Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 mars 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Lundgren
I propositionen lämnas förslag dels om ett individuellt pensionssparande
utan försäkringsinslag, dels om en enhetlig schablonmässig metod för
beskattningen av avkastningen på kapitalet i det nya sparandet och för
pensionsförsäkringar, kapitalförsäkringar och annat pensionskapital.
Individuellt pensionssparande
Det långsiktigt bundna sparande som får ske enligt särskilda, gynnsamma
skatteregler har hittills varit förbehållet sparande genom pensions-
försäkring. Sådana försäkringar innehåller normalt såväl ett sparmoment
som ett försäkringsmoment. I propositionen föreslås att sparande enligt
motsvarande skatteregler skall kunna ske även helt utan försäkringsinslag,
inom ramen för ett individuellt pensionssparande.
Ett syfte med förslaget är att möjliggöra ett renodlat sparande för
pensionen som bidrar till att bredda marknaden för sådant sparande och
därmed skapa förutsättningar för att fler väljer att spara för sin pension.
Ett annat syfte är att öka konkurrensen om sparandet för pensionen och
därmed skapa förutsättningar för en mer kostnadseffektiv förvaltning av
allmänhetens pensionssparande.
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
Förslaget har som utgångspunkt att de skatteregler som idag gäller för Prop. 1992/93:187
sparande i pensionsförsäkring också skall omfatta det nya individuella
pensionssparandet. Skattereglerna innebär i huvudsak följande. Avdrag
för sparandet ges det år då sparandet sker med högst ett basbelopp (f.n.
34 400 kr.). Nuvarande avdragsutrymme föreslås gälla gemensamt för
pensionsförsäkring och det individuella pensionssparandet. Inkomst-
beskattning sker först när pensionsbeloppen betalas ut. Vidare beskattas
avkastningen av pensionförsäkringskapital till en lägre skattesats, 9 %,
än den som gäller generellt för kapitalinkomster. Reglerna för det indivi-
duella pensionssparandet har även i övrigt utformats efter förebild av de
bestämmelser som gäller för pensionsförsäkring. Det innebär bl.a. att
utbetalningar av pension får ske tidigast då spararen uppnått en ålder av
55 år och att utbetalningarna normalt skall ske under minst 5 år.
De civilrättsliga regler som idag gäller för pensionsförsäkring har i
största möjliga utsträckning överförts till att gälla även för det indivi-
duella pensionssparandet. Det innebär möjlighet att förordna om
förmånstagare samt förbud mot överlåtelse, belåning och pantsättning,
m.m.
I det individuella pensionssparandet föreslås sparandet kunna ske i
följande sparformer:
— Andelar i värdepappersfonder
— Enskilda värdepapper
— Inlåning på konto
Sparande i andelar i värdepappersfonder får ske i redan befintliga
värdepappersfonder. Även allemansfonder och utländska värdepappers-
fonder får användas. Vid sparande i fondandelar får spararen inte sälja
de andelar som anskaffats inom ramen för det individuella pensionsspa-
randet och använda likviden i strid med bestämmelserna för detta
sparande. Fondandelar som förvärvas inom det individuella pensionsspa-
randet måste därför redovisas separat i varje fond.
Sparande i enskilda värdepapper får ske i värdepapper noterade på en
börs eller auktoriserad marknadsplats. Därmed säkerställs att värde-
papperen har en godtagbar likviditet och att rimliga krav på information
om handeln med värdepapperen är tillgodosedda. Den enskilde spararen
får med dessa begränsningar fritt välja sammansättningen av sitt sparande
i enskilda värdepapper - något krav på riskspridning ställs inte upp.
Spararen är ägare till de värdepapper som förvärvas och kan därmed
exempelvis utöva rösträtten för de aktier som anskaffas.
Sparande i inlåning på konto får ske endast på inlåningskonto i bank.
De olika sparformerna kan utnyttjas på ett flexibelt sätt. Spararen får
fritt välja sparform och får även omplacera medel under spartiden, såväl
inom sparformerna som mellan dem. Genom dessa regler skapas stor
valfrihet för den enskilde spararen samtidigt som effektiviteten på
kapitalmarknaden befrämjas eftersom sparandet inte låses in i snävt
avgränsade sparformer.
För att delta i det individuella pensionssparandet ingår spararen ett Prop. 1992/93:187
pensionssparavtal med ett pensionssparinstitut som har Finansinspektio-
nens tillstånd att driva pensionssparrörelse. Tillstånd kan ges till
värdepappersinstitut, dvs. till banker och värdepappersbolag. Sparmedlen
placeras efter spararens önskemål i de sparformer institutet erbjuder. För
att tillförsäkra spararen så stor valfrihet som möjligt och stärka konkur-
rensen om sparandet har spararen rätt att flytta sitt sparande från ett
pensionssparinstitut till ett annat, givetvis under förutsättning att
pensionssparavtalet överflyttas till det nya pensionssparinstitutet.
Schablonmässig avkastningsskatt
I propositionen lämnas också förslag om att all avkastning på olika
former av pensionskapital skall beskattas med samma metod. Det gäller
såväl för pensionskapital i livförsäkringsföretagen och pensionsstiftelserna
som i det individuella pensionssparandet.
Metoden innebär att en schablonmässig avkastning beräknas genom att
pensionskapitalet vid årets ingång multipliceras med den genomsnittliga
statslåneräntan under kalenderåret före beskattningsåret. Den framräknade
avkastningen beskattas sedan med en skattesats på 9 %. Skatteuttaget
motsvarar på lång sikt vad den nuvarande skatten på pensionskapitalet
skulle ge.
För livförsäkringsföretagens och pensionsstiftelsernas del innebär för-
slaget att inkomstbeskattningen enligt dagens regler ersätts av en
schabloniserad avkastningsskatt.
Att en ny beskattningsmetod nu föreslås beror på de problem som är
förenade med de nuvarande sätten att beskatta pensionskapital. Med den
föreslagna metoden för avkastningsbeskattning uppnås förenklingar, ökad
likformighet i beskattningen av olika pensioneringssätt och ett stabilare
system på längre sikt. Alla skattemässigt betingade s.k. inlåsningseffekter
bortfaller. Omplaceringar av kapitaltillgångar blir helt skattefria, vilket
bör leda till en allmänt sett effektivare kapitalförvaltning.
För kapital placerat i kapitalförsäkring föreslås att beskattningen hos
livförsäkringsföretagen skall ske på ett motsvarande sätt, men med en
skattesats på 20 %. Motsvarande skall gälla för kapital knutet till andra
personförsäkringar, t.ex sjuk- och olycksfallsförsäkringar.
Ikraftträdande
Såväl förslaget om individuellt pensionssparande som förslaget om
schablonmässigt beräknad avkastningsskatt föreslås träda i kraft den
1 januari 1994.
Härigenom föreskrivs följande.
1 Kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller sådant individuellt sparande för pension som sker
enligt särskilt avtal med ett pensionssparinstitut enligt villkoren i denna
lag.
Lagen gäller inte sparande som omfattas av försäkringsavtal.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
1. pensionssparavtai. sådant avtal som anges i 1 §,
2. pensionssparrörelse: verksamhet som består i att erbjuda allmän-
heten pensionssparavtai,
3. pensionssparinstitut: företag som har fått tillstånd att driva pensions-
sparrörelse,
4. pensionssparare: en person som ingått pensionssparavtai,
5. pensionssparkonto: sådant konto som avses i 3 kap. 4 §,
6. kontoinnehavare: pensionssparare och person som genom förmåns-
tagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett pensionssparav-
tai,
7. värdepappersinstitut: vad som anges i 1 kap. 2 § 5 lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
8. fondpapper: vad som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel
med finansiella instrument.
Sundhetskrav
3 § Pensionssparrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för
verksamheten upprätthålls och tillgångar på pensionssparkonton inte
otillbörligen riskeras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Tillståndsplikt
4 § Pensionssparrörelse får bedrivas endast efter tillstånd av Finansin-
spektionen.
5 § Tillstånd att driva pensionssparrörelse får endast meddelas värde-
pappersinstitut.
Tillstånd får meddelas om
1. bolagsordningen, reglementet eller stadgarna inte strider mot denna
lag eller någon annan författning,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund pensionssparrörelse och
3. företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
Prop. 1992/93:187
6 § Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta Prop. 1992/93:187
verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en
verksamhetsplan skall innehålla.
2 kap. Sparformer
Tillåtna sparformer
1 § Individuellt pensionssparande får ske i en eller flera av sparformerna
1. inlåning,
2. andelar i värdepappersfond och allemansfond samt
3. andra fondpapper.
2 § Vid inlåning skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras
i ett svenskt eller utländskt bankföretag.
3 § Vid sparande i värdepappersfond och allemansfond skall pensions-
sparmedlen för spararens räkning placeras i en sådan värdepappersfond
som avses i lagen (1991:1114) om värdepappersfonder eller i en alle-
mansfond enligt lagen (1983:890) om allemanssparande. Pensionsspar-
medlen får även placeras i ett utländskt fondföretag som är underkastat
lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer
överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.
4 § Vid sparande i andra fondpapper än andelar i värdepappersfond skall
pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i fondpapper som är
noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet
är föremål för handel vid en reglerad marknad som är öppen för
allmänheten.
3 kap. Pensionssparrörelse
Pensionssparavtai
1 § Ett pensionssparavtai skall vara skriftligt. I avtalet skall anges
spartiden, tidpunkten då utbetalningarna skall börja och det antal år
utbetalningar skall ske. Pensionssparavtalet skall även innehålla fullmakt
för pensionssparinstitutet att förfoga över tillgångar på pensionssparkonto
för betalning av avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastnings-
skatt på pensionsmedel. Avtalsvillkor som inte tagits in i avtalet är utan
verkan mot kontoinnehavaren.
2 § Ytterligare bestämmelser om villkor som skall tas in i ett pensions-
sparavtai finns i kommunalskattelagen (1928:370).
Sparmedlens förvaltning
3 § Pensionssparinstitutet skall, inom ramen för bestämmelserna i 2 kap.
om tillåtna sparformer, placera tillgångarna på pensionssparkontot på det
sätt kontoinnehavaren från tid till annan bestämmer. Placeringarna får Prop. 1992/93:187
fördelas mellan sparformerna.
4 § Pensionssparinstitutet skall för varje pensionssparavtai föra ett
pensionssparkonto. På kontot skall institutet fortlöpande anteckna
1. in- och utbetalningar,
2. köp och försäljningar av fondandelar och andra fondpapper,
3. räntor och utdelningar, samt
4. skatter och avgifter som dras från kontot.
Pensionssparkontot skall vid varje tid utvisa vilka olika tillgångar som
förvaltas för kontoinnehavarens räkning.
5 § Tillgångar som inte placeras som inlåning i pensionssparinstitutet
enligt 2 kap. 2 § skall hållas avskilda från institutets tillgångar.
6 § Fondpapper eller andelar i allemansfond får inte förvärvas eller
avyttras till ett pris som avviker från det gällande marknadsvärdet.
7 § Pensionssparinstitutet får avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto
i den utsträckning det behövs
1. för att utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall kunna göras,
2. för att skatter och avgifter skall kunna tas ut från pensionssparkon-
tot, eller
3. enligt lag eller annan författning.
Utbetalning och byte av pensionssparinstitut
8 § Utbetalning från pensionssparkonto får ske endast enligt villkoren i
pensionssparavtalet eller enligt föreskrifter i denna lag eller annan
författning.
9 § Kontoinnehavaren får flytta pensionssparavtalet till ett annat
pensionssparinstitut. Det institut från vilket pensionssparavtalet flyttas får
då ta ut en skälig avgift. Denna får dras från pensionssparkontot.
Vid sådan flyttning som avses i 6 kap. 3 § får avgift inte tas ut.
Information
10 § Pensionssparinstitutet skall, om inte annat har avtalats, skriftligen
underrätta kontoinnehavaren om omplaceringar av tillgångar som utförts
enligt 3 § och om den kostnad som dragits från pensionssparkontot till
följd av åtgärden.
11 § Pensionssparinstitutet skall årligen ge kontoinnehavaren en skriftlig
redovisning av förvaltningen av tillgångarna på pensionssparkontot. I
redovisningen skall anges
1. tillgångarnas ingående och utgående värde,
2. tillgångarnas placering,
3. köp, försäljningar och andra omplaceringar som skett,
4. belopp som har inbetalats eller utbetalats, Prop. 1992/93:187
5. räntor och utdelningar, och
6. skatter och avgifter som dragits från kontot.
12 § Om fondpapper på ett pensionssparkonto är registrerade i pensions-
sparinstitutets namn (förvaltarregistrerade) skall institutet, om inte annat
har avtalats, se till att kontoinnehavaren ändå får del av den information
som han annars skulle ha fått genom utgivaren av fondpapperen.
4 kap. Spararens förfoganden
Allmänna bestämmelser
1 § Överlåtelse eller annat förfogande över tillgångar på ett pensionsspar-
konto eller över rätten enligt ett pensionssparavtai får inte ske på ett sätt
som strider mot denna lag eller mot villkor som enligt kommunalskatte-
lagen (1928:370) skall tas in i avtalet. Sådana förfoganden är ogiltiga.
Bestämmelsen i första stycket hindrar dock inte utmätning eller över-
låtelse vid ackord eller konkurs.
2 § Om pensionssparavtalet upphör att gälla, skall bestämmelserna i
denna lag om begränsningar i rätten att förfoga över tillgångar på
pensionssparkontot inte längre tillämpas.
3 § Lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall inte tillämpas i fråga
om tillgångar på ett pensionssparkonto.
Förmånstagarförordnande
4 § En pensionssparare får förordna sådana närstående som avses i punkt
3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
(1928:370) som förmånstagare till rätten enligt pensionssparavtalet. Ett
sådant förmånstagarförordnande kan återkallas av pensionsspararen, om
han inte gentemot förmånstagaren åtagit sig att inte återkalla det.
Förmånstagarförordnandet upphör att gälla, om förmånstagaren avlider
före pensionsspararen.
5 § Ett förmånstagarförordnande och ett villkor enligt 7 kap 2 § 5
äktenskapsbalken om att belopp som betalas ut enligt ett pensionssparav-
tai skall vara förmånstagarens enskilda egendom liksom en återkallelse
av ett sådant förordnande eller villkor skall, för att vara gällande,
skriftligen meddelas pensionssparinstitutet eller genom institutets försorg
antingen tas in i pensionssparavtalet eller antecknas på detta.
Om pensionsspararen har förenat ett förmånstagarförordnande med ett
villkor om att utbetalningar enligt ett pensionssparavtai skall vara
mottagarens enskilda egendom, skall pensionssparinstitutet skriftligen
underrätta förmånstagaren om villkoret när ett pensionsbelopp första
gången betalas ut.
Verkan av förmånstagarförordnande Prop. 1992/93:187
6 § Om en förmånstagare förordnats, ingår de tillgångar som omfattas av
förordnandet inte i pensionsspararens kvarlåtenskap. Om förmånstagare
inte förordnats upphör pensionssparavtalet att gälla vid pensionsspararens
död.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om en pensionssparare efterlämnar make eller bröstarvinge och en
tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till ett resultat som
är oskäligt mot någon av dem, kan förordnandet jämkas så att tillgång-
arna på pensionssparkontot helt eller delvis tillfaller maken eller
bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnan-
det samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska
förhållanden.
8 § Om en pensionssparares dödsfall inträffar sedan det dömts till äkten-
skapsskillnad mellan pensionsspararen och dennes make eller sedan talan
om äktenskapsskillnad väckts men innan bodelning förrättats gäller, i
stället för vad som föreskrivs i 7 §, följande beträffande jämkning till
förmån för pensionsspararens make. Om maken vid bodelningen inte
kan få ut sin andel därför att rätten enligt pensionssparavtalet övergår till
någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att av tillgångarna på
pensionssparkontot avstå vad som fattas.
9 § Den som vill begära jämkning enligt 7 eller 8 § skall väcka talan mot
förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter pensionsspar-
aren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom
denna tid är rätten till jämkning förlorad.
Tolkning av förmånstagarförordnande
10 § Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett
pensionssparavtai skall bestämmelserna i 105 § andra - ljärde styckena
lagen (1927:77) om försäkringsavtal tillämpas. Med försäkringstagare
skall då i stället avses pensionssparare.
Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande m.m.
11 § Under pensionsspararens livstid får förmånstagaren inte genom
överlåtelse eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet
medför.
12 § Vid pensionsspararens död övergår rätten enligt pensionssparavtalet
till förmånstagaren. Denne får dock inte göra inbetalningar till pensions-
sparkontot, ändra vad som bestämts i pensionssparavtalet om utbetal-
ningarnas storlek och utbetalningstiden eller själv förordna förmåns-
tagare.
Om flera samtidigt är förmånstagare får omplaceringar av tillgångar på Prop. 1992/93:187
pensionssparkontot eller byte av pensionssparinstitut ske endast med
samtliga förmånstagares samtycke.
Om förmånstagama inte kan enas om tillgångarnas förvaltning skall
pensionssparinstitutet på begäran av någon av dem upprätta ett pensions-
sparkonto för varje förmånstagare och fördela tillgångarna mellan
kontona. Vid fördelningen skall förmånstagama anses ha lika rätt om inte
annat följer av pensionsspararens förordnande.
13 § Om rätten enligt ett pensionssparavtai övergått till någon annan av
en annan orsak än pensionsspararens eller en tidigare förmånstagares
död, upphör förmånstagarförordnandet att gälla, om det inte är ett
förordnande som enligt 4 § inte får återkallas.
14 § Om förmånstagare avlider sedan förmånstagarförordnandet börjat
tillämpas, upphör pensionssparavtalet att gälla. Är flera samtidigt
förmånstagare gäller vad nu sagts till den del tillgångarna vid en
fördelning enligt 12 § tredje stycket belöper på den avlidne.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte om det i förordnandet
föreskrivits att rätten till utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall
övergå till någon annan om förmånstagaren avlider.
15 § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat pensionsspararen eller
en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om
förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt enligt
ett pensionssparavtai.
Detta gäller även när någon annars har orsakat pensionsspararens eller
en förmånstagares död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld
på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än
fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta
någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett
brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs
i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.
16 § Om vid bodelning rätten enligt ett pensionssparavtai helt eller delvis
har tillagts kontoinnehavarens make gäller för denne bestämmelserna i
12 § första stycket om förmånstagare.
Har rätten enligt pensionsparavtalet delats skall pensionsparinstitutet
upprätta ett pensionssparkonto även för den andre maken och fördela
tillgångarna mellan kontona i enlighet med vad som bestämts vid bodeln-
ingen.
5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer
1 § Tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas för pensionsspararens
skulder endast om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om
spararen något år betalat in sparbelopp som är mer än dubbelt så stort
som genomsnittet av de årliga inbetalningar som har skett under Prop. 1992/93:187
spartiden.
2 § Om tillgångarna på ett pensionssparkonto får utmätas och förmåns-
tagare har insatts enligt förordnande som kan återkallas, har efter
pensionsspararens död dennes borgenärer, i den utsträckning fordringarna
inte kan betalas ur kvarlåtenskapen, samma rätt till tillgångarna som om
de tillfallit förmånstagaren genom testamente.
3 § Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts
innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om
offentligt ackord har fastställts inom samma tid skall bestämmelserna i
117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om
möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensions-
spararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall
paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 §
respektive 4 kap. 4 §.
4 § Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 - 3 §§ skall, om byte av
pensionssparinstitut skett, överföring av tillgångar på ett pensionsspar-
konto till nytt konto inte anses som inbetalning. Prövningen såvitt gäller
tidpunkten för pensionssparavtalets ingående och spartiden skall ske
utifrån det ursprungliga avtalet.
6 kap. Avveckling av pensionssparrörelse
Obligatorisk avveckling
1 § Om ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva pensionssparrörelse
återkallas eller annars upphör att gälla eller om institutet trätt i likvida-
tion eller försatts i konkurs, skall pensionssparrörelsen avvecklas.
Frivillig avveckling
2 § Ett pensionssparinstitut får i annat fall än som sägs i 1 § avveckla sin
pensionssparrörelse endast med tillstånd av Finansinspektionen. Sådant
tillstånd får ges om avvecklingen bedöms kunna ske utan att kontoinne-
havamas ställning försämras eller om det finns särskilda skäl.
Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för hur avvecklingen skall
ske. Pensionssparinstitutet skall lämna Finansinspektionen de ytterligare
upplysningar om den planerade avvecklingen och därmed samman-
hängande omständigheter som inspektionen begär.
Genomförande av avvecklingen
3 § Vid avveckling av en pensionssparrörelse skall kontoinnehavama
underrättas om avvecklingen samt uppmanas att med tillämpning av
3 kap. 9 § inom en viss tid, lägst två månader, flytta pensionssparkontots
tillgångar till ett annat pensionssparinstitut. Underrättelse skall ske genom
kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamåls-
10
enligt sätt. Efter utgången av den tid som angetts får flyttning inte ske. Prop. 1992/93:187
En upplysning om detta skall tas in i underrättelsen.
4 § Efter utgången av den enligt 3 § bestämda tiden skall ett återstående
bestånd av pensionssparavtai om möjligt överlåtas till ett eller flera andra
pensionssparinstitut. Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av Finans-
inspektionen för att bli giltigt.
Om inspektionen anser att ett avtal skall godkännas, skall inspektionen
i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt
kungöra avtalets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för
kontoinnehavama att inom en bestämd tid, minst en månad efter kun-
görelsens utfärdande, anmäla till inspektionen om de har något att
invända mot avtalet.
Godkänner inspektionen ett avtal om överlåtelse, övergår ansvaret för
pensionssparavtalen på det övertagande pensionssparinstitutet. Detta
institut skall underrätta kontoinnehavama om överlåtelsen och de
eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finans-
inspektionen bestämmer på vilket sätt underättelsen skall ske.
5 § Pensionssparavtai som inte överlåtits inom sex månader från
utgången av den enligt 3 § bestämda tiden upphör att gälla.
Övriga bestämmelser
6 § Om en pensionssparrörelse enligt vad som sägs i 1 § skall avvecklas
eller om ansökan om tillstånd enligt 2 § getts in, får nya pensions-
sparavtai inte ingås.
7 § Pensionsbelopp som förfaller till betalning efter det att ett pensions-
sparinstitut trätt i likvidation eller försatts i konkurs skall betalas ut i den
utsträckning tillgångar som avskilts för kontoinnehavarens räkning räcker
för betalningarna.
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillsynens inriktning
1 § Pensionssparinstitut står under tillsyn av Finansinspektionen. Vid sin
tillsyn skall inspektionen se till att en sund pensionssparrörelse främjas.
Övriga tillsynsfrågor m.m.
2 § Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9, 10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 §
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall tillämpas även ifråga om
pensionssparrörelse. Hänvisningarna till lagen om värdepappersrörelse
skall därvid i stället gälla denna lag.
3 § Återkallas eller upphör ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse upphör också tillståndet att bedriva pensions-
sparrörelse att gälla.
Avgifter till Finansinspektionen Prop. 1992/93:187
4 § Den som ansöker om tillstånd enligt denna lag skall betala avgift för
prövningen enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. Om
Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga i prövningen behöver
anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas
av sökanden.
Pensionssparinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspek-
tionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Frågor om tillstånd enligt denna lag får prövas före ikraftträdandet.
Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet.
12
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 5 § ärvdabalken1 skall ha följande
lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
5 §
Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord
angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen
eller i bestyrkt avskrift fogas därvid
Bouppteckningen skall jämväl
innehålla uppgift om sådan den
döde tillhörig livförsäkring som,
enär förmånstagare insatts, ej ingår
i kvarlåtenskapen.
som bilaga.
Bouppteckningen skall också
innehålla uppgift om livförsäk-
ringar och tillgångar på pensions-
sparkonto enligt lagen (1993:000)
om individuellt pensionssparande
som till följd av att förmånstagare
insatts, inte ingår i kvarlåtenskap-
en.
Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär
det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans av-
komling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock
om gåva som den efterlevande maken, dennes avkomling eller univer-
siell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas
vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad
nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde
icke står i missförhållande till givarens villkor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
*Balken omtryckt 1981:359.
13
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2§, 10 kap. 3-5 §§, 11 kap. 4 § och
13 kap. 4 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
2 §'
Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra
maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det
villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av
arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,
5. egendom som en make erhållit
genom förmånstagarförordnande
vid livförsäkring, olycksfallsförsäk-
ring eller sjukförsäkring som teck-
nats av någon arman än den andra
maken med det villkoret att egen-
domen skall vara mottagarens en-
skilda,
eller
5. egendom som en make erhållit
genom förmånstagarförordnande
vid livförsäkring, olycksfallsför-
säkring, sjukförsäkring
pensionssparande enligt lagen
(1993:000) om individuellt pen-
sionssparande som tecknats av
någon annan än den andra maken
med det villkoret att egendomen
skall vara mottagarens enskilda,
6. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1—5, om inte
annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egen-
domen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
10 kap.
3 §2
Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig
art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för
rättigheten.
Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på
grund av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning,
'Senaste lydelse 1993:130
2Senaste lydelse 1989:925
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller
rätt till
1. ålderspension eller invalidpension, eller
2. efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen
föreligger vid bodelningen.
Rätt till pension som avses i
andra stycket skall dock helt eller
delvis ingå i bodelning, om det
med hänsyn till äktenskapets längd,
makarnas ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt
skulle vara oskäligt att undanta
pensionsrätten från bodelning.
Rätt till pension som tillkommer
någon av makarna på grund av
pensionssparavtai enligt lagen
(1993:000) om individuellt pen-
sionssparande skall inte ingå i
bodelning.
Rätt till pension som avses i
andra och tredje styckena skall
dock helt eller delvis ingå i bodel-
ning, om det med hänsyn till äk-
tenskapets längd, makarnas ekono-
miska förhållanden och omständig-
heterna i övrigt skulle vara oskäligt
att undanta pensionsrätten från
bodelning.
Egendom som har gjorts till en-
skild genom äktenskapsförord, lik-
som vad som har trätt i stället för
sådan egendom samt avkastning av
denna som är enskild egendom,
skall ingå i bodelning om makarna
kommer överens om det vid bodel-
ningen. Detsamma gäller sådan rätt
till pension på grund av försäkring
som avses i 3 § andra stycket.
Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i
bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra gifto-
rättsgods.
Egendom som har gjorts till en-
skild genom äktenskapsförord, lik-
som vad som har trätt i stället för
sådan egendom samt avkastning av
denna som är enskild egendom,
skall ingå i bodelning om makarna
kommer överens om det vid bodel-
ningen. Detsamma gäller sådan rätt
till pension på grund av försäkring
eller pensionssparavtai som avses
i 3 § andra och tredje styckena.
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död
tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.
Om förmånstagares rätt enligt
pensionssparavtai finns bestäm-
melser i lagen (1993:000) om indi-
viduellt pensionssparande.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
11 kap.
4 §3
Har den ena maken utan den andra makens samtycke mom tre år innan
talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom
gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka
värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodel-
ning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde
eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den
förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda gifto-
rättsgodset skall minskas i motsvarande mån.
Vad som sägs i första stycket om
enskild egendom skall även gälla
sådana rättigheter som enligt
10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel-
ning. Därvid skall med ökning av
värdet av en sådan rättighet jäm-
ställas förvärv av rättigheten. Vida-
re skall, om en makes användning
av sitt giftorättsgods har medfört
att värdet av egen pensionsförsäk-
ring ökat eller att maken förvärvat
förmån på grund av sådan försäk-
ring, bestämmelserna i första styc-
ket tillämpas även om den andra
maken har samtyckt till åtgärden.
Vad som sägs i första stycket om
enskild egendom skall även gälla
sådana rättigheter som enligt
10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel-
ning. Därvid skall med ökning av
värdet av en sådan rättighet jäm-
ställas förvärv av rättigheten. Vida-
re skall, om en makes användning
av sitt giftorättsgods har medfört
att värdet av egen pensionsförsäk-
ring eller eget pensionssparkonto
ökat eller att maken förvärvat
förmån på grund av sådan försäk-
ring eller på grund av pensions-
sparavtai, bestämmelserna i första
stycket tillämpas även om den
andra maken har samtyckt till
åtgärden.
13 kap.
4
Har en makes andel enligt 11 kap.
4 § andra stycket beräknats som
om värde av en pensionsförsäkring
hade ingått bland tillgångarna och
kan maken vid bodelningen inte få
ut sin andel är försäkringsgivaren
skyldig att av försäkringstagarens
tillgodohavande betala tillbaka vad
som fattas. Återbetalningen får
göras direkt till försäkringstagarens
make.
§
Har en makes andel enligt 11 kap.
4 § andra stycket beräknats som
om värde av en pensionsförsäkring
hade ingått bland tillgångarna och
kan maken vid bodelningen inte få
ut sin andel är försäkringsgivaren
skyldig att av försäkringstagarens
tillgodohavande betala tillbaka vad
som fattas. Återbetalningen får
göras direkt till försäkringstagarens
make. Vid som nu sagts skall
3Senaste lydelse 1989:925
16
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:187 tillämpas på motsvarande sätt i fråga om tillgångar på pensions- sparkonto. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
17
2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
4 Förslag till Prop. 1992/93:187
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:890) om allemanssparande1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 §2
I denna lag behandlas den sär-
skilda sparform (allemanssparande)
som är förenad med skattelättnader
enligt 2 § lagen (1988:847) om
skattelättnader för allemanssparan-
de.
Föreslagen lydelse
I denna lag behandlas den sär-
skilda sparform (allemanssparande)
som är förenad med skattelättnader
enligt 2 § lagen (1988:847) om
skattelättnader för allemanssparan-
de. Lagen gäller, med de undantag
som anges i andra stycket, även för
sådant sparande som sker i andelar
i allemansfond enligt lagen
(1993:000) om individuellt
pensionssparande.
Bestämmelserna i 3 § andra -
fjärde styckena, 4, 6, 8, 8a, 9 och
19-28 §§ skall inte tillämpas i
fråga om sådant sparande i alle-
mansfond som sker enligt lagen om
individuellt pensionssparande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
'Lagen omtryckt 1986:522.
2Senaste lydelse 1992:1497.
18
5 Förslag till Prop. 1992/93:187
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1
nionde stycket av anvisningarna till
31 § och punkt 3 a av anvisningar-
na till 33 § kommunalskattelagen
(1928:370),
6. 19 § första stycket, punkt 1
nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 §
samt punkt 3 a av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen
(1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
11. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) samt
13. 10 § insiderlagen (1990:1342).
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
'Senaste lydelse 1991:1000.
19
Härigenom föreskrivs att 1, 3 - 5 och 9 §§ lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder1 skall ha följande
lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Denna lag gäller livförsäkringar
där premiema enligt försäkringsav-
talet skall placeras i en eller flera
värdepappersfonder som är av-
sedda för tillskott genom försäk-
ringspremier (försäkringspremie-
fonder).
Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag gäller livförsäkringar
där premiema enligt försäkringsav-
talet skall placeras i en eller flera
värdepappersfonder.
3 §3
Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, gäller i tillämpliga delar
1. för försäkringsbolaget be-
stämmelserna i försäkringsrörel-
selagen (1982:713) och
2. för försäkringspremiefonder
bestämmelserna i lagen
(1990:1114) om värdepappersfon-
der.
Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, gäller i tillämpliga delar
för försäkringsbolaget bestämmel-
serna i försäkringsrörelselagen
(1982:713).
Försäkringsbolaget skall placera in-
betalda premier för försäkringen i
den eller de försäkringspremie-
fonder som försäkringstagaren från
tid till annan bestämmer.
Försäkringsbolaget skall placera in-
betalda premier för försäkringen i
den eller de värdepappersfonder
som försäkringstagaren från tid till
annan bestämmer.
Försäkringsbolaget har dock rätt
att i sina villkor begränsa antalet
fonder i vilka inbetalda premier får
placeras.
'Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:1117.
2Senaste lydelse 1990:1117.
3Senaste lydelse 1990:1117.
20
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Utdelning från en försäkringspre-
miefond på andelar som förvärvats
enligt 4 § får användas endast för
förvärv av nya fondandelar, utbe-
talning enligt försäkringsavtalet
eller täckning av försäkringstaga-
rens kostnader för försäkringen.
Utdelning från en värdepappers-
fond på andelar som förvärvats
enligt 4 § får användas endast för
förvärv av nya fondandelar, utbe-
talning enligt försäkringsavtalet
eller täckning av försäkringstaga-
rens kostnader för försäkringen.
Försäkringsbolaget får utan hinder
av begränsningarna i 7 kap. 17 §
försäkringsrörelselagen (1982:713)
äga aktier i ett fondbolag som
förvaltar en försäkringspremie-
fond.
Försäkringsbolaget får utan hinder
av begränsningarna i 7 kap. 17 a §
försäkringsrörelselagen (1982:713)
äga aktier i ett fondbolag vars enda
uppgift är att förvalta sådana
värdepappersfonder som uteslutan-
de är avsedda för placeringar
enligt 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
21
7 Förslag till Prop. 1992/93:187
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag får som ett
led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet.
För att underlätta värdepappersrörelsen får ett värdepappersbolag och
ett utländskt värdepappersföretag, efter tillstånd av Finansinspektionen,
ta emot medel på konto och lämna kredit mot säkerhet.
När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värde-
pappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag utövar annan verk-
samhet än som anges i första och andra styckena, om den kan antas
komma att underlätta rörelsen.
1 lagen (1993:000) om individu-
ellt pensionssparande finns bestäm-
melser om rätt för värdepappers-
institut att bedriva pensionsspar-
rörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
22
Prop. 1992/93:187
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 32 § 1 mom., 46 § 2 mom., 53 § 4 mom., punkt 1 av
anvisningarna till 20 §, punkt 21 av anvisningarna till 23 §, punkt 1 av
anvisningarna till 31 §, punkt 4 av anvisningarna till 41 §, punkt 6 av
anvisningarna till 46 § och punkt 1 av anvisningarna till 48 § skall ha
följande lydelse,
dels att i anvisningarna till 31 § skall införas en ny punkt, 3, och i
anvisningarna till 46 § en ny punkt, 7, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §
1 mom.' Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i
pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring med undantag
av livränta som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det
inte är fråga om livränta som avses i d) och inte heller annat följer av 2
mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av
personskada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av
livräntan som avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur
eller för förlorat underhåll,
e) ersättning som utgått i annan form än livränta på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, dock inte
ersättning, som avser sjukvårds- eller läkarkostnader,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör
skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag
som enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall
tas upp som intäkt av tjänst,
i) sådana förmåner och ersättningar m. m. som anges i punkterna 14
och 15 av anvisningarna,
j) behållning på pensions-
sparkonto till den del pensions-
sparavtalet upphör att gälla enligt
4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 §
lagen (1993:000) om individuellt
'Senaste lydelse 1990:650.
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
pensionssparande, samt till den del
behållningen tas i anspråk på
grund av utmätning, konkurs eller
ackord.
Vid avskattning enligt första
stycket j avses med pensions-
sparkontots behållning marknads-
värdet på kontots tillgångar efter
avräkning för den skatt enligt lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel som är hänförlig till
kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts — såsom
vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp —
vilket utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,
att han enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses
som ägare, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från
fastigheten, räknas som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt
reglerna för privatbostad.
46 §
2 mom.2 Skattskyldig, som har varit bosatt här i riket under hela
beskattningsåret, får dessutom göra avdrag:
1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetal-
ning, som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den
utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;
2) för påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter
som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla;
3) för obligatoriska avgifter som den skattskyldige, på grund av arbete
i ett annat nordiskt land, enligt slutligt fastställd debitering skall betala
i överensstämmelse med den konvention som avses i förordningen
(1981:1284) om tillämpning av en konvention den 5 mars 1981 mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet, om
den avgiftsgrundande intäkten tas till beskattning för beskattningsåret i
Sverige;
6) för avgift som den skattskyldige har betalat under beskattningsåret
för annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som ägs av
arbetsgivare, i den omfattning som framgår av punkt 6 av anvisningarna;
7) för inbetalning som den skatt-
skyldige under beskattningsåret har
gjort på pensionssparkonto i den
omfattning som framgår av punkt 7
av anvisningarna.
2Senaste lydelse 1990:650.
24
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Har skattskyldig under beskatt-
ningsåret varit skyldig att betala
sjömansskatt, medges avdrag för
periodiskt understöd och avgift för
pensionsförsäkring som anges i
första stycket 6, endast i den mån
hänsyn inte tagits till understödet
eller avgiften vid beräkningen av
sjömansskatt.
Avdrag för avgift som avses i
första stycket 6 medges endast i
den mån avdrag inte får ske från
intäkt av särskild förvärvskälla.
Har skattskyldig under beskatt-
ningsåret varit skyldig att betala
sjömansskatt, medges avdrag för
periodiskt understöd, avgift för
pensionsförsäkring som anges i
första stycket 6 och inbetalning på
pensionssparkonto som anges i
första stycket 7, endast i den mån
hänsyn inte tagits till understödet,
avgiften eller inbetalningen vid
beräkningen av sjömansskatt.
Avdrag för avgift som avses i
första stycket 6 och för inbetalning
som avses i första stycket 7 medges
endast i den mån avdrag inte får
ske från intäkt av särskild
förvärvskälla.
Om skattskyldig varit bosatt här i riket endast under en del av
beskattningsåret, medges avdrag som nu sagts bara i den mån det belöper
på nämnda tid.
53 §
4 mom.3 Överlåtes pensionsför-
säkring genom bodelning, skall
överlåtaren oavsett överlåtelsen
under sin livstid i förvärvarens
ställe vara skattskyldig för utfallan-
de belopp, såvida han icke skulle
ha varit berättigad till avdrag vid
utgivande av periodiskt understöd
till förvärvaren. Om det finns
särskilda skäl, får skattemyndighet-
en efter ansökan besluta att
överlåtaren inte skall vara
skattskyldig i förvärvarens ställe,
även om överlåtaren inte skulle ha
varit berättigad till avdrag som här
avses. Skattemyndighetens beslut i
sådant ärende får överklagas hos
riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas.
4 mom. Överlåts genom bodel-
ning pensionsförsäkring eller rätt
enligt pensionssparavtai, skall
överlåtaren oavsett överlåtelsen
under sin livstid i förvärvarens
ställe vara skattskyldig för ut-
fallande belopp, såvida han inte
skulle ha varit berättigad till
avdrag vid utgivande av periodiskt
understöd till förvärvaren. Om det
finns särskilda skäl, får skattemyn-
digheten efter ansökan besluta att
överlåtaren inte skall vara skatt-
skyldig i förvärvarens ställe, även
om överlåtaren inte skulle ha varit
berättigad till avdrag som här
avses. Skattemyndighetens beslut i
sådant ärende får överklagas hos
riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas.
Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att
uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, sin
rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande belopp, i den mån
han icke vid utbetalning till mottagaren skulle vara berättigad till avdrag
för beloppet såsom för omkostnad eller periodiskt understöd.
3Senaste lydelse 1991:180.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Anvisningar
till 20 §
l.4 Till skattskyldigs levnads-
kostnader, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per-
sonliga försäkringar och avgifter
till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag
får dock göras för sådana premier
och avgifter i den omfattning som
anges i 33 §, 46 § 2 mom., punk-
terna 21 och 23 av anvisningarna
till 23 § och punkt 6 av anvisning-
arna till 33 §.
1. Till skattskyldigs levnadskost-
nader, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per-
sonliga försäkringar och avgifter
till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag
får dock göras för sådana premier
och avgifter i den omfattning som
anges i 33 §, 46 § 2 mom., punk-
terna 21 och 23 av anvisningarna
till 23 § och punkt 6 av anvisning-
arna till 33 §. Avdrag får även
göras för inbetalning på pensions-
sparkonto i den omfattning som
anges i 46 § 2 mom. och punkt 21
av anvisningarna till 23 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivar-
organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till
den del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad
avgifterna avser får grundas på uppgifter i organisationens budget om
inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna
alltid i första hand avräknas mot kostnaderna för den övriga organisa-
tionsverksamheten.
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att
hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med
större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter
för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård, för vilka
avdrag inte medges enligt denna paragraf, räknas
kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning inte utges enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån kostnaderna inte avser
antingen sjuk- och tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande
i samband med tjänsteförrättning utomlands eller sjuk- och tandvårdskost-
nader för anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäk-
ring,
4Senaste lydelse 1992:1343.
26
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
kostnader för företagshälsovård som inte uppfyller villkoren i 3 §
1-7 den upphävda förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälso-
vård samt
kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering eller liknande
och som inte bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer.
till 23 §
21.5 Avdrag får göras för avgift
för pensionsförsäkring. Avdraget
beräknas på inkomst av närings-
verksamhet och inkomst av kapital
1 den omfattning som anges i 46 §
2 mom. första stycket 6 och fjärde
stycket samt i punkt 6 första —
fjärde och sjätte styckena av an-
visningarna till 46 §.
21. Avdrag får göras för avgift för
pensionsförsäkring och för inbe-
talning på eget pensionssparkonto.
Avdraget beräknas på inkomst av
näringsverksamhet och inkomst av
kapital i den omfattning som anges
i 46 § 2 mom. första stycket 6 och
7 och fjärde stycket, i punkt 6
första — fjärde och sjätte styckena
samt i punkt 7 av anvisningarna till
46 §.
till 31 §
l.6 Med pension förstås dels be-
lopp, som annorledes än i följd av
försäkring utgår på grund av före-
gående tjänsteförhållande, dels
belopp, som på grund av lagen
(1962:381) om allmän försäkring
utgår i form av folkpension eller
tilläggspension, dels belopp som
utgår på grund av pensionsförsäk-
ring.
1. Med pension förstås dels be-
lopp, som annorledes än i följd av
försäkring utgår på grund av före-
gående tjänsteförhållande, dels
belopp, som på grund av lagen
(1962:381) om allmän försäkring
utgår i form av folkpension eller
tilläggspension, dels belopp som
utgår på grund av pensionsförsäk-
ring, dels belopp som utbetalas
från pensionssparkonto till pen-
sionsspararen, till förmånstagare
på grund av förmånstagarförord-
nande, till den som erhållit rätten
till pension genom bodelning, till
make eller bröstarvinge på grund
av jämkning av förmånstagarför-
ordnande samt vid återbetalning
enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbal-
ken.
Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt till
andra försäkringsbelopp än ålderspension, invalidpension eller efterlev-
andepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring
fordras vidare, om inte annat följer av förklaring enligt sjuttonde stycket,
att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse.
5Senaste lydelse 1991:692.
6Senaste lydelse 1991:180.
27
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om
invalidpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänste-
pensionsförsäkring förstås pensionsförsäkring, som har samband med
tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara
för betalning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring förstås
också pensionsförsäkring, som — om en anställd avlidit — tagits av den
anställdes arbetsgivare till förmån för den anställdes efterlevande och för
vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara för betalning av hela
avgiften.
I fråga om annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring skall
försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans
make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden barn under 16 år, får han ta försäkring avseende efterlev-
andepension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts
som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan skattemyndigheten
efter ansökan medge att dödsboet efter skattskyldig som här i riket
bedrivit näringsverksamhet får ta försäkring avseende efterlevandepen-
sion. Som förutsättning för att medgivande skall lämnas gäller att den
efterlevande saknar betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas
i samband med att boet upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande
gäller om den avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk
person.
Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Om
särskilda skäl föreligger, får dock skattemyndigheten efter ansökan
besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.
Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men under
den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen skall upphöra
när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år. Pensionen får under den
första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än
samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensions-
belopp.
För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den
skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfästs enligt
planen. Vad som enligt denna lag avses med allmän pensionsplan framgår
av punkt 20 av anvisningarna till 23 §.
Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring. Till tjänstepensionsförsäkring avseende
ålderspension skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den
försäkrade, vara förmånstagare.
Med invalidpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst
så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga.
Invalidpension får upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet
träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregående
stycke.
Med efterlevandepension förstås pension
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
1. som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades make,
varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade
varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
2. som efter den försäkrades död utgår till barn till den försäkrade eller
barn till person som angivits under 1,
3. som utgår till efterlevande på grund av försäkring som tagits av
dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid pension får utgå
som om den avlidne varit försäkrad, eller
4. som utgår på grund av försäkring som tagits av arbetsgivare till
förmån för anställds efterlevande med stöd av andra stycket sista
meningen, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.
Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande lever och
får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå
med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med
stigande pensionsbelopp. Efterlevandepension till person som avses i
föregående stycke 1. får upphöra när denne ingår nytt äktenskap men i
annat fall under dennes livstid inte förrän fem år förflutit efter den
försäkrades död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den
tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, får dock sådan
efterlevandepension som nyss sagts upphöra vid sistnämnda tidpunkt.
Efterlevandepension till barn, som avses i föregående stycke 2., skall
upphöra senast när barnet fyller 20 år. Är barnet varaktigt oförmöget till
arbete, får pension utgå så länge barnet lever. Har försäkring avseende
efterlevandepension till barn tagits på sådan persons liv som avses i
föregående stycke 1., skall pensionen upphöra senast när barnet fyller 16
år.
Som efterlevandepension anses även pension som — om försäkrad eller
efterlevande make avlider innan ålders- eller efterlevandepension har
utgått under viss i försäkringsavtalet angiven minsta tid — skall utgå
under återstoden av denna tid (försörjningsränta). En förutsättning för
detta är dock att försörj ningsräntan skall kunna utgå endast till person
som avses i nionde stycket. Vidare förutsätts
a) att försörj ningsräntan är förenad med livsvarig ålderspension eller
med sådan livsvarig efterlevandepension till make, som skall börja utgå
omedelbart efter den försäkrades död, samt att försörjningsräntans
årsbelopp inte överstiger den livsvariga pensionens årsbelopp,
b) att försörjningsräntan skall utgå under högst tjugo år, dock med den
inskränkningen att, då räntan är förenad med livsvarig ålderspension,
räntan inte får utgå längre än till den tidpunkt, då den försäkrade skulle
ha fyllt 90 år, och inte heller, vid pensionsålder över 70 år, under längre
tid än som motsvarar skillnaden mellan 90 år och pensionsåldern,
c) att premier för försörjningsräntan och den med denna förenade
livsvariga pensionen skall erläggas under tid, som inte med mera än fem
år understiger den tid under vilken försörjningsräntan enligt avtalet längst
skall utgå, samt att inte vid utgången av något kalenderår under
förstnämnda tid det sammanlagda beloppet av erlagda premier överstiger
29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
det belopp, som vid samma tidpunkt skulle ha erlagts, om premiebetal-
ningen jämnt fördelats på tid, som med fem år understiger den tid under
vilken försörjningsräntan längst skall utgå.
Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) i nästföregående stycke
skall efterlevandepension anses såsom livsvarig, även om pension skall
upphöra vid omgifte.
Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension får
endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt
nionde och tionde styckena eller, vid försörjningsränta, person som anges
i nionde stycket.
Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna lag är
avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse som pensionsför-
säkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla
villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och inte heller
ändras på sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som
anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan
föreskrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte innehålla villkor som
är oförenligt med bestämmelserna om pensionsförsäkring i denna lag.
Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast överlåtas
1. till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller
efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,
2. på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller
3. genom bodelning.
Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäk-
ring får utan hinder av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska
återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl
föreligger och skattemyndigheten på särskild ansökan medger det.
Bestämmelserna i lagen hindrar inte heller återbetalning enligt 13 kap.
4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande.
Om särskilda skäl föreligger, kan skattemyndigheten efter ansökan
förklara att försäkring som har meddelats i utomlands bedriven försäk-
ringsrörelse skall anses som pensionsförsäkring. Sådan förklaring får
meddelas endast under förutsättning att villkoren för försäkringen i
huvudsak står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna anvis-
ningspunkt om pensionsförsäkring. Har förklaring som här avses
meddelats kan försäkringen inte övergå till kapitalförsäkring.
Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsförsäk-
ring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grupplivförsäkring
svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grund
av försäkring.
Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring
får anses såsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet
vid dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring
som huvudförsäkringen.
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband
med tjänst fordras, att premier för försäkringen skall betalas av arbetsgiv-
aren. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att
försäkringen har tagits i samband med tjänst.
Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant tillägg till
denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.
Såvitt gäller kraven enligt denna
anvisningspunkt, att en ålders- eller
efterlevandepension under den
första femårsperioden inte utgår
med annat än samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp samt att årsbelop-
pet av en försörj ningsränta inte
överstiger den livsvariga pensio-
nens årsbelopp, bortses i fråga om
försäkring enligt lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med aktiefond-
sanknytning från sådana föränd-
ringar av beloppen som föranleds
av kursutvecklingen på fondande-
larna.
Såvitt gäller kraven enligt denna
anvisningspunkt, att en ålders- eller
efterlevandepension under den
första femårsperioden inte utgår
med annat än samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp samt att årsbelop-
pet av en försörj ningsränta inte
överstiger den livsvariga pensio-
nens årsbelopp, bortses i fråga om
försäkring enligt lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med anknytning
till värdepappersfonder från sådana
förändringar av beloppen som
föranleds av kursutvecklingen på
fondandelarna.
Beslut som skattemyndighet meddelat med stöd av tredje, fjärde,
sextonde eller sjuttonde stycket av denna anvisningspunkt får överklagas
hos riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
3. Pensionssparavtai, pensions-
sparkonto, pensionssparare och
kontoinnehavare har den innebörd
som anges i 1 kap. 2 § lagen
(1993:000) om individuellt pen-
sionssparande.
För att ett konto skall anses
utgöra ett pensionssparkonto for-
dras att kontot förs av ett svenskt
pensionssparinstitut eller av ett
utländskt instituts filial i Sverige.
Utbetalning från pensionsspar-
konto får, förutom betalning av
skatt, avgifter och ersättning för
förvärv av tillgångar, inte avse
annat än
pension till pensionsspararen
(ålderspension),
pension efter pensionsspararens
död till dem som avses i sjunde
stycket (efterlevandepension),
behållning som skall avskattas
enligt 32 § 7 mom. första stycket j,
belopp som utgår på grund av
jämkning av förmånstagarförord-
nande samt
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
återbetalning enligt 13 kap. 4 §
äktenskapsbalken.
Ålderspension får inte börja
betalas ut vid lägre ålder än 55 år.
Utbetalning får dock ske dessförin-
nan till den som fått rätt till för-
tidspension enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Om det i
andra fall finns särskilda skäl, får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att pension får börja be-
talas ut vid lägre ålder.
Pensionssparkonto får avslutas
genom en utbetalning i förtid om
behållningen på kontot uppgår till
högst ett basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring och kontot inte
är förenat med ett oåterkalleligt
förmånstagarförordnande samt
inbetalning på kontot inte har skett
senare än 10 år före utbetalnings-
tillfället. Om det i andra fall finns
synnerliga skäl, får skattemyndig-
heten efter ansökan besluta att
kontot får avslutas genom utbe-
talning i förtid.
Ålderspension får betalas ut högst
så länge pensionsspararen lever
och skall utgå under minst fem år
eller, om pensionssparavtalet skall
upphöra när pensionsspararen
fyller 65 år, under minst tre år.
Pensionen skall under den första
femårsperioden för utbetalningarna
betalas ut med samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp.
Med efterlevandepension förstås
pension som efter pensionsspara-
rens död betalas till
1. person med vilken den avlidne
varit gift eller sammanbott under
äktenskapsliknande förhållanden,
eller
2. barn till pensionsspararen
eller till person som angivits under
1.
Efterlevandepension får betalas
ut högst så länge den efterlevande
lever och skall under den första
femårsperioden för utbetalningarna
betalas ut med samma belopp vid
32
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp. Har pensions-
spararen avlidit mindre än fem år
före den tidpunkt då utbetalningar-
na annars skulle ha upphört, får
dock efterlevandepension upphöra
vid sist nämnda tidpunkt.
Som förmånstagare till rätt enligt
pensionssparavtai får endast insät-
tas person till vilken efterlevande-
pension kan betalas enligt sjunde
stycket.
Pensionssparvillkor, som med
hänsyn till bestämmelserna i denna
lag är avgörande för frågan om
sparavtalet skall anses utgöra ett
pensionssparavtai, skall tas in i
pensionssparavtalet. Detta skall
dessutom innehålla villkor att rätt
enligt pensionssparavtai samt till-
gångar på ett pensionssparkonto
inte får pantsättas eller belånas.
Pensionssparavtalet får inte heller
ändras på sådant sätt att det inte
längre uppfyller de föreskrifter som
anges för ett sådant avtal i lag
eller innehålla villkor som är o-
förenliga med bestämmelserna om
pensionssparavtai i denna lag.
Rätt till behållning på pensions-
sparkonto får endast överlåtas
1. på grund av utmätning,
2. vid ackord och konkurs, eller
3. i den ordning som anges i 4
kap. 12 och 16 §§ lagen om in-
dividuellt pensionssparande.
Den som övertagit rätt till be-
hållning på respektive utbetalning-
ar från pensionssparkonto skall
omedelbart underrätta det pen-
sionssparinstitut somför kontot om
överlåtelsen.
Vid tillämpningen av kravet att
en ålders- eller efterlevandepension
under den första femårsperioden
skall betalas ut med samma eller
med stigande belopp skall, för
sparande i värdepapper och värde-
pappersfonder, bortses från de
förändringar av beloppen som
beror på kursutvecklingen på vär-
depapperen och fondandelarna.
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Beslut av skattemyndighet enligt
fjärde och femte styckena av denna
anvisningspunkt får överklagas hos
Riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas.
till 41 §
4.7 I fråga om inkomst av tjänst
gäller såsom allmän regel, att
inkomst skall anses hava åtnjutits
under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att
anse som verkligen förvärvad och
till sitt belopp känd. Detta är fram-
för allt förhållandet, då inkomsten
av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för
lyftning eller, såsom i fråga om
bostadsförmån och andra förmåner
in natura, då den på annat sätt
kommit den skattskyldige till godo,
detta oberoende av huruvida in-
4. I fråga om inkomst av tjänst
gäller som allmän regel, att in-
komst skall anses hava åtnjutits
under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att
anse som verkligen förvärvad och
till sitt belopp känd. Detta är fram-
för allt förhållandet, då inkomsten
av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för
lyftning eller, såsom i fråga om
bostadsförmån och andra förmåner
in natura, då den på annat sätt
kommit den skattskyldige till godo,
detta oberoende av huruvida in-
komsten intjänats under året eller
tidigare. Har den skattskyldige på
grund av sin tjänst fått förvärva
värdepapper på förmånliga villkor,
tas förmånen upp till beskattning
det år förvärvet skedde.
Å andra sidan skall utgifterna och
avdragas från intäkten under det
komsten intjänats under året eller
tidigare. Har den skattskyldige på
grund av sin tjänst fått förvärva
värdepapper på förmånliga villkor,
tas förmånen upp till beskattning
det år förvärvet skedde. I fall då
behållning på pensionssparkonto
skall avskattas enligt 32 § 7 mom.
första stycket j inträder skattskyl-
digheten när pensionssparavtalet
upphör att gälla för de tillgångar
som skall avskattas.
omkostnaderna för inkomstförvärvet
år, då de verkligen blivit av den
skattskyldige bestridda, även om de avser inkomst, som tidigare
förvärvats eller först under ett senare år beräknas inflyta.
till 46 §
6.8 Avdrag för avgift för pensionsförsäkring medges endast om
försäkringen ägs av den skattskyldige.
Avdraget får inte överstiga sum- Avdraget får, tillsammans med
man av avdrag för sådan inbetalning på
7Senaste lydelse 1992:1662.
34
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
1. den skattskyldiges inkomst av
aktiv näringsverksamhet före av-
drag enligt punkt 21 av anvisning-
arna till 23 §, före avdrag för
särskild löneskatt på pensionskost-
nader enligt punkt 23 av anvisning-
arna till 23 § på sådan pensionsför-
säkring som avses i denna anvis-
ningspunkt och före avdrag för
avsättning för egenavgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter,
pensionssparkonto som avses i
punkt 7, inte överstiga summan av
1. den skattskyldiges inkomst av
aktiv näringsverksamhet före av-
drag enligt punkt 21 av anvisning-
arna till 23 §, före avdrag för
särskild löneskatt på pensionskost-
nader enligt punkt 23 av anvisning-
arna till 23 § på sådan pensionsför-
säkring som avses i denna anvis-
ningspunkt och på sådan inbetal-
ning på pensionssparkonto som
avses i punkt 7 och före avdrag för
avsättning för egenavgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter,
2. inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som avses i 32 §
1 mom. första stycket h och i och
3. inkomst ombord enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt samt enligt
1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning för antingen beskatt-
ningsåret eller året närmast dessförinnan
och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. Avdraget får
uppgå till högst ett belopp motsvarande det basbelopp som enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring bestämts för året närmast före
taxeringsåret och dessutom t fraga om
a. inkomst av aktiv näringsverk-
samhet till sammanlagt högst 25
procent av inkomsten före avdrag
enligt punkt 21 av anvisningarna
till 23 §, före avdrag för särskild
löneskatt på pensionskostnader
enligt punkt 23 av anvisningarna
till 23 § på sådan pensionsförsäk-
ring som avses i denna anvisnings-
punkt och före avdrag för avsätt-
ning för egenavgifter enligt lagen
om socialavgifter till den del den
inte överstiger tjugo gånger nämn-
da basbelopp samt högst 20 pro-
cent av den del av nyss nämnda
inkomst som överstiger tjugo men
inte fyrtio gånger nämnda basbe-
lopp,
a. inkomst av aktiv näringsverk-
samhet till sammanlagt högst 25
procent av inkomsten före avdrag
enligt punkt 21 av anvisningarna
till 23 §, före avdrag för särskild
löneskatt på pensionskostnader
enligt punkt 23 av anvisningarna
till 23 § på sådan pensionsförsäk-
ring som avses i denna anvisnings-
punkt och på sådan inbetalning på
pensionssparkonto som avses i
punkt 7 och före avdrag för avsätt-
ning för egenavgifter enligt lagen
om socialavgifter till den del den
inte överstiger tjugo gånger nämn-
da basbelopp samt högst 20 pro-
cent av den del av nyss nämnda
inkomst som överstiger tjugo men
inte fyrtio gånger nämnda basbe-
lopp,
b. inkomst av anställning om den skattskyldige helt saknar pensionsrätt
i anställning och inte är anställd i ett aktiebolag eller en ekonomisk
förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt
8Senaste lydelse 1991:1832.
35
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
20 e femte stycket av anvisningarna till 23 § till sammanlagt högst 35
procent av inkomsten till den del den inte överstiger tjugo gånger nämnda
basbelopp samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger
tjugo men inte trettio gånger nämnda basbelopp eller
c. annan inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som avses
i 32 § 1 mom. första stycket h och i, och inkomst ombord enligt lagen
om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig
dagpenning till högst 10 procent av den del av inkomsten som överstiger
tio men inte tjugo gånger samma basbelopp. — Avdrag enligt detta stycke
beräknas i sin helhet antingen på inkomst som skall tas upp till beskatt-
ning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan.
Om den skattskyldige har inkomst av aktiv näringsverksamhet från mer
än en förvärvskälla får avdrag beräknat enligt detta stycke inte överstiga
det avdrag som kunnat göras om inkomsten varit hänförlig till en och
samma förvärvskälla. Har den skattskyldige inkomster som kan grunda
rätt till avdrag enligt detta stycke både i inkomstslaget näringsverksamhet
och som allmänt avdrag skall den del av avdraget som beräknas på ett
basbelopp fördelas efter respektive avdragsgrundande inkomsts andel av
de sammanlagda avdragsgrundande inkomsterna.
Om särskilda skäl föreligger får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att avdrag för avgift för
pensionsförsäkring får medges med
högre belopp än som följer av
bestämmelserna i föregående styc-
ke. Därvid skall dock följande
gälla. För skattskyldig, som redo-
visar inkomst som är att anse som
inkomst endast av tjänst med bort-
seende från sådan intäkt som avses
i 32 § 1 mom. första stycket h och
i men som i huvudsak saknar
pensionsrätt i anställning, får av-
drag medges högst med belopp,
beräknat som för skattskyldig som
avses i andra stycket b. Har sådan
skattskyldig erhållit särskild ersätt-
ning i samband med att anställning
upphört och har han ej skaffat sig
ett betryggande pensionsskydd, får
dock avdrag medges med högre
belopp. Avdrag som avses i de två
närmast föregående meningarna får
dock inte beräknas för inkomst
som härrör från aktiebolag eller
ekonomisk förening vari den skatt-
skyldige har sådant bestämmande
inflytande som avses i punkt 20 e
femte stycket av anvisningarna till
23 §. Har skattskyldig, som —
Om särskilda skäl föreligger får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att avdrag för avgift för
pensionsförsäkring respektive inbe-
talning på pensionssparkonto får
medges med högre belopp än som
följer av bestämmelserna i föregå-
ende stycke. Därvid skall dock
följande gälla. För skattskyldig,
som redovisar inkomst som är att
anse som inkomst endast av tjänst
med bortseende från sådan intäkt
som avses i 32 § 1 mom. första
stycket h och i men som i huvud-
sak saknar pensionsrätt i anställ-
ning, får avdrag medges högst med
belopp, beräknat som för skattskyl-
dig som avses i andra stycket b.
Har sådan skattskyldig erhållit
särskild ersättning i samband med
att anställning upphört och har han
ej skaffat sig ett betryggande pen-
sionsskydd, får dock avdrag med-
ges med högre belopp. Avdrag
som avses i de två närmast föregå-
ende meningarna får dock inte
beräknas för inkomst som härrör
från aktiebolag eller ekonomisk
förening vari den skattskyldige har
sådant bestämmande inflytande
som avses i punkt 20 e femte
36
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
själv eller genom förmedling av
juridisk person — bedrivit närings-
verksamhet, upphört med driften i
förvärvskällan och har han under
verksamhetstiden ej skaffat sig ett
betryggande pensionsskydd, får
avdrag beräknas även på inkomst
av kapital som är hänförlig till
försäljning av förvärvskällan före
avdraget, på inkomst av passiv
näringsverksamhet före avdraget
samt på sådan intäkt av tjänst som
avses i 32 § 1 mom. första stycket
h. Avdraget får i detta fall beräk-
nas med beaktande av det antal år
den skattskyldige drivit närings-
verksamheten, dock högst för tio
år. Hänsyn skall vid bedömningen
av avdragets storlek tas till den
skattskyldiges övriga pensions-
skydd och andra möjligheter till
avdrag för avgift som avses i 46 §
2 mom. första stycket 6. Avdraget
får dock inte överstiga ett belopp
som för varje år som driften pågått
motsvarar tio gånger det basbelopp
som enligt lagen om allmän försäk-
ring bestämts för det år driften i
förvärvskällan upphört och ej
heller summan av de belopp som
under beskattningsåret redovisats
som nettointäkt av förvärvskällan i
förekommande fall före avdraget,
före avdrag för särskild löneskatt
på pensionskostnader enligt punkt
23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som
avses i denna anvisningspunkt och
före avdrag för avsättning för
egenavgifter enligt lagen om so-
cialavgifter och sådan inkomst av
kapital som är att hänföra till vinst
med anledning av överlåtelse av
förvärvskällan. Har skattemyndig-
heten enligt punkt 1 tredje stycket
av anvisningarna till 31 § medgivit
att dödsbo tar pensionsförsäkring,
anger skattemyndigheten det högsta
belopp varmed avdrag för avgift
för försäkringen får medges. Här-
vid iakttas i tillämpliga delar be-
stämmelserna i detta stycke om
avdrag för skattskyldig som upp-
stycket av anvisningarna till 23 §.
Har skattskyldig, som — själv
eller genom förmedling av juridisk
person — bedrivit näringsverksam-
het, upphört med driften i för-
värvskällan och har han under
verksamhetstiden ej skaffat sig ett
betryggande pensionsskydd, får
avdrag beräknas även på inkomst
av kapital som är hänförlig till
försäljning av förvärvskällan före
avdraget, på inkomst av passiv
näringsverksamhet före avdraget
samt på sådan intäkt av tjänst som
avses i 32 § 1 mom. första stycket
h. Avdraget får i detta fall beräk-
nas med beaktande av det antal år
den skattskyldige drivit närings-
verksamheten, dock högst för tio
år. Hänsyn skall vid bedömningen
av avdragets storlek tas till den
skattskyldiges övriga pensions-
skydd och andra möjligheter till
avdrag för avgift och inbetalning
som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 6 och 7. Avdraget får dock
inte överstiga ett belopp som för
varje år som driften pågått mot-
svarar tio gånger det basbelopp
som enligt lagen om allmän försäk-
ring bestämts för det år driften i
förvärvskällan upphört och ej
heller summan av de belopp som
under beskattningsåret redovisats
som nettointäkt av förvärvskällan i
förekommande fall före avdraget,
före avdrag för särskild löneskatt
på pensionskostnader enligt punkt
23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som
avses i denna anvisningspunkt och
på sådan inbetalning på pensions-
sparkonto som avses i punkt 7 och
före avdrag för avsättning för
egenavgifter enligt lagen om so-
cialavgifter och sådan inkomst av
kapital som är att hänföra till vinst
med anledning av överlåtelse av
förvärvskällan. Har skattemyndig-
heten enligt punkt 1 tredje stycket
av anvisningarna till 31 § medgivit
att dödsbo tar pensionsförsäkring,
anger skattemyndigheten det högsta
37
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
hört med driften i en förvärvskälla.
Skattemyndighetens beslut i fråga
som avses i detta stycke får över-
klagas hos riksskatteverket. Riks-
skatteverkets beslut får inte över-
klagas.
Har skattskyldig erlagt avgift som
avses i 46 § 2 mom. första stycket
6 men har avdrag för avgiften helt
eller delvis inte kurmat utnyttjas
enligt bestämmelserna i andra
stycket, medges avdrag för ej
utnyttjat belopp vid taxering för det
påföljande beskattningsåret. Sådant
avdrag medges dock inte med
belopp som tillsammans med er-
lagd avgift sistnämnda år översti-
ger vad som anges i andra stycket.
Oavsett föreskrifterna i de före-
gående styckena medges avdrag för
avgift som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6 inte med högre
belopp än skillnaden mellan sam-
manlagda beloppet av inkomster
från olika förvärvskällor och övri-
ga avdrag enligt 46 §. Avdrag,
som på grund av vad nu sagts inte
kunnat utnyttjas vid taxeringen för
det beskattningsår då avgiften
betalades, får utnyttjas senast vid
taxeringen för sjätte beskattnings-
året efter betalningsåret. Inte heller
i sistnämnda fall får avdraget över-
stiga vad som återstår sedan övriga
avdrag enligt 46 § gjorts.
belopp varmed avdrag för avgift
för försäkringen får medges. Här-
vid iakttas i tillämpliga delar be-
stämmelserna i detta stycke om
avdrag för skattskyldig som upp-
hört med driften i en förvärvskälla.
Skattemyndighetens beslut i fråga
som avses i detta stycke får över-
klagas hos riksskatteverket. Riks-
skatteverkets beslut får inte över-
klagas.
Har skattskyldig erlagt avgift
eller gjort inbetalning som avses i
46 § 2 mom. första stycket 6 och 7
men har avdrag för avgiften eller
inbetalningen helt eller delvis inte
kunnat utnyttjas enligt bestämmel-
serna i andra stycket, medges
avdrag för ej utnyttjat belopp vid
taxering för det påföljande beskatt-
ningsåret. Sådant avdrag medges
dock inte med belopp som tillsam-
mans med erlagd avgift och gjord
inbetalning sistnämnda år överstig-
er vad som anges i andra stycket.
Oavsett föreskrifterna i de före-
gående styckena medges avdrag för
avgift eller inbetalning som avses
i 46 § 2 mom. första stycket 6 och
7 inte med högre belopp än skill-
naden mellan sammanlagda be-
loppet av inkomster från olika för-
värvskällor och övriga avdrag
enligt 46 §. Avdrag, som på grund
av vad nu sagts inte kunnat utnytt-
jas vid taxeringen för det beskatt-
ningsår då avgiften betalades eller
inbetalningen skedde, får utnyttjas
senast vid taxeringen för sjätte
beskattningsåret efter betalnings-
året. Inte heller i sistnämnda fall
får avdraget överstiga vad som
återstår sedan övriga avdrag enligt
46 § gjorts.
Om avdrag medges enligt tredje stycket sjätte meningen på grund av
att aktier eller andelar i fåmansföretag avyttrats skall avdraget i första
hand göras som allmänt avdrag. Avdraget begränsas till ett belopp
motsvarande det lägsta av den del av vinsten vid avyttringen som tas upp
som intäkt av tjänst och inkomsten av tjänst före avdraget. Till den del
avdraget inte kan utnyttjas som allmänt avdrag får avdrag göras i
inkomstslaget kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt. I det fall avdrag medges på grund av att andelar
38
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
i fåmansägt handelsbolag avyttrats skall avdrag göras i inkomstslaget
kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomstskatt.
7. Avdrag för inbetalning på
pensionssparkonto får göras endast
såvitt gäller eget konto.
Avdraget får inte överstiga sum-
man av de belopp som för motsvar-
ande fall anges i punkt 6. Att hän-
syn vid beräkningen av avdraget
skall tas till avgift som har betalats
för pensionsförsäkring framgår av
nämnda anvisningspunkt.
till 48 §
1,9 Vid tillämpningen av 48 § 4 mom. och denna anvisningspunkt iakt-
tas följande. Som folkpension räknas inte barnpension eller vårdbidrag.
Folkpension skall anses utgöra en inte obetydlig del av den skattskyldiges
inkomst, om den uppgått till minst 6 000 kronor eller minst en femtedel
av den sammanräknade inkomsten. Som folkpension behandlas även
tilläggspension i den mån den enligt lagen (1969:205) om pensions-
tillskott föranlett avräkning av pensionstillskott. Har folkpension enligt
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagrum angiven
livränta skall vid tillämpning av första, andra respektive tredje stycket
första meningen b det särskilda grundavdraget beräknas med ledning av
den folkpension som skulle ha utgått om sådan samordning inte skett.
För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som
tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det särskilda
grundavdraget till 1,325 särskilt basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. För övriga skattskyldiga uppgår
avdraget till 1,5 särskilt basbelopp. För gift skattskyldig, som under viss
del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer
gift vars make uppbär folkpension och under återstoden av året uppburit
folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpen-
sion, uppgår avdraget till 1,5 särskilt basbelopp.
Det särskilda grundavdraget får dock inte överstiga
a) för skattskyldig som vid utgången av året före beskattningsåret och
utgången av beskattningsåret uppbar folkpension samt under hela beskatt-
ningsåret bott i Sverige: summan av uppburen sådan pension som enligt
fjärde stycket reducerar det särskilda grundavdraget samt
b) för skattskyldig som inte avses i a eller som under beskattningsåret
uppburit folkpension i form av förtidspension, halv eller en fjärdedels
ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller som avlidit: upp-
9Senaste lydelse 1992:1581.
39
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
buren folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 § eller 2
a § lagen om pensionstillskott. För skattskyldig som har livränta som
avses i första stycket sista meningen tillämpas i stället för bestämmelsen
i föregående mening a bestämmelsen i föregående meningen b om det är
till fördel för den skattskyldige.
Det särskilda grundavdraget
reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över-
stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av-
dragsbeloppet. Pension som utgår
på grund av annan pensionsförsäk-
ring än tjänstepensionsförsäkring
reducerar dock inte det särskilda
grundavdraget.
Det särskilda grundavdraget
reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över-
stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av-
dragsbeloppet. Pension som utgår
på grund av annan pensionsförsäk-
ring än tjänstepensionsförsäkring
eller från pensionssparkonto redu-
cerar dock inte det särskilda grund-
avdraget.
För den som vid utgången av året före beskattningsåret inte uppbar
folkpension reduceras det särskilda grundavdraget i stället med 65
procent av den del av taxerad inkomst som överstiger det för den
skattskyldige enligt andra stycket gällande avdragsbeloppet.
Oavsett vad som i det föregående sagts om reducering föreligger alltid
rätt till särskilt grundavdrag med så stort belopp som den skattskyldige
skulle ha fått i grundavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om dessa
bestämmelser i stället hade tillämpats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
40
9 Förslag till Prop. 1992/93:187
Härigenom föreskrivs att 2 § 3 och 6 mom., 3 § 1 och 2 mom., 6 §
4 mom., 7 § 4, 8 och 10 mom. samt 10 a § lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
a) att varken givare eller mot-
tagare är bostadsföretag enligt
7 mom., investmentföretag enligt
10 mom. eller förvaltningsföretag
enligt 7 § 8 mom. andra stycket,
Föreslagen lydelse
2 §
3 mom.2 Äger svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk
sparbank eller svenskt ömsesidigt skadeförsäkringsföretag (moderföretag)
mer än nio tiondelar av aktierna eller andelarna i ett eller flera svenska
aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar (helägda dotterföretag),
skall koncernbidrag som moderföretaget lämnar till helägt dotterföretag
eller som sådant företag lämnar till moderföretaget eller till annat helägt
dotterföretag hos moderföretaget anses som avdragsgill omkostnad för
givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren, även om bidraget inte för
givaren utgör omkostnad för intäkternas förvärvande eller bibehållande.
Som förutsättning för detta gäller
a) att varken givare eller mot-
tagare är livförsäkringsföretag
enligt 6 mom., bostadsföretag
enligt 7 mom., investmentföretag
enligt 10 mom. eller förvaltnings-
företag enligt 7 § 8 mom. andra
stycket,
b) att såväl givare som mottagare redovisar bidraget till samma års
taxering öppet i självdeklaration eller därvid fogad bilaga,
c) att dotterföretag som lämnar eller mottar bidrag har varit helägt
under hela beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan
dotterföretaget började bedriva verksamhet av något slag,
d) att, om bidrag lämnas från dotterföretag till moderföretag, moderför-
etaget skulle vara frikallat från skattskyldighet för utdelning som under
beskattningsåret hade uppburits från dotterföretaget samt
e) att, om bidrag lämnas från dotterföretag till annat dotterföretag,
moderföretaget är investmentföretag eller förvaltningsföretag som avses
i a eller moderföretaget i annat fall skulle vara antingen frikallat från
skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits
från det givande dotterföretaget eller skattskyldigt för utdelning som
under beskattningsåret hade uppburits från det mottagande dotterföreta-
get.
'Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770.
2Senaste lydelse 1990:651.
41
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Lämnar svenskt moderföretag koncernbidrag till svenskt aktiebolag som
inte är sådant helägt dotterbolag som avses i första stycket, skall bidraget
ändå anses som avdragsgill omkostnad för moderföretaget och skatte-
pliktig intäkt för mottagaren, om de förutsättningar som anges i första
stycket a och b är uppfyllda och om ägarförhållandena under hela
beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan mottagaren
började bedriva verksamhet av något slag har varit sådana att mottagaren
genom fusioner mellan moderföretag och dotterbolag har kunnat bringas
att uppgå i moderföretaget. Därvid skall fusion anses kunna äga rum när
moderföretag äger mer än nio tiondelar av aktierna i dotterbolag men inte
i annat fall.
Även i andra fall skall koncernbidrag som svenskt företag lämnar till
annat svenskt företag anses som avdragsgill omkostnad för givaren och
skattepliktig intäkt för mottagaren under förutsättning att bidraget med
avdragsrätt för givaren enligt första och andra styckena hade kunnat
lämnas till annat företag än mottagaren och att bidraget därefter, direkt
eller genom förmedling av ytterligare företag, hade kunnat vidarebefor-
dras till mottagaren på sådant sätt att varje förmedlande företag skulle ha
haft rätt till avdrag enligt första och andra styckena för vidarebefordrat
belopp.
Vid tillämpning av detta moment skall sådana utländska juridiska per-
soner som avses i 2 § 12 mom. inte anses som svenska ekonomiska före-
ningar.
Avdrag för koncernbidrag får åtnjutas endast av den som visar att för-
utsättningar för sådant avdrag föreligger.
Lämnas bidrag från svenskt företag till annat svenskt företag, med
vilket givaren är i intressegemenskap, för verksamhet av väsentlig
betydelse från samhällsekonomisk synpunkt och redovisas bidraget öppet,
kan regeringen medge att bidraget skall anses som avdragsgill omkostnad
för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren även om en eller flera
av de förutsättningar som anges i första-tredje styckena inte är upp-
fyllda.
6 mom.3 Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars
försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser person-
försäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidrags-
försäkring samt arbetslöshetsförsäkring).
Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livför-
säkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkrings-
rörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som före-
taget drivit här.
Understödsförening, vilken enligt
sina stadgar får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som
omfattar kapitalunderstöd på högst
3Senaste lydelse 1991:1833.
42
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
1 000 kronor för medlem, anses i
denna lag som livförsäkringsföre-
tag i fråga om verksamhet som är
hänförlig till livförsäkring.
Såsom nettointäkt av försäkrings-
rörelse, som drivits av inländskt
livförsäkringsföretag, anses netto-
intäkten av företagets kapital- och
fastighetsförvaltning med undantag
för den del av intäkten som be-
löper på dels pensionsförsäkringar,
vilka företaget meddelat direkt eller
meddelat i återförsäkring åt in-
ländskt försäkringsföretag, dels
avgångsbidragsförsäkringar med-
delade enligt grunder som fast-
ställts i kollektivavtal mellan ar-
betsmarknadens huvudorganisa-
tioner.
Nettointäkt som inte undantagits
från beskattning enligt tredje styc-
ket skall beräknas enligt reglerna
för näringsverksamhet enligt denna
lag. För den del av nettointäkten
som undantagits från beskattning
enligt nämnda stycke och som
avser pensionsförsäkringar gäller
särskilda regler i lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensions-
medel.
Livförsäkringsföretag frikallas
från skattskyldighet enligt denna
lag för dels den del av nettointäk-
ten som avser personförsäkring och
som är hänförlig till tillgångar och
skulder som förvaltas för försäk-
ringstagarnas räkning, dels influt-
na premier hänförliga till person-
försäkring. Avdrag får inte göras
för utgivet belopp hänförligt till
sådan försäkring.
Alt särskilda bestämmelser gäller
vid beskattning av livförsäkrings-
företag följer av lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensions-
medel.
Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skade-
försäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.
Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av
inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras
förutom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för
avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslut-
ning och som avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga
skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen,
för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för ökning
av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåter-
betalning.
Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana skul-
der enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713)
(premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv och tilldelad
återbäring) minskade med värdet av
Med säkerhetsreserv förstås den
reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen
eller efter regeringens bemyndigan-
de av försäkringsinspektionen fast-
ställd normalplan.
återförsäkringsgivares ansvarighet.
Med säkerhetsreserv förstås den
reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen
eller efter regeringens bemyndigan-
de av Finansinspektionen fastställd
normalplan.
43
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säker-
hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.
Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till omedel-
bar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.
Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk-
ringsföretag drivit här i riket.
Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför-
säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp
motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven
försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets
försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.
Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.
3 §
1 mom* Till intäkt av kapital räknas löpande avkastning, vinster och
annan intäkt som härrör från egendom, i den mån intäkten inte är att
hänföra till näringsverksamhet. Till intäkt av kapital hör bland annat
ränta på banktillgodohavanden, obligationer och andra fordringar,
utdelning på aktier och andelar,
vinst (realisationsvinst) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och
åtaganden enligt avtal om optioner och terminer samt andra därmed jäm-
förliga förpliktelser,
ersättning vid upplåtelse av privatbostad,
lotterivinst som inte är frikallad från beskattning enligt 19 § kommunal-
skattelagen (1928:370),
statligt räntebidrag för bostadsändamål.
Till realisationsvinst hänförs även valutakursvinst på fordringar och
skulder i utländsk valuta.
Med utdelning avses även utbetalning till aktieägare enligt 12 kap. 1 §
aktiebolagslagen (1975:1385) och 9 kap. 1 § bankaktiebolagslagen
(1987:618) vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden eller vid
bolagets likvidation. Till utdelning hänförs vidare utbetalning av fusions-
vederlag till aktieägare enligt 14 kap. 6 § aktiebolagslagen och 11 kap.
7 § bankaktiebolagslagen. Som utdelning anses även utbetalning från
utländskt bolag om utbetalningen är jämförlig med sådan utbetalning från
svenskt bolag som avses i första eller andra meningen.
4Senaste lydelse 1991:1833.
44
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Att utdelning och vinst vid försäljning av aktier i vissa fall skall
hänföras till inkomst av tjänst framgår av 12 mom.
Gäller i fråga om en tillgång att vinst vid en avyttring skall tas upp
som intäkt av kapital och inträffar i samma ägares hand en händelse som
medför att vederlaget eller vinst vid en avyttring i stället skall tas upp
som intäkt av näringsverksamhet (karaktärsbyte) sker beskattning som
om tillgången hade avyttrats för ett vederlag motsvarande marknadsvärde
(avskattning). Tillgången anses härefter ha anskaffats vid karaktärsbytet
för marknadsvärdet. På den skattskyldiges yrkande sker dock inte av-
skattning. I sådant fall behåller tillgången sitt anskaffningsvärde.
Till intäkt av kapital räknas inte
utdelning, vinst eller annan avkast-
ning på tillgångar som är hänförli-
ga tillpensionssparkonto som avses
i 1 kap. 2 § lagen (1993:000) om
individuellt pensionssparande.
Bestämmelser om beskattning av
tillgångar hänförliga till ett sådant
konto finns i lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel.
2 mom.5 Från intäkt av kapital får avdrag göras för omkostnader för
intäkternas förvärvande samt, såvitt gäller fysisk person som har varit
bosatt i Sverige under beskattningsåret och svenskt dödsbo, för ränteut-
gift och förlust (realisationsförlust) vid icke yrkesmässig avyttring av
tillgångar och sådana förpliktelser som anges i 1 mom., i den mån inte
annat anges i 31 § femte stycket, allt under förutsättning att avdrag inte
skall göras från intäkt av näringsverksamhet. Avdrag för realisationsför-
lust får dock göras av annan fysisk person om skattskyldighet skulle ha
förelegat för realisationsvinst på den avyttrade egendomen.
Till realisationsförlust hänförs även valutakursförlust på fordringar och
skulder i utländsk valuta.
Avdrag för realisationsförlust medges med 70 procent av förlusten, i
den mån inte annat anges i 27 § 5 och 6 mom. eller 29 § 2 mom.
Förvaltningskostnader får dras av endast till den del de överstiger
1 000 kronor under beskattningsåret.
Avdrag medges inte för utgifter för inköp av lottsedlar eller för andra
liknande insatser i lotteri.
Från intäkt av kapital får avdrag
också göras för avgift för pensions-
försäkring i den omfattning som
anges i punkt 6 tredje och sjätte
styckena av anvisningarna till 46 §
kommunalskattelagen (1928:370).
5Senaste lydelse 1991:1833.
Från intäkt av kapital får avdrag
också göras för avgift för pensions-
försäkring i den omfattning som
anges i punkt 6 tredje och sjätte
styckena av anvisningarna till 46 §
kommunalskattelagen (1928:370)
och för avdrag i motsvarande om-
fattning för inbetalning på pen-
sionssparkonto enligt punkt 7 av
nämnda anvisningar.
45
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Avdrag enligt detta moment får
inte göras för omkostnader och för-
luster avseende tillgångar hänför-
liga till ett pensionssparkonto.
4 mom.6 Överlåtes pensionsför-
säkring genom bodelning, skall
överlåtaren oavsett överlåtelsen
under sin livstid i förvärvarens
ställe vara skattskyldig för utfallan-
de belopp, såvida han icke skulle
ha varit berättigad till avdrag vid
utgivande av periodiskt understöd
till förvärvaren. Föreligga särskil-
da skäl, får riksskatteverket besluta
att överlåtaren icke skall vara skatt-
skyldig i förvärvarens ställe, även
om överlåtaren icke skulle ha varit
berättigad till avdrag som här
avses. Mot beslut som riksskatte-
verket meddelat i sådant ärende får
talan icke föras.
4 mom. Överlåts genom bodelning
pensionsförsäkring eller rätt enligt
pensionssparavtai, skall överlåtaren
oavsett överlåtelsen under sin
livstid i förvärvarens ställe vara
skattskyldig för utfallande belopp,
såvida han icke skulle ha varit
berättigad till avdrag vid utgivande
av periodiskt understöd till för-
värvaren. Om det finns särskilda
skäl, får skattemyndigheten efter
ansökan besluta att överlåtaren inte
skall vara skattskyldig i förvärvar-
ens ställe, även om överlåtaren inte
skulle ha varit berättigad till av-
drag som här avses. Skattemyndig-
hetens beslut i sådant ärende får
överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att
uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, sin
rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande belopp, i den mån
han icke vid utbetalning till mottagaren skulle vara berättigad till avdrag
för beloppet såsom för omkostnad eller periodiskt understöd.
4 mom.7 Understödsförening som
inte bedriver till livförsäkring
hänförlig verksamhet eller som
enligt sina stadgar inte får meddela
annan kapitalförsäkring än sådan
som omfattar kapitalunderstöd på
högst 1 000 kronor för medlem,
akademier, allmänna undervis-
ningsverk, sådana sammanslut-
ningar av studerande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de
studerande enligt gällande stadgar
4 mom. Akademier, allmänna
undervisningsverk, sådana sam-
manslutningar av studerande vid
rikets universitet och högskolor i
vilka de studerande enligt gällande
6Senaste lydelse 1975:1350.
7Senaste lydelse 1990:1463.
46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
stadgar är skyldiga att vara med-
lemmar, samarbetsorgan för sådana
sammanslutningar med ändamål att
fullgöra uppgifter som enligt nämn-
da stadgar ankommer på samman-
slutningarna,
som erhåller statsbidrag, regional
är skyldiga att vara medlemmar,
samarbetsorgan för sådana sam-
manslutningar med ändamål att
fullgöra uppgifter som enligt nämn-
da stadgar ankommer på samman-
slutningarna,
sjömanshus, företagareförening
utvecklingsfond som avses i förordningen (1978:504) om överförande av
vissa uppgifter från företagareförening till regional utvecklingsfond,
regleringsförening som avses i lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbrukets område och i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område,
allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskassor, personalstif-
telser som avses i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet,
sjukdom eller olycksfall, stiftelser som bildats enligt avtal mellan
organisationer av arbetsgivare och arbetstagare med ändamål att utge
avgångsersättning till friställd arbetstagare eller främja åtgärder till
förmån för arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bli uppsagd
till följd av driftsinskränkning, företagsnedläggelse eller rationalisering
av företags verksamhet eller med ändamål att utge permitteringslöneer-
sättning, bolag eller annan juridisk person som avses i lagen (1984:1009)
om beslutanderätt för bolag eller annan juridisk person med uppgift att
lämna permitteringslöneersättning, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring,
Allmänna sjukförsäkringsfonden, Alva och Gunnar Myrdals stiftelse,
Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m.
m., Bokbranschens Finansieringsinstitut Aktiebolag, Bryggeristiftelsen,
Dag Hammarskjölds minnesfond, Fonden för industriellt utvecklings-
arbete, Fonden för industriellt samarbete med u-länder, Fonden för
svenskt-norskt industriellt samarbete, handelsprocedurrådet, Jemkontoret
och SIS- Standardiseringskommissionen i Sverige, så länge kontorets
respektive kommissionens vinstmedel används till allmänt nyttiga ändamål
och utdelning inte lämnas till delägare eller medlemmar, Nobelstiftelsen,
Norrlandsfonden, Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse
och gemensam säkerhet, Stiftelsen Industricentra, Stiftelsen industriellt
utvecklingscentrum i övre Norrland, Stiftelsen Institutet för Företag-
sutveckling, Stiftelsen Landstingens fond för teknikupphandling och
produktutveckling, Stiftelsen för produktutvecklingscentrum i Göteborg,
Stiftelsen Produktionstekniskt centrum i Borås för tekoindustrin —
PROTEKO, Stiftelsen Produktutvecklingscentrum i Östergötland,
Stiftelsen Småföretagsfonden, Stiftelsen för samverkan mellan Lunds
universitet och näringslivet — SUN, Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskap-
liga attachéverksamhet, Stiftelsen UV-huset, Stiftelsen ÖV-huset, Svenska
bibelsällskapets bibelfond, Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig
verksamhet, Svenska Penninglotteriet Aktiebolag, Svenska skeppshypo-
47
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
tekskassan, Svenska UNICEF-kommittén, Sveriges exportråd, Sveriges
turistråd, TCO:s internationella stipendiefond till statsminister Olof
Palmes minne, Aktiebolaget Tipstjänst och Aktiebolaget Trav och Galopp
frikallas från skattskyldighet för all annan inkomst än inkomst av
näringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet.
Vad som sägs i 6 mom. tredje och femte styckena har motsvarande
tillämpning i fråga om stiftelse som avses i detta moment.
8 mom* Mottagare av utdelning från svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening är frikallade från skattskyldighet i den omfattning
som anges nedan. Med utdelning förstås sådan utdelning som har
uppburits i förhållande till innehavda aktier eller andelar eller som har
uppburits efter annan grund men inte är avdragsgill för det utdelande
företaget enligt 2 § 8 mom. första stycket. Bestämmelserna i tredje
stycket nedan gäller inte sådan utdelning på förlagsinsatser, som är
avdragsgill för det utdelande företaget.
Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening som förvaltar
värdepapper eller likartad lös egendom och därutöver inte — direkt eller
indirekt — bedriver någon eller endast obetydlig verksamhet (förvalt-
ningsföretag), är frikallat från skattskyldighet för utdelning i den mån
sammanlagda beloppet av utdelningen motsvaras av annan utdelning än
som avses i 3 § 7 mom. fjärde stycket som företaget har beslutat för
samma beskattningsår. Som förvaltningsföretag anses inte investment-
företag som avses i 2 § 10 mom.
Svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening är med undan-
tag av livförsäkringsföretag, invest-
mentföretag och förvaltningsföre-
tag, frikallat från skattskyldighet
för utdelning på näringsbetingade
aktier eller andelar. Detsamma
gäller svensk sparbank och svenskt
ömsesidigt skadeförsäkringsföretag.
Med näringsbetingad aktie eller
andel avses aktie eller andel som
inte utgör omsättningstillgång i
företagets verksamhet under förut-
sättning att
a) det sammanlagda röstetalet för
företagets aktier eller andelar i det
utdelande företaget vid beskatt-
ningsårets utgång motsvarade en
fjärdedel eller mer av röstetalet för
samtliga aktier eller andelar i det
utdelande företaget, eller
Svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening är med undan-
tag av investmentföretag och för-
valtningsföretag, frikallat från
skattskyldighet för utdelning på
näringsbetingade aktier eller an-
delar. Detsamma gäller svensk
sparbank och svenskt ömsesidigt
skadeförsäkringsföretag. Med
näringsbetingad aktie eller andel
avses aktie eller andel som inte
utgör omsättningstillgång i före-
tagets verksamhet under förut-
sättning att
a) det sammanlagda röstetalet för
företagets aktier eller andelar i det
utdelande företaget vid beskatt-
ningsårets utgång motsvarade en
fjärdedel eller mer av röstetalet för
samtliga aktier eller andelar i det
utdelande företaget, eller
8Senaste lydelse 1991:412.
48
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
b) det görs sannolikt att inneha-
vet av aktien eller andelen betingas
av verksamhet som bedrivs av
företaget eller av företag som med
hänsyn till äganderättsförhållanden
eller organisatoriska förhållanden
kan anses stå det nära.
b) det görs sannolikt att inneha-
vet av aktien eller andelen betingas
av verksamhet som bedrivs av
företaget eller av företag som med
hänsyn till äganderättsförhållanden
eller organisatoriska förhållanden
kan anses stå det nära.
Skattefrihet enligt tredje stycket föreligger dock inte för utdelning på
aktie eller andel i förvaltningsföretag eller investmentföretag, om detta
äger mer än enstaka aktier eller andelar på vilka utdelning skulle ha varit
skattepliktig om aktierna eller andelarna hade ägts direkt av det företag
som äger aktien eller andelen i förvaltningsföretaget eller investment-
företaget.
Förvärvar företag aktie eller andel i annat företag och är det inte
uppenbart att det företag som gör förvärvet därigenom erhåller tillgång
av verkligt och särskilt värde med hänsyn till ägarföretagets verksamhet,
föreligger inte skattefrihet enligt detta moment för utdelning på aktien
eller andelen av sådana medel som vid förvärvet fanns hos det utdelande
företaget och som inte motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats.
Utdelning anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar
tillskjutet belopp eller inbetald insats.
Svenskt företag är frikallat från skattskyldighet för utdelning på aktie
eller andel i utländskt bolag under förutsättning
a) att utdelningen skulle ha varit skattefri enligt vad som ovan i detta
moment sagts för det fall det utdelande bolaget hade varit svenskt och
b) att den inkomstbeskattning som det utländska bolaget är underkastat
är jämförlig med den inkomstbeskattning som skulle ha skett enligt denna
lag, om inkomsten hade förvärvats av svenskt företag.
10 mom. Understödsföreningar,
vilka enligt sina stadgar äger med-
dela annan kapitalförsäkring än
sådan som omfattar kapitalunder-
stöd på högst 1 000 kronor för
medlem och som bedriver även
annan verksamhet än livförsäk-
ringsverksamhet, frikallas från
skattskyldighet för all inkomst
utom sådan som är hänförlig till
livförsäkringsverksamhet eller
utgör inkomst av fastighet.
10 mom. Understödsföreningar fri-
kallas från skattskyldighet för all
inkomst utom för inkomst av fas-
tighet, som ej förvaltas i livförsäk-
ringsverksamhet.
9Senaste lydelse 1984:1061.
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
10
För andra skattskyldiga än fysiska
personer, dödsbon, värdepappers-
fonder och livförsäkringsföretag,
utgör statlig inkomstskatt 30 pro-
cent av den beskattningsbara in-
komsten. För värdepappersfonder
och livförsäkringsföretag utgör
statlig inkomstskatt 25 procent av
den beskattningsbara inkomsten.
§‘0
För andra skattskyldiga än fysiska
personer, dödsbon och värdepap-
persfonder, utgör statlig inkomst-
skatt 30 procent av den beskatt-
ningsbara inkomsten. För värde-
pappersfonder utgör statlig in-
komstskatt 25 procent av den be-
skattningsbara inkomsten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för beskatt-
ningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.
10Senaste lydelse 1991:1833.
50
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §2
Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts
såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död
förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas,
utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda
bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom.
Vad nu sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt bestäm-
melserna i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad som tillfaller
försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring,
tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på
grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 §
första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för
någonderas gäld, eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens
beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av
förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex
gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det
år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande
av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som
jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, får
likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagar-
en ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet
inträdde för det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare
skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall
så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen
och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari
insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och
försäkringstagaren skolat äga rum.
'Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.
2Senaste lydelse 1987:1206.
Prop. 1992/93:187
51
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension
som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte
heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än
pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av
samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per
år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäk-
ring stadgas i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928:370).
Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om
förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke
föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på
grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller
enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan
förmån från kommun, som avses i punkt 1 adertonde stycket av
anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av
förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av
arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstag-
aren genom testamente. Har försäkringen tagits för olycksfall eller
sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som — om den inte hade
varit utländsk — skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra
stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på
grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäk-
ring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga
förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmel-
serna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en
utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för
rätt till pension på grund av
pensionssparavtai enligt 1 kap. 2 §
lagen (1993:000) om individuellt
pensionssparande. När behållning
på pensionssparkonto skall tas upp
som en tillgång i dödsboet och av-
skattning skall ske enligt 32 §
1 mom. första stycket j kommunal-
skattelagen skall behållningen tas
upp till halva värdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
52
Härigenom föreskrivs att 1 § och 3 § 2 mom. uppbördslagen
(1953:272)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Med skatt avses i denna lag, om inte annat anges:
1. kommunal inkomstskatt,
2. statlig inkomstskatt,
3. statlig förmögenhetsskatt,
4. statlig fastighetsskatt,
5. skogsvårdsavgift,
6. egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,
7. avkastningsskatt, 7. avkastningsskatt i fall som
avses i 2 § första stycket 1—5
lagen (1990:661) om avkastnings-
skatt på pensionsmedel,
8. särskild löneskatt enligt lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader,
9. skattetillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen (1990:324),
10. mervärdeskatt i fall som avses i 21 § lagen (1968:430) om mer-
värdeskatt,
11. annuitet på avdikningslån,
12. avgift enligt lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift.
Att vad som sägs i denna lag om egenavgifter enligt lagen om social-
avgifter även tillämpas ifråga om skatt enligt 2 § lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster följer av 3 § sistnämnda
lag.
3 §
2 mom.3 Preliminär A-skatt skall för inkomståret betalas av den som har
tilldelats en A-skattesedel enligt bestämmelserna i 33 a eller 38 b § eller
som saknar skattsedel på preliminär skatt. Preliminär A-skatt skall dock
inte betalas av staten, landsting, kommuner eller andra menigheter. Pre-
liminär A-skatt skall, om inte annat föreskrivs i detta moment eller i
10 §, betalas för sådan ersättning för arbete, vilken helt eller delvis
lämnas i pengar. Preliminär A-skatt skall inte betalas för ersättning som
Prop. 1992/93:187
'Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
2Senaste lydelse 1992:1487.
3Senaste lydelse 1992:1177.
53
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
tillsammans med annan ersättning för arbete från samma utbetalare
understiger 10 000 kronor under inkomståret, om utbetalaren är en fysisk
person eller ett dödsbo och vad som utbetalats inte utgör utgift i en av
utbetalaren bedriven näringsverksamhet.
Med ersättning för arbete likställs i denna lag
1. pension,
2. livränta, som inte utgör ersättning vid avyttring av egendom,
3. ersättning, som i annan form än livränta lämnas på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,
4. inkomst som avses i punkt 12
av anvisningarna till 32 § kom-
munalskattelagen (1928:370) samt
5. undantagsförmåner och sådant
periodiskt understöd eller sådan
därmed jämförlig periodisk intäkt
för vilken givaren enligt 23 §
kommunalskattelagen är berättigad
till avdrag.
4. inkomst som avses i punkt 12
av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen (1928:370),
5. undantagsförmåner och sådant
periodiskt understöd eller sådan
därmed jämförlig periodisk intäkt
för vilken givaren enligt 23 §
kommunalskattelagen är berättigad
till avdrag samt
6. tillgångar på pensionssparkon-
to som skall avskattas enligt 32 § 7
mom. första stycket j kommunal-
skattelagen.
Oavsett om mottagaren har en A-skattesedel eller en F-skattesedel eller
saknar skattsedel på preliminär skatt skall preliminär A-skatt, med de
undantag som föreskrivs i 10 §, betalas för sådan ränta och utdelning
som lämnas i pengar och för vilken kontrolluppgift skall lämnas med
tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 22, 23 eller 27 § lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter. Detsamma gäller
i fråga om dagpenning från arbetslöshetskassa, korttidsstudiestöd eller
särskilt vuxenstudiestöd.
Preliminär A-skatt skall, i fråga om en fysisk person, beräknas enligt
skattetabell, som avses i 4 §, eller enligt de grunder som anges i 7, 12
eller 40 § och i fråga om en juridisk person enligt de grunder som anges
i 7 a eller 40 §. För enskilda fall får skattemyndighet i fråga om sådan
ersättning som utgör mottagarens huvudsakliga inkomst av arbete och,
om det finns särskilda skäl, även i fråga om andra inkomster föreskriva
särskild beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas på viss
del av inkomsten eller på inkomsten minskad med visst belopp eller att
skatten skall beräknas med särskilt angiven procent av inkomsten eller
att preliminär skatt inte skall betalas för viss ränta eller utdelning.
Är den, som åtnjuter i första eller andra stycket avsedd inkomst, skatt-
skyldig också för annan inkomst från vilken skatteavdrag inte kan göras
eller för förmögenhet eller skall han betala statlig fastighetsskatt, får
skattemyndighet, om det finns särskilda skäl, föreskriva att preliminär
A-skatt skall betalas också för sistnämnda inkomst eller för förmögen-
heten eller för fastighetsskatten. Därvid skall den skattskyldiges preli-
minära skatt beräknas antingen till viss procent av inkomsten enligt första
eller andra stycket eller enligt skattetabell på nämnda inkomst ökad med
54
visst belopp eller också beräknas med visst belopp utöver vad i skatte- Prop. 1992/93:187
tabellen anges för inkomsten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
55
Härigenom föreskrivs att 12 § 1 mom. lagen (1958:295) om sjömans-
skatt1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
1 mom.2 Gör sjöman, som har att erlägga sjömansskatt enligt 7 §, sann-
olikt att han året efter beskattningsåret vid taxering enligt lagen om stat-
lig inkomstskatt skulle kunna påräkna avdrag för
a) underskott i förvärvskälla,
b) utbetalning av periodiskt understöd eller
c) avgift för sådan pensionsför-
säkring, som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6) kommunalskatte-
lagen (1928:370)
c) avgift för sådan pensionsför-
säkring, som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6 kommunalskatte-
lagen (1928:370) eller för inbetal-
ning på sådant pensionssparkonto
som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 7 samma lag
må genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest beskattnings-
bara inkomsten skall minskas med belopp motsvarande vad av sådant
avdrag kan antagas icke bliva utnyttjat vid nu nämnd taxering.
Jämkning må dock endast medgivas, om den till sjömansskatt beskatt-
ningsbara inkomsten därigenom nedsättes med minst 600 kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
!Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.
2Senaste lydelse 1990:1433.
56
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 2 kap. 3 § lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §*
Prop. 1992/93:187
Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1928:376) om skatt på
lotteri vinster, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961: 372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
lagen (1972:266) om skatt på an-
nonser och reklam, lagen (1972:
820) om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift på vissa dryc-
kesförpackningar, lagen
(1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrot-
ningslagen (1975:343), lagen
(1977:306) om dryckesskatt, lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon, lagen (1978:144) om
skatt på vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om
skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elekt-
risk kraft, lagen (1983:1053) om
skatt på omsättning av vissa värde-
papper, lagen (1983:1104) om sär-
skild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk, lagen (1984: 351)
om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:410) om avgift
på bekämpningsmedel, lagen
(1988:1567) om miljöskatt på
inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582)om koldioxidskatt, lagen
(1990:587) om svavelskatt, lagen
'Senaste lydelse 1992:1480.
1. lagen (1928:376) om skatt på
lotterivinster, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
lagen (1961: 372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaksskatt,
lagen (1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen (1972:
820) om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift på vissa dryc-
kesförpackningar, lagen
(1973:1216) om särskild skatt för
oljeprodukter och kol, bilskrot-
ningslagen (1975:343), lagen
(1977:306) om dryckesskatt, lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon, lagen (1978:144) om
skatt på vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om
skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elekt-
risk kraft, lagen (1983:1053) om
skatt på omsättning av vissa värde-
papper, lagen (1983:1104) om sär-
skild skatt för elektrisk kraft från
kärnkraftverk, lagen (1984: 351)
om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa
dryckesförpackningar, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:410) om avgift
på bekämpningsmedel, lagen
(1988:1567) om miljöskatt på
inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582)om koldioxidskatt, lagen
(1990:587) om svavelskatt, 2 §
första stycket 6 lagen (1990:661)
57
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
(1990:662) om skatt på vissa pre-
miebetalningar, lagen (1990:1087)
om lagerskatt på vissa oljeproduk-
ter, lagen (1990:1427) om särskild
premieskatt för grupplivförsäkring,
m.m., lagen (1991:1482) om lotte-
riskatt, lagen (1991:1483) om skatt
på vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt på
bensin,
2. lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen
(1974:226) om prisreglering på fiskets område, lagen (1984:409) om
avgift på gödselmedel, lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruks-
produkter m.m., lagen (1990:616) om införande av lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som
utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker
om avkastningsskatt på pensions-
medel, lagen (1990:662) om skatt
på vissa premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på vissa
oljeprodukter, lagen (1990:1427)
om särskild premieskatt för grup-
plivförsäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen
(1991:1483) om skatt på vinstspa-
rande m.m., lagen (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin,
från denna lag gäller dock den bestämmelsen.
2 kap.
3 §2
För skatt enligt författningarna i 1
kap. 1 § första stycket 1 är ka-
lendermånad redovisningsperiod.
Särskilda bestämmelser gäller i
fråga om skatt enligt lagen
(1972:266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972:820) om
skatt på spel, lagen (1982:691) om
skatt på vissa kassettband och
lagen (1983:1053) om skatt på om-
sättning av vissa värdepapper och
lagen( 1990:662) om skatt på vissa
premiebetalningar.
För skatt enligt författningarna i 1
kap. 1 § första stycket 1 är ka-
lendermånad redovisningsperiod.
Särskilda bestämmelser gäller i
fråga om skatt enligt lagen
(1972:266) om skatt på annonser
och reklam, lagen (1972:820) om
skatt på spel, lagen (1982:691) om
skatt på vissa kassettband, lagen
(1983:1053) om skatt på omsätt-
ning av vissa värdepapper, lagen
(1990:662) om skatt på vissa
premiebetalningar och lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel.
För avgifter enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 2 är
kalendermånad redovisningsperiod om Jordbruksverket eller Fiskeriverket
inte föreskriver något annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för så-
dana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp
medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett
helt beskattningsår. Riksskatteverket, Jordbruksverket eller Fiskeriverket
får meddela föreskrifter om redovisningsperiod för fall då den skattskyl-
dige har försatts i konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2Lydelse enligt prop. 1992/93:196.
58
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:468) om avräkning av
utländsk skatt1
dels att rubriken närmast före 13 § skall utgå,
dels att nuvarande 12, 13 och 14 §§ skall betecknas 14, 12 respektive
13 §,
dels att 1, 2, 4, 7 och nya 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 12 § skall sättas närmast före nya 14 §,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 15—17 §§, av
följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §2
Om fysisk person, under tid då han varit bosatt här i riket, eller inländsk
juridisk person har haft intäkt
a) som medtagits vid taxering enligt kommunalskattelagen (1928:370)
eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
b) för vilken han beskattats i utländsk stat och
c) som enligt skattelagstiftningen i den utländska staten anses härröra
har han — med den inskränkning
som följer av 2 § — genom avräk-
ning av den del av den utländska
skatten som belöper på intäkten
rätt att erhålla nedsättning av stat-
lig inkomstskatt och kommunal
inkomstskatt i enlighet med vad
som framgår av 4—73 §§.
därifrån,
har han — med den inskränkning
som följer av 2 § — genom avräk-
ning av den del av den utländska
skatten som belöper på intäkten
rätt att erhålla nedsättning av stat-
lig inkomstskatt och kommunal
inkomstskatt i enlighet med vad
som framgår av 4—77 §§.
Motsvarande gäller i tillämpliga delar i fall då fysisk person enligt
lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt har att erlägga fastighetsskatt
för en i utlandet belägen privatbostad.
Kan ett svenskt företag vid pröv-
ning enligt 7 § 8 mom. sjätte
stycket lagen om statlig inkomst-
skatt inte visa att den inkomst-
beskattning som det utländska
bolaget är underkastat är jämförlig
med den inkomstbeskattning som
Kan ett svenskt företag vid pröv-
ning enligt 7 § 8 mom. sjätte
stycket lagen om statlig inkomst-
skatt inte visa att den inkomst-
beskattning som det utländska
bolaget är underkastat är jämförlig
med den inkomstbeskattning som
'Senaste lydelse
12 § 1990:1443.
13 § 1990:1443.
rubriken närmast före 12 § 1990:1443.
2Senaste lydelse 1991:589.
59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
skulle ha skett enligt lagen om
statlig inkomstskatt om inkomsten
hade förvärvats av svenskt före-
tag, och är mottagen utdelning
därför skattepliktig i Sverige, men
är övriga förutsättningar för att er-
hålla skattefrihet för utdelningen i
nämnda moment uppfyllda har
företaget, utöver den avräkning
som medges enligt första stycket
och enligt dubbelbeskattningsavtal,
genom avräkning rätt att erhålla
nedsättning av statlig inkomstskatt
med ett belopp motsvarande tio
procent av den skattepliktiga ut-
delningens bruttobelopp. Vid sådan
avräkning gäller i tillämpliga delar
vad som föreskrivs i 4—77 §§.
skulle ha skett enligt lagen om
statlig inkomstskatt om inkomsten
hade förvärvats av svenskt före-
tag, och skall mottagen utdelning
därför beskattas i Sverige, men är
övriga förutsättningar för att er-
hålla skattefrihet för utdelningen i
nämnda moment uppfyllda har
företaget, utöver den avräkning
som medges enligt första stycket
och enligt dubbelbeskattningsavtal,
genom avräkning rätt att erhålla
nedsättning av statlig inkomstskatt
med ett belopp motsvarande tio
procent av denna utdelnings brutto-
belopp. Vid sådan avräkning gäller
i tillämpliga delar vad som före-
skrivs i 4—73 §§.
2
Rätt till avräkning enligt 1 § första
stycket föreligger inte om statlig
inkomstskatt, kommunal inkomst-
skatt, den utländska skatten samt
den utländska intäkten omfattas av
dubbelbeskattningsavtal. Med att
den utländska intäkten omfattas av
dubbelbeskattningsavtal avses även
fall då någon intäkt av i utlandet
belägen privatbostad inte uppburits
men, om sådan intäkt hade upp-
burits, denna omfattats av dubbel-
beskattningsavtal. Rätt till avräk-
ning enligt 1 § andra stycket före-
ligger inte om statlig fastighetsskatt
omfattas av dubbelbeskattnings-
avtal. Vid avräkning med stöd av
dubbelbeskattningsavtal tillämpas
dock bestämmelserna i 4—74 §§.
4
Avräkning skall ske från statlig
inkomstskatt. I den mån den stat-
liga inkomstskatten understiger vad
som enligt 1—77 §§ får avräknas,
skall avräkning ske från statlig
3Senaste lydelse 1990:1443
4Senaste lydelse 1990:1443.
§3
Rätt till avräkning enligt 1 § första
stycket föreligger inte om statlig
inkomstskatt, kommunal inkomst-
skatt, den utländska skatten samt
den utländska intäkten omfattas av
dubbelbeskattningsavtal. Med att
den utländska intäkten omfattas av
dubbelbeskattningsavtal avses även
fall då någon intäkt av i utlandet
belägen privatbostad inte uppburits
men, om sådana intäkt hade upp-
burits, denna omfattats av dubbel-
beskattningsavtal. Rätt till avräk-
ning enligt 1 § andra stycket före-
ligger inte om statlig fastighets-
skatt omfattas av dubbelbeskatt-
ningsavtal. Vid avräkning med stöd
av dubbelbeskattningsavtal tilläm-
pas dock bestämmelserna i
4—73 §§.
§4
Avräkning skall ske från statlig
inkomstskatt. I den mån den stat-
liga inkomstskatten understiger vad
som enligt 1—73 §§ får avräknas,
skall avräkning ske från statlig
60
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
fastighetsskatt. I den mån den
statliga inkomstskatten och den
statliga fastighetsskatten samman-
lagt understiger vad som enligt
1—11 §§ får avräknas, skall avräk-
ning ske från kommunal inkomst-
skatt.
fastighetsskatt. I den mån den stat-
liga inkomstskatten och den statliga
fastighetsskatten sammanlagt un-
derstiger vad som enligt 1—13 §§
får avräknas, skall avräkning ske
från kommunal inkomstskatt.
Avräkning skall ske från svensk skatt som tas ut på grund av taxering
det år då den intäkt som beskattats i utländsk stat medtagits vid taxering
här. När fråga är om avräkning av en utländsk skatt som är jämförlig
med den statliga fastighetsskatten eller som beräknats på schablonintäkt
eller liknande skall avräkning ske från svensk skatt som tas ut på grund
av taxering samma år som den utländska skatten fastställts.
7 §5
Vid beräkning av den statliga inkomstskatt som hänför sig till de
utländska inkomsterna skall den del av den statliga inkomstskatten som
hänför sig till de utländska förvärvsinkomsterna (inkomst av tjänst och
näringsverksamhet) respektive den del som hänför sig till de utländska
kapitalinkomsterna (inkomst av kapital) beräknas var för sig. Den statliga
respektive kommunala inkomstskatt som hänför sig till de utländska för-
värvsinkomsterna (intäkterna efter avdrag för kostnader) skall anses
utgöra så stor del av den skattskyldiges hela statliga respektive kommuna-
la inkomstskatt på förvärvsinkomst, beräknad utan avräkning, som dessa
inkomster utgör av den skattskyldiges sammanlagda förvärvsinkomst av
olika förvärvskällor före allmänna avdrag (sammanräknad förvärvsin-
komst). Motsvarande gäller i tillämpliga delar vid beräkning av den del
av den statliga inkomstskatten som hänför sig till de utländska kapitalin-
komsterna.
Vid tillämpningen av första stycket skall, i de fall då skattskyldig
erhållit skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272),
sådan reduktion anses ha skett från statlig inkomstskatt, kommunal in-
komstskatt, skogsvårdsavgift respektive statlig fastighetsskatt med så stor
del av reduktionen som respektive skatt utgör av det sammanlagda be-
loppet av nämnda skatter före sådan reduktion. Om skattskyldig har att
erlägga fastighetsskatt såväl för fastighet i Sverige som för privatbostad
1 utlandet skall reduktionen av statlig fastighetsskatt enligt första
meningen anses ha skett från statlig fastighetsskatt som hänför sig till
privatbostad i utlandet med så stor del som den statliga fastighetsskatten
på privatbostad i utlandet utgör av det sammanlagda beloppet av statlig
fastighetsskatt före sådan reduktion.
I de fall då skattskyldig enligt
2 § 5 lagen (1990:661) om avkast-
ningsskatt på pensionsmedel har att
I de fall då skattskyldig enligt
2 § 5 lagen (1990:661) om avkast-
ningsskatt på pensionsmedel har att
5Senaste lydelse 1990:1443.
61
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
betala avkastningsskatt som tas ut
på skatteunderlag som anges i 3 §
fjärde stycket samma lag skall
följande gälla. Vid beräkningen av
spärrbeloppet skall, vid bestäm-
mande enligt första stycket av den
statliga inkomstskatt som hänför
sig till de utländska inkomsterna,
sådan avkastningsskatt jämställas
med statlig inkomstskatt på för-
värvsinkomst.
72 §6
Skattskyldig enligt 2 § 1—4 lagen
(1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel har genom avräk-
ning av utländsk skatt rätt att er-
hålla nedsättning av sådan avkast-
ningsskatt. Dock skall i tillämpliga
delar bestämmelserna i 1—3 §§,
4 § andra stycket, 5—9, 11,13 och
14 äga motsvarande tillämp-
ning.
Skattskyldig enligt 2 § 5 lagen
om avkastningsskatt på pensions-
medel har, till den del den statliga
inkomstskatten, den statliga fastig-
hetsskatten och den kommunala in-
komstskatten sammanlagt under-
stiger vad som enligt 1—11 §§ får
avräknas, genom avräkning av
utländsk skatt rätt att till denna del
erhålla nedsättning av sådan av-
kastningsskatt.
betala avkastningsskatt som tas ut
på skatteunderlag som beräknas
enligt bestämmelserna i 3 § första
och femte styckena samma lag
skall följande gälla. Vid beräk-
ningen av spärrbeloppet skall, vid
bestämmande enligt första stycket
av den statliga inkomstskatt som
hänför sig till de utländska inkom-
sterna, sådan avkastningsskatt
jämställas med statlig inkomstskatt
på förvärvsinkomst.
14 §
Skattskyldig enligt 2 § 1-4 och 6
lagen (1990:661) om avkastnings-
skatt på pensionsmedel har genom
avräkning av utländsk skatt rätt att
erhålla nedsättning av sådan av-
kastningsskatt. Avräkning skall
därvid ske för utländsk skatt som
erlagts under kalenderåret närmast
före beskattningsåret och som
belöper på avkastning — på den
skattskyldiges utländska tillgångar
— som vid beräkning av avkast-
ningsskatt på pensionsmedel in-
går i kapitalunderlaget för ifråga-
varande beskattningsår. Med ut-
ländsk skatt i denna paragraf avses
sådan allmän slutlig skatt på in-
komst samt skatt jämförlig med den
statliga fastighetsskatten och skatt
som beräknats på schablonintäkt
eller liknande på fastighet i utlan-
det, som erlagts till utländsk stat,
delstat eller lokal myndighet.
Skattskyldig enligt 2 § 5 lagen
om avkastningsskatt på pensions-
medel har, till den del den statliga
inkomstskatten, den statliga fastig-
hetsskatten och den kommunala
inkomstskatten sammanlagt under-
stiger vad som enligt 1—73 §§ får
avräknas, genom avräkning av
utländsk skatt rätt att till denna del
erhålla nedsättning av sådan av-
kastningsskatt.
6Senaste lydelse 1990:1443.
62
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
15 §
Avräkning enligt 14 § första stycket
får dock ske med högst ett på
följande sätt beräknat spärrbelopp.
Spärrbeloppet utgör den avkast-
ningsskatt som hänför sig till de
utländska tillgångar som ingår i
kapitalunderlaget. Den avkast-
ningsskatt som hänför sig till de
utländska tillgångarna skall anses
utgöra så stor del av den skatt-
skyldiges hela avkastningsskatt,
beräknad utan avräkning, som
värdet av dessa tillgångar utgör av
den skattskyldiges i kapitalunderla-
get ingående totala värde av till-
gångar före avdrag för finansiella
skulder. Vid beräkning av spärrbe-
loppet skall såsom värdet av ut-
ländska tillgångar emellertid en-
dast anses ett belopp motsvarande
värdet av det kapital som under
hela kalenderåret närmast före
beskattningsåret har varit placerat
i sådana tillgångar.
16 §
1 den mån avräkning inte kunnat
erhållas det beskattningsår då
avräkning enligt 14 § första stycket
skall ske därför att summan avräk-
ningsbar utländsk skatt som enligt
nämnda stycke skall avräknas detta
beskattningsår överstiger det enligt
15 § beräknade spärrbeloppet är
den skattskyldige efter yrkande om
detta berättigad att senast tredje
beskattningsåret därefter erhålla
avräkning av det överskjutande
beloppet.
För ett visst beskattningsår får
dock det sammanlagda belopp för
vilket avräkning högst får medges
inte överstiga det för det året enligt
15 § beräknade spärrbeloppet.
Yrkar skattskyldig avräkning för
avräkningsbara utländska skatter
som enligt bestämmelserna i 14 §
första stycket är hänförliga till
63
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
olika år gäller följande. Avräkning
skall ske så att utländska skatter
hänförliga till tidigare år alltid
skall avräknas före utländska skat-
ter hänförliga till senare år.
17 §
Det åligger skattskyldig som anges
i 2 § 1—4 lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel
respektive pensionssparinstitut som
anges i 1 kap. 2 § 3 lagen
(1993:000) om individuellt pen-
sionssparande att förebringa den
utredning som behövs för prövning
av fråga om avräkning av utländsk
skatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas beträffande
utländsk skatt som erläggs efter utgången av år 1993. Lagen skall
emellertid inte tillämpas beträffande utländsk skatt för vilken avräkning
kan erhållas enligt äldre regler.
64
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §'
Denna lag gäller vid fastställelse av underlaget för att ta ut skatt eller
avgift (taxering) enligt
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
3. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
4. lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,
5. lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,
6. lagen (1990:661) om avkast- 6. lagen (1990:661) om avkast-
ningsskatt på pensionsmedel, ningsskatt på pensionsmedel i fall
som avses i 2 § första stycket 1—5
nämnda lag,
7. lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,
8. lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift.
Lagen gäller även vid handläggning av ärenden om särskilda avgifter
(skattetillägg och förseningsavgift) om inte annat följer av 5 kap.
Lagen innehåller bestämmelser som skall gälla vid handläggning av mål
om taxering och särskilda avgifter i allmän förvaltningsdomstol.
Att bestämmelserna i denna lag gäller även i fråga om förfarandet för
fastställelse av mervärdeskatt i vissa fall framgår av 21 § lagen
(1968:430) om mervärdeskatt.
Prop. 1992/93:187
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
'Senaste lydelse 1992:1750.
65
5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § samt 3 kap. 14, 16, 17 a, 23, 27
och 32 a §§ lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
11 §'
Fysisk person och dödsbo får, om inte annat följer av 13 §, lämna
förenklad självdeklaration.
Skattemyndigheten skall till den som kan antas få lämna förenklad
självdeklaration före den 15 april under taxeringsåret översända en
förtryckt deklarationsblankett. Följande uppgifter, grundade på innehållet
i inkomna kontrolluppgifter och övriga av myndigheten kända uppgifter,
skall förtryckas:
1. den skattskyldiges namn, personnummer eller organisationsnummer,
postadress och hemortskommun,
2. vad som behövs för att bestämma om den skattskyldige skall sam-
taxeras eller inte,
3. intäkter i inkomstslaget tjänst samt intäkter och avdrag i inkomst-
slaget kapital,
4. avdrag för avgift för pensions- 4. avdrag för avgift för pensions-
försäkring, försäkring och för inbetalning på
pensionssparkonto,
5. vad som behövs för beräkning av fastighetsskatt enligt lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt.
3 kap.
14 §2
Kontrolluppgifter om pension och livränta skall lämnas av försäkrings-
företag och understödsförening avseende
a) belopp som betalats ut på grund av försäkring av den art att skatte-
plikt för beloppet föreligger eller på grund av återköp av sådan försäk-
ring och
b) livränta som getts ut till följd av personskada eller ersättning på
grund av sådan kollektiv sjukförsäkring som avses i 32 § 3 a mom. eller
punkt 12 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) även
om utgett belopp inte är av skattepliktig natur.
'Senaste lydelse 1992:1659.
2Senaste lydelse 1992:1659.
Prop. 1992/93:187
66
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Kontrolluppgift skall lämnas för
den till vilken beloppet har betalats
ut om det utbetalade beloppet
uppgår till sammanlagt minst 200
kronor för hela året. Kontroll-
uppgiften skall ta upp utbetalt
belopp och avdragen preliminär
A-skatt. Av kontrolluppgiften skall
framgå om pension utgått på grund
av tjänstepensionsförsäkring.
Kontrolluppgift om pension och
sådant belopp som skall avskattas
enligt 32 § 7 mom. första stycket j
kommunalskattelagen lämnas av
pensionssparinstitut som avses i
1 kap. 2 § lagen (1993:000) om
individuellt pensionssparande.
Kontrolluppgift skall lämnas för
den till vilken beloppet har betalats
ut om det utbetalade beloppet
uppgår till sammanlagt minst 200
kronor för hela året. Kontrollupp-
giften skall ta upp utbetalt belopp
och avdragen preliminär A-skatt.
Av kontrolluppgiften skall framgå
om pension utgått på grund av
tjänstepensionsförsäkring. Med
utbetalt belopp likställs avskatt-
ningsbelopp som avses i andra
stycket. Kontrolluppgift om avskatt-
ningsbeloppet skall lämnas för den
som skall ta upp beloppet som
intäkt av tjänst.
Har skattepliktigt engångsbelopp getts ut till följd av personskada skall
särskilt anmärkas om skattepliktigt engångsbelopp getts ut tidigare på
grund av samma skada. Om så är fallet skall beloppets storlek och
utbetalningsåret anges.
16 §
Kontrolluppgift enligt 14 eller
15 §, som avser pensionsförsäkring
tagen på annat sätt än i samband
med tjänst, skall innehålla uppgift
om tidigare och nuvarande ägare
till försäkringen och, om möjligt,
på vilket sätt äganderätten övergått
samt, i förekommande fall, den
som fått förfoganderätten till för-
säkringen.
Kontrolluppgift enligt 14 eller
15 §, som avser pensionsförsäkring
tagen på annat sätt än i samband
med tjänst, skall innehålla uppgift
om tidigare och nuvarande ägare
till försäkringen och, om möjligt,
på vilket sätt äganderätten övergått
samt, i förekommande fall, den
som fått förfoganderätten till för-
säkringen. Motsvarande uppgifter
skall även lämnas beträffande
pensionssparkonto.
Kontrolluppgift enligt 14 eller 15 §, som avser pensionsförsäkring
tagen i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om den som enligt
tjänsteavtalet skall åtnjuta pensionsförmånen.
17 a §3
Kontrolluppgift om avgift för pen- Kontrolluppgift om avgift för pen-
sionsförsäkring skall lämnas av sionsförsäkring skall lämnas av
3Senaste lydelse 1992:1659.
67
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
försäkringsföretag och understöds-
förening.
Kontrolluppgift skall lämnas för
försäkringstagaren. Kontrollupp-
giften skall ta upp betald avgift för
pensionsförsäkringen.
försäkringsföretag och understöds-
förening. Kontrolluppgift om inbe-
talning på pensionssparkonto skall
lämnas av pensionssparinstitut.
Kontrolluppgift skall lämnas för
försäkringstagaren och pensions-
spararen. Kontrolluppgiften skall
ta upp betald avgift för pensions-
försäkringen och inbetalningen på
pensionssparkonto.
23
Uppgiftsskyldighet enligt 22 § föreligger inte
1. då borgenären är bank, hypoteksinstitut, försäkringsföretag,
aktiebolag eller förening eller stiftelse som tilldelats organisationsnum-
mer,
2. för ränta som i fråga om Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag
inte avser bolagets verksamhet beträffande skuldförbindelser för den
allmänna marknaden och som i fråga om övriga uppgiftsskyldiga inte
hänför sig till sådan verksamhet som avses i 22 § första stycket,
3. för ränta som inte utgör skattepliktig inkomst enligt lagen (1988:847)
om skattelättnader för allemanssparande,
4. för ränta och fordran på konto, för vilket inte finns person- eller
organisationsnummer och som öppnats före den 1 januari 1985, om
räntan för kontohavaren uppgår till mindre än 100 kronor eller - om
kontot innehas av mer än en person - ränta för var och en av kontohavar-
na understiger 100 kronor,
5. för ränta och fordran på konto om borgenärens sammanlagda ränta
på ett eller flera konton uppgår till mindre än 100 kronor varvid ränta
som enligt andra bestämmelser i detta stycke är undantagen från uppgifts-
skyldighet inte skall medräknas,
6. för ränta och fordran på sär-
skilt konto i bank enligt skogskon-
tolagen (1954:142), lagen
(1979:611) om upphovsmannakon-
to eller lagen (1982:2) om uppfin-
narkonto.
6. för ränta och fordran på sär-
skilt konto i bank enligt skogskon-
tolagen (1954:142), lagen
(1979:611) om upphovsmannakon-
to, lagen (1982:2) om uppfmnar-
konto eller lagen (1993:000) om
individuellt pensionssparande.
27
§5
Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av
1. den som utbetalt utdelning på aktie i svenskt aktiebolag som är
avstämningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap.
4Senaste lydelse 1992:1496.
5Senaste lydelse 1992:1496.
68
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
8 § försäkringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 8 § bankaktiebolags-
lagen (1987:618),
2. förvaringsinstitut som avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder och som utbetalt utdelning på andel i svensk värdepappers-
fond,
3. fondbolag som avses i 1 § lagen om värdepappersfonder och som
förvaltar svensk värdepappersfond,
4. den som utbetalt utdelning från utländsk juridisk person, om
utdelningen utbetalats genom Värdepapperscentralen VPC Aktiebolags
försorg,
5. valutahandlare och värdepappersinstitut hos vilka utländskt fond-
papper eller rättighet eller skyldighet som anknyter till sådant fondpapper
förvaras i depå eller kontoförs.
Kontrolluppgift skall lämnas för
a) fysisk eller juridisk person som är berättigad att lyfta utdelning för
egen del vid utdelningstillfället och
b) fysisk person som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som
innehavare av aktie eller andel i värdepappersfond eller utländsk juridisk
person eller utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper.
Kontrolluppgift enligt andra stycket a skall ta upp utbetald utdelning
och avdragen preliminär skatt samt i förekommande fall uppgift om
utdelningen avser sådan utbetalning som avses i punkt 2 tredje stycket av
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) eller 3 § 1 mom.
tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Kontrolluppgift
enligt andra stycket b skall ta upp innehavet vid årets utgång.
Uppgiftsskyldighet enligt denna
paragraf föreligger inte för utdel-
ning som inte utgör skattepliktig
inkomst enligt lagen (1988:847)
om skattelättnader för allemansspa-
rande.
Uppgiftsskyldighet enligt denna
paragraf föreligger inte för till-
gångar på pensionssparkonto eller
för utdelning på sådana tillgångar
eller för utdelning som inte utgör
skattepliktig inkomst enligt lagen
(1988:847) om skattelättnader för
allemanssparande.
32 a §6
Kontrolluppgift om realisationsvinst eller realisationsförlust vid avyttring
av andel i allemansfond skall lämnas av fondbolag som avses i 1 § lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder.
Kontrolluppgift skall lämnas för
den som har avyttrat andel i alle-
mansfond. Kontrolluppgiften skall
ta upp realisationsvinst eller real-
isationsförlust till den del den är
Kontrolluppgift skall lämnas för
den som har avyttrat andel i alle-
mansfond som inte är tillgång på
pensionssparkonto. Kontrollupp-
giften skall ta upp realisationsvinst
6Senaste lydelse 1992:1659.
69
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
skattepliktig respektive avdragsgill
enligt lagen (1988:847) om skatte-
lättnader för allemanssparande.
eller realisationsförlust till den del
den är skattepliktig respektive
avdragsgill enligt lagen (1988:847)
om skattelättnader för allemansspa-
rande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
70
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:654) om skatteutjämnings-
reserv skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §’
Vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt kommunalskat-
telagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt får
avdrag göras enligt denna lag för belopp som har avsatts till skatteutjäm-
ningsreserv av
1. svenska aktiebolag,
2. svenska ekonomiska föreningar,
3. svenska sparbanker och sparbankernas säkerhetskassa,
4. svenska ömsesidiga skadeförsäkringsföretag,
5. sådana juridiska personer som enligt författning eller på därmed
jämförligt sätt bildats för att förvalta samfällighet och som skall erlägga
skatt för inkomst,
6. utländska juridiska personer,
7. fysiska personer och dödsbon.
Livförsäkringsföretag och under-
stödsföreningar som avses i 2 § 6
mom. och sådana företag som
avses i 2 § 7 mom. och 10 mom.
samt 7 § 4 mom. och 8 mom.
andra stycket lagen om statlig
inkomstskatt är inte berättigade till
avdrag. Detsamma gäller i fråga
om dödsbon som behandlas som
handelsbolag. Att särskilda regler
gäller i fråga om handelsbolag
framgår av 11 §.
Sådana företag som avses i 2 § 7
mom. och 10 mom. samt 7 § 4
mom. och 8 mom. andra stycket
lagen om statlig inkomstskatt är
inte berättigade till avdrag. Det-
samma gäller i fråga om dödsbon
som behandlas som handelsbolag.
Att särskilda regler gäller i fråga
om handelsbolag framgår av 11 §.
Den som enligt bokföringslagen (1976:125) eller jordbruksbokförings-
lagen (1979:141) är skyldig att upprätta årsbokslut skall ha satt av ett mot
avdraget svarande belopp i räkenskaperna för beskattningsåret. Avdraget
skall återföras till beskattning närmast följande beskattningsår.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för beskatt-
ningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1992:704.
71
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:661) om avkastningsskatt
på pensionsmedel
dels att 7 § skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 5 och 6 §§ skall utgå,
dels att 5, 6 respektive 8 §§ skall betecknas 9, 11 respektive 10 §§.
dels att 2-4 och nya 9-11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5-8 och 12 §§ av
följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §'
Skattskyldiga till avkastningsskatt är
1. svenska livförsäkringsföretag,
2. utländska livförsäkringsföretag som bedriver försäkringsrörelse här
i riket,
3. understödsföreningar som bedriver till livförsäkring hänförlig verk-
samhet,
4. pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensions-
utfästelse m.m.,
5. arbetsgivare som i sin balans-
räkning redovisar skuld under
rubriken Avsatt till pensioner enligt
5 § lagen om tryggande av pen-
sionsutfästelse m.m.
5. arbetsgivare som i sin balans-
räkning redovisar skuld under
rubriken Avsatt till pensioner enligt
5 § lagen om tryggande av pen-
sionsutfästelse m.m.,
6. i Sverige bosatt innehavare av
pensionssparkonto enligt 1 kap. 2 §
lagen (1993:000) om individuellt
pensionssparande.
I fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxeringen
behandlas som handelsbolag är dock delägarna skattskyldiga.
'Senaste lydelse 1991:1915.
2Senaste lydelse 1990:661.
Senaste lydelse av 7 § 1990:661.
72
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Skatteunderlag
3 §2
(7 § första stycket)
Skatteunderlaget avrundas nedåt till
helt tusental kronor.
Skatteunderlaget för skattskyldi-
ga som avses i 2 § 1 och 3 utgörs
av nettointäkten av den kapital-
och fastighetsförvaltning som be-
löper på pensionsförsäkringar som
meddelats direkt eller meddelats i
återförsäkring åt annat inländskt
försäkringsföretag.
Skatteunderlaget för skattskyldiga
som avses i 2 § 2 utgörs av netto-
intäkten av den kapital- och fastig-
hetsförvaltning, som härrör från
bolagets här i riket bedrivna för-
säkringsrörelse och som belöper på
pensionsförsäkringar som meddel-
ats direkt eller meddelats i återför-
säkring åt inländskt försäkrings-
företag.
Skatteunderlaget för skattskyldiga
som avses i 2 § 4 utgörs av netto-
intäkten av stiftelsens kapital- och
fastighetsförvaltning.
Skatteunderlaget för skattskyldi-
ga som avses i 2 § 5 utgörs av
pensionsskuldens belopp vid in-
gången av beskattningsåret, såvitt
avser sådana pensionsåtaganden för
vilkas tryggande avdragsrätt före-
ligger enligt punkt 20 d jämfört
med punkt 20 e av anvisningarna
till 23 § kommunalskattelagen
(1928:370) och såvitt avser sådana
pensionsåtaganden för vilka av-
dragsrätt föreligger enligt 8 § lagen
Skatteunderlaget är kapitalunder-
laget enligt andra — sjätte styc-
kena, multiplicerat med den ge-
nomsnittliga statslåneräntan under
kalenderåret närmast före ingången
av beskattningsåret. Skatteunderla-
get avrundas nedåt till helt hundra-
tal kronor.
För skattskyldig som avses i 2 §
första stycket 1—4 utgörs kapital-
underlaget av värdet av den skatt-
skyldiges tillgångar vid ingången
av beskattningsåret efter avdrag för
finansiella skulder vid samma
tidpunkt. För skattskyldig som
avses i 2 § första stycket 2 medräk-
nas dock endast sådana tillgångar
och skulder som är hänförliga till
den i Sverige bedrivna försäkrings-
rörelsen.
Vid beräkning av kapitalunderlag
enligt andra stycket skall bortses
från tillgångar och skulder som är
hänförliga till avgångsbidragsför-
säkringar meddelade enligt grunder
som fastställts i kollektivavtal mel-
lan arbetsmarknadens huvudorga-
nisationer.
Vid beräkning av kapitalunderlag
skall även bortses från den del av
tillgångar och skulder som inte
förvaltas för försäkringstagarnas
räkning.
Kapitalunderlaget för skattskyl-
diga som avses i 2 § första stycket
5 utgörs av pensionsskuldens be-
lopp vid ingången av beskattnings-
året. Vid bestämning av pensions-
skuldens belopp skall beaktas såda-
na pensionsåtaganden för vilkas
tryggande avdragsrätt föreligger
enligt punkt 20 d jämfört med
punkt 20 e av anvisningarna till
23 § kommunalskattelagen
(1928:370) och sådana pensions-
73
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
(1975:1348) om ikraftträdande av
lagen (1975:1347) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).
4
Vid beräkning av nettointäkten av
kapital- och fastighetsförvaltning
som avses i 3 § första — tredje
styckena skall reglerna för inkomst-
slaget näringsverksamhet vid taxe-
ring enligt lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt tillämpas.
åtaganden för vilka avdragsrätt
föreligger enligt 8 § lagen
(1975:1348) om ikraftträdande av
lagen (1975:1347) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).
Kapitalunderlaget för skattskyldi-
ga som avses i 2 § första stycket 6
utgörs av värdet av de tillgångar
som vid ingången av kalenderåret
är hänförliga till pensionssparkon-
tot. Avdrag får ske för obetald
skatt enligt denna lag som är hän-
förlig till kontot.
§3
Som tillgång hos återförsäkrings-
tagare räknas inte värdet av åter-
försäkringsgivares ansvarighet på
grund av försäkringar som denne
har övertagit i form av återförsäk-
ring. Om återförsäkring skett hos
en utländsk återförsäkringsgivare
skall dock ett belopp motsvarande
dennes ansvarighet räknas som till-
gång, i den mån ansvarigheten
överstiger värdet av reservdeposi-
tion som ställts av återförsäkrings-
givaren hos återförsäkringstagaren.
Aterförsäkringsgivares fordran
hos återförsäkringstagare på grund
av reservdepositionen upptas inte
som tillgång. Den skuld som redo-
visas av återförsäkringstagaren på
grund av depositionen är inte
avdragsgill för denne.
5§
Om inte annat följer av 6 — 8 §§
tas tillgångar och skulder upp till
bokfört värde. För skattskyldig som
avses i 2 § första stycket 6 skall
tillgångarna dock tas upp till sitt
marknadsvärde om inte annat följer
av 7 §.
3Senaste lydelse 1990:661.
74
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
6§
Fastighet tas upp till marknads-
värdet.
7§
Värdepapper, som är noterat vid
en svensk eller utländsk börs eller
noterat vid en auktoriserad mark-
nadsplats eller som annars är
föremål för regelbunden handel vid
någon annan reglerad marknad
som är öppen för allmänheten, tas
upp till det noterade värdet.
Finns i ett bolag skilda aktieslag
av vilka ett eller flera är börsnote-
rade eller föremål för sådan note-
ring som avses i första stycket,
skall de aktier i bolaget som inte
är noterade tas upp till samma
värde som de noterade aktierna. År
flera aktieslag noterade, skall de
inte noterade aktierna tas upp till
samma värde som de noterade
aktier som har den lägsta kursen.
Om det vid värdering enligt de
föregående styckena finns synnerli-
ga skäl anta att det noterade vär-
det inte motsvarar vad som skulle
kunna påräknas vid en försäljning
under normala förhållanden, får i
stället det beräknade priset vid en
sådan försäljning läggas till grund
för värderingen.
Aktie eller andel i dotterbolag,
som har till ändamål att äga fastig-
heter eller tomträtter (fastighets-
bolag) skall värderas med ledning
av marknadsvärdena på bolagets
fastigheter.
8 §
Fordran som inte omfattas av 7 §
skall tas upp till sitt anskaffnings-
värde jämte upplupen ränta. Av-
drag för skuld får göras med be-
lopp som beräknas på motsvar-
ande sätt.
75
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
5 §4
Skatten uppgår till 10 procent av
skatteunderlaget enligt 3 § första -
tredje styckena.
Skatten uppgår till 1,1 procent
av skatteunderlaget enligt 3 §
fjärde stycket. I det fall beskatt-
ningsåret är längre eller kortare än
12 månader skall skattesatsen
jämkas i motsvarande mån. Det-
samma skall gälla om pensions-
skuld som avses i nyssnämnda
stycke helt upplöses under beskatt-
ningsåret.
S§5
Bestämmelserna i taxeringslagen
(1990:324) gäller vid taxering till
avkastningsskatt. I fråga om debi-
tering och uppbörd av avkastnings-
skatt gäller bestämmelserna i upp-
bördslagen (1953:272).
4Senaste lydelse av 5 § 1991:1847.
5Senaste lydelse av 8 § 1991:1915.
Osäker fordran får tas upp till
det belopp som kan beräknas bli
betalat. Värdelös fordran tas inte
upp.
Skattesats
Skatten uppgår till 9 procent av
skatteunderlaget enligt 3 § om inte
annat följer av andra och tredje
styckena.
För den del av skatteunderlaget
som hos sådan skattskyldig som
avses i 2 § första stycket 1 - 3 är
hänförligt till annan personförsäk-
ring än pensionsförsäkring uppgår
skatten till 20 procent av skatte-
underlaget.
I det fall beskattningsåret är
längre eller kortare än 12 månader
skall skattesatsen jämkas i motsvar-
ande mån. Sådan jämkning skall
också göras om hela behållningen
på ett pensionssparkonto avskattas
enligt 32 § 1 mom. första stycket j
kommunalskattelagen (1928:370)
eller pensionsskuld som avses i
3 § femte stycket helt upplöses
under beskattningsåret.
Beskattningsförfarandet
10 §
Om inte annat följer av andra
stycket gäller bestämmelserna i
taxeringslagen (1990:324) vid
taxering till avkastningsskatt och
bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272) i fråga om debitering
och uppbörd av sådan skatt.
Avkastningsskatt som skall tas ut
av sådan skattskyldig som avses i
2 § första stycket 6 skall för den
skattskyldiges räkning betalas av
det pensionssparinstitut med vilket
den skattskyldige träffat avtal om
individuellt pensionssparande.
76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
I fråga om förfarandet vid be-
skattningen ifall som avses i andra
stycket gäller bestämmelserna i
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter i tillämp-
liga delar. Med skattskyldig avses
därvid det pensionssparinstitut
med vilket den skattskyldige träffat
pensionssparavtai. Pensionsspar-
institutets beskattningsår är redo-
visningsperiod.
Förutom pensionssparinstitutet
får även skattskyldig som avses i
2 § första stycket 6 överklaga
beskattningsmyndighetens beslut
om skatt enligt bestämmelserna i
8 kap. lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
Återbetalas skatt hänförlig till ett
pensionssparkonto till ett pensions-
sparinstitut skall beloppet tillsam-
mans med räntan enligt 5 kap.
13 § lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter tillgodoföras
kontot. Har kontot avslutats skall
institutet ombesörja att beloppet i
stället överförs till det pensions-
sparkonto till vilket de tillgångar
som var hänförliga till det avsluta-
de kontot har överförts. Finns inte
sådant konto skall institutet betala
ut beloppet på det sätt som gäller
för utbetalningar enligt lagen
(1993:000) om individuellt pen-
sionssparande.
6§6
Skattskyldiga som avses i 2 § 5 får
utan hinder av bestämmelserna i
20 § kommunalskattelagen
(1928:370) i förvärvskällan göra
avdrag för sådan avkastningsskatt
som tas ut på i 3 § fjärde stycket
angivet underlag. Avdrag skall
Övriga bestämmelser
11 §
Skattskyldiga som avses i 2 §
första stycket 5 får utan hinder av
bestämmelserna i 20 § kommunal-
skattelagen (1928:370) i förvärvs-
källan göra avdrag för sådan av-
kastningsskatt som tas ut på i 3 §
första och femte styckena angivet
6Senaste lydelse av 6 § 1990:1448.
77
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
därvid medges för avkastningsskat- underlag. Avdrag skall därvid
ten före eventuell nedsättning medges för avkastningsskatten före
genom avräkning av utländsk skatt, eventuell nedsättning genom avräk-
ning av utländsk skatt.
|
(7 § andra stycket) |
12 §7 Beteckningar i denna lag har |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om skattskyldiga
som avses i 2 § första stycket 1-5 tillämpas lagen första gången vid 1995
års taxering, dock att äldre bestämmelser gäller för beskattningsår som
har påbörjats före ikraftträdandet.
2. Har uppskovsbelopp fastställts enligt 2 § lagen (1990:655) om åter-
föring av obeskattade reserver för skattskyldig som avses i 2 § första
stycket 1-3 gäller följande. Aterföring av den del av uppskovsbeloppet
som inte återförts senast vid 1994 års taxering till statlig inkomstskatt
skall ske vid 1995 års taxering till avkastningsskatt eller, om taxering
inte sker år 1995, vid 1996 års taxering. Därvid skall det vid taxeringen
beräknade skatteunderlaget enligt 3 § som är hänförligt till andra person-
försäkringar än pensionsförsäkring ökas med det återstående uppskovs-
beloppet.
7 Senaste lydelse av 7 § 1990:661.
78
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Skattepliktig inkomst enligt denna lag är:
1. avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning
eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
2. avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av annan
anställning eller annat uppdrag än hos svenska staten eller svensk
kommun, i den mån inkomsten förvärvats genom verksamhet här i riket;
3. arvode och liknande ersättning som uppburits av någon i egenskap
av ledamot eller suppleant i styrelse eller annat liknande organ i svenskt
aktiebolag eller annan svensk juridisk person, oavsett var verksamheten
utövats;
4. pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del
beloppet överstiger uppburen folkpension och pensionstillskott som
uppburits enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller, för den
som uppburit folkpension i form av förtidspension, till den del beloppet
överstiger uppburen folkpension och 52 procent av pensionstillskott som
uppburits enligt 2 a § sistnämnda lag, eller, om folkpension enligt
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring samordnats
med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagrum angiven livränta, till
den del beloppet överstiger den pension som skulle ha utgått om sådan
samordning inte skett, och för annan ersättning enligt lagen om allmän
försäkring;
5. pension på grund av anställning eller uppdrag hos svenska staten
eller svensk kommun;
6. belopp, som utgår på grund
av annan pensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring, om
försäkringen meddelats i här i riket
bedriven försäkringsrörelse;
6. belopp, som utgår på grund
av annan pensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring, om
försäkringen meddelats i här i riket
bedriven försäkringsrörelse samt
belopp som utbetalas från pen-
sionssparkonto fört av ett svenskt
pensionssparinstitut eller av ett
utländskt instituts filial i Sverige
enligt lagen (1993:000) om indivi-
duellt pensionssparande;
7. pension på grund av tjänstepensionsförsäkring samt annan pension
eller förmån, om förmånen utgår från Sverige på grund av förutvarande
tjänst och den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här;
79
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
8. ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare samt enligt annan lag eller författning, som
utgått till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller på grund av
militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till
sjömän;
9. dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd;
10. korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349);
11. annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad
inkomst av tjänst;
12. återfört avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter i den
mån avdrag har medgetts för avgifterna samt avgifter som avses i 46 §
2 mom. första stycket 3 kommunalskattelagen (1928:370) och som satts
ned genom ändrad debitering i den mån avdrag har medgetts för
avgifterna och dessa inte hänför sig till näringsverksamhet.
Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den enligt
lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott.
Däremot räknas inte barnpension eller vårdbidrag som folkpension.
Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här
i riket även om tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra
tillfälliga besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig där under
kringresande (t. ex. handelsresande).
Skattepliktig inkomst enligt denna lag är dock endast sådan inkomst
som är skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på inkomster
som uppbärs efter utgången av år 1993.
80
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1991:687) om särskild
löneskatt på pensionskostnader skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Beskattningsunderlaget skall beräknas som den under beskattningsåret
uppkomna skillnaden mellan
å ena sidan summan av följande poster:
a) avgift för tjänstepensionsförsäkring,
b) avsättning till pensionsstiftelse,
c) ökning av konto Avsatt till pensioner,
d) utbetalda pensioner som inte utgår enligt lag eller på grund av
tj änstepensionsförsäkring,
e) utgiven ersättning för av annan övertagen pensionsutfästelse,
å andra sidan summan av följande poster:
f) gottgörelse från pensionsstiftelse,
g) minskning av konto Avsatt till pensioner,
h) 9,9 procent av bokförd skuld
på konto Avsatt till pensioner vid enligt 3 § lagen (1990:661) om
beskattningsårets ingång,
i) erhållen ersättning för övertagen pensionsutfästelse,
j) negativt belopp som föregående beskattningsår uppkommit vid
tillämpning av denna paragraf.
I posten a i första stycket skall inte räknas med avgift för sådan
gruppsjukförsäkring som omfattas av 1 § första stycket lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
I det fall beskattningsåret är
längre eller kortare än 12 månader
skall posten h i första stycket
jämkas i motsvarande mån. Det-
samma skall gälla om pensions-
skuld som avses i posten h helt
upplöses under beskattningsåret.
h) 91 procent av skatteunderlaget
avkastningsskatt på pensionsmedel,
I det fall beskattningsåret är
längre eller kortare än 12 månader
skall posten h i första stycket
jämkas i motsvarande mån. Det-
samma skall gälla om pensions-
skuld som avses i 3 § femte stycket
lagen om avkastningsskatt på
pensionsmedel helt upplöses under
beskattningsåret.
Om den som övertar en pensionsutfästelse inte är skattskyldig enligt
denna lag skall den som tidigare utfäst pensionen under posten e i
första stycket ta upp det verkliga värdet av den övertagna utfästelsen om
detta är högre än den utgivna ersättningen. Om den som befrias från
en utfästelse inte är skattskyldig enligt denna lag skall den som övertar
utfästelsen under posten i i första stycket ta upp det verkliga värdet av
den övertagna utfästelsen om detta är lägre än den erhållna ersättningen.
81
6 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Vid beräkning av beskattningsunderlaget skall bokföringsmässiga grun-
der tillämpas.
3 §'
En enskild person eller ett dödsbo
som medges avdrag för avgift för
pensionsförsäkring enligt punkt 21
av anvisningarna till 23 § kom-
munalskattelagen (1928:370) skall
för det beskattningsåret till staten
betala särskild löneskatt med 17,69
procent på avgiften.
En enskild person eller ett dödsbo
som medges avdrag för avgift för
pensionsförsäkring enligt punkt 21
av anvisningarna till 23 § kom-
munalskattelagen (1928:370) skall
för det beskattningsåret till staten
betala särskild löneskatt med 17,69
procent på avgiften. Detsamma
gäller för enskild person som med-
ges avdrag för inbetalning på
pensionssparkonto enligt nämnda
anvisningspunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för be-
skattningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.
‘Senaste lydelse 1992:1493.
82
21 Förslag till Pr0P- 1992/93:187
Härigenom föreskrivs att det i övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om statlig förmögen-
hetsskatt skall införas en ny punkt, 5, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5. Behållning på pensionsspar- |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas vid 1995 års
taxering.
83
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993
Prop. 1992:93/187
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande och statsråden B. Wester-
berg, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Lundgren
Efter internt utredningsarbete färdigställdes inom Finansdepartementet i
juni 1992 en promemoria med förslag till dels ett nytt individuellt
pensionssparande utan försäkringsinslag, dels ett förslag till enhetlig
beskattning av avkastningen på pensionskapital. Promemorian,
Individuellt pensionssparande (Ds 1992:45), har remissbehandlats. Till
protokollet i detta ärende bör fogas promemorians sammanfattning som
bilaga 1 och en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En
sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Finans-
departementet (dnr 3291/92).
Jag skall i det följande ta upp de frågor som behandlas i promemorian.
Regeringen beslutade den 22 oktober 1992 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över vissa lagförslag rörande individuellt pensionssparande. De av
de remitterade lagförslagen som föranlett erinringar från Lagrådet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Övriga remitterade
lagförslag överensstämmer med dem jag nu kommer att lägga fram, bort-
sett från smärre redaktionella ändringar. Dessa lagförslag har därför
utelämnats i bilagan. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som
bilaga 4. De allmänna synpunkter som Lagrådet anfört tar jag upp till
diskussion i det följande i ett avsnitt om allmänna principer för
individuellt pensionssparande (avsnitt 3.1) medan de särskilda tekniska
anmärkningar som framförts tas upp i de avsnitt som behandlar de olika
frågorna (avsnitten 3.5, 3.6, 3.8, 3.9.2, 3.9.4, 3.11, 4.2, 4.3.1, 4.5,
9.1, 9.3, 9.9 och 9.18). Jag har i allt väsentligt beaktat Lagrådets
synpunkter.
Sparandet i Sverige har internationellt sett varit lågt sedan mitten av
1970-talet. Investeringarna har varit otillräckliga och konsumtionen hållits
uppe genom bl.a. upplåning i utlandet. Sverige har haft så gott som
84
permanenta bytesbalansunderskott. Sparandets betydelse för den inhemska Prop. 1992:93/187
kapitalbildningen kan visserligen sägas minska i och med att kapital-
marknaderna alltmer integreras internationellt. Integrationen med
omvärlden är emellertid på många områden ofullständig och sannolikt en
tidskrävande process. Ett långsiktigt högt inhemskt sparande kan bedömas
ge en stabilare grund för en mer balanserad tillväxt, samtidigt som det
håller tillbaka utlandsupplåning och bidrar till ökad trovärdighet för den
ekonomiska politiken. Därtill kommer sparandets centrala roll för att
omfördela konsumtionen över tiden och mellan generationer.
Under senare år har hushållens sparande legat på en markant högre
nivå än tidigare vilket delvis är resultatet av en nödvändig anpassning av
skuldsättningen. Det finns goda skäl att också långsiktigt eftersträva en
högre sparkvot än vi normalt haft i Sverige under de senaste decennierna.
En ekonomisk politik som generellt ger incitament till ett högre
sparande i olika former är då grundläggande. Reformeringen av det
svenska skattesystemet och nedväxlingen av inflationstakten är struktu-
rella förändringar som innebär ett i grunden gynnsammare sparklimat.
Omstruktureringen från offentlig till privat sektor ställer högre krav på
det privata sparandet, där hushållen utgör en central målgrupp. Hushålls-
sparandet har under långa perioder legat på en internationellt sett mycket
låg nivå och tidvis t.o.m. visat negativa tal.
Internationella och svenska erfarenheter ger inte någon klar bild av
värdet av s.k. riktade sparstimulanser. Effekterna på det totala netto-
sparandet visar sig ofta vara begränsade. I första hand verkar det i stället
ske omfördelningar av sparandet. Det konstateras även av utredningen
om hushållssparandet i samhällsekonomin (SOU 1992:97). Undersök-
ningar i bl.a. USA visar dock att sparandet även totalt sett kan stärkas
om stimulanser kopplas till konkreta, meningsfulla sparmål. Ett sådant
utgör sparande för pension, där sparstimulanser för särskilt
pensionsförsäkringar (P-försäkring) är vanligt förekommande.
Även Sverige har sedan lång tid tillbaka genom särskilda skatteregler
stimulerat det försäkringssparande som sker i form av P-försäkring i
försäkringsbolag. Skattereglerna torde ha varit en avgörande faktor
bakom P-försäkringens snabbt växande popularitet från särskilt senare
delen av 1970-talet. Det kan samtidigt konstateras att det frivilliga privata
sparandet för pensionen är av stor och växande betydelse för många
individer.
Jag kommer i det följande att översiktligt beskriva skattereglerna för P-
försäkring. Denna är en form av livförsäkring och omfattar normalt en
försäkringsdel och en spardel som i strikt mening inte kan särskiljas.
Försäkringsdelen kan exempelvis bestå av att försäkringstagaren erhåller
ålderspension under hela sin återstående livstid, även om de inbetalade
premierna inte räcker till för att betala hela ålderspensionen och av att en
efterlevandepension tillfaller efterlevande vid försäkringstagarens döds-
fall, oavsett om de inbetalade premiema täcker denna pension eller inte.
85
Spardelen kan sägas bestå av den del av de inbetalade premiema, inkl,
avkastningen på dessa, som med stor sannolikhet kommer att återgå till
spararen eller hans efterlevande som pensionsutbetalningar.
Den traditionella P-försäkringen utmärks av att försäkringsbolaget åtar
sig att utbetala vissa periodiska belopp och att sparkapitalet minst kan
förräntas med en på förhand bestämd räntesats. Överskott återgår till
försäkringstagarna i form av återbäring. Kapitalet förvaltas i försäkrings-
bolagets rörelse inom vissa i lag fastställda placeringsregler. Den enskilde
försäkringstagaren har i traditionell P-försäkring inget inflytande över
sparkapitalets placering och avkastning.
Livförsäkring med fondanknytning (s.k. unit linked) tecknas i särskilda
försäkringsbolag. Försäkringsformen utmärks av att försäkringstagaren
själv kan påverka förvaltningen av sitt sparkapital. Detta möjliggörs
genom att spardelen placeras som andelar i särskilda värdepappersfonder,
s.k. försäkringspremiefonder, förvaltade av fondbolag. Spararen kan välja
vilken eller vilka fonder medlen skall placeras i. Det betyder att spararen
själv bestämmer över den finansiella risken i sitt sparkapital. Några
utfästelser på förhand om storleken på kommande utbetalningar kan
således normalt inte lämnas. Tillgångarna hänförs till den enskilde
försäkringstagaren i och med att denne har inflytande över förvaltningen.
Den s.k. ömsesidighetsprincipen i den traditionella livförsäkringen, dvs.
att allt överskott tillfaller försäkringstagarna kollektivt, gäller därför inte
i livförsäkring med fondanknytning.
1 kommunalskattelagen (1928:370), KL, delas livförsäkringar in i två
huvudgrupper, pensionsförsäkring (P-försäkring) och kapitalförsäkring
(K-försäkring). För att en försäkring skall behandlas som en P-försäkring
uppställs ett antal s.k. kvalitativa villkor avseende i första hand olika
pensionsförmåner. Livförsäkringar som inte uppfyller dessa kvalitativa
villkor anses skattemässigt vara K-försäkringar.
P-försäkringen har sedan lång tid tillbaka varit skattemässigt gynnad.
Denna särbehandling har syftat till att underlätta uppbyggnaden av ett
tillfredsställande pensionsskydd. De skattemässiga fördelarna med P-
försäkringar kan beskrivas på följande sätt.
Normalt sett sker en utjämning av beskattningen över tiden. Premie-
inbetalningarna är avdragsgilla vilket innebär att sparandet sker med
obeskattade pengar. Avdragen för premiema görs under sparandetiden
mot den årliga arbetsinkomsten, medan pensionsbeloppen faller ut och
beskattas under en period då arbetsinkomster ofta saknas. Det betyder att
pensionen i många fall träffas av en lägre skattesats än den mot vilken
avdragen har gjorts. Progressiviteten i beskattningen lindras alltså.
Avsikten är att utjämna livsinkomsten och minska den genomsnittliga
skattebelastningen över tiden.
Den fördel den enskilde har av en lägre beskattning av utfallande
pensionsbelopp jämfört med en omedelbar beskattning när inkomsterna
tjänades in har sedan länge ansetts vara fullt acceptabel. 1944 års
allmänna skattekommitté uttalade i den frågan att "man torde hava ansett
det riktigt, att vid en skattskyldigs inplacering i den progressiva
skatteskalan hans skattekraft mätes genom en på nämnt sätt i tiden
Prop. 1992:93/187
86
utjämnad inkomst" (SOU 1948:22 s. 83). På ett annat ställe sägs att Prop. 1992:93/187
denna inkomstutjämning ger ett riktigt uttryck för skatteförmågeprincipen
(a.a. s. 109).
Storleken på dessa skatteeffekter var tidigare betydande men i samband
med de senaste årens reformering av skattesystemet har de blivit väsent-
ligt mindre. Det beror på att progressiviteten i inkomstskatteskalan
numera är avsevärt lägre än förut.
En annan skattemässig fördel har varit att någon beskattning tidigare
inte har skett av avkastningen på sparkapitalet. Detta har i stället kunnat
tillväxa hos försäkringsgivaren utan andra avbräck än dennes omkost-
nader för förvaltningen.
Numera påförs dock livförsäkringsföretagen, som tidigare alltså inte
betalade någon skatt på P-försäkringskapitalets avkastning, en särskild
avkastningsskatt. Den utgår fr.o.m. år 1992 med 10 % av avkastningen
på nämnda kapital, dvs. med en skattesats som är avsevärt lägre än den
generella kapitalinkomstskattesatsen.
Trots utjämningen av skatteskalorna och avkastningsskatten kan dock
skillnaden i avkastning efter skatt mellan sparande i P-försäkring och
annat sparande alltjämt vara betydande. Görs t.ex. avdraget för inbetald
försäkringspremie mot en marginalskattesats på 50 % medan utbetalning
av pension sker till en skattesats om 30 % blir, vid samma nominella
avkastning, utfallet efter 30 år ungefär dubbelt så stort för P-försäkring
som för vanligt banksparande. Även om in- och utbetalning sker till
samma marginalskatt blir behållningen ungefär 35 % större för P-
försäkring beroende på den lägre skatten på avkastningen. Ytterligare en
fördel är att förmögenhetsbeskattning inte sker av det sparkapital som är
knutet till en P-försäkring.
Den gynnsamma beskattningen har varit en stark drivkraft bakom den
relativt höga tillväxten i svenska hushålls försäkringssparande under
1980-talet. Detta står i kontrast till den svaga utvecklingen i stort för det
finansiella sparandet. Under andra hälften av 1980-talet försämrades detta
påtagligt från låga men positiva tal i storleksordningen 1 % till negativa
tal i storleksordningen 4—5 % av hushållens disponibla inkomster. En
väsentlig orsak var en ökad skuldsättning. Under de senaste åren har
emellertid en klar förbättring skett till ett relativt högt positivt finansiellt
sparande. Omsvängningen beror i allt väsentligt på att hushållens upplå-
ning minskat kraftigt.
Banksparandet utgör traditionellt ryggraden i hushållens finansiella
sparande. Relativt de disponibla inkomsterna har banksparandet inklusive
allemansspar dock stagnerat. Mot detta kan ställas en klart positiv trend
för det frivilliga försäkringssparandet. I början av 1980-talet var bank-
sparandet omkring sju gånger större, men under senare år har
försäkringssparandet tidvis legat på en jämförbar nivå motsvarande drygt
20 miljarder kr. för P- och K-försäkringar sammantaget. Härav har P-
försäkring under senare år svarat för omkring hälften. Under tioårs-
perioden 1978—1988 var den genomsnittliga ökningstakten i nytecknade
P-försäkringar så hög som 25 %. Antalet nyteckningar har ökat från ca
40 000 i början av 1980-talet till över 500 000 år 1990. Den genom-
87
snittliga premien har med den kraftiga tillväxten naturligen minskat. Åren
1990-1991 uppgick den ny tecknade premievolymen för P-försäkring till
mellan 5 och 6 miljarder kr. P-försäkring med fondanknytning utgör en
mindre men växande del härav, ca 700 miljoner kr. för år 1991. Tenden-
sen är dock en dämpning av sparandet i P-försäkring och under år 1992
har nyteckningen minskat relativt kraftigt jämfört med föregående år.
Intresset för utländska livförsäkringar har samtidigt ökat.
Inom fondförsäkringen uppgick antalet försäkringspremiefonder vid
slutet av år 1991 till 67, antingen av blandad typ eller som rena aktie-
respektive räntefonder. De rena aktiefonderna dominerar stort i antal följt
av räntefonder. Fördelningen av det totala fondvärdet på olika fondtyper
är däremot jämnare.
Beträffande P-försäkringens sammansättning har funnits två tendenser
utöver det att fondförsäkringen vunnit insteg på marknaden. Antalet
engångsbetalda försäkringar har ökat. I sparandetermer betyder det att det
regelbundna sparandet fått stå tillbaka för engångssparandet, även om
vissa engångsbetalningar kan vara en del av ett i övrigt regelbundet
sparande. Vidare har spardelen i försäkringarna ökat. En inriktning har
skett mot produkter med tyngdpunkt i det egna sparandet. Försäkringar
med livsvarig ålderspension eller omfattande efterlevandeskydd har t.ex.
fått stå tillbaka för alternativ med temporär pension. I och med införandet
av fondförsäkring torde tendensen mot en relativt större sparandedel ha
förstärkts.
Det långsiktiga, bundna sparande som sker inom ramen för de skatte-
regler som gäller för P-försäkring har således hittills avgränsats till att
avse enbart den sparform som försäkringsbolagen kan erbjuda i kombina-
tion med ett försäkringsmoment av större eller mindre betydelse. I
promemorian Individuellt pensionssparande (Ds 1992:45) framhålls att
ett regelverk avgränsat på detta sätt beskär mångfalden i utbudet av
sparformer och motverkar en önskvärd konkurrens. Ett rent pensions-
sparande i traditionella sparformer utan försäkring skulle öka tillgäng-
ligheten till sparande för pensionen. Därmed skapas också förutsättningar
för att sparandet totalt sett kan öka, även om det totala skattegynnade
pensionssparandet för varje enskild individ också fortsättningsvis föreslås
ske inom samma utrymme som idag gäller för P-försäkringar.
Mot denna bakgrund har i promemorian prövats om det finns några
omständigheter som är så specifika för sparandet i P-försäkringar att
särskilda skatteregler bör förbehållas denna typ av sparande eller om
dessa skatteregler även kan omfatta ett pensionssparande utan försäk-
ringsinslag. Utgångspunkten för denna prövning är att den enskildes
sparande för pension är ett önskvärt, långsiktigt uppbyggt målsparande
som av tradition är gynnat med särskilda skatteregler. Någon omprövning
av skälen för skattereglerna för detta sparande har däremot inte gjorts.
Av promemorian framgår att det huvudsakliga motivet till att i Sverige
ge skattelindring för P-försäkringar var, som det framställdes av 1944 års
Prop. 1992:93/187
88
allmänna skattekommitté, att medborgarna skulle stimuleras att själva Prop. 1992:93/187
trygga sin ålderdom och sina efterlevandes ekonomiska förhållanden.
Skälen för att endast ett sparande i kombination med försäkring berätti-
gar till skatteförmåner kan enligt promemorian ifrågasättas. Av sociala
skäl och trygghetsskäl kan själva sparandet i sig vara väl så viktigt som
försäkringen. Denna synpunkt har under senare år fått ökad aktualitet
eftersom P-försäkringar ofta kommit att innehålla mer av sparande och
mindre av försäkring. Försäkringsavtal kan numera utformas så att
försäkringsinslaget trots ett krav på visst minsta riskinnehåll får sägas
vara av marginell betydelse sett ur den enskilde försäkringstagarens
synvinkel. En ålderspension kan t.ex. utformas som en temporär pension
utan dödsfallsskydd resp, premiebefrielse vid sjukdom. Det utbetalda
årsbeloppets storlek beror i sådana fall, efter avdrag för omkostnader,
endast på hur mycket försäkringstagaren sparat, avkastningen härav samt
uppkomna arvsvinster i försäkringstagarkollektivet. Försäkringsdelen kan
i dessa fall sägas bestå av uppkomna arvsvinster, dvs. det sparande som
ackumulerats av "för tidigt" avlidna försäkringstagare. Slutsatsen i
promemorian är att detta från allmän synpunkt knappast är ett skydd som
i sig motiverar en skattemässig särbehandling.
I promemorian framhålls att motiven för den skattemässiga särbehand-
lingen av försäkringsbolagens förvaltning av försäkringstagarnas sparande
ytterligare försvagades i och med att livförsäkring med fondanknytning
infördes. Det principiellt viktiga med denna försäkringsform är att
placeringen av sparmedel inte sker i enlighet med de placeringsregler
som de traditionella försäkringsbolagen är underkastade. Försäkrings-
tagaren får själv välja inriktning av sparandet inom det utrymme som de
olika fondernas egna placeringsstrategier skapar. Den finansiella risken
är således i hög grad överförd till den enskilde och beror på hans egna
beslut. Den garanti om en lägsta nivå på avkastningen som återfinns i
den traditionella P-försäkringen förekommer därför normalt inte.
En slutsats i promemorian är att P-försäkringens starka sociala anknyt-
ning och trygghetsmotiv inte är lika framträdande som tidigare.
Av de argument som under årens lopp förts fram till förmån för en
gynnsam skattemässig behandling av P-försäkringssparandet är det enligt
promemorian endast några som kan sägas vara knutna till själva försäk-
ringsmomentet. Utmärkande för en P-försäkring är att ett kapital omedel-
bart står till förfogande efter det att försäkringen tecknats och försäk-
ringsfallet inträffar. Även om den försäkrade avlider kort tid efter
ingåendet av ett försäkringsavtal skyddas därför hans efterlevande
ekonomiskt just genom detta försäkringsmoment. Liknande argument kan
anföras i invaliditetsfallen. Även de som tecknar livsvarig ålderspension
får ett skydd som för den enskilde innehåller ett tydligt försäkrings-
moment.
Avdragsrätten för P-försäkringspremie omfattar, som påpekas i prome-
morian, emellertid såväl själva riskpremien som sparpremien. Även det
rena sparandet omfattas alltså av gynnsamma skatteregler. Som fram-
hållits förekommer dessutom P-försäkringar som innefattar endast ett
litet riskskydd. Avdraget för en sådan försäkring omfattar således i stort
89
sett bara dess sparpremie. I de nu nämnda fallen föreligger enligt prome- Prop. 1992:93/187
morian inte tillräckliga skäl för att skattemässigt särbehandla P-försäk-
ringar jämfört med ett pensionssparande utan försäkringsinslag.
Ett annat förhållande som lyfts fram i promemorian är att endast liv-
försäkringsföretagen kan samla upp det långsiktigt bundna, skattemässigt
gynnade sparandet. Det anses inte finnas några samhällsekonomiska skäl
för detta. Det tidigare starka sambandet mellan långsiktigt bundet
sparande och lagstadgade placeringsregler har luckrats upp i och med
fondförsäkringen. Utvecklingen av P-försäkringen mot i första hand
förvaltning av ett långsiktigt sparande tenderar vidare att försvaga
livbolagens försäkringsmässiga roll i sammanhanget.
Det framhålls i promemorian att en likabehandling av försäkringsbolag
och andra finansiella institut har sina gränser. Skyddsintressen och
grundläggande uppgifter är i vissa hänseenden olika. Stora delar av
verksamheterna är emellertid närbesläktade såsom att förvalta sparkapital
och hantera risker. Numera finns möjligheter till en betydande ägar-
mässig integration av försäkrings- och annan finansiell verksamhet, inte
minst inom fondförsäkringen.
1 promemorian framhålls slutligen att fler hushållsgrupper sannolikt kan
engageras i ett sparande för den egna ålderdomen om det kan erbjudas
i fler former och av fler institut än försäkringsbolag. Det anses också
vara av betydelse att sparandevillkoren är relativt enkla att förstå.
Försäkringssparande har ofta svårförståeliga inslag där spar- resp,
riskkomponenter framstår som mer eller mindre sammanflätade. En för
försäkringstagaren lättbegriplig information från bolagens sida kan enligt
promemorian vara svår att ge.
Jag instämmer i allt väsentligt i promemorians bedömningar och slut-
satser att det inte finns något avgörande skäl som talar för att endast
försäkringssparandet bör gynnas av de särskilda skattereglerna. 1 grunden
är det också fråga om att tillämpa en bärande princip vid beskattning av
medel avsatta för pension, nämligen att de skall beskattas först när de
faller ut som pension vilket t.ex. sker inom ATP-systemet. Enligt min
mening kan fördelar vinnas på flera olika områden om dessa regler också
kan omfatta ett pensionssparande utan försäkringsanknytning. Genom att
utvidga befintliga stimulanser till att omfatta flera slag av institut och
sparformer skapas en mer pluralistisk sparmiljö. I termer av generella
resp, riktade sparstimulanser kan det ses som en breddning av en tidigare
alltför snäv institutionell avgränsning. Konkurrensen om pensions-
sparandet kan stärkas och hushållens valfrihet främjas. En sådan
utveckling är positiv för avkastningen på sparandet för den enskilde och
ökar möjligheterna att anpassa sparproduktema till hushållens skilda
önskemål. En ökad tillgänglighet bör även leda till att fler deltar i sådant
pensionssparande.
Enligt min mening finns det således starka skäl för en utvidgning av
det befintliga systemet för pensionssparande. En viktig utgångspunkt bör
vara att reglerna för ett sådant pensionssparande skall anknyta till dem
som nu gäller för P-försäkring, såväl vad avser regler för insättning och
uttag som civilrättsliga och skattemässiga regler. Den nya sparformen bör
90
ses som både alternativ och komplement till P-försäkringen. Det bredare Prop. 1992:93/187
system som nu föreslås föranleder inte någon utökad avdragsrätt.
Mitt förslag: Ett nytt system för individuellt pensionssparande
införs med regler som väsentligen motsvarar dem som gäller för
sparande i P-försäkring.
Tillåtna sparformer skall vara de allmänt förekommande på de
finansiella marknaderna, nämligen andelar i värdepappersfonder,
enskilda värdepapper samt inlåning på konto. Sparmedlen skall
kunna fördelas och flyttas mellan de olika sparformerna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: En majoritet är positiva till utökade möjligheter
att pensionsspara och tillstyrker förslaget i sina huvuddrag. Hit hör
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Bankföre-
ningen, Sparbankernas Bank, Finansbolagens Förening, Fondbolagens
Förening, Fondhandlareföreningen, SEB Försäkring, Aktiespararna,
Aktiefrämjandet, Industriförbundet, Arbetsgivarföreningen, Saco och
TCO. Vissa av de nämnda instanserna har dock invändningar mot delar
av förslaget, i första hand vad gäller tillåtna sparformer.
Riksförsäkringsverket är positivt men vill skjuta på förslaget tills klarhet
nåtts om det framtida offentliga pensionssystemet.
Riksbanken, Riksgäldskontoret och Obligationsfrämjandet är negativa
till en fortsatt användning av selektiva stimulanser vilka inte anses bidra
till ett högre nettosparande i ekonomin. Därtill är de kritiska mot några
av de föreslagna sparformerna. Av dessa skäl avstyrker de förslaget.
Riksgäldskontoret hyser även farhågor att statens upplåning kan fördyras
om sparandet införs. Obligationsfrämjandet anser att inlåsning av spar-
medel kan motverka ett högre totalt sparande och menar att det bundna
sparandet bör ske inom ramen för det allmänna pensionssystemet. I
stället efterlyses en utredning om motiven för det avdragsgilla sparandet
i P-försäkring.
Försäkringsförbundet, Folksam, Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie-
nämnd, Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund och ytterligare
några organisationer inom försäkringssektorn avstyrker förslaget i första
hand på grund av att försäkringssparandets konkurrensvillkor i olika
avseenden anses bli otillräckliga. Flera av remissinstanserna på försäk-
ringsområdet är annars positiva till ökad konkurrens om pensions-
sparandet. Även LO är negativ till förslaget.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss redovisat instämmer jag i
promemorians slutsats att det idag inte finns sakliga skäl att avgränsa
91
gällande skatteregler för pensionssparande till att enbart gälla P- Prop. 1992:93/187
försäkringar. Jag anser det därför väl motiverat att införa ett mer renodlat
individuellt pensionssparande i huvudsak inom ramen för de skatteregler
som gäller för P-försäkring. En sådan breddning av det privata pensions-
sparandet bör enligt min bedömning kunna genomföras även i beaktande
av att det offentliga pensionssystemets framtida utformning är under
prövning och att hushållen därför inte kan ges fullständig information om
vilka pensionsvillkor som totalt sett kommer att råda. Jag vill här erinra
om att det nu föreslagna systemet skall rymmas inom ramen för gällande
avdragsrätt för P-försäkring.
Till den mer övergripande kritiken mot förslaget i promemorian hör
frågan om selektiva sparstimulanser. Som jag tidigare framhållit har de
generella åtgärder som vidtagits lagt grunden till ett förmånligare spar-
klimat. Jag anser dock att det alltjämt finns skäl att behålla en viss extra
stimulans för det bundna pensionssparandet. Det är ett sparande byggt på
långsiktighet och tradition som därtill är allmänt förekommande inter-
nationellt. Den internationella aspekten blir allt viktigare i takt med den
ökade integrationen och öppnare konkurrensen. Mitt förslag innebär att
pensionssparandet i flera avseenden blir mindre selektivt. Den tidigare
snäva avgränsningen till försäkringsbolag luckras upp. Om fler spar-
former tillkommer tonas det selektiva inslaget ner. En minskad grad av
selektivitet i systemet kan också sägas ha följt av den genomförda föränd-
ringen i skattesystemet med lägre skattesatser i allmänhet och lägre
marginalskatter i synnerhet. Därigenom har effekten av de särskilda
skattereglerna för P-försäkringssparandet blivit mindre kraftfull än
tidigare. Sammanfattningsvis kommer således mer generella och flexibla
regler att gälla inom pensionssparandets ram.
Vad gäller eventuella effekter på statens upplåningskostnader hänvisar
jag till de allmänna budgeteffekterna av förslaget, som jag senare åter-
kommer till (avsnitt 6).
Obligationsfrämjandet vill utreda effekterna av att de särskilda skatte-
reglerna i stället helt slopas. Enligt min mening bör dock pensions-
sparandet i Sverige ske på villkor liknande dem som vanligen gäller i
jämförbara länder. Även den tidigare nämnda sparutredningen anser det
välmotiverat att se över regelverket för privat pensionssparande. Utred-
ningen konstaterar dock att en avvägning måste göras mot förhållandena
i andra länder. Skulle den internationella utvecklingen gå mot att stimu-
lanser för pensionssparande alltmer ifrågasätts anser jag att även det
svenska systemet kan behöva granskas. Min bedömning är emellertid att
inte minst EG-ländema under överblickbar framtid kommer att behålla
särskilda skatteregler för hushållens pensionssparande. Någon utredning
av de särskilda skattereglernas effekter kan därför inte nu anses motive-
rad.
Den kritik som riktats mot förslaget från försäkringsbranschen är i
huvudsak att det nya sparandet inte är konkurrensneutralt mot sparande
i P-försäkring. Vissa regler av såväl civilrättslig som skatterättslig natur
anses ha utformats på ett enklare och mindre restriktivt sätt än motsva-
rande bestämmelser för P-försäkring. Som jag tidigare angett har för-
92
slaget i promemorian utformats i direkt anslutning till reglerna för P- Prop. 1992:93/187
försäkring. Enligt min mening är detta en nödvändig utgångspunkt för att
få ett så långt möjligt konkurrensneutralt system. Här måste dock upp-
märksammas att vissa bestämmelser om P-försäkring tillkommit och
utformats med hänsyn till de särskilda förhållandena på försäkrings-
området. I några av de fallen är det inte möjligt att upprätthålla
neutralitet mellan systemen, i andra är det inte önskvärt eller lämpligt att
göra det. Det förhållandet framhålls också av flera remissinstanser som
betonar att systemen inte kan jämföras i alla avseenden bl.a. eftersom
försäkringar innehåller en riskdel som saknas i det individuella pensions-
sparandet. Samtidigt krävs på andra grunder en långtgående neutralitet
mellan de båda systemen. Kraven från försäkringssidan blir därmed i viss
mån sinsemellan motstridiga.
Att det finns skillnader i detaljer mellan systemen är ostridigt, men
detta kan enligt min mening inte vara av avgörande betydelse. I stället
måste en övergripande bedömning av konkurrensneutraliteten göras. Vid
en sådan bedömning kommer jag till slutsatsen att förslagen i promemo-
rian inte skulle innebära otillbörliga konkurrensfördelar för det nya
pensionssparandet. Det innebär emellertid inte att de problem försäk-
ringsbranschen fört fram saknar grund. I vissa fall framstår kraven som
väl värda en närmare prövning främst avseende en del skatteregler som
kan framstå som något föråldrade eller onödigt komplicerade. Jag delar
därför uppfattningen att det finns anledning göra en översyn av olika
skattebestämmelser som rör försäkring. De önskemål som förts fram är
emellertid omfattande och kräver delvis betydande förändringar både vad
gäller P-försäkringsreglema och på andra näraliggande områden, t.ex.
beträffande avdragsregler och bestämmelser om tjänstepensionering.
Regelverket är emellertid i många avseenden komplext varför eventuella
ändringar enligt min mening måste bli föremål för mer ingående över-
väganden. För detta krävs ett utredningsarbete som inte ryms inom ramen
för det nu aktuella lagstiftningsärendet. Formerna och tidsperspektivet för
det arbetet återkommer jag till längre fram i samband med att jag disku-
terar ikraftträdandet av det nya individuella pensionssparandet (avsnitt 7).
I detta sammanhang vill jag även behandla de allmänna synpunkter som
Lagrådet tar upp i sitt yttrande. Lagrådet anför att regleringen i den
föreslagna lagen om individuellt pensionssparande i flera hänseenden är
komplicerad och som helhet inte särskilt lättillgänglig. Att så blivit fallet
anges ha flera orsaker. Strävandena efter ett från spararnas synpunkt
mycket flexibelt system framhålls som en orsak men av mer avgörande
betydelse sägs vara målsättningen att nå lösningar vilka innebär att de
nya sparformerna i så stor utsträckning som möjligt blir jämställda med
motsvarande sparande genom P-försäkring.
När det gäller dessa mer övergripande synpunkter — som också fram-
skymtar på några håll i remissvaren — vill jag framhålla att jag ser den
strävan efter långtgående flexibilitet för den enskilde spararen som en av
förslagets grundpelare. Den höga grad av valfrihet som ges spararna
inom ramen för det individuella pensionssparandet är avsedd att göra
pensionssparandet så attraktivt som möjligt för den enskilde och utgör ett
93
led i försöken att nå nya grupper av sparare. Det är således väsentliga Prop. 1992:93/187
intressen som tillgodoses genom flexibiliteten i systemet. Jag vill också
poängtera att komplexiteten knappast kommer att drabba spararna. Den
ligger i stället på den administrativa sidan, dvs. hos pensionsspar-
instituten. Dessa institut torde dock — inte minst genom de krav som
kommer att ställas vid Finansinspektionens tillståndsgivning — vara väl
skickade att handha eventuellt uppkommande problem.
En annan av grundpelarna i det individuella pensionssparandet är att en
långtgående konkurrensneutralitet bör finnas gentemot sparande i P-
försäkring. Denna neutralitet är eftersträvansvärd dels för att ge spararna
så bra och kostnadseffektiva pensionsaltemativ som möjligt, dels för att
inte på ett olämpligt sätt rubba konkurrensförutsättningarna för olika
företag på den finansiella marknaden och dels för att förbättra effekti-
viteten på kapitalmarknaden.
De av Lagrådet anförda allmänna synpunkterna avser sakliga förhållan-
den som inte kan principiellt förändras utan att väsentliga kvaliteter i
förslaget om individuellt pensionssparande går förlorade. För att lösa de
lagtekniska problem som Lagrådet pekar på torde krävas att förslagets
grundprinciper delvis överges. Mot bakgrund av vad jag nyss sagt är jag
emellertid inte beredd att förorda någon sådan genomgripande förändring
av de i remissen framlagda förslagen. Jag vill också erinra om att skill-
naderna mellan de båda sparformerna tillåtits slå igenom vid regel-
utformningen där så har ansetts vara möjligt utan att balansen dem
emellan rubbas. Med hänsyn till detta och då jag gör bedömningen att de
tekniska och administrativa frågorna är hanterbara för pensionsspar-
instituten vidhåller jag att utformningen av sparformen bör ske enligt de
i lagrådsremissen framlagda grundlinjerna.
I det följande återgår jag till att beskriva huvuddragen i det nya
sparandet.
Ett grundläggande motiv för att bredda pensionssparandet är att öka
konkurrensen om detta sparande. En utveckling med fler aktörer och
sparprodukter bör innebära bättre anpassning till kundernas skiftande
behov samt bättre kostnadseffektivitet. Ökad valfrihet ger ökad till-
gänglighet och bättre förutsättningar att nå bredare hushållsgrupper.
Det är av stor principiell betydelse att det nya pensionssparandet saknar
försäkringsmoment. Det innebär nämligen att sparandets inriktning pri-
märt kan bestämmas av den enskilde själv till skillnad från främst tradi-
tionell P-försäkring, där sparandet förvaltas av försäkringsbolag
underkastade olika slag av placeringsregler. Redan inom fondförsäkringen
har den enskilde getts väsentligt större inflytande över sparandets
inriktning. Det nya förslaget innebär en ytterligare ökad frihet i det
avseendet. Denna grundläggande skillnad gentemot i första hand tradi-
tionell P-försäkring anser jag vara en viktig utgångspunkt vid utform-
ningen av det individuella pensionssparandet. Ett varierat utbud av
sparformer med så stor valfrihet som möjligt bör således eftersträvas.
Ett par förhållanden måste dock beaktas. Sparmedlen är långsiktigt
bundna och har karaktären av ett socialt sparande som bidrar till en
tryggare ålderdom. Vidare måste sparandet kunna uppfylla kraven på god
94
kontroll av att givna regler efterföljs samt vara förenligt med effektiv Prop. 1992:93/187
hantering av in- och utgående betalningsströmmar. Det skall även vara
förenat med rimliga kostnader för den enskilde.
Nämnda restriktioner innebär att sparande i konst, antikviteter etc. inte
kan innefattas. Jag anser också att den önskvärda valfriheten i systemet
i vissa avseenden måste beakta det faktum att beskattningen av sparandet
är förmånlig. Sparinstrument som till sin karaktär kan vara uppenbart
spekulativa eller riskfyllda kan det därför finnas skäl att hålla utanför
systemet. Sparformer kan också bedömas vara olämpliga i beaktande av
att sparandet skall utbetalas i form av regelbunden pension. Det är då
inte möjligt att tillåta sådana sparformer som de facto kommer spararen
till del redan under den aktiva tiden, t.ex. sparande i den egna bostaden
eller i det egna företaget. Även kraven på att sparandet skall ha en
tillräcklig grad av likviditet i samband med regelbundna utbetalningar av
pension sätter gränser för möjliga sparformer.
Med hänsyn till dessa aspekter anser jag att möjliga sparalternativ i
princip skall utgöras av finansiella placeringar som normalt erbjuds
hushållen på kredit- och kapitalmarknaden, nämligen andelar i värde-
pappersfonder, olika slag av värdepapper samt inlåning. Remissin-
stansernas kritik mot enskilda sparformer avser jag ta upp i samband med
att jag behandlar dem närmare var för sig.
Det individuella pensionssparandet skall vidare, inom det regelverk
som behövs för att syftet med sparandet skall uppfyllas, erbjuda den
enskilde spararen så stor flexibilitet som möjligt. Som jag tidigare anfört
anser jag detta vara en av hörnstenarna i förslaget. Spararen bör därför
fritt kunna fördela sitt sparande mellan de möjliga sparformerna men
också omplacera sparmedlen under spartiden. På så sätt befrämjas även
effektiviteten på kapitalmarknaden eftersom sparandet inte blir inlåst i
specifika placeringar. Den restriktion som spararen åläggs är att, som är
fallet med P-försäkring, sparmedlen inte kan tas ut innan de särskilda
utbetalningsreglema medger det.
Mitt förslag: Pensionssparrörelse, dvs. verksamhet som består i att
erbjuda allmänheten avtal om individuellt pensionssparande, får be-
drivas endast med tillstånd av Finansinspektionen.
Tillstånd får meddelas företag som har tillstånd att bedriva värde-
pappersrörelse (värdepappersinstitut). I denna grupp finns banker,
värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag med filial i
Sverige.
Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för-
slaget eller lämnar det utan erinran. Konkurrensverket efterlyser ett
alternativ där spararen själv kan organisera sitt sparande utan att gå via
95
ett pensionssparinstitut och framhåller det som önskvärt att sparande Prop. 1992:93/187
också skall kunna ske direkt i utländska institut. Företagens Upp gifts -
lämnardelegation anser att tillståndskravet kan ersättas av ett krav på
anmälan till Finansinspektionen. Riksgäldskontoret vill kunna verka som
pensionssparinstitut. Fondbolagens Förening framför att även fondbolag
bör kunna få tillstånd till pensionssparrörelse samt att kraven i övrigt för
tillstånd klarare bör anges i lagen. Finansbolagens Förening anser att
även andra finansiella institut som står under tillsyn borde kunna komma
i fråga som pensionssparinstitut. Enligt SEB Försäkring och Koopera-
tionens Pensionsanstalt bör livförsäkringsbolag få vara pensions-
sparinstitut. Denna mening delas av Sparbankernas Bank, som vidare
anser att även fondbolag och fondadministrationsbolag bör ges möjlighet
att verka som pensionssparinstitut. Sveriges Försäkringsförbund anser att
försäkringsbolag bör tillåtas att verka som förmedlare vid transaktioner
avseende finansiellla instrument, så att försäkringsbolagens marknads-
organisation kan användas vid marknadsföring av individuellt pensions-
sparande.
Skälen för mitt förslag: De gynnsamma skatteregler som gäller för
sparande i P-försäkring och som nu föreslås omfatta även det individuella
pensionssparandet bygger på att sparandet är långsiktigt och bundet.
Systemet måste därför utformas så att det ger garantier för att spararen
kan disponera över sparmedlen endast i enlighet med lagens regler. Detta
förutsätter enligt min mening bl.a. att sparandet administreras och
förvaltas av särskilda institut.
Det individuella pensionssparandets karaktär innebär att allmänheten
måste kunna hysa förtroende för institutens tillförlitlighet och stabilitet
också i ett längre perspektiv. Ett första krav bör därför vara att instituten
skall stå under tillsyn. Pensionssparandet är också förenat med ett bety-
dande informationsansvar. Instituten måste därför kunna svara för att
spararen ges en allsidig och fullständig information om sparandets villkor
i olika avseenden. Det måste vidare ställas särskilda administrativa krav
på de institut som spararen tecknar kontrakt med. Sparmedlen skall
bindas för ofta långa perioder, alla transaktioner skall noteras fort-
löpande, årlig redovisning skall ske till spararen över behållningen och
utbetalningar skall göras enligt särskilda regler. Instituten skall vidare
kunna bistå spararen med placeringsråd och annan vägledning och i före-
kommande fall, själva sköta förvaltningen av sparmedlen. Dessutom
skall instituten även ansvara för uttag av avkastningsskatt (se avsnitt 5)
som skall dras från spararens behållning och inbetalas till skatte-
myndigheten. Skattemedlen bör givetvis kunna göras tillgängliga på ett
smidigt sätt.
Det kan inte utan vidare antas att alla finansiella institut kan möta de
särskilda krav på administrativa rutiner, kompetens och organisation som
enligt vad jag nu angett bör ställas på ett pensionssparinstitut. Jag
föreslår därför att pensionssparrörelse skall få bedrivas endast efter
tillstånd av Finansinspektionen.
När det gäller vilka slag av institut som bör kunna komma i fråga som
pensionssparinstitut måste flera faktorer beaktas. Ett naturligt krav är att
96
instituten har erfarenhet av och kan erbjuda minst en av de föreslagna Prop. 1992:93/187
sparformerna. Instituten bör också normalt ha förutsättningar att uppfylla
de krav i administrativa och andra avseenden som jag tidigare angett. De
företag som därvid först bör komma i fråga är de som har tillstånd att
bedriva värdepappersrörelse, dvs. värdepappersinstitut enligt lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse. Inom denna grupp ryms banker,
värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag med filial i
Sverige. Dessa företag har en verksamhetsinriktning som i allmänhet är
väl anpassad till förvaltning av sparande i de former som föreslås. De är
också underkastade enhetliga rörelse- och tillsynsregler. Vissa enskilda
värdepappersbolag kan synas vara väl begränsade företagsenheter för att
på egen hand administrera ett långsiktigt pensionssparande. Vilka företag
inom denna grupp som kan anses lämpliga som pensionssparinstitut bör
emellertid prövas av Finansinspektionen i samband med ansökan om till-
stånd. Jag avser att återkomma till denna fråga i samband med behand-
lingen av tillståndskraven.
Från olika remissinstanser har framställts önskemål att även andra
finansiella institut än värdepappersinstitut skall få bedriva pensions-
sparrörelse eller förmedla sådana tjänster.
Fondbolag som bedriver fondverksamhet enligt lagen om värdepappers-
fonder har en verksamhet som i flera avseenden skulle kunna utgöra
grund även för pensionssparrörelse. Sverige har dock genom EES-avtalet
förbundit sig att följa de regler för fondverksamhet som gäller inom EG.
Den svenska lagen om värdepappersfonder är också utformad utifrån
bestämmelserna i det s.k. UCITS-direktivet (85/611/EEG). Där före-
skrivs att ett fondbolag inte får ägna sig åt annan verksamhet än
förvaltning av värdepappersfonder och investeringsbolag. Detta skulle
utesluta fondbolag från möjligheten att bedriva pensionssparrörelse. I en
av EG-kommissionen utgiven inofficiell kommentar uttalas dock att
bestämmelsen inte hindrar fondbolag från att i anslutning till sin
huvudsakliga verksamhet även engagera sig i andra aktiviteter, såsom
administration av sparprogram baserade på fondandelar. Hur långt detta
undantag från förbudet mot annan verksamhet skulle sträcka sig framgår
dock inte. Med hänsyn till det föreslagna pensionssparandets utformning
framstår det som tveksamt om detta överhuvudtaget kan anses som en
sådan biverksamhet som skulle kunna tillåtas enligt dessa regler. Verk-
samheten skulle under alla förhållanden endast kunna omfatta sparande
i fondandelar, vilket ter sig alltför begränsat. Jag är mot denna bakgrund
inte beredd att nu inkludera fondbolagen i den grupp företag som kan ges
tillstånd att verka som pensionssparinstitut.
Livförsäkringsbolagen bedriver sedan lång tid en verksamhet som i
stora delar sammanfaller med vad som nu föreslås gälla för pensions-
sparrörelse. Bolagen har också administrativa rutiner och kompetens som
skulle göra dem väl lämpade som pensionssparinstitut. Den nu gällande
försäkringslagstiftningen hindrar emellertid försäkringsbolag att själva
vara kontraktspart i avtal om rent sparande utan försäkringsinslag.
Försäkringslagstiftningen är för närvarande föremål för en genom-
gripande översyn i försäkringsutredningen (Dir. 1990:56). I avvaktan på
97
7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187
resultatet av detta arbete är jag inte beredd att i detta sammanhang Prop. 1992:93/187
föreslå några ändringar av de grundläggande förutsättningarna för
försäkringsverksamhet. Frågan om det är lämpligt att genom lagändringar
öka försäkringsbolagens möjlighet att utnyttja sin marknadsorganisation
för förmedling av tjänster inom det individuella pensionssparandets ram
fordrar ytterligare överväganden. Jag är därför inte beredd att nu föreslå
sådana ändringar.
Andra kategorier av finansiella institut, såsom finansbolag och kredit-
aktiebolag, skulle kunna vara tänkbara som pensionssparinstitut även om
reglerna i lagen om värdepappersrörelse skulle inskränka de sparformer
som kan erbjudas. En sådan möjlighet skulle emellertid öppna för ett
mycket brett spektrum av företag. En alltför heterogen krets av pensions-
sparinstitut får anses mindre lämpligt. Enligt min mening bör därför inte
heller dessa företag inkluderas i gruppen av institut som kan få tillstånd
till pensionssparrörelse.
Riksgäldskontoret erbjuder genom allemanssparkonto och riksgälds-
konto två sparformer för hushållen. Denna verksamhet utgör en naturlig
del av Riksgäldskontorets funktion som organ för statens upplåning. Det
är enligt min mening mindre naturligt att Riksgäldskontoret i konkurrens
med företag på den privata marknaden bedriver pensionssparrörelse. Jag
vill med hänsyn härtill och till de begränsningar jag i övrigt förordat inte
föreslå någon sådan utvidgning av Riksgäldskontorets verksamhets-
område.
Den avgränsning av möjligheten att bedriva pensionssparrörelse som
jag föreslår utesluter inte att flertalet av de nu behandlade företagen ändå
indirekt kan ta del av marknaden för pensionssparande genom olika
former av koncernbildningar. Inom bank- och försäkringsområdet före-
ligger t.ex. redan en betydande finansiell integration. Vidare kommer
naturligtvis värdepapper som ges ut av företag inom den finansiella
sektorn att kunna ingå i pensionssparamas placeringar.
Mitt förslag: För tillstånd att verka som pensionssparinstitut fordras
att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla vissa
grundläggande kvalitets- och sundhetskrav.
Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tänkta
verksamheten. Finansinspektionen får, efter regeringens bemyn-
digande, meddela närmare föreskrifter om innehållet i en sådan
verksamhetsplan.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för-
slaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen framhåller att
det är av särskild betydelse att instituten kan visa dels att pensions-
sparmedlen kommer att hållas avskilda, dels att kravet på fortlöpande
98
notering av alla transaktioner kan uppfyllas. Sveriges Försäkringsförbund Prop. 1992:93/187
anser att de i lagen angivna förutsättningarna för tillstånd bör
kompletteras med ett krav på skälighet motsvarande det som gäller för
försäkringsrörelse. Förbundet ifrågasätter också om det inte borde krävas
att pensionssparrörelse skall separeras från annan verksamhet, t.ex. i en
särskild juridisk person.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare redovisat innebär mitt
förslag att endast värdepappersinstitut kan beviljas tillstånd att bedriva
pensionssparrörelse. Dessa företag står redan i denna egenskap under
tillsyn av Finansinspektionen. De är också underkastade lagstiftning som
är särskilt utformad för verksamhet som även kommer att ingå i
pensionssparrörelse, nämligen handel, förmedling och förvaltning av
finansiella instrument. Härigenom tillgodoses de grundläggande krav som
bör gälla för ett pensionssparinstitut. I enlighet med vad jag tidigare
anfört (se avsnitt 3.2) måste det emellertid härutöver i flera avseenden
ställas särskilda krav på ett institut som vill bedriva pensionssparrörelse.
En första och självklar förutsättning för tillstånd bör vara att företaget
uppfyller de villkor som följer av lagen om pensionssparande eller av
annan lag eller författning. Jag föreslår därutöver som ett tillståndskrav
att den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund
pensionssparrörelse. I bedömningen av om rörelsen kan anses sund ingår
bl.a. prövning av hur verksamheten allmänt är organiserad, kontroll- och
säkerhetsrutiner, utformningen av avtalsvillkor och informationsmaterial
samt vilken rådgivning och vägledning som kan erbjudas spararen. Som
Finansinspektionen betonat är det av särskild betydelse att pensions-
sparmedel kan hållas avskilda från institutets tillgångar där så skall ske.
Avskiljandet innebär att medlen inte kan utmätas för institutets skulder
och inte heller ingår i konkursboet i fall av institutets konkurs. En annan
viktig faktor är att det finns tillförlitliga rutiner för fortlöpande notering
av alla transaktioner.
I försäkringsrörelselagen finns bestämmelser om att livförsäkrings-
verksamhet skall bedrivas så att krav på bl.a. skälighet tillgodoses.
Reglerna är avsedda att utgöra ett skydd för försäkringstagarna mot
alltför höga kostnads- och premieuttag. Inom det individuella pensions-
sparandet tillgodoses detta intresse på ett annat sätt. De regler som
föreslås, särskilt kravet på tydlig redovisning av alla kostnader och
möjligheten att byta pensionssparinstitut, skapar förutsättningar för en
betydande konkurrens mellan instituten i fråga om såväl avgifter som
servicenivå. En sådan konkurrens utgör enligt min mening ett väl så gott
skydd mot en för hög kostnadsnivå som ett lagstadgat krav på skälighet.
Jag anser det därför inte motiverat med en sådan regel.
Inom det individuella pensionssparandet skall pensionssparmedel som
huvudregel hållas avskilda från institutets tillgångar. Det enda undantaget
gäller medel som av spararen placeras som inlåning i en bank som också
är hans pensionssparinstitut. Med hänsyn till detta saknas enligt min
mening skäl att ställa upp ett krav på att pensionssparrörelse skall
bedrivas i separata juridiska personer.
99
Till ansökan om tillstånd för pensionssparrörelse skall fogas en plan för Prop. 1992:93/187
den verksamhet som institutet avser att bedriva. I planen, som skall
utgöra det huvudsakliga underlaget för Finansinspektionens tillstånds-
prövning, bör redovisas de förhållanden som enligt vad jag tidigare har
angett bör vara avgörande för om verksamheten kan anses sund. Planen
behöver i normalfallet endast innehålla upplysningar som har avseende
på pensionssparrörelsen. Söks samtidigt tillstånd till värdepappersrörelse
skall denna prövning givetvis ske utifrån de regler som gäller härför. Jag
ser dock inga hinder mot att vid samtidiga ansökningar använda en
gemensam verksamhetsplan. Det bör anförtros åt Finansinspektionen att,
efter bemyndigande av regeringen, utfärda närmare föreskrifter om vad
en verksamhetsplan skall innehålla.
3.4.1 Inlåning
Mitt förslag: Pensionssparmedel får placeras som inlåning i ett
svenskt eller utländskt bankföretag. För detta skall inom pensions-
sparandets ram gälla samma regler som nu gäller för annan bank-
inlåning.
Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
kommenterar det inte. Riksbanken avstyrker inlåning som sparform med
hänvisning till statens särskilda ansvar för betalningssystemet och därmed
för bankernas inlåning samt den konkurrenssnedvridning som kan följa
härav. Obligationsfrämjandet och Sveriges Livförsäkringsföreningars
Riksförbund delar Riksbankens synpunkter. Svenska Livförsäkringsbolags
Aktuarienämnd framför att det i fråga om inlåningskonton bör gälla
samma placeringsregler som för livförsäkringsbolags försäkringstekniska
skulder. Finansinspektionen anser att sparande på bankkonto bör omfattas
av inlåningsförsäkring. Riksgäldskontoret anser att såväl allemans-
sparkonto som riksgäldskonto bör ingå bland sparformerna.
Finansbolagens Förening anför att den föreslagna sparformen inte kan
jämställas med sedvanlig inlåning på konto i bank och att möjligheten att
ta emot pensionssparmedel på konto bör stå öppen för alla institut som
står under tillsyn.
Skälen för mitt förslag: Inlåning är i princip förbehållen bankerna och
förvaltas i den egna rörelsen. Inlåning på bankkonto torde vara den
vanligaste finansiella sparformen. Det är en form av sparande som är
enkel att förstå och som är väl känd hos allmänheten. Sparande i bank
förekommer både för kortsiktiga och långsiktiga ändamål. Således
konkurrerar inlåningen sedan länge med andra sparformer på de finansi-
ella marknaderna, t.ex. obligationssparande och försäkringssparande.
Mitt förslag innebär ingen ändring av denna konkurrenssituation. Inlåning
bör få konkurrera om hushållens sparande även inom ramen för det
100
individuella pensionssparandet. Att inlåning formellt är kortfristig och Prop. 1992:93/187
sker till rörlig ränta är enligt min mening inte skäl för att utestänga den
som sparform. För konkurrens och mångfald bör inlåning kunna fylla en
funktion som ett enkelt och förutsebart placeringsaltemativ. Inlåning kan
också på kort eller längre sikt komplettera sparande i enskilda
värdepapper eller fondandelar.
Till skillnad från vanlig bankinlåning, som vid varje tillfälle är
disponibel för valfritt ändamål, kan emellertid det inlånade kapitalet i
pensionssparandet inte disponeras genom att sparandet avslutas i förtid.
En sådan möjlighet skulle uppenbart strida mot gällande regler för P-
försäkring och utgöra en betydande konkurrensolikhet, både i förhållande
till försäkringssparandet och till övrigt bundet pensionssparande. Även
inlåningen måste därför från kundens sida sett vara bunden för sitt
ändamål. I enlighet med vad jag i övrigt föreslår i fråga om förvaltningen
av det individuella pensionssparandet bör emellertid uttag medges för
omflyttning av tillgångar inom ramen för pensionssparandet. Från
bankens sida sett kommer därmed inlåning för pensionssparande princi-
piellt inte att skilja sig från annan inlåning.
En liknande form av kontoinsättningar i andra institut än banker skulle
teoretiskt vara tänkbar inom pensionssparandets ram. Emellertid innebär
de flyttningsregler som jag föreslår att insättningarna får en obundenhet
som gör andra institut än banker alltför utsatta vid större omflyttningar
av sparmedel. Det är i huvudsak endast bankerna som har det slag av
rörelseregler och i övrigt omgärdas av sådan skyddslagstiftning, som gör
dem lämpliga att finansiera sig med medel som när som helst kan lyftas.
Detta har också kommit till uttryck i bankrörelselagen (1987:617) och i
förarbetena till de senaste ändringarna i denna (prop. 1990/91:154, s. 50-
52). Jag anser att denna allmänna princip bör upprätthållas även i detta
sammanhang.
Beträffande Riksbankens m.fl. synpunkter vill jag säga följande. Det
kan hävdas att den kreditrisk spararen utsätter sig för inte regleras genom
placeringsregler av det slag som gäller för försäkringsbolagen. Mot detta
kan anföras att bankerna är omgärdade av en betydande skyddslag-
stiftning med stränga rörelseregler. Å andra sidan kan sägas att det inte
föreligger någon avgörande skillnad från kreditrisksynpunkt mellan att
pensionsspara i obligationer utgivna av en bank och på inlåningskonto i
samma bank.
I ett annat avseende kan sägas att frågan om den eventuella kreditrisken
i inlåning är direkt kopplad till statens och Riksbankens ansvar för
betalningssystemet. Allmänheten uppfattar kreditrisken på olika sätt från
tid till annan. De svenska bankernas växande problem under senare år
har sannolikt ökat medvetenheten om att en risk trots allt kan föreligga.
De generella åtaganden gentemot bankernas fordringsägare som stats-
makterna till skydd för betalningssystemet bedömt nödvändiga (se prop.
1992/93:135, bet. 1992/93:NU 16, rskr. 1992/93:155) innebär i princip
att kreditrisken tills vidare lyfts bort från inlåningen. På lång sikt kan
emellertid ett sådant generellt och explicit åtagande inte förutsättas gälla.
I stället torde det skydd för insättamas medel som bedöms nödvändigt
101
komma att bygga på någon form av inlåningsförsäkring. Sådana system Prop. 1992:93/187
förekommer i andra länder, såväl inom som utanför EG. För närvarande
är det inte möjligt att ange vilka belopp eller vilken typ av
inlåningskonton som lämpligen bör omfattas av en sådan försäkring.
Detta gäller även behandlingen av pensionssparmedel i ett sådant system.
Dessa och andra frågor rörande en inlåningsförsäkring bör prövas i ett
senare sammanhang.
Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrund av det sagda att det från
konkurrenssynpunkt inte finns några avgörande skäl att hålla inlåning
utanför pensionssparandet. Jag delar inte Riksbankens farhågor för att
inlåning skulle komma att uppfattas som extra skyddad av staten enbart
för att den ges samma skatteförmån som andra sparformer inom det
individuella pensionssparandet.
Allemanssparandet byggdes upp som en del av ett sparsystem med bl.a.
syftet att öka Riksgäldskontorets upplåningsmöjligheter hos hushållen.
Stora budgetunderskott hade ackumulerats i början av 1980-talet och
marknaden för statsskuldsfinansieringen var ännu outvecklad. Sparandet
sker genom insättning i bank och medlen slussas därefter till Riksgälds-
kontoret. Den gynnsammare beskattningen av allemanssparandet har
successivt urholkats. Riksdagen har under hösten 1992 beslutat att den
skattemässiga särbehandlingen helt skall upphöra vid utgången av 1992
(prop. 1992/93:50 bil. 5, bet. 1992/93:FiUl och 1992/93:SkU 18, rskr.
1992/93:158, SFS 1992:1488). Jag anser inte att denna form av
statsskuldsfinansiering nu skall utvidgas. Jag finner därför inte skäl att
tillgodose Riksgäldskontorets önskemål i den delen.
Sparande på riksgäldskonto sker genom insättning på ett konto i
Riksgäldskontoret med fast ränta under bestämd löptid. Räntan baseras
på marknadsräntan för statsobligationer vid insättningstillfället. Medlen
kan lyftas även före förfallodagen. Därvid sker en avräkning i förhållan-
de till det då gällande ränteläget. Insättningar på riksgäldskonto är
således inte att anse som inlåning. Det är i stället fråga om ett kontobase-
rat låneinstrument. Riksgäldskontot faller emellertid inte heller in under
definitionen av fondpapper, eftersom det i princip inte får överlåtas och
då inte heller kan bli föremål för marknadsmässig handel. Placeringar på
riksgäldskonto faller därmed utanför de ramar för tillåtna placeringar som
jag anser bör gälla inom det individuella pensionssparandet. Eftersom
sparformen därtill är direkt förknippad med Riksgäldskontorets möjlighet
att verka som pensionssparinstitut, vilket jag tidigare bedömt vara en för
statens upplåningsmyndighet mindre naturlig verksamhet, anser jag inte
att riksgäldskonto bör ingå bland de tillåtna sparformerna.
102
3.4.2 Värdepappersfonder och allemansfonder
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Pensionssparmedel får placeras i svenska värde-
pappersfonder och allemansfonder samt i utländska fondföretag
som är underkastade lagstiftning eller annan offentlig reglering
som motsvarar den som gäller i Sverige.
Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller kommen-
terar inte förslaget. Riksgäldskontoret anser att reglerna för allemansspa-
randet bör ändras så att särskilda konton kan öppnas inom allemansfon-
derna för pensionssparandet och att det bör specificeras hur övergången
från premiegrundande allemansfondssparande till pensionsanknutet
allemansfondssparande skall gå till. Sveriges Aktiesparares Riksförbund
avstyrker sparande i fonder, och då särskilt i allemansfonder, med
hänvisning att detta skulle öka den redan alltför stora maktkoncentratio-
nen i svenskt näringsliv och medföra andra negativa effekter.
Skälen för mitt förslag: Sparande i värdepappersfonder och allemans-
fonder har blivit en omtyckt sparform. Antalet sparare är mycket stort.
Marknaden för livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder,
s.k. unit linked-försäkring, har också ökat snabbt sedan systemet
infördes. Fondkonstruktionen möjliggör ett sparande i värdepapper till
rimliga kostnader och med en betydande riskspridning även för den som
inte disponerar ett större kapital. Mot denna bakgrund är det enligt min
mening naturligt att inkludera fondsparande bland sparformerna i det
individuella pensionssparandet.
Under remissbehandlingen uttrycktes oro för att ett ökat fondsparande
skulle medföra ökad maktkoncentration och bristande likviditet främst på
aktiemarknaden. Jag kan i viss utsträckning dela denna oro. En väl
fungerande värdepappersmarknad förutsätter att antalet aktörer inte är
alltför litet. Detta är speciellt viktigt på en relativt begränsad marknad
som den svenska. Jag anser emellertid att det ökade fondsparande som
kan bli en följd av förslaget uppvägs av möjligheten att inom det
individuella pensionssparandet placera i enskilda aktier. Detta gäller
särskilt med tanke på att den modell för avkastningsskatt som föreslås
innebär att omplaceringar kan ske utan skattekonsekvenser. Härigenom
ökar spararnas möjlighet att bedriva en aktiv förvaltning och skapas
förutsättningar för en förbättrad likviditet.
Ett pensionssparande i form av andelar i värdepappersfonder kan ses
som en tillämpning av systemet med P-försäkring med fondanknytning.
Fondema i det systemet är underkastade samma lagstadgade placerings-
regler som övriga värdepappersfonder. Avsikten med reglerna är främst
att förhindra en kraftig koncentration till enskilda papper. Ytterst kan
placeringsreglema sägas vara ett konsumentskydd motiverat av att
spararen i en fond inte själv har någon kontroll över den enskilda fondens
inriktning. Det finns ingen anledning att överväga vare sig strängare eller
103
liberalare placeringsregler för fondsparande inom det individuella
pensionssparandet.
Antalet fonder på den svenska marknaden är idag relativt stort. Inte
minst av kostnadsskäl bör en utgångspunkt vara att ett individuellt
pensionssparande skall kunna introduceras och vidareutvecklas inom
ramen för befintliga värdepappersfonder. Med den föreslagna upplägg-
ningen av sparandet bör detta vara det naturliga tillvägagångssättet. Det
krav som ställs är att fondema i sin förvaltning kan hålla isär pensions-
sparandet från det vanliga fondsparandet så att en separat redovisning kan
ske av de bundna andelar som tillhör pensionssparandet. Detta är
nödvändigt för att säkra att fondandelar inte säljs vid andra tillfällen än
då sparandet omplaceras eller då utbetalningar får ske. Spararen skall
kunna förfoga över andelama endast genom sitt pensionssparinstitut och
i enlighet med lagens regler.
Allemansfonderna är särskilda fonder som förvaltar värdepappersspara-
ndet inom ramen för allemanssparsystemet. Sparandet sker enligt
särskilda regler och placeringsbestämmelsema är för närvarande mer
kringskurna än för vanliga värdepappersfonder. I huvudsak tillåts endast
placeringar i svenska börsföretag. Fondema har numera en dominerande
position på fondmarknaden och förvaltar mer än halva förmögenheten i
aktieplacerande svenska fonder. De är som jag tidigare angett väl kända
av allmänheten. Det finns inte något avgörande hinder mot att tillåta att
andelar i allemansfonder inryms i fondsparandet inom det individuella
pensionssparandet. Sedan riksdagen beslutat att det pensionsanknutna
premiegrundande allemanssparandet skall avbrytas (jfr prop.
1991/92:133, bet. 1992/93:FiU9, rskr. 1992/93:135, SFS 1992:1325
Prop. 1992:93/187
och prop. 1992/93:149) torde någon överflyttning av medel till pensions-
sparande inte komma att aktualiseras.
Liksom för övriga värdepappersfonder krävs att allemansfonderna
redovisningsmässigt särskiljer de andelar som ingår i pensionssparandet.
Sådana andelar bör omfattas av regelverket för det individuella pensions-
sparandet. Andelama kommer att vara undantagna från det ordinarie
allemanssparandets regler om högsta tillåtna månadsinsättning, avgifter
och beskattning av avkastning, m.m.
3.4.3 Enskilda värdepapper
Mitt förslag: Pensionssparmedel får placeras i andra fondpapper
än andelar i värdepappersfond, vilka är noterade vid en börs eller
auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för
handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.
Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller kommen-
terar inte förslaget. Riksbanken ställer sig tveksam till att tillåta place-
ringar i enskilda värdepapper. Som skäl härför anges att detta skulle
104
vara kostsamt och innebära svårigheter ur riskspridningssynpunkt samt Prop. 1992:93/187
ge möjlighet att genom högriskplaceringar göra nästintill obeskattade
vinster. Även Finansinspektionen avstyrker förslaget med hänvisning till
förlustrisken. Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund och Sveriges
Försäkringsförbund framför liknande synpunkter. Riksskatteverket anser
att förvärv eller avyttringar enbart skall få ske över en börs eller
auktoriserad marknadsplats. Sveriges Aktiesparares Riksförbund anser att
sparandet bör kombineras med ett riskspridningsvillkor. Svenska
Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Sparbankernas
Bank vill att placeringar skall få ske också i derivatinstrument. SEB
Fondförsäkring, Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Livförsäkrings-
bolags Aktuarienämnd anser att möjligheten att placera i enskilda
värdepapper skall utvidgas till att omfatta även fondförsäkringsbolagens
kunder.
Skälen för mitt förslag: Sparande i enskilda aktier eller räntebärande
värdepapper utgör en viktig del av hushållens sparmöjligheter. Räntebä-
rande papper har under senare år vunnit allt större intresse både som
individuell placering och i form av s.k. räntefonder. Orsakerna är främst
lägre skatt på ränteinkomster samt stigande realräntor som följd av
kraftigt sjunkande inflationstakt. Det finns skäl att anta att sparande i
t.ex. obligationer successivt kommer att vinna terräng. Marknaden för
hushållens obligationssparande är i Sverige tämligen outvecklad jämfört
med en del andra länder, t.ex. Danmark. Sparande i individuella aktier
är historiskt sett en mer etablerad sparform men har under lång tid gått
tillbaka relativt sett till förmån för fondsparandet.
Ett individuellt inriktat sparande i värdepapper inom pensionssparandets
ram kan enligt min mening av flera skäl ses som ett viktigt komplement
till fondsparandet. Avgörande är att individen själv får möjlighet att
bestämma sammansättningen av sitt sparande i värdepapper. Vidare har
som nämnts det enskilda aktieägandet under lång tid fått stå tillbaka för
det mer kollektivt uppbyggda fondsparandet. En stimulans av det enskilda
ägandet medför flera positiva effekter. Kapitalmarknaden blir effektivare
med fler självständiga aktörer. Med det privata ägandet följer en rösträtt
och möjlighet att göra synpunkter hörda på ett mer direkt sätt än vid
fondandelsägande. Vidare utgör ett ökat enskilt ägande en motvikt till
marknadens ofta naturliga utveckling mot koncentration.
Det finns därför starka skäl att möjliggöra ett individuellt pensionsspa-
rande i enskilda värdepapper. Sparformen reser emellertid en del frågor
av både principiell och teknisk art. Ett självständigt sparande i värde-
papper av samma slag som i nuvarande notariatdepåer, kan i princip
innebära ett sparande i mycket koncentrerade former. I extrema fall
antingen ett utomordentligt säkert sparande, t.ex. i enbart statspapper,
eller ett mycket riskfyllt i form av onoterade aktier i ett enda bolag.
Däremellan finns alla tänkbara sammansättningar. Jag anser därför att
vissa restriktioner i placeringsfriheten bör finnas.
En viktig aspekt är grundad på frågor av teknisk art. Utbetalning från
pensionssparkonto skall ske enligt vissa regler i form av periodisk
pension. Inom ett fondsystem sker detta genom att ett antal fondandelar,
105
med vid varje tillfälle givet värde, inlöses eller säljs till andra sparare. Prop. 1992:93/187
Fonden förutsätts ha administrativ vana och beredskap för detta. I många
fall har en fond också möjlighet att utjämna köp och försäljningar av
andelar i syfte att minimera de praktiska problemen med utbetalningarna.
Ett individuellt sparande kan t.ex. bestå av få papper med höga valörer
vilket kan göra utförsäljningar problematiska både från likviditets- och
värdesynpunkt. Det innebär att tillgångar i god tid kan behöva omvandlas
till mer likvida medel inom pensionssparandets ram som beredskap inför
kommande utbetalningar. Med hjälp av flexibla omplacerings- eller
flyttningsregler samt god likviditet i värdepapperen anser jag emellertid
att detta bör kunna hanteras och kunna ske utan negativa konsekvenser
för spararen. Självklart blir detta dock besvärligare om även onoterade
värdepapper skulle tillåtas. En annan komplikation med onoterade papper
skulle kunna uppstå i samband med uttag av avkastningsskatt. Ett
rättvisande marknadsvärde som utgör underlag för skatten blir svårt att
fastställa för värdepapper som sällan eller aldrig är föremål för handel.
Med utgångspunkt i de regler som tillämpas för värdepappersfonder
kan placeringsreglema sägas fylla två funktioner, nämligen dels garantera
en viss kvalitet på värdepapperen, dels garantera en viss riskspridning.
En kvalitetsstämpel kan användas för att styra vilka slag av papper som
får ingå bland placeringsmöjlighetema. För värdepappersfonder gäller att
i huvudsak endast värdepapper som är inregistrerade vid en börs eller
som är föremål för regelbunden handel får ingå. Ordet kvalitet förknippas
då med omsättningsbarhet och krav på information och inte med
värdebeständighet.
En riskspridningsregel kan, på liknande sätt som gäller för fondverk-
samhet, innehålla bestämda gränser för dels andelen medel placerade i
enskilda värdepapper, dels fördelningen mellan olika sådana papper. Av
kontroll- och kostnadsskäl kan enklare varianter av en riskspridningsregel
givetvis tänkas.
Med hänsyn till arten av de olika komplicerande aspekter som ovan
nämnts, anser jag det ligga närmast till hands att ställa krav avseende
information och omsättningsbarhet av det slag som gäller för värde-
pappersfonder. Mindre avseende bör däremot av flera skäl fästas vid
graden av koncentration i sparandet. Varje riskspridningsregel kan sakligt
sett kritiseras utifrån någon aspekt varför det är svårt att finna en
välavvägd princip för en sådan regel inom det individuella pensionsspa-
randet. Därtill kommer problem och kostnader för kontrollen som i ett
enskilt värdepapperssparande kan bli mycket betungande. Fördelen av att
den enskilde själv bestämmer om sparmedlens placering får därför anses
överväga. De risker som ett sparande i enskilda värdepapper kan inne-
bära anser jag i stället bör motverkas genom information och rådgivning
från pensionssparinstitutens sida. Behovet av sådan vägledning kan
givetvis variera beroende på den enskilde spararens kunskaper och
erfarenhet. Upplysningar om riskspridningsprinciper bör alltid ingå i den
information som spararen skall få del av vid tecknandet av ett pensions-
sparavtai. Instituten bör emellertid även under det fortlöpande sparandet
106
i normalfallet uppmärksamma spararen på sådana frågor när tilltänkta Prop. 1992:93/187
placeringar framstår som särskilt riskfyllda.
Jag har svårt att se att placeringar i enskilda värdepapper inom det
individuella pensionssparandets ram skulle medföra vinstmöjligheter som
framstår som obilliga i förhållande till annat värdepapperssparande.
Möjligheten till vinst motsvaras som annars av en risk att det satsade
kapitalet går förlorat. Genom att de belopp som lyfts i det individuella
pensionssparandet blir föremål för inkomstbeskattning kommer enligt min
mening vinster av detta slag inte heller att medföra någon otillbörlig
skatteförmån.
Mot denna bakgrund föreslås att placeringsreglema för det enskilda
värdepapperssparandet inom ramen för det individuella pensionssparandet
begränsas till att omfatta fondpapper som är noterade vid en börs eller
auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för handel på
en reglerad marknad som är öppen för allmänheten. Däremot bör som
jag tidigare motiverat inte något formellt riskspridningskrav ställas upp.
I begreppet fondpapper ingår aktie och obligation samt sådana andra
delägar- eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel
i värdepappersfond och aktieägares rätt mot den som för hans räkning
förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).
En särskild fråga är om derivatinstrument som optioner och terminer,
vilka inte faller in under definitionen av fondpapper, bör vara tillåtna
sparformer inom det individuella pensionssparandet. Dessa instrument
ställer krav på särskilda kunskaper hos den enskilde spararen och är
allmänt sett mer riskfyllda än investeringar i vanliga värdepapper.
Konstruktionen av vissa instrument är sådan att investeraren förutom
risken att förlora det satsade kapitalet även kan ådra sig en i princip
obegränsad betalningsförpliktelse. Å andra sidan förekommer också
instrument där riskerna är betydligt mindre. Olika typer av derivatinstru-
ment kan också användas för att skydda en värdepappersportfölj mot bl.a.
kursförluster och således minska risknivån i sparandet. Ett tillåtande av
sådana instrument i det individuella pensionssparandet skulle således
kunna medföra både ökade och minskade risker. En kompromisslösning
kunde vara att tillåta endast vissa typer av instrument. Vid en samlad
bedömning finner jag emellertid att övervägande skäl talar för att tills
vidare undanta derivatinstrumenten från de tillåtna sparformerna. Jag är
dock inte främmande för att ta upp denna fråga till förnyad prövning
när viss erfarenhet vunnits av det individuella pensionssparandet.
Placeringsregeln kan sammanfattningsvis sägas begränsa de typer av
instrument som tillåts, men samtidigt ge full placeringsfrihet inom den
givna ramen. En eventuell framtida utveckling mot auktoriserade
marknadsplatser av regional karaktär skulle kunna innebära att även
aktier i bolag som i dag inte är aktuella för notering kommer att kunna
ingå i sparsystemet. Även sådana aktier skall emellertid uppfylla de
särskilda krav i fråga om information och aktiespridning som den
enskilda marknadsplatsen ställer upp. Dessa krav skall anmälas till
Finansinspektionen i samband med ansökan om auktorisation som
marknadsplats.
107
Det bör nämnas att sparandet i värdepapper inom ramen för det Prop. 1992:93/187
individuella pensionssparandet normalt får antas komma att ske genom
att spararen använder en värdepappersdepå eller liknande i det institut
som tillhandahåller sparformen. Detta torde vara det enklaste sättet att
inom pensionssparandet åstadkomma en okomplicerad och rationell
förvaltning av sparande i enskilda värdepapper.
En särskild fråga vid sidan av placeringsreglema gäller huruvida
värdepapperen måste förvärvas på marknaden eller på annat sätt kan
lyftas in i den enskildes värdepappersdepå, t.ex. från tidigare innehav.
Med hänsyn dels till pensionssparandets allmänna karaktär av omfördel-
ning av inkomst över tiden, dels till skattemässiga komplikationer anser
jag att sparandet skall ske genom att pengar betalas in på pensionsspar-
kontot. Någon rätt att skjuta till egna värdepapper bör således inte finnas.
Däremot torde det inte alltid vara nödvändigt att göra transaktionerna
över en börs. Jag ser således inte något hinder mot ett förfarande som
innebär att en sparare först sätter in pengar på sitt pensionssparkonto och
därefter via exempelvis pensionssparinstitutet förvärvar aktier som han
redan äger. Det måste dock i det fallet gälla att försäljningen av aktie-
posten till institutet och förvärvet därifrån till pensionssparandet skall
ske till marknadsmässigt pris.
Den möjlighet som nu föreslås att spara i enskilda värdepapper inom
det individuella pensionssparandet reser frågan huruvida motsvarande
sparande bör införas även inom det fondanknutna försäkringssparandet.
Motivet härför skulle i huvudsak vara likformiga konkurrensvillkor. Jag
är emellertid inte beredd att nu föreslå någon utvidgning av fondförsäk-
ringens placeringsramar. Fondförsäkringen är en internationellt vederta-
gen försäkringsform med placeringsregler i god överensstämmelse med
dem som gäller i Sverige. Ändringar i dessa avseenden bör därför ske
med försiktighet. De organisatoriska och institutionella lösningar som
lagstiftningen numera medger på det finansiella området torde delvis
kunna uppväga de konkurrensskillnader som kan uppstå. Beroende på den
framtida utvecklingen av marknaden för pensionssparande vill jag
emellertid inte ställa mig avvisande till att denna fråga på nytt tas under
övervägande vid ett senare tillfälle.
108
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Ett pensionssparavtai skall vara skriftligt. I avtalet
skall anges spartidens längd samt när utbetalningarna skall börja
och det antal år de skall pågå. Avtalet skall även innehålla full-
makt för pensionssparinstitutet att förfoga över tillgångar på
pensionssparkonto för betalning av avkastningsskatt. Villkor som
inte tagits in i avtalet är utan verkan mot kontoinnehavaren.
I lagen om individuellt pensionssparande tas in en hänvisning till
ytterligare villkor som enligt kommunalskattelagens bestämmelser
skall tas in i ett pensionssparavtai. Dessa regler innebär bl.a. för-
bud mot överlåtelse av pensionssparavtai.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås som obligatoriska
uppgifter endast tidpunkten då utbetalningarna skall börja och den tid
under vilken dessa skall pågå. Beträffande avtalets innehåll i fråga om
institutets förfoganderätt över tillgångar på pensionssparkontot finns en
hänvisning till lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.
Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran eller kommenterar det inte. Finansinspektionen anser att
pensionssparavtalet bör innehålla regler om hur pensionsbeloppen skall
bestämmas samt att det bör föreskrivas att spararen innan ett pensions-
sparavtai sluts skall få information om villkoren och de ekonomiska
konsekvenserna, att sådan information särskilt skall framhållas i avtalet
och att också avtalsvillkor som skriftligen meddelats spararen innan han
fått del av det slutliga avtalet skall vara gällande mot honom. Också
Riksskatteverket framhåller vikten av att spararen får information om att
han står den finansiella risken i sparandet. Sveriges Försäkringsförbund
framför att det av bestämmelserna om pensionssparavtai bör framgå att
villkoren får ändras inom den ram som lagstiftningen medger samt att det
för rättsverkan skall vara tillräckligt med en hänvisning till allmänna
villkor. Förbundet efterlyser också förtydliganden i fråga om vilka
uppgifter som skall vara obligatoriska; dit bör höra tidpunkten då
utbetalningarna tidigast får börja, spartidens längd och sparandets nivå.
Enligt förbundet bör det slutligen framhållas att Finansinspektionens
tillståndsprövning skall omfatta en granskning med avseende på kraven
på information till spararen.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare angett föreslås spararen
kunna utnyttja de tre sparformerna och fördela sparandet mellan dem
efter eget önskemål. Därvid skall ett eller flera pensionssparavtai
upprättas med ett eller flera pensionssparinstitut.
Pensionssparavtalet mellan spararen och institutet måste innehålla ett
antal obligatoriska uppgifter. Till dessa hör enligt promemorians förslag
tidpunkt för första utbetalning samt antal utbetalningsår. Jag anser med
109
beaktande av vad remissinstanserna framfört att till sådana villkor bör Prop. 1992:93/187
höra även spartidens längd. Denna uppgift är bl.a. av betydelse för
frågan om utmätning i visst fall får ske. Någon obligatorisk reglering av
sparbeloppens storlek finner jag däremot inte skäl för, även om det är
naturligt att en sådan uppgift kommer att ingå. Avtalet bör i dessa
avseenden kunna ändras inom den ram som lagstiftningen medger.
Av vikt är också att avtalet innehåller uppgifter om de sparregler och
skatteregler som gäller för pensionssparandet. Härigenom delges med
säkerhet spararen dessa olika villkor på samma sätt som gäller för P-
försäkring. Jag anser det i detta avseende inte vara tillräckligt med endast
en hänvisning till allmänna villkor utan de regler som skall gälla för
sparandet bör tas in i avtalet antingen direkt eller genom att standard-
villkor fogas till avtalet som en bilaga.
Övriga faktorer av intresse för parterna såsom storlek på inbetal-
ningarna (periodvisa eller engångsbetalningar), val av sparformer,
inbetalningssätt, avgifter m.m. bör också lämpligen regleras i samband
med att ett avtal ingås om pensionssparande. Inget hindrar dock att
inbetalningsreglema görs mycket flexibla så att spararen ges möjlighet att
sätta in medel när det passar honom.
Lagrådet har i sitt yttrande påtalat det lagtekniskt otillfredställande att
splittra civilrättsliga bestämmelser och placera en del av dem i skatte-
författningar. Enligt Lagrådets mening bör det därför övervägas om inte
i varje fall det tämligen kortfattade villkor som föreslås i lagen om
avkastningskatt på pensionsmedel i stället borde tas in i lagen om
individuellt pensionssparande. Jag delar Lagrådets allmänna uppfattning.
Motsvarande uppdelning av bestämmelserna föreligger emellertid redan
i fråga om P-försäkring. Med tanke på att de två systemen är avsedda att
så långt möjligt vara jämförbara i materiellt avseende ligger det enligt
min mening ett värde i att de även lagtekniskt utformas på samma sätt.
Jag anser därför att den föreslagna uppdelningen av bestämmelserna i
huvudsak bör bibehållas. I enlighet med vad Lagrådet förordat anser jag
det dock lämpligt att ersätta den tidigare föreslagna hänvisningen till en
bestämmelse i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel med en
uttrycklig bestämmelse i lagen om individuellt pensionssparande.
Det får antas att de olika pensionssparinstituten kommer att utforma
standardavtal för det individuella pensionssparandet. Utöver de enligt
lagen obligatoriska uppgifterna bör dessa kunna innehålla villkor som
varje institut i olika avseenden bedömer lämpliga med hänsyn till den
egna verksamheten och sina administrativa rutiner.
Jag har nyss i anslutning till behandlingen av reglerna om tillstånds-
plikt och tillståndskrav angett att stränga krav bör ställas på instituten vad
gäller kravet på information om vad sparandet innebär såväl i fråga om
finansiella risker som beträffande skillnaderna gentemot t.ex försäkring.
Jag delar således i allt väsentligt de uppfattningar som framförts av
remissinstansserna i detta avseende. Som jag tidigare anfört bör det an-
komma på Finansinspektionen att i sin tillstånds- och tillsynsverksamhet
ta ställning till den närmare utformningen av informationskravet.
110
Reglerna om överlåtelseförbud m.m. återkommer jag till i samband Prop. 1992:93/187
med behandlingen av spararens förfoganden (avsnitt 3.9.2).
Mitt förslag: Pensionssparinstitutet skall inom ramen för de tillåtna
sparformerna placera sparmedlen på det sätt kontoinnehavaren från
tid till annan bestämmer.
För varje pensionssparavtai skall föras ett pensionssparkonto. På
kontot skall samtliga transaktioner antecknas. Kontot skall vid varje
tid utvisa vilka tillgångar som är hänförliga till kontot.
Pensionssparmedel som inte placeras som inlåning i pensionsspar-
institutet skall hållas avskilda från institutets tillgångar.
Institutet får avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto i den mån
detta är nödvändigt för täckande av skatter och avgifter eller om det
annars följer av lag eller annan författning.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås regler om att pensions-
sparinstitutet i vissa fall skall samråda med spararen i fråga om förvärv
och avyttringar av värdepapper. Vidare skall värdepappersbolag tillåtas
att i viss utsträckning ta emot medel på konto. I övrigt överensstämmer
promemorians förslag i allt väsentligt med mitt förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det så långt det är
möjligt skall ställas krav på förvaltarregistrering. Finansinspektionen
framför att andra pensionssparinstitut än banker inte bör tillåtas att öppna
kundkonton inom ramen för det individuella pensionssparandet och att i
stället kundernas medel omedelbart skall avskiljas. Inspektionen pekar
också på att det vid placeringar i utlandet måste garanteras att uppgifter
om sparande och avkastning lämnas och att spararen själv inte kan
disponera över tillgångarna. Sveriges Försäkringsförbund är av samma
uppfattning och ifrågasätter om inte pensionssparinstitutet bör stå som
ägare vid placeringar i utländska värdepappersfonder. Fondbolagens
Förening påpekar att en möjlighet att förvaltarregistrera fondandelar,
vilket föreningen är positiv till, kräver ändring i lagen om
värdepappersfonder. Samma påpekande görs av Sparbankernas Bank,
som vidare instämmer med Svenska Bankföreningens uppfattning att
reglerna om samråd med spararen vid vissa placeringar och avyttringar
bör vara dispositiva och att ansvaret i första hand bör ligga på spararen.
De två sistnämnda remissinstanserna anser också att det bör klargöras att
ett institut får föra flera pensionssparkonton för samme sparare om denne
har flera pensionssparavtai med institutet. Även Sveriges Försäkrings-
förbund önskar ett klarläggande på denna punkt. Svenska Fondhandlare-
föreningen anser att värdepappersbolag inom det individuella pensions-
sparandet skall få använda kundkonton utan andra inskränkningar än vad
som annars gäller för värdepappersrörelse.
111
Skälen för mitt förslag: Reglerna om kontoinnehavarens placerings- Prop. 1992:93/187
frihet är uttryck för en grundtanke inom det individuella pensions-
sparandet. Kontoinnehavaren skall således inom lagens gränser för
tillåtna sparformer själv kunna välja hur hans medel skall placeras och
fördelas mellan sparformerna. Han skall också när som helst kunna göra
omplaceringar.
Pensionssparkontot är det sammanhållande konto där kontoinnehavarens
samtliga transaktioner och tillgångar skall antecknas. Det skall föras ett
konto för varje pensionssparavtai. Om en sparare har flera avtal med
samma institut skall således föras motsvarande antal pensionssparkonton.
Detta har förtydligats genom en omformulering av lagtexten i förhållande
till promemorians förslag. Det är av stor vikt att kontot förs på ett
noggrant sätt. Detta har jag också framhållit i anslutning till att jag
behandlat vissa andra frågor, bl.a. tillståndskraven. Vad som har
antecknats på kontot är av avgörande betydelse såväl för avkastnings-
skatten som för t.ex. frågor om utmätning.
Enligt lagen om värdepappersrörelse kan värdepappersbolag ges till-
stånd av Finansinspektionen att ta emot kunders medel på konto, dvs.
utan skyldighet att avskilja dem, om detta underlättar rörelsen. I
promemorian föreslås detsamma gälla även i fråga om pensionsspar-
medel. I motiveringen anges dock att denna möjlighet bör användas
restriktivt. Finansinspektionen har emellertid avstyrkt förslaget i denna
del och framfört att kundernas medel inom det individuella pensions-
sparandet i stället omedelbart bör avskiljas. Enligt min mening bör stor
vikt läggas vid tillsynsmyndighetens uppfattning i denna fråga. Jag
föreslår därför att det enda undantaget från skyldigheten att avskilja
kundernas medel skall gälla medel som placeras som inlåning direkt i en
bank som också är pensionssparinstitut i förhållande till kontoinne-
havaren.
En fråga i anslutning härtill rör formerna för registrering m.m. av
spararens innehav av värdepapper och andra tillgångar. Detta är av
betydelse både vad gäller avskiljande av medel och för att förhindra att
en kontoinnehavare disponerar över sparmedlen i strid med lagens
bestämmelser. I fråga om aktier och vissa andra fondpapper bör som
huvudregel gälla att dessa skall förvaltarregisteras i pensionssparinstitutets
namn. På motsvarande sätt bör i fråga om inlåning sådana konton föras
i pensionssparinstitutets namn med angivande av att det är fråga om
kundmedel och alltså inte institutets egna tillgångar. Såvitt gäller
värdepappersfonder är förvaltarregistering av fondandelar hos fondbolaget
för närvarande inte möjlig. En framställning om ändringar i lagen om
värdepappersfonder så att sådan registrering skall kunna ske har i oktober
1992 getts in till Finansdepartementet från bl.a. Fondbolagens Förening.
Denna fråga kommer därför att tas upp i särskild ordning. Innan en
möjlighet till förvaltarregistrering av fondandelar har öppnats får
registrering ske i kontoinnehavarens namn med markering att andelarna
är hänförliga till ett pensionssparkonto och därmed i olika avseenden är
underkastade reglerna i lagen om individuellt pensionssparande. De
principer jag nu redovisat bör i förekommande fall tillämpas även i fråga
112
om utländska placeringar. Det bör därvid i samtliga fall, enligt de regler Prop. 1992:93/187
som gäller i det aktuella landet, anges att medlen har särskild karaktär
och inte får disponeras direkt av kontoinnehavaren. Hur frågor om
avskiljande och hinder mot dispositioner direkt av kontoinnehavaren
hanteras anser jag vara av central betydelse vid bedömning av om en
pensionssparrörelse kan anses sund. Det bör därför ankomma på Finans-
inspektionen att i sin tillstånds- och tillsynsverksamhet bevaka institutens
rutiner i dessa avseenden. Därvid åligger det instituten att visa att
rutinerna även hos de organ eller företag som ansvarar för registrering
av innehav m.m. beträffande de placeringar instituten erbjuder ger
garantier för att lagens krav uppfylls.
Lagrådet har i sitt yttrande påtalat ett flertal problem i fråga om de
föreslagna reglerna om skyldighet för institutet att i vissa fall samråda
med spararen vid förvärv och avyttringar av värdepapper. Lagrådet har,
med hänvisning till att någon egentlig nackdel med att låta bestäm-
melserna utgå inte synes föreligga, uttalat att de bör slopas. Jag ansluter
mig till vad Lagrådet anfört i denna del. Lagrådet har vidare pekat på
möjligheten att ersätta samrådsreglema med en bestämmelse om att
institutet på begäran skall lämna pensionsspararen information i nu
aktuella avseenden. Enligt min uppfattning torde dock detta i rimlig
omfattning följa av institutets allmänna informations- och rådgivn-
ingsansvar. Jag anser därför att en sådan särskild bestämmelse inte
behövs.
Mitt förslag: Kontoinnehavaren skall om inte annat har avtalats
skriftligen underrättas om vidtagna omplaceringar och om kostnaden
för dessa.
Pensionssparinstitutet skall årligen ge kontoinnehavaren en redo-
visning av det ingående och utgående värdet av tillgångarna på
pensionssparkontot och av samtliga transaktioner som bokförts på
kontot under året.
Om fondpapper har förvaltarregistrerats skall pensionssparinsti-
tutet om inte annat har avtalats se till att kontoinnehavaren ändå får
del av samma information som han annars skulle ha fått genom
utgivarens försorg.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att det i fråga om
förvärv eller avyttring av aktier bör vara tillräckligt med avräkningsnota
och att beträffande fondandelar vanliga regler kan tillämpas.
Sparbankernas Bank framhåller att informationen bör ges på ett så lite
administrations- och kostnadskrävande sätt som möjligt och att informa-
113
8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187
tionskraven bör kunna tillgodoses genom de rutiner som redan tillämpas Prop. 1992:93/187
i andra sammanhang.
Skälen för mitt förslag: I min redovisning av skälen för det indivi-
duella pensionssparandet har jag framhållit att det är önskvärt dels att det
långsiktiga hushållssparandet ökar och når ut till nya grupper av sparare,
dels att konkurrensen om sådant sparande skärps. För att uppnå dessa
mål är det enligt min mening av stor betydelse att informationsreglema
för det nya sparandet utformas på ett sådant sätt att kontoinnehavaren
garanteras full inblick i hur hans medel förvaltas.
Beträffande den löpande informationen anser jag att huvudregeln bör
vara att kontoinnehavaren skriftligen skall underrättas om omplaceringar
och om kostnaden för dessa. Detta skall i princip gälla för alla omplace-
ringar och oberoende av om de skett på kontoinnehavarens initiativ eller
som ett led i en förvaltning som institutet bedriver på kontoinnehavarens
uppdrag. Jag anser det emellertid vara att driva informationskravet för
långt att göra en sådan regel tvingande. För en del kontoinnehavare,
kanske särskilt i de fall förvaltningen av medlen anförtrotts pensions-
sparinstitutet, kan denna typ av löpande information vara ointressant. I
sammanhanget bör också beaktas att informationsverksamheten medför
kostnader som i sista hand kommer att belasta kontoinnehavama. Det bör
inte minst därför finnas möjlighet för den som inte värdesätter sådan
information att komma överens med institutet om inskränkningar i
informationsplikten.
Jag vill med anledning av remissynpunkterna också beröra i vilken
form informationen skall lämnas. Bestämmelsen om institutens
underrättelseskyldighet är utformad i första hand med tanke på enhetliga
skriftliga underrättelser för alla typer av placeringar. Ett sådant system
gör informationen mer lättillgänglig särskilt för den som inte tidigare har
erfarenhet av placeringar i t.ex. aktier och andra värdepapper.
Bestämmelsens utformning ger emellertid även i detta avseende parterna
möjlighet att avtala om avsteg från huvudregeln. Avtalsfriheten bör
däremot inte utnyttjas för att genom standardmässiga avtal sänka
informationsnivån på ett sådant sätt att syftet bakom lagens bestämmelser
går förlorat.
Föreskriften om årlig redovisning av pensionssparkontot är till skillnad
från regeln om löpande underrättelser tvingande. Jag anser att en årlig
samlad redovisning av sparandet är av så grundläggande betydelse att
avsteg härifrån inte bör få ske. Med tanke på att redovisningen skall
lämnas endast en gång per år och att registreringar på pensions-
sparkonton kan förutsättas ske i system för automatisk databehandling är
också kostnadsaspekten mindre uttalad.
Pensionssparinstituten bör även svara för att kontoinnehavare vars
aktier eller andra fondpapper är förvaltarregistrerade i institutets namn
ändå får del av samma information som de annars skulle fått direkt
genom utgivaren av värdepapperen. Jag tänker då i första hand på
årsredovisningar och liknande, men det kan även röra sig om annan
information. Liksom beträffande transaktionsuppgifter bör det i fråga om
114
denna typ av information vara möjligt för kontoinnehavaren att avstå från Prop. 1992:93/187
material som han inte har behov av eller saknar intresse för.
Mitt förslag: Kontoinnehavaren skall ha rätt att flytta pensions-
sparavtalet till ett annat pensionssparinstitut.
Vid flyttning får institutet ta ut en skälig avgift.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att avgiften inte fick
överstiga institutets direkta kostnader för flyttningen. I övrigt
överenstämmer promemorians förslag i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Riksskatteverket framhåller att det är viktigt att avgifternas
storlek inte hämmar möjligheten till flyttning. Samma ståndpunkt har
även Sveriges Advokatsamfund. Motsvarande uppfattning framförs också
av Finansinspektionen, som föreslår att ett tak för avgifternas storlek
anges i lagen. Konkurrensverket anser å andra sidan att avgifterna inte
alls bör regleras i lagen. SEB Försäkring vill att flyttningsmöjligheten
skall utsträckas även till fondförsäkring och till det traditionella
pensionsförsäkringssparandet.
Skälen för mitt förslag: Ett grundläggande motiv för det individuella
pensionssparandet är att öka konkurrens och valfrihet avseende det
långsiktigt bundna sparandet. Det ställer krav på ett öppet och flexibelt
system som dels bör garantera att spararen kan flytta sitt sparande mellan
tillgängliga sparformer, dels bör ge möjlighet för pensionssparinstitut
med olika inriktning att verka på marknaden. Härigenom befrämjas en
effektiv kapitalmarknad och skapas förutsättningar för att spararnas
skiftande önskemål på bästa sätt tillgodoses.
I fondförsäkringssystemet har frågan om valfrihet lösts så att
försäkringsbolagen upprättar ett försäkringskontrakt och i den egna
rörelsen förvaltar försäkringspremierna. För sparpremiema agerar
bolagen som mellanliggande institut och kanaliserar medlen till den eller
de försäkringspremiefonder kunden önskar, såväl egna som andra fonder.
Omplacering av sparade medel har spararen rätt till enligt lag. Av
försäkringstekniska skäl tillåter dock inte systemet att försäkrings-
kontraktet flyttas från det ursprungliga fondförsäkringsbolaget. Som jag
tidigare redovisat är jag inte villig att nu göra några ändringar av de
försäkringsmässiga reglerna.
I det individuella pensionssparandet övertas fondförsäkringsbolagens
roll av ett pensionssparinstitut som upprättar ett pensionssparavtai med
spararen. En viktig skillnad är därvid att det individuella pensions-
sparandet grundas på ett pensionssparavtai utan det försäkringsinslag,
som vid fondförsäkring binder försäkringskontraktet till det bolag som
kontraktet upprättats med.
115
Det blir härigenom möjligt att lösa frågorna om valfrihet och flexibilitet Prop. 1992:93/187
på ett delvis annorlunda sätt i det individuella pensionssparandet. Som jag
tidigare redovisat bör, liksom är fallet vid fondförsäkring, flera olika
pensionssparavtai få upprättas med samma eller olika institut.
Pensionssparinstitutet kan ge kunden möjlighet till omplacering mellan
de sparformer som institutet erbjuder för pensionssparandet. Det bör inte
finnas något som hindrar att sparinstitutet erbjuder kunden att placera
medel även i sparformer som förvaltas av ett annat institut, under förut-
sättning att reglerna för det individuella pensionssparandet upprätthålls.
Av olika skäl, såväl administrativa som marknadsmässiga, kan det dock
vara mindre lämpligt att såsom är fallet i fondförsäkringssystemet i lag
föreskriva att pensionssparinstituten måste kunna slussa sparandet vidare
till alla de placeringar eller de förvaltare av sparmedlen spararen önskar.
Många institut kommer att kunna klara av detta men vissa kan få svårt
att uppfylla en sådan flexibilitet med tanke på att marknaden i olika
avseenden nu blir bredare och mer mångsidig.
För att kunna garantera valfrihet och konkurrens även i det individuella
pensionssparandet föreslås därför att kontoinnehavaren i stället ges rätt
att flytta pensionssparavtalet till ett annat pensionssparinstitut.
En kontoinnehavare kan således, om han av något skäl är missnöjd
med sitt pensionssparinstitut, flytta sitt avtal till ett annat institut som
erbjuder individuellt pensionssparande. Beroende på vilka sparformer det
nya institutet erbjuder, får överflyttningen av tillgångarna ske genom
omregistrering till det nya institutet eller genom att sparandet realiseras
och de likvida medlen placeras i det nya institutets sparformer. Det avtal
som upprättas med med det nya institutet skall därvid anses som en direkt
fortsättning på det tidigare avtalet med de ändringar som föranleds av
flyttningen. I fråga om utmätning och återvinning i konkurs föreslås på
Lagrådets inrådan en uttrycklig lagregel om kontinuitet vid flyttning.
Bestämmelsen kommenteras i det följande (avsnitt 3.9.4). Som jag
framhållit tidigare skall ändringar även i ett befintligt kontrakt alltid skall
kunna ske under förutsättning att ändringarna inte står i strid med
bestämmelserna för det individuella pensionssparandet i KL.
För att uppnå reell valfrihet är det naturligtvis viktigt att avgifts-
nivåerna inte är så höga att flyttning hindras. Jag anser dock att det ger
ett alltför stelt system att i lagen ange vissa högsta avgiftsbelopp. I stället
föreslår jag i enlighet med vad Lagrådet förordat en regel om att avgiften
skall vara skälig. Som Lagrådet anfört får det ankomma på Finans-
inspektionen att i sitt tillsynsarbete vid behov ingripa mot för höga
flyttningsavgifter. Skulle det trots detta senare visa sig att avgifts-
sättningen blir sådan att att flyttningsmöjlighetema och därmed
konkurrensen påverkas negativt är jag dock beredd att ompröva mitt
ställningstagande i denna fråga.
116
3.9.1 Allmänna utgångspunkter
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: De civilrättsliga regler som föreslås gälla inom det
individuella pensionssparandet utformas med nära anknytning till
vad som i dessa avseenden gäller i fråga om livförsäkringar.
Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.
Remissinstanserna tillstyrker eller kommenterar inte förslaget. I några
remissvar påtalas vissa skillnader i förhållande till de nu gällande
reglerna beträffande försäkringar.
Skälen för mitt förslag: Syftet med det nya individuella pensions-
sparandet är att skapa ett alternativ till det traditionella
försäkringssparande som sker för att ge en ålderspension för försäkrings-
tagaren eller en efterlevandepension åt dennes nära anhöriga. Mot denna
bakgrund är det naturligt att de civilrättsliga förutsättningarna så långt
som möjligt utformas efter mönster av vad som gäller för försäkrings-
sparandet och då i första hand de kvalitativa villkor som gäller för det
skattegynnade sparandet i P-försäkring. De regler som därvid i första
hand berörs är bestämmelserna om förmånstagarförordnanden och de
särskilda regler som gäller för försäkringar i fråga om bodelning m.m.
och beträffande förhållandet till spararens borgenärer. Valet av lösningar
på olika områden måste dock prövas var för sig. Det individuella
pensionssparandet har i förhållande till försäkring en principiellt
annorlunda uppbyggnad. Av denna anledning torde fullständig parallellitet
mellan regelsystemen inte kunna uppnås. Enligt min uppfattning bör dock
strävan vara att skillnaderna i dessa avseenden blir så små att de inte
annat än i undantagsfall verkar styrande vid val av sparform. De enskilda
förslagen kommenteras i de följande avsnitten.
3.9.2 Spararens förfoganden
Mitt förslag: En pensionssparare får till förmån för sina efter-
levande förfoga över sin rätt enligt pensionssparavtalet genom
förmånstagarförordnande. Regler om detta, vilka i allt väsentligt
överensstämmer med dem som gäller i fråga om P-försäkringar, tas
in i lagen om individuellt pensionssparande.
Förfoganden som skett i strid med lagens bestämmelser eller med
villkor som enligt kommunalskattelagen skall tas in i pensions-
sparavtalet är ogiltiga.
Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran eller avstår från att kommentera det. I några av remissvaren
117
föreslås vissa förtydliganden och kompletteringar med avseende på Prop. 1992:93/187
detaljer. Folksam och Sveriges Försäkringsförbund önskar ett klar-
läggande av i vilken utsträckning en förmånstagare kan förfoga över
pensionssparkontot. Svenska Bankföreningen anser att förbudet mot
överlåtelse av pensionssparavtai bör tas in i lagen om individuellt
pensionssparande.
Skälen för mitt förslag: En betydelsefull del av den nya pensions-
formen är de efterlevandes rättsliga ställning efter spararens död. Här är
olika lösningar möjliga och detta oavsett om dödsfallet sker under
sparandetiden eller sedan pension börjat utgå men tillgångar fortfarande
finns kvar vid spararens död. Den viktigaste frågeställningen på detta
område är om förmånstagarförordnanden skall tillåtas eller om de vid
dödsfallet befintliga sparmedlen på vanligt sätt skall ingå i kvarlåten-
skapen efter den avlidne.
I promemorian har gjorts en jämförande granskning av det ekonomiska
utfallet enligt de två alternativen. Granskningen av några tänkta
typsituationer ger vid handen att alternativet med förmånstagar-
förordnande i flertalet fall är det mest gynnsamma för de berörda
individerna. Enligt min bedömning är skillnaderna i ekonomiskt utfall så
pass stora att ett individuellt pensionssparande med kvarlåtenskaps-
altemativet skulle riskera att inte bli tillräckligt attraktivt i förhållande till
försäkringssparandet. Bestämmelserna om förmånstagarförordnanden
reglerar på försäkringsområdet också i väsentliga delar vad som i detta
avseende skall gälla familjerättsligt och i förhållande till borgenärer. Jag
föreslår därför att det i lagen om individuellt pensionssparande tas in
regler om förmånstagarförordnanden som i relevanta avseenden svarar
mot vad som gäller för försäkring. Dessa finns intagna i lagen (1927:77)
om försäkringsavtal och innehåller bestämmelser om förmånstagarföror-
dnandens form, innehåll, tolkning och verkan m.m.
På de mera centrala punkterna innebär detta för det individuella
pensionssparandet bl.a. att sparbeloppet inte kommer att ingå i spararens
kvarlåtenskap, om förmånstagare har förordnats, dock att jämknings-
möjligheter motsvarande vad som anges i 104 § försäkringsavtalslagen
bör finnas.
Från försäkringsavtalslagen bör också föras över en motsvarighet till
den nyligen införda bestämmelsen om förlust av rätt till ersättning från
livförsäkring om någon genom brott uppsåtligen dödat försäkringstagaren,
den försäkrade eller en förmånstagare.
Jag anser vidare att det bör vara möjligt att förena ett förmånstagar-
förordnande med föreskrift att utfallande belopp skall vara mottagarens
enskilda egendom. En sådan ordning har kommer från den 1 april 1993
att gälla i fråga om försäkring (prop. 1992/93:148, bet. 1992/93:LU23,
rskr. 1992/93:169, SFS 1993:130). I anslutning härtill bör reglerna i 7
kap. 2 § äktenskapsbalken om vad som utgör enskild egendom
kompletteras med en föreskrift som svarar mot detta.
I fråga om en förmånstagares rätt att efter spararens eller en tidigare
förmånstagares död förfoga över pensionssparkontot bör gälla att
förmånstagaren kan göra omplaceringar och även flytta kontot till ett
118
annat institut enligt de vanliga reglerna för detta. Detta bör gälla även om
förordnandet innebär att rätten till utbetalningar skall övergå till någon
annan i händelse av den förste förmånstagarens död. På grund av förord-
nandets testamentariska karaktär bör förmånstagaren däremot inte kunna
ändra avtalet i fråga om utbetalningarnas storlek eller utbetalningstiden
eller själv sätta in förmånstagare. Förhållandet kommer således att likna
det som gäller beträffande testamentarisk sekundosuccession. Förmåns-
tagaren bör heller inte själv få göra inbetalningar till pensionssparkontot.
Beträffande förmånstagarförordnanden bör i övrigt kunna tillämpas
väsentligen samma regler som i praxis har utvecklats på försäkringssidan.
Det bör således t.ex. vara möjligt för en förmånstagare att avstå från
sin rätt helt eller delvis. Jag kan inte heller se något hinder mot delade
förordnanden. Detta gäller såväl att förordnandet delas mellan olika
personer som att förordnandet omfattar endast en viss andel av till-
gångarna. I fråga om de enskilda reglerna om förmånstagarförordnande
och verkningar härav hänvisas till specialmotiveringen.
Det skattegynnade försäkringssparandet innefattar regler som i princip
förbjuder överlåtelse av en P-försäkring och som förbjuder belåning och
pantsättning av försäkringen. Motsvarande regler bör gälla också för det
individuella pensionssparandet. Bestämmelserna bör, även om de närmast
är civilrättsliga till sin karaktär, enligt min mening lämpligen tas in i de
kvalitativa regler i KL som avgränsar den nya sparformen. Jag har tidi-
gare (avsnitt 3.1) med anledning av vad Lagrådet anfört i denna del
redovisat skälen för den av mig förordade lösningen.
Till reglerna i KL bör anknyta en bestämmelse i lagen om individuellt
pensionssparande om att ett förfogande över den rätt som följer av ett
pensionssparavtai är ogiltigt om det sker i strid med de villkor för
sparandet som gäller enligt KL. På detta sätt blir regleringen kongruent
med den som gäller för försäkringssparandet.
Prop. 1992:93/187
3.9.3 Bodelning m.m.
Mitt förslag: Rätt till pension som tillkommer en make på grund
av ett pensionssparavtai skall undantas från bodelning. En sådan
pensionsrätt skall dock på samma sätt som vid försäkring, helt eller
delvis ingå i bodelning om det skulle vara oskäligt att undanta den.
Makar skall ha möjlighet att avtala att en pensionsrätt som annars
skulle ha varit undantagen skall ingå i bodelning.
Om en make har använt sitt giftorättsgods för att öka värdet på
sitt pensionssparkonto eller för att förvärva rätt enligt pensions-
sparavtai skall i vissa fall andelsberäkningen ske som om åtgärden
inte vidtagits.
Promemorians förslag skiljer sig från mitt förslag i fråga om bodel-
ning i normalfallet. I promemorian föreslås att rätt till pension skall
undantas om förmånstagare förordnats och bodelningen sker i spararens
119
livstid, eller om förmånstagare finns och rätt till utbetalning enligt Prop. 1992:93/187
pensionssparavtalet föreligger vid bodelningen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte
förslaget eller lämnar det utan erinran. Hovrätten över Skåne och
Blekinge framför att, till skillnad mot vad som gäller i fråga om
försäkring, värdet av såväl efterlevandeskyddet som ålders- och
invaliditetsskyddet synes komma att ingå i en bodelning om förmåns-
tagare insatts och bodelningen sker i spararens livstid, och att full
parallellitet därför inte föreligger i detta avseende. Samma förhållande
uppmärksammas av SEB Försäkring och Svenska Bankföreningen som
påtalar att rätt till pension i det individuella pensionssparandet som
huvudregel kommer att ingå i bodelning, medan privata P-försäkringar
i flertalet fall inte gör det. Vidare anges som en nackdel att sparande med
förmånstagarförordnande kan komma att ingå i bodelning vid spararens
makes dödsfall, s.k. fel dödsfall. Det föreslås därför att rätt till pension
enligt lagen om individuellt pensionssparande som huvudregel bör undan-
tas från bodelning. Försäkringsförbundet anser att man i stället för den
föreslagna lösningen bör överväga en utformning grundad på en försäk-
ringsteknisk beräkning av den andel som kan anses utgöra ålderspension.
Härför skulle krävas antaganden om den framtida kapitalavkastningen och
dödligheten. Förbundet pekar också, liksom Folksam, på att en sparare
inför en förestående äktenskapsskillnad får möjlighet att undandra
pensionsrätten från bodelning genom att återkalla förmånstagar-
förordnandet.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare angett bör en strävan vara
att vid utformningen av bestämmelserna för det individuella pensions-
sparandet så nära som möjligt anknyta till reglerna för försäkrings-
sparande. Detta gäller även beträffande bodelning och vissa andra frågor
i anslutning härtill.
Regler om vad som skall ingå i bodelning återfinns i 10 kap. äkten-
skapsbalken. I 3 § första stycket anges att rättigheter som inte kan
överlåtas eller annars är av personlig art inte skall ingå i bodelning om
detta skulle strida mot vad som gäller för rättighet. Enligt 3 § andra
stycket skall, även om det inte följer av första stycket, rätt till pension
på grund av en P-försäkring som någon av makarna äger inte ingå i
bodelning om försäkringen gäller rätt till ålders- eller invalidpension,
eller efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen
föreligger vid bodelningen. Paragrafens tredje stycke innehåller en
jämkningsregel som anger att en pensionsrätt enligt andra stycket helt
eller delvis skall ingå i bodelning om det med hänsyn till äktenskapets
längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
skulle vara oskäligt att undanta den.
Reglerna innebär, med bortseende från jämkningssituationen, att en P-
försäkring kommer att ingå i bodelning då försäkringen helt eller delvis
gäller efterlevandepension och bodelning sker i anledning av äktenskaps-
skillnad. Avser försäkringen ålders- eller invalidpension skall den
undantas från bodelning, oavsett om denna sker i samband med
äktenskapsskillnad eller efter ena makens död. Sker bodelning i anledning
120
av försäkringstagarens död kommer inte heller efterlevandepension efter Prop. 1992:93/187
denne att dras in i bodelningen, eftersom rätt till utbetalning av pensionen
då föreligger. En efterlevandepension förutsätter för övrigt att en
förmånstagare är insatt. Om så är fallet följer redan enligt 104 § försäk-
ringsavtalslagen att försäkringsbelopp som utfaller efter försäkrings-
tagarens död inte ingår i dennes kvarlåtenskap. Däremot kommer en rätt
till efterlevandepension som den ena maken tillskiftats vid bodelning i ett
tidigare äktenskap att ingå i bodelningen om försäkringsfallet, dvs. den
tidigare makens död, då inte inträffat. I det fallet föreligger ju inte rätt
till utbetalning av pensionen. Det senast sagda gäller dock inte om maken
endast insatts som förmånstagare till den tidigare makens försäkring,
eftersom förmånstagaren enligt 109 § försäkringsavtalslagen inte under
försäkringstagarens livstid får förfoga över sin rätt genom överlåtelse
eller på annat sätt. I den situationen skall rätten enligt
förmånstagarförordnandet undantas från bodelning enligt 3 § första
stycket.
De regler som föreslås i promemorian bygger på att ålderspension
enligt försäkring bör jämställas med ett individuellt pensionssparande där
förmånstagare inte förordnats. Vid bodelning i spararens livstid, dvs.
vid äktenskapsskillnad eller vid spararens makes död, skall således rätten
till sparmedlen enligt pensionssparavtalet undantas om förmånstagare inte
förordnats. Saknas förmånstagare och spararen avlider blir sparmedlen
en tillgång i dödsboet. Om förmånstagare däremot förordnats skall
sparandet enligt promemorians förslag jämföras med efterlevandepension
i försäkringsfallet. Detta innebär att rätten till sparmedlen då undantas
från bodelning bara i det fallet att rätt till utbetalning enligt sparavtalet
finns vid bodelningen, dvs. endast om spararen avlidit.
Som påpekats i remissyttrandena medför promemorians förslag i fråga
om reglerna för det individuella pensionssparandet i vissa avseenden inte
oväsentliga skillnader i förhållande till vad som gäller för försäkring. Om
förmånstagare har förordnats, vilket kan antas bli det normala, kommer
rätten till pension enligt ett pensionssparavtai i sin helhet alltid att ingå
i bodelning vid äktenskapsskillnad. Av min tidigare redovisning framgår
att detta skiljer sig från vad som gäller för P-försäkring, där pensions-
rätten skall ingå endast om eller i den mån den avser efterlevande-
pension. Huruvida så är fallet resp, storleken av denna bestäms av de
försäkringstekniska reserverna för de två typerna av pension. Denna
fördelning kan givetvis variera mellan olika försäkringar. Enligt vad som
påpekats i remissomgången torde dock i flertalet fall försäkringar till
övervägande del avse ålderspension och därigenom stå utanför bodelning.
Jag finner det otillfredställande med en ordning som innebär att
resultatet av en bodelning i normalfallet kommer att skilja sig på detta
sätt mellan de två pensionsformema. En annan utformning bör därför
övervägas. Försäkringsförbundet har därvid anvisat en lösning som
innebär en försäkringstekniskt grundad beräkning av den andel av
sparmedlen som kan anses som ålders- resp efterlevandepension. En
sådan beräkning skulle därvid bygga på antaganden om dödlighet och
framtida kapitalavkastning. Härigenom skulle kunna uppnås en i princip
121
fullständig överensstämmelse med regleringen för P-försäkringar. Detta Prop. 1992:93/187
är emellertid en metod som framstår som främmande i ett system som är
helt utan försäkringsinslag. Sparandet skall också administreras av institut
som saknar kompetens på detta område.
Jag föreslår i stället att rätt till pension som tillkommer en make på
grund av pensionssparavtai skall undantas från bodelning. Detta skall
gälla oavsett om förmånstagare förordnats eller inte. Resultatet av detta
blir vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad att hela
pensionsrätten blir att behandla som ålders- eller invalidpension enligt
försäkring. I 10 kap. 3 § äktenskapsbalken bör således som ett nytt tredje
stycke tas in en bestämmelse i enlighet med vad som nu sagts. Den nu
valda lösningen kommer i en del fall att innebära att rätt till pension
enligt pensionssparandet undantas från bodelning i större utsträckning än
vid försäkring. I de fall detta skulle medföra resultat som framstår som
oskäliga bör jämkning kunna ske med tillämpning av regeln i 3 § sista
stycket. Jag föreslår därför att där tas in en hänvisning så att det framgår
att den jämkningsregeln också skall gälla för det individuella pensions-
sparandet.
I 10 kap 4 § äktenskapsbalken finns en regel som ger makar möjlighet
komma överens om att viss enskild egendom skall ingå i bodelning och
att denna därvid skall anses utgöra giftorättsgods. Detsamma gäller rätt
till pension enligt P-försäkring. Vid införande av det individuella
pensionssparandet bör samma möjlighet införas beträffande rätt till
pension på grund av pensionssparavtai.
Vidare bör den i 10 kap. 5 § äktenskapsbalken intagna erinran om
bestämmelserna om förmånstagare i försäkringsavtalslagen kompletteras
med en hänvisning till motsvarande regler i lagen om individuellt
pensionssparande.
Enligt en vederlagsregel i 11 kap. 4 § äktenskapsbalken skall, om en
make använt sitt giftorättsgods för ökning av värdet av egen P-försäkring
eller för förvärv av förmån på grund av sådan försäkring, beräkningen
av makarnas andel i boet i vissa fall ske som om åtgärden inte vidtagits.
Motsvarande regler bör gälla även om en make använt sitt giftorättsgods
för inbetalningar enligt ett pensionssparavtai.
122
3.9.4 Förhållandet till spararens borgenärer
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas endast
om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om något år
inbetalats ett sparbelopp som är mer än dubbelt så stort som genom-
snittet av de årliga inbetalningar som skett under spartiden.
Om tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas och det finns
ett återkalleligt förmånstagarförordnande har spararens borgenärer
efter dennes död samma rätt till medlen som om de tillagts förmåns-
tagaren genom testamente.
Om pensionsspararen försätts i konkurs inom tio år från det att
pensionssparavtalet ingicks, och har han under de senaste tre åren
före konkursansökan till ett pensionssparkonto vars tillgångar inte får
utmätas inbetalat belopp som inte stod i skäligt förhållande till hans
villkor då betalningarna skedde, får konkursboet hos pensionsspar-
institutet utkräva vad som erlagts för mycket i den mån tillgångar-
na på kontot räcker för det.
Vid tillämpning av de angivna bestämmelserna skall, om byte av
pensionssparinstitut skett, överföring av tillgångar på ett pensions-
sparkonto till ett nytt konto inte anses som en inbetalning. Pröv-
ningen såvitt gäller tidpunkten för pensionssparavtalets ingående och
spartiden skall ske utifrån det ursprungliga avtalet.
Promemorians förslag: Utmätning skall få ske endast om spartiden
enligt avtalet är kortare än tio år och något år inbetalats sparbelopp som
uppgått till mer än en femtedel av vad som skulle erlagts om betal-
ningarna lika fördelats på tio år och endast i den mån inbetalningarna
överstigit belopp för vilka avdrag medgetts vid taxering. I promemorian
saknades förslag om kontinuitet vid byte av pensionssparinstitut.
Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för-
slaget. Riksskatteverket anser att reglerna i detta avseende bör samordnas
med dem som kommer att föreslås i en kommande personförsäkringslag.
Verket anser vidare att om utbetalningar från ett pensionssparkonto inte
kan anses utgöra pension i löneexekutivt hänseende en bestämmelse av
denna innebörd bör införas. Sveriges Försäkringsförbund anför att det
grundläggande utmätningsskyddet inte kan konstrueras på det sätt som
föreslås i promemorian, eftersom detta bygger på att pensionsförmånerna
redan från början kan bestämmas till vissa belopp och att "tioårspremie"
på denna grund kan beräknas försäkringstekniskt. Förbundet pekar vidare
på möjligheten att undandra medel genom att ingå ett tioårsavtal med
höga sparbelopp, inbetala första årets sparbelopp och därefter avbryta
sparandet. Slutligen anges att det är oklart hur utmätningsreglema skall
tillämpas om pensionssparkontot har flyttats. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anmärker att något skydd mot utmätning för belopp under den
skattemässiga avdragsramen inte föreligger beträffande P-försäkring.
123
Detta förhållande uppmärksammas också av de övriga refererade Prop. 1992:93/187
remissinstanserna samt av SEB Försäkring och Svenska Bankföreningen,
vilka också avstyrker förslaget i denna del med hänvisning dels till
olikhet gentemot försäkringssparandet, dels till tillämpningssvårigheter.
Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd vill i stället införa
motsvarande utmätningsskydd även beträffande P-försäkring.
Skälen för mitt förslag: De civilrättsliga reglerna på försäkrings-
området innebär att bestämmelserna om förmånstagarförordnande förutom
sin familjerättsliga anknytning också i olika avseenden har samband med
förhållandet till spararens borgenärer. Jag förordar därför att det, i
överensstämmelse med den familjerättsliga reglering som föreslås, tas in
bestämmelser i lagen om individuellt pensionssparande som ger i huvud-
sak jämförbara konsekvenser även i utsökningsrättsligt hänseende.
Vad gäller möjligheten att under spararens livstid utmäta rätten till
pension bygger regleringen på försäkringssidan på att utmätningsskydd
skall föreligga om sparandet är långsiktigt och sker med en viss regel-
bundenhet. Motsvarande anser jag bör gälla även för det individuella
pensionssparandet. I promemorians förslag har också bestämmelsen om
utmätningsskydd utformats med 116 § försäkringsavtalslagen som direkt
förebild. Som påtalats i remissomgången torde med hänsyn till de två
systemens olika grund denna lösning passa mindre väl i det individuella
pensionssparandet. Jag föreslår därför en något annorlunda utformning
som emellertid i materiellt hänseende får väsentligen samma innehåll.
Enligt mitt förslag skall således tillgångar på ett pensionssparkonto få
utmätas om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om något år
inbetalats belopp som är mer än dubbelt så stort som genomsnittet av
inbetalningarna under spartiden. Den regel som på försäkringssidan finns
om "tioårspremie" ersätts således med en beräkning som baserats på de
inbetalningar som faktiskt skett.
Lagrådet har anfört att avgränsningen av utmätningsskyddet kan med-
föra tillämpningssvårigheter. Bl.a. har pekats på att personer med ojämna
inkomster, t.ex. konstnärer, måste göra noggranna beräkningar av vilka
högsta belopp som kan betala in under ett gynnsamt inkomstår utan att
utmätningsskyddet äventyras och vidare på att det är oklart vilken
inverkan som ett eller flera uppehåll i sparandet medför. Som jag tidigare
anfört bygger både reglerna för försäkring och de som jag föreslår för
det individuella pensionssparandet på att en förutsättning för utmätnings-
skydd skall vara att sparandet är långsiktigt och sker med en viss
regelbundenhet. Detta kan givetvis drabba personer vars möjligheter att
avsätta medel för pensionssparande varierar kraftigt mellan olika år. Jag
kan emellertid inte se någon metod för att med bibehållna principer för
avgränsning av utmätningsfriheten utsträcka skyddet även till personer i
denna situation. En pensionssparare som gör insättningar som varierar
kraftigt beloppsmässigt eller gör uppehåll i sparandet kan därför liksom
vid försäkring gå miste om sitt utmätningsskydd.
Den möjlighet till flyttning av pensionssparavtalet som jag föreslagit
reser i detta sammanhang frågor som saknar motsvarighet för försäkring,
där flyttning av försäkringar mellan olika bolag inte är tillåten. Jag anser
124
såvitt gäller prövning av om spartiden är tillräckligt lång för att ge skydd Prop. 1992:93/187
för utmätning, att spararen vid flyttning av pensionssparavtalet självklart
bör få tillgodoräkna sig tiden enligt det ursprungliga avtalet. Sparare med
ett långsiktigt och regelbundet sparande skulle annars riskera att gå miste
om utmätningsskydd vid flyttningar som sker t.ex. för att ett annat
institut erbjuder en högre servicenivå eller lägre avgifter. Ett krav som
bör ställas är dock att det vid ingående av ett avtal med ett annat institut
på ett tydligt sätt markeras att det är fråga om flyttning och vad det
tidigare kontraktet innehåller i nu aktuella avseenden. Rent praktiskt
skulle detta t.ex. kunna ske genom att det ursprungliga avtalet fogas som
bilaga till det som träffas med det nya institutet och att i detta en
hänvisning görs.
Jag föreslår i enlighet med vad Lagrådet förordat en uttrycklig bestäm-
melse om att kontinuitet vad gäller pensionssparavtalet skall gälla vid
byte av pensionssparinstitut. Regeln innebär att överföring av tillgångar
till ett nytt pensionssparkonto inte skall anses som en inbetalning och att
prövningen såvitt gäller tidpunkten för avtalets ingående och spartiden
skall ske utifrån det ursprungliga avtalet.
Promemorians förslag innehöll också en regel som begränsade utmät-
ningsmöjligheten till belopp som översteg den skattemässiga avdrags-
ramen. Regeln saknar motsvarighet beträffande försäkringar. Detta har
påtalats av flera remissinstanser som också avstyrkt införandet av en
sådan regel. Jag anser visserligen att det är en tilltalande lösning att
knyta skyddet mot utmätning till de belopp som genom skattelag-
stiftningen ges en förmånlig behandling. De tillämpningssvårigheter
remissinstanserna pekat på är dock betydande. Jag vill av denna
anledning inte föreslå någon sådan regel.
Även med den lösning jag nu föreslår kvarstår en viss möjlighet till
undandragande av belopp från utmätning genom att teckna ett sparavtal
och första året göra en stor inbetalning. Vid bedömandet av konsekven-
serna av detta bör emellertid beaktas att P-försäkringar i praktiken nästan
aldrig blir föremål för utmätning. Detta har också påpekats av Riks-
skatteverket. Jag vill även peka på att inbetalade belopp i normalfallet
kommer att bindas för lång tid och att inbetalningar som överstiger
avdragsramen kommer att inkomstbeskattas när beloppen betalas ut, utan
någon motsvarande reduktion vid det tillfälle inbetalningen sker. Dessa
faktorer torde i vart fall i viss utsträckning verka avhållande för den som
vill undgå utmätning. Även de regler för konkursfallet som jag föreslår
skall gälla bör verka i samma riktning.
Vid spararens död skall borgenärerna under vissa förutsättningar, mot-
svarande vad som gäller enligt 116 § andra stycket försäkringsavtals-
lagen, kunna göra sina anspråk gällande.
Karaktären på det individuella pensionssparandet är sådan att en åter-
vinningsmöjlighet motsvarande vad som i konkursfall föreskrivs i 117 §
försäkringsavtalslagen också bör gälla. Vad gäller förhållandet till
borgenärerna kommer detta att svara mot vad som gäller på försäkrings-
området.
125
En särskild fråga är om 5 kap. 8 § utsökningsbalken bör vara tillämplig
på pension i den nya formen. I nämnda lagrum sägs att rätt till pension
eller livränta inte får utmätas i den mån rättigheten behövs för
gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som
åvilar honom. Det ges ingen definition av begreppet pension. Av förar-
betena till balken framgår emellertid att om en periodisk förmån från
början är bestämd att utgå visst antal år utan att på något sätt vara knuten
till rättighetshavarens livstid, så kan den inte ses som livränta eller
pension. Mot denna bakgrund synes det vara svårt att komma till annan
slutsats än att rätten till pension, oavsett beteckningen, enligt det nya
sparsystemet inte kommer att omfattas av bestämmelsen. Enligt min
mening föreligger inte tillräckliga starka skäl för att genom en särskild
bestämmelse ändra denna princip.
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Om ett instituts tillstånd att bedriva pensions-
sparrörelse upphör att gälla, eller om institutet trätt i likvidation
eller försatts i konkurs, skall rörelsen avvecklas.
För avveckling i annat fall erfordras Finansinspektionens tillstånd.
Sådant tillstånd får ges om avvecklingen kan ske utan att kontoinne -
havamas ställning försämras eller om det finns särskilda skäl. Till
ansökan om tillstånd skall fogas en plan för hur avvecklingen skall
ske.
I lagen tas in bestämmelser om förfarandet vid avveckling. Dessa
innebär i huvudsak att beståndet av pensionssparavtai om möjligt
skall överlåtas till ett annat institut. Kvarstår ett pensionssparavtai
efter avslutade avvecklingsåtgärder upphör avtalet att gälla.
Promemorians förslag: Överenstämmer i allt väsentligt med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Finansinspektionen önskar ett förtydligande av vad som skall gälla om ett
pensionssparavtai ligger kvar hos ett pensionssparinstitut efter avslutade
avvecklingsåtgärder. Kammarrätten i Stockholm anser att det i anslutning
till bestämmelsen om att spararen efter avslutade avvecklingsåtgärder i
vissa fall får förfoga över pensionsparmedlen bör tas in en erinran om att
medlen i dessa fall skall avskattas.
Skälen för mitt förslag: Som jag i det föregående redovisat i fråga om
tillståndsplikt för pensionssparrörelse (avsnitt 3.2) skall vid tillstånds-
prövningen läggas vikt vid institutens långsiktiga tillförlitlighet och
stabilitet. Instituten kommer också att stå under löpande tillsyn av Finans-
inspektionen. Det kan trots detta inte helt uteslutas att ett pensions-
sparinstitut försätts i konkurs eller tvingas träda i likvidation. Rörelsen
kan då inte fortsätta. Detsamma gäller i det fallet att Finansinspektionen
återkallar ett instituts tillstånd till pensionssparrörelse eller till
126
värdepappersrörelse överhuvudtaget. I de nu nämnda fallen måste gälla
ett krav på obligatorisk avveckling.
Det kan emellertid tänkas att ett pensionssparinstitut även utan att något
av de tidigare nämnda förhållandena är för handen önskar avveckla
pensionssparrörelsen. Detta kan givetvis betingas av många olika skäl.
Näraliggande exempel är kanske att pensionssparrörelsen bedöms vara
långsiktigt olönsam eller att företagets verksamhetsinriktning skall ändras.
Det skulle möjligen kunna göras gällande att en pensionssparrörelse av
hänsyn till kontoinnehavama överhuvudtaget inte skulle få avvecklas av
sådana skäl. Detta är emellertid ett orealistiskt krav. Det torde inte heller
i praktiken finnas möjlighet att tvinga ett företag att fortsätta en rörelse
det inte längre önskar bedriva. Företaget kan t.ex. genom att sätta sina
avgifter tillräckligt högt eller genom andra förfaranden göra sig av med
sina kunder, framkalla en återkallelse av tillståndet eller helt enkelt träda
i likvidation. Sådana förfaranden får anses vara till skada för såväl
kontoinnehavama som för de berörda företagen. Det bör därför vara
möjligt för ett institut att upphöra med en pensionssparrörelse företaget
inte längre önskar bedriva. Å andra sidan talar hänsynen till kontoinne-
havama för att en rörelse av detta slag inte skall få läggas ned på ett
godtyckligt sätt. Enligt min mening bör en lämplig avvägning mellan
dessa intressen vara att det för frivillig avveckling skall fordras tillstånd
av Finansinspektionen. Tillstånd bör därvid kunna ges om avvecklingen
bedöms kunna ske utan att kontoinnehavamas ställning försämras eller
om det annars finns särskilda skäl som talar för att en avveckling bör
tillåtas. Genom tillståndsförfarandet ges instituten också incitament att
själva skapa förutsättningar för en avveckling i god ordning som inte
medför nackdelar för kontoinnehavama.
Vad gäller den faktiska avvecklingen bör denna bygga på den princip
om kontoinnehavarens rätt att flytta pensionssparavtalet som i övrigt
gäller inom det individuella pensionssparandet. Kontoinnehavama bör
således underrättas om avvecklingen och uppmanas att inom en viss tid
flytta sina pensionssparavtai till ett annat institut som de själva väljer.
Det kan emellertid inte antas att samtliga kontoinnehavare kommer att
utnyttja denna möjlighet. De pensionssparavtai som då kan komma att
återstå bör då genom institutets, eller den som annars är ansvarig för
avvecklingen, försorg så långt möjligt överlåtas till ett eller flera andra
institut. För att överlåtelsen skall kunna ske utan att beståndet av
pensionssparavtai fortlöpande förändras bör kontoinnehavama efter
utgången av den frist de getts inte tillåtas att själva flytta pensions-
sparavtalen till andra institut. Sedan överlåtelse av beståndet väl skett
skall dock flyttning på kontoinnehavamas initiativ kunna ske enligt
vanliga regler. Ett avtal om överlåtelse bör för att bli giltigt godkännas
av Finansinspektionen. Det kan annars föreligga en risk att avtalet inte
i tillräcklig utsträckning tillgodoser kontoinnehavamas intressen. Av
samma skäl bör kontoinnehavama få möjlighet att hos inspektionen fram-
ställa invändningar mot överlåtelseavtalets innehåll. Om avtalet godkänns
övergår ansvaret för pensionssparavtalen på det nya institutet. Självfallet
skall de kontoinnehavare som berörs underrättas om överlåtelsen och vad
Prop. 1992:93/187
127
den innebär för dem. Det bör ankomma på det övertagande institutet att
under Finansinspektionens överinseende ansvara för underrättelsen.
Efter de nu beskrivna åtgärderna torde avvecklingen i allmänhet vara
avslutad. För det fall det ändå återstår pensionssparavtai som inte
överlåtits ser jag ingen annan rimlig lösning än att pensionssparandet
upplöses. Med hänsyn till intresset att avvecklingen skall kunna slutföras
inom en viss tid är jag inte benägen att i detta skede på nytt tillåta
flyttningar inom pensionssparandets ram. Jag föreslår därför att kvar-
stående pensionssparavtai skall upphöra att gälla efter utgången av de
tidsfrister som stadgas för avvecklingen. Kontoinnehavarna får då, liksom
i andra fall av pensionssparavtalets upphörande, fritt förfoga över
tillgångarna på pensionssparkontot. Som jag kommer att redovisa i det
följande skall tillgångarna därvid inkomstbeskattas. Jag anser dock inte
att någon erinran om detta behöver tas in i den bestämmelse som reglerar
verkningarna av att ett avtal upphör att gälla.
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Pensionssparinstitut skall stå under tillsyn av Finans-
inspektionen. Vid sin tillsyn skall inspektionen se till att en sund
pensionssparrörelse främjas.
Vid tillsynen skall bestämmelserna om tillsyn och överklagande i
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse tillämpas även i fråga om
pensionssparrörelse.
Återkallas eller upphör ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse upphör även tillståndet till pensionssparrörelse
att gälla.
För prövning av ansökan om tillstånd skall institutet betala avgift.
Behöver inspektionen vid prövningen anlita någon med särskild
fackkunskap skall institutet betala även denna kostnad.
Instituten skall bekosta Finansinspektionens löpande verksamhet
genom årliga avgifter. Regeringen meddelar närmare bestämmelser
om avgifterna.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs en regel om
skadeståndsskyldighet för skador som pensionssparinstitutet orsakat en
sparare genom överträdelse av lagen om individuellt pensionssparande
eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Promemorians
förslag överenstämmer i övrigt med mitt.
Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan
erinran. Finansinspektionen anser att det vore värdefullt med en
utveckling av skälen för skadeståndsregeln.
Skälen för mitt förslag: Som framgått av vad jag tidigare anfört
kommer inom det individuella pensionssparandet ett betydande ansvar att
läggas på Finansinspektionen. Det gäller såväl den grundläggande
tillståndsprövningen som den löpande tillsynen. Det övergripande målet
128
för inspektionens tillsyn bör vara att främja en sund pensionssparrörelse. Prop. 1992:93/187
Detta begrepp har sin motsvarighet i de senare lagarna på värdepappers-
marknadsområdet såsom lagen om värdepappersrörelse och lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Jag har i samband med
behandlingen av frågor om tillståndsplikt resp, tillståndskrav (avsnitt 3.2
och 3.3) även redovisat vilka omständigheter som i första hand bör
beaktas vid prövning av om verksamheten kan anses sund. Detta har
bäring även i fråga om den löpande tillsynen. Jag vill dock i detta
sammanhang särskilt nämna vikten av att pensionssparmedlen hålls
avskilda från institutets egna tillgångar i de fall detta föreskrivs och att
redovisning av tillgångar och transaktioner på pensionssparkontot sker på
ett tillförlitligt sätt. En annan viktig faktor är att instituten har rutiner för
att hantera flyttning av pensionssparavtai så att sådana transaktioner kan
ske på ett smidigt och tillförlitligt sätt.
I fråga om tillsynsreglema föreslår jag att reglerna härom i lagen om
värdepappersrörelse genom hänvisning görs tillämpliga även beträffande
det individuella pensionssparandet. Finansinspektionen ges härigenom
ett enhetligt regelsystem som ger samma möjligheter till insyn i en
pensionssparrörelse som för närvarande gäller för den verksamhet som
annars bedrivs i ett värdepappersinstitut. Finansinspektionen får bl.a.
efter regeringens bemyndigande meddela föreskrifter om vilka upplys-
ningar instituten skall lämna inspektionen och om ett instituts löpande
bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt om förvaring och invente-
ring av värdehandlingar. Vidare får inspektionen förordna en egen
revisor i ett institut samt sammankalla institutets styrelse och delta i
överläggningarna. Beträffande tillsynsreglema i övrigt hänvisas till lagen
om värdepappersrörelse och till vad som uttalats i förarbetena till den
lagen (prop. 1990/91:142 s. 131-132, 135 och 171-177).
Att ett tillstånd till pensionssparrörelse upphör att gälla samtidigt som
tillståndet till värdepappersrörelse följer egentligen redan av de grund-
läggande tillståndskraven för ett pensionssparinstitut. Jag föreslår ändå
av tydlighetsskäl en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd.
Lagrådet har i sitt yttrande påtalat att det av lagrådsremissen inte
framgår vilka ställningstaganden som ligger bakom den föreslagna skade-
ståndsregeln. Lagrådet har vidare pekat på att bestämmelsen kan ge
upphov till vissa tolkningssvårigheter och att det i remissen inte berörs
vad som avses gälla i fråga om ansvar för förfaranden som faller utanför
paragrafens tillämpningsområde. Jag vill efter övervägande av vad
Lagrådet uttalat anföra följande. Skadeståndsregeln var avsedd att träffa
fall där en skadeståndstalan inte kan grundas på pensionssparavtalet.
Emellertid torde det ligga implicit i avtalet att institutet skall följa såväl
lagen som föreskrifter och uttalanden av Finansinspektionen. För sådana
överträdelser skulle kontoinnehavaren således kunna stödja en skade-
ståndstalan på kontraktsrättsliga grunder. Det skyddsbehov bestämmelsen
var avsedd att täcka torde därigenom var tillgodosett. Jag anser därför att
bestämmelsen kan utgå. Vad gäller brottsliga förfaranden, t.ex. försking-
ring och liknande brott, kan en skadeståndstalan grundas på skadestånds-
lagens bestämmelser. I fråga om råd och upplysningar som institutet
129
9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187
lämnat spararen och som denne anser ha medfört skada för honom får Prop. 1992:93/187
tillämpas allmänna regler om ansvar för felaktig rådgivning m.m.
Pensionssparinstituten bör vara underkastade samma typ av avgifts-
reglering som andra finansiella institut. Vid avgiftsbestämningen bör
självklart beaktas att det är fråga om företag som redan står under tillsyn
i sin egenskap av värdepappersinstitut. Detta gäller i fråga om såväl den
inledande tillståndsprövningen som tillsynsverksamheten.
Mitt förslag: De särskilda försäkringspremiefonderna övergår till
att bli vanliga värdepappersfonder.
Fondförsäkringsbolagen ges möjlighet att begränsa antalet fonder
som erbjuds försäkringstagarna.
Promemorians förslag: Avviker från mitt förslag endast på så sätt att
där saknades möjlighet för fondförsäkringsbolag att begränsa antalet
erbjudna fonder.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller
kommenterar inte förslaget. SEB Försäkring, Svenska Livförsäkrings-
bolags Aktuarienämnd och Sveriges Försäkringsförbund anser att
fondförsäkringsbolagen bör kunna inskränka antalet erbjudna fondalter-
nativ för att undvika höga administrativa kostnader.
Skälen för mitt förslag: Förslaget till individuellt pensionssparande
aktualiserar vissa ändringar angående förvaltningen av sparandet i
livförsäkringar med fondanknytning. I samband med att fondförsäkringen
infördes bedömdes det vara mest lämpligt att sparandet förvaltades av
särskilda för ändamålet skapade försäkringspremiefonder. Det viktigaste
skälet för detta var att förutsättningar därigenom skapades för en
skattemässig likabehandling med den traditionella P-försäkringen (prop.
1989/90:34 s. 40). Flera remissinstanser var emellertid av uppfattningen
att en väl tillgodosedd likabehandling borde kunna ske även genom att
utnyttja redan existerande fonder. I samband med det individuella
pensionssparande som jag nu föreslår, aktualiseras frågan om försäkrings-
premiefondemas legala ställning. I första hand är det förslaget till ny
metod för uttag av avkastningsskatt (se avsnitt 5) som gör det fullt
möjligt att förvalta även sparandet inom fondförsäkringssystemet i
traditionella värdepappersfonder. Någon avgörande skillnad finns inte
gentemot det individuella pensionssparandet vad gäller villkoren för
förvaltning av sparmedlen. Begreppet försäkringspremiefond skulle
därmed kunna ersättas av det övergripande begreppet värdepappersfond.
I praktiken innebär detta att nuvarande försäkringspremiefonder övergår
till att bli vanliga värdepappersfonder, i princip öppna för alla former av
sparande i fondandelar på samma sätt som avses gälla för det individuella
pensionssparandet. En konsekvens av detta med viss praktisk betydelse
kan vara den nuvarande lagfästa rättigheten för spararen att i fondförsäk-
130
ringssystemet kunna byta till vilken försäkringspremiefond som önskas Prop. 1992:93/187
med bibehållet kontrakt i det ursprungliga fondförsäkringsbolaget. Den
rättigheten skulle med nu föreslagna ändringar kunna utsträckas till att
gälla i princip samtliga värdepappersfonder på marknaden. Som påpekats
skulle detta emellertid kunna medföra svårigheter och kostnader för
fondförsäkringsbolagen. Jag föreslår därför att det i samband med
övergången från försäkringspremiefonder till vanliga värdepappersfonder
införs en möjlighet att begränsa antalet fonder i vilka inbetalda premier
får placeras. Ett villkor härför måste dock vara att försäkringssparamas
valfrihet inte på något avgörande sätt begränsas i förhållande till vad som
gäller i dag. Det bör ankomma på Finansinspektionen att här göra en
bedömning från fall till fall.
I samband med ändringarna kan dock frågan uppstå huruvida
nuvarande försäkringspremiefonder, om de så önskar, fortsättningsvis kan
få förbli värdepappersfonder som enbart tar emot ett sparande inom
ramen för privat livförsäkring, eventuellt utvidgat med det individuella
pensionssparandet. Fondema har byggts upp och organiserats för ett
speciellt sparande och det kan finnas skäl för vissa av dem att förbli
avgränsade till den marknaden. Behovet av en sådan avgränsning är svårt
att bedöma idag, men det finns enligt min mening knappast anledning att
uttryckligen förbjuda värdepappersfonder att specialisera sig på
fondförsäkring eller individuellt pensionssparande.
I detta sammanhang aktualiseras emellertid också en annan fråga.
Fondförsäkringsbolag gavs vid tillkomsten av fondförsäkringssystemet,
som ett undantag från den allmänna försäkringslagstiftningen, rätt att utan
begränsning äga fondbolag som förvaltar en försäkringspremiefond.
Förbudet mot annan rörelse förhindrade att fondbolaget drev allmän
värdepappersfondsverksamhet. Numera har emellertid försäkringsbolag
även fått möjlighet att inom viss högsta ram och efter tillstånd förvärva
aktier eller andelar i företag som driver någon form av finansiell
verksamhet, t.ex. fondbolag som förvaltar vanliga värdepappersfonder.
Inom denna ram kan således nuvarande försäkringspremiefonder
tillhöriga ett försäkringsbolagsägt fondbolag övergå till att bli
konventionella värdepappersfonder.
Förvaltning av värdepappersfonder som uteslutande används för försäk-
ringspremier är på ett särskilt sätt intimt knutet till försäkringsrörelsen.
Därför bör liksom tidigare fondbolag fritt kunna ägas av försäkrings-
bolag, utan hinder av de ramar som anges i 7 kap. 17 a § försäkrings-
rörelselagen (1982:713), under förutsättning att fondbolaget i fråga har
som enda uppgift att förvalta värdepappersfonder som uteslutande är
avsedda för kapitaltillskott genom premier för fondanknutna livförsäk-
ringar. Skulle däremot en fond vara öppen för kapitaltillskott genom
såväl försäkringspremier som individuellt pensionssparande och eventuellt
andra medel bör enligt min mening försäkringsrörelselagens allmänna
bestämmelse om ram och eventuellt tillstånd gälla.
Upphävandet av försäkringspremiefondemas särskilda status reser
slutligen frågan om möjligheten att sammanlägga fonder. Denna fråga har
redan tidigare aktualiserats av Fondbolagens Förening i en skrivelse som
131
kom in till Finansdepartementet i juni 1991. I skrivelsen föreslogs bl.a. Prop. 1992:93/187
att det genom ändringar i lagen om värdepappersfonder och i skattelag-
stiftningen skulle öppnas möjlighet för sammanslagning och delning av
värdepappersfonder. Förslag till sådan lagändringar har tagits in i en
lagrådsremiss om ändringar i lagstiftningen för värdepappersfonder,
Allmänna pensionsfonden m.m. som beslutats av regeringen den 11 mars
1993.
Jag skall nu redovisa de skatteregler som föreslås gälla för det
individuella pensionssparandet bortsett från avkastningsskatten på det
sparade pensionskapitalet, som jag senare återkommer till.
Inkomstbeskattning av livförsäkring sker enligt två principer. Enligt
den ena medges inte avdrag för de till försäkringsföretaget inbetalade
avgifterna. I sådana fall beskattas inte de belopp som faller ut från
försäkringen. Denna metod gäller för K-försäkring. Den andra principen
innebär att den skattskyldige medges avdrag för försäkringspremien. Mot
detta svarar skatteplikt för den utfallande ersättningen från försäkringen.
Den senare principen gäller för P-försäkring.
De två beskattningsprincipema har utformats inom skattesystemets ram
och saknar motsvarighet i försäkringslagstiftningen. Inom civilrätten finns
således inte någon uppdelning mellan P- och K-försäkringar.
Reglerna om inkomstskatt på P-försäkringar är uppdelade i fyra olika
delar. I KL finns tre skilda regelsystem. De kompletteras av bestäm-
melser utanför KL om beskattningen av avkastningen på det sparkapital
som hör till sådana försäkringar.
Det regelsystem som karaktäriserar de olika försäkringsslagen brukar
kallas kvalitativa villkor. De finns i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL
och fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid 1975 års reform
av försäkringsbeskattningen. I anvisningspunkten anges de villkor som
måste vara uppfyllda för att en P-försäkring skall föreligga. En försäk-
ring som inte uppfyller definitionen på P-försäkring klassas skattemässigt
som K-försäkring.
Rätten till avdrag för avgift för P-försäkring framgår av de s.k. kvanti-
tativa villkoren, som är intagna i punkt 6 av anvisningarna till 46 § KL.
Här anges de begränsningar som finns i avdragsrätten för inbetalade
försäkringspremier. Avdragsrätten var länge obegränsad men har efter-
hand inskränkts. Väsentliga förändringar skedde år 1975 i samband med
den då genomförda reformen av beskattningen på livförsäkringsområdet.
Vid 1990 års skattereform gjordes inga principiella förändringar i dessa
villkor. I samband med reformen justerades dock det gällande regel-
systemet med anledning av att enskilda näringsidkare numera i första
hand skall göra sitt P-försäkringsavdrag i förvärvskällan och inte som ett
allmänt avdrag.
132
De kvalitativa och kvantitativa reglerna kompletteras av bestämmelsen
i 32 § 1 mom. första stycket b KL enligt vilken pensioner beskattas
under inkomst av tjänst. De belopp som faller ut på en P-försäkring
beskattas alltså på samma sätt som inkomster av anställning.
Någon förmögenhetsbeskattning av det sparkapital som är knutet till en
P-försäkring har aldrig skett. En förmögenhetsskatt har visserligen disku-
terats vid skilda tillfällen men lagstiftning har avvisats av främst praktiska
skäl.
Rätt till pension som utgår på grund av en P-försäkring arvsbeskattas
inte. En förmånstagare som efter den försäkrades död erhåller pension
från en sådan försäkring blir således inte arvsbeskattad för de utfallande
beloppen eller det kapitaliserade värdet av dessa belopp. Däremot be-
skattas förmånstagaren på vanligt sätt för erhållna pensionsbelopp under
inkomst av tjänst. Någon gåvobeskattning blir inte aktuell till följd av
förbudet mot överlåtelse av P-försäkring.
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Skattereglerna för det individuella pensionssparandet
utformas med utgångspunkt i att de skall vara neutrala i förhållande
till reglerna för privat P-försäkring.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Försäkringsförbundet och övriga företrädare för
försäkringsbranschen framhåller att förslagets skatteregler är mindre
restriktiva än de som gäller för P-försäkring. Dessa remissinstanser
efterlyser förändringar i reglerna för P-försäkring för att uppnå
konkurrensneutralitet till den nya sparformen. Även Finansinspektionen
anser att olikheterna mellan de aktuella sparformerna bör tas bort av
konkurrensskäl.
Skälen för mitt förslag: En viktig utgångspunkt för det förslag till
individuellt pensionssparande som lades fram i promemorian var att det
så långt som möjligt skulle vara neutralt i jämförelse med sparande i P-
försäkring. Skattereglerna skulle således utformas så att snedvridande
effekter inte uppkommer i konkurrensen om pensionssparmedlen.
Jämförelsen skall göras med det skattegynnade försäkringssparandet,
vilket bl.a. betyder att reglerna för K-försäkring inte beaktas.
Jag kan konstatera att det finns vissa skillnader mellan reglerna för
individuellt pensionssparande enligt promemorieförslaget och reglerna för
P-försäkring. Jag vill här hänvisa till vad jag tidigare anfört om neutra-
litet mellan sparformerna (avsnitt 3.1). Det är således angeläget att sträva
efter lika regler för de skilda sparformerna. Jag har därför tagit initiativ
till en översyn av skattereglerna för försäkringssparandet. I avvaktan på
resultatet av denna översyn kommer vissa skillnader mellan reglerna för
privat P-försäkring och den nya sparformen att föreligga.
133
Lagrådet har pekat på att målsättningen att jämställa den nya spar- Prop. 1992:93/187
formen med sparande i P-försäkring leder till problem av lagteknisk och
materiell natur. Som jag tidigare nämnt gör jag dock bedömningen att
kopplingen till P-försäkring måste behållas och att vissa lagtekniska
problem tills vidare inte kan undvikas.
4.3.1 Pensionsbegreppet
Mitt förslag: Utbetalningar från det individuella pensionssparandet
beskattas som inkomst av tjänst. Begreppet individuellt pensions-
sparande bestäms i skattereglerna på motsvarande sätt som i
nuvarande skattebestämmelser som anger vad som avses med en P-
försäkring.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget lämnas över lag utan erinran.
Bakgrunden till mitt förslag: Gällande bestämmelser är så utformade
att det i punkt 1 första stycket av anvisningarna till 31 § KL finns en
särskild definition som anger vad som inkomstskattemässigt avses med
pension.
Definitionen inleds med ett klargörande av att ersättning som utbetalas
på grund av att en person tidigare haft ett anställningsförhållande utgör
pension i inkomstskattehänseende. Till detta kommer att utbetalningar
som görs med stöd av lagen om allmän försäkring och som avser de i
den lagen definierade begreppen folkpension och tilläggspension också
räknas som pension i KL:s mening.
Genom definitionen kommer också ersättning som betalas ut från en P-
försäkring att skattemässigt räknas som pension. Även vinstandel, åter-
bäring och belopp som erhålls vid återköp av en P-försäkring beskattas
under inkomst av tjänst.
Definitionen av begreppet pension omfattar alltså belopp som utgår på
grund av P-försäkring. Det är därför av väsentlig betydelse att klarlägga
vad som avses med P-försäkring och de kvalitativa reglerna innehåller
också en definition av begreppet. Med P-försäkring förstås försäkring
som har meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse, under
förutsättning att inga andra försäkringsbelopp skall kunna falla ut från
försäkringen än ålders-, efterlevande- eller invalidpension.
En försäkring som har tecknats i ett utomlands bedrivet försäkrings-
företag kan inte utgöra en P-försäkring enligt den gällande definitionen.
Utländska livförsäkringar kommer därför automatiskt att klassas som K-
försäkringar. Skattemyndigheten kan dock dispensvägen förklara att en
utländsk livförsäkring skattemässigt får likställas med en svensk P-
försäkring.
Skälen för mitt förslag: Genom rätten till avdrag mot tjänsteinkomster
för inbetalningar i det individuella pensionssparandet byggs detta
134
sparande upp av obeskattade förvärvsinkomster för att förbättra den Prop. 1992:93/187
ekonomiska situationen efter spararens pensionering eller frånfälle.
Utbetalningarna bör därför anses utgöra pension och tas upp till beskatt-
ning under inkomst av tjänst på samma sätt som sker med andra
pensionsutbetalningar. För att det inte skall råda någon tvekan om den
skattemässiga karaktären av en sådan utbetalning bör det anges i KL att
beloppet anses utgöra pension. En bestämmelse om detta bör tas in i
punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL i anslutning till den definition av
pensionsbegreppet som finns där. Genom denna definition kommer utbe-
talda belopp från det individuella pensionssparandet att falla in under
bestämmelsen i 32 § 1 mom. första stycket b KL om att pension anses
utgöra intäkt av tjänst. Vid utformningen av definitionen har Lagrådets
synpunkter i fråga om utbetalning av jämkning beaktats.
I likhet med vad som gäller på försäkringssidan bör det finnas en
särskild skattebestämmelse som anger vad som skall anses utgöra
individuellt pensionssparande. Denna regel bör knyta an till den särskilda
lagen om individuellt pensionssparande som föreslås bilda ramen för den
nya sparformen. Regeln bör byggas upp på samma sätt som gäller för P-
försäkring. Det innebär att den bör innehålla dels en bestämmelse som
anger att pensionssparavtalet skall vara tecknat i ett institut som bedriver
sin rörelse i Sverige, dels att inga andra pensionsslag får rymmas inom
avtalet än ålders- och efterlevandepension. Jag kommer i det följande att
behandla frågan om den nya sparformen också bör omfatta invalidpension
(avsnitt 4.3.3).
Enligt definitionen skall alltså sparavtalet tecknas med ett svenskt
pensionssparinstitut eller ett utländskt pensionssparinstituts filial i
Sverige. Denna fråga återkommer jag till (avsnitt 4.4). Detsamma gäller
frågan om dispens bör kunna meddelas så att avtal som ingås med utländ-
ska institut skall kunna jämställas med pensionssparande. Redan här bör
det dock understrykas att i Sverige verksamma utlandsägda institut som
motsvarar svenska pensionssparinstitut själva skall kunna ingå
pensionssparavtai.
Definitionen innebär alltså att utbetalningar från pensionssparkonton
inte får avse andra slag av pensioner än de som kan utgå från en P-
försäkring.
4.3.2 Ålderspension
Mitt förslag: Reglerna för ålderspension genom det individuella
pensionssparandet skall i princip motsvara reglerna för ålders-
pension på grund av P-försäkring. Bestämmelserna för det indivi-
duella pensionssparandet skiljer sig från de som gäller för ålders-
pension från en försäkring på så sätt att sparkapitalet i den nya
sparformen kan falla ut i pensionsspararens dödsbo.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
135
Remissinstanserna: Flera remissinstanser konstaterar att de föreslagna Prop. 1992:93/187
reglerna inte kan överensstämma med nuvarande försäkringsregler i de
fall då spararen inte har sådana arvingar som kan tas in som förmåns-
tagare till en försäkring. För att minska denna skillnad föreslår
Riksskatteverket att det ställs krav på en högsta ålder för första
utbetalning och en högsta ålder för sista utbetalning. Bankföreningen
m.fl. har vänt sig mot den metod att beräkna minimipensionen under den
första femårsperioden som anvisas i promemorian för sparande i värde-
papper.
Bakgrunden till mitt förslag: För P-försäkring gäller för närvarande
följande ordning.
Ålderspension kan utgå endast under den försäkrades livstid. En sådan
pension kan således inte övergå till annan person efter försäkrings-
tagarens död. Det är inte möjligt att sätta in någon förmånstagare till
ålderspension på en privat P-försäkring.
Lägsta ålder för utbetalningar från en P-försäkring är 55 år. Skatte-
myndigheten har emellertid möjlighet att meddela dispens, vilket kan
medföra rätt till utbetalningar vid lägre ålder än 55 år.
Under den försäkrades livstid skall pensionen enligt huvudregeln utgå
under minst fem år. Ålderspension behöver således inte vara livsvarig
utan kan mycket väl avse en på förhand bestämd tidsperiod. Enligt en
undantagsregel är det dessutom möjligt att inskränka minimitiden för
utbetalning till lägst tre år. Det får ske om pensionen skall upphöra vid
65 års ålder. Syftet med undantagsregeln är att tillgodose ett behov av
kompletterande pension före det att allmän pension börjar utgå. Även
femårsregeln kan fylla ett sådant behov men detta är inte huvudsyftet
med regeln. Femårsregeln har i stället tillkommit för att det med försäk-
ringen avsedda pensioneringsändamålet skall tillgodoses i rimlig utsträck-
ning. Regeln medför att pensionsutbetalningama blir spridda över en
relativt lång period, vilket inte behöver vara fallet med utbetalningar från
en K-försäkring. Ett annat syfte med bestämmelsen är att motverka
skatteundandraganden.
Enligt en särskild regel gäller vidare att pensionen under de första fem
åren inte får utgå med fallande belopp. Däremot finns inget förbud mot
stigande pensionsbelopp och i praktiken sker utbetalningarna ofta med sti-
gande belopp på grund av tilldelad återbäring. Även denna bestämmelse
är avsedd att förstärka försäkringens pensioneringsfunktion och motverka
skatteundandraganden.
För fondförsäkringar har regeln om förbud mot sjunkande pensions-
belopp utformats på ett något annorlunda sätt beroende på att värdet av
fondandelarna förändras med marknadsvärdena på de värdepapper som
finns i fonden. För en sådan försäkring gäller att man under den första
femårsperioden skall bortse från sådana förändringar av beloppen som
föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna. I detta fall kan pensio-
nen således komma att utgå med sjunkande belopp under de första fem
åren, men detta beror i så fall på att värdet av fondandelarna har sjunkit.
Inget hindrar att pensionen under de första fem åren betalas ut med
stigande belopp.
136
Tillåts en treårsperiod som minsta utbetalningstid gäller kravet på de Prop. 1992:93/187
utbetalda beloppens storlek på motsvarande sätt under den perioden.
Skälen för mitt förslag: Reglerna för ålderspension enligt det indivi-
duella pensionssparandet bör så långt det är möjligt motsvara reglerna för
P-försäkring. Ålderspension bör således endast utgå till spararen själv
under dennes livstid. Till skillnad från vad som gäller för sparande i en
"ren" ålderspensionsförsäkring men på samma sätt som gäller för en
försäkring som även ger rätt till efterlevandepension skall det vara
möjligt att fortsätta utbetalningarna efter spararens död under förut-
sättning att denne har satt in en eller flera förmånstagare till spar-
kapitalet. De av spararen som ålderspension uppburna beloppen kan
således fortsätta att utgå efter hans död i form av efterlevandepension till
en eller flera förmånstagare (jfr avsnitt 4.3.4). Om det saknas förmåns-
tagarförordnande eller om det inte finns förmånstagare inom den krets av
anhöriga som är tillåten tillfaller sparkapitalet i det individuella pensions-
sparandet spararens dödsbo. En P-försäkring upphör däremot i motsva-
rande fall. Någon full motsvarighet till den ålderspension som utgår från
en försäkring utan efterlevandeskydd kan därmed inte uppnås. Detta
behöver dock i praktiken inte föra med sig en snedvridning av konkur-
rensen mellan sparformerna. Skillnaderna mellan sparformerna är näm-
ligen mindre markanta när försäkringen också innefattar ett efterlevande-
skydd.
På samma sätt som gäller på försäkringsområdet bör det finnas en
minimiålder på 55 år för rätten att ta ut pengar från pensionssparandet.
Likaså bör finnas möjligheter att göra avsteg från ålderskravet vid t.ex.
varaktig sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga (jfr avsnitt 4.3.3).
Riksskatteverket har föreslagit att det införs krav på högsta ålder för
första resp, sista utbetalning för att motverka att sparandet utnyttjas för
annat än pensionsändamål. Jag har övervägt en sådan reglering men
stannat för att inskränkningar av detta slag i vart fall inte bör införas
innan resultatet av översynen av reglerna för P-försäkring föreligger.
För P-försäkringar gäller ytterligare ett tidskrav, nämligen att utbetal-
ningstiden skall uppgå till minst fem år. Enligt en undantagsregel är det
dock möjligt att inskränka denna frist till lägst tre år. Det kan ske om
pensionen skall upphöra vid 65 års ålder. Motsvarande bestämmelser
bör gälla för det individuella pensionssparandet.
Enligt pensionssparavtalet skall således normalt gälla att utbetalningarna
skall sträcka sig över minst en femårsperiod. En kortare tid är dock
möjlig i de fall utbetalningarna börjar efter 60 års ålder. Tiden skall då
kunna inskränkas till lägst tre år. Det betyder alltså att den senaste
tidpunkt vid vilken undantagsregeln kan börja gälla är när spararen
uppnår 62 års ålder.
I försäkringssparandet gäller som huvudregel att pensionen under den
första femårsperioden inte får utgå med fallande belopp. För sparande i
fondförsäkring finns dock en särregel. Dessa bestämmelser bör överföras
till det individuella pensionssparandet och kan lämpligen utformas på
följande sätt.
137
För pensionssparande som sker på inlåningskonto kan de utgående
pensionsbeloppen beräknas utifrån det sammanlagda kapital som finns på
spararens konto vid utbetalningstidens början. Någon särskild regel
behövs inte för detta fall utan huvudregeln blir direkt tillämplig.
Om sparandet sker i värdepappersfond bör de nuvarande bestäm-
melserna för fondförsäkring tillämpas. Reglerna innebär att när
minimibeloppen bestäms bortses från värdeförändringar som beror på
kursutvecklingen.
För sparande i enskilda värdepapper anvisades i promemorian en
beräkningsmetod baserad på det totala värdet på depån. Enligt
promemorian kunde minimibeloppet normalt bestämmas som en viss
kvotdel av depåns totala värde vid det första utbetalningstillfället.
Bankföreningen kritiserar den i promemorian föreslagna beräknings-
metoden som krånglig och förordar att pensionen får betalas ut med en
viss kvotdel av sparbeloppets värde vid ingången av resp, utbetalningsår.
Kvotdelen bestäms efter kvarvarande antal år. Jag delar föreningens
uppfattning att även denna senare metod ryms inom de i punkt 3 av
anvisningarna till 31 § KL angivna ramarna.
Den utbetalning som skall göras under ett visst år bör bestämmas med
ledning av värdet på depån vid ingången av året. En sådan ordning är
lämplig bl.a. för att motsvarande värde föreslås ligga till grund för
avkastningsskatten (jfr avsnitt 5). Utbetalningarna får självfallet inte
inkräkta på det kontoutrymme som skall tas i anspråk för skatt. Det
innebär att särskild uppmärksamhet måste riktas mot skattesituationen
under det sista året för pensionsutbetalningar från kontot.
Bankföreningen har efterlyst en bestämmelse som anger att vid sidan
av kursförändringar skall bortses från värdeminskningar på grund av
skatte- och avgiftsuttag. För min del anser jag inte att det finns till-
räckliga skäl för att införa en sådan regel.
Av avtalet mellan spararen och kontraktsinstitutet bör framgå hur
pensionsutbetalningama skall ske i ett enskilt fall.
4.3.3 Invalidpension
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Sjuk- och invalidpension får betalas ut i form av
förtida ålderspension.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt men krävde dispens
i varje enskilt fall från åldersgränsen på 55 år.
Remissinstanserna: Förslaget har över lag godtagits men Riks-
skatteverket ifrågasätter om dispens behövs i samtliga sjuk- och invali-
ditetsfall. Verket anser att beslut om förtidspension, som inte innefattar
endast ett tidsbegränsat sjukbidrag, bör vara tillräckligt för en pensions-
utbetalning utan särskild dispens.
Bakgrunden till mitt förslag: En invalidpension (sjukpension) på
grund av försäkring karakteriseras av att den utbetalas till den försäkrade
138
högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga.
Under den tid arbetsförmågan är nedsatt gäller att invalidpensionen får
upphöra tidigast fem år efter det att försäkringsavtalet ingicks.
Bestämmelserna om förmånstagare är desamma som gäller för en ålders-
pension. Det är således inte tillåtet att sätta in förmånstagare till en privat
invalidförsäkring.
Skälen för mitt förslag: Flera skäl talar mot att även invalidpension
(sjukpension) skall kunna ges ut från pensionssparandet. Sparandet skulle
ofta ge endast ett marginellt skydd eftersom det i många fall kan antas
att det sparade kapitalet är ganska litet om kronisk sjukdom eller invali-
ditet skulle uppträda innan ålderspension har börjat utgå. Något försäk-
ringsskydd finns heller inte som kan öka utrymmet för utbetalningar. I
många fall kommer därför en sjuk- eller invalidpension inte att kunna
medföra någon större förbättring i ekonomiskt avseende för den
drabbade.
I andra fall kan dock sparandet vara av sådan storlek att en invalid-
pension skulle innebära en betydande hjälp. Det kan heller inte bortses
från att även mindre pensionsbelopp i en del fall kan vara till hjälp i en
sjuk- eller invaliditetssituation. Därför bör även det individuella pensions-
sparandet ge möjlighet att spara till sådan pension. Reglerna bör dock
utformas på ett annat sätt än på försäkringsområdet.
I promemorian föreslås en lösning som innebär att sjuk- och invalid-
pensioneringen inordnas inom ramen för åldersdispens vid ålderspension.
I frånvaro av försäkringsskydd torde därmed skillnaden mellan ålders-
och invalidpension i det individuella pensionssparandet bestå i att ålders-
kravet inte behöver uppfyllas och att en sjuk- eller invaliditetssituation
skall föreligga i det senare fallet.
Jag delar Riksskatteverkets uppfattning att en bedömning av om en
sjuk- eller invaliditetssituation föreligger inte behöver göras i varje enskilt
fall genom en dispensprövning. Förutsättningarna kan i stället regleras i
lag och anknytas till beslut om förtidspension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Jämte dessa fall torde det för vissa sparsamt före-
kommande särfall finnas ett behov av ett dispensinstitut. Denna dispens-
prövning bör, liksom hittills såvitt gäller dispens från ålderskravet på
55 år, göras av skattemyndigheten.
4.3.4 Efterlevandepension
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Motsvarande regler som gäller för P-försäkring i fråga
om tillåtna förmånstagare, minimitid för pensionsutbetalning och
storleken på de utbetalda beloppen under denna tid skall gälla för det
individuella pensionssparandet. Efterlevandepension på grund av
sådant sparande beskattas som intäkt av tjänst.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
139
Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser hävdar att efter- Prop. 1992:93/187
levandepension enligt det individuella pensionssparandet kan utgå i
betydligt större omfattning än i försäkringsfallen. Det framhålls att
efterlevandepension i den sparformen kan utgå till barn utan åldersgräns
och utan samband med ålderspension eller efterlevandepension till make
samt att det inte finns några regler för längsta utbetalningstid.
Remissopinionen inom bl.a. försäkringsbranschen gör därvid en jäm-
förelse med spärreglerna för försörjningsränta. Riksskatteverket anför att
avsaknaden av regler såväl om barns högsta ålder som egen högsta ålder
och utbetalningstid medför att sparandet i vissa fall kan ske i annat syfte
än för pensionsändamål. Verket efterlyser också regler som anger om
förmånstagarförordnandena måste omfatta hela behållningen på pensions-
sparkontot.
Bakgrunden till mitt förslag: Efterlevandepension på grund av försäk-
ring är en pension som kan utgå efter den försäkrades död till vissa
närstående personer som förmånstagare. Den krets av efterlevande som
kan komma i fråga är make, sambo, barn och barn till make eller sambo.
En efterlevandepension kan enligt huvudregeln utgå endast så länge den
efterlevande lever. Under dennes livstid får pensionen under den första
femårsperioden inte utgå med fallande belopp. På samma sätt som gäller
för ålderspension finns inget hinder mot att pensionsbeloppen stiger under
denna tidsperiod. För efterlevandepension som grundas på en fondför-
säkring gäller motsvarande beloppsbestämmelser som jag tidigare har
redovisat för ålderspension.
Efterlevandepension till make eller sambo får upphöra när denne ingår
nytt äktenskap. I övriga fall gäller dock att pensionsförmånerna skall utgå
under minst fem år efter den försäkrades död, om inte denne avlidit
mindre än fem år från den tidpunkt då försäkringsavtalet annars skulle
ha upphört. I det sist nämnda fallet får efterlevandepensionen upphöra
före femårsperiodens utgång.
Efterlevandepension till barn skall enligt huvudregeln upphöra senast
när barnet fyller 20 år. Här finns dock flera undantagsregler. Den
viktigaste anger att pensionen får utgå så länge barnet lever om det är
varaktigt oförmöget att arbeta. Om försäkringen är tagen på makes eller
sambos liv gäller enligt en annan undantagsregel att pensionen skall
upphöra senast när barnet fyller 16 år. Detta slag av pension är närmast
avsedd att täcka försäkringstagarens kostnader för t.ex. skötsel och
passning av barnet efter makens eller sambons död.
Särskilda, detaljerade bestämmelser finns om efterlevandepension i
form av försörjningsränta. Med försörjningsränta avses en pension som,
om försäkrad eller efterlevande make avlider innan ålders- eller
efterlevandepension har utgått under viss i försäkringsavtalet angiven
minsta tid, skall utgå under återstoden av denna tid. Vissa inskränkande
regler finns. Den viktigaste kan sägas vara att försörjningsräntan endast
får utgå till make, sambo, barn eller barn till make eller sambo. Det är
således samma krets som kan vara förmånstagare till en vanlig efter-
levandepension. Vidare ställs i särskilda detaljregler vissa krav på bl a
premieinbetalningama, utbetalade årsbelopp och utbetalningstider.
140
Skälen för mitt förslag: I de kvalitativa villkoren för det individuella Prop. 1992:93/187
pensionssparandet bör anges vad som förstås med efterlevandepension
och vem som kan komma i fråga som förmånstagare.
Den tillåtna kretsen av förmånstagare bör vara make, sambo, barn och
barn till make eller sambo. I bestämmelserna för det individuella
pensionssparandet bör även ingå regler om minimitid för utbetalning av
pension och om kravet på de utbetalda beloppens storlek under denna tid.
Dessa bestämmelser motsvarar dem som gäller för P-försäkring och
bidrar till att stärka pensionskaraktären på det individuella pensions-
sparandet.
När det gäller de frågor om konkurrensneutralitet som ett flertal
företrädare för försäkringsbranschen aktualiserar nöjer jag mig med att
hänvisa till vad jag tidigare anfört i denna sak (avsnitt 3.1).
De farhågor som framförts för att sparandet kan komma att ske för
annat än pension anser jag vara överdrivna. Jag är emellertid inte
främmande för vissa regeländringar i inskränkande riktning om en
översyn av de kvalitativa villkoren för P-försäkring visar att det finns ett
sådant behov (jfr avsnitt 4.2).
Efterlevandepension som utgår till en förmånstagare skall inte arvsbe-
skattas. Beskattningen sker i stället enligt de vanliga reglerna för pension,
dvs. som intäkt av tjänst. Det kan i sammanhanget påpekas att något krav
att förmånstagarförordnandena skall avse hela behållningen i sparandet
inte ställs upp.
Jag kommer att i ett senare sammanhang ta upp frågorna om avskatt-
ning av behållning på pensionssparkonto när förmånstagarförordnande
saknas vid spararens död och när förmånstagare avlider utan att någon
träder in i hans ställe (avsnitt 4.5).
4.3.5 Förtida uttag
Mitt förslag: Förtida uttag medges om kontobehållningen under-
stiger ett basbelopp och ny sparande inte skett de senaste tio åren.
En möjlighet att få särskilt tillstånd av skattemyndigheten till förtida
uttag i vissa andra fall skall också finnas. Uttaget beskattas som
intäkt av tjänst.
Promemorians förslag: Förtida uttag medges endast om skatte-
myndigheten lämnar dispens.
Remissinstanserna: Bankföreningen, SEB Försäkring och Koopera-
tionens Pensionsanstalt anser att förtida uttag under viss beloppsgräns bör
medges utan särskilt tillstånd. Även Folksam och Riksskatteverket
förordar en sådan gräns. Gränsen föreslås vara ett basbelopp.
Riksskatteverket anser att en förtida utbetalning bör föranleda avskattning
även av den förmån som erhållits under sparandetiden till följd av den
lägre beskattningen av avkastningen på sparkapitalet. Verket anser vidare
att ett förtida uttag endast bör kunna ske i form av likvida medel.
141
Folksam efterlyser en dispensmöjlighet till återköp när pensionsspararen Prop. 1992:93/187
avlider kort tid efter att sparandet har påbörjats.
Bakgrunden till mitt förslag: Före 1975 års ändring av skattelag-
stiftningen fanns inga lagregler om återköp av livförsäkring. Bestäm-
melser om återköp kunde dock finnas i de av livförsäkringsföretagen
bestämda grunderna för försäkringen. Dessa grunder medgav i vissa fall
återköp av försäkringen medan det i andra fall inte fanns någon sådan
möjlighet. Utöver vad som kan gälla enligt grunderna för en viss försäk-
ring finns numera även en särskild bestämmelse i ämnet bland de kvali-
tativa villkoren. Enligt denna finns möjlighet att återköpa en P-
försäkring med ett tekniskt återköpsvärde på högst 10 000 kr. Det tek-
niska återköpsvärdet kan sägas motsvara den fordran som försäkringens
ägare har mot försäkringsgivaren vid en viss given tidpunkt. Detta värde
utgörs av summan av de sparpremier som har inbetalats på försäkringen
jämte den av försäkringsföretaget garanterade räntan på sparpremiema
efter avräkning för administrativa omkostnader.
Huvudregeln är således att återköp endast kan ske om försäkringens
värde är relativt lågt. Om återköpsvärdet överstiger den i KL angivna
beloppsgränsen på 10 000 kr finns emellertid en möjlighet att från
skattemyndigheten erhålla dispens för återköp av försäkringen.
För sådan dispens krävs att särskilda skäl föreligger. Återköp har ofta
medgetts för värden under ett basbelopp. Återköpsförbudet motiveras av
sociala skäl medan fiskala skäl inte anses föreligga beroende på att åter-
köpsbeloppet beskattas (jfr prop. 1975/76:31 s. 71 och 127 samt SOU
1975:21 s. 112 och 151).
Skälen för mitt förslag: Det får antas att det även i det individuella
pensionssparandet kommer att uppstå fall där det sparade beloppet är litet
och där nysparande dessutom inte sker. Det sparade beloppet kan vara
i stort sett utan betydelse för spararen samtidigt som det är betungande
och kostsamt för sparinstitutet att administrera så små sparbelopp. Det
kan därför finnas skäl att tillåta att ett sådant sparande avslutas och att
sparmedlen återbetalas till spararen.
Det individuella pensionssparandet är långsiktigt. Någon valfrihet att
avsluta sparandet under spartiden bör därför inte komma i fråga. Efter-
som sparandet dessutom är förenat med skattefördelar finns det starka
skäl att inte tillåta ett fritt utträde.
Det är emellertid inte rimligt att en person under alla förhållanden skall
tvingas kvarstå i pensionssparandet. Det bör finnas en möjlighet att vid
väsentligt förändrade förhållanden få rätt att utträda ur sparandet.
Jag delar remissinstansernas bedömning att det av förenklingsskäl bör
ställas upp en beloppsgräns på samma sätt som vid återköp av en försäk-
ring. Beloppsgränsen bör dock knytas till den i dispenspraxis på försäk-
ringsområdet ofta utnyttjade gränsen, nämligen ett basbelopp. Ett sådant
fribelopp bör dock knytas till krav på en viss längre period utan ny-
sparande. Jag anser att krav på en sådan period på tio år innebär en
lämplig avvägning. Även härutöver bör det finnas möjlighet att efter
dispens avsluta pensionssparandet i förtid. En sådan dispensgivning bör
142
dock vara mycket restriktiv med hänsyn till sparandets långsiktiga karak- Prop. 1992:93/187
tär.
Jag anser inte att det finns skäl för särregler vid förtida uttag i fråga
om utbetalning i kontanta medel.
Riksskatteverket har efterlyst en särskild avskattningsregel vid förtida
uttag som inte enbart omfattar inkomst av tjänst utan även avkastnings-
skatt. Med hänsyn till att rätten till återköp är starkt begränsad anser jag
att en sådan avskattningsregel kan undvaras. Enligt min mening skulle en
sådan regel även medföra att systemet blir alltför komplicerat.
4.3.6 Inskränkningar i förfoganderätten
Mitt förslag: På i huvudsak samma sätt som gäller för P-försäk-
ring skall överlåtelse av rätt till utbetalningar från ett pensions-
sparkonto resp, rätt till behållning på kontot endast kunna ske vid
bodelning och i utmätnings- och obeståndssituationer.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar.
Bakgrunden till mitt förslag: Även bestämmelserna om förfoganderätt
till P-försäkring fick sin principiella utformning genom 1975 års
lagstiftning. Syftet med regleringen var att förhindra skatteundan-
draganden och annat missbruk av försäkringsformen. De tidigare närmast
oinskränkta möjligheterna att civilrättsligt förfoga över en P-försäkring
kringskars i betydande grad. Detta skedde genom att förbud infördes mot
överlåtelse, pantsättning och belåning av P-försäkring.
Förbudsbestämmelsema infördes bland de kvalitativa reglerna. Denna
reglering bedömdes emellertid inte vara tillräcklig. De nämnda förbuden
— liksom det principiella förbudet mot återköp av försäkring — ansågs så
viktiga att de också borde gälla mot tredje man. Regelsystemet utvid-
gades därför även på den civilrättsliga sidan genom en motsvarande
ogiltighetsregel i 3 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Överlåtelseförbudet grundas på den principiella uppfattningen att P-
försäkringens syfte är att tillgodose behovet av en jämn, löpande inkomst
efter den yrkesverksamma tiden. Det har därför ansetts olämpligt att
försäkringstagaren skall kunna avhända sig sin rätt till pension på grund
av försäkringen. Från allmän synpunkt har det också ansetts motiverat att
den person som är skattskyldig för pensionen också skall kunna ta den
i anspråk för skattebetalningarna.
Huvudregeln är att överlåtelse inte får ske av en P-försäkring under
den försäkrades livstid. Några undantagsregler finns dock. Enligt dessa
är en överlåtelse giltig om den sker
— till följd av anställningsförhållande,
— på grund av utmätning,
— vid konkurs och ackord samt
143
genom bodelning.
Prop. 1992:93/187
Regeln om överlåtelse till följd av anställningsförhållande avser tjänste-
pensionsförsäkring. I de fall en överlåtelse sker genom bodelning finns
en särskild bestämmelse i 53 § 4 mom. KL resp. 6 § 4 mom. SIL som
reglerar beskattningen av utfallande försäkringsbelopp. Huvudregeln är
att beskattningen alltjämt skall ske hos överlåtaren. Denne är alltså
skattskyldig för de utbetalda försäkringsbeloppen i förvärvarens ställe.
Detta gäller dock inte om överlåtaren skulle vara berättigad till avdrag
för utgivet periodiskt understöd till förvärvaren. Till regeln har fogats en
dispensbestämmelse som ger skattemyndigheten möjlighet att efter
ansökan besluta att beskattningen i stället skall ske hos förvärvaren av
försäkringen. Dispens får meddelas om särskilda skäl föreligger.
Bestämmelsen om beskattning efter bodelning har införts bland annat
för att förhindra att överföring sker av en P-försäkring mellan makar i
syfte att nedbringa inkomstskatten på pensionsbeloppen. En dylik över-
föring av beskattningen från ena maken till den andra tillåts alltså
normalt endast i samband med försäkringsfall.
Förbuden mot belåning och pantsättning infördes för att förhindra miss-
bruk av de gynnsamma regler som gäller för P-försäkring. En belåning
skulle nämligen innebära att försäkringstagaren kunde utnyttja värdet av
sitt obeskattade sparande till konsumtion på samma sätt som om han
hade gjort ett förtida uttag från försäkringen, vilket skulle strida mot
pensioneringssyftet. Ett motsvarande resonemang kan föras vad gäller
pantsättning.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna om förfoganderätt över P-
försäkring syftar till att förhindra skatteundandraganden och annat
missbruk av försäkringsformen. En ordning bör gälla beträffande det
individuella pensionssparandet som i stora delar ansluter till försäk-
ringsreglema. Jag anser därför att - frånsett betalning av skatt och
avgifter hänförliga till kontot resp, ersättning för förvärv av konto-
tillgångar - överlåtelse av tillgångar på ett pensionssparkonto endast bör
tillåtas i vissa särskilda situationer, nämligen vid utmätning, ackord,
konkurs och bodelning. För bodelningsfallen bör rätten att överlåta hela
eller del av kontot inskränkas till bodelning av annan anledning än makes
död.
Den ordning som gäller för P-försäkringar vid bodelning, med en kvar-
stående skattskyldighet för överlåtaren trots att pensionen tillfaller annan,
bör tills vidare även tillämpas för det individuella pensionssparandet.
Genom en sådan reglering kan såväl makarnas egna intressen som intres-
set av att skatteförmånerna inte missbrukas tillgodoses. Bestämmelserna
på denna punkt kan emellertid i vissa fall ha oönskade verkningar och
bör därför bli föremål för översyn i den av mig initierade regel-
genomgången.
Om ett spartillgodohavande eller en rätt till pension överlåts i enlighet
med de regler om överlåtelse som kommer att gälla enligt lagen om
individuellt pensionssparande bör det åligga den nye ägaren eller rättig-
144
hetsinnehavaren att omedelbart underrätta pensionssparinstitutet om Prop. 1992:93/187
överlåtelsen.
Jag har i det föregående (avsnitt 3.9.2) föreslagit ett förbud mot
pantsättning och belåning av ett tillgodohavande inom pensionssparandet.
Skälen för detta är desamma som för P-försäkring, nämligen intresset av
att de framtida pensionsförmånerna inte urholkas. Några undantag synes
inte nödvändiga att göra för dessa fall. Pantsättnings- och
belåningsförbuden bör således gälla generellt. Reglerna bör ingå bland
de kvalitativa villkoren. Regleringen innebär att förfoganden i strid med
dessa bestämmelser är ogiltiga och att detta också gäller i förhållande till
tredje man. Bestämmelserna bör även ingå som en del av pensionsspar-
avtalet.
Mitt förslag: Belopp som sätts in i det individuella pensions-
sparandet är avdragsgilla vid beskattningen inom samma ramar som
gäller för sparande i P-försäkring. Avdragsutrymmet är gemensamt
för de båda sparformerna. Tillstånd till högre avdrag kan på samma
sätt som för försäkringssparandet medges i vissa fall bl.a. när
näringsidkare avslutar sin verksamhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna : Remissopinionen är i huvudsak positiv.
Bankföreningen och Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd anser
att avdragsramen bör höjas. Fondhandlareföreningen förordar ett helt
slopande av avdragsramen. Bankföreningen föreslår att avdragsrätt införs
för inbetalningar för makes resp, sambos räkning. Riksskatteverket
avstyrker förslaget om förhöjt avdrag efter dispens.
Bakgrunden till mitt förslag: I de kvantitativa bestämmelserna anges
de ramar som gäller för avdrag för premier för P-försäkring. Avdrag kan
medges dels i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet och
dels som allmänt avdrag. Bestämmelserna om detta finns i punkt 21 av
anvisningarna till 23 § KL och i 46 § 2 mom. samma lag. De hänvisar
i sin tur till punkt 6 av anvisningarna till 46 § KL, som reglerar
avdragsramen och beräkningen av avdraget. Den bestämmelsen har juste-
rats bl.a. genom lagstiftning under våren 1991 (prop. 1990/91:166, bet.
1990/91 :SkU29, SFS 1991:692). Justeringen syftade dock inte till någon
principiell ändring av avdragsutrymmet utan företogs för att anpassa detta
till de ändrade förhållanden som för egenföretagamas del inträffade
genom skattereformen. I övrigt föranledde inte 1990 års skattereform
några förändringar i de kvantitativa reglerna.
Den grundläggande regeln är att alla har rätt till avdrag med ett
basbelopp. Egenföretagare, som har inkomst av aktiv näringsverksamhet,
skall enligt huvudregeln göra avdraget i förvärvskällan. Inkomst av
145
10 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 187
passiv näringsverksamhet berättigar däremot i sig inte till något P- Prop. 1992:93/187
försäkringsavdrag, vare sig i förvärvskällan eller som allmänt avdrag.
För löntagare görs avdraget liksom tidigare som allmänt avdrag.
Om en person har inkomst såväl av aktiv näringsverksamhet som av
tjänst skall en proportionering göras av basbeloppsavdraget mellan
förvärvskälla och allmänt avdrag. I sådana fall skall en så stor del av det
fasta basbeloppsavdraget dras av i förvärvskällan som motsvarar närings-
inkomstens andel av de sammanlagda avdragsgrundande inkomsterna.
Basbeloppsavdraget är det grundläggande avdraget för P-försäkrings-
premier. Utöver detta finns i vissa fall rätt att erhålla ytterligare avdrag
både i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet och som
allmänt avdrag. I fråga om allmänt avdrag är denna avdragsram något
olika utformad beroende på om den skattskyldige anses ha pensionsrätt
i sin anställning eller ej.
Den totala avdragsramen i aktiv näringsverksamhet är summan av:
1. Ett basbelopp,
2. 25 % av inkomsten upp till 20 basbelopp och
3. 20 % av inkomsten mellan 20 och 40 basbelopp.
Som allmänt avdrag är avdragsramen för den som har pensionsrätt i
anställning summan av:
1. Ett basbelopp och
2. 10 % av inkomsten mellan 10 och 20 basbelopp.
För den som anses sakna pensionsrätt i anställning och inte är anställd
som företagsledare i ett fåmansföretag är avdragsramen — som allmänt
avdrag — summan av:
1. Ett basbelopp,
2. 35 % av inkomsten upp till 20 basbelopp och
3. 25 % av inkomsten mellan 20 och 30 basbelopp.
Ökat avdragsutrymme kan även erhållas genom dispens för den som
lägger ned sin näringsverksamhet. I korthet är reglerna om dispens
utformade på följande sätt.
Dispens kan meddelas av skattemyndigheten om särskilda skäl före-
ligger. En person som själv eller genom en juridisk person har bedrivit
näringsverksamhet men upphört med driften i förvärvskällan och under
sin verksamhetstid inte har skaffat sig ett betryggande pensionsskydd kan
få ökat avdragsutrymme. Vid bedömande av den dispenssökandes
pensionsskydd görs en jämförelse med de pensionsförmåner som i det
aktuella inkomstläget utgår enligt allmän pensionsplan.
Avdraget beräknas i dispensfallen med beaktande av det antal år som
näringsidkaren bedrivit verksamheten, hans befintliga pensionsskydd och
hans möjligheter att i framtiden tjäna in ytterligare pension. Det finns
även regler som begränsar avdragsrätten men dessa förbigås här.
Dispens för utökad avdragsrätt kan också erhållas i vissa fall där
anställning inte är förenad med rätt till pension och vid anställnings
upphörande.
En P-försäkring måste tecknas i ett i Sverige verksamt försäkrings-
företag. Det är således inte möjligt att teckna en livförsäkring i utlandet
och få den godtagen som en svensk P-försäkring. Skattemässigt klassas
146
en sådan utländsk försäkring som en K-försäkring. Avdrag kan således Prop. 1992:93/187
inte erhållas för premiebetalningar som görs på en utländsk livförsäkring.
Det finns för närvarande inte något utländskt försäkringsföretag som
har koncession att driva livförsäkringsrörelse i Sverige.
Det finns dock en undantagsbestämmelse som gör det möjligt att få en
utländsk livförsäkring godtagen som P-försäkring. Skattemyndigheten kan
efter ansökan förklara att en försäkring som har meddelats i en utomlands
bedriven försäkringsrörelse skall anses som en P-försäkring. Om en
sådan förklaring har meddelats gäller därefter samma skatteregler för den
utländska försäkringen som för en svensk P-försäkring.
Skälen för mitt förslag: Belopp som sätts in i det individuella
pensionssparandet bör vara avdragsgilla vid beskattningen inom samma
ramar som gäller för försäkringssparandet. Reglerna bör i huvudsak
utformas på följande sätt.
Avdrag för insättningar i det individuella pensionssparandet skall kunna
medges i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet men även
som allmänt avdrag. Rätten till avdrag för de båda sparformerna skall
följa vad som idag gäller för P-försäkringar.
Den totala avdragsramen bör inte förändras vid införandet av det nya
pensionssparandet.
Avdragsutrymmet bör således vara gemensamt för de båda sparfor-
merna och i varje enskilt fall kunna utnyttjas efter den enskildes eget
gottfinnande. Denne skall alltså kunna fördela sitt avdrag mellan premie
för P-försäkring och insättningar i pensionssparandet inom den totala
avdragsram som gäller för honom.
Den fria fördelningen bör gälla även för näringsidkare. Dessa blir dock
skyldiga att i förekommande fall fördela sitt basbeloppsavdrag mellan
förvärvskällan och allmänt avdrag. På grundval av en sådan fördelning
bör det dock inte finnas några restriktioner i valet mellan de båda
sparformerna. Som ett exempel kan anföras att en näringsidkare därför
bör — sedan väl fördelningen mellan förvärvskällan och allmänt avdrag
blivit beloppsmässigt bestämd — kunna fylla hela avdragsutrymmet i
förvärvskällan med avgiften för P-försäkring men välja att dela utrymmet
för allmänt avdrag mellan försäkring och pensionssparande. Den fria
fördelningsprincipen medger givetvis att avdragsutrymmet kan användas
på många andra sätt.
Att avdragsreglema bör utformas på samma sätt som gäller för P-
försäkring innebär att även bestämmelserna om avdragsbegränsning för
att förhindra underskott liksom rätten att i vissa fall förskjuta avdrag till
senare beskattningsår skall tillämpas (punkt 6 fjärde och femte styckena
av anvisningarna till 46 § KL).
Till skillnad från Riksskatteverket anser jag att den dispens för utvid-
gad avdragsrätt för P-försäkringspremie som idag kan ges till en närings-
idkare som upphör med sin näringsverksamhet bör kunna ges även i det
individuella pensionssparandet. Det genom dispens tilldelade avdrags-
utrymmet skall kunna fördelas av näringsidkaren mellan sparformerna.
Jag anser vidare att det för närvarande inte finns skäl att införa den
avdragsrätt för inbetalningar för make resp, sambo som föreslås av Bank-
147
föreningen. Frågan kräver ytterligare överväganden, bl.a. med hänsyn till Prop. 1992:93/187
att det efter förmögenhetsbeskattningens avskaffande år 1995 inte finns
någon kvarstående rest av sambeskattning i skattesystemet.
Jag vill i detta sammanhang även ta upp två frågor med internationell
anknytning. Det gäller dels avdragsrättens tillåtlighet i EES- och EG-
perspektiv, dels avdragsrättens begränsning till sparande i ett institut som
bedriver verksamhet i Sverige.
Ett avdragsförbud för sparande i utländska försäkringar framstår i
förstone som diskriminerande både för den enskilde spararen och de
utländska sparinstituten. Två avgöranden av EG-domstolen visar emeller-
tid att ett så snävt synsätt inte alltid skall tillämpas. Domstolens slutsats
är tvärtom att i fråga om P-försäkring är detta förenligt med den
nuvarande EG-rätten (domar i målen C-204/90 och C-300/90).
Den belgiska regleringen av avdragsrätten för livförsäkringspremier
som prövats av domstolen liknar i mycket hög grad den svenska. Det är
därför berättigat att dra den slutsatsen att inte heller de svenska
avdragsreglema för P-försäkring står i strid med gällande EG-rätt.
I mitt förslag utsträcks avdragsrätten till att omfatta även pensions-
sparande utan försäkringsinslag. Fråga uppkommer då om detta förhål-
lande föranleder en annan slutsats beträffande avdragsrätten än för
försäkringssparandets del.
Det är vid bedömning av den frågan värt att beakta att det i Danmark
sedan år 1987 förekommer ett pensionssparande utan försäkringsinslag,
där det årliga sparandet är avdragsgillt vid inkomstbeskattningen för att
sedan beskattas som utfallande pensionsinkomst. Sparandet kan ske på
konto i bank eller i värdepapper. EG-domstolens synsätt om sambanden
i skattesystemen och konstruktionen av det danska pensionssparandet utan
försäkringsinslag leder till den slutsatsen att inte heller avdragsreglema
för det individuella pensionssparandet står i strid med gällande EG-rätt.
Den andra frågan gäller om även utländska företag skall kunna verka
som pensionssparinstitut. I avvaktan på praktiska erfarenheter av den nya
sparformen anser jag att det inte nu finns tillräckliga skäl för att införa
en dispensregel för sparavtal som träffas med utländska institut. Jag vill
emellertid påpeka att utländska institut kommer att kunna verka som
pensionssparinstitut om de har filial i Sverige och kontot förs i denna
filial.
148
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Förmånstagare betalar inte arvsskatt för rätt till
pension på grund av det individuella pensionssparandet. Medel på
pensionssparkonto som blir tillgängliga på annat sätt än som
pensionsutbetalningar skattas av som intäkt av tjänst. Preliminär
skatt innehålls vid en sådan avskattning. Arvsbeskattning skall i
förekommande fall ske av halva kontotillgodohavandets värde.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Något
förslag om preliminär skatt vid avskattning redovisas dock inte. Vid
arvsbeskattningen skulle hänsyn tas till inkomstskatteskulden på annat sätt
än genom en schablonmässig avräkning.
Remissinstanserna: Riksskatteverket och Försäkringsförbundet
efterlyser en närmare beskrivning av vilken verkan en jämkning av
förmånstagarförordnande har. De begär dessutom en precisering av
reglerna för avräkning av inkomstskatt vid arvsbeskattningen.
Riksskatteverket tar också upp frågor om skattskyldighetens inträde,
uppgiftsskyldighet samt uttag av preliminär skatt. Bankföreningen pekar
på att vid sidan av utbetalning från kontot kan ianspråktagande ske
genom att kontot klassas om till ett inte skattegynnat konto.
Skälen för mitt förslag: Den allmänna målsättningen att uppnå ett så
långt möjligt neutralt regelsystem mellan P-försäkring och individuellt
pensionssparande föranleder kompletteringar av ytterligare ett antal
skattebestämmelser.
För P-försäkring gäller att förmånstagare inte arvsbeskattas för rätt till
pension som utgår på grund av försäkringen. Motsvarande bör gälla för
det breddade pensionssparandet, vilket kräver en komplettering i lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, AGL.
Avlider en kontoinnehavare utan att det finns ett giltigt förmånstagar-
förordnande i hans pensionssparavtai ingår tillgodohavandet på pensions-
sparkontot på vanligt sätt i kvarlåtenskapen. Vidare kan den situationen
uppstå att det inte finns någon annan person som skall träda in i en
avliden förmånstagares ställe. Beträffande P-försäkring sker i sådana
situationer ingen ytterligare utbetalning på försäkringen. Det eventuella
"överskott" som finns i försäkringen tillfaller försäkringstagarkollektivet.
Är det i stället fråga om ett sparande på pensionssparkonto och finns
medel kvar på kontot skall dessa ingå i den avlidne kontoinnehavarens
resp, förmånstagarens dödsbo. Arvsbeskattning blir då aktuell. I den
uppkomna situationen skall emellertid avskattning av skattekrediten ske
enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL. Endast nettobeloppet bör arvsbe-
skattas, dvs kontotillgodohavandets värde vid dödsfallet efter avräkning
för inkomstskatten.
Lagrådet har av förenklingsskäl förordat en schablonmässig avräkning
av inkomstskatten i stället för den i lagrådsremissen föreslagna avräk-
ningen av inkomstskatt på grund av ett beräknat uttag. Jag delar
149
Lagrådets bedömning och föreslår därför en regel i AGL som innebär att Prop. 1992:93/187
inkomstskatten beaktas schablonmässigt genom att tillgodohavandet tas
upp till halva värdet.
Belopp som utgår till efterlevande make eller bröstarvinge på grund av
jämkning av förmånstagarförordnande ingår inte i kvarlåtenskapen efter
den döde. Lagrådet har tagit upp frågan om ett sådant belopp skall
beskattas enligt nyss nämnda avskattningsbestämmelser eller som
pension. Med beaktande av vad Lagrådet har anfört på denna punkt
förordar jag en lösning som innebär att jämkningsbeloppen beskattas som
pension.
Jag delar Riksskatteverkets bedömning att regler om uppgiftsskyldighet
och uttag av preliminär skatt bör införas för avskattningsfallen. Preli-
minär skatt bör tas ut med avskattningsbeloppet som underlag. Preliminär
skatt tas endast ut i den utsträckning det finns kontanta medel för
skatteinbetalningen. Det blir därför aldrig nödvändigt att avyttra värde-
papper på kontot för inbetalning av preliminär skatt.
Förmögenhetsbeskattning av tillgodohavanden på pensionssparkonton
kan bli aktuell vid 1995 års taxering (jfr prop. 1992/93:50, bet.
1992/93:FiUl och 1992/93:SkU 18, SFS 1992:1489). Dessa tillgodoha-
vanden bör emellertid i likhet med P-försäkringar inte förmögenhets-
beskattas. En särskild undantagsregel bör därför införas om detta i
övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1850) om upphävande av lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
Frågan om mervärdeskatt på sparinstitutets tjänster har tagits upp av
bl.a. Riksskatteverket och Bankföreningen. Enligt mervärdeskatte-
bestämmelsema undantas från skatteplikt bank- och finansieringstjänster
samt värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet. Med värde-
pappershandel och därmed jämförlig verksamhet avses omsättning och
förmedling av aktier, andra andelar och fordringar. Med sådan verksam-
het avses också ett fondbolags förvaltning av värdepappersfond. Om
sparinstitutet, som en självständig tjänst, bistår spararen med placerings-
råd och annan rådgivning eller om institutet fått i uppdrag att sköta
placeringarna utgår således för närvarande mervärdeskatt på denna tjänst.
När institutets insatser i huvudsak inskränker sig till att utföra spararens
placeringsanvisningar utgår däremot inte mervärdeskatt.
Enligt min mening bör det i inte nu införas bestämmelser om mer-
värdeskatt som enbart tar sikte på det individuella pensionssparandet.
I övrigt föranleder det individuella pensionssparandet vissa justeringar
i uppbördslagen (1953:272), lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, lagen
(1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader, lagen (1987:813)
om homosexuella sambor och lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter. Ändringar i den sistnämnda lagen bör utformas på det
sätt Lagrådet föreslår.
150
Tidigare beskattades inte avkastningen på kapital hänförligt till P-
försäkring vare sig hos försäkringsgivaren eller försäkringstagaren. Efter
1990 års skattereform är dock detta pensionskapital föremål för
avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions-
medel. Sedan den 1 januari 1992 är skattesatsen för avkastningsskatt på
privata P-försäkringar sänkt från 15 % till 10 %. Samma skattesats gäller
för avkastningen på kapital hänförligt till tjänstepensioner.
För kapital anknutet till K-försäkring tillämpas en annan ordning.
Avkastningen beskattas hos livförsäkringsföretagen inom ramen för den
vanliga inkomstbeskattningen. Fr.o.m. år 1992 är skattesatsen sänkt från
den ordinarie bolagsskattesatsen på 30 % till 25 %. Sänkningen hänger
samman med justeringen av skatten på P-försäkringskapitalets avkastning.
Även kapital hänförligt till andra slag av personförsäkringar än P- och K-
försäkringar beskattas enligt denna modell.
De nuvarande reglerna innebär alltså en enhetlig skattesats för
avkastningsskatt på allt P-försäkringskapital. Skattesatsen är dessutom
betydligt gynnsammare än vad som gäller för övrigt sparande, inklusive
sparande i K-försäkring.
Att skattesatsen är lika för all avkastning på det skattegynnade
pensionskapitalet innebär emellertid inte att beskattningen är problemfri
på detta område. De problemställningar som finns på området har redov-
isats i promemorian (avsnitt 7.1 - 7.4) och kan sammanfattas på följande
sätt.
Den skatt som skall tas ut skall fördelas mellan försäkringstagarna. Vid
den fördelningen finns flera olika problem. Bl.a. måste hänsyn tas till de
uppdelningar av förmögenhetsmassan som regelmässigt finns hos bolagen
med olika former av dels individuell fördelning på försäkringarna dels
kollektivt konsolideringskapital. Ett annat problem gäller frågan hur
orealiserade värdeförändringar på pensionskapitalet skall beaktas. Vid
beskattning av fondförsäkringskapital accentueras den problematiken
ytterligare på grund av att avkastningen där varierar mellan olika
försäkringstagare.
Storleken på skatteuttaget beror dels på skattesatsens nivå, dels på hur
bestämningen sker av det underlag som ligger till grund för beskatt-
ningen, dvs. på skattebasens utformning. Den nu tillämpade definitionen
av skattebasen skiljer sig åt mellan olika kategorier av pensions-
avsättningar.
Problemen med skattefördelningen gör att en likformig beskattning är
svår för att inte säga omöjlig att åstadkomma. De olika sätten att
bestämma skattebasen ökar olikformigheten i beskattningen av pensions-
kapitalet.
Inom fondförsäkringen finns ytterligare problem. Dessa är komplexa
och sammanhänger delvis med att strukturen på beskattningen är hierar-
kisk i tre nivåer, försäkringspremiefond, fondförsäkringsbolag och
Prop. 1992:93/187
151
försäkringstagare. De på marknaden verksamma fondförsäkringsbolagen Prop. 1992:93/187
tillämpar olika modeller för uttag av skatt från försäkringstagarna.
Beskattningen tenderar därför att bli oenhetlig på området.
Andra problem hänförliga till beskattningen av fondförsäkring har
påpekats av Finansinspektionen i en skrivelse till Finansdepartementet
(dnr 1870/92). Ett av dessa är att beskattningen kan komma att träffa
orealiserade värdestegringar på fondandelar vid omföring av dem från
innehav för företagets egen räkning till andelar för försäkringstagarnas
räkning i samband med de transaktioner som försäkringstagarna gör.
Detta avviker helt från vad som gäller för andra försäkringsföretag. Ett
annat problem gäller värderingen av fondandelar på tillgångssidan resp,
som försäkringsteknisk skuld. Finansinspektionen har här löst problemet
med särskilda värderingsföreskrifter som i vissa avseenden markant
skiljer sig från de föreskrifter som gäller på försäkringsområdet i övrigt.
Enligt inspektionens uppfattning är dessutom skattereglerna så utformade
att det resultat som uppkommer i bolaget på dess egen rörelse undgår
beskattning.
I det individuella pensionssparandet föreslås tre olika sparformer,
nämligen inlåning på konto, värdepapper och andelar i värdepappers-
fonder. Den strävan efter likformighet i behandlingen av olika
pensionsaltemativ som låg till grund för förslagen i promemorian ledde
till slutsatsen att avkastningen på sparmedlen i det individuella
pensionssparandet också borde beskattas. I promemorian framhölls att det
i och för sig inte är förenat med några avgörande svårigheter att beräkna
den årliga avkastningen på de tillgångar som finns i de olika spar-
formerna och att därefter skattebelägga denna avkastning.
I promemorian ifrågasattes emellertid om den nuvarande ordningen vad
gäller avkastningsskatt och annan inkomstskatt på pensionskapital är
tillfredsställande, särskilt på längre sikt. Vidare framhölls att olik-
formigheten skulle förstärkas ytterligare om avkastningsskatteregler för
det individuella pensionssparandet skulle inordnas i nuvarande regel-
system.
De nämnda slutsatserna har i stort lämnats oemotsagda av remiss-
instanserna. Även enligt min mening är det lämpligt att nu ta upp frågan
om beskattningen av pensionskapitalets avkastning i ett vidare perspektiv.
Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att utgångspunkten
bör vara att försöka utforma regler som dels är långsiktigt stabila och
dels uppfyller kraven på neutralitet mellan olika slag av pensionskapital.
Med tanke på att ett av syftena med det individuella pensionssparandet
är att nå nya spargrupper är det dessutom av stor vikt att reglerna görs
så enkla som möjligt.
Den nu gjorda genomgången visar också att spörsmålet om beskatt-
ningens utformning rör ett flertal delfrågor. Till detta kommer att den i
promemorian föreslagna ändringen av beskattningen innebär att en ny
metod införs för att bestämma skatteunderlag och avkastning.
Inledningsvis är det därför lämpligt att ge en utförligare beskrivning av
de nuvarande reglernas utformning och bakgrund och att särskilt redovisa
152
problemen vid beskattningen av fondförsäkringar och företag som med- Prop. 1992:93/187
delar sådan försäkring.
P-försäkringskapitalet kan delas upp i två huvuddelar. Det är anknutet till
dels tjänstepensioner och dels privata pensioner. Tjänstepensionerna är
i huvudsak reglerade i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare där
arbetsgivaren ombesörjer premiebetalning eller annan form av tryggande
medan privata pensioner utgörs av traditionell P-försäkring eller P-
försäkring med fondanknytning.
Skattereglerna för avkastningen på det kapital som hör till tjänste-
pensioner kan delas in i tre huvudkategorier enligt följande.
1. Arbetsgivaren köper försäkring. Försäkringsbolaget betalar avkast-
ningsskatt med 10 % på den avkastning som det förvaltade pensionsk-
apitalet genererar.
2. Arbetsgivaren gör avsättning till en pensionsstiftelse. Stiftelsen är
skattskyldig och betalar skatt med 10 % av den realiserade avkastningen
på kapitalet.
3. Arbetsgivaren gör avsättning i balansräkningen till kontot "Avsatt till
pensioner". En schablonmässig avkastning beräknas. Den är för närva-
rande 11 % av pensionsskuldens bokförda värde vid räkenskapsårets
början. Skatt tas ut med 10 % av den schablonmässigt beräknade avkast-
ningen, vilket innebär att skatten uppgår till 1,1 % av pensionsskuldens
bokförda värde.
När det gäller privata P-försäkringar finns två system för beskattningen
av pensionskapitalets avkastning.
1. Den realiserade avkastningen på kapital hänförligt till privat P-försäk-
ring beskattas med 10 % hos försäkringsbolaget.
2. Reglerna för beskattning av fondförsäkring är betydligt krångligare.
Systematiken är som tidigare nämnts hierarkisk och uppbyggd i tre
nivåer, försäkringspremiefond, fondförsäkringsbolag och försäkrings-
tagare. Försäkringspremiefonden beskattas som en värdepappersfond,
dvs. skatten är 25 % på erhållna utdelningar, räntor och en schablon-
intäkt om 1,5 % av värdepapperens marknadsvärde vid beskattningsårets
ingång. Skatten på schablonintäkten ersätter skatt på realiserade
värdestegringar på fondens aktier och därmed jämställda värdepapper. En
värdepappersfond har samtidigt avdragsrätt för lämnad utdelning.
Avsikten är också att försäkringspremiefondema skall lämna sådan
utdelning. Beskattningen sker därför inte i fonden utan hos fondförsäk-
ringsbolaget med en avkastningsskatt som uppgår till 10 % på mottagen
utdelning och realiserade värdeökningar. Skattesatsen är alltså densamma
som gäller för traditionella livförsäkringsföretag. Försäkringstagarens
beskattning beror på de bestämmelser som fondförsäkringsbolaget har
fastställt. Någon direkt beskattning sker således inte hos försäkrings-
tagaren. I stället övervältrar fondförsäkringsbolaget sin skattekostnad på
kollektivet av försäkringstagare. Detta sker på olika sätt i de bolag som
är verksamma på området.
153
Prop. 1992:93/187
Genom skattereformen förändrades skattereglerna bl.a. med ledning av
principerna om likformighet och neutralitet. Tillämpningen av dessa
principer medförde att en avkastningsskatt infördes för beskattningen av
pensionskapital. Skattebasen kom dock att definieras på olika sätt på
grund av pensionssystemens olika konstruktion.
Som framhålls i promemorian kan det teoretiskt riktiga sägas vara att
identifiera den avkastning som i varje pensionssystem är hänförlig till
pensionskapitalet. Avkastningsskatten skall träffa denna avkastning vilket
medför att neutralitetskravet uppfylls. I fråga om pensionsformema
försäkring och stiftelse vad gäller tjänstepension samt traditionell privat
P-försäkring lever beskattningen upp till detta krav.
Pensionskapitalet hos ett företag som tryggar pensioner genom konto-
avsättning är inte i sig identifierbart. Det avsatta kapitalet blir kvar bland
arbetsgivarens övriga arbetande kapital. Man kan uttrycka det så att
arbetsgivaren lånar arbetstagarnas pensionskapital för att finansiera den
löpande verksamheten. Skulden justeras årligen, vilket kan ses som att
arbetsgivaren betalar ränta till arbetstagarna för det lånade kapitalet.
Denna ränta läggs till pensionsskulden, som alltså ökar. Nivån på juste-
ringen (räntan) beräknas med ledning av den avkastning som SPP (ett
försäkringsbolag som huvudsakligen förvaltar tjänstepensionskapital)
uppnår. Syftet med den årliga justeringen är att uppnå samma ekono-
miska utfall för en arbetstagare vars arbetsgivare tryggar pensionen
genom kontoavsättning som för en arbetstagare där arbetsgivaren köper
försäkring.
Den nu gjorda beskrivningen är förenklad och döljer flera tekniskt
komplicerade faktorer, vilket föranledde det ställningstagande som
gjordes i skattereformen. För att uppnå likformighet mellan de olika
tryggandeformema infördes en löpande beskattning av kontoavsätt-
ningama. Den årliga justeringen av pensionsskulden lämpar sig emellertid
mindre väl som grundval för bestämmandet av skattebasen. Avkastningen
på just den kapitalmassa som i balansräkningen motsvarar posten "Avsatt
till pensioner" kan inte beräknas med tillräcklig precision. På grund av
detta valdes det bokförda värdet på kontot "Avsatt till pensioner" som
bas för beskattningen trots att det innehåller moment som inte kan sägas
ha samband med en beräknad avkastning.
Under åren 1985 till 1989 uppgick den genomsnittliga realiserade
avkastningen hos försäkringsbolagen på pensionskapital till 11 %.
Avkastningsskatten, som skulle utgöra 10 % av realiserad avkastning,
uttrycktes därför som 1,1 % av pensionsskuldens bokförda värde vid
beskattningsårets ingång.
Under hösten 1989 beslutade riksdagen att införa livförsäkring med
anknytning till värdepappersfonder. Samtidigt pågick arbetet med skatte-
reformen. Vissa preliminära ställningstaganden som då gjordes i frågor
som hade inverkan på beskattningen av fondförsäkringar frångicks
emellertid senare. Det innebär alltså att det underlag lagstiftaren hade
154
för att skapa skatteregler på fondförsäkringsområdet inte överenstämmer Prop. 1992:93/187
med det underlag som skattereformen slutligen medförde.
Som tidigare nämndes beskattas kapital hänförligt till K-försäkring och
andra personförsäkringar än P-försäkring inom ramen för den statliga
inkomstskatten med en skattesats på 25 %. Beräkningen av den skatte-
pliktiga avkastningen sker emellertid på samma sätt som gäller för
avkastningsskatten. Skillnaden mellan de båda beskattningsformema är
därför i princip endast skatteuttagets höjd.
Sammantaget betyder detta att målsättningen om en så långt möjligt
avkastningsskattemässig likabehandling mellan skilda pensionsystem inte
är uppfylld. Olika regler gäller för K-försäkring, kontoavsättningar,
traditionell P-försäkring och fondförsäkring. Ytterligare såväl skatte-
rättsliga som civilrättsliga diskrepanser finns mellan de två sist nämnda
försäkringsformerna, även när de båda tillhör kategorin P-försäkring. Jag
skall nu ta upp dessa diskrepanser till diskussion.
Som jag tidigare har nämnt rör beskattningen av fondförsäkringar såväl
försäkringspremiefond och fondförsäkringsbolag som försäkringstagare.
Alla tre kategorierna är underkastade olika skatteregler.
Fondförsäkringsbolagen kan idag mer eller mindre fritt välja modell för
uttag av skatt från försäkringstagarna. Skatteuttagsmodellema är inte
lagreglerade. I praktiken tillämpas ett flertal olika modeller.
Om en försäkringstagare byter fond och bolaget måste realisera fondan-
delar uppkommer en reavinst/förlust för bolaget. En försäkringstagares
försäljning av fondandelar kan dock för bolaget uppvägas av en annan
försäkringstagares köp. Bolaget behöver då inte omsätta några andelar.
Vidare kan ett fondförsäkringsbolag inneha ett handelslager av andelar
som gör det möjligt för bolaget att undvika externa köp och försäljningar
av fondandelar i samband med försäkringstagarnas transaktioner. Den
bristande korrespondensen mellan försäkringstagarnas omsättning av
fondandelar och bolagens faktiska anskaffning/avyttring av dessa andelar
försvårar, eller kanske t.o.m. omöjliggör en rättvis modell för uttag av
skatt från försäkringstagarna.
Bolaget måste vidare säkerställa sina skattebetalningar, vilket kan leda
till ett överuttag av medel från försäkringstagarna. Detta överuttag skall
på något sätt återföras till försäkringstagarna. Detta regleras vanligen i
grunderna för försäkringen. Resultatet kan i vissa fall bli att de personer,
till vilka bolagets reservering för skatt hänför sig, inte längre äger
andelar i den fond som gav upphov till att reserveringen gjordes. I andra
fall kan överreserverad skatt komma alla försäkringstagare i bolaget till
godo och då även försäkringstagare som inte gjort omplaceringar.
De skatterättsliga komplikationerna innefattar även andra problem. Som
jag tidigare har angett har Finansinspektionen i en skrivelse till Finans-
departementet begärt en översyn av skattereglerna för försäkringsbolag
som meddelar livförsäkring med fondanknytning. Finansinspektionen
upplyser att man den 19 december 1991 fastställt föreskrifter (FFFS
155
1991:19) beträffande årsredovisning för fondförsäkringsbolag som i vissa Prop. 1992:93/187
avseenden markant avviker från de föreskrifter som gäller för tradi-
tionella livförsäkringsbolag. Finansinspektionen anför att man bedömt
dessa avvikelser som nödvändiga men påpekar att de kan leda till inte
önskvärda beskattningskonsekvenser. Problemen kan beskrivas på föl-
jande sätt.
Ett försäkringsbolag skall enligt 7 kap. 1 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) redovisa ansvaret för löpande försäkringar som skuld i balans-
räkningen. För ett fondförsäkringsbolag uppgår detta ansvar i princip till
marknadsvärdet på de fondandelar som bolaget innehar för försäkrings-
tagarnas räkning. På tillgångssidan finns motsvarande post av fondan-
delar. Dessa får dock enligt vanliga regler inte tas upp till ett högre
värde än anskaffningsvärdet. Vid en tillämpning av de redovisnings-
principer som gäller för övriga försäkringsbolag skulle en kursuppgång
på andelarna medföra att det egna kapitalet påverkas negativt. Skulden
skulle öka samtidigt som värdet av fondandelarna på tillgångssidan skulle
förbli oförändrat, vilket i sin tur leder till den nämnda negativa effekten
på bolagets egna kapital. Även vid en måttlig uppgång av andelsvärdena
skulle bolaget kunna bli skyldigt att upprätta kontrollbalansräkning.
Bolagets redovisning ger under sådana omständigheter inte en rättvisande
bild av resultat och ställning. För att undvika dessa komplikationer har
inspektionen föreskrivit att fondandelarna vid tillgångsberäkningen får tas
upp till sitt marknadsvärde.
Finansinspektionen har även pekat på ett annat skatteproblem. Fond-
försäkringsbolaget äger formellt de andelar som inköpts för försäkrings-
tagarnas räkning. Utöver dessa kan bolaget inneha andelar för egen
räkning, bl.a. för att förenkla rörelsen. När en försäkringstagare påkallar
inköp av andelar i en bestämd fond kan den situationen uppstå att bolaget
endast gör en bokföringstransaktion, som innebär att andelar som innehas
för egen räkning överförs till att vara andelar för försäkringstagarnas
räkning. De för egen räkning innehavda andelarna är enligt vanliga regler
bokförda enligt lägsta värdets princip medan de för försäkringstagarnas
räkning innehavda andelarna enligt de ovan nämnda föreskrifterna får tas
upp till sitt marknadsvärde. Resultatet av en sådan ombokföring av ande-
lar som gått upp i värde kan bli att en orealiserad värdestegring kommer
att ingå i bolagets beskattningsbara resultat. Detta avviker helt från de
regler som gäller för traditionella livbolag.
I sin skrivelse tar inspektionen upp ytterligare en beskattningsfråga som
rör fondförsäkringsbolagen. Avkastningen på det kapital som är hänför-
ligt till P- och K-försäkring beskattas enligt lagen om avkastningsskatt på
pensionsmedel resp, inom den vanliga inkomstbeskattningen för företag.
För avkastning på bolagets eget kapital liksom för intäkter som uppkom-
mer vid försäljning av fondandelar och i bolagets administrativa verksam-
het saknas emellertid enligt inspektionens uppfattning tillämpliga skatte-
regler. Det innebär enligt inspektionen att beskattning inte kommer att
ske av den vinst som uppstår i bolagets egen rörelse. Eftersom fond-
försäkringsbolag tillåts dela ut vinstmedel skulle detta medföra att
utdelning kan ske av obeskattad vinst.
156
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Beskattningen av avkastningen på kapital hänförligt
till pensioner skall ske enligt en schablonmetod som i princip är
enhetlig för alla slag av pensionsavsättningar.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. De flesta instanser som
har yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget eller accepterar schablon-
metoden i sig men med ändringar i olika detaljfrågor i förhållande till
förslaget i promemorian. Endast ett fåtal remissinstanser anser att
beskattning bör ske av faktisk realiserad avkastning. Remissinstanserna
från försäkringssidan är överlag kritiska till schablonmetoden. Den
huvudsakliga invändningen mot förslaget från deras sida är att skatte-
uttaget skulle komma att bli för högt. Den kritiken förs också fram av
Bankföreningen, SAF och Industriförbundet.
Skälen för mitt förslag: De problem i den nuvarande beskattningen
av pensionskapital som jag tidigare har redovisat leder till slutsatsen att
de nuvarande reglerna är behäftade med avsevärda brister. Jag delar
alltså den uppfattning som framförs i promemorian. Även remissinstan-
serna synes i stort acceptera den problembeskrivning som ges där.
De nuvarande reglerna medför inte en tillfredsställande neutralitet vid
behandlingen av olika slag av pensionskapital. På fondförsäkringsområdet
är bestämmelserna olika för skilda bolag och dessutom svårtillgängliga.
Till bilden hör också problemen att på ett rättvist sätt fördela fond-
försäkringsbolagets skattekostnad mellan försäkringstagarna. Motsvarande
problem finns i de traditionella livbolagen även om detta är föga upp-
märksammat. Slutligen tillkommer den av Finansinspektionen påtalade
oklarheten i beskattningen av fondförsäkringsbolagens egna verksamheter.
Enligt min mening borde skatt tas ut på avkastningen inom det indivi-
duella pensionssparandet på ett sätt som står i överensstämmelse med
nuvarande skatteregler. Det betyder emellertid att olika regler blir
aktuella för de föreslagna sparformerna. För inlåning och värdepappers-
depå kan den faktiska avkastningen beräknas och beläggas med avkast-
ningsskatt. Även vid sparande i värdepappersfonder skulle en sådan
beskattningsmetod vara möjlig men det naturligaste vore att välja en
lösning som är neutral i förhållande till metoden att beskatta fond-
försäkring. Någon sådan metod går emellertid inte att finna eftersom
fondförsäkringsbolagens sätt att ta ut skatt från försäkringstagarna är
oenhetligt. En annan komplikation är att tillgångarna i det individuella
pensionssparandet skall ägas direkt av spararna. Beskattningen av avkast-
ningen bör därför direkt träffa den enskilde spararen som skattesubjekt.
Detta skiljer sig från den nuvarande beskattningen av pensionskapital
vilken sker hos de företag som förvaltar kapitalet.
157
Bilden bör kompletteras med de svårigheter och olikformigheter som Prop. 1992:93/187
nuvarande beskattningsregler medför. De problem som är knutna till
beskattningen av fondförsäkringama har jag tidigare redovisat. De har
noterats också i promemorian. I denna görs bedömningen att problemen
måste anses vara av betydande omfattning och svårighetsgrad. Där fram-
förs också den uppfattningen att en beskattning enligt de nu diskuterade
principerna av avkastningen på kapital investerat i det individuella
pensionssparandet snarast skulle öka komplexiteten och olikformigheten
i beskattningen. Slutsatsen i promemorian blev därför att ett förslag med
den nu angivna inriktningen inte skulle utgöra en tillfredsställande
lösning.
I promemorian har påpekats att schabloner i varierande omfattning
tillämpas i det nuvarande systemet för beskattning av avkastning på
pensionskapital. Detta gäller t.ex. vid pensionsavsättning till konto.
Avkastningen bestäms till en viss procentdel av behållningen på kontot.
Den på detta sätt framräknade avkastningen beskattas sedan med den för
pensionskapital gällande skattesatsen på 10 %.
Inom fondförsäkringssystemet använder försäkringsbolagen i varierande
grad schabloner för att ta ut skattekostnaden från försäkringstagarna. Den
enklaste metoden innebär att skatten beräknas som en viss procentdel av
det förvaltade sparkapitalet vid årsskiftet. Denna skatt fördelas sedan av
bolaget mellan försäkringstagarna på grundval av deras resp, pensions-
kapital.
De nu nämnda metoderna företer betydande likheter med varandra.
Som framhålls i promemorian utgör de exempel på att det är möjligt att
finna metoder som förenar enkelhet och praktisk hanterbarhet med en
godtagbar precision i beskattningen. Från dessa utgångspunkter gjordes
i promemorian en undersökning om en sådan schablonmetod skulle kunna
göras generellt tillämpbar för beskattningen av hela pensionskapitalet och
därmed utgöra ett alternativ till de nuvarande skattereglerna.
I promemorian utformades en schablonmetod på följande sätt. Till
grund för all avkastningsskatt på pensionskapital skall ligga en schablon-
mässigt beräknad avkastning, som motsvarar en viss procentdel av det
pensionskapital som finns hos de skattskyldiga vid beskattningsårets
utgång. Som ett mått på avkastningen ansågs det lämpligt att välja den
genomsnittliga statslåneräntan under beskattningsåret. Denna räntefaktor
skall således multipliceras med pensionskapitalets värde. Den på detta
sätt framräknade schablonmässiga avkastningen beskattas sedan med
gällande skattesats på 10 %.
I promemorian beskrevs den nu diskuterade schablonmetodens för- och
nackdelar på följande sätt (s. 155 - 157):
Förenkling
Dagens regler är komplicerade och svåra att förstå. Att förklara för
en potentiell köpare av en fondförsäkring alla skatteuttagsmodeller
som de skilda bolagen tillämpar eller för en pensionsberättigad varför
tjänstepension beskattas olika beroende på tryggandeform framstår
som nästan omöjligt.
158
Eftersom ett av målen med att införa det individuella pensions- Prop. 1992:93/187
sparandet är att nå nya grupper och på så sätt öka sparandet måste
höga krav ställas på enkelhet i regler och hantering. Schablon-
metoden fyller dessa krav.
En annan fördel är att de många skatteuttagsmodeller som nu
används av bolagen inom fondförsäkringen kan avskaffas. Skatte-
systemet blir således mer enhetligt och lättare att förstå vilket också
ökar möjligheterna att jämföra olika pensionsaltemativ. En förenkling
av avkastningsskatten genom schablonisering underlättar alltså förstå-
elsen av sparvillkoren. Detta måste ses som en fördel eftersom den
individuella medvetenheten om pensioner och dess villkor med stor
sannolikhet kommer att öka i framtiden.
Ytterligare en fördel är att en förenkling av förvaltningen uppnås
eftersom det inte blir nödvändigt med speciella fonder för fondförsäk-
ring eller pensionssparande. De vanliga värdepappersfonderna kan
användas för det individuella pensionssparandet.
Slutligen kan nämnas att de administrativa komplikationer som
finns idag beroende på att olika schabloner används för olika
pensionssystem undanröjs. Även tjänstepensionskapitalet kan
beskattas på ett enhetligt sätt med denna metod. Detsamma gäller för
kapital knutet till K-försäkring.
Likformighet
Med en schablonmetod blir skatten oberoende av om kapitalet
omplaceras, dvs. alla typer av skattebetingade inlåsningar elimineras.
Omplaceringar kan således göras i både traditionella livförsäkrings-
företag och mellan olika slag av värdepappersfonder utan att detta
utlöser beskattning. Detsamma gäller sparande på inlåningskonto och
i depå. De snedvridande effekter en skatt medför minimeras. Detta
kommer att gälla för hela pensionskapitalet om metoden görs gene-
rellt tillämplig. Att uppnå en så långtgående likformighet är utan
tvivel en tungt vägande fördel med schablonmetoden.
Omplaceringar blir skattefria
En av intentionerna bakom fondförsäkringen var att försäkrings-
tagarna skulle ges möjlighet att påverka placeringsinriktningen på sitt
pensionskapital. I förarbetena till lagstiftningen framhölls vikten av
att det ekonomiska utfallet för en sådan försäkring skulle likna tradi-
tionell P-försäkring i möjligaste mån. Det ansågs vid denna tidpunkt
att en skattskyldighet för reavinster på fondandelar vid omplacering
var förenlig med den nämnda intentionen. Trots detta framstår det
idag som uppenbart att den skatt som uppkommer vid omplaceringar
på ett icke försumbart sätt negativt påverkar försäkringstagarens
möjligheter att själv ta ansvar för placeringsinriktningen. Med en
schabloniserad avkastningsskatt kommer omplaceringar mellan olika
tillgångar inte att utlösa någon beskattning. På detta sätt kan den
åsyftade fördelen med fondförsäkringen uppnås fullt ut. Motsvarande
fördelar uppkommer i det individuella pensionssparandet. Frånvaron
av skattemässigt betingade inlåsningseffekter bör också möjliggöra
en effektivare kapitalförvaltning hos övriga förvaltare av pensions-
kapital.
159
Stabilitet vid internationell integration Prop. 1992:93/187
Dagens fondförsäkringskapital måste placeras i svenska försäk-
ringspremiefonder. Det kan ifrågasättas om Sverige under någon
längre tid kan tvinga denna form av pensionskapital att stanna i
svenska fonder. Om placeringar i utländska tillgångar måste accep-
teras kommer också basen för avkastningsskatt att undergrävas på
grund av att fonder i vissa länder beskattas lindrigare än i Sverige.
Med en schabloniserad avkastningsskatt möjliggörs placeringar i
utländska tillgångar utan att skattebasen påverkas. Till skillnad från
dagens regler innebär det en lösning som kan upprätthållas även på
längre sikt. Den bidrar därför på ett positivt sätt till Sveriges
internationella integration.
Nackdelar
Metoden har också vissa nackdelar. Med en schabloniserad avkast-
ningsskatt görs avsteg från vad som kan hävdas vara den teoretiskt
riktiga beskattningsmetoden. Detta kan sägas vara principiellt felak-
tigt eftersom beskattning kan komma att ske av icke realiserade
värdeförändringar. Likaså skulle beskattning komma att ske när
transaktionerna under beskattningsåret totalt sett visar förlust. Med
en schabloniserad avkastningsskatt skulle skatt komma att utgå även
om det samlade fondandelsvärdet eller värdet på en värdepappersdepå
minskat under året. En nackdel kan också föreligga om investeringar
sker i egendom som inte ger tillräcklig löpande avkastning för skatte-
betalningarna. Nackdelarna framstår som mest tydliga vid pensions-
sparande i fondandelar och i en enskild värdepappersdepå.
Eftersom pensionskapitalet ackumuleras under en längre period bör
emellertid skillnaden mellan en schablonbeskattning och beskattning
av verklig avkastning minska över tiden. Snedvridningarna bör bli
påtagligt mindre än för beskattning av annat kapital.
Remissinstanserna har överlag godtagit dessa slutsatser. Många av dem
framhåller vikten av att alla slag av pensionskapital beskattas på ett
likformigt sätt. Några av dem har dock understrukit metodens nackdelar
och bl.a. föreslagit att spärrar skall finnas mot beskattning vid negativt
resultat under beskattningsåret eller när värdet av tillgångarna sjunkit.
Farhågor uttrycks också för att skatten i vissa fall inte skall kunna betalas
med den löpande avkastning som erhållits under året.
Även jag instämmer i de slutsatser rörande schablonmetodens för- och
nackdelar som finns i promemorian. Jag vill särskilt understryka värdet
av att metoden medför en beskattning som uppfyller höga krav på enhet-
lig behandling av olika slag av pensionskapital. Det är en från
konkurrenssynvinkel viktig aspekt att beskattningen sker på ett likformigt
sätt oavsett pensionsform. En annan mycket betydelsefull faktor är att
metoden tillåter att omplacering av kapital sker utan någon skatte-
belastning. De inlåsningseffekter som följer av de nuvarande skatte-
reglernas utformning undanröjs helt. En nackdel med metoden är onek-
ligen att beskattning kommer att ske även om en värdenedgång skett på
kapitalmassan eller det faktiska resultatet är negativt under ett enstaka
år. Enligt min uppfattning överväger emellertid fördelarna med rätten
till skattefri omplacering klart den nämnda nackdelen. Möjligheterna att
160
skattefritt omplacera tillgångar bör dessutom kunna reducera betydelsen Prop. 1992:93/187
av de negativa faktorerna. Till detta kommer att det årliga skatteuttaget
endast uppgår till ca 1 % av tillgångarnas nettovärde. Invändningen om
likviditetsproblem i samband med skattebetalningen väger därför inte
särskilt tungt. Det är ju också möjligt att lösa eventuella sådana problem
genom lämplig fördelning av det årliga sparbeloppet.
Jag kommer senare att föreslå att beskattningstidpunkten skall förläggas
till årets ingång, vilket skiljer sig från förslaget i promemorian. Det
kommer därför redan vid den tidpunkten att stå klart hur stor skatte-
belastningen blir under det kommande året. På så sätt ökar möjligheterna
till en ekonomiskt riktig planering av det kommande årets investeringar
och omplaceringar.
Några remissinstanser uttrycker farhågor för att schablonmetoden skall
vara svår att förklara med hänsyn till att skatt utgår även under år med
förluster och kapitalminskning. Risken för att metoden skall framstå som
pedagogisk svårförklarlig för den individuelle pensionsspararen finner
jag dock betydligt överdriven. Årets skattebelastning står klar för den
enskilde spararen redan vid årets ingång. Han vet dessutom att han kan
omplacera sina tillgångar helt skattefritt under året. Med vetskap om
dessa två förhållanden kan den enskilde inrikta sin uppmärksamhet på
sparkapitalets förvaltning. Metoden framstår därför snarast som både
lättförklarad och lättförståelig.
Alternativet till schablonmetoden är som nämnts att inordna det indivi-
duella pensionssparandet i nuvarande regelsystem. De regler som då
skulle vara aktuella har jag tidigare beskrivit. De fördelar som skulle
uppnås med en schablonmetod är betydande och måste enligt min uppfatt-
ning anses överväga nackdelarna. Jag delar alltså den i promemorian och
av flertalet remissinstanser gjorda bedömningen att det är lämpligt att nu
införa bestämmelser som innebär att all avkastning på pensionskapital
skall beskattas med en schablonmetod.
En betydelsefull del av en schablonmetod är givetvis hur den avkast-
ning som skall ligga till grund för beskattningen bestäms. En annan
viktig faktor är skattesatsen. Jag skall nu ta upp dessa frågor till
behandling. Min redovisning av hur schablonmetoden bör utformas gäller
såväl inom det individuella pensionssparandet som för livförsäkrings-
företag, pensionsstiftelser m.fl.
161
11 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
Prop. 1992:93/187
Mitt förslag: Skatteunderlaget skall bestämmas i två steg. Först
beräknas ett kapitalunderlag och därefter beräknas en schablon-
mässig avkastning.
Kapitalunderlaget utgörs av pensionskapitalets värde vid beskatt-
ningsårets ingång. I det individuella pensionssparandet skall värdet
bestämmas med ledning av marknadsvärdena på den egendom som
är antecknad på pensionssparkontot. För livförsäkringsföretag m.fl.
görs tillgångsvärderingen på samma sätt varefter värdet av de
finansiella skulderna avräknas från tillgångarnas sammanlagda
marknadsvärde.
I det andra steget beräknas den schablonmässiga avkastningen
genom att kapitalunderlaget multipliceras med den genomsnittliga
statslåneräntan för kalenderåret närmast före beskattningsåret.
Den framräknade avkastningen beskattas sedan med den skatte-
sats på 9 % som skall gälla för P-försäkringskapital och därmed
jämställt pensionskapital.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt med de undantagen
att beskattningstidpunkten var förlagd till beskattningsårets utgång, att
den genomsnittliga statslåneräntan för beskattningsåret skulle användas
och att skattesatsen föreslogs vara 10 %.
Remissinstanserna: Principerna för fastställande av kapitalunderlaget
godtas av det stora flertalet remissinstanser men flera av dem anser att
kapitalunderlaget bör reduceras till en kvotdel av det framräknade värdet.
Bankföreningen föreslår en reduktion till 30 %, medan Finansbolagens
Förening förordar att underlaget skall halveras. Ett stort antal remissin-
stanser anser att beskattningstidpunkten skall flyttas från årets utgång till
dess ingång. Det huvudsakliga argumentet för denna ändring är att det
då på ett tidigt stadium av beskattningsåret står klart hur stort skatte-
uttaget blir. Några remissinstanser anser att denna lösning är principiellt
mest riktig med hänsyn till att avkastningen under året bör beräknas på
det kapital som finns vid beskattningsårets ingång. Stark kritik riktas mot
skatteuttagets höjd från näringslivshåll. Man framhåller att pensions-
kapital utomlands har större skatteförmåner, antingen så att skatt inte alls
tas ut på avkastningen eller att en sådan skatt är låg. Den i promemorian
föreslagna beskattningens höjd anses av dessa instanser menligt inverka
på de svenska livförsäkringsbolagens internationella konkurrenskraft.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare nämnde har flertalet remiss-
instanser tillstyrkt att en schablonmetod införs även om vissa av dem
anmärker på olika detaljer i promemorieförslaget. Sammantaget har
metoden fått ett gott mottagande just vad gäller dess principiella utform-
ning. Jag delar uppfattningen att metoden bör utformas på det föreslagna
sättet med fastställande av ett kapitalunderlag som i sin tur används vid
beräkningen av den skattepliktiga avkastningen.
162
I promemorian uttrycks den uppfattningen att avkastningen bör bestäm- Prop. 1992:93/187
mas med beaktande av dels att en schablonskatt är effektiv, dels att det
är fråga om ett såväl privat- som samhällsekonomiskt betydelsefullt
sparande och dels att sparandet är långsiktigt bundet. Det sägs att dessa
omständigheter bör föranleda att såväl skattebas som skattesats bestäms
så att någon överbeskattning inte kommer till stånd. Det påpekas att en
sådan målsättning visserligen kan sägas innebära att en skicklig placerare
eller kapitalförvaltare får en fördel om den verkliga avkastningen är
högre än den schablonmässigt beräknade, men att detta inte bör uppfattas
som någon nackdel med metoden utan snarast som en fördel. Jag ansluter
mig till dessa bedömningar.
När det gäller bestämningen av kapitalunderlaget finner jag en naturlig
utgångspunkt vara att beräkna värdet av tillgångarna vid ett visst bestämt
tillfälle och att därefter i förekommande fall avräkna värdet av skulderna
vid samma tillfälle. Jag delar den av många remissinstanser framförda
uppfattningen att beskattningsårets ingång är den lämpligaste beskatt-
ningstidpunkten. På det sättet får man en överensstämmelse med vad som
redan gäller enligt lagen om avkastningsskatt och det blir — som jag
redan tidigare påpekat — möjligt att på ett tidigt stadium överblicka
skattekonsekvenserna och därmed få en bättre grund för den ekonomiska
planeringen för året.
Jag delar den i promemorian redovisade uppfattningen att tillgångarnas
marknadsvärde skall utgöra grunden för beräkningen av kapitalunder-
laget. Inom det individuella pensionssparandet kan ingen annan skuld
förekomma än en skatteskuld för avkastningsskatt, vilket betyder att
beräkningen av kapitalunderlaget stannar vid att summera tillgångs-
värdena och därifrån dra av en eventuell skatteskuld. För livförsäk-
ringsföretagen och andra förvaltare av pensionskapital bör avräkning få
ske för företagets finansiella skulder. Detta överensstämmer med vad som
angetts i promemorian och jag ansluter mig således till det synsättet.
Det återstår därefter att ta ställning till frågan om beskattningens nivå.
Frågeställningen består av två delfrågor, nämligen hur beräkningen av
avkastningen skall ske och vilken skattesats som skall tillämpas. Dessa
två delfrågor bör behandlas samtidigt eftersom de var för sig påverkar
storleken på skatteuttaget. De remissinstanser som kritiserar förslaget i
promemorian har också angripit endera av de båda faktorerna eller deras
sammantagna effekt.
Enligt promemorian erhålls en lämplig avvägning genom att bestämma
den schablonmässiga avkastningen till pensionskapitalets värde vid
utgången av året multiplicerat med den genomsnittliga statslåneräntan
under beskattningsåret. Det framhölls vidare att man genom valet av den
genomsnittliga statslåneräntan undviker att tillfälliga förändringar i
räntenivån får oförutsedda effekter på skatteuttaget. Slutligen hävdades
att den genomsnittliga nivån på statslåneräntan ger en god överens-
stämmelse mellan verklig och schablonberäknad avkastning, särskilt sett
över en längre tidsperiod.
När det gäller storleken på skatteuttaget vill jag framhålla följande. Vi
befinner oss för närvarande i en mycket besvärlig samhällsekonomisk
163
situation med djupgående strukturella obalanser. För att komma till rätta Prop. 1992:93/187
med dessa problem träffade regeringen under hösten 1992 en omfattande
uppgörelse med den socialdemokratiska oppositionen. I uppgörelsen ingår
som målsättning att en årlig budgetförstärkning på i storleksordningen
40 miljarder kronor skall uppnås. Detta sker genom såväl utgifts-
nedskämingar som skattehöjningar. Uppgörelsen omfattar inte någon
ändring av skatteuttaget på livförsäkringsföretag och andra förvaltare av
pensionskapital. En ofinansierad skattesänkning på det aktuella området
kan under nuvarande omständigheter inte komma ifråga. Jag måste
således konstatera att det i den uppkomna situationen inte finns något
utrymme för att sänka skatten på pensionskapitalet.
Skatteuttaget bör således ligga på en nivå som motsvarar det nuvarande
uttaget. Från vissa remissinstanser hävdas att förslaget i promemorian
kommer att leda till ett högre skatteuttag än det nuvarande. Å andra sidan
anges i promemorian att schablonmetoden kommer att leda till ett lägre
skatteuttag såväl på kort som på lång sikt.
När man lägger fast en schablonmetod är det enligt min mening viktigt
att beakta att pensionskapital normalt förvaltas under mycket lång tid.
Det är därför nödvändigt att på ett realistiskt sätt försöka bedöma både
den avkastning och den värdestegring som tillgångarna i pensionskapitalet
ger på lång sikt. Det är vidare viktigt att hålla i minnet att en schablon-
metod tenderar att utjämna beskattningen över tiden. Den schablon-
mässigt beräknade avkastningen kommer att bli lägre än den verkliga i
tider med god avkastning och värdestegring men högre i tider då avkast-
ningen är lägre och värdestegringen låg eller obefintlig. Mitt intryck är
att de kritiska remissinstanserna överlag har tagit en alltför kort tids-
period i beaktande när de hävdar att skatteuttaget kommer att öka med
schablonmetoden. I några fall torde deras bedömningar i huvudsak
koncentrera sig till den allra närmaste framtiden. Med ett sådant allt för
kort tidsperspektiv riskar man enligt min mening att slutsatserna om
skatteuttag inte blir helt korrekta.
Beräkningar av skatteutfall har gjorts inom Finansdepartementet (se
avsnitt 6). Resultatet av beräkningarna leder till slutsatsen att
statslåneräntan kan fungera som ett mått på den årliga avkastningen.
Detta har ifrågasatts av några remissinstanser, som hävdar att denna ränta
inte är relevant vid en sådan beräkning. Man påpekar att statslåneräntan
inte speglar kursutvecklingen på aktier och att värdet av obligations-
stockama tenderar att ändras på ett mot statslåneräntans förändring
omvänt sätt.
För min del kan jag instämma i iakttagelserna om statslåneräntans
förändring jämfört med värdeändringar på olika tillgångsslag. Jag menar
emellertid att statslåneräntan trots detta förhållande på lång sikt ger en
bra ledning när det gäller att beräkna avkastningen på ett pensionskapital.
Jag kan därför inte finna någon anledning att frångå den tidigare
bedömningen på denna punkt. Som föreslås i promemorian bör man dock
använda en genomsnittlig ränta beräknad över en längre tid. Med anled-
ning av mitt förslag att beskattningstidpunkten skall vara årets ingång är
det emellertid nödvändigt att ändra promemorieförslaget att det är den
164
genomsnittliga räntan under beskattningsåret som skall användas. Jag Prop. 1992:93/187
föreslår i stället att den skattepliktiga avkastningen skall bestämmas med
ledning av den genomsnittliga statslåneräntan för året före
beskattningsåret. Detta har också föreslagits av flera remissinstanser som
begärt att beskattningstidpunkten skall flyttas. De påpekar att en sådan
ändring torde vara utan reell betydelse med hänsyn till att den skall
tillämpas på kapital som förvaltas under lång tid. Jag ansluter mig till den
bedömningen.
När den sedan gäller skattesatsen gör jag följande bedömning. I prome-
morian föreslogs att skattesatsen skulle sättas till 10 % och det angavs att
skatteuttaget därmed skulle komma att ligga på en något lägre nivå i
framtiden än vad som gäller för närvarande. Sedan dessa bedömningar
gjordes har emellertid skadeutfallet vid 1992 års taxering blivit känt.
Detta utfall ligger på ca 3,1 miljarder kr., vilket är mindre än hälften
jämfört med det i skattereformen beräknade utfallet. Att det faktiska
skadeutfallet blivit betydligt lägre än det beräknade torde bero på flera
olika faktorer, bl.a. den dåliga konjunkturen för aktier och fastigheter
och den övergångsregel som togs in i lagen om avkastningsskatt när
denna skatt infördes. Övergångsregeln var avsedd att undanta sådan
värdestegring på värdepapper och fastigheter som uppkommit före år
1991 från beskattning. Sedan konjunkturen vänt har emellertid regeln
använts av livförsäkringsföretagen för att skapa fiktiva förluster. De nu
nämnda faktorerna leder till slutsatsen att skatteuttaget med nuvarande
skattebas och skattesats normalt ligger på en betydligt högre nivå än den
som anges av utfallet vid 1992 års taxering. Enligt min uppfattning kan
dessa faktorer emellertid inte helt förklara diskrepansen mellan faktisk
och beräknad skatt. I ljuset av skatteutfallet vid 1992 års taxering torde
därför en något lägre skattesats än den i promemorian föreslagna bättre
svara mot det faktiska skatteuttag som riksdagen syftade till när
skattesatsen under hösten 1991 bestämdes till 10 %. (jfr. prop.
1991/92:60, bet. 1991/92:SkU10, SFS 1991:1847). Enligt min bedöm-
ning bör därför skattesatsen sänkas något. En skattesats på 9 % torde
medföra ett skatteuttag som över tiden är väl balanserat i jämförelse med
det nuvarande uttaget.
Vad jag nu sagt leder till slutsatsen att schablonmetoden bör utformas
på följande sätt. Ett kapitalunderlag beräknas med ledning av marknads-
värdena på de tillgångar som ingår i pensionskapitalet vid beskattnings-
årets ingång. Det sammanlagda tillgångsvärdet minskas med värdet av de
finansiella skulderna hos livförsäkringsföretagen medan någon annan
skuldavräkning inte görs i det individuella pensionssparandet än för en
eventuell skatteskuld. Den schablonmässiga avkastningen framräknas
därefter genom att kapitalunderlaget multipliceras med den genomsnittliga
statslåneräntan under året före beskattningsåret. Skatten tas därefter ut
med 9 % på det framräknade avkastningsbeloppet.
Den schabloniserade avkastningsskatten har karaktär av definitiv
källskatt för skattskyldiga som sparar i det individuella pensions-
sparandet. Det är därför nödvändigt att för dem införa nya bestämmelser
om taxerings- och uppbördsförfarandet. Någon särskild lag föreslås inte
165
för förfarandet. Det kan emellertid finnas skäl att överväga en sådan Prop. 1992:93/187
ordning. Om de förnyade övervägandena leder fram till slutsatsen att en
särskild lag är bättre lämpad för taxerings- och uppbördsförfarandet avser
jag att senare återkomma till riksdagen i den frågan.
I promemorian framhölls att även om den föreslagna schablonmetoden
för avkastningsbeskattningen har betydande fördelar det naturligtvis fanns
anledning att noga följa utvecklingen och den praktiska hanteringen om
metoden skulle införas. De därvid vunna erfarenheterna borde enligt
promemorian kunna föranleda en omprövning av metoden om en sådan
tedde sig påkallad. Det påpekades också att en omprövning kunde bli
aktuell även i samband med en större översyn av beskattningsreglerna på
pensionsområdet.
Dessa uttalanden har föranlett viss remisskritik. Den grundas på
uppfattningen att beskattningen av pensionskapital bör vara långsiktigt
stabil och att ett uttalande av detta slag är ägnat att inge oro för framtida
förändringar. Jag har förståelse för den kritiken. Det är dock viktigt att
påpeka att den nu föreslagna schablonmetoden har goda förutsättningar
att utgöra ett långsiktigt och stabilt alternativ för avkastnings-
beskattningen. Jag anser det emellertid också uppenbart att möjligheter
måste finnas att ompröva metoden om den skulle visa sig fungera mindre
väl eller om större ändringar görs av försäkringsskatte- eller pensions-
reglerna i övrigt eller i det generella systemet för inkomstbeskattningen.
Jag skall slutligen ta upp några frågor med internationell anknytning,
nämligen skattskyldighet till avkastningsskatt för utomlands bosatta,
kupongskatt och avräkning för erlagd utländsk skatt.
Som framgått av vad jag tidigare sagt bör skattskyldigheten till
avkastningsskatt knytas till pensionsspararen, även om det är pensions-
sparinstitutet som sköter den praktiska hanteringen av skattefrågan för
spararens räkning och också betalar in skatten. Avkastningsskatten är en
skatt på pensionskapitalets avkastning. Skatten är visserligen schabloni-
serad men är avsedd att ersätta skatt på faktiskt utgående ränta, utdelning
och reavinst. I dubbelbeskattningsavtalens mening torde avkastnings-
skatten ses som en skatt på faktisk avkastning. I våra avtal med andra
stater förbehåller vi oss regelmässigt rätten att beskatta utdelning och i
vissa fall också reavinster medan beskattningsrätten till ränteinkomster
endast undantagsvis förbehålls.
Det föreligger i och för sig inte några hinder mot att ta ut avkastnings-
skatt av utomlands bosatta personer. Vad jag nu sagt innebär emellertid
att det för utomlands bosatta personer torde bli nödvändigt att i varje
enskilt fall undersöka skattesituationen med hänsyn till faktiskt erhållen
avkastning. Detta skulle vara fullt möjligt att utföra med den administra-
tiva ordning som jag föreslår skall gälla för det individuella pensions-
sparandet. Det är emellertid uppenbart att hanteringen av dessa frågor
skulle bli betungande. Som jag nyss anförde torde avkastningsskatten i
dubbelbeskattningsavtalens mening anses vara en skatt på faktisk avkast-
ning, dvs. jämförbar med en inkomstskatt. Det kan emellertid inte ute-
slutas att avkastningsskatten i dubbelbeskattningssammanhang skulle
kunna hävdas vara en förmögenhetsskatt. I det fall förmögenhetsskatt
166
omfattas av dubbelbeskattningsavtal föreligger nästan aldrig svensk Prop. 1992:93/187
beskattningsrätt till detta slags tillgångar i det fall de tillhör någon person
med hemvist i den andra avtalsslutande staten.
För att undvika administrativt krångel och risken att komma i konflikt
med åtaganden i dubbelbeskattningsavtalen och då det får förutsättas att
skattskyldighet föreligger i en ny bosättningsstat föreslår jag att en
bestämmelse införs i avkastningsskattelagen som fritar personer som inte
är bosatta i Sverige från skattskyldighet. En sådan ordning torde stats-
finansiellt sakna betydelse.
En fråga som sammanhänger med den nu diskuterade frågan rör skatt-
skyldigheten för kupongskatt. Med den lösning jag föreslår vad avser
skattskyldighet för avkastningsskatt finns det ingen anledning att
inskränka skattskyldigheten till kupongskatt. En i utlandet bosatt person
som är befriad från skyldigheten att betala avkastningsskatt bör således
vara skattskyldig till kupongskatt enligt nu gällande regler.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om avräkning för erlagd
utländsk skatt, som kan komma att påföras en pensionssparare som
placerat i utländska tillgångar. I den frågan gör jag följande bedömning.
Om en pensionssparare väljer att placera sitt sparande i svenska tillgångar
kommer den löpande avkastningen liksom reavinster på dessa tillgångar
att undantas från kapitalinkomstbeskattning genom en särskild bestäm-
melse i SIL. Sparkapitalet träffas i dessa fall endast av avkastningsskatt.
I den mån placeringar görs i utländska värdepapper eller fonder kan
utländsk skatt komma att påföras pensionsspararen på den löpande
avkastning eller värdestegring som är hänförlig till egendomen. Det
betyder att sådana investeringar skulle missgynnas i förhållande till
investeringar i svenska värdepapper om avräkning inte får ske för den
utländska skatten. Enligt min uppfattning bör därför en rätt till sådan
avräkning finnas. Pensionskapital i livförsäkringsföretagen och pensions-
stiftelserna kommer liksom pensionskapitalet i det individuella pensions-
sparandet att beskattas med den schablonmässiga avkastningsskatten.
Detta medför att reglerna om avräkning av utländsk skatt måste ändras
även för livförsäkringsföretagen och pensionsstiftelserna.
Avräkning av utländsk skatt bör högst få ske med belopp motsvarande
den svenska avkastningsskatt som kan anses hänförlig till de utländska
tillgångarna enligt samma principer som i andra fall gäller för avräkning
av utländsk skatt. För att inte avkastningsskatt på avkastning som
erhållits på i Sverige placerade tillgångar skall komma att tas i anspråk
för avräkning bör dock vid bestämmandet av detta belopp, det s.k.
spärrbeloppet, endast värdet av det kapital som under hela kalenderåret
närmast före beskattningsåret varit placerat i utländska tillgångar beaktas.
Denna konstruktion innebär emellertid att den skattskyldige under ett
år då pensionssparandet påbörjas eller under år då placeringen i utländska
tillgångar ökar antingen på grund av insättningar i pensionssparandet eller
på grund av omplaceringar av tillgångar, kommer att få ett alltför lågt
beräknat spärrbelopp. I vissa fall, t.ex. det år då pensionssparandet
påbörjas, kommer spärrbeloppet t.o.m. att bli noll. Denna nackdel är
emellertid svår att komma ifrån om man vill undvika att avkastningsskatt
167
på svenska tillgångar tas i anspråk för avräkning. Jag vill emellertid i Prop. 1992:93/187
detta sammanhang särskilt framhålla möjligheten att avräkna dessa
utländska skatter ett senare år (carry forward) om utrymme då finns och
att denna eftersläpning i avräkningen av utländska skatter ändå framstår
som acceptabel med hänsyn till pensionssparandets långsiktighet.
Mitt förslag: Beskattningen av livförsäkringsföretagen skall ske
enligt schablonmetoden och omfatta allt kapital som företagen inne-
har för försäkringstagarnas räkning.
För avkastning på kapital hänförligt till P-försäkring tas avkast-
ningsskatt ut med 9 % medan avkastning på kapital hänförligt till K-
försäkring beskattas med en skattesats på 20 %.
Avkastningen på kapital hänförligt till andra personförsäkringar
än P-försäkring beskattas på samma sätt som K-försäkringskapitalet,
dvs med en skattesats på 20 %.
Bestämmelserna för livförsäkringsföretag skall också tillämpas på
pensionsstiftelser och understödsföreningar. För företag som gör
avsättning till kontot "Avsatt till pensioner" i sina räkenskaper
anpassas de nuvarande bestämmelserna till den nya schablonregeln.
Det kapital som livförsäkringsföretagen förvaltar för egen räkning
skall beskattas enligt de vanliga bestämmelserna för
näringsverksamhet. Tills vidare kommer detta slag av beskattning
endast att gälla för den egna rörelsen i fondförsäkringsbolag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt bortsett från att
skattesatserna föreslogs vara 10 resp. 25 %.
Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker att beskattningen utformas på
föreslaget sätt eller lämnar förslaget utan erinran. Främst remiss-
instanserna på försäkringssidan uttrycker farhågor för att beskattningen
av K-försäkringskapitalet skall blir så ogynnsam att de svenska livbolagen
inte förmår konkurrera internationellt på det området. TCO anför att
försäkringar som saknar sparmoment bör undantas helt från beskattning
medan Försäkringsförbundet, Försäkringsjuridiska Föreningen och
Folksam hävdar att förslaget inte tar hänsyn till sådana försäkringar.
Industriförbundet och SAF befarar att kostnaderna för arbetsgivarna kan
öka om förslaget genomförs. De framhåller även att det är felaktigt att
beskatta FPG/PRI-försäkringar och försäkringar utan sparmoment med
samma skattesats som gäller för andra försäkringar.
Skälen för mitt förslag: Ett livförsäkringsföretag definieras i 2 § 6
mom. SIL som ett företag vars försäkringsrörelse uteslutande eller så gott
som uteslutande avser personförsäkring. Med personförsäkring avses
livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring
(AGB) och arbetslöshetsförsäkring. Försäkringsföretag som inte uppfyller
denna definition anses skattemässigt utgöra skadeförsäkringsföretag.
168
Livförsäkringsföretag beskattas för avkastningen av den kapital- och Prop. 1992:93/187
fastighetsförvaltning som drivs medan skadeförsäkringsföretag beskattas
enligt vanliga regler för inkomst av näringsverksamhet.
Understödsföreningar beskattas som livförsäkringsföretag för den del
av verksamheten som avser livförsäkring. Min diskussion av livförsäk-
ringsföretagens beskattning omfattar också understödsföreningarna.
Som framgår av vad jag tidigare anfört bör den schabloniserade
avkastningsskatten omfatta allt pensionskapital. Innebörden av detta är att
även avkastningen på kapital knutet till K-försäkringar bör beskattas
enligt schablonmetoden. En sådan lösning medför en betydligt högre grad
av neutralitet mellan olika pensionsaltemativ i skattehänseende än vad
som för närvarande är fallet. Som framgått är denna lösning också
förenad med andra betydelsefulla fördelar.
Jag övergår nu till frågan om vilka förändringar som aktualiseras i
beskattningen av livförsäkringsföretag med anledning av förslaget om
schablonbeskattning av pensionskapital. Diskussionen blir i princip också
tillämplig för utländska försäkringsföretag som kan komma att driva
livförsäkringsrörelse i Sverige.
Det är lämpligt att börja med att ta ställning till frågan om övergången
från inkomstskatt till schabloniserad avkastningsskatt bör omfatta inte
bara pensionskapitalet utan också övrigt kapital i livförsäkringsföretagen.
Det är här frågan om kapital knutet till gruppliv-, sjuk- och olycksfalls-
försäkringar som i stor utsträckning tecknats i kollektiva former genom
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Några remissinstan-
ser har motsatt sig den i promemorian föreslagna lösningen och hävdat
antingen att dessa försäkringar inte alls borde beskattas eller att skatten
borde vara lägre än den som gäller för P-försäkringskapital. Det huvud-
sakliga argumentet är att dessa försäkringar inte innehåller någon spardel.
De försäkringar det här är fråga om beskattas enligt gällande rätt på
samma sätt som K-försäkringar. Det betyder att beskattningen sker inom
ramen för den statliga inkomstbeskattningen och att skatt tas ut med
25 % på avkastningen av försäkringskapitalet. Vid övergång till en
schabloniserad avkastningsskatt kommer det kapital som finns vid
beskattningsårets ingång att ligga till grund för beskattningen. Framför
allt är det denna omständighet som väckt farhågor om ett förhöjt
skatteuttag. Med hänsyn till att premiema torde kunna fördelas så att de
inflyter relativt jämnt under året bör rimligtvis uttaget av skatt med en
schablonmetod inte komma att bli högre än vad som nu är fallet. Jag kan
alltså inte dela de farhågor om att skatteuttaget skulle bli för högt med
schablonmetoden som några remissinstanser har uttryckt. Som jag
tidigare framhållit finns det för närvarande inte något utrymme att sänka
skatteuttaget på försäkringskapital. Något principiellt skäl för att nu
genomföra en skattesänkning på kapital knutet till vissa slag av försäk-
ringar kan jag heller inte finna. Även vid tillämpning av den schablo-
niserade beskattningsmetoden bör därför skillnaden i skatteuttag
bibehållas mellan de båda ifrågavarande försäkringskategoriema. Jag har
tidigare föreslagit att P-försäkringskapitalet skall beskattas med en
169
skattesats på 9 %. Med ett motsvarande resonemang för övrigt försäk- Prop. 1992:93/187
ringskapital kan skattesatsen lämpligen bestämmas till 20 %.
Min slutsats blir således att kapital knutet till de nu diskuterade
personförsäkringama bör beskattas på motsvarande sätt som för
närvarande, dvs. enligt de regler som gäller för K-försäkring. Detta
överensstämmer med vad som har föreslagits i promemorian. Jag delar
också slutsatsen i promemorian att beskattningen blir enklare på detta sätt
än om flera olika beskattningssystem skall tillämpas hos livförsäkrings-
företagen.
Det bör tilläggas att beskattning inte sker i ett livförsäkringsföretag av
avkastning och kapital anknutet till AGB-försäkring. Även i det nya
beskattningssystemet bör sådan försäkring vara skattefri.
Den sammantagna effekten av mina förslag blir att beskattningen av i
princip allt kapital som förvaltas för försäkringstagarnas räkning kommer
att ske enligt schablonmetoden. Beskattningsreglerna bör tas in i lagen
om avkastningsskatt på pensionsmedel. Det betyder att i stort sett all
inkomstbeskattning av livförsäkringsföretagen enligt SIL upphör. Det
återstår emellertid att ta ställning till hur den del av verksamheten hos ett
sådant företag som inte är hänförlig till förvaltning av kapital för
försäkringstagarnas räkning skall beskattas.
I promemorian föreslogs att beskattningen av den egna rörelsen inom
livförsäkringsföretagen skulle ske enligt vanliga bolagsskatteregler. Den
egna rörelsen i dessa företag avser förvaltning av det egna kapitalet samt
utförande av externa tjänster och förvaltningsuppdrag o.d. Det föreligger
med andra ord inga principiella skillnader mellan en sådan rörelse och
rörelsen i många andra företag som är verksamma i den finansiella
sektorn. De senare beskattas enligt vanliga bolagsskatteregler. Enligt min
uppfattning är den beskattningsmodellen välmotiverad även i detta fall.
Vad jag nu föreslagit innebär således att den del av
livförsäkringsföretagens förvaltning som avser den egna rörelsen kommer
att ligga kvar under inkomstbeskattning enligt SIL och anslutande lagar.
För närvarande betyder det att sådan konventionell inkomstbeskattning
i praktiken enbart kommer att gälla för fondförsäkringsföretag. Endast
för dessa företag är det enligt försäkringsrörelselagstiftningen tillåtet att
driva verksamhet för egen räkning.
Inkomstbeskattningen av fondförsäkringsföretag bör således ske enligt
de bestämmelser som gäller för näringsverksamhet i bolagssektom. I
promemorian gjordes ingen närmare redovisning av vad denna förändring
skulle innebära för fondförsäkringsföretagen med hänsyn till den översyn
som då pågick beträffande företagsbeskattningen. I stället uttalades att
detaljutformningen av regelsystemet borde anstå till dess att företags-
skattefrågorna togs upp i samband med det lagstiftningsarbete på området
som var aviserat till hösten 1992.
Den nämnda översynen resulterade i betänkandet Fortsatt reformering
av företagsbeskattningen (SOU 1992:67), som lades fram under
sommaren 1992. Som nyss nämndes var avsikten att betänkandet skulle
utgöra grund för en reformering av företagsbeskattningen under hösten
1992. Den överenskommelse som regeringen ingick med
170
socialdemokraterna med anledning av den ekonomiska krisen medgav Prop. 1992:93/187
emellertid inte att detta reformarbete fullföljdes på planerat sätt. Det
visade sig således nödvändigt att skjuta på den planerade reformen. I det
läge som nu föreligger föreslår jag därför att fondförsäkringsföretagen
integreras i det gällande regelsystemet på bolagsområdet. Den kommande
reformen av bolagsbeskattningen kommer då att gälla även för dem.
I princip bör inga särbestämmelser gälla för dessa företag inom
inkomstbeskattningen. Det finns dock anledning att på några punkter
närmare kommentera reglernas utformning och innebörd. Jag åsyftar
frågorna om livförsäkringsföretagens inkomstskattemässiga ställning
beträffande koncernbidrag och deras skattskyldighet för utdelning samt
deras rätt att göra avsättning till skatteutjämningsreserv.
När det gäller koncernbidrag innebär gällande rätt att ett livförsäk-
ringsföretag inte med skattemässig verkan kan ge eller ta emot koncern-
bidrag (2 § 3 mom. första stycket SIL). Livförsäkringsföretagen beskattas
idag i stor utsträckning enligt särskilda regler i lagen om avkast-
ningsskatt. Samtidigt är de undantagna från möjligheten att ge och ta
emot koncernbidrag för den del av verksamheten som beskattas enligt
SIL. Mitt förslag innebär att bolagen i framtiden kommer att avkast-
ningsbeskattas. Det nu sagda gäller fullt ut för konventionella livbolag
men i allt väsentligt även för fondförsäkringsföretagen. Samtidigt skall
den egna rörelsen i fondförsäkringsföretagen inkomstbeskattas enligt
vanliga bolagsregler. Något skäl att undanta livförsäkringsföretagen från
rätten att ge och ta emot koncernbidrag föreligger enligt min mening
inte. Den nuvarande regeln i 2 § 3 mom. första stycket SIL bör därför
ändras så att den åsyftade effekten uppnås. Jag vill dock understryka att
regelsystemet är så utformat att överföring av koncernbidrag endast
kommer att kunna göras mellan sådana företag i en livförsäkringskoncem
som beskattas enligt SIL.
Bestämmelsen i 7 § 8 mom. tredje stycket SIL om skattskyldighet för
erhållen utdelning på näringsbetingade aktier är principiellt sett nära
anknuten till systemet med koncernbidrag. Till den del en utdelning
skulle kunna hävdas belöpa på den kapitalförvaltning som sker för
försäkringstagarnas räkning sker enligt mitt förslag ingen inkomst-
beskattning. För den del som belöper på fondförsäkringsföretagets egen
rörelse bör ingen skillnad göras gentemot vanliga rörelsedrivande företag.
Slutsatsen blir därför att utdelning på näringsbetingade aktier bör vara
skattefri för fondförsäkringsföretagen på samma villkor som gäller
generellt enligt den nämnda bestämmelsen.
Inte heller i fråga om möjligheten till avdrag för avsättning till
skatteutjämningsreserv bör det gälla några särregler för livförsäkrings-
företag. Avsättning kommer givetvis endast att kunna ske hos de företag
som inkomstbeskattas och hos dem på ett underlag som är hänförligt till
den delen av verksamheten.
Jag vill slutligen ta upp ett par frågor av övergångskaraktär. En av dem
gäller den nu pågående återföringen av de obeskattade reserver som
avsattes före 1990 års skattereform. Även livförsäkringsföretagen är
skyldiga att återföra sådana reserver till beskattning. På grund av mitt
171
förslag om avkastningsbeskattning av livförsäkringsföretagen uppkommer Prop. 1992:93/187
spörsmålet om hur den återstående avskattningen av reserverna skall
genomföras för deras del. Mitt förslag om ikraftträdande av de nya
skattereglerna för livförsäkringsföretag innebär att 1994 års taxering sker
enligt nuvarande skattebestämmelser. Återföringen av uppskovsbelopp har
då skett till minst 75 %. Den sista fjärdedelen av uppskovsbeloppet
kvarstår att återföra. Uppskovsbeloppet är hänförligt till K-försäk-
ringskapitalet, som var den enda del av livbolagens verksamhet som
beskattades i det gamla skattesystemet. En lämplig lösning är därför att
den återstående delen av uppskovsbeloppet läggs till skatteunderlaget för
K-försäkring vid 1995 års taxering. Det återförda uppskovsbeloppet
kommer då att träffas av i princip samma skatt som skulle ha utgått om
de nuvarande bestämmelserna hade gällt.
Några remissinstanser har uttryckt farhågor för att retroaktivitets-
effekter skall uppkomma vid övergången till schabloniserad skatt. Enligt
denna uppfattning kan sådana effekter uppkomma om de ingångsvärden
som fick användas på tillgångar hänförliga till P-försäkring när
skattskyldighet till avkastningsskatt infördes den 1 januari 1991 inte kan
utnyttjas för kvittning. Vad som åsyftas är att en del av dessa tillgångar
har sjunkit i värde sedan övergångstillfället och att det i vissa fall kan
vara svårt att utnyttja förluster och potentiella förluster för kvittning mot
vinster innan schablonbeskattningen träder i kraft.
I denna fråga vill jag först slå fast att de av mig föreslagna skatte-
reglerna inte står i strid med retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 §
regeringsformen. De flesta pensionsförvaltare redovisar dessa tillgångar
— obligationer, aktier och fastigheter — som omsättningstillgångar. Det
betyder att de värdenedgångar som skett sedan årsskiftet 1990/91 slår
igenom i det redovisade resultatet på grund av lagervärderingsreglemas
utformning. Några problem för deras del kan därför knappast föreligga.
För de pensionsstiftelser som redovisar tillgångarna som anläggnings-
tillgångar bör möjligheterna vara goda att utnyttja eventuella förluster,
inte minst med hänsyn till att värdenedgångama kan beaktas även vid
1994 års taxering. Något behov av särskilda regler på detta område anser
jag därför inte påkallade.
Jag är naturligtvis medveten om att de nu föreslagna reglerna om
beskattning av fondförsäkringsföretag kan komma att ändras i vissa
avseenden inom en relativt snar framtid. Med hänsyn till det ikraft-
trädande jag föreslår (se avsnitt 7) torde detta dock inte behöva medföra
några egentliga problem.
Den schabloniserade avkastningsskatten innebär att en viss skatt
kommer att belasta företaget vid ingången av beskattningsåret. Denna
skattekonstruktion leder till att problemet med fördelningen av bolagens
skattekostnad på försäkringstagarna bör kunna lösas på ett enklare och
rättvisare sätt än vad nu är fallet. Detta gäller främst fondförsäkrings-
bolagen men även i övriga livförsäkringsföretag torde skatteövervält-
ringen kunna göras på ett rättvisare sätt. Bl.a. behöver hänsyn vid
fördelningen inte längre tas till latenta skatteskulder på tillgångarna.
172
Mitt förslag om schablonbeskattning innebär att det av Finansinspek- Prop. 1992:93/187
tionen påtalade problemet med beskattning av orealiserade värdesteg-
ringar bortfaller. Den av inspektionen påtalade oklarheten i beskattningen
av fondförsäkringsföretagens egna rörelse får också sin lösning.
När det gäller den tredje frågeställningen som Finansinspektionen tar
upp i sin skrivelse, dvs värderingen av fondandelarna i olika situationer
framhölls följande i promemorian (s. 160 - 161):
Den skuld som fondförsäkringsföretaget har till försäkringstagarna
skall givetvis värderas med ledning av marknadsvärdet på fond-
andelarna. På tillgångssidan skall normalt en försiktigare värdering
göras, vilket betyder att anskaffningsvärdet på andelarna i princip
skall användas. I sina föreskrifter (FFFS 1991:19) har Finansinspek-
tionen uttalat att värderingen även på tillgångssidan bör ske till
marknadsvärde. En sådan värdering torde vara fullt godtagbar i den
faktiskt föreliggande situationen. I fondförsäkringsbolagets tillgångar
ingår ju alltid de andelar som på skuldsidan redovisas till sitt
marknadsvärde. En viss värdemässig avvikelse kan dock förekomma
i fråga om försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall och
sjukräntor på grund av premiebefrielseförsäkringar där försäkrings-
givaren ofta lämnar en nominell utfästelse. Vid beräkning av mot-
svarande försäkringstekniska skulder ingår antaganden om en fram-
tida förräntning. I det fallet uppstår en marknadsrisk som täcks av
försäkringsföretagets egna tillgångar. I det stora hela är det alltså
så, att det vid varje tidpunkt i princip finns en tillgångsmassa i
bolaget som motsvarar skuldbeloppet. Tillgångsvärderingen framstår
därför som ett problem mest på grund av utformningen av värde-
ringsreglerna.
Det nu sagda innebär att den av inspektionen anvisade lösningen
får anses vara fullt tillfredsställande. Någon åtgärd med anledning av
inspektionens skrivelse i denna del torde därför inte vara nödvändig.
Någon kritik har inte riktats mot denna bedömning av situationen och den
redovisade slutsatsen. Jag delar uppfattningen att denna lösning är fullt
godtagbar. Någon ytterligare åtgärd i frågan från min sida är därför inte
påkallad.
Pensionskapital kan också förvaltas genom en pensionsstiftelse. Den
schabloniserade avkastningsskatten bör omfatta också dessa stiftelser,
som alltså bör jämställas med livförsäkringsföretagen i detta avseende.
Pensionskapital kan även förvaltas inom ramen för ett företags vanliga
verksamhet. Det sker om pension tryggas genom avsättning till kontot
"Avsatt till pensioner" i företagets räkenskaper. På detta område
tillämpas redan idag en schabloniserad avkastningsskatt. I promemorian
föreslås att denna pensionsform bör inordnas under den föreslagna
schablonmetoden med bibehållande av nuvarande skattebas men med
tillämpning av nya regler för fastställande av avkastning och för
skattesats. Förslaget har godtagits eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget.
Jag har tidigare föreslagit att särskilda regler skall gälla för taxerings-
och uppbördsförfarandet inom det individuella pensionssparandet. När
det gäller livförsäkringsföretagen och företag som är jämställda med dem
173
beträffande avkastningsskatt bör nuvarande taxerings- och uppbörds- Prop. 1992:93/187
bestämmelser behållas.
Jag vill slutligen understryka att mitt förslag om ändrad beskattning av
livförsäkringsföretagen inte är avsett att till någon del beröra skadeförsäk-
ringsföretagen. Det gäller således även gränsdragningen mellan de båda
slagen av försäkringsbolag.
Genom individuellt pensionssparande skapas ett regelsystem med skatte-
förmåner som vanliga sparformer saknar. Samtidigt öppnas möjlighet att
avsätta medel för pensionsändamål helt utan försäkringsinslag. Ett av
motiven för skatteförmånerna är att långsiktigt sparande är av stor
samhällsekonomisk betydelse. Incitament för individerna att själva ta ett
större ansvar för sin försörjning efter den aktiva yrkestiden kan skapas
genom att skattebelastningen på arbetsinkomster utjämnas över större
delen av livscykeln. Detta sker genom att avdrag medges för sparpre-
miema, dvs. sparandet sker med obeskattade medel. En annan förmån
är den lägre skatten på pensionskapitalets avkastning. Dessa förmåner
kan motiveras dels med internationella konkurrensaspekter, dels som
selektiv sparstimulans.
Jag skall nu närmare diskutera dessa skatteförmåner från ekonomisk
synvinkel.
Den sparpremie en individ har betalt under inkomståret är avdragsgill vid
inkomsttaxeringen. Detta betyder alltså att sparandet sker med ej
inkomstbeskattade medel. Avdragsrätten vid inbetalning balanseras dock
i princip av att premiema inkl, avkastningen på dem inkomstbeskattas vid
utbetalning.
Värdet av denna skatteförmån kan givetvis diskuteras. Det är emellertid
helt klart att med nuvarande skattesystem — med betydligt lägre
progressivitet än tidigare — är förmånen mindre än i det gamla skatte-
systemet. Med färre antal marginalskattenivåer kommer fler pensions-
sparare, kanske t.o.m. flertalet, att möta samma marginalskatt under
aktiv yrkestid som efter pensioneringen. Om så är fallet begränsas
skatteförmånen i systemet till den lägre beskattningen av avkastningen på
sparandet.
För det allmänna är förutom den lägre beskattningen av avkastningen
också differensen mellan genomsnittlig marginalskatt vid avdrag för
sparpremiema och genomsnittlig marginalskatt på inkomster från
pensionssparandet av intresse. Så länge denna differens är positiv
174
kommer omperiodiseringen av skatteuttaget kombinerat med den lägre Prop. 1992:93/187
skatten på avkastningen att medföra lägre skatteintäkter.
Differensen mellan marginalskatterna vid in- och utbetalning kan i
princip beräknas på statistiskt material. Förändringar under senare år —
främst skattesystemets reformering men även tillkomsten av nya grupper
pensionssparare med lägre inkomster — innebär emellertid att
informationsvärdet i beräkningar på sådant historiskt material är av
begränsat värde.
Det är rimligt att anta att en inte oväsentlig del av det individuella
pensionssparandet åstadkoms genom växling från annat sparande,
antingen köp av P-försäkring eller annat sparande utan avdragsrätt. Till
den del det nya pensionssparandet, bl.a. som en följd av den ökade
konkurrensen på området, ersätter köp av P-försäkring uppkommer inget
skattebortfall för det allmänna. Internationella erfarenheter talar för att
även nysparande tillkommer. Detta ger åtminstone på kort sikt ett skatte-
bortfall. Bortfallet bör emellertid bedömas i relation till att det ökade
hushållssparandet är högst angeläget i ett långsiktigt tidsperspektiv och
i samhällsekonomiskt avseende utgör en balanserande faktor. Till den
del det individuella pensionssparandet ersätter annat sparande utan
avdragsrätt måste ytterligare faktorer beaktas. Som tidigare påpekats
finns det skäl att även fortsättningsvis ha ett system med skatteförmåner
för pensionskapital. Jag anser därför att reglerna måste utformas så att
maximal konkurrens inom detta system uppnås. Med detta synsätt får
man acceptera det skattebortfall som uppstår genom växling från annat
sparande till pensionssparande.
Sammanfattningsvis gäller att den utvidgade avdragsrätten kan medföra
ett skattebortfall. Bortfallet är emellertid svårt att kvantifiera. Ökad
konkurrens inom sektorn för pensionskapital och ett långsiktigt högre
hushållssparande måste dock i samhällsekonomiskt avseende tillmätas
större betydelse än skattebortfallet.
Den föreslagna omläggningen av avkastningsskatten innebär att ett system
med beskattning av faktisk avkastning ersätts med beskattning av en
schablonmässigt uppskattad avkastning på pensionskapitalet. Det budget-
mässiga utfallet av en sådan omläggning är av olika skäl svårbedömbart,
särskilt vad gäller effekterna på kort sikt.
Pensionskapital förvaltas genom placeringar i olika slag av tillgångar,
huvudsakligen aktier, fastigheter och räntebärande värdepapper. En
bedömning av den långsiktiga budgeteffekten vid den föreslagna omlägg-
ningen kan baseras på historiska uppgifter över fördelningen mellan olika
tillgångsslag och genomsnittliga innehavstider för dessa. På grundval av
en sådan bedömning redovisades i promemorian ett skattebortfall med
anledning av förändrat avkastningsskattesystem om 890 miljoner kronor,
vid en skattesats på 10 %. Samma bedömning gjordes i den tidigare
lagrådsremissen.
175
Vid bedömningen i promemorian och lagrådsremissen fanns inga Prop. 1992:93/187
utfallsdata från någon taxering enligt nu gällande regler. Det nu
tillgängliga utfallet från 1992 års taxering — där inkomsterna från
avkastningsskatten på pensionsmedel uppgick till 3,1 miljarder kr —
ligger på en lägre nivå än vad som förutsågs i den tidigare bedömningen.
Till betydande del beror den låga nivån vid denna taxering på låg-
konjunkturen, som dels allmänt sett sänkt avkastningsnivåema, dels
möjliggjort kvittning av vinster på vissa tillgångar mot förluster på andra
tillgångar.
På några års sikt kommer skattenivåerna vid nu gällande regler att
betydligt överstiga utfallet vid 1992 års taxering. Det förefaller emellertid
mindre sannolikt att den varaktiga nivån skulle komma att ligga så högt
som vid schablonmässig avkastningsskatt på 10 %. För att ge en skatte-
belastning på pensionssparande på samma nivå som vid gällande regler
har jag därför tidigare föreslagit att det i lagrådsremissen föreslagna
procenttalet justeras ned något, nämligen till 9 %, vilket kan beräknas ge
skatteintäkter på ca 5 miljarder kronor. Med den valda nivån kommer
omläggningen av avkastningsbeskattningen inte att ha några varaktiga
budgetmässiga konsekvenser.
Mitt förslag: Lagstiftningen om det nya individuella pensions-
sparandet skall träda i kraft den 1 januari 1994. Detsamma gäller
de nya bestämmelserna om avkastningsskatt på pensionskapital.
Promemorians förslag: Ikraftträdande den 1 januari 1993.
Remissinstanserna: De flesta godtar förslaget om ikraftträdande.
Remissinstanserna på försäkringsområdet menar dock allmänt att
förslagets ikraftträdande bör skjutas upp så att de krav som framförts om
ändringar i bl.a. reglerna om P-försäkring hinner utredas och göras till
föremål för lagstiftning med samtidigt ikraftträdande som det individuella
pensionssparandet. Finansinspektionen anser att ikraftträdandet kan
skjutas upp till den 1 juli 1993. Inspektionen får då bättre möjligheter att
innan ikraftträdandet behandla ansökningarna om att få bedriva
pensionssparverksamhet och kan även meddela samtidiga tillstånd för
flera sökande.
Min bedömning och skälen för mitt förslag: Huvudsyftena med det
nya sparförslaget är som jag tidigare nämnt att bredda möjligheterna att
pensionsspara samt öka konkurrensen, dels mellan det nya
pensionssparandet och det traditionella sparandet i P-försäkring, dels
inom det nya sparsystemet. Ett nytt konkurrensläge bör även stimulera
försäkringsbolagen att marknadsföra nya produktkombinationer och öka
informationen om bl.a. P-försäkringens innebörd och användnings-
områden. Styrkan i marknadseffektema blir beroende av inte bara de
176
olika sparformernas relativa attraktivitet utan även av det allmäne-
konomiska läget. Som tidigare beskrivits har nyteckningen av P-
försäkringar dämpats väsentligt under 1992. Erfarenheter från bl.a.
Danmark visar att ett pensionssparande vid sidan om försäkringsbolagen
inledningsvis kan förutses ta en betydande andel av nysparandet för
pensionsändamål. Utöver nyteckningen eller nysparandet kan en viss
annullering av redan ingångna försäkringskontrakt inte uteslutas. I
allmänhet är det emellertid ganska kostsamt för den enskilde att avbryta
sitt sparande i förtid. Dessutom gäller i princip att återköp av en P-
försäkring endast kan ske efter dispens.
Om således försäkringsbolagen kommer att få vidkännas konkurrens på
pensionssparområdet med vad det innebär av ökad ekonomisk press på
bolagen, uppvägs detta enligt min mening av de positiva effekter som det
individuella pensionssparandet i olika avseenden kommer att leda till. Det
nya sparsystemet kan vidare förutses bidra till fortsatta strukturella
förändringar av skilda slag. Konkurrensbilden i stort för försäkrings-
bolagen är komplicerad och påverkas av en rad omvärldsförändringar.
Hit hör de nya integrationsmöjlighetema mellan främst bank och
försäkring. Den s.k. branschglidningen ger möjligheter för
försäkringsbolagen att inom koncernbildningar eller på annat sätt delta
i bl.a. det breddade pensionssparandet. Vidare ställer den fortgående
integrationen med EG banker, värdepappersbolag och försäkringsbolag
inför nya utmaningar och möjligheter. Även inom ramen för det
individuella pensionssparandet kan t.ex. utländska etableringar komma att
konkurrera med inhemska sparinstitut.
Sammanfattningsvis anser jag att förslaget till individuellt
pensionssparande är ett välkommet steg på vägen mot en mer öppen och
konkurrensutsatt marknad för långsiktigt sparande och för försäkrings-
bolagen. Som jag tidigare framhållit är det emellertid viktigt och
nödvändigt att också följa upp och pröva vilka ändringar i reglerna för
försäkringsbolagens verksamhet som utvecklingen motiverar.
Remissinstanserna på i första hand försäkringssidan har väckt ett antal
frågor av mer genomgripande karaktär beträffande såväl försäkrings-
bolagens verksamhetsområde som reglerna för olika försäkrings-
produkter. Vissa av dessa frågor kan sägas falla inom ramen för den
sittande försäkringsutredningens arbete, medan andra bör bli föremål för
prövning på annat sätt, bl.a. i samband med den fortlöpande anpass-
ningen av de svenska försäkringsrörelsereglema till de krav som ställs av
integrationen med EG. Till dessa senare frågor får jag därför anledning
att återkomma.
Beträffande kraven på ändringar i skattereglerna för P-försäkring har
jag redan tidigare redovisat den bedömningen att reglerna idag kan
framstå som något föråldrade och onödigt komplicerade. Som exempel
kan nämnas bestämmelserna om efterlevandepension och försörjnings-
ränta. De begärda ändringarna är delvis av betydande svårighetsgrad och
fordrar ytterligare överväganden. Jag har därför tagit initiativ till att en
översyn nu görs inom Finansdepartementet av de aktuella bestämmelserna
på skatteområdet. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att eventuella nya
Prop. 1992:93/187
177
12 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
skatteregler för P-försäkring skall kunna träda i kraft i så nära anslutning Prop. 1992:93/187
som möjligt till införandet av det individuella pensionssparandet.
Vad gäller tidpunkten för det nya pensionssparandets införande vill jag
framhålla några omständigheter som särskilt bör beaktas. Sparsystemet
bygger på en omfattande lagstiftning av såväl civilrättslig som
skatterättslig natur. Ett stort antal regler och bestämmelser skall tillämpas
av olika slag av sparinstitut. Finansinspektionen men även andra remiss-
instanser har framhållit betydelsen av att instituten är väl förberedda att
inte bara administrera och förvalta sparandet enligt givna regler utan
också att ge spararna en fullständig information om de olika slag av
regler som är förbundna med sparandet. Detta är naturligtvis av största
vikt. Önskemål har också framförts från Finansinspektionen att rimlig tid
skall stå till buds för att ge tillstånd att driva pensionssparrörelse med
tanke på de omfattande krav som måste ställas på instituten samt att ett
antal tillstånd bör kunna ges samtidigt. Dessa synpunkter bör enligt min
mening beaktas.
Det finns också enligt min mening skäl att i nuvarande ekonomiska
läge med hårt ansträngda statsfinanser ta hänsyn till att ett nytt
avdragsgillt sparande får vissa direkta effekter på statsbudgetens
inkomstsida. Mot bakgrund av den mycket svaga efterfrågan i ekonomin
bör det även eftersträvas att åtgärder som stimulerar hushållens sparande
får effekt något senare i konjunkturförloppet.
Det nu sagda leder mig till slutsatsen att den nya lagen om individuellt
pensionssparande och anslutande lagstiftning bör träda i kraft först sedan
en förhållandevis lång tid gått efter ett riksdagsbeslut. Jag föreslår därför
att det individuella pensionssparandet införs den 1 januari 1994.
Motsvarande bör gälla det nya systemet för uttag av avkastningsskatt.
I enlighet med det anförda har inom Finansdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om individuellt pensionssparande,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i äktenskapsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
5. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
6. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
10. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
11. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
12. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
13. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
178
14. lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt, Prop. 1992:93/187
15. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
16. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
17. lag om ändring i lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv,
18. lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningskatt på
pensionsmedel,
19. lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta,
20. lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader,
21. lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslagen 2, 3
och 5.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
1 kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
1 kap. 1 §
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.
Första stycket
Av första stycket framgår inledningsvis att lagens reglering avser
individuellt sparande som bedrivs av en enskild person. Utanför
tillämpningsområdet faller således såväl sparande som sker i kollektiva
former som sparformer som är individuellt inriktade, men som ombesörjs
av någon annan än den berättigade, t.ex. en arbetsgivare. Sparandet skall
vidare ske för pensionsändamål. Häri ligger att sparandet i princip skall
vara utformat på ett sätt som svarar mot vad som normalt uppfattas som
syftet med pension, dvs. att omfördela inkomster från aktiva år till år då
förvärvsförmågan på grund av ålder eller andra skäl är mindre än
tidigare. I KL anges vilka krav i fråga om bl.a. tidpunkt för utbetalning
och varaktighet som gäller för att avdrag skall medges för avsatta medel.
Ytterligare en förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är att
sparandet sker enligt ett särskilt avtal med ett sådant pensionssparinstitut
som anges i lagen och att avtalet uppfyller de krav i övrigt som uppställs
i lagen. Sparande som sker hos andra institut eller på villkor som avviker
från föreskrifter i lagen omfattas således inte heller av lagens bestämmel-
ser i övrigt.
179
Andra stycket
Att försäkringssparande inte omfattas av lagens bestämmelser följer
indirekt av reglerna i 1 kap. 5 § om tillåtna sparinstitut. Med hänsyn den
föreslagna sparformens likhet med ett sparande i form av P-försäkring
har emellertid i andra stycket för tydlighets skull intagits ett uttryckligt
stadgande att lagen inte gäller sparande som omfattas av försäkringsavtal.
Definitioner
1 kap. 2 §
Paragrafen innehåller definitioner av begreppen pensionssparavtai,
pensionssparrörelse, pensionssparinstitut, pensionssparare, pensionsspar-
konto, kontoinnehavare, värdepappersinstitut och fondpapper.
Med pensionssparavtai avses sådant avtal som anges i 1 kap. 1 § ,
dvs. ett avtal om individuellt pensionssparande med ett pensionssparin-
stitut. Vilka företag som kan få tillstånd till pensionssparrörelse och
därmed vara pensionssparinstitut anges i 1 kap. 5 §. Regler om pensions-
sparavtai finns i 3 kap. 1 och 2 §§.
Pensionssparrörelse är enligt lagens definition en verksamhet som
består i att erbjuda allmänheten pensionssparavtai. Föreskriften att
verksamheten skall rikta sig till allmänheten innebär att sparande som står
öppet endast för en sluten krets, t.ex. de anställda i ett visst företag faller
utanför lagens tillämpningsområde. Användningen av ordet "rörelse"
liksom kretsen av tillåtna sparinstitut indikerar vidare att verksamheten
skall bedrivas fortlöpande och yrkesmässigt.
Med pensionssparinstitut avses företag som fått Finansinspektionens
tillstånd att bedriva pensionssparrörelse. Regler om vilka företag som kan
beviljas sådant tillstånd och förutsättningarna för detta återfinns som
tidigare nämnts i 1 kap. 5 §. Bestämmelserna kommenteras vidare nedan.
En pensionssparare är som anges i paragrafen en person som träffat
avtal om pensionssparande med ett pensionssparinstitut.
Pensionssparkonto är det sammanhållande konto som skall föras av
pensionssparinstitutet. I 3 kap. 4 § anges vad som skall antecknas på
pensionssparkontot. Reglerna om sådana konton kommenteras närmare
i anslutning till denna paragraf.
Definitionen kontoinnehavare har tillagts paragrafen vid en genomgång
av de terminologiska oklarheter som påtalats av Lagrådet. Genom
användande av detta begrepp har lagtetexten kunnat förenklas och mellan
paragraferna varierande uttryckssätt i förekommande fall undvikas.
Kontoinnehavare till ett pensionssparkonto är dels pensionssparare, dvs.
de som ursprungligen har tecknat ett pensionssparavtai, dels de som
genom förmånstagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett
pensionssparvatal. Om flera samtidigt är förmånstagare och tillgångarna
inte fördelats mellan flera pensionssparkonton enligt bestämmelserna i 4
kap. 12 § tredje stycket är samtliga förmånstagare att anse som konto-
innehavare med avseende på det gemensamma kontot. Som framgår av
Prop. 1992:93/187
180
allmänmotiveringen är den som är berättigad enligt ett pensionssparavtai Prop. 1992:93/187
ägare till tillgångarna på pensionssparkontot. Denna äganderätt är dock
inskränkt genom begränsningarna i möjligheterna att förfoga över
tillgångarna. Med rätt enligt ett pensionssparavtai avses denna inskränkta
äganderätt, dvs. i första hand rätten att besluta om tillgångarnas
förvaltning inom de ramar som lagen ger och att uppbära regelbundna
betalningar enligt pensionssparavtalet.
Ett värdepappersinstitut är enligt 1 kap 2 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse ett företag som fått tillstånd att bedriva värde-
pappersrörelse. Kretsen av företag som kan erhålla sådant tillstånd utgörs
enligt samma lag av svenska aktiebolag, bankinstitut, dvs. bankaktiebo-
lag, sparbank, central föreningsbank och utländskt bankföretag som fått
tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet, samt utländska
värdepappersföretag. De närmare förutsättningarna för tillstånd för de
olika typerna av företag anges i 2 kap. lagen om värdepappersrörelse.
Fondpapper utgörs av vad som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument, dvs. aktie och obligation samt sådana
andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän
omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den
som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).
Sundhetskrav
1 kap. 3 §
I paragrafen uppställs ett grundläggande sundhetskrav för den som
bedriver pensionssparrörelse. Bestämmelsen är utformad efter förebild av
motsvarande regler i bl.a. lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Med anledning
av Lagrådets påpekanden i terminologiskt hänseende har det i lagråds-
remissen använda uttrycket "pensionssparmedel" ersatts med "tillgångar
på pensionssparkonton". Sundhetskravet skall ligga till grund för
prövningen av verksamhetens organisation och bedrivande. I detta
innefattas bedömning av t.ex. kontroll- och säkerhetsrutiner, utformning-
en av avtalsvillkor, rutiner för hantering av byte av pensionssparinstitut,
informationen och rådgivning till spararna och placeringstrategier. Vid
prövningen av om verksamheten kan anses vara sund bör särskild hänsyn
tas till att det är fråga om ett långsiktigt, ur spararens synvinkel bundet
sparande. Sundhetskravet skall givetvis tillämpas såväl vid den inledande
tillståndsprövningen som vid den löpande tillsynen.
Tillståndsplikt
1 kap. 4 §
Paragrafen innehåller det grundläggande tillståndskravet för bedrivande
av pensionssparrörelse, dvs. att härför fordras tillstånd av Finansinspek-
tionen. Skälet till detta har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.2).
Förutsättningarna för tillstånd kommenteras i anslutning till 1 kap. 5 och
6 §§.
181
Prop. 1992:93/187
1 kap. 5 §
Första stycket
Bestämmelsen anger vilka företag som får meddelas tillstånd att driva
pensionssparrörelse. Vad som avses med värdepappersinstitut anges ovan
i kommentaren till 1 kap. 2 §. Avgränsningen till värdepappersinstitut
innebär att pensionssparinstituten kommer att omfattas av de allmänna
bestämmelser som gäller för sådana företag, t.ex de rörelseregler och
regler om kapitaltäckning som gäller enligt bankrörelselagen och lagen
om värdepappersrörelse.
Andra stycket
Här ges kriterierna för den materiella tillståndsprövningen. Punkterna 1
och 3 fordrar ingen ytterligare kommentar. Innebörden i det i punkten 2
uppställda sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap. 3 §.
Sundhetskravet har också kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt
3.3, 3.6 och 3.11).
1 kap. 6 §
Bestämmelsen är utformad efter förebild i lagen om värdepappersrörelse.
Syftet är att ge Finansinspektionen ett fullgott underlag för bedömning av
tillståndsfrågan. Det framstår som naturligt att i planen bl.a. anges vilken
eller vilka sparformer verksamheten skall omfatta, hur dessa är tänkta att
utformas, rutiner för bokföring, registrering och förvaring av värde-
papper och andra uppgifter av betydelse för tillståndsfrågan. Några
detalj föreskrifter om verksamhetsplanens innehåll bör inte tas in i lagen.
Det bör i stället överlåtas åt regeringen, eller efter regeringens bemyndi-
gande, Finansinspektionen att vid behov meddela närmare föreskrifter
härom.
2 kap. Sparformer
2 kap. 1 §
Här anges de sparformer det individuella pensionssparandet omfattar. Av
formuleringen framgår att sparandet får fördelas mellan inlåning, andelar
1 värdepappersfond och andra fondpapper, dvs. aktier, obligationer m.m.
Tillgångarna på pensionssparkontot också flyttas mellan de olika
sparformerna och mellan olika placeringar. Detta framgår av 3 kap. 3 §.
De enskilda sparformerna kommenteras nedan.
2 kap. 2 §
Begreppet bankföretag omfattar både det som avses med bankinstitut i
1 kap. 2 § 3 lagen om värdepappersrörelse, d.v.s. bankaktiebolag, spar-
bank, central föreningsbank och utländskt bankföretag som fått tillstånd
182
att driva bankrörelse från filial här i landet, och utländskt bankföretag Prop. 1992:93/187
utan etablering i Sverige.
Inlåningsbegreppet har behandlats i prop. 1990/91:154 om rörelseregler
för bank m.m. I allmänmotiveringen (s. 52) uttalas som kännetecknande
för bankinlåning att den avser kontoinlåning från allmänheten med i
princip likalydande villkor från alla insättare, att behållningen är
nominellt säker och helt likvid och att den inte är förknippad med några
skyldigheter för insättama och inte heller kopplad till någon annan typ av
näringsverksamhet eller rörelse. Vidare framhålls att det är viktigt att
inlåningsverksamhet med dessa kännetecken förbehålls bankerna. Skälen
för sparformens avgränsning till inlåning i denna mening har behandlats
i allmänmotiveringen (avsnitt 3.4).
Finansinspektionen får enligt 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse
1 vissa fall lämna tillstånd för värdepappersbolag och utländska värde-
pappersföretag att ta emot medel på konto, d.v.s utan skyldighet att
avskilja insatta medel. Sådana insättningar är emellertid inte inlåning i
den mening som avses här och således inte heller en tillåten sparform.
Kontoinsättningar av detta slag får inte heller i övrigt användas inom det
individuella pensionssparandet. Detta har redovisats i allmänmotiveringen
(avsnitt 3.6).
2 kap. 3 §
Den nya lagen (1990:1114) om värdepappersfonder trädde i kraft den
1 januari 1991. Beträffande reglerna för sådana fonder hänvisas till lagen
och förarbetena till denna (prop. 1989/90:153, bet. 1990/91 :NU4, rskr.
1990/91:47). Reglerna i lagen om värdepappersfonder är en anpassning
till innehållet i EG:s direktiv (85/611/EEG) om samordning av lagar,
förordningar och administrativa föreskrifter som avser företag för
kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS-direktivet).
Hänvisningen i paragrafen till utländska fondföretag avser sådana som
uppfyller kraven i direktivet. De fonder som blir aktuella är således i
första hand fonder i länder inom EG, vilka är underkastade i allt
väsentligt samma regler som svenska fonder. Placeringar får dock ske
även i fonder i andra länder under förutsättning att de lyder under
motsvarande regler.
Placering får även ske i allemansfond enligt lagen (1983:890) om
allemanssparande. Beträffande vilka särskilda regler som då gäller
hänvisas till de föreslagna ändringarna i lagen om allemanssparande och
specialmotiveringen till dessa.
Andra fondpapper
2 kap. 4 §
Paragrafen reglerar placeringar i enskilda värdepapper. Begreppet
fondpapper har behandlats i anslutning till 1 kap 2 §. Häri ingår även
andel i värdepappersfond. Vad som avses i denna bestämmelse är således
andra fondpapper än andelar i värdepappersfond.
183
I paragrafen föreskrivs att placeringar får ske endast i papper som är Prop. 1992:93/187
noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som är
föremål för handel vid en marknad i utlandet som är reglerad och öppen
för allmänheten. För denna begränsning finns flera skäl. Generellt sett är
det endast marknader av detta slag som som kan tillgodose de krav på
säkerhet och likviditet i handeln som bör uppställas vid ett sparande av
detta slag. En annan viktig aspekt är de regler som normalt gäller vid
sådana marknader i fråga om information, såväl om själva handeln som
om utgivarna av noterade värdepapper. Vidare underlättas beräkningen
av den avkastningsskatt som föreslås väsentligt av att de tillgångar på
vilka skatten skall beräknas kan åsättas ett tillförlitligt marknadsvärde.
Beträffande vad som avses med börs och auktoriserad marknadsplats
och vilka regler som gäller för dessa hänvisas till lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet och förarbetena till denna lag (prop.
1991/92:113). Formuleringen "reglerad marknad som är öppen för all-
mänheten" har hämtats från placeringsreglema i 18 § lagen om värde-
pappersfonder, vilka i sin tur bygger på EGs direktiv om sådana fonder,
det s.k. UCITS-direktivet (85/622/EEG). Avgränsningen av begreppet
har belysts i den nämnda propositionen (s. 119 - 121).
3 kap. Pensionssparrörelse
Pensionssparavtai
3 kap. 1 §
I paragrafen uppställs ett krav på skriftlig form för pensionssparavtai.
Kravet motiveras av att avtalet ofta kommer att gälla under lång tid och
kan komma att tillämpas även efter spararens död. Obligatoriska
uppgifter är spartiden, tidpunkten då utbetalningarna skall börja och det
antal år utbetalningar skall ske. Med anledning av Lagrådets övervä-
ganden i fråga om uppdelningen av bestämmelser mellan lagen om
individuellt pensionssparande och olika skatteförfattningar har till före-
varande paragraf flyttats den tidigare i lagen om avkastningsskatt på
pensionsmedel föreslagna föreskriften att pensionssparavtalet även skall
innehålla fullmakt för pensionssparinstitutet att förfoga över tillgångar på
pensionssparkonto för betalning av avkastningsskatt. I ett pensionsspar-
avtai måste givetvis regleras även andra frågor. Särskilda föreskrifter
om avtalets innehåll i övrigt kan inte bedömas vara nödvändiga i lagen
om pensionssparande. Däremot föreskrivs att sådana villkor för att
civilrättsligt kunna åberopas mot kontoinnehavaren skall tas in i avtalet.
Motivet för detta är i huvudsak detsamma som för kravet på skriftlig
form. Regeln är också ägnad att inskärpa vikten av att pensionssparavtai
utformas på ett tydligt och fullständigt sätt. Den i lagrådsremissen
använda formuleringen "pensionspararen eller den som förvärvat rätt
enligt pensionssparavtalet" har ersatts med "kontoinnehavaren". Detta
begrepp har kommenterats under 1 kap. 2 §.
184
3 kap. 2 §
I paragrafen erinras om de krav som i inkomstskatterättsligt hänseende
ställs på innehållet i ett pensionssparavtai. Föreskrifter om detta föreslås
i punkt 3 av anvisningarna till 31 § KL. Den tidigare föreslagna
hänvisningen till lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel
har strukits med anledning av den ovan kommenterade ändringen i 1 §.
De skatterättsliga reglerna har behandlats utförligt i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4).
Sparmedlens förvaltning
3 kap. 3 §
I bestämmelsen uttrycks en grundprincip bakom den föreslagna lagstift-
ningen, nämligen att kontoinnehavaren själv, inom de ramar som lagen
anger, får bestämma hur tillgångarna vid varje tid skall förvaltas.
Pensionssparinstitutet skall således följa kontoinnehavarens anvisningar
i fråga om placeringar. Därvid måste givetvis iakttas de begränsningar
av tillåtna placeringar som följer av reglerna i 2 kap. Däremot gäller
inget krav på att t.ex aktier faktiskt måste förvärvas på en sådan marknad
som anges i 2 kap. 4 §, utan det är tillräckligt att de är noterade där. Ett
pensionssparinstitut kan således erbjuda kontoinnehavaren aktier ur eget
handelslager. I så fall måste dock reglerna i 3 kap 6 § iakttas. I lagen ges
inga föreskrifter om att placeringarna måste fördelas på visst sätt inom
eller mellan de olika sparformerna. Den som önskar prioritera säkerhet
i sparande kan som placering välja inlåning eller värdepappersfonder,
vilka är underkastade särskilda placeringsregler för att sprida riskerna.
Det föreligger emellertid inga lagliga hinder mot att hela kapitalet
placeras t.ex. i aktier i ett enda bolag, även om detta normalt ter sig
olämpligt ur riskspridningssynpunkt. Som en naturlig del i pensionsspar-
rörelse bör ingå att institutet i den utsträckning kontoinnehavaren önskar
och behöver det, bistår denne med placeringsråd och annan vägledning.
Härigenom torde i flertalet fall kunna undvikas förluster till följd av
oförsiktighet eller bristande kunskaper. Kontoinnehavaren kan också
uppdra åt pensionssparinstitutet att sköta placeringarna. Institutet skall
därvid självfallet iaktta föreskrifterna om tillåtna sparformer och de
begränsningar som kan följa av spararens instruktioner.
I paragrafen har med anledning av Lagrådets yttrande vissa terminolo-
giskajusteringar skett. Därjämte har en tidigare i ett andra stycke intagen
föreskrift om samråd mellan pensionssparinstitutet och spararen
beträffande vissa förvärv av fondpapper tagits bort. Den sistnämnda
ändringen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).
3 kap. 4 §
Pensionssparinstitutet skall för varje pensionssparavtai föra ett särskilt
pensionssparkonto. Detta skall skiljas från inlåningskonton. Pensionsspar-
kontot är det sammanhållande kontot för samtliga placeringar. På
pensionssparkontot skall fortlöpande antecknas alla förvaltningsåtgärder
Prop. 1992:93/187
185
som vidtas och kontot skall vid varje tidpunkt ge en samlad bild av hur Prop. 1992:93/187
kontoinnehavarens tillgångar är placerade. Bestämmelsen har kommente-
rats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).
3 kap. 5 §
Bestämmelsen följer av den valda lösningen att kontoinnehavaren förblir
ägare till medel som inte placeras som inlåning direkt i pensionssparinsti-
tutet. Sparmedel som inbetalas till annat pensionssparinstitut än bank
skall således avskiljas och hållas avskilda från institutets tillgångar.
Detsamma gäller fondpapper som förvärvas för kontoinnehavarens
räkning oavsett om institutet är en bank eller annat värdepappersinstitut.
Beträffande avskiljande och formerna härför gäller vanliga regler.
Avskiljandet innebär att tillgångarna inte kan utmätas för pensionssparin-
stitutets skulder och inte heller ingår i konkursboet i fall av institutets
konkurs. Frågor om avskiljande och hithörande frågor har behandlats i
allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).
3 kap. 6 §
Betämmelsen är tillkommen för att hindra att en kontoinnehavare
kringgår de regler som gäller för utbetalning från pensionssparkonto eller
regler om reavinstbeskattning genom transaktioner med t.ex någon när-
stående. Frågan om en avvikelse från marknadsvärdet skall anses före-
ligga eller inte kan inte ges ett generellt svar. Detta måste i stället
bedömas från fall till fall med beaktande av omständigheterna. En rikt-
punkt bör emellertid vara att priset skall ligga inom den prisvariation
som normalt förekommer under en dags handel. Bestämmelsen har också
berörts i allmänmotiveringen (avsnitt 3.4.3).
3 kap. 7 §
I bestämmelsen ges pensionssparinstitutet rätt att för i paragrafen angivna
ändamål avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto för att göra likvida
medel tillgängliga. Punkterna 1 och 2 fordrar ingen närmare kommentar.
Punkten 3 avser i första hand utsöknings- och familjerättsliga förhållan-
den. Avyttringen bör ske med utgångspunkt från vad som bedöms vara
mest förmånligt för kontoinnehavaren. Med anledning av Lagrådets
synpunkter har en i ett andra stycke tidigare intagen föreskrift om samråd
i fråga om vilka tillgångar som skall avyttras tagits bort. Denna ändring
har kommenterats i allmänmotiveringen.
Utbetalning och byte av pensionssparinstitut
3 kap. 8 §
Föreskriften om i vilka fall utbetalning får ske anger genom hänvisningen
till villkoren i pensionssparavtalet att det är fråga om ett bundet sparande.
I avtalet skall enligt de föreslagna reglerna i KL, till vilka hänvisas i 3
kap. 2 §, innehålla villkor bl.a. om när utbetalningar tidigast får börja.
186
Det närmare innehållet i dessa regler har behandlats i den allmänna Prop. 1992:93/187
motiveringen. Möjligheten till utbetalningar i andra fall avser i första
hand utsöknings- och familjerättsliga förhållanden.
3 kap. 9 §
Enligt bestämmelsen får spararen flytta tillgångarna mellan de tillåtna
sparformerna och också flytta pensionssparavtalet till ett annat pensions-
sparinstitut. Den sistnämnda flyttningsmöjligheten är primärt avsedd att
tillsammans med reglerna om information i 10, 11 och 12 §§ bidra till
konkurrens mellan instituten i fråga om avgifter och service. Flyttning av
pensionssparavtalet förutsätter att ett avtal träffas med ett annat pensions-
sparinstitut. Det avtal som träffas med detta institut skall därvid anses
utgöra en direkt fortsättning av det tidigare. Det åligger det institut med
vilket avtal ursprungligen träffats att kontrollera att det föreligger ett
avtal med ett annat institut innan några tillgångar överförs. Av 8 § följer
att några tillgångar inte får betalas ut till spararen. Överföringen skall i
stället ske mellan de berörda instituten. I 5 kap. 4 § finns en uttrycklig
reglel som förhindrar att skyddet mot utmätning m.m. försämras vid en
flyttning. Bestämmelsen kommenteras i anslutning till den paragrafen.
Frågan har också behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.9.4).
Vid flyttning får tas ut en avgift. På förslag av Lagrådet har den
tidigare föreslagna avgiftsbegränsningen ersatts med en föreskrift att
avgiften skall vara skälig. Även denna fråga har behandlats i allmänmoti-
veringen (avsnitt 3.8).
I 6 kap. 3 § regleras flyttning av sparmedel i samband med avveckling
av pensionssparrörelse. För flyttning i sådant fall får avgift inte tas ut.
Information
3 kap. 10 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad som gäller om avräkningsnotor,
men omfattar här även andra transaktioner såsom flyttning av medel
mellan olika inlåningskonton. Regeln gäller om inte annat har avtalats
mellan parterna. Sådant undantag kan aktualiseras t.ex i de fall konto-
innehavaren uppdragit åt institutet att bestämma hur sparmedlen skall
placeras och inte själv tar aktiv del i förvaltningen. Alla transaktioner
skall dock redovisas på pensionssparkontot enligt reglerna i 4 § och
anges i den årliga redovisningen enligt 11 §.
3 kap. 11 §
I paragrafen åläggs pensionssparinstitutet skyldighet att årligen ge
kontoinnehavaren en utförlig redovisning av tillgångarnas förvaltning.
Denna regel är tvingande. Kontoinnehavaren får härigenom en överblick
av tillgångarnas placering, värde och avkastning. I redovisningen kan
också avläsas vilka kostnader som varit förenade med sparandet.
187
3 kap. 12 §
Genom bestämmelsen tillförsäkras en kontoinnehavare vars innehav av
fondpapper är förvaltarregistrerat i pensionssparinstitutets namn samma
information som om han varit registrerad som ägare under eget namn.
Den information som avses är i första hand årsredovisningar o.d. men
bestämmelsen gäller även annan information som t.ex. ett bolag skickar
till sina aktieägare. Som i 10 § gäller regeln endast om inte annat avtalats
mellan parterna. Den som inte har intresse av sådan information kan
således avstå.
4 kap. Spararens förfoganden
Allmänna bestämmelser
4 kap. 1 §
Första stycket
Bestämmelsen, som är utformad huvudsakligen efter förebild av 3 §
andra stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal, innehåller en civil-
rättslig ogiltighetsregel beträffande förfoganden över tillgångar på ett
pensionssparkonto eller över den rätt som följer av ett sparavtal om
förfogandet skett i strid mot lagens bestämmelser eller mot villkor som
enligt KL skall tas tas in i avtalet. De sistnämnda villkoren skall enligt
förslaget till ändring i KL tas in i punkt 3 tionde stycket av anvisningarna
till 31 §. Vad som avses med rätt enligt ett pensionssparavtai har
kommenterats i anslutning till 1 kap. 2 §.
Andra stycket
I 5 kap. 5 § utsökningsbalken finns ett principiellt förbud mot utmätning
av egendom som inte får överlåtas. Med hänsyn till denna föreskrift
behövs en regel om att överlåtelseförbudet som sådant inte hindrar
utmätning och andra exekutiva förfaranden. I 3 § försäkringsavtalslagen
finns en regel med samma innebörd. Med anledning av vad Lagrådet
uttalat har dock i förevarande paragraf ett förbehåll för föreskrift i lag
eller annan författning tagits bort.
4 kap. 2 §
I paragrafen har skett terminologiska justeringar med anledning av vad
Lagrådet uttalat.
I tydlighetssyfte anges uttryckligen att lagens begränsningar i fråga om
möjligheterna att förfoga över medel på ett pensionssparkonto inte gäller
om pensionssparavtalet upphör att gälla. Bestämmelsen anknyter till
reglerna i 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § om att pensionssparavtalet upphör
i de fall som anges i paragraferna.
Prop. 1992:93/187
188
4 kap. 3 §
Det individuella pensionssparandet är konstruerat så att kontoinnehavaren
är ägare till värdepapper och fondandelar som antecknats på pensions-
sparkontot. I olika situationer kan då en samäganderätt uppkomma. Så
kan t.ex. bli fallet om pensionsspararen avlider och flera personer är
insatta som förmånstagare. Samäganderättslagen skulle då bli tillämplig.
Den lagens regler, t.ex. om förordnande av god man och om färsäljning
på offentlig auktion, framstår dock som onödigt tyngande, eftersom
samäganderätten inom det individuella pensionssparandet kan avse endast
ett slags lätt omsättbara tillgångar som dessutom förvaltas av särskilda
institut. Genom en särskild bestämmelse undantas därför tillgångar på ett
pensionssparkonto från samäganderättslagens tillämpningsområde.
Samägandesituationer regleras i stället 4 kap. 12 och 16 §§ lagen om
individuellt pensionssparande. Dessa bestämmelser kommenteras i
anslutning till resp, paragraf.
Förmånstagarförordnande
4 kap. 4 §
Första stycket
Stadgandet svarar mot 102 § försäkringsavtalslagen som innehåller den
grundläggande regeln om möjlighet för försäkringstagaren att förordna
förmånstagare, varvid förordnandet kan göras oåterkalleligt. Kretsen av
förmånstagare begränsas till nära anhöriga på sätt som anges i punkt 3
nionde stycket av anvisningarna till 31 § KL.
Andra stycket
Regeln svarar mot 106 § försäkringsavtalslagen och avser fallet att
förmånstagaren avlider före pensionsspararen.
4 kap. 5 §
Första stycket
Efter förebild i 103 § försäkringsavtalslagen gäller formkravet att ett
förmånstagarförordnande och återkallelse därav skall skriftligen meddelas
pensionssparinstitutet eller dokumenteras i pensionssparavtalet. Paragra-
fen har i övrigt utformats i enlighet med den nyligen gjorda ändringen i
103 § försäkringsavtalslagen (prop. 1992/93:148, bet. 1992/93:LU23,
rskr. 1992/93:169, SFS 1993:131) I fråga om skälen för förslaget i detta
avseende hänvisas till den propositionen.
Andra stycket
Bestämmelsen har i huvudsak oförändrad överförts från den nya lydelsen
av i 103 § andra stycket försäkringsavtalslagen som angetts ovan.
Prop. 1992:93/187
189
Verkan av förmånstagarförordnande
4 kap. 6 §
Paragrafen svarar mot 104 § första stycket försäkringsavtalslagen och
innehåller huvudregeln att sparmedlen inte ingår i spararens kvarlåten-
skap, om en förmånstagare har förordnats. Avlider pensionsspararen utan
att förmånstagare förordnats upphör pensionssparavtalet att gälla. Verkan
av detta har behandlats i anslutning till 2 §.
Jämkning av förmånstagarförordnande
4 kap. 7 §
Den i paragrafen angivna jämkningsregeln till förmån för efterlevande
make eller bröstarvinge har utformats efter mönster av bestämmelsen i
104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Med anledning av Lagrådets
yttrande angående verkan av jämkning har formuleringen "rätten till
pensionssparmedlen” ersatts med "tillgångarna på pensionssparkontot"
för att markera att det är fråga om en engångsbetalning till maken eller
bröstarvingen.
4 kap. 8 §
Här återfinns motsvarigheten till den jämkningsregel som i försäkringsav-
talslagen finns i 104 § tredje stycket. Det är alltså fråga om en situation
då spararen avlider sedan det dömts till äktenskapsskillnad mellan honom
och hans maka eller sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts. Vid
försäkring skall, såsom Lagrådet påpekat, prövningen av om maken "får
ut sin andel" grundas på försäkringens återköpsvärde. Eftersom något
återköpsvärde inte finns vid det individuella pensionssparandet får vid
beräkningen användas marknadsvärdet av tillgångarna på pensionsspar-
kontot. På motsvarande sätt som skett i 7 § har paragrafen omformulerats
för att markera att det även i denna situation är fråga om en engångsbe-
talning.
4 kap. 9 §
I likhet med vad som gäller enligt försäkringsavtalslagen (104 § Ijärde
stycket) gäller en ettårig preskriptionstid för väckande av talan mot en
förmånstagare om jämkning enligt vad som anges i 7 och 8 §§.
Tolkning av förmånstagarförordnande
4 kap. 10 §
I 105 § försäkringsavtalslagen finns vissa tolkningsregler i fråga om
bestämmelser som rör en förmånstagares rätt till försäkringsbelopp. I
andra stycket anges att om make betecknats som förmånstagare förord-
nandet skall gälla för den som försäkringstagaren var gift med vid sin
död. Vidare skall ett sådant förordnande anses förfallet om mål om
äktenskapsskillnad mellan makarna då pågick. I tredje stycket föreskrivs
Prop. 1992:93/187
190
att i det fall försäkringstagarens barn insatts som förmånstagare, Prop. 1992:93/187
förordnandet skall gälla till förmån för försäkringstagarens bröstarvingar,
därvid beloppet skall fördelas mellan dem efter de grunder som gäller i
fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Fjärde stycket innehåller
tolkningsregler för det fall make och barn insatts som förmånstagare.
I förevarande paragraf har föreskrivits att nämnda tolkningsregler i
försäkringsavtalslagen skall på motsvarande sätt tillämpas beträffande
tolkningen av bestämmelser om förmånstagares rätt enligt ett pensions-
sparavtai.
Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande
4 kap. 11 §
Bestämmelsen svarar mot 109 § försäkringsavtalslagen och anger att en
förmånstagare inte under spararens livstid får förfoga över sin rätt enligt
pensionssparavtalet. Detta gäller oavsett att förordnandet gjorts oåterkal-
leligt.
4 kap. 12 §
I pragrafen har terminologiska justeringar skett med anledning av
lagrådets yttrande.
Första stycket
Bestämmelsen ankyter till 11 § och anger ramarna för en förmånstagares
förfoganden sedan förordnandet börjat tillämpas. Grundregeln är att
förmånstagaren inträder i pensionsspararens rätt enligt pensionssparav-
talet. Förmånstagaren får således göra omplaceringar och också byta
pensionssparinstitut. Förmånstagaren får däremot inte ändra vad som
bestämts i pensionssparavtalet om utbetalningarnas storlek eller utbetal-
ningstiden eller själv förordna förmånstagare. Sådana förfaranden skulle
om flera insatts som förmånstagare efter varandra kunna inkräkta på en
senare förmånstagares rätt. Det skulle också kunna göra förvaltningen av
sparmedlen komplicerad och svåröverskådlig, t.ex. om flera samtidiga
förmånstagare var för sig ändrar utbetalningstidema och sätter in egna
förmånstagare. För att göra regleringen kongruent med vad Lagrådet
förordat i fråga om makes rätt efter bodelning (jfr 16 §) har i paragrafen
tagits in en föreskrift att förmånstagare inte heller får göra inbetalningar
till pensionssparkontot.
Andra stycket
Bestämmelsen avser situationen att flera samtidigt inträder som förmåns-
tagare. Det mest praktiska exemplet är kanske att förordnandet gjorts till
förmån för pensionsspararens barn eller make/maka och barn. Som
angetts i anslutning till 3 § gäller då inte samäganderättslagen. I
förevarande stycke har i stället intagits bestämmelser som i materiellt
avseende väsentligen motsvarar de grundläggande reglerna i den lagen.
191
Omplaceringar och byte av pensionssparinstitut fordrar således samtliga Prop. 1992:93/187
förmånstagares samtycke. Några undantagsregler motsvarande de i sam-
äganderättslagen har med hänsyn till tillgångarnas art inte ansetts
nödvändiga. Vid längre sjukdom eller frånvaro torde förmånstagaren i
allmänhet företrädas god man enligt reglerna i föräldrabalken. Det före-
ligger inte heller några hinder mot att en förmånstagare enligt vanliga
regler ger någon annan fullmakt att företräda honom.
Tredje stycket
Om förmånstagama inte kan enas, kan några förvaltningsåtgärder inte
vidtas. En sådan låsning är olämplig. I tredje stycket föreskrivs därför att
en förmånstagare i sådant fall kan begära att pensionssparinstitutet skall
upprätta ett konto för var och en av förmånstagama och fördela till-
gångarna mellan kontona. En sådan delning kan också föreskrivas av
pensionsspararen i anslutning till förmånstagarförordnandet. Varje
förmånstagare kan därefter själv besluta om tillgångarna på sitt konto
inom ramen för reglerna i första stycket. Vid fördelningen skall
förmånstagama anses ha lika rätt till pensionssparmedlen om inte
pensionsspararen fördelat andelama på annat sätt i förordnandet.
4 kap. 13 §
I 111 § försäkringsavtalslagen anges att ett återkalleligt förordnande om
förmånstagare förfaller, om försäkringstagaren överlåter den rätt
försäkringsavtalet medför i förhållande till försäkringsgivaren. Samma
verkan torde följa av bodelning och utmätning.
I överensstämmelse med det sagda föreskrivs i denna paragraf att ett
förmånstagarförordnande upphör att gälla, om rätten enligt ett pensions-
sparavtai övergått på arman av arman orsak än pensionsspararens eller en
tidigare förmånstagares död och om det är fråga om ett förordnande som
kan återkallas. Som framgått av den allmänna motiveringen blir dock
möjligheterna till övergång av sparmedlen till annan kraftigt begränsade.
I paragrafen har skett en terminologisk justering med anledning av
Lagrådets yttrande.
4 kap. 14 §
Första stycket
Här anges som huvudregel att pensionsparavtalet upphör att gälla om
sedan pensionsspararen avlidit också förmånstagaren avlider. Tillgodo-
havandet på pensionssparkontot faller då ut i förmånstagarens dödsbo.
Härvid gäller reglerna i 2 §. Efter förslag av Lagrådet har för det fall att
det finns flera samtidiga förmånstagare tillagts en bestämmelse som anger
att regeln i första meningen då gäller till den del tillgångarna vid en
fördelning enligt 12 § tredje stycket belöper på den avlidne.
192
Andra stycket
Regeln stadgar undantag från huvudregeln i första stycket för det fall
spararen i det ursprungliga förmånstagarförordnandet föreskrivit att detta
skall övergå på annan om den förste förmånstagaren avlider. Även för
förordnanden av detta slag gäller KL:s bestämmelser i fråga om kretsen
av tillåtna förmånstagare.
4 kap. 15 §
I paragrafen upptas de bestämmelser som - i enlighet med vad som
redovisats i den allmänna motiveringen - svarar mot de regler som
fr.o.m. 1992 gäller i fråga om förverkande av eventuell rätt till försäk-
ringsbelopp när någon orsakat en försäkringstagares eller en förmåns-
tagares död genom vissa våldsbrott. I förhållande till den i lagrådsre-
missen föreslagna lydelsen har föremålet för förverkandet angetts som
"gärningsmannens rätt enligt ett pensionssparavtai", eftersom bestämmel-
sen endast avser förmånstagarförvärv. Om förmånstagarförordnande
saknas upphör pensionssparavtalet att gälla vid dödsfallet och tillgångarna
faller då ut i dödsboet efter den avlidne. Därvid gäller i stället reglerna
i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätten att ta arv eller testamente.
4 kap. 16 §
I paragrafen regleras fallet att rätten enligt ett pensionssparavtai vid
bodelning helt eller delvis tillagts kontoinnehavarens make. Om rätten
enligt pensionssparavtalet i sin helhet övergått till den andre maken
övertar denne också pensionssparkontot. Har rätten enligt avtalet delats
skall pensionssparinstitutet upprätta ett pensionssparavtai även för den
andre maken och fördela tillgångarna mellan kontona i enlighet med vad
som bestämts vid bodelningen. Genom hänvisning till vad som gäller för
förmånstagare enligt 12 § första stycket anges att den som genom
bodelning förvärvat rätt enligt ett pensionssparavtai inte får göra egna
inbetalningar till pensionssparkontot och inte heller ändra vad som
bestämts om utbetalningarnas storlek eller utbetalningstiden eller själv
förordna förmånstagare.
Paragrafen har utformats med ledning av vad Lagrådet förordat.
5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer
5 kap. 1 §
Utgångspunkten är, som framgår av allmänmotiveringen, att rätten till
medel enligt pensionssparavtai så långt möjligt likställs med annan
egendom vad gäller möjligheten till utmätning för spararens skulder.
Efter den princip som gäller enligt försäkringsavtalslagen (116 § första
stycket) undantas genom bestämmelser i förevarande paragraf från
utmätning fall, där sparandet sker över en längre spartid och har en viss
jämnhet. Bestämmelsen har dock vad gäller bestämmandet av rekvisitet
för jämna betalningar en arman utformning än motsvarigheten i försäk-
Prop. 1992:93/187
193
13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187
ringsavtalslagen. Utmätning får ske om spartiden enligt avtalet understi- Prop. 1992:93/187
ger tio år eller om pensionsspararen något år betalat in ett belopp som är
mer än dubbelt så stort som genomsnittet av de årliga betalningar som
skett under spartiden. Det sistnämnda innebär att utmätningsskyddet
påverkas både av avbrott i sparandet och variationer i inbetalningarnas
storlek. Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt
3.9.4). Om det föreligger ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande och
pensionsspararen således inte kan förfoga över rätten enligt pensionsspar-
avtalet torde följa av allmänna principer att inte heller utmätning får ske.
5 kap. 2 §
Om en förmånstagare har insatts ingår belopp som utbetalas efter
spararens död inte i dennes kvarlåtenskap (4 kap. 6 §). I denna paragraf
öppnas - som en motsvarighet till 116 § andra stycket försäkringsavtals-
lagen - möjlighet för den avlidnes borgenärer att ta i anspråk tillgångar
på ett pensionssparkonto, om det är fråga om ett icke utmätningsfritt
sparande med ett återkalleligt förmånstagarförordnande.
5 kap. 3 §
Bestämmelserna i 117 § försäkringsavtalslagen om möjlighet under vissa
förutsättningar till återvinning i konkurs m.m. har getts motsvarande
tillämpning på sparande enligt denna lag.
5 kap. 4 §
I en ny paragraf har på Lagrådets inrådan tagits in uttryckliga bestäm-
melser om att full kontinuitet i exekutionshänseende skall gälla mellan
nya och gamla konton vid byte av pensionssparinstitut. Detta innebär att
den överföring till ett nytt pensionssparkonto som sker efter ett byte av
pensionssparinstitut inte skall anses som en inbetalning i den mening som
avses i detta kapitel och således inte påverka spararens skydd mot
exekutiva åtgärder. På motsvarande sätt skall prövningen av om till-
gångar på ett pensionssparkonto får tas i anspråk ske utifrån det
ursprungliga pensionssparavtalet. Ett byte av pensionssparinstitut skall
således inte heller i dessa avseenden påverka spararens skydd.
6 kap. Avveckling av pensionssparrörelse
Obligatorisk avveckling
6 kap. 1 §
Bestämmelsen innehåller en uttrycklig föreskrift att pensionssparrörelse
skall upphöra i de fall som anges i paragrafen.
194
Frivillig avveckling Prop. 1992:93/187
6 kap. 2 §
Första stycket
Pensionssparrörelse får i annat fall än som anges i 1 § avvecklas endast
med Finansinspektionens tillstånd. Regeln betingas av hänsyn till
kontoinnehavama. Något rent förbud mot avveckling av pensionssparrö-
relsen på institutets initiativ bör emellertid inte uppställas. Ett sådant
förbud skulle t.ex. kunna kringås genom ett avsiktligt framkallande av en
återkallelse av tillståndet och därmed en avveckling. Detta framstår som
olämpligt. Tillstånd får meddelas om avvecklingen bedöms kunna
genomföras utan försämring av komntoinnehavamas ställning eller om
det finns särskilda skäl. Sådana skäl skulle t.ex. kunna vara att rörelsen
drar oproportionerligt höga kostnader i förhållande till sin storlek eller
att den övriga rörelsens inriktning skall ändras på sådant sätt att det inte
skäligen kan begäras att pensionssparrörelsen skall fortsättas. Även andra
skäl för tillstånd kan föreligga. Bestämmelsen har behandlats i allmän-
motiveringen.
Andra stycket
För att Finansinspektionen skall kunna göra en bedömning av förutsätt-
ningarna för tillstånd till avvecklingen och av allmänna tillsynsskäl skall
ansökan åtföljas av en plan för hur avvecklingen skall ske. Institutet skall
även i övrigt lämna de upplysningar som inspektionen begär.
Genomförande av avvecklingen
6 kap. 3 §
Paragrafen reglerar det inledande skedet i en avveckling. Med hänsyn till
den fria flyttningsrätt mellan olika institut som i övrigt gäller inom
pensionssparandet bör kontoinnehavama även i en avvecklingssituation
beredas tillfälle att i första hand själva välja till vilket institut de vill
flytta sina sparmedel. Det kan dock inte antas att alla berörda utnyttja sin
flyttningsrätt och ett antal pensionssparavtai kommer då att kvarstå. I
nästa paragraf föreskrivs för detta fall överlåtelse av det återstående
beståndet. För att en sådan överlåtelse skall kunna genomföras på ett
ordnat sätt krävs att beståndet av pensionssparavtai inte fortlöpande
förändras. Av detta skäl har i förevarande paragraf föreskrivits att
flyttning inte får ske efter utgången av en viss tidsfrist. Som angetts i
anslutning till 3 kap. 9 § får avgift inte tas ut för flyttning av sparmedel
enligt denna paragraf.
6 kap. 4 §
Bestämmelsen har i huvudsak oförändrad överförts från 14 kap. 26 §
försäkringsrörelselagen. Reglerna gäller dock här oberoende av skälet för
avvecklingen. Vidare saknas motsvarighet till det registreringsförfarande
195
som gäller enligt försäkringsrörelselagen. Sedan en överlåtelse skett Prop. 1992:93/187
gäller inte längre begränsningen i föregående paragraf, utan kontoinne-
havaren kan härefter enligt de vanliga reglerna byta sparinstitut om han
så önskar.
6 kap. 5 §
Bestämmelsen reglerar fallet att det efter de åtgärder som skall vidtas
enligt 3 och 4 §§ ändå finns ett kvarstånde bestånd av pensionssparavtai.
Förebilden till bestämmelsen finns i 14 kap. 27 § försäkringsrörelselagen.
Skillnaderna i utformningen betingas av pensionssparandets annorlunda
konstruktion. Således föreskrivs att de återstående avtalen upphör att
gälla efter utgången av den angivna fristen. Av bestämmelsen i 4 kap.
2 § framgår att kontoinnehavaren därefter fritt får förfoga över tillgångar
som antecknats på pensionssparkontot. Enligt bestämmelsen i 32 §
1 mom. första stycket j kommunalskattelagen skall dock först en avskatt-
ning ske av värdet av tillgångarna på kontot. En erinran om detta har
tagits in i 4 kap. 2 § andra stycket.
Övriga bestämmelser
6 kap. 6 §
Paragrafen innehåller förbud mot att träffa nya pensionssparavtai när en
avveckling är inledd eller förestående. En liknande bestämmelse finns i
14 kap. 23 § försäkringsrörelselagen.
6 kap. 7 §
I paragrafen föreskrivs att pensionsutbetalningama i angivet fall skall
fortsätta i den mån det finns avskilda medel tillgängliga.
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillsynens inriktning
7 kap. 1 §
I bestämmelsen ges en allmän anvisning om tillsynens inriktning.
Innebörden i sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap. 3 §.
Övriga tillsynsfrågor
7 kap. 2 §
I paragrafen utnyttjas genom hänvisning till lagen om värdepappersrörelse
den lagens generella regler om tillsyn över värdepappersinstitut och om
överklagande av Finansinspektionens beslut i tillsynsfrågor. Vad som där
anges gälla enligt den lagen skall i stället avse lagen om individuellt
pensionssparande.
196
7 kap. 3 §
Enligt 1 kap. 5 § får tillstånd att bedriva pensionssparrörelse endast
meddelas företag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse. I
konsekvens härmed skall om sådant tillstånd återkallas eller annars
upphör att gälla detsamma gälla även tillståndet att bedriva pensionsspar-
rörelse.
Avgifter till Finansinspektionen
7 kap. 4 §
Bestämmelsen, som betecknades 7 kap. 5 § i lagrådsremissens förslag,
har hämtas från 11 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverk-
samhet. Beträffande motiven för den föreslagna utformningen hänvisas
till förarbetena till denna lag (prop. 1991/92:113 s. 138 - 140 och 209 -
210).
Ikraftträdandebestämmelser
I punkten 2 medges av praktiska skäl att tillståndsfrågor får prövas redan
före ikraftträdandet.
20 kap. 5 §
I paragrafens andra stycke har tillagts en föreskrift att bouppteckningen
skall innehålla uppgift även om tillgångar på pensionssparkonto som till
följd av att förmånstagare förordnats inte ingår i den dödes kvarlåten-
skap. Därjämte har gjorts en språklig bearbetning.
7 kap. 2 §
Första stycket
Förslaget bygger på paragrafens lydelse enligt lagen (1993:130) om
ändring i äktenskapsbalken, vilken träder i kraft den 1 april 1993. Genom
den lagen införs i äktenskapsbalken en bestämmelse om att egendom som
har förvärvats genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycks-
fallsförsäkring eller sjukförsäkring som har tecknats av någon annan än
den andra maken skall vara mottagarens enskilda egendom om försäk-
ringstagaren har föreskrivit det. Det nu föreslagna tillägget i punkten 5
syftar till att jämställa reglerna om förmånstagare i det individuella
pensionssparandet med dem vid försäkring, såvitt angår möjligheten att
i förordnandet ange att utfallande belopp skall vara mottagarens enskilda
egendom.
Prop. 1992:93/187
197
10 kap. 3 §
Tredje stycket
I paragrafen har i ett nytt tredje stycke tagits in en bestämmelse om att
pension som tillkommer någon av makarna enligt lagen om individuellt
pensionssparande skall undantas från bodelning. Bestämmelsen har sin
grund i att det inom det individuella pensionssparandet inte kan göras
någon skillnad mellan ålders- och invalidpension resp, efterlevandepen-
sion. Innebörden av bestämmelsen blir att pension enligt ett pensions-
sparavtai i bodelninghänseende kommer att jämställas med en på en
försäkring grundad rätt till ålders- eller invalidpension. Den kommer
således att undantas från bodelningen. Bestämmelsen har kommenterats
i allmänmotiveringen.
Fjärde stycket
Stycket, som tidigare utgjorde paragrafens tredje stycke, kompletteras
med en hänvisning till det nu tillagda tredje stycket. Härigenom kommer
den i stycket intagna jämkningsregeln att bli tillämplig även på det
individuella pensionssparandet. Jämkningsmöjligheten har kommenterats
i allmänmotiveringen.
10 kap. 4 och 5 §§, 11 kap. 4 § och 13 kap. 4 §
Dessa ändringar i balken har karaktär av konsekvensändringar och syftar
till att jämställa det individuella pensionsparandet med sparande i P-
försäkring. Den föreslagna lydelsen av 13 kap. 4 § har justerats i
enlighet med vad Lagrådet förordat.
1 §
Första stycket
Lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även sparande i
andelar i allemansfond enligt bestämmelserna i lagen om individuellt
pensionssparande. Innebörden av detta är alltså att placeringar i det
individuella pensionssparandet kan göras i allemansfonder. Däremot kan
placering inte ske på allemanssparkonto. Om en placering har gjorts i
andelar i allemansfond gäller inte de särskilda bestämmelserna om
skattelättnader för allemanssparande. I stället sker beskattningen i form
av avkastningsskatt enligt skattereglerna för det individuella pensionsspar-
andet.
Andra stycket
Lagens första paragraf kompletteras med ett nytt andra stycke där
sparande i allemansfond inom det individuella pensionssparandet undantas
från vissa av lagens bestämmelser. Dessa avser bl.a. insättningsbegräns-
Prop. 1992:93/187
198
ningar, vissa avgifter, utbetalning vid överlåtelse, allemanssparkonton Prop. 1992:93/187
och de särskilda reglerna om företagsanknutna allemansfonder.
Regeln i punkt 6 om jämställande av homosexuella sambor med andra
sambor när det gäller förmånstagare till P-försäkring har utvidgats med
en motsvarande bestämmelse för utbetalningar från ett pensionssparkonto
till en efterlevande.
1 §
Det särskilda begreppet försäkringspremiefonder utmönstras. Försäkrings-
premierna skall fortsättningvis i princip kunna placeras i alla fonder som
omfattas av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
3§
Första stycket
För försäkringsbolaget skall alltjämt, om inte annat anges i denna lag,
gälla vad som sägs i försäkringsrörelselagen. Eftersom det inte kommer
att finnas någon särskild form av fonder för försäkringspremier erfordras
ingen hänvisning till lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Denna
lag blir i stället automatiskt tillämplig.
4 §
Första stycket
Begreppet försäkringspremiefond ersätts med värdepappersfond som en
konsekvens av att det förstnämnda begreppet avskaffas.
Andra stycket
I ett nytillagt andra stycke ges försäkringsbolag möjlighet att i sina
villkor begränsa antalet fonder som står öppna för placeringar av
försäkringspremier. Begränsningsmöjligheten föranleds av att försäkrings-
bolagen i annat fall skulle komma att åläggas en principiell skyldighet att
placera medel i alla på marknaden befintliga fonder, vilket skulle
medföra svårigheter och kostnader. I allmänmotiveringen (avsnitt 3.12)
har angetts att denna möjlighet inte får användas för att inskränka
försäkringstagarnas valfrihet i förhållande till vad som gäller i dag.
5 §
Paragrafen har ändrats som en konsekvens av att begreppet försäkrings-
premiefond försvinner.
199
9§
Prop. 1992:93/187
Begreppet försäkringspremiefond som en lagteknisk definition tas bort.
Försäkringsbolag skall emellertid även fortsättningsvis ha möjlighet att
utan de begränsningar som anges i 7 kap. 17 a § försäkringsrörelselagen
äga fondbolag som förvaltar försäkringspremier. Den tidigare hänvisning-
en till 7 kap 17 § måste av dessa skäl modifieras. Här anges därför att
försäkringsbolag utan hinder av begränsningarna i 7 kap. 17 a § försäk-
ringsrörelselagen skall kunna äga aktier i fondbolag som är inriktade på
försäkringspremieförvaltning.
3 kap. 4 §
I paragrafen tas i ett nytt sista stycke in en erinran om att värdepappers-
institut även har möjlighet att bedriva pensionssparrörelse.
32 § 1 mom.
Genom den föreslagna nya lydelsen av bestämmelsen i punkt 1 första
stycket av anvisningarna till 31 § KL får utbetalningar från ett pensions-
sparkonto normalt karaktär av pension. Bestämmelsen i första stycket av
detta moment under punkten b leder till att sådana utbetalningar kommer
att beskattas som intäkt av tjänst.
Ett tillägg har gjorts i momentet genom en ny punkt j i första stycket
och ett nytt andra stycke. Den ny införda regeln tar sikte på fyra olika
situationer. Det är dels det fallet att innehavaren av ett pensionssparkonto
avlider utan att ett giltigt förmånstagarförordnande finns, dels det fallet
att förmånstagare till utbetalningar från ett sådant konto avlidit utan att
rätten till utbetalningarna från kontot skall övergå till ny förmånstagare,
dels det fallet att pensionssparavtalet upphör att gälla i samband med
avvecklingen av en pensionssparrörelse enligt 6 kap. 5 § lagen om
individuellt pensionssparande och dels fall då tillgångar på kontot tas i
anspråk på grund av utmätning, konkurs eller ackord. I de två första
fallen skall den del av behållningen på kontot som efter dödsfallet ingår
i pensionsspararens resp, förmånstagarens kvarlåtenskap utgöra inkomst
och tas till beskattning som intäkt av tjänst. Värdepapper och kontanta
medel som är hänförliga till kontot skall ingå i underlaget för avskatt-
ningen. Tillgångarna på kontot värderas till sina marknadsvärden.
Skatteplikten utlöses när rätten att förfoga över kontobehållningen inte
längre bestäms av pensionssparavtalet. I de två först nämnda situationerna
inträder skattskyldigheten således vid dödsfallet. Det blir då dödsboet
efter pensionsspararen resp, förmånstagaren som blir skyldigt att redovisa
kontobehållningen till beskattning i den deklaration som inges för
dödsfallsåret. Kontobehållningen kommer i dessa fall att läggas samman
med den avlidnes och dödsboets övriga förvärvsinkomster under det
beskattningsåret. Dödsboet blir skyldigt att på vanligt sätt betala skatten.
200
Skattskyldighetens inträde i avskattningsfallen regleras särskilt i punkt 4 Prop. 1992:93/187
av anvisningarna till 41 § KL.
När pensionssparavtalet upphör att gälla för del av tillgångarna på
kontot eller för hela behållningen utlöses avskattningen. Avskattningen
omfattar de tillgångar som inte längre regleras av avtalet. Medlen som
lämnar kontot beskattas efter avskattningen på vanligt sätt. Det betyder
att ränta eller annan löpande avkastning som belöper på kontotillgångama
efter avskattningen beskattas som inkomst av kapital. Även reavinstbe-
skattningen vid avyttring av tillgångar hänförliga till kontot sker efter
avskattningen under inkomst av kapital. De marknadsvärden som använts
vid avskattningen utgör anskaffningsvärde för resp, värdepapper. Det nu
sagda gäller oavsett om tillgångarna finns kvar i dödsboet eller har
skiftats ut till dödsbodelägarna. Det bör understrykas att ett byte av
kontoinnehavare eller pensionssparinstitut i sig inte utlöser avskattning på
grund av den kontinuitetsprincip som gäller för avtalet. Principen innebär
att det avtal som kommer att gälla efter bytet utgör en direkt fortsättning
av det ursprungliga avtalet och således inte ett fristående avtal.
Om förmånstagare är insatt kommer denne att uppbära utbetalningarna
från kontot efter pensionsspararens död och beskattning enligt punkten j
blir inte aktuell annat än om förordnandet endast omfattar viss del av
kontobehållningen. Detsamma gäller om en ny förmånstagare träder in
1 rätten till utbetalningarna vid en tidigare förmånstagares död. I dessa
fall beskattas utfallande belopp i stället som pension enligt punkt b i
momentets första stycke.
Bestämmelsen om avskattning vid en pensionssparrörelses avveckling
tillämpas på motsvarande sätt. Skatteplikten utlöses när den skattskyldige
får rätt att förfoga över sparmedlen vid pensionssparavtalets upphörande
(jfr punkt 4 av anvisningarna till 41 § KL).
Avskattning skall också ske för de tillgångar på kontot som utmäts eller
tas i anspråk genom konkurs eller ackord. I detta fall är den person som
överlåter tillgångarna skattskyldig.
Vid avskattning beräknas skatt på behållningen efter avräkning för den
avkastningsskatt som belöper på kontot. En särskild bestämmelse om
jämkning av avkastningsskatten finns i 9 § lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel. Behållningen skall självfallet också
reduceras med de avgifter som sparinstitutet kan ha debiterat.
För avskattningsfallen har det införts en särskild bestämmmelse i 3 §
2 mom. andra stycket 6 uppbördslagen (1953:272) om uttag av prelimi-
när skatt.
Belopp som utgår till make eller bröstarvinge på grund av jämkning av
förmånstagarförordnande beskattas som pension. Detsamma gäller
återbetalning till make enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken. I dessa fall
sker således inte någon beskattning enligt avskattningsbestämmelsema.
46 § 2 mom.
Allmänt avdrag får göras för inbetalning på pensionssparkonto. Avdrags-
rätten är principiellt uppbyggd på samma sätt som för en P-försäkring.
201
Detta framgår av tillägget 7) i första stycket. Hänvisningen till punkt 7 Prop. 1992:93/187
av anvisningarna motsvarar den hänvisning som för P-försäkringens del
sker till anvisningspunkt 6.
Rätt till avdrag föreligger endast för inbetalningar som görs av
pensionsspararen på eget konto. Det betyder att avdrag inte medges för
inbetalning på makes eller annan persons pensionssparkonto. Avdrag
medges inte för inbetalningar som dödsboet gör efter pensionsspararens
död. Något hinder mot avdrag föreligger dock inte i det fallet att
spararen själv har gjort inbetalningarna men avlidit före utgången av
beskattningsåret. Bestämmelserna motsvarar även i dessa fall vad som
gäller för P-försäkring. Det bör i detta sammanhang påpekas att
inbetalningar inte får göras på konto som gått över till ny kontoinneha-
vare genom bodelning eller genom spararens dödsfall och förmånstagar-
förordnande.
I andra stycket anges att avdragsrätten kan vara begränsad för
skattskyldig som under beskattningsåret varit skyldig att betala sjömans-
skatt. Även denna bestämmelse motsvarar vad som gäller på P-
försäkringsområdet.
För näringsidkare skall avdrag för P-försäkring enligt huvudregeln
göras i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet. En
motsvarande bestämmelse införs nu i tredje stycket beträffande det
individuella pensionssparandet.
53 § 4 mom.
En P-försäkring kan överlåtas från ena maken till den andra i samband
med bodelning. I momentet slås fast att beskattningen av utfallande
pensionsbelopp i sådana fall enligt huvudregeln skall ske hos överlåtaren
även för tiden efter överlåtelsen. Om överlåtaren är berättigad till avdrag
när han lämnar periodiskt understöd till förvärvaren sker beskattningen
av pensionsutbetalningama hos förvärvaren. Skattemyndigheten kan för
vissa fall bevilja dispens som medför att beskattningen av utfallande
belopp sker hos förvärvaren.
Genom ändringarna i momentet föreskrivs att motsvarande bestämmels-
er skall gälla för överlåtelse av pensionssparkonto i samband med
bodelning. Regeln tar såvitt gäller det individuella pensionssparandet
sikte på bodelning under äktenskapet eller med anledning av äktenskaps-
skillnad. Regeln avser således inte fall av bodelning på grund av
pensionsspararens eller förmånstagarens död. Om pensionsutbetalningar
i ett sådant fall inte skall göras från kontot ingår sparmedlen i kvarlåten-
skapen och pensionssparavtalet upphör då att gälla vid dödsfallet.
202
Anvisningar Prop. 1992:93/187
till 20 §
punkt 1
I anvisningspunkten anges att avdrag inte medges för den skattskyldiges
levnadskostnader. Som ett undantag från avdragsförbudet gäller
emellertid att avdrag får göras för avgift för P-försäkring.
Första stycket av anvisningspunkten har kompletterats med en
bestämmelse som klargör att ett undantag från avdragsförbudet också
skall gälla för inbetalning på pensionssparkonto.
till 23 §
punkt 21
Bestämmelsen i anvisningspunkten ger näringsidkare rätt att göra avdrag
för avgift för P-försäkring i sin näringsverksamhet.
Kompletteringen avser att möjliggöra för näringsidkare att göra avdrag
för inbetalningar på eget pensionssparkonto i förvärvskällan. I den mån
ett sådant avdrag inte kan göras i förvärvskällan har näringsidkaren rätt
att inom gällande avdragsram göra allmänt avdrag för inbetalningen.
Näringsidkaren kan själv bestämma hur avdraget skall fördelas mellan
P-försäkring och individuellt pensionssparande genom sin fördelning av
betalningen mellan de båda sparformerna.
till 31 §
punkt 1
Första stycket har utvidgats genom att till definitionen av vad som skall
räknas som pension också har fogats utbetalning från pensionssparkonto.
Detta får betydelse för beskattningen av de belopp som utbetalas från ett
sådant konto (jfr kommentaren till 32 § 1 mom. KL).
Av definitionen följer bl.a. att förtida uttag enligt punkt 3 fjärde och
femte styckena av anvisningarna till 31 § KL utgör pension.
Som pension räknas inte betalningar som faller ut i dödsbon. Detta
gäller utbetalning såväl till pensionsspararens dödsbo som, i förekom-
mande fall, till dödsboet efter förmånstagare. Sådana utbetalningar till ett
dödsbo beskattas i stället enligt bestämmelsen i 32 § 1 mom. första
stycket j KL. Det bör påpekas att en omföring av kontot till ett annat
kontoslag än pensionssparkonto är att jämställa med utbetalning.
Som pension räknas också utbetalningar till den som fått rätten till
pension genom bodelning. Dessutom anses utbetalningar till make eller
bröstarvinge på grund av jämkning av förmånstagarförordnande som
pension. Det gäller även återbetalning till make enligt 13 kap. 4 §
äktenskapsbalken.
I tjugotredje stycket har en ändring i en lagbeteckning beaktats.
203
punkt 3
Denna anvisningspunkt är ny och innehåller de kvalitativa reglerna för
individuellt pensionssparande. Bestämmelserna motsvarar alltså de
kvalitativa regler för P-försäkring som finns i punkt 1 av anvisningarna
till samma paragraf.
I första stycket definieras termerna pensionssparavtai, pensionssparkon-
to, pensionssparare och kontoinnehavare genom en hänvisning till lagen
om individuellt pensionssparande. När dessa termer sedan används i
anvisningspunkten och på andra ställen i KL har de alltså en bestämd
betydelse, vilket bl.a. innebär att andra avtal om sparande och pensions-
konton av olika slag inte kan medföra de effekter som avses följa med
det skattegynnade pensionssparandet.
En precisering av begreppet pensionssparkonto finns i andra stycket.
För att ett sådant konto skall föreligga i KL:s mening måste pensions-
sparkontot föras av svenskt pensionssparinstitut eller av ett utländskt
instituts filial i Sverige. På så sätt kan tillämpningen av regler om
uppgiftsskyldighet m.m. säkerställas (jfr avsnitt 4.4).
Av 1 kap. 5 § lagen om individuellt pensionssparande framgår att
endast värdepappersinstitut, dvs. banker och värdepappersbolag kan
meddelas tillstånd att verka som pensionssparinstitut.
Tredje stycket anger vilka utbetalningar som får göras från ett
pensionssparkonto utöver betalning av skatt och avgifter hänförliga till
kontot och vederlag för förvärv av tillgångar till kontot. I stycket finns
inledningsvis en huvudregel för utbetalningar följd av en undantagsregel
för avskattningsfallen enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL samt belopp
som utgår på grund av jämkning av förmånstagarförordnande och
återbetalningar enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken.
Huvudregeln anger att utbetalningar kan ske i form av ålderspension
och efterlevandepension. Invalid- eller sjukpension skall kunna utgå inom
ramen för ålderspension. Det senare framgår av bestämmelserna i fjärde
stycket.
Genom en undantagsbestämmelse finns möjlighet till utbetalningar från
kontot i de fall en avskattning skall ske enligt 32 § 1 mom. första stycket
j KL. Att kontobehållningen efter pensionsspararens död under vissa
förutsättningar skall betalas ut till dödsboet framgår redan av det
förhållandet att sparavtalet i dessa fall upphört att gälla i och med
dödsfallet. Utbetalning i dödsboet skall ske till den del pensionssparav-
talet inte innefattar något giltigt förmånstagarförordnande. Motsvarande
gäller i förekommande fall efter förmånstagares död. Själva utbetalningen
föranleder ingen beskattning. Däremot sker en avskattning av skattekredi-
ten vid dödsfallet. De skatteregler som då blir tillämpliga finns som
nämnts i 32 § 1 mom. första stycket j KL.
Ytterligare undantag från huvudregeln finns för dels belopp som betalas
ut på grund av jämkning av förmånstagarförordnande, dels återbetal-
ningar enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken. I första fallet medges
utbetalning från pensionssparinstitut till pensionsspararens make eller
bröstarvinge. Det andra fallet avser utbetalning till pensionsspararens
Prop. 1992:93/187
204
make om denne vid bodelning inte kan få ut sin andel och behållningen Prop. 1992:93/187
på pensionssparkontot inräknats bland tillgångarna vid bodelningen.
Bestämmelsen har sin motsvarighet bland de kvalitativa reglerna för P-
försäkring i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL.
Huvudregeln för ålderspension har tagits in i fjärde stycket. På samma
sätt som gäller för P-försäkring får utbetalningar av sådan pension inte
påbörjas förrän pensionsspararen har fyllt 55 år. I sparavtalet kan
givetvis intas villkor att utbetalningarna skall påbörjas vid en senare
tidpunkt.
Invalid- eller sjukpension skall kunna utgå inom ramen för ålders-
pension i de fall beslut meddelats om förtidspension enligt 7 kap. 1 §
första stycket resp. 13 kap. 1 § första stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Endast ett beslut om sjukbidrag är således inte till-
räckligt. Om starka skäl föreligger för utbetalning i andra fall då det
föreligger en långt gående och bestående försämring av försörjningsmöj-
ligheterna skall skattemyndigheten kunna meddela dispens för utbetal-
ning. Dispensprövningen bör vara restriktiv. Dispensregeln finns i ljärde
stycket och avser även andra fall då försöijningsförmåga saknas.
I femte stycket finns en bestämmelse som ger möjlighet att avsluta
kontot genom ett uttag i förtid om kontobehållningen uppgår till högst ett
basbelopp och nysparande inte skett de senaste 10 åren. Dessutom krävs
för ett sådant avslutande av kontot i förtid att sparandet inte omfattas av
ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Stycket innehåller även en
dispensbestämmelse som ger skattemyndigheten möjlighet att medge att
kontot avslutas med en utbetalning i förtid även när det brister i förut-
sättningarna för utbetalning enligt första meningen. Bestämmelsen avser
förtida uttag såväl före som efter 55 år. Dispensregeln kräver synnerliga
skäl och är avsedd att tillämpas när en utebliven utbetalning närmast
framstår som stötande. Det är således inte tillräckligt för dispens att den
skattskyldige hamnat i allvarliga ekonomiska svårigheter och förhållan-
dena är ömmande. Dispensprövningen bör, mot bakgrund av att reglerna
avser ett långsiktigt pensionssparande, vara starkt restriktiv.
I sjätte stycket har intagits en regel som, på samma sätt som gäller för
försäkringssparandet, är avsedd att stärka det individuella sparandets
pensionskaraktär. I bestämmelsen anges att ålderspension enligt huvud-
regeln måste utgå i minst fem år. I pensionssparavtalet skall alltså intas
en klausul som uppfyller detta villkor och det åligger givetvis pensions-
sparinstitutet att se till att regeln efterföljs.
Om spararen avlider skall ålderspensionen upphöra och efterlevande-
pension i stället betalas ut till förmånstagare eller kontobehållningen
avskattas enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL.
I ett fall får den minsta utbetalningstiden sättas ned till tre år. Det
krävs i detta fall att pensionen slutar utgå när pensionsspararen uppnår
65 års ålder. Treårsregeln är avsedd att stärka möjligheterna att ta ut
pension före det att allmän folkpension eller tilläggspension börjar utgå.
Bestämmelsens utformning gör att pensionen i detta fall senast kan börja
utbetalas vid 62 års ålder.
205
Sjätte stycket innehåller därutöver ytterligare en regel avsedd att stärka Prop. 1992:93/187
pensionskaraktären på sparandet. Det är bestämmelsen att pensionsut-
betalningama under den första femårsperioden måste utgå med samma
eller stigande belopp. Till bestämmelsen anknyter regeln i trettonde
stycket, enligt vilken det vid tillämpningen av beloppsregeln skall bortses
från sådana förändringar i beloppen som föranleds av kursutvecklingen
på de värdepapper och fondandelar som kan vara knutna till ett pensions-
sparkonto.
Efterlevandepension definieras i sjunde stycket som en pension som
efter pensionsspararens död utgår till vissa personer som förmånstagare.
Den krets av personer som kan komma i fråga som förmånstagare har
bestämts på samma sätt som gäller inom försäkringssparandet. Det är
alltså fråga om pensionsspararens make, sambo eller barn. Även barn
till make eller sambo som inte är gemensamt kan utses till förmånstagare.
Som barn räknas även styvbarn och fosterbarn.
Åttonde stycket innehåller bestämmelser som för efterlevandepension
i princip motsvarar dem som finns för ålderspension i sjätte stycket. I de
delarna hänvisas till kommentaren till det stycket. Därutöver finns en
särskild regel om upphörande av efterlevandepension före den generella
femårsperiodens utgång. Sådan pension får upphöra när pensionsspararen
avlidit inom fem år före det att hans ålderspension skulle ha upphört. I
det fallet kan utbetalningarna av efterlevandepension alltså avslutas vid
den tidpunkt då ålderspension till pensionsspararen skulle ha upphört.
I det nionde stycket har angetts vem som får sättas in som förmånsta-
gare. Som tidigare nämnts består kretsen av make, sambo, barn och barn
till make och sambo. Förmånstagarförordnande skall för att vara giltigt
tas in i pensionssparavtalet. Det åligger självfallet pensionssparinstitutet
att se till att den som angetts som förmånstagare tillhör den tillåtna
kretsen. Ett förmånstagarförordnande som utpekar person utanför den
tillåtna kretsen som förmånstagare är ogiltigt.
För P-försäkring gäller att avtalsvillkor som är avgörande för
klassificeringen av en försäkring som P-försäkring skall tas in i försäk-
ringsavtalet. En motsvarande regel har införts för det individuella
pensionssparandet. Regeln, som har tagits in i tionde stycket, stadgar att
villkoren enligt KL för ett pensionssparavtai och ett pensionssparkonto
skall ingå som en del av pensionssparavtalet samt att detta inte får ändras
på ett sådant sätt att avtalet inte längre uppfyller de krav som ställs i KL
eller annan lag. Avtalet får inte vara oförenligt med lagreglerna på så
sätt att utrymme inte finns för t.ex. rätt till förtida uttag vid beslut om
förtidspension.
Utöver detta gäller enligt tionde stycket förbud mot pantsättning och
belåning av ett pensionssparkonto. Dessa förbud är ovillkorliga.
Huvudregeln för ett pensionssparkonto är att det inte får överlåtas.
Detta principiella överlåtelseförbud överensstämmer med ett motsvarande
mot överlåtelse av P-försäkring. I vissa undantagssituationer tillåts dock
överlåtelse av en sådan försäkring. I elfte stycket har en korresponderan-
de regel införts vad gäller det individuella pensionssparandet.
206
Bestämmelsen i elfte stycket anger att rätt till behållning på pensions- Prop. 1992:93/187
sparkonto får överlåtas vid vissa obeståndssituationer. Överlåtelse får ske
på grund av utmätning samt vid ackord och konkurs. Dessutom får
kontot helt eller delvis överlåtas vid bodelning av annan anledning än
makes dödsfall. Om en förmånstagare har rätt till utbetalningar från
kontot kan överlåtelse ske av behållning på pensionssparkonto till dennes
borgenärer i motsvarande obeståndsfall. Även om kontot överlåts under
äktenskapet eller vid äktenskapsskillnad är överlåtaren normalt skattskyl-
dig under sin livstid för utfallande pensionsbelopp (jfr 53 § 4 mom. KL).
Med begreppet behållning avses även del av behållningen och således
även viss tillgång. Överlåtelseförbudet enligt stycket hindrar självfallet
inte omplaceringar inom kontot.
Som nämnts i tidigare sammanhang har pensionssparinstitutet ett
omfattande ansvar för att pensionssparandet sker enligt de olika
lagbestämmelser som gäller på området. För att institutet skall kunna
fullgöra sina åligganden är det nödvändigt att en förvärvare av en rätt till
utbetalningar från pensionssparkonto underrättar institutet om överlåtel-
sen. Detsamma gäller den som tar behållning på kontot i anspråk genom
utmätning e.d. Upplysningsplikten gäller även dödsbo som får förfogan-
derätten över kontobehållning vid pensionsspararens eller förmånstagares
död. I tolfte stycket har tagits in en regel som anger att en sådan
rättighetsöverlåtelse omedelbart skall meddelas till det pensionssparinstitut
som har utfärdat kontot. Det är den nya rättighetsinnehavaren som skall
fullgöra underrättelseskyldigheten.
Trettonde stycket behandlar beräkningen av utgående pensionsbelopp
när sparandet omfattar värdepapper. Begreppet värdepappersfonder i
stycket omfattar här, liksom på skatteområdet i övrigt, även allemansfon-
der.
Pensionsutbetalningar från konto med värdepapper kan med stöd av
bestämmelsen i stycket komma att utgå med fallande belopp. Om kontot
undergår en värdeminskning utöver vad som följer av pensionsutbetal-
ningama tillåts nämligen att ett lägre belopp utgår vid senare utbetal-
ningar. En sådan sänkning av utbetalningarna får endast göras i den mån
förändringen är direkt hänförlig till en värdeförändring på kontotillgång-
ama.
Den eller de utbetalningar som skall göras under ett visst år bestäms
med ledning av värdet på kontot vid ingången av året. Ett exempel på
metod för utbetalningar i dessa fall är betalningar med en viss kvotdel av
kontotillgångamas värde vid ingången av resp, utbetalningsår. Om
utbetalningarna skall ske under fem år utgår en femtedel det första året.
Nästa år, då det återstår fyra år av utbetalningarna, utgår en fjärdedel av
värdet vid ingången av det året. När tre år återstår betalas en tredjedel
ut och när två år återstår betalas hälften ut. Det sista året betalas
resterande medel ut (efter avdrag för skatt och avgifter hänförliga till
kontot).
Om värdet på tillgångarna skulle stiga kan en kvotberäkning leda till
ett högre pensionsbelopp än det minsta tillåtna. Det finns inte något
hinder mot utbetalning av ett sådant högre belopp.
207
Om ett sparkapital har fördelats av spararen på två eller alla tre Prop. 1992:93/187
sparformerna måste en beräkning av minimibeloppet göras med ledning
av bestämmelserna för de olika sparformerna. Om en person t.ex. har sitt
sparkapital fördelat på ett bankkonto och andelar i en värdepappersfond
beräknas vid utbetalningstidens början ett sammanlagt pensionsbelopp på
grundval av dels behållningen på kontot och dels värdet av fondandelar-
na. Bestämmelserna om minimibelopp för de olika sparformerna skall
tillämpas på utbetalningarna även i ett sådant fall.
Vad som nu sagts om de utbetalda pensionsbeloppens storlek under den
första femårsperioden betyder inte att själva utbetalningarna i förekom-
mande fall också måste tas från båda eller alla tre sparformerna. Om
spararen i det nyss nämnda exemplet önskar det bör det inte möta några
hinder att pensionen t.ex. först utbetalas från bankkontot och därefter
från andelarna i fonden. Givetvis gäller dock att de utbetalda beloppen
minst skall motsvara summan av de beräknade delbeloppen från de båda
sparformerna enligt femårsregeln.
Av avtalet mellan spararen och kontraktsinstitutet bör framgå hur
pensionsutbetalningama skall ske i ett enskilt fall.
I fjortonde stycket finns bestämmelser som reglerar rätten att överklaga
skattemyndighetens beslut angående dispens enligt Ijärde och femte
styckena.
till 41 §
punkt 4
Ett tillägg har gjorts till anvisningspunkten där skattskyldighetens inträde
vid avskattning enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL uttryckligen
regleras. Skattskyldigheten inträder när pensionssparavtalet upphör att
gälla för de tillgångar som skall avskattas. Vid samma tidpunkt upphör
inskränkningarna i förfoganderätten. Skattskyldigheten inträder således
vid pensionsspararens eller förmånstagarens död när behållningen genom
dödsfallet ingår i kvarlåtenskapen efter den döde. I utmätnings-, konkurs-
och ackordsfallen inträder skattskyldigheten vid den tvångsvisa
överlåtelsen.
till 46 §
punkt 6
Anvisningspunkten reglerar avdragsrätten för P-försäkring. Genom
hänvisningen från den nya punkten 7 av anvisningarna till samma
paragraf kommer bestämmelserna om avdragsrätten att bli tillämpliga
också på inbetalningar till pensionssparkonto.
I andra stycket anges att avdragsramen skall beräknas gemensamt för
de båda sparformerna. Här anges också hur beräkningen av avdraget
skall ske i olika fall. Regleringen innebär att de bestämmelser i frågan
som för närvarande gäller på försäkringsområdet också skall tillämpas för
inbetalningar på pensionssparkonto.
208
Fördelningen av avdraget mellan de två sparformerna regleras inte. Det Prop. 1992:93/187
betyder alltså att den skattskyldige fritt kan välja hur fördelningen skall
ske inom den avdragsram som gäller för honom. Ett yrkande om avdrag
enligt bägge sparformerna skall självfallet för varje sparform motsvaras
av verkliga inbetalningar.
punkt 7
Anvisningspunkten är ny. Den reglerar rätten till avdrag för inbetalning
på pensionssparkonto. Det anges särskilt att inbetalningen måste göras på
eget konto för att avdragsrätt skall föreligga. Den som helt eller delvis
har övertagit kontot genom bodelning eller förmånstagarförordnande
saknar enligt lagen om individuellt pensionssparande rätt att göra
inbetalningar på kontot. Någon avdragsrätt aktualiseras därför inte för en
kontoinnehavare som inte fungerat som pensionssparare.
Regleringen i övrigt av avdragsrätten sker genom en hänvisning till de
bestämmelser om avdragsrätt som finns för P-försäkring i punkt 6 av
anvisningarna till samma paragraf. Hänvisningen medför att hela regel-
systemet för avdrag för P-försäkringspremier blir tillämpligt. Det gäller
således även dispensregeln för förhöjt avdrag vid avslutad näringsverk-
samhet. De särskilda bestämmelserna om avdragsbegränsning och tids-
mässig förskjutning av avdrag som är intagna i fjärde och femte styckena
i punkt 6 av anvisningarna till 46 § KL är också tillämpliga. Detsamma
gäller för sjätte stycket.
I första stycket slås också fast att avdrag endast får göras av skattskyl-
dig för inbetalning på eget pensionssparkonto. Om en skattskyldig gör
insättningar på ett sådant konto tillhörigt annan person föreligger inte rätt
till avdrag i något fall.
I anvisningspunktens andra stycke erinras också om att hänsyn vid
avdragsberäkningen skall tas till avgift för P-försäkring. Innebörden av
detta är att avdragsberäkningen är gemensam för de två sparformerna.
riZZ 48 §
punkt 1
I anvisningspunkten regleras det särskilda grundavdraget för pensionärer.
I fjärde stycket anges att det särskilda grundavdraget skall reduceras i
vissa fall, dock inte när pension utgår på grund av P-försäkring.
Bestämmelsen har kompletterats så att sådan reduktion inte heller skall
ske om pension utbetalas från ett pensionssparkonto.
Ikraftträdande
De nya bestämmelserna i KL föreslås träda i kraft den 1 januari 1994,
vilket innebär att de skall tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
209
14 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
2 § 3 mom.
1 momentet finns bestämmelserna om koncernbidrag. Det tidigare
förbudet för livförsäkringsföretag att ge och ta emot koncernbidrag har
tagits bort. De vanliga livförsäkringsföretagen berörs inte av denna
ändring eftersom de enligt förslaget inte beskattas enligt SIL. Däremot
infogas fondförsäkringsbolagen i koncembidragssystemet. De kommer
alltså att kunna ge och ta emot koncernbidrag med skattemässig verkan.
En tänkbar situation är att fondförsäkringsbolaget har ett fastighetsförval-
tande dotterbolag och att koncernbidrag ges mellan dessa två bolag.
2 § 6 mom.
Ändringarna i momentet hänger samman med förslaget att livförsäkrings-
företagen i princip skall beskattas enligt lagen (1990:661) om avkast-
ningsskatt på pensionsmedel. Den del av ett livförsäkringsföretags
verksamhet som inte är hänförlig till förvaltning av kapital för försäk-
ringstagarnas räkning kommer dock alltjämt att beskattas enligt SIL. Det
är den verksamhet som sådana företag i undantagsfall driver för egen
räkning, dvs den egna rörelsen. För närvarande innebär förslaget att
beskattning enligt SIL endast kommer att ske av den egna rörelsen i
fondförsäkringsbolag.
Understödsföreningar beskattas som livförsäkringsföretag för den del
av verksamheten som avser livförsäkring. Även dessa föreningar kommer
enligt förslaget att beskattas med en schabloniserad avkastningsskatt. Det
nuvarande tredje stycket har därför utgått. Skulle en sådan förening
bedriva även annan verksamhet än livförsäkringsrörelse kommer
beskattningen i denna del att följa de vanliga bestämmelserna för
näringsverksamhet i SIL och anslutande lagar. Detta gäller dock endast
om verksamheten avser fastighetsförvaltning, jfr kommentaren till 7 §
10 mom.
I det föreslagna nya tredje stycket anges gränserna för beskattningen av
livförsäkringsföretagen. Någon skattskyldighet enligt SIL finns inte för
avkastningen på den fastighets- och kapitalförvaltning som dessa företag
driver för försäkringstagarnas räkning. Det gäller såväl för livförsäk-
ringsverksamheten som för den verksamhet som i övrigt avser personför-
säkring.
Beskattningen för den egna rörelsens resultat är avsedd att följa de
regler som gäller för andra företag som inkomstbeskattas enligt SIL.
Denna del av verksamheten liknar i hög grad den verksamhet som drivs
i många andra företag inom den finansiella sektorn. För dem gäller i
princip de vanliga rörelsereglema vid beräkningen av inkomsten av
näringsverksamheten. Även för försäkringsföretagens egna rörelser
föreslås vanliga bolagsregler gälla, dock med ett par särbestämmelser.
Skattskyldighet föreligger inte för intäkter i form av influtna försäkrings-
premier. Å andra sidan får avdrag inte göras för utbetalda ersättningar
o.d. Denna reglering motsvarar vad som för närvarande gäller för
Prop. 1992:93/187
210
livförsäkringsföretagen inom ramen för inkomstbeskattningen. Intäkter i Prop. 1992:93/187
den egna rörelsen blir däremot skattepliktiga. Det kan gälla avkastning
på det egna kapitalet samt provisioner och avgifter som tas ut vid
utförande av uppdrag åt utomstående. Avdrag får göras för andra
kostnader än utbetalda ersättningar i den mån de är hänförliga till den
inkomstskattepliktiga verksamheten. Den intäkts- och kostnadsfördelning
som tillämpas för närvarande för att skilja ut den egna rörelsens resultat
från resultatet i den verksamhet som drivs för försäkringstagarnas räkning
torde kunna användas även framdeles. Av momentets sista stycke framgår
att en sådan fördelning skall göras på ett skäligt sätt.
En erinran om att särskilda beskattningsregler för livförsäkringsföretag
finns i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel har tagits
in i momentets fjärde stycke.
I åttonde stycket har gjorts en redaktionell ändring till följd av att
Försäkringsinspektionens uppgifter har övertagits av Finansinspektionen.
För skadeförsäkringsföretagens del skall beskattningen även fortsätt-
ningsvis ske enligt nuvarande regler. Ingen ändring föranleds alltså för
deras del av de nu framlagda förslagen om schabloniserad avkastnings-
beskattning och beskattningen av livbolagens egna rörelser. Gränsdrag-
ningen mellan skade- och livförsäkringsföretag skall också ske på samma
sätt som tidigare.
3 § 1 mom.
I momentet anges vad som räknas till intäkt av kapital. I ett nytt sista
stycke har undantag gjorts vid tillämpningen av momentet för tillgångar
som är hänförliga till ett pensionssparkonto. Som intäkt av kapital räknas
således till ingen del utdelning, reavinst eller annan avkastning av
tillgångar som är investerade i det individuella pensionssparandet. Sådan
inkomst har helt undantagits från inkomstbeskattning. Som anges i
styckets sista mening sker beskattningen av pensionssparmedel i stället
enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.
Äganderätten till tillgångar hänförliga till ett pensionssparkonto ligger
hos pensionsspararen. När det gäller enskilda värdepapper och fondande-
lar förvärvas dessa emellertid genom pensionssparinstitutets försorg.
Genom denna ordning uppkommer inte någon svårighet att avgöra om
den ifrågavarande tillgången skall beskattas enligt de vanliga bestämmel-
serna för inkomst av kapital eller enligt avkastningsskattereglema.
Fastställandet av vilka tillgångar som skall anses vara hänförliga till ett
pensionssparkonto får betydelse främst när skatteunderlaget för avkast-
ningsskatt skall fastställas och vid avskattningssituationer. Frågan är
emellertid av betydelse även i detta sammanhang. Som ledning för
bedömningen i frågan kan följande riktlinjer ges.
Vid inbetalning av kontanta medel bör dessa anses hänförliga till kontot
i och med att inbetalningen registreras. Vid utbetalningar bör tidpunkten
för medlens avförande från kontot användas som kriterium för om
medlen i fråga skall anses hänförliga till kontot eller ej. Vid köp av
värdepapper bör dessa anses hänförliga till kontot när betalning och
211
leverans skett. En motsvarande princip bör tillämpas vid avyttringar. Prop. 1992:93/187
Detta överensstämmer med numera vedertagen ordning på värdepappers-
området. Vid köp och försäljningar blir följden att någon diskrepans inte
uppkommer beträffande tillgångarnas totala värde. Har t.ex. värdepapper
sålts och avförts från kontot utan att betalning ännu influtit skall en
motsvarande fordran i stället anses hänförlig till kontot.
Efter avskattning av pensionssparmedel enligt 32 § 1 mom. första
stycket j KL skall tillgångar som varit hänförliga till ett pensionssparkon-
to inkomstbeskattas som tidigare. Det betyder alltså att beskattningen sker
under inkomst av kapital. Denna ändring i beskattningen sker omedelbart
efter avskattningen, vilket innebär att vanliga inkomstskatteregler kommer
att gälla fr.o.m. dagen efter den dag då kontoinnehavaren eller förmåns-
tagaren avled. I fråga om löpande kapitalavkastning blir därför sådan
avkastning som är tillgänglig för lyftning efter dödsfallsdagen inkomstbe-
skattad, antingen hos dödsboet eller hos den person till vilken tillgången
i fråga har skiftats ut. Ränta på inlåningskonto skall beräknas per
avskattningsdagen och ingår således i den kontobehållning som avskattas.
Den ränta som därefter kan vara hänförlig till inlåningsmedlen beskattas
på vanligt sätt som inkomst av kapital.
En motsvarande ordning gäller för tillgångar som avyttras. Sker
avyttringen efter dödsfallsdagen reavinstbeskattas den försålda tillgången
under inkomst av kapital. Eftersom tillgången har avskattats hos dödsboet
till sitt marknadsvärde följer av kontinuitetsprincipen inom reavinstbe-
skattningen att detta värde gäller som anskaffningsvärde vid en senare
avyttring. Detta kommer att gälla också för upplupen ränta och utdelning
som är hänförlig till värdepapperet. Löpande avkastning som blir
tillgänglig för lyftning efter avskattningstillfället beskattas alltså som
inkomst av kapital.
Om en pensionssparrörelse avvecklas gäller det nu sagda på motsva-
rande sätt från den dag då tillgångarna på kontot blev tillgängliga för den
skattskyldige enligt 6 kap. 5 § lagen om individuellt pensionssparande.
3 § 2 mom.
Ändringen i bestämmelsen är en följd av att tillgångarna i det individuella
pensionssparandet beskattas i särskild ordning. Den tillkommande
bestämmelsen, som har införts i ett nytt sista stycke, motsvarar på
avdragssidan regeln i 3 § 1 mom. sista stycket avseende skattefrihet för
kapitalintäkter.
Avdrag får till ingen del göras för omkostnader och reaförluster på
tillgångar som är hänförliga till ett pensionssparkonto. Detta gäller
således även för sådana förvaltningskostnader som omnämns i momentets
ljärde stycke.
Av tillägget till sjätte stycket framgår att en näringsidkare under vissa
förutsättningar har rätt till avdrag från intäkt av kapital när han har
upphört med sin näringsverksamhet och beviljats dispens av skattemyn-
digheten för avdrag för inbetalning i pensionssparandet utöver den ram
som normalt gäller för sådant avdrag. I de fallen kan avdrag således
212
medges mot t.ex. den intäkt av kapital som uppkommit vid avyttringen Prop. 1992:93/187
av näringsverksamheten.
6 § 4 mom.
Bestämmelsen motsvarar den som finns i samma fråga i 53 § 4 mom. KL
och har kommenterats under den paragrafen.
Utöver detta har en anpassning skett till de bestämmelser som numera
i princip gäller generellt för dispenser i inkomstskattehänseende. Det
innebär att en ansökan om dispens för överflyttning av skattskyldighet
efter bodelning skall inges till skattemyndigheten, som beslutar i första
instans. Skattemyndighetens beslut får överklagas hos Riksskatteverket,
som är andra och sista instans.
7 § 4 mom.
Understödsföreningar har uteslutits från uppräkningen i första stycket.
Beskattningen av sådana föreningar regleras enligt förslaget av bestäm-
melsen i 7 § 10 mom., se kommentaren till det momentet.
7 § 8 mom.
Ändringen i tredje stycket innebär att livförsäkringsbolagen inte längre
skall vara skattskyldiga för utdelning på näringsbetingade aktier.
7 § 10 mom.
I momentet regleras beskattningen av understödsföreningar. Denna
bestämmelse, liksom ändringen av 7 § 4 mom. har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.
Understödföreningar beskattas idag endast för inkomst av livförsäk-
ringsverksamhet och av fastighet. Som framgår av kommentaren till 2 §
6 mom. SIL föreslås att inkomstbeskattning inte längre skall ske för
livförsäkringsverksamheten. Enligt förslaget beskattas föreningarna i
stället med en schabloniserad avkastningsskatt för sådan verksamhet.
Momentet har justerats med anledning av detta förslag. Bestämmelsen
har utformats så att inkomstbeskattningen endast kommer att träffa
inkomst av sådan fastighet som inte ingår i en förenings livförsäkrings-
verksamhet. Denna lösning överensstämmer i sak med vad som redan
gäller för annan verksamhet i en understödsförening än sådan som avser
livförsäkring.
10 a §
I paragrafen anges den skattesats som gäller för olika slag av företag.
Bestämmelserna har justerats med anledning av den föreslagna föränd-
ringen av livförsäkringsföretagens beskattning. Någon särskild skattesats
skall inte gälla för dessa företag vid beskattningen av den verksamhet
som fortfarande föreslås ske enligt SIL. Den vanliga bolagsskattesatsen
på för närvarande 30 % blir i stället tillämplig. Även understödsförening-
213
ar som bedriver inkomstskattepliktig fastighetsförvaltning kommer att Prop. 1992:93/187
beskattas för resultatet av denna med den vanliga bolagsskattesatsen på
30 %.
Ikraftträdande
Ändringarna i SIL föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och bli
tillämpliga första gången vid 1995 års taxering. För företag med brutna
räkenskapsår skall de nya bestämmelserna tillämpas för beskattningsår
som påbörjas efter ikraftträdandet. Några särskilda övergångsbestäm-
melser i övrigt har inte ansetts påkallade eftersom förslagen är föranledda
av tillkomsten av ett helt nytt pensionssparande.
12 §
I paragrafen har tillkommit ett nytt sista stycke med anledning av det
individuella pensionssparandet.
Första meningen i nionde stycket avser att klargöra att en förmånsta-
gare till utbetalningar från ett pensionssparkonto inte skall arvsbeskattas
för utfallande belopp eller det kapitaliserade värdet av beloppen.
Bestämmelsen gäller såväl för en ursprunglig förmånstagare som för den
som trätt in i en avliden förmånstagares ställe. Bestämmelsen motsvarar
den som enligt fjärde stycket första meningen i samma paragraf gäller för
förmånstagare till P-försäkring.
Styckets andra mening behandlar de fall då medel finns på ett
pensionssparkonto som efter ett dödsfall inte skall utbetalas som pension
utan i stället skall ingå i den dödes kvarlåtenskap.
För det första avses det fallet att ett pensionssparavtai vid spararens
död inte innehåller något giltigt förmånstagarförordnande. Det spelar
ingen roll om spararen har avstått från att göra ett sådant förordnande
eller om ett förordnande har förfallit, t.ex på grund av att den utsedde
förmånstagaren har avlidit. Finns inget giltigt förordnande skall
kontobehållningen ingå i kvarlåtenskapen efter pensionsspararen. En
motsvarande situation föreligger i det fallet en förmånstagare, som inträtt
i sin rätt, avlider utan att någon ny förmånstagare skall träda in i hans
ställe. Den återstående delen av medlen på kontot skall då ingå i
kvarlåtenskapen efter förmånstagaren.
Från behållningen skall i dessa fall dock avräknas inkomstskatt på
grund av avskattningen enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL. Den
inkomstskatt som skall avräknas bestäms schablonmässigt till halva
behållningen. Hänsyn tas således till inkomstskatteskulden på så sätt att
tillgångarna tas upp till halva värdet.
214
1 §
I 2 § första stycket 6 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions-
medel har tillagts att sådan skatt skall utgå på individuellt pensionssparan-
de. Eftersom taxering och uppbörd av skatten i de fallen skall ske enligt
bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsav-
gifter har den nu aktuella paragrafen justerats med anledning av detta.
Ändringen innebär ingen saklig förändring, dvs. uppbördslagen kommer
även framdeles att vara tillämplig på avkastningsskatt i samma utsträck-
ning som idag.
3 § 2 mom.
I andra stycket har lagts till en ny punkt, punkt 6, för att avskattnings-
belopp enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL skall bli föremål för
preliminärskatteuttag. Av de allmänna reglerna för sådant skatteuttag
följer att avdrag för preliminärskatt skall göras endast i den utsträckning
det finns kontanta medel på kontot. Preliminärskatten skall dock i före-
kommande fall beräknas även på den del av kontobehållningen som
utgörs av värdepapper och fondandelar.
72 § 7 mom.
I bestämmelsen anges vissa förhållanden som kan medföra jämkning av
beskattningsbar inkomst. I ett tillägg till första stycket c föreslås att
jämkning även skall kunna föranledas av att sjömannen har gjort
inbetalning på ett pensionssparkonto.
7 kap. 1 §
1 första stycket har tillagts att lagen gäller för avkastningsskatt som skall
tas ut på pensionssparande enligt lagen om individuellt pensionssparande.
2 kap. 3 §
I första stycket hänvisas till lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel,
där det i 10 § tredje stycket sägs att redovisningsperiod för avkastnings-
skatt på individuellt pensionssparande är beskattningsåret för pensions-
sparinstitutet.
Prop. 1992:93/187
215
1, 2 och 4 §§
Ändringarna i dessa paragrafer är redaktionella och utgör följdändringar
med anledning av att tidigare 13 och 14 §§ numera skall betecknas 12
respektive 13 § och att dessa två paragrafer endast skall tillämpas i fall
då avräkning sker med stöd av 1 eller 11 §.
I 1 § tredje stycket har ytterligare en redaktionell ändring vidtagits i
förtydligande syfte. Den hittillsvarande hänvisningen till att mottagen
utdelning är "skattepliktig" som förekommer på två ställen framstår som
mindre lyckad eftersom det är skattskyldigheten och inte skatteplikten för
utdelningsinkomster som det i vissa fall medges undantag ifrån. Detta har
därför klarlagts i lagtexten.
7§
Ändringen i paragrafens tredje stycke är endast redaktionell och utgör en
följdändring med anledning av att systematiken i 3 § lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensionsmedel har ändrats.
14 §
1 första stycket första meningen har lagts till att även skattskyldig enligt
2 § punkt 6 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel, dvs.
innehavare av pensionssparkonto, har rätt till avräkning av utländsk skatt
från sådan avkastningsskatt. I andra meningen föreskrivs att det är
utländsk skatt som erlagts under kalenderåret närmast före beskattnings-
året som får avräknas. Skälen till detta är dels att avkastningsskatt
beräknas med utgångspunkt i förhållandena vid beskattningsårets ingång
då de utländska skatter som kommer att erläggas senare under beskatt-
ningsåret ännu inte är kända och dels att denna ordning framstår som
rimlig eftersom den utländska avkastning som erhållits under året före
beskattningsåret och som de utländska skatterna hänför sig till kommer
att, efter avdrag för sådana skatter, ingå i kapitalunderlaget för beräk-
ningen av avkastningsskattens storlek. I sista meningen har föreskrivits
vilka typer av utländska skatter som är avräkningsbara mot avkastnings-
skatten. Dessa regler överensstämmer med vad som hittills gällt enligt
3 §•
Ändringen i andra stycket är endast redaktionell och utgör en följdändr-
ing med anledning av att tidigare 13 och 14 §§ numera skall betecknas
12 respektive 13 § och att dessa paragrafer endast skall tillämpas i fall
då avräkning sker med stöd av 1 eller 11 §.
15 §
I denna paragraf föreskrivs hur det s.k. spärrbeloppet skall beräknas i de
fall då skattskyldighet till avkastningsskatt på pensionsmedel föreligger.
Utgångspunkten är att spärrbeloppet utgörs av den avkastningsskatt som
hänför sig till avkastningen på de utländska tillgångar som ingår i
216
kapitalunderlaget och som därigenom påverkar avkastningsskattens Prop. 1992:93/187
storlek.
Eftersom utländska skatter på avkastningen, som normalt sett tas ut
löpande på faktisk avkastning under året allteftersom tillgångarna
genererar avkastning, skall avräknas från en svensk skatt som beräknas
på en fiktiv avkastning baserad på tillgångarnas värde en viss given dag
varje beskattningsår, erfordras vissa specifika regler för detta ändamål.
Det har därför föreskrivits i tredje meningen i första stycket att avkast-
ningsskatten före avräkning skall multipliceras med ett bråktal där
tälj aren består av ett belopp motsvarande värdet av de utländska
tillgångarna och nämnaren består av ett belopp motsvarande värdet av i
kapitalunderlaget ingående totala tillgångar, allt i förekommande fall
beräknat före avdrag för finansiella skulder. Nämnaren kommer
härigenom alltid att motsvara kapitalunderlaget före avdrag för de
finansiella skulderna vid beskattningsårets ingång.
Beträffande tälj aren har emellertid i sista meningen föreskrivits att
såsom värdet av utländska tillgångar skall endast anses ett värde
motsvarande det kapital som den skattskyldige under hela kalenderåret
närmast före beskattningsåret har haft placerat i utländska tillgångar. I de
fall då storleken av den skattskyldiges utländska tillgångar har ändrats
under året kommer därför endast det lägsta värde som de utländska
tillgångarna uppgått till under året att beaktas vid spärrbeloppsberäk-
ningen.
Det bör emellertid observeras att reglerna i denna paragraf, liksom
reglerna i 16 och 17 §§, inte gäller för skattskyldig enligt 2 § punkt 5
lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel, dvs. för
arbetsgivare som i sin balansräkning redovisar skuld under rubriken
Avsatt till pensioner enligt 5 § lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. Sådan skattskyldig behandlas i stället enligt de
allmänna reglerna om avräkning av utländsk skatt i 1—13 §§ eftersom
någon utländsk skatt i detta fall aldrig kan vara direkt hänförlig till
underlaget för beräkningen av avkastningsskatt på pensionsmedel. Endast
om sådan skattskyldig inte kan erhålla avräkning för utländska skatter,
som enligt 5 respektive 6 § får avräknas, från den statliga inkomst-
skatten, den statliga fastighetsskatten och den kommunala inkomstskatten,
kan avkastningsskatt på pensionsmedel komma att tas i anspråk för
avräkning. Avkastningsskatten påverkar i dessa fall även spärrbeloppets
storlek enligt reglerna i 7 § tredje stycket. Dessa regler är emellertid
oförändrade.
16 §
I denna paragraf har samlats bestämmelserna om s.k. carry forward.
Dessa överensstämmer med vad som hittills gällt enligt 11 §.
77 §
I denna paragraf har intagits motsvarande bestämmelse som återfinns i
nya 13 § (tidigare 14 §). 13 § gäller för alla övriga skattskyldiga som har
217
rätt till avräkning av utländsk skatt. I 17 § framgår att, i fall av Prop. 1992:93/187
individuellt pensionssparande, det ankommer på pensionssparinstitutet att
förebringa den utredning som behövs för prövning av fråga om avräkning
av utländsk skatt.
1 kap. 1 §
1 2 § första stycket lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions-
medel har i punkt 6 angetts att sådan skatt skall utgå på individuellt
pensionssparande. Eftersom taxering och uppbörd av skatten i de fallen
skall ske enligt bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter har bestämmelsen i förevarande paragrafs första
stycke 6 justerats med anledning av detta. Ändringen innebär ingen saklig
förändring, dvs. taxeringslagen kommer även framdeles att vara
tillämplig på avkastningsskatt i samma omfattning som idag.
2 kap. 11 §
1 bestämmelsen har ett tillägg gjorts som innebär att uppgift om
inbetalning på pensionssparkonto skall finnas i den förtryckta deklara-
tionsblankett som skickas till dem som kan antas få lämna förenklad
självdeklaration. Vad som avses med pensionssparkonto anges i 1 kap.
2 § lagen om individuellt pensionssparande med viss komplettering i
punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 31 § KL.
3 kap. 14 §
Paragrafen har kompletterats med ett nytt andra stycke för att ange att ett
pensionssparinstitut skall lämna kontrolluppgift avseende pension som
betalas ut från ett pensionssparkonto. Motsvarande kontrolluppgift skall
lämnas för avskattningsbelopp enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL.
Skyldigheten att lämna kontrolluppgift åligger pensionssparinstitut som
avses i 1 kap. 2 § lagen om individuellt pensionssparande. Ett sådant
institut skall ha Finansinspektionens tillstånd att driva pensionssparrörel-
se. Vilka institut som blir kontrolluppgiftsskyldiga kommer således att
kunna bestämmas entydigt.
I paragrafens tredje stycke har som ett klarläggande lagts till en
bestämmelse som, oavsett om en formlig utbetalning sker eller ej,
likställer avskattningsbeloppet enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL
med ett utbetalt belopp. Genom tillägget klarläggs också att kontrollupp-
gift skall lämnas för överlåtaren av tillgångar på pensionssparkonto som
tas i anspråk genom utmätning, konkurs eller ackord.
218
3 kap. 16 §
Ett pensionssparinstitut som är skyldigt att lämna kontrolluppgift enligt
3 kap. 14 § är även skyldigt att i uppgiften ange tidigare och nuvarande
innehavare av ett pensionssparkonto. Under begreppet innehavare faller
förmånstagare som efter spararens död inträtt i sin rätt och den som
övertagit konto på grund av bodelning. Även i de fall då behållningen på
pensionssparkontot faller ut i dödsbo när sparare eller förmånstagare dör
skall uppgift lämnas om förfoganderättsövergången och om såväl mot-
tagare av behållningen som tidigare kontoinnehavare. Sparinstitutet skall
om möjligt uppge på vilket sätt rätten enligt pensionssparavtalet övergått.
I punkt 3 tolfte stycket av anvisningarna till 31 § KL föreskrivs att en ny
kontoinnehavare skall meddela sparinstitutet om överlåtelsen. I samband
med ett sådant meddelande kan sparinstitutet få vetskap om karaktären
av överlåtelsen. Denna vetskap kan givetvis även ha erhållits på annat
sätt. I dessa fall är institutet således skyldigt att lämna ut uppgiften.
3 kap. 17 a §
I ett tillägg till paragrafen har angetts att pensionssparinstitutet skall
lämna kontrolluppgift för pensionsspararen om belopp som har betalts in
på pensionssparkonto.
3 kap. 23 §
Paragrafen reglerar undantagen från den kontrolluppgiftsskyldighet som
finns för banker m.fl. beträffande räntor och fordringar enligt 3 kap.
22 §. Tillägget i punkt 6 medför att kontrolluppgift inte heller behöver
lämnas för ränta och fordran som är hänförlig till ett pensionssparkonto.
Undantaget följer av att beskattningen av avkastning och tillgångar på ett
sådant konto sker i särskild ordning enligt lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel.
3 kap. 27 §
Sista stycket har kompletterats för att klargöra att uppgiftsskyldighet för
kapitalinkomstbeskattningen inte föreligger beträffande sparmedel på
pensionssparkonto och utdelning på sådana medel.
3 kap. 32 a §
I bestämmelsen har införts ett undantag från den nya kontrolluppgiftsskyl-
digheten för vinster resp, förluster på fondandelar. Undantaget gäller
vinster och förluster på andelar i allemansfond tillhöriga ett pensionsspar-
konto eftersom sådan avkastning inte skall kapitalinkomstbeskattas.
Prop. 1992:93/187
219
1 §
Livförsäkringsföretag och understödsföreningar har uteslutits i uppräk-
ningen i andra stycket. Innebörden av detta är att hinder inte längre skall
föreligga för sådana företag att göra avsättning till skatteutjämningsre-
serv. Livförsäkringsföretag beskattas enligt de nu framlagda förslagen för
inkomst av näringsverksamhet endast beträffande den egna rörelsen och
understödsföreningar endast för sådan fastighetsförvaltning som inte ingår
1 livförsäkringsverksamheten. Det blir alltså enbart i dessa verksamheter
som survavsättningar kan komma ifråga. Underlaget för avsättning
begränsas till de tillgångar och den utbetalda lön som är hänförlig till den
inkomstbeskattade delen av verksamheten.
För tillämpningen av survlagen har några särregler inte ansetts
behövliga för de nämnda företagen.
2 §
I första stycket har en komplettering skett i vilken anges att även en
innehavare av ett pensionssparkonto är skattskyldig till avkastningsskatt.
Denna ändring har samband med den schabloniserade skatt som skall
tas ut på avkastningen på allt pensionskapital. Den allmänna motiveringen
för skattskyldigheten har redovisats i avsnitt 5.5 och 5.6.
Med kontoinnehavare avses den som har rätt att förfoga över kontot i
enlighet med pensionssparavtalet, dvs. pensionsspararen eller person som
genom förmånstagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett
pensionssparavtai.
En innehavare av ett pensionssparkonto är inte skattskyldig för inkomst
av kapital enligt SIL, se kommentaren till 3 § 1 och 2 mom. nämnda lag.
Som redovisats i avsnitt 5.6 är utomlands bosatta personer inte
skattskyldiga till avkastningsskatt. Detta framgår av punkt 6 genom att
där anges att endast i Sverige bosatta pensionssparare är skattskyldiga till
avkastningsskatt. Bosättningsbegreppet har här samma innebörd som i
inkomstskattelagstiftningen, jfr 12 §.
Genom en ändring av 2 § 6 mom. SIL definieras en understödsförening
inte längre som ett livförsäkringsföretag. Avkastningsbeskattningen av
sådana föreningar kommer därför i framtiden att ske med stöd av första
stycket punkt 3. Samtliga understödsföreningar som bedriver livförsäk-
ringsverksamhet omfattas av bestämmelsen. Vad som avses med en
understödsförening framgår av 1 § lagen (1972:262) om understödsföre-
ningar. Bestämmelsen om understödsföreningar har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.
220
5 §
I paragrafen anges hur skatteunderlaget bestäms för olika kategorier av
skattskyldiga.
Huvudprincipen framgår av första stycket. Skatteunderlaget bestäms i
två steg. Först bestäms ett kapitalunderlag som i princip består av värdet
av den skattskyldiges tillgångar vid beskattningsårets ingång minskat med
värdet av de skulder som föreligger vid samma tidpunkt. I det andra
steget av beräkningen skall detta kapitalunderlag multipliceras med den
genomsnittliga statslåneräntan för det kalenderår som närmast föregått
beskattningsåret. Statslåneräntan bestäms av Riksgäldskontoret en gång
i veckan och det är det genomsnittliga värdet av dessa olika räntetal som
utgör den faktor med vilken kapitalunderlaget skall multipliceras. Samma
genomsnittliga räntevärde skall användas oavsett om den skattskyldige
har kalenderåret som räkenskapsår eller använder brutet räkenskapsår.
För alla beskattningsår som påbörjas under ett visst kalenderår blir det
således räntevärdet för det föregående kalenderåret som skall användas.
Riksskatteverket bör årligen ange detta räntevärde till ledning för
taxeringen.
Genom den nu redovisade beräkningen framkommer den schablon-
mässigt bestämda avkastningen. Ett något avvikande förfarande tillämpas
dock för bestämning av skatteunderlag för arbetsgivare med kontoavsätt-
ningar och innehavare av pensionssparkonton, se kommentaren till femte
och sjätte styckena.
I första stycket har också intagits en regel som innebär att skatteunder-
laget skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Ändringen av
den nuvarande ordningen med avrundning till närmast lägre tusental
kronor är föranledd av önskemålet att minimera skillnaden i faktiskt
skatteuttag mellan sparande i P-försäkring och i det individuella
pensionssparandet.
I andra stycket anges hur kapitalunderlaget skall beräknas för livförsäk-
ringsföretag, understödsföreningar och pensionsstiftelser. Samtliga
tillgångar som förvaltas för försäkrings- resp, pensionstagamas räkning
skall tas med vid värderingen. Detta innebär bl.a. att såväl omsättnings-
tillgångar som anläggningstillgångar skall tas med av sådan skattskyldig
som är bokföringsskyldig. Hur själva värderingen skall göras framgår av
5 - 8 §§.
Avdrag medges för finansiella skulder. Till sådana skulder hör t.ex.
skulder i form av lån som har tagits upp mot säkerhet i egna fastigheter
liksom redovisningstekniskt betingade periodiseringar av inkomster och
utgifter. Avdragsrätt föreligger också för företagets avsättningar till
pensioner för anställda och tidigare anställda. Det nu sagda innebär alltså
att försäkringstekniska skulder och återbäringsmedel inte utgör avdrags-
gilla poster vid beräkningen av skatteunderlaget. Inte heller obeskattad
reserv som kan förekomma är avdragsgill. Detsamma gäller för
garantikapital eller eget kapital.
Prop. 1992:93/187
221
För utländska livförsäkringsföretag medräknas endast de tillgångar och Prop. 1992:93/187
skulder som är hänförliga till den i Sverige bedrivna livförsäkringsverk-
samheten.
Bestämmelsen i tredje stycket innebär att kapital hänförligt till AGB-
försäkringar undantas från beskattning. Enligt gällande rätt beskattas inte
avkastningen på det kapital som är hänförligt till sådana försäkringar. En
motsvarande princip föreslås gälla även fortsättningsvis. I den mån
tillgångar och skulder inte kan hänföras direkt till AGB-försäkringama
får en uppdelning göras av kapitalunderlaget som i princip motsvarar den
som idag görs för att skilja ut den skattefria avkastningen från den
skattepliktiga delen.
Fondförsäkringsbolagens beskattningssituation kompletteras genom
bestämmelsen i fjärde stycket. Bestämmelsen är visserligen generellt
avfattad men kan tills vidare endast bli tillämplig på fondförsäkringsföre-
tag. De beskattas enligt förslaget med avkastningsskatt för den del av
kapitalet som förvaltas för försäkringstagarnas räkning. Den egna
rörelsen i ett sådant bolag beskattas enligt SIL, dvs. inom ramen för den
vanliga inkomstbeskattningen för företag. Till den egna rörelsen hör bl.a.
eget kapital och den del av eventuella konsolideringsfonder som kan
anses belöpa på det egna kapitalet. Hit hör även provisioner och liknande
intäkter som uppkommer vid utförande av externa tjänster.
Femte stycket avser arbetsgivare som tryggar pensioner genom
avsättning till kontot Avsatt till pensioner i sin balansräkning. För dessa
skattskyldiga har endast en förändring gjorts i förhållande till vad som
redan gäller. Skatteunderlaget bestäms enligt förslaget genom att
pensionsskuldens värde (kapitalunderlaget) skall multipliceras med den
genomsnittliga statslåneräntan för kalenderåret närmast före ingången av
beskattningsåret. I detta fall bestäms således skatteunderlaget på ett sätt
som avviker från vad som gäller för livförsäkringsföretag, understöds-
föreningar och pensionsstiftelser. Skillnaden hänger samman med att en
avgränsning av de tillgångar som kan anses motsvara pensionsskulden
inte låter sig göras med tillräcklig precision.
I paragrafens sjätte stycke anges hur kapitalunderlaget bestäms för
skattskyldiga som deltar i det individuella pensionssparandet. Samtliga
tillgångar som är hänförliga till ett pensionssparkonto skall tas med vid
beräkningen. I specialmotiveringen till 3 § 1 mom. SIL kommenteras vad
som avses med att en tillgång är hänförlig till ett pensionssparkonto.
Som framgår av 5 § andra stycket skall tillgångarna i princip värderas
till sina resp, marknadsvärden. Avräkning för skuld kan endast förekom-
ma i ett fall. Det är om föregående års avkastningsskatt ännu inte har
betalats, vilket är möjligt på grund av att pensionssparinstitutets
beskattningsår är avgörande för tidpunkten för skatteinbetalning. Har det
föregående årets avkastningsskatt ännu inte betalats när nästa års skatt
skall fastställas får alltså det föregående årets skatt avräknas som en
skuld. I övrigt kan ingen skuldavräkning ske eftersom skulder i princip
inte kan vara knutna till ett pensionssparkonto. Inte heller i övrigt
föreligger någon avdragsrätt för pensionsspararens skulder. Det gäller
222
även om denne har tagit upp ett lån för att kunna göra en inbetalning på Prop. 1992:93/187
pensionssparkontot.
Det på detta sätt framräknade värdet multipliceras sedan med den
genomsnittliga statslåneräntan för det kalenderår som närmast föregått
beskattningsåret. Den genomsnittliga statslåneräntan bestäms på samma
sätt som angetts ovan i kommentaren till första stycket. Beskattningsåret
bestäms genom hänvisningen i 12 §, vilket betyder att KL:s regler om
beskattningsår blir tillämpliga. För den enskilde pensionsspararen innebär
detta att kalenderåret blir beskattningsår. Det bör observeras att den
administrativa hanteringen av skatten följer den ordning som gäller enligt
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter. Det innebär
att det är pensionssparinstitutets beskattningsår som används i det
sammanhanget, jfr 10 § tredje stycket.
Paragrafen reglerar några situationer som förekommer i samband med
återförsäkring. Bestämmelserna utgör alltså preciseringar av vad som
skall räknas in bland tillgångar och skulder vid bestämningen av
kapitalunderlaget hos livförsäkringsföretagen. Avsikten är att de
redovisningsmässigt betingade fordringar och skulder som har samband
med återförsäkring inte skall påverka beräkningen av skatteunderlaget.
En fordran som återförsäkringstagaren har på återförsäkringsgivaren på
grund av de försäkringar som denne har övertagit i form av återförsäk-
ring tas enligt första stycket inte upp som tillgång. Ett undantag från detta
gäller dock vid återförsäkring hos utländsk återförsäkringsgivare. I ett
sådant fall räknas värdet av dennes ansvarighet som tillgång till den del
ansvarsbeloppet överstiger reservdeposition som återförsäkringstagaren
har ställt hos återförsäkringsgivaren.
Vid återförsäkring är det vanligt förekommande att återförsäkringsgi-
varen deponerar tillgångar hos återförsäkringstagaren motsvarande värdet
av de försäkringstekniska skulderna hos denne. I andra stycket behandlas
den nämnda situationen och där slås fast att en fordran på grund av sådan
reservdeposition inte räknas som tillgång i detta sammanhang. På
motsvarande sätt är skulden hänförlig till reservdepositionen inte
avdragsgill för återförsäkringstagaren.
5 §
I paragrafen anges huvudprinciperna för värderingen av tillgångar och
skulder.
I första stycket anges att tillgångar och skulder skall tas upp till bokfört
värde om inte annat följer av de särskilda värderingsreglerna för
fastigheter och värdepapper i 6 - 8 §§. För värderingen av skulder finns
ingen ytterligare bestämmelse, bortsett från den särskilda regeln i 8 § för
onoterade skulder. För skattskyldig som inte är bokföringsskyldig blir det
skuldens nominella värde som skall tas upp som avdragspost.
Skattskyldig som deltar i det individuella pensionssparandet skall enligt
andra stycket ta upp tillgångarna till deras resp, marknadsvärden. Medel
223
som står inne på inlåningskonto skall tas upp till sitt nominella belopp Prop. 1992:93/187
inklusive den ränta som belöper på kontot per den 1 januari. Värdering
av värdepapper och fondandelar sker enligt de principer som anges i
7 §, se kommentaren till den paragrafen.
6 §
I paragrafen anges att fastigheter skall tas upp till sina resp, marknads-
värden. Detta gäller oavsett om en fastighet anses utgöra omsättnings-
eller anläggningstillgång.
Enligt Finansinspektionens föreskrifter skall livförsäkringsbolagen i
sina årsredovisningar ange marknadsvärdet på sina fastigheter vid
bokslutstillfället (FFFS 1992:30). I föreskrifterna anges hur denna
marknadsvärdering skall göras. Föreskrifterna omfattar samtliga slag av
fastigheter som ett livförsäkringsföretag kan inneha. För dessa företag
finns således aktuella marknadsvärden på samtliga innehavda fastigheter.
Dessa värden bör lämpligen användas vid beräkningen av kapitalunder-
laget.
Indirekt ägda fastigheter värderas med stöd av 7 § sista stycket, se
kommentaren till den paragrafen.
I 24 § lagen (1972:262) om understödsföreningar anges hur en
understödsförening skall redovisa sina tillgångar. Fastigheter värderas
med ledning av taxeringsvärde eller ett uppskattat värde. De större
föreningarna värderar sitt fastighetsbestånd på grundval av en särskild
värdering (uppskattat värde). Detta innebär att värderingen sker på i
princip samma sätt som gäller för livförsäkringsbolagen. Även för dessa
föreningar finns således ett beräknat marknadsvärde som kan användas
vid fastställande av kapitalunderlaget.
För de mindre understödsföreningarna och pensionsstiftelserna finns
inga bestämmelser som motsvarar de värderingsregler som redovisats
ovan. Fastigheter som innehas av de nu nämnda rättssubjekten kan därför
behöva värderas på annat sätt. Om det finns en aktuell marknadsvärde-
ring på en sådan fastighet bör denna användas. I övriga fall får fastig-
hetsvärdena uppskattas från andra utgångspunkter, t. ex. med ledning av
ett till 133 % uppräknat taxeringsvärde. I det sist nämnda fallet bör det
för fastigheten vid ingången av beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
användas.
Bestämmelsen om fastighetsvärdering har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
7§
Aktier och liknande värdepapper skall enligt huvudregeln i första stycket
tas upp till sitt noterade värde. Normalt bör betalkursen på årets sista
börsdag användas men om någon betalkurs inte har noterats bör i stället
den sista köpkursen användas.
Onoterade aktier i aktiebolag som har något aktieslag noterat värderas
enligt bestämmelserna i andra stycket. Sådana aktier tas upp till samma
värde som gäller för noterade aktieslag i samma bolag. Finns flera
224
aktieslag noterade skall värderingen ske med ledning av det lägsta Prop. 1992:93/187
noterade värdet för dessa aktieslag.
Onoterade aktier kan finnas på ett pensionssparkonto om noteringen har
upphört sedan pensionsspararen har gjort sin investering. Något förbud
att behålla sådana onoterade aktier finns inte i det individuella pensions-
sparandet. Vid värderingen kan i vissa fall ledning fås av bestämmelsen
i andra stycket. Finns inte något värde noterat för ett bolags aktier bör
dessa värderas till det värde som kan påräknas vid en försäljning som
sker under normala förhållanden.
I tredje stycket finns en regel som gör det möjligt att värdera ett noterat
värdepapper till ett lägre belopp än det noterade värdet. Bestämmelsen
är avsedd att utnyttjas endast i sällsynta undantagsfall.
Aktier i fastighetsbolag värderas enligt bestämmelsen i sista stycket.
Där anges att värderingen skall ske med ledning av värdet på fastighets-
bolagets innehav av fastigheter. En substansvärdering skall alltså göras.
Bolagets fastigheter tas därvid upp till sina resp, marknadsvärden,
varefter skulderna i bolaget avräknas. Fastighetsvärderingen bör ske på
samma sätt som gäller för direkt ägda fastigheter, jfr kommentaren till
6 §. I förekommande fall fördelas substansvärdet på aktierna i fastighets-
bolaget.
Termen fastighetsbolag har i lagtexten definierats som ett dotterbolag
som har till ändamål att äga fastigheter och tomträtter, vilket motsvarar
den definition som används i 7 kap. 9 § första stycket punkt 11
försäkringsrörelselagen för att ange de tillgångar som kan finnas i ett
livförsäkringsbolag till täckande av de försäkringstekniska skulderna.
Vad som nu sagts om aktievärdering i fastighetsbolag gäller på
motsvarande sätt för andelar i sådana bolag.
8§
Paragrafen behandlar värdering av fordringar och skulder som inte är
noterade. Som framgår av första stycket skall sådana fordringar tas upp
till sitt anskaffningsvärde med tillägg för upplupen ränta. För fordringar
som inte löper med någon formell ränta torde god redovisningssed inne-
bära att värdestegringen fördelas över löptiden. Även om principen om
god redovisningssed inte direkt kan tillämpas i detta fall bör värderingen
ske på ett sätt som överensstämmer med denna princip. Det medför lik-
formig behandling av upplupen ränta oavsett om den är hänförlig till en
noterad eller en onoterad fordran. Ett onoterat värdepapper skall alltså
under innehavstiden normalt sett värderas med stigande belopp för varje
beskattningstillfälle. Det sagda gäller på motsvarande sätt för onoterade
fordringar som löper med en inte marknadsmässig ränta. Samma princip
tillämpas vid värderingen av de finansiella skulder som kan vara
hänförliga till kategorin onoterade värdepapper.
I andra stycket ges regler för fordringar som inte kan väntas bli betalda
med fullt belopp. En osäker fordran skall tas upp till det belopp som
beräknas bli betalat av gäldenären. Om en fordran har blivit värdelös
skall den inte medräknas som tillgång.
225
15 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 187
Prop. 1992:93/187
9§
I paragrafen anges de skattesatser som skall tillämpas för olika fall.
Huvudregeln, som finns i första stycket anger att skatten utgår med
9 % av skatteunderlaget. Denna skattesats gäller för samtliga skattskyl-
diga, om inte något av undantagen i andra och tredje styckena är
tillämpliga.
Den högre skattesatsen på 20 % gäller enligt andra stycket för liv-
försäkringsföretag för den del av verksamheten som inte avser P-
försäkring. Det är alltså bl.a. kapital hänförligt till K-försäkring som
beskattas med en skattesats på 20 % av skatteunderlaget. Även unders-
tödsföreningar kommer att beskattas med den högre skattesatsen på den
del av kapitalet som inte är hänförligt till P-försäkring. För pensions-
stiftelserna blir dock endast den lägre skattesatsen på 9 % tillämplig.
Detsamma gäller för arbetsgivare som gjort avsättning till kontot Avsatt
till pensioner.
I tredje stycket finns en särskild regel för det fall att ett beskattningsår
är kortare eller längre än 12 månader. I de fallen sänks eller höjs
skattesatsen i motsvarande mån. Ett till exempelvis 18 månader förlängt
beskattningsår för alltså med sig att skattesatsen höjs till 13,5 resp.
30 %. Motsvarande gäller om en arbetsgivare avvecklar en pensionsskuld
helt. Som exempel kan nämnas att en avveckling som sker efter sex
månader av beskattningsåret medför en nedsättning av skattesatsen till
4,5 %. Avvecklas pensionsskulden endast delvis skall skattesatsen inte
justeras.
Motsvarande justering skall göras om beskattningsåret avkortas i
samband med att ett pensionssparavtai upphör att gälla, dvs. i en
avskattningssituation. Observera att ett pensionssparavtai inte anses
upphöra vid byte av pensionssparinstitut eller av kontoinnehavare.
10 §
Paragrafen behandlar taxering och uppbörd av avkastningsskatt. För
livförsäkringsföretagen, understödsföreningarna och pensionsstiftelserna
skall de redan tidigare gällande reglerna alltjämt äga tillämpning. Detta
framgår av första stycket.
I de följande styckena finns bestämmelser om taxering och uppbörd av
avkastningsskatt för pensionssparare.
Av andra stycket framgår att varje pensionssparare är skattskyldig, men
att ansvaret för redovisning och betalning av skatten har lagts på
pensionssparinstituten. Enligt 3 kap. 1 § lagen om individuellt pensions-
sparande skall ett pensionssparavtai innehålla fullmakt för institutet att ta
ut medel från pensionssparkontot för att betala skatten. Om en pensions-
sparare har avtal om sparande med flera olika pensionssparinstitut gäller
det nu sagda givetvis för varje enskilt institut.
Lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall
enligt tredje stycket tillämpas vid beskattningsförfarandet. Pensionsspar-
instituten anses därvid som skattskyldiga. Det är alltså dessa institut som
226
skall sköta den praktiska hanteringen av avkastningsskatten i den Prop. 1992:93/187
skattskyldige pensionsspararens ställe. Det medför bl.a. att pensionsspar-
institutet får stå för eventuella dröjsmålsavgifter eller respiträntor
eftersom pensionsspararen inte kan påverka skattebetalningar o.d. I
stycket sägs slutligen att beskattningsåret skall utgöra redovisningsperiod,
vilket innebär att skatten enligt lagen om punktskatter och prisreglerings-
avgifter skall redovisas senast den 25 i månaden efter utgången av
pensionssparinstitutets beskattningsår (5 kap 1 § och 2 kap. 8 §). Om
institutet har kalenderåret som beskattningsår betyder det att inbetalning
av skatten skall ske senast den 25 januari året efter det år till vilket
skatten är hänförlig.
Felaktiga beslut om avkastningsskatt kan gå ut över de skattskyldiga
varför det i fjärde stycket särskilt sägs att även de får överklaga
beskattningsbeslut.
Sista stycket reglerar den situation som uppstår om skatt återbetalas
från skattemyndigheten. Sker en återbetalning på grund av att den
inbetalade skatten överstiger vad som enligt beskattningsmyndighetens
eller domstols beslut skall betalas, skall pensionssparinstitutet överföra
beloppet till pensionssparkontot. Detsamma gäller eventuell ränta på
beloppet eftersom pengarna enligt fullmakt dras från den skattskyldiges
pensionssparkonto. Slutligen regleras det fallet att det pensionssparkonto
till vilket skatten är hänförlig har avslutats. Regleringen hänger samman
med förbudet för pensionsspararen att förfoga över sina sparmedel i
förtid. 1 första hand skall det återbetalade beloppet överföras till annat
pensionssparkonto. I andra hand får utbetalning ske av medlen. Hur en
sådan utbetalning skattemässigt skall klassificeras beror på det sätt på
vilket kontot har avslutats. Har t.ex avslutandet skett genom pensionsut-
betalningar skall även det återbetalade skattebeloppet anses utgöra
pension.
11 §
Arbetsgivare som gör avsättning till kontot Avsatt till pensioner i
balansräkningen får göra avdrag för avkastningsskatten vid inkomsttaxe-
ringen. Avdragsrätten är en följd av att dubbelbeskattning annars skulle
ske av avkastningen på pensionskapitalet.
Bestämmelsen om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen motsvarar vad
som redan gäller enligt 6 §.
12 §
I paragrafen anges att beteckningar som används i avkastningsskattelagen
har samma betydelse som i KL och SIL. Med hänsyn till det starka
samband som finns mellan avkastningsskatt och annan inkomstskatt är det
naturligt att samma begrepp används. Hänvisningen innebär bl.a. att
beskattningsår enligt avkastningsskattelagen har samma betydelse som i
KL och SIL och att bosättningsbegreppet skall bedömas enligt de lagarna.
227
Ikraftträdande- och övergångsregler Prop. 1992:93/187
Ändringarna i lagen träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering. För skattskyldiga med brutna räkenskapsår
sker dock ett löpande ikraftträdande allteftersom nya beskattningsår
påbörjas efter den 1 januari 1994.
I punkt 2 behandlas en särskild situation som rör återföring av
obeskattade reserver. Dessa reserver fastställdes vid 1992 års taxering till
statlig inkomstskatt och tas normalt fram till beskattning vid 1992 - 1995
års taxeringar. De nya reglerna för beskattning av livförsäkringsföretag
medför att de inte längre kommer att beskattas i det vanliga inkomst-
skattesystemet. Det betyder i sin tur att den återföring av reserver som
skulle ha skett vid 1995 års taxering inte kommer till stånd enligt de
vanliga reglerna. I stället skall återföringen ske vid 1995 eller undantags-
vis 1996 års taxering till avkastningsskatt. Det sker genom att det
skatteunderlag som vid den aktuella taxeringen beräknas för kapital
knutet till arman försäkring än P-försäkring skall ökas med det återstå-
ende uppskovsbeloppet. Detta blir således beskattat med skattesatsen
20 %.
5 §
Genom tillägget i första stycket 6. likställs utbetalning från pensionsspar-
konto med utbetalning på grund av en P-försäkring. En pensionsutbetal-
ning från ett sådant konto torde normalt likställas med livränta i
dubbelbeskattningsavtalens mening.
Vad som avses med pensionssparinstitut och pensionssparkonto anges
i 1 kap. 2 § lagen om individuellt pensionssparande. Att ett sådant
institut skall vara verksamt i Sverige framgår av punkt 3 andra stycket
av anvisningarna till 31 § KL.
2§
Vid bestämmande av skatteunderlaget avräknas enligt första stycket h den
del som kan anses ha träffats av avkastningsskatt enligt lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensionsmedel. På grund av den förändrade
tekniken för beräkning av avkastningsskatt har en justering skett av
punkten h).
3 §
Bestämmelsen har utvidgats så att den skall omfatta även inbetalning på
ett pensionssparkonto. En näringsidkare som medges avdrag för en sådan
inbetalning skall alltså betala särskild löneskatt med 17,69 % beräknat på
228
det avdragsbelopp som har medgetts vid taxeringen. Skyldigheten att Prop. 1992:93/187
betala särskild löneskatt avser endast avdrag som medges i förvärvskälla
inom inkomstslaget näringsverksamhet. Om en näringsidkare medges
allmänt avdrag för en kontoinbetalning skall löneskatt givetvis inte utgå.
I en ny övergångsbestämmelse till lagen anges att tillgångar hänförliga
till ett pensionssparkonto inte är skattepliktiga till förmögenhetsskatt.
Regeln blir endast tillämplig vid 1995 års taxering eftersom taxering till
förmögenhetsskatt därefter inte längre skall äga rum (jfr prop.
1992/93:50, bet. 1992/93:FiUl och 1992/93:SkU 18, SFS 1992:1489).
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om individuellt pensionssparande,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i äktenskapsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
5. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
6. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
10. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
11. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
12. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
13. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter,
14. lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt,
15. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
16. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
17. lag om ändring i lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv,
18. lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel,
19. lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta,
20. lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader,
21. lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
Prop. 1992:93/187
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den har lagt fram.
230
I denna promemoria lämnas förslag dels om ett individuellt pensions-
sparande utan försäkringsinslag, dels om en enhetlig schablonmässig
metod för beskattningen av avkastningen på kapitalet i såväl det nya
sparandet som för pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar.
Individuellt pensionssparande
Det långsiktigt bunda sparandet som får ske enligt särskilda, gynnsamma
skatteregler har hittills varit förbehållet det sparande som sker genom att
pensionsförsäkringar tecknas i försäkringsbolag. Pensionsförsäkringar
innehåller normalt såväl ett sparmoment som ett försäkringsmoment. I
denna promemoria föreslås att sparande enligt motsvarande skatteregler
skall kunna ske även helt utan försäkringsinslag, inom ramen för ett
individuellt pensionssparande. Ett syfte med förslaget är att möjliggöra
en enkel renodlad sparform för pensionen som bidrar till att bredda
marknaden för sådant sparande och därmed skapa förutsättningar för att
fler väljer att spara för sin pension. Ett annat syfte är att öka konkurren-
sen om sparandet för pensionen och därmed skapa förutsättningar för en
mer kostnadseffektiv förvaltning av allmänhetens pensionssparande.
Förslaget har som utgångspunkt att de skatteregler som idag gäller för
sparande i pensionsförsäkring också skall omfatta det nya individuella
pensionssparandet. Skattereglerna innebär i huvudsak att avdrag för
sparandet ges det år då sparandet sker med högst ett basbelopp (f.n.
33 700 kr) och att inkomstbeskattning sker först när pensionsbeloppen
betalas ut. Vidare beskattas avkastningen av pensionsförsäkringskapital
till en lägre skattesats, 10 %, än den som gäller generellt för kapitalin-
komster. Nuvarande avdragsutrymme föreslås gälla gemensamt för
pensionsförsäkring och det individuella pensionssparandet. Reglerna i
övrigt för det individuella pensionssparandet har utformats i anknytning
till dem som gäller för pensionsförsäkring. Det innebär bl.a. att
utbetalningar av pension får ske tidigast då spararen uppnått en ålder av
55 år och att utbetalningarna normalt skall ske under minst 5 år.
I det individuella pensionssparandet föreslås sparandet kunna ske i
följande sparformer:
— Andelar i värdepappersfonder
— Enskilda värdepapper
— Inlåning på konto
Spararen kan utnyttja de olika sparformerna på ett flexibelt sätt.
Spararen får fritt välja sparform och får även omplacera medel under
spartiden, såväl inom resp, sparform som mellan dem, allt inom ramen
för de sparformer som spararens pensionssparinstitut väljer att erbjuda.
Genom dessa regler skapas stor valfrihet för den enskilde spararen
samtidigt som effektiviteten på kapitalmarknaden befrämjas eftersom
sparandet inte låses in i snävt avgränsade sparformer.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 1
231
Sparande i andelar i värdepappersfonder får ske i redan befintliga
värdepappersfonder. Även allemansfonder och utländska värdepappers-
fonder får användas. Vid sparande i fondandelar får naturligtvis inte
spararen sälja de andelar som anskaffats inom ramen för det individuella
pensionssparandet och använda likviden i strid med bestämmelserna för
detta sparande. Fondandelar som förvärvas inom det individuella
pensionssparandet måste därför redovisas separat i varje fond.
Sparande i enskilda värdepapper får ske i värdepapper noterade vid en
börs eller auktoriserad marknadsplats. Därmed säkerställs att värdepappe-
ren har en godtagbar likviditet och att rimliga krav på information om
handeln med värdepapperen m.m. är tillgodosedda. Den enskilde
spararen får med dessa begränsningar fritt välja sammansättningen av sitt
sparande i enskilda värdepapper — något krav på riskspridning ställs inte
upp. Spararen är ägare till de värdepapper som förvärvas inom det
individuella pensionssparandet och kan därmed exempelvis utöva
rösträtten för de aktier som anskaffas.
Sparande i inlåning på konto får ske endast på inlåningskonto i bank.
De civilrättsliga regler som idag gäller för pensionsförsäkring har i
största möjliga utsträckning överförts till att gälla även för det in-
dividuella pensionssparandet. Det innebär bl.a. möjlighet att förordna om
förmånstagare samt förbud mot överlåtelse, belåning och pantsättning.
För att delta i det individuella pensionssparandet ingår spararen ett
pensionssparavtai med ett pensionssparinstitut som har tillstånd att driva
pensionssparrörelse. Tillstånd ges av Finansinspektionen. Tillstånd kan
ges till värdepappersinstitut, dvs. till banker och värdepappersbolag.
Sparmedlen placeras i de sparformer institutet erbjuder efter spararens
önskemål. För att tillförsäkra spararen så stor valfrihet som möjligt och
stärka konkurrensen om sparandet har spararen rätt att flytta sitt sparande
från ett pensionssparinstitut till ett annat, givetvis under förutsättning att
ett pensionssparavtai upprättas med det pensionssparinstitut som
pensionssparmedlen flyttas till.
Schablonmässig avkastningsskatt
I promemorian lämnas också förslag om att all avkastning på olika
former av pensionskapital skall beskattas med samma metod. Det gäller
såväl för pensionskapital i livförsäkringsföretagen och pensionsstiftelserna
som i det individuella pensionssparandet.
Metoden innebär att en schablonmässig avkastning beräknas genom att
pensionskapitalet vid årets utgång multipliceras med den genomsnittliga
statslåneräntan under året. Den framräknade avkastningen beskattas sedan
med en skattesats på 10 %. Den årliga skatten kommer på så sätt att
uppgå till ca 1 % av pensionskapitalets värde. Det är något mindre än
vad den nuvarande skatten på pensionskapitalet ger.
För livförsäkringsföretagens och pensionsstiftelsernas del innebär
förslaget att nettovinstbeskattningen enligt dagens regler ersätts av en
schabloniserad avkastningsskatt.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 1
232
Att en ny beskattningsmetod nu föreslås beror på de problem som är Prop. 1992/93:187
förenade med de nuvarande sätten att beskatta pensionskapital. Vid Bilaga 1
införandet av det individuella pensionssparandet har det inte bedömts
lämpligt att bygga ut det nuvarande systemet med ytterligare skatteregler.
Med den föreslagna metoden för avkastningsbeskattning uppnås
förenklingar, ökad likformighet i beskattningen av olika pensioneringssätt
och ett stabilare system på längre sikt. Alla skattemässigt betingade s.k.
inlåsningseffekter bortfaller. Omplaceringar av kapitaltillgångar blir helt
skattefria, vilket bör leda till en allmänt sett effektivare kapitalförvalt-
ning.
För kapital placerat i kapitalförsäkring föreslås att beskattningen skall
ske på ett motsvarande sätt hos livförsäkringsföretagen, men med en
skattesats på 25 %.
233
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksbanken,
Riksskatteverket (RSV), Datainspektionen, Bokföringsnämnden, Riks-
försäkringsverket (RFV), Riksgäldskontoret, Statskontoret, Finans-
inspektionen, Riksrevisionsverket (RRV), Statens löne- och pensionsverk
(SPV), Konkurrensverket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammar-
rätten i Stockholm, Aktiefrämjandet, Centralorganisationen SACO/SR,
Finansbolagens Förening, Fondbolagens Förening, Folksam, Företagens
Uppgiftslämnardelegation (FUD), Försäkringsjuridiska föreningen,
Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF), Kooperationens pensionsanstalt
(KP), Landsorganisationen i Sverige (LO), Obligationsfrämjandet, SEB-
Försäkring, Stockholms fondbörs, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen,
Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska Livförsäkrings-
föreningars Riksförbund, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund (SARF), Sveriges
Industriförbund, Sveriges Försäkringsförbund och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO).
Sveriges Föreningsbank har hänvisat till det yttrande som avgetts av
Bankföreningen.
Yttranden har också inkommit från Företagsjuridik, Nord & Co AB
och från Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG) samt
Pensionsregistreringsinstitutet (PRI) gemensamt.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 2
234
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 Kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller sådant individuellt sparande för pension som sker
enligt särskilt avtal med ett pensionssparinstitut enligt villkoren i denna
lag.
Lagen gäller inte sparande som omfattas av försäkringsavtal.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
1. pensionssparavtai. sådant avtal som anges i 1 §,
2. pensionssparrörelse: verksamhet som består i att erbjuda allmän-
heten pensionssparavtai,
3. pensionssparinstitut: företag som har fått tillstånd att driva pensions-
sparrörelse,
4. pensionssparare: en person som ingått pensionssparavtai,
5. pensionssparkonto: sådant konto som avses i 3 kap. 4 §,
6. värdepappersinstitut: vad som anges i 1 kap. 2 § 5 lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
7. fondpapper: vad som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel
med finansiella instrument.
Sundhetskrav
3 § Pensionssparrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för
verksamheten upprätthålls och pensionssparmedlen inte otillbörligen
riskeras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Tillståndsplikt
4 § Pensionssparrörelse får bedrivas endast efter tillstånd av Finans-
inspektionen.
5 § Tillstånd att driva pensionssparrörelse får endast meddelas värdepap-
persinstitut.
Tillstånd får meddelas om
1. bolagsordningen, reglementet eller stadgarna inte strider mot denna
lag eller någon annan författning,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund pensionssparrörelse och
3. företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
235
6 § Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta Prop. 1992/93:187
verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Bilaga 3
Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en
verksamhetsplan skall innehålla.
2 kap. Sparformer
Tillåtna sparformer
1 § Individuellt pensionssparande får ske i en eller flera av sparformerna
1. inlåningskonto hos bank,
2. andelar i värdepappersfond och allemansfond samt
3. andra fondpapper.
2 § Vid inlåning skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras
som inlåning i svenskt eller utländskt bankföretag.
3 § Vid sparande i värdepappersfond och allemansfond skall pensions-
sparmedlen för spararens räkning placeras i sådan värdepappersfond som
avses i lagen (1991:1114) om värdepappersfonder eller i allemansfond
enligt lagen (1983:890) om allemanssparande. Pensionssparmedlen får
även placeras i utländskt fondföretag som är underkastat lagstiftning eller
annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som
gäller för värdepappersfonder här i landet.
4 § Vid sparande i andra fondpapper än andelar i värdepappersfond skall
pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i andra fondpapper
som är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som
i utlandet är föremål för handel vid en reglerad marknad som är öppen
för allmänheten.
3 kap. Pensionssparrörelse
Pensionssparavtai
1 § Ett pensionssparavtai skall vara skriftligt. I avtalet skall anges
spartiden, tidpunkten då utbetalningarna skall börja och det antal år
utbetalningar skall ske. Avtalsvillkor som inte tagits in i avtalet är utan
verkan mot pensionsspararen eller den som har förvärvat rätt enligt
pensionssparavtalet.
2 § Ytterligare bestämmelser om villkor som skall tas in i ett pensions-
sparavtai finns i kommunalskattelagen (1928:370) och i lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensionsmedel.
Sparmedlens förvaltning
3 § Pensionssparinstitutet skall, inom ramen för bestämmelserna i 2 kap.
om tillåtna sparformer, placera inbetalda sparmedel på det sätt pensions-
236
spararen från tid till annan bestämmer. Placeringarna får fördelas mellan Prop. 1992/93:187
sparformerna. Bilaga 3
Om inte annat har avtalats skall pensionssparinstitutet dock samråda
med spararen innan pensionssparmedel placeras på ett sådant sätt att det
enligt institutets bedömning krävs försäljning av fondpapper eller andelar
i allemansfond för att
1. utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall kunna göras, eller
2. skatter och avgifter skall kunna tas ut från pensionssparkontot.
4 § Pensionssparinstitutet skall för varje pensionssparavtai föra ett
pensionssparkonto. På kontot skall institutet fortlöpande anteckna
1. in- och utbetalningar,
2. köp och försäljningar av fondandelar och andra fondpapper,
3. räntor och utdelningar, samt
4. skatter och avgifter som dras från kontot.
Pensionssparkontot skall vid varje tid utvisa vilka tillgångar som
förvaltas för pensionsspararens räkning.
5 § Tillgångar som inte placeras som inlåning i pensionssparinstitutet
enligt 2 kap. 2 § skall hållas avskilda från institutets tillgångar.
6 § Fondpapper eller andelar i allemansfond får inte förvärvas eller
avyttras till ett pris som avviker från det gällande marknadsvärdet.
7 § Pensionssparinstitutet får avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto
i den utsträckning det behövs
1. för att utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall kunna göras,
2. för att skatter och avgifter skall kunna tas ut från pensionssparkon-
tot, eller
3. enligt lag eller annan författning.
Institutet skall, om inte annat avtalats, samråda med pensionsspararen
om vilka tillgångar som skall avyttras, om detta är möjligt. I annat fall
får beslut om vad som skall avyttras fattas av pensionssparinstitutet
utifrån vad som bedöms vara mest förmånligt för pensionsspararen.
Utbetalning och byte av pensionssparinstitut
8 § Pensionssparmedel får betalas ut endast enligt villkoren i pensions-
sparavtalet eller enligt föreskrifter i denna lag eller annan författning.
9 § Om pensionsspararen träffar pensionssparavtai med något annat
pensionssparinstitut, får pensionssparkontot flyttas till detta institut. Det
institut från vilket pensionssparkontot flyttas får då ta ut en avgift. Denna
får dras från pensionssparkontot. Avgiften får inte överstiga institutets
direkta kostnader för flyttningen.
Vid sådan flyttning som avses i 6 kap. 3 § får avgift inte tas ut.
237
Information
10 § Pensionssparinstitutet skall, om inte annat har avtalats, skriftligen
underrätta pensionsspararen om omplaceringar av tillgångar som utförts
enligt 3 § och om den kostnad som dragits från pensionssparkontot till
följd av åtgärden.
11 § Pensionssparinstitutet skall årligen ge pensionsspararen en skriftlig
redovisning av sparmedlens förvaltning. I redovisningen skall anges
1. pensionssparkontots ingående och utgående värde,
2. pensionssparmedlens placering,
3. köp, försäljningar och andra omplaceringar som skett,
4. belopp som har inbetalats eller utbetalats,
5. räntor och utdelningar, och
6. skatter och avgifter som dragits från kontot.
12 § Om fondpapper som antecknats på ett pensionssparkonto är
registrerade i pensionssparinstitutets namn (förvaltarregistrerade) skall
institutet, om inte annat har avtalats, se till att pensionsspararen ändå får
del av den information som han annars skulle ha fått genom utgivaren av
fondpapperen.
4 kap. Spararens förfoganden
Allmänna bestämmelser
1 § Överlåtelse eller annat förfogande över tillgångar som antecknats på
ett pensionssparkonto eller över den rätt som följer av ett pensions-
sparavtai får inte ske på ett sätt som strider mot denna lag eller mot
villkor som enligt kommunalskattelagen (1928:370) skall tas in i avtalet.
Sådana förfoganden är ogiltiga.
Bestämmelsen i första stycket hindrar dock inte utmätning eller
överlåtelse vid ackord eller konkurs om inte något annat är föreskrivet
1 lag eller annan författning.
2 § Om pensionssparavtalet upphör att gälla, skall bestämmelserna i
denna lag om begränsningar i rätten att förfoga över pensionssparmedel
inte längre tillämpas.
I 32 § 1 mom. första stycket j kommunalskattelagen (1928:370) finns
bestämmelser om att behållningen på pensionssparkontot i sådant fall
skall anses utgöra intäkt av tjänst.
3 § Lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall inte tillämpas i fråga
om tillgångar som antecknats på ett pensionssparkonto.
Förmånstagarförordnande
4 § En pensionssparare får förordna sådan närstående person som avses
i punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
(1928:370) som förmånstagare till rätten enligt pensionssparavtalet. Ett
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
238
sådant förmånstagarförordnande kan återkallas av pensionsspararen, om Prop. 1992/93:187
han inte gentemot förmånstagaren åtagit sig att inte återkalla det. Bilaga 3
Förmånstagarförordnandet upphör att gälla, om förmånstagaren avlider
före pensionsspararen.
5 § Ett förmånstagarförordnande och ett villkor enligt 7 kap 2 § 6
äktenskapsbalken om att belopp som betalas ut enligt ett pensions-
sparavtai skall vara förmånstagarens enskilda egendom liksom en
återkallelse av ett sådant förordnande eller villkor skall, för att vara
gällande, skriftligen meddelas pensionssparinstitutet eller genom
institutets försorg antingen tas in i pensionssparavtalet eller antecknas på
detta.
Om pensionsspararen har förenat ett förmånstagarförordnande med ett
villkor om att utbetalningar enligt ett pensionssparavtai skall vara
mottagarens enskilda egendom, skall pensionssparinstitutet skriftligen
underrätta förmånstagaren om villkoret när ett pensionsbelopp första
gången betalas ut.
Verkan av förmånstagarförordnande
6 § Om förmånstagare förordnats, ingår de medel som omfattas av
förordnandet inte i pensionsspararens kvarlåtenskap. Om förmånstagare
inte förordnats upphör pensionssparavtalet att gälla vid pensionsspararens
död.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om en pensionssparare efterlämnar make eller bröstarvinge och en
tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till ett resultat som
är oskäligt mot någon av dem, kan förordnandet jämkas så att rätten till
pensionssparmedlen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen.
Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt
förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska för-
hållanden.
8 § Om en pensionssparares dödsfall inträffar sedan det dömts till
äktenskapsskillnad mellan pensionsspararen och dennes make eller sedan
talan om äktenskapsskillnad väckts men innan bodelning förrättats gäller,
i stället för vad som föreskrivs i 7 §, följande beträffande jämkning till
förmån för pensionsspararens make. Om maken vid bodelningen inte
kan få ut sin andel därför att rätten till pensionssparmedlen tillfaller
någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som
fattas.
9 § Den som vill begära jämkning enligt 7 eller 8 § skall väcka talan
mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter pensions-
spararen avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom
denna tid är rätten till jämkning förlorad.
239
Tolkning av förmånstagarförordnande Prop. 1992/93:187
, t- . ,. Bilaga 3
10 § Vid tolkning av bestämmelserna om formanstagares rätt enligt ett
pensionssparavtai skall bestämmelserna i 105 § andra - fjärde styckena
lagen (1927:77) om försäkringsavtal tillämpas. Med försäkringstagare
skall då i stället avses pensionssparare.
Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande m.m.
11 § Under pensionsspararens livstid får förmånstagaren inte genom
överlåtelse eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet
medför.
12 § Vid pensionsspararens död övergår rättigheterna enligt pensions-
sparavtalet till förmånstagaren. Denne får dock inte ändra vad som
bestämts i pensionssparavtalet om utbetalningarnas storlek och utbetal-
ningstiden eller själv förordna förmånstagare.
Om flera samtidigt är förmånstagare får omplaceringar av sparmedel
eller flyttning av pensionssparkontot ske endast med samtliga förmånsta-
gares samtycke.
Om förmånstagama inte kan enas om pensionssparmedlens förvaltning
skall pensionssparinstitutet på begäran av någon av dem upprätta ett
pensionssparkonto för varje förmånstagare och fördela pensionssparmed-
len mellan kontona. Vid fördelningen skall förmånstagama anses ha lika
rätt till pensionssparmedlen om inte annat följer av pensionsspararens
förordnande.
13 § Om den rätt som följer av ett pensionssparavtai övergått till någon
annan av en annan orsak än pensionsspararens eller en tidigare förmån-
stagares död, upphör förmånstagarförordnandet att gälla, om det inte är
ett förordnande som enligt 4 § inte får återkallas.
14 § Om förmånstagare avlider sedan förmånstagarförordnandet börjat
tillämpas, upphör pensionssparavtalet att gälla.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte om det i förordnandet
föreskrivits att rätten till utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall
övergå till någon annan om förmånstagaren avlider.
15 § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat pensionsspararen
eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om
förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt till
tillgångar som har antecknats på ett pensionssparkonto eller rätt till
utbetalningar enligt ett pensionssparavtai.
Detta gäller även när någon annars har orsakat pensionsspararens eller
en förmånstagares död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld
på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än
fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta
någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
240
Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett Prop. 1992/93:187
brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs Bilaga 3
i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.
16 § Om vid bodelning rätten enligt ett pensionssparavtai helt eller
delvis har tillagts någon annan än pensionsspararen, får han inte utan
samtycke av den som fått sådan rätt ändra vad som bestämts i pensions-
sparavtalet om utbetalningarnas storlek och utbetalningstiden. Om rätten
enligt pensionssparavtalet har delats skall i fråga om pensionssparmedlens
förvaltning bestämmelserna i 12 § andra och tredje styckena tillämpas.
5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer
1 § Tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas för pensions-
spararens skulder endast om spartiden enligt avtalet understiger tio år
eller om spararen något år betalat in sparbelopp som är mer än dubbelt
så stort som genomsnittet av de årliga inbetalningar som har skett under
spartiden.
2 § Om tillgångarna på ett pensionssparkonto får utmätas och förmånsta-
gare har insatts enligt förordnande som kan återkallas, har efter
pensionsspararens död dennes borgenärer, i den utsträckning fordringarna
inte kan betalas ur kvarlåtenskapen, samma rätt till tillgångarna som om
de tillfallit förmånstagaren genom testamente.
3 § Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts
innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller har
offentligt ackord fastställts inom samma tid skall bestämmelserna i 117 §
lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjlig-
heten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensionsspararen
betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall paragrafens
hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive
4 kap. 4 §.
6 kap. Avveckling av pensionssparrörelse
Obligatorisk avveckling
1 § Om ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva pensionssparrörelse
återkallas eller annars upphör att gälla eller om institutet trätt i likvida-
tion eller försatts i konkurs, skall pensionssparrörelsen avvecklas.
Frivillig avveckling
2 § Ett pensionssparinstitut får i annat fall än som sägs i 1 § avveckla
sin pensionssparrörelse endast med tillstånd av Finansinspektionen.
Sådant tillstånd får ges om avvecklingen bedöms kunna ske utan att
pensionsspararnas ställning försämras eller om det finns särskilda skäl.
Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för hur avvecklingen skall
ske. Pensionssparinstitutet skall lämna Finansinspektionen de ytterligare
241
16 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187
upplysningar om den planerade avvecklingen och därmed samman- Prop. 1992/93:187
hängande omständigheter som inspektionen begär. Bilaga 3
Genomförande av avvecklingen
3 § Vid avveckling av en pensionssparrörelse skall pensionssparama och
de som förvärvat rätt på grund av ett pensionssparavtai underrättas om
avvecklingen samt uppmanas att med tillämpning av 3 kap. 9 § inom en
viss tid, lägst två månader, flytta pensionssparkontots tillgångar till ett
annat pensionssparinstitut. Underrättelse skall ske genom kungörelse i
Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt. Efter
utgången av den tid som angetts får flyttning inte ske. En upplysning om
detta skall tas in i underrättelsen.
4 § Efter utgången av den enligt 3 § bestämda tiden skall ett återstående
bestånd av pensionssparavtai om möjligt överlåtas till ett eller flera andra
pensionssparinstitut. Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av
Finansinspektionen för att bli giltigt.
Om inspektionen anser att ett avtal skall godkännas, skall inspektionen
i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt
kungöra avtalets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för
pensionssparama att inom en bestämd tid, minst en månad efter
kungörelsens utfärdande, anmäla till inspektionen om de har något att
invända mot avtalet. Även annan som förvärvat rätt på grund av ett
pensionssparavtai skall få möjlighet att framföra invändningar.
Godkänner inspektionen ett avtal om överlåtelse, övergår ansvaret för
pensionssparavtalen på det övertagande pensionssparinstitutet. Detta
institut skall underrätta pensionssparama och dem som förvärvat rätt på
grund av ett pensionssparavtai om överlåtelsen och de eventuella
ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finansinspektionen
bestämmer på vilket sätt underättelsen skall ske.
5 § Pensionssparavtai som inte överlåtits inom sex månader från
utgången av den enligt 3 § bestämda tiden, upphör att gälla.
Övriga bestämmelser
6 § Om en pensionssparrörelse enligt vad som sägs i 1 § skall avvecklas
eller om ansökan om tillstånd enligt 2 § getts in, får nya pensions-
sparavtai inte ingås.
7 § Pensionsbelopp som förfaller till betalning efter det att ett pensions-
sparinstitut trätt i likvidation eller försatts i konkurs skall betalas ut i den
utsträckning tillgångar som avskilts för pensionsspararens räkning räcker
för betalningarna.
242
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillsynens inriktning
1 § Pensionssparinstitut står under tillsyn av Finansinspektionen. Vid sin
tillsyn skall inspektionen se till att en sund pensionssparrörelse främjas.
Övriga tillsynsfrågor m.m.
2 § Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9, 10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 §
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall tillämpas även ifråga om
pensionssparrörelse. Hänvisningarna till lagen om värdepappersrörelse
skall därvid i stället gälla denna lag.
3 § Återkallas eller upphör ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse upphör också tillståndet att bedriva pensions-
sparrörelse att gälla.
Skadestånd
4 § Om en pensionssparare orsakats skada genom att pensionssparinstitu-
tet brutit mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen
skall institutet ersätta skadan.
Avgifter till Finansinspektionen
5 § Den som ansöker om tillstånd enligt denna lag skall betala avgift för
prövningen enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. Om
Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga i prövningen behöver
anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas
av sökanden.
Pensionssparinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektio-
nens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
2. Frågor om tillstånd enligt denna lag får prövas före ikraftträdandet.
Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet.
243
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 §, 10 kap. 3-5 §§, 11 kap. 4 § och
13 kap. 4 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt lagråds- Föreslagen lydelse
remiss om enskild egen-
dom genom förmånstagar-
förordnande
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
7 kap.
2 §
Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra
maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det
villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av
arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,
5. egendom som en make erhållit
genom förmånstagarförordnande
vid livförsäkring, olycksfallsförsäk-
ring eller sjukförsäkring som teck-
nats av någon annan än den andra
maken med det villkoret att egen-
domen skall vara mottagarens en-
skilda,
5. egendom som en make erhållit
genom förmånstagarförordnande
vid livförsäkring, olycksfallsförsäk-
ring, sjukförsäkring eller vid
pensionssparande enligt lagen
(1992:000) om individuellt pen-
sionssparande som tecknats av
någon annan än den andra maken
med det villkoret att egendomen
skall vara mottagarens enskilda,
6. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 7—5, om inte
annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken
egendomen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har
föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
3'
Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig
art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för
rättigheten.
'Senaste lydelse 1989:925.
244
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Aven om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension pa
grund av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning,
om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller
rätt till
1. ålderspension eller invalidpension, eller
2. efterlevandepension i fall då
föreligger vid bodelningen.
Rätt till pension som avses i
andra stycket skall dock helt eller
delvis ingå i bodelning, om det
med hänsyn till äktenskapets längd,
makarnas ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt
skulle vara oskäligt att undanta
pensionsrätten från bodelning.
rätt till utbetalning av pensionen
Rätt till pension som tillkommer
någon av makarna på grund av
pensionssparavtai enligt lagen
(1992:000) om individuellt pen-
sionssparande skall inte ingå i bo-
delning.
Rätt till pension som avses i
andra och tredje styckena skall
dock helt eller delvis ingå i bodel-
ning, om det med hänsyn till äk-
tenskapets längd, makarnas ekono-
miska förhållanden och omständig-
heterna i övrigt skulle vara oskäligt
att undanta pensionsrätten från
bodelning.
Egendom som har gjorts till en-
skild genom äktenskapsförord,
liksom vad som har trätt i stället
för sådan egendom samt avkastning
av denna som är enskild egendom,
skall ingå i bodelning om makarna
kommer överens om det vid bodel-
ningen. Detsamma gäller sådan rätt
till pension på grund av försäkring
som avses i 3 § andra stycket.
Egendom som har gjorts till en-
skild genom äktenskapsförord,
liksom vad som har trätt i stället
för sådan egendom samt avkastning
av denna som är enskild egendom,
skall ingå i bodelning om makarna
kommer överens om det vid bodel-
ningen. Detsamma gäller sådan rätt
till pension på grund av försäkring
eller pensionssparavtai som avses
i 3 § andra och tredje styckena.
Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i
bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra
giftorättsgods.
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död
tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.
Om förmånstagares rätt enligt
pensionssparavtai finns bestäm-
melser i lagen (1992:000) om
individuellt pensionssparande.
245
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
11 kap.
4 §2
Har den ena maken utan den andra makens samtycke mom tre ar innan
talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom
gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka
värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bo-
delning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans
värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i
den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda
giftorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.
Vad som sägs i första stycket om
enskild egendom skall även gälla
sådana rättigheter som enligt
10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel-
ning. Därvid skall med ökning av
värdet av en sådan rättighet jäm-
ställas förvärv av rättigheten. Vida-
re skall, om en makes användning
av sitt giftorättsgods har medfört
att värdet av egen pensionsförsäk-
ring ökat eller att maken förvärvat
förmån på grund av sådan försäk-
ring, bestämmelserna i första styc-
ket tillämpas även om den andra
maken har samtyckt till åtgärden.
Vad som sägs i första stycket om
enskild egendom skall även gälla
sådana rättigheter som enligt
10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel-
ning. Därvid skall med ökning av
värdet av en sådan rättighet jäm-
ställas förvärv av rättigheten. Vida-
re skall, om en makes användning
av sitt giftorättsgods har medfört
att värdet av egen pensionsförsäk-
ring eller eget pensionssparkonto
ökat eller att maken förvärvat
förmån på grund av sådan försäk-
ring eller på grund av pensions-
sparavtai, bestämmelserna i första
stycket tillämpas även om den
andra maken har samtyckt till
åtgärden.
13 kap.
4 §
Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om
värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångarna och kan
maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig
2Senaste lydelse 1989:925.
246
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas.
Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.
Bestämmelserna i första stycket
skall tillämpas på motsvarande sätt
i fråga om värde av pensionsspar-
konto. \åd som sägs om försäk-
ringsgivare och försäkringstagare
skall därvid i stället gälla pen-
sionssparinstitut och pensions-
sparare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
247
3 Förslag till Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)
dels att 32 § 1 mom., 46 § 2 mom., 53 § 4 mom., punkt 1 av
anvisningarna till 20 §, punkt 21 av anvisningarna till 23 §, punkt 1 av
anvisningarna till 31 §, punkt 4 av anvisningarna till 41 §, punkt 6 av
anvisningarna till 46 § och punkt 1 av anvisningarna till 48 § skall ha
följande lydelse,
dels att i anvisningarna till 31 § skall införas en ny punkt, 3, och i
anvisningarna till 46 § en ny punkt, 7, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §
1 mom.1 Till intäkt av tjänst hänförs
a) avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i
pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,
b) pension,
c) sådan livränta som utgått på grund av sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring med undantag
av livränta som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det
inte är fråga om livränta som avses i d) och inte heller annat följer av 2
mom.,
d) i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av
personskada och på vilken 2 mom. inte är tillämpligt, den del av
livräntan som avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur
eller för förlorat underhåll,
e) ersättning som utgått i annan form än livränta på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, dock inte
ersättning, som avser sjukvårds- eller läkarkostnader,
f) undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt som avses i 31 §,
g) engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör
skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 §,
h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag
som enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall
tas upp som intäkt av tjänst,
i) sådana förmåner och ersättningar m. m. som anges i punkterna 14
och 15 av anvisningarna,
'Senaste lydelse 1990:650.
248
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
j) behållning på pensionsspar-
konto (avskattning)
vid pensionsspararens död, i den
mån behållningen inte omfattas av
ett giltigt förmånstagarförordnan-
de,
vid förmånstagares död när
denne inträtt i sin rätt, i den mån
inte rätten till utbetalning enligt
förordnandet skall övergå till an-
nan förmånstagare,
vid pensionssparavtalets upp-
hörande i fall som avses i 6 kap.
5 § lagen (1992:000) om individu-
ellt pensionssparande, samt
vid överlåtelse av kontotillgångar
på grund av utmätning, konkurs
eller ackord i den utsträckning
behållningen tas i anspråk. I sist
nämnda fall utgör beloppet en
intäkt för överlåtaren. I övriga fall
skall beloppet tas upp som intäkt
av den som fått rätt att förfoga
över medlen. Med behållning avses
i denna punkt marknadsvärdet på
tillgångarna på pensionssparkontot
efter avräkning för den skatt enligt
lagen (1990:661) om avkastnings-
skatt på pensionsmedel som är
hänförlig till kontot.
Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts — såsom
vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet belopp —
vilket utgått på grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.
Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,
att han enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses
som ägare, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från
fastigheten, räknas som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt
reglerna för privatbostad.
46 §
2 mom.2 Skattskyldig, som har varit bosatt här i riket under hela
beskattningsåret, får dessutom göra avdrag:
1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetal-
ning, som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den
utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;
2Senaste lydelse 1990:650.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
249
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
2) för påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter
som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla;
3) för obligatoriska avgifter som den skattskyldige, på grund av arbete
i ett annat nordiskt land, enligt slutligt fastställd debitering skall betala
i överensstämmelse med den konvention som avses i förordningen
(1981:1284) om tillämpning av en konvention den 5 mars 1981 mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet, om
den avgiftsgrundande intäkten tas till beskattning för beskattningsåret i
Sverige;
6) för avgift som den skattskyldige har betalat under beskattningsåret
för annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som ägs av
arbetsgivare, i den omfattning som framgår av punkt 6 av anvisningarna;
Har skattskyldig under beskatt-
ningsåret varit skyldig att betala
sjömansskatt, medges avdrag för
periodiskt understöd och avgift för
pensionsförsäkring som anges i
första stycket 6, endast i den mån
hänsyn inte tagits till understödet
eller avgiften vid beräkningen av
sjömansskatt.
Avdrag för avgift som avses i
första stycket 6 medges endast i
den mån avdrag inte får ske från
intäkt av särskild förvärvskälla.
7) för inbetalning som den skatt-
skyldige under beskattningsåret har
gjort på pensionssparkonto till den
del han har rätt till utbetalningar
från kontot och i den omfattning
som framgår av punkt 7 av an-
visningarna.
Har skattskyldig under beskatt-
ningsåret varit skyldig att betala
sjömansskatt, medges avdrag för
periodiskt understöd, avgift för
pensionsförsäkring som anges i
första stycket 6 och inbetalning på
pensionssparkonto som anges i
första stycket 7, endast i den mån
hänsyn inte tagits till understödet,
avgiften eller inbetalningen vid
beräkningen av sjömansskatt.
Avdrag för avgift som avses i
första stycket 6 och för inbetalning
som avses i första stycket 7 medges
endast i den mån avdrag inte får
ske från intäkt av särskild för-
värvskälla.
Om skattskyldig varit bosatt här i riket endast under en del av
beskattningsåret, medges avdrag som nu sagts bara i den mån det belöper
på nämnda tid.
53 §
4 mom.3 Överlåtes pensionsför-
säkring genom bodelning, skall
överlåtaren oavsett överlåtelsen
under sin livstid i förvärvarens
ställe vara skattskyldig för utfallan-
de belopp, såvida han icke skulle
ha varit berättigad till avdrag vid
utgivande av periodiskt understöd
3Senaste lydelse 1991:180.
4 mom. Överlåts pensionsförsäk-
ring eller rätt till pension på grund
av pensionssparavtai genom bodel-
ning, skall överlåtaren oavsett
överlåtelsen under sin livstid i
förvärvarens ställe vara skattskyl-
dig för utfallande belopp, såvida
han inte skulle ha varit berättigad
250
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
till förvärvaren. Om det finns
särskilda skäl, får skattemyndighet-
en efter ansökan besluta att överlå-
taren inte skall vara skattskyldig i
förvärvarens ställe, även om över-
låtaren inte skulle ha varit berätti-
gad till avdrag som här avses.
Skattemyndighetens beslut i sådant
ärende får överklagas hos riksskat-
teverket. Riksskatteverkets beslut
får inte överklagas.
till avdrag vid utgivande av perio-
diskt understöd till förvärvaren.
Om det finns särskilda skäl, får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att överlåtaren inte skall
vara skattskyldig i förvärvarens
ställe, även om överlåtaren inte
skulle ha varit berättigad till av-
drag som här avses. Skattemyn-
dighetens beslut i sådant ärende får
överklagas hos riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
överklagas.
Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att
uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, sin
rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande belopp, i den mån
han icke vid utbetalning till mottagaren skulle vara berättigad till avdrag
för beloppet såsom för omkostnad eller periodiskt understöd.
Anvisningar
till 20 §
l.4 Till skattskyldigs levnadskost-
nader, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per-
sonliga försäkringar och avgifter
till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag
får dock göras för sådana premier
och avgifter i den omfattning som
anges i 33 §, 46 § 2 mom., punk-
terna 21 och 23 av anvisningarna
till 23 § och punkt 6 av anvisning-
arna till 33 §.
1. Till skattskyldigs levnadskost-
nader, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per-
sonliga försäkringar och avgifter
till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag
får dock göras för sådana premier
och avgifter i den omfattning som
anges i 33 §, 46 § 2 mom., punk-
terna 21 och 23 av anvisningarna
till 23 § och punkt 6 av anvisning-
arna till 33 §. Avdrag får även
göras för inbetalning på pensions-
sparkonto i den omfattning som
anges i 46 § 2 mom. och punkt 21
av anvisningarna till 23 §.
gäller inte avgifter till arbetsgivar-
Bestämmelsema i första stycket
organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till
den del avgifterna avser medel för konfliktändamål. Bedömningen av vad
avgifterna avser får grundas på uppgifter i organisationens budget om
inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgifterna
alltid i första hand avräknas mot kostnaderna för den övriga organisa-
tionsverksamheten.
4Senaste lydelse 1992:688.
251
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till
omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med
verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla
affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för
företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten,
stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att
hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med
större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter
för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte
med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.
Till kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård, för vilka
avdrag inte medges enligt denna paragraf, räknas
kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning inte utges enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån kostnaderna inte avser
antingen sjuk- och tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande
i samband med tjänsteförrättning utomlands eller sjuk- och tandvårdskost-
nader för anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäk-
ring,
kostnader för företagshälsovård som inte uppfyller villkoren för bidrag
enligt förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälsovård samt
kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering eller liknande
och som inte bedrivs efter grunder som fastställs i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer.
till 23 §
21.5 Avdrag får göras för avgift
för pensionsförsäkring. Avdraget
beräknas på inkomst av närings-
verksamhet och inkomst av kapital
1 den omfattning som anges i 46 §
2 mom. första stycket 6 och fjärde
stycket samt i punkt 6 första —
fjärde och sjätte styckena av an-
visningarna till 46 §.
21. Avdrag får göras för avgift för
pensionsförsäkring och för inbe-
talning på pensionssparkonto.
Avdraget beräknas på inkomst av
näringsverksamhet och inkomst av
kapital i den omfattning som anges
i 46 § 2 mom. första stycket 6 och
7 och fjärde stycket, i punkt 6
första — fjärde och sjätte styckena
samt i punkt 7 av anvisningarna till
46 §.
till 31 §
l.6 Med pension förstås dels be-
lopp, som annorledes än i följd av
försäkring utgår på grund av före-
gående tjänsteförhållande, dels
belopp, som på grund av lagen
(1962:381) om allmän försäkring
utgår i form av folkpension eller
5Senaste lydelse 1991:692.
6Senaste lydelse 1991:180.
1. Med pension förstås dels be-
lopp, som annorledes än i följd av
försäkring utgår på grund av före-
gående tjänsteförhållande, dels
belopp, som på grund av lagen
(1962:381) om allmän försäkring
utgår i form av folkpension eller
252
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
tilläggspension, dels belopp som tilläggspension, dels belopp som
utgår på grund av pensionsförsäk- utgår på grund av pensionsförsäk-
ring. ring, dels belopp som utbetalas
från pensionssparkonto till pen-
sionsspararen, till förmånstagare
på grund av förmånstagarförord-
nande, till den som erhållit rätten
till pension genom bodelning eller
till den som får återbetalning enligt
13 kap. 4 § äktenskapsbalken.
Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt till
andra försäkringsbelopp än ålderspension, invalidpension eller efterlev-
andepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring
fordras vidare, om inte annat följer av förklaring enligt sjuttonde stycket,
att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse.
Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om
invalidpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med
tjänstepensionsförsäkring förstås pensionsförsäkring, som har samband
med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att
ansvara för betalning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring
förstås också pensionsförsäkring, som — om en anställd avlidit — tagits
av den anställdes arbetsgivare till förmån för den anställdes efterlevande
och för vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara för betalning
av hela avgiften.
I fråga om annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring skall
försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans
make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden barn under 16 år, får han ta försäkring avseende efterlev-
andepension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts
som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan skattemyndigheten
efter ansökan medge att dödsboet efter skattskyldig som här i riket
bedrivit näringsverksamhet får ta försäkring avseende efterlevandepen-
sion. Som förutsättning för att medgivande skall lämnas gäller att den
efterlevande saknar betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas
i samband med att boet upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande
gäller om den avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk
person.
Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Om
särskilda skäl föreligger, får dock skattemyndigheten efter ansökan
besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.
Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men under
den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen skall upphöra
när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år. Pensionen får under den
första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än
samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensions-
belopp.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
253
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den
skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfästs enligt
planen. Vad som enligt denna lag avses med allmän pensionsplan framgår
av punkt 20 av anvisningarna till 23 §.
Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring. Till tjänstepensionsförsäkring avseende
ålderspension skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den
försäkrade, vara förmånstagare.
Med invalidpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst
så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga.
Invalidpension får upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet
träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregående
stycke.
Med efterlevandepension förstås pension
1. som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades make,
varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade
varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
2. som efter den försäkrades död utgår till barn till den försäkrade eller
barn till person som angivits under 1,
3. som utgår till efterlevande på grund av försäkring som tagits av
dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid pension får utgå
som om den avlidne varit försäkrad, eller
4. som utgår på grund av försäkring som tagits av arbetsgivare till
förmån för anställds efterlevande med stöd av andra stycket sista
meningen, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.
Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande lever och
får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå
med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med
stigande pensionsbelopp. Efterlevandepension till person som avses i
föregående stycke 1. får upphöra när denne ingår nytt äktenskap men i
annat fall under dennes livstid inte förrän fem år förflutit efter den
försäkrades död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den
tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, får dock sådan
efterlevandepension som nyss sagts upphöra vid sistnämnda tidpunkt.
Efterlevandepension till barn, som avses i föregående stycke 2., skall
upphöra senast när barnet fyller 20 år. Är barnet varaktigt oförmöget till
arbete, får pension utgå så länge barnet lever. Har försäkring avseende
efterlevandepension till barn tagits på sådan persons liv som avses i
föregående stycke 1., skall pensionen upphöra senast när barnet fyller 16
år.
Som efterlevandepension anses även pension som — om försäkrad eller
efterlevande make avlider innan ålders- eller efterlevandepension har
utgått under viss i försäkringsavtalet angiven minsta tid — skall utgå
under återstoden av denna tid (försörjningsränta). En förutsättning för
detta är dock att försörjningsräntan skall kunna utgå endast till person
som avses i nionde stycket. Vidare förutsätts
254
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
a) att försörjningsräntan är förenad med livsvarig ålderspension eller
med sådan livsvarig efterlevandepension till make, som skall börja utgå
omedelbart efter den försäkrades död, samt att försörjningsräntans
årsbelopp inte överstiger den livsvariga pensionens årsbelopp,
b) att försörjningsräntan skall utgå under högst tjugo år, dock med den
inskränkningen att, då räntan är förenad med livsvarig ålderspension,
räntan inte får utgå längre än till den tidpunkt, då den försäkrade skulle
ha fyllt 90 år, och inte heller, vid pensionsålder över 70 år, under längre
tid än som motsvarar skillnaden mellan 90 år och pensionsåldern,
c) att premier för försörjningsräntan och den med denna förenade
livsvariga pensionen skall erläggas under tid, som inte med mera än fem
år understiger den tid under vilken försörjningsräntan enligt avtalet längst
skall utgå, samt att inte vid utgången av något kalenderår under
förstnämnda tid det sammanlagda beloppet av erlagda premier överstiger
det belopp, som vid samma tidpunkt skulle ha erlagts, om premiebetal-
ningen jämnt fördelats på tid, som med fem år understiger den tid under
vilken försörjningsräntan längst skall utgå.
Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) i nästföregående stycke
skall efterlevandepension anses såsom livsvarig, även om pension skall
upphöra vid omgifte.
Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension får
endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt
nionde och tionde styckena eller, vid försörjningsränta, person som anges
i nionde stycket.
Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna lag är
avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse som pensionsför-
säkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla
villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och inte heller
ändras på sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som
anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan
föreskrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte innehålla villkor som
är oförenligt med bestämmelserna om pensionsförsäkring i denna lag.
Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast överlåtas
1. till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller
efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,
2. på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller
3. genom bodelning.
Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäk-
ring får utan hinder av bestämmelserna i denna lag ske, om det tekniska
återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl
föreligger och skattemyndigheten på särskild ansökan medger det.
Bestämmelserna i lagen hindrar inte heller återbetalning enligt 13 kap.
4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande.
Om särskilda skäl föreligger, kan skattemyndigheten efter ansökan
förklara att försäkring som har meddelats i utomlands bedriven försäk-
255
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
ringsrörelse skall anses som pensionsförsäkring. Sådan förklaring får
meddelas endast under förutsättning att villkoren för försäkringen i
huvudsak står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna anvis-
ningspunkt om pensionsförsäkring. Har förklaring som här avses
meddelats kan försäkringen inte övergå till kapitalförsäkring.
Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsförsäk-
ring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grupplivförsäkring
svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grund
av försäkring.
Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring
får anses såsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet
vid dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring
som huvudförsäkringen.
För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband
med tjänst fordras, att premier för försäkringen skall betalas av arbetsgiv-
aren. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att
försäkringen har tagits i samband med tjänst.
Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant tillägg till
denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.
Såvitt gäller kraven enligt denna
anvisningspunkt, att en ålders- eller
efterlevandepension under den
första femårsperioden inte utgår
med annat än samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp samt att årsbelop-
pet av en försörjningsränta inte
överstiger den livsvariga pensio-
nens årsbelopp, bortses i fråga om
försäkring enligt lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med aktiefond-
sanknytning från sådana föränd-
ringar av beloppen som föranleds
av kursutvecklingen på fondande-
larna.
Såvitt gäller kraven enligt denna
anvisningspunkt, att en ålders- eller
efterlevandepension under den
första femårsperioden inte utgår
med annat än samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp samt att årsbelop-
pet av en försörjningsränta inte
överstiger den livsvariga pensio-
nens årsbelopp, bortses i fråga om
försäkring enligt lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med anknytning
till värdepappersfonder från sådana
förändringar av beloppen som
föranleds av kursutvecklingen på
fondandelarna.
Beslut som skattemyndighet meddelat med stöd av tredje, fjärde,
sextonde eller sjuttonde stycket av denna anvisningspunkt får överklagas
hos riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
5. Pensionssparavtai, pensions-
sparkonto och pensionssparare har
den innebörd som anges i 1 kap.
2 § lagen (1992:000) om individu-
ellt pensionssparande.
För att ett konto skall anses
utgöra ett pensionssparkonto for-
dras att det till kontot anknutna
pensionssparavtalet har ingåtts
256
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
med ett här i landet verksamt pen-
sionssparinstitut.
Utbetalning från pensionsspar-
konto får inte avse andra belopp
än ålderspension, efterlevande-
pension, behållning som skall
avskattas enligt 32 § 7 mom. första
stycket j samt återbetalning enligt
13 kap. 4 § äktenskapsbalken.
Ålderspension får inte börja
betalas ut vid lägre ålder än 55 år.
Utbetalning får dock ske dessförin-
nan till den som fått rätt till för-
tidspension i annan form än sjuk-
bidrag enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Om det i andra
fall finns särskilda skäl, får skatte-
myndigheten efter ansökan besluta
att pension får börja betalas ut vid
lägre ålder.
Sparandet får avslutas genom en
utbetalning iförtid om kontobehåll-
ningen uppgår till högst ett basbe-
lopp enligt lagen om allmän för-
säkring och kontot inte är förenat
med ett oåterkalleligt förmånsta-
garförordnande samt inbetalning
på kontot inte har skett senare än
10 år före utbetalningstillfället. Om
det i andra fall finns synnerliga
skäl, får skattemyndigheten efter
ansökan besluta att kontot får
avslutas genom utbetalning iförtid.
Ålderspension får betalas ut
högst så länge pensionsspararen
lever, men under dennes livstid
lägst fem år eller, om pensions-
sparavtalet skall upphöra när pen-
sionsspararen fyller 65 år, lägst tre
år. Pensionen skall under den
första femårsperioden för utbetal-
ningarna betalas ut med samma
belopp vid varje utbetalningstillfäl-
le eller med stigande belopp.
Med efterlevandepension förstås
pension som efter pensionsspara-
rens död betalas till
1. person med vilken den avlidne
varit gift eller sammanbott under
äktenskapsliknande förhållanden,
eller
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
257
17 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2. barn till pensionsspararen
eller till person som angivits under
1.
Efterlevandepension får betalas
ut högst så länge den efterlevande
lever och skall under den första fe-
mårsperioden för utbetalningarna
betalas ut med samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp. Har pensions-
spararen avlidit mindre än fem år
före den tidpunkt då utbetalningar-
na annars skulle ha upphört, får
dock efterlevandepension upphöra
vid sist nämnda tidpunkt.
Som förmånstagare till rätt enligt
pensionssparavtai får endast insät-
tas person till vilken efterlevande-
pension kan betalas enligt sjunde
stycket.
Pensionssparvillkor, som med
hänsyn till bestämmelserna i denna
lag är avgörande för frågan om
sparavtalet skall anses utgöra ett
pensionssparavtai, skall tas in i
pensionssparavtalet. Detta skall
dessutom innehålla villkor att rätt
enligt pensionssparavtai samt till-
gångar knutna till ett pensions-
sparkonto inte får pantsättas eller
belånas. Pensionssparavtalet får
inte heller ändras på sådant sätt
att det inte längre uppfyller de
föreskrifter som anges för ett så-
dant avtal i denna lag eller inne-
hålla villkor som är oförenliga med
bestämmelserna om pensionsspa-
ravtai i denna lag.
Rätt till behållning på pensions-
sparkonto får endast överlåtas
1. på grund av utmätning, eller
2. vid ackord eller konkurs.
Rätten till pension får, förutom
genom förmånstagarförordnande,
endast övergå genom bodelning av
annan anledning än makes död.
Har rätten till utbetalning från
pensionssparkonto övergått till
förmånstagare eller genom bodel-
ning gäller vad som nu sagts om
överlåtelse på motsvarande sätt för
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
258
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
förmånstagaren respektive den som
tilldelats rätten vid bodelningen.
Den som övertagit rätt till be-
hållning på respektive utbetalning-
ar från pensionssparkonto skall
omedelbart underrätta det pen-
sionssparinstitut somför kontot om
överlåtelsen.
Vid tillämpningen av kravet att
en ålders- eller efterlevandepension
under den första femårsperioden
skall betalas ut med samma eller
med stigande belopp skall, för
sparande i värdepapper och vär-
depappersfonder, bortses från de
förändringar av beloppen som
beror på kursutvecklingen på vär-
depapperen och fondandelarna.
Beslut av skattemyndighet enligt
fjärde och femte styckena av denna
anvisningspunkt får överklagas hos
riksskatteverket. Riksskatteverkets
beslut får inte överklagas.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
till 41 §
4.7 I fråga om inkomst av tjänst
gäller såsom allmän regel, att in-
komst skall anses hava åtnjutits
under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att
anse som verkligen förvärvad och
till sitt belopp känd. Detta är fram-
för allt förhållandet, då inkomsten
av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för
lyftning eller, såsom i fråga om
bostadsförmån och andra förmåner
in natura, då den på annat sätt
kommit den skattskyldige till godo,
detta oberoende av huruvida in-
komsten intjänats under året eller
tidigare. Har den skattskyldige på
grund av sin tjänst fått förvärva
4. I fråga om inkomst av tjänst
gäller såsom allmän regel, att in-
komst skall anses hava åtnjutits
under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att
anse som verkligen förvärvad och
till sitt belopp känd. Detta är fram-
för allt förhållandet, då inkomsten
av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för
lyftning eller, såsom i fråga om
bostadsförmån och andra förmåner
in natura, då den på annat sätt
kommit den skattskyldige till godo,
detta oberoende av huruvida in-
komsten intjänats under året eller
tidigare. Har den skattskyldige på
grund av sin tjänst fått förvärva
7Lydelse enligt lagrådsremiss om ytterligare förenklingar i deklarationsförfarandet.
259
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
värdepapper på förmånliga villkor, värdepapper på förmånliga villkor,
tas förmånen upp till beskattning tas förmånen upp till beskattning
det år förvärvet skedde. det år förvärvet skedde. I fall då
behållning på pensionssparkonto
skall avskattas enligt 32 § 1 mom.
första stycket j inträder skattskyl-
digheten när pensionssparavtalet
upphör att gälla för de tillgångar
som skall avskattas.
Å andra sidan skall utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet
avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den
skattskyldige bestridda, även om de avser inkomst, som tidigare
förvärvats eller först under ett senare år beräknas inflyta.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
till 46 §
6.8 Avdrag för avgift för pensionsförsäkring medges endast om försäk-
ringen ägs av den skattskyldige.
Avdraget får inte överstiga sum-
man av
Avdraget får, tillsammans med
avdrag för sådan inbetalning på
pensionssparkonto som anges i
46 § 2 mom. första stycket 7, inte
överstiga summan av
1. den skattskyldiges inkomst av
aktiv näringsverksamhet före av-
drag enligt punkt 21 av anvisning-
arna till 23 §, före avdrag för
särskild löneskatt på pensionskost-
nader enligt punkt 23 av anvisning-
arna till 23 § på sådan pensionsför-
säkring som avses i denna anvis-
ningspunkt och på sådan inbetal-
ning på pensionssparkonto som
avses i punkt 7 och före avdrag för
avsättning för egenavgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter,
2. inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som avses i 32 §
1 mom. första stycket h och i och
3. inkomst ombord enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt samt enligt
1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning för antingen beskatt-
ningsåret eller året närmast dessförinnan
och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. Avdraget får
uppgå till högst ett belopp motsvarande det basbelopp som enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring bestämts för året närmast före
taxeringsåret och dessutom i fråga om
1. den skattskyldiges inkomst av
aktiv näringsverksamhet före av-
drag enligt punkt 21 av anvisning-
arna till 23 §, före avdrag för
särskild löneskatt på pensionskost-
nader enligt punkt 23 av anvisning-
arna till 23 § på sådan pensionsför-
säkring som avses i denna anvis-
ningspunkt och före avdrag för
avsättning för egenavgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter,
8Senaste lydelse 1991:1832.
260
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
a. inkomst av aktiv näringsverk-
samhet till sammanlagt högst 25
procent av inkomsten före avdrag
enligt punkt 21 av anvisningarna
till 23 §, före avdrag för särskild
löneskatt på pensionskostnader
enligt punkt 23 av anvisningarna
till 23 § på sådan pensionsförsäk-
ring som avses i denna anvisnings-
punkt och på sådan inbetalning på
pensionssparkonto som avses i
punkt 7 och före avdrag för avsätt-
ning för egenavgifter enligt lagen
om socialavgifter till den del den
inte överstiger tjugo gånger nämn-
da basbelopp samt högst 20 pro-
cent av den del av nyss nämnda
inkomst som överstiger tjugo men
inte fyrtio gånger nämnda basbe-
lopp,
b. inkomst av anställning om den skattskyldige helt saknar pensionsrätt
i anställning och inte är anställd i ett aktiebolag eller en ekonomisk
förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt
20 e femte stycket av anvisningarna till 23 § till sammanlagt högst 35
procent av inkomsten till den del den inte överstiger tjugo gånger nämnda
basbelopp samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger
tjugo men inte trettio gånger nämnda basbelopp eller
c. annan inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som avses
i 32 § 1 mom. första stycket h och i, och inkomst ombord enligt lagen
om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig
dagpenning till högst 10 procent av den del av inkomsten som överstiger
tio men inte tjugo gånger samma basbelopp. — Avdrag enligt detta stycke
beräknas i sin helhet antingen på inkomst som skall tas upp till beskatt-
ning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan.
Om den skattskyldige har inkomst av aktiv näringsverksamhet från mer
än en förvärvskälla får avdrag beräknat enligt detta stycke inte överstiga
det avdrag som kunnat göras om inkomsten varit hänförlig till en och
samma förvärvskälla. Har den skattskyldige inkomster som kan grunda
rätt till avdrag enligt detta stycke både i inkomstslaget näringsverksamhet
och som allmänt avdrag skall den del av avdraget som beräknas på ett
basbelopp fördelas efter respektive avdragsgrundande inkomsts andel av
de sammanlagda avdragsgrundande inkomsterna.
Om särskilda skäl föreligger får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att avdrag för avgift för
pensionsförsäkring får medges med
högre belopp än som följer av
bestämmelserna i föregående styc-
ke. Därvid skall dock följande
a. inkomst av aktiv näringsverk-
samhet till sammanlagt högst 25
procent av inkomsten före avdrag
enligt punkt 21 av anvisningarna
till 23 §, före avdrag för särskild
löneskatt på pensionskostnader
enligt punkt 23 av anvisningarna
till 23 § på sådan pensionsförsäk-
ring som avses i denna anvisnings-
punkt och före avdrag för avsätt-
ning för egenavgifter enligt lagen
om socialavgifter till den del den
inte överstiger tjugo gånger nämn-
da basbelopp samt högst 20 pro-
cent av den del av nyss nämnda
inkomst som överstiger tjugo men
inte fyrtio gånger nämnda basbe-
lopp,
Om särskilda skäl föreligger får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att avdrag för avgift för
pensionsförsäkring respektive inbe-
talning på pensionssparkonto får
medges med högre belopp än som
följer av bestämmelserna i föregå-
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
261
Nuvarande lydelse
gälla. För skattskyldig, som redo-
visar inkomst som är att anse som
inkomst endast av tjänst med bort-
seende från sådan intäkt som avses
i 32 § 1 mom. första stycket h och
1 men som i huvudsak saknar
pensionsrätt i anställning, får av-
drag medges högst med belopp,
beräknat som för skattskyldig som
avses i andra stycket b. Har sådan
skattskyldig erhållit särskild ersätt-
ning i samband med att anställning
upphört och har han ej skaffat sig
ett betryggande pensionsskydd, får
dock avdrag medges med högre
belopp. Avdrag som avses i de två
närmast föregående meningarna får
dock inte beräknas för inkomst
som härrör från aktiebolag eller
ekonomisk förening vari den skatt-
skyldige har sådant bestämmande
inflytande som avses i punkt 20 e
femte stycket av anvisningarna till
23 §. Har skattskyldig, som —
själv eller genom förmedling av
juridisk person — bedrivit närings-
verksamhet, upphört med driften i
förvärvskällan och har han under
verksamhetstiden ej skaffat sig ett
betryggande pensionsskydd, får
avdrag beräknas även på inkomst
av kapital som är hänförlig till
försäljning av förvärvskällan före
avdraget, på inkomst av passiv
näringsverksamhet före avdraget
samt på sådan intäkt av tjänst som
avses i 32 § 1 mom. första stycket
h. Avdraget får i detta fall beräk-
nas med beaktande av det antal år
den skattskyldige drivit närings-
verksamheten, dock högst för tio
år. Hänsyn skall vid bedömningen
av avdragets storlek tas till den
skattskyldiges övriga pensions-
skydd och andra möjligheter till
avdrag för avgift som avses i 46 §
2 mom. första stycket 6. Avdraget
får dock inte överstiga ett belopp
som för varje år som driften pågått
motsvarar tio gånger det basbelopp
som enligt lagen om allmän försäk-
ring bestämts för det år driften i
Föreslagen lydelse
ende stycke. Därvid skall dock
följande gälla. För skattskyldig,
som redovisar inkomst som är att
anse som inkomst endast av tjänst
med bortseende från sådan intäkt
som avses i 32 § 1 mom. första
stycket h och i men som i huvud-
sak saknar pensionsrätt i anställ-
ning, får avdrag medges högst med
belopp, beräknat som för skattskyl-
dig som avses i andra stycket b.
Har sådan skattskyldig erhållit
särskild ersättning i samband med
att anställning upphört och har han
ej skaffat sig ett betryggande pen-
sionsskydd, får dock avdrag med-
ges med högre belopp. Avdrag
som avses i de två närmast föregå-
ende meningarna får dock inte
beräknas för inkomst som härrör
från aktiebolag eller ekonomisk
förening vari den skattskyldige har
sådant bestämmande inflytande
som avses i punkt 20 e femte
stycket av anvisningarna till 23 §.
Har skattskyldig, som — själv
eller genom förmedling av juridisk
person — bedrivit näringsverksam-
het, upphört med driften i för-
värvskällan och har han under
verksamhetstiden ej skaffat sig ett
betryggande pensionsskydd, får
avdrag beräknas även på inkomst
av kapital som är hänförlig till
försäljning av förvärvskällan före
avdraget, på inkomst av passiv
näringsverksamhet före avdraget
samt på sådan intäkt av tjänst som
avses i 32 § 1 mom. första stycket
h. Avdraget får i detta fall beräk-
nas med beaktande av det antal år
den skattskyldige drivit närings-
verksamheten, dock högst för tio
år. Hänsyn skall vid bedömningen
av avdragets storlek tas till den
skattskyldiges övriga pensions-
skydd och andra möjligheter till
avdrag för avgift och inbetalning
som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 6 och 7. Avdraget får dock
inte överstiga ett belopp som för
varje år som driften pågått mot-
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
262
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
förvärvskällan upphört och ej
heller summan av de belopp som
under beskattningsåret redovisats
som nettointäkt av förvärvskällan i
förekommande fall före avdraget,
före avdrag för särskild löneskatt
på pensionskostnader enligt punkt
23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som
avses i denna anvisningspunkt och
före avdrag för avsättning för
egenavgifter enligt lagen om so-
cialavgifter och sådan inkomst av
kapital som är att hänföra till vinst
med anledning av överlåtelse av
förvärvskällan. Har skattemyndig-
heten enligt punkt 1 tredje stycket
av anvisningarna till 31 § medgivit
att dödsbo tar pensionsförsäkring,
anger skattemyndigheten det högsta
belopp varmed avdrag för avgift
för försäkringen får medges. Här-
vid iakttas i tillämpliga delar be-
stämmelserna i detta stycke om
avdrag för skattskyldig som upp-
hört med driften i en förvärvskälla.
Skattemyndighetens beslut i fråga
som avses i detta stycke får över-
klagas hos riksskatteverket. Riks-
skatteverkets beslut får inte över-
klagas.
Har skattskyldig erlagt avgift
som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 6 men har avdrag för av-
giften helt eller delvis inte kunnat
utnyttjas enligt bestämmelserna i
andra stycket, medges avdrag för
ej utnyttjat belopp vid taxering för
det påföljande beskattningsåret.
Sådant avdrag medges dock inte
med belopp som tillsammans med
erlagd avgift sistnämnda år översti-
ger vad som anges i andra stycket.
svarar tio gånger det basbelopp
som enligt lagen om allmän försäk-
ring bestämts för det år driften i
förvärvskällan upphört och ej
heller summan av de belopp som
under beskattningsåret redovisats
som nettointäkt av förvärvskällan i
förekommande fall före avdraget,
före avdrag för särskild löneskatt
på pensionskostnader enligt punkt
23 av anvisningarna till 23 § på
sådan pensionsförsäkring som
avses i denna anvisningspunkt och
på sådan inbetalning på pensions-
sparkonto som avses i punkt 7 och
före avdrag för avsättning för
egenavgifter enligt lagen om so-
cialavgifter och sådan inkomst av
kapital som är att hänföra till vinst
med anledning av överlåtelse av
förvärvskällan. Har skattemyndig-
heten enligt punkt 1 tredje stycket
av anvisningarna till 31 § medgivit
att dödsbo tar pensionsförsäkring,
anger skattemyndigheten det högsta
belopp varmed avdrag för avgift
för försäkringen får medges. Här-
vid iakttas i tillämpliga delar be-
stämmelserna i detta stycke om
avdrag för skattskyldig som upp-
hört med driften i en förvärvskälla.
Skattemyndighetens beslut i fråga
som avses i detta stycke får över-
klagas hos riksskatteverket. Riks-
skatteverkets beslut får inte över-
klagas.
Har skattskyldig erlagt avgift
eller gjort inbetalning som avses i
46 § 2 mom. första stycket 6 och 7
men har avdrag för avgiften eller
inbetalningen helt eller delvis inte
kunnat utnyttjas enligt bestämmel-
serna i andra stycket, medges
avdrag för ej utnyttjat belopp vid
taxering för det påföljande beskatt-
ningsåret. Sådant avdrag medges
dock inte med belopp som tillsam-
mans med erlagd avgift och gjord
inbetalning sistnämnda år överstig-
er vad som anges i andra stycket.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
263
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Oavsett föreskrifterna i de före-
gående styckena medges avdrag för
avgift som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6 inte med högre
belopp än skillnaden mellan sam-
manlagda beloppet av inkomster
från olika förvärvskällor och övri-
ga avdrag enligt 46 §. Avdrag,
som på grund av vad nu sagts inte
kunnat utnyttjas vid taxeringen för
det beskattningsår då avgiften
betalades, får utnyttjas senast vid
taxeringen för sjätte beskattnings-
året efter betalningsåret. Inte heller
i sistnämnda fall får avdraget över-
stiga vad som återstår sedan övriga
avdrag enligt 46 § gjorts.
Oavsett föreskrifterna i de före-
gående styckena medges avdrag för
avgift eller inbetalning som avses
i 46 § 2 mom. första stycket 6 och
7 inte med högre belopp än skill-
naden mellan sammanlagda be-
loppet av inkomster från olika för-
värvskällor och övriga avdrag
enligt 46 §. Avdrag, som på grund
av vad nu sagts inte kurmat utnytt-
jas vid taxeringen för det beskatt-
ningsår då avgiften betalades eller
inbetalningen skedde, får utnyttjas
senast vid taxeringen för sjätte
beskattningsåret efter betalnings-
året. Inte heller i sistnämnda fall
får avdraget överstiga vad som
återstår sedan övriga avdrag enligt
46 § gjorts.
Om avdrag medges enligt tredje stycket sjätte meningen på grund av
att aktier eller andelar i fåmansföretag avyttrats skall avdraget i första
hand göras som allmänt avdrag. Avdraget begränsas till ett belopp
motsvarande det lägsta av den del av vinsten vid avyttringen som tas
upp som intäkt av tjänst och inkomsten av tjänst före avdraget. Till den
del avdraget inte kan utnyttjas som allmänt avdrag får avdrag göras i
inkomstslaget kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt. I det fall avdrag medges på grund av att andelar
i fåmansägt handelsbolag avyttrats skall avdrag göras i inkomstslaget
kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomstskatt.
7. Avdrag för inbetalning på
pensionssparkonto får göras endast
till den del den skattskyldige har
rätt till utbetalningar från kontot.
Avdraget får inte överstiga sum-
man av de belopp som för motsvar-
ande fall anges i punkt 6 andra
och tredje styckena. Att hänsyn vid
beräkningen av avdraget skall tas
till avgift som har betalats för pen-
sionsförsäkring framgår av nämnda
anvisningspunkt.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
till 48 §
l.9 Vid tillämpningen av 48 § 4 mom. och denna anvisningspunkt iakttas
följande. Som folkpension räknas inte barnpension eller vårdbidrag.
9Senaste lydelse 1992:487.
264
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Folkpension skall anses utgöra en inte obetydlig del av den skattskyldiges
inkomst, om den uppgått till minst 6 000 kronor eller minst en femtedel
av den sammanräknade inkomsten. Som folkpension behandlas även
tilläggspension i den mån den enligt lagen (1969:205) om pensions-
tillskott föranlett avräkning av pensionstillskott. Har folkpension enligt
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagrum angiven
livränta skall vid tillämpning av första, andra respektive tredje stycket
första meningen b det särskilda grundavdraget beräknas med ledning av
den folkpension som skulle ha utgått om sådan samordning inte skett.
För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som
tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det särskilda
grundavdraget till 1,325 basbelopp. För övriga skattskyldiga uppgår
avdraget till 1,5 basbelopp. För gift skattskyldig, som under viss del av
beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift
vars make uppbär folkpension och under återstoden av året uppburit
folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpen-
sion, uppgår avdraget till 1,5 basbelopp.
Det särskilda grundavdraget får dock inte överstiga
a) för skattskyldig som vid utgången av året före beskattningsåret och
utgången av beskattningsåret uppbar folkpension samt under hela
beskattningsåret bott i Sverige: summan av uppburen sådan pension som
enligt fjärde stycket reducerar det särskilda grundavdraget samt
b) för skattskyldig som inte avses i a eller som under beskattningsåret
uppburit folkpension i form av förtidspension, halv eller en fjärdedels
ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller som avlidit:
uppburen folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 § eller
2 a § lagen om pensionstillskott. För skattskyldig som har livränta som
avses i första stycket sista meningen tillämpas i stället för bestämmelsen
i föregående mening a bestämmelsen i föregående meningen b om det är
till fördel för den skattskyldige.
Det särskilda grundavdraget
reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över-
stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av-
dragsbeloppet. Pension som utgår
på grund av annan pensionsförsäk-
ring än tjänstepensionsförsäkring
reducerar dock inte det särskilda
grundavdraget.
Det särskilda grundavdraget
reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över-
stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av-
dragsbeloppet. Pension som utgår
på grund av annan pensionsförsäk-
ring än tjänstepensionsförsäkring
eller från pensionssparkonto redu-
cerar dock inte det särskilda grund-
avdraget.
För den som vid utgången av året före beskattningsåret inte uppbar
folkpension reduceras det särskilda grundavdraget i stället med 65
procent av den del av taxerad inkomst som överstiger det för den
skattskyldige enligt andra stycket gällande avdragsbeloppet.
265
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Oavsett vad som i det föregående sagts om reducering föreligger alltid
rätt till särskilt grundavdrag med så stort belopp som den skattskyldige
skulle ha fått i grundavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om dessa
bestämmelser i stället hade tillämpats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
266
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 2 § 3 och 6 mom., 3 § 1 och 2 mom., 6 §
4 mom., 7 § 8 och 10 mom. samt 10 a § lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
a) att varken givare eller motta-
gare är bostadsföretag enligt 7
mom., investmentföretag enligt 10
mom. eller förvaltningsföretag
enligt 7 § 8 mom. andra stycket,
2 §
3 mom.2 Äger svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk
sparbank eller svenskt ömsesidigt skadeförsäkringsföretag (moderföretag)
mer än nio tiondelar av aktierna eller andelarna i ett eller flera svenska
aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar (helägda dotterföretag),
skall koncernbidrag som moderföretaget lämnar till helägt dotterföretag
eller som sådant företag lämnar till moderföretaget eller till annat helägt
dotterföretag hos moderföretaget anses som avdragsgill omkostnad för
givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren, även om bidraget inte för
givaren utgör omkostnad för intäkternas förvärvande eller bibehållande.
Som förutsättning för detta gäller
a) att varken givare eller mot-
tagare är livförsäkringsföretag
enligt 6 mom., bostadsföretag
enligt 7 mom., investmentföretag
enligt 10 mom. eller förvaltnings-
företag enligt 7 § 8 mom. andra
stycket,
b) att såväl givare som mottagare redovisar bidraget till samma års
taxering öppet i självdeklaration eller därvid fogad bilaga,
c) att dotterföretag som lämnar eller mottar bidrag har varit helägt
under hela beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan
dotterföretaget började bedriva verksamhet av något slag,
d) att, om bidrag lämnas från dotterföretag till moderföretag, moder-
företaget skulle vara frikallat från skattskyldighet för utdelning som under
beskattningsåret hade uppburits från dotterföretaget samt
e) att, om bidrag lämnas från dotterföretag till annat dotterföretag,
moderföretaget är investmentföretag eller förvaltningsföretag som avses
i a eller moderföretaget i annat fall skulle vara antingen frikallat från
skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits
från det givande dotterföretaget eller skattskyldigt för utdelning som
under beskattningsåret hade uppburits från det mottagande dotterföreta-
get.
'Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770.
2Senaste lydelse 1990:651
267
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Lämnar svenskt moderföretag koncernbidrag till svenskt aktiebolag som
inte är sådant helägt dotterbolag som avses i första stycket, skall bidraget
ändå anses som avdragsgill omkostnad för moderföretaget och skatteplik-
tig intäkt för mottagaren, om de förutsättningar som anges i första stycket
a och b är uppfyllda och om ägarförhållandena under hela beskattnings-
året för både givare och mottagare eller sedan mottagaren började
bedriva verksamhet av något slag har varit sådana att mottagaren genom
fusioner mellan moderföretag och dotterbolag har kunnat bringas att
uppgå i moderföretaget. Därvid skall fusion anses kunna äga rum när
moderföretag äger mer än nio tiondelar av aktierna i dotterbolag men inte
i annat fall.
Även i andra fall skall koncernbidrag som svenskt företag lämnar till
annat svenskt företag anses som avdragsgill omkostnad för givaren och
skattepliktig intäkt för mottagaren under förutsättning att bidraget med
avdragsrätt för givaren enligt första och andra styckena hade kunnat
lämnas till annat företag än mottagaren och att bidraget därefter, direkt
eller genom förmedling av ytterligare företag, hade kunnat vidarebeford-
ras till mottagaren på sådant sätt att varje förmedlande företag skulle ha
haft rätt till avdrag enligt första och andra styckena för vidarebefordrat
belopp.
Vid tillämpning av detta moment skall sådana utländska juridiska
personer som avses i 2 § 12 mom. inte anses som svenska ekonomiska
föreningar.
Avdrag för koncernbidrag får åtnjutas endast av den som visar att
förutsättningar för sådant avdrag föreligger.
Lämnas bidrag från svenskt företag till annat svenskt företag, med
vilket givaren är i intressegemenskap, för verksamhet av väsentlig
betydelse från samhällsekonomisk synpunkt och redovisas bidraget öppet,
kan regeringen medge att bidraget skall anses som avdragsgill omkostnad
för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren även om en eller flera
av de förutsättningar som anges i första—tredje styckena inte är upp-
fyllda.
6 mom.3 Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars
försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser
personförsäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring,
avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring).
Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än
livförsäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäk-
ringsrörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som
företaget drivit här.
3Senaste lydelse 1991:1833.
268
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Understödsförening, vilken enligt
sina stadgar får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som
omfattar kapitalunderstöd på högst
1 000 kronor för medlem, anses i
denna lag som livförsäkringsföre-
tag i fråga om verksamhet som är
hänförlig till livförsäkring.
Såsom nettointäkt av försäkrings-
rörelse, som drivits av inländskt
livförsäkringsföretag, anses netto-
intäkten av företagets kapital- och
fastighetsförvaltning med undantag
för den del av intäkten som belöper
på dels pensionsförsäkringar, vilka
företaget meddelat direkt eller
meddelat i återförsäkring åt in-
ländskt försäkringsföretag, dels
avgångsbidragsförsäkringar med-
delade enligt grunder som fast-
ställts i kollektivavtal mellan ar-
betsmarknadens huvudorganisa-
tioner.
Nettointäkt som inte undantagits
från beskattning enligt tredje styc-
ket skall beräknas enligt reglerna
för näringsverksamhet enligt denna
lag. För den del av nettointäkten
som undantagits från beskattning
enligt nämnda stycke och som
avser pensionsförsäkringar gäller
särskilda regler i lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensions-
medel.
Livförsäkringsföretag frikallas
från skattskyldighet enligt denna
lag för dels den del av nettointäk-
ten som avser personförsäkring och
som är hänförlig till tillgångar och
skulder som förvaltas för försäk-
ringstagarnas räkning, dels influt-
na premier hänförliga till person-
försäkring. Avdrag får inte göras
för utgivet belopp hänförligt till
sådan försäkring.
Att särskilda bestämmelser gäller
vid beskattning av livförsäkrings-
företag följer av lagen (1990:661)
om avkastningsskatt på pensions-
medel.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt
skadeförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.
Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av
inländskt skadeförsäkringsföretag, får från bruttointäkten avdrag göras
förutom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för
avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslut-
ning och som avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga
skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen,
för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för ökning
av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåter-
betalning.
Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana
skulder enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv och
tilldelad återbäring) minskade med värdet av återförsäkringsgivares
ansvarighet.
269
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med säkerhetsreserv förstås den
reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen
eller efter regeringens bemyndi-
gande av Finansinspektionen fast-
ställd normalplan.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Med säkerhetsreserv förstås den
reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen
eller efter regeringens bemyndi-
gande av försäkringsinspektionen
fastställd normalplan.
Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av
säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.
Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till
omedelbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.
Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk-
ringsföretag drivit här i riket.
Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför-
säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp
motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven
försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets
försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.
Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.
3 §
1 mom.4 Till intäkt av kapital räknas löpande avkastning, vinster och
annan intäkt som härrör från egendom, i den mån intäkten inte är att
hänföra till näringsverksamhet. Till intäkt av kapital hör bland annat
ränta på banktillgodohavanden, obligationer och andra fordringar,
utdelning på aktier och andelar,
vinst (realisationsvinst) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och
åtaganden enligt avtal om optioner och terminer samt andra därmed
jämförliga förpliktelser,
ersättning vid upplåtelse av privatbostad,
lotterivinst som inte är frikallad från beskattning enligt 19 § kommunal-
skattelagen (1928:370),
statligt räntebidrag för bostadsändamål.
Till realisationsvinst hänförs även valutakursvinst på fordringar och
skulder i utländsk valuta.
Med utdelning avses även utbetalning till aktieägare enligt 12 kap. 1 §
aktiebolagslagen (1975:1385) och 9 kap. 1 § bankaktiebolagslagen
(1987:618) vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden eller vid
4Senaste lydelse 1991:1833.
270
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
bolagets likvidation. Till utdelning hänförs vidare utbetalning av
fusionsvederlag till aktieägare enligt 14 kap. 6 § aktiebolagslagen och 11
kap. 7 § bankaktiebolagslagen. Som utdelning anses även utbetalning från
utländskt bolag om utbetalningen är jämförlig med sådan utbetalning från
svenskt bolag som avses i första eller andra meningen.
Att utdelning och vinst vid försäljning av aktier i vissa fall skall
hänföras till inkomst av tjänst framgår av 12 mom.
Gäller i fråga om en tillgång att vinst vid en avyttring skall tas upp
som intäkt av kapital och inträffar i samma ägares hand en händelse som
medför att vederlaget eller vinst vid en avyttring i stället skall tas upp
som intäkt av näringsverksamhet (karaktärsbyte) sker beskattning som om
tillgången hade avyttrats för ett vederlag motsvarande marknadsvärde
(avskattning). Tillgången anses härefter ha anskaffats vid karaktärsbytet
för marknadsvärdet. På den skattskyldiges yrkande sker dock inte
avskattning. I sådant fall behåller tillgången sitt anskaffningsvärde.
Till intäkt av kapital räknas inte
utdelning, vinst eller annan avkast-
ning på tillgångar som är hänförli-
ga tillpensionssparkonto som avses
i 1 kap. 2 § lagen (1992:000) om
individuellt pensionssparande.
Bestämmelser om beskattning av
tillgångar hänförliga till ett sådant
konto finns i lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel.
2 mom.5 Från intäkt av kapital får avdrag göras för omkostnader för
intäkternas förvärvande samt, såvitt gäller fysisk person som har varit
bosatt i Sverige under beskattningsåret och svenskt dödsbo, för ränteut-
gift och förlust (realisationsförlust) vid icke yrkesmässig avyttring av
tillgångar och sådana förpliktelser som anges i 1 mom., i den mån inte
annat anges i 31 § femte stycket, allt under förutsättning att avdrag inte
skall göras från intäkt av näringsverksamhet. Avdrag för realisationsför-
lust får dock göras av annan fysisk person om skattskyldighet skulle ha
förelegat för realisationsvinst på den avyttrade egendomen.
Till realisationsförlust hänförs även valutakursförlust på fordringar och
skulder i utländsk valuta.
Avdrag för realisationsförlust medges med 70 procent av förlusten, i
den mån inte annat anges i 27 § 5 och 6 mom. eller 29 § 2 mom.
Förvaltningskostnader får dras av endast till den del de överstiger
1 000 kronor under beskattningsåret.
Avdrag medges inte för utgifter för inköp av lottsedlar eller för andra
liknande insatser i lotteri.
5Senaste lydelse 1991:1833.
271
Nuvarande lydelse
Från intäkt av kapital får avdrag
också göras för avgift för pensions-
försäkring i den omfattning som
anges i punkt 6 tredje och sjätte
styckena av anvisningarna till 46 §
kommunalskattelagen (1928:370).
Föreslagen lydelse
Från intäkt av kapital får avdrag
också göras för avgift för pensions-
försäkring i den omfattning som
anges i punkt 6 tredje och sjätte
styckena av anvisningarna till 46 §
kommunalskattelagen (1928:370)
och för avdrag i motsvarande
omfattning för inbetalning på
pensionssparkonto enligt punkt 7
av nämnda anvisningar.
Avdrag enligt detta moment får
inte göras för omkostnader och
förluster avseende tillgångar hän-
förliga till ett pensionssparkonto.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
4 mom.6 Överlåtes pensionsför-
säkring genom bodelning, skall
överlåtaren oavsett överlåtelsen
under sin livstid i förvärvarens
ställe vara skattskyldig för utfallan-
de belopp, såvida han icke skulle
ha varit berättigad till avdrag vid
utgivande av periodiskt understöd
till förvärvaren. Föreligga särskil-
da skäl, får riksskatteverket besluta
att överlåtaren icke skall vara
skattskyldig i förvärvarens ställe,
även om överlåtaren icke skulle ha
varit berättigad till avdrag som här
avses. Mot beslut som riksskatte-
verket meddelat i sådant ärende får
talan icke föras.
Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att
uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, sin
rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande belopp, i den mån
han icke vid utbetalning till mottagaren skulle vara berättigad till avdrag
för beloppet såsom för omkostnad eller periodiskt understöd.
4 mom. Överlåts pensionsför-
säkring eller rätt till pension på
grund av pensionssparavtai genom
bodelning, skall överlåtaren oavsett
överlåtelsen under sin livstid i
förvärvarens ställe vara skattskyl-
dig för utfallande belopp, såvida
han icke skulle ha varit berättigad
till avdrag vid utgivande av perio-
diskt understöd till förvärvaren.
Om det finns särskilda skäl, får
skattemyndigheten efter ansökan
besluta att överlåtaren inte skall
vara skattskyldig i förvärvarens
ställe, även om överlåtaren inte
skulle ha varit berättigad till av-
drag som här avses. Skattemyndig-
hetens beslut i sådant ärende får
överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte
överklagas.
7 §
8 mom.7 Mottagare av utdelning från svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening är frikallade från skattskyldighet i den omfattning
6Senaste lydelse 1975:1350.
7Senaste lydelse 1991:412
272
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
som anges nedan. Med utdelning förstås sådan utdelning som har upp-
burits i förhållande till innehavda aktier eller andelar eller som har
uppburits efter annan grund men inte är avdragsgill för det utdelande
företaget enligt 2 § 8 mom. första stycket. Bestämmelserna i tredje
stycket nedan gäller inte sådan utdelning på förlagsinsatser, som är
avdragsgill för det utdelande företaget.
Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening som förvaltar
värdepapper eller likartad lös egendom och därutöver inte — direkt eller
indirekt — bedriver någon eller endast obetydlig verksamhet (förvalt-
ningsföretag), är frikallat från skattskyldighet för utdelning i den mån
sammanlagda beloppet av utdelningen motsvaras av annan utdelning än
som avses i 3 § 7 mom. fjärde stycket som företaget har beslutat för
samma beskattningsår. Som förvaltningsföretag anses inte investmentföre-
tag som avses i 2 § 10 mom.
Svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening är med undan-
tag av livförsäkringsföretag, invest-
mentföretag och förvaltningsföre-
tag, frikallat från skattskyldighet
för utdelning på näringsbetingade
aktier eller andelar. Detsamma
gäller svensk sparbank och svenskt
ömsesidigt skadeförsäkringsföretag.
Med näringsbetingad aktie eller
andel avses aktie eller andel som
inte utgör omsättningstillgång i
företagets verksamhet under förut-
sättning att
a) det sammanlagda röstetalet för
företagets aktier eller andelar i det
utdelande företaget vid beskatt-
ningsårets utgång motsvarade en
fjärdedel eller mer av röstetalet för
samtliga aktier eller andelar i det
utdelande företaget, eller
b) det görs sannolikt att inne-
havet av aktien eller andelen be-
tingas av verksamhet som bedrivs
av företaget eller av företag som
med hänsyn till äganderättsförhåll-
anden eller organisatoriska förhåll-
anden kan anses stå det nära.
Svenskt aktiebolag eller svensk
ekonomisk förening är med undan-
tag av investmentföretag och för-
valtningsföretag, frikallat från
skattskyldighet för utdelning på
näringsbetingade aktier eller ande-
lar. Detsamma gäller svensk spar-
bank och svenskt ömsesidigt skade-
försäkringsföretag. Med närings-
betingad aktie eller andel avses
aktie eller andel som inte utgör
omsättningstillgång i företagets
verksamhet under förutsättning att
a) det sammanlagda röstetalet för
företagets aktier eller andelar i det
utdelande företaget vid beskatt-
ningsårets utgång motsvarade en
fjärdedel eller mer av röstetalet för
samtliga aktier eller andelar i det
utdelande företaget, eller
b) det görs sannolikt att inne-
havet av aktien eller andelen be-
tingas av verksamhet som bedrivs
av företaget eller av företag som
med hänsyn till äganderättsförhåll-
anden eller organisatoriska förhåll-
anden kan anses stå det nära.
Skattefrihet enligt tredje stycket föreligger dock inte för utdelning på
aktie eller andel i förvaltningsföretag eller investmentföretag, om detta
äger mer än enstaka aktier eller andelar på vilka utdelning skulle ha varit
skattepliktig om aktierna eller andelarna hade ägts direkt av det företag
som äger aktien eller andelen i förvaltningsföretaget eller investmentföre-
taget.
273
18 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Förvärvar företag aktie eller andel i annat företag och är det inte
uppenbart att det företag som gör förvärvet därigenom erhåller tillgång
av verkligt och särskilt värde med hänsyn till ägarföretagets verksamhet,
föreligger inte skattefrihet enligt detta moment för utdelning på aktien
eller andelen av sådana medel som vid förvärvet fanns hos det utdelande
företaget och som inte motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats.
Utdelning anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar
tillskjutet belopp eller inbetald insats.
Svenskt företag är frikallat från skattskyldighet för utdelning på aktie
eller andel i utländskt bolag under förutsättning
a) att utdelningen skulle ha varit skattefri enligt vad som ovan i detta
moment sagts för det fall det utdelande bolaget hade varit svenskt och
b) att den inkomstbeskattning som det utländska bolaget är underkastat
är jämförlig med den inkomstbeskattning som skulle ha skett enligt denna
lag, om inkomsten hade förvärvats
10 mom.8 Understödsföreningar,
vilka enligt sina stadgar äger med-
dela annan kapitalförsäkring än
sådan som omfattar kapitalunder-
stöd på högst 1 000 kronor för
medlem och som bedriver även
annan verksamhet än livförsäk-
ringsverksamhet, frikallas från
skattskyldighet för all inkomst
utom sådan som är hänförlig till
livförsäkringsverksamhet eller
utgör inkomst av fastighet.
10
För andra skattskyldiga än fysiska
personer, dödsbon, värdepappers-
fonder och livförsäkringsföretag,
utgör statlig inkomstskatt 30 pro-
cent av den beskattningsbara in-
komsten. För värdepappersfonder
och livförsäkringsföretag utgör
statlig inkomstskatt 25 procent av
den beskattningsbara inkomsten.
av svenskt företag.
10 mom. Understödsföreningar
frikallas från skattskyldighet för all
inkomst utom/ör inkomst av sådan
fastighet, som ej förvaltas i livför-
säkringsverksamhet .
a§9
För andra skattskyldiga än fysiska
personer, dödsbon och värde-
pappersfonder, utgör statlig in-
komstskatt 30 procent av den be-
skattningsbara inkomsten. För
värdepappersfonder utgör statlig
inkomstskatt 25 procent av den
beskattningsbara inkomsten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för beskatt-
ningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.
8Senaste lydelse 1984:1061.
9Senaste lydelse 1991:1833.
274
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §2
Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts
såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död för-
foganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas,
utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda
bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom.
Vad nu sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt bestäm-
melserna i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad som tillfaller
försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring,
tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på
grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 §
första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för
någonderas gäld, eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens
beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmåns-
tagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år
under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av
samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jäm-
likt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, får likväl
från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej
avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet in-
trädde för det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare
skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall
så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen
och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insätt-
ningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäk-
ringstagaren skolat äga rum.
lenaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.
2Senaste lydelse 1987:1206.
275
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension
som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte
heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än
pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av
samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per
år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäk-
ring stadgas i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928:370).
Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om
förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke
föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på
grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller
enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan
förmån från kommun, som avses i punkt 1 adertonde stycket av anvis-
ningarna till 31 § kommunalskattelagen.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av
förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvs-
skatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstag-
aren genom testamente. Har försäkringen tagits för olycksfall eller
sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som — om den inte hade
varit utländsk — skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra
stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på
grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäk-
ring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga
förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestäm-
melserna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en
utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte
heller för rätt till pension på grund
av pensionssparavtai enligt 1 kap.
2 § lagen (1992:000) om indivi-
duellt pensionssparande. När
behållning på pensionssparkonto
skall tas upp som en tillgång i
dödsboet och avskattning skall ske
enligt 32 § 7 mom. första stycket j
kommunalskattelagen och 2 § 1
mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall behållningen
minskas med den inkomstskatt som
kan beräknas utgå vid avskatt-
ningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
276
6 Förslag till Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:661) om avkastningsskatt
på pensionsmedel
dels att 2 - 8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 5 och 6 §§ skall utgå,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9 - 12 §§, och
närmast före 3, 9, 10 och 11 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §'
Skattskyldiga till avkastningsskatt är
1. svenska livförsäkringsföretag,
2. utländska livförsäkringsföretag som bedriver försäkringsrörelse här
i riket,
3. understödsföreningar som bedriver till livförsäkring hänförlig
verksamhet,
4. pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensions-
utfästelse m.m.,
5. arbetsgivare som i sin balans-
räkning redovisar skuld under
rubriken Avsatt till pensioner enligt
5 § lagen om tryggande av pen-
sionsutfästelse m.m.
5. arbetsgivare som i sin balans-
räkning redovisar skuld under
rubriken Avsatt till pensioner enligt
5 § lagen om tryggande av pen-
sionsutfästelse m.m.,
6. i Sverige bosatt innehavare av
pensionssparkonto enligt 1 kap. 2 §
lagen (1992:000) om individuellt
pensionssparande.
I fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxeringen
behandlas som handelsbolag är dock delägarna skattskyldiga.
Med understödsförening avses i
denna lag förening, vilken enligt
sina stadgar får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan
som omfattar kapitalunderstöd på
högst 1 000 kronor för medlem.
'Senaste lydelse 1991:1915.
277
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Skatteunderlag
3 §2
(7 § första stycket)
Skatteunderlaget avrundas nedåt
till helt tusental kronor.
Skatteunderlaget för skattskyldiga
som avses i 2 § 1 och 3 utgörs av
nettointäkten av den kapital- och
fastighetsförvaltning som belöper
pä pensionsförsäkringar som med-
delats direkt eller meddelats i
återförsäkring åt annat inländskt
försäkringsföretag.
Skatteunderlaget för skattskyldiga
som avses i 2 § 2 utgörs av netto-
intäkten av den kapital- och fastig-
hetsförvaltning, som härrör från
bolagets här i riket bedrivna för-
säkringsrörelse och som belöper på
pensionsförsäkringar som meddel-
ats direkt eller meddelats i återför-
säkring åt inländskt försäkrings-
företag.
Skatteunderlaget för skattskyldiga
som avses i 2 § 4 utgörs av netto-
intäkten av stiftelsens kapital- och
fastighetsförvaltning.
Skatteunderlaget är kapitalunder-
laget enligt andra — sjätte styc-
kena, multiplicerat med. den ge-
nomsnittliga statslåneräntan under
kalenderåret närmast före ingången
av beskattningsåret. Skatteunder-
laget avrundas nedåt till helt hun-
dratal kronor.
För skattskyldiga som avses i 2 §
första stycket i—4 utgörs kapital-
underlaget av värdet av den skatt-
skyldiges tillgångar vid ingången
av beskattningsåret efter avdrag för
finansiella skulder vid samma
tidpunkt. För skattskyldiga som
avses i 2 § första stycket 2 medräk-
nas dock endast sådana tillgångar
och skulder som är hänförliga till
den i Sverige bedrivna försäkrings-
rörelsen.
Vid beräkning av kapitalunderlag
enligt andra stycket skall bortses
från tillgångar och skulder som är
hänförliga till avgångsbidragsför-
säkringar meddelade enligt grunder
som fastställts i kollektivavtal mel-
lan arbetsmarknadens huvudorga-
nisationer.
Vid beräkning av kapitalunderlag
skall även bortses från den del av
tillgångar och skulder som inte
förvaltas för försäkringstagarnas
räkning.
2Senaste lydelse 1990:661.
Senaste lydelse av 7 § 1990:661.
278
Nuvarande lydelse
Skatteunderlaget för skattskyl-
diga som avses i 2 § 5 utgörs av
pensionsskuldens belopp vid in-
gången av beskattningsåret, såvitt
avser sådana pensionsåtaganden för
vilkas tryggande avdragsrätt före-
ligger enligt punkt 20 d jämfört
med punkt 20 e av anvisningarna
till 23 § kommunalskattelagen
(1928:370) och såvitt avser sådana
pensionsåtaganden för vilka av-
dragsrätt föreligger enligt 8 § lagen
(1975:1348) om ikraftträdande av
lagen (1975:1347) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Kapitalunderlaget för skattskyl-
diga som avses i 2 § första stycket
5 utgörs av pensionsskuldens be-
lopp vid ingången av beskattnings-
året. Vid bestämning av pensions-
skuldens belopp skall beaktas såda-
na pensionsåtaganden för vilkas
tryggande avdragsrätt föreligger
enligt punkt 20 d jämfört med
punkt 20 e av anvisningarna till
23 § kommunalskattelagen
(1928:370) och sådana pensions-
åtaganden för vilka avdragsrätt
föreligger enligt 8 § lagen
(1975:1348) om ikraftträdande av
lagen (1975:1347) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).
Kapitalunderlaget för skattskyldi-
ga som avses i 2 § första stycket 6
utgörs av värdet av de tillgångar
som vid ingången av kalenderåret
är hänförliga till pensionssparkon-
tot. Avdrag får ske för till kontot
hänförlig obetald skatt enligt denna
lag för föregående beskattningsår.
4 §3
Vid beräkning av nettointäkten av
kapital- och fastighetsförvaltning
som avses i 3 § första — tredje
styckena skall reglerna för inkomst-
slaget näringsverksamhet vid taxer-
ing enligt lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt tillämpas.
Som tillgång hos återförsäkrings-
tagare räknas inte värdet av åter-
försäkringsgivares ansvarighet på
grund av försäkringar som denne
har övertagit i form av återförsäk-
ring. Om återförsäkring skett hos
en utländsk återförsäkringsgivare
skall dock ett belopp motsvarande
dennes ansvarighet räknas som till-
gång, i den mån ansvarigheten
överstiger värdet av reservdeposi-
tion som ställts av återförsäkrings-
givaren hos återförsäkringstagaren.
Återförsäkringsgivares fordran
hos återförsäkringstagare på grund
av reservdepositionen upptas inte
som tillgång. Den skuld som redo-
visas av återförsäkringstagaren på
grund av depositionen är inte
avdragsgill för denne.
3Senaste lydelse 1990:661.
279
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
5 §
Om inte annat följer av 6 — 8 §§
tas tillgångar och skulder upp till
bokfört värde.
För skattskyldig som avses i 2 §
första stycket 6 skall tillgångarna
tas upp till sitt marknadsvärde om
inte annat följer av 7 §.
6 §
En fastighet tas upp till det högsta
av anskaffningsvärdet och 33 pro-
cent av det vid ingången av be-
skattningsåret gällande taxerings-
värdet.
Har fastighetens värde under
året före taxeringsåret sänkts på
grund av skogsavverkning eller
täktverksamhet eller till följd av
brand, vattenflöde eller jämförlig
händelse och fastställs inte nytt
taxeringsvärde vid särskild fastig-
hetstaxering, får fastigheten tas
upp till 133 procent av ett på mot-
svarande grunder uppskattat värde.
7 §
Värdepapper, som är noterade vid
en svensk eller utländsk börs eller
noterade vid en auktoriserad mark-
nadsplats eller som annars är
föremål för regelbunden handel vid
någon annan reglerad marknad
som är öppen för allmänheten, tas
upp till det noterade värdet.
Finns i ett bolag skilda aktieslag
av vilka ett eller flera är börsnote-
rade eller föremål för sådan note-
ring som avses i första stycket,
skall de aktier i bolaget som inte
är noterade tas upp till samma
värde som de noterade aktierna. Är
flera aktieslag noterade, skall de
inte noterade aktierna tas upp till
samma värde som de noterade
aktier som har den lägsta kursen.
Om det vid värdering enligt de
föregående styckena bedöms att det
280
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
noterade värdet inte motsvarar vad
som skulle kunna påräknas vid en
försäljning under normala för-
hållanden, får i stället priset vid en
sådan försäljning läggas till grund
för värderingen.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
8 §
Fordran som inte omfattas av 7 §
skall tas upp till sitt anskaffnings-
värde jämte upplupen ränta. Avd-
rag för skuld får göras med belopp
som beräknas på motsvarande sätt.
Osäker fordran får tas upp till
det belopp som kan beräknas bli
betalat. Värdelös fordran tas inte
upp.
Skattesats
9 §4
(5 § första stycket)
Skatten uppgår till 10 procent av
skatteunderlaget enligt 3 § första -
tredje styckena.
(5 § andra stycket)
Skatten uppgår till 1,1 procent
av skatteunderlaget enligt 3 §
fjärde stycket. I det fall beskatt-
ningsåret är längre eller kortare än
12 månader skall skattesatsen
jämkas i motsvarande mån. Det-
samma skall gälla om pensions-
skuld som avses i nyssnämnda
stycke helt upplöses under beskatt-
ningsåret.
Skatten uppgår till 10 procent av
skatteunderlaget enligt 3 § om inte
annat följer av andra och tredje
styckena.
För den del av skatteunderlaget
som hos skattskyldig som avses i
2 § första stycket 1 - 3 är hänför-
ligt till annan personförsäkring än
pensionsförsäkring uppgår skatten
till 25 procent av skatteunderlaget.
I det fall beskattningsåret är
längre eller kortare än 12 månader
skall skattesatsen jämkas i motsvar-
ande mån. Detsamma skall gälla
om pensionsskuld som avses i 3 §
femte stycket helt upplöses under
beskattningsåret.
4Senaste lydelse av 5 § 1991:1847.
281
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Beskattningsförfarandet
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
10 §5
(8 §)
Bestämmelserna i taxeringslagen
(1990:324) gäller vid taxering till
avkastningsskatt. I fråga om debi-
tering och uppbörd av avkastnings-
skatt gäller bestämmelserna i upp-
bördslagen (1953:272).
5Senaste lydelse av 8 § 1991:1915.
Om inte annat sägs i andra
stycket gäller bestämmelserna i
taxeringslagen (1990:324) vid
taxering till avkastningsskatt och
bestämmelserna i uppbördslagen
(1953:272) i fråga om debitering
och uppbörd av sådan skatt.
Avkastningsskatt som skall tas ut
av sådan skattskyldig som avses i
2 § första stycket 6 skall för den
skattskyldiges räkning betalas av
det pensionssparinstitut som den
skattskyldige träffat avtal om indi-
viduellt pensionssparande med.
Pensionssparavtai skall innehålla
fullmakt för pensionssparinstitutet
att förfoga över den skattskyldiges
pensionssparmedel för betalning av
avkastningsskatt.
I fråga om förfarandet vid be-
skattningen ifall som avses i andra
stycket gäller bestämmelserna i
lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter i tillämp-
liga delar. Med skattskyldig avses
därvid det pensionssparinstitut
som den skattskyldige träffat
pensionssparavtai med. Pensions-
sparinstitutets beskattningsår är
redovisningsperiod.
Förutom pensionssparinstitutet
får även skattskyldig som avses i
2 § första stycket 6 överklaga
beskattningsmyndighetens beslut
om skatt enligt bestämmelserna i 8
kap. lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
282
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Återbetalas skatt hänförlig till ett
pensionssparkonto till ett pensions-
sparinstitut skall beloppet tillsam-
mans med räntan enligt 5 kap.
13 § lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter tillgodoföras
kontot. Har kontot avslutats skall
institutet ombesörja att beloppet i
stället överförs till det pensions-
sparkonto till vilket de medel och
tillgångar som var hänförliga till
det avslutade kontot har överförts.
Finns inte sådant konto skall insti-
tutet betala ut beloppet på det sätt
som gäller för utbetalningar enligt
lagen (1992:000) om individuellt
pensionssparande.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
Övriga bestämmelser
11 §6
(6 §)
Skattskyldiga som avses i 2 § 5
får utan hinder av bestämmelserna
i 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) i förvärvskällan göra
avdrag för sådan avkastningsskatt
som tas ut på i 3 § fjärde stycket
angivet underlag. Avdrag skall
därvid medges för avkastningsskat-
ten före eventuell nedsättning
genom avräkning av utländsk skatt.
Skattskyldiga som avses i 2 §
första stycket 5 får utan hinder av
bestämmelserna i 20 § kommunal-
skattelagen (1928:370) i förvärvs-
källan göra avdrag för sådan av-
kastningsskatt som tas ut på i 3 §
första och femte styckena angivet
underlag. Avdrag skall därvid
medges för avkastningsskatten före
eventuell nedsättning genom avräk-
ning av utländsk skatt.
12 §7
(7 § andra stycket)
Beteckningar i denna lag har samma betydelse som i kommunalskatte-
lagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för
beskattningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.
6Senaste lydelse av 6 § 1990:1448.
7Senaste lydelse av 7 § 1990:661.
283
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:187
Bilaga 3
2. Har uppskovsbelopp fastställts enligt 2 § lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver för skattskyldig som avses i 2 § första
stycket 1 - 3 gäller följande. Återföring av den del av uppskovsbeloppet
som inte återförts senast vid 1994 års taxering till statlig inkomstskatt
skall ske vid 1995 års taxering till avkastningsskatt eller, om taxering
inte sker år 1995, vid 1996 års taxering. Därvid skall det vid taxeringen
beräknade skatteunderlaget enligt 3 § som är hänförligt till andra
personförsäkringar än pensionsförsäkring ökas med det återstående
uppskovsbeloppet.
284
Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1993-01-14
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta lag-
rådets yttrande över förslag till
1. lag om individuellt pensionssparande,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i äktenskapsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
5. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
6. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknyt-
ning till värdepappersfonder,
7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
10. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
11. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
12. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
13. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter,
14. lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt,
15. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
16. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
17. lag om ändring i lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv,
18. lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions-
medel,
19. lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta,
20. lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensions-
kostnader,
21. lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Peter
Kindlund, hovrättsassessorn Hans Nyman, kammarrättsassessorn Lars
Bergendal och kammarrättsfiskalen Roland Gustafsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet'.
285
En mer sammanfattande observation är att ifrågavarande förslag utar-
betats på grundval av en departementspromemoria som — i förhållande
till de behandlade frågekomplexens betydelse, omfång och svårhetsgrad
— framstår som jämförelsevis kortfattad och i en del stycken otillräckligt
övervägd. Detta gäller inte minst de i promemorian redovisade special-
motiveringarna, som därigenom inte alltid kan antas bli särskilt vägle-
dande inför uppkommande tillämpningsproblem. Nu anförda brister har
enligt lagrådets mening inte helt kunnat avhjälpas under den fortsatta
beredningen inom regeringskansliet. Till detta kan ha bidragit att även
remissinstanserna synes ha avgett sina yttranden under viss tidspress.
Lagrådsremissen omfattar en betydande mängd lagtext. De mest cen-
trala bestämmelserna angående de nya pensionssparformema har förts
samman i förslag till lag om individuellt pensionssparande. Regleringen
i denna lag är i flera hänseenden komplicerad och som helhet inte särskilt
lättillgänglig. Att så blivit fallet har flera orsaker. Redan strävandena
efter ett från spararnas synpunkt mycket flexibelt system utgör en grund
härtill. Av mer avgörande betydelse i sammanhanget är dock målsätt-
ningen att nå lösningar vilka innebär att de nya sparformerna i så stor
utsträckning som möjligt blir jämställda med motsvarande sparande
genom pensionsförsäkringar. Vad nu sagts gäller såväl de skattemässiga
som de civilrättsliga aspekterna på sparandet. Både den tidigare nämnda
flexibiliteten i det nya systemet och den omständigheten att det här blir
fråga om ett sparande utan något som helst inslag av försäkring har
därvid medfört åtskilliga problem av lagteknisk och materiell natur.
Efter förebild från vad som nu gäller beträffande förhållandet mellan
lagen (1927:77) om försäkringsavtal och kommunalskattelagen (1928:370,
KL) finns i förevarande lagförslag en föreskrift (3 kap. 2 §) som anger
att ytterligare bestämmelser om villkor som skall tas in i ett pensions-
sparavtai finns i KL och i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel. Att på detta sätt splittra viktiga civilrättsliga bestämmel-
ser och placera en del av dem i skatteförfattningar framstår som en otill-
fredsställande lagteknisk lösning. Enligt lagrådets mening bör det därför
övervägas om inte i varje fall det i lagen om avkastningsskatt på
pensionsmedel föreslagna, tämligen kortfattade villkoret bör tas in i lagen
om individuellt pensionssparande.
Anpassningen till vad som gäller beträffande pensionsförsäkringar har
vidare fått till följd att 4 kap. med bestämmelser om "Spararens för-
foganden" blivit jämförelsevis omfattande, delvis mycket detaljerat och
i vissa stycken ganska svårtillgängligt. Vad sist sagts gäller även en del
av regleringen i 5 kap. om "Förhållandet till spararens borgenärer". Den
efter förebild från 116 § lagen om försäkringsavtal utformade bestämmel-
sen i sistnämnda kapitels första paragraf utgör för övrigt ett exempel på
att själva flexibiliteten i det föreslagna nya systemet, med bl.a. tänkta
inbetalningar av varierande storlek och kontinuitet, lätt kan medföra ett
annorlunda rättsläge än den eftersträvade jämställdheten med sparande
genom pensionsförsäkring.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
286
Förslaget innehåller vidare en del terminologiska oklarheter. Med
"pensionssparmedel" synes främst avses de medel som spararen betalar
in till pensionssparinstitutet (t.ex. i 2 kap.). Samma uttryck har dock i
andra sammanhang en annan innebörd, t.ex. 3 kap. 8 § samt 4 kap. 2
och 12 §§. Ordet "medel" i 4 kap. 6 § torde åter ha en annan betydelse.
Vad som i skilda sammanhang avses med "tillgångar som antecknats på
ett pensionssparkonto" liksom "behållningen påpensionssparkonto" i för-
hållande till "den rätt som följer av ett pensionssparavtai" (4 kap. 1 §)
eller "rätten respektive rättigheterna enligt pensionsavtalet" (4 kap. 4 och
12 §§) är inte alltid uppenbart. I vissa fall används därtill "pensionsspar-
kontot" som beteckning på de till kontot hörande tillgångarna (t.ex.
3 kap. 9 §). I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör därför en noggrann
genomgång göras av de bestämmelser där nu nämnda eller liknande
uttryckssätt förekommer samt närmare klargöras vad som i förekomman-
de fall är innebörden i den "rätt" eller de "rättigheter" vilka "följer av"
eller föreligger "enligt" pensionsavtalet.
Nu redovisade omständigheter liksom regleringens komplexa natur har
medfört vissa svårigheter vid lagrådets granskning av de remitterade
förslagen. De allmänna invändningarna mot dem är emellertid inte så
allvarliga att hinder får anses föreligga mot att förslagen, efter ytterligare
bearbetning, läggs till grund för lagstiftning. Utöver vad tidigare sagts
om enskilda bestämmelser behandlar lagrådet i det följande en del sär-
skilda problem i anslutning till de olika förslagen.
3 kap. 3 - 7 §§
1 dessa paragrafer finns regler om hur medel som betalats in på ett
pensionssparkonto skall förvaltas. Av 3 kap. 3 § första stycket framgår
att inbetalda sparmedel skall, inom ramen för tillåtna sparformer,
placeras på det sätt pensionsspararen från tid till annan bestämmer. Enligt
paragrafens andra stycke skall pensionssparinstitutet dock samråda med
spararen innan sparmedel placeras på sådant sätt att det enligt institutets
bedömning krävs försäljning av fondpapper eller andelar i allemansfond
för att utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall kunna göras eller
skatter och avgifter skall kunna tas ut från kontot.
Vid försäljning av tillgångar på ett pensionssparkonto skall, om inte
annat avtalats, pensionssparinstitutet enligt 3 kap. 7 § andra stycket
samråda med spararen om detta är möjligt. I annat fall får beslut om vad
som skall avyttras fattas av institutet utifrån vad som bedöms vara mest
förmånligt för pensionsspararen.
Syftet med samrådsregeln i 3 kap. 3 § andra stycket synes vara att göra
pensionsspararen uppmärksam på de förlustrisker som kan följa av mer
omedelbart framtvingade försäljningar av värdepapper. Det är dock enligt
lagrådets mening tveksamt om den föreslagna regeln tillgodoser detta
syfte. Att märka är till en början att regeln är dispositiv. Det finns
således inget som hindrar att avtalsparterna kommer överens om att
samråd skall ske på annat sätt eller att samråd över huvud taget inte skall
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
287
förekomma. Som lagtexten är formulerad är samrådsplikten vidare inte
begränsad till förvärv som till följd av kontots likviditetsläge kan antas
bli av kortfristig natur. Eftersom alla fondpapper skall säljas förr eller
senare måste nämligen enligt ordalydelsen samråd ske även inför en
långfristig placering. Detta har uppenbarligen inte varit avsikten. Med
den utformning regeln fått ges dock inte någon vägledning om hur lång
den beräknade innehavstiden måste vara för att ett institut skall vara
befriat från skyldigheten att samråda med spararen.
Enligt lagrådets uppfattning är det förenat med stora svårigheter att i
lagtext ange hur ett pensionssparinstitut bör förfara när spararen ger
direktiv om inköp av värdepapper. Det kan givetvis finnas anledning för
institutet att peka på behovet av likviditet på pensionssparkontot liksom
de risker och transaktionskostnader som kan följa av olika placeringar.
Som framhållits i remissen är det dock spararen själv som i sista hand
skall avgöra hur medlen på kontot skall placeras. En i lag föreskriven
skyldighet för institutet att i viss situation samråda med spararen är ägnad
att skapa osäkerhet om vem som bär ansvaret för vidtagna dispositioner.
Det finns också anledning att befara att frågan om samrådspliktens
omfattning och innebörd kan vålla tillämpningsproblem om spararen
hävdar att brister i samrådet åsamkat honom ekonomiska förluster (jfr
skadeståndsbestämmelsen i 7 kap. 4 §). Lagrådet återkommer i det
följande till denna problematik.
De anmärkningar som nu riktats mot samrådsbestämmelsen i 3 kap. 3 §
andra stycket har också viss bärkraft vad gäller bestämmelserna i 3 kap.
7 § andra stycket. Även här synes lämpligheten av att i lag föreskriva i
vilka fall samråd skall äga rum mellan institutet och spararen inför en
värdepappersavyttring kunna ifrågasättas. Om en avyttring i efterhand
visar sig oförmånlig torde tvist lätt kunna uppkomma rörande frågan om
institutet fullgjort sin samrådsskyldighet. Bestämmelsen att institutet skall,
såvida samråd inte avtalats bort eller varit omöjligt att åstadkomma,
besluta om vad som skall avyttras utifrån vad som bedöms vara mest
förmånligt för spararen, kan vidare inge denne föreställning om att en
professionell placerare kan förutse hur värdepappersmarknaden kommer
att utvecklas. På en effektivt fungerande marknad torde emellertid
utrymmet för prognoser av detta slag vara ytterst begränsat.
Det anförda leder lagrådet till slutsatsen att bestämmelserna i 3 kap. 3
och 7 §§ om samråd i samband med förvärv och försäljning av värde-
papper skapar fler problem än de löser. Någon egentlig nackdel med att
låta bestämmelserna utgå — och därmed i princip införa full avtalsfrihet
på området — synes inte föreligga. Båda paragrafernas andra stycken bör
därför enligt lagrådets mening slopas. Möjligen kan som ersättning tas
in en allmän bestämmelse om att institutet på begäran av pensionsspa-
raren skall lämna information angående förvärv och avyttring av
fondpapper liksom om andra angelägenheter angående pensionssparandet.
En sådan bestämmelse synes lämpligen kunna placeras som ett första
stycke i 3 kap. 10 §.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
288
3 kap. 9 §
Enligt paragrafen har en pensionssparare, som träffat pensionssparavtai
med annat pensionssparinstitut, rätt att flytta sitt pensionssparkonto till
det nya institutet. Det institut från vilket kontot flyttas får då ta ut en
avgift. Denna får inte överstiga institutets direkta kostnader för flytt-
ningen.
En förutsättning för att en pensionssparare skall kunna flytta över till-
gångar på sitt konto till ett konto hos annat institut är således att han
träffat ett pensionssparavtai med detta institut. Fråga uppkommer därvid
om det nya pensionssparavtalet skall ses som en direkt fortsättning på det
gamla avtalet eller om det skall behandlas helt fristående från detta.
Frågan har betydelse bl.a. vad gäller förhållandet mellan spararen och
dennes borgenärer.
Av 5 kap. 1 § framgår att tillgångar på ett pensionssparkonto får
utmätas för spararens skulder endast om spartiden enligt avtalet under-
stiger tio år eller om spararen något år betalat in ett sparbelopp som är
mer än dubbelt så stort som genomsnittet av de årliga inbetalningar som
har skett under spartiden. I den allmänna motiveringen uttalas att
spararen, såvitt gäller prövningen av om spartiden är tillräckligt lång för
att ge skydd mot utmätning, bör få tillgodoräkna sig tiden enligt det
tidigare avtalet. Någon bestämmelse om detta har dock inte tagits in i
lagtexten. Av denna kan inte heller utläsas om värdet av de överflyttade
tillgångarna skall betraktas som en engångsbetalning på det nya kontot
eller om bedömningen av utmätningsfriheten skall baseras på storleken
av de belopp som faktiskt betalats in på det gamla och de belopp som
efter institutsbytet kan komma att betalas in på det nya kontot.
Enligt 5 kap. 3 § kan en borgenär under förutsättning bl.a. att
pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år
förflutit från det pensionssparavtalet ingicks utkräva medel som spararen
betalat enligt avtalet. Lagtexten innehåller inte någon regel om att en
sparare som bytt institut får beräkna tioårsfristen från den dag då det
första pensionssparavtalet ingicks.
Lagrådet delar den i remissen uttalade uppfattningen att full kontinuitet
i flyttningsfallen bör råda mellan det gamla och det nya kontot. Vid
prövningen av om utmätning eller återvinning i konkurs kan komma i
fråga bör äldre och nyare konton sålunda i princip betraktas som ett enda
konto. Detta bör enligt lagrådets mening komma till direkt uttryck i
lagtexten. Lagrådet utgår från att erforderlig komplettering sker under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Som nämnts i det föregående får det institut från vilket ett pensions-
sparkonto flyttats inte ta ut högre avgift för flyttningen än institutets
direkta kostnader för denna. Lämpligheten av denna regel synes kunna
diskuteras. Det torde för det första inte vara lätt att fastställa vilka
kostnader i samband med en flyttning av ett konto som kan klassificeras
som "direkta". Den omständigheten att avgiften inte till någon del får
täcka institutets indirekta kostnader innebär vidare att varje flyttning
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
289
19 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187
medför en subventionering som sannolikt ytterst får bäras av institutets
övriga pensionssparare.
I remissen har som motiv för den valda begränsningen av avgiftens
storlek anförts att avgifterna inte får vara så höga att de hindrar flyttning.
Enligt lagrådets mening kan detta syfte emellertid tillgodoses på ett
enklare sätt än genom en koppling till institutets direkta flyttningskost-
nader. En lösning som synes kunna övervägas är att i lagtexten ange att
institutet får ta ut skälig avgift för sina kostnader för flyttningen. Det får
sedan ankomma på Finansinspektionen att i sitt tillsynsarbete vid behov
ingripa mot för höga flyttningsavgifter.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
4 kap. 1 §
Bestämmelsen innehåller en civilrättslig ogiltighetsregel avseende över-
låtelse eller annat förfogande över "tillgångar som antecknats på ett
pensionssparkonto" eller över den "rätt som följer av ett pensionsspar-
avtai", om förfogandet skett på ett sätt som strider mot förevarande lag
eller mot villkor som enligt KL skall vara intaget i avtalet. Regeln är
utformad med 3 § andra stycket lagen om försäkringsavtal som förebild.
I sistnämnda stycke anges dock att överlåtelseförbudet inte skall "utgöra
hinder mot utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs i vidare
mån än sådant hinder föreligger på grund av vad eljest föreskrivits i lag
eller annan författning". En regel med i sak samma innehåll beträffande
tillgångar på pensionssparkonto återfinns som ett andra stycke i nu
förevarande paragraf.
Förbudet mot överlåtelse av pensionsförsäkring infördes som en nyhet
i lagen om försäkringsavtal den 1 januari 1976. Lagstiftningsärendet
avsåg i huvudsak ändrade beskattningsregler för pensionsförsäkringar och
arbetsgivares kostnader för tryggande av anställdas pensionering.
Överlåtelseförbudet motiverades bl.a. med att pensionsförsäkring enbart
var ett pensionsskydd för försäkringstagaren och hans familj och inte
lämplig som "handelsvara" (prop. 1975/76:31 s. 123 ff).
Även om överlåtelseförbudet och undantagen därifrån i den nu före-
slagna paragrafen således har en direkt förebild i lagen om försäkrings-
avtal kan paragrafen inte sägas vara lättillgänglig. Lagrådet har inled-
ningsvis berört frågan om tolkningen av de i lagtexten använda begreppen
"tillgångar som antecknats på ett pensionssparkonto" och "den rätt som
följer av ett pensionssparavtai". Vad som i nu förevarande sammanhang
vållar ytterligare oklarhet är bestämmelsens förhållande till bl.a. 5 kap.
5 § utsökningsbalken.
Enligt 5 kap. 5 § utsökningsbalken får egendom, som till följd av sin
beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva eller i testamente eller på annan
grund som gäller mot envar ej får överlåtas, ej heller utmätas, om inte
antingen egendomen är förvärvad på kredit med återtagarförbehåll eller
annat följer av särskild föreskrift. Denna bestämmelse synes tillsammans
med lagförslagets 4 kap. 1 § kunna medföra ett cirkelresonemang. Om
således, vid en tillämpning av utsökningsbalken, tillgångarna på ett
pensionssparkonto på grund av överlåtelseförbudet i 4 kap. 1 § första
290
stycket anses utgöra egendom, som faller under 5 kap. 5 § första stycket
utsökningsbalken, kan dessa ej utmätas, om utmätning inte är tillåten
enligt särskild föreskrift. En sådan särskild föreskrift återfinns dock i
4 kap. 1 § andra stycket, enligt vilket utmätning får ske, om inte något
annat är föreskrivet i lag eller annan författning. Någon enkel möjlighet
att förstå vilken eller vilka författningsbestämmelser utöver 5 kap. 1 och
3 §§ förevarande lag som därvid åsyftas finns inte. Det mest nära-
liggande är då att gå till de centrala bestämmelserna på området och
därigenom på nytt vara hänvisad till 5 kap. utsökningsbalken om
undantag från utmätning. Lagrådsremissen ger här ingen ledning.
4 kap. 6-16 §§
Det individuella pensionssparandet bygger på principen att tillgångar som
finns på ett pensionssparkonto skall tas i anspråk för utbetalning av
ålderspension till pensionsspararen. Avlider pensionsspararen innan
perioden för ålderspension gått till ända skall — såvida förmånstagare
förordnats — tillgångarna på kontot användas för efterlevandepension till
spararens make och barn. Från denna princip finns ett antal undantag.
Undantagen gäller förfoganden såväl under pensionsspararens livstid som
när denne har avlidit.
Såvitt gäller förfoganden under pensionsspararens livstid synes de före-
slagna bestämmelserna om bodelning vara av särskilt intresse. Enligt
10 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken skall som huvudregel gälla
att rätt till pension som tillkommer någon av makarna på grund av
pensionssparavtai undantas från bodelning. Av paragrafens nya fjärde
stycke framgår dock att rätt till sådan pension skall helt eller delvis ingå
i bodelningen om det med hänsyn till omständigheterna skulle vara
oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning. Med stöd av 10 kap.
4 § äktenskapsbalken kan makarna vidare, om de är överens, fritt
bestämma att rätten till pension på grund av ett pensionssparavtai skall
ingå i bodelning.
Med pension förstås enligt punkt 1 första stycket av anvisningarna till
31 § KL bl.a. belopp som utbetalas från pensionssparkonto till den som
erhållit rätten till pension genom bodelning. 153 § 4 mom. första stycket
KL anges emellertid att överlåtande make — och alltså inte den make
som uppbär pensionen — är skattskyldig för de utfallande beloppen under
sin livstid såvida han inte är berättigad till avdrag för periodiskt under-
stöd till den andre maken. Från denna särskilda regel om skattskyldighet
för utbetald pension kan dock skattemyndigheten på ansökan medge
dispens.
Den omständigheten att rätten till pension överförts genom bodelning
innebär inte att det ursprungliga pensionssparavtalet upphör att gälla. Den
make som träffat avtalet med institutet kan således vara pliktig att svara
för överenskomna inbetalningar på kontot trots att rätten till utbetalningar
från kontot helt eller delvis tillkommer den andre maken. Från skattesyn-
punkt synes sådana inbetalningar vara påtagligt ogynnsamma. Enligt
förslagets punkt 7 första stycket av anvisningarna till 46 § KL får
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
291
nämligen avdrag för inbetalning på pensionssparkonto göras endast till
den del den skattskyldige har rätt till utbetalningar från kontot. Det kan
därför finnas anledning för makarna att träffa en överenskommelse med
institutet om att inbetalningskyldigheten skall flyttas över från den ene till
den andre maken. Genom ett sådant tilläggsavtal torde även efter en
bodelning avdrag kunna medges för alla belopp som betalas in på kontot.
I 4 kap. 16 § finns regler om bestämmanderätten över ett pensionsspar-
konto som helt eller delvis blivit föremål för bodelning. Den make som
ursprungligen ingått pensionssparavtalet beslutar även i fortsättningen om
tillgångarnas förvaltning m.m. Han får dock inte utan samtycke av den
andre maken ändra vad som bestämts i pensionssparavtalet om utbetal-
ningstid. Om rätten enligt pensionsparavtalet delats mellan makarna skall
vidare, om makarna inte kan enas om hur tillgångarna på pensionsspar-
kontot skall förvaltas, institutet på begäran av någon av makarna upprätta
ett konto för envar av dem och fördela tillgångarna mellan dessa konton.
En utgångspunkt vid utformningen av de nu återgivna reglerna om
överföring av rätt till pension enligt pensionssparavtai genom bodelning
har enligt remissen varit att i möjligaste mån uppnå parallellitet med vad
som gäller beträffande pensionsförsäkringar. Lagrådet kan i och för sig
ansluta sig till målsättningen att reglerna för individuellt pensionssparande
skall framstå som neutrala i förhållande till reglerna för pensionsförsäk-
ring. Som framhållits tidigare måste emellertid hållas i minnet att det
finns grundläggande skiljaktigheter mellan de två systemen. Inte minst
bristen på försäkringsmässigt inslag vid pensionssparandet kan motivera
avsteg från en strikt neutralitetsprincip.
Ett område där det kan vara befogat att avvika från pensionsförsäk-
ringssystemet är skattereglerna i samband med inbetalningar till och
utbetalningar från sådant pensionssparkonto som överförts genom bodel-
ning. Som framgår av det föregående synes de föreslagna reglerna medge
att en make beskattas för utbetalningar som tillfaller den andre maken
och som därtill finansierats med inbetalningar som sistnämnde maken fått
avdrag för. En sådan ordning förefaller — oavsett vad som må gälla
beträffande pensionsförsäkringar — knappast rimlig och skapar dessutom
utrymme för olika former av skatteflykt. Såvitt lagrådet kan finna skulle
merparten av dessa olägenheter undvikas och systemet bli enklare att
tillämpa om dels möjligheten för makar att ha ett gemensamt pensions-
sparkonto slopades, dels rätten att göra inbetalning bortföll såvitt gäller
pensionssparkonto som make förvärvat genom bodelning. Lagrådet för-
ordar en lösning efter dessa riktlinjer.
Ett godtagande av lagrådets förslag innebär att en överföring av rätt till
pension enligt pensionssparavtai genom bodelning alltid leder till att ett
nytt pensionssparkonto upprättas för den mottagande maken. Till detta
konto kan ytterligare inbetalningar inte göras. Utbetalningar från kontot
beskattas hos den make som ingått det ursprungliga pensionssparavtalet
— och också svarat för inbetalningarna — såvida denne inte är berättigad
till avdrag för periodiskt understöd eller skattemyndigheten beviljat
dispens. För det fall bodelningen inte omfattat rätten till all pension
måste tillgångarna på det ursprungliga kontot fördelas mellan detta konto
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
292
och det nya kontot. Liksom i flyttningsfallen bör de nya kontona i fråga Prop. 1992/93:187
om spartid och sparbelopp ses som en direkt fortsättning av det ursprung- Bilaga 4
liga avtalet (jfr vad lagrådet i det föregående anfört i anslutning till
3 kap. 9 §).
Avlider pensionsspararen skall, såvida förmånstagare inte förordnats,
pensionssparavtalet enligt 4 kap. 6 § upphöra att gälla. Behållningen på
pensionssparkontot skall då inkomstbeskattas hos dödsboet (avskattas) och
behandlas på samma sätt som annan egendom som tillhört den avlidne.
Någon möjlighet att genom bodelning överföra rätt till pension till den
andre maken föreligger inte i denna situation. Är förmånstagare insatt
beskattas denne fortlöpande för utfallande belopp som pension. Dödsfallet
föranleder i denna situation inte någon avskattning av behållningen på
kontot.
Så långt synes de regler som skall tillämpas vid pensionsspararens död
inte behöva ge upphov till några större problem. Viss osäkerhet synes
dock råda om vad som kommer att gälla i de fall då ett förmånstagarför-
ordnande jämkas till förmån för efterlevande make, bröstarvinge eller
förutvarande make enligt 4 kap. 7 eller 8 §. Jämkning med stöd av
4 kap. 7 § innebär att "rätten till pensionssparmedel helt eller delvis till-
faller maken eller bröstarvingen". Sker jämkning med stöd av 4 kap.
8 § är förmånstagaren skyldig att till maken "avstå vad som fattas".
En första fråga som inställer sig är på vilket sätt efterlevande make
eller bröstarvinge avses få ut det belopp varmed jämkning skall ske. Ett
alternativ är att maken eller bröstarvingen behandlas som förmånstagare
och uppbär utbetalningar i samma takt som den egentlige förmånstagaren.
Lagtexten ger dock föga stöd för detta alternativ. En annan möjlighet är
att genomföra jämkningen i form av en engångsbetalning till maken eller
bröstarvingen. Ett sådant tillvägagångssätt synes bättre överensstämma
med jämkningens syfte men är inte utan vidare förenligt med den i punkt
3 tredje stycket av anvisningarna till 31 § KL gjorda uppräkningen av
tillåtna betalningar från ett pensionssparkonto. Det synes angeläget att
den nu diskuterade frågan klarläggs under det fortsatta lagstiftningsar-
betet.
De remitterade förslagen ger inte heller säkert besked om de skatte-
mässiga konsekvenserna vid jämkning enligt 4 kap. 7 eller 8 §. Belopp
som utbetalas i samband med jämkning av detta slag omfattas inte av den
i punkt 1 av anvisningarna till 31 § KL givna definitionen på pension.
Utbetalningen skiljer sig i detta hänseende från vad som gäller vid
bodelning och återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken. Någon
beskattning av make eller bröstarvinge såsom för pension kan därför inte
komma i fråga. Det kan däremot möjligen hävdas att jämkningen gör
förmånstagarförordnandet ogiltigt i följd varav den mot jämkningen
svarande behållningen på pensionssparkontot jämlikt grunderna för 4 kap.
6 § och 32 § 1 mom. första stycket j KL skall avskattas hos dödsboet.
Om en sådan avskattning avsetts komma till stånd bör detta enligt
lagrådets mening komma till tydligare uttryck i lagtexten.
Vad särskilt gäller 4 kap. 8 § vill lagrådet slutligen anföra följande.
293
Paragrafen innehåller som nämnts en särskild regel om möjlighet till Prop. 1992/93:187
jämkning av förmånstagarförordnande i fall då pensionsspararen avlidit Bilaga 4
sedan det dömts till äktenskapsskillnad — eller sedan talan därom väckts
— men innan bodelning skett.
Bestämmelsen har sin förebild i 104 § tredje stycket lagen om försäk-
ringsavtal. I förarbetena till denna reglering (NJA II 1987 s. 146)
illustreras dess innebörd med ett exempel i vilket det är fråga om en
kapitalförsäkring på 200 000 kr som genom förmånstagarförordnande
tillfaller den avlidnes arvingar. Vid bodelningen förutsätts emellertid att
endast försäkringens återköpsvärde, 50 000 kr, skall beaktas.
Det anförda exemplet väcker frågan hur i förevarande fall — där det
inte kan vara fråga om något "återköpsvärde" — den beräkning skall ske
som utvisar att maken vid bodelningen "inte kan få ut sin andel".
4 kap. 14 § första stycket anger att i fall då förmånstagaren avlider
sedan förordnandet har börjat tillämpas så upphör pensionssparavtalet. I
andra stycket av paragrafen finns sedan det undantaget att nämnda huvud-
regel inte gäller om det i förmånstagarförordnandet har föreskrivits att
utbetalningarna enligt pensionssparavtalet skall övergå till någon annan
om förmånstagaren avlider.
Den föreslagna regleringen tar således inte sikte på de sannolikt inte
ovanliga fall då det primärt finns flera förmånstagare. Avlider en av
dessa synes lämpligen den inledande åtgärden böra vidtas att en fördel-
ning av "pensionssparmedlen" görs på sätt anges i 12 § tredje stycket
samma kapitel.
En sådan ordning kan åstadkommas om i första stycket tilläggs en
andra mening med följande lydelse:
"Är flera samtidigt förmånstagare gäller vad nu sagts till den del
tillgångarna på pensionssparkontot vid en fördelning enligt 12 § tredje
stycket belöper på den avlidne".
5 kap. 1 §
I förevarande paragraf stadgas, att tillgångar som antecknats på ett
pensionssparkonto får utmätas för pensionsspararens skulder endast om
spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om spararen något år
betalat in sparbelopp som är mer än dubbelt så stort som genomsnittet av
de årliga inbetalningar som har skett under spartiden. Bestämmelsen
innehåller således vissa villkor för att tillgångar på ett pensionssparkonto
skall kunna utmätas. Den motsvarar, med en något annorlunda bestäm-
ning av vad som utgör jämna betalningar, 116 § lagen om försäkringsav-
tal.
Som tidigare nämnts finns ett samband mellan reglerna i 4 kap. 1 § och
förevarande paragraf. Dessa bestämmelser är mycket knapphändigt
kommenterade i lagrådsremissen. Enligt lagrådets mening kan det inte
uteslutas, att bestämmelserna kan ge upphov till vissa svårigheter vid
tillämpningen för såväl den enskilde pensionsspararen som exekutiva
myndigheter. Vad gäller pensionsspararen måste sålunda en person med
ojämna inkomster, t.ex. en konstnär, alltid göra en noggrann beräkning
294
av vilket högsta belopp som han under ett gynnsamt inkomstår kan betala Prop. 1992/93:187
in på sitt konto utan att därmed utmätningsskyddet äventyras. För den Bilaga 4
exekutiva myndigheten kan bl.a. uppkomma fråga vilken inverkan som
ett eller flera uppehåll i sparandet medför. Det framstår vidare som oklart
vad som gäller då pensionsspararen förordnat en förmånstagare till rätten
enligt pensionssparavtalet och tillika gentemot förmånstagaren åtagit sig
att inte återkalla förordnandet. Dessa frågor, liksom det tidigare nämnda
sambandet med 4 kap. 1 §, förtjänar en närmare analys i det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
7 kap. 4 §
Paragrafen innehåller en regel om skadeståndsskyldighet i fall då en
pensionssparare förorsakats skada genom att hans pensionssparinstitut
"brutit mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen”.
Regelns innebörd får antas vara att institutet i angivna fall har ett strikt
ersättningsansvar.
Av remissen framgår inte vilka ställningstaganden som ligger bakom
förslaget i denna del och inte heller huruvida bestämmelsen är tvingande.
Några närmare överväganden varför inte allmänna principer om skade-
ståndsansvar för ett företag, som gentemot en konsument åtar sig att
utföra tjänster av det slag det här är fråga om, samt skadeståndslagens
regler kan anses utgöra ett tillräckligt skydd för en pensionssparare
redovisas således inte i remissen. Troligtvis har regleringen dock sin
utgångspunkt i en allmän strävan att stärka en pensionssparares ställning
i förhållande till sitt pensionssparinstitut. Eftersom det inte angetts någon
förebild till bestämmelsen kunde i så fall också ha övervägts, om inte en
föreskrift om ett s.k. presumtionsansvar (jfr 31 § konsumenttjänstlagen,
1985:716) vore en tänkbar lösning.
Det bör vidare påpekas att remissen inte alls berör vad som avses gälla
i fråga om pensionssparinstitutets ansvar för andra förfaranden än de
direkta "föreskriftsbrott" som paragrafen omfattar, t.ex. i fall då en
anställd hos institutet lämnat sådana råd eller upplysningar till pensions-
spararen som denne senare hävdar har medfört en skada för honom. Det
finns slutligen skäl ifrågasätta om inte paragrafens begränsning i vad
avser "föreskrift som meddelats med stöd av lagen" kan tänkas ge
upphov till vissa tolkningsproblem t.ex. vad beträffar olika uttalanden
från tillsynsmyndigheten.
13 kap. 4 §
Det föreslagna nya andra stycket i paragrafen synes lämpligen kunna
ersättas med en ny andra mening i första stycket av följande lydelse:
"Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om tillgångar
på pensionssparkonto".
295
32 § 1 mom.
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
Enligt första stycket j hänförs till intäkt av tjänst behållning på pensions-
sparkonto (avskattning) vid pensionsspararens död, i den mån behållning-
en inte omfattas av ett giltigt förmånstagarförordnande. Som lagrådet
anfört i det föregående synes lagtexten inte ge klart besked om denna
bestämmelse om avskattning skall tillämpas i de fall då ett förmånstagar-
förordnande jämkas till förmån för efterlevande make eller bröstarvinge
enligt 4 kap. 7 eller 8 § lagen om individuellt pensionssparande. Det kan
nämligen inte utan vidare hävdas att ett förmånstagarförordnande är
ogiltigt bara för att det blir föremål för jämkning. Rent praktiskt inträder
vidare den komplikationen att talan om jämkning kan väckas lång tid
efter utgången av det år då pensionsspararen avled (se 4 kap. 9 § nyss-
nämnda lag). Frågan om avskattning på grund av jämkning synes alltså
kunna aktualiseras först sedan spararens inkomsttaxering avseende
dödsåret vunnit laga kraft. Vad nu anförts kan möjligen tala för att
jämkningsbelopp — liksom återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskaps-
balken — bör behandlas som pension.
Punkt 1 av anvisningarna till 31 §
Om jämkningsbelopp enligt 4 kap. 7 eller 8 § lagen om individuellt
pensionssparande finnes böra beskattas hos mottagaren som pension
måste den i första stycket gjorda uppräkningen kompletteras.
Punkt 3 av anvisningarna till 31 §
I tredje stycket anges att utbetalning från pensionssparkonto inte får avse
andra belopp än ålderspension, efterlevandepension, behållning som skall
avskattas enligt 32 § 1 mom. första stycket j samt återbetalning enligt
13 kap. 4 § äktenskapsbalken. Väljes den lösningen att jämkningsbelopp
enligt 4 kap. 7 eller 8 § lagen om individuellt pensionssparande skall
beskattas som pension — och alltså inte föranleda avskattning hos
dödsboet — måste de i tredje stycket angivna utbetalningsfallen utökas.
I elfte stycket föreskrivs att rätt till behållning på pensionssparkonto får
överlåtas endast på grund av utmätning eller vid ackord eller konkurs.
Härvid synes inte ha beaktats den överlåtelse i samband med bodelning
som enligt förslaget torde kunna äga rum med stöd av 4 kap. 16 § jäm-
fört med 4 kap. 12 § tredje stycket lagen om individuellt pensions-
sparande. Som lagrådet tidigare påpekat kan det finnas skäl att införa en
obligatorisk skyldighet för institutet att för mottagande makes räkning
upprätta ett nytt pensionssparkonto i de fall då rätt till pension enligt ett
pensionssparavtai överförs genom bodelning.
296
Punkt 7 av anvisningarna till 46 §
I första stycket anges att avdrag för inbetalning på pensionssparkonto får
göras endast till den del den skattskyldige har rätt till utbetalningar från
kontot. Som framhållits i det föregående bör enligt lagrådets mening
makar inte ha möjlighet att genom bodelning få förfoga över ett gemen-
samt pensionssparkonto. Avdragsregeln synes som en konsekvens av
detta kunna utformas på ett enklare sätt, exempelvis genom en föreskrift
om att avdrag endast medges för inbetalaning på eget konto.
Beträffande understödsföreningar är avsikten att beskattning skall ske
enligt förevarande lag för inkomst av fastighet på samma sätt som gäller
för närvarande och enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel för livförsäkringsverksamhet.
Den föreslagna lagtexten leder enligt lagrådets uppfattning inte fullt ut
till det åsyftade resultatet samtidigt som den lagtekniska utformningen har
blivit onödigt komplicerad. Lagrådet förordar därför att reglerna om
understödsföreningar i denna lag samlas på ett ställe och att den före-
slagna definitionen av understödsförening i 2 § sista stycket lagen om
avkastningsskatt på pensionsmedel utgår.
I förevarande lag bör regleringen lämpligen utformas enligt följande.
I 7 § 4 mom. bör understödsföreningarna slopas i uppräkningen av
skattesubjekt och en heltäckande reglering för dessa föreningar i stället
tas in i 7 § 10 mom. Den senare bestämmelsen kan därvid utformas på
följande sätt:
"Understödsföreningar frikallas från skattskyldighet för all inkomst utom
för inkomst av fastighet, som ej förvaltas i livförsäkringsverksamhet".
I lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel bör således definitionen
på understödsförening i 2 § i remissförslaget utgå. Eftersom understöds-
föreningar inte längre skall definieras som livförsäkringsföretag enligt 2 §
6 mom. förevarande lag kommer den här föreslagna lösningen att inne-
bära att samtliga understödsföreningar avkastningsbeskattas för sin liv-
försäkringsverksamhet med stöd av bestämmelsen i 2 § första stycket 3.
Förslaget innebär att avdrag skall göras vid arvsbeskattningen för den
inkomstskatt som kan beräknas utgå enligt bestämmelsen om avskattning
i 32 § 1 mom. första stycket j KL. Storleken av denna inkomstskatt är
ofta okänd när arvsskatten skall bestämmas.
En uppskattning av inkomstskattenivån kan i åtskilliga fall vara
komplicerad och medföra ett betungande merarbete för den myndighet
som bestämmer arvsskatten. En ordning som underlättar arvsskattelägg-
Prop. 1992/93:187
Bilaga 4
297
ningen är därför att föredra framför den valda metoden. En lämplig Prop. 1992/93:187
lösning kan vara att den inkomstskatt som skall avräknas fastställs Bilaga 4
schablonmässigt. Det ligger i så fall nära till hands att tillämpa samma
ordning som gäller vid värdering av medel på skogskonton m.m. enligt
23 § C tredje stycket förevarande lag. Sådana medel skall med hänsyn
till den latenta skatteskulden tas upp till halva värdet.
De föreslagna nya bestämmelserna i 18 § om möjlighet för skattemyndig-
heten att inhämta vissa uppgifter från pensionssparinstitut med stöd av ett
särskilt föreläggande framstår som överflödig. Institutet har nämligen
enligt lagförslaget ålagts en uppgiftsskyldighet som är så långtgående att
den synes omfatta även de uppgifter som avses i nämnda paragraf.
2 §
Bland de skattskyldiga till avkastningsskatt upptas i första stycket 3
understödsföreningar som bedriver till livförsäkringsrörelse hänförlig
verksamhet. Såsom lagrådet redan anfört i anslutning till lagen om statlig
inkomstskatt bör definitionen på understödsförening i sista stycket utgå.
6 §
I denna paragraf föreslås bestämmelser om värdering av fastighet. Enligt
lagrådets uppfattning kan bestämmelsen i första stycket om anskaffnings-
värde leda till tillämpningsproblem om fastighetens värde förändras efter
anskaffningstidpunkten, exempelvis till följd av delavyttring, skogsav-
verkning eller ombyggnad.
Bestämmelsen bör därför utformas på annat sätt. Under lagrådsföre-
dragningen har upplysts att Finansinspektionen den 10 december 1992
har utfärdat föreskrifter som ålägger livförsäkringsbolag att ange
marknadsvärdet på sina fastigheter i årsredovisningen (FFFS 1992:30).
Eftersom aktuella marknadsvärden på livförsäkringsbolagens fastigheter
således kommer att finnas tillgängliga föreslår lagrådet att bestämmelsen
om fastighetsvärdering i stället utformas med enbart marknadsvärdet som
värderingsgrund.
Punkt 1 skulle enligt lagrådets mening bli klarare med följande formule-
ring:
"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om skattskyldiga
som avses i 2 § första stycket 1-5 tillämpas lagen första gången vid 1995
298
års taxering, dock att äldre bestämmelser gäller för beskattningsår som Prop. 1992/93:187
har påbörjats före ikraftträdandet." Bilaga 4
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
299
Innehåll Prop. 1992/93:187
Propositionens huvudsakliga innehåll ............... 1
Propositionens lagförslag
1 Lagen om individuellt pensionssparande........... 4
2 Lag om ändring i ärvdabalken................. 13
3 Lag om ändring i äktenskapsbalken.............. 14
4 Lag om ändring i lagen (1983:980) om allemanssparande . 18
5 Lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor............................... 19
6 Lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkring
med anknytning till värdepappersfonder ........... 20
7 Lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse...................... 22
8 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) .... 23
9 Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt............................ 41
10 Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt.............................. 51
11 Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) ........ 53
12 Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt ... 56
13 Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter....................... 57
14 Lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av
utländsk skatt ........................... 59
15 Lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)......... 65
16 Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter....................... 66
17 Lag om ändring i lagen (1990:654) om
skatteutjämningsreserv...................... 71
18 Lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt
på pensionsmedel......................... 72
19 Lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta .............. 79
20 Lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt
på pensionskostnader....................... 81
21 Lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av
lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt ....... 83
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 18 mars 1993 ........................... 84
1 Inledning............................... 84
2 Behov av ökad konkurrens om pensionssparandet....... 84
2.1 Bakgrund ............................ 84
2.2 Pensionsförsäkring - skatteregler och sparutveckling ... 85
2.3 Motiv för ett individuellt pensionssparande........ 88
3 Ett system för individuellt pensionsaparande.......... 91
3.1 Allmänna principer för sparandet.............. 91
300
3.2 Tillståndsplikt och pensionssparinstitut ..........
3.3 Tillståndskraven ........................
3.4 Sparformer ...........................
3.4.1 Inlåning .........................
3.4.2 Värdepappersfonder och allemansfonder ......
3.4.3 Enskilda värdepapper .................
3.5 Pensionssparavtalet.......................
3.6 Pensionssparmedlens förvaltning ..............
3.7 Information till spararen ...................
3.8 Flyttning av pensionssparavtalet...............
3.9 Civilrättsliga frågor ......................
3.9.1 Allmänna utgångspunkter...............
3.9.2 Spararens förfoganden.................
3.9.3 Bodelning m.m......................
3.9.4 Förhållandet till spararens borgenärer........
3.10 Avveckling av pensionssparrörelse ..........
3.11 Tillsyn m.m...........................
3.12 Försäkringspremiefondemas ställning...........
4 Inkomstskatt.............................
4.1 Gällande bestämmelser i huvuddrag ............
4.2 Utgångspunkt för utformningen av skattereglerna ....
4.3 Kvalitativa regler........................
4.3.1 Pensionsbegreppet ...................
4.3.2 Ålderspension......................
4.3.3 Invalidpension......................
4.3.4 Efterlevandepension ..................
4.3.5 Förtida uttag.......................
4.3.6 Inskränkningar i förfoganderätten ..........
4.4 Kvantitativa regler.......................
4.5 Utbetalningar av annat än pension m.m..........
5 Avkastningsskatt...........................
5.1 Allmänna utgångspunkter...................
5.2 Nuvarande avkastningsskatt..................
5.3 Bakgrunden till avkastningsskatten .............
5.4 Problem med nuvarande skatteregler för fondförsäkring .
5.5 Beskattningsmetod för pensionskapital ............
5.6 Schablonmetodens närmare utformning...........
5.7 Livförsäkringsföretagens beskattning ............
6 Ekonomiska aspekter och finansiella konsekvenser för det
allmänna ...............................
6.1 Allmänt .............................
6.2 Avdragsrätten ..........................
6.3 Avkastningsskatten.......................
7 Marknadseffekter och ikraftträdande...............
8 Upprättade lagförslag........................
9 Specialmotivering..........................
9.1 Lagen om individuellt pensionssparande..........
9.2 Ärvdabalken...........................
95 Prop.
98
100
100
103
104
109
111
113
115
117
117
117
119
123
126
128
130
132
132
133
134
134
135
138
139
141
143
145
149
151
153
154
155
157
162
168
174
174
174
174
175
176
178
179
179
197
1992/93:187
301
9.3 Äktenskapsbalken ....................... 197 Prop. 1992/93:187
9.4 Lagen (1983:980) om allemanssparande.......... 198
9.5 Lagen (1987:813) om homosexuella sambor ....... 199
9.6 Lagen (1989:1079) om livförsäkring............ 199
med anknytning till värdepappersfonder.......... 199
9.7 Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ........ 200
9.8 Kommunalskattelagen (1928:370).............. 200
9.9 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt......... 210
9.10 Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt...... 214
9.11 Uppbördslagen (1953:272) ................. 215
9.12 Lagen (1958:295) om sjömansskatt............ 215
9.13 Lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter...................... 215
9.14 Lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt . . . 216
9.15 Taxeringslagen (1990:324) ................. 218
9.16 Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter........................ 218
9.17 Lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv...... 220
9.18 Lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel 220
9.19 Lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta ...................... 228
9.20 Lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader ....................... 228
9.21 Lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577)
om statlig förmögenhetsskatt................. 229
10 Hemställan............................. 229
11 Beslut................................ 230
Bilaga 1 Sammanfattning av förslagen i promemorian
(Ds 1992:45) Individuellt pensionssparande ........... 231
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian (Ds 1992:45) Individuellt pensionssparande . . . 234
Bilaga 3 Lagrådsremissens författningsförslag .......... 235
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ..................... 285
302
gotab 43427, Stockholm 1993