Regeringens proposition

1992/93:185

om tobakslag

Regeringen föreslår riksdagen att anta de
förslag som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 11
mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Könberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en tobakslag
införs. Den föreslagna lagen innehåller
regler om vissa miljöer där rökning inte
skall få äga rum eller där vissa utrymmen
skall hållas fria från tobaksrök. Bland
de miljöer som behandlas finns lokaler
för barnomsorg, skolverksamhet och annan
verksamhet för barn och ungdom, färdmedel
i inrikes kollektivtrafik, lokaler för
hälso- och sjukvård, lokaler avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service eller
vård. Huvudregeln för dessa miljöer är
att rökning inte skall vara tillåten. I
lokaler där offentliga tillställningar
eller allmänna sammankomster anordnas och
i andra lokaler dit allmänheten har
tillträde skall det, om miljön inte är
rökfri, finnas områden där rökning är
förbjuden. Även för hotell och
restauranger ges särskilda regler.
Möjlighet finns i viss utsträckning att
göra avsteg från de nämnda reglerna.
Bl.a. får särskilda rökrum anordnas i
eljest rökfria miljöer. Den som äger
eller disponerar över lokalen, utrymmet
eller platsen som berörs, svarar för att
reglerna följs. Arbetsgivare och
arbetstagare skall samverka för att
arbetsplatser i allt väsentligt blir
rökfria.
Lagen innehåller inte några regler
beträffande handel med tobak.
Nuvarande bestämmelser om
varningstexter och om innehållsdeklara-
tion på förpackningar till tobaksvaror
flyttas i huvudsak oförändrade över till
den nya lagen. Detsamma gäller reglerna
om marknadsföring i lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror.
Regeringen ges också rätt att
föreskriva att tillverkare och importörer
skall utreda om de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos tobaks-
varor som tillverkas i Sverige eller
införs hit har hälsovådliga effekter och
att redovisa resultaten av
undersökningarna.
Regeringen får vidare, om särskilda
hälsoskäl föreligger, förbjuda till-
verkning och import av vissa tobaksvaror
samt föreskriva gränsvärden för skadliga
beståndsdelar i tobaksvaror. Det senare
innebär en anpassning till EG:s direktiv
på området. Rätten att föreskriva
gränsvärden skall kunna delegeras till
myndighet som regeringen utser.
Berörda tillsynsmyndigheter får enligt
lagen meddela de förelägganden och förbud
som behövs för att lagen skall följas.
Dessa får förenas med vite.
Tillsynsmyndigheterna får också
omhänderta en vara som saluhålls eller
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med lagen.
Lagen avses träda i kraft den 1 juli
1993 då nuvarande lagstiftning om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror samt om marknadsföring av
sådana varor avses upphöra att gälla.
Äldre föreskrifter om varningstext och
innehållsdeklaration skall dock gälla
till dess annat föreskrivits med stöd av
den nya lagen.
Till följd av förslaget om tobakslag
föreslås också en ändring i lagen
(1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.
Ändringen ger länsrätt behörighet att
pröva mål enligt bl.a. tobakslagen
1

Propositionens lagförslag

1. Förslag till

Tobakslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § På grund av de hälsorisker och
olägenheter som är förbundna med bruk av
tobak meddelas i denna lag bestämmelser
om
* begränsning av rökning i vissa lokaler
och utrymmen,
* begränsning av rökning i arbetslokaler,
* varningstexter och innehållsdeklaration
på förpackningar till tobaksvaror,
* marknadsföring av tobaksvaror samt
* produktkontroll m.m. av tobaksvaror.

Begränsning av rökning i vissa lokaler
och utrymmen

2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller annan
verksamhet för barn eller ungdom,
2. i lokaler som är avsedda för hälso-
och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och inrätt-
ningar med särskild service eller vård,
och
4. på färdmedel i inrikes kollektivtra-
fik eller i lokaler och andra utrymmen
som är avsedda att användas av den som
reser med sådana färdmedel.

3 § I lokaler där en offentlig
tillställning enligt 9 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller en
allmän sammankomst enligt 1 § lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster
anordnas eller i lokaler som är avsedda
att användas av den som deltar i en sådan
tillställning eller sammankomst skall, om
miljön inte är rökfri, finnas områden där
rökning är förbjuden.
Vad som anges i första stycket gäller
också andra lokaler dit allmänheten har
tillträde.
Bestämmelserna i första och andra
styckena gäller inte lokaler som avses i
2 § eller 4 §.

4 § I hotell och andra inrättningar där
tillfällig bostad yrkesmässigt upplåts,
skall i ett visst antal av de rum eller
liknande som upplåts rökning vara
förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra
utrymmen som upplåts för tillfällig
bostad på färdmedel i inrikes
kollektivtrafik gäller i stället 2 §.
Restauranger eller andra
serveringsställen som har mer än femtio
sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 §, ha sittplatser
inom ett eller flera områden i
serveringslokalen där rökning är
förbjuden.

5 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller
inte i fråga om bostäder och andra
lokaler för boende som inte är
tillfälligt.

6 § Rökning är trots bestämmelserna i 2 §
2-4 tillåten i delar av de lokaler eller
andra utrymmen som avses där, om dessa
delar särskilt avsatts för rökning.
Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1
och som är upplåtna enbart för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ får göras om det
finns särskilda skäl därtill på grund av
utrymmets beskaffenhet eller
användningssätt eller av omständigheterna
i övrigt.

7 § Den som i egenskap av ägare eller på
annan grund disponerar över en lokal
eller ett annat utrymme som omfattas av
någon av bestämmelserna i 2-4 §§ svarar
för att bestämmelserna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där
rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.

Begränsning av rökning i arbetslokaler

8 § Arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att arbetslokaler och
liknande utrymmen i allt väsentligt blir
rökfria. De skall särskilt verka för att
de som vistas på en arbetsplats inte
ofrivilligt utsätts för tobaksrök. Som
arbetstagare räknas här personer som
avses i 1 kap. 2 § första stycket och 3 §
arbetsmiljölagen (1977:1160).

Varningstexter m.m.

9 § Förpackning till tobaksvara som är
avsedd att i näringsverksamhet
tillhandahållas konsumenter inom landet
skall i den utsträckning och på det sätt
som regeringen föreskriver förses med
1. texter som upplyser om de
hälsorisker som är förbundna med bruk av
tobak (varningstexter),
2. deklaration som upplyser om skadliga
ämnen som tobaksvaran innehåller eller
ger upphov till (innehållsdeklaration).
Regeringen får överlämna åt en
myndighet att meddela föreskrifter enligt
första stycket.

10 § Tillverkaren eller importören svarar
för att förpackning till tobaksvara
förses med varningstexter och
innehållsdeklaration.

11 § En tobaksvara får inte i
näringsverksamhet tillhandahållas konsu-
menter inom landet, om den saknar
varningstexter eller innehållsdeklaration
eller om text eller deklaration är
uppenbart oriktig.

Marknadsföring

12 § Näringsidkare som marknadsför
tobaksvara till konsumenter skall iaktta
särskild måttfullhet. I synnerhet gäller
att reklam eller annan marknadsföring
inte får vara påträngande, uppsökande
eller uppmana till bruk av tobak.
Vid marknadsföring som avses i första
stycket får inte användas kommersiella
annonser i ljudradio- eller
televisionsprogram. Detta gäller även
sådana televisionssändningar som omfattas
av lagen (1992:1356) om
satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten och som kan tas emot
endast i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet).

2

13 § Om det vid marknadsföring enligt 12
§ första stycket används en kommersiell
annons i periodisk skrift eller i annan
därmed jämförbar skrift, på vilken
tryckfrihetsförordningen är tillämplig,
skall annonsen återge sådana
varningstexter och sådan
innehållsdeklaration som enligt
föreskrifter som avses i 9 § skall finnas
på varans förpackning. Har flera
varningstexter fastställts för varan,
skall minst en av dem återges. Vid
upprepad annonsering skall de olika
varningstexterna användas omväxlande och
om möjligt i lika stor omfattning.
Varningstexter och innehållsdeklaration
skall i annonsen framträda tydligt och
återges i ändamålsenlig form.

14 § Marknadsföringsåtgärd som strider
mot 12 eller 13 § skall vid tillämpningen
av marknadsföringslagen (1975:1418) anses
vara otillbörlig mot konsumenter.

Produktkontroll m.m.

15 § Tillverkare eller importör av
tobaksvara skall, i den utsträckning som
föreskrivs av regeringen, genom egna
undersökningar eller på annat sätt utreda
om de kemiska och toxikologiska
egenskaperna hos varan har hälsovådliga
effekter. I den utsträckning som
föreskrivs av regeringen skall
tillverkaren eller importören också
redovisa undersökningsresultat och andra
uppgifter som kan behövas för att bedöma
varornas hälsorisker.

16 § Regeringen får, om det finns
särskilda hälsoskäl, föreskriva att vissa
slag av tobaksvaror inte får tillverkas i
eller föras in till Sverige för
försäljning till konsumenter.

17 § Regeringen, eller myndighet som
regeringen bestämmer, får meddela
föreskrift om gränsvärden för skadliga
ämnen som tobaksvara får innehålla eller
ge upphov till. En vara som inte
uppfyller föreskrifterna får inte
tillverkas i eller föras in till Sverige
för försäljning till konsumenter.

Tillsyn

18 § Den centrala tillsynen över att
denna lag och föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen följs utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller lokaler och andra utrymmen som
avses i 2 § och som är upplåtna enbart
för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och som inte
är upplåtna enbart för personal,
b) lokaler som avses i 3 och 4 §§,
c) varningstexter m.m. enligt 9-11 §§,
och
d) produktkontroll m.m. enligt 15-17
§§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller
lokaler och andra utrymmen för vilka
Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala
tillsynen, och
2. den nämnd som fullgör kommunens
uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet när det gäller de miljöer
och lokaler för vilka Socialstyrelsen har
den centrala tillsynen
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn
enligt andra stycket 2.

19 § Socialstyrelsen får meddela de
förelägganden och förbud som behövs för
att bestämmelserna i 9-11 §§ och 15-17 §§
eller med stöd av dem meddelade
föreskrifter skall följas.
En tillsynsmyndighet som anges i 18 §
andra och tredje styckena får i sin
tillsynsverksamhet meddela de
förelägganden eller förbud som behövs för
att lagen eller en föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen skall följas.
I beslut om föreläggande eller förbud
får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Vitet får inte förvandlas.

20 § En tillsynsmyndighet får besluta att
en tobaksvara skall tas om hand, om den
bjuds ut till försäljning eller uppenbart
är avsedd att bjudas ut till försäljning
i strid med lagen eller en föreskrift som
har meddelats med stöd av lagen.
Kronofogdemyndigheten skall vid behov
lämna handräckning när en vara skall tas
om hand.
Om en vara har tagits om hand, får
ägaren under tillsynsmyndighetens
kontroll vidta de rättelser som behövs
för att varan skall få säljas. Varan
skall återlämnas om det görs sannolikt
att den inte kommer att säljas i strid
med lagen eller en föreskrift som har
meddelats med stöd av denna. I annat fall
får varan förstöras genom
tillsynsmyndighetens försorg.
Ett beslut enligt första stycket gäller
omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.

21 § En tillsynsmyndighet har rätt att på
begäran få de upplysningar, handlingar,
varuprover och liknande som behövs för
myndighetens tillsyn enligt denna lag.

22 § För att fullgöra sina uppgifter
enligt denna lag har en tillsynsmyndighet
rätt att få tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som berörs av
lagen eller av föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen och får där
göra undersökningar och ta prover. För
uttagna prov betalas inte ersättning.
Kronofogdemyndigheten skall lämna den
handräckning som behövs för tillsynen.
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet att ersätta en
tillsynsmyndighets kostnader för
provtagning och undersökning av prov.

23 § Den som har tagit befattning med
något ärende enligt denna lag får inte
obehörigen röja eller på annat sätt
använda sig av vad han därvid fått veta
om yrkeshemligheter eller
affärsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas
bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Överklagande

24 § Beslut som en i 18 § angiven nämnd
har fattat enligt denna lag eller enligt
en föreskrift som har meddelats med stöd
av lagen får överklagas hos
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får
överklagas hos länsrätten.
Yrkesinspektionens beslut enligt denna
lag får överklagas hos Arbetar-
skyddsstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsens
beslut får inte överklagas.
Beslut som Socialstyrelsen har meddelat
med stöd av 19 § första stycket eller 20
§ får överklagas hos länsrätten.

3

25 § Beslut om en föreskrift enligt 17 §
eller 22 § andra stycket som en myndighet
har meddelat med stöd av ett bemyndigande
får inte överklagas.
Beslut om föreskrifter enligt 9 § som
en myndighet har meddelat med stöd av ett
bemyndigande får överklagas hos
regeringen av tillverkare av tobaksvaror
och importörer av tobaksvaror som är
avsedda att säljas till konsumenter inom
landet.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
12 § andra stycket andra meningen, den
dag regeringen bestämmer och i övrigt den
1 juli 1993, då lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror samt lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller
innehållsdeklaration som gäller den 1
juli 1993 skall fortsätta att gälla till
dess annat har föreskrivits med stöd av
denna lag.
4

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1529) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomar1, i paragrafens lydelse enligt
lagen (1992:1529) om ändring i nämnda
lag, samt ikraftträdandebestämmelsen till
ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och bilregi-
sterförfattningarna samt lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i ärenden och
mål om skatt, m.m. i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569)
om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
m.m., lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen
(1988:1472), karantänslagen (1989:290),
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller
behandling, körkortslagen (1977:477) och
lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsav-
göranden m.m. och om överflyttning av
barn, allt i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt
6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3)
om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket
lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän
försäkringskassa i den utsträckning som
är särskilt föreskrivet,

6. mål som avses i 6. mål som enligt
12 § lagen bestämmelse i annan
(1992:1527) om tele- lag skall prövas av
terminalutrustning,
7. mål om länsrätt.
överprövning enligt
6 kap. lagen
(1992:1528) om
offentlig
upphandling.
Mål som överklagas från
Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring prövas av länsrätten i
Stockholms län.
Länsrätten i Östgötlands län prövar mål
enligt luftfartslagen (1957:297) i den
utsträckning som är föreskrivet i den
lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera
mål enligt skatte-, taxerings-eller
uppbördsförfattningarna som har nära
samband med varandra, får

1 Lagen (1971:289) omtryckt 1981:1323.
5

målen handläggas vid en av länsrätterna,
om det kan ske utan avsevärd olägenhet
för någon enskild. Närmare föreskrifter
om överlämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.

Denna lag träder i Denna lag träder
kraft den 1 januari i kraft den
1993 i vad gäller 14 1 januari 1993 i
§ första stycket vad gäller 14 §
punkten 2 och i första stycket
övrigt den dag punkten 2 och i
regeringen bestäm- övrigt den 1 juli
mer. 1993.

6

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regerings-
sammanträde den 11 mars 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg,
Ask

Föredragande: statsrådet Könberg

Proposition om tobakslag

1. Inledning

Tobaksbrukets negativa effekter på
människors hälsa har beskrivits i olika
sammanhang. Ungefär vart tionde dödsfall
i Sverige (10 000-12 000 per år) beräknas
ha samband med rökning. Rökning har
framför allt betydelse för olika
cancertyper, särskilt lungcancer, samt
för hjärt- och kärlsjukdomar, allergi,
emfysem, kronisk bronkit och luftvägsin-
fektioner. Även användning av snus
innebär hälsorisker.
Rökningens utbredning gör att en stor
del av befolkningen utsätts för tobaksrök
i miljön, s.k. passiv rökning, vilket har
negativa effekter från hälsosynpunkt.
Undersökningar visar t.ex. att barn till
rökande föräldrar oftare drabbas av
infektionssjukdomar i luftvägarna än barn
till föräldrar som inte röker. Vidare
bedöms passiv rökning ha betydelse även
för lungcancer.
Världshälsoorganisationen (WHO) har
slagit fast att ingen annan enskild
förebyggande åtgärd i i-länderna kan
bidra mera till en förbättrad folkhälsa
än minskad tobaksrökning. Olika åtgärder
för att begränsa tobakens skadeverkningar
har också genomförts i vårt land. Detta
arbete började i mitten av 1960-talet, då
staten första gången avsatte särskilda
medel för information om tobakens skade-
verkningar.
Erfarenheterna har visat att det är
möjligt att påverka tobaksvanorna, men
trots positiva förändringar röker
fortfarande omkring en fjärdedel av den
vuxna befolkningen vanemässigt. Till
detta kommer en ökad användning av snus
främst bland unga män.
Tobakskonsumtionen är således trots de
ansträngningar som gjorts för att minska
användandet fortfarande oroande hög från
hälsosynpunkt. Detta förhållande har
också många gånger uppmärksammats i
riksdagen bl.a. i form av motioner.
Lagutskottet föreslog i ett betänkande år
1987 (bet. 1987/88:LU13) att regeringen
skulle ges i uppdrag att utreda vilka
konsekvenser ett förbud mot annonsering
av tobaksvaror skulle få. Riksdagen
biföll utskottets hemställan (rskr.
1987/88:115).
7

År 1988 antog Nordiska rådet två
rekommendationer enligt följande (rek. nr
11 och 12/1988).
1. Nordiska rådet rekommenderar
Nordiska ministerrådet att utreda
restriktiva regler i Norden innebärande
exempelvis
a) begränsning av rökning i offentliga
lokaler och på offentliga kommuni-
kationsmedel,
b) förbud mot tobaksreklam och
c) märkning av tobaksprodukter.
2. Nordiska rådet rekommenderar de
nordiska ländernas regeringar att på
internationellt plan verka för
restriktivare regler för tobakskonsum-
tion.
Mot bakgrund av dels kunskapen om
tobakens hälsorisker, dels nyss
redovisade framställning från riksdagen
och rekommendationer från Nordiska rådet
beslöt regeringen i maj 1988 att
bemyndiga chefen för Socialdepartementet
att tillsätta en utredning för att utreda
och lämna förslag till olika åtgärder för
att ytterligare begränsa tobaksbruket och
därigenom förebygga tobakens
skadeverkningar. Med stöd av bemyndig-
andet förordnades den 30 juni 1988
justitierådet Staffan Magnusson till
särskild utredare.
Utredningen som antog namnet
Tobaksutredningen överlämnade i mars 1990
betänkandet Tobakslag (SOU 1990:29).
Utredningens sammanfattning av betänkan-
det och utredningens författningsförslag
bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilagorna 1 och 2. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och övriga som yttrat
sig över betänkandet samt en
sammanställning över deras yttranden bör
fogas till protokollet som bilaga 3.
Tobaksbrukets negativa effekter för
hälsan har bl.a. även behandlats av
Allergiutredningen (S 1984:04), av den
till hälso- och sjukvårdsberedningen (S
1987:04) knutna Folkhälsogruppen och av
Socialstyrelsen i dess år 1991 avlämnade
folkhälsorapport (SoS-rapport 1991:11).
Allergiutredningen, som överlämnade
sitt betänkande (SOU 1989:76) till
regeringen i november 1989, framhöll att
en av de viktigaste faktorerna för att
åstadkomma en god inomhusmiljö är rökfria
lokaler. Särskilt framhölls betydelsen av
lagstadgad skyldighet att hålla
offentliga lokaler, transportmedel och
arbetslokaler fria från cigarettrök.
Folkhälsogruppen överlämnade sina förslag
för att minska bruket av tobak till den
då pågående Tobaksutredningen. Förslagen
gick helt i linje med de förslag denna
utredning senare lade fram. Även i den
folkhälsorapport som Socialstyrelsen
överlämnade till regeringen våren 1991
framhålls tobaksbrukets negativa
konsekvenser för hälsan. Vidare under-
stryks betydelsen av ett samlat åtgärds-
program med brett samhällsstöd.
I prop. 1990/91:175 Om vissa
folkhälsofrågor behandlades bl.a. hälsans
utveckling och fördelning hos den svenska
befolkningen, hälsans villkor och några
stora folksjukdomar. Därvid konstaterades
att även om den svenska befolkningens
hälsa i stort är god och har förbättrats
under de senaste åren föreligger stora
och i vissa avseenden ökande skillnader i
hälsa mellan olika grupper i samhället,
vilket inte kan accepteras. En faktor av
stor betydelse för folkhälsan som
berördes i propositionen var ett minskat
tobaksbruk. Regeringen förklarade att
åtgärder för att minska konsumtionen av
bl.a. tobak skall ges hög prioritet och
att sådana åtgärder måste vidtas på flera
plan. Däri ingår att förstärka
informationen om tobakens skadeverkningar
och en ökad satsning på forskning m.m.
Andra åtgärder som enligt nämnda
folkhälsoproposition bör vidtas för att
minska tobaksbruket i Sverige är att i
lag reglera i vilken utsträckning det
skall vara tillåtet att röka i bl.a.
lokaler och andra utrymmen dit
allmänheten har tillträde, att förbjuda
reklam för tobaksvaror samt att införa
vissa regler om produktkontroll m.m.,
såsom gränsvärden för tjära m.m. I
socialutskottets betänkande (bet.
1990/91:SoU 23) avseende denna
proposition instämde utskottet i rege-
ringens bedömning bl.a. när det gäller
rökfria miljöer och möjlighet att införa
gränsvärden för tjärhalt i cigarettrök. I
fråga om reklam för tobaksvaror
förklarade utskottet dock att något
förbud inte bör införas innan man inom EG
nått enighet om en motsvarande åtgärd och
hemställde att riksdagen som sin mening
skulle ge regeringen tillkänna vad
utskottet anfört i denna fråga. Denna
hemställan bifölls av riksdagen (rskr.
1990/91:376).
I avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet) ingår även
vissa rättsakter rörande tobak som
Sverige åtagit sig att införliva, såsom
direktiv rörande märkning av tobaksvaror
respektive gränsvärde för tjärhalt i
cigaretter.
Bl.a. för att understryka de negativa
effekter tobaken har ur hälsosynpunkt,
finner jag det angeläget att samla och
komplettera lagstiftningen genom att
införa en särskild tobakslag. Jag vill
dock understryka att den lag jag nu
föreslår är ett första led i åtgärder för
att begränsa tobaksbrukets
skadeverkningar. Det kan, beroende på den
fortsatta utvecklingen, bli aktuellt att
återkomma med ytterligare åtgärder.
Regeringen beslutade den 4 februari
1993 att inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till dels tobakslag och dels lag
om ändring i lagen (1992:1529) om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. De till Lagrådet
remitterade lagförslagen bör fogas till
protokollet som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet i detta ärende som
bilaga 5. Jag har gjort några redak-
tionella ändringar i det remitterade lag-
förslaget beträffande tobakslagen.
I det följande kommer jag att behandla
sådana lagstiftningsfrågor som berörs i
folkhälsopropositionen liksom övriga
förslag till lagstiftning som
Tobaksutredningen lämnat såsom frågor med
anknytning till EES-avtalet. Först avser
jag dock att något mer belysa hur
tobaksvanorna i Sverige utvecklats,
tobaksbrukets skadeverkningar m.m.

8

2. Tobaksbruket i ett folkhälsoperspektiv

2.1 Tobaksvanornas utveckling

Bruket av tobak kom till Sverige för
flera hundra år sedan. Först efter andra
världskriget blev dock cigarettrökning
den vanligaste formen av tobaksbruk i
vårt land.
Rökningen bland svenska män ökade under
första delen av 1900-talet. I mitten av
1960-talet var ungefär hälften
dagligrökare. Utvecklingen bröts omkring
år 1970, varefter andelen rökare har
minskat. År 1990-91 var 26 % av männen
(16 år och äldre) dagligrökare. Härtill
kom ca 10 % som rökte tillfälligt.
Snusningen har ökat bland männen. Ca 20 %
av dem snusade år 1989. Ökningen har ägt
rum sedan slutet av 1960-talet efter en
nästan oavbruten nedgång sedan mitten av
1920-talet. Ökningen har huvudsakligen
ägt rum bland pojkar och yngre män.
Rökningen bland kvinnor ökade främst
under 1950- och 1960-talen. Sedan slutet
av 1970-talet minskar rökningen också
bland kvinnorna. År 1990-91 var 25 % av
kvinnorna dagligrökare. Till dessa kom ca
10 % som rökte tillfälligt. Bruket av
snus har hittills inte blivit vanligt
bland kvinnorna (2 % år 1989).
Bland män är rökning mest utbredd bland
medelålders och äldre, medan yngre röker
i betydligt mindre utsträckning. Bland
kvinnor är rökning förhållandevis
sällsynt bland de allra äldsta och mest
utbredd i åldrarna 25-54 år. Bland yngre
är rökning därför i dag mer vanlig bland
kvinnor än bland män. Snusandet är numera
mest utbrett bland yngre män, något som
står i skarp kontrast till situationen
för några decennier sedan då nästan
uteslutande äldre män snusade.
Rökvanorna har utvecklats olika i olika
samhällsgrupper. Rökningen var tidigare
mest utbredd i de "högre"
socio-ekonomiska grupperna, dvs. bland
personer med lång utbildning och hög
inkomst. Situationen har dock förändrats
under senare år. Både bland män och
kvinnor gäller att rökningen minskat
främst i grupper med lång utbildning och
hög inkomst. Rökningen är nu mest utbredd
i grupper med kort utbildning och låg
inkomst.
Ungdomars rökvanor har påverkats i
positiv riktning, men utvecklingstrenden
är osäker. Att rökningen totalt sett
minskat beror till största delen på att
en allt större del av de uppväxande
generationerna förblivit rökfria och att
den genomsnittliga åldern för rökdebut
förskjutits uppåt. Under 1970-talet
minskade andelen rökare bland barn och
ungdomar kraftigt. Årliga undersökningar
av skolelevernas drogvanor tyder dock på
att rökningen under slutet av 1980-talet
åter ökat bland barn och ungdomar. År
1991 uppgav sig 19 % av pojkarna och 27 %
av flickorna vara rökare. Motsvarande
siffror år 1985 var 16 % bland pojkarna
och 21 % bland flickorna i grundskolans
årskurs 9. Det bör dock observeras att
det inte enbart rörde sig om dagligrök-
are, utan att även tillfällighetsrökare
ingick. Flera studier tyder på att
frekvensen rökare bland ungdomar liksom
bland vuxna varierar mellan olika
grupper. Det är således betydligt
vanligare i dag att elever på de korta,
yrkesinriktade gymnasielinjerna röker än
att eleverna på de längre, mera teore-
tiskt inriktade linjerna gör det.

2.2 Tobakens skadeverkningar

Kunskapen om tobakens hälsorisker är av
relativt sent datum. Det var t.ex. först
under 1950-talet som sambandet mellan
rökning och cancer började uppmärksammas
i större omfattning. Numera är rökningens
hälsoskadliga effekter mycket väl
dokumenterade. Kunskapsöversikter om
effekterna har också redovisats av flera
tidigare utredningar, t.ex. i betänkandet
(SOU 1981:1) Hälso- och sjukvård inför
90-talet, HS 90, i Cancerkommitténs slut-
betänkande (SOU 1984:67)
Cancer-orsaker-förebyggande m.m. och i
Socialstyrelsens folkhälsorapport 1987
(SoS redovisar 1987:15). Tobakens skade-
verkningar tas även upp i Socialstyrel-
sens folkhälsorapport (SoS-rapport
1991:11).
Mer än 4 000 olika kemiska ämnen har
identifierats i tobaksrök. Av dessa är
ett 40-tal cancerframkallande. Två av
dessa är förbjudna i arbetslivet.
Rökningen har i stora epidemiologiska
studier från många länder visat sig ha
ett klart samband med den totala
dödligheten. Rökning ökar riskerna för en
rad olika sjukdomar och skador. De
kvantitativt viktigaste sjukdomarna vad
gäller översjuklighet och överdödligheten
är sjukdomar i hjärtats kranskärl,
lungcancer, kronisk bronkit och
lungemfysem.
Hjärt- och kärlsjukdomar är den
dominerande enskilda anledningen till
långvarig sjukdom och också den
vanligaste dödsorsaken bland vuxna. Det
råder enighet om att vissa riskfaktorer
som bl.a. rökning och högt blodtryck är
av stor betydelse för uppkomsten av
kranskärlssjukdom. Rökare löper upp till
tre gånger så stor risk för att insjukna
i hjärtinfarkt som icke-rökare.
Cancer är ett samlingsbegrepp för flera
sjukdomar, som har vissa gemensamma drag.
Det är stora skillnader mellan olika
cancerformer vad gäller naturligt
förlopp, behandling och förebyggande
åtgärder. Den bäst kartlagda och
väldokumenterade orsaken till cancer är
tobaksrökning. Den förorsakar enligt
cancerkommitténs beräkningar ca 15 % av
alla cancerfall (25 % av alla cancerfall
bland män) och uppemot 80 % av all
lungcancer i vårt land. Lungcancer var en
ovanlig sjukdom till de första
decennierna av 1900-talet. Lungcancer som
dödsorsak bland män började öka under
1940-talet och bland kvinnor under
1960-talet. Då cancer uppstår först ett
eller flera decennier efter rökdebuten,
stämmer denna utveckling med den kraftiga
ökning av cigarettkonsumtionen som in-
leddes bland män i början av detta år-
hundrade och bland kvinnor några
decennier senare. Under perioden
1960-1980 fördubblades förekomsten av
lungcancer i Sverige hos både män och
kvinnor. Sedan slutet av 1970-talet har
ökningen i dödlighet i lungcancer för
män visat en vikande trend, medan detta
inte varit fallet bland kvinnor.
Skillnader i förekomst av lungcancer
mellan storstadsområden och landsbygd kan
till stor del förklaras av skillnader i
rökvanor.
9

Det råder ingen tvekan om att
tobaksrökning är den dominerande orsaken
till lungcancer. Det finns ett uttalat
dos-responssamband, och risken tycks
grovt sett vara proportionell till dosen.
Ju tidigare i livet man börjar röka,
desto större är risken att drabbas av
lungcancer.
Även tobaksrök i miljön, s.k. passiv
rökning, har bedömts vara förknippad med
risk för lungcancer hos icke-rökare.
Rökning är dessutom den främsta orsaken
till cancer i svalg och struphuvud.
Dessutom ökar rökning risken för cancer i
läpp, mun, matstrupe, bukspottkörtel och
urinblåsa. Nya forskningsrön talar också
för att risken för cancer i njurar och
livmoderhals ökar på grund av rökning.
Förutom nu nämnda stora sjukdomsgrupper
förorsakar eller bidrar rökning starkt
till andra sjukdomar som kronisk bronkit
och lungemfysem. Det finns också samband
mellan rökning samt magkatarr och magsår.
Vidare inverkar rökning på fostret under
graviditeten. Nämnas kan att rökande
kvinnor föder barn som i genomsnitt väger
200 g mindre än barn till kvinnor som
inte röker. Andelen mycket små barn
(under 2500 g) är extra hög.
Tobaksrök i miljön kan också utlösa
allergier och överkänslighetsreaktioner.
På lång sikt kan också sådana åkommor
försämras. Luftrörsfunktionen kan skadas
och en ökad risk för lungcancer har
kunnat påvisas. Flera studier visar också
att personer med kranskärlssjukdom
försämras av att utsättas för passiv
rökning. Vidare visar flera undersök-
ningar att barn med rökande föräldrar
oftare drabbas av luftrörskatarr,
förkylningar och astmatiska problem m.m.
än barn med föräldrar som inte röker.
Detta hänger troligtvis samman med att
barns luftvägar är speciellt känsliga.

2.3 Tobaksbruk i ett hälsopolitiskt
perspektiv

Sverige tillhör de länder som anslutit
sig till WHO:s mål Hälsa för alla år 2000
(HFA-2000). År 1984 antog medlemsländerna
i WHO:s Europaregion 38 mål för HFA-2000.
Målen som reviderades år 1991 skall vara
bestämmande för nationella hälsopolitiska
strategier. Vissa mål går ut på att uppnå
förändrade levnadsvanor. I ett av målen
(nr 17) omnämns direkt behovet av minskat
tobaksbruk, och det föreslås att varje
medlemsland skall sätta upp klara mål,
t.ex. att minst 80 % av befolkningen
skall vara rökfri år 2000 och att
icke-rökare skall skyddas från att
ofrivilligt utsättas för tobaksrök.
Sverige har också ställt sig bakom WHO:s
Europaregions beslut att under
ytterligare fem år fortsätta den
samordnade insatsen mot tobaken. Den
europeiska aktionsplanen har många
beröringspunkter med det åtgärdsprogram
mot cancer som utarbetats inom EG. Även
detta program lägger stor vikt vid åt-
gärder för minskat tobaksbruk.
De hälsopolitiska principerna i de
internationella handlingsprogrammen
stämmer väl överens med den svenska
nationella hälsopolitik som utformats och
antagits genom riksdagens godkännande av
regeringens proposition om
utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården, m.m. (prop. 1984/85:181, bet.
1984/85:SoU 28, rskr. 1984/85:400). I
propositionen framhölls behovet av en
samlad folkhälsopolitik för att forma ett
samhälle där riskerna för ohälsa,
utslagning och isolering bekämpas. I en
offensiv hälsopolitik skall hälso- och
sjukvårdens insatser för att förebygga
ohälsa ses i ett perspektiv som omfattar
såväl hälsorisker i det omgivande
samhället som risker som är relaterade
till den enskilde individens livsstil.

3 Tidigare åtgärder i Sverige och åt-
gärder i andra länder

3.1 Sverige

Statliga medel för upplysning om tobakens
skadeverkningar avsattes för första
gången år 1964. På uppdrag av regeringen
tillsatte Socialstyrelsen år 1971 en
särskild utredning för att belysa
tobakens skadeverkningar och lämna
förslag till åtgärder. Utredningens
slutrapport Tobaksrökning publicerades år
1973. Även om det inte lades fast något
helhetsprogram på basis av utredningens
förslag, förverkligades ändå vissa
förslag. Bl.a. tillsattes en särskild
utredning år 1975 för att konkretisera
förslagen om varningstexter på
tobaksvaror och förbud mot tobaksreklam.
Härefter infördes lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror, som trädde i kraft den 1
januari 1977, och lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror, som trädde i kraft den 1
juli 1979. Enligt den sistnämnda lagen
skall, med hänsyn till de hälsorisker som
är förbundna med bruk av tobak, särskild
måttfullhet iakttas vid marknadsföring av
tobaksvaror till konsumenter. Lagen
kompletteras med riktlinjer för
tillämpningen som utfärdas av
Konsumentverket efter samråd med
Socialstyrelsen och förhandlingar med
tobaksbranschen.
År 1977 tillsatte regeringen en
parlamentarisk tobakskommitté. Dess
uppdrag var att utarbeta ett program för
att nedbringa tobakskonsumtionen och
motverka dess skadeverkningar. Kommittén
avlämnade år 1978 ett delbetänkande,
Rökfria miljöer (Ds S 1978:7) och 1981
sitt slutbetänkande Minskat tobaksbruk
(SOU 1981:18). Med utgångspunkt bl.a. i
kommitténs förslag gav regeringen
Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrel-
sen i uppdrag att i samråd utarbeta
rekommendationer om begränsning av
tobaksrökning i lokaler av gemensamhets-
karaktär. År 1983 gav de båda styrelserna
gemensamt ut allmänna råd om begränsning
av rökning i gemensamhetslokaler.
Huvudinnehållet i dessa råd är följande.
Ingen skall mot sin vilja behöva utsättas
för obehag eller hälsorisker på grund av
tobaksrökning i gemensamhetslokaler där
både rökare och icke-rökare har rätt
eller skyldighet att vistas. Ett synsätt
bör eftersträvas där det betraktas som
normalt med en rökfri miljö och där
huvudregeln är att en rökares önskan att
röka bör vika för andras önskemål om en
rökfri miljö. Offentliga lokaler måste
vara tillgängliga också för särskilt
rökkänsliga personer, t.ex. små barn,
gamla och sjuka. Sådana lokaler måste
därför vara helt eller delvis rökfria. På
arbetsplatser där man vistas hela dagen
bör det kunna finnas särskilda utrymmen
där rökning är tillåten. Dessa får dock
inte inkräkta på icke-rökarnas rätt till
rökfri miljö. De allmänna råden
innehåller en rad konkreta förslag och
idéer om hur detta praktiskt kan
åstadkommas i olika slag av lokaler. I
anslutning till dessa råd publicerade
Skolöverstyrelsen i sin författnings-
samling (SÖ-FS 1983:196) kompletterande
råd anpassade till skolan. En översyn av
dessa skedde år 1985 (SÖ-FS 1985:170).
Det långsiktiga målet för skolans
hälsofostrande arbete på tobaksområdet
angavs där vara en rökfri skola.
Ytterligare krav på åtgärder mot
tobaksbruket framfördes under följande år
bl.a. av utredningen om hälso- och
sjukvården inför 1990-talet och av
Cancerkommittén. Efter överläggningar
mellan Konsumentverket och
tobaksbranschen utfärdades år 1986
skärpta riktlinjer för tobaksreklam som
trädde i kraft året därpå. Under en
treårsperiod med start budgetåret 1986/87
bedrev Socialstyrelsen på regeringens
uppdrag en intensifierad upplysning om
tobakens skadeverkningar med syfte att
motverka rökdebut bland barn och ungdom.
Verksamheten finansierades med ett årligt
anslag om två milj. kr. ur Allmänna
arvsfonden. År 1988 tillsattes
Tobaksutredningen som i mars 1990
överlämnade sitt betänkande med förslag
till en samlad tobakslag.

3.2 Övriga länder i Norden

Norge har haft en särskild tobakslag som
gällt sedan år 1975. I denna förbjuds
bl.a. tobaksreklam och försäljning av
tobaksvaror till personer under 16 år. År
1988 kompletterades lagen med
bestämmelser om rökfria offentliga
miljöer. Enligt dessa skall lokaler och
transportmedel dit allmänheten har
tillträde vara rökfria liksom
arbetslokaler där två eller flera
personer är samlade. Särskilda regler
gäller dock för restauranger, hotell och
liknande. År 1989 infördes förbud mot nya
tobaks- och nikotinprodukter.
I Finland gäller en särskild tobakslag
sedan år 1977. Denna lag överensstämmer
till stor del med den norska lagen.
Således är tobaksreklam förbjuden även i
Finland, liksom försäljning av
tobaksvaror till personer under 16 år.
Den finska lagen innehåller också vissa
bestämmelser om produktkontroll och
bestämmelser om högsta tillåtna värden
för vissa beståndsdelar i cigarettrök.
Lagen innehåller likaså bestämmelser om
att lokaler såsom skolor, daghem och
myndigheters lokaler m.fl. skall vara
rökfria.
I Island trädde en särskild tobakslag i
kraft år 1985. Lagen förbjuder all
tobaksreklam och rökning i lokaler som är
öppna för allmänheten. Undantag görs för
restauranger som dock alltid måste ha ett
antal rökfria bord. Lagen förbjuder också
försäljning av tobaksvaror till personer
under 16 år.
I Danmark finns inte någon lagreglering
avseende tobaksprodukter. Frivilliga
överenskommelser finns emellertid och i
och med att Danmark
10

är medlem i EG blir de restriktioner som
bestäms för EG också tillämpliga i
Danmark.
I samtliga nordiska länder finns
bestämmelser om varningstexter på
förpackningar till cigaretter.

3.3 EG-länder

Inom EG finns direktiv om högsta tillåtna
tjärhalt i cigaretter samt om
varningstexter och innehållsdeklaration
på tobaksvaror (90/239/EEG och
89/622/EEG). Vidare har antagits direktiv
om förbud mot TV-reklam för tobaksvaror
(89/552/EEG). Den 15 maj 1992 antogs en
ändring av direktivet om varningstexter
m.m. på tobaksvaror vilket innebär att
detta bl.a. också innefattar ett förbud
mot försäljning av oralt snus
(COM(91)336). Vidare har ett förslag till
direktiv innehållande förbud mot
tobaksreklam lämnats (COM (91)III
final-SYN 194). Enligt EES-avtalet, som
väntas träda i kraft den 1 juli 1993,
skall Sverige införliva de EG-rättsakter
som trätt i kraft före den 31 juni 1991.
Rättsakter av senare datum kommer snarast
efter ikraftträdandet att göras till en
del av avtalet. Vad gäller förbudet mot
oralt snus kan Sverige få göra undantag
från bestämmelsen då oralt snus i Sverige
sannolikt utgör en sådan traditionell
tobaksvara som inte omfattas av förbudet.
Förutom nämnda direktiv finns en
resolution om förbud mot rökning i
lokaler för allmänheten och på
transportmedel. I det följande redovisas
lagreglering utöver gemensamma
EG-direktiv för enskilda EG-länder.
I Belgien lagfästes år 1987 förbud mot
rökning i alla offentliga lokaler inkl.
transportmedel. Restauranger och kaféer
berörs dock inte. Vid överträdelser
utdöms höga böter. År 1982 utfärdades
regler om begränsning av reklam för
tobaksvaror och om obligatorisk märkning
med varningstext. Reklamrestriktionerna
skärptes år 1991 så att även reklam som
avser andra produkter men som indirekt
gynnar avsättningen av tobaksvaror, s.k.
förtäckt tobaksreklam, kom att omfattas.
Belgien införde år 1990 också förbud mot
försäljning av vissa typer av snus.
Frankrike har sedan år 1977 en särskild
tobakslag. År 1991 antogs en lag om
totalt förbud mot tobaksreklam som trädde
i kraft den 1 januari i år. Förbudet
omfattar såväl reklam för tobaksprodukter
som förtäckt reklam liksom sponsring som
har till syfte att främja försäljning av
tobaksprodukter. En lag om rökfria
miljöer trädde i kraft den 1 november
1992. Lagen omfattar offentliga lokaler.
På kaféer, barer och restauranger skall
finnas rökfria utrymmen. På arbetsplatser
är rökning förbjuden i alla
gemensamhetsutrymmen såsom entréer,
korridorer, matsalar och sammanträdesrum.
Arbetsgivaren kan efter samråd med före-
tagsläkare inrätta rökrum.
Irland har en särskild tobakslag sedan
år 1988 som bl.a. förbjuder försäljning
av tobak till personer under 16 år. Lagen
innehåller också förbud mot försäljning
av snus. Vissa former av reklam är helt
förbjudna, t.ex. utomhusreklam, medan
annan reklam får förekomma med vissa
restriktioner. Lagen ger också
möjligheter att utfärda föreskrifter om
förbud mot eller begränsning av rökning i
offentliga lokaler.
I Italien förbjöds tobaksreklam redan
år 1962. Förbudet hade emellertid länge
begränsad effekt på grund av låga
straffsatser vid överträdelser. År 1983
skärptes straffen avsevärt och för cirka
ett år sedan utvidgades lagen till att
omfatta även förtäckt tobaksreklam.
I Portugal finns förbud mot
tobaksreklam.
Storbritannien och Spanien har
åldersgräns för inköp av tobak.
Några EG-länder * Belgien, Frankrike,
Tyskland och Spanien * har lagar som
innefattar restriktioner om rökning på
arbetsplatser.
Luxemburg och Nederländerna har inte
några särskilda lagar rörande tobaksbruk
utöver vad som gäller generellt för
EG-länderna.

3.4 Vissa länder utanför Europa

Även utanför Europa finns exempel på att
man vidtagit långtgående åtgärder för att
begränsa tobaksbruket. Som exempel kan
nämnas att Canada år 1988 antog två
särskilda tobakslagar som träder i kraft
successivt. Den ena innehåller förbud mot
tobaksreklam inkl. sponsring. Den andra
innehåller bestämmelser om rökfria
lokaler och transportmedel. Den
förstnämnda lagen är föremål för
konstitutionell prövning och det är ännu
inte slutligt avgjort om den strider mot
den canadensiska konstitutionen.
I USA har en rad stater lagstiftat om
rökfria offentliga lokaler. De mest
långtgående bestämmelserna finns i
Minnesota och Kalifornien. I staden New
York infördes år 1987 förbud mot rökning
på arbetsplatser och i offentliga
lokaler, banker, taxi m.m. I restauranger
med mer än 50 sittplatser skall hälften
av platserna vara reserverade för
icke-rökare. Restriktioner avseende
rökning på restauranger finns också i
andra stater. Som exempel kan nämnas att
det i Chicago finns krav på att hälften
av platserna skall vara rökfria. Till
skillnad från New York undantas där inte
små restauranger. En federal lagstiftning
i USA förbjuder rökning på alla flygresor
om högst sex timmar.
I såväl Canada som USA finns
bestämmelser om varningstexter på tobaks-
paket.
Även Australien och Nya Zeeland har
vidtagit långtgående åtgärder mot
tobaken. Bl.a. har dessa stater
lagstiftat om förbud mot tobaksreklam.

11

4 Förslag till åtgärder

4.1 Allmänt

Mot bakgrund av bl.a. de ökade
kunskaperna har allt starkare krav vuxit
fram på att vidta samhällsåtgärder för
att motverka det utbredda bruket av
tobak. Sådana insatser måste naturligtvis
företas på olika plan. En grundläggande
fråga är varför människor röker trots
kunskap om vanans risker. Något enkelt
och allmängiltigt svar finns sannolikt
inte. Det enda som framstår som tämligen
klart är att få, om ens någon, börjar
röka eller snusa genom ett medvetet
övervägande och under medvetande om
risken att fastna i ett begär. Snarare är
det ett nyfiket prövande som övergår i
ett beroende av nikotin som är svårt att
bryta. Särskilt svårt att bryta vanan kan
det vara om livssituationen innebär
påfrestningar av olika slag. Flera
studier har visat att rökning idag * till
skillnad från tidigare då det omvända
förhållandet rådde * är vanligare bland
lågutbildade och bland låginkomsttagare
än bland högutbildade och socialt
väletablerade grupper. Det finns studier
som visat att 60 % av unga ensamstående
mödrar röker dagligen, vilket är mer än
dubbelt så mycket som den genomsnittliga
andelen rökare i den vuxna kvinnliga
befolkningen.
Som inledningsvis anfördes behöver
olika former av åtgärder mot tobaksbruket
vidtas. I det följande föreslås, i
enlighet med vad jag tidigare sagt, viss
lagreglering som komplement till andra
insatser. Det huvudsakliga syftet med den
lagstiftning som föreslås är att skydda
allmänheten från att ofrivilligt utsättas
för tobaksrök och att skydda barn och
ungdom från att börja bruka tobak.
Den reglering som här föreslås är av
relativt begränsad karaktär. Om syftet
med bestämmelserna inte uppnås eller om
nya regler införs inom EG kan ytterligare
lagstiftning på området bli aktuell.

12

4.2 Begränsning av rökning

Mitt förslag: Regler om rökfria
miljöer m.m. med i huvudsak följande
innehåll läggs fast i lag.
Rökning får inte äga rum i
skollokaler eller andra lokaler av-
sedda för barn och ungdom som daghem,
fritidshem m.m. Inte heller får
rökning äga rum i lokaler för hälso-
och sjukvård, i lokaler avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service
eller vård. Rökning får inte heller
äga rum på färdmedel i inrikes
kollektivtrafik, såsom på tåg, bussar
och flygplan m.m. och i taxibilar. I
viss utsträckning skall dock rökrum
få anordnas i de angivna utrymmena,
exempelvis för patienter på sjukhus
eller i en tågkupé.
Lokaler där en offentlig
tillställning eller en allmän samman-
komst anordnas eller andra lokaler
dit allmänheten har tillträde t.ex.
postkontor, banklokaler och bibliotek
hålles i allmänhet rökfria. I annat
fall skall det i sådana lokaler
finnas områden där rökning är för-
bjuden.
I hotell och liknande inrättningar
skall det finnas rum där rökning inte
får förekomma. På restauranger och
andra serveringsställen med mer än
femtio sittplatser skall det finnas
platser inom ett eller flera områden
där rökning inte får ske.
Några privata miljöer skall inte
omfattas av lagens regler och inte
heller utemiljöer.
Om det finns särskilda skäl skall
det vara möjligt att göra undantag
från de angivna reglerna om
begränsning av rökning.
Den som äger eller disponerar över
en lokal eller plats som omfattas av
de aktuella bestämmelserna svarar för
att dessa efterlevs.
Arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att arbetsplatsen skall
bli rökfri.

Utredningens förslag överensstämmer i
vissa delar med mitt men är på andra
punkter mer långtgående. Utredningen
föreslår rökförbud i lokaler där en
offentlig tillställning eller allmän
sammankomst anordnas och i andra lokaler
dit allmänheten har tillträde samt på
skolgårdar. I hotell eller liknande
inrättningar skall minst hälften av
rummen som upplåts vara rökfria. Vidare
föreslår utredningen att krav på
rökfrihet skall gälla restauranger med
mer än femtio sittplatser vilka skall ha
en eller flera rökfria avdelningar som
sammanlagt omfattar minst hälften av
sittplatserna i dessa. Beträffande
arbetsplatser vill utredningen införa
rökförbud. Förbudet skall avse lokaler
där två eller flera arbetstagare brukar
vistas. Undantag görs dels för särskilda
rökrum, dels för rum som bara används av
en person om ventilationen är sådan att
rök inte sprids till rökfria lokaler.
13

Remissinstanserna: Förslaget om rökfria
miljöer är det som tagits upp av flest
remissinstanser. Flertalet instämmer i
utredningens bedömning att det är viktigt
att tillförsäkra allmänheten rökfria
miljöer.
Socialstyrelsen anför att kunskapen om
riskerna med s.k. passiv rökning i dag är
tillräckligt stor för att motivera att
legala skyddsåtgärder vidtas och Statens
handikappråd anser rökfria miljöer vara
särskilt positivt med tanke på dem som
får besvär av tobaksrök, ibland t.o.m.
svåra akuta sjukdomstillstånd. TCO
förklarar att Tobakslagen kan ses som en
god grund för en framtida enhetlig
tillämpning av reglerna om rökning i
samhället. Flera instanser förordar att
förslagen skärps, t.ex. anser vissa att
de föreslagna reglerna även bör omfatta
barnomsorg i familj och liknande. Kritik
finns också mot utredningens förslag att
tillåta rökning på arbetsrum för bara en
person.
Några remissinstanser, främst
företrädare för tobaksbranschen, anser
att det saknas vetenskaplig grund för
slutsatsen att s.k. passiv rökning är
skadlig för hälsan och ifrågasätter
därför lagstiftning för att tillskapa
rökfria miljöer. De förordar i stället
frivilliga överenskommelser. Även Svenska
Arbetsgivareföreningen och LO
ifrågasätter om det finns behov av att
lagstifta om rökförhållanden på
arbetsplatser.
Skälen för mitt förslag: Frågan om
förbud mot rökning i lokaler av
gemensamhetskaraktär har under många år
varit föremål för uppmärksamhet i en rad
länder. Världshälsoorganisationen har
rekommenderat regeringar och
hälsovårdsmyndigheter att vidta åtgärder
för att få till stånd rökfria miljöer.
Även EG har rekommenderat medlemsstaterna
att genom lagstiftning eller på annat
sätt vidta sådana åtgärder. Flera länder
har också infört sådan lagstiftning.
I Sverige har vissa åtgärder vidtagits
för att åstadkomma rökfria miljöer men
hittills har lagstiftning med sådan
direkt inriktning inte beslutats. För
gemensamhetslokaler finns, som tidigare
nämnts, sedan år 1983 allmänna råd
utfärdade av Arbetarskyddsstyrelsen och
Socialstyrelsen, som syftar till
begränsningar av tobaksrökningen. På
arbetsplatser, såväl offentliga som
privata, har rökning i viss utsträckning
begränsats genom frivilliga
överenskommelser. Många landsting har
också infört regler om att det skall vara
rökfritt inom egna lokaler, vilket bl.a.
inneburit att hälso- och sjukvården i
dessa områden kommit att omfattas av
sådana regler. Också inom skolan har
vissa ansträngningar gjorts för att till-
skapa rökfria miljöer. Begränsningar i
möjligheterna att röka på tåg och bussar
m.m. finns sedan länge.
Mycket har således gjorts på frivillig
väg i syfte att få till stånd rökfria
miljöer. Det har medfört att utvecklingen
varit positiv ur folkhälsosynpunkt.
Regeringen har i proposition
1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor
uttalat sig för att det främst med hänsyn
till hälsoaspekter finns tillräckliga
skäl att införa lagbestämmelser om
rökfria miljöer. Det kan självfallet vara
svårt att med absolut säkerhet fastställa
att vissa sjukdomar som kan ha en
latenstid över flera decennier har sin
grund i förekomsten av tobaksrök i
miljön, s.k. passiv rökning.
Vetenskapliga studier pekar dock mot att
passiv rökning innebär ökad risk för upp-
komst av lungcancer. Vissa studier tyder
också på att passiv rökning kan ha
betydelse för uppkomsten av hjärt- och
kärlsjukdomar. Till detta kommer att ett
samband med passiv rökning har påvisats
för viss annan ohälsa. Dit hör vissa
sjukdomar och besvär hos små barn och hos
personer med astma/allergi,
luftvägsbesvär eller hjärt-kärlsjukdom.
Det är inte ovanligt att personer som
är överkänsliga för rök måste undvika att
besöka lokaler av gemensamhetskaraktär.
Barn vars luftvägar är särskilt känsliga
bör också så långt som möjligt skyddas
från tobaksrök. Även andra som inte röker
känner sig ofta besvärade av att utsättas
för tobaksrök. Vidare föredrar även
rökare ofta rökfria lokaler, exempelvis
att sitta i rökfria avdelningar på tåg.
Genom att tillskapa rökfria miljöer kan
uppfattningen, t.ex. hos barn och
ungdomar, att rökning är ett alltid och
överallt accepterat inslag i
samhällslivet motverkas. Även om
utvecklingen mot rökfria miljöer varit
positiv anser jag dock mot denna bakgrund
att lagstiftning bör införas för att
påskynda att människor inte mot sin vilja
skall behöva utsättas för tobaksrök.
I det följande behandlar jag de olika
kategorier av lokaler m.m. som bör
omfattas av lagregler som syftar till att
uppnå rökfria miljöer. Till den närmare
utformningen av lagreglerna återkommer
jag i specialmotiveringen.

Lokaler för barnomsorg och skolverksamhet
m.m., skolgårdar och liknande samt
lokaler för hälso- och sjukvård

Av särskild betydelse är att lokaler där
barn och ungdom ofta vistas hålls
rökfria. Ett rökförbud är i det fallet
motiverat inte bara med hänsyn till de
särskilda hälsorisker som tobaksrökning
innebär för unga människor. Det är också
viktigt att man genom rökförbud i lokaler
som används av barn och ungdom markerar
att rökning inte är önskvärd från
samhällets synpunkt. Ett rökförbud kan på
det sättet bidra till att ungdomar inte
börjar röka. Jag anser således att
skollokaler och lokaler för barnomsorg
bör vara rökfria. Även lokaler som är
avsedda för ungdomars fritidsverksamhet
bör omfattas av sådana regler.
Lagreglerna bör omfatta alla delar av de
aktuella lokalerna som barnen och
ungdomarna mer regelbundet vistas i eller
har anledning att besöka, alltså såväl
klassrum o.d. som expeditioner,
korridorer och toaletter m.m. Utredningen
föreslog även att rökning skulle
förbjudas på skolgårdar och platser
utomhus som används i barnomsorgen. Jag
delar uppfattningen att rökning inte bör
förekomma på sådana platser men anser att
lagregleringen bör begränsas till
inomhusmiljöer. Jag vill i sammanhanget
framhålla att jag finner det angeläget
att man lokalt verkar för att motverka
rökning på nämnda platser. Jag anser
t.ex. inte att det är lämpligt att ha
s.k. rökrutor på skolgårdar.
En viss opinion finns för att också
tillförsäkra barn inom den barnomsorg som
bedrivs i bostäder en rökfri miljö. Även
om det naturligtvis är av stor betydelse
att inte heller barn som vistas i dessa
miljöer utsätts för onödiga hälsorisker
bör det, som framhölls av regeringen i
folkhälsopropositionen och av
socialutskottet i dess betänkande
1990/91:SoU 23, inte i lag införas
bestämmelser som inkräktar på privata
hemmiljöer. Naturligtvis är det angeläget
att man på andra vägar verkar för att
barn hos dagbarnvårdare inte utsätts för
passiv rökning. Ansvaret härför åvilar
dock i första hand kommunerna.
Även om det i princip inte bör vara
tillåtet att röka i skolor och på daghem
m.m. anser jag att det skulle leda för
långt att i lag förbjuda inrättande av
särskilda rökrum för personalen. Det bör
finnas möjlighet att beträffande de delar
av skollokaler m.m. som är upplåtna
enbart för personalen avsätta särskilda
utrymmen för rökning. Det är naturligtvis
angeläget att bl.a. ventilationen därvid
anordnas så att utrymmena utanför
rökrummet så långt som är möjligt hålls
rökfria.
En annan typ av lokaler som det är
särskilt angeläget att hålla fria från
tobaksrök är lokaler för hälso- och
sjukvård inklusive tandvård. Den som är
intagen på eller besöker en sjuk-
vårdsinrättning e.d. skall självklart
inte behöva utsättas för andras
tobaksrök. I princip bör därför alla
utrymmen inom hälso- och sjukvården
inklusive tandvården som utnyttjas eller
passeras av patienter vara rökfria.
Särskilda rökrum bör dock kunna inrättas
för patienterna. Detta bör i första hand
gälla patienter inom sluten vård.
Möjlighet bör även finnas att inrätta
särskilda rökrum för personalen.

Lokaler avsedda för gemensamt bruk i
bostäder och inrättningar
med särskild service eller vård

En ytterligare typ av lokaler som det är
angeläget att rökning inte förekommer i
är sådana lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i inrättningar med
särskild service eller vård. Jag tänker
då på denna typ av lokaler i
gruppbostäder för äldre och handikappade
m.fl. bostäder. Även behandlingshem o.d.
omfattas av bestämmelsen. De motiv som
talar för att hålla lokaler avsedda för
hälso- och sjukvård rökfria gäller även
här. De boendes egna rum i sådana in-
rättningar är däremot att betrakta som
privata miljöer och omfattas enligt vad
närmare utvecklas nedan inte av
lagstiftningen om rökfria miljöer. De
utrymmen för gemensamt bruk det här är
fråga om utgör komplement till de egna
bostadsutrymmena. Det är därför naturligt
att de som vistas där inte skall behöva
befara att mot sin vilja utsättas för
tobaksrök. Även beträffande den här
kategorin av lokaler bör det finnas
möjlighet att avsätta särskilda rökrum
eller avgränsade utrymmen där rökning får
äga rum.
De skäl som nu åberopats för förbud mot
rökning i vissa lokaler avsedda för
gemensamt bruk äger i stor utsträckning
giltighet även vad avser motsvarande
lokaler i kriminalvårdsanstalter och
militärförläggningar. I princip bör
därför dessa lokaler hållas rökfria. Med
hänsyn till de speciella förhållanden som
gäller för vistelse i sådana lokaler
anser jag dock det motiverat att undanta
dessa från lagreglering. Det får förut-
sättas att kravet på rökfri miljö för
icke-rökare ändå tillgodoses så långt det
är möjligt.

Färdmedel

Att vissa färdmedel såsom bussar och
flygplan i inrikes trafik i princip skall
vara rökfria är redan nu allmänt
accepterat. Denna praxis bör lagfästas.
Även andra färdmedel såsom tåg och fartyg
i kollektivtrafik, taxibilar m.m. bör
vara rökfria. Rökning bör inte heller
tillåtas i väntsalar och andra lokaler
som de resande får använda. Jag begränsar
dock mina förslag till färdmedel i trafik
inom Sverige.
Också i detta sammanhang anser jag att
särskilda utrymmen skall kunna avsättas
där rökning är tillåten. När det gäller
allmänna färdmedel kan detta i princip
bara bli tillämpligt när det finns
möjlighet att anordna helt skilda
utrymmen såsom på tåg.

Offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster

I lokaler där offentliga tillställningar
eller allmänna sammankomster anordnas bör
utgångspunkten vara att lokalerna skall
hållas fria från tobaksrök. Detta ligger
i linje med vad som i praktiken ofta
gäller redan idag. Med offentlig
tillställning resp. allmän sammankomst
avses detsamma som i allmänna
ordningsstadgan (1956:617) och lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster.
Utvecklingen har gått i riktning mot
att tobaksrökning inte är tillåten vid
allt fler sammankomster.
Brandföreskrifter stipulerar också ofta
förbud mot rökning. Jag finner det
angeläget att utvecklingen mot ett mera
rökfritt samhälle fortsätter, men är inte
beredd att gå så långt som till att
föreslå ett lagstadgat generellt förbud
mot tobaksrökning i lokaler av detta
slag. Jag begränsar mig därför till att
föreslå att det i lag föreskrivs att det
i sådana lokaler t.ex. för
idrottsevenemang, danstillställningar,
diskussions- och föredragsmöten,
konserter, teater och biografföreställ-
ningar, skall * om miljön inte är rökfri
* finnas områden där rökning är för-
bjuden. Reglerna bör begränsas till
arrangemang inomhus men inte enbart till
den lokal där själva föreställningen äger
rum, utan också avse biutrymmen, såsom
vestibuler och foajéer.
Jag vill understryka betydelsen av att
rökfria områden arrangeras på sådant sätt
att även personer som är allergiska mot
tobaksrök eller av andra medicinska skäl
inte kan vistas i rökiga lokaler ges en
reell möjlighet att besöka
tillställningar som ordnas för
allmänheten. Rökiga foajéer, trapphus
etc. kan t.ex. göra det omöjligt för en
person som är allergisk mot tobaksrök att
besöka en teater, konsert el. dyl. även
om själva föreställningen försiggår i en
rökfri lokal.
I lokaler som på grund av storlek,
utformning etc. inte kan uppdelas i
områden där rökning är tillåten resp.
förbjuden får ägaren eller den som
disponerar lokalen avgöra om rökning
skall vara tillåten eller förbjuden.
De regler som här föreslås är
minimiregler. Jag vill understryka att
lokaler av angivet slag i största möjliga
utsträckning bör hållas helt rökfria.

14

Andra lokaler dit allmänheten har
tillträde

Vad jag tidigare sagt om att avsätta
särskilda rökfria områden i lokaler där
offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster anordnas bör, om inte
miljön är rökfri, också gälla för andra
lokaler av gemensamhetskaraktär till
vilka allmänheten har tillträde. Hit hör
t.ex. expeditioner och mottagningsrum hos
statliga och kommunala myndigheter,
postkontor, banklokaler, butiker etc.
Flertalet av de lokaler som här avses är
idag i praktiken rökfria. De regler som
jag nu föreslår avser givetvis inte någon
ändring av denna ordning. Syftet med
reglerna är att utöka möjligheterna att
vistas i rökfria lokaler. I praktiken
blir därför den föreslagna regleringen
enbart aktuell för sådana utrymmen där
rökning nu är tillåten.

Hotell och restauranger

När det gäller hotell och andra
inrättningar för yrkesmässig upplåtelse
av tillfällig bostad har utvecklingen
gått mot att allt fler rum hålls rökfria.
Eftersom utvecklingen är ojämn finner jag
att det ändå behövs lagregler som gäller
hotell o.d. Att vissa hotellrum hålls
fria från tobaksrök är av värde inte
minst för allergiker och andra som är
särskilt känsliga för tobaksrök.
Utredningen har föreslagit att minst
hälften av de rum som upplåts skall vara
fria från tobaksrök. Vissa
remissinstanser har förordat att ca 75 %
av rummen skall vara rökfria, vilket
skulle motsvara den andel av befolkningen
som inte röker. Även om jag har viss
förståelse för dessa synpunkter har jag
stannat för att det är tillräckligt att
det i lag fastläggs att det skall finnas
rum där rökning är förbjuden utan att
ange vilken omfattning denna skyldighet
har. Det bör kunna överlämnas till
enskilda hotellägare eller motsvarande
att själva bedöma i vilken omfattning
rökfria rum bör finnas.
Beträffande restauranger och andra
serveringsställen delar jag utredningens
bedömning att det är av stor betydelse
att det där finns tillgång till rökfria
utrymmen. Idag är ofta personalmatsalar
och lunchrestauranger helt eller delvis
rökfria. I övrigt är det dock mindre
vanligt med rökfria avdelningar på
restauranger m.m.
Klart är att många människor får
påtagliga besvär av att äta i rökiga
lokaler och att det är fritt från rök på
restauranger m.m. är ett önskemål som
särskilt framförts av allergiker. Hänsyn
måste också tas till personalens intresse
av att så långt som möjligt slippa arbeta
i rökiga miljöer.
Företrädare för restaurangbranschen
framför kritik mot utredningens förslag
rörande rökfria avdelningar på
restauranger m.m. och anför bl.a. att
restaurangägare är mycket lyhörda för
kundernas såväl uttalade som outtalade
önskemål, varför en ökad efterfrågan
avseende rökfria miljöer omedelbart
skulle avspegla sig i utformningen av
restaurangerna. Som andra remissinstanser
anfört avstår dock många från att gå på
restaurang just därför att de vill slippa
röken. Erfarenheter från andra länder har
15

också visat att en begränsning av
rökningen på restauranger m.m. i vissa
fall medfört en ökad tillströmning av
kunder.
På grund av det anförda finner jag att
lagstiftningen om rökfria miljöer också
bör omfatta restauranger och andra
serveringsställen. Vid utformningen av en
bestämmelse som rör dessa miljöer bör
dock beaktas rökares önskan om att få
röka i anslutning till måltider samt att,
som Sveriges Hotell- och
Restaurangförbund anfört, rökning av
tradition anses tillåtet och är vanligt
förekommande på restauranger. De lokaler
som kommer att beröras kan också ha
mycket olika utformning. Jag är mot
bakgrund av detta för närvarande inte
beredd att, som utredningen, föreslå att
det vid en viss andel av sittplatserna i
en serveringslokal skall vara förbjudet
att röka. Jag ser det i stället som en
fördel att kunna överlämna åt
restaurangägaren eller motsvarande att
lösa denna fråga med beaktande av de
lokala förutsättningarna. I likhet med
utredningen anser jag att skyldigheten
att tillhandahålla rökfria utrymmen bör
begränsas till serveringsställen som är
av en viss storlek och att gränsen
lämpligen bör sättas vid 50 sittplatser.
På serveringsställen med mer än 50
sittplatser skall finnas sittplatser inom
ett eller flera rökfria områden.
Även om jag inte lämnar något förslag
om hur utrymmen där rökning är resp. inte
är tillåten skall avgränsas eller om hur
de skall förhålla sig till varandra i
fråga om storleken på utrymmena,
förutsätter jag att en avgränsning sker
på sådant sätt att gäster som så önskar
får en reell möjlighet att undvika att
bli utsatta för tobaksrök och att rökfria
områden inte görs påtagligt mindre än
sådana där rökning är tillåten. Liksom
utredningen vill jag också framhålla att
rökfria platser inte bör ges sämre
placering i lokalen än platser där
rökning tillåts.
Det föreligger naturligtvis inte något
hinder mot att lokalen hålls helt rökfri.

Särskilda undantag

I de fall det råder förbud mot rökning
bör det förutom tidigare nämnda undantag
från reglerna också finnas en möjlighet
att i berörda lokaler och andra utrymmen
tillåta rökning i viss utsträckning om
det är motiverat av särskilda skäl. Dessa
skäl kan t.ex. vara relaterade till
utrymmets beskaffenhet, såsom att det
gäller en lokal med en öppen planlösning
och mycket god ventilation eller till
fall där krav ställs på avsättning av
rökfria områden och det med hänsyn till
lokalens ringa storlek m.m. inte framstår
som rimligt att kräva sådan avsättning.
Vidare kan särskilda skäl anses föreligga
med hänsyn till lokalens användningssätt,
såsom när det är fråga om en lokal som
används för samtalsterapi inom
psykiatrisk vård. Om särskilda skäl för
avvikelse föreligger måste dock avgöras i
varje enskilt fall.
Verkställighetsföreskrifter i dessa
frågor bör, efter bemyndigande från
regeringen, kunna meddelas av
tillsynsmyndigheterna.
Som jag tidigare anfört bör den
aktuella lagstiftningen inte gälla några
utemiljöer. Inte heller bör några
bostäder eller andra privata miljöer
omfattas. Som jag nämnt bör alltså
barnomsorg i enskilda hem inte omfattas
av den föreslagna lagstiftningen. Till
sådana miljöer som inte bör omfattas av
regleringen hör också bl.a. de boendes
egna rum i servicehus och
vårdinrättningar m.m. samt egna rum för
intagna på kriminalvårdsanstalter. Det
hindrar inte att rökförbud kan finnas på
sådana platser av andra skäl t.ex.
brandföreskrifter.

Ansvar och tillsyn m.m.

Ansvaret för att bestämmelserna om
rökfria miljöer m.m. följs bör åvila den
som äger eller disponerar över den lokal,
det utrymme eller den plats som berörs.
Denne skall tydligt markera var rökning
är resp. inte är tillåten och om någon
bryter mot bestämmelserna skall den
ansvarige ingripa med information eller
tillsägelser och bör i sista hand få
besluta om avvisning av den rökande.
Den som trots tillsägelse röker där
detta inte är tillåtet bör alltså kunna
avvisas. Detta bör dock inte tillämpas
mot anställda. För en anställd som bryter
mot reglerna om rökfria miljöer bör i
stället allmänna regler som gäller vid
ett anställningsförhållande träda in. Vid
bedömandet av hur allvarlig överträdelsen
är bör då särskilt beaktas att reglerna
om rökfria miljöer har till syfte att
skydda andra från att utsättas för
tobaksrök. Särskild vikt bör också fästas
vid om det är barn eller andra skyddslösa
personer som utsätts för röken och
naturligtvis hur ofta reglerna över-
trätts.
Avvisning kan naturligtvis inte heller
tillgripas t.ex. mot personer som
tvångsintagits för vård. Även i andra
fall kan det vara olämpligt med
avvisning, såsom i fråga om skolelever.
Om den som är ansvarig för en lokal
eller annat inte vidtar erforderliga
åtgärder för att lagens regler om rökfria
miljöer m.m. skall uppfyllas bör
tillsynsmyndigheten kunna förelägga honom
vid vite att vidta sådana åtgärder. Jag
återkommer till denna fråga i samband med
att jag tar upp vad som skall gälla i
övrigt för tillsynen enligt lagen och
föreskrifter meddelade med stöd av denna
samt i samband med specialmotiveringen.

Arbetsplatser

En stor grupp lokaler och andra utrymmen
dit allmänheten inte har tillträde utgörs
av arbetsplatser. Dessa är redan idag
föremål för en långtgående reglering
bl.a. i fråga om arbetsmiljön. I
arbetsmiljölagen (1977:1160) föreskrivs
exempelvis att arbete skall planläggas
och anordnas så att det kan utföras i en
sund och säker miljö samt att luft-,
ljud- och ljusförhållanden m.m. i
arbetsmiljön skall vara tillfredsställ-
ande.
En viktig fråga som gäller arbetsmiljön
är rökningen på arbetsplatsen. Denna
fråga regleras inte närmare i
arbetsmiljölagen. I propositionen
1990/91:175 förklarade regeringen att det
normala bör vara att arbetsplatser hålls
rökfria. Att inte mot sin vilja utsättas
för tobaksrök är en viktig princip
särskilt när det gäller en arbetsplats
där arbetstagare vistas under lång tid.
Många arbetsplatser är också utsatta för
andra luftföroreningar och kombinationen
av olika föroreningar kan medföra stora
hälsorisker.
Det skulle mot bakgrund av det som här
sagts kunna hävdas att rökning på
arbetsplatser borde regleras i lag. Jag
ser det emellertid som en fördel om
frågan vilka regler som skall gälla i
detta avseende kan lösas lokalt genom
överenskommelse mellan arbetsgivaren och
de anställda eller deras organisation.
Detta anförs också av bl.a. LO och SAF
och har även legat till grund för de
rekommendationer som Arbetarskydds-
styrelsen och Socialstyrelsen utfärdat i
frågan. Även om det fortfarande finns
arbetsplatser där arbetstagare mot sin
vilja utsätts för andras tobaksrök anser
jag det inte motiverat att nu lagstifta
om vilka regler som skall gälla för
tobaksrökning på arbetsplatser. Jag
kommer att med uppmärksamhet följa
utvecklingen i detta avseende.
För att understryka den vikt jag lägger
vid denna fråga föreslår jag att det i
lagen föreskrivs en skyldighet för
arbetsgivare och arbetstagare att
samverka för att åstadkomma rökfria ar-
betsmiljöer och att särskilt verka för
att personer inte ofrivilligt utsätts för
tobaksrök. En möjlig väg att nå ett
sådant mål skulle kunna vara att
tobaksrökning begränsas till särskilda
rökrum.

4.3 Handel med tobak

Min bedömning: Några särskilda
föreskrifter rörande handel med tobak
bör inte införas.

Utredningen föreslår att regeringen,
eller den myndighet regeringen bestämmer
ges rätt att föreskriva att tobaksvaror
endast får säljas i förpackningar som
innehåller viss mängd av varan.
Utredningen föreslår också att
tobaksvaror inte skall få säljas till
personer som är under 18 år och att
försäljning i automat eller andra former
av självbetjäning skall vara förbjuden.
Vidare föreslår utredningen att
tillfälliga prisnedsättningar och
mängdrabatter inte skall få förekomma vid
detaljhandel med tobaksvaror samt att
regeringen skall få bemyndigande att
föreskriva att förpackningar med
tobaksvaror skall vara försedda med
skattemärke.
Remissinstanserna: Flertalet av de
remissinstanser som uttalar sig be-
träffande möjligheten att meddela
föreskrifter om förpackningsstorlekar är
positiva till utredningens förslag. Bl.a.
företrädare för hotell- och
restaurangbranschen anför dock att regler
om förpackningsstorlek inte bör förhindra
den försäljning av enstaka cigarrer och
cigariller som förekommer på
restauranger.
När det gäller utredningens förslag om
förbud mot försäljning av tobaksvaror
till personer under 18 år är
uppfattningarna hos remissinstanserna mer
skiftande. Vissa remissinstanser som i
övrigt är positiva till
16

lagstiftning angående tobak är negativa
till detta förslag med motiveringen att
det är svårkontrollerat och riskerar att
medföra att varan hos ungdomar uppfattas
som mer attraktiv. Andra remissinstanser
anser att en åldersgräns är en värdefull
markering även om den är
svårkontrollerad.
Också utredningens förslag som gäller
prissättning har fått ett blandat
mottagande. Endast ett fåtal av de
remissinstanser som är positiva till
förslaget kommenterar dock detta
särskilt. De som är kritiska till för-
slaget, främst företrädare för handeln
och tobaksbranschen, anför att det
strider mot marknadsrättsliga principer
genom att inte vara konkurrensneutralt.
Denna kritik avser framför allt förslaget
om förbud mot mängdrabatter. Förbudet mot
tillfälliga prisnedsättningar anges av
bl.a. juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet vara onödigt då
förfaranden som avses redan täcks av
bestämmelserna om marknadsföring av
tobaksvaror.

Skälen för min bedömning:

Förpackningsstorlekar

Som anförts i propositionen 1990/91:175
syftar ett förslag om möjligheter att
föreskriva att tobaksvaror endast får
säljas i förpackningar innehållande viss
mängd främst till att förhindra förekomst
av små förpackningar med cigaretter då
dessa är särskilt lockande för ungdomar
genom att betinga ett förhållandevis lågt
pris. Jag anser visserligen att ungdomars
tobaksbruk bör motverkas. Den effekt ett
genomförande av utredningens förslag i
denna del kunde få på ungdomens
tobaksvanor synes dock vara alltför
marginell för att motivera lagstiftning.

Åldersgräns och förbud mot
automatförsäljning m.m.

Regeringen har i folkhälsopropositionen
redovisat sin inställning till frågan om
det bör införas ett förbud mot
försäljning av tobaksvaror till ungdomar
samt därtill knutna förbud mot försälj-
ning i automat eller genom annan
självbetjäning. Därvid angavs att några
sådana förslag inte bör lämnas på grund
av de svårigheter som föreligger att
kontrollera att en åldersgräns följs och
risken för att tobaksvaror skulle framstå
som särskilt lockande genom att man måste
vara "vuxen" för att få köpa dem.
Socialutskottet angav också vid
behandlingen av nämnda proposition att
utskottet, av samma skäl som regeringen
anfört i propositionen, fann att någon
åldersgräns för inköp av tobak inte bör
införas (bet. SoU1990/91:23). Mot denna
bakgrund finner jag att några sådana be-
stämmelser som utredningen föreslagit
inte bör införas.

17

Prisfrågor

Ekonomiska analyser från olika länder
visar att priset på tobaksvaror har en
avsevärd betydelse för konsumtionen.
T.ex. har WHO konstaterat att ungdomar
har en särskilt hög priselasticitet
d.v.s. minskar sin konsumtion betydligt
när priserna höjs. Jag vill erinra om att
tobaksskatten på cigaretter, cigarrer och
cigariller från den 1 december 1992 höjts
med 19 öre per styck och på övriga
tobaksvaror i motsvarande mån. Även om
syftet med denna skattehöjning i första
hand har varit att öka statens inkomster
kommer den med stor sannolikhet även att
verka konsumtionsdämpande. Den höjda
tobaksskatten fyller på detta sätt två
syften * dels att ge staten högre
inkomster dels att minska användadet av
tobak.
En tobaksvara bör inte kunna användas
som lockvara genom att under en kortare
period säljas till nedsatt pris. Ett
sådant förfarande får emellertid, som
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anfört, anses strida mot
redan nu befintliga regler om måttfull
marknadsföring av tobaksvaror. Jag finner
därför att något särskilt förbud som
avser tillfälliga prisnedsättningar inte
behöver införas.
Mängdrabatt förekommer bl.a. vid köp av
s.k. cigarettlimpor (förpackningar med
tio paket innehållande 20 stycken
cigaretter vardera). I den kritik som
framförts mot förslaget om förbud mot
sådana rabatter har framhållits att det
förekommer att butiker inte saluhåller
enstaka paket med cigaretter utan endast
s.k. limpor. En sådan butik skulle till
följd av utredningens förslag kunna hålla
ett lågt pris för dessa storförpackningar
medan en butik som säljer både enstaka
paket och s.k. limpor inte skulle kunna
hålla samma låga pris på de större
förpackningarna. Förslaget skulle därmed
kunna medföra olikheter i
konkurrensförutsättningarna för de olika
butikerna.
Mot bakgrund av bl.a. nämnda negativa
inverkan på konkurrensen som ett förbud
mot mängdrabatter kan få, anser jag att
någon särskild bestämmelse om sådana
rabatter inte bör införas. Emellertid
gäller även här att ett olämpligt
framhållande av prissättningen kan falla
under bestämmelserna om marknadsföring av
tobaksvaror.

Skattemärke

Utredningens förslag om bemyndigande för
regeringen att föreskriva att
tobaksförpackningar skall vara försedda
med skattemärke har föranletts av ett
önskemål om att underlätta ett framtida
medlemsskap i EG och för att då motverka
smuggling. En bestämmelse med syfte att
underlätta bevisföring när det gäller
smugglingsbrott finns emellertid redan i
lagen (1961:394) om tobaksskatt. Enligt
denna får regeringen föreskriva att en
tobaksvara får säljas här i riket endast
i originalförpackning försedd med
särskild kontrollstämpel. Jag har inte
funnit skäl att föreslå att denna
bestämmelse flyttas till den nya
tobakslagen.

18

4.4 Varningstexter m.m.

Mitt förslag: Nuvarande lagstiftning
om varningstext och innehålls-
deklaration på tobaksvaror justeras
så att det klart framgår att
föreskrifter kan meddelas om fler
varningstexter på varje förpackning.
I övrigt kvarstår reglerna om
varningstext och innehållsdeklaration
på tobaksvaror i huvudsak oförändrade
utom vad avser påföljder.

Utredningens förslag överensstämmer med
mitt utom såvitt avser påföljdsfrågor.
Remissinstanserna: Ett fåtal instanser
berör reglerna om varningstexter m.m..
Statens livsmedelsverk anför dock att
varningstexterna bör förnyas och
utvecklas samt att en obligatorisk
varningstext om cancerrisken vid bruk av
snus och tuggtobak bör införas för
förpackningar till sådana varor.
Skälen för mitt förslag: Nuvarande
lagstiftning om varningstext och
innehållsdeklaration på förpackningar
till tobaksvaror infördes år 1975 och
trädde i kraft år 1977. Enligt denna
skall en förpackning till en tobaksvara
som är avsedd att säljas till konsument
inom landet vara försedd med varningstext
och innehållsdeklaration i den
utsträckning regeringen eller myndighet
som regeringen utser föreskriver detta. I
samma ordning kan meddelas föreskrifter
om bl.a. hur en text skall vara avfattad
och vad en deklaration skall innehålla.
Tillverkare och importörer har enligt
lagen ansvar för att förpackningarna
förses med föreskrivna texter m.m. och en
tobaksvara får inte saluhållas till en
konsument om förpackningen saknar
föreskriven varningstext eller innehålls-
deklaration eller om dessa är uppenbart
oriktiga. Överträdelse av bestämmelserna
kan leda till straff i form av böter.
Tillsynsmyndigheten kan också meddela de
förelägganden och förbud som behövs för
att lagen eller de föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen skall efter-
levas. Sådana förelägganden och förbud
kan förenas med vite.
Regeringen har överlåtit till
Socialstyrelsen, som också är
tillsynsmyndighet, att meddela närmare
föreskrifter om varningstexter m.m. Med
stöd härav har Socialstyrelsen
föreskrivit att såväl förpackningar till
cigaretter som förpackningar till
piptobak, cigarrer, snus och tuggtobak
m.m. skall ha vissa fastställda
varningstexter. Socialstyrelsen har också
meddelat föreskrifter om
innehållsdeklarationer. Dessa innebär
bl.a. att det på cigarettförpackningar
skall finnas uppgift om innehållet i
röken av tjära, nikotin och kolmonoxid.
I förarbetena till lagen om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror anförde föredragande statsråd
att det var angeläget att få till stånd
en minskning av tobakskonsumtionen och
att detta krävde betydande
informationsinsatser samt att
varningstexter och innehållsdeklarationer
på förpackningar till tobaksvaror var en
viktig del i denna information (prop.
1975/76:49 s. 19). Information om
tobakens skadeverkningar är, som jag
anfört i det föregående, fortfarande av
mycket stor betydelse i arbetet att
försöka åstadkomma en minskning av
tobakskonsumtionen och varningstexter
m.m. måste alltjämt anses vara ett
viktigt inslag i detta sammanhang.
Inom EG har antagits ett direktiv
innefattande regler om varningstexter och
innehållsdeklaration för tobaksvaror.
Enligt detta skall alla förpackningar
till tobaksvaror ha en allmänt utformad
varningstext som anges i direktivet.
Förpackningar till cigaretter skall
också, förutom den allmänna texten, ha en
av flera alternativa särskilda
varningstexter. En innehållsdeklaration
skall enligt nämnda direktiv ange mängden
tjära och nikotin i cigarettröken.
Direktivet omfattas av EES-avtalet.
Vår lagstiftning i dessa frågor synes i
princip överensstämma med EG:s direktiv
och några skäl till större ändringar vad
gäller denna lagstiftning har inte heller
framkommit i övrigt. För att det klart
skall framgå att det också i Sverige
skall vara möjligt att meddela
föreskrifter om att förpackningen till en
tobaksvara skall innehålla mer än en
varningstext bör dock bestämmelsen därom
justeras något.
De närmare föreskrifter som behövs bör
även fortsättningsvis kunna meddelas av
den myndighet som regeringen bestämmer
och de får efter behov anpassas efter
utvecklingen här och utomlands.
Vad som i fortsättningen bör gälla vid
överträdelse av nu aktuella bestämmelser
och om tillsyn avser jag att ta upp i
samband med frågor rörande tillsynen i
övrigt.

4.5 Reklam och annan marknadsföring av
tobak

Mitt förslag: Nuvarande krav på
näringsidkares marknadsföring som
avser tobaksvaror och som riktar sig
till konsumenter upprätthålls.

Utredningens förslag innebär i första
hand att det i lag införs förbud för
reklam som avser tobaksvaror och som
riktar sig till konsumenter liksom för i
stort sett all annan sådan mark-
nadsföring. Förslaget innebär också att
vissa krav ställs på annan reklam m.m.
för att minska möjligheterna till s.k.
förtäckt tobaksreklam, t.ex. att använda
ett för en tobaksvara känt varumärke vid
marknadsföring av en annan vara.
Remissinstanserna: Många
remissinstanser tar upp frågor om förbud
mot reklam m.m. Av dessa är en majoritet
positiva till en skärpning av nuvarande
lagstiftning. Bl.a. anförs att förbud mot
reklam och annan marknadsföring av
tobaksvaror, inkl. förtäckt sådan, är
nödvändigt för att skapa en trovärdig
hälsopolitik. Betydelsen av ett sådant
förbud för arbetet med att söka påverka
ungdomar att inte börja använda tobak
berörs också.
Stark kritik mot förslaget framförs
främst från representanter för tobaks-
branschen och handeln. De tar därvid upp
frågor bl.a. rörande reklamens betydelse
för produktutvecklingen och för
konkurrensen.
Andra frågor som berörs av några
remissinstanser är hur föreslagna regler
förhåller sig till yttrandefriheten och
till annan lagstiftning, t.ex. avseende
varumärkesrätt.
Skälen för mitt förslag:
Världshälsoorganisationen har länge före-
språkat ett totalförbud mot tobaksreklam.
Som nämnts i det föregående har frågan
också varit aktuell i Nordiska rådet och
flera länder har redan infört sådana
förbud. Vidare har EG-kommissionen lagt
ett direktivförslag om förbud mot
tobaksreklam m.m.
I Sverige har reklam för tobaksvaror
sedan mitten av 1960-talet successivt
omgärdats av allt strängare regler. De
största förändringarna skedde i början
och mitten av 1970-talet, sedan
Konsumentombudsmannen fört upp ett antal
fall till Marknadsdomstolen. Domstolens
beslut, som kom att bli prejudicerande,
innebar förbud mot att avbilda personer,
statusladdade miljöer etc. i annonser
avseende tobaksvaror. I och med att de
frivilliga regler som då fanns blev
inaktuella genom Marknadsdomstolens
beslut, upptogs förhandlingar mellan
Konsumentombudsmannen och företrädare för
tobaksbranschen. Förhandlingarna ledde år
1975 till ytterligare begränsningar av
tobaksreklamen, bl.a. avseende
utomhusreklam.
Som en följd av Socialstyrelsens
tobaksutredning år 1973 tillsattes år
1975 en särskild utredning med uppdrag
att utreda frågan om lämpliga former för
förbud mot tobaksreklam. Genom ett beslut
år 1976 utvidgades utredningsuppdraget
till att gälla även alkoholreklam. På
hösten samma år avgav utredningen sitt
slutbetänkande Reklamen för alkohol och
tobak (SOU 1976:63). Betänkandet låg till
grund för de lagar om marknadsföring av
alkohol respektive tobak som trädde i
kraft under år 1979.
Lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror kom i
praktiken huvudsakligen att innebära ett
befästande av överenskommelsen från år
1975 mellan Konsumentombudsmannen och
tobaksbranschen. Enligt lagen skall
särskild måttfullhet iakttas vid mark-
nadsföring av tobaksvaror. Marknadsföring
som är påträngande eller uppsökande eller
som uppmanar till bruk av tobak får inte
förekomma.
Som en nyhet infördes genom 1978 års
lag en skyldighet för den som annonserar
för tobaksvaror att återge föreskriven
varningstext och innehållsdeklaration i
tidningsannonser m.m. Texten och
deklarationen skall framträda tydligt i
annonsen och återges i ändamålsenlig
form.
Marknadsföring i strid med nämnda lag
skall anses som otillbörlig enligt
marknadsföringslagen (1975:1418). Det är
alltså ytterst Marknadsdomstolen som
prövar om en marknadsföringsåtgärd skall
anses som måttfull eller inte.
Vissa riktlinjer för tillämpningen av
1978 års lag har utfärdats av Kon-
sumentverket efter samråd med
Socialstyrelsen. Riktlinjerna skärptes år
1986, sedan riksdagen hade behandlat ett
antal motioner om reklamförbud. Enligt
riktlinjerna får vissa former av
marknadsföring av tobaksvaror inte alls
förekomma. Hit hör direktreklam och andra
åtgärder som innebär en direkt
hänvändelse till konsumenter, reklam på
biografer eller teatrar, reklam via
etermedier (inkl. kabel-TV),
utomhusreklam (med undantag för skyltning
vid säljställen), reklam inom
idrottsanläggningar, sjukhus eller
ungdomslokaler, pristävlingar och
rabattmärkeserbjudanden m.m. Annonser för
tobaksvaror får inte heller, enligt
riktlinjerna, finnas i sporttidningar
eller på dagspressens sportsidor, på om-
slaget till populärpress, i tidningar
vars läsekrets till stor del utgörs av
ungdomar etc.
I samband med att riktlinjerna skärptes
åtog sig tobaksbranschen att genomföra
vissa egenåtgärder. Bl.a. bildades
Tobaksbranschföreningens granskningsnämnd
som kontinuerligt granskar all
tobaksreklam som riktar sig till
konsumenter och vakar över att bolagen
följer riktlinjerna. Nämnden gör även
principiella och vägledande uttalanden i
tolkningsfrågor. Om nämnden finner att en
viss åtgärd strider mot riktlinjerna, kan
den ålägga den felande en bot om 10 000
kr.
Det har också inrättats en särskild
instans som granskar skyltningen vid
säljställen, Detaljhandelns
Tobaksskyltningsråd.
Som anförts tidigare tillsattes
Tobaksutredningen mot bakgrund av bl.a.
en framställning från riksdagen efter en
hemställan från lagutskottet i
betänkandet 1987/88:LU13. Som skäl för
denna hemställan anförde utskottet att
även om dittills förekommande insatser
haft positiva effekter på konsumtionen av
röktobak så var den totala bilden när det
gällde bruket av tobak oroande och att
det var nödvändigt att vidta ytterligare
insatser från samhällets sida för att
minska denna konsumtion. Utskottet
anförde vidare att det kunde ifrågasättas
om det var möjligt att få till stånd en
allmän uppslutning kring strävandena att
minska tobaksbruket så länge det inte var
förbjudet att göra reklam för tobaksvaror
och att det skulle vara olyckligt om
Sverige, vid beaktande av den
internationella utvecklingen i denna
fråga, skulle komma att framstå som en
nation som motsatte sig ett sådant
reklamförbud. På grund härav fann ut-
skottet att starka skäl talade för att
ett förbud mot reklam för tobaksvaror
borde införas efter mönster för vad som
gällde beträffande alkoholdrycker.
Tobakskonsumtionen är alltjämt relativt
hög i Sverige och det finns, som jag
tidigare nämnt, tendenser till ökad
tobakskonsumtion hos vissa grupper,
särskilt ungdomar. Mot bakgrund av detta
anförde regeringen i propositionen
1990/91:175 att reklam för tobaksvaror
bör förbjudas. Denna bedömning gjordes då
regeringen fann att ett reklamförbud av-
seende tobaksvaror med all sannolikhet
skulle få positiva effekter på folkhälsan
särskilt med beaktande av dess betydelse
för påverkan av ungdomars attityder.
Vid riksdagsbehandlingen av nämnda
proposition anförde socialutskottet i
sitt betänkande (bet. 1990/91:SoU 23) att
något förbud mot tobaksreklam inte bör
införas innan man inom EG nått enighet om
ett motsvarande förbud. Riksdagen beslöt
att som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet anfört i denna fråga.
Mot bakgrund av vad riksdagen gett till
känna finner jag att EG:s ställ-
ningstagande i denna fråga bör avvaktas.

19

4.6 Produktkontroll m.m.

Mitt förslag: En möjlighet öppnas att
meddela föreskrifter om att till-
verkare och importörer av tobaksvaror
skall utreda om de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos
tobaksvaror har hälsovådliga effek-
ter. Vidare införs möjligheter att,
om det finns särskilda hälsoskäl,
förbjuda tillverkning och införsel av
tobaksvaror som för närvarande inte
finns i någon större utsträckning på
den svenska marknaden och att
föreskriva gränsvärden för de
skadliga ämnen m.m. som en tobaksvara
som tillverkas i eller införs till
Sverige får innehålla.

Utredningens förslag överensstämmer i
huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Dessa frågor berörs
inte av så många remissinstanser men
flertalet av dem som gör det är positiva
till utredningens förslag. Svenska
Tobaksbranschföreningen anför dock att en
skyldighet att utreda de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos
tobaksvaror svårligen kan uppfyllas av
varje importör vilket får till följd att
den utländska leverantören-tillverkaren
kan komma att "drabbas" av påbudet.
Tobaksbranschföreningen ifrågasätter i
anledning därav om inte bestämmelsen om
utredningsskyldighet kan uppfattas som
ett tekniskt handelshinder som i sig inte
syftar till att skydda hälsan och därför
står i strid med GATT:s och EFTA:s förbud
mot införande av tekniska handelshinder.
Föreningen ifrågasätter vidare om inte
också ett förbud mot tillverkning och
import av nya tobaksvaror strider mot
GATT- och EFTA-regler. Även Svenska
Arbetsgivareföreningen ifrågasätter om
inte ett sådant förbud kan betraktas som
ett handelshinder och om det egentligen
fyller någon funktion då ett
cigarettmärke mer eller mindre på den
svenska marknaden inte lär ha någon
betydelse.
När det gäller införande av gränsvärden
anför Svenska Tobaksbranschföreningen att
utvecklingen gått mot "svagare"
cigaretter vilket troligen kommer att
fortsätta även utan införande av
gränsvärden och att utredningens förslag
mot denna bakgrund närmast ter sig som
"förmynderi mot den lilla och minskande
grupp konsumenter som trots alla
varningar föredrar något ''''starkare''''
cigaretter". Också föreningen Smokepeace
anför att konsumenterna inte bör
"tvångsstyras" när det gäller val av
tobaksprodukter.
Skälen för mitt förslag: Lagstiftningen
i Sverige om produktsäkerhet inskränker
sig när det gäller tobak för närvarande
till en möjlighet att föreskriva att
förpackningar till tobaksvaror skall
innehålla en deklaration med uppgift om
skadliga ämnen som varan innehåller eller
ger upphov till. För att förbättra
produktkontrollen avseende tobaksvaror
bör dock ytterligare några regler
införas.

20

Skyldighet att utreda kemiska och
toxikologiska egenskaper hos tobaksvaror

Redan nu finns det, som jag nyss anfört,
möjlighet att föreskriva att
förpackningar till tobaksvaror skall ha
en innehållsdeklaration. Ansvaret för att
en sådan deklaration är riktig åvilar
tillverkaren, eller i fråga om
importvaror, importören. Socialstyrelsen
har också, såsom tillsynsmyndighet enligt
lagen (1975:1154) om varningstext och
innehållsdeklaration på tobaksvaror, rätt
att på anfordran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen
enligt lagen. Därigenom har
Socialstyrelsen rätt att få de
upplysningar som behövs för att kunna
besluta vad en innehållsförteckning skall
innehålla. Bestämmelsen ger också
Socialstyrelsen rätt att, för att
möjliggöra en kontroll av att de
uppgifter som lämnas i deklarationen är
riktiga, få del av de analyser av
tobaksvarans innehåll som måste ha tagits
fram som grund för uppgifterna i
innehållsdeklarationen.
Någon skyldighet för tillverkaren eller
importören att själv utreda de kemiska
och toxikologiska egenskaperna hos
tobaksvarorna finns däremot inte. Enligt
lagen (1985:426) om kemiska produkter
skall visserligen den som tillverkar
eller importerar en kemisk produkt, genom
egna undersökningar eller på annat sätt
bl.a. se till att det finns tillfreds-
ställande utredning för bedömning av
vilka hälsoskador produkten kan orsaka,
men den lagen skall enligt förordningen
(1985:835) om kemiska produkter inte
tillämpas på tobaksvaror. Det måste
emellertid anses vara naturligt att
ansvaret för att utreda om en vara kan
vara skadlig skall åvila den som vill
avsätta varan. Jag finner att skäl för
att undanta tobaksvaror från denna
princip saknas. Jag anser därför att en
bestämmelse om sådan utredningsskyldighet
som nu nämnts bör införas i tobakslagen.
Utredningsskyldigheten bör gälla om det
på grundval av de ämnen eller andra
beståndsdelar en tobaksvara innehåller
och vad som redan är känt om de kemiska
och toxikologiska verkningarna av dessa
beståndsdelar kan antas att varan har
hälsovådliga effekter. Om tillgängliga
undersökningar är otillräckliga bör
tillverkaren-importören se till att de
kompletterande undersökningar som behövs
kommer till stånd. Detta kan exempelvis
ske genom egna undersökningar eller genom
anlitande av konsulter.
Tillverkaren och importören bör också
fortlöpande hålla sig informerad om sådan
forskning som har betydelse för att
bedöma varans egenskaper eller för
möjligheterna att förändra dess
sammansättning på ett sätt som minskar
hälsoriskerna. Denne bör också
föranstalta om de kompletterande
undersökningar som behövs för att hålla
kunskapen om varan i nivå med den
vetenskapliga utvecklingen.
Tillverkaren-importören bör vidare
åläggas en skyldighet att redovisa
undersökningsresultaten och andra
uppgifter som behövs för att varornas
hälsorisker skall kunna bedömas. Dessa
uppgifter kan sedan läggas till grund för
de innehållsdeklarationer som skall
anbringas på förpackningarna.
Närmare föreskrifter om aktuell
utredningsskyldighet bör med hänsyn till
de kostnader som kan vara förenade med
utredningen tills vidare endast få
meddelas av regeringen. Det ligger i
sakens natur att regeringen i sina
föreskrifter skall ta hänsyn till vad som
det vid varje tidpunkt med hänsyn till
föreliggande vetenskapliga rön är rimligt
att kräva av den utredningsskyldige.

Förbud mot tillverkning och införsel av
vissa tobaksvaror

I många länder har förbud införts mot
försäljning av vissa slag av to-
baksprodukter. Exempelvis har flera
länder infört förbud mot försäljning av
rökfri tobak för oralt bruk. En arbets-
grupp inom Världshälsoorganisationen har
också förordat att motsvarande förbud
införs i alla länder där avsedda
produkter inte blivit vanliga. Inom EG
beslutades den 15 maj 1992 om ett
direktiv innehållande ett sådant förbud
(92/41/EEG).
I Sverige är det, som inledningsvis
anförts, relativt vanligt med bruk av
snus. Som framgår av avsnitt 3.3 torde
Sverige därför * efter det att
EES-avtalet trätt i kraft * kunna få göra
undantag från förbudet mot försäljning av
rökfri tobak för oralt bruk vad gäller
snuset. Däremot är det angeläget att
motverka att andra tobaksprodukter som
ännu inte är mer allmänt förekommande på
den svenska marknaden sprids här. Det
avgjort mest effektiva sättet att
åstadkomma detta är att förbjuda att
sådana varor tillverkas i landet eller
införs hit.
Ett förbud mot tillverkning och import
av tobaksvaror bör alltså kunna meddelas
i fråga om dels helt nya tobaksvaror,
dels tobaksvaror som i och för sig redan
finns och brukas men som inte är mer
allmänt förekommande på den svenska
marknaden. För att ett sådant förbud
skall kunna meddelas bör krävas att det
föreligger särskilda hälsoskäl. Sådana
skäl kan föreligga då en tobaksvara är
påtagligt mer skadlig i något avseende är
de tobaksvaror som redan är vanligt
förekommande på den svenska marknaden.
Exempelvis kan den innehålla skadliga
ämnen eller beståndsdelar som alls inte
finns i andra här förekommande produkter
eller också betydligt mer av sådana ämnen
eller beståndsdelar. Avsikten är alltså
inte att ingripa mot exempelvis nya
cigarettmärken som inte på ett påtagligt
sätt avviker från andra cigarettmärken
som förekommer här.
En "ny" tobaksvara kan också vara
påtagligt mer skadlig än andra som är
vanligt förekommande på den svenska
marknaden genom att den appellerar till
vissa grupper som nu inte brukar tobak i
någon större utsträckning, såsom barn.
För att ett förbud av aktuellt slag
inte skall bli alltför abstrakt bör det
meddelas först då det finns anledning att
befara att en "ny" tobaksvara är på väg
att introduceras här. Ett bemyndigande
bör därför ges till regeringen att
meddela sådana förbud.

21

Införande av gränsvärden

Både i Sverige och utomlands förekommer
produktutveckling i syfte att åstadkomma
tobaksvaror som innehåller mindre mängder
av känt skadliga ämnen. Särskilt gäller
detta cigaretter. Jag ser det som efter-
strävansvärt att en sådan utveckling
fortsätter även om det är tveksamt om
detta kan ha några större effekter för
folkhälsan.
Internationellt har det på senare år
blivit allt oftare förekommande att olika
gränsvärden uppställs för skadliga ämnen
m.m. i tobak. Enligt ett EG-direktiv får
tjärhalten inte överstiga 15 mg per
cigarett fr.o.m. den 31 december 1992 och
12 mg per cigarett fr.o.m. år 1997.
För att åstadkomma en anpassning till
EG:s regler bör en regel om gränsvärden
för skadliga ämnen och beståndsdelar i
tobaksvaror införas även här. Då sådana
gränsvärden kan komma att behöva ändras
med inte alltför långa mellanrum är det
mindre lämpligt att fastställa dem i lag.
I stället bör regeringen eller den
myndighet regeringen utser kunna meddela
föreskrifter i denna fråga.
De föreskrifter som bör meddelas bör i
första hand röra tjärhalten i
cigarettrök, varvid de värden som
fastställts inom EG bör beaktas.
I EES-avtalet har Sverige förbundit sig
att följa det tidigare nämnda direktivet
angående tjärhalt.

Handelshinder?

Nu föreslagna regler om produktkontroll
torde kunna genomföras utan hinder av
Sveriges handelspolitiska åtaganden.
Såväl GATT- som EFTA-regler innehåller
undantag för åtgärder som skall skydda
hälsan och bestämmelser motsvarande de
föreslagna har också införts i andra
länder med dessa åtaganden. Exempelvis
har, som tidigare anförts, Finland infört
gränsvärden för vissa ämnen i
cigarettrök. I Norge har också införts
förbud mot "nya" tobaksprodukter.
Handelshindrande åtgärder är enligt
Rom-fördraget i princip förbjudna mellan
medlemsstaterna i EG. Undantag från
förbudet kan medges med stöd av artikel
36 bland annat med hänsyn till intresset
att skydda människors liv och hälsa.
Denna artikels funktion är att balansera
mellan oeftergivliga nationella intressen
av icke-ekonomisk natur och den fria
rörligheten för varor. För att en åtgärd
skall kunna rättfärdigas enligt artikel
36 krävs förutom att den är nödvändig
även att den är proportionell. Det
innebär att åtgärden inte får större
handelshindrande verkningar än vad som är
strängt nödvändigt för att tillgodose
skyddsändamålet. Artikel 36 är inte
längre tillämplig inom de områden där
medlemsstaterna harmoniserat sin
lagstiftning. Några hinder att införa här
aktuella bestämmelser torde alltså inte
heller föreligga med tanke på ett
eventuellt framtida medlemsskap i EG. När
det gäller gränsvärden för tjära finns,
som tidigare nämnts, redan EG:s direktiv.

22

4.7 Den lagtekniska utformningen

Mitt förslag: Lagstiftningen avseende
tobak samlas i en lag utom vad avser
tobaksskatt.

Utredningens förslag överensstämmer med
mitt.
Remissinstanserna: Flertalet som
uttalat sig i frågan är positiva till
utredningens förslag. Dit hör bl.a.
Arbetarskyddsstyrelsen, Landstings-
förbundet och flera landsting. En av
underinstanserna till Universitets- och
högskoleämbetet, juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms univer-
sitet, anför däremot att den föreslagna
lagstiftningen innehåller regler av
systematiskt olika karaktär och torde
innebära att det blir svårare för dem som
berörs av de skilda bestämmelserna att
finna dem.
Skälen för mitt förslag: Lagstiftningen
om tobak kommer att beröra skilda
områden. Förutom den lagstiftning som
redan finns om varningstext och
innehållsdeklarationer samt om
marknadsföring föreslås nu lagstiftning
om rökfria miljöer och produktkontroll.
En metod som kan användas vid aktuell
lagstiftning är att komplettera den
lagstiftning som redan finns med de nya
eller ändrade regler jag har förordat
samt att, i den mån dessa regler inte
passar in i lagstiftningen, skapa nya
lagar. Detta skulle emellertid ge en
splittrad lagstiftning i frågor som berör
tobak.
En samlad lagstiftning ger en bättre
överblick. Flera remissinstanser som
direkt kommer att beröras av lagstift-
ningen har också klart uttalat att de
anser det vara bra om föreslagna regler
samlas i en lag. Det torde alltså inte
finnas någon anledning att befara att de
som berörs av olika bestämmelser kommer
att få svårt att finna dem. Jag anser
därför att man inte behöver fästa någon
avgörande vikt vid de nackdelar det kan
innebära att samla bestämmelser av delvis
olika karaktär i en lag. Tobaksskatt bör
dock även fortsättningsvis regleras
separat.

23

4.8 Tillsyn m.m.

Mitt förslag: Den omedelbara
tillsynen över att lagen och före-
skrifter som meddelats med stöd av
denna efterlevs, utövas när det
gäller rökfria miljöer m.m. av miljö-
och hälsoskyddsnämnden eller mot-
svarande kommunal nämnd. Inom länet
utövas denna tillsyn av länsstyrel-
sen. Tillsynen över att
bestämmelserna om rökning inom
lokaler som är upplåtna för enbart
personal inom skolor, barnomsorg,
hälso- och sjukvård och tandvård
följs utövas lokalt av
Yrkesinspektionen och centralt av
Arbetarskyddsstyrelsen. I övrigt
utövas den centrala tillsynen av
Socialstyrelsen. När det gäller
marknadsföring av tobaksvaror skall
dock, i stället för reglerna om
tillsyn i tobakslagen, bestämmelserna
i marknadsföringslagen gälla och Kon-
sumentverket skall liksom tidigare
övervaka näringsidkares
marknadsföring av sådana varor.
Bestämmelser om
tillsynsmyndigheternas rätt till
information m.m. som behövs för
tillsynen samt tillträde till lokaler
och annat som berörs regleras i
huvudsak på samma sätt som enligt
tidigare lagstiftning om varningstext
och innehållsdeklaration. Också vad
som föreskrivits om rätt för
tillsynsmyndigheterna att meddela
förelägganden och förbud samt
omhänderta egendom överförs i stort
sett oförändrat från nämnda lag-
stiftning. Däremot straffbeläggs inte
några överträdelser i den nya lagen.
Den kommunala nämndens beslut får
överklagas hos länsstyrelsen. Län-
sstyrelsens och Socialstyrelsens
beslut i särskilda fall får över-
klagas hos länsrätten.
Yrkesinspektionens beslut däremot får
överklagas hos Arbet-
arskyddsstyrelsen.
Beslut om föreskrifter av
normgivningskaraktär som meddelats
efter bemyndigande från regeringen,
får överklagas hos regeringen av
tillverkare eller importörer om det
är fråga om varningstexter eller
innehållsdeklaration på förpackningar
till tobaksvaror. Andra beslut om
föreskrifter av normgivningskaraktär
som meddelats efter bemyndigande från
regeringen får inte överklagas.

Utredningens förslag överensstämmer i
stort sett med mitt. Utredningen föreslår
dock att i vissa fall den som bryter mot
lagen eller föreskrift som meddelats med
stöd av lagen skall dömas till böter.
Utredningen föreslår också att nuvarande
bestämmelse om förverkande skall över-
föras från lagstiftningen om varningstext
och innehållsdeklaration till den nya
lagen. Vidare innehåller utredningens
förslag en delvis annan besvärsordning.
Remissinstanserna: Flertalet av dem som
berört tillsyns- och påföljdsfrågor är
positiva till utredningens förslag. Ett
par kommuner anför att reglerna om
rökfria miljöer är svåra att kontrollera
och att någon mer aktiv tillsyn inte kan
komma i fråga med hänsyn till det press-
ade ekono-
24

miska läge som råder i många kommuner.
Kostnadsaspekterna tas också upp av
ytterligare ett par remissinstanser.
Arbetarskyddsstyrelsen, ett par
kommuner, LO och Sveriges hotell- och
restaurangförbund tar upp frågor om
gränsdragningen mellan tillsyns-
myndigheternas ansvarsområden. Därvid
anförs bl.a. att gränsdragningen är något
oklar när det gäller tillsynen över
rökfria miljöer enligt vad utredningen
föreslår.
Utredningens förslag när det gäller
vilka befogenheter en tillsynsmyndighet
bör ha möter knappast några invändningar.
Också förslaget om påföljder m.m. godtas
i stort sett av remissinstanserna.
Rikspolisstyrelsen ifrågasätter dock om
kriminalisering på detta område är
sakligt motiverad och förordar att i
stället vitesinstitutet används i större
utsträckning. Med anledning av ett
förslag av utredningen att det i lagen
skall införas en bestämmelse om att den
som skall avvisa en person som trots
tillsägelse röker där detta inte är
tillåtet skall ha rätt att anlita polis
för avvisningen, anför Rikspolisstyrelsen
att sådana ingripanden endast
undantagsvis bör komma i fråga.
Skälen för mitt förslag: Tillsynen över
lagen och de föreskrifter som meddelats
med stöd av denna bör samlas hos så få
myndigheter som möjligt. Samtidigt bör
dock tillsynen i möjligaste mån läggas på
myndigheter som redan har näraliggande
uppgifter.
När det gäller den lokala eller
regionala tillsynen har redan Yrkes-
inspektionen tillsynsansvar enligt
arbetsmiljölagstiftningen och miljö- och
hälsoskyddsnämnden, eller den kommunala
nämnd som utövar dess funktioner, har
tillsynsansvar enligt
hälsoskyddslagstiftningen. Inom länet
utövas tillsynen enligt
hälsoskyddslagstiftningen av
länsstyrelsen. Dessa tillsynsmyndigheter
företar också inspektioner för att
kontrollera miljön i många av de lokaler
och andra utrymmen som kommer att
omfattas av tobakslagens regler om
rökfria miljöer. Den omedelbara tillsynen
i fråga om rökfria miljöer bör därför
fördelas mellan Yrkesinspektionen och den
kommunala nämnden. Inom länet bör
länsstyrelsen utöva tillsyn inom miljö-
och hälsoskyddsnämndens ansvarsområde. På
så sätt bör huvuddelen av tillsynen
enligt tobakslagen kunna utövas i samband
med annan tillsynsverksamhet.
Fördelningen bör ske så att nämnden får
tillsynsansvar för de miljöer dit
allmänheten har tillträde, hotell och
restauranger m.m. samt att
Yrkesinspektionen får ansvaret för
personalutrymmen på sådana arbetsplatser
som omfattas av rökförbud.
Den omedelbara tillsynen innefattar det
direkta ansvaret för att lagens regler
efterlevs. Tillsynen skall bl.a. utövas
genom inspektioner av de rökfria
miljöerna. De lokala tillsynsmyndig-
heterna har möjlighet att utfärda förbud
och förelägganden i de enskilda ärendena.
När det gäller den centrala tillsynen
är det naturligt att Socialstyrelsen som
redan har en central funktion i fråga om
tobaksfrågor får det huvudsakliga
ansvaret för det tillsynsområde som
länsstyrelsen skall svara för.
Arbetarskyddsstyrelsen bör få ansvaret
för den centrala tillsynen när det gäller
sådana miljöer som Yrkesinspektionen har
det omedelbara tillsynsansvaret för.
25

Socialstyrelsen får också * i likhet
med vad som nu gäller * tillsynsansvar
vad gäller efterlevnaden av
bestämmelserna om varningstexter och
innehållsdeklaration. Motsvarande gäller
för bestämmelserna om produktkontroll
m.m.
Den centrala tillsynen innefattar bl.a.
samordnande, uppföljande och vägledande
uppgifter. Myndigheterna förutsätts
utfärda allmänna råd beträffande den
regionala och omedelbara tillsynen.
Tillsynen innefattar inte handläggning av
enskilda ärenden. Undantag gäller för
Socialstyrelsens roll beträffande
varningstexter, innehållsdeklaration och
bestämmelserna om produktkontroll m.m. I
dessa ärenden har Socialstyrelsen som
enda tillsynsmyndighet samma roll som de
lokala tillsynsmyndigheterna och kan
meddela förelägganden eller förbud i
särskilda fall. Beträffande tillsynen
enligt 16 § gäller att Socialstyrelsen
skall tillhandagå regeringen när så
behövs för att få fram utredningar och
undersökningsresultat.
Reglerna om reklam och annan
marknadsföring bör undantas från
Socialstyrelsens ansvarsområde. Enligt de
regler som nu gäller har Konsumentverket
till uppgift att bl.a. övervaka och
utarbeta riktlinjer för näringsidkares
marknadsföring. Dessa uppgifter gäller
även marknadsföring av tobaksvaror. Jag
finner inte skäl att göra någon ändring
beträffande detta.
Med den angivna uppdelningen torde det
knappast bli några större problem med
gränsdragningen mellan
tillsynsmyndigheterna ens när det gäller
den rökfria miljön. Som jag nyss anfört
bör också huvuddelen av tillsynen kunna
utövas i samband med annan tillsynsverk-
samhet. På grund härav och då det får
förutsättas att såväl enskilda som vissa
organisationer kommer att engagera sig i
lagens tillämpning och påtala eventuella
missförhållanden, torde de extra
kostnader som kommer att uppstå för
tillsynsmyndigheterna på grund av denna
lag att bli begränsade.
För att kunna upprätthålla en effektiv
tillsyn måste tillsynsmyndigheterna, var
och en inom sitt respektive
tillsynsområde, liksom enligt nuvarande
lagstiftning om varningstexter m.m., ha
rätt att få upplysningar och handlingar
m.m. som behövs för tillsynen, tillträde
till lokaler och annat som eter företar
också inspektioner för att kontrollera
miljön i många av de lokaler och andra
utrymmen som kommer att omfattas av
tobakslagens regler om rökfria miljöer.
Den omedelbara tillsynen i fråga om
rökfria miljöer bör därför fördelas
mellan Yrkesinspektionen och den
kommunala nämnden. Inom länet bör
länsstyrelsen utöva tillsyn inom miljö-
och hälsoskyddsnämndens ansvarsområde. På
så sätt bör huvuddelen av tillsynen
enligt tobakslagen kunna utövas i samband
med annan tillsynsverksamhet.
Fördelningen bör ske så att nämnden får
tillsynsansvar för de miljöer dit
allmänheten har tillträde, hotell och
restauranger m.m. samt att
Yrkesinspektionen får ansvaret för
personalutrymmen på sådana arbetsplatser
som omfattas av rökförbud.berörs av lagen
eller föreskrifter meddelade med stöd av
denna samt rätt att där ta erforderliga
prover. Om upplysningar, tillträde m.m.
inte lämnas frivilligt på begäran av
tillsynsmyndigheterna måste dessa också
ha möjlighet att framtvinga de
upplysningar m.m. som behövs. Detta bör i
första hand ske genom förelägganden som
kan förenas med vite. När det gäller
tillträde till lokaler och annat bör
emellertid också biträde av
kronofogdemyndighet kunna läs i strid med
lagen. Kronofogdemyndigheten bör då, om
det behövs, bistå med handräckning.
Möjligheten att vidta rättelse under
tillsynsmyndighets kontroll bör också
överföras från nämnda lagstiftning. Sker
inte rättelse inom skälig tid, som
tillsynsmyndigheten bestämmer, eller om
sådan rättelse inte är möjlig återstår
endast att förstöra varan.
Utredningen föreslår att den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot vissa bestämmelser i lagen eller
föreskrift som meddelats med stöd av
lagen skall dömas till böter om brottet
inte är ringa. Åtal skall dock få ske
först efter anmälan från en
tillsynsmyndighet. Motsvarande be-
stämmelser finns i lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror. Sedan lagen trädde i kraft
år 1977 har emellertid varken åtal eller
åtalsanmälan förekommit i något enda
fall. Det finns rimlig anledning att anta
att även den här föreslagna lagens be-
stämmelser kommer att kunna upprätthållas
utan att straff kommer att behöva ut-
mätas. Vid överträdelser av lagens
bestämmelser eller av föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen torde det
därför vara tillräckligt att möjlighet
finns att meddela förelägganden och
förbud förenade med viten. Dessa viten
kan också sättas betydligt högre än vad
som kan komma i fråga vid bötesstraff. Om
ingen straffbestämmelse införs i den nya
lagen bör det inte heller införas någon
bestämmelse om förverkande.
När det gäller rökfria miljöer har jag
redan tidigare anfört att ansvaret för
upprätthållandet av lagens bestämmelser
skall åvila ägaren eller den som
disponerar den lokal m.m. som berörs och
att den enskilde rökaren i princip endast
riskerar att bli avvisad. Något annat
torde lätt kunna uppfattas som onödigt
småaktigt och riskerar att föranleda
trotsreaktioner. Dessutom skulle troligen
ytterst få personer bli dömda för ett
brott mot dessa bestämmelser dels på
grund av övervakningssvårigheter, dels på
grund av att brottet skulle komma att
uppfattas som så ringa att det ofta
skulle bli fråga om åtalsunderlåtelse.
Till skillnad från utredningen finner jag
det inte heller nödvändigt att föreskriva
att den som får besluta om avvisning av
en person som trots tillsägelse röker där
detta inte är tillåtet, har rätt att
påkalla hjälp av polis. Avvisning torde
inte behöva komma i fråga så ofta och när
så måste ske torde det vanligen fungera
utan att polis behöver tillkallas. Skulle
det bli aktuellt med ett polisingripande
kan det också antas att situationen ofta
är sådan att ett ingripande ändå skulle
ha skett av andra skäl.
I fråga om överklaganden bör för miljö-
och hälsoskyddsnämndens, eller
motsvarande nämnds, beslut i princip
gälla detsamma som enligt hälso-
skyddslagen (1982:1080). Detta skulle
innebära att nämndens beslut skulle få
överklagas till länsstyrelsen och att
länsstyrelsens beslut fick överklagas
till kammarrätten. I överensstämmelse med
vad som nu gäller ifråga om varningstext
och innehållsdeklaration på tobaksvaror
borde också de beslut Socialstyrelsen
meddelar i egenskap av tillsynsmyndighet
överklagas till kammarrätten.
I betänkandet "Domstolarna inför
2000-talet" (SOU 1991:106), som för
närvarande bereds, har emellertid
Domstolsutredningen bl.a. föreslagit att
all domstolsprövning av förvaltnings-
beslut skall börja i länsrätt. Regeringen
har ställt sig bakom principen i årets
budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil.
3 s. 24 f). Jag finner alltså denna
princip lämplig och anser att de nu
aktuella besluten bör prövas av länsrätt
som första domstolsinstans. Nämndens
beslut får alltså överklagas till
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i
särskilda fall liksom Socialstyrelsens
beslut överklagas till länsrätten.
Förslaget kräver en ändring i 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar. Jag återkommer i spe-
cialmotiveringen till vissa frågor om den
lagtekniska utformningen av bestämmelsen.
Yrkesinspektionens beslut enligt
arbetsmiljölagen (1977:1160) får över-
klagas hos Arbetarskyddsstyrelsen.
Detsamma bör gälla här.
Enligt arbetsmiljölagen gäller som
huvudregel att Arbetarsskyddsstyrelsens
beslut får överklagas till regeringen.
Arbetsmiljölagens besvärsregler är för
närvarande föremål för utredning (A
1991:03). Utredningen har till uppdrag
att pröva om det finns förutsättningar
för att ta bort möjligheten att överklaga
beslut enligt arbetsmiljölagen till
regeringen som tredje och sista instans.
Enligt direktiven (Dir. 1992:33) finns
skäl till omprövning av
besvärsbestämmelserna bl.a. med hänsyn
till de av riksdagen år 1984 uppdragna
riktlinjerna för regeringens befattning
med besvärsärenden. Utredningen skall
även beakta vissa krav i Europarådets
konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna (Europakonventionen)
samt lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut (rättspröv-
ningslagen).
Enligt artikel 6 i Europakonventionen
gäller att den enskilde har rätt att få
sina civila rättigheter och skyldigheter
prövade inför inhemsk domstol. Sverige
har för att uppfylla detta krav i
konventionen i de fall administrativ
myndighet annars är sista beslutsinstans
infört rättsprövningslagen som för sådana
fall ger en rätt till prövning av
Regeringsrätten. Rättsprövningslagen har
ansetts tillämplig på beslut om ingrip-
ande enligt arbetsmiljölagen
(Regeringsrättens beslut den 19 november
1990 i mål 997-1990).
De beslut som Arbetarskyddsstyrelsen i
särskilda fall meddelar angående
ingripande enligt tobakslagen har samma
karaktär som motsvarande beslut enligt
arbetsmiljölagen och bör således även de
kunna bli föremål för rättsprövning.
Med hänsyn till den begränsade
tillsynsuppgiften för Yrkesinspektionen
kan det förväntas att antalet överklagade
ärenden torde bli mycket få. Mot den
bakgrunden och då den möjlighet till
rättsprövning som ovan nämnts torde stå
öppen anser jag att resultatet av den
pågående översynen av besvärsreglerna i
arbetsmiljölagen bör avvaktas. Jag före-
slår därför inte nu någon särskild
bestämmelse om rätt att överklaga dessa
beslut till domstol.
26

När det gäller beslut om föreskrifter
av normgivningskaraktär som en myndighet
har meddelat efter ett bemyndigande från
regeringen bör det i fråga om
varningstexter och innehållsdeklaration
på tobaksförpackningar, liksom enligt nu
gällande lagstiftning, vara möjligt att
klaga till regeringen. Den krets som ska
kunna överklaga dessa typer av beslut bör
dock begränsas till dem som närmast
berörs av besluten, nämligen dels
tillverkare av tobaksvaror, dels impor-
törer av sådana varor som är avsedda att
säljas till konsumenter inom landet.
Andra beslut om föreskrifter av
normgivningskaraktär som en myndighet har
meddelat efter ett bemyndigande från
regeringen bör inte kunna överklagas.

4.9 Vissa sekretessfrågor

I fråga om sekretess vid den
tillsynsverksamhet som bedrivs av de i
lagen upptagna statliga
tillsynsmyndigheterna gäller 8 kap. 6 §
sekretesslagen som reglerar sekretess i
statlig tillsynsverksamhet. Enligt denna
bestämmelse gäller, i den utsträckning
regeringen föreskriver, sekretess med
avseende på bl.a. tillsyn över
näringslivet. Sekretessen gäller dels
uppgifter om enskildas affärs- eller
driftförhållanden, uppfinningar eller
forskningsresultat, dels uppgifter om
andra ekonomiska eller personliga
förhållanden för den som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som är föremål för
myndighetens verksamhet. Regeringen har
med stöd av denna lagbestämmelse i sekre-
tessförordningen (1980:657) föreskrivit
sekretess vad gäller tillsyn enligt
hälsoskyddslagen (1982:1080). Motsvarande
föreskrift bör införas beträffande
tillsyn enligt tobakslagen.
Den tillsynsverksamhet som bedrivs av
miljö- och hälsoskyddsnämnden eller
motsvarande nämnd omfattas av
bestämmelsen i 8 kap. 7 § sekretesslagen
enligt vilken sekretess gäller i kommunal
tillsyn med avseende på näringslivet. I
den utsträckning denna bestämmelse inte
kan anses tillämplig på den tillsyn som
nämnden utövar enligt denna lag kan
sekretess för en uppgift som framkommer
vid tillsyn ändå gälla på grund av
bestämmelsen i 13 kap. 1 § sekretesslagen
om överföring av sekretess. I många av de
lokaler nämndens tillsyn avser gäller
sekretess för personalen enligt särskilda
bestämmelser i sekretesslagen. Så är
t.ex. bestämmelsen om sekretess inom
socialtjänsten i 7 kap. 4 § i många fall
tillämplig på personal i lokaler som
avses i 2 § 2 och 2 § 3. Om en uppgift
inhämtas från sådan personal överförs
sekretess till tillsynsmyndigheten.
Emellertid kan uppkomma vissa situationer
där de angivna sekretessbestämmelserna
inte är tillämpliga. Det kan gälla fall
när 8 kap. 7 § sekretesslagen ej är
tillämplig och nämnden inhämtar uppgifter
för vilka sekretess inte gäller, t.ex.
när en uppgift om någons ekonomiska eller
personliga förhållanden fås direkt från
den uppgiften rör eller myndigheten själv
gör vissa iakttagelser. Vidare kan
nämnden få uppgifter av personal som inte
omfattas av någon sekretessbestämmelse.
27

Det får emellertid antas att det endast
är i undantagsfall som det i till-
synsverksamheten kan komma fram så
känsliga uppgifter att någon ändring av
sekretesslagen är motiverad. Jag lägger
därför inte fram något sådant förslag.
I 8 § lagen (1975:1154) om varningstext
och innehållsdeklaration på tobakvaror
föreskrivs tystnadsplikt för den som har
deltagit i tillsyn enligt lagen eller på
annat sätt tagit befattning med ärende
som avses i lagen. Bestämmelsen gäller
enbart personer som inte omfattas av
sekretesslagen, t.ex. privaträttsliga
subjekt som biträder med vissa analyser
o.d. En sådan regel bör enligt min mening
införas i tobakslagen. I bestämmelsen bör
i enlighet med vad som gäller enligt
regeln i lagen om varningstext och
innehållsdeklaration erinras om att
sekretesslagen gäller i det allmännas
verksamhet.

5. Kostnader och ikraftträdande

Reglerna om rökfria miljöer m.m. kan leda
till vissa kostnader för de lokalan-
svariga, framför allt i de fall då
särskilda rökutrymmen inrättas. En stor
del av de byggnader m.m. som omfattas av
de nya reglerna torde dock redan i dag
vara försedda med rökrum. Vad som kan
behöva göras är då i en del fall att
förbättra ventilationsförhållandena. Det
bör dock noteras att lagen inte upp-
ställer något krav på inrättande av rök-
rum. Det bör vidare beaktas att, även om
inrättande av rökrum kan medföra vissa
omedelbara kostnader, rökförbud generellt
sett leder till minskade utgifter för
uppvärmning, ventilation, städning m.m.
Vad gäller restauranger uppställs i
föreslagen lagstiftning inte några
särskilda krav på avgränsningen mellan
områden där rökning är tillåten resp.
inte är det. Förslaget innebär inte
heller att något visst antal sittplatser
skall vara fria från tobaksrök. Några
ombyggnadsarbeten torde därför inte
behöva vidtas i samband med inrättandet
av rökfria utrymmen. I fråga om hotell
innebär föreslagen bestämmelse inte att
någon totalsanering behöver göras av
berörda rum. Det räcker att de framdeles
är fria från tobaksrök. De föreslagna
bestämmelserna om produktkontroll kan
innebära vissa ökade kostnader för
tobaksföretagen. Undersökningar som
gäller tobaksprodukternas innehåll m.m.
utförs dock redan i dag i stor
utsträckning inom företagen. Att
undersökningsresultaten också skall
rapporteras till regeringen torde inte
behöva medföra några större kostnader.
Vid delegering av föreskrifter rörande
gränsvärden kommer den myndighet till
vilken delegering sker att orsakas vissa
merkostnader genom de nya bestämmelserna.
Dessa torde dock bli av begränsad
omfattning. När det gäller varningstexter
och innehållsdeklarationer motsvarar de
uppgifter som torde komma att delegeras i
allt väsentligt vad som i dag åligger
Socialstyrelsen. Föreslagen lagstiftning
innebär alltså totalt sett inte några
ökade kostnader i den delen.
Den föreslagna tillsynsverksamheten
kommer att orsaka vissa kostnader för de
myndigheter som berörs. De har
emellertid, som tidigare anförts, redan i
dag näraliggande uppgifter. De extra
kostnader den nya lagen kommer att orsaka
bör alltså inte bli så stora. Inte heller
domstolarna torde komma att orsakas några
större kostnader på grund av föreslagen
lagstiftning.
Inledningsvis nämnde jag att åtgärder
mot tobaksbruk måste vidtas på flera plan
och att förstärka informationen är en av
de åtgärder som bör vidtas. Som anfördes
i propositionen 1990/91:175 bör
informationen bedrivas både lokalt på
skolor, inom sjukvården etc. och centralt
t.ex. genom kunskapsspridning. Det
centrala ansvaret för detta arbete
åligger det nyligen inrättade
Folkhälsoinstitutet. Förutom nu nämnd
information kommer det att behövas viss
information om lagens innehåll i samband
med dess ikraftträdande. Informationen
kan lämnas av de myndigheter som i olika
avseenden är berörda t.ex.
Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, Konsumentverket
och Statens skolverk. Detta kan medföra
vissa extra kostnader * huvudsakligen för
Folkhälsoinstitutet * som emellertid inte
bedöms bli större än att de ryms inom be-
fintliga anslag.
Då det för närvarande inte går att mera
exakt bedöma vilka kostnadseffekter de
lagda förslagen kan komma att medföra för
myndigheter och domstolar föreslår jag
att en utvärdering därav görs några år
efter att lagen trätt i kraft.
Det är angeläget att den nya
tobakslagen träder i kraft så snart som
möjligt. Före ikraftträdandet behövs det
emellertid, som jag nyss anfört, viss
information om lagens innehåll.
I samband med att tobakslagen träder i
kraft bör lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror samt lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror upphöra att gälla.
Några övergångsregler torde inte
behövas, frånsett en regel som tar sikte
på sådana beslut om varningstext och
innehållsdeklaration som har meddelats
före den nya lagens ikraftträdande.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har
inom Socialdepartementet upprättats
förslag till
1. tobakslag,
2. lag om ändring i lagen (1992:1529)
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.
Förslaget under 2 har upprättats i
samråd med chefen för Justitiedepar-
tementet.
Lagrådet har granskat lagförslagen.

47

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till tobakslag

Lagens disposition

Lagen innehåller 27 paragrafer uppdelade
på nio avsnitt.
Först finns en inledande bestämmelse
som anger vilka områden lagen berör (1
§). Avsnittet därefter behandlar vissa
miljöer där tobaksrökning i princip inte
får eller bör äga rum. De miljöer som
berörs är vissa lokaler och andra
utrymmen dit allmänheten normalt har
tillträde samt vissa utrymmen avsedda för
gemensamt bruk i vissa inrättningar med
särskild service eller vård (2 §). En
särskild reglering görs för lokaler där
offentliga tillställningar eller allmänna
sammankomster anordnas och för andra i 2
§ ej angivna lokaler dit allmänheten har
tillträde (3 §). I sådana lokaler skall
det, om miljön inte är rökfri, finnas
områden där rökning är förbjuden.
Särskilda regler ges också för hotell och
andra inrättningar där tillfällig bostad
yrkesmässigt upplåts samt för restau-
ranger och andra serveringsställen (4 §).
Bostäder och andra lokaler för boende som
inte är tillfälligt berörs dock inte av
lagens regler (5 §). Rökrum får i de
flesta fallen inrättas och även i annat
fall kan undantag göras från reglerna om
att rökning inte får äga rum (6 §). Här
kan noteras att de krav på rökfria
miljöer som lagen uppställer inte utgör
något hinder mot att mer långtgående krav
på rökfrihet ställs än vad som framgår av
lagen. Denna kan därför sägas innefatta
minimiregler för i vilken omfattning en
lokal m.m. skall hållas fri från
tobaksrök. Ansvarig för att
bestämmelserna om rökfria miljöer följs
är ägaren eller den som disponerar
lokalen, utrymmet eller platsen som
berörs (7 § första stycket). Den enskilde
som röker i strid med bestämmelserna kan
avvisas (7 § andra stycket).
Arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att arbetsplatser i allt
väsentligt skall vara rökfria (8 §).
I det följande avsnittet finns
bestämmelser om varningstexter och om
innehållsdeklaration på förpackningar
till tobaksvaror (9-11 §§)..
Näringsidkares marknadsföring som avser
tobaksvaror och som riktar sig till
konsumenter regleras i nästa avsnitt
(12-14 §§).
Ett följande avsnitt innehåller vissa
regler om produktkontroll. Föreskrifter
kan meddelas enligt vilka tillverkare och
importörer av tobaksvaror bl.a. är
skyldiga att genomföra eller låta
genomföra vissa utredningar i fråga om
dessa varor (15 §). Under särskilda
förutsättningar kan också ges förbud mot
tillverkning och införsel av vissa slag
av tobaksvaror (16 §). Föreskrifter kan
vidare ges om gränsvärden för skadliga
ämnen m.m. i en tobaksvara (17 §).
Bestämmelser om vilka myndigheter som
har tillsyn över att lagen och
föreskrifter som meddelats med stöd av
denna följs samt vad som gäller för denna
tillsyn framgår av följande avsnitt
(18-23 §§). I fråga om
48

tillsynen avseende reglerna om
marknadsföring av tobaksvaror gäller dock
bestämmelserna i marknadsföringslagen
(1975:1418).
Lagens avslutande paragrafer innehåller
regler om överklaganden (24-25 §§).

Inledande bestämmelse

1 §
Här anges vilka områden lagen berör.
Med tobaksvara avses detsamma som i
lagstiftningen om marknadsföring av
tobaksvaror samt om varningstext och
innehållsdeklaration på sådana varor,
dvs. vara som till någon del innehåller
tobak och som är avsedd att brukas som
njutningsmedel.

Begränsning av rökning i vissa lokaler
och utrymmen

2 §
Som tidigare anförts föreskrivs i denna
bestämmelse att rökning inte är tillåten
bl.a. i vissa lokaler för t.ex.
barnomsorg, undervisning och hälso- och
sjukvård. Med uttrycket lokal avses i
denna och följande paragrafer hus eller
del därav och med uttrycket annat utrymme
avses bl.a. tunnelbaneperronger
insprängda i bergrum samt vissa färdmedel
såsom tåg. Ordet utrymme används alltså i
lagen som samlingsbeteckning och
inkluderar såväl lokaler som andra
inomhusutrymmen. Några utemiljöer avses
däremot inte.

2 § 1
Enligt denna punkt får rökning inte
förekomma i lokaler avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller annan
verksamhet för barn eller ungdom,
exempelvis olika verksamheter på
fritidsgårdar. Med skolverksamhet avses
här verksamhet i grundskolan och
gymnasieskolan. Lokaler för hög-
skoleverksamhet och annan
vuxenundervisning faller däremot utanför
denna bestämmelse.
Det krävs inte att det vid tillfället
pågår skolverksamhet e.d. i lokalen för
att bestämmelsen skall vara tillämplig.
Det är tillräckligt att lokalen är avsedd
för sådan verksamhet. Detta innebär bl.a.
att en skolsal som på kvällen används för
annan verksamhet omfattas av bestäm-
melsen. Rökning får alltså inte heller
vid ett sådant tillfälle äga rum i
lokalen.
Förutom skolsalar och lekrum m.m.
omfattar bestämmelsen sådana delar av
lokalen som barnen har anledning att
besöka om än mer tillfälligt. Således
omfattas exempelvis expeditioner,
korridorer, trappor och toaletter. Delar
av skollokaler m.m. som är upplåtna
enbart för personalen * som lärarrum och
andra personalutrymmen dit barnen inte
har tillträde * omfattas också av denna
bestämmelse men för dessa gäller samma
regler i fråga om möjlighet att inrätta
rökrum som för övriga utrymmen som avses
i paragrafen. Detta framgår av 6 §.
49

Vem som är huvudman för den berörda
verksamheten saknar betydelse. Även
sådana daghem som exempelvis drivs av
föräldra- eller personalkooperativ
omfattas alltså men på grund av det
allmänna undantaget för bostäder i 5 §
faller all barnomsorg i enskilda hem
utanför lagens tillämpningsområde.

2 § 2
Här förbjuds rökning i lokaler avsedda
för hälso- och sjukvård. Med hälso- och
sjukvård avses enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) åtgärder för
att medicinskt förebygga, utreda och
behandla sjukdomar och skador. I
förevarande sammanhang avses begreppet
omfatta även tandvård utan att detta
nämns i lagtexten. Motsvarande gäller
bl.a. patientjournallagen (1985:562) och
7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
Under förbudet faller alla utrymmen som
patienter och andra har anledning att
besöka eller vistas mer regelbundet i,
t.ex. mottagnings- och behandlingsrum,
vårdsalar, väntrum, dagrum, toaletter,
korridorer och hissar.
Liksom i fråga om skollokaler m.m. är
det tillräckligt att en lokal är avsedd
att användas för angiven verksamhet för
att den skall omfattas av rökförbudet i
denna bestämmelse. Vem som är huvudman
för verksamheten saknar också här
betydelse. Det innebär att lokaler för
patienter i t.ex. privata sjukhem
omfattas, liksom mottagningsrum och vänt-
rum hos privatläkare och
privattandläkare. Att rökrum får inrättas
framgår av 6 § där också möjligheten att
i övrigt avvika från bestämmelsen
framgår.

2 § 3
Enligt denna punkt får rökning inte
förekomma i lokaler avsedda för gemensamt
bruk i vissa speciella former av boende.
Exempel på sådana lokaler för gemensamt
bruk är sällskapsrum, motionslokaler och
andra typer av samlingsrum.
Bestämmelsen i denna punkt omfattar
t.ex. lokaler i servicehus, gruppbostäder
för äldre och handikappade m.fl. liknande
lokaler samt behandlingshem o.dyl.
Bestämmelsen gäller inte gemensamma
utrymmen i lokaler som är avsedda för
hälso- och sjukvård. För sådana lokaler
gäller 2 § 2.
Egna rum för äldre i olika former av
sådant boende som angetts i detta stycke
omfattas inte av regleringen i
paragrafen. De utgör sådana privata
miljöer som faller utanför bestämmelserna
om rökfria miljöer.
Av 6 § framgår att det finns
möjligheter att inrätta rökrum och i
övrigt avvika från bestämmelsen.

2 § 4
I denna punkt anges att rökning inte får
äga rum dels på färdmedel i inrikes
kollektivtrafik, dels i lokaler och andra
utrymmen som är avsedda att användas av
den som reser med sådana färdmedel.
50

Med kollektivtrafik avses i denna lag
trafik för personbefordran som
tillhandahålls allmänheten mot
ersättning. Som exempel på färdmedel i
sådan trafik kan nämnas bussar, tåg,
spårvagnar, flygplan och fartyg i
linjetrafik, s.k turistbussar och
turistbåtar, bilar och bussar i färd-
tjänst samt taxi i allmänhet. Vem som är
huvudman för trafikverksamheten saknar
betydelse för tillämpningen av denna
bestämmelse.
Till lokaler och andra utrymmen som är
avsedda att användas av den som reser med
sådana färdmedel som behandlas i denna
bestämmelse hör väntsalar, biljetthallar,
korridorer och hissar m.m. Även
exempelvis tunnelbaneperronger insprängda
i ett bergrum hör dit. Några utemiljöer
omfattas däremot inte, vilket innebär att
tågperronger som inte är inbyggda eller
liknande faller utanför lagens bestäm-
melser.
Det är också i fråga om aktuella
färdmedel m.m. möjligt att inrätta
särskilda rökutrymmen (se 6 § första
stycket). Av praktiska skäl torde dock
detta endast kunna bli aktuellt på vissa
färdmedel såsom tåg. När det gäller tåg
kan också nämnas att de särskilda
bestämmelserna om upplåtelse av
tillfällig bostad och om
serveringsställen inte gäller för
sovkupéer och liknande utrymmen och
restaurangvagnar på sådana färdmedel * se
närmare motiveringen till 4 §.

3 §
Första stycket i denna paragraf behandlar
lokaler där en offentlig
tillställning eller allmän sammankomst
anordnas. Det gäller också andra lokaler
som är avsedda att användas av den som
deltar i tillställningen eller
sammankomsten. I nämnda lokaler skall det
finnas områden där rökning är förbjuden.
Vad i stycket sägs gäller dock endast den
tid då tillställningen eller
sammankomsten pågår.
Innebörden av begreppet offentlig
tillställning framgår av 9 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617), till vilken
hänvisning gjorts. Utmärkande för en
offentlig tillställning är att den
anordnas för allmänheten. Som exempel på
sådan tillställning kan nämnas
danstillställningar och tävlingar i sport
och idrott. Undantag görs för tillställ-
ning som avses i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster.
Med allmän sammankomst avses detsamma
som i 1 § lagen om allmänna
sammankomster. Således avses
sammankomster som anordnas för
allmänheten, till vilka allmänheten har
tillträde eller som, med hänsyn till de
villkor under vilka tillträde lämnas, kan
jämställas därmed. Vidare förutsätts att
sammankomsten hålls för överläggning,
opinionsyttring eller upplysning i allmän
eller enskild angelägenhet eller att den
är att hänföra till föreläsning eller
föredrag för undervisning eller med-
delande av allmän eller medborgerlig
bildning eller till religionsutövning.
Hit hänförs också allmän
teaterföreställning, konsert, bio-
grafföreställning och annan allmän
sammankomst för framförande av konstnär-
ligt verk.
Endast tillställningar och
sammankomster som anordnas i en lokal,
alltså inomhus, omfattas av bestämmelsen
i paragrafen. Om en offentlig
tillställning eller en allmän sammankomst
anordnas i en byggnad som samtidigt
används för annat ändamål, gäller
bestämmelsen endast de delar av byggnaden
som tas i anspråk för tillställningen
eller sammankomsten.
Vidare gäller för tillställningar eller
sammankomster i en lokal som anges i 2 §
i stället regleringen i denna paragraf.
De särskilda regler som gäller för en
offentlig tillställning eller en allmän
sammankomst på en restaurang eller
liknande kommer att beröras i
motiveringen till 4 § andra stycket.
Som anförts tidigare omfattar den här
aktuella bestämmelsen, förutom den lokal
eller del av lokal där en offentlig
tillställning eller en allmän sammankomst
anordnas, också lokaler som är avsedda
att användas av den som deltar i
tillställningen eller sammankomsten.
Detta gäller vestibuler, foajéer,
korridorer, trappor, hissar, toaletter
och liknande.
Bestämmelsen innebär att det, om miljön
inte är rökfri, skall finnas särskilda
områden inom lokalen där rökning inte får
äga rum. Något särskilt krav har inte
uppställts på hur stort området måste
vara eller på avgränsning.
Undantag från bestämmelsen får med stöd
av 6 § göras för de lokaler där en
uppdelning av utrymmet i olika områden *
där rökning är tillåten respektive
förbjuden * av praktiska skäl inte kan
göras med hänsyn till lokalens storlek
eller utformning. Den som äger eller
disponerar över lokalen kan då själv
bestämma vilka regler för rökning som
skall gälla i lokalen.
Enligt andra stycket gäller vad i
första stycket sagts också andra lokaler
än som avses i första stycket till denna
paragraf och till vilka allmänheten har
tillträde. Med lokaler dit allmänheten
har tillträde avses lokaler som är öppna
för allmänheten. Med allmänheten förstås
envar medborgare till skillnad från en
särskild krets av personer. Exempel på
sådana lokaler som avses är bl.a.
expeditioner och mottagningsrum hos
statliga och kommunala myndigheter,
butiker, postkontor, banklokaler och
serviceinrättningar som frisersalonger
m.m. och inomhustorg. Lokaler som enbart
är tillgängliga för en sluten krets av
personer, såsom t.ex. de anställda på en
arbetsplats, medlemmarna i en förening
eller särskilt inbjudna m.fl. avses inte.
Utrymmen för personal, lagring av varor,
underhåll och kontor m.m. omfattas inte
av regleringen. Inte heller
gemenskapsutrymmen i bostadshus m.m.
omfattas av bestämmelsen. I fråga om
serveringslokaler på restauranger och
liknande samt hotellrum gäller särskilda
bestämmelser enligt 4 §.
Också här saknar det betydelse om det
är ett offentligt organ eller en privat
person (fysisk eller juridisk) som
disponerar lokalen.
Enligt tredje stycket gäller
bestämmelserna i första och andra
styckerna inte lokaler som avses i 2 §
eller 4 §. Lokaler som avses i 2 § skall
alltid hållas rökfria, även om de tas i
anspråk för en tillställning eller
sammankomst. Således omfattas t.ex.
sådana bibliotek, idrotts- och
motionslokaler som avses i 2 § 1 inte av
paragrafen. För restauranger gäller
enbart regleringen i 4 §.

4 §
Första stycket i denna paragraf gäller
hotell och andra inrättningar där
tillfällig bostad upplåts yrkesmässigt,
t.ex. motell och pensionat. I ett visst
antal av de rum m.m. som upplåts på
sådana inrättningar skall rökning vara
förbjuden.
Bestämmelsen avser endast de rum och
liknande som upplåts men inte vestibuler,
trappor och hissar m.m. För sådana
utrymmen gäller normalt 3 § andra
stycket.
Även sviter och liknande som upplåts
yrkesmässigt omfattas. När det gäller
lägenhetshotell samt gränsdragningen
mellan sådana lägenheter som upplåts mer
tillfälligt och sådana som upplåts för
mer stadigvarande boende bör i vart fall
upplåtelser för kortare tid än en månad
normalt anses såsom tillfälliga.
Denna bestämmelse gäller inte
sovvagnskupéer på tåg och liknande. För
dessa gäller i stället 2 § 4. Inte heller
några andra lokaler eller andra utrymmen
som omfattas av 2 § 4 torde komma att
beröras av förevarande paragraf.
Andra stycket behandlar restauranger
och andra serveringsställen som har mer
än 50 sittplatser. Därmed avses inte bara
ställen som har servering vid borden utan
också sådana som har s.k. självservering.
Även barer och liknande omfattas. Däremot
omfattar bestämmelsen inte exempelvis
sådana näringsställen som endast
tillhandahåller färdiglagad mat för
avhämtning.
Bestämmelsen gäller oavsett var
serveringsstället finns så länge det inte
är fråga om en sådan rökfri miljö som
anges i 2 § 1-3. Således omfattas såväl
"fristående" restauranger m.m. som bl.a.
sådana som är placerade i ett hotell
eller i en teaterlokal. Om en offentlig
tillställning eller en allmän sammankomst
anordnas på en restaurang gäller också
bestämmelsen.
Serveringsställen i en lokal som avses
i 2 § 1, 2 eller 3 är alltså undantagna
från paragrafens reglering. Ett
serveringsställe i en skola eller på ett
sjukhus t.ex. omfattas alltså av
förevarande bestämmelse enbart om de
delar av lokalen det är inrymt i inte är
avsett för något av de ändamål som anges
i nämnda punkter. Detta torde kunna
förekomma på sjukhus men knappast i
skolor.
Enbart lokaler omfattas av paragrafen.
En restaurang belägen i annat än lokal
t.ex. i ett färdmedel omfattas alltså
inte av bestämmelsen. För restaurangvagn
på tåg gäller på grund av regeln i 2 § 4
rökförbud. Enligt 6 § finns dock
möjlighet att upplåta rökutrymme på
färdmedel.
Bestämmelsen gäller endast själva
serveringslokalen * övriga delar av
restaurangen eller serveringsstället
torde omfattas av 3 § andra stycket * och
innebär att det skall finnas sittplatser
inom ett eller flera områden där rökning
är förbjuden. Lagen uppställer dock inga
särskilda krav på hur stora dessa områden
skall vara eller på avgränsning. Som
anförs i motiveringen till 7 § skall det
emellertid tydligt utmärkas var rökning
är resp. inte är tillåten.

5 §
Som ett allmänt undantag gäller enligt
denna paragraf att bostäder och andra
miljöer för boende som inte är
tillfälligt undantas från bestämmelserna
i 2 och 3 §§ om rökfria miljöer.
Barnomsorg i privata bostäder faller
alltså utanför lagens regler om rökfria
miljöer. Fall kan vidare förekomma när en
allmän sammankomst ordnas i en
privatbostad. I sådant fall gäller inte 3
§.

6 §
I paragrafen behandlas olika undantag
från den reglering som gjorts i 2-4 §§.
I första stycket behandlas möjligheten
att upplåta rökutrymme i en lokal e.d.
där det annars råder rökförbud. Möjlighet
härtill ges när det gäller samtliga
lokaler och andra utrymmen som regleras i
2 § utom de som avses i 2 § 1 om dessa
inte är upplåtna enbart för personal.
Någon skyldighet att inrätta rökrum
föreligger dock inte. Stycket är
tillämpligt exempelvis när det gäller att
bereda pensionärer möjligheten att få
röka i sådana gemensamhetslokaler som
avses i 2 § 3.
Den omständigheten att 2 § 1 undantas
från möjligheten att inrätta rökrum utom
när det gäller de delar som är upplåtna
enbart för personal, innebär att i skolor
m.m. rökrum bara får förekomma i de delar
av lokalerna dit barnen eller ungdomarna
inte äger tillträde.
Andra stycket gäller möjligheterna att
avvika från bestämmelserna om rökfria
miljöer på annat sätt än vad gäller
inrättande av rökrum. Avvikelse får ske
om särskilda skäl därtill föreligger på
grund av lokalens beskaffenhet eller
användningssätt eller omständigheterna i
övrigt.
De avvikelser som avses i andra stycket
är möjlighet till rökning i större
utsträckning än som anges i de föregående
bestämmelserna. Några förutsättningar som
måste vara uppfyllda för att få ställa
mera långtgående krav, t.ex. totalt
rökförbud på en restaurang, uppställer
lagen däremot inte.
Särskilda skäl som anknyter till
lokalens beskaffenhet kan finnas när det
gäller stora, öppna utrymmen med god
ventilation. Sådana skäl får också anses
föreligga när det på grund av t.ex.
bristande utrymme eller lokalens
planlösning inte kan vara rimligt att
kräva att område avsätts för rökning i en
lokal där en offentlig tillställning
eller allmän sammankomst anordnas.
Avvikelse från reglerna om rökfria
miljöer med hänsyn till lokalens
användningssätt kan vara motiverad t.ex.
när det gäller lokaler för samtalsterapi
inom psykiatrisk vård.
Det är i första hand den som är
ansvarig enligt 7 § som avgör om det
föreligger särskilda skäl som kan
motivera en avvikelse från lagens
bestämmelser om rökfria miljöer. Avsikten
är, som angetts i avsnitt 4.2, att
tillsynsmyndigheterna vid behov skall få
bemyndigande att meddela
verkställighetsföreskrifter i dessa
frågor. Det åligger också ytterst till-
synsmyndigheten att vidta åtgärder om
avvikelser gjorts utan att lagens
förutsättningar är uppfyllda. Om rättelse
inte kan åstadkommas på annat sätt kan
vitesföreläggande tillgripas (se 19 §).

7 §
Enligt första stycket i denna paragraf är
den som i egenskap av ägare eller på
annan grund disponerar över en lokal
eller ett annat utrymme som avses i någon
av bestämmelserna i 2, 3 eller 4 §§
ansvarig för att bestämmelserna iakttas.
Det är denne som har att vidta de
åtgärder som behövs för att enskilda
skall följa nämnda bestämmelser.
I första hand åligger det den ansvarige
att tydligt markera var rökning är resp.
inte är tillåten. Detta kan ske genom
skyltning. Den ansvarige, eller
företrädare för denne, måste också
övervaka att reglerna inte överträds och
han skall vid behov ingripa med
information och tillsägelser.
I allmänhet torde det vara tillräckligt
med information och tillsägelser för att
bestämmelserna om rökfria miljöer skall
respekteras men andra stycket ger
möjlighet att avvisa en person som trots
tillsägelse röker där rökning enligt
någon av bestämmelserna i denna lag inte
är tillåten. Det är den som är ansvarig
för lokalen m.m., eller dennes
representant, som avgör om avvisning
skall ske. Bestämmelsen ger inte någon
annan befogenhet att använda våld än den
som kan följa av brottsbalkens regler om
nödvärn och nöd. Det ligger i sakens
natur att våld från den som ansvarar för
lokalen inte bör användas för att
avlägsna den som olovligen röker. En
vägran att avlägsna sig i ett sådant fall
kan dock vara straffbar som olaga intrång
(4 kap. 6 § brottsbalken).
Andra stycket bör inte tillämpas i
fråga om anställda. För en anställd
kommer i stället allmänna regler om
anställningsförhållande i beaktande.
Dessa frågor har berörts närmare i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.2). Även
andra situationer då avvisning inte kan
eller bör ske har berörts där.

Begränsning av rökning i arbetslokaler

8 §
Bestämmelsen gäller olika arbetsplatser
såväl offentliga som privata. Den
omfattar arbetstagare som avses 1 kap. 2
§ första stycket och 3 § arbetsmiljölagen
(1977:1160). Härigenom omfattas i stort
sett alla arbetstagare och därmed
likställda och varje verksamhet i vilken
en sådan arbetstagare utför arbete för
arbetsgivares räkning. Paragrafen kommer
alltså att reglera den arbetsmiljö där
denna verksamhet bedrivs.
Den här aktuella bestämmelsen gäller
endast lokal och annat utrymme. Jag har
tidigare redovisat vad som avses härmed.
I 2 § föreskrivs rökförbud för vissa
lokaler som också är arbetslokaler.
I paragrafen anges en skyldighet för
arbetsgivare och arbetstagare att
samverka för att få till stånd en rökfri
arbetsmiljö. Paragrafen har närmare
behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.2).
En förutsättning för att rökning på
arbetsplatser skall kunna begränsas är
att arbetsmarknadens parter samverkar för
att nå detta mål. Genom den föreslagna
bestämmelsen markeras att arbetsgivare
och arbetstagare har ett gemensamt ansvar
för att begränsa rökningen på
arbetsplatserna.

Varningstexter m.m.

9-11 §§
Här aktuella paragrafer innehåller i
princip detsamma som 1-3 §§ lagen
(1975:1154) om varningstext och
innehållsdeklaration på tobaksvaror. I 9
§ talas nu om varningstexter vilket avser
att markera att det, liksom inom EG,
skall kunna föreskrivas att en
förpackning skall ha mer än en text.
Någon ändring när det gäller möjligheten
att föreskriva att texten skall
kombineras med en symbol är inte avsedd.
Reglerna om tillsyn m.m. har också
överförts i huvudsak oförändrade från
lagen om varningstext och
innehållsdeklaration på tobaksvaror.
Socialstyrelsen har redan i lagtexten
angetts vara tillsynsmyndighet (18 §).
Bestämmelser om straff och förverkande
har nu bedömts som onödiga (se avsnitt
4.8).
Av 9 § andra stycket framgår att
regeringen kan överlämna åt en myndighet
att lämna föreskrifter beträffande
varningstexter och innehållsdeklaration.
Denna möjlighet överensstämmer med vad
som nu gäller enligt lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror. Regeringen har i
förordningen (1985:796) med vissa be-
myndiganden för Socialstyrelsen att
meddela föreskrifter m.m. överlåtit till
Socialstyrelsen att meddela föreskrifter
om varningstext och innehållsdeklaration.
Tobakslagen avser inte att göra ändring i
detta förhållande. Socialstyrelsen som är
tillsynsmyndighet (18 §) beträffande
varningstexter och innehållsdeklaration
bör även fortsättningsvis få utfärda
föreskrifter. Motsvarande bör även gälla
gränsvärden beträffande vilka
Socialstyrelsen också är
tillsynsmyndighet (18 §).

Marknadsföring

12-14 §§
Dessa bestämmelser har flyttats över från
lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror. De har
därvid omarbetats något men någon ändring
i sak är inte avsedd.
Innehållet i 12 § andra stycket andra
meningen motsvarar i den ändring
riksdagen nyligen beslutat i 2 § i nyss
nämnda lag (SFS 1992:1360).

Produktkontroll

15 §
Genom paragrafen får regeringen
befogenhet att meddela vissa föreskrifter
på produktkontrollområdet. Tillverkare
och importörer kan åläggas att på egen
bekostnad utreda eller låta utreda om de
kemiska och toxikologiska egenskaperna
hos tobaksvarorna har hälsovådliga
effekter. Dessa kan också av regeringen
åläggas att redovisa
undersökningsresultat m.m. Dessa
uppgifter kan sedan läggas till grund för
de innehållsdeklarationer som skall
anbringas på förpackningarna. Av
bestämmelsen framgår att även
exportprodukter berörs.
Att regeringen i sina föreskrifter
skall beakta vad som med hänsyn till
föreliggande vetenskaplig ståndpunkt är
rimligt att kräva av den utred-
ningsskyldige har berörts i
allmänmotiveringen (avsnitt 4.6).
Det ankommer på Socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet att se till att
utredningsskyldigheten iakttas i enlighet
med vad regeringen föreskriver (se 20 §).
Styrelsen får därvid meddela de
förelägganden eller förbud som krävs för
tillsynen (se 21 §).

16 §
Med stöd av denna paragraf kan regeringen
meddela förbud mot tillverkning och
import av tobaksvaror som inte är mer
allmänt förekommande på den svenska
marknaden. Förbud kan också meddelas mot
helt nya tobaksvaror.
För att tillverknings- och importförbud
skall få meddelas krävs att särskilda
hälsoskäl föreligger. Vid bedömningen
härav bör hänsyn tas inte bara till
varans toxiska egenskaper utan också till
annat som har betydelse ur
folkhälsosynpunkt, exempelvis att varan
speciellt appellerar till barn. Att
avsikten inte är att ingripa mot
exempelvis nya cigarettmärken som inte på
ett påtagligt sätt avviker från andra
cigarettmärken som förekommer på den
svenska marknaden har berörts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.6).

17 §
Genom denna bestämmelse ges regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer
rätt att föreskriva gränsvärden för
skadliga ämnen som en tobaksvara får
innehålla eller ge upphov till. I första
hand finns anledning att meddela
föreskrifter beträffande högsta tillåtna
tjärhalt i cigarettrök. De direktiv som
antagits inom EG och som omfattas av
EES-avtalet bör därvid beaktas.
En vara som inte uppfyller en
föreskrift som meddelats med stöd av
denna bestämmelse får inte tillverkas i
eller för försäljning till konsumenter
föras in till Sverige.
Tillverkningsförbudet gäller även export-
produkter.
Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet
beträffande gränsvärden (18 §). Som
framgått av specialmotiveringen till 9 §
är avsikten att Socialstyrelsen skall få
utfärda föreskrifter beträffande
gränsvärden.

Tillsyn

18 §
Paragrafen reglerar vilka myndigheter som
utövar tillsynen över att lagen och de
föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen följs.
Enligt första stycket är
Arbetarskyddsstyrelsen central
tillsynsmyndighet när det gäller
personalutrymmen som avses i 2 §.
Socialstyrelsen har det centrala
tillsynsansvaret när det gäller övriga
rökfria miljöer. Vidare är
Socialstyrelsen tillsynsmyndighet när det
gäller regleringarna i
9-11 §§ beträffande varningstexter och
innehållsdeklaration och i
15-17 §§ beträffande produktkontroll m.m.
Den centrala tillsynen innefattar att
vägleda, samordna och utveckla
verksamheten inom ansvarsområdet. Vidare
bör uppföljning ske. Socialstyrelsen kan
få meddela allmänna råd. Som framgår av
specialmotiveringarna till 9 § och 17 §
är avsikten också att Socialstyrelsen
skall kunna bemyndigas meddela vissa
föreskrifter beträffande varningstexter
och innehållsdeklaration och gränsvärden.
Socialstyrelsen har i dessa fall det
omedelbara tillsynsansvaret.
Beträffande 15 § gäller bl.a. att
tillverkare och importörer har att enligt
regeringens föreskrifter redovisa
utredningar och undersökningsresultat
till regeringen. Det ingår i sådana fall
i Socialstyrelsens uppgifter att bistå
regeringen med hjälp för att få fram det
önskade materialet, i sista hand genom
föreläggande.
Enligt andra stycket fördelas den
närmare tillsynen i fråga om rökfria
miljöer mellan Yrkesinspektionen och den
nämnd som har utsetts att fullgöra
kommunens uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet. Yrkesinspektionen
svarar för tillsynen av personalutrymmen
i sådana rökfria miljöer som anges i 2 §.
Nämnden svarar för tillsynen av övriga i
2-4 §§ angivna miljöer och lokaler.
Den närmare tillsynen innefattar den
faktiska kontrollverksamheten över att
lagens bestämmelser upprätthålls. Bland
annat skall myndigheten företa
inspektioner. Som framgår av 19 § får
tillsynsmyndigheten meddela de
förelägganden eller förbud som behövs för
lagens efterlevnad.
Enligt tredje stycket utövar
länsstyrelsen den regionala tillsynen
över det ansvarsområde som den i andra
stycket angivna nämnden svarar för
lokalt.
Varken 19 § eller följande paragrafer
reglerar tillsynen när det gäller
marknadsföring av tobaksvaror. För sådan
marknadsföring gäller särskilda regler
vilka framgår av marknadsföringslagen
(1975:1418) och förordningen (1988:61)
med instruktion för Konsumentverket.

19-23 §§
I dessa paragrafer har intagits
bestämmelser om tillsynsmyndigheternas
befogenheter m.m. och om tystnadsplikt.
Vad som gäller för tillsynen över
reklamen regleras dock inte här utan
beträffande dessa frågor hänvisas till
marknadsföringslagen.
En tillsynsmyndighet får i den
utsträckning som föreskrivs i 19 § med-
dela förelägganden och förbud och förena
dessa med vite. Denna befogenhet syftar
till att möjliggöra en effektiv kontroll
av att tillverkare, lokalinnehavare m.fl.
fullgör sin skyldighet enligt lagen och
med stöd av de meddelade föreskrifterna.
Det bör betonas att förelägganden och
förbud skall användas först sedan försök
att få frivillig rättelse till stånd har
misslyckats eller om det är uppenbart att
så inte kommer att ske eller saken
brådskar.
Om ett föreläggande eller ett förbud
när det gäller rökfria miljöer bör riktas
mot ägaren till lokalen eller den som
disponerar denna får avgöras efter
omständigheterna i det enskilda fallet.
Är det fråga om en högst tillfällig
upplåtelse är det naturligt att rikta
föreläggandet mot ägaren. Att i sådana
fall rikta föreläggandet mot den som
disponerar lokalen torde vanligen vara
meningslöst. Vid mer permanenta
upplåtelser däremot bör det ligga närmare
till hands att se den som disponerar
lokalen som ansvarig och rikta
föreläggandet mot denne. När det gäller
annat än rökfria miljöer torde några
svårigheter inte föreligga att avgöra mot
vem ett föreläggande eller ett förbud
skall riktas.
I fråga om bestämmande av vitesbelopp
och utdömande av sådana viten m.m. gäller
lagen (1985:206) om viten. Enligt denna
prövas frågor om utdömande av vite av
länsrätt efter ansökan av den myndighet
som förelagt vitet.
Bestämmelserna om omhändertagande av en
tobaksvara motsvarar i stort sett
reglerna därom i lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror. De gäller nu samtliga fall
då en tobaksvara saluhålls eller är
uppenbart avsedd att saluhållas i strid
mot lagen eller föreskrift som meddelats
med stöd av denna. Ett beslut om om-
händertagande kan meddelas samtidigt med
ett föreläggande eller ett förbud enligt
19 § men också först sedan det visat sig
att föreläggandet eller förbudet inte
efterkommits. Något hinder mot att
meddela ett beslut om omhändertagande
utan att ett föreläggande eller ett
förbud meddelas eller har meddelats finns
inte heller.
Rätten för tillsynsmyndigheterna att på
anfordran få upplysningar m.m. motsvarar
vad som gällt enligt lagstiftningen om
varningstext m.m. Tillsynsmyndigheternas
befogenhet har nu också kompletterats med
rätt att få tillträde till områden m.m.
som berörs av lagen eller föreskrifter
meddelade med stöd av denna samt rätt att
där göra undersökningar och ta prover.
Även bestämmelsen om tystnadsplikt
svarar mot vad som gällt enligt
lagstiftningen om varningstext m.m. I 23
§ första stycket föreskrivs tystnadsplikt
för den som har tagit befattning med
något ärende som avses i lagen. Tillsynen
handhas enligt lagen av offentliga
funktionärer varför bestämmelsen kan
förefalla onödig. Eftersom
Socialstyrelsen kan ha behov av att
överlåta visst arbete i
tillsynsverksamheten åt fristående
laboratorier kan det dock finnas behov av
att ha en tystnadsplikt på området som
gäller för enskilda.
I allmänmotiveringen (avsnitt 4.9) har
gjorts vissa överväganden beträffande
sekretess för de offentliga funktionärer
som deltar i tillsynen.

Överklagande

24-25 §§
I 24 § regleras överklaganden av
tillsynsmyndigheternas beslut i särskilda
fall.
Överklaganden av beslut om föreskrift
av normgivningskaraktär som meddelats med
stöd av bemyndigande från regeringen
behandlas i 25 §.
Av 14 § lagförslaget följer att frågor
om marknadsföring av tobaksvaror prövas
enligt marknadsföringslagen.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1992:1529) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

14 §
Förslaget innebär att det i 14 § första
stycket 6 införs en generell bestämmelse
om att länsrätt prövar mål som enligt
bestämmelse i annan lag skall prövas av
länsrätt. Nuvarande punkterna 6 och 7 kan
därmed utgå.
I 14 § första stycket anges genom
uppräkning de olika måltyper som prövas
av länsrätt. Tekniken med måluppräkning
är otymplig och bestämmelsen blir alltmer
svåröverskådlig allteftersom fler
måltyper tillkommer (jfr också
Domstolsutredningens betänkande (SOU
1991:106, Del B s. 336 f). Redan nu läggs
den första domstolsprövningen i nytill-
komna målgrupper i länsrätt i stället för
i kammarrätt (jfr principuttalanden i
budgetpropositionen 1992/93:100 bil. 3 s.
24 f). Så snart en ny målgrupp skall
prövas av länsrätt måste en ändring göras
i 14 §. En annan komplikation i
sammanhanget är de ändringar som gjordes
i bestämmelsen med anledning av
EES-avtalet. Det gäller mål som avses i
12 § lagen (1992:1527) om
teleterminalutrustning och mål om över-
prövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528)
om offentlig upphandling (14 § första
stycket 6 och 7, SFS 1992:1529). Dessa
ändringar träder i kraft den dag
regeringen bestämmer. För närvarande är
det oklart när detta kan ske.
Förutom förslaget i tobakslagen finns
andra förslag om att den första
domstolsprövningen skall ske i länsrätt.
Det gäller bl.a. den till riksdagen
nyligen överlämnade propositionen (prop.
1992/93:159) om stöd och service till
funktionshindrade. Ytterligare lagstift-
ningsärenden, bl.a. propositionen om
svensk verksamhet i Antarktis.
Försäkringsöverdomstolen, ny ordningslag,
överföring av Riksskatteverkets be-
skattningsavdelning i Ludvika till
Skattemyndigheten i Kopparbergs län m.m.
samt lagrådsremiss med förslag till lag
om medicintekniska produkter m.m., med
förslag om att första domstolsprövningen
skall ske i länsrätt är att vänta.
Beredningen av Domstolsutredningens
förslag * som bl.a. rör 14 § * pågår.
Ändringar på grundval av förslagen torde
dock kunna träda i kraft först under
1994. I avvaktan på den fortsatta
beredningen av Domstolsutredningens
förslag talar praktiska skäl för att en
generell bestämmelse om länsrättsprövning
tas in i 14 § redan nu. En sådan be-
stämmelse ligger också i linje med
utredningens förslag.

Ikraftträdandebestämmelsen

Ändringen i 14 § första stycket 2 enligt
SFS 1992:1529 har trätt i kraft den
1 januari 1993 medan övriga ändringar
enligt denna författning, punkterna 6 och
7, träder i kraft den dag regeringen
bestämmer. Förslaget innebär den
ändringen att punkterna 6 och 7 utgår och
att det införs en ny punkt 6 som träder i
kraft den 1 juli 1993. Mål som avses i 12
§ lagen (1992:1527) om
teleterminalutrustning och mål om över-
prövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528)
om offentlig upphandling omfattas därmed
av ändringen i 14 § 6 från den 1 juli
1993.

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. tobakslag
2. lag om ändring i lagen
(1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens hemställan och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta de förslag som föredraganden har
lagt fram.
51

Sammanfattning av tobaksutredningens
betänkande

En särskild tobakslag

Sverige var ett av de första länderna i
världen där det vidtogs statligt finan-
sierade informationsåtgärder för att
åstadkomma ett minskat tobaksbruk.
Sverige ligger fortfarande väl framme när
det gäller informationsinsatser. I fråga
om andra samhällsåtgärder har emellertid
andra västländer i dag kommit mycket
längre.
De ökade kunskaperna om tobakens
skadeverkningar har förändrat synen på
användningen av tobak. Det står numera
klart att tobaksbruket utgör ett allvar-
ligt hot mot folkhälsan och att det inte
kan betraktas som en alldaglig konsum-
tionsvana eller en privatsak.
Tobaksutredningen anser att det nu är
hög tid att vidta ytterligare åtgärder
för att minska bruket av tobak.
Samhällets ansvar kan inte begränsas till
individinriktade insatser i form av
information, rökavvänjningshjälp etc.
Även olika slags restriktioner är
nödvändiga, samtidigt som informationen
måste intensifieras.
Utredningen föreslår att de regler som
behövs så långt möjligt skall samlas i en
särskild tobakslag. Bestämmelserna om
beskattning av tobaksvaror är emellertid
av så speciell natur att de liksom
hittills bör finnas i en fristående lag.

Regler för rökfria miljöer

Lagregler om rökfria miljöer har redan
genomförts i många länder, bl.a. Finland,
Island och Norge. I Sverige har
arbetarskyddsstyrelsen och socialsty-
relsen gett ut allmänna råd om
begränsning av rökning i gemen-
samhetslokaler. Efter hand har också allt
fler typer av lokaler gjorts rökfria.
Avsaknaden av lagregler har emellertid
medfört att utvecklingen mot rökfria
miljöer har blivit ojämn. Fortfarande är
läget otillfredsställande på många
arbetsplatser, liksom inom exempelvis
hotell- och restaurangbranschen.
Forskningsresultat tyder på att passiv
rökning medför risk för olika hälso-
skador, framför allt lungcancer. Klart är
också att en stor mängd icke-rökare
känner obehag när de utsätts för andras
tobaksrökning. Enligt utredningens mening
borde det vara en självklar princip att
den som inte vill vistas i en rökig miljö
skall slippa att göra det.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen
att det införs lagregler om rökfria
miljöer. Reglerna innebär bl.a. följande:
Rökning får inte äga rum i skollokaler
och andra lokaler som är avsedda för barn
och ungdomar och inte heller i lokaler
för hälso- och sjukvård eller i lokaler
där en offentlig tillställning eller
allmän sammankomst anordnas. Särskilda
rökutrymmen får dock avsättas för
patienter inom hälso- och sjukvård och
för personalen på skolor och sjukvårdsin-
rättningar. Rökutrymmen får också
inrättas i anslutning till lokaler för
offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster, t.ex. i teaterfoajéer.
I hotell och liknande inrättningar
skall minst hälften av de rum som upplåts
vara rökfria. Restauranger och andra
serveringsställen med mer än femtio
sittplatser skall ha en eller flera
rökfria avdelningar som omfattar minst
hälften av sittplatserna.
När det gäller allmänna färdmedel och
väntsalar m.m. samt lokaler hos myn-
digheter och andra inrättningar dit
allmänheten har tillträde får rökning ske
endast i särskilda rökutrymmen.
På arbetsplatser får rökning inte ske i
lokaler och andra utrymmen där två eller
flera arbetstagare brukar vistas. Rökning
får emellertid äga rum dels i särskilda
rökutrymmen, dels i enskilda arbetsrum,
under förutsättning att ventilationen där
är sådan att rök inte sprids till rökfria
lokaler.
Om det finns synnerliga skäl, får det
göras undantag i det enskilda fallet från
reglerna om rökfria miljöer.
Den som äger eller disponerar över en
lokal som omfattas av de aktuella be-
stämmelserna svarar för att
bestämmelserna efterlevs. Den enskilde
rökaren drabbas däremot inte av någon
påföljd.

Förbud mot tobaksreklam

Åtskilliga länder har genomfört mer eller
mindre långtgående inskränkningar i
möjligheterna att använda tobaksreklam.
På flera håll, bl.a. i Finland, Island
och Norge, har ett totalförbud införts.
I Sverige finns sedan 1978 en lag om
marknadsföring av tobaksvaror, där det
bl.a. föreskrivs att måttfullhet skall
iakttas vid sådan marknadsföring. Det
förekommer emellertid alltjämt en
omfattande reklam för tobaksvaror,
framför allt annonsering.
De mera djupgående undersökningar som
har gjorts tyder på att ett förbud mot
tobaksreklam har en hämmande inverkan på
konsumtionsutvecklingen. Bl.a. undgår man
den effekt som reklamen har på ungdomar.
Svenska Tobaks AB har uttryckt farhågor
för att ett reklamförbud skulle göra att
bolaget tappar marknadsandelar i
förhållande till de utländska
tillverkarna. Utredningen har emellertid
funnit att dessa farhågor är ogrundade.
Även andra invändningar som man från
branschens sida har riktat mot tanken på
ett reklamförbud saknar enligt
utredningens mening bärkraft.
Sammanfattningsvis konstaterar
utredningen att ett förbud mot tobaks-
reklam med all säkerhet får gynnsamma
effekter från folkhälsosynpunkt och att
de argument som har förts fram mot ett
sådant förbud inte har särskild tyngd.
Utredningen föreslår därför att ett
reklamförbud genomförs.
Förbudet skall enligt förslaget omfatta
både reklam och annan försäljnings-
främjande verksamhet som avser tobaks-
varor och som riktar sig till konsu-
menter. Under förbudet faller annonsering
och vidare utomhusreklam, film-,
radio-och TV-reklam, reklam på
säljställen o.d. Förbudet omfattar också
exponering av tobaksvaror i samband med
mässor och utställningar, utdelande av
tobaksprodukter som varuprov och
sponsring.
63

Utanför det förordade förbudet faller
den passiva saluhållningen av tobaksvaror
och åtgärder som är direkt förknippade
med sådan saluhållning. Exempelvis bör
det i butiker och på andra säljställen
kunna ges saklig information om varu-
sortiment, priser o.d.
Utredningen föreslår vidare att reklam
och annan försäljningsfrämjande verk-
samhet som avser annat än tobaksvaror
inte skall få utformas så att den är
påtagligt ägnad att främja avsättningen
av tobaksvaror. Härigenom förbjuds en del
former av s.k. förtäckt tobaksreklam
eller smygreklam, bl.a. vissa fall då
namnet på en tobaksprodukt används som
beteckning på en vara eller tjänst
utanför tobaksområdet.
Förbudet mot öppen och förtäckt
tobaksreklam föreslås bli sammankopplat
med marknadsföringslagen. Tillsynen kom-
mer därmed att åvila konsumentverket.
Konsumentombudsmannen och i sista hand
marknadsdomstolen kan vid vite förbjuda
marknadsföringsåtgärder som strider mot
reklamförbudet.

Handeln med tobak

Internationellt sett är det mycket
vanligt med förbud mot försäljning av
tobak till minderåriga. Åldersgränsen har
i allmänhet satts vid antingen 18 eller
16 år.
Enligt utredningens mening kan en
åldersgräns medföra vissa praktiska pro-
blem. Fördelarna är dock klart övervä-
gande. Viktigast är att man försvårar för
de ungdomar som befinner sig i en
särskilt känslig ålder att komma åt
tobaksvaror. Utredningen föreslår därför
att en åldersgräns införs. Åldersgränsen
föreslås bli 18 år.
En underårig som köper tobaksvaror i
strid med åldersgränsen skall inte kunna
drabbas av någon påföljd. Däremot skall
säljare som bryter mot regeln kunna dömas
till böter. Det skall dock inte dömas
till ansvar, om brottet är ringa.
Som en komplettering av förbudet mot
försäljning till underåriga föreslår
utredningen att all försäljning av tobak
i automater eller genom självbetjäning
skall förbjudas.
Regeringen föreslås få bemyndigande att
meddela föreskrifter om förpack-
ningsstorlekar för tobaksvaror. Avsikten
är att regeringen i första hand skall
förbjuda försäljning av cigaretter
styckevis.
Utredningen föreslår vidare att
tillfälliga prisnedsättningar och mäng-
drabatter inte skall få förekomma vid
försäljning av tobaksvaror.
De nuvarande lagreglerna om
varningstexter på tobaksförpackningar
föreslås bli överförda till den nya
tobakslagen med i stort sett oförändrat
innehåll. Liksom hittills skall det
ankomma på socialstyrelsen att bestämma
hur varningstexterna skall vara
avfattade.

64

Produktkontroll

Utredningen föreslår att tillverkare och
importörer av tobaksvaror skall, i den
omfattning som socialstyrelsen bestämmer,
utreda de kemiska och toxikologiska
egenskaperna hos tobaksvaror som
tillverkas i eller införs till Sverige
och redovisa resultatet till
socialstyrelsen.
Liksom i dag skall socialstyrelsen
kunna bestämma att uppgifter om en
tobaksvaras innehåll skall deklareras på
förpackningen.
Efter förebild av vad som gäller i
vissa andra länder föreslår utredningen
att regeringen skall kunna meddela före-
skrifter om gränsvärden för skadliga äm-
nen eller beståndsdelar som en tobaksvara
innehåller eller ger upphov till.
Avsikten är att det i första hand skall
meddelas en föreskrift om högsta tillåtna
tjärhalt i cigarettrök. Här bör till en
början fastställas en gräns på 15 mg per
cigarett, motsvarande vad som gäller i
Finland.

Prisfrågor

Utredningen konstaterar att priset på
tobaksvaror har en väsentlig betydelse
för konsumtionsutvecklingen. Ett högt
tobakspris minskar tobakskonsumtionen
framför allt bland ungdomar och i
inkomstsvaga grupper i allmänhet.
Utredningen föreslår mot denna bakgrund
att tobaksskatten höjs. Ett mål bör vara
att man söker få en överensstämmelse med
de priser som gäller i Norge. Det innebär
att det i ett inledningsskede bör vidtas
skattehöjningar som beträffande
cigaretter medför prisökningar om ca 30
procent. I fortsättningen bör man se till
att tobakspriserna åtminstone följer den
allmänna prisutvecklingen.
För att motverka det ökande snusandet
bland ungdomar är det viktigt att skatten
på snus och andra rökfria tobaksprodukter
ökar.
Utredningen tar i betänkandet också upp
frågan om att utesluta tobak ur kon-
sumentprisindex men avstår från att lägga
fram något förslag i den delen. Även den
tullfria införseln berörs.

Förstärkta informationsinsatser

Utredningen föreslår att informationen
beträffande tobaksbruket förstärks. Bl.a.
bör den hälsopolitiska prioriteringen
markeras genom att särskilda mål på
tobaksområdet officiellt fastställs.
Liksom hittills bör socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen ha ett huvudansvar för
informationen på tobaksområdet. Ut-
redningen pekar också på den viktiga roll
som radio och TV spelar när det gäller
att sprida information om tobakens
hälsorisker.
De resurser som hittills har satsats på
arbetet mot tobaksbruket är enligt ut-
redningens uppfattning klart
otillräckliga. En kraftig ökning måste
snarast komma till stånd. Redan inom ett
par år bör anslagna medel ha åtminstone
fördubblats. Utrymme för en sådan ökning
av resurserna skapas genom de föreslagna
höjningarna av tobaksskatten.

Tillsyn m.m.

Utredningen föreslår att
arbetarskyddsstyrelsen skall bli central
tilsynsmyndighet när det gäller frågan om
rökfria miljöer på arbetsplatser, att
konsumentverket får hand om den centrala
tillsynen på reklamområdet och att
socialstyrelsen blir central
tillsynsmyndighet i övrigt. Yrkesin-
spektionen och miljö- och
hälsoskyddsnämnderna föreslås få hand om
den lokala tillsynen när det gäller
bestämmelserna om rökfria miljöer, medan
socialnämnderna föreslås bli lokal
tillsynsmyndighet beträffande
bestämmelserna om handel med tobaksvaror.
Enligt utredningens mening är det
angeläget att den nya tobakslagen träder
i kraft så snart som möjligt. Före
ikraftträdandet behövs det emellertid en
viss information om lagens innehåll.
Vidare kan en del lokalansvariga behöva
ha viss tid på sig för att förbättra
ventilationsförhållanden m.m.
65

Tobaksutredningens författningsförslag

Förslag till tobakslag

Rökfria miljöer

1 § Rökning får inte äga rum i lokaler
som är avsedda för
1. barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn och ungdom,
eller
2. hälso- och sjukvård eller tandvård.
Rökning får inte heller äga rum på
skolgårdar eller på platser utomhus som
är avsedda för barnomsorg.
Särskilda rökrum får avsättas för
patienter och motsvarande inom hälso- och
sjukvård eller tandvård.

2 § Rökning får inte äga rum i lokaler
där en offentlig tillställning som avses
i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617)
eller en allmän sammankomst som avses i 1
§ lagen (1956:618) om allmänna samman-
komster anordnas. Detsamma gäller lokaler
som de som deltar i tillställningen eller
sammankomsten behöver passera eller
besöka.
Rökning får dock ske i anslutande rum
eller utrymmen som särskilt har avsatts
för detta.

3 § I hotell och andra inrättningar där
tillfällig bostad yrkesmässigt upplåts
skall minst hälften av de rum som upplåts
vara rökfria.
Restauranger och andra
serveringsställen med mer än femtio sitt-
platser skall ha en eller flera rökfria
avdelningar som sammanlagt omfattar minst
hälften av sittplatserna.

4 § Rökning får inte äga rum
1. på allmänna färdmedel eller i
lokaler som står till förfogande för
resande med allmänna färdmedel, eller
2. i andra lokaler dit allmänheten har
tillträde och som inte omfattas av 1-3
§§.
Rökning får dock ske i enstaka rum
eller utrymmen som särskilt har avsatts
för detta.

5 § Lokaler och andra utrymmen som
huvudsakligen används för verksamhet som
omfattas av arbetsmiljölagen (1977:1160)
skall vara rökfria, om två eller flera
arbetstagare brukar vistas där. Rökning
får dock ske i enstaka rum eller utrymmen
som särskilt har avsatts för detta.
Rökning får därutöver ske i rum som
används av endast en person, om ventila-
tionen där är sådan att rök inte sprids
till rökfria lokaler.

6 § Bestämmelsrna om rökfria miljöer
gäller inte i fråga om bostäder och andra
lokaler för boende som inte är
tillfälligt.

7 § Om det med hänsyn till lokalens
beskaffenhet och användningssätt samt
omständigheterna i övrigt finns
synnerliga skäl, får avvikelse ske från
1-5 §§.

8 § Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om beskaffenheten av rökrum
och andra utrymmen där rökning får äga
rum.

9 § Den som äger eller disponerar över en
lokal eller ett annat utrymme som
omfattas av bestämmelserna om rökfria
miljöer svarar för att bestämmelserna och
föreskrifter som har meddelats med stöd
av bestämmelserna iakttas.
Om någon trots tillsägelse röker i ett
rökfritt utrymme dit allmänheten har
tillträde, får han eller hon avvisas. Den
som har att verkställa avvisningen får
påkalla hjälp av polis.

Reklam

10 § Reklam och annan
försäljningsfrämjande verksamhet som
avser tobaksvaror och som riktar sig till
konsumenter är förbjuden.
Första stycket gäller inte reklam som
enbart består i text eller dekor på
tobaksförpackning eller exponering av
förpackning på säljställe, under förut-
sättning att reklamen är utformad på ett
måttfullt sätt.

11 § Reklam och annan
försäljningsfrämjande verksamhet som
avser annat än tobaksvaror får inte
utformas så att den är påtagligt ägnad
att främja avsättningen av tobaksvaror.

12 § En handling som strider mot 10 eller
11 § skall vid tillämpning av mark-
nadsföringslagen (1975:1418) anses vara
otillbörlig mot konsumenter.

Handel

13 § Tobaksvaror får inte säljas till den
som är under arton år.

14 § Tobaksvaror får inte säljas i
automat eller genom andra former av
självbetjäning.

15 §Regeringen får föreskriva att
tobaksvaror får säljas endast i för-
packningar som innehåller en viss mängd
av varan.
Regeringen får vidare föreskriva att
förpackningar med tobaksvaror skall vara
försedda med skattemärke.

16 § Vid detaljhandel med tobaksvaror får
tillfälliga prisnedsättningar och
mängdrabatter inte förekomma.

Varningstexter m.m.

17 § Förpackningar till tobaksvaror som
är avsedda att saluhållas till konsu-
menter inom landet skall i den
utsträckning som socialstyrelsen
bestämmer förses med texter som lämnar
upplysning om hälsorisker som är
förbundna med bruk av tobak
(varningstexter).
Socialstyrelsen bestämmer hur
varningstexterna skall vara avfattade och
hur de skall utformas och anbringas på
förpackningen.

18 § Socialstyrelsen får föreskriva att
förpackningar till tobaksvaror som är
avsedda att saluhållas till konsumenter
inom landet skall förses med deklaration
som lämnar uppgift om skadliga ämnen
eller beståndsdelar som tobaksvaran
innehåller eller ger upphov till
(innehållsdeklaration).
Socialstyrelsen bestämmer hur
deklarationer skall vara avfattade och
hur de skall utformas och anbringas på
förpackningen.

19 § Tillverkare och importörer har
ansvaret för att förpackningar till
tobaksvaror förses med föreskrivna
varningstexter och innehållsdeklara-
tioner.

20 § En tobaksvara får inte saluhållas
till konsumenter, om den saknar före-
skriven varningstext eller
innehållsdeklaration eller om texten
eller deklarationen är oriktig.

Produktkontroll

21 § Det åligger tillverkare och
importörer av tobaksvaror att, i den
utsträckning som socialstyrelsen
föreskriver, genom egna undersökningar
eller på annat sätt utreda de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos
tobaksvaror som tillverkas i eller införs
till Sverige. I den utsträckning som
socialstyrelsen föreskriver skall
tillverkare och importörer till styrelsen
redovisa undersökningsresultat och andra
uppgifter som kan behövas för att bedöma
varornas hälsorisker.

22 § Regeringen får, om särskilda
hälsoskäl föreligger, meddela förbud mot
att vissa slag av tobaksvaror tillverkas
i eller införs till Sverige.

23 §Regeringen får föreskriva gränsvärden
för skadliga ämnen eller beståndsdelar
som en tobaksvara innehåller eller ger
upphov till. En vara som inte uppfyller
föreskrifterna får inte tillverkas i
eller införas till Sverige.

Tillsyn

24 § Den centrala tillsynen över att
denna lag efterlevs utövas av
arbetarskyddsstyrelsen när det gäller 5
§,
konsumentverket när det gäller 10-12 §§,
socialstyrelsen när det gäller lagen i
övrigt.
Den lokala tillsynen utövas av
miljö- och hälsoskyddsnämnden när det
gäller 1-4 §§,
yrkesinspektionen när det gäller 5 §,
socialnämnden när det gäller 13-16 §§.

25 § En tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande eller förbud som behövs för
att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud
kan tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
I fråga om tillsyn beträffande 10-12 §§
gäller bestämmelserna i marknads-
föringslagen (1975:1418).

26 § En tillsynsmyndighet får besluta att
en tobaksvara som saluhålls eller
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid mot 15, 17, 18 eller 22 § skall tas
om hand. Det åligger polismyndigheten att
vid behov lämna handräckning när en vara
skall omhändertas.
Har en vara tagits om hand, får ägaren
under tillsynsmyndighetens kontroll vidta
rättelser som behövs för att den skall få
saluhållas. Vara får återlämnas, om det
görs sannolikt att den inte kommer att
saluhållas i strid mot lagen. I annat
fall får varan förstöras genom
tillsynsmyndighetens försorg.

27 § En tillsynsmyndighet har rätt att på
anfordran få upplysningar, handlingar,
varuprover och liknande som behövs för
tillsynen enligt denna lag.

28 § För fullgörande av sina åligganden
enligt denna lag har en tillsynsmyndighet
rätt att få tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som berörs av
lagen och får där göra undersökningar och
ta prover. För uttaget prov betalas inte
ersättning.
Polismyndigheter skall lämna det
biträde som behövs för tillsynen.
Om skyldighet att ersätta en
tillsynsmyndighets kostnader för provtag-
ning och undersökning av prov föreskriver
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

29 § Den som har deltagit i tillsyn
enligt denna lag eller på annat sätt har
tagit befattning med ett ärende som avses
i lagen får inte obehörigen yppa eller
nyttja vad han därvid har erfarit om
yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

Straff m.m.

30 § Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 13, 14, 16 eller 20
§ eller mot föreskrift som har meddelats
med stöd av 15, 22 eller 23 § döms till
böter.
I ringa fall döms inte till ansvar.
68

Till ansvar döms inte heller, om ansvar
för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken eller enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som har överträtt vitesföreläggande
eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas
av föreläggandet eller förbudet.

31 § En tobaksvara som har varit föremål
för brott mot 20 § eller värdet därav får
förklaras förverkad, om inte särskilda
skäl talar mot det.

32 § Allmänt åtal för brott som avses i
30 § får väckas endast efter anmälan av
en tillsynsmyndighet.

Överklagande

33 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens samt
socialnämndens beslut enligt denna lag
överklagas till länsstyrelsen.
Yrkesinspektionens beslut överklagas till
arbetarskyddsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag
överklagas till kammarrätten.
Arbetarskyddsstyrelsens beslut får inte
överklagas.
Socialstyrelsens beslut enligt denna
lag överklagas till regeringen.

Denna lag träder i kraft den .........,
då lagen (1975:1154) om varningstext och
innehållsdeklaration på tobaksvaror samt
lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror upphör
att gälla.
Beslut om varningstext eller
innehållsdeklaration som gäller vid
ikraftträdandet av den nya lagen skall
fortsätta att gälla till dess annat har
föreskrivits med stöd av lagen
69

Sammanställning av remissyttranden

Tobaksutredningens betänkande "Tobakslag"
(SOU 1990:29) sändes på remiss den 18
april 1990 (S90/1633/S). Remisstiden gick
ut den 30 september 1990.

1 Remissinstanser

Följande 16 instanser anmodades avge
yttrande; Svea Hovrätt, Kammarrätten i
Jönköping, Socialstyrelsen, Statens
handikappråd, Byggnadsstyrelsen, Riks-
skatteverket, Institutet för miljömedicin
(IMM), Skolöverstyrelsen, Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ), Statens
livsmedelsverk, Arbetarskyddsstyrelsen
(ASS), Arbetsmiljöinstitutet, Boverket,
Konsumentverket/KO, Närings-
frihetsombudsmannen (NO) samt Statens
arbetsmiljönämnd. Samtliga har avgivit
yttrande.
Följande 81 instanser bereddes
tillfälle att avge yttrande; Landstings-
förbundet, Svenska Kommunförbundet,
samtliga landsting
(23 st), Gotlands, Malmö, Göteborgs,
Stockholms, Norrköpings, Jönköpings,
Helsingborgs, Kungälvs, Torsby, Falu,
Västerås och Sundsvalls kommuner,
Landstingsorganisationen (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
centralorganisationen SACO/SR, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska
Läkaresällskapet, Folkhälsogruppen,
Riksförbundet mot astma-allergi, Cancer-
fonden, Riksförbundet för hjärt-och lung-
sjuka (RHL), Svenska Nationalföreningen
mot hjärt- och lungsjukdomar,
Handikappförbundens centralkommitté
(HCK). De Handikappades Riksförbund,
Nationalföreningen för upplysning om
tobakens skadeverkningar (NTS), VISIR,
Förbundet En Rökfri Generation,
föreningen Smoke-peace, Sveriges Radio AB
(SR), Sveriges Television AB, Svenska
Tobaks AB, Svenska Tobaksbransch-
föreningen, Tobaks- och Servicehandelns
riksförbund, Riksförbundet Hem och Skola,
Statshälsan, Sveriges Hotell- och
Restaurangförbund (SHR), Statens
Järnvägar, Luftfartsverket, Nordiska
Hälsovårdshögskolan samt Marknadsdom-
stolen. Yttrande har inkommit från
samtliga instanser utom Värmlands läns
landsting, Torsby och Falu kommuner, De
handikappades riksförbund, statshälsan
samt statens järnvägar.
Utöver remissinstansernas yttranden har
25 yttranden inkommit från andra
instanser; restaurang Kavalleristen i
Helsingborg, rederiet Scarlett-Line AB,
restaurang Galaxy, Riksförbundet Kiosk &
Gatukök (KIGA), Hallands distrikt av
IOGT-NTOs juniorförbund, Sveriges Livsme-
delshandlareförbund (SSLF), rikspolissty-
relsen, Hallands idrottsförbund,
Expertgruppen för riskbedömning av inom-
husluftens hälsorisker (EGIL), Svenska
Frisksportförbundet, Sveriges
läkarförbund, Laholms astma-allergiföre-
ning, RJ Reynolds Scandinavia AB, Lokala
Hälsorådet i Falkenberg, Philip Morris
AB, Grossistförbundet Svensk Handel,
Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund m.fl., Krogen Alviks
Strand samt några privatpersoner.

2 Sammanfattande helhetsomdöme

Förslaget om att införa regler för att
minska användandet av tobaksvaror och att
samla dessa regler i en särskild lag har
i stort rönt ett positivt mottagande.
Företrädare för stat, landsting och
kommuner samt patientorganisationer etc.
är i huvudsak positiva medan företrädare
för tobaksbranschen, handeln och
restaurangnäringen i huvudsak är
negativa.
Framför allt har förslagen om rökfria
miljöer välkomnats av majoriteten. Vissa
instanser förordar emellertid att regler
om rökfria lokaler tillskapas på
frivillig grund. Å andra sidan anser
flera instanser att förslagen borde vara
mera långtgående. Företrädare för
restaurang- och hotellnäringen tar
avstånd från förslagen.
Även frågan om reklam har kommenterats
av ett stort antal remissinstanser. Av
dem som yttrat sig har ca 2/3 gjort det
utifrån en positiv utgångspunkt.
Företrädare för tobaksbranschen, handeln
och restaurangnäringen är emellertid
mycket kritiska till de framlagda
förslagen. Reklamfrågan är den enskilda
fråga som nämnda företrädare riktar mest
kritik mot.
Många remissinstanser framför att en
aktiv prispolitik är en av de viktigaste
frågorna för att åstadkomma en minskad
tobakskonsumtion. Frågan om en särskild
hälsovårdsavgift som framläggs i ett
särskilt yttrande till utredningen tas
upp av många som ett bra förslag.
Flertalet anser även att informationen om
tobakens skadeverkningar behöver
förstärkas.
En fråga som mött ett mycket blandat
mottagande är förslaget om införande av
åldersgräns. Flera instanser som i övrigt
är positiva till de framlagda förslagen
är tveksamma eller negativa till
införande av en åldersgräns. Företrädare
för handeln tar helt avstånd från detta
förslag.
Övriga frågor har var och en tagits upp
av ett mindre antal instanser.

3 Allmänt

Flertalet remissinstanser lämnar allmänna
kommentarer om utredningens arbete,
förslagens allmänna inriktning och
behovet av en särskild tobakslagstift-
ning.
Ett allmänt stöd för utredningens
förslag i stort uttalas av Socialstyrel-
sen, Statens handikappråd,
Skolöverstyrelsen, Universitets- och
högskoleämbetet (Uppsala och Lunds
universitet), Statens livsmedelsverk, Ar-
betsmiljöinstitutet, Konsumentverket,
Landstingsförbundet, landstingen i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronoberg, Kalmar,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvs-
borgs, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens
län samt Malmö, Göteborgs, Norrköpings,
Jönköpings, Helsingborgs, Kungälvs och
Sundsvalls kommuner. Förslagen tillstyrks
också i allt väsentligt av TCO, SACO
(Svenska Tandläkarförbundet), Svenska
Läkaresällskapet, Folkhälsogruppen, RHL,
Hjärt-Lungfonden, HCK, NTS, En Rökfri
Generation, Riksförbundet Hem och Skola,
Hallands idrottsförbund, Svenska
Frisksportförbundet, Sveriges
läkarförbund och Cancerfonden. Flera av
dessa, bl.a. Socialstyrelsen,
Skolöverstyrelsen, Uppsala universitet,
NTS och Riksförbundet Hem och Skola
framhåller behovet av flera olika,
samverkande åtgärder för att tränga
tillbaka tobaksbruket. Flera instanser
uttrycker sig positivt om utredningens
presentation av ämnet och förslagen. Så
framhåller exempelvis Svenska Läkaresäll-
skapet att utredningen gjort ett
utomordentligt förtjänstfullt arbete, att
det underlag som redovisas är av hög
kvalitet samt att föreliggande veten-
skapliga underlag som tillgänglig
internationell jämförelse presenteras
adekvat. Flera av de remissinstanser som
i stort stöder förslagen efterlyser dock
vissa kompletteringar. Bl.a. framhåller
Statens livsmedelsverk, Folkhälsogruppen,
NTS, En Rökfri Generation och Cancer-
fonden att det bör fastställas klara
officiella mål för arbetet för minskat
tobaksbruk.
Ett antal remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag i stort men framför
samtidigt kritik mot att förslagen inte
är tillräckligt långtgående eller anser
att förslagen behöver skärpas avsevärt.
Hit hör Malmöhus läns landsting, Örebro
läns landsting, Gotlands kommun, Västerås
kommun, VISIR och Svenska
Frisksportförbundet. Gotlands kommun
anför att lagförslaget vid ett första
intryck framstår som lamt. Västerås kom-
mun anför att förslaget sammantaget är
ett steg i rätt riktning, men ett alltför
kort steg. Riksförbundet mot astma-aller-
gi välkomnar utredningens förslag men
uttrycker sin förvåning över att "hela
utredningen är genomförd i perspektivet
utifrån den rökande minoriteten av
befolkningen".
Några remissinstanser deklarerar
kortfattat att man i stort inte har några
synpunkter på eller invändningar mot
förslagen. Hit hör Riksskatteverket,
Rikspolisstyrelsen och Köpmannaförbundet.
Andra remissinstanser, såsom Boverket och
NO uttalar förståelse för förslagen med
vissa angivna förbehåll.
Helt avvisande till alla eller
flertalet förslag är Svenska Tobaks-
branschföreningen, Svenska Tobaks AB,
KIGA, R.J. Reynolds, Grossistförbundet
Svensk Handel och Philip Morris AB. Man
anför att förslagen inte behövs med
hänsyn till rökvaneutvecklingen i Sverige
eller att de saknar vetenskaplig grund
t.ex. vad gäller effekterna av passiv
rökning och tobaksreklam. Lagfästa
restriktioner sägs snarare skapa problem
än lösa dem och riskera att motverka de
syften som man från samhällets sida vill
uppnå. Man framhåller risken för att
förslagen skall skapa eller förstärka
motsättningar mellan rökare och
icke-rökare samt att vissa delar av dem
är så diskriminerande mot rökarna att
dessa närmast skulle känna sig förföljda.
Svenska Tobaksbranschföreningen anför
även att en detaljerad och stelbent
lagstiftning skapar låsningar och
omöjliggör en naturlig anpassning till
lokala förhållanden och förändringar i
tiden. Philip Morris anför att de
föreslagna reglerna skulle innebära en
väsentlig och, mot den angivna
bakgrunden, omotiverad inskränkning i
enskildas rätt och möjligheter att själva
besluta angående sina angelägenheter.
Philip Morris framhåller vidare att
förslaget är behäftat med mycket
allvarliga brister i juridiskt avseende,
bl.a. gällande förhållandet till den
grundlagsreglerade yttrande- och tryck-
friheten, rättssäkerhetsaspekter m.m.
Bolaget ifrågasätter allvarligt om ämnet
för och syftet med lagförslaget motiverar
det slags stränga regler förslaget
innehåller.
En motsvarande negativ bedömning görs
av Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
(SHR) samt Sveriges Livsmedels-
handlareförbund (SSLF) i fråga om de
delar av förslaget som direkt berör dem.
SHR anser att de föreslagna reglerna är
ett ingrepp i den privata sfären och
kommer att stärka bilden av Sverige som
genomreglerat och tråkigt. SSLF markerar
en mycket kritisk hållning till
utredningens sätt att behandla de frågor
som rör handeln. Restaurang Kavalleristen
protesterar mot att myndigheterna med
detaljregleringar försvårar restau-
rangverksamhet, t.ex. anses
tobaksutredningens förslag om begränsning
av rökning vara krångliga och mycket
omfattande.
Några remissinstanser uttalar sin
förståelse för utredningens syften men
ifrågasätter om dessa bäst uppnås genom
lagstiftning. Kammarrätten i Jönköping
intar principiellt den ståndpunkten att
lagstiftning bör reserveras för frågor
där lagstiftaren är beredd att sanktio-
nera eventuella brott mot bestämmelserna.
Om överträdelser svårligen kan beivras
och sanktionsbestämmelser saknas framstår
lagstiftningen som överflödig. En liknan-
de ståndpunkt intar Universitets- och
högskoleämbetet (Uppsala universitet och
juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet). Även Svenska
Kommunförbundet anför att man inte
övertygats om att lagstiftning är ett
ändamålsenligt sätt att begränsa
tobaksbruket.
LO är i vissa delar kritisk mot
utredningens förslag till tobakslag.
Svenska Livsmedelsarbetares Förbund inom
LO anför att man tror mer på den hittills
framgångsrika linjen med upplysning och
propaganda mot rökningen. Beklädnads-
arbetarförbundet, Hotell- och
Restauranganställdas förbund samt Svenska
Transportarbetarförbundet är dock
positiva till förslaget om en tobakslag.

4 Särskild tobakslag

Knappt 30 remissinstanser yttrar sig
särskilt om behovet av en särskild tobak-
slag och lagförslaget i stort.
Förslaget om att införa en särskild
tobakslag enligt utredningens förslag
tillstyrks av Svea hovrätt, Social-
styrelsen, Statens handikappråd, Insti-
tutet för miljömedicin,
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinsti-
tutet, Boverket, Landstingsförbundet,
landstingen i Jönköpings, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län, Folk-
hälsogruppen, Riksförbundet för hjärt-
och lungsjuka samt Hallands distrikt av
IOGT-NTOs juniorförbund. Man anför bl.a.
att en särskild tobakslag underlättar en
samlad överblick av lagstiftningen inom
området. Det framhålls som viktigt att en
tobakslag introduceras för att tydliggöra
de allvarliga folkhälsohot som
tobaksbruket innebär.
Flera remissinstanser är positiva till
att en tobakslag införs men framför
kritik mot att förslaget inte är
tillräckligt långtgående. Folkhälso-
gruppen anser t.ex. att förslaget till ny
tobakslag är modest men utgör en marke-
ring av statsmakternas syn på
tobaksproblemet. Förslaget är på intet
sätt radikalt eller nytänkande, sägs det,
utan innebär en anpassning till lag-
stiftningen i flera andra nordiska länder
och inom EG.
Två remissinstanser, Riksförbundet mot
astma-allergi och VISIR, anser att
lagsförslaget måste skärpas på en rad
angivna punkter. Även andra instanser
föreslår smärre förändringar, t.ex.
Statens livsmedelsverk som anser att
snus, tuggtobak o.dyl. inte längre skall
omfattas av livsmedelslagen om en
tobakslag införs, eller Landstinget i
Södermanlands län som efterlyser en
särskild paragraf som uttrycker syftet
med lagen.
Andra remissinstanser framför dock
invändningar mot förslaget om en särskild
tobakslag. Universitets- och
högskoleämbetet (Stockholms universitets
juridiska fakultet) finner att formen för
lagstifting med en samlad tobakslag är
föga välvald. Bl.a. skulle detta göra att
det blir svårare för dem som berörs av de
skilda bestämmelserna att finna dem då de
inte återfinns inom de lagkomplex som
dessa personer normalt har att beakta.
Det vore enligt fakultetsnämndens mening
rationellare att bygga vidare på
nuvarande lagstiftningssystematik.
Stark kritik mot förslaget om en samlad
tobakslag framförs vidare av Svenska
Tobaksbranschföreningen, Grossistförbun-
det Svensk Handel, RJ Reynolds och Philip
Morris AB. Man anför att förslaget har
brister och en ensidighet som gör att det
inte kan läggas till grund för lagstift-
ning. Förslaget sägs också vara
svåröverskådligt och så diffust att det
ofrånkomligen måste uppstå besvärande
tolkningsproblem. Även KIGA finner
behovet av en särskild tobakslag tvek-
samt.
Några av dem som kritiserar
lagförslaget ifrågasätter om det på vissa
punkter är förenligt med grundlagen och
Europakonventionen om skydd för mänskliga
rättigheter.

5 Rökfria miljöer

5.1 Allmänt

Ett stort antal remissinstanser, bl.a.
Landstingsförbundet, Svenska Kommun-
förbundet och praktiskt taget samtliga
landsting och tillfrågade kommuner,
instämmer i bedömningen att det är
viktigt att inrätta rökfria miljöer.
Socialstyrelsen anför t.ex. att kunskapen
om risker av passiv rökning i dag är
tillräcklig för att motivera att legala
skyddsåtgärder vidtas. Statens
handikappråd anser rökfria miljöer vara
särskilt positivt med tanke på dem som
får besvär av tobaksrök, ibland t.o.m.
svåra akuta sjukdomstillstånd. Institutet
för miljömedicin anser att utredningen på
ett förtjänstfullt sätt behandlar
åtgärder syftande till att skapa rökfria
miljöer. Möjligen, sägs det, sker i
underlaget en alltför stor fokusering på
cancer då andra hälsorisker torde vara
betydligt viktigare ur folkhälsosynpunkt,
bl.a. luftvägseffekter och allergirisker
hos barn. Institutet framhåller att
passiv rökning är en viktig orsaksfaktor
till obstruktiv bronkit, som är den van-
ligaste orsaken till sjukhusvård av barn
före ett års ålder. Även t.ex. Statens
livsmedelsverk anser att det med hänsyn
till de hälsorisker som under senare år
har satts i samband med passiv rökning,
bl.a. allergiska besvär och lungcancer,
är viktigt att utredningens förslag om
rökfria miljöer genomförs.
Några remissinstanser såsom Svenska
Tobaksbranschföreningen, EGIL och Philip
Morris AB ifrågasätter den vetenskapliga
grundvalen för en lagstiftning om rökfria
miljöer. EGIL finner utredningens
redovisning av det vetenskapliga
underlaget vara bristfällig. Längst i
detta avseende går Philip Morris AB som
drar slutsatsen att det inte finns någon
vetenskaplig grund för lagstiftning.
De kritiska remissinstanserna anser,
liksom även t.ex. Statens arbetsmiljö-
nämnd och Föreningen Smokepeace, att
rökfria miljöer enbart skall tillskapas
på frivillig väg.
Universitets- och högskoleämbetet
(Stockholms universitet, juridiska
fakulteten) avråder från den av utred-
ningen föreslagna lagstiftningstekniken,
dvs. att i lagform ge omfattande och
delvis detaljerade regler med exakta
sifferuppgifter och liknande. I stället
förordas att man i lagform endast ger
allmänt hållna regler som kan fyllas ut
med mer detaljerade föreskrifter på lägre
statsrättslig nivå.
Det är å andra sidan långt fler
instanser som anser att lagförslaget bör
förtydligas med ytterligare detaljer.
Exempelvis anför Svea Hovrätt och Kammar-
rätten i Jönköping att det behövs
tilläggsregler för att precisera det
inbördes förhållandet mellan olika regler
och för att vissa kvalitetskrav o.d. som
anges i specialmotiveringen skall ha stöd
i lagtexten. RJ Reynolds, som i princip
motsätter sig att lagregler införs,
påpekar att det i den föreslagna
lagtexten inte finns täckning för
undantag med innebörden att rökrum kan
inrättas i skolor, på sjukhus m.m. Andra
utrymmen för vilka reglerna borde
preciseras anser RJ Reynolds vara
fritidslokaler i fängelser, vissa ar-
betslokaler etc.
Flera remissinstanser förordar skärpta
regler. Universitets- och högskoleämbetet
(Lunds universitet) finner det exempelvis
olyckligt att lagförslaget erbjuder möj-
lighet till rökning i speciellt upplåtna
lokaler inom skolan och sjukvården. Flera
landsting delar denna uppfattning och
förordar en helt rökfri miljö inom
barnomsorgen och sjukvården.
De föreslagna reglerna ifrågasätts i
synnerhet för vissa lokaler där man
enligt många remissinstanser borde kunna
gå längre. Många landsting betonar att
rätten till rökfri miljö även måste komma
handikappade utvecklingsstörda och
senildementa till del i gruppboenden
o.d., utanför det egentliga enskilda
boendet. Förhållandevis många instanser,
bl.a. Landstingsförbundet, Riksförbundet
mot astma-allergi, NTS och VISIR, anser
att lagreglerna bör utvidgas till att
omfatta även barnomsorg i enskilda hem
och liknande.
Utredningens förslag att rökning skall
kunna tillåtas i enskilda arbetsrum
kritiseras av bl.a. landstingen i
Hallands, Västernorrlands och Väster-
bottens län. Även LO vänder sig mot att
lagförslaget undantar delar av arbets-
platsen från rökförbud, t.ex. att en
anställd med tillgång till enskilt
arbetsrum under vissa förutsättningar kan
tillåtas röka där och TCO anför att målet
en rökfri miljö måste gå via rökförbud i
alla arbetslokaler kombinerat med rökrum
med separat ventilation eller med rökning
utanför arbetslokalerna.
Några remissinstanser, däribland
Svenska Arbetsgivareföreningen, LO och
Svenska Tobaksbranschföreningen,
ifrågasätter om det alls bör lagstiftas
om rökförhållanden på arbetsplatser.
Dessa instanser menar att befintlig
lagstifting ger tillräckligt underlag för
arbetsgivare att agera. Enigt LOs
uppfattning kan man komma längre än idag
vad gäller att komma överens om var och
hur rökningen skall begränsas på
arbetsplatsen. TCO däremot anför att
avsaknaden av enhetliga lagregler har
medfört att utvecklingen mot rökfria
miljöer har blivit ojämn.
Ett fåtal remissinstanser, t.ex.
Beklädnadsarbetareförbundet inom LO samt
Föreningen Smokepeace, anser att
lagförslaget bör kompletteras med en
skyldighet för arbetsgivare att inrätta
rökrum i nödvändig omfattning. Flertalet
av de remissinstanser som kommenterar
denna fråga anser dock att någon skyl-
dighet att inrätta rökrum inte bör
åläggas, främst med hänsyn till
kostnaderna för sådana.

5.2 Skolor och skolgårdar

Ett fåtal remissinstanser kommenterar
särskilt förslaget att förbjuda rökning
på skolgårdar och platser utomhus som är
avsedda för barnomsorg. Socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och Riksförbundet mot
astma-allergi är positiva till förslaget,
medan Svenska Tobaksbranschföreningen och
Riksförbundet Hem och Skola intar en
avvisande hållning, bl.a. mot bakgrund av
att många skolor används för vuxenunder-
visning kvällstid. Svea Hovrätt erinrar
också, utan att närmare ta ställning, om
att regelns formulering innebär att
rökning förbjuds även på annan tid än då
verksamhet pågår, exempelvis vid passage
av en skolgård nattetid.

5.3 Färdmedel

Det är likaså ett fåtal remissinstanser
som kommenterar förslaget beträffande
rökning i allmänna färdmedel. Svea
Hovrätt ifrågasätter om inte bestämmelsen
uttryckligen bör begränsas till färdmedel
i inrikes trafik. Luftfartsverket påtalar
problem vid flygets utrikesterminaler.
Gotlands kommun, TCO, Nordiska
hälsovårdshögskolan och Svenska
Frisksportförbundet föreslår dock vissa
skärpningar av den föreslagna regeln. TCO
anser att regeln även bör gälla fartyg
och Svenska Frisksportförbundet nämner
särskilt turistbåtar, t.ex. färjor till
Finland, som färdmedel där det behövs
skärpta regler.

5.4 Restauranger och hotell

De föreslagna reglerna beträffande
restauranger och hotell kommenteras av
flera remissinstanser. Beträffande
restauranger anser bl.a. Konsumentverket,
NTS och Nordiska hälsovårdshögskolan att
andelen rökfria platser bör ökas. En rad
remissinstanser anser vidare att reglerna
bör gälla även restauranger med färre än
50 platser. Detta förordas bl.a. av
landstingen i Hallands, Västernorrlands
och Jämtlands län, Västerås kommun, LO
och Hotell- och Restauranganställdas
förbund, Svenska Läkaresällskapet och
Cancerfonden.
Även beträffande hotellrum anför några
remissinstanser, Riksförbundet mot
astma-allergi, Handikappförbundens
Centralkommitté, NTS, VISIR och Nordiska
hälsovårdshögskolan, att en större andel
av rummen bör avsättas för icke-rökare.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
anser dock, liksom de restauratörer som
ingivit yttranden, att någon lagstiftning
inte alls bör genomföras i fråga om
restauranger och hotell. Eventuella
problem bör kunna lösas på frivillig väg
genom att näringsidkarna tillgodoser de
önskemål som framförs av gästerna. En
lagreglering kommer, framhålls det, att
leda till stora praktiska problem med
bl.a. en uppdelning av sällskap. Även
Svenska Tobaksbranschföreningen och de
tobaksbolag som yttrat sig avstyrker lag-
stiftning med hänvisning till gränsdrag-
ningsproblem och praktiska
komplikationer. Näringsfrihetsom-
budsmannen anser att den föreslagna
lagstiftningen kan komma att leda till
försämrat kapacitetsutnyttjande, höjda
kostnader och en snedvridning av kon-
kurrensen.

6 Reklam

6.1 Allmänt

Utredningens förslag om ett totalt förbud
mot tobaksreklam tillstyrks av en rad
remissinstanser. Socialstyrelsen,
Skolöverstyrelsen, Statens livs-
medelsverk, Konsumentverket, landstingen
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västman-
lands, Gävleborgs, Västernorrlands och
Norrbottens län, Sundsvalls kommun,
Svenska Läkaresällskapet, Folkhälso-
gruppen, Riksförbundet mot astma-allergi,
Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka,
Handikappförbundens centralkommitté, NTS,
Svenska Frisksportförbundet, och
Cancerfonden är instanser som
uttryckligen uttalar ett starkt stöd för
utredningens förslag om ett förbud mot
all tobaksreklam, inklusive sponsring.
Exempelvis anför Socialstyrelsen att ett
förbud mot direkt och förtäckt reklam för
tobak inklusive utdelning av gratisprov
samt mot sponsring är en nödvändighet för
att skapa en trovärdig hälsopolitik. Att
ungdomar är medvetna om reklamens
påverkan visas enligt Skolöverstyrelsens
mening av de 43 690 namnunderskrifter för
ett reklamförbud mot tobaksvaror som En
Rökfri Generation samlat in bland
ungdomar. Landstinget i Västernorrlands
län anför att förbud mot tobaksreklam och
en kraftig ökning av tobakspriset är de
viktigaste förslagen för att få till
stånd en minskning av tobaksbruket.
Några remissinstanser är inte avvisande
till ett reklamförbud i sig men anser att
det framlagda förslaget till lagtext bör
preciseras. Hit hör t.ex. Kammarrätten i
Jönköping. Näringsfrihetsombudsmannen
anser att ett reklamförbud är olämpligt
från konkurrensrättsliga utgångspunkter.
Han anser att ändamålet med förbudet i
och för sig skulle kunna försvara att det
genomförs, men det skulle då enligt NO
vara väsentligt att eventuella negativa
effekter i fråga om konkurrensen
begränsas. Sveriges Radio AB (SR)
framhåller att det föreslagna förbudet
bör förtydligas så att det, vad gäller
radio och TV, endast inriktas på
näringsidkares kommersiella annonser
under tider som anvisats för TV-reklam.
Bolaget utgår från att reglerna inte
skall träffa reklambudskap t.ex. i form
av reklamskyltar i miljöer som skildras i
dokumentärprogram. Bolaget har tidigare
tillstyrkt radiolagsutredningens förslag
vad gäller förbud mot tobaksreklam i
television. Den föreslagna förbudsregeln
i en tobakslag måste, för att omfatta
etersänd radio och TV, enligt bolaget
kompletteras med ändringar i såväl
radioansvarighetslagen som radiolagen på
det sätt som radiolagsutredningen
föreslagit. Marknadsdomstolen finner från
de synpunkter domstolen har att beakta
inte skäl att avstyrka ett förbud mot
tobaksreklam. Förbudsbestämmelserna måste
dock ges en klarare innebörd.
Marknadsdomstolen anför också att
utredningens slutsats att ett totalförbud
mot tobaksreklam med all säkerhet skulle
få gynnsamma effekter från folkhälsosyn-
punkt framstår som alltför kategorisk mot
bakgrund av den osäkerhet som råder om
reklamens inverkan på tobakskonsumtionen.
Universitets- och högskoleämbetet
(juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet) anför att det inte har förts
fram sakunderlag till stöd för att
nuvarande tobaksreklamlag inte i huvudsak
skulle fungera och nämnden avstyrker
därför från sina utgångspunkter det
föreslagna totalförbudet. Skulle
statsmakterna likväl stanna för att
införa ett sådant får detta, sägs det,
ses som ett övergripande politiskt
ställningstagande och delvis närmast som
en symbolhandling. Fakultetsnämnden menar
vidare att utredningsförslaget är föga
samordnat med förslaget till EG-direktiv
samt framför att ett förbud mot
tobaksreklam i radio och TV förutsätter
ändringar även i radioansvarighetslagen
och radiolagen. Nämnden påpekar också att
det föreslagna förbudet skulle inskränka
konsumenternas information betydligt mer
än det gällande förbudet mot reklam för
alkohol.
Konsumentverket som tillstyrker ett
reklamförbud, efterlyser vissa preci-
seringar av reglerna. Det bör enligt
verket t.ex. klargöras vad som är
marknadsföring riktad till konsument
jämfört med reklam som inte är det.
Verket ser också ett problem med att det
endast är den marknadsföring som är
riktad till svenska konsumenter som
föreslås bli förbjuden. I Sverige
marknadsförs olika slag av broschyrer och
tidningar som riktar sig till utländska
besökare. Verket anser att förbudet mot
tobaksreklam bör omfatta all
marknadsföring inriktad på Sverige.
Föreningen Smokepeace hävdar att
förslaget om förbud mot tobaksreklam är
onödigt, dels därför att det enligt
föreningen inte finns några
undersökningar som tyder på att ett
förbud har en hämmande inverkan på
konsumtionsutvecklingen och dels därför
att även den del av reklamen som enbart
är konsumentupplysning förbjuds.
73

En starkt kritisk och avvisande
inställning till förslaget om reklam-
förbud redovisas av Svenska Tobaks AB,
Svenska Tobaksbranschföreningen, Tobaks-
och Servicehandelns Riksförbund, KIGA, RJ
Reynolds, Philip Morris AB, Gros-
sistförbundet Svensk Handel, Köp-
mannaförbundet och Sveriges Industriför-
bund. Tobaksbranschföreningen, Köpman-
naförbundet och Sveriges Industriförbund
uttalar uppfattningen att så länge toba-
ken är en legal produkt även reklamen för
denna produkta att det genomförs, men det
skulle då enligt NO vara väsentligt att
eventuella negativa effekter i fråga om
konkurrensen begränsas. Sveriges Radio AB
(SR) framhåller att det föreslagna
förbudet bör förtydligas så att det, vad
gäller radio och TV, endast inriktas på
näringsidkares kommersiella annonser
under tider som anvisats för TV-reklam.
Bolaget utgår från att reglerna inte
skall träffa reklambudskap t.ex. i form
av reklamskyltar i miljöer som skildras i
dokumentärprogram. Bolaget har tidigare
tillstyrkt radiolagsutredningens förslag
vad gäller förbud mot tobaksreklam i
television. Den föreslagna förbudsregeln
i en tobakslag måste, för att omfatta
etersänd radio och TV, enligt bolaget
kompletteras med ändringar i såväl
radioansvarighetslagen som radiolagen på
det sätt som radiolagsutredningen
föreslagit. Marknadsdomstolen finner från
de synpunkter domstolen har att beakta
inte skäl att avstyrka ett förbud mot
tobaksreklam. Förbudsbestämmelserna måste
dock ges en klarare innebörd.
Marknadsdomstolen anför också att
utredningens slutsats att ett totalförbud
mot tobaksreklam med all säkerhet skulle
få gynnsamma effekter från folkhälsosyn-
punkt framstår som alltför kategorisk mot
bakgrund av den osäkerhet som råder om r
bör vara legal. Samtliga de nu nämnda
instanserna anser att det inte är bevisat
att tobaksreklamen stimulerar
konsumtionen eller att ett reklamförbud
har en hämmande inverkan på den. Vidare
anförs av flertalet att ett reklamförbud
hämmar en ur hälsosynpunkt önskvärd
produktutveckling och övergång till
"svagare" produkter.
Såväl Svenska Tobaks AB som Svenska
Tobaksbranschföreningen anför att ett
förbud mot tobaksreklam särskilt skulle
missgynna devarumärke beroende på hur
känt märket är, i vilken utsträckning det
kan sättas i samband med tobak m.m. Från
varumärkesrättslig utgångspunkt måste
denna olikbehandling av skilda märken
framstå som godtycklig. Det måste starkt
ifrågasättas, sägs det, om regler av
detta slag är förenliga med Pariskonven-
tionen om industriellt rättsskydd. På
dessa grunder avstyrker marknadsdomstolen
11 § i lagförslaget.
Svenska Tobaksbranschföreningen, RJ
Reynolds, Sveriges industriförbund, och
Philip Morris AB avstyrker likaså det
aktuella förslaget. Härvid hänvisas till
gränsdragningsproblem, svårigheter att
avgöra vem som är ansvarig för
överträdelser, oklarhet beträffande
förslagets förenlighet med
tryckfrihetsförordning, varumärkesrätt
m.m. Genomgående kritiseras utredningen
för att alltför bristfälligt ha
analyserat dessa problem.
Flertalet av de instanser som är
tveksamma eller avvisande till förslaget
menar att utredningen mer detaljerat
borde ha beskrivit sina intentioner,
kriterierna för när en viss reklamåtgärd
skall betraktas som förbjuden förtäckt
reklam etc. Från detta mönster avviker
dock juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet som framhåller att svårig-
heterna är påtagliga när det gäller att
utforma en väl avvägd lagregel kring de
frågor som den föreslagna 11 § avser att
reglera, varför det torde vara lämpligast
att som nu överlämna frågan att lösas i
rättstillämpningen.

6.3 Sponsring

Ett fåtal remissinstanser kommenterar
särskilt frågan om sponsring. De flesta
som tillstyrkt ett reklamförbud har häri
inkluderat även ett förbud mot sponsring.
Konsumentverket förutsätter att även
omnämnandet av ett tobaksbolags namn som
bidragsgivare t.ex. före eller efter ett
program i TV är att betrakta som
sponsring.
Universitets- och högskoleämbetet
(juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet), Svenska Tobaksbranschföre-
ningen, RJ Reynolds samt Philip Morris AB
avstyrker bestämt förslaget om förbud mot
sponsring. Som skäl för detta anförs
bl.a. att sponsring i normalfallet inte
kan betraktas som reklam eller annan
försäljningsfrämjande verksamhet. Härav
skulle följa att sponsring inte kan
förbjudas utan att detta direkt utsägs i
lagtexten. Det kan, sägs det, starkt
ifrågasättas om ett förbud mot sponsring
skulle vara förenligt med regerings-
formens regler om informations- och
yttrandefrihet. I vart fall skulle ett
förbud för producenter och marknadsförare
av tobaksvaror att informera allmänheten
om att de sponsrar evenemang eller
verksamheter stå i mindre god överens-
stämmelse med regeringsformens regler.
Philip Morris AB hävdar att ett förbud
mot sponsring strider mot tryck-
frihetsförordningen.

7 Handel

7.1 Allmänt

Nedan redovisas inkomna synpunkter
rörande utredningens förslag till lag-
regler om handel med tobaksvaror exklu-
sive förslaget om åldersgräns vid
försäljning. Synpunkter på förslaget om
åldersgräns redovisas separat i avsnitt
7.2.
Reglerna i ifrågavarande avsnitt av
lagförslaget tillstyrks generellt av
Socialstyrelsen samt av landstingen i
Göteborgs och Bohus, Örebro och
Västernorrlands län. Det framhålls bl.a.
att de föreslagna inskränkningarna bör
kunna bidra till att framför allt minska
efterfrågan bland yngre och på det sättet
förhindra eller i varje fall skjuta upp
rökdebut. Även Folkhälsogruppen, Riksför-
bundet mot astma-allergi och
Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka
tillstyrker förslagen.
När det gäller förslaget om ett
straffsanktionerat förbud mot tillfälliga
prisnedsättningar och mängdrabatter
framhåller Universitets- och hög-
skoleämbetet (juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet), Svenska Tobaks-
branschföreningen och Sveriges
Livsmedelshandlareförbund att förslaget
står i strid mot gängse marknadsrättsliga
principer som går ut på att främja pris-
konkurrens. Regeln torde främja höga
marginaler på tobaksvaror i detaljhan-
deln. Även Köpmannaförbundet och Philip
Morris AB avstyrker förslaget på liknande
grunder.
Tobaks- och servicehandelns riksförbund
tillstyrker förslaget om förbud mot
tillfälliga prisnedsättningar men
avstyrker förslaget om förbud mot mängd-
rabatter. KIGA tillstyrker båda
förslagen.
Förslaget om att regeringen skall kunna
utfärda föreskrifter om förpacknings-
storlek tillstyrks av Tobaks- och
servicehandelns riksförbund och KIGA.
Svenska Tobaksbranschföreningen
betecknar förslaget som i praktiken utan
större betydelse. Philip Morris AB finner
förslaget omotiverat och anger dessutom
att såväl sådana föreskrifter som förbud
mot prisnedsättningar o.d. försvårar
introduktionen av "svagare" produkter.
Vad gäller förbudet mot
tobaksförsäljning i automat betecknas
detta av bl.a. Svenska
Tobaksbranschföreningen som närmast
överspelat.
Förslaget om varningstexter tillstyrks
eller lämnas utan närmare kommentarer.
Svenska Tobaksbranschföreningen
framhåller dock det angelägna i att
texterna på sikt anpassas till EGs krav.
Ett fåtal remissinstanser efterlyser en
mer genomgripande reglering av villkoren
för tobakshandeln. NTS anser att även en
permanent lågprislinje bör förbjudas,
dvs. att bruttoprissystem skall
återinföras för tobaksvaror. VISIR vill
ha en tillbakagång till den ordning som
fanns innan tobaksvaror släpptes till
livsmedelshandeln, bensinstationerna och
varuhusen, alltså ett slags licensiering
av detaljister inom tobaksområdet.
Folkhälsogruppen anser att utredningen
borde ha givit konkreta förslag på hur
import, uppköp och distribution av tobak
skall ske. Mest långtgående är här
Svenska Frisksportförbundet som är
positivt till tanken att ett svenskt
tobaksmonopol återupprättas.

7.2 Åldersgräns

Förslaget om en åldersgräns på 18 år vid
försäljning av tobaksvaror tillstyrks av
Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen,
landstingen i Uppsala, Blekinge, Gävle-
borgs och Västernorrlands län samt av
Svenska Läkaresällskapet, Folkhälso-
gruppen, Handikappförbundens
centralkommitté, NTS och VISIR. Samtliga
förklarar sig vara medvetna om
svårigheterna att kontrollera efterlevnad
m.m. men förordar trots detta en
åldersgräns vid 18 år. Hjärt-lungfonden
förordar en 16-årsgräns med hänvisning
till förhållandena i övriga nordiska
länder. Cancerfonden stöder tanken på en
åldersgräns men tar inte ställning till
om denna skall gå vid 16 eller 18 års
ålder.
Tanken på en åldersgräns avstyrks helt
av många remissinstanser. Häribland finns
Universitet- och högskoleämbetet
(juridiska fakulteten vid Stockholms
universitet), landstingen i Kronobergs,
Hallands och Västerbottens län,
Stockholms kommun, Riksförbundet för
Hjärt- och lungsjuka, En Rökfri Ge-
neration, föreningen Smokepeace, Svenska
Tobaks AB, Svenska Tobaksbranschföre-
ningen, Tobaks- och servicehandelns
riksförbund, Riksförbundet Hem och Skola,
KIGA, Sveriges Livsmedelshandlareförbund
och Köpmannaförbundet. Man hänvisar
genomgående till svårigheterna att
kontrollera efterlevnaden, risken för
trotsreaktioner eller att rökningen
framstår som ännu mer "vuxen" och därmed
lockande för ungdom. Från handelns sida
framhålls också att dess anställda inte
kan belastas med en kontrollfunktion av
detta slag. Någon instans påtalar även
risken för "svart" handel och langning
till ungdomar.

8 Forskning

Ett fåtal remissinstanser berör frågan om
forskning i tobaksfrågor. Exempelvis
anför Institutet för miljömedicin att det
är beklagligt att utredningen knappast
behandlar forskningsfrågor, då flera
typer av forskningsproblem är väsentliga
inom tobaksområdet. Statens livsmedels-
verk och Landstingsförbundet efterlyser
ökad forskning om snus. Även Göteborgs
kommun och Svenska Läkaresällskapet
förordar ökad forskning. Den sistnämnda
instansen föreslår bl.a. att det
tobakspreventiva arbetet ges akademisk
status. Endast en permanent institution
med ansvar för samordnad forskning och
utveckling inom tobaksområdet kan
garantera det långsiktiga arbete som
krävs för framgång i kampen mot tobaken,
framhåller man.

9 Pris/skatt

Utredningens resonemang om
skattehöjningar på tobak tillstyrks
uttryckligen av Socialstyrelsen, Statens
handikappråd, Landstingsförbundet,
landstingen i Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands och Västernorrlands
län, Gotlands och Sundsvalls kommuner,
Svenska Läkaresällskapet, Folkhälso-
gruppen, Riksförbundet mot astma-allergi,
Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka,
Handikappförbundens centralkommitté,
Riksförbundet Hem och Skola samt Hallands
idrottsförbund m.fl. Flera instanser
betecknar en aktiv prispolitik som en av
de viktigaste åtgärderna för att
åstadkomma en minskning av tobaks-
konsumtionen. Många anför också att
skattehöjningar bör utnyttjas för att öka
resurserna för bl.a. information om
tobakens skadeverkningar.
Kritik mot förslaget framförs av
föreningen Smokepeace, Svenska Tobaks-
branschföreningen, Tobaks- och
servicehandelns riksförbund, KIGA och
Philip Morris AB. Främst anförs att
priset inte har så stor betydelse för
konsumtionen samt att höjningar drabbar
inkomstsvaga grupper orättvist. Ut-
redarens slutsats att prishöjningar kan
vara ett medel för att åstadkomma en
större social likhet i hälsoavseende
betecknas av Svenska Tobaksbranschföre-
ningen som närmast cynisk. Att
prishöjningen särskilt skall drabba
inkomstsvaga grupper kan från allmänna
utgångspunkter inte anses acceptabelt,
framhålls det. Några instanser befarar
vidare att avsevärda prishöjningar på
t.ex. snus kan bidra till att öka
konsumtionen av cigaretter, vilket anförs
vara inte önskvärt ur hälsosynpunkt.

10 Konsumentprisindex (kpi)

Ett fåtal remissinstanser behandlar
frågan om att undanta tobakspriserna vid
beräkning av konsumentprisindex. Detta
förordas av Socialstyrelsen, landstingen
i Kalmar och Skaraborgs län, Göteborgs
kommun, Folkhälsogruppen, NTS och Svenska
Frisksportförbundet. Motiveringen är i
huvudsak att det inte finns anledning att
vid beräkning av KPI ta hänsyn till
priset på en vara som har sådana omfat-
tande skadeverkningar som tobaken har,
att ett undantagande av tobak från KPI
underlättar en aktiv prispolitik samt att
sådana åtgärder diskuteras inom EG.
Svenska Tobaksbranschföreningen hävdar
mycket starkt i uppfattningen att KPI
måste spegla den faktiska prisut-
vecklingen i samhället och därför inte
bör manipuleras.

11 Produktkontroll

Bestämmelserna om produktkontroll
kommenteras av ett fåtal instanser.
Socialstyrelsen säger sig se pessimis-
tiskt på möjligheterna att genom produkt-
utveckling minska tobaksbrukets
hälsorisker men tillstyrker ändå reglerna
om produktkontroll, inklusive förslaget
om en högsta gräns om 15 mg för tjära i
cigarettrök. Statens livsmedelsverk
föreslår även gränsvärden för vissa
cancerframkallande nitrosaminer i snus
och tuggtobak. Även boverket, landstingen
i Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Västmanlands och Västernorrlands
län, Svenska Läkaresällskapet,
Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot
astma-allergi och VISIR tillstyrker
förslagen.
Föreningen Smokepeace anser att
konsumenterna inte bör tvångsstyras i
sitt val av produkter. Svenska Tobaks-
branschföreningen har rent principiellt
inget att erinra mot bestämmelser i syfte
att styra produktutvecklingen men betonar
att dessa måste vara realistiska och
anpassade till yttre faktorer. Philip
Morris AB befarar dock onödig byråkrati
och onödigt ansamlande av data på grund
av de föreslagna bestämmelserna om
produktkontroll.
Kammarrätten i Jönköping anser att 22
och 23 §§ i lagförslaget delvis reglerar
samma frågor och därför kan föras samman
i en paragraf.

12 Tillsyn

Några av de remissinstanser som yttrat
sig angående tillsynen stöder utred-
ningens förslag. Boverket anför
exempelvis att ansvar och tillsyn enligt
verkets bedömning lagts på de lämpligaste
centrala, regionala och lokala myndig-
heterna. Motsvarande bedömningar görs av
Svenska Läkaresällskapet, Folkhälso-
gruppen och Riksförbundet för hjärt- och
lungsjuka.
Det framförs dock delade meningar om
främst den lokala tillsynen beträffande
rökfria miljöer och reglerna för handeln.
Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar, i
likhet med bl.a. Göteborgs kommun, att
det kan uppstå gränsdragningsproblem
mellan yrkesinspektionens och miljö- och
hälsoskyddsmyndigheternas ansvarsområden.
Utredningen förutsätter att
överenskommelser träffas mellan myndig-
heterna, men arbetarskyddsstyrelsen pekar
på att det finns en stor risk att ärenden
i stället kommer att bollas mellan
myndigheterna. En klarare gränsdragning
bör därför åstadkommas enligt styrelsen.
Enligt styrelsens uppfattning bör då
deras egen och yrkesinspektionens
ansvarsområde begränsas till sådana
lokaler som huvudsakligen är avsedda för
arbetstagare. Ett par andra remiss-
instanser anser tvärtom att yrkesinspek-
tionens ansvarsområde bör utvidgas. T.ex.
anser LO att de flesta lokaler som är
upplåtna för allmänheten också är en
arbetslokal med anställda och bör ligga
under arbetarskyddsstyrelsens och
yrkesinspektionens område. Hotell- och
restauranganställdas förbund anser likaså
att tillsynen när det gäller hotell- och
restaurangbranschen skall ligga hos
arbetarskyddsstyrelsen. Philip Morris AB
ifrågasätter däremot om arbe-
tarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
alls skall vara tillsynsmyndigheter på
området.
När det gäller tillsynen över handeln
ställer sig Socialstyrelsen tveksam till
utredningens förslag att socialnämnden
skall åläggas denna uppgift. Social-
nämnden är enligt styrelsens bedömning
inte särskilt lämpad för detta. I stället
bör ansvaret åvila miljö- och hälso-
skyddsnämnden. Även Gotlands kommun
ifrågasätter en uppdelning av kommunens
lokala tillsyn. Denna bör ligga på en
myndighet, framhålls det. Jönköpings kom-
mun anför dock beträffande socialnämndens
roll att utredningens argument för att
lägga detta ansvar på socialnämnden
knappast kan tillbakavisas.
Några remissinstanser, t.ex. Svenska
Kommunförbundet, Gotlands kommun,
Marknadsdomstolen, KIGA, Rikspolissty-
relsen och Grossistförbundet Svensk
Handel påtalar att resursbrist hos de
berörda myndigheterna kan medföra att
tillsynen blir slumpmässig eller allmänt
otillfredsställande. Svenska Kommun-
förbundet anför bl.a. att det är orealis-
tiskt att miljö- och hälsoskyddsnämnderna
respektive socialnämnderna skulle kunna
bedriva en uppsökande verksamhet. Malmö,
Stockholms, Norrköpings och Jönköpings
kommuner framför mer eller mindre ex-
plicit att kommunerna måste kompenseras i
full utsträckning för de ökade kostnader
som uppstår om en ökad tillsyn krävs av
kommunerna. Marknadsdomstolen finner att
det som i avsnitt 16 i betänkandet anförs
om att de många skilda slag av kostnader
som uppstår har ringa omfattning, inte är
övertygande.
Arbetarskyddsstyrelsen anför vidare att
man utgår från att regeringen i samband
med en eventuell lagstiftning ger
tillsynsmyndigheterna rätt att utfärda
erforderliga verkställighetsföreskrifter.
Göteborgs kommun framför en besläktad
tanke när man anför att oklarheter
beträffande ansvarsfördelning, påföljder
och sanktioner skulle kunna regleras mera
i detalj i en lokal förordning.

13 Sanktioner

Beträffande sanktioner anförs synpunkter
av ett fåtal remissinstanser. Svea
Hovrätt, anför att möjligheten att ta om
hand och eventuellt förstöra tobaksvaror
även bör finnas när det gäller varor som
saluhålls i strid mot 23 § i förslaget,
samt att förverkanderegeln bör göras
tilllämplig på samtliga fall där ett
visst handlande straffbelagts i lagen.
Rikspolisstyrelsen påtalar att den
föreslagna förverkandebestämmelsen har
utformats på ett sätt som avviker från
den generella regeln i 36 kap. 16 §
brottsbalken, vilket kan medföra
tolkningsproblem. Regeln bör dessutom
inte bara gälla tobaksvaror som varit
föremål för brott. Vid t.ex. otillåten
automatförsäljning framstår det som
rimligt att även automaten får förklaras
förverkad, framhålls det.
Rikspolisstyrelsen ifrågasätter vidare
generellt de straffbestämmelser som är
upptagna i lagförslaget. Styrelsen
förordar att man i stället för en
kriminalisering i ökad omfattning
använder sig av vitesinstitutet för att
komma till rätta med eventuella
missförhållanden. Vitesinstitutet kan
även i vissa andra fall vara ett
tillräckligt verksamt tvångsmedel så att
polisen kan avlastas vissa tänkta
uppgifter för handräckning och annan
hjälp till tillsynsmyndigheter. Böter bör
dock enligt styrelsen kunna komma i fråga
för icke yrkesmässig "langning" av
tobaksvaror till personer under 18 år.
När det gäller frågan om påföljder för
enskilda rökare som t.ex. röker i en
restaurangs rökfria avdelning anför
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
att de föreslagna reglerna innebär att en
hotell- och restaurangägare kan drabbas
av en sanktion på grund av något som han
själv egentligen inte råder över medan
den enskilde rökaren inte drabbas av
någon sådan påföljd. Detta är helt
oacceptabelt, framhålls det. Förbundet
anser att om någon sanktion över huvud
taget skall införas, skall den drabba den
som överträder förbudet, dvs. rökaren.
Svenska Frisksportförbundet ansluter sig
däremot till utredningens linje att
enskilda rökare inte skall kunna straffas
men att lokalupplåtaren skall kunna
drabbas av kännbar straffpåföljd. Philip
Morris AB påpekar att en avvisning,
kanske med hjälp av polis, för den
enskilde rökaren kan vara ett mer
kännbart straff än en ekonomisk påföljd.

14 Information

Det råder mycket stor enighet om att
informations- och utbildningsinsatser på
tobaksområdet är mycket viktiga och bör
förstärkas kraftigt. Svea Hovrätt,
Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen,
Statens livsmedelsverk, Landstingsför-
bundet, Svenska Kommunförbundet,
landstingen i Södermanlands, Kalmar,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, Gotlands, Malmö, Göteborgs,
Jönköpings, Stockholms, och Sundsvalls
kommuner, LO, Svenska livsmedelsar-
betareförbundet, SACO, Svenska
Läkaresällskapet, Folkhälsogruppen,
Riksförbundet mot astma-allergi, Riks-
förbundet för hjärt- och lungsjuka,
Hjärt-lungfonden, Handikappförbundens
Centralkommitté, En Rökfri Generation,
Föreningen Smokepeace, Riksförbundet Hem
och Skola, KIGA och Cancerfonden tillhör
de instanser som kraftfullt förespråkar
en intensifierad information och i många
fall även lämnar synpunkter på hur denna
bör utformas.
En särskild fråga gäller radio och TV:s
medverkan i denna information.
Socialstyrelsen, Statens livsmedelsverk,
landstingen i Södermanlands, Örebro och
Västmanlands län, Svenska
läkaresällskapet, Folkhälsogruppen,
Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka
och föreningen Smokepeace förordar
uttryckligen att staten använder sitt
inflytande över radio och TV för att öka
hälsoupplysningen i dessa media. Flera av
dessa instanser anvisar tillägg i eter-
medias avtal med staten som en lämplig
väg att uppnå detta. Sveriges Radio AB
däremot ställer sig avvisande till att
ett särskilt utrymme för vissa sam-
hällsorgan skulle skapas i radio och TV.
En sådan ordning skulle helt strida mot
grundprinciperna för s.k. public service
och rubba den integritet och ansvarsord-
ning som stadfästs för svenska etermedia,
sägs det. I stället hänvisar bolaget till
programpunkten "Anslagstavlan" i TV.

74

15 Hälsovårdsavgift (förslag i särskilt
yttrande)

En rad remissinstanser uttalar starkt
stöd för det förslag som framlagts i ett
särskilt yttrande av Margaretha Haglund,
sakkunnig i utredningen, om en särskild,
lagfäst hälsovårdsavgift på tobaksvaror.
De instanser som uttryckligen stöder
detta förslag, ibland med synpunkten att
avgiften bör vara högre än enligt
förslaget, är Socialstyrelsen, Statens
handikappråd, Arbetarskyddsstyrelsen,
Arbetsmiljöinstitutet,
Landstingsförbundet, landstingen i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Hallands, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län,
Göteborgs kommun, Svenska läkare-
sällskapet, Folkhälsogruppen, Riksför-
bundet mot astma-allergi, Handikappför-
bundens centralkommitté, NTS, VISIR, En
Rökfri Generation, Föreningen Smokepeace,
Riksförbundet Hem och Skola, Hallands
idrottsförbund, Svenska
Frisksportförbundet och Friskvård
Falkenberg. Exempelvis anser
Socialstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet,
flera av de nämnda landstingen samt
Riksförbundet mot astma-allergi att
avgiften borde föras till en särskild
fond med uppgift att stödja
folkhälsoarbetet. Ur denna fond skulle
både kommuner, landsting, statliga
myndigheter, folkrörelser,
forskningsorganisationer och privata
organisationer kunna söka medel för
information, annat förebyggande arbete,
forskning m.m. Flera remissinstanser
anför för övrigt även att en sådan avgift
bör införas även på alkoholdrycker,
varigenom fondens resurser skulle öka
ytterligare.
Svenska Tobaksbranschföreningen och
KIGA avvisar tanken på en hälsovårds-
avgift och menar att staten redan i dag
får så betydande intäkter genom
tobaksskatten att det inte borde råda
någon brist på resurser för åtgärder av
detta slag. "Öronmärkning" av medel
avstyrks.

16 Rökavvänjning

Socialstyrelsen, Statens Handikappråd,
Gotlands och Göteborgs kommuner samt
Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka
efterlyser i sina yttranden insatser för
rökslutarhjälp. Dessa instanser anser att
samhället bör ge sitt stöd för
rökavvänjning och ekonomiskt stödja de
sjukvårdshuvudmän som driver verksamhet
för rökavvänjning. Någon instans påpekar
det otillfredsställande i att ytterst få
landsting har egna rökavvänjningskliniker
så att detta viktiga arbete måste
bedrivas i privat eller ideell regi.

17 Övrigt

Några remissinstanser tar i sina
yttranden upp ytterligare frågor och
förslag utöver dem som utredningen
presenterat.
Ett par remissinstanser berör det
svenska tobaksbolagets verksamhet ur
internationellt perspektiv.
Folkhälsogruppen, Riksförbundet mot
astma-allergi och NTS fäster uppmärk-
samheten vid Tobaksbolagets export-
verksamhet och anser att utredningen
borde ha föreslagit etiska riktlinjer för
marknadsföringen av svensktillverkade
tobaksprodukter i andra länder. Denna
marknadsföring sker ofta med metoder som
är förbjudna i Sverige, anförs det.
Arbetsmiljöinstitutet anser att riksdag
och regering bör införa inskränkningar
för Tobaksbolagets exportverksamhet. NTS
påpekar det dilemma som kan föreligga
genom att staten är dominerande ägare i
ett kommersiellt tobaksbolag. Man
förordar att endera tobaksmonopol
återinförs och att monopolet då åläggs
att aktivt arbeta för minskat tobaksbruk
eller att Tobaksbolaget privatiseras helt
och staten renodlar sin kontrollerande
och reglerande roll. Även Socialstyrelsen
anser att det statliga ägarintresset i
ett kommersiellt tobaksbolag inverkat
negativt på statsmakternas beslutsamhet
att agera för att minska tobaksskadorna.
Socialstyrelsen framhåller vidare att
statsmakterna bör vara observanta på
tobaksbolagens agerande och överväga att
vidta särskilda åtgärder om ingen
förändring till det bättre sker
härvidlag.
Folkhälsogruppen anför att Sverige
samtidigt med EG bör införa förbud mot
införsel av tobak som säljs tull- och
skattefritt på internationella samfärds-
medel, till ambassader och motsvarande.
Statens Handikappråd påpekar att
människor med funktionshinder som är
beroende av medhjälpare för sin dagliga
livsföring och som själva är rökare,
skall respekteras och även få hjälp att
röka. Överenskommelser med assisterande
personal bör göras om detta, och
medhjälpare som har en överkänslighet mot
tobak skall självfallet inte assistera i
detta sammanhang, sägs det.
Landstinget i Jönköpings län anser att
riksdagen bör fastställa ett övergripande
mål för åtgärder inom tobaksområdet. Även
operativa mål bör utarbetas.
Landstinget i Hallands län påtalar
behovet av krafttag för att minska snus-
andet.
Malmö kommun framhåller vikten av att
det utarbetas metoder för uppföljning och
utvärdering av de åtgärder som
presenterats av
utredningen.
Till sist kan nämnas att Cancerfonden
anser att behandlingen av betänkandet bör
påskyndas så att proposition kan
föreläggas riksdagen redan hösten 1990.
75

Lagrådsremissens lagförslag

1. Förslag till

Tobakslag

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelse

1 § På grund av de hälsorisker och
olägenheter som är förbundna med bruk av
tobak meddelas i denna lag bestämmelser
om
* begränsning av rökning i vissa lokaler
och utrymmen,
* begränsning av rökning i arbetslokaler,
* varningstexter och innehållsdeklaration
på förpackningar till tobaksvaror,
* marknadsföring av tobaksvaror samt
* produktkontroll m.m. av tobaksvaror.

Begränsning av rökning i vissa lokaler
och utrymmen

2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller annan
verksamhet för barn eller ungdom,
2. i lokaler som är avsedda för hälso-
och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och inrätt-
ningar med särskild service eller vård,
och
4. på färdmedel i inrikes kollektivtra-
fik eller i lokaler och andra utrymmen
som är avsedda att användas av den som
reser med sådana färdmedel.

3 § I lokaler där en offentlig
tillställning enligt 9 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller en
allmän sammankomst enligt 1 § lagen om
allmänna sammankomster (1956:618)
anordnas eller i lokaler som är avsedda
att användas av den som deltar i en sådan
tillställning eller sammankomst skall, om
miljön inte är rökfri, finnas områden där
rökning är förbjuden.
Vad som anges i första stycket gäller
också andra lokaler dit allmänheten har
tillträde.
Bestämmelserna i första och andra
stycket gäller inte lokaler som anges i
2 §.

4 § I hotell och andra inrättningar där
tillfällig bostad yrkesmässigt upplåts,
skall i ett visst antal av de rum, sviter
eller liknande som upplåts rökning vara
förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra
utrymmen som upplåts för tillfällig
bostad på sådana färdmedel som avses i 2
§ 4 gäller i stället den bestämmelsen.
Restauranger och andra
serveringsställen med mer än femtio
sittplatser som är inrymda i lokaler som
inte omfattas av 2 § 1-3, skall ha sitt-
platser inom ett eller flera områden i
serveringslokalen där rökning är
förbjuden.

5 § Bestämmelserna i 2-3 §§ gäller inte i
fråga om bostäder och andra lokaler för
boende som inte är tillfälligt.

6 § Rökning är trots bestämmelserna i 2 §
2-4 tillåten i delar av de lokaler eller
andra utrymmen som avses där, om dessa
delar särskilt avsatts för rökning.
Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1
och som är upplåtna enbart för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ får göras om det
finns särskilda skäl med hänsyn till
utrymmets beskaffenhet eller
användningssätt eller till omständig-
heterna i övrigt.

7 § Den som äger eller disponerar en
lokal eller ett annat utrymme som
omfattas av någon av bestämmelserna i 2-4
§§ svarar för att bestämmelserna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där
rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.

Begränsning av rökning i arbetslokaler

8 § Arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att arbetslokaler och
liknande utrymmen i allt väsentligt blir
rökfria. De skall särskilt verka för att
de som vistas på en arbetsplats inte
ofrivilligt utsätts för tobaksrök. Med
arbetslokal och liknande utrymme avses
här lokaler eller andra utrymmen som
används för verksamhet enligt 1 kap. 2 §
första stycket eller 3 § arbetsmiljölagen
(1977:1160).

Varningstexter m.m.

9 § Förpackningar till tobaksvaror som är
avsedda att i näringsverksamhet
tillhandahållas konsumenter inom landet
skall i den utsträckning och på det sätt
som regeringen föreskriver förses med
texter som upplyser om de hälsorisker som
är förbundna med bruk av tobak
(varningstexter).

10 § Förpackningar till tobaksvaror som
är avsedda att i näringsverksamhet
tillhandahållas konsumenter inom landet
skall i den utsträckning och på det sätt
som regeringen föreskriver förses med en
deklaration som upplyser om skadliga
ämnen och andra skadliga beståndsdelar
som tobaksvaran innehåller eller ger
upphov till (innehållsdeklaration).

11 § Tillverkare och importörer svarar
för att förpackningar till tobaksvaror
förses med varningstexter och
innehållsdeklaration.

12 § En tobaksvara får inte i
näringsverksamhet tillhandahållas konsu-
menter inom landet, om den saknar
varningstexter eller innehållsdeklaration
eller om texten eller deklarationen är
uppenbart oriktig.

Marknadsföring

13 § Om näringsidkare marknadsför
tobaksvaror till konsumenter skall de
iaktta särskild måttfullhet. Särskilt
gäller att reklam eller annan mark-
nadsföring inte får vara påträngande,
uppsökande eller uppmana till bruk av
tobak.
Vid sådan marknadsföring som avses i
första stycket får inte kommersiella
annonser användas i ljudradio- eller
televisionsprogram. Detta gäller även för
sådana televisionssändningar som omfattas
av lagen (1992:1356) om
satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten och som kan tas emot
endast i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet).

14 § Om det vid marknadsföring enligt 13
§ första stycket används en kommersiell
annons i periodisk skrift eller i annan
därmed jämförbar skrift, på vilken
tryckfrihetsförordningen är tillämplig,
skall annonsen återge sådana
varningstexter och sådan
innehållsdeklaration som enligt
föreskrifter som avses i 9 och 10 §§
skall finnas på varans förpackning. Har
flera varningstexter fastställts för
varan, skall minst en av dem återges. Vid
upprepad annonsering skall de olika
varningstexterna användas omväxlande och
om möjligt i lika stor omfattning.
Varningstexter och innehållsdeklaration
skall i annonsen framträda tydligt och
återges i ändamålsenlig form.

15 § En handling som strider mot 13 eller
14 § skall vid tillämpningen av
marknadsföringslagen (1975:1418) anses
vara otillbörlig mot konsumenter.

Produktkontroll m.m.

16 § Tillverkare och importörer av
tobaksvaror som är avsedda att i
näringsverksamhet tillhandahållas
konsumenter inom landet skall, i den
utsträckning som föreskrivs av
regeringen, genom egna undersökningar
eller på annat sätt utreda om de kemiska
och toxikologiska egenskaperna hos
tobaksvaror som tillverkas i eller förs
in till Sverige har hälsovådliga
effekter. I den utsträckning som
föreskrivs av regeringen skall sådana
tillverkare och importörer också redovisa
undersökningsresultat och andra uppgifter
som kan behövas för att bedöma varornas
hälsorisker.

17 § Regeringen får, om det finns
särskilda hälsoskäl, föreskriva att vissa
slag av tobaksvaror inte får tillverkas i
eller föras in till Sverige.

18 § Regeringen får föreskriva
gränsvärden för skadliga ämnen eller
andra beståndsdelar som tobaksvaror får
innehålla eller ge upphov till. En vara
som inte uppfyller föreskrifterna får
inte tillverkas i eller föras in till
Sverige för försäljning till konsumenter.

Bemyndiganden för myndighet att meddela
föreskrifter

19 § Regeringen får överlämna till en
myndighet att meddela sådana föreskrifter
som anges i 9, 10 och 18 §§.

Tillsyn

20 § Den centrala tillsynen över att
denna lag och föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen följs utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller lokaler och andra utrymmen som
avses i 2 § och som är upplåtna enbart
för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och som inte
är upplåtna enbart för personal,
b) lokaler som avses i 3-4 §,
c) varningstexter m.m. enligt 9-12 §§,
och
d) produktkontroll m.m. enligt 16-18
§§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller
lokaler och andra utrymmen för vilka
Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala
tillsynen, och
92

2. den nämnd som fullgör kommunens
uppgifter inom miljö- och hälsos-
kyddsområdet när det gäller
a) övriga miljöer som avses i 2 §, och
b) lokaler som avses i 3-4 §.
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn
enligt andra stycket 2.

21 § Socialstyrelsen får meddela de
förelägganden eller förbud som behövs för
att bestämmelserna i 9-12 §§ och 16-18 §§
eller med stöd av dem meddelade
föreskrifter skall följas.
I andra fall får en tillsynsmyndighet
som anges i 20 § andra och tredje stycket
meddela de förelägganden eller förbud som
behövs för att lagen eller en föreskrift
som har meddelats med stöd av lagen skall
följas.
I beslut om föreläggande eller förbud
får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Vitet får inte förvandlas.

22 § En tillsynsmyndighet får besluta att
en tobaksvara skall tas om hand, om den
bjuds ut till försäljning eller uppenbart
är avsedd att bjudas ut till försäljning
i strid mot lagen eller en föreskrift som
har meddelats med stöd av lagen.
Kronofogdemyndigheten skall vid behov
lämna handräckning när en vara skall tas
om hand.
Om en vara har tagits om hand, får
ägaren under tillsynsmyndighetens
kontroll vidta de rättelser som behövs
för att varan skall få säljas. Varan
skall återlämnas om det görs sannolikt
att den inte kommer att säljas i strid
mot lagen eller en föreskrift som har
meddelats med stöd av denna. I annat fall
får varan förstöras genom
tillsynsmyndighetens försorg.
Ett beslut enligt första stycket gäller
omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.

23 § En tillsynsmyndighet har rätt att på
begäran få de upplysningar, handlingar,
varuprover och liknande som behövs för
myndighetens tillsyn enligt denna lag.

24 § För att fullgöra sina uppgifter
enligt denna lag har en tillsynsmyndighet
rätt att få tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som berörs av
lagen eller av föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen och får där
göra undersökningar och ta prover. För
uttagna prov betalas inte ersättning.
Kronofogdemyndigheten skall lämna den
handräckning som behövs för tillsynen.
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet att ersätta en
tillsynsmyndighets kostnader för
provtagning och undersökning av prov.

25 § Den som har tagit befattning med
något ärende enligt denna lag får inte
obehörigen röja eller på annat sätt
använda sig av vad han därvid fått veta
om yrkeshemligheter eller
affärsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i
stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Överklagande

26 § Beslut av den i 20 § angivna nämnden
enligt denna lag eller enligt en
föreskrift som har meddelats med stöd av
lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos
länsrätten.
Yrkesinspektionens beslut enligt denna
lag får överklagas hos Arbetar-
skyddsstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsens
beslut får inte överklagas.
93

De beslut som Socialstyrelsen har
meddelat med stöd av 21 § första stycket
eller 22 § får överklagas hos länsrätten.

27 § Beslut om en föreskrift enligt 18 §
eller 24 § andra stycket som en myndighet
har meddelat med stöd av ett bemyndigande
får inte överklagas.
Beslut om föreskrifter enligt 9 § eller
10 § som en myndighet har meddelat med
stöd av ett bemyndigande får överklagas
hos regeringen av tillverkare av
tobaksvaror och importörer av tobaksvaror
som är avsedda att säljas till
konsumenter inom landet.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
13 § andra stycket andra meningen, den
dag regeringen bestämmer och i övrigt den
1 juli 1993, då lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror samt lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller
innehållsdeklaration som gäller den 1
juli 1993 skall fortsätta att gälla till
dess annat har föreskrivits med stöd av
denna lag.
94

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1529) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomar1, i paragrafens lydelse enligt
lagen (1992:1529) om ändring i nämnda
lag, samt ikraftträdandebestämmelsen till
ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfattningarna samt lagen
(1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m.m. i den
utsträckning som är föreskrivet i dessa
författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569)
om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
m.m., lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen
(1988:1472), karantänslagen (1989:290),
lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller
behandling, körkortslagen (1977:477) och
lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsav-
göranden m.m. och om överflyttning av
barn, allt i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt
6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3)
om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket
lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän
försäkringskassa i den utsträckning som
är särskilt föreskrivet,

6. mål som avses i 6. mål som enligt
12 § lagen bestämmelse i annan
(1992:1527) om tele- lag skall prövas av
terminalutrustning,
7. mål om länsrätt.
överprövning enligt
6 kap. lagen
(1992:1528) om of-
fentlig upphandling.
Mål som överklagas från
Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring prövas av länsrätten i
Stockholms län.
Länsrätten i Östgötlands län prövar mål
enligt luftfartslagen (1957:297) i den
utsträckning som är föreskrivet i den
lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera
mål enligt skatte-, taxerings-eller
uppbördsförfattningarna som har nära
samband med varandra, får

1 Lagen (1971:289) omtryckt 1981:1323.
95

målen handläggas vid en av länsrätterna,
om det kan ske utan avsevärd olägenhet
för någon enskild. Närmare föreskrifter
om överlämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1993 i vad gäller 14 § första stycket
punkten 2 och i övrigt den 1 juli 1993.
96

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1993-02-26

Närvarande: justitierådet Per Jermsten,
regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde
den 4 februari 1993 har regeringen på
hemställan av statsrådet Könberg beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag
till
1. tobakslag,
2. lag om ändring i lagen (1992:1529)
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.

Förslagen har inför lagrådet föredragits
av regeringsrättssekreteraren
Peter Enander.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

99

Innehållsförteckning

Propositionen...........................1
Propositionens huvudsakliga innehåll....1
Propositionens lagförslag...............3
Utdrag ur protokoll vid regeringssam-
manträde den 11 mars 1993..............10
1. Inledning..........................10
2. Tobaksbruket i ett folkhälsoper-
spektiv............................13
2.1Tobaksvanornas utveckling.......13
2.2Tobakens skadeverkningar........14
2.3Tobaksbruk i ett hälsopolitiskt
perspektiv......................15
3 Tidigare åtgärder i Sverige och
åtgärder i andra länder............16
3.1Sverige.........................16
3.2Övriga länder i Norden..........17
3.3EG-länder.......................18
3.4Vissa länder utanför Europa.....19
4 Förslag till åtgärder..............20
4.1Allmänt.........................20
4.2Begräsninga av rökning..........21
4.3Handel med tobak................29
4.4Varningstexter m.m..............32
4.5Reklam och annan marknadsföring
av tobak........................33
4.6Produktkontroll m.m.............36
4.7Den lagtekniska utformningen....40
4.8Tillsyn m.m.....................41
4.9Vissa sekretessfrågor...........46
5 Kostnader och ikraftträdande.......47
6 Upprättade lagförslag..............48
7 Specialmotivering..................49
7.1Förslag till tobakslag..........49
7.2Förslag till lag om ändring
i lagen (1992:1529) om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar...........61
8 Hemställan.........................62
9 Beslut.............................62

Bilaga 1Sammanfattning av Tobaksutred-
ningens betänkande
(SOU 1990:29) Tobakslag........63
Bilaga 2Tobaksutredningens författ-
ningsförslag...................68
Bilaga 3Sammanställning av remissytt-
randen.........................73
Bilaga 4Lagrådsremissens lagförslag....92
Bilaga 5Lagrådets yttrande.............99
100