Regeringens proposition

1992/93:178

om vissa socialförsäkringsfrågor

Regeringen föreslår riksdagen att anta de
förslag som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den
18 februari 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Könberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att personer som
genom smitta vid användning av
blodprodukter inom den svenska hälso- och
sjukvården fått infektion av HIV ges rätt
till avgiftsfria sjukvårdsförmåner i
fråga om sjukhusvård, tandvård och
läkemedel. Samtidigt föreslås att
närståendepenning skall kunna utges för
högst 240 dagar vid vård av en sådan
HIV-smittad person.
Vidare föreslås att för period då en
försäkrad genomgår medicinsk behandling
eller medicinsk rehabilitering
sjukpenning skall kunna utges med 80 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten även
efter den 365:e dagen i sjukperioden. Som
villkor gäller att behandlingen eller
rehabiliteringen har ordinerats av läkare
och ingår i en av försäkringskassan
godkänd behandlingsplan. Vidare läggs
förslag fram om en sammanläggningsregel
med innebörd att sjukpenning skall utges
med 70 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten om den försäkrade under de
senaste 15 månaderna haft sjukperioder
som sammanlagt omfattar minst 365 dagar.
I propositionen föreslås också att
vissa biståndsarbetare efter tjänstgöring
utom riket som varat längst tre år vid
återkomsten till Sverige skall återfå den
sjukpenninggrundande inkomst som gällde
för honom omedelbart före
utlandstjänstgöringen. För sådan
biståndsarbetare föreslås vidare att vid
bestämmande av rätt till
föräldrapenningförmåner får i vissa
avseenden bortses från
utlandstjänstgöringen.
På föräldraförsäkringens område
föreslås även en ändring av innebörd att
en förälder ges rätt till tillfällig
föräldrapenning i form av kontaktdagar
fr.o.m. det kalenderår under vilket
barnet fyller fyra år.
1

På arbetsskadeförsäkringens område
föreslås att rätten till arbetsskade-
sjukpenning slopas för personer som är
sjukförsäkrade enligt lagen om allmän
försäkring samt att ersättning inte
längre skall utges från arbets-
skadeförsäkringen för andra kostnader än
för sjukvård utom riket, tandvård och
särskilda hjälpmedel. För den som inte
omfattas av sjukförsäkringen enligt lagen
om allmän försäkring föreslås dock att
ersättning skall utges från
arbetsskadeförsäkringen på samma villkor
som den som är försäkrad enligt lagen om
allmän försäkring. Garantinivån behålls
också för vissa studerande.
I propositionen föreslås i övrigt vissa
konsekvensändringar till följd av
förändringar av företagshälsovården, en
ändring i 3 kap. 5 § lagen om allmän
försäkring som rör studerande med
arbetsskadelivränta samt en justering av
bestämmelserna om basbeloppsuppräkning av
livräntor.
Förslagen föreslås träda i kraft den
1 juli 1993 med undantag av förslagen om
avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för
vissa HIV-smittade vilka avses träda i
kraft den 1 juni 1993. Bestämmelserna om
beräkning av livränta föreslås gälla
fr.o.m. den 1 januari 1993.
2

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1962:381) om allmän försäkring1
dels att 2 kap. 13 § skall upphöra att
gälla,
dels att 2 kap. 6 §, 3 kap. 5, 10 och
13 §§, 4 kap. 6, 9 och 10 §§ samt 21 kap.
1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre
nya paragrafer, 3 kap. 4 c, 4 d och
5 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §2
För resekostnader i samband med
läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling, som avses i 2 eller 5 §,
eller sjukhusvård enligt 4 §, utges
ersättning enligt grunder som regeringen
fastställer. Detsamma gäller
resekostnader i samband med
1. tillhandahållande av hjälpmedel åt
handikappad,
2. tandvård som avses i 3 §,

3. besök med
anledning av sjukdom
hos läkare eller
sjukgymnast inom
företagshälsovård,
för vilken bidrag
lämnas efter beslut
av
yrkesinspektionen,
4. besök med 3. besök med
anledning av sjukdom anledning av sjuk-
hos läkare inom dom hos läkare inom
studerande- studerande-
organisationernas organisationernas
hälsovård, för hälsovård, för
vilken statsbidrag vilken statsbidrag
utbetalas av betalas ut av
högskolestyrelse, högskolestyrelse,
5. 4.
konvalescentvård som konvalescentvård
lämnas i som lämnas i
konvalescenthem som konvalescenthem som
har tagits upp på har tagits upp på
förteckning som förteckning som
fastställs av fastställs av
regeringen eller regeringen eller
myndighet som den myndighet som
regeringen regeringen
bestämmer, bestämmer,
6. besök för 5. besök för
sjukvårdande be- sjukvårdande be-
handling som ges handling som ges
såsom särskild såsom särskild
omsorg enligt lagen omsorg enligt lagen
(1985:568) om (1985:568) om
särskilda omsorger särskilda omsorger
om psykiskt om psykiskt
utvecklingsstörda utvecklingsstörda
m.fl., m.fl.,
7. besök för 6. besök för
sjukvårdande be- sjukvårdande be-
handling som ges med handling som ges
stöd av med stöd av
bestämmelserna om bestämmelserna om
den kommunala hälso- den kommunala
och sjukvården i hälso- och
hälso- och sjukvården i hälso-
sjukvårdslagen och sjukvårdslagen
(1982:763), (1982:763),

1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1992:1737.
3

8. besök för 7. besök för
läkarvård eller läkarvård eller
annan sjukvårdande annan sjukvårdande
behandling som ges behandling som ges
med stöd av lagen med stöd av lagen
(1991:1136) om (1991:1136) om
försöksverksamhet försöksverksamhet
med kommunal med kommunal
primärvård. primärvård.
Ersättning för sjuktransporter utges
enligt grunder som regeringen
fastställer.

3 kap.
4 c §
Om den försäkrade
under de närmast
föregående 450
dagarna haft
sjukperioder som
omfattat sammanlagt
minst 365 dagar,
skall hel
sjukpenning för dag
utges med högst
70 procent av den
försäkrades
sjukpenninggrundande
inkomst delad med
365 eller, vid
sjukpen-
ningberäkning
enligt 10 a §, med
motsvarande
arbetstidsfaktor.
Detta gäller till
dess 30 dagar
förflutit sedan en
sjukperiod av-
slutats utan att en
ny sjukperiod
påbörjats.
Vid beräkningen
av antalet sjuk-
perioddagar under
450-dagarsperioden
beaktas inte dagar
före ett uppehåll
mellan sjukperioder
på mer än 30 dagar.
Högre sjukpenning
kan utges enligt
4 b, 4 d och
7 b §§.
4 d §
Den allmänna
försäkringskassan
kan efter ansökan
av den försäkrade
besluta att hel
sjukpenning för dag
som annars skulle
ha utgivits med
70 procent i
stället skall utges
med 80 procent av
den försäkrades
sjukpenninggrundande
inkomst delad med
365 eller, vid
sjukpen-
ningberäkning
enligt 10 a §, med
motsvarande
arbetstidsfaktor.
Ett sådant beslut
får meddelas för en
period när den
försäkrade på grund
av sjukdom genomgår
medicinsk
behandling eller
medicinsk
rehabilitering. Som
villkor gäller att
behandlingen eller
rehabiliteringen
har ordinerats av
läkare och ingår i
en av försäkrings-
kassan godkänd
plan.
4

Beslutet gäller
från och med den
dag då ansökan
gjordes hos för-
säkringskassan, om
inte annat sägs i
beslutet. Beslutet
gäller för tid som
anges i beslutet
eller, om det finns
särskilda skäl,
tills vidare.
Beslutet skall
upphävas när vill-
koren enligt första
stycket inte längre
är uppfyllda.
5 §3
Den allmänna försäkringskassan skall i
samband med inskrivning av en försäkrad
besluta om den försäkrades tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen. I fråga om
en försäkrad som avses i 1 § första
stycket skall kassan samtidigt fastställa
den försäkrades sjukpenninggrundande in-
komst och, om inkomsten helt eller delvis
är att hänföra till anställning, dennes
årsarbetstid. Sådan fastställelse skall
också ske för försäkrad som avses i 1 §
andra stycket så snart anmälan om hans
inkomstförhållanden gjorts hos kassan. Av
beslutet skall framgå i vad mån den
sjukpenninggrundande inkomsten är att
hänföra till anställning eller till annat
förvärvsarbete. Sjukpenningförsäkringen
skall omprövas
a) när kassan fått kännedom om att den
försäkrades inkomstförhållanden,
arbetstid eller andra omständigheter har
undergått ändring av betydelse för rätten
till sjukpenning eller för sjukpenningens
storlek,
b) när förtidspension eller särskild
efterlevandepension enligt denna lag
beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn
till ändring i den försäkrades
arbetsförmåga eller, vid särskild
efterlevandepension, förmåga eller
möjlighet att bereda sig inkomst genom
arbete,
c) när delpension enligt särskild lag
beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn
till ändring i den försäkrades arbets-
eller inkomstförhållanden, samt
d) när tjänstepension beviljas den
försäkrade.
Ändring som avses i första stycket a)
skall ske från och med den dag då
försäkringskassan fått kännedom om de
ändrade omständigheterna. Ändring skall i
fall som avses i 1 § fjärde stycket och
12 a § gälla från och med den första
dagen med sjukpenning. Ändring skall i
annat fall än som avses i första
stycket a) ske så snart anledning till
ändringen uppkommit.
Den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten får ej i annat fall än som
avses i första stycket b), c) eller d)
sänkas under tid då den försäkrade
1. bedriver studier, för vilka han
uppbär studiehjälp, studiemedel eller
särskilt vuxenstudiestöd enligt
studiestödslagen (1973:349), studiestöd
enligt lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa eller
bidrag enligt förordningen (1976:536) om
utbildningsbidrag för doktorander,
2. genomgår kommunal vuxenutbildning
(komvux), vuxenutbildning för psykiskt
utvecklingsstörda (särvux) eller
svenskundervisning för invandrare (sfi)
och uppbär timersättning för studierna,

3 Senaste lydelse 1991:1974.
5

3. är inskriven vid
arbetsmarknadsinstitut eller efter
förmedling av en arbetsmarknadsmyndighet
genomgår yrkesutbildning,
4. är gravid och avbryter eller
inskränker sitt förvärvsarbete tidigast
sex månader före barnets födelse eller
den beräknade tidpunkten härför,
5. är helt eller delvis ledig från
förvärvsarbete för vård av barn, om den
försäkrade är förälder till barnet eller
likställs med förälder enligt 1 § lagen
(1978:410) om rätt till ledighet för vård
av barn, m.m. och barnet inte har fyllt
ett år. Motsvarande gäller vid adoption
av barn som ej fyllt tio år eller vid
mottagande av sådant barn i avsikt att
adoptera det, om mindre än ett år har
förflutit sedan den försäkrade fick
barnet i sin vård,
6. fullgör värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst eller genomgår militär
grundutbildning för kvinnor.
För en försäkrad som avses i tredje
stycket 1 skall försäkringskassan, vid
sjukdom under utbildningstiden, beräkna
sjukpenningen på en sjukpenninggrundande
inkomst som har fastställts på grundval
av enbart den inkomst av eget arbete som
den försäkrade kan antas få under denna
tid. Om därvid den sjukpenninggrundande
inkomsten helt eller delvis är att
hänföra till anställning, skall
årsarbetstiden beräknas på grundval av
enbart det antal arbetstimmar som den
försäkrade kan antas ha i ifrågavarande
förvärvsarbete under utbildningstiden.

För en försäkrad
som får sådan
behandling eller
rehabilitering som
avses i 7 b § eller
22 kap. 7 § och som
under denna tid får
livränta enligt
lagen (1976:380) om
arbets-
skadeförsäkring
eller motsvarande
ersättning enligt
en annan författ-
ning skall
försäkringskassan,
vid sjukdom under
den tid då livränta
betalas ut, beräkna
sjukpenningen på en
sjukpenninggrundande
inkomst som har
fastställts på
grundval av enbart
den inkomst av eget
arbete som den
försäkrade kan
antas få under
denna tid.
För en försäkrad som avses i 10 c §
första stycket 1 eller 2 skall dock under
studieupphåll mellan vår- och hösttermin,
då den försäkrade inte uppbär
studiesocial förmån som anges i tredje
stycket 1, sjukpenningen beräknas på den
sjukpenninggrundande inkomst som följer
av första * tredje styckena, om
sjukpenningen blir högre än sjukpenning
beräknad på den sjukpenninggrundande
inkomsten enligt fjärde stycket.
Fjärde stycket tillämpas även för
försäkrad som avses i tredje stycket 6
när den försäkrade genomgår
grundutbildning eller därtill omedelbart
anslutande repetitionsutbildning.

5 b §
För en försäkrad
som av Svenska
kyrkan, ett svenskt
trossamfund, ett
organ som är knutet
till ett sådant
samfund eller en
svensk ideell
organisation som
bedriver
biståndsverksamhet
varit sänd till ett
annat land för
arbete för
arbetsgivarens
räkning, skall den
sjukpenninggrundande
inkomsten vid
återkomsten till
Sverige fastställas
till lägst det
belopp som utgjorde
hans
sjukpenninggrundan-
de inkomst
omedelbart före
utlandsresan, om
utlandsvistelsen
varat högst tre år.
Bestämmelsen i
denna paragraf
gäller även den
medföljande maken.
Med make likställs
den som utan att
vara gift med den
utsände levt
tillsammans med
denne, om de
tidigare har varit
gifta eller
gemensamt har eller
har haft barn.
10 §4
För de första 14 För de första 14
dagarna i sjuk- dagarna i sjuk-
perioden utges perioden utges
sjukpenning som sjukpenning som
svarar mot svarar mot
sjukpenninggrundande sjukpenninggrundande
inkomst av inkomst av
anställning endast anställning endast
under förutsättning under förutsättning
att den försäkrade att den försäkrade
skulle ha utfört skulle ha
förvärvsarbete om förvärvsarbetat om
han inte hade varit han inte hade varit
sjuk. För en sjuk. För en
försäkrad som avses försäkrad som avses
i 5 § tredje i 5 § tredje
stycket 1 eller stycket 1, femte
sjätte stycket skall eller sjunde
vad som har sagts nu stycket skall vad
gälla även för tid som har sagts nu
efter de första 14 gälla även för tid
dagarna av efter de första 14
sjukperioden. För dagarna av
sjukpenningen skall sjukperioden. För
10 a och 10 b §§ sjukpenningen skall
tillämpas. 10 a och 10 b §§
tillämpas.
Med tid för förvärvsarbete enligt
första stycket jämställs
1. ledighet för semester, dock inte om
den försäkrade uppbär semesterlön enligt
semesterlagen (1977:480) och, enligt 15 §
samma lag, kan begära att dag då han är
oförmögen till arbete på grund av sjukdom
inte räknas som semesterdag,
2. ledighet under studietid för vilken
oavkortade löneförmåner utges,
3. ledighet under tid då den försäkrade
genomgår sådan utbildning eller
undervisning som anges i 5 § tredje
stycket 2 eller uppbär korttidsstudiestöd
enligt studiestödslagen (1973:349), och
4. ledighet för ferier eller för
motsvarande uppehåll för lärare som är
anställda inom utbildningsväsendet.

13 §5
Frågor om förmåner enligt detta kapitel
prövas av den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade är inskriven
eller skulle ha varit inskriven, om han
uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §.
Denna försäkringskassa får dock uppdra åt
en annan försäkringskassa att pröva
sådana frågor med undantag av frågor som
avses i 5 §.

4 Senaste lydelse 1992:1702.
5 Senaste lydelse 1992:1277.
6

Bestämmelserna i
2 kap. 13 §
tillämpas även i
fråga om sjukpen-
ning. Vid
tillämpning av
2 kap. 13 § andra
stycket skall hänsyn
inte tas till
särskild sjukpenning
enligt lagen
(1977:265) om
statligt
personskadeskydd.
Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga
om förtidspension tillämpas även där den
försäkrade skulle ha erhållit sådan
pension, om han hade haft rätt till
folkpension enligt bestämmelserna i
5 kap.
Har en försäkrad, utan att
bestämmelserna i 3 kap. 3 § är
tillämpliga, efter ingången av den månad
då han uppnådde sextiofem års ålder, er-
hållit sjukpenning under etthundraåttio
dagar, får den allmänna försäkringskassan
besluta att sjukpenning inte längre skall
utgå.

4 kap.
6 §6
Hel föräldrapenning utgör lägst
60 kronor om dagen (garantinivå).
Föräldrapenning för de första 180
dagarna utges med belopp motsvarande
förälderns sjukpenning, beräknad enligt
femte stycket, om föräldern under minst
240 dagar i följd före barnets födelse
eller den beräknade tidpunkten härför har
varit försäkrad för en sjukpenning över
garantinivån.
Utöver vad som anges i andra stycket
utges föräldrapenning för varje barn för
180 dagar med belopp motsvarande
förälderns sjukpenning, beräknad enligt
femte stycket, och 90 dagar med belopp
enligt garantinivån.
Vid flerbarnsbörd utges föräldrapenning
enligt 3 § andra stycket för 90 dagar med
belopp motsvarande förälderns
sjukpenning, beräknad enligt femte
stycket, och 90 dagar med belopp enligt
garantinivån.

När När
föräldrapenning föräldrapenning
enligt andra * enligt andra *
fjärde styckena fjärde styckena
skall utges med skall utges med
belopp motsvarande belopp motsvarande
förälderns förälderns
sjukpenning, skall sjukpenning, skall
beräkningen ske beräkningen ske
enligt 3 kap. med enligt 3 kap. med
undantag av 5 § undantag av 5 §
fjärde * sjätte fjärde * sjunde
styckena samt 10 a styckena samt 10 a
och 10 b §§. Därvid och 10 b §§. Därvid
skall dock skall dock
föräldrapenning för föräldrapenning för
dag beräknas efter dag beräknas efter
90 procent av den 90 procent av den
fastställda fastställda
sjukpenninggrundande sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med inkomsten, delad
365, och även utges med 365, och även
för den första utges för den
dagen. första dagen.
Utan hinder av vad som föreskrivs i
andra * fjärde styckena skall, om
förälderns sjukpenninggrundande inkomst
har sänkts enligt 3 kap. 5 § tredje
stycket 5, föräldrapenningen till dess
barnet fyller två år beräknas lägst på
grundval av den sjukpenninggrundande
inkomst som gällde innan sänkningen
skedde eller den högre inkomst som
löneutvecklingen inom yrkesområdet
därefter föranleder, om föräldern avstår
från förvärvsarbete för vård av barn. Är
kvinnan gravid på nytt vid utgången av
denna tid och beräknas barnets födelse
ske inom sex månader eller föds barnet
inom nämnda tid, skall hennes
föräldrapenning även fortsättningsvis
beräknas på motsvarande sätt.

6 Senaste lydelse 1992:1702.
7

9 §7
Som villkor för rätt till
föräldrapenning gäller att föräldern har
varit inskriven hos allmän
försäkringskassa under minst 180 dagar i
följd närmast före den dag för vilken
föräldrapenningen skall utbetalas.
Villkoret om inskrivning hos
försäkringskassa eller om försäkring för
viss sjukpenning enligt 6 § andra stycket
anses uppfyllt om det har berott på
åldersregeln i 1 kap. 4 § att villkoret
inte har kunnat uppfyllas. Motsvarande
gäller om föräldern inte har varit
inskriven eller inte har varit försäkrad
för viss sjukpenning, men skulle ha varit
det om kassan känt till samtliga
förhållanden.

När det skall
bestämmas om
villkoret om
inskrivning hos
försäkringskassa
eller om försäkring
för viss
sjukpenning enligt
6 § andra stycket
är uppfyllt för en
försäkrad som avses
i 3 kap. 5 b §, får
bortses från tiden
för
utlandsvistelsen
under förutsättning
att den varat högst
tre år.
10 §8
En förälder har rätt till tillfällig
föräldrapenning för vård av ett barn, som
inte har fyllt tolv år, om föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete i
samband med
1. sjukdom eller smitta hos barnet,
2. sjukdom eller smitta hos barnets
ordinarie vårdare,
3. besök i samhällets förebyggande
barnhälsovård,
4. vårdbehov som uppkommer till följd
av att barnets andra förälder besöker
läkare med ett annat barn till någon av
föräldrarna, under förutsättning att
sistnämnda barn omfattas av
bestämmelserna om tillfällig
föräldrapenning.
För vård av ett barn vars levnadsålder
understiger 240 dagar utges tillfällig
föräldrapenning enligt första stycket
endast om tillsynen av barnet är
stadigvarande ordnad eller om barnet
vårdas på sjukhus. För vård av ett barn
som är äldre än som nyss sagts utges
tillfällig föräldrapenning enligt första
stycket inte för tid under vilken annars
föräldrapenning skulle ha uppburits;
undantag gäller dock om barnet vårdas på
sjukhus.

En förälder till En förälder har
barn som fyllt fyra rätt till
år har, till och med tillfällig
det kalenderår under föräldrapenning
vilket barnet fyller från och med det
tolv år, rätt till kalenderår under
tillfällig vilket barnet
föräldrapenning även fyller fyra år till
när föräldern avstår och med det
från förvärvsarbete kalenderår under
i samband med vilket barnet
föräldrautbildning, fyller tolv år även
besök i barnets när föräldern
skola eller besök i avstår från
förskole- eller förvärvsarbete i
fritidsverksamhet samband med
inom samhällets föräldrautbildning,
barnomsorg i vilken besök i barnets
barnet deltar skola eller besök i
(kontaktdagar). förskole- eller
fritidsverksamhet
inom samhällets
barnomsorg i vilken
barnet deltar
(kontaktdagar).

7 Senaste lydelse 1985:87.
8 Senaste lydelse 1992:275.
8

Rätt till tillfällig föräldrapenning
tillkommer även en fader som avstår från
förvärvsarbete i samband med barns
födelse för att närvara vid
förlossningen, biträda i hemmet eller
vårda barn. Motsvarande gäller i
tillämpliga delar för en fader vid
adoption av barn, om barnet inte fyllt
tio år. Som adoption anses även att någon
tar emot ett barn i avsikt att adoptera
det.

21 kap.
1 §9
Den som är inskriven hos en allmän
försäkringskassa, men inte är försäkrad
för en sjukpenning som, beräknad enligt
3 kap. 4 § första stycket 3, uppgår till
garantinivån enligt 4 kap. 6 §, skall
kunna genom frivilliga avgifter försäkra
sig för erhållande av sjukpenning eller
sjukpenningtillägg.
Den som inte har rätt till sjukpenning
enligt 3 kap. 1 § får försäkra sig för
sjukpenning som uppgår till lägst
20 kronor och högst till garantinivån
enligt 4 kap. 6 §. Den som har rätt till
sjukpenning enligt 3 kap. 1 § får
försäkra sig för sjukpenningtillägg, som
tillsammans med den sjukpenning som han
är berättigad till enligt 3 kap. 4 §
första stycket 3 uppgår till lägst
20 kronor och högst till garantinivån.

En frivillig En frivillig
försäkring påverkas försäkring påverkas
inte av att den inte av att den
försäkrades sjuk- försäkrades sjuk-
penning enligt penning enligt
3 kap., under där 3 kap., under där
angivna angivna
förutsättningar, förutsättningar,
beräknas med beräknas med
tillämpning av 5 § tillämpning av 5 §
femte stycket eller sjätte stycket
10 a eller 10 b § eller 10 a eller
nämnda kapitel. 10 b § nämnda
kapitel.
Försäkringen skall efter den
försäkrades val gälla med en karenstid av
3 eller 30 dagar eller utan sådan
karenstid.
Rätt till inträde i den frivilliga
försäkringen eller förkortning av gällan-
de karenstid enligt fjärde stycket
tillkommer endast den som är under 55 år.
Ersättning enligt denna paragraf utges
inte för tid efter ingången av den månad
då den försäkrade börjar uppbära hel
förtids- eller ålderspension.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om sjukpenning och
föräldrapenning för tid före den dagen.
Vid tillämpning av 3 kap. 4 c § bortses
från tid före den 1 juli 1992.

9 Senaste lydelse 1992:1702.
9

2 Förslag till

Lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m.
för vissa HIV-smittade

Härigenom föreskrivs följande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag tillämpas på en person som
vid behandling av honom eller henne inom
den svenska hälso- och sjukvården har
fått infektion av HIV (humant
immunbristvirus) genom smitta vid
användning av blod eller blodprodukter.
Lagen tillämpas även på den som fått
infektion av HIV genom smitta av en sådan
person, om de är eller varit gifta med
varandra eller sammanbott med varandra
under äktenskapsliknande förhållanden och
om smittan ägt rum innan den först
smittade fått kännedom om sin infektion.
Förmåner enligt lagen ersätts av
sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

2 §
När en smittad person får sjukhusvård
på grund av sjukdom skall avgift enligt
2 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring inte tas ut.

3 §
Patientavgift skall inte tas ut av en
smittad person som får tandvård som
ersätts enligt 2 kap. 3 § första stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

4 §
En smittad person har rätt att på
apotek utan kostnad få läkemedel för
vilka recept har utfärdats av läkare
eller tandläkare.

5 §
I lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård finns
bestämmelser om rätt till ersättning och
ledighet för en närstående som vårdar en
smittad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juni
1993.
10

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1465)
om ersättning och ledighet för
närståendevård

Härigenom föreskrivs att 4, 6 och 8 §§
lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1
En närstående som En närstående som
vårdar någon som är vårdar någon som är
svårt sjuk har rätt svårt sjuk har rätt
till ersättning för till ersättning för
tid då han avstår tid då han avstår
från förvärvsarbete från förvärvsarbete
i samband med i samband med
vården. vården. En
närstående har rätt
till ersättning då
han vårdar någon
som vid behandling
av honom inom den
svenska hälso- och
sjukvården har fått
infektion av HIV
(humant
immunbristvirus)
genom smitta vid
användning av blod
eller
blodprodukter.
Detta gäller även
om den som vårdas
fått infektion av
HIV genom smitta av
en sådan person, om
de är eller varit
gifta med varandra
eller sammanbott
under
äktenskapsliknande
förhållanden och om
smittan ägt rum
innan den först
smittade fått
kännedom om sin
infektion.
Om vårdaren får oreducerade
löneförmåner under tid då han bedriver
studier, jämställs avstående från studier
med avstående från förvärvsarbete vid
tillämpning av föreskrifterna om
ersättning enligt denna lag, i den mån
vårdaren går miste om löneförmånerna.

6 §
Ersättning utges Ersättning utges
för högst 30 dagar för högst 240 dagar
sammanlagt för varje sammanlagt för vård
person som vårdas. av person som avses
i 4 § första
stycket andra och
tredje meningarna
och för högst 30
dagar sammanlagt
för varje annan
person som vårdas.
8 §
Ersättning Ersättning
beräknas för hela beräknas för hela
den tid som förmånen den tid som
avser ernligt 3 kap. förmånen avser
10 a § lagen enligt 3 kap.
(1962:381) om allmän 10 a § lagen
försäkring när (1962:381) om
ersättningen utges allmän försäkring
på grundval av sjuk- när ersättningen
utges på grundval
av sjuk-

1 Senaste lydelse 1992:274.
11

penninggrundande penninggrundande
inkomst av inkomst av
anställning och anställning och
enligt 10 b § nämnda enligt 10 b §
kapitel när den nämnda kapitel när
utges på grundval av den utges på
sjukpenninggrundande grundval av
inkomst av såväl sjukpenninggrundande
anställning som inkomst av såväl
annat anställning som
förvärvsarbete. I annat
fall som avses i förvärvsarbete. I
3 kap. 5 § femte fall som avses i
stycket samma lag 3 kap. 5 § sjätte
beräknas stycket samma lag
ersättningen dock beräknas
inte på grundval av ersättningen dock
den inte på grundval av
sjukpenninggrundande den
inkomst som följer
sjukpenninggrundande
av första * tredje inkomst som följer
styckena i den av första * tredje
paragrafen. styckena i den
paragrafen.
Ersättning som utges på grundval av
enbart inkomst av annat förvärvsarbete
beräknas enligt 3 kap. 4 § första stycket
lagen om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 4
och 6 §§ den 1 juni 1993 och i övrigt den
1 juli 1993.

12

4 Förslag till

Lag om ändring i semesterlagen (1977:480)

Härigenom föreskrivs att 17 §
semesterlagen (1977:480) skall ha följ-
ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §1
Frånvaro från arbetet är
semesterlönegrundande, när fråga är om
1. ledighet på grund av sjukdom, i den
mån frånvaron under intjänandeåret icke
överstiger 180 dagar eller om frånvaron
beror på arbetsskada,
2. ledighet enligt lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m.
dels under tid för vilken
havandeskapspenning utges enligt 3 kap.
9 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring, dels under tid för vilken
föräldrapenning utges i anledning av
barns födelse eller adoption enligt
4 kap. 3 och 5 §§ samma lag, i den mån
frånvaron för varje barn, eller vid
flerbarnsbörd sammanlagt, icke överstiger
120 dagar eller för ensamstående
förälder, 180 dagar, dels under tid för
vilken tillfällig föräldrapenning utges
enligt 4 kap. 10 och 11 §§ samma lag,
3. ledighet på grund av risk för
överförande av smitta, om arbetstagaren
är berättigad till ersättning enligt
lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,
4. ledighet för utbildning, som ej
enligt annan lag medför rätt till
semesterlön, om arbetstagaren erhåller
korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag
eller utbildningsarvode enligt
studiestödslagen (1973:349) eller om
utbildningen till väsentlig del avser
fackliga eller med facklig verksamhet
sammanhängande frågor, i den mån
frånvaron under intjänandeåret icke
överstiger 180 dagar,
5. ledighet på grund av sådan i 27 §
värnpliktslagen (1941:967) eller med stöd
därav föreskriven tjänstgöring om högst
60 dagar, som ej är beredskapsövning och
ej heller direkt ansluter sig till
grundutbildning, eller ledighet på grund
av motsvarande vapenfri tjänst, i den mån
frånvaron under intjänandeåret icke
överstiger 60 dagar,
6. ledighet på grund av att
arbetstagaren efter det kalenderår då han
fyllt tjugotvå år fullgör tjänstgöring i
civilförsvaret på annan tid än då
civilförsvarsberedskap råder eller
beredskapsövning får anordnas vid
försvarsmakten, i den mån frånvaron under
intjänandeåret icke överstiger 60 dagar,
7. ledighet enligt lagen (1986:163) om
rätt till ledighet för svenskundervisning
för invandrare, eller

8. ledighet enligt 8. ledighet
lagen (1988:1465) om enligt lagen
ersättning och (1988:1465) om
ledighet för ersättning och
närståendevård. ledighet för
närståendevård, i
den mån frånvaron
under intjänande-
året inte
överstiger 45
dagar.

1 Senaste lydelse 1991:1114.
13

Vid tillämpning av första stycket 1
skall frånvaro under de första 90 dagarna
av frånvaroperiod ej i något fall anses
bero på arbetsskada. Har arbetstagare av
anledning som anges i första stycket 1
varit oavbrutet frånvarande från arbetet
under två hela intjänandeår, grundar
därefter infallande dag av
frånvaroperioden icke rätt till
semesterlön.
I frånvaroperiod som avses i första
stycket inräknas även dagar under
perioden då arbetstagaren icke skulle ha
utfört arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juni
1993. De nya bestämmelserna tillämpas vid
beräkning av semesterlön för tid från och
med den 1 april 1993. Semesterlön som
intjänats före ikraftträdandet skall dock
inte minskas.

14

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen
(1981:49) om begränsning av läke-
medelskostnader, m.m. skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1
Visar någon att Visar någon att
han i den omfattning han i den omfatt-
som anges i andra ning som anges i
stycket har köpt andra stycket har
prisnedsatta eller köpt prisnedsatta
andra läkemedel som eller andra
avses i 3 § eller läkemedel som avses
har erlagt i 3 § eller har
patientavgift för erlagt
läkarvård eller patientavgift för
annan sjukvårdande läkarvård eller
behandling som avses annan sjukvårdande
i 2 kap. 2 och 5 §§ behandling som
lagen (1962:381) om avses i 2 kap. 2
allmän försäkring och 5 §§ lagen
eller för mot- (1962:381) om
svarande vård eller allmän försäkring,
behandling som är han befriad från
erhållits inom att därefter betala
företagshälsovård, för utskrivna
för vilken bidrag läkemedel.
lämnas efter beslut Befrielsen gäller
av under den tid som
yrkesinspektionen, återstår av ett år,
är han befriad från räknat från det
att därefter betala första vårdtill-
för utskrivna fället,
läkemedel. behandlingstillfället
Befrielsen gäller eller
under den tid som
återstår av ett år, läkemedelsinköpet.
räknat från det
första
vårdtillfället,
behand-
lingstillfället
eller läkemedels-
inköpet.
För kostnadsbefrielse enligt första
stycket fordras att prisnedsatta läke-
medel har inköpts för eller
patientavgifter erlagts med sammanlagt
minst 1 600 kronor. Om ett landsting
eller en kommun som inte ingår i ett
landsting har beslutat att för sin del
tillämpa ett lägsta belopp som
understiger 1 600 kronor, skall i stället
det beloppet gälla för kostnadsbefrielse
enligt första stycket för den som är
bosatt inom landstinget respektive
kommunen.
Har en förälder eller föräldrar
gemensamt flera barn under 16 år i sin
vård, får barnen gemensamt
kostnadsbefrielse när utgifterna för
vårdtillfällen, behandlingstillfällen och
läkemedelsinköp för barnen sammanlagt
uppgår till vad som sägs i andra stycket.
Kostnadsbefrielse gäller under den tid
som avses i första stycket även för barn
som under denna tid fyller 16 år.
Med förälder avses även fosterförälder.
Som förälder räknas även den med vilken
en förälder stadigvarande sammanbor och
som är eller har varit gift eller har
eller har haft barn med föräldern.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.

1 Senaste lydelse 1992:1693.
15

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring1
dels att 3 kap. 4 * 6 och 8 §§ skall
upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 3 kap.
1, 4 och 9 §§ skall utgå,
dels att 3 kap. 1 * 3, 7, 9 och 10 §§,
6 kap. 2 och 4 §§ och 8 kap. 3 och 4 §§
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en
ny paragraf, 3 kap. 2 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
1 §2
Är den skadade Är den skadade
sjukförsäkrad enligt sjukförsäkrad
lagen (1962:381) om enligt lagen
allmän försäkring, (1962:381) om
har han vid arbets- allmän försäkring,
skada rätt till har han vid arbets-
samma förmåner från skada rätt till
sjukförsäkringen som samma förmåner från
vid annan sjukdom sjukförsäkringen
under en tid av 180 som vid annan
dagar efter det att
skadan inträffade, sjukdom.
dock längst till
dess skadan medför
rätt till livränta
eller rätten till
sjukpenning upphör
enligt 3 kap. 3 §
andra meningen
nämnda lag
(samordningstid).
2 §3
Är någon som avses Är någon som
i 1 § ej berättigad avses i 1 § inte
till sjukpenning berättigad till
från sjukpenning från
sjukförsäkringen sjukförsäkringen
eller är den skadade eller är den
ej sjukförsäkrad skadade inte
enligt lagen sjukförsäkrad
(1962:381) om allmän enligt lagen
försäkring, har han (1962:381) om
vid arbetsskada rätt allmän försäkring,
till förmåner från har han vid
arbetsskade- arbetsskada rätt
försäkringen i till förmåner från
enlighet med vad som arbetsskade-
skulle ha utgått om försäkringen i
2, 3 och 22 kap. enlighet med vad
lagen om allmän som skulle ha
försäkring hade utgått om 2, 3 och
varit tillämpliga på 22 kap. lagen om
honom. Sjukpenning allmän försäkring
utgår dock ej till hade varit
den som avses i tillämpliga på
1 kap. 1 § andra honom. Sjukpenning
stycket denna lag utgår dock inte
och ej till arbetstagare
som enligt 3 kap.
16 § första stycket
lagen

1 Lagen omtryckt 1977:264.
Senaste lydelse av
3 kap. 4 § 1990:163.
3 kap. 5 § 1992:1704.
3 kap. 5 a § 1991:1049.
3 kap. 5 b § 1988:1538.
3 kap. 5 c § 1989:220.
3 kap. 5 d § 1990:158.
3 kap. 6 § 1991:1049.
3 kap. 8 § 1991:1642.
2 Senaste lydelse 1991:1978.
3 Senaste lydelse 1991:1042.
16

heller till om allmän
arbetstagare som försäkring har
enligt 3 kap. 16 § undantagits från
första stycket lagen rätt till
om allmän försäkring sjukpenning vid
har undantagits från
rätt till sjukdom.
sjukpenning vid
sjukdom.
2 a §
För en försäkrad
som avses i 1 kap.
1 § andra stycket
eller som i annat
fall genomgår
yrkesutbildning när
skadan inträffar
utges sjukpenning
från
arbetsskadeför-
säkringen vid
sjukdom som efter
en tid av 180 dagar
efter det att
skadan inträffade
sätter ned den
försäkrades förmåga
att skaffa sig
inkomst genom
arbete med minst en
fjärdedel.
Sjukpenning
enligt denna para-
graf utges på
grundval av den
försäkrades
livränteunderlag
som anges i 4 kap.
9 *11 §§ och beräk-
nas enligt 3 kap.
och 22 kap. lagen
(1962:381) om
allmän försäkring.
Sjukpenningen
utges dock endast i
den mån
ersättningen
överstiger den
sjukpenning den
försäkrade är
berättigad till
enligt 1 eller 2 §.
3 §
I den mån I den mån
ersättning ej utgår ersättning inte
enligt 1 eller 2 § utges enligt 1
ersätter arbets- eller 2 § ersätter
skadeförsäkringen arbets-
nödvändiga kostnader skadeförsäkringen
under nödvändiga
samordningstiden för kostnader för
1. sjukvård utom 1. sjukvård utom
riket, riket,
2. tandvård, 2. tandvård,
3. särskilda 3. särskilda
hjälpmedel. hjälpmedel.
7 §4
Medför arbetsskada Medför en
som har föranlett arbetsskada som har
livränta enligt föranlett livränta
4 kap. på nytt enligt 4 kap. på
sjukdom, har den nytt sjukdom, har
försäkrade rätt till den försäkrade rätt
sjukpenning, om till sjukpenning
sjukdomen sätter ned enligt 1 * 2 a §§,
hans kvarstående om sjukdomen sätter
förmåga att skaffa ned hans
sig inkomst genom kvarstående förmåga
arbete. Därvid skall att skaffa sig
5 * 6 §§ gälla i inkomst genom
tillämpliga delar. arbete.

4 Senaste lydelse 1987:225.
17

9 §5
Läkarvård och Ersättning för
tandvård inom riket tandvård enligt 3 §
bekostas av utges under
arbetsskadeför- förutsättning att
säkringen under tandvården lämnas
förutsättning att inom den offentliga
den lämnas inom den vården eller av
offentliga vården tandläkare som är
eller av läkare ansluten till
eller tandläkare som sjukförsäkringen
är ansluten till enligt lagen
sjukförsäkringen (1962:381) om
enligt lagen allmän försäkring.
(1962:381) om allmän
försäkring eller är
verksam vid
företagshälsovårds-
enhet som uppbär
ersättning från det
särskilda konto som
anges i 4 kap. 8 §
första stycket lagen
(1981:691) om
socialavgifter.
10 §6
I kostnad för vård I kostnad för
m.m. enligt 3 eller vård m.m. enligt
4 § inräknas 3 § räknas in
nödvändiga utgifter nödvändiga utgifter
för resor. för resor.
Är den skadade inte sjukförsäkrad
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring har han rätt till ersättning
från arbetsskadeförsäkringen för
resekostnader i samband med
konvalescentvård i enlighet med vad som
skulle ha utgetts om 2 kap. 6 § lagen om
allmän försäkring hade varit tillämplig
på honom.

6 kap.
2 §
Fastställd En fastställd
livränta anknytes livränta anknyts
till basbeloppet och till det basbelopp
omräknas vid som gällde vid den
förändring av detta. tidpunkt från
vilken livräntan
första gången
utges. Livräntan
räknas om när
basbeloppet ändras.
4 §
Försäkrad som på En försäkrad som
anmodan av allmän på anmodan av
försäkringskassa allmän
eller med dess försäkringskassa
samtycke avhåller eller med dess
sig från arbetet i samtycke avhåller
syfte att förebygga sig från arbetet i
att arbetsskada syfte att förebygga
uppstår, återuppstår att en arbetsskada
eller förvärras har uppstår, åter-
rätt att under tiden uppstår eller
få skälig ersättning förvärras, har rätt
från att under tiden få
arbetsskadeförsäkringen,skälig ersättning
motsvarande högst från
hel sjukpenning. arbetsskadeförsäkringen,
motsvarande högst
hel sjukpenning
enligt
bestämmelserna i
3 kap. 1 * 2 a §§.

5 Senaste lydelse 1985:325.
6 Senaste lydelse 1990:163.
18

8 kap.
3 §7
Den allmänna försäkringskassa som avses
i 2 § första stycket skall så snart det
kan ske bestämma den ersättning som skall
betalas ut. Denna försäkringskassa får
dock uppdra åt en annan försäkringskassa
att bestämma ersättningen. Beträffande
ersättning till arbetstagare hos staten
gäller särskilda bestämmelser som
meddelas av regeringen.

Frågan om den
försäkrade har
ådragit sig en
arbetsskada skall
endast prövas i den
mån det behövs för
att bestämma
ersättning enligt
denna lag.
Bestämmelsen i 20 kap. 2 a § lagen
(1962:381) om allmän försäkring om
förordnande till dess slutligt beslut kan
fattas gäller även i fråga om ersättning
från arbetsskadeförsäkringen.
Beslut som meddelas enligt denna lag
skall gälla omedelbart, om ej annan
föreskrivs i beslutet eller bestäms av
den myndighet som har att pröva beslutet.

4 §8
Ärende angående livränta till den
försäkrade, i annat ärende uppkommen
fråga huruvida den försäkrade har ådragit
sig arbetsskada till följd av annat än
olycksfall och ärende angående särskild
efterlevandelivränta skall i
försäkringskassa avgöras av
socialförsäkringsnämnd. Regeringen får
dock meddela föreskrifter om behörighet
för tjänsteman hos försäkringskassan att
avgöra ärenden som är av enkel
beskaffenhet och inte angår livränta till
den försäkrade eller särskild
efterlevandelivränta.

Omprövning av Omprövning av
beslut skall göras beslut skall göras
av av socialförsäkrings-
socialförsäkrings-
nämnd, nämnd,
om beslutet har om beslutet har
fattats av tjänste- fattats av tjänste-
man och gäller man och gäller
1. fråga enligt
3 kap. 5 § om eller
i vilken
utsträckning den
försäkrades sjukdom
sätter ned hans
förmåga att skaffa
sig inkomst genom
arbete,
2. fråga som avses 1. fråga som
i 6 kap. 5 §, eller avses i 6 kap. 5 §,
eller
3. beslut som 2. beslut som
tjänsteman fattat tjänsteman fattat
med stöd av med stöd av
föreskrifter av föreskrifter av
regeringen enligt regeringen enligt
första stycket. första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993.
Äldre föreskrifter skall fortfarande
tillämpas i fråga om ersättning som avser
tid före den dagen. Bestämmelserna i
8 kap. 3 § andra stycket tillämpas inte
på beslut som fattats före
ikraftträdandet. De nya bestämmelserna i
6 kap. 2 § tillämpas på beslut som
fattats från och med den 1 januari 1993.

7 Senaste lydelse 1983:1065.
8 Senaste lydelse 1991:1978.
19

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 10, 11, 13 och
16 §§ lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §
Ersättning enligt Ersättning enligt
denna lag utgår vid denna lag utges vid
sjukdom, bestående sjukdom, bestående
nedsättning av nedsättning av
arbetsförmågan och arbetsförmågan och
dödsfall. Därvid har dödsfall. Därvid
3 kap. 4 * 10 §§ och tillämpas 3 kap. 1
4 * 6 kap. lagen * 3, 7, 9 och 10 §§
(1976:380) om och 4 * 6 kap.
arbetsskadeförsäkring lagen (1976:380) om
motsvarande arbetsskade-
tillämpning, om ej försäkring, om inte
annat följer av 11 * annat följer av 11
14 §§ denna lag. * 14 §§ denna lag.
11 §
Sjukvårdsersättning utgår endast i den
mån staten ej tillhandahåller motsvarande
förmån på annat sätt.

Sjukpenning och Sjukpenning och
livränta utgår ej livränta enligt
under skyddstiden. denna lag utges
Sjukpenning utgår ej inte under skydds-
i något fall för den tiden. Sjukpenning
dag då skadan utges inte i något
inträffade. fall för den dag då
skadan inträffade.
13 §1
Den som avses i 1 § första stycket 1
har rätt till särskild sjukpenning, om
han under grundutbildning eller därtill
omedelbart anslutande repeti-
tionsutbildning har ådragit sig sjukdom
som efter skyddstidens slut sätter ned
hans förmåga att skaffa sig inkomst genom
arbete med minst en fjärdedel. Detta
gäller även vid sjukdom som har ådragits
under utryckningsmånaden eller månaden
efter denna.
Särskild sjukpenning beräknas på
ersättningsunderlag som sägs i 4 kap.
10 § andra stycket lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring.

Bestämmelserna i Hel särskild
3 kap. 5 a * 5 c §§ sjukpenning utgör
lagen (1976:380) om för dag 80 procent
arbets- av ersättnings-
skadeförsäkring underlaget, delat
skall inte tillämpas med 365.
i fråga om den
särskilda sjuk-
penningen.
Om den som har Om den som har
rätt till särskild rätt till särskild
sjukpenning sjukpenning
samtidigt har rätt samtidigt har rätt
till annan till annan
ersättning enligt ersättning enligt
denna lag, denna lag,
sjukpenning enligt sjukpenning enligt
lagen om lagen om
arbetsskadeförsäkring arbetsskadeförsäkring
eller sjukpenning eller sjukpenning
enligt 3 kap. lagen enligt 3 kap. lagen
(1962:381) om allmän (1962:381) om
försäkring, allmän försäkring,

1 Senaste lydelse 1991:468.
20

utges den särskilda utges den särskilda
sjukpenningen endast sjukpenningen
i den mån den är endast i den mån
högre. För den den är högre. För
period sjukpenning den period
har beräknats med sjukpenning har
tillämpning av beräknats med
3 kap. 5 a * 5 c §§ tillämpning av
lagen om 3 kap. 10 * 10 b §§
arbetsskadeförsäkring lagen om allmän
eller 3 kap. 10 * försäkring utges
10 b §§ lagen om den särskilda
allmän försäkring sjukpenningen
utges den särskilda endast i den mån
sjukpenningen endast den är högre för
i den mån den är sådan period.
högre för sådan
period.
16 §
Bestämmelserna i 8 kap. lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring
angående anmälan om skada, bestämmande
och utbetalning av ersättning,
uppgiftsskyldighet, ansvar och besvär
m.m. gäller i tillämpliga delar i ärende
enligt denna lag.

Bestämmelserna i
8 kap. 3 § andra
stycket lagen om
arbets-
skadeförsäkring
gäller inte i
ärende enligt denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993. Äldre föreskrifter skall fort-
farande tillämpas i fråga om ersättning
som avser tid före ikraftträdandet.

21

8 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen

(1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1
Till skattepliktig inkomst enligt denna
lag räknas icke:
vad som vid bodelning tillfallit make
eller sambo eller vad som förvärvats
genom arv, testamente, fördel av oskift
bo eller gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid
vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan
vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska
premieobligationer, som uppgår till högst
100 kronor;
ersättning, som på grund av försäkring
jämlikt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst
eller utgör föräldrapenning, så ock sådan
ersättning enligt annan lag eller
särskild författning, som utgått
annorledes än på grund av sjukförsäkring,
som nyss sagts, till någon vid sjukdom
eller olycksfall i arbete eller under
militärtjänstgöring eller i fall som
avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267)
om krigsskadeersättning till sjömän om
icke ersättningen grundas på
förvärvsinkomst, ävensom ersättning,
vilken vid sjukdom eller olycksfall
tillfallit någon på grund av annan
försäkring, som icke tagits i samband med
tjänst, dock att till skattepliktig
inkomst räknas ersättning i form av
pension eller i form av livränta i den
mån livräntan är skattepliktig enligt
32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning
som utgår på grund av trafikförsäkring
eller annan ansvarighetsförsäkring eller
på grund av skadeståndsförsäkring och
avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur;
belopp, som till följd av
försäkringsfall eller återköp av
försäkringen utgått på grund av
kapitalförsäkring, samt belopp som
arbetsgivare utan att försäkring har
tecknats för anställdas räkning betalar
ut och som motsvarar ersättning på grund
av grupplivförsäkring, i den mån beloppet
inte väsentligt överstiger vad som utgår
för befattningshavare i statens tjänst;
försäkringsersättning eller annan
ersättning för skada på egendom, dock att
skatteplikt föreligger dels i den mån
ersättningen avser annan byggnad än
privatbostad eller markanläggning, dels i
den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade
egendomen i stället hade sålts, hade
varit att hänföra till intäkt av närings-
verksamhet och dels i den mån
ersättningen eljest motsvarar
skattepliktig intäkt av eller avdragsgill
omkostnad för näringsverksamhet;
vinstandel, återbäring eller
premieåterbetalning, som utgått på grund
av annan personförsäkring än
pensionsförsäkring eller sådan sjuk*
eller olycksfallsförsäkring som tagits i
samband med tjänst, samt vinstandel, som
utgått på grund av skadeförsäkring, för
vilken rätt till avdrag för premie icke
förelegat;

1 Senaste lydelse 1992:1597.
22

ersättning jämlikt lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt, som icke
utgör vederlag vid avyttring av egendom,
i den mån givaren enligt 20 § eller
punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke
är berättigad till avdrag för utgivet
belopp;
stipendier för mottagarens utbildning;
stipendium som är avsett för andra
ändamål och som inte utgår periodiskt och
inte utgör ersättning för arbete som har
utförts eller skall utföras för
utgivarens räkning;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap.
studiestödslagen (1973:349), internat-
bidrag, studielån och
resekostnadsersättning enligt 6 och
7 kap. samma lag samt sådant särskilt
bidrag vilket enligt av regeringen eller
statlig myndighet meddelade bestämmelser
utgår till deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning samt med dem i fråga om
sådant bidrag likställda, och äger i
följd härav de bidragsberättigade icke
göra avdrag för kostnader som avsetts
skola bestridas med bidrag av förevarande
slag;
introduktionsersättning enligt lagen
(1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar;
allmänt barnbidrag och förlängt
barnbidrag, samt barnpension enligt lagen
om allmän försäkring till den del
pensionen för varje månad den avser inte
överstiger en tolftedel av fyrtio procent
eller, vid pension efter båda
föräldrarna, åttio procent, av
basbeloppet den månad pensionen avser
samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring angiven livränta i
form av efterlevandelivränta till barn
enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i
nämnda lagrum angiven författning till
den del livräntan föranlett minskning av
sådan del av barnpension som inte är
skattepliktig;
lön eller annan gottgörelse, för vilken
skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;
kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;

handikappersättning handikappersättning
enligt 9 kap. 2 och enligt 9 kap. 2 och
3 §§ lagen om allmän 3 §§ lagen om
försäkring, sådan allmän försäkring,
del av vårdbidrag sådan del av
enligt 9 kap. 4 och vårdbidrag enligt
4 a §§ samma lag som 9 kap. 4 och 4 a §§
utgör ersättning för samma lag som utgör
merkostnader, ersättning för mer-
ersättning för mer- kostnader,
utgifter för resor ersättning för mer-
enligt 3 kap. 7 a § utgifter för resor
samma lag eller enligt 3 kap. 7 a §
enligt 3 kap. 5 d § samma lag, särskilt
lagen om pensionstillägg
arbetsskade- enligt lagen
försäkring eller (1990:773) om
10 § lagen om särskilt
statligt pensionstillägg
personskadeskydd, till folkpension
särskilt för långvarig vård
pensionstillägg av ett sjukt eller
enligt lagen handikappat barn
(1990:773) om samt
särskilt pensions- hemsjukvårdsbidrag
tillägg till och hemvårdsbidrag,
folkpension för som utges av kom-
långvarig vård av munala eller
sjukt eller handi- landstingskommunala
kappat barn samt medel till den
hemsjukvårdsbidrag
och hemvårdsbidrag, vårdbehövande;
som utgår av
kommunala eller
landstingkommunala
medel till den
vårdbehövande;
23

kommunalt bostadstillägg enligt lagen
(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;
kommunalt bostadstillägg till
handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen
(1988:786) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om
bidrag vid adoption av utländska barn;
bidrag enligt lagen (1992:148) om
särskilt bidrag till ensamstående med
barn;
ersättning som fastställts av allmän
domstol eller utgått av allmänna medel
till den som * utan att det skett
yrkesmässigt * inställt sig inför domstol
eller annan myndighet, om ersättningen
avser reseersättning, traktamente eller
ersättning för tidsspillan;
hittelön samt ersättning till den som i
särkilt fall räddat person eller egendom
i fara eller bidragit till avslöjande
eller gripande av person som begått
brott;
sedvanlig ersättning till den som
lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till
anställning eller uppdrag och som utgår i
annan form än kontant eller därmed
likställd ersättning, om vinsten avser
minnesföremål eller värdet inte
överstiger 0,03 basbelopp avrundat till
närmaste hundratal kronor:
sådan gottgörelse för utgift eller
kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka
avdrag icke medgivits vid taxering, vid
första tillfälle dylika medel finnas i
stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit
från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att
lämna gottgörelsen än sådana för vilka
avdrag icke åtnjutits vid avsättning till
stiftelsen;
intäkter av försäljning av vilt växande
bär och svampar samt kottar som den
skattskyldige själv plockat till den del
intäkterna under ett beskattningsår inte
överstiger 5 000 kronor och inte kan
hänföras till näringsverksamhet som utgör
rörelse eller till lön eller liknande
förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och
2 mom., 69 a § tredje stycket eller
75 a § fjärde stycket uppbördslagen
(1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295)
om sjömansskatt, 50 § lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670),
20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter, 24 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare eller 32 och 34 §§
tullagen (1987:1065);
ränta som enligt bestämmelserna i
3 kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
inte redovisas i kontrolluppgift om sådan
ränta för den skattskyldige under ett
beskattningsår sammanlagt inte uppgår
till 500 kronor.
Beträffande ersättning som utfaller på
grund av avtalsgruppsjukförsäkring gäller
särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom.
och punkt 12 av anvisningarna till 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993 och tillämpas första gången vid 1994
års taxering.

24

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter

Härigenom föreskrivs att
ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:1572) om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1.2 Denna lag 1. Denna lag
träder i kraft den träder i kraft den
1 januari 1993. 1 januari 1993.
2. Äldre 2. Äldre
bestämmelser gäller bestämmelser gäller
fortfarande i fråga fortfarande i fråga
om avgifter som om avgifter som
avser tid före avser tid före
ikraftträdandet. ikraftträdandet.
3. Utan hinder av 3. Utan hinder av
2 kap. 1 § skall 2 kap. 1 § skall
sjukförsäkrings- sjukförsäkrings-
avgiften avgiften
för år 1993 utgöra för år 1993 utgöra
8,27 procent. 8,27 procent.
4. Omfattar ett
beskattningsår tid
såväl före som
efter utgången av
år 1992 skall, om
den avgiftsskyldige
inte visar annat,
så stor del av
beskattningsårets
inkomst anses
hänförlig till
tiden före utgången
av år 1992 som
svarar mot
förhållandet mellan
den del av
beskattningsåret
som infaller före
utgången av år 1992
och hela
beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1993. Punkten 4 tillämpas i fråga om
avgifter som avser år 1993.

1 Lagen omtryckt 1989:633.
2 Senaste lydelse 1992:1707.
25

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 18 februari 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg,
Ask

Föredragande: statsrådet Könberg

Proposition om vissa
socialförsäkringsfrågor

1 Inledning

I detta lagstiftningsärende behandlar jag
frågor om avgiftsfria sjukvårdsförmåner
och förlängd tid för närståendevård för
vissa HIV-smittade.
Jag behandlar också vissa frågor som
uppkommit i anslutning till de
förändringar i sjukförsäkringen som
träder i kraft den 1 april 1993 (prop.
1992/93:31 bet. 1992/93:SfU9, rskr.
1992/93:157).
Andra frågor som behandlas är
sjukpenninggrundande inkomst och rätt
till föräldrapenning för biståndsarbetare
samt slopande av rätten till
arbetsskadesjukpenning.
Vidare tar jag upp konsekvensändringar
till följd av förändringar av
företagshälsovården, en ändring av 4 kap.
10 § lagen om allmän försäkring såvitt
avser tillfällig föräldrapenning i form
av kontaktdagar, en ändring i 3 kap. 5 §
samma lag som rör studerande med
arbetsskadelivränta samt en justering av
bestämmelserna om beräkning av livräntor.
Frågorna har beretts inom
Socialdepartementet. Under beredningsar-
betetet har synpunkter inhämtats från
Riksförsäkringsverket och Social-
styrelsen. Vidare har flera arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer fått
tillfälle att lämna synpunkter.

2 Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för
vissa HIV-smittade

2.1 Bakgrund

I början av 1980-talet smittades närmare
200 personer av HIV genom blodtransfusion
och s.k. faktorkoncentrat som de
behandlats med inom den svenska hälso-
och sjukvården.
Ersättning till de smittade har vid
olika tillfällen utgetts från Patientför-
säkringen respektive
Läkemedelsförsäkringen som reglerar
behandlingsskador och läkemedelsskador
enligt försäkringsavtal med sjukvårds-
huvudmännen och läkemedelsindustrin.
Ersättningarna från försäkringarna har
beräknats efter i huvudsak
skadeståndsrättsliga principer och har
omfattat såväl ekonomisk som ideell
ersättning.
År 1986 erbjöds de smittade ett
engångsbelopp som ersättning för de
följder som påvisandet av antikroppar mot
HIV hade medfört. Beloppet skulle utges
oavsett om symtom på HIV-infektion
utvecklats eller inte. Ersättningens
storlek var åldersrelaterad och uppgick
för en 30-åring till 75 000 kronor (i
dagens penningvärde ca 126 000 kronor)
och för en 50-åring med 50 000 kronor.
Någon individuell bedömning gjordes inte.
Efter starka önskemål från de smittade
erbjöd respektive försäkring dem några år
senare ett engångsbelopp som en
förskottering av den ersättning som de
smittade beräknades komma att ha rätt
till enligt försäkringsvillkoren.
Beloppen räknades fram i samarbete med
företrädare för de smittade.
Överenskommelsen reglerades i ett avtal
mellan respektive försäkring och varje
smittad. I enlighet med dessa avtal
erhöll de transfusionssmittade år 1989
ett engångsbelopp om 145 000 kronor (i
dagens penningvärde ca 186 000 kronor)
oavsett ålder. De blödarsjuka valde att
låta personer som ännu inte insjuknat och
antingen var under 35 år eller
sammanboende eller hade vård om
minderårigt barn få ett högre belopp,
160 000 kronor (i dagens penningvärde ca
207 000 kronor). Övriga som inte
insjuknat fick 145 000 kronor. De som
redan insjuknat i AIDS och påbörjat en
skadereglering enligt försäkringens
villkor fick ett engångsbelopp på
100 000 kronor.
I beloppet ingick följande poster
* sveda och värk
* inkomstbortfall/risker under tid från
infektionstillfälle fram till
AIDS-diagnos
* kostnader för resor, medicin,
läkarbesök, m.m.
* ökade tandvårdskostnader
* olägenhetsersättning under HIV-tid.
Inkomstförluster förorsakade av att den
smittade erhållit sjukbidrag eller
förtidspension innefattades inte i den
överenskomna ersättningen och inte heller
ersättning för begravningskostnader och
underhållsersättning till efterlevande.
Dessa förluster regleras av
försäkringarna när de blir aktuella i
varje enskilt fall.
I februari 1991 beslöt respektive
försäkring * sedan Kommittén om ideell
skada (Ju 1989:01) utrett hur
ersättningar bör beräknas för person-
skador där skadeföljderna är särpräglade
* att utbetala ytterligare 100 000 kronor
(i dagens penningvärde ca 108 000 kronor)
var till de smittade. Under samma månad
beslöt även regeringen att ex gratia ut-
betala 100 000 kronor var till de
smittade på grund av de särskilda för-
hållanden som gäller för de personer som
blivit HIV-smittade inom sjukvården genom
blodtransfusion eller genom
faktorkoncentrat. Härigenom ansågs de
smittade ha fått kompensation enligt vad
som gäller för ett s.k. mindre
maximalfall i enlighet med vad Kommittén
om ideell skada rekommenderar. Ett mindre
maximalfall ersätts idag med
460 000 kronor.
De smittade har framfört krav på
ytterligare skadestånd motsvarande ett
belopp om 15 000 kronor skattefritt i
månaden. Dessutom har krav framställts om
fri sjukvård, fria mediciner, fri
tandvård, möjlighet för anhöriga att
vårda den smittade utan att förlora
inkomst samt ytterligare
efterlevnadsersättning.

2.2 Rätt till avgiftsfria
sjukvårdsförmåner samt förlängd tid
för närståendevård

Mitt förslag: De personer som genom
smitta vid användning av
blodprodukter inom den svenska hälso-
och sjukvården har fått infektion av
HIV ges rätt till avgiftsfria
sjukvårdsförmåner i fråga om
sjukhusvård, tandvård och läkemedel.
Vidare görs ett tillägg i
bestämmelserna om ersättning och
ledighet för närståendevård som
innebär att närståendepenning skall
kunna utges för högst 240 dagar vid
vård av en sådan HIV-smittad person.

Skälen för mitt förslag: Men hänsyn
till den mycket speciella livssituationen
för ifrågavarande personer är det enligt
min uppfattning rimligt att de under
återstoden av livet befrias från att
betala avgifter för sjukvård, tandvård
och läkemedel. Vidare anser jag att
reglerna för en närstående att vårda en
sjuk person inom denna grupp med
ersättning i form av närståendepenning
bör vara mer generösa än de gällande
reglerna medger i fråga om vårdperiodens
längd. Jag föreslår därför att ersättning
för vård av en person inom denna grupp
bör kunna utges för 240 dagar. Eftersom
ersättningen normalt utges för dag då den
anhörige annars skulle ha förvärvsarbetat
bör detta motsvara ett års vårdtid. Något
krav på sjukdomens svårighetsgrad behöver
inte ställas i dessa fall.
Enligt vad jag inhämtat har
Landstingsförbundets styrelse den
28 januari 1993 beslutat att rekommendera
sjukvårdshuvudmännen att inte ta ut
avgifter för sjukhusvård eller för
öppenvård för denna kategori
HIV-smittade. Rekommendationen gäller
också fria sjukresor. Jag utgår från att
huvudmännen kommer att följa denna
rekommendation.
Avgiftsfrihet i öppenvård bör även
omfatta besök hos privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster med
försäkringsanslutning. För de personer i
gruppen som är förtids- eller
ålderspensionerade bör vid sjukhusvård
något avdrag på utgående pensionsförmåner
inte göras.
Den föreslagna ordningen med
avgiftsfrihet för tandvård, läkemedel och
sjukhusvård för förtids- eller
ålderspensionärer bör enligt min be-
dömning lagregleras. Jag föreslår därför
att en särskild lag utfärdas med sådant
innehåll. Ändring bör även göras i lagen
(1988:1465) om ersättning och ledighet
för närståendevård. För att minska risken
att denna utvidgning av ledigheten ökar
belastningen på den enskilde
arbetsgivaren föreslås dessutom införande
av ett tillägg i 17 § semesterlagen
(1977:480) vilket innebär att ledigheter
över 45 dagar per år i samband med
närståendevård inte skall vara
semesterlönegrundande.
Vad gäller utformningen av de
administrativa rutinerna för avgifts-
befrielse för sjukvård, tandvård och
läkemedel för denna begränsade grupp bör
regeringen eller efter regeringens
bemyndigande Riksförsäkringsverket
utfärda verkställighetsföreskrifter till
den nya lagen. Samråd bör därvid kunna
äga rum förslagsvis med
Landstingsförbundet och Apoteksbolaget.
Den nya lagen och övriga lagändringar
föreslås träda i kraft den 1 juni 1993.

3 Företagshälsovård

Mitt förslag: Med anledning av att
det generella statsbidraget till
företagshälsovården avskaffats genom
beslut av riksdagen görs vissa
konsekvensändringar i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring och lagen
(1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.

Skälen för mitt förslag: Genom beslut
av riksdagen under våren 1992 har det
generella statsbidraget till
företagshälsovården avskaffats fr.o.m. år
1993 (prop. 1991/92:100 bil. 11, bet.
1991/92:AU12, rskr. 1991/92:251). Den
sjukvård som lämnas inom
företagshälsovården bör härigenom inte
längre jämställas med den av samhället i
övrigt finansierade öppna hälso- och
sjukvården i olika avseenden.
Av detta följer att läkarvård eller
annan sjukvårdande behandling som lämnas
av läkare eller sjukgymnaster vilka är
anställda av eller har avtal med
företagshälsovård jämställs med övrig
oreglerad privatvård under förutsättning
att vårdgivaren inte är ansluten till den
allmänna sjukförsäkringen eller har
vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen.
Förändringen påverkar de delar av
socialförsäkringssystemet som har haft en
koppling till sjuk- och hälsovården inom
företagshälsovården, trots att denna
verksamhet i övrigt varit avskild från
den allmänna sjukförsäkringens
ersättningssystem sedan den 1 januari
1986. Det gäller bestämmelser om avgifter
för läkarvård och tandvård vid
arbetsskada, högkostnadsskydd samt
sjukresor.
Av vad jag nyss anfört följer att det
på nämnda områden krävs kon-
sekvensändringar inom berörda delar av
socialförsäkringen som innebär att
återstående bestämmelser med anknytning
till företagshälsovården slopas.
Jag vill i detta sammanhang understryka
att de föreslagna ändringarna inte
påverkar den gällande ordningen i fråga
om remisser från företagsläkare till
röntgen- och laboretorieundersökningar.
Det innebär således att en läkare vid
företagshälsovård som avses i 3 kap. 2 §
arbetsmiljölagen även fortsättningsvis på
sjukförsäkringens bekostnad skall kunna
remittera en patient till sådana
undersökningar hos sjukvårdshuvudmännen
och vad gäller laboratorieundersökningar
till Statens bakteriologiska laboratorium
(fr.o.m. den 1 juli 1993
Smittskyddsinstitutet). Det är också min
förhoppning att * oavsett den föreslagna
konsekvensändringen i fråga om ersättning
för sjukresor * sådan ersättning ändå
skall kunna lämnas vid remiss från
företagsläkare i vissa fall genom lokala
överenskommelser mellan företagshälsovård
och sjukvårdshuvudman.
Sammanfattningsvis innebär detta att
föreskrifterna i fråga om företags-
hälsovård i 3 kap. 9 § lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring, i 2 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring
samt i 7 § lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader, m.m. bör slopas.
Jag har i detta ärende samrått med
chefen för Arbetsmarknadsdepartementet.

4 Sjukersättning vid långvarig
sjukskrivning

4.1 Bakgrund

Riksdagen har efter förslag av regeringen
(prop. 1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9,
rskr. 1992/93:157) nyligen fattat beslut
om införande av en karensdag i
sjukförsäkrings- och sjuklönesystemen
fr.o.m. den 1 april 1993. Samtidigt
beslöts att sjukpenning skall utges med
65 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten för de två första dagarna efter
karensdagen och 80 % för tid därefter
t.o.m. den 365:e dagen i sjukperioden.
Fr.o.m. den 366:e dagen skall sjukpenning
utges med 70 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten.
Bestämmelsen om en sänkt kompensa-
tionsgrad till 70 % tillämpas dock först
fr.o.m. den 1 juli 1993. För de första 90
dagarna i sjukperioden gäller som
tidigare att arbetsgivare har rätt att
utge sjuklön med högst 10 %.
I prop. 1992/93:31 (s. 52) angavs bl.a.
att i den grupp försäkrade som är
sjukskrivna mer än ett år finns personer
som efter en begränsad tids behandling
kommer att återgå i arbete och personer
som har livshotande sjukdomar. Det kunde
därför finnas skäl att överväga särskilda
regler för dessa grupper. Utformningen av
en undantagsregel i form av en särskild
kompensationsgrad för dessa situationer
stöter dock på stora problem när det
gäller att avgränsa vilka som skulle vara
berättigade till högre ersättning.
Regeringen ansåg därför att det krävdes
ytterligare utredning om behovet av och
möjligheterna att införa sådana
bestämmelser.
I propositionen berördes också (s. 54)
behovet av en spärr för att förhindra att
en försäkrad i ett mycket långt sjukfall
på ett relativt enkelt sätt undgår en
sänkning av kompensationsgraden. Enligt
propositionen behövdes en sådan spärr
dels av rättviseskäl, dels av
besparingsskäl. Frågan om hur en sådan
regel närmare skulle utformas behövde
dock övervägas ytterligare inom
regeringskansliet.
27

Socialförsäkringsutskottet framhöll i
sitt betänkande (bet. 1992/93:SfU9) bl.a.
att det bland de långtidssjuka finns
försäkrade som passerar ettårsgränsen i
sin sjukdomsperiod på grund av att den
medicinska rehabiliteringen inte är
avslutad och arbetslivsinriktade reha-
biliteringsåtgärder därför ännu inte är
meningsfulla. Det finns också försäkrade
för vilka arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder inte är
meningsfulla och för vilka sjukbidrag
inte heller är aktuellt. Utskottet
förutsatte att frågan om en
tillfredsställande kompensation för dessa
grupper skulle få en acceptabel lösning
genom att kompletterande förslag skulle
läggas fram för riksdagen under
innevarande riksmöte, så att erforderliga
regler kan träda i kraft innan den nya
nivån 70 % börjar tillämpas den 1 juli
1993.
I fråga om den tidigare nämnda
spärregeln uttalade socialförsäkrings-
utskottet att man också förutsatte att
regeringen samtidigt skulle återkomma med
förslag om en regel som innebär en spärr
mot möjligheterna att kringgå en sänkning
av kompensationsnivån till 70 % genom att
den försäkrade friskskriver sig kortare
perioder.

4.2 Sjukpenningens nivå efter den 365:e
dagen

Mitt förslag: För tid under vilken en
försäkrad på grund av sjukdom
genomgår medicinsk behandling eller
medicinsk rehabilitering skall
sjukpenning med 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten kunna
utges även efter den 365:e dagen i
sjukperioden. Som villkor skall gälla
att behandlingen eller
rehabiliteringen ordinerats av läkare
och ingår i en av försäkringskassan
godkänd plan.

Skälen för mitt förslag: Som nyss
nämnts kommer fr.o.m. den 1 juli 1993
sjukpenning att utges med 70 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten efter den
365:e dagen i sjukperioden. För dem som
varit sjukskrivna mer än ett år och som
inte blir aktuella för arbetslivsinriktad
rehabilitering eller pensionsprövning
skall sjukpenningnivån 70 % gälla som
huvudregel.
Vad gäller sjukbidrag/förtidspension
vill jag redan här erinra om att någon
ändring av möjligheterna att erhålla
sjukbidrag eller förtidspension inte är
avsedd. Det bör vidare betonas att
motivet till införandet av sänkta
ersättningsnivåer i sjukförsäkringen är
regeringens strävan att minska
omfattningen av de mycket långa
sjukfallen.
Bland de försäkrade som varit
sjukskrivna mer än ett år finns de som
antingen kommer att återgå i arbete eller
vara föremål för arbetslivsinriktad
rehabilitering eller prövas för
sjukbidrag eller förtidspension.
För övriga i gruppen som varit
sjukskrivna ett år skall huvudregeln
tillämpas. Det kommer att röra sig om
personer som ännu inte är medicinskt
färdigbehandlade eller vars arbetsförmåga
inte beräknas vara nedsatt ytterligare
minst ett år. För vissa av dem bör
emellertid enligt min uppfattning
bestämmelsen om sänkt ersättningsnivå
inte tillämpas. Jag anser därför att en
undantagsregel bör införas så att
sjukpenning i vissa särskilda fall skall
kunna utges med 80 % av den sjukpenning-
grundande inkomsten även efter den 365:e
dagen i sjukperioden.
Som tidigare framhållits kan en
undantagsregel ge upphov till svåra
avgränsningsproblem. För att inte hamna i
den situationen att sjukdomens art skall
avgöra ersättningsnivån har jag vid
utformningen av en undantagsregel stannat
för att knyta nivån till tid då den
försäkrade genomgår medicinsk behandling
eller medicinsk rehabilitering. Som
förutsättning bör gälla att det rör sig
om behandlingar som ordinerats av läkare.
Vidare bör det krävas att behandlingen
ingår i en behandlingsplan som har
godkänts av försäkringskassan. Avsikten
är dock inte att försäkringskassan skall
godkänna behandlingen som sådan.
I en behandlingsplan bör enligt min
uppfattning ställas krav på att den
försäkrade har regelbunden kontakt med
den behandlande läkaren. Jag anser vidare
att det är lämpligt att det i planen
föreskrivs att läkarbesök skall företas i
vart fall en gång per månad.
Sjukpenning med 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten bör kunna
utges så länge behandlingen pågår. En
serie behandlingar med upphåll mellan
behandlingstillfällena bör kunna
berättiga till sjukpenning på den högre
nivån under hela behandlingsperioden.
Förslaget bör intas i en ny paragraf,
3 kap. 4 d § AFL.

4.3 Sammanläggning av sjukfall vid
långvarig sjukskrivning

Mitt förslag: Sjukpenning skall utges
med 70 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten om den försäkrade under de
senaste 15 månaderna haft
sjukperioder som sammanlagt omfattar
minst 365 dagar. Tid före ett
30-dagarsuppehåll räknas inte.
Sjukpenning på nämnda nivå skall
utges till dess att friskanmälan
följs av en period som överstiger 30
dagar i följd.

Skälen för mitt förslag: I regeringens
prop. 1992/93:31 framhölls, utöver vad
jag redovisat i det föregående, att den
aviserade spärregeln inte fick vara
utformad så att den motverkar
rehabilitering. Den bör också vara enkel
för försäkringskassan att administrera
och lätt för den försäkrade att förstå.
En lösning kunde enligt regeringen vara
en bestämmelse med innebörden att vid
beräkning av om sjukperiod förelegat
under 365 dagar längre sjukperioder skall
sammanläggas om uppehållet mellan dem
understiger ett bestämt antal dagar.
Som framhållits i det föregående är det
nödvändigt att samtidigt med sänkningen
av sjukpenningnivån till 70 % införa en
bestämmelse som förhindrar att en
försäkrad på ett alltför enkelt sätt
undgår en sådan sänkning. Vid mina
överväganden av en lämplig sådan regel
anser jag att den bör utformas så att den
i första hand blir så enkel som möjligt.
28

Jag föreslår att sjukpenning utges med
70 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten om den försäkrade under den
senaste tiden haft sjukperioder i stor
omfattning. Med stor omfattning avses att
antalet dagar i sjukperioderna uppgår
till sammanlagt minst 365 under en
15-månadersperiod. Om den försäkrade
under perioden varit friskskriven under
mer än 30 dagar i följd, bortses från
sjukperioddagar före den tiden.
Sjukpenning med 70 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten bör utges
till dess att friskanmälan följs av en
period som överstiger 30 dagar i följd
innan en ny sjukperiod börjar.
Förslaget bör tas in i en ny paragraf,
3 kap. 4 d § AFL.
De förändringar i
sjukersättningssystemet som kommer att
gälla fr.o.m. den 1 april resp. den
1 juli 1993 är betydande. Det är också
svårt att förutsäga de ekonomiska och
administrativa konsekvenser som blir
följden av de förslag om ersättning efter
ett års sjukskrivning som redovisats
ovan. Jag avser därför att med
uppmärksamhet följa utvecklingen av
sjukfall längre än ett år inklusive
tillämpning och effekter av de nya
reglerna för sjukpenningnivå efter 365
dagar.

5 Sjukpenninggrundande inkomst för
biståndsarbetare

Mitt förslag: Efter tjänstgöring utom
riket som varat längst tre år skall
den sjukpenninggrundande inkomsten
för en försäkrad som varit anställd
hos Svenska kyrkan, ett svenskt
trossamfund, ett organ som är knutet
till ett sådant samfund eller en
svensk ideell organisation som
bedriver biståndsverksamhet
fastställas till lägst den
sjukpenninggrundande inkomst som
gällde för honom eller henne
omedelbart före
utlandstjänstgöringen. Motsvarande
skall gälla för medföljande make
eller därmed likställd.

Skälen för mitt förslag: Enligt 1 kap.
3 § AFL gäller att försäkrade enligt
lagen är dels svenska medborgare, dels
personer som utan att vara svenska
medborgare är bosatta i riket. En
försäkrad som lämnar Sverige skall
fortfarande anses vara bosatt i riket, om
utlandsvistelsen är avsedd att vara
längst ett år.
Vidare anges att om inte regeringen
föreskriver annat skall den som av en
statlig arbetsgivare sänds till ett annat
land för arbete för arbetsgivarens
räkning anses bosatt i riket under hela
utsändningstiden även om denna är avsedd
att vara längre än ett år. Detta gäller
även medföljande make samt barn som inte
fyllt 18 år. Med make likställs den som
utan att vara gift med den utsände lever
tillsammmans med denne, om de tidigare
har varit gifta eller gemensamt har eller
har haft barn.
29

Enligt förordningen (1985:73) om
undantag från svensk socialförsäk-
ringslagstiftning vid arbete utomlands
gäller dock bestämmelserna om att en
utsänd arbetstagare och hans medföljande
familjemedlemmar skall anses bosatta i
riket under hela utsändningstiden inte
sådan arbetstagare, som är
arvodesanställd av Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA) för
arbete inom det svenska biståndet i ett
annat land eller deras medföljande
familjemedlemmar.
Enligt 1 kap. 4 § första stycket AFL
skall en försäkrad från och med den månad
varunder han uppnår 16 års ålder, därest
han är bosatt i riket, vara inskriven hos
allmän försäkringskassa.
I 1 kap. 5 § första stycket AFL
föreskrivs att försäkringskassan skall
skriva in en försäkrad, så snart kassan
erhållit kännedom om att han skall vara
inskriven hos kassan. Inskrivning gäller
från den tidpunkt, då sådant förhållande
inträtt att den försäkrade skall var
inskriven, dock tidigast från och med
tredje månaden före den, då han skrivs
in. I tredje stycket anges att så snart
försäkringskassan fått kännedom om att en
försäkrad inte längre skall vara
inskriven hos kassan, skall kassan avföra
honom från sitt register över inskrivna
försäkrade med verkan från den tidpunkt,
då sådant förhållande inträtt att
inskrivningen skall upphöra.
För rätt till sjukpenning krävs enligt
3 kap. 1 § AFL att en hos allmän
försäkringskassa inskriven försäkrad har
en sjukpenninggrundande inkomst som
uppgår till minst 6 000 kronor.
Enligt 3 kap. 5 § första stycket AFL
skall försäkringskassan i samband med
inskrivning av en försäkrad besluta om
den försäkrades tillhörighet till
sjukpenningförsäkringen.
Försäkringskassan skall samtidigt
fastställa den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst och, om
inkomsten helt eller delvis är att
hänföra till anställning, dennes
årsarbetstid. Enligt samma stycke skall
sjukpenningförsäkringen omprövas bl.a.
när kassan fått kännedom om att den
försäkrades inkomstförhållanden,
arbetstid eller andra omständigheter har
undergått ändring av betydelse för rätten
till sjukpenning eller för sjukpenningens
storlek.
I paragrafens tredje stycke föreskrivs
att den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten inte får sänkas i vissa
situationer bl.a. då den försäkrade
genomgår viss utbildning eller är helt
eller delvis ledig från förvärvsarbete
för vård av barn.
Enligt 3 § Riksförsäkringsverkets
föreskrifter (RFFS 1981:5) om sjuk-
penninggrundande inkomst får den
fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten i dessa och andra närmare
specificerade situationer anpassas efter
löneutvecklingen inom den försäkrades
yrkesområde. Vidare får den
sjukpenninggrundande inkomsten inte
sänkas under avbrott från förvärvsarbete
eller minskning av arbetstid för kortare
tid än sex månader.
I den svenska biståndsverksamheten
finns ett stort inslag av verksamhet som
bedrivs av kyrkor och enskilda
organisationer. Denna verksamhet är
beroende av insatser av kvalificerad
personal. De personer som rekryteras för
utlandstjänstgöring har ofta en hög
utbildning och lång praktisk
yrkeserfarenhet. De rekryteras i regel
för arbete i ett utvecklingsland under en
tid av minst två år.
Som redovisats i det föregående skall
försäkringskassan avregistrera en
inskriven försäkrad i de fall en
utlandstjänstgöring avses vara längre tid
än ett år. Detta gäller som nämnts inte
den som sänts ut av en statlig
arbetsgivare, med undantag dock av SIDA:s
arvodesanställda. Vidare gäller att en
försäkrad som avbryter sitt ordinarie
arbete för biståndsarbete utomlands för
en längre tid än sex månader att den
sjukpenninggrundande inkomsten ändras och
fastställs med utgångspunkt i den för-
säkrades inkomstförhållanden under
utlandstjänstgöringen.
Vid återkomsten till Sverige
återinskrivs personen i fråga hos försäk-
ringskassan samtidigt som kassan beslutar
om hans eller hennes tillhörighet till
sjukpenningförsäkringen.
Sjukpenninggrundande inkomst fastställs
samtidigt på grundval av de då gällande
inkomstförhållandena. För en enskild
biståndsarbetare kan detta innebära att
han helt går miste om sjukersättning om
han är sjuk vid ankomsten till Sverige.
Med hänsyn till det angelägna arbete
som biståndsarbetarna utför anser jag att
det finns skäl att vidta åtgärder i syfte
att förbättra de ekonomiska villkoren för
denna grupp. Reglerna bör ändras så att
biståndsarbetares rätt till sjukpenning
inte försämras till följd av tjänstgöring
utomlands. Jag föreslår därför att
biståndsarbetare efter
utlandstjänstgöring om högst tre år skall
kunna få en sjukpenninggrundande inkomst
fastställd till ett belopp som motsvarar
lägst den sjukpenninggrundande inkomst
som gällde omedelbart före
tjänstgöringen. Löneutvecklingen i den
tidigare anställningen bör därvid
beaktas.
Med biståndsarbetare avses den grupp
som enligt 1 § tredje stycket lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag har
rätt att uppbära barnbidrag under längre
tid (tre år) än normalt i samband med
utlandsvistelse. Riksförsäkringsverket
har i samråd med SIDA upprättat en
förteckning över de organisationer som
uppfyller kraven i barnbidragsreglerna.
Det förhållandet att gruppen
biståndsarbetare föreslås avgränsas på
samma sätt som enligt lagen om allmänna
barnbidrag får till följd att en
arvodesanställd hos SIDA som genom
förordningen 1985:73 är undantagen från
svensk socialförsäkringslagstiftning vid
arbete utomlands inte får tillgodoräkna
sig den före utlandstjänstgöringen
gällande sjukpenninggrundande inkomsten
vid återkomsten till Sverige. För övriga
SIDA-anställda gäller att de på grundval
av bestämmelserna i 1 kap. 3 § fjärde
stycket AFL anses bosatta i Sverige under
hela utsändningstiden även om denna är
avsedd att vara längre än ett år.
Ändringen bör intas i en ny paragraf,
3 kap. 5 b § AFL.

30

6 Rätt till föräldrapenning för
biståndsarbetare

Mitt förslag: Om en försäkrad av
Svenska kyrkan, ett svenskt
trossamfund, ett organ som är knutet
till ett sådant samfund eller en
svensk ideell organisation som
bedriver biståndsverksamhet varit
sänd till ett annat land för arbete
för arbetsgivarens räkning, får vid
bestämmande av villkoret om 180
dagars inskrivning hos
försäkringskassan bortses från tiden
för utlandsvistelsen om den varat
längst tre år.
Detsamma skall gälla beträffande
kravet om viss tids (240 dagar)
försäkring för sjukpenning över
garantinivån.

Skälen för mitt förslag: Av 4 kap. 1 §
första stycket AFL framgår att en
försäkrad förälder som är inskriven hos
allmän försäkringskassa har rätt till
föräldrapenning och tillfällig
föräldrapenning (föräldrapenning-
förmåner). Föräldrapenning kan utges
under högst 450 hela dagar, varav högst
360 dagar med 90 % av förälderns
sjukpenninggrundande inkomst. Återstående
dagar utges föräldrapenning med 60 kronor
per dag (garantinivån). Som villkor för
rätt till föräldrapenning gäller enligt
4 kap. 9 § första stycket AFL att
föräldern har varit inskriven hos för-
säkringskassan under minst 180 dagar i
följd närmast före den dag för vilken
föräldrapenning skall utbetalas.
Enligt 4 kap. 6 § andra stycket AFL
utges föräldrapenning för de första 180
dagarna med belopp motsvarande förälderns
sjukpenning om föräldern under minst 240
dagar i följd före barnets födelse eller
den beräknade tidpunkten härför har varit
försäkrad för en sjukpenning över
garantinivån. Enligt paragrafens tredje
stycke gäller motsvarande krav inte för
resterande 180 dagar som föräldrapenning
kan utges på sjukpenningnivå.
För den som återvänder till Sverige
efter en längre tids vistelse i ett land
med vilket Sverige inte träffat
överenskommelse om social trygghet och
som fött barn under denna vistelse eller
som föder barn efter hemkomsten innebär
reglerna att föräldrapenning kan betalas
ut först när föräldern varit inskriven
hos försäkringskassan i 180 dagar. På
grund av kvalifikationsvillkoret om 240
dagar kan föräldrapenning endast utges på
garantinivå de första 180
ersättningsdagarna.
Som jag framhållit i det föregående
motiverar det angelägna arbete som utförs
av biståndsarbetare att åtgärder vidtas i
syfte att förbättra deras ekonomiska
villkor. Mot bakgrund av den betydelse
föräldrapenningen har för en förälders
eller en familjs ekonomiska villkor anser
jag att rätten till föräldrapenning
respektive föräldrapenningens storlek för
denna grupp bör bestämmas med bortseende
från tiden för utlandsvistelsen vad
gäller såväl villkoret om 180 dagars
inskrivning hos försäkringskassan som
kravet om 240 dagars försäkring i följd
före barnets födelse för sjukpenning över
garantinivån. En förutsättning härför bör
dock vara att utlandsvistelsen inte
överstiger tre år.
Den föreslagna ändringen får till följd
att för barn födda under utlandsvistelsen
kan föräldrapenning motsvarande
förälderns sjukpenning utges vid
återkomsten till Sverige. För rätt till
föräldrapenning på denna nivå bör då
krävas att föräldern var försäkrad för en
sjukpenning över garantinivån under 240
dagar i följd omedelbart före
utlandstjänstgöringen.
För barn som föds efter återkomsten
till Sverige beräknas 240-dagarsvillkoret
med bortseende från utlandsvistelsen.
Mitt förslag föranleder ändring i
4 kap. 9 § AFL.
Jag har i denna fråga samrått med
chefen för Socialdepartementet.

7 Tillfällig föräldrapenning i form av
kontaktdagar

Mitt förslag: En ändring görs i
4 kap. 10 § tredje stycket AFL så att
en förälder ges rätt till tillfällig
föräldrapenning i form av
kontaktdagar från och med det
kalenderår under vilket barnet fyller
fyra år.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 kap.
10 § tredje stycket AFL har förälder till
barn som fyllt fyra år, till och med det
kalenderår under vilket barnet fyller
tolv år, rätt till tillfällig
föräldrapenning under högst två dagar per
år när föräldern avstår från
förvärvsarbete i samband med
föräldrautbildning, besök i barnets skola
eller besök i förskole- eller
fritidshemsverksamhet inom samhällets
barnomsorg i vilken barnet deltar
(kontaktdagar).
Rätten till kontaktdagar gäller således
fr.o.m. barnets fyraårsdag och t.o.m. det
kalenderår under vilket barnet fyller
12 år. Bestämmelsens utformning innebär
att föräldrar till barn som är födda
mycket sent på året kan gå miste om
kontaktdagar. En förälder till ett barn
som fyller år t.ex. den 31 december har
inte möjlighet att ta ut kontaktdagar det
år barnet fyller fyra år. Om barnet
däremot fyller år den 1 december före-
ligger rätt till två kontaktdagar under
december månad det år barnet fyller fyra
år.
Eftersom det inte finns något motiv för
att ha regler som ger olika förmåner
beroende på när på året barnet är fött
föreslår jag en ändring av innebörd att
rätten till kontaktdagar inträder fr.o.m.
det kalenderår under vilket barnet fyller
fyra år.
Jag har i denna fråga samrått med
chefen för Socialdepartementet.

31

8 Sjukpenninggrundande inkomst för
försäkrad som uppbär arbetsskadelivränta
under tid för studier

Mitt förslag: En ändring görs i
3 kap. 5 § AFL så att sjukpenning vid
sjukdom under utbildningstiden för
studerande som uppbär livränta med
stöd av 6 kap. 5 § lagen om
arbetsskadeförsäkring skall beräknas
utifrån en sjukpenninggrundande
inkomst som fastställts på grundval
av enbart den inkomst av eget arbete
som den försäkrade kan antas få under
denna tid.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 kap.
5 § lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF) gäller att
under tid då den försäkrade är föremål
för sådan behandling eller rehabilitering
som avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap.
7 § AFL hans förmåga att skaffa sig
inkomst genom arbete skall anses nedsatt
även i den mån åtgärden hindrar honom att
förvärvsarbeta.
Ersättning enligt LAF under
rehabilitering, t.ex. studier, kan
beviljas antingen i form av sjukpenning
eller livränta. Riksförsäkringsverket har
i allmänna råd 1988:7 om ersättning
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring
rekommenderat att livränta beviljas om
utbildningen sträcker sig över ett år.
Som tidigare redovisats skall en
fastställd sjukpenninggrundande inkomst
inte sänkas i vissa situationer och den
får anpassas efter löneutvecklingen inom
den försäkrades yrkesområde. Av 3 §
Riksförsäkringsverkets föreskrifter
(RFFS 1981:5) om sjukpenninggrundande in-
komst framgår att detta gäller t.ex. en
försäkrad som inte förvärvsarbetar av
anledning som berättigar till ersättning
bl.a. enligt LAF under rehabilitering.
Enligt 3 kap. 13 § jämförd med 2 kap.
13 § AFL gäller vidare att sjukpenning
enligt AFL inte betalas ut för samma
skada som föranleder ersättning enligt
LAF.
För studerande som börjar uppbära
livränta under utbildning med stöd av
6 kap. 5 § LAF innebär reglerna att
livräntetagaren får behålla sin
sjukpenninggrundande inkomst under
utbildningstiden och följa löne-
utvecklingen inom det egna yrkesområdet.
Sjukpenning enligt AFL kan inte betalas
ut för den skada som föranleder
ersättning enligt LAF men något hinder
mot att utge sjukpenning enligt AFL för
annan sjukdom än den som föranlett
utbetalning av livränta finns inte. Detta
förhållande innebär att den som uppbär
livränta under studier samtidigt kan få
sjukpenning enligt AFL om han sjukanmäler
sig av annan orsak än den som utgör grund
för livräntan.
En försäkrad som uppbär livränta med
stöd av 6 kap. 5 § LAF kan därmed bli
överkompenserad om han drabbas av annan
sjukdom än arbetsskadan. För att minska
risken för överkompensation föreslår jag
att den sjukpenninggrundande inkomst på
vilken livräntan är grundad skall vara
vilande under den tid som föranleder
livräntan. Har den försäkrade inkomst av
arbete under studietiden, t.ex.
ferieinkomst, skall särskild
sjukpenninggrundande inkomst beräknas på
grundval av den inkomsten
(studietids-SGI). I det följande föreslås
att den angivna bestämmelsen i 3 kap.
13 § AFL slopas. Detta minskar dock inte
problemet med möjlig överkompensation.
Vad nu sagts skall även gälla om den
försäkrade uppbär livränta enligt lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd
(LSP) och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän.

9 Samordning av sjuk- och arbetsskade-
försäkringarna

9.1 Gällande regler

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977 och
gäller skador som visat sig denna dag
eller senare. Arbetsskadeförsäkringen
omfattar anställda, uppdragstagare och
egenföretagare och ger ersättning för
inkomstbortfall till den som drabbas av
skada i sitt arbete. Även vissa
studerande omfattas av LAF.
Arbetsskadan skall i princip bestå
längre än 180 dagar för att ge den
försäkrade rätt till ersättning enligt
LAF. För tiden dessförinnan, sam-
ordningstiden, gäller att den försäkrade
har rätt till ersättning i form av
sjuklön från arbetsgivaren och ersättning
från den allmänna försäkringen i form av
sjukvårdsförmåner och sjukpenning. Den
som inte är sjukförsäkrad har dock rätt
till motsvarande förmåner från
arbetsskadeförsäkringen även under
samordningstiden. Under denna tid
ersätter arbetsskadeförsäkringen dessutom
nödvändiga kostnader för sjukvård utom
riket, tandvård och särskilda hjälpmedel
i den mån dessa kostnader inte ersätts
enligt lagen om allmän försäkring. För
skada som inträffat före den 1 januari
1992 är samordningstiden 90 dagar.
Efter samordningstidens slut ersätter
arbetsskadeförsäkringen nödvändiga
kostnader för läkarvård, tandvård,
sjukvårdande behandling, sjukhusvård,
läkemedel och särskilda hjälpmedel. Vid
sjukdom som sätter ned arbetsförmågan
efter samordningstiden utges sjukpenning
från arbetsskadeförsäkringen. Hel
sjukpenning enligt LAF motsvarar normalt
1/365 av årsinkomsten upp till
7,5 basbelopp (258 000 kronor år 1993).
Vid bestående nedsättning av
arbetsförmågan med minst en femtondel har
den försäkrade rätt till ersättning i
form av livränta för den inkomstförlust
som uppkommer. Livräntan motsvarar
skillnaden mellan den inkomst den
försäkrade skulle ha haft om han inte
hade skadats och den inkomst han trots
skadan kan beräknas komma att få.
Livräntan ersätter inkomstförlust upp
till 7,5 basbelopp. Inkomstbortfall som
för år understiger en fjärdedel av
basbeloppet ger dock inte rätt till
livränta. Livränta kan också utges till
efterlevande.
32

Arbetsskadeförsäkringen skall
finansieras genom socialavgifter och
avkastning från arbetsskadefonden.
Avgiften utgör för närvarande 1,38 % av
avgiftsunderlaget.

9.2 Utvecklingen

Antalet arbetsskadeärenden har ökat under
i stort sett hela 1980-talet. År 1985
uppgick antalet inkomna ärenden som
skulle prövas hos försäkringskassorna
till drygt 64 000. År 1989 var antalet
som högst eller 118 600. Därefter har
antalet ärenden minskat. År 1991 uppgick
antalet ärenden till 108 600.
Försäkringens kostnader (inkl.
ersättning enligt äldre lagstiftning) har
under perioden 1985 * 1991 ökat från
1 813 miljoner kronor till
11 295 miljoner kronor. Kostnaderna för
arbetsskadesjukpenning uppgick under år
1985 till 670 miljoner kronor och år 1991
till 6 779 miljoner kronor. Motsvarande
kostnader för livräntor var 223
respektive 4 516 miljoner kronor.
Arbetsskadefonden uppvisar sedan år
1987 ett underskott. Vid utgången av år
1992 var det ackumulerade underskottet
drygt 26 000 miljoner kronor. Trots
höjning av arbetsskadeavgiften till
1,38 % fr.o.m. den 1 januari 1993 och
tillskott från delpensionsfonden
(8,3 miljarder kronor under budgetåret
1992/93) bedöms underskottet vid utgången
av budgetåret 1992/93 uppgå till drygt
22 000 miljoner kronor. Utan de av
regeringen hittills föreslagna och av
riksdagen godkända åtgärderna skulle
underskottet vid utgången av år 1997 ha
uppgått till mer än 80 miljarder kronor
enligt av Riksförsäkringsverket gjorda
beräkningar.
Arbetsskadeförsäkringen har bl.a. varit
föremål för en granskning av Riksdagens
revisorer. I en rapport (1988/89:5)
uttalade revisorerna att
arbetsskadeförsäkringen inte fungerar väl
i sin nuvarande utformning. Som skäl
angavs bl.a. att arbetsskadeförsäkringens
högre ersättningsnivå jämte
handläggningstiderna i systemet torde
verka starkt rehabiliteringshindrande
samt att kompensationsnivån inom andra
trygghetssystem för flertalet försäkrade
ligger på en tillfredsställande nivå.
Revisorerna anmälde därefter sin
granskning till riksdagen (förs.
1989/90:8).
Socialförsäkringsutskottet uttalade med
anledning av revisorernas granskning i
bet. 1989/90:SfU15 bl.a. att principen
att en skada som beror på arbetet, i vart
fall efter det akuta sjukdomsstadiet,
genom försäkringsskydd skall ersättas med
högre belopp än annan skada bör bi-
behållas. Vidare utgick utskottet från
att överväganden skulle komma att göras
beträffande samordning av sjuk- och
arbetskadeförsäkringarna. Utskottet
hänvisade till den beredning av frågan
som då pågick inom regeringskansliet.
Den dåvarande regeringen framhöll i
prop. 1990/91:141 om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning att en
samordning av sjuk- och arbets-
skadeförsäkringarna är av mycket stor
betydelse för ett framgångsrikt
rehabiliteringsarbete. Utgångspunkten för
en samordning skulle därvid vara att den
enskilde som skadas i sitt arbete skall
hållas skadeslös samt att samhällets
åtaganden gentemot den skadade i huvudsak
skall omfatta sjukpenning under
sjukdomstid, rehabiliteringspenning under
rehabiliteringstid och livränta vid
varaktig nedsättning av arbetsförmågan.
Utgångspunkten var vidare att
arbetsmarknadens parter skulle ta ansvar
för vad som därutöver krävs för att genom
avtalsförsäkringar hålla de arbetsskadade
skadeslösa. Därefter tillsattes en
kommitté med uppgift att göra en översyn
av vissa frågor inom
arbetsskadeförsäkringen (S 1991:10).
För att komma till rätta med problemen
vad gällde kostnadsutvecklingen inom
arbetsskadeförsäkringen beslöt riksdagen
på förslag av den nuvarande regeringen
att förlänga samordningstiden från 90
till 180 dagar fr.o.m. den 1 januari 1992
(prop. 1991/92:40, bet. 1991/92:SfU5,
rskr. 1991/92:81). Regeringen utfärdade
vidare tilläggsdirektiv till den nyss
nämnda utredningen om översyn av vissa
frågor inom arbetsskadeförsäkringen
(dir. 1991:109). Utredningen, som antog
namnet Arbetsskadeförsäkringsutredningen,
fick i uppdrag att dels överväga förslag
till ändring av grunderna för vad som
skall betraktas som arbetsskada, dels
pröva om försäkringsskyddet för
arbetsskadade kunde tillgodoses i annan
ordning än den nuvarande. Utredningen har
i april 1992 överlämnat ett delbetänkande
(SOU 1992:39) Begreppet arbetsskada.
Med utgångspunkt i
Arbetsskadeförsäkringsutredningens
betänkande och efter förslag av
regeringen i prop. 1992/93:30 om ändring
av begreppet arbetsskada har riksdagen
beslutat att kravet på skadlighet hos en
arbetsmiljöfaktor skall höjas från
sannolikhet till hög grad av sannolikhet.
Samtidigt har kravet på orsakssamband
mellan skadlig inverkan i arbetet och den
försäkrades skada skärpts så att samband
skall anses föreligga om övervägande skäl
talar för det. De nya reglerna har trätt
i kraft den 1 januari 1993. Äldre lag
gäller alltjämt för skador som inträffat
före den 1 januari 1993 om de anmäls till
försäkringskassan senast den 30 juni
1993.
Vid riksdagens behandling av
propositionen erinrade socialförsäkrings-
utskottet (bet. 1992/93:SfU8 s. 14) bl.a.
om att arbetsskadeförsäkringen till
skillnad från den allmänna försäkringen
vilar på skadeståndsrättsliga principer.
Enligt utskottet kunde det emellertid
finnas anledning, inte minst av
administrativa skäl, att inom den
kommande utredningen om hur sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna skall
finansieras och administreras i framtiden
även undersöka en modell där
socialförsäkringssystemet kompenserar
arbetsskador med samma nivå som
sjukpenningförsäkringen. Detta gav
riksdagen regeringen till känna (rskr.
1992/93:142).
Den mellan regeringen och
Socialdemokraterna träffade överenskom-
melse, som närmare redovisats i prop.
1992/93:50 om åtgärder för att
stabilisera den svenska ekonomin,
inbegriper bl.a. att en beredning skall
tillsättas i syfte att införa en ny
försäkringsmodell som innebär bl.a. att
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna
flyttas ut ur statsbudgeten och att
arbetsmarknadens parter ges huvudansvaret
för försäkringarna. Jag avser att inom
kort föreslå regeringen att besluta om
direktiv för en sådan beredning.
33

Med anledning av att förutsättningarna
för Arbetsskadeförsäkringsutredningen
ändrats väsentligt genom regeringens
överenskommelse med Socialdemokraterna
har utredningens arbete efter beslut av
regeringen avslutats den 31 december
1992.
Som redovisats i det föregående har
riksdagen beslutat om sänkta kom-
pensationsnivåer i sjukförsäkringen
fr.o.m. den 1 april respektive den 1 juli
1993 (prop. 1992/93:31, bet.
1992/93:SfU9, rskr. 1992/93:157). Bl.a.
sänks rehabiliteringspenningen till 95 %
av den sjukpenninggrundande inkomst
fr.o.m. förstnämnda tidpunkt.
I samband med riksdagens behandling av
nyss nämnda proposition uttalade
socialförsäkringsutskottet (s. 15 f)
bl.a. att utskottet tillstyrkte att
rehabiliteringspenningens
kompensationsgrad sänks till 95 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten. Efter
samordningstidens slut kan dock
arbetsskadesjukpenning utges även i
rehabiliteringssituationer med ett högre
belopp än denna rehabiliteringspenning.
Utskottet ansåg att den kommande
beredningen om sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna har möjlighet
att uppmärksamma de eventuella problem
som kan föreligga med rehabilitering av
arbetsskadade personer.
Som redan framhållits i årets
budgetproposition (prop. 1992/93:100
bil. 6, s. 39) medför de ändrade
kompensationsnivåerna inom sjukpenning-
och sjuklönesystemen behov av anpassning
av arbetsskadesjukpenningen. Utan en
sådan anpassning kan befaras att
arbetsskadeförsäkringen i ökad
utsträckning kommer att bli
rehabiliteringshämmande eftersom den som
anmält en arbetsskada svårligen kommer
att vara motiverad att påbörja
rehabilitering innan skadan blivit
prövad. Mot bakgrund härav föreslår jag i
det följande att rätten till
arbetsskadesjukpenning i princip skall
upphöra den 1 juli 1993.

9.3 Sjukersättning vid arbetsskada till
den som är försäkrad enligt lagen om
allmän försäkring

Mitt förslag: Vid arbetsskada utges
till den som är sjukpenningförsäkrad
ersättning under sjukdomstid för
inkomstbortfall i form av sjukpenning
eller rehabiliteringspenning enligt
AFL.

Skälen för mitt förslag: Sedan länge
gäller principen att skador till följd av
arbete kompenseras med högre ersättning
än andra skador. Bakom denna uppfattning
ligger bedömningen att en
förvärvsarbetande löper större risk att
skadas än den som inte förvärvsarbetar.
Principen att en arbetsskada skall
ersättas med högre belopp än en annan
skada bör alltjämt gälla. Med hänsyn till
utvecklingen av kostnaderna för
arbetsskadeförsäkringen samt risken för
att arbetsskadesjukpenningen verkar
rehabiliteringshämmande anser jag det
emellertid befogat att föreslå att,
såvitt avser arbetsskadeförsäkringen,
detta skall gälla först sedan en
bestående nedsättning av arbetsförmågan
till följd av arbetsskada har inträtt.
Jag föreslår därför att rätten till
arbetsskadesjukpenning i princip slopas.
34

Som nämnts har antalet
arbetsskadeärenden ökat mycket kraftigt
under en följd av år. Detta har i sin tur
medfört att väntetiden för ett beslut om
arbetsskada förlängts i motsvarande mån.
Eftersom den skadade i många fall vill ha
ersättningsfrågan löst innan han är
beredd att medverka i en rehabilitering
har handläggningstiden jämte den höga
ersättningsnivån kommit att utgöra ett
hinder för ett framgångsrikt reha-
biliteringsarbete. Detta är enligt min
mening otillfredställande. Tidigare
vidtagna åtgärder, bl.a. förlängningen av
samordningstiden, är inte tillräckliga,
varför ytterligare åtgärder behövs för
att ändra detta förhållande. Genom för-
slaget att i huvudsak slopa rätten till
arbetsskadesjukpenning anser jag att
förutsättningarna för att få den
försäkrade att medverka i en framgångsrik
rehabilitering ökar väsentligt.
Mitt förslag innebär att den som till
följd av arbetsskada har fått sin
arbetsförmåga nedsatt med minst en
fjärdedel skall erhålla sjukpenning i
enlighet med bestämmelserna i 3 kap. AFL
under sjukdomstiden. Detta innebär, med
utgångspunkt i de nya regler om ändrad
sjukersättning som träder i kraft den
1 april 1993, att sjukpenning i regel
kommer att utges med 80 % eller, efter
ett års sjukskrivning, i flertalet fall
med 70 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Bestämmelsen om sjukpenning
med 70 % tillämpas dock först fr.o.m. den
1 juli 1993.
I de fall en arbetslivsinriktad
rehabilitering blir aktuell innebär för-
slaget att sjukpenning enligt 3 kap. AFL
kommer att bytas ut mot i första hand
rehabiliteringspenning enligt 22 kap.
samma lag, om förutsättningarna i övrigt
för denna ersättning är uppfyllda.
Med sjukdomstid avses tiden fram till
dess att sjukdomstillståndet upphör.
Beträffande tidpunkten härför föreslår
jag ingen ändring i förhållande till
nuvarande regler.
Vad gäller förutsättningarna att
erhålla sjukpenning med stöd av 6 kap.
4 § LAF föreslår jag heller ingen
ändring. Enligt denna paragraf kan
försäkrad som på anmodan av
försäkringskassan eller med kassans sam-
tycke avhåller sig från arbete i syfte
att förebygga att arbetsskada uppstår,
återuppstår eller förvärras få skälig
ersättning från arbetsskadeförsäkringen,
motsvarande högst hel sjukpenning. Då
sådan ersättning inte kan erhållas från
den allmänna försäkringen bör rätten till
denna form av ersättning kvarstå.
Ersättningens storlek anpassas dock till
AFL:s regler.
Inte heller vad gäller
förutsättningarna för att erhålla
livränta respektive för livräntans
storlek föreslår jag någon ändring av de
nuvarande reglerna. Jag kan här nämna att
antalet nybeviljade livräntor kan upp-
skattas till ca 17 000 * 18 000 per år de
närmaste åren.
Som redovisas i det följande innebär
förslaget att försäkringskassorna i regel
först i samband med att fråga om rätt
till livränta aktualiseras skall pröva om
förutsättningarna för att erhålla
ersättning enligt LAF är uppfyllda.
Jag vill i det här sammanhanget något
beröra de avtalsbundna ersättningarna vid
arbetsskada. Det försäkringsskydd som den
allmänna försäkringen och
arbetsskadeförsäkringen ger kompletteras
för flertalet anställda av förmåner som
arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer kommit överens om genom
kollektivavtal, t.ex. trygghetsförsäkring
vid arbetsskada (TFA) och det statliga
avtalet om ersättning vid personskada
(PSA).
TFA administreras av
försäkringskonsortiet
AMF-trygghetsförsäkring.
Försäkringsvillkoren gäller i regel för
ett år i taget. De ersättningar som utges
från TFA är i första hand ideella
ersättningar för lyte och men, sveda och
värk m.m. Ersättning kan också lämnas för
den inkomstförlust och för de kostnader
som återstår sedan ersättning från
arbetsskadeförsäkringen betalats ut.
Kompletterande förmåner av samma slag
som utges från TFA garanteras statligt
anställda genom PSA som började gälla den
1 april 1986. Statens trygghetsnämnd
prövar ersättningsanspråk enligt PSA. För
trygghetsnämndens räkning sker
regleringen av skadorna hos
AMF-trygghetsförsäkring.
Försäkringskassornas beslut utgör i
regel grunden för den ersättning som
utges enligt de avtalsbundna
försäkringarna. Den föreslagna sam-
ordningen kan därmed få såväl
administrativ som kostnadsmässig be-
tydelse för TFA och PSA.
De nya reglerna bör träda i kraft den
1 juli 1993. Äldre föreskrifter bör
alltjämt tillämpas i fråga om ersättning
som avser tid före detta datum. Förslaget
innebär således att för sjukfall som
ligger i tid före den 1 juli 1993 kommer
nuvarande regler i LAF att tillämpas fram
till detta datum. För sjukfall som börjar
denna dag eller senare kommer den
föreslagna ändringen att gälla fullt ut.
För pågående sjukfall får förslaget till
följd att ersättning som avser tid före
den 1 juli 1993 kommer att utges enligt
nuvarande bestämmelser i LAF medan
ersättning som avser tiden därefter
kommer att utges i enlighet med den
föreslagna ändringen.
Riksförsäkringsverket har under
beredningen av detta ärende framhållit
att ikraftträdande bör ske tidigast den
1 januari 1994. Förslaget att slopa
arbetsskadesjukpenningen är dock ett led
i arbetet med att minska statens
kostnader. Av det skälet och för att
befrämja rehablitering av arbetsskadade
ser jag det som angeläget att de nya
reglerna i LAF införs utan dröjsmål.
För den som före den 1 juli 1993
beviljats arbetsskadesjukpenning för att
genomgå en arbetslivsinriktad
rehabilitering kan emellertid problem
uppstå i samband med att
arbetsskadesjukpenningen skall bytas till
rehabiliteringspenning. I sådana fall bör
rehabiliteringsplanerna fullföljas. För
att försäkringskassorna under ett
övergångsskede skall kunna ta särskild
hänsyn i dessa fall bör regeringen
meddela de närmare föreskrifter som
behövs i syfte att underlätta övergången
till den nya ersättningsförmånen.
Vad jag nu föreslagit förutsätter
ändringar i 3 och 6 kap. LAF.
För att upprätthålla principen om ett
likvärdigt skydd vid skada i arbetet och
i verksamhet som omfattas av lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd
erfordras en ändring också i nämnda lag.
Förslaget avseende LAF får
återverkningar också för ersättningar
enligt lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän.

35

9.4 Sjukersättning till arbetsskadeför-
säkrade som inte omfattas av sjukförsäk-
ring enligt lagen om allmän försäkring

Mitt förslag: Den som förvärvsarbetar
i verksamhet här i riket utan att
vara försäkrad för sjukvårdsförmåner
och sjukpenning enligt AFL skall vid
arbetsskada under sjukdomstid erhålla
sjukvårdsförmåner, sjukpenning och
rehabiliteringsersättning från
arbetsskadeförsäkringen på samma
villkor som den som är försäkrad för
dessa förmåner enligt AFL.
Undantag från rätt till sjukpenning
enligt LAF skall dock alltjämt gälla
för arbetstagare som enligt 3 kap.
16 § första stycket AFL har
undantagits från rätt till
sjukpenning vid sjukdom samt för den
som avses i 1 kap. 1 § andra stycket
LAF under de första 180 dagarna efter
det att skadan inträffade.

Skälen för mitt förslag: Försäkrad
enligt AFL är enligt 1 kap. 3 § dels
svenska medborgare, dels personer som
utan att vara svenska medborgare är
bosatta här i riket. Sjukvårdsersättning
enligt 2 kap. AFL utges dock inte för
annan försäkrad än den som är bosatt i
Sverige. Försäkrad för sjukpenning är
enligt 3 kap. 1 § AFL den som är inskri-
ven hos en allmän försäkringskassa och
har en sjukpenninggrundande inkomst som
uppgår till minst 6 000 kronor.
Försäkrad för arbetsskada är den som
förvärvsarbetar i verksamhet här i riket
samt, vad gäller annan förvärvsarbetande
än arbetstagare, är bosatt här i Sverige.
Försäkrad enligt LAF är också den som
genomgår utbildning i den mån
utbildningen är förenad med särskild risk
för arbetsskada. Särskilda regler finns
vidare för arbetstagare som är utsänd för
arbete utomlands av en arbetsgivare med
verksamhet här i riket.
År 1964 antog Internationella
arbetsorganisationen (ILO) en konvention
(nr 121) om förmåner vid yrkesskada.
Konventionen ratificerades av Sverige
år 1969 med verkan från år 1970.
Konventionens förmåner utgörs dels av
olika former av hälso- och sjukvård, dels
av kontantförmåner.
En medlemsstat som tillhandahåller
hälso- och sjukvård och därmed
sammanhängande förmåner enligt ett
allmänt sjukförsäkringssystem kan låta
detta bli tillämpligt även på de
yrkesskadade under förutsättning att
systemet har sådant innehåll att
vederbörande inte utsätts för ekonomiska
svårigheter. Vidare är det inte något
hinder för en medlemsstat, som
tillhandahåller ifrågavarande förmåner
enligt ett återbetalningssystem, att
uppställa särskilda regler enligt vilka
de försäkrade själva får svara för viss
del av kostnaden. Reglerna måste även i
detta fall vara sådana att de inte medför
ekonomiska svårigheter för den skadade.
Kontantförmånerna kan enligt artikel 13
i konventionen beräknas på två sätt.
Enligt det ena beräkningssättet
(artikel 19) skall kontantförmånerna
inklusive eventuella familjebidrag för en
standardförmånstagare utgöra minst 60 %
av dennes tidigare arbetsförtjänst ökade
med de familjebidrag som utgår till en
skyddad person med samma försörjnings-
plikt. Man har med detta beräkningssätt
dock rätt att lämna inkomster som
överstiger medelinkomsten för en
yrkesutbildad manlig industriarbetare
utan kompensation.
Enligt det andra beräkningssätt som
konventionen anvisar (artikel 20) skall
kontantförmånerna för alla
standardförmånstagare oavsett tidigare
inkomst inklusive familjebidrag utgöra
minst 60 % av en oskolad manlig
industriarbetares lön ökad med de
familjebidrag som utgår till en skyddad
person med samma försörjningsplikt. För
annan förmånstagare skall förmånen stå i
rimlig relation till
standardförmånstagarens förmån.
Varje land kan fritt välja
beräkningssätt för uppfyllande av kraven
på kontantförmånernas storlek.
Konventionen stadgar vidare att varje
land har skyldighet att inom sitt
territorium behandla dem som inte är
medborgare i landet lika med landets egna
medborgare.
Enligt en av ILO antagen rekommendation
(nr 121) om förmåner vid yrkesskada bör
kontantförmåner vid arbetsoförmåga uppgå
till minst två tredjedelar av den
skadades inkomster eller av
genomsnittsinkomsten för arbetstagaren
inom den undergrupp av ekonomisk
verksamhet som sysselsätter det största
antalet förvärvsarbetande manliga
personer.
Min redogörelse för sjukförsäkringens
resp. arbetsskadeförsäkringens omfattning
visar att personkretsen enligt LAF är en
annan än enligt AFL. LAF omfattar bl.a.
vissa personkategorier som inte uppfyller
bosättningskravet i AFL eller som inte är
inskrivna hos allmän försäkringskassa och
har en sjukpenninggrundande inkomst om
minst 6 000 kronor. En samordning av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör
av det skälet inte genomföras så att
arbetsskadeförsäkrade personer som enligt
gällande regler saknar skydd inom den
allmänna försäkringens ram ställs utan
försäkringsersättning vid arbetsskada. En
sådan lösning skulle stå i strid med
Sveriges förpliktelser enligt ILO-konven-
tionen nr 121.
Jag förordar därför att samordningen
genomförs på så sätt att de här avsedda
personkategorierna får ett fortsatt skydd
från arbetsskadeförsäkringen men att
villkoren utformas så att de
överensstämmer med vad som gäller för den
som är försäkrad för ifrågavarande
förmåner enligt AFL. De
arbetsskadeförsäkrade får då vid
arbetsskada rätt att erhålla
sjukvårdsförmåner och sjukpenning
motsvarande vad som utgår enligt 2 och
3 kap. AFL. Vidare bör de * om
förutsättningarna i övrigt är uppfyllda *
ha rätt till ersättning motsvarande
rehabiliteringsersättning enligt 22 kap.
samma lag. Med detta förslag bör de i
ILO-konventionen nr 121 uppställda kraven
vara tillgodosedda.
Vad nu sagts skall dock inte gälla
arbetstagare som enligt 3 kap. 16 §
första stycket AFL har undantagits från
rätt till sjukpenning samt i fråga om den
som avses i 1 kap. 1 § andra stycket LAF
under de första 180 dagarna efter det att
skadan visade sig.
Mitt förslag föranleder ändringar i 3
och 6 kap. LAF.
Förslaget avseende LAF får
återverkningar också för ersättningar
enligt lagen om statligt personskadeskydd
och lagen om krigsskadeersättning till
sjömän.

36

9.5 Ersättning för kostnader från
arbetsskadeförsäkringen

Mitt förslag: Nödvändiga kostnader
för sjukvård utom riket, tandvård och
särskilda hjälpmedel skall vid
arbetsskada ersättas enligt LAF.
Ersättning för kostnader för
läkarvård, sjukvårdande behandling,
sjukhusvård och läkemedel utges vid
arbetsskada enligt AFL som vid annan
sjukdom. Den som inte är
sjukförsäkrad enligt AFL har rätt
till motsvarande ersättning enligt
LAF.

Skälen för mitt förslag: Nuvarande
bestämmelser i 3 kap. 3 och 4 §§ LAF
innebär att under samordningstiden utges
ersättning för sjukvård utom riket,
tandvård och särskilda hjälpmedel från
arbetsskadeförsäkringen, såvida inte
ersättning kan erhållas från den allmänna
sjukförsäkringen. Efter samordningstiden
utges från arbetsskadeförsäkringen
ersättning för läkarvård, tandvård,
sjukvårdande behandling, sjukhusvård,
läkemedel och särskilda hjälpmedel.
Som nämnts i det föregående kan enligt
ILO:s konvention om förmåner vid
yrkesskada en medlemsstat som
tillhandahåller hälso- och sjukvård och
därmed sammanhängande förmåner enligt ett
allmänt sjukförsäkringssystem under vissa
förutsättningar låta detta bli
tillämpligt även på de yrkesskadade.
Konventionens bestämmelser utgör enligt
min mening inte något hinder mot att
avskaffa rätten till ersättning enligt
LAF i fråga om kostnader för läkarvård,
sjukvårdande behandling, sjukhusvård och
läkemedel under förutsättning att
ersättning kan erhållas i enlighet med
bestämmelserna i AFL. Annorlunda
förhåller det sig med ersättning för
kostnader för sjukvård utom riket,
tandvård och särskilda hjälpmedel.
Kostnader för sjukvård utom riket
ersätts fr.o.m. år 1983 inte av den
allmänna försäkringen. Den skadade är i
stället hänvisad till privata
försäkringar i de fall det inte finns en
socialförsäkringskonvention som ger den
skadade rätt till sjukvård enligt de
villkor som gäller bosatta i det land
vården ges. Ersättning från den allmänna
försäkringen kan dock fortfarande utges
enligt en särskild
gränssjukvårdsförordning (1962:390) för
läkarvård eller sjukgymnastik i Finland
eller Norge, när vårdbehovet uppkommit
under vistelse i en gränskommun. Eftersom
den allmänna försäkringen ger ett
otillräckligt skydd för dem som till
följd av arbetsskada är i behov av
sjukvård utom riket anser jag det
motiverat att arbetsskadeförsäkringen
även fortsättningsvis lämnar ersättning
för nödvändiga sådana kostnader.
Ersättning för kostnader för tandvård
betalas endast delvis av den allmänna
försäkringen. För försäkrade över 20 år
ersätter försäkringskassan 30 % av
behandlingskostnaden upp till ett belopp
om 3 000 kronor, 50 % av belopp mellan
3 000 kronor och 7 000 kronor samt 75 %
av belopp däröver. Vad gäller kostnaden
för ädla metaller beräknas ersättningen
endast på halva kostnaden. Tandvård är
förhållandevis kostsam för den enskilde
patienten. Av det skälet bedömer jag det
inte möjligt att vid arbetsskada hänvisa
den försäkrade till att söka ersättning
enbart från den allmänna försäkringen.
Rätten till ersättning från arbets-
skadeförsäkringen bör därför finnas kvar
i denna situation.
Hjälpmedel tillhandahålls i regel
kostnadsfritt av landstingen i enlighet
med vad som anges i en för respektive
landsting särskilt upprättad förteckning.
I de fall ett visst hjälpmedel inte är
förtecknat bör emellertid möjlighet
finnas att, liksom för närvarande, vid
arbetsskada utge ersättning för
nödvändiga kostnader från
arbetsskadeförsäkringen.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört
föreslår jag att kostnader för sjukvård
utom riket, tandvård och särskilda
hjälpmedel även fortsättningsvis skall
ersättas enligt LAF.
Övriga förmåner som idag kan erhållas
från arbetsskadeförsäkringen * läkarvård,
sjukvårdande behandling, sjukhusvård och
läkemedel * subventioneras i hög grad
inom den allmänna försäkringen. Patienten
betalar vid sjukdom och skada som inte är
arbetsskada en låg patientavgift. Vid
arbetsskada träder arbetsskade-
försäkringen in och ersätter patientens
avgift för respektive förmån. Med hänsyn
till den subventionering som redan finns
genom sjukförsäkringen bör rätten till
ersättning från arbetsskadeförsäkringen
begränsas i fråga om dessa förmåner. Den
nu föreslagna ändringen * i förening med
förslaget beträffande den som inte
omfattas av sjukförsäkringen enligt AFL *
får till följd att alla som är försäkrade
för arbetsskada kommer att erhålla
ersättning för ifrågavarande kostnader i
enlighet med sjukförsäkringens
bestämmelser. Som jag nyss nämnt anser
jag att ILO-konventionen inte uppställer
något hinder mot en sådan ändring.
Vad jag föreslagit i detta avsnitt
föranleder ändringar i 3 kap. LAF samt i
lagen om statligt personskadeskydd.
Förslaget avseende LAF får även
återverkningar på ersättningar som utges
enligt lagen om krigsskadeersättning till
sjömän.

9.6 Försäkringskassornas skyldighet att
pröva anmälda arbetsskador

Mitt förslag: Försäkringskassan skall
pröva om den försäkrade har ådragit
sig arbetsskada endast i den mån det
behövs för att bestämma rätt till
ersättning enligt LAF.

Skälen för mitt förslag: Genom den
praxis som utbildats vad gäller
arbetsskadeförsäkringen har det slagits
fast att försäkringskassorna skall pröva
anmälda arbetsskador även om anspråk på
arbetsskadeersättning inte föreligger i
det enskilda fallet.
Försäkringskassorna prövar således
vissa ärenden, s.k. serviceärenden,
rörande kvarstående medicinsk defekt även
om skadan inte medfört inkomstförlust
eller ersättningsgilla kostnader. Sådana
skador kan inte medföra ersättning enligt
LAF, men väl från avtalsförsäkringarna,
t.ex. ersättning för sveda och värk samt
lyte och men. Det kan gälla skador av
typen hörselskada, pleuraplaques och
silikos. Försäkringskassornas prövning
gäller i dessa fall endast frågan
huruvida arbetsskada föreligger eller
inte. Ersättningsfrågan prövas sedan av
AMF eller Statens trygghetsnämnd.
Som framhållits i det föregående kommer
försäkringskassorna i regel inte ha
anledning att pröva huruvida den
försäkrade har ådragit sig en arbetsskada
förrän i samband med att en anmäld
arbetsskada har föranlett ett arbetsbyte
med inkomstförlust som följd eller i
samband med en förtidspensionsprövning
och fråga om rätt till livränta således
uppkommit.
För att begränsa
administrationskostnaderna föreslår jag
att de s.k. serviceärendena inte längre
skall prövas av försäkringskassorna.
I vissa situationer kommer det
emellertid att krävas att försäkrings-
kassorna har möjlighet att pröva rätten
till ersättning från arbetsskade-
försäkringen trots att den sjukdom som
förorsakats av skadan ännu inte har
upphört. Det gäller dels beträffande den
som inte omfattas av sjukförsäkringen
enligt AFL, dels i fråga om sådana
kostnader som enligt vad som föreslagits
i det föregående alltjämt skall ersättas
enligt LAF.
Jag föreslår därför att
försäkringskassan i nu nämnda fall skall
pröva rätten till ersättning från
arbetsskadeförsäkringen så snart frågan
om ersättning uppkommit. En ändring bör
därför göras i 8 kap. 3 § LAF så att
prövning av om en försäkrad ådragit sig
arbetsskada skall ske endast om det
behövs för att bestämma rätten till
ersättning enligt LAF.
Jag är medveten om att mitt förslag kan
få konsekvenser för AMF och Statens
trygghetsnämnd. För dem uppstår ett
administrativt problem genom att
utredningar och beslut som i dag erhålls
från försäkringskassorna inte kommer att
bli tillgängliga i samma utsträckning som
tidigare. Jag skulle se positivt på en
lösning som innebär att försäkrings-
kassorna, om AMF och Trygghetsnämnden så
önskar, yttrar sig om en arbetsskada
bedöms föreligga. En förutsättning skulle
vara att försäkringskassorna erhåller
ersättning från AMF/Trygghetsnämnden för
detta arbete. Frågan bör beredas
ytterligare.
Förslaget om att slopa
arbetsskadesjukpenningen kan komma att få
konsekvenser för det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. Arbetsskadeför-
säkringen fyller en viktig funktion i
detta arbete. Arbetsskadeanmälan och den
statistik som bygger på denna anmälan är
härvid av stor betydelse. I
Arbetarskyddsstyrelsens
informationssystem om arbetsskador (ISA)
registreras samtliga anmälningar om
arbetsskador som rapporteras till
försäkringskassorna. Uppgifterna används
sedan i olika sammanhang i det
förebyggande arbetsmiljöarbetet, t.ex. i
yrkesinspektionens tillsyn och för
statistik.
Omkring 190 000 anmälningar om
arbetsskada görs per år. Den enskilde
skall enligt 8 kap. 1 § LAF anmäla en
inträffad arbetsskada till sin
arbetsgivare. En arbetsgivare som
underrättats eller på annat sätt fått
kännedom om en inträffad arbetsskada är
enligt samma paragraf skyldig att
omedelbart anmäla skadan till
försäkringskassan. Av förordningen
(1977:284) om arbetsskadeförsäkring och
statligt personskadeskydd framgår att
anmälan skall göras på en särskild
blankett och att försäkringskassan skall
sända en kopia av denna till
yrkesinspektionen.
Drygt 110 000 av
arbetsskadeanmälningarna leder inte till
någon försäkringsmässig prövning av
arbetsskadan hos försäkringskassan,
eftersom ett tillfrisknande har skett
inom samordningstiden. Resterande
anmälningar behandlas hos
försäkringskassan för att pröva om en
arbetsskada föreligger eller inte.
Med den föreslagna samordningen kommer
försäkringskassan i regel inte att ha
anledning att göra någon
arbetsskadeprövning förrän krav på
livränta uppkommit. Antalet
arbetsskadeanmälningar kan därmed komma
att minska. Detta minskar samhällets
kunskap om arbetsskador, liksom
möjligheterna att förebygga att skador
inträffar. En sådan utveckling är inte
acceptabel. Frågan om eventuella åtgärder
för att tillgodose Arbetarskyddsverkets
behov av information om arbetsskador och
hälsorisker i arbetsmiljön bör därför, i
avvaktan på resultatet av den kommande
beredningen om sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna, övervägas inom
regeringskansliet. Jag har i denna fråga
samrått med chefen för
Arbetsmarknadsdepartementet.
Jag vill framhålla att mitt förslag att
slopa arbetsskadesjukpenningen inte
innebär någon som helst ändring i fråga
om arbetstagares respektive arbetsgivares
skyldighet att anmäla arbetsskada. Det är
mycket angeläget att arbetsskador anmäls
även i fortsättningen. Det bör här
framhållas att arbetsgivare som
underlåter att fullgöra sin
anmälningsskyldighet kan dömas till böter
med stöd av 8 kap. 11 § LAF. Vidare bör
framhållas de skyldigheter för
arbetsgivare i fråga om rutiner för
planering, ledning och uppföljning av en
verksamhet som följer av
Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med
föreskrifter om internkontroll av
arbetsmiljön (ASF 1992:6).
En anställd som omfattas av
bestämmelserna om sjuklön i lagen
(1991:1047) om sjuklön skall om han gör
anspråk på sjuklön enligt 8 § sjukanmäla
sig till arbetsgivaren. Om den anställde
i sin sjukanmälan uppger att sjukdomen är
orsakad av arbetet är arbetsgivaren
skyldig att göra anmälan till
försäkringskassan.
Om sjukperioden överstiger 14 dagar har
den försäkrade rätt till sjukpenning
enligt AFL fr.o.m. den 15:e dagen. Om
försäkringskassan i samband därmed får
kännedom om att sjukdomen är orsakad av
arbetet, t.ex. genom att den försäkrade
anger detta på blanketten Försäkran för
sjukpenning fr.o.m. 15:e dagen, är det
lämpligt att kassan kontrollerar att
arbetsgivaren fullgjort sin
anmälningsskyldighet.

10 Beräkning av livräntor

Mitt förslag: En ändring görs i
6 kap. 2 § LAF så att det klargörs
att i fall då en tidsbegränsad
livränta skall börja utges för ny
tidsperiod, den nya livräntan skall
omräknas i förhållande till det
basbelopp som gällde när livräntan
första gången började utges. Detta
gäller även när en löpande livränta
omräknas.

37

Skälen för mitt förslag: De regler om
beräkning av livränteunderlag som gällde
fram till den 1 januari 1993 medförde att
olika principer tillämpades beroende på
om det gällde retroaktiva eller
framåtverkande livräntor. I prop.
1992/93:30 föreslogs därför ändringar i
4 kap. 5 och 6 §§ LAF med innebörd att
retroaktiva livräntor och framåtverkande
livräntor skall fastställas efter samma
principer. Riksdagen godkände regeringens
förslag (bet. 1992/93:SfU8, rskr.
1992/93:142).
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller
därmed att när livränta beviljas för
förfluten tid skall livränteunderlaget
fastställas med utgångspunkt i den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst
vid livräntans begynnelsetidpunkt. Denna
tidpunkt blir således avgörande för
livräntans storlek och det då fastställda
livränteunderlaget kommer att gälla också
för den framtida livräntan.
Motivet till de ändrade reglerna har
varit att * för såväl tidsbegränsad
livränta som livränta som beviljats tills
vidare * låsa livränteunderlaget till
begynnelsetidpunkten för utgivande av
livränta i ett skadefall. Sedan de nya
reglerna trätt i kraft har dock vissa
problem uppmärksammats i fråga om
basbeloppsanknytningen av tidsbegränsade
livräntor. Jag anser att ett
förtydligande bör ske för att skapa
klarhet på denna punkt. Jag föreslår
därför att i 6 kap. 2 § LAF anges att en
fastställd livränta skall anknytas till
det basbelopp som gällde vid den tidpunkt
från vilken livränta första gången utges.
Detta medför att även vid omprövning
enligt 4 kap. 12 § LAF av en löpande
livränta den nya livräntan skall följa
samma basbelopp.

11 Ikraftträdande

Ikraftträdande vad gäller förslaget att
slopa rätten till arbetsskadesjukpenning
har behandlats i det föregående liksom
förslaget om avgiftsfria
sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
HIV-smittade.
Reglerna i övrigt bör träda i kraft den
1 juli 1993 med undantag av ändringen i
6 kap. 2 § LAF som föreslås gälla fr.o.m.
den 1 januari 1993.

12 Kostnader och finansiering

12.1 Socialavgifter avseende sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom
en särskild arbetsskadeavgift. Fr.o.m.
den 1 januari 1993 är avgiften 1,38 % av
avgiftsunderlaget.
Av de influtna arbetsskadeavgifterna
avsätts en tjugondel som bidrag till
kostnaderna för försäkringens
förvaltning. Återstoden förs till arbets-
skadefonden, som förvaltas av
Riksförsäkringsverket. Sedan år 1987 är
fondens behållning noll. Det underskott,
som därefter uppkommit genom att
utgifterna överstigit avgiftsintäkterna,
har täckts från statsbudgetens
inkomsttitel 1251 Övriga socialavgifter,
netto.
Trots ett särskilt tillskott på
8 300 miljoner kronor från delpensions-
fonden under budgetåret 1992/93 beräknas
vid utgången av budgetåret 1992/93 det
ackumulerade underskottet uppgå till ca
22 000 miljoner kronor. Det löpande
underskottet har i budgetpropositionen
(prop. 1992/93:100, bil. 6.2) för
budgetåret 1993/94 beräknats till
4 400 miljoner kronor om ingen förändring
görs.
Sjukförsäkringen finansieras av
socialavgifter och bidrag över stats-
budgeten. Sjukförsäkringsavgiftens
storlek skall enligt 19 kap. 2 § AFL vara
sådan att avgiftsinkomsterna täcker 85 %
av försäkringens utgifter.
Sjukförsäkringsavgiften för år 1993 är
fastställd till 8,27 % av avgifts-
underlaget för arbetstagare och 9,12 %
för egenföretagare.
Sjukförsäkringsutgifterna beräknas i
årets budgetproposition (prop.
1992/93:100, bil. 6, s. 60) till
30 991 miljoner kronor.
Den 1 januari 1993 infördes en allmän
sjukförsäkringsavgift på 0,95 % på
förvärvsinkomst som är pensionsgrundande
för att bidra till finansieringen av
sjukförsäkringen.

12.2 Förändrade försäkringsutgifter

Min bedömning: De förändrade
utgifterna för sjuk- och arbets-
skadeförsäkringarna kommer att
innebära en bruttobesparing för
staten på ca 1 700 miljoner kronor.

Skälen för min bedömning: Utgifterna
för arbetsskadesjukpenningen exkl. vissa
vårdkostnader kan för budgetåret 1993/94
beräknas till ca 6 200 miljoner kronor.
De vårdkostnader som ersätts enligt LAF
uppgår till ca 100 miljoner kronor.
Av sjukpenningutgifterna avser ca 70 %
dagar i sjukfall som varat längre än ett
år. För dessa sjukpenningdagar kommer
kompensationsgraden att minska från 100 %
till 70 % varigenom utbetalningarna mins-
kar med ca 1 300 miljoner kronor. För
sjukpenningdagar som avser sjukfall
mellan 181 * 365 dagar kommer
kompensationsgraden att minska från 100 %
till 80 % vilket ger en besparing på ca
400 miljoner kronor. Sammantaget beräknas
sjukpenningutgifterna för arbetsskador
minska med ca 1 700 miljoner kronor.
Den slopade arbetsskadesjukpenningen
innebär samtidigt att samtliga
sjukpenningkostnader i framtiden kommer
att belasta femte huvudtitelns
förslagsanslag Bidrag till
sjukförsäkringen.

12.3 Arbetsskadeavgiften och sjukförsäk-
ringsavgiften

Min bedömning: Socialavgifterna för
sjukförsäkring respektive
arbetsskadeförsäkring föreslås förbli
oförändrade.

Skälen för min bedömning: Jag föreslår
tills vidare ingen förändring av
socialavgifterna för sjuk- respektive
arbetsskadeförsäkringarna. Skälet till
detta är att avgiftsinkomsterna under en
följd av år inte varit tillräckliga för
att täcka utgifterna, vilket i sin tur
medfört att underskotten finansierats via
statsbudgeten. Dessutom avses en
beredning om en ny modell för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna tillsättas inom
kort.

12.4 Administrativa konsekvenser

För försäkringskassorna innebär slopandet
av arbetsskadesjukpenningen på sikt
minskade resursbehov. För närvarande
finns emellertid ett stort antal ännu ej
avgjorda ärenden till följd av att den
genomsnittliga handläggningstiden uppgår
till ca 13 månader. Detta medför att
administrativa besparingar kommer att
realiseras först under budgetåret
1994/95.

12.5 Anslagskonsekvenser

Mitt förslag: De ökade utgifterna för
sjukförsäkringen föranleder ett ökat
anslagsbehov på 750 000 000 kronor.

Skälen för mitt förslag: I regeringens
budgetproposition 1992/93:100 beräknades
anslaget C 1. för budgetåret 1993/94 till
4 649 miljoner kronor.
Förslagen i föreliggande proposition
innebär bl.a. att rätten till arbets-
skadesjukpenning i princip upphör den
1 juli 1993.
Sjukförsäkringens utgifter beräknas
därmed öka med ca 4 500 miljoner kronor.
Belastningen på anslaget C 1. Bidrag till
sjukförsäkringen, som utgör 15 % av
bruttoutgiften, ökar med 675 miljoner
kronor. Dessutom ökar belastningen på
detta anslag med ytterligare 75 miljoner
kronor till följd av riksdagens beslut i
december 1992 att kommunerna fr.o.m. den
1 mars 1993 får uppbära avgifter i
sjukhem och andra vårdinrättningar som
kommunerna övertagit av landstingen eller
har betalningsansvar för. Dessa avgifter
kommer härigenom inte längre att kunna
tillföras sjukförsäkringen. Sammantaget
bedöms utgifterna för sjukförsäkringen
för budgetåret 1993/94 öka från en utgift
om 30 991 miljoner kronor till närmare
36 000 miljoner kronor. Anslaget bör
därför ökas med 750 miljoner kronor.

13 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har
inom Socialdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
2. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner
m.m. för vissa HIV-smittade,
38

3. lag om ändring i lagen (1988:1465)
om ersättning och ledighet för
närståendevård,
4. lag om ändring i semesterlagen
(1977:480),
5. lag om ändring i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
7. lag om ändring i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter.
Lagförslag 4 har upprättats i samråd
med chefen för Arbetsmarknads-
departementet och lagförslag 8 i samråd
med statsrådet Lundgren.
Lagförslag 3, 4, 8 och 9 gäller ämnen
som faller under Lagrådets
granskningsområde. Förslagen är dock av
sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande
skulle sakna betydelse.

14 Specialmotivering

14.1 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring

2 kap.
6 §
Ändringen i paragrafen är en konsekvens
av att det generella statsbidraget till
företagshälsovården har avskaffats
fr.o.m. år 1993.
Ändring i denna paragraf har tidigare
föreslagits i prop. 1992/93:159 om stöd
och service åt vissa funktionshindrade.

13 §
Genom den samordning med reglerna i AFL
som föreslås i 3 kap. 1 * 2 a §§ lagen om
arbetsskadeförsäkring kan denna paragraf
upphävas.

3 kap.
4 c §
Enligt bestämmelserna i denna nya
paragraf skall sjukpenning högst utges
med 70 % även för dagar innan ett
sjukfall varat ett år. Sjukpenningen blir
således lägre för den 4:e t.o.m. den
365:e dagen i en sjukperiod, dvs. tid då
sjukpenning annars skulle ha utgivits med
80 %. Bestämmelserna är till för att en
försäkrad inte skall kunna kringgå
bestämmelserna i 4 § genom att
friskskriva sig under viss kortare tid
innan sjukperioden varat ett år * dock
mer än fem dagar med hänsyn till den s.k.
återinsjuknanderegeln. Bestämmelserna
blir tillämpliga på den som under de
senaste 15 månaderna (närmare angivet
till 450 dagar) haft sjukperioder som
tillsammans omfattar över ett år. Med
sjukperiod avses detsamma som i 3 kap.
8 § fjärde stycket. Om ett uppehåll
mellan
39

sjukperioderna under 15-månaderstiden
varat mer än 30 dagar skall tiden
dessförinnan inte beaktas.
Den sänkta ersättningsnivån skall gälla
till dess mer än 30 dagar gått sedan
senaste sjukperiod avslutades.
Bestämmelserna tillämpas även på den
som löpande varit sjukskriven ett år *
eller med kortare avbrott enligt den s.k.
återinsjuknanderegeln varit sjukskriven
sammanlagt ett år * och enligt de vanliga
reglerna får sjukpenning med 70 % för de
följande dagarna i sjukperioden. Enligt
denna paragraf kommer sjukpenning att
utges med högst 70 % även vid kommande
sjukfall, om friskskrivningsperioden
däremellan är högst 30 dagar.
Att bestämmelserna i denna paragraf är
tillämpliga på nya sjukfall påverkar inte
arbetsgivarens skyldighet att utge
sjuklön enligt sjuklönelagen.
Försäkringskassan bör i god tid avisera
den försäkrade om att sjukpenningen kan
komma att sänkas.
Sjukpenning kan enligt bestämmelserna i
kapitlets 4 b, 4 d och 7 b §§, i
förekommande fall för de tre första
dagarna, utges med 80 procent av SGI:n.

4 d §
Genom bestämmelserna i denna paragraf,
som är ny, införs en möjlighet för en
försäkrad att få rätt till sjukpenning
med 80 % av SGI:n för tid då sjukpenning
annars skulle ha utgivits med 70 %.
Beslutet kan också avse den som enligt
4 c § får sjukpenning med 70 %. Det
gäller under en period när den försäkrade
på läkares ordination genomgår medicinsk
behandling eller medicinsk
rehabilitering. En behandlingsplan skall
godkännas av kassan.

5 §
I ett nytt femte stycke föreslås att
försäkrad som uppbär livränta med stöd av
6 kap. 5 § LAF vid annan sjukdom än den
som ligger till grund för livräntan skall
få sjukpenning beräknad på den inkomst av
eget arbete som han kan antas få under
studietiden (s.k. studietids-SGI).

5 b §
I denna nya paragraf införs särskilda
bestämmelser om SGI för försäkrade som
bedriver biståndsverksamhet. De närmare
motiven för bestämmelserna har redovisats
i den allmänna motiveringen (avsnitt 5).
Förslaget innebär att när en försäkrad
som avses i paragrafen återkommer till
Sverige skall SGI fastställas till lägst
den SGI som gällde för honom vid avresan
till utlandet. Utlandsvistelsen får inte
överstiga tre år.
Avgränsningen av den grupp personer som
skall kunna få en SGI fastställd med stöd
av denna särregel skall ske på samma sätt
som i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag. Rätten att få en sådan SGI
fastställd skall även gälla medföljande
make eller därmed likställd.

10 §
I första stycket anges att sjukpenning
som utges till en studerande som har
livränta enligt 6 kap. 5 § lagen om
arbetsskadeförsäkring skall "timberäknas"
på grundval av studietids-SGI även för
tid efter de första 14 dagarna av
sjukperioden.

13 §
Med hänsyn till att den som är
sjukpenningförsäkrad inte kommer att få
rätt till sjukpenning enligt LAF,
bortsett från garantinivån för vissa
studerande, kan andra stycket i denna
paragraf slopas.
Ändring i denna paragraf har tidigare
föreslagits i prop. 1992/93:155 om höjd
pensionsålder.

4 kap.
6 §
Ändringen i paragrafen är en anpassning
till ändringen i 3 kap. 5 § beträffande
studerande som har arbetsskadelivränta.

9 §
I ett nytt tredje stycke föreslås att för
den grupp personer som anges i 3 kap.
5 b § får vid bestämmande av såväl
villkoret om 180 dagars inskrivning hos
försäkringskassan som kravet om 240
dagars försäkring för sjukpenning över
garantinivån bortses från tiden för
utlandsvistelsen om den varat högst tre
år. Tiden före resp. efter
utlandsvistelsen får därvid läggas samman
vid beräkning av kvalifikationstiden.

10 §
I paragrafens tredje stycke föreslås en
ändring som innebär att en förälder har
rätt till s.k. kontaktdagar från och med
det kalenderår under vilket barnet fyller
fyra år. Det sammanlagda antalet
kontaktdagar som en förälder kan få för
ett barn blir därmed lika för alla.
Ändring i denna paragraf har tidigare
föreslagits i prop. 1992/93:159.

21 kap.
1 §
Ändringen i denna paragraf är en följd av
att ett nytt femte stycke föreslås bli
infört i 3 kap. 5 §.

14.2 Förslaget till lag om avgiftsfria
sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
HIV-smittade

1 §
Lagen tillämpas i första hand på personer
som fått behandling inom den svenska
hälso- och sjukvården och därvid smittats
med HIV. Det gäller personer som genom
faktorkoncentrat eller blodtransfusion
smittats och fått HIV-infektion. Lagen
tillämpas också på makar till dessa
personer som sekundärt blivit smittade av
HIV. En förutsättning är dock att smittan
skett innan den först smittade fått
kännedom om sin infektion. Med make
jämställs person som sammanbott med den
först smittade under äktenskapsliknande
förhållande.
Den som på detta sätt fått infektion av
HIV har rätt till förmåner enligt lagen
såväl under latentstadiet som under
AIDS-tid.
I lagens 2 * 4 §§ finns bestämmelser om
vissa förmåner i form av avgiftsfrihet
eller motsvarande. Kostnaden för dessa
förmåner skall belasta sjukförsäkringen.

2 §
Den som har hel ålders- eller
förtidspension och som vårdas på sjukhus
skall enligt 2 kap. 12 § AFL erlägga
avgift i form av ett avdrag på pensionen.
Av förevarande paragraf följer att den
som fått HIV-infektion inom hälso- och
sjukvården eller make eller likställd som
blivit smittad är befriad från sådan
avgift.

3 §
Den smittade personen får genom denna
paragraf rätt till kostnadsfri tandvård.
Detta gäller sådan tandvård som omfattas
av tandvårdsförsäkringen. Innebörden blir
att försäkringskassan betalar även den
del av kostnaden som patienten erlagt
eller skulle ha erlagt i form av
patientavgift.

4 §
Genom bestämmelserna i denna paragraf får
den smittade personen rätt till
kostnadsfria läkemedel om de förskrivits
av läkare eller tandläkare. Med läkemedel
avses för människor avsedda varor på
vilka läkemedelsförordningen (1962:701)
skall tillämpas. Även receptfria
läkemedel omfattas. Det krävs inte att
Riksförsäkringsverket fastställt pris för
läkemedlet. Referensprissystemet görs
inte heller tillämpligt.
Som följer av 1 § skall kostnaden
ersättas av den allmänna försäkringen.

5 §
Denna paragraf innehåller en hänvisning
till att bestämmelser om rätt till
ersättning och ledighet vid vård av en
smittad person finns i särskild lag.

14.3 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård

4 §
I paragrafen görs ett tillägg som innebär
att närståendepenning kan utges vid vård
av viss HIV-smittad person. Personkretsen
är densamma som enligt den föreslagna
lagen om avgiftsfria sjukvårdsförmåner
m.m. för vissa HIV-smittade, nämligen de
som blivit smittade av blod eller blod-
produkter inom den svenska hälso- och
sjukvården och sekundärsmittade makar och
likställda. Vid vård av sådan person
ställs inte något krav på sjukdomens
svårighetsgrad.

6 §
Närståendepenning kan utges för högst 240
dagar vid vård av en sådan HIV-smittad
person som avses i 4 §. Vid vård av annan
person är antalet dagar oförändrat 30.

8 §
Ändringen i paragrafen är en följd av att
ett nytt femte stycke föreslås bli infört
i 3 kap. 5 § AFL.

14.4 Förslaget till lag om ändring i
semesterlagen (1977:480)

17 §
Genom ändringen i första stycket 8
begränsas den period med när-
ståendepenning som ger rätt till
semesterlön till 45 dagar för varje in-
tjänandeår. Närståendepenning utges i
regel endast för arbetsdagar. I
frånvaroperioden inräknas enligt tredje
stycket även arbetsfria dagar.

14.5 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

7 §
Ändringen i paragrafen är en konsekvens
av att det generella statsbidraget till
företagshälsovården har avskaffats
fr.o.m. år 1993.

14.6 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring

3 kap.
1 §
Paragrafen reglerar i sin nuvarande
lydelse de förmåner som under en tid av
180 dagar efter det att skadan inträffade
* den s.k. samordningstiden * utges till
en arbetsskadad som är sjukförsäkrad
enligt AFL. Genom den föreslagna
ändringen kommer samordningen att gälla
utan tidsbegränsning. Ersättning skall
alltså under hela sjukdomstiden utges
från sjukförsäkringen enligt reglerna i
AFL.

2 §
Den förevarande paragrafen reglerar för
närvarande rätten till förmåner under
samordningstiden för en arbetsskadad som
inte har rätt till sjukpenning från
sjukförsäkringen eller som inte är
sjukförsäkrad enligt AFL.
Även i fråga om de arbetsskadade som
avses i denna paragraf förslås att
enhetliga regler om rätt till förmåner
skall gälla under sjukdomstid. Med hänsyn
till den angivna kategorins begränsade
rätt till förmåner enligt AFL skall dock
ersättning också i fortsättningen utges
från arbetsskadeförsäkringen. Även de
förmåner, som enligt nuvarande 3 kap. 4 §
utges efter samordningstidens utgång,
skall utges enligt reglerna i AFL.
Eftersom dessa arbetsskadade inte har
någon sjukpenninggrundande inkomst
föreslås att sjukpenningen enligt LAF
utges med ett belopp som motsvarar vad
som skulle ha utgetts vid tillämpning av
AFL.
Den nu gällande begränsningen i
paragrafens andra mening av rätten till
sjukpenning under den s.k.
samordningstiden för studerande har
slopats i denna paragraf. I den mån de
har förvärvsinkomster utges ersättning
från LAF enligt vad som skulle ha
utgivits från AFL om de varit
sjukpenningförsäkrade. Såväl de som är
försäkrade enligt AFL som de som inte är
det garanteras i en ny 2 a § sjukpenning
på en viss lägsta nivå.

2 a §
I denna nya paragraf föreslås att de
studerande som har särskilt arbets-
skadeskydd enligt 1 kap. 1 § andra
stycket och andra studerande som genomgår
yrkesutbildning skall kunna få en
ersättning som motsvarar vad som för
närvarande gäller efter samordningstidens
utgång, dock med de lägre procentsatser
m.m. som gäller enligt AFL. Sjukpenning
från arbetsskadeförsäkringen utges då på
grundval av de garantinivåer som gäller
för denna kategori försäkrade vid
beräkning av livränta. Har sjukpenning
utgivits från AFL enligt 1 § ersätter
arbetsskadeförsäkringen endast
mellanskillnaden upp till garantinivån.

3 §
De förmåner som avses i denna paragraf
utges enligt nuvarande lydelse under
samordningstiden medan kapitlets 4 §
reglerar förmåner för tid därefter. Genom
ändringen i 3 § kommer ersättning för
nödvändiga kostnader för sjukvård utom
riket, tandvård och särskilda hjälpmedel
att utan tidsbegränsning utges från
arbetsskadeförsäkringen i den mån
ersättning inte utges enligt 1 eller 2 §.

4 §
Enligt paragrafens nuvarande lydelse
ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader efter
samordningstidens slut för läkarvård,
tandvård, sjukvårdande behandling,
sjukhusvård, läkemedel och särskilda
hjälpmedel. Behovet av ersättning för
kostnader utöver dem som anges i 3 § i
föreslagen lydelse kan numera anses i
tillräcklig utsträckning tillgodosett
genom reglerna i AFL. Genom hänvisningen
i kapitlets 2 § till AFL blir den som
drabbas av arbetsskada och inte är
sjukförsäkrad enligt lagen om allmän
försäkring berättigad till motsvarande
ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
Förevarande paragraf kan därför upphävas.

5 * 5 d §
Genom samordning med reglerna i lagen om
allmän försäkring som görs i kapitlets 1
och 2 §§ och som genom de föreslagna
ändringarna kommer att gälla för all
sjukpenningtid kan reglerna i 5 * 5 d §§
upphävas.

6 §
Genom de föreslagna ändringarna i de
föregående paragraferna i detta kapitel
behöver något sjukpenningunderlag för de
i paragrafen aktuella kategorierna inte
fastställas enligt förevarande lag.
Paragrafen kan därför upphävas.

7 §
Ändringen i paragrafen beror på att 5 *
6 §§ föreslås bli upphävda.

8 §
Med hänsyn till de hänvisningar som görs
till AFL i 1 och 2 §§ och den ändring som
föreslås i 1 § kommer innehållet i 8 §
att sakna betydelse. Paragrafen kan
därför upphävas.

9 §
Ändringarna i paragrafen innebär en
anpassning till den nya lydelsen i 3 §
och upphävandet av 4 § och en konsekvens
av att det generella statsbidraget till
företagshälsovården har avskaffats
fr.o.m. år 1993.

10 §
Ändringen är en följd av att kapitlets
4 § föreslås upphävd.

6 kap.
2 §
Enligt nuvarande lydelse av denna
paragraf skall fastställd livränta
anknytas till basbeloppet och omräknas
vid förändring av detta. Fr.o.m. den
1 januari 1993 skall, med undantag för
dem som skadar sig i unga år eller under
utbildningstid, endast ett
livränteunderlag fastställas i ett
skadefall (prop. 1992/93:30, bet.
1992/93:SfU8, rskr. 1992/93:142). Om en
livränta som beviljats tills vidare
omprövas eller en ny livränta fastställs
efter det att en tidsbegränsad livränta
upphört skall även den nya livräntan
följa basbeloppsutvecklingen. Genom
ändringen i paragrafen klargörs att även
den senare fastställda livräntan skall
knytas till det basbelopp som gällde när
livränta i skadefallet första gången
började utges.

4 §
Ändringen i paragrafen innebär en
anpassning till de föreslagna ändringarna
i 3 kap.

8 kap.
3 §
I ett nytt andra stycke föreslås att
försäkringskassorna endast skall pröva de
ärenden där ersättning enligt LAF skall
bestämmas. Skälen härför anges i den
allmänna motiveringen (avsnitt 9.6).

4 §
Ändringen i paragrafen är en följd av att
3 kap. 5 § föreslås bli upphävd.

14.7 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1977:265) om statligt person-
skadeskydd

10 §
Hänvisningarna i förevarande paragraf har
anpassats till de föreslagna ändringarna
i LAF. Detta innebär bl.a. att ersättning
inte utges från LSP under sjukdomstid
till den som är sjukpenningförsäkrad
enligt AFL.

11 §
Enligt andra stycket i paragrafen utges
inte sjukpenning och livränta under
skyddstiden enligt LSP. Sjukpenning
enligt AFL kan dock utges.

13 §
Även den särskilda sjukpenningen anpassas
i huvudsak till AFL:s ersättningsnivåer.
Sjukpenning enligt denna paragraf skall
utges med 80 procent av SGI:n eller
motsvarande och utges för kalenderdag och
utan karensdag.

16 §
Den föreslagna ändringen i paragrafen
innebär att försäkringskassorna till
skillnad från reglerna i LAF skall pröva
alla ärenden enligt denna lag.
Anledningen härtill är att alla som täcks
av personskadeskyddet i LSP har rätt till
ersättning enligt lagen (1977:266) om
statlig ersättning vid ideell skada m.m.
om de uppfyller förutsättningarna härför
i den lagen.

14.8 Förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370)

19 §
Ändringen i paragrafen är föranledd av
förslagen att upphäva 3 kap. 5 d § LAF
och att ändra 10 § lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd.
Ändring i denna paragraf har tidigare
föreslagits i prop. 1992/93:159.

14.9 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1981:691) om socialavgifter

Övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:1572) har kompletterats med den
punkt riksdagen beslöt i anledning av
prop. 1992/93:50 och i enlighet med bet.
1992/93:FiU1 (rskr. 1992/93:134, SFS
1992:1572) men som föll bort genom en
senare lagändring (prop. 1992/93:31, bet.
1992/93:SfU9, rskr. 1992/93:157, SFS
1992:1707).

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att
dels anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,
2. lag om avgiftsfria
sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
HIV-smittade,
3. lag om ändring i lagen
(1988:1465) om ersättning och ledig-
het för närståendevård,
4. lag om ändring i semesterlagen
(1977:480),
5. lag om ändring i lagen (1981:49)
om begränsning av läke-
medelskostnader, m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring,
7. lag om ändring i lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd,
8. lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter,
dels
10. under femte huvudtitelns
förslagsanslag Bidrag till sjukför-
säkringen anvisa ett belopp som är
750 000 000 högre än vad som
föreslagits i prop. 1992/93:100
bil. 6.

16 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta de förslag som föredraganden har
lagt fram.
40

Innehållsförteckning

Propositionen...........................1
Propositionens huvudsakliga innehåll....1
Propositionens lagförslag...............3
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde 18 februari 1993..27
1 Inledning..........................27
2 Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m.
för vissa HIV-smittade.............27
2.1Bakgrund........................27
2.2Rätt till avgiftsfria sjukvårds-
förmåner samt förlängd tid för
närståendevård..................29
3 Företagshälsovård..................30
4 Sjukersättning vid långvarig
sjukskrivning......................31
4.1Bakgrund........................31
4.2Sjukpenningens nivå efter den
365:e dagen.....................32
4.3Sammanläggning av sjukfall vid
långvarig sjukskrivning.........33
5 Sjukpenninggrundande inkomst för
biståndsarbetare...................34
6 Rätt till föräldrapenning för
biståndsarbetare...................37
7 Tillfällig föräldrapenning i form
av kontaktdagar....................38
8 Sjukpenninggrundande inkomst för
försäkrad som uppbär arbetsskade-
livränta under tid för studier....39
9 Samordning av sjuk- och arbetsska-
deförsäkringarna...................40
9.1Gällande regler.................40
9.2Utvecklingen....................41
9.3Sjukersättning vid arbetsskada
till den som är försäkrad enligt
lagen om allmän försäkring.....43
9.4Sjukersättning till arbetsskade-
försäkrade som inte omfattas av
sjukförsäkring enligt lagen om
allmän försäkring...............46
9.5Ersättning för kostnader från
arbetsskadeförsäkringen.........48
9.6Försäkringskassornas skyldighet
att pröva anmälda arbetsskador..49
10 Beräkning av livräntor.............51
11 Ikraftträdande.....................52
12 Kostnader och finansiering.........52
12.1Socialavgifter avseende sjuk-
och arbetsskade- försäkringar-
na.............................52
12.2Förändrade försäkringsutgifter.53
12.3Arbetsskadeavgiften och
sjukförsäkringsavgiften........53
12.4Administrativa konsekvenser....54
12.5Anslagskonsekvenser............54
13 Upprättade lagförslag..............54
14 Specialmotivering..................55
14.1Förslaget till lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän
försäkring.....................55
41

14.2Förslaget till lag om avgifts-
fria sjukvårdsförmåner m.m.
för vissa HIV-smittade.........57
14.3Förslaget till lag om ändring
i lagen (1988:1465) om ersätt-
ning och ledighet för
närståendevård.................58
14.4Förslaget till lag om ändring
i semesterlagen (1977:480).....59
14.5Förslaget till lag om ändring
i lagen (1981:49) om begräns-
ning av läkemedelskostnader,
m.m............................59
14.6Förslaget till lag om ändring
i lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring................59
14.7Förslaget till lag om ändring
i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd...............62
14.8Förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen
(1928:370).....................62
14.9Förslaget till lag om ändring
i lagen (1981:691) om socialav-
gifter.........................63
15 Hemställan.........................63
16 Beslut.............................63
42