionala alarmeringscentraler
som har till syfte att möjliggöra
snabba och effektiva hjälpinsatser
i nödsituationer och som har upp-
rättats efter avtal med staten.
2§
Den som svarar for alarmerings-
centraler som anges i 1 § får inte
utan tillstånd av regeringen spela
in telefonsamtal, varigenom någon
avser att tillkalla eller annars
komma i förbindelse med polis,
brandkår, ambulans eller något
annat hjälporgan och som be-
fordras genom Televerket till eller
från en sådan central.
Den som svarar för alarmerings-
centraler som anges i 1 § får inte
utan tillstånd av regeringen spela
in telefonsamtal, varigenom någon
avser att tillkalla eller annars
komma i förbindelse med polis,
brandkår, ambulans eller något
annat hjälporgan och som be-
fordras via ett allmänt tillgängligt
telenät till eller från en sådan
central.
som krävs för snabba och effektiva
Tillstånd får även i den utsträckning
hjälpinsatser innefatta rätt att
1. avlyssna och spela in sådana telefonsamtal som avses i första stycket
och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,
2. avbryta pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas
vidare från en alarmeringscentral till ett hjälporgan.
Denna hg träder i kraft den 1 juli 1993.
384
Härigenom föreskrivs att 10 § förvaltningslagen (1986:223) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
10 §
En handling anses komma in till
en myndighet den dag då hand-
lingen, eller en avi om en betald
postförsändelse som innehåller
handlingen, anländer till myndig-
heten eller kommer en behörig
tjänsteman till handa. Underrättas
en myndighet särskilt om att ett
telegram till myndigheten finns hos
televerket, anses telegrammet
komma in redan när underrättelsen
når en behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller
En handling anses komma in till
en myndighet den dag då hand-
lingen, eller en avi om en betald
postförsändelse som innehåller
handlingen, anländer till myndig-
heten eller kommer en behörig
tjänsteman till handa. Underrättas
en myndighet särskilt om att ett
telegram till myndigheten finns hos
ett företag som driver televerksam-
het, anses telegrammet komma in
redan när underrättelsen når en
behörig tjänsteman.
en avi om denna en viss dag har
lämnats i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på en
postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommer en
behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Ett telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall
bekräftas av avsändaren genom en egenhändigt undertecknad handling,
om myndigheten begär det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
385
25 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
För ett sådant ändamål som avses i 19 § första stycket kan rätten, om
det finns synnerliga skäl, meddela Rikspolisstyrelsen eller en polismyn-
dighet tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig teleavlyssning
eller, om det är tillräckligt, hemlig
Rätten kan för ett sådant ändamål
som avses i 19 § första stycket, om
det finns synnerliga skäl, även
meddela Rikspolisstyrelsen eller en
polismyndighet tillstånd att när-
mare undersöka, öppna eller
granska post- eller telegrafförsän-
delser, brev, andra slutna hand-
lingar eller paket som har ställts
till utlänningen eller som avsänts
från honom och som påträffas vid
husrannsakan, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning eller som
finns hos Pösten, telegrafen, järn-
vägen eller annan befordringsan-
stalt.
I det tillstånd som avses i andra
stycket kan rätten förordna att en
försändelse som avses i tillståndet
och som ankommer till en be-
fordringsanstalt, skall hållas kvar
till dess den närmare undersökts,
öppnats eller granskats. Förord-
nandet skall innehålla underrättelse
om att meddelande om åtgärden
inte får lämnas till avsändaren,
mottagaren eller någon annan, utan
tillstånd av den som har begärt åt-
gärden.
teleövervakning.
Rätten kan för ett sådant ändamål
som avses i 19 § första stycket, om
det finns synnerliga skäl, även
meddela Rikspolisstyrelsen eller en
polismyndighet tillstånd att
närmare undersöka, öppna eller
granska post- eller telegrafförsän-
delser, brev, andra slutna hand-
lingar eller paket som har ställts
till utlänningen eller som avsänts
från honom och som påträffas vid
husrannsakan, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning eller som
finns hos ett befordringsföretag.
I det tillstånd som avses i andra
stycket kan rätten förordna att en
försändelse som avses i tillståndet
och som ankommer till ett be-
fordringsföretag, skall hållas kvar
till dess den närmare undersökts,
öppnats eller granskats. Förord-
nandet skall innehålla underrättelse
om att meddelande om åtgärden
inte får lämnas till avsändaren,
mottagaren eller någon annan, utan
tillstånd av den som har begärt åt-
gärden.
386
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
22 §
En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig teleavlyss-
ning skall granskas snarast möjligt. Granskningen får utföras endast av
rätten, Rikspolisstyrelsen, en polismyndighet eller en åklagare. Om
upptagningen eller uppteckningen
betydelse för det ändamål som har
denna del omedelbart förstöras efter
En försändelse eller någon annan
handling som omfattas av tillstånd
enligt 20 § får inte närmare under-
sökas, öppnas eller granskas av
någon annan än rätten, Rikspolis-
styrelsen, en polismyndighet eller
en åklagare. En sådan handling
skall undersökas snarast möjligt.
När undersökningen har slutförts,
skall en försändelse som finns hos
en befordringsanstalt tillställas den
till vilken försändelsen är ställd
och en annan handling återlämnas
till den hos vilken handlingen
påträffats, om den inte tas i beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
innehåller något som inte är av
föranlett avlyssningen, skall den i
granskningen.
En försändelse eller någon annan
handling som omfattas av tillstånd
enligt 20 § får inte närmare under-
sökas, öppnas eller granskas av
någon annan än rätten, Rikspolis-
styrelsen, en polismyndighet eller
en åklagare. En sådan handling
skall undersökas snarast möjligt.
När undersökningen har slutförts,
skall en försändelse som finns hos
ett befordringsföretag tillställas den
till vilken försändelsen är ställd
och en annan handling återlämnas
till den hos vilken handlingen
påträffats, om den inte tas i beslag.
1993.
387
Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1992:1527) om teleterminalutrustning skall ändras så att lagen träder i
kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
388
Härigenom föreskrivs att 14 § och ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfettningama samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader
i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är föreskrivet
i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fell, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m., lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, allt
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,
6. mål som avses i 12 § lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning,
7. mål om överprövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av Läns-
rätten i Stockholms län.
Länsrätten i Stockholms län
prövar även mål enligt telelagen
(1993:000) och mål enligt lagen
(1993:000) om radiokommunikation
i den utsträckning som är före-
skrivet i dessa lagar.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
389
26 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 200
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den
1 januari 1993 i vad gäller 14 §
första stycket punkten 2 och i
övrigt den dag regeringen bestäm-
mer.
Denna lag träder i kraft, i fråga
om 14 § första stycket punkten 2
den 1 januari 1993, i fråga om
14 § första stycket punkten 6 och
14 § tredje stycket den 1 juli 1993
och i övrigt den dag regeringen
bestämmer.
390
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-11
Närvarande: justitierådet Lars Ä. Beckman, regeringsrådet Sigvard
Holstad, f.d. kanslichefen i Riksdagens justitieutskott Björn Edqvist.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1993 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Odell beslutat inhämta lagrådets yttran-
de över förslag till
1. telelag,
2. lag om radiokommunikation,
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i rättegångsbalken,
5. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
6. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
7. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
8. lag om ändring i fåstighetstaxeringslagen (1979:1152),
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos
vissa regionala alarmeringscentraler,
11. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
12. lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,
13. lag om ändring i lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning,
14. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Förslagen har infor lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran
Eriksson och kammarrättsassessorn Dag Valinder.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
I remissen läggs fram förslag till telelag och lag om radiokommunikation
samt vissa följdändringar i brottsbalken, rättegångsbalken och ett flertal
andra lagar. Till grund för förslagen ligger två betänkanden avgivna av
Telelagsutredningen respektive Frekvensrättsutredningen.
Teleområdet har karakteriserats av att det rått ett om än inte rättsligt
så dock faktiskt monopol för Televerket. Något behov av en övergrip-
ande författningsreglering på området har därför inte funnits. Situationen
har nu ändrats genom den förestående omvandlingen av Televerket till
aktiebolag och en ökande nationell och internationell konkurrens inom
telekommunikationsområdet. Den nya situationen med flera teleoperatörer
på marknaden har gjort en lagreglering av televerksamheten nödvändig.
Av betydelse i sammanhanget är också den rättsliga utvecklingen på
området inom EG.
391
Pä radioområdet har, när det gäller författningsreglering, rått ett annat
förhållande än på telekommunikationsområdet i övrigt. Till följd av den
begränsade tillgången till radiofrekvenser har behovet av tillståndsregle-
ring här varit större. Bestämmelser om tillståndsskyldighet för innehav
och användning av radiosändare finns för närvarande i radiolagen
(1966:755). I lagrådsremissen föreslås att dessa bestämmelser fors över
till den nya lagen om radiokommunikation. Kvar i radiolagen blir i
huvudsak bestämmelser som anger förutsättningarna for rätten att sända
radioprogram i rundradiosändning.
Det sätt på vilket regeringsformens och yttrandefrihetsgrundlagens
bestämmelser beaktats vid utformningen av förslagen till telelag och lag
om radiokommunikation föranleder ingen erinran från lagrådets sida.
I detta sammanhang vill lagrådet emellertid uppehålla sig något vid en
särskild grundlagsfråga som berörs i den allmänna motiveringen till
förslaget till lag om radiokommunikation (avsnitt 4.12).
Lagrådet syftar på den under förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen
uppmärksammade frågan om en längre gående konkretisering i grund-
lagen av de principer som skall tillämpas vid fördelning av radiofre-
kvenser. I det lagstiftningsärendet noterades att en särskild utredare hade
i uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelning av radiofrekvenser
(Frekvensrättsutredningen). Det befanns också i det ärendet vara an-
ledning att avvakta resultatet av detta utredningsarbete innan frågan om
att närmare precisera yttrandefrihetsgrundlagens föreskrifter om fre-
kvensfördelning kunde tas upp. I detta hänseende gjorde lagrådet i sitt
yttrande bl.a. ett uttalande av innebörd att lagrådet utgick från att frågan
om en sådan precisering skulle tas upp vid den aviserade lagstiftningen
om frekvensfördelningen.
Frekvensrättsutredningen har i sitt betänkande SOU 1991:107 s. 150)
med anledning av lagrådets uttalande övervägt huruvida någon del av den
reglering som utredningen föreslår har den karaktären att den förtjänar
att inflyta i yttrandefrihetsgrundlagen. Utredningen har emellertid funnit
att reglerna på grund av den nära anknytningen till rent tekniska för-
hållanden inte är lämpade att inflyta i grundlag. Mot bakgrund härav har
utredningen inte ansett det ändamålsenligt att utforma några grundlags-
föreskrifter.
I anslutning till sin redovisning av frågan i den allmänna motiveringen
till förslaget om lag om radiokommunikation förklarar föredragande
statsrådet att frågan om en närmare precisering av yttrandefrihetsgrund-
lagens föreskrift om ffekvensfördelning övervägs. Vid lagrådsforedrag-
ningen har upplysts att övervägandena sker inom regeringskansliet.
Lagrådet anser det beklagligt att frågan om en komplettering av
grundlagsbestämmelserna inte på det sätt som förutsattes i grundlags-
ärendet tagits upp till behandling i förevarande lagstiftningsärende. Med
beaktande av att Frekvensrättsutredningen inte hade utformat något
förslag till kompletterande grundlagsregler och med hänsyn till att frågan
nu övervägs inom regeringskansliet avstår lagrådet från att göra några
uttalanden i saken.
Som tidigare nämnts ligger betänkanden från två skilda utredningar till
grund för de remitterade lagförslagen. På grund av en viss tidspress har
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
392
förslagen inte fått den bearbetning i systematiskt hänseende som varit
önskvärd. Detta förhållande har lett till att bestämmelser i de båda
lagarna som är avsedda att fylla likartade funktioner fått en från varandra
avvikande utformning; något som kan komma att medföra tolknings-
svårigheter vid tillämpningen av bestämmelserna. En annan sammanfat-
tande observation är att den allmänna motiveringen till förslagen är
omfångsrik och i viss mån svåröverskådlig. Härtill kommer att fram-
ställningen tyngs av en mängd detaljfrågor som lämpligen borde ha förts
in i specialmotiveringama. Dessa är nu mycket kortfattade och ibland
hänvisas endast till omfattande och oprecisa uttalanden i den allmänna
motiveringen. Det kan mot bakgrund härav befaras att motiven inte alltid
kommer att ge avsedd vägledning för rättstillämpningen.
Lagrådsremissen föranleder alltså vissa invändningar från lagrådets
sida. Dessa är dock inte av så allvarlig natur att lagrådet vill motsätta sig
att förslagen läggs till grund för lagstiftning.
Lagrådet kommer i det följande att lägga fram förslag till några sakliga
ändringar i de remitterade förslagen. Bl.a. har beaktats vissa uttalanden
som riksdagen nyligen gjort i samband med antagandet av lagstiftning om
privat lokalradio m.m. I övrigt föreslår lagrådet omformuleringar av en
del bestämmelser i förtydligande syfte och för att få en närmare
överensstämmelse med vad som sägs i motiven.
1 §
I paragrafens andra stycke upptas definitioner av vissa begrepp som
återfinns i lagen.
Begreppet "mobil teletjänst" förekommer i det remitterade lagförslagets
5 och 11 §§. Enligt lagrådets mening bör även detta begrepp definieras.
Definitionen kan tas in närmast efter definitionen av begreppet "tele-
tjänst". Den nya definitionen kan ges förslagsvis följande lydelse.
"mobil teletjänst: teletjänst där abonnentanslutning upprättas med hjälp
av radio,"
Bland de begrepp som definieras i 1 § ingår "allmänt tillgängligt
telenät". Därmed avses enligt paragrafen "telenät som står till förfogande
för användning av allmänheten". Vad som förstås med "allmänheten"
behandlas utförligt både i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.1) och
i specialmotiveringen till 1 §. Avsikten är att "allmänheten" skall betyda
inte bara "alla och envar utan någon som helst begränsning" utan också
"en på visst sätt avgränsad målgrupp". Som exempel anges det fallet att
alla inom ett visst geografiskt område kan ansluta sig till ett nät. Ett
annat exempel om nämns är att anslutningsmöjlighet i praktiken erbjuds
för verksamheter med funktionell gemenskap.
Enligt lagrådets mening ger den föreslagna definitionen ett intryck av
att begreppet "allmänt tillgängligt telenät" har en annan innebörd än som
enligt motiven avsetts. En definition av begreppet i lagtexten synes inte
erforderlig. Mot denna bakgrund förordar lagrådet att den föreslagna
definitionen får utgå.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
393
Enligt remissen skall från lagens tillämpningsområde undantas
utsändning till allmänheten av radioprogram i den mening som detta
begrepp har enligt yttrandefrihetsgrundlagen. En bestämmelse härom
föreslås upptagen som ett tredje stycke i förevarande paragraf.
Lagrådet, som i denna del vill hänvisa till lydelsen av 1 kap. 1 § tredje
stycket yttrandefrihetsgrundlagen och till uttalanden och förslag under
förarbetena till det lagrummet, prop. 1990/91:64 s. 107 samt prop.
1986/87:151 s. 298 och 311, förordar att undantagsbestämmelsen i
förtydligande syfte ges följande lydelse.
"Med televerksamhet avses inte utsändning till allmänheten av program
i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket första
meningen yttrandefrihetsgrundlagen."
5§
Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om tillståndsplikt. Förslaget
föranleder inte någon saklig invändning från lagrådets sida. Vad som i
tredje stycket sägs om tillhandahållande av teleförbindelser mot ersättning
kan emellertid leda till missförstånd. Orden "mot ersättning" bör därför
utgå. Även vissa andra redaktionella ändringar bör göras. Lagrådet
föreslår att 5 § ges följande lydelse.
"Tillstånd enligt denna lag krävs för rätten att inom ett allmänt till-
gängligt telenät tillhandahålla
1. telefonitjänst eller mobil teletjänst, om verksamheten har en omfatt-
ning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller
annat jämförbart förhållande är betydande, eller
2. lästa teleförbindelser, om upplåtelsen görs av nätets ägare eller av
någon annan som disponerar kapacitet i nätet och tillhandahåller sådana
förbindelser i en omfattning som är betydande.
Tillstånd får avse ett visst område eller hela landet."
6§
I paragrafens första stycke slås fäst att frågor om tillstånd skall prövas av
den myndighet som regeringen bestämmer, medan andra stycket
innehåller bestämmelser om förhandsbesked. Enligt lagrådets mening är
bestämmelsen om tillståndsmyndighet av sådan vikt att första stycket bör
brytas ut till en särskild paragraf, som lämpligen bör betecknas som 6 §.
De föreslagna bestämmelserna i 6 § andra stycket ålägger till-
ståndsmyndigheten en skyldighet att på begäran lämna förhandsbesked
huruvida tillstånd behövs för viss televerksamhet. Ett förhandsbesked,
som har vunnit laga kraft, skall enligt förslaget gälla för den tid och
under de förutsättningar i övrigt som anges i beskedet.
Enligt lagrådets uppfättning saknas anledning att uppställa ett krav på
att ett förhandsbesked skall ha vunnit laga kraft för att beskedet skall
gälla. Lagrådet föreslår med hänsyn härtill att i den föreslagna 6 § andra
stycket andra meningen orden "som har vunnit laga kraft" får utgå. I
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
394
enlighet med lagrådets förslag beträffande första stycket bör andra stycket Prop. 1992/93:200
utgöra en särskild paragraf. Den bör betecknas som 7 §. Bilaga 6
7§
Paragrafen får med lagrådets förslag i anslutning till 6 § beteckningen
8 §.
S§
Paragrafen får med lagrådets förslag beteckningen 9 §.
Enligt det remitterade förslaget skall ett tillstånd gälla tills vidare. Om
det finns särskilda skäl får dock ett tillstånd bestämmas till att avse en
viss tid. Bestämmelsen har i lagrådsremissen kommenterats i avsnitt
4.4.3.
Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att möjligheten att
tidsbegränsa ett tillstånd, såvitt nu kan överblickas, är avsedd att
användas endast när fråga är om tillstånd till verksamhet som avser
tillhandahållande av mobila teletjänster. Vidare har upplysts att det är
avsett att tidsbegränsning i regel skall göras i sådana fell. Mot denna
bakgrund föreslår lagrådet att paragrafen ges följande lydelse.
"Ett tillstånd skall gälla tills vidare. Tillstånd som avser tillhandahål-
lande av mobil teletjänst får dock tidsbegränsas."
S>§
Paragrafen får med lagrådets förslag beteckningen 10 §.
70 §
I den allmänna motiveringen till 10 § (avsnitt 4.4.1) anförs att pröv-
ningen av en ansökan om tillstånd enligt 5 § skall göras med
utgångspunkt i att den bör leda till ett positivt utfall för sökanden.
Samtidigt uttalas att tillståndskravet med därtill hörande möjligheter att
bestämma villkor för verksamheten närmast är motiverat av behovet att
kunna styra de största aktörerna. Syftet härmed sägs vara bl.a. att nå
förutsättningar för en fungerande marknad med ett flertal teleoperatörer.
Det anges också finnas behov av att se till att sociala och regionala
åtaganden inom ramen för telepolitiken blir uppfyllda.
För att övervägandena bakom regleringen skall framgå tydligare bör
paragrafen enligt lagrådets mening - utan ändring i sak av den avsedda
presumtionen att en ansökan skall bifallas - omredigeras något. Vidare
bör paragrafen i enlighet med lagrådets förslag i det föregående
betecknas som 11 § och hänvisningen till 11 § ändras till 12 §.
Lagrådet föreslår att den nya 11 § ges följande lydelse.
"Tillstånd enligt 5 § skall beviljas om inte den sökande saknar förut-
sättningar att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och
395
kvalitet. Särskilda bestämmelser om tillstånd att tillhandahålla mobil
teletjänst i vissa fall finns i 12 §."
11 §
Av den allmänna motiveringen (avsnitten 4.4.2 och 4.4.3) framgår att det
i paragrafens första stycke beskrivna förfarandet är avsett att tillämpas
bara vid knapphet i fråga om frekvensutrymme. Första stycket bör
omarbetas redaktionellt så att den avsedda innebörden framgår klarare.
Av den allmänna motiveringen kan vidare utläsas att möjligheten till
delegation enligt andra stycket är avsedd att användas för att ge
föreskrifter angående de sakliga grunder som skall tillämpas vid den
ifrågavarande tillståndsprövningen. Även på den punkten finns skäl att
ändra lagtexten i förtydligande syfte. I anslutning härtill erinrar lagrådet
om att regeringen inom ramen för bestämmelserna i 8 kap. 13 §
regeringsformen har möjlighet att besluta närmare föreskrifter angående
själva förfarandet. Slutligen bör paragrafen i enlighet med lagrådets
förslag i det föregående betecknas som 12 §.
Lagrådet föreslår att den nya 12 § ges följande lydelse.
"När fråga uppkommer om att meddela tillstånd att inom ett allmänt
tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila
teletjänster och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas
för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill
driva sådan verksamhet, skall prövningen ske efter ett förfarande med
allmän inbjudan till ansökan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid
prövning enligt första stycket."
12 §
Av 12 § andra stycket 6 framgår att tillstånd får förenas med villkor om
skyldighet för tillståndshavare att beakta totalförsvarets behov av
telekommunikationer under kriser och i krig. Enligt lagrådets mening bör
orden "kriser och i krig” bytas ut mot begreppet "höjd beredskap" [jfr
lagen (1992:1403) om höjd beredskap]. Därigenom erhålls en klarare
avgränsning av bestämmelsens tillämpningsområde.
Paragrafen får med lagrådets förslag beteckningen 13 §.
13 §
Paragrafen får med lagrådets förslag beteckningen 14 §.
74 §
Paragrafen är avsedd att möjliggöra för regeringen att enligt 13 kap. 6 §
regeringsformen under krig och vissa därmed likartade förhållanden
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
396
meddela föreskrifter som annars skulle meddelas i lag. Dessa för-
hållanden har i lagrummet betecknats som "extraordinära förhållanden".
Lagrådet erinrar om att lagrådet i samband med granskningen av
remissen med förslag till lag om beredskapshöjningar - i vilket förslag
också hade används beteckningen "extraordinära förhållanden" -
hänvisade till att i 13 kap. 6 § regeringsformen liksom i ett antal
fullmaktslagar användes uttrycket "utomordentliga förhållanden", och för-
ordade att det uttrycket genomgående borde behållas tills vidare. I
propositionen 1992/93:76 om höjd beredskap följde regeringen lagrådets
förslag. Något skäl att i nu förevarande lagförslag ändra uttryckssätt kan
lagrådet inte finna. Lagrådet förordar därför att uttrycket "extraordinära
förhållanden" byts ut mot "utomordentliga förhållanden".
Bemyndigandet ger inga möjligheter att redan i fredstid utfärda
föreskrifter som rör totalförsvaret. Vid föredragningen inför lagrådet har
upplysts att det finns ett behov av att kunna meddela föreskrifter om den
fredstida planeringen för totalförsvarets utnyttjande av telekommunika-
tioner under krig och likartade förhållanden. Ett bemyndigande av detta
innehåll bör tas in som ett nytt stycke.
I förslaget till lag om radiokommunikation har en regel om bemyn-
digande motsvarande det i 14 § placerats sist i lagförslaget. Lagrådet
anser att en sådan placering från systematisk synpunkt är att föredra, och
förordar att även i telelagen bestämmelsen som rör krigsförhållanden
m.m. får komma sist.
Lagrådet föreslår att bestämmelsen, som bör betecknas som 38 §, får
följande lydelse:
"Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela
de föreskrifter om televerksamhet som behövs med hänsyn till landets
försvar eller säkerhet i övrigt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets
behov av telekommunikationer under sådana förhållanden som anges i
första stycket."
20 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om samtrafik. Med samtrafik torde
här avses den process som innebär att kopplad teletrafik som trans-
porteras i ett nät överlämnas för fortsatt transport i ett annat nät (jfr SOU
1992:70 Telelag s. 246).
I paragrafens första stycke åläggs den som har tillstånd att tillhanda-
hålla telefonitjänst inom allmänt tillgängligt telenät skyldighet att på
begäran bedriva samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av
annan tillståndshavare eller av den som är anmälningsskyldig. Vidare
föreskrivs i tredje stycket för vissa fell en motsvarande skyldighet för den
som tillhandahåller annan teletjänst än telefonitjänst.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
397
27 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 200
Bestämmelserna bygger på att det skall råda ömsesidighet i fråga om
skyldigheten till samtrafik. Om samtrafik upprättas gäller därför
skyldigheten samma slag av verksamhet hos båda parter. Detta har dock
inte kommit till klart uttryck i lagtexten såvitt avser skyldigheten till
samtrafik enligt tredje stycket. En komplettering bör därför göras i tredje
stycket sista meningen.
En obegränsad skyldighet att medge samtrafik skulle kunna för den
som tillhandahåller teletjänster medföra betydande svårigheter att själv
utnyttja telenätet. Enligt lagrådets mening kan det inte vara rimligt.
Skyldigheten att bedriva samtrafik bör därför inte gälla, om sådan trafik
skulle i beaktansvärd utsträckning begränsa möjligheten för den som
tillhandahåller teletjänster att i den egna verksamheten utnyttja den
nätkapacitet som han förfogar över. En bestämmelse av sådant innehåll
bör tas in i ett nytt fjärde stycke. Även vissa redaktionella ändringar bör
göras i paragrafen. Om lagrådets förslag till ändring av 5 § godtas bör
också hänvisningen i tredje stycket till 5 § andra stycket ändras. Lagrådet
föreslår att 20 § får följande lydelse:
"Den som har tillstånd enligt 5 § att tillhandahålla telefonitjänst inom
ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran bedriva samtrafik
med motsvarande verksamhet som drivs av en annan tillståndshavare eller
av den som är anmälningsskyldig. Om samtrafik upprättas med en
anmälningsskyldig, har tillståndshavaren rätt till samtrafik med mot-
svarande verksamhet som drivs av den anmälningsskyldige.
Ersättningen för förmedling av telefonitjänster enligt första stycket skall
vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationerna.
Vid beräkning av ersättningen får skälig hänsyn tas till kostnader för sär-
skilda uppgifter enligt upplåtarens tillståndsvillkor.
Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan
teletjänst än telefonitjänst i sådan omfattning som avses i 5 § första
stycket 1 är skyldig att, om så begärs, på marknadsmässiga villkor
bedriva samtrafik med en tillståndshavare eller en anmälningsskyldig som
tillhandahåller teletjänster enligt denna lag. Om samtrafik upprättas med
en anmälningsskyldig har den som på begäran har medgett samtrafik rätt
till samtrafik med motsvarande verksamhet som drivs av den anmäl-
ningsskyldige.
Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänst
är inte skyldig att bedriva samtrafik i den mån sådan trafik skulle i
beaktansvärd utsträckning begränsa hans möjlighet att i den egna
verksamheten utnyttja den nätkapacitet han förfogar över."
23 §
Av den föreslagna bestämmelsen framgår inte vem eller vilka som på
grund av de föreskrifter som kan komma att meddelas kan åläggas
avgiftsskyldighet. Enligt lagrådets mening bör bestämmelsen preciseras
i det hänseendet. Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
398
"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om skyldighet för den som bedriver televerksamhet eller
ansöker om tillstånd att bedriva sådan verksamhet eller ansöker om
förhandsbesked enligt 7 § att betala avgift för tillståndsmyndighetens
verksamhet enligt denna lag."
27 §
Den som träffas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket får enligt
lagrummet inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det som han fått del
av eller tillgång till.
I 27 § lämnas föreskrifter om skyldighet att trots tystnadsplikten i
närmare angivna fell till myndighet lämna uppgifter som avses i 25 §
första stycket 1 resp. 3. Det gäller här uppgifter vilka behövs för
delgivning enligt delgivningslagen samt uppgifter angående misstanke om
brott vilka begärts av myndighet som har att ingripa mot brottet.
Enligt lagrådets mening bör paragrafen omredigeras något, bl.a. så att
det tydligare framgår att det här föreskrivs en skyldighet som inte står i
motsatsställning till förbudet i 25 § att - obehörigen - föra en uppgift
vidare. Paragrafen kan ges förslagsvis följande lydelse.
"Den som driver televerksamhet och därvid har fått del av eller tillgång
till uppgift som avses i 25 § första stycket skall på begäran lämna
1. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1, till en myndighet som i
ett särskilt fell behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgiv-
ningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den
som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns
synnerliga skäl,
2. uppgift, som avses i 25 § första stycket 1 och som angår misstanke
om brott, till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan
påföljd än böter,
3. uppgift, som avses i 25 § första stycket 3 och som angår misstanke
om brott, till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som har att ingripa mot brottet, om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år."
32 §
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser angående skyldighet för
tillståndsmyndigheten att vara verksam vid vissa tvister som rör
tillämpning av lagen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.9) behandlas frågor rörande den
tillsyn som skall utövas av tillståndsmyndigheten och angående behovet
av ett förfarande för lösning av tvister rörande samtrafik och vissa andra
tvister. När det gäller tvister angående samtrafik åsyftas dels tvister som
kan uppstå rörande villkor när avtal om samtrafik skall ingås, dels tvister
rörande tillämpningen av sådana avtal. I övrigt nämns tvister angående
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
399
tolkningen av villkor som skall gälla vid upplåtelser av festa teleförbin-
delser samt tvister angående användningen av befintliga nummerplaner.
Det föreslås att tillståndsmyndigheten skall få som uppgift att inom ramen
för tillsynsverksamheten verka för att tvister av nu nämnda slag blir
lösta. Myndigheten skall enligt förslaget kunna agera som medlare.
Däremot skall myndigheten inte ha rätt att med bindande verkan slita
partemas interna mellanhavande. Det är emellertid avsett att myndigheten
för att åstadkomma en lösning skall kunna använda sig av förelägganden
och förbud enligt 33 § lagförslaget. Om detta sägs i remissen bl.a.
följande.
Ett föreläggande eller förbud kan få olika form beroende på aktuell
frågeställning. Det kan gälla att en part skall inleda förhandlingar eller
föreslå avtalsvillkor inom viss tid. Vidare kan myndigheten förbjuda
tillämpning av vissa villkor. I samband med förelägganden och förbud
kan det vara ändamålsenligt att Telestyrelsen i grunderna för ett beslut
mer eller mindre ingående anger hur ett godtagbart villkor bör vara
utformat. Strävan att åstadkomma villkor som är förenliga med bestäm-
melserna i telelagen skall vara grunden för myndighetens ingripanden.
- Om partema inte kan komma överens, kan alltså Telestyrelsen
kraftfullt påverka partema i riktning mot en överenskommelse genom
att utfarda förbud eller föreläggande. Ett sådant beslut, som i allmänhet
bör gälla omedelbart, skall kunna överklagas.
Lagrådet vill mot bakgrund av dessa uttalanden framhålla att avfettningen
av 33 § i och för sig ger vissa möjligheter för tillståndsmyndigheten att
utfarda förelägganden och förbud av det slag som särskilt nämns i
remissen. Möjligheterna att tillämpa 33 § i de ifrågavarande tvisterna
begränsas emellertid av att det måste röra sig om "förelägganden och
förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av tillståndsvill-
kor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen". Sålunda
torde det vara uteslutet bl.a. att förelägga en part att godta vissa avtals-
villkor.
När det gäller avfettningen av 32 § andra stycket innebär förslaget att
tillståndsmyndighetens skyldighet att ingripa görs beroende av att en
tillståndshavare eller anmälningsskyldig inte följer bestämmelserna i
telelagen eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
lagen. Denna avgränsning torde ge bestämmelsen ett betydligt snävare
tillämpningsområde än som avsetts. En lämpligare lösning torde vara att
föreskriva skyldighet för myndigheten att ingripa i tvister som rör villkor
för samtrafik eller i övrigt tillämpning av lagen eller av föreskrifter eller
tillståndsvillkor som meddelats med stöd av lagen.
Enligt det remitterade förslaget skall tillståndsmyndigheten kunna medla
i förhandlingar (punkt 1), på begäran avge yttrande av visst innehåll
(punkt 2) och ingripa enligt 33 § (punkt 3). Det framgår av motiveringen
att uppräkningen inte är avsedd att vara uttömmande.
Lagrådet har ingen erinran mot förslaget såvitt gäller punkterna 1 och
2. I fråga om punkten 2 vill lagrådet endast tillägga att det av den
allmänna motiveringen framgår att det inte är avsett att ett yttrande av
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
400
det slag som anges där skall vara bindande för parterna. Mot den bak-
grunden torde det inte vara möjligt att överklaga ett sådant yttrande.
Vad beträffar punkten 3 föreslår lagrådet att den får utgå. Hänvis-
ningen där till 33 § kan ge det felaktiga intrycket att uppräkningen är ut-
tömmande. Om hänvisningen ändå skall behållas bör bestämmelsen
lämpligen kompletteras med en hänvisning till möjligheten enligt 9 §
(med lagrådets förslag 10 §) att återkalla ett tillstånd.
Utöver vad som följer av det sagda bör några mindre redaktionella
ändringar göras i 32 §. Paragrafen kan ges förslagsvis följande lydelse.
"Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärksamhet
åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av festa teleförbindelser
träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor samt åt
att överenskommelser ingås angående användningen av nummerresurser
enligt fastställda nummerplaner.
Uppkommer tvist som rör villkor för samtrafik eller i övrigt tillämp-
ning av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har
meddelats med stöd av lagen, skall tillståndsmyndigheten skyndsamt
undersöka förhållandena och, om särskilda skäl inte talar för annat,
medla mellan parterna. I tvist som nu sagts kan tillståndsmyndigheten på
begäran av part yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och
ekonomiska villkor för samtrafik eller uthyrning av festa teleförbindelser
är godtagbara."
34 och 36 §§
Under rubriken Överklagande, straffbestämmelser m.m. ges i 34 §
bestämmelser om överklagande av tillståndsmyndighetens beslut enligt
lagen och om interimistisk giltighet av vissa beslut samt i 35 och 36 §§
olika straffbestämmelser m.m. I förslaget till lag om radiokommunikation
har bestämmelser om straff m.m. och om överklagande tagits in i motsatt
ordningsföljd.
Lagrådet, som inte har något att erinra mot de nu förevarande bestäm-
melsernas innehåll, förordar att paragraferna i förslaget till telelag tas in
under rubriker och i ordningsföljd på motsvarande sätt som skett i
förslaget till lag om radiokommunikation.
Som lagrådet i andra ärenden uttalat bör en gärning som omfattas av
ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud inte också föranleda straff-
ansvar. Med tanke på att de förfaranden som kriminaliseras i förslaget
till telelag kan komma att omfattas av vitesföreläggande eller vitesförbud
enligt 33 § förordar därför lagrådet att det omedelbart efter 36 § i det
remitterade förslaget tas in en ny paragraf, 37 §, av följande innehåll.
"Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande enligt 33 § eller
som har överträtt ett vitesförbud enligt samma paragraf får inte dömas till
ansvar enligt denna lag för en gärning som omfettas av föreläggandet
eller förbudet."
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
401
I punkterna 2 och 3 finns föreskrifter som syftar till att ge i första hand
dem som vid ikraftträdandet bedriver verksamhet som är tillståndspliktig
enligt den nya lagen en möjlighet att fortsätta verksamheten i väntan på
att tillståndsmyndigheten prövar om och på vilka villkor verksamheten
kan godtas enligt de nya reglerna. Lagrådet har ingen erinran mot de
bestämmelser som föreslås i punkten 2. När det gäller punkten 3, som
innehåller specialbestämmelser angående mobila teletjänster, kan flera
invändningar göras. Bland annat strider de föreslagna bestämmelserna
delvis mot de regler som föreslås i punkten 2. Till detta kommer att det
framstår som högst tveksamt om det finns något praktiskt behov av den
föreslagna specialregleringen. Mot denna bakgrund föreslår lagrådet att
punkten 3 får utgå ur förslaget.
3§
I 2 § första stycket radiolagen finns f.n. en bestämmelse som anger det
enligt den lagen gällande tillståndskravets geografiska tillämpnings-
område. Enligt lagrådets mening bör i förtydligande syfte en motsvarande
reglering tas in i 3 § första stycket i förevarande lagförslag. Regleringen
bör - till skillnad mot vad som gäller enligt radiolagen - fullt ut omfatta
också radiosändare som är ofullständiga och byggsatser för tillverkning
av radiosändare. Lagrådet föreslår att 3 § första stycket ges följande
lydelse.
"För att här i landet eller på ett svenskt fertyg eller luftfartyg utom-
lands få inneha eller använda en radiosändare krävs tillstånd enligt denna
lag. Krav på tillstånd gäller i samma utsträckning för att få inneha en
radiosändare som är ofullständig eller en byggsats för tillverkning av
radiosändare."
5§
I förevarande paragraf föreskrivs att frågor om tillstånd enligt lagen
prövas av den myndighet som regeringen bestämmer (tillståndsmyndig-
heten). Där ges också en föreskrift om att denna myndighet skall ha
tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som meddelats
med stöd av den.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.15.1) nämns att inom ramen för
tillsynsverksamheten också bör rymmas inspektioner av radioanlägg-
ningar och kontroller av att användare uppfyller föreskriven behörighet.
Vid föredragningen inför lagrådet har uppgetts att det av denna anledning
finns behov av lagreglering rörande rätten att få upplysningar och hand-
lingar samt tillträde till områden och lokaler m.m. där verksamhet som
omfettas av lagen bedrivs.
Mot denna bakgrund förordar lagrådet att paragrafen, delvis med 31 §
förslaget till telelag som förebild, byggs ut med tre nya stycken om dels
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
402
rätt att få upplysningar och tillträde, dels rätt att meddela förelägganden,
dels rätt att få verkställighet. De nya styckena kan ges följande lydelse.
"Tillståndsmyndigheten har rätt att för tillsynen
1. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
För genomförande av tillsynen får tillståndsmyndigheten meddela de
förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Tillståndsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogde-
myndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt tredje
stycket."
7§
Under föredragningen inför lagrådet har upplysts att det föreslagna
undantaget från tillståndskravet i fråga om innehav är avsett enbart för
fall då utrustningen innehas tillfälligt. Som exempel har nämnts polis-
och tullmyndigheters befattning med gods som tas om hand i den
brottsbekämpande verksamheten. Undantaget skall alltså inte vara
tillämpligt när innehavet har något samband med en sändningsverksamhet
som bedrivs av myndigheten. Att undantaget har denna begränsade
räckvidd kan inte utläsas av 7 §. För att den avsedda innebörden skall
framgå föreslår lagrådet att 7 § ges följande lydelse.
"Kravet på tillstånd enligt 3 § första stycket gäller inte för statliga
myndigheters innehav till följd av särskilda föreskrifter."
8§
I förevarande paragraf föreskrivs att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta om undantag från
tillståndsplikten enligt 3 § första stycket i fråga om närmare angivna slag
av radiosändare.
Av uttalanden på flera håll i den allmänna motiveringen och special-
motiveringen framgår att avsikten med paragrafen är att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna genom generella
föreskrifter undanta vissa radiosändare från tillståndskravet.
För att detta skall framgå av lagrummet bör orden "i enskilda fall
besluta" bytas ut mot "föreskriva".
9§
I förtydligande syfte bör föreskriften i 9 § 6 brytas ut och tas in i ett nytt
andra stycke. Det innebär att ordet "och" i punkten 5 flyttas upp och
placeras sist i punkten 4. Det nya andra stycket bör samtidigt omarbetas
redaktionellt.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
403
Lagrådet föreslår att 9 § andra stycket får följande lydelse.
"Tillstånd att inneha och använda radiosändare för sådana utsändningar
som förutsätter att sökanden eller någon annan som sökanden utfor
sändningsuppdrag åt fått medgivande enligt annan lag eller enligt
bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om
sådant medgivande föreligger."
70 §
I paragrafen föreskrivs att tillstånd att inneha och använda radiosändare
skall avse en viss radioanvändning och att tillståndsbeslutet skall ange
frekvenstilldelningen. I övrigt finns en uppräkning av olika typer av
villkor som, om det behövs, skall anges i ett beslut om tillstånd.
Enligt lagrådets mening skulle paragrafen vinna i överskådlighet på en
viss redaktionell omarbetning. Liksom i det remitterade förslaget bör den
inledas med en föreskrift om att tillstånd att inneha och använda
radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Därefter bör följa en
bestämmelse som innebär att tillståndsbeslut i den mån det behövs skall
förenas med villkor av vissa angivna typer. Bland villkoren torde det inte
vara nödvändigt att uttryckligen nämna ”tillståndsvillkor för verksamhet
med radioanvändning enligt annan lag". Detta villkor bör kunna hänföras
till "andra villkor som är av betydelse för ett effektivt frekvens-
utnyttjande". Att i lagtexten uttryckligen ange att villkoren skall tas upp
i beslutet är inte påkallat. En skyldighet att redovisa villkoren i beslutet
följer av allmänna förvaltningsrättliga grundsatser angående avfettning av
beslut.
Lagrådet föreslår att 10 § ges följande lydelse.
"Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall avse en viss
radioanvändning.
När ett tillstånd beviljas skall i den mån det behövs tillståndet förenas
med villkor angående
1. den frekvens som sökanden tilldelats,
2. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,
3. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får
användas,
4. var antennen till en fest radiosändare skall vara belägen,
5. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,
6. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan,
samt
7. annat som är av betydelse for ett effektivt frekvensutnyttjande."
II §
Denna paragraf bör enligt lagrådets mening av systematiska skäl placeras
omedelbart efter 9 § och ges beteckningen 10 §. Till följd härav bör
lagförslagets 10 § betecknas som 11 §.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
404
12 §
Paragrafens utformning ger intryck av att däri uttömmande regleras vad
som skall beaktas vid bestämmandet av tillständstiden. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.13.6) görs emellertid på flera ställen uttalanden
som går ut på att tillståndstiden bör bestämmas utifrån de bedömnings-
grunder som enligt 9 § skall gälla for tillståndsgivningen. Av uttalandena
kan den slutsatsen dras att vid bestämmandet av tiden särskilt skall
beaktas de omständigheter som anges i 12 §. Mot denna bakgrund bör
paragrafen fortydligas så att den bättre avspeglar den avsedda inne-
börden.
Lagrådet föreslår att i 12 § andra stycket efter orden "skall följande"
tas in uttrycket "särskilt".
Som en följd av lagrådets förslag till omredigering av 9 § bör hän-
visningen i 12 § andra stycket 5 till 9 § 6 ändras till 9 § andra stycket.
13 §
Paragrafen är, enligt vad som anförs i specialmotiveringen, avsedd att
reglera under vilka förhållanden det får beslutas om återkallelse av
tillstånd och om ändringar i tillståndsvillkoren.
I paragrafens första stycke beskrivs i fem punkter olika fall då tillstånd
skall återkallas. Punkt 1 avser det fallet då radiosändaren har använts i
strid med tillståndsvillkor och avvikelsen inte kan anses vara av mindre
betydelse. Punkt 2 gäller när radiosändaren uppenbarligen inte har
använts i en omfattning som svarar mot tillståndsvillkoren och särskilda
skäl inte talar mot återkallelse. Punkt 3 behandlar den situationen att
tillståndet har påverkats av felaktiga uppgifter från sökanden.
I andra stycket föreskrivs att återkallelse enligt punkt 1 får ske - med
visst undantag - först om tillståndshavaren inte har följt ett föreläggande
att tillämpa meddelade tillståndsvillkor.
För fall som avses i punkterna 3 och 4 ges en särskild reglering i
paragrafens tredje stycke. Där föreskrivs för dessa fell att tillståndet får
återkallas endast om det inte är tillräckligt att tillståndsvillkoren ändras.
Av uttalanden i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.13.6) angående
13 § första stycket 2 framgår att regleringen i den punkten avser fell när
radiosändaren inte använts eller använts i mindre utsträckning än som
förutsatts vid tillståndsgivningen; regleringen skall alltså vara ett av in-
strumenten att nå ett effektivt frekvensutnyttjande. Det bör sålunda inte
vara tillåtet att skaffa sig visst frekvensutrymme för eventuellt framtida
bruk eller för spekulation. Rörande tillämpningen av punkt 2 sägs i den
allmänna motiveringen bl.a. att mindre avvikelser knappast bör motivera
ingrepp. Den avfettning som punkt 2 fått i det remitterade förslaget
speglar mindre väl den avsedda innebörden. Den bör därför omformu-
leras, bl.a. så att det tydligt framgår att det skall vara fråga om en
användning i betydligt mindre omfattning än som förutsatts. Lagrådet
föreslår att punkt 2 ges följande lydelse.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
405
"2. radiosändaren har använts i en betydligt mindre omfattning än vad
som svarar mot tillståndsvillkoren och särskilda skäl inte talar mot
återkallelse,"
Lagrådet finner vidare att det för fall som avses med punkt 2 kan vara
påkallat med den möjlighet till flexibilitet i tillämpningen som enligt
föreskriften i paragrafens tredje stycke föreligger i fell enligt punkterna
3 och 4. Lagrådet förordar därför att tredje stycket ges följande lydelse.
"I fell som avses i första stycket 2, 3 och 4 får tillståndet återkallas
endast om det inte är tillräckligt att tillståndsvillkoren ändras."
Föreskriften i första stycket 3 att ett tillstånd skall återkallas om det har
påverkats av felaktiga uppgifter från den sökande har enligt lagrådets
mening givits en väl kategorisk avfettning. Även om fellet omfattas av
regleringen i paragrafens tredje stycke bör punkten förses med någon
reservation. Lagrådet förordar att punkt 3 ges följande lydelse.
"3. tillståndet i något avseende av betydelse har påverkats av felaktiga
uppgifter från sökanden."
I 13 § fjärde stycket ges närmare föreskrifter om bl.a. återkallelse av
tillstånd och ändring av frekvenstilldelning på grund av förändringar
inom radiotekniken.
I anslutning till lagrådets förslag i det följande om införande i en ny
paragraf av en bestämmelse om ändring av frekvenstilldelning i visst fell
föreslås att 13 § fjärde stycket förs över som ett första stycke till den nya
paragrafen. Den bör betecknas som 14 §.
Under ärendets beredning har lagrådet uppmärksammat vissa uttalanden
av riksdagen vid behandlingen av ett regeringsförslag om privat lokal-
radio m.m., vilka har anknytning till detta ärende (prop. 1992/93:70, bet.
1992/93:KU 15, rskr. 1992/93:168). Med anledning av det nämnda rege-
ringsförslaget har riksdagen beslutat om en lokalradiolag och om änd-
ringar i bl.a. radiolagen och närradiolagen (1982:459). Den nya lag-
stiftningen, som - med visst undantag - träder i kraft den 1 april 1993,
innebär att privata, reklamfinansierade ljudradiosändningar tillåts. Regel-
verket är utformat så att självständiga, lokalt förankrade radiostationer
främjas. Den nya formen av radio kallas lokalradio. Sändningstillstånd
skall ge tillståndshavaren rätt att bedriva sändningar som skall kunna tas
emot med god hörbarhet inom ett angivet sändningsområde. Sändnings-
områdenas utsträckning skall bestämmas med beaktande av vad som är
tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge, hur möjligheterna
att ta emot sändningar påverkas på andra håll samt vad som är naturliga,
lokala intresseområden. Alla delar av det frekvensområde som är till-
gängligt för rundradiosändningar av ljudradio bör kunna utnyttjas för
lokalradion.
Konstitutionsutskottet, som i ärendet tagit emot ett yttrande från kultur-
utskottet, anförde i sitt betänkande bl.a. följande.
För att tillgängliga frekvensresurser skall kunna utnyttjas så effektivt
som möjligt kan, som kulturutskottet har anfört, befintliga tillstånds-
havare behöva ändra frekvens under tillståndsperioden. Med hänsyn till
att en sändningsfrekvens kan vara inarbetad bör frekvensbytena - i
såväl privat lokalradio som närradio - dock begränsas till de fell då det
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
406
är nödvändigt för att nya användare skall ha möjlighet att bedriva Prop. 1992/93:200
radiosändning. Bilaga 6
Det anförda gav riksdagen som sin mening regeringen tillkänna.
Under lagrådsföredragningen av nu förevarande ärende har framförts
att riksdagens tillkännagivande bör leda till att det i förslaget till lag om
radiokommunikation tas in en ny bestämmelse om ändring av frekvens-
tilldelning för rundradiosändning. Enligt lagrådets mening kan en sådan
bestämmelse ges följande lydelse och - såsom angetts i det föregående
- tas in i den nya 14 § som ett andra stycke efter bestämmelserna i 13 §
fjärde stycket i det remitterade förslaget.
"Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om
det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva
sådan verksamhet."
74 §
Paragrafen får med lagrådets förslag beteckningen 15 §.
75 §
Denna paragraf får med lagrådets förslag beteckningen 16 §.
För att bestämmelsernas avsedda innebörd skall framgå tydligare
föreslår lagrådet att paragrafen ges följande lydelse.
"Om en radiosändare stör användningen av en annan radioanläggning
skall den som har tillstånd till att inneha och använda radiosändaren
ombesötja att störningen upphör eller i görligaste mån minskas.
Motsvarande skyldighet gäller för innehavare av en radiomottagare som
stör användningen av en annan radiomottagare.
Den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga den som enligt
första stycket är skyldig att vidta åtgärder mot en störning att fullgöra
denna skyldighet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite."
76-75 §§
Paragraferna bör med lagrådets förslag betecknas som 17-19 §§.
79 §
Paragrafen får med lagrådets förslag beteckningen 20 §.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande for regeringen att under krig
och likartade förhållanden meddela föreskrifter som annars skulle
meddelas i hg. Paragrafen har utformats på samma sätt som 14 § i
förslaget till telelag. Lagrådet föreslår att bestämmelsen ändras redaktio-
nellt i enlighet med vad lagrådet föreslagit beträffande nämnda paragraf.
Enligt förordningen (1980:140) om användning av radiosändare under
krig m.m., som är en s.k. fullmaktsförordning, skall tillstånd som
407
meddelats enligt 1 § kungörelsen (1967:446) om radiosändare automatiskt
upphöra att gälla när riket kommer i krig. I samband med föredragningen
inför lagrådet har upplysts att det, även beträffande tillstånd enligt lagen
om radiokommunikation, finns ett behov av att tillstånden skall upphöra
att gälla, om Sverige kommer i krig, och att detta sker utan föregående
förordnande av regeringen. På motsvarande sätt som reglerats i 1980 års
förordning bör undantag göras för tillstånd som har meddelats för statliga
myndigheter och kommuner samt enskilda organisationer och företag som
är av särskild betydelse för totalförsvaret.
Lagrådet föreslår att bestämmelser av denna innebörd tas in i 20 § före
bemyndigandebestämmelsen.
Lagrådet föreslår att 20 § får följande lydelse:
"Är Sverige i krig upphör giltigheten av de tillstånd som har beslutats
enligt 3 § och av de undantag från tillståndsplikten som har beslutats med
stöd av 8 §. Detta gäller inte tillstånd som har meddelats statliga
myndigheter eller kommuner eller tillstånd som har meddelats enskilda
organisationer eller företag som under krig skall bedriva verksamhet som
är av särskild betydelse for totalförsvaret.
Är Sverige i krig eller i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela
de föreskrifter om tillstånd att inneha och använda radiosändare som
behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt."
Beträffande straffbestämmelsen om brytande av post- eller telehemlighet
i 4 kap. 8 § brottsbalken föreslås i remissen en viss ändring, bl.a. så att
den kommer att gälla generellt i fråga om post- och telebefordrings-
företag oavsett om de drivs i allmän eller enskild ägo. Detta hänger
samman med regleringen i förslaget till telelag.
Också i ett annat avseende föreslås en ändring i paragrafen som har
samband med regleringen i förslaget till telelag. För närvarande anges
som skyddsobjekt i lagrummet bl.a. "telefonsamtal, telegram eller annat
telemeddelande". Detta uttryck föreslås bli ersatt med "telemeddelande".
Lagrådet, som härvidlag vill hänvisa till den definition av begreppet
telemeddelande som ges i 1 § andra stycket förslaget till telelag, har inget
att erinra mot de föreslagna ändringarna i 4 kap. 8 § brottsbalken.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:200
Bilaga 6
408
Prop. 1992/93:200
Proposition.................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1
Propositionens lagförslag ......................... 4
1 Förslag till Telelag........... 4
2 Förslag till Lag om radiokommunikation ............. 12
3 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken ............ 18
4 Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken.......... 19
5 Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966:755)...... 23
6 Förslag till Lag om ändring i ledningsrätts-
lagen (1973:1144) ........................... 27
7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1975:88)
med bemyndigande att meddela föreskrifter om
trafik, transporter och kommunikationer.............. 28
8 Förslag till Lag om ändring i fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152) ........................ 29
9 Förslag till Lag om ändring i sekretess-
lagen (1980:100)............................ 31
10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:1104)
om verksamheten hos vissa regionala alarmerings-
centraler ................................. 34
11 Förslag till Lag om ändring i förvaltnings-
lagen (1986:223) ............................ 35
12 Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll.................... 36
13 Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1527)
om teleterminalutrustning....................... 38
14 Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1529)
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar ............................. 39
15 Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1775)
om ändring i sekretesslagen (1980:100).............. 41
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars
1993 ...................................... 44
1 Inledning................................. 44
2 Allmän bakgrund............................ 49
2.1 Telekommunikationer - teknikutveckling och
marknadsförändringar ..................... 49
2.1.1 Inledning........................ 49
2.1.2 Allmänt om telemarknaden............. 50
2.2 Telemarknaden i Sverige ................... 52
2.3 Radiokommunikation - radiotekniken och använd-
ningen av radiovågor...................... 55
3 Nuvarande ordning - författningsreglering m.m. på
telekommunikationsområdet ..................... 56
3.1 Internationell reglering på telekommunikations-
området .............................. 57
409
3.2 Nationella regler på teleområdet............... 61 Prop. 1992/93:200
3.3 Nationella regler på radioområdet.............. 62
3.3.1 Radiolagen....................... 62
3.3.2 Vissa andra föreskrifter............... 63
3.4 Tillståndsgivning och frekvenstilldelning.......... 64
3.4.1 Försvarets radioanvändning............. 64
3.4.2 Omfattningen av tillståndsprövningen....... 65
3.4.3 Bedömningsgrunder ................. 65
3.4.4 Vissa särskilda tillståndstyper ........... 67
4 Allmän motivering till lagförslagen................. 67
En telelag ................................ 70
4.1 Grundläggande utgångspunkter for en telelag - de
telepolitiska målen ....................... 70
4.2 Regleringsstruktur på teleområdet.............. 84
4.3 Avgränsningen av tillståndspliktig verksamhet....... 86
4.3.1 Tillstånd for tillhandahållande av
telefonitjänst...................... 90
4.3.2 Tillstånd för tillhandahållande av
mobila teletjänster .................. 92
4.3.3 Tillstånd för verksamhet med uthyrning
av fasta teleförbindelser............... 95
4.3.4 Förhandsbesked.................... 98
4.3.5 Anmälningsplikt för viss annan tele-
verksamhet ....................... 99
4.4 Tillståndsprövning och tillståndsvillkor........... 102
4.4.1 Tillståndsprövning i allmänhet........... 105
4.4.2 Tillståndsprövning för tillhandahållande
av mobila teletjänster ................ 106
4.4.3 Tillståndstidens längd ................ 108
4.4.4 Tillståndsvillkor.................... 109
4.4.5 Tillståndsvillkorens giltighetstid.......... 118
4.5 Tillhandahållande av teletjänster och tele-
förbindelser ........................... 120
4.5.1 Bestämmelser om öppna nät............ 120
4.5.2 Bestämmelser om teletaxor och om pristak ... 124
4.6 Samtrafikfrågor......................... 131
4.7 Nummerplanering........................ 143
4.8 Erkännande av teleoperatör enligt Internationella
telekonventionen som s.k. RPOA (Recognized Private
Operating Agency) ....................... 146
4.9 Tillsyn m.m............................ 150
4.10 Integritetsskydd för teleanvändare.............. 155
4.10.1 Nuvarande ordning.................. 155
4.10.2 Integritetsfrågans behandling i det
internationella samarbetet.............. 159
4.10.3 En ändrad och delvis ny reglering av
integritetsskyddet för teleanvändare........ 161
410
En lag om radiokommunikation...................
4.11 Utgångspunkter för en ny reglering.............
4.12 En ny reglering med tillståndskrav .............
4.12.1 Regleringens tillämpningsområde.........
4.12.2 Tillståndskrav och vissa avgränsnings-
frågor..........................
4.12.3 Den nationella frekvensplaneringen........
4.12.4 Grunderna for att ge tillstånd och for
att tilldela frekvenser ................
4.12.5 Särskilt om tillståndsbeslutets innehåll......
168 Prop. 1992/93:200
168
176
176
179
185
191
214
4.12.6 Tillståndstid samt ändring och återkallelse
av tillstånd....................... 219
4.12.7 Undantag från tillståndsplikten...........232
4.13 Åtgärder mot störningar på radiokommunikation.....236
4.13.1 Bakgrund........................ 237
4.13.2 Kompletterande bestämmelser om
störningar på radiokommunikation ........239
4.14 Övriga frågor .......................... 244
4.14.1 Tillsyn över radioanvändningen ..........244
4.14.2 Straffbestämmelser.................. 246
4.14.3 Ikraftträdandefrågor.................248
4.15 Överklagande m.m....................... 249
4.16 Finansiering av myndighetsverksamhet m.m........252
Andra lagstiftningsfrågor....................... 256
4.17 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning .... 256
4.17.1 Nuvarande ordning.................. 256
4.17.2 Ändrad reglering i fråga om tvångsmedel
som rör televerksamhet m.m............258
4.18 Ledningsrätt för teleledningar ................262
4.19 Övriga lagändringar ...................... 267
5 En förändrad verksamhetsform för Televerket ..........270
5.1 Tidigare överväganden och genomförda utredningar . . . 270
5.2 Televerkets organisation och verksamhet..........271
5.3 Ombildningen av Televerket till aktiebolag.........272
5.3.1 Televerkets verksamhetsform m.m.........273
5.3.2 Statsmakternas styrning, insyn och
kontroll......................... 275
5.3.3 Överföringen av Televerkets verksamhet
m.m. till aktiebolag .................276
5.4 Målsättning och huvudinriktning m.m. för den
nya koncernen.......................... 277
5.4.1 Koncernens organisation ..............277
5.4.2 Målsättningen och huvudinriktningen för
verksamheten ..................... 278
5.4.3 Investeringar i telenätet...............279
5.4.4 Kvalitet och service inom telefoni-
tjänsten ......................... 281
411
|
5.5 |
Vissa särskilda åtgärder for utveckling av kon- |
Prop. 1992/93:200 | |
|
kurrensen på telemarknaden ............... |
. . 282 | ||
|
5.6 |
Taxor för telefonitjänsten ................. |
. . 285 | |
|
5.7 |
Funktionsansvaret för telesystemet............ |
. . 288 | |
|
5.7.1 |
Totalförsvarets behov av telekommunika- |
. . 289 | |
|
5.7.2 |
Särskilt om standardisering och interna- |
. . 290 | |
|
5.7.3 |
Ansvaret för forskning och utveckling på |
. . 292 | |
5.8 Särskilda samhällsåtaganden på telekommunikations-
området .............................. 293
5.8.1 Olönsamma telefonautomater i glesbygd.....293
5.8.2 Handikappades tillgång till teletjänster
och terminaler..................... 294
5.8.3 SOS Alarmering AB.................295
5.9 Anslagsfrågor for budgetåret 1993/94 m.m.........297
6 Upprättade lagförslag ......................... 300
7 Specialmotivering............................ 301
7.1 Förslaget till telelag ...................... 301
7.2 Förslaget till lag om radiokommunikation.........315
7.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........331
7.4 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .....331
7.5 Förslaget till lag om ändring i radio-
lagen (1966:755) ........................ 333
7.6 Förslaget till lag om ändring i ledningsrätts-
lagen (1973:1144) ....................... 334
7.7 Förslaget till lag om ändring i sekretess-
lagen (1980:100) ........................ 334
7.8 Lag om ändring i lagen (1992:1775) om ändring i
sekretesslagen (1980:100)................... 334
7.9 Övriga förslag till lagändringar................335
8 Hemställan................................ 335
9 Beslut
336
Bilaga 1 Telelagsutredningens sammanfattning av betänkandet
(SOU 1992:70) Telelag .................... 337
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser m.fl. som yttrat
sig över Telelagsutredningens förslag............345
Bilaga 3 Sammanfattning av Frekvensrättsutredningens för-
slag i betänkandet (SOU 1991:107) Lag om radio-
kommunikation, m.m...................... 346
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser m.fl. som yttrat
sig över Frekvensrättsutredningens förslag.........351
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ................. 352
Bilaga 6 Lagrådets yttrande ....................... 391
412
gotab 43419, Stockholm 1993