Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1992/93:187

om individuellt pensionssparande

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 mars 1993.

På regeringens vägnar

Cad Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag dels om ett individuellt pensionssparande utan försäkringsinslag, dels om en enhetlig schablonmässig metod för beskattningen av avkastningen på kapitalet i det nya sparandet och för pensionsförsäkringar, kapitalförsäkringar och annat pensionskapital.

Individuellt pensionssparande

Det långsiktigt bundna sparande som får ske enligt särskilda, gynnsamma skatteregler har hittills varit förbehållet sparande genom pensions­försäkring. Sådana försäkringar innehåller normalt såväl ett sparmoment som ett försäkringsmoment. I propositionen föreslås att sparande enligt motsvarande skatteregler skall kunna ske även helt utan försäkringsinslag, inom ramen för ett individuellt pensionssparande.

Ett syfte med förslaget är att möjliggöra ett renodlat sparande för pensionen som bidrar till att bredda marknaden för sådant sparande och därmed skapa föratsättningar för att fler väljer att spara för sin pension. Ett annat syfte är att öka konkurrensen om sparandet för pensionen och därmed skapa fömtsättningar för en mer kostnadseffektiv förvaltning av allmänhetens pensionssparande.

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187


Prop. 1992/93:187


Förslaget har som utgångspunkt att de skatteregler som idag gäller för Prop. 1992/93:187 sparande i pensionsförsäkring också skall omfatta det nya individuella pensionssparandet. Skattereglerna innebär i huvudsak följande. Avdrag för sparandet ges det år då sparandet sker med.högst ett basbelopp (f.n. 34 400 kr.). Nuvarande avdragsutrymme föreslås gälla gemensamt för pensionsförsäkring och det individuella pensionssparandet. Inkomst- - — beskattning sker först när pensionsbeloppen betalas ut. Vidare beskattas avkastningen av pensionförsäkringskapital till en lägre skattesats, 9 %, än den som gäller generellt för kapitalinkomster. Reglema för det indivi­duella pensionssparandet har även i övrigt utformats efter förebild av de bestämmelser som gäller för pensionsförsäkring. Det innebär bl.a. att utbetalningar av pension får ske tidigast då spararen uppnått en ålder av 55 år och att utbetalningarna normalt skall ske under minst 5 år.

De civilrättsliga regler som idag gäller för pensionsförsäkring har i största möjliga utsträckning överförts till att gälla även för det indivi­duella pensionssparandet. Det innebär möjlighet att förordna om förmånstagare samt förbud mot överlåtelse, belåning och pantsättning, m.m.

I det individuella pensionssparandet föreslås sparandet kunna ske i   , följande sparformer:

     Andelar i värdepappersfonder

     Enskilda värdepapper                                            ,   . .

     Inlåning på konto

Sparande i andelar i vårdepappersfonder får ske i, redan befintliga värdepappersfonder. Även allemansfonder och utländska värdepappers­fonder får användas. Vid sparande i fondandelar får spararen inte sälja de andelar som anskaffats inom ramen för det individuella pensionsspa­randet och använda likviden i strid med bestämmelsema för detta sparande. Fondandelar som förvärvas inom det individuella pensionsspa­randet måste därför redovisas separat i.varje fond.    ,

Sparande i enskilda värdepapper får ske i värdepapper noterade på en börs eller auktoriserad marknadsplats. Därmed säkerställs att värde­papperen har en godtagbar likviditet och att rimliga krav på information om handeln med värdepapperen är tillgodosedda. Den enskilde spararen får med dessa begränsningar fritt välja sammansättningen av sitt sparande i enskilda värdepapper - något krav på riskspridning ställs inte upp. Spararen är ägare till de värdepapper som förvärvas och kan därmed exempelvis utöva rösträtten för de aktier som anskaffas.

Sparande i inlåning på konto får ske endast pä inlåningskonto i har]k.

De olika sparformerna kan utnyttjas på ett flexibelt sätt. Spararen får fritt välja sparform och får även omplacera medel under spartiden, såväl inom sparformema som mellan dem. Genom dessa regler skapas stor valfrihet för den enskilde spararen samtidigt som effektiviteten på kapitalmarknaden befrämjas eftersom sparandet inte låses in i snävt avgränsade sparformer.


 


. För att delta i det,individuella pensionssparandet ingår spararen ett    Prop. 1992/93:187
pensionssparavtal med ett pensionssparinstitut som har Finansinspektio­
nens  tillstånd  att  driva pensionssparrörelse. , Tillstånd  kan  ges  till
   .r
värdepappersinstitut, dvs. till banker och värdepappersbolag. Sparmedlen   ,
placeras efter spararens önskemål i,de sparformer institutet erbjuder. För
att tillförsäkra spararen så stor valfrihet som möjligt och stärka konkur­
rensen om sparandet har spararen rätt att flytta sitt sparande från ett
pensionssparinstitut  till  ett  annat,   givetvis  under  fömtsättning  att
pensionssparavtalet överflyttas till det nya pensionssparinstitutet.

Schablonmässig avkastningsskatt

I propositionen lämnas också förslag om att all avkastning på olika former av pensionskapital skall beskattas med samma metod. Det gäller såväl för pensionskapital i livförsäkringsföretagen och pensionsstiftelsema som i det individuella pensionssparandet.

Metoden innebär att en schablonmässig avkastning beräknas genom att pensionskapitalet vid årets ingång multipliceras med den genomsnittliga statslåneräntan under kalenderåret före beskattningsåret. Den framräknade avkastningen beskattas sedan med en skattesats på 9 %. Skatteuttaget motsvarar på lång sikt vad den nuvarande skatten på pensionskapitalet skulle ge.

För livförsäkringsföretagens och pensionsstiftelsernas del innebär för­slaget att inkomstbeskattningen enligt dagens regler ersätts av en schabloniserad avkastningsskatt.

Att en ny beskattningsmetod nu föreslås beror på de problem som är förenade med de nuvarande sätten att beskatta pensionskapital. Med den föreslagna metoden för avkastningsbeskattning uppnås förenklingar, ökad likformighet i beskattningen av olika pensioneringssätt och ett stabilare system på längre sikt. Alla skattemässigt betingade s.k. inlåsningseffekter bortfaller. Omplaceringar av kapitaltillgångar blir helt skattefria, vilket bör leda till en allmänt sett effektivare kapitalförvaltning.

För kapital placerat i kapitalförsäkring föreslås att beskattningen hos livförsäkringsföretagen skall ske på ett motsvarande sätt, men med en skattesats på 20 %. Motsvarande skall gälla för kapital knutet till andra personförsäkringar, t.ex sjuk- och olycksfallsförsäkringar.

Ikraftträdande

Såväl förslaget om individuellt pensionssparande som förslaget om schablonmässigt beräknad avkastningsskatt föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.


 


1   Förslag till     ...                                    ,,    Prop. 1992/93:187

Lag om individuellt périsionssparande

Härigenom föreskrivs följande. 1 Kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller sådant individuellt sparande för pension som sker
enligt särskilt avtal med ett pensionssparinstitut enligt villkoren i denna
lag.

Lagen gäller inte sparande som omfattas av försäkringsavtal.

Definitioner

2 § I denna lag betyder

1.  pensionssparavtal: sådant avtal som anges i 1 §,

2.  pensionssparrörelse: verksamhet som består i att erbjuda allmän­heten pensionssparavtal,

3.  pensionssparinstitut: företag som har fått tillstånd att driva pensions­
sparrörelse,
               ■  .

4./7en5/o/z55parare: en person som ingått pensionssparavtal,

5.   pensionssparkonto: sådant konto som avses i 3 kap. 4 §,     i .    .

6.   kontoinnehavare: pensionssparare och person som geiiom förmåns-tagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett pensionssparav­tal,      .....

7.   värdepap/7er.5/n5/i7M/: vad som anges i 1 kap. 2 § 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

8./onöjpopper: vad som anges i 1 kap;.1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrament.

Sundhetskrav

3 § Pensionssparrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för
verksamheten upprätthålls och tillgångar på pensionssparkonton inte
otillbörligen riskeras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Tillståndsplikt

4   § Pensionssparrörelse får bedrivas endast efter tillstånd av Finansin­spektionen.        .  .  ,

5   § Tillstånd att driva pensionssparrörelse får endast meddelas värde­pappersinstitut.

Tillstånd får meddelas om

1.   bolagsordningen, reglementet eller stadgama inte strider mot deima
lag eller någon annan författning,

2.   den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund pensionssparrörelse och

3.   företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.


 


6 § till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta    Prop. 1992/93:187 verksamheten.    Regeringen   eller,   efter   regeringens,   bemyndigande, Finansinspektionen   får   meddela   närmare   föreskrifter   om  vad   en verksamhetsplan skall innehålla.

2 kap. Sparformer

Tillåtna sparformer

1 § Individuellt pensionssparande får ske i en eller flera av sparformerna

1.    inlåning,

2.    andelar i värdepappersfond och allemansfond samt

3.    andra fondpapper.

 

2   § Vid inlåning skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i ett svenskt eller utländskt bankföretag.

3   § Vid sparande i värdepappersfond och allemansfond skall pensions­sparmedlen för spararens räkning placeras i en sådan värdepappersfond som avses i lagen (1991:1114) om värdepappersfonder eller i en alle­mansfond enligt lagen (1983:890) om allemanssparande. Pensionsspar­medlen får även placeras i ett utländskt'fondföretag som är underkastat lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.

4   § Vid sparande i andra fondpapper än andelar i värdepappersfond skall pensionssparmedlen för spararens räkning placeras i fondpapper som är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för handel vid en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.

3 kap. Pensionssparrörelse

Pensionssparavtal    ; .                   •   .

1   § Ett pensionssparavtal skall vara skriftligt. I avtalet skall anges spartiden, tidpunkten då utbetalningama skall börja och det antal år utbetalningar skall ske. Pensionssparavtalet skall även innehålla fullmakt för pensionssparinstitutet att förfoga över tillgångar på pensionssparkonto för betalning av avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastnings­skatt på pensionsmedel. Avtalsvillkor som inte tagits in i avtalet är utan verkan mot kontoinnehavaren.

2   § Ytterligare bestämmelser om villkor som skall tas in i ett pensions­sparavtal finns i kommunalskattelagen (1928:370).

Sparmedlens förvaltning

3 § Pensionssparinstitutet skall, inom ramen för bestämmelsema i 2 kap.
om tillåtna sparformer, placera tillgångama på pensionssparkontot på det


 


sätt kontoinnehavaren från tid till annan bestämmer. Placeringarna får    Prop. 1992/93:187 fördelas mellan sparformema.

4 § Pensionssparinstitutet skall för varje pensionssparavtal föra ett
pensionssparkonto. På kontot skall institutet fortlöpande anteckna .

1. in- och utbetalningar,

2.    köp och försäljningar av fondandelar och andra fondpapper,

3.    räntor och utdelningar, samt

4.    skatter och avgifter som dras från kontot. Pensionssparkontot skall vid varje tid utvisa vilka olika tillgångar som förvaltas för kontoinnehavarens räkning.

 

5   § Tillgångar som inte placeras som inlåning i pensionssparinstitutet enligt 2 kap. 2 § skall hållas avskilda från institutets tillgångar.

6   § Fondpapper eller andelar i allemansfond får inte förvärvas eller avyttras till ett pris som avviker från det gällande marknadsvärdet.

7   § Pensionssparinstitutet får avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto i den utsträckning det behövs

1. för att utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall kunna göras,

2.   för att skatter och avgifter skall kunna tas ut från pensionssparkon­
tot, eller

3. enligt lag eller annan författning.

Utbetalning och byte av pensionssparinstitut

8   § Utbetalning från pensionssparkonto får ske endast enligt villkoren i pensionssparavtalet eller enligt föreskrifter i denna lag eller annan författning.

9   § Kontoiimehavaren får flytta pensionssparavtalet till ett annat pensionssparinstitut. Det institut från vilket pensionssparavtalet flyttas får då ta ut en skälig avgift. Denna får dras från pensionssparkontot.    ,

Vid sådan flyttning som avses i 6 kap. 3 § får avgift inte tas ut.

Information

10    § Pensionssparinstitutet skall, om inte annat har avtalats, skriftligen underrätta kontoiimehavaren om omplaceringar av tillgångar som utförts enligt 3 § och om den kostnad som dragits från pensionssparkontot till följd av åtgärden.

11    § Pensionssparinstitutet skall årligen ge kontoinnehavaren en skriftlig redovisning av förvaltningen av tillgångama på pensionssparkontot. I redovisningen skall anges

1. tillgångamas ingående och utgående värde,

2.    tillgångamas placering,

3.    köp, försäljningar och andra omplaceringar som skett.


 


2.    belopp som har inbetalats eller utbetalats,                    Prop. 1992/93:187

3.    räntor och utdelningar, och

4.    skatter och avgifter som dragits från kontot.

12 § Om fondpapper på ett pensionssparkonto är registrerade i pensions-sparinstitutets namn (förvaltarregistrerade) skall institutet, om inte annat har avtalats, se till att kontoinnehavaren ändå får del av den information som han annars skulle ha fått genom utgivaren av fondpapperen.

4 kap. Spararens förfoganden

Allmänna bestämmelser

1 § Överlåtelse eller annat förfogande över tillgångar på ett pensionsspar-       " .    ■
konto eller över rätten enligt ett pensionssparavtal får inte ske på ett sätt

som strider mot denna lag eller mot villkor som enligt kommunalskatte­lagen (1928:370) skall tas in i avtalet. Sådana förfoganden är ogiltiga.

Bestämmelsen i första stycket hindrar dock inte utmätning eller över­låtelse vid ackord eller konkurs.

2   § Om pensionssparavtalet upphör att gälla, skall bestämmelsema i denna lag om begränsningar i rätten att förfoga över tillgångar på pensionssparkontot inte längre tillämpas.   '         '

3   § Lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall inte tillämpas i fråga om tillgångar på ett pensionssparkonto.

Förmånstagarförordnande      ,      .    .    .:

4 § En pensionssparare får förordna sådana närstående som' avses i punkt       -
3   sjunde   stycket   av   anvisningarna  till   31 §   kommunalskattelagen

(1928:370) som förmånstagare till rätten enligt pensionssparavtalet. Ett
sådant förmånstagarförordnande kan återkallas av pensionsspararen, om
han inte gentemot förmånstagaren åtagit sig att inte återkalla'det.
      

Förmånstagarförordnandet upphör att gälla, om förmånstagaren avlider
före pensionsspararen.
                 .    .

5 § Ett förmånstagarförordnande och ett villkor enligt 7 kap 2 § 5
äktenskapsbalken om att belopp som betalas ut enligt ett pensionssparav­
tal skall vara förmånstagarens enskilda egendom liksom en återkallelse
av ett sådant förordnande eller villkor skall, för att vara gällande,
skriftligen meddelas pensionssparinstitutet eller genom institutets försorg
antingen tas in i pensionssparavtalet eller antecknas på detta.

Om pensionsspararen har förenat ett förmånstagarförordnande med ett villkor om att utbetalningar enligt ett pensionssparavtal skall vara mottagarens enskilda egendom, skall pensionssparinstitutet skriftligen underrätta förmånstagaren om villkoret när ett pensionsbelopp första gången betalas ut.


 


Verkan av förmånstagarförordnande.                                 Prop. 1992/93:187

6 § Om en förmånstagare förordnats, ingår de tillgångar som omfattas av
förordnandet inte i pensionsspararens kvarlåtenskap. Om förmånstagare
inte förordnats upphör pensionssparavtalet att gälla vid pensiöhsspararens

död.                                                         ;'■ ,  '; ■                                              ■''■'■■   .      ■■'  ■'    " "     ";■"'■."

Jämkning av förmånstagarförordnande

7   § Om en pensionssparare efterlämnar make eller bröstarvinge och en tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot någon av dem, kan förordnandet jämkas så att tillgång­ama på pensionssparkontot helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnan­det samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.      ■ >. : .  i

8   § Om en pensionssparares dödsfall inträffar sedan det dömts till äkten­skapsskillnad mellan pensionsspararen och dennes make eller sedan talan om äktenskapsskillnad väckts men innan bodelning förrättats gäller, i stället för vad som föreskrivs i 7. §, .följande beträffande jämkning till förmån för pensionsspararens make. Om maken vid bodelningen inte kan få ut sin andel därför att rätten enligt pensionssparavtalet övergår till

någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att av tillgångama på          .   -

pensionssparkontot avstå vad som fattas.

9 § Den som vill begära jämkning enligt 7 eller 8 § skall väcka talan mot
förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter pensionsspar­
aren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom
denna tid är rätten till jämkning förlorad.

Tolkning av förmånstagarförordnande

10 § Vid tolkning av bestämmelsema om förmånstagares rätt enligt ett
pensionssparavtal skall bestämmelsema i 105 § andra - fjärde styckena
lagen (1927:77) om försäkringsavtal tillämpas. Med försäkringstagare
skall då i stället avses pensionssparare.

Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande m.m.

11    § Under pensionsspararens livstid får förmånstagaren inte genom överlåtelse eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.

12    § Vid pensionsspararens död övergår rätten enligt pensionssparavtalet till förmånstagaren. Denne får dock inte göra inbetalningar till pensions­sparkontot, ändra vad som bestämts i pensionssparavtalet om utbetal­ningamas storlek och utbetalningstiden eller själv förordna förmåns­tagare.


 


Om flera samtidigt är förmånstagare får omplaceringar av tillgångar på    Prop. 1992/93:187 pensionssparkontot eller byte av pensionssparinstitut ske endast.med samtliga förmånstagares samtycke.

Om förmånstagama inte kan enas om tillgångamas förvaltning skall pensionssparinstitutet på begäran av någon av dem upprätta ett pensions-sparkonto för varje förmånstagare och fördela tillgångama mellan kontona. Vid fördelningen skall förmånstagama anses ha lika rätt om inte annat följer av pensionsspararens förordnande.

13 § Om rätten enligt ett pensionssparavtal övergått till någon annan av   .'
en annan orsak än pensionsspararens eller en tidigare förmånstagares

död, upphör förmånstagarförordnandet att gälla, om det inte är ett förordnande som enligt 4 § inte får återkallas.

14 § Om förmånstagare avlider sedan förmånstagarförordnandet börjat
tillämpas, upphör pensionssparavtalet att gälla. Är flera samtidigt
förmånstagare gäller vad nu sagts till den del tillgångama vid en
fördelning enligt 12 § tredje stycket belöper på den avlidne.

Bestämmelsema i första stycket gäller inte om det i förordnandet föreskrivits att rätten till utbetalningar enligt pensionssparavtalet skall övergå till någon annan om förmånstagaren avlider.

15 § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat pensionsspararen eller
en förmånstagare, gäller bestämmelsema i 15 kap. ärvdabalken om
förlust av rätt att ta arv eller testamente för gämingsmannens rätt enligt
ett pensionssparavtal.

Detta gäller även när någon annars har orsakat pensionsspararens eller en förmånstagares död genom en uppsåtlig gäming som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

16 § Om vid bodelning rätten enligt ett pensionssparavtal helt eller delvis
har tillagts kontoinnehavarens make gäller för denne bestämmelsema i
12 § första stycket om förmånstagare.

Har rätten enligt pensionsparavtalet delats skall pensionsparinstitutet upprätta ett pensionssparkonto även för den andre maken och fördela tillgångama mellan kontona i enlighet med vad som bestämts vid bodeln­ingen.

5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer

1 § Tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas för pensionsspararens skulder endast om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om spararen något år betalat in sparbelopp som är mer än dubbelt så stort


 


som genomsnittet  av  de årliga inbetalningar, som har skett under    Prop. 1992/93:187 spartiden.

2   § Om tillgångama på ett pensionssparkpnto får utmätas och,förmåns­tagare har insatts enligt förordnande som kan återkallas, har efter pensionsspararens död dennes borgenärer, i den utsträckning fordringarna inte kan betalas ur kvarlåtenskapen, samma rätt till tillgångama som om de tillfallit förmånstagaren genom testamente.

3   § Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om offentligt ackord har fastställts inom samma tid skall bestämmelsema i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensions­spararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive 4 kap. 4 §.

4   § Vid tillämpning av bestämmelsema i 1 - 3 §§ skall, om byte av pensionssparinstitut skett, överföring av tillgångar på ett pensionsspar-. konto till nytt konto inte anses som inbetalning. Prövningen såvitt gäller tidpunkten för pensionssparavtalets ingående och spartiden skall ske utifrån det ursprangliga avtalet.

6 kap. Avveckling av pensionssparrörelse

Obligatorisk avveckling

1 § Om ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva pensionssparrörelse
återkallas eller annars upphör att gälla eller om institutet trätt i likvida­
tion eller försatts i konkurs, skall pensionssparrörelsen avvecklas.

Frivillig avveckling

2 § Ett pensionssparinstitut får i annat fall än som sägs i 1 § avveckla sin
pensionssparrörelse endast med tillstånd av Finansinspektionen. Sådant
tillstånd får ges om avvecklingen bedöms kunna ske utan att kontoinne-
havamas ställning försämras eller om det finns.särskilda skäl.

Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för hur avvecklingen skall ske. Pensionssparinstitutet skall lämna Finansinspektionen de ytterligare upplysningar om den planerade avvecklingen och därmed samman­hängande omständigheter som inspektionen begär.

Genomförande av avvecklingen

3 § Vid avveckling av en pensionssparrörelse skall kontoinnehavama
underrättas om avvecklingen samt uppmanas att med tillämpning av
3 kap. 9 § inom en viss tid, lägst två månader, flytta pensionssparkontots
tillgångar till ett annat pensionssparinstitut. Underrättelse skall ske genom
kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamåls-

10


 


enligt sätt. Efter utgången av den tid som angetts får flyttning inte ske.    Prop. 1992/93:187 En upplysning om detta skall tas in i underrättelsen.

4 § Efter utgången av den enligt 3 § bestämda tiden skall ett återstående
bestånd av pensionssparavtal om möjligt överlåtas till ett eller flera andra
pensionssparinstitut. Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av Finans­
inspektionen för att bli giltigt.

Om inspektionen anser att ett avtal skall godkännas, skall inspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra avtalets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för kontoinnehavama att inom en bestämd tid, minst en månad efter kun­görelsens utfärdande, anmäla till inspektionen om de har något att invända mot avtalet.

Godkänner inspektionen ett avtal om överlåtelse, övergår ansvaret för pensionssparavtalen på det övertagande pensionssparinstitutet. Detta institut skall underrätta kontoinnehavama om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finans­inspektionen bestämmer på vilket sätt underättelsen skall ske.

5 § Pensionssparavtal som inte överlåtits inom sex månader från
utgången av den enligt 3 § bestämda tiden upphör att gälla.

Övriga bestämmelser

6   § Om en pensionssparrörelse enligt vad som sägs i 1 § skall avvecklas eller om ansökan om tillstånd enligt 2 § getts in, får nya pensions­sparavtal inte ingås.

7   § Pensionsbelopp som förfaller till betalning efter det att ett pensions­sparinstitut trätt i likvidation eller försatts i konkurs skall betalas ut i den utsträckning tillgångar som avskilts för kontoinnehavarens räkning räcker för betalningama.

7 kap. Tillsyn m.m.

Tillsynens inriktning

1 § Pensionssparinstitut står under tillsyn av Finansinspektionen. Vid sin
tillsyn skall inspektionen se till att en sund pensionssparrörelse främjas.

Övriga tillsynsfrågor m.m.

2   § Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9, 10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall tillämpas även ifråga om pensionssparrörelse. Hänvisningama till lagen om värdepappersrörelse skall därvid i stället gälla denna lag.

3   § Återkallas eller upphör ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva värdepappersrörelse upphör också tillståndet att bedriva pensions­sparrörelse att gälla.

11


' Avgifter till Finansinspektionen                                         Prop. 1992/93:187

4 § Den som ansöker om tillstånd enligt denna lag skall betala avgift för prövningen enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga i prövningen behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas av sökanden.

Pensionssparinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspek­tionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2.    Frågor om tillstånd enligt denna låg får prövas före ikraftträdandet. Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet.

12


2 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 20,kap. 5 §• ärvdabalken' skall ha följande,  .
lydelse.
              ,.                           ....,;                               ,    ,     ■ ,

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse,                . : ,,   ,.

20 kap. '      '    ■  ■■      ■  .                 ••

Är efter den döde testamente eller, om han var gift,. äktenskapsförord
angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen
eller i bestyrkt avskrift fogas därvid som.bilaga.
                             ...

Bouppteckningen skall jämväl Bouppteckningen skall också
innehålla uppgift om sådan den innehålla uppgift om liyförsäk-
döde tillhörig livförsäkring som, ringar och tillgångar på pensions-
enär förmånstagare insatts, ej ingår sparkonto enligt lagen (1993:000)
i kvarlåtenskapen.
                 om individuellt pensionssparande

som till följd av att förmånstagare insatts, inte ingår i kvarlåtenskap­en. Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans av-komling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva som den efterlevande maken, dennes avkomling eller univer-siell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

'Balken omtryckt 1981:359.

13


3   Förslag till                                                 Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2§, 10 kap. 3-5 §§, 11 kap. 4 § och 13 kap. 4 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse             Föreslagen lydelse

7 kap. 2§'

Enskild egendom är

1.    egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,

2.  egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3.  egendom som en make har erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,

4.  egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,

5.  egendom som en make erhållit 5. egendom som en make erhållit genom förmånstagarförordnande genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäk- vid livförsäkring, olycksfallsför-ring eller sjukförsäkring som teck- säkring, sjukförsäkring eller näts av någon annan än den andra pensionssparande enligt lagen maken med det villkoret att egen- (1993:(X)0) om individuellt pen-domen skall vara mottagarens en- sionssparande som tecknats av skilda,     någon annan än den andra maken

med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

6.  vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1—5, om inte
annat har föreskrivits genom den rättshandling på grand av vilken egen­
domen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.

10 kap. 3 §2

Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på grand av en försäkring som någon av makama äger inte ingå i bodelning.

'Senaste lydelse 1993:130 ■Senaste lydelse 1989:925

14


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till 1. ålderspension eller invalidpension, eller

2.  efterlevandepension i fall då föreligger vid bodelningen.

Rätt till pension som avses i andra stycket skall dock helt eller delvis ingå i bodelning, om det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständighetema i övrigt skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.


rätt till utbetalning av pensionen

Rätt till pension som tillkommer någon av makarna på gmnd av pensionssparavtal enligt lagen (1993:000) om individuellt pen­sionssparande skall inte ingå i bodelning.

Rätt till pension som avses i andra och tredje styckena skall dock helt eller delvis ingå i bodel­ning, om det med hänsyn till äk­tenskapets längd, makamas ekono­miska förhållanden och omständig­hetema i övrigt skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.


4§


i 3 § andra och tredje styckena. Har makama kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra gifto­rättsgods.

Egendom som har gjorts till en­skild genom äktenskapsförord, lik­som vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makama kommer överens om det vid bodel­ningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på grand av försäkring som avses i 3 § andra stycket.


Egendom som har gjorts till en­skild genom äktenskapsförord, lik­som vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makama kommer överens om det vid bodel­ningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på grand av försäkring eller pensionssparavtal som avses


 


5§

Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Om förmånstagares rätt enligt pensionssparavtal finns bestäm­melser i lagen (1993:000) om iruli-viduellt pensionssparande.


15


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


11 kap. 4 §3

Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom tre år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodel­ning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Deimes del i det sammanlagda gifto­rättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om       Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla    enskild egendom skall även gälla

sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel­ning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jäm­ställas förvärv av rättigheten. Vida­re skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäk­ring ökat eller att maken förvärvat förmån på grand av sådan försäk­ring, bestämmelsema i första styc­ket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodel­ning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jäm­ställas förvärv av rättigheten. Vida­re skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäk­ring eller eget pensionssparkonto ökat eller att maken förvärvat förmån på grand av sådan försäk­ring eller på gmrul av pensions­sparavtal, bestämmelsema i första stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

13 kap.

4§


Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångama och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.


Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångama och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.   \bd som nu sagts skall


 


Senaste lydelse 1989:925


16


Nuvarande lydelse              Föreslagen lydelse             Prop. 1992/93:187

tillämpas på motsvarande sätt i fråga om tillgångar på pensions­sparkonto.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

17

2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:890) om allemanssparande' skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:187


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


\f


I denna lag behandlas den sär­skilda sparform (allemanssparande) som är förenad med skattelättnader enligt 2 § lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparan­de.


I denna lag behandlas den sär­skilda sparform (allemanssparande) som är förenad med skattelättnader enligt 2 § lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparan­de. Lagen gäller, med de undantag som anges i andra stycket, även för sådant sparande som sker i andelar i allemansfond enligt lagen (1993:000) om individuellt pensionssparande.

Bestämmelserna i 3 § andra -fjärde styckena, 4, 6, 8, 8a, 9 och 19-28 §§ skall inte tillämpas i fråga om sådant sparande i alle­mansfond som sker enligt lagen om individuellt pensionssparande.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

'Lagen omtryckt 1986:522. Senaste lydelse 1992:1497.


18


 


5   Förslag till                                                 Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samboma:

1.   lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,

2.   ärvdabalken,

3.   jordabalken,

4.   10 kap. 9 § rättegångsbalken,

5.   4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,

6.   19 § första stycket, punkt 1 6. 19 § första stycket, punkt 1
nionde stycket av anvisningarna till
nionde stycket och punkt 3 sjunde
31 § och punkt 3 a av anvisningar-
stycket av anvisningarna till 31 §
na till 33 § kommunalskattelagen
samt punkt 3 a av anvisningarna
(1928:370),
                 till   33    §   kommunalskattelagen

(1928:370),

7.   lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

8.   6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

9.   bostadsrättslagen (1991:614),

 

10.   9 § rättshjälpslagen (1972:429),

11.   lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,

12.   5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) samt

13.   10 § insiderlagen (1990:1342).

Fömtsätter dessa lagar eller bestämmelser att samboma skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samboma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

'Senaste lydelse 1991:1000.

19


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 1, 3 - 5 och 9 §§ lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder' skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:187


 


Nuvarande lydelse

Denna lag gäller livförsäkringar där premiema enligt försäkringsav­talet skall placeras i en eller flera värdepappersfonder som är av­sedda för tillskott genom försäk­ringspremier (försäkringspremie­fonder).


Föreslagen lydelse

Denna lag gäller livförsäkringar där premiema enligt försäkringsav­talet skall placeras i en eller flera värdepappersfonder.


3§'


Om inte något annat föreskrivs i denna lag, gäller i tillämpliga delar

1.    för försäkringsbolaget be­
stämmelsema i försäkringsrörel­
selagen (1982:713) och

2.   för försäkringspremiefonder
bestämmelserna i lagen
(1990:1114) om värdepappersfon­
der


Om inte något annat föreskrivs i denna lag, gäller i tillämpliga delar för försäkringsbolaget bestämmel­sema i försäkringsrörelselagen (1982:713).


4§


Försäkringsbolaget skall placera in­betalda premier för försäkringen i den eller de försäkringspremie­fonder som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer.


Försäkringsbolaget skall placera in­betalda premier för försäkringen i den eller de värdepappersfonder soin försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. , Försäkringsbolaget har dock rätt att i sina villkor begränsa antalet fonder i vilka inbetalda premier får placeras.


 


Senaste lydelse av lagens rabrik 1990:1117. Senaste lydelse 1990:1117, Senaste lydelse 1990:1117.


20


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187



Utdelning från en försäkringspre­miefond pä andelar som förvärvats enligt 4 § får användas endast för förvärv av nya fondandelar, utbe­talning enligt försäkringsavtalet eller täckning av försäkringstaga­rens kostnader för försäkringen.


Utdelning från en värdepappers­fond på andelar som förvärvats enligt 4 §. får användas endast för förvärv av nya fondandelar, utbe­talning enligt försäkringsavtalet eller täckning av försäkringstaga­rens kostnader för försäkringen.



Försäkringsbolaget får utan hinder av begränsningarna i 7 kap. 17 § försäkringsrörelselagen (1982:713) äga aktier i ett fondbolag som förvaltar en försäkringspremie­fond.


Försäkringsbolaget får utan hinder av begränsningama i 7 kap. 7 7 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) äga aktier i ett fondbolag vars enda uppgift är att förvalta sådana värdepappersfonder som uteslutan­de är avsedda för placeringar enligt / §.


 


Denna lag träder i kraft den.l januari 1994.


21


7   Förslag till                                                 Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepap­persrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 kap.

Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag får som ett led i rörelsen

1. lämna råd i finansiella frågor,

2.    ta emot värdepapper för förvaring,

3.    ta emot medel med redovisningsskyldighet.

För att underlätta värdepappersrörelsen får ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, efter tillstånd av Finansinspektionen, ta emot medel på konto och lämna kredit mot säkerhet.

När det finns särskilda skäl får Finansinspektionen medge att ett värde­pappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag utövar annan verk­samhet än som anges i första och andra styckena, om den kan antas komma att underlätta rörelsen.

/ lagen (1993:000) om individu­ellt pensionssparande finns bestäm­melser om rätt för värdepappers­institut att bedriva pensionsspar­rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

22


8   Förslag till                                                 Prop. 192/93:187

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370) dels att 32 § 1 mom., 46 § 2 mom., 53 § 4 mom., punkt 1 av anvisningarna till 20 §, punkt 21 av anvisningama till 23 §, punkt 1 av anvisningama till 31 §, punkt 4 av anvisningama till 41 §, punkt 6 av anvisningama till 46 § och punkt 1 av anvisningama till 48 § skall ha följande lydelse,

dels att i anvisningama till 31. § skall införas en ny punkt, 3, och i anvisningama till 46 §.en ny punkt, 7, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

32 §

//noff!.'Till intäkt av tjänst hänförs

a)   avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i
pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten,

b)   pension,

c)   sådan livränta som utgått på grand.av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grand av försäkring med undantag av livränta som utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån det inte är fråga om livränta som avses i d) och inte heller annat följer av 2 mom.,

d)   i fråga om sådan i c) angiven livränta, som utgår till följd av
personskada och på vilken 2 mom', inte är tillämpligt, den del av
livräntan som avser ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur
eller för förlorat underhåll,

e)   ersättning som utgått i annan form än livränta på grand av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, dock inte
ersättning, som avser sjukvårds- eller läkarkostnader,

f)   undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt som avses i 31 §,

g)   engångsbelopp som utgår till följd av personskada och utgör
skattepliktig intäkt enligt punkt 1 av anvisningama till 19 §,

h) sådan utdelning på och vinst vid avyttring av aktier i fåmansföretag som enligt 3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall tas upp som intäkt av tjänst,

i) sådana förmåner och ersättningar m. m. som anges i punktema 14 och 15 av anvisningama,

j) behållning på pensions­sparkonto till den del pensions­sparavtalet upphör att gälla enligt 4 kap. 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § lagen (1993:000) om individuellt 'Senaste lydelse 1990:650.

23


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

pensionssparande, samt till den del
behållningen tas i anspråk på
grund av utmätning, konkurs eller
ackord.
                                              '

Vid avskattning enligt första stycket j avses med pensions­sparkontots behållning marknads­värdet på kontots tillgångar efter avräkning för den skatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som är hänförlig till kontot. Som intäkt av tjänst räknas jämväl annat belopp än ovan sagts — såsom

vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring.uppburet belopp —.

vilket utgått på grand av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst; Har tjänsteinnehavare som löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,

att han enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses

som ägare, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från

fastigheten, räknas som intäkt av näringsverksamhet eller behandlas enligt

reglema för privatbostad.

,    46 §

2 mom. Skattskyldig, som har varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, får dessutom göra avdrag:

1)   för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetal­ning, som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningama;

2)   för påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla;

3)   för obligatoriska avgifter som den skattskyldige, på grand av arbete i ett annat nordiskt land, enligt slutligt fastställd debitering skall betala i överensstämmelse med den konvention som avses i förordningen (1981:1284) om tillämpning av en konvention den 5 mars 1981 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet, om den avgiftsgrandande intäkten tas till beskattning för beskattningsåret i . Sverige;

6) för avgift som den skattskyldige har betalat under beskattningsåret för annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som ägs av arbetsgivare, i den omfattning som framgår av punkt 6 av anvisningama;

7) för inbetalning som den skatt­skyldige under beskattningsåret har gjort på pensionssparkonto i den omfattning som framgår av punkt 7 av anvisningarna.

Senaste lydelse 1990:650.

24


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


Har skattskyldig under beskatt­ningsåret varit skyldig att betala sjömansskatt, medges avdrag för periodiskt understöd och avgift för pensionsförsäkring som anges i första stycket 6, endast i den mån hänsyn inte tagits till understödet eller avgiften vid beräkningen av sjömansskatt.

Har skattskyldig under beskatt­ningsåret varit skyldig att betala sjömansskatt, medges avdrag för periodiskt understöd, avgift för pensionsförsäkring som anges i första stycket 6 och inbetalning på pensionssparkonto som anges i första stycket 7, endast i den mån hänsyn inte tagits till understödet, avgiften eller iribetalningen vid beräkningen av sjömansskatt.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6 medges endast i den mån avdrag inte får ske från intäkt av särskild förvärvskälla.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6 och för inbetalning söm avses i första stycket 7 medges endast' i den mån avdrag inte får . ske från intäkt av särskild förvärvskälla. Om skattskyldig varit bosatt här. i riket endast under en .del av

beskattningsåret, medges avdrag som nu sagts bara i den mån det belöper

på nämnda tid.

53 §


beslut får inte överklagas. Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, sin rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande belopp, i den mån han icke vid utbetalning till mottagaren skulle vara berättigad till avdrag för beloppet såsom för omkostnad eller periodiskt understöd.

4 mom.-' Överlåtes pensionsför­säkring genom bodelning, skall överlåtaren oavsett överlåtelsen under sin livstid i förvärVarens ställe vara skattskyldig för utfallan­de belopp, såvida han icke skulle ha varit berättigad till avdrag vid utgivande av periodiskt understöd till förvärvaren. Om det finns särskilda skäl, får skattemyndighet­en efter ansökan besluta att överlåtaren inte skall vara skattskyldig i förvärvarens ställe, även om överlåtaren inte skulle ha varit berättigad till avdrag som här avses. Skattemyndighetens beslut i sådant ärende får överklagas hos riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.


4 mom. Överlåts genom bodel­ning pensionsförsäkring eller rätt enligt pensionssparavtal, skall överlåtaren oavsett överlåtelsen under sin livstid i förvärvarens' ställe vara skattskyldig för ut­fallande belopp, såvida han inte skulle ha varit, berättigad till, avdrag vid utgivande av periodiskt understöd till förvärvaren. Om det finns särskilda skäl, får skattemyn­digheten efter ansökan besluta att överlåtaren inte skall vara skatt­skyldig i förvärvarens ställe, även om överlåtaren inte skulle ha varit berättigad till avdrag som här avses. Skattemyndighetens beslut i sådant ärende får överklagas hos riksskatteverket.   Riksskatteverkets


 


Senaste lydelse 1991:180.


25


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

Anvisningar

till 20 §

I."* Till skattskyldigs levnads- 1. Till skattskyldigs levnadskost-
kostnader, för vilka avdrag enligt nåder, för vilka avdrag enligt
denna paragraf ej medges, räknas denna paragraf ej medges, räknas
bland annat premier för egna per- bland annat premier för egna per­
sonliga försäkringar och avgifter sonliga försäkringar och avgifter
till kassor, föreningar och andra till kassor, föreningar och andra
sammanslutningar, i vilka den sammanslutningar, i vilka den
skattskyldige är medlem. Avdrag skattskyldige är medlem. Avdrag
får dock göras för sådana premier får dock göras för sådana premier
och avgifter i den omfattning som och avgifter i den omfattning som
anges i 33 §, 46 § 2 mom., punk- anges i 33 §; 46 § 2 mom., punk­
tema 21 och 23 av anvisningama tema 21 och. 23 av anvisningama
till 23 § och punkt 6 av anvisning- till 23 § och punkt 6 av anvisning­
arna till 33 §.
                       ama till 33  §. Avdrag får även

göras för inbetalning på pensions-•   .    sparkonto i den omfattning som

anges i 46  '2 mom. och punkt 21

av anvisningarna till 23 §. Bestämmelsema i första stycket gäller inte avgifter till arbetsgivar­organisationer. Beträffande sådana avgifter gäller att avdrag medges till den del avgifterna avser medel förkonfliktändämål. Bedömningen av vad avgifterna avser får graridas på uppgifter i organisationens budget om inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen skall dock avgiftema , alltid i första hand avräknas mot kostnadema för.den övriga organisaT tionsverksamheten.

Utgifter för representation och liknande ändamål är att hänföra till omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avser jubileum för företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller då utgifterna är att hänföra till personalvård. Avdrag medges i det enskilda fallet inte med större belopp än som kan anses skäligt och inte i något fall för utgifter för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medges normalt inte med större belopp än som motsvarar skäliga utgifter för lunch.

Till kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård, för vilka avdrag inte medges enligt denna paragraf, räknas

kostnader för hälso- och sjukvård för vilken ersättning inte utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån kostnadema inte avser antingen sjuk- och tandvårdskostnader som uppkommer vid insjuknande i samband med tjänsteförrättning utomlands eller sjuk- och tandvårdskost­nader för anställd som inte är försäkrad enligt lagen om allmän försäk­ring,

"Senaste lydelse 1992:1343.

26


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


kostnader för företagshälsovård som inte uppfyller villkoren i 3 § 1-7 den upphävda förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälso­vård samt

kostnader för sådan verksamhet som avser rehabilitering eller liknande och som inte bedrivs efter grander som fastställs i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

till 23 §


21.' Avdrag får göras för avgift för pensionsförsäkring. Avdraget beräknas på inkomst av närings­verksamhet och inkomst av kapital i den omfattning som anges i 46 § 2 mom. första stycket 6 och Qärde stycket samt i punkt 6 första — Qärde och sjätte styckena av an­visningama till 46 §.


21. Avdrag får göras för avgift för pensionsförsäkring och för inbe­talning på eget pensionssparkonto. Avdraget beräknas på inkomst av näringsverksamhet och inkomst av kapital i den omfattning som anges i 46 § 2 mom. första stycket 6 och 7 och Qärde stycket, i punkt 6 första — flärde och sjätte styckena samt i punkt 7 av anvisningama till 46 §.


till 31 §


1.* Med pension förstås dels be­lopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på gmnd av före­gående tjänsteförhållande, dels belopp, som på grand av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår på grand av pensionsförsäk­ring.

1. Med pension förstås dels be­lopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på grand av. före­gående tjänsteförhållande, dels belopp, som på grand av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår på gmnd av pensionsförsäk­ring, rfe/i belopp som utbetalas  från pensionssparkonto till pen­sionsspararen, till förmånstagare på gmrul av förmånstagarförord­nande, till den som erhållit rätten till pension genom bodelning, till make eller bröstarvinge på gmnd av jämkning av förmånstagarför­ordnande samt vid återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbal­ken. Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt till andra försäkringsbelopp än ålderspension, invalidpension eller efterlev­andepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring fordras vidare, om inte annat följer av förklaring enligt sjuttonde stycket, att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse.


'Senaste lydelse 1991:692. Senaste lydelse 1991:180.


27


 


Nuvarande.lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om
invalidpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänste-.
pensionsförsäkring förstås pensionsförsäkring, som har samband med
tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara
          -    :

för betalning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring förstås . också pensionsförsäkring, som — om en anställd avlidit — tagits.av den anställdes arbetsgivare till förmån för den anställdes efterlevande och för vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften.

I fråga om annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring skall
försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans,
make eller person med vilken han sammanbor under.äktenskapsliknande .
förhållanden bam under 16 år, får han ta försäkring avseende efterlev­
andepension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts
som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan skattemyndigheten
efter ansökan medge att dödsboet efter skattskyldig som.här i riket
bedrivit näringsverksamhet får ta. försäkring avseende efterlevandepen­
sion. Som fömtsättning för att medgivande skall lämnas gäller att den
efterlevande saknar betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas
i samband med att boet upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande
gäller om den avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk
person.
                                 ,,■        .                                . ■        

Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Om särskilda skäl föreligger, får dock skattemyndigheten efter ansökan besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.     ■     .      •      ■

Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men under
den försäkrades livstid lägst femiår eller, om försäkringen skall upphöra
när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år. - Pensionen får under den
första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än
samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensions­
belopp.
                          -:■■..

För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad. därom-utfästs enligt planen. Vad som enligt denna lag avses med allmän pensionsplan framgår av punkt 20 av anvisningama fill 23 §. ■

Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring.     Till     tjänstepensionsförsäkring-   avseende ålderspension skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den  . försäkrade, vara förmånstagare.

Med invalidpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Invalidpension får upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskriftema i föregående stycke.

Med efterlevandepension förstås pension

28


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

1.   som efter den försäkrades död utgår till den, försäkrades make,
varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade
varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,

2. som efter den försäkrades död utgår till bam till den försäkrade eller     -

bam till person som angivits under 1,                                .       ■       .

3. som utgår till efterlevande på gmnd av försäkring som tagits av

dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid pension får utgå  '

som om den avlidne varit försäkrad, eller                              .             

4.   som utgår på grand av försäkring som tagits av arbetsgivare till         '
förmån för  anställds efterlevande med stöd av andra stycket  sista

meningen, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.

Efterievandepension får utgå högst så länge den efterievande lever och  .
får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå   .
med annat än samma belopp vid varje.utbetalningstillfälle eller, med
stigande pensionsbelopp. Efterlevandepension fill person soiii avses i
föregående stycke 1. får upphöra när denne ingår nytt äktenskap men i
.    ;. .

annat fall under dennes livstid inte förrän fem år förflutit efter den
försäkrades död. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den
tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, får dock sådan
efterlevandepension som nyss sagts upphöra vid sistnämnda tidpunkt.
Efterlevandepension till bam, som avses i föregående stycke 2., skall
upphöra senast när barnet fyller 20 år. Är barnet varaktigt oförmöget till
arbete, får pension utgå så länge bamet lever. Har försäkring avseende'
efterlevandepension till bam tagits- på sådan persons liv som avses i , .
föregående stycke 1., skall pensionen upphöra senast när bamet fyller 16 •
år.
                              -•.,•..

Som efterlevandepension anses även pension som — om försäkrad eller efterlevande make avlider innan ålders- eller efterlevandepension har utgått under viss i försäkringsavtalet angiven minsta'tid — skall utgå under återstoden av denna tid (försörjningsränta). En fömtsättning för detta är dock att försörjningsräntan skall kunna utgå endast till person som avses i nionde stycket. Vidare föratsätts.

a)   att försörjningsräntan är förenad med livsvarig ålderspension eller med sådan livsvarig efterlevandepension till make, som skall börja utgå omedelbart efter den försäkrades död, samt att försörjningsräntans-årsbelopp inte överstiger den livsvariga pensionens årsbelopp,

b)   att försörjningsräntan skall utgå under högst tjugo år, dock med den inskränkningen att, då räntan är förenad med livsvarig ålderspension, räntan inte får utgå längre än till den tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år, och inte heller, vid pensionsålder över 70 år, under längre tid än som motsvarar skillnaden mellan 90 år och pensionsåldem,     '

c)   att premier för försörjningsräntan och den med denna förenade livsvariga pensionen skall erläggas under tid, som inte med mera än fem år understiger den tid under vilken försörjningsräntan enligt avtalet längst skall utgå, samt att inte vid utgången av något kalenderår under förstnämnda tid det sammanlagda beloppet av erlagda premier överstiger

29


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

det belopp, som vid samma tidpunkt skulle ha erlagts, om premiebetal­ningen jämnt fördelats på tid, som med fem år understiger den tid under ■ vilken försörjningsräntan längst skall utgå..  ,

Vid tillämpningen av bestämmelsema under a) i nästföregående stycke  ., skall efterlevandepension anses såsom livsvarig, även om pension skall upphöra vid omgifte.

Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension får endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt nionde och tionde styckena eller, vid försörjnihgsränta, person som anges i nionde stycket.

Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmeisema i denna lag är avgörande för frågan huravida försäkringen är att anse som pensionsför­säkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och inte heller ändras på sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte innehålla villkor som är oförenligt med bestämmelsema om pensionsförsäkring i denna lag.

Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast överlåtas

1.    till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,

2.    på grand av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller

3.    genom bodelning.                         ,

Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk­ringsgivaren om förvärvet av försäkringen. Återköp av pensionsförsäk­ring får utan hinder av bestämmelsema i denna lag ske, om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och skattemyndigheten på särskild ansökan medger det. Bestämmelsema i lagen hindrar inte heller återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande.

Om särskilda skäl föreligger, kan skattemyndigheten efter ansökan förklara att försäkring som har meddelats i utomlands bedriven försäk­ringsrörelse skall anses som pensionsförsäkring. Sådan förklaring får meddelas endast under fömtsättning att villkoren för försäkringen i huvudsak står i överensstämmelse med bestämmelsema i denna anvis­ningspunkt om pensionsförsäkring. Har förklaring som här avses meddelats kan försäkringen inte övergå till kapitalförsäkring.

Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsförsäk­ring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grapplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grand av försäkring.

Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring får anses såsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet vid dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring som huvudförsäkringen.

30


 


Nuvarande lydelse              Föreslagen lydelse             Prop. 1992/93:187

För att sjuk-eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst fordras, att premier för försäkringen skall betalas av arbetsgiv-    ■ aren. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att       ■ försäkringen har tagits i samband med tjänst.      -

Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant tillägg till        '

denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.  ,

Såvitt gäller kraven enligt denna Såvitt gäller kraven enligt denna
anvisningspunkt, att en ålders-eller anvis;ningspunkt,,att en ålders-eller
efterlevandepension under den, efterlevandepension under den
första femårsperioden inte utgår första femårsperioden inte utgår
med annat än samma belopp vid med annat än samma belopp vid
varje utbetalningstillfälle elier med varje utbetalningstillfälle eller med
stigande belopp samt att årsbelöp- stigande belopp samt att årsbelop-
pet  av  en  försörjningsränta  inte - pet..av  en  försörjningsränta  inte
;l ,       :   .

överstiger den livsvariga, pensio-> överstiger-den livsvariga pensio- .-..-.-,■ , . ' ■
nens årsbelopp, bortses,i fråga,om nens,årsbelopp, bortses i fråga om ,
försäkring enligt lagen (1989:1079) försäkring enligt lagen (1989:1079)
om livförsäkringar med aktiefond- om livförsäkringar med anknytning
sanknytning från sådäiia föränd- till värdepappersfonder frkn sådana
ringar av beloppen som föranleds "förändringar av beloppen som
av kursutvecklingen på fondandel' 'föranleds-'av kursutvecklingen på
lama.
                 .'■'■■                                               ■■■■:■■■' fondandelarna,    i   ■    .'  •.   -              ..  ,

Beslut som skattemyndighet meddelat med-stöd av tredje, Qärde, sextonde eller sjuttonde stycket av denna anvisningspunkt får överklagas, hos riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.

,     ;,    3. Pensionssparavtal, pensions-.        , ., ... ,       , sparkonto,   pensiortssparare   och kontoinnehavare har den innebörd som  anges   i   I kap.   2 §   lägen (1993:000)  om individuellt péri­sionssparande. '■"'..    För att ett-konto skall anses . utgöra ett pensionssparkonto for­dras att kontot förs av ett svenskt pensionssparinstitut  eller av  ett utländskt instituts filial i Sverige.

Utbetalning från pensionsspar­konto får, fömtom betalning av skatt, avgifter och ersättning för förvärv av tillgångar, inte avse annat än

■ pension   till   pensionsspararen (ålderspension),

pension efter pensionsspdrarens
död till dem sorri avses i sjunde
stycket (efterlevandepension),
  '

behållning som skall avskattas enligt32  1 mom. förstastycketj, belopp som utgår på grund av jämkning av förmånstagarförord­nande samt

31


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken.

Ålderspension får inte börja betalas ut vid lägre ålder än 55 år. Utbetalning får dock ske dessförin­nan till den som fått rätt till för­tidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om det i andra fall finns särskilda skäl, får skattemyndigheten efter ansökan besluta att pension får börja be­talas ut vid lägre ålder.

Pensionssparkonto får avslutas genom en utbetalning i förtid om behållningen på kontot uppgår till högst ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring och kontot inte är förenat med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande samt inbetalning på kontot inte har skett senare än 10 år före utbetalnings­tillfället. Om det i andra fall finns synnerliga skäl, får skattemyndig­heten efter ansökan besluta att kontot får avslutas genom utbe­talning iförtid.

Ålderspension får betalas ut högst så länge pensionsspararen lever och skall utgå under minst fem år eller, om pensionssparavtalet skall upphöra när pensionsspararen fyller 65 år, under minst tre år. Pensionen skall under den första femårsperioden för utbetalningarna betalas ut med samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande belopp.

Med efterlevandepension förstås pension som efter pensionsspara­rens död betalas till

1.  person med vilken den avlidne
varit gift eller sammanbott under
äktenskapsliknande förhållanden,
eller

2.    barn till pensionsspararen
eller till person som angivits under
1.

Efterlevandepension får betalas ut högst så länge den efterlevande lever och skall under den första femårsperioden för utbetalningarna betalas ut med samma belopp vid

32


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

varje utbetalningstillfälle eller med stigande belopp. Har pensions­spararen avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då utbetalningar­na annars skulle ha upphört, får dock efterlevandepension upphöra vid sist nämnda tidpunkt.

Som förmånstagare till rätt enligt pensionssparavtal får endast insät­tas person till vilken efterlevande­pension kan betalas enligt sjunde stycket.

Pensionssparvillkor, som med hänsyn till bestämmelsema i denna lag är avgörande för frågan om sparavtalet skall anses utgöra ett pensionssparavtal, skall tas in i pensionssparavtalet. Detta skall dessutom innehålla villkor att rätt enligt pensionssparavtal samt till­gångar på ett pensionssparkonto inte får pantsättas eller belånas. Pensionssparavtalet får inte heller ändras på sådant sätt att det inte längre uppfyller de föreskrifter som anges för ett sådant avtal i lag eller innehålla villkor som är o-förenliga med bestämmelsema om pensionssparavtal i denna lag.

Rätt till behållning på pensions­sparkonto får endast överlåtas

1.  på gmnd av utmätning,

2.  vid ackord och konkurs, eller

3.  i den ordning som anges i 4 kap. 12 och 76 §§ lagen om in­dividuellt pensionsspararule.

Den som övertagit rätt till be­hållning på respektive utbetalning­ar från pensionssparkonto skall omedelbart underrätta det pen­sionssparinstitut som för kontot om överlåtelsen.

Vid tillämpningen av kravet att en ålders- eller efterlevandepension under den första femårsperioden skall betalas ut med samma eller med stigande belopp skall, för sparande i värdepapper och värde­pappersfonder, bortses från de förändringar av beloppen som beror på kursutvecklingen på vär­depapperen och fondandelarna.


3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


33


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


Beslut av skattemyndighet enligt fjärde och femte styckena av denna anvisningspunkt får överklagas hos Riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.

till 41 §


4. I fråga om inkomst av tjänst gäller såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse som verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är fram­för allt förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huravida in­komsten intjänats under året eller tidigare. Har den skattskyldige på grand av sin tjänst fått förvärva värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till beskattning det år förvärvet skedde.

4. I fråga om inkomst av tjänst gäller som allmän regel, att in­komst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse som verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är fram­för allt förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huravida in­komsten intjänats under året eller tidigare. Har den skattskyldige på grand av sin tjänst fått förvärva värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till beskattning det år förvärvet skedde. I fall då behållning på pensionssparkonto skall avskattas enligt 32  1 mom. första stycket j inträder skattskyl­digheten när pensionssparavtalet upphör att gälla för de tillgångar som skall avskattas. Å andra sidan skall utgiftema och omkostnaderna för inkomstförvärvet avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skattskyldige bestridda, även om de avser inkomst, som tidigare förvärvats eller först under ett senare år beräknas inflyta.


till 46 §

6.* Avdrag för avgift för pensionsförsäkring medges endast om försäkringen ägs av den skattskyldige.

Avdraget får inte överstiga sum- Avdraget får, tillsammans med
man av
                               avdrag för sådan inbetalning på

''Senaste lydelse 1992:1662.


34


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


1. den skattskyldiges inkomst av aktiv näringsverksamhet före av­drag enligt punkt 21 av anvisning­ama till 23 §, före avdrag för särskild löneskatt på pensionskost­nader enligt punkt 23 av anvisning­ama till 23 § på sådan pensionsför­säkring som avses i denna anvis­ningspunkt och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

pensionssparkonto som avses i punkt 7, inte överstiga sununan av 1. den skattskyldiges inkomst av aktiv näringsverksamhet före av­drag enligt punkt 21 av anvisning­ama till 23 §, före avdrag för särskild löneskatt på pensionskost­nader enligt punkt 23 av anvisning­ama till 23 § på sådan pensionsför­säkring som avses i denna anvis­ningspunkt och på sådan inbetal­ning på pensionssparkonto som avses i punkt 7 och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

2.   inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i och

3.   inkomst ombord enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning för antingen beskatt­ningsåret eller året närmast dessförinnan

och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. Avdraget får uppgå till högst ett belopp motsvarande det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämts för året närmast före taxeringsåret och dessutom i fråga om

a. inkomst av aktiv näringsverk- a. inkomst av aktiv näringsverk­samhet till sammanlagt högst 25    samhet till sammanlagt högst 25

procent av inkomsten före avdrag enligt punkt 21 av anvisningama till 23 §, före avdrag för särskild löneskatt på pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningama till 23 § på sådan pensionsförsäk­ring som avses i denna anvisnings­punkt och före avdrag för avsätt­ning för egenavgifter enligt lagen om socialavgifter till den del den inte överstiger tjugo gånger nämn­da basbelopp samt högst 20 pro­cent av den del av nyss nämnda inkomst som överstiger tjugo men inte fyrtio gånger nämnda basbe­lopp.

procent av inkomsten före avdrag enligt punkt 21 av anvisningama till 23 §, före avdrag för särskild löneskatt på pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningama till 23 § på sådan pensionsförsäk­ring som avses i denna anvisnings­punkt och på sådan inbetalning på pensionssparkonto som avses punkt 7 och före avdrag för avsätt­ning för egenavgifter enligt lagen om socialavgifter till den del den inte överstiger tjugo gånger nämn­da basbelopp samt högst 20 pro­cent av den del av nyss nämnda inkomst som överstiger tjugo men inte fyrtio gånger nämnda basbe­lopp, b. inkomst av anställning om den skattskyldige helt saknar pensionsrätt i anställning och inte är anställd i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt


Senaste lydelse 1991:1832.


35


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


20 e femte stycket av anvisningama till 23 § till sammanlagt högst 35 procent av inkomsten till den del den inte överstiger tjugo gånger nämnda basbelopp samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger tjugo men inte trettio gånger nämnda basbelopp eller

c. annan inkomst av tjänst, med bortseende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i, och inkomst ombord enligt lagen om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning till högst 10 procent av den del av inkomsten som överstiger tio men inte tjugo gånger samma basbelopp. — Avdrag enligt detta stycke beräknas i sin helhet antingen på inkomst som skall tas upp till beskatt­ning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan. Om den skattskyldige har inkomst av aktiv näringsverksamhet från mer än en förvärvskälla får avdrag beräknat enligt detta stycke inte överstiga det avdrag som kunnat göras om inkomsten varit hänförlig till en och samma förvärvskälla. Har den skattskyldige inkomster som kan granda rätt till avdrag enligt detta stycke både i inkomstslaget näringsverksamhet och som allmänt avdrag skall den del av avdraget som beräknas på ett basbelopp fördelas efter respektive avdragsgrandande inkomsts andel av de sammanlagda avdragsgrandande inkomsterna.

Om särskilda skäl föreligger får Om särskilda skäl föreligger får skattemyndigheten   efter   ansökan    skattemyndigheten   efter   ansökan

besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring får medges med högre belopp än som följer av bestämmelsema i föregående styc­ke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redo­visar inkomst som är att anse som inkomst endast av tjänst med bort­seende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i men som i huvudsak saknar pensionsrätt i anställning, får av­drag medges högst med belopp, beräknat som för skattskyldig som avses i andra stycket b. Har sådan skattskyldig erhållit särskild ersätt­ning i samband med att anställning upphört och har han ej skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, får dock avdrag medges med högre belopp. Avdrag som avses i de två närmast föregående meningarna får dock inte beräknas för inkomst som härrör från aktiebolag eller ekonomisk förening vari den skatt­skyldige har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt 20 e femte stycket av anvisningama till 23 §. Har skattskyldig, som    —


besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring respektive inbe­talning på pensionssparkonto får medges med högre belopp än som följer av bestämmelsema i föregå­ende stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse som inkomst endast av tjänst med bortseende från sådan intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i men som i huvud­sak saknar pensionsrätt i anställ­ning, får avdrag medges högst med belopp, beräknat som för skattskyl­dig som avses i andra stycket b. Har sådan skattskyldig erhållit särskild ersättning i samband med att anställning upphört och har han ej skaffat sig ett betryggande pen­sionsskydd, får dock avdrag med­ges med högre belopp. Avdrag som avses i de två närmast föregå­ende meningama får dock inte beräknas för inkomst som härrör från aktiebolag eller ekonomisk förening vari den skattskyldige har sådant bestämmande inflytande som  avses  i  punkt  20  e  femte


36


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


själv eller genom förmedling av juridisk person — bedrivit närings­verksamhet, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, får avdrag beräknas även på inkomst av kapital som är hänförlig till försäljning av förvärvskällan före avdraget, på inkomst av passiv näringsverksamhet före avdraget samt på sådan intäkt av tjänst som avses i 32 § 1 mom. första stycket h. Avdraget får i detta fall beräk­nas med beaktande av det antal år den skattskyldige drivit närings­verksamheten, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tas till den skattskyldiges övriga pensions­skydd och andra möjligheter till avdrag för avgift som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6. Avdraget får dock inte överstiga ett belopp som för varje år som driften pågått motsvarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän förs-ring bestämts för det år driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvskällan i förekommande fall före avdraget, före avdrag för särskild löneskatt på pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningama till 23 § på sådan pensionsförsäkring som avses i denna anvisningspunkt och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen om so­cialavgifter och sådan inkomst av kapital som är att hänföra till vinst med anledning av överlåtelse av förvärvskällan. Har skattemyndig­heten enligt punkt 1 tredje stycket av anvisningama till 31 § medgivit att dödsbo tar pensionsförsäkring, anger skattemyndigheten det högsta belopp varmed avdrag för avgift för försäkringen får medges. Här­vid iakttas i tillämpliga delar be­stämmelsema i detta stycke om avdrag för skattskyldig som upp-


stycket av anvisningama till 23 §. Har skattskyldig, som — själv eller genom förmedling av juridisk person — bedrivit näringsverksam­het, upphört med driften i för­värvskällan och har han under verksamhetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, får avdrag beräknas även på inkomst av kapital som är hänförlig till försäljning av förvärvskällan före avdraget, på inkomst av passiv näringsverksamhet före avdraget samt på sådan intäkt av tjänst som avses i 32 § 1 mom. första stycket h. Avdraget får i detta fall beräk­nas med beaktande av det antal år den skattskyldige drivit närings­verksamheten, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tas till den skattskyldiges övriga pensions­skydd och andra möjligheter till avdrag för avgift och inbetalning som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6 och 7. Avdraget får dock inte överstiga ett belopp som för varje år som driften pågått mot­svarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän förs-ring bestämts för det år driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvskällan i förekommande fall före avdraget, före avdrag för särskild löneskatt på pensionskostnader enligt punkt 23 av anvisningama till 23 § på sådan pensionsförsäkring som avses i denna anvisningspunkt och på sådan inbetalning på pensions­sparkonto som avses i punkt 7 och före avdrag för avsättning för egenavgifter enligt lagen om so­cialavgifter och sådan inkomst av kapital som är att hänföra till vinst med anledning av överlåtelse av förvärvskällan. Har skattemyndig­heten enligt punkt 1 tredje stycket av anvisningama till 31 § medgivit att dödsbo tar pensionsförsäkring, anger skattemyndigheten det högsta


37


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


hört med driften i en förvärvskälla. Skattemyndighetens beslut i fråga som avses i detta stycke får över­klagas hos riksskatteverket. Riks­skatteverkets beslut får inte över­klagas.

belopp varmed avdrag för avgift för försäkringen får medges. Här­vid iakttas i tillämpliga delar be­stämmelsema i detta stycke om avdrag för skattskyldig som upp­hört med driften i en förvärvskälla. Skattemyndighetens beslut i fråga som avses i detta stycke får över­klagas hos riksskatteverket. Riks­skatteverkets beslut får inte över­klagas.

Har skattskyldig erlagt avgift som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6 men har avdrag för avgiften helt eller delvis inte kunnat utnyttjas enligt bestämmelsema i andra stycket, medges avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskattningsåret. Sådant avdrag medges dock inte med belopp som tillsammans med er­lagd avgift sistnämnda år översti­ger vad som anges i andra stycket.

Har skattskyldig erlagt avgift eller gjort inbetalning som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6 och 7 men har avdrag för avgiften eller inbetalningen helt eller delvis inte kunnat utnyttjas enligt bestämmel­sema i andra stycket, medges avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskatt­ningsåret. Sådant avdrag medges dock inte med belopp som tillsam­mans med erlagd avgift och gjord inbetalning sistnämnda år överstig­er vad som anges i andra stycket.

Oavsett föreskriftema i de före­gående styckena medges avdrag för avgift som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6 inte med högre belopp än skillnaden mellan sam­manlagda beloppet av inkomster från olika förvärvskällor och övri­ga avdrag enligt 46 §. Avdrag, som på grand av vad nu sagts inte kunnat utnyttjas vid taxeringen för det beskattningsår då avgiften betalades, får utnyttjas senast vid taxeringen för sjätte beskattnings­året efter betalningsåret. Inte heller i sistnämnda fall får avdraget över­stiga vad som återstår sedan övriga avdrag enligt 46 § gjorts.

Oavsett föreskriftema i de före­gående styckena medges avdrag för avgift eller inbetalning som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6 och 7 inte med högre belopp än skill­naden mellan sammanlagda be­loppet av inkomster från olika för­värvskällor och övriga avdrag enligt 46 §. Avdrag, som på grand av vad nu sagts inte kunnat utnytt­jas vid taxeringen för det beskatt­ningsår då avgiften betalades eller inbetalningen skedde, får utnyttjas senast vid taxeringen för sjätte beskattningsåret efter betalnings­året. Inte heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som återstår sedan övriga avdrag enligt 46 § gjorts. Om avdrag medges enligt tredje stycket sjätte meningen på grand av att aktier eller andelar i fåmansföretag avyttrats skall avdraget i första hand göras som allmänt avdrag. Avdraget begränsas till ett belopp motsvarande det lägsta av den del av vinsten vid avyttringen som tas upp som intäkt av tjänst och inkomsten av tjänst före avdraget. Till den del avdraget inte kan utnyttjas som allmänt avdrag får avdrag göras i inkomstslaget kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. I det fall avdrag medges på grand av att andelar


38


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

i fåmansägt handelsbolag avyttrats skall avdrag göras i inkomstslaget

kapital enligt 3 § 2 mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomstskatt.

7. Avdrag för inbetalning på pensionssparkonto får göras endast såvitt gäller eget konto.

Avdraget får inte överstiga sum­man av de belopp som för motsvar­ande fall anges i punkt 6. Att hän­syn vid beräkningen av avdraget skall tas till avgift som har betalats för pensionsförsäkring framgår av nämnda anvisningspunkt.

fill 48 §

1.' Vid tillämpningen av 48 § 4 mom. och denna anvisningspunkt iakt­tas följande. Som folkpension räknas inte barnpension eller vårdbidrag. Folkpension skall anses utgöra en inte obetydlig del av den skattskyldiges inkomst, om den uppgått till minst 6 000 kronor eller minst en femtedel av den sammanräknade inkomsten. Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den enligt lagen (1969:205) om pensions­tillskott föranlett avräkning av pensionstillskott. Har folkpension enligt bestämmelsema i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagram angiven livränta skall vid tillämpning av första, andra respektive tredje stycket första meningen b det särskilda grandavdraget beräknas med ledning av den folkpension som skulle ha utgått om sådan samordning inte skett.

För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det särskilda grandavdraget till 1,325 särskilt basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. För övriga skattskyldiga uppgår avdraget till 1,5 särskilt basbelopp. För gift skattskyldig, som under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpen­sion, uppgår avdraget till 1,5 särskilt basbelopp.

Det särskilda grandavdraget får dock inte överstiga

a)   för skattskyldig som vid utgången av året före beskattningsåret och utgången av beskattningsåret uppbar folkpension samt under hela beskatt­ningsåret bott i Sverige: summan av uppburen sådan pension som enligt fjärde stycket reducerar det särskilda grandavdraget samt

b)   för skattskyldig som inte avses i a eller som under beskattningsåret uppburit folkpension i form av förtidspension, halv eller en fjärdedels ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller som avlidit: upp-

'Senaste lydelse 1992:1581.

39


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

buren folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 § eller 2 a § lagen om pensionstillskott. För skattskyldig som har livränta som avses i första stycket sista meningen tillämpas i stället för bestämmelsen i föregående mening a bestämmelsen i föregående meningen b om det är till fördel för den skattskyldige.

Det särskilda grandavdraget Det särskilda gmndavdraget
reduceras med 65 procent av den reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över- del av uppburen pension som över­
stiger det för den skattskyldige stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av- enligt andra stycket gällande av­
dragsbeloppet. Pension som utgår dragsbeloppet. Pension som utgår
på grand av annan pensionsförsäk- på grand av annan pensionsförsäk­
ring än tjänstepensionsförsäkring ring än tjänstepensionsförsäkring
reducerar dock inte det särskilda eller från pensionssparkonto red\i-
grandavdraget.
                     cerar dock inte det särskilda grand-

avdraget.

För den som vid utgången av året före beskattningsåret inte uppbar folkpension reduceras det särskilda grandavdraget i stället med 65 procent av den del av taxerad inkomst som överstiger det för den skattskyldige enligt andra stycket gällande avdragsbeloppet.

Oavsett vad som i det föregående sagts om reducering föreligger alltid rätt till särskilt grandavdrag med så stort belopp som den skattskyldige skulle ha fått i grandavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om dessa bestämmelser i stället hade tillämpats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering.

40


 


9   Förslag till                                                               Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 2 § 3 och 6 mom., 3 § I och 2 mom., 6 § 4 mom., 7 § 4, 8 och 10 mom. samt 10 a § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 mom. Äger svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk sparbank eller svenskt ömsesidigt skadeförsäkringsföretag (moderföretag) mer än nio tiondelar av aktierna eller andelama i ett eller flera svenska aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar (helägda dotterföretag), skall koncembidrag som moderföretaget lämnar till helägt dotterföretag eller som sådant företag lämnar till moderföretaget eller till annat helägt dotterföretag hos moderföretaget anses som avdragsgill omkostnad för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren, även om bidraget inte för givaren utgör omkostnad för intäktemas förvärvande eller bibehållande. Som fömtsättning för detta gäller

a)  att varken givare eller mot- a) att varken givare eller mot­
tagare är livförsäkringsföretag tagare är bostadsföretag enligt
enligt 6 mom., bostadsföretag 7 mom., investmentföretag enligt
enligt 7 mom., investmentföretag 10 mom. eller förvaltningsföretag
enligt 10 mom. eller förvaltnings- enligt 7 § 8 mom. andra stycket,
företag enligt 7 § 8 mom. andra

stycket,

b)  att såväl givare som mottagare redovisar bidraget till samma års taxering öppet i självdeklaration eller därvid fogad bilaga,

c)   att dotterföretag som lämnar eller mottar bidrag har varit helägt under hela beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan dotterföretaget började bedriva verksamhet av något slag,

d)  att, om bidrag lämnas från dotterföretag till moderföretag, moderför­
etaget skulle vara frikallat från skattskyldighet för utdelning som under
beskattningsåret hade uppburits från dotterföretaget samt

e)  att, om bidrag lämnas från dotterföretag till annat dotterföretag,
moderföretaget är investmentföretag eller förvaltningsföretag som avses
i a eller moderföretaget i annat fall skulle vara antingen frikallat från
skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits
från det givande dotterföretaget eller skattskyldigt för utdelning som
under beskattningsåret hade uppburits från det mottagande dotterföreta­
get.

'senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770. Senaste lydelse 1990:651.

41


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

Lämnar svenskt moderföretag koncembidrag till svenskt aktiebolag som inte är sådant helägt dotterbolag som avses i första stycket, skall bidraget ändå anses som avdragsgill omkostnad för moderföretaget och skatte­pliktig intäkt för mottagaren, om de föratsättningar som anges i första stycket a och b är uppfyllda och om ägarförhållandena under hela beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan mottagaren började bedriva verksamhet av något slag har varit sådana att mottagaren genom fusioner mellan moderföretag och dotterbolag har kunnat bringas att uppgå i moderföretaget. Därvid skall fusion anses kunna äga ram när moderföretag äger mer än nio tiondelar av aktiema i dotterbolag men inte i annat fall.

Även i andra fall skall koncembidrag som svenskt företag lämnar till annat svenskt företag anses som avdragsgill omkostnad för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren under fömtsättning att bidraget med avdragsrätt för givaren enligt första och andra styckena hade kunnat lämnas till annat företag än mottagaren och att bidraget därefter, direkt eller genom förmedling av ytterligare företag, hade kunnat vidarebefor­dras till mottagaren på sådant sätt att varje förmedlande företag skulle ha haft rätt till avdrag enligt första och andra styckena för vidarebefordrat belopp.

Vid tillämpning av detta moment skall sådana utländska juridiska per­soner som avses i 2 § 12 mom. inte anses som svenska ekonomiska före­ningar.

Avdrag för koncernbidrag får åtnjutas endast av den som visar att för­utsättningar för sådant avdrag föreligger.

Lämnas bidrag från svenskt företag till annat svenskt företag, med vilket givaren är i intressegemenskap, för verksamhet av väsentlig betydelse från samhällsekonomisk synpunkt och redovisas bidraget öppet, kan regeringen medge att bidraget skall anses som avdragsgill omkostnad för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren även om en eller flera av de fömtsättningar som anges i första—tredje styckena inte är upp­fyllda.

6 mom. Med livförsäkringsföretag förstås i denna lag företag vars försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser person­försäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidrags-försäkring samt arbetslöshetsförsäkring).

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än livför­säkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkrings­rörelse här i riket, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som före­taget drivit här.

Understödsförening, vilken enligt sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst

Senaste lydelse 1991:1833.

42


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


1 000 kronor för medlem, anses i denna lag som livförsäkringsföre­tag i fråga om verksamhet som är hänförlig till livförsäkring.

Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för dels den del av nettointäk­ten som avser personförsäkring och som är hänförlig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäk­ringstagarnas räkning, dels influt­na premier hänförliga till person­försäkring. Avdrag får inte göras för utgivet belopp hänförligt till sådan försäkring.

Såsom nettointäkt avförsäkrings-rörelse, som drivits av inländskt livförsäkringsföretag, anses netto­intäkten av företagets kapital- och fastighetsförvaltning med undantag för den del av intäkten som be­löper på dels pensionsförsäkringar, vilka företaget meddelat direkt eller meddelat i återförsäkring åt in­ländskt försäkringsföretag, dels avgångsbidragsförsäkringar med­delade enligt gmnder som fast­ställts i kollektivavtal mellan ar­betsmarknadens huvudorganisa­tioner.

Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av livförsäkrings­företag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions­medel.

Nettointäkt som inte undantagits från beskattning enligt tredje styc­ket skall beräknas enligt reglema för näringsverksamhet enligt denna lag. För den del av nettointäkten som undantagits från beskattning enligt nämnda stycke och som avser pensionsförsäkringar gäller särskilda regler i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions­medel.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skade­försäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt skadeförsäkringsföretag, får från brattointäkten avdrag göras föratom för driftkostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslut­ning och som avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, för ökning av säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåter­betalning.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås sådana skul­der enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) (premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv och tilldelad återbäring) minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Med säkerhetsreserv förstås den Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får    reserv skadeförsäkringsföretag får

redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigan­de av Finansinspektionen fastställd normalplan.

redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigan­de av försäkringsinspektionen fast­ställd normalplan.


43


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

Minskning av försäkringstekniska skulder för egen räkning, av säker­hetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av utjämningsfond skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till omedel­bar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Bestämmelsema i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk­ringsföretag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför­säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås brattobeloppet av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Blir det på gmnd av bestämmelsema i detta moment nödvändigt att dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt sätt.

3§

1 mom.'* Till intäkt av kapital räknas löpande avkastning, vinster och annan intäkt som härrör från egendom, i den mån intäkten inte är att hänföra till näringsverksamhet. Till intäkt av kapital hör bland annat

ränta på banktillgodohavanden, obligationer och andra fordringar,

utdelning på aktier och andelar,

vinst (realisationsvinst) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och åtaganden enligt avtal om optioner och terminer samt andra därmed jäm­förliga förpliktelser,

ersättning vid upplåtelse av privatbostad,

lotterivinst som inte är frikallad från beskattning enligt 19 § kommunal­skattelagen (1928:370),

statligt räntebidrag för bostadsändamål.

Till realisationsvinst hänförs även valutakursvinst på fordringar och skulder i utländsk valuta.

Med utdelning avses även utbetalning till aktieägare enligt 12 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 9 kap. 1 § bankaktiebolagslagen (1987:618) vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden eller vid bolagets likvidation. Till utdelning hänförs vidare utbetalning av fusions­vederlag till aktieägare enligt 14 kap. 6 § aktiebolagslagen och 11 kap. 7 § bankaktiebolagslagen. Som utdelning anses även utbetalning från utländskt bolag om utbetalningen är jämförlig med sådan utbetalning från svenskt bolag som avses i första eller andra meningen.

''Senaste lydelse 1991:1833.

44


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

Att utdelning och vinst vid försäljning av aktier i vissa fall skall hänföras till inkomst av tjänst framgår av 12 mom.

Gäller i fråga om en tillgång att vinst vid en avyttring skall tas upp som intäkt av kapital och inträffar i samma ägares hand en händelse som medför att vederlaget eller vinst vid en avyttring i stället skall tas upp som intäkt av näringsverksamhet (karaktärsbyte) sker beskattning som om tillgången hade avyttrats för ett vederlag motsvarande marknadsvärde (avskattning). Tillgången anses härefter ha anskaffats vid karaktärsbytet för marknadsvärdet. På den skattskyldiges yrkande sker dock inte av­skattning. I sådant fall behåller tillgången sitt anskaffningsvärde.

Till intäkt av kapital räknas inte utdelning, vinst eller annan avkast­ning på tillgångar som är hänförli­ga till pensionssparkonto som avses i 1 kap. 2  lagen (1993:000) om individuellt     pensionssparande. Bestämmelser om beskattning av tillgångar hänförliga till ett sådant konto finns i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. 2 mom. Från intäkt av kapital får avdrag göras för omkostnader för intäktemas förvärvande samt, såvitt gäller fysisk person som har varit bosatt i Sverige under beskattningsåret och svenskt dödsbo, för ränteut­gift och förlust (realisationsförlust) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och sådana förpliktelser som anges i. 1 mom., i den mån inte annat anges i 31 § femte stycket, allt under fömtsättning att avdrag inte skall göras från intäkt av näringsverksamhet. Avdrag för realisationsför­lust får dock göras av annan fysisk person om skattskyldighet skulle ha förelegat för realisationsvinst på den avyttrade egendomen.

Till realisationsförlust hänförs även valutakursförlust på fordringar och skulder i utländsk valuta.

Avdrag för realisationsförlust medges med 70 procent av förlusten, i den mån inte annat anges i 27 § 5 och 6 mom. eller 29 § 2 mom.

Förvaltningskostnader får dras av endast till den del de överstiger 1 000 kronor under beskattningsåret.

Avdrag medges inte för utgifter för inköp av lottsedlar eller för andra liknande insatser i lotteri.

Från intäkt av kapital får avdrag Från intäkt av kapital får avdrag också göras för avgift för pensions- också göras för avgift för pensions­försäkring i den omfattning som försäkring i den omfattning som anges i punkt 6 tredje och sjätte anges i punkt 6 tredje och sjätte styckena av anvisningama till 46 § styckena av anvisningama till 46 § kommunal skattelagen (1928:370).     kommunalskattelagen   (1928:370)

och för avdrag i motsvarande om­fattning för inbetalning på pen­sionssparkonto enligt punkt 7 av nämnda anvisningar. 'Senaste lydelse 1991:1833.

45


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


Avdrag enligt detta moment får inte göras för omkostnader och för­luster avseende tillgångar hänför­liga till ett pensionssparkonto.


4 mom. Överlåtes pensionsför­säkring genom bodelning, skall överlåtaren oavsett överlåtelsen under sin livstid i förvärvarens ställe vara skattskyldig för utfallan­de belopp, såvida han icke skulle ha varit berättigad till avdrag vid utgivande av periodiskt understöd till förvärvaren. Föreligga särskil­da skäl, får riksskatteverket besluta att överlåtaren icke skall vara skatt­skyldig i förvärvarens ställe, även om överlåtaren icke skulle ha varit berättigad till avdrag som här avses. Mot beslut som riksskatte­verket meddelat i sådant ärende får talan icke föras.

4 mom. Överlåts genom bodelning pensionsförsäkring eller rätt enligt pensionssparavtal, skall överlåtaren oavsett överlåtelsen under sin livstid i förvärvarens ställe vara skattskyldig för utfallande belopp, såvida han icke skulle ha varit berättigad till avdrag vid utgivande av periodiskt understöd till för­värvaren. Om det finns särskilda skäl, får skattemyndigheten efter ansökan besluta att överlåtaren inte skall vara skattskyldig i förvärvar­ens ställe, även om överlåtaren inte skulle ha varit berättigad till av­drag som här avses. Skattemyndig­hetens beslut i sådant ärende får överklagas hos Riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas. Överlåter skattskyldig, som enligt bindande förpliktelse äger rätt att uppbära periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, sin rätt, skall han alltjämt vara skattskyldig för utfallande belopp, i den mån han icke vid utbetalning till mottagaren skulle vara berättigad till avdrag för beloppet såsom för omkostnad eller periodiskt understöd.

7§


4 mom.' Understödsförening som inte bedriver till livförsäkring hänförlig verksamhet eller som enligt sina stadgar inte får meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1 000 kronor för medlem, akademier, allmänna undervis­ningsverk, sådana sammanslut­ningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar


4 mom. Akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sam­manslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande


 


Senaste lydelse 1975:1350. ''Senaste lydelse 1990:1463.


46


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

är skyldiga att vara medlemmar, stadgar är skyldiga att vara med-
samarbetsorgan för sådana sam- lemmar, samarbetsorgan för sådana
manslutningar med ändamål att sammanslutningar med ändamål att
fullgöra uppgifter som enligt nämn- ftillgöra uppgifter som enligt nämn­
da stadgar ankommer på samman- da stadgar ankommer på samman­
slutningarna,
                        slutningama,

sjömanshus, företagareförening som erhåller statsbidrag, regional utvecklingsfond som avses i förordningen (1978:504) om överförande av vissa uppgifter från företagareförening till regional utvecklingsfond, regleringsförening som avses i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrakets område och i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskassor, personalstif­telser som avses i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall, stiftelser som bildats enligt avtal mellan organisationer av arbetsgivare och arbetstagare med ändamål att utge avgångsersättning till friställd arbetstagare eller främja åtgärder till förmån för arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bli uppsagd till följd av driftsinskränkning, företagsnedläggelse eller rationalisering av företags verksamhet eller med ändamål att utge permitteringslöneer-sättning, bolag eller annan juridisk person som avses i lagen (1984:1009) om beslutanderätt för bolag eller annan juridisk person med uppgift att lämna permitteringslöneersättning, sådana ömsesidiga försäkringsbolag som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Allmänna sjukförsäkringsfonden, Alva och Gunnar Myrdals stiftelse, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m.. Bokbranschens Finansieringsinstitut Aktiebolag, Bryggeristiftelsen, Dag Hammarskjölds minnesfond, Fonden för industriellt utvecklings­arbete. Fonden för industriellt samarbete med u-länder. Fonden för svenskt-norskt industriellt samarbete, handelsprocedurrådet, Jemkontoret och SIS- Standardiseringskommissionen i Sverige, så länge kontorets respektive kommissionens vinstmedel används till allmänt nyttiga ändamål och utdelning inte lämnas till delägare eller medlemmar, Nobelstiftelsen, Norrlandsfonden, Olof Palmes minnesfond för intemationell förståelse och gemensam säkerhet. Stiftelsen Industricentra, Stiftelsen industriellt utvecklingscentram i övre Norrland, Stiftelsen Institutet för Företag­sutveckling, Stiftelsen Landstingens fond för teknikupphandling och produktutveckling. Stiftelsen för produktutvecklingscentram i Göteborg, Stiftelsen Produktionstekniskt centram i Borås för tekoindustrin — PROTEKO, Stiftelsen Produktutvecklingscentram i Östergötland, Stiftelsen Småföretagsfonden, Stiftelsen för samverkan mellan Lunds universitet och näringslivet — SUN, Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskap­liga attachéverksamhet, Stiftelsen UV-huset, Stiftelsen ÖV-huset, Svenska bibelsällskapets bibelfond. Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet. Svenska Penninglotteriet Aktiebolag, Svenska skeppshypo-

47


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


tekskassan. Svenska UNICEF-kommittén, Sveriges exportråd, Sveriges turistråd, TCO:s intemationella stipendiefond till statsminister Olof Palmes minne. Aktiebolaget Tipstjänst och Aktiebolaget Trav och Galopp

frikallas från skattskyldighet för all annan inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet.

Vad som sägs i 6 mom. tredje och femte styckena har motsvarande tillämpning i fråga om stiftelse som avses i detta moment.

8 mom. Mottagare av utdelning från svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening är frikallade från skattskyldighet i den omfattning som anges nedan. Med utdelning förstås sådan utdelning som har uppburits i förhållande till innehavda aktier eller andelar eller som har uppburits efter annan grand men inte är avdragsgill för det utdelande företaget enligt 2 § 8 mom. första stycket. Bestämmelsema i tredje stycket nedan gäller inte sådan utdelning på förlagsinsatser, som är avdragsgill för det utdelande företaget.

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening som förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom och däratöver inte — direkt eller indirekt — bedriver någon eller endast obetydlig verksamhet (förvalt­ningsföretag), är frikallat från skattskyldighet för utdelning i den mån sammanlagda beloppet av utdelningen motsvaras av annan utdelning än som avses i 3 § 7 mom. fjärde stycket som företaget har beslutat för samma beskattningsår. Som förvaltningsföretag anses inte investment­företag som avses i 2 § 10 mom.

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening är med undan­tag av investmentföretag och för­valtningsföretag, frikallat från skattskyldighet för utdelning på näringsbetingade aktier eller an­delar. Detsamma gäller svensk sparbank och svenskt ömsesidigt skadeförsäkringsföretag. Med näringsbetingad aktie eller andel avses aktie eller andel som inte utgör omsättningstillgång i före­tagets verksamhet under förat-sättning att

a) det sammanlagda röstetalet för företagets aktier eller andelar i det utdelande företaget vid beskatt­ningsårets utgång motsvarade en Qärdedel eller mer av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i det utdelande företaget, eller

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening är med undan­tag av livförsäkringsföretag, invest­mentföretag och förvaltningsföre­tag, frikallat från skattskyldighet för utdelning på näringsbetingade aktier eller andelar. Detsamma gäller svensk sparbank och svenskt ömsesidigt skadeförsäkringsföretag. Med näringsbetingad aktie eller andel avses aktie eller andel som inte utgör omsättningstillgång i företagets verksamhet under förat-sättning att

a) det sammanlagda röstetalet för företagets aktier eller andelar i det utdelande företaget vid beskatt­ningsårets utgång motsvarade en fjärdedel eller mer av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i det utdelande företaget, eller


Senaste lydelse 1991:412.


48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


b) det görs sannolikt att inneha­vet av aktien eller andelen betingas av verksamhet . som bedrivs av företaget eller av företag som med hänsyn till äganderättsförhållanden eller organisatoriska förhållanden kan anses stå det nära.

b) det görs sannolikt att inneha­vet av aktien eller andelen betingas av verksamhet som bedrivs av företaget eller av företag som med hänsyn till äganderättsförhållanden eller organisatoriska förhållanden kan anses stå det nära.

Skattefrihet enligt tredje stycket föreligger dock inte för utdelning på aktie eller andel i förvaltningsföretag eller investmentföretag, om detta äger mer än enstaka aktier eller andelar på vilka utdelning skulle ha varit skattepliktig om aktiema eller andelama hade ägts direkt av det företag som äger aktien eller andelen i förvaltningsföretaget eller investment-företaget.

Förvärvar företag aktie eller andel i annat företag och är det inte uppenbart att det företag som gör förvärvet därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till ägarföretagets verksamhet, föreligger inte skattefrihet enligt detta moment för utdelning på aktien eller andelen av sådana medel som vid förvärvet fanns hos det utdelande företaget och som inte motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats. Utdelning anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats.

Svenskt företag är frikallat från skattskyldighet för utdelning på aktie eller andel i utländskt bolag under fömtsättning

a)   att utdelningen skulle ha varit skattefri enligt vad som ovan i detta moment sagts för det fall det utdelande bolaget hade varit svenskt och

b)  att den inkomstbeskattning som det utländska bolaget är underkastat är jämförlig med den inkomstbeskattning som skulle ha skett enligt denna lag, om inkomsten hade förvärvats av svenskt företag.

10 mom.' Understödsföreningar, 10 mom. Understödsföreningar fri-vilka enligt sina stadgar äger med- kallas från skattskyldighet för all dela annan kapitalförsäkring än    inkomst utom för inkomst av fas-

tighet, som ej förvaltas i livförsäk­ringsverksamhet.

sådan som omfattar kapitalunder­stöd på högst 1 000 kronor för medlem och som bedriver även annan verksamhet än liförsäk-ringsverksamhet, frikallas från skattskyldighet för all inkomst utom sådan som år hänförlig till livförsäkringsverksamhet eller utgör inkomst av fastighet.


'Senaste lydelse 1984:1061.

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


49


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


10 a §'


För andra skattskyldiga än fysiska personer, dödsbon, värdepappers­fonder och livförsäkringsföretag, utgör statlig inicomstskatt 30 pro­cent av den beskattningsbara in­komsten. För värdepappersfonder och livförsäkringsföretag utgör statlig inkomstskatt 25 procent av den beskattningsbara inkomsten.


För andra skattskyldiga än fysiska personer, dödsbon och värdepap­persfonder, utgör statlig inkomst­skatt 30 procent av den beskatt­ningsbara inkomsten. För värde­pappersfonder utgör statlig in­komstskatt 25 procent av den be­skattningsbara inkomsten.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för beskatt­ningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.

'"Senaste lydelse 1991:1833.


50


 


10   Förslag till                                               Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grand av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålimda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt bestäm­melsema i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt. Vidare skall

a)  där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring,
tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på
grand av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 §
första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för
någonderas gäld, eller

b)   där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens
beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av
förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex
gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det
år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grand av förordnande
av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som
jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, får
likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagar­
en ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet
inträdde för det senaste förvärvet.

Vad som på grand av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grand av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningama i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga ram.

'Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857. Senaste lydelse 1987:1206.

51


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grand av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grand av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grand av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.

Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäk­ring stadgas i anvisningama till 31 § kommunalskattelagen (1928:370). Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grand av statens grapplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grapplivförsäkring eller på grand av sådan förmån från kommun, som avses i punkt I adertonde stycket av anvisningama till 31 § kommunalskattelagen.

Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grand av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstag­aren genom testamente. Har försäkringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som — om den inte hade varit utländsk — skulle ha uppfyllt de föratsättningar som anges i andra stycket a), tillämpas bestämmelsema i det stycket. För rätt till pension på. grand av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäk­ring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grand av utländsk försäkring tillämpas bestämmel­sema i fjärde stycket andra meningen.

Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.

Skattskyldighet föreligger inte för rätt till. pension på gmnd av pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:000) om individuellt pensionssparande. När behållning på pensionssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och av­skattning skall ske enligt 32 § 1 mom. första stycket j kommunal­skattelagen skall behållningen tas upp till halva värdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

52


 


11   Förslag till                                                           Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 1 § och 3 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Med skatt avses i denna lag, om inte annat anges:

1.    kommunal inkomstskatt,

2.    statlig inkomstskatt,

3.    statlig förmögenhetsskatt,

4.    statlig fastighetsskatt,

5.    skogsvårdsavgift,

6.    egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

7.   avkastningsskatt,              7.   avkastningsskatt  / fall som

avses i 2 § första stycket 1—5 lagen (1990:661) om avkastnings­skatt på pensionsmedel,

8.    särskild löneskatt enligt lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

9.    skattetillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen (1990:324),

10.   mervärdeskatt i fall som avses i 21 § lagen (1968:430) om mer­
värdeskatt,

11.   aimuitet på avdikningslån,

12.   avgift enligt lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift.

Att vad som sägs i denna lag om egenavgifter enligt lagen om social­avgifter även tillämpas ifråga om skatt enligt 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster följer av 3 § sistnämnda lag.

3§

2 mom. Preliminär A-skatt skall för inkomståret betalas av den som har tilldelats en A-skattesedel enligt bestämmelsema i 33 a eller 38 b § eller som saknar skattsedel på preliminär skatt. Preliminär A-skatt skall dock inte betalas av staten, landsting, kommuner eller andra menigheter. Pre­liminär A-skatt skall, om inte annat föreskrivs i detta moment eller i 10 §, betalas för sådan ersättning för arbete, vilken helt eller delvis lämnas i pengar. Preliminär A-skatt skall inte betalas för ersättning som

'Lagen omtryckt 1991:97. Senaste lydelse av lagens rabrik 1974:771. Senaste lydelse 1992:1487. Senaste lydelse 1992:1177.

53


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

tillsammans med annan ersättning för arbete från samma utbetalare understiger 10 000 kronor under inkomståret, om utbetalaren är en fysisk person eller ett dödsbo och vad som utbetalats inte utgör utgift i en av utbetalaren bedriven näringsverksamhet. Med ersättning för arbete likställs i denna lag

1.   pension,

2.   livränta, som inte utgör ersättning vid avyttring av egendom,

3.   ersättning, som i annan form än livränta lämnas på gmnd av sjuk-eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,

4.   inkomst som avses i punkt 12 4. inkomst som avses i punkt 12 av anvisningama till 32 § kom- av anvisningama till 32 § munalskattelagen (1928:370) samt    kommunalskattelagen (1928:370),

5.   undantagsförmåner och sådant 5. undantagsförmåner och sådant periodiskt understöd eller sådan periodiskt understöd eller sådan därmed jämförlig periodisk intäkt därmed jämförlig periodisk intäkt för vilken givaren enligt 23 § för vilken givaren enligt 23 § kommunalskattelagen är berättigad kommunalskattelagen är berättigad till avdrag.    till avdrag samt

6. tillgångarpåpensionssparkon-to som skall avskattas enligt 32% 1 mom. första stycket j kommunal­skattelagen.

Oavsett om mottagaren har en A-skattesedel eller en F-skattesedel eller saknar skattsedel på preliminär skatt skall preliminär A-skatt, med de undantag som föreskrivs i 10 §, betalas för sådan ränta och utdelning som lämnas i pengar och för vilken kontrolluppgift skall lämnas med tillämpning av bestämmelsema i 3 kap. 22, 23 eller 27 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter. Detsamma gäller i fråga om dagpenning från arbetslöshetskassa, korttidsstudiestöd eller särskilt vuxenstudiestöd.

Preliminär A-skatt skall, i fråga om en fysisk person, beräknas enligt skattetabell, som avses i 4 §, eller enligt de grander som anges i 7, 12 eller 40 § och i fråga om en juridisk person enligt de grander som anges i 7 a eller 40 §. För enskilda fall får skattemyndighet i fråga om sådan ersättning som utgör mottagarens huvudsakliga inkomst av arbete och, om det finns särskilda skäl, även i fråga om andra inkomster föreskriva särskild beräkningsgrand, exempelvis att skatten skall beräknas på viss del av inkomsten eller på inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall beräknas med särskilt angiven procent av inkomsten eller att preliminär skatt inte skall betalas för viss ränta eller utdelning.

Är den, som åtnjuter i första eller andra stycket avsedd inkomst, skatt­skyldig också för annan inkomst från vilken skatteavdrag inte kan göras eller för förmögenhet eller skall han betala statlig fastighetsskatt, får skattemyndighet, om det finns särskilda skäl, föreskriva att preliminär A-skatt skall betalas också för sistnämnda inkomst eller för förmögen­heten eller för fastighetsskatten. Därvid skall den skattskyldiges preli­minära skatt beräknas antingen till viss procent av inkomsten enligt första eller andra stycket eller enligt skattetabell på nämnda inkomst ökad med

54


visst belopp eller också beräknas med visst belopp utöver vad i skatte-    Prop. 1992/93:187 tabellen anges för inkomsten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

55


 


12   Förslag till                                                           Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1958-.295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 12 § 1 mom. lagen (1958:295) om sjömans­skatt' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

12 §

1 mom. Gör sjöman, som har att erlägga sjömansskatt enligt 7 §, sann­olikt att han året efter beskattningsåret vid taxering enligt lagen om stat­lig inkomstskatt skulle kunna påräkna avdrag för

a)   underskott i förvärvskälla,

b)  utbetalning av periodiskt understöd eller

c)   avgift för sådan pensionsför-       c) avgift för sådan pensionsför­
säkring, som avses i 46 § 2 mom.    säkring, som avses i 46 § 2 mom.
första stycket 6) kommunalskatte-    första stycket 6 kommunalskatte­
lagen (1928:370)
                  lagen (1928:370) eller för inbetal­
ning på sådant pensionssparkonto
som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 7 samma lag

må genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest beskattnings­bara inkomsten skall minskas med belopp motsvarande vad av sådant avdrag kan antagas icke bliva utnyttjat vid nu nämnd taxering.

Jämkning må dock endast medgivas, om den till sjömansskatt beskatt­ningsbara inkomsten därigenom nedsättes med minst 600 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

'Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rabrik 1974:777.

Senaste lydelse 1990:1433.

56


 


13  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 2 kap. 3 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.


Prop. 1992/93:187


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydelse 1 kap. 1§'


 


Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt


1. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961: 372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1972:266) om skatt på an­nonser och reklam, lagen (1972: 820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryc-kesförpackningar, lagen (1973:1216) om särskild skatt för oljeprodukter och kol, bilskrot-ningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982:1201) om skatt på viss elekt­risk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värde­papper, lagen (1983:1104) om sär­skild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen (1984: 351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel, lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes flygtrafik, lagen (1990:582)omkoldioxidskatt, lagen (1990:587) om svavelskatt, lagen

'Senaste lydelse 1992:1480.


1. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt lagen (1961: 372) om bensinskatt lagen (1961:394) om tobaksskatt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972 820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryc-kesförpackningar, lagen (1973:1216) om särskild skatt för oljeprodukter och kol, bilskrot-ningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982:1201) om skatt på viss elekt­risk kraft, lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa värde­papper, lagen (1983:1104) om sär­skild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen (1984: 351) om totalisatorskatt, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel, lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes flygtrafik, lagen (1990:582)omkoldioxidskatt, lagen (1990:587) om svavelskatt, 2 § första stycket 6 lagen (1990:661)


57


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


om avkastningsskatt på pensions­medel, lagen (1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar, lagen (1990:1087) om lagerskatt på vissa oljeprodukter, lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för grap­plivförsäkring, m.m., lagen (1991:1482) om lotteriskatt, lagen (1991:1483) om skatt på vinstspa­rande m.m., lagen (1992:1479) om

(1990:662) om skatt på vissa pre­miebetalningar, lagen (1990:1087) om lagerskatt på vissa oljeproduk­ter, lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för grapplivförsäkring, m.m., lagen (1991:1482) om lotte­riskatt, lagen (1991:1483) om skatt på vinstsparande m.m., lagen (1992:1479) om lagerskatt på bensin.

lagerskatt på viss bensin, 2. lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrakets område, lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område, lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel, lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbraks-produkter m.m., lagen (1990:616) om införande av lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbraksprodukter m.m.

Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

2 kap. 3 §2


För skatt enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 1 är ka­lendermånad redovisningsperiod. Särskilda bestämmelser gäller i fråga om skatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband och lagen (1983:1053) om skatt på om­sättning av vissa värdepapper och lagen(1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar.

För skatt enligt författningama i 1 kap. 1 § första stycket 1 är ka­lendermånad redovisningsperiod. Särskilda bestämmelser gäller i fråga om. skatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen (1983:1053) om skatt på omsätt­ning av vissa värdepapper, lagen (1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar och lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. För avgifter enligt författningama i 1 kap. 1 § första stycket 2 är kalendermånad redovisningsperiod om Jordbmksverket eller Fiskeriverket inte föreskriver något annat.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för så­dana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett helt beskattningsår. Riksskatteverket, Jordbmksverket eller Fiskeriverket får meddela föreskrifter om redovisningsperiod för fall då den skattskyl­dige har försatts i konkurs.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Lydelse enligt prop. 1992/93:196.


58


14  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:468) om avräkning av

utländsk skatt' dels att mbriken närmast före 13 § skall utgå, dels att nuvarande 12, 13 och 14 §§ skall betecknas 14, 12 respektive

13 §, dels att 1, 2, 4, 7 och nya 14 §§ skall ha följande lydelse, dels att rabriken närmast före 12 § skall sättas närmast före nya 14 §, dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser,  15—17 §§, av

följande lydelse.


Prop. 1992/93:187


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


If


Om fysisk person, under tid då han varit bosatt här i riket, eller inländsk juridisk person har haft intäkt

a)   som medtagits vid taxering enligt kommunalskattelagen (1928:370) eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

b)  för vilken han beskattats i utländsk stat och

c)   som enligt skattelagstiftningen i den utländska staten anses härröra därifrån.

Motsvarande gäller i tillämpliga delar i fall då fysisk person enligt lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt har att erlägga fastighetsskatt för en i utlandet belägen privatbostad.


har han — med den inskränkning som följer av 2 § — genom avräk­ning av den del av den utländska skatten som belöper på intäkten rätt att erhålla nedsättning av stat­lig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt i enlighet med vad som framgår av 4—11 §§.

Kan ett svenskt företag vid pröv­ning enligt 7 § 8 mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomst­skatt inte visa att den inkomst­beskattning som det utländska bolaget är underkastat är jämförlig med den inkomstbeskattning som

'Senaste lydelse

12 § 1990:1443.

13 § 1990:1443.

rabriken närmast före 12 § 1990:1443. Senaste lydelse 1991:589.


har han — med den inskränkning som följer av 2 § — genom avräk­ning av den del av den utländska skatten som belöper på intäkten rätt att erhålla nedsättning av stat­lig inkomstskatt och kommimal inkomstskatt i enlighet med vad som framgår av 4—13 §§.

Kan ett svenskt företag vid pröv­ning enligt 7 § 8 mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomst­skatt inte visa att den inkomst­beskattning som det utländska bolaget är underkastat är jämförlig med den inkomstbeskattning som


59


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


skulle ha skett enligt lagen om statlig inkomstskatt om inkomsten hade förvärvats av svenskt före­tag, och är mottagen utdelning därför skattepliktig i Sverige, men är övriga föratsättningar för att er­hålla skattefrihet för utdelningen i nänmda moment uppfyllda har företaget, utöver den avräkning som medges enligt första stycket och enligt dubbelbeskattningsavtal, genom avräkning rätt att erhålla nedsättning av statlig inkomstskatt med ett belopp motsvarande tio procent av den skattepliktiga ut­delningens brattobelopp. Vid sådan avräkning gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 4—77 §§.


skulle ha skett enligt lagen om statlig inkomstskatt om inkomsten hade förvärvats av svenskt före­tag, och skall mottagen utdelning därför beskattas i Sverige, men är övriga föratsättningar för att er­hålla skattefrihet för utdelningen i nämnda moment uppfyllda har företaget, utöver den avräkning som medges enligt första stycket och enligt dubbelbeskattningsavtal, genom avi-äkning rätt att erhålla nedsättning av statlig inkomstskatt med ett belopp motsvarande tio procent av denna utdelnings bratto­belopp. Vid sådan avräkning gäller i tillämpliga delar vad som före­skrivs i 4—7i §§.


2r


Rätt till avräkning enligt 1 § första stycket föreligger inte om statlig inkomstskatt, kommunal inkomst­skatt, den utländska skatten samt den utländska intäkten omfattas av dubbelbeskattningsavtal. Med att den utländska intäkten omfattas av dubbelbeskattningsavtal avses även fall då någon intäkt av i utlandet belägen privatbostad inte uppburits men, om sådan intäkt hade upp­burits, denna omfattats av dubbel­beskattningsavtal. Rätt till avräk­ning enligt 1 § andra stycket före­ligger inte om statlig fastighetsskatt omfattas av dubbelbeskattnings­avtal. Vid avräkning med stöd av dubbelbeskattningsavtal tillämpas dock bestämmelsema i 4—14 §§.


Rätt till avräkning enligt 1 § första stycket föreligger inte om statlig irJcomstskatt, kommunal inkomst­skatt, den utländska skatten samt den utländska intäkten omfattas av dubbelbeskattningsavtal. Med att den utländska intäkten omfattas av dubbelbeskattningsavtal avses även fall då någon intäkt av i utlandet belägen privatbostad inte uppburits men, om sådana intäkt hade upp­burits, denna omfattats av dubbel­beskattningsavtal. Rätt till avräk­ning enligt 1 § andra stycket före­ligger inte om statlig fastighets­skatt omfattas av dubbelbeskatt­ningsavtal. Vid avräkning med stöd av dubbelbeskattningsavtal tilläm­pas dock bestämmelsema i 4-75 §§.


4


Avräkning skall ske från statlig inkomstskatt. I den mån den stat­liga inkomstskatten understiger vad som enligt 1—// §§ får avräknas, skall avräkning ske från statlig Senaste lydelse 1990:1443 "•Senaste lydelse 1990:1443.


Avräkning skall ske från statlig inkomstskatt. I den mån den stat­liga inkomstskatten understiger vad som enligt 1—13 §§ får avräknas, skall avräkning ske från statlig


60


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

fastighetsskatt. I den mån den fastighetsskatt. I den mån den stat­statliga inkomstskatten och den liga inkomstskatten och den statliga statliga fastighetsskatten samman- fastighetsskatten sammanlagt un-lagt understiger vad som enligt derstiger vad som enligt \—13 §§ 'i—11 §§ får avräknas, skall avräk- får avräknas, skall avräkning ske ning ske från kommunal inkomst- från kommunal inkomstskatt, skatt.

Avräkning skall ske från svensk skatt som tas ut på grand av taxering det år då den intäkt som beskattats i utländsk stat medtagits vid taxering här. När fråga är om avräkning av en utländsk skatt som är jämförlig med den statliga fastighetsskatten eller som beräknats på schablonintäkt eller liknande skall avräkning ske från svensk skatt som tas ut på gmnd av taxering samma år som den utländska skatten fastställts.

7 §5

Vid beräkning av den statliga inkomstskatt som hänför sig. till de utländska inkomsterna skall den del av den statliga inkomstskatten som hänför sig till de utländska förvärvsinkomsterna (inkomst av tjänst och näringsverksamhet) respektive den del som hänför sig till de utländska kapitalinkomsterna (inkomst av kapital) beräknas var för sig. Den statliga respektive kommunala inkomstskatt som hänför sig till de utländska för­värvsinkomsterna (intäktema efter avdrag för kostnader) skall anses utgöra så stor del av den skattskyldiges hela statliga respektive kommuna­la inkomstskatt på förvärvsinkomst, beräknad utan avräkning, som dessa inkomster utgör av den skattskyldiges sammanlagda förvärvsinkomst av olika förvärvskällor före allmänna avdrag (sammanräknad förvärvsin­komst). Motsvarande gäller i tillämpliga delar vid beräkning av den del av den statliga inkomstskatten som hänför sig till de utländska kapitalin-komstema.

Vid tillämpningen av första stycket skall, i de fall då skattskyldig erhållit skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272), sådan reduktion anses ha skett från statlig inkomstskatt, kommunal in­komstskatt, skogsvårdsavgift respektive statlig fastighetsskatt med så stor del av reduktionen som respektive skatt utgör av det sammanlagda be­loppet av nänmda skatter före sådan reduktion. Om skattskyldig har att erlägga fastighetsskatt såväl för fastighet i Sverige som för privatbostad i utlandet skall reduktionen av statlig fastighetsskatt enligt första meningen anses ha skett från statlig fastighetsskatt som hänför sig till privatbostad i utlandet med så stor del som den statliga fastighetsskatten på privatbostad i utlandet utgör av det sammanlagda beloppet av statlig fastighetsskatt före sådan reduktion.

I de fall då skattskyldig enligt I de fall då skattskyldig enligt 2 § 5 lagen (1990:661) om avkast- 2 § 5 lagen (1990:661) om avkast­ningsskatt på pensionsmedel har att    ningsskatt på pensionsmedel har att

Senaste lydelse 1990:1443.

61


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


betala avkastningsskatt som tas ut på skatteunderlag som anges i 3 § fjärde stycket samma lag skall följande gälla. Vid beräkningen av spärrbeloppet skall, vid bestäm­mande enligt första stycket av den statliga inkomstskatt som hänför sig till de utländska inkomstema, sådan avkastningsskatt jämställas med statlig inkomstskatt på för­värvsinkomst.

12 t

Skattskyldig enligt 2 § 1—4 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel har genom avräk­ning av utländsk skatt rätt att er­hålla nedsättning av sådan avkast­ningsskatt. Dock skall i tillämpliga delar bestämmelserna i 1—3 §§, 4 § aruira stycket, 5—9, 11, 13 och 14 %% äga motsvarande tillämp­ning.

Skattskyldig enligt 2 § 5 lagen om avkastningsskatt på pensions­medel har, till den del den statliga inkomstskatten, den statliga fastig­hetsskatten och den kommunala in­komstskatten sammanlagt under­stiger vad som enligt I—11 §§ får avräknas, genom avräkning av utländsk skatt rätt att till denna del erhålla nedsättning av sådan av­kastningsskatt.


betala avkastningsskatt som tas ut på skatteunderlag som beräknas enligt bestämmelsema i 3 § första och femte styckena samma lag skall följande gälla. Vid beräk­ningen av spärrbeloppet skall, vid bestämmande enligt första stycket av den statliga inkomstskatt som hänför sig till de utländska inkom­stema, sådan avkastningsskatt jämställas med statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst.

14%

Skattskyldig enligt 2 § 1-4 och 6 lagen (1990:661) om avkastnings­skatt på pensionsmedel har genom avräkning av utländsk skatt rätt att erhålla nedsättning av sådan av­kastningsskatt. Avräkning skall därvid ske för utländsk skatt som erlagts uruier kalenderåret närmast före beskattningsåret och som belöper på avkastning — på den skattskyldiges utländska tillgångar — som vid beräkning av avkast­ningsskatt på pensionsmedel in­går i kapitalunderlaget för ifråga­varande beskattningsår Med ut­ländsk skatt i denna paragraf avses sådan allmän slutlig skatt på in­komst samt skatt järnförlig med den statliga fastighetsskatten och skatt som beräknats på schablonintäkt eller liknande på fastighet i utlan­det, som erlagts till utländsk stat, delstat eller lokal myndighet.

Skattskyldig enligt 2 § 5 lagen om avkastningsskatt på pensions­medel har, till den del den statliga inkomstskatten, den statliga fastig­hetsskatten och den kommunala inkomstskatten sammanlagt under­stiger vad som enligt 1—13 §§ får avräknas, genom avräkning av ufiändsk skatt rätt att till denna del erhålla nedsättning av sådan av­kastningsskatt.


 


•■Senaste lydelse 1990:1443.


62


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

15%

Avräkning enligt 14 % första stycket får dock ske med högst ett på följande sätt beräknat spärrbelopp. Spärrbeloppet utgör den avkast­ningsskatt som hänför sig till de utländska tillgångar som ingår i kapitalunderlaget. Den avkast­ningsskatt som hänför sig till de utlärulska tillgångarna skall anses utgöra så stor del av den skatt­skyldiges hela avkastningsskatt, beräknad utan avräkning, som värdet av dessa tillgångar utgör av den skattskyldiges i kapitalunderla­get ingåeride totala värde av till­gångar före avdrag för finansiella skulder. Vid beräkning av spärrbe­loppet skall såsom värdet av ut-lärtdska tillgångar emellertid en­dast anses ett belopp motsvarande värdet av det kapital som uruier hela kalenderåret närmast före beskattningsåret har varit placerat i sådana tillgångar.

16%

I den mån avräkning inte kunnat erhållas det beskattningsår då avräkning enligt 14 % första stycket skall ske därför att summan avräk-ningsbar utländsk skatt som enligt nämnda stycke skall avräknas detta beskattningsår överstiger det enligt 15 % beräknade spärrbeloppet är den skattskyldige efter yrkande om detta berättigad att senast tredje beskattningsåret därefter erhålla avräkning av det överskjutande beloppet.

För ett visst beskattningsår får dock det sammanlagda belopp för vilket avräkning högst får medges inte överstiga det för det året enligt 15 % beräknade spärrbeloppet. Yrkar skattskyldig avräkning för avräkningsbara utländska skatter som enligt bestämmelserna i 14 % första  stycket är hänförliga  till

63


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:187

olika år gäller följande. Avräkning skall ske så att utlärulska skatter hänförliga till tidigare år alltid skall avräknas före utländska skat­ter hänförliga till senare år.

17%

Det åligger skattskyldig som anges i 2 § 1-4 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel respektive pensionssparinstitut som anges i 1 kap. 2 % 3 lagen (1993:000) om individuellt pen­sionsspararule att förebringa den utredning som behövs för prövning av fråga om avräkning av utländsk skatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas beträffande utländsk skatt som erläggs efter utgången av år 1993. Lagen skall emellertid inte tillämpas beträffande utländsk skatt för vilken avräkning kan erhållas enligt äldre regler.

64


 


15   Förslag till                                               Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 kap.

1§'

Denna lag gäller vid fastställelse av underlaget för att ta ut skatt eller avgift (taxering) enligt

1.    kommunalskattelagen (1928:370),

2.    lagen (1947:576) om stadig inkomstskatt,

3.    lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

4.    lagen (1984:1052) om staUig fastighetsskatt,

5.    lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,

6.   lagen (1990:661) om avkast- 6. lagen (1990:661) om avkast­ningsskatt på pensionsmedel,      ningsskatt på pensionsmedel i fall

som avses i 2 % första stycket 1—5 nämnda lag,

7.    lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

8.    lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift.

Lagen gäller även vid handläggning av ärenden om särskilda avgifter (skattetillägg och förseningsavgift) om inte annat följer av 5 kap.

Lagen innehåller bestämmelser som skall gälla vid handläggning av mål om taxering och särskilda avgifter i allmän förvaltningsdomstol.

Att bestämmelserna i denna lag gäller även i fråga om förfarandet för fastställelse av mervärdeskatt i vissa fall framgår av 21 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering.

'Senaste lydelse 1992:1750.

65

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


16   Förslag till                                               Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. II § samt 3 kap. 14, 16, 17 a, 23, 27 och 32 a §§ lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2 kap.

11 §'

Fysisk person och dödsbo får, om inte annat följer av 13 §, lämna förenklad självdeklaration.

Skattemyndigheten skall till den som kan antas få lämna förenklad självdeklaration före den 15 april under taxeringsåret översända en förtryckt deklarationsblankett. Följande uppgifter, grandade på innehållet i inkomna kontrolluppgifter och övriga av myndigheten kända uppgifter, skall förtryckas:

1.   den skattskyldiges namn, personnummer eller organisationsnummer, postadress och hemortskommun,

2.   vad som behövs för att bestämma om den skattskyldige skall sam­taxeras eller inte,

3.   intäkter i inkomstslaget tjänst samt intäkter och avdrag i inkomst­slaget kapital,

4.   avdrag för avgift för pensions- 4. avdrag för avgift för pensions­försäkring,   försäkring och för inbetalning på

pensionssparkonto,

5.    vad som behövs för beräkning av fastighetsskatt enligt lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt.

3 kap.

14 §

Kontrolluppgifter om pension och livränta skall lämnas av försäkrings­företag och understödsförening avseende

a)   belopp som betalats ut på grand av försäkring av den art att skatte­plikt för beloppet föreligger eller på grand av återköp av sådan försäk­ring och

b)  livränta som getts ut till följd av personskada eller ersättning på grand av sådan kollektiv sjukförsäkring som avses i 32 § 3 a mom. eller punkt 12 av anvisningama till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) även om utgett belopp inte är av skattepliktig natur.

'Senaste lydelse 1992:1659. Senaste lydelse 1992:1659.

66


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


Kontrolluppgift om pension och sådant belopp som skall avskattas enligt 32 % 1 mom. första stycket j kommunalskattelagen lämnas av pensionssparinstitut som avses i 1 kap. 2 % lagen (1993:000) om individuellt pensionssparande.

Kontrolluppgift skall lämnas för den till vilken beloppet har betalats ut om det utbetalade beloppet uppgår till sammanlagt minst 200 kronor för hela året. Kontroll­uppgiften skall ta upp utbetalt belopp och avdragen preliminär A-skatt. Av kontrolluppgiften skall framgå om pension utgått på grand av tjänstepensionsförsäkring.

Kontrolluppgift skall lämnas för den till vilken beloppet har betalats ut   om   det   utbet£dade  beloppet uppgår till sammanlagt minst 200 kronor för hela året. Kontrollupp­giften skall ta upp utbetalt belopp och avdragen preliminär A-skatt. Av kontrolluppgiften skall framgå om pension utgått på grand av tjänstepensionsförsäkring.     Med utbetalt belopp likställs avskatt-ningsbelopp som avses  i andra stycket. Kontrolluppgift om avskatt-ningsbeloppet skall lämnas för den som skall ta upp beloppet som intäkt av tjänst. Har skattepliktigt engångsbelopp getts ut till följd av personskada skall särskilt anmärkas om skattepliktigt engångsbelopp getts ut tidigare på grand av samma skada. Om så är fallet skall beloppets storlek och utbetalningsåret anges.

16 §


Kontrolluppgift enligt 14 eller 15 §, som avser pensionsförsäkring tagen på annat sätt än i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om tidigare och nuvarande ägare till försäkringen och, om möjligt, på vilket sätt äganderätten övergått samt, i förekommande fall, den som fått förfoganderätten till för­säkringen.

Kontrolluppgift enligt 14 eller 15 §, som avser pensionsförsäkring tagen på annat sätt än i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om tidigare och nuvarande ägare till försäkringen och, om möjligt, på vilket sätt äganderätten övergått samt, i förekommande fall, den som fått förfoganderätten till för­säkringen. Motsvarande uppgifter skall även lämnas beträffande pensionssparkonto. Kontrolluppgift enligt 14 eller 15 §, som avser pensionsförsäkring

tagen i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om den som enligt

tjänsteavtalet skall åtnjuta pensionsförmånen.

17 a §3


Kontrolluppgift om avgift för pen-sionsförsring  skall  lämnas  av


Kontrolluppgift om avgift för pen­sionsförsäkring  skall  lämnas  av


 


Senaste lydelse 1992:1659.


67


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


försäkringsföretag och understöds­förening.

Kontrolluppgift skall lämnas för försäkringstagaren. Kontrollupp­giften skall ta upp betald avgift för pensionsförsäkringen.


försäkringsföretag och understöds­förening. Kontrolluppgift om inbe­talning på pensionssparkonto skall lämnas av pensionssparinstitut.

Kontrolluppgift skall lämnas för försäkringstagaren och pensions­spararen. Kontrolluppgiften skall ta upp betald avgift för pensions­försäkringen och inbetalningen på pensionssparkonto.


23 §"

Uppgiftsskyldighet enligt 22 § föreligger inte

1. då borgenären är bank, hypoteksinstitut, försäkringsföretag, aktiebolag eller förening eller stiftelse som tilldelats organisationsnum­mer,

2.   för ränta som i fråga om Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag inte avser bolagets verksamhet beträffande skuldförbindelser för den allmänna marknaden och som i fråga om övriga uppgiftsskyldiga inte hänför sig till sådan verksamhet som avses i 22 § första stycket,

3.   för ränta som inte utgör skattepliktig inkomst enligt lagen (1988:847) om skattelättnader för allemanssparande,

4.   för ränta och fordran på konto, för vilket inte finns person- eller organisationsnummer och som öppnats före den 1 januari 1985, om räntan för kontohavaren uppgår till mindre än 100 kronor eller - om kontot innehas av mer än en person - ränta för var och en av kontohavar-na understiger 100 kronor,

5.   för ränta och fordran på konto om borgenärens sammanlagda ränta på ett eller flera konton uppgår till mindre än 100 kronor varvid ränta som enligt andra bestämmelser i detta stycke är undantagen från uppgifts­skyldighet inte skall medräknas.

6. för ränta och fordran på sär­skilt konto i bank enligt skogskon­tolagen (1954:142), lagen (1979:611) om upphovsmannakon-to eller lagen (1982:2) om uppfm-narkonto.

6. för ränta och fordran på sär­skilt konto i bank enligt skogskon­tolagen (1954:142), lagen (1979:611) om upphovsmannakon-to, lagen (1982:2) om uppfmnar-konto eller lagen (1993:000) om individuellt pensionssparande.


27 f

Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av

1. den som utbetalt utdelning på aktie i svenskt aktiebolag som är avstämningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap.

"Senaste lydelse 1992:1496. Senaste lydelse 1992:1496.


68


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

8 § försäkringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 8 § bankaktiebolags­lagen (1987:618),

2.    förvaringsinstitut som avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepap­persfonder och som utbetalt utdelning på andel i svensk värdepappers­fond,

3.    fondbolag som avses i 1 § lagen om värdepappersfonder och som förvaltar svensk värdepappersfond,

4.    den som utbetalt utdelning från utländsk juridisk person, om utdelningen utbetalats genom Värdepapperscentralen VPC Aktiebolags . försorg,

5.    valutahandlare och värdepappersinstitut hos vilka utländskt fond­papper eller rättighet eller skyldighet som anknyter till sådant fondpapper förvaras i depå eller kontoförs.

Kontrolluppgift skall lämnas för

a)   fysisk eller juridisk person som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället och

b)  fysisk person som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som innehavare av aktie eller andel i värdepappersfond eller utländsk juridisk person eller utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper.

Kontrolluppgift enligt andra stycket a skall ta upp utbetald utdelning och avdragen preliminär skatt samt i förekommande fall uppgift om utdelningen avser sådan utbetalning som avses i punkt 2 tredje stycket av anvisningama till 22 § kommunalskattelagen (1928:370) eller 3 § l.mom. tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Kontrolluppgift enligt andra stycket b skall ta upp innehavet vid årets utgång.

Uppgiftsskyldighet enligt denna Uppgiftsskyldighet enligt denna
paragraf föreligger inte för utdel- paragraf föreligger inte för till-
ning som inte utgör skattepliktig gångar på pensionssparkonto eller
inkomst enligt lagen (1988:847) för utdelning på sådana tillgångar
om skattelättnader för allemansspa- eller för utdelning som inte utgör
rande.
                                 skattepliktig inkomst enligt lagen

(1988:847) om skattelättnader för allemanssparande.

32 a §

Kontrolluppgift om realisationsvinst eller realisationsförlust vid avyttring av andel i allemansfond skall lämnas av fondbolag som avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Kontrolluppgift skall lämnas för Kontrolluppgift skall lämnas för den som har avyttrat andel i alle- den som har avyttrat andel i alle­mansfond. Kontrolluppgiften skall mansfond som inte är tillgång på ta upp realisationsvinst eller real- pensionssparkonto. Kontrollupp-isationsförlust till den del den är       giften skall ta upp realisationsvinst

Senaste lydelse 1992:1659.

69


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


skattepliktig respektive avdragsgill enligt lagen (1988:847) om skatte­lättnader för allemanssparande.


eller realisationsförlust till den del den är skattepliktig respektive avdragsgill enligt lagen (1988:847) om skattelättnader för allemansspa­rande.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering.


70


17 Förslag till                                                 Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:654) om skatteutjämnings­reserv skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1§'

Vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt kommunalskat­telagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt får avdrag göras enligt denna lag för belopp som har avsatts till skatteutjäm­ningsreserv av

1. svenska aktiebolag,

2.   svenska ekonomiska föreningar,

3.   svenska sparbanker och sparbankemas säkerhetskassa,

4.   svenska ömsesidiga skadeförsäkringsföretag,

5.   sådana juridiska personer som enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildats för att förvalta samfallighet och som skall erlägga skatt för inkomst,

6.   utländska juridiska personer,

7.   fysiska personer och dödsbon.

Livförsäkringsföretag och under- Sådana företag som avses i 2 § 7 stödsföreningar som avses i 2 % 6 mom. och 10 mom. samt 7 § 4 mom. och sådana företag som mom. och 8 mom. andra stycket avses i 2 § 7 mom. och 10 mom. lagen om statlig inkomstskatt är samt 7 § 4 mom. och 8 mom. inte berättigade till avdrag. Det-andra stycket lagen om statlig samma gäller i fråga om dödsbon inkomstskatt är inte berättigade till som behandlas som handelsbolag, avdrag. Detsamma gäller i fråga Att särskilda regler gäller i fråga om dödsbon som behandlas som om handelsbolag framgår av 11 §. handelsbolag. Att särskilda regler gäller i fråga om handelsbolag framgår av 11 §.

Den som enligt bokföringslagen (1976:125) eller jordbraksbokförings-lagen (1979:141) är skyldig att upprätta årsbokslut skall ha satt av ett mot avdraget svarande belopp i räkenskapema för beskattningsåret. Avdraget skall återföras till beskattning närmast följande beskattningsår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för beskatt­ningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1992:704.

71


 


18   Förslag till                                               Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:661) om avkastningsskatt

på pensionsmedel dels att 7 § skall upphöra att gälla, dels att mbrikema närmast före 5 och 6 §§ skall utgå, dels att 5, 6 respektive 8 §§ skall betecknas 9, 11 respektive 10 §§. dels att 2-4 och nya 9-11 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5-8 och 12 §§ av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2§'

Skattskyldiga till avkastningsskatt är

1. svenska livförsäkringsföretag,

2.   uUändska livförsäkringsföretag som bedriver försäkringsrörelse här
i riket,

3.   understödsföreningar som bedriver till livförsäkring hänförlig verk­
samhet,

4.    pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensions­utfästelse m.m.,

5.    arbetsgivare som i sin balans- 5. arbetsgivare som i sin balans­räkning redovisar skuld under räkning redovisar skuld under rabriken Avsatt till pensioner enligt rabriken Avsatt till pensioner enligt 5 § lagen om tryggande av pen- 5 § lagen om tryggande av pen­sionsutfästelse m.m.              sionsutfästelse m.m.,

6. i Sverige bosatt innehavare av

pensionssparkonto enligt 1 kap. 2 §

lagen (1993:000) om individuellt

pensionssparande.

1 fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxeringen

behandlas som handelsbolag är dock delägarna skattskyldiga.

'Senaste lydelse 1991:1915. Senaste lydelse 1990:661.

Senaste lydelse av 7 § 1990:661.

72


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse Skatteunderlag


Prop. 1992/93:187


3 §2


(7 § första stycket) Skatteunderlaget avrandas nedåt till helt tusental kronor.

Skatteunderlaget för skattskyldi­ga som avses i 2 § 1 och 3 utgörs av nettointäkten av den kapital-och fastighetsförvaltning som be­löper på pensionsförsäkringar som meddelats direkt eller meddelats i återförsäkring åt annat inländskt försäkringsföretag.

Skatteunderlaget för skattskyldiga som avses i 2 % 2 utgörs av netto­intäkten av den kapital- och fastig­hetsförvaltning, som härrör från bolagets här i riket bedrivna för­säkringsrörelse och som belöper på pensionsförsäkringar som meddel­ats direkt eller meddelats i återför­säkring åt inländskt försäkrings­företag.

Skatteunderlaget för skattskyldiga som avses i 2 % 4 utgörs av netto­intäkten av stiftelsens kapital- och fastighetsförvaltning.

Skatteunderlaget för skattskyldi­ga som avses i 2 § 5 utgörs av pensionsskuldens belopp vid in­gången av beskattningsåret, såvitt avser sådana pensionsåtaganden för vilkas tryggande avdragsrätt före­ligger enligt punkt 20 d jämfört med punkt 20 e av anvisningama till 23 § kommunalskattelagen (1928:370) och såvitt avser sådana pensionsåtaganden för vilka av­dragsrätt föreligger enligt 8 § lagen


Skatteunderlaget är kapitalunder­laget enligt aruira — sjätte styc­kena, multiplicerat med den ge­nomsnittliga statslåneräntan uruier kalenderåret närmast före ingången av beskattningsåret. Skatteunderla­get avmndas nedåt till helt hundra­tal kronor.

För skattskyldig som avses i 2 § första stycket 1—4 utgörs kapital­underlaget av värdet av den skatt­skyldiges tillgångar vid ingången av beskattningsåret efter avdrag för finansiella skulder vid samma tidpunkt. För skattskyldig som avses i 2 % första stycket 2 medräk­nas dock endast sådana tillgångar och skulder som är hänförliga till den i Sverige bedrivna försäkrings­rörelsen.

Vid beräkning av kapitalunderlag enligt aruira stycket skall bortses från tillgångar och skulder som är hänförliga till avgångsbidragsför­säkringar meddelade enligt gmnder som fastställts i kollektivavtal mel­lan arbetsmarknadens huvudorga­nisationer

Vid beräkning av kapitalurulerlag skall även bortses från den del av tillgångar och skulder som inte förvaltas för försäkringstagarnas räkning.

Kapitalunderlaget för skattskyl­diga som avses i 2 § första stycket 5 utgörs av pensionsskuldens be­lopp vid ingången av beskattnings­året. Vid bestämning av pensions­skuldens belopp skall beaktas såda­na pensionsåtaganden för vilkas tryggande avdragsrätt föreligger enligt punkt 20 d jämfört med punkt 20 e av anvisningama till 23 § kommunalskattelagen (1928:370) och sådana pensions-


73


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


 


(1975:1348) om ikraftträdande av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).


åtaganden för vilka avdragsrätt föreligger enligt 8 § lagen (1975:1348) om ikraftträdande av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). Kapitalurulerlagetför skattskyldi­ga som avses i 2 § första stycket 6 utgörs av värdet av de tillgångar som vid ingången av kalenderåret är hänförliga till pensionssparkon­tot. Avdrag får ske för obetald skatt enligt denna lag som är hän­förlig till kontot.


4§


Vid beräkning av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning som avses i 3 § första — tredje styckena skall reglema för inkomst­slaget näringsverksamhet vid taxe­ring enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt tillämpas.


Som tillgång hos återförsäkrings-tagare räknas inte värdet av åter­försäkringsgivares ansvarighet på gmnd av försäkringar som denne har övertagit i form av återförsäk­ring. Om återförsäkring skett hos en utländsk återförsäkringsgivare skall dock ett belopp motsvararule dennes ansvarighet räknas som till­gång, i den mån ansvarigheten överstiger värdet av reservdeposi­tion som ställts av återförsäkrings-givaren hos återförsäkringstagaren. Återförsäkringsgivares fordran hos återförsäkringstagare på gmnd av reservdepositionen upptas inte som tillgång. Den skuld som redo­visas av återförsäkringstagaren på gmrul av depositionen är inte avdragsgill för denne.

5%

Om inte annat följer av 6 — 8 %% tas tillgångar och skulder upp till bokfört värde. För skattskyldig som avses i 2 % första stycket 6 skall tillgångarna dock tas upp till sitt marknadsvärde om inte annat följer av 7 %.


 


'Senaste lydelse 1990:661.


74


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

6%

Fastighet tas upp till marknads­värdet.

7%

Värdepapper, som är noterat vid en svensk eller utländsk börs eller noterat vid en auktoriserad mark­nadsplats eller som annars är föremål för regelburulen handel vid någon annan reglerad marknad som är öppen för allmänheten, tas upp till det noterade värdet.

Finns i ett bolag skilda aktieslag av vilka ett eller flera är börsnote­rade eller föremål för sådan note­ring som avses i första stycket, skall de aktier i bolaget som inte är noterade tas upp till samma värde som de noterade aktiema. År flera aktieslag noterade, skall de inte noterade aktierna tas upp till samma värde som de noterade aktier som har den lägsta kursen.

Om det vid värdering enligt de föregående styckena flnns synnerli­ga skäl anta att det noterade vär­det inte motsvarar vad som skulle kunna påräknas vid en försäljning under normala förhållanden, får i stället det beräknade priset vid en sådan försäljning läggas till gmnd för värderingen.

Aktie eller andel i dotterbolag, som har till ärulamål att äga fastig­heter eller tomträtter (fastighets­bolag) skall värderas med ledning av marknadsvärdena på bolagets fastigheter.

8%

Fordran som inte omfattas av 7 % skall tas upp till sitt anskaffnings­värde jämte upplupen ränta. Av­drag för skuld får göras med be­lopp som beräknas på motsvar­ande sätt.

75


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


Osäker fordran får tas upp till det belopp som kan beräknas bli betalat. Värdelös fordran tas inte upp.

Skattesats


5%'

Skatten uppgår till 70 procent av skatteunderlaget enligt 3 § första -tredje styckena.

Skatten uppgår till 1,1 procent av skatteunderlaget enligt 3 § ffärde stycket. I det fall beskatt­ningsåret är längre eller kortare än 12 månader skall skattesatsen jämkas i motsvarande mån. Det­samma skall gälla om pensions­skuld som avses i nyssnämnda stycke helt upplöses under beskatt­ningsåret.

8%'

Bestämmelsema i taxeringslagen (1990:324) gäller vid taxering till avkastningsskatt. I fråga om debi­tering och uppbörd av avkastnings­skatt gäller bestämmelsema i upp­bördslagen (1953:272).

"Senaste lydelse av 5 § 1991:1847. 'Senaste lydelse av 8 § 1991:1915.


Skatten uppgår till 9 procent av skatteunderlaget enligt 3 § o/n inte annat följer av andra och tredje styckena.

För den del av skatteunderlaget som hos sådan skattskyldig som avses i 2 % första stycket 1 - 3 är hänförligt till annan personförsäk­ring än pensionsförsäkring uppgår skatten till 20 procent av skatte­underlaget.

I det . fall beskattningsåret är längre eller kortare än 12 månader skall skattesatsen jämkas i motsvar­ande mån. Sådan jämkning skall också göras om hela behållningen på ett pensionssparkonto avskattas enligt 32 % 1 mom. första stycket j kommunalskattelagen (1928:370) eller pensionsskuld som avses i 3 % femte stycket helt upplöses under beskattningsåret.

Beskattningsförfarandet 10%

Om inte annat följer av andra stycket gäller bestämmelsema i taxeringslagen (1990:324) vid taxering till avkastningsskatt och bestämmelsema i uppbördslagen (1953:272) i fråga om debitering och uppbörd av sådan skatt.

Avkastningsskatt som skall tas ut av sådan skattskyldig som avses i 2 % första stycket 6 skall för den skattskyldiges räkning betalas av det pensionssparinstitut med vilket den skattskyldige träffat avtal om individuellt pensionssparande.


76


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


/ fråga om förfarandet vid be­skattningen ifall som avses i andra stycket gäller bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämp­liga delar. Med skattskyldig avses därvid det pensionssparinstitut med vilket den skattskyldige träffat pensionssparavtal. Pensionsspar-institutets beskattningsår är redo­visningsperiod.

Förutom pensionssparinstitutet får även skattskyldig som avses i 2 % första stycket 6 överklaga beskattningsmyndighetens beslut om skatt enligt bestämmelserna i 8 kap. lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Återbetalas skatt hänförlig till ett pensionssparkonto till ett pensions­sparinstitut skall beloppet tillsam­mans med räntan enligt 5 kap. 13 % lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter tillgodoföras kontot. Har kontot avslutats skall institutet ombesörja att beloppet i stället överförs till det pensions­sparkonto till vilket de tillgångar som var hänförliga till det avsluta­de kontot har överförts. Finns inte sådant konto skall institutet betala ut beloppet på det sätt som gäller för utbetalningar enligt lagen (1993:000) om individuellt pen­sionssparande.


6%'


Övriga bestämmelser 11%


 


Skattskyldiga som avses i 2 § 5 får utan hinder av bestämmelsema i 20 § kommunalskattelagen (1928:370) i förvärvskällan göra avdrag för sådan avkastningsskatt som tas ut på i 3 § fjärde stycket angivet underlag. Avdrag skall


Skattskyldiga som avses i 2 § första stycket 5 får utan hinder av bestämmelsema i 20 § kommunal­skattelagen (1928:370) i förvärvs­källan göra avdrag för sådan av­kastningsskatt som tas ut på i 3 § första och femte styckena angivet


 


"Senaste lydelse av 6 § 1990:1448.


77


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


därvid medges för avkastningsskat-    underlag.    Avdrag   skall    därvid ten   före   eventuell    nedsättning    medges för avkastningsskatten före genom avräkning av utländsk skatt,    eventuell nedsättning genom avräk­ning av utländsk skatt.

12%'


(7 § andra stycket)


Beteckningar i denna lag har samma betydelse som i kommunal­skattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.


 


1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om skattskyldiga
som avses i 2 § första stycket 1-5 tillämpas lagen första gången vid 1995
års taxering, dock att äldre bestämmelser gäller för beskattningsår som
har påbörjats före ikraftträdandet.

2.   Har uppskovsbelopp fastställts enligt 2 § lagen (1990:655) om åter-
föring av obeskattade reserver för skattskyldig som avses i 2 § första
stycket 1-3 gäller följande. Återföring av den del av uppskovsbeloppet
som inte återförts senast vid 1994 års taxering till statlig inkomstskatt
skall ske vid 1995 års taxering till avkastningsskatt eller, om taxering
inte sker år 1995, vid 1996 års taxering. Därvid skall det vid taxeringen
beräknade skatteunderlaget enligt 3 § som är hänförligt till andra person­
försäkringar än pensionsförsäkring ökas med det återstående uppskovs­
beloppet.

'' Senaste lydelse av 7 § 1990:661.


78


 


19   Förslag till                                                              Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:586) om särskild in­komstskatt för utomlands bosatta skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Skattepliktig inkomst enligt denna lag är:

1.   avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning
eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

2.    avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag än hos svenska staten eller svensk kommun, i den mån inkomsten förvärvats genom verksamhet här i riket;

3.    arvode och liknande ersättning som uppburits av någon i egenskap av ledamot eller suppleant i styrelse eller annat liknande organ i svenskt aktiebolag eller annan svensk juridisk person, oavsett var verksamheten utövats;

4.    pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del beloppet överstiger uppburen folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller, för den som uppburit folkpension i form av förtidspension, till den del beloppet överstiger uppburen folkpension och 52 procent av pensionstillskott som uppburits enligt 2 a § sistnämnda lag, eller, om folkpension enligt bestämmelsema i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagram angiven livränta, till den del beloppet överstiger den pension som skulle ha utgått om sådan samordning inte skett, och för annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring;

5.    pension på grand av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

6.   belopp, som utgår på grand 6. belopp, som utgår på grand av annan pensionsförsäkring än av annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, om tjänstepensionsförsäkring, om försäkringen meddelats i här i riket försäkringen meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse;                bedriven   försäkringsrörelse  samt

belopp som utbetalas från pen­sionssparkonto fört av ett svenskt pensionssparinstitut eller av ett utländskt instituts filial i Sverige enligt lagen (1993:000) om indivi­duellt pensionssparande;

7.   pension på grand av tjänstepensionsförsäkring samt annan pension
eller förmån, om förmånen utgår från Sverige på grand av föratvarande
tjänst och den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här;

79


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:187

8.    ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare samt enligt annan lag eller författning, som utgått till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller på grand av militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän;

9.    dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd;

10.   korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349);

11.   annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad
inkomst av tjänst;

12.    återfört avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter i den
mån avdrag har medgetts för avgifterna samt avgifter som avses i 46 §
2 mom. första stycket 3 kommunalskattelagen (1928:370) och som satts
ned genom ändrad debitering i den mån avdrag har medgetts för
avgifterna och dessa inte hänför sig till näringsverksamhet.

Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den enligt lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott. Däremot räknas inte barnpension eller vårdbidrag som folkpension.

Verksamhet på grand av anställning i svenskt företag anses utövad här i riket även om tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig där under kringresande (t. ex. handelsresande).

Skattepliktig inkomst enligt derma lag är dock endast sådan inkomst som är skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på inkomster som uppbärs efter utgången av år 1993.

80


 


20   Förslag till                                                              Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

,       

Beskattningsunderlaget skall beräknas som den under beskattningsåret uppkomna skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande poster:

a)   avgift för tjänstepensionsförsäkring,

b)  avsättning till pensionsstiftelse,

c)   ökning av konto Avsatt till pensioner,

d)   utbetalda pensioner som inte utgår enligt lag eller på gmnd av
tjänstepensionsförsäkring,

e) utgiven ersättning för av annan övertagen pensionsutfästelse,
å andra sidan summan av följande poster:

f) gottgörelse från pensionsstiftelse,

g)    minskning av konto Avsatt till pensioner,

h) 9,9 procent av bokförd skuld h) 91 procent av skatteunderlaget
på konto Avsatt till pensioner vid enligt 3 % lagen (1990:661) om
beskattningsårets ingång,
       avkastningsskatt på pensionsmedel,

i) erhållen ersättning för övertagen pensionsutfästelse,

j) negativt belopp som föregående beskattningsår uppkommit vid tillämpning av denna paragraf.

I posten a i första stycket skall inte räknas med avgift för sådan gmppsjukförsäkring som omfattas av 1 § första stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.

I det fall beskattningsåret är I det fall beskattningsåret är längre eller kortare än 12 månader längre eller kortare än 12 månader skall posten h i första stycket skall posten h i första stycket jämkas i motsvarande mån. Det- jämkas i motsvarande mån. Det­samma skall gälla om pensions- samma skall gälla om pensions­skuld som avses i posten h helt skuld som avses i 3 % femte stycket upplöses under beskattningsåret.        lagen    om   avkastningsskatt   på

pensionsmedel helt upplöses under beskattningsåret.

Om den som övertar en pensionsutfästelse inte är skattskyldig enligt derma lag skall den som tidigare utfäst pensionen under posten e i första stycket ta upp det verkliga värdet av den övertagna utfästelsen om detta är högre än den utgivna ersättningen. Om den som befrias från en utfästelse inte är skattskyldig enligt denna lag skall den som övertar utfästelsen under posten i i första stycket ta upp det verkliga värdet av den övertagna utfästelsen om detta är lägre än den erhållna ersättningen.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:187


Vid beräkning av beskattningsunderlaget skall bokföringsmässiga gran­der tillämpas.

3§'


En enskild person eller ett dödsbo som medges avdrag för avgift för pensionsförsäkring enligt punkt 21 av anvisningama till 23 § kom­munalskattelagen (1928:370) skall för det beskattningsåret till staten betala särskild löneskatt med 17,69 procent på avgiften.


En enskild person eller ett dödsbo som medges avdrag för avgift för pensionsförsäkring enligt punkt 21 av anvisningama till 23 § kom­munalskattelagen (1928:370) skall för det beskattningsåret till staten betala särskild löneskatt med 17,69 procent på avgiften. Detsamma gäller för enskild person som med­ges avdrag för inbetalning på pensionssparkonto enligt nämrida anvisningspunkt.


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock för be­skattningsår som har påbörjats före ikraftträdandet.

'Senaste lydelse 1992:1493.


82


 


21   Förslag till                                               Prop. 1992/93:187

Lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att det i övergångsbestämmelsema till lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om statlig förmögen­hetsskatt skall införas en ny punkt, 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

5. Behållning på pensionsspar­konto enligt 1 kap. 2 % lagen (1993:000) om individuellt pen­sionssparande räknas inte som skattepliktig tillgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas vid 1995 års taxering.

83


 


Finansdepartementet                             Prop. 1992:93/187

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993

Närvarande: statsministem Bildt, ordförande och statsråden B. 'Wester­berg, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om individuellt pensionssparande

1 Inledning

Efter intemt utredningsarbete färdigställdes inom Finansdepartementet i juni 1992 en promemoria med förslag till dels ett nytt individuellt pensionssparande utan försäkringsinslag, dels ett förslag till enhetlig beskattning av avkastningen på pensionskapital. Promemorian, Individuellt pensionssparande (Ds 1992:45), har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas promemorians sammanfattning som bilaga 1 och en förteckning över remissinstansema som bilaga 2. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Finans­departementet (dnr 3291/92).

Jag skall i det följande ta upp de frågor som behandlas i promemorian.

Regeringen beslutade den 22 oktober 1992 att inhämta Lagrådets ytt­rande över vissa lagförslag rörande individuellt pensionssparande. De av de remitterade lagförslagen som föranlett erinringar från Lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Övriga remitterade lagförslag överensstämmer med dem jag nu kommer att lägga fram, bort­sett från smärre redaktionella ändringar. Dessa lagförslag har därför utelämnats i bilagan. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4. De allmänna synpunkter som Lagrådet anfört tar jag upp till diskussion i det följande i ett avsnitt om allmänna principer för individuellt pensionssparande (avsnitt 3.1) medan de särskilda tekniska anmärkningar som framförts tas upp i de avsnitt som behandlar de olika frågoma (avsnitten 3.5, 3.6, 3.8, 3.9.2, 3.9.4, 3.11, 4.2, 4.3.1, 4.5, 9.1, 9.3, 9.9 och 9.18). Jag har i allt väsemligt beaktat Lagrådets synpunkter.

2 Behov av ökad konkurrens om pensionssparandet
2.1   Bakgrund

Sparandet i Sverige har intemationellt sett varit lågt sedan mitten av 1970-talet. Investeringarna har varit otillräckliga och konsumtionen hållits uppe genom bl.a. upplåning i utlandet. Sverige har haft så gott som

84


 


permanenta bytesbalansunderskott. Sparandets betydelse för den inhemska    Prop. 1992:93/187

kapitalbildningen kan visserligen sägas minska i och med att kapital-

marknadema   alltmer   integreras   intemationellt.   Integrationen   med

omvärlden är emellertid på många områden ofullständig och sannolikt en

tidskrävande process. Ett långsiktigt högt inhemskt sparande kan bedömas

ge en stabilare grand för en mer balanserad tillväxt, samtidigt som det

håller tillbaka utlandsupplåning och bidrar till ökad trovärdighet för den

ekonomiska politiken. Därtill kommer sparandets centrala roll för att

omfördela konsumtionen över tiden och mellan generationer.

Under senare år har hushållens sparande legat på en markant högre nivå än tidigare vilket delvis är resultatet av en nödvändig anpassning av skuldsättningen. Det finns goda skäl att också långsiktigt eftersträva en högre sparkvot än vi normalt haft i Sverige under de senaste decenniema.

En ekonomisk politik som generellt ger incitament till ett högre sparande i olika former är då grandläggande. Reformeringen av det svenska skattesystemet och nedväxlingen av inflationstakten är straktu-rella förändringar som innebär ett i granden gynnsammare sparklimat. Omstraktureringen från offentlig till privat sektor ställer högre krav på det privata sparandet, där hushållen utgör en central målgrapp. Hushålls­sparandet har under långa perioder legat på en intemationellt sett mycket låg nivå och tidvis t.o.m. visat negativa tal.

Intemationella och svenska erfarenheter ger inte någon klar bild av värdet av s.k. riktade sparstimulanser. Effektema på det totala netto­sparandet visar sig ofta vara begränsade. I första hand verkar det i stället ske omfördelningar av sparandet. Det konstateras även av utredningen om hushållssparandet i samhällsekonomin (SOU 1992:97). Undersök­ningar 1 bl.a. USA visar dock att sparandet även totalt sett kan stärkas om stimulanser kopplas till konkreta, meningsftilla sparmål. Ett sådant utgör sparande för pension, där sparstimulanser för särskilt pensionsförsäkringar (P-försäkring) är vanligt förekommande.

Även Sverige har sedan lång tid tillbaka genom särskilda skatteregler stimulerat det försäkringssparande som sker i form av P-försäkring i försäkringsbolag. Skattereglema torde ha varit en avgörande faktor bakom P-försäkringens snabbt växande popularitet från särskilt senare delen av 1970-talet. Det kan samtidigt konstateras att det frivilliga privata sparandet för pensionen är av stor och växande betydelse för många individer.

2.2 Pensionsförsäkring - skatteregler och sparutveckling

Jag kommer i det följande att översiktligt beskriva skattereglema för P-försäkring. Denna är en form av livförsäkring och omfattar normalt en försäkringsdel och en spardel som i strikt mening inte kan särskiljas. Försäkringsdelen kan exempelvis bestå av att försäkringstagaren erhåller ålderspension under hela sin återstående livstid, även om de inbetalade premiema inte räcker till för att betala hela ålderspensionen och av att en efterlevandepension tillfaller efterlevande vid försäkringstagarens döds­fall, oavsett om de inbetalade premiema täcker denna pension eller inte.

85


Spardelen kan sägas bestå av den del av de inbetalade premiema, inkl.    Prop. 1992:93/187 avkastningen på dessa, som med stor sannolikhet kommer att återgå till spararen eller hans efterlevande som pensionsutbetalningar.

Den traditionella P-försäkringen utmärks av att försäkringsbolaget åtar sig att utbetala vissa periodiska belopp och att sparkapitalet minst kan förräntas med en på förhand bestämd räntesats. Överskott återgår till försäkringstagama i form av återbäring. Kapitalet förvaltas i försäkrings­bolagets rörelse inom vissa i lag fastställda placeringsregler. Den enskilde försäkringstagaren har i traditionell P-försäkring inget inflytande över sparkapitalets placering och avkastning.

Livförsäkring med fondanknytning (s.k. unit linked) tecknas i särskilda försäkringsbolag. Försäkringsformen utmärks av att försäkringstagaren själv kan påverka förvaltningen av sitt sparkapital. Detta möjliggörs genom att spardelen placeras som andelar i särskilda värdepappersfonder, s.k. försäkringspremiefonder, förvaltade av fondbolag. Spararen kan välja vilken eller vilka fonder medlen skall placeras i. Det betyder att spararen själv bestämmer över den finansiella risken i sitt sparkapital. Några utfästelser på förhand om storleken på kommande utbetalningar kan således normalt inte lämnas. Tillgångama hänförs till den enskilde försäkringstagaren i och med att denne har inflytande över förvaltningen. Den s.k. ömsesidighetsprincipen i den traditionella livförsäkringen, dvs. att allt överskott tillfaller försäkringstagama kollektivt, gäller därför inte i livförsäkring med fondanknytning.

I kommunalskattelagen (1928:370), KL, delas livförsäkringar in i två huvudgrapper, pensionsförsäkring (P-försäkring) och kapitalförsäkring (K-försäkring). För att en försäkring skall behandlas som en P-försäkring uppställs ett antal s.k. kvalitativa villkor avseende i första hand olika pensionsförmåner. Livförsäkringar som inte uppfyller dessa kvalitativa villkor anses skattemässigt vara K-försäkringar.

P-försäkringen har sedan lång tid tillbaka varit skattemässigt gynnad. Denna särbehandling har syftat till att underlätta uppbyggnaden av ett tillfredsställande pensionsskydd. De skattemässiga fördelama med P-försäkringar kan beskrivas på följande sätt.

Normalt sett sker en utjämning av beskattningen över tiden. Premie-inbetalningarna är avdragsgilla vilket innebär att sparandet sker med obeskattade pengar. Avdragen för premiema görs under sparandetiden mot den årliga arbetsinkomsten, medan pensionsbeloppen faller ut och beskattas under en period då arbetsinkomster ofta saknas. Det betyder att pensionen i många fall träffas av en lägre skattesats än den mot vilken avdragen har gjorts. Progressiviteten i beskattningen lindras alltså. Avsikten är att utjämna livsinkomsten och minska den genomsnittliga skattebelastningen över tiden.

Den fördel den enskilde har av en lägre beskattning av utfallande pensionsbelopp jämfört med en omedelbar beskattning när inkomstema tjänades in har sedan länge ansetts vara fullt acceptabel. 1944 års allmänna skattekommitté uttalade i den frågan att "man torde hava ansett det riktigt, att vid en skattskyldigs inplacering i den progressiva skatteskalan hans skattekraft mätes genom en på nämnt sätt i tiden

86


utjämnad inkomst" (SOU 1948:22 s. 83). På ett annat ställe sägs att    Prop. 1992:93/187 denna inkomstutjämning ger ett riktigt uttryck för skatteförmågeprincipen (a.a. s. 109).

Storleken på dessa skatteeffekter var tidigare betydande men i samband med de senaste årens reformering av skattesystemet har de blivit väsent­ligt mindre. Det beror på att progressiviteten i inkomstskatteskalan  . numera är avsevärt lägre än förat.

En annan skattemässig fördel har varit att någon beskattning tidigare inte har skett av avkastningen på sparkapitalet. Detta har i stället kunnat tillväxa hos försäkringsgivaren utan andra avbräck än dennes omkost­nader för förvaltningen.

Numera påförs dock livförsäkringsföretagen, som tidigare alltså inte betalade någon skatt på P-försäkringskapitalets avkastning, en särskild avkastningsskatt. Den utgår fr.o.m. år 1992 med 10 % av avkastningen på nämnda kapital, dvs. med en skattesats som är avsevärt lägre än den generella kapitalinkomstskattesatsen.

Trots utjämningen av skatteskaloma och avkastningsskatten kan dock skillnaden i avkastning efter skatt mellan sparande i P-försäkring och annat sparande alltjämt vara betydande. Görs t.ex. avdraget för inbetald försäkringspremie mot en marginalskattesats på 50 % medan utbetalning av pension sker till en skattesats om 30 % blir, vid samma nominella avkastning, utfallet efter 30 år ungefär dubbelt så stort för P-försäkring som för vanligt banksparande. Även om in- och utbetalning sker till samma marginalskatt blir behållningen ungefär 35 % större för P-försäkring beroende på den lägre skatten på avkastningen. Ytterligare en fördel är att förmögenhetsbeskattning inte sker av det sparkapital som är knutet till en P-försäkring.

Den gynnsamma beskattningen har varit en stark drivkraft bakom den relativt höga tillväxten i svenska hushålls försäkringssparande under 1980-talet. Detta står i kontrast till den svaga utvecklingen i stort för det finansiella sparandet. Under andra hälften av 1980-talet försämrades detta påtagligt från låga men positiva tal i storleksordningen 1 % till negativa tal i storleksordningen 4—5 % av hushållens disponibla inkomster. En väsentlig orsak var en ökad skuldsättning. Under de senaste åren har emellertid en klar förbättring skett till ett relativt högt positivt finansiellt sparande. Omsvängningen beror i allt väsentligt på att hushållens upplå­ning minskat kraftigt.

Banksparandet utgör traditionellt ryggraden i hushållens finansiella sparande. Relativt de disponibla inkomstema har banksparandet inklusive allemansspar dock stagnerat. Mot detta kan ställas en klart positiv trend för det frivilliga försäkringssparandet. I början av 1980-talet var bank-sparandet omkring sju gånger större, men under senare år har försäkringssparandet tidvis legat på en jämförbar nivå motsvarande drygt 20 miljarder kr. för P- och K-försäkringar sammantaget. Härav har P-försäkring under senare år svarat för omkring hälften. Under tioårs­perioden 1978—1988 var den genomsnittliga ökningstakten i nytecknade P-försäkringar så hög som 25 %. Antalet nyteckningar har ökat från ca 40 000 i början av 1980-talet till över 500 000 år 1990. Den genom-

87


 


snittliga premien har med den kraftiga tillväxten naturligen minskat. Åren Prop. 1992:93/187 1990-1991 uppgick den nytecknade premievolymen för P-försäkring till mellan 5 och 6 miljarder kr. P-försäkring med fondanknytning utgör en mindre men växande del härav, ca 700 miljoner kr. för år 1991. Tenden­sen är dock en dämpning av sparandet i P-försäkring och under år 1992 har nyteckningen minskat relativt kraftigt jämfört med föregående år. Intresset för utländska livförsäkringar har samtidigt ökat.

Inoih fondförsäkringen uppgick antalet försäkringspremiefonder vid slutet av år 1991 till 67, antingen av blandad typ eller som rena aktie-respektive räntefonder. De rena aktiefonderna dominerar stort i antal följt av räntefonder. Fördelningen av det totala fondvärdet på olika fondtyper är däremot jämnare.

Beträffande P-försäkringens sammansättning har funnits två tendenser utöver det att fondförsäkringen vunnit insteg på marknaden. Antalet engångsbetalda försäkringar har ökat. I sparandetermer betyder det att det regelbundna sparandet fått stå tillbaka för engångssparandet, även om vissa engångsbetalningar kan vara en del av ett i övrigt regelbundet sparande. Vidare har spardelen i försäkringama ökat. En inriktning har skett mot produkter med tyngdpunkt i det egna sparandet. Försäkringar med livsvarig ålderspension eller omfattande efterlevandeskydd har t.ex. fått stå tillbaka för altemativ med temporär pension. I och med införandet av fondförsäkring torde tendensen mot en relativt större sparandedel ha förstärkts.

2.3  Motiv för ett individuellt pensionssparande

Det långsiktiga, bundna sparande som sker inom ramen för de skatte­regler som gäller för P-försäkring har således hittills avgränsats till att avse enbart den sparform som försäkringsbolagen kan erbjuda i kombina­tion med ett försäkringsmoment av större eller mindre betydelse. I promemorian Individuellt pensionssparande (Ds 1992:45) framhålls att ett regelverk avgränsat på detta sätt beskär mångfalden i utbudet av sparformer och motverkar en önskvärd konkurrens. Ett rent pensions­sparande i traditionella sparformer utan försäkring skulle öka tillgäng­ligheten till sparande för pensionen. Därmed skapas också föratsättningar för att sparandet totalt sett kan öka, även om det totala skattegynnade pensionssparandet för varje enskild individ också fortsättningsvis föreslås ske inom samma utrymme som idag gäller för P-försäkringar.

Mot denna bakgrand har i promemorian prövats om det finns några omständigheter som är så specifika för sparandet i P-försäkringar att särskilda skatteregler bör förbehållas denna typ av sparande eller om dessa skatteregler även kan omfatta ett pensionssparande utan försäk­ringsinslag. Utgångspunkten för denna prövning är att den enskildes sparande för pension är ett önskvärt, långsiktigt uppbyggt målsparande som av tradition är gynnat med särskilda skatteregler. Någon omprövning av skälen för skattereglema för detta sparande har däremot inte gjorts.

Av promemorian framgår att det huvudsakliga motivet till att i Sverige ge skattelindring för P-försäkringar var, som det framställdes av 1944 års

88


 


allmänna skattekommitté, att medborgarna skulle stimuleras att själva    Prop. 1992:93/187 trygga sin ålderdom och sina efterlevandes ekonomiska förhållanden.

Skälen för att endast ett sparande i kombination med försäkring berätti­gar till skatteförmåner kan enligt promemorian ifrågasättas. Av sociala skäl och trygghetsskäl kan själva sparandet i sig vara väl så viktigt som försäkringen. Denna synpunkt har under senare år fått ökad aktualitet eftersom P-försäkringar ofta kommit att innehålla mer av sparande och mindre av försäkring. Försäkringsavtal kan numera utformas så att försäkringsinslaget trots ett krav på visst minsta riskinnehåll får sägas vara av marginell betydelse sett ur den enskilde försäkringstagarens synvinkel. En ålderspension kan t.ex. utformas som en temporär pension utan dödsfallsskydd resp. premiebefrielse vid sjukdom. Det utbetalda årsbeloppets storlek beror i sådana fall, efter avdrag för omkostnader, endast på hur mycket försäkringstagaren sparat, avkastningen härav samt uppkomna arvsvinster i försäkringstagarkollektivet. Försäkringsdelen kan i dessa fall sägas bestå av uppkomna arvsvinster, dvs. det sparande som ackumulerats av "för tidigt" avlidna försäkringstagare. Slutsatsen i promemorian är att detta från allmän synpunkt knappast är ett skydd som i sig motiverar en skattemässig särbehandling.

I promemorian framhålls att motiven för den skattemässiga särbehand­lingen av försäkringsbolagens förvaltning av försäkringstagarnas sparande ytterligare försvagades i och med att livförsäkring med fondanknytning infördes. Det principiellt viktiga med denna försäkringsform är att placeringen av sparmedel inte sker i enlighet med de placeringsregler som de traditionella försäkringsbolagen är underkastade. Försäkrings­tagaren får själv välja inriktning av sparandet inom det utrymme som de olika fondernas egna placeringsstrategier skapar. Den finansiella risken är således i hög grad överförd till den enskilde och beror på hans egna beslut. Den garanti om en lägsta nivå på avkastningen som återfinns i den traditionella P-försäkringen förekommer därför normalt inte.

En slutsats i promemorian är att P-försäkringens starka sociala anknyt­ning och trygghetsmotiv inte är lika framträdande som tidigare.

Av de argument som under årens lopp förts fram till förmån för en gynnsam skattemässig behandling av P-försäkringssparandet är det enligt promemorian endast några som kan sägas vara knutna till själva försäk­ringsmomentet. Utmärkande för en P-försäkring är att ett kapital omedel­bart står till förfogande efter det att försäkringen tecknats och försäk­ringsfallet inträffar. Även om den försäkrade avlider kort tid efter ingåendet av ett försäkringsavtal skyddas därför hans efterlevande ekonomiskt just genom detta försäkringsmoment. Liknande argument kan anföras i invaliditetsfallen. Även de som tecknar livsvarig ålderspension får ett skydd som för den enskilde innehåller ett tydligt försäkrings­moment.

Avdragsrätten för P-försäkringspremie omfattar, som påpekas i prome­morian, emellertid såväl själva riskpremien som sparpremien. Även det rena sparandet omfattas alltså av gynnsamma skatteregler. Som fram­hållits förekommer dessutom P-försäkringar som innefattar endast ett litet riskskydd. Avdraget för en sådan försäkring omfattar således i stort

89


sett bara dess sparpremie. I de nu nämnda fallen föreligger enligt prome-    Prop. 1992:93/187 morian inte tillräckliga skäl för att skattemässigt särbehandla P-försäk­ringar jämfört med ett pensionssparande utan försäkringsinslag.

Ett annat förhållande som lyfts fram i promemorian är att endast liv­försäkringsföretagen kan samla upp det långsiktigt bundna, skattemässigt gynnade sparandet. Det anses inte finnas några samhällsekonomiska skäl för detta. Det tidigare starka sambandet mellan långsiktigt bundet sparande och lagstadgade placeringsregler har luckrats upp i och med fondförsäkringen. Utvecklingen av P-försäkringen mot i första hand förvaltning av ett långsiktigt sparande tenderar vidare att försvaga livbolagens försäkringsmässiga roll i sammanhanget.

Det framhålls i promemorian att en likabehandling av försäkringsbolag och andra finansiella institut har sina gränser. Skyddsintressen och grandläggande uppgifter är i vissa hänseenden olika. Stora delar av verksamheterna är emellertid närbesläktade såsom att förvalta sparkapital och hantera risker. Numera finns möjligheter till en betydande ägar-mässig integration av försäkrings- och annan finansiell verksamhet, inte minst inom fondförsäkringen.

I promemorian framhålls slutligen att fier hushållsgrapper sannolikt kan engageras i ett sparande för den egna ålderdomen om det kan erbjudas i fler former och av fler institut än försäkringsbolag. Det anses också vara av betydelse att sparandevillkoren är relativt enkla att förstå. Försäkringssparande har ofta svårförståeliga inslag där spar- resp. riskkomponenter framstår som mer eller mindre sammanflätade. En för försäkringstagaren lättbegriplig information från bolagens sida kan enligt promemorian vara svår att ge.

Jag instämmer i allt väsentligt i promemorians bedömningar och slut­satser att det inte finns något avgörande skäl som talar för att endast försäkringssparandet bör gynnas av de särskilda skattereglema. I granden är det också fråga om att tillämpa en bärande princip vid beskattning av medel avsatta för pension, nämligen att de skall beskattas först när de faller ut som pension vilket t.ex. sker inom ATP-systemet. Enligt min mening kan fördelar vinnas på flera olika områden om dessa regler också kan omfatta ett pensionssparande utan försäkringsanknytning. Genom att utvidga befintliga stimulanser till att omfatta flera slag av institut och sparformer skapas en mer pluralistisk sparmiljö. I termer av generella resp. riktade sparstimulanser kan det ses som en breddning av en tidigare alltför snäv institutionell avgränsning. Konkurrensen om pensions-sparandet kan stärkas och hushållens valfrihet främjas. En sådan utveckling är positiv för avkastningen på sparandet för den enskilde och ökar möjlighetema att anpassa sparproduktema till hushållens skilda önskemål. En ökad tillgänglighet bör även leda till att fler deltar i sådant pensionssparande.

Enligt min mening finns det således starka skäl för en utvidgning av det befintliga systemet för pensionssparande. En viktig utgångspunkt bör vara att reglema för ett sådant pensionssparande skall anknyta till dem som nu gäller för P-försäkring, såväl vad avser regler för insättning och uttag som civilrättsliga och skattemässiga regler. Den nya sparformen bör

90


ses som både altemativ och komplement till P-försäkringen. Det bredare system som nu föreslås föranleder inte någon utökad avdragsrätt.

3 Ett system för individuellt pensionssparande 3.1  Allmänna principer för sparandet


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Ett nytt system för individuellt pensionssparande införs med regler som väsentligen motsvarar dem som gäller för sparande i P-försäkring.

Tillåtna sparformer skall vara de allmänt förekommande på de finansiella marknadema, nämligen andelar i värdepappersfonder, enskilda värdepapper samt inlåning på konto. Sparmedlen skall kunna fördelas och flyttas mellan de olika sparformema.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: En majoritet är positiva till utökade möjligheter att pensionsspara och tillstyrker förslaget i sina huvuddrag. Hit hör Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Bankföre­ningen, Sparbankernas Bank, Finansbolagens Förening, Fondbolagens Förening, Fondhandlareföreningen, SEB Försäkring, Aktiespararna, Aktiefrämjandet, Industriförbundet, Arbetsgivarföreningen, Saco och TCO. Vissa av de nämnda instansema har dock invändningar mot delar av förslaget, i första hand vad gäller tillåtna sparformer. Riksförsäkringsverket är positivt men vill skjuta på förslaget tills klarhet nåtts om det framtida offentliga pensionssystemet.

Riksbanken, Riksgäldskontoret och Obligationsfrämjandet är negativa till en fortsatt användning av selektiva stimulanser vilka inte anses bidra till ett högre nettosparande i ekonomin. Därtill är de kritiska mot några av de föreslagna sparformema. Av dessa skäl avstyrker de förslaget. Riksgäldskontoret hyser även farhågor att statens upplåning kan fördyras om sparandet införs. Obligationsfrämjandet anser att inlåsning av spar­medel kan motverka ett högre totalt sparande och menar att det bundna sparandet bör ske inom ramen för det allmänna pensionssystemet. I stället efterlyses en utredning om motiven för det avdragsgilla sparandet i P-försäkring.

Försäkringsförbundet, Folksam, Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie-nämnd. Svenska Liyförsäkringsföreningars Riksförbund och ytterligare några organisationer inom försäkringssektom avstyrker förslaget i första hand på gmnd av att försäkringssparandets konkurrensvillkor i olika avseenden anses bli otillräckliga. Flera av remissinstansema på försäk­ringsområdet är annars positiva till ökad konkurrens om pensions-sparandet. Även LO är negativ till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Som jag nyss redovisat instämmer jag i promemorians slutsats att det idag inte finns sakliga skäl att avgränsa


91


gällande skatteregler för pensionssparande till att enbart gälla P- Prop. 1992:93/187 försäkringar. Jag anser det därför väl motiverat att införa ett mer renodlat individuellt pensionssparande i huvudsak inom ramen för de skatteregler som gäller för P-försäkring. En sådan breddning av det privata pensions­sparandet bör enligt min bedömning kunna genomföras även i beaktande av att det offentliga pensionssystemets framtida utformning är under prövning och att hushållen därför inte kan ges fullständig information om vilka pensionsvillkor som totalt sett kommer att råda. Jag vill här erinra om att det nu föreslagna systemet skall rymmas inom ramen för gällande avdragsrätt för P-försäkring.

Till den mer övergripande kritiken mot förslaget i promemorian hör frågan om selektiva sparstimulanser. Som jag tidigare framhållit har de generella åtgärder som vidtagits lagt granden till ett förmånligare spar­klimat. Jag anser dock att det alltjämt finns skäl att behålla en viss extra stimulans för det bundna pensionssparandet. Det är ett sparande byggt på långsiktighet och tradition som därtill är allmänt förekommande inter­nationellt. Den intemationella aspekten blir allt viktigare i takt med den ökade integrationen och öppnare konkurrensen. Mitt förslag innebär att pensionssparandet i flera avseenden blir mindre selektivt. Den tidigare snäva avgränsningen till försäkringsbolag luckras upp. Om fler spar­former tillkommer tonas det selektiva inslaget ner. En minskad grad av selektivitet i systemet kan också sägas ha följt av den genomförda föränd­ringen i skattesystemet med lägre skattesatser i allmänhet och lägre marginalskatter i synnerhet. Därigenom har effekten av de särskilda skattereglerna för P-försäkringssparandet blivit mindre kraftfull än tidigare. Sammanfattningsvis kommer således mer generella och flexibla regler att gälla inom pensionssparandets ram.

Vad gäller eventuella effekter på statens upplåningskostnader hänvisar jag till de allmänna budgeteffektema av förslaget, som jag senare åter­kommer till (avsnitt 6).

Obligationsfrämjandet vill utreda effektema av att de särskilda skatte­reglema i stället helt slopas. Enligt min mening bör dock pensions-sparandet i Sverige ske på villkor liknande dem som vanligen gäller i jämförbara länder. Även den tidigare nämnda sparatredningen anser det välmotiverat att se över regelverket för privat pensionssparande. Utred­ningen konstaterar dock att en avvägning måste göras mot förhållandena i andra länder. Skulle den intemationella utvecklingen gå mot att stimu­lanser för pensionssparande alltmer ifrågasätts anser jag att även det svenska systemet kan behöva granskas. Min bedönming är emellertid att inte minst EG-ländema under överblickbar framtid kommer att behålla särskilda skatteregler för hushållens pensionssparande. Någon utredning av de särskilda skattereglemas effekter kan därför inte nu anses motive­rad.

Den kritik som riktats mot förslaget från försäkringsbranschen är i huvudsak att det nya sparandet inte är konkurrensneutralt mot sparande i P-försäkring. Vissa regler av såväl civilrättslig som skatterättslig natur anses ha utformats på ett enklare och mindre restriktivt sätt än motsva­rande bestämmelser för P-försäkring. Som jag tidigare angett har för-

92


slaget i promemorian utformats i direkt anslutning till reglema för P- Prop. 1992:93/187 försäkring. Enligt min mening är detta en nödvändig utgångspunkt för att få ett så långt möjligt konkurrensneutralt system. Här måste dock upp­märksammas att vissa bestämmelser om P-försäkring tillkommit och utformats med hänsyn till de särskilda förhållandena på försäkrings­området. I några av de fallen är det inte möjligt att upprätthålla neutralitet mellan systemen, i andra är det inte önskvärt eller lämpligt att göra det. Det förhållandet framhålls också av flera remissinstanser som betonar att systemen inte kan jämföras i alla avseenden bl.a. eftersom försäkringar innehåller en riskdel som saknas i det individuella pensions­sparandet. Samtidigt krävs på andra grander en långtgående neutralitet mellan de båda systemen. Kraven från försäkringssidan blir därmed i viss mån sinsemellan motstridiga.

Att det fiims skillnader i detaljer mellan systemen är ostridigt, men detta kan enligt min mening inte vara av avgörande betydelse. I stället måste en övergripande bedömning av konkurrensneutraliteten göras. Vid en sådan bedömning kommer jag till slutsatsen att förslagen i promemo­rian inte skulle innebära otillbörliga konkurrensfördelar för det nya pensionssparandet. Det innebär emellertid inte att de problem försäk­ringsbranschen fört fram saknar grand. I vissa fall framstår kraven som väl värda en närmare prövning främst avseende en del skatteregler som kan framstå som något föråldrade eller onödigt komplicerade. Jag delar därför uppfattningen att det finns anledning göra en översyn av olika skattebestämmelser som rör försäkring. De önskemål som förts fram är emellertid omfattande och kräver delvis betydande förändringar både vad gäller P-försäkringsreglema och på andra näraliggande områden, t.ex. beträffande avdragsregler och bestämmelser om tjänstepensionering; Regelverket är emellertid i många avseenden komplext varför eventuella ändringar enligt min mening måste bli föremål för mer ingående över­väganden. För detta krävs ett utredningsarbete som inte ryms inom ramen för det nu aktuella lagstiftningsärendet. Formerna och tidsperspektivet för det arbetet återkommer jag till längre fram i samband med att jag disku­terar ikraftträdandet av det nya individuella pensionssparandet (avsnitt 7).

I detta sammanhang vill jag även behandla de allmänna synpunkter som Lagrådet tar upp i sitt yttrande. Lagrådet anför att regleringen i den föreslagna lagen om individuellt pensionssparande i flera hänseenden är komplicerad och som helhet inte särskilt lättillgänglig. Att så blivit fallet anges ha flera orsaker. Strävandena efter ett från sparamas synpunkt mycket flexibelt system framhålls som en orsak men av mer avgörande betydelse sägs vara målsättningen att nå lösningar vilka innebär att de nya sparformema i så stor utsträckning som möjligt blir jämställda med motsvarande sparande genom P-försäkring.

När det gäller dessa mer övergripande synpunkter — som också fram­skymtar på några håll i remissvaren — vill jag framhålla att jag ser den strävan efter långtgående flexibilitet för den enskilde spararen som en av förslagets grandpelare. Den höga grad av valfrihet som ges spararna inom ramen för det individuella pensionssparandet är avsedd att göra pensionssparandet så attraktivt som möjligt för den enskilde och utgör ett

93


 


led i försöken att nå nya grapper av sparare. Det är således väsentliga    Prop. 1992:93/187

intressen som tillgodoses genom flexibiliteten i systemet. Jag vill också

poängtera att komplexiteten knappast kommer att drabba spararna. Den

ligger i stället på den administrativa sidan, dvs. hos pensionsspar-

instituten. Dessa institut torde dock — inte minst genom de krav som

kommer att ställas vid Finansinspektionens tillståndsgivning — vara väl

skickade att handha eventuellt uppkommande problem.

En annan av grandpelama i det individuella pensionssparandet är att en långtgående konkurrensneutralitet bör finnas gentemot sparande i P-försäkring. Denna neutralitet är eftersträvansvärd dels för att ge spararna så bra och kostnadseffektiva pensionsaltemativ som möjligt, dels för att inte på ett olämpligt sätt rabba konkurrensföratsättningama för olika företag på den finansiella marknaden och dels för att förbättra effekti­viteten på kapitalmarknaden.

De av Lagrådet anförda allmänna synpunktema avser sakliga förhållan­den som inte kan principiellt förändras utan att väsentliga kvaliteter i förslaget om individuellt pensionssparande går förlorade. För att lösa de lagtekniska problem som Lagrådet pekar på torde krävas att förslagets grandprinciper delvis överges. Mot bakgrand av vad jag nyss sagt är jag emellertid inte beredd att förorda någon sådan genomgripande förändring av de i remissen framlagda förslagen. Jag vill också erinra om att skill­nadema mellan de båda sparformema tillåfits slå igenom vid regel­utformningen där så har ansetts vara möjligt utan att balansen dem emellan rabbas. Med hänsyn till detta och då jag gör bedömningen att de tekniska och administrativa frågoma är hanterbara för pensionsspar-instituten vidhåller jag att utformningen av sparformen bör ske enligt de i lagrådsremissen framlagda grandlinjema.

I det följande återgår jag till att beskriva huvuddragen i det nya sparandet.

Ett grandläggande motiv för att bredda pensionssparandet är att öka konkurrensen om detta sparande. En utveckling med fler aktörer och sparprodukter bör innebära bättre anpassning till kundemas skiftande behov samt bättre kostnadseffektivitet. Ökad valfrihet ger ökad till­gänglighet och bättre föratsättningar att nå bredare hushållsgrapper.

Det är av stor principiell betydelse att det nya pensionssparandet saknar försäkringsmoment. Det innebär nämligen att sparandets inriktning pri­märt kan bestämmas av den enskilde själv till skillnad från främst tradi­tionell P-försäkring, där sparandet förvaltas av försäkringsbolag underkastade olika slag av placeringsregler. Redan inom fondförsäkringen har den enskilde getts väsentligt större inflytande över sparandets inriktning. Det nya förslaget innebär en ytterligare ökad frihet i det avseendet. Denna grandläggande skillnad gentemot i första hand tradi­tionell P-försäkring anser jag vara en viktig utgångspunkt vid utform­ningen av det individuella pensionssparandet. Ett varierat utbud av sparformer med så stor valfrihet som möjligt bör således eftersträvas.

Ett par förhållanden måste dock beaktas. Sparmedlen är långsiktigt bundna och har karaktären av ett socialt sparande som bidrar till en tryggare ålderdom. Vidare måste sparandet kunna uppfylla kraven på god

94


 


kontroll av att givna regler efterföljs samt vara förenligt med effektiv hantering av in- och utgående betalningsströmmar. Det skall även vara förenat med rimliga kostnader för den enskilde.

Nämnda restriktioner innebär att sparande i konst, antikviteter etc. inte kan innefattas. Jag anser också att den önskvärda valfriheten i systemet i vissa avseenden måste beakta det faktum att beskattningen av sparandet är förmånlig. Sparinstrament som till sin karaktär kan vara uppenbart spekulativa eller riskfyllda kan det därför finnas skäl att hålla utanför systemet. Sparformer kan också bedömas vara olämpliga i beaktande av att sparandet skall utbetalas i form av regelbunden pension. Det är då inte möjligt att tillåta sådana sparformer som de facto kommer spararen till del redan under den aktiva tiden, t.ex. sparande i den egna bostaden eller i det egna företaget. Även kraven på att sparandet skall ha en tillräcklig grad av likviditet i samband med regelbundna utbetalningar av pension sätter gränser för möjliga sparformer.

Med hänsyn till dessa aspekter anser jag att möjliga sparalternativ i princip skall utgöras av finansiella placeringar som normalt erbjuds hushållen på kredit- och kapitalmarknaden, nämligen andelar i värde­pappersfonder, olika slag av värdepapper samt inlåning. Remissin­stansemas kritik mot enskilda sparformer avser jag ta upp i samband med att jag behandlar dem närmare var för sig.

Det individuella pensionssparandet skall vidare, inom det regelverk som behövs för att syftet med sparandet skall uppfyllas, erbjuda den enskilde spararen så stor flexibilitet som möjligt. Som jag tidigare anfört anser jag detta vara en av hömstenama i förslaget. Spararen bör därför fritt kunna fördela sitt sparande mellan de möjliga sparformema men också omplacera sparmedlen under spartiden. På så sätt befrämjas även effektiviteten på kapitalmarknaden eftersom sparandet inte blir inlåst i specifika placeringar. Den restriktion som spararen åläggs är att, som är fallet med P-försäkring, sparmedlen inte kan tas ut innan de särskilda utbetalningsreglema medger det.


Prop. 1992:93/187


 


3.2 Tillståndsplikt och pensionssparinstitut

Mitt förslag: Pensionssparrörelse, dvs. verksamhet som består i att erbjuda allmänheten avtal om individuellt pensionssparande, får be­drivas endast med tillstånd av Finansinspektionen.

Tillstånd får meddelas företag som har tillstånd att bedriva värde­pappersrörelse (värdepappersinstitut). I denna grapp finns banker, värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag med filial i Sverige.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för­slaget eller lämnar det utan erinran. Konkurrensverket efterlyser ett altemativ där spararen själv kan organisera sitt sparande utan att gå via


95


 


ett pensionssparinstitut och framhåller det som önskvärt att sparande Prop. 1992:93/187 också skall kunna ske direkt i utländska institut. Företagens Uppgifts-lämnardelegation anser att tillståndskravet kan ersättas av ett krav på anmälan till Finansinspektionen. Riksgäldskontoret vill kunna verka som pensionssparinstitut. Fondbolagens Förening framför att även fondbolag bör kunna få tillstånd till pensionssparrörelse samt att kraven i övrigt för tillstånd klarare bör anges i lagen. Finansbolagens Förening anser att även andra finansiella institut som står under tillsyn borde kunna komma i fråga som pensionssparinstitut. Enligt SEB Försäkring och Koopera­tionens Pensionsanstalt bör livförsäkringsbolag få vara pensions­sparinstitut. Denna mening delas av Sparbankernas Bank, som vidare anser att även fondbolag och fondadministrationsbolag bör ges möjlighet att verka som pensionssparinstitut. Sveriges Försäkringsförbund anser att försäkringsbolag bör tillåtas att verka som förmedlare vid transaktioner avseende finansiellla instrament, så att försäkringsbolagens marknads­organisation kan användas vid marknadsföring av individuellt pensions­sparande.

Skälen för mitt förslag: De gynnsamma skatteregler som gäller för sparande i P-försäkring och som nu föreslås omfatta även det individuella penstonssparandet bygger på att sparandet är-långsiktigt och bundet. Systemet måste därför utformas så att det ger garantier för att spararen kan disponera över sparmedlen endast i enlighet med lagens regler. Detta föratsätter enligt min mening bl.a. att sparandet administreras och förvaltas av särskilda institut.

Det individuella pensionssparandets karaktär innebär att allmänheten måste kunna hysa förtroende för institutens tillförlitlighet och stabilitet också i ett längre perspektiv. Ett första krav bör därför vara att instituten skall stå under tillsyn. Pensionssparandet är också förenat med ett bety­dande informationsansvar. Instituten måste därför kunna svara för att spararen ges en allsidig och fullständig information om sparandets villkor i olika avseenden. Det måste vidare ställas särskilda administrativa krav på de institut som spararen tecknar kontrakt med. Sparmedlen skall bindas för ofta långa perioder, alla transaktioner skall noteras fort­löpande, årlig redovisning skall ske till spararen över behållningen och utbetalningar skall göras enligt särskilda regler. Instituten skall vidare kunna bistå spararen med placeringsråd och annan vägledning och i före­kommande fall, själva sköta förvaltningen av sparmedlen. Dessutom skall instituten även ansvara för uttag av avkastningsskatt (se avsnitt 5) som skall dras från spararens behållning och inbetalas till skatte­myndigheten. Skattemedlen bör givetvis kunna göras tillgängliga på ett smidigt sätt.

Det kan inte utan vidare antas att alla finansiella institut kan möta de särskilda krav på administrativa ratiner, kompetens och organisation som enligt vad jag nu angett bör ställas på ett pensionssparinstitut. Jag föreslår därför att pensionssparrörelse skall få bedrivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen.

När det gäller vilka slag av institut som bör kunna komma i fråga som pensionssparinstitut måste flera faktorer beaktas. Ett naturligt krav är att

96


 


instituten har erfarenhet av och kan erbjuda minst en av de föreslagna Prop. 1992:93/187 sparformema. Instituten bör också normalt ha föratsättningar att uppfylla de krav i administrativa och andra avseenden som jag tidigare angett. De företag som därvid först bör komma i fråga är de som har tillstånd att bedriva värdepappersrörelse, dvs. värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Inom denna grapp lyms banker, värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag med filial i Sverige. Dessa företag har en verksamhetsinriktning som i allmänhet är väl anpassad till förvaltning av sparande i de former som föreslås. De är också underkastade enhetliga rörelse- och tillsynsregler. Vissa enskilda värdepappersbolag kan synas vara väl begränsade företagsenheter för att på egen hand administrera ett långsiktigt pensionssparande. Vilka företag inom denna grapp som kan anses lämpliga som pensionssparinstitut bör emellertid prövas av Finansinspektionen i samband med ansökan om till­stånd. Jag avser att återkomma till denna fråga i samband med behand­lingen av tillståndskraven.

Från olika remissinstanser har framställts önskemål att även andra finansiella institut än värdepappersinstitut skall få bedriva pensions­sparrörelse eller förmedla sådana tjänster.

Fondbolag som bedriver fondverksamhet enligt lagen om värdepappers­fonder har en verksamhet som i flera avseenden skulle kunna utgöra grand även för pensionssparrörelse. Sverige har dock genom EES-avtalet förbundit sig att följa de regler för fondverksamhet som gäller inom EG. Den svenska lagen om värdepappersfonder är också utformad utifrån bestämmelsema i det s.k. UCITS-direktivet (85/611/EEG). Där före­skrivs att ett fondbolag inte får ägna sig åt annan verksamhet än förvaltning av värdepappersfonder och investeringsbolag. Detta skulle utesluta fondbolag från möjligheten att bedriva pensionssparrörelse. I en av EG-kommissionen utgiven inofficiell kommentar uttalas dock att bestämmelsen inte hindrar fondbolag från att i anslutning till sin huvudsakliga verksamhet även engagera sig i andra aktiviteter, såsom administration av sparprogram baserade på fondandelar. Hur långt detta undantag från förbudet mot annan verksamhet skulle sträcka sig framgår dock inte. Med hänsyn till det föreslagna pensionssparandets utformning framstår det som tveksamt om detta överhuvudtaget kan anses som en sådan biverksamhet som skulle kunna tillåtas enligt dessa regler. Verk­samheten skulle under alla förhållanden endast kunna omfatta sparande i fondandelar, vilket ter sig alltför begränsat. Jag är mot denna bakgrand inte beredd att nu inkludera fondbolagen i den grapp företag som kan ges tillstånd att verka som pensionssparinstitut.

Livförsäkringsbolagen bedriver sedan lång tid en verksamhet som i stora delar sammanfaller med vad som nu föreslås gälla för pensions­sparrörelse. Bolagen har också administrativa ratiner och kompetens som skulle göra dem väl lämpade som pensionssparinstitut. Den nu gällande försäkringslagstiftningen hindrar emellertid försäkringsbolag att själva vara kontraktspart i avtal om rent sparande utan försäkringsinslag. Försäkringslagstiftningen är för närvarande föremål för en genom­gripande översyn i försäkringsutredningen (Dir. 1990:56). I avvaktan på

97

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


resultatet av detta arbete är jag inte beredd att i detta sammanhang    Prop. 1992:93/187

föreslå  några ändringar  av  de  grandläggande  föratsättningama för

försäkringsverksamhet. Frågan om det är lämpligt att genom lagändringar

öka försäkringsbolagens möjlighet att utnyttja sin marknadsorganisation

för förmedling av tjänster inom det individuella pensionssparandets ram

fordrar ytterligare överväganden. Jag är därför inte beredd att nu föreslå

sådana ändringar.

Andra kategorier av finansiella institut, såsom finansbolag och kredit­aktiebolag, skulle kunna vara tänkbara som pensionssparinstitut även om reglema i lagen om värdepappersrörelse skulle inskränka de sparformer som kan erbjudas. En sådan möjlighet skulle emellertid öppna för ett mycket brett spektram av företag. En alltför heterogen krets av pensions­sparinstitut får anses mindre lämpligt. Enligt min mening bör därför inte heller dessa företag inkluderas i grappen av institut som kan få tillstånd till pensionssparrörelse.

Riksgäldskontoret erbjuder genom allemanssparkonto och riksgälds­konto två sparformer för hushållen. Denna verksamhet utgör en naturlig del av Riksgäldskontorets funktion som organ för statens upplåning. Det är enligt min mening mindre naturligt att Riksgäldskontoret i konkurrens med företag på den privata marknaden bedriver pensionssparrörelse. Jag vill med hänsyn härtill och till de begränsningar jag i övrigt förordat inte föreslå någon sådan utvidgning av Riksgäldskontorets verksamhets­område.

Den avgränsning av möjligheten att bedriva pensionssparrörelse som jag föreslår utesluter inte att flertalet av de nu behandlade företagen ändå indirekt kan ta del av marknaden för pensionssparande genom olika former av koncembildningar. Inom bank- och försäkringsområdet före­ligger t.ex. redan en betydande finansiell integration. Vidare kommer naturligtvis värdepapper som ges ut av företag inom den finansiella sektom att kunna ingå i pensionssparamas placeringar.

3.3  Tillståndskraven

Mitt förslag: För tillstånd att verka som pensionssparinstitut fordras att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla vissa grandläggande kvalitets- och sundhetskrav.

Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tänkta verksamheten. Finansinspektionen får, efter regeringens bemyn­digande, meddela närmare föreskrifter om innehållet i en sådan verksamhetsplan.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för­slaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen framhåller att det är av särskild betydelse att instituten kan visa dels att pensions­sparmedlen kommer att hållas avskilda, dels att kravet på fortlöpande

98


 


notering av alla transaktioner kan uppfyllas. Sveriges Försäkringsförbund Prop. 1992:93/187 anser att de i lagen angivna föratsättningama för tillstånd bör kompletteras med ett krav på skälighet motsvarande det som gäller för försäkringsrörelse. Förbundet ifrågasätter också om det inte borde krävas att pensionssparrörelse skall separeras från annan verksamhet, t.ex. i en särskild juridisk person.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare redovisat innebär mitt förslag att endast värdepappersinstitut kan beviljas tillstånd att bedriva pensionssparrörelse. Dessa företag står redan i denna egenskap under tillsyn av Finansinspektionen. De är också underkastade lagstiftning som är särskilt utformad för verksamhet som även kommer att ingå i pensionssparrörelse, nämligen handel, förmedling och förvaltning av finansiella instrament. Härigenom tillgodoses de grandläggande krav som bör gälla för ett pensionssparinstitut. I enlighet med vad jag tidigare anfört (se avsnitt 3.2) måste det emellertid häratöver i flera avseenden ställas särskilda krav på ett institut som vill bedriva pensionssparrörelse.

En första och självklar föratsättning för tillstånd bör vara att företaget uppfyller de villkor som följer av lagen om pensionssparande eller av annan lag eller författning. Jag föreslår däratöver som ett tillståndskrav att den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund pensionssparrörelse. I bedömningen av om rörelsen kan anses sund ingår bl.a. prövning av hur verksamheten allmänt är organiserad, kontroll- och säkerhetsratiner, utformningen av avtalsvillkor och informationsmaterial samt vilken rådgivning och vägledning som kan erbjudas spararen. Som Finansinspektionen betonat är det av särskild betydelse att pensions­sparmedel kan hållas avskilda från institutets tillgångar där så skall ske. Avskiljandet innebär att medlen inte kan utmätas för institutets skulder och inte heller ingår i konkursboet i fall av institutets konkurs. En annan viktig faktor är att det finns tillförlitliga ratiner för fortlöpande notering av alla transaktioner.

I försäkringsrörelselagen finns bestämmelser om att livförsäkrings­verksamhet skall bedrivas så att krav på bl.a. skälighet tillgodoses. Reglema är avsedda att utgöra ett skydd för försäkringstagama mot alltför höga kostnads- och premieuttag. Inom det individuella pensions­sparandet tillgodoses detta intresse på ett annat sätt. De regler som föreslås, särskilt kravet på tydlig redovisning av alla kostnader och möjligheten att byta pensionssparinstitut, skapar föratsättningar för en betydande konkurrens mellan instituten i fråga om såväl avgifter som servicenivå. En sådan konkurrens utgör enligt min mening ett väl så gott skydd mot en för hög kostnadsnivå som ett lagstadgat krav på skälighet. Jag anser det därför inte motiverat med en sådan regel.

Inom det individuella pensionssparandet skall pensionssparmedel som huvudregel hållas avskilda från institutets tillgångar. Det enda undantaget gäller medel som av spararen placeras som inlåning i en bank som också är hans pensionssparinstitut. Med hänsyn till detta saknas enligt min mening skäl att ställa upp ett krav på att pensionssparrörelse skall bedrivas i separata juridiska personer.

99


 


Till ansökan om tillstånd för pensionssparrörelse skall fogas en plan för den verksamhet som institutet avser att bedriva. I planen, som skall utgöra det huvudsakliga underlaget för Finansinspektionens tillstånds­prövning, bör redovisas de förhållanden som enligt vad jag tidigare har angett bör vara avgörande för om verksamheten kan anses sund. Planen behöver i normalfallet endast innehålla upplysningar som har avseende på pensionssparrörelsen. Söks samtidigt tillstånd till värdepappersrörelse skall denna prövning givetvis ske utifrån de regler som gäller härför. Jag ser dock inga hinder mot att vid samtidiga ansökningar använda en gemensam verksamhetsplan. Det bör anförtros åt Finansinspektionen att, efter bemyndigande av regeringen, utfärda närmare föreskrifter om vad en verksamhetsplan skall innehålla.

3.4  Sparformer 3.4.1 Inlåning


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Pensionssparmedel får placeras som inlåning i ett svenskt eller utländskt bankföretag. För detta skall inom pensions­sparandets ram gälla sanuna regler som nu gäller för annan bank-inlåning.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller kommenterar det inte. Riksbanken avstyrker inlåning som sparform med hänvisning till statens särskilda ansvar för betalningssystemet och därmed för bankemas inlåning samt den konkurrenssnedvridning som kan följa härav. Obligationsfrämjandet och Sveriges Liyförsäkringsföreningars Riksförbund delar Riksbankens synpunkter. Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd framför att det i fråga om inlåningskonton bör gälla samma placeringsregler som för livförsäkringsbolags försäkringstekniska skulder. Finansinspektionen anser att sparande på bankkonto bör omfattas av inlåningsförsäkring. Riksgäldskontoret anser att såväl allemans­sparkonto som riksgäldskonto bör ingå bland sparformema. Finansbolagens Förening anför att den föreslagna sparformen inte kan jämställas med sedvanlig inlåning på konto i bank och att möjligheten att ta emot pensionssparmedel på konto bör stå öppen för alla institut som står under tillsyn.

Skälen för mitt förslag: Inlåning är i princip förbehållen bankema och förvaltas i den egna rörelsen. Inlåning på bankkonto torde vara den vanligaste finansiella sparformen. Det är en form av sparande som är enkel att förstå och som är väl känd hos allmänheten. Sparande i bank förekommer både för kortsiktiga och långsiktiga ändamål. Således konkurrerar inlåningen sedan länge med andra sparformer på de finansi­ella marknadema, t.ex. obligationssparande och försäkringssparande. Mitt förslag innebär ingen ändring av denna konkurrenssituation. Inlåning bör få konkurrera om hushållens sparande även inom ramen för det


100


 


individuella pensionssparandet. Att inlåning formellt är kortfristig och    Prop. 1992:93/187

sker till rörlig ränta är enligt min mening inte skäl för att utestänga den

som sparform. För konkurrens och mångfald bör inlåning kunna fylla en

funktion som ett enkelt och föratsebart placeringsaltemativ. Inlåning kan

också  på  kort  eller   längre   sikt   komplettera  sparande  i   enskilda

värdepapper eller fondandelar.

Till skillnad från vanlig bankinlåning, som vid varje tillfälle är disponibel för valfritt ändamål, kan emellertid det inlånade kapitalet i pensionssparandet inte disponeras genom att sparandet avslutas i förtid. En sådan möjlighet skulle uppenbart strida mot gällande regler för P-försäkring och utgöra en betydande konkurrensolikhet, både i förhållande till försäkringssparandet och till övrigt bundet pensionssparande. Även inlåningen måste därför från kundens sida sett vara bunden för sitt ändamål. I enlighet med vad jag i övrigt föreslår i fråga om förvaltningen av det individuella pensionssparandet bör emellertid uttag medges för omflyttning av tillgångar inom ramen för pensionssparandet. Från bankens sida sett kommer därmed inlåning för pensionssparande princi­piellt inte att skilja sig från annan inlåning.

En liknande form av kontoinsättningar i andra institut än banker skulle teoretiskt vara tänkbar inom pensionssparandets ram. Emellertid innebär de flyttningsregler som jag föreslår att insättningama får en obundenhet som gör andra institut än banker alltför utsatta vid större omflyttningar av sparmedel. Det är i huvudsak endast bankema som har det slag av rörelseregler och i Övrigt omgärdas av sådan skyddslagstiftning, som gör dem lämpliga att finansiera sig med medel som när som helst kan lyftas. Detta har också kommit till uttryck i bankrörelselagen (1987:617) och i förarbetena till de senaste ändringarna i denna (prop. 1990/91:154, s. 50-52). Jag anser att denna allmänna princip bör upprätthållas även i detta sammanhang.

Beträffande Riksbankens m.fl. synpunkter vill jag säga följande. Det kan hävdas att den kreditrisk spararen utsätter sig för inte regleras genom placeringsregler av det slag som gäller för försäkringsbolagen. Mot detta kan anföras att bankema är omgärdade av en betydande skyddslag­stiftning med stränga rörelseregler. Å andra sidan kan sägas att det inte föreligger någon avgörande skillnad från kreditrisksynpunkt mellan att pensionsspara i obligationer utgivna av en bank och på inlåningskonto i samma bank.

1 ett annat avseende kan sägas att frågan om den eventuella kreditrisken i inlåning är direkt kopplad till statens och Riksbankens ansvar för betalningssystemet. Allmänheten uppfattar kreditrisken på olika sätt från tid till annan. De svenska bankernas växande problem under senare år har sannolikt ökat medvetenheten om att en risk trots allt kan föreligga. De generella åtaganden gentemot bankemas fordringsägare som stats­maktema till skydd för betalningssystemet bedömt nödvändiga (se prop. 1992/93:135, bet. 1992/93:NU16, rskr. 1992/93:155) innebär i princip att kreditrisken tills vidare lyfts bort från inlåningen. På lång sikt kan emellertid ett sådant generellt och explicit åtagande inte föratsättas gälla. I stället torde det skydd för insättamas medel som bedöms nödvändigt

101


 


komma att bygga på någon form av inlåningsförsäkring. Sådana system    Prop. 1992:93/187

förekommer i andra länder, såväl inom som utanför EG. För närvarande

är  det   inte   möjligt   att   ange   vilka   belopp   eller   vilken   typ   av

inlåningskonton som lämpligen bör omfattas av en sådan försäkring.

Detta gäller även behandlingen av pensionssparmedel i ett sådant system.

Dessa och andra frågor rörande en inlåningsförsäkring bör prövas i ett

senare sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrand av det sagda att det från konkurrenssynpunkt inte finns några avgörande skäl att hålla inlåning utanför pensionssparandet. Jag delar inte Riksbankens farhågor för att inlåning skulle komma att uppfattas som extra skyddad av staten enbart för att den ges samma skatteförmån som andra sparformer inom det individuella pensionssparandet.

Allemanssparandet byggdes upp som en del av ett sparsystem med bl.a. syftet att öka Riksgäldskontorets upplåningsmöjligheter hos hushållen. Stora budgetunderskott hade ackumulerats i början av 1980-talet och marknaden för statsskuldsfinansieringen var ännu outvecklad. Sparandet sker genom insättning i bank och medlen slussas därefter till Riksgälds­kontoret. Den gynnsammare beskattningen av allemanssparandet har successivt urholkats. Riksdagen har under hösten 1992 beslutat att den skattemässiga särbehandlingen helt skall upphöra vid utgången av 1992 (prop. 1992/93:50 bil. 5, bet. 1992/93:FiU 1 och 1992/93:SkU 18, rskr. 1992/93:158, SFS 1992:1488). Jag anser inte att denna form av statsskuldsfinansiering nu skall utvidgas. Jag finner därför inte skäl att tillgodose Riksgäldskontorets önskemål i den delen.

Sparande på riksgäldskonto sker genom insättning på ett konto i Riksgäldskontoret med fast ränta under bestämd löptid. Räntan baseras på marknadsräntan för statsobligationer vid insättningstillfället. Medlen kan lyftas även före förfallodagen. Därvid sker en avräkning i förhållan­de till det då gällande ränteläget. Insättningar på riksgäldskonto är således inte att anse som inlåning. Det är i stället fråga om ett kontobase-rat låneinstrament. Riksgäldskontot faller emellertid inte heller in under definitionen av fondpapper, eftersom det i princip inte får överlåtas och då inte heller kan bli föremål för marknadsmässig handel. Placeringar på riksgäldskonto faller därmed utanför de ramar för tillåtna placeringar som jag anser bör gälla inom det individuella pensionssparandet. Eftersom sparformen därtill är direkt förknippad med Riksgäldskontorets möjlighet att verka som pensionssparinstitut, vilket jag tidigare bedömt vara en för statens upplåningsmyndighet mindre naturlig verksamhet, anser jag inte att riksgäldskonto bör ingå bland de tillåtna sparformema.

102


3.4.2  Värdepappersfonder och allemansfonder


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Pensionssparmedel får placeras i svenska värde­pappersfonder och allemansfonder samt i utländska fondföretag som är underkastade lagstiftning eller annan offentlig reglering som motsvarar den som gäller i Sverige.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller kommen­terar inte förslaget. Riksgäldskontoret anser att reglema för allemansspa­randet bör ändras så att särskilda konton kan öppnas inom allemansfon­derna för pensionssparandet och att det bör specificeras hur övergången från premiegrandande allemansfondssparande till pensionsanknutet allemansfondssparande skall gå till. Sveriges Aktiesparares Riksförbund avstyrker sparande i fonder, och då särskilt i allemansfonder, med hänvisning att detta skulle öka den redan alltför stora maktkoncentratio­nen i svenskt näringsliv och medföra andra negativa effekter.

Skälen för mitt förslag: Sparande i värdepappersfonder och allemans­fonder har blivit en omtyckt sparform. Antalet sparare är mycket stort. Marknaden för livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder, s.k. unit linked-försäkring, har också ökat snabbt sedan systemet infördes. Fondkonstraktionen möjliggör ett sparande i värdepapper till rimliga kostnader och med en betydande riskspridning även för den som inte disponerar ett större kapital. Mot derma bakgrand är det enligt min mening naturligt att inkludera fondsparande bland sparformema i det individuella pensionssparandet.

Under remissbehandlingen uttrycktes oro för att ett ökat fondsparande skulle medföra ökad maktkoncentration och bristande likviditet främst på aktiemarknaden. Jag kan i viss utsträckning dela denna oro. En väl fungerande värdepappersmarknad föratsätter att antalet aktörer inte är alltför litet. Detta är speciellt viktigt på en relativt begränsad marknad som den svenska. Jag anser emellertid att det ökade fondsparande som kan bli en följd av förslaget uppvägs av möjligheten att inom det individuella pensionssparandet placera i enskilda aktier. Detta gäller särskilt med tanke på att den modell för avkastningsskatt som föreslås innebär att omplaceringar kan ske utan skattekonsekvenser. Härigenom ökar sparamas möjlighet att bedriva en aktiv förvaltning och skapas föratsättningar för en förbättrad likviditet.

Ett pensionssparande i form av andelar i värdepappersfonder kan ses som en tillämpning av systemet med P-försäkring med fondanknytning. Fondema i det systemet är underkastade samma lagstadgade placerings­regler som övriga värdepappersfonder. Avsikten med reglema är främst att förhindra en kraftig koncentration till enskilda papper. Ytterst kan placeringsreglema sägas vara ett konsumentskydd motiverat av att spararen i en fond inte själv har någon kontroll över den enskilda fondens inriktning. Det finns ingen anledning att överväga vare sig strängare eller


103


 


liberalare  placeringsregler   för  fondsparande   inom  det   individuella    Prop. 1992:93/187 pensionssparandet.

Antalet fonder på den svenska marknaden är idag relativt stort. Inte minst av kostnadsskäl bör en utgångspunkt vara att ett individuellt pensionssparande skall kunna introduceras och vidareutvecklas inom ramen för befintliga värdepappersfonder. Med den föreslagna upplägg­ningen av sparandet bör detta vara det naturliga tillvägagångssättet. Det krav som ställs är att fondema i sin förvaltning kan hålla isär pensions­sparandet från det vanliga fondsparandet så att en separat redovisning kan ske av de bundna andelar som tillhör pensionssparandet. Detta är nödvändigt för att säkra att fondandelar inte säljs vid andra tillfällen än då sparandet omplaceras eller då utbetalningar får ske. Spararen skall kunna förfoga över andelarna endast genom sitt pensionssparinstitut och i enlighet med lagens regler.

Allemansfonderna är särskilda fonder som förvaltar värdepappersspara­ndet inom ramen för allemanssparsystemet. Sparandet sker enligt särskilda regler och placeringsbestämmelsema är för närvarande mer kringskurna än för vanliga värdepappersfonder. I huvudsak tillåts endast placeringar i svenska börsföretag. Fondema har numera en dominerande position på fondmarknaden och förvaltar mer än halva förmögenheten i aktieplacerande svenska fonder. De är som jag tidigare angett väl kända av allmänheten. Det fmns inte något avgörande hinder mot att tillåta att andelar i allemansfonder inryms i fondsparandet inom det individuella pensionssparandet. Sedan riksdagen beslutat att det pensionsanknutna premiegrandande allemanssparandet skall avbrytas (jfr prop. 1991/92:133, bet. 1992/93:FiU9, rskr. 1992/93:135, SFS 1992:1325 och prop. 1992/93:149) torde någon överflyttning av medel till pensions­sparande inte komma att aktualiseras.

Liksom för övriga värdepappersfonder krävs att allemansfondema redovisningsmässigt särskiljer de andelar som ingår i pensionssparandet. Sådana andelar bör omfattas av regelverket för det individuella pensions­sparandet. Andelama kommer att vara undantagna från det ordinarie allemanssparandets regler om högsta tillåtna månadsinsättning, avgifter och beskattning av avkastning, m.m.

3.4.3  Enskilda värdepapper

Mitt förslag: Pensionssparmedel får placeras i andra fondpapper än andelar i värdepappersfond, vilka är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller kommen­terar inte förslaget. Riksbanken ställer sig tveksam till att tillåta place­ringar i enskilda värdepapper. Som skäl härför anges att detta skulle

104


 


vara kostsamt och innebära svårigheter ur riskspridningssynpunkt samt    Prop. 1992:93/187

ge möjlighet att genom högriskplaceringar göra nästintill obeskattade

vinster. Även Finansinspektionen avstyrker förslaget med hänvisning till

förlustrisken. Svenska Liyförsäkringsföreningars Riksförbund och Sveriges

Försäkringsförbund framför liknande synpunkter. Riksskatteverket anser

att förvärv eller avyttringar enbart skall få ske över en börs eller

auktoriserad marknadsplats. Sveriges Aktiesparares Riksförbund anser att

sparandet   bör   kombineras   med   ett   riskspridningsvillkor.   Svenska

Bankföreningen,  Svenska Fondhandlareföreningen och Sparbankernas

Bank vill att placeringar skall få ske också i derivatinstrament. SEB

Fondförsäkring, Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Liyförsäkrings-

bolags Aktuarienämnd anser att  möjligheten att placera i enskilda

värdepapper skall utvidgas till att omfatta även fondförsäkringsbolagens

kunder.

Skälen för mitt förslag: Sparande i enskilda aktier eller räntebärande värdepapper utgör en viktig del av hushållens sparmöjligheter. Räntebä­rande papper har under senare år vunnit allt större intresse både som individuell placering och i form av s.k. räntefonder. Orsakerna är främst lägre skatt på ränteinkomster samt stigande realräntor som följd av kraftigt sjunkande inflationstakt. Det finns skäl att anta att sparande i t.ex. obligationer successivt kommer att vinna terräng. Marknaden för hushållens obligationssparande är i Sverige tämligen outvecklad jämfört med en del andra länder, t.ex. Danmark. Sparande i individuella aktier är historiskt sett en mer etablerad sparform men har under lång tid gått tillbaka relativt sett till förmån för fondsparandet.

Ett individuellt inriktat sparande i värdepapper inom pensionssparandets ram kan enligt min mening av flera skäl ses som ett viktigt komplement till fondsparandet. Avgörande är att individen själv får möjlighet att bestämma sammansättningen av sitt sparande i värdepapper. Vidare har som nämnts det enskilda aktieägandet under lång tid fått stå tillbaka för det mer kollektivt uppbyggda fondsparandet. En stimulans av det enskilda ägandet medför flera positiva effekter. Kapitalmarknaden blir effektivare med fler självständiga aktörer. Med det privata ägandet följer en rösträtt och möjlighet att göra synpunkter hörda på ett mer direkt sätt än vid fondandelsägande. Vidare utgör ett ökat enskilt ägande en motvikt till marknadens ofta naturliga utveckling mot koncentration.

Det finns därför starka skäl att möjliggöra ett individuellt pensionsspa­rande i enskilda värdepapper. Sparformen reser emellertid en del frågor av både principiell och teknisk art. Ett självständigt sparande i värde­papper av samma slag som i nuvarande notariatdepåer, kan i princip innebära ett sparande i mycket koncentrerade former. I extrema fall antingen ett utomordentligt säkert sparande, t.ex. i enbart statspapper, eller ett mycket riskfyllt i form av onoterade aktier i ett enda bolag. Däremellan finns alla tänkbara sammansättningar. Jag anser därför att vissa restriktioner i placeringsfriheten bör finnas.

En viktig aspekt är grandad på frågor av teknisk art. Utbetalning från pensionssparkonto skall ske enligt vissa regler i form av periodisk pension. Inom ett fondsystem sker detta genom att ett antal fondandelar,

105


 


med vid varje tillfälle givet värde, inlöses eller säljs till andra sparare.    Prop. 1992:93/187

Fonden föratsätts ha administrativ vana och beredskap för detta. I många

fall har en fond också möjlighet att utjämna köp och försäljningar av

andelar i syfte att minimera de praktiska problemen med utbetalningama.

Ett individuellt sparande kan t.ex. bestå av få papper med höga valörer

vilket kan göra utförsäljningar problematiska både från likviditets- och

värdesynpunkt. Det iimebär att tillgångar i god tid kan behöva omvandlas

till mer likvida medel inom pensionssparandets ram som beredskap inför

kommande utbetalningar.  Med hjälp av flexibla omplacerings- eller

flyttningsregler samt god likviditet i värdepapperen anser jag emellertid

att detta bör kunna hanteras och kunna ske utan negativa konsekvenser

för spararen. Självklart blir detta dock besvärligare om även onoterade

värdepapper skulle tillåtas. En arman komplikation med onoterade papper

skulle kunna uppstå i samband med uttag av avkastningsskatt.  Ett

rättvisande marknadsvärde som utgör underlag för skatten blir svårt att

fastställa för värdepapper som sällan eller aldrig är föremål för handel.

Med utgångspunkt i de regler som tillämpas för värdepappersfonder kan placeringsreglema sägas fylla två funktioner, nämligen dels garantera en viss kvalitet på värdepapperen, dels garantera en viss riskspridning. En kvalitetsstämpel kan användas för att styra vilka slag av papper som får ingå bland placeringsmöjlighetema. För värdepappersfonder gäller att i huvudsak endast värdepapper som är inregistrerade vid en börs eller som är föremål för regelbunden handel får ingå. Ordet kvalitet förknippas då med omsättningsbarhet och krav på information och inte med värdebeständighet.

En riskspridningsregel kan, på liknande sätt som gäller för fondverk­samhet, innehålla bestämda gränser för dels andelen medel placerade i enskilda värdepapper, dels fördelningen mellan olika sådana papper. Av kontroll- och kostnadsskäl kan enklare varianter av en riskspridningsregel givetvis tänkas.

Med hänsyn till arten av de olika komplicerande aspekter som ovan nämnts, anser jag det ligga närmast till hands att ställa krav avseende information och omsättningsbarhet av det slag som gäller för värde­pappersfonder. Mindre avseende bör däremot av flera skäl fästas vid graden av koncentration i sparandet. Varje riskspridningsregel kan sakligt sett kritiseras utifrån någon aspekt varför det är svårt att finna en välavvägd princip för en sådan regel inom det individuella pensionsspa­randet. Därtill kommer problem och kostnader för kontrollen som i ett enskilt värdepapperssparande kan bli mycket betungande. Fördelen av att den enskilde själv bestämmer om sparmedlens placering får därför anses överväga. De risker som ett sparande i enskilda värdepapper kan inne­bära anser jag i stället bör motverkas genom information och rådgivning från pensionssparinstitutens sida. Behovet av sådan vägledning kan givetvis variera beroende på den enskilde spararens kunskaper och erfarenhet. Upplysningar om riskspridningsprinciper bör alltid ingå i den information som spararen skall få del av vid tecknandet av ett pensions­sparavtal. Instituten bör emellertid även under det fortlöpande sparandet

106


 


i normalfallet uppmärksamma spararen på sådana frågor när tilltänkta    Prop. 1992:93/187 placeringar framstår som särskilt riskfyllda.

Jag har svårt att se att placeringar i enskilda värdepapper inom det individuella pensionssparandets ram skulle medföra vinstmöjligheter som framstår som obilliga i förhållande till annat värdepapperssparande. Möjligheten till vinst motsvaras som annars av en risk att det satsade kapitalet går förlorat. Genom att de belopp som lyfts i det individuella pensionssparandet blir föremål för inkomstbeskattning kommer enligt min mening vinster av detta slag inte heller att medföra någon otillbörlig skatteförmån.

Mot denna bakgrand föreslås att placeringsreglema för det enskilda värdepapperssparandet inom ramen för det individuella pensionssparandet begränsas till att omfatta fondpapper som är noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som i utlandet är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten. Däremot bör som jag tidigare motiverat inte något formellt riskspridningskrav ställas upp. I begreppet fondpapper ingår aktie och obligation samt sådana andra delägar- eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt mot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).

En särskild fråga är om derivatinstrament som optioner och terminer, vilka inte faller in under definitionen av fondpapper, bör vara tillåtna sparformer inom det individuella pensionssparandet. Dessa instrament ställer krav på särskilda kunskaper hos den enskilde spararen och är allmänt sett mer riskfyllda än investeringar i vanliga värdepapper. Konstraktionen av vissa instrament är sådan att investeraren föratom risken att förlora det satsade kapitalet även kan ådra sig en i princip obegränsad betalningsförpliktelse. Å andra sidan förekommer också instrament där riskema är betydligt mindre. Olika typer av derivatinstra­ment kan också användas för att skydda en värdepappersportfölj mot bl.a. kursförluster och således minska risknivån i sparandet. Ett tillåtande av sådana instrament i det individuella pensionssparandet skulle således kunna medföra både ökade och minskade risker. En kompromisslösning kunde vara att tillåta endast vissa typer av instrament. Vid en samlad bedömning finner jag emellertid att övervägande skäl talar för att tills vidare undanta derivatinstramenten från de tillåtna sparformema. Jag är dock inte främmande för att ta upp denna fråga till fömyad prövning när viss erfarenhet vunnits av det individuella pensionssparandet.

Placeringsregeln kan sammanfattningsvis sägas begränsa de typer av instrament som tillåts, men samtidigt ge full placeringsfrihet inom den givna ramen. En eventuell framtida utveckling mot auktoriserade marknadsplatser av regional karaktär skulle kunna innebära att även aktier i bolag som i dag inte är aktuella för notering kommer att kunna ingå i sparsystemet. Även sådana aktier skall emellertid uppfylla de särskilda krav i fråga om information och aktiespridning som den enskilda marknadsplatsen ställer upp. Dessa krav skall anmälas till Finansinspektionen i samband med ansökan om auktorisation som marknadsplats.

107


 


Det bör nämnas att sparandet i värdepapper inom ramen för det Prop. 1992:93/187 individuella pensionssparandet normalt får antas komma att ske genom att spararen använder en värdepappersdepå eller liknande i det institut som tillhandahåller sparformen. Detta torde vara det enklaste sättet att inom pensionssparandet åstadkomma en okomplicerad och rationell förvaltning av  sparande i enskilda värdepapper.

En särskild fråga vid sidan av placeringsreglema gäller humvida värdepapperen måste förvärvas på marknaden eller på annat sätt kan lyftas in i den enskildes värdepappersdepå, t.ex. från tidigare iimehav. Med hänsyn dels till pensionssparandets allmänna karaktär av omfördel­ning av inkomst över tiden, dels till skattemässiga komplikationer anser jag att sparandet skall ske genom att pengar betalas in på pensionsspar­kontot. Någon rätt att skjuta till egna värdepapper bör således inte finnas. Däremot torde det inte alltid vara nödvändigt att göra transaktionema över en börs. Jag ser således inte något hinder mot ett förfarande som innebär att en sparare först sätter in pengar på sitt pensionssparkonto och därefter via exempelvis pensionssparinstitutet förvärvar aktier som han redan äger. Det måste dock i det fallet gälla att försäljningen av aktie­posten till institutet och förvärvet därifrån till pensionssparandet skall ske till marknadsmässigt pris.

Den möjlighet som nu föreslås att spara i enskilda värdepapper inom det individuella pensionssparandet reser frågan huravida motsvarande sparande bör införas även inom det fondanknutna försäkringssparandet. Motivet härför skulle i huvudsak vara likformiga konkurrensvillkor. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå någon utvidgning av fondförsäk­ringens placeringsramar. Fondförsäkringen är en intemationellt vederta­gen försäkringsform med placeringsregler i god överensstämmelse med dem som gäller i Sverige. Ändringar i dessa avseenden bör därför ske med försiktighet. De organisatoriska och institutionella lösningar som lagstiftningen numera medger på det finansiella området torde delvis kunna uppväga de konkurrensskillnader som kan uppstå. Beroende på den framtida utvecklingen av marknaden för pensionssparande vill jag emellertid inte ställa mig avvisande till att denna fråga på nytt tas under övervägande vid ett senare tillfälle.

108


 


3.5  Pensionssparavtalet


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Ett pensionssparavtal skall vara skriftligt. I avtalet skall anges spartidens längd samt när utbetalningama skall börja och det antal år de skall pågå. Avtalet skall även innehålla full­makt för pensionssparinstitutet att förfoga över tillgångar på pensionssparkonto för betalning av avkastningsskatt. Villkor som inte tagits in i avtalet är utan verkan mot kontoinnehavaren.

I lagen om individuellt pensionssparande tas in en hänvisning till ytterligare villkor som enligt kommunalskattelagens bestämmelser skall tas in i ett pensionssparavtal. Dessa regler innebär bl.a. för­bud mot överlåtelse av pensionssparavtal.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås som obligatoriska uppgifter endast tidpunkten då utbetalningama skall börja och den tid under vilken dessa skall pågå. Beträffande avtalets innehåll i fråga om institutets förfoganderätt över tillgångar på pensionssparkontot finns en hänvisning till lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran eller kommenterar det inte. Finansinspektionen anser att pensionssparavtalet bör innehålla regler om hur pensionsbeloppen skall bestämmas samt att det bör föreskrivas att spararen innan ett pensions­sparavtal sluts skall få information om villkoren och de ekonomiska konsekvensema, att sådan information särskilt skall framhållas i avtalet och att också avtalsvillkor som skriftligen meddelats spararen innan han fått del av det slutliga avtalet skall vara gällande mot honom. Också Riksskatteverket framhåller vikten av att spararen får information om att han står den finansiella risken i sparandet. Sveriges Försäkringsförbund framför att det av bestämmelsema om pensionssparavtal bör framgå att villkoren får ändras inom den ram som lagstiftningen medger samt att det för rättsverkan skall vara tillräckligt med en hänvisning till allmänna villkor. Förbundet efterlyser också förtydliganden i fråga om vilka uppgifter som skall vara obligatoriska; dit bör höra tidpunkten då utbetalningama tidigast får börja, spartidens längd och sparandets nivå. Enligt förbundet bör det slutligen framhållas att Finansinspektionens tillståndsprövning skall omfatta en granskning med avseende på kraven på information till spararen.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare angett föreslås spararen kunna utnyttja de tre sparformema och fördela sparandet mellan dem efter eget önskemål. Därvid skall ett eller flera pensionssparavtal upprättas med ett eller flera pensionssparinstitut.

Pensionssparavtalet mellan spararen och institutet måste innehålla ett antal obligatoriska uppgifter. Till dessa hör enligt promemorians förslag tidpunkt för första utbetalning samt antal utbetalningsår. Jag anser med


109


 


beaktande av vad remissinstansema framfört att till sådana villkor bör    Prop. 1992:93/187

höra även spartidens längd. Denna uppgift är bl.a. av betydelse för

frågan om utmätning i visst fall får ske. Någon obligatorisk reglering av

sparbeloppens storlek finner jag däremot inte skäl för, även om det är

naturligt att en sådan uppgift kommer att ingå. Avtalet bör i dessa

avseenden kunna ändras inom den ram som lagstiftningen medger.

Av vikt är också att avtalet innehåller uppgifter om de spärregler och skatteregler som gäller för pensionssparandet. Härigenom delges med säkerhet spararen dessa olika villkor på samma sätt som gäller för P-försäkring. Jag anser det i detta avseende inte vara tillräckligt med endast en hänvisning till allmänna villkor utan de regler som skall gälla för sparandet bör tas in i avtalet antingen direkt eller genom att standard­villkor fogas till avtalet som en bilaga.

Övriga faktorer av intresse för partema såsom storiek på inbetal­ningarna (periodvisa eller engångsbetalningar), val av sparformer, inbetalningssätt, avgifter m.m. bör också lämpligen regleras i samband med att ett avtal ingås om pensionssparande. Inget hindrar dock att inbetalningsreglema görs mycket flexibla så att spararen ges möjlighet att sätta in medel när det passar honom.

Lagrådet har i sitt yttrande påtalat det lagtekniskt otillfredställande att splittra civilrättsliga bestämmelser och placera en del av dem i skatte­författningar. Enligt Lagrådets mening bör det därför övervägas om inte i varje fall det tämligen kortfattade villkor som föreslås i lagen om avkastningskatt på pensionsmedel i stället borde tas in i lagen om individuellt pensionssparande. Jag delar Lagrådets allmänna uppfattning. Motsvarande uppdelning av bestämmelsema föreligger emellertid redan i fråga om P-försäkring. Med tanke på att de två systemen är avsedda att så långt möjligt vara jämförbara i materiellt avseende ligger det enligt min mening ett värde i att de även lagtekniskt utformas på samma sätt. Jag anser därför att den föreslagna uppdelningen av bestämmelsema i huvudsak bör bibehållas. I enlighet med vad Lagrådet förordat anser jag det dock lämpligt att ersätta den tidigare föreslagna hänvisningen till en bestämmelse i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel med en uttrycklig bestämmelse i lagen om individuellt pensionssparande.

Det får antas att de olika pensionssparinstituten kommer att utforma standardavtal för det individuella pensionssparandet. Utöver de enligt lagen obligatoriska uppgiftema bör dessa kunna innehålla villkor som varje institut i olika avseenden bedömer lämpliga med hänsyn till den egna verksamheten och sina administrativa ratiner.

Jag har nyss i anslutning till behandlingen av reglema om tillstånds­plikt och tillståndskrav angett att stränga krav bör ställas på instituten vad gäller kravet på information om vad sparandet innebär såväl i fråga om finansiella risker som beträffande skillnadema gentemot t.ex försäkring. Jag delar således i allt väsentligt de uppfattningar som framförts av remissinstanssema i detta avseende. Som jag tidigare anfört bör det an­komma på Finansinspektionen att i sin tillstånds- och tillsynsverksamhet ta ställning till den närmare utformningen av informationskravet.

110


 


Reglema om överlåtelseförbud m.m. återkommer jag till i samband med behandlingen av spararens förfoganden (avsnitt 3.9.2).

3.6 Pensionssparmedlens förvaltning


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Pensionssparinstitutet skall inom ramen för de tillåtna sparformema placera sparmedlen på det sätt kontoinnehavaren från tid till annan bestämmer.

För varje pensionssparavtal skall föras ett pensionssparkonto. På kontot skall samtliga transaktioner antecknas. Kontot skall vid varje tid utvisa vilka tillgångar som är hänförliga till kontot.

Pensionssparmedel som inte placeras som inlåning i pensionsspar­institutet skall hållas avskilda från institutets tillgångar.

Institutet får avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto i den mån detta är nödvändigt för täckande av skatter och avgifter eller om det annars följer av lag eller annan författning.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås regler om att pensions­sparinstitutet i vissa fall skall samråda med spararen i fråga om förvärv och avyttringar av värdepapper. Vidare skall värdepappersbolag tillåtas att i viss utsträckning ta emot medel på konto. I övrigt överensstämmer promemorians förslag i allt väsentligt med mitt förslag.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det så långt det är möjligt skall ställas krav på förvaltarregistrering. Finansinspektionen framför att andra pensionssparinstitut än banker inte bör tillåtas att öppna kundkonton inom ramen för det individuella pensionssparandet och att i stället kundernas medel omedelbart skall avskiljas. Inspektionen pekar också på att det vid placeringar i utlandet måste garanteras att uppgifter om sparande och avkastning lämnas och att spararen själv inte kan disponera över tillgångama. Sveriges Försäkringsförbund är av samma uppfattning och ifrågasätter om inte pensionssparinstitutet bör stå som ägare vid placeringar i utländska värdepappersfonder. Fondbolagens Förening påpekar att en möjlighet att förvaltarregistrera fondandelar, vilket föreningen är positiv till, kräver ändring i lagen om värdepappersfonder. Samma påpekande görs av Sparbankemas Bank, som vidare instämmer med Svenska Bankföreningens uppfattning att reglema om samråd med spararen vid vissa placeringar och avyttringar bör vara dispositiva och att ansvaret i första hand bör ligga på spararen. De två sistnämnda remissinstansema anser också att det bör klargöras att ett institut får föra fiera pensionssparkonton för samme sparare om denne har flera pensionssparavtal med institutet. Även Sveriges Försäkrings­förbund önskar ett klarläggande på denna punkt. Svenska Fondhandlare­föreningen anser att värdepappersbolag inom det individuella pensions­sparandet skall få använda kundkonton utan andra inskränkningar än vad som annars gäller för värdepappersrörelse.


111


 


Skälen för mitt förslag: Reglema om kontoinnehavarens placerings- Prop. 1992:93/187 frihet är uttryck för en grandtanke inom det individuella pensions­sparandet. Kontoinnehavaren skall således inom lagens gränser för tillåtna sparformer själv kunna välja hur hans medel skall placeras och fördelas mellan sparformema. Han skall också när som helst kunna göra omplaceringar.

Pensionssparkontot är det sammanhållande konto där kontoinnehavarens samtliga transaktioner och tillgångar skall antecknas. Det skall föras ett konto för varje pensionssparavtal. Om en sparare har flera avtal med samma institut skall således föras motsvarande antal pensionssparkonton. Detta har förtydligats genom en omformulering av lagtexten i förhållande till promemorians förslag. Det är av stor vikt att kontot förs på ett noggrant sätt. Detta har jag också framhållit i anslutning till att jag behandlat vissa andra frågor, bl.a. tillståndskraven. Vad som har antecknats på kontot är av avgörande betydelse såväl för avkastnings­skatten som för t.ex. frågor om utmätning.

Enligt lagen om värdepappersrörelse kan värdepappersbolag ges till­stånd av Finansinspektionen att ta emot kunders medel på konto, dvs. utan skyldighet att avskilja dem, om detta underlättar rörelsen. I promemorian föreslås detsamma gälla även i fråga om pensionsspar­medel. I motiveringen anges dock att denna möjlighet bör användas restriktivt. Finansinspektionen har emellertid avstyrkt förslaget i denna del och framfört att kundemas medel inom det individuella pensions-sparandet i stället omedelbart bör avskiljas. Enligt min mening bör stor vikt läggas vid tillsynsmyndighetens uppfattning i denna fråga. Jag föreslår därför att det enda undantaget från skyldigheten att avskilja kundemas medel skall gälla medel som placeras som inlåning direkt i en bank som också är pensionssparinstitut i förhållande till kontoinne­havaren.

En fråga i anslutning härtill rör formerna för registrering m.m. av spararens innehav av värdepapper och andra tillgångar. Detta är av betydelse både vad gäller avskiljande av medel och för att förhindra att en kontoinnehavare disponerar över sparmedlen i strid med lagens bestämmelser. I fråga om aktier och vissa andra fondpapper bör som huvudregel gälla att dessa skall förvaltarregisteras i pensionssparinstitutets namn. På motsvarande sätt bör i fråga om inlåning sådana konton föras i pensionssparinstitutets namn med angivande av att det är fråga om kundmedel och alltså inte institutets egna tillgångar. Såvitt gäller värdepappersfonder är förvaltarregistering av fondandelar hos fondbolaget för närvarande inte möjlig. En framställning om ändringar i lagen om värdepappersfonder så att sådan registrering skall kunna ske har i oktober 1992 getts in till Finansdepartementet från bl.a. Fondbolagens Förening. Denna fråga kommer därför att tas upp i särskild ordning. Innan en möjlighet till förvaltarregistrering av fondandelar har öppnats får registrering ske i kontoinnehavarens namn med markering att andelama är hänförliga till ett pensionssparkonto och därmed i olika avseenden är underkastade reglema i lagen om individuellt pensionssparande. De principer jag nu redovisat bör i förekommande fall tillämpas även i fråga

112


 


om utländska placeringar. Det bör därvid i samtliga fall, enligt de regler som gäller i det aktuella landet, anges att medlen har särskild karaktär och inte får disponeras direkt av kontoinnehavaren. Hur frågor om avskiljande och hinder mot dispositioner direkt av kontoinnehavaren hanteras anser jag vara av central betydelse vid bedömning av om en pensionssparrörelse kan anses sund. Det bör därför ankomma på Finans­inspektionen att i sin tillstånds- och tillsynsverksamhet bevaka institutens ratiner i dessa avseenden. Därvid åligger det instituten att visa att ratinema även hos de organ eller företag som ansvarar för registrering av innehav m.m. beträffande de placeringar instituten erbjuder ger garantier för att lagens krav uppfylls.

Lagrådet har i sitt yttrande påtalat ett flertal problem i fråga om de föreslagna reglema om skyldighet för institutet att i vissa fall samråda med spararen vid förvärv och avyttringar av värdepapper. Lagrådet har, med hänvisning till att någon egentlig nackdel med att låta bestäm­melsema utgå inte synes föreligga, uttalat att de bör slopas. Jag ansluter mig till vad Lagrådet anfört i denna del. Lagrådet har vidare pekat på möjligheten att ersätta samrådsreglema med en bestämmelse om att institutet på begäran skall lämna pensionsspararen information i nu aktuella avseenden. Enligt min uppfattning torde dock detta i rimlig omfattning följa av institutets allmänna informations- och rådgivn­ingsansvar. Jag anser därför att en sådan särskild bestämmelse inte behövs.


Prop. 1992:93/187


 


3.7  Information till kontoinnehavaren

Mitt förslag: Kontoinnehavaren skall om inte annat har avtalats skriftligen underrättas om vidtagna omplaceringar och om kostnaden för dessa.

Pensionssparinstitutet skall årligen ge kontoiimehavaren en redo­visning av det ingående och utgående värdet av tillgångama på pensionssparkontot och av samtliga transaktioner som bokförts på kontot under året.

Om fondpapper har förvaltarregistrerats skall pensionssparinsti­tutet om inte annat har avtalats se till att kontoinnehavaren ändå får del av samma information som han annars skulle ha fått genom utgivarens försorg.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att det i fråga om förvärv eller avyttring av aktier bör vara tillräckligt med avräkningsnota och att beträffande fondandelar vanliga regler kan tillämpas. Sparbankernas Bank framhåller att informationen bör ges på ett så lite administrations- och kostnadskrävande sätt som möjligt och att informa-

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


113


tionskraven bör kunna tillgodoses genom de ratiner som redan tillämpas    Prop. 1992:93/187 i andra sammanhang.

Skälen för mitt förslag: I min redovisning av skälen för det indivi­duella pensionssparandet har jag framhållit att det är önskvärt dels att det långsiktiga hushållssparandet ökar och når ut till nya grapper av sparare, dels att konkurrensen om sådant sparande skärps. För att uppnå dessa mål är det enligt min mening av stor betydelse att informationsreglema för det nya sparandet utformas på ett sådant sätt att kontoinnehavaren garanteras full inblick i hur hans medel förvaltas.

Beträffande den löpande informationen anser jag att huvudregeln bör vara att kontoiimehavaren skriftligen skall underrättas om omplaceringar och om kostnaden för dessa. Detta skall i princip gälla för alla omplace­ringar och oberoende av om de skett på kontoinnehavarens initiativ eller som ett led i en förvaltning som institutet bedriver på kontoinnehavarens uppdrag. Jag anser det emellertid vara att driva informationskravet för långt att göra en sådan regel tvingande. För en del kontoinnehavare, kanske särskilt i de fall förvaltningen av medlen anförtrotts pensions­sparinstitutet, kan denna typ av löpande information vara ointressant. I sammanhanget bör också beaktas att informationsverksamheten medför kostnader som i sista hand kommer att belasta kontoinnehavama. Det bör inte minst därför finnas möjlighet för den som inte värdesätter sådan information att komma överens med institutet om inskränkningar i informationsplikten.

Jag vill med anledning av remissynpunktema också beröra i vilken form informationen skall lämnas. Bestämmelsen om institutens underrättelseskyldighet är utformad i första hand med tanke på enhetliga skriftliga underrättelser för alla typer av placeringar. Ett sådant system gör informationen mer lättillgänglig särskilt för den som inte tidigare har erfarenhet av placeringar i t.ex. aktier och andra värdepapper. Bestämmelsens utformning ger emellertid även i detta avseende partema möjlighet att avtala om avsteg från huvudregeln. Avtalsfriheten bör däremot inte utnyttjas för att genom standardmässiga avtal sänka informationsnivån på ett sådant sätt att syftet bakom lagens bestämmelser går förlorat.

Föreskriften om årlig redovisning av pensionssparkontot är till skillnad från regeln om löpande underrättelser tvingande. Jag anser att en årlig samlad redovisning av sparandet är av så grandläggande betydelse att avsteg härifrån inte bör få ske. Med tanke på att redovisningen skall lämnas endast en gång per år och att registreringar på pensions­sparkonton kan föratsättas ske i system för automatisk databehandling är också kostnadsaspekten mindre uttalad.

Pensionssparinstituten bör även svara för att kontoinnehavare vars aktier eller andra fondpapper är förvaltarregistrerade i institutets namn ändå får del av samma information som de annars skulle fått direkt genom utgivaren av värdepapperen. Jag tänker då i första hand på årsredovisningar och liknande, men det kan även röra sig om annan information. Liksom beträffande transaktionsuppgifter bör det i fråga om

114


denna typ av information vara möjligt för kontoinnehavaren att avstå från material som han inte har behov av eller saknar intresse för.

3.8  Flyttning av pensionssparavtalet


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Kontoinnehavaren skall ha rätt att flytta pensions­sparavtalet till ett annat pensionssparinstitut. Vid flyttning får institutet ta ut en skälig avgift.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att avgiften inte fick överstiga institutets direkta kostnader för flyttningen. I övrigt överenstämmer promemorians förslag i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan eriman. Riksskatteverket framhåller att det är viktigt att avgiftemas storlek inte hämmar möjligheten till flyttning. Samma ståndpunkt har även Sveriges Advokatsamfiind. Motsvarande uppfattning framförs också av Finansinspektionen, som föreslår att ett tak för avgiftemas storlek anges i lagen. Konkurrensverket anser å andra sidan att avgiftema inte alls bör regleras i lagen. SEB Försäkring vill att flyttningsmöjligheten skall utsträckas även till fondförsäkring och till det traditionella pensionsförsäkringssparandet.

Skälen för mitt förslag: Ett grandläggande motiv för det individuella pensionssparandet är att öka konkurrens och valfrihet avseende det långsiktigt bundna sparandet. Det ställer krav på ett öppet och flexibelt system som dels bör garantera att spararen kan flytta sitt sparande mellan tillgängliga sparformer, dels bör ge möjlighet för pensionssparinstitut med olika inriktning att verka på marknaden. Härigenom befrämjas en effektiv kapitalmarknad och skapas föratsättningar för att sparamas skiftande önskemål på bästa sätt tillgodoses.

I fondförsäkringssystemet har frågan om valfrihet lösts så att försäkringsbolagen upprättar ett försäkringskontrakt och i den egna rörelsen förvaltar försäkringspremiema. För sparpremiema agerar bolagen som mellanliggande institut och kanaliserar medlen till den eller de försäkringspremiefonder kunden önskar, såväl egna som andra fonder. Omplacering av sparade medel har spararen rätt till enligt lag. Av försäkringstekniska skäl tillåter dock inte systemet att försäkrings­kontraktet flyttas från det ursprangliga fondförsäkringsbolaget. Som jag tidigare redovisat är jag inte villig att nu göra några ändringar av de försäkringsmässiga reglema.

I det individuella pensionssparandet övertas fondförsäkringsbolagens roll av ett pensionssparinstitut som upprättar ett pensionssparavtal med spararen. En viktig skillnad är därvid att det individuella pensions­sparandet gmndas på ett pensionssparavtal utan det försäkringsinslag, som vid fondförsäkring binder försäkringskontraktet till det bolag som kontraktet upprättats med.


115


 


Det blir härigenom möjligt att lösa frågoma om valfrihet och flexibilitet    Prop. 1992:93/187 på ett delvis annorlunda sätt i det individuella pensionssparandet. Som jag tidigare redovisat bör, liksom är fallet vid fondförsäkring, flera olika pensionssparavtal få upprättas med samma eller olika institut.

Pensionssparinstitutet kan ge kunden möjlighet till omplacering mellan de sparformer som institutet erbjuder för pensionssparandet. Det bör inte finnas något som hindrar att sparinstitutet erbjuder kunden att placera medel även i sparformer som förvaltas av ett annat institut, under förat sättning att reglema för det individuella pensionssparandet upprätthålls.

Av olika skäl, såväl administrativa som marknadsmässiga, kan det dock vara mindre lämpligt att såsom är fallet i fondförsäkringssystemet i lag föreskriva att pensionssparinstituten måste kunna slussa sparandet vidare till alla de placeringar eller de förvaltare av sparmedlen spararen önskar. Många institut kommer att kunna klara av detta men vissa kan få svårt att uppfylla en sådan flexibilitet med tanke på att marknaden i olika avseenden nu blir bredare och mer mångsidig.

För att kunna garantera valfrihet och konkurrens även i det individuella pensionssparandet föreslås därför att kontoinnehavaren i stället ges rätt att flytta pensionssparavtalet till ett annat pensionssparinstitut.

En kontoinnehavare kan,således, om han av något skäl är missnöjd med sitt pensionssparinstitut, flytta sitt avtal till ett annat institut som erbjuder individuellt pensionssparande. Beroende på vilka sparformer det nya institutet erbjuder, får överflyttningen av tillgångama ske genom omregistrering till det nya institutet eller genom att sparandet realiseras och de likvida medlen placeras i det nya institutets sparformer. Det avtal som upprättas med med det nya institutet skall därvid anses som en direkt fortsättning på det tidigare avtalet med de ändringar som föranleds av flyttningen. I fråga om utmätning och återvinning i konkurs föreslås på Lagrådets inrådan en uttrycklig lagregel om kontinuitet vid flyttning. Bestämmelsen kommenteras i det följande (avsnitt 3.9.4). Som jag framhållit tidigare skall ändringar även i ett befintligt kontrakt alltid skall kunna ske under fömtsättning att ändringarna inte står i strid med bestämmelserna för det individuella pensionssparandet i KL.

För att uppnå reell valfrihet är det naturligtvis viktigt att avgifts-nivåema inte är så höga att flyttning hindras. Jag anser dock att det ger ett alltför stelt system att i lagen ange vissa högsta avgiftsbelopp. I stället föreslår jag i enlighet med vad Lagrådet förordat en regel om att avgiften skall vara skälig. Som Lagrådet anfört får det ankomma på Finans­inspektionen att i sitt tillsynsarbete vid behov ingripa mot för höga flyttningsavgifter. Skulle det trots detta senare visa sig att avgifts­sättningen blir sådan att att flyttningsmöjlighetema och därmed konkurrensen påverkas negativt är jag dock beredd att ompröva mitt ställningstagande i denna fråga.

116


3.9  Civilrättsliga frågor 3.9.1   Allmänna utgångspunkter


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: De civilrättsliga regler som föreslås gälla inom det individuella pensionssparandet utformas med nära anknytning till vad som i dessa avseenden gäller i fråga om livförsäkringar.

Promemorians förslag: Överenstämmer med mitt.

Remissinstanserna tillstyrker eller kommenterar inte förslaget. I några remissvar påtalas vissa skillnader i förhållande till de nu gällande reglema beträffande försäkringar.

Skälen för mitt förslag: Syftet med det nya individuella pensions­sparandet är att skapa ett altemativ till det traditionella försäkringssparande som sker för att ge en ålderspension för försäkrings­tagaren eller en efterlevandepension åt dennes nära anhöriga. Mot denna bakgrand är det naturligt att de civilrättsliga föratsättningama så långt som möjligt utformas efter mönster av vad som gäller för försäkrings-sparandet och då i första hand de kvalitativa villkor som gäller för det skattegynnade sparandet i P-försäkring. De regler som därvid i första hand berörs är bestämmelsema om förmånstagarförordnanden och de särskilda regler som gäller för försäkringar i fråga om bodelning m.m. och beträffande förhållandet till spararens borgenärer. Valet av lösningar på olika områden måste dock prövas var för sig. Det individuella pensionssparandet har i förhållande till försäkring en principiellt annorlunda uppbyggnad. Av denna anledning torde fullständig parallellitet mellan regelsystemen inte kunna uppnås. Enligt min uppfattning bör dock strävan vara att skillnadema i dessa avseenden blir så små att de inte annat än i undantagsfall verkar styrande vid val av sparform. De enskilda förslagen kommenteras i de följande avsnitten.

3.9.2  Spararens förfoganden

Mitt förslag: En pensionssparare får till förmån för sina efter­levande förfoga över sin rätt enligt pensionssparavtalet genom förmånstagarförordnande. Regler om detta, vilka i allt väsentligt överensstämmer med dem som gäller i fråga om P-försäkringar, tas in i lagen om individuellt pensionssparande.

Förfoganden som skett i strid med lagens bestämmelser eller med villkor som enligt kommunalskattelagen skall tas in i pensions­sparavtalet är ogiltiga.

Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran eller avstår från att kommentera det. I några av remissvaren


117


 


föreslås vissa förtydliganden och kompletteringar med avseende på Prop. 1992:93/187 detaljer. Folksam och Sveriges Försäkringsförbund önskar ett klar­läggande av i vilken utsträckning en förmånstagare kan förfoga över pensionssparkontot. Svenska Bankföreningen anser att förbudet mot överlåtelse av pensionssparavtal bör tas in i lagen om individuellt pensionssparande.

Skälen för mitt förslag: En betydelseftill del av den nya pensions­formen är de efterlevandes rättsliga ställning efter spararens död. Här är olika lösningar möjliga och detta oavsett om dödsfallet sker under sparandetiden eller sedan pension börjat utgå men tillgångar fortfarande finns kvar vid spararens död. Den viktigaste frågeställningen på detta område är om förmånstagarförordnanden skall tillåtas eller om de vid dödsfallet befintliga sparmedlen på vanligt sätt skall ingå i kvarlåten­skapen efter den avlidne.

1 promemorian har gjorts en jämförande granskning av det ekonomiska utfallet enligt de två altemativen. Granskningen av några tänkta typsituationer ger vid handen att altemativet med förmånstagar­förordnande i flertalet fall är det mest gynnsamma för de berörda individema. Enligt min bedömning är skillnadema i ekonomiskt utfall så pass stora att ett individuellt pensionssparande med kvarlåtenskaps-altemativet skulle riskera att inte bli tillräckligt attraktivt i förhållande till försäkringssparandet. Bestämmelsema om förmånstagarförordnanden reglerar på försäkringsområdet också i väsentliga delar vad som i detta avseende skall gälla familjerättsligt och i förhållande till borgenärer. Jag föreslår därför att det i lagen om individuellt pensionssparande tas in regler om förmånstagarförordnanden som i relevanta avseenden svarar mot vad som gäller för försäkring. Dessa finns intagna i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och innehåller bestämmelser om förmånstagarföror-dnandens form, innehåll, tolkning och verkan m.m.

På de mera centrala punktema innebär detta för det individuella pensionssparandet bl.a. att sparbeloppet inte kommer att ingå i spararens kvarlåtenskap, om förmånstagare har förordnats, dock att jämknings-möjligheter motsvarande vad som anges i 104 § försäkringsavtalslagen bör finnas.

Från försäkringsavtalslagen bör också föras över en motsvarighet till den nyligen införda bestämmelsen om förlust av rätt till ersättning från livförsäkring om någon genom brott uppsåtligen dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare.

Jag anser vidare att det bör vara möjligt att förena ett förmånstagar­förordnande med föreskrift att utfallande belopp skall vara mottagarens enskilda egendom. En sådan ordning har kommer från den 1 april 1993 att gälla i fråga om försäkring (prop. 1992/93:148, bet. 1992/93:LU23, rskr. 1992/93:169, SFS 1993:130). 1 anslutning härtill bör reglema i 7 kap. 2 § äktenskapsbalken om vad som utgör enskild egendom kompletteras med en föreskrift som svarar mot detta.

I fråga om en förmånstagares rätt att efter spararens eller en tidigare förmånstagares död förfoga över pensionssparkontot bör gälla att förmånstagaren kan göra omplaceringar och även flytta kontot till ett

118


 


annat institut enligt de vanliga reglema för detta. Detta bör gälla även om förordnandet innebär att rätten till utbetalningar skall övergå till någon annan i händelse av den förste förmånstagarens död. På gmnd av förord­nandets testamentariska karaktär bör förmånstagaren däremot inte kunna ändra avtalet i fråga om utbetalningamas storlek eller utbetalningstiden eller själv sätta in förmånstagare. Förhållandet kommer således att likna det som gäller beträffande testamentarisk sekundosuccession. Förmåns­tagaren bör heller inte själv få göra inbetalningar till pensionssparkontot.

Beträffande förmånstagarförordnanden bör i övrigt kunna tillämpas väsentligen samma regler som i praxis har utvecklats på försäkringssidan. Det bör således t.ex. vara möjligt för en förmånstagare att avstå från sin rätt helt eller delvis. Jag kan inte heller se något hinder mot delade förordnanden. Detta gäller såväl att förordnandet delas mellan olika personer som att förordnandet omfattar endast en viss andel av till­gångama. I fråga om de enskilda reglema om förmånstagarförordnande och verkningar härav hänvisas till specialmotiveringen.

Det skattegynnade försäkringssparandet innefattar regler som i princip förbjuder överiåtelse av en P-försäkring och som förbjuder belåning och pantsättning av försäkringen. Motsvarande regler bör gälla också för det individuella pensionssparandet. Bestämmelsema bör, även om de närmast är civilrättsliga till sin karaktär, enligt min mening lämpligen tas in i de kvalitativa regler i KL som avgränsar den nya sparformen. Jag har tidi­gare (avsnitt 3.1) med anledning av vad Lagrådet anfört i denna del redovisat skälen för den av mig förordade lösningen.

Till reglema i KL bör anknyta en bestämmelse i lagen om individuellt pensionssparande om att ett förfogande över den rätt som följer av ett pensionssparavtal är ogiltigt om det sker i strid med de villkor för sparandet som gäller enligt KL. På detta sätt blir regleringen kongraent med den som gäller för försäkringssparandet.


Prop. 1992:93/187


 


3.9.3  Bodelning m.m.

Mitt förslag: Rätt till pension som tillkommer en make på grand av ett pensionssparavtal skall undantas från bodelning. En sådan pensionsrätt skall dock på samma sätt som vid försäkring, helt eller delvis ingå i bodelning om det skulle vara oskäligt att undanta den.

Makar skall ha möjlighet att avtala att en pensionsrätt som annars skulle ha varit undantagen skall ingå i bodelning.

Om en make har använt sitt giftorättsgods för att öka värdet på sitt pensionssparkonto eller för att förvärva rätt enligt pensions­sparavtal skall i vissa fall andelsberäkningen ske som om åtgärden inte vidtagits.

Promemorians förslag skiljer sig från mitt förslag i fråga om bodel­ning i normalfallet. I promemorian föreslås att rätt till pension skall undantas om förmånstagare förordnats och bodelningen sker i spararens


119


 


livstid, eller om förmånstagare finns och rätt till utbetalning enligt    Prop. 1992:93/187 pensionssparavtalet föreligger vid bodelningen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget eller länrnar det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge framför att, till skillnad mot vad som gäller i fråga om försäkring, värdet av såväl efterlevandeskyddet som ålders- och invaliditetsskyddet synes komma att ingå i en bodelning om förmåns­tagare insatts och bodelningen sker i spararens livstid, och att full parallellitet därför inte föreligger i detta avseende. Samma förhållande uppmärksammas av SEB Försäkring och Svenska Bankföreningen som påtalar att rätt till pension i det individuella pensionssparandet som huvudregel kommer att ingå i bodelning, medan privata P-försäkringar i flertalet fall inte gör det. Vidare anges som en nackdel att sparande med förmånstagarförordnande kan komma att ingå i bodelning vid spararens makes dödsfall, s.k. fel dödsfall. Det föreslås därför att rätt till pension enligt lagen om individuellt pensionssparande som huvudregel bör undan­tas från bodelning. Försäkringsförbundet anser att man i stället för den föreslagna lösningen bör överväga en utformning grandad på en försäk­ringsteknisk beräkning av den andel som kan anses utgöra ålderspension. Härför skulle krävas antaganden om den framtida kapitalavkastningen och dödligheten. Förbundet pekar också, liksom Folksam, på att en sparare inför en förestående äktenskapsskillnad får möjlighet att undandra pensionsrätten från bodelning genom att återkalla förmånstagar­förordnandet.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare angett bör en strävan vara att vid utformningen av bestämmelsema för det individuella pensions­sparandet så nära som möjligt anknyta till reglema för försäkrings­sparande. Detta gäller även beträffande bodelning och vissa andra frågor i anslutning härtill.

Regler om vad som skall ingå i bodelning återfinns i 10 kap. äkten­skapsbalken. I 3 § första stycket anges att rättigheter som inte kan överlåtas eller annars är av personlig art inte skall ingå i bodelning om detta skulle strida mot vad som gäller för rättighet. Enligt 3 § andra stycket skall, även om det inte följer av första stycket, rätt till pension på grand av en P-försäkring som någon av makama äger inte ingå i bodelning om försäkringen gäller rätt till ålders- eller invalidpension, eller efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid bodelningen. Paragrafens tredje stycke innehåller en jämkningsregel som anger att en pensionsrätt enligt andra stycket helt eller delvis skall ingå i bodelning om det med hänsyn till äktenskapets längd, makamas ekonomiska förhållanden och omständighetema i övrigt skulle vara oskäligt att undanta den.

Reglema innebär, med bortseende från jämkningssituationen, att en P-försäkring kommer att ingå i bodelning då försäkringen helt eller delvis gäller efterlevandepension och bodelning sker i anledning av äktenskaps­skillnad. Avser försäkringen ålders- eller invalidpension skall den undantas från bodelning, oavsett om denna sker i samband med äktenskapsskillnad eller efter ena makens död. Sker bodelning i anledning

120


 


av försäkringstagarens död kommer inte heller efterlevandepension efter Prop. 1992:93/187 denne att dras in i bodelningen, eftersom rätt till utbetalning av pensionen då föreligger. En efterlevandepension föratsätter för övrigt att en förmånstagare är insatt. Om så är fallet följer redan enligt 104 § försäk­ringsavtalslagen att försäkringsbelopp som utfaller efter försäkrings­tagarens död inte ingår i dennes kvarlåtenskap. Däremot kommer en rätt till efterlevandepension som den ena maken tillskiftats vid bodelning i ett tidigare äktenskap att ingå i bodelningen om försäkringsfallet, dvs. den tidigare makens död, då inte inträffat. I det fallet föreligger ju inte rätt till utbetalning av pensionen. Det senast sagda gäller dock inte om maken endast insatts som förmånstagare till den tidigare makens försäkring, eftersom förmånstagaren enligt 109 § försäkringsavtalslagen inte under försäkringstagarens livstid får förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt. I den situationen skall rätten enligt förmånstagarförordnandet undantas från bodelning enligt 3 § första stycket.

De regler som föreslås i promemorian bygger på att ålderspension enligt försäkring bör jämställas med ett individuellt pensionssparande där förmånstagare inte förordnats. Vid bodelning i spararens livstid, dvs. vid äktenskapsskillnad eller vid spararens makes död, skall således rätten till sparmedlen enligt pensionssparavtalet undantas om förmånstagare inte förordnats. Saknas förmånstagare och spararen avlider blir sparmedlen en tillgång i dödsboet. Om förmånstagare däremot förordnats skall sparandet enligt promemorians förslag jämföras med efterlevandepension i försäkringsfallet. Detta innebär att rätten till sparmedlen då undantas från bodelning bara i det fallet att rätt till utbetalning enligt sparavtalet finns vid bodelningen, dvs. endast om spararen avlidit.

Som påpekats i remissyttrandena medför promemorians förslag i fråga om reglema för det individuella pensionssparandet i vissa avseenden inte oväsentliga skillnader i förhållande till vad som gäller för försäkring. Om förmånstagare har förordnats, vilket kan antas bli det normala, kommer rätten till pension enligt ett pensionssparavtal i sin helhet alltid att ingå i bodelning vid äktenskapsskillnad. Av min tidigare redovisning framgår att detta skiljer sig från vad som gäller för P-försäkring, där pensions­rätten skall ingå endast om eller i den mån den avser efterlevande­pension. Huravida så är fallet resp. storleken av denna bestäms av de försäkringstekniska reservema för de två typema av pension. Denna fördelning kan givetvis variera mellan olika försäkringar. Enligt vad som påpekats i remissomgången torde dock i flertalet fall försäkringar till övervägande del avse ålderspension och därigenom stå utanför bodelning.

Jag finner det otillfredställande med en ordning som iimebär att resultatet av en bodelning i normalfallet kommer att skilja sig på detta sätt mellan de två pensionsformema. En annan utformning bör därför övervägas. Försäkringsförbundet har därvid anvisat en lösning som innebär en försäkringstekniskt grandad beräkning av den andel av sparmedlen som kan anses som ålders- resp efterlevandepension. En sådan beräkning skulle därvid bygga på antaganden om dödlighet och framtida kapitalavkastning. Härigenom skulle kunna uppnås en i princip

121


 


fullständig överensstämmelse med regleringen för P-försäkringar. Detta    Prop. 1992:93/187 är emellertid en metod som framstår som främmande i ett system som är helt utan försäkringsinslag. Sparandet skall också administreras av institut som saknar kompetens på detta område.

Jag föreslår i stället att rätt till pension som tillkommer en make på grand av pensionssparavtal skall undantas från bodelning. Detta skall gälla oavsett om förmånstagare förordnats eller inte. Resultatet av detta blir vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad att hela pensionsrätten blir att behandla som ålders- eller invalidpension enligt försäkring. I 10 kap. 3 § äktenskapsbalken bör således som ett nytt tredje stycke tas in en bestämmelse i enlighet med vad som nu sagts. Den nu valda lösningen kommer i en del fall att innebära att rätt till pension enligt pensionssparandet undantas från bodelning i större utsträckning än vid försäkring. I de fall detta skulle medföra resultat som framstår som oskäliga bör jämkning kunna ske med tillämpning av regeln i 3 § sista stycket. Jag föreslår därför att där tas in en hänvisning så att det framgår att den jämkningsregeln också skall gälla för det individuella pensions­sparandet.

I 10 kap 4 § äktenskapsbalken finns en regel som ger makar möjlighet komma överens om att viss enskild egendom skall ingå i bodelning och att denna därvid skall anses utgöra giftorättsgods. Detsamma gäller rätt till pension enligt P-försäkring. Vid införande av det individuella pensionssparandet bör samma möjlighet införas beträffande rätt till pension på grand av pensionssparavtal.

Vidare bör den i 10 kap. 5 § äktenskapsbalken intagna erinran om bestämmelsema om förmånstagare i försäkringsavtalslagen kompletteras med en hänvisning till motsvarande regler i lagen om individuellt pensionssparande.

Enligt en vederlagsregel i 11 kap. 4 § äktenskapsbalken skall, om en make använt sitt giftorättsgods för ökning av värdet av egen P-försäkring eller för förvärv av förmån på grand av sådan försäkring, beräkningen av makamas andel i boet i vissa fall ske som om åtgärden inte vidtagits. Motsvarande regler bör gälla även om en make använt sitt giftorättsgods för inbetalningar enligt ett pensionssparavtal.

122


 


3.9.4  Förhållandet till spararens borgenärer


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas endast om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om något år inbetalats ett sparbelopp som är mer än dubbelt så stort som genom­snittet av de årliga inbetalningar som skett under spartiden.

Om tillgångar på ett pensionssparkonto får utmätas och det finns ett återkalleligt förmånstagarförordnande har spararens borgenärer efter dennes död samma rätt till medlen som om de tillagts förmåns­tagaren genom testamente.

Om pensionsspararen försätts i konkurs inom tio år från det att pensionssparavtalet ingicks, och har han under de senaste tre åren före konkursansökan till ett pensionssparkonto vars tillgångar inte får utmätas inbetalat belopp som inte stod i skäligt förhållande till hans villkor då betalningama skedde, får konkursboet hos pensionsspar­institutet utkräva vad som erlagts för mycket i den mån tillgångar­na på kontot räcker för det.

Vid tillämpning av de angivna bestämmelsema skall, om byte av pensionssparinstitut skett, överföring av tillgångar på ett pensions­sparkonto till ett nytt konto inte anses som en inbetalning. Pröv­ningen såvitt gäller tidpunkten för pensionssparavtalets ingående och spartiden skall ske utifrån det ursprangliga avtalet.

Promemorians förslag: Utmätning skall få ske endast om spartiden enligt avtalet är kortare än tio år och något år inbetalats sparbelopp som uppgått till mer än en femtedel av vad som skulle erlagts om betal­ningama lika fördelats på tio år och endast i den mån inbetalningama överstigit belopp för vilka avdrag medgetts vid taxering. I promemorian saknades förslag om kontinuitet vid byte av pensionssparinstitut. Promemorians förslag överensstämmer i övrigt med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte för­slaget. Riksskatteverket anser att reglema i detta avseende bör samordnas med dem som kommer att föreslås i en kommande personförsäkringslag. Verket anser vidare att om utbetalningar från ett pensionssparkonto inte kan anses utgöra pension i löneexekutivt hänseende en bestämmelse av denna innebörd bör införas. Sveriges Försäkringsförbund anför att det gmndläggande utmätningsskyddet inte kan konstraeras på det sätt som föreslås i promemorian, eftersom detta bygger på att pensionsförmånema redan från början kan bestämmas till vissa belopp och att "tioårspremie" på denna grand kan beräknas försäkringstekniskt. Förbundet pekar vidare på möjligheten att undandra medel genom att ingå ett tioårsavtal med höga sparbelopp, inbetala första årets sparbelopp och därefter avbryta sparandet. Slutligen anges att det är oklart hur utmätningsreglema skall tillämpas om pensionssparkontot har flyttats. Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att något skydd mot utmätning för belopp under den skattemässiga avdragsramen  inte  föreligger beträffande  P-försäkring.


123


 


Detta  förhållande  uppmärksammas   också  av   de  övriga  refererade    Prop. 1992:93/187

remissinstansema samt av SEB Försäkring och Svenska Bankföreningen,

vilka också avstyrker förslaget i denna del med hänvisning dels till

olikhet gentemot försäkringssparandet, dels till tillämpningssvårigheter.

Svenska   Liyförsäkringsbolags   Aktuarienämnd   vill   i   stället   införa

motsvarande utmätningsskydd även beträffande P-försäkring.

Skälen för mitt förslag: De civilrättsliga reglema på försäkrings­området innebär att bestämmelsema om förmånstagarförordnande föratom sin familjerättsliga anknytning också i olika avseenden har samband med förhållandet till spararens borgenärer. Jag förordar därför att det, i överensstämmelse med den familjerättsliga reglering som föreslås, tas in bestämmelser i lagen om individuellt pensionssparande som ger i huvud­sak jämförbara konsekvenser även i utsökningsrättsligt hänseende.

Vad gäller möjligheten att under spararens livstid utmäta rätten till pension bygger regleringen på försäkringssidan på att utmätningsskydd skall föreligga om sparandet är långsiktigt och sker med en viss regel­bundenhet. Motsvarande anser jag bör gälla även för det individuella pensionssparandet. I promemorians förslag har också bestämmelsen om utmätningsskydd utformats med 116 § försäkringsavtalslagen som direkt förebild. Som påtalats i remissomgången torde med hänsyn till de två systemens olika grand denna lösning passa mindre väl i det individuella pensionssparandet. Jag föreslår därför en något annorlunda utformning som emellertid i materiellt hänseende får väsentligen samma innehåll. Enligt mitt förslag skall således tillgångar på ett pensionssparkonto få utmätas om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om något år inbetalats belopp som är mer än dubbelt så stort som genomsnittet av inbetalningama under spartiden. Den regel som på försäkringssidan finns om "tioårspremie" ersätts således med en beräkning som baserats på de inbetalningar som faktiskt skett.

Lagrådet har anfört att avgränsningen av utmätningsskyddet kan med­föra tillämpningssvårigheter. Bl.a. har pekats på att personer med ojämna inkomster, t.ex. konstnärer, måste göra noggranna beräkningar av vilka högsta belopp som kan betala in under ett gynnsamt inkomstår utan att utmätningsskyddet äventyras och vidare på att det är oklart vilken inverkan som ett eller flera uppehåll i sparandet medför. Som jag tidigare anfört bygger både reglema för försäkring och de som jag föreslår för det individuella pensionssparandet på att en föratsättning för utmätnings­skydd skall vara att sparandet är långsiktigt och sker med en viss regelbundenhet. Detta kan givetvis drabba personer vars möjligheter att avsätta medel för pensionssparande varierar kraftigt mellan olika år. Jag kan emellertid inte se någon metod för att med bibehållna principer för avgränsning av utmätningsfriheten utsträcka skyddet även till personer i denna situation. En pensionssparare som gör insättningar som varierar kraftigt beloppsmässigt eller gör uppehåll i sparandet kan därför liksom vid försäkring gå miste om sitt utmätningsskydd.

Den möjlighet till flyttning av pensionssparavtalet som jag föreslagit reser i detta sammanhang frågor som saknar motsvarighet för försäkring, där flyttning av försäkringar mellan olika bolag inte är tillåten. Jag anser

124


 


såvitt gäller prövning av om spartiden är tillräckligt lång för att ge skydd    Prop. 1992:93/187

för utmätning, att spararen vid flyttning av pensionssparavtalet självklart

bör få tillgodoräkna sig tiden enligt det ursprangliga avtalet. Sparare med

ett långsiktigt och regelbundet sparande skulle annars riskera att gå miste

om utmätningsskydd vid flyttningar som sker t.ex. för att ett annat

institut erbjuder en högre servicenivå eller lägre avgifter. Ett krav som

bör ställas är dock att det vid ingående av ett avtal med ett annat institut

på ett tydligt sätt markeras att det är fråga om flyttning och vad det

tidigare kontraktet innehåller i nu aktuella avseenden. Rent praktiskt

skulle detta t.ex. kunna ske genom att det ursprangliga avtalet fogas som

bilaga till det som träffas med det nya institutet och att i detta en

hänvisning görs.

Jag föreslår i enlighet med vad Lagrådet förordat en uttrycklig bestäm­melse om att kontinuitet vad gäller pensionssparavtalet skall gälla vid byte av pensionssparinstitut. Regeln innebär att överföring av tillgångar till ett nytt pensionssparkonto inte skall anses som en inbetalning och att prövningen såvitt gäller tidpunkten för avtalets ingående och spartiden . skall ske utifrån det ursprangliga avtalet.

Promemorians förslag innehöll också en regel som begränsade utmät­ningsmöjligheten till belopp som översteg den skattemässiga avdrags­ramen. Regeln saknar motsvarighet beträffande försäkringar. Detta har påtalats av flera remissinstanser som också avstyrkt införandet av en sådan regel. Jag anser visserligen att det är en tilltalande lösning att knyta skyddet mot utmätning till de belopp som genom skattelag­stiftningen ges en förmånlig behandling. De tillämpningssvårigheter remissinstansema pekat på är dock betydande. Jag vill av denna anledning inte föreslå någon sådan regel.

Även med den lösning jag nu föreslår kvarstår en viss möjlighet till undandragande av belopp från utmätning genom att teckna ett sparavtal och första året göra en stor inbetalning. Vid bedömandet av konsekven­serna av detta bör emellertid beaktas att P-försäkringar i praktiken nästan aldrig blir föremål för utmätning. Detta har också påpekats av Riks­skatteverket. Jag vill även peka på att inbetalade belopp i normalfallet kommer att bindas för lång tid och att inbetalningar som överstiger avdragsramen kommer att inkomstbeskattas när beloppen betalas ut, utan någon motsvarande reduktion vid det tillfälle inbetalningen sker. Dessa faktorer torde i vart fall i viss utsträckning verka avhållande för den som vill undgå utmätning. Även de regler för konkursfallet som jag föreslår skall gälla bör verka i samma riktning.

Vid spararens död skall borgenärema under vissa föratsättningar, mot­svarande vad som gäller enligt 116 § andra stycket försäkringsavtals­lagen, kunna göra sina anspråk gällande.

Karaktären på det individuella pensionssparandet är sådan att en åter­vinningsmöjlighet motsvarande vad som i konkursfall föreskrivs i 117 § försäkringsavtalslagen också bör gälla. Vad gäller förhållandet till borgenärema kommer detta att svara mot vad som gäller på försäkrings­området.

125


 


En särskild fråga är om 5 kap. 8 § utsökningsbalken bör vara tillämplig på pension i den nya formen. I nämnda lagram sägs att rätt till pension eller livränta inte får utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Det ges ingen definition av begreppet pension. Av förar­betena till balken framgår emellertid att om en periodisk förmån från början är bestämd att utgå visst antal år utan att på något sätt vara knuten till rättighetshavarens livstid, så kan den inte ses som livränta eller pension. Mot denna bakgrand synes det vara svårt att komma till annan slutsats än att rätten till pension, oavsett beteckningen, enligt det nya sparsystemet inte kommer att omfattas av bestämmelsen. Enligt min mening föreligger inte tillräckliga starka skäl för att genom en särskild bestämmelse ändra denna princip.


Prop. 1992:93/187


 


3.10 Avveckling av pensionssparrörelse

Mitt förslag: Om ett instituts tillstånd att bedriva pensions­sparrörelse upphör att gälla, eller om institutet trätt i likvidation eller försatts i konkurs, skall rörelsen avvecklas.

För avveckling i annat fall erfordras Finansinspektionens tillstånd. Sådant tillstånd får ges om avvecklingen kan ske utan att kontoinne-havamas ställning försänaras eller om det finns särskilda skäl. Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för hur avvecklingen skall ske.

I lagen tas in bestämmelser om förfarandet vid avveckling. Dessa innebär i huvudsak att beståndet av pensionssparavtal om möjligt skall överiåtas till ett annat institut. Kvarstår ett pensionssparavtal efter avslutade avvecklingsåtgärder upphör avtalet att gälla.

Promemorians förslag: Överenstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstansema lämnar förslaget utan erinran. Finansinspektionen önskar ett förtydligande av vad som skall gälla om ett pensionssparavtal ligger kvar hos ett pensionssparinstitut efter avslutade avvecklingsåtgärder. Kammarrätten i Stockholm anser att det i anslutning till bestämmelsen om att spararen efter avslutade avvecklingsåtgärder i vissa fall får förfoga över pensionsparmedlen bör tas in en erinran om att medlen i dessa fall skall avskattas.

Skälen för mitt förslag: Som jag i det föregående redovisat i fråga om tillståndsplikt för pensionssparrörelse (avsnitt 3.2) skall vid fillstånds-prövningen läggas vikt vid institutens långsiktiga tillförlitlighet och stabilitet. Instituten kommer också att stå under löpande tillsyn av Finans­inspektionen. Det kan trots detta inte helt uteslutas att ett pensions­sparinstitut försätts i konkurs eller tvingas träda i likvidation. Rörelsen kan då inte fortsätta. Detsamma gäller i det fallet att Finansinspektionen återkallar   ett   instituts   tillstånd   till   pensionssparrörelse   eller   till


126


 


värdepappersrörelse överhuvudtaget. I de nu nämnda fallen måste gälla    Prop. 1992:93/187 ett krav på obligatorisk avveckling.

Det kan emellertid tänkas att ett pensionssparinstitut även utan att något av de tidigare nämnda förhållandena är för handen önskar avveckla pensionssparrörelsen. Detta kan givetvis betingas av många olika skäl. Näraliggande exempel är kanske att pensionssparrörelsen bedöms vara långsiktigt olönsam eller att företagets verksamhetsinriktning skall ändras. Det skulle möjligen kunna göras gällande att en pensionssparrörelse av hänsyn till kontoinnehavama överhuvudtaget inte skulle få avvecklas av sådana skäl. Detta är emellertid ett orealistiskt krav. Det torde inte heller i praktiken finnas möjlighet att tvinga ett företag att fortsätta en rörelse det inte längre önskar bedriva. Företaget kan t.ex. genom att sätta sina avgifter tillräckligt högt eller genom andra förfaranden göra sig av med sina kunder, framkalla en återkallelse av tillståndet eller helt enkelt träda i likvidation. Sådana förfaranden får anses vara till skada för såväl kontoinnehavama som för de berörda företagen. Det bör därför vara möjligt för ett insthut att upphöra med en pensionssparrörelse företaget inte längre önskar bedriva. Å andra sidan talar hänsynen till kontoinne­havama för att en rörelse av detta slag inte skall få läggas ned på ett godtyckligt sätt. Enligt min mening bör en lämplig avvägning mellan dessa intressen vara att det för frivillig avveckling skall fordras tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd bör därvid kunna ges om avvecklingen bedöms kunna ske utan att kontoiimehavamas ställning försämras eller om det annars finns särskilda skäl som talar för att en avveckling bör tillåtas. Genom tillståndsförfarandet ges instituten också incitament att själva skapa föratsättningar för en avveckling i god ordning som inte medför nackdelar för kontoinnehavama.

Vad gäller den faktiska avvecklingen bör denna bygga på den princip om kontoinnehavarens rätt att flytta pensionssparavtalet som i övrigt gäller inom det individuella pensionssparandet. Kontoinnehavama bör således underrättas om avvecklingen och uppmanas att inom en viss tid flytta sina pensionssparavtal till ett annat institut som de själva väljer. Det kan emellertid inte antas att samtliga kontoinnehavare kommer att utnyttja denna möjlighet. De pensionssparavtal som då kan komma att återstå bör då genom institutets, eller den som annars är ansvarig för avvecklingen, försorg så långt möjligt överlåtas till ett eller flera andra institut. För att överlåtelsen skall kunna ske utan att beståndet av pensionssparavtal fortlöpande förändras bör kontoinnehavama efter utgången av den frist de getts inte tillåtas att själva flytta pensions­sparavtalen till andra institut. Sedan överlåtelse av beståndet väl skett skall dock flyttning på kontoinnehavamas initiativ kunna ske enligt vanliga regler. Ett avtal om överlåtelse bör för att bli giltigt godkännas av Finansinspektionen. Det kan annars föreligga en risk att avtalet inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser kontoinnehavamas intressen. Av samma skäl bör kontoinnehavama få möjlighet att hos inspektionen fram­ställa invändningar mot överlåtelseavtalets innehåll. Om avtalet godkänns övergår ansvaret för pensionssparavtalen på det nya institutet. Självfallet skall de kontoinnehavare som berörs underrättas om överlåtelsen och vad

127


 


den innebär för dem. Det bör ankomma på det övertagande institutet att under Finansinspektionens överinseende ansvara för underrättelsen.

Efter de nu beskrivna åtgärdema torde avvecklingen i allmänhet vara avslutad. För det fall det ändå återstår pensionssparavtal som inte överlåtits ser jag ingen annan rimlig lösning än att pensionssparandet upplöses. Med hänsyn till intresset att avvecklingen skall kunna slutföras inom en viss tid är jag inte benägen att i detta skede på nytt tillåta flyttningar inom pensionssparandets ram. Jag föreslår därför att kvar­stående pensionssparavtal skall upphöra ätt gälla efter utgången av de tidsfrister som stadgas för avvecklingen. Kontoinnehavama får då, liksom i andra fall av pensionssparavtalets upphörande, fritt förfoga över tillgångarna på pensionssparkontot. Som jag kommer att redovisa i det följande skall tillgångama därvid inkomstbeskattas. Jag anser dock inte att någon erinran om detta behöver tas in i den bestämmelse som reglerar verkningarna av att ett avtal upphör att gälla.


Prop. 1992:93/187


 


3.11  Tillsyn m.m.

Mitt förslag: Pensionssparinstitut skall stå under tillsyn av Finans­inspektionen. Vid sin tillsyn skall inspektionen se till att en sund pensionssparrörelse främjas.

Vid tillsynen skall bestämmelsema om tillsyn och överklagande i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse tillämpas även i fråga om pensionssparrörelse.

Återkallas eller upphör ett pensionssparinstituts tillstånd att bedriva värdepappersrörelse upphör även tillståndet till pensionssparrörelse att gälla.

För prövning av ansökan om tillstånd skall institutet betala avgift. Behöver inspektionen vid prövningen anlita någon med särskild fackkunskap skall institutet betala även denna kostnad.

Instituten skall bekosta Finansinspektionens löpande verksamhet genom årliga avgifter. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om avgiftema.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs en regel om skadeståndsskyldighet för skador som pensionssparinstitutet orsakat en sparare genom överträdelse av lagen om individuellt pensionssparande eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Promemorians förslag överenstämmer i övrigt med mitt.

Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det vore värdefullt med en utveckling av skälen för skadeståndsregeln.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av vad jag tidigare anfört kommer inom det individuella pensionssparandet ett betydande ansvar att läggas på Finansinspektionen. Det gäller såväl den grandläggande tillståndsprövningen som den löpande tillsynen. Det övergripande målet


128


 


för inspektionens tillsyn bör vara att främja en sund pensionssparrörelse. Prop. 1992:93/187 Detta begrepp har sin motsvarighet i de senare lagarna på värdepappers­marknadsområdet såsom lagen om värdepappersrörelse och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Jag har i samband med behandlingen av frågor om tillståndsplikt resp. tillståndskrav (avsnitt 3.2 och 3.3) även redovisat vilka omständigheter som i första hand bör beaktas vid prövning av om verksamheten kan anses sund. Detta har bäring även i fråga om den löpande tillsynen. Jag vill dock i detta sammanhang särskilt nämna vikten av att pensionssparmedlen hålls avskilda från institutets egna tillgångar i de fall detta föreskrivs och att redovisning av tillgångar och transaktioner på pensionssparkontot sker på ett tillförlitligt sätt. En annan viktig faktor är att instituten har ratiner för att hantera flyttning av pensionssparavtal så att sådana transaktioner kan ske på ett smidigt och tillförlitligt sätt.

I fråga om tillsynsreglema föreslår jag att reglema härom i lagen om värdepappersrörelse genom hänvisning görs tillämpliga även beträffande det individuella pensionssparandet. Finansinspektionen ges härigenom ett enhetligt regelsystem som ger samma möjligheter till insyn i en pensionssparrörelse som för närvarande gäller för den verksamhet som annars bedrivs i ett värdepappersinstitut. Finansinspektionen får bl.a. efter regeringens bemyndigande meddela föreskrifter om vilka upplys­ningar instituten skall lämna inspektionen och om ett instituts löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt om förvaring och invente­ring av värdehandlingar. Vidare får inspektionen förordna en egen revisor i ett institut samt sammankalla institutets styrelse och delta i överläggningama. Beträffande tillsynsreglema i övrigt hänvisas till lagen om värdepappersrörelse och till vad som uttalats i förarbetena till den lagen (prop. 1990/91:142 s. 131-132, 135 och 171-177).

Att ett tillstånd till pensionssparrörelse upphör att gälla samtidigt som tillståndet till värdepappersrörelse följer egentligen redan av de grand­läggande tillståndskraven för ett pensionssparinstitut. Jag föreslår ändå av tydlighetsskäl en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd.

Lagrådet har i sitt yttrande påtalat att det av lagrådsremissen inte framgår vilka ställningstaganden som ligger bakom den föreslagna skade­ståndsregeln. Lagrådet har vidare pekat på att bestämmelsen kan ge upphov till vissa tolkningssvårigheter och att det i remissen inte berörs vad som avses gälla i fråga om ansvar för förfaranden som faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Jag vill efter övervägande av vad Lagrådet uttalat anföra följande. Skadeståndsregeln var avsedd att träffa fall där en skadeståndstalan inte kan grandas på pensionssparavtalet. Emellertid torde det ligga implicit i avtalet att institutet skall följa såväl lagen som föreskrifter och uttalanden av Finansinspektionen. För sådana överträdelser skulle kontoinnehavaren således kunna stödja en skade­ståndstalan på kontraktsrättsliga grander. Det skyddsbehov bestämmelsen var avsedd att täcka torde därigenom var tillgodosett. Jag anser därför att bestämmelsen kan utgå. Vad gäller brottsliga förfaranden, t.ex. försking­ring och liknande brott, kan en skadeståndstalan grandas på skadestånds­lagens bestämmelser. I fråga om råd och upplysningar som institutet

129

9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187


lämnat spararen och som denne anser ha medfört skada för honom får tillämpas allmänna regler om ansvar för felaktig rådgivning m.m.

Pensionssparinstituten bör vara underkastade samma typ av avgifts­reglering som andra finansiella institut. Vid avgiftsbestämningen bör självklart beaktas att det är fråga om företag som redan står under tillsyn i sin egenskap av värdepappersinstitut. Detta gäller i fråga om såväl den inledande tillståndsprövningen som tillsynsverksamheten.

3.12 Försäkringspremiefondernas ställning


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: De särskilda försäkringspremiefondema övergår till att bli vanliga värdepappersfonder.

Fondförsäkringsbolagen ges möjlighet att begränsa antalet fonder som erbjuds försäkringstagarna.

Promemorians förslag: Avviker från mitt förslag endast på så sätt att där saknades möjlighet för fondförsäkringsbolag att begränsa antalet erbjudna fonder.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller kommenterar inte förslaget. SEB Försäkring, Svenska Liyförsäkrings­bolags Aktuarienämnd och Sveriges Försäkringsförbund anser att fondförsäkringsbolagen bör kunna inskränka antalet erbjudna fondalter­nativ för att undvika höga administrativa kostnader.

Skälen för mitt förslag: Förslaget till individuellt pensionssparande aktualiserar vissa ändringar angående förvaltningen av sparandet i livförsäkringar med fondanknytning. I samband med att fondförsäkringen infördes bedömdes det vara mest lämpligt att sparandet förvaltades av särskilda för ändamålet skapade försäkringspremiefonder. Det viktigaste skälet för detta var att föratsättningar därigenom skapades för en skattemässig likabehandling med den traditionella P-försäkringen (prop. 1989/90:34 s. 40). Flera remissinstanser var emellertid av uppfattningen att en väl tillgodosedd likabehandling borde kunna ske även genom att utnyttja redan existerande fonder. I samband med det individuella pensionssparande som jag nu föreslår, aktualiseras frågan om försäkrings-premiefondemas legala ställning. I första hand är det förslaget till ny metod för uttag av avkastningsskatt (se avsnitt 5) som gör det fullt möjligt att förvalta även sparandet inom fondförsäkringssystemet i traditionella värdepappersfonder. Någon avgörande skillnad finns inte gentemot det individuella pensionssparandet vad gäller villkoren för förvaltning av sparmedlen. Begreppet försäkringspremiefond skulle därmed kunna ersättas av det övergripande begreppet värdepappersfond. I praktiken innebär detta att nuvarande försäkringspremiefonder övergår till att bli vanliga värdepappersfonder, i princip öppna för alla former av sparande i fondandelar på samma sätt som avses gälla för det individuella pensionssparandet. En konsekvens av detta med viss praktisk betydelse kan vara den nuvarande lagfästa rättigheten för spararen att i fondförsäk-


130


 


ringssystemet kunna byta till vilken försäkringspremiefond som önskas    Prop. 1992:93/187

med bibehållet kontrakt i det ursprangliga fondförsäkringsbolaget. Den

rättigheten skulle med nu föreslagna ändringar kunna utsträckas till att

gälla i princip samtliga värdepappersfonder på marknaden. Som påpekats

skulle detta emellertid kunna medföra svårigheter och kostnader för

fondförsäkringsbolagen.  Jag föreslår därför att det i samband med

övergången från försäkringspremiefonder till vanliga värdepappersfonder

införs en möjlighet att begränsa antalet fonder i vilka inbetalda premier

får placeras. Ett villkor härför måste dock vara att försäkringssparamas

valfrihet inte på något avgörande sätt begränsas i förhållande till vad som

gäller i dag. Det bör ankomma på Finansinspektionen att här göra en

bedömning från fall till fall.

I samband med ändringarna kan dock frågan uppstå huravida nuvarande försäkringspremiefonder, om de så önskar, fortsättningsvis kan få förbli värdepappersfonder som enbart tar emot ett sparande inom ramen för privat livförsäkring, eventuellt utvidgat med det individuella pensionssparandet. Fondema har byggts upp och organiserats för ett speciellt sparande och det kan finnas skäl för vissa av dem att förbli avgränsade till den marknaden. Behovet av en sådan avgränsning är svårt att bedöma idag, men det finns enligt min mening knappast anledning att uttryckligen förbjuda värdepappersfonder att specialisera sig på fondförsäkring eller individuellt pensionssparande.

I detta sammanhang aktualiseras emellertid också en annan fråga. Fondförsäkringsbolag gavs vid tillkomsten av fondförsäkringssystemet, som ett undantag från den allmänna försäkringslagstiftningen, rätt att utan begränsning äga fondbolag som förvaltar en försäkringspremiefond. Förbudet mot annan rörelse förhindrade att fondbolaget drev allmän värdepappersfondsverksamhet. Numera har emellertid försäkringsbolag även fått möjlighet att inom viss högsta ram och efter tillstånd förvärva aktier eller andelar i företag som driver någon form av finansiell verksamhet, t.ex. fondbolag som förvaltar vanliga värdepappersfonder. Inom denna ram kan således nuvarande försäkringspremiefonder tillhöriga ett försäkringsbolagsägt fondbolag övergå till att bli konventionella värdepappersfonder.

Förvaltning av värdepappersfonder som uteslutande används för försäk­ringspremier är på ett särskilt sätt intimt knutet till försäkringsrörelsen. Därför bör liksom tidigare fondbolag fritt kunna ägas av försäkrings­bolag, utan hinder av de ramar som anges i 7 kap. 17 a § försäkrings­rörelselagen (1982:713), under fömtsättning att fondbolaget i fråga har som enda uppgift att förvalta värdepappersfonder som uteslutande är avsedda för kapitaltillskott genom premier för fondanknutna livförsäk­ringar. Skulle däremot en fond vara öppen för kapitaltillskott genom såväl försäkringspremier som individuellt pensionssparande och eventuellt andra medel bör enligt min mening försäkringsrörelselagens allmänna bestämmelse om ram och eventuellt tillstånd gälla.

Upphävandet av försäkringspremiefondemas särskilda status reser slutligen frågan om möjligheten att sammanlägga fonder. Denna fråga har redan tidigare aktualiserats av Fondbolagens Förening i en skrivelse som

131


 


kom in till Finansdepartementet i juni 1991. I skrivelsen föreslogs bl.a. Prop. 1992:93/187 att det genom ändringar i lagen om värdepappersfonder och i skattelag­stiftningen skulle öppnas möjlighet för sammanslagning och delning av värdepappersfonder. Förslag till sådan lagändringar har tagits in i en lagrådsremiss om ändringar i lagstiftningen för värdepappersfonder. Allmänna pensionsfonden m.m. som beslutats av regeringen den 11 mars 1993.

4  Inkomstskatt

4.1  Gällande bestämmelser i huvuddrag

Jag skall nu redovisa de skatteregler som föreslås gälla för det individuella pensionssparandet bortsett från avkastningsskatten på det sparade pensionskapitalet, som jag senare återkommer till.

Inkomstbeskattning av livförsäkring sker enligt två principer. Enligt den ena medges inte avdrag för de till försäkringsföretaget inbetalade avgiftema. I sådana fall beskattas inte de belopp som faller ut från försäkringen. Denna metod gäller för K-försäkring. Den andra principen innebär att den skattskyldige medges avdrag för försäkringspremien. Mot detta svarar skatteplikt för den utfallande ersättningen från försäkringen. Den senare principen gäller för P-försäkring.

De två beskattningsprincipema har utformats inom skattesystemets ram och saknar motsvarighet i försäkringslagstiftningen. Inom civilrätten finns således inte någon uppdelning mellan P- och K-försäkringar.

Reglema om inkomstskatt på P-försäkringar är uppdelade i fyra olika delar. I KL finns tre skilda regelsystem. De kompletteras av bestäm­melser utanför KL om beskattningen av avkastningen på det sparkapital som hör till sådana försäkringar.

Det regelsystem som karaktäriserar de olika försäkringsslagen brakar kallas kvalitativa villkor. De finns i punkt 1 av anvisningama till 31 § KL och fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid 1975 års reform av försäkringsbeskattningen. 1 anvisningspunkten anges de villkor som måste vara uppfyllda för att en P-försäkring skall föreligga. En försäk­ring som inte uppfyller definitionen på P-försäkring klassas skattemässigt som K-försäkring.

Rätten till avdrag för avgift för P-försäkring framgår av de s.k. kvanti­tativa villkoren, som är intagna i punkt 6 av anvisningama till 46 § KL. Här anges de begränsningar som finns i avdragsrätten för inbetalade försäkringspremier. Avdragsrätten var länge obegränsad men har efter­hand inskränkts. Väsentliga förändringar skedde år 1975 i samband med den då genomförda reformen av beskattningen på livförsäkringsområdet. Vid 1990 års skattereform gjordes inga principiella förändringar i dessa villkor. I samband med reformen justerades dock det gällande regel­systemet med anledning av att enskilda näringsidkare numera i första hand skall göra sitt P-försäkringsavdrag i förvärvskällan och inte som ett allmänt avdrag.

132


 


De kvalitativa och kvantitativa reglema kompletteras av bestämmelsen i 32 § 1 mom. första stycket b KL enligt vilken pensioner beskattas under inkomst av tjänst. De belopp som faller ut på en P-försäkring beskattas alltså på samma sätt som inkomster av anställning.

Någon förmögenhetsbeskattning av det sparkapital som är knutet till en P-försäkring har aldrig skett. En förmögenhetsskatt har visserligen disku­terats vid skilda tillfällen men lagstiftning har avvisats av främst praktiska skäl.

Rätt till pension som utgår på grand av en P-försäkring arvsbeskattas inte. En förmånstagare som efter den försäkrades död erhåller pension från en sådan försäkring blir således inte arvsbeskattad för de utfallande beloppen eller det kapitaliserade värdet av dessa belopp. Däremot be­skattas förmånstagaren på vanligt sätt för erhållna pensionsbelopp under inkomst av tjänst. Någon gåvobeskattning blir inte aktuell till följd av förbudet mot överlåtelse av P-försäkring.


Prop. 1992:93/187


 


4.2 Utgångspunkt för utformningen av skattereglema

Mitt förslag: Skattereglema för det individuella pensionssparandet utformas med utgångspunkt i att de skall vara neutrala i förhållande till reglema för privat P-försäkring.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Försäkringsförbundet och övriga företrädare för försäkringsbranschen framhåller att förslagets skatteregler är mindre restriktiva än de som gäller för P-försäkring. Dessa remissinstanser efterlyser förändringar i reglema för P-försäkring för att uppnå konkurrensneutralitet till den nya sparformen. Även Finansinspektionen anser att olikheterna mellan de aktuella sparformema bör tas bort av konkurrensskäl.

Skälen för mitt förslag: En viktig utgångspunkt för det förslag till individuellt pensionssparande som lades fram i promemorian var att det så långt som möjligt skulle vara neutralt i jämförelse med sparande i P-försäkring. Skattereglema skulle således utformas så att snedvridande effekter inte uppkommer i konkurrensen om pensionssparmedlen. Jämförelsen skall göras med det skattegynnade försäkringssparandet, vilket bl.a. betyder att reglema för K-försäkring inte beaktas.

Jag kan konstatera att det finns vissa skillnader mellan reglema för individuellt pensionssparande enligt promemorieförslaget och reglema för P-försäkring. Jag vill här hänvisa till vad jag tidigare anfört om neutra­litet mellan sparformema (avsnitt 3.1). Det är således angeläget att sträva efter lika regler för de skilda sparformema. Jag har därför tagit initiativ till en översyn av skattereglema för försäkringssparandet. I avvaktan på resultatet av denna översyn kommer vissa skillnader mellan reglema för privat P-försäkring och den nya sparformen att föreligga.


133


 


Lagrådet har pekat på att målsättningen att jämställa den nya spar­formen med sparande i P-försäkring leder till problem av lagteknisk och materiell natur. Som jag tidigare nämnt gör jag dock bedömningen att kopplingen till P-försäkring måste behållas och att vissa lagtekniska problem tills vidare inte kan undvikas.

4.3  Kvalitativa regler 4.3.1   Pensionsbegreppet


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Utbetalningar från det individuella pensionssparandet beskattas som inkomst av tjänst. Begreppet individuellt pensions­sparande bestäms i skattereglema på motsvarande sätt som i nuvarande skattebestämmelser som anger vad som avses med en P-försäkring.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget lämnas över lag utan erinran.

Bakgrunden till mitt förslag: Gällande bestämmelser är så utformade att det i punkt 1 första stycket av anvisningama till 31 § KL finns en särskild definition som anger vad som inkomstskattemässigt avses med pension.

Definitionen inleds med ett klargörande av att ersättning som utbetalas på grand av att en person tidigare haft ett anställningsförhållande utgör pension i inkomstskattehänseende. Till detta kommer att utbetalningar som görs med stöd av lagen om allmän försäkring och som avser de i den lagen definierade begreppen folkpension och tilläggspension också räknas som pension i KL:s mening.

Genom definitionen kommer också ersättning som betalas ut från en P-försäkring att skattemässigt räknas som pension. Även vinstandel, åter­bäring och belopp som erhålls vid återköp av en P-försäkring beskattas under inkomst av tjänst.

Definitionen av begreppet pension omfattar alltså belopp som utgår på gmnd av P-försäkring. Det är därför av väsentlig betydelse att klarlägga vad som avses med P-försäkring och de kvalitativa reglerna innehåller också en definition av begreppet. Med P-försäkring förstås försäkring som har meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse, under föratsättning att inga andra försäkringsbelopp skall kunna falla ut från försäkringen än ålders-, efterlevande- eller invalidpension.

En försäkring som har tecknats i ett utomlands bedrivet försäkrings­företag kan inte utgöra en P-försäkring enligt den gällande definitionen. Utländska livförsäkringar kommer därför automatiskt att klassas som K-försäkringar. Skattemyndigheten kan dock dispensvägen förklara att en utländsk livförsäkring skattemässigt får likställas med en svensk P-försäkring.

Skälen för mitt förslag: Genom rätten till avdrag mot tjänsteinkomster för  inbetalningar  i  det  individuella  pensionssparandet  byggs  detta


134


sparande upp av obeskattade förvärvsinkomster för att förbättra den ekonomiska situationen efter spararens pensionering eller frånfälle. Utbetalningama bör därför anses utgöra pension och tas upp till beskatt­ning under inkomst av tjänst på samma sätt som sker med andra pensionsutbetalningar. För att det inte skall råda någon tvekan om den skattemässiga karaktären av en sådan utbetalning bör det anges i KL att beloppet anses utgöra pension. En bestämmelse om detta bör tas in i punkt 1 av anvisningama till 31 § KL i anslutning till den definition av pensionsbegreppet som finns där. Genom denna definition kommer utbe­talda belopp från det individuella pensionssparandet att falla in under bestämmelsen i 32 § 1 mom. första stycket b KL om att pension anses utgöra intäkt av tjänst. Vid utformningen av definitionen har Lagrådets synpunkter i fråga om utbetalning av jämkning beaktats.

I likhet med vad som gäller på försäkringssidan bör det finnas en särskild skattebestämmelse som anger vad som skall anses utgöra individuellt pensionssparande. Denna regel bör knyta an till den särskilda lagen om individuellt pensionssparande som föreslås bilda ramen för den nya sparformen. Regeln bör byggas upp på samma sätt som gäller för P-försäkring. Det innebär att den bör innehålla dels en bestämmelse som anger att pensionssparavtalet skall vara tecknat i ett institut som bedriver sin rörelse i Sverige, dels att inga andra pensionsslag får rymmas inom avtalet än ålders- och efterlevandepension. Jag kommer i det följande att behandla frågan om den nya sparformen också bör omfatta invalidpension (avsnitt 4.3.3).

Enligt definitionen skall alltså sparavtalet tecknas med ett svenskt pensionssparinstitut eller ett utländskt pensionssparinstituts filial i Sverige, Denna fråga återkommer jag till (avsnitt 4.4). Detsamma gäller frågan om dispens bör kunna meddelas så att avtal som ingås med utländ­ska institut skall kunna jämställas med pensionssparande. Redan här bör det dock understrykas att i Sverige verksamma utlandsägda institut som motsvarar svenska pensionssparinstitut själva skall kunna ingå pensionssparavtal.

Definitionen innebär alltså att utbetalningar från pensionssparkonton inte får avse andra slag av pensioner än de som kan utgå från en P-försäkring.


Prop. 1992:93/187


 


4.3.2  Ålderspension

Mitt förslag: Reglema för ålderspension genom det individuella pensionssparandet skall i princip motsvara reglema för ålders­pension på grand av P-försäkring. Bestämmelsema för det indivi­duella pensionssparandet skiljer sig från de som gäller för ålders­pension från en försäkring på så sätt att sparkapitalet i den nya sparformen kan falla ut i pensionsspararens dödsbo.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.


135


 


Remissinstanserna: Flera remissinstanser konstaterar att de föreslagna Prop. 1992:93/187 reglema inte kan överensstämma med nuvarande försäkringsregler i de fall då spararen inte har sådana arvingar som kan tas in som förmåns­tagare till en försäkring. För att minska denna skillnad föreslår Riksskatteverket att det ställs krav på en högsta ålder för första utbetalning och en högsta ålder för sista utbetalning. Bankföreningen m.fl. har vänt sig mot den metod att beräkna minimipensionen under den första femårsperioden som anvisas i promemorian för sparande i värde­papper.

Bakgrunden till mitt förslag: För P-försäkring gäller för närvarande följande ordning.

Ålderspension kan utgå endast under den försäkrades livstid. En sådan pension kan således inte övergå till annan person efter försäkrings­tagarens död. Det är inte möjligt att sätta in någon förmånstagare till ålderspension på en privat P-försäkring.

Lägsta ålder för utbetalningar från en P-försäkring är 55 år. Skatte­myndigheten har emellertid möjlighet att meddela dispens, vilket kan medföra rätt till utbetalningar vid lägre ålder än 55 år.

Under den försäkrades livstid skall pensionen enligt huvudregeln utgå under minst fem år Ålderspension behöver således inte vara livsvarig utan kan mycket väl avse en på förhand bestämd tidsperiod. Enligt en undantagsregel är det dessutom möjligt att inskränka minimitiden för utbetalning till lägst tre år. Det får ske om pensionen skall upphöra vid 65 års ålder. Syftet med undantagsregeln är att tillgodose ett behov av kompletterande pension före det att allmän pension börjar utgå. Även femårsregeln kan fylla ett sådant behov men detta är inte huvudsyftet med regeln. Femårsregeln har i stället tillkommit för att det med försäk­ringen avsedda pensioneringsändamålet skall tillgodoses i rimlig utsträck­ning. Regeln medför att pensionsutbetalningama blir spridda över en relativt lång period, vilket inte behöver vara fallet med utbetalningar från en K-försäkring. Ett annat syfte med bestämmelsen är att motverka skatteundandraganden.

Enligt en särskild regel gäller vidare att pensionen under de första fem åren inte får utgå med fallande belopp. Däremot finns inget förbud mot stigande pensionsbelopp och i praktiken sker utbetalningama ofta med sti­gande belopp på grand av tilldelad återbäring. Även denna bestämmelse är avsedd att förstärka försäkringens pensioneringsfunktion och motverka skatteundandraganden.

För fondförsäkringar har regeln om förbud mot sjunkande pensions­belopp utformats på ett något annorlunda sätt beroende på att värdet av fondandelarna förändras med marknadsvärdena på de värdepapper som finns i fonden. För en sådan försäkring gäller att man under den första femårsperioden skall bortse från sådana förändringar av beloppen som föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna. I detta fall kan pensio­nen således komma att utgå med sjunkande belopp under de första fem åren, men detta beror i så fall på att värdet av fondandelama har sjunkit. Inget hindrar att pensionen under de första fem åren betalas ut med stigande belopp.

136


 


Tillåts en treårsperiod som minsta utbetalningstid gäller kravet på de    Prop. 1992:93/187 utbetalda beloppens storlek på motsvarande sätt under den perioden.

Skälen för mitt förslag: Reglema för ålderspension enligt det indivi­duella pensionssparandet bör så långt det är möjligt motsvara reglema för P-försäkring. Ålderspension bör således endast utgå till spararen själv under dennes livstid. Till skillnad från vad som gäller för sparande i en "ren" ålderspensionsförsäkring men på samma sätt som gäller för en försäkring som även ger rätt till efterlevandepension skall det vara möjligt att fortsätta utbetalningama efter spararens död under förat­sättning att denne har satt in en eller flera förmånstagare till spar­kapitalet. De av spararen som ålderspension uppburna beloppen kan således fortsätta att utgå efter hans död i form av efterlevandepension till en eller flera förmånstagare (jfr avsnitt 4.3.4). Om det saknas förmåns­tagarförordnande eller om det inte finns förmånstagare inom den krets av anhöriga som är tillåten tillfaller sparkapitalet i det individuella pensions-sparandet spararens dödsbo. En P-försäkring upphör däremot i motsva­rande fall. Någon full motsvarighet till den ålderspension som utgår från en försäkring utan efterlevandeskydd kan därmed inte uppnås. Detta behöver dock i praktiken inte föra med sig en snedvridning av konkur­rensen mellan sparformema. Skillnadema mellan sparformema är näm­ligen mindre markanta när försäkringen också innefattar ett efterlevande­skydd.

På samma sätt som gäller på försäkringsområdet bör det finnas en minimiålder på 55 år för rätten att ta ut pengar från pensionssparandet. Likaså bör finnas möjligheter att göra avsteg från ålderskravet vid t.ex. varaktig sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga (jfr avsnitt 4.3.3).

Riksskatteverket har föreslagit att det införs krav på högsta ålder för första resp. sista utbetalning för att motverka att sparandet utnyttjas för annat än pensionsändamål. Jag har övervägt en sådan reglering men stannat för att inskränkningar av detta slag i vart fall inte bör införas innan resultatet av översynen av reglema för P-försäkring föreligger.

För P-försäkringar gäller ytterligare ett tidskrav, nämligen att utbetal­ningstiden skall uppgå till minst fem år. Enligt en undantagsregel är det dock möjligt att inskränka denna frist till lägst tre år. Det kan ske om pensionen skall upphöra vid 65 års ålder. Motsvarande bestämmelser bör gälla för det individuella pensionssparandet.

Enligt pensionssparavtalet skall således normalt gälla att utbetalningama skall sträcka sig över minst en femårsperiod. En kortare tid är dock möjlig i de fall utbetalningama börjar efter 60 års ålder. Tiden skall då kunna inskränkas till lägst tre år. Det betyder alltså att den senaste tidpunkt vid vilken undantagsregeln kan börja gälla är när spararen uppnår 62 års ålder.

I försäkringssparandet gäller som huvudregel att pensionen under den första femårsperioden inte får utgå med fallande belopp. För sparande i fondförsäkring finns dock en särregel. Dessa bestämmelser bör överföras till det individuella pensionssparandet och kan lämpligen utformas på följande sätt.

137


 


För pensionssparande som sker på inlåningskonto kan de utgående pensionsbeloppen beräknas utifrån det sammanlagda kapital som finns på spararens konto vid utbetalningstidens början. Någon särskild regel behövs inte för detta fall utan huvudregeln blir direkt tillämplig.

Om sparandet sker i värdepappersfond bör de nuvarande bestäm­melsema för fondförsäkring tillämpas. Reglema innebär att när minimibeloppen bestäms bortses från värdeförändringar som beror på kursutvecklingen.

För sparande i enskilda värdepapper anvisades i promemorian en beräkningsmetod baserad på det totala värdet på depån. Enligt promemorian kunde minimibeloppet normalt bestämmas som en viss kvotdel av depåns totala värde vid det första utbetalningstillfället. Bankföreningen kritiserar den i promemorian föreslagna beräknings­metoden som krånglig och förordar att pensionen får betalas ut med en viss kvotdel av sparbeloppets värde vid ingången av resp. utbetalningsår. Kvotdelen bestäms efter kvarvarande antal år. Jag delar föreningens uppfattning att även denna senare metod ryms inom de i punkt 3 av anvisningama till 31 § KL angivna ramama.

Den utbetalning som skall göras under ett visst år bör bestämmas med ledning av värdet på depån vid ingången av året. En sådan ordning är lämplig bl.a. för att motsvarande värde föreslås ligga till grand för avkastningsskatten (jfr avsnitt 5). Utbetalningama får självfallet inte inkräkta på det kontoutrymme som skall tas i anspråk för skatt. Det innebär att särskild uppmärksamhet måste riktas mot skattesituationen under det sista året för pensionsutbetalningar från kontot.

Bankföreningen har efterlyst en bestämmelse som anger att vid sidan av kursförändringar skall bortses från värdeminskningar på grand av skatte- och avgiftsuttag. För min del anser jag inte att det finns till­räckliga skäl för att införa en sådan regel.

Av avtalet mellan spararen och kontraktsinstitutet bör framgå hur pensionsutbetalningama skall ske i ett enskilt fall.


Prop. 1992:93/187


 


4.3.3   Invalidpension

Mitt förslag: Sjuk- och invalidpension får betalas ut i form av förtida ålderspension.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt men krävde dispens i varje enskilt fall från åldersgränsen på 55 år.

Remissinstanserna: Förslaget har över lag godtagits men Riks­skatteverket ifrågasätter om dispens behövs i samtliga sjuk- och invali­ditetsfall. Verket anser att beslut om förtidspension, som inte innefattar endast ett tidsbegränsat sjukbidrag, bör vara tillräckligt för en pensions­utbetalning utan särskild dispens.

Bakgrunden till mitt förslag: En invalidpension (sjukpension) på grand av försäkring karakteriseras av att den utbetalas till den försäkrade


138


högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Under den tid arbetsförmågan är nedsatt gäller att invalidpensionen får upphöra tidigast fem år efter det att försäkringsavtalet ingicks. Bestämmelsema om förmånstagare är desamma som gäller för en ålders­pension. Det är således inte tillåtet att sätta in förmånstagare till en privat invalidförsäkring.

Skälen för mitt förslag: Flera skäl talar mot att även invalidpension (sjukpension) skall kunna ges ut från pensionssparandet. Sparandet skulle ofta ge endast ett marginellt skydd eftersom det i många fall kan antas att det sparade kapitalet är ganska litet om kronisk sjukdom eller invali­ditet skulle uppträda innan ålderspension har börjat utgå. Något försäk­ringsskydd finns heller inte som kan öka utrymmet för utbetalningar. I många fall kommer därför en sjuk- eller invalidpension inte att kunna medföra någon större förbättring i ekonomiskt avseende för den drabbade.

I andra fall kan dock sparandet vara av sådan storlek att en invalid­pension skulle innebära en betydande hjälp. Det kan heller inte bortses från att även mindre pensionsbelopp i en del fall kan vara till hjälp i en sjuk- eller invaliditetssituation. Därför bör även det individuella pensions­sparandet ge möjlighet att spara till sådan pension. Reglema bör dock utformas på ett annat sätt än på försäkringsområdet.

I promemorian föreslås en lösning som innebär att sjuk- och invalid­pensioneringen inordnas inom ramen för åldersdispens vid ålderspension. I frånvaro av försäkringsskydd torde därmed skillnaden mellan ålders-och invalidpension i det individuella pensionssparandet bestå i att ålders­kravet inte behöver uppfyllas och att en sjuk- eller invaliditetssituation skall föreligga i det senare fallet.

Jag delar Riksskatteverkets uppfattning att en bedömning av om en sjuk- eller invaliditetssituation föreligger inte behöver göras i varje enskilt fall genom en dispensprövning. Föratsättningama kan i stället regleras i lag och anknytas till beslut om förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Jämte dessa fall torde det för vissa sparsamt före­kommande särfall finnas ett behov av ett dispensinstitut. Denna dispens­prövning bör, liksom hittills såvitt gäller dispens från ålderskravet på 55 år, göras av skattemyndigheten.


Prop. 1992:93/187


 


4.3.4  Efterlevandepension

Mitt förslag: Motsvarande regler som gäller för P-försäkring i fråga om tillåtna förmånstagare, minimitid för pensionsutbetalning och storleken på de utbetalda beloppen under denna tid skall gälla för det individuella pensionssparandet. Efterlevandepension på grand av sådant sparande beskattas som intäkt av tjänst.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.


139


Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser hävdar att efter- Prop. 1992:93/187 levandepension enligt det individuella pensionssparandet kan utgå i betydligt större omfattning än i försäkringsfallen. Det framhålls att efterlevandepension i den sparformen kan utgå till bam utan åldersgräns och utan samband med ålderspension eller efterlevandepension till make samt att det inte finns några regler för längsta utbetalningstid. Remissopinionen inom bl.a. försäkringsbranschen gör därvid en jäm­förelse med spärreglema för försörjningsränta. Riksskatteverket anför att avsaknaden av regler såväl om bams högsta ålder som egen högsta ålder och utbetalningstid medför att sparandet i vissa fall kan ske i annat syfte än för pensionsändamål. Verket efterlyser också regler som anger om förmånstagarförordnandena måste omfatta hela behållningen på pensions­sparkontot.

Bakgrunden till mitt förslag: Efterievandepension på grand av försäk­ring är en pension som kan utgå efter den försäkrades död till vissa närstående personer som förmånstagare. Den krets av efterlevande som kan komma i fråga är make, sambo, bam och bam till make eller sambo. En efterlevandepension kan enligt huvudregeln utgå endast så länge den efterlevande lever. Under dennes livstid får pensionen under den första femårsperioden inte utgå med fallande belopp. På samma sätt som gäller för ålderspension finns inget hinder mot att pensionsbeloppen stiger under denna tidsperiod. För efterlevandepension som grandas på en fondför­säkring gäller motsvarande beloppsbestämmelser som jag tidigare har redovisat för ålderspension.

Efterlevandepension till make eller sambo får upphöra när denne ingår nytt äktenskap. I övriga fall gäller dock att pensionsförmånema skall utgå under minst fem år efter den försäkrades död, om inte denne avlidit mindre än fem år från den tidpunkt då försäkringsavtalet annars skulle ha upphört. I det sist nämnda fallet får efterlevandepensionen upphöra före femårsperiodens utgång.

Efterlevandepension till bam skall enligt huvudregeln upphöra senast när bamet fyller 20 år. Här finns dock flera undantagsregler. Den viktigaste anger att pensionen får utgå så länge bamet lever om det är varaktigt oförmöget att arbeta. Om försäkringen är tagen på makes eller sambos liv gäller enligt en annan undantagsregel att pensionen skall upphöra senast när bamet fyller 16 år. Detta slag av pension är närmast avsedd att täcka försäkringstagarens kostnader för t.ex. skötsel och passning av bamet efter makens eller sambons död.

Särskilda, detaljerade bestämmelser fmns om efterlevandepension i form av försörjningsränta. Med försörjningsränta avses en pension som, om försäkrad eller efterlevande make avlider innan ålders- eller efterlevandepension har utgått under viss i försäkringsavtalet angiven minsta tid, skall utgå under återstoden av denna tid. Vissa inskränkande regler finns. Den viktigaste kan sägas vara att försörjningsräntan endast får utgå till make, sambo, bam eller bam till make eller sambo. Det är således samma krets som kan vara förmånstagare till en vanlig efter­levandepension. Vidare ställs i särskilda detaljregler vissa krav på bl a premieinbetalningama, utbetalade årsbelopp och utbetalningstider.

140


 


Skälen för mitt förslag: I de kvalitativa villkoren för det individuella pensionssparandet bör anges vad som förstås med efterlevandepension och vem som kan komma i fråga som förmånstagare.

Den tillåtna kretsen av förmånstagare bör vara make, sambo, bam och bam till make eller sambo. I bestämmelsema för det individuella pensionssparandet bör även ingå regler om minimitid för utbetalning av pension och om kravet på de utbetalda beloppens storlek under denna tid. Dessa bestämmelser motsvarar dem som gäller för P-försäkring och bidrar till att stärka pensionskaraktären på det individuella pensions­sparandet.

När det gäller de frågor om konkurrensneutralitet som ett flertal företrädare för försäkringsbranschen aktualiserar nöjer jag mig med att hänvisa till vad jag tidigare anfört i denna sak (avsnitt 3.1).

De farhågor som framförts för att sparandet kan komma att ske för annat än pension anser jag vara överdrivna. Jag är emellertid inte främmande för vissa regeländringar i inskränkande riktning om en översyn av de kvalitativa villkoren för P-försäkring visar att det finns ett sådant behov (jfr avsnitt 4.2).

Efterlevandepension som utgår till en förmånstagare skall inte arvsbe­skattas. Beskattningen sker i stället enligt de vanliga reglema för pension, dvs. som intäkt av tjänst. Det kan i sammanhanget påpekas att något krav att förmånstagarförordnandena skall avse hela behållningen i sparandet inte ställs upp.

Jag kommer att i ett senare sammanhang ta upp frågoma om avskatt­ning av behållning på pensionssparkonto när förmånstagarförordnande saknas vid spararens död och när förmånstagare avlider utan att någon träder in i hans ställe (avsnitt 4.5).


Prop. 1992:93/187


 


4.3.5  Förtida uttag

Mitt förslag: Förtida uttag medges om kontobehållningen under­stiger ett basbelopp och nysparande inte skett de senaste tio åren. En möjlighet att få särskilt tillstånd av skattemyndigheten till förtida uttag i vissa andra fall skall också finnas. Uttaget beskattas som intäkt av tjänst.

Promemorians förslag: Förtida uttag medges endast om skatte­myndigheten lämnar dispens.

Remissinstanserna: Bankföreningen, SEB Försäkring och Koopera­tionens Pensionsanstalt anser att förtida uttag under viss beloppsgräns bör medges utan särskilt tillstånd. Även Folksam och Riksskatteverket förordar en sådan gräns. Gränsen föreslås vara ett basbelopp. Riksskatteverket anser att en förtida utbetalning bör föranleda avskattning även av den förmån som erhållits under sparandetiden till följd av den lägre beskattningen av avkastningen på sparkapitalet. Verket anser vidare att ett förtida uttag endast bör kunna ske i form av likvida medel.


141


 


Folksam efterlyser en dispensmöjlighet till återköp när pensionsspararen    Prop. 1992:93/187 avlider kort tid efter att sparandet har påbörjats.

Bakgrunden till mitt förslag: Före 1975 års ändring av skattelag­stiftningen fanns inga lagregler om återköp av livförsäkring. Bestäm­melser om återköp kunde dock finnas i de av livförsäkringsföretagen bestämda gmndema för försäkringen. Dessa grander medgav i vissa fall återköp av försäkringen medan det i andra fall inte fanns någon sådan möjlighet. Utöver vad som kan gälla enligt grandema för en viss försäk­ring finns numera även en särskild bestämmelse i ämnet bland de kvali­tativa villkoren. Enligt denna finns möjlighet att återköpa en P-försäkring med ett tekniskt återköpsvärde på högst 10 000 kr. Det tek­niska återköpsvärdet kan sägas motsvara den fordran som försäkringens ägare har mot försäkringsgivaren vid en viss given tidpunkt. Detta värde utgörs av summan av de sparpremier som har inbetalats på försäkringen jämte den av försäkringsföretaget garanterade räntan på sparpremiema efter avräkning för administrativa omkostnader.

Huvudregeln är således att återköp endast kan ske om försäkringens värde är relativt lågt. Om återköpsvärdet överstiger den i KL angivna beloppsgränsen på 10 000 kr finns emellertid en möjlighet att från skattemyndigheten erhålla dispens för återköp av försäkringen.

För sådan dispens krävs att särskilda skäl föreligger. Återköp har ofta medgetts för värden under ett basbelopp. Återköpsförbudet motiveras av sociala skäl medan fiskala skäl inte anses föreligga beroende på att åter-köpsbeloppet beskattas (jfr prop. 1975/76:31 s. 71 och 127 samt SOU 1975:21 s. 112 och 151).

Skälen för mitt förslag: Det får antas att det även i det individuella pensionssparandet kommer att uppstå fall där det sparade beloppet är litet och där nysparande dessutom inte sker. Det sparade beloppet kan vara i stort sett utan betydelse för spararen samtidigt som det är betungande och kostsamt för sparinstitutet att administrera så små sparbelopp. Det kan därför finnas skäl att tillåta att ett sådant sparande avslutas och att sparmedlen återbetalas till spararen.

Det individuella pensionssparandet är långsiktigt. Någon valfrihet att avsluta sparandet under spartiden bör därför inte komma i fråga. Efter­som sparandet dessutom är förenat med skattefördelar finns det starka skäl att inte tillåta ett fritt utträde.

Det är emellertid inte rimligt att en person under alla förhållanden skall tvingas kvarstå i pensionssparandet. Det bör finnas en möjlighet att vid väsentligt förändrade förhållanden få rätt att utträda ur sparandet.

Jag delar remissinstansemas bedömning att det av förenklingsskäl bör ställas upp en beloppsgräns på samma sätt som vid återköp av en försäk­ring. Beloppsgränsen bör dock knytas till den i dispenspraxis på försäk­ringsområdet ofta utnyttjade gränsen, nämligen ett basbelopp. Ett sådant fribelopp bör dock knytas till krav på en viss längre period utan ny­sparande. Jag anser att krav på en sådan period på tio år innebär en lämplig avvägning. Även häratöver bör det finnas möjlighet att efter dispens avsluta pensionssparandet i förtid. En sådan dispensgivning bör

142


 


dock vara mycket restriktiv med hänsyn till sparandets långsiktiga karak­tär.

Jag anser inte att det fmns skäl för särregler vid förtida uttag i fråga om utbetalning i kontanta medel.

Riksskatteverket har efterlyst en särskild avskattningsregel vid förtida uttag som inte enbart omfattar inkomst av tjänst utan även avkastnings­skatt. Med hänsyn till att rätten till återköp är starkt begränsad anser jag att en sådan avskattningsregel kan undvaras. Enligt min mening skulle en sådan regel även medföra att systemet blir alltför komplicerat.


Prop. 1992:93/187


 


4.3.6  Inskränkningar i förfoganderätten

Mitt förslag: På i huvudsak samma sätt som gäller för P-försäk­ring skall överlåtelse av rätt till utbetalningar från ett pensions­sparkonto resp. rätt till behållning på kontot endast kunna ske vid bodelning och i utmätnings- och obeståndssituationer.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar.

Bakgrunden till mitt förslag: Även bestämmelsema om förfoganderätt till P-försäkring fick sin principiella utformning genom 1975 års lagstiftning. Syftet med regleringen var att förhindra skatteundan­draganden och annat missbrak av försäkringsformen. De tidigare närmast oinskränkta möjlighetema att civilrättsligt förfoga över en P-försäkring kringskars i betydande grad. Detta skedde genom att förbud infördes mot överlåtelse, pantsättning och belåning av P-försäkring.

Förbudsbestämmelsema infördes bland de kvalitativa reglema. Derma reglering bedömdes emellertid inte vara tillräcklig. De nämnda förbuden

—       liksom det principiella förbudet mot återköp av försäkring — ansågs så
viktiga att de också borde gälla mot tredje man. Regelsystemet utvid­
gades därför även på den civilrättsliga sidan genom en motsvarande
ogiltighetsregel i 3 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Överlåtelseförbudet grandas på den principiella uppfattningen att P-försäkringens syfte är att tillgodose behovet av en jämn, löpande inkomst efter den yrkesverksamma tiden. Det har därför ansetts olämpligt att försäkringstagaren skall kunna avhända sig sin rätt till pension på grand av försäkringen. Från allmän synpunkt har det också ansetts motiverat att den person som är skattskyldig för pensionen också skall kunna ta den i anspråk för skattebetalningarna.

Huvudregeln är att överlåtelse inte får ske av en P-försäkring under den försäkrades livstid. Några undantagsregler finns dock. Enligt dessa är en överlåtelse giltig om den sker

     till följd av anställningsförhållande,

     på grand av utmätning,

     vid konkurs och ackord samt


143


 


-   genom bodelning.                                                      Prop. 1992:93/187

Regeln om överlåtelse till följd av anställningsförhållande avser tjänste­pensionsförsäkring. I de fall en överlåtelse sker genom bodelning finns en särskild bestämmelse i 53 § 4 mom. KL resp. 6 § 4 mom. SIL som reglerar beskattningen av utfallande försäkringsbelopp. Huvudregeln är att beskattningen alltjämt skall ske hos överlåtaren. Denne är alltså skattskyldig för de utbetalda försäkringsbeloppen i förvärvarens ställe. Detta gäller dock inte om överlåtaren skulle vara berättigad till avdrag för utgivet periodiskt understöd till förvärvaren. Till regeln har fogats en dispensbestämmelse som ger skattemyndigheten möjlighet att efter ansökan besluta att beskattningen i stället skall ske hos förvärvaren av försäkringen. Dispens får meddelas om särskilda skäl föreligger.

Bestämmelsen om beskattning efter bodelning har införts bland annat för att förhindra att överföring sker av en P-försäkring mellan makar i syfte att nedbringa inkomstskatten på pensionsbeloppen. En dylik över­föring av beskattningen från ena maken till den andra tillåts alltså normalt endast i samband med försäkringsfall.

Förbuden mot belåning och pantsättning infördes för att förhindra miss­brak av de gynnsamma regler som gäller för P-försäkring. En belåning skulle nämligen innebära att försäkringstagaren kunde utnyttja värdet av sitt obeskattade sparande till konsumtion på samma sätt som om han hade gjort ett förtida uttag från försäkringen, vilket skulle strida mot pensioneringssyftet. Ett motsvarande resonemang kan föras vad gäller pantsättning.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelsema om förfoganderätt över P-försäkring syftar till att förhindra skatteundandraganden och annat missbrak av försäkringsformen. En ordning bör gälla beträffande det individuella pensionssparandet som i stora delar ansluter till försäk-ringsreglema. Jag anser därför att - frånsett betalning av skatt och avgifter hänförliga till kontot resp. ersättning för förvärv av konto­tillgångar - överlåtelse av tillgångar på ett pensionssparkonto endast bör tillåtas i vissa särskilda situationer, nämligen vid utmätning, ackord, konkurs och bodelning. För bodelningsfallen bör rätten att överlåta hela eller del av kontot inskränkas till bodelning av annan anledning än makes död.

Den ordning som gäller för P-försäkringar vid bodelning, med en kvar­stående skattskyldighet för överlåtaren trots att pensionen tillfaller annan, bör tills vidare även tillämpas för det individuella pensionssparandet. Genom en sådan reglering kan såväl makamas egna intressen som intres­set av att skatteförmånerna inte missbrakas tillgodoses. Bestämmelsema på denna punkt kan emellertid i vissa fall ha oönskade verkningar och bör därför bli föremål för översyn i den av mig initierade regel­genomgången.

Om ett spartillgodohavande eller en rätt till pension överlåts i enlighet med de regler om överlåtelse som kommer att gälla enligt lagen om individuellt pensionssparande bör det åligga den nye ägaren eller rättig-

144


 


hetsinnehavaren  att  omedelbart  underrätta pensionssparinstitutet  om    Prop. 1992:93/187 överlåtelsen.

Jag har i det föregående (avsnitt 3.9.2) föreslagit ett förbud mot pantsättning och belåning av ett tillgodohavande inom pensionssparandet. Skälen för detta är desamma som för P-försäkring, nämligen intresset av att de framtida pensionsförmånema inte urholkas. Några undantag synes inte nödvändiga att göra för dessa fall. Pantsättnings- och belåningsförbuden bör således gälla generellt. Reglema bör ingå bland de kvalitativa villkoren. Regleringen innebär att förfoganden i strid med dessa bestämmelser är ogiltiga och att detta också gäller i förhållande till tredje man. Bestämmelsema bör även ingå som en del av pensionsspar­avtalet.

4.4 Kvantitativa regler

Mitt förslag: Belopp som sätts in i det individuella pensions­sparandet är avdragsgilla vid beskattningen inom samma ramar som gäller för sparande i P-försäkring. Avdragsutrymmet är gemensamt för de båda sparformema. Tillstånd till högre avdrag kan på samma sätt som för försäkringssparandet medges i vissa fall bl.a. när näringsidkare avslutar sin verksamhet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna : Remissopinionen är i huvudsak positiv. Bankföreningen och Svenska Liyförsäkringsbolags Aktuarienämnd anser att avdragsramen bör höjas. Fondhandlareföreningen förordar ett helt slopande av avdragsramen. Bankföreningen föreslår att avdragsrätt införs för inbetalningar för makes resp. sambos räkning. Riksskatteverket avstyrker förslaget om förhöjt avdrag efter dispens.

Bakgrunden till mitt förslag: I de kvantitativa bestämmelsema anges de ramar som gäller för avdrag för premier för P-försäkring. Avdrag kan medges dels i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet och dels som allmänt avdrag. Bestämmelsema om detta finns i punkt 21 av anvisningama till 23 § KL och i 46 § 2 mom. samma lag. De hänvisar i sin tur till punkt 6 av anvisningama till 46 § KL, som reglerar avdragsramen och beräkningen av avdraget. Den bestämmelsen har juste­rats bl.a. genom lagstiftning under våren 1991 (prop. 1990/91:166, bet. 1990/91 :SkU29, SFS 1991:692). Justeringen syftade dock inte till någon principiell ändring av avdragsutrymmet utan företogs för att anpassa detta till de ändrade förhållanden som för egenföretagamas del inträffade genom skattereformen. I övrigt föranledde inte 1990 års skattereform några förändringar i de kvantitativa reglema.

Den grandläggande regeln är att alla har rätt till avdrag med ett basbelopp. Egenföretagare, som har inkomst av aktiv näringsverksamhet, skall enligt huvudregeln göra avdraget i förvärvskällan.  Inkomst av

145

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


passiv näringsverksamhet berättigar däremot i sig inte till något P-    Prop. 1992:93/187 försäkringsavdrag, vare sig i förvärvskällan eller som allmänt avdrag.

För löntagare görs avdraget liksom tidigare som allmänt avdrag.

Om en person har inkomst såväl av aktiv näringsverksamhet som av tjänst skall en proportionering göras av basbeloppsavdraget mellan förvärvskälla och allmänt avdrag. I sådana fall skall en så stor del av det fasta basbeloppsavdraget dras av i förvärvskällan som motsvarar närings­inkomstens andel av de sammanlagda avdragsgrandande inkomstema.

Basbeloppsavdraget är det grandläggande avdraget för P-försäkrings-premier. Utöver detta finns i vissa fall rätt att erhålla ytterligare avdrag både i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet och som allmänt avdrag. I fråga om allmänt avdrag är denna avdragsram något olika utformad beroende på om den skattskyldige anses ha pensionsrätt i sin anställning eller ej.

Den totala avdragsramen i aktiv näringsverksamhet är summan av:

1. Ett basbelopp,

2.    25 % av inkomsten upp till 20 basbelopp och

3.    20 % av inkomsten mellan 20 och 40 basbelopp.

Som allmänt avdrag är avdragsramen för den som har pensionsrätt i anställning summan av:

1. Ett basbelopp och

2. 10 % av inkomsten mellan 10 och 20 basbelopp.

För den som anses sakna pensionsrätt i anställning och inte är anställd som företagsledare i ett fåmansföretag är avdragsramen — som allmänt avdrag — summan av:

1. Ett basbelopp,

2.   35 % av inkomsten upp till 20 basbelopp och

3.   25 % av inkomsten mellan 20 och 30 basbelopp.

Ökat avdragsutrymme kan även erhållas genom dispens för den som lägger ned sin näringsverksamhet. I korthet är reglema om dispens utformade på följande sätt.

Dispens kan meddelas av skattemyndigheten om särskilda skäl före­ligger. En person som själv eller genom en juridisk person har bedrivit näringsverksamhet men upphört med driften i förvärvskällan och under sin verksamhetstid inte har skaffat sig ett betryggande pensionsskydd kan få ökat avdragsutrymme. Vid bedömande av den dispenssökandes pensionsskydd görs en jämförelse med de pensionsförmåner som i det aktuella inkomstläget utgår enligt allmän pensionsplan.

Avdraget beräknas i dispensfallen med beaktande av det antal år som näringsidkaren bedrivit verksamheten, hans befintliga pensionsskydd och hans möjligheter att i framtiden tjäna in ytterligare pension. Det finns även regler som begränsar avdragsrätten men dessa förbigås här.

Dispens för utökad avdragsrätt kan också erhållas i vissa fall där anställning inte är förenad med rätt till pension och vid anställnings upphörande.

En P-försäkring måste tecknas i ett i Sverige verksamt försäkrings­företag. Det är således inte möjligt att teckna en livförsäkring i utlandet och få den godtagen som en svensk P-försäkring. Skattemässigt klassas

146


 


en sådan utländsk försäkring som en K-försäkring. Avdrag kan således    Prop. 1992:93/187 inte erhållas för premiebetalningar som görs på en utländsk livförsäkring.

Det finns för närvarande inte något utländskt försäkringsföretag som har koncession att driva livförsäkringsrörelse i Sverige.

Det finns dock en undantagsbestämmelse som gör det möjligt att få en utländsk livförsäkring godtagen som P-försäkring. Skattemyndigheten kan efter ansökan förklara att en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse skall anses som en P-försäkring. Om en sådan förklaring har meddelats gäller därefter samma skatteregler för den ufländska försäkringen som för en svensk P-försäkring.

Skälen för mitt förslag: Belopp som sätts in i det individuella pensionssparandet bör vara avdragsgilla vid beskattningen inom samma ramar som gäller för försäkringssparandet. Reglema bör i huvudsak utformas på följande sätt.

Avdrag för insättningar i det individuella pensionssparandet skall kunna medges i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet men även som allmänt avdrag. Rätten till avdrag för de båda sparformema skall följa vad som idag gäller för P-försäkringar.

Den totala avdragsramen bör inte förändras vid införandet av det nya pensionssparandet.

Avdragsutrymmet bör således vara gemensamt för de båda sparfor­mema och i varje enskilt fall kunna utnyttjas efter den enskildes eget gottfmnande. Denne skall alltså kunna fördela sitt avdrag mellan premie för P-försäkring och insättningar i pensionssparandet inom den totala avdragsram som gäller för honom.

Den fria fördelningen bör gälla även för näringsidkare. Dessa blir dock skyldiga att i förekommande fall fördela sitt basbeloppsavdrag mellan förvärvskällan och allmänt avdrag. På grandval av en sådan fördelning bör det dock inte finnas några restriktioner i valet mellan de båda sparformema. Som ett exempel kan anföras att en näringsidkare därför bör — sedan väl fördelningen mellan förvärvskällan och allmänt avdrag blivit beloppsmässigt bestämd — kunna fylla hela avdragsutrymmet i förvärvskällan med avgiften för P-försäkring men välja att dela utrymmet för allmänt avdrag mellan försäkring och pensionssparande. Den fria fördelningsprincipen medger givetvis att avdragsutrymmet kan användas på många andra sätt.

Att avdragsreglema bör utformas på samma sätt som gäller för P-försäkring innebär att även bestämmelsema om avdragsbegränsning för att förhindra underskott liksom rätten att i vissa fall förskjuta avdrag till senare beskattningsår skall tillämpas (punkt 6 fjärde och femte styckena av anvisningama till 46 § KL).

Till skillnad från Riksskatteverket anser jag att den dispens för utvid­gad avdragsrätt för P-försäkringspremie som idag kan ges till en närings­idkare som upphör med sin näringsverksamhet bör kunna ges även i det individuella pensionssparandet. Det genom dispens tilldelade avdrags­utrymmet skall kunna fördelas av näringsidkaren mellan sparformema.

Jag anser vidare att det för närvarande inte finns skäl att införa den avdragsrätt för inbetalningar för make resp. sambo som föreslås av Bank-

147


 


föreningen. Frågan kräver ytterligare överväganden, bl.a. med hänsyn till    Prop. 1992:93/187 att det efter förmögenhetsbeskattningens avskaffande år 1995 inte finns någon kvarstående rest av sambeskattning i skattesystemet.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp två frågor med intemationell anknytning. Det gäller dels avdragsrättens tillåtlighet i EES- och EG-perspektiv, dels avdragsrättens begränsning till sparande i ett institut som bedriver verksamhet i Sverige.

Ett avdragsförbud för sparande i utländska försäkringar framstår i förstone som diskriminerande både för den enskilde spararen och de utländska spar instituten. Två avgöranden av EG-domstolen visar emeller­tid att ett så snävt synsätt inte alltid skall tillämpas. Domstolens slutsats är tvärtom att i fråga om P-försäkring är detta förenligt med den nuvarande EG-rätten (domar i målen C-204/90 och C-300/90).

Den belgiska regleringen av avdragsrätten för livförsäkringspremier som prövats av domstolen liknar i mycket hög grad den svenska. Det är   ■ därför berättigat  att  dra den  slutsatsen  att  inte heller de  svenska avdragsreglema för P-försäkring står i strid med gällande EG-rätt.

I mitt förslag utsträcks avdragsrätten till att omfatta även pensions­sparande utan försäkringsinslag. Fråga uppkommer då om detta förhål­lande föranleder en annan slutsats beträffande avdragsrätten än för försäkringssparandets del.

Det är vid bedömning av den frågan värt att beakta att det i Danmark sedan år 1987 förekommer ett pensionssparande utan försäkringsinslag, där det årliga sparandet är avdragsgillt vid inkomstbeskattningen för att sedan beskattas som utfallande pensionsinkomst. Sparandet kan ske på konto i bank eller i värdepapper. EG-domstolens synsätt om sambanden i skattesystemen och konstraktionen av det danska pensiönssparandet utan försäkringsinslag leder till den slutsatsen att inte heller avdragsreglema för det individuella pensionssparandet står i strid med gällande EG-rätt.

Den andra frågan gäller om även utländska företag skall kunna verka som pensionssparinstitut. I avvaktan på praktiska erfarenheter av den nya sparformen anser jag att det inte nu finns tillräckliga skäl för att införa en dispensregel för sparavtal som träffas med utländska institut. Jag vill emellertid påpeka att utländska institut kommer att kunna verka som pensionssparinstitut om de har filial i Sverige och kontot förs i denna filial.

148


 


4.5  Utbetalningar av annat än pension m.m.


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Förmånstagare betalar inte arvsskatt för rätt till pension på grand av det individuella pensionssparandet. Medel på pensionssparkonto som blir tillgängliga på annat sätt än som pensionsutbetalningar skattas av som intäkt av tjänst. Preliminär skatt innehålls vid en sådan avskattning. Arvsbeskattning skall i förekommande fall ske av halva kontotillgodohavandets värde.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Något förslag om preliminär skatt vid avskattning redovisas dock inte. Vid arvsbeskattningen skulle hänsyn tas till inkomstskatteskulden på annat sätt än genom en schablonmässig avräkning.

Remissinstanserna: Riksskatteverket och Försäkringsförbundet efterlyser en närmare beskrivning av vilken verkan en jämkning av förmånstagarförordnande har. De begär dessutom en precisering av reglema för avräkning av inkomstskatt vid arvsbeskattningen. Riksskatteverket tar också upp frågor om skattskyldighetens inträde, uppgiftsskyldighet samt uttag av preliminär skatt. Bankföreningen pekar på att vid sidan av utbetalning från kontot kan ianspråktagande ske genom att kontot klassas om till ett inte skattegynnat konto.

Skälen för mitt förslag: Den allmänna målsättningen att uppnå ett så långt möjligt neutralt regelsystem mellan P-försäkring och individuellt pensionssparande föranleder kompletteringar av ytterligare ett antal skattebestämmelser.

För P-försäkring gäller att förmånstagare inte arvsbeskattas för rätt till pension som utgår på grand av försäkringen. Motsvarande bör gälla för det breddade pensionssparandet, vilket kräver en komplettering i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, AGL.

Avlider en kontoinnehavare utan att det finns ett giltigt förmånstagar­förordnande i hans pensionssparavtal ingår tillgodohavandet på pensions-sparkontot på vanligt sätt i kvarlåtenskapen. Vidare kan den situationen uppstå att det inte finns någon annan person som skall träda in i en avliden förmånstagares ställe. Beträffande P-försäkring sker i sådana situationer ingen ytterligare utbetalning på försäkringen. Det eventuella "överskott" som finns i försäkringen tillfaller försäkringstagarkollektivet. Är det i stället fråga om ett sparande på pensionssparkonto och finns medel kvar på kontot skall dessa ingå i den avlidne kontoinnehavarens resp. förmånstagarens dödsbo. Arvsbeskattning blir då aktuell. I den uppkomna situationen skall emellertid avskattning av skattekrediten ske enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL. Endast nettobeloppet bör arvsbe­skattas, dvs kontotillgodohavandets värde vid dödsfallet efter avräkning för inkomstskatten.

Lagrådet har av förenklingsskäl förordat en schablonmässig avräkning av inkomstskatten i stället för den i lagrådsremissen föreslagna avräk-ningen av  inkomstskatt på grand  av ett beräknat uttag.  Jag delar


149


Lagrådets bedömning och föreslår därför en regel i AGL som innebär att    Prop. 1992:93/187 inkomstskatten beaktas schablonmässigt genom att tillgodohavandet tas upp till halva värdet.

Belopp som utgår till efterlevande make eller bröstarvinge på grand av jämkning av förmånstagarförordnande ingår inte i kvarlåtenskapen efter den döde. Lagrådet har tagit upp frågan om ett sådant belopp skall beskattas enligt nyss nämnda avskattningsbestämmelser eller som pension. Med beaktande av vad Lagrådet har anfört på denna punkt förordar jag en lösning som innebär att jämkningsbeloppen beskattas som pension.

Jag delar Riksskatteverkets bedömning att regler om uppgiftsskyldighet och uttag av preliminär skatt bör införas för avskattningsfallen. Preli­minär skatt bör tas ut med avskattningsbeloppet som underlag. Preliminär skatt tas endast ut i den utsträckning det finns kontanta medel för skatteinbetalningen. Det blir därför aldrig nödvändigt att avyttra värde­papper på kontot för inbetalning av preliminär skatt.

Förmögenhetsbeskattning av tillgodohavanden på pensionssparkonton kan bli aktuell vid 1995 års taxering (jfr prop. 1992/93:50, bet. 1992/93:FiUl och 1992/93:SkU 18, SFS 1992:1489). Dessa tillgodoha­vanden bör emellertid i likhet med P-försäkringar inte förmögenhets-beskattas. En särskild undantagsregel bör därför införas om detta i övergångsbestämmelsema till lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om staflig förmögenhetsskatt.

Frågan om mervärdeskatt på sparinstitutets tjänster har tagits upp av bl.a. Riksskatteverket och Bankföreningen. Enligt mervärdeskatte-bestämmelsema undantas från skatteplikt bank- och finansieringstjänster samt värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet. Med värde­pappershandel och därmed jämförlig verksamhet avses omsättning och förmedling av aktier, andra andelar och fordringar. Med sådan verksam­het avses också ett fondbolags förvaltning av värdepappersfond. Om sparinstitutet, som en självständig tjänst, bistår spararen med placerings­råd och annan rådgivning eller om institutet fått i uppdrag att sköta placeringarna utgår således för närvarande mervärdeskatt på denna tjänst. När institutets insatser i huvudsak inskränker sig till att utföra spararens placeringsanvisningar utgår däremot inte mervärdeskatt.

Enligt min mening bör det i inte nu införas bestämmelser om mer­värdeskatt som enbart tar sikte på det individuella pensionssparandet.

I övrigt föranleder det individuella pensionssparandet vissa justeringar i uppbördslagen (1953:272), lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader, lagen (1987:813) om homosexuella sambor och lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter. Ändringar i den sistnämnda lagen bör utformas på det sätt Lagrådet föreslår.

150


5  Avkastningsskatt                                       P>-op- 1992:93/187

5.1  Allmänna utgångspunkter

Tidigare beskattades inte avkastningen på kapital hänförligt till P-försäkring vare sig hos försäkringsgivaren eller försäkringstagaren. Efter 1990 års skattereform är dock detta pensionskapital föremål för avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensions­medel. Sedan den 1 januari 1992 är skattesatsen för avkastningsskatt på privata P-försäkringar sänkt från 15 % till 10 %. Samma skattesats gäller för avkastningen på kapital hänförligt till tjänstepensioner.

För kapital anknutet till K-försäkring tillämpas en annan ordning. Avkastningen beskattas hos livförsäkringsföretagen inom ramen för den vanliga inkomstbeskattningen. Fr.o.m. år 1992 är skattesatsen sänkt från den ordinarie bolagsskattesatsen på 30 % till 25 %. Sänkningen hänger samman med justeringen av skatten på P-försäkringskapitalets avkastning. Även kapital hänförligt till andra slag av personförsäkringar än P- och K-försäkringar beskattas enligt denna modell.

De nuvarande reglema innebär alltså en enhetlig skattesats för avkastningsskatt på allt P-försäkringskapital. Skattesatsen är dessutom betydligt gynnsammare än vad som gäller för övrigt sparande, inklusive sparande i K-försäkring.

Att skattesatsen är lika för all avkastning på det skattegynnade pensionskapitalet innebär emellertid inte att beskattningen är problemfri på detta område. De problemställningar som finns på området har redov­isats i promemorian (avsnitt 7.1 - 7.4) och kan sammanfattas på följande sätt.

Den skatt som skall tas ut skall fördelas mellan försäkringstagama. Vid den fördelningen finns fiera olika problem. Bl.a. måste hänsyn tas till de uppdelningar av förmögenhetsmassan som regelmässigt fmns hos bolagen med olika former av dels individuell fördelning på försäkringama dels kollektivt konsolideringskapital. Ett annat problem gäller frågan hur orealiserade värdeförändringar på pensionskapitalet skall beaktas. Vid beskattning av fondförsäkringskapital accentueras den problematiken ytterligare på grand av att avkastningen där varierar mellan olika försäkringstagare.

Storleken på skatteuttaget beror dels på skattesatsens nivå, dels på hur bestämningen sker av det underlag som ligger till grand för beskatt­ningen, dvs. på skattebasens utformning. Den nu tillämpade definitionen av skattebasen skiljer sig åt mellan olika kategorier av pensions­avsättningar.

Problemen med skattefördelningen gör att en likformig beskattning är svår för att inte säga omöjlig att åstadkomma. De olika sätten att bestämma skattebasen ökar olikformigheten i beskattningen av pensions­kapitalet.

Inom fondförsäkringen finns ytterligare problem. Dessa är komplexa och sammanhänger delvis med att strakturen på beskattningen är hierar­kisk  i  tre  nivåer,   försäkringspremiefond,   fondförsäkringsbolag  och

151


försäkringstagare. De på marknaden verksamma fondförsäkringsbolagen    Prop. 1992:93/187 tillämpar olika modeller för uttag av skatt från försäkringstagama. Beskattningen tenderar därför att bli oenhetlig på området.

Andra problem hänförliga till beskattningen av fondförsäkring har påpekats av Finansinspektionen i en skrivelse till Finansdepartementet (dnr 1870/92). Ett av dessa är att beskattningen kan komma att träffa orealiserade värdestegringar på fondandelar vid omföring av dem från innehav för företagets egen räkning till andelar för försäkringstagamas räkning i samband med de transaktioner som försäkringstagama gör. Detta avviker helt från vad som gäller för andra försäkringsföretag. Ett annat problem gäller värderingen av fondandelar på tillgångssidan resp. som försäkringsteknisk skuld. Finansinspektionen har här löst problemet med särskilda värderingsföreskrifter som i vissa avseenden markant skiljer sig från de föreskrifter som gäller på försäkringsområdet i övrigt. Enligt inspektionens uppfattning är dessutom skattereglema så utformade att det resultat som uppkommer i bolaget på dess egen rörelse undgår beskattning.

I det individuella pensionssparandet föreslås tre olika sparformer, nämligen inlåning på konto, värdepapper och andelar i värdepappers­fonder. Den strävan efter likformighet i behandlingen av olika pensionsaltemativ som låg till grand för förslagen i promemorian ledde till slutsatsen att avkastningen på sparmedlen i det individuella pensionssparandet också borde beskattas. I promemorian framhölls att det i och för sig inte är förenat med några avgörande svårigheter att beräkna den årliga avkastningen på de tillgångar som finns i de olika spar­formema och att därefter skattebelägga denna avkastning.

I promemorian ifrågasattes emellertid om den nuvarande ordningen vad gäller avkastningsskatt och annan inkomstskatt på pensionskapital är tillfredsställande, särskilt på längre sikt. Vidare framhölls att olik­formigheten skulle förstärkas ytterligare om avkastningsskatteregler för det individuella pensionssparandet skulle inordnas i nuvarande regel­system.

De nämnda slutsatsema har i stort lämnats oemotsagda av remiss­instansema. Även enligt min mening är det lämpligt att nu ta upp frågan om beskattningen av pensionskapitalets avkastning i ett vidare perspektiv. Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att utgångspunkten bör vara att försöka utforma regler som dels är långsiktigt stabila och dels uppfyller kraven på neutralitet mellan olika slag av pensionskapital. Med tanke på att ett av syftena med det individuella pensionssparandet är att nå nya spargrapper är det dessutom av stor vikt att reglema görs så enkla som möjligt.

Den nu gjorda genomgången visar också att spörsmålet om beskatt­ningens utformning rör ett flertal delfrågor. Till detta kommer att den i promemorian föreslagna ändringen av beskattningen innebär att en ny metod införs för att bestämma skatteunderlag och avkastning. Inledningsvis är det därför lämpligt att ge en utförligare beskrivning av de nuvarande reglemas utformning och bakgrand och att särskilt redovisa

152


problemen vid beskattningen av fondförsäkringar och företag som med-    Prop. 1992:93/187 delar sådan försäkring.

5.2  Nuvarande avkastningsskatt

P-försäkringskapitalet kan delas upp i två huvuddelar. Det är anknutet till dels tjänstepensioner och dels privata pensioner. Tjänstepensionema är i huvudsak reglerade i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare där arbetsgivaren ombesörjer premiebetalning eller annan form av tryggande medan privata pensioner utgörs av traditionell P-försäkring eller P-försäkring med fondanknytning.

Skattereglema för avkastningen på det kapital som hör till tjänste­pensioner kan delas in i tre huvudkategorier enligt följande.

1.    Arbetsgivaren köper försäkring. Försäkringsbolaget betalar avkast­ningsskatt med 10 % på den avkastning som det förvaltade pensionsk­apitalet genererar.

2.    Arbetsgivaren gör avsättning till en pensionsstiftelse. Stiftelsen är skattskyldig och betalar skatt med 10 % av den realiserade avkastningen på kapitalet.

3.    Arbetsgivaren gör avsättning i balansräkningen till kontot "Avsatt till pensioner". En schablonmässig avkastning beräknas. Den är för närva­rande 11 % av pensionsskuldens bokförda värde vid räkenskapsårets början. Skatt tas ut med 10 % av den schablonmässigt beräknade avkast­ningen, vilket innebär att skatten uppgår till 1,1 % av pensionsskuldens bokförda värde.

När det gäller privata P-försäkringar finns två system för beskattningen av pensionskapitalets avkastning.

1. Den realiserade avkastningen på kapital hänförligt till privat P-försäk­
ring beskattas med 10 % hos försäkringsbolaget.

2. Reglema för beskattning av fondförsäkring är betydligt krångligare.
Systematiken är som tidigare nänmts hierarkisk och uppbyggd i tre
nivåer, försäkringspremiefond, fondförsäkringsbolag och försäkrings­
tagare. Försäkringspremiefonden beskattas som en värdepappersfond,
dvs. skatten är 25 % på erhållna utdelningar, räntor och en schablon­
intäkt om 1,5 % av värdepapperens marknadsvärde vid beskattningsårets
ingång. Skatten på schablonintäkten ersätter skatt på realiserade
värdestegringar på fondens aktier och därmed jämställda värdepapper. En
värdepappersfond har samtidigt avdragsrätt för lämnad utdelning.
Avsikten är också att försäkringspremiefondema skall lämna sådan
utdelning. Beskattningen sker därför inte i fonden utan hos fondförsäk­
ringsbolaget med en avkastningsskatt som uppgår till 10 % på mottagen
utdelning och realiserade värdeökningar. Skattesatsen är alltså densamma
som gäller för traditionella livförsäkringsföretag. Försäkringstagarens
beskattning beror på de bestämmelser som fondförsäkringsbolaget har
fastställt. Någon direkt beskattning sker således inte hos försäkrings­
tagaren. I stället övervältrar fondförsäkringsbolaget sin skattekostnad på
kollektivet av försäkringstagare. Detta sker på olika sätt i de bolag som
är verksamma på området.

153


5.3  Bakgrunden till avkastningsskatten

Genom skattereformen förändrades skattereglerna bl.a. med ledning av principema om likformighet och neutralitet. Tillämpningen av dessa principer medförde att en avkastningsskatt infördes för beskattningen av pensionskapital. Skattebasen kom dock att definieras på olika sätt på gmnd av pensionssystemens olika konstraktion.

Som framhålls i promemorian kan det teoretiskt riktiga sägas vara att identifiera den avkastning som i varje pensionssystem är hänförlig till pensionskapitalet. Avkastningsskatten skall träffa denna avkastning vilket medför att neutralitetskravet uppfylls. I fråga om pensionsformema försäkring och stiftelse vad gäller tjänstepension samt traditionell privat P-försäkring lever beskattningen upp till detta krav.

Pensionskapitalet hos ett företag som tryggar pensioner genom konto­avsättning är inte i sig identifierbart. Det avsatta kapitalet blir kvar bland arbetsgivarens övriga arbetande kapital. Man kan uttrycka det så att arbetsgivaren lånar arbetstagamas pensionskapital för att finansiera den löpande verksamheten. Skulden justeras årligen, vilket kan ses som att arbetsgivaren betalar ränta till arbetstagarna för det lånade kapitalet. Denna ränta läggs till pensionsskulden, som alltså ökar. Nivån på juste­ringen (räntan) beräknas med ledning av den avkastning som SPP (ett försäkringsbolag som huvudsakligen förvaltar tjänstepensionskapital) uppnår. Syftet med den årliga justeringen är att uppnå samma ekono­miska utfall för en arbetstagare vars arbetsgivare tryggar pensionen genom kontoavsättning som för en arbetstagare där arbetsgivaren köper försäkring.

Den nu gjorda beskrivningen är förenklad och döljer flera tekniskt komplicerade faktorer, vilket föranledde det ställningstagande som gjordes i skattereformen. För att uppnå likformighet mellan de olika tryggandeformema infördes en löpande beskattning av kontoavsätt-ningama. Den årliga justeringen av pensionsskulden lämpar sig emellertid mindre väl som grandval för bestämmandet av skattebasen. Avkastningen på just den kapitalmassa som i balansräkningen motsvarar posten "Avsatt till pensioner" kan inte beräknas med tillräcklig precision. På grand av detta valdes det bokförda värdet på kontot "Avsatt till pensioner" som bas för beskattningen trots att det innehåller moment som inte kan sägas ha samband med en beräknad avkastning.

Under åren 1985 till 1989 uppgick den genomsnittliga realiserade avkastningen hos försäkringsbolagen på pensionskapital till 11 %. Avkastningsskatten, som skulle utgöra 10 % av realiserad avkastning, uttrycktes därför som 1,1 % av pensionsskuldens bokförda värde vid beskattningsårets ingång.

Under hösten 1989 beslutade riksdagen att införa livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder. Samtidigt pågick arbetet med skatte­reformen. Vissa preliminära ställningstaganden som då gjordes i frågor som hade inverkan på beskattningen av fondförsäkringar frångicks emellertid senare. Det innebär alltså att det underlag lagstiftaren hade


Prop. 1992:93/187


154


för att skapa skatteregler på fondförsäkringsområdet inte överenstämmer    Prop. 1992:93/187 med det underlag som skattereformen slutligen medförde.

Som tidigare nämndes beskattas kapital hänförligt till K-försäkring och andra personförsäkringar än P-försäkring inom ramen för den statliga inkomstskatten med en skattesats på 25 %. Beräkningen av den skatte­pliktiga avkastningen sker emellertid på samma sätt som gäller för avkastningsskatten. Skillnaden mellan de båda beskattningsformema är därför i princip endast skatteuttagets höjd.

Sammantaget betyder detta att målsättningen om en så långt möjligt avkastningsskattemässig likabehandling mellan skilda pensionsystem inte är uppfylld. Olika regler gäller för K-försäkring, kontoavsättningar, traditionell P-försäkring och fondförsäkring. Ytterligare såväl skatte­rättsliga som civilrättsliga diskrepanser finns mellan de två sist nämnda försäkringsformema, även när de båda tillhör kategorin P-försäkring. Jag skall nu ta upp dessa diskrepanser till diskussion.

5.4 Problem med nuvarande skatteregler för fondförsäkring

Som jag tidigare har nämnt rör beskattningen av fondförsäkringar såväl försäkringspremiefond och fondförsäkringsbolag som försäkringstagare. Alla tre kategoriema är underkastade olika skatteregler.

Fondförsäkringsbolagen kan idag mer eller mindre fritt välja modell för uttag av skatt från försäkringstagama. Skatteuttagsmodellema är inte lagreglerade. I praktiken tillämpas ett flertal olika modeller.

Om en försäkringstagare byter fond och bolaget måste realisera fondan­delar uppkommer en reavinst/förlust för bolaget. En försäkringstagares försäljning av fondandelar kan dock för bolaget uppvägas av en annan försäkringstagares köp. Bolaget behöver då inte omsätta några andelar. Vidare kan ett fondförsäkringsbolag inneha ett handelslager av andelar som gör det möjligt för bolaget att undvika extema köp och försäljningar av fondandelar i samband med försäkringstagamas transaktioner. Den bristande korrespondensen mellan försäkringstagamas omsättning av fondandelar och bolagens faktiska anskaffning/avyttring av dessa andelar försvårar, eller kanske t.o.m. omöjliggör en rättvis modell för uttag av skatt från försäkringstagama.

Bolaget måste vidare säkerställa sina skattebetalningar, vilket kan leda till ett övemttag av medel från försäkringstagama. Detta övemttag skall på något sätt återföras till försäkringstagama. Detta regleras vanligen i grandema för försäkringen. Resultatet kan i vissa fall bli att de personer, till vilka bolagets reservering för skatt hänför sig, inte längre äger andelar i den fond som gav upphov till att reserveringen gjordes. I andra fall kan överreserverad skatt komma alla försäkringstagare i bolaget till godo och då även försäkringstagare som inte gjort omplaceringar.

De skatterättsliga komplikationema innefattar även andra problem. Som jag tidigare har angett har Finansinspektionen i en skrivelse till Finans­departementet begärt en översyn av skattereglema för försäkringsbolag som meddelar livförsäkring med fondanknytning. Finansinspektionen upplyser att man den 19 december 1991 fastställt föreskrifter (FFFS

155


1991:19) beträffande årsredovisning för fondförsäkringsbolag som i vissa Prop. 1992:93/187 avseenden markant avviker från de föreskrifter som gäller för tradi­tionella livförsäkringsbolag. Finansinspektionen anför att man bedömt dessa avvikelser som nödvändiga men påpekar att de kan leda till inte önskvärda beskattningskonsekvenser. Problemen kan beskrivas på föl­jande sätt.

Ett försäkringsbolag skall enligt 7 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713) redovisa ansvaret för löpande försäkringar som skuld i balans­räkningen. För ett fondförsäkringsbolag uppgår detta ansvar i princip till marknadsvärdet på de fondandelar som bolaget innehar för försäkrings­tagamas räkning. På tillgångssidan finns motsvarande post av fondan­delar. Dessa får dock enligt vanliga regler inte tas upp till ett högre värde än anskaffningsvärdet. Vid en tillämpning av de redovisnings­principer som gäller för övriga försäkringsbolag skulle en kursuppgång på andelama medföra att det egna kapitalet påverkas negativt. Skulden skulle öka samtidigt som värdet av fondandelama på tillgångssidan skulle förbli oförändrat, vilket i sin tur leder till den nämnda negativa effekten på bolagets egna kapital. Även vid en måttlig uppgång av andelsvärdena skulle bolaget kunna bli skyldigt att upprätta kontrollbalansräkning. Bolagets redovisning ger under sådana omständigheter inte en rättvisande bild av resultat och ställning. För att undvika dessa komplikationer har inspektionen föreskrivit att fondandelama vid tillgångsberäkningen får tas upp till sitt marknadsvärde.

Finansinspektionen har även pekat på ett annat skatteproblem. Fond­försäkringsbolaget äger formellt de andelar som inköpts för försäkrings­tagamas räkning. Utöver dessa kan bolaget inneha andelar för egen räkning, bl.a. för att förenkla rörelsen. När en försäkringstagare påkallar inköp av andelar i en bestämd fond kan den situationen uppstå att bolaget endast gör en bokföringstransaktion, som innebär att andelar som innehas för egen räkning överförs till att vara andelar för försäkringstagamas räkning. De för egen räkning innehavda andelama är enligt vanliga regler bokförda enligt lägsta värdets princip medan de för försäkringstagamas räkning innehavda andelama enligt de ovan nämnda föreskriftema får tas upp till sitt marknadsvärde. Resultatet av en sådan ombokföring av ande­lar som gått upp i värde kan bli att en orealiserad värdestegring kommer att ingå i bolagets beskattningsbara resultat. Detta avviker helt från de regler som gäller för traditionella livbolag.

I sin skrivelse tar inspektionen upp ytterligare en beskattningsfråga som rör fondförsäkringsbolagen. Avkastningen på det kapital som är hänför­ligt till P- och K-försäkring beskattas enligt lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel resp. inom den vanliga inkomstbeskattningen för företag. För avkastning på bolagets eget kapital liksom för intäkter som uppkom­mer vid försäljning av fondandelar och i bolagets administrativa verksam­het saknas emellertid enligt inspektionens uppfattning tillämpliga skatte­regler. Det innebär enligt inspektionen att beskattning inte kommer att ske av den vinst som uppstår i bolagets egen rörelse. Eftersom fond­försäkringsbolag tillåts dela ut vinstmedel skulle detta medföra att utdelning kan ske av obeskattad vinst.

156


5.5  Beskattningsmetod för pensionskapital


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Beskattningen av avkastningen på kapital hänförligt till pensioner skall ske enligt en schablonmetod som i princip är enhetlig för alla slag av pensionsavsättningar.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstansema: Remissutfallet är splittrat. De flesta instanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget eller accepterar schablon­metoden i sig men med ändringar i olika detaljfrågor i förhållande till förslaget i promemorian. Endast ett fåtal remissinstanser anser att beskattning bör ske av faktisk realiserad avkastning. Remissinstansema från försäkringssidan är överlag kritiska till schablonmetoden. Den huvudsakliga invändningen mot förslaget från deras sida är att skatte­uttaget skulle komma att bli för högt. Den kritiken förs också fram. av Bankföreningen, SAF och Industriförbundet.

Skälen för mitt förslag: De problem i den nuvarande beskattningen av pensionskapital som jag tidigare har redovisat leder till slutsatsen att de nuvarande reglema är behäftade med avsevärda brister. Jag delar alltså den uppfattning som framförs i promemorian. Även remissinstan­sema synes i stort acceptera den problembeskrivning som ges där.

De nuvarande reglema medför inte en tillfredsställande neutralitet vid behandlingen av olika slag av pensionskapital. På fondförsäkringsområdet är bestämmelsema olika för skilda bolag och dessutom svårtillgängliga. Till bilden hör också problemen att på ett rättvist sätt fördela fond­försäkringsbolagets skattekostnad mellan försäkringstagama. Motsvarande problem fmns i de traditionella livbolagen även om detta är föga upp­märksammat. Slutligen tillkommer den av Finansinspektionen påtalade oklarheten i beskattningen av fondförsäkringsbolagens egna verksamheter.

Enligt min mening borde skatt tas ut på avkastningen inom det indivi­duella pensionssparandet på ett sätt som står i överensstämmelse med nuvarande skatteregler. Det betyder emellertid att olika regler blir aktuella för de föreslagna sparformema. För inlåning och värdepappers­depå kan den faktiska avkastningen beräknas och beläggas med avkast­ningsskatt. Även vid sparande i värdepappersfonder skulle en sådan beskattningsmetod vara möjlig men det naturligaste vore att välja en lösning som är neutral i förhållande till metoden att beskatta fond­försäkring. Någon sådan metod går emellertid inte att finna eftersom fondförsäkringsbolagens sätt att ta ut skatt från försäkringstagarna är oenhetligt. En annan komplikation är att tillgångama i det individuella pensionssparandet skall ägas direkt av sparama. Beskattningen av avkast­ningen bör därför direkt träffa den enskilde spararen som skattesubjekt. Detta skiljer sig från den nuvarande beskattningen av pensionskapital vilken sker hos de företag som förvaltar kapitalet.


157


 


Bilden bör kompletteras med de svårigheter och olikformigheter som Prop. 1992:93/187 nuvarande beskattningsregler medför. De problem som är knutna till beskattningen av fondförsäkringama har jag tidigare redovisat. De har noterats också i promemorian. I denna görs bedömningen att problemen måste anses vara av betydande omfattning och svårighetsgrad. Där fram­förs också den uppfattningen att en beskattning enligt de nu diskuterade principema av avkastningen på kapital investerat i det individuella pensionssparandet snarast skulle öka komplexiteten och olikformigheten i beskattningen. Slutsatsen i promemorian blev därför att ett förslag med den nu angivna inriktningen inte skulle utgöra en tillfredsställande lösning.

I promemorian har påpekats att schabloner i varierande omfattning tillämpas i det nuvarande systemet för beskattning av avkastning på pensionskapital. Detta gäller t.ex. vid pensionsavsättning till konto. Avkastningen bestäms till en viss procentdel av behållningen på kontot. Den på detta sätt framräknade avkastningen beskattas sedan med den för pensionskapital gällande skattesatsen på 10 %.

Inom fondförsäkringssystemet använder försäkringsbolagen i varierande grad schabloner för att ta ut skattekostnaden från försäkringstagarna. Den enklaste metoden innebär att skatten beräknas som en viss procentdel av det förvaltade sparkapitalet vid årsskiftet. Denna skatt fördelas sedan av bolaget mellan försäkringstagama på grandval av deras resp. pensions­kapital.

De nu nänmda metodema företer betydande likheter med varandra. Som framhålls i promemorian utgör de exempel på att det är möjligt att finna metoder som förenar enkelhet och praktisk hanterbarhet med en godtagbar precision i beskattningen. Från dessa utgångspunkter gjordes i promemorian en undersökning om en sådan schablonmetod skulle kunna göras generellt tillämpbar för beskattningen av hela pensionskapitalet och därmed utgöra ett altemativ till de nuvarande skattereglema.

I promemorian utformades en schablonmetod på följande sätt. Till grand för all avkastningsskatt på pensionskapital skall ligga en schablon­mässigt beräknad avkastning, som motsvarar en viss procentdel av det pensionskapital som finns hos de skattskyldiga vid beskattningsårets utgång. Som ett mått på avkastningen ansågs det lämpligt att välja den genomsnittliga statslåneräntan under beskattningsåret. Denna räntefaktor skall således multipliceras med pensionskapitalets värde. Den på detta sätt framräknade schablonmässiga avkastningen beskattas sedan med gällande skattesats på 10 %.

I promemorian beskrevs den nu diskuterade schablonmetodens för- och nackdelar på följande sätt (s. 155 - 157):

Förenkling

Dagens regler är komplicerade och svåra att förstå. Att förklara för en potentiell köpare av en fondförsäkring alla skatteuttagsmodeller som de skilda bolagen tillämpar eller för en pensionsberättigad varför tjänstepension beskattas olika beroende på tryggandeform framstår som nästan omöjligt.

158


 


Eftersom ett av målen med att införa det individuella pensions-    Prop. 1992:93/187 sparandet är att nå nya grapper och på så sätt öka sparandet måste höga krav ställas på enkelhet i regler och hantering. Schablon­metoden fyller dessa krav.

En annan fördel är att de många skatteuttagsmodeller som nu används av bolagen inom fondförsäkringen kan avskaffas. Skatte­systemet blir således mer enhetligt och lättare att förstå vilket också ökar möjlighetema att jämföra olika pensionsaltemativ. En förenkling av avkastningsskatten genom schablonisering underlättar alltså förstå­elsen av sparvillkoren. Detta måste ses som en fördel eftersom den individuella medvetenheten om pensioner och dess villkor med stor sannolikhet kommer att öka i framtiden.

Ytterligare en fördel är att en förenkling av förvaltningen uppnås eftersom det inte blir nödvändigt med speciella fonder för fondförsäk­ring eller pensionssparande. De vanliga värdepappersfondema kan användas för det individuella pensionssparandet.

Slutligen kan nämnas att de administrativa komplikationer som finns idag beroende på att olika schabloner används för olika pensionssystem undanröjs. Även tjänstepensionskapitalet kan beskatias på ett enhetligt sätt med denna metod. Detsamma gäller för kapital knutet till K-försäkring.

Likformighet

Med en schablonmetod blir skatten oberoende av om kapitalet omplaceras, dvs. alla typer av skattebetingade inlåsningar elimineras. Omplaceringar kan således göras i både traditionella livförsäkrings­företag och mellan olika slag av värdepappersfonder utan att detta utlöser beskattning. Detsamma gäller sparande på inlåningskonto och i depå. De snedvridande effekter en skatt medför minimeras. Detta kommer att gälla för hela pensionskapitalet om metoden görs gene­rellt tillämplig. Att uppnå en så långtgående likformighet är utan tvivel en tungt vägande fördel med schablonmetoden.

Omplaceringar blir skattefria

En av intentionema bakom fondförsäkringen var att försäkrings­tagama skulle ges möjlighet att påverka placeringsinriktningen på sitt pensionskapital. I förarbetena till lagstiftningen framhölls vikten av att det ekonomiska utfallet för en sådan försäkring skulle likna tradi­tionell P-försäkring i möjligaste mån. Det ansågs vid denna tidpunkt att en skattskyldighet för reavinster på fondandelar vid omplacering var förenlig med den nänmda intentionen. Trots detta framstår det idag som uppenbart att den skatt som uppkommer vid omplaceringar på ett icke försumbart sätt negativt påverkar försäkringstagarens möjligheter att själv ta ansvar för placeringsinriktningen. Med en schabloniserad avkastningsskatt kommer omplaceringar mellan olika tillgångar inte att utlösa någon beskattning. På detta sätt kan den åsyftade fördelen med fondförsäkringen uppnås fullt ut. Motsvarande fördelar uppkommer i det individuella pensionssparandet. Frånvaron av skattemässigt betingade inlåsningseffekter bör också möjliggöra en effektivare kapitalförvaltning hos övriga förvaltare av pensions­kapital.

159


 


Stabilitet vid internationell integration                           Prop. 1992:93/187

Dagens fondförsäkringskapital måste placeras i svenska försäk­ringspremiefonder. Det kan ifrågasättas om Sverige under någon längre tid kan tvinga denna form av pensionskapital att stanna i svenska fonder. Om placeringar i utländska tillgångar måste accep­teras kommer också basen för avkastningsskatt att undergrävas på grand av att fonder i vissa länder beskattas lindrigare än i Sverige. Med en schabloniserad avkastningsskatt möjliggörs placeringar i utländska tillgångar utan att skattebasen påverkas. Till skillnad från dagens regler innebär det en lösning som kan upprätthållas även på längre sikt. Den bidrar därför på ett positivt sätt till Sveriges intemationella integration.

Nackdelar

Metoden har också vissa nackdelar. Med en schabloniserad avkast­ningsskatt görs avsteg från vad som kan hävdas vara den teoretiskt riktiga beskattningsmetoden. Detta kan sägas vara principiellt felak­tigt eftersom beskattning kan komma att ske av icke realiserade värdeförändringar. Likaså skulle beskattning konuna att ske när transaktionema under beskattningsåret totalt sett visar förlust. Med en schabloniserad avkastningsskatt skulle skatt komma att utgå även om det samlade fondandelsvärdet eller värdet på en värdepappersdepå minskat under året. En nackdel kan också föreligga om investeringar sker i egendom som inte ger tillräcklig löpande avkastning för skatte-betalningama. Nackdelama framstår som mest tydliga vid pensions­sparande i fondandelar och i en enskild värdepappersdepå.

Eftersom pensionskapitalet ackumuleras under en längre period bör emellertid skillnaden mellan en schablonbeskattning och beskattning av verklig avkastning minska över tiden. Snedvridningama bör bli påtagligt mindre än för beskattning av annat kapital.

Remissinstansema har överlag godtagit dessa slutsatser. Många av dem framhåller vikten av att alla slag av pensionskapital beskattas på ett likformigt sätt. Några av dem har dock understrakit metodens nackdelar och bl.a. föreslagit att spärrar skall finnas mot beskattning vid negativt resultat under beskattningsåret eller när värdet av tillgångama sjunkit. Farhågor uttrycks också för att skatten i vissa fall inte skall kunna betalas med den löpande avkastning som erhållits under året.

Även jag instämmer i de slutsatser rörande schablonmetodens för- och nackdelar som finns i promemorian. Jag vill särskilt understryka värdet av att metoden medför en beskattning,som uppfyller höga krav på enhet­lig behandling av olika slag av pensionskapital. Det är en från konkurrenssynvinkel viktig aspekt att beskattningen sker på ett likformigt sätt oavsett pensionsform. En annan mycket betydelsefull faktor är att metoden tillåter att omplacering av kapital sker utan någon skatte­belastning. De inlåsningseffekter som följer av de nuvarande skatte­reglemas utformning undanröjs helt. En nackdel med metoden är onek­ligen att beskattning kommer att ske även om en värdenedgång skett på kapitalmassan eller det faktiska resultatet är negativt under ett enstaka år. Enligt min uppfattning överväger emellertid fördelama med rätten till skattefri omplacering klart den nämnda nackdelen. Möjlighetema att

160


 


skattefritt omplacera tillgångar bör dessutom kunna reducera betydelsen ~i Prop. 1992:93/187 av de negativa faktorema. Till detta kommer att det årliga skatteuttaget endast uppgår till ca I % av tillgångamas nettovärde. Invändningen om likviditetsproblem i samband med skattebetalningen väger därför inte särskilt tungt. Det är ju också möjligt att lösa eventuella sådana problem genom lämplig fördelning av det årliga sparbeloppet.

Jag kommer senare att föreslå att beskattningstidpunkten skall förläggas till årets ingång, vilket skiljer sig från förslaget i promemorian. Det kommer därför redan vid den tidpunkten att stå klart hur stor skatte­belastningen blir under det kommande året. På så sätt ökar möjlighetema till en ekonomiskt riktig planering av det kommande årets investeringar och omplaceringar.

Några remissinstanser uttrycker farhågor för att schablonmetoden skall vara svår att förklara med hänsyn till att skatt utgår även under år med förluster och kapitalminskning. Risken för att metoden skall framstå som pedagogisk svårförklarlig för den individuelle pensionsspararen finner jag dock betydligt överdriven. Årets skattebelastning står klar för den enskilde spararen redan vid årets ingång. Han vet dessutom att han kan omplacera sina tillgångar helt skattefritt under året. Med vetskap om dessa två förhållanden kan den enskilde inrikta sin uppmärksamhet på sparkapitalets förvaltning. Metoden framstår därför snarast som både lättförklarad och lättförståelig.

Altemativet till schablonmetoden är som nämnts att inordna det indivi­duella pensionssparandet i nuvarande regelsystem. De regler som då skulle vara aktuella har jag tidigare beskrivit. De fördelar som skulle uppnås med en schablonmetod är betydande och måste enligt min uppfatt­ning anses överväga nackdelama. Jag delar alltså den i promemorian och av flertalet remissinstanser gjorda bedömningen att det är lämpligt att nu införa bestämmelser som innebär att all avkastning på pensionskapital skall beskattas med en schablonmetod.

En betydelsefull del av en schablonmetod är givetvis hur den avkast­ning som skall ligga till grand för beskattningen bestäms. En annan viktig faktor är skattesatsen. Jag skall nu ta upp dessa frågor till behandling. Min redovisning av hur schablonmetoden bör utformas gäller såväl inom det individuella pensionssparandet som för livförsäkrings­företag, pensionsstiftelser m.fl.

161

11 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187


5.6  Schablonmetodens närmare utfonnning


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Skatteunderlaget skall bestämmas i två steg. Först beräknas ett kapitalunderlag och därefter beräknas en schablon­mässig avkastning.

Kapitalunderlaget utgörs av pensionskapitalets värde vid beskatt­ningsårets ingång. I det individuella pensionssparandet skall värdet bestämmas med ledning av marknadsvärdena på den egendom som är antecknad på pensionssparkontot. För livförsäkringsföretag m.fl. görs tillgångsvärderingen på samma sätt varefter värdet av de finansiella skuldema avräknas från tillgångamas sammanlagda marknadsvärde.

I det andra steget beräknas den schablonmässiga avkastningen genom att kapitalunderlaget multipliceras med den genomsnittliga statslåneräntan för kalenderåret närmast före beskattningsåret.

Den framräknade avkastningen beskattas sedan med den skatte­sats på 9 % som skall gälla för P-försäkringskapital och därmed jämställt pensionskapital.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt med de undantagen att beskattningstidpunkten var förlagd till beskattningsårets utgång, att den genomsnittliga statslåneräntan för beskattningsåret skulle användas och att skattesatsen föreslogs vara 10 %.

Remissinstanserna: Principema för fastställande av kapitalunderlaget godtas av det stora flertalet remissinstanser men flera av dem anser att kapitalunderlaget bör reduceras till en kvotdel av det framräknade värdet. Bankföreningen föreslår en reduktion till 30 %, medan Finansbolagens Förening förordar att underlaget skall halveras. Ett stort antal remissin­stanser anser att beskattningstidpunkten skall flyttas från årets utgång till dess ingång. Det huvudsakliga argumentet för denna ändring är att det då på ett tidigt stadium av beskattningsåret står klart hur stort skatte­uttaget blir. Några remissinstanser anser att denna lösning är principiellt mest riktig med hänsyn till att avkastningen under året bör beräknas på det kapital som finns vid beskattningsårets ingång. Stark kritik riktas mot skatteuttagets höjd från näringslivshåll. Man framhåller att pensions­kapital utomlands har större skatteförmåner, antingen så att skatt inte alls tas ut på avkastningen eller att en sådan skatt är låg. Den i promemorian föreslagna beskattningens höjd anses av dessa instanser menligt inverka på de svenska livförsäkringsbolagens intemationella konkurrenskraft.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare nänmde har fiertalet remiss­instanser tillstyrkt att en schablonmetod införs även om vissa av dem anmärker på olika detaljer i promemorieförslaget. Sammantaget har metoden fått ett gott mottagande just vad gäller dess principiella utform­ning. Jag delar uppfattningen att metoden bör utformas på det föreslagna sättet med fastställande av ett kapitalunderlag som i sin tur används vid beräkningen av den skattepliktiga avkastningen.


162


 


I promemorian uttrycks den uppfattningen att avkastningen bör bestäm- Prop. 1992:93/187 mas med beaktande av dels att en schablonskatt är effektiv, dels att det är fråga om ett såväl privat- som samhällsekonomiskt betydelsefullt sparande och dels att sparandet är långsiktigt bundet. Det sägs att dessa omständigheter bör föranleda att såväl skattebas som skattesats bestäms så att någon överbeskattning inte kommer till stånd. Det påpekas att en sådan målsättning visserligen kan sägas innebära att en skicklig placerare eller kapitalförvaltare får en fördel om den verkliga avkastningen är högre än den schablonmässigt beräknade, men att detta inte bör uppfattas som någon nackdel med metoden utan snarast som en fördel. Jag ansluter mig till dessa bedömningar.

När det gäller bestämningen av kapitalunderlaget finner jag en naturlig utgångspunkt vara att beräkna värdet av tillgångama vid ett visst bestämt tillfälle och att därefter i förekommande fall avräkna värdet av skuldema vid samma tillfälle. Jag delar den av många remissinstanser framförda uppfattningen att beskattningsårets ingång är den lämpligaste beskatt­ningstidpunkten. På det sättet får man en överensstämmelse med vad som redan gäller enligt lagen om avkastningsskatt och det blir — som jag redan tidigare påpekat — möjligt att på ett tidigt stadium överblicka skattekonsekvenserna och därmed få en bättre grand för den ekonomiska planeringen för året.

Jag delar den i promemorian redovisade uppfattningen att tillgångamas marknadsvärde skall utgöra granden för beräkningen av kapitalunder­laget. Inom det individuella pensionssparandet kan ingen annan skuld förekomma än en skatteskuld för avkastningsskatt, vilket betyder att beräkningen av kapitalunderlaget stannar vid att summera tillgångs­värdena och därifrån dra av en eventuell skatteskuld. För livförsäk­ringsföretagen och andra förvaltare av pensionskapital bör avräkning få ske för företagets finansiella skulder. Detta överensstämmer med vad som angetts i promemorian och jag ansluter mig således till det synsättet.

Det återstår därefter att ta ställning till frågan om beskattningens nivå. Frågeställningen består av två delfrågor, nämligen hur beräkningen av avkastningen skall ske och vilken skattesats som skall tillämpas. Dessa två delfrågor bör behandlas samtidigt eftersom de var för sig påverkar storleken på skatteuttaget. De remissinstanser som kritiserar förslaget i promemorian har också angripit endera av de båda faktorema eller deras sammantagna effekt.

Enligt promemorian erhålls en lämplig avvägning genom att bestämma den schablonmässiga avkastningen till pensionskapitalets värde vid utgången av året multiplicerat med den genomsnittliga statslåneräntan under beskattningsåret. Det framhölls vidare att man genom valet av den genomsnittliga statslåneräntan undviker att tillfälliga förändringar i räntenivån får oföratsedda effekter på skatteuttaget. Slutligen hävdades att den genomsnittliga nivån på statslåneräntan ger en god överens­stämmelse mellan verklig och schablonberäknad avkastning, särskilt sett över en längre tidsperiod.

När det gäller storleken på skatteuttaget vill jag framhålla följande. Vi befinner oss för närvarande i en mycket besvärlig samhällsekonomisk

163


 


situation med djupgående stmkturella obalanser. För att komma till rätta    Prop. 1992:93/187

med dessa problem träffade regeringen under hösten 1992 en omfattande

uppgörelse med den socialdemokratiska oppositionen. I uppgörelsen ingår

som målsättning att en årlig budgetförstärkning på i storleksordningen

40 miljarder kronor skall uppnås.  Detta sker genom såväl utgifts-

nedskämingar som skattehöjningar. Uppgörelsen omfattar inte någon

ändring av skatteuttaget på livförsäkringsföretag och andra förvaltare av

pensionskapital. En ofinansierad skattesänkning på det aktuella området

kan under nuvarande omständigheter inte komma ifråga. Jag måste

således konstatera att det i den uppkomna situationen inte finns något

utrymme för att sänka skatten på pensionskapitalet.

Skatteuttaget bör således ligga på en nivå som motsvarar det nuvarande uttaget. Från vissa remissinstanser hävdas att förslaget i promemorian kommer att leda till ett högre skatteuttag än det nuvarande. Å andra sidan anges i promemorian att schablonmetoden kommer att leda till ett lägre skatteuttag såväl på kort som på lång sikt.

När man lägger fast en schablonmetod är det enligt min mening viktigt att beakta att pensionskapital normalt förvaltas under mycket lång tid. Det är därför nödvändigt att på ett realistiskt sätt försöka bedöma både den avkastning och den värdestegring som tillgångama i pensionskapitalet ger på lång sikt. Det är vidare viktigt att hålla i minnet att en schablon­metod tenderar att utjämna beskattningen över tiden. Den schablon­mässigt beräknade avkastningen kommer att bli lägre än den verkliga i tider med god avkastning och värdestegring men högre i tider då avkast­ningen är lägre och värdestegringen låg eller obefintlig. Mitt intryck är att de kritiska remissinstansema överlag har tagit en alltför kort tids­period i beaktande när de hävdar att skatteuttaget kommer att öka med schablonmetoden. I några fall torde deras bedömningar i huvudsak koncentrera sig till den allra närmaste framtiden. Med ett sådant allt för kort tidsperspektiv riskar man enligt min mening att slutsatsema om skatteuttag inte blir helt korrekta.

Beräkningar av skatteutfall har gjorts inom Finansdepartementet (se avsnitt 6). Resultatet av beräkningama leder till slutsatsen att statslåneräntan kan fimgera som ett mått på den årliga avkastningen. Detta har ifrågasatts av några remissinstanser, som hävdar att denna ränta inte är relevant vid en sådan beräkning. Man påpekar att statslåneräntan inte speglar kursutvecklingen på aktier och att värdet av obligations-stockama tenderar att ändras på ett mot statslåneräntans förändring omvänt sätt.

För min del kan jag instämma i iakttagelsema om statslåneräntans förändring jämfört med värdeändringar på olika tillgångsslag. Jag menar emellertid att statslåneräntan trots detta förhållande på lång sikt ger en bra ledning när det gäller att beräkna avkastningen på ett pensionskapital. Jag kan därför inte finna någon anledning att frångå den tidigare bedömningen på denna punkt. Som föreslås i promemorian bör man dock använda en genomsnittlig ränta beräknad över en längre tid. Med anled­ning av mitt förslag att beskattningstidpunkten skall vara årets ingång är det emellertid nödvändigt att ändra promemorieförslaget att det är den

164


 


genomsnittliga räntan under beskattningsåret som skall användas. Jag    Prop. 1992:93/187

föreslår i stället att den skattepliktiga avkastningen skall bestämmas med

ledning    av    den    genomsnittliga    statslåneräntan    för    året    före

beskattningsåret. Detta har också föreslagits av fiera remissinstanser som

begärt att beskattningstidpunkten skall fiyttas. De påpekar att en sådan

ändring torde vara utan reell betydelse med hänsyn till att den skall

tillämpas på kapital som förvaltas under lång tid. Jag ansluter mig till den

bedömningen.

När den sedan gäller skattesatsen gör jag följande bedömning. I prome­morian föreslogs att skattesatsen skulle sättas till 10 % och det angavs att skatteuttaget därmed skulle komma att ligga på en något lägre nivå i framtiden än vad som gäller för närvarande. Sedan dessa bedömningar gjordes har emellertid skatteutfallet vid 1992 års taxering blivit känt. Detta utfall ligger på ca 3,1 miljarder kr., vilket är mindre än hälften jämfört med det i skattereformen beräknade utfallet. Att det faktiska skatteutfallet blivit betydligt lägre än det beräknade torde bero på flera olika faktorer, bl.a. den dåliga konjunkturen för aktier och fastigheter och den övergångsregel som togs in i lagen om avkastningsskatt när denna skatt infördes. Övergångsregeln var avsedd att undanta sådan värdestegring på värdepapper och fastigheter som uppkommit före år 1991 från beskattning. Sedan konjunkturen vänt har emellertid regeln använts av livförsäkringsföretagen för att skapa fiktiva förluster. De nu nämnda faktorema leder till slutsatsen att skatteuttaget med nuvarande skattebas och skattesats normalt ligger på en betydligt högre nivå än den som anges av utfallet vid 1992 års taxering. Enligt min uppfattning kan dessa faktorer emellertid inte helt förklara diskrepansen mellan faktisk och beräknad skatt. I ljuset av skatteutfallet vid 1992 års taxering torde därför en något lägre skattesats än den i promemorian föreslagna bättre svara mot det faktiska skatteuttag som riksdagen syftade till när skattesatsen under hösten 1991 bestämdes till 10 %. (jfr. prop. 1991/92:60, bet. 1991/92:SkU10, SFS 1991:1847). Enligt min bedöm­ning bör därför skattesatsen sänkas något. En skattesats på 9 % torde medföra ett skatteuttag som över tiden är väl balanserat i jämförelse med det nuvarande uttaget.

Vad jag nu sagt leder till slutsatsen att schablonmetoden bör utformas på följande sätt. Ett kapitalunderlag beräknas med ledning av marknads­värdena på de tillgångar som ingår i pensionskapitalet vid beskattnings­årets ingång. Det sammanlagda tillgångsvärdet minskas med värdet av de finansiella skuldema hos livförsäkringsföretagen medan någon annan skuldavräkning inte görs i det individuella pensionssparandet än för en eventuell skatteskuld. Den schablonmässiga avkastningen framräknas därefter genom att kapitalunderlaget multipliceras med den genomsnittliga statslåneräntan under året före beskattningsåret. Skatten tas därefter ut med 9 % på det framräknade avkastningsbeloppet.

Den schabloniserade avkastningsskatten har karaktär av definitiv källskatt för skattskyldiga som sparar i det individuella pensions­sparandet. Det är därför nödvändigt att för dem införa nya bestämmelser om taxerings- och uppbördsförfarandet. Någon särskild lag föreslås inte

165


 


för förfarandet. Det kan emellertid finnas skäl att överväga en sådan    Prop. 1992:93/187 ordning. Om de fömyade övervägandena leder fram till slutsatsen att en särskild lag är bättre lämpad för taxerings- och uppbördsförfarandet avser jag att senare återkomma till riksdagen i den frågan.

I promemorian framhölls att även om den föreslagna schablonmetoden för avkastningsbeskattningen har betydande fördelar det naturligtvis fanns anledning att noga följa utvecklingen och den praktiska hanteringen om metoden skulle införas. De därvid vunna erfarenhetema borde enligt promemorian kunna föranleda en omprövning av metoden om en sådan tedde sig påkallad. Det påpekades också att en omprövning kunde bli aktuell även i samband med en större översyn av beskattningsreglema på pensionsområdet.

Dessa uttalanden har föranlett viss remisskritik. Den grandas på uppfattningen att beskattningen av pensionskapital bör vara långsiktigt stabil och att ett uttalande av detta slag är ägnat att inge oro för framtida förändringar. Jag har förståelse för den kritiken. Det är dock viktigt att påpeka att den nu föreslagna schablonmetoden har goda föratsättningar att utgöra ett långsiktigt och stabilt altemativ för avkastnings­beskattningen. Jag anser det emellertid också uppenbart att möjligheter måste finnas att ompröva metoden om den skulle visa sig fungera mindre väl eller om större ändringar görs av försäkringsskatte- eller pensions-reglema i övrigt eller i det generella systemet för inkomstbeskattningen.

Jag skall slutligen ta upp några frågor med intemationell anknytning, nämligen skattskyldighet till avkastningsskatt för utomlands bosatta, kupongskatt och avräkning för erlagd utländsk skatt.

Som framgått av vad jag tidigare sagt bör skattskyldigheten till avkastningsskatt knytas till pensionsspararen, även om det är pensions­sparinstitutet som sköter den praktiska hanteringen av skattefrågan för spararens räkning och också betalar in skatten. Avkastningsskatten är en skatt på pensionskapitalets avkastning. Skatten är visserligen schabloni­serad men är avsedd att ersätta skatt på faktiskt utgående ränta, utdelning och reavinst. I dubbelbeskattningsavtalens mening torde avkastnings­skatten ses som en skatt på faktisk avkastning. I våra avtal med andra stater förbehåller vi oss regelmässigt rätten att beskatta utdelning och i vissa fall också reavinster medan beskattningsrätten till ränteinkomster endast undantagsvis förbehålls.

Det föreligger i och för sig inte några hinder mot att ta ut avkastnings­skatt av utomlands bosatta personer. Vad jag nu sagt innebär emellertid att det för utomlands bosatta personer torde bli nödvändigt att i varje enskilt fall undersöka skattesituationen med hänsyn till faktiskt erhållen avkastning. Detta skulle vara fullt möjligt att utföra med den administra­tiva ordning som jag föreslår skall gälla för det individuella pensions­sparandet. Det är emellertid uppenbart att hanteringen av dessa frågor skulle bli betungande. Som jag nyss anförde torde avkastningsskatten i dubbelbeskattningsavtalens mening anses vara en skatt på faktisk avkast­ning, dvs. jämförbar med en inkomstskatt. Det kan emellertid inte ute­slutas att avkastningsskatten i dubbelbeskattningssammanhang skulle kunna hävdas vara en förmögenhetsskatt. I det fall förmögenhetsskatt

166


 


omfattas  av  dubbelbeskattningsavtal  föreligger  nästan  aldrig  svensk    Prop. 1992:93/187 beskattningsrätt till detta slags tillgångar i det fall de tillhör någon person med hemvist i den andra avtalsslutande staten.

För att undvika administrativt krångel och risken att komma i konflikt med åtaganden i dubbelbeskattningsavtalen och då det får föratsättas att skattskyldighet föreligger i en ny bosättningsstat föreslår jag att en bestämmelse införs i avkastningsskattelagen som fritar personer som inte är bosatta i Sverige från skattskyldighet. En sådan ordning torde stats-finansiellt sakna betydelse.

En fråga som sammanhänger med den nu diskuterade frågan rör skatt­skyldigheten för kupongskatt. Med den lösning jag föreslår vad avser skattskyldighet för avkastningsskatt finns det ingen anledning att inskränka skattskyldigheten till kupongskatt. En i utlandet bosatt person som är befriad från skyldigheten att betala avkastningsskatt bör således vara skattskyldig till kupongskatt enligt nu gällande regler.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om avräkning för erlagd utländsk skatt, som kan komma att påföras en pensionssparare som placerat i utländska tillgångar. I den frågan gör jag följande bedömning. Om en pensionssparare väljer att placera sitt sparande i svenska tillgångar kommer den löpande avkastningen liksom reavinster på dessa tillgångar att undantas från kapitalinkomstbeskattning genom en särskild bestäm­melse i SIL. Sparkapitalet träffas i dessa fall endast av avkastningsskatt. I den mån placeringar görs i utländska värdepapper eller fonder kan utländsk skatt komma att påföras pensionsspararen på den löpande avkastning eller värdestegring som är hänförlig till egendomen. Det betyder att sådana investeringar skulle missgynnas i förhållande till investeringar i svenska värdepapper om avräkning inte får ske för den utländska skatten. Enligt min uppfattning bör därför en rätt till sådan avräkning finnas. Pensionskapital i livförsäkringsföretagen och pensions­stiftelsema kommer liksom pensionskapitalet i det individuella pensions­sparandet att beskattas med den schablonmässiga avkastningsskatten. Detta medför att reglema om avräkning av utländsk skatt måste ändras även för livförsäkringsföretagen och pensionsstiftelsema.

Avräkning av utländsk skatt bör högst få ske med belopp motsvarande den svenska avkastningsskatt som kan anses hänförlig till de utländska tillgångama enligt samma principer som i andra fall gäller för avräkning av utländsk skatt. För att inte avkastningsskatt på avkastning som erhållits på i Sverige placerade tillgångar skall komma att tas i anspråk för avräkning bör dock vid bestämmandet av detta belopp, det s.k. spärrbeloppet, endast värdet av det kapital som under hela kalenderåret närmast före beskattningsåret varit placerat i utländska tillgångar beaktas.

Denna konstraktion iimebär emellertid att den skattskyldige under ett år då pensionssparandet påbörjas eller under år då placeringen i utländska tillgångar ökar antingen på grand av insättningar i pensionssparandet eller på grand av omplaceringar av tillgångar, kommer att få ett alltför lågt beräknat spärrbelopp. I vissa fall, t.ex. det år då pensionssparandet påbörjas, kommer spärrbeloppet t.o.m. att bli noll. Denna nackdel är emellertid svår att komma ifrån om man vill undvika att avkastningsskatt

167


 


på svenska tillgångar tas i anspråk för avräkning. Jag vill emellertid i detta sammanhang särskilt framhålla möjligheten att avräkna dessa utländska skatter ett senare år (carry forward) om utrymme då finns och att denna eftersläpning i avräkningen av utländska skatter ändå framstår som acceptabel med hänsyn till pensionssparandets långsiktighet.

5.7  Livförsäkringsföretagens beskattning


Prop. 1992:93/187


 


Mitt förslag: Beskattningen av livförsäkringsföretagen skall ske enligt schablonmetoden och omfatta allt kapital som företagen iime-har för försäkringstagamas räkning.

För avkastning på kapital hänförligt till P-försäkring tas avkast­ningsskatt ut med 9 % medan avkastning på kapital hänförligt till K-försäkring beskattas med en skattesats på 20 %.

Avkastningen på kapital hänförligt till andra personförsäkringar än P-försäkring beskattas på samma sätt som K-försäkringskapitalet, dvs med en skattesats på 20 %.

Bestämmelsema för livförsäkringsföretag skall också tillämpas på pensionsstiftelser och understödsföreningar. För företag som gör avsättning till kontot "Avsatt till pensioner" i sina räkenskaper anpassas de nuvarande bestämmelsema till den nya schablonregeln.

Det kapital som livförsäkringsföretagen förvaltar för egen räkning skall beskattas enligt de vanliga bestämmelsema för näringsverksamhet. Tills vidare kommer detta slag av beskattning endast att gälla för den egna rörelsen i fondförsäkringsbolag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt bortsett från att skattesatsema föreslogs vara 10 resp. 25 %.

Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker att beskattningen utformas på föreslaget sätt eller lämnar förslaget utan erinran. Främst remiss­instansema på försäkringssidan uttrycker farhågor för att beskattningen av K-försäkringskapitalet skall blir så ogynnsam att de svenska livbolagen inte förmår konkurrera intemationellt på det området. TCO anför att försäkringar som saknar sparmoment bör undantas helt från beskattning medan Försäkringsförbundet, Försäkringsjuridiska Föreningen och Folksam hävdar att förslaget inte tar hänsyn till sådana försäkringar. Industriförbundet och SAF befarar att kostnadema för arbetsgivama kan öka om förslaget genomförs. De framhåller även att det är felaktigt att beskatta FPG/PRI-försäkringar och försäkringar utan sparmoment med samma skattesats som gäller för andra försäkringar.

Skälen för mitt förslag: Ett livförsäkringsföretag definieras i 2 § 6 mom. SIL som ett företag vars försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring. Med personförsäkring avses livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring (AGB) och arbetslöshetsförsäkring. Försäkringsföretag som inte uppfyller denna definition  anses  skattemässigt  utgöra skadeförsäkringsföretag.


168


 


Livförsäkringsföretag beskattas för avkastningen av den kapital- och    Prop. 1992:93/187 fastighetsförvaltning som drivs medan skadeförsäkringsföretag beskattas enligt vanliga regler för inkomst av näringsverksamhet.

Understödsföreningar beskattas som livförsäkringsföretag för den del av verksamheten som avser livförsäkring. Min diskussion av livförsäk­ringsföretagens beskattning omfattar också understödsföreningarna.

Som framgår av vad jag tidigare anfört bör den schabloniserade avkastningsskatten omfatta allt pensionskapital. Innebörden av detta är att även avkastningen på kapital knutet till K-försäkringar bör beskattas enligt schablonmetoden. En sådan lösning medför en betydligt högre grad av neutralitet mellan olika pensionsaltemativ i skattehänseende än vad som för närvarande är fallet. Som framgått är denna lösning också förenad med andra betydelsefulla fördelar.

Jag övergår nu till frågan om vilka förändringar som aktualiseras i beskattningen av livförsäkringsföretag med anledning av förslaget om schablonbeskattning av pensionskapital. Diskussionen blir i princip också tillämplig för utländska försäkringsföretag som kan komma att driva livförsäkringsrörelse i Sverige.

Det är lämpligt att börja med att ta ställning till frågan om övergången från inkomstskatt till schabloniserad avkastningsskatt bör omfatta inte bara pensionskapitalet utan också övrigt kapital i livförsäkringsföretagen. Det är här frågan om kapital knutet till grappliv-, sjuk- och olycksfalls­försäkringar som i stor utsträckning tecknats i kollektiva former genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Några remissinstan­ser har motsatt sig den i promemorian föreslagna lösningen och hävdat antingen att dessa försäkringar inte alls borde beskattas eller att skatten borde vara lägre än den som gäller för P-försäkringskapital. Det huvud­sakliga argumentet är att dessa försäkringar inte innehåller någon spardel.

De försäkringar det här är fråga om beskattas enligt gällande rätt på samma sätt som K-försäkringar. Det betyder att beskattningen sker inom ramen för den statliga inkomstbeskattningen och att skatt tas ut med 25 % på avkastningen av försäkringskapitalet. Vid övergång till en schabloniserad avkastningsskatt kommer det kapital som finns vid beskattningsårets ingång att ligga till grand för beskattningen. Framför allt är det denna omständighet som väckt farhågor om ett förhöjt skatteuttag. Med hänsyn till att premiema torde kunna fördelas så att de inflyter relativt jämnt under året bör rimligtvis uttaget av skatt med en schablonmetod inte komma att bli högre än vad som nu är fallet. Jag kan alltså inte dela de farhågor om att skatteuttaget skulle bli för högt med schablonmetoden som några remissinstanser har uttryckt. Som jag tidigare framhållit finns det för närvarande inte något utrymme att sänka skatteuttaget på försäkringskapital. Något principiellt skäl för att nu genomföra en skattesänkning på kapital knutet till vissa slag av försäk­ringar kan jag heller inte finna. Även vid tillämpning av den schablo­niserade beskattningsmetoden bör därför skillnaden i skatteuttag bibehållas mellan de båda ifrågavarande försäkringskategoriema. Jag har tidigare  föreslagit  att  P-försäkringskapitalet skall  beskattas med en

169


 


skattesats på 9 %. Med ett motsvarande resonemang för övrigt försäk-    Prop. 1992:93/187 ringskapital kan skattesatsen lämpligen bestämmas till 20 %.

Min slutsats blir således att kapital knutet till de nu diskuterade personförsäkringama bör beskattas på motsvarande sätt som för närvarande, dvs. enligt de regler som gäller för K-försäkring. Detta överensstämmer med vad som har föreslagits i promemorian. Jag delar också slutsatsen i promemorian att beskattningen blir enklare på detta sätt än om flera olika beskattningssystem skall tillämpas hos livförsäkrings­företagen.

Det bör tilläggas att beskattning inte sker i ett livförsäkringsföretag av avkastning och kapital anknutet till AGB-försäkring. Även i det nya beskattningssystemet bör sådan försäkring vara skattefri.

Den sammantagna effekten av mina förslag blir att beskattningen av i princip allt kapital som förvaltas för försäkringstagamas räkning kommer att ske enligt schablonmetoden. Beskattningsreglema bör tas in i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel. Det betyder att i stort sett all inkomstbeskattning av livförsäkringsföretagen enligt SIL upphör. Det återstår emellertid att ta ställning till hur den del av verksamheten hos ett sådant företag som inte är hänförlig till förvaltning av kapital för försäkringstagamas räkning skall beskattas.

I promemorian föreslogs att beskattningen av den egna rörelsen inom livförsäkringsföretagen skulle ske enligt vanliga bolagsskatteregler. Den egna rörelsen i dessa företag avser förvaltning av det egna kapitalet samt utförande av externa tjänster och förvaltningsuppdrag o.d. Det föreligger med andra ord inga principiella skillnader mellan en sådan rörelse och rörelsen i många andra företag som är verksamma i den finansiella sektom. De senare beskattas enligt vanliga bolagsskatteregler. Enligt min uppfattning är den beskattningsmodellen välmotiverad även i detta fall.

Vad jag nu föreslagit iimebär således att den del av livförsäkringsföretagens förvaltning som avser den egna rörelsen kommer att ligga kvar under inkomstbeskattning enligt SIL och anslutande lagar. För närvarande betyder det att sådan konventionell inkomstbeskattning i praktiken enbart kommer att gälla för fondförsäkringsföretag. Endast för dessa företag är det enligt försäkringsrörelselagstiftningen tillåtet att driva verksamhet för egen räkning.

Inkomstbeskattningen av fondförsäkringsföretag bör således ske enligt de bestämmelser som gäller för näringsverksamhet i bolagssektom. I promemorian gjordes ingen närmare redovisning av vad denna förändring skulle innebära för fondförsäkringsföretagen med hänsyn till den översyn som då pågick beträffande företagsbeskattningen. I stället uttalades att detaljutformningen av regelsystemet borde anstå till dess att företags-skattefrågorna togs upp i samband med det lagstiftningsarbete på området som var aviserat till hösten 1992.

Den nämnda översynen resulterade i betänkandet Fortsatt reformering av företagsbeskattningen (SOU 1992:67), som lades fram under sommaren 1992. Som nyss nämndes var avsikten att betänkandet skulle utgöra grand för en reformering av företagsbeskattningen under hösten 1992.     Den     överenskommelse     som     regeringen     ingick     med

170


 


socialdemokratema med anledning av den ekonomiska krisen medgav    Prop. 1992:93/187

emellertid inte att detta reformarbete fullföljdes på planerat sätt. Det

visade sig således nödvändigt att skjuta på den planerade reformen. I det

läge som nu föreligger föreslår jag därför att fondförsäkringsföretagen

integreras i det gällande regelsystemet på bolagsområdet. Den kommande

reformen av bolagsbeskattningen kommer då att gälla även för dem.

I princip bör inga särbestämmelser gälla för dessa företag inom inkomstbeskattningen. Det fmns dock anledning att på några punkter närmare kommentera reglemas utfornming och innebörd. Jag åsyftar frågoma om livförsäkringsföretagens inkomstskattemässiga ställning beträffande koncembidrag och deras skattskyldighet för utdelning samt deras rätt att göra avsättning till skatteutjämningsreserv.

När det gäller koncembidrag iimebär gällande rätt att ett livförsäk­ringsföretag inte med skattemässig verkan kan ge eller ta emot koncem­bidrag (2 § 3 mom. första stycket SIL). Livförsäkringsföretagen beskattas idag i stor utsträckning enligt särskilda regler i lagen om avkast­ningsskatt. Samtidigt är de undantagna från möjligheten att ge och ta emot koncembidrag för den del av verksamheten som beskattas enligt SIL. Mitt förslag innebär att bolagen i framtiden kommer att avkast-ningsbeskattas. Det nu sagda gäller fullt ut för konventionella livbolag men i allt väsentligt även för fondförsäkringsföretagen. Samtidigt skall den egna rörelsen i fondförsäkringsföretagen inkomstbeskattas enligt vanliga bolagsregler. Något skäl att undanta livförsäkringsföretagen från rätten att ge och ta emot koncembidrag föreligger enligt min mening inte. Den nuvarande regeln i 2 § 3 mom. första stycket SIL bör därför ändras så att den åsyftade effekten uppnås. Jag vill dock understryka att regelsystemet är så utformat att överföring av koncembidrag endast kommer att kunna göras mellan sådana företag i en livförsäkringskoncem som beskattas enligt SIL.

Bestämmelsen i 7 § 8 mom. tredje stycket SIL om skattskyldighet för erhållen utdelning på näringsbetingade aktier är principiellt sett nära anknuten till systemet med koncembidrag. Till den del en utdelning skulle kunna hävdas belöpa på den kapitalförvaltning som sker för försäkringstagamas räkning sker enligt mitt förslag ingen inkomst­beskattning. För den del som belöper på fondförsäkringsföretagets egen rörelse bör ingen skillnad göras gentemot vanliga rörelsedrivande företag. Slutsatsen blir därför att utdelning på näringsbetingade aktier bör vara skattefri för fondförsäkringsföretagen på samma villkor som gäller generellt enligt den nämnda bestämmelsen.

Inte heller i fråga om möjligheten till avdrag för avsättning till skatteutjämningsreserv bör det gälla några särregler för livförsäkrings­företag. Avsättning kommer givetvis endast att kunna ske hos de företag som inkomstbeskattas och hos dem på ett underlag som är hänförligt till den delen av verksamheten.

Jag vill slutligen ta upp ett par frågor av övergångskaraktär. En av dem gäller den nu pågående återföringen av de obeskattade reserver som avsattes före 1990 års skattereform. Även livförsäkringsföretagen är skyldiga att återföra sådana reserver till beskattning. På grand av mitt

171


 


förslag om avkastningsbeskattning av livförsäkringsföretagen uppkommer Prop. 1992:93/187 spörsmålet om hur den återstående avskattningen av reservema skall genomföras för deras del. Mitt förslag om ikraftträdande av de nya skattereglema för livförsäkringsföretag innebär att 1994 års taxering sker enligt nuvarande skattebestämmelser. Återföringen av uppskovsbelopp har då skett till minst 75 %. Den sista Qärdedelen av uppskovsbeloppet kvarstår att återföra. Uppskovsbeloppet är hänförligt till K-försäk­ringskapitalet, som var den enda del av livbolagens verksamhet som beskattades i det gamla skattesystemet. En lämplig lösning är därför att den återstående delen av uppskovsbeloppet läggs till skatteunderlaget för K-försäkring vid 1995 års taxering. Det återförda uppskovsbeloppet kommer då att träffas av i princip samma skatt som skulle ha utgått om de nuvarande bestämmelsema hade gällt.

Några remissinstanser har uttryckt farhågor för att retroaktivitets-effekter skall uppkomma vid övergången till schabloniserad skatt. Enligt denna uppfattning kan sådana effekter uppkomma om de ingångsvärden som fick användas på tillgångar hänförliga till P-försäkring när skattskyldighet till avkastningsskatt infördes den 1 januari 1991 inte kan utnyttjas för kvittning. Vad som åsyftas är att en del av dessa tillgångar har sjunkit i värde sedan övergångstillfället och att det i vissa fall kan vara svårt att utnyttja förluster och potentiella förluster för kvittning mot vinster innan schablonbeskattningen träder i kraft.

I denna fråga vill jag först slå fast att de av mig föreslagna skatte­reglema inte står i strid med retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § regeringsformen. De flesta pensionsförvaltare redovisar dessa tillgångar — obligationer, aktier och fastigheter — som omsättningstillgångar. Det betyder att de värdenedgångar som skett sedan årsskiftet 1990/91 slår igenom i det redovisade resultatet på grand av lagervärderingsreglemas utformning. Några problem för deras del kan därför knappast föreligga. För de pensionsstiftelser som redovisar tillgångama som anläggnings­tillgångar bör möjlighetema vara goda att utnyttja eventuella förluster, inte minst med hänsyn till att värdenedgångama kan beaktas även vid 1994 års taxering. Något behov av särskilda regler på detta område anser jag därför inte påkallade.

Jag är naturligtvis medveten om att de nu föreslagna reglema om beskattning av fondförsäkringsföretag kan komma att ändras i vissa avseenden inom en relativt snar framtid. Med hänsyn till det ikraft­trädande jag föreslår (se avsnitt 7) torde detta dock inte behöva medföra några egentliga problem.

Den schabloniserade avkastningsskatten innebär att en viss skatt kommer att belasta företaget vid ingången av beskattningsåret. Denna skattekonstraktion leder till att problemet med fördelningen av bolagens skattekostnad på försäkringstagama bör kunna lösas på ett enklare och rättvisare sätt än vad nu är fallet. Detta gäller främst fondförsäkrings­bolagen men även i övriga livförsäkringsföretag torde skatteövervält-ringen kunna göras på ett rättvisare sätt. Bl.a. behöver hänsyn vid fördelningen inte längre tas till latenta skatteskulder på tillgångama.

172


 


Mitt förslag om schablonbeskattning innebär att det av Finansinspek-    Prop. 1992:93/187 tionen påtalade problemet med beskattning av orealiserade värdesteg­ringar bortfaller. Den av inspektionen påtalade oklarheten i beskattningen av fondförsäkringsföretagens egna rörelse får också sin lösning.

När det gäller den tredje frågeställningen som Finansinspektionen tar upp i sin skrivelse, dvs värderingen av fondandelama i olika situationer framhölls följande i promemorian (s. 160 - 161):

Den skuld som fondförsäkringsföretaget har till försäkringstagama skall givetvis värderas med ledning av marknadsvärdet på fond­andelama. På tillgångssidan skall normalt en försiktigare värdering göras, vilket betyder att anskaffningsvärdet på andelama i princip skall användas. I sina föreskrifter (FFFS 1991:19) har Finansinspek­tionen uttalat att värderingen även på tillgångssidan bör ske till marknadsvärde. En sådan värdering torde vara fullt godtagbar i den faktiskt föreliggande situationen. I fondförsäkringsbolagets tillgångar ingår ju alltid de andelar som på skuldsidan redovisas till sitt marknadsvärde. En viss värdemässig avvikelse kan dock förekomma i fråga om försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall och sjukräntor på grand av premiebefrielseförsäkringar där försäkrings­givaren ofta lämnar en nominell utfästelse. Vid beräkning av mot­svarande försäkringstekniska skulder ingår antaganden om en fram­tida förräntning. I det fallet uppstår en marknadsrisk som täcks av försäkringsföretagets egna tillgångar. I det stora hela är det alltså så, att det vid varje tidpunkt i princip finns en tillgångsmassa i bolaget som motsvarar skuldbeloppet. Tillgångsvärderingen framstår därför som ett problem mest på grand av utformningen av värde-ringsreglema.

Det nu sagda innebär att den av inspektionen anvisade lösningen får anses vara fullt tillfredsställande. Någon åtgärd med anledning av inspektionens skrivelse i deima del torde därför inte vara nödvändig.

Någon kritik har inte riktats mot denna bedömning av situationen och den redovisade slutsatsen. Jag delar uppfattningen att denna lösning är fullt godtagbar. Någon ytterligare åtgärd i frågan från min sida är därför inte påkallad.

Pensionskapital kan också förvaltas genom en pensionsstiftelse. Den schabloniserade avkastningsskatten bör omfatta också dessa stiftelser, som alltså bör jämställas med livförsäkringsföretagen i detta avseende.

Pensionskapital kan även förvaltas inom ramen för ett företags vanliga verksamhet. Det sker om pension tryggas genom avsättning till kontot "Avsatt till pensioner" i företagets räkenskaper. På detta område tillämpas redan idag en schabloniserad avkastningsskatt. I promemorian föreslås att denna pensionsform bör inordnas under den föreslagna schablonmetoden med bibehållande av nuvarande skattebas men med tillämpning av nya regler för fastställande av avkastning och för skattesats. Förslaget har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstansema. Även jag ansluter mig till förslaget.

Jag har tidigare föreslagit att särskilda regler skall gälla för taxerings-

och uppbördsförfarandet inom det individuella pensionssparandet. När

det gäller livförsäkringsföretagen och företag som är jämställda med dem

173


beträffande avkastningsskatt bör nuvarande taxerings- och uppbörds-    Prop. 1992:93/187 bestämmelser behållas.

Jag vill slutligen understryka att mitt förslag om ändrad beskattning av livförsäkringsföretagen inte är avsett att till någon del beröra skadeförsäk­ringsföretagen. Det gäller således även gränsdragningen mellan de båda slagen av försäkringsbolag.

6  Ekonomiska aspekter och finansiella konsekvenser för det allmänna

6.1 Allmänt

Genom individuellt pensionssparande skapas ett regelsystem med skatte­förmåner som vanliga sparformer saknar. Samtidigt öppnas möjlighet att avsätta medel för pensionsändamål helt utan försäkringsinslag. Ett av motiven för skatteförmånema är att långsiktigt sparande är av stor samhällsekonomisk betydelse. Incitament för individema att själva ta ett större ansvar för sin försörjning efter den aktiva yrkestiden kan skapas genom att skattebelastningen på arbetsinkomster utjämnas över större delen av livscykeln. Detta sker genom att avdrag medges för sparpre­miema, dvs. sparandet sker med obeskattade medel. En annan förmån är den lägre skatten på pensionskapitalets avkastning. Dessa förmåner kan motiveras dels med intemationella konkurrensaspekter, dels som selektiv sparstimulans.

Jag skall nu närmare diskutera dessa skatteförmåner från ekonomisk synvinkel.

6.2 Avdragsrätten

Den sparpremie en individ har betalt under inkomståret är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Detta betyder alltså att sparandet sker med ej inkomstbeskattade medel. Avdragsrätten vid inbetalning balanseras dock i princip av att premiema inkl. avkastningen på dem inkomstbeskattas vid utbetalning.

Värdet av denna skatteförmån kan givetvis diskuteras. Det är emellertid helt klart att med nuvarande skattesystem — med betydligt lägre progressivitet än tidigare — är förmånen mindre än i det gamla skatte­systemet. Med färre antal marginalskattenivåer kommer fler pensions­sparare, kanske t.o.m. flertalet, att möta samma marginalskatt under aktiv yrkestid som efter pensioneringen. Om så är fallet begränsas skatteförmånen i systemet till den lägre beskattningen av avkastningen på sparandet.

För det allmänna är fömtom den lägre beskattningen av avkastningen också differensen mellan genomsnittlig marginalskatt vid avdrag för sparpremiema och genomsnittlig marginalskatt på inkomster från pensionssparandet  av  intresse.   Så länge  denna differens är positiv

174


 


kommer omperiodiseringen av skatteuttaget kombinerat med den lägre    Prop. 1992:93/187 skatten på avkastningen att medföra lägre skatteintäkter.

Differensen mellan marginalskattema vid in- och utbetalning kan i princip beräknas på statistiskt material. Förändringar under senare år — främst skattesystemets reformering men även tillkomsten av nya grapper pensionssparare med lägre inkomster — innebär emellertid att informationsvärdet i beräkningar på sådant historiskt material är av begränsat värde.

Det är rimligt att anta att en inte oväsentlig del av det individuella pensionssparandet åstadkoms genom växling från annat sparande, antingen köp av P-försäkring eller annat sparande utan avdragsrätt. Till den del det nya pensionssparandet, bl.a. som en följd av den ökade konkurrensen på området, ersätter köp av P-försäkring uppkommer inget skattebortfall för det allmänna. Intemationella erfarenheter talar för att även nysparande tillkommer. Detta ger åtminstone på kort sikt ett skatte­bortfall. Bortfallet bör emellertid bedömas i relation till att det ökade hushållssparandet är högst angeläget i ett långsiktigt tidsperspektiv och i samhällsekonomiskt avseende utgör en balanserande faktor. Till den del det individuella pensionssparandet ersätter annat sparande utan avdragsrätt måste ytterligare faktorer beaktas. Som tidigare påpekats finns det skäl att även fortsättningsvis ha ett system med skatteförmåner för pensionskapital. Jag anser därför att reglema måste utformas så att maximal konkurrens inom detta system uppnås. Med detta synsätt får man acceptera det skattebortfall som uppstår genom växling från annat sparande till pensionssparande.

Sammanfattningsvis gäller att den utvidgade avdragsrätten kan medföra ett skattebortfall. Bortfallet är emellertid svårt att kvantifiera. Ökad konkurrens inom sektom för pensionskapital och ett långsiktigt högre hushållssparande måste dock i samhällsekonomiskt avseende tillmätas större betydelse än skattebortfallet.

6.3  Avkastningsskatten

Den föreslagna omläggningen av avkastningsskatten iimebär att ett system med beskattning av faktisk avkastning ersätts med beskattning av en schablonmässigt uppskattad avkastning på pensionskapitalet. Det budget­mässiga utfallet av en sådan omläggning är av olika skäl svårbedömbart, särskilt vad gäller effektema på kort sikt.

Pensionskapital förvaltas genom placeringar i olika slag av tillgångar, huvudsakligen aktier, fastigheter och räntebärande värdepapper. En bedömning av den långsiktiga budgeteffekten vid den föreslagna omlägg­ningen kan baseras på historiska uppgifter över fördelningen mellan olika tillgångsslag och genomsnittliga iimehavstider för dessa. På grandval av en sådan bedömning redovisades i promemorian ett skattebortfall med anledning av förändrat avkastningsskattesystem om 890 miljoner kronor, vid en skattesats på 10 %. Samma bedömning gjordes i den tidigare lagrådsremissen.

175


 


Vid bedömningen i promemorian och lagrådsremissen fanns inga utfallsdata från någon taxering enligt nu gällande regler. Det nu tillgängliga utfallet från 1992 års taxering — där inkomstema från avkastningsskatten på pensionsmedel uppgick till 3,1 miljarder kr — ligger på en lägre nivå än vad som föratsågs i den tidigare bedömningen. Till betydande del beror den låga nivån vid denna taxering på låg­konjunkturen, som dels allmänt sett sänkt avkastningsnivåema, dels möjliggjort kvittning av vinster på vissa tillgångar mot förluster på andra tillgångar.

På några års sikt kommen skattenivåema vid nu gällande regler att betydligt överstiga utfallet vid 1992 års taxering. Det förefaller emellertid mindre sannolikt att den varaktiga nivån skulle komma att ligga så högt som vid schablonmässig avkastningsskatt på 10 %. För att ge en skatte­belastning på pensionssparande på samma nivå som vid gällande regler har jag därför tidigare föreslagit att det i lagrådsremissen föreslagna procenttalet justeras ned något, nämligen till 9 %, vilket kan beräknas ge skatteintäkter på ca 5 miljarder kronor. Med den valda nivån kommer omläggningen av avkastningsbeskattningen inte att ha några varaktiga budgetmässiga konsekvenser.


Prop. 1992:93/187


 


7  Marknadseffekter och ikraftträdande

Mitt förslag: Lagstiftningen om det nya individuella pensions­sparandet skall träda i kraft den 1 januari 1994. Detsamma gäller de nya bestämmelserna om avkastningsskatt på pensionskapital.

Promemorians förslag: Ikraftträdande den 1 januari 1993.

Remissinstanserna: De flesta godtar förslaget om ikraftträdande. Remissinstansema på försäkringsområdet menar dock allmänt att förslagets ikraftträdande bör skjutas upp så att de krav som framförts om ändringar i bl.a. reglema om P-försäkring hinner utredas och göras till föremål för lagstiftning med samtidigt ikraftträdande som det individuella pensionssparandet. Finansinspektionen anser att ikraftträdandet kan skjutas upp till den 1 juli 1993. Inspektionen får då bättre möjligheter att innan ikraftträdandet behandla ansökningama om att få bedriva pensionssparverksamhet och kan även meddela samtidiga tillstånd för flera sökande.

Min bedömning och skälen för mitt förslag: Huvudsyftena med det nya sparförslaget är som jag tidigare nämnt att bredda möjlighetema att pensionsspara samt öka konkurrensen, dels mellan det nya pensionssparandet och det traditionella sparandet i P-försäkring, dels inom det nya sparsystemet. Ett nytt konkurrensläge bör även stimulera försäkringsbolagen att marknadsföra nya produktkombinationer och öka informationen om bl.a. P-försäkringens innebörd och användnings­områden. Styrkan i marknadseffektema blir beroende av inte bara de


176


olika sparformemas relativa attrakfivitet utan även av det allmäne-    Prop. 1992:93/187

konomiska  läget.   Som  tidigare  beskrivits  har nyteckningen  av  P-

försäkringar dämpats väsentligt under 1992.  Erfarenheter från bl.a.

Danmark visar att ett pensionssparande vid sidan om försäkringsbolagen

inledningsvis kan fömtses ta en betydande andel av nysparandet för

pensionsändamål. Utöver nyteckningen eller nysparandet kan en viss

annullering  av  redan ingångna försäkringskontrakt inte uteslutas.  1

allmänhet är det emellertid ganska kostsamt för den enskilde att avbryta

sitt sparande i förtid. Dessutom gäller i princip att återköp av en P-

försäkring endast kan ske efter dispens.

Om således försäkringsbolagen kommer att få vidkännas konkurrens på pensionssparområdet med vad det innebär av ökad ekonomisk press på bolagen, uppvägs detta enligt min mening av de positiva effekter som det individuella pensionssparandet i olika avseenden kommer att leda till. Det nya sparsystemet kan vidare fömtses bidra till fortsatta stmkturella förändringar av skilda slag. Konkurrensbilden i stort för försäkrings­bolagen är komplicerad och påverkas av en rad omvärldsförändringar. Hit hör de nya integrationsmöjlighetema mellan främst bank och försäkring. Den s.k. branschglidningen ger möjligheter för försäkringsbolagen att inom koncembildningar eller på annat sätt delta i bl.a. det breddade pensionssparandet. Vidare ställer den fortgående integrationen med EG banker, värdepappersbolag och försäkringsbolag inför nya utmaningar och möjligheter. Även inom ramen för def individuella pensionssparandet kan t.ex. utländska etableringar komma att konkurrera med inhemska sparinstitut.

Sammanfattningsvis anser jag att förslaget till individuellt pensionssparande är ett välkommet steg på vägen mot en mer öppen och konkurrensutsatt marknad för långsiktigt sparande och för försäkrings­bolagen. Som jag tidigare framhållit är det emellertid viktigt och nödvändigt att också följa upp och pröva vilka ändringar i reglema för försäkringsbolagens verksamhet som utvecklingen motiverar. Remissinstansema på i första hand försäkringssidan har väckt ett antal frågor av mer genomgripande karaktär beträffande såväl försäkrings­bolagens verksamhetsområde som reglema för olika försäkrings­produkter. Vissa av dessa frågor kan sägas falla inom ramen för den sittande försäkringsutredningens arbete, medan andra bör bli föremål för ■ prövning på annat sätt, bl.a. i samband med den fortlöpande anpass­ningen av de svenska försäkrihgsrörelsereglema till de krav som ställs av integrationen med EG. Till dessa senare frågor får jag därför anledning att återkomma.

Beträffande kraven på ändringar i skattereglema för P-försäkring har jag redan tidigare redovisat den bedömningen att reglema idag kan framstå som något föråldrade och onödigt komplicerade. Som exempel kan nämnas bestämmelsema om efterlevandepension och försörjnings­ränta. De begärda ändringama är delvis av betydande svårighetsgrad och fordrar ytterligare överväganden. Jag har därför tagit initiativ till att en översyn nu görs inom Finansdepartementet av de aktuella bestämmelsema på skatteområdet. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att eventuella nya

177

12 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 187


skatteregler för P-försäkring skall kunna träda i kraft i så nära anslutning    Prop. 1992:93/187 som möjligt till införandet av det individuella pensionssparandet.

Vad gäller tidpunkten för det nya pensionssparandets införande vill jag framhålla några omständigheter som särskilt, bör beaktas. Sparsystemet bygger på en omfattande lagstiftning av såväl civilrättslig som skatterättslig natur. Ett stort antal regler och bestämmelser skall tillämpas av olika slag av sparinstitut. Finansinspektionen men även andra remiss­instanser har framhållit betydelsen av att instituten är väl förberedda att inte bara administrera och förvalta sparandet enligt givna regler utan också att ge sparama en fullständig information om de olika slag av regler som är förbundna med sparandet. Detta är naturligtvis av största vikt. Önskemål har också framförts från Finansinspektionen att rimlig tid skall stå till buds för att ge tillstånd att driva pensionssparrörelse med tanke på de omfattande krav som måste ställas på instituten samt att ett antal tillstånd bör kunna ges samtidigt. Dessa synpunkter bör enligt min mening beaktas.

Det finns också enligt min mening skäl att i nuvarande ekonomiska läge med hårt ansträngda statsfinanser ta hänsyn till att ett nytt avdragsgillt sparande får vissa direkta effekter på statsbudgetens inkomstsida. Mot bakgrand av den mycket svaga efterfrågan i ekonomin bör det även eftersträvas att åtgärder som stimulerar hushållens sparande får effekt något senare i konjunkturförloppet.

Det nu sagda leder mig till slutsatsen att den nya lagen om individuellt pensionssparande och anslutande lagstiftning bör träda i kraft först sedan en förhållandevis lång tid gått efter ett riksdagsbeslut. Jag föreslår därför att det individuella pensionssparandet införs den 1 januari 1994. Motsvarande bör gälla det nya systemet för uttag av avkastningsskatt.

8  Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom Finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om individuellt pensionssparande,

2.    lag om ändring i ärvdabalken,

3.    lag om ändring i äktenskapsbalken,

4.    lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

5.    lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,

6.     lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med
anknytning till värdepappersfonder,

7.     lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

8.     lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9.     lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

10.  lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

11.  lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

12.  lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

13.    lag   om   ändring   i   lagen   (1984:151)  om   punktskatter  och
prisregleringsavgifter,

178


14.   lag om ändring i lagen (1986:468) om avräkning av ufiändsk skatt,    Prop. 1992:93/187

15.   lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

16.    lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,

17.   lag om ändring i lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv,

18.    lag  om  ändring  i  lagen  (1990:661)  om  avkastningskatt på
pensionsmedel,

19.    lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,

20.    lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

21.    lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslagen 2, 3 och 5. Lagrådet har granskat lagförslagen.

9  Specialmotivering

9.1  Lagen om individuellt pensionssparande 1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 kap. 1 %

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

Första stycket

Av första stycket framgår inledningsvis att lagens reglering avser individuellt sparande som bedrivs av en enskild person. Utanför tillämpningsområdet faller således såväl sparande som sker i kollektiva former som sparformer som är individuellt inriktade, men som ombesörjs av någon annan än den berättigade, t.ex. en arbetsgivare. Sparandet skall vidare ske för pensionsändamål. Häri ligger att sparandet i princip skall vara utformat på ett sätt som svarar mot vad som normalt uppfattas som syftet med pension, dvs. att omfördela inkomster från aktiva år till år då förvärvsförmågan på grand av ålder eller andra skäl är mindre än tidigare. I KL anges vilka krav i fråga om bl.a. tidpunkt för utbetalning och varaktighet som gäller för att avdrag skall medges för avsatta medel. Ytterligare en föratsättning för att lagen skall vara tillämplig är att sparandet sker enligt ett särskilt avtal med ett sådant pensionssparinstitut som anges i lagen och att avtalet uppfyller de krav i övrigt som uppställs i lagen. Sparande som sker hos andra institut eller på villkor som avviker från föreskrifter i lagen omfattas således inte heller av lagens bestämmel­ser i övrigt.

179


 


Andrastycket                                                                Prop. 1992:93/187

Att försäkringssparande inte omfattas av lagens bestämmelser följer indirekt av reglema i 1 kap. 5 § om tillåtna sparinstitut. Med hänsyn den föreslagna sparformens likhet med ett sparande i form av P-försäkring har emellertid i andra stycket för tydlighets skull intagits ett uttryckligt stadgande att lagen inte gäller sparande som omfattas av försäkringsavtal.

Definitioner

lkap.2%

Paragrafen innehåller definitioner av begreppen pensionssparavtal, pensionssparrörelse, pensionssparinstitut, pensionssparare, pensionsspar­konto, kontoinnehavare, värdepappersinstitut och fondpapper.

Med pensionssparavtal avses sådant avtal som anges i 1 kap. 1 § , dvs. ett avtal om individuellt pensionssparande med ett pensionssparin­stitut. Vilka företag som kan få tillstånd till pensionssparrörelse och därmed vara pensionssparinstitut anges i 1 kap. 5 §. Regler om pensions­sparavtal finns i 3 kap. 1 och 2 §§.

Pensionssparrörelse är enligt lagens definition en verksamhet som består i att erbjuda allmänheten pensionssparavtal. Föreskriften att verksamheten skall rikta sig till allmänheten innebär att sparande som står öppet endast för en sluten krets, t.ex. de anställda i ett visst företag faller utanför lagens tillämpningsområde. Användningen av ordet "rörelse" liksom kretsen av tillåtna sparinstitut indikerar vidare att verksamheten skall bedrivas fortlöpande och yrkesmässigt.

Med pensionssparinstitut avses företag som fått Finansinspektionens tillstånd att bedriva pensionssparrörelse. Regler om vilka företag som kan beviljas sådant tillstånd och föratsättningama för detta återfinns som tidigare nämnts i 1 kap. 5 §. Bestämmelsema kommenteras vidare nedan.

En pensionssparare är som anges i paragrafen en person som träffat avtal om pensionssparande med ett pensionssparinstitut.

Pensionssparkonto är det sammanhållande konto som skall föras' av pensionssparinstitutet. I 3 kap. 4 § anges vad som skall antecknas på pensionssparkontot. Reglema om sådana konton kommenteras närmare i anslutning till denna paragraf.

Definitionen kontoinnehavare har tillagts paragrafen vid en genomgång av de terminologiska oklarheter som påtalats av Lagrådet. Genom användande av detta begrepp har lagtetexten kunnat förenklas och mellan paragrafema varierande uttryckssätt i förekommande fall undvikas. Kontoiimehavare till ett pensionssparkonto är dels pensionssparare, dvs. de som urspmngligen har tecknat ett pensionssparavtal, dels de som genom förmånstagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett pensionssparvatal. Om flera samtidigt är förmånstagare och tillgångama inte fördelats mellan flera pensionssparkonton enligt bestämmelsema i 4 kap. 12 § tredje stycket är samtliga förmånstagare att anse som konto­innehavare med avseende på det gemensamma kontot. Som framgår av

180


 


allmänmotiveringen är den som är berättigad enligt ett pensionssparavtal    Prop. 1992:93/187

ägare till tillgångama på pensionssparkontot. Denna äganderätt är dock

inskränkt  genom begränsningama  i  möjlighetema att  förfoga över

tillgångama. Med rätt enligt ett pensionssparavtal avses denna inskränkta

äganderätt,  dvs.   i  första hand  rätten  att  besluta om tillgångamas

förvaltning inom de ramar som lagen ger och att uppbära regelbundna

betalningar enligt pensionssparavtalet.

Ett värdepappersinstitut är enligt 1 kap 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ett företag som fått tillstånd att bedriva värde­pappersrörelse. Kretsen av företag som kan erhålla sådant tillstånd utgörs enligt samma lag av svenska aktiebolag, bankinstitut, dvs. bankaktiebo­lag, sparbank, central föreningsbank och utländskt bankföretag som fått tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet, samt utländska värdepappersföretag. De närmare föratsättningama för tillstånd för de olika typema av företag anges i 2 kap. lagen om värdepappersrörelse.

Fondpapper utgörs av vad som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrament, dvs. aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).

Sundhetskrav

1 kap. 3 %

I paragrafen uppställs ett grandläggande sundhetskrav för den som bedriver pensionssparrörelse. Bestämmelsen är utformad efter förebild av motsvarande regler i bl.a. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrament och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Med anledning av Lagrådets påpekanden i terminologiskt hänseende har det i lagråds­remissen använda uttrycket "pensionssparmedel" ersatts med "tillgångar på pensionssparkonton". Sundhetskravet skall ligga till grand för prövningen av verksamhetens organisation och bedrivande. I detta innefattas bedömning av t.ex. kontroll- och säkerhetsratiner, utformning­en av avtalsvillkor, ratiner för hantering av byte av pensionssparinstitut, informationen och rådgivning till sparama och placeringstrategier. Vid prövningen av om verksamheten kan anses vara sund bör särskild hänsyn tas till att det är fråga om ett långsiktigt, ur spararens synvinkel bundet sparande. Sundhetskravet skall givetvis tillämpas såväl vid den inledande tillståndsprövningen som vid den löpande tillsynen.

Tillståndsplikt

1 kap. 4 %

Paragrafen innehåller det grandläggande tillståndskravet för bedrivande av pensionssparrörelse, dvs. att härför fordras tillstånd av Finansinspek­tionen. Skälet till detta har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.2). Föratsättningama för tillstånd kommenteras i anslutning till 1 kap. 5 och 6§§.

181


 


I kap. 5 %

Första stycket

Bestämmelsen anger vilka företag som får meddelas tillstånd att driva pensionssparrörelse. Vad som avses med värdepappersinstitut anges ovan i kommentaren till 1 kap. 2 §. Avgränsningen till värdepappersinstitut innebär att pensionssparinstituten kommer att omfattas av de allmänna bestämmelser som gäller för sådana företag, t.ex de rörelseregler och regler om kapitaltäckning som gäller enligt bankrörelselagen och lagen om värdepappersrörelse.

Aruira stycket

Här ges kriteriema för den materiella tillståndsprövningen. Punktema 1 och 3 fordrar ingen ytterligare kommentar. Innebörden i det i punkten 2 uppställda sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap. 3 §. Sundhetskravet har också kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.3, 3.6 och 3.11).

1 kap. 6 %

Bestämmelsen är utformad efter förebild i lagen om värdepappersrörelse. Syftet är att ge Finansinspektionen ett fullgott underlag för bedömning av tillståndsfrågan. Det framstår som naturligt att i planen bl.a. anges vilken eller vilka sparformer verksamheten skall omfatta, hur dessa är tänkta att utformas, mtiner för bokföring, registrering och förvaring av värde­papper och andra uppgifter av betydelse för tillståndsfrågan. Några detalj föreskrifter om verksamhetsplanens innehåll bör inte tas in i lagen. Det bör i stället överlåtas åt regeringen, eller efter regeringens bemyndi­gande. Finansinspektionen att vid behov meddela närmare föreskrifter härom.

2 kap. Sparformer

2 kap. 1 %

Här anges de sparformer det individuella pensionssparandet omfattar. Av formuleringen framgår att sparandet får fördelas mellan inlåning, andelar i värdepappersfond och andra fondpapper, dvs. aktier, obligationer m.m. Tillgångama på pensionssparkontot också fiyttas mellan de olika sparformema och mellan olika placeringar. Detta framgår av 3 kap. 3 §. De enskilda sparformema kommenteras nedan.

2 kap. 2 §

Begreppet bankföretag omfattar både det som avses med bankinstitut i 1 kap. 2 § 3 lagen om värdepappersrörelse, d.v.s. bankaktiebolag, spar­bank, central föreningsbank och utländskt bankföretag som fått tillstånd


Prop. 1992:93/187

182


att driva bankrörelse från filial här i landet, och utländskt bankföretag    Prop. 1992:93/187 utan etablering i Sverige.

Inlåningsbegreppet har behandlats i prop. 1990/91:154 om rörelseregler för bank m.m. I allmänmotiveringen (s. 52) uttalas som kännetecknande för bankinlåning att den avser kontoinlåning från allmänheten med i princip likalydande villkor från alla insättare, att behållningen är nominellt säker och helt likvid och att den inte är förknippad med några skyldigheter för insättama och inte heller kopplad till någon annan typ av näringsverksamhet eller rörelse. Vidare framhålls att det är viktigt att inlåningsverksamhet med dessa kännetecken förbehålls bankema. Skälen för sparformens avgränsning till inlåning i denna mening har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.4).

Finansinspektionen får enligt 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse i vissa fall lämna tillstånd för värdepappersbolag och utländska värde­pappersföretag att ta emot medel på konto, d.v.s utan skyldighet att avskilja insatta medel. Sådana insättningar är emellertid inte inlåning i den mening som avses här och således inte heller en tillåten sparform. Kontoinsättningar av detta slag får inte heller i övrigt användas inom det individuella pensionssparandet. Detta har redovisats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).

2 kap. 3 %

Den nya lagen (1990:1114) om värdepappersfonder trädde i kraft den

1 januari 1991. Beträffande reglema för sådana fonder hänvisas till lagen
och förarbetena fill denna (prop. 1989/90:153, bet. 1990/91 :NU4, rskr.
1990/91:47). Reglema i lagen om värdepappersfonder är en anpassning
till innehållet i EG:s direktiv (85/611/EEG) om samordning av lagar,
förordningar och administrativa föreskrifter som avser företag för
kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS-direktivet).
Hänvisningen i paragrafen till utländska fondföretag avser sådana som
uppfyller kraven i direktivet. De fonder som blir aktuella är således i
första hand fonder i länder inom EG, vilka är underkastade i allt
väsentligt samma regler som svenska fonder. Placeringar får dock ske
även i fonder i andra länder under föratsättning att de lyder under
motsvarande regler.

Placering får även ske i allemansfond enligt lagen (1983:890) om allemanssparande. Beträffande vilka särskilda regler som då gäller hänvisas till de föreslagna ändringama i lagen om allemanssparande och specialmotiveringen till dessa.

Andra fondpapper

2 kap. 4 %

Paragrafen reglerar placeringar i enskilda värdepapper. Begreppet fondpapper har behandlats i anslutning till 1 kap 2 §. Häri ingår även andel i värdepappersfond. Vad som avses i denna bestämmelse är således andra fondpapper än andelar i värdepappersfond.

183


 


I paragrafen föreskrivs att placeringar får ske endast i papper som är Prop. 1992:93/187 noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller som är föremål för handel vid en marknad i utlandet som är reglerad och öppen för allmänheten. För denna begränsning fmns flera skäl. Generellt sett är det endast marknader av detta slag som som kan tillgodose de krav på säkerhet och likviditet i handeln som bör uppställas vid ett sparande av detta slag. En annan viktig aspekt är de regler som normalt gäller vid sådana marknader i fråga om information, såväl om själva handeln som om utgivarna av noterade värdepapper. Vidare underlättas beräkningen av den avkastningsskatt som föreslås väsentligt av att de tillgångar på vilka skatten skall beräknas kan åsättas ett tillförlitligt marknadsvärde.

Beträffande vad som avses med börs och auktoriserad marknadsplats och vilka regler som gäller för dessa hänvisas till lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet och förarbetena till denna lag (prop. 1991/92:113). Formuleringen "reglerad marknad som är öppen för all­mänheten" har hämtats från placeringsreglema i 18 § lagen om värde­pappersfonder, vilka i sin tur bygger på EGs direktiv om sådana fonder, det s.k. UCITS-direktivet (85/622/EEG). Avgränsningen av begreppet har belysts i den nämnda propositionen (s. 119 - 121).

3 kap. Pensionssparrörelse

Pensionssparavtal

3 kap. 1 %

I paragrafen uppställs ett krav på skriftlig form för pensionssparavtal. Kravet motiveras av att avtalet ofta kommer att gälla under lång tid och kan komma att tillämpas även efter spararens död. Obligatoriska uppgifter är spartiden, tidpunkten då utbetalningama skall börja och det antal år utbetalningar skall ske. Med anledning av Lagrådets övervä­ganden i fråga om uppdelningen av bestämmelser mellan lagen om individuellt pensionssparande och olika skatteförfattningar har till före­varande paragraf flyttats den tidigare i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel föreslagna föreskriften att pensionssparavtalet även skall innehålla fullmakt för pensionssparinstitutet att förfoga över tillgångar på pensionssparkonto för betalning av avkastningsskatt. 1 ett pensionsspar­avtal måste givetvis regleras även andra frågor. Särskilda föreskrifter om avtalets innehåll i övrigt kan inte bedömas vara nödvändiga i lagen om pensionssparande. Däreniot föreskrivs att sådana villkor för att civilrättsligt kunna åberopas mot kontoinnehavaren skall tas in i avtalet. Motivet för detta är i huvudsak detsamma som för kravet på skriftlig form. Regeln är också ägnad att inskärpa vikten av att pensionssparavtal utformas på ett tydligt och ftillständigt sätt. Den i lagrådsremissen använda formuleringen "pensionspararen eller den som förvärvat rätt enligt pensionssparavtalet" har ersatts med "kontoinnehavaren". Detta begrepp har kommenterats under 1 kap. 2 §.

184


 


3 kap. 2 %                                                                   Prop. 1992:93/187

I paragrafen erinras om de krav som i inkomstskatterättsligt hänseende ställs på innehållet i ett pensionssparavtal. Föreskrifter om detta föreslås i punkt 3 av anvisningama till 31 § KL. Den tidigare föreslagna hänvisningen till lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel har strakits med anledning av den ovan kommenterade ändringen i 1 §. De skatterättsliga reglema har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 4).

Sparmedlens förvaltning

3 kap. 3%

I bestämmelsen uttrycks en grandprincip bakom den föreslagna lagstift­ningen, nämligen att kontoinnehavaren själv, inom de ramar som lagen anger, får bestämma hur tillgångama vid varje tid skall förvaltas. Pensionssparinstitutet skall således följa kontoitmehavarens anvisningar i fråga om placeringar. Därvid måste givetvis iakttas de begränsningar av tillåtna placeringar som följer av reglema i 2 kap. Däremot gäller inget krav på att t.ex aktier faktiskt måste förvärvas på en sådan marknad som anges i 2 kap. 4 §, utan det är tillräckligt att de är noterade där. Ett pensionssparinstitut kan således erbjuda kontoinnehavaren aktier ur eget handelslager. I så fall måste dock reglema i 3 kap 6 § iakttas. I lagen ges inga föreskrifter om att placeringama måste fördelas på visst sätt inom eller mellan de olika sparformema. Den som önskar prioritera säkerhet i sparande kan som placering välja inlåning eller värdepappersfonder, vilka är underkastade särskilda placeringsregler för att sprida riskema. Det föreligger emellertid inga lagliga hinder mot att hela kapitalet placeras t.ex. i aktier i ett enda bolag, även om detta normalt ter sig olämpligt ur riskspridningssynpunkt. Som en naturlig del i pensionsspar­rörelse bör ingå att institutet i den utsträckning kontoiimehavaren önskar och behöver det, bistår denne med placeringsråd och annan vägledning. Härigenom torde i flertalet fall kunna undvikas förluster till följd av oförsiktighet eller bristande kunskaper. Kontoinnehavaren kan också uppdra åt pensionssparinstitutet att sköta placeringama. Institutet skall därvid självfallet iaktta föreskriftema om tillåtna sparformer och de begränsningar som kan följa av spararens instraktioner.

I paragrafen har med anledning av Lagrådets yttrande vissa terminolo­giska justeringar skett. Därjämte har en tidigare i ett andra stycke intagen föreskrift om samråd mellan pensionssparinstitutet och spararen beträffande vissa förvärv av fondpapper tagits bort. Den sistnämnda ändringen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).

3 kap. 4 §

Pensionssparinstitutet skall för varje pensionssparavtal föra ett särskilt pensionssparkonto. Detta skall skiljas från inlåningskonton. Pensionsspar­kontot är det sammanhållande kontot för samtliga placeringar. På pensionssparkontot skall fortlöpande antecknas alla förvaltningsåtgärder

185


 


som vidtas och kontot skall vid varje tidpunkt ge en samlad bild av hur    Prop. 1992:93/187 kontoinnehavarens tillgångar är placerade. Bestämmelsen har kommente­rats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).

3 kap. 5 %

Bestämmelsen följer av den valda lösningen att kontoiimehavaren förblir ägare till medel som inte placeras som inlåning direkt i pensionssparinsti­tutet. Sparmedel som inbetalas till annat pensionssparinstitut än bank skall således avskiljas och hållas avskilda från institutets tillgångar. Detsamma gäller fondpapper som förvärvas för kontoinnehavarens räkning oavsett om institutet är en bank eller annat värdepappersinstitut. Beträffande avskiljande och formema härför gäller vanliga regler. Avskiljandet iimebär att tillgångama inte kan utmätas för pensionssparin­stitutets skulder och inte heller ingår i konkursboet i fall av institutets konkurs. Frågor om avskiljande och hithörande frågor har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.6).

3 kap. 6 §

Betämmelsen är tillkommen för att hindra att en kontoiimehavare kringgår de regler som gäller för utbetalning från pensionssparkonto eller regler om reavinstbeskattning genom transaktioner med t.ex någon när­stående. Frågan om en avvikelse från marknadsvärdet skall anses före­ligga eller inte kan inte ges ett generellt svar. Detta måste i stället bedömas från fall till fall med beaktande av omständighetema. En rikt­punkt bör emellertid vara att priset skall ligga inom den prisvariation som normalt förekommer under en dags handel. Bestämmelsen har också berörts i allmänmotiveringen (avsnitt 3.4.3).

3 kap. 7 %

1 bestämmelsen ges pensionssparinstitutet rätt att för i paragrafen angivna ändamål avyttra tillgångar på ett pensionssparkonto för att göra likvida medel tillgängliga. Punktema 1 och 2 fordrar ingen närmare kommentar. Punkten 3 avser i första hand utsöknings- och familjerättsliga förhållan­den. Avyttringen bör ske med utgångspunkt från vad som bedöms vara mest förmånligt för kontoinnehavaren. Med anledning av Lagrådets synpunkter har en i ett andra stycke tidigare intagen föreskrift om samråd i fråga om vilka tillgångar som skall avyttras tagits bort. Denna ändring har kommenterats i allmänmotiveringen. -

Utbetalning och byte av pensionssparinstitut

3 kap. 8%

Föreskriften om i vilka fall utbetalning får ske anger genom hänvisningen till villkoren i pensionssparavtalet att det är fråga om ett bundet sparande. I avtalet skall enligt de föreslagna reglema i KL, till vilka hänvisas i 3 kap. 2 §, innehålla villkor bl.a. om när utbetalningar tidigast får börja.

186


 


Det närmare innehållet i dessa regler har behandlats i den allmänna    Prop. 1992:93/187 motiveringen. Möjligheten till utbetalningar i andra fall avser i första hand utsöknings- och familjerättsliga förhållanden.

3 kap. 9 %

Enligt bestämmelsen får spararen flytta tillgångama mellan de tillåtna sparformema och också flytta pensionssparavtalet till ett annat pensions­sparinstitut. Den sistnämnda flyttningsmöjligheten är primärt avsedd att tillsammans med reglema om information i 10, 11 och 12 §§ bidra till konkurrens mellan instituten i fråga om avgifter och service. Flyttning av pensionssparavtalet föratsätter att ett avtal träffas med ett annat pensions­sparinstitut. Det avtal som träffas med detta institut skall därvid anses utgöra en direkt fortsättning av det tidigare. Det åligger det institut med vilket avtal ursprangligen träffats att kontrollera att det föreligger ett avtal med ett annat institut innan några tillgångar överförs. Av 8 § följer att några tillgångar inte får betalas ut till spararen. Överföringen skall i stället ske mellan de berörda instituten. I 5 kap. 4 § finns en uttrycklig reglel som förhindrar att skyddet mot utmätning m.m. försämras vid en fiyttning. Bestämmelsen kommenteras i anslutning till den paragrafen. Frågan har också behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.9.4).

Vid flyttning får tas ut en avgift. På förslag av Lagrådet har den tidigare föreslagna avgiftsbegränsningen ersatts med en föreskrift att avgiften skall vara skälig. Även denna fråga har behandlats i allmänmoti­veringen (avsnitt 3.8).

I 6 kap. 3 § regleras flyttning av sparmedel i samband med avveckling av pensionssparrörelse. För flyttning i sådant fall får avgift inte tas ut.

Information

3 kap. 10 %

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad som gäller om avräkningsnotor, men omfattar här även andra transaktioner såsom flyttning av medel mellan olika inlåningskonton. Regeln gäller om inte annat har avtalats mellan partema. Sådant undantag kan aktualiseras t.ex i de fall konto­innehavaren uppdragit åt institutet att bestämma hur sparmedlen skall placeras och inte själv tar aktiv del i förvaltningen. Alla transaktioner skall dock redovisas på pensionssparkontot enligt reglema i 4 § och anges i den årliga redovisningen enligt 11 §.

3 kap. 11 §

I paragrafen åläggs pensionssparinstitutet skyldighet att årligen ge kontoinnehavaren en utförlig redovisning av tillgångamas förvaltning. Denna regel är tvingande. Kontoinnehavaren får härigenom en överblick av tillgångamas placering, värde och avkastning. I redovisningen kan också avläsas vilka kostnader som varit förenade med sparandet.

187


 


3 kap. 12 %                                                                  Prop. 1992:93/187

Genom bestämmelsen tillförsäkras en kontoinnehavare vars innehav av fondpapper är förvaltarregistrerat i pensionssparinstitutets namn samma information som om han varit registrerad som ägare under eget namn. Den information som avses är i första hand årsredovisningar o.d. men bestämmelsen gäller även annan information som t.ex. ett bolag skickar till sina aktieägare. Som i 10 § gäller regeln endast om inte annat avtalats mellan partema. Den som inte har intresse av sådan information kan således avstå.

4 kap. Spararens förfoganden

Allmänna bestämmelser

4 kap. 1 %

Första stycket

Bestämmelsen, som är utformad huviidsakligen efter förebild av 3 § andra stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal, innehåller en civil­rättslig ogiltighetsregel beträffande förfoganden över tillgångar på ett pensionssparkonto eller över den rätt som följer av ett sparavtal om förfogandet skett i strid mot lagens bestämmelser eller mot villkor som enligt KL skall tas tas in i avtalet. De sistnämnda villkoren skall enligt förslaget till ändring i KL tas in i punkt 3 tionde stycket av anvisningama till 31 §. Vad som avses med rätt enligt ett pensionssparavtal har kommenterats i anslutning till 1 kap. 2 §.

Andra stycket

I 5 kap. 5 § utsökningsbalken finns ett principiellt förbud mot utmätning av egendom som inte får överlåtas. Med hänsyn till denna föreskrift behövs en regel om att överlåtelseförbudet som sådant inte hindrar utmätning och andra exekutiva förfaranden. I 3 § försäkringsavtalslagen fmns en regel med samma innebörd. Med anledning av vad Lagrådet uttalat har dock i förevarande paragraf ett förbehåll för föreskrift i lag eller annan författning tagits bort.

4 kap. 2 %

I paragrafen har skett terminologiska justeringar med anledning av vad Lagrådet uttalat,

I tydlighetssyfte anges uttryckligen att lagens begränsningar i fråga om möjlighetema att förfoga över medel på ett pensionssparkonto inte gäller om pensionssparavtalet upphör att gälla. Bestämmelsen anknyter till reglema i 6 och 14 §§ och 6 kap. 5 § om att pensionssparavtalet upphör i de fall som anges i paragrafema.

188


 


4 kap. 3%                                                                    Prop. 1992:93/187

Det individuella pensionssparandet är konstraerat så att kontoinnehavaren är ägare till värdepapper och fondandelar som antecknats på pensions­sparkontot. I olika situationer kan då en samäganderätt uppkomma. Så kan t.ex. bli fallet om pensionsspararen avlider och flera personer är insatta som förmånstagare. Samäganderättslagen skulle då bli tillämplig. Den lagens regler, t.ex. om förordnande av god man och om färsäljning på offentlig auktion, framstår dock som onödigt tyngande, eftersom samäganderätten inom det individuella pensionssparandet kan avse endast ett slags lätt omsättbara tillgångar som dessutom förvaltas av särskilda institut. Genom en särskild bestämmelse undantas därför tillgångar på ett pensionssparkonto från samäganderättslagens tillämpningsområde. Samägandesituationer regleras i stället 4 kap. 12 och 16 §§ lagen om individuellt pensionssparande. Dessa bestämmelser kommenteras i anslutning till resp. paragraf.

Förmånstagarförordnande

4 kap. 4 %

Första stycket

Stadgandet svarar mot 102 § försäkringsavtalslagen som Innehåller den grandläggande regeln om möjlighet för försäkringstagaren att förordna förmånstagare, varvid förordnandet kan göras oåterkalleligt. Kretsen av förmånstagare begränsas till nära anhöriga på sätt som anges i punkt 3 nionde stycket av anvisningama till 31 § KL.

Andra stycket

Regeln svarar mot 106 § försäkringsavtalslagen och avser fallet att förmånstagaren avlider före pensionsspararen.

4 kap. 5 §

Första stycket

Efter förebild i 103 § försäkringsavtalslagen gäller formkravet att ett förmånstagarförordnande och återkallelse därav skall skriftligen meddelas pensionssparinstitutet eller dokumenteras i pensionssparavtalet. Paragra­fen har i övrigt utformats i enlighet med den nyligen gjorda ändringen i 103 § försäkringsavtalslagen (prop. 1992/93:148, bet. 1992/93:LU23, rskr. 1992/93:169, SFS 1993:131) I fråga om skälen för förslaget i detta avseende hänvisas till den propositionen.

Andra stycket

Bestämmelsen har i huvudsak oförändrad överförts från den nya lydelsen av i 103 § andra stycket försäkringsavtalslagen som angetts ovan.

189


 


Verkan av förmånstagarförordnande                                  Prop. 1992:93/187

4 kap. 6 %

Paragrafen svarar mot 104 § första stycket försäkringsavtalslagen och innehåller huvudregeln att sparmedlen inte ingår i spararens kvarlåten­skap, om en förmånstagare har förordnats. Avlider pensionsspararen utan att förmånstagare förordnats upphör pensionssparavtalet att gälla. Verkan av detta har behandlats i anslutning till 2 §.

Jämkning av förmånstagarförordnande

4 kap. 7 §

Den i paragrafen angivna jämkningsregeln till förmån för efterlevande make eller bröstarvinge har utformats efter mönster av bestämmelsen i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Med anledning av Lagrådets yttrande angående verkan av jämkning har formuleringen "rätten till pensionssparmedlen" ersatts med "tillgångama på pensionssparkontot" för att markera att det är fråga om en engångsbetalning till maken eller bröstarvingen.

4 kap. 8%

Här återfinns motsvarigheten till den jämkningsregel som i försäkringsav­talslagen finns i 104 § tredje stycket. Det är alltså fråga om en situation då spararen avlider sedan det dömts till äktenskapsskillnad mellan honom och hans maka eller sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts. Vid försäkring skall, såsom Lagrådet påpekat, prövningen av om maken "får ut sin andel" grandas på försäkringens återköpsvärde. Eftersom något återköpsvärde inte finns vid det individuella pensionssparandet får vid beräkningen användas marknadsvärdet av tillgångama på pensionsspar­kontot. På motsvarande sätt som skett i 7 § har paragrafen omformulerats för att markera att det även i denna situation är fråga om en engångsbe­talning.

4 kap. 9 §

I likhet med vad som gäller enligt försäkringsavtalslagen (104 § Qärde stycket) gäller en ettårig preskriptionstid för väckande av talan mot en förmånstagare om jämkning enligt vad som anges i 7 och 8 §§.

Tolkning av förmånstagarförordnande

4 kap. 10 %

I 105 § försäkringsavtalslagen finns vissa tolkningsregler i fråga om bestämmelser som rör en förmånstagares rätt till försäkringsbelopp. I andra stycket anges att om make betecknats som förmånstagare förord­nandet skall gälla för den som försäkringstagaren var gift med vid sin död. Vidare skall ett sådant förordnande anses förfallet om mål om äktenskapsskillnad mellan makama då pågick. I tredje stycket föreskrivs

190


 


att   i  det  fall   försäkringstagarens  bam  insatts  som  förmånstagare,    Prop. 1992:93/187 förordnandet skall gälla till förmån för försäkringstagarens bröstarvingar, därvid beloppet skall fördelas mellan dem efter de grander som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Fjärde stycket innehåller tolkningsregler för det fall make och bam insatts som förmånstagare.

I förevarande paragraf har föreskrivits att nämnda tolkningsregler i försäkringsavtalslagen skall på motsvarande sätt tillämpas beträffande tolkningen av bestämmelser om förmånstagares rätt enligt ett pensions­sparavtal.

Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande

4 kap. 11 %

Bestämmelsen svarar mot 109 § försäkringsavtalslagen och anger att en förmånstagare inte under spararens livstid får förfoga över sin rätt enligt pensionssparavtalet. Detta gäller oavsett att förordnandet gjorts oåterkal­leligt.

4 kap. 12 %

I pragrafen har terminologiska justeringar skett med anledning av lagrådets yttrande.

Första stycket

Bestämmelsen ankyter till 11 § och anger ramama för en förmånstagares förfoganden sedan förordnandet börjat tillämpas. Grandregeln är att förmånstagaren inträder i pensionsspararens rätt enligt pensionssparav­talet. Förmånstagaren får således göra omplaceringar och också byta pensionssparinstitut. Förmånstagaren får däremot inte ändra vad som bestämts i pensionssparavtalet om utbetalningamas storlek eller utbetal­ningstiden eller själv förordna förmånstagare. Sådana förfaranden skulle om flera insatts som förmånstagare efter varandra kunna inkräkta på en senare förmånstagares rätt. Det skulle också kunna göra förvaltningen av sparmedlen komplicerad och svåröverskådlig, t.ex. om flera samtidiga förmånstagare var för sig ändrar utbetalningstidema och sätter in egna förmånstagare. För att göra regleringen kongraent med vad Lagrådet förordat i fråga om makes rätt efter bodelning (jfr 16 §) har i paragrafen tagits in en föreskrift att förmånstagare inte heller får göra inbetalningar till pensionssparkontot.

Andra stycket

Bestämmelsen avser situationen att flera samtidigt inträder som förmåns­tagare. Det mest praktiska exemplet är kanske att förordnandet gjorts till förmån för pensionsspararens bam eller make/maka och bam. Som angetts i anslutning till 3 § gäller då inte samäganderättslagen. I förevarande stycke har i stället intagits bestämmelser som i materiellt avseende väsentligen motsvarar de grandläggande reglema i den lagen.

191


 


Omplaceringar och byte av pensionssparinstitut fordrar således samUiga Prop. 1992:93/187 förmånstagares samtycke. Några undantagsregler motsvarande de i sam­äganderättslagen har med hänsyn till tillgångamas art inte ansetts nödvändiga. Vid längre sjukdom eller frånvaro torde förmånstagaren i allmänhet företrädas god man enligt reglema i föräldrabalken. Det före­ligger inte heller några hinder mot att en förmånstagare enligt vanliga regler ger någon annan fullmakt att företräda honom.

Tredje stycket

Om förmånstagama inte kan enas, kan några förvaltningsåtgärder inte vidtas. En sådan låsning är olämplig. I tredje stycket föreskrivs därför att en förmånstagare i sådant fall kan begära att pensionssparinstitutet skall upprätta ett konto för var och en av förmånstagama och fördela till­gångama mellan kontona. En sådan delning kan också föreskrivas av pensionsspararen i anslutning till förmånstagarförordnandet. Varje förmånstagare kan därefter själv besluta om tillgångama på sitt konto inom ramen för reglema i första stycket. Vid fördelningen skall förmånstagama anses ha lika rätt till pensionssparmedlen om inte pensionsspararen fördelat andelama på annat sätt i förordnandet.

4 kap. 13%

I 111 § försäkringsavtalslagen anges att ett återkalleligt förordnande om förmånstagare förfaller, om försäkringstagaren överlåter den rätt försäkringsavtalet medför i förhållande till försäkringsgivaren. Samma verkan torde följa av bodelning och utmätning.

I överensstämmelse med det sagda föreskrivs i denna paragraf att ett förmånstagarförordnande upphör att gälla, om rätten enligt ett pensions­sparavtal övergått på annan av annan orsak än pensionsspararens eller en tidigare förmånstagares död och om det är fråga om ett förordnande som kan återkallas. Som framgått av den allmänna motiveringen blir dock möjlighetema till övergång av sparmedlen till annan kraftigt begränsade. I paragrafen har skett en terminologisk justering med anledning av Lagrådets yttrande.

4 kap. 14 §

Första stycket

Här anges som huvudregel att pensionsparavtalet upphör att gälla om sedan pensionsspararen avlidit också förmånstagaren avlider. Tillgodo­havandet på pensionssparkontot faller då ut i förmånstagarens dödsbo. Härvid gäller reglema i 2 §. Efter förslag av Lagrådet har för det fall att det finns flera samtidiga förmånstagare tillagts en bestämmelse som anger att regeln i första meningen då gäller till den del tillgångama vid en fördelning enligt 12 § tredje stycket belöper på den avlidne.

192


 


Andrastycket                                                                Prop. 1992:93/187

Regeln stadgar undantag från huvudregeln i första stycket för det fall spararen i det ursprangliga förmånstagarförordnandet föreskrivit att detta skall övergå på annan om den förste förmånstagaren avlider. Även för förordnanden av detta slag gäller KL:s bestämmelser i fråga om kretsen av tillåtna förmånstagare.

4 kap. 15 %

I paragrafen upptas de bestämmelser som - i enlighet med vad som redovisats i den allmänna motiveringen - svarar mot de regler som fr.o.m. 1992 gäller i fråga om förverkande av eventuell rätt till försäk­ringsbelopp när någon orsakat en försäkringstagares eller en förmåns­tagares död genom vissa våldsbrott. I förhållande till den i lagrådsre­missen föreslagna lydelsen har föremålet för förverkandet angetts som "gämingsmannens rätt enligt ett pensionssparavtal", eftersom bestämmel­sen endast avser förmånstagarförvärv. Om förmånstagarförordnande saknas upphör pensionssparavtalet att gälla vid dödsfallet och tillgångama faller då ut i dödsboet efter den avlidne. Därvid gäller i stället reglema i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätten att ta arv eller testamente.

4 kap. 16 %

I paragrafen regleras fallet att rätten enligt ett pensionssparavtal vid bodelning helt eller delvis tillagts kontoinnehavarens make. Om rätten enligt pensionssparavtalet i sin helhet övergått till den andre maken övertar deime också pensionssparkontot. Har rätten enligt avtalet delats skall pensionssparinstitutet upprätta ett pensionssparavtal även för den andre maken och fördela tillgångama mellan kontona i enlighet med vad som bestämts vid bodelningen. Genom hänvisning till vad som gäller för förmånstagare enligt 12 § första stycket anges att den som genom bodelning förvärvat rätt enligt ett pensionssparavtal inte får göra egna inbetalningar till pensionssparkontot och inte heller ändra vad som bestämts om utbetalningamas storlek eller utbetalningstiden eller själv förordna förmånstagare. Paragrafen har utformats med ledning av vad Lagrådet förordat.

5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer

5 kap. 1 §

Utgångspunkten är, som framgår av allmänmotiveringen, att rätten till medel enligt pensionssparavtal så långt möjligt likställs med annan egendom vad gäller möjligheten till utmätning för spararens skulder. Efter den princip som gäller enligt försäkringsavtalslagen (116 § första stycket) undantas genom bestämmelser i förevarande paragraf från utmätning fall, där sparandet sker över en längre spartid och har en viss jämnhet. Bestämmelsen har dock vad gäller bestämmandet av rekvisitet för jämna betalningar en annan utformning än motsvarigheten i försäk-

193

13 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 187


ringsavtalslagen. Utmätning får ske om spartiden enligt avtalet understi- Prop. 1992:93/187 ger tio år eller om pensionsspararen något år betalat in ett belopp som är mer än dubbelt så stort som genomsnittet av de årliga betalningar som skett under spartiden. Det sistnämnda innebär att utmätningsskyddet påverkas både av avbrott i sparandet och variationer i inbetalningamas storlek. Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 3.9.4). Om det föreligger ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande och pensionsspararen således inte kan förfoga över rätten enligt pensionsspar­avtalet torde följa av allmänna principer att inte heller utmätning får ske.

5 kap. 2%

Om en förmånstagare har insatts ingår belopp som utbetalas efter spararens död inte i dennes kvarlåtenskap (4 kap. 6 §). I denna paragraf öppnas - som en motsvarighet till 116 § andra stycket försäkringsavtals­lagen - möjlighet för den avlidnes borgenärer att ta i anspråk tillgångar på ett pensionssparkonto, om det är fråga om ett icke utmätningsfritt sparande med ett återkalleligt förmånstagarförordnande.

5 kap. 3 %

Bestämmelsema i 117 § försäkringsavtalslagen om möjlighet under vissa fömtsättningar till återvinning i konkurs m.m. har getts motsvarande tillämpning på sparande enligt denna lag.

5 kap. 4%

I en ny paragraf har på Lagrådets inrådan tagits in uttryckliga bestäm­melser om att full kontinuitet i exekutionshänseende skall gälla mellan nya och gamla konton vid byte av pensionssparinstitut. Detta innebär att den överföring till ett nytt pensionssparkonto som sker efter ett byte av pensionssparinstitut inte skall anses som en inbetalning i den mening som avses i detta kapitel och således inte påverka spararens skydd mot exekutiva åtgärder. På motsvarande sätt skall prövningen av om till­gångar på ett pensionssparkonto får tas i anspråk ske utifrån det ursprangliga pensionssparavtalet. Ett byte av pensionssparinstitut skall således inte heller i dessa avseenden påverka spararens skydd.

6 kap. Avveckling av pensionssparrörelse

Obligatorisk avveckling

6 kap. I %

Bestämmelsen innehåller en uttrycklig föreskrift att pensionssparrörelse skall upphöra i de fall som anges i paragrafen.

194


 


Frivillig avveckling                                                          Prop. 1992:93/187

6 kap. 2 §

Första stycket

Pensionssparrörelse får i annat fall än som anges i 1 § avvecklas endast med Finansinspektionens tillstånd. Regeln betingas av hänsyn till kontoinnehavama. Något rent förbud mot avveckling av pensionssparrö­relsen på institutets initiativ bör emellertid inte uppställas. Ett sådant förbud skulle t.ex. kunna kringås genom ett avsiktligt framkallande av en återkallelse av tillståndet och därmed en avveckling. Detta framstår som olämpligt. Tillstånd får meddelas om avvecklingen bedöms kunna genomföras utan försämring av komntoiimehavamas ställning eller om det finns särskilda skäl. Sådana skäl skulle t.ex. kunna vara att rörelsen drar oproportionerligt höga kostnader i förhållande till sin storlek eller att den övriga rörelsens inriktning skall ändras på sådant sätt att det inte skäligen kan begäras att pensionssparrörelsen skall fortsättas. Även andra skäl för tillstånd kan föreligga. Bestämmelsen har behandlats i allmän­motiveringen.

Andra stycket

För att Finansinspektionen skall kunna göra en bedömning av föratsätt­ningama för tillstånd till avvecklingen och av allmänna tillsynsskäl skall ansökan åtföljas av en plan för hur avvecklingen skall ske. Institutet skall även i övrigt lämna de upplysningar som inspektionen begär.

Genomförande av avvecklingen

6 kap. 3 %

Paragrafen reglerar det inledande skedet i en avveckling. Med hänsyn till den fria flyttningsrätt mellan olika institut som i övrigt gäller inom pensionssparandet bör kontoinnehavama även i en avvecklingssituation beredas tillfälle att i första hand själva välja till vilket institut de vill flytta sina sparmedel. Det kan dock inte antas att alla berörda utnyttja sin flyttningsrätt och ett antal pensionssparavtal kommer då att kvarstå. I nästa paragraf föreskrivs för detta fall överlåtelse av det återstående beståndet. För att en sådan överlåtelse skall kunna genomföras på ett ordnat sätt krävs att beståndet av pensionssparavtal inte fortlöpande förändras. Av detta skäl har i förevarande paragraf föreskrivits att flyttning inte får ske efter utgången av en viss tidsfrist. Som angetts i anslutning till 3 kap. 9 § får avgift inte tas ut för flyttning av sparmedel enligt denna paragraf.

6 kap. 4 %

Bestämmelsen har i huvudsak oförändrad överförts från 14 kap. 26 § försäkringsrörelselagen. Reglema gäller dock här oberoende av skälet för avvecklingen. Vidare saknas motsvarighet till det registreringsförfarande

195


 


som gäller enligt försäkringsrörelselagen.  Sedan en överlåtelse skett    Prop. 1992:93/187 gäller inte längre begränsningen i föregående paragraf, utan kontoinne­havaren kan härefter enligt de vanliga reglema byta sparinstitut om han så önskar.

6 kap. 5 §

Bestämmelsen reglerar fallet att det efter de åtgärder som skall vidtas enligt 3 och 4 §§ ändå fmns ett kvarstånde bestånd av pensionssparavtal. Förebilden till bestämmelsen finns i 14 kap. 27 § försäkringsrörelselagen. Skillnadema i utformningen betingas av pensionssparandets annorlunda konstraktion. Således föreskrivs att de återstående avtalen upphör att gälla efter utgången av den angivna fristen. Av bestämmelsen i 4 kap. 2 § framgår att kontoinnehavaren därefter fritt får förfoga över tillgångar som antecknats på pensionssparkontot. Enligt bestämmelsen i 32 § 1 mom. första stycket j kommunalskattelagen skall dock först en avskatt­ning ske av värdet av tillgångama på kontot. En erinran om detta har tagits in i 4 kap. 2 § andra stycket.

Övriga bestämmelser

6 kap. 6 %

Paragrafen innehåller förbud mot att träffa nya pensionssparavtal när en avveckling är inledd eller förestående. En liknande bestämmelse finns i 14 kap. 23 § försäkringsrörelselagen.

6 kap. 7 %

I paragrafen föreskrivs att pensionsutbetalningama i angivet fall skall fortsätta i den mån det finns avskilda medel tillgängliga.

7 kap. Tillsyn m.m.

Tillsynens inriktning

7kap. 1 §

I bestämmelsen ges en allmän anvisning om tillsynens inriktning. Innebörden i sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap. 3 §.

Övriga tillsynsfrågor

7kap. 2 %

I paragrafen utnyttjas genom hänvisning till lagen om värdepappersrörelse den lagens generella regler om tillsyn över värdepappersinstitut och om överklagande av Finansinspektionens beslut i tillsynsfrågor. Vad som där anges gälla enligt den lagen skall i stället avse lagen om individuellt pensionssparande.

196


 


7kap. 3%                                                                     Prop. 1992:93/187

Enligt 1 kap. 5 § får tillstånd att bedriva pensionssparrörelse endast meddelas företag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse. I konsekvens härmed skall om sådant tillstånd återkallas eller annars upphör att gälla detsamma gälla även tillståndet att bedriva pensionsspar­rörelse.

Avgifter till Finansinspektionen

7 kap. 4 %

Bestämmelsen, som betecknades 7 kap. 5 § i lagrådsremissens förslag, har hämtas från 11 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverk­samhet. Beträffande motiven för den föreslagna utformningen hänvisas till förarbetena till denna lag (prop. 1991/92:113 s. 138 - 140 och 209 -210).

Ikraftträdandebestämmelsér

I punkten 2 medges av praktiska skäl att tillståndsfrågor får prövas redan före ikraftträdandet.

9.2 Ärvdabalken

20 kap. 5%

I paragrafens andra stycke har tillagts en föreskrift att bouppteckningen skall innehålla uppgift även om tillgångar på pensionssparkonto som till följd av att förmånstagare förordnats inte ingår i den dödes kvarlåten­skap. Därjämte har gjorts en språklig bearbetning.

9.3 Äktenskapsbalken

7kap.2%

Första stycket

Förslaget bygger på paragrafens lydelse enligt lagen (1993:130) om ändring i äktenskapsbalken, vilken träder i kraft den 1 april 1993. Genom den lagen införs i äktenskapsbalken en bestämmelse om att egendom som har förvärvats genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycks­fallsförsäkring eller sjukförsäkring som har tecknats av någon annan än den andra maken skall vara mottagarens enskilda egendom om försäk­ringstagaren har föreskrivit det. Det nu föreslagna tillägget i punkten 5 syftar till att jämställa reglema om förmånstagare i det individuella pensionssparandet med dem vid försäkring, såvitt angår möjligheten att i förordnandet ange att utfallande belopp skall vara mottagarens enskilda egendom.

197


10 kap. 3%                                                                  Prop. 1992:93/187

Tredje stycket

I paragrafen har i ett nytt tredje stycke tagits in en bestämmelse om att pension som tillkommer någon av makama enligt lagen om individuellt pensionssparande skall undantas från bodelning. Bestämmelsen har sin grand i att det inom det individuella pensionssparandet inte kan göras någon skillnad mellan ålders- och invalidpension resp. efterlevandepen­sion. Innebörden av bestämmelsen blir att pension enligt ett pensions­sparavtal i bodelninghänseende kommer att jämställas med en på en försäkring grandad rätt till ålders- eller invalidpension. Den kommer således att undantas från bodelningen. Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen.

Fjärde stycket

Stycket, som tidigare utgjorde paragrafens tredje stycke, kompletteras med en hänvisning till det nu tillagda tredje stycket. Härigenom kommer den i stycket intagna jämkningsregeln att bli tillämplig även på det individuella pensionssparandet. Jämkningsmöjligheten har kommenterats i allmänmotiveringen.

10 kap. 4 och 5 %%, 11 kap. 4 % och 13 kap. 4 %

Dessa ändringar i balken har karaktär av konsekvensändringar och syftar till att jämställa det individuella pensionsparandet med sparande i P-försäkring. Den föreslagna lydelsen av 13 kap. 4 § har justerats i enlighet med vad Lagrådet förordat.

9.4 Lagen (1983:980) om allemanssparande

1 %

Första stycket

Lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även sparande i andelar i allemansfond enligt bestämmelsema i lagen om individuellt pensionssparande. Innebörden av detta är alltså att placeringar i det individuella pensionssparandet kan göras i allemansfonder. Däremot kan placering inte ske på allemanssparkonto. Om en placering har gjorts i andelar i allemansfond gäller inte de särskilda bestämmelsema om skattelättnader för allemanssparande. I stället sker beskattningen i form av avkastningsskatt enligt skattereglema för det individuella pensionsspar­andet.

Andra stycket

Lagens första paragraf kompletteras med ett nytt andra stycke där sparande i allemansfond inom det individuella pensionssparandet undantas från vissa av lagens bestämmelser. Dessa avser bl.a. insättningsbegräns-

198


ningar, vissa avgifter, utbetalning vid överlåtelse, allemanssparkonton    Prop. 1992:93/187 och de särskilda reglema om företagsanknutna allemansfonder.

9.5 Lagen (1987:813) om homosexuella sambor

Regeln i punkt 6 om jämställande av homosexuella sambor med andra sambor när det gäller förmånstagare till P-försäkring har utvidgats med en motsvarande bestämmelse för utbetalningar från ett pensionssparkonto till en efterlevande.

9.6 Lagen (1989:1079) om livförsäkring med anknytning till
värdepappersfonder

1%

Det särskilda begreppet försäkringspremiefonder utmönstras. Försäkrings­premiema skall fortsättningvis i princip kunna placeras i alla fonder som omfattas av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

3%

Första stycket

För försäkringsbolaget skall alltjämt, om inte annat anges i denna lag, gälla vad som sägs i försäkringsrörelselagen. Eftersom det inte kommer att finnas någon särskild form av fonder för försäkringspremier erfordras ingen hänvisning till lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Denna lag blir i stället automatiskt tillämplig.

4%

Första stycket

Begreppet försäkringspremiefond ersätts med värdepappersfond som en konsekvens av att det förstnämnda begreppet avskaffas.

Aruira stycket

I ett nytillagt andra stycke ges försäkringsbolag möjlighet att i sina villkor begränsa antalet fonder som står öppna för placeringar av försäkringspremier. Begränsningsmöjligheten föranleds av att försäkrings­bolagen i annat fall skulle komma att åläggas en principiell skyldighet att placera medel i alla på marknaden befintliga fonder, vilket skulle medföra svårigheter och kostnader. I allmänmotiveringen (avsnitt 3.12) har angetts att denna möjlighet inte får användas för att inskränka försäkringstagamas valfrihet i förhållande till vad som gäller i dag.

Paragrafen har ändrats som en konsekvens av att begreppet försäkrings­premiefond försvinner.

199


9 §                                                                             Prop. 1992:93/187

Begreppet försäkringspremiefond som en lagteknisk definition tas bort. Försäkringsbolag skall emellertid även fortsättningsvis ha möjlighet att utan de begränsningar som anges i 7 kap. 17 a § försäkringsrörelselagen äga fondbolag som förvaltar försäkringspremier. Den tidigare hänvisning­en till 7 kap 17 § måste av dessa skäl modifieras. Här anges därför att försäkringsbolag utan hinder av begränsningama i 7 kap. 17 a § försäk­ringsrörelselagen skall kunna äga aktier i fondbolag som är inriktade på försäkringspremieförvaltning.

9.7 Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

3 kap. 4 %

I paragrafen tas i ett nytt sista stycke in en erinran om att värdepappers­institut även har möjlighet att bedriva pensionssparrörelse.

9.8 Kommunalskattelagen (1928:370)

32 % 1 mom.

Genom den föreslagna nya lydelsen av bestämmelsen i punkt 1 första stycket av anvisningama till 31 § KL får utbetalningar från ett pensions­sparkonto normalt karaktär av pension. Bestänimelsen i första stycket av detta moment under punkten b leder till att sådana utbetalningar kommer att beskattas som intäkt av tjänst. -

Ett fillägg har gjorts i momentet genom en ny punkt j i första stycket och ett nytt aruira stycke. Den nyinförda regeln tar sikte på fyra olika situationer. Det är dels det fallet att innehavaren av ett pensionssparkonto avlider utan att ett giltigt förmånstagarförordnande finns, dels det fallet att förmånstagare till utbetalningar från ett sådant konto avlidit utan att rätten till utbetalningama från kontot skall övergå till ny förmånstagare, dels det fallet att pensionssparavtalet upphör att gälla i samband med avvecklingen av en pensionssparrörelse enligt 6 kap. 5 § lagen om individuellt pensionssparande och dels fall då tillgångar på kontot tas i anspråk på grand av utmätning, konkurs eller ackord. I de två första fallen skall den del av behållningen på kontot som efter dödsfallet ingår i pensionsspararens resp. förmånstagarens kvarlåtenskap utgöra inkomst och tas till beskattning som intäkt av tjänst. Värdepapper och kontanta medel som är hänförliga till kontot skall ingå i underlaget för avskatt­ningen. Tillgångama på kontot värderas till sina marknadsvärden.

Skatteplikten utlöses när rätten att förfoga över kontobehållningen inte längre bestäms av pensionssparavtalet. I de två först nämnda situationema inträder skattskyldigheten således vid dödsfallet. Det blir då dödsboet efter pensionsspararen resp. förmånstagaren som blir skyldigt att redovisa kontobehållningen till beskattning i den deklaration som inges för dödsfallsåret. Kontobehållningen kommer i dessa fall att läggas samman med den avlidnes och dödsboets övriga förvärvsinkomster under det. beskattningsåret. Dödsboet blir skyldigt att på vanligt sätt betala skatten.

200


 


Skattskyldighetens inträde i avskattningsfallen regleras särskilt i punkt 4    Prop.. 1992:93/187 av anvisningama till 41 § KL.

När pensionssparavtalet upphör att gälla för del av tillgångama på kontot eller för hela behållningen utlöses avskattningen. Avskattningen omfattar de tillgångar som inte längre regleras av avtalet. Medlen som lämnar kontot beskattas efter avskattningen på vanligt sätt. Det betyder att ränta eller annan löpande avkastning som belöper på kontotillgångama efter avskattningen beskattas som inkomst av kapital. Även reavinstbe­skattningen vid avyttring av tillgångar hänförliga till kontot sker efter avskattningen under inkomst av kapital. De marknadsvärden som använts vid avskattningen utgör anskaffningsvärde för resp. värdepapper. Det nu sagda gäller oavsett om tillgångama finns kvar i dödsboet eller har skiftats ut till dödsbodelägama. Det bör understrykas att ett byte av kontoinnehavare eller pensionssparinstitut i sig inte utlöser avskattning på grand av den kontinuitetsprincip som gäller för avtalet. Principen innebär att det avtal som kommer att gälla efter bytet utgör en direkt fortsättning av det ursprangliga avtalet och således inte ett fristående avtal.

Om förmånstagare är insatt kommer denne att uppbära utbetalningama från kontot efter pensionsspararens död och beskattning enligt punkten j , blir inte aktuell annat än om förordnandet endast omfattar viss del av kontobehållningen. Detsamma gäller om en ny förmånstagare träder in i rätten till utbetalningama vid en tidigare förmånstagares död. I dessa fall beskattas utfallande belopp i stället som pension enligt punkt b i momentets första stycke.

Bestämmelsen om avskattning vid en pensionssparrörelses avveckling tillämpas på motsvarande sätt. Skatteplikten utlöses när den skattskyldige får rätt att förfoga över sparmedlen vid pensionssparavtalets upphörande (jfr punkt 4 av anvisningama till 41 § KL).

Avskattning skall också ske för de tillgångar på kontot som utmäts eller tas i anspråk genom konkurs eller ackord. I detta fall är den person som överlåter tillgångama skattskyldig.

Vid avskattning beräknas skatt på behållningen efter avräkning för den avkastningsskatt som belöper på kontot. En särskild bestämmelse om jämkning av avkastningsskatten finns i 9 § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. Behållningen skall självfallet också reduceras med de avgifter som sparinstitutet kan ha debiterat.

För avskattningsfallen har det införts en särskild bestämmmelse i 3 § 2 mom. andra stycket 6 uppbördslagen (1953:272) om uttag av prelimi­när skatt.

Belopp som utgår till make eller bröstarvinge på grand av jämkning av förmånstagarförordnande beskattas som pension. Detsamma gäller återbetalning till make enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken. I dessa fall sker således inte någon beskattning enligt avskattningsbestämmelsema.

46 % 2 mom.

Allmänt avdrag får göras för inbetalning på pensionssparkonto. Avdrags­rätten är principiellt uppbyggd på samma sätt som för en P-försäkring.

201


 


Detta framgår av fillägget 7) i första stycket. Hänvisningen till punkt 7    Prop. 1992:93/187 av anvisningama motsvarar den hänvisning som för P-försäkringens del sker till anvisningspunkt 6.

Rätt till avdrag föreligger endast för inbetalningar som görs av pensionsspararen på eget konto. Det betyder att avdrag inte medges för inbetalning på makes eller annan persons pensionssparkonto. Avdrag medges inte för inbetalningar som dödsboet gör efter pensionsspararens död. Något hinder mot avdrag föreligger dock inte i det fallet att spararen själv har gjort inbetalningama men avlidit före utgången av beskattningsåret. Bestämmelsema motsvarar även i dessa fall vad som gäller för P-försäkring. Det bör i detta sammanhang påpekas att inbetalningar inte får göras på konto som gått över till ny kontoiimeha­vare genom bodelning eller genom spararens dödsfall och förmånstagar­förordnande.

I aruira stycket anges att avdragsrätten kan vara begränsad för skattskyldig som under beskattningsåret varit skyldig att betala sjömans­skatt. Även denna bestämmelse motsvarar vad som gäller på P-försäkringsområdet.

För näringsidkare skall avdrag för P-försäkring enligt huvudregeln göras i förvärvskälla inom inkomstslaget näringsverksamhet. En motsvarande bestämmelse införs nu i tredje stycket beträffande det individuella pensionssparandet.

53 % 4 mom.

En P-försäkring kan överlåtas från ena maken till den andra i samband med bodelning. I momentet slås fast att beskattningen av utfallande pensionsbelopp i sådana fall enligt huvudregeln skall ske hos överlåtaren även för tiden efter överlåtelsen. Om överlåtaren är berättigad till avdrag när han lämnar periodiskt understöd till förvärvaren sker beskattningen av pensionsutbetalningama hos förvärvaren. Skattentyndigheten kan för vissa fall bevilja dispens som medför att beskattningen av utfallande belopp sker hos förvärvaren.

Genom ändringama i momentet föreskrivs att motsvarande bestämmels­er skall gälla för överlåtelse av pensionssparkonto i samband med bodelning. Regeln tar såvitt gäller det individuella pensionssparandet sikte på bodelning under äktenskapet eller med anledning av äktenskaps­skillnad. Regeln avser således inte fall av bodelning på grand av pensionsspararens eller förmånstagarens död. Om pensionsutbetalningar i ett sådant fall inte skall göras från kontot ingår sparmedlen i kvarlåten­skapen och pensionssparavtalet upphör då att gälla vid dödsfallet.

202


Anvisningar                                                                  Prop. 1992:93/187

till 20 %

punkt 1

I anvisningspunkten anges att avdrag inte medges för den skattskyldiges levnadskostnader. Som ett undantag från avdragsförbudet gäller emellertid att avdrag får göras för avgift för P-försäkring.

Första stycket av anvisningspunkten har kompletterats med en bestämmelse som klargör att ett undantag från avdragsförbudet också skall gälla för inbetalnmg på pensionssparkonto.

till 23 %

punkt 21

Bestämmelsen i anvisningspunkten ger näringsidkare rätt att göra avdrag för avgift för P-försäkring i sin näringsverksamhet.

Kompletteringen avser att möjliggöra för näringsidkare att göra avdrag för inbetalningar på eget pensionssparkonto i förvärvskällan. I den mån ett sådant avdrag inte kan göras i förvärvskällan har näringsidkaren rätt att inom gällande avdragsram göra allmänt avdrag för inbetalningen.

Näringsidkaren kan själv bestämma hur avdraget skall fördelas mellan P-försäkring och individuellt pensionssparande genom sin fördelning av betalningen mellan de båda sparformema.

till 31 %

punkt 1

Första stycket har utvidgats genom att till definitionen av vad som skall räknas som pension också har fogats utbetalning från pensionssparkonto. Detta får betydelse för beskattningen av de belopp som utbetalas från ett sådant konto (jfr kommentaren till 32 § 1 mom. KL).

Av definitionen följer bl.a. att förtida uttag enligt punkt 3 Qärde och femte styckena av anvisningama till 31 § KL utgör pension.

Som pension räknas inte betalningar som faller ut i dödsbon. Detta gäller utbetalning såväl till pensionsspararens dödsbo som, i förekom­mande fall, till dödsboet efter förmånstagare. Sådana utbetalningar till ett dödsbo beskattas i stället enligt bestämmelsen i 32 § 1 mom. första stycket j KL. Det bör påpekas att en omföring av kontot till ett annat kontoslag än pensionssparkonto är att jämställa med utbetalning.

Som pension räknas också utbetalningar till den som fått rätten till pension genom bodelning. Dessutom anses utbetalningar till make eller bröstarvinge på grand av jämkning av förmånstagarförordnande som pension. Det gäller även återbetalning till make enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken.

I tjugotredje stycket har en ändring i en lagbeteckning beaktats.

203


 


punkt 3                                                                        Prop. 1992:93/187

Denna anvisningspunkt är ny och innehåller de kvalitativa reglema för individuellt pensionssparande. Bestämmelsema motsvarar alltså de kvalitativa regler för P-försäkring som finns i punkt 1 av anvisningama till samma paragraf.

första stycket definieras termema pensionssparavtal, pensionssparkon­to, pensionssparare och kontoinnehavare genom en hänvisning till lagen om individuellt pensionssparande. När dessa termer sedan används i anvisningspunkten och på andra ställen i KL har de alltså en bestämd betydelse, vilket bl.a. innebär att andra avtal om sparande och pensions­konton av olika slag inte kan medföra de effekter som avses följa med det skattegynnade pensionssparandet.

En precisering av begreppet pensionssparkonto finns i andra stycket. För att ett sådant konto skall föreligga i KL:s mening måste pensions­sparkontot föras av svenskt pensionssparinstitut eller av ett utländskt instituts filial i Sverige. På så sätt kan tillämpningen av regler om uppgiftsskyldighet m.m. säkerställas (jfr avsnitt 4.4).

Av 1 kap. 5 § lagen om individuellt pensionssparande framgår att endast värdepappersinstitut, dvs. banker och värdepappersbolag kan meddelas tillstånd att verka som pensionssparinstitut.

Tredje stycket anger vilka utbetalningar som får göras från ett pensionssparkonto utöver betalning av skatt och avgifter hänförliga till kontot och vederlag för förvärv av tillgångar till kontot. I stycket finns inledningsvis en huvudregel för utbetalningar följd av en undantagsregel för avskattningsfallen enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL samt belopp som utgår på grand av jämkning av förmånstagarförordnande och återbetalningar enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken.

Huvudregeln anger att utbetalningar kan ske i form av ålderspension och efterlevandepension. Invalid- eller sjukpension skall kunna utgå inom ramen för ålderspension. Det senare framgår av bestämmelserna i fjärde stycket.

Genom en undantagsbestämmelse fiims möjlighet till utbetalningar från kontot i de fall en avskattning skall ske enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL. Att kontobehållningen efter pensionsspararens död under vissa föratsättningar skall betalas ut till dödsboet framgår redan av det förhållandet att sparavtalet i dessa fall upphört att gälla i och med dödsfallet. Utbetalning i dödsboet skall ske till den del pensionssparav­talet inte innefattar något giltigt förmånstagarförordnande. Motsvarande gäller i förekommande fall efter förmånstagares död. Själva utbetalningen föranleder ingen beskattning. Däremot sker en avskattning av skattekredi­ten vid dödsfallet. De skatteregler som då blir tillämpliga finns som nämnts i 32 § 1 mom. första stycket j KL.

Ytterligare undantag från huvudregeln finns för dels belopp som betalas ut på grand av jämkning av förmånstagarförordnande, dels återbetal­ningar enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken. I första fallet medges utbetalning från pensionssparinstitut till pensionsspararens make eller bröstarvinge. Det andra fallet avser utbetalning till pensionsspararens

204


 


make om denne vid bodelning inte kan få ut sin andel och behållningen    Prop. 1992:93/187 på pensionssparkontot inräknats bland tillgångama vid bodelningen. Bestämmelsen har sin motsvarighet bland de kvalitativa reglema för P-försäkring i punkt 1 av anvisningama till 31 § KL.

Huvudregeln för ålderspension har tagits in i fjärde stycket. På samma sätt som gäller för P-försäkring får utbetalningar av sådan pension inte påbörjas förrän pensionsspararen har fyllt 55 år. 1 sparavtalet kan givetvis intas villkor att utbetalningama skall påbörjas vid en senare tidpunkt.

Invalid- eller sjukpension skall kunna utgå inom ramen för ålders­pension i de fall beslut meddelats om förtidspension enligt 7 kap. I § första stycket resp. 13 kap. 1 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring. Endast ett beslut om sjukbidrag är således inte till­räckligt. Om starka skäl föreligger för utbetalning i andra fall då det föreligger en långt gående och bestående försämring av försörjningsmöj-lighetema skall skattemyndigheten kunna meddela dispens för utbetal­ning. Dispensprövningen bör vara restriktiv. Dispensregeln finns i Qärde stycket och avser även andra fall då försörjningsförmåga saknas.

I femte stycket finns en bestämmelse som ger möjlighet att avsluta kontot genom ett uttag i förtid om kontobehållningen uppgår till högst ett basbelopp och nysparande inte skett de senaste 10 åren. Dessutom krävs för ett sådant avslutande av kontot i förtid att sparandet inte omfattas av ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Stycket innehåller även en dispensbestämmelse som ger skattemyndigheten möjlighet att medge att kontot avslutas med en utbetalning i förtid även när det brister i förat­sättningama för utbetalning enligt första meningen. Bestämmelsen avser förtida uttag såväl före som efter 55 år. Dispensregeln kräver synnerliga skäl och är avsedd att tillämpas när en utebliven utbetalning närmast framstår som stötande. Det är således inte tillräckligt för dispens att den skattskyldige hamnat i allvarliga ekonomiska svårigheter och förhållan­dena är ömmande. Dispensprövningen bör, mot bakgrand av att reglema avser ett långsiktigt pensionssparande, vara starkt restriktiv.

I sjätte stycket har intagits en regel som, på samma sätt som gäller för försäkringssparandet, är avsedd att stärka det individuella sparandets pensionskaraktär. I bestämmelsen anges att ålderspension enligt huvud­regeln måste utgå i minst fem år. I pensionssparavtalet skall alltså intas en klausul som uppfyller detta villkor och det åligger givetvis pensions­sparinstitutet att se till att regeln efterföljs.

Om spararen avlider skall ålderspensionen upphöra och efterlevande­pension i stället betalas ut till förmånstagare eller kontobehållningen avskattas enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL.

I ett fall får den minsta utbetalningstiden sättas ned till tre år. Det krävs i detta fall att pensionen slutar utgå när pensionsspararen uppnår 65 års ålder. Treårsregeln är avsedd att stärka möjlighetema att ta ut pension före det att allmän folkpension eller tilläggspension börjar utgå. Bestämmelsens utformning gör att pensionen i detta fall senast kan börja utbetalas vid 62 års ålder.

205


 


Sjätte stycket innehåller dämtöver ytterligare en regel avsedd att stärka Prop. 1992:93/187 pensionskaraktären på sparandet. Det är bestämmelsen att pensionsut­betalningama under den första femårsperioden måste utgå med samma eller stigande belopp. Till bestämmelsen anknyter regeln i trettonde stycket, enligt vilken det vid tillämpningen av beloppsregeln skall bortses från sådana förändringar i beloppen som föranleds av kursutvecklingen på de värdepapper och fondandelar som kan vara knutna till ett pensions­sparkonto.

Efterlevandepension definieras i sjunde stycket som en pension som efter pensionsspararens död utgår till vissa personer som förmånstagare. Den krets av personer som kan komma i fråga som förmånstagare har bestämts på samma sätt som gäller inom försäkringssparandet. Det är alltså fråga om pensionsspararens make, sambo eller bam. Även bam till make eller sambo som inte är gemensamt kan utses till förmånstagare. Som bam räknas även styvbam och fosterbam.

Åttonde stycket innehåller bestämmelser som för efterlevandepension i princip motsvarar dem som finns för ålderspension i sjätte stycket. I de delarna hänvisas till kommentaren till det stycket. Däratöver finns en särskild regel om upphörande av efterlevandepension före den generella femårsperiodens utgång. Sådan pension får upphöra när pensionsspararen avlidit inom fem år före det att hans ålderspension skulle ha upphört. I det fallet kan utbetalningama av efterlevandepension alltså avslutas vid den tidpunkt då ålderspension till pensionsspararen skulle ha upphört.

I det nionde stycket har angetts vem som får sättas in som förmånsta­gare. Som tidigare nämnts består kretsen av make, sambo, bam och bam till make och sambo. Förmånstagarförordnande skall för att vara giltigt tas in i pensionssparavtalet. Det åligger självfallet pensionssparinstitutet att se till att den som angetts som förmånstagare tillhör den tillåtna kretsen. Ett förmånstagarförordnande som utpekar person utanför den tillåtna kretsen som förmånstagare är ogiltigt.

För P-försäkring gäller att avtalsvillkor som är avgörande för klassificeringen av en försäkring som P-försäkring skall tas in i försäk­ringsavtalet. En motsvarande regel har införts för det individuella pensionssparandet. Regeln, som har tagits in i tionde stycket, stadgar att villkoren enligt KL för ett pensionssparavtal och ett pensionssparkonto skall ingå som en del av pensionssparavtalet samt att detta inte får ändras på ett sådant sätt att avtalet inte längre uppfyller de krav som ställs i KL eller annan lag. Avtalet får inte vara oförenligt med lagreglema på så sätt att utrymme inte finns för t.ex. rätt till förtida uttag vid beslut om förtidspension.

Utöver detta gäller enligt tionde stycket förbud mot pantsättning och belåning av ett pensionssparkonto. Dessa förbud är ovillkorliga.

Huvudregeln för ett pensionssparkonto är att det inte får överlåtas. Detta principiella överlåtelseförbud överensstämmer med ett motsvarande mot överlåtelse av P-försäkring. 1 vissa undantagssituationer tillåts dock överlåtelse av en sådan försäkring. I elfte stycket har en korresponderan­de regel införts vad gäller det individuella pensionssparandet.

206


 


Bestämmelsen i elfte stycket anger att rätt till behållning på pensions- Prop. 1992:93/187 sparkonto får överlåtas vid vissa obeståndssituationer. Överlåtelse får ske på grand av utmätning samt vid ackord och konkurs. Dessutom får kontot helt eller delvis överlåtas vid bodelning av annan anledning än makes dödsfall. Om en förmånstagare har rätt till utbetalningar från kontot kan överlåtelse ske av behållning på pensionssparkonto till dennes borgenärer i motsvarande obeståndstall. Även om kontot överlåts under äktenskapet eller vid äktenskapsskillnad är överlåtaren normalt skattskyl­dig under sin livstid för utfallande pensionsbelopp (jfr 53 § 4 mom. KL). Med begreppet behållning avses även del av behållningen och således även viss tillgång. Överlåtelseförbudet enligt stycket hindrar självfallet inte omplaceringar inom kontot.

Som nämnts i tidigare sammanhang har pensionssparinstitutet ett omfattande ansvar för att pensionssparandet sker enligt de olika lagbestämmelser som gäller på området. För att institutet skall kunna fullgöra sina åligganden är det nödvändigt att en förvärvare av en rätt till utbetalningar från pensionssparkonto underrättar institutet om överlåtel­sen. Detsamma gäller den som tar behållning på kontot i anspråk genom utmätning e.d. Upplysningsplikten gäller även dödsbo som får förfogan­derätten över kontobehållning vid pensionsspararens eller förmånstagares död. I tolfte stycket har tagits in en regel som anger att en sådan rättighetsöverlåtelse omedelbart skall meddelas till det pensionssparinstitut som har utfärdat kontot. Det är den nya rättighetsinnehavaren som skall fullgöra underrättelseskyldigheten.

Trettonde stycket behandlar beräkningen av utgående pensionsbelopp när sparandet omfattar värdepapper. Begreppet värdepappersfonder i stycket omfattar här, liksom på skatteområdet i övrigt, även allemansfon­der.

Pensionsutbetalningar från konto med värdepapper kan med stöd av bestämmelsen i stycket komma att utgå med fallande belopp. Om kontot undergår en värdeminskning utöver vad som följer av pensionsutbetal­ningama tillåts nämligen att ett lägre belopp utgår vid senare utbetal­ningar. En sådan sänkning av utbetalningama får endast göras i den mån förändringen är direkt hänförlig till en värdeförändring på kontotillgång­ama.

Den eller de utbetalningar som skall göras under ett visst år bestäms med ledning av värdet på kontot vid ingången av året. Ett exempel på metod för utbetalningar i dessa fall är betalningar med en viss kvotdel av kontotillgångamas värde vid ingången av resp. utbetalningsår. Om utbetalningama skall ske under fem år utgår en femtedel det första året. Nästa år, då det återstår fyra år av utbetalningama, utgår en fjärdedel av värdet vid ingången av det året. När tre år återstår betalas en tredjedel ut och när två år återstår betalas hälften ut. Det sista året betalas resterande medel ut (efter avdrag för skatt och avgifter hänförliga till kontot).

Om värdet på tillgångama skulle stiga kan en kvotberäkning leda till ett högre pensionsbelopp än det minsta tillåtna. Det finns inte något hinder mot utbetalning av ett sådant högre belopp.

207


 


Om ett sparkapital har fördelats av spararen på två eller alla tre Prop. 1992:93/187 sparformema måste en beräkning av minimibeloppet göras med ledning av bestämmelsema för de olika sparformema. Om en person t.ex. har sitt sparkapital fördelat på ett bankkonto och andelar i en värdepappersfond beräknas vid utbetalningstidens början ett sammanlagt pensionsbelopp på grandval av dels behållningen på kontot och dels värdet av fondandelar­na. Bestämmelserna om minimibelopp för de olika sparformema skall tillämpas på utbetalningama även i ett sådant fall.

Vad som nu sagts om de utbetalda pensionsbeloppens storlek under den första femårsperioden betyder inte att själva utbetalningama i förekom­mande fall också måste tas från båda eller alla tre sparformema. Om spararen i det nyss nämnda exemplet önskar det bör det inte möta några hinder att pensionen t.ex. först utbetalas från bankkontot och därefter från andelama i fonden. Givetvis gäller dock att de utbetalda beloppen minst skall motsvara summan av de beräknade delbeloppen från de båda sparformema enligt femårsregeln.

Av avtalet mellan spararen och kontraktsinstitutet bör framgå hur pensionsutbetalningama skall ske i ett enskilt fall.

fjortonde stycket finns bestämmelser som reglerar rätten att överklaga skattemyndighetens beslut angående dispens enligt Qärde och femte styckena.

till 41 %

punkt 4

Ett tillägg har gjorts till anvisningspunkten där skattskyldighetens inträde vid avskattning enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL uttryckligen regleras. Skattskyldigheten inträder när pensionssparavtalet upphör att gälla för de tillgångar som skall avskattas. Vid samma tidpunkt upphör inskränkningarna i förfoganderätten. Skattskyldigheten inträder således vid pensionsspararens eller förmånstagarens död när behållningen genom dödsfallet ingår i kvarlåtenskapen efter den döde. I utmätnings-, konkurs-och ackordsfallen inträder skattskyldigheten vid den tvångsvisa överlåtelsen.

till 46 §

punkt 6

Anvisningspunkten reglerar avdragsrätten för P-försäkring. Genom hänvisningen från den nya punkten 7 av anvisningama till samma paragraf kommer bestämmelsema om avdragsrätten att bli tillämpliga också på inbetalningar till pensionssparkonto.

I andra stycket anges att avdragsramen skall beräknas gemensamt för de båda sparformema. Här anges också hur beräkningen av avdraget skall ske i olika fall. Regleringen innebär att de bestämmelser i frågan som för närvarande gäller på försäkringsområdet också skall tillämpas för inbetalningar på pensionssparkonto.

208


 


Fördelningen av avdraget mellan de två sparformema regleras inte. Det    Prop. 1992:93/187 betyder alltså att den skattskyldige fritt kan välja hur fördelningen skall ske inom den avdragsram som gäller för honom. Ett yrkande om avdrag enligt bägge sparformema skall självfallet för varje sparform motsvaras av verkliga inbetalningar.

punkt 7

Anvisningspunkten är ny. Den reglerar rätten till avdrag för inbetalning på pensionssparkonto. Det anges särskilt att inbetalningen måste göras på eget konto för att avdragsrätt skall föreligga. Den som helt eller delvis har övertagit kontot genom bodelning eller förmånstagarförordnande saknar enligt lagen om individuellt pensionssparande rätt att göra inbetalningar på kontot. Någon avdragsrätt aktualiseras därför inte för en kontoiimehavare som inte fungerat som pensionssparare.

Regleringen i övrigt av avdragsrätten sker genom en hänvisning till de bestämmelser om avdragsrätt som fmns för P-försäkring i punkt 6 av anvisningama till samma paragraf. Hänvisningen medför att hela regel­systemet för avdrag för P-försäkringspremier blir tillämpligt. Det gäller således även dispensregeln för förhöjt avdrag vid avslutad näringsverk­samhet. De särskilda bestämmelsema om avdragsbegränsning och tids­mässig förskjutning av avdrag som är intagna i Qärde och femte styckena i punkt 6 av anvisningama till 46 § KL är också tillämpliga. Detsamma gäller för sjätte stycket.

I första stycket slås också fast att avdrag endast får göras av skattskyl­dig för inbetalning på eget pensionssparkonto. Om en skattskyldig gör insättningar på ett sådant konto tillhörigt annan person föreligger inte rätt till avdrag i något fall.

I anvisningspunktens andra stycke erinras också om att hänsyn vid avdragsberäkningen skall tas till avgift för P-försäkring. Innebörden av detta är att avdragsberäkningen är gemensam för de två sparformema.

till 48 %

punkt 1

I anvisningspunkten regleras det särskilda grandavdraget för pensionärer. I fjärde stycket anges att det särskilda grandavdraget skall reduceras i vissa fall, dock inte när pension utgår på grand av P-försäkring. Bestämmelsen har kompletterats så att sådan reduktion inte heller skall ske om pension utbetalas från ett pensionssparkonto.

Ikraftträdande

De nya bestämmelsema i KL föreslås träda i kraft den 1 januari 1994, vilket iimebär att de skall tillämpas första gången vid 1995 års taxering.

209

14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 187


9.9  Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt    Prop. 1992:93/187

2 %3 mom.

1   momentet finns bestämmelsema om koncembidrag. Det tidigare förbudet för livförsäkringsföretag att ge och ta emot koncembidrag har tagits bort. De vanliga livförsäkringsföretagen berörs inte av denna ändring eftersom de enligt förslaget inte beskattas enligt SIL. Däremot infogas fondförsäkringsbolagen i koncembidragssystemet. De kommer alltså att kunna ge och ta emot koncembidrag med skattemässig verkan. En tänkbar situation är att fondförsäkringsbolaget har ett fastighetsförval-, tände dotterbolag och att koncembidrag ges mellan dessa två bolag.

2   % 6 mom.

Ändringama i momentet hänger samman med förslaget att livförsäkrings­företagen i princip skall beskattas enligt lagen (1990:661) om avkast­ningsskatt på pensionsmedel. Den del av ett livförsäkringsföretags verksamhet som inte är hänförlig till förvaltning av kapital för försäk­ringstagamas räkning kommer dock alltjämt att beskattas enligt SIL. Det är den verksamhet som sådana företag i undantagsfall driver för egen räkning, dvs den egna rörelsen. För närvarande innebär förslaget att beskattning enligt SIL endast kommer att ske av den egna rörelsen i fondförsäkringsbolag.

Understödsföreningar beskattas som livförsäkringsföretag för den del av verksamheten som avser livförsäkring. Även dessa föreningar kommer enligt förslaget att beskattas med en schabloniserad avkastningsskatt. Det nuvarande tredje stycket har därför utgått. Skulle en sådan förening bedriva även annan verksamhet än livförsäkringsrörelse kommer beskattningen i denna del att följa de vanliga bestänunelsema för näringsverksamhet i SIL och anslutande lagar. Detta gäller dock endast om verksamheten avser fastighetsförvaltning, jfr kommentaren till 7 § 10 mom.

I det föreslagna nya tredje stycket anges gränsema för beskattningen av livförsäkringsföretagen. Någon skattskyldighet enligt SIL finns inte för avkastningen på den fastighets- och kapitalförvaltning som dessa företag driver för försäkringstagamas räkning. Det gäller såväl för livförsäk­ringsverksamheten som för den verksamhet som i övrigt avser personför­säkring.

Beskattningen för den egna rörelsens resultat är avsedd att följa de regler som gäller för andra företag som inkomstbeskattas enligt SIL. Denna del av verksamheten liknar i hög grad den verksamhet som drivs i många andra företag inom den finansiella sektom. För dem gäller i princip de vanliga rörelsereglema vid beräkningen av inkomsten av näringsverksamheten. Även för försäkringsföretagens egna rörelser föreslås vanliga bolagsregler gälla, dock med ett par särbestämmelser. Skattskyldighet föreligger inte för intäkter i form av influtna försäkrings­premier. Å andra sidan får avdrag inte göras för utbetalda ersättningar o.d.  Denna reglering motsvarar vad som för närvarande gäller för

210


 


livförsäkringsföretagen inom ramen för inkomstbeskattningen. Intäkter i    Prop. 1992:93/187

den egna rörelsen blir däremot skattepliktiga. Det kan gälla avkastning

på det egna kapitalet samt provisioner och avgifter som tas ut vid

utförande av uppdrag åt utomstående.  Avdrag  får göras för andra

kostnader än utbetalda ersättningar i den mån de är hänförliga till den

inkomstskattepliktiga verksamheten. Den intäkts- och kostnadsfördelning

som tillämpas för närvarande för att skilja ut den egna rörelsens resultat

från resultatet i den verksamhet som drivs för försäkringstagamas räkning

torde kunna användas även framdeles. Av momentets sista stycke framgår

att en sådan fördelning skall göras på ett skäligt sätt.

En erinran om att särskilda beskattnmgsregler för livförsäkringsföretag finns i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel har tagits in i momentets ffärde stycke.

I åttonde stycket har gjorts en redaktionell ändring till följd av att Försäkringsinspektionens uppgifter har övertagits av Finansinspektionen.

För skadeförsäkringsföretagens del skall beskattningen även fortsätt­ningsvis ske enligt nuvarande regler. Ingen ändring föranleds alltså för deras del av de nu framlagda förslagen om schabloniserad avkastnings­beskattning och beskattningen av livbolagens egna rörelser. Gränsdrag­ningen mellan skade- och livförsäkringsföretag skall också ske på samma sätt som tidigare.

3 % 1 mom.

1 momentet anges vad som räknas till intäkt av kapital. 1 ett nytt sista stycke har undantag gjorts vid tillämpningen av momentet för tillgångar som är hänförliga till ett pensionssparkonto. Som intäkt av kapital räknas således till ingen del utdelning, reavinst eller annan avkastning av tillgångar som är investerade i det individuella pensionssparandet. Sådan inkomst har helt undantagits från inkomstbeskattning. Som anges i styckets sista mening sker beskattningen av pensionssparmedel i stället enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Äganderätten till tillgångar hänförliga till ett pensionssparkonto ligger hos pensionsspararen. När det gäller enskilda värdepapper och fondande­lar förvärvas dessa emellertid genom pensionssparinstitutets försorg. Genom denna ordning uppkommer inte någon svårighet att avgöra om den ifrågavarande tillgången skall beskattas enligt de vanliga bestämmel­sema för inkomst av kapital eller enligt avkastningsskattereglema.

Fastställandet av vilka tillgångar som skall anses vara hänförliga till ett pensionssparkonto får betydelse främst när skatteunderlaget för avkast­ningsskatt skall fastställas och vid avskattningssituationer. Frågan är emellertid av betydelse även i detta sammanhang. Som ledning för bedömningen i frågan kan följande riktlinjer ges.

Vid inbetalning av kontanta medel bör dessa anses hänförliga till kontot i och med att inbetalningen registreras. Vid utbetalningar bör tidpunkten för medlens avförande från kontot användas som kriterium för om medlen i fråga skall anses hänförliga till kontot eller ej. Vid köp av värdepapper bör dessa anses hänförliga till kontot när betalning och

211


 


leverans skett. En motsvarande princip bör tillämpas vid avyttringar. Prop. 1992:93/187 Detta överensstämmer med numera vedertagen ordning på värdepappers­området. Vid köp och försäljningar blir följden att någon diskrepans inte uppkommer beträffande tillgångamas totala värde. Har t.ex. värdepapper sålts och avförts från kontot utan att betalning ännu influtit skall en motsvarande fordran i stället anses hänförlig till kontot.

Efter avskattning av pensionssparmedel enligt 32 § 1 mom. första stycket j KL skall tillgångar som varit hänförliga till ett pensionssparkon­to inkomstbeskattas som tidigare. Det betyder alltså att beskattningen sker under inkomst av kapital. Denna ändring i beskattningen sker omedelbart efter avskattningen, vilket innebär att vanliga inkomstskatteregler kommer att gälla fr.o.m. dagen efter den dag då kontoinnehavaren eller förmåns­tagaren avled. I fråga om löpande kapitalavkastning blir därför sådan avkastning som är tillgänglig för lyftning efter dödsfallsdagen inkomstbe-skattad, antingen hos dödsboet eller hos den person till vilken tillgången i fråga har skiftats ut; Ränta på inlåningskonto skall beräknas per avskattningsdagen och ingår således i den kontobehållning som avskattas. Den ränta som därefter kan vara hänförlig till inlåningsmedlen beskattas på vanligt sätt som inkomst av kapital.

En motsvarande ordning gäller för tillgångar som avyttras. Sker avyttringen efter dödsfallsdagen reavinstbeskattas den försålda tillgången under inkomst av kapital. Eftersom tillgången har avskattats hos dödsboet till sitt marknadsvärde följer av kontinuitetsprincipen inom reavinstbe­skattningen att detta värde gäller som anskaffningsvärde vid en senare avyttring. Detta kommer att gälla också för upplupen ränta och utdelning som är hänförlig till värdepapperet. Löpande avkastning som blir tillgänglig för lyftning efter avskattningstillfället beskattas alltså som inkomst av kapital.

Om en pensionssparrörelse avvecklas gäller det nu sagda på motsva­rande sätt från den dag då tillgångama på kontot blev tillgängliga för den skattskyldige enligt 6 kap. 5 § lagen om individuellt pensionssparande.

3 % 2 mom.

Ändringen i bestämmelsen är en följd av att tillgångama i det individuella pensionssparandet beskattas i särskild ordning. Den tillkommande bestämmelsen, som har införts i ett nytt sista stycke, motsvarar på avdragssidan regeln i 3 § 1 mom. sista stycket avseende skattefrihet för kapitalintäkter.

Avdrag får till ingen del göras för omkostnader och reaförluster på tillgångar som är hänförliga till ett pensionssparkonto. Detta gäller således även för sådana förvaltningskostnader som omnämns i momentets Qärde stycke.

Av tillägget till sjätte stycket framgår att en näringsidkare under vissa fömtsättningar har rätt till avdrag från intäkt av kapital när han har upphört med sin näringsverksamhet och beviljats dispens av skattemyn­digheten för avdrag för inbetalning i pensionssparandet utöver den ram som normalt gäller för sådant avdrag. I de fallen kan avdrag således

212


 


medges mot t.ex. den intäkt av kapital som uppkommit vid avyttringen    Prop. 1992:93/187 av näringsverksamheten.

6 % 4 mom.

Bestämmelsen motsvarar den som finns i samma fråga i 53 § 4 mo